Tisdagen den 9 november Sid (Riksdagens protokoll 1965:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 35

FÖRSTA KAMMAREN

9—10 november

1965

Debatter m. m.

Tisdagen den 9 november Sid.

Interpellation av herr Alexanderson om en ny bro mellan Stock -

holm och Lidingö ........................................ 4

Onsdagen den 10 november

Svar på interpellation av herr Lundström ang. en storflygplats i
öresundsregionen ........................................ 5

Om rationaliseringar, effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar
inom statsverksamheten .................................. 18

Beskattning vid upplåtelse av skogsavverkningsrätt ............ 25

Säkerheten på fartyg ........................................ 27

Förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna havet . . 31

Samhällets stöd åt idrotten .................................. 43

Mätningsförfarandet inom byggnads- och anläggningsverksamheten
...................................................... 45

Interpellationer:

av herr Olsson, Johan, ang. utredning av storstadsproblem och
samhällsstruktur ...................................... 48

av herr Jansson, Erik, ang. förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
...................................... 49

Meddelande ang. enkel fråga av herr Wirmark ang. pensionärsbostadsbidragen
............................................ 49

1 Första kammarens protokoll 19<>5. Nr 35

Nr 35

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 10 november Sii.

Statsutskottets utlåtande nr 145, om viss reformering av de svenska
FN-förbandens utbildning .................... ..... 18

— nr 146, ang. den praktiska tillämpningen av vissa avlönings bestämmelser

...................... 18

—• nr 147, om besparingar samt effektivisering och rationalisering
inom statsverksamheten .................... 18

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. m. . ...................................... 25

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. säkerheten på fartyg,
in. in................................................... 27

— nr 31, ang. säkerheten för människoliv till sjöss ........ 31

— nr 32, om upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot

rundradioutsändning på öppna havet m. in.......... ...... 31

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 41, om utbyggnad av
gymnastiska centralinstitutet, m. in............... 43

—- nr 42, ang. kommunernas upphandlingsverksamhet .......... 45

— nr 43, ang. mätningsförfarandet inom byggnads- och anlägg ningsverksamheten

...................................... 45

— nr 44, ang. utbyggnad av Södertälje kanal m. m............. 47

Tisdagen den 9 november 1965

Nr 35

Tisdagen den 9 november

Kammaren sammanträdde kl. 15.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 2 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 347, i anledning av väckta motioner
angående tillvaratagande av den
enskildes rätt vid försäkringsdomstolen; nr

348, i anledning av väckta motioner
angående det pensionsgrundande
underlaget för ATP;

nr 349, i anledning av väckta motioner
angående antalet ledamöter i giftnämnden;
och

nr 350, i anledning av väckta motioner
angående översyn av kungörelsen
om avlöning in. in. till civilförsvarspliktiga
samt angående reseersättning vid
tjänstgöring inom civilförsvaret.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 149, med förslag till förordning om
upphävande av förordningen den 18
maj 1934 (nr 168) angående postverkets
ansvarighet för försändelser och medel,
som mottagits till postbefordran.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 154, angående avtal om inrättande
och drift av ett forsknings- och
ett serviceorgan på vatten- och luftvårdsoinrådet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
161, angående omläggning av utbildningen
av sjuksköterskor m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 163, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
autoinobilskatt.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 145—147, bevillningsutskottets
betänkande nr 41,
första lagutskottets utlåtanden nr 30—
32 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 41—44.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

158, angående godkännande av
visst markbyte in. in.;

nr 162, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 5
mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt;
och

nr 166, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 § kommunallagen den
18 december 1953 (nr 753).

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan att till utskottet från delegerade
för riksdagens verk inkommit
framställning angående lönegradsuppflyttning
av expeditionsvaktstjänsterna
vid justitie- och militieombudsmännens
expeditioner.

Nr 35

Tisdagen den 9 november 1965

Interpellation om en ny bro mellan
Stockholm och Lidingö

Herr ALEXANDERSON (fp) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Lidingö stad är med sina
cirka 34 000 invånare för all kommunikation
med Stockholm och andra kommuner
helt beroende av sin broförbindelse
med Stockholm. Denna är sedan
flera år tillbaka utnyttjad till sin fulla
kapacitet och för närvarande att betrakta
som överbelastad. En ny bro har
därför projekterats i samråd mellan Lidingö
och Stockholm samt godkänts av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
upptagits i den nu löpande fördelningsplanen
för statsbidrag till byggande av
vägar och gator. Mellan städerna Stockholm
och Lidingö har i november 1964
och januari 1965 träffats ett avtal om
byggande av den nya bron, i vilket
bl. a. föreskrives att arbetena, sedan
vissa förutsättningar uppfyllts, skall påbörjas
så snart ske kan. Förutsättningarna
är, genom att statsbidrag beviljats
och avtalet godkänts av vederbörande
stadsfullmäktige, sedan avsevärd tid
uppfyllda. Stockholm har emellertid avböjt
att f. n. låta igångsätta arbetena
med motivering att tilldelningen av
statsbidrag är alltför begränsad.

Ett påbörjande av den nya Lidingöbron
är ett vitalt intresse för såväl Lidingö
stad och dess invånare som för
hela stockholmsregionen. Den nuvarande
bron är som nämnts överbelastad
och det föreligger risker för att den
icke någon längre tid kan motstå den
förslitning, som förorsakas av den nuvarande
tunga och intensiva trafiken.
Även Lidingö stads vattenförsörjning
är beroende av de i bron befintliga
ledningarna, vilkas yttersta kapacitet
snart är uppnådd. Trafiksituationen
kommer givetvis att ytterligare förvärras
under den tid av minst 4—5 år, som
under alla förhållanden måste åtgå för
att bygga den nya bron. Möjligheterna
för Lidingö att innan trafikfrågan och
vattenförsörjningen ordnats bidraga
med tillskott av bostäder i storstockholmsområdet
är på grund härav synnerligen
begränsade.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Finns möjlighet, att genom åtgärder
av statlig myndighet åstadkomma,
att angelägna vägarbeten, som på angivet
sätt berör flera kommuner och redan
upptagits i fördelningsplan, kommer
till utförande?

2. Därest så är fallet, är herr statsrådet
beredd att föranstalta om sådana
åtgärder i förevarande fall?

3. Om så icke är fallet, avser herr
statsrådet att tillskapa dylika möjligheter
genom ändrade författningsföreskrifter? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ordet lämnades härefter ånyo till herr
ALEXANDERSON (fp), som nu yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i
Kungl. Maj :ts proposition nr 161, angående
omläggning av utbildningen av
sjuksköterskor m. in., hemställer jag att
kammaren måtte medgiva att tiden för
avgivande av motioner i anledning av
nämnda kungl. proposition utsträckes
till det sammanträde, som infaller näst
efter torsdagen den 18 innevarande månad.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Risberg under sammanträdet avlämnad,
av honom in. fl. undertecknad motion,
nr 794, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 151, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 13 juni
1919 (nr 293) om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning, in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

Onsdagen den 10 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Arbetsplenum den 17 november, som
i den preliminära arbetsplanen angivits
att äga rum kl. 10 eller kl. 14, kommer
att ta sin början kl. 10.

Ang. en storflygplats i öresundsregionen Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Lundströms interpellation angående
en storflygplats i öresundsregionen,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Lundström har
riktat en fråga till mig om Nordiska rådets
rekommendation angående en storflygplats
i öresundsregionen och förhandlingarna
rörande flygplats för malmöregionen.

Som svar vill jag först erinra om att
det i Danmark sedan år 1962 pågår en
utredning rörande Köpenhamns lufthamns
framtid. Denna utredning överväger
bl. a. frågan om att förlägga en
storflygplats till Saltholm.

I fråga om malmöregionens flygplats
vill jag, till att börja med, hänvisa till
vad jag i slutet av förra året anförde i
ett interpellationssvar till herr Svenning
i andra kammaren. Av det svaret framgår
att jag tagit initiativet till förhandlingar
i syfte att om möjligt finna en
lösning som säkerställer det planerade
bostadsbyggandet och ger en tillfredsställande
lösning av regionens flygplatsfråga.

Sambandet mellan denna fråga och
utredningen rörande Köpenhamns lufthamns
framtid har behandlats bl. a. vid
det nordiska trafikministermötet i
Stockholm den 17 december 1964. Efter
utförliga redogörelser träffades vid detta
möte överenskommelse om ytterligare
kontakter mellan berörda danska och
svenska departement om erforderlig
flygteknisk samordning av de olika
flygplatsfrågorna i öresundsregionen.
Nordiska rådets trafikutskott underrättades
om detta när utskottet påföljande
dag hade ett sammanträde med ministrarna.
Därefter har representanter för
departementen tillsammans med luftfartsteknisk
expertis bl. a. haft en särskild
överläggning i Köpenhamn. Vid
det senaste trafikministermötet ■— i slutet
av maj i år — lämnades också utförliga
redogörelser för dessa olika frågor.
Vi betraktar sålunda inte frågan
om malmöregionens flygplats som en
isolerad svensk fråga utan har handlagt
den med beaktande av de uppgifter vi
genom det danska ministeriet har fått
om utredningen rörande Köpenhamns
lufthamns framtid.

Med anledning av vad som sägs i interpellationen
om Bulltofta vill jag i förbigående
nämna att statssekreteraren
inte gjort det uttalande om Svedala som
herr Lundström refererar. För att undvika
missförstånd om förhandlingarnas
syfte har han endast på en direkt fråga
svarat att förhandlingarna inte avser
någon internationell storflygplats
utan en flygplats för malmöregionen.

Det är också detta den nu träffade
preliminära överenskommelsen med
Malmö stad och Malmöhus läns landsting
avser. Enligt överenskommelsen
kommer Bulltofta att ersättas med en
ny flygplats avsedd att betjäna bl. a.
trafik med jetflygplan. Banlängden blir
2 500 meter och kostnaderna för bygg -

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Ang. en storflygplats i öresundsregionen
nader och anläggningar är beräknade
till sammanlagt 70 miljoner kronor. Till
detta kommer kostnaderna för markanskaffning.

Det är således inget överdådigt projekt
men det blir en bra och fullt modernt
utrustad flygplats för malmöregionen.
överenskommelsen innebär dessutom
den lösning av nuvarande bullerproblem
som är nödvändig från allmän
stadsbyggnadssynpunkt.

Enligt den preliminära tidsplanen
skall den nya flygplatsen vara färdig
år 1973. Överenskommelsen avser principerna
för anläggning och finansiering
medan platsen för den nya flygplatsens
förläggning inte är bestämd. Förhandlingar
härom skall fortsätta. Frågan
kommer självfallet att underställas riksdagen
i vanlig ordning.

I fråga om Nordiska rådets rekommendation
vill jag understryka vad jag
framhöll i den debatt som föregick rådets
beslut, nämligen att med den form
av handläggning rekommendationen går
ut på skulle en lösning av flygplatsfrågorna
i öresundsregionen komma att
fördröjas.

När det gäller frågan om en storflygplats
inom öresundsregionen anser regeringen
att den sedan år 1962 pågående
utredningen om Köpenhamns lufthamns
framtid och de i anslutning härtill
pågående utredningarna om annan
förläggning av en storflygplats inom
danskt område även i fortsättningen
bör bedrivas av de danska myndigheterna.
I enlighet med vad som överenskommits
mellan trafikministrarna är vi
självfallet beredda att i kontakt med
det danska trafikministeriet verka för
erforderlig flygteknisk samordning av
de olika flygplatsfrågorna i regionen.
Det har vi också gjort när det gäller
överenskommelsen om att ersätta Bulltofta
flygplats med en ny flygplats.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Lundströms
interpellation.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till kommunikationsministern
ber jag att få framföra ett tack
för att han har svarat på min fråga.

Vid sitt möte i Reykjavik i februari i
år antog Nordiska rådet en rekommendation,
där man hemställde att de nordiska
länderna skulle undersöka möjligheterna
till en gemensam lösning av
flygplatsproblemen i öresundsregionen
och därvid i första hand undersöka
möjligheterna att lägga en storflygplats
på ön Saltholm i Öresund.

Den 7 oktober läste jag i tidningarna
om att det skulle bli en ny flygplats i
Skåne i stället för Bnlltofta. Uppgifterna
tydde på att man från svensk sida tycktes
ha tagit avstånd från tanken på en
gemensam utredning av flygplatsproblemen
i öresundsregionen. Jag medger att
jag stod helt frågande inför dessa uppgifter.

Kommunikationsminislern vill nu för
undvikande av missförstånd meddela,
att departementets talesman inte gjort
det uttalande som jag refererade i min
interpellation. För undvikande av samma
missförstånd citerar jag här den tidningsuppgift,
signerad av TT, som jag
läste: »Någon internationell storflygplats
är inte aktuell för Skånes vidkommande.
Vi har inga sådana projekt på
gång, säger statssekreterare Lars Peterson
i kommunikationsdepartementet.
Vad det här är fråga om är en jetflygplats
för sydsvenskt behov.»

Detta är vad jag ordagrant citerat i
min interpellation. Är uttalandet oriktigt
återgivet av TT, borde givetvis en
dementi omedelbart utsänts, och då
hade inte något missförstånd behövt
ske — om det nu föreligger något missförstånd.
Efter dagens interpellationssvar
förefaller det mig ganska klart, att
uttalandet inte särskilt mycket avviker
från den faktiska situationen.

Reaktionen efter detta tidningsmeddelande
blev praktiskt taget överallt
densamma som min. I tidning efter tidning
i Sverige och Danmark kunde man
notera, att en jetflygplats för sydsvenskt

Onsdagen den 10 november 1905

Nr 35

behov uppfattas som en svensk konkurrentflygplats
till Kastrup och att beslutet
i realiteten innebar, att frågan om
en gemensam nordisk storflygplats var
slopad från svensk sida.

Vad min fråga gäller i den interpellation,
som jag här har framställt, är nu
inte spörsmålet om man skall bygga en
flygplats i Skåne i stället för Bulltofta.
Behovet därav har man länge känt, och
det har ingen bestritt. Nej, frågan gäller,
som jag ser den, sättet att besluta om en
jetflygplats i öresundsregionen utan att
man ens påbörjat de förhandlingar, som
framstår som ett önskemål i Nordiska
rådets resolution. Sverige, Danmark,
Norge och Finland skulle ju tillsammans
undersöka möjligheten av en gemansam
lösning av flygplatsfrågan i
regionen.

Nordiska rådets rekommendation
gällde — jag understryker alltså detta
— frågan om en storflygplats i Danmark
eller Sverige. Varför har man i Sverige,
såvitt jag förstår utan någon gemensam
utredning, redan från början sagt
ifrån, att vi inte här i landet — i varje
fall inte i Skåne — skall ha en sådan
gemensam storflygplats? Det är nämligen
vad man kan läsa ut av kommunikationsministerns
svar. Och varför har
man beslutat om den nya flygplatsens
förläggning och storlek utan att känna
till hur de danska planerna skulle komma
att gå?

Kommunikationsministern säger i sitt
svar, att han icke har handlagt denna
fråga som en isolerad svensk fråga, utan
har beaktat de uppgifter som han från
Danmark har fått om en utredning rörande
Köpenhamns lufthamns framtid.
Jag har fattat att detta gäller frågan om
trafiksäkerheten, där man alltså har resonerat
med varandra, medan det däremot
inte gällt den stora fråga, som Nordiska
rådet önskade få utredd. Det framgår
nämligen alldeles tydligt av uttalanden
som gjorts från ledande danska
politiker, att frågan om Saltholm inte
alls där liar avskrivits. Planerna på en
storflygplats där kommer tydligen att

Ang. en storflygplats i öresundsregionen
undersökas — i varje fall har man avsett
att undersöka dem. Då skulle man
väl, hoppas jag, också kunna tänka sig
att internationalisera Saltholm, såsom
Nordiska rådet framförde förhoppningar
om, för att slippa besvärliga tullproblem
och sådant.

Nordiska rådets rekommendation var
mycket utfördigt motiverad och har aktualiserats
av det faktum, att både Bulltofta
och Kastrup snart nått sina kapacitetsgränser.
Hänsyn togs både till behovet
att utbygga eller nybygga lokalflygplatser
för kortdistansflyg och för
allmänt flyg både i köpenhamns- och
malmöområdena. I frågan om en gemensam
internationell storflygplats borde
man ge saltholmsprojektet viss prioritet.

Jag vill inte förneka att den argumentation
som framförts från bl. a. SAS
hade ett alldeles speciellt intresse. I sitt
remissvar till Nordiska rådet påpekade
SAS nämligen den stora betydelse, som
Kastrup har för det internationella flyget.
Man exemplifierade med siffror
från SAS:s nordatlanttrafik, passagerarnas
nordiska nationalitet eller deras
destination i Skandinavien den betydelse,
som Kastrup har som hela Skandinaviens
huvudflygplats. Betydelsen av
en sådan storflygplats ökar givetvis allteftersom
tiden går på grund av att
flygplanen kommer att bli större. Det
dröjer inte så länge innan flygplan kan
ta 250—500 passagerare, skrev SAS. Men
som vi vet finns det redan nu ryska
flygplan som tar 700 passagerare. Detta
kommer att pressa biljettpriserna, och
överljudsflygplan kommer att pressa
restiderna.

Det är i detta läge, säger SAS, av yttersta
vikt att SAS kan operera från ett
område med erforderligt trafikunderlag.
SAS-konsortiet, i vilket Sverige har
satsat många tiotal miljoner kronor, tillråder
att alla de tre länder, som gemensamt
äger SAS, får bli delaktiga i projekteringen
av storflygplatsen. På det
sättet, säger konsortiet, kan varje nation
tillvarata sina intressen inom ra -

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Ang. en storflygplats i öresundsregionen
men för de möjligheter som föreligger,
samtidigt som problemet får den skandinaviska
gemensamma värdering som
konsortiet anser utgöra en absolut förutsättning
för en lyckad lösning.

Ja, nog finns det skäl att fråga som
jag har gjort: Varför har den svenske
kommunikationsministern förklarat sig
sakna anledning att delta i en storflygplatsutredning
och tydligen förutsatt att
den nya storflygplatsen skall ligga i
Danmark?

Jag har inte fått den saken riktigt
klar för mig, och jag skulle vara intresserad,
om kommunikationsministern
ville anföra ytterligare synpunkter som
han har på den frågan, ty den är ju
av utomordentligt stor betydelse.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vid Nordiska rådets session
i Reykjavik i februari i år beslöt
rådet med överväldigande majoritet —
40 röster mot 9 — att rekommendera
de nordiska regeringarna »att undersöka
möjligheterna för en samfälld lösning
av flygplatsfrågorna i Öresundsregionen,
varvid den eventuella storflygplatsens
förläggning till ön Saltholm i
Öresund i första hand borde undersökas».
Det klarlades dock, att det skulle
undersökas lika mycket om flygplatsen
skulle förläggas till Sverige som till
Danmark. Orsaken till debatten och
Nordiska rådets rekommendation var,
att såväl Bulltofta som Kastrups flygplatser
började bli otillräckliga, samtidigt
som deras mark blivit allt behövligare
för respektive städers utbyggnad.

Nu har tydligen kommunikationsdepartementet
i Sverige — att döma av
kommunikationsministerns uttalande —
träffat en preliminär överenskommelse
med representanter för Malmö stad och
Malmöhus läns landsting om ersättningsflygplats
för Bulltofta.

Jag frågar då i likhet med herr Lundström:
Har kommunikationsministern,
innan detta viktiga steg togs, i enlighet
med Nordiska rådets beslut och rekom -

mendation tagit kontakt med sina nordiska
kolleger beträffande öresundsregionens
flygplatsfrågor? Först och
främst: Har saltholmsprojektet närmare
utretts innan man fattade ett sådant preliminärt
beslut? Och vidare: Är de övriga
kommunikationsministrarna underrättade
om detta separata förslag till
lösning?

Väsentligt i här berörda avseende är
ju, att saltholmsprojektet är oupplösligt
sammanvävt med frågan om en broeller
tunnelförbindelse mellan Malmö
och Köpenhamn och att, om en sådan
förbindelse upprättas, Saltholm synes
bli avståndsmässigt den bästa lösningen
för båda dessa städer. Avståndet är bara
1,5 mil från såväl Malmö som Köpenhamns
centrum.

På Saltholm är marken billig, till
skillnad mot de mycket dyrbara åkerarealer
i Skåne eller Själland som annars
måste tas i anspråk. Grunden är
god. Bullret blir mycket litet störande,
ty det bor inga människor på vattnet
omkring. Väderleksförhållandena är
bättre än i Skåne och Själland. Flygplatsbygget
kommer att bli relativt billigt
— danska experter har räknat ut,
att det kommer att röra sig om 1,5
miljard danska kronor eller drygt 1
miljard svenska kronor — och det går
också relativt snabbt att bygga detta
fält. Väsentligt är emellertid också, att
Saltholm är så stort, att flygplatsen där
kan bli större än t. o. m. New Yorks internationella
flygplats. Det kan mycket
väl tänkas, att en sådan utbyggnad kan
komma att behövas. Det måste vidare
åtminstone utredas, om Saltholm kan
bli inte bara en storflygplats utan också
en regionsflygplats såväl för Skåne som
för Själland. Förutsättningen för en sådan
eventualitet är emellertid att det
förslag kan realiseras, som disktuerades
i Nordiska rådet om att Danmark avstår
sin suveränitet över Saltholm och medger
att det blir gemensamt nordiskt
område. Inte minst i denna fråga krävs
en grundlig utredning, ty den har internationella
aspekter. Det måste om

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

något vara en gemensam nordisk angelägenhet,
även om Sverige och Danmark
är mest intresserade.

Därtill kommer den öppna frågan:
Vart skall vi förlägga denna stora flygplats,
om vi inte kan förlägga den till
Saltholm? Skall vi lägga den i Sverige
eller i Danmark?

Att det är synnerligen angeläget för
oss i Skåne att få frågan om ersättningsflygplats
för Bulltofta som regionflygfält
snarast möjligt löst, det vill jag
på det kraftigaste understryka. Det är
klart och tydligt. Frågans lösning är
synnerligen betydelsefull för oss alla,
men i främsta rummet för hela Sydsverige
och Danmark.

De viktiga problem, som här ovan berörts,
kan dock omöjligen förbigås. Att
besluta sig för var Bulltoftas ersättningsflygplats
skall förläggas, innan
dessa stora frågor har utretts, anser jag
därför vara mycket irrationellt och i
högsta grad hänsynslöst gentemot de
nordiska samarbetssträvandena, vilka ju
inte minst genom flyget och SAS hittills
har givit så goda resultat.

Jag frågar därför ännu en gång herr
statsrådet: Har kommunikationsministern
i enlighet med Nordiska rådets beslut
och rekommendation tagit kontakt
med sina nordiska kolleger beträffande
öresundsregionens flygplatsfrågor och
— främst — har saltholmsprojektet närmare
utretts innan man har fattat detta
viktiga preliminära beslut angående ersättningsflygplats
för Bulltofta?

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Jag har, när jag lyssnat
till herr Edström, blivit ännu mer
styrk! i den uppfattning som jag hade
innan diskussionen började, nämligen
att det är lyckligt att kommunikationsministern
inte har blandat ihop frågan
om en avlösning av flygfiiltet i Malmö
med den stora frågan om en internationell
flygplats i öresundsregionen.

Jag vill passa på tillfället all uttala
min glädje över att man bar kommit

Ang. en storflygplats i öresundsregionen
fram till en lösning av detta för Malmö
stad och region ytterligt besvärande
problem om att få Bulltofta flygplats
bort från området där den nu ligger.
Jag vill ytterligare tillägga, att det i
slutskedet av förhandlingarna var inte
minst herr statsrådet Skoglunds personliga
engagemang som medförde att vi
nådde en lösning av detta betydelsefulla
problem. Om vi skulle ha väntat
tills frågan om Saltholm var utredd och
till dess saltholmsflygplatsen kunde
byggas, skulle nämligen Malmö stads
expansion — eller rättare sagt malmöregionens
expansion — ha tagit en
utveckling, som inte hade varit lycklig
för de människor som bor i området.

Vad som har uppnåtts med denna
preliminära och, som vi hoppas, så småningom
definitiva överenskommelse är
att Malmö stad får möjlighet att expandera
åt det håll, varåt staden skall expandera
och där man får en naturlig
anslutning av industribebyggelsen kring
hamnen till bostadsarealerna med kommunikationer
i nära anslutning till denna
industribebyggelse. Dessutom har
även, såsom herr statsrådet själv påpekade,
de sanitära olägenheter som har
omöjliggjort för staden att bebygga redan
statsplanelagda områden hävts genom
detta.

Efter detta vill jag säga ett par ord om
kommunens synpunkter på storflygplatsprojektet.
Jag är helt ense med de
två tidigare talarna om att ifall det vore
möjligt att utnyttja Saltholm såsom underlag
för en storflygplats, så skulle vi
inom regionen inte kunna hitta någon
bättre plats. Er skånsk synvinkel ligger
den ännu närmare än Kastrup, och
med en fast förbindelse skulle vi få ett
storflygfält helt nära och väl anknutet
till den expanderande regionen i Västskåne.

Om jag finge till herr statsrådet uttala
en förhoppning så vore det, att han
eller kanske ännu mera hans efterträdare
mycket snabbt och i samråd med
framför allt det danska kommunikationsministeriet
lyckades nå en lösning inte

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Ang. en storflygplats i öresundsregionen
bara på frågan om ett storflygfält, utan
kanske ännu mera på frågan om den
fasta förbindelsen och dess förläggning
i området. Det vore väl kanske skäl att
där ta sig en titt på det förslag, som
det s. k. brokonsortiet utarbetat för planeringen.
Både för Själlands del och för
Skånes del är det utomordentligt viktigt
att man snabbt kommer fram till en
lösning av de inre kommunikationsproblem
som sammanhänger med broförbindelsen
och flygfältsförbindelsen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! 1 egenskap av mångårig
sekreterare i en lokal flygtrafikkommitté,
som vi har haft i Malmö, har jag
under en följd av år haft tillfälle att
följa denna frågas utveckling. Frågan
har intresserat mig mycket och jag har
följt den ända tills nu.

Jag skall inte här ge mig in på de
storpolitiska interskandinaviska problemen
om reaktionerna i Danmark till
den överenskommelse som nu har träffats,
och inte heller skall jag uppehålla
mig vid de diskussioner som har förts
med danskarna om Saltholm såsom storflygplats.
Jag vill endast — i likhet med
herr Pettersson nyss — konstatera att
behov föreligger av en ny flygplats
inom malmöregionen. Frågan har varit
mycket brådskande, inte minst med tanke
på Malmö stads hela stadsplanering
och framtida utbyggnad. Bulltoftas läge
inpå knutarna av Malmö stad, där bebyggelsen
snart på alla sidor omger
flygplatsen, gör att flygplatsen inte kan
användas så mycket längre. Detta sammanhänger
i sin tur med att SAS efter
hand måste övergå till jetplan, Caraveller
eller andra bullrande flygplanstyper
även för den inhemska trafiken.
Bullerproblemen lägger då hinder i vägen
för den fortsatta trafiken på Bulltofta.
Vi måste ha en ny flygplats. Vi
behöver den och under alla förhållanden
finns det rikligt trafikunderlag för
den. Jag är för min del tacksam för att
frågan nu har kommit närmare sin lösning.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag kanske skall börja
med en sak som herr Lundström tog
upp, nämligen dispyten om vad statssekreteraren
hade sagt eller inte. Jag
vill då säga att något uttalande till TT
har statssekreteraren inte gjort. Däremot
har han gjort ett sådant till Skånska
Dagbladet. Och därur skall jag be att
få läsa följande: »Någon internationell
storflygplats är inte aktuell för Skånes
vidkommande. Vi har inga sådana
projekt på gång någonstans.» Sedan får
herr Lundström ta en fortsatt debatt
med TT och undersöka i vad mån TT
har missförstått Skånska Dagbladets
skrivsätt.

Herr Lundström återkom till den rekommendation
som Nordiska rådet antog
vid sin session i Reykjavik, och
han angav också det röstetal med vilket
reservationen hade antagits. Förutsättningarna
för en samnordisk utredning
begränsades emellertid tämligen
omedelbart, därför att Island drog sig
ur och förklarade att man inte hade
något intresse av att delta i en sådan
utredning. Det norska samferdselsdepartementet
meddelade den 26 juni
1965 följande: »Samferdselsdeparte mentet

er kjent med åt det pågår eu
dansk utredning om flyplass på Saltholm
og andre alternativer för ny flyplass
til supplering av eller erstatning
for Kastrup. Departementet anser det
ikke naturlig åt man fra norsk side deltar
i den pågående utredning. Så nsert
samarbeid som det er mellom samferdselsdepartementene
i de skandinaviske
land, går en ut fra åt Samferdselsdepartementet
vil bli holdt orientert om
den pågående utredning og få h0ve til
å drpfte med danske og svenske myndigheter
de sider av saken som kan få
betydning for Norge.»

Herr Lundström frågade efter mitt
svar och det gjorde också herr Edström.
Jag är överraskad över att man
frågat, framför allt att herr Lundström
gjorde det; han har i varje fall fått interpellationssvaret
i förväg och kunnat

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

läsa vad som står längst ner på s. 3
i svaret. Herr Edström är väl ursäktad
i sin iver, eftersom han inte läst interpellationssvaret
och tydligen lyssnat
förstrött, när vi diskuterade denna mycket
stora och betydelsefulla fråga —
som herr Edström rubricerar den.

Jag skall därför be att få läsa in mitt
svar i protokollet en gång till: »När det
gäller frågan om en storflygplats inom
öresundsregionen anser regeringen att
den sedan år 1962 pågående utredningen
om Köpenhamns lufthamns framtid
och de i anslutning härtill pågående
utredningarna om annan förläggning av
en storflygplats inom danskt område
även i fortsättningen bör bedrivas av
de danska myndigheterna. I enlighet
med vad som överenskommits mellan
trafikministrarna är vi självfallet beredda
att i kontakt med det danska trafikministeriet
verka för erforderlig flygteknisk
samordning av de olika flygplatsfrågorna
i regionen.»

Detta är det besked jag givit. Lägger
man därtill att islänningarna förklarat
att de inte har något intresse av att
delta och att norrmännen gjort sin deklaration,
är det klart att det inte fanns
några förutsättningar för en samnordisk
utredning om ett storflygfält på
Saltholm.

Jag vill emellertid gärna understryka
att vi på svensk sida givetvis är intresserade
av vad man kan få ut av den
pågående danska utredningen. Vi avvaktar
med stort intresse det resultat
man kan komma till. Utöver de direkta
kontakter mellan berörda danska
och svenska departement är avsikten
att resultatet av utredningsarbetet skall
redovisas vid ett nordiskt trafikministermöte,
och vi utgår från att vid ministermötet
givetvis skall lämnas ömsesidiga
informationer.

När det gäller den erforderliga flygtekniska
samordningen räknar vi inte
med några särskilda svårigheter. För
bestämmande av bl. a. banriktning på
den nya flygplatsen i Skåne kommer
inom det närmaste halvåret en detalje -

Ang. en storflygplats i öresundsregionen

rad analys beträffande flygvägssystem
inom öresundsregionen att utföras. Den
saken kan lämpligen anförtros åt den
gemensamma dansk-svenska arbetsgrupp
som arbetar sedan något år tillbaka,
den s. k. svedagruppen, som sysslar
med den flygtekniska samordningen
mellan nuvarande flygplatser. Redan nu
är det emellertid enligt expertisen uppenbart
att de alternativ till förläggning
av en ny flygplats för malmöregionen
som diskuterats är avsevärt lättare att
förena med de för departementet redovisade
danska projekten än vad nuvarande
Rulltofta eller ett utbyggt Bulltofta
skulle vara.

Självfallet kan man ha olika uppfattningar
om formerna för samarbetet,
men enligt min mening är den form vi
valt en smidig form som inte på något
sätt behöver försena det utredningsarbete
som pågår och som är nödvändigt
för ett ställningstagande till de stora
frågor det här gäller. För mig är möjligheterna
att nå praktiska resultat avgörande,
och jag har också bedömt formerna
för handläggning av de olika frågorna
från den utgångspunkten.

Herr Pettersson ställde frågan huruvida
öresundsgruppen skulle få möjlighet
att titta på konsortiets förslag. På
den frågan vill jag svara att öresundsgruppen
kommer att få tillfälle därtill,
och följaktligen också kommer att pröva
det förslag till lösningar, som man
därifrån har presterat.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! .lag betraktar striden om
vad herr Lars Peterson har sagt eller
inte sagt mera som en bagatell, men jag
tycker att det skulle vara ett större intresse
för kommunikationsdepartementet
att ta kontakt med TT än vad det är
för mig. Jag har bara läst innantill, och
det stod »TT» under meddelandet, som
jag kan överlämna om så behagas.

Herr Arne Pettersson prisar kommunikationsministern
för alt frågan om
ny flygplats i stället för Bulltofta inte

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Ang. en storflygplats i öresundsregionen
har blandats ihop med storflygplatsfrågan.
Jag undrar emellertid, om det inte
finns en mycket betydande samhörighet
mellan dessa två saker. Det har stått i
tidningarna att vid statsministerkonferensen
i Imatra hade från dansk sida
understrukits, av statsminister Krag, att
om man skulle välja alternativet att bygga
ut Kastrup vore det inte möjligt att
vid en annan flygplats i malmöområdet
ha större trafik än på nuvarande Bulltofta.
Jag vet inte om herr Krags syn på
saken är riktig, men jag vill med detta
något belysa att flygplatsproblemen nog
hör ganska nära ihop.

Hur viktig denna storflygplatsfråga
är för SAS framgår inte minst av ett uttalande
som folketingsmand Svend Horn
gjort i en dansk tidskrift, där han säger
alt det skulle betyda en total ödeläggelse
för SAS om inte det skandinaviska
flygbolaget fick en sådan här
storflygplats och därför inte kunde ta
upp konkurrensen med andra större
flygbolag.

I det av danska regeringen till Nordiska
rådet nyligen avgivna meddelandet
om behandlingen av rådets rekommendation
erinras om att saken dryftades
vid nordiska trafikministermötet i
Köpenhamn den 31 maj 1965. Det heter
i denna rapport: »Fra svensk side gav
man herved udtryk for den opfattelse,
åt det foreliggende problem er, om og
hvorledes en dansk lufthavn eventuelt
skal erstattes med en anden dansk
lufthavn, og åt lpsningen af denne opgave
principielt må påhvile Danmark.»
Det är alltså ungefär vad kommunikationsministern
har sagt i sitt svar. Men
sedan tillägger den danska regeringsrapporten:
»Bl. a. på baggrund af denne
svenske indstilling til spprgsmålet fandt
man fra finsk og norsk side ikke fornpdent
grundlag for åt deltage i et fselles
underspgelsesarbejde.»

Man kan på grund av denna redogörelse
konstatera, att den svenska kommunikationsministern
genom sin åtgärd
har skjutit hela den gemensamma undersökningen
om en nordisk storflvg -

plats i sank. Jag förmodar nämligen att
uppgifterna är riktiga: herr Skoglund,
eller vem som nu var med vid mötet
från departementet, har förklarat att
detta är en dansk angelägenhet som vi
från svensk sida inte bryr oss om att
deltaga i, och då har Finland och Norge,
som ligger mycket längre bort, sagt att
därmed förfaller all anledning även för
dessa länder att deltaga.

Jag tycker att ett ganska stort ansvar
faller på kommunikationsminister Skoglund
för vad som förekommit i detta avseende.
Det minskas inte heller på något
sätt av att statsrådet i interpellationssvaret
till mig har förklarat att
man är beredd att verka för erforderlig
flygteknisk samordning av de olika
flygplatsfrågorna i regionen. Det betyder
med andra ord att man är intresserad
av att medverka till att förhindra
flygplanskollisioner i luften. Men saken
gäller ju inte bara detta.

Tydligen har statsminister Erlander
haft en litet mera positiv syn på det
problem vi nu diskuterar. Vid presskonferensen
efter statsministrarnas och
Nordiska rådets presidiums sammankomst
i Finland för några veckor sedan
förklarade han nämligen, att man
givetvis måste se flygplatsfrågan i öresundsregionen
som ett gemensamt nordiskt
intresse. Det förefaller alltså som
om saken inte heller i regeringen har
diskuterats igenom ordentligt, innan
kommunikationsministern med sitt uttalande
i Köpenhamn stjälpte den planerade
gemensamma flygplatsundersökningen.
Varken den svenska riksdagen
eller Nordiska rådet har ju haft tillfälle
att i förväg dryfta saken. Och här gäller
det alltså inte lokala problem rörande
Malmö och dess flygplats eller
Köpenhamn och dess, utan det gäller
värden av stor betydelse för hela Norden.

Med min interpellation har jag önskat
få några av de frågor klarlagda som har
diskuterats så mycket i pressen under
senare tid, sedan spörsmålet om en ny
skånsk flygplats blev aktuellt. Jag tycker

Onsdagen den 10 november 1905

Nr 35

nog att det nu står alldeles klart att
kommunikationsministern har sagt, utan
att ta hänsyn till Nordiska rådets önskemål
och likaledes utan att ha framlagt
frågan t. ex. i utrikesnämnden — vilket
kunnat vara rimligt eftersom denna sak
berör också andra länder — att undersökningen
av honom betraktades som
endast en dansk angelägenhet, vilket
ledde till att även Norge och Finland
drog sig ur samarbetet, som därigenom
har stjälpts.

Men det får inte vara slut på den
gemensamma undersökningen i flygplatsfrågan
med detta. Jag kan inte tro
att svenska regeringen under en ny
kommunikationsminister skall vidhålla
den formalistiska inställningen att om
en nordisk storflygplats skall ligga i
Danmark, t. ex. på Saltholmen, skall undersökningen
och utredningen uteslutande
vara en dansk angelägenhet.

Jag läste nyss upp ett uttalande från
SAS till Nordiska rådet, och jag tycker
att detta uttalande exakt klargör, hur
oändligt viktigt det är att de nordiska
länderna gemensamt arbetar på detta
problem. Frågan om en gemensam nordisk
storflygplats är och måste vara en
nordisk fråga med alla de förpliktelser
till samarbete och samverkan även på
utredningsstadiet, som följer därav.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra att jag
lyssnade mycket noga till vad kommunikationsministern
denna gång sade, och
jag fäste mig särskilt vid ett uttalande
som han gjorde: »Inga förutsättningar
för en samnordisk utredning om en
storflygplats på Saltholmen existerar för
närvarande», sade han. Det är märkligt,
att han som motivering för detta
förklarade, att Island här inte hade något
intresse. Det fick vi klart för oss
redan vid reykjavikmötet, ty Island
förklarade där att det inte kunde lva något
större praktiskt intresse för en sydskandinavisk
flygplats.

Men han nämnde även, att också

Ang. en storflygplats i öresundsregionen
Norge nu skulle ha svängt och fått ett
svalare intresse. Kan inte detta bero
på vissa uttalanden från svenskt håll?
Men även om minskat norskt intresse
skulle ha uppstått — är det inte fortfarande
ett svenskt och ett danskt intresse
att dessa frågor utredes snarast möjligt? Det

är synnerligen angeläget för oss
nere i Skåne att vi snarast får de aktuella
flygplatsfrågorna lösta. Som herr
Pettersson underströk, är det brådskande
att lhilltoftas flygfält flyttas bort från
Malmö. Den frågan måste snarast lösas,
men den kan aldrig lösas definitivt utan
att även frågan om storflygplatsens förläggning
inom regionen klarlägges. Vi
kan därför inte komma undan en utredning,
men ju längre dennas påbörjan
drar ut på tiden, ju längre motståndet
på svensk sida får försinka dess igångsättande,
ju längre dröjer det tills frågan
definitivt blir löst.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skall inte länge diskutera
herr Lundströms inlägg i den
mån han plöjer omkring med tidningscitat.
Hur skulle det vara, herr Lundström,
att hålla sig till de meddelanden
som går till trafikutskottet, i vilket herr
Lundström själv är medlem? Då behöver
det inte bli några gissningar om
vad som sagts och förmodas ha sagts.

Jag sade att förutsättningarna för en
samnordisk utredning om Saltholm hade
begränsats genom att Island och Norge,
på sätt som jag nämnde i mitt inlägg
tidigare, hade dragit sig undan.
Nordiska rådet har gjort en rekommendation
om en samnordisk utredning, i
vilken alla fem staterna skulle vara involverade.
Två av dem föll nu bort, och
från svenska regeringens sida förklarade
vi då, att danskarna borde fortsätta
med sin sedan 1962 pågående utredning
om en storflygplats.

Vi har, herr Edström, hela tiden diskuterat
ld. a. frågan om en ny flygplats
i stiillet för Bulltofta med vår danska

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Ang. en storflygplats i öresundsregionen
kollega; t. o. m. så tidigt som i december
1964 presenterade vi frågeställningen
för honom och för trafikutskottet,
som sammanträdde påföljande dag. Man
har hela tiden varit informerad om vad
vi var på väg att göra för att lösa malmöregionens
flygplatsfråga, som var
brännande aktuell. Om vi skulle ha avvaktat
en eventuell utredning om Saltholm,
hade malmöregionens flygplatsfråga
fått ligga på is rätt länge. Otåligheten
där nere, när det gäller att få frågan
löst, var stor -— jag tror att herr
Edström känner till detta minst lika
bra som jag.

Jag har vidare sagt, att vi är intresserade
av det resultat som den danska
utredningen leder till. Herr Lundström
— liksom också herr Edström — pressar
mitt uttalande till den innebörden,
att vi inte har något som helst intresse
av att få veta vilka resultat danskarna
kommer till, när de utreder vilken
flygplats som ev. skall komma i stället
för Kastrup. Jag sade i mitt inlägg, att
vi är intresserade av denna fråga och
kommer att ha fortlöpande kontakter
om den. Längre kan man inte begära att
vi skall gå för dagen.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Vi torde väl inom en
inte så avlägsen framtid ånyo få ta upp
dessa frågor till debatt. Läget i dag är
ju det, att statsutskottets fjärde avdelning
i går påbörjade sin behandling av
Kungl. Maj :ts skrivelse nr 67 rörande
en redogörelse från Nordiska rådet, och
en av punkterna i densamma har vi börjat
realbeliandla. Det gäller Nordiska
rådets rekommendation i fråga om storflygplatsen
i öresundsregionen jämte i
ämnet väckta motioner. I morgon avser
avdelningen att fortsätta bl. a. med föredragning
av statssekreterare Peterson
i kommunikationsdepartementet. Detta
innebär att denna fråga redan i början
av nästa månad torde på nytt komma
upp på riksdagens bord.

Å andra sidan kanske det kan vara

naturligt att vi i dag får ett litet
s p e e c h i frågan. Jag inbillar mig
att den nu närmast ansvarige, herr
Skoglund, inte kommer att vara kommunikationsminister,
när ärendet skall
behandlas nästa gång och därför inte
kan vara med på samma sätt som i dag.

Jag skulle vilja påtala ett förhållande,
som herr Skoglund två gånger har dragit
fram och särskilt noga understrukit.
Det är följande, som regeringen
skrev den 30 oktober 1965: När det
gäller frågan om en storflygplats inom
öresundsregionen anser regeringen att
pågående utredning om annan förläggning
av storflygplatsen inom danskt
område — jag vill understryka att det
klart står »inom danskt område» —
även i fortsättningen bör bedrivas av de
danska myndigheterna.

Vi har emellertid fått ett remissyttrande
från luftfartsstyrelsen, och jag
tillåter mig att citera ur detta och därefter
ställa en fråga till herr Skoglund.
Det heter, att »luftfartsstyrelsen anser
det angeläget, att en utredning verkställes
i nära samverkan mellan de
svenska och danska myndigheterna beträffande
de trafikala, organisatoriska
och tekniska förutsättningarna för en
utbyggnad av markorganisationen för
civilflyget i Malmö—Köpenhamnsområdet.
Utredningen bör i första hand klarlägga
trafikutvecklingen på längre sikt
genom utarbetande av prognoser för civilflygets
omfattning och sammansättning
i framtiden samt militärflygets behov.
På grundval härav bör en långtidsplan
utarbetas för utbyggnaden av
flygplatser och trafikledningsorganisation.
Härvid bör särskilt klarläggas huru
många flygplatser som på längre sikt
erfordras, om dessa flygplatser böra
specialiseras för olika ändamål samt
huru tillkomsten av en bro Malmö—
Köpenhamn påverkar markorganisationens
utbyggnad.»

Här sägs det alltså, att utredningen
bör bedrivas i nära samarbete mellan
de svenska och danska myndigheterna.
Jag vill fråga herr Skoglund: Vem an -

Onsdagen den 10 november 1905

Nr 35

ser statsrådet skall göra denna utredning?
Avser man i regeringens deklaration
och skrivelse av den 30 oktober,
att det är de danska myndigheterna?
Eller vad avser man i övrigt?

Jag inbillar mig också att herr Skoglund
inför sin förestående avgång har
något slags statsrådstestamente. Jag vill
då fråga: Vill herr Skoglund något
lyfta på förlåten och tala om vad han
liar för testamente att lämna till sin efterträdare
i denna så väsentliga fråga?

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag tycker för min del
att diskussionen om vad statssekreteraren
har sagt eller inte sagt egentligen
knappast hör samman med denna debatt.
Uttalandet synes mig vara alldeles
riktigt återgivet i TT-medelandet — förmodligen
har statssekreteraren sagt, att
den överenskommelse som har träffats
med Malmö stad beträffande ersättning
för Bulltofta inte har något samband
med diskussionen om en storflygplats eller
en internationell flygplats för Norden.
Så långt är väl alla överens.

Att man där nere har diskuterat att
flytta flygplatsen från Bulltofta beror
dels på att marken behövs för stadens
exploatering och dels på att man vill
komma ifrån det buller, som följer med
jetflyget, om det sätts in i större utsträckning.
Bulltofta är inte någon internationell
flygplats ur annan synpunkt
än att flygplatsen är startpunkten
för charterflyg i ganska betydande
utsträckning. 1 övrigt är det en flygplats
för inrikesflyget. Meningen med flyttningen
till någon annan plats är väl att
den nya flygplatsen skall tjänstgöra på
samma sätt som Bulltofta.

Ur dessa synpunkter tycker jag inte
att kommunikationsministern har någon
anledning att polemisera mot herr
Lundströms tolkning av det meddelande
som skickats ut. .lag tycker att meddelandet
är korrekt.

Man misstänker bara att regeringen
inte är tillräckligt intresserad av att få

Ang. en storflygplats i öresundsregionen
till stånd en gemensam flygplats för
Norden i öresundsregionen, och det gör
att man tolkar det så att denna relativt
obetydliga åtgärd, som kostar 70 eller SO
miljoner kronor, skulle kunna lägga hinder
i vägen för Sveriges deltagande i arbetet
på en sådan internationell flygplats
därest nu danskarna är intresserade
av ett sådant samarbete. Att Norge,
Island och delvis också Finland har
mindre intresse av att ta aktiv del i
byggandet av en sådan flygplats har varit
uppenbart även för Nordiska rådets
ledamöter. Jag har därför tolkat rådets
rekommendation så, att det har varit ett
gemensamt nordiskt intresse att få en utbyggnad
av den internationella flygplats
som nu är förlagd till Kastrup. Huruvida
danskarna är intresserade av ett aktivt
samarbete vid en utbyggnad av flygplatsen,
blir förmodligen beroende av
om man stannar för en utbyggnad av
Kastrup eller tvingas flytta den till annan
plats. På Kastrup har troligen lagts
ner omkring en miljard danska kronor,
och den är relativt nybyggd. För närvarande
är den kanske trots detta i
minsta laget, och det är därför aktuellt
med eu utbyggnad eftersom trafiken
ökar.

Får jag sedan säga, herr talman, att
jag tror att det inte är realistiskt att
räkna med att eu sådan flygplats skall
förläggas till Skåne, även om det blir
nödvändigt att flytta från Kastrup. Flyttas
den längre in i Själland och alltså
längre från Köpenhamn, minskas antagligen
även Sveriges intresse att aktivt
delta i utbyggnaden. Men jag tror
att om man fastnar för Saltholm och
finner att denna ö är lämplig och tillräckligt
stor för att byggas ut till flygplats,
så ökas helt naturligt intresset
från svensk sida att delta i utbyggnaden.
Huruvida ett sådant aktivt .samarbete
skall komma till stånd blir emellertid
ytterst beroende på danskarnas
egen önskan.

När utredningen om öresundsbron
började var frågan om en flygplats på
Saltholm inte aktuell. Då var Kastrup

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Ang. en storflygplats i öresundsregionen
fortfarande tillräckligt stort. Danskarna
hade nog då den uppfattningen, att det
skulle bli alltför dyrbart att bygga flygplats
på Saltholm, eftersom ön ligger
ganska lågt — högsta punkten ligger
3 meter över vattnet, och vid högvatten
är 75 procent av ön översvämmad. Det
är möjligt att man kan fylla upp så att
den blir helt torrlagd även vid högvattenstånd.
Bygger man så en tunnel mellan
Saltholm och Skåne, kan de bergmassor,
som tas bort användas som fyllnadsmaterial,
och då blir kostnaderna
för dessa utfyllnadsarbeten kanske inte
oöverkomliga, särskilt om de båda länderna
hjälps åt.

Jag tror emellertid att även de som
är riktigt heta i sin önskan att få ett
beslut om en storflygplats snarast möjligt
bör kunna ta det lugnt. Til syvende
og sidst måste ändå danskarna själva uttrycka
en egen önskan om en ny flygplats
och att den skall förläggas till Saltholm,
innan någonting kan göras. Utredningarna
på den punkten är kanske inte
mera märkvärdiga än att danskarna
själva kan klara dem. När det gäller
anläggningsarbeten av olika slag är tydligen
de danska firmorna lika långt
komna som de svenska och har följaktligen
möjlighet att ställa erforderlig
expertis till förfogande. Den har förmodligen
konsortiet tagit i anspråk, eftersom
det också har ett förslag om hur
Saltholm skulle kunna utnyttjas som
flygplats i samband med att den fasta
förbindelsen byggs där nere.

Herr talman! Jag tror att både herr
Lundström och andra, som är angelägna
om att både frågan om den fasta
förbindelsen och frågan om storflygplatsen
snarast möjligt får sin slutliga
lösning, kan vara förvissade om att varken
regeringen eller de riksdagsledamöter,
som inte är engagerade i Nordiska
rådet, har någonting emot att frågan
löses på nordisk bas, om man kan komma
överens, ehuru jag är övertygad om
att Danmark och Sverige ändå kommer
att ha det väsentliga intresset i den lösning
som skall bli den slutliga.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Strandberg här har yttrat, att
vi inom fjärde avdelningen i statsutskottet
håller på att behandla frågan i
anledning av Nordiska rådets rekommendation.
Ärendet kommer alltså tillbaka
hit.

Jag skall inte säga ett enda ord i
själva sakfrågan, men jag vill ifrågasätta
om det inte är lämpligt att man väntar
med behandlingen av de remissutlåtanden,
som fjärde avdelningen har
infordrat och nu skall slutbehandla, tills
kammaren får ett utlåtande från statsutskottet.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! När jag lyssnar på debatten
blir jag glad över en sak, nämligen
att det inte är herr Lundström
som är satt att leda kommunikationsdepartementet.
Vi som är direkta intressenter
i vad som skall ske där nere tycker
att det verkar litet för rörigt eller
kanske man skall säga rörligt när man
lyssnar till herr Lundström.

Vi har en absolut vilja att snart få både
den lilla och den stora flygplatsen
klara. Det finns ett direkt samband
mellan de två sakerna därigenom att
det sannolikt dröjer länge innan den
stora flygplatsen blir färdig. De nuvarande
internationella flygmöjligheterna
kommer att vara otillräckliga, och därför
kan den nya, modernt utrustade avlastningsflygplatsen
under en övergångstid
komma att lösa direkt praktiska
flygproblem för oss i regionen.

Det viktigaste är emellertid att de expertutredningar
som nu pågår blir slutförda.
Därför hoppas jag att det i första
hand kommer till stånd ett svensktdanskt
samarbete om var den nya flygplatsen
skall ligga, hur den skall byggas
o. s. v. Men låt oss inte fördröja även
den saken genom att nu blanda in både
Norge, Finland, Island och även Sverige
i tekniska utredningar, som dan -

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

skarna förmodligen precis lika bra kan
göra ensamma.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Petterssons och
andras önskan att ersättningen för Bulltofta
snarast möjligt blir klar delar jag
fullkomligt. Jag har ingenting emot den
saken; tvärtom har jag sagt från början
att jag tycker det är natnrligt och riktigt
att man söker efter en lösning. Att frågan
länge varit aktuell har alla vetat.

Däremot har jag påpekat att detta
problem inte är så fristående, att man
kan lösa det helt oberoende av hur det
ordnas med en storflygplats inom området.
Jag har haft djärvheten att som
ett exempel på detta åberopa en tidningsuppgift
om ett uttalande av statsminister
Krag om att flygrörelserna på
en ny flygplats inom malmöområdet
inte kan bli fler än de nu är på Bulltofta,
därest Kastrup skall utvidgas i
fortsättningen och användas för sitt ändamål.
Jag har anfört detta som ett exempel
på hur problemen hänger samman.
Detta uttalande försöker nu kommunikationsministern
försvaga genom
att säga, att jag inte bör hålla mig till
tidningsuttalanden och gissningar om
vad som har sagts, utan i stället hålla
mig till fakta ur de officiella rapporterna
till Nordiska rådets trafikutskott.

Till herr kommunikationsministern
bestrida att herr Krag har lämnat dessa
uppgifter? Det skulle vara intressant att
höra, om kommunikationsministern anser
att uppgifterna är felaktiga.

•lag har här också läst upp ett utdrag
ur danska regeringens officiella meddelande
till Nordiska rådets trafikutskott,
där det visar sig att Norge och
Finland inte har dragit sig tillbaka
i förväg. Det står där, att bl. a. mot bakgrunden
av den svenska inställningen
till spörsmålet fann man på finsk och
norsk sida, att grundvalen för ett deltagande
i en gemensam undersökning icke
förelåg. Jag har icke hört kommunikationsministern
kommentera den uppgif 2

Första kammarens protokoll 1965. Nr 33

Ang. en storflygplats i öresundsregionen
ten på annat sätt än att han sagt, att
Norge redan i förväg skulle ha dragit
sig tillbaka. Då skulle alltså även den
danska uppgiften i den officiella skrivelsen
till Nordiska rådet vara felaktig?
Jag skulle vilja ha eu kommentar även
på den punkten.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! När materialet föreligger
vid trafikutskottets sammanträde
den 15 november får vi diskutera de saker
som herr Lundström nu tog upp.

Herr Lundström frågade mig, om jag
ville bejaka eller bestrida herr Krags
uttalande. Jag kan varken bestrida eller
bejaka det, eftersom jag inte var med
vid förhandlingarna i Imatra. Följaktligen
har jag ingen kännedom om de uttalanden
som där gjordes, och jag vill
inte bygga ett ståndpunktstagande på
tidningsuppgifter — det får herr Lundström
göra.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
158, angående godkännande av visst
markbyte in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 162, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 166, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 § kommunallagen den
18 december 1953 (nr 753).

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från delegerade för
riksdagens verk inkommit framställning

Onsdagen den 10 november 1965

18 Nr 35

Om rationaliseringar, effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar inom
statsverksamheten

angående lönegradsuppflyttning av expeditionsvaktstjänsterna
vid justitieoch
militieombudsmännens expeditioner
hänvisades framställningen till
bankoutskottet.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
motionen nr 794.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 145, i anledning av väckta motioner
om viss reformering av de svenska
FN-förbandens utbildning; och

nr 146, i anledning av riksdagens år
1964 församlade revisorers berättelse
angående statsverket, i vad berättelsen
avser den praktiska tillämpningen av
vissa avlöningsbestämmelser.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om rationaliseringar, effektivitetsvinster
och kostnadsbesparingar inom statsverksamheten Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 147, i anledning av väckta motioner
om utredningar syftande till besparingar
samt effektivisering och rationalisering
inom statsverksamheten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Virgin in. fl. (1:202) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (11:236), hade hemställts,
att riksdagen i .skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
tillsätta en särskild besparingsutredning,
vari samtliga demokratiska partier,
näringslivet och de ekonomiska
vetenskaperna borde vara representerade,
samt att utredningen måtte arbeta
med sådan skyndsamhet, att budgetåret
1966/67 kunde påverkas av utredningsresultatet.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Stefunson och Jlilding
(1:459) samt den andra inom andra
kammaren av herr Antby m. fl. (Il:
549), föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
en parlamentarisk utredning för översyn
av statsutgifterna i syfte att åstadkomma
effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar.

Ytterligare hade i två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Harald Pettersson
m. fl. (I: 457) och den andra inom andra
kammaren av herr Antonsson ni. fl.
(11:551), yrkats, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en utredning syftande till rationalisering
och effektivisering av den statliga
förvaltningsapparaten enligt i motionerna
angivna grunder.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:202 och 11:236, 1:459
och II: 549 samt I: 457 och II: 551 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Andersson, Källqvist och Johan
Olsson, fröken Elmén samt herrar Larsson
i Hedenäset, Nihlfors och Sjönell,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:459 och 11:549 samt
1:457 och 11:551 ävensom i anledning
av motionerna I: 202 och II: 236, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om eu
parlamentarisk utredning syftande till
rationaliseringar, effektivitetsvinster och
kostnadsbesparingar inom statsverksamheten
;

2) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Bohman och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

Om rationaliseringar, effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar inom

den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 202 och II: 236 ävensom i anledning
av motionerna 1:459 och II:
549 samt 1:457 och 11:551, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en särskild
besparingsutredning, vari borde ingå
företrädare för samtliga demokratiska
partier, näringslivet och de ekonomiska
vetenskaperna.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! I reservation nr 2 yrkas
det att riksdagen må i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en särskild besparingsutredning,
vari bör ingå företrädare
för samtliga demokratiska partier,
näringslivet och de ekonomiska vetenskaperna.

Frågan om utredningar i detta sammanhang
har flera gånger förut varit
föremål för riksdagens prövning, men
utan resultat. I motioner från högerpartiet
tar man nu sikte på att statsutgifterna
under den senaste tioårsperioden
mer än fördubblats och att deras andel
av nationalinkomsten har ökat från
19 till 26 procent. Under samma period
har de kommunala utgifterna nära
tredubblats, och totalt går nu de offentliga
utgifterna upp till cirka 45 procent
av nationalinkomsten.

Som alla vet råder det stor knapphet
på såväl kapital som arbetskraft. Det är
då av väsentlig vikt, menar vi, att inte
så stor del av resurserna las i anspråk
av den offentliga sektorn, att bristen
inom övriga sektorer blir allvarligare
iin den redan nu är.

Mot denna bakgrund är det nödvändigt
med en översyn av den statliga
verksamhetens omfång och innehåll.
Både statsfinansiella och samhällsekonomiska
skäl motiverar en principiell
prövning av statsutgifterna och hela
den statliga verksamheten över huvud
taget.

Statskontoret understryker att statsutgifterna
— - som det heter — tid efter

2f Första kammarens protokoll lOtiö. Nr .16

statsverksamheten

annan underkastas en samlad översyn i
besparingssyfte. Beträffande den ökade
användning av avgiftsfinansiering —
som föreslås i motionerna — framhåller
statskontoret att ingenting kan invändas
mot att motionernas förslag i detta
hänseende undersöks.

Utskottet säger, såvitt jag kan finna
utan någon som helst motivering, att en
sådan prövning inte bör ske i detta
sammanhang. Det vore rätt intressant
att få veta varför det inte kunde ske
en sådan prövning i samband med denna
utredning. Jag vet väl att det pågår
en fortlöpande kontroll och översyn av
statsverksamheten genom statskontoret
och riksrevisionsverket, men det är inte
— som också statskontoret har framhållit
— ur vägen att en samlad översyn
sker då och då. Detta är så mycket mer
nödvändigt som riksdagen och dess organ
numera av olika skäl inte som tidigare
har möjlighet att bedöma hela frågekomplexet.
Visserligen kan man vänta
en del av den pågående programbudgetutredningen,
men den berör
knappast omfånget av statens verksamhet
över huvud taget.

Utskottet säger att inga nya sådana
omständigheter har inträffat, som kan
ge anledning till att riksdagen ändrar
tidigare beslut om att avslå besparingsmotionerna.
Detta är ganska intressant,
ty man kan fråga sig: Vad är det egentligen
som skall ske innan man kan ändra
sig? Alla vet ju hur det ser ut på det
ekonomiska fältet, alla vet hur inflationen
rullar vidare och hur knappheten
på kapital och arbetskraft samtidigt
ökar. Detta och mera till anser vi vara
skäl nog för att en skyndsam utredning
bör komma till stånd.

.lag ber således, herr talman, att få
yrka bifali till den med 2 betecknade
reservationen.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) :

Herr talman! I anledning av statsutskottets
utlåtande nr 147 har centerpartiets
ocli folkpartiets ledamöter avläm -

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Om rationaliseringar, effektivitetsvinster

statsverksamheten

nät en särskild reservation, betecknad
med 1, som i stort sett går ut på bifall
till de motioner som väckts av partierna
i detta ärende. Man bar i motionerna
och i reservationen uttalat önskvärdheten
av att en parlamentarisk utredning
tillsättes, syftande till rationaliseringar,
effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar
inom statsförvaltningen.

Omfattningen av den statliga verksamheten
har under senare år ökat i alltmer
stegrat tempo — som även den föregående
talaren berörde. Helt kort kan
jag nämna att utgifterna på driftbudgeten
under budgetåret 1958/59 uppgick
till 12 743 miljoner kronor. För innevarande
budgetår är summan uppe i
26 300 miljoner kronor — alltså mer än
en fördubbling på sju år. Det är uppenbart
att möjligheterna för riksdagen att
i detalj följa med i kostnadsutvecklingen
när det gäller de statliga utgifterna
blir allt mindre under en sådan här period
och att man därför genom en parlamentariskt
tillsatt kommitté kan få tillfälle
till en samlad översyn över den
statliga verksamheten.

Det är ju fråga om att man vill ha
ett bättre och snabbare resultat på de
områden där staten bedriver sin verksamhet,
men detta måste också ske till
lägsta möjliga kostnader för staten och
på så sätt att man inte tar i anspråk
mer än nödvändigt av de produktionsresurser,
bl. a. i form av lokaler och
arbetskraft, som står det samlade folkhushållet
till buds.

Inom det enskilda näringslivet tvingas
man av konkurrenshänsyn till kontinuerliga
rationaliseringar, förenklingar
och kostnadskontroller. I avsaknad av
en sådan konkurrens inom statsförvaltningen
måste alla åtgärder vidtas, som
leder fram till högsta möjliga effektivitet.
I många stycken torde man här få
söka exempel från den enskilda företagssektorn
— det kan gälla frågor om
driftkontrollsystem, om utbildning och
personalpolitik eller om utnyttjandet av
tekniska hjälpmedel.

och kostnadsbesparingar inom

Det är riktigt, som framhållits i utskottets
utlåtande, att man inom statsförvaltningen
nu är i färd med att pröva
möjligheterna till rationaliseringar.
Statskontoret har ju fått ökade resurser
i detta syfte, men vi anser att man inte
bör låta sig nöja därmed, utan att man
också bör ha en parlamentarisk utredning
för att förutsättningslöst få pröva
vilka ytterligare möjligheter som står
till buds.

.lag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till den med 1 betecknade reservationen.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Efter de föregående anförandena
kan jag fatta mig kort.

Vi har inom statsutskottets femte avdelning
ingående behandlat dessa frågor
och kommit fram till att det är befogat
med att eu parlamentarisk utredning
får pröva dessa frågor och särskilt
då arbetskraftsfrågan. Skillnaden mellan
de båda reservationer som här föreligger
är inte större än att man med
litet god vilja här skulle ha kunnat sammanskriva
sig. Jag vill emellertid ändå
understryka att det vore psykologiskt
klokt att tillsätta en parlamentarisk utredning
för att undersöka dessa frågor.

Jag ber att få yrka bifall till den med
1 betecknade reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Då man hör de ärade
föregående talarna, kan man få det intrycket
att det när det gäller statens
förvaltning och verksamhet inte vidtas
tillräckliga åtgärder i besparingssyfte.
Det är emellertid felaktigt att påstå
detta, och det vittnar väl också om att
reservanterna i detta sammanhang inte
har så särskilt gott minne, ty så sent
som i våras hade vi tillfälle att såväl
inom statsutskottets femte avdelning
som i riksdagen ta ställning till frågan
om statskontorets utbyggnad, som inne -

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

Om rationaliseringar, effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar inom

statsverksamheten

bar en kraftig utveckling av dess möjligheter
att bedriva rationaliseringsverksamhet.

Först och främst vill jag erinra om att
en utredning om rationaliseringsverksamheten
inom statsförvaltningen framlades
så sent som i slutet av 1950-talet
och att den utan tvekan gett påtagliga
resultat. Statskontoret har blivit det
centrala rationaliseringsorganet och har
utbyggts mycket kraftigt. Den statliga
revisionen har effektiviserats genom
sammanslagningen av sakrevision och
kameralrevision till det nya riksrevisionsverket.
Statskontorets rationaliseringsverksamhet
har som sagt expanderat
mycket kraftigt, och detta synes inte
minst på utgiftskostnaderna. Budgetåret
1961/62 var den totala utgiften 3,5 miljoner
kronor, och den har ökat till 17
miljoner kronor för innevarande budgetår.
Statskontorets plats som centralt
rationaliseringsorgan förstärktes, som
jag redan antydde, genom det beslut
som riksdagen fattade i våras med anledning
av proposition nr 112, då en
väsentlig omorganisation genomfördes.

Men också ute i verk och myndigheter
har rationaliseringsarbetet förstärkts,
dels genom det direkta stöd
som erhålles av statskontoret och dels
genom insatser av specialutbildad personal.

I dag har statskontoret ett 80-tal rationaliseringsuppdrag
under arbete. Ett
exempel på en betydelsefull ADB-reform
är överföringen på ADB av folkbokföring
och skatteuppbörd inom länsstyrelserna,
som nu pågår. Ett annat exempel
på en verksorganisation, uppbyggd
på modern kontorsorganisation och
ADB, är det nya polisväsendet.

Detta är en del av de arbeten som
utförts. Men låt mig nämna en annan
sak som förtjänar uppmärksamhet,
nämligen det rationaliseringsarbetc som
pågår inom försvaret. Här satsar statskontoret
nära en miljon kronor på utredningsarbete.
Dessutom pågår två
utredningar. Den ena — försvarskost -

nadsutredningen — sysslar med kostnadskontroll,
programbudgetering in. in.
Spår av dess verksamhet har synts i
pressen de senaste dagarna, där mycket
intressanta experiment har omtalats.
De pågår nu med en rent företagsekonomisk
drift av vissa utbildningsförband.

Hela den statliga rationaliseringsverksamheten
befinner sig således under
snabb utveckling, och i det arbetet
utnyttjas inte bara statlig personal. Herr
Olsson menade att man skulle ta exempel
från näringslivet, och till det vill
jag säga att man genom att anlita utomstående
konsulter också får direkt tillgång
till erfarenheterna från motsvarande
arbete inom näringslivet. För
närvarande står konsulter för 1,5 miljon
kronor årligen till statskontorets
förfogande. På samma sätt skulle jag
här kunna redogöra för hur rationaliseringsarbetet
pågår inom olika statliga
verk.

Någon av talarna var inne på frågan
om vikten av att spara på personal. .lag
kan nämna att inom tullverket beräknas
cirka 500 anställda ha sparats in
under de senaste tio åren. Inom de statliga
affärsdrivande verken har det också
skett omfattande rationaliseringar,
som medfört att personalen sammanlagt
under de tre senaste åren minskat med
nära 2 500 man.

Statskontorets uttalande har åberopats
här. I stort sett säger statskontoret
att det råder enighet om de funktioner
samhället skall svara för. Det är
väl utan tvekan så att de stora, väsentliga
och tunga utgiftsposterna i statens
budget — socialutgifter, försvar, undervisning
och kommunikationer — råder
det inte några större delade meningar
om. När man i såväl anförandena som
i reservationen hänvisar till vad statskontoret
har sagt om vikten av att tid
efter annan få eu samlad översyn av
hela den statliga verksamheten i besparingssyfte,
kan jag också citera vad
statskontoret säger i fortsättningen:

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Om rationaliseringar, effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar inom

statsverksamheten

»Om förutsättningar för närvarande fö -

religger att uppnå enighet om riktlinjer
för en sådan översyn undandrar sig
statskontorets bedömande. I varje fall
synes resultatet av den pågående långtidsutredningen
angående den offentliga
sektorn böra avvaktas.» Jag vill
då ställa frågan: Är det någon som
över huvud taget tror att det skulle finnas
möjligheter att i en sådan statlig
utredning komma överens om riktlinjerna
för de besparingar som bör göras
inom den statliga verksamheten? Har
vi över huvud taget möjlighet att tro att
man ens inom den borgerliga oppositionen
skall kunna komma överens om
ett gemensamt handlingsprogram i det
avseendet, när man inte ens, som herr
Boman antydde, har haft möjligheter
att komma så pass mycket överens som
att få en gemensam reservation på denna
punkt? Jag tror också det vore
ganska nyttigt om oppositionen studerade
detta.

Jag skall faktiskt be att få ge ett tips
om ett sparmål till oppositionen. Den
talar så vackert om att företa besparingar
av olika slag. Ett tips till den är
att man till den kommande riksdagssessionen
i vår sätter sig ner och funderar
över om det inte är möjligt att
spara in på en del av de överbudsmotioner,
som den väcker varje år. Jag
skall bara ta ett par exempel. När det
gäller t. ex. bostadsfrågan vet vi att
herr Ohlin och folkpartiet varje år lägger
på cirka tio procent på det bud om
bostadsbyggande som regeringen kommer
fram till. På samma sätt är det beträffande
idrottsanslaget, som behandlas
på statsutskottets femte avdelning.
När handelsministern lägger fram ett
förslag som innebär att han godtar de
anslagsanspråk som Idrottsförbundet
ställer — han tillgodoser alltså de önskemål
som Idrottsförbundet självt har —
så måste man ändå från oppositionens
sida lägga på ytterligare ett par miljoner
kronor i sina motioner. Det är alldeles
självklart att om man skall fort -

sätta på det viset, så finns det över
huvud taget inte några möjligheter att
tänka sig att genom en parlamentarisk
utredning kunna nå något resultat och
komma fram till vad som kallas en
översyn av statsverksamhetens omfång.

Till sist vill jag säga några ord till
fröken Andersson beträffande avgiftsfinansieringen.
Det finns en mycket intressant
skrift, utgiven av Studieförbundet
Näringsliv och Samhälle, förkortat
SNS. Jag känner mycket väl till den,
eftersom den i mycket hög grad berör
förhållanden i mitt eget hemlän, Västmanlands
län. De herrar som deltog i
och skötte utredningen om avgiftsfinansieringen
tillhörde samtliga de borgerliga
partierna. Det fanns alltså inte eu
enda socialdemokratisk katt bland dessa
hermeliner. Vad kom man då fram till
för resultat beträffande frågan om avgiftsfinansieringen?
Jo, man kom fram
till det resultatet att det skulle vara
mycket oklokt att ge sig in på sådant
som att exempelvis ta betalt för skolmåltider,
bibliotekslån och olika slag
av statlig och kommunal verksamhet,
helt enkelt av det skälet att kostnaderna
för och kontrollen av denna uppbörd
skulle dra så stora pengar att det
över huvud taget inte var någon mening
att införa en sådan finansiering.

Jag ber, herr talman, med detta att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Söderberg i någon mån slår in öppna
dörrar. Han säger att man fick inrycket
att det inte vidtas nämnvärda åtgärder,
men jag underströk ju mycket tydligt att
det pågår ständig rationalisering och
utredning, t. ex. ifrån statskontorets
sida. Och samma statskontor har själv
understrukit att det kan vara motiverat
att tid efter annan företa en ingående
prövning av hela frågan. Vad det här
gäller är ju: Skall man nöja sig med att
dessa rationaliseringar sker inom ramen

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

Om rationaliseringar, effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar inom

statsverksamheten

för nu pågående verksamhet? Det framgår
kanske av vår reservation att vi
syftar längre, nämligen till att man
skall ta hela området under omprövning.

Det är visserligen sant att det har rått
relativt stor enighet när det gällt tillkomsten
av en hel del av verksamheten,
men det hindrar ju inte att man kan ta
tidigare beslut under omprövning när
förhållandena ändras.

Herr Söderberg talar också om att
man redan nu anlitar konsulter ifrån
näringslivet. Men det är ju litet skillnad
att ta in konsulter till hjälp när det
gäller delproblem och att ta dem så att
säga från grunden när det gäller omprövning
av hela problemkomplexet.

Herr Söderberg tyckte tydligen det
var tacksamt att gå in på frågan om
det finns förutsättningar för borgerligt
samarbete. Framtiden får väl utvisa hur
stora dessa förutsättningar är. Det vet
man ju inte någonting om förrän man
prövat.

Jag skall inte vara elak och använda
ordet skadeglädje, men herr Söderberg
är i varje fall inte ledsen utan konstaterade
med en viss tillfredsställelse att vi
inte ens kunnat enas om reservationerna,
om jag fattade honom rätt. Nå, vi får
väl se hur det ser ut, när vi kommer
fram till omröstningen.

Vad beträffar avgiftsfinansieringen
vill jag säga, att om det inte gick i Västerås,
betyder det inte att det inte skulle
gå på andra områden och i andra sammanhang.
De exempel som herr Söderberg
nämnde tycker jag inte var signifikativa
för vad man skulle vilja nå
fram till. Det finns t. ex. en del subventioner
kvar att tampas med, som det kan
vara tacksamt att ge sig på i sammanhanget.

.lag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Herr Söderberg gjorde
en del erinringar, men jag har inte an -

ledning att bemöta så mycket av det.
Han menade, att vi kanske skulle ha
svårt att komma överens om arbetsprogrammet
i en sådan här utredning. Men
när det gäller rationaliserings- och effektiviseringsarbetet
inom den statliga
förvaltningen tror jag mycket väl man
kan komma överens i en parlamentarisk
utredning. Jag tror vi skulle finna att vi
är på precis samma linje när det gäller
att försöka göra vad som är möjligt.
Även om statskontoret redan gör en del,
bör man inte underlåta att ge en parlamentarisk
utredning i uppgift att se vilka
ytterligare möjligheter som finns.

Sedan kom herr Söderberg med en
liten utvikning. Han rekommenderade
de borgerliga partierna att spara, och
han tog som ett exempel ett par områden
där han alltså tyckte det skulle
vara skäl att spara pengar, nämligen
anslagen till idrotten och till bostadsbyggandet.
Men jag frågar mig vad som
är överbud i detta sammanhang. Det kan
ju också tänkas att regeringens förslag
är ett underbud. När man ser hur det
förslag vårt parti lagt fram ena året på
de nämnda områdena nästa år accepteras
av regeringen, då får man stöd i den
uppfattningen att regeringens tidigare
förslag var underbud. Men denna debatt
hör egentligen inte hit, och jag
tycker nog vi kan hålla oss till saken
i detta sammanhang.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Låt mig bara säga till
herr Olsson att om de myndigheter som
begär anslag får vad de begärt, och oppositionen
ändå av tekniska skäl begär
ytterligare pengar, då är det, herr Olsson,
inte någonting annat än ett överhud.

Till fröken Andersson vill jag först
säga att denna utredning tog exempel
från Västerås, men att utredningen icke
avsåg Västerås enbart utan hela landet.

Till sist, fröken Andersson, hur skulle
det vara om oppositionen började med

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Om rationaliseringar, effektivitetsvinster och

statsverksamheten

att försöka pröva om det går att lägga
fram ett alternativ till regeringens budgetförslag
— om det nu ens finns några
möjligheter att komma överens i oppositionen
om ett sådant alternativ.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Olsson,
Johan, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Boman
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av fröken Andersson,
att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den av
henne m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Boman begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Johan
Olssons yrkande.

Fröken Andersson äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 147 antager godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Boman m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

kostnadsbesparingar inom

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av fröken
Andersson m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —35;

Nej — 29.

Därjämte hade 66 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 147, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Boman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Ang. beskattning vid upplåtelse av skogsavverkningsrätt
ja_72- I) de likalydande motionerna 1:763,

Nej — 59.

Ang. beskattning vid upplåtelse av skogsavverkningsrätt Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 41, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 26 mars 1965 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 129, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 27 mars
1954 (nr 142) om taxering för inkomst
av medel, som insatts å skogskonto.

I propositionen hade föreslagits vissa
jämkningar av 1959 års lagstiftning
om beskattning av den som vid laga
skifte eller annan jorddelningsförrättning
ålagts betala skogslikvid. Ändringarna
hade till syfte att underlätta skogsbrukets
yttre rationalisering, framför
allt lagaskiftesverksamheten i Kopparbergs
län.

Vidare hade föreslagits vissa bestämmelser
om beskattning vid upplåtelse av
rättighet att avverka skog. Bestämmelserna
grundade sig på förslag av skatteflyktskommittén
och syftade främst till
att förhindra skatteflykt genom överföring
av skogsavverkningsrätt i samband
med arvskifte.

De nya reglerna voro avsedda att tilllämpas
första gången vid 1966 års taxering.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

av herrar Enarsson och Yngve Nilsson,
samt 11:894, av herr Nilsson i Svalöv
in. fl.;

II) de likalydande motionerna I: 768,
av herr Johan Olsson och fru Olsson,
samt II: 901, av herr Jonasson m. fl.

I samtliga motioner hade bland annat
framställts yrkande av innebörd, att de
föreslagna bestämmelserna om beskattning
av avverkningsrätt vid arvskifte
skulle tillämpas först från och med
1967 års taxering.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen — med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 129 och med avslag å de likalydande
motionerna I: 763, av herrar Enarsson
och Yngve Nilsson, samt II: 894, av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., ävensom
de likalydande motionerna 1:768, av
herr Johan Olsson och fru Olsson, samt
II: 901, av herr Jonasson m. fl.— måtte
antaga de vid propositionen fogade förslagen
till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 27 mars
1954 (nr 142) om taxering för inkomst
av medel, som insatts å skogskonto;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:763,
av herrar Enarsson och Yngve Nilsson,
samt II: 894, av herr Nilsson i Svalöv
in. fl., ävensom

2) de likalydande motionerna 1:768,
av herr Johan Olsson och fru Olsson,
samt II: 901, av herr Jonasson m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

-6 Nr 35 Onsdagen den 10 november 1965

Ang. beskattning vid upplåtelse av skogsavverkningsrätt

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 41 behandlar två frågor
rörande beskattningen av virkesuttag
från skog utan direkt samband med varandra.
Den ena går ut på att underlätta
och den andra på att försvåra virkesuttag.
Den förra är befogad av sysselsättningsskäl
och med tanke på en rationell
skogsvård. Jag har ingen anledning
att beröra den frågan, utan jag
tror att det hela är välmotiverat.

Den andra frågan är fiskalt motiverad.
Den inger mig emellertid en sådan
tveksamhet att jag finner mig nödsakad
att åtminstone med några ord ge uttryck
åt vad jag känner. Såsom kammarens ledamöter
har sett av handlingarna gäller
sistnämnda fråga den skattemässiga behandlingen
av skogsavverkningsrätter,
vilka vid arvskifte övergår till dödsbodelägare.
Utskottet gör här gällande att
skogens tillväxt och värdeökning blir
obeskattad på den grund att enligt nu
gällande lag dödsbodelägare kan såsom
andel i ett dödsbo tillskiftas avverkningsrätter,
vilkas förmögenhetsvärden
därefter kan överföras till kontanter
genom försäljning. För att förhindra
detta tillstyrker nu utskottet propositionens
förslag att avverkningsrätten
skall åsättas »ett allmänt saluvärde»
samt inkomstbeskattas hos dödsboet.
Därest genom prisstegring på virket
mellan tidpunkten för arvskiftet och
tidpunkten för försäljningen avverkningsrätten
blir mera värd, skall värdestegringen
beskattas såsom inkomst hos
dödsbodelägare. Värdeminskningsavdrag
medgives dödsbo, och avdrag för
engångsvärde, d. v. s. arvslottens värde,
medgives dödsbodelägare såsom i rörelse.

För att komma till det fiskalt önskade
resultatet har utskottet godtagit en
teoretisk konstruktion som helt enkelt
är nödvändig i sammanhanget, nämligen
att skjuta in dödsboet mellan den
avlidne och dödsbodelägarna såsom om
dödsboet först hade ärvt den avlidne
och därefter dödsbodelägarna ärvt

dödsboet. Självfallet är dödsboet alltid
en självständig person (juridisk) gentemot
utomstående och är naturligtvis
inkomstskatteskyldigt för inkomster av
transaktioner med utomstående. Detta
föranleder inte några invändningar,
utan här gäller det dödsboets förhållande
till arvingarna.

Den i propositionen åberopade kommittén
har låtit det nya betraktelsesättet
komma till uttryck genom uttalandet:
»Arvsskifte bör enligt kommitténs
mening vara beskattningsgrundande
transaktion.» Uttalandet gäller i inkomstskattesammanhang,
vilket alltså
innebär att dödsboet blir en självständig
enhet även gentemot sina delägare. Arvets
karaktär förändras från arv till inkomst.
Konsekvensen borde då, förefaller
det mig, ha bjudit utskottet att föreslå
arvsskattens borttagande för detta
fall, men den slutsatsen har utskottet
inte dragit. Vid prövning av ett skattemål
har regeringsrätten den 16 september
1958 förklarat att eftersom arvsskifte
i åberopat fall till tiden gått före
avyttring av skogsstämpling inkomstbeskattning
inte kunnat komma i fråga
och därmed tagit ställning mot underinstanser,
vilka velat hävda, att det skulle
så anses som om — tvärtemot det
verkliga förhållandet — dödsboet först
hade gjort försäljningen och pengarna
därefter skiftats varigenom skatteplikt
hade uppkommit.

Att utskottet nu tar ställning i enlighet
med nyssnämnda underinstansers
uppfattning och skjuter in dödsboet
mellan den avlidne och arvingarna är
det som fyller mig med så stor olust.
Utskottet säger att dess mening grundar
sig på den s. k. kontinuitetsprincipen
vid beskattning. Det låter fint, men
jag delar inte den uppfattningen. Det
förefaller mig i själva verket här vara
fråga om införande av en i förhållande
till nu gällande lag helt ny princip,
nämligen att dödsboet skall betraktas
som en självständig enhet gentemot
dödsbodelägarna för att dödsboet skall
utföra något som den avlidne har un -

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

derlåtit att utföra i livstiden men som
enligt förslagsställarens och utskottets
mening borde ha utförts, d. v. s. i detta
fall avverka skog och betala inkomstskatt.

Den konstruktion, som vi här presenteras,
är emellertid, såvitt jag kan finna,
inte helt ny och inte så oskyldig.
Den företer nämligen slående likheter
med den konstruktion varpå den inte
bara för de borgerliga utan även för det
överväldigande flertalet socialdemokrater
så motbjudande kvarlåtenskapsskatten
byggde. Denna gick visserligen ännu
längre i det att den förmögenhet som
den avlidne efterlämnade skulle anses
ha uppkommit genom underlåtenhet att
skapa inkomster, vilka kunnat beskattas.
Härigenom skulle den avlidne anses
ha ådragit sig, som det då hette, en
skuld till samhället, vilken borde gäldas
med en särskild skatt förfallen i dödsögonblicket
och vilande på kvarlåtenskapen.
Skatten måste i så fall gäldas av
dödsboet och ej av arvingarna, vilka ej
kunde lastas för den avlidnes handlingar.
Dödsboet blev alltså en självständig
enhet inskjuten mellan den avlidne och
arvingarna, en ordning som avskaffades
i och med att kvarlåtenskapsskatten ersattes
med en starkt skärpt arvsskatt.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat redovisa min spontana och stora
tveksamhet inför detta förslag i samband
med arv. Jag har även funnit av
de i propositionen redovisade remissyttrandena,
att tveksamheten är stor
också på vissa andra håll. Jag ställer
mig likaledes frågande inför urvalet av
remissinstanser. Vad säger juristerna inför
denna sak? Är det bara hovrätten
för Skåne och Blekinge samt justitiekanslern
som har meningar i denna fråga,
eller har bara dessa tillfrågats och
inga andra? När man vet hur hårt juristerna
engagerade sig i fråga om den
konstruktion som låg till grund för kvarlåtenskapsskatten,
så är jag förvånad
över att de inte har hört av sig alls i
detta ärende som är så likartat.

Stark kritik liar riktats mot skogsbe -

Ang. säkerheten på fartyg
skattningen, sägs det i propositionen.
Vari denna kritik består får vi dock
inte veta.

Till sist vill jag också säga att denna
nya lagstiftning i första hand naturligtvis
berör bönderna och träffar dem
oförmånligt, och med tanke på hur besvärligt
det kan vara för bönderna med
kontanter vid generationsskiften och
övertagande av gårdar i samband därmed,
så kan jag inte tycka annat än att
det är försvarligt att ha framfört dessa
synpunkter.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Ang. säkerheten på fartyg

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om säkerheten på fartyg, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 14 maj 1965 dagtecknad
proposition, nr 132, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om säkerheten på fartyg;

2) lag om ändring i sjölagen;

3) lag angående ändrad lydelse av
4 § lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)
om inteckning i fartyg; samt

4) lag om ändring i sjömanslagen
den 30 juni 1952 (nr 530).

Enligt 10 kap. 3 § andra stycket i
förslaget till lag om säkerheten på fartyg
vore befälhavare fri från ansvar
om lämplig person, som varit kvalificerad
till befattningen, icke kunnat erhållas
i senast besökta hamn, och detta
föranlett att de uppställda fordringarna
på kvalifikation hos medlem av minimibesättning
ej blivit uppfyllda för viss
tjänst ombord.

Onsdagen den 10 november 1965

28 Nr 35

Ang. säkerheten på fartyg

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fyra i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 766, av
herrar Adolfsson och Werner, samt II:
897. av fru Rijding m. fl., ävensom

de likalydande motionerna I: 769, av
herr Jacobsson, Gösta, samt II: 903, av
herr Magnusson i Borås;

I motionerna 1:766 och 11:897 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att 10 kap. 3 § andra stycket i förslaget
till lag om säkerheten på fartyg
skulle utgå,

att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag rörande
sådant tillägg till 3 kap. i förslaget till
lag om säkerheten på fartyg, att läkarbesiktning
föreskrevs angående sanitära,
bostads- och arbetshygieniska förhållanden
ombord å fartyg.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen med avslag å följande
motioner, nämligen

1. 1:766 och 11:897, såvitt avsåge
yrkandet att 10 kap. 3 § andra stycket
i förslaget till lag om säkerheten på
fartvg skulle utgå, och

2. 1: 769 och II: 903,

måtte bifalla förevarande proposition,
nr 132, ävensom

B) att motionerna I: 766 och 11:897,
såvitt avsåge yrkandet om skrivelse till
Kungl. Maj :t, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! I syfte att förebygga
eventuella missförstånd beträffande vår
riksdagsgrupps bedömning av det lagförslag
som nu föreligger — förslag till
lag om säkerheten på fartyg — vill jag
först betona att vi betraktar förslaget
som ett inte obetydligt framsteg. Det
kanske inte framgick tillräckligt av den
motion som vi har avlämnat.

Särskilt på två punkter har vi emellertid
ansett kompletteringar nödvändiga.
Den ena gäller bemanningsfrågan.
Lagförslaget, sådant det föreligger, definierar
vad som skall anses såsom minimiantal
vid olika farter och fastställer
straffansvar vid åsidosättande av denna
säkerhetsfråga, men sedan tas detta
tillbaka, så att säga, i 10 kap. 3 § andra
stycket, genom att befälhavare befrias
från ansvar om han säger sig inte ha
kunnat mönstra person med kvalifikation
för den befattning som det gäller.
Jag vill upprepa vad vi har skrivit i
vår motion: »Fastställes en minimibesättning
för att uppfylla kravet på betryggande
bemanning ur säkerhetssynpunkt
måste en reducering av denna
minimibesättnings kvalifikationer innebära
att fartyget icke är betryggande
bemannat.» Förbud för resa borde enligt
vår uppfattning i sådant fall utfärdas.
Det är ju inte bara de ombordvarandes
antal som är av vital betydelse
för säkerheten till sjöss utan också deras
kvalifikationer. Att s. k. bristmönstring
kan få företas måste därför betyda
att man eftersätter säkerhetskravet.

Nu säger utskottet lite grand varnande
att lagpassusen om ansvarsbefrielse
under de omständigheter som anges i
10 kap. 3 § icke får medföra att allvarliga
ansträngningar ej göres för att förse
vår handelsflotta med kompetent
sjöfolk. Jag för min del ser detta uttalande
inte bara som en varning utan
som en alltför from önskan. Trots vissa
existerande garantier mot missbruk av
bristmönstringsbestämmelsen är det fara
värt att den ansvarsbefrielse som nu
kommer att ges enligt tredje paragrafens
andra stycke kommer att leda till
slapphet i fråga om att förse fartyg med
kvalificerade befattningshavare. Man
har kanske en besättning som är tillräcklig
i antal men inte i fråga om kvalifikationer
för de speciella uppgifter
som var och en skall befatta sig med.
Det kan ju inte få vara fråga om enbart
att med minsta tänkbara bemanning
föra ett fartyg från en hamn till en an -

Onsdagen den 10 november 1905

Nr 35

nan. En betryggande bemanning är ett
betydligt vidare begrepp än vad vi landkrabbor
i allmänhet föreställer oss. Prutar
man på bemanningen i kvalifikationshänseende,
så kan det uppstå en
rad verkningar i form av ohälsa, olycksfall
och dödsfall. Kanske försvinner
hela besättningar till följd av inträffade
katastrofer, detta av den enkla anledningen
att det fattas en man i det rätta
ögonblicket för en viss uppgift, ty den
man hade ägde inte kvalifikationer att
klara den situation som hade uppkommit.

Jag måste alltså vidhålla att andra
stycket i 10 kap. 3 § inte bör få föras
in i lagen. Jag skulle kunna anföra ytterligare
argument för detta ståndpunktstagande
men avstår från att göra
det, åtminstone för ögonblicket.

Den andra fråga som tagits upp i
motionen och som jag skall fatta mig
kort om, trots att den är stor, gäller
lagförslagets tredje kapitel, som ju är
rätt omfattande. Vi föreslår i motionen
utredning och förslag rörande sådant
tillägg till kapitlet att läkarbesiktning
föreskrives angående bl. a. sanitära och
arbetshygieniska förhållanden ombord
på fartyg.

Utskottet avvisar förslaget under hänvisning
bl. a. till kontrollen av fartygsbyggenas
standard och skyddsombudens
verksamhet ombord. Det första argumentet
tycker jag ligger vid sidan om
denna fråga. Det avser ju endast standarden
ombord på nybyggda fartyg.
Det andra argumentet hänvisar till ett
existerande tämligen bristfälligt system
beträffande skyddet, vilket dessutom
inte inrymmer kontroll av det slag som
vi liar talat om i motionen och som i
så hög grad anknyter till medicinska
frågor och medicinsk kapacitet.

Jag skall nu inte gå djupare in på
saken, men vill ha sagt att hälsoinspektionen
till sjöss är i det närmaste helt
försummad, vilket vi landkrabbor som
sagt bör observera. Medicinsk sakkunskap
har ju också på sistone offentligt
revolterat mot detta förhållande och

Ang. säkerheten på fartyg
klagat över lagbestämmelsernas bristfällighet
i de avseenden jag nu talar om.
Man bör vidare betänka att ett fartyg
—- såsom även understrukits i propositionen
— är inte bara en arbetsplats
utan också de ombordvarandes bostad.
Vi tycker att detta utgör ett särskilt motiv
för den kontroll med medicinsk anknytning,
som vi i vår motion har önskat
en utredning om. Jag betraktar
denna fråga som så allvarlig och viktig
att vi säkerligen återkommer till den
här i riksdagen därest vårt förslag om
utredning nu blir avvisat.

Herr talman! Under hänvisning till
argumenteringen i vår motion, och möjligen
även litet grand med stöd av vad
jag nu sagt, yrkar jag bifall till motionsparet
I: 766 och II: 897, alltså avseende
punkterna A 1 och B i utskottets hemställan.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Det utlåtande som kammaren
just nu behandlar skulle, om förslagen
genomföres, ge en upprustning
och modernisering av sjösäkerhetsbestämmelserna.
Detta har länge efterlysts,
och alla organisationer som har med
sjöfarten och dess förhållanden att göra
är mycket glada och tacksamma för att
en modernare ordning nu blir fastställd
i lag.

När första lagutskottet behandlat den
föreliggande propositionen har vi också
noga övervägt de motioner herr Adolfsson
talat för. Han har hemställt att den
s. k. bristmönstringsbestämmelsen, som
upptagits i 10 kap. 3 § andra stycket i
sjösäkerhetslagen, måtte utgå. Vidare
begär lian utredning och förslag i syfte
att läkarbesiktning skall föreskrivas
angående de sanitära förhållandena ombord
på fartyg.

Vad gäller hans första yrkande vill
jag erinra om att i propositionen föreslås
att för alla fartyg över 20 bruttoton,
som befordrar gods eller passagerare,
skall sjöfa rtsstvrelsen fastställa den
minsta besättning som är betryggande

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Ang. säkerheten på fartyg
från sjösäkerhetssynpunkt. Utskottet
har ansett att gällande bemanningsregler
härigenom väsentligt skulle förbättras.
Nu vill motionärerna liksom herr
Adolfsson i yttrandet nyss från talarstolen
att bristmönstringsbestämmelsen,
som har en motsvarighet i sjöbefälskungörelsen,
skall tas bort. Dessa bestämmelser
innebär att befälhavaren får
viss möjlighet att avstå från föreskriven
kvalifikation hos besättningen, såsom
herr Adolfsson tidigare har framhållit.
Men det måste tilläggas att detta endast
är tillåtet om behörig person inte kunnat
erhållas i den hamn fartyget senast
besökt. Bestämmelserna i lagförslaget
ger inte heller befälhavaren möjlighet
att underskrida det fastställda antalet
besättningsmän. Oaktat detta kan utskottet
så till vida instämma med motionärerna,
att det i och för sig får anses
vara lämpligt om dessa bestämmelser
kunde utgå ur lagstiftningen. Som departementschefen
framhållit i propositionen
är emellertid bristen på behörigt
sjöfolk för närvarande så stor att bristmönstring
måste förekomma. Utskottet
har också i detta sammanhang understrukit,
att allvarliga ansträngningar
skall göras för att förse vår handelsflotta
med kompetent sjöfolk, och utgått
från att tillsynsmyndigheten noga
följer denna fråga. Då bestämmelser
finns både i sjölagen och beträffande
mönstringsförrättare, syftande till att
sjösäkerheten inte skall kunna sättas i
fara genom bristmönstring, har utskottet
inte tillstyrkt bifall till motionerna
i denna del. Jag vill alltså yrka avslag
på herr Adolfssons hemställan i detta
avseende.

Motionärerna vill som sagt även införa
läkarbesiktningsverksamhet på fartyg
i syfte att förebygga ohälsa i arbetet
och motverka förekommande yrkessjukdomar.
Det skall här beaktas att skyldighet
föreslås att inge ritningar till sjöfartsstyrelsen
när man bygger fartyg.
Då ritningarna granskas skall bl. a.
hygienisk expertis se till att fartyget får
en god utformning från hälsosynpunkt.

Vidare skall tillsynsmyndigheten vid
s. k. inspektion undersöka om erforderliga
åtgärder iakttagits på fartyg för
att förebygga ohälsa och olycksfall. Jag
vill också erinra om att de i motionerna
påtalade hörselskadorna hos maskinpersonalen
har berörts av departementschefen,
som i propositionen framhållit
att frågan bör ägnas uppmärksamhet.
Av särskild vikt när kammaren skall ta
ståndpunkt till lagutskottets utlåtande
är emellertid att säkerhetslagen lämnar
föreskrifter om skyddsombud och
skyddskommitté efter mönster av arbetarskyddslagen.
Härigenom tillförsäkras
ju de anställda själva möjlighet
att på ett avgörande sätt verka i frågor
rörande sundhet och säkerhet på fartyg.
Vi är inom utskottet övertygade om att
den möjligheten kommer att vara en
garanti för att arbetarskyddet ombord
blir väl tillgodosett även när det gäller
gamla fartyg vilkas ritningar inte blivit
föremål för samma noggranna granskning
som de nu föreslagna bestämmelserna
syftar till. Utskottet har därför
inte heller i denna del kunnat biträda
motionerna.

Till slut får jag, herr talman, inte
minst under framhållande av att utskottet
på alla punkter varit enhälligt, hemställa
om bifall till första lagutskottets
förevarande utlåtande nr 30.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Fröken Mattson hänvisade
till den förklaring som har lämnats
bland annat i propositionen om att
det är bristen på sjöfolk som är orsak
till att den undantagsbestämmelse, som
vi här diskuterar, skall finnas kvar. Jag
vill inte bestrida att det kan råda brist
på sjöfolk, men införandet av denna bestämmelse
i lagstiftningen kan också
leda till en alltför stor passivitet från
befälhavarens och redarens sida i fråga
om att anskaffa kompetent folk. Det är
inte minst i detta som vi ser en stor risk
föreligga.

När vi diskuterar frågan om säkerhet

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

Ang. förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna havet

för människoliv till sjöss är det väl uppenbart
att sådana undantagsbestämmelser
inte bör förekomma som hänvisar
till en påstådd brist på sjöfolk. Det
är ju människors liv det gäller, och det
är en säkerhetslagstiftning som vi här
behandlar. Frågan om bemanningens
kvalifikationer inverkar på många sätt.
Vid sjöförhören framkommer det ju ofta
att det bar förelegat brister i bemanningsavseende
och att människoliv, fartyg
och last hade kunnat räddas genom
bättre bemanning i fråga om antal och
kvalifikation hos besättningen. Sådant
är naturligtvis alltid svårt att bevisa.
Jag kan inte stå här och säga att det
hade gått att undvika olyckorna, men
ingen kan bestrida att bemanningsfrågan
har stor betydelse i sammanhanget.
Det är inte bara fråga om bemanningens
omfång, som fröken Mattson
talade om, utan också fråga om dess
kunskaper; det blir uppenbart om det
exempelvis uppstår brand ombord och
likaså om livbåtar och annan räddningsattiralj
behöver tagas i anspråk.
Det kan också vara fråga om att rädda
andra nödställda till sjöss, det kan uppkomma
förskjutningar i lasten, det kan
bli isbildningar på grund av överspolning
och diverse andra saker som gör
att det måste betraktas som en i högsta
grad angelägen säkerhetsfråga att en
sakkunnig bemanning i tillräckligt stort
antal finns ombord vid sådana tillfällen.
Om sjukdomsfall, olycksfall eller
dödsfall skulle inträffa ombord måste
den som drabbats av detta ersättas på
den post han innehar, och det måste
sålunda finnas tillräckligt med kvalificerad
personal.

Jag skall inte gå alltför djupt in i
detta resonemang. Vi får väl återkomma
till dessa frågor. Jag har emellertid
velat ge några exempel bland många.
Jag vill avrunda med att säga att det
förenklade talet om att besättningen kan
inskränkas till nödig vakttjänst och till
tjänst vid matlagning innefattar redarens
syn på vilka risker som bör tas
inom sjöfarten. Det är här fråga om ris -

ker som tages av andra för att inseglingsresultatet
i kronor och i dollar
skall bli det allra fördelaktigaste för redaren.
Riksdagen har ju att ta ställning
till orden i konventionstexten om att
skapa största möjliga säkerhet för människoliv
till sjöss. Det är den sidan av
saken jag så starkt har velat framhålla.

Jag vill inte bestrida att fröken Mattson
i princip har samma syn på denna
fråga. Det är bara det att hon har kommit
till litet annorlunda slutsatser beträffande
på vad sätt man skall lösa
dessa ting än vad vi har gjort i motionen
och i vad jag velat anföra i mitt
tidigare anförande här från talarstolen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:766 och 11:897; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
godkännande av 1960 års internationella
konvention om säkerheten
för människoliv till sjöss, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. förbud i vissa fall mot rundradioutsändning
på öppna havet

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av väckta
motioner om upphävande av 3 § lagen
den 6 juni 1962 med förbud i vissa fall
mot rundradioutsändning på öppna havet
in. in.

Första lagutskottet hade behandlat tre
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Ang. förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna havet

de likalvdande motionerna nr 499 i
första kammaren av herr Hilding m. fl.
och nr 609 i andra kammaren av herr
Wedén m. fl. samt

motionen nr 123 i andra kammaren
av herr Regnéll in. fl.

I samtliga motioner hade hemställts,
att riksdagen för sin del måtte hesluta
att upphäva 3 § lagen den 6 juni 1962
med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning
på öppna havet m. m.

Det i motionerna avsedda stadgandet
var av följande lydelse:

»3 §. Den som här i riket upprättar
eller innehar radioanläggning avsedd
att användas för rundradiosändning på
öppna havet eller i luftrummet däröver,
utför transport till fartyg eller till annan
anordning, där anläggningen finnes,
eller yrkesmässigt förmedlar uppdrag
för sändningen eller ock driver
rörelse med ändamål att annorledes
främja sändningen, straffas, där ej 2 §
är tillämplig, med dagsböter eller fängelse.
Detsamma skall gälla, om svensk
utom riket begår sådan gärning eller,
inom eller utom riket, i betydande omfattning
lämnar uppdrag för sändningen.

Åtal för brott som nu sagts må ej väckas
utan att förordnande därom meddelas
av Konungen eller den Konungen
bemyndigat därtill.»

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner

a) 1:499 och 11:609 samt

b) II: 123

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Ermilf, Schött och Gösta
Jacobsson, fru Gärde Widemar, fru
Kristensson samt herr Keijer, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i skrivel -

se till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t i samband med behandlingen av
frågan om radioväsendets framtid måtte
taga under övervägande den liberalisering
av ifrågavarande lagstiftning,
som vore möjlig med hänsyn till vårt
lands förpliktelser enligt internationella
konventioner, samt underställa riksdagen
förslag härom;

2) av herr Nilsson, Ferdinand, vilken
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna 1: 499 och
11:609 ävensom motionen II: 123 måtte
i enlighet med lagrådets i reservationen
nämnda förslag besluta, att 3 § i lagen
om förbud i vissa fall mot rundradioutsändning
på öppna havet in. m. skulle
erhålla följande ändrade lydelse:

3 §

Den som här i riket upprättar eller
innehar radioanläggning avsedd att användas
för rundradiosändning på öppna
havet eller i luftrummet däröver, yrkesmässigt
utför transport till fartyg
eller till annan anordning, där anläggningen
finnes, eller yrkesmässigt förmedlar
uppdrag för sändningen eller
ock driver rörelse med ändamål att annorledes
främja sändningen, straffas,
där ej 2 § är tillämplig, med dagsböter
eller fängelse. Detsamma skall gälla om
svensk utom riket begår sådan gärning
eller, inom eller utom riket, i betydande
omfattning lämnar uppdrag för sändningen.

Åtal för brott---Konungen be myndigat

därtill.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! De motioner som kammaren
nu skall behandla riktar sig mot
gällande lagstiftning beträffande de s. k.
piratsändarna inom rundradion. Lagen
tillkom ju år 1962 efter omfattande riksdagsdebatter,
och jag skall därför inte
nu gå in på alla de argument som därvid
anfördes utan söka koncentrera mig

Onsdagen den 10 november 1905

Nr 35

Ang. förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna havet

på det väsentliga, .lag börjar med att
i korthet rekapitulera lagens innehåll.

Lagen stadgar i sin första paragraf
förbud mot rundradiosändning på öppna
havet på sådant sätt att radiomottagning
i Sverige, Danmark, Finland eller
Norge störes eller kan störas. Brottsrekvisitet
är alltså här att det är fråga
om sådana sändningar som »är eller
kan vara störande». 1 2 § straffbelägges
vissa former av medverkan till sådana
störande sändningar. Det är all
right, ingen har något att erinra häremot.
Men lagstiftaren har gått längre
än så. Lagens 3 § förbjuder även viss
medverkan till sändningar på internationellt
vatten, även om de inte stör eller
innebär fara för störning, om sådan
medverkan lämnas i Sverige eller av
svensk utom riket. Själva sändandet
hänföres däremot i detta senare fall
icke till straffbar gärning. Enbart innehavet
av en radioanläggning avsedd för
ändamålet straffas. Viss annonsering
kan också straffas.

Som bekant har vi i Öresund, i vars
omgivningar så mycket händer, alltjämt
ett fartyg under republiken Honduras
flagg, som från internationellt
vatten utsänder popmusik och reklam.
Sändningarna är icke störande för annan
radiotrafik. De äger rum på ultrakortvåg.
På grund av lagens straffbestämmelser
har enligt uppgift fyra personer
i högsta domstolen fällts till ansvar,
därav eu dömts till fängelse, och
ytterligare tre personer har av underrätten
straffats för medverkan genom
transporter. Nya åtal har föranstaltats,
men har förklarats vilande. Bland de
åtalade befinner sig 26 annonsörcr.

För att inget missförstånd på den
punkten skall behöva uppstå vill jag
förklara att jag är av den bestämda
åsikten att gällande lag måste åtlydas
och att straff måste utdömas mot dem
som handlar mot lagen. Den allmänna
laglydnaden måste självfallet hållas i
helgd. Någon glorifiering av dem som
straffats är minst av allt påkallad, .lag
har redan från början starkt ogillat de

tendenser i denna riktning som förekommit
i pressen och annorstädes.

Detta utesluter emellertid icke att
man kan ställa sig kritisk mot lagbestämmelsernas
utformning. Var och en
har i ett demokratiskt samhälle rätt att
begära ändring. Det är mot den nyss
omnämnda 3 § som kritiken sätter in.
Bestämmelsen står — såvitt jag kan finna
— dåligt i överensstämmelse med det
allmänna rättsmedvetandet. Särskilt
bland ungdomen, som i stora skaror
vanligen lyssnar till musiken, finner
man det upprörande att straff utdömes
för radiosändningar från internationellt
vatten som icke stör andra sändningar.
Att en så oskyldig sak som sändandet
av harmlös musikalisk underhållning,
uppblandad med reklam, skall bestraffas
med fängelse har folk svårt att förstå.
Jag medger för all del gärna att
sett ur en högre kulturell synpunkt kan
dessa sändningar utan tvekan avvaras,
men ungdomen tycker nu en gång om
dem. Ingen tar skada till sin själ genom
att lyssna på dem. Det är mycket som
är vida betänkligare ur samhällets synpunkt.

Utskottets majoritet har avstyrkt de
föreliggande motionerna under hänvisning
dels till de internationella konventioner
som Sverige biträtt och dels till
att upphävandet av 3 § skulle försämra
möjligheterna att hindra vissa former
av rundradioutsändning, vilka är oförenliga
med god ordning inom rundradiotrafiken.
Så står det. Tydligen menar
majoriteten att man måste förekomma
kaos i etern. Att bestämmelserna
skulle ha till uppgift att skydda det
statliga radiomonopolet har majoriteten
icke gjort gällande. Man har talat tyst
om den saken.

Minoriteten delar uppfattningen att
en internationell ordning på telekommunikationernas
område är nödvändig,
men menar att de svenska lagbestämmelserna
gått längre än vad denna ordning
kräver och vad vårt lands internationella
förpliktelser ålägger oss. Reservationen
av herr Krnulf in. fl. ut -

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Ang. förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna havet

mynnar i en hemställan till Kungl. Maj :t
att ta under övervägande den liberalisering
av lagstiftningen som är möjlig
med hänsyn till våra internationella
förpliktelser.

När det gäller denna internationella
legala sida av saken kan det först och
främst diskuteras om det föreligger en
formlig juridisk förpliktelse för vårt
land att ingripa mot konventionsstridiga
radiosändningar från företag under
främmande flagg utanför vårt eget territorialvatten.
Jag tror det inte. I varje
fall sträcker sig vår folkrättsliga förpliktelse
inte längre än till fartyg, inregistrerat
här i landet, d. v. s. till svenskt
fartyg. Vårt lands suveränitet är begränsad
härtill. Vi har däremot näppeligen
någon folkrättslig förpliktelse när
det är fråga om fartyg under främmande
flagg på internationellt vatten. Den
generella skyldigheten att ingripa mot
radiosändarna utanför vårt lands territorium
åvilar enligt 1959 års Genévekonvention
de länder, i vilka sändarfartygen
är registrerade och vilkas flagg
de för. Att till 1959 års radioreglemente
fogats en rekommendation rörande åtgärder
som bör vidtagas för att förhindra
drivande av rundradiostationer
ombord på fartyg är en sak för sig —
denna rekommendation är knappast av
förpliktande natur. Inte heller Nordiska
rådets uttalande har dylik förpliktande
natur.

Det vill förefalla som om endast ett
begränsat antal stater vidtagit lagstiftningsåtgärder
i anledning av 1959 års
konvention.

1965 års internationella konvention,
som hittills endast ratificerats av en
enda stat, Danmark, går för visso längre,
men rörande 1965 års konvention
må uppmärksammas det av Europarådets
rådgivande församling den 29 januari
1965 antagna uttalandet i ämnet.
Det finns återgivet i utskottets utlåtande.
I detta förklaras bl. a. att det enda
som berättigar en internationell reglering
av telekommunikationer är den begränsade
tillgången av frekvenser och

frekvensband. Den rådgivande församlingen
föreslog t. o. m. ett tilläggsprotokoll
i syfte att direkt uttrycka signatärmakternas
avsikt att uteslutande använda
överenskommelsen i avseende på den
begränsade tillgången på frekvenser och
frekvensband och att det inte skulle
vara för att bevaka några statliga eller
andra monopols intressen i fråga om
masstelekommunikationer. I Europaförsamlingens
debatt i ärendet underströks
av samtliga talare att de olika staternas
åtaganden var hänförliga till den rent
tekniska sidan av saken.

Utifrån dessa utgångspunkter borde
det vara till fyllest med en nationell
lagstiftning där det avgörande rekvisitet
är störandet och i vilken endast sådana
sändningar som är störande kriminaliseras.

Med det anförda har jag velat konstatera
att gällande rätt inte står i överensstämmelse
med rättsuppfattningen i
vida kretsar av vårt folk och att lagbestämmelserna
i ämnet i en viktig punkt
sträcker sig längre än vad våra internationella
förpliktelser synes kräva. En
liberalisering borde därför saklöst kunna
äga rum.

Kan problemet lösas på annat sätt,
d. v. s. genom att tillåta reklaminslag i
etern — förutsättningarna för piratsändare
faller då bort — har jag inget att
erinra däremot. Jag förutsätter att hela
problemkomplexet skall upptagas till
förutsättningslös diskussion vid den
harpsundskonferens som skall äga rum
i slutet av månaden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
av herr Ernulf m. fl. avgivna reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Till utskottets allmänna
inställning kan jag ansluta mig. Det är
på en punkt jag anfört reservation. Man
kan säga att det är en liten punkt, men
om jag jämför utskottets och min ståndpunkt
innehåller denna reservation
dock något positivt, och jag menar att
det borde räknas den till godo.

Onsdagen den 10 november 19G5

Nr 35

Ang. förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna havet

.Tåg konstaterar att utskottet bygger
sitt resonemang på att det är oförenligt
med god ordning inom radiotrafiken att
upphäva 3 §, och det är en synpunkt
som naturligtvis kan anföras. Jag har å
andra sidan ansett afl det finns ordningsproblem
som ligger närmare till
hands än att bringa ordning i etern.

1 och för sig vill jag därför inte anse att
det är ett alltför bärande resonemang.

Jag har tagit del av vad televerket
skriver. Verket har efter mitt sätt att
läsa kommit med en rätt skruvad historia.
Avsikten med bestämmelsen har varit
att förhindra sändningar som stör
eller kan väntas störa, alltså oberoende
av om sändningen i ett visst konkret
fall är störande eller ej. Det har ansetts
naturligt att bestämmelsen fått en sådan
utformning. Ja, det kan man kanske
vara litet tveksam om. Det säges att om
man hade gått in på en mera differentierad
lagstiftning, skulle det ha kunnat
leda till att det blev svårt att tillämpa
den och att man då förlorade respekten
för de internationella regler som uppställts.
Då televerket medger att det är
ett faktum att innehavarna av vissa piratsändare
hittills lyckats att för sin
verksamhet finna sådana frekvenser att
praktiskt taget inga svårare störningar
förorsakats, då förstår jag dem som säger
att de tycker att ingripandet här är litet
onödigt.

Emellertid har jag haft den uppfattningen
att det ur en annan synpunkt
finns ett starkt skäl att bibehålla 3 $
i allt väsentligt oförändrad. Detta med
hänsyn till att sändningar, som i och för
sig för närvarande kan betraktas som
oskyldiga, som varken iir störande och
ej heller till sitt innehåll iir av den arten
att det finns anledning att stoppa dem,
faktiskt innebär ett osäkerhetsmoment
om de inarbetas i en lyssnarkrets. Härvidlag
instämmer jag i vad herr Jacobsson
sade på denna punkt, och jag instämmer
även i den lilla kritik som han anförde
beträffande kvaliteten. Man vet
icke vilka risker tillåtandet av sådana
sändningar under andra omstän -

digheter skulle kunna innebära i en viss
situation. Under sådana förhållanden
menar jag att 3 § bör vara kvar i någorlunda
oföriindrat skick.

Det var emellertid en tankeställare

för mig att utskottet säger: »---då

enligt utskottets mening efter riksdagsbehandlingen
år 1962 icke förekommit
någon omständighet, som föranleder
ändrat ställningstagande---hemställer
utskottet---Jag tog också

ställning 1962, ty jag var med då. Jag
har därför gått tillbaka för att se om
vad utskottet sade 1962 möjligen även
kunde ha någon tillämpning på mig.
Jag konstaterar då att vid punkten D i
första lagutskottets utlåtande nr 40 år
1962 förelåg en reservation av herr
Svensson i Vä och mig. Vi delade den
i motionerna I: 731 och II: 886 uttryckta
uppfattningen, att radioverksamheten
i vårt land snarast möjligt bör utvidgas
till tre parallella ljudradioprogram och
två televisionsprogram. Så framhöll vi
att såsom dessa motionärer anför måste
det anses vara av än större betydelse
att vissa andra väsentliga lyssnarintressen
och andra ideella verksamheters behov
av vidgad information bättre beaktas.
Vi gjorde också ett uttalande till
förmån för införande av en Sveriges
ungdomsradio, som vi ansåg vara en
tanke värd att pröva.

Sedan dess har vissa förbättringar
åstadkommits. Under sådana förhållanden
är väl en del av det vi anförde inte
aktuellt. Men vår slutsats är fortfarande
att det är värdefullt om den fria konkurrensen
sä tämjt som möjligt för göra
sig gällande även inom radioverksamheten
och att det bör finnas möjlighet
för två eller flera radioföretag att fritt
konkurrera, givetvis enligt svensk lag
och med det ansvar som lagen innebär,
således inom ramen för den lagstiftning
vi här har.

Då jag liksom herr Jacobsson utgår
ifrån att dessa saker kommer upp ganska
snart anser jag det i avvaktan på de
väntade nya förslagen inte motiverat alt
just nu stiilla något yrkande i överens -

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1905

Ang. förbud i vissa fall mot rundradioutsändning pa öppna havet

stämmelse med denna vår åsikt. Samtidigt
anser jag mig också förhindrad att
göra något yrkande ungefär enligt de
linjer som reservation 1 drar upp, där
man också syftar till en sådan liberalisering
av lagen, som kanske skulle
kunna rymmas inom det förslag som vi
upplinjerade 1902. Jag har alltså inget
yrkande på den punkten, herr talman.

Vi hade emellertid år 1962 ett yrkande
i en reservation C vid samma utskottsutlåtande
i anslutning till motionerna
I: 731 av herr Bengtson m. fl.
och II: 886 av herr Hedlund in. fl., som
tog upp ett av lagrådet vederbörligen
granskat lagtextförslag enligt vilket
icke yrkesmässiga transporter till fartygen
liksom icke yrkesmässig förmedling
inte borde kriminaliseras. Texten
innebär således att den som här i riket
upprättar eller innehar radioanläggning,
avsedd att användas till rundradioutsändning
på öppna havet eller i luftrummet
däröver, yrkesmässigt utför transporter
till fartyg eller till annan anordning,
där sådan anläggning finns, eller
yrkesmässigt förmedlar uppdrag för
sändningen skall straffas, medan däremot
någon kriminalisering icke skall ske
när verksamheten icke bedrivs yrkesmässigt.

Jag anser att de sändningar som det
bär gäller för närvarande är av oskyldig
karaktär och att syftet med 3 § är
preventivt därigenom att det gäller att
undvika eventuella risker. När saken är
så tveksam tycker jag att man inte i
onödan bör uttänja kriminaliseringen,
utan stanna vid att kriminalisera en yrkesmässig
verksamhet av en art som anses
vara olämplig, medan man inte i
onödan bör kriminalisera sådan verksamhet
som bedrivs tillfälligt.

Detta är, herr talman, mitt resonemang.
Jag betonar att det gäller en
ganska liten sak, men det är ett konkret
förslag till förbättring.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den kläm som föreligger i reservation
2. Till motiveringen ber jag

att få återkomma för den händelse kammaren
skulle bifalla detta yrkande.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! I stort sett kan jag instämma
i vad herr Jacobsson har anfört,
även om jag skulle önska att man
redan nu kunde ta ställning till motionärernas
yrkande att 3 § i 1962 års lag
skall bort.

Paragrafen är inte nödvändig för att
hindra radiosändningar som stör andra
sändningar — det kan vi vara överens
om. Redan 1 och 2 § § i lagen straffbelägger
ju sådana sändningar och medverkan
därtill.

Oavsett vad syftet vid lagens tillkomst
var med 3 § — den paragraf det nu gäller
— så har den i verkligheten kommit
att tjäna närmast som ett skydd
för radiomonopolet i vårt land. Vid
tillkomsten av 1962 års lag sades emellertid
från regeringshåll uttryckligen
ifrån, att man inte avsåg att med lagstiftningen
skydda radiomonopolet. Därför
tycker jag att den senare utvecklingen
är ett gott stöd, även med utgångspunkt
från regeringens ställningstagande
år 1962, för kravet att 3 § nu
skall upphävas.

Inga internationella konventioner förpliktar
oss att ha den kvar, inte ens
1959 års Genéve-konvention, som har
biträtts av regeringen, fastän den inte
har ratificerats av riksdagen.

Utskottet säger att ingenting har förekommit
som kan ändra dess ståndpunkt
från 1962. Som ett ytterligare skäl
att inte nu upphäva 3 § hänvisar utskottet
till telestyrelsens remissvar, där det
sägs att ett upphävande av 3 § skulle
försämra möjligheterna att hindra vissa
former av rundradioutsändningar
vilka är oförenliga med god ordning
inom radiotrafiken.

Till det kan jag först och främst säga
att vad telestyrelsen har anfört om den
goda ordningen — det finns refererat
i utskottsutlåtandet — enligt min me -

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

Ang. förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna havet

ning inte ger belägg för att det här är
fråga om några mer väsentliga ordningsproblem.
Men det är klart att ju
fler förbud man stadgar, och ju större
område man belägger med förbud, desto
lättare blir det att hindra alla tänkbara
handlingar som kan strida mot god
ordning, såsom man uppfattar den, eller
som av andra skäl framstår för regeringen
såsom mindre önskvärda.

Å andra sidan tycker jag personligen
att det är önskvärt att vi inte har fler
förbud än som efter noggrann prövning
visar sig vara alldeles nödvändigt. Vi
har faktiskt nog av förbudsregler i vårt
samhälle ändå, utan att man skall behöva
komma med nya förbud när det
inte föreligger starka skäl. När 1 och 2
§§, såsom jag tidigare nämnt, straffbelägger
störande sändningar, tycker jag
man kunde nöja sig med det.

3 § innebär, som jag ser det, större
våld än nöden kräver. Ingen lär väl
kunna påstå att Radio Syds sändningar
— det är väl de som närmast är aktuella
i det här fallet — vållar några störningar
av allvarlig betydelse för vårt
samhälles funktion eller eljest för några
väsentliga samhällsintressen.

Jag vitsordar gärna vad herr Ferdinand
Nilsson nämnde om att man skulle
kunna tänka sig att en på detta sätt
etablerad station plötsligt skulle börja
sändningar som vore till skada för vårt
land, men jag tycker nog att rätta tidpunkten
att ingripa är om och när ett
sådant missförhållande mot förmodan
skulle framträda.

Om en förbudslagstiflning går längre
än som är nödvändigt med hänsyn till
syftet med lagen, uppkommer risken att
förbudet och lagstiftningen blir stötande
för den allmänna rättskänslan. Det är
väl just vad som har inträffat här -—
man har gått längre än nödvändigt för
att vinna det centrala syftet. Det har
medfört att detta förbud för Radio Syd
att göra sina ganska oskyldiga sändningar
inom rätt stora folklager uppfattats
såsom stötande för rättsmedvetandet.

3 Första kammarens protokoll 1965. Nr .35

Herr Ferdinand Nilsson föreslår i sin
reservation en mindre ändring av 3 §,
så att transporter till denna station blir
straffbelagda, inte såsom nu generellt,
utan endast om de sker yrkesmässigt.
Jag håller med herr Nilsson om att en
sådan ändring är en förbättring, eftersom
den är ett steg i riktning mot paragrafens
upphävande, men som herr
Nilsson själv sade är det inget stort steg.
Det gäller bara en detalj, men jag sympatiserar
med förslaget i brist på annat.
Förslaget innebär inte ett så stort steg
att jag skall gå närmare in på det —
det väsentliga är dock att få bort § 3
helt.

I den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen 1, som jag vid utskottsbehandlingen
har biträtt, framhålles att
frågan om 3 § i 1962 års lag måste ses
i samband med den större frågan om
radioväsendets framtid. Den frågan har
ju aktualiserats i samband med att 1960
års radioutredning lagt fram sitt betänkande.
Vi kan väl räkna med att en proposition
på grundval av betänkandet
kommer till nästa års riksdag.

Det är klart att vissa praktiska skäl
kan tala för att frågan om 3 § i 1962
års lag behandlas först i det sammanhanget
— det kan ju tillkomma nya omständigheter
som påverkar utskottsmajoriteten
i rätt riktning även beträffande
3 § i 1962 års lag, vilket i alla fall
är min förhoppning. Jag har därför
inget yrkande om omedelbart avgörande
av frågan om § 3:s vara eller icke
vara, utan godtar reservationens ståndpunkt,
att man bör återkomma till denna
fråga i samband med behandlingen
av radioutredningens betänkande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen
nr 1.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Här har tidigare hörts
en del kritiska röster mot den s. k. piratradion.
Låt mig börja med en klar
deklaration. Även jag tillhör kritiker -

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1905

Ang. förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna havet

nas skara, men jag gör det av en helt
annan anledning än de tidigare ärade
talarna här i kammaren. Jag anser nämligen
att det är mycket beklagligt att
denna lag, när den antogs, inte fick en
ännu skarpare utformning — en sådan
utformning som den senare har fått i
våra nordiska grannländer, och som
kanske skulle ha förhindrat en hel del
av den senare tidens åtal. Det hade
nämligen då inte funnits någon möjlighet
till sådana utsändningar.

Låt mig sedan till herr Ernulf säga,
att den s. k. förbudslagstiftningen, som
han kallar den, sannerligen inte är till
för att ge regeringen möjlighet att bli av
med institutioner och företag som icke
anses önskvärda. Det är vi i den svenska
riksdagen som skapar lagar, det är
domstolarna som dömer efter dem. När,
herr Ernulf, blev de svenska domstolarna
politiserade?

Jag skall sedan, herr talman, återgå
till själva sakfrågan. Utskottets utlåtande
är synnerligen kortfattat. Vi hade
för ett par år sedan, när lagen tillkom,
en mycket intensiv och ingående behandling
av hithörande ärenden. Enligt
utskottets mening har ingenting
nytt tillkommit som gör att vi har anledning
att ändra på lagen sådan den
är, vare sig ta bort § 3 eller företa den
ändring som herr Ferdinand Nilsson
liar föreslagit.

Vi hade tidigare i dag, när förhandlingarna
började här i kammaren, en
mycket långvarig debatt om storflygplatsen
för öresundsregionen. Herr Edström
yttrade att en stor majoritet inom
Nordiska rådet hade önskat en utredning.
Jag vill påpeka att när initiativet
till den s. k. piratradiolagen kom, var
majoriteten i Nordiska rådet ännu större.
Vi är i dag inte den enda nation som
har en liknande lag. Man har det i Norge,
Finland och Danmark, och det har
också genomförts liknande lagstiftning
i Belgien och Holland.

Det har här talats om förhandlingarna
i Europarådet. Jag tror att det mycket
klart bör sägas ifrån, att vi från ut -

skottsmajoritetens sida inte anser att
det som har förekommit i Europarådet
endast styrkt vår tidigare uppfattning
om lagens berättigande. Ett nära nog
enhälligt juridiskt utskott antog den
Europarådskonvention, som finns citerad
på sidan 12 i utskottsutlåtandet, sånär
som på mom. 8 a), som tillkom på
svensk tillskyndan. Inom parentes vill
jag säga att både mom. 8 a) och tankegångarna
i de motioner som lagts fram,
på något sätt, i varje fall för mig, verkar
som en viss tankeförvirring. Man
tror att piratradiolagen och frågan om
monopol eller inte har någonting med
varandra att göra. Vi kan kanske få tillfälle
att återkomma till en diskussion
om Sveriges Radios ställning i samband
med behandlingen av radioutredningen
eller när regeringen inom kort efter
riksdagens beslut skall teckna nytt avtal
med Sveriges Radio.

När man studerar de konventioner
som har funnits tidigare och de länder
som undertecknat dessa — för att nu
inte nämna det senaste exemplet Europarådets
rekommendation — så har en
lång rad av stater i Västeuropa helt
skilda bestämmelser för sina radioföretag.
Frankrike har statlig radio — radioföretaget
är knutet till informationsministeriet,
där presidenten tillsätter
alla ledamöter. Informationsministeriet
har direkt kontroll över radioprogrammen.
Förbundsrepubliken Tyskland har
många regionala stationer. Storbritannien
har ett kommersiellt företag och
eit icke-kommersiellt med två olika TVkanaler.
Andra länder som anslutit sig
till konventionerna är Holland, Belgien,
Grekland, Sverige, Österrike, Danmark,
Norge, Irland, Island, Luxemburg och
Schweiz. Det kan också nämnas att
Schweiz, när denna fråga var uppe i
Europarådet, just hade övergått till att
tillåta kommersiella sändningar. Alla
dessa länders representanter i ministerkommittén
var eniga om att rekommendera
denna konvention sedan den hade
förberetts av den juridiska kommittén.
Juridiska utskottet var också enigt. När

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

Ang. förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna havet

det sedan vid förhandlingarna i Europarådet
tillkom en paragraf som säger,
att konventionen skall uttrycka
ländernas avsikt att reglera förhållandena
uteslutande med tanke på den begränsade
tillgången på frekvenser och
frekvensband och inte för att gynna
några statliga eller andra monopols intressen
i fråga om masstelekommunikationer,
hade man en sammankomst med
ställföreträdarna för Europarådets ministerkommitté
— den sammanträder
endast två gånger om året. Ställföreträdarna
är diplomater och internationella
tjänstemän, som står i nära kontakt med
sina länders regeringar. De föreslog å
samtliga regeringars vägnar ministerkommittén
att till den rådgivande församlingen
uttala en förklaring, som snarare
är ett tillrättaläggande eller tillrättavisning.
Uttalandet är av följande
lydelse:

»Med avseende därå erinras om att
enligt 1959 års radioreglemente ’det är
förbjudet att utanför nationellt territorium
upprätta ocli driva rundradiostationer
ombord på fartyg, luftfartyg
eller varje annat flytande eller luftburet
föremål’. Den europeiska konventionen
om piratradiostationer utgör
blott grundval för ett internationellt
överenskommet straffsystem rörande sådana
stationer. Konventionens syfte är
uteslutande att hindra sådana stationers
verksamhet, vilka utanför nationella territorier
utför rundradioutsändningar
avsedda för mottagande eller möjliga
att mottaga, helt eller delvis, i konventionsland
eller som orsakar menliga
störningar för radiokommunikationerna
i sådant land.»

Där säger man alltså klart ifrån —
liksom vi sagt i vårt mycket korta utlåtande
— att med radiomonopol liar
frågan om piratradiolagen och förbud
mot sådana sändningar ingenting att
skaffa. Det är möjligt att vi någon gång
i framtiden får eu annan ordning när
det gäller vårt svenska radioföretag. Om
vi — jag hoppas att detta aldrig inträffar
— får en reklamfinansierad radio

och television kanske vid sidan av redan
existerande organ, är det min fulla
övertygelse att piratradiolagen kommer
att bibehållas. Våra stora massmedia
radio och TV — vi bör här kanske
framför allt hålla oss till radion,
eftersom det är den som saken nu gäller
— har en helt annan suggestivitet
och räckvidd än något annat medium
som kan sättas i människornas händer,
såsom böcker, tidningar, filmer. Radiosändningarna
tränger in i hemmen och
utövar en synnerligen stor påverkan på
människornas livssyn och tillvaro. Samtidigt
är antalet radiofrekvenser mycket
begränsat, och det kommer ständigt
fler och fler intressenter som vill utnyttja
frekvensnätet. Det är väl ganska
självklart att man internationellt sett
vill ha ordning med tilldelningen av frekvenser.
Man kan då inte göra undantag
på ett håll, eftersom man då tvingas
göra undantag på ett annat. Trängseln i
etern är ju stor, och många, som i dag
inte sänder på en viss frekvens, kanske
kommer att sända om något år på denna
frekvens. Man måste alltså hålla fast
vid en bestämd ordning. Det är också
den tankegången som ligger bakom den
senaste Europarådskonventionen, som
helt och fullt ansluter sig till telekonventionen
och andra tidigare internationella
överenskommelser. Detta har alltså
ingenting med piratradiolagen som
sådan att göra.

Jag skall inte gå in på frågan om denna
ordning strider mot det allmänna
rättsmedvetandet eller inte. Det har i
varje fall inte ansetts stridande mot
rättsmedvetandet vare sig i USA eller
i några av de västeuropeiska länder,
som tidigare gått in för eu internationell
reglering och tilldelning av radiofrekvenserna.

Utskottet vidhåller sin uppfattning
att ingenting nytt har förekommit i
ärendet. Frågan om monopol eller inte
monopol får tas upp i annat sammanhang
— i den män det verkligen förekommer
något sådant här i landet.
Eftersom vi i de skandinaviska länder -

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Ang. förbud i vissa fali mot rundradioutsändning på öppna havet

nas parlament mer och mer försöker
harmonisera vår lagstiftning, vill jag
påpeka att en uppmjukning av 3 § i lagen
enligt herr Ferdinand Nilssons förslag
ytterligare skulle skilja lagstiftningen
i Sverige från de betydligt strängare
lagarna i våra grannländer.

Med anledning av vad jag sålunda anfört
ber jag, herr talman, att få yrka avslag
på de med 1 och 2 betecknade reservationerna
och yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av fröken
Mattsons anförande skulle jag vilja
ta upp två saker.

Den ena är när hon söker förringa
värdet av Europarådsförsamlingens uttalande
i januari i Strasbourg. Jag har
faktiskt läst protokollet från mötet i
Strasbourg, och det ger vid handen att
det inom församlingen har rått full
enighet. Men därmed må vara hur som
helst. Jag tycker att det väsentliga är
att det uttalande i mom. 8 a) — som enligt
vad fröken Mattson påpekade föreslogs
i församlingen från svensk sida
och enhälligt antogs — endast innebär
ett förtydligande av punkt 4, där ungefär
samma sak redan säges.

Fröken Mattsons andra uttalande, att
ministerkommittén gjort ett tillrättaläggande
eller till och med givit en tillrättavisning
åt församlingen vid dess sammanträde
i april 1965 har jag svårt att
förstå. För min del tolkar jag detta tillrättaläggande
som så, att även ministerkommittén
är inne på tanken att det
väsentliga är den tekniska sidan, alltså
störningarna — och ingenting annat.
Det är mot dessa som ingripandena
måste sättas in vid de nationella lagstiftningsåtgärderna.

Beträffande vad som sades om det allmänna
rättsmedvetandet vill jag anknyta
till ett utdrag av statsrådsprotokollet
för den 15 oktober -— återgivet i
Post och Inrikes Tidningar — i vilket

justitieministern anmäler frågan om utredning
rörande lagstiftningen beträffande
yttrande- och tryckfrihet i vissa
fall. Vad som därvid åsyftas är en översyn
— vi kan kalla det för en liberalisering
— av vissa bestämmelser i 16
kap. brottsbalken rörande brott mot allmän
ordning. Hit hör sådana brott som
uppvigling, brott mot trosfrid samt sårande
av tukt och sedlighet. På dessa
områden tänker sig justitieministern att
»släppa Barrabas» lös — om jag skulle
våga uttrycka mig så vanvördigt. Som
motiv för den antydda liberaliseringen
åberopas att de bestämmelser, som det
är fråga om, inte svarar mot de rådande
uppfattningarna i samhället. Mot bakgrunden
av den attityd, som statsmakterna
här visar till brottsbalkens behandling
av de allvarliga brotten mot
allmän ordning i 16 kap. brottsbalken,
och den ådagalagda känsligheten för
svängningarna i rättsuppfattningen i
dessa stycken, framstår det minst sagt
som inkonsekvent, när utskottsmajoriteten
inom det förnämliga första lagutskottet,
till vars ämnesområde brottsbalken
hör, med dess goda kontakter
med kanslihuset ställer sig så oförstående
till tanken på en liberalisering av de
rena ordningsföreskrifter, som representeras
av 1962 års lag mot rundradiosändningar
på öppna havet.

Ett pikant inslag i bilden, herr talman,
är att den föregående ärade talaren,
den aktade ledamoten av denna
kammare fröken Mattson, agerar i båda
dessa sammanhang. Hon fungerar som
liberaliserare när det gäller brottsbalken
och såsom motståndare till liberalisering
och sträng vårdare av gällande
rätt — hon t. o. m. skramlar med fängelsenycklarna
— när det gäller radioutsändningarna.
Det påminner om dubbelrollen
Celestin et Floridor i den
kända operetten, där samma aktris i
olika skepnader spelar kyrkorgel i den
ena akten och slår militär bastrumma i
den andra. Jag betvivlar inte att fröken
Mattson kommer att kreera den rollen
con amore.

Onsdagen den 10 november 19G5

Nr 35

Ang. förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna havet

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Mattson nämnde
någonting om att jag skulle ha sagt, att
3 § användes för att ge regeringen möjlighet
att bli av med institutioner som
anses mindre önskvärda, eller någonting
liknande. Jag vet inte vad hon syftade
på, men jag skall för säkerhets
skull upprepa vad jag sade: Oavsett vad
syftet var vid lagens tillkomst, har den
i verkligheten kommit att tjäna som
skydd för radiomonopolet i vårt land.
Och det vidhåller jag — så har den faktiska
utvecklingen varit. Jag tilläde, att
regeringen 1962 sade ifrån, att den inte
avsåg att skydda radiomonopolet med
lagen. Jag riktar ingen beskyllning mot
regeringen för att den tillåter att lagen
tillämpas — naturligtvis inte.

Fröken Mattson ställde en underlig
fråga: När blev de svenska domstolarna
politiserade? Jag skall svara: Jag
anser mig kunna påstå att de inte är
politiserade, och jag hoppas att de aldrig
skall bli det. Även om jag ogillar en
lagbestämmelse och anser att den strider
mot rättsmedvetandet inom stora grupper
i vårt land, är det klart att så länge
lagen gäller, skall domstolarna tillämpa
lagen i dess anda. Det är väl en sak, som
vi alla kan vara överens om.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare. Jag vill bara till
herr Gösta Jacobsson säga, att jag inte
tror att jag spelar någon dubbelroll, vare
sig »con amore» eller utan. Även
liberala politiker brukar hävda, att det
skall vara frihet för den frihet rätt kan
bära. Frihet under ansvar är nog den
sortens frihet man önskar att alla som
anordnar radio- och televisionsutsändningar
verkligen skall känna. Då skulle
vi slippa hela denna stora och brännande
internationella debatt som förekommit.

Ingenting har hänt sedan piratradiolagen
antogs 1962. »Monopolet» — som
i själva verket är mycket mindre mo -

nopol hos oss än vad det är i länder
som Schweiz, Italien, Frankrike, Norge
och kanske också Danmark — dess utformning
och villkor bestäms av den
svenska riksdagen. Det bestäms varje
gång riksdagen på nytt skall ta ställning
till överenskommelsen mellan staten
och Sveriges Radio. Där kan ingen
lagstiftning göra någonting. Det är en
överenskommelse som förnyas eller inte
förnyas — vid det tillfället man har
anledning att ta upp dess innehåll. Nästa
år kommer dessutom av allt att döma
en proposition om ljudradions och
televisionens framtida utformning. Då
finns det anledning att ta upp denna
sak, men den lag vi i dag diskuterat har
ingenting att göra med frågan om skydd
för monopol eller inte.

Herr talman, jag ber att få upprepa
mitt yrkande om bifall till första
lagutskottets hemställan.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Som en av motionärerna
i denna fråga kan jag konstatera att
det sedan motionen lämnades i januari
har hänt en del som ser ut att kunna
få återverkningar även för den lag som
vi nu diskuterar. Jag tänker närmast
på radioutredningens betänkande och
på alla de remissyttranden över denna
utredning som nu föreligger.

Det sägs i reservationen av herr Ernulf
m. fl., och har sagts många gånger
tidigare, att man kan anta att intresset
för sändningarna från internationellt
område kommer att minska eller helt
upphöra i den mån radiomonopolet avskaffas
eller kommersiell radio tillätes
i en eller annan form.

Dessa sändningar skulle med andra
ord mer eller mindre förlora sin marknad,
och lagen blir då praktiskt taget
obehövlig.

Genom radioutredningen har det
klarlagts att den tekniska utvecklingen
varit sådan, att det numera står helt
andra och mera differentierade sändningsmöjligheter
till buds än man ti -

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosutsändning på öppna havet

digare varit medveten om. Det lär nämligen
gå att på riksomfattande radionät
sända fem, sex program samtidigt, och
det står tre kompletta TV-kanaler till
förfogande. Tar man dessutom med
möjligheterna för svaga lokalsändare
utökas fältet avsevärt.

De utökade sändningsmöjligheterna
överstiger inte oväsentligt Sveriges Radios
förutsedda behov''. Det är framför
allt kostnaderna som lägger hinder i
vägen för en ytterligare utbyggnad av
sändningarna, i varje fall om man vid
finansieringen uteslutande är hänvisad
till licensmedel.

Licensavgifter på belopp kring 300
kronor har nämnts i samband med radioutredningens
förslag. Beloppets storlek
är inte minst beroende av hur pessimistisk,
eller kanske snarare realistisk,
man är i sin bedömning av penningvärdets
utveckling. Redan det
nämnda beloppet ter sig emellertid avskräckande,
och det är ingalunda överraskande
när åtskilliga remissinstanser
tycker att man närmare bör pröva möjligheterna
att finna nya former för finansieringen
av verksamheten.

Telestyrelsen — för att bara ta ett
exempel — säger att det synes ligga
nära till hands att fråga sig om icke
ett alternativ med en viss reklamfinansiering
av televisionsverksamheten trots
allt borde tas upp till diskussion.

I en av dagens morgontidningar kan
vi, såsom herr Jacobsson nämnde, dessutom
läsa att ett s. k. toppmöte om samhället
och reklamen — med väntad tonvikt
på den omdiskuterade frågan om
TV-reklam — kommer att hållas på
Harpsund i slutet av denna månad. En
rad ledande personer från reklambranschens
organisationer uppges vara inbjudna.
Jag kan inte förstå annat än
att ett harpsundsmöte av detta slag
måste uppfattas som ett tecken i skyn
om vad som komma skall.

Mot denna bakgrund måste det bedömas
som inte alls osannolikt att den lag
som vi nu diskuterar kommer att förlora
en del av sin betydelse. Då bör

också rädslan från utskottsmajoritetens
sida för att ändra lagen i motsvarande
mån avtaga. Utsikterna till en revidering
av lagen, så att de motbjudande
inslagen av överdriven kriminalisering
såsom i 3 § kommer bort, bör därför,
som jag ser det, bli bättre. Jag kan därför,
herr talman, ansluta mig till reservationen
av herr Ernulf in. fl.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
i vad anginge lydelsen av 3 § lagen
med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning
på öppna havet m. in.
samt därefter särskilt såvitt gällde avlåtande
av viss skrivelse till Kungl.
Maj :t.

Därefter gjorde herr talmannen såvitt
avsåge lydelsen av 3 § i förevarande lag
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Ferdinand Nilsson vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32,
såvitt avser lydelsen av 3 § i förevarande
lag, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ferdinand Nilsson
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —61;

Nej — 27.

Därjämte hade 27 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde avlåtande av viss skrivelse
till Kungl. Maj :t, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
vad utskottet härutinnan hemställt, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Ernulf m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32,
såvitt avser avlåtande av viss skrivelse
till Kungl. Maj:t, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ernulf in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Ang. samhällets stöd åt idrotten
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 39.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. samhällets stöd åt idrotten

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 41, i anledning
av motioner om utbyggnad av gymnastiska
centralinstitutet, in. in., angående
idrottens hälsofrämjande betydelse,
m. m., och angående samhällets stöd åt
idrotten.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:16, av herrar Lager och Adolfsson,
samt II: 20, av herr Hermansson in. fl.,
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om en skyndsam utredning rörande de
aktuella behoven för en starkare utveckling
av den idrottsliga verksamheten
centralt och lokalt samt att frågan om
möjligheterna av en väsentlig utbyggnad
av gymnastiska centralinstitutet
(GCI) eller inrättande av särskilda
idrottsinstitut i syfte att utbilda elitinstruktörer
för idrottens behov jämväl
måtte bliva föremål för utredning.

Vidare hade i de likaledes likalydande
och till utskottet hänvisade motionerna
i: 201, av herr Sundin m. fl., och
11:238, av herr Hedlund in. fl., hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om eu allsidig
utredning rörande förbättrade utvecklingsmöjligheter
för såväl elitidrotten
som motionsidrotten i friskvårdens
syfte samt i satnband därmed jämväl av

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Ang. samhällets stöd åt idrotten
möjligheterna till förstärkt idrottsmedicinsk
forskning och till en allmän läkarkontroll
av idrottsutövare, allt i enlighet
med motionernas syfte.

Därjämte hade yrkats i de likalydande,
till utskottet hänvisade motionerna
1:592, av herr Schött in. fl., och II:
681, av herr Allard in. fl., att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om utredning och förslag angående
den framtida omfattningen och utformningen
av samhällets stöd åt idrotten.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av

1) de likalydande motionerna I: 16
och II: 20,

2) de likalydande motionerna 1: 201
och II: 238 samt

3) de likalydande motionerna 1:592
och II: 681

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om tillsättande av en utredning
angående det allmännas stöd till idrottsverksamheten
m. m.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Först ber jag att som
motionär i ärendet få konstatera att
man inom idrottsvärlden med glädje
och tacksamhet noterat den för varje
år allt större förståelse för idrottens betydelse
och behov som visas från det
allmännas sida. Inom kommunerna är
det numera som regel en tacksam uppgift
att föra idrottsrörelsens talan. Där
har man ungdoms- och fritidsproblemen
nära inpå sig, och man har allmänt
kommit fram till uppfattningen,
att det är klokt att satsa på idrotten
när man försöker bemästra dessa problem.
Hos statsmakterna har klimatet
varit något kärvare, men även där vitsordas
nu gärna att idrotten, främst
breddidrotten men också — bl. a. som
en stimulans för denna — elitidrotten
är en värdefull tillgång för vårt samhälle.

Ett klart bevis på riksdagens ökade

förståelse för idrottens behov utgör beredningsutskottets
föreliggande utlåtande
över de motioner som väckts vid
årets riksdag och som berör en del av
idrottsrörelsens problem. .lag skall inte
trötta kammaren med att gå in på dessa
problem, utan jag vill endast med
stor tillfredsställelse konstatera utskottets
mycket positiva skrivning i ärendet.
Skrivningen utmynnar fullt följdriktigt
i en tillstyrkan av förslaget om
en utredning av den framtida omfattningen
och utformningen av samhällets
stöd åt idrotten m. m. Utskottet är
enhälligt. Dess bättre kan vi också räkna
med enhälliga kammarbeslut och att
den begärda utredningen kommer att
tillsättas utan dröjsmål.

Låt mig endast uttala den förhoppningen
att utredningens resultat en gång
i framtiden kommer att hälsas med
samma tillfredsställelse som beredningsutskottets
utlåtande här i dag och att
utredningen kommer att snabbt avsätta
positiva resultat till gagn för idrottsrörelsen,
så att denna bättre än i dag
kan fylla sin betydelsefulla uppgift i
samhället.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag vill gärna anknyta
till det problem som jag berörde i en
enkel fråga här i kammaren för en
vecka sedan, nämligen behovet av betydligt
starkare ekonomiskt stöd till
idrottsverksamheten. Min fråga då gällde
eventuell återbäring från vinstgivande
spel, varmed klubbarna förstärker
sin kassa. Finansministern svarade att
det statliga stödet bör utgå på annat sätt
än genom skatteåterbäring. Ja, den frågan
får vi tillfälle att behandla när
nästa års statsverksproposition kommer.

När det nu är fråga om tillsättandet
av en idrottsutredning, som utskottet
positivt nog föreslår, så vill jag ha understruket
att direktiven för utredningens
arbete bör utformas med tanke på

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

Ang. mätningsförfarandet inom
att verkligen åstadkomma en avgjord
förstärkning av det statliga stödet. Det
finska idrottsförbundet fick under år
1964 anslag av tipsmedel motsvarande
en summa av 48 kronor per ansluten
medlem. Det statliga stödet åt Sveriges
riksidrottsförbund under motsvarande
tid var 10 kronor per medlem. För innevarande
budgetår är det nästan 12
kronor. Men 1938 var anslaget med betydligt
bättre penningvärde 16 kronor
per medlem. Detta sagt för det första.

För det andra hoppas jag att den
kommande utredningen skall ta sikte på
en generalplan med hänsyn till både
topp och bredd, d. v. s. de behov av anslag
som vi sökt teckna i vår motion
och som remissinstanserna givit sin anslutning
till.

Utskottets skrivning är klart positiv.
Jag skall därför inte ingå på några detaljer.
Om något skall understrykas extra,
vill jag som fackligt verksam lägga
några ord till förmån för korporationsidrotten
och för initiativ till stöd åt
handikappidrotten.

Herr talman! Jag har ansett det angeläget
att notera den positiva behandling
som bl. a. det av den kommunistiska
gruppen väckta motionsparet erhållit
i utskottets utlåtande. Jag vill med
dessa understrykande ord yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SöRLIN (s):

Herr talman! Med anledning av vad
de två föregående talarna anfört vill jag
erinra om att allmänna beredningsutskottet
vid behandlingen av detta ärende
nedlagt mycket arbete och mycken
möda för att få fram ett utlåtande som
skulle innebära en verklig framgång för
de tankar som ligger bakom förslaget
om en utredning.

Det råder allmän politisk enighet om
att idrottsrörelsen i vårt land behöver
ökat stöd. Det tillkommer självfallet inte
utskottet att avgöra hur och på vilka
punkter detta ändrade stöd skall sättas
in. Utskottet har genom en allmänt fy 1-

byggnads- och anläggningsverksamheten
lig skrivning velat ge en ledtråd för
Kungl. Maj :t, så att man när den blivande
utredningen tillsättes kommer att
beakta alla de synpunkter som företrädarna
för idrottens olika grenar i vårt
land under en följd av år framfört.

Det är utskottets varma förhoppning
att den utredning, som vi nu hoppas
snart skall tillsättas, skall ge ett sådant
resultat att idrottsrörelsen i vårt land
går en lycklig framtid till mötes.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 42,
i anledning av väckta motioner angående
kommunernas upphandlingsverksamhet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. mätningsförfarandet inom byggnads-
och anläggningsverksamheten

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 43, i anledning
av väckta motioner angående mätningsförfarandet
inom byggnads- och anläggningsverksamheten.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1: 342, av herrar Axel Kristiansson och
Eric Carlsson, samt 11:412, av herrar
Gustavsson i Alvesta och Jonasson, hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning av möjligheterna att ersätta
nu förekommande dubbelförfarande
i fråga om ackordsmätning inom
byggnads- och anläggningsverksamheten
med opartisk, auktoriserad mätning
i enlighet med vad i motionerna anförts.

Onsdagen den 10 november 1965

46 Nr 35

Ang. mätningsförfarandet inom byggnads

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:342 och 11:412 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Svanström, Kristiansson,
Börjesson i Glömminge och
Larsson i Borrby.

Herr KRISTIANSSON. AXEL, (ep):

Herr talman! De föreliggande motionerna
berör frågan huruvida det är
möjligt att komma ifrån det nuvarande
dubbelförfarandet när det gäller mätningsverksamheten
inom byggnadsbranschen.
Motionerna syftar till en förenkling
härvidlag, och självfallet även
till en vällovlig kostnadsnedbantning
inom byggnadsverksamheten. Det har
vid behandlingen av motionerna vitsordats
att kostnaderna för mätningsverksamheten
uppgår till 6 procent av arbetskostnaderna.
Omräknat betyder det
väl i runda tal 2 procent av byggnadskostnaderna.

Från utskottet föreligger ett enhälligt
utlåtande, som går ut på att riksdagen
skall besluta att motionerna inte må föranleda
någon åtgärd. Att det har varit
möjligt att uppnå denna enighet beror
därpå att det vid utskottsbehandlingen
— närmast genom det yttrande som
Byggnadsarbetareförbundet via LO avlämnat
över motionerna — framkommit
att det finns en kommitté som arbetar
med detta problem och av vilken man
väntar vissa resultat. Kommittén skall
söka komma till rätta med det nuvarande
mätningsförfarandet, vilket båda
dessa remissinstanser anser vara både
invecklat och kostsamt. Man skulle kunna
säga att motionärerna liksom centerpartiets
utskottsledamöter har intagit
en närmast avvaktande hållning med
hänsyn till vad som kan komma från
denna utredning. För att förklara denna
vår ställning har vi till utskottsutlåtandet
fogat ett särskilt yttrande.

Det sagda kunde vara nog härvidlag.

och anläggningsverksamheten
Då emellertid i det yttrande som har infordrats
från LO, men som kanske närmare
bestämt emanerar från Byggnadsarbetareförbundet,
görs gällande att en
statlig åtgärd i detta sammanhang
skulle inskränka på den fackliga förhandlingsrätten
och förhandlingsfriheten,
vill jag understryka, att vi aldrig
har åsyftat något sådant. Jag vill även
påpeka att det finns flera utslag från
arbetsdomstolen, vilka klart verifierar
att mätningsförfarandet som sådant enbart
är en teknisk funktion, där man
bestämmer arbetets art, myckenhet

o. s. v. Det sägs även där att det är
fullt möjligt att överlämna en sådan sak
som mätningsförfarandet till en auktoriserad
institution.

Det har gjorts gällande att motionärerna
är ute i ogjort väder. Yttranden
har infordrats från såväl LO som Arbetsgivareföreningen,
vilka båda parter
är överens. De säger att det inte finns
någon anledning att verkställa den utredning
som vi har begärt. När två sådana
giganter i vårt ekonomiska liv säger
sin mening, kanske det inte skulle
vara så mycket att tillägga. Jag kan dock
inte underlåta att göra den reflexionen,
att här inte har hörts den tredje parten,
nämligen bostadskonsumenterna,
vilka självfallet får betala fiolerna och
därför borde bli hörda. Svårigheten är
bara att få något remissyttrande därifrån,
eftersom det inte finns någon remissinstans
som representerar bostadskonsumenterna.

Herr talman! Jag har självfallet inget
yrkande men har velat foga dessa ord
till protokollet.

Herr SöRLIN (s):

Herr talman! Det föreföll av herr
Kristianssons inlägg som om utskottet
skulle ha gjort gällande att denna fråga
skulle vara relativt obetydlig och sakna
relevans.

Inom utskottet har vi, sedan man har
hört de remissinstanser som avgivit yttrande
— dels Svenska arbetsgivareför -

Onsdagen den 10 november 19G5

Nr 35

Ang. mätningsförfarandet inom

eningen och dels LO, som har fört Byggnadsarbetareförbundets
talan — kunnat
konstatera, att problemet har uppmärksammats
redan tidigare. Svenska arbetsgivareföreningen
säger för sin del på tal
om kostnaderna, att »Ackordsmätningarna
har till uppgift icke endast att reglera
betalningen för ett utfört arbete
utan har en vida större betydelse som
uppföljning av träffade ackordsöverenskommelser».
Det är självfallet så som
man måste se problemet.

Byggnadsarbetareförbundet säger i
sitt yttrande att »mätningsapparaten är
invecklad och kostsam, men det är det
pris som måste betalas för ett lönesystem
av klart produktivitetsfrämjande
karaktär». Även detta förefaller vara
sant och riktigt.

Utskottet har kunnat konstatera att en
särskild kommitté sysslar med frågan
om rationalisering av mätningsarbetet.
Nu har herr Kristiansson och hans partivänner
hängt på ett särskilt yttrande
för att få tillfälle att här i kammaren
tala om att just de skulle vara så intresserade
av att minska byggnadskostnaderna.
Det är inte så, herr Kristiansson!
Utskottsmajoriteten har skrivit
precis samma sak som ni har gjort i ert
särskilda yttrande när det gäller den
kommitté som utreder dessa frågor och
som skall göra en översyn beträffande
rationalisering av mätningsarbetet. Är
det då nödvändigt att ta till orda? Vi
är ju överens i sakfrågan.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Herr Sörlin har vitsordat
att mätningsförfarandet också har
andra uppgifter — att följa upp avtalen
o. s. v. Det är givet att resultaten från
ett auktoriserat enkelmätningsförfarande
skulle kunna användas på samma
sätt. Det är ju erkänt att det är en dyr
apparat som vi för närvarande har. Man
kan, omräknat på ett enfamiljshus, säga

byggnads- och anläggningsverksamheten
att kostnaderna går till ett par tusenlappar,
och om man då kan spara den
ena tusenlappen så är det ingen oväsentlighet.
Framför allt i en tid då man
närmast vill kalla bostadssektorn för en
social sektor, en prioriterad sektor,
finns det anledning att uppmärksamma
också denna sida av saken.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 44,
i anledning av väckta motioner angående
utbyggnad av Södertälje kanal m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 351, till Konungen
i anledning av riksdagens år
1964 församlade revisorers berättelse
angående statsverket, i vad berättelsen
avser den praktiska tillämpningen av
vissa avlöningsbestämmelser.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 146 bifölles även av
andra kammaren.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 352, i anledning av motioner angående
avskaffande av konkurshindret för
kommunal valbarhet och behörighet;
samt

nr 353, med uppgift på vilande förslag
till vissa ändringar i grundlagarna
m. in.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren, den
9 november 1965.

På därom gjord framställning entledigades
från tjänst som kanslist, tillika
kontaktman riksdag—skola, adjunkten
Ulf Wahlström och antogs i hans ställe
till sådan kanslist adjunkten Hans-Olof
Hanselid; det skulle antecknas att Hanselid
redan den 1 november inträtt i berörda
tjänstgöring.

Herrar kanslideputerade beslöto att
för riksdagens skoltjänst därjämte anställa
förste vaktmästaren i första kammaren
Bertil Selfvin och förste vaktmästaren
i andra kammaren Harry
Eriksson för tjänstgöring tills vidare
två timmar varje vecka; och skulle ersättning
härför, räknat från och med
den 1 november 1965, utgå med belopp
motsvarande ersättning för enkel övertid.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

164, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Brasilien för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet; nr

165, angående godkännande av
avtal mellan vattenfallsstyrelsen och
Bolidens gruvaktiebolag om utbyggnad
av Grytfors kraftstation in. m.; samt
nr 167, om upphävande av reglerna
i konkurrensbegränsningslagen angående
särskilt forum vid talan om ämbetsbrott.

Interpellation ang. utredning om stor stadsproblem

och samhällsstruktur

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! I propositionen till 1964
års höstriksdag angående riktlinjer för
en aktiv lokaliseringspolitik framhöll
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet,
att de problem som är förknippade
med storstadsområdenas tillväxt
ingående bör undersökas till ledning
för lokaliseringspolitikens fortsatta
utformning. Biksdagen förutsatte, att
den i propositionen aviserade utredningen
skulle komma till stånd så snart
som möjligt.

Den strukturomvandling som det
svenska samhället undergått och undergår
medför konsekvenser av olika slag,
som hittills inte har beaktats i tillräckligt
stor utsträckning. Befolkningsomflyttningen
har bl. a. lett till en stark
koncentration av människor till några
få områden. Dessa befolkningsanhopningar
har gett upphov till allvarliga
komplikationer. Bristen på bostäder är
skriande och synes förvärras för varje
år. Kommunikationssystemet kan inte
byggas ut i takt med de krav som den
allt intensivare trafiken ställer. Serviceanordningar
av skilda slag förmår inte
tillhandahålla tjänster i den utsträckning
som folk efterfrågar dem. En rad
undersökningar har visat att luften i
storstadsområdena blir alltmer bemängd
med för den mänskliga organismen farliga
partiklar. Vattenföroreningarna är
en annan sak, som ger anledning till
djup oro.

De exempel på befolkningskoncentrationens
negativa verkningar som jag här
berört skapar betydande problem för
de människor som är bosatta i de aktuella
områdena. Den starka storstadskoncentrationen
medför emellertid en
rad konsekvenser även för landsorten
och för den lokaliseringspolitik som nu
påbörjats. Det är utomordentligt väsentligt,
att detta frågekomplex så
snabbt som möjligt penetreras. Den utredning
som skall företagas bör emel -

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

Interpellation ang. förslag till lag om vissa gemensamhetsanlaggningar

lertid enligt min mening ges elt vidare
syfte. Det bör vara möjligt, att vid en
undersökning, där storstadsområdenas
tillväxtproblem tas upp, man också försöker
skapa en säkrare bild av vilken
typ av näringslivslokalisering, som från
såväl ekonomiska som miljöpolitiska
synpunkter kan bedömas vara den
lämpligaste för vårt land.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande frågor:

När har statsrådet för avsikt att tillsätta
den av riksdagen begärda utredningen
om storstadsproblemen?

Är statsrådet beredd att ge utredningen
ett vidare syfte så att jämväl frågan
om den för vårt land lämpligaste och
mest önskvärda samhällsstrukturen kan
prövas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. förslag till lag om
vissa gemensamhetsanlaggningar

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr JANSSON, ERIK, (s) som yttrade: Herr

talman! För alla dem som ute i
kommunerna sysslar med en modernisering
av den äldre stadsbebyggelsen är
frågan om parkerings- och friområden
ett svårlöst problem. I många fall kan
frågan endast lösas genom tvångsinlösen
av en eller flera tomter för friställande
av behövliga utrymmen. I andra
åter torde gemensamma anordningar
vara den enda och kanske bästa lösningen.
Erfarenheterna har dock visat
att svårigheterna är stora då det gäller
att t. ex. på tomtmark anordna en
för flera fastigheter gemensam parkeringsplats
eller lekplan för barnen. Ofta
är det mindretalet, ja ibland endast eu

av många fastighetsägare som stoppar
planerade projekt.

I medvetandet om dessa svårigheter
framförde vissa centrala ämbetsverk i
början av 50-talet önskemål om en utredning.
Resultatet blev 1954 års fastighetsbildningskommitté,
vilken 1963
framlade ett förslag till lag om vissa
gemensamhetsanordningar. Förslaget
har remissbeliandlats och efter vad jag
erfarit mottagits mycket positivt av flertalet
remissinstanser.

Ute i kommunerna har ställts stora
förhoppningar på denna lag. Man har
därför inte kunnat undgå konstatera
besvikelse över att en vid vårriksdagens
början aviserad proposition uteblivit.

Jag hemställer med anledning härav
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande interpellation:

1. Anser statsrådet att huvudlinjerna
i det av utredningen framlagda förslaget
till ny lag om vissa gemensainhetsanläggningar
kan läggas till grund för
ett lagförslag?

2. När kan vi förvänta att detta lagförslag
förelägges riksdagen?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga den 9 november framställts av
herr Wirmark (s) till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet:
»Avser Herr Statsrådet, för att möta behovet
av pensionärsbostäder, att framlägga
förslag om sådan ändring av bestämmelserna
om pensionärsbostadsbidrag
(Kungl. Maj :ts kungörelse den 5
oktober 1962 om pensionärsbostadsbidrag
SFS 1962:542), att bidrag kan
utgå jämväl för bostad i hus som upp -

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Meddelande ang. enkel fråga
förts eller ombyggts utan stöd av bostadslån,
egnahemslån eller tertiärlån
eller för vilket statligt räntebidrag ej
beviljats?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.42.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNG. BOKTR. STHLM IBM