Tisdagen den 9 mars Sid (Riksdagens protokoll 1965:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 11

FÖRSTA KAMMAREN

1965

9—12 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 9 mars Sid.

Ang. Hennes Majestät Drottning Louise’s frånfälle ............ 3

Svar på enkla frågor:

av herr Petersson, Erik Filip, ang. åtgärder i anledning av lokaliseringsutredningens
rörande statlig verksamhet år 1963

avgivna betänkande .................................... 4

av herr Adolfsson ang. familjebostadsbidragen ............ 5

Svar på interpellation av herr Isacson ang. beskattningen av inkomst
av jordbruk ...................................... 6

Meddelande ang. enkel fråga av herr Dahlén ang. beskattningen
av invalidbil i visst fall .................................. 9

Onsdagen den 10 mars

Svar på interpellation av herr Wanhainen ang. trafikförbindelserna
över Lainio älv mellan Junosuando och Parkalombolo .... 10

Avsättningen av medel å skogskonto, m. m................... 13

Rätten till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd i

vissa fall ................................................ 17

Om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar

och skogsvägar, m. m..................................... 24

Riksbankens penningpolitik .................. 31

Straffpåföljden vid vårdslös deklaration ...................... 38

Om ersättning från allmän försäkringskassa för resa vid viss

vård och behandling .................................... 44

Kommunernas kostnader för reservanordningar för kommunalteknisk
verksamhet ...................................... 46

Behovet av ett internationellt språk .......................... 51

Uthyrning av maskiner och redskap .......................... 54

1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 11

Nr 11

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 10 mars sid.

Val av valmän och suppleanter för utseende av riksdagens militieombudsman
samt dennes ställföreträdare ................ 10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, om viss förstärkning av
justitieombudsmannaämbetet .............................. 12

— nr 7, om kontroll av taxeringsmyndigheterna genom riksdagens

justitieombudsman ...................................... 12

Statsutskottets utlåtande nr 29, ang. kostnader för deltagande i
FN:s fredsstyrka på Cypern .............................. 12

Bevillningsutskottets betänkande nr 3, ang. avsättningen av medel
å skogskonto samt dispositionen av medel, som insatts å sådant
konto, in. m....................................... 13

— nr 4, ang. rätten till avdrag vid beskattningen för periodiskt

understöd i vissa fall .................................... 17

— nr 5, om rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning inom

familjebolag till pension ................................ 24

—- nr 6, om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar
och skogsvägar, m. m............................. 24

Bankoutskottets utlåtande nr 5, ang. granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning ............ 31

Första lagutskottets utlåtande nr 4, ang. upphävande av lagen om
ersättning till polisman för skada å kläder, m. m............. 38

— nr 5, om sänkning av myndighetsåldern .................. 38

— nr 6, ang. kompetenskraven för överförmyndare, m. m..... 38

— nr 7, om skydd för dödsbodelägares m. fl. medel .......... 38

— nr 8, ang. straffpåföljden vid vårdslös deklaration...... 38

— nr 9, ang. ändrad lydelse av 77 § militära rättegångslagen . . 44

Andra lagutskottets utlåtande nr 11, om ersättning från allmän

försäkringskassa för kostnader för globulinsprutor ........ 44

— nr 12, om förbättring av folkpensionärernas ställning inom

sjukförsäkringen ........................................ 44

— nr 13, om ersättning från allmän försäkringskassa för resa vid

viss vård och behandling ................................ 44

— nr 14, ang. reseersättningen enligt sjukreseförordningen . . 46

— nr 15, ang. kommunernas kostnader för reservanordningar för

kommunalteknisk verksamhet ............................ 46

— nr 16, om översyn av reglerna rörande folkpension till vissa

änkor .......................... 50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, om åtgärder mot mörkerolyckor
.................................................... 51

— nr 7, ang. körkortsproven ................................ 51

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, ang. behovet av ett

internationellt språk .................................... 51

— nr 2, om samordning av de statliga organens insatser ...... 54

— nr 3, om utredning rörande uthyrning av maskiner och redskap
.................................................... 54

— nr 4, om förbättring av legitimationshandlingar .......... 57

Tisdagen den 9 mars 1905

Nr 11

Tisdagen den 9 mars

Kammaren sammanträdde kl. 15.30.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats en skrivelse från
Hans Majestät Konungen i anledning av
Hennes Majestät Drottning Louise’s
frånfälle.

Den kungliga skrivelsen, som nu av
herr talmannen upplästes, var så lydande: GUSTAF

ADOLF, med Guds
Nåde, Sveriges, Götes och V e ndes
Konung. Vår ynnest och
nådiga benägenhet med Gud
Alls mäktig!

Som Vår Högtälskade Fru Gemål,
Hennes Majestät Drottningen av Sverige
LOUISE ALEXANDRA MARIE IRÉNE i
går klockan 12.10 avlidit, vilja VI härmed
tillkännagiva riksdagens första
kammare denna för Oss och hela landet
smärtsamma förlust.

VI äro förvissade att Ni och hela Sveriges
folk varmt och innerligt deltaga i
den djupa sorg, som drabbat Oss, Konungahuset
och Riket.

VI förbliva Eder med all Kungl. nåd
och ynnest städse välbevågen. Drottningholms
slott den 8 mars 1905.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Herr TALMANNEN yttrade:

Det sorgens budskap som nu officiellt
nått oss fyller oss med saknad och
medkänsla. Saknad efter en drottning
som fyllt en stor plats i vårt offentliga
liv, medkänsla med Konungen som nu
har att fullgöra sina höga plikter utan
den maka som i så många år stått vid
hans sida.

Alltsedan Drottning Louise kom till
Sverige har hon med aldrig svikande

plikttrohet och hängivenhet fyllt sin
uppgift. Hon lärde snabbt känna vårt
land och dess problem. Hennes naturlighet,
den sanna mänsklighet hon utstrålade,
värdigheten parad med anspråkslöshet,
hennes stilla humor vann
allas hjärtan.

Hon var sin makes trogna och outtröttliga
livskamrat och stöd. Hon delade
hans omfattande intressen och
skapade med honom ett rikt innehåll
i deras gemensamma liv. Vi kan väl
ana att tillvaron på samhällets höjd
i publicitetens skarpa strålkastarljus
ibland både kan kännas bunden och
ödslig. Så mycket större betydelse har
då samlivet mellan äkta makar med
ömsesidig förståelse och ömsesidig
hjälp inför de prövningar som ingen
undgår.

Med djupaste deltagande strömmar
våra känslor till Konungen som nu lämnats
ensam på tronen och till hela den
kungliga familjen, för vilken Drottningen
betytt så mycket.

Riksdagens första kammare lyser frid
över Drottning Louise’s ljusa minne.

Uppläsningen av den kungliga skrivelsen
och herr talmannens anförande
åhördes av kammarens ledamöter stående.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Med anledning av det
sorgebud som blivit oss meddelat hemställer
jag att kammaren behagade
uppdraga åt sin talman, att till Hans
Majestät Konungen och den övriga
kungliga familjen framföra kammarens
varma deltagande i den sorg som drabbat
dem och oss.

Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls enhälligt.

Tisdagen den 9 mars 1965

4 Nr 11

Ang. åtgärder i anledning av lokaliseringsutredningens rörande statlig verksamhet
år 1963 avgivna betänkande

Vidare meddelade herr talmannen, att
med anledning av Hennes Majestät
Drottningens frånfälle kondoleanstelegram
ingått från Danmarks folketing,
Norges storting och franska republikens
senat.

Ifrågavarande telegram voro av följande
lydelse:

Hilleröd 7/3

Riksdagens talmän, Stockholm

På Folketingets vegne beder jeg talmännen
overbringe riksdagen forsikringen
om vor dybe medfölelse og sorg
ved budskabet om Dronning Louises
död.

Julius Bomholt
Folketingets formand

Oslo 8/3

Sveriges riksdag, Stockholm

Norges storting uttrycker overfor Sveriges
riksdag sin dypeste deltagelse i
anledning av det store tap det svenske
folk har lidt ved Dronning Louises död.

Nils Langhelle
Stortingets president

Paris 8/3

Le président du sénat å M le president
de la Premiére chambre du Riksdag,
Stockholm, Suéde.

Apprenant avec une grande Tristesse
le décés de sa Majesté la Reine Louise
je vous prie au nom du sénat de la
république Francjaise et en mon nom
personnel de vouloir bien accepter nos
tres vives condoléances.

Justerades protokollen för den 2 och
den 3 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

För deltagande i nordiskt justitiemöte
i Norge får jag härmed anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet den 9—den
11 mars 1965.

Stockholm den 5 mars 1965.

Herman Kting

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1965/66 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster; och

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1965/66.

Ang. åtgärder i anledning av lokaliseringsutredningens
rörande statlig verksamhet
år 1983 avgivna betänkande

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Erik Filip Peterssons
fråga angående åtgärder i anledning av
lokaliseringsutredningens rörande statlig
verksamhet år 1963 avgivna betänkande,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 24 februari, och
yttrade:

Herr talman! Herr Petersson i Alvesta
har frågat om regeringen avser att
vidta några åtgärder i anledning av det

Tisdagen den 9 mars 1965

Nr 11

betänkande som avgetts av lokaliseringsutredningen
rörande statlig verksamhet.

De mycket omfattande remissvaren
över betänkandet bearbetas f. n. i finansdepartementet.
Det kan därför
ännu inte bedömas om förutsättningar
föreligger för proposition till riksdagen.
I den mån förslagen resulterar i
konkreta utflyttningsåtgärder torde
detta få ske efter prövning i varje särskilt
fall och under en avsevärd tidsperiod.
Något samlat utflyttningsförsiag
torde inte vara möjligt att redovisa
i proposition.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag ber att till finansministern
få framföra mitt tack för
svaret på min fråga, även om man av
svaret inte kan utläsa något positivt
ställningstagande till ärendet. För varje
år som går ter det sig mer och mer
angeläget att medelst lokalisering av
statlig verksamhet till orter utanför huvudstaden
i någon mån avlasta trycket
på bostadsmarknaden, trafikapparaten
och andra företeelser som hör samman
med trängseln i en storstad. Jag tror
inte på någon utflyttning i större omfattning
enligt det förslag som utredningen
har betecknat med A, men det
finns, som utredningen också påpekat,
enstaka verksamhetsgrenar som med
fördel kan placeras på andra orter. Likaså
bör det ligga nära till hands vid
inrättande av ny statlig verksamhet att
pröva lokaliseringen till andra platser.

Ett första steg är måhända att bryta
den vanföreställning som synbarligen i
många sammanhang råder, nämligen
att det helt enkelt inte går att bedriva
statlig verksamhet utanför huvudstaden.
Det är att hoppas att riksdagen
ganska snart kan få ett tillfälle att pröva
något av utredningens uppslag och
att riksdagen inte, för att låna ett uttryck
ur svaret, behöver vänta en avsevärd
tid för att göra ett sådant första
ställningstagande.

Ang. familjebostadsbidragen
Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. familjebostadsbidragen

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Adolfssons fråga
angående familjebostadsbidragen, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll för
den 3 mars, och anförde:

Herr talman! Herr Adolfsson har
frågat, om jag har för avsikt att justera
bestämmelserna om familjebostadsbidragen
med anledning av den höjning
av den beskattningsbara inkomsten som
blir följden av riksdagsbeslutet 1964
om upphävande av avdragsrätten vid
beskattning för erlagda folkpensionsavgifter.

Svaret är nej. Familjebostadsbidragen
skall prövas av den utredning som har
tillsatts för att se över det ekonomiska
stödet åt barnfamiljerna.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag tackar för svaret,
men jag måste beklaga det nej som detta
svar innehåller på den fråga jag
framställt. Nejet motiveras med att frågan
om familjebostadsbidragen skall
prövas av den utredning som tillsattts
för att se över det ekonomiska stödet åt
barnfamiljerna.

Men, herr statsråd, min fråga har val
inte med storleken av familjebidragens
fasta del att göra, så långt jag har kunnat
fatta det själv, inte normerna för det
ekonomiska stödet åt barnfamiljerna.
Min fråga gällde ju, vilket jag tror man
kan utläsa av den, tillämpandet av de
normer som redan finns fastställda. Jag
måste därför använda några sekunder
för att motivera denna sak.

För den som har familjebostadsbidrag
skall ändring kunna ske vid årsskifte,
om inträffade ändrade inkomstförhållanden
motiverar detta. Man kan alltså
få ett bättre bidrag om den beskatt -

Nr 11

Tisdagen den 9 mars 1965

Ang. beskattningen av inkomst av jordbruk
ningsbara inkomsten skulle ha minskat
och ett sämre om den har ökat, ja i sistnämnda
fall kanske man till och med
kan komma att mista sitt bidrag.

I de fall som jag nu aktualiserat inträffar
en för bidragsmottagaren negativ
förändring utan att inkomsten har
förbättrats, och det var därför jag framställde
min fråga.

Bestämmelserna för bidragsgivningen
baseras ju på den beskattningsbara inkomst
som vederbörande bidragsmottagare
har. Den beskattningsbara delen
av inkomsten stiger i och med att avdragsrätten
för folkpensionsavgifterna
har tagits bort av riksdagen. Således
kan, utan att en inkomstökning inträffar,
barnfamiljen förlora en social förmån
eller få denna förmån reducerad.
Vederbörande har inte fått ett öre mer
i inkomst, och familjen har dessutom
genom denna nya bestämmelse fått en
ökad skatt. Jag tycker det är bra hårt
med båda dessa ting på en gång, vilket
var orsaken till att jag framställde min
fråga.

Jag får kanske tillägga att det väl inte
är mest synd om dem som genom
detta tillägg till den beskattningsbara
inkomsten når upp till ett sådant belopp
att de helt enkelt faller ut ur rullorna.
Då har de ändå en relativt hög
inkomst. Det är värre för dem som utan
inkomstökning faller ned i en lägre bidragsgrupp.
Med hänsyn tagen till detta
tillåter jag mig att beklaga att herr
statsrådet icke ville svara ja på den
fråga som jag hade framställt.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det herr Adolfsson nu
anförde föranleder mig till en replik.
Slopandet av avdragsrätten för påförda
folkpensionsavgifter kommer att
medföra vissa höjningar av den beskattningsbara
inkomsten, det är riktigt.
Om emellertid herr Adolfsson menar
att inkomstgränserna för familjebostadsbidragen
skall följa ändringarna
i grunderna för den beskattnings -

bara inkomsten, finns det anledning för
mig att påpeka följande.

Finansministern har i år föreslagit
att ett visst minimiavdrag för påförd
kommunalskatt skall införas vid den
statliga beskattningen. Därigenom kommer
borttagandet av avdragsrätten för
folkpensionsavgifterna att kompenseras
mångdubbelt när det gäller de här
aktuella inkomstgrupperna. De beskattningsbara
inkomsterna kommer med
andra ord att sjunka påtagligt.

En konsekvens av herr Adolfssons resonemang
blir ju att man också skulle
sänka inkomstgränserna för familj ebostadsbidragen,
och det skulle bli en
verklig försämring för barnfamiljerna.
Jag tror inte man bör göra några sådana
ändringar medan familjebostadsbidragen
ligger under utredning, såsom
jag hade tillfälle att påpeka i mitt svar
till herr Adolfsson.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. beskattningen av inkomst av jordbruk Herr

statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Isacsons
interpellation angående beskattningen
av inkomst av jordbruk, erhöll
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Isacson har frågat
mig vilket samband jag vill sätta
mellan rationaliseringstakt och beskattningsregler
samt när jag avser att för
riksdagen framlägga förslag till ändamålsenliga
skatteregler för jordbruksnäringen.
Jag vill svara följande.

Jordbrukets rationalisering är primärt
och till väsentlig del en fråga om
statens medverkan i den s. k. strukturrationaliseringen,
d. v. s. frågan om
en breddning av produktionsunderlaget
genom tillskott av jord och skog till
de brukningsdelar som i dag och i

Tisdagen den 9 mars 1965

Nr 11

Ang. beskattningen av inkomst av jordbruk

framtiden inte fyller kravet på rationell
och effektiv drift.

Även om skattereglerna för jordbruket
på samma sätt som för all annan
näringsverksamhet har sin betydelse
för ett företags ekonomi, så har reglerna
för jordbruket i detta avseende
inte något speciellt sammanhang med
frågan om jordbrukets strukturrationalisering.
Den senare verksamheten
främjes som bekant via särskilt för ändamålet
beslutade stödformer.

Under senare år har tre utredningsförslag
om ändrade skatteregler på
jordbrukets område avlämnats, vilka
ännu inte föranlett proposition till
riksdagen. Ett av dessa är det av interpellanten
åberopade förslaget från
skattelagssakkunniga om ändrade regler
för värdeminskning på jordbrukets
driftsbyggnader m. m. Förslaget har
mött stark kritik från många remissinstansers
sida och bör enligt min mening
inte läggas till grund för lagstiftning
i det skick det presenterats. Hela
frågan om avskrivning på byggnader
ligger för övrigt hos företagsskatteutredningen
och torde få bedömas i ett
sammanhang.

De övriga två förslagen som avgivits
rör avskrivning å inventarier i jordbruk,
även detta avgivet av skattelagssakkunniga,
och beskattning av försäljning
av djur i jordbruk med kontantmässig
redovisning. Det senare förslaget
är avgivet av skatteflyktskommittén.
Beträffande båda dessa förslag har

1)1. a. lantbruksförbundet i sitt remissyttrande
hemställt att de inte måtte
föranleda någon åtgärd.

Jag kan som framgått av den lämnade
redogörelsen inte säga när förslag
om ändrade skatteregler för jordbruket
kommer att föreläggas riksdagen.
De framtida skattereglerna för
jordbruket bör i möjligaste mån samordnas
med de regler som kommer att
gälla för rörelse. Företagsskatteutredningens
förslag bör därför först avvaktas.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för detta snabba svar.
Jag hade hoppats att finansministern
skulle meddela att saken var under arbete
i departementet och att vi snart
kunde vänta en proposition i ärendet,
men det meddelade inte herr statsrådet,
och därför får jag säga att jag
inte är nöjd med svaret.

Man hör ofta ett resonemang om att
jordbruket rationaliserar alltför långsamt.
Det har man hört från så oändligt
många håll att det ibland står en
upp i halsen, och man hör det ibland
också från talesmän för regeringen.
Kritiken kanske är riktig, men man
bör då också ta i beaktande faktorer
som ofta inte tas med. Jag vill peka
på några sådana.

Finansministern säger att storleksrationaliseringen
är det primära i sammanhanget.
Storleksrationaliseringen
har ingenting med skattereglerna att
göra — så till vida delar jag hans uppfattning.
Det är emellertid inte detta
saken främst gäller, utan den gäller någonting
annat. Jag vill fästa uppmärksamheten
på två saker i detta sammanhang,
nämligen investeringar i byggnader
och i markanläggningar. Det är
här de verkligt stora problemen föreligger.

Vi har fått en modern lagstiftning
när det gäller t. ex. täckdikningsanläggningar,
men vi har fortfarande kvar
ett uråldrigt system när det gäller t. ex.
plantering av åkermark med skog, och
framför allt när det gäller byggnader
har vi ett system som inte är förenligt
med moderna krav. Det är utan tvivel
så att de omoderna skattereglerna i
mycket hög grad medverkar till att
konservera det nuvarande tillståndet
och försvårar för jordbrukarna att
verkligen investera i moderna byggnader.
Det sker onekligen en stark kapitalförtäring
i jordbruket när det gäller
byggnader. Man kan utläsa detta ur den
undersökning som gjorts inom 1960 års
jordbruksutredning av kapitalgruppen.

Nr 11

Tisdagen den 9 mars 1965

Ang. beskattningen av inkomst av jordbruk
Uppgifterna skrämmer. När man ser på
vad som skett i fråga om nybyggnadsverksamhet
det senaste året kan man
konstatera att enligt 1949 års priser nybyggdes
1950 för 125 miljoner kronor
och 1964 för endast 50 miljoner. Räknar
man om det i resp. års priser finner
man att vi investerade 110 miljoner
kronor i nybyggnader förra året.

Däremot kostar man på rätt mycket i
reparationer och låser många gånger
fast sig vid en otidsenlig byggnadskropp.
Detta beror i mycket hög grad
på att skattereglerna är så utformade,
att de inte stimulerar jordbrukarna att
nu investera. Detta är en mycket allvarlig
sak, om man vill förmå jordbrukarna
att rationalisera och stimulera
till byggnadsanläggningar som är moderna
och effektiva. Därför är detta,
menar jag, inte enbart en fråga om storleksrationalisering
utan i mycket hög
grad också en fråga om vad som kan
investeras i byggnader. Den tekniska
och ekonomiska utvecklingen går
snabbt, men det gör också den tekniska
förslitningen av byggnader.

De skattesakkunniga som framlade
ett förslag i det här ärendet blev i viss
mån kritiserade, men jag tycker dock
att finansministern, om han haft verkligt
intresse för saken, skulle ha kunnat
bygga en proposition på förslaget
— jag har aldrig hört att statsrådet varit
så förfärligt rädd för remissinstanserna.
Här är det viktigaste att få fram
någonting positivt, som gör det möjligt
för jordbrukarna att investera i byggnader.
Nu ställer sig alltid jordbrukarna
frågan om de skall reparera eller
bygga nytt, och så låser de fast sig
vid en reparation som inte är den
bästa lösningen i längden.

Jag skulle mot bakgrund av detta
vilja säga att jordbruket befinner sig
i en betydligt sämre situation än t. ex.
industrien. Industrien kan bygga och
skapa nytt med hjälp av sina investeringsfonder,
men några liknande möjligheter
har inte jordbruket.

Nu är alltså frågan lagd under ny ut -

redning, och vi kan tyvärr inte förvänta
oss någonting positivt på en tid.

I en promemoria för en tid sedan har
lantbruksstyrelsen för regeringen klargjort
gällande beskattningsreglers inverkan
på rationaliseringsverksamheten
samt likviditeten och lönsamheten inom
jordbruket. Där har lantbruksstyrelsen
mycket starkt understrukit att det måste
anses i hög grad angeläget att avskrivning
för ekonomibyggnader i enlighet
med vad den särskilda sektionen
inom skattelagssakkunniga anfört i den
år 1963 avlämnade promemorian med
förslag till ändrade bestämmelser om
avdrag för värdeminskning å jordbrukets
driftbyggnader medges med tre
procent per år. Härutöver fordras regler
för fastställande av avskrivningsunderlaget
vid anskaffning av byggnader
i samband med fastighetsförvärv.

Jag tror att alla som har funderat
över detta är ense om den saken. Skall
vi verkligen kunna få fram den rationaliseringstakt
som alla önskar och
som ingår som ett led i en strävan att
skapa ett effektivt jordbruk, så måste
möjligheterna snabbt bli förbättrade i
det här avseendet. Jag hoppas att finansministern
skall visa en mer positiv
syn på dessa frågor och snart lägga
fram ett förslag för riksdagen.

Överläggningen förklarades härmed

slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 33, angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa byggnadsarbeten vid
statens mentalsjukhus m. in.; och
nr 34, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1965/66.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 36,
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av övergångsbestämmelserna till
lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om

Tisdagen den 9 mars 1965

Nr 11

igångsättningstillstånd för byggnadsarbete.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 37, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1965/66.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6 och
7, statsutskottets utlåtande nr 29, bevillningsutskottets
betänkanden nr 3—
6, bankoutskottets utlåtande nr 5, första
lagutskottets utlåtanden nr 4—9, andra
lagutskottets utlåtanden nr 11—16, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 5 och 7
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 1—4.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 35, angående godkännande

Meddelande ang. enkel fråga
av avtal med Stockholms stad rörande
vissa markbyten m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga den 8 mars framställts av herr
Dahlén (fp) till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet: »År Statsrådet
beredd att undersöka möjligheterna
att medge befrielse från skatt för
''invalidbil’ även i fall där den invalidiserade
ej själv kan köra fordonet?»

Justerades protokollsutsdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.56.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1965

Onsdagen den 10 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av riksdagens militieombudsman
samt dennes ställföreträdare.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! För vartdera av de två
val, som skall förrättas vid detta plenum,
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Vardera listan upptar
namn på så många personer, som det
ifrågavarande valet avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av valmän,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Strand

Elmgren »

Andersson, Axel

Virgin

Ahlkvist

Pettersson, Georg
Nilsson, Ferdinand
fröken Mattson
Källqvist
Arvidson
Svedberg, Erik
Palm

Svensson, Axel
Svanström

fru Segerstedt Wiberg

Hernelius

Magnusson

Söderberg

Geijer, Lennart

Hilding

Kaijser

Hedström

Olsson, Johan

Nyman

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.

Anställdes val av sex suppleanter för
de valmän, som av kammaren fått i
uppdrag att utse riksdagens militieombudsman
samt dennes ställföreträdare.

Den av herr förste vice talmannen
avlämnade lista, som gällde detta val,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Wärnberg
Dahlberg
Ernulf
Holmberg
Lundin

Carlsson, Eric

Efter det denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.

Ang. trafikförbindelserna över Lainio
älv mellan Junosuando och Parkalombolo Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Wanhainens interpellation angående
trafikförbindelserna över Lainio älv
mellan Junosuando och Parkalombolo,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Wanhainen har
frågat mig om jag vill medverka till att
erforderliga resurser snarast ställs till
myndigheternas förfogande för projektering
och byggande av ny bro över
Lainio älv mellan Junosuando och Par -

Onsdagen den 10 mars 1905

Nr 11

Ang. trafikförbindelserna över Lainio
kalombolo och att lämpliga provisoriska
förbindelser anordnas på ifrågavarande
väg över Lainio älv, så att vissa
byar öster om älven inte avskäres kommunikationsmässigt
från yttervärlden.

Nuvarande bro över Lainio älv vid
Vakinakoski tillåter enligt länskungörelserna
6 tons axeltryck och 9 tons
fordonsvikt. Med hänsyn till brons ålder
och beskaffenhet har länsstyrelsen
i slutet av förra året meddelat förbud
att passera bron med motordrivna fordon
eller fordonståg, vars bruttovikt
överstiger 3,5 ton. Dispens från förbudet
kan emellertid medges för transport
av särskild betydelse.

Projektering av ny bro över Lainio
älv har påbörjats och i dagarna har en
utredningsplan färdigställts.

Projekteringen kommer att fortsättas
under året. Fastställd arbetsplan torde
föreligga tidigast i början av år 1966.
Företaget ingår i nu gällande flerårsplan
med medelstilldelning efter periodens
slut. Under år 1966 skall flerårsplanen
revideras, varvid frågan om
tidigareläggning av broprojektet kommer
att övervägas. Totala kostnaden
har beräknats till ca 2 miljoner kronor.

Som komplement till broförbindelsen
håller domänverket vinterväg över
Lainio älv ca 3 kilometer nedströms
bron.

En provisorisk färjförbindelse över
älven, som interpellanten föreslagit,
skulle kosta inemot 200 000 kronor i
anläggningskostnad och 50 000 kronor i
driftkostnad per säsong. En sådan åtgärd
torde knappast vara motiverad
med hänsyn till att på den befintliga
bron får efter dispens släppas fram
nödvändiga tyngre transporter upp till
tidigare tillåten belastning och att bron
inom relativt kort tid torde komma att
ersättas. Någon risk för att befolkningen
öster om Lainio älv skall bli avskuren
från vägförbindelser synes inte
föreligga. Om så skulle bli fallet är jag
givetvis beredd föreslå särskilda åtgärder.

älv mellan Junosuando och Parkalombolo

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsminister Skoglund för
svaret, även om jag måste säga att det
i viss män var negativt. Jag syftar därvidlag
på dessa dispenser. Det kan ju
inte vara riktigt att folk som behöver
transportera materiel, livsförnödenheter
o. d. över bron inte får göra detta
utan att i varje särskilt fall begära dispens
hos vägmyndigheterna, i förevarande
fall via länsstyrelsen.

Jag vill erinra statsrådet om att denna
fråga aktualiserades av jägmästaren i
Tärendö revir redan den 29 december
1964. Detta skedde hos länsstyrelsen i
Norrbottens län sedan jägmästaren för
reviret hade varit i kontakt med vägförvaltningen
och fått det negativa beskedet
att den ingenting kunde göra.
Vägförvaltningen kunde inte ens öppna
en vinterförbindelse över älven beroende
på att den icke hade medel till förfogande
för detta ändamål.

Revirjägmästaren ingick då med en
skrivelse till länsstyrelsen, i vilken
han påpekade att reviret hade planerat
bilkörning av ca 800 000 kubikfot virke
inom ifrågavarande område; det är
uppenbart att därutöver även privatpersoner
planerat virkestransporter under
vintern. Domänverket öppnade då
efter jul en vinterförbindelse tre kilometer
söder om bron, men lägg märke
till att detta ordnades av domänverket
och icke av vägförvaltningen, som tidigare
hade sagt att medel saknades för
att öppna en sådan förbindelse. Detta
förhållande var en av anledningarna
till att jag framställde min interpellation.

Jägmästaren i reviret skriver bl. a.:
»Vid kontakt med underhållsavdelningen
har jag mött förståelse för vårt problem,
men ingenjör Andersson därstädes
bär upplyst om att underhållsavdelningen
saknar medel för iordningställande
av isad överfart. Jag anmodades
inkomma till länsstyrelsen med
begäran om överfart.»

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1965

Ang. trafikförbindelserna över Lainio älv

Jag skulle vilja uttrycka den förhoppningen
att kommunikationsministern
och vägmyn digheterna vidtar snara åtgärder
för att provisoriskt förstärka
ifrågavarande bro. Jag är mycket tacksam
över att kommunikationsministern
i sitt svar har sagt, att den bro, som är
projekterad, skall tidigareläggas. Jag
har ingenting att erinra mot detta, men
jag är medveten om att det tar minst ett
par år innan bron kan bli klar och kan
sättas i trafikabelt skick, även om arbetena
igångsätts omedelbart. Därför
anhåller jag att åtgärder vidtas för att
förstärka den befintliga bron. Därvidlag
finns det många möjligheter som
står till buds; vi har ju bl. a. ingenjörstrupperna,
som kanske skulle kunna
göra rätt för sig genom att provisoriskt
förstärka den befintliga bron.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag kan inte tänka mig
att man i fråga om underhållet av bron
har hänvisat till att medel inte finns;
underhållsanslaget är dock ganska väl
tilltaget.

Jag vill även påminna om att länsmyndigheterna,
däribland vägförvaltningen
och, efter vad jag förstår, också
länsvägnämnden, har placerat denna
bro i angelägenhetsgrad i slutet av
gällande flerårsplan och följaktligen inte
beräknat någon medelstilldelning för
en nybyggnad av bron under nu löpande
period. Men arbetet med projekteringen
pågår för fullt, och när flerårsplanen
omprövas 1966 bör alltså länsmyndigheterna
ha möjlighet att flytta
fram detta projekt. Då är man beredd
att sätta igång arbetet, från länets sida
för man fram bron i flerårsplanen,
medelstilldelningen kommer och vägbygget
kan påbörjas.

Sedan vill jag bara en passant nämna
att dispensgivningen numera inte
sker över länsstyrelsen; den har givit
polismästaren i Haparanda distrikt rätt

mellan Junosuando och Parkalombolo

att bevilja dispenser för att man smidigare
skall kunna få tillstånd i de fall
sådana är nödvändiga, alltså speciellt
när det gäller tunga fordon som måste
fram.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag vill bara ytterligare
erinra om att den isade överfarten ju
flyter bort med våren i april månad,
och då är man faktiskt utan förbindelse
när det gäller transporter med en
bruttovikt över 3,5 ton. Varje gång en
sådan transport behöver gå fram skall
man vända sig till polismästaren i Haparanda.
Det är icke ett godtagbart förhållande
— samhället måste givetvis
ställa resurser till förfogande, så att detta
besvär för allmänheten elimineras.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
35, angående godkännande av avtal med
Stockholms stad rörande vissa markbyten
in. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av motioner om
viss förstärkning av justitieombudsmannaämbetet;
och

nr 7, i anledning av motioner om
kontroll av taxeringsmyndigheterna genom
riksdagens justitieombudsman.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående
kostnader för deltagande i FN:s fredsstyrka
på Cypern, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 10 mars 1965

Nr 11

Ang. avsättningen av medel å skogskonto,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 3, i anledning av väckta
motioner angående avsättningen av medel
å skogskonto samt dispositionen av
medel, som insatts å sådant konto, m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 93,
av herr Ebbe Ohlsson m. fl., och II: 120,
av herr Jonasson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

1) antaga i motionerna infört förslag
till förordning om ändrad lydelse av
3 § 2 mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte snarast förelägga
riksdagen förslag till inrättande
av brand- och stormskadefond vid
skogsbruk med rätt till skattefri avsättning
till sådan; samt

II) de likalydande motionerna I: 214,
av herr Wikberg m. fl., och II: 262, av
herr Larsson i Norderön m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta
sådan ändring av förordningen den 27
mars 1954 om taxering för inkomst av
medel, som insatts å skogskonto, att generösare
regler tillämpades vid uppsägning
av medel innestående å sådant
konto och att skattskyldig erhölle frihet
att disponera insättningar från ett
År på mer än en inlåningsräkning i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Det i motionerna 1:93 och 11:120
framställda lagstiftningsyrkandet avsåg,
att förordningen om beräkning av
statlig inkomstskatt skulle äga tillämpning
på skogskontomedel, som tvångsvis
återförts till beskattning i samband
med överlåtelse av jordbruksfastighet
genom försäljning, skifte av dödsbo eller
bodelning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:93,
av herr Ebbe Ohlsson m. fl., och II:
120, av herr Jonasson m. fl. angående
avsättningen av medel å skogskonto
m. m.; samt

2) de likalydande motionerna I: 214,
av herr Wikberg m. fl., och II: 262, av
herr Larsson i Norderön m. fl., angående
dispositionen av medel som insatts å
skogskonto,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Elofsson, Lundström, Gösta Jacobsson,
Billman, Enarsson och Vigelsbo, fru
Nettelbrandt samt herrar Nilsson i Svalöv,
Larsson i Umeå och Dahlgren, vilka,
under åberopande av innehållet i
de likalydande motionerna I: 93 och II:
120, ansett, att utskottet bort hemställa,

1) beträffande beskattning vid
tvångsåterföring av medel som insatts
å skogskonto

att riksdagen måtte antaga det vid
motionerna fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 3 § 2 mom.
förordningen den 30 november 1951
(nr 763) angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst;
samt

2) beträffande inrättande av brandoch
stormskadefond vid skogsbruk

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte snarast förelägga riksdagen förslag
till inrättande av brand- och stormskadefond
vid skogsbruk med rätt till
skattefri avsättning till sådan.

Herr ENARSSON (li):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 3 har utskottets borgerliga
ledamöter fogat en reservation.

Den första frågan gäller beskattningen
vid tvångsåterföring av medel som
innestår på skogskonto. Enligt nu gäl -

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1965

Ang. avsättningen av medel å skogskonto, m. m.

lande bestämmelser måste sådana medel
upptagas till beskattning det år då
fastighet avyttras eller dödsbo skiftas
eller bodelning sker av andra orsaker.
Bestämmelsen om skogskonto har ju
funnits i vår lagstiftning sedan 1954
och är tillämplig på fysiska personer
och oskiftade dödsbon. Det gäller här
vissa begränsningar i rätten att insätta
medel som i detta sammanhang har
mindre betydelse — i princip 60 procent
av rotvärdet för försåld skog och
40 procent av under året uppburen likvid
för skogsprodukter. För de belopp
som en skattskyldig insätter får han
enligt bestämmelserna åtnjuta uppskov
med taxeringen upp till tio år. Det finns
även vissa bestämmelser om minimibelopp
som får uttagas och dylikt, som jag
här förbigår,

Som många gånger tidigare framhållits
är lagstiftningen om skogskonto tilllämplig
endast på personer som är underkastade
progressiv beskattning; det
kan man väl säga hör ihop med syftet
med den här lagstiftningen, som ju var
att mildra verkningarna av den progressiva
beskattningen. I det fall då en
skattskyldig av någon anledning kanske
måste göra ett stort uttag, som omfattar
flera års tillväxt, skall han få
möjlighet till en utjämning av sina inkomster
på ett lämpligt sätt.

Man kan utan tvekan säga att denna
lagstiftning i huvudsak har fungerat
bra och fyllt uppgiften att åstadkomma
de avsedda utjämnande verkningarna
i fråga om beskattningen, men det
har under de gångna åren visat sig att
det i vissa avseenden uppkommer besvärligheter
när dessa bestämmelser
skall tillämpas.

Jag tänker i första hand på oskiftade
dödsbon. När dessa skall skiftas,
skall ju enligt bestämmelserna beloppet
på skogskonto tvångsåterföras, som
man säger, d. v. s. upptagas i sin helhet
till beskattning. Från vårt håll har
vi i motioner, som vi avlämnat till denna
riksdag och även till tidigare riks -

dagar, pekat på att det härvidlag finns
vissa verkningar som vi anser att man
relativt lätt skulle kunna komma till
rätta med genom ändring i den gällande
lagstiftningen.

Vi har hyst den uppfattningen och
hyser den fortfarande, att det skulle vara
till fördel för alla parter — kan man
nog våga påstå — om en ändring kommer
till stånd. Vi har tänkt oss kombinera
bestämmelserna om tvångsåterföring
av medel från skogskonto med bestämmelserna
om beräkning av s. k.
ackumulerad inkomst, som innebär att
man som grund för skatteberäkningen
lägger ett större antal år än just det beskattningsår
det gäller.

Det har anförts mot våra argument,
att vederbörande skattskyldig själv har
möjlighet att reglera detta —• man behöver
inte skifta ett dödsbo på en bestämd
dag eller en bestämd månad och
en försäljning behöver inte ske så där
plötsligt, utan dödsboet eller ägaren kan
dröja något och göra uttag som fördelar
de innestående medlen på lämpligt
antal år, så som man har rätt att göra i
vanliga fall. Men detta resonemang håller
nog inte streck riktigt, och jag tänker
då i första hand på dödsbona. Jag
har själv varit i kontakt med detta problem
och fått klart för mig, att just i
dessa fall är syftet förfelat. Lagstiftningen
ger inte den lindring i beskattningen
som den ger i övriga fall, och
jag tycker för min del att det inte hade
behövt bli några komplikationer om
lagstiftningen i enlighet med vår reservation
hade kompletterats så till vida,
att även rätten till beräkning av ackumulerad
inkomst finge gälla i de här
fallen. Jag tror inte att det skulle medföra
någon risk för missbruk vare sig
i det ena eller andra avseendet. Jag ser
saken så som mina medmotionärer och
medreservanter också gör, nämligen
att det skulle vara en fördel om beräkningsreglerna
i de här avseendena ändrades
på sätt som vi har föreslagit.

Då detta ärende har varit uppe i

Onsdagen den 10 mars 1965

Nr 11

Ang. avsättningen av medel å skogskonto, m. m.

kammaren flera gånger, skall jag inte
nu uppta kammarens tid med ytterligare
argumentering i saken utan ber att
få yrka bifall till reservationen vad beträffar
moment 1 i utskottets hemställan.

Reservationen beträffande moment 2
går ut på en utredning angående inrättande
av vad vi brukar kalla brandoch
stormskadefond vid skogsbruk. Det
finns ju vissa möjligheter att göra avsättning
till en sådan fond för jordbrukare,
som har bokföringsmässig redovisning,
vilket ju har fungerat bra.
Reservanterna yrkar på en utredning
som skall klarlägga om det finns möjligheter
att inrätta en sådan fond även
i fråga om skogsbruket. Vi tror inte att
detta möter några stora svårigheter
utan att det mycket väl går att inrätta
en sådan fond, och därför har vi ansett
det rimligt och befogat att begära en
utredning härom. Det är klart att man
inte får förbise att det finns dels möjligheter
att insätta medel på skogskonto
vid inträffad eldsolvcka, dels även
vissa andra bestämmelser, så t. ex. är
den om värdeminskning på skog
också tillämplig. Det är emellertid så,
att om en eldsolycka inträffar kan ju
vid ett enda tillfälle nästan hela skogen
för en skogsägare bli skövlad. Jag bär
faktiskt fått klart belägg för under tidigare
år, att bestämmelserna om avdrag
för värdeminskning på skog ger ett
så pass litet utslag i de stora sammanhang
det här blir fråga om — det rör
sig vid sådana här tillfällen om väldiga
penningbelopp — att nuvarande bestämmelser
i sin helhet leder till att den
skattskyldige som drabbas av eldsolycka
på sin skog även drabbas av en, jag
vågar säga, orättvist hård beskattning.
Detta har varit grunden till vårt yrkande
om utredning för att se om man
inte kan komma fram till rimligare förhållanden
på detta område.

Herr talman! Jag ber att med vad jag
här i korthet har sagt få yrka bifall till
reservationen vid utskottsbetänkandet.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Som herr Enarsson
nyss anförde är dessa ärenden inte någon
ny fråga för kammarens ledamöter.
Såväl gynnsammare regler vid
tvångsvis återföring av skogskontomedel
som avsättning till brand- och
stormskadefond samt också kortare
uppsägningstid vid uttag av skogskontomedel
är mycket kända följetonger i
denna kammare. Röstningarna i utskottet
bär under senare år som regel
också utfallit med resultatet 10—10, och
i år har det blivit så att jag representerar
lottmajoriteten.

Helt fria från nyheter är dock inte
frågorna i år. Sålunda har omkring den
1 juni 1964 tillsatts en utredning, benämnd
skogsskattekommittén, med
uppdrag att förutsättningslöst utreda
efter vilka linjer en lösning av skogsbeskattningsfrågan
kan komma till
stånd. Den nyheten föreligger också i
år att reservanterna inte har ställt sig
bakom kravet på andra uppsägningstider,
varför jag här för tillfället inte behöver
orda mera om den saken.

Beträffande reservanternas förslag
om att lagstiftningen om medel insatta
på skogskonto skall kunna kompletteras
med lagstiftning om ackumulerad
inkomst i vissa fall kan erinras om att
dessa två beskattningsformer varit alternativ
till varandra och att för vissa
skattskyldiga tillämpa båda skulle te
sig orättmätigt. Motionärerna och reservanterna
menar nu, att nödig progressionsutjämning
inte nås med bara
skogskontometoden vid försäljning av
en fastighet eller exempelvis vid skifte
efter dödsfall.

I likhet med utskottets skrivning vill
jag framhålla, att möjligheter till reglering
av skalteprogressionen genom
successiva uttag föreligger i stor utsträckning.
Det är felaktigt att i resultatutjämnande
syfte vänta med uttaget
till periodens .slutskede, och detta förfarande
bör inte uppmuntras genom ytterligare
liberalisering av skatteregler -

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1965

Ang. avsättningen av medel å skogskonto, m. m.

na. Vid stort uttag föreligger också möjlighet
att företa stora skogsvårdande
uppgifter, som ligger helt i linje med
lagstiftarnas mening. Vid dödsfall som
inträffar ganska snart efter insättning
av medel å skogskonto — vilket herr
Enarsson också berörde — kan problem
uppstå, men det måste framhållas
att de insatta medlen framtas till beskattning
först sedan skifte av dödsboet
har skett, varför successiva uttag
dessförinnan kan ske, alltså innan dödsboet
har skiftats. Utskottsmajoriteten
är dock medveten om att i något enstaka
fall icke åsyftad skatteverkan
kan uppstå, men detta är så pass sällsynt
att det inte motiverar ytterligare
en generell uppmjukning av en redan
tidigare generös skattelagstiftning på
området.

Beträffande förslaget om införande
av en särskild fond för medel erhållna
genom brand- och stormskada kan hänvisas
till att skogskontot redan tjänstgör
som en sådan fond, något som herr
Enarsson var inne på. Begränsningen
skulle vara den tioårsgräns som finns
med motivering, att skatten kanske omfattar
en hundraårig tillväxt. Vi måste
dock i detta sammanhang ha klart för
oss tre saker, nämligen att totalskada
sällan inträffar mer än på mycket små
egendomar, där progressiviteten utslagen
på de tio år som man kan ha pengarna
å skogskonto är mycket liten —
även detta berördes av herr Enarsson
— att minskning av ingångsvärdet får
göras när ersättningen skall beskattas
och att alla de skogsvårdande uppgifter
som också skall göras under tioårsperioden
är avdragsgilla. Således föreligger
redan i dag avsevärda möjligheter
att undgå oskälig skatt vid tidigare
nämnda skador. Dessa möjligheter är så
realistiska att en skrivning till Kungl.
Maj:t kan tyckas onödig och att man
kan nöja sig med att avvakta resultatet
av den inledningsvis nämnda utredningens
arbete.

Innan jag, herr talman, nu slutar mitt
anförande med att yrka bifall till ut -

skottets hemställan under såväl punkt
1 som 2, vill jag erinra om att en progressionsminskning
kommer att ske för
alla människor, också för dessa skattebetalare,
om proposition nr 14 till årets
riksdag bifalles, vilket också i någon
mån minskar betydelsen av skogskonton
och liknande frågor.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de rörande punkten 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 3
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Onsdagen den 10 mars 1965

Nr 11

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd i vissa fall

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 64.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd i vissa fall

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 4, i anledning av väckta
motioner angående rätten till avdrag
vid beskattningen för periodiskt understöd
i vissa fall.

1 de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:62, av herr Ahlsten, och
IT: 81, av herr Berglund, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådana
ändringar eller förtydliganden av
gällande kommunalskattelag, att anställd
icke på grund av arbetsgivarens
skatterättsliga status utestängdes från
rätt till periodiskt understöd med avdragsrätt
för givaren.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
62, av herr Ahlsten, och II: 81, av herr
Berglund, angående rätten till avdrag
vid beskattningen för periodiskt understöd
i vissa fall, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Yngve Nilsson, Lundström, Gösta Jacobsson,
Billman och Vigelsbo, fru Nettelbrandt
samt herrar Larsson i Umeå,
Dahlgren och Björkman, vilka ansett,
att utskottet bort på anförda skäl hemställa,
att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:62, av herr
Ahlsten, och 11:81, av herr Berglund,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande de frågeställningar,
som i reservationen berörts.

Den i reservationen förordade utredningen
borde enligt reservanterna söka
finna former, som möjliggjorde avdragsrätt
för periodiska utbetalningar
till anställd vid organisationer för humanitära
m. fl. ändamål, dock med beaktande
av att avdrag ej beviljades för
bidrag, som enligt gällande beskattningsregler
icke vore avdragsgilla.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! De motioner som nu
behandlas grundar sig på en händelse,
som förtjänar litet mera uppmärksamhet
än det korta avslag som bevillningsutskottets
majoritet förordar. En person
tog sig före att ge tre missionärer
i Afrika, vilka han kände, några tusen
kronor vardera som periodiskt understöd
under ett antal år. Han begärde enligt
praxis för periodiskt understöd avdrag
för beloppen vid beskattningen.
Taxeringsnämnden och kammarrätten
gav honom rätt, men regeringsrätten
sade nej. Den biträdde taxeringsintendentens
uppfattning, att bidragen utgjorde
ersättning för utfört arbete.

Nu är att märka att dessa tre missionärer
hade samma lön som 234 andra
missionärer i samma tjänsteställning,
och de periodiska understöd som utgick
föranledde icke något avdrag på
den normala lönen från arbetsgivarens
sida. Veterligen hade icke heller mottagarna
av bidragen utfört något arbete
åt bidragsgivaren.

Det är alldeles klart, herr talman, alt
bestämmelserna om periodiskt understöd
inte skall kunna missbrukas och
inte får missbrukas. Det är därför också
naturligt att taxeringsmyndigheterna
granskar sådana understöd. Men det
förefaller mig och reservanterna i bevillningsutskottet
underligt, om man
skall tolka bestämmelserna så, att om
bidragen ges till en person som har arbete
hos en arbetsgivare sfi skall av -

2 Första kammarens protokoll 1965. Nr It

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1965

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd i vissa fall

dragsrätten därför försvinna. Det är ju
snart ett ordstäv här i landet, att om
man vill ge ett understöd till någon som
studerar eller på annat sätt utbildar sig
för att så småningom kunna göra rätt
för sig, så föreligger ingen avdragsrätt,
men om det är fråga om bidrag till en
slarver och dagdrivare, så är lagens
krav för att man skall få avdrag uppfyllt
— i sanning ett underligt inslag i
svensk skattelagstiftning som vi under
många år försökt få en ändring på.

Skall det nu också bli så att periodiskt
understöd med avdragsrätt för givaren
inte heller skall kunna utgå till
den, som har ett kanske magert betalt
arbete och kanske lever i svåra omständigheter
och är i behov av vård?

Reservanterna har ansett att problemet
är väl förtjänt av eu granskning
och föreslår därför riksdagen att hos
Kungl. Maj:t begära en undersökning
av de aktuella frågeställningar som beröres
i motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservanternas förslag.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
skrivit denna motion är att jag kommit
i kontakt med svenska myndigheter
på hithörande område och funnit,
att det råder mycket olika uppfattningar
när det gäller tillämpning av lagen
om periodiskt understöd. Att jag har
skrivit under denna motion ensam beror
på att jag tänkte att det skulle gå
att få denna fråga behandlad utan att
den skulle få partipolitisk karaktär på
något sätt; jag tror nämligen att det
gäller en fråga av den arten, att den
över huvud taget inte skulle vara betjänt
av att man lägger partipolitiska
synpunkter på den. Enligt mitt förmenande
gäller det ett försvar för demokratien
på ett sätt som jag här skall försöka
redovisa.

Lagen om periodiskt understöd har
varit i kraft sedan 1928, alltså i snart
40 år. Jag har inte hört talas om att

den missbrukats på något sätt. Om så
varit fallet borde missbruket ha påtalats
långt tidigare.

Jag vet inte vad som är anledningen
till att man har börjat tillämpa lagen
på ett sådant sätt, att man när det gäller
anställda inom våra folkrörelser
dessa ställes utanför möjligheten att få
tillämpa lagen på samma sätt som gäller
för andra svenska medborgare, och
det förvånar mig att man har kommit
fram till en sådan tillämpning.

Vad som gör att jag har kommit i
kontakt med den här frågan är det förhållandet,
att när ATP infördes i landet
var jag ordförande i Svenska Missionsförbundet.
Förbundet har ungefär
1 000 anställda, av vilka 250 då hade
tjänstgöring i Afrika och Asien som
aktiva missionärer. En person kom till
mig och frågade, om han kunde få ge
ett periodiskt understöd till en annan
person. Jag svarade honom: »Det är
klart att du kan få ge ett periodiskt
understöd inom lagens ram, du som
alla andra, men du får komma ihåg att
man inte får ge ett periodiskt understöd
som ersätter den lön som vederbörande
skall ha från den organisation,
som får verka på det sätt som vår fria
rörelse gör. Därtill kommer att vi har
ATP här i landet, och understödet är
inte pensionsgrundande. Det är saker
och ting som man bör uppmärksamma
i det här sammanhanget.»

Nu tycker jag att denna fråga hade
allmänt intresse, och det gjorde att jag
beslöt sätta i gång en utredning på området.
Jag vände mig till en skatteavdelning
här i Stockholm och begärde
att få en utredning om vad lagen innehöll,
vilken skattepraxis som tillämpades
här i landet o. s. v. Jag fick en
mycket lång och utförlig redogörelse,
undertecknad av chefen för skatteavdelningen
och hans närmaste man.

När jag fått det tyckte jag att det var
säkrast att jag förvissade mig om vilken
syn riksskattenämnden hade på
denna sak. Jag gjorde ett förslag till en
paragraf i ett styrelseprotokoll och

Onsdagen den 10 mars 1965

Nr 11

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd i vissa fall

skickade över förslaget till riksskattenämnden
med en särskild skrivelse, där
jag begärde att få ett utlåtande från
nämnden, om de synpunkter som jag
anfört i protokollet var sådana att man
kunde ge dem som en rekommendation
till människorna i allmänhet i landet.

Jag fick svar från riksskattenämnden.
I svaret sades det, att protokollet
och utredningen på ett par punkter gav
uttryck åt mera restriktiva bestämmelser
än som följde av lagen och av skattepraxis
här i riket. Jag hade lagt till
en viss passus av den anledningen att
utredningen sagt, att ingenting hindrade
att pengarna kunde utbetalas till vederbörande
missionär genom clearing
med samfundet. Men vi hade ju tilldelning
av valutamedel, och jag var angelägen
om att inte missbruka den förmånen
— vi inom förbundet fick i stort
sett inte mer än vi behövde. Jag gjorde
ett tillägg i protokollet som sade:
sådan är lagen, men den får inte missbrukas.
Inom riksskattenämnden sade
man, att jag fick stå för detta själv, ty
något sådant vet givetvis inte lagen av.

När jag gjort detta kände jag mig
ganska lugn. Jag hade ju använt alla
de medel som står eu svensk medborgare
till buds för att kunna ta ett ansvar
och ge en rekommendation i denna
fråga, och därvid hade jag handlat
mera restriktivt än som enligt den statliga
myndigheten riksskattenämndens
mening var praxis.

Sii gick det till i höstas. Då ringde
man och frågade om jag ville följa med
på en uppvaktning hos regeringsrättens
föredragande. Den som ringde var en
person som hade gett ett periodiskt understöd
av det slag'', som jag refererade
i min motion, och regeringsrätten hade
fällt sitt utslag på ett sådant sätt alt
man inte riktigt visste vad det innebar.

Jag följde med på uppvaktningen.
Det visade sig att ärendet hade behandlats
på det sättet, att taxeringsnämnden
i vederbörandes hemlän hade givit
tillstånd till avdrag, medan taxerings -

inspektören hade varit av en annan
mening •— något som jag senare skall
återkomma till — och prövningsnämnden
hade gått på taxeringsinspektörens
linje. Vederbörande hade då överklagat
till kammarrätten, och kammarrätten
hade givit taxeringsnämnden rätt och
därmed givit vederbörande rätt till avdrag
— kammarrätten hade således
följt den rekommendation, som riksskattenämnden
lämnat mig.

Detta hade resulterat i att taxeringsinspektören
i skrivelse till Konungen
hade överklagat ärendet hos regeringsrätten.
Det var denna skrivelse som jag
fick läsa, och jag måste säga, herr talman,
att den upprörde mig såsom en
gammal kämpe för den allmänna rösträtten
här i landet. När jag läste den,
upplevde jag något av den ilska som vi
kände när vi gick ut och slogs för att
ge allmän rösträtt och medborgarrätt
åt det svenska folket.

Man menar här att det förhållandet,
att en person är anställd inom en folkrörelse,
innebär att vederbörande själv
inte kan ta emot en personlig gåva, ett
periodiskt understöd, och att han inte
kan förvalta det själv, utan att dessa
pengar ovillkorligen måste komma den
arbetsgivare till godo som han är anställd
hos. Man menar således, att anställningen
har knutit vederbörande till
arbetsgivaren — ungefär som slaven
till sin herre. Han får ge upp sitt status
som fysisk person och kan således inte
vinna den rätt inför svensk lag, som
tillkommer varje annan svensk medborgare.

Föredraganden inom regeringsrätten
— som jag inom parentes vill säga i
detta fall gjorde ett utomordentligt gott
intryck och som förstod att vi var
chockade över beslutet — menade att
den princip, som regeringsrätten hade
tillämpat, inte gällde speciellt missionärer
utan gällde samtliga anställda
inom folkrörelserna.

Regeringsrätten hade alltså fattat ett
beslut som innebar att man ansåg atl
det belopp det här gällde med hänsyn

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1965

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd i vissa fall

till vad som förekommit i målet utgjorde
ersättning för utfört arbete. Hur
man hade kunnat bedöma den saken när
det gällde folk som arbetade i Afrika
vet jag inte, men jag tycker att den
som betalt ut pengarna borde ha bättre
vetskap om beloppet var avsett för utfört
arbete eller inte. Det är ju omöjligt
för en utomstående att bedöma den
saken, även om man är jurist. Jag skall
återkomma till den saken senare.

I taxeringsinspektörens skrivesle har
lian, så som jag refererat i motionen,
använt det där eländiga ordet — och
jag måste, herr talman, nu slå upp motionen
och läsa upp det innantill eftersom
jag inte klarar det annars — nämligen
»enligt min uppfattning skulle
alltså ett kausalitetssammanhang .. .».
Det var ett hemskt uttryck — jag skulle
tro att det inte ens var uppfunnet då
vi slogs för den allmänna rösträtten bär
i landet utan att det är någonting som
juristerna har hittat på efteråt. Det innebär
tydligen att man uppgivit sin
personlighet och att man som sådan är
absolut knuten till arbetsgivaren på ett
sätt, som måste vara alldeles främmande
för svensk rättsskipning och samhällssyn.

Herr talman! När jag var 20 år och.
ute och slogs för lika rätt för alla medborgare,
förekom det ett annat uttryck,
nämligen »Medborgarrätt får inte heta
pengar». Det var begripligt; det gällde
att hundraprocentigt ta hänsyn till
människovärdet och att bortse från sådana
saker som pengar eller anställningsförhållanden.

Den principen gäller fortfarande här
i landet och måste gälla, och det går
inte att göra avsteg ifrån den. Men nu
har vi kommit så långt bort från diskussionen
kring dessa frågor under de
50 år, som har gått, att myndigheterna
här i landet tydligen anser att man kan
börja nafsa en smula på demokratin
inifrån och börja luckra upp det hela.

Jag protesterar här på det bestämdaste
mot detta förfaringssätt. Jag tror
inte ens att svenska riksdagen klarar

den uppgiften, tv om något politiskt
parti skulle hitta på att gå ut i valrörelsen
och föreslå, att vi skulle ta ifrån
dessa människor deras fulla rätt på vissa
punkter i strid mot vad som gäller
inom svensk lagstiftning — eu rätt som
alltså tillkommer andra medborgare —
skulle den gruppen lida ett förkrossande
politiskt nederlag. Det skulle vara
omöjligt att göra på det sättet. Däremot
har vi naturligtvis i riksdagen rätt att
ändra status för myndigheterna.

När det sedan gäller regeringsrättens
utslag har jag i min motion anfört, att
vi inte vet vart detta leder. Är det inte
fullständigt främmande för vårt arbetsliv,
att en person skulle kunna tänka
sig att börja betala ut extra lön till en
arbetare som är anställd hos en annan
arbetsgivare? Vad skulle detta leda till?
Det skulle bli fullständigt kaos på vår
arbetsmarknad. Det går inte att handla
på det sättet, och detta måste vara fullständigt
främmande för vårt sätt att se
på avtalsfrågorna i detta land.

Vad är meningen med denna lag? Vi
lever ju i ett kristet kultursamhälle med
eu demokratisk rättsordning. I ett sådant
samhälle måste det finnas vissa
lagar, som tillfredsställer människornas
allmänna önskemål. I den gamla boken
står ett ord som lyder: »Varen barmhärtiga.
» Det är ett kristet bud, som
varje människa måste ha möjlighet att
få tillämpa i vårt land.

Därför har man förfarit på det sättet
att man har gett en person, som står i
en viss relation till en annan — det kan
vara en släkting eller en god vän •—
möjlighet att hjälpa denne. Det är den
personliga hjälpverksamheten människor
emellan, som lagstiftningen om periodiskt
understöd avser. Denna har
ingenting alls att skaffa med de yrkanden
som ställts i riksdagen om att man
skall ha rätt att få göra avdrag för
gåvor till vissa religiösa samfund m. m.

Låt oss nu —- för att ta ett par exempel
— tänka oss att två bröder växer
upp på en liten bondgård. Den ene blir
kanske civilingenjör och egen företa -

Onsdagen den 10 mars 19(55

Nr 11

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd i vissa fall

gare med goda inkomster. Den andre
lever kvar på gården, kanske med stor
familj och kanske med den gamla modern.
I sådant fall är det meningen
med lagen, att den, som fått det bättre
ställt i livet skall kunna ge ett periodiskt
understöd till den andre för att
denne skall kunna ha möjlighet att rusta
upp den gamla gården och låta den
gamla modern få det bättre än hon har
haft det förut. Det är lagens syfte. Och
därmed har vi också realiserat kristen
barmhärtighet. Om nu den lilla gården
i stället skulle rationaliseras bort och
brodern, som bodde där i stället skulle
ta anställning hos en av våra folkrörelser,
då har han enligt taxeringsinspektören
upphört att vara en fysisk
person som kan ta emot ett periodiskt
understöd av detta slag, även om han
bygger ett eget hem åt sig och åt brödernas
gamla mor. I ett sådant fall anses
han helt hänga samman med den
organisation, som är hans arbetsgivare,
och regeringsrätten menar, att ett periodiskt
understöd till honom är ersättning
för utfört arbete — fastän man
skulle kunna tro att en sådan uppfattning
inte vore möjlig att hysa.

Låt mig ta ett annat exempel. Som vi
liar sett i tidningarna bedriver Rädda
barnen hjälpverksamhet nere i Jemen;
jag har vissa relationer till denna verksamhet.
Om jag nu skulle ge ett periodiskt
understöd till en sjuksyster, som
arbetar där nere, för att hon skall kunna
ta en månads semester för att komma
bort från det pressande arbetet
bland dessa barn, av vilka åtta dör av
tio, så skulle det understödet anses vara
ersättning för utfört arbete, därför
att vederbörande är knuten till Rädda
barnen på ett sådant sätt att hon personligen
inte kan ta emot understöd.
Och tänk, herr talman, om hon skulle
ge ut någon krona för att rädda ett
barn till livet! Då har man begått ett
brott som inte kan sonas på annat sätt
än att pengarna måste dubbelbeskattas!
Tänk att vi så tappat bort vår själ i

samhället, att myndigheterna kan resonera
på detta sätt. Det är bedrövligt.

Jag är på det klara med att det finns
eu samhällssida av detta problem, men
det finns också en personlig sida, som
vi inte kan bortse från. Vi är människor
med egen vilja och med behov av
att kunna få hjälpa och göra en personlig
insats i samhället. Vi har behov av
att vara generösa. De människor som
vill bör också få möjlighet att vara
detta. Det är en prydnad för ett helt
folk att dess medborgare uppträder så.
Man kan inte täppa till den kanal, som
det periodiska understödet utgör. Den
måste helt enkelt finnas till.

Om man på den tiden när vi diskuterade
den allmänna rösträtten här i landet
skulle ha ifrågasatt det riktiga i att
man fick göra avdrag för understöd till
en anställd inom folkrörelserna, då
skulle man nog inte ha rönt någon som
helst förståelse för en sådan uppfattning.
Tvärtom.

Jag har nu talat om principfrågorna.
Jag skall härefter fatta mig kort och
jag skall vara barmhärtig, när jag talar
om utskottet. Utskottet har ändå gjort
vissa försök till en skrivning, som det
enligt min mening blivit viss reson i.
Utskottet anför på sid. 5 i utlåtandet
bl. a.: »Å andra sidan torde i de fall,
då bidragsgivaren kan styrka att utgivandet
av det periodiska understödet
inte har något samband med mottagarens
verksamhet, avdrag inte kunna
vägras, därest förutsättningarna för avdragsriitt
i övrigt iir uppfyllda.»

Jag beklagar att man funnit på uttrycket
»mottagarens verksamhet», då
jag är rädd för att myndigheterna kommer
att läsa orden på det sättet, att det
här gäller något som hör samman med
den verksamhet vederbörande utför.
Varje människa som har en anställning
skall ju göra sitt yttersta i denna och
det bästa möjliga av sin arbetsinsats.
Nu iir jag rädd för att man kommer
att fråga sig i stället: Vad är den här
verksamheten för någonting? Om eu

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1965

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd i vissa fall

ombudsman i ett politiskt parti t. ex.
får ett periodiskt understöd på 10 000
kronor för att köpa en bil till sig och
sin familj, är det ju klart att han kommer
att använda bilen för färder med
sin familj men antagligen kommer han
också att använda den i sitt arbete och
ta betalt härför. Vad är detta? Hör det
till hans verksamhet eller inte? Jag
nämnde Jemen nyss; ifall sjuksystern
reparerar sin hälsa och kommer tillbaka
med stärkta krafter och därför kan
göra en bättre insats i arbetet — hör
detta då till hennes verksamhet, eller
hur skall det tydas?

Jag tror, att ordet »verksamhet» här
är oerhört förvillande och kan tydas på
många sätt. Hade utskottet i stället
skrivit, att det hade samband med
mottagarens löneförmåner, så skulle
jag ha kunnat vara belåten. Yederbörandes
löneförmåner kan man kontrollera,
och det får naturligtvis inte vara
så att det periodiska understödet på något
sätt ersätter de löneförmåner vederbörande
skall ha från den organisation
där han är anställd. Den saken är
klar, och därom råder inga delade meningar.

Det skulle därför vara synnerligen
önskvärt att få reda på hur utskottet
vill tyda ordet »verksamhet». Utskottets
ärade ordförande, herr Ericsson i Kinna,
sitter i denna kammare, även om jag
inte ser honom just nu, och vi får väl
ett inlägg från någon talesman för utskottet.
Om utskottet är berett att på
det sätt jag nämnde sätta in ordet »löneförmåner»
i stället, skulle det bringa
cn klarhet i denna fråga. Och vi kanske
skulle kunna komma överens i denna
kammare på ettt sätt, som skulle vara
till heder för första kammaren, den
kammare som sist av alla gav upp motståndet
emot demokratiens införande
här i landet.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Denna fråga skiljer sig
ifrån de övriga frågor, som i dag blivit

föremål för behandling, i det avseendet
att det är en ny fråga. Det är inte
så sällan som vi via utskotten får tillfälle
diskutera sådana ting, och jag
skall gärna medge, att när denna fråga
kom upp i bevillningsutskottet och
man konfronterades med den, var den
försåtlig på något sätt. Frågan var bestickande
till sin formulering. Men när
man börjar granska den finner man, att
vi har inte mycket annat att göra än att
behandla den så som bevillningsutskottets
majoritet här har föreslagit.

Efter det oerhört känslomättade och
laddade anförande, som motionären nu
har hållit, känns det trist att återföra
diskussionen till det plan på vilken den
skall föras. Det gäller nämligen här en
sakfråga som — även om den inte bildar
någon grundsten i vår svenska skattelagstiftning
— har åberopats i sådant
sammanhang, att man inte kan behandla
den på det sätt som motionären
har önskat. Han avgränsade sig så mycket
från sakfrågans innehåll, att han
nästan hela tiden uppehöll sig vid givandets
välsignelse. Vem vill bestraffa
givandet? Visst får barmhärtighetsutövningar
fullföljas här i landet! Vad det
här är fråga om, det är huruvida staten
skall betala den barmhärtighetsutövningen
eller inte. Det gäller avdragsrätten
för de gåvor, som man i barmhärtighet
ger bort.

Jag tycker nog att den kristliga barmhärtighetsgärningen,
som motionären
sä ofta talade om, inte kan stå och falla
med huruvida man har avdragsrätt eller
inte för de gåvor man ger.

Den fråga som betänkandet sysslar
med har sina beröringspunkter med en
fråga, som vi behandlar vid varje års
riksdag och som återkommer även i
årets riksdag, nämligen avdragsrätten
för gåvor och direkta bidrag till allmännyttiga,
religiösa och liknande ändamål,
och den har också ett absolut
samband med frågan om det periodiska
understödet.

Den beskrivning som herr Lundström
gav av avdragsrätten för perio -

Onsdagen den 10 mars 1965

Nr 11

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd i vissa fall

diska understöd leder mig till att stalla
frågan, om det förhåller sig så som han
här säger att periodiskt understöd uteslutande
och oreserverat utgår till sådana
som kan ges beteckningen »slarver».
I så fall skall vi val avskaffa hela
bidragsrätten! Men det är en överdrift,
som herr Lundström gjorde sig skyldig
till, även om han inte var så känslomättat
affekterad som herr Alilsten.

Herr Ahlsten slutade sin plädering
här med att hänvisa till vad bevillningsutskottet
anfört i sin motivering
för avslag på motionen, dör det sägs
att periodiskt understöd utan tvivel
skall vara avdragsgillt, i den mån det
kan bevisas att understödet inte har
något samband med mottagarens verksamhet.
Där ansåg herr Ahlsten, att han
skulle ha varit helt nöjd med utskottets
behandling av denna fråga om utskottet
i stället för »verksamhet» hade använt
uttrycket »löneförmåner».

Jag har svårt att tänka mig att den
både långa och med inlevelse förda pläderingen
skulle ha varit överflödig, om
utskottet verkligen hade gjort bara den
ändringen i sin motivering. Kan det
verkligen vara så att om utskottet hade
skrivit ordet löneförmåner, så hade
man, som utskottet självt här sagt, öppnat
en möjlighet att lämna avdragsberättigade
bidrag till den religiösa verksamhet
som här avses?

Herr talman, jag kommer inte till
någon annan slutsats än att jag ber att
få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! .lag beklagar att man
fortfarande låser fast denna fråga vid
de motioner som är väckta med yrkanden
om skatteavdrag för gåvor till religiösa
organisationer. Den frågan hör
ju inte alls samman med den vi nu behandlar.
Vi talar ju nu om en lag, som
bygger på det förhållandet att den som
ger ett periodiskt understöd ger bort
mer pengar än om han behöll dem och

skattade för dem, medan den som tar
emot pengarna skall skatta för dem. Det
är detta lagen bygger på, och den kan
inte missbrukas.

Herr Eriksson säger, att det är staten
som får betala. Men, herr Eriksson,
är demokratien för dyr i det här landet?
Människorna måste ju ha någon frihet,
och allt vad frihet heter har med sig
vissa risker. De riskerna måste man ta
i en demokrati, det får kosta vad det
vill, och jag vill påstå att den aldrig
blir för dyr. Varje avsteg från demokrati
och från den frihet och rättighet
som bör tillkomma medborgarna, den
är däremot redan för dyr. Man kan inte
lägga upp saken som herr Eriksson gör.

Jag säger detta även med risk att bli
betecknad som impulsiv o. s. v. Jag
tycker att vi någon gång skall friska
upp minnet ifrån de dagar, då vi slogs
för demokratien här i landet. Jag tror
att om Branting, Staaff och de andra,
som slogs för demokratien en gång i
vårt land, visste vad vi höll på med,
så skulle de sno sig i sina gravar. Det
här är småsaker, och därför borde vi
vara så pass mycket karlar, att vi kunde
klara av det.

Nu vill inte herr Eriksson gå med
på att man i utskottets utlåtande ändrar
det aktuella ordet till »löneförmåner».
Det är väl inte mycket att säga
om det, men jag vill ändå utläsa av
hans anförande, att utskottet i stort sett
syftat till detsamma. Får jag lov att se
det så?

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag hade en viss misstanke
om att det finns en och annan,
för vilken det inte har gått upp att det
i svensk skattelagstiftning om periodiskt
understöd finns vissa extrema
motsättningar, som jag i mitt förra anförande
betecknade som märkliga. Det
var därför som jag nämnde exemplen
med den studerande och dagdrivaren,
som båda får periodiskt understöd, .lag
trodde dock inte att herr Eriksson i

Onsdagen den 10 mars 1965

24 Nr 11

Om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.

Uppsala saknade kännedom om dessa
motsättningar.

Som tur är finns det inte bara dagdrivare
som kan ges avdragsberättigade
understöd. I så fall vore det ju bedrövligt,
och då skulle jag nog närmast
dela herr Erikssons mening'' att
man borde ta bort avdragsrätten. Men
nu är det inte så. Många andra som
varken är dagdrivare eller studerande
kan få detta understöd. Jag beklagar
emellertid om det skulle bli så att inskränkningarna
i avdragsrätten också
skulle gå ut över dem som ger understöd
till folk som utför ett hederligt
jobb.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 65.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 5, i anledning
av väckta motioner om rätt
till avdrag vid beskattningen för avsättning
inom familjebolag till pension, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om rätt till avdrag för kostnader för
täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
in. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 6, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag för kostnader
för täckdikningsanläggningar
och skogsvägar, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 5, av
herrar Wikberg och Eric Carlsson, samt
II: 6, av herr Jonasson in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
täckdikningskostnad upp till 1 000 kronor
vid beräkning av nettointäkt avjordbruksfastighet
skulle få avdragas i
sin helhet ett och samma beskattningsår
i enlighet med vad i motionerna anförts; II)

de likalydande motionerna 1:35,
av herrar Isacson och Nils-Eric Gustafsson,
samt 11:41, av herr Elmwall
m. fl., vari anhållits, att riksdagen måtte

Onsdagen den 10 mars 1965 Nr 11

Om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar,

m. m.

antaga i motionerna infört förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), vilket
förslag avsåg, att avskrivningsunderlaget
för skogsvägar skulle bestämmas till
två tredjelar av anläggningskostnaden;

III) de likalydande motionerna I: 63,
av herr Sveningsson in. fl., och 11:83,
av herr Nilsson i Bästekille m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om sådan
ändring av kommunalskattelagen, att
avdragsrätt kunde beviljas för nyanläggning
genom skogsplantering; ävensom IV)

de likalydande motionerna 1:
302, av herrar Yngve Nilsson och Ebbe
Ohlsson, samt II: 373, av herrar Nilsson
i Bästekille och Stiernstedt, vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta, att kostnaden
för vrkesfruktodlarna i samband
med omplantering av fruktträd skulle
vara avdragsgill vid beskattning.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

A) beträffande avdragsrätt för täckdikningskostnad att

riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:5, av herrar
Wikberg och Eric Carlsson samt 11:6,
av herr Jonasson m. fl., måtte antaga i
betänkandet infört förslag till lag om
ändrad lydelse av punkt 2 b och punkt
7 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

B) beträffande avskrivningsunderlaget
för skogsvägar

att de likalydande motionerna 1: 35,
av herrar Isacson och Nils-Eric Gustafsson,
samt 11:41, av herr Elmwall
m. fl., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) beträffande avdragsrätt för kostnader
för nyanlagd .skogsplantering

att de likalydande motionerna I: 63,
av herr Sveningsson m. fl., och 11:83,
av herr Nilsson i Bästekille m. fl., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
;

])) beträffande avdragsrätt för omplantering
av fruktträd

att de likalydande motionerna 1: 302,
av herrar Yngve Nilsson och Ebbe Ohlsson,
samt 11:373, av herrar Nilsson i
Bästekille och Stiernstedt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

beträffande avdragsrätt för täckdikningskostnad I)

av herrar John Ericsson, Einar
Eriksson, Wärnberg, Tage Johansson,
Hellebladh, Brandt, Allard, Engkvisl,
Asp och Andersson i Essvik, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under A hemställa, att de likalydande
motionerna I: 5, av herrar Wikberg
och Eric Carlsson, samt 11:6, av herr
Jonasson m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

beträffande avskrivningsunderlaget
för skogsvägar

II) av herrar Slefanson, Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson, Billman, Mattsson,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Enskog, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
atl utskottet hort under B hemställa,
att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 35, av herrar Isacson
och Nils-Eric Gustafsson, samt II:
41, av herr Elmwall m. fl., måtte antaga
i reservationen infört förslag till lag
om ändrad lydelse av punkt 2 av anvisningarna
till 22 g kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370); ävensom -

26 Nr 11 Onsdagen den 10 mars 1965

Om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.

beträffande avdragsrätt för omplantering
av fruktträd

III) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 6 har lotteriet utfallit
så att den socialdemokratiska hälften
av utskottet är reservanter under den
första punkten och den borgerliga
hälften under den andra punkten.

För att börja med punkt A, som gäller
täckdikning, vill jag säga att vi sedan
några år har en lagstiftning som
ger möjlighet till avskrivning av täckdikningsanläggningar
med 100 procent
enligt en tioårig avskrivningsplan. Motionärerna
i år vill att belopp som understiger
1 000 kronor skall få avskrivas
på en enda gång i stället för att tas
upp i en avskrivningsplan, och de motiverar
detta med att det skulle förenkla
taxeringsarbetet.

Det kan utan tvivel låta bestickande
att man inför en förenkling genom att
bevilja avdragsrätt med en enda gång
i stället för enligt en avskrivningsplan,
men det skulle innebära ett avsteg från
en skatteprincip vi har här i landet,
nämligen att det inte är anläggningstillgångens
kostnad som avgör om den
skall skrivas av på en gång eller inte,
utan anläggningstillgångens varaktighet.
Täckdikningsanläggningar har i
regel mycket lång varaktighet, och det
finns alltså inget skäl att gå med på vad
motionärerna och utskottet här föreslår.
Vi reservanter yrkar att de nuvarande
principerna skall tillämpas, nämligen
att man får avskriva eu anläggningstillgång
enligt en avskrivningsplan
i vanlig ordning. Vi hävdar också
att förslaget kan verka försvårande genom
att vissa jordbrukare, i stället för
att göra en rejäl täckdikning på en
gång, kanske i stället skulle göra många
små täckdikningar under tusenlappen.

Med hänvisning till det jag nu har
sagt ber jag att under punkt A få yrka
bifall till reservation I.

Vad sedan gäller skogsvägar ber jag
att få erinra om att den lagstiftning vi
har inte medger avdragsrätt för grundförbättringar
som innebär en värdestegring
av fastigheten, medan däremot
reparation av fastigheter och underhåll
av vägar får dras av, liksom
även kostnader för väganläggningar
som inte innebär någon grundförbättring
och som används en eller annan
gång.

När dessa bestämmelser infördes resonerade
man så, att en ny skogsbilväg
kanske inte innebär en värdestegring
för fastigheten med hela beloppet,
utan någon del kanske borde föras till
reparation. Av detta skäl har man medgivit
ett schablonmässigt avdrag med en
tredjedel av skogsbilvägens anläggningskostad
enligt en avskrivningsplan.
Nu vill motionärerna att avdraget skall
höjas till två tredjedelar från en tredjedel.

Vi som i det här fallet står för utskottets
betänkande hävdar att det räcker
med en tredjedel och att resten
utan tvivel är en grundförbättring. Med
hänsyn härtill ber jag, herr talman, att
i detta fall få yrka bifall till utskottets
hemställan. Jag gör det också under
de övriga två punkterna, där det inte
finns någon reservation med yrkande.
Den första av dessa två punkter gäller
kostnader för nyanlagd skogsplantering.
Där medges inte avdragsrätt, och
vi hänvisar till den kommitté — skogsskattekommittén
— som jag tidigare
nämnde och som har att utreda hela
frågan om skogsbeskattningen.

Avdragsrätt för nyplantering av
fruktträd har inte medgivits, men man
får avdragsrätt vid utbyte av fruktträd,
om man planterar de nya på samma
ställe som de gamla. Nu vill motionärerna
att man skall få avdragsrätt även
om man går utanför den gamla planteringen.
Hur långt utanför en gammal

Onsdagen den 10 mars 19(i5 Nr It

kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar,

m. m.

Om rätt till avdrag för

plantering skall man då tillåtas gå? Här
har vi resonerat så, att detta fall skall
jämställas med nyplantering av skog,
och dessutom anser vi att man bör avvakta
besked från dem som arbetar
med företagsbeskattningen inom den
allmänna skatteberedningen.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att under punkt A få yrka bifall till reservationen
och under övriga punkter
bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, YNGVE, (li):

Herr talman! Det är mycket riktigt
som herr Wärnberg säger, att när det
gäller behandlingen av täckdikningskostnader
har oppositionen fått majoritet
genom lottning, och vi företräder
alltså där utskottet.

Vi anser att täckdikningskostnad som
inte överstiger 1 000 kronor skall vara
avdragsgill i sin helhet på en gång och
att ett så litet belopp inte skall behöva
uppföras på en avskrivningsplan. Motiven
för ett sådant förfaringssätt är
många. Bland annat behöver ju långt
ifrån all jord täckdikas. På en mindre
jordbruksfastighet behöver man kanske
täckdika blott på ett enstaka ställe och
där dra fram ett dike, för vilket kostnaden
stannar vid 200—300 kronor eller
kanske något mer. Vi har nu föreslagit
att marginalen skall sättas till
1 000 kronor och att belopp upp till
den gränsen skall få avdras på en gång.
Vi anser det nämligen vara betydligt
enklare att upp till denna gräns medge
avdrag på en gång i stället för att man
skall ha besväret med en avskrivningsplan.
Jag vill också nämna att när ärendet
behandlades för några år sedan
framhölls från vissa remissmyndigheter,
bl. a. riksskattenämnden och några
länsstyrelser, att det syntes vara enklare
om mindre kostnader kunde få avdragas
på en gång.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att på denna punkt få yrka bifall till
utskottets hemställan.

När det sedan gäller avskrivningsreglerna
för skogsväg har ordningen återställts,
och vi som tillhör oppositionen
har fått skriva reservationen. Som
herr Wärnberg framhållit har man i
fråga om skogsväg schablonmässigt bestämt
avskrivningsunderlaget till en
tredjedel av anläggningskostnaden. Reservanterna
hävdar att hänsyn måste
tas till att avverkningen och utdrivningen
av skog numera rationaliserats
och mekaniserats. Det kan t. ex. gälla
en avsides belägen skogsfastighet. För
att över huvud taget kunna komma
fram till denna skog med de nya skogsmaskinerna
måste man anlägga en
ganska dyrbar väg. Denna väg är förutsättningen
för att där kunna utföra en
rationell skogsdrivning. Under senare
år har man i stor utsträckning övergått
till att kalavverka vissa områden, där
så kan anses vara lämpligt. Om man
kalavverkar skogen kommer den nya
väg som byggts kanske inte till användning
igen på många år. Reservanterna
anser då att det är alldeles
för litet att fastställa avskrivningsunderlaget
till en tredjedel av anläggningskostnaderna.

Jag ber, herr talman, att med den
motiveringen få yrka bifall till reservation
II.

Beträffande skogsplantering på åker
har vi inte avgivit någon reservation.
Här pågår nämligen cn utredning. Den
skrivning som utskottet gjort är sådan
att jag anser den vara tillfredsställande.
Utskottet skriver: »Utskottet förutsätter,
att kommittén därvid även kommer
att beakta det i motionerna berörda
spörsmålet.» Med detta uttalande, herr
talman, har vi låtit oss nöja.

När det sedan gäller rätten till avdrag
för kostnad för plantering av
fruktträd vill jag erinra om att man
har rätt att göra dylikt avdrag vid omplantering,
således om fruktträden
planteras på samma plats som man tidigare
haft fruktträd. Nu har vi emellertid
fått många nya fruktsorter, ra -

28 Nr 11 Onsdagen den 10 mars 1965

Om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.

tionellare metoder för trädens skötsel
etc. Livslängden för dessa nya fruktträd
är inte lika lång som tidigare, om
man vill ta ut full produktion. En fruktodling
som skall vara fullt produktiv
har kanske numera en livslängd av
högst 20 år. Sedan behöver omplantering
företas. Har man ett annat jordområde
som är lämpligt för fruktodling
vill man naturligtvis plantera de nya
träden där i stället och dra upp de föråldrade
träden, medan den gamla marken
används för något annat ändamål.
Då får man emellertid, efter vad jag
kan förstå, inte göra något avdrag för
kostnaderna trots att de enligt mitt förmenande
bör betraktas som en omplanteringskostnad.
Om jag planterar
de nya fruktträden på samma mark där
jag tidigare haft fruktträd får jag göra
avdrag för omplantering. Jag får även
göra avdrag för de jordförbättringsåtgärder
som kan komma i fråga om jag
vill åtaga mig de dryga kostnader som
det innebär att köra på ny matjord eller
om jag vill med kemiska medel rensa
jorden. Det kan, ärade kammarledamöter,
bli betydligt dyrare att tillämpa
sådana regler för avdragsrätten än att
gå den väg som vi rekommenderat i
motionen. Vi har på denna punkt avgivit
en blank reservation, men jag har
inget yrkande. Jag hoppas bara att frågan
skall falla framåt.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! När jag läste det avsnitt
i utskottets betänkande som gäller
rätten till avdrag för täckdikningskostnader
blev jag glad — jag trodde
närmast att inom utskottet förnuftet
så att säga hade segrat över byråkratien
och formalismen. Men när jag hade
vänt blad fann jag att så inte var
förhållandet — man stod alltjämt kvar
i sina gamla, tydligen låsta positioner.
Det fanns en reservation som gick på
avslag, lotten hade bara gjort att situationen
i fråga om majoritet och

minoritet blivit omvänd jämfört med
föregående år.

Det nya förfaringssättet med avskrivningsrätt
för täckdikningskostnader
förefaller mig i stort sett tillfredsställande,
men jag vill ha sagt att det
givetvis är angeläget att man handlägger
detta med förnuft och således inte
på en avskrivningsbilaga drar med småbelopp
när det ändå gäller omkostnader
som i princip är avdragsgilla. En sådan
ordning kan rimligen inte underlätta
taxeringsarbetet och inte heller gagna
den praktiske yrkesutövaren, alltså jordbrukaren.
Att på en avskrivningsbilaga
år efter år ta upp några hundra kronor
som medför ett avdrag på ett lika
antal tior årligen är väl ändå, menar
jag, någonting av ett kineseri. Något
som man inte ursprungligen hade tänkt
sig skulle bli en följd av detta system.

Vad beträffar taxeringsarbetet och
deklarationsförfarandet är det alldeles
klart att ett merarbete vållas av att
man tvingas göra dessa avskrivningsbilagor,
följa upp dem och kontrollera
dem. I princip är ju kostnaderna avdragsgilla,
det är bara fråga om förfaringssättet.
Inget som helst skattebortfall
uppkommer därest man ger rätt att
omedelbart dra av mindre kostnader.

För jordbrukarna uppstår bär ett
problem som det i praktiken är mycket
svårt att klara ut, nämligen att avgöra
vad som är omläggning respektive
direkt underhåll av en tidigare dikning.
Till avskrivningsbilagan hänförs
nämligen inte bara nydikning utan
även omläggning. Gräver man upp ett
dike för att rensa det men råkar slå
sönder rören, då är det en omläggning
och denna lilla post måste föras upp
på avskrivningsbilagan. Men lyckas
man klara rören och lägger ner samma
rör efter rensningen måste det ju.
herr Wärnberg, vara ett underhåll som
är avdragsgillt direkt. Så fungerar det
i praktiken — jag har erfarenhet av
det både som praktisk jordbrukare och
som ledamot i en taxeringsnämnd. Jag

Onsdagen den 10 mars 1965 Nr 11

kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar,

m. m.

Om rätt till avdrag för

vill som en erfarenhet från detta senare
arbete säga att man är synnerligen
angelägen att få en gräns fastslagen
som gör att man kommer ifrån sådana
här avvägningsproblem.

Vi skall också komma ihåg att nydikning
numera inte förekommer i någon
särskilt stor utsträckning här i landet.
De arbeten som görs är faktiskt omdikningar
av åkrar som redan förut varit
dikade. Och omdikning är ju i princip
fullt avdragsgill både enligt tidigare
och enligt nuvarande bestämmelser, i
varje fall när dikningarna görs på liknande
sätt som hittills. I verkligheten
görs inte de nyare dikningarna dyrare
än de gamla, och då kan man ju säga
— därest man diskuterar eventuellt
skattebortfall —• att det nya systemet
faktiskt gör att den avdragsrätt, som
en jordbrukare hade omedelbart enligt
det gamla systemet, numera förs
framåt i tiden. Det kan vara värt att
notera den saken i detta sammanhang.

Jag måste vidare säga att jag är något
förvånad över reservanternas argumentering
när de säger att ett dylikt
förfaringssätt kommer att innebära ett
irrationellt handlande på så sätt att
man i stället för en rejäl dikning på en
gång skulle göra mindre dikningar upp
till den summa som är direkt avdragsgill
årligen. Detta är ett mycket verklighetsfrämmande
resonemang. Det tyder
på att man har mycket liten kännedom
om hur det i praktiken går till
för närvarande. När det gäller ett större
dikningsföretag, som måste utföras
maskinellt, kan man inte göra på det
sättet, men om det gäller ett mindre
dikningsföretag •—• och det till äventyrs
ligger en stimulans i denna omedelbara
avdragsrätt -— är det ur hela
samhällets synpunkt ett riktigt förfarande,
ty då tillvaratar man ju på ett
bättre sätt den arbetskraft som kanske
finns på gården, vilket annars inte
skulle ske i samma utsträckning. I sådana
fall bör man låta vederbörande

få den eventuella förmån som skulle
ligga i detta förfaringssätt.

Det kan vara riktigt att en täckdikning
har en längre varaktighet än tio
år, men det finns också jordar där
täckdikningarna måste göras om med
täta mellanrum, kanske redan inom
tio år.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
ha sagt att jag finner det synnerligen
angeläget både ur taxeringssynpunkt
och ur jordbrukarens-yrkesutövarens
synpunkt att vi får en avdragsrätt upp
till en viss maximisumma i enlighet
med yrkandet i motionerna, som tillstyrkts
av utskottet.

Jag yrkar således, herr talman, i vad
gäller förevarande avsnitt bifall till utskottets
förslag.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Herr Kristiansson förbisåg
en mycket väsentlig sak när det
gäller denna fråga, nämligen att vi bör
försöka få till stånd en viss likformighet
näringsgrenar emellan. När man
inom andra yrkesgrenar inte har rätt
att göra någon avskrivning för småbelopp
vid sina anläggningar, finns
det enligt min mening inget skäl att
göra en avvikelse från den skattelagstiftning
som vi nu i princip bär och
göra det för eu näringsgren.

Jag vidhåller därför, herr talman,
mitt yrkande.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag vill till herr Wärnberg
säga att det här inte är fråga om
att i princip göra något avsteg, utan
det är fråga om att göra en förenkling
och att således ge en rätt till ett direkt
avdrag evad gäller små belopp av omkostnader
som ändå i princip är avdragsgilla.

30 Nr 11 Onsdagen den 10 mars 1965

Om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar,

m. m.

Överläggningen ansågs härmed slulad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att
framställas först särskilt beträffande
punkten A av utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan, därefter
särskilt rörande punkten B samt vidare
särskilt angående utskottets hemställan
i övrigt.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
vad utskottet hemställt, dels ock att
kammaren skulle godkänna den av herr
John Ericsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wärnberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 6
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
John Ericsson in. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Wärnberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 73:

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i denna punkl
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Stefanson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 6
punkten B, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens sill!
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 65.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Onsdagen den 10 mars 1965

Nr 11

Herr Wanhainen anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen röstat ja
men å den elektriska omröstningstavlan
felaktigt angivits såsom frånvarande.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 5, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1

Ang. riksbankens penningpolitik

1 denna punkt hade utskottet lämnat
en redogörelse för den ekonomiska utvecklingen
under år 1964 samt den av
riksbanken förda penning- och valutapolitiken.
Punkten avslutades med en
förklaring, att utskottet velat för riksdagen
omförmäla vad i detta ärende
förekommit.

Beträffande utskottets omförmälan
under punkten 1 hade reservation anmälts
av herrar Gustaf Henry Hansson,
Åkerlund, Stefanson, Regnéll och Larsson
i Umeå, dock utan angiven mening.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Till bankoutskottets utlåtande
nr 5 angående den verkställda
granskningen av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning
har fogats en blank reservation av fem
av utskottets ledamöter. Som en av
dessa skall jag här ange vad reservationen
avser.

Utskottet gör på sidan 5 följande uttalande:
»Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om riksbanksfullmäktiges
i deras remissyttrande över markpolitiska
utredningens betänkande gjorda
uttalande — som även upptagits i årets
finansplan — att det kommunala skatteuttaget
skall utgöra en av fördel -

Ang. riksbankens penningpolitik
ningsgrunderna för utlåningen till
kommunerna. Utskottet finner det för
sin del rimligt att i ett pressat kreditmarknadsläge
hänsyn även av detta slag
tages vid tillämpningen av rådande
emissionskontroll.»

Kommunernas skattesatser skall med
andra ord även ligga till grund vid bedömande
av om lån får upptagas eller
ej, och det enda resultat av tillämpningen
härav som kan komma i fråga
måste ju vara att en kommun med hög
utdebitering skall ha företräde före en
kommun som har en lägre utdebitering.
.Tåg säger med flit lägre utdebitering
och inte låg, tv sådan finns ju inte numera.

Utgår man ifrån att riksbanken vid
sin prövning hittills tagit hänsyn till
vad den lånesökande kommunen skall
använda pengarna till och till kommunens
likviditet, och utgår man vidare
från att denna prövning får till resultat
att den kommun som måste låna för
att bygga en nödvändig skola fått företräde
framför den kommun som avsåg
att använda pengarna exempelvis till
byggande av en grandios simhall —
därmed inget ont sagt om sådana —
är detta enligt mitt förmenande eu
riktig metod. Till denna sannolika
praxis skall nu införas ett nytt moment,
nämligen skattesatsen i den lånesökande
kommunen. Vilken roll denna skall
spela framgår inte direkt av formuleringen,
men det kanske inte kan skada
om man försöker tänka efter vad som
kan komma att inträffa.

Två kommuner med olika skattesatser
ansöker samtidigt om tillstånd att
få låna. Den ena kommunen, den som
har den högre skatten, avser att använda
lånepengarna till något som är önskvärt
men inte direkt nödvändigt, under
det att den andra kommunen, den med
den lägre skattesatsen, avser att använda
pengarna till något som är nödvändigt,
exempelvis ett skolbygge. Kan
det då vara riktigt att skattesatsen skall
få spela in och gynna den kommun som
har den högre skatten? .lag anser det

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1905

Ang. riksbankens penningpolitik
vara felaktigt och hyser den åsikten att
det är objektet som sådant och kommunens
likviditet — enbart detta —
som skall vara utslagsgivande. Skall
skattesatsen få spela in vid bedömandet,
så är jag så gammalmodig att jag
anser att kommunen med den lägre
skatten bör ha företräde, men så långt
skall jag inte gå utan nöjer mig med att
hävda att en hög skattesats icke skall
få vara någon fördel när det gäller att
fä lånetillstånd, och därför har jag och
fyra andra av bankoutskottets ledamöter
reserverat oss mot majoritetens beslut.

Herr talman! Jag har inte något yrkande,
tv det kan jag inte ställa i detta
sammanhang, men jag bär ansett det
angeläget att klargöra varför vi har fogat
den blanka reservationen till utskottsutlåtandet.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag förstår att jag väl
egentligen främst borde ha yttrat mig
om penningpolitiken i allmänhet och
då inte minst om det ökade ränteslaveri
som de upprepade diskontohöjningarna
medför. Det skulle emellertid kanske
hindra mig från att hinna fram till
den bestämda fråga, beträffande vilken
jag vill säga några ord, och den
frågan är identisk med den som herr
Gustaf Henry Hansson här yttrade sig
om, således det som sägs i bankoutskottets
uttalande på sidan 5 om de kommunala
lånefrågorna. Även jag har kritiska
synpunkter i detta sammanhang,
men jag får nog säga att min kritik,
åtminstone delvis, sker från andra utgångspunkter
än den kritik som här
nyss framfördes av herr Hansson.

Bankoutskottets uttalande, som herr
Hansson befriade mig från att läsa upp,
solidariserar sig med de mycket omdiskuterade
satserna i årets finansplan om
att den s. k. lånefördelningen skall baseras
på respektive kommuners skatteuttag.
Följden skulle inte bara bli den
orättvisa som herr Hansson har försökt

att illustrera utan skulle också bli en
ännu kraftigare skattebefrielse i fråga
om investeringarna i de mest expansiva
regionerna. Det är förvånande, för det
första att utskottet tydligen förbehållslöst
godtar fixerandet av vad som hävdas
vara maximalt låneutrymme —- i det
avseendet föreligger inte något reservantuttalande
— och för det andra likaså
accepterar propåerna om den anpart
av det angivna låneutrymmet som
det enskilda näringslivet skall ha, det
som staten skall ha och det som kommunen
skall ha. Inte heller på denna
punkt föreligger någon blank reservation
till utskottsutlåtandet, utan i utskottet
är man tydligen helt och hållet
ense om att denna bedömning är den
korrekta och enda möjliga. Någon omfördelning
till det allmännas fördel
tycks utskottet alltså inte kunna tänka
sig, trots att det ju är det allmänna som
alltid får svara för de stora fondinvesteringarna
i anslutning till det enskilda
byggandet av industrianläggningar,
kommersiella anläggningar och vad det
nu månde vara.

Min kritiska syn på utskottets oreserverade
godtagande av finansplanens ord
i denna fråga anknyter emellertid allra
främst till hotet om ännu hårdare lånerestriktioner
för de regioner där statsmakterna
på alla sätt främjar en närapå
våldsam industriell och kommersiell
expansion. Mig veterligen har visserligen
statsmakterna inte använt själva
ordet »krav», när anspråken har ställts
på kommunal beredvillighet att med
all makt främja en sådan utbyggnad av
dessa mycket attraktiva regioner. Jag
vill dock hävda att det i realiteten ändå
är fråga om krav på kommunerna i
dessa regioner. Ovanpå detta läggs också
kravet att kostnaderna för utbyggnaden
i ännu högre grad skall finansieras
över den kommunala skatten och inte
genom lån. Det är klart att jag möjligen
kan anklagas för att här så att säga
tala för min sjuka mor. Låt gå för det!
Den expansionsregion som jag bäst
känner till står nu inför en utbyggnad

Onsdagen den 10 mars 1965

Nr 11

som på bara några få år kräver miljardbelopp
i kommunala följdinvesteringar
till det enskilda byggandet. Under de
senaste åren har min hemstad tvingats
att i huvudsak skattefinansiera även
alla investeringar av generalplanekaraktär
— investeringar som vi skattebetalare
sålunda fått betala så att säga
kontant på en enda gång. Skall kommunen
och kommunerna i regionen piskas
till detta också vid den väldiga utbyggnad
som nu förestår, måste antingen
drastiska skattehöjningar genomföras
kommunalt eller också lika drastiska reduktioner
i utbyggnaden företas. I det
senare fallet kommer statsmakterna att
protestera, och då återkommer verkligen
frågan om kravet på kommunerna.

Nu talar jag emellertid inte bara för
min egen sjuka mor, tv det finns flera
regioner med hastig utbyggnadstakt och
krav på att utbyggnaden skall fortsätta.
Jag kan lika gärna sägas tala för stockholmsregionen
och åtskilliga andra regioner
i landet. De utbyggnader och anläggningar
som nu skapas eller skall
skapas i dessa regioner ställs till förfogande
avsevärt mera för kommande
generationer än för de nu levande människorna.
Det kan inte vara rättfärdigt
att de senare skall genom lånerestriktioner
tvingas att så att säga kontantbetala
det som i huvudsak byggs för de
efterkommande. Vi är optimistiska nog
att tro att våra efterkommande skall
lyckas klara sina ekonomiska problem
mera tillfredsställande än vi orkar.

Låt mig också något tangera den fråga
som herr Hansson ställde om skipande
av något slags rättvisa vid tillgodoseende
av låneanspråk. Därvidlag
vill jag dock bedöma saken litet annorlunda
än herr Hansson gjorde.

Genom uttalandet av riksbanksfullmäktige
och genom det som har sagts i
finansplanen i anslutning därtill har
man liksom velat stiilla upp ett mått på
kommunernas lånerätt. Herr Hansson
ville fixera vissa andra mått som det
kunde vara rätt besvärligt att följa, såvitt
jag förstår. Tidigare ville man

3 Första kammarens protokoll 1965. Nr 11

Ang. riksbankens penningpolitik
ibland att måttet skulle vara antalet invånare
i kommunen. Nu vill man att
måttet skall vara beskattningens höjd i
kommunen. För egen del kan jag inte
acceptera ett slaviskt användande av
någotdera måttet. Det är en av anledningarna
till att jag begärde ordet i
denna fråga.

Måttet för lånerätten kan inte vara
invånarantalet i en kommun eller region
jämfört med en annan kommun
eller region och inte heller de skiljaktiga
skattesatserna. Måttet måste ovillkorligen
vara de krav som ställs på
respektive kommuner eller regioner
med avseende på utbyggnad och utbyggnadstakt,
och detta särskilt när det
indirekt är statsmakterna själva som
ställer dessa krav. Det måste enligt min
uppfattning vara det mått som skall användas
när man skall, som man brukar
säga, fördela det maximala låneutrymme
som existerar, fastän jag för
min del aldrig har kunnat få klarlagt
hur man bedömer vilket låneutrymme
som finns. Det visar sig ju gång efter
annan att låneutrymmet i verkligheten
är mycket större än man hävdar att det
är.

Herr talman! Med ledning av de kommunala
erfarenheter som jag rätt dyrköpt
—- det är kanske fel att säga dyrköpt
och riktigare att säga plågsamt —
har vunnit i dessa frågor kan jag alltså
för det första inte godta själva fixerandet
av vad som påstås vara ett maximalt
låneutrymme. För det andra kan
jag ännu mindre ansluta mig till att de
kommuner, på vilka de största utbyggnadskraven
ställs, skall bestraffas
genom tvång till en ytterligare ökad
skattefinansiering utöver den mycket
omfattande skattefinansiering som sedan
länge har funnits i dessa kommuner.

Till sist kanske jag får redovisa vetskapen
om att bankoutskottet inklusive
dess reservanter mycket väl överlever
utan min välsignelse. Jag noterar ändå
att på denna punkt får utskottet verkligen
leva utan den.

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1965

Ang. riksbankens penningpolitik

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h) kort genmäle:

Herr talman! Vi får väl försöka överleva
ändå.

Det är naturligtvis ganska svårt för
mig att ta upp någon diskussion med
herr Adolfsson i fråga om ränteslaveriet,
tv jag bär en helt annan uppfattning
om den saken än han har. Jag lever
kvar i den gamla föreställningen
att pengar är en vara. Är det ont om
denna vara, blir den dyr. Är det gott
om den, blir den billig.

Sedan var herr Adolfsson inne på låneutrymmet.
Detta utrymme är begränsat
av det sparande som finns i samhället
—- det offentliga och det enskilda
sparandet — och det är detta sparande
som skall fördelas på ett eller annat
sätt. Från annat sammanhang har jag
mig bekant att det för närvarande inte
finns några större reservoarer att hämta
mera pengar ifrån, utan det är tvärtom
på det sättet att det stora sparandet
har diskonterats för en ganska lång tid
framåt.

Vidare kritiserade herr Adolfsson utskottet
för att det inte gjort anmärkning
på den fördelning som riksbanken gjort
av det tillgängliga sparandet. På den
punkten vill jag inte ge honom rätt på
något sätt, ty det som väl för herr
Adolfsson ligger närmast till hands —
bostäderna — har haft en prioritetsställning
i detta sammanhang, och även
kommunerna har också fått en hel del.
Industrien och handeln har däremot
fått sitta emellan.

Om jag i dessa tre punkter annonserat
avvikande mening mot herr Adolfssons,
har jag tillfredsställelsen att få
sluta med att omtala att jag till alla
delar instämmer i vad han sade om tanken
att skattesatsen skulle ligga till
grund för fördelningen av lånen till
kommuner. Det förefaller mig som om
vi i denna fråga hade precis samma
inställning. Till de tre storstadsregionerna
drar sig näringslivet, och därmed
drar sig även befolkningen dit.
Det uppstår därigenom stora svårighe -

ter för dessa kommuner att klara investeringarna
genom självfinansiering.
De har gjort det i mycket stor utsträckning
hittills, men det är fråga ifall de
rår med ytterligare bördor, och därför
hävdar vi att denna skattesats icke
skall få ha någon betydelse, när riksbanken
prövar låneansökningar.

Herr ADOLFSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Hansson nödgas uppträda i två roller
bär — dels som reservant i bankoutskottet
och dels som talesman för bankoutskottet.
I den senare rollen polemiserade
han mot vad jag hade haft att
yttra i några frågor. Den andra delen
av polemiken gällde frågan om vilket
låneutrymme som verkligen finns till
förfogande i vårt land.

Herr Hansson säger att låneutrymmet
är begränsat av sparandets omfång. Det
är självklart att det inte kan bereda
någon större intellektuell möda att här
ifrån talarstolen utforma en sådan sats.
Det skulle otvivelaktigt krävas större
möda att försöka bevisa påståendet. En
sådan bevisning har aldrig kunnat
frambringas, utan man talar endast i
allmänna ordalag om dessa ting. I annat
sammanhang har det visat sig att
låneutrymmet är väsentligt större än
som hävdas. Jag behöver bara erinra
om en sådan liten händelse som när
ett konsortium för några veckor sedan
anmälde att om man bara fick
bygga Öresundsbron på det sättet att
kostnaden sedan fick finansieras genom
en brotull skulle konsortiet utan
vidare självt svara för den enorma kapitalinsats
som är nödvändig för att
bygga bron. Detta bara som ett exempel
bland många andra på att det verkligen
finns kapitalresurser att tillgå utöver
dem som man allmänt brukar räkna
med i sådana här sammanhang.

Även om man accepterade påståendet
om ett fixt maximalt låneutrymme
funnes det anledning diskutera det riktiga
i den fördelning mellan stat, kom -

Onsdagen den 10 mars 1965

Nr 11

muner och enskilda som anges i finansplanen.
Därvidlag ansåg jag att
jag hade befogenhet att rikta kritik mot
bankoutskottet, och jag kan inte upptäcka
att herr Hansson är i stånd att
gendriva denna kritik. Men i övrigt är
det klart att jag gläder mig över att
herr Hansson i stort sett har samma
synpunkter som jag beträffande kreditfrågorna
för de stora expansiva regionerna.
Jag tål verkligen att i sådana
sammanhang ha samma synpunkter
som en företrädare för högerpartiet,
och jag hoppas att denne representant
för högerpartiet tål det lika bra som
jag.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har umgåtts med
herr Adolfssons meningsfränder i det
kommunala livet i Göteborg och har
därför en ganska god vana att umgås
med kommunister. Jag känner mig inte
på något sätt träffad av detta.

Det är bara en enda sak som jag
skulle vilja genmäla mot det senaste anförandet.
De som anmälde sig att bygga
Öresundsbron har nog inte tänkt sig att
ta lånet i Sverige, utan de måste gå ut
på de utländska kreditmarknaderna
för att tillfredsställa ett så stort behov.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I detta utlåtande omförmäles
även en annan sak av visst
intresse, nämligen att riksbanken deltagit
i en stödaktion till förmån för det
brittiska pundet genom krediter till
Bank of England. Enighet råder om att
det var välbetänkt från svensk sida att
delta i denna stödaktion. Emellertid
har jag i en interpellationsdebatt i höstas
angående den brittiska importavgiften
givit uttryck åt den uppfattningen
— en uppfattning som jag alltjämt hyser
— att Sveriges riksbank varit något
generösare än den enligt min mening
borde ha varit.

3f Första kammarens protokoll l!)65.Nr ]j

Ang. riksbankens penningpolitik
Vår kredit åt England var som bekant
500 miljoner kronor, medan vårt
åtagande att bispringa i dylika sammanhang
enligt fördelningen av kvoterna
i den s. k. Parisklubben varit begränsat
till halva detta belopp. Vi kunde
givetvis ha sträckt oss till en något
större kredit än enligt vårt formella
åtagande, något belopp mitt emellan,
i stället för att ta i anspråk hela vår
kvot och därmed vara generösare än
någon annan medlem av Parisklubben,
t. o. m. imperielandet Kanada. Skälet
för min uppfattning är det att det kan
ha en viss prejudicerande betydelse,
om man frångår fördelningsplaner som
uppgjorts till stöd för medlemmarna.
Därigenom kan missuppfattningar uppkomma,
som i internationella sammanhang
kan ge upphov till icke önskade
konsekvenser.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Vid behandlingen inom
bankoutskottet av riksbankens
handhavande av penning- och valutapolitiken
blev vi i stort sett eniga i
sak, något som också framhållits av de
talare som tidigare här har behandlat
utlåtandet. Det är endast på en punkt
som man har avgivit en blank reservation.
Det gäller den kommunala upplåningen.
På denna punkt har åsikterna
i viss mån gått isär, och jag finner
det ganska naturligt att herr Hansson
i Göteborg har begagnat tillfället att
bär redovisa de synpunkter som enligt
hans uppfattning gör sig mycket kraftigt
gällande i vad gäller Göteborg.

På de tillgängliga resurserna på kreditmarknaden
har bostadssektorn under
senare år ställt väsentligt ökade
krav. Sedan 1962 har sålunda kreditgivningen
till bostadsbyggande stigit
med drygt 30 procent. Under fjolåret
steg bostadskreditgivningen med över
en halv miljard kronor jämfört med
1963.

Även det kommunala upplåningsbeliovet
har vuxit kraftigt under senare

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1965

Ang. riksbankens penningpolitik
år. Den främsta anledningen härtill
har givetvis varit den kommunala investeringsexpansionen.
För bedömningen
av ikommunernas önskemål om
krediter föreligger i dagens situation
ett ganska osäkert material. Kommunerna
torde dock under kommande år
fortsätta att ställa höga anspråk på krediter.
Svårigheterna torde även kunna
bedömas som mycket stora att kunna
tillfredsställa alla dessa stora önskemål.

I denna del kommer in den bedömning
som riksbanksfullmäktige har
gjort i ett remissvar angående den
markpolitiska utredningens betänkande.
Man har där gjort det uttalandet,
som även har upptagits i årets finansplan,
att det kommunala skatteuttaget
bör utgöra en av fördelningsgrunderna
för utlåningen till kommunerna.
Man måste här mycket kraftigt understryka
just uttrycket en av grunderna
för beviljandet av krediter. Utskottet
finner det också för sin del rimligt att
man i ett pressat kreditmarknadsläge
även tar hänsyn av detta slag vid bedömningen
av emissionsuppläggningarna.

Den expansion som kommunerna
har utvecklat på kreditmarknaden under
senare år kan belysas med några
få sifferuppgifter. Kommunernas långfristiga
upplåning, som under åren
1959—1961 låg vid en nivå av cirka
700 miljoner kronor, steg åren 1962—■
1963 till 1 300 å 1 400 miljoner kronor
och uppgick under år 1964 till cirka
1 700 miljoner kronor. Den stora
investeringstakten har ju skilda utgångslägen
i olika kommuner. Det är
riktigt, som herr Adolfsson här bär
anfört, att upplåningsbehovet för kommunernas
investeringar givetvis inte
får helt bedömas efter skatteuttaget. På
den punkten har utskottet enligt min
uppfattning skrivit mycket mjukt,
nämligen dels att skatteuttaget skall
vara en av utgångspunkterna för riksbankens
bedömning då det gäller att
bevilja krediter och dels att denna be -

dömning skall göras i ett pressat kreditmarknadsläge.
Den enligt min mening
ganska mjuka skrivning som utskottet
här har gjort täcker enligt vår
uppfattning det behov av riktlinjer för
bedömningen som riksbanken i rådande
pressade ekonomiska läge bör ha
till sitt förfogande.

Herr Åkerlund var inne på en annan
fråga, som utskottet också har behandlat
i detta sammanhang. Det gäller
riksbankens deltagande i den internationella
ekonomiska solidaritetens
namn. Det gällde vår riksbanks deltagande
i Bank of Englands ansträngningar
att stärka pundets ställning. Utskottet
har även här enligt min mening
gjort en mycket mjuk skrivning men
ändock positivt godkänt riksbankens
arrangemang. Utskottet anför i utlåtandet
följande: »I syfte att stärka
pundets ställning sattes det s. k. generella
lånearrangemanget inom Internationella
valutafondens ram i kraft
för första gången.» Utskottet uttalar
sedan avslutningsvis följande: »De vidtagna
åtgärderna är ett uttryck för de
på senare år intensifierade strävandena
att åstadkomma ökad stabilitet i de
internationella betalningsförbindelserna.
» Detta har utskottet för riksdagen
velat omförmäla.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h) kort genmäle:

Jag kan faktiskt hålla med om, herr
talman, att utlåtandet är ganska mjukt
skrivet, men man bör ju komma ihåg
en sak, nämligen att den största mjukheten
kom till i utskottet i sista ögonblicket,
då man förde in orden »i ett
pressat kreditmarknadsläge». Dessa
ord innebär en ganska väsentlig inskränkning.
Man får vidare hålla i
minnet att uppslaget till denna nya
kvalifikationsbestämmelsie vid prövningen
av låneansökningar härstammar
från riksbanken och att det är
riksbanken som skall omsätta bestämmelsen
i praktiken. Det är väl inte

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1065

alldeles utan avsikt som den har kommit
med, och det gör att man kan nog
ha skälig anledning att utgå från att
skattesatsen kan få större betydelse i
praktiken än vad bankoutskottets majoritet
bär har uttalat.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Summan av de tillgängliga
resurserna skall ju användas på
bästa sätt inom landet. Vi har inom utskottet
bedömt fördelningsprincipen
av de tillgängliga resurserna, på det
sättet, att det bör vara för riksbanken
möjligt att vid kreditgivningen även
ta hänsyn till den sak som vi har framhållit,
nämligen skattesatsens storlek.
Men det är inte enbart skattesatsens
storlek som bör vara avgörande, utan
jag vill, herr talman, mycket kraftigt
understryka att detta skall vara en av
grunderna. Detta är ganska naturligt.
Vi som är kommunalmän ute i landet
och som kommer från län, där icke
någon av kommunerna har skattesatser
understigande 18—20 kronor, och
som vet att en del andra kommuner
här i landet bär skattesatser mellan
14 och 15 kronor, anser att denna bedömning
för beviljande av lån icke
får åsidosättas utan bör vara en av anledningarna
att lämna ut lån vid riksbankens
bedömning.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h) kort genmäle:

Herr talman! Menar herr Ståhle att
man skall se till att man får tillräckligt
hög skattesats för att få vara med och
låna?

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har mycket kraftigt
understrukit att den sak det här gäller
skall vara en av anledningarna för
beviljande av lån, och jag anser för
min del att det sitter så klokt folk i
riksbanksledningen att man där skall
ha möjlighet att bedöma dessa saker.

Ang. riksbankens penningpolitik

Herr LARFORS (s):

Herr talman! I sitt utlåtande nr 5
har bankoutskottet bl. a. kommit att
syssla med frågor som gäller kommunernas
upplåning och hur man skall
kunna klara den. Vi har redan i debatten
hört att det framförts skilda meningar
om tillvägagångssättet i detta fall,
men en sak är väl ganska klar: situationen
har utvecklat sig så vad gäller
kommunernas upplåningsbehov att det
knappast längre är en fråga för varje
enskild kommun, vare sig det nu är en
liten primärkommun eller en stor sekundärkommun.
Frågan har utvecklat
sig så att den numera är en riksfråga.
Det ligger på riksplanet att tillgodose
kommunernas behov ur de knappa resurser
som står till vårt förfogande.

Det har här sagts att det är fel att
på något sätt lägga skatteuttaget till
grund för kommunernas möjlighet att
få låna, men förutsättningen är ganska
olika för de skilda kommunerna. En
talare som här förut berörde detta ämne
nämnde, att de stora kommunerna
hade en stor inflyttning och att detta
skapade krav på nya anläggningar som
kostade pengar. Detta är riktigt, men
de stora kommunerna får också på
grund av den stora inflyttningen och
på grund av att ett stort antal juridiska
personer »flyttar in» som skattebetalare
ett stort skatteunderlag. Det är ju dock
skillnad på om en kommun har 100
skattekronor per capita eller om en
kommun har hälften av detta belopp.

Helst skulle vi naturligtvis vilja ha
det så att man inte behövde vidta några
som helst restriktiva åtgärder när det
gäller att tillgodose kommunernas önskemål
att låna upp pengar. Alla önskar
väl att kommunerna skulle kunna
få låna de pengar de behöver utan några
som helst direktiv, men tyvärr är
situationen för närvarande inte sådan.
Vi måste finna oss i att det sker en viss
fördelning av de pengar, som står till
förfogande för investeringar av olika
slag, och även kommunerna måste i detta
fall finna sig i en viss ransonering.

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1965

Ang. straffpåföljden vid vårdslös deklaration

Bankoutskottet har skrivit mycket
försiktigt i denna del av ärendet enligt
min uppfattning. Bankoutskottet säger
bara att det finner det rimligt att i ett
pressat kreditmarknadsläge hänsyn
skall tas även till skatteuttaget, innan
man tillstyrker att en kommun får ta
upp ett lån. Det föreligger kanske en
viss fara som talar för denna ståndpunkt
och som jag vill beröra. Utan att
på något sätt vilja påstå att så har hänt
vill jag bara nämna som exempel, att
det skulle kunna tänkas att en kommun
i ett visst läge inte tar ut några
pengar alls eller obetydligt med pengar
för skattefinansiering av investeringar
utan kallt räknar med att kunna låna
upp pengar till alla investeringar. Jag
säger det bara som ett tänkt exempel,
och jag vill inte säga var gränsen går
för en rätt avvägning härvidlag. Möjligheten
finns dock för en eller annan
kommun att i ett visst läge driva vad
jag vill kalla inflationistisk kommunalskattepolitik,
d. v. s. kallt räkna med
att kunna låna så mycket som möjligt
till investeringarna. Det kan inte vara
riktigt. Då blir inte de resurser som
står till förfogande för investeringar i
kommunerna rätt fördelade.

Jag skulle personligen faktiskt ha
önskat en något starkare skrivning på
denna punkt än vad bankoutskottet har
presenterat, men jag är fullt medveten
om att det inte är lämpligt att komma
med ett sådant yrkande nu.

Efter härmed slutad överläggning lädes
den nu förevarande punkten till
handlingarna.

Punkten 2

I.ades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angå -

ende upphävande av lagen den 6 juni
1925 (nr 179) om ersättning till polisman
för skada å kläder, m. m.;

nr 5, i anledning av väckt motion
om sänkning av myndighetsåldern;

nr 6, i anledning av dels väckta motioner
angående kompetenskraven för
överförmyndare, m. m., dels ock väckta
motioner angående arvodena till förmyndare
och överförmyndare; samt
nr 7, i anledning av väckta motioner
om skydd för dödsbodelägares m. fl.
medel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. straffpåföljden vid vårdslös deklaration Föredrogs

ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner angående straffpåföljden vid
vårdslös deklaration.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 503 i första
kammaren av fru Olsson och herr
Svanström samt nr 601 i andra kammaren
av herrar Börjesson i Falköping och
Elmwall.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam prövning och förslag rörande
sådan utformning av skattestrafflagen,
att vid vårdslös deklaration samt
vid medhjälp till vårdslös deklaration
nuvarande straffpåföljd i form av normerade
böter utbyttes mot dagsböter i
enlighet med motionernas syfte.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 503 och II:
601, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Svanström och Johansson i Dockered,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, som i reservationen

Onsdagen den 10 mars 1965

Nr 11

Ang. straffpåföljden vid vårdslös deklaration

angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner 1:503 och 11:601,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam prövning och förslag
rörande sådan utformning av skattestrafflagen,
att vid vårdslös deklaration
samt vid medhjälp till vårdslös deklaration
nuvarande straffpåföljd i form
av normerade böter utbyttes mot dagsböter.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Som motionär och reservant
ber jag att i anslutning till behandlingen
av första lagutskottets utlåtande
nr 8 få anföra några synpunkter.

I motionerna 1:503 och 11:601 hemställes
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller om skyndsam
prövning och förslag rörande sådan utformning
av skattestrafflagen, att vid
vårdslös deklaration samt medhjälp därtill
nu utgående normerade böter utbytes
mot dagsböter. En motion med samma
yrkande behandlades av fjolårets
riksdag.

I utskottsutlåtandet har bland annat
hänvisats till förra årets remissvar,
vilka i huvudsak var positiva. Utskottet
har i år ej kunnat enas, men majoriteten
anser liksom i fjol fortfarande övervägande
skäl tala för att systemet med
normerade böter, åtminstone tills vidare,
bör bibehållas. Utskottsmajoriteten
erkänner att skäl kan anföras för såväl
dagsböter som normerade böter i det
här sammanhanget. Dessa uttalanden
får väl tydas så att man inte är helt
övertygad om det berättigade i att avslå
motionerna.

Innan jag övergår till att motivera reservanternas
yrkande vill jag gärna
framhålla, att denna nog så ömtåliga
lagfråga inte får anses som en partipolitisk
fråga, fastän centerpartiets två
utskottsledamöter ensamma står på reservationen.
.lag hade trott att jag skulle
få flera med mig från alla läger för ett
bifall till motionen.

Det är nämligen så att, sedan norme -

rade böter i fråga om smugglingsbrott
övergivits, är skattestrafflagen det enda
område av nämnvärd betydelse där
denna mera konfiskatoriska påföljd tilllämpas.
Som i reservationen framhålles
är det självfallet angeläget att reaktionen
mot deklarationsbrott är tillräckligt
kraftigt, och vi reservanter har därför
menat att ett bibehållande av normerade
böter i fråga om falskdeklaration
kan anses berättigat. Det lindrigare
brottet, vårdslös deklaration och
medhjälp därtill, har, menar vi, goda
möjligheter att på ett effektivt sätt bekämpas
med dagsbotssystemet.

Fördelarna med detta senare system
framhölls redan 1942 av de sakkunniga.
Vi kan läsa om den saken i utskottets
utlåtande på sidan 2, där det framhålles
att de sakkunniga år 1942 förordat
en övergång från systemet med normerade
böter till dagsbotssystem. I de
sakkunnigas betänkande diskuterades
ingående, huruvida det gällande systemet
med normerade böter borde bibehållas
eller ersättas med dagsbotssystemet.
De sakkunniga instämde i ett tidigare
gjort uttalande, att normerade böter
till en del tjänar ett rent konfiskationssyfte.
De framhöll, att normerade
böter var behäftade med vissa olägenheter
som ej vidlådde dagsböter. Främst
gällde därvidlag, att möjlighet saknades
att vid straffmätningen taga tillräcklig
hänsyn till den brottsliges ekonomiska
ställning. De sakkunniga ansåg
sig kunna konstatera, att dagsbotssystemet
var lättare att tillämpa än
systemet med normerade böter, vilket
skulle framgå av att normerade böter
syntes utmätas mera ojämnt än som var
betingat av omständigheterna i de särskilda
fallen. Vidare påpekade de sakkunniga,
att straffet i andra likartade
fall utgjordes av dagsböter. Tanken att
normerade böter genom större stränghet
skulle vara mera effektiva ur allmänpreventiv
synpunkt bemötte de
sakkunniga med att liiinvisa till att
undandragen skatt regelmässigt står i en
viss relation till den brottsliges ekono -

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1965

Ang. straffpåföljden vid vårdslös deklaration
miska förhållanden. Med tillämpning av
dagsbotssystemet skulle då följden bli
den, att vid ett grövre brott, där en välsituerad
person undandragit ett avsevärt
skattebelopp, den brottslige ej
allenast dömdes till ett högt antal dagsböter
utan även varje dagsbot fastställdes
till ett högt belopp. De fall, då
normerade böter kunde tänkas uppgå
till väsentligt högre summor än dagsböter
skulle vara de, där normerade böter
i avsevärd grad överstiger vad som är
rimligt i förhållande till den dömdes
ekonomiska förhållanden.

Detta utlåtande från 1942 kan väl på
ingen punkt motsägas efter så många år.
Departementschefen ansåg sig emellertid
1943 — trots tillstyrkan från praktiskt
taget alla remissinstanser — inte
kunna framlägga lagförslag i enlighet
med utredningen. Det vare mig fjärran
att låta någon skugga falla över det dåvarande
statsrådet, men får man ändå
inte befara att såväl regeringens som
riksdagens handlande vid den tiden i
någon liten mån kunde påverkas av
krigstidens särskilda förhållanden? Vedergällningstanken,
mottot öga för öga
och tand för tand, låg tyvärr i tidsandan.
Hur som helst med den saken så
får vi i dag bedöma problemet ur modern
synvinkel, och vi kan då konstatera
att systemet med normerade böter
bland annat för medhjälp har gjort,
att vissa problem uppstått för ambitiösa
bokföringsbyråer och liknande att
för deklarationsgöromål kunna anställa
högt kvalificerade medhjälpare.

Ojämnheter i rättstillämpning och
vissa svårigheter i övrigt gör, att enligt
reservanternas mening tiden nu är
inne för den partiella reform som ett
bifall till motionerna kan komma att
medföra. Vi anser farhågorna för ökad
brottslighet på detta område vid en
övergång till dagsböter väsentligt överdrivna.

Med anledning av vad jag sålunda har
anfört, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till den reservation som är fogad
till första lagutskottets utlåtande nr 8.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Svanström anförde, att det finns skäl
för såväl normerade böter som dagsböter
i skattestrafflagen. Frågan är väl
närmast, för vilket system motiveringarna
väger över. Då herr Svanström i
första hand vill ha dagsböter, är det
naturligt, att herr Svanström i sitt anförande
sökte plocka fram de motiveringar
som kunde finnas för ett dagsbotssystem.
Jag bör kanske därför något
komplettera herr Svanströms framställning
med några argument för bibehållande
av det nuvarande systemet
med normerade böter.

Det är riktigt, som herr Svanström
sade, att det sakkunnigbetänkande som
låg till grund för 1943 års riksdagsbeslut
i denna fråga föreslog dagsböter.
Det är väl också riktigt att de remissinstanser
som tillstyrkte detta system
eller lämnade det utan erinran utgjorde
majoriteten. Men det fanns ett antal
remissinstanser som avstyrkte systemet
med dagsböter, och departementschefen
gick, som herr Svanström nämnde, på
normerade böter. Lagrådet, som granskade
propositionen — och det är ju
förklarligt att herr Svanström inte
nämnde detta — delade departementschefens
uppfattning att på ifrågavarande
begränsade område de normerade
böterna var att föredraga framför dagsböter.
Lagrådet framhöll vidare, att en
övergång till dagsbotssystemet otvivelaktigt
skulle komma att innebära en
strafflindring och således ur allmänpreventiv
synpunkt verka i en riktning,
motsatt den med lagförslaget avsedda.
Riksdagen följde också departementschefens
och lagrådets rekommendationer.

Herr Svanström nämnde att en liknande
motion som denna väcktes vid
förra årets riksdag. Han påstod att remissinstanserna
då var övervägande
positiva för motionens förslag. Jag vet
inte hur herr Svanström har räknat.
Det var i fjol tre remissinstanser som
hördes. En av dem tillstyrkte och två

Onsdagen den 10 mars 1965

Nr 11

Ang.

avstyrkte. Enligt min matematiska begåvning
innebär detta att flertalet remissinstanser
avstyrkte motionen föregående
år. Första lagutskottet avstyrkte
i fjol enhälligt motionen. Kamrarna följde
första lagutskottets förslag, och detta
skedde i varje fall i denna kammare
utan debatt. Att märka är också, att när
vissa remissinstanser rekommenderat
införande av dagsbotssystemet, har
man gjort det under förutsättning att
dagsbotssystemet kunde kombineras
med en straffskatt. För närvarande kan
ju straffskatt endast kombineras med
frihetsstraff. Herr Svanström nämnde
ingenting om att de tillstyrkande remissinstanserna
rekommenderar en
straffskatt. Det är ju också förklarligt
att han inte nämnde den saken, eftersom
ju motionen i varje fall när det
gäller de enklare brotten syftar till en
strafflindring.

Första lagutskottet tillstyrker emellertid
inte heller motionen vad gäller
de mindre grova brotten. Utskottet menar
att bötessystemet i nu gällande
skattestrafflag inte alls är för strängt
för de mindre grova brotten. Det är att
märka att för att någon skall kunna
dömas till straff erfordras att vederbörande
gjort sig skyldig till grov oaktsamhet
vid deklarationens uppgörande.
Efter den skärpning som riksdagen enhälligt
beslutade 1961 är lägsta bötesbeloppet
i detta avsnitt 200 kronor, såvida
inte det undanhållna skattebeloppet
är lägre än 100 kronor, och högst
två och en halv gånger det undandragna
skattebeloppet.

Motionärerna ömmar särskilt för
medhjälpare till deklaranterna. Inte
heller i det avseendet har utskottet ansett
sig kunna tillstyrka, inte minst därför
att gällande straffskala är så utformad
att den lämnar erforderligt utrymme
för en lämplig avvägning i det enskilda
fallet.

Herr Svanström nämnde något om
svårigheterna att få kvalificerade medhjälpare.
.lag iir för min del inte över -

straffpåföljden vid vårdslös deklaration
tygad om att en övergång från normerade
böter till dagsbotssystemet skulle
medföra lindrigare påföljd för kvalificerade
medhjälpare. Man kan väl tänka
sig en kvalificerad medhjälpare med
hög inkomst som biträder en deklarant
med lägre inkomst. Om vi har dagsbotssystem
och medhjälparen anses ha
varit medskyldig till de felaktiga uppgifterna,
kan medhjälparen på grund
av sin högre inkomst få högre böter
än den deklarerande. Det är alltså, herr
Svanström, inte vidare klart att medhjälparen
skulle ha en fördel av ett
dagsbotssystem i detta sammanhang.

Sedan kan jag naturligtvis förstå dem
som menar att vi bör ha ett ensartat
bötessystem i vår strafflagstiftning. Jag
vill erinra om att sedan den nya brottsbalken
nu trätt i kraft har vi ett enhetligt
frihetsstraff. Vi talar inte längre
om fängelse och straffarbete utan endast
om fängelse. Jag kan som sagt förstå
dem som anser att vi då inte heller
bör ha mer än ett bötessystem i strafflagstiftningen.
Här har emellertid varken
motionärerna eller reservanterna
varit konsekventa. Alltjämt kvarstår ju
vissa författningar med normerade böter.
Dessutom har reservanterna, vilket
är ännu värre, rekommenderat två olika
bötessystem i samma specialstrafflag.
Reservanterna föreslår nämligen
införande av dagsbotssystem endast när
det gäller vårdslös deklaration men vill
bibehålla normerade böter när det gäller
falskdeklaration. Det är, herr Svanström,
ofta så, att om man vill göra en
ändring i en lagstiftning, som har fungerat
tillfredsställande, kommer man
lätt i den situationen, att det är svårt
att finna något som fungerar mer tillfredsställande,
ja kanske rent av något
som fungerar lika tillfredsställande.

Med hänsyn till reservationens omfattning
nödgas jag säga, att den förändring
som reservanterna föreslår, utgör
en förändring till det sämre. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1965

Ang. straffpåföljden vid vårdslös deklaration

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag sade nyss till herr
Ahlkvist, att vi kunde gå ut i korridoren
och göra upp denna sak. När vi
emellertid nu har besvärat kammaren,
vill jag gärna fullfölja resonemanget.

Det är riktigt som herr Ahlkvist säger,
att jag inte framfört alla de synpunkter
som till äventyrs kan anföras
mot vår motion, men jag hade väl heller
ingen anledning att göra det. Det var
väl också, herr Ahlkvist, för mycket begärt
att jag skulle göra det. Nu har
herr Ahlkvist varit vänlig att göra det i
mitt ställe.

Vad sedan gäller min matematiska
begåvning vill jag inte påstå att den är
särskilt högt utvecklad. Jag bara konstaterar
att av de remissinstanser som
hördes i fjol tillstyrkte specialstraffrättsutredningen
motionen. Riksskattenämnden
och majoriteten inom Stockholms
rådhusrätt avstyrkte, men inom
rådhusrätten fanns det en minoritet,
som ansåg att motionen och dess synpunkter
var berättigade. Därmed har
jag ju också erkänt att övervägande antalet
remissinstanser inte tillstyrkte
motionen i fjol. Jag är dock ledsen att
behöva säga att riksskattenämnden
kanske ser en smula ensidigt på detta
problem, vilket naturligtvis är helt i
linje med den verksamhet som riksskattenämnden
anser sig böra bedriva.
Jag har emellertid ingen anledning att
nu närmare ingå på denna sak.

Det är riktigt att lagrådet så tidigt
som 1943 tillstyrkte regeringens proposition,
men sedan dess har, såsom
herr Ahlkvist framhållit, straffet för
insmuggling av varor till vårt land ändrats
från normerade böter till dagsböter,
och nu är egentligen bara det här
avsnittet kvar. Jag inser att det är inkonsekvent
att inte ta steget fullt ut

och gå över till dagsböter på hela området,
men den gången då vi kan skriva
en gemensam motion i den riktningen,
herr Ahlkvist, skall jag gärna stå till
förfogande. Jag trodde annars att man
i det här fallet som i många andra kanske
borde ta ett steg i sänder och att
det kunde vara rimligt att nu inledningsvis
gå över till dagsböter för det
lindrigare brottet och senare ta stegel
fullt ut.

Jo, det är höjt över varje tvivel att
det är besvärligt att få kvalificerade
medarbetare för deklarationsarbetet.
Stora och mycket ambitiösa byråer
och organisationer har förklarat detta,
men jag är förhindrad att här nämna
några namn. Det är uppenbart att man
betraktar detta som en ganska allvarlig
sak.

Vi har i reservationen pekat bl. a. på
det originella förhållandet, att konkurrensregeln
inte tillämpas vid straffutmätningen
i det här sammanhanget.
Utanför ramen för domstolens fria
prövning skulle det kunna bli så, att
den som medhjälper till 300 deklarationer
och av misstag råkar göra fel i
10 av dem — det kan ju vara mänskligt
i jäktiga deklarationstider — egentligen
skulle få straffet formerat tio
gånger. Vi har nämligen sagt i vår reservation:
»Sålunda kommer när påföljden
bestämmes till dagsböter bedömningen
av brottets svårighetsgrad
till tydligare uttryck i domen, och
straffet kan direkt anpassas efter den
dömdes ekonomiska förhållanden. Vidare
medför dagsbotssystemet att vid
sammanträffande av brott sedvanliga
konkurrensregler blir tillämpliga. För
införandet av dagsbotssystemet talar
även angelägenheten av ett enhetligt
bötessystem i lagstiftningen.»

Jag håller med om att man inte uppnår
det sista, såvida man inte nu omedelbart
tar steget fullt ut, men när vi
hemställer om en skrivelse till Kung].
Maj:t i det här ärendet, förutsätter vi
att den utredning som då till äventyrs
skulle bli följden kommer att be -

Onsdagen den 10 mars 1965

Nr 11

Ang. straffpåföljden vid vårdslös deklaration

döma hela frågan i dess stora sammanhang.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr AHLKVIST (s):

Jag är tacksam för den undervisning
jag fick av herr Svanström om beräkningen
av antalet remissinstanser. Jag
måste bekänna att jag inte tidigare vetat,
att minoriteten är mer än majoriteten.
För övrigt glömde herr Svanström
även denna gång att tala om, att
den minoritetet som tillstyrkte gjorde
det under förutsättning att man kunde
kombinera dagsböterna med straffskatt.

Herr Svanström förutsätter att vi
skall kunna bli eniga framdeles om
detta, men jag vill inte ge några förhandslöften
i detta sammanhang. Om
denna fråga skall prövas, bör den prövas
i större sammanhang och från
andra utgångspunkter än motionärerna
tar upp.

Jag vet inte vem som har sådana
svårigheter att få medhjälpare som
herr Svanström nämnde eller i vilka
fall den som är behjälplig vid upprättandet
av en deklaration löper särskilt
stora risker, men om sådana svårigheter
föreligger, tror jag inte att de
kan avhjälpas genom att man ändrar
bötessystemet från normerade böter
till dagsböter.

I sin replik sade herr Svanström,
att dagsbotssystemet kan bättre anpassas
efter vederbörandes ekonomiska
förhållanden. Det ligger naturligtvis
något i detta, men det är inte hela sanningen.
En större inkomsttagare har
väl ändå större möjligheter att undanhålla
stora skattebelopp än vad en
mindre inkomsttagare har. Den mindre
inkomsttagaren kan ju inte undanhålla
så stora skattebelopp och kan därför
inte heller få så höga böter. På det
sättet är även de normerade böterna
indirekt knutna till vederbörandes
ekonomiska förhållanden.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Till det sista vill jag
bara säga, att herr Ahlkvist tycks vidhålla
en föråldrad tankegång.

Om herr Ahlkvist ville vara riktigt
objektiv, skulle han säkert erkänna,
att en övergång till dagsbotssystemet i
det här fallet skulle vara i linje med
tidens anda. Mitt förslag får inte uppfattas
som ett försök att mildra straffet
i det här sammanhanget. Jag ber att få
understryka än en gång, att det är min
uppfattning och reservanternas mening,
att det här brottet måste beivras
med starka medel, men det bör
självfallet ske i överensstämmelse med
den allmänna anda som präglar strafflagen
över huvud taget och som ju i
första hand herr Ahlkvist har varit
med om att utforma de senaste åren.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Man kan inte läsa vare
sig reservationen eller motionen på
annat sätt än att de syftar till en strafflindring,
och det är detta som tett sig
mest betänkligt för första lagutskottet
och även varit den mest avgörande
motiveringen till att motionen avstyrkes.
Utskottet har inte velat ge intrycket
att vi skulle vilja rekommendera
en strafflindring för dessa brott.

När herr Svanström fortsätter att
tala om att man framdeles kan komma
att överväga ett dagsbotssystem,
vill jag upprepa att detta icke kan ske
på det enkla sätt man har tänkt sig i
motionen; systemet får i så fall kombineras
med något annat som gör att
ändringen icke kan uppfattas som någon
strafflindring.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat pro -

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1965

positionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svanström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 77 §
militära rättegångslagen den 30 juni
1948 (nr 472), bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion
om ersättning från allmän försäkringskassa
för kostnader för globulinsprutor;
och

nr 12, i anledning av väckta motioner
om förbättring av folkpensionärernas
ställning inom sjukförsäkringen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ersättning från allmän försäkringskassa
för resa vid viss vård och behandling Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av väckta
motioner om ersättning från allmän försäkringskassa
för resa vid viss vård och
behandling.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
66 i första kammaren av herr Lundin
m. fl. samt nr 89 i andra kammaren av
herr Nilsson i Östersund m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
om sådan ändring av lagen om allmän
försäkring, att reseersättning utginge
till patient, som hänvisats av läkare
för vård eller behandling i anledning
av sjukdom som föreskreves i särskild
kungörelse (SFS 1962:387) med
stöd av 2 kap. 6 § lagen om allmän försäkring.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 66
och II: 89, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr LUNDIN (s):

Herr talman! I Lag om allmän försäkring,
andra kapitlet, som handlar om
sjukvårdsersättning, föreskrivs enligt
5 § att ersättning för resor även skall
utgå till den sjuke som åtnjutit läkaroch
sjukhusvård. Det gäller då den sjuke
får vård och behandling, direkt förmedlad
av läkare.

I samma lags 6 § sägs att Konungen
äger föreskriva att ersättning för vård
eller behandling kan utgå enligt andra
grunder. Kungl. Maj:t har med stöd av
denna paragraf utfärdat en kungörelse,
som säger att ersättning även utgår för
utgifter för vård och behandling som
lämnas av icke läkare, exempelvis legitimerade
sjukgymnaster eller legitimerade
sjuksköterskor. Ersättning för

Onsdagen den 10 mars 1905

Nr 11

Om ersättning från allmän försäkringskassa för resa vid viss vård och behandling

vård och behandling kan dock endast
utgå om den sjuke är remitterad av
läkare. Reseersättning utgår icke till
den sjuke som åtnjutit sådan vård.

Det är sådan reseersättning vi motionärer
föreslår i motionerna nr 66 i denna
kammare och nr 89 i andra kammaren.
Vi har i motionerna framhållit att
den sjuke, på grund av att reseersättning
icke utgår, många gånger icke
kommer i åtnjutande av den vård som
läkaren föreskriver. Som exempel har
vi anfört att inom yrken med tungt
kroppsarbete uppstår ofta ryggbesvär,
ischias eller muskelförlamning. Läkaren
föreskriver där sjukgymnastik, mekanisk
sträckbehandling eller liknande,
och sådan behandling utföres icke av
läkare. Det är dock en vårdform, som
för den sortens sjuka är den riktiga.
Med långa avstånd till behandlingsställena
kan resekostnaderna utgöra hinder
för den sjuke att få av läkaren föreskriven
vård. För att utveckla exemplet
om sjukgymnastisk vård, så vet vi
ju att läkaren förordnar minst 10 eller
15 behandlingar. Taxan för behandlingen
har varit 10 kronor gången. Resekostnaden
blir ofta lika stor och många
gånger dubbelt så stor som vårdkostnaden.
Resorna blir i senare fallet den
huvudsakliga kostnaden för de sjuka,
och det är väl orealistiskt att tänka
sig att en sjukgymnast skall besöka de
sjuka i hemmet när avstånden är stora;
annars föreskriver ju kungörelsen eller
lagen att skälig reseersättning skall
utgå om behandlingen utföres hos den
sjuke.

Utskottet säger att frågor om ersättning
för resor i samband med olika former
av vård och behandling har varit
föremål för riksdagens prövning vid
flera tillfällen. Det är väl riktigt, men
efter den påtalade kungörelsen från
1962, då försäkringslagen kom att omfatta
ersättning för vård och behandling
lämnad av andra än läkare, har
motionerna avsett yrkanden om ersättning
för resor i samband med förslag
till nya och andra former av vård och

4 Förslå kammarens protokoll 1965. Nr 11

behandling som icke är föreskrivna i
lag. Skillnaden i det här fallet är att
vi föreslår ersättning för resor i samband
med sådan vård och behandling
som redan är föreskriven i lagen om
allmän försäkring. Detta är naturligtvis
en fråga om endast berör glesbygd,
som har långt till vård- och behandlingsställena.
Lagen om allmän försäkring
föreskriver ju reseersättning när
vård lämnas av läkare. Då är det väl
inte mer än rimligt att, om vården kom
att omfatta annan legitimerad vård än
den som utföres direkt av läkare, reseförordningen
skall gälla även för dessa
vårdformer.

.Tåg anser att det inte har varit nödvändigt
att avvakta ett eventuellt förslag
från sjukförsäkringsutredningen.
Jag anser det av den anledningen att
jag inte tror att sjukförsäkringsutredningen
kommer att föreslå regeringen
att lägga en proposition i frågan eller
att riksdagen kommer att anta ett nytt
förslag om ersättning för nya och vidgade
former av vård och behandling,
därest ersättning för resor icke upptas.

Utskottet, som icke har velat tillstyrka
motionerna, har dock en positiv
skrivning och finner de i motionerna
framförda synpunkterna beaktansvärda.
Jag får väl därför nöja mig med, herr
talman, att göra det uttalandet, att jag
hoppas att även sjukförsäkringsutredningen
skall finna synpunkterna beaktansvärda
och komma med förslag om
reseersättning i de fall då sjukförsäkringslagcn
redan nu föreskriver ersättning
för vård och behandling och att
när utredningen kommer med förslag
om vidgade former för vård och behandling
dessa förslag även kommer
att omfatta den sjukes resor.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Som herr Lundin liar
sagt, liar utskottet varit välvilligt inställt
till den motion som han har väckt
och som han nu har talat för. Utskottet
bär funnit som det står i utlåtandet

46 Nr 11 Onsdagen den 10 mars 1965

Ang. kommunernas kostnader för reservanordningar för kommunalteknisk verksamhet -

— de framförda synpunkterna beaktansvärda.

Med hänsyn till att 1961 års sjukförsäkringsutredning,
som inte bara har
frågan om reseersättningarna att ta
ställning till utan hela fältet av olika
ersättningsfrågor, arbetar med detta
spörsmål har utskottet inte velat eller
helt enkelt inte kunnat föregripa ett
ställningstagande av denna utredning.
I sinom tid kommer förslag om de s. k.
merprestationerna liksom den fråga
som herr Lundin nu har tagit upp att
bli föremål för behandling av riksdagen;
det är alldeles uppenbart. Vi hoppas
väl alla att den dagen inte skall
vara alltför avlägsen då vi får anledning
att på nytt ta upp denna fråga.

Får jag till slut bara tillägga att i utredningsuppdraget
ingår, såvitt jag har
mig bekant, också problemet om den
förebyggande hälsovården, vilket i detta
sammanhang kanske har sin särskilda
betydelse.

Jag ber att få yrka bifall till andra
lagutskottets utlåtande nr 13.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av väckta motioner angående reseersättningen
enligt sjukreseförordningen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. kommunernas kostnader för reservanordningar
för kommunalteknisk verksamhet Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av väckta
motioner angående kommunernas kostnader
för reservanordningar för kommunalteknisk
verksamhet.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
517 i första kammaren av herr Nilsson.
Hjalmar, m. fl. samt nr CIO i andra kammaren
av herr Anderson i Sundsvall
in. fl.

1 motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om förslag till sådana
författningsändringar, som erfordrades
för överförande av regleringen
beträffande kommunernas uppgifter
i fråga om reservanordningar för kommunalteknisk
verksamhet från civilförsvarslagen
till lagen om kommunal beredskap,
samt

att för dessa kostnader därvid måtte
bestämmas statsbidrag efter samma
grunder, som gällde för övriga kommunala
beredskapskostnader.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:517 och II:
610, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström och Hubinette, fru Olsson samt
herrar Sörenson, Anderson i Sundsvall,
Rimmerfors, Gustavsson i Alvesta och
Ringaby, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till förevarande motioner, I:
517 och 11:610, i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om förslag till sådana
författningsändringar, som erfordrades
för att överföra regleringen
beträffande kommunernas uppgifter i
fråga om reservanordningar för kommunalteknisk
verksamhet från civilförsvarslagen
till lagen om kommunal beredskap
samt för att statsbidrag för
dessa kostnader skulle utgå efter samma
grunder, som gällde för övriga kommunala
beredskapskostnader.

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 19(5f>

Ang. kommunernas kostnader för reservanordningar för kommunalteknisk verk samhet -

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Orsaken till här ifrågavarande
ekonomiska särmeningar mellan
stat och kommun är att kommunalrättskommitténs
förslag — SOU 1962: 7
— att bestämmelserna om reservanordningar
inom kommunalteknisk verksamhet
— det gäller här vatten-, gasoch
elförsörjningen — skulle överföras
från civilförsvarslagen till författningen
om kommunalberedskap, då de till
övervägande del hänför sig till denna
beredskap, ännu inte har genomförts.

Då det gäller kommunal beredskap i
allmänhet erhålller kommunen statsbidrag
med 90 procent eller den större
del av kostnaden som Kungl. Maj:t medgiver,
men genom att bestämmelserna
om reservanordningar inom den kommunaltekniska
verksamheten för vatten-,
gas- och elförsörjningen fortfarande
räknas till civilförsvarslagen erhåller
kommunerna för sin beredskap
på detta område statsbidrag med bara
två tredjedelar av den skäliga kostnaden.

Det finns inga bärande skäl för att
på detta konstlade sätt minska statsbidraget
och ytterligare belasta kommunerna.
Det har heller inte anförts
något egentligt skäl för detta. Man har
bara sagt att det kan få vara som det
är. Den kommunala beredskapen i sin
helhet är ju en typisk allmän försvarsåtgärd
för de fall landet skulle komma
i krig och bör som sådan främst belasta
statsverket och bara i ringa utsträckning
kommunerna.

Detta är ju icke någon politisk fråga,
där oppositionen vill så att säga komma
åt regeringen, utan en rent praktisk
ekonomisk angelägenhet mellan stat och
kommun. Såväl stadsförbundet som
kommunförbundet har ju reservationslöst
anslutit sig till den uppfattning
som jag gör mig till tolk för. Det kan
deras representanter här i kammaren
intyga. Därtill har det visat sig att det
blir synnerligen besvärligt för länsstyrelserna
att avgöra, till vilken grupp

av beredskapsåtgärder en viss åtgärd
hör och vilken procentsats som därför
skall tillämpas för statsbidraget. Ännu
har vi ju inte haft så många sådana här
fall, ty detta är ju relativt nytt, men i
de fall där frågan varit aktuell har
praktiska svårigheter av betydande
mått redan visat sig.

Andra lagutskottet tillstyrkte motionen
förra året, visserligen med lottens
hjälp. I vad utskottet då skrev vill jag
helt instämma, och det är detsamma
som i år innefattas i reservationen,
nämligen att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag
till sådana författningsändringar
som erfordras för att överföra regleringen
beträffande kommunernas uppgifter
i fråga om reservanordningar för
kommunalteknisk verksamhet från civilförsvarslagen
till lagen om kommunal
beredskap samt för att statsbidrag
för dessa kostnader skall utgå efter
samma grunder som gäller för övriga
kommunala beredskapskostnader.

Med den motiveringen vill jag yrka
bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Hjalmar Nilsson (s), Carl Albert Anderson
(s) och Strandberg (h).

Herr HiiBINETTE (h):

Herr talman! Jag vill i likhet med
herr Edström yrka bifall till reservationen.
Jag skall bara komplettera hans
framställning med ytterligare någon
synpunkt.

Staten ålägger ju kommunen att vidtaga
sådana här reservanordningar, och
då tycker man att när staten bestämmer
om hur det skall vara, så skall staten
också svara för kostnaderna. Det
tycker jag är ett enkelt och riktigt resonemang.
Utskottsmajoriteten har
däremot sagt — det står inte i utlåtandet,
men det sades vid behandlingen i
utskottet — att kommunerna kan tillgodogöra
sig viss del av dessa anordningar.
Jag tror inte att det är på det

Onsdagen den 1(1 mars 1965

48 Nr 11

Ang. kommunernas kostnader för reservanordningar för kommunalteknisk verk samhet -

sättet, utan jag tror att ett åläggande
för kommunen medför utgifter som
kommunen inte på något sätt kan ha
någon nytta av.

Det förvånade mig litet vad utskottet
skriver som motivering för avslag
på motionerna, nämligen: »Utskottet

kan inte finna, att sedan fjolåret inträffat
något som skulle kunna ge riksdagen
anledning till ändrat ställningstagande
i denna fråga.» Jag begriper inte
vad utskottet menar med att det skall
inträffa något för att man skall göra en
sådan bär principiell omdisponering,
men det kan ju hända att utskottets talesman
kan ge någon förklaring.

Jag'' ber att få yrka bifall till reservationen,
herr talman!

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Hiibinette var förvånad
över att det måste inträffa något
för att riksdagen skall ta en annan
ställning vid förnyad prövning av ett
ärende som behandlades för ett år sedan.
Jag vill säga att det väl inte är så
märkligt att utskottet har gjort det uttalandet.

I samband med eu proposition om
kommunal beredskap hade riksdagen i
fjol att göra avvägningen, huruvida reservanordningar
som regleras i civilförsvarslagen
av år 1960 skulle överföras
till lagen om kommunal beredskap
eller inte. Riksdagen avvisade vid
det tillfället det förslag som reservanterna
nu framfört, och att säga att det
sedan dess inte bär inträffat någonting
som kan föranleda ändrat ställningstagande
är åtminstone för mig i sammanhanget
ganska naturligt.

Lagen om kommunal beredskap antogs,
såsom jag nämnde, av riksdagen i
fjol, och den ger kommunerna möjlighet
att erhålla statsbidrag med lägst 90
procent av de kostnader man har för
»särskilda anordningar eller förberedelser
för vattenförsörjningen eller den
allmänna hälsovården». I samtliga fall

gäller det dock endast åtgärder som har
vidtagits med hänsyn till planlagd inkvartering
och efter förordnande av
länsstyrelsen i respektive län. När ersättning
skall utgå, är den dessutom beroende
av i vilken omfattning riksdagen
anvisar medel till dessa åtgärder.

I civilförsvarslagen, av år 1960, infördes
bestämmelser, som ålägger kommunerna
att bland annat svara för vissa
reservanordningar, i första hand beträffande
brandförsvaret. Det anses i
de diskussioner som har förts och i
de yttranden som har avgivits att det
beträffande civilförsvaret i stort sett
inte finns kvar något större behov av
reservanordningar annat än just för
brandförsvaret, såsom anläggandet av
branddammar eller motsvarande anordningar.
övriga reservanordningar är ju
sådana som i betydande utsträckning
ingår i vad vi kan kalla kommunernas
normala verksamhet. Det är helt omöjligt
för kommuner som har egna vattenverk
att inte ha reservanordningar
för att kunna tillgodose vattenförsörjningen
vid avbrott även vid fredstid.
Detsamma gäller ju vid avbrott på eloch
gasdistributionen. Här finns redan
reservanordningar, eftersom de är
nödvändiga för den normala verksamheten
på det kommunaltekniska området.

I den utsträckning som det är nödvändigt
med särskilda reservanordningar
just för civilförsvarets del utgår
redan nu statsbidrag till dessa, och det
kan vara intressant att se vad riksdagen
så sent som i fjol uttalade, då den
instämde i vad departementschefen hade
sagt.

»Det kan i detta sammanhang vara
skäl att understyrka betydelsen av att
kommunerna beaktar också beredskapsintresset,
då de utför kommunaltekniska
anläggningar. Möjligheterna
att vid ny- eller ombyggnad utan särskild
kostnad eller till en ringa merkostnad
vinna väsentligt skydd bör
även på detta område tillvaratagas,

Onsdagen den 10 mars 196o Nr 11

Ang. kommunernas kostnader för reservanordningar för kommunalteknisk verk samhet -

även om särskilda föreskrifter därom
ej föreligger.» Det gäller alltså åtgärder
för att såvitt möjligt trygga den
kommunaltekniska verksamhet som
kommunerna redan i fredstid bedriver.
Att såsom reservanterna nu vill, överföra
denna fråga om kommunaltekniska
reservanläggningar till lagen om kommunal
beredskap, vilken ju i huvudsak
har sin stora betydelse — jag kanske
rent av kan tillägga väsentliga betydelse
— just för inkvarteringskommunerna,
finns det enligt utskottsmajoritetens
uppfattning inte något motiv för.

Av denna orsak vill jag, herr talman,
yrka bifall till andra lagutskottets utlåtande
nr 15.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vid förra årets riksdag
var meningarna mycket delade, och
det var med mycket knapp majoritet,
som utskottets förslag den gången avslogs
och reservationen vann. Jag begärde
dock ordet för att påpeka, var
svårigheterna egentligen ligger. De förekommer
just på vattenförsörjningsområdet.
Elförsörjningen sköts ju på
ett speciellt sätt, och det är ju ofta
särskilda ekonomiska företag som handhar
denna försörjning. För elkraften
finns det numera reservledningar och
dylikt även under normala förhållanden.

När det gäller vattenförsörjningen
säger ju lagen om kommunal beredskap,
att alla anordningar och förberedelser
som berör inkvartering och
andra dylika saker skall få statsbidrag
enligt lagen om kommunal beredskap,
medan alla andra reservanordningar
för vatten i kommunerna skall betalas
enligt civilförsvarslagen. Resultatet blir
ju då, att sådana kommuner som har
inkvarteringsbekymmer, som alltså
skall bli kommuner dit folk under
krigstid skall flyttas, får större hjälp,
medan de stora kommuner, varifrån
folk skall utrymmas, får mindre bidrag.

Det kanske man kan säga är riktigt bedömt
efter dagens situation, men hur
vet vi hur det blir i framtiden? Varför
skall den ena kommunen få statsbidrag
med 90 procent och den andra med 6<5
2/3 procent av kostnaderna för reservvattenbehållare.
Framtiden är oviss.
Det kan ju hända att alla våra planer
och beräkningar kastas om. Länsstyrelserna
får besvärligt bedöma huruvida
en kommun skall betraktas som utrymningskommun
eller inkvarteringskommun.
Den kan ju vara bådadera, om
den är vidsträckt. I det ena fallet skall
kommunen ha 90 procent statsbidrag i
det andra fallet 66 2/3 procent. Det blir
enklare om till alla beredskapsåtgärder,
som ju avser en del av försvaret under
krig, erhölles bidrag av staten efter enhetliga
principer.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Är det på det sättet
att länsstyrelserna förordnar att en
kommun skall vidtaga åtgärder för att
klara sina »förberedelser för vattenförsörjningen
i anledning av att kommunen
är en inkvarteringskommun»,
utgår ju 90 procent eller det högre
statsbidrag som Kungl. Maj:t kan medge
såsom skäligt till den kommunen.
Då är det alltså fråga om förberedelser
för vattenförsörjningen. Enligt civilförsvarslagens
bestämmelser är det
ju fråga om reservanordningar för att
trygga redan befintlig vattenförsörjning,
och då utgår i de sammanhangen
ett statsbidrag som är två tredjedelar
eller det högre belopp som Kungl.
Maj:t kan anse skäligt. Det kan väl inte
bereda några större bekymmer att klara
ut detta på länsstyrelserna.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Både civilförsvarslagen
och författningen om kommunal
beredskap är försvarslagar. De handlar
båda om försvaret det finns ing -

50 Nr 11 Onsdagen den 10 mars 1965

Ang. kommunernas kostnader för reservanordningar för kommunalteknisk verksamhet -

en principiell skillnad. Eftersom försvaret
är en statens angelägenhet, menar
jag att staten också främst skall ta
på sig kostnaden för försvaret.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Edström glömde
bara att säga vad herr Hiibinette påpekade
i sitt anförande, nämligen att
kommunerna i vissa sammanhang i sin
normala verksamhet har nytta av dessa
anordningar. Det är det som varit
avgörande vid bestämmandet av storleken
av statsbidraget. Det är ju det
som också varit avgörande när man
har gett Kungl. Maj:t möjlighet att i
särskilda fall pröva ett högre statsbidrag
än nu utgående på två tredjedelar
respektive 90 procent.

Herr HtlBINETTE (h):

Herr talman! Jag måste be att få
korrigera herr Larsson. I mitt anförande
sade jag att utskottsmajoriteten
vid frågans behandling i utskottet har
resonerat på det sätt som herr Larsson
nu angav. Jag har aldrig påstått att det
är så att kommunerna kan ha nytta
av dessa anordningar.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det förvånar mig, herr
Hiibinette, om inte kommunerna under
fredstid använder de reservanordningar
för vatten-, el- och gasförsörjning
som de skaffat sig för att stå bättre
rustade under krigstid. Jag har den
uppfattningen att vi utnyttjar våra resurser
i det sammanhanget.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det

förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och bcfunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej —71.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av väckta motioner om översyn
av reglerna rörande folkpension till vissa
änkor, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Onsdagen den 10 mars 1065

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot mörkerolyckor; och
nr 7, i anledning av väckt motion angående
körkortsproven.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. behovet av ett internationellt språk

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av väckta motioner angånde behovet av
ett internationellt språk.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
60, av herr Dahl m. fl., och 11:73, avherr
Mellqvist m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Sverige hos
Förenta Nationerna måtte föreslå tillsättandet
av en vetenskaplig kommission
med uppgift att förutsättningslöst
utreda behovet av ett internationellt
språk vid sidan av de olika nationalspråken.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna
1:60 och 11:73 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

1 motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat: »Att nu försöka få upp
frågan om ett gemensamt språk på FN:s
dagordning och att få till stånd en vetenskaplig
granskning av olika alternativ
förefaller komma att möta stora svårigheter.
En framkomligare väg att få
frågan på detta stadium underställd ett
internationellt forum torde vara en hänvändelse
till Unesco genom det svenska
Unescorådet. Det bör emellertid få ankomma
på Kungl. Maj:t att taga de initiativ
som kan anses lämpliga för att
pröva förutsättningarna för en undersökning
i motionernas syfte.»

Nr 11 51

Ang. behovet av ett internationellt språk

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag kan säga att det
är en i alla avseenden nöjd och belåten
motionär som träder upp i talarstolen,
när detta ärende nu behandlas.
Men jag finner mig ändå föranlåten
att med några ord understryka ett par
saker som förekommer här, samtidigt
som jag naturligtvis med tillfredsställelse
hälsar att allmänna beredningsutskottet
enhälligt har gått på motionärernas
linje.

Förenta Nationerna har beslutat att
år 1965 skall vara »det internationella
samarbetets år» med syftet att främja
allt slags internationellt samarbete,
stärka de vänskapliga förhållandena
mellan folken och säkra freden. Därmed
har Förenta Nationerna gett uttryck
åt den uppfattningen, att organisationen
och dess medlemsstater särskilt
bör uppmärksamma och stödja
sådana förslag som syftar till bättre
kontakter, större förståelse och ökad
ömsesidig uppskattning av olika folks
kulturella insatser.

Den motion som väckts av herr Mellqvist
in. fl. i andra kammaren och av
mig och andra i denna kammare har
glädjande nog vunnit anslutning inom
samtliga partier. Motionen överensstämmer
också helt med vad Förenta
Nationerna velat aktualisera genom att
proklamera »det internationella samarbetets
år 1965». Motionens målsättning
är ytterst att skapa förståelse,
närma folken till varandra och praktiskt
sett söka få till stånd en objektiv
utredning om och en rationell lösning
av det internationella språkproblemet,
d. v. s. söka få fram ett brodersmål vid
sidan av respektive modersmål.

Den internationella språkfrågan har
blivit en världsangelägenhet som bör
lösas på en gång till gagn för både
samtid och framtid, och det bör ske
dels genom att man rent vetenskapligt
klarlägger behovet av ett internationellt
språk och dels genom att man
objektivt granskar olika alternativ för
ett sådant språk och på grundval av

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1965

Ang. behovet av ett internationellt språk
redovisade fakta summerar fördelar
och nackdelar av t. ex. engelskan eller
ett annat nationalspråk samt esperanto.

Beredningsutskottet är helt inne på
motionärernas linje och skriver i sitt
utlåtande: »Den internationella utvecklingen
på olika områden medför ett allt
mer kännbart behov av förbättrade förutsättningar
för språklig kommunikation
i det mellanfolkliga vetenskapliga
och kulturella utbytet och i det humanitära
arbetet samt vid förhandlingar
och mänskliga kontakter i övrigt mellan
invånare i olika länder. Ett allmänt
omfattat internationellt språk torde
härvidlag kunna fylla en väsentlig uppgift
och bidraga till att skapa den ömsesidiga
förståelse folken emellan, som
är en av grunderna för en fredlig samverkan.
»

Motionärerna liksom utskottet är
självfallet väl medvetna om att denna
fråga inte löses i en handvändning och
att hindren är många och svårigheterna
stora. Den internationella byråkratiens
kvarnar mal långsamt, men historien
bär dock vittnesbörd om att när en idé
är rotad i ett verkligt behov och bärs
fram av en uppriktig vilja att nå resultat,
då besegras motståndet i det långa
loppet, även om vägen mot målet är
lång att gå.

Motionen mynnar som vi vet ut i ett
yrkande om att hänvändelse skulle göras
till Förenta Nationerna som den
lämpligaste instansen för denna frågas
behandling. Beredningsutskottet har
emellertid inte gått in för detta tillvägagångssätt
utan har stannat för Unesco,
som ju är ett specialorgan inom FN och
som sysslar med undervisning, vetenskap
och kultur.

Enligt procedurstadgan för Unescos
generalkonferens, artikel 10, har varje
medlemsstat, d. v. s. varje regering, rätt
att föreslå ett ärendes upptagande på
dagordningen, och enligt artikel 17 har
varje regering rätt att göra tillägg till
den uppgjorda provisoriska dagordningen.

Utskottet påpekar att Unesco, där

Internationella esperantoförbundet har
konsultativ ställning, vid sin session i
Montevideo 1954 antog en resolution
som utmynnade i att Unescos generaldirektör
fick i uppdrag att följa språkets
användning på olika områden.
Däremot har frågan om ett internationellt
språk icke inom vare sig FN
eller Unesco varit föremål för en sådan
förutsättningslös prövning som avses i
motionerna.

Det förtjänar understrykas, att det
icke är fråga om att ta ställning till vilket
språk som bör accepteras utan om
ett principiellt konstaterande av det
faktum att ett gemensamt internationellt
språk är av utomordentligt stor
vikt och är behövligt i internationella
sammanhang i dag.

Utskottet anser att en framkomlig väg
att få frågan underställd ett internationellt
forum vore en hänvändelse till
Unesco. Motionärerna har som sagt
ingenting att erinra mot detta förslag,
men däremot torde det väl knappast
vara riktigt, som utskottet skriver, att
hänvändelsen skall göras genom Svenska
Unescorådet. Såväl enligt Unescos
stadgar, artikel 7, som enligt instruktionen
för Svenska Unescorådet, § 2,
har rådet endast rådgivande karaktär.
Svenska Unescorådet skall enligt § 2
mom. c föreslå Kungl. Maj:t delegater
till Unescos generalkonferens samt
tjänstgöra som rådgivande organ för
dessa delegater. Svenska Unescorådet
har således ingen förslagsrätt. Denna
tillkommer enligt Unescos procedurstadgar,
artiklarna 10 och 17, medlemsstaterna,
d. v. s. regeringarna.

Denna fråga har också aktualiserats i
andra länder. Jag kan meddela, att riksdagsman
Alvar Sundeil i den finska
riksdagen tillsammans med ett tiotal
riksdagsmän ur olika partier framlägger
ett liknande förslag. Även de nederländska
riksdagsmännen Kleywegt och
van Rijckevorsel har förklarat att de
kommer att inlämna en motion med
samma hemställan som gjorts i motionen
til! den svenska riksdagen.

Onsdagen den 10 mars 1005

Nr 11

Om riksdagen i dag accepterar det
förslag, som ett enhälligt allmänt beredningsutskott
framlägger, vill jag uttrycka
den förhoppningen att de initiativ,
som därvid överlämnas till den
svenska regeringen skall kunna utmynna
i att det hela föres fram till ett gott
resultat. Jag är övertygad om att vi därmed
på ett i allo värdigt sätt bidrager
till att förverkliga FN :s appell om »det
internationella året» och att praktiskt
söka förverkliga tanken på att skapa
internationell förståelse och folkförbrödring
— något som världen i dag är
i så stort behov av.

.lag ber således att få yrka bifall till
allmänna beredningsutskottets förslag

I herr Dahls yttrande instämde herrar
Dahlberg (s) och Einar Persson (s),
fru Nilsson (s), herrar Damström (s),
Gunnar Pettersson (fp), Hermansson
(ep), Magnusson (s), Oscar Carlsson
(s) och Herbert Larsson (s), fru Carlqvist
(s), fröken Ranmark (s) samt herrar
Hellebladh (s), Bengtson (ep) och
Svanström (ep).

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag skall bara be att få
knyta ett par korta kommentarer till
motionen.

Bakom motionen ligger en gammal
ideell tanke. Särskilt de som varit med
i ungdomsrörelsen känner väl till saken,
och jag antar att det är många här i
riksdagen som i sin ungdom deltagit i
esperantokurser och som drömt om ett
internationellt språk. Motionen har ett
gott syfte. Men det måste också stå
klart att något av det svåraste som
finns är att realisera detta syfte. Utskottet
har påpekat svårigheterna, och
det kunde ha skett mycket starkare.

Jag vill säga, att man med tanke på
situationen på språkområdet i världen
får beteckna denna motion såsom ganska
sofistikerad.

.Tåg erinrar om att Förenta Nationerna
och Unesco under många år dryftat

Ang. behovet av ett internationellt språk
en fråga om en mycket mer elementär
verksamhet, nämligen kampen mot analfabetism
i världen. Man beräknar att
det finns minst 700 miljoner analfabeter
i världen. Under förra hösten beslöt
Unescos generalkonferens att starta en
försöksverksamhet i åtta länder för att
få erfarenheter av hur analfabetismen
i världen skall kunna bekämpas. Denna
försöksverksamhet skall pågå under
fem år, och man beräknar att den skall
dra en kostnad på cirka 50 miljoner
kronor. Om erfarenheterna då blir uppmuntrande
ämnar man gå vidare. Men
alla förstår att det är ett jättelikt arbete
att i dessa mycket fattiga länder organisera
upp lärarutbildning, skaffa skolböcker
och skollokaler och alla övriga
förutsättningar som är nödvändiga när
man måste starta från botten. Och detta
gäller det egna modersmålet -— alltså
hur man skall lära sig att skriva och
räkna och bemästra sitt eget språk.

Mot denna bakgrund är det svårt att
tro på möjligheterna att under en mycket
lång tid skapa ett verkligt intresse i
de internationella organen för en så
avancerad tanke som kommer till uttryck
i denna motion, nämligen tanken
på ett universellt hjälpspråk. Självfallet
skulle förslaget även innebära stora
kostnader — om man skulle lyckas att
i en vetenskaplig undersökningskommission
och sedermera i beslutande instanser
finna ett lämpligt språk eller
att enas om ett sådant.

Vi får räkna med att det ligger många
stötestenar i vägen för denna motion.
Det kommer att behövas all den entusiasm
som många ledamöter här uttryckte
genom att instämma i herr
Dahls anförande. Kungl. Maj:t får nu
tillfälle att pröva frågan och bedöma,
om den anser att frågan bör föras vidare
till ett internationellt forum. Jag
har ansett det nödvändigt att anlägga
dessa synpunkter för att få ett mera
realistiskt perspektiv på denna fråga.

Häri instämde herr Gustavsson,
Bengt, (s).

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1965

Ang. uthyrning av maskiner och redskap

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Sällan har väl en fråga
behandlats med så stort och positivt
intresse i utskottet som just denna,
och det är ju ganska naturligt att vi är
intresserade av att skapa förståelse
bland folken — något som alla måste
säga i hög grad saknas.

Jag kan inte underlåta att citera vad
någon i utskottet sade i detta sammanhang.
Han berättade nämligen att han
träffat en man i ett annat land och
diskuterat dessa frågor, och denne man,
en arbetare, hade sagt: »Jag har varit
gift med en kvinna i 30 år och vi talar
samma språk, men vi har grälat i 25 år
tills vi kom på att det behövdes mer
än ett gemensamt språk för att man
skall komma om sams.»

Det ligger någonting i detta. Men
utan det gemensamma språket hade det
givetvis gått ännu sämre, och vi har
därför i utskottet ställt oss positiva till
dessa motioner.

•Tåg yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Möller att det är självklart att var och
en som i internationella sammanhang
har sysslat med denna fråga, något som
jag har gjort i många år, är på det klara
med de synpunkter som herr Möller
här drog fram. Men det är här fråga
om en revolution, om någonting som
världen aldrig har upplevat tidigare,
nämligen att man skall försöka skapa
en möjlighet för alla människor att vid
sidan av sitt eget modersmål tala ett
annat språk, vare sig det nu blir t. ex.
franska eller engelska. Det är klart att
detta kostar kolossala summor och att
det kommer att ta tid.

Men om alla människor som arbetar
i internationella sammanhang, liksom
alla inom utskottet, är på det klara
med att här behövs initiativ — skall
man då bara rada upp svårigheter?
Skall man bara säga, att det kostar så

mycket, att det är så mycket som är i
vägen? Varje stor idé har alltid ansetts
förorsaka en massa besvärligheter.
Finns det människor som tror på möjligheten
att bryta motståndet när det
gäller ett internationellt språk eller att
lösa analfabetismens problem, som
över huvud taget tror att man skall kunna
lösa internationella problem hur
stora svårigheterna än är — skall man
då sätta sig med armarna i kors och
låta utvecklingen gå dithän den vill?
Vet vi att det förhåller sig så som utskottet
här har sagt, att det finns ett
behov av förbindelsemedel människorna
emellan, då är det väl en heder för
den svenska riksdagen att vara en av
de första institutioner i världen som
för fram denna framtidstanke och därmed,
även om det kommer att ta lång
tid, står som initiativtagare till lösningen
av ett av de främsta problem, som
vi i vår internationella tid har att ta
ställning till.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av väckt motion om samordning
av de statliga organens insatser,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. uthyrning av maskiner och redskap

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning
av väckta motioner om utredning rörande
uthyrning av maskiner och redskap.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
584, av -herr Ferdinand Nilsson, och II:
687, av herrar Börjesson i Falköping
och Elmwall„ hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

Onsdagen den 10 mars 1905

Nr 11

begära, att en skyndsam och allsidig utredning
av förutsättningarna för och
möjligheterna att finansiellt och organisatoriskt
introducera verksamhet avseende
uthyrning (utarrendering) av
maskiner och redskap till företag i enlighet
med motionernas syfte måtte företagas
samt att för riksdagen måtte
framläggas de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:584
och II: 687 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! I motionerna har vi
hemställt att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en skyndsam
och allsidig utredning om förutsättningarna
och möjligheterna finansiellt och
organisatoriskt för en vidgad verksamhet
avseende uthyrning av maskiner
och redskap till företag samt att för
riksdagen framlägges de förslag, vartill
utredningen kan föranleda.

Vi har menat att det är ett viktigt led
i strävandena att lösa de mindre företagarnas
problem när det gäller kapitalbehovet.
Den av oss avsedda verksamheten
har prövats utomlands i ganska
stor utsträckning och liar där kunnat
bidraga till att lösa detta problem.
Metoden blir enligt vår mening av betydelse
för exempelvis mindre industrier,
för detaljhandeln, för åkerier
och för entreprenadföretag. Det innebär
ett finansieringsalternativ, som vi
anser kan vara värdefullt.

Verksamheten förekommer redan i
viss utsträckning. Vi har vissa begränsade
erfarenheter, som utskottet värderar
på det sättet, att det uttalar att man
kan konstatera att vissa större banker
har startat företag i denna riktning
o. s. v. Utskottet är dock inte nöjt med
de erfarenheter som hittills gjorts av
de större bankerna utan vill ha ytterligare
erfarenheter. Man gör emellertid

Ang. uthyrning av maskiner och redskap
gällande att den korta tid som förflutit
inte har gett några ytterligare erfaenheter.

Eftersom remissyttranden i år inte
har inhämtats över motionerna, vet jag
inte varifrån utskottet har fått denna
uppfattning om att erfarenheterna inte
skulle kunna ge någon ledning för bedömandet
av frågan. Möjligen har man
trott detta, och jag skall inte underkänna
någons goda tro.

Om jag emellertid går till vad allmänna
beredningsutskottet yttrade förra
året, vilket utskottet i år hänvisar
till, så visar det sig att man på många
håll inom företagareföreningarna hade
ett påtagligt intresse för denna verksamhet.
Det är också genom företagareföreningarna,
som jag har kommit in
på detta problem. Vi har haft vissa erfarenheter
inom Uppsala läns företagareförening,
och vi måste säga oss att
gällande bestämmelser inte är smidiga
och väl anpassade för en kreditform
av detta slag. Därför menar vi att det
kunde vara av väsentligt värde att få
fram en utredning om enklare bestämmelser.

Det föreligger, som sagt, här ett klart
intresse för den mindre företagsamheten.
Förra året behandlade vi en proposition
som gick ut på att underlätta
maskinförvärven, men det var för de
s. k. verkliga industrierna. Vid utskottsbehandlingen
av den propositionen avvisades
försöken att vidga gränserna
och lämna stöd även åt mindre företag
av det slag som jag nyss skisserade.
Jag kan inte underlåta att säga, att jag
har en bestämd känsla av att skall vi
få något gjort för den mindre företagsamheten,
så måste vi ganska hårt hålla
därpå. Man kan då inte nöja sig med
att säga, att vi förra året avgav ett utlåtande
där vi sade så och så och att
förra året meningarna i remissyttrandena
var litet blandade. Vi vet visserligen
att större banker har bedrivit
verksamhet av detta slag, men vi vet
också att det inom företagareföreningarna
på många håll föreligger ett på -

Nr 11

Onsdagen den 10 mars 1965

Ang. uthyrning av maskiner och redskap
tagligt behov av bättre form för underlättande
av maskinanskaffningen
för de mindre företag som jag här har
talat om.

Det förefaller kallsinnigt av allmänna
beredningsutskottet att säga, att ingenting
har hänt och att man inte har
vunnit några erfarenheter. Det är beklagligt,
att man bekänner ait man ingenting
inhämtat, inte tagit reda på om
det hänt någonting sedan förra gången
man frågade sig för inom näringslivet.

Jag har den uppfattningen, att så
skall man inte ta frågan. Ett utskott
skall inte bara säga: »Vi avstyrkte förra
gången och då skall vi avstyrka i år
också». Det är aldrig någon väg för
framsteg, det är aldrig någon väg för
utveckling, det är bara ett anmälande
av ovillighet, som jag tycker är beklagligt.
Vad det här gäller är en utredning
av problemet, en förhoppning om att
den utredningen kan komma till resultat.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till de i utskottsutlåtandet
berörda motionerna I: 584 och II: 687.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Jag behöver nu knappast
redogöra för utskottets motivering,
det har ju herr Ferdinand Nilsson redan
gjort på ett utomordentligt sätt.
Han har emellertid inte sagt, hur länge
sedan det är som frågan senast var
uppe i riksdagen. Den behandlades under
höstriksdagen 1964, alltså endast
för några månader sedan. Den gången
hade utskottet frågan ute på remiss
men ansåg ändå, att övervägande skäl
talade för att ytterligare erfarenheter
måste införskaffas innan initiativ kunde
tas från det allmännas sida. Man vet,
att sedan frågan senast var uppe har
uthyrningsverksamheten i viss mån
ökat, men utskottet har dock inte funnit
anledning att under den korta tid,
som förflutit sedan frågan senast behandlades,
nu inta en annan ståndpunkt
än då.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Motionerna förra året
väcktes under den allmänna motionstiden.
Utskottets arbetstakt när det gäller
behandlingen av dem vill jag inte
tala om. När remissvaren kom in till
utskottet känner jag inte till, eftersom
jag inte tillhör utskottet, men det finnes
ingen anledning att tro att de kom in
så sent på hösten, strax innan utlåtandet
lämnades. Det har säkert gått så
lång tid sedan de lämnades, att man
kunnat vinna ytterligare erfarenheter
sedan dess.

Utskottet har i alla fall kunnat konstatera
vidgad användning av det system
som motionen tar upp, men större
banker har tagit upp saken och man
har tydligen slagit sig i ro med det.

Nåja, men det var inte från det hållet
som intresse för utredning förra
året uttalades, utan ifrån företagareföreningar.
Där hade man klart för sig, att
här finns ett behov, att man skulle
kunna uträtta någonting för den mindre
företagsamheten. Man kan naturligtvis
nyansera sitt intresse, men vill man
få fram stöd åt den mindre företagsamheten
tror jag det är viktigt att verkligen
beakta stödformer, som i andra
sammanhang kunnat ge resultat.

Om vi nu skall tala en liten smula
mera om utskottsutlåtandet förra gången
kan jag säga, att utskottet den gången
konstaterade att Sveriges lantbruksförbund
inte var intresserat av saken,
och det är riktigt. Sedan sade utskottet,
att ävenledes RLF hade den uppfattningen.
Men så var det inte. RLF
menade att man borde satsa på framtiden,
medan Lantbruksförbundet var negativt.

Emellertid är ingen av dessa organisationer
några små företag precis. Småföretagsamheten
i detta land behöver
den uppmuntran och det stöd den kan
få. Varken överdriven respekt för stor -

Onsdagen den 10 mars 1965

Nr 11

bankernas verksamhet eller uttalanden
av en organisation, som jag tycker i
sammanhanget är en smula ovidkommande,
bör här få spela en stor roll.

Jag har en bestämd känsla av, att
skall ett effektivt arbete för att stödja
småföretagsamheten inom de tätorter
som vi vill skall växa upp landet runt
främjas, bör även frågan om möjligheterna
till förvärv av maskiner i uthyrningsform
kunna diskuteras.

Man kan naturligtvis säga sig att det
kostar pengar och är en relativt dyr
form, men maskinanvändning över huvud
taget har ett avskrivningsmomen*,
som inte heller är billigt. Jag tror att
man får räkna med att här finns en
möjlighet att kunna lämna krediter för
en liten företagsamhet, och det bör
kunna ske under för lånegivningen betryggande
förhållanden. Jag tror detta
är något att tänka på för företagareföreningarnas
verksamhet, liksom för kommuner,
som vill uppmuntra också den
lilla företagsamheten när det gäller att
utveckla näringslivet inom sina räjonger.

Jag tror att detta är av betydelse,
även om jag också har uppfattningen
att vi inte skall överskatta denna betydelse.
Det räcker inte med enbart detta,
men tillsammans med andra åtgärder
kan det bli ganska värdefullt. Låt
oss inte nonchalera det!

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken

Ang. uthyrning av maskiner och redskap
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av väckt motion om förbättring
av legitimationshandlingar, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

38, angående upprustning av den
veterinärmedicinska forskningen och
utbildningen, m. m.; samt

nr 41, med förslag till jordförvärvslag
m. in.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i
Kungl. Maj:ts proposition nr 41, med
förslag till jordförvärvslag m. in., hemställer
jag, att kammaren måtte medgiva,
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av nämnda kungl. proposition
utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter femton dagar
från det propositionen kom kammaren
till handa.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.11.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 11

Fredagen den 12 mars 1965

Fredagen den 12 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 6 juni
1925 (nr 179) om ersättning till polisman
för skada å kläder, m. m.; och
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 77 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 76, i anledning av väckta motioner
angående reseersättningen enligt
sjukreseförordningen; och

nr 77, i anledning av väckta motioner
angående kommunernas kostnader
för reservanordningar för kommunalteknisk
verksamhet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 38, angående upprustning av
den veterinärmedicinska forskningen
och utbildningen, m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 41,
med förslag till jordförvärvslag in. m.

Anmäldes och bordlädes
dels Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 39, angående
val av ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling,

dels ock följande till kammaren överlämnade
kungl. propositioner:

nr 44, angående bidrag till handelshamnar
och farleder för budgetåret
1965/66, m. m.;

nr 45, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. m.;

nr 52, angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till uppförande eller
inrättande av barnhem m. m.;

nr 53, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; samt
nr 56, angående anslag för budgetåret
1965/66 till barnmorskeläroanstalterna
och statens sjuksköterskeskolor in. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
styrelsen för riksdagsbiblioteket inkommit
framställning angående anordnandet
av ett klipparkiv för riksdagens räkning.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om polisregister
m. m.; såvitt denna hänvisats
till konstitutionsutskottet;

nr 9, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om kommunala renhållningsavgifter
och dels i ämnet väckt motion;

nr 10, med uppgift på vissa vilande
förslag till ändringar i grundlagarna;

nr 11, med förslag till ändringar i
riksdagsstadgan med anledning av riksdagens
lönedelegation;

nr 12, med förslag till ändringar i
riksdagsstadgan med anledning av riksdagens
krigsdelegation; samt

Fredagen den 12 mars 1965

Nr 11

nr 13, i anledning av Kung]. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 12 och 13 §§ lagen
den 26 november 1920 om val till
riksdagen;

statsutskottets utlåtanden:
rar 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1965/
66;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om polisregister
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;

nr 11, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till allmännyttiga ändamål
och om andra åtgärder för att stimulera
sådana gåvor;

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen
;

nr 13, i anledning av väckta motioner
om ändring av reglerna för beskattning
av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem; samt

nr 14, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande
och för studiekostnader m. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om polisregister
in. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående beräkningen av semester
i vissa fall, in. in.;

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående vårdbidragen till handikappade
barn;

nr 21, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av karensdagarna
vid ersättning från försäkringskassa;

rar 23, i anledning av väckt motion
om kontroll av livsmedelsförsäljningen
på båtar i internordisk trafik; samt
nr 25, i anledning av väckta motioner
om slopande av åldersgränsen för
invaliditetstillägg;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
dels om inrättande av särskilda naturvårdsdomstolar,
dels angående ersättningen
vid tvångsingripande enligt naturvårdslagen,
dels om allemansrätten;

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående köp av skog på rot;

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående rätten att besluta om j aktvår
dsområde; samt

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående företräde till bearbetning av
stenkolsfvndigheter; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

5, i anledning av väckta motioner
om forskning rörande ungdomens situation
i dagens samhälle;

nr 6, i anledning av väckta motioner
om nya former för hedersbevisning för
lång och trogen tjänst inom det statliga
verksamhetsområdet;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om inventering av vissa personalvårdande
anordningar inom den statliga
förvaltningen;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att förebygga inbrottsstölder;
samt

nr 9, i anledning av väckt motion
om bekämpande av narkotikahandeln.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1965