Tisdagen den 9 februari
ProtokollRiksdagens protokoll 1954:5
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1954
ANDRA KAMMAREN
Nr 5
5—10 februari.
Debatter m. m.
Tisdagen den 9 februari.
Sid.
Svar på fråga av herr Johnsson i Kastanj egården ang. fraktbidragen
till potatisodlarna i stärkelsedistrikten ...................... 5
Onsdagen den 10 februari.
Svar på fråga av herr Andersson i Björkäng ang. omprövning av det
s. k. Högbrofors-målet.................................... 13
Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade............... 16
Utrustning av Spenshults reumatikersjukhus.................... 19
Interpellationer av:
herr Sjölin ang. ytterligare säkerhetsföreskrifter för mildrande av
verkningarna av kollision mellan buss och lastbil............ 23
herr Dickson ang. förbättring av landsvägen Göteborg—Alingsås. 24
herr Nestrup ang. effektuering av riksdagens beslut om friköp av
tomter i Halmstad .................................... 24
herr Hagberg i Stockholm ang. bättre skydd för arbetare inom
sprängämnesindustrien ................................ 24
herr Nelander ang. missförhållanden å nattfärjorna Helsingör—
Hälsingborg........................................... 25
Samtliga avgjorda ärenden.
Onsdagen den 10 februari.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 ang. fortsatt giltighet av lagen
den 6 juni 1952 om särskild skolstyrelse i vissa fall .......... 16
Statsutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifter under första huvudtiteln
(hov- och slottsstaterna) ................................ 16
— nr 14, ang. utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet) .... 16
— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet).. 18
1-—Andra kammarens protokoll 1954. Nr 5.
2
Nr 5.
Innehåll.
Sid.
Statsutskottets utlåtande nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet)
...... ig
— nr 22, om anslag till oförutsedda utgifter .................. 22
— nr 23, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond .......... 22
Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. ändringar i tulltaxeför
ordningen,
m. m....................................... 22
— nr 2, ang. ändrad lydelse av förordningen den 18 maj 1934 ang.
postverkets ansvarighet m. m............................. 22
— nr 3, ang. tider för allmän fastighetstaxering m. m........... 22
— nr 4, ang. ändrad lydelse av förordningen den 2 maj 1947 om investeringsfonder
.......................................... 22
— nr 5, om ändring i förordningen den 17 maj 1923 ang. skatt för
hundar .............................................. 22
— nr 6, ang. skattavdrag för belopp, som tillförts vissa för prisreglering
bildade stiftelser, m. m............................. 22
— nr 7, om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928,
m. m................................................. 22
— nr 8, om ändrad lydelse av anvisningarna till do ............ 22
— nr 9, ang. provisoriska bestämmelser om investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg.............................. 22
— nr 10, ang. fortsatt tullfrihet i vissa fall för Föreningen Rädda
barnen .............................................. 22
Bankoutskottets utlåtande nr 3, om ändrad lydelse av lagen den 22
juni 1911 om bankrörelse................................ 22
Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning .............................. 22
— nr 2, ang. granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning 22
— nr 3, om fortsatt giltighet av lagen den 21 mars 1952 med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.......... 22
— nr 4, ang. fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 om återställande
av viss från ockuperat land härrörande egendom, m. m. 22
— nr 5, om tillägg till militära rättegångslagen den 30 juni 1948 .. 22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändring i lagen den 12 maj
1917 om fastighetsbildning i stad m. m..................... 22
Fredagen den 5 februari 1954.
Nr 5.
3
Fredagen den 5 februari.
Kl. 16.00.
§ 1.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den på bordet
liggande motionen nr 502 av herr
Östrand in. fl.
§ 2.
Föredrogs den av herr Hansson i
Önnarp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet angående indragningen
av skolor på landsbygden.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 3.
Föredrogs den av herr Löfgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående utredningen om varumärkes-
och firmalagstiftningen.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 4.
Ordet lämnades på begäran till
Herr DICKSON (h), som anförde:
Herr talman! Med hänsyn till ärendets
omfattning tillåter jag mig hemställa,
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 51, angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag m. m., måtte utsträckkas
till 15 dagar.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 5.
Till bordläggningen anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 6 juni 1952 (nr
434) om särskild skolstyrelse i vissa
fall;
statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna;
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/
54, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
nr
21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1954/
55 till oförutsedda utgifter; och
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1954/55;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
4
Nr 5.
Fredagen den 5 februari 1954.
proposition med förslag till vissa ändringar
i tulltaxeförordningen, m. m.;
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 18 maj 1934 (nr 1C8) angående
postverkets ansvarighet för försändelser
och medel, som mottagits till postbefordran,
in. in.;
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
de tider, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, m. m.;
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av It § förordningen den 2 maj
1947 (nr 174) om investeringsfonder;
nr 5, i anledning av Kungl. Majits
proposition med förslag till förordningom
ändring i förordningen den 17 maj
1923 (nr 116) angående skatt för hundar;
nr
6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser,
in. m.;
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in.;
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna
till 21 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om särskild
investeringsfond för ersättande av
avyttrat fartyg; och
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter;
bankoutskottets utlåtande nr 3, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 239 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning;
nr
2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning;
nr
3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål;
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
in. in.; och
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till militära rättegångslagen den
30 juni 1948 (nr 472); samt
tredje lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Majits proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad m. in.
§ 6.
Anmäldes, att följande Kungl. Majits
skrivelse och propositioner tillställts
kammaren:
nr 58, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling;
nr 62, angående prisutjämningsavgift
m. in.;
nr 63, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);
nr 64, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.;
nr 66, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. in.; och
nr 68, angående vissa anslag för budgetåret
1954/55 till folk- och småskoleseminarierna.
Nämnda skrivelse och propositioner
bordlädes.
Tisdagen den 9 februari 1954.
Nr 5.
5
Svar på fråga ang. fraktbidragen till potatisodlarna i starkelsedistrikten.
§ 7.
Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 503, av herr Landgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 41, med förslag till utlänningslag.
Denna motion bordlädes.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.02.
In fidem
Gunnar Britth.
Tisdagen den 9 februari.
Kl. 16.00.
§ 1.
Justerades protokollen för den 2 och
den 3 innevarande februari.
§ 2.
Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:
Riksdagsman Ivar Johansson, Mysinge,
Östra Husby, lider av influensa
med hög feber och är på grund därav
oförmögen att vara närvarande i riksdagen
under tiden 8/2—14/2 1954, intygas.
Söderköping den 8 februari 1954.
Verner Magnusson.
Provinsialläkare.
Kammaren beviljade herr Johansson
i Mysinge ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 8 till och med
den 14 innevarande månad.
§ 3.
Svar på fråga ang. fraktbidragen till
potatisodlarna i stärkelsedistrikten.
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:
Herr talman! Herr Johnsson i Kastanjegården
har frågat mig, när närmare
bestämmelser kommer att utfärdas beträffande
de av riksdagen beslutade
fraktbidragen till potatisodlarna i stärkelsedistrikten.
Med anledning härav får jag anföra
följande.
Den av herr Johnsson framställda
frågan anknyter till vad som förekom
vid förra årets riksdag i anledning av
en motion av herr Johnsson själv med
flera i samband med behandlingen av
jordbruksregleringen. I motionen yrkades,
att man skulle införa en särskild
transportersättning till sådana odlare
av fabrikspotatis, som statens jordbruksnämnd
hänvisade till att leverera
potatis till bränneri i stället för såsom
normalt till stärkelsefabrik. Ersättningen
skulle utgå i den mån transporten
översteg 20 kilometer. I anledning av
motionen erinrade jordbruksutskottet
om att liknande kostnader blivit föremål
för utjämning på andra områden
och att det därför vore påkallat att
Kungl. Maj:t närmare undersökte frågan.
Om denna undersökning skulle
visa, att transportbidrag skäligen borde
utgå, borde enligt utskottet Kungl. Maj :t
vidtaga åtgärder härför. Dessa uttalanden
av utskottet godkände sedan riksdagen.
Något beslut av riksdagen att fraktbidrag
skall utgå föreligger således icke.
6
Nr 5.
Tisdagen den 9 februari 1954.
Svar på fråga ang. fraktbidragen till potatisodlarna i stärkelsedistrikten.
På min anmodan har statens jordbruksnämnd
sedermera utarbetat förslag
rörande utformningen av transportbidragen.
Kungl. Maj:t har emellertid
ännu icke meddelat något beslut i frågan.
I skrivelse den 26 januari i år har
jordbruksnämnden anmält, att det enligt
dess mening i dagens läge icke
finns samma skäl för beviljande av
transportbidrag som vid tiden för jordbruksnämndens
förslag.
Givetvis är jag ense med herr Johnsson
om att möjlighet bör finnas att i
särskilda situationer lämna bidrag av
här ifrågavarande slag. Enligt min mening
är emellertid läget icke för närvarande
sådant, att frågan om bidrag
kan anses aktuell.
Det förhåller sig nämligen så, att tillgången
på fabrikspotatis inom bränneridistrikten
i år visat sig vara avsevärt
större än i fjol. Detta har lett till att
brännerierna hittills visat ringa intresse
för att inköpa potatis från stärkelsedistrikten.
Enligt vad jag inhämtat
torde också ett stort antal brännerier
bedöma tillgången på potatis inom de
egna distrikten vara så god, att de ej
heller under den fortsatta kampanjen
behöver anlila utomstående leverantörer.
Vid angivna förhållande synes det
icke vara rimligt att nu införa fraktbidrag.
Vissa leveranser av potatis från
stärkelsedistrikten till brännerier har
dock förekommit genom enskilda avtal
mellan vederbörande odlare och
bränneri eller bränneridelägare. I intet
av dessa fall har emellertid gjorts anspråk
på fraktbidrag. Vidare bör i detta
sammanhang nämnas, att Sveriges
bränneriidkareförening för att i någon
mån underlätta avsättningen av fabrikspotatis
inom stärkelsedistrikten nyligen
har rekommenderat till föreningen anslutna
brännerier att från odlare av
stärkelsepotatis inköpa sammanlagt så
mycket potatis, som åtgår för tillverkning
av en miljon liter råbrännvin eller
cirka 4 000 ton. Härav skulle hälften
inköpas av odlare i Blekinge. Den nyss
nämnda kvantiteten kan uppskattningsvis
bedömas uppgå till 1/10 av det föreliggande
överskottet på fabrikspotatis.
Ej heller detta initiativ motiverar enligt
min mening införandet av fraktbidrag.
Vidare synes böra beaktas, att tillgången
på matpotatis i år varit mycket
god och att priset på vanlig matpotatis
av fullgod beskaffenhet därför varit
lägre än under motsvarande period
föregående år. Om hänsyn tages till
odlarens kostnad för sortering och iordningställande
i övrigt av leveransduglig
matpotatis, har skillnaden mellan
priset på matpotatis och det av jordbruksnämnden
fastställda priset på
fabrikspotatis varit ytterst obetydlig
och i varje fall mindre än vad normalt
brukar vara fallet. I dagens läge måste
det därför för odlare inom stärkelsedistrikten
anses som en särskild förmån
att få avsättning för fabrikspotatis
till brännerier. Eftersom i år, såsom
förut nämnts, endast en mindre del av
överskottspotatisen i stärkelsedistrikten
kan få avsättning till brännerierna,
skulle det vidare bli mycket svårt att
på ett rättvist sätt mellan odlarna fördela
de potatismängder, för vilka fraktbidrag
skulle utgå. Från jordbruksnämndens
sida har därjämte påpekats,
att den i år reducerade tillverkningen
av potatisstärkelse delgavs stärkelsefabrikerna
genom de av jordbruksnämnden
den 19 mars 1953 utfärdade preliminära
tillverkningslicenserna eller så
tidigt, att odlarna har haft möjlighet att
anpassa potatisarealen till stärkelsefabrikernas
tillverkningsrätt. För min
del är jag icke beredd att i detta sammanhang
taga ställning till frågan hur
den föreliggande situationen skulle ha
kunnat undvikas.
Jordbruksnämnden finner det för
närvarande vara mest angeläget att
söka andra avsättningsmöjligheter för
överskottet av fabrikspotatis än brännvinstillverkning
och anser, att därvid
utsikterna att exportera potatismjöl bör
särskilt uppmärksammas. Odlarna får
Tisdagen den 9 februari 1954.
Nr 5*
7
Svar på fråga ang. fraktbidragen till potatisodlarna i stärkelsedistrikten.
visserligen vid försäljning till export
åt ett något lägre pris än vid leverans
inom garantikvantiteterna, men detta
står i full överensstämmelse med de
principer, som tillämpas på andra områden
av jordbruksregleringen. Jordbruksnämnden
har för övrigt framhållit,
att det icke torde vara omöjligt att,
om så befinnes önskvärt, anordna en
viss clearing av de priser, som kan
uppnås på den inhemska och den utländska
marknaden. Vad jordbruksnämnden
sålunda framhållit synes vara
värt beaktande och torde böra göras
till föremål för vidare undersökning.
Under hänvisning till vad jag nu
sagt får jag såsom svar på herr Johnssons
fråga sammanfattningsvis anföra,
att spörsmålet om fraktbidrag följes
med uppmärksamhet från min sida men
att det enligt min mening icke är aktuellt
att införa sådana bidrag. Skulle
läget ändras, är jag givetvis beredd att
vidtaga de åtgärder, som kan befinnas
påkallade.
Härpå anförde:
Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):
Herr talman! Jag skall be att få
tacka jordbruksminister Norup för hans
vänlighet att svara på min fråga. Jag
hoppas emellertid att han ser på mig
att jag inte är riktigt nöjd med svaret.
När jag i samband med jordbruksregleringen
väckte denna motion skedde
det inte därför att jag kunde förutse
en mycket stor skörd, utan det var därför
att nere i de distrikt, där vi har
fabrikspotatisodlingar och industrier
för stärkelsetillverkning, måste avsättningen
minskas högst väsentligt på
grund av att stärkelselicensen inte
längre gällde 250 000 deciton — som vi
varit vana vid under de senaste åren
-—• utan endast 210 000 deciton. Detta
betydde för Blekinges vidkommande
ungefär 25 000 deciton, motsvarande
nära ett par hundra tusen hektoliter
potatis. Men samtidigt skulle vi till
brännerierna överföra samma potatiskvantiteter
som året förut för att kunna
upprätthålla den högsta bränning
som någonsin förekommit, eller ca 32
miljoner liter. Det var då lätt att se att
eftersom brännerierna fick en så stor
tillverkning emot den minskade potatismjölstillverkningen
och brännerierna
till 90 % är belägna utanför Blekinge,
så skulle i normala fall stora mängder
av potatis gå över gränsen från Blekinge
till respektive industrier i Skåne.
När denna motion behandlades i utskottet
hade jag en känsla av att alla
tyckte, att det låg mycket i mitt förslag
och att man inte gärna kunde komma
ifrån resonemanget, att då en del potatisodlare
—• i regel sådana som inte
var delägare i fabriker — på detta
sätt fick överföra sin potatis till annat
håll och köra den långa vägar, 20 till
30 mil, så skulle man kunna betala
dessa frakter. Jag tror också att besvärligheterna
för närvarande är större
än de var vid många tillfällen under
kriget, då staten ibland generöst gav
oss möjlighet att överflytta potatis t. ex.
från brännerierna till stärkelsefabriker.
Man ville emellertid i utskottet, såvitt
jag kan förstå, icke gå ifrån principen
att Kungl. Maj:t borde ordna detaljerna
här som på många andra områden.
Det resonemanget gick jag med
på. Jag hade nog, det vill jag säga, inte
gått med på det under vilka förhållanden
som helst, men jag tyckte, att de
herrar som hävdade denna åsikt talade
så bestickande härom. Dessutom tänkte
jag att med Norup som jordbruksminister
kan det inte vara så farligt. Vi sitter
så gott som i samma båt, tv även
om inte alla har sådana möjligheter
som herr Norup, så är det i sak precis
detsamma. Herr Norup känner mycket
väl till allt detta, och jag tänkte, att beslutar
riksdagen som utskottet föreslagit,
så får vi fraktbidrag. Jag tillät mig
också säga detta i debatten, men det
har ju visat sig att jag var litet för tidigt
ute och litet för optimistisk.
8
Nr 5.
Tisdagen den 9 februari 1954.
Svar på fråga ang. fraktbidragen till
.lag tror emellertid på vad som är
sagt om att lagarna är riktigt tolkade,
och jag anser mig inte ha rätt att hävda
någonting annat. Det står i statsrådets
svar tydligt att man inte kan
betrakta det som att riksdagen fattat beslut
om fraktbidrag. Därmed har herr
Norup övertagit ansvaret, och det tycker
jag nog är ganska bra gjort. Jag
vill således inte alls göra någon anmärkning
på detta.
Men läget är ändå som det är, och
dessutom tillkommer en sak, som inte
spelat någon roll under år som gått. Visserligen
hade vi inköpsskyldighet för
brännerierna under en lång följd av år
före kriget, men när kriget kom led näringen
ett betydande avbräck, vilket
medförde stora besvärligheter. Jag har
inte trott att det skulle komma år med
så väldig skörd som fjolårets, ty det var
verkligen en förnämlig skörd. Därför
har jag inte velat föreslå inköpsskyldighet
bara därför att det skulle vara en
sådan, ty jag har menat, att går det lika
bra utan, så finns det ingen som helst
anledning att införa en bestämmelse till.
I år har brännerierna som vanligt avtalat
om leveranser med potatisodlare
som inte har andelar. De har under
sommaren gjort upp kontrakt eller
träffat överenskommelse per telefon eller
i brev om leverans av en viss mängd
potatis. Men så fick brännerierna liksom
alla andra potatisodlare — vilket
i och för sig är mycket glädjande —
en mycket god skörd. När det inte
finns någon inköpsskyldighet bränner
bränneriidkarna givetvis i första hand
sin egen potatis; därom är inte något
att säga i nuvarande läge, ty bränneriidkarna
menar naturligtvis, att om någon
potatis skall bli över, så är det inte
deras egen. Då tvingas de, som inte
har fått sälja, alt köra mycket långa
vägsträckor. Från våra trakter har körts
mängder av potatis ända till brännerier
i Västergötland, och denna potatis har
alltså fått fraktas 30 till 35 mil.
Detta är dock inte det värsta, utan
potatisodlarna i stärkelsedistrikten.
det är att jordbrukarna, när de ser att
det blir svårare att få avsättning för
potatisen, lätt blir nervösa för att den
skall förstöras antingen genom frysning
eller genom att temperaturen blir
för hög. Först kanske massor av potatis
har frusit, och sedan blir det omslag
i vädret, och då blir det för varmt
för potatisen.
När de kommer i en sådan sitiuation
och kanske behöver pengar
— det kan ju också finnas bönder,
som behöver pengar — så grips
de gärna av ett slags panik och säljer
till vilka priser som helst. Jag kan berätta,
att häromdagen sålde en odlare
ett rätt stort parti potatis till en chaufför
— jag vill stryka under att det inte
var till någon bränneriidkare och att
jag inte funnit att dessa underbetalar
potatisen —■ för 6 kronor 35 öre per
hektoliter. Denna potatis skulle enligt
de av staten fastställda priserna ha
gått på 9 kronor 12 öre per hektoliter.
Köparen gjorde således en god affär.
Detta är ju fullt tillåtet för alla, innan
någonting gjorts åt saken. Statsrådet
har alltså rätt i att under sådana omständigheter
behövs det inga stora
fraktbidrag, ty man klarar avsättningen
ändå — men det blir på prisets bekostnad.
Man kan väl ändå inte mena
att detta är riktigt.
I dag är det fortfarande 13 å 14 miljoner
liter brännvin som skall tillverkas,
och det är ju en mycket stor kvantitet.
Jag är övertygad om att därest
fraktbidrag hade utgått, så skulle detta
ha samlat bönderna i en önskan att
sälja till de priser, som bestämts. Men
när meddelandet om statskontorets avstyrkande
av framställningen om fraktbidrag
kom vid jultiden blev potatisodlarna
än mera ängsliga än tidigare,
vilket man inte kan säga mycket om.
Det var då priserna började gå nedåt
för varje dag, och under sådana omständigheter
spelade det inte stor roll
vilka priser man bestämt.
Statsrådet säger nu att bränneriid -
Tisdagen den 9 februari 1954.
Nr 5.
9
Svar på fråga ang. fraktbidragen till potatisodlarna i stärkelsedistrikten.
kareföreningen har beslutat att ta emot
30 000 hektoliter från de lager jag talat
om. Detta är enligt statsrådet endast Vio
av det överskott som finns där. Litet
mer är det kanske; det har emellertid
inte blivit någon fart på leveranserna,
men det är ändå en lättnad. Man tar
100 eller upp till 125 hektoliter, så
mycket som går på en billast, och åker
ned till Skåne med det.
Men sedan är det en sak som jag
inte förstår i det i övrigt mycket utförliga
svaret. De partier, som bränneriidkarföreningen
avsett, kommer ju från
områden, där man till följd av begränsade
tillverkningar har potatis över.
Statsrådet säger emellertid, att ej heller
det av föreningen tagna initiativet enligt
hans mening motiverar införande av
fraktbidrag. Jag tycker eljest att det åtminstone
för dessa små partier, som
säljs helt enligt statens bestämmelser
och till fastställda priser, skulle kunna
utgå fraktbidrag. Statsrådet rekommenderar
dock en annan princip, som jag
är mycket villig att acceptera. Jag tycker
att just detta att pengar finns till
hands i farliga situationer är bra.
Jag skall nu inte uppta tiden längre.
Statsrådet säger, att han vill följa frågan
med uppmärksamhet. Jag förmodar,
att det har han alltid gjort. Men
ännu kan mycket hända, och att det
behövs potatis vid brännerierna i Skåne
är väl alldeles klart. Jag skulle vilja
vädja till jordbruksministern att han
ingriper, om han ser någon möjlighet
till det. Jag skall då inte visa mig snarstucken
för denna första kalldusch som
jag fått, utan jag tar gärna emot varje
förslag till lättnad för de odlare, som
ligger inne med stora kvantiteter potatis.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:
Herr talman! Herr Johnsson i Kastanj
egår den medger här att riksdagen
inte har fattat något beslut att fraktbidrag
absolut skall utgå. Jag har emel
-
lertid i mitt svar sagt att om en undersökning
skulle visa, att transportbidrag
bör utgå, så har riksdagen medgivit rätt
till detta.
Herr Johnsson är vidare glad över
att Kungl. Maj :t vill ta på sig ansvaret
vid bedömandet av dessa frågor, men
samtidigt är han förvånad över att
ärendet handlagts på det sätt som skett.
Jag tror inte att man kan se på denna
fråga riktigt så enkelt som herr
Johnsson vill göra. Fraktbidragen kommer
att gälla eu mycket begränsad
kvantitet. De skulle motsvara ungefär
den kvantitet, varmed stärkelseindustrien
får minska sin tillverkning, vilket
inom Blekinge skulle göra 25 000
säckar enligt herr Johnssons uppgift,
som jag tror är ganska riktig. Men om
Kungl. Maj:t skulle gå med på att fraktbidrag
skall utgå, ställdes Kungl. Maj :t
givetvis också inför uppgiften att fördela
dessa fraktbidrag så rättvist som
möjligt. Enligt en skrivelse, som RLForganisationen
i Blekinge överlämnat
vid en uppvaktning, finns där ett överskott
på fabr;kspotatis i Blekinge på
mellan 300 000 och 400 000 hektoliter,
och det finns ett ungefär lika stort
överskott — 337 500 hektoliter — i
fyra av häradena i Kristianstads län,
i Villands härad, Gärds och Albo härad
samt Östra Göinge och Västra Göinge
härader. Då förstår var och en att det
helt enkelt är omöjligt att rättvist fördela
den lilla slant, som det här är
fråga om. Om det varit så, att Kungl.
Maj :t skulle gå in för fraktbidrag, då
hade Kungl. Maj:t med glädje överflyttat
den fördelningen på herrar Johnsson
i Kastanj egår den för Blekinges vidkommande
och på herr Elofsson i Vä
för Kristianstads län. De har tidigare
haft uppgiften att i viss mån göra denna
fördelning. Jag vill befria herrarna
från den skyldigheten.
Jag har sagt, att anledningen till att
vi har ett så stort överskott är mycket
svår att bedöma. Det beror alldeles säkert
i mycket hög grad på att vi fått
10
Nr 5.
Tisdagen den 9 februari 1954.
Svar på fråga ang. fraktbidragen till potatisodlarna i stärkelsedistrikten.
en ovanligt god potatisskörd i fabrikspotatisdistrikten,
och därtill har det
ju visat sig att stärkelseuthytet har varit
ovanligt gott, vilket gör att antalet
hektoliter potatis som erfordras för
t. ex. ett deciton stärkelse varit betydligt
mindre i år än under många andra
år tidigare.
Visserligen har potatisodlarna fått
nöja sig med att i år riva en något
mindre kvantitet till stärkelse, men den
stora skörden är väl ändå ett glädjeämne
även för potatisodlarna. Jag menar
följaktligen, att visserligen har stärkelsefabrikanterna
fått tillverka något
mindre mjöl, vilket jag som potatismjöltillverkare
tycker är besvärligt,
men man får väl ändå vara glad över
att vi har ett potatisöverskott. Att detta
nu vållar avsättningssvårigheter har ju
jordbruksnämnden framhållit, och jag
har också understrukit, att man bör
undersöka möjligheterna att vinna avsättning
för denna potatis på annat sätt
än genom beviljande av fraktbidrag för
10 procent av kvantiteten, varvid det
blir svårt att fördela bidragen på ett
rättvist sätt.
Sedan liar vi 90 procent av överskottet
kvar. Hur skall staten göra med den
kvantiteten? Om staten skulle gå in för
reglerande och hjälpande åtgärder är
det väl ganska klart att odlarna har det
kravet på statsmakterna, att de ser till
att hjälpen blir fördelad på ett rättvist
sätt, så att inte någon erhåller en viss
favörställning. Det är detta, herr Johnsson,
som gör att jag inte anser att man
kan överväga att nu utbetala fraktbidrag.
Det är väl ändå en betydande överdrift
när man säger att odlarna får
frakta potatisen 20 å 30 mil. Jag medger
gärna att de, som måste frakta potatisen
till öster- och Västergötland
från Skåne och Blekinge, har det avståndet,
och om det skulle kunna vara
möjligt att bevilja dem fraktbidrag,
tycker jag, att det skulle ligga närmast
till hands. Jag har ju också sagt att jag
i fortsättningen skall följa denna fråga
med uppmärksamhet. Om jag finner
att man kan få till stånd en lösning,
som ger rättvisa, är jag beredd att pröva
den vägen. Men man kan inte tala
om att odlarna i Blekinge —• och varför
bara i Blekinge, herr Johnsson —-skall ha fraktbidrag. Det är väl också
meningen att de odlare i Kristianstads
län, som har mer än 20 kilometer att
forsla potatisen, skulle vara berättigade
till fraktbidrag.
Med det potatisöverskott som föreligger
i dag skulle det inte vara omöjligt
att införande av fraktbidrag kunde
få den praktiska verkan, att en odlare
i Blekinge sålde potatis till ett bränneri
i Kristianstads län och fick fraktbidrag.
Men samtidigt fanns det på kortare
avstånd, i närheten av detta bränneri,
ett potatisöverskott. Vederbörande
odlare i Blekinge vände sig då till
herr Johnsson i Kastanjegården, och
skåningarna vände sig till herr Elofsson
i Vä. Blekingen sålde till ett bränneri
som ligger låt oss säga i Östra
Göinge härad. Då skulle det utgå fraktbidrag
till dem som från Blekinge sålde
till bränneriet i östra Göinge. Sedan har
en potatisodlare, som också är stärkelsetillverkare,
överskott på potatis. Han
kunde ha samma pretentioner på fraktbidrag
och begära bidrag för att köra
potatis från Östra Göinge härad till ett
bränneri t. ex. i Gärds härad.
Kan staten understödja ett sådant
system? Helt annorlunda ställde det
sig under kristiden, när man fick skjuta
de normala förhållandena åt sidan
och gå in för att ta till vara så mycket
potatis som möjligt. Jag är därför
ganska förvånad över att herr Johnsson
i dag så kraftigt påyrkar regleringsåtgärder,
detta i all synnerhet som
herr Johnsson företräder en riktning
som annars brukar rätt hårt kritisera
regeringen för att regleringarna bibehålies.
Jag missunnar inte på något sätt de
jordbrukare, som det skulle bli fråga
Tisdagen den 9 februari 1954.
Nr 5.
11
Svar på fråga ang. fraktbidragen
om, att erhålla ett fraktbidrag, men när
man inte genom införande av detta bidrag
kan skapa full rättvisa, anser jag,
att staten inte bör gå in för en dylik
åtgärd.
Vad beträffar de övriga påpekanden,
som jordbruksnämnden i sin skrivelse
gör, får vi väl ta dem under närmare
övervägande. Jordbruksnämnden har
ju inte heller själv i detalj talat om vad
det rör sig om. Man har bl. a. pekat på
exportmöjligheterna. Jag vet inte vilka
möjligheter som därvidlag finns eller
vilka priser det kan bli fråga om, men
i varje fall bör även andra utvägar undersökas.
Jag tycker att huvudintresset
för potatisodlarna i dag borde vara att
det nuvarande överskottet blir tillvarataget.
Även om detta måste ske på ett
sådant sätt, att det påverkar nästa års
tillverkning av potatismjöl, så kan det
hända att man i ett nödläge får ge sig
in på en dylik väg.
Herr Johnsson i Kastanj egården säger
vidare, att det stora överskottet
börjar göra jordbrukarna nervösa. Jag
förstår detta, men jag tror knappast,
herr Johnsson, att nervositeten skulle
försvinna, om vi nu införde fraktbidrag.
Möjligen skulle nervositeten minskas
till 10 procent, men å andra sidan
skulle fördelningen av bidraget åstadkomma
ny nervositet. Kritiken uteblir
ju aldrig när det gäller fördelning av
statliga bidrag, och man skulle säkert
nu också komma och säga, att fördelningen
skedde på ett orättvist sätt.
Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp) :
Herr talman! Jag är, herr statsråd,
alldeles på det klara med att det skulle
bli mycket svårt att åstadkomma en
rättvis fördelning av fraktbidraget.
Herr Elofsson och jag har heller aldrig
gjort anspråk på att handha anordningen
på ett sådant sätt, att det skapas
fullständig rättvisa, utan vi har
i mån av förmåga strävat efter att få
till stånd en förnuftig utjämning. Yi
till potatisodlarna i stärkelsedistrikten.
har samarbetat mycket bra och ofta
talats vid om dessa saker. Det är därför
inte riktigt att komma med sådana antaganden
som statsrådet här gör och
säga, att vi ordnar med ett parti där
och ett parti här utan att veta vad som
sker i andra fall. Vi har tvärtom mycket
bra reda på vad som sker ute i de
olika distrikten, och jag vågar säga att
vi även försöker göra det bästa möjliga
av situationen. Jag skall emellertid
gärna erkänna att det hela inte är någon
enkel sak.
Statsrådet säger att ett fraktbidrag
inte skulle minska jordbrukarnas bekymmer
till mer än 10 procent. Men
i en besvärlig situation är det dock
ganska mycket, och såsom jag nyss
sade, vi värdesätter varje lättnad som
kan åstadkommas på detta område.
Vidare anser statsrådet att jag gjorde
mig skyldig till vissa överdrifter. Ja,
det är möjligt, men å andra sidan står
jag, vare sig jag befinner mig i Stockholm
eller i Mörrum, ofta i kontakt
med de jordbrukare det här gäller och
får höra deras lidandes historia, och
därför är det kanske lätt att använda
litet av samma språk och ton som de.
Jordbrukarna har vant sig vid att
ringa till och söka upp herr Elofsson
och mig för att resonera med oss om
dessa ting, och även om vi inte kan
åstadkomma så mycket, vill vi gärna
göra vad vi kan.
Såsom representant för stärkelseindustrien
hade jag verkligen hoppats,
att vi skulle få någon hjälp till att samla
alla partier på ett ställe, så att det
inte skulle bli några spekulationsaffärer.
Det allra tråkigaste är ju att det
skall förekomma sådana affärer i ett
läge, där priserna går ned av sig själva
och jordbrukarna tvingas sälja till dessa
lägre priser, därför att de annars
inte vet, om de över huvud taget får
leverera någonting alls. När det en
gång fördes överläggningar om priserna
på detta område, var det väl ingen
som menade att det skulle gå till på
12
Nr 5.
Tisdagen den 9 februari 1954.
Svar pa fråga ang. fraktbidragen till potatisodlarna i stärkelsedistrikten.
detta sätt; det är ju också den stora
skörden som har medverkat till att
äventyra vad som tänkts.
Det är klart att det kunde vara mycket
att tillägga, men det rör i stor utsträckning
detaljer, som statsrådet och
jag kan diskutera utan att behöva uppehålla
kammaren därmed.
Slutligen vill jag i anledning av vad
statsrådet sade än en gång poängtera,
att mycket skulle vara vunnet på detta
område, om det hela för framtiden
kunde ordnas så, att vi kunde säkerställa
oss mot sådana besvärligheter
som nu uppkommit.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:
Herr talman! Efter herr Johnssons
sista anförande är det inte mycket att
tillägga. Vi är nog i det stora hela ense,
i synnerhet som herr Johnsson tydligen
inte menade så mycket allvar med
en del av vad han sade.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 4.
Föredrogs Kungl. Maj:ts å bordet vilande
skrivelse nr 58, angående val av
ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.
På förslag av herr talmannen, som
förmälde sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 17 innevarande februari utse
ombud och suppleanter i församlingen.
§ 5.
Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts på bordet liggande propositioner.
Därvid hänvisades
till bevillningsutskottet propositionen
nr 62, angående prisutjämningsavgift
in. in.;
till bankoutskottet propositionen nr
63, med förslag till lag om fortsatt gil
-
tighet av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350);
till bevillningsutskottet propositionen
nr 64, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in.;
till behandling av lagutskott propositionen
nr 66, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. m.;
samt
till statsutskottet propositionen nr 68,
angående vissa anslag för budgetåret
1954/55 till folk- och småskoleseminarierna.
§ 6.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den på bordet liggande
motionen nr 503 av herr Landqren
in. fl.
§ 7.
FTredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 1, 14, 19 och
21—23, bevillningsutskottets betänkanden
nr 1—10, bankoutskottets utlåtande
nr 3, första lagutskottets utlåtanden nr
1—5 samt tredje lagutskottets utlåtande
nr 1.
§ 8.
Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen
nr
67, med förslag till lag om rätt för
kommun att uppdraga beslutanderätten
i vissa frågor till sammanslutning av
kommuner (kommunal delegationslag),
m. m.; och
nr 69, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 211 § utsökningslagen m. m.
Dessa propositioner bordlädes.
Onsdagen den 10 februari 1954.
Nr 5.
13
Svar på fråga ang.
§ 9.
Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:
nr 504, av herrar Svensson i Ljungskile
och Dahlén, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 41, med förslag
till utlänningslag; och
nr 505, av fru Eriksson i Stockholm
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts pro
-
omprövning av det s. k. Högbroforsmålet.
position, nr 57, angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m.
Dessa motioner bordlädes.
§ 10.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.42.
In fidem
Gunnar Britth.
Onsdagen den 10 februari.
Kl. 14.00.
§ 1.
Svar på fråga ang. omprövning av det
s. k. Högbroforsmålet.
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:
Herr talman! Herr Andersson i Björkäng
har frågat mig, om jag anser att
vad som på senare tid framkommit i
det s. k. Högbroforsmålet motiverar ett
initiativ från åklagarmaktens sida för
att få till stånd en omprövning av den
uppmärksammade domen mot ingenjör
Torsten Kreuger. Vidare har herr Andersson
i Björkäng frågat, om jag i så
fall är beredd att tillse att ett sådant
initiativ tages.
Som kammarens ledamöter väl vet
lämnade jag förra veckan ett svar om
denna sak på fråga av herr Osvald i
första kammaren. Först samma dag
fick jag kännedom om herr Anderssons
i Björkäng fråga. Jag var då beredd att
genast svara också på denna. Det visade
sig emellertid att svar på enkel fråga
enligt kammarens ordningsstadga inte
får lämnas, om det inte i förväg finns
angivet på uppropslistan. Av detta skäl
nödgades jag alltså uppskjuta svaret till
herr Andersson i Björkäng.
I mitt svar till herr Osvald erinrade
jag först om några data i denna sak. Jag
framhöll därefter att regeringen inte anser
sig böra ingripa på grund av den nyligen
publicerade utredning som Kreuger
låtit f. d. lagmannen Lindstedt utföra,
och jag hänvisade till de lagliga
möjligheter som finns att få en fråga
om resning prövad av högsta domstolen.
Samtidigt betonade jag också att
jag självfallet inte har tagit ställning
till frågan, om det nu föreligger skäl
till resning eller inte. .
Med detta torde jag också ha lämnat
svar på herr Anderssons fråga, i
den mån den här kan besvaras. Herr
Andersson i Björkäng har emellertid
formulerat sin fråga på sådant sätt att
det synes ovisst, om han inte menar
att jag också skulle göra ett uttalande
i själva saken och alltså ange min ståndpunkt
till frågan om det nu publicerade
utredningsmaterialet kan anses rubba
tilltron till domen. Att jag här
skulle göra ett sådant uttalande kan
naturligtvis inte komma i fråga; det
skulle falla utanför min befogenhet så
-
14
Nr 5.
Onsdagen den 10 februari 1954.
Svar på fråga ang. omprövning av det s. k. Högbroforsmålet.
som justitieminister. Då just denna
principfråga synes ha vållat en del
missförstånd i den offentliga diskussionen
efter det svar jag lämnade i första
kammaren, vill jag här något närmare
utveckla dessa synpunkter.
I vårt land, liksom i alla andra demokratiskt
styrda stater, intar domstolarna
en självständig ställning i förhållande
till landets regering. Domstolarna
har till uppgift att tillämpa lagen.
De tar inte några anvisningar från
regeringen eller andra myndigheter.
Domstols lagakraftvunna dom kan inte
ändras eller upphävas av regeringen
utan endast efter resning, som beslutas
av högsta domstolen. Den strängt upprätthållna
skillnaden mellan den styrande
makten och den dömande makten
är inte bara en viktig statsrättslig
teori, den är en levande realitet och
en grundval för vårt rättssamhälle.
Att regeringen skulle uppta en av
domstol fälld dom till granskning och
uttala sitt omdöme i själva saken skulle
alltså strida mot viktiga grundsatser i
vår rättsordning. Man bör akta sig för
att sammanblanda detta med att regeringen
i vissa fall kan ta initiativ till
utredningar eller åtgärder genom behörig
myndighet.
Jag vill tillfoga att det hinder, som
föreligger för regeringen att ompröva
domstols dom, har sin motsvarighet i
fråga om riksdagen. Inte heller riksdagen
kan göra någon sådan överprövning.
Det är ju också i regeringsformen
uttryckligen förbjudet för riksdagen
att överlägga om domstols beslut och
utslag eller ingå i prövning därav, i annat
fall eller på annat sätt än grundlagarna
bokstavligen föreskriver.
Härefter anförde:
Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min enkla fråga.
Jag är fullkomligt överens med statsrådet
då han säger, att regeringen icke
kan lägga sig i domstolarnas göranden
och låtanden. Min fråga avsåg emellertid
icke att få detta självklara faktum
fastslaget utan att få klarlagt åklagarmaktens
ställningstagande i föreliggande
fall. Om nya, tidigare icke kända
omständigheter framkommer i ett av
högsta domstolen avdömt mål, äger
både den dömde och åklagarmakten —
enligt justitieministerns svar på herr
Osvalds fråga i första kammaren — rätt
att begära omprövning av målet. I
Högbroforsmålet har f. d. lagman Lindstedt
i ett arbete, så långt en lekman
kan förstå, framfört ett flertal nya omständigheter.
För den, som i likhet med
mig i det längsta hoppas att talet om
rättsrötan är överdrivet, skulle det vara
värdefullt, om man någon gång såg ett
initiativ från högsta ort för att en eventuellt
felaktigt dömd person skulle få
upprättelse.
Åklagarmakten borde väl icke bara
sträva efter att få felande människor
dömda utan även försöka åstadkomma
rättelse, om rättvisan råkat ut för något
som ju är mänskligt, att bedöma
en sak fel.
Jag tror icke, herr justitieminister,
att jag säger för mycket om jag påstår,
att den övervägande delen av svenska
folket med tillfredsställelse skulle se att
den högsta åklagarmakten tog ett initiativ,
så att alla tvivel om en orättfärdig
dom kunde skingras.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:
Herr talman! Med anledning av herr
Anderssons i Björkäng anförande kan
jag kanske få nämna ytterligare några
ord om frågan om initiativ vid resningsansökan.
I mitt svar på herr Osvalds fråga
nämnde jag, att en resningsansökan i
brottmål till förmån för den dömde
kan göras icke bara av denne själv
utan även av riksåklagaren i egenskap
av allmän åklagare vid högsta domstolen.
Jag nämnde också, att det icke är
Onsdagen den 10 februari 1954.
Nr 5.
15
Svar på fråga ang.
ovanligt, att riksåklagaren söker resning
till förmån för den dömde, men
jag framhöll samtidigt, att detta sker
främst i sådana klara och ostridiga fall,
att det icke finns något behov av att
åklagaren uppträder som motpart till
den dömde. Som ett praktiskt exempel
på sådana fall angav jag att någon har
dömts till förvandlingsstraff för böter,
ehuru dessa i själva verket betalats. Jag
betonade emellertid särskilt, att det
komplicerade och vidlyftiga Högbroforsmålet
var av ett helt annat slag än
sådana där i allmänhet riksåklagaren
brukar agera.
Jag kanske får säga ytterligare några
ord i denna principfråga om riksåklagarens
ställning, eftersom det ibland
tycks råda missuppfattningar härom i
olika avseenden. Jag vill då först kraftigt
understryka, att vad jag har att
säga icke bör uppfattas som något slags
anvisning i den ena eller andra riktningen
till riksåklagaren. Det skall naturligtvis
ankomma på honom själv att
ta ställning till frågor av detta slag.
Enligt principerna för rättegångsförfarandet
i brottmål skall rättegången
ha karaktär av en förhandling mellan
två parter, den åtalande och den tilltalade.
Förhandlingen skall ske inför
domstolen såsom opartisk åhörare och
bedömare. Så är förfarandet i princip
upplagt. Det ankommer på de bägge
parterna att införskaffa och för domstolen
framlägga utredningen i målet.
Detta i princip fastslagna och mycket
viktiga förhandlingsmoment inför domstolen
är naturligtvis mindre framträdande
i enkla och ostridiga mål, men
ju vidlyftigare och mera komplicerat
ett mål är, desto viktigare är det med
hänsyn till sakens allsidiga utredning,
att vad som från den ena partens sida
påstås och åberopas också blir från
den andra partens sida granskat och
bemött eller medgivet. På detta sätt får
man fram den förhandling, som hela
vårt moderna rättegångsförfarande bygger
på.
omprövning av det s. k. Högbroforsmålet.
Denna grundsats om brottmålsförfarandets
karaktär av förhandling mellan
två motstående parter äger i princip
tillämpning även på resningsärenden.
Detta kommer för övrigt också till uttryck
i rättegångsbalkens bestämmelser
om resning. En resningsansökan kan
nämligen aldrig bifallas utan att den
först har delgivits motparten och denne
har förelagts att inkomma med förklaring
i anledning av ansökan.
Jag har här inte velat ta ställning
till något speciellt fall utan framhållit
detta för att var och en skall få tillfälle
att bedöma hur det bör vara. Det
är mot bakgrunden av dessa principiella
grundsatser man har att bedöma
huruvida en resningsansökan bör göras
på det ena eller andra sättet. Det finns
som sagt olika möjligheter. Antingen
kan riksåklagaren agera eller också den
ena parten, i detta fall ingenjör Kreuger
själv.
Jag kan slutligen tillägga, att enligt
vad som upplysts mig förbereder ingenjör
Kreuger själv en resningsansökan.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 2.
Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till konstitutionsutskottet propositionen
nr 67, med förslag till lag om rätt
för kommun att uppdraga beslutanderätten
i vissa frågor till sammanslutning
av kommuner (kommunal delegationslag),
m. m.; samt
till behandling av lagutskott propositionen
nr 69, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 211 § utsökningslagen
m. m.
§ 3.
Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott följande på bordet
liggande motioner, nämligen
Onsdagen den 10 februari 1954.
16 Nr 5.
Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.
nr 504 av herrar Svensson i Ljungskile
och Dahlén; samt
nr 505 av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.
§ 4.
Föredrogos vart för sig
konstitutionsutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 6 juni 1952
(nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa
fall; och
statsutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1954/55 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl. hov- och
slottsstaterna.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 5.
Utgifter å tilläggsstat II.
(Justitiedepartementet).
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1953/54, i
vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetområde.
Punkterna 1—3.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 4.
Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.
Sedan punkten föredragits, yttrade:
Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):
Herr talman! Många människor i
detta land anser nog, att ungdomsvårdsanstalten
Roxtuna blir en alltför dyr
vårdform. Jag skall inte här ta upp debatt
om den saken. Riksdagen har be
-
slutat att en sådan anstalt skall uppföras,
och i dag föreligger ett enhälligt
statsutskottslåtande, vari också tillstyrkes
ett ytterligare anslag på 1 300 000
kronor för anstaltens fullbordande.
Jag har begärt ordet, herr talman,
för att något uppehålla mig vid vad utskottet
skriver, när det framhåller, »att
det icke bör ifrågakomma att kostnadsberäkningar
för byggnadsföretag underställes
riksdagen utan att tillförlitliga
markundersökningar verkställts
och att i kostnadsberäkningarna vederbörlig
hänsyn tagits även till reseersättningar
och traktamenten, som
kan förutses komma att utgå». I fortsättningen
framhåller och understryker
utskottet ytterligare, att byggnadsstyrelsen
i detta fall borde ha sett upp
bättre.
Sedan jag ytterligare satt mig in i
detta ärende är jag inte alldeles övertygad
om att den ansvarsfördelning,
som utskottet här gör, är den absolut
riktiga. Det är möjligt att byggnadsstyrelsen
skall ha någon mindre del av
ansvaret, och en del skall överflyttas
— förutom på riksdagen själv —• på
Kungl. Maj:t, alltså på justitiedepartementet.
När man upptäcker att det är 1951
års roxtunauiredning som ligger till
grund för bygget, som utarbetat förslaget
och ritningarna och att byggnadsstyrelsen
den 17 januari 1952 fick detta
förslag på remiss och skulle vara färdig
med sina överslagsberäkningar och
kostnadsberäkningar till den 14 februari,
så förstår man att det var en mycket
begränsad tid. Man förstår också
att det vid den tidpunkten var ytterst
svårt för byggnadsstyrelsen att verkställa
erforderliga markundersökningar
och bilda sig en uppfattning om de svårigheter
som mötte.
Med detta har jag ingalunda velat avlasta
ansvaret från byggnadsstyrelsen.
Jag vill endast framhålla, att med den
forcering, som kanske började i och
med riksdagens uttalande och som —
Onsdagen den 10 februari 1954.
Nr 5.
17
om jag inte missförstår saken —• sedan
ytterligare har understrukits från justitiedepartementet
och justitieministerns
sida så kommer jag fram till att byggnadsstyrelsen,
även om den inte är alldeles
försvarad, kanske har något mindre
ansvar i saken än vad statsutskottet
från början har tänkt sig.
Kvar står dock alltjämt att det krav,
statsutskottet enhälligt har ställt sig
bakom, att man vill ha fram sådana
här byggnadsförslag bättre beredda och
med mera tillfredsställande kostnadsberäkningar,
alltjämt måste gälla.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:
Herr talman! Jag vill bara nämna
några ord med anledning av vad den
föregående ärade talaren anmärkte på
rörande förberedelserna för roxtunabygget.
Det är riktigt att detta bygge
har framförts i så snabb takt som omständigheterna
har medgivit, och jag
vill gärna ta på mig ansvaret för att
ha försökt få fram denna anstalt i mycket
snabb takt.
Den som har någon kännedom om i
vilket bedrövligt läge våra fångvårdsanstalter
har varit sedan ett halvt århundrade,
och den som förstår och vet
hur oerhört illa framför allt den ungdom
far, som tas in på dessa urmodiga
anstalter, han måste känna ett tungt ansvar
för att allt göres som är möjligt
för att påskynda en anstalt av detta
slag, där man — det är min övertygelse
— verkligen skall kunna göra någonting
för att åt samhället rädda urspårade
ungdomar. För varje år som går
har man möjlighet, om man får resurser
av ett helt annat slag än förr, att
rädda en eller flera sådana åt samhället.
Det är ett värde, som även med
kalla siffror säkert uppgår till högst
betydande belopp, för att inte tala om
sociala och mänskliga synpunkter.
Jag har på grund härav försökt att
2 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr
Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.
i möjligaste mån få fram detta bygge
hastigt, vilket också tack vare byggnadsstyrelsens
nit och skicklighet ser
ut att lyckas. Jag har inte heller gjort
det alldeles självrådigt. Jag vill påpeka
att angelägenheten av att detta arbete
skulle komma i gång och bedrivas så
hastigt som möjligt underströks både i
propositionen och i utskottets utlåtande.
Man ansåg behovet av den nya anstalten
vara trängande, varför uppförandet
borde äga rum i så snabb takt
som möjligt.
Trots det har det nog skett omsorgsfulla
undersökningar. Naturligtvis kunde
de ha givit ännu mer, om man tagit
ytterligare några år på sig eller eljest
försökt göra omständligare undersökningar.
Jag vill dock erinra om att det
först skedde en allmän principuppläggning
i ett stort betänkande som låg
till grund för beslutet om denna anstalt,
och senare, när kostnaderna syntes
höga, gjordes genom 1931 års roxtunautredning
en omprövning av kostnaderna.
När beräkningen i sin tur
kom till byggnadsstyrelsen, förklarade
byggnadsstyrelsen att de sålunda nedprutade
kostnaderna, såvitt styrelsen
kunde överblicka, var tilltagna för lågt
och att försiktigheten bjöd att man tog
upp beloppet högre. Jag följde i den
delen byggnadsstyrelsens förslag.
Nu har det av olika skäl blivit ytterligare
fördyringar som i och för sig är
beklagliga, men jag vill framhålla, att
arbetet inte har planlagts på ett så
tillfälligt och äventyrligt sätt som man
skulle kunna tro av vad herr Skoglund
anförde. En sak som särskilt har framdragits
i utskottets utlåtande är, att
resekostnads- och traktamentsersättningarna
har blivit större än vad man
beräknat. Utskottet har anmärkt på
detta. Jag vill gentemot detta framhålla,
att storleken av ersättningarna ju beror
på tillgången av arbetskraft i orten,
som ju inte kan beräknas på förhand
med någon säkerhet.
En annan av anmärkningarna är, att
5.
18
Nr 5.
Onsdagen den 10 februari 1954.
Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.
byggnadsarbetena skulle ha igångsatts
vid tjällossningen på våren 1953, vilket
föranlett skador och fördyringar.
Det är emellertid inte riktigt, utan arbetena
igångsattes redan den 15 november
året förut.
Jag skall inte uppehålla mig ytterligare
vid detaljerna. Jag vill beklaga
att kostnaderna blivit högre än som beräknats,
men jag kan inte vitsorda att
det skulle ha skett några försummelser.
Jag vill framför allt än en gång understryka
att både regeringen och riksdagen
har funnit det angeläget, att
detta utomordentligt viktiga arbete bedrivs
i så hastig takt som möjligt.
Herr RUBBESTAD (bf):
Herr talman! Efter det senaste anförandet
skulle det kanske vara onödigt
att lämna någon förklaring, då justitieministern
liksom påtar sig ansvaret
för att denna fördyring har uppstått.
När vi på statsutskottets tredje avdelning
hade att ta ställning till ärendet,
förelåg dessa uppgifter, att det i stort
sett var byggnadsstyrelsen som bar ansvaret
för att kostnaderna blivit så mycket
högre än beräknat. Nu har emellertid
tredje avdelningen efteråt från byggnadsstyrelsens
chef erhållit en förklaring
som visar, att byggnadsstyrelsen
inte ensam bär ansvaret, och man måste
nog anse att forceringen från departementet
har varit en av orsakerna till
att kostnaderna har ökat en hel del.
Denna anstalt är ju kolossalt dyr.
Plats per intern kostar cirka 110 000
kronor. Det har ju blivit orimliga kostnader,
inte minst genom de anordningar
som har vidtagits under byggandet.
Först har ju de kostnadsberäkningar
som förelegat varit mindre tillfredsställande.
Man vill ju gärna, när det är
fråga om sådana här stora projekt, ha
så grundliga utredningar som möjligt
beträffande kostnadsberäkningarna. Det
går ju inte att skylla ifrån sig allt, som
byggnadsstyrelsen gör, med att den inte
kunnat göra dessa planeringsarbeten
och undersökningar beträffande grunden.
Man visste ju var anstalten skulle
läggas. Man borde väl då ha gjort sådana
markundersökningar som visat vilka
kostnader som blev erforderliga. Det
är detta som inte har skett. Visserligen
har de största kostnadsökningarna uppkommit
i den sista etappen av byggandet,
och man har särskilt fäst sig vid
att betydande kostnader har åstadkommits
därigenom, att man under tjällossningen
använde vägar, som blev alldeles
förstörda, vilket naturligtvis en förståndig
byggmästare bör undvika. Man körde
upp vägar så att kostnaderna för deras
iordningställande gick på stora belopp,
mer än 100 000 kronor för en vägbit.
Det hade ju varit rimligt att man
låtit bli att forsla fram material och i
stället låtit det anstå med byggandet
en viss tid. Sådana saker bör man, menar
vi i utskottet, försöka förebygga
vid kommande tillfällen. Därför har vi
inte kunnat underlåta att peka på dessa
förhållanden som i viss grad medfört
ökade kostnader.
Den ökade kostnaden för rese- och
traktamentsersättningar har kanske varit
litet svår att förutse, men nog borde
man kunna mera tillfredsställande —
på ett ungefär åtminstone — få fram
bärande siffror så att det inte blir sådana
överraskningar som det ändå har
blivit i detta fall. Utskottet har emellertid
tillstyrkt att det av Kungl. Maj:t
begärda anslaget skall beviljas, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.
§ 6.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
11 till riksstaten för budgetåret 1953/54,
i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.
Kammaren biföll vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.
Onsdagen den 10 februari 1954.
Nr 5.
19
Ombyggnad och utrustning av Spenshults reumatikersjukhus.
§ 7.
Utgifter å tilläggsstat II.
(Inrikesdepartementet).
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1953/54, i
vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.
Punkterna 1 och 2.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 3.
Ombyggnad och utrustning av Spenshults
reumatikersjukhus.
Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
2, punkt 3, föreslagit riksdagen att till
Ombyggnad och utrustning av Spenshults
reumatikersjukhus å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 160 000
kronor.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sanne m. fl. (I: 197) och den andra
inom andra kammaren av fröken Höjer
in. fl. (II: 392), hade hemställts, att riksdagen
vid sidan av föreslaget reservationsanslag
på 160 000 kronor som tillläggsanslag
till ombyggnaden av Spenshults
reumatikersjukhus måtte anvisa
ett ytterligare reservationsanslag på
139 062 kronor som tilläggsanslag för
utrustningen av samma sjukhus.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj;ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:197 och 11:392 till Ombyggnad och
utrustning av Spenshults reumatikersjukhus
å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 160 000 kronor.
Punkten föredrogs; och anförde därvid: -
Fröken HÖJER (fp):
Herr talman! I motionen nr 392 har
vi, några ledamöter av riksdagens andra
kammare, yrkat, att riksdagen måtte
besluta att utöver den föreslagna medelsanvisningen
också skulle anvisas
ett tilläggsanslag på 139 062 kronor för
utrustning av detta sjukhus. Utskottet
har med en välvillig skrivning, kanske
jag får säga, utan vidare avstyrkt detta
förslag och gått helt på Kungl. Maj:ts
linje, detta på grund av att det statsfinansiella
läget är sådant, att vi måste
ålägga oss stor återhållsamhet.
Jag för min del anser att det i denna
fråga inte är klokt att vara återhållsam.
Det kommer att leda till att man
på sjukvårdens område inte får fram
vad man vill ha fram i fråga om profylax
och förbättringar för att fortast
möjligt få sjuka människor åter i arbete,
och det är ett av skälen till att jag nu
tagit upp denna fråga, trots att det här
inte finns någon reservation.
Här sägs att man inte skall ge mera
till utrustningsbidrag. Nå, hur har
egentligen den här överenskommelsen
mellan staten och Riksföreningen mot
reumatism träffats? Jo, i villkoren för
föreningens övertagande av sjukhuset
ingick, att sjukhuset skulle befinna sig
i fullgott skick, då föreningen övertog
det, detta beträffande både ombyggnad
och utrustning. Sedan visade det sig,
att de av staten uppgjorda kostnadskalkylerna
för ombyggnad och utrustning
inte höll. Någon måste ju betala
för att arbetena inte helt skulle avstanna,
och då åtog sig föreningen att
förskottera medlen men under uttryckligt
villkor att de skulle återbetalas
av staten. Det föreligger alltså en överenskommelse,
kan man säga, om att
staten betalar en del, och Riksföreningen
betalar en annan del.
Yad de ytterligare byggnadskostnader
beträffar, som det här gäller, så har vi
i vår motion inte tagit upp något yrkande
om dem. Där har vi alltså låtit
udda vara jämt. Riksföreningen har
20
Nr 5.
Onsdagen den 10 februari 1954.
Ombyggnad och utrustning av Spenshults reumatikersjukhus.
där betalat 200 000 kronor mer än vad
man från början kalkylerat med.
Sedan kommer vi till utrustningen.
Den centrala sjukvårdsberedningens
kalkyler visar tydligt, att dessa medel
behövs, och då borde också staten stå
för den ökade kostnad, som här har
uppstått. Kostnaderna för utrustningen
grundar sig helt på beräkningar, som
utförts av centrala sjukvårdsberedningen,
och inte på några privata kalkyler
av reumatikerföreningen, som någon
kanske tror.
Föreningen har nu kommit i ett mycket
bekymmersamt läge. Först och
främst har den fått vidkännas merkostnader
för byggandet på grund av
felbedömning vid kostnadsberäkningen.
För det andra har den fått vidkännas
kostnader på grund av de felaktiga
kalkylerna beträffande utrustningen. På
det viset har de genom reumatikerkronan
insamlade medlen, 700 000 kronor,
helt förbrukats, och mera därtill har
gått åt. Hur föreningen i fortsättningen
skall kunna vidbliva sin skyldighet att
bekosta driften vid detta sjukhus, kan
man inte för ögonblicket säga. Föreningens
tillgångar har bestått av insamlade
medel, gåvor av olika slag,
som går till än det ena än det andra.
Så t. ex. skänkte vid sjukhusets invigning
vissa privatpersoner medel som
skulle användas till propaganda för
verksamheten för att på det sättet intressera
allmänheten för att skänka
medel till detta behjärtansvärda arbete.
Det gäller här att ge reumatikerna
den eftervård, som de inte kan få på
någon annan plats, och samtidigt experimentera
fram nyheter, som kan
komma alla reumatikersjuka till godo.
Man tycker då att det gcntlemen’s agreement
som här ägt rum borde ha kunnat
hållas av staten. Alla vet att det går
relativt lätt att vädja till allmänheten,
när det gäller t. ex. kräftsjukdomarna.
Det är något som vi alla vet kan drabba
vem som helst av oss. Reumatismen
drabbar så många flera, men det är en
långsamt verkande sjukdom. Den förskräcker
inte allmänheten på samma
sätt, men den är ur social synpunkt
vida värre. Det är därför inte så lätt
att förmå allmänheten till givmildhet
när det gäller denna verksamhet. Riksdagen
bör ha klart för sig, att den utomordentliga
verksamhet som här bedrives
inte bör försvåras genom att de aviserade
eller under hand halvt utlovade
medlen inte ställs till denna verksamhets
förfogande.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den
i statsutskottets utlåtande nr 21, punkt
3, redovisade motionen II: 392.
Herr RUBBESTAD (bf):
Herr talman! Vi är nog alla eniga
om att försöka göra vårt bästa för att
de sjuka som lider av reumatisk värk
skall få bot. Det var ju också därför
som riksdagen 1952 anslog detta stora
belopp, 740 000 kronor, och dessutom
tillät att en reservation på 87 000 kronor
skulle få tagas i anspråk för ändamålet.
När Kungl. Maj :t sedan gick
in för att realisera ombyggnadsarbetet
föreskrevs för byggnadsstyrelsen, att
ombyggnadsarbetet inte fick kosta mer
än 732 000 kronor. Styrelsen fick alltså
order om att försöka anordna detta arbete
inom den kostnadsramen. De ändamål,
för vilka medel nu ytterligare
krävs, är visserligen behjärtansvärda.
För en del av dem har ju Kungl. Maj:t
också gått med på att anvisa ytterligare
medel och det med inte mindre än
160 000 kronor. Dessa avser kostnader
för inredande av bostäder och anordnande
av terapilokaler. Härtill kommer
en del saker, som denna reumatikerförening
yrkar på att få utföra, nämligen
förflyttning av röntgenanläggningen
till källarvåningen, vilket skulle kosta
40 000 kronor. Det har förmodligen inte
av departementschefen ansetts vara absolut
nödvändigt. Vidare är det fråga
om målningsarbeten för 50 000 kronor,
vilkas nödvändighet förmodligen inte
heller ansetts alldeles överhängande,
Onsdagen den 10 februari 1954.
Nr 5.
21
Ombyggnad och utrustning av Spenshults reumatikersjukhus.
och vidare är det smärre förbättringsarbeten
för 35 000 kronor, med vilka det
förmodligen förhållit sig på samma sätt.
Det är ju självklart att denna reumatikerförening
inte utan vidare kan vidta
vilka omändringsarbeten som helst
till vilka kostnader som helst, utan den
får naturligtvis hålla sig inom en viss
kostnadsram, som man vet är angiven
av Kungl. Maj:t. Det är väl också detta
som legat till grund för departementschefens
ställningstagande, då han tydligen
inte ansett sig kunna vara med
om mer än dessa 160 000 kronor. Vi hgr
i utskottet ansett de önskemål som motionärerna
framfört behjärtansvärda,
men vi är också medvetna om att det
finns en gräns för Kungl. Maj :t då det
gäller att anvisa medel, och det är väl
detta som gjort att man stannat inför
det belopp som här förordats.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Fröken HÖJER (fp):
Herr talman! Vi har inte begärt någonting
för ombyggnadsarbeten utan
endast för utrustning, och det har jag
framhållit. Jag vet mycket väl att mitt
yrkande inte kommer att gå igenom i
dag. Jag hoppas emellertid, att utskottet
nästa gång denna fråga kommer på
riksdagens bord litet mera än nu skall
kunna se på vad det här gäller, nämligen
den nödvändiga utrustningen, och
den kan inte anskaffas billigare än vad
jag här framhållit.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:
Herr talman! Jag vill inte på något
sätt undervärdera betydelsen av den
verksamhet, som här ifrågavarande
sjukvårdsinrättning utövar, och det är
alldeles riktigt att man från statens sida
bör göra allt vad som rimligen kan begäras
för att stödja den. Vi får emellertid
ha klart för oss, att när staten träf
-
far ett avtal med en enskild organisation
om vissa grunder för skötseln av
ett sjukhus, så får båda parter iaktta
de överenskommelser som gjorts, och
jag vill bestämt bestrida att man från
statens sida härvidlag har brutit mot
något gentlemen’s agreement.
Som herr Rubbestad nyss framhållit
har det givits ett besked till byggnadsstyrelsen
att det får byggas för högst
732 000 kronor. Men föreningen har
funnit, att man för det beloppet inte
kan få utfört allt det som borde göras,
och därför har föreningen kommit
överens med byggnadsstyrelsen om att
utföra även en del andra arbeten, som
föreningen skall stå för, till dess frågan
blivit underställd Kungl. Maj :t. Där tar
föreningen på sig ett ansvar för merkostnaderna,
som den inte kan komma
ifrån. När sedan hela frågan prövats
av Kungl. Maj :t, bär Kungl. Maj :t funnit
att vissa arbeten varit så oundgängligen
nödvändiga, att det ansetts rimligt att
gå föreningens önskemål till mötes. Jag
föreställer mig då, att det är rimligt
att Kungl. Maj:t får närmare överväga
den större frågan i detta sammanhang,
nämligen föreningens bärkraft, och det
kan hända att ett sådant övervägande
kan föranleda vissa åtgärder.
Jag tror att såväl regering som riksdag
måste vara mycket noga med att
inte några utomstående — om jag så
får säga — får lov att på förhand bestämma
vilka utgifter statsverket skall
ta på sig.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan, dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan oförändrad.
Punkterna 4 och 5.
Vad utskottet hemställt bifölls.
22
Nr 5.
Onsdagen den 10 februari 1954.
§ 8.
Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1954/55 till oförutsedda utgifter;
nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1954/55;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till vissa ändringar
i tulltaxeförordningen, m. m.;
nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 18 maj 1934 (nr 168) angående
postverkets ansvarighet för försändelser
och medel, som mottagits till postbefordran,
m. m.;
nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående de tider, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, m. m.
nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ändrad lydelse
av 11 § förordningen den 2 maj
1947 (nr 174) om investeringsfonder;
nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 17 maj
1923 (nr 116) angående skatt för hundar;
nr
6, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser,
m, m.;
nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;
nr 8, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 3 av anvisningarna
till 21 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);
nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om särskild
investeringsfond för ersättande av
avyttrat fartyg; och
nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädningsmateriel och
livsförnödenheter; samt
bankoutskottets utlåtande nr 3, i anlerning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 239 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.
§ 9.
Föredrogos vart för sig och lades till
handlingarna första lagutskottets utlåtanden:
nr
1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och
nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.
§ 10.
Föredrogos vart efter annat
första lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål;
nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av
viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. in.; och
nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om tilllägg
till militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472); samt
tredje lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändring i
Onsdagen den 10 februari 1954.
Nr 5.
23
Interpellation ang. ytterligare säkerhetsföreskrifter för mildrande av verkningarna
av kollision mellan buss och lastbil.
lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad m. m.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 11.
Interpellation ang. ytterligare säkerhetsföreskrifter
för mildrande av verkningarna
av kollision mellan buss och
lastbil.
Herr SJÖLIN erhöll på begäran ordet
och yttrade:
Herr talman! Återigen har en svår
bussolycka inträffat. Inte mindre än ett
tjugotal personer måste föras till sjukhus.
Som väl är, har det i de flesta fall
stannat vid mindre skador. I något fall
kunde livet dock ej räddas. Andra blev
lemlästade, många chockskadade och
flera fick svåra skärskador. Risken för
livslång invaliditet är ej utesluten.
I detta fall var det en sammanstötning
mellan buss och en stor lastbil.
Orsaken kan vara vilken som helst, men
verkningarna är lika tragiska oavsett
orsaken. Det torde vara omöjligt att helt
undgå kollisionsolyckor. Därför gäller
frågan, om det inte finns möjligheter att
mildra deras verkningar. Det är naturligt
att då fråga sig, om allt som kan
göras för att öka passagerarnas säkerhet
verkligen blivit gjort.
Nästa spörsmål blir då: Yilka säkerhetsföreskrifter
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utfärdat i dylikt
syfte? När man i sina händer får dess
meddelande nr 7 av år 1945, innehållande
»tekniska bestämmelser angående
buss i yrkesmässig trafik», finner man,
att »anordningar för passagerarnas säkerhet»
i huvudsak endast avser skydd
mot brandfara och giftgaser. Ingen som
helst föreskrift lämnas om bussens konstruktion
med hänsyn till eventuella
kollisionsrisker, ett förhållande som
verkar något förvånande. Helt visst
skulle man i hög grad kunna mildra
kollisionsverkan genom konstruktionsändringar
av olika slag, berörande såväl
bussarna som lastbilarna.
Mest förvånansvärt är, att inte ens
splitterfritt glas föreskrives för vare sig
vindrutor eller andra fönster. Den enda
föreskriften beträffande fönstren är, att
i bussar med mer än 20 passagerarplatser
skall finnas fönster i bakgaveln eller
ett på vardera sidan med minst 50 cm
höjd och 75 cm bredd och att dessa
fönster skall vara av krossbart glas.
Föreskreves splitterfritt glas för bussarnas
fönster, skulle de nu så vanliga
skärskadorna med avskurna senor och
deformerade ansikten icke längre behöva
inträffa.
Bussarnas konstruktion skulle nog
också kunna förstärkas, även om jag är
fullt medveten om de svårigheter som
i detta fall förefinnes. Skyddsåtgärderna
borde också beröra lastbilarna. Det
är inte ovanligt att deras plåtbeklädda
flak skär som en kniv genom hela bussens
sida. Även här borde en konstruktionsförändring
av ganska enkelt slag
kunna i hög grad medverka till att ge
de, som det tycks, oundvikliga kollisionsolyckorna
betydligt mindre omfattning.
Med hänsyn till vad jag anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
frågor:
1. Vill herr statsrådet meddela om
undersökningar verkställts angående
möjligheterna att föreskriva, att bussar
och lastbilar konstrueras på sådant sätt,
att följdverkningarna av kollisioner
minskas, bland annat genom användning
av splitterfritt glas och andra tekniska
förbättringar, samt om förslag
till ändrade säkerhetsföreskrifter kan
väntas?
2. Om undersökningar i tillräcklig
omfattning icke verkställts, vill herr
statsrådet då medverka till att sådana
omedelbart igångsättes och föreslå, att
24
Nr 5.
Onsdagen den 10 februari 1954.
Interpellation ang. förbättring av landsvägen Göteborg—Alingsås. — Interpellation
ang. effektuering av riksdagens beslut om friköp av vissa tomter i Halmstad. —
Interpellation ang. åtgärder för åstadkommande av bättre skydd för arbetare
inom sprängämnesindustrien.
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får
härför erforderliga medel, så att behövliga
säkerhetsföreskrifter i berörda
syfte snarast kan utfärdas?
Denna anhållan bordlädes.
§ 12.
Interpellation ang. förbättring av landsvägen
Göteborg—Alingsås.
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Herr DICKSON (h), som anförde:
Herr talman! Landsvägsavsnittet
Alingsås—Göteborg är en av landets
högst belastade vägsträckor. Det har
länge stått klart för alla, att den måste
både breddas och delvis få en annan
sträckning än nu. Gång på gång har
också provstakningar gjorts, men därvid
har det hittills stannat.
Uppenbart är, att ju längre det dröjer
dess mer svårlöst blir den redan
nu svårlösta frågan. Det är också önskvärt
att befolkningen i de områden där
vägen skall gå så snart som möjligt får
besked om vad den har alt rätta sig
efter.
Jag får nu anhålla om kammarens
medgivande att till statsrådet Hjalmar
Nilson få ställa följande frågor:
Har statsrådet vid färd på landsvägen
Göteborg—Alingsås (eller vice versa)
uppmärksammat dess otidsenliga skick?
Är statsrådet i tillfälle ge någon upplysning
om hur snart arbetet på undanröjande
av missförhållandena verkligen
kan igångsättas?
Denna anhållan bordlädes.
§ 13.
Interpellation ang. effektuering av riksdagens
beslut om friköp av vissa tomter
i Halmstad.
Ordet lämnades på begäran till
Herr NESTRUP (fp), som yttrade:
Herr talman! Den 26 februari 1937
beslöt Kungl. Maj:t att åtta tomter i
Halmstad inom den s. k. lotskolonien,
tillhöriga kronan och liggande under
kungl. lotsstyrelsens vård och förvaltning,
skulle få friköpas. Tre bebyggda
tomter försåldes efter det riksdagen den
21 februari 1939 bifallit den kungl. propositionen
i ärendet. Men fyra tomter
kunde då ej försäljas, emedan de berördes
av en stadsplaneändring för
södra delen av Halmstads stad. Försäljning
kunde ske först sedan stadsplanefrågan
blivit ordnad, vilket beräknades
taga cirka ett år i anspråk,
eller senast våren 1940.
Kriget kom emellan, och först 1952
var stadsplaneändringen färdig. Det
föreligger alltså nu inte längre något
skäl varför Kungl. Maj:t inte skulle
effektuera det beslut, som riksdagen
och Kungl. Maj:t tidigare fattat.
Jag vill därför anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för handelsdepartementet få
rikta följande fråga:
Är herr statsrådet villig att medverka
till att statsmakternas beslut av år 1937
och 1939 rörande friköp av ovan berörda
tomter effektueras så snart som
möjligt.
Denna anhållan bordlädes.
§ 14.
Interpellation ang. åtgärder för åstadkommande
av bättre skydd för arbetare
inom sprängämnesindustrien.
Herr HAGBERG i Stockholm (k) erhöll
på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Under senare tid har
svåra olyckshändelser och dito olyckstillbud
inträffat inom sprängämnesindustrien,
varvid flera arbetare fått sätta
livet till och andra blivit svårt skadade.
Arbetarna och deras fackliga organisa
-
25
Onsdagen den 10 februari 1954. Nr 5.
Interpellation ang.
tioner har i samband därmed fäst uppmärksamheten
på faktorer, som antas
ha varit bidragande orsaker till explosionerna
och som det erfordras samhälleliga
initiativ för att få eliminerade.
Bland annat har påtalats bristande kontroll
i fråga om råvarornas fullgodhet,
omställning av maskiner på sätt som
medfört ökade explosionsrisker, upptagande
av tillverkning av nya sprängämnen
innan arbetarna blivit förtrogna
med dem etc. Med skärpa har också
påtalats det förkastliga i att arbetare
som sysselsättes med denna tillverkning,
där minsta missgrepp kan leda
till fruktansvärda katastrofer, skall hetsas
av tidsstudier och tidsstudiemän.
Det är ingen överdrift att påstå, att
sprängämnestillverkningen är ett arbete
»med livet som insats». Särskilt efter
den olycka, som nyligen ägde rum i
Gyttorp, förväntar de berörda arbetarna,
att det vidtas åtgärder från samhällets
sida för att så långt möjligt
eliminera olycksriskerna.
Med hänvisning härtill hemställer jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få rikta frågan:
Har statsrådet för avsikt att ta initiativ
till sådana förbättringar i arbetarskyddslagstiftningen
och/eller effektivisering
av sprängämnesinspektionen, att
olyckor av det slag, som senast ägt
rum i Gyttorp, förebygges?
Denna anhållan bordlädes.
§ 15.
Interpellation ang. vissa missförhållanden
å nattfärjorna Helsingör—
Hälsingborg.
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Herr NELANDElt (fp), som yttrade:
Herr talman! Förhållandena på nattfärjorna
över Öresund har gång på
gång varit föremål för mindre smickrande
uppmärksamhet på grund av fyl
-
Helsingör—Hälsingborg.
leri och allmän oordning, som där förekommit.
Under de senaste veckorna har
nattfärjorna mellan Helsingör och Hälsingborg
åter kommit i blickpunkten.
I ett tidningsreportage heter det bl. a.:
»Fyllerister i alla åldrar och av båda
könen trakasserar medpassagerare, och
klagomålen till SJ har ökat kraftigt på
senaste tiden.»
För att få en ändring till stånd tog
man sig före att »torrlägga» restaurangen
under sista natturen (kl. 1 från
Helsingör). Och strax därefter måste
man dra in även matserveringen, eftersom
porslinskrossning ideligen förekom.
De värsta trakasserierna upphörde i
och med att spriten försvann. Men nu
har de blossat upp igen i samma omfattning:
»berusade pojkar och flickor
grovhånglar med varandra och fyllerister
ligger och sover över borden; ensamma
damer kan inte resa med färjan
utan att bli antastade», heter det i tidningsreportaget.
Det måste anses i hög grad beklagligt,
att förhållanden såsom de här
skildrade skall behöva förekomma. De
är knappast heller smickrande för vårt
land. Men när det nu inte synes gå
att med varningar råda bot, så måste
det naturligtvis vidtas andra och strängare
åtgärder. Man riskerar eljest, att
när den ännu större sommartrafiken
sätter in —- då blir det till och med
en ännu senare färja, nämligen kl. 3
—- förhållandena å dessa färjeturer blir
fullständigt olidliga.
Samarbete bör givetvis råda mellan
danska och svenska polisen. Inga berusade
bör släppas ombord, och förseelser
i dessa avseenden bör behandlas
strängare. Man kan väl också ifrågasätta,
huruvida det alls skall vara nödvändigt
med spritservering under så
korta färjeturer som dessa med endast
25 minuters gångtid.
Med anledning av här berörda förhållanden
och då det i första hand
synes åligga chefen för inrikesdeparte
-
3 — Andra kammarens protokoll i95rt. Nr 5.
vissa missförhållanden å nattfärjorna
26
Nr 5*
Onsdagen den 10 februari 1954.
Interpellation ang. vissa missförhållanden å nattfärjorna Helsingör—Hälsingborg.
mentet att vidta erforderliga åtgärder,
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framställa
följande frågor:
1. Vill herr statsrådet lämna en redogörelse
för vilka åtgärder som vidtagits
för att råda bot på de här påtalade förhållandena
å nattfärjorna Helsingör—■
Hälsingborg?
2. Kan något ytterligare gqras för att
åstadkomma förbättringar i dessa avseenden?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 16.
Herr talmannen meddelade, att fru
Boman, som vid kammarens sammanträde
den 3 februari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.
§ 17.
Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i tulltaxeförordningen, m. m.;
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 18 maj 1934 (nr 168) angående
postverkets ansvarighet för försändelser
och medel, som mottagits till postbefordran,
m. m.;
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående de tider, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, m. m.;
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad ly
-
delse av 11 § förordningen den 2 maj
1947 (nr 174) om investeringsfonder;
nr 52, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 17 maj
1923 (nr 116) angående skatt för hundar;
nr
53, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser,
in. in.;
nr 54, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), in. in.;
nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna
till 21 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);
nr 56, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om särskild
investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg; och
nr 57, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen Rädda
barnen för kläder, beklädnadsmateriel
och livsförnödenheter; samt
från bankoutskottet:
nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition (nr 6) med förslag till lag
om ändrad lydelse av 239 § lagen den
22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse.
§ 18.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.12.
In fidem
Gunnar Britth.