Tisdagen den 9 december (Riksdagens protokoll 1958:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

ANDRA KAMMAREN

Nr B 15

8—18 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 9 december

Sid.

Svar på fråga av herr Christenson i Malmö ang. översyn av förlagsin teckningsförordningen

.................................. 6

Svar på interpellation av herr Rimmerfors ang. rätten att disponera

televerkets SOS-nummer för jourtjänst i själavårdsfall.......... 7

Svar på fråga av herr Helén ang. utbildning av lärare i manlig slöjd 10
Svar på interpellationer av:

herr Antonsson i anledning av förhandlingarna om ett europeiskt

frihandelsområde...................................... 11

herr Christenson i Malmö ang. en aktivisering av den svenska handelspolitiken.
......................................... 31

herr Nilsson i Göingegården ang. fördelningen av kostnader för

anordningar i korsning av järnväg och ägoväg.............. 32

herr Brandt i Sätila ang. professur i arbetslära vid skogshögskolan 35
herr Svensson i Ljungskile ang. de svenska mjölkprodukternas avsättning
............................................ 36

fru Boman i anledning av den akuta bristen på medicinskt utbildad
personal ........................................ 41

herr Magnusson i Borås ang. förhindrande av import av textilvaror

till dumpingpriser .................................... 46

herr Boija ang. den svenska textilindustriens aktuella läge och framtidsutsikter
.......................................... 46

Svar på fråga av herr Johansson i Stockholm ang. tryggande av
fortsatt produktion och sysselsättning inom textilindustrien...... 46

Onsdagen den 10 december fm

Svar på frågor av :

herr Elmwall ang. riskerna vid förföljande av biltjuvar ........ 55

herr Helén ang. ifrågasatta åtgärder med anledning av visst radioprogram
............................................ 56

1 —Andra kammarens protokoll 1958. Nr 1115

Nr B 15

Innehåll

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Stockholm ang. en effektivare samordning av statliga
åtgärder i fråga om sysselsättningspolitiken.............. 59

herr Nihlfors ang. åtgärder för att göra samhällsläran till ett självständigt
ämne vid våra gymnasier........................ 61

Svar på fråga av herr Johansson i Stockholm ang. säkerhetsbestämmelserna
för militära transporter .......................... 64

Ortsgrupperingen inom beskattningen m. m..................... 65

Blodundersökningslagens räckvidd............................ 89

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation .............. 96

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning.......... 114

Onsdagen den 10 december em

Förflyttning av de militära anläggningarna från Järvafältet m. m . . 131
Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning
.............................................. 131

Värdering av varulager vid beskattningen...................... 150

Hälsovårdsstadgan ........................................ 161

Torsdagen den 11 december

Svar på fråga av herr Hagberg ang. förfarandet vid vissa anhållanden 180

Statskredit till Turkiet .................................... 182

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation ............ 186

Förbättrade inkomstförhållanden för distriktsveterinärer m. m.....199

Avskedsord .............................................. 203

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 10 december fm

Bevillningsutskottets betänkande nr B 18, rörande ortsgrupperingen

inom beskattningen .................................... 65

Statsutskottets utlåtande nr B 104, om uppflyttning av orterna i orts grupp

2 till ortsgrupp 3.................................. 88

Första lagutskottet memorial nr B 15, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut om blodundersökningslagen .................. 89

Konstitutionsutskottets memorial nr B 9, ang. uppskov med behandlingen
av frågan om ny stadga om ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande.................................. 96

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr B 1,
rörande lämpliga företagsformer för affärsmässig statlig och kommunal
verksamhet in. m................................. 96

Statsutskottets utlåtande nr B 97, ang. bestridande av avgiften för

Suezkanalens röjning.................................... 96

Innehåll

Nr B 15

— nr B 98, rörande rationaliseringar i krigsmaktens fredsorgani sation.

............................................... 96

— nr B 99, ang. effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning
in. m......................................... 114

Onsdagen den 10 december em

Statsutskottets utlåtande nr B 100, om förflyttning av de militära anläggningarna
från Järvafältet m. m........................ 131

— nr B 101, ang. upprättande av en fältstation på Öland för ter restrisk

ekologisk forskning.............................. 131

— nr B 102, ang. frihet för i statens tjänst anställda att välja, om

hela arbetsersättningen skall utgå enbart som kontantlön eller
om en del av den skall innehållas av staten för den anställdes pensionering
.............................................. 131

Bevillningsutskottets betänkande nr B 14, ang. värdering av varulager
vid beskattningen.................................. ISO

Bankoutskottets utlåtande nr B 17, om pension till Herman Julius
Lindqvist ............................................ 161

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19, ang. förslag till hälsovårdsstadga 161

Torsdagen den 11 december

Utrikesutskottets utlåtande nr B 1, ang. tilläggsprotokoll till överenskommelsen
om en europeisk betalningsunion och till det europeiska
monetära avtalet, m. m... ................................ 182

Statsutskottets utlåtande nr B 105, ang. d:o, såvitt avser kredit till

Turkiet............................................... 182

Utrikesutskottets utlåtande nr B 2, ang. redogörelse från Nordiska

rådets svenska delegation................................ 186

Statsutskottets utlåtande nr B 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition ang. förbättrade inkomstförhållanden för distriktsveterinärer
m. m......................................... 199

— nr B 106, ang. överenskommelse med Finland om nedsättning av
räntebetalningarna på svenska statskrediter, och tillskapande av

eu kulturfond..................................... 203

— memorial nr B 107, ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1958/59 .......................................... 203

Måndagen den 8 december 1958

Nr B 15

Måndagen den 8 december

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 2 innevarande
december.

§ 2

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan att utskottet till
fullmäktige i riksgäldskontoret beslutat
återlämna fullmäktiges framställning
av den 14 augusti 1958 med utredning
och förslag angående Nordiska rådets
svenska delegations ställning och arbetsformer.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr B 9,
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utåtande nr B 1, statsutskottets
utlåtanden nr B 97—B 102, bevillningsutskottets
betänkande nr B 14,
bankoutskottets utlåtande nr B 17 samt
andra lagutskottets utlåtande nr B 19.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden:

nr B 1, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition angående godkännande
dels av tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen
den 19 september 1950
angående upprättande av en europeisk
betalningsunion, dels ock av tilläggsprotokoll
nr 2 till det europeiska monetära
avtalet den 5 augusti 1955, m. in.,
och

nr B 2, i anledning av Kung], Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation; samt

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

B 103, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förbättrade inkomstförhållanden
för distriktsveterinärer
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr B 104, i anledning av väckta motioner
om uppflvttning från den 1 januari
1959 av de orter, som nu hänföras till
ortsgrupp 2, till ortsgrupp 3,

nr B 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande
dels av tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen
den 19 september 1950
angående upprättande av en europeisk
betalningsunion, dels ock av tilläggsprotokoll
nr 2 till det europeiska monetära
avtalet den 5 augusti 1955, m. m.,
såvitt propositionen avser anvisande av
investeringsanslag till kredit till Turkiet,
jämte i ämnet väckt motion,
nr B 106, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse angående dels nedsättning
av räntebetalningarna på vissa
till Finland lämnade svenska statskrediter,
dels ock tillskapande av en
kulturfond jämte en i ämnet väckt motion,
och

nr B 107, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1958/59.

§ 5

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr B 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ordnande av den
andliga vården vid sjukhusen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

Nr B 15

Tisdagen den 9 december 1958

nr B 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om försäljning av viss mark; och
nr B 123, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående viss omläggning
av atomenergiprogrammet.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes här
efter kl. 16.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 9 december

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollen för den 3 innevarande
december.

§ 2

Svar på fråga ang. översyn av förlagsinteckningsför
ord ningen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, som yttrade:

Herr talman! Herr Christenson i
Malmö har frågat mig om jag vill medverka
till att den av 1956 års riksdag
begärda översynen av förlagsinteckningsförordningen
snarast blir påbörjad
och att i detta utredningsarbete utses
företrädare för småföretagare inom
industri och hantverk samt för handels-,
service- och transportföretag.

Till svar på denna fråga får jag anföra
följande.

Med anledning av framförda önskemål
om en översyn av förlagsinteckningsinstitutet
har — såsom framgår av
en vid innevarande års vårriksdag avgiven
proposition angående förlagsinteckning
i oljelager (Kungl. Maj:ts prop.
nr 26) — en förberedande utredning i
saken gjorts inom justitiedepartementet.
Utredningen har bl. a. givit vid handen
att det på ett flertal punkter föreligger
ett nära samband mellan en revision
av förlagsinteckningsinstitutet

och vissa delar av det arbete på en ny
jordabalk, som lagberedningen för
närvarande bedriver. De delar, som här
åsyftas, är reglerna om gränsen mellan
fast och lös egendom samt reglerna om
panträtt i fast egendom. Sambandet är
av sådan art att förlagsinteckningsinstitutet
knappast kan få sin definitiva utformning
förrän det står fast vilket innehåll
den nya jordabalken kommer att
få i nämnda hänseenden.

Jag vill tillägga att en översyn av
förlagsinteckningsinstitutet enligt min
mening är angelägen. Vidare vill jag
nämna att lagberedningens arbete med
den nya jordabalken nu har framskridit
så långt, att den särskilda utredning
som en reformering av förlagsinteckningsinstitutet
fordrar torde kunna tillkallas
ganska snart. Att företrädare för
berörda delar av näringslivet på lämpligt
sätt inkopplas under utredningsarbetet
anser jag vara självfallet.

Härpå anförde

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag tackar herr justitieministern
för svaret på min fråga. Jag
beklagar att den motion om förlagsinteckning,
som väcktes för tre år sedan
och som godtogs av riksdagen, endast
förhandsundersökts i departementet.
Jag hoppas dock att herr statsrådets
löfte om tillsättande av en särskild utredning
snarast möjligt kommer att infrias.

Tisdagen den 9 december 1958 Nr B 15

Svar på interpellation ang. rätten att disponera televerkets SOS-nummer för jour
tjänst i själavårdsfall

Förlagsinteckning kan endast beviljas
för industriell rörelse, för vilken i regel
används drivkraft om minst fem effektiva
hästkrafter eller ock minst tio
arbetare. Förordningens bestämmelser
omöjliggör för stora småföretagargrupper
att få förlagsinteckning beviljad.
Den tilltagande rationaliseringen inom
vårt näringsliv har lett till att man
t. ex. inom serviceföretag, handel, hantverk
och transportföretag kan ha lösa
inventarier samt lager av råvaror och i
rörelsen framställda alster till betydande
värde. Av dessa skäl talar mycket
för att kretsen av företagare, som kan
erhålla förlagsinteckning, bör utvidgas,
så att därmed företagens kapitalförsörjning
underlättas.

Första lagutskottet konstaterade i sitt
utlåtande, att samtliga instanser vid remissbehandlingen
med styrka framhållit,
att reglerna om förlagsinteckning
är i behov av en revision. Vidare har
1949 års banklagssakkunniga föreslagit
en viss utvidgning av möjligheterna att
erhålla förlagsinteckning. Lagstiftningsarbetet
på andra områden såsom exempelvis
jordabalken, kan som justitieministern
berörde, ha ett visst samband
med reglerna beträffande förlagsinteckning.
Det vore emellertid olyckligt, om
man hiir toge alltför stor hänsyn till de
doktrinära och rättsvetenskapliga
aspekterna. Behovet av en reformering
av förlagsinstitutet för företagarnas del
är så betydande och från allmän synpunkt
av så stort intresse, att dröjsmål
härvidlag är beklagligt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. rätten att
disponera televerkets SOS-nummer för
jourtjiinst i själavårdsfall

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Rimmerfors har
frågat mig

dels om jag betraktar televerkets
SOS-nummer för jourtjänst i själavårdsfall
såsom uteslutande förbehållet svenska
kyrkans prästerskap;

dels — oavsett om så är fallet eller
inte — om jag skulle vilja ta initiativ
till en sådan utformning av bestämmelserna
för denna i dagens läge välbehövliga
telefontjänst, att frågan får en
i bästa mening ekumenisk lösning.

Med anledning härav kan jag meddela,
att SOS-numret för jourtjänst avseende
själavård inte är förbehållet svenska
kyrkans prästerskap, utan de kyrkosamfund,
som så önskar, kan ansluta
sig till denna jourtjänst.

Beträffande interpellantens andra fråga
angående förfarandet vid ansökan
om anslutning av jourtjänst för själavård
har jag inhämtat från telestyrelsen,
att när en sådan framställning inlämnas,
kommer såväl stats- som frikyrka
att ges möjlighet att delta i jourtjänsten.
För att utröna om intresse härav föreligger
avser televerket sålunda att rikta
förfrågan till representativa organ för
de olika samfunden. Enligt min mening
erfordras inte några särskilda bestämmelser
från Kungl. Maj :ts sida. När det
gäller jourtjänstens fördelning mellan
olika deltagande samfund torde överenskommelser
få träffas genom samråd
mellan dessa från fall till fall.

Om överenskommelse inte kan träffas,
kan jourtjänsten ordnas med samtidigt
tjänstgörande jourhavande, varvid
SOS-telefonisten har att koppla
samtal till önskad jourhavande. Däremot
kan det givetvis inte ankomma på
telestyrelsen att bestämma hur jourtjänsten
skall fördelas mellan samfunden.

Vidare anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdeparte -

Nr B 15

Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. rätten att disponera televerkets SOS-nummer för jour
tjänst i själavårdsfall

mentet har lämnat ett klart och entydigt
svar på min interpellation, ett
svar för vilket jag ber att få framföra
mitt oreserverade tack. Statsrådets svar
har i hög grad bidragit till att skapa
den klarhet som interpellanten har efterlyst.

Frågan kan synas bagatellartad. I
själva verket är den nog så betydelsefull.
Låt mig, herr talman, understryka,
att interpellationen inte har framställts
för att rikta uppmärksamheten på en
konflikt mellan kyrka och frikyrka.
Boråsfallet, som tidigare apostroferats,
är inget exempel på någon sådan obotlig
motsättning. Det har gnisslat en
smula, det är sant, men det beror mest
på den oklarhet och valhänthet som
kännetecknar nya situationer över huvud
laget. Man har helt enkelt inte vetat,
om detta katastrofnummer varit
tillgängligt för andra än svenska kyrkans
prästerskap. Av vissa yttranden
att döma har också televerket svävat i
ovisshet, även om man där lutat åt
den uppfattningen, att »statsverk bör
stödja statsverk». Själva uttrycket »jourhavande
präst» har ju också lett tanken
i den riktningen, och därom är
inget att säga. Det är därför som statsrådets
besked nu är så välgörande. Det
viktigaste är ju dock hänsynen till de
hjälpsökande.

Jag vill där gärna citera några ord
ur en ledande artikel i Göteborgs-Posten:
»Det gäller inte så mycket att uppnå
ett rättvist system som att få till
stånd en ordning som gagnar de hjälpsökande.
Finner en människa i nöd
bättre hjälp om en liberal tolkning av
uttrycket jourhavande präst tillämpas
så bör hjälpen ordnas. Prestige av något
slag skall inte fälla utslaget i en
fråga som denna.» I detta uttalande instämmer
Stockholms-Tidningen på ledande
plats.

Herr statsrådet har utöver beskedet
i huvudfrågan också antytt något om
den metodiska handläggningen av des -

sa ärenden. Det gäller själva förfaringssättet,
när en stad eller större ort får
anslutas till SOS-numret. Av kommunikationsministerns
ord drar jag den
slutsatsen, att televerket kommer att
låta vederbörande förstå, att såväl statssom
frikyrka ges möjlighet att delta i
jourtjänsten. Klart är, att de lokala församlingarna
och deras pastorer sedan
får lösa samarbetsfrågorna. På de platser
där enighet icke kan uppnås om en
gemensam jourtjänst kommer SOStelefonisten
att koppla samtalet till önskad
jourhavande, säger statsrådet.

I det sammanhanget skulle jag vilja
uttala en mycket livlig förhoppning att
vi i ekumenikens intresse ändå må kunna
ordna en gemensam bevakning av
denna hjälpcentral för andlig vård. I
det aktuella fallet hävdades från kyrkligt
håll, att man gärna släpper in frikyrkopastorerna
i arbetet men att telefonisterna
skulle fråga, vilken vederbörande
önskade samtala med -— en
namngiven prästman eller en namngiven
frikyrkopastor. Vi har menat att
detta vore onödigt. När en nödställd
människa i sin ytterliga förtvivlan övervinner
sig själv ända därhän, att hon
ringer upp en själavårdare, bör hon
inte ställas inför ännu ett val, valet
mellan en kyrklig och en frikyrklig
pastor. Det är ett tämligen ovidkommande
tröskelproblem, som kanske
t. o. m. kommer den nödställde att lägga
på luren. Nej, telefonbevakningen
bör kunna delas upp på ett inbördes
förtroendefullt sätt, och jag är övertygad
om att detta samarbete kommer
att underlättas genom det svar som
kommunikationsministern har lämnat
i dag.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att än en gång få tacka för svaret på
min interpellation.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag tror inte att vare
sig interpellanten eller någon annan er -

Tisdagen den 9 december 1958 Nr B 15

Svar på interpellation ang. rätten att disponera televerkets SOS-nummer för jourtjänst
i själavårdsfall

far någon särskild glädje över att en
fråga av denna art behöver komma inför
riksdagen. Jag bar inte begärt ordet
för något annat än att bara undanröja
ett eventuellt missförstånd, så att ingen
skall tro att jag inte skulle vara intresserad
av ärendet, som onekligen bär
en viss principiell betydelse.

De senare årens stegrade självmordsfrekvens
i vårt land bär ju aktualiserat
frågan, huruvida allting gjorts, som
rimligen kan göras, för att hjälpa människor
i yttersta nöd. I en del fall kan
läkare hjälpa, i en del fall inte. Katastrofsituationen
är kanske av sådan
art, att alla dörrar tycks vara stängda
för den människa det gäller. Så händer
en olycka. Det var för att komma
till rätta med detta som en pastor i
Evangeliska fosterlandsstiftelsen sporde
sig själv, om man inte ytterligare
kunde göra någonting, och så annonserade
han: Innan Du handlar, ring nummer
så och så.

Många har följt i hans fotspår för att
söka hjälpa människor i dylika situationer,
och jag tänker att det var som
en följd härav som televerkets s. k.
SOS-nummer sattes in även på själavårdens
område.

Jag skall bara med några ord, herr
talman, redogöra för Boråsfallet, utan
att gå från papper till papper. Borås
Evangeliska predikantförbund inlämnade
alltså en ansökan till telestyrelsen
om att få upprätta s. k. själavårdsjour.
Det skedde i november 1957, och styrelsen
bekräftade att den mottagit ansökan.
Det ansågs inom predikantförbundet
att en inbjudan också skulle riktas
till svenska kyrkan, så att frågan
kunde lösas i en verkligt ekumenisk
anda — alla borde vara med. Endast en
medlem av prästerskapet i Borås var
villig att gå med. Det samfällda kyrkorådet
hade sammanträde i april och debatterade
då ärendet men avstyrkte förslaget.
Det var väl närmast anslagsfrågan
man var inne på.

En av stadens kyrkoherdar gav en
utförlig och för hans del bindande motivering
för att han inte ansåg sig kunna
gå med på denna själavårdslinje.
Jag tycker att resonemanget, från hans
utgångspunkt, är respektabelt. Han ansåg
att denna typ av själavård skulle
strida mot den kyrkliga församlingssynen
och fjärma präst och församling
från varandra. Prästerna, säger han,
skall vara redo att hjälpa under alla
dygnets timmar. Alla skall veta att man
får påkalla prästens hjälp när det behövs.
Denna linje är gammal och välbeprövad,
framkomlig, ändamålsenlig
och välsignelsebringande, säger denne
kyrkoherde. — Jag har respekt för den
linjen och för hans åsikt, även om den
inte täcker hela problemfältet.

I en skrivelse av den 6 mars 1958
svarade televerket att det ger sitt medgivande
till jourtjänsten och att såväl
representanter för svenska kyrkan som
för de frikyrkliga skall vara med samt
att för verksamheten kommer att användas
namnanropet »jourhavande präst».
Men då är man inne på frågan om s. k.
dubbeljour. På ett senare stadium synes
en del av prästerskapet i Borås ha ändrat
ståndpunkt och gått med på att ställa
sig till förfogande i jourtjänsten men
på villkor att det blev s. k. dubbeljour,
så att den sökande fick välja, om han
ville träffa en statskyrkopräst eller en
frikyrkopastor. Stötestenen synes ha varit
begreppet »jourhavande präst» och
man bör ärligt erkänna att den titeln
onekligen av ålder varit kyrkans. Det
borde likväl ha gått att lösa knuten genom
att använda termen »jourhavande
pastor», som ju är mera ekumenisk och
som kanske även är mera vårdaccentuerad.
Predikantförbundet ansåg sig likväl
inte behöva reagera negativt inför
eu viss formel.

Jag kan, herr talman, inte annat än
framföra eu stilla undran: Om man
från alla håll verkligen ville göra en
insals till hjälp för saken, som herr

Nr B 15

Tisdagen den 9 december 1958

Svar på fråga ang. utbildning av lärare i manlig slöjd

Rimmerfors påpekade, var det då nödvändigt
att vägra ingå i jourtjänsten,
om inte denna klart avgränsades från
predikantförbundets medlemmar genom
en uppdelning på en kyrklig sektion
och en frikyrklig sektion? Jag tycker
att man skall ha respekt för all övertygelse,
men finns det ändå inte ting som
måste anses större än terminologiska
skiljaktigheter?

Från frikyrkohåll har man framhållit,
att det ur både psykologiska och pedagogiska
synpunkter måste framstå
som icke önskvärt att en människa i
yttersta nöd skall ställas inför ännu ett
val, valet att antingen få tala med en
statskyrkopräst eller en frikyrkopastor.
Det kunde verka förvirrande på den
som redan förut stod på gränsen till
kollaps, ty det är ju sådana människor
det är fråga om, alltså katastroffall och
ingen vanlig själavård. Jag tror att folk
med bestämda konfessionella åsikter
har det valet träffat förut, och de vet
nog åt vilket håll de vill gå, men det är
inte de människorna det gäller här.

Jag erinrar mig ett exempel från min
tid som pastor i Borås. En präst ringde
mig en dag och frågade om han fick
sända en person till mig, som han gärna
ville att jag skulle samtala med därför
att han, som han skämtsamt uttryckte
det, trodde att jag hade större möjligheter
att komma till tals med vederbörande.
Men under den halvt skämtsamma
attityden låg ett djupt allvar.

Vi möttes och hjälptes åt alla tre
för att söka klara upp den människans
situation och vi gladdes gemensamt, när
saken verkligen kunde ordnas. Detta
tycker jag är ett uttryck för sann och
riktig ekumenik.

Det förunderliga är att när frikyrkliga
samarbetskommittén uppvaktat telestyrelsen
i ärendet, uttalade styrelsen
sin sympati för en enhetlig jour och
sade klart ifrån, att för televerkets del
var någon uppdelning inte önskvärd,
eftersom vederbörande telefonist i så
fall skulle komma att ställas inför gan -

ska känsliga avgöranden i tveksamma
fall. En människa i nöd, som ringer
SOS-numret, borde icke ställas inför val
av själasörjare utan direkt kopplas in
på numret. Detta var telestyrelsens åsikt
då och jag antar att man hyser samma
åsikt i dag.

När det visade sig att man från kyrkans
sida inte kunde gå med på denna
form av själavård utan att dela upp
tjänsten på två samtidigt jourhavande
linjer, en statskyrklig och en frikyrklig,
gick televerket med på att söka ordna
saken så, och jag säger ingenting om
det. Det primära i denna fråga är ju
att saken efter kommunikationsministerns
mycket fria och positiva svar väl
kan sägas vara ordnad. I annat fall får
man hoppas att kommunikationsministern
ytterligare vill och kan hjälpa telestyrelsen
ur dilemmat, hur begreppet
»jourhavande präst» skall tolkas. Som
den lugna människa han är kommer
han säkerligen att göra vad han kan
för att få frågan löst.

Mig synes, om man från kyrkans sida
finner det vara omöjligt med samarbete
under termen »jourhavande
präst», att man byter ut denna formel
mot »jourhavande pastor» för att få en
enhetlig jourtjänst. Jag ville endast föra
fram denna tanke — om'' nu ytterligare
någon åtgärd kan anses nödvändig —
så att konflikter av detta slag icke behöver
förekomma i framtiden.

Också jag ber, herr talman, att få tacka
för det positiva svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. utbildning av lärare
i manlig slöjd

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Helén har frågat,
om jag har för avsikt att förelägga
nästa års riksdag förslag till utbildning
av lärare i manlig slöjd i anslutning

Nr B 15

Tisdagen den 9 december 1958

till slöjdlärarutredningens den 12 augusti
1957 avgivna betänkande.

På den frågan kan jag nu endast
svara, att spörsmålet om genomförande
av nämnda förslag är föremål för prövning
i det för närvarande pågående
budgetarbetet.

Härefter anförde

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
detta auguriska svar. Det kunde ha varit
fullständigare. Vi har här i landet
inte fullt så stränga seder som i England,
ty det är väl ingen minister som
blir halshuggen här, om han yppar något
om vad som sker i pågående budgetarbete.
I varje fall anses det tydligen
inte strida mot kutymen att regeringen
berättar om vilka miljonbelopp som fattas
på den statliga inkomstsidan och hur
de skall kunna anskaffas genom nya
skatter.

Jag finner emellertid så pass mycken
optimism tala ur det försiktiga svaret,
att jag vågar önska ecklesiastikministern
lycka till i budgetarbetet på denna
punkt. Jag vill bara med några ord understryka
behovet av att utbildningen
av lärare i manlig slöjd bringas ut ur
det dödläge, där den alltför länge befunnit
sig. Inte bara så att det föreligger
ett konkret projekt att placera in
utbildningen i nya lokaler och under
nya förhållanden på ett sätt som skulle
gagna hela utbildningen. Vi behöver
slöjdlärare inte bara för slöjd av traditionell
typ, trä- och metallslöjd, utan
även lärare för den mångsidiga slöjd
som visat sig vara ett av de verksammaste
medlen i undervisningen av vissa
sent yrkesmogna elever på enhetsskolans
högstadium, som är i särskilt
behov av omsorg från skolans sida. På
lång sikt är faktiskt en god slöjdlärarutbildning
liksom all yrkcslärarutbildning
ett av de bästa medlen all göra
undervisningen på högstadiet realistisk
och verklighetsnära.

§ 5

Svar på interpellation ang. förhandlingarna
om ett europeiskt frihandelsområde Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Antonsson har i en
interpellation bett mig lämna kammaren
en redogörelse för det aktuella förhandlingsläget
i fråga om ett europeiskt
frihandelsområde samt vissa andra
därmed sammanhängande frågor. Med
anledning härav vill jag framhålla följande.

Under de två och ett halvt år som nu
gått sedan förhandlingarna i Paris om
ett frihandelsområde inleddes har jag i
olika sammanhang haft tillfälle att inför
riksdagens kamrar och utrikesnämnden
redogöra för utvecklingen av
förhandlingen och min syn på möjligheterna
att uppnå resultat. Senast
lämnades en sådan redogörelse i somras
i samband med remissdebatten och
vid en senare interpellationsdebatt i
denna kammare. Därutöver har jag nyligen
lämnat utrikesnämnden mera detaljerade
informationer.

Allmänt sett kan beträffande förhandlingen
i stort konstateras att man på
svensk sida ännu i somras bedömde
läget relativt optimistiskt. Som kammarens
ledamöter har sig bekant har emellertid
höstens förhandlingar icke fört
frågan framåt. Läget har självfallet tillspetsats
av det faktum att vid instundande
årsskifte den situationen hotar,
att scxmaktsländerna vidtar inbördes
åtgärder som medför en diskrimination
av utanförstående länder både i fråga
om tullar och importregleringar.

Utan att här gå in på den rad av tekniskt
komplicerade frågor som förhandlingen
inrymmer vill jag konstatera allvaret
i den situation som inträtt. Det
motstånd som — i första hand från
Frankrikes sida men med stöd från övriga
sexmaktsländer — rests mot ett fri -

överläggningen val- härmed slutad.

Nr B 15

Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

handelsområde är av sådan karaktär, att
några möjligheter att mycket snabbt
komma fram till ett slutligt avtal inte
längre kan anses vara för handen. Huvudintresset
i dagens situation är därför
att skapa en bas för fortsatta förhandlingar
och framför allt att undvika
diskrimination i den västeuropeiska
samhandeln. Det är med stor tillfredsställelse
jag kan konstatera att de överläggningar
som nyligen ägt rum i Genéve
mellan representanter från
England, de skandinaviska länderna,
Schweiz, Österrike och Portugal präglats
av samförstånd och skapat en starkare
bas för gemensamt uppträdande.
Samtliga länder är överens om att en
diskriminering skulle medföra allvarliga
skadeverkningar för ett fortsatt ekonomiskt
samarbete i Västeuropa. Jag
vill i detta sammanhang än en gång understryka
hur angeläget vi från svensk
sida anser det vara att icke frihandelsidén
nu äventyras av nya diskriminationsåtgärder.

Vi har funnit det angeläget att på olika
sätt ge uttryck för hur allvarligt vi
för Sveriges del bedömer det nuvarande
läget. De diplomatiska framstötar som
gjorts i sexmaktsländernas huvudstäder
och för övrigt även i Washington
har haft detta syfte. Jag vågar dra den
slutsatsen, att dessa framställningar i
hög grad bidragit till att för våra viktiga
handelspartners klarlägga vår
ståndpunkt.

Vad slutligen angår frågan om formerna
för kontakt i dessa ärenden med
olika intressen i Sverige vill jag erinra
om att en särskild delegation tillkallats
för beredning av spörsmål som är föranledda
av frihandelsförhandlingen.
Som jag tidigare vid upprepade tillfällen
framhållit i riksdagen har denna
delegation en mycket allsidig sammansättning
och utredningsarbetet bedrivs i
intim samverkan med näringslivets olika
organisationer, över huvud taget har
viljan till samarbete inom landet på
detta område varit en faktor av stort

värde för förhandlingen. Frågan om
formerna för utrednings- och kontaktverksamheten
var senast i somras föremål
för riksdagens prövning i anledning
av motioner av bl. a. herr Antonsson.

I bankoutskottets utlåtande, vars hemställan
bifölls av riksdagen, gavs då uttryck
för tillfredsställelse över det sätt
på vilket denna verksamhet bedrivits.
Någon organisatorisk ändring eller tillskapande
av någon ny utredning ansågs
då icke påkallat. Enligt min uppfattning
har sedan dess icke inträffat några förändringar
som motiverar någon annan
slutsats i dagens läge.

Härpå anförde:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för svaret på interpellationen.
Frihandelsförhandlingarna har
tilldragit sig så stort intresse, inte bara
i vårt land utan i hela Västeuropa, att
jag faktiskt hade hoppats att statsrådet
här inför kammaren velat lämna
en mera fyllig redogörelse, som hade
kunnat bilda underlag för en debatt i
sakfrågan. Så har nu inte skett, men
jag vill ändå passa på tillfället att ge
statsrådet Lange en eloge för hans personliga,
mycket positiva engagemang i
hela denna fråga och för hans försök
att nå fram till ett förhandlingsresultat
i Paris.

När förhandlingarna strandade genom
Frankrikes nej och Englands beslut
att tills vidare dra sig ur förhandlingarna,
har hela frågan från förhandlingsplanet
förts upp på politisk och
diplomatisk nivå. Jag vill positivt notera,
att vår regering visat mycket stor
aktivitet via de traditionella diplomatiska
kanalerna genom de demarcher,
som handelsministern i svaret åberopat
och som har avlåtits till sexmakternas
huvudstäder och även till Washington.
Det visar, tycker jag, att regeringen
fäster utomordentlig vikt vid
den diskriminering, som hotar svensk
export efter årsskiftet.

Tisdagen den 9 december 1958 Nr B 15

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

Skall jag foga en kritisk anmärkning
till dessa erkännanden, så vill jag fråga
om inte denna diplomatiska aktivitet
borde vara ett samnordiskt intresse. Det
var ju bara några dagar före de svenska
demarcherna som Nordiska rådet
gemensamt avlät en opinionsyttring till
förhandlarna i Paris. Jag tror det
skulle ha givit ökad tyngd åt de diplomatiska
framställningarna, om man här
kunnat få fram ett gemensamt nordiskt
uppträdande. Trots att vi har en stark
ställning som exporterande industriland
och utgör en mycket viktig handelspartner,
får vi inte glömma bort
vår roll som ett litet land i ett Västeuropa,
där Skandinavien betraktas
som en enhet eller som en grupp av stater.
Men det är möjligt att det förelåg
hinder från de andra nordiska länderna,
och jag vill inte rikta en alltför
hård kritik i det avseendet.

Jag vill emellertid rikta en starkt kritisk
anmärkning i ett annat avseende.
Det har förvånat mig mycket att den
svenska riksdagen inte vid något tillfälle
beretts möjlighet till en verklig generaldebatt
i denna mycket viktiga fråga.
Enligt min mening brister det mycket
påtagligt i informationerna på det
parlamentariska planet. I jämförelse
med de övriga västeuropeiska parlamenten
ägnar vi ett ganska förstrött intresse
åt denna för hela vårt näringsliv
mycket stora fråga. Här håller ju en
helt ny utvecklingslinje i hela Västeuropas
ekonomiska och handelspolitiska
liv på att ta form. Vi vet att det nya
som sker också på ett avgörande sätt
griper in i vårt svenska näringsliv. Jag
tror att vi utan överdrift kan säga, att
vi står inför vårt århundrades kanske
största näringspolitiska fråga. Men hela
denna fråga handlägges för vårt lands
vidkommande på regeringsplanet och
på ämbetsmanna- och expertnivån. Vad
innebär detta och vad får det för konsekvenser?
Jo, det måste innebära, att
om och när ett västeuropeiskt frihandelsavtal
en dag läggs på riksdagens

bord för ratificering, då är riksdagen
ställd inför ett fullbordat faktum. Riksdagen
har mycket litet sysslat med dessa
frågor och är i stort sett ovetande om
avtalets innehåll, och några ändringar
kan inte göras i avtalet. När handelsministern
har satt sitt namn under detta
avtal i Paris, då är frågan låst för vårt
vidkommande, och därmed är parlamentarikerna
ställda helt åt sidan.

Man kan genmäla, att så där går det
kanske alltid till och så måste det gå
till när det gäller internationella och
intereuropeiska avtal. Ja, det är riktigt,
men jag menar att det här är en fråga
av sådant format och av sådana framtida
verkningar att man borde kunna
göra ett undantag. Man borde finna en
form, där regeringen vore garanterad
god kommunikation med parlamentariker
från skilda partier och där riksdagen
hölls fortlöpande informerad.

För närvarande är, som handelsministern
antydde, ett expertråd knutet till
kommerskollegium med företrädare för
de olika näringsgrenarna. På det politiska
planet hålls ju också utrikesnämnden
sporadiskt informerad, men jag anser
att detta inte är till fyllest. Jag har
tidigare för min del föreslagit att regeringen
skulle tillskapa ett råd med företrädare
för de demokratiska partierna
och för näringslivet, ett råd som kontinuerligt
skulle arbeta med denna fråga
och hållas fortlöpande informerad om
förhandlingsläget. Därmed skulle också
riksdagen ha ett forum för kontakt nu
när förhandlingarna är inne i sitt kritiska
slutskede.

Vad jag nu sagt gäller också frågan
om en nordisk tullunion. Efter Nordiska
rådets beslut i Oslo förs ju även den
frågan upp ifrån vad jag skulle vilja
kalla debattnivån i Nordiska rådet till
regeringsnivån, där de utförda expertundersökningarna
får bilda underlag
för vidare debatt regeringarna emellan.
Det vore enligt min uppfattning helt
naturligt om det råd jag här pläderat för

Nr B 15

Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

också finge ägna sig åt frågan om en
nordisk tullunion.

Sedan jag nu kritiserat bristande
kontakter, vill jag faktiskt också rikta
en kritisk anmärkning mot representationen
vid regeringens nyligen hållna
stora konferens på Harpsund. Där fanns
företrädare för de olika arbetsmarknadsorganisationerna
och för ett femtontal
stora svenska industrier. Trots
att överläggningarna gällde frihandelsfrågan
fanns det emellertid inga företrädare
för småindustrien, för jordbruket,
för hantverket eller för fisket. Landets
500 000 småföretagare var helt enkelt
lämnade utanför. Jag tycker detta
är anmärkningsvärt.

Europamarknaden är inte enbart
storindustriens sak. Vi vet att svensk
storindustri har ett mycket entydigt
intresse av att frihandel kommer till
stånd. Jag tycker att vi skall vara enbart
glada över att våra stora exportindustrier
verkligen bygger på stapelvaror,
som kan hävda sig i en fri marknad.
Det kommer såvitt jag förstår att
innebära ett industriellt och ekonomiskt
uppsving, som vi alla kan glädjas
över. Men vi får inte glömma bort att
också småindustrien kommer att träffas
av svåra omställningsproblem och
strukturmässiga förändringar med svårigheter
som till stor del grundar sig
på att småföretagsamheten har bristande
kapitalresurser jämfört med de stora
självfinansierande företagen.

Får jag så, herr talman, anlägga några
principiella synpunkter på det västeuropeiska
handelssamarbetet. Jag är
för min del klart medveten om att i dag
gäller inte frågeställningen om vi skall
vara med i Europamarknaden eller inte.
Tillkomsten av sexmaktsunionen ger oss
helt enkelt inte ett sådant val. Vi får
från och med årsskiftet ett starkt handelspolitiskt
block i hjärtat av Västeuropa.
Det är helt uteslutet att tänka
sig ett obundet och delvis protektionistiskt
Sverige och ett i övrigt handelsliberaliserat
Västeuropa. Vi måste tän -

ka på vad det innebär att vi som ett
litet land med 7 miljoner invånare skulle
driva en isolerad handelspolitik och
föra isolerade handelsförhandlingar
gentemot sexmaktsblocket med dess cirka
170 miljoner invånare. Jag förstår
också för min del helt den grundtanke
som ligger bakom planen på en Europamarknad,
nämligen att man genom
det stora marknadsområdet med specialiserad
produktionsinriktning skulle
kunna öka effektiviteten och stärka konkurrenskraften
hos Västeuropas näringsliv
i förhållande till omvärlden och
därmed nå Europamarknadens egentliga
syfte: ett Västeuropa med högre levnadsstandard,
ett Västeuropa, som är
mera oberoende av omvärlden än i dag.

Jag menar således att regeringen och
handelsministern har intagit en i princip
riktig förhandlingsståndpunkt för
vårt lands vidkommande. Men jag vill
starkt stryka under att vi inte skall
undervärdera de strukturförändringar
med åtföljande sociala problem som
hela vårt samhälle och delar av svensk
industri kan komma att ställas inför.
Jag är fullt medveten om att vissa delar
av vår industri kommer att få klart
expansiva möjligheter. Dit hör — det
har strukits under förut — skogsindustrien,
pappers- och massaindustrien
och delar av den tunga kapitalvaruindustrien.
De negativa verkningarna drabbar
troligen textil-, läder-, sko-, glas- och
porslinsindustrierna. Jag tror vi gör
klokt i att klargöra, att där svårigheterna
sätter in kan det bli fråga om en mycket
stor förändring i enskilda bygders
och städers näringsstrukturella status.
Vad innebär det, om svårigheterna sätter
in exempelvis på textilindustriens
område för en relativt stor stad som
Borås, som har koncentrerat sitt näringsliv
i huvudsak kring denna produktion?
Eller hur verkar det, om en
övermäktig konkurrens drabbar skoindustrien,
för en sådan stad som exempelvis
Kumla? Hur kommer det att verka
för småföretagen och småindustrien

Tisdagen den 9 december 1958 Nr B 15

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

i Smålandsdistrikten, om svårigheter
temporärt drabbar dessa områden av
småföretagsamheten? Här möter vi, herr
talman, mycket allvarliga problem i
ingångsskedet till en Europamarknad,
vilka inte får nonchaleras.

Det kan bli fråga om en mycket omfattande
omflyttning och omskolning av
arbetskraft. Del gäller en svårbemästrad
omläggning och omställning av tillverkningen
och produktionsinriktningen
i de utsatta industrierna. Vi har hittills
intresserat oss för de tekniska förhandlingsfrågorna.
Vi har frågat hur
det kommer att gå i Paris. Vi har frågat
hur det kommer att gå för vår industri.
Men vi har inte ägnat de sociala
verkningarna något försök till en
verklig analys. Jag tror för min del att
vi handlar klokt, om vi utnyttjar den
förhandlingspaus som har uppstått till
att planera för de näringsstrukturella
omställningsproblem, som Europamarknaden
kommer att föra med sig, och deras
sociala verkningar. Denna planering
bör ske i samverkan mellan stat och
näringsliv.

Vad kan vi då, herr talman, göra
inom vårt land för att bereda oss på
Europamarknadens verkningar? Får jag
här i all korthet nämna några punkter
som måhända kan förtjäna att debatteras.

För det första bör en utredning tillsättas,
som får till uppgift att lägga
upp en beredskap och föreslå åtgärder
mot de sociala och andra verkningar
som aktualiseras av omställningsproblemen
inom näringslivet. Jag har redan
motiverat eu sådan åtgärd.

För det andra bör en prioritering
lämnas för krediter till de företag som
nödgas genomföra en omfattande rationalisering
och omställning av sin tillverkning
och produktion.

För det tredje bör det undersökas
möjligheterna afl inrätta eif statligt kreditgarantisystem,
genom vilket de mindre
företagen kan erhålla rationaliseringslån.

Jag har framhållit dessa åtgärder därför
att enligt min mening är Europamarknadens
problematik för svenskt
näringsliv i mycket hög grad en fråga
om kapitalanskaffning. Det måste i så
fall vara skäligt att vi i första hand
ägnar intresse åt de företag som har att
möta en kostsam rationaliserings- och
omställningsprocess. Vidare måste småföretagsamheten
få ett handtag i fråga
om krediter, eftersom dessa företag inte
har de stora företagens möjligheter till
självfinansiering.

För det fjärde anser jag att skattelättnader
för företagsamheten bör övervägas
inför den femtonåriga övergångstid,
under vilken tullsänkningarna träder
i kraft och rationaliseringsprocessen
inom företagen sätter in. Hit hör
att den extra företagsskatten definitivt
avskaffas, vidare att ytterligare uppskov
med uppskrivningen av varulager beviljas
samt att vinst-, förlust- och resultatutjämning
införes. Det kan måhända
förefalla kammarens ledamöter eu smula
malplacerat att börja tala om skattesänkning
vid en tidpunkt då vi fått
tydliga varsel om en skattehöjning, men
jag skall strax generellt motivera min
ståndpunkt.

Mitt femte önskemål är återhållsamhet
i fråga om löneutvecklingen under
den femtonåriga övergångstiden — jag
föreställer mig att övergångstiden blir
15 år liksom i sexmaktsavtalet.

För det sjätte skulle jag önska att en
gemensam inköps- och försäljningsorganisation
byggdes upp inom småföretagsamheten,
varigenom eu gruppförsäljning
kunde ordnas för dessa företag.
Om så visar sig nödvändigt, bör
statsmakterna hjälpa till att stimulera
fram eu sådan organisation.

För det sjunde bör det lämnas ökade
anslag till forskningen genom att
stat och näringsliv gemensamt stiiller
medel IiII förfogande, och handelsrepresentationen
bör förstärkas i syfte att
åstadkomma ell snabbt uppbyggande
av nya marknader.

Nr B 15

Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

Mitt åttonde och slutliga önskemål
gäller utökade exportkreditgarantier
och exportkrediter.

Denna lilla skiss med dess åtta punkter
har en genomgående tendens, nämligen
att vi bör under det femtonåriga
ingångsskedet i Europamarknaden
speciellt stödja företagsamheten och
något inskränka den privata konsumtionen.
Jag vill här tillägga att jag inte
hör till dem som menar att vår företagsamhet
belastas med pålagor som
ter sig alltför orimliga vid en internationell
jämförelse. Jag understryker
att jag inte heller missunnar de löneanställda
deras inkomstnivå, men när
jag talar om stimulans av företagsamheten
och någon inskränkning av konsumtionen
bygger jag min uppfattning
på den absoluta övertygelsen, att kampen
om de nya marknaderna i Västeuropa
kommer att vinnas av de länder
och de företag som snabbt kan komma
ut på dessa marknader och till konkurrenskraftiga
priser bjuda ut kvalitetsprodukter
från en högrationaliserad
produktion. Jag menar således att vi
från början måste ha vårt näringsliv
i högsta trim.

När övergångstiden är till ända och
svensk industri hunnit stabilisera sin
ställning, bör vi ha chansen att kompensera
temporära uppoffringar genom
en väsentligt höjd standard — en standardökning
som helt enkelt skulle kunna
utebli, om vi inte gör vissa uppoffringar
under ingångsskedet.

Herr talman! Jag har inte ställt det
aktuella förhandlingsläget under debatt.
Men jag kanske får som min åsikt säga
att i samverkan med de yttre sex, som
nyss har mötts i Geneve och då väl var
sju, är vår förhandlingsstatus så god
att vi inte bör acceptera några halvmesyrer
som står på gränsen till diskrimination.
Så som jag uppfattar Beneluxländernas
s. k. kompromissförslag
synes det oantagligt, då ju OEEC-länderna
inte skulle tillerkännas tullsänk -

ningar som skulle underskrida sexmakternas
gemensamma yttre tullnivå.

Jag skall inte som lekman självpåtaget
rekommendera handelsministern någon
förhandlingslinje. Jag vet — och
jag har sagt det tidigare — att han i
Paris har slitit hårt med dessa ting.
Men jag anser att vi i det längsta måste
hålla på tre huvudpunkter: för det första
att sexmakternas inbördes 10-procentiga
tullsänkningar kommer alla
OEEC-länderna till del, för det andra
att de 20-procentiga kvotökningarna
också kommer OEEC-länderna till del
och för det tredje att jordbruket ställs
utanför och får den särbehandling som
dess karaktär av beredskapsnäring helt
motiverar.

Jag vill också vädja till handelsministern
att han, vad som än händer,
vägrar att gå med på något som ställer
vår export av skogsprodukter i en orimlig
särställning, som rakt strider mot
hela Europamarknadens grundtanke.
Det har ju bl. a. från Frankrike framförts
krav i sådan riktning, men jag vet
att handelsministern energiskt motsatt
sig en dylik ordning.

Herr talman! Jag tror inte att vi har
anledning att alltför starkt dramatisera
det avbrott i förhandlingarna, som nu
har ägt rum. Det är min övertygelse
att ingen i sista omgången vågar påta
sig ansvaret för ett kluvet Västeuropa
och för en upplösning av dess ekonomiska
liv. Däremot tror jag att det är
klokt om vi inser, att om frihandelsområdet
kommer till stånd kommer det
att vara endast en etapp på vägen mot
ett Västeuropa med en mera omfattande
integration inom socialpolitik liksom
inom konjunktur- och valutapolitik.
Detta kommer —- och det vill jag understryka
-— på lång sikt att innebära,
att vi får en successivt minskad nationell
suveränitet. Vårt lilla land hör till
det fåtal OEEC-länder, som för en traditionellt
alliansfri utrikespolitik. Vi bör
göra klart för oss, att det inte är sä -

Nr B 15

Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

kert att denna politik i framtiden blir
möjlig i vissa givna situationer.

Min slutsats, herr talman, blir alltså
att vi bör inta en försiktigt positiv hållning
till Europamarknadsplanen men
att vi bör klargöra för oss hela räckvidden
av den plan, som vi därmed ansluter
oss till.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Förhandlingarna mellan
den gemensamma marknadens sex
stater och de andra länderna i OEEC
om en överenskommelse för att undvika
ett europeiskt handelskrig måste
nu börja om från början, och man kommer
ingen vart med det ursprungliga
förslaget om ett gemensamt frihandelsområde,
rapporterade Dagens Nyheters
londonredaklion häromdagen om stämningen
i England. Jag tror, att redaktör
Viklunds stämningsbild är riktig. Vi får
inte hänge oss åt sangviniska drömmar
om att något skall hända angående det
beramade frihandelsområdet. Förhandlingarna
har strandat, och vi måste finna
nya vägar för att komma ur detta
läge.

Från svensk sida bör en realistisk affärspolitik
föras. I det myckna talet om
en europeisk marknad får man emellertid
inte glömma bort, att det finns vidare
marknader utanför sexstatsgruppens
och Europas gränser. Vi har bland
annat en rad nyskapade marknader med
enorma avsättningsmöjligheter att arbeta
på och erövra i Afrika och Asien.

1 USA och Latinamerika är marknaderna
också stora. Huruvida Ryssland kommer
att bli eu framtida rejäl ocli tillförlitlig
handelspartner — vilket det talas
så mycket om — är än så länge en
öppen fråga.

Under alla förhållanden kommer ett
land, diir den enskilda exportindustrien
iir konkurrenskraftig och har egna handelsrepresentanter
i utlandet, att hävda
sig. De inarbetade exportföretagen med
egna service- och försäljningsorgan
kommer i en stormarknad att bli star 2

— Andra kammarens protokoll

kare och de svaga ännu svagare. Det
har emellertid redan konstaterats, att
svenska storföretag ämnar förlägga fabriksverksamhet
inom sexmaktsunionens
gränser, vilket kommer att väsentligt
inverka på svensk produktion. Även
industrien i Amerika satsar mycket på
att köpa in sig i företag inom de berörda
kontinentalstaterna men har också dotterföretag
inom sexstaterna med egen
fullständig produktionskapacitet. Tyvärr
har de flesta företag i Sverige inte möjlighet
att göra sig gällande i en internationell
konkurrens, om inte statens
resurser på ett eller annat sätt tas i anspråk,
t. ex. i fråga om reklammedel eller
dylikt.

En erfaren statsman har sagt, att man
måste exportera eller do. Dessa statsmannaord
måste ha varit Västtysklands
ledstjärna. Landet som förlorade kriget
och som segermakterna ville hindra att
åter bli starkt har under 1950-talet på
nytt börjat en fantastisk exportkampanj.
Skickliga tekniska experter och försäljare
reser världen runt och erövrar nya
marknader, trots att de hade en hatfull
värld emot sig. Den västtyska ekonomiska
politiken har målmedvetet främjat
exporten bland annat genom minskade
direkta bolagsskatter, liberala avskrivningsregler
och framför allt långfristiga
exportkrediter för de utländska kunderna.
Tyskland sålde under år 1957 till
oss för 2,8 miljarder kronor. Det bör
inte vara svårare för Sverige att börja
en liknande exportoffensiv.

Jag tror inte på handelskrig men väl
på en aktivisering av den svenska handelspolitiken.
Den handelspolitiska aktiviteten
från utlandets sida kommer av
allt att döma att fortsätta i ett ännu intensivare
tempo för att sälja varor till
det handelsliberaliseradc Sverige. Jag
kan sålunda nämna, att en väldig utveckling
pågår och att utländska industrier
engagerar svenska handelsresande,
som iir väl inarbetade på den svenska
marknaden.

Eu del av de punkter som herr An -

1958. Nr B 15

Nr B 15

Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

tonsson berörde har riksdagen redan
fattat beslut om genom att tillstyrka en
motion som jag väckte i början av riksdagen
med ungefär samma argument
som de av herr Antonsson åberopade.
Det ankommer visserligen i första hand
på näringslivet självt att inrikta sig på
effektivare handelsmetoder för att öka
exporten på utlandsmarknaden, men med
hänsyn till utrikeshandelns stora betydelse
för vårt land bör näringslivet på
olika sätt stödjas och uppmuntras av det
allmänna. De handelspolitiska spärrar,
som olika länder konstruerar fram t. ex.
med kvoter, valutarestriktioner, höga
tullar, statliga subventioner o. s. v., kan
de enskilda företagen eller deras organisationer
inte göra mycket åt. Att ändra
på sådana förhållanden är en uppgift
som faller på statsmakterna, i första
hand regeringen och de myndigheter
som svarar för handelspolitiken.

Till sist vill jag, herr talman, framföra
några allmännare reflexioner. Det
nya läget med en stormarknad i Mellaneuropa
på 170 miljoner människor
alstrar en väldig produktionskraft. Med
denna följer specialisering och standardisering.
Sexstatsunionen blir fruktansvärt
konkurrenskraftig på världsmarknaden.
Vi måste även i fortsättningen
med intresse följa östmakternas nya handelsgiv.
Sedan gammalt vet vi att med
gemensam handel följer politisk blockbildning.
Sverige som i den officiella
politiken balanserar mellan öst och Väst
kommer i cn prekär situation. Det kan
hli tre politiska handelsblock i Europa:
Öststaterna, sexstatsunionen och Storbritannien,
som främst inriktar sin handel
på imperiet.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det är ytterst naturligt
om andra kammaren känner behov av
att diskutera de mycket stora och betydelsefulla
problem som har uppdragits
i herr Antonssons interpellation.
Det är så mycket mer naturligt som
andra kammaren inte på länge haft till -

fälle till en sådan debatt efter en ordentlig
översiktlig redogörelse från det
ansvariga statsrådets sida medan däremot
första kammaren under de senaste
femton månaderna två gånger har
haft en debatt efter en sådan redogörelse.

Jag kan inte neka till, herr talman,
att jag är ganska överraskad av att handelsministern
inte begagnat detta tillfälle
som herr Antonsson givit honom
att verkligen redogöra för hur denna
fråga utvecklats under de gångna månaderna,
sommarens och höstens, och
hurudant läget nu är. Handelsministerns
svar här är, det kan väl alla vara överens
om, mycket torftigt, och det verkar
som om han hänvisade till att utrikesnämnden
fått en mera fyllig redogörelse.
Det är riktigt, men det ersätter väl
inte en redogörelse i kammaren och
en offentlig debatt. Själva tendensen att
anse att om ett problem är diskuterat
i utrikesnämnden eller vid någon partiledarkonferens,
så skall man inte ta
så allvarligt på kammarens överläggningar
i ämnet, tror jag är mycket
olycklig. Det skulle inte skada om vi
höll på att det skall vara offentliga
och tillräckligt uttömmande redovisningar
och debatter inför kamrarna.

Herr talman! Det är inte särskilt frestande
att bombardera handelsministern
med frågor om det ena eller det andra
som har stort intresse för allmänheten.
Svaren på de frågorna borde ju ha
kommit som led i en ordentlig redogörelse
för de senaste sex månadernas utveckling
på området. Jag skall i alla
fall ställa några frågor.

Kan inte handelsministern för det
första upplysa kammaren om vad sexstatsunionens
anbud rörande vad som
skall ske den första januari verkligen
innebär? Det har förekommit en del
vaga antydningar som herr Antonsson
också anknöt till, men ordentligt grepp
om saken har vi knappast fått.

För det andra: Hur bedömer handelsministern
den grupp som kallas för »de

Tisdagen den 9 december 1958 Nr B 15

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

yttre sex», om Portugal är med »de
yttre sju»? Finns det någon tendens till
att denna gruppbildning kommer till
stånd och i så fall i vilken mening?
Finns det någon tendens till att den
skall få praktisk betydelse? Finns det
någon tendens till att den skall få handelspolitiska
kontakter med Kanada,
vilket i så fall vore en nog så intressant
utveckling?

Det är uppenbart att det handelspolitiska
samarbetet ligger något annorlunda
till på jordbrukspolitikens område
än på det industriella området.

Även beträffande fisket existerar specialproblem
som gör att fiskerinäringen
i åtskilliga avseenden har en med
jordbruket sidoställd position. Med hänsyn
härtill hade det varit av ytterst
stort intresse att här få en redogörelse
för vad man i dag vet om sådant som
kan också offentligt beröras rörande
planerna inom sexstatsunionen på kontinenten
beträffande jordbrukspolitiken.

Det engelska förslaget gick ut på att
frihandelsområdet skulle försöka använda
liknande metoder för jordbrukets
behandling i större sammanhang. Av
detta och flera andra skäl är vi mycket
intresserade av hur jordbrukspolitiken
utvecklats inom den kontinentala
sexstatsunionen. Planerna är visserligen
inte färdiga, men handelsministern kan
nog — föreställer jag mig — säga någonting
om dem.

Hur har förhandlingsläget vid Pariskonferensen
varit beträffande jordbrukspolitiken?
De tre skandinaviska
länderna har ju lagt fram ett gemensamt
förslag. Det gjordes under pågående
förhandling och jag påyrkar inte,
att handelsministern här skall i detalj
redogöra för förslaget. Jag föreställer
mig dock, att man utan att överskrida
några gränser för diskretionen och utan
att göra uttalanden, som skulle kunna
försvåra överläggningarna, i alla fall
borde kunna säga någonting om det av
de tre skandinaviska liindernas experter
gemensamt framlagda förslaget.

Vi har egentligen, herr talman, kommit
förfärligt långt bort ifrån att riksdagen
känner, att det är riksdagen som
i sista hand är avgörande och att regeringen
egentligen är ett organ för riksdagen.
Att regeringen lägger fram alla
möjliga mer eller mindre bindande förslag
utan att ens på minsta sätt ha informerat
riksdagen tycks på sina håll
betraktas som en alltmera naturlig sak.
Jag upprepar ännu en gång, att det inte
räcker — utom när det gäller material
av konfidentiell och hemlig natur — att
lämna redogörelser endast för utrikesnämnden.
I den mån sådana hänsyn inte
anmäler sig, bör riksdagen ha tillfälle
att kontinuerligt följa vad som
sker.

Det skulle väl inte ha varit alldeles
utan betydelse, om regeringen efter dagens
debatt hade kunnat säga — men
det kommer regeringen inte att kunna
säga — att den lämnat riksdagen en ordentlig
redogörelse och har andra kammaren
bakom sig. Handelsministern
kan ju säga att det av olika debattuttalanden
verkar som om den allmänna
attityden vore densamma på alla håll.
Men om vi inte fått en ordentlig redogörelse,
kan inte handelsministern uppträda
och säga: Jag talar här i Paris
inte bara som företrädare för en regering,
som saknar majoritet i riksdagens
andra kammare, utan jag uppträder
också som talesman för en opinion som
är redovisad i kammaren från alla partier.

En redogörelse för det jordbrukspolitiska
förhandlingsläget har mycket stor
betydelse för varje bedömning av utsikterna
till en nordisk tullunion, eftersom
uppenbarligen något slag av trygghet
för jordbruket inom samtliga de nordiska
länderna — jag tänker här särskilt
på de tre skandinaviska länderna ■—
med avseende på skyddad hemmamarknad
och skyddad exportmarknad torde
vara en förutsättning för att det nordiska
förslaget skall kunna förverkligas
i eu nära framtid. Det finns även andra

20 Nr B15 Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

problem beträffande detta samarbete,
som vi väl ändå någon gång måste komma
in på, fastän regeringen hittills har
gått kring dem som katten kring het
gröt.

Herr Antonsson snuddade vid vad jag
här närmast har i tankarna, nämligen
frågan om produktionskostnadsnivåerna
i de olika länderna och deras utveckling.
Skall vi kunna få en allt friare
handel inom ett visst område, förutsätter
detta att inte produktionskostnaderna
i de skilda länderna utvecklas i
olika riktningar eller med mycket olika
hastighet i en viss riktning. Hur skall
man kunna åstadkomma detta? Varför
skall man just på denna punkt börja
tänka över problemet först när man är
mitt inne i det? Nog kan man väl ändå
göra några förberedande studier av
denna utomordentligt centrala fråga.

Jag är inte riktigt överens med herr
Antonsson, när han tror att det skulle
vara nödvändigt att göra väsentliga uppoffringar
på initialstadiet. Jag tror att
man får räkna med en del övergångssvårigheter,
men jag tror inte att man
behöver begära att realinkomsterna här
i landet under den första perioden skall
stå stilla, medan vi varit vana vid att
de fortsätter att växa. Men jag är å
andra sidan övertygad om att man inte
kan genomföra en hur stor konsumtionsökning
och realinkomstökning som
helst under övergångsskedet, bland annat
därför att den anpassning av näringslivet
i ekonomiskt och socialt avseende,
som måste genomföras, har konsekvenser
med avseende på kapitaltillförseln.
Både sparandet, skattepolitiken
och kreditinstitutionerna måste påverkas
av medvetandet om de övergångssvårigheter
som kan förväntas.

Jag har beträffande de mindre företagens
problematik redan i debatten i
fredags redogjort för en hel del saker,
som förefaller mig betydelsefulla. Herr
Antonsson tog upp flera av dem i dag.
Jag tänker inte upprepa vad jag sade
i fredags, utan jag endast hänvisar till

det. Jag bara konstaterar, att liksom
statsministern i fredags inte hade något
positivt att komma med i fråga om en
enda av de åtta eller nio konkreta punkter
jag nämnde, så har handelsministern
i dag inte heller kommit med något
sådant, ehuru handelsministern hade
varit oförhindrad att ta hänsyn till den
debatt som förekom under fredagen för
att belysa det onekligen betydelsefulla
problemet om den mindre företagsamheten,
ställd inför de anpassningsproblem
som en större marknad kommer att
medföra.

Herr Christenson i Malmö var inne på
en hel del viktiga frågor, av vilka jag
endast i förbigående här vill omnämna
eu. Jag tror att problemet om hur vi
skall få t. ex. amerikanska dotterföretag
förlagda hit upp till Norden — i främsta
rummet tänker vi väl på Sverige — är
ett betydelsefullt problem. Det har varit
inte bara något litet av bristande intresse,
utan också en litet förnämt avvisande
attityd från regeringsbänken
tidigare, när problemet om att skapa
goda förutsättningar för utländska dotterföretag
har berörts från oppositionens
sida. Jag tror att detta är ett misstag.
Jag tror att det faktiskt är viktigt att
vi i tid försöker arbeta igenom problemet
om hur vi skall få till stånd amerikanska
branschföretag här uppe. Vi bör inte
med jämnmod se den utveckling fortsätta,
som pågått de senaste tio åren, då ett
stort antal amerikanska företag lagt dotterföretag
inom Beneluxländerna och
även på andra håll på kontinenten. Jag
skulle vilja rekommendera handelsministern
att göra en jämförelse mellan
utvecklingen i Norden och i Beneluxländerna
i detta avseende — då skulle
han nog komma till den slutsatsen, att
här är ett problem som vi bör ägna
större uppmärksamhet. Dessa företag
skulle bland annat tillföra oss en hel del
utländskt kapital; de skulle också tillföra
oss en del utländsk teknik. Den inställning
som man hade vid sekelskiftet,
att man inte gärna såg av utlän -

Tisdagen den 9 december 1958 Nr B 15

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

ningar ägda företag här i landet, hoppas
jag är försvunnen.

Jag tillät mig att i debatten kring ett
utlåtande från bankoutskottet för en eller
ett par veckor sedan ta upp spörsmålet
om att vidga det västeuropeiska
ekonomiska samarbetet till att omfatta
även en hel del annat än handelspolitik.
Jag ställde den frågan, om det inte
skulle vara möjligt för den svenska regeringen
att ta något initiativ till att
åstadkomma en västeuropeisk sammanslutning,
som genom en samordnad politik
ökade förutsättningarna för bevarandet
av en full sysselsättning och ett
fast penningvärde, samtidigt som man
underlättade den industriella expansionen
i denna del av världen och ökade
våra förutsättningar att göra insatser
till gagn för de underutvecklade
folken. Finansministern hade ingenting
att säga kring detta. Jag utgick ifrån att
det väl då var handelsministern, vilken
ju skulle få tillfälle att dryfta det västeuropeiska
ekonomiska samarbetet i
anslutning till herr Antonssons interpellation,
som från regeringens sida
skulle belysa denna problematik. Därav
har alltså hittills inte blivit någonting
alls.

Herr talman! Den frågeställning jag
där reste förtjänar sannerligen att diskuteras
på grund av sina egna meriter.
Får jag här bara understryka att om
det skulle vara så att man kör fast i det
handelspolitiska arbetet för längre eller
kortare tid, är det ju inte alldeles uteslutet
att man genom ett litet mera vidgat
grepp skulle kunna få det hela att
glida. Jag vill inte ta upp kammarens
tid här i dag med någon mera utförlig
motivering för detta påstående, men jag
tror att handelsministern ändå förstår i
vilken riktning mina tankar går.

Jag är medveten om den långa rad av
interpellationer som skall besvaras i
dag, men jag vill passa på att säga att
det från kammarens sida måste påtalas,
att regeringen samlar en mängd viktiga
interpellationer till fredagen i näst sista

veckan och till tisdagen och sannolikt
även till onsdagen i denna vecka, som
förmodligen blir kammarens sista arbetsplenum.
Detta försvårar eller omöjliggör
en tillräckligt ingående och belysande
debatt kring de viktiga .spörsmål
som finns berörda i interpellationerna.
Varför skulle inte dessa interpellationer
ha kunnat fördelas på åtminstone
tre veckor i stället för att på
detta sätt hopas just när kammaren står
i beredskap att åtskiljas och har många
andra viktiga ärenden att behandla?

Herr talman! Jag tror, kort sagt, att
efter det att handelsministern har valt
att besvara interpellationen på detta
knapphändiga sätt, finns det knappast
någon möjlighet att få den stora debatt
kring alla dessa spörsmål som skulle ha
varit av allmänt intresse. Vi får därför
nöja oss med vad handelsministern nu
kan komma att säga till svar på frågor
av herr Antonsson och följande talare,
men jag kan inte neka till att jag
tycker att det är en otillfredsställande
handläggning av hela detta problem
inför riksdagens andra kammare.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! I likhet med herr Ohlin
tycker jag att det är både förvånande
och beklagligt att svaret på denna interpellation
har uppskjutits till riksdagens
nästan sista dag. Vi har dock under
hösten haft en hel del plena som
inte har varit särskilt arbetsbelastade
och under vilka vi hade kunnat få en
ordentlig diskussion i de här frågorna.
Inte heller kan man väl i det sammanhanget
egentligen åberopa, att förhandlingsliiget
skulle ha försvårat ett tidigare
svar på interpellationen, ty mera
komplicerat än förhandlingsläget är just
nu har det såvitt jag vet inte varit under
hela hösten. Det skulle därför sannolikt
ha funnits större möjligheter all
klart och öppet diskutera de här frågorna,
om vi fått ta upp debatten litet
tidigare.

Det iir också något överraskande att

22 Nr B15 Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

statsrådet, på det sätt som här har skett,
åberopar vad han har sagt i utrikesnämnden.
Såvitt jag vet — det är naturligtvis
inte mycket jag vet, eftersom utrikesnämndens
ledamöter är ålagda diskretionsplikt
— har i utrikesnämnden
inte förekommit någonting annat än det
som har stått i tidningarna? Den upplysningen
anser sig nämligen utrikesnämndens
ledamöter oförhindrade att
lämna: att de inte har fått veta någonting
som är hemligt. Under sådana förhållanden
frågar man sig, varför inte
statsrådet lika väl hade kunnat lämna
den redogörelse, som han gav i utrikesnämnden,
inför denna kammare vid
ungefär samma tidpunkt.

Nu är det kanske inte så stor anledning
att säga mer om den här saken
just nu. Samtidigt som man alltså är
förvånad över att regeringen är så litet
intresserad av att få en sakdebatt i den
här frågan, kan man nämligen säga, att
regeringen ändå kan påräkna en stor
enighet bakom sig i fråga om den allmänna
målsättningen såväl vad gäller
arbetet för att åstadkomma en vidgad
europeisk handel som vad gäller arbetet
för att komma ifrån diskrimineringsrisken
och vad gäller den ståndpunkten,
att en anslutning till Romavtalet
för Sveriges del knappast kan
vara något möjligt alternativ. På dessa
punkter tror jag det råder så stor enighet,
att regeringen lugnt kan säga, att
den har riksdagen bakom sig.

Men samtidigt är det väl så, att den
optimism, åt vilken interpellanten här
gav uttryck då han sade, att ingen skulle
våga ta ansvaret för en splittring av
Europa i det här läget, förefaller det
för närvarande inte alldeles lätt att ansluta
sig till. Just nu är det mycket som
tyder på att en åtminstone tillfällig
splittring av Europa kan komma till
stånd, och vi kommer då in på frågan,
vilken effekt detta kan ha på vår politik
över huvud taget.

Jag tror, herr talman, att riskerna för
oss är större om den allmänna frihan -

delszonen inte införs. För övrigt är
kanske detta en truism: i ett land som
har så låg tullnivå som vårt land skulle
en anslutning till ett sådant större
område inte innebära någon nämnvärd
uppoffring, medan däremot — som särskilt
herr Ohlin har framhållit — vår
position kommer att hli utomordentligt
besvärlig när Romavtalet träder i kraft,
om det europeiska integrationsarbetet
inte har utvecklats vidare. Det betyder
inte bara att vi får svårare att dra till
oss utländska dotterföretag — det är en
specialfråga som har kommit upp här.
Redan i det tidiga skedet, då själva
tullnedsättningarna och kvoteringsändringarna
inte betyder så mycket, kommer
dessutom köpare i det västeuropeiska
området att vara tämligen ovilliga
att sluta avtal med svenska leverantörer,
eftersom de räknar med möjligheten
av att de i en kommande situation,
då sexmakternas samarbete har
gått längre, skulle ha större glädje av
att ha affärsförbindelser med företagare
i dessa länder.

Denna psykologiska effekt eller, om
man så vill, denna förhandsberäkning i
början av den utveckling som samarbetsförhållandena
kan medföra innebär
att de svenska företagen måste vara
speciellt konkurrenskraftiga för att kunna
hävda sig på den europeiska marknaden.
Förmodligen blir effekten också
utanför den europeiska marknaden i
viss mån likartad. Den prestige, som
samarbetet kan komma att ge sexmaktsländerna,
återfaller väl åtminstone i någon
mån på de företag som där är
verksamma. Skall nu det svenska näringslivet
kunna göra sig gällande i den
konkurrensen, är det alldeles särskilt
angeläget att det i andra hänseenden,
både när det gäller rationalisering,
kostnadsnivå i övrigt och kvalitetsproduktion,
är klart överlägset näringslivet
inom sexstatsgruppens länder.

Jag lyssnade naturligtvis med intresse
till herr Antonssons åtta punkter. Jag
gjorde den reflexionen att en del av

Tisdagen den 9 december 1958 Nr B 15

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

dessa punkter utan tvivel vore värda
ett studium och att man kanske inte
på allvar kunde ta ställning till dem
förrän man fått se dem i tryck. Men
jag gjorde också den reflexionen, att
frågan om europahandeln och dess konsekvenser
inte är en fråga av i dag utan
en fråga som i högre eller lägre grad
varit aktuell under åtskilliga år. Herr
Antonssons program för att stärka småföretagen
inför exporten skulle onekligen
ha varit ännu mer intressant om det
hade framförts av någon av hans partivänner
på regeringsbänken på hösten
1956, innan vi hade trätt in i det nuvarande
besvärliga läget. Då fanns det också
betydligt större möjligheter att i förväg
bereda både stora och små företag
för de svårigheter och påfrestningar,
som handelsutvecklingen skulle kunna
komma att medföra. Detta är ingen kritik
mot vare sig herr Antonsson eller
hans program, eftersom herr Antonsson
inte haft några möjligheter att framföra
programmet på hösten 1956. Det är bara
ett konstaterande av att man kanske
kunde varit litet mera framsynt på
andra håll.

Det är ju nämligen så att i den situation,
där vi nu befinner oss, och ännu
mer i den situation vi kommer i under
1959 har samtliga företag, såväl stora
som små, behov av ett väsentligt utrymme
för investeringar både för rationaliseringsändamål
och för andra
syften. De har stort behov av minskade
produktionskostnader och av att få
möjlighet till en i vissa hänseenden ny
produktionsinriktning, avpassad efter
marknadens ändrade karaktär och nya
krav. För småföretagens del är möjligheten
till en ny produktionsinriktning
förmodligen det allra viktigaste. Dessa
måste nämligen i ännu högre grad än
de stora företagen få tillfälle att inrikta
sig på kvalitetsproduktion snarare än
på stapelproduktion.

Vad beträffar organisationen av småföretagens
export vet jag inte riktigt om
jag fattade herr Antonsson rätt. Våra

småföretag är väl ändå inte sämre och
inte heller sämre organiserade än att
de skulle kunna skapa eu exportorganisation
själva, utan att staten nödvändigtvis
skulle behöva ta den uppgiften
ifrån dem.

Slutsatsen i denna debatt — som väl
inte bör få bli alltför lång — blir för
min del den, att jag tror att regeringen
i sin allmänna strävan under de förhandlingar
som för närvarande pågår
i huvudsak kan räkna med ett mycket
utbrett stöd. Men samtidigt är det med
stor överraskning jag konstaterar, att
den allmänna ekonomiska politiken i så
ringa grad har påverkats av de krav
som den nya situationen ställer och att
vi därför kan komma i ett läge, där europaliandelns
utveckling under den närmaste
tiden kan komma att äventyra
både vår levnadsstandard, och inte
minst vår sysselsättning.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Den debatt som har
förts har ju rört sig över ett mycket vidsträckt
fält. Det skulle vara frestande
att ta upp alla de frågor som av de
olika talare som deltagit i denna debatt
har ställts till mig. Jag skall emellertid
inte göra det. Jag är medveten om att
flera av talarna, särskilt herr Ohlin, har
riktat en mycket häftig kritik mot regeringen
för de försummelser som herr
Ohlin anser att regeringen låtit komma
sig till last, genom att den inte informerat
riksdagen om det aktuella läget
och om utvecklingen av frihandelsförhandlingarna.
Herr Ohlin menade att
jag borde tagit tillfället i akt, när nu
herr Antonsson interpellerade mig den
19 november — jag ber riksdagens ledamöter
observera datum — att då lämna
en utförligare redovisning, en redovisning
som herr Ohlin själv erkände att
han fått ta del av inför utrikesnämnden.

Ja, herr Ohlin, det hade inte varit någon
större svårighet för mig att upprepa
den redogöresle som jag lämnade

24 Nr B15 Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

för ungefär en vecka sedan i utrikesnämnden.
Men jag var medveten om att
det fanns många andra interpellationer
på dagens föredragningslista, och det
är ju inte bara regeringen som är orsak
till anhopningen av interpellationer. Det
är ju här bl. a. fråga om när dessa interpellationer
framställts, och jag tror inte
att regeringen utan vidare kan lastas
för att ett stort antal interpellationer
finns på dagordningen.

Nej, herr Ohlin, jag valde i stället att
lämna en kort — en mycket kort, det
erkänner jag gärna — redogörelse för
det aktuella förhandlingsläget. Jag har
nämligen begagnat alla tillfällen jag haft
under den tid då jag befunnit mig här i
landet och även då jag befunnit mig
utanför landets gränser för att informera
allmänheten, så långt det varit mig
möjligt, om det aktuella läget och de
förskjutningar som inträtt i förhandlingarna.
Jag är emellertid villig erkänna,
att detta inte befriar mig från
att också informera riksdagen i dessa
frågor. Ingalunda! Men om det verkligen
hade förefunnits en stark önskan
att få till stånd en stor debatt om dessa
ting, så hade den också, det är jag säker
på, kommit till stånd. Nu återstår ju
inte många dagar av riksdagens arbete.
Jag tycker det är lite beklagligt att inte
partiledarna har framställt ett sådant
önskemål till regeringen. Om så skett,
hade det givit mig anledning att lämna
kammaren en betydligt mera utförlig
redogörelse än den som jag tyckte att
herr Antonssons interpellation gav mig
anledning till.

För att emellertid ta fasta på några
av de positiva yttranden, som fällts här
i dag, vill jag emellertid gärna erkänna
att det gladde mig att höra vad både
herr Antonsson och herr Hecksclier förklarade,
nämligen att regeringen kan
räkna med såväl centerpartiets som högerns
stöd i strävandena att främja ett
ekonomiskt samarbete i Europa med
den målsättning vi gått in för. Jag kanske
får lov att säga, att dessa uttalanden

dock inte var särskilt överraskande,
men de var inte desto mindre glädjande.

Sedan kan jag inte här gå närmare in
på alla de frågor herr Ohlin ställde, men
jag vill ändå försöka svara på några av
dem. Herr Ohlin frågade bl. a. vad vi
nu vet om sexstatsgruppens erbjudande
beträffande åtgärder för att undvika
diskrimination, i anledning av att Romfördragets
första handelsavvecklingar
träder i kraft den 1 januari 1959. På det
vill jag svara, att jag inte vet stort mer
om den saken än herr Ohlin, d. v. s.
inte mer än vad som stått att läsa i
pressen, helt enkelt därför att förslaget
ännu inte skickats ut till alla OEECstaterna.
Vi väntar det emellertid när
som helst. Att döma av de preliminära
uppgifter som är tillgängliga innebär
erbjudandet emellertid, att tullsänkningarna
på samtliga varor inom sexstatsgruppen
inte får någon generell
motsvarighet i den yttre kretsen av
OEEC-området. Dit är man villig utsträcka
tullsänkningarna endast i den
mån som dessa ligger ovanför den yttre
tullmur, som i framtiden etableras för
Romfördragets signatärmakter. Detta
innebär i realiteten att vi möjligen kan
räkna med tullsänkningar på vissa varor
på den franska marknaden men
inte beträffande den holländska eller
den belgiska marknaden — eftersom
tullen i de flesta fall redan nu ligger
under den gemensamma tullnivå som
från och med 1962 skall etableras. Inte
heller har vi att räkna med några mera
väsentliga tullsänkningar på den tyska
marknaden. Men tydligen kommer de
sex staterna att ömsesidigt bevilja varandra
de tullsänkningar, som förutsetts
i Romfördraget.

Jag kan tillägga att vi ännu inte heller
med säkerhet vet, huruvida tullsänkningarna
för de varor, som finns upptagna
på en särskild lista och där
sexmaktsländerna ännu inte kommit
överens om var den yttre tullnivån skall
ligga, kommer att medges även för övriga
OEEC-länder.

Nr B 15

Tisdagen den 9 december 1958
Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

Man kan tydligen inte heller räkna
med att de avsedda utvidgningarna av
importkontingenterna inte skall göras
generellt för hela OEEC-området. Det
är visserligen sant att man skall öka
importkonlingenterna med 20 procent
gentemot varje land inom sexstatsgruppen,
men såvitt de preliminära uppgifterna
är riktiga kommer övriga länder
endast att få del av lialva denna
importkontingentökning, d. v. s. 10 procent.
Om de återstående 10 procenten
skall, föreslår man, det föras bilaterala
förhandlingar.

Slutligen ingår också som ett led i
avvecklingen av handelshindren inom
sexstatsgruppen en ökning av vissa importkvoter
med något som motsvarar
3 procent av den inhemska produktionen.
Den ökningen har man inte heller
tänkt utsträcka till övriga OEEC-länder.
Detta är mycket allvarligt, det erkänner
vi gärna. Vi kommer också att begagna
alla möjligheter som står oss till
huds för att låta sexstatsgruppen få reda
på vilken reaktion detta måste uppväcka
i övriga länder, i första hand hos
oss men också i andra stater. Jag kanske
här kan tillägga att vi räknar med att
ett ministerrådmöte kommer att hållas
i Paris redan om söndag. Där blir det
tillfälle att framföra anmärkningar i anledning
av dessa mycket ringa ansträngningar
från sexstatsgruppens sida för
att undvika en diskriminering i Europa
som följd av Romfördragets ikraftträdande.

Medan jag ändå uppehåller mig vid
liandelslättnaderna kanske jag också
får knyta an en liten reflexion till
vad herr Antonsson här anfört. Han
sade att vi inte idan vidare hör godta
vad sexstatsgruppen behagar erbjuda
oss. Nej, men här är frågan vad vi
lyckats komma fram till. En sak är vad
man vill, eu annan är vad man uppnår
vid en förhandling. Så förhåller det sig
också i dessa frågor. Vi skall ingalunda
utesluta att man i det svenska näringslivet
kan få vissa känningar av en dis -

krimination inom Europa från och med
1 januari 1959.

Läget ter sig uppriktigt sagt ganska
mörkt. Jag vill också säga, att det i
dag är omöjligt att förutsäga, huruvida
frihandelsförhandlingarna inom en relativt
näraliggande framtid kan komma
att leda till något resultat. Även jag har
den uppfattningen att förhandlingarna
kommer att återupptas, men huruvida
de kommer att kunna slutföras ens under
nästa år är synnerligen ovisst.
Därför blir ju också några av dessa
mera spekulativa reflexioner kring frågan
om ett frihandelsområde och kring
frågan om det västeuropeiska samarbetet
på det ekonomiska området, särskilt
vad gäller de ekonomiska konsekvenserna
för olika näringsgrenar, kanske
ändå litet verklighetsfrämmande.

Herr Ohlin framställde också en fråga
om vilken ordning man hade tänkt sig
föreslå beträffande jordbrukspolitiken.
Jag skall inte gå in på vilken ordning
de sex har tänkt sig beträffande jordbrukspolitiken.
Jag vill bara framhålla
några av huvudprinciperna i det förslag
som Norge, Danmark och Sverige
enat sig om att lägga fram som ett förhandlingsbud.
Men det gläder mig, att
herr Ohlin i varje fall inser, att man
inte skall lämna en alltför detaljerad
redogörelse så länge som förhandlingarna
pågår. Som bekant har utgångspunkten
varit den, att man deklarerat
att vi lever i en värld, där de flesta
nationer av skilda skäl även i fortsättningen
vill upprätthålla högre inkomster
för jordbruksbefolkningen än vad
som skulle ha varit fallet, därest prisbildningen
varit helt fri och inga särskilda
stödåtgärder från statsmakternas
sida vidtagits. Med detta som utgångspunkt
har man sagt, att man vill komma
fram till ett system som förhindrar, att
jordbrukspolitiken får skadliga verkningar
för tredje land eller verkar hämmande
på handeln med jordbruksprodukter.
Det förslag som gemensamt
framlagts av de skandinaviska länderna

26 Nr B15 Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

innebär, att man även i fortsättningen
skall kunna tänka sig en utvidgad handel
på jordbrukets område. Man tror
sig kunna uppnå detta genom att överenskommelser
om globala importkvoter
träffas och att motsvarande överenskommelser
ingås beträffande tullkontingenter.
Det är innebörden i vad som
framlagts från skandinavisk sida. Man
menar, att importländerna måste lämna
garantier för att dessa tullkontingenter
respektive importkvoter skall växa i
takt med den inhemska konsumtionen
eller produktionen i importländerna.
Härigenom skulle de olika länderna
kunna tävla om det utrymme, som uppkomme
genom detta system med globala
kvoter. Detta är såvitt jag förstår knappast
något som skulle kunna omsättas
i praktiken på den nordiska marknaden.
Där har vi ju inte samma förhållande
mellan import- och exportländer
som föreligger mellan de berörda 17
västeuropeiska staterna.

Det finns, herr talman, många ytterligare
saker att tillägga. Jag skall emellertid
inte nu förlänga debatten utan vill
bara tillägga, att om det hade förelegat
en bestämd önskan från partiledarnas
sida att få i gång en verkligt ingående
diskussion med utgångspunkt från en
utförlig redogörelse för vad som inträffat
under hösten och för det nuvarande
förhandlingsläget, så hade möjlighet
härtill funnits. I så fall hade man
inte behövt vänta med sina inlägg till
den 19 november, då interpellationen
väcktes i denna kammare. Då hade
kanske också tiden kunnat möjliggöra
en mera ingående debatt än den som
nu har kunnat komma till stånd.

Slutligen vill jag bara än en gång ge
uttryck åt min tillfredsställelse med att
det i varje fall inte i sakfrågorna har
framkommit någon annan mening än
den, som regeringen i dessa sammanhang
både i Paris och här i landet framfört.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministerns senaste
yttrande skulle ha varit mera givande,
om handelsministern hade redogjort
för de olika frågorna inför kammaren,
så att denna hade kunnat konstatera
huruvida man var överens eller
inte. Hittills har man bara betygat, att
vi är eniga i fråga om den allmänna inställningen
på detta område.

Handelsministern söker försvara sig
mot förebråelsen att han inte lämnade
en mera utförlig redogörelse, som skulle
ha varit av stort intresse att få ta del
av, med att säga, att motionen väcktes
först den 19 november. Handelsministern
hade ju ändå ett yttrande praktiskt
taget färdigt i och med det tal som
han höll inför utrikesnämnden och
som han endast hade behövt komplettera.

Handelsministern sade vidare, att det
var många interpellationer efter honom
och att han därför måste inskränka sig.
På grund av att andra statsråd i riksdagens
slutskede hopat interpellationer,
vill handelsministern alltså beröva
kammaren ett tillfälle till en upplysande
debatt i denna fråga, den första på
avsevärt mer än ett år. Det är väl ändå
orimligt. Handelsministern säger att det
inte är regeringen, som är ansvarig för
förseningen. Jag vill bara påpeka, att
en hel del av interpellationerna är mycket
gamla, en lär härstamma från början
av detta år och andra från mitten
av oktober. Det finns ingen ursäkt för
att interpellationerna på detta sätt hopas,
så att handelsministern härigenom
skall kunna förledas till intrycket, att
han inte har tid att lämna ett ordentligt
svar.

Vidare säger handelsministern, att
han har informerat allmänheten i flera
tal utanför riksdagen. Jag minns en gång
från ett av mina första år i riksdagen,
då dåvarande utrikesministern Gunther
hade hållit ett tal i en folkpark och anförde
det som ett skäl för att han inte
hade informerat riksdagen i den aktuel -

Tisdagen den 9 december 1958 Nr B 15

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

la frågan. Han fick den gången ett ganska
strävt svar från doktor Knut Pettersson.
Vi kan inte resa omkring till
alla de ställen där handelsministern talar
och är ju heller inte inbjudna till
dem. Pressreferaten från dessa tillfällen
har ju dessutom varit ganska kortfattade.

Slutligen sade handelsministern att
partiledarna, om de hade önskat en
mera utförlig debatt, kunde ha tillkännagivit
en sådan önskan. Är det verkligen
så, att regeringen vid ett sådant
tillfälle, när ett klart behov av en upplysande
debatt föreligger och en ordentlig
redogörelse från regeringens sida
är önskvärd, helt enkelt inte skulle
behöva bry sig om att svara mera ingående,
eftersom partiledarna inte speciellt
anhållit därom? Nej, herr statsråd,
nog måste man konstatera, att det
hade funnits mycket starka skäl för att
lämna en ordentlig redogörelse inför
kammaren i denna fråga utan några
påstötningar utifrån.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Det är herr Ohlins sista
anförande som uppkallar mig. Herr
Ohlin tycks inte vara medveten om att
partiledarna också har parlamentariska
uppgifter i den svenska riksdagen, alldeles
oavsett om en interpellation har
framställts eller inte. Det hade varit en
lätt sak för herr Ohlin att be statsministern
ordna det så, att det kunnat bli en
debatt om dessa internationella handelspolitiska
frågor. Jag anser att det
är partiledarnas skyldighet att tillvarata
sina respektive partiers intressen på
detta sätt, och det är mycket lätt ordnat.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är också förvånad
över vad regeringens representanter har
att säga om sjiilva förfarandet. Det kan
ju tänkas att det finns andra ledamöter
av kammaren än partiledarna som
kan ha intresse av att debattera den ak -

tuella frågan. Skulle man inte kunna
tänka sig att regeringens företrädare
såg litet mera till frågans art?

Detta är ju inte första gången denna
fråga nämnts. Under den korta tid jag
tillhört denna församling tror jag den
varit uppe fyra gånger, och varje gång
har det sagts, även från regeringens sida,
att vi vid lämpligt tillfälle skall
ta upp en stor debatt om just denna
fråga. Under sådana förhållanden skulle
jag vilja ifrågasätta, om det är riktigt att
gå alltför långt i att hänvisa även till
procedurfrågor och överenskommelser
enbart mellan partiledarna. Skulle det
inte kunna vara på sin plats att ta upp
saken oavsett sådana överenskommelser? Vad

beträffar herr Antonssons interpellation,
är det väl såvitt jag förstår
på det sättet, att den redogörelse som
statsrådet lämnade i utrikesnämnden
gavs efter det att interpellationen hade
framställts. Den skulle i så fall ha kunnat
lämnas i kammaren precis lika väl
som i utrikesnämnden, i synnerhet som
kammaren vid den tidpunkten var väsentligt
mindre arbetsbelastad än nu.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är verkligen en egendomlig
parlamentarisk praxis utrikesministern
vill införa. Ingen bestrider,
att det finns ett behov av en upplysande,
offentlig redogörelse, och här föreligger
en interpellation som efterlyser
en sådan redogörelse. Jag utgick då som
något självklart från att vi skulle få en
någorlunda utförlig redogörelse. I varje
fall beträffande utvecklingen under de
senaste månaderna. Då säger utrikesministern:
Nej, om partiledarna inte
har kommit ocli anhållit om det, så . ..

Varje gång det framställs en interpellation,
skall vi alltså springa till regeringen
och fråga: Säg, ger ni ett
upplysande svar? Om ni inte tänker
göra det måste jag uttrycka ett önskemål
om det.

Nej, herr talman, partiledarna skall

28 Nr B15 Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

inte åta sig att vara några som går och
tar hand om statsråden och talar om
för dem vad de skall säga i svaret på en
interpellation och vad de inte skall
säga. Det måste väl ändå vila någon
initiativskyldighet på regeringen, när
en ledamot av denna kammare har begärt
upplysningar. Regeringen måste
ha skyldighet att ge svar som motsvarar
lägets krav.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Trots att jag är novis i
denna församling, vill även jag säga till
handelsministern, att jag inte vill vara
med om att införa en praxis, där man
tar på allvar vad som framföres från
enskilda folkrepresentanter först om
vederbörande råkar vara partiledare
eller sitta i ett partipresidium. Det är
en principiellt felaktig uppläggning av
en viktig fråga.

Jag är glad att herr Ohlin tog fasta
på vad jag sade om jordbrukspolitiken,
när jag underströk att jag hoppades, att
jordbruket skulle få den särställning
som motiveras av beredskapsskäl. Jag
betonar gärna, att jag har samma uppfattning
även när det gäller fisket och
hart när också vad beträffar trädgårdsnäringen.

Herr Ohlin trodde inte att vi skulle
behöva inskränka konsumtionen något
under ett övergångsskede. Jag framförde
detta önskemål om någon återhållsamhet
i konsumtionen därför att vi ju
ofta brukar höra talas om att vårt kostnadsläge
är för högt och att våra företag
pressas av höga skatter. Jag föredrog
att lägga fram ett litet program
vars tendens var att stimulera företagsamheten
och i någon mån inskränka
konsumtionen. Jag hade hoppats att detta
skulle falla i god jord hos herr
Ohlin.

Till herr Heckscher skulle jag vilja
säga, att det inte var min mening att
staten skulle stödja en försäljningsorganisation
inom småföretagsamheten.
Svensk småföretagsamhet är tillräck -

ligt livskraftig för att klara detta själv,
men det kan kanske behövas en statlig
stimulans i initialskedet.

Herr Heckscher säger också, att mitt
åttapunktsprogram skulle ha kommit
från tidigare regeringsledamöter ur mitt
parti. Till det vill jag säga, att vi väl
ändå får vara glada över att dessa frågor
tas upp nu, tv de har inte haft
samma aktualitet tidigare. Det är ju inte
många som trott, att sexmaktsavtalet
skulle bli ett faktum. Vi måste nu inrikta
oss på att kartlägga strukturförändringarna
inom näringslivet, och de
sociala aspekter som därvid öppnar sig.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har aldrig gjort
gällande, herr Ohlin, att den offentliga
informationsverksamheten som jag bedrivit
på något sätt befriade mig från
skyldigheten att lämna kammaren en redogörelse
för dessa viktiga frågor. Det är
ett missförstånd och jag tror att det
kommer att framgå av protokollet, att
jag inte heller har uttryckt mig på det
sättet. Jag anförde däremot, att jag haft
tillfälle utveckla dessa synpunkter i
olika sammanhang, detta som ett litet
bevis för att jag sannerligen inte är
ovillig att ta varje tillfälle i akt att få
dessa frågor diskuterade i vilket forum
som helst, där möjlighet därtill ges.
Följaktligen var det inte min påstådda
inställning härvidlag som gjorde, att
mitt svar till herr Antonsson blev kortfattat.

Jag upprepar än en gång, att någon
möjlighet att besvara denna fråga före
denna dag inte har förelegat. Jag är
inte ansvarig och inte den övriga regeringen
heller för att det finns många
interpellationer som måste besvaras innan
riksdagen åtskiljes. Och under sådana
omständigheter, när inga bestämda
önskemål i detta avseende hade uttryckts
av partiledarna, fanns det för
mig ingen anledning tro annat än att

Tisdagen den 9 december 1958 Nr B15 29

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

kammarens ledamöter själva önskade ett
rätt kortfattat svar.

Jag kan möjligen ta på mig ansvaret
för att ha missförstått den uppfattning,
som tydligen företrädes av talarna i debatten.
Hade jag, herr talman, haft klart
för mig att det fanns ett önskemål om
att här få en mer allmän debatt till
stånd, undrar jag om jag inte hade talat
med interpellanten om att vi skulle försöka
skaffa oss ett sådant tillfälle. Jag
tror därför inte att herr Ohlin kan komma
ifrån ansvaret som partiledare för
att han inte — när så många tillfällen
har erbjudits — nämnt ett ord om sin
önskan om en sådan större debatt i detta
sammanhang.

Men detta är av mindre intresse, herr
talman. En sak som jag tror skulle vara
av intresse för riksdagen att få reda på
och av intresse för mig vid mina förhandlingar
är, huruvida herr Ohlin, som
ändå har fått ta del av utförliga redogörelser,
verkligen vill meddela, huruvida
han står bakom regeringen beträffande
dessa förhandlingar eller ej. Detta
kan ha sitt intresse i fortsättningen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Handelsministern upprepar
att han inte är ansvarig för att vi
kommit i denna situation med dessa
många interpellationssvar. Han hade av
dom dragit den slutsatsen, att han borde
vara kortfattad i sitt svar, detta trots
att denna fråga är mycket viktig och
trots att den inte har närmare debatterats
i denna kammare — på grund av
att handelsministern inte en enda gång
under året lämnat en ordentlig redogörelse
i kammaren! Vem är då ansvarig? Som

jag påpekat gäller det här bl. a.
interpellationer, som är framställda i
början av detta kalenderår, och andra
interpellationer, framställda i oktober
månad, Men, herr handelsminister, menar
Ni verkligen att regeringen inte
skulle ha kunnat besvara några av dessa
interpellationer, säg i slutet av novem -

ber? Då hade det inte blivit en sådan
anhopning av interpellationssvar och
då hade inte kammaren råkat i denna
situation. Det hade varit mycket bättre,
förefaller det mig, om handelsministern
i stället erkänt att det händer, att varje
statsråd för sig resonerar som så: Jag
tänker svara mot slutet av riksdagen.
Man koordinerar inte sina svar och därför
blir det olyckligtvis en hel del interpellationssvar
mot slutet av en riksdag.
Det är tyvärr inte första gången något
sådant händer och — kunde statsrådet
tillagt — jag vill inte precis försvara
systemet.

Mitt ansvar som partiledare talade
statsråden om. Här har en ledamot av
denna kammare ställt en fråga till regeringen.
Man vet att regeringen har material
till förfogande. Då menar herrar
Undén och Lange, att partiledarna inte
skall kunna kritisera det förhållandet,
att kammaren inte får någon ordentlig
redogörelse, såvida inte partiledarna i
förväg gått och frågat om regeringen,
om den vid besvarandet av vissa interpellationer,
tänkte göra si eller så. Det
är en fullständigt orimlig ståndpunkt
att en partiledare skall ha till uppgift
att vara någon sorts dadda för regeringsledamöterna
och se till, att de tar
upp vad som bör tagas upp.

Om herr Lange tänker efter erinrar
han sig nog ett tillfälle, möjligen två,
när jag under vårriksdagen framhöll för
honom angelägenheten av att andra
kammaren fick tillfälle till ett ordentligt
dryftande av detta spörsmål. Detta
gjorde jag till herr Lange privat. Jag
brukar inte åberopa privata samtal, men
det finns väl ingen anledning att jag inte
nu skulle kunna göra det. Ty det kan
vid ändå inte begäras, att oppositionsledarna
i TT-uttalanden skall uppmana
regeringen att förfara på ena eller andra
sättet. Vad herrarna menar är tydligen,
att vi skall göra sådana framställningar
privatim. Nåväl, herr handelsminister,
jag har riktat eu sådan hänvändelse till
Er ocli detta i ganska bestämda ordalag.

30 Nr B15 Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Ohlin tycks nu ha
blivit medveten om att det tillkommer
honom som uppgift att begära en debatt
om ett stort, viktigt ämnesområde, eftersom
han ursäktar sig med att han redan
framfört ett sådant önskemål till handelsministern,
ehuru handelsministern
tycks ha glömt bort det.

Jag vill bara säga, att det var väl
inte först den 19 november som herr
Ohlin kom till uppfattningen, att det var
önskvärt med en stor debatt i riksdagens
andra kammare om de internationella
handelspolitiska frågorna. Eller
har han gått och tegat och dolt inom
sig detta önskemål att få en stor debatt
utan att meddela det till vare sig statsministern
eller någon annan medlem av
regeringen?

Vi skall helt klippa av sambandet
mellan interpellationen och frågan om
en debatt i riksdagen. Lika väl som det
sker samråd mellan regeringens representanter
och partiledarna om remissdebatt
eller inte remissdebatt och om
utrikesdebatt eller inte utrikesdebatt, är
det ju ganska naturligt, att det sker samråd
om en debatt rörande det stora
ämneskomplex det här gäller.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det förvånar mig att
utrikesministern som jurist sammanblandar
två sådana ting som huruvida
en partiledare är skyldig att gå och säga
till regeringen, att nu önskar hans parti
ha den och den debatten, och att en
partiledare givetvis är oförhindrad att
uttrycka önskemål. Man är väl inte skyldig
att göra allt som man har rätt att
nämna under en konversation. Jag har
för min del redan i våras sagt till handelsministern,
att det var mycket angeläget
att vi fick en sådan debatt.

Utrikesministern menar nu tydligen,
att jag skulle ha upprepat denna hänvändelse,
och säger, att den omständigheten
att herr Antonsson framställt en

interpellation inte är av något intresse.
Herr talman ! Om vi skall diskutera parlamentarisk
praxis måste vi konstatera,
att här har jag tagit just ett sådant informellt
initiativ som en partiledare inte
har skyldighet men rättighet att ta, liksom
att ett formellt initiativ tagits av
herr Antonsson. När regeringen sedan
underlåtit att göra det som alla erkänner
i och för sig vore rimligt, väljer regeringen
denna modiga försvarslinje att
säga: Nej, se oppositionen har inte i
tillräcklig grad angivit vad vi borde
göra!

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag kanske inte skall
förlänga den här speciella dehatten om
oppositionens och oppositionsledarnas
respektive regeringsledamöternas ansvar.
Men, herr Ohlin, om inte mitt
minne sviker mig alltför mycket, väckte
herr Antonsson redan under sommarriksdagen
en motion, som emellertid
först vid höstriksdagen blev föremål för
bankoutskottets behandling och som sedan
behandlades av kamrarna för ungefär
en vecka sedan. Vid det tillfället
yppade herr Ohlin inte något sådant
intresse för en debatt kring dessa frågor.
Det hade ju annars funnits möjlighet
att i det sammanhanget få till stånd
en debatt.

Men jag intresserar mig uppriktigt
sagt mindre för detta. Av större intresse
är att få reda på var herr Ohlin — som
har tillgång till all den information som
kan lämnas, vilket inte alla kammarens
ledamöter har — står i sakfrågan. Delta
kunde vara av intresse för kammarens
ledamöter att få höra, eftersom herr
Heekscher och även herr Antonsson låtit
sig angeläget vara att redovisa vilken
uppfattning de har.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få hänvisa
handelsministern till att jag i ett anförande
som finns i andra kammarens

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 15

Svar på interpellation ang. en aktivisering av den svenska handelspolitiken

protokoll — jag vet inte om det var i
fredags eller i anslutning till behandlingen
av bankoutskottets utlåtande,
men det var i alla fall under en av de
senaste debattdagarna — redan gjort ett
uttalande av samma innebörd som herr
Heckschers. Om handelsministern litet
mera intresserade sig för andra kammarens
debatter, skulle det ha varit till
fördel även i detta sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.

§ G

Svar på interpellation ang. en aktivisering
av den svenska handelspolitiken

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Christenson i
Malmö har i en interpellation frågat
mig, om jag »mot bakgrunden av aktuella
tendenser till försvagning av den
svenska betalningsbalansen och i syfte
att upprätthålla och stärka svensk produktion»
är villig att ta initiativ till en
aktivering av den svenska handelspolitiken.

I anledning av interpellationen vill
jag först framhålla, att vi under senare
år — både i vår medverkan i det internationella
ekonomiska samarbetet och
vid handelsförhandlingar med enskilda
länder — självklart strävat efter att sä
långt möjligt tillgodose de svenska exportintressena.
Hur den svenska handelspolitiken
på längre sikt bör utformas
sammanhänger nära med utgången
av de sedan ett par år pågående förhandlingarna
om ett europeiskt frihandelsområde.
Jag har tidigare i dag i
denna kammare lämnat en kort redogörelse
för min syn på det aktuella förhandlingsläget
och de allvarliga risker
som föreligger, om sexmaktsländerna
vid instundande årsskifte vidtar åtgärder
som innebär diskrimination gentmot
utanförstående länder. Denna situation
har — som kammarens ledamöter

väl känner till — från flera länders sida
utlöst en stark aktivitet på det handelspolitiska
området. Även från svensk
sida har vi sökt att med olika medel
bringa frihandelsförhandlingarna ur det
nuvarande dödläget. Det är ännu för
tidigt att bedöma vilken effekt vår aktivitet
i detta hänseende kan få och om
den befarade allmänna krissituationen
i det västeuropeiska samarbetet kan
undvikas. Härav följer att det inte är
möjligt att nu mera konkret ange hur
de svenska exportintressena i förhållande
till enskilda länder för framtiden
bäst kan främjas. Jag kan emellertid
försäkra interpellanten, att regeringen
inte heller i fortsättningen kommer att
spara några ansträngningar för att bevaka
dessa intressen.

Härefter anförde

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Jag noterar med tillfredsställelse den
sista passusen i statsrådets svar, att
regeringen i fortsättningen inte kommer
att spara några ansträngningar för att
bevaka de svenska exportintressena och
den svenska betalningsbalansen. Det är
emellertid informationer om de konkreta
regeringsinitiativen som riksdagen
och allmänheten har intresse av.

Sedan jag framställde min interpellation
den 16 oktober har åtskilligt hänt.
Konjunkturinstitutet har bl. a. kommit
med en synnerligen pessimistisk höstrapport
angående vår bytesbalans, och
i anslutning till den nyss förda debatten
kan man ju också peka på att förhandlingarna
i Paris strandat.

På grund av den föregående debatten
skall jag endast göra ett kort inlägg.

Underskottet i handelsbalansen fortsätter
— det blev 1 120 miljoner kronor
för perioden januari—augusti 1958. Det
s. k. sjöfartsnettot har under samma tid
blivit 180 miljoner kronor mindre än

32 Nr B15 Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. fördelningen av kostnader för anordningar i korsning
av järnväg och ägoväg

förra året. Exportvolymen är hittills
5 procent lägre än förra året.

För framtiden föreligger påtagliga risker
för försämring av bytesbalansen liksom
även för en viss nedgång i sysselsättningen,
konstaterar också konjunkturinstitutet
i sin rapport. Vid försök
att bedöma hur vår yttre balansförhållanden
fortsättningsvis kan komma att
gestalta sig, måste därför, tillfogar institutet,
importsidan ägnas minst lika stort
beaktande som exportsidan. Det är liknande
synpunkter som de jag framförde
i min interpellation.

Vår utrikeshandel visade under oktober
en ytterligare försämring. Om de
officiella antagandena för 1958 skall infrias
erfordras, att exporten under årets
sista kvartal håller sig uppe vid samma
nivå som under motsvarande tid 1957
samt att importen blir närmare ett par
hundra miljoner kronor lägre än då.
Varken det ena eller det andra är väl
sannolikt. År 1956 hade vi ett handelsunderskott
med sexstatsmakterna på
1 175 miljoner kronor. Underskottet
med samtliga OEEC-länder var endast
376 miljoner kronor. Föregående år,
1957, ökade underskottet till 1 227 miljoner
kronor, men det kan tillfogas, att
vår handel med Frankrike visar ett exportöverskott
både 1956 och 1957 med
ca 200 miljoner kronor årligen.

När man bläddrar i Västtysklands,
Hollands och Italiens tulltaxor finner
man höga tullar. Italiens tullsatser för
bilar är exempelvis 40 procent, Beneluxländernas
24 och Västtysklands 17—
21. Sverige har endast 15 procents tull
på bilar. Bilarna är som bekant inte frilistade.
Handelsministern har sagt i dag,
att det inte blir tullsänkningar med dessa
länder under det kommande året.

När det gäller att påverka opinionen
för svenska varor i utlandet bör vissa
initiativ tas. Enligt min uppfattning
känner mannen på gatan i Västtyskland
inte till, att hans land säljer varor till
Sverige för 2,8 miljarder kronor och så -

lunda sysselsätter hundratusentals tyskar
på basis av denna export. Hade
detta faktum varit mera känt av tyskarna
kanske de demonstrationer mot Sverige,
som inträffade med anledning av
nederlaget i fotbolls-VM, hade förbytts
i artigheter. Vi behöver kanske en propagandaminister
för AB Sverige.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 7

Svar på interpellation ang. fördelningen
av kostnader för anordningar i korsning
av järnväg och ägoväg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nilsson i Göingegården,
med åberopande av en av honom
under årets förra riksdag väckt interpellation,
frågat kommunikationsministern,
huruvida han är beredd att vidtaga
sådana åtgärder, att förslag till lösning
av frågan om fördelning av kostnader för
anordningar i korsning av järnväg och
ägoväg eller annan icke allmänneligen
befaren väg med huvudsaklig betydelse
för jordbruksfastighets driftsförhållanden
framlägges för nästa års riksdag.

Då det av interpellanten åsyftade
ärendet numera överförts till jordbruksdepartementet
torde det böra ankomma
på mig att besvara frågan.

Såsom interpellanten anfört har det
av honom berörda spörsmålet varit föremål
för statsmakternas uppmärksamhet
under åtskilliga år. Efter hemställan av
1948 års riksdag om utredning av frågan
rörande fördelning av kostnaderna
för anordningar vid korsning mellan
järnväg och ägoväg tillkallades påföljande
år en särskild utredningsman att
verkställa dylik utredning. I ett hösten

Tisdagen den 9 december 1958 Nr B 15

Svar på interpellation ang. fördelningen av kostnader för anordningar i korsning
av järnväg och ägoväg

1951 avgivet betänkande framlade utredningsmannen
vissa förslag i ämnet,
innebärande bl. a. att järnvägsinnehavaren
skulle ha att i viss omfattning deltaga
i kostnaderna för breddning eller
annan ändring av övergång vid ägoväg
under förutsättning bl. a. att övergången
tillkommit samtidigt med järnvägen
och att den fastighet, som övergången
tillgodosåg, alltjämt brukades för väsentligen
samma ändamål som vid järnvägens
tillkomst. Några på betänkandet
grundade förslag förelädes emellertid
icke riksdagen. I stället upptogs till
övervägande, huruvida spörsmålet lämpligast
borde lösas genom åtgärder av
administrativ karaktär.

Ämnet behandlades även av 1956 års
riksdag, som i anledning av väckta motioner
beslöt att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om åtgärder för att få till
stånd en reglering av ifrågavarande
kostnader huvudsakligen i enlighet med
de riktlinjer som uppdragits i 1951 års
betänkande, antingen därigenom att för
statens järnvägar utfärdades bestämmelser
i administrativ väg eller genom att
beträffande samtliga järnvägar och spårvägar
det i betänkandet framförda lagförslaget
efter överarbetning lades till
grund för en proposition.

Under den fortsatta departementsbeliandlingen
av ärendet har utarbetats en
promemoria, vari ifrågasatts om icke av
riksdagen uttalade önskemål i huvudsak
kan tillgodoses genom en liberal tilllämpning
av bestämmelserna i kungörelsen
den 11 juni 1948 angående statligt
stöd till jordbrukets yttre och inre
rationalisering m. in. Vid remissbehandling
av promemorian har lantbruksstyrelsen
och statskontoret intagit en positiv
samt Sveriges lantbruksförbund och
Riksförbundet Landsbygdens folk en negativ
ståndpunkt till de tankegångar
som framförts i densamma. Ärendet har
härefter remitterats jämväl till jordbruksanslagsutredningen,
som i maj månad
i år i tilläggsdirektiv erhållit Kungl.

3 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr

Maj :ts uppdrag att i samråd med lantbruksstyrelsen
verkställa en allmän
översyn av bestämmelserna rörande det
statliga stödet till jordbrukets inre rationalisering.
Enligt vad jag erfarit torde
det av herr Nilsson upptagna spörsmålet
komma att innefattas i de förslag
berörande den inre rationaliseringen,
som utredningen väntas avge senare i
denna månad. Innan jag tagit del av
dessa förslag och av de yttranden som
kommer att avges i samband med remissbehandlingen
är jag ej beredd taga
ställning till den nu aktuella frågan. Det
är dock min avsikt att söka bringa densamma
till en snar lösning.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
herr Nilssons i Göingegården interpellation.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret. Det är ju en gammal
segsliten fråga, som jag här har tilllåtit
mig att på nytt ta fram till skärskådande.
Det är inte mindre än tio år
sedan denna fråga först togs upp till behandling
i denna kammare, varefter dåvarande
justitieministern tillkallade en
utredningsman för att klarlägga saken.
Vederbörande avlät också 1951 sitt betänkande
i ärendet. Betänkandet gick
sedan på remiss, men efter remissbehandlingen
kom denna fråga att ligga
och sova gott och lugnt i kommunikationsdepartementet
ända fram till 1956.
Då gjorde riksdagen på nytt en framställning
i samma sak och beslutade, att
ärendet i huvudsak skulle handläggas
efter de riktlinjer, som hade uppdragits
i 1951 års betänkande, och att detta snarast
möjligt skulle göras till föremål för
ett lagförslag. Ärendet överläts sedermera
till kommunikationsdepartementet,
och vederbörande statsråd lät efter
förarbete en RM i ärendet gå ut på remiss.
Sedan remissvaren inkommit hamII
15

Nr B 15

Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. fördelningen av kostnader för anordningar i korsning
av järnväg och ägoväg

nade ärendet slutligen i jordbruksdépartementet,
där det nu på nytt ligger
och slumrar. Det är väl detta som gjort
att jag har fått svaret från chefen för
jordbruksdepartementet och inte från
chefen för kommunikationsdepartementet,
till vilken jag ursprungligen hade
ställt min interpellation.

Nu har emellertid chefen för jordbruksdepartementet
i sitt svar mycket
välvilligt lovat att söka bringa denna
segslitna fråga till en snar lösning. Jag
är givetvis synnerligen tacksam för
detta löfte, och jag föreställer mig att
jordbruksministern med sin kända
energi inte alltför länge kommer att vila
på hanen härvidlag. Jag försäkrar också
herr statsrådet, att tusentals och åter tusentals
jordbrukare och även skogsägare
väntar med otålighet på klara och positiva
besked. Det kan ju inte heller anses
förmätet att efter hela 10 år kräva
sådana besked.

I interpellationssvaret skymtar en
eventuell lösning av frågan genom att
spörsmålet hänvisas till jordbruksanslagsutredningen
för att på så sätt inrymmas
i det statliga stödet till jordbrukets
inre rationalisering. Mig förefaller
denna lösning långsökt, inte minst
med hänsyn till att det ju är ett statens
affärsdrivande verk, vilket sorterar under
ett helt annat departement än jordbruksdepartementet,
som väl måste anses
såsom part i målet. Vore det inte
enklare att låta detta verk, måhända
efter hörande och tillstyrkande av lantbruksnämnderna
landet över, vidta de
nödvändiga åtgärderna härvidlag, åtgärder
som — det försäkrar jag, herr statsråd
— är nödvändiga och synnerligen
brådskande? Jag är fullt medveten om
att det kostar pengar vem som än skall
vidta åtgärderna. Men man bör förstå de
markägare, som anser att de är i sin
fulla rätt att kräva, att de bestämmelser,
som meddelats i samband med järnvägarnas
tillkomst bland annat i fråga om
markförvärv, som då mången gång ge -

nomfördes, med hjälp av befintliga expropriationslagar,
liksom i fråga om
stängselskyldighet för järnväg, bör vara
så utformade, att de följer utvecklingen
i vårt samhälle i fråga om nödvändig
rationalisering inom jordbruk och
skogsbruk. Fordon och redskap, med
vilka man nödgas fara över järnvägarna,
är ju helt andra nu än då järnvägarna
byggdes under förra århundradet
och i början av detta århundrade. Det
är också den snabba utvecklingen i vårt
samhälle, som gör frågan så akut, vilket
har föranlett mig att ånyo ta upp spörsmålet
till debatt genom denna interpellation.

Jag ber än en gång att till herr statsrådet
få framföra mitt tack för svaret.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Den interpellation, som
här besvarats, avser ju förhållandena
vid korsning mellan järnväg och ägoväg.
Den utredning, som i detta sammanhang
åberopas, gäller dels ägovägarna
och dels fall då ägoväg även kan
vara utfartsväg för vissa fastigheter.
Från fastighetsägarnas sida göres gällande,
att de icke skall drabbas av någon
kostnad eller hindras begagna redskap
och fordon, som nu är aktuella,
bara därför att en järnvägslinje har avskurit
deras vägförbindelse. Det bör
vara järnvägens skyldighet att se till
att förbindelsen kan begagnas inte bara
för fordon och redskap av det slag, som
användes för 50 eller 100 år sedan,
utan även för sådana som i dag är
aktuella.

Vad som här sagts kanske framstår
i sin särskilda belysning i sådana fall,
då man vid korsningen byggt en förbindelse
i skilda plan. I min hembygd
har just aktualiserats ett fall, då mjölkbilar
och t. o. m. brandbilar inte längre
kan komma fram till ett tiotal fastigheter,
därför att SJ inte nu medger att
så tunga fordon får framföras över den
befintliga bron. Denna bro har byggts

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 15

Svar på interpellation ang.

och underhållits av järnvägen, men om
det skall bli fråga om en förstärkning
eller ombyggnad av bron hänvisas jordbrukarna
till att själva bekosta detta.
Det kan röra sig om tiotusentals kronor,
även om eventuellt tillgängliga vägbidrag
utnyttjas. Det framstår ju såsom
orimligt, att de enskilda jordbrukarne
skall drabbas av sådana kostnader. Det
borde i stället vara den som har vållat
intrånget, nämligen järnvägen, som svarar
för dessa kostnader.

På det område som regleras av vattenlagen
lär förhållandena i detta avseende
vara mer tillfredsställande. Det
borde alltså vara möjligt att reglera dem
även då det gäller väghållningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. professur i
arbetslära vid skogshögskolan

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Brandt i Sätila frågat
mig, om 195C års skogshögskoleoch
skogsforskningsutredning inom en
snar framtid kommer att lägga fram
delförslag beträffande professur i ämnet
arbetslära vid skogshögskolan eller
om jag är beredd medverka till att så
kan bli fallet.

Med anledning av interpellationen
får jag erinra om att den personliga
professuren i ämnet arbetslära, vilken
professur under ett antal år förefanns
vid statens skogsforskningsinstitut jämte
den ordinarie professuren i ämnet,
tillkom på tillskyndan av Föreningen
Skogsarbeten, som även bestred de därmed
förenade kostnaderna.

Med anledning av att innehavaren av
den personliga professuren skulle avgå
med pension i början av år 1957 hemställde
styrelsen för skogshögskolan och
statens skogsforskningsinstitut i sina
anslagsäskanden för budgetåret 195G/57

professur i arbetslära vid skogshögskolan

om inrättande av en professur i ämnet
vid skogshögskolan. Vid behandlingen
av denna fråga i statsverkspropositionen
till 1956 års riksdag framhöll dåvarande
departementschefen, statsrådet
Norup, att forskningens och undervisningens
betydelse på arbetslärans område
blivit allt större, varför han ansåg
det angeläget att skogshögskolans och
skogsforskningsinstitutets resurser för
ifrågavarande uppgifter ej försämrades.
Samtidigt anförde emellertid departementschefen,
att det fanns anledning
undersöka, huruvida det icke skulle
vara lämpligt att förstärka den nuvarande
avdelningen för arbetslära vid
skogsforskningsinstitutet, så att denna
kunde ombesörja såväl forskningen på
området som undervisningen vid skogshögskolan.
Gentemot detta uttalande
gjorde riksdagen ingen erinran. Den år
1956 tillsatta skogshögskole- och skogsforskningskommittén
fick därefter i
uppdrag att bl. a. verkställa utredning
härom.

I avvaktan på skogshögskole- och
skogsforskningskommitténs utredning
och förslag i ärendet har Kungl. Maj:t
för att de ekonomiska resurserna för
undervisningen och forskningen i ämnet
icke skulle minska sedan innehavaren
av den personliga professuren beviljats
avsked ställt prisutjämningsmedel
till förfogande i en omfattning som
väl motsvarat de tidigare från Föreningen
Skogsarbeten erhållna medlen.
Prisutjämningsmedlen, som för innevarande
budgetår uppgår till 85 000 kronor,
får för närvarande disponeras för
avlönande av två övningsledare, till arvode
åt speciallärare i arbetsfysiologi
samt för tillfiillig arbetskraft m. m.

Vad beträffar 1956 års skogshögskoleoch
skogsforskningskommitté så avser
denna enligt vad jag inhämtat att slutföra
sitt uppdrag under loppet av nästa
år i sådan tid, att kommitténs förslag
kan remissbehandlas och upptagas till
prövning i samband med budgetarbetet
nästa höst.

36 Nr B15 Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. de svenska mjölkprodukternas avsättning

Med det nu anförda anser jag mig ha
besvarat herr Brandts interpellation.

Härpå anförde

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Netzén få framföra mitt tack för svaret
på interpellationen. Av svaret framgår,
att 1956 års skogshögskole- och skogsforskningsutredning
inte kommer att
avgiva det delförslag angående professuren
i arbetslära, vilket den enligt direktiven
var oförhindrad att göra. Därmed
skulle alltså interpellationens huvudfråga
vara besvarad med ett nej.

Å andra sidan inrymmer svaret upplysning
om att åtgärder vidtagits i syfte
att skapa effektiva resurser för undervisningens
och forskningens upprätthållande
i ämnet arbetslära även sedan
innehavaren av den personliga professuren
avgått med pension och under den
tid utredningens arbete pågår. Vidare
förutsättes att utredningen skall slutföra
sitt uppdrag under år 1959.

Under sådana omständigheter finner
jag inte anledning att göra saken till föremål
för ytterligare debatt. Jag ber endast
att än en gång få tacka för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.
§ 9

Svar på interpellation ang. de svenska
mjölkprodukternas avsättning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Svensson i Ljungskile
frågat mig,

1) om jag anser, att spörsmålet om de
svenska mjölkprodukternas avsättning
-—- dels på rent kommersiella grunder,
dels inom den internationella hjälpverksamheten
— bör underkastas en så allsidig
och snabb utredning som möjligt,

2) om jag för detta ändamål ämnar
tillsätta en särskild utredning med erforderlig
kommersiell och handelspolitisk
sakkunskap, samt

3) om regeringen är beredd att om
så skulle visa sig lämpligt för dessa frågors
lösning taga upp samarbete med
andra länder.

Såsom framgår redan av den utförligt
motiverade interpellationen har frågan
om nya marknader eller nya användningsområden
för de i mjölken ingående
näringsämnena varit föremål för utredningar
och överväganden i skilda
sammanhang. Den mer kommersiella sidan
av marknadsproblemet måste emellertid
i första hand anses vara av angelägenhet
för jordbrukets egna försäljningsorganisationer
på området. Särskilt
vad gäller utlandsmarknaderna har
dock statsmakterna lämnat det stöd
t. ex. på det handelspolitiska området,
som varit påkallat och lämpligt för att
bibehålla största möjliga avsättningsutrymme
för ifrågavarande produkter.

I samband med den s. k. smörkrisen
under året skedde också relativt ingående
undersökningar beträffande möjligheterna
att använda mjölkprodukterna
i den internationella hjälpverksamheten.
Svårigheterna även därvidlag synes
emellertid icke böra underskattas,
bland annat med hänsyn till den inverkan
en dylik verksamhet kan bedömas
få på den normala inomstatliga och
mellanstatliga handeln med livsmedel.
Dock fortsätter undersökningarna bland
annat beträffande eventuella möjligheter
att avsätta torrmjölk i hjälpverksamheten.

Vad angår spörsmålet om nya användningsområden
för de i mjölken ingående
näringsämnena, så innefattas
däri stora forskningsuppgifter, vilkas
lösning icke kan kommenderas fram.
Icke obetydliga resurser har dock sedan
länge förefunnits för denna forsknings
del. Genom såväl statliga som producentkooperativa
insatser har dessa
resurser under senare år ökat.

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 15

Svar på interpellation ang. de svenska mjölkprodukternas avsättning

Om man sålunda även i vårt land funnit
anledning ägna dessa frågor ett betydande
intresse så är detta helt naturligt
än mer fallet i länder mer beroende
av mjölkproduktionen eller med betydligt
större överskott av mjölkprodukter.
Ifrågavarande länder har ägnat
problemen om mjölkens användning
och avsättning stor omsorg såväl på det
handelspolitiska planet som vad gäller
forskningssidan. Bland annat genom
vårt lands medlemskap i olika internationella
sammanslutningar har vi tillfälle
att följa utvecklingen på detta område
och de diskussioner, som i olika sammanhang
nästan ständigt pågår i dessa
frågor.

Med det nu sagda har jag icke velat
förringa betydelsen av det spörsmål
som innefattas i interpellationen eller
giva det intrycket, att jag icke skulle
vara beredd att medverka till sådana
insatser på utredningsområdet, som
även i fortsättningen kan vara rimliga
och försvarbara. Jag har endast velat
antyda spörsmålets omfattning och svårighetsgrad.

Jordbruksnämnden jämte särskilda
sakkunniga bedriver, som också framgår
av interpellationen, under namn av
1957 års mjölkutredning ett särskilt undersökningsarbete
i förevarande spörsmål.
Jag vill i detta sammanhang understryka,
att jordbruksnämnden med
en särskild utrikeshandelsbyrå har tillgång
till kommersiell och handelspoiitisk
sakkunskap och att de särskilt tillkallade
sakkunniga torde utgöra vår
främsta expertis på berörda område.
Jordbruksnämnden har efter kontakt
med lantbrukshögskolans ekonomiska
institutioner tillsatt en arbetsgrupp med
uppgift att klarlägga de faktorer, som
kan tänkas påverka utvecklingen på
längre sikt. Såväl själva utredningen som
denna arbetsgrupp har särskilda sekreterare,
avdelade för ändamålet.

Riksdagens jordbruksutskott liar i
sitt nyligen avgivna utlåtande nr B 14
utgått från att Kungl. Maj:t med upp -

märksamhet följer de av mjölkutredningen
behandlade spörsmålen och tager
de initiativ, som må erfordras för
att föra desamma till en snar och ändamålsenlig
lösning. Med anledning härav
och för att frågan så snabbt som möjligt
skall föras framåt har Kungl. Maj:t
genom beslut den 28 november 1958 anbefallt
jordbruksnämnden att vidtaga
åtgärder, så att dels det arbete som bedrives
av mjölkutredningens arbetsgrupp
inom lantbrukshögskolans ekonomiska
institutioner kan slutföras å
sådan tid, att resultatet därav kan beaktas
vid jordbruksförhandlingarna för
nästa prissättningsperiod, dels utredningens
arbete i övrigt kan redovisas
för 1960 års riksdag.

Med beaktande av det sagda synes en
särskild utredning med kommersiell
och handelspolitisk sakkunskap icke
kunna få så mycket större möjligheter
att lämna väsentliga bidrag till lösningen
av problemet än jordbruksnämnden
jämte dess särskilda sakkunniga redan
har. En omläggning av utredningsarbetet
synes därför i vart fall för närvarande
icke försvarligt. Mjölkutredningens
arbete synes därför böra avvaktas innan
eventuella nya initiativ tages i ämnet.
Skulle det visa sig lämpligt att utöver
vad som redan sker ta upp samarbete
med andra länder för att lösa
dessa frågor är det väl ganska självklart
att så skall ske. Vad som i det sammanhanget
avses med lämpligt måste
emellertid bedömas från preciserade
frågeställningar och med ett klart beaktande
av vad samarbetet i den aktuella
situationen kan beräknas ge för resultat.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Svenssons interpellation.

Härefter anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation,
ehuru jag nog får samma intryck

38 Nr B15 Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. de svenska mjölkprodukternas avsättning

av detta som av åtskilligt som tidigare
har förekommit i denna fråga, nämligen
att vi har råkat in i något slags
skuggboxning, där man knappast kommer
saken riktigt in på livet.

Det är nu tre år sedan riksdagen begärde
en utredning framför allt av torrmjölksproblemet.
Det dröjde ett år innan
departementet gjorde något åt saken,
och när frågan sedan skickades
över till jordbruksnämnden för att utredas
skedde det utan att den dåvarande
departementschefen gav några utformade
direktiv, vilket, som jordbruksnämnden
i sin skrivelse framhåller,
har varit en svårighet vid dess fortsatta
arbete. Jordbruksnämnden fick tillfälle
att tillkalla fem sakkunniga, och det
gjordes ett halvår senare. Därefter har
givetvis en del arbete utförts men ingenting
som ännu har givit några konkreta
resultat.

Frågan kom upp igen i våras i samband
med smörkrisen. Från socialdemokratiskt
håll framfördes i en motion ett
önkesmål om att man skulle undersöka
i vad mån man kunde använda mjölkprodukter
i den internationella hjälpverksamheten.
Riksdagen gjorde ett
mycket välvilligt uttalande i anslutning
härtill. Saken redovisades i nästa omgång
av statsrådet i en proposition i
somras. I detta sammanhang har riksdagen
också understrukit önskemålet
om att denna utredning skulle intensifieras
och göras så allsidig som möjligt.

När jag läste igenom den skrivelse,
som jordbruksnämnden skickade departementet
med anledning av att jordbruksministern
i sin tur hade begärt en
redovisning för hur frågan låg till, fäste
jag mig bl. a. vid följande passus,
som jag har citerat i min interpellation.
Jordbruksnämnden sade: »Att vidtaga
något egentligt utredningsarbete rörande
möjligheterna att finna nya marknader
eller nya användningsområden
för de i mjölken ingående näringsämnena
torde knappast vara möjligt för ett
organ av jordbruksnämndens karaktär.»

Nu läser jag här i interpellationssvaret
snarast det motsatta. Statsrådet skriver:
»Jordbruksnämnden jämte särskilda
sakkunniga bedriver ... ett särskilt undersökningsarbete
i förevarande spörsmål.
Jag vill i detta sammanhang understryka,
att jordbruksnämnden med
en särskild utrikeshandelsbyrå har tillgång
till kommersiell och handelspolitisk
sakkunskap.» Jag förstår inte riktigt
hur dessa uttalanden går ihop. Jag
kan inte själv bilda mig någon bestämd
uppfattning om jordbruksnämndens
möjligheter. Jag fattade dess uttalande
i skrivelsen till departementet ungefär
så, att om statsrådet ville bryta ut frågan
om de kommersiella problemen i
detta sammanhang, skulle nämnden inte
ha något emot detta.

När jag från början tog upp denna
fråga gjorde jag det med utgångspunkt
från lekmannamässiga utgångspunkter
men med stöd av enligt min uppfattning
mycket tungt vägande fakta. Vi vet ju
att världens befolkning växer mycket
raskt. Den registrerade ökningstakten
blir större för var gång vi får nya siffror.
Nu räknar man med 30—40 miljoner
varje år i folkökning. Vi vet vidare,
att åtminstone två tredjedelar av världens
befolkning har bristfällig kost både
kvantitativt, kalorimässigt, och kvalitativt,
med hänsyn till sammansättningen.
De stora gamla kulturfolken i
öster, som efter andra världskriget har
gjort sig politiskt fria i förhållande till
Europa, i den mån de inte var det förut,
och nu håller på att bygga ut en
egen förvaltning, ett eget försvar, en
egen industri — över huvud taget har
det hänt så mycket på ett par årtionden,
att det är svårt att riktigt fatta innebörden
av det — dessa folk förefaller
åtminstone mig efter hand bli tvingade
att försöka skaffa en någorlunda tillfredsställande
kost, i första hand för de
kvalificerade folkgrupper, som skall ha
hand om statens styrelse, försvaret och
industrien. Kosten kan inte bli fullvärdig
utan att den blir rikligare och fram -

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 15

Svar på interpellation ang. de svenska mjölkprodukternas avsättning

för allt — det gäller i varje fall stora
områden — mera äggviterik.

Nu innehåller mjölken en näringsfysiologiskt
sett mycket förnämlig äggvita.
Av mjölkens 12—13 procent torrsubstans
är 3—4 procent fett och 8—9
procent äggvita, kolhydrater och salter.
Rent kalorimässigt är den fettfria substansen
lika mycket värd som fettet,
men genom sin sammansättning måste
den näringsfysiologiskt, särskilt för dessa
folk som jag här nämnde, vara värd
mycket mera. Alltså: här finns en produkt
som tekniskt är lätt att framställa,
lätt att lagra, lätt att frakta, en
produkt som i allra högsta grad behövs
för dessa folk. Det vore ju då
tragiskt om vi skulle döma ut nötkreatursskötseln
här hemma till stor del
därför att korna inte enbart med sin
fettproduktion kan konkurrera med
oljeväxter och annat, medan man praktiskt
taget förbiser värdet av den andra
och förnämligare delen av deras
produktion. Detta är så mycket mer att
beklaga som nötkreaturen ju så intimt
hör samman med vår natur och vårt
jordbruk, att man inte utan skada kan
skilja dem därifrån. Naturligtvis kan
man diskutera volymen av vår nötkreatursstam,
men många faktorer samverkar
till att det blir så, att en krympning
bara ökar de fasta kostnaderna,
både för den enskilde jordbrukaren
och för alla jordbrukare kollektivt, så
att krympningsprocessen aldrig undanröjer
de ekonomiska svårigheterna. Det
hlir en ändlös skruv neråt som lämnar
de ekonomiska problemen lika olösta.

Det bör också observeras, att det material
som nötkraturen förädlar, grovfoder,
bete, utskottsprodukter av spannmål
och oljeväxter, är sådant som knappast
kan användas på annat sätt med
motsvarande framgång.

Jag vågar inte utveckla detta ämne
närmare då många andra frågor skall tas
upp i eftermiddag utan nöjer mig med
att bara antyda detta.

När man lägger samman detta, före -

faller det en lekman som om tillräckligt
många tungt vägande skäl talar för att
man borde försöka lösa frågan på lång
sikt. Jag är fullt på det klara med att
detta inte löser en akut smörkris, men
det kan på längre sikt betyda ganska
mycket.

Det är tacknämligt att man forskar efter
nya användningsområden för mjölk.
Jag har dock ingen möjlighet att uttala
mig om det. Vad jag anknutit till gäller
emellertid inte någonting outforskat,
utan det gäller helt kända saker.
Det är bara fråga om att få det ena
att stämma med det andra. Egentligen
gäller det bara att lära vissa folk hur
värdefull denna mjölkäggvita är.

Vi ser ibland hur industrien kan lära
människor att använda saker och ting,
som de praktiskt taget inte behöver.
Skulle då jordbruket behöva gå bet på
att lära folk att använda en sak, som
de bäst av allt behöver på längre sikt?
Jag tycker att man knappast har rätt att
avskriva ett problem av denna art och
storleksordning, innan man verkligen
på allvar har försökt åstadkomma en
positiv lösning.

Statsrådet säger, att den kommersiella
sidan av problemet är en angelägenhet
för jordbruksorganisationerna. Det kan
man kanske påstå. Men staten och jordbruksorganisationerna
har ju arbetat
tillsammans under de senaste 30 åren
och detta års upplevelser har ju på nytt
strukit under, att detta samarbete fortfarande
inte har upphört. Det är nog
jordbruksministern medveten om i lika
hög grad som någon annan.

Om jordbrukets organisationer skulle
säga till jordbruksministern: »Ta bort
tassarna, vi vill inte ha någon hjälp
här», förstår jag att det kan vara skäl
att inte röra i det. Jag har dock svårt
att tro, att jordbruksorganisationerna
skulle inta den ståndpunkten. Det skulle
vara oklokt. Problemet är nog trots allt
av den karaktären, att man borde fortsätta
att tänka igenom det och pröva,
om inte staten och jordbruksorganisa -

Nr B 15

Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation ang. de svenska

tionerna ytterligare skulle kunna göra
något. För jordbruksministern finns ju
vidare den lilla anledningen, att riksdagen
upprepade gånger har hemställt om
att denna fråga skall utredas. Det är
möjligt att bakgrunden till denna hemställan
inte varit en tillräckligt inträngande
debatt, ty vi har ju många gånger
svårt att diskutera de allmänna perspektiven
så ingående som vi borde, men det
står i alla fall klart, att riksdagen har
bett att få denna fråga utredd.

Jag skall gärna erkänna, att jag inte
på rak arm kan säga, huruvida detta
problem kan ges en sådan positiv och
framåtriktad lösning, att den blir av
väsentligt värde både för oss och för
andra. Vad jag håller före är, att här
finns — som jag nyss nämnde —- tillräckligt
med tungt vägande fakta, som
gör sig gällande särskilt på lång sikt,
för att man inte skall gå förbi detta
problem utan verkligen göra allt som
är möjligt.

Jag hade därför hoppats, att statsrådet
tagit det förut anförda stycket i
jordbruksnämndens skrivelse som grönt
ljus, när det gäller att i annan ordning
reda ut den kommersiella sidan av saken
och se om det inte skulle gå att få
ett hårdare grepp om problemet. Herr
statsrådet säger, att »en omläggning av
utredningsarbetet synes därför i vart
fält för närvarande icke försvarligt».
Jag skulle önska att statsrådet i fortsättningen,
verkligen intresserade sig för
det här och i vart fall fortast möjligt
försökte ta nya tag i denna fråga.

Herr talmannen återtog nu förhandlingarnas
ledning.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag skall följa herr
Svenssons i Ljungskile exempel och
fatta mig mycket kort. Vad jag ämnar
säga är i första hand bara det, att jag
gärna vill svara positivt på herr Svenssons
senaste fråga. Både jag själv och

mjölkprodukternas avsättning

departementet, i den mån särskilt avdelade
tjänstemän är implicerade i den
här frågeställningen, anser det givetvis
vara av vitalt intresse för statsmakterna
att i samarbete med jordbruksorganisationerna
följa denna frågas utveckling
med uppmärksamhet.

Jag har emellertid velat redovisa svårigheterna,
eftersom vi har mött dem
när vi sedan i våras varit i färd med
att undersöka det faktiska hjälpbehov
som kan tillgodoses med mjölkprodukter
av olika slag. Det har visat sig att
behovet finns där, men saken är inte
så enkel som den kanske kan förefalla.
Därför delar jag herr Svenssons uppfattning,
att det här är en fråga på
mycket lång sikt.

Det finns flera exempel som bestyrker
att svårigheterna är stora. Ett av
dem skulle jag gärna vilja åberopa. Jag
har tillgång till en rapport som har
sammanställts över ett sammanträde
som den kanadensiske jordbruksministern
har haft med delstaternas i Kanada
jordbruksministrar, varvid det här problemets
storleksordning för Kanadas
vidkommande har redovisats. Där meddelades
bl. a., att Kanada i början av
1958, alltså innevarande år, erbjudit sig
att ställa omkring 30 miljoner pounds
— omkring 13 miljoner kilo — mager
torrmjölk till förfogande för bl. a. de
internationella hjälporganisationerna,
men man har fått besked om att organisationerna
är i stånd att placera högst
2,6 miljoner kilo.

Detta bestyrker enligt min uppfattning
de svårigheter som är för handen,
men det utesluter självfallet inte att de
nu pågående utredningarna och undersökningarna
kan kompletteras på sätt
som kan komma att befinnas lämpligt.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Den här sidan av saken
som gäller internationell hjälpverksamhet
blev ju aktuell i våras, och det förefaller
mig rimligt att man på den
vägen inte har kunnat finna någon verk -

Tisdagen den 9 december 1958 Nr B 15

Svar på interpellation i anledning av den akuta bristen på medicinskt utbildad
personal

lig lösning för framtiden. Vad som där
kan göras är naturligtvis tacknämligt
från olika synpunkter, men jag har föreställt
mig att den verkligt framåtgripande
lösningen måste ligga i mera långsiktiga
och stabila kontakter med de folk
i öster som nu träder fram och som så
väl behöver dessa produkter.

Jag skall inte förlänga debatten, men
jag vill säga att jag är tacksam för att
statsrådet stryker under sitt uttalande i
svaret, att han inte skall försumma att
i fortsättningen följa de här problemen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation i anledning av
den akuta bristen på medicinskt utbildad
personal

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fru Boman har frågat mig,
vilka åtgärder jag ämnar vidtaga för att
komma till rätta med den akuta bristen
på medicinskt utbildad personal, särskilt
såvitt gäller psykiatrien.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

Med anledning av att interpellanten
främst berör den lasarettsanslutna mentalsjukvården
har jag låtit undersöka
beläggnings- och personalläget vid samtliga
17 psykiatriska lasarettsavdelningar
i landet. Av denna undersökning
framgår att det i stort sett endast är lasarettsavdelningarna
i Boden, Eskilstuna
och Borås som ej har samtliga platser
belagda.

Sammanlagt var den 1 november 0
läkartjänster och 10 sjukskötersketjänster
obesatta vid lasarettsavdelningarna.
Av dessa hänförde sig 2 läkartjänster
och 10 sjukskötersketjänster till avdel -

ningen i Boden, 2 läkar- och 4 sjukskötersketjänster
till avdelningen i Eskilstuna
och 2 läkartjänster till avdelningen
i Borås. Uppehållna med vikarier
var sammanlagt 25 läkar- och 18
sjukskötersketjänster.

I Boden var enligt medicinalstyrelsen
den 1 november endast 16 platser av 64
belagda, och som anledning har angivits
i första hand brist på sjuksköterskor.
Ytterligare en avdelning har emellertid
öppnats i dagarna. I Eskilstuna var 32
av 70 platser belagda vid samma tidpunkt.
Lasarettsavdelningen togs emellertid
inte i bruk förrän i mitten av oktober
månad, då 2 underläkare överflyttades
från den tidigare provisoriska
avdelningen. Eftersom tidpunkten för
avdelningens öppnande varit osäker,
har de återstående 2 underläkartjänsterna
kunnat ledigförklaras först efter den
15 oktober. Ytterligare en avdelning
har emellertid nu tagits i bruk, sedan läkarvikarie
blivit tillgänglig. Vid avdelningen
i Borås, slutligen, var den 1 november
22 av 30 platser belagda. Anledningen
till att ej samtliga platser tagits
i bruk är brist på läkare.

Frågan om tillgången på läkare och
sjuksköterskor vid de psykiatriska lasarettsavdelningarna
sammanhänger intimt
med möjligheterna att tillgodose
personalbehovet inom sjukvården över
huvud taget. När det gäller läkarbristen
har denna som bekant under senare år
diskuterats såväl i riksdagen som i den
offentliga debatten. Det torde därför
inte vara erforderligt att i detta sammanhang
ingå på en detaljgranskning
av hela problemkomplexet. Jag vill
emellertid erinra om att läkarantalet
stigit från 3 000 år 1938 till omkring
6 000 detta år och att det årliga intaget
av medicine studerande ökat starkt under
det senaste decenniet. År 1948 intogs
230 medicine studerande vid nybörjarkurserna,
medan motsvarande antal
i år utgör 408. Man har med denna
utgångspunkt beräknat, att totalantalet

42 Nr B15 Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation i anledning av den akuta bristen på medicinskt utbildad
personal

yrkesverksamma läkare kommer att
utgöra 8 400 år 1970 och 10 200 år 1980.

Det är emellertid enligt min mening
ett obestridligt faktum, att man under
lång tid framåt har att räkna med brist
på läkare. Trots att man varit synnerligen
återhållsam när det gällt att inrätta
nya läkartjänster, har vi i dag nära
500 vakanta tjänster, som icke uppehälles
av legitimerad läkare eller annan
läkare med allmän behörighet. Särskilt
allvarlig är bristen på läkare inom mentalsjukvården
och inom provinsialläkarkåren.
Men även andra områden av vår
sjukvård och socialvård lider f. n. brist
på läkare. Jag vill därvid särskilt framhålla,
att önskemålet att kunna meddela
så mycket sjukvård som möjligt i form
av öppen vård svårligen kan tillgodoses,
så länge hela detta område lider brist
på läkare. Vidare torde, såvitt man nu
kan bedöma, efterfrågan på läkare komma
att öka även i fortsättningen. Så
t. ex. behöver jag här endast erinra om
att mentalsjukvårdsdelegationen i sitt i
dagarna avlämnade betänkande uppskattat
behovet av enbart psykiatriker
till inemot 1 900 under det att vi i dag
har endast något över 400 sådana läkare.
Jag kan därför helt ansluta mig
till interpellantens uppfattning att
bristen på läkare innebär stora svårigheter
för vår sjukvård.

I detta läge har emellertid regeringen
redan vidtagit flera olika åtgärder för
att försöka avhjälpa bristen. Jag har
redan berört ökningen av intaget av
medicine studerande. På grund av den
långa studietiden dröjer det dock ännu
till inemot mitten av 1960-talet, innan
ökningen av läkarintaget mera väsentligt
kommer att märkas. Regeringen har
därför ansett sig böra vidtaga även andra
åtgärder som stått till buds, främst
att underlätta för utländska läkare att
verka i Sverige. Givetvis är det därvid
önskvärt att i första hand skapa bättre
möjligheter för läkare från våra nordiska
grannländer att arbeta här. Re -

geringen har sålunda meddelat ett flertal
danska och norska läkare sådan dispens
från bestämmelserna i sjukhusstadgan,
att de kan förordnas till underläkare.
Vidare har — efter initiativ av
Nordiska rådet — en särskild internordisk
kommitté tillsatts för att framlägga
förslag om en gemensam nordisk
arbetsmarknad för läkare. Den svåra
bristsituationen har emellertid föranlett
regeringen att till Sverige försöka överföra
även icke-nordiska läkare. Sålunda
beslöt regeringen i juni i år — på
grundval av riksdagens beslut och i
enlighet med en år 1950 träffad överenskommelse
mellan Österrike och Sverige
— att vidtaga åtgärder för att till
Sverige överföra omkring 50 österrikiska
läkare. Sedermera har något över 40
sådana läkare uttagits, därav 27 som
förklarat sig intresserade av verksamhet
som tjänsteläkare och 8 av verksamhet
inom mentalsjukvården. Den
första kontingenten — omfattande mer
än hälften — anländer till Sverige i mitten
av nästa månad och återstoden i
slutet av februari 1959.

Uppenbarligen är dessa åtgärder likväl
icke tillräckliga för att avhjälpa den
nuvarande bristsituationen, utan även
andra möjligheter synes böra prövas.
Jag vill då gärna framhålla, alt det är
min förhoppning, att de överläggningar
som under året förts mellan de nordiska
läkarsammanslutningarna om
ökad överföring till Sverige av nordiska
läkare skall medföra positivt resultat.
Vidare vill jag omnämna, att under
hösten vissa förberedande undersökningar
företagits inom ecklesiastik- och
inrikesdepartementen för att klarlägga
möjligheterna att ytterligare öka intagningen
av svenska medicine studerande
vid våra undervisningsinstitutioner
och att snarast möjligt utnyttja de
ytterligare kliniska utbildningsplatser,
som må finnas vid våra medicinska lärosäten,
för att bereda exempelvis utländska,
icke-nordiska läkare, som arbe -

Tisdagen den 9 december 1958 Nr B 15

Svar på interpellation i anledning av den akuta bristen på medicinskt utbildad
personal

tar i Sverige, eller svenskar, som nu genomgår
medicinsk utbildning i utlandet,
möjlighet att här fullfölja sin utbildning
och vinna behörighet. Dessa undersökningar
är emellertid ännu ej avslutade,
och jag är därför inte beredd att nu
göra något ytterligare uttalande i denna
fråga.

Av speciellt intresse när det gäller
tillgodoseendet av läkarbehovet inom
den psykiatriska sjukvården är vissa
förslag, som framlagts av 1955 års läkkrutbildningsutredning
i ett betänkande,
som avlämnades i oktober 1957. Utredningen
framhåller, att inrättandet av
forsknings- och utbildningsenheter vid
vissa sinnessjukhus bl. a. skulle få en
gynnsam inverkan på rekryteringen av
psykiatriker, samtidigt som specialistutbildningen
för dessa läkare skulle bli
kvalitativt högtstående. Utredningen föreslår
därför, att professurer i psykiatri
inrättas vid fyra av våra sinnessjukhus.
Utredningens förslag är f. n. föremål
för ingående prövning inom berörda departement.

När det gäller frågan om tillgången
på sjuksköterskor vill jag erinra om att
jag den 15 juli detta år i riksdagens
första kammare i ett interpellationssvar
framlagt mina synpunkter på hithörande
frågor. Jag vill inför kammaren betona,
att en god tillgång på sjuksköterskor
är en av förutsättningarna för
att sjukvårdsresurserna skall bli effektivt
utnyttjade och för att läkararbetskraften
skall kunna befrias från sådana
göromål, som inte nödvändigtvis behöver
utföras av läkare. Jag vill därför
gärna deklarera, att jag på allt sätt ämnar
verka för bättre förhållanden på
detta område.

I dagens läge finns det totalt omkring
27 000 sjuksköterskor — inte 19 000
som interpellanten uppgivit — och av
dessa iir 19 000 aktivt arbetande. 7 000
är gifta, icke yrkesverksamma, och
1 000 är pensionerade. Av de aktiva är
omkring 45 procent gifta. Avgången

från den aktiva kåren har under 10-årsperioden 1947—1957 sjunkit från 6,7
procent till cirka 4 procent.

Eftersom bristen på sjuksköterskor är
ett problem, som i hög grad berör landstingen
och de andra kommunala huvudmännen,
vilka svarar för större delen
av utbildningen, har jag under årets
lopp haft upprepade överläggningar
med representanter för huvudmännen
samt för medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
och Svensk sjuksköterskeförening.
Därvid har diskuterats
bl. a. behovet av en utökning av den
nuvarande utbildningskapaciteten, och
det konstaterades bl. a., att vid landets
27 sjuksköterskeskolor utexaminerades
1 450 sjuksköterskor år 1957 mot 1 100
år 1952 och 1 370 år 1955. Ytterligare
två sjuksköterskeskolor planeras f. n.,
nämligen i Stockholms län och i Malmö
stad. Skolan i Stockholms län kommer
att påbörja utbildningen den 1 mars
1959, och för skolan i Malmö bär man
planerat en nybyggnad, som beräknas
bli färdig under sommaren 1961. För att
snarast möjligt få i gång även skolan i
Malmö har jag emellertid tagit upp
överläggningar med staden för att undersöka
möjligheterna att låta skolan
börja sin verksamhet i provisoriska lokaler
redan under nästa år. Med tillkomsten
av dessa båda skolor torde utbildningskapaciteten
i och för sig bli
tillräcklig för att täcka behovet. Man
synes emellertid redan nu böra inrikta
sig på att söka få de gifta sköterskorna
att stanna kvar i tjänst bl. a. genom att
i större utsträckning inrätta deltidstjänster.
Denna lösning är emellertid
förknippad med frågor om pensionsoch
semesterrätt, frågor som för den
statliga sektorns del i huvudsak redan
iir lösta. Även frågan om arbetstidens
förläggning synes vara av stor betydelse.
Samtliga dessa frågor har, enligt vad
jag erfarit, upptagits vid förhandlingar
mellan personalorganisationen och sjukvårdens
huvudmän, och jag vill uttrycka

Nr B 15

Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellation i anledning av den akuta bristen på medicinskt utbildad
personal

en förhoppning om att ett tillfredsställande
resultat skall kunna uppnås inom
den närmaste tiden. Vid överläggningarna
med huvudmännen, medicinalstyrelsen
och Sjuksköterskeföreningen berördes
också sambeskattningsfrågan, som
nu är föremål för en särskild utredning.
Vidare diskuterades inrättandet av en
särskild reservkår av sköterskor, som
skulle kunna åtaga sig att tjänstgöra viss
tid varje år. Efter överläggningarna
uppdrog jag omedelbart åt medicinalstyrelsen
att med hjälp av särskilda sakkunniga
utreda denna fråga. Utredningsarbetet
bedrives med skyndsamhet,
och jag kan bl. a. nämna, att man
utsänt ett frågeformulär till gifta, icke
yrkesverksamma sjuksköterskor för att
utröna såväl deras möjlighet att tjänstgöra
som deras skäl mot en fortsatt
tjänstgöring.

När det gäller tillgången på sjuksköterskor
inom mentalsjukvården vill jag
särskilt erinra om att årets riksdag beslutat
en utökning av sådana centrala
högre kurser i psykiatri och psykiatrisk
sjukvård för sjuksköterskeelever, som
hittills anordnats vid Ulleråkers sjukhus
och psykiatriska kliniken å Akademiska
sjukhuset i Uppsala. Sålunda kommer
fr. o. m. nästa år en liknande utbildning
att påbörjas vid S:t Lars’ sjukhus och
psykiatriska kliniken i Lund. Enligt vad
medicinalstyrelsen meddelat föreligger
det ett stort intresse för denna kursverksamhet
bland sjuksköterskeskolornas
elever, och man beräknar, att omkring
100 elever årligen kommer att
beredas tillfälle att deltaga i undervisningen.
Genomförandet av denna utbildning
utgör enligt min mening ett
viktigt bidrag när det gäller att tillförsäkra
mentalsjukvården ett ökat antal
sjuksköterskor. I detta sammanhang får
jag slutligen också erinra om att årets
riksdag beslutat att högre utbildning av
sinnessjukvårdspersonal skall anordnas.
Utbildningen skall anslutas till sjuksköterskeutbildningen
och tar sin början

nästa år vid statens och landstingens
sjuksköterskeskolor.

Såsom framgår av vad jag nu sagt
följer vi mycket noga utvecklingen på
det av interpellanten berörda området,
och jag kan försäkra, att alla möjligheter
att lätta på den rådande bristen på medicinalpersonal
är föremål för noggranna
prövningar inom inrikesdepartementet.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag ber att få uttala mitt
uppriktiga tack till chefen för inrikesdepartementet
för det så utförliga och
framför allt positiva svaret på min interpellation.

Svaret ger bevis för varmt intresse
både för frågan och för alla de med
denna förknippade problemställningarna.
Jag sätter värde på att herr statsrådet
inte väjt för något utan tagit upp
de olika sakförhållandena till prövning.

Vi har samma uppfattning i fråga om
det prekära läget när det gäller tillgången
på läkare, framför allt vad beträffar
den psykiatriska sjukvården. Läget är
mycket allvarligt.

Jag lägger märke till redovisningen
av de åtgärder som vidtagits för att komma
till rätta med problemet. Det internordiska
samarbetet kanske kan betyda
ett handtag för oss; däremot tror jag att
man bör vara försiktig med överförande
av andra, icke nordiska läkare till
den psykiatriska vården. Ett av de viktigaste
momenten i denna vård synes
åtminstone för en lekman vara möjligheten
till god kontakt och förståelse
mellan läkare och patient, vilken i hög
grad måste försvåras när de inte förstår
varandras språk. Men jag har uppmärksammat
att det för närvarande inte är
fråga om att överföra mer än åtta av
de fyrtio uttagna läkarna till detta speciella
område. Det är nog välbetänkt.

Tisdagen den 9 december 1958 Nr B 15

Svar på interpellation i anledning av den akuta bristen på medicinskt utbildad
personal

Jag sätter stort värde på den både
grundliga och intressanta redogörelsen
från sköterskefronten. Rekryteringen
tycks vara ganska god, men åderlåtningen
från tjänsten är för stor. Främst
synes det vara de gifta sköterskorna som
undandrar sig tjänst. Om orsakerna härtill
har sagts mycket och antytts åtskilligt.
Det gäller alltså att komma till rätta
med de svårigheter som uppstår för
dessa, om de vill fortsätta sin tjänst. Inrikesministern
har tagit upp de utvägar
som vi känner till: möjligheterna till
deltidsarbete och i samband därmed
deltidspension o. s. v., och hoppas på
gott resultat inom den närmaste tiden
av de överläggningar som pågår mellan
de berörda parterna. Ja, det är ett hopp
som vi nog alla delar med inrikesministern.
Det är av stor betydelse att herr
statsrådet i dessa överläggningar också
tagit upp frågorna om arbete på särskild
tid och sambeskattningen. Den utredning
som nu tillsatts både i sambeskattningsfrågan
och i de övriga för rekrytering
viktiga delspörsmålen hoppas vi
också skall komma med goda lösningar.

Herr statsrådets deklaration om utredningsarbetets
tempo — »det bedrives
med skyndsamhet» — och löftet om inrikesministerns
aktiva medverkan till
bättre förhållanden är ljuspunkter att
glädja sig åt.

Anledningen till att jag har besvärat
herr inrikeministern med min interpellation
var den upptäckt jag gjorde under
höstens landstingsmöte att vi vid
Bodens lasarett inte hade möjlighet att
utnyttja den förnämligt uppförda och
inredda avdelningen för psykiatrisk
vård till full kapacitet på grund av personalbrist.
Senare läste jag i dagspressen
om likartade förhållanden vid lasarettet
i Eskilstuna. Inte minst med tanke
på vad som kan vinnas i förebyggande
syfte vid dessa barnavdelningar, då
man med speciell vård kan komma till
rätta med sjukdomstillstånd som, niir
de inte utläks i tid, kan bli grund till

ett snedvridet och missanpassat liv,
har jag oroats vid tanken på att vi inte
skulle kunna ge vård ens åt så många
som avdelningarnas utrymmen medger.
I Boden är det dess bättre så, att barnavdelningen
först kom till användning,
men det är ju av stor vikt att även övriga
avdelningar kan utnyttjas. Det finns
så många djupt deprimerade människor,
och vården om dem är angelägen.

Jag glömmer aldrig ett uttalande som
fälldes av en av de män, som till bristningsgränsen
utgav sig för vår problemungdom,
dr Birger Sjödén: »Måste dessa
bli brottslingar först eller hamna på sinnessjukhus,
innan man förstår att det är
på ett tidigt stadium man bör ge hjälpen?»
Dr Sjödén är inte ibland oss längre,
men alla är i dag införstådda med
betydelsen av hans ord.

Vi måste nog kosta på oss att vidgå
vår försummelse och tillstå att vi tillåtit
en allvarlig eftersläpning i utbyggandet
av den psykiatriska vården. Men
när vi nu gör det, borde det inte vara
svårt att lösa problemen i den goda viljans
tecken.

Den speciella utbildningen av i all
synnerhet sköterskor för den psykiatriska
vården tror jag är av utomordentlig
betydelse. En chefsläkare vid ett lasarett
svarade på min fråga, varför det
är så svårt att få personal just till dessa
avdelningar: »Den vården kräver ett

större personligt engagemang. Man
måste sysselsätta sig med de sjuka mera
där än på andra avdelningar.» Det blir
givetvis lättare att göra detta, ju mer
man vet och kan både om sjukdomens
och den sjukes egenart.

Jag tror, herr talman, att själva inställningen
hos oss alla gentemot lidande
medmänniskor — med den bakgrund
vi har och efter samtal med sjukhusläkare
— behövde genomgå en renässans.
Hur gammalmodigt det än kan
låta i en del människors öron, ligger
det ändå mycket av livslycka och rikedom
i alt eu gång i livet möta en kal -

Nr B 15

Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellationer och fråga ang. förhållandena inom textilindustrien

lelse, som kanske innebär att träda i
tjänst för sina medmänniskor och att i
kraft av denna kallelse fylla sin uppgift.

Denna fråga har både ekonomisk och
organisatorisk räckvidd. Men när vi har
löst alla andra spörsmål på ett tillfredsställande
sätt, står detta dock kvar: viljan
att tjäna varandra. Till den inställningen
behöver vi alla förändras.

Jag ber än en gång att få säga ett tack
till herr statsrådet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11

Svar på interpellationer och fråga ang.

förhållandena inom textilindustrien

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
har till mig riktat en interpellation med
anledning av den rådande situationen
inom textilindustrien i landet. Samma
ämne har föranlett en interpellation till
handelsministern av herr Boija och en
enkel fråga till statsministern av herr
Johansson i Stockholm. Frågeställarna
åsyftar att få en redogörelse för regeringens
syn på den svenska textilindustriens
aktuella läge och framtidsutsikter
och på de åtgärder, som kan finnas
påkallade med anledning härav, främst
för att hindra onormal importkonkurrens
och trygga fortsatt produktion och
sysselsättning.

Efter överenskommelse med statsministern
och handelsministern kommer
jag nu att besvara såväl interpellationerna
som den enkla frågan.

Till en början vill jag erinra om att
handelsministern med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 21 november
i år tillsatt en utredning rörande
textilindustriens problem. Utredningen
avser åtgärder ägnade att främja textilindustriens
konkurrenskraft på längre
sikt. I direktiven uttalas att utredningen

främst bör inriktas på egna saneringsåtgärder
inom branschen och icke på
statliga stödåtgärder.

Med hänsyn till rådande konkurrensförhållanden
på den europeiska marknaden
har på senare tid i olika sammanhang
aktualiserats frågan om ökat statligt
skydd mot importkonkurrens för
vissa sektorer av textilindustrien. Med
stöd av förordningen den 15 mars 1957
angående rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift har sålunda minimitull
för damstrumpor av nylonsilke införts
från och med den 1 oktober i år.
Förordnandet härom, vilket gäller till
utgången av innevarande år, har godkänts
av riksdagen. Såsom jag angav i
samband med att förordnandet underställdes
riksdagen, avser jag att senare
i år upptaga frågan om sådant förordnande
för tiden efter årsskiftet.

Även beträffande vissa andra varor
inom textilindustrien har under hösten
framställningar gjorts om att den i somras
fastställda tulltaxan skall kompletteras
med minimitullar. Framställningarna,
som remissbehandlals, är föremål
för övervägande inom finansdepartementet.

De åtgärder, som kan ifrågakomma på
tullområdet, måste bl. a. bedömas med
hänsyn till Sveriges åtaganden enligt
allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT). Erinras må att den nya tulltaxan,
som är avsedd att träda i kraft
vid årsskiftet, upptager i fråga om vissa
yllevävnader tullsatser vars tillämpning
ej är förenliga med Sveriges förpliktelser
enligt GATT-avtalet. Sedan
någon tid pågår därför förhandlingar i
Geneve i syfte att möjliggöra att den nya
tulltaxan kan tillämpas fullt ut redan
från årsskiftet. Även ställningstagandet
till de framställningar, som nu gjorts
från ylleindustriens sida om minimitullar,
kan beröra de svenska åtagandena
enligt GATT-avtalet. Mot bakgrunden
härav är jag icke beredd att för närvarande
göra ytterligare uttalanden i
saken.

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 15

Svar på interpellationer och fråga ang. förhållandena inom textilindustrien

Med det nu anförda anser jag mig ha
besvarat interpellationerna och den
enkla frågan.

Härefter anförde:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka chefen
för finansdepartementet för svaret
på min interpellation.

Visserligen är svaret något svävande,
men jag kan förstå att det till viss del
så måste bli.

Då statsrådet har svarat på flera frågor
samtidigt, vill jag framhålla, att min
fråga avsåg, om icke de sysselsättningssvårigheter
som gjort sig gällande inom
textilindustrien kunde motivera ett förhindrande
av den import av textilvaror
som sker till rena dumpingpriser.

Jag skall inte trötta kammaren med
att åter räkna upp alla de svårigheter,
som gjort sig gällande när man försökt
upprätthålla sysselsättningen inom textilindustrien.
Den främsta orsaken till
dessa svårigheter är den dumping till
vårt land som förekommer. Denna import
underlättas av att vårt lands tullskydd
avsevärt understiger andra länders.
Därför har överskottsproduktionen
funnit vägen till vårt land. Det är
för att i någon mån få slut på denna
ojämna kamp, som jag i olika sammanhang
påyrkat ett bättre tullskydd.

Herr statsrådet erinrar nu om den av
handelsministern tillsatta utredningen
om textilindustriens konkurrenskraft på
längre sikt. Jag vill inom parentes säga
att det i denna utredning tyvärr inte
finns någon representant för textildetaljhandeln.
Det hade nog varit värdefullt,
om en sådan varit med. I direktiven
för denna utredning framhålles,
att utredningen icke bör skapa fram
förslag till statliga stödåtgärder. Jag vill
gärna instämma i detta, då eu tullhöjning
för att motverka dumping eller för
att utjämna andra länders höga tullar
icke är att betrakta som statliga stödåtgärder.
Det kan heller icke vara fal -

let, eftersom man inom textilindustrien
ännu i dag upplöser många reserver för
att kunna upprätthålla sysselsättningen.
Ett subventionsförfarande tror jag inte
skulle vara hälsosamt för vare sig denna
eller andra näringsgrenar.

När riksdagen i år antog den nya tulltaxan,
förutsattes det, att regeringen
skulle använda sin fullmakt om rätt att
åsätta särskild tullavgift och att införa
minimiviktstullar på sådana områden,
där detta kunde befinnas befogat.

Vad beträffar trikåvaror hade Kungi.
Maj:t vid framläggandet av det nya tullförslaget
hemställt, att de gällande minimitullarna
skulle kvarstå även efter
den 1 januari 1959. Med hänsyn till olika
krav om minimitullar föreslog bevillningsutskottet,
att inga sådana tullar
skulle införas i tulltaxan utan att Kungl.
Maj :t i stället efter prövning skulle använda
sin fullmakt härtill. Utskottet
framhöll att minimitullar i många fall
kan vara ett lämpligt medel för att komma
till rätta med onormalt låg prissättning
av importvaror.

När vikttullarna på konstsilkevarorna
upphör vid årsskiftet, kommer detta att
innebära kraftiga tullsänkningar för
flera kvaliteter. Med hänsyn till den
överskottsproduktion som nu finns på
andra håll och då själva produktionsprocessen
är av sådan art att avbrott i
produktionen icke låter sig göra, är det
en fördel för ett land att sälja delar av
sin överproduktion även till priser som
ligger under tillverkningskostnaderna.
Förhållandet på detta område liksom
på andra textilområden är, att mycket
höga priser ofta kan uttagas på den inhemska
marknaden, varför överskottsproduktionen
kan dumpas ut.

I vårt land har det nu uppstått en
spekulation om att några minimitullar
icke skulle komma till användning efter
den 1 januari 1959. Detta har medfört att
de industrier, som tillverkar konstsilke
och varor därav samt trikåvaror, fått
vidkännas en kraftig minskning. Denna
minskning i orderingången har resul -

48 Nr B15 Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellationer och fråga ang. förhållandena inom textilindustrien

terat i mycket stora svårigheter att upprätthålla
sysselsättningen. Med hänsyn
till dessa sysselsättningssvårigheter är
det därför ett livsvillkor att det mycket
snabbt kommer ett beslut om införande
av minimitullar att gälla från nyåret.
Finansministern har i olika sammanhang
uttalat sin anslutning till den fulla
sysselsättningen, och jag hoppas att detta
kommer att visas även i de av mig berörda
frågorna. Något hinder från
GATT:s sida kan inte resas mot dessa
tullar.

För yllevävnaderna är svårigheterna
också mycket stora, särskilt som denna
gren har drabbats hårt av import till
priser, som ligger långt under materialoch
arbetskostnaderna. Det är därför
lika angeläget, att vi får en lösning även
på detta område, även om jag är medveten
om att det här finns vissa svårigheter.
Så länge konsumenterna i vårt land
kan köpa textilvaror till priser som ligger
betydligt under andra länders inhemska
priser, torde de krav som nu
framställts inte kunna anses oskäliga.
Min förhoppning, herr talman, blir därför,
att de överväganden som nu sker
inom finansdepartementet snabbt skall
leda fram till ett positivt resultat.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Även jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation.

.lag hade tillåtit mig att ställa dessa
frågor med anledning av vad som hände
vid det stora företaget MYA i Malmö,
tn åtgärd som berörde cirka 800 människor
och som i ett slag på ett nytt och
kusligt sätt aktualiserade frågan om den
svenska ylleindustriens situation. När
man är anställd inom en industri som
drabbas på detta vis, är det klart att sådana
här frågor berör en på ett särskilt
sätt.

Jag kan i huvudsak instämma i vad
herr Magnusson i Borås anfört, men jag

vill dock begagna tillfället att säga några
få ord om den svenska ylleindustrien.

Man bär sagt att denna industri skulle
vara omodern och mindre rationaliserad
än övrig industri. Jag vill understryka,
att den svenska ylleindustrien
inte är omodern ens vid en internationell
jämförelse. Genom en långt driven
rationalisering och mekanisering förbättrades
produktiviteten mellan 1925
och 1950 med 80 å 90 procent, en ganska
vacker siffra. Trots detta har det
varit omöjligt att konkurrera med en
på låga löner och politiska priser fotad
utländsk underpriskonkurrens, som
medfört import av billiga varor, vilka
i många fall varit av undermålig kvalitet.
Detta har bland annat raserat
grundvalen för en svensk stapelvaruproduktion
av kvalitativt högtstående
ylletyger. De förutsättningar, på vilka
ylleindustrien byggt upp sin maskinpark
och sin tillverkning, har därför
helt förändrats, och ylleindustrien har
kommit i en särskilt svår situation. Yår
del av den svenska marknaden har under
senare år minskat från cirka 80 till
50 procent.

Jag är personligen övertygad om att
det vore en olycka för landet, om vi
skulle tvingas att lägga ned den svenska
ylleindustrien. Detta av flera skäl. Denna
industri representerar med hänsyn
till de stora investeringarna och sysselsättningen
ett värde som måste tillvaratagas.
Tillgången på en duglig och
leveranskraftig inhemsk textilindustri
är för detaljhandeln och konsumenterna
av fundamental betydelse.

Det är närmast ylleindustrien och vissa
delar av trikåindustrien, som fått utstå
de värsta prövningarna i efterkrigstidens
samhälle genom lågpriskonkurrensen
från länder som Italien, Japan
och öststaterna. Konkurrensen från
dessa länder har blivit prövostenar inte
bara för den svenska textilindustrien
— jag är medveten om det — utan även
för textilindustrien i större delen av
Västeuropa.

Tisdagen den 9

Svar på interpellationer och fråga

När det gäller de svenska förhållandena,
har naturligtvis den förda, mindre
företagsvänliga politiken, särskilt uttryckt
i den extra företagsbeskattningen
och den hårda kreditransoneringen,
inte varit särskilt stimulerande vare sig
för den svenska textilindustrien eller
för annan svensk företagsamhet. Den
bär heller inte bidragit till att underlätta
konkurrensen med utlandet. Jag
vill emellertid ge uttryck för vår glädje
över att regeringen beslutat sig för att
skjuta på ikraftträdandet av de nya lagervärderingsreglerna.
Det kommer att
betyda en hel del. Allra helst hade vi naturligtvis
sett, att finansministern kommit
med ett förslag om upphävande av
dessa regler. Det kanske kommer så
småningom!

De tullpolitiska synpunkterna, som
nyss anförts av herr Magnusson i Borås,
kommer naturligtvis också in i bilden.
Den svenska textilindustrien strävar
inte efter någon förmånsställning, utan
vad den önskar är endast att kunna
konkurrera med utlandet på något så
r.är lika villkor. Svensk textilindustri
är inte rädd för konkurrens, men vi
tycker att förutsättningarna bör vara
något så när likartade.

Att den svenska textilindustrien verkligen
söker hänga med i svängarna kan
framgå av ett litet exempel.

Priset på en konfektionskostym av
det slag, som väl de flesta av oss herrar
här i kammaren använder, är i dag
dubbelt så högt som det var 1939. På
samma tid har emellertid ullpriserna
fyrdubblats, lönerna femdubblats och
bränslekostnaderna blivit tre, fyra gånger
så höga som före kriget. Detta visar
hur lågt priserna pressats. Faktum är,
att de svenska konsumenterna i dag
subventioneras av den svenska textilindustrien
och dess arbetare.

Jag har också tillsammans med många
andra ledamöter av denna kammare i
samband med behandlingen av propositionen
om ny tulltaxa motionerat om
minimitullar för den svenska tcxtil1
— Andra kammarens protokoll 1958. N

december 1958 Nr B15 49

ang. förhållandena inom textilindustrien

industrien. Det är inte så att denna industri
kräver ett enormt stort tullskydd,
men i den extraordinära situation, som
uppkommit genom den omfattande importen
av varor i låga kvaliteter och
till låga priser, önskar textilindustrien
hjälp till självhjälp, för att kunna övervinna
dagens svårigheter. I detta läge
tror jag att antidumpingtullar och minimitullar
kan vara ett lämpligt komplement
till värdetullar. Jag tror att det
är viktigt, att det härvidlag sker någonting
med det snaraste.

Av finansministerns svar drar jag den
slutsatsen, att förhandlingarna i tullfrågan
nu förs med kraft, så att den
nya tulltaxan skall kunna träda i kraft
vid årsskiftet. Jag hoppas också att regeringen
skall utnyttja sina befogenheter
när det gäller frågan om minimitullar.

Till sist vill jag endast tillägga, att
jag delar den uppfattning som kommit
till uttryck i direktiven till textilutredningen,
att man skall inrikta sig på åtgärder
inom branschen som sådan och
inte lita till statliga stödåtgärder. Jag
tror att jag kan försäkra, att alla tänkbara
åtgärder i dag vidtas inom denna
näringsgren för att bevara sysselsättningen
och för att på nytt skapa lönsamhet
inom företagen. Varje produkt
blir ju billigare i den mån man kan
nedbringa de fasta kostnaderna genom
att ha en hög sysselsättning. Krisen
skall och måste kunna övervinnas, menar
vi, ty vi har inte råd i vårt land att
sakna en god och stark textilindustri.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Även jag tackar finansministern
för svaret men beklagar att
det blivit så negativt. Enligt min mening
visar finansministerns svar att den fulla
sysselsättningens politik har kapsejsat
och att regeringen icke i nuvarande
läge kan visa någon väg att återvända
dit.

Frågorna gäller en industrigren som
under de senaste åren minskat med
r 11 15

Nr B 15

Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellationer och fråga ang.

12 000 sysselsatta. Enbart inom ylleindustrien
har G 000 blivit arbetslösa.
Ett 40-tal fabriker har lagts ned, bland
dem högmoderna, såsom MYA i Malmö
och Nyborgs i Norrköping. Anledningen
till nedläggningarna är den i vårt
land vanliga: att .privatkapitalistiska

företagare inte anser att de får tillräcklig
profit. Då kastar man ut sina arbetare
på gatan, ger på sin höjd de längst
anställda en futtig allmosa och överlämnar
åt stat och kommun att försörja
de utkastade arbetarna.

Vad har nu finansministern för tröst
och förhoppning att ge åt de tusental
som blivit eller väntas bli arbetslösa
inom dessa industrier, främst inom
MYA men också vid andra fabriker?
.io, regeringen har tillsatt en utredning
om industriens konkurrenskraft på
längre sikt som inriktas, enligt direktiven,
»främst på egna saneringsåtgärder
och icke på statliga stödåtgärder». I
övrigt hänvisas bara till höjningen av
minimitullen på damstrumpor av nylon,
till ändringarna i tulltaxan från
nyåret och svårigheterna att få igenom
både de av riksdagen beslutade bestämmelserna
och andra ändringar med hänsyn
till GATT-avtalet. Något annat svar
hade finansministern inte att ge på den
ställda frågan. Det finns i svaret inte
ett ord om situationen för dem som blivit
eller blir arbetslösa.

År 194G föreslog den kommunistiska
gruppen en större utredning om textilindustriens
läge och framtidsmöjligheter.
I stället företogs en branschutredning,
men den gav inte mycket. Nu måste
vi på nytt ta upp problemet i hårdnad
internationell konkurrens, där det t. o.
m. talas om handelskrig mellan två europeiska
block, i en tid när statsmakterna
själva med sina åtgärder krymper avsättningen
på hemmamarknaden och
när den fortgående rationaliseringen
minskar antalet anställda. Vi hade stått
på säkrare grund i dag och kunnat se
klarare, om den grundliga utredning
som vi föreslog hade gjorts.

förhållandena inom textilindustrien

För min del hör jag till dem som anser
att det i längden inte finns någon
lösning på dessa problem inom kapitalismens
ram. Den aktuella utvecklingen
håller på att göra slut på illusionen, att
kapitalismen hittat på säkra skyddsmedel
mot de kriser, depressioner eller —■
som det numera heter i Amerika —
recessioner, som enligt vår mening organiskt
hör samman med det kapitalistiska
systemet. Vi anser också att det
inte går att komma så värst långt med
beredskapsåtgiirder på kortare sikt, om
man betraktar profitsystemet och den
kapitalistiska egendomen som något heligt
och okränkbart. Vi menar att det
är absurt i ett samhälle som kallar sig
demokratiskt, att några bankmagnater
och industriägare suveränt skall få bestämma
om viktiga industrier skall hållas
i gång och om arbetare skall sysselsättas
eller inte. År vi inte beredda till
ingripanden mot storfinansens och industrimagnaternas
maktställning kommer
vi inte långt.

Vi har föreslagit att företag som
stänges av de nuvarande ägarna skall
kunna övertas av samhället och drivas
i statlig eller kommunal regi. Förutsättningen
för detta är givetvis att samhället
ser sig i stånd att skapa avsättning
för det som produceras. Det kan
således inte bli någon generell lösning,
men låt oss ta upp ett enskilt fall, det
aktuella fallet MYA.

Mer än hälften av de anställda vid
detta företag var kvinnor och hälften
av dem över 50 år. Vi vet att det är särskilt
svårt att bereda ny sysselsättning
åt människor som tillhör dessa årsklasser,
som inte är vana vid hårt grovarbete
och som det är svårt att förflytta
från deras hemort. Men dessa människor
måste ju leva, även om de är 50 år
och även om de är kvinnor. Samhället
måste se till att de har mat för dagen
och tak över huvudet samt kan slita åtminstone
något litet av textilindustriens
produkter. År det då inte samhällets
uppgift att om möjligt låta dem fortsätta

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 15

Svar på interpellationer och fråga

att tillverka produkter, som svenska
folket och andra folk behöver?

Även om handelsministern senast i
går betonat att textilindustrien hör till
de industrier som får avsevärt ökade
svårigheter genom det europeiska handelssystem,
som vi ännu inte vet om det
blir till, anser många av branschens
egna att också ylleindustrien har stora
möjligheter på längre sikt. Vi är inte ensamma
om att anse att det är ekonomiskt
vanvett att låta dyrbara textilmaskiner
i stora industribyggnader stå
overksamma, medan de forna arbetarna
och tjänstemännen hämtar understöd
eller socialhjälp.

Direktör Robert Schwartzman i Konfektionsindustriföreningen
hävdar, att
»det vore vanvett att i dagens läge slå
sönder den svenska ylleindustrien, ty
det skulle medföra att svenska folket
ganska snart får betala sina kläder dyrare».
Direktör Gösta Engel i Svenska
yllefabrikantföreningen beräknar yllekonsumtionens
stegring under en femårsperiod
till 18 procent och att det
snart kan väntas råda balans mellan
produktion och konsumtion. I Sverige
väntas under en tioårsperiod en ökning
av antalet konsumenter med 200 000 och
en ökning av textilkonsumtionen med
ett värde av 900 000 kronor per år.

Även om textilindustriens profiter ligger
under genomsnittet, ökade dock
bridtovinsten i samtliga grenar. I den
aktuella ylleindustrien ökade den mellan
1950* och 1957 från 12,8 till 15,0
miljoner, eller med 22 procent. Produktionsvärdet
var 3 400 kronor per arbetare.

Den aktuella MYA-fabrikcn hör till de
bäst utrustade och tillhör en koncern,
som dirigeras av Skandinaviska banken
och skördar tämligen höga profiter.
Men ylleindustrien gick sämre än de
andra och därför skall den läggas ned.
De gamla trotjänarna får ta vägen vart
de vill. De löften man gav i början kan
man inte hålla. Tobaksmonopolets nybyggnad
väntas först bli färdig om två

ang. förhållandena inom textilindustrien

år, och man tror inte att den kommer
att ge sysselsättning åt så många nya.
Trelleborgs gummifabrik nämnes också
som eventuell arbetsplats för MYA:s
anställda, men där har man tvärtom
redan börjat med korttidsarbete. Plåtmanufaktur
har också nämnts, men arbetskraftsbehovet
där anses redan vara
fyllt.

Vad finns det då för möjligheter att
sysselsätta dessa arbetslösa i den fabrik
eller i det yrke, där de arbetat så länge?
Vi betonar att vi med vår motion avser
hjälp åt de arbetslösa men inte profithjälp
åt kapitalisterna. Vi föreslår som
sagt att samhället skall kunna ta hand
om vissa av de nedlagda fabrikerna,
vidta åtgärder för att öka sysselsättningsmöjligheterna
och driva sådana
företag i egen regi. Detta har de övriga
riksdagspartierna inte velat vara med
om. Men det händer ibland att storfinansens
talesmän och partier föreslår
att staten skall ingripa med skattemedel
för att företag med låga vinster skall
kunna fortsätta driften. I många fall
har sådan hjälp beviljats utan att staten
eller kommunerna skaffat sig minsta
inteckning i det hjälpta företagets fabriker,
tillgångar eller kommande
vinster.

I det aktuella fallet MYA uppges att
ägarna, d. v. s. Skandinaviska banken
i första hand, lovat fortsätta fabrikationen
tills vidare, om staten vore villig
att täcka ylleproduktionens förluster.
Detta förslag kom från kretsar som alltid
predikar, att staten skall hålla fingrarna
borta och att understödstagarandan
måste bekämpas. De driver våldsam
propaganda mot exempelvis ASSI,
som övertagit några av kapitalismens
industriella kyrkogårdar och byggt upp
dem till värdefulla företag, som ger
försörjningsmöjligheter åt hela bygder.

Den svenska storfinansen, storbankerna
och deras partier driver en våldsam
propaganda mot alla former av sociaTisering,
mot statsägande och statsdrift.

Nr B 15

Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellationer och fråga ang.

Enligt deras mening skall ägandet av
industrier, privatkapital och andra vinster
tillkomma dem. De är dock inga
konsekventa motståndare till statshjälp,
ty om ett bolag kommer på obestånd
brukar storfinansens talesmän bli mycket
angelägna om socialisering av privatföretagens
förluster. Dem får skattebetalarna
vara med om att betala. Genom
den ökade överflyttningen av skattebördan
på omsättningsskatter får löntagarfamiljerna
betala mest.

Finns det någon möjlighet — frågan
har ställts — att skapa nya marknader
utomlands i stället för dem som vi kanske
delvis förlorar? Vi har upprepade
gånger kritiserat Sveriges ensidiga inriktning
på handeln i väster och begärt,
att vi äntligen skulle arbeta oss in på
de krisfria öst- och sydöstmarknaderna.
Vi hälsar med glädje att man i den
nuvarande åtstramade situationen verkligen
gör ansträngningar för att vidga
denna handel, främst då med Sovjetunionen.
Jag vet att även textil-, konfektions-
och skoindustriens företagare
länge haft sina blickar riktade på denna
marknad. Om den goda viljan finns
bör man nog kunna hitta de bytesvaror,
som vi måste importera för att vara i
stånd att avsevärt utvidga vår handel.
Jag kan inte uttala mig om i vilken utsträckning
dessa förhoppningar skall
kunna infrias — våra konkurrenter
kommer givetvis också att hålla sig
framme, framför allt de engelska och
italienska. Men nog borde Sverige med
sina kvalitetsvaror, inte minst från ylleindustrierna,
kunna arbeta upp en brytande
marknad. Första förutsättningen
härför anser jag vara att vi upphör att
diskriminera östmarknaden.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att påtala några uttalanden som
försvårar bemödanden i den riktningen.
Jag beklagar att LO:s ordförande Arne
Geijer tillhör en annan kammare, så att
jag inte kan ge honom ett direkt svar.
Vid MYA-koncernens nedläggande framträdde
herr Geijer i ett radioeko och an -

förhållandena inom textilindustrien

tydde, att nödläget skapats av dumpingexport
från östländerna. LO:s ordförande
borde veta att detta icke stämmer
med verkligheten. Hela Sveriges
import av textilvaror från samtliga östländer
inklusive Kina utgjorde endast
2,6 procent av hela textilimporten, alltså
en obetydlighet, eller i pengar mindre
än 29 miljoner kronor. Exporten utgjorde
2,3 procent av den samlade textilexporten.
Så dåligt har vi skött en
marknad med 900 000 miljoner människor!
Exporten till samtliga dessa länder
var en tiondel av importen från
Västtyskland och en fjärdedel av importen
från Italien och Holland. Någon
ylleexport att tala om från dessa länder
till vårt land förekommer knappast,
främst därför att ylleindustrien i dessa
länder är avsevärt mindre utvecklad än
andra industrier. Den dumpingexport
av lumptyger, som man talat om här,
kommer från Italien, och för den liar vi
öppnat alla slussar!

Finansministern talar i dag liksom interpellanterna
om ökat tullskydd. Det är
en mycket diskutabel väg, som även arbetarna
bör tänka över mer än en gång,
men om nu regeringen och riksdagsmajoriteten
beslutar sådana skyddsåtgärder,
bör de gälla lika i alla väderstreck,
så att ingen diskrimineras.

Vid flera tillfällen under senare tid
har importörer åtalats, och i åtminstone
ett fall har stora skadestånd utdömts
för att de importerat strumpor. De hade
inte ådömts skadestånd, därför att
strumporna varit billiga, om strumporna
hade kommit från västländerna. Då
hade det inte gjort någonting, om de
hade kostat hälften. Men nu misstänktes
att de kom från Östtyskland. Man misstänkte
att de kom från det sachsiska industriområde
som under långa tider,
exempelvis på Hitlers tid, svarade för 80
procent av den svenska strumpimporten.
I stället för att följa den officiellt
angivna vägen att främst vidareutveckla
de traditionella marknaderna stryper
man dem med kvotering och snål licens -

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 15

Svar på interpellationer och fråga ang. förhållandena inom textilindustrien

givning, så att denna import praktiskt
taget dör. Man diskriminerar handeln i
vissa väderstreck och åtalar och straffar
människor som bedriver östhandel.
Om vi skall ha några utsikter att avsevärt
öka vår export på de krisfria marknaderna,
vilket är ett stort intresse för
Sverige, måste vi upphöra med denna
diskriminering, sluta med att ge falska
uppgifter i radio, som skadar våra egna
intressen, och bedriva handel, som det
passar oss och inte efter amerikanska
diktat.

Ändå är det naturligtvis hemmamarknaden
som är avgörande, särskilt i nuvarande
bistra läge för exporten. I flera
år har konsumtionsåtstramningen varit
en av grundstenarna för regeringens politik.
Statsmakternas åtgärder har därför
varit en starkt bidragande orsak till
den nuvarande krisen. Konsumtionsåtstramningen
har åstadkommits genom
en restriktiv lönepolitik, genom upphävande
av priskontrollen och främst genom
indirekt beskattning av förbrukningen.
Detta har återverkat på förbrukningen
av textilvaror. När vardagsmänniskan,
som högern brukar tala om, får
sin ekonomi fördärvad av prisfördyring,
liyresstegringar och punktskatter,
blir textil- och beklädnadsvarorna förbrukningsvaror
i farozonen. Hyran och
skatten måste betalas, och de nödvändigaste
livsmedlen måste köpas i första
hand. En i och för sig högeligen önskvärd
förnyelse av garderoben måste i
den situationen uppskjutas så länge som
möjligt. Kappan, kostymen eller överrocken
får tvättas upp och användas
längre, medan den önskade nya kostymen
hänger osåld i affären eller inte
längre tillverkas hos MYA, Söderbergs
i Uppsala eller Anderssons i Kumla.

I söndags förebådade finansminister
Sträng i Skövde de väntade nya skatterna.
En kvällstidning talar om att 1
miljard skall las ut. Vad som främst väntas
är eu ny omsättningsskatt på konsumtionsvaror
som tas ut redan i fabriken
eller hos importören, så att den

inte syns så bra som den tidigare omsättningsskatten.
Finansminister Sträng
vill alltså inte i första hand ta ut den
halvannan miljard, som, enligt vad hans
egen press påvisar, finns hos de välbeställda
skatteskolkarna, utan föredrar
tydligen i stället omsättningsskatten.
Man skyller på att den tas ut för arbetslöshetshjälp.
Det tycker vi är falsk ursprungsbeteckning.
Alla vet att den nya
skatten är ett svar på den fråga vi ställde
så många gånger under valrörelsen:
Var tänker ni ta pengarna till de hundratals
miljoner, som den årliga stegringen
av upprustningen kommer att
kräva? Hur den än tas ut, kommer de
nya omsättningsskatterna att ytterligare
minska barnfamiljernas och andra löntagares
möjlighet att köpa kläder och
skor. Det som utges för en beskattning
för att motverka arbetslösheten är i
verkligheten en skatt till ökad upprustning,
som kommer att öka arbetslösheten
i textil-, beklädnads- och andra konsumtionsvaruindustrier.

Den svenska regeringen och riksdagsmajoriteten
håller alltså fast vid en
doktrin som det största kapitalistiska
landet håller på att överge. President
Eisenhower gav nyligen i ett tal parollen:
»Köp vad som helst, bara ni köper.
» Här strävar vi i stället efter att
begränsa konsumtionen och därmed sysselsättningen.
Gör helt om med den ekonomiska
politiken, så blir det lättare att
återvända till den fulla sysselsättningen
!

Just nu behövs det extraordinära åtgärder.
Jag föreslår att finansministern
i sitt eget eller riksdagens bibliotek tar
fram en liten skrift, som på sin tid spelade
en mycket stor roll. Jag menar arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Där
hävdas för det första: »Inkomsterna i
samhället måste göras så höga och så
säkra att efterfrågan icke viker.» Tänk
på det vid kommande avtalsrörelser och
innan några punktskatter beslutas! Vidare
heter det i programmet: »Inga produktionsresurser
bör få slå outnyttjade

54 Nr B15 Tisdagen den 9 december 1958

Svar på interpellationer och fråga ang. förhållandena inom textilindustrien

inom konsumtionsvaruindustrierna, medan
många hem ännu har otillräckligt
med möbler, husgeråd, kläder och skodon
och många skolor och andra offentliga
institutioner är dåligt utrustade.
Genom statsbeställning, avsättningskrediter
eller på annat sätt bör produktionen
av sådana varor upprätthållas och
ökas.»

Herr Sträng förklarade visserligen i
ett valtal för inte så länge sedan att det
inte finns några fattiga längre i Sverige,
vilket de som är tvungna att hämta sociala
understöd torde bestrida. Jag tror
att många skulle hälsa med tillfredsställelse
om regeringen följde de linjer, som
utstakades av herr Strängs företrädare
Wigforss och övriga författare till efterkrigsprogrammet.
Om de textilarbetare,
som tidigare inte haft lätt att klara sig
även om bägge makarna arbetat, nu blir
arbetslösa — de äldre av dem kanske
för resten av sitt liv — kommer de att
bli mycket fattiga. Därför kräver vi att
regeringen utan att rygga för åtgärder
mot storfinansens och bolagens maktställning
skyndsamt söker återställa den
fulla sysselsättningen genom att bereda
arbete åt dem som blir arbetslösa, i
största möjliga utsträckning inom de industrier
där de förut arbetat, att regeringen
främjar avsättningen av textiloch
andra konsumtionsvaruindustrier
genom en ny ekonomisk politik, som
genom effektiv lönekamp, sänkta priser,
räntor och hyror och minskning av konsumtionsskatterna
ökar de breda lagrens
konsumtionsförmåga, och att regeringen
tar den anförda punkten i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram till riktlinje
när det gäller att hindra nedläggning
av viktiga och välutrustade industrier.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr B 1 och
B 2 samt statsutskottets utlåtanden och
memorial nr B 103—B 107.

§ 13

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att morgondagens
plenum avses skola fortsättas på kvällen
och att arbetsplenum kommer att anordnas
torsdagen den 11 december.
Sistnämnda plenum tar sin början kl.
10.00.

§ 14

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren att statsutskottets utlåtande
nr B 104 skulle uppföras närmast
efter bevillningsutskottets betänkande
nr B 18 samt statsutskottets utlåtande
nr B 105 närmast efter utrikesutskottets
utlåtande nr B 1 bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 15

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Biksdagsman Birger Nilsson, 15.06.12,
Östersund, som lider av öroninflammation
är tillsvidare oförmögen till arbete.

Östersund 8/12 58

Rolf Aust
Las.läkare

Herr Nilsson i Östersund beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med gårdagen tills vidare.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.10.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

Onsdagen den 10 december

Kl. 10.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Rylander, som vid kammarens sammanträde
den 5 innevarande december med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Svar på fråga ang. riskerna vid förföljande
av biltjuvar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Elmwall har frågat mig,
om jag har min uppmärksamhet riktad
på de risker, som de ofta förekommande
jakterna i bil efter biltjuvar innebär
för såväl polismännen och biltjuvarna
som andra trafikanter samt om jag har
för avsikt att söka medverka till eliminerande
av dessa risker genom åtgärder
i syfte att förbättra polismännens
tekniska hjälpmedel, t. ex. i fråga
om radioutrustning.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Vid förföljande i bil ställes polisen
ofta inför mycket vanskliga avgöranden.
Anledningen till förföljande är i
allmänhet misstanke om biltillgrepp eller
rattfylleri. Härvid torde omständigheterna
ofta vara sådana att det misstänkta
fordonet redan före förföljandet
åstadkommit någon skada eller framförts
på ett sätt som inneburit uppenbar
våda för annans liv och egendom.
För polismannen gäller det då att i görligaste
mån handla på en gång snabbt
och effektivt och med tillbörlig hänsyn
och varsamhet. Hur polisen i ett visst

fall skall handla måste ytterst bli en
omdömesfråga. Till ledning har genom
vederbörande chefsmyndigheters försorg
särskilda instruktioner utfärdats
för statspolisens personal liksom även
för den lokala polisen på olika håll
inom landet. Dessa bestämmelser går i
stort sett ut på att polisen vid förföljande
i bil av flyende personer ej får framföra
fordonet med högre hastighet än att
kravet på egen och andras säkerhet till
liv och lem tillgodoses.

I anslutning till herr Elmwalls andra
fråga vill jag emellertid uttala, att då
det gäller att stoppa en i bil flyende
person bör polisens åtgärder, så snart
möjligheter därtill erbjuder sig, i första
hand inriktas på att inringa den flyende
i stället för att förfölja bilen. Så
torde också vanligen ske. Förutsättningarna
för att med framgång tillämpa detta
förfaringssätt har under senare år
blivit betydligt gynnsammare genom
att antalet radioförsedda bilar ökats
samt förbindelserna mellan polisdistrikten
via radio och teleprinter förbättrats.
En förstärkning av polisens effektivitet,
ej minst i fråga om att fasttaga
brottslingar som färdas i bil, kräver
emellertid ännu fler polisbilar och fortsatt
utbyggnad av polisradion och andra
polisiära kommunikationsmedel.

Givetvis är jag angelägen om att de
av herr Elmwall påtalade riskerna blir
så små som möjligt. Just i syfte att
minska nämnda risker har olika spörsmål
upptagits till närmare prövning.
Polisens radioutrustning behandlas sålunda
f. n. inom polisverksamhetsutredningen
tillika med vissa andra spörsmål
rörande polisens förbindelsetjänst.
Vidare pågår inom departementet en
särskild undersökning i syfte att få

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Svar på fråga ang. ifrågasatta åtgärder

fram regler om användningen av s. k.
spikmattor. Hela frågan om förföljandet
av biltjuvar torde för övrigt komma
att närmare studeras av polisverksamhetsutredningen
i samband med att
utredningen till behandling upptagit
den större frågan om själva biltillgreppen.

Härpå anförde

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till inrikesministern för det
positiva svar han lämnat på min fråga.

Jag vet, att en ambitiös polisman ser
som sin uppgift att med tillgängliga och
anvisade medel återskaffa vad som frånliänts
allmänheten, således även stulna
bilar, samt gripa brottslingarna. Genom
att polisdistrikten inte är enhetligt utrustade
med de tekniska hjälpmedel som
nu finnes, måste polismännen många
gånger för att fullgöra sin plikt också
förfölja biltjuvar per bil. Därvid måste
de även för egen del taga ganska stora
risker, då det unga klientel det här är
fråga om i själva förföljandet ser spänning
och äventyr. Andra av dessa ungdomar
tar i skräck inför ett infångande
stora risker för att undkomma och riskerar
därvid både sitt och andras liv.
Den stulna bilen blir ofta en skrothög.

Jag tror för min del, att mycket av
detta skulle kunna undvikas, om polismännen
hade all den tekniska utrustning
som nu är möjlig att ge dem. Det
har sagts mig av ansvarskännande polismän,
att det bland dem anses som en
stor brist att inte alla distrikt är utrustade
med radiotelefon. Med denna till
hjälp kan man komma före biltjuvarna
i stället för att ligga efter och förfölja.
Det inträffar även ofta, att polismän
beordras ut för att passa rymlingar,
varefter uppgiften att dessa infångats
kommit bara några få minuter efter att
polismännen ryckt ut. Det kan sedan
dröja timmar innan meddelande härom
når den posterande polismannen. Här

med anledning av visst radioprogram

skulle radioutrustning säkerligen spara
en hel del. Till detta kommer den fördel
ständig kontakt mellan polismännen
ger även i andra avseenden. Jag
hemställer därför, att inrikesministern
överväger åtgärder för att ge all polispersonal
denna tekniska utrustning.

Herr talman! Givetvis kostar det
pengar att förse polisdistrikten med radioutrustning,
men det måste vara en
förnuftig investering som snart lönar
sig. Jag är övertygad om att man på så
sätt inte bara kan minska riskerna väsentligt
utan att man också kan effektivisera
och på längre sikt förbilliga polisarbetet.
Har polisbilarna från de olika
distrikten radiokontakt med varandra,
kan arbetet organiseras effektivare
— och betydande tidsvinster göras.
Nu kan det ju ofta hända, att mycken
tid förspilles, innan polisen kan få
order eller kontraorder. Och tid är ju
pengar — även på detta område.

Jag ber att än en gång få tacka inrikesministern
för det positiva svaret.

Överläggningen var härmed slutad.
§ 3

Svar på fråga ang. ifrågasatta åtgärder
med anledning av visst radioprogram

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Helén har frågat
mig om mitt uttalande att jag ämnar
infordra en förklaring från Sveriges
Radio över visst program är förenligt
med den uppfattning som fastslogs i interpellationssvar
av dåvarande kommunikationsministern
den 17 mars 1953
att »åtgärder från Kungl. Maj :ts sida i
anledning av anmärkningar mot radioprogrammen
i princip kunna komma i
fråga endast sedan anledning givits till
sådana erinringar mot programverksamheten
att förtroendet till bolagets
styrelse kan anses rubbat».

Frågan syftar på det i lördags framförda
TV-programmet »Fram för fa -

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

Svar på fråga ang. ifrågasatta åtgärder med anledning av visst radioprogram

miljen». Enligt uppgifter i tidningarna
skulle detta program till en del ha bekostats
av en bilfirma och detta under
vissa förutsättningar rörande utformningen
av ett avsnitt av programmet.

Sedan en tid tillbaka har överläggningar
ägt rum mellan kommunikationsdepartementet
och Sveriges Radio
cm en ny överenskommelse mellan staten
och bolaget angående rundradions
programverksamhet. Vid dessa överläggningar,
som ansetts som praktiskt
taget avslutade, har på båda sidor betraktats
som en given utgångspunkt, att
statsmakterna i princip avvisat tanken
på införande av kommersiell television.

1 det diskuterade utkastet till nytt avtal,
som varit avsett att träda i kraft
den 1 januari 1959, har också intagits
en bestämmelse, baserad på detta statsmakternas
ställningstagande.

Såsom redan framgått av referat i
pressen har jag mot bakgrunden av dessa
omständigheter hemställt hos ordföranden
i Sveriges Radios styrelse om en
redogörelse för det berörda TV-programmets
finansiering och vad därmed
sammanhänger. Jag har också bett om
ett uttalande, huruvida vad som förekommit
enligt bolagets styrelses uppfattning
är förenligt med den åsyftade
bestämmelsen i utkastet till nytt avtal.

Min åtgärd avser sålunda inte en
»programanmärkning» i vanlig mening
och har alltså intet samband med det av
herr Helén citerade uttalandet av en av
mina företrädare i ämbetet. I stället är
den att betrakta som ett av aktuella
händelser påverkat led i förarbetena på
ett nytt avtal med Sveriges Radio om
programverksamheten.

Vidare anförde:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! .lag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret,
som går helt vid sidan av min fråga.

.lag har icke framställt frågan för att
diskutera ett enskilt program, inte hel -

ler för att diskutera den skrivelse som
kommunikationsdepartementet avlåtit
efter det att min fråga nått fram till departementet.
Jag har framställt frågan
för att få klarlagt, huruvida förhållandet
mellan Kungl. Maj :t och Sveriges
Radio har ändrats i och med det uttalande
som kommunikationsministern
gjorde redan i söndags. Kommunikationsministern
anser nämligen inte att
han har tid att vänta från lördag kväll
till måndag morgon, då vanlig kontorstid
inträder och då de agerande instanserna,
utsatta av Kungl. Maj :t, kan träda
i funktion. Klockan 18.48 i söndags
eftermiddag, 12 minuter före de åtråvärda
19-nyheterna, låter han till TT
intelefonera en kommuniké, i vilken
han säger sig ha för avsikt att begära
en förklaring, icke bara om den finansiering
av programmet, som han sedan
tagit upp till diskussion i sin skrivelse
till styrelseordföranden, utan även om
uppläggningen av programmet.

Jag är glad att min enkla fråga hann
fram till kommunikationsdepartementet
i så god tid i måndagseftermiddag att
departementet besparades obehaget att
i en officiell skrivelse sätta på papperet
statsrådets oöverlagda formulering från
i söndags.

Nu kan man kanske invända att det
ur riksdagssynpunkt är en bagatell, om
en kommunikationsminister är ute för
att göra sig populär genom ingripanden
mot ett program som alla uppfattar såsom
misslyckat. Men mot bakgrund av
att herr Skoglund, i motsats till sina
föregångare i departementet, tycks vilja
utnyttja varje tillfälle till att — såsom
det brukar heta i de tidningar som förmedlar
hans uttalanden — »ingripa» i
Sveriges Radios angelägenheter, så måste
jag reagera.

Till den allvarliga sidan av saken —
den har ju också en komisk — hör att
kommunikationsministern ömsom uttalar
att han gillar arrangemang, varvid
främmande kapital har bidragit till att
möjliggöra TV-sändningar — det gjor -

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Svar på fråga ang. ifrågasatta åtgärder med anledning av visst radioprogram

de han i somras när det gällde idrottsprogrammen
— och ömsom uttalar sin
avsky för motsvarande arrangemang;
det har t. ex. förekommit vid ett senare
tillfälle.

Inte minst med hänsyn till radions
ansträngningar att verkligen efterleva
riksdagens påbud om att TV-sändningarna
skall vara fria från kommersiella
inslag är det angeläget påminna kommunikationsministern
om vad statsminister
Erlander yttrade i dessa frågor
aen 9 december 1954: »Den (radion)
har haft en oberoende ställning, som
jag tillåter mig säga har varit av väsentlig
betydelse för demokratiens livskraft
här i landet. — ---Misstag be gås

säkerligen, människorna är inte
ofelbara, men jag anser det vara viktigt
att slå vakt om att radions eget folk
skall lära sig av sina misstag och rätta
till dem utan pekpinnar från dem, som
innehar den administrativa makten i
samhället.» Får jag vädja till hans excellens
statsministern att ta ifrån magister
Skoglund hans pekpinne.

Vad man kan uppnå genom att på det
här sättet fara upp som — jag hoppas
att statsrådet inte misstycker att jag använder
det uttrycket — »gubben i lådan»
och göra uttalanden i programfrågor,
är möjligen att man underlättar
den från fabrikanthåll drivna kampanjen,
som går ut på att visa att Sverige
inte kan undvara kommersiell TV. Jag
tror att kommunikationsministern motverkar
det syfte som han vill tjäna,
nämligen att skapa en objektiv radio
utan kommersiella inslag.

Varför inte i fortsättningen, herr
kommunikationsminister, hänvisa till
den lugna och säkra behandlingsgången
i den av Kungl. Maj :t tillsatta radionämnden?
Ty radionämnden existerar
väl fortfarande? Den har väl inte plötsligt
avskaffats av Kungl. Maj:t själv?
Genom att respektera radionämndens
ställning kan man underlätta de aktiva
radiomännens arbete att lösa denna fråga,
som har många svåra aspekter. Det

finns, ju rentav de som menar att
t. o. m. en på ett bord framför kamerorna
framställd vichyvattensflaska
skulle utgöra ett brott mot den angivna
principen att reklam inte skall få förekomma.
När diskussionen förs på det
planet är det sannerligen inte lätt för
dem som i praktiken skall handha programmen
att undvika allt som kallas
reklam.

Jag skulle därför vilja på nytt framföra
frågan till kommunikationsministern,
om han är beredd att i fortsättningen
respektera innebörden av statsrådsuttalandet
av den 17 mars 1953 och
statsministerns uttalanden av den 9 december
1954.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Av herr Heléns anförande
framgår med all tydlighet att det
var skrivet innan herr Helén lyssnade
till vad jag hade att svara på hans enkla
fråga. Han beskyller nu mig för att gå
förbi den, medan det ju i stället är herr
Helén som är ute i tassemarkerna och
vandrar omkring.

Jag är emellertid imponerad av hans
sätt att ta tid. Det påminner mig om att
han en gång i världen sprang omkring
med tidtagarur som hallåman.

Jag upprepar ännu en gång att jag
inte lägger mig i programmen. Huruvida
Sveriges Radios enskilda program är
goda eller dåliga, det är inte min sak
att pröva. För den bedömningen finns
cn särskild radionämnd. Vad jag däremot
har intresse av är frågan om hur
programmen finansieras, eftersom Sveriges
Radio får sina pengar över budgeten,
vilket väl inte kan vara herr Helén
alldeles obekant.

Mitt söndagsuttalande gällde finansieringen,
herr Helén. Det var inte fråga
om programmet som sådant. Jag tror
herr Helén skall läsa på litet bättre innan
han tar till orda mot magister
Skoglund.

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Svar på interpellation ang. en effektivare samordning av statliga åtgärder i fråga
om sysselsättningspolitiken

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är ju inte så lätt att
hinna läsa en läxa man får några sekunder
innan man går upp i talarstolen,
men jag har medan kommunikationsministern
talade funnit vid en noggrann
genomläsning, att vad han har svarat
på berör en fråga som uppkommit efter
det att jag lämnade in min enkla fråga.
Frågan var föranledd av hans uttalande
i söndags, där det ordagrant stod: »Med
anledning av uppgifterna om uppläggningen
och finansieringen av lördagsprogrammet
i television, kommer kommunikationsministern
att infordra omedelbar
förklaring från ledningen för
Sveriges Radio.» Kommunikationsministern
kommer sålunda inte ur denna
knipa med några enkla glåpord om mitt
förflutna.

Det viktiga i denna debatt är emellertid
att kommunikationsministern tydligt
sagt ifrån att han respekterar de
uttalanden som tidigare har gjorts från
regeringsbänken i dessa frågor, exempelvis
av dåvarande kommunikationsminister
Andersson. Därmed är saken
lc''ar: Radionämnden existerar alltjämt
och Sveriges Radios styrelse har fortfarande
regeringens förtroende. Vi återgår
till ordningen, och »gubben i lådan»
behöver inte yttra sig mera.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Då repetitionen lär vara
kunskapens moder vill jag på nytt påminna
herr Helén om att det uttalande
som jag gjorde i söndags rörde finansieringsfrågan
och icke programmet.
Skall vi nu lämna en tidsangivelse kan
jag meddela herr Helén och kammaren,
att skrivelsen till ordföranden i styrelsen
för Sveriges Radio var färdig för
utskrift klockan 15 på måndagen. Herr
Heléns enkla fråga avlämnades till kommunikationsdepartementet
klockan 16.00
— prick.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Den enkla frågan avlämnades
här i riksdagen klockan 13, och
kan alltså inte ha varit influerad av
en skrivelse som var färdig klockan 15.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. en effektivare
samordning av statliga åtgärder i fråga
om sysselsättningspolitiken

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Stockholm
har frågat mig, om jag med hänsyn
till arbetsmarknadsläget vill medverka
till en effektivare samordning
mellan statliga myndigheters och affärsdrivande
verks åtgärder i fråga om sysselsättningspolitiken.

Jag delar den i motiveringen till interpellationen
uttalade uppfattningen,
att investeringarna i de statliga affärsverken
spelar en viktig roll vid bekämpandet
av arbetslösheten. Under det
gångna halvåret har detta också kommit
till uttryck i de ramökningar, som
medgivits för televerket och SJ samt
även på väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond, som i detta avseende kan
räknas som närbesläktad med affärsverksfonderna.
Vid sidan härav har
också arbetslöshetsmedel använts för investeringar
i affärsverken, särskilt SJ.

Ett nära samarbete måste självfallet
äga rum mellan arbetsmarknadsorganen
och de berörda affärsverken när det
gäller här avsedda arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Denna samordning fungerar
också — såvitt jag kan bedöma —
i det stora hela friktionsfritt och med
tillfredsställande resultat, trots de intressemotsättningar
och problem, som

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Svar på interpellation ang. en effektivare samordning av statliga åtgärder i fråga
om sysselsättningspolitiken

kan uppstå när de affärsmässiga och sociala
synpunkterna möts.

I det av interpellanten åberopade fallet
Kalmar verkstad har också samråd
fortlöpande ägt rum mellan berörda
statliga organ. Här synes dock de antydda
intressekollisionerna ha lett till
en viss tidsutdräkt. I förening med en
del andra omständigheter ledde denna
till, att verkstadsledningen ansåg sig
böra fullfölja den påbörjade varselaktionen
rörande 117 man samma dag
som SJ erhållit en ramökning, avsedd
för beställningar hos verkstaden. Inom
järnvägsstyrelsen hade man i det längsta
utgått ifrån, att sysselsättningen vid Kalmar
verkstad skulle kunna upprätthållas
genom att verkstaden skulle avge
konkurrenskraftiga anbud på SJ:s ordinarie
beställningar. Det har emellertid
visat sig att företaget, vari även andra
än SJ är delägare, gång efter annan
offererat priser, som legat betydligt
högre än den övriga järnvägsindustriens
och därför inte heller kunnat komma
i fråga vid beställningar. När ramökningen
till SJ beviljats, dröjde beställningen
från järnvägsstyrelsen till verkstaden
någon dag, enär bl. a. dels prisförhandlingar
pågick och dels typvalet
på ifrågavarande godsvagn ej var definitivt
bestämd. Sedan beställningen några
dagar senare formellt utlagts av järnvägsstyrelsen
hos verkstaden, kunde
permitteringarna betydligt begränsas.
Att permitteringar över huvud taget
måste ske, betraktar jag som mycket
beklagligt.

Om man anlägger en helhetssyn anser
jag emellertid, att vad som inträffat
inte berättigar till interpellantens generaliserande
uttalande, att samordningen
i arbetslöshetsfrågor fungerar på ett
otillfredsställande sätt. Däremot delar
jag helt den åsikt, som kommer till uttryck
i interpellationen, att samordningen
skall ske så effektivt som över
huvud taget är möjligt.

Härefter anförde:

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra ett tack för svaret
på min interpellation.

Herr statsrådet vill närmast betrakta
det som förevarit som ett olycksfall i
ett eljest förstklassigt samarbete. Naturligtvis
är en kommunikationsminister
mån om att påvisa, att trafiken på de
inre kommunikationslederna inom det
förvaltningsområde som han har hand
om fungerar friktionsfritt. Något annat
har jag heller inte väntat mig. Jag är
emellertid glad åt att statsrådet beträffande
det händelseförlopp som föregick
permitteringarna vid Kalmar verkstad
inte gör några större ansträngningar att
bortförklara den anmärkningsvärda
långsamhet, med vilken ärendet behandlats
— en långsamhet som gjort,
att ett trettiotal man nu ställts utan arbete
till julen.

Jag har inga större möjligheter att
just nu bedöma om statsrådets uppfattning
om händelsen som en malör, en engångsföreteelse,
är riktig eller om vi
kan vänta oss liknande svårigheter i
samarbetet mellan olika statsorgan även
i fortsättningen med de följder det kan
ha för den enskildes trygghet. För egen
del är jag mindre böjd för att uppfatta
händelsen som en skönhetsfläck än som
ett symtom på de statliga företagsformernas
stelhet och svårigheten för dem
för en snabb anpassning. I den statliga
verksamheten ligger sedan gammalt en
ganska utbredd byråkrati och formalism,
som i icke ringa utsträckning
smittat av sig även på de affärsdrivande
verken. Detta kanske är ofrånkomligt,
det kanske måste vara så, jag vet inte.
Under alla förhållanden blir det den
lägsta befattningshavaren som drabbas
kännbarast.

Av olika skäl — inte minst den tidsknapphet
som kan komma att råda vid
behandlingen av dagens övriga frågor
— skall jag inte närmare fördjupa mig

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

Svar på interpellation ang. åtgärder för att göra samhällsläran till ett självständigt

ämne vid våra gymnasier

i detaljerna kring permitteringarna vid
Kalmar verkstad. Låt mig bara nämna
för kammarens ledamöter, herr talman,
att varslet om svårigheter för sysselsättningen
vid företaget delgavs kommunikationsministern
redan i mars. Det var
ändå inte möjligt för honom att hindra
permitteringarna i november -— det gäller
ju ett företag, som till tre fjärdedelar
ägs av staten! Hur sammanfaller
det med de löften som man från den
meningsriktning statsrådet företräder
gav svenska folket i maj och i september,
nämligen att sysselsättningen skulle
tryggas? Hur sammanfaller detta med
statens roll av mönsterarbetsgivare?

En statsrådet närstående tidning har
också meddelat sina läsare, att regeringen
och arbetsmarknadsstyrelsen var
eniga om att förutsättningarna för att
statens järnvägar skulle få använda de
medel, som sent omsider ställts till förfogande
för att utlägga beställningar av
järnvägsmateriel hos företaget, var att
inga permitteringar skulle få äga rum.
Det är så dags att komma med ett sådant
föreläggande nu, när man låtit tre
kvarts år gå och verkstaden under tiden
blivit snart sagt utblottad på arbete.
Tror man verkligen på ansvarigt håll
inom statsförvaltningen att i och med
att eu verkstad får en stor beställning,
så är den också genast färdig att sätta
hela arbetsstyrkan i arbete? Räknar
man inte med att det behövs tid för
planering, materialanskaffning o. s. v.?
Är tidningens uppgift riktig, så tyder
det enligt min mening på vissa brister
i praktiskt omdöme. Detta gör att jag
i motsats till kommunikationsministern
inte är lika benägen att betrakta det
hela som ett tillfälligt missöde.

Jag vill rikta en vädjan till statsrådet
Skoglund att använda det praktiska
handlag som jag vet att han besitter till
att förhindra, att en liknande situation
uppkommer i framtiden.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Larsson i Stockholm, att under tiden
efter sammanträffandet i mars månad
följde vi inom departementet frågan
men fick då lugnande försäkringar om
att vederbörande myndigheter skulle
klara upp situationen vid Kalmar verkstad.
Vi fick emellertid senare klart
för oss att man inte kunde lösa frågan
den vägen, bl. a. på grund av att
Kalmar verkstad hela tiden låg för högt
med sina offerter. När besked kom att
man inte lyckats att åstadkomma en
lösning av sysselsättningsfrågan vid
verkstaden, ingrep departementet omedelbart
och ställde erforderliga medel
till förfogande. Sedan kunde man gå i
författning om att vidta sådana åtgärder,
att man slapp att permittera arbetarna
med undantag för de 30.

Jag har redan sagt att jag beklagar
dröjsmålet, men jag förmodar att herr
Larsson i Stockholm förstår att när man
hela tiden fick besked om att det hela
ändå skulle ordna upp sig, hade vi ingen
anledning att gripa in.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag konstaterar att det
har brustit i samordning mellan de kommunikationsministern
underställda verken,
och jag tycker att det är beklagligt.
Jag vill bara upprepa min anmaning i
mitt förra inlägg till kommunikationsministern
att vara litet noggrannare
med kontrollen i fortsättningen över
underställda organ för att förhindra
upprepningar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att göra samhällsläran till ett självständigt
ämne vid våra gymnasier

Ordet lämnades på begäran till

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att göra samhällsläran till ett självständigt

ämne vid våra gymnasier

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nihlfors frågat, om
jag har för avsikt att vidtaga åtgärder
för att inom den närmaste tiden genomföra
den ordningen, att samhällsläran
blir självständigt ämne på det allmänna
gymnasiets tre linjer, samt huruvida jag
är beredd att i fråga om rekryteringen
av lärare i samhällskunskap bereda möjlighet
för dem som redan har statsvetenskaplig
utbildning att efter viss
komplettering övergå till lärartjänst,
varigenom en fördröjning av reformens
genomförande kan undvikas.

Herr Nihlfors har själv i sin interpellation
redogjort för det läge, i vilket
frågan om samhällsläran såsom självständigt
skolämne hamnat i och med
skolöverstyrelsens yttrande den 3 november
i år. Liksom överstyrelsen är
jag av den uppfattningen att en delning
av ämnet historia med samhällslära bör
komma till stånd, men till skillnad mot
överstyrelsen anser jag att frågan om
ämnesdelningen inte behöver kopplas
ihop med gymnasiets framtida utformning
och därmed skjutas på framtiden.
Jag är emellertid medveten om att frågan
är komplicerad, om man eftersträvar
en generell lösning. Framför allt
erbjuder det treåriga realgymnasiets nuvarande
timplan stora svårigheter, om
man inte vill alltför kraftigt reducera
historieämnets ställning och samtidigt
tvekar att utöka det redan nu hårt pressade
veckoschemat. Å andra sidan är
jag medveten om att ett nytt och radikalt
grepp på hela frågeställningen blir
nödvändigt, om man vill nå ett positivt
resultat. Det måste nämligen anses vara
ett rimligt krav att studiet av det moderna
samhället får en garanterad andel
av den gemensamma undervisningstiden
och att undervisningen meddelas
av för uppgiften särskilt utbildade lärare.

Beträffande interpellantens andra frå -

ga är svaret tveklöst ett ja. Jag vill också
begagna detta tillfälle för att deklarera,
att jag inte tror på lämpligheten av
att tillskapa ett helt nytt examensämne
vid universitet och högskolor, benämnt
samhällskunskap. En fullt tillfredsställande
utbildning torde utan svårigheter
kuna ges inom ramen för nu existerande
samhällsvetenskapliga ämnen och då
i första hand inom ämnena statskunskap
och nationalekonomi.

Härpå anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag vill framföra ett
hjärtligt tack för det rejäla svar som
ecklesiastikministern har givit på min
interpellation. Jag hoppas att ecklesiastikministerns
goda intentioner kan resultera
i en angelägen reforms snara
genomförande. Jag är glad att statsrådet
tar avstånd från skolöverstyrelsens
uppläggning som den har kommit fram
i överstyrelsens skrivelse till Kungl.
Maj :t av den 3 november i år och vilken
uppläggning förmodligen skulle ha medfört
ett fördröjande av reformens genomförande
på gymnasiet till långt in
på 1960-talet.

Det skulle naturligtvis ha varit intressant
att nu få ett något mera konkret
angivande här i kammaren av det
nya och radikala grepp på hela frågan
som statsrådet antydde blir nödvändigt,
men det är kanske för tidigt att ta upp
en diskussion på den punkten. Låt mig
bara framhålla att jag för min del hoppas,
att statsrådet i fortsättningen kan
hålla stånd mot de olika lärarkategoriernas
— som man kan vänta — envetna
krav på att just deras ämne eller ämneskombinationer
inte skall behöva
maka åt sig på schemat för det nya ämnets
skull. Vår ungdom måste, herr talman,
få en grundläggande utbildning
i hur det moderna samhället ser ut
och fungerar innan den träder ut i
detta samhälle och in i arbetslivet.

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

Svar på interpellation ang. åtgärder för att göra samhällsläran till ett självständigt

ämne vid våra gymnasier

Herr BRACONIER (li):

Herr talman! För en månad sedan diskuterade
också jag en sådan här fråga
med statsrådet Edenman.

Jag vill i anslutning till vad herr Nihlfors
nu sade endast framhålla det ganska
uppseendeväckande och egendomliga
förhållandet att det finns vissa historielärare
som gör gällande, att den
undervisning som ges i historia är tillräcklig
också för de kunskaper som eleverna
behöver ha i samhällskunskap.
Detta säger de samtidigt som censorer
har påvisat att många elever, såsom
berördes förra gången vi diskuterade
denna fråga, inte visste vilka partier Arvid
Lindman och Karl Staaff tillhörde.
Det är väl ändå rätt förbluffande att
man i så stor utsträckning lever kvar i
i och för sig värdefulla gamla klassiska
ideal, att man tycks inbilla sig, att studiet
av gamla tiders historia skulle ersätta
kunskaper om det moderna samhället.

Det här är en så mycket mera angelägen
fråga som filosofiens ställning —
filosofien kan ju i vissa fall beröra de
rent principiella samhällsproblemen —
är till ytterlighet försvagad. Jag förstår
inte vad så många historielärare, som
visar en i och för sig sund nitälskan om
sitt ytterst betydelsefulla ämnes karaktär,
skulle ha emot en skilsmässa mellan
samhällskunskap och historia —
det bleve ju bara så mycket större möjligheter
för dem att inrikta studierna
på det rent historiska stoffet.

Statskunskapen och samhällsläran
framstår icke minst med hänsyn till dagens
händelser som centrala ämnen.
Man kan väl säga att vår livsform väsentligen
är beroende av styrelseformen
och sättet för att klara samhällets angelägenheter.
Det behövs verkligen, herr
talman, inga långa diskussioner om
vad exempelvis antiken liar betytt för
kulturlivet, men vi måste slå fast, att en
stor del av den gymnasieungdom som
går till studentexamen inte känner till

ens elementa av vad det moderna svenska
samhället är, och det sker i en tid
då vi gör gällande, att vår civilisation
har nått en höjdpunkt åtminstone materiellt
sett. Jag får säga att den belåtenhet
som många hittills visat över den
nuvarande undervisningen i historia
med samhällslära knappast delas av tusentals
elever i de svenska skolorna
som har kunnat konstatera, att de inte
hunnit med att behandla de centrala
frågorna i samhällskunskap.

Jag vet att statsrådet Edenman vid
flera tillfällen har sagt som han sade
i dag, att det behövs ett radikalt grepp
om den här frågan. Jag tror också att
det är värdefullt att han med sitt svar
påpekat, att man inte löser det här
problemet genom att skapa ett nytt ämne
vid våra universitet. Vi måste akta
oss för att få alltför många ämnen inom
samhällskunskapen. Redan nu har man
svårt att riktigt bestämma, vad ämnet
sociologi innebär — vi hade i viss män
en diskussion om det för några år sedan
i samband med att vi debatterade
kriminologien och ungdomsbrottsligheten.
Det är alltså svårt att klassificera
den moderna sociologien och ange vad
den skall syssla med — skulle vi få
ytterligare ett ämne inom samhällsvetenskapernas
område, tror jag inte det
skulle förstärka samhällsstudierna vid
universiteten i det avseende det här
gäller. Enligt min mening är det möjligt
att finna en bra utbildning för lärare
i samhällskunskap inom ramen för de
ämnen vi redan har.

Det vore också olyckligt om man,
såsom skolöverstyrelsen tycks vilja,
skulle avvakta en omorganisation för
gymnasiets framtida utformning innan
en ändring företoges. Man kommer
aldrig att kunna få sådana bestämda och
fasta schema för ett gymnasium — de
kommer alltid att ändras under tiden.
Varje århundrade har haft sin debatt
om dessa frågor. Den som läser Esaias
Tegnérs brev och exempelvis hans skol -

64 Nr B 15 Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Svar på fråga ang. säkerhetsbestämmelserna för militära transporter

tal i Växjö, där han kom in på medborgarbildningen,
finner att det rådde divergerande
uppfattningar även på den
tiden om skolans utbildning. Jag tror
det skulle vara olyckligt om man väntade
tills vi eventuellt bleve överens —
om detta över huvud går — om hur linjedelningen
i gymnasiet skall utformas
innan man tillskapade detta nya ämne,
som jag tror är ofrånkomligen nödvändigt,
om den svenska ungdomen skall
få den bildning och de kunskaper om
de centrala problem, vilka vi såsom
medborgare praktiskt taget i varje stund
har att ta ställning till. Medborgarkunskapen
har förvisso betydelse för utvecklingen
i detta land.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. säkerhetsbestämmelserna
för militära transporter

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Johansson har frågat
mig, om jag anser säkerhetsbestämmelserna
för militära transporter vara
tillräckliga och vilka åtgärder som,
därest så icke är fallet, förberedes för
att en upprepning av sådana upprörande
händelser som den aktuella Umeåolyckan
i möjligaste mån kan förebyggas.

Vid den av herr Johansson omnämnda
tragiska olyckan utanför Umeå dödades
och skadades militär personal,
som färdades på flaket till ett militärt
fordon. Enligt vägtrafikförordningen
får lastbil icke användas för befordran
av personer, såvida ej anordningarna
på bilen bereder tillfredsställande säkerhet.
Denna föreskrift kan visserligen
åsidosättas vid befordran av krigsmakten
tillhörig personal, men i sådant
fall skall enligt militära vägtrafikkungörelsen
till förekommande av trafikolycka
iakttagas den särskilda omsorg
och varsamhet samt vidtagas de särskilda
åtgärder, som betingas av omstän -

digheterna. Särskilda säkerhetsbestämmelser
för militära transporter föreligger
också. Det torde icke ankomma på
mig att i förevarande sammanhang ingå
på frågan, om den aktuella olyckan helt
eller delvis kan ha berott på att förefintliga
säkerhetsbestämmelser eftersatts.
Ej heller kan jag innan utredningen
avslutats uttala mig om huruvida bestämmelserna
som sådana är tillfredsställande
eller icke. Hur det än må förhålla
sig härmed är det uppenbarligen
av den yttersta vikt, att effektiva säkerhetsbestämmelser
finnes för den militära
vägtrafiken och att dessa efterföljes.
Vid vårriksdagen meddelade jag i interpellationssvar
om den s. k. Vaggeryds-olyckan,
att jag skulle snarast föranstalta
om en noggrann genomgång av
de militära bestämmelserna på området
i syfte att genom närmare preciseringar
av gällande bestämmelser söka skapa
starkare garantier mot olyckor. Bestämmelserna
är nu också föremål för översyn
och överarbetning i arméstaben,
varvid vunna erfarenheter från såväl
den civila som den militära trafiken är
vägledande.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Johanssons fråga.

Vidare anförde

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret och särskilt för att
den översyn av bestämmelserna, som
han utlovade vid interpellationsdebatten
efter Vaggeryds-olyckan, redan är
igångsatt. Hela svaret vittnar om statsrådets
personliga intresse av att vi får
hättre skydds- och kontrollåtgärder på
här ifrågavarande område.

Den andra delen av min fråga har inte
besvarats, ty utredningen i det avseendet
är inte slutförd. Det förstår jag.
Men det är framför allt den saken som
upprör allmänheten. I en debatt i första
kammaren för några minuter sedan tog
en riksdagsman från Västerbotten upp
det tragiska faktum, att några av de

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

Ortsgrupperingen inom beskattningen m. m.

svårast skadade fick ligga och vänta
halvannan timme, innan de kunde bli
omhändertagna.

Jag frågar också: Var denna olycka
oundviklig? Är det absolut nödvändigt
att företa så farliga transporter i sådan
halka som rådde vid olyckstillfället?

Och om det anses att man måste företa
transporten, var det då lämpligt att placera
de värnpliktiga på ett öppet lastbilsflak
tillsammans med 15 st. 50 kg
tunga betongbalkar? Även om utredningen
om olyckan ännu inte är slutförd, anser
dock ortsbefolkningen ocli Västerbottens
riksdagsmän att dessa betongbalkar
inte bara vållade en del av skadan utan
också att de var orsaken till att räddningsarbetet
blev så långvarigt och
svårt. Detta torde vara ostridigt.

Jag och många med mig tycker också
att debatterna om sådana här olyckor
kommer litet för tätt. Det är inte länge
sedan vi hade en debatt om olyckan i
Vaggeryd, där en dödstrött trupp efter
övningarnas slut skickades i väg på en
lång nattlig färd med bil, vilket ledde
till att två värnpliktiga körde rätt ned
i en å och omkom.

Det är också ganska egendomligt att
man nästan alltid efter militära olyckor
kommer med en förklaring, i vilken det
säges att bestämmelserna är bra och att
befälet inte har begått något fel. Ofta
framställs saken så, att det var de förolyckades
egen skuld att det gick som
det gick.

Här är det fråga om människoliv —
alltså synnerligen allvarliga ting — men
kammarens ledamöter kanske ändå har
överseende med mig för att jag här gör
en drastisk jämförelse. Jag gör det inte
med speciell tanke på den nu påtalade
olyckan, som ännu inte är utredd. Som
tidningsman har jag nämligen under
gångna år läst så många militära undanflykter
och förklaringar, att jag tycker
många av dem påminner starkt om
en händelse, som lär ha inträffat i
Grönköping efter motbokssystemets avskaffande.
Där infördes då den person5
— Andra kammarens protokoll 1958. Nr B

liga kontrollen av missbrukare, och den
fungerade så perfekt, att varhelst och
vid vilken tid f. förrädaren Peterzohn
än ställde sig i kön blev han ändå avstängd
ifrån inköp. Egendomligt nog
var han emellertid trots detta berusad
varje kväll. Systemchefen företog då en
undersökning, som visade att bestämmelserna
var utomordentligt bra och
att kontrollåtgärderna var perfekta och
iakttogs i minsta detalj, men den
mänskliga faktorn hade klickat.

Så ungefär tycker jag att de militära
ursäkterna ser ut. I många fall tycker
jag att det militära befälets omdöme
har klickat — och den saken bör i så
fall sägas ut! Det finns hos det militära
befälet en ambition att göra övningarna
så lika det verkliga kriget som möjligt,
men jag tycker att man skall iaktta måtta
i den ambitionen. Det gäller ändå här
unga människors liv, och det bör inte
anses nödvändigt att i fredstid utsätta
de värnpliktiga för vilka risker som
helst. Det händer alltför ofta olyckor
vid militära transporter och i andra militära
sammanhang.

Det jag här anfört är inte riktat mot
statsrådet, ty interpellationssvaret vittnar
om att försvarsministern tänker gå
till botten med olyckorna och försöka
komma till rätta med dem. Det gäller
här inte heller bara bestämmelserna
utan framför allt bestämmelsernas efterlevnad.
Det får inte bli någon rovdrift
på unga människoliv under värnplikten.

Av vad som redan framkommit i samband
med olyckan i Umeå har den
uppfattningen bibringats mig och
många med mig, att denna olycka icke
behövt äga rum.

överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Ortsgrupperingen inom beskattningen
m. m.

Eörcdrogos i ett sammanhang bevillningsutskottets
betänkande nr 1118, i
15

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ortsgrupperingen inom beskattningen m.

anledning av väckta motioner rörande
ortsgrupperingen inom beskattningen,
samt statsutskottets utlåtande nr B 104,
i anledning av väckta motioner om
uppflvttning från den 1 januari 1959
av de orter, som nu hänföras till ortsgrupp
2, till ortsgrupp 3.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I:B
170 av herr Ewerlöf m. fl. och II: B
233 av herr Hjalmarson m. fl., vari bl. a.
hemställts

1) att riksdagen måtte i princip besluta,
att skattegrupperingen skulle avskaffas,

2) att riksdagen måtte antaga ett i
motionerna intaget förslag till förordning
om antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen; II)

de likalydande motionerna I:B
174 av herr Bengtson m. fl. och II: B
220 av herr Hedlund m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte

1) i enlighet med ortsgrupperingsutredningens
förslag i princip besluta
om ett fullständigt slopande av skattegrupperingen
och införande av enhetliga
skattefria avdrag inom skattesystemet,
motsvarande nu gällande ortsavdrag
i ortsgrupp V, samt

2) med verkan från och med den 1
januari 1959 vad beträffar beskattningen
besluta uppflytta till grupp III de
orter som nu hänfördes till grupp II;
ävensom

III) motionen II: B 183 av herr Allmän
m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta,

1) att ortsgrupp II inom skattegrupperingen
skulle slopas och kommunerna
i denna ortsgrupp uppflyttas i ortsgrupp
III,

2) att slopandet av ortsgrupp II genomfördes
med verkan från och med
den 1 januari 1959, samt

3) att vederbörande utskott måtte ut -

arbeta förslag till erforderlig författningstext.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna I:B 170 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: B 233 av herr
Hjalmarson m. fl., de likalydande motionerna
I:B174 av herr Bengtson
m. fl. och II: B 220 av herr Hedlund
m. fl. samt motionen II: B 183 av herr
Allmän in. fl. i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet i
betänkandet anfört;

B. att de nämnda motionerna måtte,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Wolgast, Alvar Andersson, Gustaf Henry
Hansson, Nilsson i Bästekille, Larsson
i Luttra och Darlin, vilka ansett att
utskottet bort hemställa

1) att riksdagen måtte i princip besluta,
att skattegrupperingen skulle avskaffas,

2) att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

Förordning om antalet ortsgrupper vid
skattegrupperingen

Härigenom förordnas, att antalet
ortsgrupper, som avses i 48 § 1 mom.
kommunalskattelagen och 8 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt,
skall från och med den 1 januari 1960
tills vidare utgöra tre (ortsgrupp III—
ortsgrupp V).

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.
I samband därmed skall förordningen
den 5 juni 1953 om antalet ortsgrupper
vid skattegrupperingen (nr 406) upphöra
att gälla.

Vidare hade i två till statsutskottet
hänvisade, likalydande motioner, väck -

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

ta den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (I: B 168) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (II: B 206), hemställts,
att riksdagen, vad beträffar den statliga
lönegrupperingen, måtte besluta att
med verkan från den 1 januari 1959
uppflytta de orter, som nu hänfördes
till grupp 2, till grupp 3.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I:B
168 och II: B 206 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.

Beservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Pålsson, Larsson i Hedenäset
och Gustafsson i Kårby, vilka
ansett att utskottets utlåtande i viss
del bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse, samt att utskottet bort
hemställa att riksdagen i anledning av
motionerna I:B168 och II: B 206 måtte

a) beträffande den statliga lönegrupperingen
besluta att med verkan från
den 1 januari 1960 uppflytta de orter,
som nu hänfördes till ortsgrupp 2, till
ortsgrupp 3;

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad dessa reservanter anfört.

Vad utskotten hemställt föredrogs.
Därvid yttrade:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! »Frågan om ortsgrupperingen
inom beskattningen har vid
flerfaldiga tillfällen under senare tid
varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.
» Detta är ett citat ur utskottshetänkandet,
och det är väl så riktigt
som det är sagt. Vad beror då detta på?
Jo, det beror självfallet på att det råder
ett utbrett missnöje med den nuvarande
skattegrupperingen. Det skall
dock sägas här att de förändringar som
har skett under årens lopp har inneburit
förbättringar. Det gamla s. k.
lapptäcket liar försvunnit och ersatts
med stora sammanhängande områden

Ortsgrupperingen inom beskattningen m. m.

v tör varje grupp. Vidare har antalet
i grupper minskats till fyra. Ibland har
r dock förändringarna lett till nya orimi,
hgheter och onödiga gränsproblem,
a Inom grupp II anses det sålunda fortt
farande vara billigare att leva på lands9
bygden än i städerna, medan det i alla
s andra grupper anses vara lika dyrt.

Ortsgrupperingsfrågan kan i dag an[j
ses befinna sig i ett annat läge än tidi3
gare. Vi har nu en enhällig utrednings
I förslag. Utredningen stod under ordförandeskap
av förre talmannen i denna
kammare, Gustaf Nilsson, och denna
utredning har föreslagit systemets slor
pande. Av ekonomiska skäl förordas en
successiv avveckling av skattegruppea
ringen. Utredningen föreslår dock, att
s grupp II omedelbart skall slopas, enligt
utredningens förslag redan den 1 ja*
nuari 1959. Enligt utredningens mening
v är den bristande enhetlighet i ortsgrupe
peringen, som råder i södra Sverige, en
av den gällande grupperingens största
1 svagheter. Huvudfrågan är därför nu,
’ anser jag, en uppflyttning av grupp II.

^ Om detta sker kommer 80 procent av

landets befolkning att tillhöra grupp III
a med de väsentliga vinster i rättvisa och
enhetlighet som detta innebär. Principfrågan
om hela systemets avveckling
kanske vi kan betrakta som en andrahandsfråga.
I själva verket innebar väl
slopandet av grupp I i viss mån att
principen om systemets successiva avveckling
godkändes.

1 Utskottet förordar nu nya prisgeo1
grafiska undersökningar, innan någon
ändring i indelningen sker. Erfarenheterna
av prisundersökningarna är nog
t inte sådana, att man kan tillmäta dem
? någon större betydelse. I fråga om insamling
av prismaterialet har utvecklingen
gått i den riktningen, att det
1 från början var ett mycket stort antal
i varor och tjänster som skulle prisundersökas,
men detta antal har sedan
;. minskats. Resultatet av undersökningen
s kan då bli beroende av vilka varor och
i tjänster man tar med i en sådan under -

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ortsgrupperingen inom beskattningen m. m.

sökning. Erfarenheten av hur det sedan
gick med prismaterialets användning är
ganska nedslående. Att de framkomna
pristalen olika orter emellan inte fick
någon större betydelse, då hela län fördes
till samma ortsgrupp, ligger kanske
i sakens natur. Men hur blev det i flera
län i södra Sverige? Där hänfördes städer,
som enligt pristalen egentligen
skulle legat i ortsgrupp II, till ortsgrupp
III, under det att landskommuner, som
enligt pristalen skulle legat i ortsgrupp
III, hänfördes till ortsgrupp II. Det kan
man kanske kalla för en parodi på rättvis
indelning.

Sanningen är väl den att de prisgeografiska
undersökningarna har spelat ut
sin roll. Ortsgrupperingssakkunniga har
tagit konsekvensen härav och inte föreslagit
några nya undersökningar. Det
är bara i bevillningsutskottet som dessa
undersökningar tas fram som spöken
från en förgången tid.

I utskottet har också gjorts gällande,
att det skulle vara svårt att skilja på
lone- och skattegrupperingarna. Ja, hur
har det gått med lönegrupperingen?
Från början var det samma spännvidd.
Sedan grupp 1 slopades har den varit
12 procent. Nu har spännvidden i lönegrupperingen
ökats till 16 procent utan
att några prisgeografiska eller andra
undersökningar har gjorts. I skattegrupperingen
är det 4 procents skillnad
mellan varje grupp. I lönegrupperingen
är avstånden mellan de olika grupperna
numera olika. När lönefrågan från början
togs upp var det meningen, att skillnaden
skulle vara 4 procent mellan
grupperna 2 och 3 och 6 procent mellan
grupperna 3 och 4 samt 4 och
5. Under förhandlingarnas gång justerades
de siffrorna, men faktum är att
det ändå är olika avstånd mellan de
olika grupperna i lönegrupperingen.
Man kan alltså tryggt säga, att skatteoch
lönegrupperingarna numera är två
olika slag av grupperingar.

Vad sedan gäller skattegrupperingens
betydelse för skattebetalarna framgår

av utredningen, att en inkomsttagare
med 6 000 kronors inkomst får 104 kronor
mer i skatt i grupp II än i grupp V.
Ungefär samma belopp blir det om inkomsten
rör sig om 8 000, 10 000 eller
12 000 kronor. Det är ju ingalunda några
små skillnader.

Allt talar för att de prisskillnader
man tidigare ansett sig kunna mäta nu
har ytterligare utjämnats. Tiden är nu
(nligt min mening inne för att ta ännu
ett steg och slopa ortsgrupp II i skattegrupperingen
och flytta upp den till
grupp III. Utredningen föreslog som
sagt, att detta skulle ske redan den 1 januari
1959. Nu medhinns ju inte detta.
I reservationen till bevillningsutskottets
betänkande har vi därför föreslagit, att
det skulle ske den 1 januari 1960. På så
sätt får dessutom statsmakterna ett helt
år på sig att vidta de åtgärder som kan
behövas i samband med slopandet av
ortsgrupp II.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen av herr Wolgast
m. fl.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Uppdelningen av landet
i olika ortsgrupper i fråga om levnadskostnaderna
har som bekant effekt på
många områden. Det viktigaste är givetvis
avvägningen av lönerna och skatteavdragen.
Herr Larsson i Luttra säger,
att det inte råder något samband
raellan lönerna och skatterna, och ortsgrupperingsutredningen
är av samma
mening, nämligen att man kan besluta
om det ena utan att det nödvändigtvis
drar det andra med sig. Jag tror emellertid
att det är en ganska stadgad uppfattning,
att lönegrupperingen och
skattegrupperingen närmast är att likna
vid ett par siamesiska tvillingar: de
är oupplösligt förenade med varandra,
deras öden beror av varandra.

Motionärerna har också indirekt medgivit
detta. De har nämligen, samtidigt
söm de yrkat på att man skall lyfta upp
det skattefria avdraget i grupp II till

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

Ortsgrupperingen inom beskattningen m. m.

grupp III, också föreslagit, att ortsgrupp
2 skall slopas i lönehänseende.
Det föreligger bara den märkliga skillnaden,
att i statsutskottets utlåtande nr
104, som också skall behandlas nu, har
samtliga partier utom centerpartiet avstyrkt
att grupp 2 skall slopas i lönehänseende,
men att i bevillningsutskottet,
som har avstyrkt förslaget om att
slopa grupp II ur skattesynpunkt, har
också högern förenat sig med centerpartiet
i en reservation. Jag kan inte
ge någon annan förklaring till detta än
att högerpartiet har hesiterat inför de
konsekvenser det skulle få att i lönehänseende
slopa ortsgrupp 2, under det
att hämningarna inte varit så stora när
det gällt skattefrågan. Den frågan är
emellertid enligt min mening precis
lika betydelsefull.

När man, som herr Larsson i Luttra
sade, ofta hör folk uttala missnöje med
ortsgrupperingen, vilket jag gärna vitsordar,
så är det dock inte skatterna som
kommer på tal utan i första hand lönerna.
Herr Larsson i Luttra anför också,
hur mycket mindre skatt det skulle
bli, om man slopade hela grupperingen
och läte alla få avdrag enligt ortsgrupp
V. Men den frågan diskuterar vi
inte i dag, ty det är en sak som ingen
har dristat sig att förorda. Det skulle
nämligen innebära ett skattebortfall på
inte mindre än 105 miljoner kronor för
staten och 79 miljoner kronor för kommunerna.
Det är uppenbart att ingen i
dagens läge kan förorda något sådant.

Vad saken nu gäller är att slopa ortsgrupp
II i skattehänseende och att flytta
över de kommuner, som tillhör denna
grupp, till grupp III. Jag vågar säga,
att det inte är någon fråga av avgörande
betydelse. För en gift inkomsttagare
med 6 000 kronors inkomst skulle det,
om den kommunala utdebiteringen vore
12:25, bli en skattelindring på 31 kronor,
och för en ensamstående inkomsttagare
skulle skattelindringen bli 9 kronor.
För en 10 000-kronorsinkomsttagare
blir skattelindringen under samma

förutsättningar 22 respektive 10 kronor,
och för en 15 000-kronorsinkomsttagare
blir skattelindringen 21 respektive
6 kronor. Dessa siffror gäller som
sagt under förutsättning att den kommunala
utdebiteringen är 12: 25. Ökas
denna, blir skattelindringen i motsvarande
grad reducerad. Jag vågar således
hävda, att den delreform man nu
vill genomföra inte har den räckvidd
och den betydelse för skattebetalarna,
som folk vanligtvis föreställer sig.

Det totala skattebortfall, som skuile
bli effekten av ett bifall till motionen,
är omkring 20 miljoner kronor, och
även det beloppet inger i dagens läge
vissa betänkligheter.

Det är emellertid en sak i reservationen
till bevillningsutskottets betänkande
som är mycket anmärkningsvärd.
I utskottet har ingen velat yrka bifall
till förslaget om ett principbeslut att
fullständigt avveckla skattegrupperingen.
Icke desto mindre har reservanterna
i sin reservation framfört detta yrkande.
Detta förslag är mycket vittgående.
De direkta konsekvenserna har
jag redan påpekat. Jag vill dessutom
bara erinra om att förslaget har avstyrkts
av så gott som alla myndigheter
som kan anses ha någon möjlighet att
bedöma denna sak. Jag skall inte räkna
upp alla, men jag kan nämna Svenska
arbetsgivareföreningen, Bankernas förhandlingsorganisation,
Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges industriförbund,
LO, TCO, SACO, majoriteten i Svenska
landskommunernas förbund, riksskattenämnden
o. s. v. Att trots denna kompakta
och nedgörande kritik av den utredning
som förordat denna reform lansera
detta krav vittnar om ett ganska
aktningsvärt mod, men jag tror att det
iir något malplacerat att mobilisera detta
mod i fråga om ett förslag, som det
måste vara omöjligt att genomföra.

Till förslaget att slopa ortsgrupp II
har remissinstanserna vård något mera
viilvilligl inställda. Här kan man stödja

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ortsgrupperingen inom beskattningen m.

sig på en rad av länsstyrelser, men jag
t>-or att länsstyrelserna främst har tänkt
på att man genom att slopa ortsgrupp
II får ett bekvämare taxeringsförfarande.
Länsstyrelserna har egentligen inte
bedömt frågan ur andra synpunkter.
Men även gentemot detta förslag föreligger
från det ekonomiska livets sida
ett klart avstyrkande.

Herr Larsson i Luttra förklarade, att
den nuvarande ortsgrupperingen är föremål
för mycken kritik. Han gjorde
till och med gällande, att den varje gång
som den varit föremål för revidering
har gett allt sämre resultat. Jag bestrider
detta, ty den sista revideringen av
ortsgrupperingen medförde väsentliga
förbättringar. Nu förordar utskottet,
som inte är blint för att det finns skönhetsfläckar
i ortsgrupperingen, att man
skall begära, att den geografiska prisundersökning,
som statsutskottet begärde
1956, skall genomföras och att den
undersökningen skall vara förutsättningslös
och allsidig. Jag tror att det
är ganska nödvändigt att man gör detta,
innan man företar sig någonting, ty jag
tror att vi aldrig kommer ifrån en gruppering
mellan olika orter i lönehänseende
och skattehänseende. Vilket system
man skall välja kan vara en smaksak,
men jag är övertygad om att vi
samma dag som vi avskaffar det nuvarande
ortsgrupperingssystemet skulle
få sätta i gång att skapa ett nytt.

Jag vill därför i likhet med utskottet
understyrka nödvändigheten av denna
prisgeografiska undersökning. Jag hoppas
och tror att det, när denna undersökning
genomförts, skall vara möjligt
att få bort de flesta och svåraste av de
inadvertenser, som till äventyrs vidlåder
det nuvarande systemet. Att helt
och hållet överge detta system, denna
gradering av löner och skatter, tror jag
inte är möjligt. Med anledning därav,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Sundström började
med att betrakta löne- och skattegrupperingarna
som siamesiska tvillingar.
Jag tror nu inte att siamesiska tvillingar
någonsin haft så stor inbördes rörelsefrihet
som den som förekommer på detta
område. Lönegrupperingen göres numera
praktiskt taget utan att statsmakterna
har så mycket att säga till om.
Uet är ju arbetsmarknadens parter som
bestämmer den grupperingen. Sedan är
det en annan sak, att man hittilldags
funnit sig böra i stort sett bibehålla
den geografiska indelningen, men även
därvidlag har man gjort en del undantag,
åtminstone på den kommunala och
öppna marknaden.

Herr Sundström påstår att jag skulle
ha sagt, att det blir sämre resultat för
varje revidering. Jag har tvärtom medgivit
att undan för undan har förbättringar
genomförts, att vi kommit bort
ifrån lapptäcket, att antalet grupper
minskat etc. På den punkten måste jag
således ha uttryckt mig otydligt.

Jag undrar om man inte skall tillmäta
länsstyrelserna större sakkunskap
på detta område än organisationerna,
som till stor del kanske låtit sina yttranden
influeras av det förhållandet, att
respektive organisationers centrala administration
i regel hör hemma inom
ortsgrupp V. Jag tror att länsstyrelserna
är de instanser som har den bästa kännedomen
om förhållandena.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr B 18 behandlas motioner
från alla de borgerliga partierna om att
ortsgrupp II skall slopas vid skattegrupperingen
fr. o. m. den 1 januari 1959 och
att kommunerna i ortsgrupp II skall
flyttas upp i ortsgrupp III. Från högeroch
centerpartihåll har vidare yrkats,
att riksdagen skall fatta principbeslut
om skattegrupperingens totala avskaffande.

Onsdagen den 10 december 1953 fm.

Nr B 15

Ortsgrupperingen inom beskattningen m. m.

Denna fråga är inte ny. Jag har endast
varit tio år i denna kammare, men redan
under mitt första år var den uppe.
Då gällde det inte att avskaffa ortsgrupp
II utan att avskaffa ortsgrupp I
och detta lyckades så småningom. Innan
detta skedde hade vi, som alla känner
till, fem ortsgrupper med en spännvidd
av 16 procent mellan högsta och
lägsta, vilken spännvidd sänktes till 12
procent år 1953. När vi då lyckades avskaffa
ortsgrupp I och flytta upp dessa
orter till ortsgrupp II, gick detta igenom
utan något som helst resonemang —
riksdagen fattade enhälligt beslut därom.
Det var knappast någon som hade
något att invända.

Vid tidigare tillfällen radade man som
bekant upp en mängd olika skäl för att
vi inte borde avskaffa ortsgrupp I och
göra en uppflyttning av kommunerna
där till tvåan, och samma skäl upprepas
i dag när vi vill ha bort tvåan och ersätta
den med trean. Lika säkert som
vi den gången i detta hus vann gehör
för vår mening, lika säkert kommer vi
att få gehör för vår åsikt att tvåan skall
avskaffas. Att utskottet nu vill sätta sig
på tvären beror väl på att man där tycker,
att vi skulle ha tid att vänta ännu
ett tag.

Frågan om ny skattegruppering kom
upp redan 1955 och har sedan dess behandlats
varje år. Vi har sedan dess
också haft en särskild utredning som
sysslat med detta spörsmål, ortsgrupperingsutredningen.
Vad beträffar skattegrupperingen
gick utredningsförslaget
ut på att denna skulle helt avskaffas och
att i första hand ortsgrupp II skulle
flyttas upp. När således eu enhällig utredning
med parlamentariskt underlag
kommit till detta resultat, tycker jag
att vi utan någon som helst överdrift
kan säga, att det finns ett sakligt underlag
för den ståndpunkt, som reservanterna
inom utskottet intagit. Då utredningen
enhälligt förklarat att det bör
vara på det och det sättet, tycker jag
alt man också .skulle ha kunnat komma

överens i utskottet, men så gick det nu
inte.

Det talas om att, vi har s. k. billiga
orter. Det är så märkligt med detta, ty
så fort man erbjuder personer från
högre ortsgrupp att dela de fröjder och
de bekvämligheter som vi har inom
ortsgrupp II, då slår man ifrån sig med
båda händerna. Under första kammarens
debatt i går pekade en av dem som
talade för reservationen på att för något
år sedan bl. a. diskuterats en utflyttning
av vattenfallsstyrelsen från Stockholm
till annan stad. Talaren redogjorde för
vad som i det sammanhanget anförts
av den personal, som skulle ha berörts
av denna utflyttning. Vederbörande förklarade
att de inte bara skulle få lägre
lön utan dessutom lägre ortsavdrag vid
taxeringen. Man konstaterade vidare —
hör och häpna! — att man också i flera
fall skulle få vidkännas ökade kostnader
jämfört med dem man hade i Stockholm.
Det är rätt egendomligt, att när
det blir allvar av med en flyttning från
ortsgrupp V till ortsgrupp III, spjärnar
man emot allt vad man kan, men däremot
är det ingen liejd på talet om vilka
stora fördelar vi åtnjuter som befinner
oss i tvåan.

Jag kan ta ett exempel. Här i kammaren
finns representanter både för
stad och för landsbygd. Antag att en
stadsrepresentant och jag själv skall
köpa var sin kostym — man behöver ju
göra det ibland. För den som bor i
staden och kan gå till en affär uppstår
inga andra kostnader än just den summa
vederbörande får betala för kostymen.
Men för mig, som måste färdas
några mil, uppstår först och främst
resekostnader, och dessutom förlorar
jag en halv dag och får en hel del extra
besvär.

Jag kan utan att göra mig skyldig till
någon som helst överdrift säga, att i
dag är prisskillnaden mellan ortsgrupp
II och ortsgrupp 111 praktiskt taget obefintlig.
Det enda ställe, där den finns
kvar, är egentligen i utskottsutlåtandet,

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ortsgrupperingen inom beskattningen m.

och den kommer så småningom att försvinna
även därifrån. Jag vet inte hur
lång tid det kan ta, men jag hoppas att
det inte skall dröja alltför länge.

Det har sagts att arbetsmarknadsorganisationerna
har avstyrkt förslaget.
Ja, så gjorde de även när det tidigare
gällde ortsgrupp I. Men som herr Larsson
i Luttra framhållit har skattegrupperingen
och lönegrupperingen nu icke
längre sällskap. Riksdagen har väl för
övrigt genom att den godkänt 1956 års
löneplansrevision i praktiken erkänt,
att detta är två skilda saker. Vi har inte
samma gruppering numera för skatter
och löner, därför att arbetsmarknadens
parter förhandlat sig fram till resultat,
som inte följer ortsgrupperingen. Det
vet vi alla, men jag tycker ändå att man
gott kan erinra om det.

Det sägs vidare, att ett prisstatistiskt
underlag är önskvärt. Jag upprepar: Det
underlaget behöver vi inte vänta på att
få fram, ty var och en som vill studera
detta i praktiken vet, att ortsgrupp II:s
billighet inte existerar i verkligheten.

Jag bör kanske också understryka
att socialstyrelsen tillstyrkt utredningens
förslag helt och hållet, vilket ju kan
ställas mot arbetsmarknadsorganisationernas
avstyrkande. Det ena kan vara
lika gott som det andra.

Herr Sundström anförde som ett av
skälen till att han inte kunde gå med
på reservationen, att skattesänkningen
i ortsgrupp II blir så obetydlig. Låt så
vara, herr Sundström, men det rör sig
om rättvisekrav, och dem anser jag också
böra tillmätas viss betydelse i detta
hus.

De föregående talarna har varit föredömligt
korta, och jag skall på sakens
nuvarande ståndpunkt inskränka mig
till dessa synpunkter och endast yrka
bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
försökte skapa en stark plattform för

sina krav genom alt åberopa ortsgrupperingsutredningen.
Jag vill då framhålla,
att det väl knappast funnits någon
utredning som blivit så illa åtgången
av remissinstanserna som denna. Om
man grundar sina krav på dess förslag,
tror jag man har ett mycket bräckligt
underlag.

Herr Nilsson i Bästekille anförde ett
exempel från ortsgrupp II och sade att
man fick lov att åka bil o. s. v. Ja, det
där är en känd klagan, och den inskränker
sig inte till II och III, utan
den florerar i lika hög grad mellan in
och IV och mellan IV och V. Alla
som är under V anser sig orättvist placerade.
Grundar man sina krav på det
resonemanget, bör man ju yrka på att
hela skattegrupperingen slopas.

Men den viktigaste invändningen jag
har mot herr Nilsson är att han försöker
komma ifrån, att inte högern har reserverat
sig till förmån för ett slopande av
ortsgrupperingen ur lönesynpunkt. Han
antydde att arbetsmarknadens parter
löst detta på så sätt, att man i vissa fall
får löner som är högre än vad ortsgrupp
2 berättigar till. Men, herr Nilsson,
lönernas betydelse är ju ändå stor
när det gäller stats- och kommunalanställda,
som har lön enligt grupp 2.
Det är där som det betydelsefulla på
detta område ligger, och det är säkerligen
sådana överväganden som har
hindrat högerpartiets ledamöter från att
ansluta sig till reservationen om att ortsgrupp
2 skall slopas i lönehänseende.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag sade inte att man
måste åka bil, utan man kan ju även
resa med tåg. Men vi får i alla fall extra
kostnader och dessutom besvär.

Herr Sundström säger, att om full
rättvisa skulle uppnås, borde hela ortsgrupperingen
tas bort. Ja, det har vi
ju också yrkat i högerns och centerpartiets
partimotioner, så att om herr
Sundström velat gå den vägen, hade det

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

Ortsgrupperingen inom beskattningen m. m.

funnits möjlighet härtill. Men inte ens i
fråga om att avskaffa ortsgrupp II ville
herr Sundström hjälpa oss. Vi böjde oss
för resonemanget, att man med hänsyn
till den statsfinansiella situationen inte
kan ta allt på en gång. Men skulle det
vara så, att vi kan hoppa över etappen
med grupp III och gå direkt till grupp V,
så är jag mogen för ett resonemang
därom — det kan jag försäkra.

När det gäller lönerna för stats- och
kommunalanställda skall vi tänka på att
det är endast cirka 8 procent av dessa
som finns i grupp II, således ett relativt
litet antal. Och jag tror inte att den
dagen är långt borta, då ingen godtar
lön enligt grupp II utan grupp III blir
normgivande på lönemarknaden. Det är
min personliga ståndpunkt, och det
finns underlag för den.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Motionerna om slopande
av skattegrupp II och uppflyttning
till skattegrupp III av berörda orter
snuddar vid ett betydligt större och
mera vitalt problem för dem som är
bosatta i dyrortsgrupp II, nämligen
lönegrupperingen.

Under de år som gått sedan den senaste
prisgeografiska undersökningen
ägde rum har utan tvekan levnadskostnaderna
mellan olika dyrorter i synnerhet
mellan dyrortsgrupp II och III
ytterligare sammanpressats. De argument,
som tidigare använts i debatten
om levnadskostnaderna, är fortfarande
relevanta. Genom att befolkningstalen
på landsbygden minskar blir underlaget
för att kunna driva välsorterade affärer
mindre. I motsvarande grad ökar kostnaderna
för inköp av varor som endast
tillhandahålles i större affärscentra.
Skillnaden i boendekostnader mellan
olika orter blir allt mindre.

För att få den kommunala service,
som numera anses oundgänglig, får
också invånare i mindre kommuner allt
drygare kostnader, då skatteunderlaget
alltmer visar tendens att sjunka.

Redan i sitt yttrande över motioner
rörande dyrortsgrupperingen vid 1956
års riksdag fann socialstyrelsen, att
skiljaktigheterna i kostnader för livsmedel,
kläder, inventarier m. m. var
obetydliga olika dyrortsgrupper emellan,
att en viss sammanpressning av
bostadskostnaderna skett samt att en
utjämning av de kommunala skattesatserna
ägt rum sedan den sista dyrortsundersökningen
år 1951. Utvecklingen
har utan tvivel fortgått i samma riktning.
Skulle detta antagande, som är vitt
utbrett bland oss som är bosatta i dyrortsgrupp
II, vara felaktigt, är det inte
mindre viktigt att genom en ny prisgeografisk
undersökning få detta vederlagt.
En sådan undersökning har ju tillstyrkts
av åtskilliga remissinstanser bl. a. Svenska
arbetsgivareföreningen, SACO, TCO,
Svenska landskommunernas förbund
och DO.

Jag vill, herr talman, understryka vad
bevillningsutskottet i sitt betänkande
nr B 18 uttalat, nämligen att utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t omedelbart
föranstaltar om en dylik undersökning
och vidtar de ytterligare åtgärder, som
erfordras för att frågan så snart som
möjligt skall kunna föreläggas riksdagen.
Jag hoppas att civilministern tar
detta utskottets uttalande ad notam. Han
nickar medgivande, och jag kommer att
lägga det på minnet.

Beträffande de föreliggande motionsyrkandena
om slopande av skattegrupp
II, som nu behandlas, är de i jämförelse
med den större frågan om lönegrupperingen
en bisak för den enskilde medborgaren.

Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Det avgörande för mig
i mitt ställningstagande till denna fråga
har varit, att vi har ett så ansträngt
statsf inansiclll och komnmnalekonomiskt
liige, att vi inte kan vidta sådana
förändringar, så att vi avhänder oss

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ortsgrupperingen inom beskattningen m. m.

skatteinkomster på i första hand ett
belopp av drygt cirka 20 miljoner kronor.
Om man skulle gå så långt som reservanterna
velat, nämligen att avskaffa
hela ortsgrupperingssystemet, alltså
flytta upp alla orter till den högsta ortsgruppen,
skulle skattebortfallet bli ännu
mycket större. Herr Sundström nämnde,
att det skulle innebära ungefär 105 miljoner
för staten och 79 miljoner kronor
för kommunerna i skattebortfall.

Enligt min mening finns det också
andra skäl som talar för att vi inte skall
gå fram på den linje som reservanterna
bär föreslagit. Det kan inte bortresoneras,
att både herr Larsson i Luttra och
herr Nilsson i Bästekille undervärderar
och i viss mån negligerar det samband
som finns mellan skatteortsgrupperingen
och löneortsgrupperingen. Om man
läser yttrandena från arbetsmarknadsorganisationerna
finner man, att de
samstämmigt förklarat, att det skulle
vara mycket farligt att göra denna förändring
nu. Jag tror att man bör poängtera
dessa farhågor just inför de löneförhandlingar,
som förestår och som
kommer att bli ganska kinkiga. Dessa
organisationer framhåller, att de är rädda
för att flykten från landsbygden
skulle ytterligare accentueras, om vi
gör denna förändring. De menar att
man i så fall måste kalkylera med ökad
kommunal utdebitering, vilken ökning
blir störst i de lägsta ortsgrupperna. Då
kommer dessa ortsgrupper inte att bli
så attraktiva ur näringslivets synpunkt.
Dessutom kommer en sådan skattehöjning
att i viss mån övervältras på de
juridiska personerna, på aktiebolagen
och de ekonomiska föreningarna, som
ju inte har något ortsavdrag. Vidare
framhåller de att det blir en omfördelning
av skattetrycket från låga till större
inkomsttagare och från södra Sverige
till Norrland. Norrland skulle alltså få
ännu högre skatter, såvida man inte
arbetar om hela systemet.

Det argument, som herr Nilsson i
Bästekille framfört såsom avgörande för

honom, är väl närmast att det finns vissa
skönhetsfläckar i den nuvarande
skatteortsgrupperingen. Han säger att
den är närmast en parodi på en rättvis
gruppindelning och fördenskull vill han
avskaffa hela det system vi nu har. Jag
tycker att om man är missnöjd — och
det kan man ju vara i vissa fall, det är
inte fråga om annat, eftersom den ortsgruppering
vi har inte är fullständigt
oantastbar — bör man väl använda detta
argument för att få till stånd en förbättring
av det nuvarande systemet. Har
man en bra kniv som blir slö, så slänger
man inte bort den utan slipar — helst
finslipar — den, så att den sedan gör
god tjänst.

Jag tycker allt talar för att vi behöver
en differentierad skatteorts- och löneortsgruppering,
så att vi kan tillgodose
rättvisekravet på lika reallön för samma
tjänster och samma lönegrupper på
olika orter. Jag tycker också det är ett
landsbygdsintresse att landsbygden får
behålla industrien och kan dra till sig
flera industrier tack vare en klok ortsgruppering.
Därför behöver vi, som bevillningsutskottet
har sagt, en noggrannare
och bättre prisgeografisk undersökning,
så att vi kan rätta till vad som
brister. Det tycker jag är mycket mer
realistiskt än reservanternas förslag,
som är verklighetsfrämmande och farligt
till sina konsekvenser.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bevillningsutskottets förslag.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Rydén talade om
de stora skattebortfall som skulle bli
följden av att vi slopade skattegrupperingen.
Jag har i mitt första anförande
påpekat, att vi varit så hyggliga att vi
tagit hänsyn till detta och inte krävt att
alla orter skall flyttas upp till ortsgrupp
V. Vi har föreslagit, att riksdagen skall
uttala sig för att ortsgrupperingen i
princip skall avskaffas och att vi som

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

Ortsgrupperingen inom beskattningen m. m.

ett första steg på vägen skall avskaffa
ortsgrupp II och flytta upp orterna där
i ortsgrupp III. För mig är det inte fråga
om hur stort skattebortfallet blir,
utan för mig är det en hjärteangelägenhet,
att rättvisesynpunkterna och inte
andra synpunkter skall bli avgörande.

Herr Rydén hänvisade till remissyttrandena,
som han ansåg att vi borde
läsa mycket noggrant. Flera av dessa
ar visserligen negativa, men jag har varit
här så pass länge, ända sedan 1949,
och känner till vad som förekommit i
denna fråga och vet därför att vi har
mötts av precis samma argument tidigare
som nu framförts i dessa remissyttranden.

Herr Rydén talade också varmt och
känsligt för den svenska landsbygden,
och det var ju mycket vackert. Huvudsaken
är emellertid, att vad man säger
utmynnar i ett yrkande, som innebär
att man verkligen skall göra någonting
för landsbygden och inte bara att man
håller vackra tal i kammaren. Han säger
att den ståndpunkt vi företräder är
verklighetsfrämmande och landsbygdsfientlig.
Det uttalandet tror jag knappast
står sig vid en närmare granskning.
Då skulle inte organisationer som
Riksförbundet Landsbygdens folk in. fl.
ha ställt sig på samma sida som vi.

Herr Rydén säger att vi skall få en
mängd industrier på landsbygden om
\i bibehåller ortsgrupperingen. Jag tänker
då på vilken mängd industrier vi
borde ha fått på landsbygden bara under
den tid jag varit här i kammaren.
Förra gången gällde det att vi skulle
vara rädda om ortsgrupp I, som var till
fördel för företagen på landsbygden.
Nu skall vi vara lika rädda om ortsgrupp
II för att få behålla industrien på
landsbygden. Men om jag föreslår att vi

r.iöts och flyttar ned ortsgrupperna IV
och V till III, då slår man givetvis ifrån
sig med båda händerna och vill inte alls
höra på det örat.

I sak har ingenting förebragts från
någon sida, som säger att det inte iir

ett rättvisekrav vi företräder, och jag
vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr RYDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte lätt att diskutera
med herr Nilsson i Bästekille.
Jag hinner inte riktigt med att fatta
allting han säger, så fort går det. Men
jag förstår att han inte sätter så stort
värde på sakskäl, utan han håller mer
på den uttröttningsmetod, som han demonstrerat
här och som han har använt
i kammaren under tidgare år. På det
sättet har han lyckats få bort ortsgrupp
I. Så lätt får man dock inte ta på denna
sak.

Jag har aldrig sagt, herr Nilsson i
Bästekille, att Ni på något sätt är landsbygdsfientlig;
ett sådant uttalande förekommer
absolut inte i mitt anförande.
Däremot har jag sagt, att man skall försöka
förhindra flykten från landsbygden,
och det tror jag att man gör genom
att inte ta bort ortsgrupp II. Om den
uppfattningen är jag inte ensam, utan
samtliga arbetsmarknadsorganisationer
har den inställningen, från LO, SACO
och TCO till Arbetsgivareföreningen,
och jag tror mera på dem i denna punkt
eu på högerpartiet och herr Nilsson.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Ortsgrupperingen för
löner och skatter är sedan gammalt ett
stridsämne. För statstjänstemän infördes
en viss dyrortsgradering av löner
redan år 1909 — den skulle således
snart kunna fira 50-årsjubileum — men
mera allmänt blev ett sådant system
först omkring år 1920. Vid samma tid
infördes en ortsgruppering av skatteavdragen.
Denna har under de senaste
decennierna följt dyrortsgrupperingen.
Gruppernas antal har under åren varierat
ganska väsentligt men har på det
stora hela minskat från högst 9 till det
nuvarande antalet 4 grupper. Man kan
måhända säga, att det inte är nödvändigt
att löne- och skattegrupperingarna

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ortsgrupperingen inom beskattningen m.

följs åt, men det förefaller ändock vara
det mest naturliga.

Den ortsgrupperingsutredning, som
tillsattes i februari 1957 och i vilken
jag också var medlem, fick i uppdrag
att göra en översyn av ortsgrupperingssystemet.
Detta skulle ske snabbt. Tiden
var utmätt till cirka 8 månader, varför
det — som också framhölls i direktiven

— inte kunde bli tal om någon ny prisundersökning
utan i stället om nera
principiella överväganden. Vi hade i
stort sett att utgå från 1951 års undersökning
men gjorde en framräkning av
densamma beträffande ett 25-tal städer.
Några absoluta slutsatser kunde givetvis
inte dragas därav, men för t. ex. posten
kläder och övriga utgifter, som uppgår
till 38 procent av totalbudgeten, och för
posten bostäder, som uppskattas till 13
procent, visade överslagsberäkningen en
sammanpressning av indextalen i förhållande
till Stockholm. Jag kan också

1 detta sammanhang nämna, att enligt
1951 års dyrortsundersökning låg kostnaden
för kläder och övriga utgifter liksom
för livsmedel endast knappt 4 procent
lägre i ortsgrupp 2 än i Stockholm.
De nu nämnda posterna omfattar sammanlagt
nära 2/3 av samtliga utgifter.

1951 års undersökning och den därpå
följande indelningen i grupper byggde
på principen om stora områden med
enhetlig placering. Denna princip har

— om man undantar Stockholm och
Göteborg med förorter — kunnat upprätthållas
i norra och mellersta Sverige,
medan däremot i den södra delen av
vårt land med grundplacering i grupp

2 ett stort antal 3-orter sprängts in. Kritiken
har också särskilt satt in just på
denna punkt. Helt nyligen har t. ex. en
uppvaktning skett från ett antal 2-orter,
belägna nära intill 3-ort. Man menar —•
och jag tror med rätta — att det inte är
billigare att leva i dessa landsbygdsområden
än i den närliggande staden. Vår
utredning ansåg, att avhjälpandet av
denna brist på enhetlighet var särskilt
aktuellt, och föreslog uppflyttning av

samtliga 2-orter till grupp 3. Denna senare
grupp skulle därefter komma att
omfatta inte mindre än 80 procent av
landets kommuner och 2/3 av befolkningen.
55 procent av statstjänstemännen
på löneplan skulle då bo på sådana
orter.

Utredningen gick ju ett steg längre
och förordade slopande av den nuvarande
statliga dyrortsgrupperingen samt
införande av ett baslönesystem. Detta
kunde — sade vi — tänkas bli uppbyggt
på den nuvarande 3-ortens grund.
Eventuellt behövliga tillägg för Norrland,
Stockholm och kanske andra orter
skulle bestämmas vid förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter. Remissinstansernas
överväganden har gått
emot detta förslag — inte minst har så
varit fallet med personalorganisationerna
— och det är därför naturligtvis inte
ändamålsenligt att nu diskutera det större
sammanhanget i denna fråga. Det nya
system som vi förordade skulle också
ha krävt en närmare utformning och en
längre förberedelsetid, innan det skulle
kunna sättas i funktion. Jag vill emellertid
här inskjuta, att en ny dyrhetsundersökning,
som tydligen under alla
omständigheter nu kommer att sättas
till, möter stora svårigheter. Rättvisesynpunkten
skall vara avgörande, men
därtill måste också ske åtskilliga skälighetsbedömningar.

Vad är det man vill uppnå med en
ortsgruppering? Herr Rydén har sagt,
att det är en »lika-standard-princip».
Reallönen skall vara densamma var
man än bor. Kunde man verkligen få
full rättvisa på detta område enligt ortsgrupperingssystemet
vore det underbart,
men jag tror inte att det är så lätt. Till
och med prisstatistiken är problematisk.
År 1951 fick man på åtskilliga
punkter i posterna livsmedel, kläder
och övriga utgifter ange samma pristal
— inte därför att man ansåg priset vara
detsamma överallt utan därför att det
var så svårt att mäta de föreliggande
prisolikheterna. Beträffande t. ex. bo -

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

stadsposten har det också varit åtskilligt
besvär. Egnahemmen togs inte med och
endast en viss hänsyn togs till bostadsrättslägenheterna.
Ett annat problem är
om tidsförlusten skall tagas med, när
man räknar ut resekostnaden, o. s. v.
Många andra frågor kommer — som
jag nämnt — att bli föremål för en viss
skälighetsbedömning. I en storstad har
man ett rikhaltigt urval av affärer och
varor, man har skolor och teatrar o. s. v.
liksom flera arbetsmöjligheter än på en
mindre ort. Å andra sidan följer det
nackdelar med att bo i en storstad genom,
de långa avstånden och de kostnader,
tidsförluster och jäkt som dessa
och annat åstadkommer.

Det bör kanske också erinras om att
vid de senaste löneförhandlingarna för
statstjänstemännen gick man delvis
ifrån den traditionella bindningen vid
dyrhetsgrad.

Uppflyttningen av 2-orterna till grupp
3 har emellertid tillstyrkts av ett flertal
remissinstanser. Det har här framhållits,
att flykten från landsbygden kunde
tänkas bli accentuerad, om 2-orterna
sålunda flyttades upp. Jag tror inte att
detta kommer att ha så stor betydelse.
Det var åtskilliga representanter just
från arbetsgivarhåll, som inför utredningen
poängterade att lönekostnaden
endast är en av de faktorer som spelar
in, när man bedömer frågan om var en
industri skall förläggas. Inte minst viktigt
i detta avseende är, att det finns en
lämpligt sammansatt arbetskraft just på
det ställe där man tänker placera en
industri.

Skattegrupperingen motiverades från
början med att ett skäligt existensminimum
borde frigöras från skatt. Numera
är emellertid de av centrala uppbördsnämnden
fastställda normalbeloppen för
existensminimum väsentligt högre än
ortsavdragen. Differentieringen av skattebördan,
som också har åberopats, uppnås
numera i mycket ringa grad genom
ortsavdragen. Detta jämte andra omständigheter
föranledde oss i utredning -

Ortsgrupperingen inom beskattningen m. m.

t en att principiellt uttala oss för inföll
rande av ett enhetligt ortsavdrag. Sam:-
tidigt har vi emellertid framhållit, att
r det av statsfinansiella och kommunalr
ekonomiska skäl för närvarande är
\ omöjligt att totalt genomföra denna ren
form. Utredningen har däremot föreslas
git en omedelbar uppflyttning då det
r gäller skatteavdragen av grupp II till
ti grupp III.

r. Av vad jag här anfört torde framgå,
a att jag ansluter mig till de i bevillningst
utskottet respektive statsutskottet reser!-
vationsvis framförda yrkandena om en
i- uppflyttning från den 1 januari 1960
a beträffande såväl löne- som skattegrupperingar
av 2-orterna till ortsgrupp 3.
t Detta överensstämmer med motionernas
r yrkande, utom i det avseendet att tids
punkten framflyttas ett år.
d Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen i statsutskottets utlåp
tande B 104 samt till punkt 2 i reservaj
tionen till bevillningsutskottets betän[.
kande B 18.

Vad angår principbeslutet om skattea
grupperingens avskaffande är jag i
t sak ense med reservanterna, men då det
ekonomiska läget nu i högre grad än för
ett år sedan lägger hinder i vägen för
[. ett genomförande härav, menar jag att
n det bör anstå med ett principbeslut i
r denna fråga till en senare tidpunkt. För
n min del kommer jag att på denna punkt
avstå från att delta i voteringen.

n I detta anförande, under vilket herr
å förste vice talmannen övertog förhandn
lingarnas ledning, instämde herrar Allmän
(fp), Rimås (fp) och Nilsson i
n Lönsboda (fp).

a Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):
i- Herr talman! Det finns inte så stor anir
ledning att ytterligare beröra de argun
ment som kan anföras för en sammant-
krympning av antalet ortsgrupper. För
>- alla står väl klart, att det finns mycket
n starka skäl för en sådan sammankrympi-
ning.

Från vårt håll yrkas att niir det gäl -

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ortsgrupperingen inom beskattningen m.

ler lönegrupperingen skall från den 1
januari 1960 2-orterna flyttas upp till
3-ort. Vi stödjer vidare den meningen,
att man bör genom en prisgeografisk
undersökning söka utröna möjligheterna
av en ytterligare sammanpressning, alltså
möjligheterna att komma fram till
ännu mer enhetliga grupper på detta
område. Då det gäller uppflyttningen
av 2-ort till 3-ort är det emellertid enligt
vår mening knappast nödvändigt
med någon prisgeografisk undersökning.
Det bör räcka bra långt att därvidlag
använda sunda förnuftet. Det är
inte numera så mycket billigare att leva
på 2-ort — det vet alla som har praktisk
erfarenhet därav. Och när det här
anförts, att genom uppflyttningen av 2-ort till 3-ort skulle flykten från landsbygden
öka, är detta ett resonemang
som strider mot ens sunda förstånd.
Det skulle ju innebära att om lönerna
vore ännu lägre på landsbygden, skulle
flykten från landsbygden inte vara så
stor. Det är ofattbart att man numera
kan, såsom representanten från Örebro
här gjort, argumentera på denna basis.

Det är klart att en uppflyttning i löneavseende
av 2-ort till 3-ort kostar
pengar — det kommer vi inte ifrån.
Men om man anser att det här gäller en
rättviseprincip, får man också ta de
ekonomiska konsekvenserna. För vår
del anser vi att det är rättvist att i
första omgången flytta upp 2-ort till
3-ort.

Vi vet att ortsgrupperingen har ändrats
förut utan riksdagens medverkan.
Man har genom förhandlingar ökat
spännvidden i lönehänseende utan att
riksdagen har kunnat göra något vare
sig till eller från. Man har ändrat den
pensionsgrundande lönen som tidigare
utgått från lönen i ortsgrupp 2, så att
den i stället utgår från lönen i ortsgrupp
3, utan att det har behövts några
prisgeografiska undersökningar för den
sakens skull. Därför kan det inte vara
något tvingande skäl, att det nu behövs
en prisgeografisk undersökning för att

in.

flytta upp ortsgrupp 2 till ortsgrupp 3.
Jag gissar att om detta vid förhandlingar
mellan organisationerna och civildepartementet
hade visat sig lämpligt,
så skulle vidare undersökningar
inte ha ansetts nödvändiga. Det är bara
när riksdagen på egen hand skall ta
ställning som majoriteten är så rädd att
ändra något. När det kommit förhandlingsresultat
till riksdagen, har vi alla
haft att tiga eller godkänna.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall
i första hand till reservationen vid
statsutskottets utlåtande i detta ämne.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Om inte jag minns alldeles
fel har riksdagen en gång i princip
beslutat att dyrortssystemet skall
avvecklas. Emellertid har på senare tid,
såsom här nyss nämndes, en utveckling
i motsatt riktning framtvingats.
Jag syftar då framför allt på den uppgörelse
som träffades för två år sedan
om att öka spännvidden mellan högsta
och lägsta dyrort för de lägre statstjänstemännen
från 12 till 16 procent.
Detta är en synnerligen olycklig utveckling.
Särskilt med tanke på att riksdagen
tidigare uttalat sig för dyrortssystemets
successiva avskaffande, måste
detta betecknas som även ur parlamentarisk
synpunkt märkligt.

Vi är i princip för att dyrortsindelningen
avskaffas. Den innebär, såsom
här omvittnats inte bara i dag utan vid
många föregående tillfällen, en uppenbar
orättvisa mot de lägre dyrorternas
befolkning. Indelningen i ortsgrupper
ger alla möjligheter till felbedömning
och felplacering. De statistiska uppgifter
som indelningen grundar sig på
stämmer sällan med verkligheten och
ger därför anledning till ständigt missnöje
hos dem som betraktar sig som
missgynnade.

Gör exempelvis en jämförelse mellan
Göteborg och Stockholm! Göteborg ligger
ju en ortsgrupp under Stockholm.
Skillnaden i den mån den statistiskt

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

Ortsgrupperingen inom beskattningen in. m.

kan mätas visar sig vara synnerligen
obetydlig. Vi ingav i Göteborgs stadsfullmäktige
för två år sedan en motion,
vari vi krävde en utredning som skulle
klarlägga huruvida Göteborg var berättigat
att flyttas upp i samma ortsgrupp
som Stockholm, d. v. s. ortsgrupp
5. Motionen bifölls enhälligt. De av Göteborgs
stads statistiska byrå gjorda beräkningarna
visade att det bara skilde
några enheter från att Göteborg varit
kvalificerat för uppflyttning. Statistiska
byrån konstaterade emellertid att även
om hyrornas höjd i någon liten mån
skilde sig från Stockholms — och det
var den enda skillnaden som fanns —-var bostadsstandarden avsevärt högre i
Stockholm än i Göteborg, varför jämförelsen
inte var hållbar. I själva verket
borde sålunda Göteborg placeras i
samma ortsgrupp som Stockholm. Men
de beräkningar, varpå man grundar fördelningen
av de olika orterna på dyrortsgrupper,
är så missvisande att det i
de flesta fall inte går att skapa rättvisa
i det hänseendet.

Jag vill också ta ett annat exempel,
som på ett mera löjeväckande sätt illustrerar
de märkliga beräkningarna. Invid
Göteborg har vi två samhällen, som
till helt nyligen varit placerade i olika
dyrorter. Mellan dem går en kort järnvägstunnel.
På ena sidan tunneln befann
man sig i en dyrort. Man behövde
bara åka eller gå genom tunneln för att
komma in i en lägre dyrort! Det finns
inånga sådana drastiska exempel att
anföra.

Det väsentliga är emellertid, enligt
min mening, att i fråga om levnadskostnaderna
under senare årtionden har
skett eu utjämning de olika orterna
emellan som gör dyrortsindelningen
omotiverad. Vid en bedömning av denna
fråga måste man emellertid även ta
hänsyn till andra omständigheter än de
direkta levnadskostnaderna.

De lägre ortsgrupperna saknar många
av de större orternas bekvämligheter.
Detta är ett gammalt känt faktum, och

jag behöver inte nämna några exempel.
Jag vill dock fråga om dessa orters
befolkning skall betala för att de har
det mindre bekvämt än folket på andra
orter. Kan någon finna det rättvist att
landsortens folk skall straffas med en
lägre betalning för sitt arbete därför att
de har sämre tillgång till kulturens
skatter än städernas befolkning har?
Skall de straffas därför att fäderna ofta
har mycket större utgifter för sina
barns högre utbildning än vad storstädernas
barnafäder har?

Vi tycker att dyrortsgrupperingens
system är en oformlighet som bör avskaffas.
Här har man framfört farhågor
för konsekvenserna av ett avskaffande.
Ändå har vi ett exempel i vårt grannland
Norge, som sedan lång tid tillbaka
inte haft någon dyrortsgruppering. Det
är synnerligen berättigat att avskaffa
detta system. Praktiskt taget alla de motiv,
som anfördes vid dess införande,
föreligger icke numera!

Emellertid är vi bestämda motståndare
till att, som ortsgrupperingsutredningen
föreslog, ersätta dyrortsgraderingen
med en gradering enligt den

s. k. marknadslöneprincipen. Detta
skulle nämligen för de lägre orternas
löntagare betyda, att de komme ur
askan i elden. Vi tillhör följaktligen
dem som av detta skäl kritiserat och
utdömt ortsgrupperingsutredningens
förslag. Skail ett sådant av rena godtyckligheten
och konjunkturväxlingarna
beroende system som marknadslönesystemet
komma i stället, då är det
dock bättre med det nuvarande systemet.
Det ger åtminstone en viss fasthet
beträffande lönerna, vilket aldrig
marknadslönesystemet kommer att ge.
Vi anser emellertid att dyrortsgraderingen
utan vidare betänkligheter kan
avvecklas.

Nu föreligger emellertid inte något
krav på dyrortsgrupperingens totala
avskaffande. Det gäller bara att avskaffa
ortsgrupp 2 och flylta upp statstjänstemiinnen
på dessa orter till orts -

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ortsgrupperingen inom beskattningen m.

grupp 3. I samband härmed vill jag
emellertid framhålla — alldenstund
det inte påtalats tidigare — att även
andra löntagare än statstjänstemän och
kollektivanställda i statens tjänst får
nytta av förslaget, över huvud taget betyder
det en förbättring för alla anställda
om ortsgrupp 2 avskaffas och
de anställda flyttas upp i ortsgrupp 3.

I debatten här i dag har man ägnat
ringa uppmärksamhet åt ett annat skäl
för de anspråk man nu ställer — både
bevillningsutskottet och statsutskottet
har visligen aktat sig för att omnämna
det. Som bekant beslöt vi i höstas —
det antyddes här av den föregående
talaren — att godkänna ett nytt pensionsregleinente
för statstjänarna. I
detta beslut innefattades ett slopande
av ortsgrupp 2 för statspensionärerna.
Konsekvensen borde då bjuda, tycker
jag, att man även slopade ortsgrupp 2
när det gäller lönegraderingen för att
därmed åstadkomma korrespondens
mellan pensionsreglementet för statstjänstemännen
och lönereglementet.

Man brukar alltid vara mycket hjärtängslig
för att den tekniska uppbyggnaden
av lönesystemet och pensionssystemet
för statstjänarna rubbas. Utan
att på något sätt vilja göra frågan till
enbart en löneteknisk fråga tycker jag,
att även lönetekniska skäl talar för ett
avskaffande av ortsgrupp 2.

Herr Sundström i Skövde förklarade
i fråga om skattegrupperingens avskaffande
att det inte skulle innebära
så stora förbättringar för dem som
komme i åtnjutande av förmånen vid
ett slopande av ortsgrupp 2. Men, herr
Sundström, det betyder ju i alla fall en
utveckling i motsatt riktning mot den
vi bevittnat under senare år och som
vi kan förvänta skall ske i accelererad
takt i fortsättningen. Om man kan vända
på strömmen och få till stånd en
minskning av beskattningen för de små
löntagarna, då kan man väl inte begatellisera
en sådan utveckling.

Herr Sundström nämnde att man i

nuvarande situation inte kan avvara de
20 miljoner kronor detta skulle kosta.
Jag tycker att man för konsekvensens
skull borde ha resonerat på samma sätt
när det exempelvis gällde lättnaden i
arvsbeskattningen, som innebar att förmögna
dödsbon fick en favör på nära
8 miljoner om året — en favör som
man räknade med skulle bli ännu större
i framtiden genom den nya fastighetstaxeringen.

Jag vill erinra om att regeringen
bestämt sig för att frångå sin avsikt att
genomföra en högre lagervärdebeskattning,
som skulle givit mycket ansenliga
belopp till statskassan. Om man då ställer
de 20 miljoner man här åsyftar i
förhållande till det som man redan genomfört
i de båda skattefrågor jag berört,
så tycker jag inte att man kan
fästa så stort avseende vid den nämnda
summan som herr Sundström gjorde.
Ta till lagervärdebeskattningen i stället,
så kompenserar man sig och mer till
för de 20 miljoner man beräknar att
statsinkomsterna skulle minska med
om ortsgrupp 2 slopades!

Herr talman! Vi kommer att rösta
för de båda reservationer som här föreligger.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag kunde nöja mig
med att i stort instämma i vad som här
har sagts förut av herrar Sundström och
Rydén, men jag kanske ändå får knyta
några reflexioner till den här frågan.
Jag begränsar mig då till den del som
gäller lönegrupperingen.

Det har sagts förut, och jag vill understryka
det, att man bör ha i åtanke de
kostnader som ett slopande av ortsgrupp
2 skulle medföra för stat och
kommun, om nu motionärer och reservanter
menar, att de tjänstemän som tillhör
grupp 2 skulle flyttas upp till grupp
3. Jag har inte blivit på det klara med
om de verkligen menar det eller om de
menar, att tjänstemännen även i en sådan
situation skulle ha möjlighet att

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

Ortsgrupperingen inom beskattningen m. m.

förhandla om hur lönerna skall avvägas
mellan olika orter. Det har sagts
här med full rätt, att man vid en uppgörelse
1950—1957 beslutat att gå ifrån
den officiella spännvidden i ortsgrupperingen
och införa en annan spännvidd,
och det måste väl vara berättigat att
låta den metoden komma i tillämpning
också vid ett eventuellt slopande av
ortsgrupp 2.

Om de nu inte menar detta, utan anser
att tjänstemännen utan vidare skall
få de löner som gäller i den högre ortsgruppen,
bör vi hålla i minnet, att arbetsgivaren
— om förfaringssättet blir
detsamma som det brukar vara vid sådana
här förhandlingar — med full
rätt kommer att hävda, att den summa
som detta kostar skall räknas in i den
stora potten. I så fall blir resultatet att
de anställda som tillhör andra ortsgrupper
får vara med att betala.

Eller menar motionärer och reservanter
att någon annan lönegruppering
skall konstrueras? Det är klart att så
kan ske. Man kan göra som man har
gjort i de privata kollektivavtalen, där
de olika orterna uppräknas med angivande
av vilken lönegrupp de skall tillhöra.
Den indelningen stämmer inte
alltid med den officiella dyrortsgrupperingen,
utan den innebär en mer eller
mindre godtycklig inplacering i lönehänseendet
av en rad uppräknade orter
i ortsgrupperna 2, 3, 4 och 5, fastän
orterna rätteligen ej hör dit.

Om man skall knyta an det här systemet
till någon form av marknadslönejämförelse,
måste resultatet bli att de
anställda hos staten och — skulle jag
tro — även kommuner som nu tillhör
ortsgrupp 2 näppeligen kan få någon
löneförhöjning, utan vid eu marknadslönejämförelse
blir vid resultatet snarare
det motsatta.

Jag tror inte heller det är riktigt att,
såsom ett par föregående talare liar
gjort, åberopa dyrortsgrupperingsutredn
ingens betänkande som argument för
kravet att ortsgrupp 2 skall flyttas upp
0 - Andra kammareris protokoll 1958. ,V

till ortsgrupp 3. Man har då inte tagit
hänsyn till det stycke, där utredningen
säger följande: »I fråga om lönegrupperingen
har utredningen i första hand
övervägt att förorda att ortsgrupp 2
skulle slopas och orterna i denna ortsgrupp
flyttas till ortsgrupp 3. Utredningen
har emellertid kommit till den
uppfattningen, att man inte bör begränsa
sig till en sådan åtgärd utan att hela
lönegrupperingen i dess nuvarande
form bör slopas. Utredningen förordar,
att förhandlingar skall komma till stånd
mellan staten-arbetsgivaren och löntagarnas
organisationer rörande principerna
och formerna för en erforderlig
lönedifferentiering. Syftet med denna
differentiering bör bland annat vara
att åstadkomma den anpassning till den
privata arbetsmarknadens löner, som
är erforderlig för att behovet av statstjänstemän
för skilda uppgifter skall
kunna tillgodoses i landets olika delar.»
Det är alltså någonting helt annat än att
flytta upp ortsgrupp 2 till ortsgrupp 3.

Jag undrar hur statstjänarna i ortsgrupp
2 skulle reagera om man nu skulle
följa utredningens linje och åstadkomma
en lönedifferentiering med anknytning
till vad som är gällande på
den privata arbetsmarknaden. Skulle
man därigenom åstadkomma den större
rättvisa för dessa grupper som man
här talar om? Jag tror näppeligen det;
resultatet kanske skulle bli, som jag
sade förut, det motsatta. Skulle man genomföra
ett sådant system — det är
inget tvivel om att det är möjligt att genomföra
— skulle väl det i sin tur föra
med sig att vi måste göra civildepartementet
betydligt mycket större än det
är i dag, för att arbetsgivaren skulle ha
någon chans att klara de förhandlingar
som skulle bli nödvändiga när ett sådant
nytt system skulle föras ut i det
praktiska livet.

Till herr Gustafsson i Kårby skulle
jag bara vilja säga en enda sak. I den
reservation till statsutskottets utlåtande
som jag antar att han är andlig fader
1! lä

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ortsgrupperingen inom beskattningen m,

till föreslås det att ortsgrupp 2 skall
flyttas upp till ortsgrupp 3 och att det
skall göras en prisgeografisk undersökning.
Det är väl ändå att börja i galen
ända om man först ändrar systemet och
sedan gör den undersökning som är
nödvändig för att man skall se, om den
vidtagna åtgärden var riktig. Man kunde
väl nöja sig med vad som i uttalandet
sagts, att man skall vänta med åtgärder
tills man sett, om en prisgeografisk
undersökning visar att det föreligger
anledning att vidta åtgärder på
dyrortsgrupperingens område.

Sedan är det bara en sak som jag
vill säga till herr Senander. Han påpekade,
att man har gjort förändringar
genom förhandlingsöverenskommelser,
och det är alldeles riktigt, men den stora
skillnaden, herr Senander, är ju att
parterna där varit överens om de där
förändringarna. I den senaste uppgörelsen
— det var väl för övrigt den enda
uppgörelse som hittills träffats om pensionsreglementet
— överenskom arbetsgivaren
och arbetstagarnas organisationer
att man för pensionsberäkning
skulle slopa ortsgrupp 2. Det är väl i
och för sig inte något fel. Om parterna
på den offentliga arbetsmarknaden kan
komma överens om att även i lönehänseende
ta bort ortsgrupp 2 och anser
att det är en rättvis åtgärd, då skall jag
inte motsätta mig att man gör det i det
hänseendet.

Herr talman! Jag ber att med hänvisning
till vad jag nu anfört få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte alls vänt
mig mot uppgörelsen i pensionsfrågan
för statstjänstemännen. Den är fullt riktig.
Jag bara menar att konsekvensen
och hänsynen till den lönetekniska uppbyggnaden
av statstjänstemännens löne-
och pensionssystem borde bjuda
till att man också här vidtoge en liknande
ordning, d. v. s. slopade ortsgrupp
2, beträffande lönerna.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Ser då inte herr Senander den principiella
skillnaden, som ligger i att man
genom en överenskommelse kom fram
till att ortsgrupp 2 skulle slopas? Här
vill nu herr Senander att vi genom ett
beslut i riksdagen skall vidtaga samma
åtgärder, utan att parterna har varit
inkopplade i några förhandlingar.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Huruvida det föreligger en principiell
skillnad i det här fallet, det kan vi tvista
om, men vad herr Gustafsson säger
är rätt så till vida att det har förts förhandlingar
i det ena fallet och att det i
det andra gäller att fatta beslut utan
att de berörda organisationerna har
medverkat. Men jag kan inte föreställa
mig — det har jag sagt vid tidigare tillfällen
— att några, inte ens statstjänarnas
förhandlare, skulle kunna ha
någonting emot att man genomför en
förbättring för de lägst avlönade statstjänstemännen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Jag kan beträffande det sista som
herr Senander sade bara hänvisa herr
Senander till att läsa de remissyttranden
som avgivits av arbetstagarorganisationerna
över ortsgrupperingsutredningens
betänkande.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Mitt anförande kommer
att bli mycket kortfattat. Jag vill bara
göra några reflexioner med anledning
av den förda debatten.

Herr Sundström i Skövde presenterade
de båda grupperingarna på löneområdet
och skatteområdet som siamesiska
tvillingar, men när vi nu hört
herr Gustafsson i Stockholm, finner vi
att det inte är så mycket siamesiskt
kvar. Jag tror att herr Sundström bör
tala om för oss vari det siamesiska enligt
hans mening ligger — herr Lars -

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

Ortsgrupperingen inom beskattningen m. m.

son i Luttra har frågat om det, och jag
gör det nu — ty annars börjar vi i
kammaren att misstänka, att det bara är
herr Sundström som är pappa till det
hela.

I övrigt har jag antecknat att herr
Rydén säger, att vi inte har råd till de
där 20 miljonerna. Det är ett rejält
argument, som jag förstår — vi måste
tänka på det ekonomiska och se till att
inte åstadkomma alltför kraftiga rubbningar
på en gång. Det är också därför
som vi på vårt håll nöjer oss med
att för tillfället hara yrka på en uppflyttning
av ortsgrupp II till ortsgrupp
III. Men ser man saken på längre sikt,
är det väl ganska klart att när vi har
ett högt skattetryck, är det nödvändigare
än någonsin att på bästa sätt fördela
detta skattetryck efter bärkraft.

Det är ju så med den här dyrortsfrågan,
att de olika argumenten varje
år tas fram till vädring. Vi känner väl
motiveringarna på ömse sidor, och jag
skall inte upprepa våra argument. Vi
känner alltså argumenten, men ändå
hjälps det inte att man, när utskottsutlåtandena
kommer, är nyfiken på vad
majoriteten skall ha för motivering för
sitt avslag den här gången. I år får vi
väl mest hålla oss till bevillningsutskottets
betänkande. Försöker man där
skala fram vad utskottet självt och fristående
säger, finner man att utskottsmajoriteten
erkänner att den kritik som
riktats mot ortsgrupperingssystemet är
befogad — »i vissa avseenden», säger
man. Dock utan att närmare precisera
saken. Man drar av det här inte den
slutsatsen att ortsgrupperingssystemet
successivt bör avvecklas. Nej, säger
man, grupperingssystemet bör omprövas.
Man hänvisar till att statsutskottet
1956 har förordat en prisgeografisk undersökning,
och man siiger att Kungl.
Maj:t omedelbart skall föranstalta om
den saken och så snabbt som möjligt
framlägga förslag för riksdagen. Ja, det
där med snabbheten är gott och viil.
Men i centrum för diskussionen här i

dag bör ju ändå stå frågan huruvida
vi verkligen behöver en prisgeografisk
undersökning för att våga flytta upp
dyrortsgrupp II till ortsgrupp III.

Fru Holinqvist har på ett utmärkt sätt
redogjort för de olika argument man
här kan anföra, och det förvånade mig
bara att hon inte drog den riktiga slutsatsen
av resonemanget och ställde sig
på reservanternas sida. Vi vet alla, även
utskottets ärade ledamöter, att det har
skett en utjämning i den statistiskt mätbara
»dyrheten». Om vi bortser från
att vi i vissa områden har »avståndsdyrhet»
— jag tänker här i första hand
på Norrlands inland och övre Norrland
— så är ju för de stora budgetposterna,

t. ex. livsmedel och kläder m. m., prisbildningen
ungefär densamma över hela
riket. Vi vet också mycket väl att man
vid indexberäkningen på skatteområdet
inte kan komma ifrån olikheterna i den
kommunala standarden. Vidare har vi
att räkna med förhållandena på hyresområdet.
Det är fullständigt omöjligt att
här komma fram till några siffror, som
säger att så och så stora är skillnaderna
i prishänseende vid samma standard.

Herr Rydén sade, att om man har en
bra men slö kniv, så slipar man den,
man kastar inte bort den. Jag skulle
då vilja veta vilken sorts slipstenar herr
Rydén i detta fall har tillgång till. Jag
har sysslat en del med dessa saker, och
jag har faktiskt en gång i tiden själv
haft ansvaret för beräkningar av detta
slag, varför jag väl känner till alla de
svårigheter som möter redan på det
statistiska planet. När man sedan sitter
med i dyrortsnämnden, får man också
se hur vanskligt det är att göra skälighetsbedömningar
vid beräkningen av
dyrortstalen eller i efterhand.

Vi kan inte komma mycket längre i
dessa procedurer än vi har gjort. Jag
har för all del personligen några förslag
till förbättringar. Man kan slipa
litet på metoderna vad beträffar bostadsområdet
och skatteområdet, men
något väsentligt nytt och bii 11 re kan

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ortsgrupperingen inom beskattningen m. m.

vi inte komma fram till. Vi kan visserligen
kartlägga vissa statistiskt mätbara
ting, men det bör observeras att
mycket av dyrortssammanhangen ligger
utanför möjligheterna att precisera
i kronor och ören. Vi kan också få
fram vissa utvecklingstendenser på
prisområdet. Jag tror det var herr Gustafsson
i Stockholm som sade till herr
Gustafsson i Kårby att denne var ologisk,
då han önskade en prisundersökning,
samtidigt som han ville vidtaga
omedelbara åtgärder. Nej, det är inte
alls så ologiskt, ty de siffror vi kan få
fram genom en prisgeografisk undersökning
har ett självständigt värde. Om
inte annat kan man genom denna fastställa
att den sammankrympning av dyrortsspännvidden,
som ägt rum under
mycket lång tid, har fortsatt.

Jag har här en del andra ting antecknade
från debatten, men jag skall inte
uppehålla tiden med dem, med undantag
av en sak, nämligen skattegrupperingen,
som herr Nelander var inne på.
Jag har ingenting att invända emot herr
Nelanders resonemang, men jag skulle
vilja fullfölja det och säga, att när man
på skatteområdet talar om ett skattefritt
existensminimum, så bygger man på
en fiktion. Man glömmer att när ortsavdragen
börjar arbeta skatteskalan uppåt
så fungerar ortsavdragen som instrument,
inte för att skydda ett existensminimum
utan för att åstadkomma
en skatteavvägning.

Jag skall här ta ett exempel. Vi tänker
oss en stockholmare med 24 000 kronors
inkomst. Om han är gift, får han
ett ortsavdrag på 4 000 kronor. Denna
summa dras emellertid inte av i botten
på inkomsterna, utan det är realiter på
inkomsterna mellan 20 000 och 24 000
kronor som ortsavdraget sker, det är
dessa som blir skattefria. Om denne
stockholmare flyttar till någon plats i
ortsgrupp II så förutsätter ortsavdragssystemet
av fullständigt ogrundade anledningar
att han skall ha samma skattekraft
av 23 520 kronor som han förut

hade i Stockholm på 24 000 kronor. Och
en person i grupp II måste sålunda
omvänt tjäna 480 kronor till, när han
bosätter sig i Stockholm, om han vill
behålla sin skattekraft. Jag hänvisar till
ortsavdragstabellerna.

Här försöker man skapa en millimeterrättvisa,
om vilken man ingenting
vet. Man får mycket liten ledning vid
bedömningen av skattekraften vid olika
inkomster och i olika ortsgrupper genom
sådana undersökningar som bevillningsutskottet
och statsutskottet
vill ha.

Till sist vill jag till herr Sundström
säga att det inte alls behövs något
»mod» för att företräda de åsikter vi
sålunda har i centerpartiet. Däremot
kanske det fordras litet kännedom om
fakta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna i både bevillningsutskottets
betänkande och statsutskottets
utlåtande.

Herr RYDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det sägs ju att ju mer
man vet om ett ämne, desto mer inser
man vad man inte vet om det. Nu har
vi fått höra en synnerligen uppriktig
förklaring från professor Wahlund, som
är expert på statistikens område, att
han i viss mån drar statistikens värde
på detta område i tvivelsmål. Det tycker
jag är sympatiskt av honom att erkänna.

Professor Wahlund frågade mig hur
jag menar att vi skall kunna finslipa
det instrument vi har. Ja, jag tror litet
mer på statistikens värde härvidlag,
och faktum är ju att professor Wahlund
själv framfört en del möjligheter. Han
sade att man kan finslipa på bostadsområdet,
på skatteområdet o. s. v. Jag
tror att man kan göra avsevärt mycket
mer, och när man kan göra någonting,
varför skall man då avstå från den
möjligheten? Och varför skall man avstå
från denna prisgeografiska undersökning,
innan man tar ställning till

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

Ortsgrupperingen inom beskattningen m. m.

den här frågan? Jag har mycket svårt som sade: Jag tror inte på emaljögon,
att förstå en sådan inställning. ty man kan inte se med dem.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Wahlund vill
jag bara säga att huruvida tvillingskapet
mellan löner och skatter skall kunna
upplösas återstår att se. Vi har en ganska
god erfarenhet av att lönegrupperingen
och skattegrupperingen i varje
fall hittills har följt varandra som skuggan
följer vandraren i solskenet. Det är
visserligen möjligt att det kan uppstå
tvister mellan de siamesiska tvillingarna,
vilket herr Larsson i Luttra påpekade,
men jag tror inte att de därför
har möjlighet att slita sig från varandra.
Faderskapet till de här tvillingarna svarar
erfarenheten själv för, och jag tycker
att bilden är fullt berättigad.

Vad beträffar det mod som behövs
för att framträda här, så hänförde jag
det modet till yrkandet på att vi skulle
fatta principbeslut på det bräckliga underlag
som ortsgrupperingsutredningen
är, vilken åberopats i denna debatt som
stöd för yrkandet.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Underlaget är inte så
bräckligt. Jag talade om utjämning av
de statistiskt mätbara levnadskostnaderna,
och där befinner jag mig på säker
mark.

Det var intressant att se att herr
Sundström kommit ifrån siamtvillingarna
nu. Nu går tvillingarna vackert
hand i hand i solskenet, och den bilden
beskriver situationen bättre.

Till herr Rydén vill jag bara säga att
hans konstaterande att jag inte litade
på statistiken är alldeles riktigt. Det
är nämligen en statistikers skyldighet
att säga ifrån, när han inte litar på
siffrorna, så att de inte missbrukas.
Men grundskillnaden mellan herr Rydén
och mig är hur vi vill använda statistiken.
Herr Rydén säger att han tror
litet mer på de här siffrorna än vad jag
gör. Det påminner mig om en person

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Den dyrortsgruppering
som vi för närvarande har framstår
för många som högst obillig, i all synnerhet
när man kan resa från en lägre
ortsgrupp, där man är bosatt, och till
en ort placerad i en högre ortsgrupp
och där köpa varor billigare. För någon
tid sedan hade vi här i kammaren en
debatt, som bland annat även berörde
lanthandelns problem. Det konstaterades
att köparna åkte förbi lanthandeln
in till städerna för att handla de varor
som tidigare hade köpts i lanthandeln.
Detta förmodar jag beror inte bara på
den rikare sortering man kan finna i
de större orterna, utan även på att man
kan köpa varorna billigare där, trots att
den ort där affärerna finns är placerad
i högre ortsgrupp.

Man har här diskuterat från olika utgångspunkter.
I bevillningsutskottets
betänkande sägs: »Från arbetsgivarhåll
har uttryckts farhågor för att landsbygdens
dragningskraft vid val av industriers
lokaliseringsort minskar, om vid
ett förverkligande av utredningsförslaget
lönekostnaderna på landsbygden
blir högre. Detta skulle motverka ett
differentierat näringsliv på landsbygden.
»

Utflyttningen från landsbygden i dag
beror ju på att människorna inte har
utkomstmöjligheter, därför att man inte
fått denna industrilokalisering. Det sägs
nu att om man flyttar upp grupp 2 till
grupp 3, så kommer denna obenägenhet
att placera industrierna på landsbygden
att accentueras.

Låt mig, herr talman, säga att jag
inte tror på detta resonemang. Det finns
nämligen industrier, placerade i ortsgrupp
2, där löneläget för de anställda
ligger betydligt högre än för samma
kategorier av industriarbetare i ortsgrupp
3. Det kan alltså enligt vad jag
förstår inte vara denna löneskillnad

8(j

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ortsgrupperingen inom beskattningen m. m.

som är det avgörande för om industrierna
blir placerade på landsbygden eller
inte.

Nu kunde man kanske tycka att jag,
med anledning av det resonemang jag
fört, för att vara konsekvent borde yrka
bifall till reservationen. Det kan jag
emellertid inte göra, beroende på att
man i detta sammanhang inte bara kan
tala om skattebortfallet, utan man måste
också ta hänsyn till de ökade utgifter
som kommunerna får i samband med
slopandet av ortsgrupp 2. När det gäller
det kommunala skattebortfallet kan
kommunerna inte avstå från dessa beräknade
9 miljoner utan får höja den
kommunala utdebiteringen. Höjer man
sedan lönerna för, de kommunalanställda,
innebär det ytterligare ökade utgifter
för kommunerna. Under sådana
omständigheter vågar jag inte nu följa
reservationens förslag. Däremot skulle
jag vilja understryka vikten av att man
skyndar på med den prisgeografiska
undersökningen, trots att jag i likhet
med professor Wahlund ställer mig
mycket skeptisk till de undersökningar
som tidigare utgjort underlag för förslag
i denna fråga. Det verkar som om
dessa utredningar inte skulle överensstämma
med verkliga förhållanden.

Jag skall, herr talman, inte ställa något
yrkande i frågan.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Till den siste talarens
resonemang vill jag bara foga den lilla
funderingen, att även om man räknar
med att få höja den kommunala utdebiteringen
en aning, blir konsekvensen
i alla fall den, att den sammanlagda
summan av statskatt och kommunalskatt
blir mindre, så att skattebetalarna ändå
tjänar på uppflyttningen.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Får jag då fråga herr
Larsson i Luttra: Om det blir så att

skattebetalarna tjänar på detta, vem
skall då betala skillnaden, alltså de
pengar som skattebetalarna tjänar?

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! För det första är det
ju så att om man genom höjningen av
ortsavdragen får ett litet mindre skatteunderlag
i kommunerna, så innebär det
en förmånligare behandling av kommunerna
i fråga om statsbidrag. Det utjämnar
en del av skillnaden. Och om man
för det andra får en viss höjning av
lönerna, såväl för kommunens anställda
som för andra inverkar detta även på
skatteunderlaget. Det kan ju helt enkelt
inte bli på det sättet, att ökningen av
kommunalskatten blir större än minskningen
av statskatten. Det skulle i så
fall vara i en kommun med mycket
underlig befolkningssammansättning.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag har inte haft tillfälle
att vara med vid statsutskottets
behandling av denna fråga. Däremot
har jag vid flera föregående tillfällen
följt denna fråga, då den varit föremål
för riksdagens behandling. Min mening
har varit ganska klar. Jag har varit
för ett avskaffande av dyrortsgrupperingen.
Från flera håll har man framfört
den synpunkten, vilken jag också
anslutit mig till, att vi borde försöka
avskaffa dyrortsgrupperingen etappvis.
För några år sedan avskaffade vi ju
också en av grupperna. Jag framförde
vid det tillfället, att denna fråga i mycket
hög grad borde vara lämpad för
förhandlingar mellan parterna och att
man vid ett slopande av dyrortsgrupperingen
också skulle kunna tänka sig
ett nytt system, där underhandlingar
mellan parterna fick komma in i bilden.

Jag vill inte heller undanhålla kammaren
den mening jag även då framförde,
nämligen att om man kunde avskaffa
ortsgrupp II, så skulle man i mycket
hög grad sanera detta område. Jag

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

Ortsgrupperingen inom beskattningen m. m.

vill bara framhålla det som ett bevis för
att jag inte stått främmande för även
denna avvecklingslinje.

Jag, och många av kammarens ledamöter
med mig, hälsade med tillfredsställelse,
alt man kunde hänskjuta denna
fråga till en utredning, där de olika
partierna blev representerade. Denna
utredning kom med sitt betänkande förra
året.

Vad beträffar skattegrupperingen har
man klart gått in för ett avskaffande.
Man har även kunnat föreslå ett omedelbart
slopande av ortsgrupp II. Jag
ansluter mig till den synpunkten, även
om det skulle dra med sig en kostnad
för staten. När det gäller den andra
delen har utredningen inte kunnat komma
till samma ställningstagande, utan
framhåller liksom när det gäller skattegrupperingen,
att man i första hand har
övervägt att förorda att ortsgrupp 2 slopas
och att kommunerna i denna ortsgrupp
flyttas till ortsgrupp 3. På denna
punkt säger utredningen, vilket framhållits
av herr Gustafsson i Stockholm,
att man kommit till den uppfattningen,
att vi inte bör begränsa oss till en sådan
åtgärd utan att hela grupperingen
i dess nuvarande form bör slopas. Här
går utredningen alltså ganska långt.
Man anser sig inte vara betjänt av ett
avskaffande av dyrortsgrupperingen
etappvis, utan man förordar att hela
lönegrupperingen slopas. I detta avsnitt
går utredningen på förhandlingsvägen.
Jag har, som jag nyss nämnde, förut
också framhållit möjligheten eller rent
av lämpligheten av alt föra in denna
fråga på förhandlingsvägen, även om
jag tidigare har talat om ett etappvis
slopande av lönegrupperingen. Det bör
dock emellertid inte ske på samma sätt
som för ett par år sedan, då man lät
lönegrupperingen stå kvar men införde
ett marknadstillägg som förryckte spänningen
mellan grupperna, utan här borde
man alltså i princip gå in för förhandlingar
när det giiller ett avskaffande
av denna lönegruppering över huvud

taget. Jag anser att det är den vägen
man bör gå, och ur den synpunkten
anser jag också att en prisgeografisk
undersökning är en av de viktiga delarna,
som så fort som möjligt bör realiseras,
inte efteråt utan så fort som
möjligt så att resultatet liksom kan bilda
förhandlingsgrund.

Om detta förslag har ju samtliga i utredningen
representerade partier varit
ense. Jag vill uttala den önskan, att man
också på detta sätt skall komma fram
till enighet, där denna fråga slutligen
skall kunna lösas.

Dessa synpunkter, herr talman, gör att
jag inte kan komma till något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan,
detta desto mer som reservanterna
själv framfört att en ändring inte
kan genomföras förrän tidigast den 1
januari 1960.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr förste vice talmannen beträffande
i bevillningsutskottets betänkande
nr B18 avsett principbeslut om
skattegrupperingens avskaffande propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen
i motsvarande del; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Luttra begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr B 18, såvitt avser
principbeslut angående skattegrupperingens
avskaffande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ortsgrupperingen inom beskattningen m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
rörande omröstningens utgång, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 120 ja och
78 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna del.

I den i betänkandet behandlade frågan
om antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen
gav herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen
i nu avsedd del; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i Luttra begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr B 18, såvitt avser
antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
i motsvarande del.

omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 116 ja och 85 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i detta avseende.

Bevillningsutskottets i förevarande
betänkande i övrigt gjorda hemställan
bifölls på framställd proposition.

Härefter gav herr förste vice talmannen
beträffande statsutskottets utlåtande
nr B 104 propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Kårby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 104, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Gustafsson i
Kårby begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
149 ja och 40 nej, varjämte 21 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit statsutskottets
hemställan.

Onsdagen den 10''december 1958 fm.

Nr B 15

§ 8

Blodundersökningslagens räckvidd

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr B 15, föranlett av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till ärvdabalk in. in.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! I första lagutskottets
memorial har man icke tagit ställning
till de principiella betänkligheter mot
lagförslaget, vilka bl. a. herr Henningsson
framförde, sannolikt därför att man
missförstått hans anförande. Han understryker
de risker som föreligger för
att man genom falska värderingar av
funna undersökningsresultat kan komma
att beröva ett barn både dess far
och dess arvsrätt.

Föreslagna vidgade släktundersökningar
skulle kunna ge ökad säkerhet
men endast under förutsättning att man
alltid arbetade med ett vetenskapligt
rent undersökningsmaterial. Så är inte
fallet alla gånger. Ett barn har en viss
bestämd blodgruppskombination, uppbyggd
av flera olika ärftliga faktorer.
Genom undersökning av barnets föräldrar,
far- och morföräldrar måste man
för att kunna fastslå barnets släkttillhörighet
någonstans hos dem återfinna
barnets arvsanlag; sker icke detta måste
man ifrågasätta den uppgivna släktskapen.

1 denna undersökningskedja är barnet,
dess mor, dess farmor och dess
mormor givna och fixa storheter; fadern,
farfadern och morfadern däremot
osäkra. De officiellt uppgivna fäderna i
första och andra led kan vara de biologiska
d:o men behöver inte vara det.
Hiir ligger problemets kärnpunkt och
dess osäkerhetsmoment — och detta är
vad herr Henningsson påpekade. Råkar
den sista länken i beviskedjan vara den
blodgruppskombination morfadern re -

spektive farfadern har, är det alltså av
avgörande betydelse både att den officielle
morfadern och den officielle farfadern
också är identiska med de verkliga,
biologiska d:o. Är så ej fallet, arbetar
man med ett orent vetenskapligt
material och drar falska slutsatser.

Om man icke tar reda på — i varje
enskilt fall — hur undersökningsmaterialet
förhåller sig i detta avseende,
d. v. s. om officiellt uppgivna släktingar
samtidigt är biologiska släktingar
eller icke, kan man riskera att man med
hjälp av blodgruppsfynden i mor- och
farföräldrargenerationen förklarar, att
den uppgivne barnafadern icke är barnets
far, trots att han är detta. Bevis
härför skulle man ha fått, om man i
stället efterforskat den riktige mor- respektive
farfadern och undersökt dem.

Barnets mor kommer då att stå som
lögnare, ty vetenskapen ljuger ju aldrig,
än mindre gör vetenskapsmännen det.

Det har sagts att vetenskapsmännen
uppgivit, att man för berörda parter i
dessa vidgade släktundersökningar aldrig
uppenbarar, om undersökningen avslöjat
någon otrohet. Skall lagen fungera
rättvist, måste man framför allt vid
osäkra fynd, men även där man får
fynd som verkar säkra och självfallna,
ta reda på om man arbetat med ett säkert
och rent undersökningsmaterial
eller med ett som endast varit skenbart
tillförlitligt.

Detta betyder, såvitt jag kan förstå,
att man måste fråga varje mormor om
hon varit otrogen — detta främst för
att skydda den uppgivne barnafaderns
rätt — samt fråga varje farmor samma
sak — detta för att främst skydda moderns
och barnets rätt.

Vi saknar i memorialets utredningsdirektiv
framför allt följande två frågeställningar: Hur

ofta har redan nu utförda frivilliga
släktundersökningar jämfört med
de till barn, mor och uppgiven barnafader
begränsade undersökningarna givit
möjligheter att i ökad omfattning
fastställa ett osäkert faderskap? Med

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Blodundersökningslagens räckvidd

andra ord: Behövs lagen över huvud
taget?

Hur stora risker föreligger att man
genom denna släktundersökning berövar
ett barn dess far och dess arvsrätt;
kan detta beräknas ske i fler fall än där
man kan infånga en biologiskt osäker
barnafader?

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag skulle önska att här framdragna
frågeställningar beaktades vid den
fortsatta utredningen om detta lagförslag,
och jag vill sluta med det påpekande
medicinalstyrelsen gjort: »Det
får anses att den medicinska vetenskapen
har sin begränsning även vid en
fortsatt snabb utveckling av densamma,
och det får antagas, att vetenskapen
aldrig skall kunna avlocka livet självt
alla dess hemligheter».

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Då denna fråga förekom
till debatt i kammaren den 19 november,
måste jag tyvärr på grund av sjukdom
avlägsna mig, så att jag inte kunde
delta i debatten. Det beklagar jag mycket.
Jag tror att jag eljest skulle ha
kunnat tillrättalägga en del av de missförstånd,
som då kom till uttryck.

Då här inte har rests något yrkande
kanske det inte är nödvändigt att jag
går in på alltsammans, men å andra sidan
andades fru Sjövalls anförande här
en sådan misstro till att man över huvud
taget skulle kunna komma fram till
någon säkerhet på detta område, att jag
gärna vill lämna en mera utförlig redogörelse
för detta lagförslag, dess innebörd
och bakgrunden till det och slutligen
beröra även några av de invändningar
som anförts mot det.

På vetenskapens nuvarande ståndpunkt
kan ett barns härstamning på
fädernet i allmänhet inte fastslås med
absolut visshet och det är osäkert om
detta någonsin skall bli möjligt i full

utsträckning. Detta gäller självfallet i
princip i lika mån utomäktenskapliga
barn och barn i äktenskap, men beträffande
den sistnämnda gruppen behöver
någon tvekan om härstamningen
vanligtvis inte uppstå i praktiken.

Det har alltid varit och är tyvärr alltfort
något av ett olycksöde att vara
född utom äktenskapet. De utom äktenskap
födda barnen intar en särställning,
som är så mycket mer beklaglig som
den, då den tidigt i barnaåren tydligt
förnimmes av den det gäller, synes obegriplig
och ofattbar. För många känsliga
barnasinnen har detta genom tiderna
inneburit lidande, särskilt som andra
barn och vuxna långtifrån alltid visat
den hänsyn, som bort vara självfallen.
Mödrarna, som i allmänhet i motsats till
fäderna kommit att stå barnen nära,
har ofta fått lida med dem. Här kan
man verkligen tala om tragedier i det
tysta.

Jag tror, att det är en ganska allmän
erfarenhet, att män som utpekats som
fäder till sådana barn, i inte så liten
utsträckning sökt slingra sig från sina
förpliktelser. Man kan i någon mån
förstå en sådan negativ inställning i de
fall, då vederbörande tror sig veta, att
han inte varit ensam om att ha sådan
förbindelse med kvinnan i fråga, som
kan ha resulterat i barnet, och därför
med skäl ansett sig vara oviss om huruvida
han verkligen är fader till barnet
eller rent av ganska säker på att detta
inte är fallet. Tidigare hade man mycket
små möjligheter att i sådana fall
nå fram till ett biologiskt riktigt avgörande
om faderskapet. Man fick nöja
sig med att få fatt i någon som kunde
vara far till barnet. Man inskränkte sig
till ett ganska grovt bedömande, om
barnet med hänsyn till utvecklingsgraden
vid födelsen kunde anses vara avlat
vid samlag, som ägt rum vid viss angiven
tid. Det är först sedan vetenskapens
rön på blodgruppsforskningens område
kunnat utnyttjas vid faderskapsbedömningen,
som man fått större möjlig -

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr 1115

heter att få fram det biologiskt riktiga
faderskapet. Med nu gällande regler är
denna möjlighet emellertid så till vida
begränsad, som invändning från en påstådd
barnafaders sida att modern haft
samlag även med annan under konceptionstiden
endast med framgång kan göras,
om det av särskilda skäl är tveksamt,
att han är far till barnet. Bevisning
om att annan kan vara fader får därför
i regel inte föras, såvida inte några särskilda
omständigheter talar emot den
instämde mannens faderskap.

Det har visat sig, att undersökning av
blodprov från föräldrar till barnets mor
och till den man, som det finns anledning
anta vara barnets fader, samt från
syskon till barnet kan ge avgörande eller
betydelsefulla resultat för bedömande
av faderskapet. Detsamma gäller om
andra antropologiska undersökningar
av samma krets av personer.

Redan i samband med framläggande
av förslag till föräldrabalken föreslog
regeringen, att rätten på yrkande av
part, där så kunde visa sig erforderligt,
skulle kunna förordna om sådan undersökning.
Tre av lagrådets fyra ledamöter
avstyrkte emellertid då en utvidgning,
och det gjorde även utskottet. Utskottet
ansåg visserligen, att det obehag
en undersökning medförde i regel
var ringa, men då på vetenskapens dåvarande
ståndpunkt möjligheten att
komma till klarhet i faderskapsfrågan
genom undersökning av anförvanter förelåg
endast i mycket få fall, ansåg utskottet,
att grundsatsen om den kroppsliga
okränkbarheten borde upprätthållas.
Detta blev också riksdagens beslut.

Frågan om ett såvitt möjligt materiellt
riktigt fastställande av faderskap
till barn utom äktenskap har senare
kommit särskilt i förgrunden i samband
med frågan om införande av arvsrätt
efter fader och fädernefränder för dessa
barn. Denna fråga har varit uppe i riksdagen
ett flertal gånger ända sedan
1917, och redan 1936 beslöt riksdagen
att anhålla om en allsidig och förut -

Blodundersökningslagens räckvidd

sättningslös utredning angående de
utomäktenskapliga barnens rättsliga
ställning. I det till lagrådet på sin tid
remitterade förslaget till ny ärvdabalk
föreslog också dåvarande justitieministern
införande av sådan arvsrätt. Att
förslaget om en utvidgning av de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt har
starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen
framgår av att det bara var ett
fåtal av de remissinstanser, som hördes
över ärvdabalkssakkunnigas förslag, vilka
på principiella skäl avstyrkte förslaget.

En del av de tillstyrkande instanserna
ansåg emellertid, att förslaget inte borde
genomföras förrän fastställandet av faderskapet
till barn utom äktenskap kunde
ske med fullständig visshet eller i
varje fall med betydligt större säkerhet
än för närvarande.

Ärvdabalkssakkunniga hade på grund
av riksdagens tidigare ställningstagande
inte föreslagit någon utvidgning av undersökningsskyldigheten.
Några remissinstanser
fann beklagligt, att de sakkunniga
inte återkommit med det tidigare
förslaget. Bland de instanserna
märktes sådana som medicinalstyrelsen
och Svea hovrätt.

Justitieministern, som ansåg en ändring
av reglerna för fastställande av
faderskap utgöra förutsättning för att
de utomäktenskapliga barnen skulle få
arvsrätt, hit utarbeta förslag till sådana
ändringar — jag skall inte här gå in
på dem — och i samband därmed också
det nu framlagda förslaget till utvidgning
av undersökningsskyldigheten.

Lagrådet gick emellertid emot förslaget
om arvsrätt för de utom äktenskap
födda barnen, och något förslag därom
förelädes inte riksdagen, men jag tror,
att det kan vara av intresse i detta sammanhang
att något redogöra för vad lagrådet
yttrade.

Lagrådet anförde bland annat, att
svårigheten att med tillräcklig säkerhet
fastställa faderskapet alltfort utgjorde
ett avgörande hinder mot att generellt

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Blodundersökningslagens räckvidd

tillerkänna de utomäktenskapliga barnen
arvsrätt. Vid förnyad prövning av
frågan syntes det enligt lagrådet förtjäna
övervägas — förutsatt att möjligheten
att utesluta eller bevisa faderskap
ej då kommit i lielt förändrat läge
— att begränsa reformen till de fall,
då tvivel om faderskapet icke råder.

Det är sålunda ingen tvekan om att
om arvsrätt någon gång skall införas för
barn utom äktenskapet det är nödvändigt
att tillvarataga all den bevisning
angående sådant barns börd, som det är
möjligt att få fram.

Trots att justitieministern inte ansett
sig nu böra framlägga förslag om
arvsrätt för de utomäktenskapliga barnen
eller om ändring av bestämmelserna
rörande fastställande av faderskap
har han ansett de nu föreslagna ändringarna
rörande vidgad möjlighet att
förordna om blodundersökning m. m.
bli av sådant värde, att de borde genomföras,
oavsett därmed förenade olägenheter,
och lagrådet har lämnat detta förslag
utan erinran.

Utskottet tillstyrkte med endast ett
par blanka reservationer bifall till propositionen.
Utskottet hade funnit, att
blodgruppsforskningen gått starkt framåt
sedan frågan senast behandlades i
riksdagen och att betydelsen av att erhålla
möjlighet att underkasta anförvanterna
en undersökning på senare tid
ökat väsentligt vad gällde blodgruppsbestämningen.
Även beträffande annan
antropologisk undersökning saknades
inte skäl att hålla möjligheten öppen
att undersöka anförvanter. Utskottet ville
därför inte motsätta sig den föreslagna
utvidgningen.

De invändningar, som i debatten här
i kammaren riktades mot utskottets
ställningstagande, var i huvudsak av fyra
olika slag.

Det första var, att det vore olämpligt
att tvångsvis skaffa fram material för
vetenskaplig forskning, det andra, att
det vore ett väsentligt ingrepp i den
personliga integriteten, det tredje, att

det inte skulle lämna värdefulla resultat
annat än i undantagsfall eller rent
av ofta kunna lämna oriktiga resultat,
och det fjärde, att det kunde åstadkomma
svåra personliga tragedier.

Vad beträffar den första invändningen
är denna invändning helt oberättigad
när det gäller blodgruppsområdet.
Det vetenskapliga underlaget är här
utomordentligt omfattande, och dessa
blodprov från anhöriga begäres endast
i rent praktiskt syfte, nämligen att på
grundval av vetenskapens redan vunna
rön komma till klarhet i den föreliggande
faderskapsfrågan utan någon bitanke
på forskning. Att dessa undersökningar
såväl som alla andra blodundersökningar
understundom kan som bifynd
ge resultat av vetenskapligt värde
är en helt annan sak. Detsamma torde
gälla om antropologiska undersökningar.
Beträffande dem tillkommer, att de
ju blir mera sällsynta, då de tillgrips
först sedan blodgruppsundersökningar
verkställts utan att ge resultat eller tillräckligt
pålitligt resultat.

När man från olika håll framhållit, att
man här skulle på ett otillåtet och
olämpligt sätt framskaffa forskningsmaterial
för vetenskapsmännen är detta
sålunda alldeles felaktigt. Att såsom
iru Sjövall gjorde i den tidigare debatten
jämföra dessa två gånger av olika
socialdemokratiska regeringar med olika
justitieministrar och med nio års
mellanrum framlagda förslag om blodprov
beträffande anhöriga, som nu senast
tillstyrkts av ett enhälligt lagråd
och, låt vara med ett par blanka reservationer,
av ett enhälligt utskott,
med vad som på sin tid förekom i Hitlertyskland
måste vara att skjuta över
målet.

Den kroppsliga integriteten såsom något
okränkbart är inte något en gång för
alla bestämt. Vad som utan vidare står
klart är väl, att man inte får göra något
mera avsevärt ingrepp i den kroppsliga
integriteten för att tjäna ett annat i och
för sig behjärtansvärt syfte, såvida det

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

inte är av största betydelse fqr hela samhället
som t. ex. när man kallar ut alla
män för att offras i ett krig för fosterlandets
frihet. Det måste ju vara ett sådant
tillåtet ingrepp i den kroppsliga
integriteten. Men det blir alltid fråga
om en avvägning, och uppfattningen om
vad som kan tillåtas eller inte växlar
från tid till annan och från land till
land. Jag kan nämna en sådan sak som
skyddskoppympningen, där tvånget ju
länge upprätthölls mycket strängt. När
smittkopporna inte längre blev så vanliga,
jämkade man på detta tvång.

Vi kan ta frågan om isolering av
smittobärare. Man har ju ansett sig
kunna under långliga tider isolera sådana
utan att de varit på något sätt inblandade
i smittans uppkomst eller
spridning. Man har inte vetat någonting
om den saken. I Finland får man t. ex.
inte mot vederbörandes vilja ta blodprov
på en aldrig så berusad motorfordonsförare.
Där har man tydligen en
mycket strikt gräns för ingrepp i den
kroppsliga integriteten.

Människorna är inte bara enskilda
personer, var och en sig själv nog, utan
också samhällsmedlemmar. I andra
mycket väsentliga hänseenden måste vi
finna oss i ingrepp i vår rättssfär av
hänsyn till andra människor och till
samhällets intresse. Det är väl påtagligt
för alla och envar, att den utveckling,
som på olika områden ägt rum, till
mycket stor del avsett att hjälpa de
svaga, att ge dem möjlighet att få sin
rätt, för vilka det är svårt eller omöjligt
att själva skaffa sig den. Om det är
fråga om ett obetydligt ingrepp i den
kroppsliga integriteten medan däremot
står ett samhällsintresse av mycket stor
vikt, som inte kan på annat sätt tillgodoses,
är det omöjligt att inse, att det sistnämnda
intresset utan vidare skall vika.

När fru Sjövall såsom jämförelse drog
upp frågan om blodprov vid eventuell
rattonykterhet, varom någon egentlig
misstanke inte föreligger, var det ett
mycket dåligt exempel. Vem som helst

Blodundersökningslagens räckvidd

kan ju förstå, att samhällsintresset av
att få ett faderskap riktigt fastställt inte
på något sätt kan jämföras med intresset
av att till varje pris få reda på om en
person, som inte skäligen kan misstänkas
för rattonykterhet, inte ändå har
druckit sprit. Det var för övrigt i den
rattfylleridebatt, som fru Sjövall åsyftade,
inte tal om blodprov i detta sammanhang
utan om det skulle vara tillåtet
att i samband med trafikövervakning
tvinga personer, som inte i och för sig
kunde mistänkas för rattonykterhet, att
andas i drunkometer för att man skulle
få en uppfattning om i huru stor utsträckning
förare körde med sprit i
kroppen. Det ansågs inte lämpligt att
man vid vanliga trafikkontroller skulle
kunna sätta drunkometrar framför alla
möjliga hedervärda människor, som befann
sig ute i trafiken och som man
inte på något sätt kunde misstänka för
rattonykterhet.

Till vilka är det nu som man kan vilja
utsträcka undersökningsplikten, när det
gäller faderskapsbevisningen? Jo, till
vissa närstående till barnet eller till
personer, som på goda grunder kan antagas
vara närstående. Det vill synas,
som om det skulle vara både rätt och
naturligt att om avgörande och betydelsefulla
resultat för bestämmande av
faderskapet till ett barn kan vinnas genom
undersökning av vissa anförvanter
också kräva att dessa ställer sig till förfogande
härför. I huru många andra
hänseenden och väl så påkostande får
inte särskilt föräldrar träda till och
bistå sina barn och syskon sina syskon.
Då det göres gällande, att den ifrågavarande
personkretsen inte har med saken
att göra, är det en sanning med
mycket stor modifikation. Föräldrar
och barn har liksom syskon alltid med
varandra att göra.

Man kan säga, att man får nöja sig
med att verkställa de undersökningar,
som kan genomföras på frivillighetens
väg. Det låter bra. Detta har hittills
kunnat ske i 80 fall om året, men det

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Blodundersökningslagens räckvidd

är bara en bråkdel av de fall, där sådan
undersökning varit erforderlig. I ett
övervägande antal fall har man inte
kunnat uppnå resultat på frivillighetens

väg.

Denna fråga om utvidgning av undersökningsplikten
bör självfallet bedömas
rent principiellt. Antingen är det här
fråga om ett ingrepp av sådan natur,
att det inte bör få göras utan vederbörandes
samtycke, eller är detta inte fallet.
I vilket fall som helst synes det
inte böra få vara avgörande, i hur stort
antal fall undersökning kan komma i
fråga. Vad som i debatten anförts om
risken med en utvidgning av kretsen
av undersökningsfall på grund av ett
ändrat uttryckssätt i 1 § första stycket
sista punkten synes för övrigt väsentligen
bero på missförstånd. Anledningen
till ändringen har kommenterats i propositionen.
Jag skall inte gå in närmare
på saken, men att någon nämnvärd
ändring i praxis inte avsetts härmed
torde stå klart för alla, som sysslat
med dessa frågor. Jag erinrar om att
— som jag förut påpekat — det endast
är i undantagsfall som en annan man
än den, som påstås vara far, kan bli
inblandad. Att en domstol skulle, som
fru Sjövall synes tro, på lösa antaganden
förordna om undersökning faller på sin
egen orimlighet. Det måste sammanhänga
med att fru Sjövall inte vet hur
rättsväsendet arbetar. En garanti mot
att lösa antaganden skulle läggas till
grund ligger ju för övrigt i att vederbörande
innan förordnande om undersökning
meddelas skall få tillfälle att
yttra sig härom.

Jag kommer så till frågan om det
här är ett sådant ingrepp, att det inte
bör tillåtas. Vad beträffar obehaget i
samband med tagande av blodprov, torde
ingreppet inte vara svårare än vad
som ofta är fallet, när viktiga sociala
eller rättsliga intressen föreligger. Även
fru Sjövall anser det vara ringa. Obehaget
med antropologisk undersökning
kan väl så till vida anses större som

en sådan undersökning inte kan verkställas
lika smidigt som tagande av blodprov
hos vilken läkare som helst utan
det kan bli fråga om att vederbörande
skall inställa sig på någon institution.
Det är dock inte värre än t. ex. plikten
för varje svensk medborgare att infinna
sig vid ett fjärran beläget tingsställe för
att vittna om något, som vederbörande
sett eller hört. Medicinalstyrelsen har
också ansett det troligt, att det obehag,
som en person tidigare kunnat känna
inför en läkarundersökning eller provtagning,
till följd av skärmbildsundersökningar,
blodgivarkampanjer och förbättrad
medicinsk folkupplysning i övrigt
numera i det allmänna medvetandet
reducerats i sådan grad, att en skyldighet
av förevarande slag av svenska folkets
flertal inte längre skulle uppfattas
som en lädering av den kroppsliga
okränkbarheten.

Utskottet har ju för övrigt understrukit,
att undersökning inte skall få förekomma
i andra fall än då den utredning,
som eljest står till buds, inte ger tillräckliga
möjligheter att fastställa faderskapet,
utan behöver fullständigas, och
att annan antropologisk undersökning
än blodundersökning endast i undantagsfall
borde kunna påtvingas någon.

Den utan tvekan viktigaste invändningen
mot den föreslagna utvidgningen
av blod provstagningen är möjligheten,
att dessa undersökningar skulle
kunna förorsaka personliga tragedier
genom avslöjanden. Att förfaringssättet
skulle medföra, att ett för vederbörande
okänt adoptionsförhållande skulle avslöjas,
torde vara så sällsynt, att det
saknar större praktisk betydelse. Dessutom
avses ju, att de som föreläggas
undergå undersökning skall ha möjlighet
att yttra sig i frågan, varigenom det
i sådant fall diskret kan ordnas så, att
det inte blir någon undersökning. Även

de fall, där en persons illegitimitet är
känd för båda hans juridiska föräldrar,
torde saken diskret kunna ordnas på
detta sätt. Vi får ju genom alla välmenta

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

råd som lämnas i tidningarna veta, hur
farligt det är att inte underrätta barnen
om vad som är rätt och sanning i detta
hänseende. Det bör alltså föräldrarna
på ett ganska tidigt stadium och redan
före skolåldern tala om för sitt adoptivbarn.
Annars kan det bli en riktig
förtroendekris mellan barnet och adoptivföräldrarna
om barnet senare skulle
få reda på rätta förhållandet.

Ett mycket stort avseende har i debatten
fästs vid att otrohet av modern
till en man, som kan antagas vara fader
till ett barn, skulle kunna uppdagas.
Fru Sjövall har sagt, att otrohet nu en
gång inte är någon alldeles sällsynt
företeelse. Jag skall inte yttra mig om
hur pass vanlig den kan vara, fastän
man kan göra vissa små iakttagelser
även från den utkikspunkt jag har i en
domstol. Jag vill dock tro, att den är
ganska sällsynt. Hur sällsynt skall det
då inte vara, att en otrogen hustru med
en annan man än sin make fått en son,
som i sin tur antages vara far till ett
barn utom äktenskap eller ett barn fött
inom en annan mans äktenskap med
barnets mor och därtill förhållandena
är sådana att blodprov på honom själv,
barnet och barnets mor inte ger resultat,
utan det anses erforderligt, att föräldragenerationen
undersökes! Detta
har hittills ansetts erforderligt bara i
*/5 av de fall, då blodundersökning förekommit,
och blodundersökning förekommer
i sin tur för närvarande bara
för utrönande av faderskapet till en del
av de utom äktenskapet födda barnen.

T ett stort antal fall erkännes ju faderskapet
eller också gifter modern sig
med fadern. Men det är sant att det kan
förekomma, och det har också inträffat.
Bland de mycket talrika fall av förfädersundersökningar,
som under årens
lopp frivilligt utförts på statens rättskemiska
laboratorium, har det funnits
några enstaka fall där mannens illegitimitet
upptäckts. Men någon skada har
inte skett på grund därav.

Man kan för övrigt fråga sig, om sam -

Blodundersökningslagens räckvidd

hällets intresse av att ett i och för sig
sällsynt fall av otrohet blir för alltid
förborgat är större än intresset av att
ett jämförelsevis stort antal barn får
en riktig far eller, för att vända på saken,
än att ett icke ringa antal personer
felaktigt kommer att anses som fäder
till barn, då deras faderskap kunnat
uteslutas, därest en undersökning av
anförvanter fått ske.

Dessutom är det så, att redan nu avgi''res
i sådana fall icke något utlåtande,
vari illegitimiteten avslöjas, och det
meddelas inte heller i protokollet något
om förfädernas blodgrupper. Formuleringen
är endast den, att blodundersökningen
av föräldrarna icke givit något
resultat av värde för faderskapsfrågans
bedömande. Samma förfaringssätt användes
av tekniska skäl även i en del
andra fall, och man kan alltså inte säga
alt formuleringen avslöjar att det är
fråga om någon otrohet. På detta sätt
torde risken av att framkalla familjetragedier
praktiskt taget ha avvärjts.

Något formellt hinder för detta skonsamma
förfaringssätt kan inte anses föreligga,
då den sakkunnige givetvis inte
har skyldighet att i sitt utlåtande medta
fakta som är irrelevanta för bedömningen
av ärendet. Fru Sjövalls funderingar
om vad domaren och läkaren
skall göra i ett fall, där otrohet förrycker
resultatet, är således fullständigt
onödiga. Utskottet har för sin del räknat
med att medicinalstyrelsen skulle
lämna erforderliga föreskrifter om vad
som i olika fall är att iaktta till undvikande
av icke önskvärda konsekvenser
av verkställda undersökningar.

Såsom jag tidigare nämnt har man
numera på statens riittskemiska laboratorium
cirka 80 ärenden om året, som
gäller blodundersökning av parternas
föräldrar eller någon av dem. Av dessa
SO ärenden ger i 7 å 8 fall eller bortåt
JO procent förfädersundersökningen
möjlighet till uteslutning av den för faderskapet
utpekade mannen. Ännu vanligare
är att dessa förfädersundersök -

96 Nr B 15 Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

ningar ger värdefulla resultat för sannolikhetsbedömande,
alltså ökar eller
minskar faderskapssannolikheten. Men
såsom jag tidgare sagt utgör dessa 80
ärenden, där det på frivillighetens väg
skett en undersökning, endast en bråkdel
av de ärenden, där blodundersökning
av anförvanter varit önskvärd.
Man förstår alltså att det finns ganska
inånga fall, där det helt enkelt blir felaktiga
fäder till barnen och barnen således
inte får rätt faderskap fastställt.

De enda felaktigheter, som metoden
att undersöka förfäder kan framkalla,
inskränker sig till de fall, som jag nyss
berört och där det juridska föräldraskapet
inte motsvaras av ett biologiskt
föräldraskap. I alla andra fall ger förfädersundersökningarna
inte bara ökad
möjlighet till uteslutningar och sannolikhetsbedömande
utan bidrar också väsentligt
till att undanröja de felmöjligheter
som undersökningar av blodprov
enbart från parterna och barnet i speciella
fall kan medföra.

Jag skall inte fortsätta längre, herr
talman, fastän jag har en del ytterligare
att säga. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i förevarande memorial.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten A

Lades till handlingarna.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Föredrogos vart efter annat

konstitutionsutskottets memorial nr
B 9, angående uppskov med behandlingen
av frågan om ny stadga om ersättning
för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr Bl, i
anledning av väckta motioner om utredningar
dels rörande lämpliga företagsformer
för affärsmässig statlig och

kommunal verksamhet, dels rörande
handhavande av kommunal verksamhet;
och

statsutskottets utlåtande nr B 97, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående bestridande med statsmedel
av den å svensk sjöfart och handel vid
passage av Suezkanalen utgående tillläggsavgiften
till täckande av Förenta
Nationernas kostnader för kanalens
röjning.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 10

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr B 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under fjärde
huvudtiteln gjorda framställningar
rörande vissa rationaliseringar i krigsmaktens
fredsorganisation jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
B1 under fjärde huvudtiteln (punkt

1), under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 6 juni 1958, bland annat
föreslagit riksdagen att godkänna i
propositionen 1958:110 under punkten
1 angivna riktlinjer för försvarets utformning.

Departementschefens förslag innebar
bl. a. att Sundsvalls luftvärnskår (Lv 5)
skulle indragas ävensom Livregementets
husarer (K 3), varvid Upplands
signalregementes kompani i Skövde
(SISk) skulle kvarbliva i K 3:s kaserner
och ombildas till en signalkår (S 2).

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Axel Johannes Andersson (I:B
102) och den andra inom andra kam -

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

Rationaliseringar i krigsmaktens

maren av herrar Anderson i Sundsvall
och Fröding (II: B 134), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 110 måtte besluta att
med indragningen av Sundsvalls luftvärnskår
skulle tills vidare anstå samt
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning angående de
ekonomiska och beredskapsmässiga
konsekvenser, som uppkomme i samband
med förflyttningen av den utbildning,
som nu ombesörjdes av Lv 5,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Sundström in. fl. väckt motion
(II: B 54), vari hemställts att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t hemställa att,
med beaktande av vad i motionen anförts,
en jämkning i arméns framtida
organisation företoges innebärande att
Kungl. Livregementets husarer bibeiiölles
och detta oavsett om det till inköp
föreslagna övnings- och skjutfältet
vid Gullberg komme till stånd eller
icke.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom motionerna I:B 102 och
II: B 134 samt II: B 54, godkänna i propositionen
1958:110 under punkten 1
angivna rationaliseringar i krigsmaktens
fredsorganisation, dock dels att Lv 5
skulle kvarbliva i Sundsvall och att motsvarande
begränsningar och besparingar
skulle vidtagas i övrigt inom fredsorganisationen,
dels ock att den spaningsuthildning,
som bedreves vid K 3,
skulle vid förflyttning till annat förband
där hållas samlad såsom en enhet
i utbildningshänseende.

1 motiveringen anförde utskottet
bl. a.:

Vid bifall till förslaget om Lv 5:s bibehållande
är det enligt utskottets mening
nödvändigt, alt häremot svarande
begränsningar och besparingar göras
genom fredsorganisatoriska rationaliseringar,
i främsta rummet inom luftvärnet.

fredsorganisation

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Åkerström och Persson
i Växjö, vilka ansett att i utskottets
hemställan orden »och att» bort utbytas
mot »under förutsättning av att»;

2) av herr Malmborg, som ansett att
i ovan intagna stycke av motiveringen
orden »i främsta rummet inom luftvärnet»
bort utgå;

3) av herr O hlon;

4) av herr Bergman;

5) av herr Holmquist:

(i) av herr Åkerström;

de fyra sistnämnda utan angivna yrkanden.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Kammarens ledamöter
har säkert i minnet vad som förevarit
i försvarsfrågan, hurusom den parlamentariskt
tillsatta försvarsberedningen
den 18 februari i år avgav ett utlåtande
rörande de allmänna riktlinjerna
för krigsmaktens fortsatta utveckling
och att som underlag för beredningens
förslag låg en överenskommelse
mellan de fyra demokratiska partierna
här i riksdagen.

I den proposition, som sedermera
framlades av försvarsministern och vilken
i allt väsentligt utformats i överensstämmelse
med försvarsberedningens utlåtande,
uttryckte försvarsministern sin
stora tillfredsställelse med att försvarsfrågan
ännu en gång kunnat lyftas över
partigränserna och betonade att detta
var av stor betydelse inte minst utåt och
vittnade om en enig nations vilja att
värna sin frihet och sitt oberoende.

Riksdagen beslöt också vid sommarriksdagen
i stort sett i överensstämmelse
med propositionen; dock skedde på
statsutskottets förslag ett uppskov beträffande
de frågor som berörde med
försvarsomläggningen sammanhängande
indragningar eller uppdelningar av

Andra kammarens protokoll 1958. Nr B 15

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

förband och utbildningsanstalter. Det
var knappt om tiden under sommarriksdagen
och utskottet ansåg sig behöva
ytterligare överväga de framlagda förslagen.
Vi inom statsutskottets första avdelning
ville också om möjligt få tillfälle
att genom besök vid förbanden personligt
studera de föreslagna indragningarna
och förflyttningarna. Det är
dessa uppskjutna frågor som nu ligger
på riksdagens bord för avgörande.

Jag skall inte bli långrandig i mitt
redovisande av det utskottsutlåtande
som nu behandlas. Utskottet tillstyrker
— med ett par ändringar — Kungi.
Maj:ts proposition. Utskottet avviker
från försvarsministerns förslag beträffande
Sundsvalls luftvärnskår (Lv 5),
som enligt detta skall uppdelas. Utskottet
har funnit starka försvarsorganisatoriska
skäl tala för att denna kår skall
bestå och motsvarande begränsningar
och besparingar sökas på annat håll. Vi
anser vidare att det spaningsförband
som nu utbildas på K 3 i Skövde inte
skall uppdelas utan i utbildningshänseende
sammanhållas såsom en enhet. Vi
utgår ifrån att det skall kunna förläggas
till något pansarinfanteriregemente.

Det har ifrågasatts, om inte utskottet
skulle föreslå att ställningstagandet till
den omorganisation av förband som
Kungl. Maj:t föreslår måtte uppskjutas
till våren, i synnerhet som försvarsministern
inte kunnat åstadkomma något
förslag till artilleriskjutfält. I fråga
om artilleriskjutfält har statsrådet, såsom
man kan läsa i utskottets utlåtande,
meddelat att han nu avser att genom
särskilda sakkunniga omedelbart igångsätta
en utredning i saken.

Vid närmare övervägande har utskottet
emellertid blivit fullständigt enigt om
att när riksdagen i juli månad fattade
beslut rörande den nya försvarsorganisationen
och därvid förutsatte att vissa
omändringar och indragningar av förband
måste till för att begränsa de samlade
försvarsutgifterna och samtidigt
täcka kostnaderna för en kvalitetshöj -

ning — inte minst i fråga om beväpning
och utbildning — så måste också
detta beslut utan dröjsmål verkställas.

Det är ingen anledning dölja att olika
meningar gjort sig gällande inom utskottet
vid behandlingen av dessa verkligen
svåra frågor. Många är också de
framställningar som gjorts till utskottet
både från militärt håll och från berörda
orters sida. Utskottet har dock efter
många föredragningar och redogörelser
från sakkunnigt håll kunnat i allt väsentligt
samla sig till ett enhälligt förslag.

Det är säkert även vid detta följdbeslut
av försvarspropositionen av mycket
stort värde att enigheten inom riksdagen
består.

Efter denna mycket kortfattade översikt
av utskottsutlåtandet, vill jag, herr
talman, komma med ett mera personligt
uttalande. Kanske det är flera av mina
utskottskamrater som gjort samma erfarenheter
som jag. Jag har under våra
sammanträffanden med militär personal
i olika tjänsteställningar -—- det har
skett under besök ute i landet och det
har skett vid olika föredragningar och
diskussioner i denna fråga — alldeles
särskilt fäst mig vid med vilket allvar
och intresse dessa militärer fullgör sin
uppgift. Det är därför inte svårt att
förstå deras uppriktiga oro och bekymmer
inför så här stora omändringar.
Till detta kommer så ovissheten för
många beträffande deras och deras familjers
framtidsmöjligheter. Det kan ju
bli fråga om besvärliga förflyttningar,
det kan också bli fråga om huruvida
fortsatt anställning skall kunna beredas.
Utskottet har understrukit sitt tidigare
gjorda uttalande, att skälig hänsyn måste
visas den personal som nu kan komma
att utsättas för betydande personliga
olägenheter.

Herr talman! Jag anhåller att få yrka
bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

den debatt vi hade under sommarriksdagen.
Beträffande motiveringen för
mitt ståndpunktstagande i denna fråga
kan jag hänvisa till min motion i våras
nr 525 och det anförande jag höll vid
sommarriksdagen. Jag vill dock understryka,
att utskottet vid det tillfället
sade att det ville ha tid på sig för att
sätta sig in i de svårbedömbara frågor
man hade sig förelagda.

När jag nu, herr talman, ser resultatet
av utskottets arbete har jag en känsla
av att utskottet icke har försökt
komma ifrån sitt kvantitetstänkande.
För min del har jag understrukit att vi
både av ekonomiska, personella och
andra hänsyn måste försöka se till att
vårt försvar — tekniskt sett — blir så
sammansatt, att det kan prestera åtminstone
ett litet försök till att försvara
oss. Nu bygger vi upp en försvarsorganisation
som — ingen kan bestrida det —
blir så kostsam, att vi för lång tid framåt
inte har möjligheter att följa med
den tekniska utveckling som vi inte kan
hindra.

Jag vill också påminna om att räkningen
för de utgifter vi band oss för i
somras nu kommer. Man bär signalerat
en ny skatt. Det är ju egentligen en försvarsskatt
— man må sedan kalla den
arbetslöshetsskatt eller vad som helst. I
och med att kammaren band sig för
försvarsutgifter av denna storleksordning
måste vi vara på det klara med att
vi icke ekonomiskt kan klara denna utfästelse
med mindre än att svenska folket
åtar sig mycket väsentliga bördor
för framtiden.

När man liiser det korta utskottsutlåtandet
får man en känsla av att utskottet
nu är mindre säkert på öB:s utredningar
och förslag än vad det var i
somras.

Jag vågar nog säga alt det är orimligt
all utan en noggrann prövning och noggrann
utredning av denna fråga binda
sig vid olika utgifter och en inriktning
av vårt försvar, som vi ändå inom kort
lid måste göra förändringar i. När jag

läser om allt som har förekommit i det
här sammanhanget, får jag ett intryck
av att det kanske är nödvändigt med en
radikal föryngring av vår militära ledning,
eftersom de gamla miltärerna tänker
kvantitativt och inte har insett den
tekniska förändring, som även vårt försvar
är utsatt för.

Man har här talat bara om den militära
försvarsberedskapen, men vi får
inte avsätta pengar enbart till den militära
försvarsberedskapen och glömma
bort att det för närvarande ute i världen
föres ett psykologiskt och ideologiskt
krig av en omfattning som vi aldrig tillförne
har upplevt. En av Amerikas utskickade
journalister säger uttryckligen
ifrån, att de stater som tillhör diktaturblocket
nu satsar för fullt för att kunna
åstadkomma en industriell uppbyggnad.
Den dag då dessa stater, som nu har
skrämt Västerlandet till att offra allt på
försvaret, kommer i den situation, att
de kan ge sina medborgare en högre
levnadsstandard än den vi har, den dagen
står vi försvarslösa på ett av de
viktigaste områdena.

Sedan, herr talman, vill jag understryka
att den ekonomiska situation vi
befinner oss i tvingar oss att ta hänsyn
till vår industris förmåga att klara vissa
problem. Jag vill erinra om att civilförsvaret
nu knackar på dörren för att
begära mera pengar. Det är väl också
rimligt att man, när man offrar så
många miljoner och miljarder på det
s. k. konventionella försvaret, åtminstone
iakttar en viss avvägning med
biinsyn till civilförsvarets uppgift. Jag
behöver inte upprepa vad jag tidigare
har sagt om civilförsvarets nuvarande
organisation, men jag har en känsla av
att man både inom departementet och
på andra håll nu iir på det klara med
att vi behöver en förändring av både
civilförsvarets ledning och dess inriktning.
Om vi inte beaktar hela skalan av
oiika åtgärder som behöver vidtagas,
kommer vi snart all sliillas i en situation
som kan bli ohållbar.

1111)

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1058 fm.

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

Atomvapendebatten liar satt fart under
senare tid. Vart man vill komma
med den, vet jag inte, men man har väl
sina funderingar. Om vi emellertid,
herr talman, nu binder cirka 3 000 miljoner
kronor i konventionella vapen,
har vi bundit de pengar vi skulle behöva
ha, därest Sverige skulle tvingas
löreta förändringar av olika slag. Jag
- ill erinra om hur fort allting går. Man
talar i dag om atomvapen, men vi är
väl redan inne i vätebomstadiet, och
innan Sverige får diskutera igenom alla
problem, är vi väl redan inne i koboltstadiet
eller något annat stadium. Är
det då vettigt att genom en oformlig
försvarsorganisation binda alla ekonomiska
och andra resurser på ett sådant
sätt, att vi bara öser ut miljarderna
utan att kunna tillfredsställa de anspråk
som man bör kunna ställa på ett
försvar?

Det är egendomligt att man inte har
beaktat, nu när Ryssland och Amerika
rustar, att det från amerikansk sida uttryckligen
har sagts ifrån, att även
Amerika snart har kommit till en gräns
där det inte är ekonomiskt möjligt att
fortsätta längre. Det talas om att England
nu skall skaffa någon sorts avskräckningsvapen
och enligt vad jag
kan förstå skall väl också det svenska
försvarets princip vara att vi skall försöka
avskräcka en eventuell framtida
fiende från att angripa vårt land. Det
kan, herr talman, vara intressant att
tänka vackra tankar, men kan inte England
med sina resurser klara upp den
här uppgiften, tror jag att vi på svensk
sida inte bör drömma om att göra det.

Herr förste vice talmannen sade att
det råder enighet om att vi skall bära
upp ett svenskt försvar av en viss omfattning,
och han var glad över att den
överenskommelse som partiledarna träffat
hade hållit även i utskottet. Ja, är
den överenskommelsen så mycket att
vara glad över, när en del av dem som
var med om den nu drar sig för de ekonomiska
konsekvenserna? År man be -

redd att nu acceptera ett skatteuttag av
110 procent, eller hur stort det nu månde
bli, för att klara de ekonomiska problem
vi står inför? Är man beredd att
gå med på en förstärkt insats från samhällets
sida för att söka bemästra det
nuvarande konjunkturläget, och menar
man att vi utan fara för inflation kan
fortsätta en utbyggnad i olika avseenden? Medan

det nu förs diskussioner om
anskaffande av kärnvapen, robotvapen
m. m., talar utskottet om att vi skulle
behöva ett artilleriskjutfält. Är det inte
någonting av musealt tänkande som går
igen här? Om vi över huvud taget kan
tänka oss några artilleripjäser i framtiden,
så måste det väl vara fråga om
robotvapen, och då tror jag inte vi kan
finna något skjutfält i det här landet
som är tillräckligt stort.

Jag tror alla dessa saker visar att
överbefälhavaren, Kungl. Maj:t och utskottet
icke har tagit med tillräckligt
allvar på försvarsfrågan. Det skulle vara
önskvärt att statsrådet — även om det
innebär att han får ge avkall på sin
prestige — i dag ville säga ifrån, att
överbefälhavarens förslag och de uppgifter,
som lämnades när propositionen
skrevs och vid förhandlingarna med
partiledarna, icke byggde på en reell
grund, utan att det nu är anledning att
göra en omprövning. Om vi kunde ta
några hundra miljoner från försvaret
och sätta in dem på arbctslöshetsbekämpande
åtgärder, skulle vi göra en
positiv insats.

Herr talman! Tiden är ju knapp, och
jag har tidigare framfört en motivering
för mitt ställningstagande i försvarsfrågan.
Låt mig bara tillägga, att jag hoppas
att försvarsministern skall vara
mycket återhållsam när det gäller
skjutfält och andra sådana ting och
icke slösa bort miljonerna. I detta sammanhang
vill jag även varmt förorda
den reservation av herr Thun om en
ny utredning som är knuten till ett betänkande
som vi skall behandla senare.

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

101

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

Det kan inte från landets synpunkt vara
vettigt, att vi så lättsinnigt som nu föreslås
företar en ändring i vårt försvar
som innebär att vi får eu kvantitativt
alltför stark försvarsmakt, som dock
när det gäller kvaliteten är urholkad
och tom och därför icke kan fungera,
om den någon gång behöver användas.

Herr talman! Jag har velat ge uttryck
för de här synpunkterna för att påpeka,
att vi här i riksdagen måste ta hänsyn
till landets ekonomiska, kulturella och
sociala läge, eftersom det inverkar på
vårt folks intresse och vilja att försvara
vårt fosterland.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att på endast
ett litet avsnitt få svara herr Lundberg.

Herr Lundberg menar, att vi i alltför
hög grad ser till den militära aspekten
av försvaret och glömmer vad man kallar
det psykologiska nervkrig som förs
av vissa stormakter. Han befarar att
detta skrämmer de västerländska staterna
i så hög grad, att de blir ekonomiskt
utarmade och sedan inte så svåra
att komma till tals med.

Jag vill då ställa en fråga till herr
Lundberg: Hur stoppar vårt folk, om
vi är militärt illa förberedda och — såsom
vi kan befara — utsätts för ett sådant
nervkrig? Jag tror vi har större
uthållighet, större mod och större framtidstro
om vi kan behålla ett militärt
försvar av någon storlek.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller stormakternas
skrämseltaktik skall vi inte bortse
från att vi i regel tänker i siffror. Vi
gör jämförelser och säger att så och så
mycket av nationalinkomsten ger vi ut
för olika ändamål, men vi tänker inte
på vilka möjligheter en stormakt har
att redovisa siffror.

Om vi inte kan göra eu verklig insats
på det ideologiska och det ekono -

miska planet, så skall vi komma ihåg
att en eventuell kris i Asien eller Afrika
kan få återverkningar, som i varje fall
inte Sverige kommer ifrån. En sådan
kris kan få en omfattning på det så att
säga psykologiska planet, som innebär
oerhörda risker för hela världen.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast för att beröra ett begränsat avsnitt
av det stora frågekomplex som här
föreligger.

I motionen nr 54 i denna kammare
av herr Sundström in. fl. har föreslagits
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
hemställa att, med beaktande av vad i
motionen anförts, en jämkning i arméns
framtida organisation företages, innebärande
att Kungl. Livregementets husarer
eller K 3 skulle bibehållas.

Utskottet har icke ansett sig kunna
biträda denna motion. Utskottet understryker
dock vikten av att det spaningsförband,
som nu utbildas vid K 3, även
i framtiden i utbildningshiinseende sammanhålles
såsom en enhet. Detta synes
innebära att förbandet i fortsättningen
kommer att bibehålla sin nuvarande
status, varjämte namn och traditioner
kommer att bibehållas på sätt som tidigare
skett i liknande fall.

Vid mitt deltagande i utskottets behandling
av denna fråga har jag icke
ansett mig böra yrka bifall till motionens
hemställan, men jag har med det
anförda velat understryka vad utskottet
i sin skrivning anfört.

Utskottet har funnit sig böra biträda
i proposition nr 110 till 1958 års riksdag
under punkten 1 angivna rationaliseringar
i krigsmaktens fredsorganisation,
dock att bl. a. Lv 5 skall kvarbliva
i Sundsvall. 1 motiveringen på denna
punkt anför utskottet: »Det har icke
varit möjligt för utskottet att under den
korta tid, som slått till buds, föranstalta
om närmare undersökningar ro -

102

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

rande vilka åtgärder, som härvidlag
lämpligen böra ifrågakomma. Det synes
få ankomma på Kungl. Maj:t att ytterligare
pröva denna fråga och för 1959
års riksdag framlägga förslag i ämnet.»

Vid ett bibehållande av Lv 5 är det
dock enligt utskottets mening nödvändigt
att häremot svarande begränsningar
och besparingar kan göras genom
fredsorganisatoriska rationaliseringar,
i främsta rummet inom luftvärnet.
I en till utskottets utlåtande fogad
reservation har jag hemställt att orden
»i främsta rummet inom luftvärnet» bör
utgå. Som motivering härför vill jag
anföra att »de närmare undersökningar
rörande vilka åtgärder som härvidlag
lämpligen böra ifrågakomma», varom
utskottet gjort hemställan till Kungl.
Maj :t genom den av utskottet föreslagna
formuleringen, utesluter en mera allsidig
prövning av hela problemet, vilken
jag finner sakligt betingad.

Med hänsyn till den föreliggande
situationen finner jag det motiverat att
erinra om några fakta beträffande Karlsborg,
där ett luftvärnsregemente, Lv 1,
är beläget.

Ingen förläggningsort i landet torde
vara så beroende av militära anstalter
och militär personal som Karlsborg.
Samhället har så gott som helt byggts
upp och dimensionerat vägar, gator,
bostäder, undervisningsanstalter och
andra gemensamhetsanläggningar med
utgångspunkt i de krav försvaret vid
upprepade tillfällen framfört till kommunen.
Det kan nämnas att enbart i
statsbelånade bostadsföretag har under
den sista tioårsperioden uppförts cirka
470 bostadslägenheter i flerfamiljshus,
vartill kommer ett 40-tal egnahem. Så
gott som samtliga bostadsföretag har
tillkommit i syfte att bereda inom försvaret
anställda tillgång till bostäder.
Den livliga utbyggnaden av samhället
har bl. a. även medfört en omfattande
organisation av den kommunala administrationsapparaten.

För att belysa kommunens ensidiga

näringsliv och därav åtföljande beroende
av försvarets anstalter vill jag också
erinra om att inom densamma finns
inte mindre än åtta militära förband och
institutioner. Det sammanlagda antalet
anställda inom dessa uppgår f. n. till
1 408 personer. Då det största antalet
anställda utgöres av familjeförsörjare,
kan man räkna med att en befolkning
på 4 300 personer där är direkt beroende
av försvarets institutioner.

Under de två senaste åren har samhället
genom permitteringar vid animunitionsfabriken
av 112 anställda drabbats
av olägenheter, bl. a. i form av
minskat skatteunderlag per invånare.
Under år 1957 har musikkåren vid Lv 1
indragits, och för närvarande hotas garnisonssjukhuset
också av indragning.
Enbart genom nedläggande av detta
sjukhus kommer kommunens befolkning
att decimeras med 150 personer. Möjligheterna
att inom kommunen bereda sysselsättning
åt friställd personal är för
närvarande helt obefintliga, säger man
på kommunalt håll, och dessutom är
grannkommunerna utpräglade landskommuner
med ringa differentierat näringsliv.
Inom kommunen befintliga
privata företag sysselsätter endast ett
fåtal anställda.

En indragning av Lv 1 med sina 280
anställda skulle för kommunen betyda
ett minskat skatteunderlag av cirka
50 000 skattekronor eller mer än 25
procent. Härtill kommer eventuellt nedläggande
av andra företag, vilka är indirekt
beroende av regementet, samt det
för närvarande ovissa läget beträffande
ammunitionsindustriens utveckling.

Med det anförda har jag velat fästa
statsmakternas uppmärksamhet på de
allvarliga följderna för Karlsborg och
angränsande kommuner, om en förbandsindragning
där skulle ske. Jag
vågar också förutsätta att dessa fakta
och synpunkter kommer att beaktas
vid förestående prövning och avgörande.

Herr talman! I anslutning till det

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

103

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

anförda ber jag att få yrka bifall till
min reservation.

I detta anförande instämde herrar
Sundström (s), Odhe (s), Onsjö (ep)
och Setterberg i Vilske-Kleva (h).

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av herr
Malmborgs anförande vill jag framhålla,
att den ansvariga militära ledningen
såvitt jag kan förstå utgått från
att uppdelningen i främsta hand skulle
ske beträffande luftvärnsförband, och
härtill har försvarsministern anslutit
sig. När vi nu måste ha en viss omprövning,
har vi i utskottet skrivit som vi
gjort. Vi har sagt att om begränsningar
och besparingar måste genomföras, bör
det i främsta rummet ske beträffande
luftvärnet. Vi har dock inte därmed låst
försvarsministern, och det ankommer
nu på Kungl. Maj:t att pröva denna
fråga och bilda sig en uppfattning om
vad som är möjligt.

Jag tror att vi i utskottet mycket väl
kan förstå skaraborgarna när de här
kommer i samlad trupp och anför vissa
betänkligheter mot att det över huvud
taget kan ifrågasättas att dra in ett förhand
som finns hemma i Västergötland.
Vi har fått ungefär likartade synpunkler
från varje ort och län, som på något
sätt varit berörda. Det är inte gärna
möjligt för utskottet att i det fallet ge
sig in i några resonemang, utan det må
vara Kungl. Maj:t obetaget att pröva
dessa frågor.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
har fogats en reservation av herr
Persson i Växjö och mig. För egen del
bär jag dessutom markerat, att jag har
någonting mer att säga än det som skulle
kunna ansluta till reservationsyrkandet.

Som redan sagts bär i dag har vi att
ta ställning till en del av vad som lämnades
ouppklarat vid riksdagens beslut
i juli rörande vår försvarsorganisation.

Det är denna del som skulle bjuda på
betydande besparingar. Det talas om indragningar
av militära anstalter, men i
de flesta fall är det inte fråga om indragningar
utan om omfördelningar.
Jag har själv det intrycket, att samtliga
ledamöter i statsutskottets första avdelning
utan att de sagt det dock är ganska
missräknade på det ekonomiska utbytet,
som inte på långa vägar tycks bli vad
man tänkt sig. Denna erfarenhet har
man gjort på cirka fem månader.

På s. 10 i utlåtandet säger utskottet
att sedan allt som föreligger som förslag
har genomförts, skall det kunna bli
besparingar på 2,5 miljoner kronor.
Men, ärade kammarledamöter, de besparingarna
kommer inte omedelbart!
Ni får ge er till tåls och vänta en tid,
innan de kommer — om de någonsin
kommer.

Jag har förut vid något tillfälle gjort
gällande, att det är mycket svårt för
riksdagens ledamöter att veta vad de
gör sig ansvariga för, när de säger ja
till ett utskottsförslag som rör vår försvarsorganisation.
Jag har även hänvisat
till att det dock finns en del områden,
där man använder hemligstämpel,
på goda skäl för all del, men vad
som finns i de hemligstämplade papperen
är av det slaget, att om det varit
möjligt att redovisa innehållet, skulle
detta givit anledning till större skepsis
och mera kritik mot åtgärder av det
föreliggande förslaget. Summan av detta
resonemang blir då att det är mycket
svårt för riksdagens ledamöter att överblicka
dels effekten av vår försvarsorganisation
och dess förmåga att ge oss
trygghet, dels även de ekonomiska konsekvenserna.
Jag har fått ytterligare
stöd för denna min uppfattning av detta
utlåtande. Det är beklagligt att det skall
vara sfi.

Skall man fälla något allmänt omdöme
om vad vi får ut av de stora framtida
utgifter som riksdagen bundit sig för,
så kan jag för min del bara upprepa vad
jag redan i juli månad anförde som min

104

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

uppfattning, nämligen att vi inte skall
inbilla oss, att vi med vår försvarsorganisation
har skaffat oss några garantier
för vare sig att vi skall kunna försvara
oss eller kunna upprätthålla freden. Vad
jag menade var alltså, att det som vi här
i Sverige har att göra för att skapa förutsättningarna
för att undvika att dras
in i ett krig, ligger mera på det utrikespolitiska
planet. Vi skall sålunda inte
dra alltför höga växlar på framtiden
beträffande det svenska försvarets förmåga
att skydda vår frihet, självständighet
och suveränitet, när vi säger ja till
vissa delar av det förslag som nu föreligger,
liksom vi sagt ja till försvarsplaner
som förelegat.

Jag har också bland annat givit uttryck
för den meningen, att utskottets
skrivning borde ha varit en annan. Jag
har inte ställt något yrkande i den vägen,
men jag vill nämna, att om jag fått
det som jag velat, skulle man satt punkt
efter ordet »fredsorganisationen» i meningen
»Utskottet förutsätter, att Kungl.
Maj :t ägnar särskild uppmärksamhet åt
frågan att genom ytterligare rationaliseringsåtgärder
söka i möjligaste mån begränsa
fredsorganisationen till vad som
iir oundgängligen erforderligt för att
säkerställa krigsorganisationens funktionsduglighet».
Man frågar sig ju omedelbart,
vem det är som skall avgöra
när vår krigsorganisation är funktionsduglig.
Det brukar sägas, att det i sista
hand är den militära expertisen
som skall göra det. I så fall har vi genom
denna utskottets skrivning gjort
oss i mycket hög grad beroende av den
militära expertisens uppfattning.

Tror nu första avdelningens ledamöter
och utskottsmajoriteten, att det är
möjligt att hålla sig inom den utgiftsram
som uppgjordes i juli? För egen
del vill jag deklarera, att jag har svårt
att tro det, såvitt vi inte går vidare och
drar in flera militära förband. Som min
uppfattning om hur det bör bli, vill jag
betona, att vi skall hålla oss inom denna
kostnadsram. Regeringen kan ju sedan

säga att den funnit, att inte ens de omfördelningar
och rationaliseringar som
krävdes i förslaget till sommarriksdagen
är möjliga att genomföra inom ramen
för denna kostnad och att vi därför
måste gå längre i fråga om indragningar.
Jag väntar mig alltså, att man
från regeringshåll skall komma att säga,
att vi får tillgripa denna utväg och dra
in ytterligare regementen eller militära
förband. Jag skall hälsa en sådan åtgärd
med tillfredsställelse den dag den vidtas.

Beträffande frågan om hur man ute i
kommunerna reagerar när man drabbas
av sådana indragningar vill jag, ärade
kammarledamöter, säga: Låt er inte så
starkt påverkas av andre vice talmannens
herr Malmborgs beskrivning! I det
fall han tog upp fanns onekligen skäl
för kommunen att göra mycket bestämda
erinringar beträffande konsekvenserna
av en indragning. För egen del
har jag velat rekommendera en undersökning,
där vi frågar alla de kommuner
i landet som inom sina gränser har
några militära anläggningar, om de
eventuellt skulle vilja bli av med någon
av dessa anläggningar. Jag tror att vi
då skulle få tillräckligt många förslag
för att ytterligare kunna kraftigt beskära
den militära organisationen. Det
ligger inte till på det sättet ute i landet,
att alla kommuner vill slå vakt om alla
sina militära förband. Statsutskottets
ärade ordförande har redan redovisat,
att det inte förekommit några uppvaktningar
från kommunernas sida, med anledning
av de indragningar som enligt
det i dag föreliggande förslaget kan bli
möjligt att företa.

Vi reservanter har beträffande klämmens
utformning föreslagit, att orden
»och att» borde utbytas mot »under förutsättning
av att». Under förutsättninc/
att man kan göra motsvarande besparingar
på annat håll, så skulle alltså
Lv 5 i Sundsvall få vara kvar. Om riksdagen
bifaller utskottets förslag, har vi
bundit oss för att Lv 5 i Sundsvall skall

Onsdagen den 1(1 december 1958 fm.

Nr B 15

105

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

vara kvar, även om man finner att det
blir litet svårt att göra dessa andra indragningar.
Jag hänvisar till vad herr
Malmborg sade nyss, och jag vill även
påpeka, att i utskottet den ene ledamoten
efter den andre — det blev till
slut tre — sade ungefär så här: Vi tycker
inte om denna skrivning som särskilt
pekar ut luftvärnet; tänker man
dra in det luftvärn jag är intresserad
av, så kommer jag att opponera mig.
Man ville ha besked om vilket annat
luftvärnsförband som skulle dras in i
stället för Lv 5. Den frågan kunde ingen
svara på, utan man försökte från första
avdelningens sida ge vissa lugnande
försäkringar. Jag fick det intrycket, att
om vi fick denna formulering av »under
förutsättning av att», så har vi inte bundit
oss för Lv 5 i Sundsvall. Jag vet
mycket väl att det är riktigt vad som
sagts i utskottet, att man genom en indragning
av Lv 5 inte skulle göra några
större besparingar, eftersom en del av
de medel som kan sparas här måste ges
ut på andra håll; detta är jag alltså
fullt på det klara med. Det är också ett
exempel på hur kritiska vi bör vara här
i riksdagen inför alla dessa utfästelser
om indragningar o. s. v. I praktiken blir
vi lurade.

Vad jag åsyftat med denna reservation
är, att vi inte bör binda oss, om
det sedan skulle visa sig att det är
omöjligt att göra dessa indragningar.

Herr Lundberg har kanske en särmening
i försvarsfrågan. Jag kan inte
helt följa med i hans argumentering.
Men vi tycks vara överens så långt,
att vi inte har någon större tro på det
dyra svenska försvarets förmåga att
fylla sin uppgift. Vi är också överens
om att man bör efterlysa ett ansvarstagande
från alla partiers sida vad gäller
frågan, hur man skall skaffa de
pengar som försvaret kostar.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
av herr Persson i Växjö
och mig.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Statsutskottets ärade
herr ordförande, som ju också är första
avdelningens ordförande, har från denna
talarstol erinrat om att både avdelningen
och utskottet kunnat bli helt
eniga om det nu föreliggande utlåtandet.
Jag kan också dela hans uppfattning,
att det är värdefullt att denna
enighet har kunnat åstadkommas. Det
är värdefullt ur många synpunkter.

Vad man med den nya försvarsorganisationen
eftersträvar är ju att genom
beskärningar av krigs- och fredsorganisationen
kunna göra besparingar och
därmed ge större utrymme för anskaffning
av modern teknisk materiel.

Jag kan hålla med herr Åkerström så
långt, att begränsningarna av fredsorganisationen
i varje fall beträffande armén
är minimala. Det är, som herr Åkerström
sade, tvivelaktigt om det sker
några indragningar. Vad det här är
fråga om är egentligen omplaceringar
på andra förband. Man spar härigenom
vissa administrationskostnader, vilket i
och för sig är tacknämligt. Dessa inbesparingar
kan emellertid knappast i
fråga om sin storlek sägas vara imponerande
när man jämför dem med försvarskostnaderna
i deras helhet.

Som här redan framhållits räknar
man med en årlig besparing på 2,5 miljoner
kronor, men samtidigt skulle det
bli nyinvesteringar för omkring 14 miljoner
kronor.

Detta förslag, som jag betecknat som
en kompromiss, är i huvudsak grundat
på arméchefens av departementschefen
tillstyrkta förslag. De av utskottet vidtagna
förändringarna är inte alltför
stora. Den väsentligaste är, som redan
framhållits, att statsutskottet vill behålla
Lv 5 i Sundsvall. Det viktigaste
skälet härför är, att det har ansetts
vara ur försvarssynpunkt otillfredsställande
att vi, om Lv 5 i Sundsvall indroges,
inte skulle ha något luftvärnsförband
på sträckan Norrtälje—Luleå,
eu sträcka på cirka 100 mil.

106 Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

Utskottet anser det emellertid vara
nödvändigt, att motsvarande besparingar
sker genom fredsorganisatoriska
rationaliseringar, och därför har vi tilllagt
orden »i främsta rummet inom luftvärnet».
Varför har vi tillagt det? Jo
därför att när man från militärt håll
visat att det kan ske rationaliseringar
och besparingar inom luftvärnet, vill vi
att även om Lv 5 i Sundsvall bibehålies,
så skall vid den fortsatta undersökningen
inte luftvärnet vara undantaget utan
tas med vid bedömningen av begränsningarna.

Herr Åkerström tror att vi i statsutskottet
känner missräkning över att besparingarna
inte blivit större. Ja, jag vet
inte om man skall använda ordet missräkning.
I varje fall tycker även vi att
det skulle vara möjligt att åstadkomma
större besparingar också på armén —
det vill jag säga. Men kammarens ärade
ledamöter får förstå, att det varken för
avdelningen eller för utskottet som helhet
är lätt att ange, hur dessa besparingar
skall ske. Det är därför vi skrivit

— herr Åkerström var ju inne på detta

— att vi förutsätter att Kungl. Maj:t
ägnar uppmärksamhet åt frågan att i
möjligaste mån begränsa fredsorganisationen
till vad som är oundgängligen
erforderligt utan att därför skada krigsorganisationens
funktionsduglighet. Denna
sak har ju Kungl. Maj :t, som kan
höra de militära myndigheterna, betydligt
större möjligheter att bedöma än vi.
Det är så vi sett det hela.

En annan av utskottet föreslagen
mindre ändring, som det erinrats om,
rör K 3 i Skövde. Vi har där godtagit
det framlagda förslaget men ansett att
det motoriserade spaningsförband som
här finns även i fortsättningen bör hållas
samlat och inte splittras upp på
olika förband.

Detta är de ändringar utskottet föreslagit,
och de är som sagt inte alltför
stora.

Vi nämner i utlåtandet också A1 :s
förläggningsfråga och erinrar om att

varken Kungl. Maj:t eller utskottet nu
tagit ställning till denna. Enligt vad utskottet
erfarit skall ju frågan om detta
förbands förläggning och om möjligheterna
att ordna med ett artilleriskjutfält
bli föremål för förnyad utredning
av särskilda sakkunniga. I avvaktan på
utredningsresultatet anses A 1 böra ligga
kvar på nuvarande förläggningsplats.
Förutom om ett artilleriskjutfält har det
ju även talats om ett samövningsfält.
Inom utskottet har rått delade meningar,
om det över huvud taget är behövligt
med ett sådant samövningsfält.
Men även med denna fråga får väl den
kommande utredningen brottas.

Vi förutsätter —- det är alldeles riktigt
— från utskottets sida att Kungl.
Maj:t ägnar frågan om ytterligare rationaliseringar
särskild uppmärksamhet
för att begränsa fredsorganisationen och
därigenom få ned kostnaderna. Jag har
sagt det i avdelningen och jag vill säga
det även i kammaren, att med den uppmärksamhet
och den agitation som nu
riktas mot statsskatten, är det angeläget
att största sparsamhet iakttas även på
det militära området och att utgifterna,
jag säger om möjligt skärs ned. I nuvarande
läge får inte heller försvarsutgifterna
vara tabu när det gäller nedskärningar
och kostnadsminskningar. Det är
detta vi givit uttryck åt med vår skrivning,
och jag tycker att även herr Åkerström
härvidlag borde kunna ansluta sig
till vad vi framhållit.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det finns kanske inte
större anledning att nu alltför utförligt
uppehålla sig vid det utlåtande som
här föreligger, eftersom några avvikande
meningar av större betydelse inte
anförts. Jag vill göra några nyanseringar,
som självfallet inte utesluter
att jag yrkar bifall till förslaget i detta
statsutskottsutlåtande, vid vilket jag

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

107

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

står antecknad. Det finns dock plats för
olika synpunkter.

Först vill jag med anledning av vad
herr Åkerström sade stryka under ett
par fakta inför kammaren. Först och
främst vill jag betona att den försvarsorganisation,
som riksdagen i somras
på Kungl. Maj ds förslag godkände,
avser en tid på blott tre, fyra år. Den
går, såsom här tidigare framhållits, ut
på att man, i den mån det är möjligt,
skall förstärka kvaliteten och göra de
kvantitativa besparingar som kan ske.
Det är till resultatet av försöken till besparingar
som kammaren nu har att
ta ställning.

Då frågar herr Åkerström, och det är
detta jag tycker är viktigt att med några
ord belysa: Tror första avdelningens
ledamöter, att det blir möjligt att
hålla sig inom den av riksdagen angivna
kostnadsramen? Jag vill svara,
att den kostnadsram som fastställdes i
våras — med de tillägg som också angivits
— är fixerad, och den organisation
vi resonerar om i dag ingår i dessa
kostnader. Skulle organisationen bli
större än nödvändigt, kommer de ökade
kostnaderna att gå ut över andra delar
av försvaret, herr Åkerström. Därför
ligger det i såväl departementschefens
och riksdagens som de militära myndigheternas
intresse att de icke absolut
oundgängliga kostnaderna hålles sä
låga som möjligt. Det är därför som
man här försöker göra beskärningar på
organisationen i den del av fredsorganisationen
som icke längre är oundgängligen
nödvändig för att upprätthålla
den av statsmakterna tidigare godkända
och anbefallda krigsorganisationen.

Någon sådan fråga som den herr
Åkerström ställde kommer därför under
den tid, som kostnadsramen gäller, inte
att bli aktuell. Kostnadsramen iir given.

Om jag sedan får säga några ord om
kvaliteten, så vill jag framhålla, alt det
härvidlag inte enbart gäller materielen.
Det talas ofta om robotar och vapen
av olika slag. Men till kvaliteten hör

också en hög standard på truppen,
d. v. s. en god utbildning. Till kvaliteten
hör likaledes en krigsorganisation
som är anpassad efter de behov som ett
försvar för vårt land kräver. När man
skall bedöma fredsorganisationen, måste
man göra det med krigsorganisationen
som bakgrund. Tyvärr är man icke
i stånd att här öppet diskutera alla de
frågor som hör dit, men eftersom det
ej tidigare sagts här i kammaren, vill
jag framhålla, att när statsutskottets första
avdelning mycket grundligt gått igenom
det förslag som här behandlas, har
det skett med krigsorganisationen som
bakgrund.

Detta förklarar också varför utskottet
stannat vid en annan lösning av frågan
om Lv 5 än de militära myndigheterna
och departementschefen. Det rör
sig om en avvägningsfråga, och det är
givet att olika bedömningar och synpunkter
kan göra sig gällande vid en
sådan avvägning. När avdelningen och
utskottet ansett det ur operativ synpunkt
vara nödvändigt att behålla Tv 5, har
därmed tyngdpunkten lagts något starkare
på de operativa och krigsorganisatoriska
synpunkterna än i de förslag,
som innebär avskaffande av Lv 5,
och bibehållande av förbanden i sydligare
delar av landet.

Varken departementschefen eller utskottet
svävar i tvivel om innebörden
av vad som sålunda föreslagits. På militärt
håll har man förmodligen sagt
sig, att man helst ville behålla både de
sydliga förbanden och Lv 5 i Sundsvall.
Å andra sidan har man måst konstatera,
att detta av ekonomiska skäl inte är
möjligt. Då valde man den väg som
gav mest i fråga om besparingar, och
därvid drabbades Lv 5.

Utskottet har härvidlag gjort en annan
värdering och förklarat att eftersom
man ur operativ synpunkt — såsom
jag tror att herr Thapper framhöll —
inte har velat blottställa kusten från
Mellansverige ända upp till Luleå, så

108 Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

liar man stannat för den lösning som
här föreslagits.

Vad förslaget i dess helhet, sådant det
här föreligger, beträffar, så tror jag
att departementschefen förstår mig, om
jag konstaterar, att det hade varit
önskvärt med ett i alla delar utrett,
åskådligt och fixerat förslag att ta ställning
till. Men det har vi inte haft.

Vi har i dag att fatta beslut endast
om vissa delar. Jag vill inte säga, att
de är oviktiga, men de delar av det
samlade organisationsförslaget som ligger
bortom dagens förslag och beslut, är
minst lika viktiga. Dessa frågor kan vi
för dagen inte ta ställning till. Det gäller
det här tidigare nämnda samövningsfältet,
det gäller förläggningen av
Al, tv detta förband kan ju icke i längden
ligga kvar på Järvafältet, det gäller
skjutskolan på Rosersberg som på
grund av storflygfältet är det mest
brådskande när det gäller flyttning.

Vi vet nu ingenting om hur förläggningen
av dessa förband och samövningsfältet
kommer att ordnas. Det är
givet, att man hade kunnat handla med
en helt annan säkerhet, om man hade
haft hela bilden samlad framför sig på
en gång och kunnat ta ställning till den
i stället för att på detta sätt behöva
bryta ut vissa delar.

Ur denna synpunkt anser jag, att det
hade funnits ganska goda skäl för ett
uppskovsyrkande, tv man hade därmed
knappast förhalat någon del av förslaget.
Men förutsättningen därför hade
varit, att departementschefen varit i
stånd att på ett mycket tidigt stadium av
vårriksdagen lägga från! ett samlat förslag.
När man har sett hur svårt det
varit att finna en godtagbar lösning av
frågan om samövningsfältet eller »storfältet»
— låt oss kalla det så — har jag
ansett det som en risk att man skulle
kunna förhala vissa delar av de besparingar
— låt vara inte alltför stora —
som här ligger inom räckhåll. Därför
har jag för min del inte velat yrka uppskov,
utan jag har gått med på beslut i

de delar som nu framlagts till avgörande.
Utan att på något sätt vilja göra
stor affär av saken, ty man skall inte
överdriva dimensionerna av vad vi här
diskuterar, skulle jag till statsrådet
vilja säga, att det borde ha varit möjligt
att få i gång utredningen tidigare
än vad som blev fallet. Det kan inte ha
varit någon hemlighet för någon som
sysslar med dessa frågor, alltså inte
heller för departementet, att det militära
önskemålet om ett samövningsfält på
grund av den moderna vapentekniken
är mycket befogat. Därför hade det också
varit påkallat att i god tid börja utredningen
om anskaffning av ett sådant
fält. Hade det skett, är det möjligt
att hela frågan varit mera mogen än
vad den är nu, när det enda projektet
till storfält, som framförts, är sönderskjutet
av remissinstanserna, och det
därför förestår en ny utredning. Därmed
står också frågan om både skjutskolan
och A 1 öppen.

Det är klart att det med visst fog
skulle kunna sägas, att så länge den
frågan inte är löst, så länge vi inte vet
att vi här i östra Sverige får ett godtagbart
fält för Al, borde man inte i dag
ha beslutat indragningen av A 2 i Göteborg.
Å andra sidan är det ganska uppenbart
att utbildningsförhållandena,
speciellt i fråga om skjutfältet, vid Göta
artilleri i Göteborg är sådana, att det
måste vara en fråga på ganska kort sikt
hur länge Göta artilleri kan ligga kvar
i Göteborg. Under sådana omständigheter
riskerar man inte att föregripa utvecklingen,
när man nu stannar för beslut
om denna indragning.

Däremot är det mera tveksamt beträffande
förflyttningen av Lv 6 till A2:s
kaserner, eftersom markfrågorna åtminstone
för dagen är olösta. Utskottet
har velat understryka, att förutsättningen
för denna förflyttning måste vara att
en uppgörelse kommer till stånd mellan
kronan och Göteborgs stad om att
Lv 6 får kvarbliva i A 2:s gamla etablissemang.
Därmed har jag inte sagt — jag

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

109

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

är angelägen att understryka det — att
ordet »kvarbliva» i utskottsutlåtandet
får tolkas så, att det skulle gälla i all
evighet. Det är ju fråga om ett arrangemang
under överskådlig tid. Därför
skall jag inte här ge mig in på någon
tolkning beträffande det antal år detta
skall gälla. Ä andra sidan är det självklart,
att om vi hade vetat att det rörde
sig om mycket kort tid skulle vi inte
från utskottets sida ha kunnat rekommendera
denna förflyttning, .lag tror
inte att detta på något sätt skall behöva
vålla något missförstånd.

Herr talman! Härutöver vill jag bara
med några ord beröra den ändring, som
utskottet gjort beträffande K 3 i Skövde.
Vi har, som det anmärktes redan
under debatten i första kammaren, från
utskottets sida inte ansett, att beteckningen
K 3 är sakrosankt. Därför har vi
lämnat öppet vad förbandet kommer
att heta. Det är ju sedan åtskilliga år
tillbaka inte alls ett kavalleriregemente,
och man kan därför diskutera huruvida
beteckningen K 3 är adekvat. Utskottets
ändring av Kungl. Maj:ts förslag
innebär, och utskottet skriver därvidlag
mycket bestämt, att förbandet även
i fortsättningen skall i utbildningshänseende
hållas samlat som en enhet. Det
har blivit klart för oss under arbetet i
utskottet och under våra resor och undersökningar
på ort och ställe, att det
skulle vara ett ganska allvarligt eftersättande
av betydande utbildningsförmåner,
om man sloge sönder eller delade
upp detta förband, såsom man
tänkt sig i propositionen. Skall man
kunna få ut någonting av den besparingsverksamhet
det här gäller, måste
man hålla förbandet samlat. Detta klargjordes
också för några år sedan med
all tydlighet, när frågan om jägarskolan
i Kiruna var aktuell. Jag tror att de
operativa synpunkter, som utskottet
även i den delen anlagt gentemot de
ekonomiska, är av rätt väsentlig betydelse
och förtjänar att observeras.

Herr talman! Jag skall inte ge mig in

på frågorna om hur Lv5:s fortbestånd
kommer att återverka vare sig på det
ena eller andra luftvärnsförbandet eller
i ekonomiskt avseende. Men eftersom
fredsorganisationen är anpassad efter
krigsorganisationen, är det självklart
att konsekvensen av att man behåller
ett luftvärnsförband inte gärna kan bli
att man i gengäld drar in ett artillerieller
ett infanteriförband. Man måste
avväga så, att man inte en vacker dag
står med mera folk i krigsorganisationen
än man har materiel och utrustning
till. Därför måste en utjämning här ske.

Det är klart att militära indragningar
drabbar hårt och jag är den förste att
förstå det. Jag är också den förste att
inse de svårigheter som uppstår för
den personal som berörs. Å andra sidan
tror jag det är riktigt att redan nu
säga, att med den snabbhet som den
tekniska utvecklingen numera fortgår
kan vi inte undgå att få påkänningar i
organisationen, och detta kanske mera
hädanefter än tidigare när den tekniska
utvecklingen stått mera stilla eller i varje
fall gått långsammare.

Jag har alltså, herr talman, haft vissa
betänkligheter mot att på sätt som
här föreslås bryta ut en del ur det hela.
Men när jag övervägt skälen för och
emot, har jag speiellt tänkt på vikten
av att vi gör allvar av de besparingar,
som ligger inom räckhåll. Jag erkänner
gärna, att de inte är siirskilt stora men
de finns dock, och det är viktigt, att
statsmakterna föregår de militära myndigheterna
med gott exempel och visar
att, där det finns möjlighet att spara,
där tillvaratas också dessa möjligheter.

Vidare är det angeläget att understryka,
att det är av värde för personalen
vid de förband, om vilka beslut nu
fattas, att få besked om hur det kommer
att bli. Man kan inte alltför länge
hålla denna utmärkta personal — jag
instämmer därvidlag helt och hållet
med vad herr förste vice talmannen sade
— i ovisshet om sin framtid. Det är
tillräckligt mycket bekymmer ändå för

Ilo Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorgamsation

den militära personalen med ideliga
flyttningar utan att man i onödan skall
förlänga pinan.

Trots de betänkligheter och nyanseringar,
som jag här har redovisat, har
jag stannat för att ge min anslutning till
utskottets utlåtande, som ju på ett par
väsentliga punkter är annorlunda än
Kungl. Maj :ts förslag.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! I juli månad tog vi
ställning till krigsmaktens omfattning
och utformning på litet längre sikt. Vi
uppsköt ställningstagandet till de rationaliseringsåtgärder,
som behandlas i
dag och som alltså är en konsekvens
av det huvudbeslut som fattades i juli.
Beslutet då beträffande armén, vilket
väl är det enda som diskuteras här i
dag, gick ju bl. a. på att arméns krigsorganisation
skulle minskas med cirka
15 procent.

Statsutskottet har följt mina förslag
med undantag av att Lv 5 i Sundsvall
har fått kvarstå i organisationen. Jag
hade föreslagit att den kåren också skulle
indragas. Jag skall inte ta upp någon
strid om det. Jag har haft förmånen att
få diskutera med statsutskottets ledamöter
— utskottsbehandlingen har jii
pågått i flera månader — och har i
förväg sagt mig kunna acceptera den
ändringen i förslaget.

Det är en annan sak som jag i korthet
skall ta upp till belysning, nämligen
frågan om vad man ekonomiskt vinner
på de förändringar det här är fråga om.
Även statsutskottets ärade ledamöter
har uttalat en viss tveksamhet om huruvida
man vinner någonting alls. Jag
har i propositionen nr 110 anmält, att
man gör en besparing på driftbudgeten
av 2,5 miljoner. Den siffran hänför sig
emellertid uteslutande till löner. En
fullständig redovisning skulle ha sett ut
på ett annat sätt. Det är alldeles tydligt,

att besparingarna blir väsentligt större.
Genom att kaserner frigörs minskas
kostnaderna per år med omkring 1,5
miljoner i fråga om underhåll, bränsle
o. s. v. Man skall alltså lägga dessa 1,5
miljoner till de förut omnämnda 2,5 miljonerna.
Dessutom frigörs markområden
och friläggs byggnader, vilket jag tror är
väsentligare. Markområdena kan försäljas.
En del kommer att säljas och ge kronan
inkomster. De byggnader som blir
lediga kommer, förmodar jag, att bli utnyttjade
för annan statlig verksamhet.
Det innebär också stora besparingar.

Jag vill ge kammaren ett exempel på
hur svårt det är att i förväg beräkna sådana
besparingar. När kammaren beslöt
— 1954 eller 1955 tror jag det var
— den s. k. I 8-kedjan, angavs, att den
årliga besparingen på driftbudgeten
skulle bli 650 000 kronor. Det visar sig
nu, när det hela är klart, att besparingen
på driftbudgeten blivit 1 400 000 kronor.

Utöver de besparingar som jag nu talat
om tillkommer de i propositionen
anmälda besparingarna, som följer av
minskningen av värnpliktigkontingenten
med cirka 2 000 värnpliktiga per år
i förhållande till de planer, som har
funnits fastställda och som har redovisats
för riksdagen. Det ger en årlig besparing,
redovisad i propositionen, på
13—14 miljoner kronor.

Skall man vidare se på vilka besparingar
som uppstår genom riksdagsbeslutet
i stort får man ta hänsyn till
den minskning av krigsorganisationen
som är beslutad. Vi kommer i fortsättningen
inte att behöva inkalla till repetitionsövningar
det antal värnpliktiga
som tidigare tänktes utan kan göra en
nedskärning, som motsvarar den 15-procentiga nedskärningen av krigsorganisationen.
Jag skulle tro, att det per år
hlir 6 000—7 000 värnpliktiga, som slipper
bli inkallade till repetitionsövningar.
Därtill kommer den minskning av
ammunitionslagerhållning o. s. v., som
riksdagens beslut medför. Man kan inte
i förväg beräkna vilka besparingar man

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

111

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

gör härigenom, men syftet är ju att —
när vi har en fastlåst försvarsbudget

— få medel överförda till anskaffning
av ny materiel. De skall hjälpa till att
finansiera robotinköp etc.

De administrationer som dras in —
vilket inte är oviktigt ur besparingssynpunkt
— avser infanteriets skjutskola,
eftersom den skall läggas in i ett infanteriregemente
— troligen 14 — vidare
infanteriets kadettskola, som skall läggas
till I 16 om riksdagen följer statsutskottet,
samt hela A 2 och Lv 2. Också
Lv 5 skulle ha varit med, om statsutskottet
hade följt propositionen. Vi får ledigblivna
kaserner i Rosersberg, vid infanteriets
kadettskola i Ulriksdal och
vid Lv 6 — där en relativt ny förläggning
skall helt utgå. Dessutom tillkommer
Lv 2:s kaserner.

Herr Ståhl tog upp de frågor som
har anknytning till skjutfälten. Han beklagade
— och det kan jag också göra

— att det inte har varit möjligt att göra
samtliga de rationaliseringar omedelbart,
som var annonserade i propositionen.
Det är två förflyttningar som vi
inte nu kan ta ställning till, därför att de
är beroende av beslut i skjutfältsfrågan.
Beträffande Svea artilleriregemente har
inte heller jag föreslagit någon indragning
men jag har annonserat, att det så
småningom måste flyttas från Järvafältet,
liksom att förmodligen all övrig
militär verksamhet där måste upphöra
med hänsyn till Stockholms stads och
kringliggande kommuners behov av bostadsmark.
Dessa frågor tränger på, och
alla är medvetna om att den omfattande
militära verksamheten alldeles inpå
huvudstaden inte kan bedrivas hur
länge som helst. Jag har tydligt tillkännagivit,
att A 1 måste förflyttas, men
förutsättningen är att man kan förlägga
regementet på annan plats i östra Sverige,
diir vi kan få elt nytt övningsfiilt
som ersiitter Järvafältet. Vidare tvingas
vi nu flytta från Rosersberg, där infanteriet
bär sin skjutskola. Vi kan inte
stanna diir, när Arlanda flygfält tas i

bruk om något år. Detta är, som herr
Ståhl sade, det mest brådskande problemet,
och jag är helt överens med statsutskottet
om att vi måste lösa det under
vårriksdagen.

I statsutskottets utlåtande har angivits
det sätt, varpå vi tänkt att det skall
ske, nämligen genom att flytta infanteriskjutskolan
till Linköping och utvidga
skjutfältet i anslutning till Gullbergs
kronopark, det s. k. Prästtomta skjutfält.
En undersökning om möjligheterna
därtill skall vara färdig den 15 januari
nästa år.

Vad som har gjort det omöjligt att i
dag peka ut vart A 1 skall flyttas är alltså
frågan om det stora skjutfältet. Herr
Ståhl undrade varför den frågan inte
skulle ha kunnat utredas tidigare. Jag
vill erinra herr Ståhl om att försvarets
fastighetsnämnd fick uppdraget att utreda
frågan i maj år 1954. Utredningen
har pågått sedan dess. Kungl. Maj:t fick
förslaget någon gång i somras — i juni
eller juli. Jag kunde inte, när propositionen
skrevs, med säkerhet veta hur
detta förslag såg ut, även om — som
det står i propositionen — Gullbergsfältet
närmast var i tankarna. Något förslag
om detta fält förelåg dock inte då.

Sedan nu förslag om ett samövningsfält
i Gullbergsområdet kommit och blivit
remissbehandlat, så medger jag att
jag bär blivit mycket tveksam. Förslaget
har nämligen vid remissbehandlingen
rönt starkt motstånd inte bara från lokala
myndigheter i Östergötland utan även
från centrala myndigheter. Vad man
därvid kanske mest ifrågasatt är behovet
av ett stort samövningsfält. Den
frågan har aldrig vare sig Kungl. Maj:t
eller riksdagen tagit ställning till, och
därför har jag, under den tid behandlingen
av dessa frågor pågått, meddelat
statsutskottet, att jag inte nu kommer
all liigga fram något förslag om Gullbergsfiiltet,
utan att jag först vill ha till
stånd dels en prövning av frågan om behovet
av ett stort samövningsfält, dels
en undersökning av om det finns nå -

112

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorgamsation

gon annan plats, där det under alla förhållanden
kan ordnas ett lämpligt artilleriskjutfält
och dit vi också kan förlägga
Svea artilleriregemente. Dessa undersökningar
skall komma i gång så fort
som möjligt, och för min del måste jag
avvakta resultatet, innan jag kan ta ställning
till frågan om förflyttningen av
Svea artilleriregemente. Jag vet att den
saken är brådskande, men det behöver
inte vara någon panik. Svea artilleriregemente
kan ligga kvar på Järvafältet
ett visst antal år — därom råder inga
delade meningar. Dessutom har detta artilleriregemente
tillgång till andra skjutfält
än själva Järvafältet.

Jag vill till sist, herr talman, erinra
om att de övriga förslag till indragningar
och rationaliseringar som här föreligger
icke är beroende av hur denna
skjutfältsfråga löses och därför redan
nu kan godtas av riksdagen. Det gäller
förslaget om infanteriets kadettskola,
K 3, A 2 och Lv 2 samt frågan om förläggningen
av Lv 6 i A2:s kaserner.
Varje diskussion om att det varit bättre
med uppskov av alla dessa ärenden är
alldeles onödig, eftersom vi ändå inte
kommit ifrån att ta ställning till de av
mig här föreslagna indragningarna.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! När statsrådet här
nämnde summan för besparingarna i
anledning av »Mälardansen», såsom den
kallades när vi på dåvarande försvarsminister
Torsten Nilssons tid diskuterade
dessa omflyttningar av regementen,
kände jag mig träffad eftersom jag
hörde till opponenterna mot förslaget.
Jag bestrider naturligtvis inte, att uppgifterna
om en beräknad vinst av
050 000 kronor och en reell vinst på
ungefär 1,5 miljoner kronor är riktiga,
men jag vill gärna se en specifikation
innan jag godtar dem — jag har varit
med tillräckligt länge för att veta att
det kan behövas. Därefter skall jag gärna
vid tillfälle återkomma till saken,
men jag vill redan nu säga, att om siff -

ran för besparingarna i allo är godtagbar
noterar jag detta med tillfredsställelse.

Statsrådet försvarar det senkomna
förslaget beträffande storövningsfältet
med att hänvisa till den utredning som
har pågått sedan 1954. Jag vill då bara
uttala en förhoppning, att den utredning,
som försvarsministern nu tänker
tillkalla och som på något sätt måste
göra slag i saken, skall kunna arbeta
betydligt fortare än försvarets fastighetsnämnd
kunnat göra. Annars blir
det en svår kollision mellan storflygfältet
och infanteriets skjutskola. Man
får inte någon god lösning av frågan
om skjutskolans placering, förrän man
vet hur frågan om storövningsfältet
skall lösas.

Slutligen vill jag säga några ord om
det uttalande, som försvarsministern
inledningsvis gjorde om nedskärning
av krigsorganisationen med 15 procent
och av antalet mannar, som inte skall
utbildas, med ungefär 2 000, något som
skulle medföra besparingar på 13 ä 14
miljoner kronor. Vi har på avdelningen
ägnat denna fråga mycket stort intresse,
inte minst nu i höst, men vi har avsiktligt
underlåtit att beröra den i vårt
utlåtande. Jag skall inte heller nu ta
upp någon diskussion i saken, tv jag
bestrider inte någonting av vad statsrådet
sagt. Men jag starkt understryker
ett viktigt tillägg som statsrådet själv
hade bort göra, så att inte den, som inte
känner till saken, löper risk att bli vilseledd.
Jag syftar på det förhållandet,
att en krigsorganisation av den storleksordning,
som beskärningarna nu avser,
aldrig varit en realitet. På grund
av de små årskullarna har den endast
utgjort vad man skulle kunna kalla eu
teoretisk krigsorganisation. Därför kommer
inte heller de rent siffermässiga
besparingar, som statsrådet här talar
om, att kunna göras i förhållande till
nuläget.

Jag anser det mycket viktigt att detta
understrvkes.

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr RIS

113

Rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Som halmstadsbo, och
följaktligen också som representant för
de av flottlinjeindragning drabbade,
skulle jag vilja säga ett par ord.

■lag har inte för avsikt att klaga över
det öde som går över min hemstad, när
F 14 nu skall indragas. Personligen har
jag sett frågan så, att detta ändå hade
blivit ofrånkomligt på längre sikt. Redan
från början var F14:s startbanor
placerade alldeles för nära inpå staden
och vad värre var i omedelbar närhet
av det stora centrallasarettet. Då vi sedan
har begåvats med allt modernare
flygplan har problemet undan för undan
förvärrats. Det är inte bara så, att
jetplanen kommit med sitt öronbedövande
larm — flyget självt har också
kommit med ständigt större krav på
säkerhetsanordningar. Detta har till
sist medfört sådana inflygningsvinklar,
att Halmstads utbyggnadsmöjligheter
mer och mer blivit beskurna.

Det har väl därför länge stått klart
för de flesta, att vid en eventuell flottiljindragning
F 14 var i den omedelbara
riskzonen. Krigsteknikens snabba
utveckling har pekat i samma riktning.
Då vi redan nu kan skönja robotåldern
med allt vad denna kommer att innebära
för våra flygflottiljer, så kan man
tryggt påstå, att om Halmstads F 14 tillsammans
med F 8 skulle bli de flygflottiljer
som först drabbades av indragning
så blir de dock ingalunda de sista.
Ur denna synpunkt kan det till och
med vara fördelaktigt att komma med
bland de första. Det måste i varje fall
finnas större förutsättningar att ernå en
hygglig omflyttning i första omgången
än i den sista. Och det är just omflyttningsproblemen
jag vill siiga några ord
om.

Det är visserligen sant att utskottet
sagt, all förändringarna i fredsorganisationen
kommer alt medföra betydande
olägenheter för den berörda personalen
och alt skälig hänsyn bör visas denna
personals personliga intressen utan att
g — Andni kammarens i>rol<>koll 1958. -\

därför de tjänstemässiga behoven eftersättes.
Detta skall jag gärna uttrycka
min tacksamhet för. Jag tycker dock
att detta yttrande kan understrykas och
måhända utvecklas en smula.

Framför allt skulle jag önska, att man
från berörda militära myndigheters
sida inte försatt något tillfälle att snarast
möjligt ta itu med detta i sanning
mycket omfattande och svåra problem.
Det är dess bättre inte så ofta vi ställs
inför liknande situationer. Det skulle
dock vara tacknämligt om de militära
myndigheterna ägnade denna fråga en
alldeles speciell uppmärksamhet. Framför
allt bör man handla med den allra
största skyndsamhet. Detta berör ju
inte enbart dem som skall överflyttas
till andra flottiljer eller andra militära
områden. En del kan på grund av ålder
och andra orsaker inte följa med utan
måste stanna på den plats där de förut
haft sitt arbete.

Även om jag inte ett ögonblick underskattar
de problem som möter den personal,
som skall överflyttas till annan
tjänstgöring, så måste jag dock säga, att
problemen inte blir mindre för dem
som tvingas stanna kvar. Här om någonsin
är det motiverat med ett snabbt
ingripande. Borde inte de militära myndigheterna
så fort som möjligt kartlägga
omflyttningsproblemen och vidta
alla de mått och steg, som kan underlätta
omflyttningen eller omplaceringen
till annat yrkesområde? Borde man inte
genast ta kontakt med kommunala myndigheter
om de kvarblivandes problem?
Jag tror atl man på den kanten kommer
att känna sitt ansvar och ha förståelse
och vilja att hjälpa. Naturligtvis
bör man också ta kontakt med arbetsförmedlingar
och eventuellt också med
de industrier eller andra passande arbetsgivare
som kan komma i åtanke.
Huvudsaken är, enligt mitt förmenande,
att detta arbete startas så fort som möjligt.
Ju förr man sätter i gång, desto
större är chanserna för att man kommer
att lyckas.
r Ii 15

114 Nr B15 Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

Jag vill alltså sluta mitt anförande
med en vädjan till försvarsministern,
att han på denna speciella punkt följer
utvecklingen med den allra största vaksamhet.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Den organisation som
är avsedd att handha alla de personalproblem
som uppstår är färdig, men vi
måste avvakta dagens riksdagsbeslut innan
vi kan börja genomföra några planer.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmanen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen 1); och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åkerström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 98, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herrar Åkerström och Persson
i Växjö.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Åkerström yrkade likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 160 ja och 42 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av
berörda motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen
2) av herr Malmborg; och godkände
kammaren utskottets motivering oförändrad.

Ordet lämnades på begäran till fru
SVENSSON (s), som yttrade:

Herr talman! Jag får anmäla, att jag
i voteringen om statsutskottets utlåtande
nr B 98 råkade trycka på fel knapp.

S 11

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska
förvaltning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 99, i anledning av väckta motioner
angående utredning om lämpliga former
för en effektivisering av krigsmaktens
ekonomiska förvaltning m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Brant ing in. fl. (I: B 72) och den andra
inom andra kammaren av herr Blidfors
in. fl. (II: B 93), hade hemställts, att
riksdagen, med beaktande av i motionerna
anförda synpunkter och uppslag,
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
en skyndsam parlamentarisk utredning
angående lämpliga former för
en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska
förvaltning och en förstärkning
av den civila kontrollen över denna
förvaltning.

Utskottet hemställde, att motionerna
I:B72 och II: B 93 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade angivits

1) av herrar Thun, Söderberg, Åkerström,
Karlsson i Olofström, Blidfors.
Andreasson och I.nndqvist, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksda -

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15 115

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

gen måtte, i anledning av motionerna
I: B 72 och It: B 93, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte tillsätta en parlamentarisk utredning
för översyn av krigsmaktens ekonomiska
förvaltning och kontrollen över
densamma;

2) av herr Gillström, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! I egenskap av motionär
i den fråga, som föreliggande utlåtande
behandlar, ber jag att först få framföra
ett tack till utskottets första avdelning,
som har strävat efter att få frågan om
lämpliga former för en effektivisering
av krigsmaktens ekonomiska förvaltning
och förstärkning av kontrollen så
allsidigt belyst som möjligt, bl. a. genom
att låta ett flertal remissinstanser
yttra sig. Nog tycker jag själv, att även
personalorganisationerna borde ha fått
komma till tals. Jag tänker särskilt på
underbefälet, som berörs av de aktuella
utbildningsfrågorna.

Oberoende av vilken uppfattning man
har i sakfrågan måste man anse det värdefullt,
att dessa frågor blir genomlysta.
När motionärerna aktualiserade frågorna
var avsikten att på lämpligt sätt avlägsna
den misstro, berättigad eller oberättigad,
som onekligen förekommer på
många håll beträffande resursernas rationella
utnyttjande inom krigsmakten.
Försvarskostnaderna är betydande.
Därav följer att allmänheten också vill
känna trygghet för att de värnpliktigas
tid och de anslagna medlen används så
rationellt som möjligt och att sparsamheten
är den största möjliga. Detta har
utskottsmajoriteten också understrukit,
och det är jag tacksam för.

Nu råder emellertid på många håll
uppfattningen, att det inte är så bra
ställt i detta avseende som det borde
vara. Misstron grundar sig många gånger
på uppgifter från inkallade, främst

då sådana som tillhör repetitionsförbanden.
Jag kan inte bedöma riktigheten
av dessa uppgifter utan vill endast
konstatera uppfattningarnas existens.
Av en undersökning som Svenska
institutet för opinionsundersökningar
gjorde i våras framgår också, att inte
mindre än 64 procent av de intervjuade
var tveksamma, några mera, andra
mindre, om verkligen de höjda försvarsanslagen
skulle leda till i motsvarande
mån större effektivitet.

En fråga som ständigt återkommer i
dessa sammanhang gäller utbildningstidens
rationella utnyttjande.

Här möter man kritik från de värnpliktiga,
en kritk som till och med försvarsstabschefen
i sitt yttrande medger
att den »i vissa fall kan vara förståelig».
Kritiken gäller handräckningstjänsten
och många andra saker men inte minst
det förhållandet, att många av de värnpliktiga,
som i sitt civila yrke har en
kvalificerad utbildning, många gånger
inte utnyttjas på ett rationellt sätt. Frågan
om utbildningstiden har emellertid
utskottsmajoriteten beaktat och understrukit
vitken av att den bör utnyttjas i
full utsträckning, och jag är tacksam
för detta påpekande från majoritetens
sida.

Man blir, herr talman, onekligen litet
häpen ibland när man t. ex. i våras i
Aftonbladet på valborgsmässoaftonen
under den ironiska rubriken »Rätt man
på rätt plats» kunde läsa om gevärsskytten
Braathen, som nyss hade ryckt
ut från Svea livgardes 16 :e cykelskyttebataljon.
På sin rätta plats i försvaret
kom han först sedan han hade ryckt ut
från sin gevärstjänst. Han var nämligen
civilingenjör och till yrket---ro botkonstruktör

vid SAAB:s flygverkstäder!
Om jag skall vara uppriktig måste
jag erkänna, att jag stod litet tveksam
till tidningsuppgiften ända till dess att
jag ungefär en månad senare, den 27
maj, kunde liisa ett meddelande av arméstabens
pressofficer, vari han säger:
»Fallet är alldeles riktigt återgivet och

Ilo

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1058 fm.

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

kan naturligtvis verka litet underligt»,
men så lägger han till att vederbörande
själv hade önskat att få den här tjänstgöringen
på Svea livgarde.

Detta är bara ett exempel, herr talman,
på att det är angeläget att de värnpliktiga
verkligen får en placering, där
man kan dra största möjliga nytta av
dem.

Den andra betydelsefulla frågan i det
bär sammanhanget är, om de nuvarande
förhållandena vad kontroll, rådgivning
och rationaliseringsverksamhet beträffar
garanterar största möjliga trygghet,
eller om det föreligger behov av en
översyn i det hänseendet. Remissinstanserna
och utskottsmajoriteten har
ansett, att förhållandena är bra som
de är och att tillräckliga skäl saknas
för en översyn. Från reservanternas
sida är vi medvetna om att det redan
finns ett stort antal organ, som sysslar
med dessa frågor. Jag vill inte på något
sätt underskatta betydelse av de organ,
som finns inom försvaret, men det
är väl ändå så, att man i det här sammanhanget
kanske fäster litet större avseende
vid de fristående organen utanför
den militära administrationen. Jag
tänker då i första hand på statens sakrevision.
statens organisationsnämnd
och varför inte MO. Om det är så, att
de fristående organen är tillräckliga i
dessa avseenden, såsom utskottsmajoriteten
tycks mena, så återstår ändå en
fråga, som utskottsmajoriteten i stort
sett har gått förbi, nämligen om dessa
organ har fått tillräckliga resurser till
sitt förfogande för att kunna nå de resultat
som reservanterna åsyftar? Skulle
man inte kunna nå ännu större effektivtet
genom att förstärka dessa organ
på lämpligt sätt? Jag hyser den
allra största respekt för de fristående
organens arbete. Jag är angelägen om
att understyrka detta. De har hittills
hittat ganska mycket som inte är
bra. Riksdagens revisorers påpekanden
under de senare åren, då det gäller
försvarshuvudtiteln utgör en gan -

ska lång lista. Sakrevisionen har kommit
med många påpekanden. Statens
organisationsnämnds — jag höll på att
säga framåtsyftande och förebyggande
initiativ i fråga om rationaliseringsverksamheten
— har givit stora resultat.

1 Ny Miltär Tidskrift, nr 10, för år
1956 redogör chefen för organisationsnämndens
miltära avdelning för resultatet
av dittills utförda undersökningar,
d. v. s. resultaten av rationaliseringsåtgärder
och besparingsförslag från nämndens
sida, och där konstateras, att man
på grundval av dessa har kunnat få
fram kostnadsminskningar på 32 miljoner
kronor och år. Försvarsministern
erinrade också i proposition nr 110 i
våras om denna betydelsefulla verksamhet
och om de stora kostnadsbesparingar
som organisationsnämndens arbete
har åstadkommit.

Av det anförda kan man naturligtvis
dra den slutsatsen, atl detta bara visar
hur effektivt dessa organ arbetar, vilket
jag vill stryka under, men fråga är
väl om man inte också kan dra en annan
slutsats, nämligen att det också
visar, att man här rör sig på ett område,
där mycket verkligen tycks vara
att hämta och mycket finns att göra.

Herr talman! Jag skall bara till sist
säga, att även om den utredning som
reservanterna begär skulle visa, att de
nuvarande arbetsformerna för kontroll
och effektivisering är de lämpligaste
och att inte heller någon förstärkning
är erforderlig, anser jag att även ett sådant
resultat skulle ha betydande värde
just för skingrandet av de tvivel, som
onekligen förekommer beträffande försvarets
rationella handhavande av anslagsmedel
och arbetskraft. Detta skulle
enligt min mening förstärka försvarets
ställning inom det civila samhället.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den bifogade reservationen av
herr Thun in. fl.

I detta anförande instämde herrar
Andreasson (s), Liuidqvist (s) och Carlsson
i Västerås (s), fru Thunvall (s),

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

117

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

herrar Ekström i Iggesund (s) och Jansson
i Kalix (s), fru Torbrink (s) samt
herrar Jönsson (s) och Carlsson i Göteborg
(s).

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Yrkandet på en förstärkning
av den civila kontrollen över
krigsmaktens ekonomiska förvaltning
tänker jag inte ge mig närmare in på.
De till utskottsutlåtandet fogade bilagorna
talar väl sitt tydliga språk om den
grundlighet, varmed de militära myndigheterna
går till väga när det gäller
att förhindra allt slöseri.

Jag kan bara inte undertrycka den
reflexionen, att motionärerna i konsekvensens
namn väl borde ha krävt
motsvarande kontroll från utomstående
även över andra områden av statsförvaltningen,
där slöseri säkerligen förekommer
i minst samma utsträckning
som motionärerna tror vara fallet inom
krigsmakten.

Vad som har föranlett mig att begära
ordet är närmast talet om slöseri med
tiden. Det är ju framför allt vid repetitionsövningsförband
som detta tidsslöseri
anges förekomma, och det kan
nog inte förnekas, att sådant slöseri kan
förekomma, men det är i ett så försvinnande
litet antal fall, att de fallen sannerligen
inte motiverar ett allmänt
misstänkliggörande av våra befälskårer.
Särskilt hårt måste ett sådant misstänkliggörande
kännas för en sådan kategori
statstjänstemän som det militära
befälet, för vilket — från vicekorpralen
till generalen — åttatimmarsdag och
reglerad arbetstid är okända begrepp,
i högre grad ju längre upp på rangskalan
man kommer.

Det övervägande antalet klagomål
iiver slöseri med tiden avser inte ineffektiv
tjänstgöring genom att man liar
placerats i liandräckningstjänst — handräckningstjänsten
är ju, såsom också
har påpekats i en av bilagorna till utskottsutlåtandet,
inte något självändamål.
De som plaeeras i handräckningstjänst
är sådana, som lillhör lägre be -

siktningsgrupper och som inte är fullt
fältdugliga. Härigenom får man möjlighet
att utbilda andra inkallade på mycket
bättre siitt.

Klagomålen gäller väl inte heller så
mycket den av herr Blidfors med ett
mycket bra exempel åberopade omöjligheten
att i alla fall följa principen
»rätt man på rätt plats». I det fall med
robotkonstruktören vid Svea livgarde
som herr Blidfors nyss nämnde var det
ju så, att de militära myndigheterna
hade varit alltför tillmötesgående mot
den värnpliktige, som begärt sådan placering,
att han fick avkoppling. Klagomålet
kom inte heller från honom, detta
inte sagt som en ursäkt för förbandschefen.

Nej, klagomålen från de värnpliktigas
håll gäller en annan sak, som de militära
myndigheterna i sina yttranden till
utskottet inte vidrört annat än rätt flyktigt,
nämligen spilltiden vid förbandsutbildningen.
Jag förstår så innerligt
väl de värnpliktiga, som kanske i det
civila livet har häcken full med arbete,
om de har svårt att inse det rationella
i en utbildning, som för deras del innebär
att de kanske får ligga stilla ett par,
tre timmar en förmiddag i en skogsbacke
i väntan på att få anfalla — och
så när anfallet äntligen slås ut, är det
hela över på tio minuter, om det ens
tar så lång tid; ofta kanske man avblåser
övningen redan när kommandoordet
»Framåt» kommer.

.Tåg förstår dem som sagt så oändligt
väl, men felet är här inte slöseri med
tid; felet är att truppen inte på förhand
har orienterats om varför en sådan
skenbart onödig liggetid uppkommer.

Det värdefullaste med det system för
repetitionsövningar som vi för närvarande
har är ju, att de har organiserats
krigsförbandsvis, att förbanden sammansvetsas,
att befälet får tillfälle att
öva sig med just det folk varmed de i
viirsta fall skall gå id i fiilt. Det iir omöjligt
att genomföra en sådan förbands -

118 Nr B 15 Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

utbildning enbart i form av kaderövningar,
alltså bara med befälet; det
måste levande trupp till. En hel del
av oss har väl varit med om att på 1930-talet slåss med röda skärmar, och det
gav ju inte det riktiga intrycket av
strid.

Den spilltid som är ofrånkomlig under
förbandsövningarna skulle naturligtvis
kunna utnyttjas för övningar
även inom de lägsta enheterna, och
det är någonting som motionärerna
med full rätt framhållit. Med nuvarande
befälsläge är det emellertid faktiskt
omöjligt. Så gott som allt befäl
vid våra repetitionsövningsförband är
värnpliktigt, och det är inte utbildat
för att i sin tur utbilda andra — därtill
skulle krävas en betydligt förlängd
värnpliktstjänstgöring för till befäl uttagna.

Hur det då skall gå till att — som
det nu ibland kan vara — med bara
två stambefäl på en bataljon under förbandsutbildningsskedet
klara den där
spilltidsutbildningen, det kan jag inte
förstå. Det är avsevärda tider som förflyter
mellan en högre chefs order och
denna orders omsättande i handling
på gruppchefsplanet. Inom t. ex. en
brigad får man i gynnsammaste fall
räkna med två—tre timmar för detta,
om allt fungerar utan att trassla till
sig någonstans.

Vi kan inte ge oss in i en strid utan
grundliga förberedelser. Inte ens inom
östliga arméer med deras suveräna förakt
för människoliv ger man sig på en
sådan sak; än mindre skulle då vi kunna
göra det. Vi måste faktiskt finna oss
i att t. ex. ge order och försöka spela
igenom anfallet så gott det går med
hjälp av små modeller av anfallsterrängen,
som man bygger upp i skyddat
läge. Sådana modeller kan naturligtvis
inte byggas förrän den slutliga ordern
uppifrån erhållits. Det här landskapsbyggandet
är alltså inte någonting
som vi kan fylla ut dödtiden med.
Även om det kanske skulle gå fortare i

många fall att direkt i en framskjuten
ställning ge order till underställda
chefer, så är detta i det moderna kriget
i allmänhet alltför riskabelt.

Nej, det vore icke till nytta för någon,
vare sig för trupp eller befäl, att
genom något slags genvägar vid ordergivningen
eller förhandsövningar med
befälet påskynda ordernas genomträngande
ned till de lägsta enheterna.
Både befäl och trupp skulle få fullständigt
felaktiga uppfattningar om
tiderna på stridsfältet, och detta skulle
i ett verkligt läge kunna få katastrofala
följder.

Spilltiden i förbandsövningarna får
därför betraktas som ett fullt realistiskt
inslag, men när den nu inte går
att undvika, finns det all anledning att
understryka önskemålen från både
yrkesmilitärt håll och från de värnpliktiga,
från motionärerna och utskottet
med för den delen, att dödtiden
ges liv. Det finns utmärkta sätt
liärför t. ex. att tillse att läget på underbefälsfronten
ljusnar eller att förlänga
utbildningen — men det är något
som faller utanför ramen för denna
debatt.

Det må vara nog sagt att de militära
myndigheterna beträffande slöseriet
med tid vid utbildningen är fullt
medvetna om att tiden inte alltid utnyttjas
hundraprocentigt. Men detta
beror på förhållanden, som inte i någon
mån kan avhjälpas genom någon
sorts civil kontroll, och därför, herr
talman, ber jag att med det anförda få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen tog ånyo
ledningen av förhandlingarna.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag skall bara med
några ord motivera varför jag för min
del kommer att stödja reservanterna i
denna fråga.

Först vill jag då erinra om att det
beslut riksdagen tidigare fattat i kost -

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

119

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

nadsfrågan ju har mycket allvarliga
perspektiv. Det innebär att vi i år har
försvarsutgifter på i runt tal 3 miljarder
kronor och att vi får en oerhört
snabb stegring redan nästa år med
250 å 300 miljoner kronor samt därefter
cirka 200 miljoner kronor varje
År. Nu har man försökt trösta oss
med att uppgörelsen bara omfattar
3 å 4 år. Därmed vill man väl förespegla
oss att vi därefter skall söka skapa
en ny organisation, som mera anknyter
till vad som är ekonomiskt möjligt.
•lag vet inte om detta är den verkliga
avsikten bakom uttalandena av bl. a.
.statsministern. Jag vill bara uttrycka
min förvissning om att vi inom en
ganska kort tid blir tvingade att riva
upp detta beslut, vare sig vi vill det
eller inte. Tv de ekonomiska konsekvenserna
av beslutet är sådana, att
det inte går att under någon längre
följd av år följa den uppdragna linjen.

Vi har skapat en storstilad ram för
försvaret, men innehållet vet vi ännu
ingenting om. Vi har nyss här behandlat
det första försöket att klara ut vad
som skall rymmas inom denna ram,
och vi skulle där spara 2,5 miljoner. I
det fallet skulle kostnaderna bli 14
miljoner kronor. Men när regeringen
gör detta första blygsamma försök till
rationalisering, så sätter sig genast
riksdagen på bakliasorna och säger
att så får det hela givetvis inte göras.

Det finns väl inte en enda beredskapsinkallad
i detta land, som inte
är alldeles övertygad om att det slösas
oerhört i det svenska försvaret. I de
militära kommentarerna härtill har jag
läst, att det är naturligt om de inkallade
hyser den åsikten, ty de begriper
inte denna sak och är inte inställda på
att det är något nyttigt och nödvändigt
de företar sig under den månad de
ligger inkallade. För en stund sedan
hörde vi utskottets talesman herr
Thapper uttala sig i en liknande fråga,
då han sade att regeringen vet mycket
bättre än utskottet var och hur man

kan göra besparingar, ty regeringen
har tillgång till den militära expertisen.
Ja, den militära expertisen är företrädd
i tio utlåtanden i här föreliggande
betänkande, och den är givetvis
helt och hållet övertygad om att allting
är så bra som det kan vara; om
man undantar litet populariseringsverksamhet
om allt det nyttiga man
företar sig, så är det just ingenting
som den väckta besparings/motionen
kan föranleda till.

Nå, det där förvånar nu inte mig.
Den militära ledningen är självklart
belåten. Bara för några år sedan lyckades
den ju övertyga regeringen om
att vi måste bygga ett par jagare. Visserligen
fanns det då här i riksdagen
en ganska stark opposition, men den
var inte på långt när av sådan styrka
att vi kunde stjälpa det dåraktiga förslaget.
Den militära ledningen fick
därför som den ville. Regeringen sade
att vi skulle göra på det föreslagna
sättet, tv det var väl övertänkt av
expertisen och av den militära sakkunskapen.
Och naturligtvis sade sedan
statsutskottet, att om regeringen
och den militära sakkunskapen sagt
det, så måste det vara riktigt -— och
så beslöt vi att, bildligt talat, kasta 90
miljoner kronor i sjön. Så mycket
kostade nämligen avbeställningen av
de jagare, vilkas byggande genomtrumfades
i yrsel och med den mest oförbehållsamma
tro på den militära sakkunskapens
förstånd.

Och inte mycket annorlunda gick
det till när vi fick våra kryssare. Nu
ligger den ena i malpåse, och den andra
vet man väl egentligen inte vad
man skall göra med. Ja, men det gäller
marinen, säger man, och nu har vi
gått in för att göra en lätt marin, en
liten begränsad flotta. Men, ärade kammarledamöter,
har detta på något sätt
avspeglats i den framtida organisationen?
Kommer vi inte att ha lika dyr
organisation för marinen i alla fall?
Har det någonsin förespeglats statsut -

120 Nr B 15 Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

skottet eller regeringen, att man
kanske skulle överväga, huruvida inte
hela vår organisation är otidsenlig?
Skall vi fortsätta att ha tre försvarsgrenar?
Flottan blir ju numera tämligen
blygsam, ett litet bihang till de
stora försvarsgrenarna, men den skall
naturligtvis ha sina egna staber och
sin egen organisation. Man får över
huvud taget inte röra därvid.

När man går in på frågan om fortifikationen,
tröstar den militära sakkunskapen
oss med att »visst har vi
väl gjort felaktiga planeringar, och
det har byggts på ett sätt som inte är
ändamålsenligt och som vi nu måste
kassera, men det var riktigt på sin tid;
nu har vi omvärderat detta arbete, och
då får man finna sig i det.»

I Svensk läkartidning berättades det
för en tid sedan om hur de värnpliktiga
läkarna används. De arbetar 15 minuter
om dagen och ibland en halvtimme.
Deras tjänstgöring brukar vara
färdig ungefär vid den tidpunkt då
morgontidningarna kommer ut, så att
de kan få läsa om läkarbristen här i
landet.

Detta är naturligtvis bara en detalj.
Men när det är många olika detaljer
från många olika områden bidrar de
till att stärka intrycket av att här skulle
det verkligen behövas en genomgång
och en genomlysning av problemet.
Detta är den militära ledningen knappast
kapabel att göra, tv den sitter
själv fast i organisationsapparaten.
Om man någonsin på något område
skulle kunna säga, att Parkinsons berömda
lag, att sju man kan utföra
en mans arbete, är riktig, tror jag den
gäller det militära området. Man kan
naturligtvis också finna exempel på
att det på vissa avsnitt finns en rationell
organisation, men helhetsintrycket
är att man skulle kunna spara åtskilligt
genom rationalisering och effektivisering
av den militära organisationen,
om statsmakterna verkligen upphörde
att blint tro på den militära

sakkunskapen och toge litet ansvar för
hur pengarna skall användas här i landet.

Jag liar inte blivit övertygad av vad
statsutskottets majoritet har skrivit i
frågan, liksom jag inte har blivit övertygad
av den militära sakkunskapen.
.lag är tvärtom säker på att det går att
spara mycket pengar genom rationaliseringar.
Jag har själv deltagit i förvaltningsutredningen.
Vi sparade visserligen
bara ihop 3,5 miljoner kronor,
men hade inte regeringen tagit det initiativet,
hade inte heller den summan
sparats.

Med dessa konstateranden och utan
att i övrigt ingå på själva målsättningen
eller på den kritik som har riktats
mot vårt dyra men enligt vår mening
inte starka försvar vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Från utskottets sida är
vi övertygade om att det ej finns skäl
för tillsättande av en ny parlamentarisk
utredning för översyn av krigsmaktens
ekonomiska förvaltning med hänsyn till
den omfattande utrednings- och granskningsverksamhet
som redan är i gång på
detta område. Det kan här erinras om
att beträffande den centrala försvarsförvaltningen
bär utredning bedrivits
av 1940 års militära förvaltningsutredning,
som statens organisationsnämnd
medverkat i. Detta ledde till den av 1954
års riksdag beslutade förvaltningsreformen.
I samband härmed inrättades ett
samarbetsorgan för den centrala försvarsförvaltningen,
försvarets förvaltningsdirektion,
med bl. a. företrädare
från näringslivet som ledamöter. Ifrågavarande
reform har sedermera ingående
prövats successivt av särskilt tillkallade
sakkunniga — 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
— som beräknas slutföra
sin uppgift inom den närmaste
tiden.

Beträffande den lokala förvaltningsorganisationen
och den därmed sam -

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

121

Effektivisering

manhängande verksamheten bedrivs ju
systematiska organisationsundersökningar
i rationaliseringssyfte av statens
organisationsnämnd. Den militära förvaltningsverksamheten
granskas och
kontrolleras alltså redan nu av organ,
inrättade såväl inom som utanför försvaret.
De förstnämnda har helt eller
till övervägande delen civilt inslag och
de senare utgöres av statens sakrevision
och statens organisationsnämnd samt
riksräkenskapsverket.

Dessutom pågår överväganden i fråga
om den statliga gransknings- och rationaliseringsverksamheten
inom den år
1956 tillsatta rationaliseringsutredningen.

I motionerna här har förordats en organisation
med civila direktörer för frågor
av praktisk-ekonomisk natur vid
förband in. m. och i anslutning därtill
en topporganisation för försvarets gemensamma
angelägenheter.

Utskottet konstaterar att det civila inflytandet
inom försvaret avsevärt ökats
under de senaste åren. Det har genom
1954 års reform inrättats s. k. inköpsavdelningar
under ledning av inköpsdirektörer,
varvid eftersträvats att på
ledande poster erhålla personer med
omfattande erfarenhet från civil verksamhet.

Rörande förslaget om inrättandet vid
lägre förband av organ, motsvarande industriens
företagsnämnder, så erinrar
utskottet om att det redan sedan år 1950
skall vid regemente och liknande förband
finnas förbandsnämnder, i vilka de
olika personalkategorierna är företrädda.

I utlåtandet erinras vidare om att
Kungl. Maj:t i år låtit tillsätta en utredning
om att göra besparingar inom statsverksamheten
in. in. och att denna torde
beröra förhållandena även inom försvaret.

Herr Blidfors frågade om de redan
tillsatta organen hade tillräckliga resurser
för all fullgöra sina uppgifter. Jag
tror att så är fallet och att det inte finns

av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

anledning att sätta till ännu fler sådana
organ.

Med anledning av vad herr Wachtmeister
nämnde skulle jag vilja säga att
även om det ligger en hel del i vad han
försökte förklara så är vi inom utskottet
nog ändå inte övertygade om att allt
är väl beställt. Vi understryker nämligen
i vårt utlåtande »vikten av att uppmärksamhet
ägnas åt att de värnpliktigas
utbildningstid utnyttjas i full utsträckning.
Att härvid funnits anledning
till vissa erinringar, vilket särskilt gäller
repetitionsövningsförbanden, torde icke
kunna bestridas». Det är nog inte bara vid
övningar de värnpliktiga får ligga och
vänta. Det blir nog väntetid under repetitionsmånaden
både före och efter den
stora övningen. När man kallar in människor,
som kommit till vuxen ålder och
som kanske har viktiga uppgifter i sitt
civila förvärvsarbete, är det självfallet
för dem icke tillfredsställande att deras
tid icke väl tillvaratages. Därför konstaterar
utskottet också vad chefen för armén
i sitt remissyttrande framhållit, att
frågan om utbildningstidens rationella
utnyttjande bör behandlas fortlöpande
och förbättringar vidtas efter hand som
de ekonomiska och materiella resurserna
det medger.

Det finns alltså enligt utskottsmajoritetens
uppfattning knappast anledning
alt till de många utredningar som redan
arbetar foga ytterligare en, även om det
skulle bli en parlamentarisk sådan. Jag
har svårt att se vad den skulle kunna
uträtta.

Vad som däremot är angeläget och
som gör att det likväl kan vara av värde
att denna sak uppmärksammats, är att
de utredningar som det tydligen finns
gott om verkligen fullgör sina uppgifter
på rätt sätt.

Herr talman! .lag yrkar med detta bifall
till utskottets förslag.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Thapper anförde, att det på -

122 Nr B 15 Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

går många utredningar, som berör dessa
frågor. De har i allmänhet tagit upp delproblem
men inte gjort en översyn av
hela fältet, såsom motionärerna har begärt.
Låt mig dock peka på ett par saker
som herr Thapper nämnde!

Försvarsförvaltningssakkunniga, som
lämnade sitt tredje delbetänkande för
inte länge sen, sysslar med jämkningar
i den förvaltningsorganisation vi beslöt
1954 men inte med själva grunddragen
i denna organisation.

Det är också riktigt, att vi har en besparingsutredning
som så småningom
kommer att behandla hela statsförvaltningen.
Jag utgår liksom herr Thapper
ifrån, att den militära sidan också kommer
att tas upp. Någon djuplodning just
i rationaliseringsfrågorna kan vi väl
dock knappast vänta av den utredningen,
och det är rationaliseringssträvandena,
herr talman, som jag för min personliga
del fäster det största avseende
vid.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Den motion som ligger
till grund för det utlåtande vi nu behandlar
är utomordentligt bestickande
skriven, och ämnet för motionen är, om
man så vill, populärt. Därför skulle jag
gärna vilja till granskning ta upp ett
par av de principfrågor som hör till
detta spörsmål.

När man talar om ineffektivitet och
slöseri inom försvaret, menar man, som
också motionärerna har framhållit, två
olika saker: dels att pengar och materiel
inte utnyttjas på tillfredsställande
sätt och dels att den personliga arbetskraften
inte används som man skulle
önska.

Nu kan det, såvitt jag förstår, icke bestridas
att det förekommer en del brister
inom försvaret i dessa hänseenden.
Men jag tror att saken ligger mycket olika
till när det gäller pengar och materiel
mot när det gäller arbetskraft.

Varken motionärerna eller någon annan
har kunnat göra troligt att det inom

försvaret skulle råda större slöseri och
ineffektivitet än i andra stora förvaltningar.
Tvärtom är nog försvaret, när
det gäller rent ekonomisk sparsamhet,
för närvarande ovanligt »påpassat», och
det har försvaret varit under lång tid,
om man bortser från de alldeles speciella
förhållanden som rådde under beredskapsåren,
då det av praktiska skäl
var omöjligt att utföra en så omfattande
kontroll som man eljest skulle önskat.

När det gäller arbetskraftens utnyttjande
ligger saken emellertid till på annat
sätt. Alla har erfarenhet av sådant,
alla kan visa exempel på det, alla känner
någon värnpliktg som, vare sig han
fullgör första tjänstgöringen eller en
repetitionsövning, tycker att hans tid
inte är tillräckligt väl utnyttjad. Men
har man verkligen från motionärernas
sida gjort sig besvär med att tänka igenom
försvarets villkor och uppgifter ur
denna synpunkt?

Skulle man för försvarets ändamål
kunna fullt utnyttja arbetskraften, måste
man ha en armé av yrkessoldater.
I en värnpliktsarmé av svensk typ, med
en utbildningstid av mindre än ett år,
uppstår svårigheter av helt annat slag
än de som kan finnas i en yrkesarmé.
Vår krigsmakt har den dubbla uppgiften
att dels utbilda värnpliktiga för
tjänstgöring i krigsförband och dels
uppehålla en viss beredskap under normala
förhållanden. Denna kombination
gör det omöjligt att fullt ut tillgodose
någotdera av de båda syftena; man
måste ibland åsidosätta utbildningskravet
för att kunna bibehålla beredskapen,
och man måste kanske ibland acceptera
en tämligen svag beredskap för
att tillgodose utbildningens behov —
man haltar så att säga på bägge benen.
Det är under sådana förhållanden mycket
lätt att hitta fel i den arbetsform
som försvaret uppvisar.

Här har särskilt pekats på förhållandena
under repetitionsövningar, och jag
förstår det väl. Som herr Thapper nyss
sade, rör det sig ju när det gäller dessa

Onsdagen den It) december 1958 fm. Nr B 15 123

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

värnpliktga om folk som är ute i yrkesarbete
och därför kanske har särskilda
anspråk på att man skall ta hänsyn till
deras tid. Detta har också framhållits
i utskottsutlåtandet. Men samtidigt måste
man komma ihåg, att just när det gäller
repetitonsövningsförbanden, uppkommer
dessa problem i särskilt hög
grad, inte bara av de skäl som herr
Wachtmeister drog fram utan även därför
att dessa förband har särskilda uppgifter
ur beredskapssynpunkt.

Det har ibland ifrågasatts att man
skulle ersätta övningarna i högre förband
med stabsövningar. Det gjorde
man förr i världen, och jag har personlig
erfarenhet av hur det såg ut. När
den svenska krigsmakten hösten 1940
för första gången i mannaminne började
öva i högre förband och med användande
av underhållstrupper, blev det
en oerhörd förvirring, och oerhört
många problem kom fram, som man
inte känt till förut. De framträdde just
genom att man inte längre spelade på
stabsövningsnivån utan faktiskt utförde
det som man tidgare bara kände till
i teorien. På den grunden är det nog
nödvändigt att ha övningar också i högre
förband, och då uppstår vid realistiskt
uppträdande nästan lika mycket
död tid som det skulle uppstå i verkligheten.

Sedan har vi frågan, om man skall
lösa detta problem genom parlamentariska
utredningar. Det har tidgare talats
om, att här finns åtskilliga civila
kontrollorgan, statens organisationsnämnd
och inte minst riksdagens egna
revisorer, som ju har till en av sina uppgifter
att företa granskning på detta
område. Blir det verkligen bättre, därför
att man sätter till nya kontrollorgan,
vare sig parlamentariska eller andra,
för att kontrollera den kontroll som redan
finns? Det har sagts att man skulle
samordna kontrollen, möjligen då genom
att avskaffa några av de redan befintliga
civila kontrollmyndigheterna.
Detta har emellertid bara framförts i

största allmänhet, och det har inte givits
några anvisningar om hur det skall
gå till.

Jag skulle vilja ta upp en fråga som
herr Blidfors berörde i sitt första anförande,
nämligen att man genom en
sådan parlamentarisk utredning, om
den skulle visa att det inte gick att göra
något åt saken, skulle skapa ett ökat
förtroende. Jag befarar, herr talman, att
så inte skulle bli fallet. När vi lyssnade
till herr Hagberg för en stund sedan,
blev jag i varje fall alldeles övertygad
om att om man också tillsatte tjugo parlamentariska
utredningar, som komme
till detta resultat, så skulle herr Hagberg
ändå återkomma och säga exakt
detsamma som han sagt i dag. Det finns
på denna punkt en misstro som är beklaglig
och som delvis kanske i huvudsak
— återgår på bristande kännedom
men som delvis också återgår på
en allmänt kvarvarande försvarsovilja,
som man systematiskt låter framträda i
denna form. Jag befarar att en ny parlamentarisk
utredning, om den komme
till ett för försvaret förtroendeingivande
resultat, omedelbart själv skulle bli
föremål för exakt samma misstro som
man i dag yppar mot de förut existerande
kontrollorganen.

Jag tror dessutom, att till och med
den redan existerande kontrollen i viss
mån kan ha en negativ effekt, om man
kontrollerar för mycket. Om den blandar
sig för mycket i detaljer, kan följden
mycket lätt bli den, att effektiviteten
blir mindre och att man därför också
gör av med mera pengar och mera
arbetskraft än man eljest skulle göra.
Det finns en del saker som tyder på att
vad försvaret i dag behöver inte är
några nya utredningar utan tvärtom en
viss frihet från utredningar, eu viss
rörelsefrihet inom ramen för givna anslag
och direktiv i stället för petig detaljkontroll.
Det behövs arbetsro, så att
försvaret får ägna sig åt sin egentliga
uppgift. I det hänseendet är nog försvarets
organ och myndigheter inte sär -

124

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

skilt olika de civila förvaltningsorganen.

Den påminnelse som utskottets yttrande
innefattar kan vara nödvändig
och nyttig. Den kan i varje fall inte
göra någon skada. Men nya parlamentariska
utredningar skulle kunna skapa
ökad osäkerhet och därigenom minska
möjligheterna till den effektivisering
som försvarets egna organ och förvaltningsorganen
arbetar på.

På denna grund, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara ta upp en
punkt i det anförande som herr Heckscher
nyss höll.

Herr Heekscher sade inledningsvis
att han inte höll för troligt att misshushållning
och slöseri skulle vara mera
förekommande inom försvarsviisendet
än inom övriga grenar av statsförvaltningen.
Ja, herr Heekscher, jag tar inte
ordet slösrt-i i en så inskränkt bemärkelse.
Jag vill i det ordet inrymma bristande
rationaliseringar o. s. v., och då
är det en sak som slår mig, när herr
Heekscher talar om just riksdagens revisorer:
Varför skall värdefulla initiativ
just komma utifrån i dessa hänseenden?
Det är så sällan det kommer betydelsefulla
initiativ från de militära organen.
När man ser den långa lista av
påpekanden, herr Heekscher, som riksdagens
revisorer gjort under de senaste
åren — jag har roat mig med att läsa
igenom de tre senaste berättelserna —
finner man att synnerligen viktiga ting
tagits upp.

Låt mig peka på frågan om den högre
ledningen av försvaret! Denna fråga
aktualiserades av 1955 års statsrevisorer,
och de använde ganska starka ord.
En lekman har många gånger tyckt, att
skillnaden mellan de tre vapengrenarna
varit ganska irrationell. Statsrevisorerna
anför bl. a.: »Uppenbarligen kännetecknas
också försvarets högsta ledning

av en viss överorganisation. Av det föregående
framgår även, att kostnaderna
för de högre staberna och de centrala
förvaltningsmyndigheterna numera belöper
sig till förhållandevis mycket betydande
belopp.» Något längre fram heter
det: »Mot bakgrunden härav kan ställas
frågan, om ett litet land som vårt
med jämförelsevis ringa folkmängd och
därigenom också numerärt fåtaliga
stridskrafter verkligen har råd med att
upprätthålla den månghövdade stabsoch
förvaltningsorganisation som den
nuvarande tredelningen av försvaret
medför, därest detta ur militär synpunkt
icke är oundgängligen nödvändigt.»

Vi vet, att en utredning kommit till
stånd på högsta militära nivå i våras.
Men är det inte egendomligt, att betydelsefulla
initiativ måste tas utifrån?
Statsrevisorernas lista brukar ofta, herr
Heckscher, vara mycket längre när det
gäller försvarsväsendet än när det gäller
övriga grenar av statsförvaltningen.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Blidfors frågar,
varför initiativen skall behöva komma
utifrån, och säger att statsrevisorerna
aktualiserat viktiga frågor, t .ex. frågan
om försvarets högsta ledning. Nu är det
ju på det sättet att den frågan varit aktuell
långt innan riksdagens revisorer
tog upp den. Den har varit praktiskt
taget under kontinuerlig diskussion
iinda sedan krigsåren, och därför var
det kanske inte något bra exempel herr
Blidfors valde. Men jag vill samtidigt
framhålla, att med samma rätt skulle
herr Blidfors kunna säga, att man skall
sätta till en särskild utredning angående
länsstyrelserna, eftersom riksdagens
revisorer ju också aktualiserat frågan
om ändrad länsindelning.

Nej, det är väl tvärtom så, att riksdagens
revisorer har till uppgift att ta
initiativ av detta slag, och den omständigheten
att riksdagens revisorer så
gör är det allra bästa beviset på att det
inte behövs någon parlamentarisk ut -

Onsdagen den 10 december 1958 fm. Nr B 15 125

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

redning, eftersom riksdagen redan liar
revisorerna till sitt förfogande.

Jag vill i sammanhanget också gärna
framhålla, att .statens organisationsnämnd,
som kanske på detaljplanet genomfört
mera omfattande och betydelsefulla
förändringar, hela tiden har arbetat
i samverkan med de militära myndigheterna
till den grad, att man inte
alltid kan säga, i vad mån initiativen
kommit från organisationsnämnden och
i vad mån de kommit från de militära
myndigheterna själva. I vilken utsträckning
också riksdagens revisorer varit
påverkade av diskussioner med militära
myndigheter är en sak som undandrar
sig mitt bedömande, men jag har svårt
att tro annat än att det skulle kunna
spela sin roll i detta sammanhang, och
i varje fall har vi här ett gott bevis på
revisorernas effektivitet.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har fäst mig vid ett
par uttalanden av dem som inte vill
vara med om en utredning av det slag
reservanterna föreslår. En av dessa talare
sade, att det slöseri som förekommer
på den civila sidan är minst lika
omfattande som det som kan förekomma
på den militära. Jag trodde nu inte
att vi skulle behöva föra diskussionen
på det sättet och ta upp sådana spörsmål,
och jag vill uttala en önskan om
att vi får behandla ett problem i sänder.
Det har också sagts att remissyttrandena
talar för sig själva. Ja, till någon
del kan jag instämma i detta påstående.
På sidan 2G i statsutskottets utlåtande
nr B 99 redovisas ett yttrande
från försvarets civilförvaltning, i vilket
det bl. a. heter: »Det oaktat synes det,
såsom också inledningsvis uttalats, kunna
vara av värde med en utredning i
det syfte motionärerna eftersträva.» Vidare:
»Civilförvaltningen har därför

icke något att erinra mot att utredningen
kommer till stånd.»

På sidorna 34 och 35 citeras försvarets
förvaltningsdirektörn, som bl. a.

säger: »Om man vill uppnå ökade resultat
från den av de ovan angivna organen
bedrivna kontroll- och rationaliseringsverksamheten
inom krigsmakten,
bör något eller några av dessa organ
förstärkas. Antalet organ bör icke ökas.
Direktionen vill avslutningsvis understryka,
att en allsidig diskussion av nu
berörda, för krigsmakten viktiga spörsmål,
är värdefull. Även om direktionen
i åtskilliga hänseenden icke kunnat vare
sig vitsorda motionärernas framställning
av vissa förhållanden eller instämma
i deras förslag till lösningar av olika
problem, har den funnit vissa lämnade
förslag värda beaktande och har tolkat
innebörden i motionerna såsom uttryck
för ett positivt värnande om försvarets
bästa.»

Herr Heckseher läste ut motsatsen,
närmast när han förklarade att motionsyrkandet
går tillbaka på försvarsoviljan.
Jag tycker att herrarna härvidlag
borde ta sig en funderare. Vad kommer
det att kvarstå för intryck av er
uppfattning?

Jag vill gärna erkänna, att jag i förväg
inte vågar dra några stora växlar
på en sådan här utredning, men jag
har anslutit mig till reservationen emedan
jag tror, att om det ur försvarets
egen synpunkt och för att stärka försvarsviljan
är nyttigt med en sådan
utredning, så bör den företas.

Herrar Heckschers och Wachtmeissters
resonemang kommer mig att tänka
på vad som brukar sägas om Caesar
och Caesars hustru, nämligen — om jag
citerar någorlunda riktigt — »Vilket
liv Caesars hustru än för, så får hon
inte misstänkas — för Caesars skull».

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr STÅ HD (fp):

Herr talman! Efter denna utförliga
diskussion finns det från min sida inte
mycket att tillägga. Men eftersom jag
ett antal år haft tillfälle att följa arbetet
i organisationsnämnden eu in -

12C Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

stitution som flera gånger har figurerat
i denna debatt — och då jag under
de två senaste åren även tillhört den
avdelning inom statsrevisionen som
sysslar med militära frågor, finns det
kanske anledning för mig att göra ett
par observationer.

Jag vill till att börja med understryka
vad herr Åkerström nyss sade, nämligen
att det är självskrivet att det inom
en så kolossalt stor verksamhetsgren
som det svenska försvaret icke finns
möjlighet att i varje detalj minutiöst
övervaka sparsamhet och hushållning
för att därmed förhindra risker för ett
visst slöseri. Detta ligger i öppen dag,
och jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att utskottet också ganska
kraftigt understrukit det. Nedtill på
sidan 2 och upptill på sidan 3 heter
det nämligen: »Utskottet vill emellertid
i detta sammanhang inskärpa vikten av
att vederbörande myndigheter fortlöpande
ha sin uppmärksamhet riktad på
angelägenheten av rationell användning
och sträng sparsamhet beträffande omhänderhavda
medel samt noggrann kontroll
för undvikande av varje form av
misshushållning eller slöseri. Utskottet
vill vidare understryka vikten av att
uppmärksamhet ägnas åt att de värnpliktigas
utbildningstid utnyttjas i full
utsträckning.»

Men detta är en sak, herr talman. En
annan är huruvida någon ny parlamentarisk
utredning behövs. De som var
med i kammaren på den tiden då det
dåvarande krigsmaterielverket debatterades,
erinrar sig de många och långa
debatterna därom. Aldrig har kritiken
mot misshushållningen inom försvaret
varit så stark som då, och krigsmaterielverket
bestod nästan uteslutande av civila
befattningshavare. 1954 tillkom den
nuvarande förvaltningsapparaten inom
försvaret, och i toppen för denna sitter,
som herr Thapper nyss erinrade om,
försvarets förvaltningsdirektion. Man
måste ha förtroende för de män som
sitter i ledningen där. De medlemmar

av kammaren, som inte hyser förtroende
för disponent von Sydow i Norrköping,
ordföranden i förvaltningsdirektionen,
bör väl kunna hysa förtroende
för ledamoten av denna kammare,
herr Hagnell, som också är ledamot av
försvarets förvaltningsdirektion. Jag
tar för givet att man där anstränger sig
för att ingenting skall eftersättas när
det gäller strävandena att vara så ekonomiskt
omtänksam som möjligt.

Om det alltså synes ganska besvärligt
att finna utrymme och uppgifter för en
ny parlamentarisk utredning, står det
emellertid fast, att de organ som redan
arbetar på detta område är färdiga att
gripa in. Till de damer och herrar
som är tveksamma skulle jag vilja säga,
att man inte minst på den militära
sidan är angelägen om att inte ge
lastareriom rum. .lag vågar påstå, att
man på den militära sidan av den
statliga verksamheten är minst lika angelägen
som på den civila att förhindra
kritik för misshushållning samt därmed
också är angelägen att tillvarata
alla möjligheter till god hushållning.

När statens organisationsnämnd på
sin tid inrättades, var det med direkt
sikte på att ta hand om övervakning,
rationalisering och effektivisering av
den militära förvaltningen. Så småningom
visade det sig emellertid att motsvarande
uppgifter växte fram även på den
civila sidan, och numera är de avdelningar
inom statens organisationsnämnd,
som arbetar med civila uppgifter,
mera omfattande än de avdelningar,
som har till uppgift att rationalisera
arbetet inom det militära.

Jag kan som exempel nämna en sådan
sak som utbildningstidens utnyttjande.
Man har från förbandschefernas
och även försvarsgrenschefernas sida
infört speciella utbildningsofficerare
som har till uppgift att gemensamt planlägga
övningarna, så att de verkligen
löper i vartannat och att folket inte
åsamkas den spilltid som det så ofta
talas om. Jag vill därutöver tillägga, att

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15 127

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

klagomål över misshushållning med tiden
under den utbildning, som kan kallas
den individuella utbildningen, är
relativt sällsynta. Klagomålen gäller,
som herr Heckscher här tidigare framhöll,
repititionsövningarna, alltså övningarna
i krigsförband. Då ligger det
i sakens natur att det uppstår vänteti der.

Jag erinrar var och en, som läst
någon krigsskildring från de senaste
världskrigen, att så snart det är fråga
om krigsförband måste en mycket stor
del av soldatens liv användas till att
vänta. Jag vill också understryka att det
lika ofta riktas kritik mot att manskapet
körs för hårt. Om det var några
klagomål mot årets repititionsövningar
som dominerade, så var det utan tvekan
sådana, som riktades mot att det
hade arbetats natt och dag på ett sådant
sätt, att det kanske varit svårt för
manskapet att alla gånger orka med påfrestningarna.

Jag skulle därför, herr talman, vilja
säga, att någon ny utredning om vilka
organ vi behöver inte torde vara erforderlig.
Vi har nämligen redan nu dessa
organ. Däremot skulle jag gärna från
denna plats vilja rikta en uppmaning
till alla, som anser sig ha iakttagit slöseri
med tid och ödslande med utbildningsmateriel
eller andra felaktigheter,
att inte framföra den kritiken i allmänna
ordalag, utan rikta den till något
av de organ som är till för övervakning
på detta område. Om de värnpliktiga,
äldre och vederhäftiga personer, som
varit med om ett repetitionsmöte och
iakttagit missförhållanden, vänder sig
till organisationsnämnden, till statsrevisorerna
eller till någon militär instans
så kan de vara övertygade om att utredning
kommer att verkställas, och då
kommer det också att klaras upp vad
missförhållandena beror på. Här kan
ingen känna sig felfri och säga, att allt
är bra som det är. Det kommer aldrig
alt bli hundraprocentigt perfekt. Men
både vederbörande själva och de kontrollorgan
som finns inriktar alla an -

strängningar på att göra det allt bättre.
Att svagheter på den militära sidan kanske
lyser mera i ögonen än svagheter på
det civila planet beror naturligtvis på
att så stor del av vårt folk som vuxna
kommer in i det militära livet någon
del av sitt liv och då tycker sig göra
iakttagelser som kan vara mer eller
mindre välgrundade. Det finns möjlighet
att få till stånd rättelse redan med
de organ vi nu har. Med dessa ord yrkar
också jag, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag hade inte alls tänkt
deltaga i denna debatt, men det var en
replik av herr Blidfors, som lockade
mig till att ändå ta till orda. Herr Blidfors
ville göra gällande, att de militära
förvaltningarna är mindre effektiva och
sämre organiserade än andra av statens
eller stora enskilda företags förvaltningar.
Detta vill han styrka med att
det har från civilt håll framkommit så
mycken kritik och så många förslag till
förbättringar. Men är det månne så,
herr Blidfors, att man i nämnda omständighet
kan finna bevis för att de
militära förvaltningarna är mindre effektiva
än andra?

Såsom herr Heckscher här påpekade,
kommer vuxna män ända upp i 35-årsåldern
ifrån sina civila sysselsättningar
in för att fullgöra en kort militär tjänstgöring.
De jämför verksamheten vid
denna helt tillfälligt skapade organisation
med den, vari de arbetar i det civila,
där det finns fackmän på alla
punkter. Min erfarenhet är icke att de
militära förvaltningarna är mindre effektivt
organiserade eller fungerar
mindre effektivt än de civila. Jag har
dock varit i tillfälle att titta på många
förvaltningar och haft ansvar för många
sådana, och jag vill för min del säga,
att jag är inte imponerad av de civila
heller. .lag tror att man gör sig skyldig
till en idealisering av det civila, som är

128

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

alldeles opåkallad. Jag vill bara ställa
en fråga till herr Blidfors och andra:
Hur tror ni att det skulle bli, om alla
vuxna män och kvinnor mellan 20 och
35 år vid vissa tillfällen tvingats att gå
igenom en skolkurs under en termin
vid ett läroverk eller vid en folkskola?
Jag vill bara fråga: Hur mycket kritik
över den undervisningen, hur mycket
uppslag till förbättringar skulle då inte
välla fram över landet? Nu tog jag detta
exempel med skolan, men jag försäkrar
att man på praktiskt taget alla områden,
både civila och militära, vid en
sådan konfrontation skulle få mycket
kritik och många uppslag till förbättringar.

Ärade kammarledamöter! Man kan ha
den allra bästa organisation, den bäst
uttänkta, den bäst genomförda, den
bäst ledda; den kan aldrig fungera
hundraprocentigt. Det är klart att det
sker många missgrepp i det militära,
att det sker mycket som med skäl kan
kritiseras. Men glöm då inte bort att de,
som i de enskilda fallen skall genomföra
verksamheten, är människor, varav
somliga är skickliga, andra är bra.
andra är sämre och somliga är oskickliga.
Så är det med militär personal, så
är det med lärarpersonal, med ämbetsmännen
i våra verk, med våra domare,
så är det hela vägen. Vi har icke till
vårt förfogande den mest effektiva personal
som vi skulle önska, utan vi får
nöja oss med människomaterialet sådant
som det är, det skulle jag vilja
fästa uppmärksamheten vid. Denna
mänskliga faktors betydelse för effektiviteten
kommer vi aldrig ifrån, och det
är en ren utopi att vi skulle kunna nå
fram till det idealiska; det är omöjligt.
Jag har velat understryka detta för att
göra klart att man inte bör tro, att de
militära organisationerna och förvaltningarna
är särskilt dåliga och att de
civila är särskilt bra. Det finns brister
överallt, därför att vi människor har
våra brister.

Jag skulle vilja sluta med att säga, att

det är klart att det kan bli bättre överallt,
att det är klart att vi aldrig skall
förtröttas i försöken att skapa effektiva
organisationer, bättre utbildade befattningshavare,
större möjligheter att få
arbetet utfört på ett effektivt sätt, även
om vi vet att vi ändå aldrig kan komma
fram till ett tillstånd där kritik är utesluten
och där missgrepp inte förekommer.
Visst finns det anledning att se på
förvaltningarna, även de militära, och
visst finns det anledning att försöka få
dem bättre. Men hur skulle det vara att
nu, som herr Heckscher här antydde,
låta överbefälhavaren och hans närmaste
få ett litet tag slippa att skriva
promemorior åt försvarsberedningar,
försvarskommittéer, försvarsdepartement
och riksdagens statsutskott? Man
kanske skulle kunna ge dem litet rådrum
att tänka. De sysslar nu med försvarets
högsta ledning. Kanske överbefälhavaren
också skulle få ett uppslag
att från sina utgångspunkter syssla med
förvaltningarna. .lag vet inte om det
finns förutsättningar till detta, men en
sak vet jag, nämligen att en parlamentarisk
kommitté i denna snårskog sannerligen
icke kommer att bidraga till
effektivitet. Har vi inte i dag haft ett
skolexempel för ögonen? Försvarsministern
har framlagt ett förslag till omorganisation
av fredsförbanden vid armén,
ett förslag utformat av överbefälhavaren.
Här har statsutskottet hållit
på att tröska det förslaget i nära ett år.
inte från utgångspunkten att det skulle
kunna bli effektivare, ty var och en inser
säkert att alla ändringar som utskottet
föreslagit gör organisationen
mindre rationell. Det har i stället gällt
frågan om Sundsvall skall avstå från
ett förband, om Skövde skall avstå från
ett annat och hur det skall bli med ett
skjutfält i Östergötland. Vi parlamentariker
skall inte yvas, vi skall inte utnämna
oss till förvaltningsexperter. Vi
har alldeles för mycket biintressen för
att vi på egen hand skall kunna nå
fram till det mest rationella.

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 15

129

Effektivisering

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! På en punkt känner jag
faktiskt behov av att instämma med de
synpunkter, som anfördes av herr Heckscher.
Det är inte därför att vi för tjugutalet
år sedan tillhörde samma förband,
utan därför att det är så viktigt
att komma ihåg att vår försvarsorganisation
och våra regementen för det
första är en skola, där det skall bedrivas
undervisning, och för det andra utgör
en viss beredskap, som vi skall
kunna sätta in därest det plötsligt smäller.
Men det är faktiskt också den enda
punkt där jag kan instämma med honom,
ty sedan har jag litet andra synpunkter.

När vi 1951 började med de krigsförbandsvisa
repetitionsövningarna, var
ju vårt syfte att därmed svetsa samman
förbanden. För att gå ned ända till en
infanterigrupp skulle kulspruteskytten
och laddaren vara desamma också på
slagfältet, om det skulle bli allvar, men
det har inte blivit så med våra krigsförbandsvisa
övningar. Nej, man plockar
ihop folk, många får uppskov, och
resultatet blir inte det avsedda.

Jag blev faktiskt skrämd av herr
Wachtmeister — om jag fattade honom
rätt — när han sade, att det på en repbataljon
kan finnas bara två stambefäl.
Detta tar han som intäkt för att det måste
bli dödtid och svårigheter att bedriva
en effektiv övning. Är det inte då på
tiden att vi omprövar dessa repetitionsövningar?
Har man två stambefäl på en
bataljon kan det väl inte bli något resultat
med reservare och allt värnpliktigt
befäl som skall bedriva utbildning där.
Detta är nog en sak som vi får granska
ordentligt.

Den som tjänstgjorde pä ett infanteriregemente
på 1930-talet och då hade
kontakt med en kompaniexpedition ler
nog etl igenkännande leende, om han
tittar in där i dag. Man arbetar med
mycket dålig kontorsutrustning, och
kompaniadjutanten — fanjunkaren
sitter även nu och misshandlar skriv9
— Andra kammarens protokoll 1958. N.

av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

maskinen på samma sätt som han gjorde
på 1930-talet till skada för båda parter.
Kan det vara vettigt, att den duktige
befälsutbildaren — sergeanten —
när han kommer i blomman av sin ålder
skall placeras på en expedition —
kompaniexpedition, hos tygofficeren
eller hos intendenten — och utföra arbete,
som många andra skulle kunna
göra bättre och effektivare? Låt honom
fortsätta utbilda soldater, och låt dem
som kan det sköta kontorsarbetet i fredstid! Jag

tillhör inte försvarsnihilisterna.
Jag har gjort mycken militärtjänst som
värnpliktigt befäl, och jag har även offrat
många fina semesterdagar på den
värdefulla frivilliga befälsutbildningen.
Jag tror, att jag vet vad jag talar om när
det gäller de lägre förbanden. Däremot
vet jag inte hur det går till i de högre
staberna.

Jag vill med detta, herr talman, få yrka
bifall till den till utlåtandet fogade
reservationen.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag har inte haft för avsikt
— det vill jag säga till herr Sköld —
att jämföra de civila och de militära organens
effektivitet. Sådant vågar jag
inte yttra mig om. Vad jag ville ha sagt
med min replik var, att det var så egendomligt,
att betydelsefulla initiativ så
många gånger just måste tas utifrån.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Det var herr Sköld som
uppkallade mig, inte genom vad han
hade att säga beträffande detta ärende
— där sammanfaller tydligen hans åsikter
och mina — utan när han gick in på
föregående ärende och såsom ett exempel
på parlamentarikernas säll att arbeta
tog statsutskottet och dess första
avdelning och framhöll att det inte kunde
vara föredömligt alt vi hållit på med
ärendet under ett helt år.
r 11 15

130 Nr B 15 Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

Om man skall lämna uppgifter av
detta slag, bör de väl vara korrekta. Jag
vill erinra om att ifrågavarande proposition
avlämnades under april månad,
alltså strax innan riksdagen skildes åt.
Vi i statsutskottet hade sedan juli månad
på oss för att arbeta med den stora
sak det här gäller och därefter fick vi
återuppta arbetet vid höstriksdagens
början.

Jag har velat korrigera vad herr
Sköld på denna punkt sade, så att det
inte skall stå oemotsagt i kammarens
protokoll.

Vidare har väl inte vi i statsutskottets
första avdelning bara diskuterat förläggningsfrågor,
t. ex. huruvida ett förband
skulle förläggas till Sundsvall eller någon
annan ort eller om det skulle finnas
ett skjutfält i Östergötland, utan vi
har försökt att sakligt tränga in i hela
problemet. Man bör väl inte gå så långt
i förtroende till de militära myndigheterna
att man utan vidare svär på allt
som de kommer med.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! I anledning av den kritik,
som framförts mot utbildningsverksamheten
vid i synnerhet repetitionsövningsförbanden,
vill jag säga att man
på militärt håll är mycket väl medveten
om de stora bristerna i dessa avseenden.
Jag tror mig t. o. m. kunna säga att
de militära myndigheterna är mycket
mer medvetna därom än vad de värnpliktiga
själva är.

Det är tyvärr så — som påpekats av
en del talare — att fredsorganisationen
inte på något sätt är avpassad efter mobiliseringsbehovet,
och skulle bristerna
kunna undanröjas måste man otvivelaktigt
övergå till den yrkesarmé som herr
Heckscher här talat om. Utbildningsorganisationen,
d. v. s. befälet på stat, är
nu mer pressad av olika arbetsuppgifter
än som kan anses vara rimligt.

Vad staberna beträffar vill jag efter
herr Skölds utmärkta anförande bara

tillägga, att deras kapacitet inte heller
är avpassad för de dubbla uppgifter
man har, dels det fredsmässiga förvaltnings-
och utbildningsarbetet, dels
krigsförberedelsearbetet. Men inom staberna
pågår ständigt en både intensiv
och omfattande nydaningsverksamhet i
syfte att hålla krigsmakten i nivå med
den tekniska utvecklingen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 1);
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Blidfors begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 99, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Thun in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda om voteringens utgång, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 113 ja och
82 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på herr förste vice
talmannens förslag att uppskjuta be -

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

131

handlingen av återstående på föredrag- Kammarens ledamöter åtskildes härningslistan
upptagna ärenden till kl. efter kl. 17.10.

19.30, då enligt utfärdat anslag detta In fidem

plenum komme att fortsättas. Sune K. Johansson

Onsdagen den 10 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Flyttning av de militära anläggningarna
från Järvafältet m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr B 100, i anledning av väckt motion
om förflyttning av de militära anläggningarna
från Järvafältet m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag skall inte yrka bifall
till motionen eftersom statsutskottet
är ense med motionären. Jag vill
bara passa på att uttala den förhoppningen
att det inte skall dröja så länge
innan utredningen sätts i gång och att
militären helst flyttar ifrån Järvafältet
innan den hinner skjuta sönder den bebyggelse
som finns däromkring. Vågar
jag ytterligare sträcka mina förhoppningar
en bit, så önskar jag att staten
inte skall uppträda som jobbare beträffande
den tomtmark som blir ledig på
Järvafältet utan att det skall bli möjligt,
närmast för Solna och Sundbyberg, att
exploatera denna mark utan orimliga
tomtkostnader.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 2

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 101, i anledning av väckta motioner
angående upprättande av en fältstation
på Öland för terrestrisk ekologisk forskning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Valfrihet för i statens tjänst anställda

betr. arbetsersättningens utformning

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr B 102, i anledning av väckta motioner
angående frihet för i statens tjänst
anställda att välja, om hela arbetsersättningen
skall utgå enbart som kontantlön
eller om en del av den skall
innehållas av staten för den anställdes
pensionering.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson i Jönköping in. fl. (I:B 163)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hedlund m. fl. (II: B 246), hade
hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning
av möjligheterna att bereda i
statens tjänst anställda frihet att välja,
om arbetsersättningen skulle utgå enbart
som kontantlön eller om en del av
den skulle innehållas av staten för den
anställdes pensionering.

Utskottet hemställde, att motionerna
I:B163 och 11:15 246 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

132 Nr B 15 Onsdagen den 10 december 1958 em.

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Staxäng och
Bohman, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: B 1C3 och
II: B 246, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört; 2)

av herrar Ivar Johansson, Pälsson,
Svensson i Stenkyrka och Gustafsson
i Kårby, vilka ansett att utskottet
bort föreslå riksdagen att, med bifall
till motionerna I:B163 och II: B 246, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning av möjligheterna
att bereda i statens tjänst anställda frihet
att välja, om arbetsersättningen
skulle utgå enbart som kontantlön eller
om en del av den skulle innehållas av
staten för den anställdes pensionering.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
behandlar motioner, vari påyrkas
att Kungl. Maj:t skall låta utreda
möjligheterna att bereda i statens tjänst
anställda frihet alt välja om arbetsersättningen
skall utgå enbart som kontantlön
eller om en del av den skall innehållas
av staten för den anställdes
pensionering.

Problemställningen är sålunda huruvida
vi för statstjänstemannens del vill
praktisera den personliga frivillighetens
princip, som presenterats i debatten om
pensionsfrågan. Innebörden av denna
princip är som bekant, att vi alla genom
samhället skall garanteras — oavsett
kön, yrke, inkomst eller bostadsort
— ekonomisk grundtrygghet vid ålderdom,
invaliditet, sjukdom o. s. v., men
att det ekonomiska toppskydd som kan
anses nödvändigt därutöver skall vara
utformat enligt vars och ens egen insats
och bedömning.

Denna princip leder till att vid arbetsmarknadsuppgörelser
avtalen bör

utformas så, att varje anställd skall ha
rätt att avgöra om hela arbetsersättningen
skall gå till honom i form av kontant
lön eller om en del av den skall inbetalas
till ett pensionssystem.

Eftersom statens anställda har sitt
toppskydd ordnat genom ett ensartat
obligatoriskt pensionssystem, så leder
den personliga frivillighetens princip
på detta område till att staten vid förhandlingar
bör medge motparten ett sådant
system, att den enskilde löntagaren
får avgöra hur han skall disponera
sin arbetsersättning. Enligt utskottsutlåtandet
har de remissinstanser som
hörts avvisat utredningskravet. Även utskottets
majoritet har gått på denna
linje.

Vissa remissyttranden här är mycket
intressanta och de är intagna i utskottsutlåtandet.
Man kan exempelvis konstatera
att remissyttrandena från statstjanarekartellen,
LO och TCO till och med
ordagrant kommer in på samma motiveringar.

Det finns två mera betydande huvudinvändningar
mot detta förslag. För det
första har de anställda inte begärt denna
frivillighet och för det andra skulle
ett system som det skisserade rasera de
nuvarande trygghetsförhållandena för
de statsanställda. Denna senare uppfattning
framhålles särskilt i statstjänarekartellens
och TCO:s yttranden.

Att inte något krav på en ordning som
den skisserade framförts vid förhandlingarna
kan måhända komma därav,
att en sådan linje aldrig tidigare aktualiserats.
Man bör nog inte bortse ifrån
att frågan om toppskvddet i framtiden
kan komma att bedömas på ett annat
sätt än hittills. Den större ekonomiska
aktivitet som en högre kontantlön kan
komma att ge den enskilde, omformar
på visst sätt förutsättningarna för och
behovet av ett ensartat toppskydd. Självfallet
har frågan också att göra med den
allmänna opinion som råder i samhället.

Givetvis innebär det svårigheter att

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

133

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

följa den framlagda linjen. Det skulle
vara besvärligt att bestämma storleken
av det materiella värdet av pensionsrätten,
det värde som i så fall skulle växlas
emot en högre kontantlön. Över huvud
taget är det en svaghet i det statliga
pensionssystemet att varken arbetsgivarna-samhället
eller arbetstagarna
egentligen vet vilken inkomst vederbörande
har om man tänker på bruttolönen.
Intresserar man sig inte för vem
som betalar pensionskostnaden så är ju
denna fråga inte särskilt aktuell.

Den andra huvudinvändningen är att
man genom dessa motioner — som det
står i remissyttrandena —• skulle rasera
tjänstemännens trygghet, rasera
den ordning som nu är uppbyggd. Man
har kanske då inte tänkt på, att vi genom
den kommande nya folkpensioneringen
hoppats kunna bygga upp ett
grundskydd, som är av en helt annan
storleksordning än tidigare. Om människorna
skapar sig en trygghet på annat
sätt än genom ett ensartat pensionssystem
— det skulle vara möjligt genom
den föreslagna ordningen — kan det i
och för sig inte innebära att man raserar
några trygghetssträvanden. Skulle
detta toppskydd endast kunna ordnäs
genom ett ensartat pensionssystem, då
skulle det ju se mörkt ut för många
människor här i samhället beträffande
den framtida tryggheten.

I debatten kring detta ämne har man
någon gång pekat på, att motionerna
och kanske reservationen inte klart säger
ut att man här inte är ute efter att
göra något ingrepp mot den traditionella
avtals- och förhandlingsfrihet som
vi länge haft här i landet. Om en ordning
enligt motionernas förslag skulle
visa sig vara ett lämpligt alternativ behöver
inte denna avtalsfrihet på något
sätt beskäras. I varje fall är detta inte
motionärernas eller reservanternas mening.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen nr 2,

som är avgiven av herr Ivar Johansson
m. fl.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Det kanske förefaller
som om meningsskilj aktigheterna i statsutskottet
i denna fråga inte varit så stora
att de behövt resultera i tre olika yttranden.

Majoriteten har visserligen avvisat
motionens begäran om utredning angående
möjligheterna att ge statsanställd
personal frihet att välja, om arbetsersättningen
skall utgå endast som kontantlön
eller om del därav skall innehållas
av staten för pensionering, men
motiveringen för att avvisa utredningskravet
har närmast varit att de hörda
personalorganisationerna förklarat sig
icke önska sådan valfrihet. Majoriteten
har uttryckligen förklarat att om nämnda
fackliga organisationer framdeles blir
intresserade av sådan valfrihet det
finns förutsättningar att frågan då tas
upp i vanlig ordning. Detta uttalande
måste, om det skall ha någon reell mening,
innebära att majoriteten i så fall
inte har något emot att möjligheterna
till valfrihet utredes.

De som står för reservation nr 2 har
å andra sidan menat att trots remissinstansernas
avvisande hållning redan
nu finns åtskilliga som skulle föredraga
att få hela arbetsersättningen i form av
kontantlön och att det därför är önskvärt
att möjligheterna att bereda dem
sådan personlig rörelsefrihet skyndsamt
prövas.

Vi som i utskottet har avlämnat rereservation
nr 1 har ansett tanken pä
valfrihet i princip riktig. Eftersom alla
berörda fackliga organisationer har motsatt
sig eu utredning, har vi dock liksom
majoriteten icke velat direkt påyrka
en sådan, men vi har menat att intresset
av att dessa frågor klarläggs ändå
hör komma till uttryck från riksdagens
sida.

Av ett nyligen i pressen refererat
rättsfall torde det numera vara klarlagt

134

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

att pensionen är att betrakta som uppskjuten
lön, som de anställda alltså har
intjänat för pensioneringen genom sitt
arbete. Det råder icke heller delade meningar
om att den pensionsrätt som förvärvats
i redan bestående pensionssystem,
statliga eller kommunala, icke skall
förfalla på grund av eventuell ny pensionslagstiftning.
Hos parterna på arbetsmarknaden
anses numera, även om
ingen uttrycklig överenskommelse har
träffats, en arbetsgivares åtagande att
bestrida en del av den anställdes pensionsavgifter
vara grundad på en tyst
överenskommelse om att arbetsgivaren
får förfoga över motsvarande del av
arbetstagarens lön. För de statsanställda
skulle detta innebära att den anställde
själv skall ha frihet att bestämma om
han vill ha ut sin lön oavkortad eller
om en del därav skall innestå för pensionering.

En sådan ordning kan naturligtvis i
praktiken medföra besvärligheter. Vissa
av de hörda fackorganisationerna har
ifrågasatt om det är möjligt att i praktiken
tillämpa fullständig individuell
valfrihet i detta avseende och om inte
ett sådant system skulle medföra alltför
stora praktiska och administrativa komplikationer.

Det har också gjorts gällande, att pensionsrätten
i vissa fall är att betrakta
som ett anställningsvillkor och att detta
och liknande anställningsvillkor inte
under alla förhållanden kan brytas ut
ur de för en hel grupp tjänstemän gällande
generella reglerna — man har
bl. a. pekat på arbetstids- och semesterbestämmelserna.

Jag har nog också den uppfattningen,
att den individuella friheten inte får
drivas in absurdum, och motionärerna
själva hävdar för övrigt att avtalsfriheten
på arbetsmarknaden — jag förutsätter
att därmed menas även den kollektiva
— inte skall begränsas. Högerreservanterna
har emellertid inte tagit ställning
till om eller hur den aktualiserade
frågan skall lösas. Vi är medvetna

om att många praktiska och administrativa
svårigheter kan möta ett realiserande
av motionärernas tankar; vi är å
andra sidan på det klara med att åtskilliga
problem, sammanhängande med de
statsanställdas rätt till pension, förtjänar
att belysas ur principiella synpunkter.
Vi förutsätter under alla förhållanden,
att motionärernas tanke på valfrihet
inte skall förverkligas för så vitt
inte de statsanställda själva verkligen
önskar det.

I dag har alla fackliga organisationer
sagt nej. Ett annat ståndpunkstagande
kan vara möjligt i framtiden, om
exempelvis det stora »lotteriet» som förebådas
under vårriksdagen skulle resultera
i att vi får ett tvångspensionssystem,
omfattande alla, alltså även den
hälft av vårt folk som inte vill ha ett
sådant system — då är det kanhända
inte uteslutet att statstjiinstemännen
skulle betrakta frågan om valfrihet mellan
kontantlön och pension på ett annat
sätt än de gör i dag. Vi har i vår reservation
velat peka på några frågor som
aktualiserats genom motionerna, och vi
har ansett att riksdagen i varje fall borde
kunna sträcka sig så långt som till
att delge Kungl. Maj:t, att det finns ett
intresse för att dessa frågor klarläggs.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till den vid statsutskottets utlåtande
fogade reservationen nr 1).

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Som redan tidigare i
den här debatten redovisats har de
topporganisationer, som beretts tillfälle
att avgiva yttrande över den i motionerna
föreslagna valfriheten, samstämmigt
förklarat att det på tjänstemannahåll
inte för närvarande finns något
som helst intresse för en valfrihet.

Det kan kanske vara överflödigt att
nämna, att så sent som i våras överenskommelse
träffades mellan statstjänstemannaorganisationerna
och civildepartementet
om ett nytt statligt pensionsreglemente.
Detta godkändes av riksda -

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

135

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

gen i somras, som vi alla vet. Detta pensionsreglemente
innebär att den i motionerna
föreslagna valfriheten icke
existerar i det statliga pensionssystemet.
Vi kan vara förvissade om att
därest det hade funnits några som helst
önskemål från statstjänstemännens sida
i det hänseendet, så hade frågan förts
fram till en saklig debatt. Förhandlingarna
gällde nämligen en total översyn
av hela det statliga pensionssystemet,
och i en sådan situation måste givetvis
i första hand arbetstagarsidan men även
arbetsgivarsidan vara lyhörd för alla
propåer, som kan göras inför förhandlingarna.
Man kan således slå fast att
inför denna synnerligen viktiga förhandling
inga som helst önskemål framförts
från statstjänstemännens sida beträffande
införandet av den i motionerna
föreslagna valfriheten. Självfallet är
det på det viset att om i en framtid
sådana här önskemål skulle komma att
aktualiseras, kommer de att göras till
föremål för ingående diskussioner.

I det här sammanhanget vill jag också
nämna att i dagarna pågår förhandlingar
om en översyn av de kommunala
pensionsreglementena. Icke heller på
den fronten har några yrkanden framställts
från tjänstemannaorganisationerna,
vilket givetvis får tas som uttryck
för att inte heller de kommunalanställda
för närvarande har något intresse av
en sådan här valfrihet.

Jag kan inte underlåta att i detta
sammanhang erinra om de stora ansträngningar,
som under årens lopp har
gjorts av framsynta och ansvarskännande
fackliga organisationer för att
bygga upp ett ålderdoms-, familje- och
invalidskydd för de anställda. Detta har
ingalunda skett utan att arbetstagarna
har fått avstå ifrån eljest möjliga löneförhöjningar.

I motionerna har nu emellertid framförts
yrkanden om en skyndsam utredning
av möjligheterna att bereda i statens
tjänst anställda frihet att välja, om
arbetsersättningen skall utgå enbart i

form av kontantersättning eller om en
del skall avstås för framtida pensionsändamål.
Den första förutsättningen för
en utredning bör rimligen vara att det
föreligger en tydlig önskan om en sådan.
Av vad jag tidigare har anfört torde
klart framgå att det för närvarande
ej föreligger någon dylik. Det är för oss
alla i det här huset välbekant att utredningar
kostar pengar. Låt oss därför
begränsa utredningarna till områden
där det finns ett utredningsbehov. Vi
behöver sannerligen inte vara ängsliga
för att det skall fattas uppslag härtill.

Detta är emellertid, herr talman, inte
enda anledningen till att jag ställer mig
skeptisk till det i motionerna framförda
förslaget. Det torde vara ställt utom allt
tvivel att frågan om hur den lönedel
som pensionen utgör skall disponeras
är av den natur att den bör jämställas
med övriga frågor angående arbetstagarnas
allmänna anställnings-, avlönings-
och arbetsvillkor och således
omfattas av sedan länge vedertagna
principer för hur man på den statliga
sektorn förhandlar.

Den frihet som hittills varit rådande
på arbetsmarknaden är ur statstjänstemännens
synpunkt fullt tillfredsställande.
Ingripanden från statens sida i frågor
som kan avgöras av arbetsmarknadens
parter är icke önskvärda. Jag talar
givetvis här om staten som statsmakt
och ej som förhandlingspart. Man
brukar ju med rätta hävda den principen
att staten som förhandlingsmotpart
är jämställd med och ej överordnad
arbetstagarsidan.

Den här aktualiserade frågan är enligt
min uppfattning uteslutande att betrakta
som en förhandlingsfråga, och
dessutom en fråga som enbart ligger i
den anställdes intresse. Det förefaller
mig verklighetsfrämmande att tänka sig
att staten skulle föranstalta om en utredning
i arbetstagarnas intresse. Ett
initiativ till förhandlingsyrkanden i sådana
frågor brukar i vanliga fall inte
aktualiseras från huvudmannahåll.

136

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

En rimlig grundval för den här föreslagna
utredningen bör väl vara, att
detta för parterna på arbetsmarknaden
framstår som önskvärt, eller att i varje
fall en av parterna har ett uttalat intresse
härför.

Från dessa utgångspunkter skulle jag,
herr talman, ha kunnat yrka bifall till
utskottets hemställan. När jag det oaktat
ämnar yrka bifall till reservation nr
1, är det främst med den motiveringen
att däri, förutom de synpunkter som
jag här givit uttryck åt, klart understrykcs
värdet av att frågan om pensionens
oantastbarhet och karaktär av intjänad
lön blir föremål för ett klarläggande.
Ett auktoritativt uttalande på
denna punkt vore betydelsefullt, bland
annat för bedömandet av den pensionsrätt
som tillkommer den som före uppnådd
pensionsålder avgår ur tjänst. Att
ett klarläggande dessutom kommer att
ha sitt mycket stora värde vid lösandet
av de samordningsproblem, som utan
tvekan uppkommer om en eventuell
pensionsomröstning under vårriksdagen
med eller utan lottens hjälp skulle
gå emot den av många bland oss bestämt
hävdade frivilliglinjen, är alldeles
uppenbart.

Det kanske finns anledning, herr talman,
att i största korthet referera ett
utslag av högsta domstolen, som just
gäller ett klarläggande av pensionens
karaktär av löneförmån. Det var ett textilföretag
som för ett par år sedan hade
gått i konkurs. Det visade sig därvid
att företaget hade underlåtit att sedan
rätt lång tid tillbaka inbetala sin arbetsgivarandel
av försäkringsavgifterna till
SPP. Den del av avgiften, som dragits
av på de anställdas lön, hade däremot
erlagts i rätt tid.

Nu gjorde man från SPP:s sida i konkursen
gällande att den fordran som
SPP hade var av sådan karaktär att den
vore att betrakta som en löneförmån
och att därför förmånsrätt borde utgå
för ifrågavarande fordran enligt handelsbalken
17:4. Konkursförvaltaren

bestred att det var fråga om lön. Häradsrätten
förklarade: »Enär ifrågavarande
pensionsavgifter får anses utgöra
fordran på innestående lön, som på
grund av försäkringsavtalet och i anslutning
härtill träffad överenskommelse
mellan arbetsgivaren och arbetstagarna
övergått från dessa till föreningen
(SPP), måste fordran anses vara förenad
med förmånsrätt enligt HB 17: 4.»

Hovrätten fastställde häradsrättens
dom, och högsta domstolen fastställde
därefter de båda underrätternas domar.
Samtliga domstolsinstanser var sålunda
ense om att arbetsgivarens andel i en
SPP-försäkring vore att betrakta som
en del av den anställdes lön.

Detta ställningstagande från samtliga
domstolsinstansers sida har utan tvekan
fört denna synnerligen viktiga fråga
framåt. Det borde därför enligt min
uppfattning inte vara förenat med några
principiella betänkligheter att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ger
till känna sin uppfattning i dessa väsentliga
frågor på sätt som i reservation
nr 1 föreslås.

I detta anförande instämde herr
Björkman (h), fröken Wetterström (h)
och herr Edlund (h).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse till det anförande som fru Kristensson
höll, och jag ansåg att jag kunde
instämma i varje fall i den övervägande
delen av vad hon sade i början,
men sedan gjorde fru Kristensson enligt
mitt förmenande en våldsam kovändning
på slutet. Jag förstår inte, hur fru
Kristensson kunde komma fram till sin
slutsats efter den argumentation hon
anförde i början av sitt anförande och
yrka bifall till reservation nr 1, men
det är väl en sak som fru Kristensson
får göra upp med sig själv.

Jag tror, herr talman, att man inte
hehöver orda särskilt mycket om den
här frågan. Jag kan i allt väsentligt inskränka
mig till att hänvisa till de ut -

Onsdagen den 10 december 1958 em. Nr B 15 137

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

låtanden som statsutskottet bär införskaffat
i det här ärendet. Alla de fyra
arbetstagarorganisationerna på den offentliga
arbetsmarknaden och Svenska
arbetsgivareföreningen avstyrker varje
åtgärd i motionens syfte.

Får jag sedan också säga, att det som
för mig är det väsentliga här ändå är
att arbetstagarna slår vakt om den
trygghet som pensionssystemet innebär.
Organisationerna kan inte sälja den för
det lösliga talet om personlig frihet.

Jag är rädd för att resultatet skulle
bli att vissa individer skulle välja att
ta pengarna — om det fanns någon möjlighet
att räkna ut hur mycket det
skulle bli — i stället för pensionstryggheten
för familjen och på ålderdomen.
Och hur skulle det då ställa sig i framtiden?
Vi har redan nu då och då framställningar
om att riksdagen skall vidta
särskilda åtgärder i ömmande fall. Jag
är rädd för att antalet sådana fall då
skulle svälla alldeles oerhört och att
riksdagen skulle få pröva olika individuella
fall, där arbetstagaren hade
släppt pensionssystemet och därmed
tryggheten för familjen. Riksdagen skulle
i ett sådant läge mer eller mindre
tvingas att vidta åtgärder för att hålla
familjerna skadeslösa.

Här säges att detta skulle innebära
en så stor personlig frihet. Menar man
då med personlig frihet att en arbetstagare
skulle kunna hoppa ut och in i
pensionssystemet? Det ena året vill han
kanske ha pension, det andra året fulla
lönen utan avräknande av vad pensionen
eventuellt skulle komma att kosta.
Hur har man tänkt sig att det systemet
skulle konstrueras? Om man tycker
detta är så frihetsbefrämjande, varför
kan man då inte ha samma frihet i folkpensionssystemet,
så att människorna
även där får välja om de vill avstå från
pensionen och behålla den högre ersättningen
under den aktiva tiden. För mig
synes det inte vara någon skillnad i det
ena och det andra fallet.

Ingen iir ju heller tvingad att ta emot

pension. Om det till äventyrs skulle
råka finnas någon generaldirektör eller
landshövding, som känner sig besvärad
av pensionen, kan vederbörande avsäga
sig rätten att ta ut den, så bör den samvetskonflikten
vara ur världen.

Här har sagts tidigare att pensionen
skall vara att betrakta som en ostridig
intjänt lön. Jag är inte helt med på det
resonemanget. Precisera för mig vilken
del av pensionen man då avser! Enligt
alla beräkningar som gjorts kan i varje
fall inte alla de 65 procenten betraktas
som någon ostridig intjänt lön, utan det
måste bli en betydligt lägre del därav.
Frågan är väl om någon eller i varje fall
någon större del av pensionen skulle
kunna betraktas som en ostridig intjänt
lön. Om det vore så skulle i ett sådant
fall då vederbörande pensionstagare avlider
före pensionsåldern och det finns
vuxna arvingar dessa arvingar kunna
göra anspråk på att få ut i arv den
ostridiga intjänta lönen.

Om organisationerna i dag vill ta upp
förhandlingar för att ordna denna fråga
på det sätt som motionärerna föreslår,
är det ingenting som hindrar dem från
att göra det. De kan vilken dag som
helst begära att i varje fall få träffa en
uppgörelse med staten-arbetsgivaren
och få bort den uppgörelse om ett pensionsreglemente
som har träffats. Fördenskull
behöver man inte sätta i gång
någon dyrbar utredning, utan denna
utredning kan i så fall göras vid det
tillfälle, då det visar sig att det finns
intresse härför från organisationernas
sida.

Herr talman! Jag skall i varje fall för
närvarande inskränka mig till att anföra
dessa synpunkter, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av reservationerna och det
som herr Staxäng yttrade för eu stund
sedan.

Herr Staxäng tryckte starkt på att

138 Nr B 15 Onsdagen den 10 december 1958 em.

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

pensionen är att betrakta som intjänt
lön. Men låt oss stackars människor,
som befinner oss i lönenämnderna ute
i kommunerna, slippa bära detta ok!
Jag skall bara ta ett exempel. I en kommun
finns det en ingenjör, som har en
inkomst på 18 000 kronor. Pensionskostnaderna
för kommunen för den ingenjören
är 19 000 kronor. Vad skulle
det innebära, om man nu säger att detta
är intjänt lön? Jo, tjänsten skulle flyttas
upp från A 19 till B 2. Och när den
tjänstemannen avgår, skulle tjänsten
fortfarande vara placerad i B 2. Jag tror
att det skulle vara mycket riskabelt att
driva den satsen alltför hårt, att pensionen
är att betrakta som intjänt lön.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Den diskussion som förs
här i anslutning till statsutskottets förevarande
utlåtande har ett något annat
innehåll än de önskningar jag mött hos
statstjänstemannen. Innan vi började
förhandlingarna om det nya pensionsreglementet,
kom det i olika sammanhang
fram ganska bestämda uttryck för
en önskan att skapa pensionsrätt åt alla
i statlig tjänst anställda. I tidigare pensionsreglementen
var pensionsrätten
knuten till anställningsformen ordinarie
eller extra ordinarie tjänst. Den var
sålunda beroende av den anställningsform
som vederbörande hade. Detta
förhållande hade skapat mycket missnöje
bland statstjänstemännen. Jag vågar
försäkra kammarens ledamöter, att
i den diskussion som då fördes om det
nya pensionsreglementet var det ingen
som med en stavelse ifrågasatte att man
skulle kunna springa ut och in i pensionsreglementet.
Samtliga var av den
mycket bestämda uppfattningen att pensionsrätt
åt alla var en målsättning, som
organisationerna under alla förhållanden
skulle fortsätta att arbeta för. De
som förhandlade med mig då företrädde
den allmänna uppfattningen i de
olika statstjänarorganisationerna.

Det råder ingen som helst tvekan om
att statstjänstemännen är tillfredsställda
med att alla nu har fått pensionsrätt.
Ur den synpunkten skulle det kanske
inte vara farligt att bifalla den motion
vi här behandlar, ty jag tror inte det
finns en enda statstjänare, som skulle
utnyttja den rätt, som ett bifall till motionen
skulle ge honom.

Sedan är det ett begrepp, som herr
Staxäng och i någon mån också fru
Kristensson rört sig med i denna diskussion,
och som vi också diskuterade
ganska ingående, då vi förde förhandlingarna
om statstjänstemännens pensioner,
nämligen spörsmålet huruvida
pensionen är intjänt lön eller om den
är en rätt som man får i egenskap av
anställd i statens tjänst. Där var vi alla
ense om att begreppet intjänt lön helt
borde mönstras ut ur vårt språkbruk.
Och varför var vi överens om det? Jo,
därför att de statliga pensionerna ju är
baserade på slutlöneklassen i den lönegrad
man sitter i vid pensionstillfället.
Därför kan man inte — om vi här använder
den vokabulär som är vanlig —
tala om att statstjänstemännen får en
pension på 65 procent, om begreppet
intjänt lön skall ligga i botten på det
statliga pensionsreglementet. Tv i så
fall måste det bli den inkomst man haft
under olika skeden i intjänandctiden
som blir bestämmande, och då kommer
man i samma dåliga läge som om man
bygger på premiereservsystemet. Där
talar man visserligen om en pension på
60 procent, men i realiteten blir pensionen
på grund av lönekurvans utveckling
inte mer än 35 å 40 procent.

Sedan tillkommer det att värdet av
pensionen är oerhört svårt att räkna
fram, när man adderar slutlönen med
pensionsdelen. Detta skulle medföra att
man får lov att gå ifrån det system som
statstjänstemännen och framför allt
SACO så bestämt och energiskt understrukit
att de vill ha, nämligen fördelningssystemet,
ty det är det enda system
som kan ge en värdebeständig

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

139

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

pension. Premiereservsystemet kan aldrig
ge värdebeständighet. Det är därför
statstjänstemännen bestämt betackar
sig för ett annat pensionssystem än
det de har.

Sedan har vi begreppet oantastlig.
Det betyder att den pension som beviljas
skall utgå just på det sätt på vilket
den har beviljats. Ja, vi brukar antasta
statstjänstemännens pensioner genom
att varje år höja det rörliga tillägget.
Det sker sålunda en ständig antastning
av pensionerna. Jag undrar om inte de,
som i dag rör sig med nämnda begrepp,
först borde göra klart för sig vad begreppen
innebär, innan de mera bestämt
reser krav på att de skall tillämpas
på statstjänstemännen.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara med
några ord beröra några av de anföranden
som här har hållits.

Herr Johanson i Västervik framhöll
hur omöjligt det hr att betrakta pensionen
som intjänt lön. Jag tycker det är
ganska egendomligt att göra ett sådant
uttalande, när vi här har ett rättsfall,
som faktiskt ganska tydligt visar på
motsatsen. Jag tycker också att det
rättsfallet bör säga herr statsrådet något,
även om vi där kan diskutera vissa
nyanser.

Vidare har det sagts att man här har
gjort en kovändning. Ja, jag har faktiskt
gjort en reflexion med anledning av utskottets
ståndpunktstagande. Utskottet
säger följande: »Skulle emellertid ett
sådant intresse komma att uppstå bland
de av motionerna berörda tjänstemännen
torde det kunna förutsättas att deras
fackliga organisationer kommer att
taga upp frågan i vanlig ordning.» Utskottet
liar sålunda intagit en relativt
generös ställning, när det gäller frågan
om att detta spörsmål kan komma upp
till behandling. Jag frågar mig emellertid,
om det finns några reella möjligheter
att ta upp den frågan, sedan herr
Gustafsson i Stockholm och civilminis -

tern här så kategoriskt sagt ifrån, att
man inte kan gå med på den saken. Då
kan man väl knappast heller skylta med
att förhandlingar kan upptagas.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Det är en väsentlig skillnad på det
rättsfall, som herr Staxäng och även
fru Kristensson åberopade, och spörsmålet
om pensionen som intjänt lön ur
de begreppssynpunkter vi diskuterade
i anslutning till förhandlingarna om
statstjänstemännens pensionsrätt. För
varje dag tjänar man ju in en viss del
av sin pension. Den som tar en tjänst
låt oss säga som amanuens börjar i den
lönegrad som då gäller. Om han är en
duktig karl och kanske med tiden blir
generaldirektör, har han en ganska
brant inkomstkurva uppåt. Skall man
då tillämpa begreppet intjänt lön, skall
generaldirektören icke ha pension på
den generaldirektörslön som han får i
enlighet med våra överenskommelser,
utan man skall då räkna en viss del av
pensionen på amanuenstiden, byråsekreterartiden
o. s. v. och lägga samman
detta. Då blir det inte, mina damer och
herrar, 65 procent utan kanske 40 procent
på slutlönen som kommer att utgöra
hans verkliga pension.

I det rättsfall man nu talat om var
det en arbetsgivare som i avtal hade
åtagit sig att till pensionsanstalten göra
inbetalningar av pensionsavgifter. Vidare
hade han av de anställda dragit
viss del av lönen till deras andel av avgifterna.
Det var ju på den punkten han
hade brustit i sin skyldighet, så detta
rättsfall faller väl ändå utanför diskussionen
om huruvida statstjänstemannens
pensioner skall betraktas som intjänt
lön eller en rätt de har på grund
av den tjänst de har hos staten.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Staxäng måste ha
missuppfattat mig kapital!, då han gör

140 Nr B 15 Onsdagen den 10 december 1958 em.

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

gällande att mitt resonemang skulle
innebära att jag inte under några förhållanden
vill att man skall vidta några
ändringar på detta område. Jag har
sagt, att om organisationerna vill, så
anser jag att de också bör ha frihet
att förhandla om en sådan förändring
som man i motionen syftar till. Det
är väl något helt annat. Däremot, herr
Staxäng, har jag sagt att man inte fördenskull
behöver sätta i gång en dyrbar
utredning. Det kan man göra vid
den tidpunkt då det verkligen behövs
en utredning i detta avseende.

Medan jag ändå har ordet, herr talman,
vill jag passa på att säga en sak
till. När det i motionen görs gällande,
att man givetvis inte vill ifrågasätta
avtalsfriheten, vad menar man då med
avtalsfrihet? Menar man att organisationerna
skall ha rätt att träffa ett
för sina medlemmar bindande avtal?
Om majoriteten av en organisations
medlemmar anser, att man bör ha det
system vi nu har, menar man då från
motionärernas sida, att man är beredd
att respektera den avtalsfrihet som vi
i varje fall på arbetsmarknaden i övrigt
anser det innebära att majoriteten bestämmer
över den enskilde medlemmen?
Om han sedan inte vill acceptera
de bestämmelser som finns i ett avtal
som uppgjorts genom i demokratisk
ordning fattat beslut av organisationen,
får han ändå finna sig i dem.

Det yrkande om utredning som högern
ställt i sin reservation ger mig
intrycket av att ha tillkommit endast
av det skälet, att man inte vill säga nej
till detta, men man vill heller inte säga
ja. Man har valt denna väg för att
ha något att krypa bakom i den allmänna
diskussionen.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att få ta upp ett par frågor som synes
mig böra bli föremål för ett klarläggande.

Det är inte den ringaste svårighet att

räkna ut vad pensionsdelen är värd i
en anställds lön, med andra ord vad
skillnaden är mellan bruttolön och
kontantlön, herr Gustafsson i Stockholm.
Detta är något som sker dagligdags
ute på den privata arbetsmarknaden,
där man har en korrekt kostnadsredovisning.
Det har inte staten. Det
är det som är anledningen till de missförstånd
som ibland gör sig gällande i
pensionsdebatten.

Får jag kanske också fästa herr Gustafssons
uppmärksamhet på att konsekvensen
av hans framställning blir
den, att om ett obligatorium i pensionsfrågan
skulle genomföras, det
skulle vara omöjligt att räkna ut fribrevsvärdet
för de privata pensionsförsäkrade
tjänstemännen. Kungl. Maj :ts
förslag i ämnet har ju förutsatt att
detta skulle vara möjligt. I och med att
man sagt detta, faller herr Gustafssons
resonemang.

Det är alldeles riktigt att folkpensionen
om man så vill kan uppfattas som
ett slags obligatorium. Vi är ju allesamman
överens om att vi skall garantera
varandra en viss bottentrygghet, en
viss minimistandard. Skillnaden mellan
herr Gustafsson och hans meningsriktning
och oss på vår kant är ju den, att
vi vill att människorna principiellt skall
ha frihet att därutöver enskilt eller
gruppvis bestämma hur mycket de skall
ta ut av lönen kontant och hur mycket
de skall ta i form av pension. Det är just
detta som statstjänstemännen gjort vid
sina förhandlingar. Av bruttoprincipen
följer att det är den anställdes ensak att
avgöra hur mycket han skall ha kontant
och hur mycket han skall ta ut senare
vid pensionsålderns inträde. Man kan
överlåta denna valfrihet till organisationerna
på det sätt som skett exempelvis
inom den statliga sektorn, men det ändrar
självfallet inte den grundläggande
tanken, att det är den enskilde själv som
i sista hand har att bestämma om hur
lönen skall avvägas mellan kontantdel
och pensionsdel.

Onsdagen den 10 december 1958 em. Nr B 15 141

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

Herr Gustafsson i Stockholm framhöll,
att om pensionen skulle uppfattas
som en intjänad löneförmån — och
därmed är jag inne på en av de mera
intressanta frågorna i denna debatt —
så borde det också vara på det sättet,
att arvingar efter en bortgången person
som åtnjutit pension skulle få rätt att
vid hans dödsfall utfå vad som så att
säga är kvar av pensionen. Ja, herr Gustafsson
i Stockholm, det är alldeles rikligt.
När man har ett vettigt upplagt
pensionssystem, där pensionsförsäkringen
inrymmer vissa förmåner åt de efterlevande,
tar dessa ut sina förmåner
vid den pensionerades dödsfall. Så gör
man i SPP-systemet, när man lyfter
s. k. kapitalunderstöd, och man gör det
naturligtvis framför allt i form av
änkepensioner och eventuellt barnpensioner.

Civilministern förde i denna fråga
ett resonemang, som i högsta grad förbluffade
mig. Han gjorde gällande att
man inte skulle kunna utgå ifrån att
statstjänstemännens pensioner skulle
vara intjänad lön, emedan pensionsförmånerna
var baserade på slutlönen i
vederbörande löneklass. Det måste väl,
herr civilminister, förhålla sig så att
pensionskostnaden då ingår i varje löneläge
inom respektive löneklass just
såsom en intjänad löneförmån för den
anställde? Den omständigheten att staten
inte redovisar kostnaderna betyder
ju inte, att kostnaderna inte finns. I själva
verket är det ytterst vanligt på den
privata arbetsmarknaden, att pensionsförsäkringen
är uppbyggd på det sättet,
atl eu viss pension t. ex. G0 eller 65 %,
räknad på den anställdes slutlön, kommer
att utgå. Jag har, herr talman, själv
varit med om att vid mångfaldiga tillfällen
göra upp sådana avtal. Jag har
aldrig någonsin hört, att det ifrågasatts,
att den omständigheten att man knyter
pensionsförmånen till slutlönen skulle
innebära, all pensionsförmånen inte
skulle vara intjiinad lön.

Om man, herr talman, klart och tyd -

ligt knäsätter principen att pensionen
är oantastbar — det skulle vara intressant
att höra vad civilministern har för
uppfattning på denna punkt — framtvingar
man inte bara en kostnadsredovisning
som är tillfredsställande, utan
då följer också fullständigt logiskt, att
pensionen är intjänad lön även i de
fall, där pensionsförmånen är baserad
på lönen i slutklassen. Om man inte
konsekvent håller fast vid tanken att
pensionen är intjänad lön, vilken tanke
i sin tur bygger på bruttolönesystemet,
om man inte håller fast vid principen,
att varje enskild arbetstagare med sitt
eget arbete har betalat sina pensionsförmåner,
kommer man tillbaka till den
gamla och för länge sedan förlegade
föreställningen, att pensionen, eller i
varje fall en viss del därav, skulle vara
att betrakta som ett slags nådegåva av
arbetsgivaren. Den uppfattningen vill i
varje fall jag inte vara med om att skriva
under.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Även om det skulle vara
mycket intressant att gå närmare in på
detta problem, så skall jag avstå från
att göra det. Vi har ju tidigare i år haft
diskussioner angående våra uppfattningar
om hur en pensionering skall utformas,
och jag tror att det skulle tjäna
mycket litet till att dra upp de principiella
skiljaktigheterna igen. Jag skall
villigt erkänna för herr Hjalmarson, att
jag fortfarande står fast vid min uppfattning,
att hela svenska folket skall
åtnjuta obligatorisk pension. Jag har
inte vikil från den uppfattningen, och
jag förstår, alt herr Hjalmarson också
håller fast vid sin uppfattning.

.Tåg begärde ordet när jag hörde, med
vilken lätthet herr Hjalmarson ansåg sig
kunna räkna ut vad pensionen är värd.
Det var faktiskt något som jag inte
vågat mig på, men kanhända herr Hjalmarson
är ett större matematiskt snille
än jag är.

142 Nr B 15 Onsdagen den 10 december 1958 em.

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

Jag tror inte, att det är så lätt att
räkna ut vad en statstjänstemans pension
är värd. Nu säger herr Hjalmarson,
att man väl får utgå ifrån att pensionen
skall vara korrekt. Detta uttalande måste,
om jag inte missuppfattat det, innebära,
att herr Hjalmarson anser att
statstjänarnas pensioner i dag inte är
korrekta. Detta kan, såvitt jag förstår,
inte betyda något annat än att han menar,
att pensionerna i dag skulle vara
för höga. Men det är möjligt att jag
missuppfattat herr Hjalmarsons yttrande
på denna punkt.

Sedan kan jag inte uraktlåta att i förbigående
påpeka, att herr Hjalmarson i
denna fråga glidit under tidernas lopp.
I ett tidigare skede uttalade sig herr
Hjalmarson till förmån för principen
att man skulle träffa avtal om pensioner.
Sedan dess har han glidit över på herr
Hedlunds absolut personliga frivilliglinje
i detta avseende, och det får väl
vara en sak för hans eget vidkommande.

Herr Hjalmarson gör det mycket bekvämt
för sig, när han skall komma ur
svårigheten vad gäller begreppet intjänt
lön. Men vi diskuterar ju nu ändå
statstjänstemännens förhållanden och
inte förhållandena för de pensionärer
som eventuellt är pensionerade i ett
premiereservsystem. Frågan om de senare
har enligt mitt sätt att se inte något
med detta spörsmål att göra, utan nu
gäller det som sagt de statsanställdas
pensioner. Herr Hjalmarson försöker
komma ifrån problemet genom att säga:
I ett premiereservsystem kan man klara
en sådan här sak utan vidare. — Det är
ett sätt att argumentera, som jag tycker
är litet för enkelt i detta sammanhang.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill lyckönska herr
Hjalmarson som så bestämt kan säga,
att det är ingen svårighet att räkna ut
värdet på en statstjänares pension, när
statstjänaren säger att han inte vill ha

denna pension utan en högre lön i stället.
Det förutsätter nämligen klärvoajanta
anlag. Det betyder alltså att herr
Hjalmarson i dag vet i vilken tjänsteställning
amanuensen slutar, ty det är
ändock på den slutliga tjänsten som
hans pension utbetalas. Om en person
som ung amanuens tycker att han inte
behöver någon pension, så avsäger han
sig den enligt herr Hjalmarsons uppfattning.
Men vilket värde skall herr
Hjalmarson få fram? Blir den där amanuensen
byråsekreterare, byrådirektör,
byråchef, överdirektör eller generaldirektör?
Herr Hjalmarson måste veta detta,
när han i det läget räknar ut värdet
på den pension vederbörande skall få
kontant ovanpå sin lön.

Jag lyckönskar alltså herr Hjalmarson.
Men samtidigt nödgas jag säga,
att herr Hjalmarson är ganska ensam i
detta land om denna förmåga. Skulle det
inte vara lämpligt att herr Hjalmarson
startade en studiecirkel och lärde oss
andra, hur den där matematiken går
till?

Så tillbaka till begreppet »intjänt
lön»! Herr Hjalmarson sökte göra gällande
att jag förvandlat statstjänarnas
pensioner till en nådegåva. Men om herr
Hjalmarson hade studerat statstjänstemännens
tidskrifter och lyssnat på den
argumentering som jag anförde, skulle
han ha uppmärksammat att det ingalunda
är fråga om en nådegåva, utan om
en rättighet, herr Hjalmarson, som de
har i egenskap av statstjänstemän. Den
rättigheten ger dem en värdebeständig
pension, som innehåller just det vi talar
om att den skall innehålla. Men om
herr Hjalmarsons begrepp intjänt lön
tillämpas, kan eu pension på 65 procent
i verkligheten innebära en pension
på 35 å 40 procent på den slutlön
som en statstjänsteman får. Vi var
fullkomligt överens med organisationerna
om att detta begrepp skulle mönstras
ut ur alla resonemang. Vi hade
ingående diskussioner, där vi analyserade
det reella innehållet i begreppet in -

Onsdagen den 10 december 1958 em. Nr B 15 143

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

tjänt lön, och vi kom då fram till fullständig
enighet om att begreppet skulfe
bort. I stället erhåller statstjänstemännen
rätt till en pension som blir sådan
som man tror att den skall bli, när man
talar om den pension en statstjänsteman
skall få, och inte någonting annat,
herr Hjalmarson.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Gustafsson
i Stockholm anförde om att jag skulle ha
gjort gällande, att statstjänstemännen
hade för höga pensioner, bottnar givetvis
i ett fullständigt missförstånd. Statstjänstemannens
löneförmåner har vuxit
fram förhandlingsvägen. Sedermera har
ni här i riksdagen godtagit dem, och
själv har jag röstat för dem.

Så har vi frågan om pension som intjänad
löneförmån. Herr civilminister!
Det finns ett löneavtalssystem på den
privata marknaden som innehåller fem
olika löneklasser, och dessa är i hög
grad utformade i anslutning till vissa
statliga löneklasser. I detta system går
den anställde från den ena löneklassen
till den andra, pensionen utgår på slutlönen
precis som i den statliga tjänsten.
Inte hindrar det att man i själva avtalet
räknat ut vad pensionsdelen kostar. När
herr civilministern säger, att jag skulle
vara ensam här i landet om att göra
gällande att man kan räkna ut denna
kostnad, sfi förbjuder mig den artighet,
som man alltid vill visa inför ett statsråd,
att karakterisera uttalandet på rätt
sätt. Det bottnar emellertid i en viss
obekantskap med pensionsfrågornas
handläggning på arbetsmarknaden utanför
den speciella statliga sektorn. Inte
är det någon konst att ta reda på denna
kostnad. Det är heller inte på det sättet,
att kostnaderna inte skulle gå att räkna
fram på samma sätt som i ett premiereservsystem
för de statliga tjänstemännen
därför att deras pensioner bygger
på ett fördelningssystem och man
därigenom undgår att på ett korrekt
sätt redovisa kostnaderna. .lag är själv

inte någon matematiker, men vi har ju
experter inom försäkringsvärlden, som
just har till uppgift att klara sådana här
problem, och det skulle vara ett stort
nöje för mig att få sammanföra herr
statsrådet med någon av dessa experter,
som förvisso är bättre skickade än jag
att förklara den matematiska delen av
detta mysterium.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! När jag lyssnade på
herr Hjalmarsons förklaring till hur
man skall kunna räkna ut lönevärdet av
statstjänstemännens pensioner, kom jag
att tänka på en sedelärande berättelse
i folkskolans läsebok, som vi läste på
den tiden jag gick i skolan. Det är den
där historien om lantmannen som skulle
sälja yxskaft och förberedde sig på
hur han skulle svara kunderna men
glömde bort att kunderna hälsade och
följaktligen besvarade hälsningarna
med ordet yxskaft. Ungefär så har herr
Hjalmarson besvarat den frågeställning,
som jag reste i mitt förra anförande. Ty
herr Hjalmarson har inte alls för kammaren
visat på vilket sätt man skall bestämma
beräkningen av en statstjänstemans
slutliga anställning, tv det är ju
på den slutliga lönen, herr Hjalmarson,
som pensionen beräknas. Vad kommer
den amanuens att bli, som säger att han
inte vill ha någon statlig pension, när
han uppnår pensionsåldern? Det är ju
på den tjänsten han har då, som beloppet
skall räknas ut. Nu kommer herr
Hjalmarson att säga, att jag inte känner
till förhållandena på den enskilda sektorn.
Men det är just därför att jag och
statstjänstemännen känner till förhållandena
på den enskilda sektorn som vi
inte vill tillämpa dess system, ty skulle
vi göra det, herr Hjalmarson, skulle det
innebära att vi skulle sänka pensionsnivån
för statstjänstemännen. Det skulle
nämligen betyda att en statstjänstemans
pensionsunderlag skall beräknas på
hans begynnelsetjänst och höjas vart -

144

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

efter han får lönegradsförflyttning eller
befordringstjänster. Pensionsunderlaget
skulle alltså beräknas på varje löneförbättring
varefter man skulle räkna ut ett
sammanlagt värde. Men då kommer man
inte fram till 65 procent på slutlönen,
utan det blir en helt annan procentsats,
herr Hjalmarson. Jag konstaterar alltså
att herr-Hjalmarson förordar ett system,
som leder till en försämring av
statstjänstemännens pensioner. Detta är
det reella innehållet i herr Hjalmarsons
förkunnelse.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har den allra största
respekt för civilministerns förmåga att
hålla fast vissa distinktioner. Jag beklagar
därför att herr civilministern försäker
att föra över debatten på en fråga,
som vi inte har diskuterat, nämligen
frågan om storleken av statstjänstemännens
pensioner. Vem har ifrågasatt någon
ändring där, herr civilminister? I
själva verket har vi alla godkänt pensionsreglemcntet
för statstjänstemännen.
Det är alltså inte den saken vi diskuterar
utan vi diskuterar frågan, huruvida
en statstjänstemans pension på
samma sätt som en privat tjänstemans
pension är att betrakta som intjänad lön.
Det är den inte, säger civilministern,
och åberopar den tekniska omständigheten,
att pensionen beräknas på slutlönen
i en viss löneklass. Hur skall man,
frågar civilministern, räkna ut vad pensionsdelen
av lönen är värd för en
amanuens, som seglar upp genom olika
löneklasser — ända upp till generaldirektörsposten,
för att ta ett ytterlighetsexempel.
Om herr civilministern skulle
vilja ha vänligheten att ge mig uppgift
om löneutvecklingen för denne tjänsteman,
som vandrar från den lägsta till
den högsta p »sten, skulle det bli mig ett
stort nöje att överlämna räkneuppgiften
till någon av de aktuarier, som dagligen
sysslar med dessa ting, varefter herr civilministern
mycket snabbt skulle få

svar på sin fråga med preciserade uppgifter
i varje lönesteg.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Den enda förutsättning
under vilken herr Hjalmarson kan göra
uträkningen är, att herr Hjalmarson säkert
vet att amanuensen blir generaldirektör.
Tänk om han bara blir byråsekreterare.
Då faller sifferexemplet.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste tala om för
civilministern att den matematiska operationen
inte blir svårare att göra om
amanuensen stannar på byråsekreterarposten.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Hjalmarsons beräkning
leder till att statstjänstemännen
inte får en pension på 65 procent av
slutlönen. Procentsatsen kommer att ligga
någonstans under 65.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Denna debatt har onekligen
spårat ur. Jag skall inte tala om
vem som har åstadkommit urspårningen,
men jag tycker att det har blivit
alldeles för mycket väsen om ett dödfött
förslag från centerpartihåll. Högern
har egendomligt nog ansett sig behöva
haka på denna som jag anser dödfödda
tanke, trots att det inte — som fru Kristensson
mycket riktigt har påpekat —
finns något underlag för att över huvud
taget ta upp den i riksdagen. Utvecklingen
har ju från en ständig inblandning
— vari även då och då jag får sägas
ha varit delaktig — i löneförhandlingar
och lönefrågor för de .statsanställda
gått mot att stor avtalsfrihet
skall råda. Då är det egendomligt att
man nu på detta sätt tar upp och aktualiserar
en sak, som inte någon avtalspart
på den statliga sidan har velat
eller ansett erforderligt att ta upp till

Onsdagen den 10 december 1958 cm. Nr B 15 145

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

diskussion, trots att man t. o. m. haft
möjlighet att göra det i våras, eftersom
de förhandlingar som föregick avslutandet
av det första pensionsavtal, som har
träffats mellan regeringen och riksdagen
å ena sidan och de statsanställdas
organisationer å andra sidan, kom till
stånd efter det parterna hade fått reda
på att det här i riksdagen väckts förslag
om frihet att mäla sig ur pensionssammanhanget.
Det var alltså i våras. Den
debatt som då fördes blev ganska kortvarig,
och ingen trodde att denna idé
över huvud taget skulle föras fram på
nytt. Parterna på arbetsmarknaden
inom den statliga sektorn var alltså fullt
på det klara med att tanken hade väckts
i våras, men man ansåg under förhandlingarna
att det inte fanns anledning att
ta upp den, eftersom man erfarenhetsmässigt
visste att det hittills aldrig förekommit
att statsanställda icke önskat
vara med om att få pensionsrätt.

Från centerpartihåll erkänner man i
reservationen att remissinstanserna, de
stora arbetstagarorganisationerna, inte
alls har visat intresse för denna fråga.
Men man har från centerpartiets sida
föreslagit, att utskottet skulle ge det beskedet
att utskottet har sig bekant att
åtskilliga statsanställda skulle föredraga
att få hela arbetsersättningen i form av
kontant lön. Det vore mycket roligt att
få en redovisning över vilka som verkligen
fört fram den tanken från ansvarigt
håll på statstjänstemannasidan. Vi
som har ägnat många tiotal år åt det
fackliga arbetet på den kanten — och
jag är den förste av talarna i denna
debatt som är aktiv på arbetstagarsidan
i statstjänsten — har under dessa år inte
hört talas om att det funnits något behov
av ett sådant arrangemang. Snarare
har det varit en tendens att försöka komma
över på löneplan, som man säger,
från arvodesanställning just för att komma
i åtnjutande av pensionsrätten. Det
egendomliga är ju att man i ett affärsdrivande
verk med Kungl. Maj ds tillstånd
har försökt pröva särskilda spc10
— Andra kammarens protokoll 1958. .

ciallöner för tekniskt högt utbildad arbetskraft
för att se om man därigenom
skulle kunna locka flera kvalificerade
civilingenjörer till statstjänsten. Lönesättningen
har alltså där varit avpassad
med hänsyn till att man icke skulle erbjuda
denna pensionsrätt. Det har visat
sig att detta icke varit ett särskilt lockande
arrangemang för dem som varit
intresserade av statstjänsten. Man har i
själva verket visat intresse från teknikerhåll,
när man väl tagit anställning,
att ganska omedelbart försöka komma i
åtnjutande av pensionsrätt. Detta finns
omnämnt av SACO, och det vill jag påpeka
för herr Hjalmarson. På s. 4 i utskottsutlåtandet
strax under mitten har
i SACO:s yttrande över denna motion
även sagts följande: »Man får icke heller
bortse från att arbetsgivaren med hänsyn
till det sociala ansvaret för efterlevande
och åldringar har intresse av att
de anställda är tillförsäkrade pensionsförmåner.
På den privata arbetsmarknaden
torde den typ av valfrihet, som
motionärerna förordar, icke tillämpas,
även om den där i och för sig är möjlig.
» Det märkliga är att denna valfrihet
ytterst sällan tillämpas på den privata
sidan, där man har anslutit sig till
privata pensionssystem. Man vill i regel
från arbetsgivarsidan och även från de
anställdas organisationers sida ha en
hel och full anslutning till pensionssystemet.
Möjligheten att ställa sig utanför
finns alltså, men enligt SACO skulle
den icke utnyttjas.

Detta spörsmål har alltså ingen aktualitet
på arbetstagarsidan för närvarande.
Vi har skaffat oss ett avtal, vi har —
härvidlag vill jag vitsorda vad som sagts
tidigare i debatten — släppt det gamla
uttryckssättet på statstjänstemannasidan,
att våra pensioner är intjänt lön.
Vi säger i stället vid avtalsförhandlingar
och dylikt, att pensionen är en uppskjuten
löneförmån, om vilken vi träffar
avtal. Därmed har man alltså inte
bundit sig vid något uttryckssätt, som
kan vara besvärande i vissa situationer.

,''/■ It 15

14(i Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

Det har sagts från talarstolen här, att
det skulle vara relativt lätt att göra det
administrativa arbete, som skulle uppstå
om motionen bifölls. TCO har i det
sammanhanget sagt något som jag tycker
bör omnämnas här: »Det bör erinras
om att enligt reglementet utgår
pensionerna vid olika pensionsåldrar
och med olika krav beträffande antalet
erforderliga tjänsteår för full pension.»
Det kan vara 30 år och i vissa fall 25
år. »Rätt vanligt är dessutom att tjänstemän
genom befordran eller tjänstebyte i
annat fall får ändrad pensionsålder, ändrat
pensionsunderlag, ändringar i fordran
på tjänsteår eller andra ändringar
i sina pensionsvillkor.» Det är alltså ytterligare
administrativt försvårande moment,
som bör tas i betraktande.

Till slut, herr talman, vill jag bara
säga, att när denna fråga här i kammaren
behandlades i våras, väckte den inte
alls något intresse hos kammaren. Det
förekom knappast något debattinlägg,
men det blev en votering. Jag har skaffat
en bild av voteringsresultatet, som
visar att just högern där sprack fullständigt.
Det var intressant att se att
fru Kristensson efter sitt för utskottets
förslag väl motiverade anförande, som
visserligen slutade med tillstyrkan av
reservationen nr 1, fick instämmande
av ett par av de personer, som i våras
helt avvisade tanken på valfrihet och
möjlighet att utträda och inträda hur
som haver i det statliga pensionssystemet.
Jag vill också passa på att säga, att
jag tror att en av dessa som då gick
emot denna egendomliga tanke, herr
Ahlberg, om han varit närvarande här,
säkerligen skulle vidhållit sin tidigare
ståndpunkt. Det är klart att jag inte kan
säga annat än att jag tror han skulle
göra det, ty han hade lång erfarenhet
från tjänstemannasidan och han visste
vad han talade om.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att anföra ett par synpunkter närmast
med anledning av att herr Nihlfors
begagnade tillfället att ta upp en polemik
mot centerpartiets inställning till
denna fråga.

Med den ståndpunkt som vårt parti
har intagit i pensionsfrågan, den s. k.
personliga frivilliglinjen, kan vi inte
finna annat än att det är ett konsekvent
ställningstagande, att man också söker
ta upp debatt om huruvida inte de
människor som blir pensionerade skall
ha möjligheter att ta ut sin pension helt
i kontant lön eller delvis i form av kontant
lön och delvis i form av pension.
Det har understrukits här förut, och jag
vill också göra det mycket starkt, att
det inte är fråga om att inskränka på
avtalsfriheten. Det är inte fråga om att
riksdagen skall besluta, att det inte skall
få bli en annan ordning än den vi vill
ha, utan vad som begärs från vårt parti
är, att man skall utreda detta problem
och även möjliggöra en sådan här valfrihet,
därest det finns önskemål om det.

Herr Nihlfors säger att det inte finns
mycken realism i detta centerpartiets
förslag, därför att det inte finns några
löntagarorganisationer som tillstyrkt
detta, i varje fall inte några ledande
löntagarorganisationer, varmed man ju
främst menar LO, TCO och statstjänarkartellen.
Men, herr Nihlfors, om det
skall vara ett skäl för ett partis ståndpunktslagande,
vill jag gärna veta vilka
stora organisationer som står bakom
folkpartiets pensionsförslag, sådant det
nu föreligger? Kan jag få en förteckning
på dem är jag mycket tacksam.
Det tror jag skulle medföra litet större
klarhet i debatten. Är det LO, TCO eller
statstjänarkartellen, eller vilka av de
stora organisationerna? Jag tror inte att
det där argumentet biter särskilt bra i
en polemik mot vårt parti.

Det är ändå egendomligt att vi blir
kritiserade från liberalt håll för att vi
begär utredning om i vad mån man skall

Onsdagen den 10 december 1958 em. Nr B 15 147

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

kunna öka den enskildes möjligheter att
friare disponera sin arbetsersättning.
Är det något fel ur liberal synpunkt, att
man håller på den personliga friheten?

Sedan vill jag säga både till min vän
civilministern och till talesmannen för
folkpartiet, att det är ganska underligt,
att man är så ivrig att försäkra, att det
inte finns någon statstjänare som skulle
välja att få endast kontantlön. Varför
är då herrarna så förfärligt ivriga motståndare
till att man ger dem en valfrihet?
Om ingen vill ha den, är det väl i
alla fall ingen risk att ge dem en sådan.
Man kan inte ena stunden tala om att
ingen vill ha denna valfrihet och i nästa
ögonblick varna för att människor begagnar
valfriheten och därmed »försämrar»
sin ålderdomsförsörjning. Det sista
kanske inte civilministern har sagt i
dag, men det har sagts av många andra
socialdemokratiska talare.

Får jag, herr talman, till sist säga,
att civilministern — jag skall också uttrycka
mig artigt — talar med en sådan
bestämdhet, att jag undrar om det inte
finns anledning att yttra sig litet försiktigare
i denna fråga. Jag är inte alldeles
okunnig om dessa problem, även
om jag inte råkar vara någon expert på
statliga löner och pensionsförhållanden.
Det lär ju för närvarande finnas en man,
som kan alla pensionsförfattningar för
statens tjänstemän och som man kan
tillfråga i besvärliga fall. Hur det kan
bli framöver vet jag inte. Det finns naturligtvis
skäl för att man inte skall
krångla till det ytterligare. Om man
varit mera angelägen om att undvika besvärliga
beräkningar, så kanske inte
statsrevisorerna gjort anmärkning mot
att det finns författningsbestämmelser i
all oändlighet, som är oerhört svåra att
överblicka.

Civiliministern talade om behovet av
en studiecirkel, .lag kanske ser detta för
praktiskt, men häromdagen var det en
lång debatt om varför vi inte fick en
debatt om det vi skulle ha debatterat.
Nu har det pågått en ganska lång debatt

om omöjligheten att praktiskt genomföra
det förslag som det är fråga om,
bortsett från alla principiella synpunkter.
Skulle inte då civilministern, eftersom
vi har skilda meningar, kunna bilda
en sådan studiecirkel i civildepartementet
med experter från försäkringsbolagen?
Jag är inte främmande för att fördelningssystemet
är ett av orsakerna till
att man inte kan så exakt räkna ut vad
pensionen blir som när det gäller andra
pensionssystem, men man kan väl göra
vissa schablonberäkningar och tillägg
i efterhand, om man vill.

En sådan studiecirkel tycker jag inte
skulle vara alldeles omotiverad, och
med den kunde vi kanske slippa debattera
omöjligheten att göra beräkningar.
Låt oss få papperen på bordet
i denna sak, så kan vi diskutera frågan
lättare! Det är därför vi från centerpartiets
sida har begärt en utredning.
Civilministern skulle göra sig själv en
tjänst, om han satte i gång en studiecirkel.
Eftersom han är så bergsäker på
att hans ståndpunkt är riktig, kan det
väl inte vara någon fara med att bilda
en sådan?

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! När herr Eliasson i
Sundborn var statsråd utnyttjade han
tydligen inte tillfället att med sin auktoritet
försöka förmå civildepartementet
att börja studera dessa här i kväll
debatterade spörsmål. Det hade vi kanske
vunnit tid på. Över huvud taget kan
man säga, att dagens debatt, vad gäller
både ett snabbt borttagande av ortsgrupperingen
och en övergång till statlig
lönesättning efter marknadsmässiga
principer med ty åtföljande mängder av
avtalsområden o. s. v. plus diskussionen
om ett mycket komplicerat system för
pensionsväsendet på den statliga sidan,
ur centerpartiets synpunkt helt och hållet
innebär ell avfall från dess tidigare
ofta uttalade krav om sparsamhet med
administrativ personal. Det betyder
icke något annat än behov av en kraf -

148 Nr B 15 Onsdagen den 10 december 1958 em.

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

tig ökning av antalet experter på de avtalsområden
som hör till civildepartementet
— det kanske jag vågar påstå
utan att fråga civilministern — och
även på andra områden.

Så till vad herr Eliasson tog upp
först. Det förhåller sig dock så att vi
här diskuterat en fråga, som berör de
områden, där man träffar avtal mellan
statsmakterna och löntagarorganisationerna.
Denna fråga har icke tagits upp
vid avtalsförhandlingarna, trots att den
i våras var aktualiserad i riksdagen och
var känd bland intresserade. Man tog
från löntagarsidan ändå inte upp saken.
Förslaget har alltså avvisats redan innan
remissinstanserna fått diskutera
det. Att blanda in folkpartiets pensionsförslag
i detta sammanhang finns det
ingen anledning till. Vi har för övrigt
ansett, att det statliga pensionssystemet,
som efter överenskommelse mellan parterna
har beslutats, skulle stå utanför
ett pensionssystem för den övriga delen
av löntagarna, om vårt förslag skulle
gå igenom. Ur liberal synpunkt är
det fullt all right att hålla på avtalsfriheten,
när medborgarna har överlämnat
sin enskilda, personliga frihet på
ett visst bestämt område — i detta fall
löne- och pensionsavtalens område —
till den organisation, som de frivilligt
har anslutit sig till. Det råder ingen
motsättning på den punkten, herr Eliasson.

Jag vill än en gång slå fast, att det
icke från centerpartiets sida har förts
fram något som helst konkret belägg för
att det finns anledning för statsmakterna
att ta upp denna fråga, när inte parterna
på arbetsmarknaden har gjort det.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Först och främst måste
jag säga att jag tycker, att min tid som
statsråd har mycket litet med den här
debatten att göra. Vårt parti tog ställning
till dessa frågor när vi hade anledning
att göra det, nämligen när pen -

sionsförslaget låg på riksdagens bord,
och därefter lade vi fram våra förslag.

Herr Nihlfors säger att ett genomförande
av vår motion skulle medföra stora
administrativa svårigheter. Men låt
oss då få veta vilka dessa svårigheter
är! Skulle det inte genom användandet
av modern kontorsutrustning vara möjligt
att underlätta de uträkningar som
det här skulle bli fråga om. Även med
det nuvarande systemet måste det ju
göras en hel del uträkningar.

Jag skulle kunna ge herr Nihlfors
exempel på författningsbestämmelser,
som man med litet god vilja skulle kunna
ändra och på det sättet spara in arbetskraft
för de uppgifter det nu gäller. För
min del vill jag inte stå här och säga
att någon personlig valfrihet inte skall
få finnas när det gäller valet mellan
lön och pension, därför att detta skulle
kräva så och så många arbetstimmar.
Var går i så fall gränsen?

Det har från något håll gjorts gällande
att folkpartiets förslag i pensionsfrågan
skulle kräva 70 miljoner kronor
per år i administrationskostnader. Jag
tror att den siffran är överdriven, men
jag vill i alla fall påstå att man har i
det fallet från folkpartiets sida inte lagt
samma vikt vid de direkta administrativa
kostnaderna utan föredragit en
viss valfrihet. I folkpartiets pensionsförslag
har man ju också till en början
visat ett visst intresse för personlig valfrihet.
Varför? Sedan har man emellertid
försökt backa ut genom att åstadkomma
vissa spärrar.

Om det skall riktas kritik mot centerpartiet
därför att våra motioner inte
har något stöd hos organisationerna, så
skulle jag kunna fråga som jag gjorde
nyss: Vilka löntagarorganisationer har
yrkat på att man skall följa de linjer
folkpartiet föreslagit? Jag skall även
komma med en annan fråga. Herr Nihlfors
kanske erinrar sig att det i en
motion från folkpartihåll påyrkades en
utredning av frågan, huruvida de nnställda
skulle kunna få del av företa -

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

149

Valfrihet för i statens tjänst anställda betr. arbetsersättningens utformning

gens vinst. I detta fall drog sig inte folkpartiet
för att kräva att det skulle ske
en utredning av frågan, trots att löntagarorganisationerna,
såvitt jag minns,
enstämmigt avstyrkt, att saken skulle
tas upp, under hänvisning till att det
inte hade framkommit några önskemål
därom inom organisationerna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har kommit i en trängd situation,
och då väljer han att tala om något annat
än den sak vi här behandlar.

Herr Eliasson sade i sitt första anförande
att han inte ville på något sätt
inkräkta på avtalsfriheten. Men vad gäller
det här? Jo, huruvida statstjänstemannen
skall ha frihet att i stället för
pensionsförmåner erhålla motsvarande
belopp i ökad kontantlön. Och vad är
det utskottet konstaterar? Jo, att löntagarnas
organisationer på detta område
har använt sin avtalsfrihet för att
säga ifrån, att de för närvarande inte
har något intresse för saken. Utskottet
framhåller vidare att om sådant intresse
framdeles skulle visa sig föreligga, får
man ta upp saken i förhandlingar.

Det är detta som är ämnet för vår
diskussion här, och jag anser att utskottets
utlåtande ger fullt klart besked. Om
sedan herr Eliasson vill använda kammarens
tid för att diskutera spörsmålet
om vinstandelsystem och dra upp en
debatt om hela pensionsfrågan, så får
det stå för hans egen räkning. Jag tror
att vi andra här i kammaren föredrar
att hålla oss till den fråga utlåtandet
omfattar.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr andre vice talmannen propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av fröken
Andersson m. fl. avgivna reservationen
1); samt 3:o) bifall till den med 2)
betecknade reservation, som avgivits av
herr Ivar Johansson in. fl.; och fann
herr andre vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med över -

vägande ja besvarad. Herr Staxäng begärde
likväl votering, i anledning varav
herr andre vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr andre vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade
dock herr Gustafsson i Kårbv votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes;

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets utlåtande nr
B 102 antager det förslag, som innefattas
i den av fröken Andersson m. fl.
avgivna reservationen 1), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Gustafsson i
Kårby begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 46
ja och 56 nej, varjämte 106 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller

150 Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Gustafsson
i Kårby begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 145
ja och 33 nej, varjämte 31 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

§ 4

Värdering av varulager vid beskattningen Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr B 14, i anledning av väckta
motioner angående värdering av varulager
vid beskattningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr MAGNUSSON i Borås (li):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr B 14 behandlas motioner
om upphävande av bestämmelsen, att
varulager från och med 1960 års taxering
skall uppskrivas till 40 procent av
värdet. Denna fråga har nu kommit i
ett något förändrat läge beroende på

att bevillningsutskottet erhållit det meddelandet
från regeringen, att en proposition
kan väntas vid nästa års riksdag
om uppskjutande av ikraftträdandet av
denna bestämmelse till år 1961 eller
från och med inkomståret 1960. Med
hänsyn härtill har icke någon reservation
bifogats utskottets betänkande utan
endast ett särskilt uttalande av utskottets
höger- och folkpartiledamöter. Dessa
har icke kunnat instämma i de uttalanden
som utskottet gör. I varje fall
hävdar vi inom högerpartiet fortfarande
med bestämdhet, att denna lag aldrig
får bli verklighet. Vi kommer därför
att alltjämt kräva att denna bestämmelse
skall utgå.

När regeringen år 1955 genomdrev
den nya företagsbeskattningen hävdade
vi, att en uppskrivning av varulagren
till 40 procent skulle komma att få allvarliga
följder för näringslivet och försämra
likviditeten i företagen samt medföra
beskattning på rent fiktiva vinster.
Vi hävdade också att det ur sysselsättningssynpunkt
var en allvarlig åtgärd,
då lagerreserverna utgjorde en garanti
mot prisfallsrisker som gav företagen
möjlighet till upprätthållande av en
jämnare sysselsättning. De i lagret dolda
reserverna har redan nu visat sig
fylla en mycket stor uppgift för sysselsättningen.
Bara inom yllevävnadsindustrien
har under 1950-talet reserver för
cirka 200 miljoner kronor upplösts. Om
dessa reserver icke hade funnits, så
hade arbetslösheten för länge sedan varit
ett ännu allvarligare faktum.

För de mindre företagen och de nya
som befinner sig i utvecklingsskedet
utgör möjligheterna till lageravskrivning
den viktigaste konsolideringsmöjligheten,
då ett lågt lagervärde är det
första villkoret för en fortsatt expansion.
För många av de mindre företagarna
är detta mycket ofta det enda
sätt varpå vinstreglerande dispositioner
kan göras.

När principbeslutet fattades år 1955
uttalade den dåvarande utskottsmajo -

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

151

riteten, bestående av de båda i regeringen
ingående koalitionspartierna, att
även mindre ändringar av det skattemässigt
tillåtna lägsta lagervärdet kunde
skänka företagen alltför stora likviditetsförstärkningar
och därmed också
påverka investeringarna. Beklagligtvis
synes denna koalition i praktiken alltjämt
bestå, då samma majoritet förenat
sig i ett uttalande om att vad som tidigare
anförts från bevillningsutskottet
alltjämt äger giltighet. Man säger även,
att trots det ändrade konjunkturpolitiska
läget finns det ingen anledning till
ändring. Utskottsmajoriteten vill i princip
inte någonting annat än ett uppskov
med ikraftträdandet ett år. Man
är sålunda tydligen beredd att alltjämt
föra en politik, som ingalunda kan betraktas
såsom företagsvänlig. Denna inställning
har man, trots att utvecklingen
så tydligt visat att vi år 1955 bedömde
läget riktigt, då vi framhöll att dessa
reserver skulle komma att få en utomordentligt
stor betydelse i framtiden.
Inom högerpartiet kommer vi därför i
fortsättningen att hålla fast vid den
princip som innebär, att bestämmelserna
om denna lageruppskrivning aldrig
skall komma till användning.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande att ställa.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I företagsbeskattningskommittén
kom förslaget upp att skärpa
bestämmelserna för varulagervärdering.
Det var representanterna för socialdemokratien
och bondeförbundet
som stod på den sidan, under det att
högerrepresentanten och jag själv menade
att det vore ett oriktigt förfarande.
Då riksdagen 1955 beslöt att skärpa
värderingsreglerna på det sättet, att lagret
skulle få värderas till lägst 40 procent
av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet,
lade högern och folkpartiet
in bestämda reservationer mot detta.
Vi betonade vad som sedan har upprepats
gång på gång och som blivit sär -

Värdering av varulager vid beskattningen

skilt aktuellt på senaste tiden, att den
första försvarslinjen mot arbetslösheten
flår inom företagen och att det därför är
av synnerlig vikt att företagen under
goda tider får tillfälle att konsolidera
sig så att de, om dåliga tider kommer,
har konkurrenskraft och möjligheter
att hålla sysselsättningen uppe. Då avfärdade
man dessa resonemang med att
vad vi varnade för inte hade aktualitet.

När nu denna författning efter en
övergångsperiod för första gången skall
träda i kraft för beskattningsåret 1959,
d. v. s. taxeringsåret 1960, visar sig alla
helt plötsligt vara överens om att det i
dagens konjunkturläge inte går att sätta
bestämmelserna i kraft. Därmed har
det syfte, som motionerna i detta ärende
hade, uppfyllts i vad avser beskattningsåret
1959. Detta är anledningen
till att folkpartiet inte nu har yrkat på
någon ändring av bestämmelserna i författningen.
Men vad som oroar oss är
att regeringen och centerpartiet är beredda
att, om konjunkturen skulle vända
uppåt igen, införa skärpningen av
dessa bestämmelser, vilket vi anser i
grund felaktigt. Om man infört denna
skärpning och sedan menar, att man
kan vänta med att mildra bestämmelserna
till dess att tiderna blir dåliga igen,
har man som vi ser det börjat tillämpa
ett helt oriktigt förfaringssätt. Det är
under de goda tiderna som företagen
har möjlighet att konsolidera sig och
det är under de goda tiderna som de
skall kunna bygga upp en beredskap
för framtiden.

Herr talman! Då vi är överens om att
inte nu införa skärpta bestämmelser,
måste man såvitt jag förstår också vara
överens om att den extra bolagsskatten
bör avskaffas. På sidan 3 i utskottets
betänkande refereras vad majoriteten,
bestående av socialdemokrater och centerpartister,
förra året sade när denna
fråga var på tal: »Enligt utskottets mening
bör — i den mån möjlighet därtill
förefinns — en lättnad i företagsbeskattningen
inriktas på att mildra

152

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

de tillfälliga skärpningarna av densamma
innan en ändring sker av de permanenta
reglerna.» Majoriteten har alltså
sagt klart ifrån, att de tillfälliga reglerna
bör ändras innan de permanenta
reglerna skrivs om. Nu är vi överens om
att det är befogat att i rådande konjunkturläge
modifiera de permanenta reglerna.
Detta skall regeringen göra i en
proposition som den lägger fram nästa
år. Konsekvensen av bevillningsutskottets
uttalande av år 1957 är att regeringen
bör, innan den lägger fram den
propositionen, också presentera en proposition
om avskaffande av den extra
bolagsskatten. Jag vädjar till bevillningsutskottets
talesmän att hålla fast
vid den ståndpunkt de hade 1957 vid
bedömningen av när man skall företaga
lättnader på detta område.

Jag tror, herr talman, att det är till
fullo klarlagt att det inte går att bekämpa
arbetslöshet genom extra skatter
på företagsamheten. Det är denna
förvissning, herr talman, jag hoppas
skall tränga igenom i denna kammare
på ett sådant sätt, att dessa bestämmelser
om skärpt varulagervärdering aldrig
kommer att sättas i kraft.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Vi är väl alla överens
om att företagssparandet är en utomordentligt
viktig förutsättning för att
företagen skall kunna fortsätta rationaliseringsarbetet.
Skall vi kunna följa
med i konkurrensen måste vi sätta bättre
maskiner i händerna på våra arbetare.
Det betyder också mera kapital
bakom varje arbetare.

Flera gånger i denna kammare har
det också understrukits vilken stor roll
kapitalförsörjningen har för att hålla
vår produktionsapparat på toppen. När
vi är klara över detta anser jag det
inkonsekvent att genom skatteåtgärder
minska företagens egna möjligheter till
kapitalförsörjning. 40-procentsregeln är
eu typisk sådan skatteåtgärd. Den kom -

mer säkerligen att påverka sysselsättningen
i negativ riktning, och det borde
väl inte vara något som vi skulle vara
så rädda för som att vidtaga en sådan
åtgärd. Vi har i vårt yttrande till betänkandet
också framfört dessa synpunkter.
För näringslivet är det givetvis
värdefullt att regeringen nu i elfte
timmen gått med på ett andrum på ett
år med ikraftträdandet av 40-procentsregeln.

Från denna talarstol har flera gånger
poängterats, att den första försvarslinjen
mot arbetslöshet går inom de olika
företag — herr Gustafson i Göteborg
nämnde det nyss — och då vi i vårt
särskilda yttrande pekar på att 30-procentsregeln
bör ges fortsatt giltighet, är
detta att se mot den bakgrunden, att vi
vill bygga upp en verklig försvarslinje,
som kan stå emot ganska hårda törnar.

Jag är fullt införstådd med att vårt
yrkande om lindring i varulagervärderingsbestämmelserna
är otillräckligt.
Även företagsbeskattningen måste sänkas.
Jag vill poängtera att detta är ett
svenskt företagarintresse av första
rangen. Detta vill jag ha sagt med anledning
av att finansminister Sträng
och en del andra talare i onsdagens debatt
nämnde, att andra länder hade
höga skatter jämfört med våra. Herr
Sträng yttrade att Tyskland har 52 procents
bolagsskatt, 15 procents kommunalskatt
och 1 procents förmögenhetsskatt.
Ja, men vi ligger väl med cirka
64 procent inte så långt efter i skattetryck.
Det kan invändas, att kommunalskatten
är avdragsgill, men finansministern
glömde att tala om att tyskarna
kan få låna pengar på mycket liberalare
villkor än vi och till en för närvarande
synnerligen låg räntesats. Tyskarna har
som bekant en uppsjö på kapital, medan
näringslivet i vårt land saknar erforderligt
rörelsekapital. Vidare har den tyska
exportindustrien bättre möjligheter än
vår att hävda sig genom att den får liberalare
exportkrediter. Lägger man
samman alla dessa fördelar som det

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

153

tyska näringslivet får, finner man att
det är betydligt mera gynnat än vårt.

•lag kan ej heller godta herr Hagnells
uttalande i onsdagens debatt, att »skatterna
ej är att anse som några starkare
kostnadsfaktorer» och att dåliga företag
ej betalar någon skatt. Vi inom näringslivet
vill ej ha några dåliga företag,
och det slipper vi med en liberalare
ekonomisk politik. Som bekant betalar
företagen en betydande del av budgetens
skattemiljarder, och dessutom har
vi ju dubbelbeskattningen på vinstutdelning.

Jag vill fastslå, att det svenska näringslivet
i dag måste kräva reducerad
företagsbeskattning för att över huvud
taget kunna leva vidare. Herr Hagnells
beskyllningar mot det svenska näringslivet
för byråkrati och för att ha misslyckats
är förvånansvärda. Jag tror att
herr Hagnell skulle komma till en annan
uppfattning, om han själv skulle
sköta ett företag och inte bara byggde
sitt resonemang på teroetiska spekulationer.
Skaparglädjen, viljan att blicka
framåt, att arbeta mer, att förkovra sig
— det är det fria näringslivets hörnpelare.
Socialdemokraterna har också
vid många tillfällen erkänt, att det
svenska näringslivet står på ett högt
plan.

Det skulle finnas betydligt mer att
säga i detta sammanhang, herr talman,
men jag vill med dessa korta ord bara
ytterligare understryka vad vi har framhållit
i vårt yttrande. .lag har inget särskilt
yrkande.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Vid 1955 års riksdag
antogs de regler för lagervärdering som
vi nu debatterar. Det bestämdes då, att
varulager skulle kunna nedskrivas till
40 procent, men det fanns ett par supplementära
regler som gjorde det möjligt
att komma till elt lägre värde på
lagret. Denna ändring i de tidigare gällande
reglerna motiverades dels av konjunkturpolitiska
skiil och dels med ön -

Värdering av varulager vid beskattningen

skemålet att åstadkomma en rimlig nedskrivning
av lagren. Det är alldeles uppenbart,
såsom utskottet framhåller, att
dessa nya reglers betydelse ur konjunktursynpunkt
skulle starkt försvagas, om
vi skulle tillmötesgå kravet på att den
lägsta gränsen för lagervärdering skulle
fastställas till 30 procent.

Vi har emellertid nu kommit till den
slutsatsen, att det från konjunktursynpunkt
måste anses skäligt att meddela
uppskov till 1961 med tillämpningen av
reglerna. Herr Magnusson i Borås var
inte nöjd med detta utan krävde, att
riksdagen nu skulle bestämma sig för
att nästan omedelbart godkänna 30-procentsregeln.

Inom utskottet har socialdemokrater
och centerpartisterna inte ansett sig
kunna tillmötesgå detta önskemål, och
vi vidhåller fortfarande vår inställning,
att det är lämpligast att icke rubba lagstiftningen
men att med hänsyn till
konjunkturerna medgiva en jämkning
i form av längre övergångstid. Ingen
vet vilka förändringar som kan inträda
till 1961. Det kan mycket väl hända,
att konjunkturerna under dessa år kommer
att svänga på sådant sätt, att en åtstramning
kan bli önskvärd, och då bör
vi låta dessa regler träda i kraft för att
därigenom få den effekt som avsågs med
den ursprungliga reformen.

Herr talman! Från oppositionens sida
har inte framställts något yrkande. Jag
ber emellertid att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Då frågan om varulagervärderingen
behandlades vid 1955
års riksdag här i kammaren ansåg vi, att
det över huvud taget inte skulle vara
tillrådligt att ha en fixerad nedre gräns.
Siirskilt om den griinsen sattes så högt
som till 40 procent fiek man räkna med
att bestämmelsen skulle komma att påverka
företagens bokföringspraxis i sådan
riktning, att de i allt större utsträckning
lade bestämmelserna till

154

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

grund för sin resultatredovisning. Vid
växlingar i konjunkturerna skulle man
alltså kunna få häftiga fluktuationer i
de redovisade företagsvinsterna och naturligtvis
då också i beskattningen. Att
detta skulle betyda osäkerhet och påfrestningar
inte bara för företagen utan
också för t. ex. kommunerna, det kunde
vem som helst räkna ut. Trots vår
tveksamhet i fråga om en fix och schematisk
undre gräns accepterade vi ändå
principen under den bestämda förutsättningen,
att procentsatsen för lägsta
varulagervärdet sattes till 30.

Ingenting har inträffat som kan föranleda
oss att revidera vår grundläggande
uppfattning. Tvärtom! Vad vi nu
vet och kan räkna med beträffande
följderna av en framtvungen lagervärdesuppskrivning
gör oss ännu mer beslutna
att hävda denna uppfattning och
att kommande år försöka påverka riksdagen
att definitivt reformera 1955 års
regel.

Vad innebär det egentligen att man
fastställer en fix nedre gräns och på
grund härav tvingar företagen att skriva
upp värdet av sina lager?

För det första måste man alltid räkna
med en successiv beskattning av
orealiserade och skenbara värderingar
som kan uppkomma på grund av en
inflation. Detta betyder för det andra,
att man vid en plötsligt framtvingad
uppskrivning retroaktivt tar ut skatt på
ett underlag av bokföringsnatur, som
har uppkommit under en följd av år och
som alltså inte behöver ha något samband
med rörelseresultatet under det år
då skatteunderlaget skall tas fram. Man
skall därvid komma ihåg, att det fram
till 1955, som det också erinras om i
utskottets utlåtande, hade utbildat sig
en praxis, som i stort sett innebar att
varulager fick nedskrivas till 30 procent.

Om man bortser ifrån företag som är
under stark utveckling, är det väl ganska
klart att ett företag år från år håller
och måste hålla ett lager av en viss

storlek, som beror på omsättningens
storlek och natur. Man kan alltså tala
om ett ofrånkomligt normallager. Detta
normallager är lika nödvändigt för rörelsen
som övrig kapitalutrustning, t. ex.
maskiner och fasta anläggningar. Den
omständigheten att normallager i kronor
räknat kan uppskattas till ett högre
värde betyder inte att någon vinst uppstår.
Så länge företaget arbetar måste
lagret finnas kvar. Realiseras lagret
uppkommer naturligtvis en vinst, men
endast under förutsättning att värdestegringen
inte beror på en allmän penningvärdeförsämring.
Ingen föreställer
sig, att man utan risk för mycket allvarliga
störningar skulle kunna inkomstbeskatta
en på grund av penningvärdeförsämring
uppkommen nominell
orealiserad värdestegring på en maskin,
som arbetar i ett företag, eller exempelvis
på en fastighet som behövs i
driften. Lika litet borde man ge sig på
att beskatta orealiserad värdestegring
på normallagret. Det var tidigare och
för resten för inte så länge sedan en
given sak, att man inte skulle beskatta
icke realiserade värdestegringsvinster.
Vi har exempel på det beträffande just
varulagervärderingen i de bestämmelser
som genomfördes efter kriget, när
det var fråga om krigskonjunkturskattens
avveckling. Regeringen lika väl
som riksdagen ansåg då den tidigare
principen så självklar, att man accepterade
en hel del betydande taxeringstekniska
svårigheter för att inte få vad som
ansågs vara en oriktig beskattningseffekt.

Nu skall vi få ett års uppskov med
den tilltänkta extra beskattning ,som
eljest skulle ha kommit från och med
nästa beskattningsår. Detta är tacknämligt
som ett första bevis på att ett mera
realistiskt och riktigare betraktelsesätt
håller på att arbeta sig fram också i
finansdepartementet. Men herr talman,
företagen måste kunna planera
på längre sikt än från det ena året till
det andra. De har behov av något an -

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

155

nät och mer än tidsbestämda uppskov.
Därför är det av vikt att hela denna
fråga snarast omprövas och att en definitiv
ordning skapas som är rationell
och riktig.

Vid det här laget torde också alla
ha klart för sig hur väsentligt det är
främst ur sysselsättningssynpunkt, som
också ett par av de föregående talarna
har understrukit, att små och stora företag
inte hindras att konsolidera sin
ställning och därmed ha möjligheter att
skapa och i företagen kvarhålla behövliga
reserver. Endast om det finns sådana
ute i företagen kan dessa hålla verksamheten
i gång även vid tillfälliga påfrestningar.
Reserverna motverkar kastningar
i sysselsättningen, dämpar följderna
av en ojämn orderingång och gör
det lättare alt effektivt möta nya och
gamla konkurrenter om sysselsättningen.
Därför är det god sysselsättningspolitik
att genom en företagsekonomiskt
riktig beskattning bidra till en jämn
sysselsättning på de ordinarie arbetsplatserna,
däremot inte att genom fiskala
ingripanden — jag tänker då också
på den extra bolagsskatten — underminera
motståndskraften mot påkänningar.
Målet måste vara att hindra arbetslöshet
från att växa fram, inte att bara
ingripa när den redan föreligger som
ett faktum.

Vi vet, herr talman, att den större
marknad vi alla väntar på kommer att
ställa stora krav både på större och
mindre företag i landet, Rationaliseringsarbetet
måste bedrivas intensivt,
konkurrenskraften stärkas. Vi måste
räkna med övergångsbesvärligheter och
störningar. Allt detta klarar vi inte med
hårt skatteträngda företagsenheter. Vi
måste möta den framväxande nya situationen
på bred front ute på arbetsplatserna.
Detta förutsätter en produktionsbefrämjandc
och en rationaliseringsunderbyggande
.skattepolitik, som medverkar
till att ge oss effektivitet, rörlighet
och naturlig motståndskraft.

Herr talman, jag har med dessa ord

Värdering av varulager vid beskattningen

velat anmäla min anslutning till det
särskilda yttrande, som har fogats till
utskottsutlåtandet av högerpartiets och
folkpartiets representanter.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det är lätt begripligt
att herr Hjalmarson tycker sig spåra
en ökad förståelse i kanslihuset för högerns
skattepolitik. Däremot har väl arbetarna
svårare att förstå varför det
skall göras eftergifter i detta fall.

Med täta mellanrum kommer nu besked
om en tilltagande antidemokratisk
tendens i skattepolitiken. Rikt folk får
skattelättnader, men för dem som har
små inkomster blir skattebördan alltmer
odräglig. Redan tidigare var det
regel, att skatt och hyra tog hälften av
en vanlig arbetarlön. Nu blir det ännu
värre efter de senaste oerhörda hyreshöjningarna
och signalerna om nya
skattelättnader för rikt folk, vilka människor
med mindre inkomster får betala.

Genom de nya pensionsavgifterna
kommer arbetarfamiljerna också att
fr. o. m. nästa år plockas av ytterligare
ett par, tre hundralappar per år. Härtill
kommer sedan att regeringen nu
signalerar nya konsumtionsskatter, uppenbarligen
för att kunna fortsätta den
orimliga upprustningen. Herr Lundberg
talade tidigare i dag om sambandet
mellan upprustning och skatter, och
han har självfallet rätt när han säger,
att man kan kalla de signalerade nya
punktskatterna för arbetslöshetsskatt
eller vad man vill, de är i alla fall ett
resultat av upprustningsbeslutet.

Jämsides härmed företages nu också
skattepolitiska åtgärder, som syftar till
att gynna rikt folk och att överflytta
ytterligare delar av skattebördan på fattiga
människor. Det regcringslöfte som
nu redovisas i fråga om varulagerbeskattningen
är av den typen. Det går
ut på att vi skall riva upp ett tre år
gammalt riksdagsbeslut för att tillmö -

156

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

tesgå krav, som framför allt högern har
stått i spetsen för.

När reservanterna avslöjar att de borgerliga
motionärerna har fått såväl regeringen
som socialdemokraterna i bevillningsutskottet
med sig på linjen om
uppskov med 1955 års beslut, så frammanas
åter reflexionen om hur förvånansvärt
lätt det är för de borgerliga
partierna att vinna den ena framgången
efter den andra för sin reaktionära ekonomiska
politik, inklusive skattefrågorna.
Då är regeringen och riksdagsmajoriteten
lyhörda på ett helt annat sätt än
när arbetarmassorna säger sin mening.
Det haglade nämligen protester från
fackföreningar och andra arbetarorganisationer,
när de senaste punktskatterna
genomfördes, men högern fick sin
vilja fram i fråga om kravet på en skattehöjning
med 500 miljoner kronor på
en gång. Det gick lika lätt som de borgerliga
partiernas segrar beträffande
räntehöjningar och ökade hyror.

Man skall väl inte heller undra på att
de borgerliga partierna efter så lättköpta
segrar trycker på ytterligare för
att i ännu högre grad få skatterna övervältrade
på folk, som bara har en arbetarlön
eller en småbrukares eller hantverkares
inkomster att leva av. Vi har
bevittnat många sådana attacker under
det senaste året, och tyvärr har en del
varit framgångsrika.

Till saken hör att statsmakterna fortfarande
praktiskt taget inte gör någonting
alls för att hålla efter de rika skatteskolkarna.
För en vecka sedan berättade
en socialdemokratisk talare från
denna plats om ett fall, där en herre
med bil i 25 000-kronorsklassen samt
villa för en kvarts miljon och andra
liknande attribut, som tydde på mycket
stora inkomster, hade ordnat det så, att
han inte betalade någon skatt alls till
staten och bara några futtiga kronor till
kommunen. Det finns många sådana
fall. Finansminister Wigforss gjorde på
sin tid en undersökning, som visade att
minst 7 miljarder kronor i förmögen -

heter undanhölls från beskattning. Det
är heller ingen tvekan om att privatpersoner
och bolag, som ger frikostiga understöd
åt de borgerliga valfonderna
och som brukar erkännas som en del
av den demokratiska samlingen, falskdeklarerar
och stjäl på ett sätt, som
skulle komma en del av Långholmens
klientel att framstå som konfirmander,
om verkliga förhållandet om hur skatteskolkarna
beter sig blev uppdagat.

Det är andra befolkningsgrupper,
främst arbetare, tjänstemän och hantverkare
— de betalar källskatt för vartenda
inkomstöre — som får svida för
vad falskdeklaranterna drar sig undan.
Men i stället för att klämma efter skatteskolkarna
och genomföra en avvägning
av skatterna med hänsyn till bärkraften
går det nu steg för steg i rakt
motsatt riktning. Jag har tidigare i flera
debatter givit många utförliga exempel
på hur kommunerna sättes i kläm genom
eftergifterna för de borgerliga
skattekraven. Mycket tyder också på
att det nu går i samma riktning beträffande
de borgerliga partiernas krav,
bl. a. i fråga om bolagsskattens slopande.

Det är typiskt vad herr Gustafson i
Göteborg nyss anförde, då han erinrade
om att socialdemokraterna och bondeförbundarna
tidigare ville skärpa varulagervärderingen,
men nu har vi alla,
säger han, plötsligt blivit överens om
att lagen inte får sättas i kraft. Herr
Gustafson drog därav den slutsatsen,
att regeringen nu också borde vara mogen
att lägga fram förslag om bolagsskattens
slopande. Det säger tillräckligt
om innebörden av de borgerliga partiernas
skattepolitik, i vilken den framstöt
vi här diskuterar är en detalj.

För några veckor sedan lättades också
de rikas andel av skatten med drygt
7 miljoner kronor genom en lagändring
om kvarlåtenskapsskatten, och nu kommer
bevillningsutskottet med ett förhandslöfte
från regeringen att det skall

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

157

bli uppskov med 1955 års beslut om
lagervärderingen.

Herr talman! Den kommunistiska
riksdagsgruppen motsätter sig denna
skattepolitik och därmed också det nya
bidrag, som nu ges till en antidemokratisk
skattepolitik. Vi motsätter oss den
både i form av utskottsmajoritetens betänkande
och i den form som de borgerliga
reservanterna har givit sitt särskilda
yttrande. Vi kommer emellertid
inte att ställa något yrkande. Jag har
här endast velat begagna tillfället att ge
till känna vår mening, som är att skattepolitiken
över huvud taget måste ändras
i grunden för att tillgodose de stora
folkmassornas berättigade krav.

Herr ONSJö (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet i denna fråga, alldenstund
den motion jag lämnat är tillstyrkt, och
det är jag givetvis mycket tacksam för.
Såvitt jag har kunnat förstå har detta
också uppskattats av dem som saken
berör, nämligen företagarna inom näringslivet.

Jag begärde ordet därför att min gode
vän herr Magnusson i Borås lär ha sagt
— jag hörde det inte själv, ty jag var
inte närvarande i kammaren just då •—■
att detta utskottsbetänkande var ett bevis
på att koalitionen består. Jag förstår
inte riktigt vad herr Magnusson
menade. När jag lämnade min motion
hade jag ingen tanke på vare sig koalition
eller partipolitik över huvud taget,
utan jag gjorde det ur rent sakliga synpunkter.
Och även om det nu skulle
vara så som herr Magnusson säger, kan
jag inte förstå att herr Magnusson har
någon anledning att beklaga att koalitionen
verkar på det siittet, att socialdemokraterna
bifaller en motion från
centerpartihåll.

Det råder ingen tvekan om att detta
beslut är synnerligen välmotiverat, och
det är verkligen med tacksamhet jag
konstaterar, att socialdemokraterna insett
detta. Som jag sagt i min motion

Värdering av varulager vid beskattningen

anser jag att det — i varje fall så länge
den extra bolagsskatten består — nästan
hade varit oliederligt att skriva upp
dessa lagervärden och beskatta förmögenheten.

Man kan kritisera och vara oppositionell
och kverulera, men det bör inte
ske både i tid och otid. Nu har vi dock
vunnit en framgång i denna fråga, och
jag vill uttrycka min tacksamhet för det.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att jag
har refererat det principbeslut som fattades
år 1955, vilket innebar att denna
förordning skulle träda i kraft i och
med 1960 års taxering.

Sedan har jag sagt, att man från socialdemokrat-
och centerpartihåll har
förenat sig i ett uttalande i dagens
utskottsutlåtande, i vilket man understrukit
att man. alltjämt står kvar vid
de tidigare uttalanden, som gjorts från
bevillningsutskottets sida och som innebär
att det år 1955 fattade beslutet
skall sättas i kraft så småningom. Det är
nu endast fråga om ett uppskov på ett
år. Jag beklagade detta, alltså att man
fortfarande vidhåller denna ståndpunkt,
när man enligt mitt förmenande i stället
borde ha enat sig om att denna förordning
aldrig skulle träda i kraft.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Jag vill stryka under
vad herr Onsjö sade i de sista meningarna
av sitt anförande. Jag fattade honom
så, att han tyckte det var oklokt
av folkpartiet och högern att börja kritisera
detta nu, när de har vunnit en
framgång. Jag ifrågasätter om det kan
vara klok taktik alt stå i denna talarstol
och säga, att det svenska näringslivet
löper en väldig fara, därför att vi
uppskjuter ikraftträdandet av de nya
varulagervärderingsreglerna. Det kanske
inte sägs så, men det är det saken
gäller.

Alla vet ju att vi nästa år får diskute -

158 Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 cm.

Värdering av varulager vid beskattningen

ra denna fråga igen, och det är detta
som är själva grundvalen för utskottets
ställningstagande. Utskottet har fått ett
meddelande om att det skall komma en
proposition. Eftersom vi alltså får tillfälle
att ta upp frågan igen nästa år,
kan det inte vara så stor fara på taket
som man vill göra gällande.

För övrigt har jag suttit och funderat
på om vi verkligen har det så utomordentligt
gynnsamt ställt inom näringslivet,
att man kan säga att det är en betydande
del av företagsamheten som har
skrivit ner sina lager med 70 procent;
det är ju bara den del av företagsamheten
som gjort det, som skulle kunna
drabbas av en skattehöjning.

Herr Gustafson i Göteborg säger, att
det är beklagligt att socialdemokraterna
bara vill invänta en annan tidpunkt
för ikraftträdandet av denna skatteskärpning.
Jag vill ge herr Gustafson
en komplimang för detta hans yttrande,
tv om herr Gustafson och högerpartiet
anser, att det inte går att nu lagstadga
om nedskrivning till 40 procent, därför
att vi får en nedåtgående konjunktur,
så räknar man naturligtvis med att företagen,
när det blir bättre tider, löper
risken att få betala skatt på en vinst.
Så långt jag förstår är det väl så, att om
vi får dåliga tider, sämre konjunkturer,
och dessa dolda reserver i form av nedskrivna
lager skall utgöra en buffert
inom företagen för att stödja sysselsättningen,
så måste man också i sådana tider
upplösa varulagret. Då får man inga
bekymmer med för få avskrivningsobjekt,
tv det blir inte så stort överskott
på rörelsen och framkommer inga vinster.
Vi har ju ändå nettobeskattning i
detta land, eller hur, herr Hjalmarson?

Vi är väl alla överens om att det är
en fördel, om företagen kan konsolidera
sin ställning. Nu har emellertid riksdagen
fattat ett beslut om att 40-procentsgränsen
skall gälla — med vissa,
mycket generella tillämpningsregler,
vill jag tillägga. Om nu regeringen har
kommit till den uppfattningen, att det

kanske är ändamålsenligt att inte just
nu låta de permanenta bestämmelserna
träda i kraft utan att det är bättre att
vänta ytterligare ett år, så förstår jag
mycket väl, om de partier som vill ändra
denna lagstiftning känner tillfredsställelse.
Men i stället klagar de bara
över vilka förfärliga följder det kan få.

Vi skall väl, herr talman, vara överens
om att om det blir dåliga tider, så
har de konsoliderade företagen en stor
inneboende styrka. Ur den synpunkten
kan det vara en fördel att inte nu
ändra bestämmelserna. Men om det blir
en svårartad lågkonjunktur, spelar det
ingen roll vilka regler vi tillämpar. Det
skall vara ett mycket litet antal företag,
som under en svår depression skall
få så stora vinster att de kan skriva ner
lagren ytterligare. Jag tror inte på det
resonemanget, herr talman, och därför
tycker jag vi kan fastslå att vi sökt tillgodose
det väsentliga.

Att säga att inte alla är intresserade
av att skapa stabilare företag tycker jag
är ett slag i luften. Under den tid socialdemokratien
varit vid makten har det
till och med gått så långt, att vi fått fri
avskrivningsrätt. Inga andra länder har
varit så generösa i detta avseende.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ONSJÖ (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Magnusson i Borås att vad han kritiserar
mig och mitt parti för är, såvitt
jag kan förstå, bara detta, att vi inte
kunnat åstadkomma mer än ett uppskov
på ett år. Jag kan också beklaga detta,
men när nu vårt parti med denna s. k.
koalition lyckats åstadkomma detta för
ett år, så skall jag inte lägga hinder i
vägen, om herr Magnusson nästa år lyckas
åstadkomma något liknande eller
ännu bättre.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar på intet

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

159

sätt att herr Onsjö har medverkat till
att vi får ett uppskov på ett år med
denna skärpning av varuvärderingsreglerna.
Vad jag beklagar är, att centerpartiets
ledamöter i bevillningsutskottet
har skrivit under ett utlåtande, där
man säger, att det anses vara uteslutet
att permanent införa 30-procentsregeln.
Man har alltså skrivit fast, att det här
bara är fråga om ett tillfälligt uppskov.
Det är det vi har beklagat.

Herr Ericsson i Kinna frågade, om
vi verkligen bär ett så bra näringsliv,
att det finns företag som nedskrivit sina
varulager till 30 procent. Ja, det finns
sådana företag, och det skall vi vara
oerhört tacksamma för, ty det innebär,
som herr Ericsson i Kinna sade i slutet
av sitt anförande, att de har en större
inneboende kraft att klara sig när konjunkturerna
blir sämre.

Herr Ericsson anknöt till ett resonemang,
som vi hört även från andra
håll, nämligen att skattepolitiken inte
har någon inverkan på sysselsättningen
under en lågkonjunktur; vi har ju nettovinstbeskattning,
och är det dåliga tider,
så gör företagen inga vinster och
slipper betala skatt, varför skattepolitiken
skulle vara verkningslös. Det kan
vara sant i detta speciella läge. Men
vad vi varit angelägna att betona från
folkpartiets och även från högerns sida
är, att vi i tid bör förbereda oss för att
slå rustade om det blir en lågkonjunktur.

Om vi har ett läge, där företagen gör
goda vinster och där de har att välja
mellan å ena sidan att göra ytterligare
nedskrivningar och behålla en del
pengar i rörelsen för att använda dem
till rationalisering och för att konsolidera
sin ställning och å andra sidan att
dela ut mera till sina aktieägare och betala
en del av vinsten till staten, så
tycker vi all det ur statens och de anställdas
synpunkt vore en fördel, om
företagen kunde behålla dessa pengar
i rörelsen i stället för att betala ut dem
i skatt och utdelning. På sfi siitt kan de

Värdering av varulager vid beskattningen

stärka sin ställning och bli bättre rustade
att möta den lågkonjunktur som
kan komma. Det är de långsiktiga perspektiven,
som vi från folkpartiets sida
vill anlägga.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag skulle vilja spinna
vidare ett litet ögonblick där den föregående
ärade talaren slutade. Vi måste
i tid rusta oss för de tider som kan vänta
oss, framhöll han. Vilken är vår situation,
herr Ericsson i Kinna? Vi har
att räkna med en viss försvagning i konjunkturen
i Europas ekonomi under vintern
och den kommande våren. Vi kanske
tror på möjligheten av en förbättring
till sommaren och hösten. Samtidigt
måste vi räkna med att inte bara
vår exportindustri utan vår industri
över huvud taget kommer att möta ett
väsentligt hårdare konkurrensklimat,
vare sig frihandelsförhandlingarna kommer
att gå i lås eller icke. Varje land
måste i detta läge ta ett särskilt ansvar
för att utforma en ekonomisk politik,
som stagar upp de konjunkturförstärkande
krafterna, ökar företagens förmåga
att motstå påfrestningar och gör
det möjligt för dem att lägga upp reserver
för framtiden. Det är raka motsatsen
till en politik av detta slag, när
man låter hotet om en kraftig skatteskärpning
fr. o. m. årsskiftet 1959/CO
till följd av lagervärdesuppskrivning
hänga kvar som ett damoklessvärd över
stora delar av vårt näringsliv.

Nej, herr talman, tiden är mogen för
en radikal revision av de tänkesätt, som
ligger bakom väsentliga delar av vår nuvarande
näringsbeskattning. Föreställningen
att man med hjälp av denna beskattning
skulle kunna i önskvärd riktning
påverka vår ekonomi har i praktiken
visat sig vara helt orealistisk. Beskattningen
har bara bidragit till att
ytterligare driva upp den offentliga utgiftsnivån.
Det ger oss mycket större säkerhet
för kommande tider och underlättar
våra möjligheter att upprätthålla

1(50

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

en hög och jämn sysselsättning, om vi
låter reserverna stanna kvar ute i företagen.

Slutligen bara ytterligare en synpunkt,
i vilken jag tycker att herr Ericsson
i Kinna ändå skulle kunna ge mig
rätt. Skulle vi inte kunna vara ense om
att ifall vi framtvingar 40-procentsregeln
vid lagervärderingen, måste detta
med naturnödvändighet påverka företagens
ekonomiska redovisningar på sådant
sätt, att vi har att räkna med stora
svängningar i vinstframtagningen med
de konsekvenser detta också får för
skatteutfallet. Inte kan väl detta, herr
talman, vara något intresse vare sig för
staten eller för näringslivet?

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
sade att han för sin del och för
sitt partis vidkommande tyckte, att det
vore bättre om företagen finge behålla
pengarna och konsolidera sin ställning.
Han uttryckte saken så, att ju mindre
skatt de betalar, ju bättre är det ur den
synpunkten. Om man ser frågan bara
ur företagens synpunkt, är det självklart
att detta är riktigt resonerat. Men
kan vi avstå från skatterna från företagen?
Det kan vi väl inte! Om ett företag
har skrivit ner sitt varulager med 70
procent och om detta företag även vid
tillämpning av de nya bestämmelser,
på vilkas ikraftträdande man nu skall
skjuta, fortfarande gör goda vinster, så
att det på längre sikt inte kan komma
ifrån en skatteskärpning, anser jag att
det för detta företag inte kan vara så
farligt.

De ändrade varuvärderingsreglerna
innebär, att man skall skriva upp varulagrets
anskaffnings- elelr återanskaffningsvärde.
Men det går ju på olika sätt
att förhindra, att detta slår ut i en ökad
nettovinst. Det är inte alls så som herr
Hjaimarson säger, att om det blir en
upplösning av varulagerreserven, så
måste det automatiskt resultera i ett

ökat skatteuttag. Det är inte alls säkert.
Jag sade det i utskottet och jag kan gott
säga det även här, att om företaget inte
har några krediter och inte har någon
vidare likviditet, så kan det ju hända
att man under alldeles speciellt ogynnsamma
omständigheter skulle behöva
redovisa ökade nettovinster i en nedåtgående
konjunktur — märk väl det: i
en nedåtgående konjunktur. Om konjunkturen
blir bättre och företagen får
relativt goda vinster och avskrivningsobjekten
är begränsade, då kan det bli
högre vinster; det är jag medveten om.

När herr Hjaimarson säger, att det
vore olyckligt om ett företag kommer
att redovisa mycket stora svängningar
i vinsterna, så tror jag att detta är enbart
ett teoretiskt resonemang. Jag tror
så bra om de svenska företagarnas kunnighet,
att jag anser att de kommer att
bemästra problemet. Det har sagts att
en del företag skulle få besvärligheter
och tvingas redovisa ökade vinster, om
man skulle upplösa varulagerreserven.
Ja, det är kanske så, och det kan vara
därför som regeringen ämnar lägga
fram proposition om ett uppskov. Men
inte tror jag att man skall ställa upp
denna förändring som något speciellt
hot mot den svenska företagsverksamheten.

Herr Hjaimarson säger: Vi måste tänka
på exporten. Ja, jag är mycket lyhörd
härför. Men, herr Hjaimarson, jag
kan aldrig övertygas om att det är vår
skattepolitik i ett visst läge som är avgörande
för om vi får framgång för vår
export eller inte. Det är helt andra faktorer
som avgör det. Jag kan emellertid
vara överens med herr Hjaimarson och
säga, att vi alla är angelägna om att vårt
land skall kunna klara sig i konkurrensen
på världsmarknaden, och jag tror
därför att det vill till en mängd av samverkande
omständigheter för att vi
skall kunna hävda oss. Det har gått
hyggligt hittills, och det är min förhoppning
att det skall göra det även
framöver.

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

161

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Ericsson i Kinna
frågade om vi har råd att avstå från
skatter från företagen. Det har vi givetvis
inte. Företagen skall givetvis betala
sin skäliga andel av skatterna. Men
det vi nu diskuterar är inte de ordinarie
skatterna utan det är de skatteregler,
som är konjunkturpolitiskt betingade.
Den extra bolagsskatten infördes
under motiveringen från regeringens
sida, att denna skatt skulle dämpa expansionstendenserna
inom näringslivet.
De skärpta reglerna för varulagervärderingen
infördes för att förhindra att
företagen gjorde för stora investeringar.
Vi kan väl alla vara överens om att
läget nu inte ger oss anledning att försöka
dämpa expansionen inom näringslivet
eller förhindra investeringar. Därför
anser jag att dessa skatter vilar på
en alltför svag grund och att det sålunda
är fullt motiverat att här yrka
på att de tas bort.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Herr Ericsson i Kinna
medgav, att om en viss förbättring i
konjunkturläget inträffar, kan det tänkas
att de nya lagervärderingsreglerna
kommer att medföra en skatteskärpning.
Då hoppas jag att herr Ericsson i
Kinna också är beredd att dra den logiska
konsekvensen av detta medgivande,
nämligen att hotet om en skatteskärpning
kan komma att motverka en
önskvärd konjunkturförbättring.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! .lag tycker mig märka
att man både i utskottets behandling av
detta ärende och här i kammaren varnar
för en lågkonjunktur. Då vill jag
säga: blir det depression, ökas företagens
möjligheter till lageruppskrivning
utan att de drabbas av skatt. Kan inte
herr Hjalmarson erkänna att det resonemanget
är riktigt?

Hälsovårdsstadgan

§ 5

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr B 17, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om pension
till extra tjänstemannen i riksgäldskontoret
Herman Julius Lindqvist.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Hälsovårdsstadgan

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr B19, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till hälsovårdsstadga, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 17 oktober 1958 dagtecknad
proposition, nr B 46, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden, anhållit om riksdagens
yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till hälsovårdsstadga.

Om propositionens huvudsakliga innehåll
anfördes följande:

I propositionen begäres riksdagens
yttrande över förslag till ny hälsovårdsstadga.
Den nya stadgans bestämmelser
har — i motsats till vad som f. n. gäller
— genomgående gjorts tillämpliga
inom hela riket utan skillnad mellan
stadssamhällen och landsbygd. Vissa
bestämmelser med skärpt innehåll skall
dock gälla för hälsovårdstätort, varmed
avses område med fastställd stadsplan
eller hyggnadsplan. Stadgans bestämmelser
skall kunna kompletteras genom
lokala hälsovårdsordningar, som antages
av kommunens fullmäktige, samt
genom råd och anvisningar av centrala
myndigheter. En revision av gällande lokala
föreskrifter och hälsovårdsordningar
förutsättes skola ske på grundval
av den nya hälsovårdsstadgan och
en av Kungl. Maj:t fastställd normalhälso
vårdsord ning.

I likhet med gällande liiilsovårdsstad -

Härmcd var överläggningen slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

11 —Andra hammarens protokoll 1958. Nr II 15

162

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Hälsovårdsstadgan

ga finnes i förslaget bestämmelser rörande
bostäder och samlingslokaler, vattenförsörjning,
avloppsväsende och sanitära
anordningar samt renhållning.
Vidare har införts särskilda bestämmelser
om hotell och pensionat m. m.
samt om badinrättningar, frisersalonger
och andra lokaler för hygienisk behandling.
Därjämte innehåller stadgan vissa
bestämmelser om ladugårdar och andra
djurstall med tillämpning inom riket i
dess helhet.

Förändringar föreslås i den nuvarande
hälsovårdsorganisationen. Sålunda
skall särskild hälsovårdsnämnd finnas
i varje kommun, och varje kommun
skall i princip vara skyldig att ha
hälsovårdsinspektör anställd. Flera
kommuner kan dock förena sig om en
gemensam hälsovårdsinspektör. Med
hänsyn bl. a. till att tillgången på utbildade
hälsovårdsinspektörer är begränsad,
möjliggöres vidare genom olika
dispensregler undantag från huvudregeln.
Anställandet av hälsovårdskonsulenter
får jämväl i framtiden bero på
frivilligt åtagande från kommunernas
sida.

Hälsovårdsstadgans tillämplighet i förhållande
till arbetarskyddslagen, skogsförläggningslagen
och olika författningar
rörande vatten- och avloppsväsendet
behandlas i propositionen. Vidare behandlas
frågan om samordning av hälsovårdsnämndens
verksamhet med andra
därav berörda myndigheter, främst
inom bvggnadsväsendet.

Den nya hälsovårdsstadgan föreslås
skola träda i kraft den 1 januari 1960.

Det vid propositionen fogade författningsförslaget
var i nedan intagna delar
av följande lydelse:

14 §

Till hälsovårdsnämnds biträde skola
finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer;
dock att efter länsstyrelsens medgivande
de på hälsovårdsinspektör ankommande
uppgifterna i stället må fullgöras
av ledamot i nämnden. Länsstyrelsen
äger medgiva, att hälsovårds -

inspektör anställes gemensamt för två
eller flera kommuner samt att med
tjänst som hälsovårdsinspektör förenas
annan tjänst.

Till hälsovårdsinspektör må antagas
endast den, som med godkända vitsord
genomgått fastställd kurs för hälsovårdsinspektörer
eller som av medicinalstyrelsen
på grund av annan utbildning
eller förvärvad erfarenhet förklarats
skickad att fullgöra på hälsovårdsinspektör
ankommande uppgifter.

33 §

Fysikalisk-kemisk undersökning skall
verkställas minst en gång varje år. Finnes
anordning för rening av vattnet,
skall undersökningen omfatta såväl det
renade vattnet som råvattnet.

Medicinalstyrelsen äger på ansökan
medgiva förlängning av tiden mellan
undersökningarna till tre år.

Utvisar undersökning, att vattnet är
mindre tjänligt för sitt ändamål, må
hälsovårdsnämnden förordna, att undersökning
skall verkställas oftare än
nu sagts.

34 §

Bakteriologisk undersökning skall
äga rum

vid anläggning, vari tillgodogöres ytvatten,
minst en gång i veckan, därest
genom anläggningen tillliandahålles vatten
åt minst 4 000 personer, och eljest
minst en gång i månaden samt

vid anläggning, vari tillgodogöres
grundvatten, minst en gång i månaden,
därest genom anläggningen tillhandahålles
vatten åt minst 4 000 personer,
och eljest minst en gång var tredje månad.

Finnes anordning för rening av vattnet,
skall vad nu sagts gälla allenast
det renade vattnet. Råvattnet skall emellertid
i sådant fall undersökas

vid anläggning, vari tillgodogöres ytvatten,
minst fyra gånger varje år samt
vid anläggning, vari tillgodogöres
grundvatten, minst en gång varje år.

Medicinalstyrelsen äger på ansökan
medgiva förlängning av tiden mellan
undersökningarna.

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

103

Utvisar undersökning, att vattnet är
mindre tjänligt för sitt ändamål, må
hälsovårdsnämnden förordna, att undersökning
skall verkställas oftare än
nu sagts. I fråga om undersökning vid
anläggning utan anordning för rening
av vattnet må förordnandet ej återkallas,
förrän två på varandra följande
undersökningar utvisat, att vattnet åter
är tjänligt för sitt ändamål.

Vid tillämpningen av första stycket
i denna paragraf skall antalet personer
beräknas efter det genomsnittliga antal,
som under nästföregående kalenderår
tillhandahöllos vatten genom anläggningen.

35 §

Fysikalisk-kemisk undersökning må
utföras allenast av statens institut för
folkhälsan och av den, som medicinalstyrelsen
förklarat behörig därtill.

Bakteriologisk undersökning må utföras
allenast av statens institut för
folkhälsan, av statens bakteriologiska
laboratorium och av den, som medicinalstyrelsen
förklarat behörig därtill.

Närmare föreskrifter om förvärv av
kompetens för fysikalisk-kemisk och
bakteriologisk undersökning samt taxa
för dylik undersökning fastställas av
Konungen.

36 §

Den som utfört undersökning enligt
33 eller 34 § har att däröver omedelbart
upprätta protokoll och tillställa hälsovårdsnämnden
avskrift därav i två
exemplar. Ena exemplaret skall av
nämnden utan dröjsmål tillställas förste
provinsialläkaren eller förste stadsläkaren.

42 §

Före påbörjandet av sluten avloppsledning,
som ej är avsedd att allenast
föra avloppsvattnet till allmän avloppsanläggning,
skall skriftlig anmälan göras
till hälsovårdsnämnden. Vid anmälan
skola fogas karta och beskrivning
över ledningen jämte därtill hörande
anordningar, såframt ej dessa handlingar
eljest finnas tillgängliga för
nämnden.

Hälsovårdsstadgan

Angående skyldighet att göra anmälan
till statens vatteninspektion före påbörjandet
av avloppsledning för visst
ändamål och före utsläppandet i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde av
avloppsvatten av viss beskaffenhet är
särskilt stadgat.

I anledning av propositionen nr B 46
hade inom riksdagen väckts 12 motioner,
nämligen

de likalydande motionerna nr B 207
i första kammaren av herr Lindahl
in. fl. samt nr B 269 i andra kammaren
av herr Petterson i Degerfors m. fl.,
de likalydande motionerna nr B 208
i första kammaren av herrar Edström
och Sunne samt nr B 273 i andra kammaren
av fröken Höjer och fröken Elmén,

de likalydande motionerna nr B 209
i första kammaren av herr Andersson,
Axel Emanuel, m. fl. samt nr B 270 i
andra kammaren av herrar Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora,

de likalydande motionerna nr B 210
i första kammaren av fru Svenson m. fl.
samt nr B 271 i andra kammaren av
herr Larsson i Hedenäset m. fl.,

de likalydande motionerna nr B 211
i första kammaren av herr Anderberg
in. fl. samt nr B 272 i andra kammaren
av fru Svensson in. fl.,

motionen nr B 268 i andra kammaren
av herr Svenning, samt

motionen nr B 274 i andra kammaren
av herr Carlsson i Huskvarna in. fl.

I de likalydande motionerna I:B207
och IDB 269 hemställdes »att riksdagen
i sitt yttrande över förslaget till
hälsovårdsstadga måtte förorda att bestämmelserna
i 14 § skall utgå».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
proposition, nr B 46, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet i silt
utlåtande anfört;

B. att förevarande motioner,

1) 1: B 207 och IDB 269,

2) I: B 208 och II: B 273,

164 Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Hälsovårdsstadgan

3) I: B 209 och II: B 270,

4) I: B 210 och II: B 271,

5) I: B 211 och II: B 272,

6) II: B 268 samt

7) II: B 274,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. beträffande »6 kap. Om vattenförsörjning
och vattenundersökning in. m.»:

av herrar Mannerskantz och Lothigius,
vilka ansett att till denna del av utskottets
yttrande bort fogas i reservationen
angivet tillägg.

II. beträffande »7 kap. Om avledande
av flytande orenlighet»:

a) av herrar Sunne och Edström samt
fröken Höjer, vilka ansett att andra
stycket i denna del av utskottets yttrande
bort ersättas med text av den lydelse,
som i reservationen angivits.

b) av herrar Mannerskantz och Lothigius,
vilka ansett att här ifrågavarande
avsnitt av utskottets yttrande bort kompletteras
med ett av reservanterna angivet
stycke.

III. beträffande »8 kap. Om klosett
och urinoar»:

av herrar Mannerskantz och Lothigius,
vilka ansett att denna del av utskottets
yttrande bort kompletteras på
sätt reservanterna föreslagit.

IV. beträffande »13 kap. Om hälsovårdsordning»: av

herr Edström, utan angivet yrkande.

V. beträffande »14 kap. Om hälsovårdskontroll»: av

herrar Mannerskantz, Alvar Andersson,
Lothigius och Wahrendorff,
vilka ansett att fjärde stycket i denna
del av utskottets yttrande bort ersättas
med text av den lydelse dessa reservanter
angivit.

VI. beträffande »15 kap. Om ansvar
och besvär»:

av herrar Mannerskantz och Lothigins,
vilka ansett att i utskottets yttran -

de i denna del bort efter första stycket
intagas ett av reservanterna angivet
stycke.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Med risk för att det
skall anses som sanitär olägenhet att
uppträda med ett anförande om hälsovårdsstadga
så här sent, måste jag dock
be att få försvara de reservationer, som
avgivits till andra lagutskottets förevarande
utlåtande.

När jag tillsammans med herr Mannerskantz
står för de flesta reservationerna
innebär detta inte att vi anser att
det förslag till hälsovårdsstadga, som
inrikesministern framlagt, är ett dåligt
förslag. Nej, tvärtom. Jag skulle som
högerns representant i detta ärende
vilja karakterisera förslaget som ytterligare
ett bevis på det praktiska handlag
och det goda omdöme, som inrikesministern
flera gånger tidigare givit
kammaren belägg för att han har.

Nu gällande hälsovårdsstadga går ju
tillbaka ända till år 1919. Den har sedan
dess byggts på och arbetats om på
många punkter. Det torde emellertid
vara på tiden att en moderniserad stadga
införes, som mera enhetligt och
praktiskt fyller nutidens krav. Det förslag
som nu framlagts för riksdagen
bygger på 1948 års hälsovårdsstadgekommittés
betänkande, som avlämnades
i oktober 1953. Jag kan väl förstå att inrikesministeriet
dragit sig för att låta
det förslaget utan omarbetning ligga till
grund för en ny hälsovårdsstadga. Man
måste anse det tacknämligt att den nuvarande
inrikesministern omarbetat förslaget
och framlagt det i denna nya utformning.

Får jag då säga — och det tror jag
enhälligt kom till uttryck i utskottet —
att det framlagda förslaget är enklare
och utgör ett mera konkret och verklighetsbetonat
underlag för liälsovårdsarbetet
i städer och tätorter men också

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

105

på landsbygden, vilken senare kommer
att beröras mera av den nya stadgan än
den berördes av den föregående.

Jag instämmer med utskottet när detta
på s. 20 i utlåtandet säger: »De lösningar
av i sammanhanget uppkommande
spörsmål som förslaget innehåller
finner utskottet i det stora hela välbetänkta.
Utskottet vill dessutom såsom en
fördel framhålla att den föreslagna stadgan
genom sin uppställning blivit mera
överskådlig än gällande stadga. De erinringar
och påpekanden, som utskottet
kommer att göra i det följande, tager
närmast sikte på detaljer och berör
icke förslagets allmänna principer, vilka
utskottet funnit vila på väl gjorda
överväganden.»

Även om jag helt instämmer med utskottet
i vad det anfört i den sista meningen,
anser jag att man inte kan komma
ifrån att många s. k. detaljer ute i
det praktiska hälsovårdsarbetet för dem
som berörs av detaljerna kan vara både
besvärliga och olägliga. Jag vill till att
börja med peka på den ändring som utskottet
gjort i 9 §. I departementschefens
förslag står: »Om läkare och veterinär
icke iiro ledamöter i hälsovårdsnämnd,
skola tjänsteläkaren respektive
tjänsteveterinären närvara vid nämndens
sammanträden — — —.» Denna
lydelse har emellertid utskottet inte velat
godkänna. Utskottet vill att dessa
icke skall vara skyldiga närvara vid
hälsovårdsnämndens sammanträden i
andra fall än då deras närvaro är absolut
nödvändig. Det ankommer på nämndens
ordförande att bestämma när de
skall kallas. På det viset kan nämnden
samla de ärenden där liikares respektive
veterinärs sakkunskap erfordras.
Det är orimligt att så upptagna yrkesmän
skall tvingas närvara, när det inte
förekommer något som direkt berör deras
respektive yrkesområden. Detta
framstår ännu orimligare i de fall, då
vederbörande läkare respektive veterinär
har mer än en kommun att övervaka.

Hälsovårdsstadgan

Detta är alltså en sådan där praktisk
detalj som måste justeras. Det finns
andra liknande saker som vi reservanter
vill ha bort. En stadga skall fylla
sitt ändamål, anser vi, men inte försvåra
arbetet för kommunala instanser
och framför allt inte irritera dem som
berörs av stadgans bestämmelser eller
orsaka dem onödigt besvär. Innan jag
pekar på flera sådana detaljer som borde
rättas till, vill jag nämna några ord
om hälsovårdsinspektörerna.

Här innebär stadgan en väsentlig
skärpning såtillvida, att varje kommun
skall vara skyldig att anställa en eller
flera hälsovårdsinspektörer. En mindre
kommun skall ha möjlighet att tillsammans
med andra kommuner anställa en
inspektör eller också erhålla länsstyrelsens
dispens från skyldighet att ha
särskild hälsovårdsinspektör. När nu
utskottet har gått emot detta och vill ha
en uppmjukning, så beror utskottets
ställningstagande inte på att det vill ha
en sämre kontroll och hälsovård på
landsbygden. Utskottet säger tvärtom
att det inte finns anledning att godtaga
en ordning, som skulle innebära att
man inte tillgodoser förekommande behov
av allmän hälsovård på landsbygden
i samma utsträckning som inom
städer och därmed jämställda samhällen.

Vad som för oss som bor på landsbygden
har varit bestämmande är att
man inte bör använda mera våld än
nöden kräver och tvinga på kommuner
utgifter, som de inte orkar med. Jag
vill här inflika att om statsmakterna
skall fortsätta att påföra kommunerna
allt fler utgifter genom centrala direktiv,
så blir läget till sist ohållbart för
dessa småkommuner. Hade motionen
B 2(>9 av herr Petterson i Degerfors
in. fl., där man begär att bestämmelserna
i § 14 helt skall utgå, varit så skriven,
att den satt något annat i stiillet eller
hade den bibehållit nuvarande bestämmelser,
är det möjligt att vi inom högerpartiet
hade stött motionen. No kan vi
inte göra det. För att åstadkomma enig -

16C Nr B 15 Onsdagen den 10 december 1958 em.

Hälsovårdsstadgan

het i utskottet i denna för kommunerna
så viktiga fråga har vi därför i huvudsak
gått med på den fyrpartimotion av
herr Anderberg m. fl., som i stort sett
sammanfaller med Svenska landskommunernas
förbunds remissyttrande.

Genom att alltså taga bort det dispensförfarande,
som finns i det nya stadgeförslaget,
har man vidmakthållit friheten
för de mindre kommunerna att själva
bestämma om de vill ha hel- eller
deltidsanställd inspektör eller om de
kan klara sig med ledamot av hälsovårdsnämnd.

Länsstyrelsen har ju alltid befogenhet
att om hälsovården ej sköts påfordra
lämpliga förändringar. Utskottets
förslag anser jag därför tillfredsställande,
och jag hoppas att inrikesministern
vill acceptera en sådan ändring i stadgan.

För att sedan komma in på de punkter,
där vi har reservationer och där
alltså full enighet ej råder inom utskottet,
vill jag först nämna den reservation,
där förutom högerpartiet även
centerpartiet deltager. Den gäller 14
kapitlet: Om hälsovårdskontroll, 76 §.
Vi är med på stadgans bestämmelser
om regelbunden besiktning av sådana
allmänna lokaler som hotell, pensionat,
frisersalonger etc., som ej står under
särskild tillsyn, oberoende av om de ligger
inom eller utom hälsovårdstätort.
Men vi kan inte vara med på en regelbundet
återkommande besiktning av
alla bostäder. Det måste vara någon
måtta på kontrollerande, och man måste
slå vakt om enskild integritet.

Så som stadgan är skriven, kan man
få liälsovårdsledamöter och inspektörer
springande i alla bostäder. Vi har en
alltfort ökad bostadsstandard i detta
land. Då skall man inte på det privata
området behöva skärpa kontrollen. Där
man vet att det finns behov av en sanering,
såväl i städer som på landsbygd,
där skall ju på hälsovårdsnämndens
initiativ ske en kontroll liksom redan
nu är fallet. Och i synnerhet på

landsbygden vet man ganska väl var en
sådan behöver göras. Jag kan bara peka
på att våra distriktssköterskor i landsbygdskommunerna
ganska väl vet var
det fordras en undersökning på detta
område. De vet hur det står till i bostäderna.

Sedan några ord om de andra reservationerna.
Bakgrunden till dessa är,
som jag tidigare sagt, att man inte i
onödan skall krångla till det för människorna,
och en av de uppgifter som
vi riksdagsmän har är väl att se till att
bevara allmänheten för sådana ingrepp
som inte är absolut nödvändiga. Man
skall hellre fria än fälla även på sådana
här områden när det gäller allmänna
bestämmelser.

Det gäller först 6 kapitlet: Om vattenförsörjning
och vattenundersökning
m. m. Vi anser att det räcker med en i
33 § förekommande bestämmelse om
kontroll av vattnet vart tredje år. Vi
skall komma ihåg att det omfattar allt
vatten också på en gård, där man har
gemensam vattenledning för flera hushåll.
I 34 § står, att bakteriologisk kontroll
skall äga rum minst en gång var
tredje månad vid anläggning, vari
grundvatten tillgodogöres och där anläggningen
tillhandahålles för mindre
än 4 000 personer. Vi anser att sådan
kontroll inte behöver ske var tredje
månad utan att det räcker med kontroll
en gång om året. Nämnden kan göra
undersökningar när den vill och anser
det nödvändigt.

I 35 § i stadgan har utskrivits vem
som skall utföra bakteriologisk undersökning
med särskilt angivande av statens
institut för folkhälsan och statens
bakteriologiska laboratorium. Varför
skall det ges en särskilt auktorisation åt
dem? De behöver ingen särskild reklam.
Det finns andra institutioner som
är lika väl skickade för detta, och därför
räcker det med att säga, att undersökning
kan företagas av dem som av
medicinalstyrelsen förklarats behöriga.

Vi anser även att det är onödigt att

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

107

förste provinsialläkaren eller förste
stadsläkaren skall belastas med alla
dessa protokoll om vattenkontroll m. m.,
som inte har någon direkt betydelse för
deras ämbetsutövning. Vad som har betydelse
skall de naturligtvis ägna sig
åt, och det skall de kunna få se på anmodan.
Därför anser vi att orden »utan
dröjsmål» bör utbytas mot uttrycket
»på anmodan». Det blir fullt lika tillfredsställande.

Vi vet hur de stackars läkarna blir
överbelastade av denna pappersexercis.
Skall de nu behöva anställa extra
personal för dessa otaliga protokoll,
som strömmar in, för att de skall kunna
syna dem alla?

Likaså anser vi det onödigt att, såsom
föreskrives i 7 kapitlet 42 §, vid
anmälan om varje sluten avloppsledning
skall fogas karta och beskrivning.
Det gäller också 8 kapitlet 46 §, att var
och en som sätter in vattentoalett skall
vara tvungen att bifoga ritning till handlingarna.
Det är onödigt och kostsamt,
och det räcker om det endast behöver
ske på anmodan av hälsovårdsnämnd.
Varför skall för varje fastighet på landsbygden
nödvändigtvis göras en ritning
att skickas med till hälsovårdsnämnden,
när ändå hälsovårdsnämnden vet om att
förändringen kommer till stånd?

När det sedan gäller 15 kapitlet, om
ansvar och besvär, så anser vi att begreppet
»sanitär olägenhet» måste bedömas
med mycket stor försiktighet, i
synnerhet som man inte kunnat definiera
begreppet. Det hänger starkt ihop
med rättssäkerheten hur detta tolkas,
och därför vill vi reservanter säga, att
med hänsyn till ansvarspåföljderna förutsätter
vi att ett missförhållande skall
ha uppnått en viss intensitet, innan
myndigheterna anser »sanitär olägenhet»
i hälsovårdsstadgans bemärkelse
föreligga. Jag tycker att det är ett rimligt
krav att riksdagen uttalar detta som
eu upplysning till stadgans bestämmelser.

Till andra lagutskottets utlåtande är

Hälsovårdsstadgan

också fogad en reservation från folkpartiet
i anslutning till en av fröken
Höjer m. fl. i denna kammare väckt
motion. Det gäller avfallskvarnar. Vad
som anföres i motionen är nog i och
för sig riktigt. Här har emellertid utskottet
tagit upp frågan men inte velat
ge tvingande bestämmelser utan velat
överlåta åt nämnden att själv bestämma
om denna sak. Jag tycker att utskottets
skrivning är riktig. Nämnden har ju
möjlighet att ingripa, när den vill och
anser lämpligt. Dessa avfallskvarnar
kan naturligtvis i framtiden ställa till
en mängd olägenheter på grund av att
avlopp o. d. inte är av den storleksordning
att de kan ta emot allt avfallet.
Men detta är i alla fall nämnt här i utskottsutlåtandet,
och jag tror, att hälsovårdsnämnden
därigenom får möjlighet
att beakta dessa frågor.

Det kan, herr talman, sägas mycket
mer om dessa saker. Man kan tala om
vad hälsovårdsstadgan i praktiken innebär,
om inte en förändring sker. Men
jag skall inte uppehålla kammarens tid
längre, utan jag nöjer mig med att yrka
bifall till reservationerna I beträffande
6 kap., II b beträffande 7 kap., III beträffande
8 kap., V beträffande 14 kap.
och VI beträffande 15 kap.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Det är inte precis något
nöje att ta upp en debatt om en så
pass stor fråga vid denna tidpunkt på
dygnet, och jag skall därför försöka
fatta mig mycket kort, även om jag
skulle kunna ha anledning att anföra
en hel del här.

Låt mig först, herr talman, börja med
att säga att den proposition vi nu behandlar,
förslag till ny hälsovårdsstadga,
är i långa stycken välskriven och
innehåller många värdefulla saker, som
vi har all anledning att vara tacksamma
för. Men det är ju så att det är inte
det som är bra som man grälar om,
utan man grälar om det som inte är bra,
och det saknas inte heller i denna pro -

1G8

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Hälsovårdsstadgan

position skönhetsfläckar. Jag skall ägna
några minuter åt en av dessa skönhetsfläckar.

Det gäller de tvingande bestämmelserna
i 14 §, som vi från kommunernas
sida inte är så glada åt. Den nya kommunallagen
har givit kommunerna större
frihet. Vi har fått en ny socialhjälpslag.
I ett nytt förslag till organisation
för våra byggnadsnämnder har man
inte detaljregleringar för kommunerna.
Med hänsyn till allt detta hade man
trott att även på nu ifrågavarande område
detaljregleringar skulle tillhöra en
förgången tid. Men så är inte förhållandet.
Man har i hälsovårdsstadgan infört
vissa detaljregleringar, av vilka jag
här skall beröra åtminstone en.

Det är inte bara så att man har dessa
tvingande bestämmelser, utan man inför
även i detta fall bestämmelser om den
formella kompetensen, vilka examina
etc. vederbörande skall ha för atl kunna
tillträda vissa kommunala befattningar.
Är det inte lite underligt att jag
kan bli statsråd, landshövding, t. o. in.
generaldirektör utan att det behövs några
fingervisningar om examen eller
kompetens? Men hälsovårdstjänsteman
skall jag inte kunna bli utan minst fyra
å fem års utbildning. För att bli godkänd
som hälsovårdsman måste jag
nämligen ha genomgått kurs vid statens
institut för folkhälsan, om jag inte
har dispens därifrån, vilket är rätt svårt
att få. För att komma in på detta institut
skall jag ha realexamen, och alla vet
att det tar tre å fyra år. Man kan alltså
utgå ifrån att det behövs fyra å fem års
utbildning för att bli hälsovårdsinspektör.
Den hälsovård som finns i våra
kommuner, kanske t. o. m. när den är
som bäst, har väl ändå byggts upp av
kommunalmän med eller utan formell
kompetens. Inom andra verksamhetsgrenar,
exempelvis på det kamerala området,
då det gäller medelsförvaltningen
i kommunerna, socialvården och
byggnadsväsendet har lagstiftarna förtroendefullt
överlåtit åt kommunerna

att avgöra hur personalorganisationen
skall se ut. Jag vill ändå påstå att befattningshavarna
på dessa verksamhetsfält
ställs inför betydligt svårare uppgifter
än en hälsovårdsinspektör.

Jag vill även säga några ord beträffande
frågan om tidpunkten för införande
av dessa bestämmelser är vald
på bästa sätt. Jag citerar här vad institutet
för folkhälsan skrivit. Jag tror
det är rektor Törnquist som fört pennan.
»F.j heller finnes möjlighet att i
den takt, som förutsatts, utbilda hälsovårdsinspektörer
och distriktssköterskor
vid nu befintliga utbildningsställen,
då dessa redan utnyttjas till gränsen
för sin nuvarande kapacitet. En
omedelbar utökning av deras utbildningsresurser
kan sannolikt ej förväntas,
även om medel ställdes till deras
förfogande, bl. a. med hänsyn till bristen
på kompetenta lärarkrafter och lokaler.
Styrelsen anser att utbildningsfrågan
i hela sin vidd är av sådan betydelse,
att den bör utredas innan organisation
fastställes.»

Jag tror, herr talman, att det förhåller
sig så. Det beror naturligtvis på hur
många år man räknar med som övergångstid,
men att det kommer att bli
betydande svårigheter på detta område
är säkert. Jag vill citera ett par valda
stycken ur motionen nr B 211 i första
kammaren som väl emanerar från
landskommunalt håll — för att inte vara
ensidig skall jag inte läsa ur min egen
motion, även om den innehåller samma
saker. I motionen säger man: »Det
finns emellertid allvarligare aspekter
på tidsfrågan. Det är ingen hemlighet
att både stat och kommuner f. n. ha ont
om pengar och att avvägningen av angelägenhetsgraden
mellan olika utgiftsändamål
blivit mera ömtålig än förut.
Alldeles oavsett att varje nyanställning
särskilt då det gäller en mindre, ekonomiskt
svag landskommun avsevärt
ökar driftutgifterna — något som kan
vara allvarligt nog i en tid av vikande
konjunktur.» Man framhåller vidare: »I

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

109

detta sammanhang kan det synas som en
ödets ironi att de ekonomiska svårigheter
många landskommuner f. n. brottas
med ofta härleda sig från vidlyftiga
investeringar i hälsovårdens intresse,
där ökade anläggningskostnader, fördröjda
statsbidrag och behov av annan
kvalificerad arbetskraft i skön förening
gjort sitt till för att skärpa läget.»

Det är inte så billigt som många tror
att tillsätta en hälsovårdsinspektör.
Man kan visserligen säga, att det inte
betyder mer än 14 000 å 15 000 kronor
i lön, men om vederbörande har denna
lön går hans pensionskostnader på ungefär
4 000 kronor därutöver. Han skall
ha kontorslokal, han skall ha skrivbiträde,
och det kommer naturligtvis inte
att dröja länge förrän vederbörande, om
han skall vara ute på fältet, skall ha
tjänstebil. För en kommun, som inte
har råd att anställa en kommunalkamrer
och inte ens personal inom socialvården,
innebär detta, att den måste —
om länsstyrelsen anser tidsläget sådant
— tillsätta en hälsovårdsinspektör, som
kommer att kosta 30 000 å 35 000 kronor
om året.

I vår motion nr B 269 i andra kammaren
har vi yrkat, att 14 § skall utgå.
Vi gör det därför att vi anser att den
är onödig. Vi har i kväll i radioreferatet
från riksdagen hört att beslut redan är
fattat om att den skall införas. I så fall
blir det en ständig irritation mellan
kommunerna, länsstyrelserna och statsmakterna.
Jag tycker, herr talman, att
det är onödigt att skapa fram denna
irritation, tv jag tror inte att kommunerna
har behov av de anvisningar som
här presenteras.

För att spara tid skall jag omedelbart
gå över till att granska utskottets behandling
av det ärende, som vi nu
sysslar med.

Utskottet har visserligen gjort en
uppmjukning genom att utesluta dispensbestämmelserna
i första stycket
av 14 § och i stället lägga det hela på
kommunerna, men man har bibehållit

Hälsovårdsstadgan

andra stycket av denna paragraf, där de
tvingande bestämmelserna finns, och
frågan är vad utskottet egentligen menar
—- jag har inte kunnat komma till
någon klarhet därom. Det medgivande,
som utskottet gjort genom att utesluta
dispensbestämmelserna, tar det tillbaka
genom en skrivning, där det hemställer
till länsstyrelserna att noga följa utvecklingen
inom kommunerna. Om dessa
inte finner det nödvändigt att tillsätta
hälsovårdsinspektörer eller, såsom
det säges, »utbilda hälsovårdsinspektörer»
— och därmed menas tydligen
att vederbörande skall ha den
formella kompetensen — så skall länsstyrelsen
ingripa.

Denna skrivning, som i själva verket
innebär en skärpning av propositionens
förslag på denna punkt, vittnar om ett
misstroende mot kommunerna från utskottets
sida som enligt min mening är
obefogat. Kommunerna är inte så likgiltiga
för dessa problem som man söker
göra gällande. Jag har just fått ett
meddelande från rektor Törnquist på
Kommunskolan, varav framgår att från
1952 och fram till dags dato har 15 000
ordförande och andra ledamöter i hälsovårdsnämnderna
gått igenom Kommunskolans
brevkurs i hälsovård, omfattande
tio brev, och att vidare 505 ledamöter
deltagit i Kommunskolans veckokurs
för att förbättra sitt vetande på
den kommunala hälsovårdens område.

Jag tycker att detta säger en hel del.
Man behöver nog inte uppmana länsstyrelserna
att hålla ett öga på kommunerna.
Dessa är så pass intresserade av
hälsovårdsfrågor att det är rätt onödigt
med en sådan uppsikt från länsstyrelsernas
sida.

För min del anser jag att det räcker
med en hälsovårdsstadga som talar om
vad kommunerna skall göra, precis som
fallet är med socialvårdslagen och byggnadslagen.
Hur sedan kommunerna fullgör
denna uppgift och vilken organisation
och personal de skaffar sig, det iir
kommunernas egen sak att bestämma,

170

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Hälsovårdsstadgan

och detta bör de kunna göra utan några
pekpinnar.

Det är på dessa grunder som vi motionärer
i motionerna nr B 269 i andra
kammaren och B 207 i första kammaren
hemställt att 14 § måtte utgå ur
hälsovårdsstadgan, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till detta förslag.

Häri instämde herrar Vigelsbo (ep),
Brandt i Sätila (ep), Larsson i Luttra
(ep), Johansson i Norrköping (s) och
Jönsson (s).

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Som en av tillskyndarna
till den motion, som herr Petterson i
Degerfors här talat om, vill jag i någon
mån redogöra för hur vi har sett på denna
fråga.

Utskottets yttrande över 14 § i förslaget
till ny hälsovårdsstadga måste
betraktas som en kompromiss. Det fanns
och finns väl fortfarande ledamöter av
riksdagen som anser att propositionens
förslag till 14 § skulle ha kunnat godtas
utan några som helst ändringar.
Men det finns också de som i likhet
med herr Petterson i Degerfors menar
att denna paragraf saklöst kan strykas
ur stadgan. Detta skulle emellertid medföra
att den nuvarande skyldigheten
för stadssamhälle att anställa hälsovårdsinspektör
upphörde.

De likalydande motionerna nr B 211 i
första kammaren och nr B 272 i andra
kammaren innebär en kompromiss mellan
dessa båda synpunkter. Vi motionärer
godtar propositionens förslag om
att målsättningen skall vara en hälsovårdsorganisation
som omspänner alla
landets kommuner. Vi säger att vi anser
det vara en stor förtjänst, att det nya
förslaget till hälsovårdsstadga icke, såsom
fallet är med den gamla hälsovårdsstadgan,
delar upp landet i landskommuner
och stadssamhällen, tv det är inte
kommunformen utan kommunstrukturen
som är avgörande för behovet av
särskilda hälsovårdstjänstemän. Men vi

är ytterst angelägna om att bevara kommunernas
rätt att själva bestämma takten
härvidlag och att avgöra, om och
när mera sakkunnig personal skall anställas
för de hälsovårdande uppgifterna
inom kommunen.

Vi har ansett att en ledamot av hälsovårdsnämnden
bör kunna fullgöra de
arbetsuppgifter som det här är fråga
om, inte bara under en övergångstid
utan så länge förhållandena i kommunen
medger detta. Vi har därvid kanske
i första hand tänkt på de små kommunerna,
för vilka anställandet av en särskild
hälsovårdstjänstemän kan vara en
ganska stor ekonomisk fråga och i
många fall medföra en höjning av utdebiteringen
med åtskilliga tioöringar. Vi
anser därför att kommunerna skall ha
möjlighet att själva bestämma, när de
vill ta detta steg.

Det är klart utsagt att det verkliga
behovet skall vara det utslagsgivande i
detta som i alla andra fall då det gäller
anställandet av tjänstemän i kommunerna.

Jag tror inte att någon av oss motionärer
springer ifrån motiveringen i
vår motion. Men vad vi här har föreslagit
det är vad vi ansett vara möjligt
att genomföra, och vi anser oss ha vunnit
det väsentliga i detta sammanhang
genom att kommunernas rätt bevaras att
själva bestämma takten om och när de
vill och kan ta på sig kostnaderna för
särskilda hälsovårdstjänstemän. Utskottets
skrivning är kanske en smula hård
på en del ställen, men den utgör som
sagt en kompromiss mellan olika förslag.
Man får väl också hoppas att vanligt
sunt förnuft och omdöme skall få
göra sig gällande när denna hälsovårdsstadga
omsättes i verkligheten, antingen
det sker på landsbygden eller i stadssamhällen.

Hem talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag till yttrande.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Med stor tillfredsställelse
kommer jag att rösta för bifall till

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

171

förslaget till hälsovårdsstadga såsom det
nu föreligger. Bara på en punkt, herr
talman, skulle jag önska en ändring i
utskottets utlåtande, nämligen i fråga
om avfallskvarnar. Utskottet och reservanterna
är på denna punkt fullt överens
om att utnyttjandet av s. k. avfallskvarnar
för förmalning av hushållsavfall
medför ökade anspråk på avloppssystemet
i form av krav på större rördimensioner
och mera omfattande reningsanläggningar,
varjämte det buller,
som avfallskvarnar åstadkommer, kan
verka störande på dem, som vistas i närliggande
lägenheter. Detta tycker vi reservanter
är en viktig fråga, och vi är
också överens med utskottet om att användandet
av avfallskvarnar har ekonomiska
och hygieniska konsekvenser för
kommunerna. Dessa kvarnar innebär
något nytt för de flesta hälsovårdstätorter.
Installeringen av dem förekommer
sparsamt ännu så länge. Utskottet
finner, att ett lokalt förbud mot att
utan tillstånd av hälsovårdsnämnden inkoppla
och använda avfallskvarn i viss
utsträckning kan vara berättigat, men
det vill inte sträcka sig längre.

Avfallskvarnar är som sagt en nyhet
för de flesta hälsovårdstätorter men —
det tror jag vi skall hålla i minnet —
en nyhet som inte kan ha så kolossalt
stor praktisk betydelse, då den del av
hushållssoporna som består av papper,
glas, porslin och konservburkar inte
kan bortföras genom en avfallskvarn.
De är dessutom en nyhet som utöver
att de inte kan användas för mer än en
liten del av avfallet kommer att medföra
både ekonomiska och hygieniska konsekvenser
för kommunerna. Vi reservanter
menar att detta är goda skäl för
att i en normalhälsovårdsordning för
tätort införa bestämmelser om tillståndstvång
för avfallskvarn. Det är enligt reservanternas
åsikt av vikt att vådorna,
framför allt de hygieniska olägenheterna,
av avfallskvarnar på det sättet kraftigt
understryks.

Herr talman! .lag yrkar bifall till ut -

Hälso vårdsstadgan

skottets förslag utom beträffande 7
kap., där jag yrkar bifall till reservation
II. a) av herr Sunne m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! När vi har chefen för
inrikesdepartementet här skulle vi kanske
passa på att ge honom en eloge för
den utformning propositionen har fått
och för förbättringarna i förhållande
till det utredningsförslag som tidigare
framlagts i detta ärende. Hela propositionen
bestyrker ju att det är en praktisk
kommunalman som sett på dessa
problem.

Jag skall inte här ge mig in på diskussionen
om 14 §. Den må inte från min
sida föranleda några kommentarer. Däremot
anser jag det vara anledning att
säga några ord rörande 76 §, som gäller
bostadsinspektionen. Utskottsmajoriteten
har hållit fast vid propositionsförslaget
om att hälsovårdsnämnd skall
åläggas att inom hälsovårdstätort utföra
regelbundet återkommande besiktning
av bostäder och vissa andra lokaler. Vi
har i en reservation i anslutning till
centerpartimotionen framhållit, att hälsovårdsnämnden
själv bör få bedöma
och avgöra i vilken utsträckning inspektion
av bostäder behöver ske. I fråga om
de andra i paragrafen avsedda lokalerna
anser vi, att det finns visst fog för
regelbunden inspektion, såväl inom som
utom hälsovårdstätort.

Vi kan väl vara ense om att hälsovårdsnämnderna
har eu betydelsefull
uppgift i sin verksamhet för höjande av
bostadsstandarden. Den inspektionsverksamhet,
som härför är nödvändig,
kan enligt vår mening inte sägas vara
beroende av om det är hälsovårdstätort
eller landsbygdsbebvggelse. Kommunerna
skall ha ansvaret för den lokala
hälsovården. Då bör man inte genom
bestämmelser i hälsovårdsstadgan ålägga
hälsovårdsnämnderna att företa fort -

172

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Hälsovårdsstadgan

löpande och regelbundna bostadsinspektioner.
Varför skall man göra liälsovårdsarbetet
krångligare än nödvändigt?
Skall vi låta kommunerna bära ansvaret,
så bör vi också låta dem själva avgöra
så mycket som möjligt. Detta är i
överensstämmelse med den kommunala
självstyrelsens princip. I många kommuner
är rutinmässigt återkommande
bostadsinspektioner en överloppsgärning.
De kommuner, som behöver sådana
inspektioner för sitt arbete till
gagn för bostadsstandarden, måste förutsättas
själva ha både vett och vilja att
ordna med inspektioner i nödvändig utsträckning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den med V. betecknade
reservationen av herr Mannerskantz
m. fl.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Vad beträffar andra
lagutskottets förslag till yttrande över
förslaget till ny hälsovårdsstadga har ett
flertal talare före mig antytt den enighet
som råder om utskottsförslagets förtjänster.
Frånsett herr Petterson i Degerfors,
som av mera principiella skäl
har en annan uppfattning rörande utformningen
av en viss paragraf i stadgan,
har i stort sett alla samma mening.
Reservationerna rör sig om vissa
detaljer. Från olika håll har vittnats
om att man ansett liiilsovårdsstadgeförslaget
väl utformat.

Den paragraf, på vilken herr Petterson
i Degefors anmärkte, nämligen 14 §,
har varit föremål för ingående överläggning
inom utskottet. Utskottet har därvid
kommit fram till en kompromisslösning
och föreslår därför att vederbörande
departementschef går med på
en viss omformulering av paragrafen.

I 14 § i departementsförslaget finns
bestämmelser införda rörande hälsovårdsinspektör
och dessutom vissa bestämmelser
om länsstyrelses dispensrätt.
I ett antal motioner har föreslagits
inskränkning i den i propositio -

nen angivna målsättningen för inspektörsorganisationen.
Utskottet har inte
ansett sig ha anledning att i allmänhet
följa dessa motionärer men vill dock i
anslutning till motionerna nr B 211 i
första kammaren av herr Anderberg
m. fl. och nr B 272 i denna kammare av
fru Svensson in. fl. ifrågasätta om de
formella bestämmelserna i departementsförslaget
är erforderliga för att
förverkliga den angivna målsättningen.

Då det förutsättes, att länsstyrelsen
bl. a. med hänsyn till rådande brist på
utbildade hälsovårdstjänstemän regelmässigt
skall bevilja dispensansökningar
enligt bestämmelserna i 14 § första
stycket av departementsförslaget, förefaller
det som om ett dispensförfarande
är mera tyngande än som är nödvändigt
för ernående av det med dispenskontrollen
avsedda ändamålet. Syftet att bereda
länsstyrelserna möjlighet att åstadkomma
en organisation som på ett ändamålsenligt
sätt utnyttjar den aktuella tillgången
på hälsovårdsinspektörer torde
kunna tillgodoses även med hänvisning
till länsstyrelsens allmänna befogenhet
i enlighet med hälsovårdsstadgan. Utskottet
förordar därför, att de särskilda
dispensbestämmelserna i 14 § uteslutes.
I paragrafens första stycke skulle i så
fall utsägas att till hälsovårdsnämnds biträde
skall finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer;
dock att efter länsstyrelsens
medgivande de på hälsovårdsinspektör
ankommande uppgifterna i
stället må fullgöras av ledamot i nämnden
i den mån så kan ske utan uppgifternas
eftersättande.

Med sitt förslag i denna del har utskottet
givetvis inte velat godkänna en
ordning som på något sätt skulle innebära
en inskränkning av nuvarande
skyldighet att anställa hälsovårdstjänstemän
inom områden, där första kapitlet
av gällande hälsovårdsstadga nu har
sin tillämpning. Det har förut sagts här,
att det genom att man nu har gjort en
gemensam stadga för land och stad uppstått
en viss skärpning av bestämmelser -

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

173

na för landsbygden. Men genom den här
föreslagna förändringen i första stycket
av 14 § anser utskottet att man bereder
landskommunerna en möjlighet att på
ett lämpligt sätt ordna denna sak, utan
att man ger efter på kraven i de områden,
där den nuvarande hälsovårdsstadgans
första kapitel gäller.

Sedan har vi frågan om vattenkontrollen,
där herrar Mannerskantz och Lothigius
har ansett att man skulle förfara
på ett annat sätt. Utskottet håller före
att undersökning av vatten i sådana här
anläggningar för leverans av vatten till
ett antal hushåll är så nödvändig att det
inte velat gå ifrån det förslag som hälsovårdsstadgan
inrymmer.

Likaså har utskottet ansett att den av
herrar Mannerskantz och Lothigius påtalade
rätten för hälsovårdsnämnd att
kräva att få in ritningar rörande ledningar
och vattenklosetter är erforderlig
för att hälsovårdsnämnden i tillräcklig
utsträckning skall ha reda på hur
dessa ledningar är framdragna.

När det gäller bostadsinspektionen
som påtalats av herrar Mannerskantz,
Alvar Andersson, Lothigius och Wahrendorff,
så vill jag erinra om vad utskottet
säger på sidan 11G: »Motionen
föranleder utskottet att till en början
framhålla, att en regelbundet återkommande
besiktning i detta sammanhang
icke innebär, att nämnden skulle vara
skyldig att schablonmässigt t. ex. vart
tredje år besiktiga varje bostad inom
kommunen utan hänsyn till det växlande
sanitära behovet av sådan besiktning.
I medicinalstyrelsens råd och anvisningar
rörande bostadsinspektion —
vilka torde komma att äga tillämpning
iiven efter den nya hälsovårdsstadgans
ikraftträdande — rekommenderas tvärtom,
att inspektionsfrekvensen skall avpassas
efter det växlande behovet. Bostäder
där trångboddhet eller sanitiirt
otillfredsställande förhållanden i (ivrigt
är mest att befara bör alltså besiktigas
väsentligt oftare än andra bostäder.»

Om riksdagen ansluter sig till ut -

Hälsovårdsstadgan

skottets uttalande på den här punkten,
kommer, såvitt jag förstår, vad reservanterna
påtalat att bli tillgodosett i
erforderlig utsträckning.

Vad angår 15 kapitel, som gäller ansvar
och besvär och som påtalats i en
reservation av herrar Mannerskantz och
Lothigius, vilka anser att man skulle
så att säga skriva ännu mjukare i den
här frågan, finns ju i utskottets skrivning
en hänvisning till att man sällan
har ingripit efter detta lagrum. Detta
innebär att man förutsätter, att man inte
skall tillämpa dessa bestämmelser
med vitesföreläggande och sådant annat
än när det är erforderligt.

Vad slutligen angår reservationen nr
II av herrar Sunne, Edström och fröken
Höjer rörande avfallskvarnarna, kan
jag ej finna att det är någon större
skillnad mellan reservationen och utskottet.
Ty utskottet förutser endast att
man inte skall ta in denna sak i en
normalhälsovårdsordning, utan varje
kommun skall få bestämma, huruvida
den vill tillåta avfallskvarnar eller icke.
Ty bortförandet av avfallet medför så
höga kostnader för respektive kommun,
åt den bör få ta initiativet till de åtgärder
som är erforderliga.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till andra lagutskottets
förslag till yttrande.

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag hade faktiskt tänkt
avstå från att begära ordet sedan herr
Petterson i Degerfors tidigare varit
uppe som huvudmotionär för den motion
som också jag har skrivit på, men
när jag satt och lyssnade på kommentaren
till riksdagsdebatterna i radio i
dag och hörde att första kammaren i
princip beslutat att i stadgan skulle
ingå eu bestämmelse om att kommun
skulle anställa hälsovårdsinspektör, kände
jag att jag ändå borde säga några
ord.

För oss alla som arbetar ute i hälsovårdsnämnderna
är den nya hälsovårds -

174 Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Hälsovårdsstadgan

stadgan mycket kärkommen. Under senare
tid har vi undan för undan råkat
ut för att, när vi skulle behandla speciella
frågor på hälsovårdens område,
har våra överordnade vid många tillfällen
sagt att vi finge vänta och se vad
som komme när den nya stadgan bleve
antagen.

Vad som kallade upp mig i dag är
kanske i första hand 14 §, som här är
nämnd vid så många tillfällen. Vad den
innehåller har redan redogjorts för i
flera omgångar, så jag skall inte upprepa
den saken. Jag reagerade redan
första gången jag läste den paragrafen.

Låt mig ta ett exempel på hur det är
ute i en hälsovårdsnämnd som jag väl
känner till! Kommunen i fråga är praktiskt
taget inte större än att man till
fots kan vandra kring densamma på ett
par timmar. Där ligger samtliga affärer,
alla näringsställen, samlingslokaler, skolor,
vatten- och avloppsverk, och allt
kan nås utan tidsödande resor. De tillsyningsmän
som vi har kan besöka och
se till detta på ett bra sätt. I en sådan
kommun skötes inspektörsarbetet av
hälsovårdsnämndens ordförande och en
av nämndens ledamöter. Man kan nog
fråga sig: Kan de klara de här arbetsuppgifterna
på ett tillfredsställande
sätt? Jag vågar säga att så är fallet. Jag
vågar säga det därför att både länsveterinären
och förste provinsialläkaren
under ett flertal år haft goda vitsord
att lämna vid de inspektioner, som de
regelbundet har inom kommunerna.
Dessa inspektörer, eller tillsyningsmän
som vi kallar dem, nedlägger ofta ett
enastående energiskt arbete på sin fritid
och använder endast i undantagsfall
annan tid till inspektioner. Vad detta
betyder i ekonomiskt avseende för kommunerna
förstår alla. På deras effektivitet
behöver man ej tvivla. Det är väl
ingen inspektör som vågar eller vill
ställas inför nämnden, anklagad för att
ha misskött sitt uppdrag, och hälsovårdsnämnden
vill säkerligen inte heller
ställas inför länsveterinär eller för -

ste provinsialläkare, anklagad för att ha
eftersatt sitt arbete på hälsovårdsområdet.

När man utser hälsovårdsinspektörerna
inom kommunerna sker detta efter
moget övervägande, och endast de,
som har mångårig erfarenhet av hälsovårdsarbete
och visat intresse för uppgiften,
kan komma i fråga. Om man räknar
med att man skall kunna sköta hälsovården
i en sådan kommun på ungefär
en dag i veckan, har jag frågat mig
vad en heltidsanställd tillsyningsmän
skulle göra under veckans återstående
fem dagar. Det är också så som herr
Petterson i Degerfors tidigare sade, att
det finns många tusentals hälsovårdsnämndsledamöter,
som tjänstgör som inspektörer
och som genom korrespondenskurser
förvärvat sig kunskaper i
de viktiga ting, vilka ingår i deras
kommunala verksamhet.

Jag är själv en av de 15 000 hälsovårdsnämndsledamöter,
vilka herr Petterson
i Degerfors omnämnde och som
genomgått en sådan kurs hos Nämnden
för kommunal upplysningsverksamhet,
vilken sedan uppgått i Kommunskolan
i Sigtuna. Dessa korrespondenskurser
är ganska omfattande. Som
komplement till dessa tillkommer även
muntliga kurser, som i regel brukar
vara en vecka eller något mer och som
står under erfarna lärares ledning. Det
är en hel del hälsovårdsnämndsledamöter
som tagit del av dessa muntliga kurser.
Det tvång, som föreslås i 14 § om
tillsättande av en inspektör, har visserligen
uppmjukats, men det vittnar om
ett ringa förtroende för hälsovårdsnämndernas
verksamhet och tillsättande
av ledamöter till inspektörer.

Nu har utskottet i sin skrivning luckrat
upp paragrafens första stycke och
säger att till hälsovårdsnämndens biträde
skall finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer,
dock att de på inspektör
ankommande uppgifterna i
stället må fullgöras av ledamot i nämnden
i den mån så kan ske utan uppgif -

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

175

ternas eftersättande. Om detta hade varit
allt i denna del från utskottets sida.
kunde man kanske ha tigit stilla i ärendet,
men när utskottet i nästa andetag
är berett att genom länsstyrelsen införa
tvångsbestämmelser om anställning, börjar
man återigen tvivla.

Vidare frågar man sig vad utskottet
har för uppfattning om andra stycket i
14 §. Det är tydligt att, såsom också
nämnts, kompetensvillkoren till en
tjänst som den här åsyftade måste vara
mycket höga. Man blir därför förvånad
över att det på många andra områden
inte behövs sådana vitsord för att kunna
få lika viktiga tjänster. I detta sammanhang
kan också påpekas att det från
många länsstyrelser framförts att man
inte bör införa några bestämmelser om
skyldighet för kommunerna i berörda
ämne. I landskommunernas förbunds
yttrande i samma stycke heter det att
det knappast är invånarantalet utan i
stället kommunstrukturen som blir avgörande
för behovet av specialutbildad
arbetskraft. Att ge tvingande bestämmelser
härom så länge tillgången på sådan
specialutbildad arbetskraft icke är
säkerställd, bör därför inte komma i
fråga. När man vet att det är ett mycket
ringa antal som utbildats varje år bör
enbart den saken leda till att frågan för
dagen måste falla och den hör inte heller
framdeles leda till ett tvångstillsättande.

Det finns kommuner som sköter sina
uppgifter med ledamöter som inspektörer
på ett föredömligt sätt. Dessa
kommuners kostnader belöper sig till
omkring 1 000—1 500 kronor per år.
Men vad händer med dessa kommuner
om de skulle vara tvingade att heltidsanställa
en inspektör? Jag har räknat
ut att det för min egen kommuns räkning
säkerligen skulle kosta omkring
30 000 kronor om året. Det orkar dessa
kommuner inte bära, och inte heller anser
jag det vara nödvändigt att gå fram
på sådana vägar.

Med detta, herr talman, vill jag in -

Hälso vårdsstadgan

stämma i det yrkande som herr Petterson
i Degerfors tidigare har ställt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Så här sent skall jag inte
göra något längre inlägg, utan jag vill
bara ta upp ett par saker.

Först och främst vill jag säga, att jag
inte vet vad som har sagts i radion i
kväll, men däremot vet jag vad som är
beslutat i första kammaren. Där har
man tagit andra lagutskottets förslag
helt igenom, och det innebär att man
lämnar kommunerna frihet att, om de så
vill, låta en ledamot av hälsovårdsnämnden
sköta de uppgifter som i annat
fall skulle åvila en hälsovårdsinspektör.
Jag har i första kammaren förklarat, att
jag inte har någonting att erinra mot
vad andra lagutskottet har föreslagit,
och det vill jag ge till känna också här.

Då det gäller hälsovårdsstadgan i
dess helhet vill jag bara konstatera, att
vi är helt och hållet överens om att vi
skall ha en hälsovårdsstadga med det
utvidgade materiella innehåll som det
föreliggande förslaget innebär. Vidare
är vi överens om att det i varje kommun
skall finnas en hälsovårdsnämnd
och att länsstyrelsen skall ha vissa befogenheter
på detta område.

Herr Göran Petterson har ondgjort sig
över att andra lagutskottet har skrivit
om detta senare. Det tycker jag är ganska
djärvt av herr Göran Petterson, ty
så långt jag förstår har andra lagutskottet
inte gjort någonting annat än
citerat herr Göran Pettersons egen motion,
där han säger, att om någon enstaka
kommun skulle brista i fullgörandet
av sina åligganden inom hälsovården,
skall länsstyrelsen kunna ingripa med
stöd av sina allmänna befogenheter enligt
hälsovårdsstadgan och på detta
sätt åstadkomma rättelse. När utskottet
har sagt precis detsamma, tycker jag alt
herr Göran Petterson borde ha varit
nöjd på den punkten.

Jag konstaterar alltså, att vi har va -

176

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Hälsovårdsstadgan

rit överens i långa stycken. Inom departementet
ansåg vi att det, med hänsyn
till att man bestämmer att det skall
finnas en hälsovårdsstadga, att det skall
finnas en hälsovårdsnämnd i varje kommun
och att länsstyrelsen skall ha möjlighet
att ingripa, hade varit konsekvent,
om man också hade tillskapat en
organisation av hjälpkrafter och föreskrivit
vilka sådana som skulle anlitas,
men när nu utskottet velat lämna frihet
åt kommunerna att själva utforma organisationen
på annat sätt, har jag —
såsom jag tidigare anförde — inte velat
göra någon erinran. Jag vet att det pågår
mycket aktivt hälsovårdsarbete i
kommunerna och att man lägger stor
vikt vid det.

Jag skall bara yttra mig på ytterligare
en punkt, nämligen när herr
Göran Petterson talar om den formella
kompetens som han anser vara föreskriven
i bestämmelserna. Det står i
förslaget till hälsovårdsstadga: »Till hälsovårdsinspektör
må antagas endast
den, som med godkända vitsord genomgått
fastställd kurs för hälsovårdsinspektörer
eller som av medicinalstyrelsen
på grund av annan utbildning eller
förvärvad erfarenhet förklarats skickad
att fullgöra på hälsovårdsinspektör ankommande
uppgifter.» I andra lagutskottets
skrivning sägs det vidare, att
hälsovårdsinspektörer för närvarande
utbildas vid statens institut för folkhälsan,
att utbildningstiden numera är
nio månader och att för tillträde till utbildningen
i princip fordras avlagd
realexamen. — Om vederbörande har
gått igenom folkhögskolekurs eller har
motsvarande utbildning, är möjligheterna
att vinna inträde till kurserna
klara.

Att det står att hälsovårdsinspektör
i princip skall ha realexamen är väl
inte så märkvärdigt. Enligt riksdagens
beslut skall enhetsskolan ge den kompetens
som realskolan för närvarande
ger. Alla våra barn som går i folkskola
skall få en utbildning som svarar mot

realexamen, och de kommer alltså att
äga full rätt till inträde vid detta instituts
kurser. För övrigt är hela frågan
om utbildning av hälsovårdsinspektörer
föremål för en särskild utredning
inom inrikesdepartementet. Bestämmelserna
är alltså inte på något sätt fastlåsta.

Herr Göran Petterson säger att det
är märkligt att man skall behöva tala
om formell kompetens i sådana här
enkla sammanhang, när man ju kan bli
statsråd utan någon examen. Det är alldeles
riktigt, men jag skulle för min
personliga del vilja säga, att jag inte är
säker på om jag skulle vilja åtaga mig
att sköta t. ex. de uppgifter som en
förste kanslisekreterare i mitt eget departement
har, eftersom de formella angelägenheterna
är av sådan art och karaktär,
att jag inte är övertygad om att
jag alltid skulle kunna klara dem. Men
jag vill å andra sidan säga till herr Göran
Petterson, att med den utformning
som andra lagutskottet har givit åt
14 § kan även herr Göran Petterson bli
hälsovårdsinspektör eller påta sig de
uppgifter som är förenade med ett sådant
uppdrag.

Herr talman! Jag har velat ge till känna,
att departementet inte har någon
erinran mot den utformning som andra
lagutskottet har givit åt 14 §.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Vad vi har påpekat i
vår motion är alldeles riktigt. Vi har
sagt att det är fullständigt överflödigt
att utsträcka tvånget att anställa särskilda
hälsovårdstjänstemän jämväl till
landskommunerna, ty det finns möjligheter
för en länsstyrelse att ingripa.
Utskottet har inte sagt så, utan det har
sagt att det förutsätter att man följer
uvecklingen i kommunerna och ingriper,
där föreliggande behov att anställa
utbildad hälsovårdsinspektör föreligger
och kommunerna inte själv -

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

177

mant fyller detta behov. Det är denna
uppmaning som har gjort att jag inte
tycker skrivningen är som den borde
vara. Detta erkänner också utskottets
ordförande, när han säger, att man utgick
från att vederbörande departementschef
skulle rätta till detta. Skall
man skriva så i ett utskottsutlåtande,
herr Jacobsson, att man får be Kungl.
Maj:t att rätta till det?

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än det jag ställde förut och som
jag vidhåller.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Till herr Göran Petterson
vill jag bara säga att min hänvändelse
till statsrådet gällde att här beslutar
vi att yttra oss om en stadga enligt
§ 89 i regeringsformen.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Andra lagutskottets värderade
vice ordförande säger, att det
inte alls är meningen att vanliga bostäder
skall besiktigas. Men andra lagutskottet
skriver ju ändå: »Bostäder där
trångboddhet eller sanitärt otillfredsställande
förhållanden i övrigt är mest
att befara bör alltså besiktigas väsentligt
oftare än andra bostäder.»

Och i 76 § i hälsovårdsstadgan står:
»Inom hälsovårdstätort skall genom
hälsovårdsnämndens försorg utföras regelbundet
återkommande besiktning av
bostäder, av samlingslokaler,» o. s. v.
Man kan alltså utgå ifrån att besiktning
skall ske. Men vad vi vill är att vanliga
bostäder inte skall besiktigas, alltså
bostäder där några sanitära olägenheter
inte finns. Den saken står emellertid
inte utskriven i stadgan.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till den avgivna reservationen.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Lothigius, att om han läser på

Hälsovårdsstadgan

samma sätt som jag gjorde nyss vad
utskottet sagt om tolkningen av § 76,
så kommer vi nog varandra ganska nära.

Överläggningen var härmed slutad.

Vissa huvudfrågor i förslaget till ny
hälsovårdsstadga

Hälsovårdsorganisationen

Beträffande utskottets yttrande i detta
avsnitt, såvitt avsåge 14 § hälsovårdsstadgan,
gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
yttrande dels ock på godkännande
av1 motionen II: B 269; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Petterson
i Degerfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets yttrande under
avsnittet »Hälsovårdsorganisationen» i
utskottets utlåtande nr B 19, såvitt avser
14 § hälsovårdsstadgan, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
motionen II: B 269 av herr Petterson i
Degerfors m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Petterson i Degerfors begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgåvos 122 ja och 76 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
yttrande.

12 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr II 15

178

Nr B 15

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Hälsovårdsstadgan

Förslaget till ny hälsovårdsstadga

6 kap. Om vattenförsörjning och vattennndersökning
in. in.

33 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förevarande
yttrande dels på godkännande
av detta yttrande med det tillägg, som
i motsvarande del föreslagits i reservationen
I) av herrar Mannerskantz och
Lothigius; och godkände kammaren utskottets
yttrande.

34 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förevarande
yttrande dels på godkännande
av detta yttrande med det tillägg, som i
motsvarande del föreslagits i nyssnämnda
reservation; och godkände kammaren
utskottets yttrande.

35 §

36 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förevarande
yttrande dels på godkännande
av det yttrande, som i motsvarande del
föreslagits i samma reservation; och
godkände kammaren utskottets yttrande.

7 kap. Om avledande av flytande
orenlighet

Utskottets yttrande i andra stycket

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förevarande
yttrande dels ock på godkännande
av det förslag till yttrande, som
innefattades i reservationen II a) av
herr Sunne m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Höjer begärde emellertid votering, i an -

ledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets yttrande i utskottets
utlåtande nr B 19, såvitt avser
andra stycket i yttrandet angående 7
kap. i förslaget till hälsovårdsstadga,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag till yttrande, som innefattas
i reservationen II a) av herr Sunne
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt utskottets
förevarande yttrande.

42 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förevarande
yttrande dels på godkännande
av det yttrande, som föreslagits i reservationen
II b) av herrar Mannerskantz
och Lothigius; och godkände kammaren
utskottets yttrande.

8 kap. Om klosett och urinoar

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förevarande
yttrande dels på godkännande
av detta yttrande med det tillägg, som
föreslagits i reservationen III) av herrar
Mannerskantz och Lothigius; och godkände
kammaren utskottets yttrande.

74 kap. Om hälsovårdskontroll

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande
dels ock på godkännande av berörda
yttrande med den ändring, som
föranleddes av bifall till reservationen

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 15

179

V) av herr Mannerskantz in. fl.; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lothigius begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets yttrande i utskottets
utlåtande nr B 19, såvitt avser
14 kap. i förslaget till hälsovårdsstadga,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets yttrande med den ändring,
som föranledes av bifall till reservationen
V av herr Mannerskantz in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lothigius begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 134 ja och 70 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
yttrande.

15 kap. Om ansvar och besvär

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förevarande
yttrande dels på godkännande
av detta yttrande med det tillägg, som
föreslagits i reservationen VI) av herrar
Mannerskantz och Lothigius; och godkände
kammaren utskottets yttrande.

Utskottets yttrande i övrigt

Godkändes.

Hälsovårdsstadgan
Utskottets hemställan

Bifölls.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr B 124, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridande med
statsmedel av den å svensk sjöfart och
handel vid passage av Suezkanalen utgående
tilläggsavgiften till täckande av
Förenta Nationernas kostnader för kanalens
röjning;

nr B 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under fjärde
huvudtiteln gjorda framställningar
rörande vissa rationaliseringar i krigsmaktens
fredsorganisation jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr B 127, i anledning av väckta motioner
om uppflyttning från den 1 januari
1959 av de orter, som nu hänföres
till ortsgrupp 2, till ortsgrupp 3;
från bevillningsutskottet:
nr B 131, i anledning av väckta motioner
rörande ortsgrupperingen inom
beskattningen; samt

från första lagutskottet:
nr B 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ärvdabalk
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr B 132, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till hälsovårdsstadga jämte
i ämnet väckta motioner.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.54.

In fidcm

Snne K. Johansson

180

Nr B 15

Torsdagen den 11 december 1958

Torsdagen den 11 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 5 innevarande
december.

§ 2

Svar på fråga ang. förfarandet vid vissa
anhållanden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Hagberg har frågat mig,
om jag ämnar vidta åtgärder för att
trygga fullständig och offentlig utredning
samt förhindra hemlighetsmakeri
och tendentiös nyhetsförmedling från
polisens sida vid anhållanden, som kan
utnyttjas i politiskt syfte. Till svar härpå
får jag anföra följande.

I 23 kap. rättegångsbalken och den
därtill anslutande förundersökningskungörelsen
finns utförliga och otvetydiga
föreskrifter om vad som skall
iakttagas vid utredning av brott. Offentlighetsprincipen
är så långt möjligt tillgodosedd.
Frågan om polisens nyhetsförmedling
regleras i polisinstruktionen
och anvisningarna till denna.

Det är självklart, att polisen vid all
nyhetsförmedling skall iakttaga full objektivitet.

Jag anser icke anledning finnas att
nu vidtaga några sådana åtgärder som
herr Hagberg frågat om.

Härpå anförde

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min enkla
fråga. Det var lika korrekt och lika in -

nehållslöst som jag egentligen väntade.
Detta säger jag inte såsom någon beskyllning
mot inrikesministern.

Jag skulle vilja erinra om att i en
process år 1958 efter Kristi födelse i
konungariket Sverige har tydligen polisen
avsett att stödja sig på det antagandet,
att kommunisterna leker med
planer på väpnade kårer för att genom
något slags köpenickiad störta statsskicket
över ända. Detta är en misstanke,
herr talman, som är fullt värdig polis
Paulus Bergström i Grönköping. Idéer
om väpnade kårer liksom om statskupper
av skilda slag för att störta statsskicket
över ända har i varje fall inte
hemortsrätt i kommunistiska partiet.

På tal om hemliga rättegångar behöver
jag inte erinra om — det har inrikesministern
redan gjort — att alla rättegångar
skall i princip vara öppna i
vårt land och att undantag endast kan
göras när det gäller sedlighetsmål, då
yrkeshemligheter måste skyddas, då utpressning
antages, om en sak skall
hållas hemlig för främmande makt, om
offentlighet kan försvåra utredningen
och om misstänkt begär det vid förundersökningen
i brottmål. I det exempel
som föranlett min enkla fråga kan rimligen
inte något av dessa undantag
åberopas och har inte heller åberopats
av åklagaren. Ingenstädes står det för
övrigt, att åklagarens uppfattning om en
åtalads syften och motiv skall få hemlighållas
för allmänheten och åberopas
såsom indicium. Om någon åklagare tror
att en människa har till syfte att utföra
en viss handling, som han bevisligen
inte utfört och samtidigt bestrider, måste
ett hemligt rättegångsförfarande —
som alltså inte gäller något brott utan
endast avser att klarlägga åklagarens på

Torsdagen den 11 december 1958

Nr B 15

181

Svar på fråga ang. förfarandet vid vissa anhållanden

dennes politiska uppfattning grundade
åsikt om en viss politisk rörelse — betecknas
som absurd. Och ändå kan
det ske.

Det har hänt att en människa anhållits
och efter nära en veckas anhållande
häktats på angivelse av två tjuvar, varav
den ene uppenbarligen framfört anklagelsen
för att slippa åtal för olagligt
vapeninnehav och den andre av redovisade
politiska motiv, såsom motståndare
till den anhållne. För den sistnämnde
tycks stöldbekännelsen inte ens, åtminstone
såvitt man vet, ha lett till ett
åtal.

Under åtskilliga dagar hemlighålles
anledningen för både den anhållne och
hans försvarsadvokat. Medan den anhållnes
liksom hans hustrus namn och politiska
uppfattning bekantgöres av polisen,
skyddas de båda tjuvarnas-angivarnas
namn. I det första sensationella
meddelandet genom TT, där polisen
bekantgör att angivarnas offer skall åtalas
för förberedelse till högförräderi,
upplyses att polisen vid husundersökning
hos den anhållne funnit en väska
med vapendelar. Sedan försvinner denna
väska, och det enda polisen vid husundersökningen
påstår sig ha funnit är
ett antal lösa skott med träpluggar,
som den anhållne behållit efter militärtjänsten
för ett mycket banalt och ofarligt
ändamål.

Medan polisen säger sig ha funnit ett
gammalt automatgevär hos tjuven nr 1,
som denne uppgivit att den anhållne
stulit, har den inte funnit det av den
politiske angivaren stulna svenska automatgeväret
och förmodligen inte ens
trott på vederbörandes uppgift. Trots
detta har polisen i åtta år övervakat den
åtalade och i två år avlyssnat hans telefon.
Två års telefonavlyssning tycks
alltså gå för sig utan några större ceremonier
i vårt land. Polisens angivare
har även försökt bjuda ut vapnet till
eu annan känd kommunist. Det finns ju
anledning fråga om inte detta har skett
i samförstånd med polisen.

På sådana märkliga grunder bygger
emellertid polisen upp en anklagelse
för högförräderi och utnyttjar pressen
och radion för att dels locka fram nya angivare,
dels också inbilla allmänheten
att här avslöjats en landsomfattande, beväpnad
och militärt utbildad kår med
syfte att med våld omstörta det nuvarande
statsskicket. Under hand arbetar
radion med av polisen inspirerad stor
s. k. nyhetsförmedling, inklusive Dagens
eko, och pressen tävlar i motsvarande
syfte om att utnyttja och brodera polisens
uppgifter. Den häktades hustru
får också schavottera. Högförräderi,
spioneri, vapensmuggling och kommunistpamp
är ord som brännes in i allmänhetens
medvetande via tidningarnas
trästilar och löpsedlar. Statsåklagaren
kan sola sig i den nyförvärvade glansen
som fosterlandets store välgörare och
räddare.

Så kommer häktningsförhandlingen,
där bristen på bevis och trovärdiga indicier
inspirerar åklagaren att begära
hemlig förhandling, inte för att leverera
särskilda bevis utan för att framföra
sin subjektiva övertygelse, att den anhållne
dock på grund av sin politiska
uppfattning måste misstänkas för att
vilja med olagliga medel störta statsskicket
över ända. Härvid är naturligtvis
den fria bevisprövningen av särskild
betydelse.

Man kan förstå innehållet i denna s. k.
bevisning, när man i Stockholms-Tidningen
— som ju i fråga om antikommunism
står till höger om Svenska Dagbladet
— får reda på att till Sverige
och andra västländer pågår eu omfattande
vapensmuggling från de socialistiska
länderna, att syftet därmed är att
beväpna kommunistiska frikårer, att
kommunisterna under krigsåren hade
en färdigbildad skuggregering redo att
gripa makten och att den anhållne var
påtänkt som krigsminister i densamma.
När man skamlöst kan skrika ut sådant
vanvett genom pressen, vilka möjligheter
erbjuder då inte det hemliga rät -

182 Nr B 15

Torsdagen den 11 december 1958

Statskredit till Turkiet

tegångsförfarandet en konservativ åklagare? Allt

detta har, herr talman, utspelats i
en svensk stad, det har kommenterats
och vidarebefordrats i både pressen och
radion. Av hänsyn till talmannens känslighet
inför konkreta uppgifter skall
jag inte nämna stadens namn, men jag
försäkrar att jag inte avser Stockholm,
inte heller Malmö och inte heller någon
annan svensk stad som är mindre än
Malmö.

Som exempel på en falsk och tendentiös
nyhetsförmedling må detta räcka
liksom det belyser, att för rättssäkerheten
oroande förhållanden präglar säkerhetspolisens
arbete. När motsvarande
företeelser blev alltför vanliga under
krigsåren, resulterade detta i en offentlig
utredning, den s. k. Sandlerkommissionen.
Då hade antinazister via svensk
säkerhetspolis befordrats till den nazistiske
bödeln och avrättats, en av inrikesministerns
högt ärade företrädare
som högste polischef hade utsatts för
husundersökning, för att nu inte tala
om alla friheter vederbörande tog sig
mot kommunisterna.

Sandlerkommissionen påvisade hur
polisen hade arbetat med hjälp av kriminella
element, med tjallare och provokatörer.
En av de främsta i säkerhetspolisen
hade enligt kommissionen
försökt smuggla in halvkriminella agenter
som medlemmar i kommunistiska
partiet. Han hade vidare försökt smuggla
in en hemligstämplad handling från
flårsfjärden, som erhållits av marinledningen,
för att kompromettera partiet.
Det misslyckades, men vederbörande
blev inte avkopplade och har fortfarande
mycket långtgående fullmakter.

Allt detta borde ålägga regeringen
dubbel vaksamhet inför polisaktioner,
som på långt håll luktar politisk provokation.
Om vederbörande inte bromsas
upp och om de med sina speciella metoder
skulle lyckas lamslå kommunistiska
partiets lokala verksamhet, komme turen
snart till regeringspartiet och fack -

föreningsrörelsen — detta är historiens
hårda läxa.

Herr talman! Låt mig till slut fastställa,
att jag med vad jag sagt inte avsett
att sätta någon fläck på regeringen.
Den har, ehuru något sent efter vad jag
förstår, gjort sin skyldighet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr Bl, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande dels
av tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av tilläggsprotokoll
nr 2 till det europeiska monetära
avtalet den 5 augusti 1955, m. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Statskredit till Turkiet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 105, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande dels av
tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av tilläggsprotokoll
nr 2 till det europeiska monetära
avtalet den 5 augusti 1955, m. m., såvitt
propositionen avser anvisande av
investeringsanslag till kredit till Turkiet,
jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr B 50 hade Kungl.
Maj d, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 7 november 1958,
föreslagit riksdagen bl. a. att till Kredit
till Turkiet å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1958/59 anvisa ett investeringsanslag
å 3 880 000 kronor.

T förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Johansson
i Stockholm väckt motion (II: B 278),

Torsdagen den 11 december 1958

Nr B 15

183

vari hemställts att riksdagen måtte avslå
propositionen nr B 56 i de delar, som
gällde den turkiska hjälpen och det föreslagna
investeringsanslaget å 3880 000
kronor till transferabla valutakrediter.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II:
B 278, till Kredit till Turkiet å tilliiggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1958/59 under fonden för kreditgivning
till utlandet anvisa ett investeringsanslag
av 3 880 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det är ju här fråga om
en liten julklapp till Turkiet på 3,8
miljoner kronor. Det är vackert med
generositet, men man skulle gärna ha
velat ha reda på vad som föranlett denna
generositet. Visserligen har jag i
utskottsutlåtandet fått veta att utskottet
fått reda på vad icke riksdagen fått
kännedom om, nämligen de närmare
motiven för denna ovanligt stora och
frikostiga gåva. Men jag har ju inte fått
ta del av dessa motiv och ingen annan
av denna kammare heller med undantag
av dem som råkar sitta i vederbörande
utrikesutskott.

Vi har från kommunistiskt håll ansett
att generositeten under dessa förhållanden
var malplacerad. Vi har inte
kunnat räkna ut något annat rimligt
motiv än att Turkiet är bankruttmässigt.
Det begriper väl var och en i denna
kammare, att det är, men sådant brukar
inte i och för sig vara något motiv för
att en stat ger en annan stat mycket generösa
presenter.

I den regeringen närstående Stockholms-Tidningen
lämnades häromdagen
uppgifter om den stat, som skall ha
denna frikostiga gåva, nämligen Turkiet.
Det sägs där — och vederbörande
åberopar en amerikansk tidningsman
som har kontrollerat vad som försiggår

Statskredit till Turkiet

i Turkiet och vad Turkiet brukar de
utländska presenterna till -— att den
turkiska regimen är totalt under isen
och att landet har sjunkit tillbaka i sin
gamla roll som Europas sjuke man. Det
heter vidare, att den politik, som förs
av den nuvarande regimen där, har slagit
sönder landets ekonomi och att USA
har det tvivelaktiga nöjet att stödja en
diktatur, som håller på att förlora allt
förtroende. I dag meddelar Dagens Nyheter
att tryckfrihet och dylika fri- och
rättigheter är helt avskaffade i Turkiet.

I den artikel i Stockholms-Tidningen,
som jag här erinrat om, ges det en rad
konkreta exempel på vilken korrumperad
ordning som för närvarande gäller
där. Det är för att understödja denna
regim, vilken antagligen kommer att
störtas över ända förr eller senare, som
Sveriges riksdag nu skall anslå 3,8 miljoner
kronor.

Vi har funnit skälen för denna generositet
helt obefintliga. Vi har inte ansett
att man kan jämföra Turkiet med
de s. k. underutvecklade länderna, att
man i fråga om Turkiet skall kunna åberopa
de särskilda skäl, som har anförts
som motiv för stöd åt vissa underutvecklade
länder, ett stöd som ju har fått gehör
i denna kammare.

Under dessa förhållanden och särskilt
på grund av den bristfälliga redovisningen
från regeringens sida av syftet
med hela denna storslagna present
skall jag be att få yrka avslag på förslaget,
d. v. s. bifall till motionen II: B 278
i denna kammare.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Hagberg började
sitt anförande med att något insinuant
göra gällande, att statsutskottet vid sin
behandling av denna fråga skulle ha
haft tillgång till andra informationer
än vad riksdagen har vid behandlingen
av detta ärende. Med anledning därav
vill jag bara säga att statsutskottet inte
har fått andra informationer än dem
som finns redovisade i Kungl. Maj:ts

184

Nr B 15

Torsdagen den 11 december 1958

Statskredit till Turkiet

proposition nr B 56 till årets riksdag.
Där kan herr Hagberg få del av motiven
för denna aktion.

Turkiska regeringen har ansett sig
nödsakad att begära hjälp av ett antal
långivare och gjort en framställning i
detta syfte. Långivarna uppställde som
villkor, att hjälpen skulle kanaliseras
genom internationella valutafonden och
OEEC. Vidare uppställde vissa av
OEEC-länderna som villkor för att de
skulle delta i aktionen, att det bleve en
samfälld aktion av dessa länder. Amerika
har för sin del lämnat en hjälp av
100 miljoner, och OEEC-länderna var
överens om att söka åstadkomma hjälp
av samma omfattning.

Det är detta, herr talman, som är
bakgrunden till hjälpaktionen. Det är
riktigt som herr Hagberg säger, att man
från svensk sida till en början var tveksam
om detta. Men denna tveksamhet
var väl närmast beroende på att man
här skulle ge sig in på ett helt nytt område
för europeiskt samarbete utan
möjligheter, som det står i propositionen,
att närmare pröva konsekvenserna
av detta samarbete. Det gällde ju relativt
långsiktiga krediter för ekonomisk
utveckling, och det hade man inte förutsett,
då man träffade överenskommelsen
om den europeiska betalningsunionen.
Man ville också till en början ge
denna hjälp i form av exportkrediter
men beroende på att man från de övriga
OEEC-ländernas sida inte ansåg det
vara en lämplig form, kom man slutligen
fram till den form som redovisats i
propositionen, nämligen att även för de
nordiska ländernas vidkommande lämna
hjälpen i form av transferabla krediter
i EPU-valuta.

Herr Hagberg säger nu att det är diktatur
i Turkiet, och han nämner en del
uttalanden av en amerikansk journalist,
som också finns redovisade i herr Johanssons
i Stockholm motion, till vilken
jag kan hänvisa. Herr Hagberg ogillar
diktaturen i Turkiet, inte diktatur
i allmänhet. Annars är det ju i och för

sig inte någon nyhet att Sverige har
lämnat krediter till länder med diktaturstyre.
Jag vill bara hänvisa till den
mycket stora kredit, som på sin tid från
svensk sida lämnades till Sovjetunionen.
Om vi nu skulle avpassa krediterna efter
den regim som finns i vederbörande
länder, så skulle väl enligt herr Hagbergs
uppfattning inte Sovjet vid det
tillfället ha kommit i åtnjutande av
denna kredit. Vi har ju också, om jag
inte minns alldeles fel, lämnat exempelvis
Polen krediter, även under senare år.

Herr talman! Jag skall inte nu säga
mera i denna diskussion. Jag vill bara
med hänvisning till vad jag anfört be
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
har ett direkt samband med det
nyss avgjorda ärendet, nämligen utrikesutskottets
utlåtande nr B 1. Den del
av frågan som statsutskottet behandlat
har närmast gällt själva anslaget, den
övriga delen har utrikesutskottet behandlat.
I utrikesutskottets utlåtande
heter det: »Utskottet, som inhämtat ytterligare
upplysningar under ärendets
föredragning, har icke funnit anledning
till erinran mot att tilläggsprotokollen
godkännas.» Nu säger herr Gustafsson
att det är insinuant av mig att
påstå, att utskottet skaffat sig några informationer
utöver de mycket knapphändiga
uppgifter, som presenteras i
propositionen. Ja, om det var en insinuation,
så var den verkligen oavsiktlig.
Jag antog nämligen att statsutskottet,
som ändå skulle anslå pengarna, var åtminstone
lika omsorgsfullt som utrikesutskottet,
så att, när utrikesutskottet
skaffat sig särskilda informationer utöver
det mycket knapphändiga som givits,
detta skulle gälla även statsutskottet.
Men statsutskottet måste tydligen
befrias från en sådan ovärdig misstanke
som att man skulle fästa så stor vikt
vid vad man använder 3,8 miljoner kro -

Nr B 15

185

Torsdagen den 11 december 1958

nor till, att man skulle ta reda på saken
litet närmare. Det är ju en tvivelaktig
ära för statsutskottet i så fall.

Vad beträffar frågan om statsskicket
vill jag bara erinra om att det lån, som
på sin tid gavs Sovjetunionen som en
ringa erkänsla för att Sovjetunionen
räddat Sveriges självständighet och befriat
oss från den nazistiska ockupationen
1940, utgjordes av pengar som Sverige
inte ett ögonblick avsåg att skänka
bort utan som skulle betalas igen. Men
de pengar, som i dag skall anvisas till
Turkiet, kommer vi att skänka bort.
Namnet kredit är bara en skylt, ty Turkiet,
som skall ha dessa pengar, hai
icke en sådan solvens att det kan återbetala
dem. Det är detta som vi har försökt
göra statsutskottet uppmärksamt
på genom motionen, men statsutskottet
är ju redan frankt och färdigt och
generöst med pengar, när de begäres i
lämplig form. Och här är formen den,
att amerikanarna för sitt vidkommande
har beslutat att de skall spruta in ännu
mera pengar i Turkiet, som ju är en
amerikansk bas för det kommande kriget
— det är inte för att bygga upp
Turkiets ekonomi utan för att förbättra
dess militära möjligheter och användbarhet.
Det är naturligtvis inte statsutskottets
och regeringens mening, men
det är tyvärr till det ändamålet som
dessa pengar kommer att gå.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Bara ett par ord. Jag
tycker att herr Hagberg, om han nu vill
kritisera utrikesutskottets handläggning
av ärendet och vad som står i dess utlåtande,
skulle ha begärt ordet i samband
med behandlingen av utrikesutskottets
utlåtande och då framfört sina
synpunkter. Jag känner mig i varje fall
befriad från skyldighet att ingå på något
svaromål i detta avseende.

Beträffande statsskicket har jag inte
kritiserat den s. k. rysskrediten för mitt
vidkommande; jag tror det var en riktig
åtgärd vid det tillfället. Det är ju

Statskredit till Turkiet

herr Hagberg själv, som indirekt kritiserat
kreditgivningen till Ryssland genom
att här blanda in respektive länders
statsskick i sammanhanget.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Den där undanflykten,
att jag borde ha tagit upp frågan när
utrikesutskottet behandlade ärendet,
bör inte stå helt oemotsagd. Den är
nämligen en illustration på hur det
går till.

Vår motion väcktes i anslutning till
regeringens proposition, som sedan
hänvisades dels till utrikesutskottet och
dels till statsutskottet. Men utrikesutskottet
hade så bråttom med att avgöra
saken, att man hade fattat beslut redan
innan vår motion inlämnades, trots att
delta skedde inom den lagliga motionstiden,
och så blev det statsutskottet som
fick uppgiften att handlägga motionen.

Detta är ju ett egendomligt behandlingssätt,
och jag kan ge herr Gustafsson
i Stockholm rätt däri, att det varit
lika motiverat att jag tagit upp saken i
samband med föregående ärende. Men
då var det ju inte fråga om vår motion
och inte heller om pengarna — det är
det som vi nu skall besluta.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den motion som från
kommunistiskt håll väckts i detta ärende
berör ju inte annat än anslaget på
budgeten till krediter. Det hemställes
nämligen i motionens kläm att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr B 56 i de delar som gäller den
turkiska hjälpen och det föreslagna investeringsanslaget
å 3 880 000 kronor
till transferabla valutakrediter. Med den
utformning, som motionen fått har den
alltså inte kunnat hänvisas till något
annat utskott än statsutskottet.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Om så är fallet, varför
förebrår då herr Gustafsson mig att jag

ISO Nr B15 Torsdagen den 11 december 1958

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

tar upp frågan just i detta sammanhang? Härmed

var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 5

Redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr B 2, i anledning av Kungl. Maj ds
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! I riksdagens sista timme
vill jag ta upp en sak som jag berörde
även förra året, nämligen den i första
hand rent formella frågan om hur
berättelserna från Europarådet och
Nordiska rådet lämpligen bör handläggas
i riksdagen.

Såsom jag framhållit i det särskilda
yttrande, som jag fogat till utlåtandet,
har jag ansett att utrikesutskottet borde
ta något mer allvarligt på denna uppgift
än utskottet gjort både i år och i
fjol. Det är en fantastisk brådska som
särskilt i år visats vid behandlingen av
rapporten. Den 27 november avlämnade
Nordiska rådet sin rapport, och det
är naturligtvis i och för sig tacknämligt
att rådet inte låg längre på saken.
Den 28 november förvandlade regeringen
denna berättelse till en proposition
i en skrivelse till riksdagen. Den 4 december,
alltså utan att avvakta någon
motionstid eller liknande, tog utrikesutskottet
upp frågan, och sakbehandlingen
tog sannerligen inte särdeles
lång tid i utskottet. Den 11 december
— d. v. s. ärendet stod på föredrag -

ningslistan för den 10 december, men
vi hann inte i natt behandla det — avgör
riksdagen saken genom att besluta
ge Kungl. Maj:t till känna att berättelsen
inte föranleder något särskilt uttalande.
Man kan tryggt påstå att detta är
en snabbhet utan like vid behandlingen
av ett ärende här i riksdagen.

Emellertid tycks det av utskottets utlåtande
framgå, som om utskottet ändå
skulle ha ägnat frågan ett allvarligt intresse.
Det heter nämligen att utskottet
»under ärendets föredragning inhämtat
ytterligare upplysningar». Jag var
närvarande från första till sista sekunden
vid det sammanträde, där ärendet
behandlades, och för mig är det alldeles
okänt att några ytterligare upplysningar
skulle ha inhämtats. Naturligtvis
var det en sekreterare från Nordiska
rådet som på ett för övrigt utmärkt sätt
inför utskottet summerade vad som står
att läsa i berättelsen, men några upplysningar
därutöver hörde jag inte av. Jag
måste därför hävda att utskottet i detta
avseende tillägger sig en dygd som utskottet
alls inte förtjänar.

I utskottet tänkte jag mig till en början,
såsom ett försök att samla utskottets
ledamöter, att vi skulle ha uppskjutit
ärendets behandling till nästa riksdagssession.
Man kunde ju i förväg
räkna ut att ärendet skulle komma upp
vid riksdagens sista eller näst sista arbetsplenum,
med all den konkurrens
om plats och lid som detta innebär. Varför
då inte skjuta behandlingen av berättelsen
till nästa år? Under januari,
februari och början av mars har vi
praktiskt taget obegränsad tid att diskutera
saken, ifall så skulle visa sig erforderligt.
Men detta yrkande vann inte
alls någon resonans. Utskottet beslöt i
stället att låta rapporten inte föranleda
något särskilt uttalande.

Man kan naturligtvis från många olika
synpunkter ta upp till diskussion
frågan om hur dessa berättelser från
Europarådet och Nordiska rådet lämpligen
bör behandlas. Men vi bör då först

Torsdagen den 11 december 1958

Nr B 15

187

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

och främst erinra oss att berättelserna
tillkommit såsom resultat av önskemål,
uttalade av riksdagen, och om jag inte
är fel underrättad — själv var jag åtminstone
i ett fall motionär — förbands
tanken på dessa berättelser med en förväntan
om att riksdagen skulle utnyttja
möjligheten att till dem anknyta en
diskussion om dels Europarådets och
dels Nordiska rådets verksamhet. I fjol
visades det emellertid inte något särskilt
stort intresse för saken, även om man
inte i princip — jag vill betona detta
—■ avvisade tanken på en sakgranskning
från utrikesutskottets sida med efterföljande
debatt i kamrarna.

Såsom det tidigare sagts i den allmänna
diskussionen om Nordiska rådet, har
man i varje fall i Norge avsett att ta
något allvarligare på dessa spörsmål och
där arrangera en nordisk debatt som
direkt skulle anknytas till berättelsen.
På grund av viss brådska i fjol våras,
när Nordiska rådets föregående rapport
förelåg till behandling, kom någon
egentlig debatt dock inte då till stånd,
och hittills har den nu aktuella rapporten
inte hunnit diskuteras i stortinget.

Jag förstår att den, som å utskottets
vägnar kommer att svara mig, skall säga
att utrikesutskottet inte äger kompetens
att yttra sig över alla de rekommendationer
eller resolutionsförslag, som berättelsen
innehåller. Jag är också den
förste att medge, att utrikesutskottets
medlemmar i allmänhet har sin intressesfär
inriktad åt annat håll. Det riktiga
skulle vara — jag har framhållit det
tidigare — att denna berättelse styckades
och delarna skickades till respektive
utskott i riksdagen, eventuellt sammanhållna
av utrikesutskottet. Jag beklagar,
att vi i Sverige inte har den
form av utskottsbehandling som finns i
Finland, nämligen att ett s. k. huvudutskott
har rätt att remittera olika delar
av det aktuella förslaget till andra
utskott, som avger ett underutlåtande.
Det är ett system som förekommer
utomordentligt ymnigt och såvitt jag

förstår — med mycket gott resultat i
Finland. De som är närmare intresserade
kan läsa en nyligen utkommen avhandling
av professor Jansson vid Helsingfors’
universitet om grundlagsutskottets
behandling av ärendena och
alla de underutlåtanden som därvid förekommer.

Jag har inte tagit upp denna debatt i
år därför att jag hyser något särskilt
missnöje med Nordiska rådets verksamhet
just vid det sista mötet i Oslo. Snarare
skulle jag kunna våga mig på det
allmänna uttalandet, att det förefaller
som om man inom Nordiska rådet nuförtiden
vinnlagt sig om en viss realism
genom att inte sikta alltför långt fram
i tiden utan fastmer koncentrera ansträngningarna
på uppgifter som kan
lösas inom rimlig tid.

Nog skulle det emellertid kunna finnas
frågor som den svenska riksdagen
kunde ha intresse av att dryfta. Låt mig
bara ta frågan om sommartid. Den är
intressant därför att den svenska delegationen
i Oslo inte var enig. Bland
andra herr Pettersson i Dahl röstade
mot rekommendationen om en allmän
nordisk utredning om sommartid. Är vi
verkligen beredda att acceptera sommartid
här i Sverige, när vi vet att den
inte går att förena med jordbrukets förhållanden
och när vi faktiskt har en
jordbrukskris att räkna med? Man kan
då ifrågasätta, om den svenska riksdagen
under sådana förhållanden utan vidare
skall acceptera förslaget och låta
en stor utredning sättas i gång, om vi
ändå är fullt på det klara med att något
positivt resultat egentligen aldrig kan
vinnas. Jag frågar: Är denna tystnad i
år praktisk politik? Skall inte den svenska
riksdagen här ha något att säga?
Det skulle vara intressant att höra, om
herr Pettersson i Dahl är så ensam i
denna kammare eller om han inte har
sina yrkesbröder och kanske många
andra bakom sig i detta fall.

Jag skall peka på ett annat spörsmål,
som onekligen skulle ha kunnat förtjäna

188 Nr 15 15 Torsdagen den 11 december 1958

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

att diskuteras. Man gör i den svenska
delegationen och i det Nordiska rådet
många bugningar för den passunion,
som nu genomförts, och hälsar den i
vissa fall med »synnerlig» tillfredsställelse.
Det är klart att vi väl alla principiellt
är glada, när hinder kan avlägsnas
i fråga om förbindelserna mellan
folken. Men har någon inom Nordiska
rådet verkligen gjort en undersökning
av vad resultatet har blivit av passunionen?
Hur är det i dag med kontrollen
av utlänningarna? Har man över
huvud taget tagit kontakt med säkerhetspolisen
eller utlänningskommissionen?
Eftersom jag är ledamot av utlänningskommissionen
vill jag tala om,
att man är där mycket orolig över de
oerhörda svårigheter man för närvarande
har att i vissa hänseenden få någon
som helst kontroll över utlänningstrafiken.
Jag tycker att utskottet, när
det nu oreserverat accepterat passunionen,
snarast skulle ha varit benäget att
göra en undersökning. Kanhända är
utlänningskommissionens uppfattning
alltför pessimistisk, men det är dock åt
den och åt statspolisen som det överlämnats
att vaka över ordningen på detta
område.

Man kunde också ta upp t. ex. frågan
om samordningen av jordbruksforskningen.
Jag vill inte här gå närmare in
på detta spörsmål utan skall bara konstatera,
att man nog här i Sverige bland
dem som sysslar med jordbruksforskning
är mycket tveksam inför ändamålsenligheten
av denna samordning. Detta
säger jag såsom ordförande i lantbrukshögskolans
styrelse, där jag haft tillfälle
att lyssna till diskussioner i dessa
spörsmål. Detta är i alla fall ett område
där man kan känna en viss tveksamhet
om ändamålsenligheten.

Så kommer till sist, herr talman, den
stora frågan om den nordiska tullunionen.
Skulle inte den möjligheten ha
kunnat diskuteras i detta sammanhang?
Jag vill beklaga, att professor Ohlin inte
är i tillfälle att vara här i dag. Han har

meddelat, att han är upptagen av föreläsning,
och jag kan därför inte rikta
någon förebråelse mot honom för att
han, som är Nordiska rådets ordförande,
antecknat sig som frånvarande. När
vi hörde herr Ohlin i tisdags envetet —
på det sätt som vi känner här i kammaren
— begära uppgifter från statsrådsbänken
om det ena och det andra
beträffande det europeiska frihandelsområdet,
skulle inte vi i detta fall få
fråga herr Ohlin — som den främste
representanten för Nordiska rådet i
Sverige och dessutom som fackman på
området — på samma vis om den nordiska
tullunionen?

Det finns en oändlig rad av spörsmål
i samband med tullunionen, som i varje
fall för gemene man i denna kammare
är tämligen dunkla och där vi gärna
skulle ha velat få ökad klarhet och
bättre upplysning. Nu stannade man ju
i Oslo i kompromissens form för en
rekommendation, som, märk väl, inte
talar om, huruvida det skall bli en nordisk
tullunion utan när det skall ske
och således närmast tar unionen för given.
Det är ett egendomligt ordval. Jag
tycker att denna fråga över huvud taget
har så stor räckvidd, att utskottet borde
ha begagnat tillfället till att närmare
diskutera detta spörsmål, som utrikesutskottets
ledamöter får anses vara förhållandevis
mycket kompetenta att
dryfta.

Jag skall stanna vid detta, herr talman.
Jag vill blott ytterligare konstatera,
att jag inte alls är någon anhängare
av att de sexton personer jämte suppleanter,
som riksdagen har utsett till
delegater i Nordiska rådet, skall bindas
med imperativa mandat och ha sin
handlingsfrihet fullkomligt kringskuren.
Dessa delegater åtnjuter i allmänhet ett
mycket stort förtroende i riksdagen.
Eljest skulle de inte blivit utsedda till
dessa viktiga poster. Men detta är en
sak. En annan är huruvida man utan
vidare skall så att säga lämna därhän
vad dessa våra delegater beslutar. Riks -

Torsdagen den 11 december 1958 Nr B15 189

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

dagen är ju dock suverän och vill gärna
utöva inflytande på olika utredningar.
Den vill fastställa vad som skall
utredas och hur det skall utredas samt
i vilken riktning utredningsarbetet skall
gå etc. Men här avstår riksdagen i realiteten
från att utnyttja möjligheterna
att göra uttalanden, där sådana skulle
kunna vara motiverade. Jag anser att
det finns risk för att riksdagen på detta
sätt lägger sig mindre i de frågor som
gått till Nordiska rådet än i de frågor
som kommer upp här motionsledes.

Allra sist vill jag säga, att vi sällan
har någon omfattande utrikesdebatt i
vår riksdag. Jag vill dock inte säga att
vi nödvändigtvis måste ha utrikespolitisk
debatt bara för debatterandets egen
skull. Vi är ju till vår läggning ganska
konkreta och realistiska och vill ogärna
syssla med obestämda ting. Med den
stora vikt, som vi måste tillmäta Förenta
Nationerna, Europarådet och Nordiska
rådet, är det emellertid inte mer än ett
minimikrav, att vi åtminstone en gång
om året ägnar dessa tre institutioner eri
debatt eller åtminstone ordnar för en
debatt om dem. Då man nu har fått sådana
rapporter till stånd — något som
jag i och för sig anser mycket lovvärt —
borde också riksdagen söka utnyttja
dessa möjligheter och utrikesutskottet
medverka i denna process. De nämnda
mellanfolkliga institutionerna är ändå
så betydelsefulla, att det vore orimligt
om vi alldeles lämnade dem ur synkretsen.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Utrikesutskottet har
denna förmiddag fått ovanligt många
anmärkningar för att det inte skulle ha
behandlat frågorna tillräckligt uppmärksamt
och med ett intresse som deras
vikt kräver. Den första anmärkning,
som gjordes här i dag, tog jag
emellertid inte så allvarligt, eftersom
utskottet från visst håll alltid brukar få

kritik för att det inte tar rätt ställning.
Skulle vi i utrikesutskottet ta den ställning
som önskas, skulle väl i vart fall
inte det svenska folket och väl inte heller
riksdagens majoritet tycka att vi
handlade rätt.

Jag tycker att herr Håstad är något
orättvis i sin anmärkning, eftersom han
lika väl som jag vet att utrikesutskottet
använt den längsta tid det någonsin
ägnat en fråga — åtminstone så länge
jag har varit med, och det är ett par år
— just åt att diskutera den fråga som
herr Håstad nu dragit upp. Vi har alltså
i utskottet inte gått ifrån detta problem
utan att penetrera det. Vi har bara tagit
en annan ståndpunkt än herr Håstad —
varför skall jag strax redovisa.

Den fråga som herr Håstad dragit upp
är denna: han säger i sitt särskilda
yttrande, som fogats till utskottsutlåtandet,
att utrikesutskottet och senare riksdagen
skall ta upp alla frågor som behandlats
och alla beslut som fattats i
Nordiska rådet till en verklig sakgranskning.
Det kan naturligtvis ske,
men man kan också resonera som så,
att vi här har en rådgivande organisation,
en organisation som riksdagen har
givit i uppdrag att ge råd. Huruvida
dessa råd skall gå direkt till regeringen
eller om riksdagen på mellanvägen sä
att säga ger sig till att kritisera eller
bättra på denna rådgivning, är väl
egentligen huvudfrågan.

Utskottet har resonerat ungefär så
här: grundtanken måste väl ändå vara,
att Nordiska rådet ger de nordiska regeringarna
sina råd om olika ting. Vederbörande
regering har sedan alt ta fasta
på någon eller flera rekommendationer,
och först därefter får respektive länders
parlament — här i Sverige riksdagen
— anledning att på sedvanligt
sätt ta ställning till själva sakfrågan. Att
utrikesutskottet på basis av i frågan
lämnad redogörelse för Nordiska rådets
svenska delegation skulle ge sig till att
sakgranska de skiftande problem, som
vi t. ex. under den senaste sessionen

190 Nr B15 Torsdagen den 11 december 1958

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

beslutade om, anser utskottet vara helt
omöjligt. Ärendena spänner över hela
fältet. De kan gälla trafikfrågor, lagstiftningsfrågor
och ekonomiska problem.
Det har bland mycket annat även
talats om en nordisk sommartid.

Dessa frågor har utrikesutskottet inte
kompetens att behandla. Vad skulle
t. ex. de olika lagutskotten säga, om utrikesutskottet
skulle säga sin oförgripliga
mening om lagstiftningsfrågor, och
vad skulle statsutskottet säga, om vi
skulle uttala oss om ekonomiska problem?
Vi menar alltså att vi inte kan
gå vid sidan om den vanliga ordning
som vi här i riksdagen tillämpar när vi
skall sakbehandla en fråga.

Utskottets inställning betyder naturligtvis
inte att utskottet avstår från att
yttra sig över sådana ting som påkallar
utskottets yttrande och där en sakgranskning
tillhör utskottet. Sådana fall
inträffar t. ex. om Nordiska rådet eller
Europarådet skulle överträda sina befogenheter.
Men för att missförstånd
inte skall uppstå — och man kan nog
vara rädd för att ett sådant skall uppstå
när man har hört herr Håstad argumentera
här — vill jag poängtera att utskottet
aldrig har avsett att då riksdagen
behandlar t. ex. Nordiska rådets
redogörelse som den gör i dag en överläggning
skulle förhindras. Vi har på
den punkten precis samma önskan som
herr Håstad och anser att vilken ledamot
som helst i riksdagen bör kunna
uppträda och säga sin mening. Vi anser
liksom herr Håstad att utrikespolitiska
problem bör prövas. Det är en sak. En
annan sak är om utskottet bör uttala en
bestämd mening om de olika rekommendationerna
och om riksdagen innan
frågorna tagits upp av regeringen skall
säga sin oförgripliga mening. Detta har
vi betraktat som mindre lyckligt. Vi
har ansett att den debatt, som bör förekomma
i samband med en berättelse av
detta slag, bör ha formen av en bordläggningsdebatt.
De inlägg som görs
skall tjäna till att allsidigare belysa de

goda eller mindre goda råd som Nordiska
rådet eller Europarådet bär givit.
Att utskottet eller riksdagen på detta
förberedande stadium skulle vara beredda
till för framtiden förpliktande uttalanden,
har vi inom utskottet funnit
olämpligt.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har självfallet inte
sagt att utrikesutskottet har motsatt sig
debatt i frågan. Ingen ledamot kan hindras
tala över lagligheten i allt vad som
tilldrar sig i kammaren, står det i riksdagsordningen.
Naturligtvis kan infe
heller utrikesutskottet lägga hinder härför
i vägen. Yttranderätten är fri i riksdagen.
Vad jag i stället sagt är, att utskottet
sannerligen inte har gjort något
för att uppmuntra, stimulera och organisera
en debatt i denna fråga.

Sedan säger herr Bengtsson att utrikesutskottet
aldrig bär ägnat så lång
tid åt denna fråga som i år. Det tog väl
ungefär en och en halv timme. Men det
var ingen av utskottets ledamöter bortsett
från mig som tog upp någon fråga

— detta måste i sanningens namn sägas

— utan hela debatten rörde sig om det
rent formella, om förhållandet mellan
Nordiska rådet och riksdagen och om
ingenting annat. Någon sakdebatt där
kunde jag inte spåra upp, allra minst om
nordiska tullunionen. Nordiska tullunionen
är ändå en så pass stor sak
att det inte skulle ha chockerat om någon
i utrikesutskottet hade velat diskutera
denna, som eminent lämpar sig som
uppgift för utrikesutskottet.

Jag har aldrig sagt att utskottet skulle
noggrant pröva alla beslut som Nordiska
rådet fattar. Jag har sagt att utskottet
borde diskutera de frågor om vilka
utskottet hade kommentarer att göra,
positiva eller negativa.

Herr Bengtsson fortsatte med att säga
att utskottets ledamöter inte är kompetenta
att yttra sig över hela skalan av re -

Torsilagen den 11 december 1958 Nr B15 191

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

solutioner. Det har jag själv intygat och
föreslagit ett remedium mot. Men om
ledamöterna är kompetenta att rösta i
Nordiska rådet, skall de väl också vara
kompetenta i ett svenskt utskott i samma
fråga. Vad är skillnaden?

Om någon i svenska riksdagen ställer
sig tveksam till en åtgärd som Nordiska
rådet har rekommenderat, skall
han tydligen enligt herr Bengtsson inte
lägga sig i detta, emedan Nordiska rådet
har enbart rådgivande uppgift. Jag
kan inte finna att den omständigheten,
att en fråga har kommit till Nordiska
rådet, befriar oss från vårt ansvar för
frågan, detta så mycket mindre som
riksdagen förelagts en särskild rapport i
ärendet.

Jag beklagar att herr Ohlin, som jag
tror är ganska intresserad av en allmän
nordisk debatt i anslutning till rapporten,
inte hade tillfälle att närvara vid
utskottsbehandlingen vare sig i fjol eller
i år och inte heller kan delta i dagens
debatt. Detta finner jag beklagligt med
hänsyn till den mycket framträdande
ställning, som han intar i detta sammanhang.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har också suttit med
vid utskottsbehandlingen av den här
frågan, men eftersom min uppfattning
inte framgår av utlåtandet vill jag här
delge kammaren den. Jag har nämligen
uttalat, att jag i det stora hela delar
herr Håstads syn på denna fråga.

Herr Håstad har här talat om angelägenheten
av att vi får till stånd eu
debatt, och på detta har det svarats, att
man ju är oförhindrad att ta upp eu
debatt i kammaren, även om utskottet
för sin del inte har några kommentarer
att göra. Den uppgiften är riktig, och
i denna del är sålunda problemet klart.

Herr Bengtsson i Halmstad var inne
på frågan, hur utrikesutskottet skall
pröva en sådan rapport, som ju först
har lämnats till regeringen och sedan
därifrån vidarebefordrats till utskottet.

I den frågan är jag i princip överens
med herr Håstad och går följaktligen
emot den åsikt som herr Bengtsson i
Halmstad framförde.

Herr Bengtsson berörde frågan om utskottets
kompetensområde. På den
punkten sade herr Håstad i utrikesutskottet
någonting som jag betraktar som
riktigt — om det är på den saken det
hänger, får vi väl undersöka, huruvida
det är möjligt och lämpligt att skicka
ärendena till de olika utskott i riksdagen
inom vilkas kompetensområde frågorna
faller.

Jag vill här vända mig mot resonemanget,
att utskotten inte skulle kunna
ge sig på att realbehandla frågorna, eftersom
de till äventyrs på någon punkt
kunde ge uttryck åt en annan mening
än Nordiska rådet. Den uppfattningen,
att detta skulle utgöra ett hinder för
en realbehandling, betraktar jag som
orimlig. Sitter jag i ett sådant utskott,
betraktar jag en realbehandling som
moraliskt förpliktande för ledamöterna
i det-utskott som behandlar frågan. Jag
vill emellertid samtidigt säga att jag,
när jag nu gick igenom alla de rekommendationer
som har antagits, inte fann
behov av att ta upp någon särskild
punkt. Det kan dock tänkas förekomma
rekommendationer om vilka en majoritet
i utskottet säger, att den inte
oreserverat vill ge sin välsignelse åt
förslagen, utan ger uttryck för en avvikande
mening. Om utskottsmajoriteten
vill hindra någonting sådant, stegrar
jag mig.

Jag skulle här kunna tillfoga, att det
var någon i utskottet som gjorde gällande
att Nordiska rådet — jag uppfattade
det så att detsamma också skulle
gälla Europarådet — vore att jämföra
med ett riksdagens ordinarie utskott.
Mot den uppfattningen vänder jag mig
mycket bestämt, ty anser man detta,
kan man säga att rådets rekommendationer
inte behöver gå via riksdagens
utskott, utan att de kan gå direkt till
kamrarna.

192

Nr B 15

Torsdagen den 11 december 1958

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

Jag har velat göra denna deklaration
för att tillkännage, att jag i princip ger
herr Håstad rätt i huvudfrågan.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga, att
det är ett misstag om man tror — som
jag tycker mig förstå att herr Åkerström
gör — att vi vill förhindra en
debatt. Det står riksdagen fritt, det står
herr Åkerström fritt och herr Håstad
fritt att diskutera vad som helst som
har förekommit i Nordiska rådet. Herr
Håstad kan ta upp tullfrågan, och herr
Åkerström kan ta upp vilken fråga han
vill. Vi anser bara att riksdagen inte
på detta stadium skall göra några -som
helst uttalanden. Om sedan någon enskild
ledamot vill göra något uttalande,
är det en annan sak.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har själv redan deklarerat,
att det inte föreligger något
hinder för att vi tar upp en debatt om
dessa rekommendationer i kammaren.
Den avgörande frågan för mig är emellertid,
huruvida utrikesutskottet eller
eventuellt andra utskott kan ta hand om
och realbehartdla de olika ärendena,
även om de därvid kommer till en annan
mening än rådet. Detta är den
springande punkten. Som jag ser det
är det principiellt oriktigt att hävda,
att här skulle föreligga hinder för en
utskottsmajoritet att uttala en avvikande
mening. Det är ju detta saken gäller.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesutskottets talesman,
herr Bengtsson i Halmstad, vill
inhösta som en särskild dygd hos utrikesutskottet,
att utskottet inte har lagt
något hinder i vägen för en debatt. Men
hur ställde sig utskottet till tanken att
uppskjuta frågan? När utskottet behandlade
frågan i torsdags visste herr
Bengtsson och alla andra ledamöter av
utskottet att detta ärende, om inte upp -

skov beslöts, skulle komma upp sista
dagen av riksdagen. Den dagen brukar
inte lämpa sig för allmänna principiella
debatter. Nu var det ren tur att
ärendet inte kom upp klockan halv ett
i natt — hade det varit en lämplig tid
att diskutera nordiska frågor?

Detta visste utrikesutskottets ledamöter,
men ändå avslog de med berått
mod yrkandet om uppskov med ärendet
till nästa år, trots att därmed ingenting
skulle ha gått förlorat. Det tycker jag
inte tyder på någon särskild iver från
utrikesutskottets sida att liksom bädda
för en stor nordisk debatt.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog att det
är något av de obotfärdigas förhinder
vi här får höra. Här har man ju möjlighet
att diskutera precis vad man vill.
Varför gör man då inte det?

Jag kan inte riktigt förstå herr Åkerström,
som menar att vi skall sakbehandla
alla dessa olika rekommendationer.
Kan det vara någon mening i en
sådan behandling? Det finns ju rekommendationer
som aldrig blir någonting
annat än ett papper — åtskilliga rekommendationer,
inte minst från Europarådet,
hamnar bara i papperskorgen.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Herr Håstad apostroferade
mig för att jag i Nordiska rådet talade
mot sommartiden, och han undrade
om jag inte hade sympatisörer här
i riksdagen. Jag kan då nämna att
bland de svenska delegaterna i Oslo
bland andra de bägge förste vice talmännen
i riksdagens båda kamrar röstade
på samma sätt som jag. Jag kan
också nämna att fru Sandström, som
kommer upp i talarstolen efter mig,
lade ned sin röst, vilket i detta fall givetvis
innebar att hon var tveksam.

Nu tycker jag inte att vi skall ta upp
en debatt om sommartidens vara eller
inte vara utan vad det gäller är den

Torsdagen den 11 december 1958

Nr B 15 193

Redagäreise från Nordiska rådets svenska delegation

principfråga, som herr Håstad tagit
upp. Han bär menat, att vi här i riksdagen
ungefär som stortinget gör skulle
kunna ta ställning till de olika frågorna
innan regeringen i sin tur tar ställning.

Såsom riksdagens ledamöter vet kan
Nordiska rådet ingenting hesluta, utan
Nordiska rådet rekommenderar regeringarna
att ta upp olika frågor till undersökning
för att se efter om det finns
möjlighet att så småningom framlägga
respektive förslag. Så blir det när det
gäller sommartiden, och så är det alltid.

De frågor som behandlas är i och
för sig ofta stora — det gäller särskilt
en sådan fråga som den om ekonomiskt
samarbete och tullunion här i Norden.
Jag kan ge herr Håstad rätt i att det
kunde vara av värde att riksdagen finge
diskutera dessa frågor och en del andra
var för sig — naturligtvis inte alla —
och ge till känna sin mening innan regeringen
tar ställning. Jag skall gärna
ge herr Håstad rätt i att detta vore
värdefullt.

De rekommendationer som Nordiska
rådet har antagit tillmätes självfallet
stor vikt, och under de sex år som Nordiska
rådet bär arbetat har rådets arbete
tillmätts allt större betydelse. Det
är självfallet att planerna på ett närmare
ekonomiskt samarbete mellan de nordiska
länderna måste ha stort intresse
för hela vårt ekonomiska liv, och det
vore säkerligen värdefullt, om de nordiska
länderna kunde uppträda enigt
inför förhandlingarna i Paris om den
europeiska marknaden.

Jag har alltså, herr talman, ingenting
att erinra emot herr Håstads tankegång.
Måhända kan man göra så, att de olika
delarna av rapporten remitteras till de
olika utskotten och att det sedan arrangeras
debatter här om de frågor som
har särskilt stor vikt. .lag tror som sagt
att det kan vara av värde att ta fasta på
en sådan tanke.

Herr BKAOONIER (h):

Herr talman! .lag skall inte förlänga
debatten så mycket.

De konstitutionella problemen framstår
oftast som ganska likgiltiga bär i
riksdagen. Jag gjorde nyss den reflexionen:
Tänk om inte Elis Håstad hade
verkat i denna kammare så som han
har gjort under många år! Hur många
betydelsefulla debatter skulle vi inte ha
saknat här! Många gånger har man kanske
ryckt på axlarna när Elis Håstad
bär tagit till orda i någon konstitutionell
fråga, som har tett sig tämligen
likgiltig, men ser man frågorna i historiskt
perspektiv, måste envar som har
studerat riksdagens förhållande till utrikespolitiken
säga, att det är centrala
problem som han har tagit upp.

Den som har läst ett nyutkommet arbete
av doktor Henrik Olsson om utrikesnämnden
häpnar över att inte ett
förhållande som han där påvisar har
påtalats i den svenska riksdagen. Det
är en grundlig utredning, som Henrik
Olsson bär gjort och som bär publicerats
för två månader sedan. Han påvisar
där, att riksdagen hela tiden har skjutit
behandlingen av många centrala frågor
till en oviss framtid.

Herr Bengtsson i Halmstad talade om
att vi har full frihet att ta upp en debatt
i denna centrala fråga, men när skulle
den komina? Skulle den ha kommit i går
natt, såsom herr Håstad frågade?

Detta är ett område som i hög grad
gäller utrikesutskottet och inget annat
utskott. När man läser sammanfattningen
av generaldebatten, finner man att
det främst var Nordens ställning i det
internationella arbetet som där berördes,
och vilket utskott skulle ta upp den
frågan om inte utrikesutskottet? Här
gäller det Sveriges ställning i den internationella
politiken, och den frågan kan
väl inte tas upp av något av lagutskotten
eller av konstitutionsutskottet.

När man känner till vilka motsättningar
det finns mellan Nordens stater
i fråga om den gemensamma marknaden,
motsättningar som kom fram senast
i Oslo trots att det Ibland lädes ut dimridåer
för att dölja dem, är det uppenbart
att den svenska riksdagen måste

13 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr It 15

194 Nr B15 Torsdagen den 11 december 1958

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

säga sin mening. Varje annat parlament
i världen skulle ha funnit detta riktigt.
Det är inte nog med en rekommendation
till regeringen. Det är inte regeringen
som skall ta ställning för riksdagens
räkning när det gäller de absolut
avgörande frågorna. Det finns väl
ingen ledamot i denna kammare, som
inte i närvarande stund inser det, och
det framgick också av interpellationsdebatten
om frihandelsområdet.

Men därtill, herr talman, är det faktiskt
så, att beträffande många frågor,
där vi vill ha en utredning, hänvisar
man till att Nordiska rådet tagit upp
frågan. Man hänvisar t. ex. i frågan om
utlänningars rösträtt till att den är föremål
för behandling vid justitieministerkonferensen
i Nordiska rådet. Vi väntar
oss att frågan skall komma upp i den
svenska riksdagen med anledning av en
rapport därifrån, och så får vi plötsligt
reda på att saken inte längre är aktuell
i Nordiska rådet. Hur skall det bli med
lagstiftningsarbetet i den svenska riksdagen,
om vi utgår från så felaktiga
förutsättningar?

Om man anlägger historiskt perspektiv,
så tror jag att herr Håstads inlägg
kommer att visa sig vara ett betydelsefullt
inlägg i den konstitutionella debatt,
som syftar till att göra den svenska
riksdagen mera medveten om sina plikter,
framför allt i en tid då överallt i
världen parlamentens makt beskurits
för regeringsmaktens expansion, vilket
förr eller senare kommer att medföra
att folkrepresentationen blir en ganska
obetydlig faktor i den demokratiska
styrelseformen, kanske undanträngd av
stora organisationer. Vi skulle därmed
hamna i en utveckling som vi alla skulle
beklaga. Den som följt den konstitutionella
debatten under de senaste årtiondena
vet vad herrar som Elis Håstad,
Nils Herlitz och andra betytt för att
hävda den svenska riksdagens bestämmanderätt.

Det förvånar mig att en av utrikesfrågor
så ytterligt intresserad man som

herr Bengtsson i Halmstad inte inser,
att det hade varit av värde om utrikesutskottet
hade uttalat sig om den generaldebatt
i Nordiska rådet, som berör så
väsentliga problem som det här är fråga
om. Jag hoppas verkligen, att den svenska
riksdagen nästa år får betydligt
bättre tillfälle att diskutera dessa centrala
och väsentliga problem än vad fallet
varit i höst.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Efter vad som sagts här
kan det kanske anses onödigt att jag tar
till orda. I anslutning till vad herr
Braconier och herr Håstad sade skulle
jag emellertid vilja påpeka, att det står
alla ledamöter i denna kammare fritt
att diskutera frågor som ligger inom
ramen för vad Nordiska rådet har att
handlägga eller har handlagt.

Jag har svårt att förstå vad herr Håstad
menar med en »organiserad debatt»
och att utskottet skulle organisera en
sådan. Interpellationsinstitutet finns tillgängligt,
och var och en som vill kan
ställa frågor, som regeringen alltså har
att besvara. Regeringen är ju närvarande
i Nordiska rådet. Vid en sådan debatt
skulle också andra delegater kunna
yttra sig.

Vidare finns det möjlighet att som nu
ta upp en debatt vid handläggningen
av rapporten. Nu har debatten rört sig
mera om handläggningen av rapporten
än om innehållet.

Slutligen kan också frågor av denna
art tas upp och diskuteras i den allmänna
remissdebatten.

Nordiska rådet är ingen beslutande
församling. Nordiska rådet skall enligt
statuterna endast komma med rekommendationer.
Rekommendationerna skall
ställas till regeringarna. Regeringarna
är inte bundna av dessa rekommendationer
men gör utredningar och undersökningar,
huruvida man kan komma
någon vart i rekommendationernas
syfte. Rekommendationerna går ut på
samarbete mellan de nordiska länderna

Torsdagen den 11 december 1958

Nr B 15

195

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

och berör inte de enskilda ländernas
handläggning av frågorna.

Här har sagts, att det ibland hänt, att
Nordiska rådet låtit någon fråga falla.
Det beror väl då på att man funnit, att
ett organiserat samarbete på just det
området inte kan ske inom Nordiska
rådets ram, vadan alltså denna fråga
får behandlas inom varje land för sig,
i den mån det anses nödvändigt att man
där handlägger den på något sätt.

Jag tror att man i någon mån har
missuppfattat Nordiska rådets betydelse
och möjligheter inom ramen för
dess regler och statuter, om man menar
att varje fråga, som tas upp i Nordiska
rådet för undersökning av vilket samarbete
man kan ha i frågan, skall realbehandlas
av riksdagen redan innan
regeringen tagit ställning. Om en rekommendation
skulle leda till att regeringarna
vill vidta några åtgärder, måste
ju för en konfirmering av dessa åtgärder
ärendet slutligen behandlas i vederbörande
parlament, och då kommer alltså
den verkliga sakbehandlingen. Om regeringarna
rekognoscerar och finner att
på det eller det området kan man inte
komma så långt eller om man tillsätter
en utredning som framlägger ett förslag
som sedan behandlas i Nordiska
rådet och man inte där kan komma
överens, ja, då har ju frågan fallit i
vad avser samarbete inom Nordiska rå det.

Är frågan då av sådan vikt för det
enskilda landet, att man anser att den
bör lösas isolerad där, så har landets
parlament att ta ställning till den som
en rent intern fråga.

Herr HÅSTAD (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av fru Sandströms
första fråga, som avsåg vad jag egentligen
menat med att »organisera en debatt».

Jag vill först understryka, att iiven
jag betraktar det som självfallet, att
var och en har rätt att öppna vilken
debatt som helst med anledning av den -

na berättelse. Men vi vet erfarenhetsmässigt
att sådana debatter inte ger
mycket. För att en verklig debatt skall
komma till stånd måste den vara tillkännagiven
i förväg. Om en av de 231
ledamöter som finns i denna kammare
plötsligt tar upp ett specialproblem, som
inte på något sätt är angivet i förväg,
hur många av kammarens ledamöter
skulle då vara beredda att omedelbart
ge sig in härpå och tillkännage sin mening
i frågan? Alla sådana plötsliga debatter
är enligt min mening värdelösa.

Sedan sade fru Sandström, att vi ju
kan ta upp frågan om Nordiska rådet
i remissdebatten. Ja, fru Sandström har
varit med i riksdagen ungefär lika länge
som jag, och hon vet därför mycket bra
vad en remissdebatt är. Det är partiledarnas
stora dag — och det bör den
vara. Om någon av oss andra då skulle
stiga upp och — mitt i vintern — tala
t. ex. om sommartid, så skulle ingen
människa lyssna. Då är alla upptagna
av partiledarnas halvannan timme långa
replikronder, som ju då kommer med
tre—fyra timmars mellanrum. Om man
över huvud taget vill smussla undan en
fråga, som i sak kan vara av stort värde
men som inte framföres av partiledarna,
så skall man göra det under remissdebatten.

Här har det gjorts ett avsiktligt försök
att få till stånd en debatt om Norden
i anslutning till Nordiska rådets
rapport. Det har gjorts på grund av de
hittillsvarande nedslående erfarenheterna
av enskilda ledamöters försök att
ta upp en dylik debatt vid de tillfällen
som fru Sandström talade om.

Jag vill emellertid än en gång betona,
att jag inte menar att utrikesutskottet
skall pröva alla rekommendationer och
resolutioner som kommer från Nordiska
rådet. Men om man i utskottet har något
särskilt på hjärtat, positivt eller negativt,
så bör utskottet utnyttja tillfället.

I det sammanhanget vill jag säga till
fru Sandström, alt det blir en helt annan
sak om utskottet gör vissa vägle -

196 Nr B15 Torsdagen den 11 december 1958

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

dande uttalanden, så att ledamöterna i
förväg får sin uppmärksamhet fästad på
en fråga. Då föreligger helt andra förutsättningar
för att få en debatt till
stånd. Det är för övrigt inte lätt att på
basis av den under varje punkt kortfattade
rapporten från Nordiska rådet
börja diskutera t. ex. tullunionen. Därför
fordras en ledning, och det hade vi
kanske kunnat få, om utskottsmajoriteten
hade gått med på ett uppskov med
frågan och sedan givit sig tid att grunda
över problemställningarna.

Därmed tror jag att jag i stort sett har
angivit för fru Sandström, hur jag ser
på detta spörsmål om Nordiska rådets
ställning. Det kan inte vara utskottets
uppgift att blott skicka berättelsen från
Nordiska rådet vidare som en vanlig
postförsändelse, utan det är dess plikt att
i förekommande fall ingå på en realprövning.
Men denna vilja till realprövning
har jag inte sett ett spår av under
de två år, som jag deltagit i utrikesutskottets
behandling av dessa rapporter.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Håstad använde
ordet »resolutioner» i stället för »rekommendationer».
Det är en väsentlig
skillnad på de båda begreppen.

Om utrikesutskottet handlägger Nordiska
rådets rapport och sätter sig in i
frågorna, så bör utskottets ledamöter
också kunna svara på de frågor som
framställes vid behandlingen här i
kammaren. Den möjligheten har tydligen
herr Håstad inte tänkt på att man
kan utnyttja.

Låt mig ta ett konkret exempel. Antag
att herr Håstad här får stöd för sin
uppfattning och att vi sålunda får en
stor debatt i en speciell fråga, vilken är
innesluten i någon rekommendation till
regeringarna. Låt oss säga, att det gäller
en undersökning av möjligheterna
att nå en gemensam lösning av en fråga,
så att vi i de nordiska länderna får
någorlunda likartade förhållanden på
ett visst område. Antag vidare att den

svenska riksdagen på detta stadium säger
att förslaget är dumt och att riksdagen
därför inte vill biträda det. Skall
då den svenska regeringen meddela de
övriga nordiska regeringarna, att vi tyvärr
inte kan behandla ärendet vidare,
därför att riksdagen inte vill vara med
om det. Regeringen skulle därmed anmäla,
att man för sin del inte kan medverka
till ett nordiskt samarbete i frågan.

Jag hyser den allra största respekt för
herr Håstad både som professor och
som kammarledamot, men — förlåt att
jag säger det — jag förstår inte att herr
Håstad inte inser att en sådan inställning
är att sätta en käpp i hjulet för
det gemensamma nordiska arbetet. Det
gäller ju här uteslutande sådana områden,
där vi är ense om att försöka åstadkomma
någonting gemensamt och där
vi inte skall lösa realfrågor si eller så i
respektive länder. När något samarbete
inte kan komma till stånd i en fråga,
så faller den ju. Men om den skall falla
i förväg på grund av en debatt här i
kammaren, så vet jag faktiskt inte vad
vad som menas med nordiskt samarbete.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall ta upp det
exempel som fru Sandström valde. Antag
att vi läser i rapporten om en rekommendation,
som den svenska riksdagen
anser vara dum — jag tror att
fru Sandström använde det ordet. Ja,
om vi här har den uppfattningen, skall
vi då inte också uttala den? Vad är det
för mening i att riksdagen underlåter
att ge sin uppfattning till känna och låter
en utredning fortgå, om vi alla vet
att frågan sedan kommer att avvisas,
därför att riksdagen har en bestämd
mening om den? Inte kan väl Nordiska
rådets svenska delegater frånta riksdagen
dess självklara rätt att säga sin
mening i vilken fråga som helst, även
om den är under behandling i Nordiska
rådet! Det är väl inte tänkbart.

Till sist vill jag säga, att jag givetvis

Torsdagen den 11 december 1958

Nr B 15

197

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

inte har tagit upp denna debatt för att
få ett tillfälle att sätta käppar i hjulet
för det nordiska samarbetet; tvärtom
har jag gjort det för att främja detta
samarbete.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Håstad sade att
vi under en debatt här i kammaren kan
finna en rekommendation dum — jag
kanske använde det ordet — och att vi
väl då borde avstyra vidare behandling.
Men det händer ju ofta att vi här i
kammaren antar utskottsutlåtanden, i
vilka det rekommenderas en utredning
i en viss fråga, och det gör vi trots att
många ledamöter redan på det stadiet
kanske anser, att det inte är någonting
att utreda och att förslaget är dumt. Vi
motsätter oss ändå inte en utredning.
Och när sedan ärendet efter utredning
kommer tillbaka till kammaren via en
proposition, med hela det remissförfarande
som ingår däri, först då tar kammaren
ställning till sakfrågan.

På samma sätt är det med Nordiska
rådets rekommendationer: regeringarna
gör rekognosceringar, undersökningar
o. s. v. Blir det då något resultat av det
hela, förelägges det respektive parlament
till sakbehandling. År det inte,
herr Håstad, att gå litet i förväg att redan
på ett så tidigt stadium hinda regeringar
och delegater — ty jag anser
att det är att binda dem, om man först
skall höra efter hur parlamenten ser
på saken och sedan avbryta arbetet
om de inte anser rekommendationen
riktig. Allt som ligger inom parlamentets
område kommer förr eller senare
upp i parlamentet. Då får man behandla
förslagen och bifalla eller avslå dem,
och då ser man ju hur saken ställer sig.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! .lag vill ställa en fråga
till fru Sandström. Hon säger att alla
ärenden kommer till respektive parlament.
Ja, men när kommer den folkrättsliga
innebörden av fiskerigränser -

na och Islands ställningstagande upp
till behandling i svenska riksdagen? När
får vi veta hur de nordiska länderna
ställt sig till frågan om tullunionen?
Herr Ohlin uttryckte häromdagen sitt
beklagande över att riksdagen inte fått
klara informationer rörande dessa centrala
problem. Här är en rad frågor
som tagits upp i generaldebatten. Fru
Sandström säger att en sakdebatt skulle
sätta en käpp i hjulet, men avsikten är
ju tvärtom att stimulera debatten om
dessa förhållanden.

Vad har vi fått veta om vilka upplysningar
utskottet begärt? Utskottet
har väl begärt upplysningar i frågor
som ligger inom dess kompetensområde?
Skall inte riksdagen få reda på vad
utrikesutskottet begärt för upplysningar,
när den anser informationerna otillräckliga? Vi

diskuterar ju inte här i kammaren
några stora folkrättsliga problem.
Om de kommer upp, är det kanske en
eller ett par ledamöter närvarande.
Frågan om fiskerigränserna och fiskarnas
rättigheter måste väl vara mycket
central. Och frågan om havens frihet
och luftgränserna är problem som vi
måste ta ställning till. Vi måste höra
om riksdagen står bakom Nordiska rådets
rekommendationer. Det är ju inte
så säkert, att riksdagen i alla frågor
följer t. ex. utskottens rekommendationer.
För 14 dagar sedan avslog ju
kammaren med 50 röster ett nästan enhälligt
utskotts hemställan. Det är inte
säkert, att Nordiska rådets rekommendationer
är mera representativa för
riksdagens mening än ett utskotts rekommendationer
i fråga om en proposition.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag tycker att debatten
har blivit förvirrad ett tag. Fru Sandström
vill bestrida vår rätt alt hysa en
mening om de frågor som Nordiska rådet
behandlar. Även om vi skulle ha en
mening, skulle vi tydligen inte yppa den

198 Nr B15 Torsdagen den 11 december 1958

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

förrän frågan förelägges riksdagen i
definitivt skick. Det är en filosofi, som
är mig fullständigt främmande och som
inte kan ha något som helst stöd i någon
urkund eller författning.

Nordiska rådet är endast en delegation,
utsedd av riksdagen. Den svenska
riksdagen har inte avhänt sig någon
myndighet i och med tillkomsten av
Nordiska rådet. Riksdagen har enligt
min mening naturligtvis inte bara rätt
utan också skyldighet att vara intresserad
av de frågor, som Nordiska rådet
för upp på föredragningslistan och om
vilka det samlat sig till rekommendationer.

Vad vårt svenska utredningsväsende
beträffar tillkännager vi alla genom inlägg
eller votering vår mening om en
motion med begäran om utredning
kommer. Några är för, andra är mot,
men allt redovisas, både majoritetens
och minoritetens skäl. Om det också
skulle finnas blott en liten minoritet i
riksdagen, som har en avvikande mening
från den ståndpunkt som Nordiska
rådet intagit, är det av intresse att
även detta blir redovisat för regeringen.
Det kan vara rent av mycket nyttigt,
att denna avvikande mening kommer
fram på ett förberedande stadium
i stället för senare.

Därför måste jag än en gång säga, att
jag inte kan tänka mig att fru Sandström
verkligen vill bestrida vår rätt att
i alla avseenden yttra oss även om Nordiska
rådets rekommendationer.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Håstad, den
rätten bestrider jag inte. Ingen kan påstå
att jag har gjort det. Här kan vi
diskutera och debattera precis vad vi
vill, den saken är klar. Men om jag
fattat herr Håstad rätt, så menade han
att utskottet borde ha gjort något bestämt
uttalande, kanske då också åtföljt
av reservationer, vilket gjort att vi skulle
ha röstat och fattat beslut i ena eller
andra riktningen om ett eller annat ut -

talande. I så fall ställer sig frågan litet
annorlunda. Om man vill utnyttja den
obegränsade rätten till debatt, som jag
inte bestrider ett ögonblick, så tycker
jag att herr Braconier, som undrar vad
utskottet har fått för ytterligare upplysningar,
borde be utskottets talesman
om en redogörelse därom. Det finns
inget som hindrar herr Braconier från
att göra detta.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Herr Braconier sade,
att man skall se frågorna i deras historiska
perspektiv, och det är förvisso i
många sammanhang en mycket fruktbar
metod att försöka göra så. Men Nordiska
rådets historiska perspektiv är
inte särskilt långt. Nordiska rådet är
såsom jag har uppfattat det alltjämt
ett experiment i form av ett parlamentariskt
inslag i det nordiska samarbetet.

Det är beklagligt att professor Herlitz
inte är här i dag. Han lade ju ner mycket
arbete på att försöka utforma en
arbetslinje för Nordiska rådet, avsedd
att öppna en väg framåt, naturligtvis
under den uppenbara förutsättningen,
att detta inte var något slutgiltigt och
färdigt organ utan att man skulle lära
av erfarenheten. Att ingen bestrider
rätten att diskutera är självklart. Det
behöver vi väl inte tvista om.

Men Nordiska rådets konstitution förutser
ju, att de nordiska folkrepresentationerna
väljer ett antal medlemmar
i rådet, och man räknar med att dessa
medlemmar skall vara någorlunda representativa
personer inom sina respektive
partier. När dessa representanter
från samtliga nordiska länder träffas,
bör de kunna ge åtminstone en
viss garanti för att det i de olika länderna
finns intresse för att ta upp en
fråga, undersöka den och försöka föra
den vidare.

För att undvika kompetenskonflikter
fick ju Nordiska rådet ingen bestämmanderätt.
Man kunde över huvud taget
inte tänka sig en sådan ändring av de

Torsdagen den 11 december 1958 Nr B15 199

Förbättrade inkomstförhållanden för distriktsveterinärer m. m.

nordiska ländernas författningar, att
rådet på något sätt övertoge parlamentens
roll. Nordiska rådet blev ett diskussionsforum.
På det förberedande stadiet
hade man, om jag nu fattat saken
rätt, Europarådet som ett i viss mån
avskräckande exempel i tankarna, i det
regeringarna där i hög grad är avskurna
från arbetet. I Nordiska rådet ville
man ha kontakt även med regeringarna,
så mycket hellre som det på regeringsplanet
har drivits ett nordiskt samarbete
under lång tid innan Nordiska rådet
kom till.

Fördenskull beslöt man sig för den
metoden, att Nordiska rådet antar rekommendationer,
som lämnas till samtliga
regeringar, vilka man ber utreda
och eventuellt lägga fram förslag i de
frågor, som Nordiska rådet har tagit
upp till behandling.

Det är som sagt självklart, att man
i anslutning till en rapport från Nordiska
rådet och i andra sammanhang
kan ta upp de nordiska frågorna till
debatt, men jag tror att det åtminstone
på nuvarande utvecklingsstadium inte
skulle vara till någon fördel, om dessa
debatter ledde fram till något slutgiltigt
ståndpunktstagande på förhand. Ty
om Danmarks, Islands, Norges, Finlands
och Sveriges folkrepresentationer
skall ta upp dessa förhandsdiskussioner
och säga sin oförgripliga mening,
innan allt material ligger på bordet,
undrar jag om man över huvud taget
får något resultat av Nordiska rådets
verksamhet.

Den största för att inte säga den enda
riktigt stora fråga, som Nordiska rådet
sysslat med, är ju frågan om det ekonomiska
samarbetet. Där har vi ju fått
upplysningar på olika vägar i olika
sammanhang. Det är ju en mycket stor
fråga, och den är därför föremål för en
allmän debatt.

Herr talman! Jag vill inte göra något
kategoriskt uttalande, och jag är ingen
fackman i statskunskap. Jag var med
och lyssnade i Nordiska rådet när det

kom till, och jag har velat göra dessa
reflexioner. Jag tror att man inte bör
ha alltför bråttom att låsa fast den ena
eller andra principen, ty vi befinner oss
alltjämt på ett experimentstadium. Jag
kommer ihåg från 1930-talet, då en stor
samväldeskonferens ägde rum i England,
hur den dåvarande konservative
premiärministern höll ett anförande, i
vilket han sade att »om vi definierar
författningen, så spricker samväldet».
Med Nordiska rådet förehåller det sig
nog också på det sättet, att vi inte skall
ha för bråttom med att pressa fram
fasta definitioner.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Förbättrade inkomstförhållanden för
distriktsveterinärer m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förbättrade inkomstförhållanden
för distriktsveterinärer
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr B 54 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 24 oktober 1958, föreslagit
riksdagen att dels godkänna i
statsrådsprotokollet redovisad förhandlingsöverenskommelse
angående förbättrade
inkomstförhållanden för distriktsveterinärer,
dels antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneförordning den 31 maj 1957 (nr
228), dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t
att i anslutning till överenskommelsen
meddela föreskrifter om förhöjning av
gällande totallönebelopp för distriktsveterinärer.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr Gustafsson
i Byske in. fl. (I: B 212) och den

200 Nr B 15

Torsdagen den 11 december 1958

Förbättrade rnkomstförbållanden för distriktsveterinärer ro. ro.

andra inom andra kammaren av herr
Bf&rkänge (II: B 276)'', i vilka motioner
hemställts att riksdagen vid behandling
av propositionen nr B 54 måtte dels besluta
att kostnaderna för veterinärs inställelse
och resa till den del de avsåge
avstånd utöver 3 mil från stationeringsorten
eller motsvarande plats skulle betalas
av statsverket i enlighet med vad
i motionerna anförts, dels på tilläggsstaf
anvisa härför erforderligt anslag
för innevarande budgetår, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag.
till härför erforderliga författningsändringar
och medelsanvisningar;

dels ock två likalydande motioner,
den ena inom första kammaren av herr
Robert Johansson rn. fl. (I: B 213) och
den andra inom andra kammaren av
herr Wahrendorff m. fl. (II: B 277),
i vilka motioner hemställts att riksdagen
vid behandling av propositionen nr
B 54 måtte besluta att i skrivelse till
Kungi. Maj: t hemställa 1) att i den nya
prakfikfäxan stadgades skyldighet för
veterinären att till djurägaren utlämna
kvitto av det slag, som förordats i motionerna;
2) att vid kommande förhandlingar
angående distriktsveterinärers
arvoden in, m. även representanter
för djurägarnas organisationer, exempelvis
Riksförbundet Landsbygdens folk
och Sveriges lantbruksförbund, bereddes
tillfälle att deltaga; samt 3) att förslag
angående lindring av enskildas
kostnader för djursjukvård i enlighet
med vad i motionerna anförts måtte föreläggas
nästa års riksdag.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Knngl. Maj:fs förslag samt med avslag
å motionerna I:B213 och II: B 277, i
vad de avsåge skyldighet för veterinär
att till djurägare utlämna kvitto, godkänna
den i statsrådsprotokollet över
civiläranden för den 24 oktober 1958
redovisade överenskommelsen;

II. att riksdagen måtte antaga i statsrådsprotokollet
angivna förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och

3 §§ statens löneförordning den 31 maj
1957 (nr 228);

III. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i anslutning till överenskommelsen
meddela föreskrifter om
förhöjning av gällande totallönebelopp
för distriktsveterinärer;

IV. att motionerna 1:B213 och II: B
277, i vad de icke behandlats under I.,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att motionerna I:B212 och II: B
276 icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Pälsson, Larsson i Hedenäset
och Gustafsson i Kårby, vilka
ansett att viss del av utskottets utlåtande
bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse, samt att utskottet under I,
IV och V bort hemställa

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna I: B 213 och II: B 277, i vad
de avsåge skyldighet för veterinär att
till djurägare utlämna kvitto,

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att i den nya praktiktaxan stadgades
skyldighet för distriktsveterinär
att till djurägare utlämna kvitto av här
avsett slag,

b) i övrigt godkänna den i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den
24 oktober 1958 redovisade överenskommelsen; IV.

att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: B213 och II: B 277,
i vad de icke behandlats under I., i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa,

a) att vid kommande förhandlingar
angående distriktsveterinärernas löneförhållanden
även representanter för
djurägarnas organisationer bereddes tillfälle
att deltaga,

b) att förslag angående lindring av
enskildas kostnader för djursjukvård i
enlighet med vad i motionerna anförts
måtte föreläggas nästa års riksdag;

V. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I:B212 och II: B 276, i

Torsdagen den 11 december 1958

Nr B 15

201

Förbättrade inkomstförhållanden för distriktsveterinärer m. m.

skrivelse till Kungi. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Det råder enighet om
den inkomstförbättring åt distriktsveterinärerna,
som överenskommits vid
förhandlingarna och som föreslås i propositionen.
Meningsskiljaktigheterha
gäller detaljer och andra frågor i nära
anslutning till den träffade överenskommelsen.

Det kan kanske tyckas, att det inte
är så mycket att diskutera, huruvida
veterinären skall ha skyldighet att utlämna
kvitto eller endast skall ha att
erbjuda kvitto. I överenskommelsen ingår
bestämmelsen, att veterinären skall
erbjuda kvitto. Utskottsinajoriteten hänvisar
till detta och menar att det skulle
vara ett brott mot förhandlingsöverenskommelsen
att stadga skyldighet för
veterinären att utlämna kvitto. Ja, jag
håller också på förhandlingsöverenskommelsen,
men jag tror verkligen inte
att det skulle stöta på motstånd hos förhandlingsparterna,
om riksdagen uttalade
sig för den mera praktiska lösningen,
att veterinären skall ha skyldighet
att utlämna kvitto. Man har väl
i alla fall räknat med att det skall bli
praxis att kvitto skall lämnas. Det enklaste
är då att i praktiktaxan föreskriva,
att kvitto verkligen skall lämnas. Det
är främst av bokföringsmässiga skäl angeläget
att djurägaren erhåller kvitto
på sin betalning.

En annan tvistefråga, herr talman, iir
huruvida djurägarna skall vara representerade
vid kommande förhandlingar
angående distriktsveterinärernas löneförhållanden.
Förhandlingsgångcn har
nu varit att två parter, staten och distriktsveterinärernas
organisation, träffat
en överenskommelse, vars ekonomiska
konsekvenser i huvudsak drabbar
en tredje part, djurägaren. Det
finns, som nämnts, i detta fall ingen -

ting att erinra mot den överenskomna
inkomstförbättringen för distriktsveterinärerna.
Men det riktiga måste dock
vara, att djurägarna är representerade
vid dessa förhandlingar, som medför
ekonomiska konsekvenser för dem. En
lämplig företrädare för djurägarna vid
förhandlingarna skulle vara Jordbrukets
förhandlingsdelegation eller representanter
för denna. Utskottsinajoriteten
tycker att det räcker med att jordbruksdepartementet
fått vara med på ett hörn
vid förhandlingarna. Men det är inte
alltid som djurägarna finner jordbruksdepartementet
vara det lämpligaste sändebudet
i sådana sammanhang.

Veterinärtaxeutredningen lade fram
förslag angående lindring av enskildas
kostnader för djursjukvård samtidigt
som den föreslog ny praktiktaxa och
löneplansförbättringar för distriktsveterinärerna.
Det hade varit naturligt att
regeringen på samma sätt föreslagit
lindring av de enskildas kostnader för
djursjukvård samtidigt med att den nu
föreliggande propositionen om inkomstförbättringar
åt veterinärerna lämnades
till riksdagen. Det är att beklaga, att
så inte skett. Det är nu omöjligt för
riksdagen att ta upp frågan om de enskildas
djursjukvårdskostnader till behandling,
men det är angeläget att frågan
snarast löses. Djurägarna får ju genom
den nya praktiktaxan väsentligt
ökade kostnader. Det är nödvändigt att
proposition i denna fråga förelägges
nästa års riksdag.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som avgivits.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Med tanke på den föregående
debatten får man väl säga sig,
att i dag gäller förmodligen inte den
regel som gällde i natt, att man utom
talmannens tillstånd också måste ha
tillstånd av herr von Seth för att yttra
sig; något sådant tillstånd av herr von
Seth har jag i varje fall inte. För övrigt

202 Nr B15 Torsdagen den 11 december 1958

Förbättrade inkomstförhållanden för distriktsveterinärer m. m.

skall jag bara säga några ord med anledning
av de anmärkningar herr Wahrendorff
gjorde.

Hans anmärkningar avser inte uppgörelsen
som sådan utan tre detaljpunkter,
som tagits upp i reservationen.
Herr Wahrendorff tycks lägga största
vikten vid frågan, huruvida en veterinär
skall ha skyldighet att under alla förhållanden
lämna kvitto eller, enligt
överenskommelsen, vara skyldig att erbjuda
kvitto. Vid förhandlingarna har
diskuterats huruvida veterinären skall
lämna kvitto på anmaning, skall ha skyR
dighet att under alla förhållanden lämna
kvitto eller skall erbjuda kvitto. Man har
kommit överens om att veterinären skall
erbjuda kvitto.

Herr Wahrendorff invände, att detta
förfaringssätt skulle vara för besvärligt.
Men, herr Wahrendorff, är det så besvärligt?
Om veterinären erbjuder ett
kvitto, d. v. s. frågar om djurägaren vill
ha ett sådant, har denne bara att svara
ja — eller möjligen ja tack — och då
får han kvittot. Men om man skulle följa
reservanternas rekommendation kommer
man i en situation som är ohållbar.
Distriktsveterinärerna har nämligen
inte bara att sköta djur hos lantbrukare.
En stor del av deras arbetsuppgifter består
i att också plåstra om gamla kattor
och hundar, och deras ägare har av bokföringsskäl
inget intresse av något
kvitto, ty de får inte göra något avdrag
för en sådan behandling. Enligt herr
Wahrendorffs förslag skulle man emellertid
tvinga veterinärerna att skriva
kvitto för varje behandlad katt eller
hund! Det är ju så enkelt för djurägaren
att säga: Ja, jag vill ha ett kvitto. Det
är den linjen man har valt som den
bästa.

Den andra punkten gäller vilka som
skall vara representerade vid förhandlingarna.
Herr Wahrendorff anser, att
jordbrukets förhandlingsdelegation är
den part som egentligen skulle kallas,
från annat håll har föreslagits RLE och
från ett tredje håll Lantbruksförbundet.

Men det finns, herr Wahrendorff, andra
djurägarorganisationer -—- Brukshundsklubben
och Kennelklubben t. ex. Skall
vi peka ut vilka som skall vara repre-1
senterade? Utskottet har ansett att detta
är en förhandlingsfråga och att det bör
vara vederbörandes sak att då förhandlingar
pågår komma överens om vilka
som skall vara med. Vi anser inte att
frågan är av sådan angelägenhetsgrad,
att riksdagen skall frångå en princip
och peka ut vilka som skall deltaga i
förhandlingarna.

Den sista punkten som herr Wahrendorff
tog upp gällde avvägningen mellan
de fasta lönerna och den taxa, enligt
vilken djurägarna skall betala. De nuvarande
taxorna har gällt sedan 1952.
Man har gjort en undersökning inom
inte mindre än 49 distrikt och kommit
fram till att taxeökningen är 2,6 procent.
Det rör sig alltså om cirka 3 procent,
och då har vi inom utskottet ansett, att
det inte finns någon rimlig anledning
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
ny utredning redan till nästa års riksdag,
när denna taxa skall träda i kraft
den 1 januari 1959.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Punkten I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen i förevarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna II och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Torsdagen den 11 december 1958

Nr B 15 203

Punkten V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen i denna del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtande och memorial:

nr B 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse angående dels nedsättning
av räntebetalningarna på vissa
till Finland lämnade svenska statskrediter,
dels ock tillskapande av en kulturfond
jämte en i ämnet väckt motion,
och

nr B 107, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1958/59.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 8

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr B 133, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
dels av tilläggsprotokoll nr 10
till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en
europeisk betalningsunion, dels ock av
tilläggsprotokoll nr 2 till det europeiska
monetära avtalet den 5 augusti 1955,
in. m.; och

nr B134, i anledning av Kungl.
Maj:ts skrivelse med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation.

Härefter anmäldes och godkändes
statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr B126, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förbättrade
inkomstförhållanden för distriktsveterinärer
m. in.;

Avskedsord

nr B129, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland
träffad överenskommelse angående
dels nedsättning av räntebetalningarna
på vissa till Finland lämnade
svenska statskrediter, dels ock tillskapande
av en kulturfond; och

nr B 130, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1958/59.

Vidare anmäldes och godkändes
statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr B 128, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande dels av tilläggsprotokoll
nr 10 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående upprättande
av en europeisk betalningsunion,
dels ock av tilläggsprotokoll nr
2 till det europeiska monetära avtalet
den 5 augusti 1955, m. m., såvitt propositionen
avser anvisande av investeringsanslag
till kredit till Turkiet.

§ 9

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under B-riksdagen år 1958.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

§ 11

Avskedsord

Herr TALMANNEN yttrade:

Ärade kammarledamöter! Årets riksdagsarbete
har i mycket hög grad fått
sin prägel av den i april månad inträffade
upplösningen av andra kammaren
och de därpå följande nyvalen till andra
kammaren. För de enskilda ledamöterna
har arbetets uppdelning på tre i
stället för två perioder givetvis inneburit
betydande olägenheter. Kammaren
åtskildes i våras ungefär en månad
tidigare iin vanligt, men i gengiild måste
ledamöterna tillbringa själva högsommaren
— senare hälften av juni och

204 Nr B 15

Torsdagen den 11 december 1958

Avskedsord

hela juli månad — i huvudstaden, och
sedan tog arbetet för höstens kommunalval
omedelbart vid. Det är emellertid
en ringa men dock kompensation, att vi
nu står inför en avslutning, som äger
rum några dagar tidigare än vad som
brukar vara vanligt.

Riksdagsupplösningen och de under
året förrättade andrakammarvalen och
kommunalvalen har gjort att den politiska
debatten varit sällsynt livlig, både
inom och utom riksdagen.

Kungl. Maj:t har under året överlämnat
214 propositioner, 158 vid A-riksdagen
och 56 vid B-riksdagen. Inom
kammaren har väckts 834 motioner,
därav 278 vid B-riksdagen. I fråga om
såväl propositioner som motioner överstiger
antalet 1957 års motsvarande siffror.

Vid slutförandet av sitt arbete har
riksdagen, såsom fallet varit även under
de närmast föregående åren, haft
att iakttaga stor återhållsamhet och omsorg
beträffande den ekonomiska politiken.
Riksdagsdebatterna har självfallet
i mycket betydande utsträckning rört
sig om ekonomiska frågor, men även
andra ting har blivit grundligt belysta.

Vi kan med tillfredsställelse konstatera
att det befunnits möjligt att uppnå
samförståndslösningar i många och viktiga
frågor. De ärenden, i vilka kamrarna
stannat i skiljaktiga beslut, är
mycket få.

Det är givetvis vanskligt att söka ange
vilka av årets riksdagsbeslut som haft
och kommer att få den största betydelsen.
Under den första sessionen tilldrog
sig som bekant pensionsfrågan det ojämförligt
största intresset. Under sommarsessionen
fattades bland annat beslut i
bostadsfrågan och om ny tulltaxa, om
försvarets utformning på längre sikt
och om upprustning av universitet och
högskolor. Vid den fortsatta B-riksdagen
har beslut fattats om ny ärvdabalk
och om ny hälsovårdsstadga samt om
upphävande av kvarlåtenskapsskatten.
Vidare har frågan om krigsmaktens

fredsorganisation nu kunnat slutbehandlas.
Jordbrukets problem har utförligt
debatterats i kammaren under alla tre
sessionerna.

Antalet interpellationer och enkla
frågor har varit stort, och besvarandet
därav har särskilt under riksdagens
slutskede krävt en avsevärd del av kammarens
tid. Jag tillåter mig erinra om
önskvärdheten av att det intresse för
skilda företeelser i vårt samhälle, som
avspeglas i framställandet av spörsmål
till statsrådets ledamöter, också kommer
till uttryck i ett ökat deltagande i
de sammanträden, då svaren lämnas.

När vi nu åtskiljes, uttalar jag ett
tack till kammaren för visat förtroende
och överseende. Det är mig angeläget
att betyga min stora tacksamhet till
kammarens vice talmän, som under min
sjukdomstid fick bära en osedvanligt
stor del av presidiets arbetsbörda.

Kammarens sekreterare har, som vi
med deltagande erfarit, på grund av
svår ohälsa varit förhindrad att tjänstgöra
under senare delen av B-riksdagen.
Det är vår förhoppning att hans
hälsotillstånd snart skall kunna förbättras.

För det plikttrogna arbete, som utförts
av kanslipersonalen och övriga
hos kammaren anställda, framför jag
ett varmt tack.

Låt mig så slutligen till alla och envar
framföra en önskan om en god julhelg
och ett gott nytt år!

Ordet lämnades på begäran till

Herr HALLÉN (s), som anförde:

Herr talman! Det är mig ett kärt åliggande
att göra mig till tolk för hela
kammarens känsla i detta ögonblick, då
vi uttalar vår tacksamhet för den omsorg
och den oväld varmed talmannen
ryktat sitt höga värv. Vi minns allesammans
hur talmannen drabbades av
ohälsa av allvarlig art och hur han fick
genomgå en prövande tid. Det var därför
med verklig glädje vi såg talman -

Torsdagen den 11 december 1958

Nr B 15 205

nen återtaga sin plats i presidiet vid
denna sessions början och att han gjorde
det med uppenbart återvändande
hälsa. Nu önskar vi honom en jul med
vila och ro, och jag säger rent ut: Må
det ske utan tanke på det prövande arbete
som väntar nästa år. Kammaren
vill känna omvårdnad om sin talman, i
vilken den ser en värdefull tillgång för
kammarens arbete.

Till de övriga kamraterna vill jag
säga några ord. Vi nalkas åter en jul,
som för varje år får alltmer av tidens
rastlösa tempo över sig. Reklamen blir
allt högljuddare och omåttligare. Jag
såg häromdagen ett av John Bauers julkort
med en anskrämlig jätte, som sökte
mata en liten älva med en sked, lämpad
för en jättes mun. Skeden var rågad
med gröt, som han ville tvinga i den
lilla älvan. Det var på sitt sätt en dråplig
illustration till tidens välmenande
sätt att låta våra barn nästan försvinna
i julpresenternas och julsensationernas
väldiga ymnighetshorn, vilket
kanske kan äventyra många barns omedelbarhet.

Men sådant hör till utanverken, som
vi inte här skall syssla med. Inom några
dagar skall vi fira Fridsfurstens
högtid. Vi vet att många bittra röster
förkunnar att tiden lämpar sig föga för
dylika verklighetsfrämmande drömmerier.
Men tiden sörjer nog för att de blir
ställda på inknappning. Vi vet fuller
väl att i stället för »herdarne som i
densamma ängden höllo vakt om natten
över sin hjord», rör sig nu i tiden tysta
beväpnade män nattetid över Betlehemsslätten,
och i stället för evangelieförfattarens
vingade gestalter i skyn

Avskedsord

flyger de grå fåglarna med sin dödande
last. I gränderna rör sig spioner och
agenter för rivaliserande stater och
FN:s maktlösa observatörer.

Det är egentligen en dyster bild, som
vi inte kan undgå att observera, då vi
går att fira jul, men vi låter inte vårt
mod slås ned. Någon, som besökt vår
värld, har gett oss grundritningen till
ett fridens och broderskapets rike. Vår
innersta instinkt säger oss, att rätt och
rättfärdighet är en effektivare grund att
bygga livet på än stål och betong och vapen
och att sanningen har en dynamisk
sprängkraft, mot vilken all världens
atombomber väger intet. Och dessa rättfärdighetens
och brödrasinnets krafter
förgås icke, de leva i evighet. Det är
med dem som med solstrålen: den kan
för stunden fördunklas av granaterna
och deras stoft, men den kan aldrig förintas.
Vi tror inte på mirakler och under.
De goda krafternas genombrott
sker inte i dag, inte i morgon, sekler
kan förbidas i längtan. Men ständigt
växer redskapen för det heliga budet
om broderskap, och järnridåer kommer
att vackla och brista en gång i tiden.
Vi säger inte att det ljusnar till en
strålande dag, men för varje jul, som
vi ger oss hän åt den heliga synen, grånar
det ur mörkret till en strimma av
ljus. Med den synen för våra ögon kan
vi sannerligen allesammans fira en god
jul, och för en önskan härom har jag
gjort mig till tolk.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.12.

In fidem

Sune K. Johansson

206 Nr B 15

Torsdagen den 18 december 1958

Torsdagen den 18 december

Kl. 12.00

§ 1

Justerades protokollen för den 8, den 9, den 10 och den 11 innevarande december
samt för detta sammanträde.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.02.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 58
810999