Tisdagen den 9 december (Riksdagens protokoll 1952:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

ANDRA KAMMAREN

6—16 december.

Nr 31

Debatter m. m.

Tisdagen den 9 december.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Nihlfors ang. en översyn av gällande bestämmelser om sammanräkning
av röster vid val till riksdagens andra kammare .. 5

Fröken Wetterström ang. redogörelse för möjligheterna att utnyttja

truppförbands sjukhus för viss civil sjukvård .............. 8

Herr Wedén ang. tillämpningen av bestämmelserna om statsbidrag
till skollovskolonier.................................... 12

Onsdagen den 10 december.

Svar på fråga av fröken Wetterström ang. utredningen rörande arbete

på s. k. obekväm arbetstid................................ 21

Svar på interpellation av herr Mårtensson i Smedstorp i anledning av
den förlust av vissa ekonomiska förmåner, som uppstått för förrådsvaktmästare,
vilka överförts från civilmilitär till civil stat .... 22

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation
av herr Kyling ang. tillsättningen av tjänster, som uppflyttats
i högre lönegrad.................................. 24

Lönegradsplaceringen för viss biträdespersonal.................. 74

Studiehjälpen vid läroverken m. m........................... 75

Statligt stöd åt konstnärligt inriktad film ...................... 78

Bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark .................. 79

Riksbankens organisation .................................. 87

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 10 december.

Första lagutskottets utlåtande nr 32, ang. ändrad lydelse av rättegångsbalken
.............................................. 24

1-—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 31.

Nr 31.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 230, ang. lönegradsplaceringen för vissa

tjänster m. m......................................... 24

— nr 231, ang. lönegradsplacering för viss biträdespersonal m. m. .. 74

— nr 232, ang. ändringar i tjänste- och familjepensionsreglementen 75

— nr 233, ang. ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente

m. m................................................. 75

— nr 224, ang. studiehjälpen vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
.............................................. 75

— nr 225, ang. statligt stöd åt konstnärligt inriktad film ........ 78

— nr 226, ang. ungdomsvården m. m......................... 79

— nr 227, ang. förstärkning av vissa väganslag m. m........... 79

— nr 228, ang. förstatligande av Askersund—Skyllberg—Lerbäcks

järnväg m. m......................................... 79

— nr 229, ang. bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark...... 79

Bankoutskottets utlåtande nr 35, ang. riksbankens organisation .... 87

— memorial nr 36, ang. instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott
............................................ 94

Jordbruksutskottets utlåtande nr 55, ang. lånegaranti för inköp av bostadsfastighet,
som tillskapas i samband med jordbrukets yttre
rationalisering ........................................ 95

— nr 56, ang. höjning av bidraget till renskötande lapp för uppförande
av bostadsbyggnad................................ 95

— nr 57, ang. bestånden av lax och ål........................ 95

Lördagen den 6 december 1952.

Nr 31.

Lördagen den 6 december.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 29
nästlidna november.

§ 2.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 427, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea;

nr 428, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen in. m., i vad propositionen
avser uppförande av centralblock
vid lasarettet i Lund;

nr 429, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser rörande statsbidrag
till enskild väghållning;

nr 430, i anledning av väckt motion
angående vissa frågor om statsbidrag
till väg- och gatuhållning i städer och
stadsliknande samhällen; och

nr 431, i anledning av väckta motioner
om förbättring av samfärdselförbindelserna
i viss del av Norrbottens
län; samt

från första lagutskottet nr 426, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig,
m. in.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående studiehjälpsverksamhetcn
vid de allmänna läroverken
in. fl. läroanstalter jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 225, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande statligt stöd
åt konstnärligt inriktad svensk spelfilmsproduktion; nr

226, i anledning av väckta motioner
angående dels utredning om utbildning
i praktisk psykologi, dels ock
översyn av föreliggande utredningsmaterial
beträffande den framtida ungdomsvården
m. m.;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förstärkning av
vissa väganslag m. m.;

nr 228, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande förstatligande
av Askersund—Skvllberg—Lerbäcks
järnväg m. m.;

nr 229, i anledning av väckta motioner
angående anordnande av en direktförbindelse
i form av bro eller tunnel
mellan Sverige och Danmark;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. in. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i vissa tjänste- och familjepensionsreglementen;
och

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
m. in.;

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

35, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning rörande riksbankens
organisation efter utgången av
1952, in. nu; och

nr 36, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

Nr 31.

Tisdagen den 9 december 1952.

första lagutskottets utlåtande nr 32,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 kap. 3 § och 4 kap. 3 §
rättegångsbalken; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 55, med anledning av väckta motioner
angående lånegaranti för inköp
av bostadsfastighet, som tillskapas i
samband med jordbrukets yttre rationalisering; nr

56, med anledning av väckt motion
om höjning av bidraget till renskötande
lapp för uppförande av bostadsbyggnad;
och

nr 57, med anledning av väckt motion
om åtgärder för bibehållande och
förbättrande av bestånden av lax och
ål i svenska fiskevatten.

§ 4.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande

motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 252, med förslag till
förordning ang&ende upphävande av
förordningen den 14 december 1951
(nr 795) med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt,
in. m., nämligen

nr 708 av herr Kollberg; och
nr 709 av herr Hjulmarson in. fl.

Dessa motioner hänvisades omedelbart
till bevillningsutskottet.

§ 5.

.1 usterades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 9 december.

Kl. 4 cm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 2 och
den 3 innevarande december.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:

Till Riksdagens andra kammare,
Stockholm.

Med stöd av bifogat läkarintyg får
jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet från och med
den 9 dec. till innevarande års riksdags
slut.

Olofström den 8 december 1952.

Eric Karlsson
Olofström.

Riksdagsman Eric Karlsson, Olofström,
har i dag intagits på Karlshamns
lasaretts kir. avd. för operation av vattenbråck
(livdrocele sin.). Han kan
därigenom förutses bliva oförmögen att
deltaga i riksdagsarbetet under en tid
av minst 14 dagar från dato.

Karlshamn den 8 december 1952.

K. Lauritzen

t. f. lasarettsläkare kir. avd.

Karlshamns lasarett.

Statsrådet Gunnar Hedlund är på
grund av ögonsjukdom (iritis ac. oc.
sin.) förhindrad arbeta under tiden
8/12 minst t. o. m. 12/12 1952, vilket härmed
intygas.

Sthlm den 5 december 1952.

G. Karpe.

Tisdagen den 9 december 1952.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. en översyn av gällande bestämmelser om sammanräkning
av röster vid val till riksdagens andra kammare.

Kammaren beviljade herrar Karlsson
i Olofström och Hedlund i Rådom ledighet
från riksdagsgöromålen, herr Karlsson
tills vidare fr. o. in. den 9 december
och herr Hedlund under tiden 8 -12
december.

§ 3.

Svar på interpellation ang. en översyn
av gällande bestämmelser om sammanräkning
av röster vid val till riksdagens
andra kammare.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Nihlfors riktat ett par valrättsliga
frågor till mig. Han har frågat, om
jag anser att nu gällande bestämmelser
om sådana försiktighetsåtgärder vid
röstsammanräkning, som åsyftats i 84
och 76 § § lagen om val till riksdagen,
är i behov av översyn. Vidare har han
frågat om jag — för den händelse jag
anser sådan översyn erforderlig — ämnar
förelägga riksdagen förslag till ändrad
lagstiftning före nästa val.

Frågorna har delvis samband med det
kända förhållandet, att höstens andrakammarval
i Kristianstads och Jämtlands
län måste göras om. Regeringsrätten
fann, att det vid sammanräkningen
begåtts fel av sådan beskaffenhet
att valet i de båda valkretsarna
måste upphävas. I båda fallen hade
man gjort avbrott i sammanräkningsförrättningen
någon timme utan att
följa vallagens föreskrift, att valsedlarna
och valkuverten därunder skall vara inlagda
i förseglade omslag. I Jämtlands
län var det dessutom så, att vissa valnämndsledamötcr
inte var lagligt utsedda,
men den detaljen är inte berörd
i interpellationen.

Interpellanten har anfört, att det har
framkommit att vissa säkerhetsåtgär -

der dock vidtagits av länsstyrelserna
under de påtalade avbrotten i röstsammanräkningarna.
Förrättningslokalerna
liar enligt uppgift varit låsta och bevakade.
Förrättningsmännen har synbarligen
ansett, fortsätter interpellanten,
att dessa försiktighetsmått varit
fullt likvärdiga med dem som finns föreskrivna
i vallagen. Interpellanten
framhåller, att alla torde vara överens
om att rigorösa bestämmelser är erforderliga
för att valets verkliga utgång
inte på något sätt skall förändras under
sammanräkningsproceduren eller i omedelbart
samband därmed. Men han ifrågasätter,
om inte vallagens kanske något
ålderdomliga bestämmelser kunde
jämkas därhän, att det blev lättare att
följa dem utan alltför stor omgång och
utan att därför eftersätta kraven på
sträng kontroll över förrättningarna.

Jag kan inte här gå in på alla de bestämmelser
i vallagen, som syftar till
att garantera medborgarna att ostört
delta i allmänna val och fritt avge
sin röst med bevarad rösthemlighet och
till att förhindra att valresultatet förfuskas
genom åtgärder eller underlåtanden
efter själva röstningen, t. ex.
under tiden för sammanräkningen.

Jag vill emellertid erinra om att bestämmelserna
i fråga är av olika juridisk
karaktär. Några är sådana att de
ovillkorligen måste iakttas. Jag kan hänvisa
till stadgandena i 79 § vallagen
om när valsedel är ogill. Annorlunda
förhåller det sig med andra formföreskrifter,
t. ex. om tillvägagångssättet vid
röstavlämningen eller vid röstsammanräkningen.
Regeringsrätten har där
möjlighet att pröva, om ett fel varit av
beskaffenhet att inverka på valets utgång.

I de nu aktuella fallen begagnade också
regeringsrätten sin möjlighet att
pröva den begångna felaktighetens reella
betydelse. Den beaktade att andra
försiktighetsåtgärder än de i lag föreskrivna
hade iakttagits. Men regerings -

Nr 31.

Tisdagen den 9 december 1952.

Svar på interpellation ang. en översyn av gällande bestämmelser om sammanräkning
av röster vid val till riksdagens andra kammare.

rätten ansåg inte dessa andra åtgärder
tillräckliga.

Regeringsrätten liar med andra ord
inte grundat sina utslag uteslutande på
det förhållandet, att de formella föreskrifterna
om sigillering blivit överträdda,
utan har dessutom prövat, om
felen kan ha haft någon inverkan på de
faktiska kontrollmöjligheterna.

Såsom interpellanten själv påpekat,
är stränga bestämmelser erforderliga
för att undvika förvanskning av valen
och valresultaten. Bestämmelserna bör
enligt min mening vara så rigorösa och
tillämpas så pass strängt, att de inte
bara faktiskt skyddar mot obehörig inverkan
på ena eller andra sättet —
uppsåtlig eller inte — utan också
om möjligt hindrar uppkomsten av
varje rimlig misstanke om sådan inverkan.
Detta utesluter inte att man —
såsom också har skett i praxis — godkänner
valförrättningar trots vissa formella
fel, om dessa fel inte kan antas
haft någon reell betydelse för valet.

Vad jag nu har sagt kan tillämpas
både på de stadganden som interpellanten
har uppmärksammat och på en
rad andra kontrollbestämmelser som
är upptagna i vallagen. Jag vill ingalunda
göra gällande, att dessa föreskrifter
i allo är så utformade, att det inte
skulle vara möjligt att förenkla och förbättra
dem. Ifall detta skall göras, uppstår
emellertid frågan om vilka andra
kontrollanordningar, som skall föreskrivas.
Med hänsyn till den utomordentliga
vikten av att ha betryggande
skydd för valakten är det måhända inte
tillräckligt med helt generella bestämmelser.
Enligt vad jag erfarit har de
nuvarande kontrollbestämmelserna i
allmänhet inte behövt vålla några praktiska
olägenheter. Under sådana förhållanden
är jag tveksam, om vad som i
två län inträffat är av den beskaffenhet,
att det aktualiserar en översyn sådan
som den av interpellanten ifrågasatta.

Vad jag nu sagt, har hänfört sig väsentligen
till 84 § vallagen och liknande
kontrollföreskrifter. Interpellanten har
emellertid erinrat också om stadgandet
i 7(i § första stycket vallagen, att sammanräkning
inte får företas förrän tidigast
på åttonde dagen efter valdagen.
Interpellanten menar, att man borde
kunna börja sammanräkningen tidigare.
Som interpellanten antyder har bestämmelsen
samband med poströstningen.
Den slutliga sammanräkningen kan inte
verkställas förrän kuverten kan ha inkommit
från samtliga postanstalter i
riket. Vid bestämmelsernas tillkomst år
1942 räknade man med att denna tid
skulle vara fem dagar vid normal postgång.
Med hänsyn till att förseningar
kunde förekomma borde den emellertid
förlängas med några dagar. Man kom
så fram till åttadagarsregeln. Det är
inte uteslutet, att denna tid skulle kunna
utan större fara förkortas med någon
dag. Varje förkortning innebär
emellertid en viss ökning av risken för
att några kuvert inte skall hinna fram i
tid till den sammanräknande myndigheten.
Trots att det jämförelsevis stora
antalet poströster gör resultatet av den
preliminära sammanräkningen något
osäkert och det naturligtvis är angeläget
att snabbt få definitiva valresultat,
är jag därför inte beredd att nu ta upp
frågan om eu förkortning av åttadadagarsregeln
till särskild utredning.

Jag har därmed, herr talman, besvarat
interpellantens frågor.

Härpå yttrade:

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
ber att få tacka justitieministern för
det svar han här lämnat. Jag har tyvärr
bara haft några timmar på mig
för att studera svaret, och detta, kanske
tillsammans med andra skäl, gör
att jag inte nu kan ta upp någon diskussion
om regeringsrättens bedömning
av de två konkreta fall som gett
mig uppslaget till min interpellation.

Tisdagen den 9 december 1952.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. en översyn av gällande bestämmelser om sammanräkning

av röster vid val till riksdagens andra

Justitieministerns svar utmynnar,
såsom också de ärade kammarledamöterna
funnit, i en långt ifrån positiv
inställning till problemet. I min interpellation
nämnde jag att i pressen hade
antytts, att det var en offentlig hemlighet
att många länsstyrelser förfarit så
som länsstyrelserna i Östersund och
Kristianstad. Mot detta står justitieministerns
uppgift, att han erfarit att
de nuvarande kontrollmöjligheterna i
allmänhet inte behövt vålla några praktiska
olägenheter. Om han därmed
åsyftar att man på sina håll undvikit
avbrott i förrättningen genom att t. ex.
vid lunch inte alla förrättningsmän avlägsnat
sig från sammanräkningslokalen
utan att några alltså stannat kvar
där, måste jag för min del starkt ifrågasätta
om inte ett sådant arrangemang,
som på sätt och vis innebär en skenbart
fortsatt förrättning, i ganska stor
utsträckning minskar kontrollmöjligheterna,
för så vitt inte allmänheten just
vid denna tidpunkt på dagen är särskilt
angelägen om att kontrollera förrättningen.

Man kan ju också ur herr statsrådets
uttalande om att de nuvarande kontrollmöjligheterna
inte vållar några
praktiska olägenheter utläsa något, som
skulle kunna ha en viss likhet med vad
som i dagspressen antytts om förhållandena
hos länsstyrelserna. Jag kan
för min del inte vidare uttala mig om
hur man skall tolka denna statsrådets
uppgift om vad han erfarit.

Ju vanligare det blir med poströstning,
desto oftare kommer det sista
mandatet att så att säga hänga på
gärdsgården vid sammanräkning hos
länsstyrelsen. Detta för med sig, att vid
överklagande på grund av bristande
kontroll vid själva slutsammanräkningen
konsekvensen blir, att valet i en stor
valkrets måste göras om, en konsekvens,
som är större än om en formell
felaktighet begåtts inom ett valdistrikt,
vilket endast berör ett mindre antal

kammare.

väljare. Jag tycker därför, att justitieministern
kanske tar litet för lätt på
detta problem, när han säger, att han
är tveksam om det inträffade verkligen
aktualiserar en översyn sådan som den
jag ifrågasatt.

När det sedan gäller frågan om den
s. k. åttadagarsregeln kommer ju statsrådet
fram till att han inte är beredd
att ta upp den till särskild omprövning.
Jag för min del ifrågasatte i interpellationen
en avkortning av den
tid, som åtgår för att invänta poströsterna.
I sitt svar säger statsrådet, att
den slutliga sammanräkningen inte kan
verkställas, förrän kuverten har inkommit
från samtliga postanstalter i
riket. Jag fäster mig, herr talman, vid
orden »kan inte verkställas». Det är
klart, att en sammanräkning kan verkställas,
om bestämmelser finnas som
gör detta möjligt. Enligt vad jag inhämtat
kan det således inte möta någon
praktisk svårighet att starta den stora
sammanräkningen omedelbart dagen
efter det man fått in valsedlarna från
olika distrikt. Sedan tar man poströsterna
sist, innan man så att säga spikar
de slutgiltiga siffrorna. Detta skulle
innebära att resultatet kan ligga färdigt
ganska omedelbart åtta dagar efter
valet.

Jag har också fäst mig vid — liksom
många här i landet — att de olika
länsstyrelserna tar olika lång tid på
sig för sammanräkningen. Naturligtvis
finns det olika orsaker till denna
ojämnhet i snabbheten. Jag kan emellertid
inte förklara vad det kan bero
på att det går särskilt fort ibland. Det
finns dock somliga som viskar om att
man tar de nuvarande bestämmelserna
ganska lätt på sina håll.

Herr talman! Jag vill sluta med att
hävda, att jag för min del inte funnit
att justitieministerns svar på min interpellation
borde ha utmynnat i den
negativa inställning till en översyn,
som han här givit till känna. För min

Nr 31.

Tisdagen den 9 december 1952.

Svar på interpellation ang. redogörelse för möjligheterna att utnyttja truppförbands

sjukhus för viss civil sjukvård.

del anser jag att en översyn skulle vara
erforderlig. Det finns gott om tid för
en sådan, eftersom vi inte har nästa

val — hoppas jag ...... omedelbart i

faggorna.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
•lag skall inte ytterligare argumentera
i sakfrågorna. Jag har endast begärt
ordet för att till herr Nihlfors få framföra
mitt beklagande av att han inte
fått mitt interpellationssvar i så god
tid, som jag hade önskat. Orsaken härtill
är den, att jag på grund av mina
arbetsförhållanden hade hoppats kunna
lämna interpellationssvaret först i
morgon och jag hade inrättat mig därefter.
Detta gick nu inte, och följden
blev att herr Nihlfors fick svaret senare
än jag tänkt mig.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. redogörelse
för möjligheterna att utnyttja truppförbands
sjukhus för viss civil sjukvård.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som anförde:
Herr talman! I en interpellation
har fröken Wetterström frågat mig, om
jag vill redogöra för de möjligheter,
som föreligger att i betydligt större
skala än hittills utnyttja truppförbandssjukhusen
för viss civil sjukvård, och
för de eventuella planer, som föreligger
på ett utvidgat planmässigt samarbete
mellan civila och militära myndigheter
på denna punkt.

Jag har full förståelse för den civila
sjukvårdens svårigheter att vid lasarett
och sjukstugor bereda sluten sjukvård
i den utsträckning, som kräves. Allt
som rimligen kan göras för att minska
dessa svårigheter bör också vidtagas.
Den militära sjukvården bar möjlighet

att i viss utsträckning ställa vårdplatser
till förfogande. Såsom interpellanten
påpekat har åtgärder redan i några
fall vidtagits i detta syfte. Verksamheten
inleddes enligt avtal med Gotlands
läns landsting år 1947 och avsåg
KA3:s sjukhus i Fårösund. Påföljande
år träffades avtal av motsvarande
innebörd vid I18:s sjukhus i Visby,
och något år senare utvidgades verksamheten
genom överenskommelse med
Hallands läns landsting om vård av civila
sjuka på I16:s sjukhus i Halmstad.
Avtalen med Gotlands läns landsting
uppsades emellertid av landstinget att
upphöra fr. o. m. den 1 januari 1952.
Anledningen till uppsägningen angavs
från landstingets sida vara, att vårdkostnaderna
ställde sig alltför höga för
landstinget. I överenskommelsen hade
landstinget åtagit sig att erlägga ersättning
för vårddag med ett belopp
motsvarande % av verkliga vårdkostnaden
å lasarettet i Visby under nästföregående
kalenderår. Avtalet rörande
vården å I 16:s förbandssjukhus är
alltjämt i kraft. Fråga om slutande av
liknande avtal med Kristianstads läns
landsting angående vård å A3:s sjukhus
i Kristianstad är för närvarande
föremål för övervägande.

Det bör uppenbarligen vara möjligt
att även på andra truppförbandssjukhus
än de här berörda ta emot civila
patienter för vård. Jag vill emellertid
framhålla, att man nog bör gå fram
med en viss försiktighet då det gäller
att utöka ifrågavarande verksamhet.
Sålunda är antalet vårdplatser som kan
utnyttjas för civila patienter underkastat
betydande variationer allt efter
inneliggande värnpliktskontingenters
storlek och sjukdomsfrekvensen vid
förbanden. Anmärkas bör även att den
militära sjukvården har att kämpa med
betydande personalsvårigheter. Sålunda
är för närvarande 22 truppläkartjänster
vakanta, ett förhållande som
givetvis är till stort men för den sjuk -

Tisdagen den 9 december 1952.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. redogörelse för möjligheterna att utnyttja truppförbands

sjukhus för viss civil sjukvård.

vård, som skall bedrivas på förbandssjukhus.
Erfarenheterna från samarbetet
i fråga om sjukvården på Gotland
visar slutligen att de ekonomiska frågorna
kan vara svåra att lösa på villkor,
som kan anses godtagbara för såväl
kronan som landstingen. Från kronans
sida kommer emellertid icke att
resas invändningar mot en utvidgad
verksamhet på detta område, därest
intresse härför förefinnes på landstingens
sida och godtagbara överenskommelser
med landstingen kan träffas.

Härefter yttrade:

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för det svar jag fått.

Jag är tacksam för att statsrådet
sagt sig ha förståelse för den civila
.sjukvårdens svårigheter att bereda allmänheten
sjukvård i önskad utsträckning
och att allt som rimligen kan
göras för att minska dessa svårigheter
bör vidtagas. Jag tar fasta på detta sista
och tillåter mig fråga, om det verkligen
är tillräckligt vad som hittills gjorts.
Herr statsrådet säger, att man från kronans
sida inte kommer att resa några
invändningar mot en utvidgad verksamhet
på detta område, därest intresse
härför förefinnes på landstingens sida
och godtagbara överenskommelser med
landstingen kan träffas.

Av de fyra avtal, som hittills träffats
mellan de militära myndigheterna och
landstingen, har avtalet som gällde KA
3:s sjukhus i Fårösund och I 18:s sjukhus
i Visby numera uppsagts på grund
av att man inte kunnat komma överens
om den vårdkostnad, som landstingen
hade att erlägga och vilken ifrågavarande
landsting ansåg alltför hög. Det
sägs i interpellationssvaret att de ekonomiska
frågorna, såsom det anförda
exemplet visar, kan vara svåra att lösa
på villkor, som anges godtagbara för

såväl kronan som landstingen. Nog förefaller
det emellertid mig bedrövligt,
att tusentals människor i detta land
skall gå miste om vårdlägenheter enbart
av sådana skäl.

Vidare pekar försvarsministern på
att man bör gå fram med en viss försiktighet,
eftersom beläggningen på militärsjukhusen
är underkastad betydande
variationer. Ja, det vet jag att den
är, men enligt de upplysningar jag inhämtat
från samtliga regementsläkare i
Linköping torde man kunna säga, att
militärsjukhusen där i genomsnitt endast
är halvbelagda året runt. Det är
väl närmast under inryckningar och
tillfälliga epidemier, som man kan tala
om full beläggning. I dessa fall finns
det väl för det mesta möjligheter till
tillfälliga överflyttningar till militära
reservsjukhus och reservbaracker inom
kasernområdena. Dit kan väl också
med fördel överföras enklare fall av
förkylning, fot- och knäskador och vad
det nu kan vara.

Vidare pekar departementschefen på
att den militära sjukvården har att
kämpa med betydande personalsvårigheter.
Bland annat skulle för närvarande
22 truppläkartjänster vara vakanta.
Men personalsvårigheterna gäller väl i
lika hög grad de civila sjukhusen. Varför
är för övrigt truppläkartjänsterna
vakanta? Anledningen härtill känner
jag ej till. Det enda jag vet är, att den
frågan bör lösas.

Vad betyder det inte för den enskilda
människan att hon ej kan beredas den
vård, som hon behöver under sjukdomstiden!
Den sjuke själv, som kanske efter
en månadslång väntan äntligen intages på
ett sjukhus, väntar ibland allt annat än
idealiska förhållanden. Det finns sjukhus,
där man har så trångt om utrymme
att man måste lägga in nyintagna
patienter i samma rum som svårt sjuka
och döende. För ett år sedan framdrog
överläkaren vid Jönköpings lasarett i
skrivelse till lasarettsdirektionen där -

Nr 31.

Tisdagen den 9 december 1952.

Svar på interpellation ang. redogörelse för möjligheterna att utnyttja truppförbands

sjukhus för viss civil sjukvård.

städes sådana förhållanden, och i pressen
kunde man läsa ett återgivande
under rubriken »Nyintagna och döende
patienter i samma rum». Frånsett att
sådana missförhållanden inte är ägnade
att inge människorna den trygghetskänsla,
som de väntar sig då de tas
om hand på ett sjukhus, så måste det
för den patient, som råkar ut för något
sådant, innebära att han ej får det
lugn och den vila och ro, som han har
rätt att fordra.

För de anhöriga till en patient, som
inte kan berads plats på sjukhus och
därför måste vårdas i hemmet, innebär
platsbristen på våra sjukhus ibland
oöverstigliga svårigheter. Det är sannerligen
inte så lätt, när man vet hur
svårt det är att kunna erhålla sköterskehjälp
eller hemhjälp, exempelvis för
två makar som båda är förvärvsarbetande
att ha en sjuk åldrig anhörig att
ta hand om. Ofta är den enda utvägen
att mannen eller hustrun får ta ledigt
från sitt arbete för att kunna klara
situationen. Det innebär stora ekonomiska
uppoffringar, som inte för alla
människor är lätta att bära.

Från militära sjukvårdsorgan har jag
under hand inhämtat, att vid en approximativ
beräkning totala antalet
sjukvårdsplatser, som skulle kunna ställas
till förfogande inom armén, flyget
och marinen, skulle röra sig om cirka
1 200. Multiplicerar man detta tal med
årets 360 dagar, kommer man fram till
432 000 vårddagar. Låt oss säga att
vi med hänsyn till att siffrorna är approximativa
reducerar dem så kraftigt
som ned till 300 000 vårddagar, så är
sannerligen ej heller detta ett föraktligt
antal.

Jag kan inte koinma ifrån, lierr statsråd,
att något bestämt måste göras för
att hjälpa sjuka människor att få den
sjukhusvård, som de behöver. Det kan
inte vara ^åfinåt''an slöseri inom sjukvården
att ha tomma sjukvårdsplatser
stående så länge det finns sjuka män -

niskor, som behöver sjukhusvård. Det
är ju i och för sig gott och väl att
några formella hinder ej finns för överenskommelser
i stil med dem som har
försökts, men jag tror inte att man
kommer så värst långt på den vägen —
i varje fall kommer det att ta alltför
lång tid — utan jag tror att enda möjligheten
är att regeringen, om den nu
anser frågan vara av vikt, via försvarsdepartementet
tar initiativ till överenskommelser
med alla de landsting, där
förhållandena medger civil sjukvård
på ett truppförbandssjukhus.

Jag tror, herr försvarsminister, att
inga hinder, vare sig ekonomiska svårigheter,
personalbrist eller sjukvårdsorganisatoriska
synpunkter, är värre än
att de på ett eller annat sätt kan lösas.
Jag är också viss om att allmänheten
skulle hälsa ett sådant initiativ med
tillfredsställelse.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet NILSSON: Herr talman! Jag
hade nyss, när jag lyssnade till fröken
Wetterström, det intrycket att hon slog
in öppna dörrar. Här har jag förklarat
i mitt interpellationssvar att jag väl förstår
de synpunkter, som bär framlagts
i interpellationen. Jag har vidare förklarat
att vad på mig ankommer är jag
beredd att medverka till att man skall
försöka utnyttja de militära sjukhusen
i den mån de inte är belagda av militär
personal — jag måste i alla fall företräda
försvarets intressen när det gäller
förbandssjukliusen. Fröken Wetterström
uppradar sedan en hel rad skäl för att
man bör handla på det av henne önskade
sättet. Det mesta av vad hon sagt kan
jag utan vidare skriva under på. Jag har
i själva verket i mitt interpellationssvar
varit så tillmötesgående som jag rimligtvis
kan vara, men det måste ändå vara
så, att landstingen själva skall vara intresserade
av dessa ting. Om behov föreligger
bör väl landstingen begära att
få utnyttja dessa förbandssjukhus, och

Tisdagen den 9 december 1952.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. redogörelse

sjukhus för viss civil sjukvård.

i den mån så sker skall jag och försvarsdepartementet
medverka till att
avtal träffas.

Vad sedan beträffar det som inträffat
på Gotland vill jag bara understryka,
att vad man där inte bär kunnat
komma överens om är att landstinget
skall betala två tredjedelar av de vårdkostnader,
som landstinget har på sina
egna sjukhus. I det avseendet, menar
jag, måste man väl ändå göra det erkännandet,
att man från försvarets sida
har varit tillmötesgående. Men det har
man inte låtit sig nöja med i Gotlands
läns landsting.

Slutligen kan jag säga, att enligt vad
jag har mig bekant, kommer statsrevisorerna
att ta upp denna fråga, och då
får vi anledning att återkomma.

Herr FAST: Herr talman! Jag har begärt
ordet med anledning av att jag
under åtskilliga år haft till uppgift att
göra en översyn av de militära sjukhusen.
Jag tror att denna fråga i interpellationsdebatten
har fått alltför stora
proportioner. Jag vill erinra om att i
de sjukhus, som tillkommit under senare
år efter nya ritningar, har antalet
platser nedskurits ganska väsentligt i
förhållande till de mycket stora truppförbandssjukhus,
som tidigare funnits.
Man har därvid baserat beräkningarna
på undersökningar, som givetvis inte
tagit sikte på den lägsta beläggningen
utan på den beläggning, som under
någon del av året kan äga rum.

Man får sålunda vid bedömningen av
denna fråga ta hänsyn till alla de omständigheter,
som försvarsministern har
påpekat, såsom risk för epidemier inom
ett regemente, ökning av manskapet,
vissa perioder av osäkra förhållanden,
då man kan bli tvingad till mobiliseringsanordningar
o. d. Det kan sålunda
inte bli fråga om ett permanent
utnyttjande av dessa platser, utan motparten
till staten måste alltid efter en
överenskommelse om att utnyttja vissa

för möjligheterna att utnyttja truppförbands

platser vara beredd att vid behov utrymma
dem, och utrymma dem snabbt.
Det är en av de svårigheter, som man
här måste räkna med. Vi har haft förbindelser
med staten i andra sammanhang
rörande vissa epidemisjukhus, där
man haft denna klausul om att utrymma
dem i händelse av behov. Jag har varit
med om en sådan utrymning, och jag
vill säga att man är inte glad över att
behöva upprepa detta alltför många
gånger. Det gällde den gången kroniskt
sjuka, och det gjorde kanske saken svårare.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten
på att det här inte är fråga om Asjukvård,
utan det är fråga om vård
som kan meddelas under enkla former,
där verklig lasarettsvård inte behövs.
Det är en sak som man i detta sammanhang
måste ta hänsyn till.

Härtill kommer att truppförbandssjukhusen
många gånger är så belägna,
att redan deras läge utgör en betydande
svårighet för att i varje fall i någon
högre grad kunna utnyttja dem för civil
sjukvård.

I den mån det finns verkligt behov
måste jag för mitt vidkommande uttala
min förvåning över att landstingen inte
för länge sedan har vänt sig till försvarsdepartementet
för att i större utsträckning
få dessa sjukplatser utnyttjade.
Om jag inte är fel underrättad får
vi snart återkomma till denna fråga
efter en undersökning, som företas i
annat sammanhang, och då kanske vi
har litet bättre utgångsläge för den fortsatta
diskussionen i detta ärende.

Det finns nog ingenting att erinra
emot att man försöker utnyttja dessa
sjukplatser i större utsträckning, men
jag varnar för en övertro på att man
genom dylika anordningar skall kunna
lösa de svårigheter, som sjukvården i
dag har att kämpa med.

Fröken WETTERSTKÖM: Herr talman!
Jag vill visst erkänna, att jag är

Nr 31.

Tisdagen den 9 december 1952.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om statsbidrag till

skollovskolonier.

mycket tacksam för det svar försvars -

ministern givit. Jag tycker att frågan
därigenom har blivit belyst på ett sätt,
soin är bra för den fortsatta behandlingen.
Men när försvarsministern sedan
säger, att det är landstingen, som
måste ta initiativ till detta, menar jag,
att detta är en så viktig sak, att man
inte bör vänta på ett sådant initiativ.
Därför tycker jag inte, att jag har slagit
in öppna dörrar. Vad jag har efterlyst
är ett initiativ från regeringshåll.
Jag tror, att det skulle vara lyckligt,
om ett sådant initiativ toges.

Herr Fast sade, att frågan hade givits
för stora proportioner. Jag tycker
nog snarare, att herr Fast här överdimensionerat
de negativa sidorna, som
skulle omöjliggöra ett sådant arrangemang.
När det gäller alla de svårig -

heter som herr Fast radade upp, bl. a.
att man måste ta hänsyn till exceptio -

nella förhållanden under epidemier och
sådant, så är det ju endast något som
jag har nämnt. Det vet jag mycket väl,
att man måste göra. Emellertid har
man ofta möjligheter att flytta över

folk till tillfälliga sjukhus inom mili -

tärområdet.

Jag tror trots allt, att detta är en
ganska stor fråga. Det tyder bl. a. de
siffror på, som jag har kunnat få fram.
Det är ett ganska stort antal platser,
som skulle kunna frigöras genom den
ifrågasatta anordningen. Jag tillåter
mig därför alltjämt hoppas, att frågan
snarast möjligt skall kunna lösas tillfredsställande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av bestämmelserna om statsbidrag till
skollovskolonier.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Under

hänvisning till ett uttalande av folkskolestyrelsen
i Eskilstuna har herr Wedén
frågat, om jag ansett att de nuvarande
tillämpningsföreskrifterna för statsbidrag
till skollovskolonier brukas på ett
sätt, som i en del fall onödigt begränsar
det antal barn, som kan komma i åtnjutande
av vistelse vid dessa kolonier. Interpellanten
vill vidare veta, om jag vid
jakande svar på denna fråga avser att
vidta åtgärder för att åstadkomma en
mindre stel utformning av dessa föreskrifter.

Då principerna för statsbidragsverksamheten
när det gäller barnkolonier
senast behandlades 1940 (prop. nr
233), uttalade föredragande statsrådet
i anslutning till befolkningsutredningcns
förslag, att det statliga stödet borde
syfta bl. a. till en erforderlig standardförbättring
av befintliga anläggningar.
Några erinringar mot detta uttalande
gjordes inte av riksdagen, och
de redan tidigare gällande riktlinjerna
för bidragsverksamheten blev bestående.

I socialstyrelsens råd och anvisningar
(1945: 26) för den statsunderstödda
koloniverksamheten uttalas i fråga om
utrvmmesstandarden, att sovsalarna
bör innehålla en luftkub av omkring 9
kubikmeter per barn; golvytan bör
lielst upptaga 3,c kvadratmeter per
barn.

Denna anvisning är resultatet av
samråd mellan socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
nationalföreningen mot
tuberkulos m. fl. Det kan nämnas, att
socialstyrelsen ursprungligen hade avsett
att ange den önskvärda luftkuben
till 7 kubikmeter. På medicinalstyrelsens
uppmaning stannade man emellertid
för 9 kubikmeter, vilket motsvarar
3,6 kvadratmeter golvyta per barn
i sovsalarna. Då det inte rådde full
enighet bland de medicinska experterna
fick anvisningen den mjuka formulering
som den otvivelaktigt har. I ett
senare expertuttalande, i vilket medi -

Tisdagen den 9 december 1952. Nr 31.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om statsbidrag till
skollovskolonier.

cinalstyrelsen instämt, betecknas det
av socialstyrelsen angivna måttet som
»ett minimivärde, vilket absolut ej får
underskridas».

Då det gäller bidrag ur allmänna
arvsfonden till inrättande av nya kolonier
tillämpas i stort sett den angivna
normen. I fråga om driftbidrag till
gamla kolonier har socialstyrelsen inte
funnit det möjligt eller lämpligt att såsom
villkor uppställa en utrymmesstandard
som den nämnda. Vid många
äldre kolonier har emellertid en viss
minskning av beläggningen visat sig
erforderlig. Om förhållandena i övrigt
har varit tillfredsställande, har socialstyrelsen
därvid godtagit en yta i sovrummen,
som motsvarar ungefär 3
kvadratmeter per barn. Tngen kolonianordnare
har omedelbart blivit vägrad
statsbidrag enbart därför att beläggningen
varit för hög. Kolonianordnarna
får i förekommande fall vanligen
en viss, ibland ganska lång tid på
sig att ordna det så att platsantalet kan
sänkas.

Socialstyrelsen uttalar med anledning
av interpellationen, att den minskning
av platsantalet vid barnkolonierna,
som har ägt rum, har skett successivt
och under ett i stort sett mycket
gott samarbete mellan socialstyrelsen,
länsstyrelserna, tjänsteläkarna och även
kolonianordnarna. Minskningen har enligt
styrelsens mening inneburit en i
många sammanhang omvittnad, välbehövlig
sanering av barnkolonierna med
större trevnad och minskad infektionsfrekvens
som följd.

För att ersätta de förlorade platserna
har socialstyrelsen uppmuntrat kolonianordnarna
att mera allmänt ta ut
två grupper barn per sommar i stället
för bara en. .lag kan nämna, att antalet
koloniplatser under tiden 1946—1951
av olika skäl har minskat med närmare
1 400 till ungefär 28 200. Antalet
kolonier har emellertid ökat, och i
synnerhet har antalet barn som utnytt -

jat platserna ökat. Det är inte minst
de nämnda dubbleringarna som gjort,
att antalet barn som kunna få plats
på kolonierna har ökat med över 4 000
till cirka 38 600.

Socialstyrelsen har vidare på allt
sätt verkat för en utveckling av feriebnrnsverksamheten,
till vilken som bekant
statsbidrag också utgår numera.
Den statsunderstödda feriebarnsverksamheten
omfattade 1946 endast något
över 2 000 barn för att 1951 ha passerat
siffran 15 500 barn. Socialstyrelsen
är övertygad om att feriebarnsverksamlieten
ännu har stora utvecklingsmöjligheter.
Styrelsen anser vidare, att
denna form för sommarvistelse ur barnens
synpunkt är mycket överlägsen
kollektivvården på barnkolonier.

Interpellationen grundar sig på vissa
uppgifter rörande behandlingen av
två statsbidragsärenden som berör Eskilstuna.
Om den skrivelse från stadens
folkskolestyrelse till stadsfullmäktige,
som interpellanten citerat, är riktigt
återgiven — och det har jag ingen
anledning att betvivla — förefaller
stadsfullmäktige i Eskilstuna att ha fått
en i sak inte helt klargörande framställning
till underlag för sitt beslut i
ärendet.

Enligt de uppgifter, som socialstyrelsen
har lämnat rörande kolonien vid
Njushammar, uppmärksammade länsstyrelsen
1948 att den genomsnittliga
golvytan per barn i sovrummen var så
liten som knappt 2,5 kvadratmeter.
Statsbidrag utgick dock både 1948 och
1949 för hela platsantalet, men sistnämnda
år uppmanade länsstyrelsen
kolonianordnaren att minska barnantalet.
1950 medgav socialstyrelsen på
länsstyrelsens tillstyrkan, att eu stuga
med plats för sex barn fick tas i anspråk
vid kolonien, men det förutsattes
att de nya platserna skulle avlasta
den överbelagda kolonibyggnaden.
En sådan avlastning skulle ha inneburit,
att golvytan per barn i den

Nr 31.

Tisdagen den 9 december 1952.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om statsbidrag till

skollovskolonier.

gamla byggnadens olika sovrum hade
blivit något över respektive under tre
kvadratmeter; man ställde sålunda kravet
betydligt lägre än de önskvärda 3,c.
kvadratmeterna. Då kolonianordnaren
emellertid inte uppfyllde denna förutsättning
utan 1950 begärde statsbidrag
för det gamla platsantalet ökat med
sex platser, var länsstyrelsen och socialstyrelsen
eniga om att framställningen
borde avslås. Sedan detta beslut
överklagats fann Kungl. Maj:t skäligt,
att statsbidrag beviljades för år

1950 med hänsyn till de svårigheter
folkskolestyrelsen haft att det året ordna
med sommarvistelse för de barn,
som inte hade kunnat tas emot på kolonien
om platsantalet minskats så som
länsstyrelsen förutsatt. Kungl. Maj.-t
förutsatte dock att länsstyrelsens uppmaning
framgent skulle beaktas. Även

1951 söktes statsbidrag utan att någon
hänsyn tagits till de av Kungl. Maj:t
och vederbörande myndigheter gjorda
uttalandena. Ansökan avslogs, och anförda
besvär lämnades utan åtgärd.

1952 är förhållandet fortfarande oförändrat.
Socialstyrelsen har på nytt avslagit
statsbidragsansökan.

Vad Åshornskolonien angår uppmärksammades
överbeläggningen först
1950. Den genomsnittliga sovrumsytan
för var och en av de 120 platserna vid
kolonien är endast 2,34 kvadratmeter.
Länsstyrelsens barnavårdsassistent rapporterade,
att nyanskaffade sängar av
normal längd och bredd inte hade fått
plats i önskat antal i sovrummen; några
äldre och smalare sängar hade fördenskull
behållits. Statsbidrag beviljades
likväl för 1950 till det faktiska platsantalet,
men socialstyrelsen meddelade,
att statsbidrag för följande år inte
skulle beviljas för fler barn än länsstyrelsen
godkände. Sedermera meddelade
länsstyrelsen att den kunde godkänna
96 platser, vilket skulle motsvara
2,9 kvadratmeters golvyta per barn.
Både för 1951 och 1952 har statsbidrag

emellertid fortfarande sökts för 120
platser. 1951 beviljades trots detta
.statsbidrag, men endast för 96 platser.
1952 har ansökan avslagits.

Tvärtemot vad folkskolestyrelsen synes
vilja göra gällande i sin skrivelse
till stadsfullmäktige bär sålunda en genomsnittlig
golvyta i sovrummen av
3,G kvadratmeter aldrig föreskrivits
vare sig av socialstyrelsen eller av
länsstyrelsen. De inspekterande och
anslagsbeviljande myndigheterna bär
— liksom i ett fall Kungl. Maj:t — enligt
min mening visat stort tålamod då
det gällt att invänta kolonianordnarens
åtgärder för att tillgodose tämligen
blygsamma utrymmeskrav.

De anvisningar, som har utfärdats
i anslutning till statsmakternas uttalanden
i denna fråga, har såvitt jag
kunnat finna fått en föredömligt tänjbar
formulering. Min redogörelse torde
ha visat, att även tillämpningen är
odogmatisk. Ekilstuna stad tycks emellertid
hålla fast vid utrymmesnormer,
som ligger betydligt under vad våra
främsta experter på området anser skäligt.
Under sådana förhållanden förefaller
det bäst överensstämma med
riksdagens egna beslut i denna fråga,
att staden tills vidare avstår från att
söka .statsbidrag för sin koloniverksamhet.
Jag vill dock betona, att även
om statsbidrag inte utgår har vederbörande
myndigheter — i första hand
länsstyrelsen — både rätt och plikt att
i förekommande fall ingripa i syfte
att tillse, att gällande bestämmelser respekteras
och att barnen får en tillfredsställande
vård.

I detta sammanhang vill jag understryka
socialstyrelsens mening, att den
s. k. feriebarnsverksamheten bör utbyggas
så mycket som möjligt. Det är
mycket glädjande, att allt fler hem i
vårt land numera har både förmåga
och vilja att ta emot främmande barn
för en tids sommarvistelse i en lugn
hemmiljö. Jag tror att denna form av

Tisdagen den 9 december 1952. Nr 31.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om statsbidrag till

skollovskolonier.

feri,evistelsc för många barn har avgjorda
fördelar framför den kollektiva
vården på kolonier; dessutom är den
säkert billigare. Det är med stor tillfredsställelse
jag konstaterar den fortsatta
utvecklingen av denna verksamhet.

Även Eskilstuna stad skulle måhända
kunna minska den hårda beläggningen
på sina kolonier genom att ägna ökad
uppmärksamhet åt feriebarnsverksamheten.
Staden har i år sökt statsbidrag
för 160 feriebarn, motsvarande ungefär
3 promille av stadens folkmängd. Givetvis
finns det städer, för vilka motsvarande
tal skulle bli ännu lägre. Men
som exempel på städer, som särskilt
väl utnyttjat möjligheterna att placera
barn i enskilda feriehem, kan jag nämna,
att Örebro söker statsbidrag för ett
antal feriebarn, som motsvarar 15 promille
av folkmängden. Motsvarande tal
för Solna är 12 promille. Nacka stad
har helt övergått från kolonier till feriehem
och söker statsbidrag för nära
20 feriebarn per 1 000 invånare. Jag
tror att socialstyrelsen skulle inom ramen
för sina resurser vara mycket positivt
inställd till statsbidragsansökningar
från Eskilstuna, om de i större
utsträckning gällde feriebarn och i
något mindre utsträckning koloniplatser.

Härefter yttrade:

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag tackar
socialministern för svaret på interpellationen.

Min första fråga var ju, om socialministern
ansåg, att de nuvarande föreskrifterna
för skollovskolonierna hade
brukats på ett sätt, som onödigt begränsade
antalet barn, som kan komma
i åtnjutande av sommarvistelse i
den formen. Något alldeles bestämt
svar på den frågan har socialministern
inte givit, men det är ändå tydligt att
han menar att någon sådan onödig begränsning
icke ägt rum.

Av de siffror socialministern här
nämnt framgår, att antalet platser vid
skollovskolonierna har minskat med
ungefär 5 procent under åren 1946—
1951, men på grund av dubblering av
det slag socialministern talade om har
ändå ett ökat antal barn kunnat komma
till kolonierna — en ökning med
ungefär 12 procent — och dessutom
har vi haft en mycket betydande ökning
av feriebarnsverksamheten. Jag
vill säga att jag är lika tillfredsställd
med detta som socialministern.

Nu uttrycker socialministern, stödd
på socialstyrelsens mening, den såvitt
jag förstår mycket bestämda uppfattningen
att feriebarnsverksamheten, dvs.
sommarvistelse för barn i enskilda hem,
är avgjort överlägsen kolonivistelse, och
att den dessutom säkerligen är billigare.
Det är klart, att om lämpliga hem för
feriebarn i tillräcklig utsträckning kan
anskaffas, så förhåller det sig nog så,
att den formen kan vara överlägsen.
Men den stilla undran som jag vill framställa
är: Kommer detta att fungera
tillfredsställande i praktiken, om man
i större omfattning skulle gå över från
koloni- till feriebarnsverksamhet? Jag
har åtminstone hos flera kommunalmän
med lång erfarenhet funnit en
ganska utpräglad tveksamhet på den
punkten. Det är ju klart att stora krav
måste ställas på de hem och på de
människor, som skall ta hand om barnen,
och stora krav måste också ställas
på tillsynen av att skötseln av barnen
i de enskilda fallen blir tillfredsställande.
Dessa undersökningar och denna
tillsyn måste ske i alla de enskilda
fallen, och detta är naturligtvis en omfattande
apparat. Jag kan därför inte
utgå från som något alldeles givet, att
feriebarnsverksamheten skulle bli billigare.

Men huvudfrågan här är ju, om det
kommer att vara praktiskt möjligt att
i tillräcklig omfattning finna lämpliga
hem för feriebarnen. Socialministern

Nr 31.

Iti

Tisdagen den 9 december 1952.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna
skollovskolonier.

tycks emellertid redan vara färdig med
sin uppfattning i det fallet, och han
utdömer skollovskolonierna i jämförelse
med feriebarnsverksamheten. Rent
principiellt kan jag där ha samma mening
som socialministern, men jag måste
säga att jag ännu saknar tillräcklig
praktisk erfarenhet för att kunna ge
ett absolut säkert omdöme i frågan hur
det kommer att utveckla sig in concreto,
om man helt och hållet skulle
gå vägen över feriebarnsverksamheten.

Frågan gäller ju emellertid nu inte
bara vilken av dessa båda former som
är den teoretiskt allra bästa och mest
idealiska, utan frågan gäller ju också
att under sommaren i så stor utsträckning
som möjligt verkligen få ut barnen
från de trånga gårdarnas stadskvalm
till ett stärkande friluftsliv på
landet. Det är klart att även sådana
kommunalmän, som ofta beskylles för
att vara konservativa — så som ibland
även många meningsfränder till socialministern
anses vara — utan vidare
förstår, att det är bättre om barnen
har två eller tre eller fyra eller fem
kvadratdecimeter mera i sin sovsal,
men de förstår också att det är bättre
att man verkligen får ut barnen under
somrarna än att ha dem kvar i staden.
Jag vill bara för socialministern förklara,
att det är den pressen och det
kravet kommunerna har på sig och
måste ta hänsyn till, och det är också
det som mest har legat bakom min
interpellation.

Det är givet, att om man har den
principiella uppfattningen att feriebarnsverksamheten
i praktiken kommer
att fungera bra, även om den tilllämpas
i mycket större omfattning än
nu, att det alltså är möjligt att genomföra
den i en sådan mycket större omfattning
— ja, då förefaller det ju vara
konsekvent att inrikta sig på en successiv
avveckling av koloniverksamheten.
Om det är den tanken som föresvävar
socialstvrelsen och socialminis -

om statsbidrag till

tern, så är det naturligtvis bäst afl säga
det rent ut, ty då tror jag det blir nödvändigt
att göra ytterligare grundliga
utredningar, och att bär ännu en gång
ta upp en debatt om den principfrågan,
som naturligtvis är viktig.

Den minskning av platsantalet vid
kolonierna som skett kan naturligtvis
ses som ett led i den politiken, och i
så fall skulle onekligen en del av de
inspekterande myndigheternas åtgärder
bli mer förståeliga.

Jag delar socialministerns uppfattning,
att i många fall har en standardförbättring
i fråga om kolonierna varit
befogad och nödvändig. Nu säger socialministern,
att de gällande föreskrifterna
fått en föredömligt tänjbar formulering.
Jag skall inte tvista med
honoiu om just den saken, men man
kan ju också säga, att de i stort sett
fått en onödigt detaljerad formulering.
Men däremot kan jag ingalunda underlåta
att motsäga herr socialministern
när han hävdar, att tillämpningen i det
stora hela skett odogmatiskt eller, som
socialministern säger, under ett i stort
sett mycket gott samarbete med kolonianordnarna.
Orden kan ha olika valör,
men socialministern kan inte vara ovetande
om att i detta sammanhang förekommit
åtskilligt gnissel. Jag vill understryka
och för socialministern framhålla,
att jag inte minst sedan interpellationen
framställdes fått erfara
många spontana uttryck för den uppfattningen,
att detta samarbete präglats
av en så pass stor kitslighet och brist
på förståelse för kolonianordnarnas
svårigheter, att åtminstone jag tyvärr
inte kan utesluta möjligheten av att
detta negativt inverkat både på enskildas
och föreningars offervilja i
detta hänseende, ja kanske även i en
del fall på de kommunala myndigheternas
initiativ. Det är den saken, herr
talman, som jag ser som det mest allvarliga
i denna fråga, nämligen att
man inte kan komma bort från att en

Svar på interpellation ang.

skollovskolonier.

reaktion av denna art — i vart fall till
någon del — ligger bakom minskningen
i det faktiska antalet koloniplatser. Jag
anser nog att socialministern skulle
haft skäl att vara något mera bekymrad
för dessa konsekvenser. Ty vad
man än anser om riktlinjerna för framtiden
i stort sett kommer väl ändå
inom den närmast överblickbara tiden
skollovskolonierna att vara av väsentlig
betydelse för möjligheterna att få
ut stadsbarnen till vistelse på landet
under sommaren.

Sedan har herr socialministern varit
vänlig nog att till närmare utredning
ta upp de fall jag nämnde från Eskilstuna.
Det är möjligt att min interpellation
har varit något obalanserad i detta
avseende, men jag nämnde dessa fall
som en illustration till de frågor av
mera allmän karaktär jag här diskuterat.
Herr socialministern säger att folkskolstyrelsen
i Eskilstuna inte givit en
tillräckligt korrekt bild till stadsfullmäktige
av vad som förevarit. Jag har
talat med vederbörande, och det förhåller
sig utan tvivel så, att den jämförelse
med siffran 3,o som gjorts beror
på en oavsiktligt felaktig formulering.
Men uppgiften om hur stor den påfordrade
nedskärningen i antalet barn är
liksom uppgiften om vederbörande provinsialläkares
inställning är enligt de
uppgifter jag fått mycket korrekta.

Nu påpekar socialministern, att den
golvyta som funnits vid dessa kolonier
har varit 2,5 kvadratmeter i sovsalarna
per barn och i ett fall till och med 2,34.
Man måste ju onekligen erkänna, att
bakom fastställandet av siffran 2,34 ligger
en oerhörd grad av energi och noggrannhet
vid utförandet av allmänna
värv. Men även på den punkten har jag
talat med vederbörande i Eskilstuna,
som dock envisats med att hävda, att
även i det fallet skulle det röra sig om
siffran 2,5. .lag vill emellertid inte driva
den tvistefrågan för långt, ty i praktiken
är den ju av mycket liten betydelse.

Nr 31.

av bestämmelserna om statsbidrag till

Men jag vill inskjuta innan jag går vidare,
att dessa kolonier, som herr socialministern
och jag här diskuterat, byggdes
upp till en standard, som såvitt jag
kan förstå var gällande norm på den
tiden de kom till. Vi har också sedan
dess skaffat kolonier som, om jag inte
är felaktigt underrättad, har funnit nåd
för de inspekterande myndigheternas
ögon.

Socialministern säger att om Eskilstuna
envisas med att hålla en avsevärt
lägre utrymmesstandard, får väl staden
avstå från att söka statsbidrag. Och han
tillägger, med en aning av hot i stämman,
att de inspekterande myndigheterna
naturligtvis ändå måste se till att
bestämmelserna följs. Jag skulle i detta
sammanhang vilja rikta en vädjan till
socialministern, att, innan någon mer
tvångsmässig nedskärning av barnantalet
kommer i fråga, de experter, vilkas
auktoritet socialministern här åberopar,
verkligen finge tillsamman med
företrädare för de kommunala myndigheterna
göra en grundlig genomgång
av dessa kolonier och jämföra dem
med sådana, som har accepterats och
godkänts även för statsbidrag. Jag tror
att en sådan jämförelse, trots den differens
till de här diskuterade koloniers
nackdel som förefinnes i fråga om utrymme
i sovsalar, kanske ändå skulle,
när det gäller deras allmänna lämplighet
för ändamålet, leda till ett sådant
resultat att även dessa experter skulle
bli villiga medge, att de kommunala
myndigheterna inte saknade en rimlig
grad av omdöme.

Socialministern ger oss rådet att i
större utsträckning övergå till feriebarnsverksamhet.
Det är klart att vi
skall ta detta ad notam och försöka fullfölja
den linjen så gott vi kan. Jag vill
dock påpeka att även på denna punkt
kan föreligga delade meningar i fråga
om den relativa lättheten eller svårigheten
att verkligen få tag på lämpliga
hem och om hur man på ett något så

Tisdagen den 9 december 1952.
tillämpningen

2 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 31.

Nr 31.

Tisdagen den 9 december 1952.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om statsbidrag till

skollovskolonier.

när smidigt sätt skall kunna se till —
särskilt om verksamheten får stor omfattning
— att barnen verkligen får en
riktig skötsel.

Jag har inte på basis av det interpellationssvar
socialministern givit kunnat
ta en så bestämd ställning, som socialministern
tydligen är beredd att
göra, till frågan om feriebarnsverksamhet
eller kolonier. Jag har emellertid
den allmänna uppfattningen att under
åtskillig tid ännu kommer kolonierna
att spela en så stor roll, när det gäller
att verkligen få ut stadsbarn på landet
om somrarna, att jag beklagar, att socialministern
härvidlag så starkt vill
förfäkta den meningen, att allt som skett
har varit bra.

Jag vidhåller, herr talman, den uppfattningen
att åtskilligt på detta område
kunde ha handlagts med större smidighet
och större förståelse för de kommunala
problemen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Herr
Wedén säger i sitt anförande att motiveringen
för att han framställer sin
interpellation egentligen var, att han
hade ett behov av att ge uttryck åt
den uppfattningen, att kolonianordnarna
av det centrala verket behandlades
på ett sätt, som tydligen inte vann
hans gillande. Jag har inte hört dessa
klagomål från kolonianordnarna förut;
de har burits fram till mig första gången
genom herr Wedéns interpellation,
och till dess jag får höra dem från
andra håll får jag väl således inskränka
mig till att konstatera, att klagomålen
härstammar från herr Wedén.

När det sedan gäller min bedömning
av herr Wedéns interpellation vill jag
först understryka att jag inte tillhör
dem, som har någon speciell övertro på
att den rätta decimalen i fråga om vare
sig luftkubik eller kvadratmeteryta är
något så absolut eftersträvansvärt. Då

jag studerat vad som förekommit i ärendet
har jag emellertid bl. a. kunnat
konstatera, hur exempelvis socialstyrelsen
har anlagt en mer tolerant syn
på frågan om både kvadratmeter och
luftkubik än vad man från de läkarvetenskapliga
och medicinska myndigheternas
sida har gjort. Dessa senare
myndigheter har givetvis tagit större hänsyn
till smittorisk—epidemier är ju tyvärr
inte alldeles ovanliga inom koloniverksamheten.
Om således denna mer
toleranta inställning stannar vid siffran
3,6 och man dessutom här varit benägen
medge att statsbidrag finge lämnas,
även om man kommer ned till
ungefär 3 kvadratmeter, så har man
däri, menar jag, en verifikation på att
en viss tänjbar tillämpning har praktiserats
och väl kommer att praktiseras
i fortsättningen.

Om nu ifrågavarande verk — vilket
för herr Wedén är lite förargligt —
demonstrerat en sådan grad av noggrannhet
i sin kontrollmätning, att man
i dessa båda bestämda fall i fråga om
golvytan kommit till respektive 2,5
och 2,34, så måste jag nog säga att man
går över strecket för tolerans, därest
man bara låter det hela gå vidare som
om ingenting skulle ha hänt. I sådana
här speciella fall får väl toleransen ta
sig uttryck i att man först säger till
vederbörande kolonianordnare, att ni
har en koloni som inte är tillfredsställande
i fråga om utrymmet; var
vänliga och ändra detta till nästa år.
Ni får dock i vanlig ordning edra bidrag.

Man har gjort detta i de berörda
fallen men trots detta händer ingenting.
Året därpå säger man detsamma.
Ingenting händer. Om man då inte, för
tredje året i följd, är beredd att låta
bidragen utgå också i fortsättningen
utan i stället påpekar, att här har en
allvarlig hemställan gjorts under två
år utan att leda till något resultat, då
får man inte bli alltför överraskad om

Tisdagen den 9 december 1952. Nr 31.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om statsbidrag till
skollovskolonier.

det centrala verket förklarar att man
inte längre kan lämna bidrag.

Jag tycker sålunda att man har en
dubbel indikation på tolerans: dels när
man visar att siffrorna och decimalerna
inte är så sakrosankta och dels när
man utan vidare fastställer en erforderlig
övergångstid för att åstadkomma
ett arrangemang som skall bli tillfredsställande.

Jag är vidare angelägen understryka,
att jag tror att vi i dagens läge behöver
både kolonier och feriehem. Men lika
väl som jag kommit till den uppfattningen
att ett gott fosterhem är att
föredraga framför ett kollektivt barnhem
—- och där har jag en mycket bestämd
uppfattning, herr Wedén — så
tycker jag att man analogivis kommer
fram till att ett gott feriehem är bättre
än en barnkoloni. Det betyder naturligtvis
inte, att jag här fäller någon
slags dom över feriekoloniverksamheten.
Yi har omkring 38 000 barn på
kolonierna, och vi har 15 000 barn ute
i feriehemmen. Men märk väl, att bara
från åren 1946 till 1951 har barnantalet
på feriehemmen ökats från 2 000
till 15 500, vilket visar en ganska god
inneboende livskraft för den linjen av
feriebarnsverksamheten. Jag tror således
att man inte skall se på detta så
onyanserat som jag tycker det framgick
av herr Wedéns slutsatser i hans sista
anförande. Här är det således inte
fråga om att döma ut koloniverksamheten,
utan här är det, som herr Wedén
mycket riktigt avslutningsvis anförde,
fråga om att ge ett råd, i det här speciella
fallet till Eskilstuna stad, nämligen
att när det nu är som det är i
dessa båda feriekolonier, försök då arbeta
hårdare på den andra linjen och
slussa ut de barn som behövs för att
de bestående kolonierna skall kunna
fylla kravet på utrymme sett ur statens
och bidragsverksamhetens synpunkt.

Jag tror således inte att man behöver
spetsa till det hela på det sätt som

herr Wedén gjorde. Jag har en känsla
av att det kanske var en tillspetsning
som måhända med flit tillrättalagts.
Jag tror knappast, att en objektiv genomläsning
av mitt interpellationssvar
ger anledning till detta. I dagens läge
behöver vi båda verksamheterna, men
jag kan obetingat ge det rådet till de
svenska kommunalmännen att försöka
arbeta på feriehemslinjen i största möjliga
utsträckning.

Herr WEDÉN: Herr talman! Socialministern
nämnde här vad de medicinska
auktoriteterna ansåg erforderligt
och underströk ännu en gång att de
riktlinjer som uppdragits skett i samråd
med dessa. Jag vill svara att just beträffande
de här båda diskuterade fallen
har de medicinska auktoriteter, vilkas
uppgift det varit att övervaka kolonierna
på platsen, inte haft någonting
annat att säga än att de varit mycket
bra, lämpliga för sitt ändamål och väl
skötta.

Jag tror inte att jag uttryckte mig på
det sättet att jag ville tillvita socialministern
att alldeles ha utdömt koloniverksamheten.
Jag sade bara att han utdömde
den som en mindre tillfredsställande
metod i jämförelse med feriebarnsverksamheten.
Jag sade också att
jag under förutsättning av att man verkligen
kan finna ett tillräckligt antal hem
och människor, som är beredda att ta
hand om barnen, kunde vara med om
den linjen. Men om vi nu har 38 000
barn på kolonierna och vidare 15 000
i denna feriebarnsverksamhet, där det
alltså varit en mycket stark expansion
under de sista åren, och vi förutsätter
att vi vill fortsätta att utvidga denna
verksamhet, då kominer vi fram till att
vi kanske måste anskaffa hem för feriebarn
av storleksordningen 50 000, 60 000
eller 70 000, och då tror jag att problemet
får sådana dimensioner att det blir
svårt att klara det praktiskt och administrativt.

20 Nr 31. Tisdagen den 9 december 1952.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om statsbidrag till
skollovskolonier.

Sedan vill jag bara tillägga, herr talman,
att när socialministern säger att
han först genom min interpellation fått
erfarenhet om att en del meningsskiljaktigheter
förelegat mellan de inspekterande
myndigheterna och kolonianordnarna,
då måste jag säga att socialministern
i detta avseende måtte ha levat
i ett lufttomt rum.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Man
kan naturligtvis ha delade meningar
inom läkarvetenskapen. Jag betvivlar
inte alls att de provinsialläkare som
tittat på kolonierna sagt: »All right,
det må vara bra som det är.» Men bakgrunden
till det hela har jag här i en
promemoria, som jag inte skall betunga
kammaren med att läsa upp, ty
den är ganska lång och innehållsrik.
Däri dokumenteras det av fyra professorer
och en docent, vill jag minnas,
synpunkter på luftkubik och golvyta,
vilka sedermera i praktisk tillämpning
icke kunnat hållas och som jag är den
siste att vilja driva in absurdum. Det
är klart, att man kan säga: »Om det
nu var 2,5 eller 2,34 kvm golvyta, varför
skulle inte det räcka till?» Men
någonstans måste gränsen för tolerans
fastställas, och det ger nog herr Wedén
mig rätt i. Om man säger: »Varför
skulle inte 2,5 och 2,34 vara tillräckligt?»
så kan man ju fortsätta ännu
längre. Men då är man inne på förhållanden,
som vem som helst måste
säga är alldeles omöjliga.

När det här rört sig om en tilldelning
av golvyta, som enligt vad jag
har blivit informerad om — och som
inte har bestritts från herr Wedéns
sida — har varit så pass snålt tilltagen,
att man inte har kunnat placera in
sådana sängar som man anser vara
lämpliga för barnen utan får använda
speciellt smala sängar för att få in
dem i sovsalarna, så är det ju inte så
särdeles roligt att efter två års var -

ningar sätta svampen på även det
tredje året.

Det är ju möjligt att jag i det här
avseendet har levt i ett lufttomt rum.
Jag är glad över att herr Wedén gör
sådana ansträngningar för att rummet
skall bli fyllt med luft i fortsättningen.

Herr WEDÉN: Jag vidhåller nog fortfarande,
herr talman, att det mått, som
man skall mäta just dessa kolonier
med, är 2,5, om vi nu skall vara noggranna.

Sedan vill jag tillägga, att det ju
här är fråga om sommarkolonier och
icke om barnhem. Dessa barn är ute
om dagarna, leker, tumlar om och badar.
De sover om nätterna ofta för
öppna fönster med myggnät för. Jag
är alldeles ense med socialministern
om att man naturligtvis måste ha en
lämplighetsgräns. Här kan man inte gå
ned hur långt som helst. Jag har aldrig
argumenterat på den linjen, utan jag
har blott hävdat, att när de ansvariga
läkarna, som övervakar hemmen ur
medicinska och allmänna hygieniska
synpunkter, är nöjda, kan det möjligen
räcka även för de statliga myndigheterna.

Sedan vill jag inte alls ha denna interpellation
gjord till en tvist om just
dessa båda kolonier. Jag har framställt
interpellationen därför att jag har känt
en viss fruktan för att det sätt, varpå
denna verksamhet övervakats, kan
komma att leda till, som jag sade, en
minskning i enskildas och föreningars
offervilja och i kommunernas initiativ.
Så länge vi behöver skollovskolonier i
den utsträckning som vi faktiskt gör,
tror jag detta skulle vara beklagligt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes ånyo
statsutskottets utlåtanden nr 224—233,
bankoutskottets utlåtande och memorial

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

nr 35 och 36, första lagutskottets utlåtande
nr 32 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 55—57.

§ 7.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att första lagutskottets utlåtande
nr 32 och statsutskottets utlåtanden
nr 230—233 skulle i nu nämnd
ordning uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden å morgondagens
föredragningslista.

§ 8.

Anmäldes, att herr Jonsson i Skedsbygd
avlämnat en av honom m. fl. un -

dertecknad motion, nr 710, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 253,
angående utlämnande av stödlån till
jordbrukare.

Denna motion hänvisades omedelbart
till jordbruksutskottet.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.20 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 10 december.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsmannen Johan Olov Gavelin,
född 1888, Malmberget, lider av
ryggskott i akut skede och är på grund
härav oförmögen till tjänstgöring fr.

o. m. den 8/12 1952 t. o. m. den 16/12
1952, vilket härmed på heder och samvete
intygas.

Med. mottagn. 8/12 1952.

Enar Andersson,
lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herr Gavelin ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 8- till och med den 16 innevarande
december.

§ 2.

Svar på fråga ang. utredningen rörande
arbete på s. k. obekväm arbetstid.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN, som yttrade: Herr
talman! Fröken Wetterström har frågat,
när utredningen rörande arbete på obekväm
arbetstid kommer att framlägga
sitt arbetsresultat.

Som svar härpå får jag meddela, att
utredningen enligt vad jag under hand
inhämtat i stort sett har avslutat de
undersökningar, som avser arbetstagare
med reglerad arbetstid, och f. n. är
sysselsatt med att utarbeta ett betänkande
rörande denna del av utredningsuppdraget.
Arbetet härmed har utredningen
beräknat kunna slutföra under
år 1953.

Härpå anförde

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
för det svar som jag har fått.

Jag är glad över att höra, att åtminstone
en del av den undersökning som

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Svar på interpellation i anledning av den förlust av vissa ekonomiska förmåner, som

uppstått för förrådsvaktmästare, vilka överförts från civilmilitär till civil stat.

kommittén har att utföra beräknas vara
slutförd i år. Det är ju här fråga om
stora yrkesgrupper som har sitt arbete
förlagt till obekväm tid: telefonister,
telegrafister, post-, järnvägs- och lotspersonal
m. fl., och dessa väntar naturligtvis
med största intresse på det
resultat utredningen skall komma till.
Det provisorium, som riksdagen beslöt
i våras om olika ersättningar i form
av pengar för skilda yrkesgrupper
med obekväm arbetstid, innebär visserligen
för de lägsta lönegrupperna
en viss förbättring, som emellertid
inte kan sägas vara helt tillfredsställande.
Jag vet att åtminstone tjänstemän
från 8 lönegraden och uppåt,
speciellt kanske telefonister och telegrafister,
skulle betydligt hellre önska
få ersättning i form av tid.

Det återstår alltså ingenting annat
än att avvakta utredningens resultat.
Jag tillåter mig bara hoppas att det
senare avsnitt som utredningen har att
behandla, alltså undersökningar för
arbetstagare med oreglerad arbetstid,
kommer att slutföras snabbare än den
första delen, som nu har tagit fyra år.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation i anledning av den
förlust av vissa ekonomiska förmåner,
som uppstått för förrådsvaktmästare,

vilka överförts från civilmilitär till
civil stat.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Mårtensson i Smedstorp i en till
försvarsministern riktad interpellation
frågat, om försvarsministern uppmärksammat
den förlust av vissa ekonomiska
förmåner, som uppstått för
förrådsvaktmästare genom att de överförts
från civilmilitär stat till civila

tjänster, och vidare om försvarsministern
är villig att medverka till att förrådsvaktmästarna
återföres till civilmilitär
stat.

Då interpellationen berör frågor,
som sammanhänger med den på min
föredragning framlagda propositionen
nr 107 till årets riksdag, torde det ankomma
på mig att besvara interpellationen,
och efter samråd med försvarsministern
får jag anföra följande.

I nämnda proposition, vilken godkänts
av riksdagen, föreslogs att beställning
för förrådsvaktmästare vid
försvaret i 12 lönegraden skulle flyttas
upp till 13 lönegraden. I den till grund
för propositionen liggande förhandlingsöverenskommelsen
hade intagits
en anmärkning av följande innehåll:

»Då lönegradsplaceringen för förrådsvaktmästare
ansetts liksom hittills
böra vara densamma som för förrådsförman,
har uttalats att även arbetstidsförliållanden
och tjänstebenämning
böra ansluta sig till vad nu gäller för
förrådsförman.»

Enligt vad 1949 års tjänsteförteckningskommitté
har upplyst har denna
anmärkning tillkommit på yrkande från
personalhåll. Vederbörande personalförenings
inställning till frågan var att
dessa tjänstemän skulle vara civila.

Såsom i interpellationen har angetts
har Kungl. Maj:t den 6 juni 1952 — på
föredragning av försvarsministern -—
föreskrivit, att innehavare av beställningar
för förrådsvaktmästare i 12 lönegraden
från och med den 1 juli 1952
skall vara innehavare av civila tjänster
för förrådsförman i 13 lönegraden. Beslutet
tillkom efter överväganden inom
försvarsdepartementet, varvid de skäl,
som förebragtes för ett bibehållande
av den civilmilitära anställningsformen,
inte ansågs så vägande att de motiverade
avsteg från den träffade överenskommelsen.
Befogenhet att fatta beslut
av angiven innebörd tillkommer Kungl.
Maj:t enligt 13 § statens allmänna av -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Svar på interpellation i anledning av den förlust av vissa ekonomiska förmåner, som
uppstått för förrådsvaktmästare, vilka överförts från civilmilitär till civil stat.

löningsreglemente, där det stadgas, att
ordinarie beställningshavare vid försvaret
är pliktig underkasta sig den
förflyttning till bl. a. annan ordinarie
befattning vid försvaret, som må beslutas
av Kungl. Maj:t.

I interpellationen förklaras, att befattningshavarna
genom detta beslut
berövats vissa icke oväsentliga ekonomiska
förmåner. Sålunda skulle de ha
förlorat rätten att i tjänsten bära uniform
och att av kronan till självkostnadspris
inköpa sådan, rätten till viss
tjänsteställning och rätten att använda
militär veckoslutsbiljett. Det har emellertid
genom att överföras till civila
tjänster erhållit vissa andra förmåner,
som från personalhåll uppenbarligen
bedömts såsom mera värdefulla än de
förmåner, som förlorats. Då ändringen
i anställningsformen skett i samförstånd
med vederbörande personalorganisation,
torde ur personalsynpunkt
anledning inte föreligga till omprövning
av beslutet och ej heller av organisatoriska
skäl har en omprövning
ansetts påkallad.

Härefter anförde:

Herr MÅRTENSSON i Smedstorp: Herr
talman! Jag ber att få tacka civilministern
för att han besvarat min interpellation
till försvarsministern, huruvida
denne var villig medverka till att förrådsvaktmästarna
återfördes till civilmilitär
stat.

Statsrådet förklarar, att förrådsvaktmästarna
genom att överföras till civil
tjänst erhåll it kompensation för de förmåner
som de genom överföringen från
civilmilitär stat förlorat. Statsrådet uppger
icke i sitt svar, vilka förmåner som
förrådsvaktmästarna i kompenserande
syfte skulle ha fält. Från personalhåll
liar det för mig upplysts, att de förmåner
som åsyftas skulle vara rätten att
erhålla ersättning för övertidsarbete,
vilket de såsom civilmilitära befattningshavare
tidigare icke haft rätt till.

Det kan dock ifrågasättas, huruvida
denna rätt till ersättning för övertidsarbete
kan anses uppväga de ekonomiska
förmåner som förrådsvaktmästarna
förlorat.

Statsrådet förklarar vidare, att överföringen
av förrådsvaktmästarna från
civilmilitär till civil stat skett i samförstånd
med vederbörande personalorganisation,
varför ur personalsynpunkt
någon anledning inte skulle föreligga
till omprövning av Kungl. Maj:ts
beslut. Det är emellertid uppenbart att
överföringen från civilmilitär stat mottagits
med viss oro bland befattningshavarna.
Det är väl också naturligt att
dessa ansett sig tryggare i sin civilmilitära
anställningsform genom sin fullmakt.

Jag vill, herr talman, inte här gå in
på frågan om Kungl. Maj :ts befogenheter
att överflytta befattningshavare, som
innehar fullmakt på sin tjänst, till annan
stat. Det är en konstitutionell fråga,
som närmast bör handläggas av konstitutionsutskottet.

Jag vill sluta med den reflexionen,
att statsrådet i detta ärende borde ha
införskaffat upplysningar om befattningshavarnas
synpunkter på frågan
om överflyttningen innan Kungl. Maj:t
fattade beslut. Den irritation som beslutet
har väckt skulle då säkerligen ha
kunnat undvikas.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Till
den sista anmärkningen som herr Mårtensson
anförde vill jag bara säga, att
vi har skaffat uppgifter från personalföreningen,
som har stått för den förhandlingsöverenskommelse
jag här har
refererat. Tyvärr kan det inom personalföreningar
finnas vissa medlemmar
som är missnöjda, men vi kan inte vända
oss till varje medlem utan får rikta
oss till de organisationer som företräder
medlemmarna, och det är vad vi
har gjort i detta fall.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

Herr MÅRTENSSON i Smedstorp: Herr
talman! Jag har inte avsett att rikta
klander vare sig mot statsrådet eller
mot personalorganisationerna för deras
ställningstaganden till föreliggande
spörsmål. Det är emellertid uppenbart
att det föreligger delade meningar om
denna fråga inom organisationerna.
Jag kan i alla fall inte underlåta att
understryka, att Kungl. Maj:t inte därigenom
kan komma ifrån sin skyldighet
och sitt ansvar att på bästa sätt
trygga befattningshavarnas intressen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 kap. 3 § och
4 kap. 3 § rättegångsbalken.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster
m. m.; tillika svar på interpellation ang.
tillsättningen av tjänster, som uppflyttats
i högre lönegrad.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
230, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet Lingman, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende besvara
herr Kylings interpellation angående
åstadkommande av en enhetlig
praxis i fråga om tillsättning av tjänster,
som uppflyttats i högre lönegrad.

I propositionen nr 241 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 23 oktober 1952, före -

slagit riksdagen att dels godkänna i vid
nämnda statsrådsprotokoll fogade bilagor
intagna förslag rörande lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet anförts vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens genomförande.

I propositionen nr 251 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 6 november 1952, föreslagit
riksdagen att dels godkänna i vid
sistnämnda statsrådsprotokoll fogade
bilagor intagna förslag rörande lönegradsplacering
för vissa tjänster m. m.,
dels godkänna i statsrådsprotokollet
förordat utbyte av en ämneslärartjänst
vid fackskolan för huslig ekonomi i
Uppsala i lönegrad Ca 26 mot en
adjunktstjänst i lönegrad Ca 29, dels
ock bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet anförts vidtaga erforderliga
åtgärder för förslagens genomförande.

1 propositionen nr 241 hade underställts
riksdagens prövning dels en av
1949 års tjänsteförteckningskommitté
den 4 oktober 1952 med Statstjänarkartellen,
Statstjänstemännens riksförbund,
Sveriges akademikers centralorganisation
och Tjänstemännens centralorganisation
träffad överenskommelse angående
lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m., dels en av kommittén
den 13 oktober 1952 med Statstjänarkartellen
träffad överenskommelse angående
viss sjukvårds- och ekonomipersonal.
I propositionen nr 251 hade
underställts riksdagens prövning en av
kommittén med vederbörande personalorganisationer
den 6 november 1952
träffad överenskommelse angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster
vid krigsmaterielverket, arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbets -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar pa interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

förmedlingen samt skogsvårdsstyrelserna.

I samband med propositionerna hade
utskottet behandlat ett flertal i anledning
av desamma väckta motioner.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna I: 532 och II: 697
icke måtte av riksdagen bifallas;

2. att motionerna I: 514 och II: 680
icke måtte av riksdagen bifallas;

3. att motionerna I: 515 och II: 681,
i vad avsåge avdelningsföreståndare vid
statens växtskyddsanstalt, icke måtte av
riksdagen bifallas;

4. att motionerna I: 516 och II: 679
icke måtte av riksdagen bifallas;

5. att motionerna 1:519 och 11:704
icke måtte av riksdagen bifallas;

6. att motionerna I: 523 och II: 690
icke måtte av riksdagen bifallas;

7. att motionerna I: 524 och II: 689
icke måtte av riksdagen bifallas;

8. att motionerna I: 525 och II: 700
icke måtte av riksdagen bifallas;

9. att motionerna I: 529 och II: 695
icke måtte av riksdagen bifallas;

10. att motionerna I: 533 och II: 703
icke måtte av riksdagen bifallas;

11. att motionen II: 688 icke måtte av
riksdagen bifallas;

12. att motionen II: 692 icke måtte av
riksdagen bifallas;

13. att motionen 11:702 icke måtte
av riksdagen bifallas;

14. att motionerna I: 520 och II: 683,
1:531 och 11:696 samt 11:687 icke
måtte av riksdagen bifallas;

15. att motionerna 1:530 och 11:693
icke måtte av riksdagen bifallas;

16. att motionen II: 677 icke måtte av
riksdagen bifallas;

17. att motionerna 1:526 och 11:699
icke måtte av riksdagen bifallas;

18. att motionen I: 536 icke måtte av
riksdagen bifallas;

19. att motionerna I: 527 och II: 691
icke måtte av riksdagen bifallas;

20. att motionerna I: 515 och II: 681,

i vad de icke behandlats under 3., icke
måtte av riksdagen bifallas;

21. att motionerna I: 513 och II: 676
icke måtte av riksdagen bifallas;

22. att motionen II: 685 icke måtte av
riksdagen bifallas;

23. att motionerna I: 518 och II: 684
icke måtte av riksdagen bifallas;

24. att motionerna I: 535 och II: 701
icke måtte av riksdagen bifallas;

25. att motionerna I: 534 och II: 698
icke måtte av riksdagen bifallas;

26. att motionerna I: 528 och II: 694
icke måtte av riksdagen bifallas;

27. att motionerna I: 521 och II: 682
icke måtte av riksdagen bifallas;

28. att motionerna I: 517 och II: 678
icke måtte av riksdagen bifallas;

29. beträffande propositionen nr 241
att riksdagen måtte

a) godkänna de i bilagor till statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 23 oktober 1952 intagna förslagen
rörande lönegradsplacering för vissa
tjänster m. m.,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att i hu~
vudsaklig överensstämmelse med vad i
nämnda statsrådsprotokoll anfördes vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande;

30. beträffande propositionen nr 251
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen I: 537

a) godkänna de i bilagor till statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 6 november 1952 intagna förslagen
rörande lönegradsplacering för vissa
tjänster m. m.,

b) godkänna det i nämnda statsrådsprotokoll
förordade utbytet av en ämneslärartjänst
vid fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala i lönegrad Ca 26
mot en adjunktstjänst i lönegrad Ca 29,

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
nämnda statsrådsprotokoll anförd,es
vidtaga erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

Vid utlåtandet hade fogats ett flertal
reservationer.

I de likalydande motionerna I: 532
av herr Karl Persson och II: 697 av
herrar Rubbestad och Onsjö hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 241 samt besluta
omprövning av berörda lönefrågor.

Utskottet hemställde, som ovan framgår,
i punkten 1, att nämnda motioner
ej måtte av riksdagen bifallas.

I en av herr Rubbestad avgiven med
1) betecknad reservation hade yrkats,
att utskottet i punkten 1. bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:532 och 11:697 hos
Kungl. Maj:t hemställa om omprövning
av de lönefrågor, som berördes i propositionen
nr 241.

I motionen II: 677 av herr Lundberg
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t hemställa om
en skyndsam utredning om länsbostadsnämndernas
avskaffande samt de organisatoriska
åtgärder som därav kunde
anses behövliga och till riksdagen inkomma
med de förslag, som av utredningen
kunde föranledas, samt att i avvaktan
på denna utredning avslå Kungl.
Maj:ts förslag om lönegradsuppflyttning
för länsbostadsnämndernas tjänstemän.

Utskottet hemställde, som förut
nämnts, i punkten 16, att motionen
II: 677 icke måtte av riksdagen bifallas.

I de likalydande motionerna I: 513
av herr Tjällgren m. fl. och II: 676 av
herr förste vice talmannen Skoglund
in. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte vidtaga sådan ändring av Kungl.
Maj ds förslag, att lönegradsplaceringen
för hushållningssällskapens sekreterare
och lantbruksdirektörerna bleve lika
eller, därest en sådan ändring icke
skulle kunna genomföras, att riksdagen
måtte uttala sig för att lönegradsplaceringen
för sällskapens sekreterare skulle
underkastas förnyad prövning.

Såsom ovan anmärkts hemställde utskottet,
i punkten 21, att motionerna
I: 513 och II: 676 icke måtte av riksdagen
bifallas.

I en med 4) betecknad reservation
hade herrar Bergh, Staxäng och Birke
förklarat sig anse, att utskottet i anledning
av motionerna 1:513 och 11:676
bort tillstyrka en omprövning av lönegradsplaceringen
för hushållningssällskapens
sekreterare och i enlighet därmed
i punkten 21 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 513 och II: 676 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva tillkänna vad reservanterna
anfört.

I motionen II: 685 av herr Andersson
i Dunker hade hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om
förnyad omprövning angående lönegradsplaceringen
för hushållningssällskapens
kamrerare.

Utskottet hemställde, som ovan framgår,
i punkten 22, att motionen II: 685
icke måtte av riksdagen bifallas.

Utskottet hade i motiveringen (s. 9
i det tryckta utlåtandet) gjort följande
uttalande:

»Sådant det nu ifrågavarande förhandlingsresultatet
föreligger innefattar
det ett antal lönefrågor, som längre eller
kortare tid väntat på sin lösning. Utskottet
anser sig inte kunna motsätta
sig att de träffade överenskommelserna
godkännes av riksdagen. Enligt utskottets
mening hade det emellertid varit
önskvärt om samtliga lönefrågor blivit
föremål för riksdagens prövning i ett
sammanhang. Utskottet förutsätter att
detta blir fallet om eventuellt mera omfattande
lönegradsfrågor blir aktuella i
framtiden.»

I en med 2) betecknad reservation
hade fröken Andersson, herrar Leander,
Sundelin, Einar Persson, Svensson i
Ljungskile, Lindholm och Staxäng, fröken
Elmén samt herrar Svensson i
Alingsås och Nihlfors föreslagit, att

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

nämnda uttalande skulle ha följande
lydelse:

»Sådant det nu ifrågavarande förhandlingsresultatet
föreligger innefattar
det ett stort antal lönefrågor, som längre
eller kortare tid väntat på sin lösning.
Utskottet anser förhandlingsresultatet
vara ur statsverkets synpunkt i det hela
godtagbart. Utskottet tillstyrker därför
att de träffade överenskommelserna godkännes
av riksdagen.»

Utskottet hade vidare (s. 10) yttrat
följande:

»I anslutning till vad utskottet nyss
anfört rörande det föreliggande förhandlingsresultatet
såsom sådant anser
sig utskottet icke böra tillstyrka de yrkanden
som i flertalet motioner framställts
angående höjd löneställning för
vissa tjänster eller grupper av tjänster.
Ett avsteg från de träffade förhandlingsöverenskommelserna
skulle givetvis
menligt påverka det å statens vägnar
förhandlande organets fortsatta arbete
och bör följaktligen icke komma i fråga
utan mycket starka skäl. Å andra sidan
framföres i vissa motioner synpunkter,
som enligt utskottets mening icke kan
frånkännas beaktande. Utskottet vill
framhålla att, därest framdeles skäl anses
föreligga för jämkning i lönegradsplaceringen
av vissa tjänster eller viss
grupp av tjänster, frågan härom kan
prövas i vanlig ordning i samband med
den årliga anslagsbehandlingen.»

Herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Mårtensson i Uddevalla och Rubbestad
hade i en med 3) betecknad reservation
yrkat, att sista meningen i
detta uttalande skulle utgå.

I idskottets motivering förekom jämväl
(s. 14) ett uttalande av följande
lydelse:

»Beträffande skogsvårdsstyrelserna
(bil. A: 125) yrkas i motionerna 1:518
och 11:684 betydande lönegradshöjningar
för förste skogsvårdsmästare
(f. n. förste länsskogvaktare), skogs -

vårdsmästare (f. n. länsskogvaktare)
och biträdande skogsvårdsmästare (f. n.
biträdande länsskogvaktare). Utskottet
vill i anledning av den i motionerna
gjorda jämförelsen med vägmästarnas
löneställning erinra, att vägmästarna
redan nu har högre löneställning än
länsskogvaktarna. Detta tar sig uttryck
dels i lönegradsplaceringen (17 resp.
16 lönegraden), dels i att vägmästarna
utöver lön åtnjuter provisorisk avlöningsförstärkning
med 50 kronor för
månad. Då enligt vad utskottet inhämtat
frågan om länsskogvaktarnas lönegradsplacering
utgjort ett väsentligt led
i den träffade förhandlingsöverenskommelsen,
har utskottet ansett sig böra
tillstyrka Kungl. Maj ds förslag. I fråga
om tjänstebenämningar hänvisar utskottet
till det tidigare anförda.»

I anslutning till detta uttalande av utskottet
hade avgivits en med 5) betecknad
reservation av herrar Bergh, Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Birke
och Nihlfors, vilka i anledning av motionerna
I: 518 och II: 684 ansett, att
näst sista meningen i utskottets nämnda
yttrande bort ha följande lydelse:

»Då enligt vad utskottet inhämtat frågan
om länsskogvaktarnas lönegradsplacering
utgjort ett väsentligt led i
den träffade förhandlingsöverenskommelsen,
har utskottet — även om skäl
enligt utskottets mening icke saknats för
en något högre lönegradsplacering —
ansett sig böra tillstyrka Kungl. Maj ds
förslag.»

Utskottet hade vidare i motiveringen
(s. 15) yttrat:

»I fråga om domänverket (bil. A: 179)
innebär Kungl. Maj ds förslag, att tjänsten
som kronojägare uppflyttas från
16 till 17 lönegraden. I motionerna I: 517
och II: 678 yrkas, att kronojägarna placeras
i 20 lönegraden eller, alternativt,
att frågan om deras lönegradsplacering
snarast upptages till förnyad prövning.
Denna lönegradsfråga befinner sig i
samma läge soin den ovan under skogs -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lonegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

vårdsstyrelserna behandlade angående
länsskogvaktarna även i det hänseendet
att den föreslagna lonegradsplaceringen
ingått som ett väsentligt led i förhandlingsöverenskommelsen.
I enlighet med
sin allmänna inställning har utskottet
icke ansett skäl föreligga att tillstyrka
det i motionerna framställda yrkandet.»

I en av herrar Bergh och Staxång, fröken
Elmén samt herrar Birke och Nihlfors
avgiven, med 6) betecknad reservation
hade i anledning av motionerna
I: 517 och II: 678 yrkats, att sista meningen
i detta uttalande skulle ha följande
lydelse:

»Även om skäl enligt utskottets mening
icke saknats för en något högre
lönegradsplacering har utskottet ansett
sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.
»

Beträffande arbetsmarknadsstyrelsen
hade utskottet i motiveringen (s. 15)
yttrat följande:

»Beträffande arbetsmarknadsstyrelsen
vill utskottet framhålla, att utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t tager under
omprövning, om inte en av byrådirektörstjänsterna
i Ca 31 kan vid uppkommande
vakans indragas.»

Fröken Andersson, herrar Leander,
Sundelin och Einar Persson, fru Lindström,
herrar Svensson i Ljungskile,
Lindholm och Staxäng, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Alingsås och
Nihlfors hade i en med 7) betecknad reservation
hemställt, att detta stycke
måtte utgå.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Den
fråga som vi nu har att behandla är
en ganska stor fråga. Den berör lönesättningen
för omkring 27 000 tjänstemän,
och de löneuppflyttningar som
föreslås är i vissa fall av synnerligen
genomgripande art.

Då tjänsteförteckningsrevisionen till -

sattes, tänkte man att den skulle syfta
till att placera upp de lägsta tjänsterna,
men man tänkte sig inte att det
skulle vara en höjning över hela linjen.
Med det förslag som är framlagt i
Kungl. Maj:ts proposition nr 241 har
det blivit en så gott som generell lönehöjning.
Av de cirka 25 000 tjänster som
där föreslagits till uppflyttning är det
— om man bortser från sjukvårdspersonalen
— endast omkring 3 000 som
inte har höjts under det att alla de
andra har uppflyttats, i vissa fall sex
lönegrader, detta trots att lönen för
dessa tjänster redan i våras förbättrades
med belopp från 2 000 och upp till
3 500 kronor.

Det är klart att man måste ställa sig
betänksam i nuvarande tidsläge inför
en sådan sak. Vi står ju nu inför uppgörelser
på den allmänna lönemarknaden,
och det är självklart att arbetare
litet varstans inom de olika industrierna
tycker det är märkvärdigt att staten
skall gå före med att pressa upp lönerna
under det att på den privata lönemarknaden
till och med försök att behålla
de nuvarande lönerna möter synnerligen
starkt motstånd. Under sådana
omständigheter tycker jag nog att man
borde ta sig en funderare huruvida det
verkligen kan vara rimligt att i nuvarande
läge gå in för denna betydande
höjning av dessa statstjänstemäns löner,
särskilt som det här i flertalet fall rör
mycket väl betalda statstjänstemannagrupper.
En mycket stor del av dem
som här förekommer har i genomsnitt
mellan 20 000 och 30 000 kronor i inkomst.

Vi har också lagt märke till att denna
proposition har föranlett en mängd
motioner. Inte mindre än 51 motioner
har avlämnats i anledning av den kungl.
propositionen. Det underliga är, att av
dessa syftar inte mindre än 41 stycken
till ytterligare höjningar, och endast tre
vill ha sänkning i det kungl. förslaget.

Utskottets behandling av de olika mo -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar pa interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

tionerna har gett till resultat, att inte
en enda motion har vunnit bifall. Alla
har avstyrkts, trots att utskottet i många
fall utalat sitt gillande av de synpunkter,
som framföres i de olika motionerna.
Men man har velat göra gällande,
att här är ett avtal, en uppgörelse träffad
mellan å ena sidan civildepartementet
och tjänsteförteckningskommittén
och å andra sidan organisationer,
företrädande de olika tjänstemannagrupperna.
När utskottet har denna inställning
att det inte går att göra någonting,
har jag svårt att förstå den,
och jag vill ställa den frågan, om det
kan vara någon mening att man på
detta sätt framlägger en proposition. I
propositionen är det ändå sagt, att detta
förslag är framlagt för riksdagen till
prövning, alltså till prövning i varje enskilt
fall, där riksdagen bör kunna ha
rätt att säga sin mening.

Jag har inte förbisett att departementschefen
har uttalat, att detta förslag
bör ses som en helhet och alltså
antas oförändrat eller också förkastas.
Detta uttalande tycker jag är litet orimligt,
om det är meningen att riksdagen
skall ha rätt att rucka på vissa olika
inplaceringar.

Jag skall peka på en del av dessa
löneplaceringar, som här är företagna
och som man måste rikta kritik emot.
Jag kan t. ex. börja med länsarkitekterna.
De har nu föreslagits att bli uppflyttade
från lönegrad 9 på löneplan 2 till
lönegrad 13. Det innebär en förbättring
på mellan 4 000 och 5 000 kronor. På
denna punkt har till och med statsrådet
ansett, att det är litet betänkligt med en
dylik kraftig uppflyttning, särskilt med
hänsyn till den ur pensionssynpunkt
förmånliga anställningsformen. Utskottet
säger att det för sin del delar denna
uppfattning och ställer sig tveksamt till
förslaget i denna del. Men utskottet ryggar
ändå inte tillbaka utan går in för
att bifalla detta trots den uttalade betänksamheten.

Samma förhållande finner man om
man går till lantbruksdirektörerna.
De är nu föreslagna att flyttas upp till
34 lönegraden. Det finns motioner, som
anser att detta är för högt och att tjänsten
borde flyttas ned åtminstone till
33 lönegraden för att därigenom få likhet
med hushållningssällskapens sekreterare.
På den punkten säger utskottet:
»Det vill förefalla utskottet som om
den föreslagna löneskillnaden på två
lönegrader är väl stor i förhållande till
arbetsuppgifter och tjänsteställning
samt att en placering av lantbruksdirektörerna
i 33 lönegraden hade inneburit
en mera tillfredsställande lösning.
» Men trots detta mycket klara uttalande
vågar utskottet inte på något
som helst sätt rucka på det kungl. förslaget.
Jag måste säga att jag tycker det
är rätt underligt, att majoriteten i riksdagens
statsutskott på detta sätt avsäger
sig rätten att säga sin mening i
en så pass viktig fråga, som den som
dessa lönegradsplaceringar ändå är.

Det finns en hel mängd andra saker,
som kan kritiseras i detta sammanhang.
Jag kan t. ex. ta bostadsdirektörerna,
som nu flyttas upp två lönegrader, trots
att deras lönegradsplacering redan nu
torde vara relativt hög med hänsyn till
de krav man ställer på deras kvalifikationer
och de arbetsuppgifter de har.
Man kan rikta samma kritik beträffande
kamrerarna i lantbruksnämnderna.
Dessa föreslås bli uppflyttade två lönegrader
till 27 lönegraden, trots att vissa
kamrerare i hushållningssällskap enligt
förslaget blir placerade i 25 lönegraden
i de allra största sällskapen under det
att flertalet står kvar i 23 lönegraden.
Dessa har allesammans i stort sett samma
utbildning och samma arbetsuppgifter.

Vi har laboratorstjänsterna vid veterinärhögskolan.
Dessa flyttades i våras
upp från 29 lönegraden till 33, men
trots att de i våras flyttades upp fyra
lönegrader föreslås här en ytterligare

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lonegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

höjning till 34 lönegraden. Och inte nog
med det, utan här har man en markant
skillnad gent emot andra laboratorstjänster.
Vi har t. ex. vid veterinärmedicinska
anstalten sex sådana laboratorstjänster,
och dessa får stå i
31 lönegraden, trots att man ursprungligen
har ansett och alltjämt borde
kunna anse, att utbildningskravet för
dessa laboratorer är precis detsamma
vare sig de tjänstgör vid veterinärhögskolan
eller veterinärmedicinska anstalten.
Deras arbetsuppgifter är precis
desamma, och följaktligen borde de placeras
lika, men här ställer man dessa
vid veterinärmedicinska anstalten i 31
lönegraden men vid veterinärhögskolan
i 34 lönegraden.

Man skulle kunna räkna upp fall efter
fall, där det inte är rimligt med den
lönegradsplacering som här är föreslagen.
Jag vill göra gällande att jag
har åtskillig erfarenhet beträffande lönegradsplaceringar.
Jag har tjänstgjort
i många olika lönekommittéer sedan
1936, där vi noga har gått igenom vilka
utbildningskrav som ställs på de olika
befattningshavarna och vilka arbetsuppgifter
de har att fylla, och jag vågar
påstå, att här är ingen rättvisa skipad
i det förslag som föreligger. Jag förstår
att så måste bli förhållandet när man
gått in för detta nya system, att det
skall vara förhandlingar mellan olika
parter och denna tjänsteförteckningskommitté.
Det är klart att den ena parten
kanske har mycket skickliga förhandlare,
som är hårda, driver sin linje
till det yttersta, och detta medför att
den gruppen kanske kommer i ett bättre
läge än den andra, under det att
de, som har mindre dugande företrädare
och kanske en mindre organisation,
inte blir så väl tillgodosedda. Hela
detta förfarande visar, tycker jag, att
man måste gå in på en helt annan linje
när det gäller placering av tjänster j
de olika lönegraderna, där man mei
får ta hänsyn till de olika utbildnings

krav som ställs på tjänsterna och dessutom
ta hänsyn till de olika arbets
uPPgifterna. Det är den enda riktiga
placeringsgången enligt min mening,
och vi får aldrig någon rättvisa genom
dessa förhandlingar på det sätt som här
föreligger.

Jag skulle därför vilja vädja till civilministern,
att han tar sig en funderare,
om vi inte borde komma fram till ett
annat förhållande, framför allt ur den
synpunkten att inte riksdagens beslutanderätt
på ett tidigt stadium skall undanryckas.
I alla andra fall när det
gällt löneregleringar har ju kommittéer
varit tillsatta, i regel av olika partiers
representanter, som efter prövning
kommit fram till ett visst förslag, där
sedan myndigheter och andra fått fälla
sitt omdöme om placeringen. Vi har ju
två särskilda organ här i landet, som
är mycket dugande när det gäller att
bedöma inplacering i olika lönegrader.
Jag tänker på statens lönenämnd och
på statskontoret, som, såvitt jag kunnat
finna av den nu föreliggande propositionen,
inte alls blivit hörda. Många
verksstyrelser har inte heller kunnat
göra sin röst hörd vare sig det gällt
antalet eller behovet av de tjänster det
nu är fråga om. Enligt min mening är
det nödvändigt, att statsrådet försöker
finna en annan form för en lämplig avvägning
av lönegradsplaceringarna, än
den nu föreliggande.

Om man sedan ser på hur det föreliggande
förslaget skall genomföras, finner
man, att en del befattningshavare
skall komma i åtnjutande av de högre
lönerna från och med den 1 juli i år,
under det att många andra skall få den
avsedda höjningen först från och med
den 1 januari nästkommande år. Ikraftträdandet
sker således vid olika tidpunkter.
Det är självklart, att retroaktiviteten
medför en mängd besvärligheter
beträffande tillgodoräknandet, vilket
också är utskottets mening. Detta
säger i anledning av min motion, i vil -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

ken jag framhållit dessa synpunkter,
att motionärernas påpekande, att den
ifrågasatta retroaktiva tillämpningen
kommer att medföra olägenheter har
visst fog för sig. Utskottet har emellertid
ändå inte kunnat rucka det minsta
på Kungl. Maj ds förslag. Jag tycker,
att detta är ganska underligt, då utskottet
självt är medvetet om, att det
inte är något lämpligt förfarande som
har förordats i propositionen. Jag tror,
herr talman, att om man skall få någon
ordning och reda i dessa förhållanden,
det enda riktiga är att företaga en förnyad
omprövning av det föreliggande
förslaget i dess helhet. Då är det möjligt
att åstadkomma en rättvisare lönegradsplacering.
Vissa befattningshavare
kommer då säkerligen att flyttas ned i
lönehänseende medan andra kanske
flyttas upp. Jag tror, att riksdagen gör
klokt i att nu avslå den kungl. propositionen
och istället gå in för en förnyad
omprövning av hela lönesystemet.
Det är detta som är innebörden i min
reservation till vilken jag, herr talman,
med det anförda får yrka bifall.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Vid
genomläsandet av den föreliggande
propositionen får man en känsla av
att man vad gäller statstjänsterna inte
har uppmärksammat den diskussion
som försiggått angående den solidariska
lönepolitiken. Propositionen synes
vara mer frikostig när det gäller de
högre tjänsterna än när det gäller de
lägre. I stället för att minska gapet mellan
de högst och de lägst betalda bär
man vidgat det. Det förefaller som om
man vid diskussionen om de olika
tjänsterna varit mer benägen att betala
lön för titeln än för arbetsprestationen.
Utvecklingen tycks visa hän mot att
man vid vissa lönegradsplaceringar förändrar
tjänstetiteln men inte arbetsuppgiften
och i samband därmed åstadkommer
en höjning av lönegraden. .lag
tycker, att man bör akta sig för ett så -

dant förfarande; även i fortsättningen
behöver nog riksdagen företa en mycket
noggrann prövning, innan en tjänst
åsättes direktörstitel eller något liknande.

Nu måste jag erkänna, att det statliga
löneplanssystemet är schematiskt till
sina verkningar. Det fungerar enligt
min uppfattning ungefär på det sättet,
att om en tjänsteman icke gör något
fel, blir han automatiskt uppflyttad.
Det vore säkerligen bättre att finna ett
system som tillåter de i statstjänst varande
att göra vissa misstag då de tar
nya initiativ till rationalisering eller
förbättringar inom de olika institutionerna.
För att det skall bli fullödiga
prestationer, måste duktigt folk få möjligheter
att taga initiativ, även om det
inte finns hundraprocentig garanti för
att uppgiften skall lyckas. Man måste
för framtiden försöka komma bort från
det automatiskt verkande systemet och
ta mer hänsyn till lämpligheten för arbetsuppgiften.

När man går igenom denna proposition,
får man även ett intryck av att
vissa poster är besatta med överkvalificerat
folk. Man måste söka förhindra
en utveckling, som leder till att befattningshavarna
betalas efter examina och
pappersmeriter, ehuru de icke presterar
ett arbetsresultat som står i rimlig
proportion till lönegraden.

Det hade varit önskvärt, att propositionen
vid de olika lönegraderna och
vid uppgiften om vad de ger i pengar
hade fogat de pensioner och andra förmåner,
som utgår till våra statstjänstemän,
så att man kunnat få en översikt
över de verkliga inkomsterna. Det är
nämligen på det sättet, att tjänstemän,
i varje fall de i högre ställning, endast
diskuterar den lön som utgår utan att
hänsyn tages till de förmåner som de
åtnjuter i övrigt genom sin tjänst.
Finge man en samlad redogörelse för
vad tjänsten ger, skulle kanske diskussionen
få etl annat förlopp.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

Jag har i anledning av denna proposition
väckt en motion, där jag påtalar
just det förhållandet, att de lägre tjänstemännen
inte har uppflyttats. Man finner
exempelvis att vid en statlig institution
inom Uppsala stad en byrådirektör
flyttats upp från 32 till 37 lönegraden,
under det att en vaktmästare som
inte upptogs i propositionen nr 107,
inte heller nu får någon uppflyttning.
Vissa tjänster — även vaktmästartjänster
— fick exempelvis i nyssnämnda
proposition en uppflyttning ifrån 11
till 12 lönegraden. Nu föreslås att två
av dessa vaktmästartjänster skall ytterligare
uppflyttas till 14 lönegraden.
Dessa vaktmästartjänster innehas av
mycket ungt folk, vilket kanske är
skälet till uppflyttningen. Med de
principer, som i övrigt ligger till
grund för propositionen, är det mycket
egendomligt, att en vaktmästare
med likartade arbetsuppgifter, som har
varit i tjänst sedan år 1918, icke får någon
uppflyttning alls, utan skall stå
kvar i 11 lönegraden.

Jag har i min motion tagit upp en
viss fråga till behandling. Jag medger
att när jag exempelvis pekar på länsbostadsnämndernas
tillkomst, detta kan
förefalla slumpartat. Jag vill då erinra
om, att när vi år 1948 inrättade dessa
länsbostadsnämnder, i varje fall en del
av oss hade en känsla av, att det var
något nytt man skulle pröva. Man hade
den uppfattningen, att man borde försöka
decentralisera det hela.

Man sade, att det skulle vara en decentralisering
att inrätta dessa länsbostadsnämnder.
Men hur har det blivit
i verkligheten? När vi talade om decentralisation
var väl meningen den, att
de kommunala organen skulle få ökade
arbetsuppgifter. Inrättandet av storkommuner
har även givit våra kommunalmän
större förutsättningar för
handhavandet av bostadsfrågan. Jag
måste ju säga, att det mellanting som
länsbostadsnämnderna ändå är, icke

medfört den decentralisation av bostadsfrågan,
som vi önskar.

Nu har dessa 24 nya ämbetsverk som
växt upp ute i länen blivit dyra för
staten, och de fyller inte heller den
uppgift man tänkt sig. Jag har i min
motion ansett, att tjänstemännen vid
länsbostadsnämnderna inte skall bli föremål
för någon uppflyttning i lönegradshänseende.
Vidare har jag menat,
att man skulle låta utreda frågan om
dessa länsbostadsnämnders avskaffande
och hur man skall finna en form för
en överflyttning av verksamheten på
andra organ. Det har sagts, att förhandlingsresultatet
bör betraktas som
en helhet, och att propositionen skall
antingen godtagas eller avvisas. Det är
givet att det, när statsrådet hyser den
uppfattningen, kan förefalla underligt
att utbryta en viss grupp befattningshavare
ur det stora sammanhanget. Men
jag vill erinra om, att lönegradsplaceringen
för tjänstemännen vid länsbostadsnämnderna
skedde relativt sent.
Jag tror inte, att det finns någon som
helst anledning att för dem göra några
förändringar. Skulle vi vidtaga en lönegradsuppflyttning
för dessa tjänstemän
och sedan komma till det resultatet, att
länsbostadsnämnderna bör avskaffas,
då har vi tjänsterna i denna höga lönegrad
med därav följande konsekvenser.
Det är min bestämda mening, att vi
inte bör förfara på det sättet. Om nu
statsrådets tolkning vore riktig, skulle
man väl närmast gå på den av herr
Rubbestad avgivna reservationen, men
eftersom utskottet i stort sett har accepterat
propositionen, finns väl ingen
möjlighet att vinna bifall till ett sådant
yrkande.

I min motion föreslås att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa
om en skyndsam utredning om
länsbostadsnämndernas avskaffande
samt de organisatoriska åtgärder som
därav kan anses behövliga och till
riksdagen inkomma med de förslag,

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lonegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

som av utredningen kan föranledas,
samt att i avvaktan på denna utredning
avslå Kungl. Maj:ts förslag om lönegradsuppflyttning
för länsbostadsnämndernas
tjänstemän.

Jag skall, herr talman, be att,få yrka
bifall till denna motion. Jag hoppas att
statsrådet inte anser att man genom ett
sådant beslut skulle splittra den överenskommelse
som träffats för statstjänarnas
del. Jag vill tillägga att jag hoppas
att statsrådet som gammal tjänsteman
i fortsättningen skulle vilja se till
att de lägre löntagargruppernas intressen
mera beaktas. Det kan ju sägas att
det åligger dessa gruppers egna talesmän
att bevaka dessa intressen, men
när man läser förevarande proposition
får man ett intryck av att det varit de
högre tjänstemännens intressen som dominerat
och att de lägre löntagarna fått
finna sig i att erhålla en liten del av
de slumpens skördar som fallit från
de rikas bord.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
utskottsutlåtande som nu behandlas är
i stort sett ingenting annat än en fortsättning
av det utlåtande över tjänstekommitténs
tidigare förslag som förelåg
i våras. Vi hade ju då tillfälle att
diskutera en hel del av de principer,
som rör den företagna tjänsteförteckningsrevisionen
och som bl. a. sammanhänger
med att det egentligen är första
gången som man genom förhandlingsöverenskommelser
med personalen har
träffat uppgörelse om de justeringar av
tjänsteförteckningen som skall äga rum.

Det är helt naturligt att en så stor
uppgörelse som det här är fråga om
inte kan bli in i minsta detalj så väl
avvägd, att man kan svära på magisterns
ord och säga att allting är exakt riktigt.
Det har väl vid dessa förhandlingar
varit så som vid alla andra avtalsförhandlingar,
att man har fått kompromissa,
man har stiillt krav och motkrav
mot varandra och slutligen har det
3 — Andra kammarens protokoll 1952. A

träffats en uppgörelse som båda parter
kanske ansett mindre tillfredsställande
i vissa avseenden.

Från utskottets sida gjorde vi i våras
vissa erinringar i anslutning till den
uppgörelse som då förelåg, men vi ansåg
att den i stort sett inte var av sådan
art att vi kunde avstyrka den
framlagda propositionen. När vi nu haft
att handlägga resultatet av den andra
etappen av tjänstekommitténs arbete,
har vi inom utskottet haft samma utgångspunkt
som i våras för vår behandling
av ärendet. Vi har sålunda nu
prövat de olika detaljerna. Vi har på
vissa punkter funnit att uppgörelsen
kanske inte är sådan, att den helt tillfredsställer
våra önskningar, men vi
har, såsom jag tidigare sagt, varit medvetna
om att det ligger i sakens natur
att det förekommer vissa felplaceringar
såväl uppåt som nedåt.

Mottagandet av propositionen i kamrarna
har, såsom redan tidigare omvittnats,
utlöst ett betydande antal motioner.
Det har väckts inte mindre än
51 motioner. I två av dessa yrkas helt
avslag på propositionen, medan herr
Lundberg i sin motion yrkar avslag på
en detalj. Vidare finns det vissa motioner
som rör tjänstebenämningar samt
slutligen inte mindre än 41 motioner,
i vilka det föreslås en höjning av lönegraden.

Jag har härmed sökt teckna bakgrunden
till utskottets handläggning av
ärendet.

Vad då beträffar den av herr Rubbestad
väckta motionen, måste jag för
min del säga att alla förutsättningar
för att tillstyrka denna motion var spolierade
redan därigenom att i riksdagen
hade väckts inte mindre än 41 motioner,
i vilka förordas högre lönegrad än
som tjänsteförteckningskommittén träffat
uppgörelse om. Om ärendet skulle
återremitteras till tjänsteförteckningskommittén
för förnyad behandling,
skulle nämligen detta av tjänstcmanr
31.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

naorganisationerna tolkas på ett helt
annat sätt än herr Rubbestad har föreställt
sig. Vid de fortsatta eventuella
förhandlingarna skulle dessa organisationer
givetvis i den motionsflora, som
förekommit i riksdagen, finna ett stöd
för den uppfattningen, att de tidigare
varit alltför välvilliga gentemot tjänsteförteckningskommittén.
Jag tror således
att det över huvud taget inte är
någon realistisk politik -—- om man nu
har den uppfattning som herr Rubbestad
har, att det föreslås alltför stora
lönegradsuppflyttningar -— att skicka
tillbaka ärendet till tjänsteförteckningskommittén.
Resultatet måste i så fall bli
en produkt som är ännu sämre ur herr
Rubbestads synpunkter.

Herr Rubbestad hänvisade också, när
han berörde innehållet i den överenskommelse
som föreligger, till vad som
under den senaste tiden har ägt rum på
den öppna lönemarknaden. Det är riktigt
att exempelvis Verkstadsföreningen
har hegärt en lönerevision på inte
mindre än sju procent inför de avtalsförhandlingar
som nu skall föras. Men
man kan inte, herr Rubbestad, jämföra
ijänsteförteckningsrevisionen med
de löneförhandlingar som i dag föres
på den öppna marknaden. Vi har ju här
i samhället under en följd av år haft ett
lönestopp, och detta lönestopp har i sig
magasinerat en sprängkraft när det gäller
lönegradsplaceringarna. Parallellt
med detta lönestopp har det ute på den
öppna lönemarknaden ägt rum en viss
löneglidning för såväl tjänstemännen
som löntagarna i övrigt. Denna löneglidning
har man från statens sida i
någon mån sökt kompensera genom de
fasta tilläggen, men när det gäller själva
tjänsteförteckningen och de förändringar
i arbetsuppgifterna, som skett under
dessa år och som i sig själva motiverat
en tjänsteförteckningsrevision, har det
över huvud taget inte vidtagits några
åtgärder inom statsverket. Jag tror för
min del att vi begick ett fel, när vi un -

der många år benhårt sade nej till alla
revisioner i det avseendet. Jag har ju
själv varit med om att föra denna politik,
och jag vet att det alltid är lätt
att vara efterklok, men jag vill dock
säga att om handläggningen av tjänsteförteckningsfrågorna
hade skett med
litet större mjukhet, hade kanske inte
den nu pågående tjänsteförteckningsrevisionen
behövt bli så kraftig som
den faktiskt blivit.

Jag tror således inte att man i diskussionen
om dessa spörsmål skipar full
rättvisa, om man jämför vad som här
föreslås med vad som för närvarande
förekommer på den öppna marknaden
och glömmer bort vad som skett under
ett stort antal år tidigare.

Herr Rubbestad var också en smula
kritisk mot tjänsteförteckningskommitténs
sätt att arbeta. Det är riktigt att
det skett betydande generella lönegradsuppflyttningar
och att det, när
kommitténs arbete, började, knappast
var meningen att lönegradsuppflyttningarna
skulle vara av den arten. Men
detta sammanhänger just med att lönestoppet
utlöste, såsom jag tidigare framhållit,
ett mycket starkt tryck. Tror
herr Rubbestad verkligen att det hade
varit möjligt att uppnå bättre resultat
vid förhandlingsbordet, om det suttit
andra män i tjänsteförteckningskommittén
än vad som nu varit fallet? Detta
är en fråga som man måste göra sig, när
man kritiserar kommitténs arbete. Det
är mycket lätt att ge anvisning om hur
arbetet borde ha utförts, när man inte
själv behöver riskera att sättas i den
situationen att man vid förhandlingsbordet
måste ta ställning till problemen.

Jag är övertygad om att så som läget
utvecklat sig, har nog tjänsteförteckningskommittén
tillvaratagit statsverkets
intressen så långt detta varit möjligt.
Tv, herr Rubbestad, det är inte
bara så att en och annan här i riksdagen
klagar över att kommittén har
gått för långt. De organisationer, med

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

vilka kommittén har förhandlat, har
ofta givit uttryck åt en helt annan uppfattning.
Det har förekommit sådana uttalanden
som att tjänsteförteckningskommittén
har vid förhandlingarna
kommit med diktat som omöjliggjort
för organisationerna att tillnärmelsevis
få ut vad de egentligen hade väntat sig
av tjänsteförteckningsrevisionen. Jag
tror att det skulle vara av ett visst
värde för herr Rubbestad att lyssna
även till dessa stämmor. Då skulle kanske
hans bedömning av tjänsteförteckningskommitténs
arbete bli något annorlunda
än om frågan ensidigt bedömes
ur statsverkets synpunkter.

Herr Rubbestad framhöll vidare att
det nu hade lagts fram en proposition,
i vilken riksdagen inte kunde göra
några ändringar — han hänvisade därvid
till statsrådets uttalande i propositionen.
Ja, det gäller ju här en förhandlingsöverenskommelse
som måste
betraktas som en helhet. Om man på
vissa punkter vill företaga justeringar,
måste man göra klart för sig, hur saken
låg till vid förhandlingstillfället och
om det inte varit så, att beslutet på en
viss punkt haft avgörande betydelse för
att en serie av andra punkter också
skulle godkännas. I en förhandlingsöverenskommelse
är de olika detaljerna
sammanvävda på ett sätt som gör
att överenskommelsen måste bedömas
som en enhet. Skulle nu denna bedömning
resultera i att man anser att kommittén
har gått för långt, får man göra
som herr Rubbestad gjort, d. v. s. yrka
avslag på hela förslaget. Jag tror emellertid
inte att detta är en realistisk
politik mot den bakgrund jag här skisserat.

Ilerr Rubbestad var också inne på
en annan fråga, nämligen frågan om
hur vi för framtiden hör ha det ordnat
när det gäller tjänsteförteckningsrevisionen.
.lag tror att det finns alla skäl
för riksdagen att ta upp ett resonemang
om den saken. Vi talade ju litet grand

därom i våras. Rent personligen hade
jag tänkt mig att vi skulle få en ganska
ingående diskussion om dessa spörsmål
i samband med behandlingen av förhandlingsrättskommitténs
betänkande.
Av de remissvar beträffande detta betänkande,
som hittills offentliggjorts,
förefaller det som om det skulle behövas
en ganska kraftig överarbetning av
betänkandet, därest ett obligatoriskt
förhandlingsförfarande skall genomföras.
Av remissvaren framgår emellertid
också att man nog får ta riksdagens
ställning under omprövning. Med tanke
på det sätt, varpå proposition nr 241
mottagits i riksdagen, måste jag också
för min del säga, att det nog behövs en
helt ny ordning på detta område. Skall
vi ha ett förhandlingsförfarande med
tjänstemännen, då bör man kanske helst
lägga om det hela och inte ta så stora
klumpar på en gång som man nu gjort.

Nu har det blivit så, att den avdelning
inom statsutskottet, som handlagt
detta ärende, står på en punkt som
enhälliga reservanter mot det övriga utskottet.
Det är beträffande det uttalande
som utskottet gör på s. 9. Det är
fråga om det stycke, som börjar med
»Sådant det nu» och slutar med »blir
aktuella i framtiden». Detta stycke har
vi reserverat oss emot. Skrivningen där
för oss nämligen in på rent principiella
resonemang. Det gäller spörsmålet om
huruvida vi i framtiden skall ha en
tjänsteförteckning av samma slag som
den vi nu har haft eller om vi skall
lägga om hela systemet. Rent personligen
har jag den uppfattningen, att vi
bör betrakta denna tjänsteförteckning
som en engångsåtgärd som inte bör
upprepas. Jag tror att det blir nödvändigt,
att man antingen inom eller utom
civildepartementet har ett speciellt organ,
som fortlöpande får sköta tjänsteförteckningsfrågorna.
Det kan inte bli
en rättvisande avvägning tjänstemännen
emellan än om man skall ta så stora
klumpar som hela statsförvaltningen på

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

en gång, tv då blir det mera fråga om
en lönereglering än en tjänsteförteckningsrevision.

Jag tror också att det blir nödvändigt,
att riksdagen tar sin ställning till
dessa frågor under omprövning. Professor
Håstad nämnde i våras under
diskussionen, att han tänkt sig möjligheten
av ett slags lönefullmäktige, till
vilken riksdagen kunde delegera beslutanderätten
i tjänsteförteckningsfrågor.
Jag har tänkt rätt mycket på detta
förslag sedan dess, och de erfarenheter
jag gjort av de sista propositionerna
på tjänsteförteckningens område har
närmast styrkt mig i den uppfattningen,
att vi nog på allvar får ta upp en
diskussion om huruvida inte riksdagen
bör delegera beslutanderätten i tjänsteförteckningsfrågor
till av riksdagen
utsedda lönefullmäktige. Dessa får då
hålla kontakt med de organ, som sköter
förhandlingarna, och sedan godtaga eller
förkasta de förhandlingsresultat,
som uppnås. Skall det vara någon mening
i att ge tjänstemännen förhandlingsrätt,
då måste man också få en
ny ordning när det gäller att handlägga
förhandlingsresultaten. För min personliga
del anser jag att även denna
part, liksom alla andra grupper i samhället,
bör ha samma rätt att efter förhandlingar
träffa uppgörelse om sina
lönevillkor.

Det uppstår givetvis ett annat problem
i samband härmed. Man får nämligen
undanta vissa personer, som skall
sköta förhandlingarna. Det är ju tyvärr
på det sättet, att det inom en hel del
verk i dag saknas förhandlingsdugligt
folk. Detta är således ett problem, som
man säkerligen måste beakta i detta
sammanhang. Tyvärr är det på det sättet,
att tjänsteförteckningskommittén
många gånger inte endast haft personalorganisationerna
utan jämväl verkstyrelserna
att förhandla med när det
gällt att träffa en uppgörelse om lönesättningen
för personalen. Allt detta

måste noga klaras ut på ett eller annat
sätt, om man skall få en hyggligare behandling
av dessa spörsmål. I annat
fall skall riksdagen säga ifrån, att statens
tjänstemän inte har någon rätt att
förhandla om sina löne- och anställningsvillkor.
Jag tror emellertid inte att
riksdagen är beredd att göra det, och
personligen vill jag inte rekommendera
det.

Beträffande utskottets utlåtande har
det, som jag nämnde, slumpat sig så,
att ledamöterna i statsutskottets femte
avdelning anmält sig som reservanter
på två punkter. Dels är det beträffande
det av mig förut omtalade stycket på
s. 9. Där har utskottet gjort ett uttalande,
som såvitt jag förstår kommit
alltför sent. Man säger: »Enligt utskottets
mening hade det emellertid varit
önskvärt om samtliga lönefrågor blivit
föremål för riksdagens prövning i ett
sammanhang.» Detta uttalande skulle
riksdagen ha gjort redan i våras och
skickat tillbaka den propositionen i
avbidan på de ytterligare förhandlingar,
som skulle föras. Jag vill då ställa
den frågan: År det någon som tror, att
tjänstemannaorganisationerna i våras
skulle ha varit beredda att godtaga ett
förhandlingsresultat, som icke skulle
ha kommit under riksdagens prövning
förrän nästa år? Det återstår ju nämligen
vissa smärre grupper, för vilka
förhandlingar skall föras, vilkas resultat
sedan skall bli föremål för behandling
i riksdagen. Jag tror inte att det
är tekniskt möjligt att behandla frågorna
på det sätt, som utskottets majoritet
där förordar. Därtill kommer att utskottet
för framtiden vill ha en tågordning
som säger, att man skall behandla
alla grupper på en gång. Genom det uttalandet
binder man sig i någon mån
för framliden vid denna förhandlingsform.

Det är även på en annan punkt som
utskottets femte avdelning, jämte några
andra utskottsledamöter, har anmält re -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar pa interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

servation. Det gäller det uttalande, som
gjorts i anknytning till proposition nr
251 beträffande arbetsmarknadsstyrelsen.
Utskottet säger här: »Beträffande
arbetsmarknadsstyrelsen vill utskottet
framhålla, att utskottet förutsätter att
Kungl. Maj:t tager under omprövning,
om inte en av byrådirektörstjänsterna i
Ca 31 kan vid uppkommande vakans
indragas.»

Jag vill erinra om att arbetsmarknadsstyrelsens
organisation behandlades
under vårriksdagen. Behandlingen
hade föregåtts av en utredning, där utredningsmännen
—• såvitt jag har mig
bekant — mycket noggrant hade prövat
de olika tjänsterna. Sedan beslöt man
i riksdagen om denna organisation.
Vid de förhandlingar, som har förts,
har det konstaterats, att en tjänsteman
i byråsekreterargraden hade så pass
kvalificerade arbetsuppgifter, att det
ansågs lämpligt att placera honom i
bvrådirektörsgraden. Detta godtages av
statsutskottet, men statsutskottet rekommenderar
Kungl. Maj:t att vid uppkommande
vakans dra in en byrådirektörstjänst.
Jag måste faktiskt fråga mig:
Var den organisation, som godtogs i
våras, så pass löslig, att den omständigheten
att man nu flyttat upp en tjänst
i byrådirektörsgraden skall kunna göra
det möjligt att ta bort någon annan byrådirektör
vid eventuellt uppkommande
vakans? Jag tror, att det uttalande utskottet
gjort är mindre en produkt av
överväganden och mera en produkt av
att man på något sätt velat vädra en
oluslkänsla.

Jag ber, herr talman, att med stöd av
det anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan med de ändringar däri, som
föreslås i reservationerna nr 2 och nr
7 av fröken Andersson in. fl.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Det var ju intressant att
höra att också herr Lindholm är betänksam
mot det system, som nu har

använts vid dessa förhandlingar, och
att även han är av den meningen, att
man bör komma fram till ett bättre
förhållande. Det påpekade jag också i
mitt första anförande. På den punkten
tycks vi alltså vara eniga, och vi får
väl hoppas att civilministern tar dessa
saker under övervägande och får till
stånd ett bättre förhållande.

Herr Lindholm kritiserade mig dessutom
för att jag dragit parallellen med
den privata marknaden och ville göra
gällande, att det har varit ett lönestopp
för statstjänarna. Men han tycktes mena
att detta lönestopp inte har gällt för
andra grupper. Jag vill häremot göra
gällande att den lönesättning, som statstjänarna
nu har, mer än väl kompenserar
den eftersläpning som de haft i
jämförelse med vad som gäller för den
allra största delen av arbetarna ute i
landet. Dessa har inte fått samma kompensation
för eftersläpning på grund
av lönestoppet som just tjänstemännen
i allmänhet bär fått. Tjänstemännen
har fått det bättre. På den punkten tror
jag därför att herr Lindholm får ändra
sitt uttalande.

När han sedan kommer och jämför
med vad vi antog i våras vid behandlingen
av proposition nr 107, så ligger
det ändå beträffande den till på ett annat
sätt. Det var där fråga om betydligt
mindre lönehöjningar. Det rörde
sig om 135 000 tjänstemän, och den ökade
lönesumman gick knappast upp till
00 miljoner kronor. Här har man däremot
en betydligt högre inkomstökning
för genomgående grupper, och det är
detta som har framkallat den reaktion
som jag bär har velat föra på tal.

Vad sedan beträffar det, att dessa
mängder av motioner, vari yrkas på löneökning,
skulle verka försvårande för
ett bifall till min framställning om en
omprövning, så vill jag säga att jag
tror, att denna tjänsteförteckningskommitté
besitter all den sakkunskap som
är nödvändig för att man skall kunna

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. in.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

säga att hittills kan vi vara med men
inte längre. Det är detta jag menade att
tjänsteförteckningskommittén skulle ha
framhållit kraftigare än den har gjort.

Det är bara på en enda punkt som
jag har lagt märke till att tjänsteförteckningskommittén
sagt nej till löneökningar,
nämligen då det gällde sjukvårdspersonalen.
Där ville den inte
vara med om någon ökning, och där
fick den också sin vilja fram. Så skulle
den ha gjort även på andra punkter.
Då hade vi haft ett annat system, än det
vi nu kommer att besluta.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! De principer som spikades
i proposition nr 107 är i huvudsak
tillämpade i propositionerna nr 241 och
nr 251. Tjänsteförteckningskommittén
har ju i sitt fortsatta arbete följt de
riktlinjer som då godkändes.

Jag vill sedan, när herr Rubbestad
hänvisar till den öppna marknaden, påminna
om att där har genomförts de
justeringar, varom vi talar. Vi var medvetna
om att det var dessa som låg i
botten när vi tog proposition nr 107.
Kan det då anses vara rätt och billigt
att nu säga nej till den grupp av statstjänstemännen,
som inte hade förmånen
att komma med i proposition nr
107? Har vi sagt A, då får vi väl också
säga B.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag skall försöka att i inte alltför
stor utsträckning upprepa vad som
redan har sagts här om principerna för
behandlingen av lönefrågorna. Men jag
kan inte underlåta att ändå nämna ett
par ord i denna fråga.

I proposition 241 har departementschefen
anfört, att förhandlingsresultatet
bör betraktas som en enhet och antingen
godtas eller avvisas. Jag förstår
detta departementschefens ståndpunktstagande.
Det är ju klart att om det har
förts förhandlingar och det har träf -

fats en överenskommelse mellan de förhandlande
parterna, bör naturligtvis
denna överenskommelse så vitt möjligt
respekteras.

Men jag har litet svårt att förstå varför
dessa lönefrågor under sådana förhållanden
skall underställas riksdagens
prövning. Jag kan inte finna annat än
att om en fråga underställts riksdagens
prövning och det vid denna prövning
visar sig att en del ändringar i det
framlagda förslaget bör företagas men
riksdagen är förhindrad att vidtaga
dessa ändringar, då har riksdagens fria
prövningsrätt blivit åsidosatt.

När utskottet har prövat dessa lönepropositioner
har en stor del av utskottets
ledamöter ansett, att vissa befattningshavare
enligt förslagen erhållit en
felaktig lönegradsplacering. Men med
hänsyn till det av departementschefen
uttalade önskemålet att förslagen i sin
helhet bör antingen godtagas eller avvisas,
har utskottet ändå inte ansett sig
höra företaga några ändringar.

Jag har inte anfört detta som någon
kritik vare sig mot statsrådet eller
mot tjänsteförteckningsrevisionen. Men
jag anser — och det har jag framhållit
flera gånger tidigare — att de nuvarande
metoderna för behandling av lönefrågorna
är mindre tillfredsställande
och att det bör övervägas om inte en
annan behandlingsform bör införas.
Skall riksdagen i fortsättningen pröva
och besluta i dessa frågor, då bör riksdagen
även ha rätt att vidtaga ändringar
i de framlagda förslagen, om detta
anses erforderligt. Kan en sådan ordning
inte genomföras, bör enligt mitt
förmenande riksdagen helt befrias från
prövningen av lönefrågorna, och dessa
bör i så fall prövas och lösas efter andra
grunder än de hittillsvarande.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid dessa ting, utan jag skall nämna
något om de detaljfrågor som herr
Lindholm var inne på i slutet av sitt
anförande. Det gäller då i första hand

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

tredje stycket på s. 9 i utskottets utlåtande.
Utskottet gör här ett uttalande,
som innebär att om mera omfattande
löneregleringar blir aktuella för framtiden
bör dessa förslag framläggas för
riksdagens prövning i ett sammanhang.
Det är självfallet att den revision av lönegradsplanerna,
som för närvarande
pågår inom tjänsteförteckningsrevisionen,
bör fullföljas. Men det skulle vara
fördelaktigt och önskvärt ait de återstående
etapperna eller förslagen ■—
den första etappen behandlades under
vårriksdagen, den andra etappen behandlar
vi i dag, om det återstår en
tredje, fjärde eller femte etapp vet jag
inte -—- kunde föreläggas riksdagen i ett
sammanhang så att vi därigenom fick
en något bättre översikt över det hela.

Men det uttalande som har gjorts bär
berör inte huvudsakligast den revision
som för närvarande pågår, utan det berör
framför allt hur lönefrågorna bör
behandlas i framtiden för den händelse
det inte går att genomföra en annan
form för lönebesluten än den som nu
förekommer. Om vi utgår ifrån att riksdagen
även i framtiden skall behandla
lönefrågorna, då anser vi med detta uttalande
att hela löneförslaget bör föreläggas
riksdagen i ett enda sammanhang
och inte komma etappvis, såsom
det har gjort under den nu pågående
tjänsteförteckningsrevisionens arbete.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag på
denna punkt.

Herr Lindholm var även inne på en
annan fråga, nämligen beträffande det
som utskottet har skrivit på s. 15 i sitt
utlåtande. Det står där i andra stycket
nedifrån: »Beträffande arbetsmarknadsstyrelsen
vill utskottet framhålla, att
utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t tager
under omprövning, om inte en av
byrådirektörstjänsterna i Ca 31 kan vid
uppkommande vakans indragas.»

Jag skall inte gå in på vad herr Lindholm
här anförde på den punkten, men

jag vill lämna en liten redogörelse för
hur denna fråga egentligen ligger till.
Det var en kommitté, jag tror en parlamentarisk
kommitté, som utredde frågorna
om länsarbetsnämnderna och
om arbetsmarknadsstyrelsens organisation
och framtida verksamhet. Denna
kommitté framlade sitt förslag i överensstämmelse
med ledningen för arbetsmarknadsstyrelsen.
Detta förslag innebar
att i fråga om kanslibyråns organisation
skulle byråchefens befattning
med åtalsärenden minskas till förmån
för hans övriga uppgifter. Departementschefen
säger i prop. 127 att han
tillstyrker kommitterades förslag. Han
framhåller bland annat: »Jag tillstyrker
sålunda att den juridiskt administrativa
sektionen förstärks med en byrådireklörstjänst
mot att en dylik tjänst å personalsektionen
indrages.»

Av proposition 251 framgår det att
den byrådirektörstjänst, som för närvarande
finns, skall bibehållas oförändrad.
Men i stället för den förste byråsekreterare,
som kommittén och regeringen
har föreslagit och riksdagen har
beslutat skall finnas på denna byrå, föreslås
nu att den skall ersättas med en
byrådirektör.

Jag kan inte finna annat än att denna
fråga är av stor såväl praktisk som
principiell betydelse. Hittills har man
väl i huvudsak gått tiliväga på det sättet,
att verksledningarna har fått inkomma
med förslag till Kungl. Maj :t
om hur de anser att verken bör vara
organiserade, hur många tjänster inom
de olika lönegraderna som bör finnas
inom respektive verk och på respektive
byråer o. s. v. Dessa förslag har sedan
underställts riksdagens prövning.

Om tjänsteförteckningskommitténs
förslag på denna punkt kommer att
godkännas, så kan detta enligt mitt sätt
att se, komma att medföra att beslutanderätten
i dessa frågor i viss utsträckning
överflyttas till tjänstemannaorganisationerna.
Jag tror att detta skulle

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lonegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

vara en farlig utveckling. Riksdagen
bör, enligt mitt förmenande, inte avbända
sig den beslutanderätt, som den
har i dessa frågor. Det är därför som
utskottet har ansett att det beslut, som
riksdagen fattat så sent som i maj månad
innevarande år vad gäller tjänstemännens
gradbeteckning på denna byrå
inom arbetsmarknadsstyrelsen, bör stå
fast.

Jag ber därför att även på denna
punkt få yrka bifall till utskottets hemställan.

Det förekommer vidare en reservation
av herr Karl Andersson m. fl. Det
är reservation nr 3. I denna föreslås att
sista meningen i det första hela stycket
på s. 10 skall utgå. Denna mening lyder:
»Utskottet vill framhålla att, därest
framdeles skäl anses föreligga för jämkning
i lonegradsplaceringen av vissa
tjänster eller viss grupp av tjänster, frågan
härom kan prövas i vanlig ordning
i samband med den årliga anslagsbehandlingen.
»

Reservanterna anser, att utskottet
med detta skrivsätt i viss mån uppmanar
de olika myndigheterna att inkomma
till Kungl. Maj :t med framställningar
om ytterligare löneförbättringar för
vissa befattningshavare eller tjänstegrupper.
Reservanterna är fullt övertygade
om att dylika framställningar
kommer att göras i fortsättningen liksom
hittills utan att riksdagen behöver
skriva och så gott som begära detta.

Enligt mitt förmenande bör det visas
stor försiktighet i fråga om ändrade lönegradsplaceringar
för befattningshavare
efter de lönejusteringar som nu
och under en nära framtid kommer att
beslutas på grund av tjänsteförteckningskommitténs
förslag. Jag ber därför,
herr talman, att på denna punkt
få yrka bifall till reservationen nr 3
av herr Karl Andersson m. fl.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Skulle kammaren följa

herr Mårtensson på den punkt, där han
yrkat bifall till utskottets uttalande på
s. 9, har man såvitt jag förstår skapat
förutsättningar för en evig tjänsteförteckning,
ty jag tror inte att någon organisation
träffat uppgörelse om en
tjänsteförtcckning, som skall behandlas
om ett eller två år i riksdagen. Det
är nämligen rent tekniskt omöjligt att
på en gång träffa uppgörelse med alla
samtidigt. Om man något så när anständigt
skall pröva de olika tjänsternas
arbetsuppgifter, kräver det rätt
lång tid, och så långt jag känner organisationerna
är jag övertygad om att
på de premisser som herr Mårtensson
talade om kommer de aldrig att träffa
några uppgörelser. Det medför bara ytterligare
besvär.

Vad gäller den andra punkten, om
arbetsmarknadsstyrelsen, förefaller det
rätt kuriöst om man efter en mycket
noggrann prövning kommer till det resultatet,
att en förste byråsekreterare
har arbetsuppgifter av den kvalitet att
han bör flyttas upp till byrådirektörsgraden
men samtidigt proponerar att
man efter denna uppflyttning skall dra
in vilken som helst av de andra byrådirektörerna.
Vad bär det varit för
prövning av deras arbetsuppgifter som
ligger till grund för deras lönegradsplacering,
om man så där lösligt kan
ta bort en tjänst utan vidare?

Jag kan upplysningsvis meddela, att
när tjiinsteförteckningskommittén prövade
denna tjänst befanns det att innehavaren
av denna tjänst hade på betydande
områden mera kvalificerade arbetsuppgifter
än en del av de förste
byråsekreterare, som herr Mårtensson
själv i våras förordade till byrådirektörsgraden.
Skall det vara någon
mening med en tjänsteförteckning, bör
man också eftersträva största möjliga
rättvisa tjänstemännen emellan.

Sedan måste jag nog säga att herr
Mårtensson har läst utskottets uttalande
på s. 10 ungefär på det sätt som det

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

påstås att en viss potentat läser bibeln.
Jag kan inte ur detta utläsa en uppmaning
till tjänstemannaorganisationerna
att springa fram och begära nya
löneökningar utan vidare på löpande
band. Det är bara ett uttryck för att
vi inte kan svära på magisterns ord.
Herr Mårtensson har själv i sitt anförande
visat, att alla tjänsteförteckningsfrågor
inte har lösts på ett tillfredsställande
sätt, och så vill han att riksdagen
skall stryka just den sats som
säger vad han själv i sitt anförande
starkt har understrukit.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla (kort
genmäle): Herr talman! Om jag inte
missuppfattade herr Lindholm ansåg
han att tjänstemännen aldrig skulle
godkänna en sådan ordning att de först
skulle föra förhandlingar genom sina
organisationer med representanter för
myndigheterna, och sedan skulle riksdagen
göra vissa ändringar i det uppnådda
resultatet. Nej, det är mycket
möjligt att tjänstemännen inte kommer
att godkänna en sådan ordning, men då
håller jag fast vid vad jag har sagt
tidigare och som jag har sagt många
gånger förut, att då skall inte riksdagen
behandla lönefrågorna, utan då får det
skapas ett annat organ som prövar och
avgör dessa frågor.

Sedan nämnde herr Lindholm något
om den där byrådirektörstjänsten i arbetsmarknadsstyrelsen.
Ja, herr Lindholm,
när det sitter en kommitté och
utarbetar förslag till eu personalorganisation
och denna kommitté arbetar i
bästa samförstånd med respektive
verksstyrelser och de enar sig om ett
förslag, att på den och den byrån skall
de och de befattningshavarna vara placerade,
detta förslag godkännes av
Kungl. Maj:t, och riksdagen så sent
som i maj månad 1952, är det inte då
ganska egendomligt att tjänsteförteckningskommittén
på framställning av
tjänstemännen skall ändra detta för -

slag och säga: Vi kan inte godkänna
en förste byråsekreterare, utan vi skall
ha en byrådirektör i stället? År inte
det detsamma som att överlämna beslutanderätten
i dessa frågor från
verksstyrelse, Kungl. Maj :t och riksdagen
till tjänstemannaorganisationerna?
Det är denna utveckling som jag
har velat varna för.

Sedan nämnde herr Lindholm något
om det uttalande som står på s. 10 i
utskottsutlåtandet. Herr Lindholm säger
att det inte kan tolkas på det sättet
att det innebär en framställning till
myndigheterna att komma med förslag
om ändringar i lönegradsplacering. Det
beror naturligtvis på hur man läser
detta. Jag tror nog att myndigheterna
försöker att utläsa den tolkningen.

Sedan hänvisade herr Lindholm till
att inte heller jag var nöjd med den
lönegradsplacering som här företagits.
Nej, det är alldeles riktigt, men jag
har aldrig märkt att myndigheterna
föreslagit någon sänkning av lönerna
för respektive tjänstemän.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Om man skulle tillämpa
det system, som herr Mårtensson förordar,
på den nuvarande tjänsteförteckningen,
skulle det ha inneburit att
tjänstemannaorganisationerna hösten
1951 skulle varit beredda att godtaga
en uppgörelse, som kunde komma på
riksdagens bord först 1953. Jag tror
inte på den sortens förhandlingsordning,
och jag tror det hade blivit väsentligt
mycket dyrare för statsverket
med det system som herr Mårtensson
förordat.

Vad sedan gäller den tjänst i arbetsmarknadsstyrelsen,
som herr Mårtensson
talade om, så framhöll han
med en viss styrka att bakom denna
tjänsteplacering låg en kommitté samt
verksstyrelsens och regeringens godkännande.
Ja, herr Mårtensson, jag kan
säga precis detsamma om överenskom -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

melsen på denna punkt, ty bakom den
förhandlingsuppgörelse som här föreligger
finns ett godkännande från
verksstyrelsens sida, det finns ett godkännande
från regeringens sida, och
det finns ett godkännande från tjänsteförteckningskommitténs
sida. Jag skulle
tro att den samlingen väger ungefär
lika tungt och kanske tyngre än den
samling herr Mårtensson åberopade.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla (kort
genmäle): Herr talman! Om det nu
förhåller sig så som herr Lindholm
sade i sitt sista anförande, att det förslag
som föreligger här angående
ifrågavarande tjänst inom arbetsmarknadsstyrelsen
har godkänts både av
verksstyrelsen och av regeringen, så
innebär detta att såväl verksstyrelsen
som regeringen frångått det beslut,
som riksdagen fattade i våras. Men det
inverkar inte på mig. År det så att
verksstyrelsen och Kungl. Maj:t har
ändrat sig, anser jag att detta icke utgör
något skäl för riksdagen att ändra
sig på denna punkt.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Den
debatt som förts framför allt av herr
Rubbestad och herr Mårtensson i Uddevalla
har ju faktiskt föregripit det problem
som vi väl räknar med att få ta
itu med kanske redan nästa år, nämligen
frågan om hur förhandlingsrätten
för statens tjänstemän skall utformas.
Utskottet har i sitt utlåtande
nr 230 också sagt —■ och det har herr
Mårtensson skrivit under — att anledning
kommer att finnas att framdeles
återkomma till formerna för
statsmakternas prövning av förhandlingsuppgörelser
på lönegradsområdet.

Där är därför, kan man tycka, ganska
onödigt att nu börja någon principdebatt.
Herr Mårtensson förde inte någon
principdebatt i våras. Jag kommer
för min del att vänta med att gå
in på någon principdebatt, ehuru jag

har min uppfattning ganska klar redan
nu, och den har tagit sig uttryck i att
jag icke har velat göra några ändringar
i den föreliggande överenskommelse,
som riksdagen har att ta ställning
till i dag.

Det är klart att det såsom herr Rubbestad
säger och även utskottsmajoriteten
har uttalat, förefinns ojämnheter.
Herr Rubbestad uttryckte det så, att
det förekom orättvisor. Han erinrade
om att han sedan 1936 varit löneexpert,
och jag fick närmast den uppfattningen
att på den tiden, då han var mera
aktiv som löneexpert, förekom det inga
orättvisor. Det var kanske resultat av
den tjänsteförteckningsrevision, som
började 1939 och som beslutades några
år efteråt, som han åsyftade. Jag tror
dock, att den uppfattningen, att det
skulle ha varit en perfekt tjänsteförteckningsrevision,
delas av ytterst få
personer.

Den nuvarande utvecklingen på området
gör, att det blir mera liv omkring
en uppgörelse av det här slaget. Den
gamla tiden, då en kommitté satt och
i nåder tog emot tjänstemannaorganisationernas
uppvaktningar och avlyssnade
vad som sades utan att själv gå
in i något svaromål och inte förde
några förhandlingar utan, skall vi säga,
relativt egenmäktigt tog ställning, är
nu förbi. Det innebär, att man måste
få en annan syn på behandlingen av
dessa frågor. Men som sagt, den frågan
får vi ta närmare ställning till som jag
hoppas nästa år.

Herr Lindholm har här talat för
femte avdelningen i statsutskottet, och
jag skall inte upprepa vad han sagt.
Jag delar hans uppfattning när det
gäller reservationerna nr 2 och nr 7.
Jag har vidare gått med på att statsutskottet
uttalar sig negativt i vissa
hänseenden. Jag har ansett mig kunna
gå med på en dylik kommentar till förhandlingsuppgörelse,
ehuru den kommentaren
är negativ. Men jag har där -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar pa interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

för också ansett, att jag skulle kunna
gå med på en kommentar i positiv riktning,
sådan den tagit sig uttryck i reservationerna
nr 5 och 6. Jag åsyftar
löneläget för länsskogvaktare och kronojägare,
där reservanterna endast har
velat i utskottsutlåtandet skjuta in en
mening, där man förklarar, att det
inte saknas fog för en något lägre
lönegradsplacering. Beträffande de
grupperna har ju kampen varit mycket
hård vid behandlingen i tjänsteförteckningsrevisionen,
och det är min innersta
uppfattning, att där har arbetsgivarsidan
sett alltför kärvt på de
problem, som finns på detta område.
Jag tillstyrker för min del alltså bifall
till reservationerna nr 5 och 6.

När det sedan gäller jämförelsen med
den privata arbetsmarknaden och konjunkturläget
för dagen, som herr Rubhestad
var inne på, får man väl hålla
i minnet, att här är det inte fråga om
en allmän lönelyftning i stil med fastställandet
av det rörliga tillägget varje
år, utan här är det fråga om ett slags
värdering av de arbetsuppgifter, som
åvilar antingen enstaka befattningshavare
eller vissa grupper av befattningshavare.
Det är ett slags arbetsvärdering,
trots att det sker under förhandlingens
form. Det måste alltså
innebära, att man ser på denna fråga
på ett annat sätt än vid allmänna löneuppgörelser.
Man kan inte göra en
direkt jämförelse med den privata arbetsmarknadens
konjunkturläge för
dagen. Det är ganska omöjligt att göra
det, när man skall ta ställning till
specialisttjänster, som det i mycket stor
utsträckning är fråga om i det föreliggande
förslaget.

Jag hoppas alltså, att kammaren följer
utskottet med de ändringar som
finns angivna i reservationerna nr 2,
5, G och 7.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Vid

bedömningen av det nu föreliggande
förslaget till revision av tjänsteförteckningen,
förstår jag mycket väl att betänkligheter
kan anföras både mot förslaget
i dess helhet och även mot vissa
detaljer i detsamma. Jag har av de
uttalanden som har gjorts hittills i debatten
ansett mig kunna uttolka en viss
skepsis mot själva förhandlingstanken.
Under behandlingen av propositionen
nr 107 gav jag även uttryck för den
åsikten, att förskjutningen uppåt i lönegraderna
blivit så stor, att det hela
mera fått karaktär av en lönereglering
än vad som från början var avsett.

Då man nu skall bedöma resultatet
som helhet bör det emellertid även
beaktas, att tjänsteförteckningskommittén
fått utföra sitt arbete under
mycket svåra förhållanden. Högkonjunkturen
och därav föranledd upppressning
av löneläget på arbetsmarknaden
i övrigt har som bekant pågått
till ett stycke in på detta år, alltså
under den tid, då förhandlingarna fördes
mellan kommittén och tjänstemannaorganisationerna
om själva befordringsstegen.
Tjänstemannaorganisationerna
har kunnat utnyttja detta läge
och utveckla hela sin samlade kraft
• för att försöka pressa kommittén till så
stora eftergifter som möjligt. I de fall
kommittén inte ansett sig kunna gå så
långt i eftergifter som organisationerna
krävt för att få till stånd en överenskommelse
har det som bekant riktats
kritik mot kommittén för bristande förhandlingsvilja.
Denna kritik har, som
kammarens ledamöter väl känner till,
inte kommit enbart från organisationernas
företrädare.

Om man nu ser förslaget i stort kan
man nog säga, att kommittén å sin sida
varit nödsakad att göra eftergifter utöver
vad den från början ansett vara
skäligt. Men å andra sidan har även
organisationerna fått ge avkall på sina
yrkanden i betydande omfattning. Man
kan därför konstatera, att denna upp -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

görelse liksom löneöverenskommelser i
allmänhet efterlämnar missnöje hos
båda parter.

När man sedan tittar på olika detaljer
eller enskilda tjänster, är det
uppenbart, att även här ges utrymme
för olika värderingar. Olika gruppers
tjänstemän anser sig fortfarande ha blivit
eftersatta i förhållande till andra.
Det är kanske i och för sig inte så
märkligt, om var och en betraktar sin
tjänst och sitt arbete som särskilt betydelsefullt.
Det kan vara, höll jag på
att säga, en god egenskap, om den bottnar
i hängivenhet för det egna arbetet
eller den egna arbetsuppgiften. Men
bedömningen av det egna arbetet kan
lätt bli ensidig genom att var och en
helt naturligt gör jämförelser bara åt
ett håll och naturligtvis alltid uppåt.
Vid bedömningen av den nu föreliggande
uppgörelsen bör emellertid observeras,
att såväl tjänsteförteckningskommittén
som organisationernas förhandlare
har fått göra jämförelser åt
olika håll och mellan många olika
grupper.

Vad jag här sagt om de enskilda
tjänstemännens eller vissa gruppers
syn på dessa frågor torde även ligga
bakom många av de motioner, som
avgivits i anledning av den träffade
överenskommelsen. Motionärernas motiveringar
för sina yrkanden tyder i
allmänhet på mycket begränsade jämförelser,
där man inte beaktat de betydligt
större sammanhangen och de
återverkningar, som kan bli en följd,
om deras yrkanden bifölles. Även om
jag inte vill påstå, att det nu av statsutskottet
tillstyrkta förhandlingsresultatet
i alla delar åstadkommer riktiga
relationer mellan olika tjänster, så är
jag övertygad om att avsteg från denna
uppgörelse kommer att av andra grupper
betraktas som nya orättvisor. Man
skulle genom sådana avsteg, som jag
tidigare sagt, spränga den överenskommelse
som ändå ansetts vara eftersträ -

vansvärd och som endast kunnat vinnas
genom vissa betydande eftergifter
under förhandlingsgången.

Herr Rubbestad har under debatten
mera allmänt pekat på att själva förhandlingsförfarandet
eller metoden för
omprövning av sådana frågor, som det
här är fråga om, inte är så effektiv och
väl utformad som den skulle behöva
vara ur statens synpunkt. Jag kan säga,
att jag kan dela herr Rubbestads uppfattning
därvidlag. Jag tror det är nödvändigt,
att man får söka sig fram till
andra arbetsformer för att klara dessa
frågor. Jag är däremot inte övertygad
om att man för framtiden kan komma
till bättre avvägda resultat genom att
använda ett utredningsarbete i form
av mera fristående kommittéer. Det är
att märka, att en hel del av de svårigheter,
som kommittén har haft att brottas
med och som förorsakat, att kommittén
har nödgats gå längre än vad
den från början var inställd på att göra,
i flera fall beror på uttalanden, som
härstammar från sådana specialkommittéer
som tidigare undersökt vissa
områden. Jag har vid flera tillfällen
sagt, och jag vill upprepa det ännu en
gång, att det är det läge man har fått
genom att sammanföra alla dessa stora
lönegradsfrågor till en tidpunkt för att
knäckas av en kommitté, som bär skapat
alltför stora och alltför många
problem för att de skulle kunna klaras
ut på ett fullt tillfredsställande sätt.
Jag tror inte att man skall upprepa
detta utan att man för framtiden bör
eftersträva smidigare former för att
så att säga kunna hålla undan de
problem som här kommer att anmäla
sig. Jag tror det är bättre att inrikta
sig på att lösa en sådan fråga medan
den är färsk i stället för att lägga sådana
frågor på hög och låta dem ligga
till sig några år.

När jag har den uppfattningen, så
har jag emellertid liksom herr Lindholm
varit litet fundersam över vad

Onsdagen den 10 december 1952. Nr 31. 4o

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.
tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

utskottet menar med sitt uttalande på
s. 9 i utskottsutlåtandet, där utskottet
säger: »Enligt utskottets mening hade
det emellertid varit önskvärt om samtliga
lönefrågor blivit föremål för riksdagens
prövning i ett sammanhang.
Utskottet förutsätter att detta blir fallet
om eventuellt mera omfattande
lönegradsfrågor blir aktuella i framtiden.
» Därest utskottet därmed menat,
att man skall fortsätta på den inslagna
vägen och anlita en stor kommitté som
skall sköta alltihop, så är jag mycket
skeptisk mot detta. Är det däremot så,
att utskottet har en annan mening, kan
man ju säga att uttrycket i utlåtandet
är olyckligt och inte stämmer överens
med vad man innerst inne åsyftar. Jag
bara befarar, att detta uttalande av
utskottet kan försvåra möjligheterna
att komma in på smidigare linjer vid
prövningen av dessa frågor.

Herr Rubbestad uttalar också tveksamhet
inför de beslut, som nu skall
fattas i anledning av denna proposition.
Han hänvisar till att det kostar
24 miljoner kronor för ungefär 25 000
tjänstemän, och det är således åtskilligt
mycket dyrare per tjänsteman än
enligt propositionen nr 107, som behandlades
under vårriksdagen. Det är
alldeles riktigt. Men vi skall uppmärksamma,
att av dessa 24 miljoner kronor
kommer den allra största delen på
5 700 läroverkslärare. Kammarens ledamöter
erinrar sig den debatt som fördes
i våras, då det gjordes gällande,
att staten här var alltför hård vid
prövningen av dessa frågor. Nu skall vi
lösa in den växel, som då ansågs vara
för mager. Så här mycket kostar det,
och det är efter de linjerna som diskussionerna
fördes innan konflikten
bröt ut under våren. Det kanske framstår
såsom mera förklarligt, när man
nu ser siffrorna, att man från tjänsteförteckningskommitténs
sida vid den
tidpunkten inte ansåg sig kunna gå
hur långt som helst.

Herr Lundberg uttalade önskvärdheten
av att få fram något slags redovisning
över värdet av skilda slag av
förmåner, som tillkommer de statliga
tjänstemännen. Ja, herr Lundberg, vi
håller på och skall försöka få fram en
sådan. Jag tror det är nödvändigt att
få fram den och kunna redovisa det
hela. Denna redovisning avser inte bara
de sociala förmånerna, utan vi försöker
få fram vilka olika slag av inkomster,
som tillkommer tjänstemannen
utöver löneplanen, för att på det sättet
få en lönestatistik som vi kan jämföra
med lönestatistiken på den enskilda
marknaden. Jag tror därför, att herr
Lundberg kan lugna sig litet grand med
jämförelserna i fråga om de lägre löntagarna,
tills vi får se, hur de lägre
statstjänstemännen står i förhållande
till motsvarande grupper inom den
övriga arbetsmarknaden. Jag tror att
vi skall kunna få fram dessa siffror
i detta sammanhang, och då kanske
man kan spara på kritiken både
mot tjänsteförteckningskommittén och
regeringen, tills man får se hur det
verkliga läget är vid dessa jämförelser.

Herr talman! Jag skall inte uppta
tiden längre för att beröra några detaljer
i det föreliggande förslaget. Det
är emellertid en fråga som kanske inte
berörts så mycket i detta sammanhang
men som är betydelsefull i och för sig.
Det är frågan om retroaktiviteten vid
tillsättningarna av sådana tjänster, vilkas
befattningshavares högre löner
skulle gällt från den 1 juli innevarande
år. Det sammanhänger med att tjänstemannaorganisationerna
redan i början
av detta år påyrkade, att man skulle
få en likvärdig behandling för dem som
fick sina lönefrågor lösta under vårriksdagen
och för dem som fick vänta
till höstriksdagen. I det mycket besvärliga
förhandlingsläge man då var
i och då man strävade efter att få till
stånd en uppgörelse, som kunde anses
ligga på en någorlunda rimlig nivå,

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

lovade man också att denna sak skulle
prövas, och detta anmäldes som bekant
även i propositionen till vårriksdagen.
När sedan förhandlingarna åter upptogs
med Saco-organisationerna anknöt
man denna överenskommelse till
den diskussion, som tidigare förts beträffande
retroaktiviteten, och härmed
kommer jag in på frågan om tillsättningen
av de tjänster som nu flyttas
upp.

Herr Kyling har berört den frågan i
en interpellation till mig, och jag har
tidigare anmält, herr talman, att jag
har för avsikt att besvara denna vid
behandlingen av föreliggande utskottsutlåtande.
Jag hemställer därför, herr
talman, att redan nu få lämna detta
svar.

Herr Kyling har i den till mig riktade
interpellationen frågat, om jag har
för avsikt att vidta någon åtgärd för
att åstadkomma en enhetlig praxis i
fråga om Iedigförklarande av de tjänster,
som i propositionen nr 241 föreslagits
skola uppflyttas i lönegrad.

I propositionen har angetts de huvudgrunder,
som jag har ansett böra
tillämpas vid tillsättandet av ifrågavarande
tjänster. Dessa principer överensstämmer
helt med de riktlinjer, som
riksdagen i våras beslöt för de tjänster,
som uppflyttades i tjänsteförteckningsrevisionens
första etapp, och innebär
i huvudsak, att, då alla tjänster
av'' samma slag inom viss lönegrad uppflyttas,
Iedigförklarande i regel inte
skall äga rum, men att i de fall, då endast
vissa tjänster inom en grupp uppflyttas
till högre lönegrad, de uppflyttade
tjänsterna skall ledigförklaras och
tillsättas i vanlig ordning. Det har emellertid
ansetts erforderligt att undantagsvis
kunna medge befrielse från skyldigheten
att ledigförklara.

Huvudregeln är alltså -—■ i enlighet
med innehållet i flertalet gällande
verksinstruktioner ■—• att de ifrågavarande
tjänsterna skall ledigförklaras, då

fråga är om uppflyttning av endast
vissa tjänster inom en grupp. Att generellt
ange de fall, då undantag från
denna regel skall kunna göras, har inte
varit möjligt, utan detta måste bedömas
med hänsyn till de särskilda förhållandena
inom de berörda verken.
Myndigheterna har alltså att själva i
första hand ta ställning till frågan om
tillstånd att underlåta Iedigförklarande
bör sökas. De har också under hand
underrättats härom. Det ankommer därefter
på Kungl. Maj:t att pröva de skäl,
som kunnat anföras. Även om det förutsatts
att denna prövning skall åvila
varje särskilt departement för sig, torde
möjligheter finnas att genom samråd
åstadkomma enhetlig praxis vid bedömningen
av de begärda tillstånden.

1 övrigt vill jag i anledning av interpellationen
endast framhålla, att det
inte är de olika tjänsteinnehavarna,
som enligt propositionen skall flyttas i
lönegrad, utan de särskilda tjänsterna.

Herr KYLING: Herr talman! Jag skall
be att till statsrådet Lingman få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.
Men jag skall inte nöja mig
med att endast tacka för svaret utan
ber också att få tacka herr statsrådet
för att han valt just denna punkt på
talarlistan att besvara min interpellation,
ty därigenom har statsrådet givit
mig möjlighet att under en längre tid
än en replik medger ta till orda i denna
fråga.

Det har klarlagts genom statsrådets
svar och genom vad som tidigare framkommit
i propositionerna både i våras
och nu, att principen bör vara den,
då tjänsterevisionen lyfter en hel grupp
av tjänstemän, att samtliga skall lyftas,
och detta utan att man behöver gå till
något ansökningsförfarande. Jag delar
herr statsrådets syn på den saken och
anser, att det är fullkomligt riktigt att
så skall ske. Jag är också övertygad om
att det är riktigt att när ett visst antal

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar pa interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

inom en viss grupp höjs en eller flera
lönegrader skall ett nsökningsförfarande
ske, ty det bör beredas tillfälle för
alla dem som finns inom gruppen att
kunna söka.

Anledningen till min interpellation
var närmast den att det kommit till min
kännedom, att man förfar ganska olika
inom olika verk. Jag skall inte här
trötta kammarens ledamöter med att
ge en lång redogörelse för olika förfaringssätt,
utan jag vill stanna vid några
exempel från ett av våra verk, nämligen
arbetarskyddsstyrelsen. Jag skall
då börja med att relatera följande fall
därifrån. Det var en grupp på elva ordinarie
förste distriktsingenjörer i yrkesinspektionen,
vilkas tjänster lyftes
från lönegrad 27 till lönegrad 29.
Enligt förhandlingsöverenskommelsen
skulle det enligt mitt sätt att se vara
alldeles självklart att samtliga dessa
elva distriktsingenjörer skulle flyttas
upp till lönegrad 29, och i dag har vi
av herr statsrådets svar fått bekräftelse
på riktigheten i denna uppfattning. Men
vad har inträffat? Jo, verket har låtit
samtliga söka, och verket har givit sitt
förord till tio av dessa elva. Nu har
det gått ännu längre, ty nu har frågan
också underställts Kungl. Maj :t. Kungl.
Maj :t har fastställt att i denna grupp
om elva har tio fått vara med om lönelyftning,
under det att den elfte fått
stanna kvar i den gamla lönegraden.
Enligt min uppfattning strider detta
helt mot det beslut riksdagen fattade
enligt statsutskottets förslag både i
våras och nu. Jag utgår ifrån att Kungl.
Maj :t eller det departement det här gäller
kommer att på något sätt se till atl
den elfte som blivit ställd utanför blii
rehabiliterad. Ty jag betraktar detta
som en ren prickning av honom. Jag
tillåter mig, herr talman, att nämna,
att samtliga dessa elva innehar sina
tjänster med kunglig fullmakt.

Jag skall be att få dra ännu ett
exempel från samma verk. Det giillde

därvidlag fem extra ordinarie distriktsingenjörer
i lönegrad 27. Samtliga dessa
fem har kungligt förordnande. De lyftes
alla till lönegrad 29. Här skulle det
inte behöva vara något ansökningsförfarande,
men det blev ett sådant, och
alla de fem sökte dessa tjänster. Det
var emellertid bara två av dem som
fick förord, alltså inte de andra tre.
Nu ligger denna fråga snart nog på
Kungl. Maj:ts bord, och då utgår jag
ifrån att inte samma situation skall inträffa,
att Kungl. Maj :t följer verkets
förord utan ser till att dessa fem enligt
tidigare riksdagsbeslut får löneflyttningen
i fråga.

Ett tredje exempel skall jag också be
att få anföra till detta protokoll. Det
gäller två förste byråsekreterartjänster
i samma verk. Där måste det ske ett
ansökningsförfarande därför att av
dessa två förste byråsekreterartjänster
är det bara en som skall flytta från lönegrad
27 till 29. Där delar jag alltså
helt den uppfattningen, att ett ansökningsförfarande
måste ske. Det är ganska
naturligt att dessa två förste byråsekreterare
söker tjänsten i fråga. Vad
har inträffat? De sökte naturligtvis,
men även en tjänsteman utanför verket
sökte. Men vad inträffar när verket skall
ge förord för någon av de sökande? Jo,
att verket inkompetensförklarar de två
som tidigare innehaft tjänsterna i fråga.
Vilka är då de inkompetensförklarade?
Jo, dessa två har under respektive femton
och tio år skött sina förste byråsekreterartjänster
utan någon som helst
anmärkning. Jag måste säga att det är
upprörande enligt min uppfattning, att
något sådant skall kunna ske. Men även
den tredje som sökte och som stod
utanför verket, blev inkompetensförklarad.
Nu anhåller verket i fråga att på
nytt få förklara tjänsterna lediga. Jag
förmodar att den saken kommer att underställas
Kungl. Maj:t, och då förutsätter
jag att Kungl. Maj:t helt enkelt
utnämner någon av dem som tidigare

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

skött tjänsterna utan anmärkning. Här
skulle jag bara be att få understryka
vad herr statsrådet svarat på min interpellation,
nämligen: »Även om det
förutsatts att denna prövning skall åvila
varje särskilt departement för sig, torde
möjligheter finnas att genom samråd
åstadkomma enhetlig praxis vid bedömning
av de begärda tillstånden.»

Jag utgår från att statsrådet Lingman
kommer att ta initiativ till att det blir
samordning mellan vederbörande departement
så att man slipper komma
fram till en situation där man ruckar
på den trygghetskänsla en tjänsteman
bör ha. Jag skall inte orda vidare om
den saken.

Men eftersom jag ändå har ordet,
herr talman, skall jag be att få säga
några ord om själva utskottsutlåtandet
sådant det nu föreligger. Det är naturligtvis
en ganska svår situation just
detta att förhandla för så stora grupper
av tjänstemän, och man kan nog säga
att vi kommit in i en situation, som
tydligen kräver övervägande huruvida
vi kan fortsätta på den inslagna vägen
när det gäller förhandlingar efter denna
modell. Jag skall emellertid inte ta
upp den principfrågan i dag, ty den
kommer säkerligen upp i annat sammanhang
vid någon kommande riksdag.
Jag förstår mycket väl statsrådets syn
på denna sak, då statsrådet i propositionen
säger: »Ett dylikt förhandlingsresultat
bör betraktas som en helhet
och antingen godtagas eller avvisas.
Att utan vidare förhandlingar ändra på
vissa punkter bör undvikas för att inte
rubba överenskommelsen.»

Sedan tillägger herr statsrådet, att
»även om vid denna granskning åtskilliga
detaljer i överenskommelserna
befunnits mindre tillfredsställande,
överenskommelserna som helhet betraktade
ansetts böra godtagas». På
grund av detta uttalande till statsrådsprotokollet,
citerat ur propositionen,
utgår jag ifrån att man även i civil -

departementet bär klart för sig att förhandlingsresultatet
inte i alla smärre
detaljer är helt godtagbart.

Jag understryker också och noterar
med tacksamhet vad utskottet skrivit
i sitt utlåtande på sidan 9: »Det måste
under sådana omständigheter anses naturligt,
att ett lönegradsförslag sådant
som det föreliggande icke kan vara i
allo invändningsfritt och att på vissa
punkter ojämnheter i lönegradshänseende
förefinnes såväl uppåt som nedåt.»
Därmed har man auktoritativa uttalanden
från både statsrådet och utskottet
om att vissa ändringsförslag kan komma
att behöva effektueras.

Vidare säger utskottet på sidan 10
följande, vilket jag också vill uttala min
tillfredsställelse över: »Utskottet vill
framhålla att, därest framdeles skäl anses
föreligga för jämkning i lönegradsplaceringen
av vissa tjänster eller viss
grupp av tjänster, frågan härom kan
prövas i vanlig ordning i samband med
den årliga anslagsbehandlingen.»

Jag har avhållit mig från att motionera
i denna fråga med tanke på att
vi här har haft ett förhandlingsresultat.
Jag är nämligen väl medveten om,
eftersom jag själv sitter med vid förhandlingsbordet,
att man inte där kan
nå ett resultat, som är tillfredsställande
för alla förhandlande parter. Men med
denna utskottets reservation, som jag
nyss citerat, finns det följaktligen möjligheter
att återkomma vid ett senare
tillfälle, om det skulle visa sig att fel
blivit begångna.

Däremot har jag varit med om att
framlämna ett par motioner i mindre
ärenden. 1 det ena fallet gäller det två
förste arkivarietjänster i kammarkollegiet,
och i det andra är det fråga om
fem förstekartverksassistenter och tre
kartassistenter i rikets allmänna kartverk.
Dessa motioner har nu redovisats
i förevarande utskottsutlåtande, och jag
utgår därför från att dessa tjänster

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

så småningom kan komma att prövas
i vanlig ordning.

Det är emellertid ett par tjänster,
som inte har fallit under denna rubrik,
nämligen tjänsterna för länsskogvaktare
och kronojägare. Där har ett antal utskottsledamöter
reserverat sig, eftersom
utskottets majoritet därvidlag har tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag. Detta innebär
kanske att ifrågavarande tjänster
inte sedan kan prövas. I reservation 5)
har reservanterna emellertid föreslagit
följande ändring i utskottets skrivning:

»— även om skäl enligt utskottets mening
icke saknats för en något högre
lönegradsplacering —». Därmed har reservanterna
i utskottet för sin del sagt
ifrån, att det finns skäl för en viss
högre lönegradsplacering — eller rättare
sagt att det inte saknas skäl för
en sådan höjning. Samma reservanter
har deklarerat en liknande uppfattning
beträffande kronojägarna.

Jag vill än en gång tacka herr statsrådet
för interpellationssvaret, och samtidigt
vill jag avslutningsvis understryka
önskvärdheten av att de olika verkschefer,
som nu har att ta ställning
till dessa problem, har lyssnat till vad
statsrådet här framhållit, när det gäller
förfaringssättet med de tjänstemannagrupper
som har fått en lönelyftning.

Herr talman! Jag vill slnta med att
meddela, att när det blir voteringar i
detta ärende, kommer jag för min del
att lägga min röst för de till förevarande
utskottsutlåtande fogade reservationerna
nr 2), 5), f>) och 7).

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
Lingman få uttala min tillfredsställelse
över att han vidtager denna
kompletterande utredning om de sociala
förmånernas inverkan på lönesättningen.

Jag iir fullt införstådd med de svårigheter
som föreligger, när det gäller att
bedöma de olika arbetsuppgifterna,

4 — Andra kammarens protokoll 19ö''2. 2

men det är väl ändå så, att de lägre
tjänsterna prövas dels av överordnade
tjänstemän och dels av tjänsteförteckningskommittén,
och det förefaller mig
som om det då skulle bli en onormalt
hård prövning av de lägre inkomstgruppernas
tjänster.

Jag är tacksam för att man här anställt
jämförelser mellan tjänstemännens
löner och de löner som utgår på
den fria arbetsmarknaden. Jag har
emellertid i en motion påtalat, att man
även bör pröva de utgående lönerna
och de lönegradsplaceringar som finns
inom den statliga sektorn, och jag säger
i min motion att man beträffande
lönesättningen har en känsla av att
vissa högre befattningshavare ofta övervärderas,
under det att de lägre många
gånger underskattas. Ofta skall exempelvis
en expeditionsvakt kunna ge besked
om saker och ting och även utföra
kvalificerat arbete, som för både
verket och allmänheten är betydelsefullare
än vad som kommer till uttryck i
lönegradsplaceringen, jämfört med de
överordnades.

Jag säger också i min motion att lönen
måste stå i visst förhållande till
arbetsuppgiften, icke till de skolor och
pappersmeriter som nu åberopas. Jag
vill understryka detta, därför att jag anser
att man inom den statliga sektorn
måste pröva även om förhållandena
mellan de lägre och de högre befattningshavarna
är rimliga.

Sedan skulle jag också vilja fråga
herr statsrådet, om han anser, att man
kan verkställa en utredning om länsbostadsnämndernas
vara eller icke
vara, och om en sådan utredning skulle
innebära något brott mot den överenskommelse
som här träffats, samt om det
inte kan anses vara rimligt att uppskjuta
lönegradsplaceringarna för dessa
tjänstemän.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr
r :tt.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

Kyling anförde här några som han
själv tyckte avskräckande exempel på
hur det i vissa fall förfares, då här
ifrågavarande tjänster skall tillsättas.
■lag har inte kännedom om alla de fall,
som här kan tas upp och anföras som
exempel, men om det i herr Kylings
exempel är fråga om tillsättande av sådana
tjänster, som blivit uppflyttade
genom tjänsteförteckningskommitténs
förslag, så skall ju tjänsterna ledigförklaras.
Det är en princip, som man enligt
verkets instruktioner skall följa,
och om det sedan kommer en sökande
utifrån, så har man naturligtvis skyldighet
att pröva också hans meriter.
Grundlagen föreskriver efter vilka
grunder tjänsterna skall tillsättas. Och
om sedan denne så att säga tredje man
befinnes vara bättre meriterad än de
två övriga i exemplet anförda, så innebär
icke ett frångående av dessa två
vid tjänstetillsättningen någon inkompetensförklaring.
Dessa båda sökande
kan mycket väl vara kompetenta att
sköta ifrågavarande arbete, men den
tredje sökanden kan vid jämförelse visa
sig vara den starkaste. Det kan ha legat
så till i det nämnda exemplet, och därför
kan man inte utan vidare säga att
det härvidlag har förfarits felaktigt.

Jag måste också mycket bestämt understryka
att det inte är tjänstemännen
som här flyttas upp, utan det är tjänsterna.
Verkets instruktioner innehåller
bestämmelser om ledigförklarande, och
den principen brukar tjänstemännen
själva vara mycket angelägna om att
man skall iaktta. Vad vi nu har gjort
är i viss mån ett avsteg från denna
princip om ledigförklarande, men man
kan inte slopa den helt. Och har man
kommit så långt att en tjänst ledigförklarats
och om det kommer ett flertal
sökande, så måste alla prövas i vanlig
ordning, det är alldeles uppenbart.

Sedan frågade herr Lundberg om det
inte kunde anses nödvändigt att utreda
frågan om länsbostadsnämndernas vara

eller icke vara. Jag vill då svara att det
är en fråga, som inte har någonting
med här ifrågavarande överenskommelse
att skaffa. Överenskommelsen måste
nämligen avse löneställningen för tjänstemännen
vid länsbostadsnämnderna,
så länge de finns och arbetar under de
förhållanden som varit rådande, då
tjänsteförteckningskommittén prövade
deras arbetsuppgifter. Men staten måste
ju på alla områden vara oförhindrad
att trots denna överenskommelse vidta
de förändringar och omorganisationer,
som kan anses vara förnuftsmässigt påkallade.

Sedan vill jag bara knyta an till vad
herr Kyling sade om kronojägarna och
lämna den upplysningen att domänstyrelsen
själv har ansett en inplacering
av dem i 17 lönegraden vara den riktiga.
Från att tidigare ha framlagt ett
förslag om 16 lönegraden har man där
sedermera ändrat sig och ansett att 17
lönegraden är den riktiga. Jag bär då
utgått ifrån att domänverket bör känna
de förhållanden, som verket svarar för,
och därför tror jag att tjänsteförteckningskommittén
därvidlag har kommit
fram till en ganska riktig avvägning.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Jag delar helt herr statsrådets
uppfattning om förfaringssättet i det
exempel som statsrådet drog fram. Även
vill jag understryka, att om en tjänst
lyfts upp och det finns flera, som innehaft
en liknande tjänst tidigare, så skall
naturligtvis ett allmänt ansökningsförfarande
ske. Då bör man kanske inte
bara hålla sig inom verket, utan även
utanför detsamma stående skall kunna
söka den tjänsten. Men det som har förvånat
mig i detta sammanhang är, att
verket inkompetensförklarat bägge de
tjänstemän, som tidigare under respektive
15 och 10 år varit ordinarie på
ifrågavarande tjänst. Det är den saken
jag vill hemställa att statsrådet undersöker
litet närmare. Det kan nämligen

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

inte vara meningen att man skall förfara
på det sätt som skett i detta speciella
fall.

Medan jag har ordet kanske jag också
får göra en liten rättelse till mitt första
anförande. Jag sade där beträffande de
fem extraordinarie förste distriktsingenjörstjänsterna
att frågan ännu inte
var avgjord, men tyvärr lär även det
fallet vara avgjort av Kung]. Maj:t. Detta
förbättrar inte situationen.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr NIHLFORS (kort genmäle): Herr
talman! Statsrådet Lingman yttrade sig
nyss även om kronojägarnas löneställning
och förklarade, att eftersom domänverket
hade tagit den ställningen
att 17 lönegraden borde vara den rimliga,
så var det också den rimliga! Men,
herr statsråd: Om man skall hålla på
fria förhandlingar med statstjänstemän
kan man inte a priori påstå att eftersom
verket tycker så och så, är detta riktigt.
Man skall höra den andra parten också.

Till bilden av detta ärende hör att
domänverket vid ett tidigare tillfälle
förklarat, att det var skäligt med en
jämförelse med vägmästarkåren. Efter
denna förliandlingsomgång ligger denna
kår tre lönegrader högre. Då skulle
man kunna säga — om man går tillbaka
till domänverket och i alla lägen
vill hålla på att verket har rätt — att
det rimliga snarast borde vara att kronojägarna
låg i 20 lönegraden. Det är
alltså, herr talman, min uppfattning att
herr statsrådet borde inta en mera
nyanserad ställning till denna fråga.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! .lag
förstår inte riktigt herr Nihlfors’ senaste
inlägg då det gäller dessa skogstjänstemän.
Han säger att den tillämpade
metoden strider mot förhandling -

ars princip: man skall också höra den
tredje parten, alltså den berörda arbetstagarparten.
Men dess organisation
har ju godkänt uppgörelsen. Det föreligger
en överenskommelse mellan tjänsteförteckningskommittén
och de organisationer
som förhandlat. Vilken part
är det då som man skall höra ytterligare? Tjänsteförteckningskommittén

säger
att 17 lönegraden bör vara den riktiga.
De organisationer som förhandlat med
tjänsteförteckningskommittén har godkänt
17 lönegraden, och så säger verksledningen:
Ja, det är den riktiga lönegraden,
det är den vi föreslagit. Vem
skall man mera fråga?

Herr NIHLFORS (kort genmäle): Herr
talman! Jag har givetvis accepterat
överenskommelsen sådan den lagts fram,
men alla vet att båda parterna har olika
uppfattning om överenskommelsens goda
och dåliga sidor. Framför allt har vi
på tjänstemannaorganisationssidan den
uppfattningen, att det är en dålig överkommelse
när det gäller kronojägarna.
Statsrådet vet ju att det varit mycket
hårda förhandlingar på den punkten.
Lika väl som man kan uttala sig positivt
om kronojägarna, kan man — som herr
statsrådet gjort i sin kommentar till
överenskommelsen — uttala sig negativt
på en hel rad punkter rörande överenskommelsens
resultat.

Jag menar alltså att man skall inte
svära på verkets ord i detta fall, i ett
allmänt yttrande och som en objektiv
bedömning av den rätta inplaceringen
på löneplanen. För övrigt tror jag för
min del, att frågan om kronojägarnas
lönegradsplacering kommer upp igen
ganska snarl.

Herr HAMMAR: Herr talman! Av tidsskäl
och andra skäl vill jag inte gå in
på hela detta vidsträckta, föreliggande
problem. I stället önskar jag med anledning
av det senaste replikskiftet mel -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

lan civilministern och herrar Nihlfors
och Kyling en stund stanna inför den
sektor av detta ärende som berörts i en
motion av fru Sjöstrand, en motion som
också jag haft tillfälle underteckna. 1
denna motion hemställes att kronojägarna
vid domänverket må placeras »i lönegrad
Ca 20 eller, om riksdagen anser, att
någon ändring av föreliggande proposition
nu ej kan komma i fråga, att riksdagen
måtte uttala, att frågan om kronojägarnas
löneplacering snarast av
Kungl. Maj:t upptages till förnyad prövning».

Det är denna sektor som jag än en
gång vill stanna inför. .lag kommer från
ett landskap där dessa frågor kanske är
mer brännande än på andra håll. Utskottet
liar som bekant i enlighet med
sin allmänna inställning icke ansett
skäl föreligga att tillstyrka det framställda
yrkandet.

Det torde vara ostridigt att kronojägarna
och med dem länsskogvaktarna
har en mycket ansvarsfull uppgift. Om
jag nu på nytt stryker under detta, är
det för att få förhållandet fört till protokollet.
På många bevakningstrakter
får de själva utföra hela den ansvarsfulla
utstämplingen. De har hand om
arbetsledningen under ofta svåra förhållanden
och inom mångskiftande områden.
De skall därjämte vara insatta
i vägarbeten, byggnader, dikningar,
skogsuppskattning, taxering, skogskurser
in. m., m. in., varjämte de har att utföra
ett rätt betydande expeditionsarbete.
Kontakten med arbetare, virkesuppköpare
in. fl. liksom mycket av expeditionsarbetet
måste de utföra på
kvällarna, d. v. s. under en tid då andra
kategorier tjänstemän i regel är lediga.
Någon övertidsersättning får inte dessa
kronojägare eller skogvaktare.

För att antagas till kronojägare och
länsskogvaktare fordras att ha genomgått
skogsskola. Enligt de teoretiska
fordringarna för inträde behöver en sökande
endast ha betyg från folkskolans

sjunde klass och dessutom minst två
års arbetspraktik. Dessutom fordras numera
en fyra månaders förberedande
skogskurs. I verkligheten ställer det sig
dock helt annorlunda. De flesta sökande
har minst fem års praktik, och det
är inte många som klarar sig in endast
på folkskolebetyg.

I en skogsskola i min hembygd har
man gjort en undersökning de senaste
åren rörande de intagna 119 eleverna.
I medeltal har de haft 63 månaders
praktik. Genomgångna skolor före
skogsskolan fördelar sig på följande
sätt: 3 procent hade avlagt studentexamen,
27 procent realexamen, 10 procent
hade skogs- och lantmannaskola och
lantbrukskola, 25 procent folkhögskola,
19 procent korrespondenskurser, 8 procent
övriga skolor. Endast 8 procent
hade kommit in på enbart folkskolebetvg.
Utbildningstiden 1 år och 4 månader
anses av de skogsskoleutbildade
vara alltför kort för den mångsidiga utbildning
det här är fråga om, och framställningar
har också av olika organisationer
gjorts för att utöka denna tid.

Det nämndes här, herr talman, något
om löneförhandlingarna. Civilministern
betonade i det sammanhanget att
domänverket haft en speciell inställning
beträffande lönegraderna. Det
kanske kan vara skäl att stryka under
vad herr Nihlfors påpekade, att domänverket
i en skrivelse till Kungl. Maj:t
1946 jämförde kronojägare med just
vägmästare vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vägförvaltning. I skrivelsen
heter det: »En kronojägares arbetsbefäl
synes alltså snarast vara
större än en vågmästares, vartill kommer
att kronojägarna hava ett större
antal arbetsuppgifter, som var för sig
kräva särskild erfarenhet och särskilda
kvalifikationer. Dessutom äro arbetsplatserna
i skogen ofta spridda och
stundom svårtillgängliga.»

Detta uttalades 1946, och så mycket
kan naturligtvis inte förhållandena ha

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Löncgradsplaccringen för vissa tjänster m. in.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

ändrats sedan den tiden, att inte domänstvrelsens
uttalande det året även
i år måste vara tillämpligt.

Det är, herr talman, riktigt vad utskottet
säger att kronojägarnas och
länsskogvaktarnas lönegradsplacering
utgjort ett väsentligt led i den träffade
förhandlingsöverenskommelsen. Men
det är lika riktigt och viktigt vad TCO:s
sekreterare sagt på tal om överenskommelsen.
Så här säger han: »Resultatet
är för vår del direkt dåligt — detta gäller
bl. a. inom skogsbruket, där exempelvis
länsskogvaktare, kronojägare med
flera kategorier fortfarande släpar efter
betydande.»

Då jag emellertid inser det resultatlösa
i att yrka bifall till den motion
som jag varit med om att underteckna,
nöjer jag mig, herr talman, med att yrka
bifall till reservationerna nr 5) och 6)
av herr Bergh in. fl.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Efter det anförande som här hölls
av statsrådet Lingman, vari han redogjorde
för de arbetsförhållanden, under
vilka tjänsteförteckningskommittén arbetat,
kan jag bli ganska kortfattad. Jag
vill, då det gäller den betygsättning av
kommittén som gjordes av herr Rubbestad,
framhålla att det förhåller sig
inte på det sättet att kommittén utan
vidare givit efter för de krav, som framställdes
från organisationernas sida. Det
har i stället många gånger rests ett mycket
hårt motstånd från kommitténs sida.
Den uppgörelse som här träffats mellan
de olika parterna är ingalunda något
hastverk. Den har föregåtts av synnerligen
långvariga och ofta mycket hårda
förhandlingar.

Det avsnitt som i dag behandlas har
varit föremål för oavbrutna förhandlingar
från den 14 augusti fram till den
ti oktober, alltså under sammanlagt sju
veckor. Dag och natt har förhandlingarna
pågått om detta avsnitt. Del är
därför en överdrift att påstå, att man

härvidlag inte gjort tillräckligt motstånd
ifrån den part, som skulle företräda
statsmakterna.

Eftersom det föreliggande förslaget
är ett förhandlingsresultat, så finns det
naturligtvis många punkter, där slutresultatet
väsentligt skiljer sig från den
ursprungliga mening som parterna hade;
man har på ömse håll tvingats acceptera
lönegradsplaceringar, som man
egentligen tyckt borde ha varit annorlunda.
Man har emellertid från båda
sidor gjort allvarliga bemödanden för
att förhindra en sådan skärpning av
förhandlingarna att dessa övergått till
öppen konflikt. Jag tror att kammarens
ledamöter erinrar sig den skärpning,
som inträffade i förhandlingsläget under
våren då det gällde läroverkslärarnas
lönegradsplacering. Man kan nog
säga, att den öppna konflikten då klappade
på dörren. Vi bör ha klart för oss,
när vi diskuterar dessa frågor, att alternativet
till en överenskommelse är den
öppna konflikten. Det har varit för att
undvika en sådan situation som inträffade
i våras eller, om jag så får säga,
för att inte spoliera en successivt utbyggd
överenskommelse som man har
nödgats acceptera lönegradsplaceringar,
som man från början avvisat. Men jag
vill samtidigt säga, att motparten av
samma skäl har tvingats att ge efter på
krav, som den tidigare envist hållit på.
Det bör också sägas, att dessa förhandlingar
ibland konkretiserats till en viss
tjänst eller vissa tjänster på ett sådant
sätt, att en överenskommelse beträffande
just den tjänsten eller de tjänsterna
har satts som ett villkor för att hela
uppgörelsen skulle godkännas. Detta
förklarar varför vissa placeringar förefaller
vara utpräglat anmärkningsvärda.

Sedan kan man diskutera, huruvida
detta utpräglade förhållande av avtalskaraktär
över en tjänsteförteckningsrevision
är det lämpligaste eller det
mest önskvärda. Det heter ju i utskottets
utlåtande, att det är första gången

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

som man allmänt och mera omfattande
har kopplat in personalorganisationerna
i en sådan här revision. Jag måste
för min del säga, att jag tycker att detta
experiment i alla fall ger en tankeställare,
huruvida detta är det bästa som
kunnat åstadkommas. Att personalorganisationerna
bör inkopplas i en sådan
här revision är självklart och ställt
utanför varje diskussion, men jag har
i varje fall för egen del börjat undra,
huruvida inte förhandlingsförfarandet
här har blivit ett alltför stort ingripande.
Det har enligt min mening inneburit,
att denna tjänsteförteckning
svällt ut till en omfattning som mera
ger den karaktär av en lönereglering
än av en tjänsteförteckning. Det är alldeles
självklart, att det ligger i dessa
personalorganisationers intresse att vid
ett tillfälle som detta se frågan mera
ur löneregleringssynpunkt än ur tjänsteförteckningssynpunkt.

Det sades här av statsrådet Lingman,
att denna tjänsteförteckningsrevision
har svällt ut till en större omfattning än
vad man egentligen hade tänkt sig. Det
är precis vad jag själv anat. Jag vågar
säga, att detta förhållande av en så utpräglad
avtalskaraktär sannerligen inte
gjort det lättare för kommittén i dess
arbete. Jag .skall här inte diskutera, huruvida
tidpunkten, varunder denna
tjänsteförteckningsrevision har försiggått,
är lycklig eller inte. Jag vill bara
säga, att det är alldeles självklart att
det är olustigt att göra en sådan här
utvidgning av tjänsteförteckningsrevisionen
under tider, då man prolongerar
avtalen på andra håll. Men lika klart
är det, att den stora affär, som här satts
i gång, måste slutföras i ett sammanhang.
Den kan inte prolongeras på samma
sätt som man gör med andra löneavtalsförhandlingar.
Det är inte samma
sak.

Sedan vill jag säga, att jag för min
del, vilket givetvis även gäller de övriga
kommittéledamöterna, har nödgats

acceptera lönegradsplaceringar som
man helst inte skulle ha velat vara med
om, men på grund av att kommittén
har blivit ett förhandlingsorgan har
möjligheterna att anföra reservationer
på speciella punkter inte kunnat utnyttjas.

Det är anmärkningsvärt, vilket här
tidigare också framhållits, att i ingen
av de 40 motioner som framställts har
motionärerna tänkt sig, att man kan
återställa en tidigare intervall inte bara
genom att flytta upp en tjänst utan också
genom att flytta ned en tjänst, som
man tycker kommit så högt, att man
vill göra intervallen mindre. Nu vill
jag säga, att då detta är ett förhandlingsresultat,
där en tjänsts placering
ofta är beroende av en annan, så är
det ytterligt svårt att göra förändringar.
Hur berättigade motionärerna än må
anse sina ändringskrav vara, så tycker
jag att kommitténs och personalorganisationernas
bedömningar bör tillmätas
lika stort varde.

Herr talman! Jag vill till sist beträffande
dessa motioner säga, att om riksdagen
skulle bifalla alla eller något av
de krav på uppflyttningar som där
framställts, så skulle jag kunna framföra
önskemål om justeringar i annan
riktning av sådana tjänster, som inte
skulle ha placerats där de nu befinner
sig, därest de krävda uppflyttningarna
framställts vid förhandlingar. Det är
därför jag anser, att detta förslag bör
godkännas i oförändrat skick.

Herr ANDERSSON i Dunkcr: Herr
talman! Jag vill till en början instämma
i det väsentliga av vad här tidigare sagts
av, herrar Rubbestad och Lundberg.
Herr Lundberg Önskade ju en utredning
om det var lämpligt att länsbostadsnämnderna
skulle fortsätta med den särskilda
organisation man skapat för att
utföra ifrågavarande arbetsuppgifter.
Jag har i ett antal år varit ledamot av

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

en länsarbetsnämnd, och jag frågar mig,
liksom herr Lundberg, om inte andra
länsorgan skulle kunna utföra dessa arbetsuppgifter
på ett fullt tillfredsställande
sätt.

Genom det föreliggande förslaget har
man uppenbarligen, efter vad jag kan
förstå av de många motionerna och efter
vad jag i övrigt kunnat iaktta, försökt
rätta till en hel del gamla orättvisor.
Men det är också uppenbart, att
man här samtidigt skapat nya orättvisor.
Man höjer en tjänst ett par lönegrader
men låter en annan tjänst av
samma slag stå kvar på förutvarande
nivå. På detta sätt skapar man orättvisor,
man skapar olust, och man skapar
missnöje fullkomligt i onödan.

Jag skall emellertid här bara uppehålla
mig vid två exempel, som jag finner
ganska upprörande. Det gäller hushållningssällskapens
chefstjänstemän,
d. v. s. sällskapens sekreterare eller direktörer,
som de kallas på en del håll.
De har tidigare stått en lönegrad lägre
än lantbruksnämndernas direktörer. Jag
tror, att den som känner till de arbetsuppgifter
som är förenade med
dessa tjänster måste säga, att det är
riktigt att de står i samma lönegrad.
Arbetsuppgifterna är i många avseenden
ganska likartade, och det krävs
minst lika stora kvalifikationer av hushållningssällskapens
sekreterare som av
lantbruksnämndernas direktörer. Skulle
det vara någon skillnad, så är den enligt
min uppfattning att hushållningssällskapens
sekreterare har en vidare
och större uppgift. De har att arbeta
med praktiskt taget alla jordbrukare
inom sitt län, under det att lantbruksnämndernas
direktörer har ett ganska
begränsat klientel att arbeta med. Hushållningssällskapens
sekreterare har
dessutom en oerhört stor uppgift i det
nuvarande läget inom jordbruket, då
det sker nydaningar, förändringar, rationaliseringar
och omläggningar på så
många olika sätt.

Jag har därför ytterligt svårt att förstå,
varför man nu inte kunde låta lantbruksnämndernas
direktörer och hushållningssällskapens
sekreterare få samma
lönenivå. Det är nog härvidlag så,
som det har sagts av dessa tjänstinnehavare
på hushållningssällskapen: »Vi
bryr oss inte så mycket om pengarna,
men den deklassering, den nedvärdering
av vårt arbete, som man här uppenbarligen
har gjort, skapar en stor olust,
och man känner sig ganska upprörd.»
Jag förstår detta.

Enligt min mening finns det inga sakliga
skäl till att man skapat denna skillnad
mellan lantbruksnämndernas och
hushållningssällskapens chefstjänstemän.
Om det finns några andra skäl, som
inte kan sägas vara sakliga, vilka här
på ett eller annat sätt gjort sig gällande,
känner jag inte till, men något måste
det vara. Har man hållit sig till fakta
och sakliga skäl, så har man inte kunnat
komma med ett sådant förslag som det
föreliggande. Det är också märkligt, att
lantbruksstyrelsen, som är det statliga
ämbetsverk, under vilket dessa båda
tjänster sorterar, har sagt att lantbruksnämndernas
direktörer och hushållningssällskapens
sekreterare respektive
direktörer borde placeras i samma lönegrad.
Dessutom har respektive tjänstemannaorganisationer
också uttalat
sig för att dessa båda grupper skulle
placeras lika. Jag har icke vare sig i
propositionen eller utskottsutlåtandet
eller någon annanstans kunnat finna
några verkliga skäl, varför man ej har
vidtagit den föreslagna likställigheten.

Vi har en annan grupp tjänstemän,
som också arbetar i hushållningssällskap
och lantbruksnämnder, nämligen
kamrerarna. Man har även i detta fall
placerat hushållningssällskapens kamrerare
i en lägre ställning än lantbruksnämndernas
kamrerare. Även i förhållande
till länsbostadsnämndernas kamrerare
har hushållningssällskapens kamrerare
en sämre ställning. Jag känner

Xr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

ganska väl till arbetsuppgifterna för
alla dessa tre befattningar, både i hushållningssällskapen,
lantbruksnämnderna
och länsbostadsnämnderna, och jag
vågar säga, att jag inte har kunnat finna
någon som helst anledning till att man
skall sätta de två kamrerartjänsterna i
lantbruksnämnden och länsbostadsnämnden
i högre lönegrad än kamrerartjänsten
i hushållningssällskapet. För
min del måste jag säga, att skall man
göra någon skillnad, skulle det faktiskt
vara den, att hushållningssällskapens
kamrerare, med det arbete och det ansvar
de har, borde sättas inte bara i lika
lönegrad som de andra utan gärna i litet
högre lönegrad. Hushållningssällskapens
kamrerare skall dock handha och redovisa
betydande penningmedel. I de andra
nämnderna rör man sig mest med
papper, d. v. s. man får skriva anvisningar
och sådant. Det är naturligtvis
ansvarsfullt också det. Men man har inte
där samma direkta redovisning och samma
direkta ansvar för handhavda kontanta
medel. Jag kan inte heller på denna
punkt finna, att det föreligger några
som helst sakliga skäl för den nedklassning
av hushållningssällskapens kamrerare,
som detta förslag faktiskt innebär.

Jag anser därför, herr talman, att det
finns starka skäl för de motioner som
har väckts rörande lönegradsplaceringen
både beträffande hushållningssällskapens
sekreterare i jämförelse med
lantbruksnämndernas direktörer och
beträffande hushållningssällskapens
kamrerare i jämförelse med övriga kamrerare
i de andra nämnder som jag här
har talat om. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till de motioner
som har väckts på denna punkt, för det
första till motionen nr 513 i första kammaren,
som är likalydande med motionen
nr 676 i andra kammaren — den
gäller hushållningssällskapens sekreterare
— och för det andra till motionen
nr 685 i andra kammaren.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Det
torde väl vara ett ganska genomgående
drag i nästan varje anförande som har
hållits i denna debatt, att det är med
en viss olust man tar ställning till det
föreliggande förslaget. Det förefaller
mig som om denna olustkänsla mest
vore knuten till det förhållandet, att
man har en bestämd känsla av att riksdagen
inte har någon möjlighet att kunna
inverka på det uppgjorda förslaget.
Det är ett genomgående drag i hela behandlingen
av denna riksdagsfråga vid
detta tillfälle.

Redan i propositionen uttalar sig
också departementschefen i samma riktning.
Han säger att »även om vid denna
granskning åtskilliga detaljer i överenskommelserna
befunnits mindre tillfredsställande,
överenskommelserna som
helhet betraktade ansetts böra godtagas».
Man kan ju rätt tydligt läsa
mellan raderna, att departementschefen
givetvis på en hel rad punkter har ansett
att överenskommelserna icke har
varit fullt tillfredsställande. Går man
sedan till utskottsutlåtandet, finner man
först det anmärkningsvärda förhållandet,
att den utskottsavdelning, som behandlat
denna fråga, så att säga kollektivt
uppträder som reservant på de
punkter, där utskottets majoritet har
skärpt formuleringarna i avdelningens
förslag till utlåtande. De uttalanden,
som har gjorts såväl av avdelningen
som av utskottet som helhet vid den
slutliga behandlingen av frågan, är
emellertid på en rad punkter mycket
kritiska, och man märker också där den
olustkänsla som tycks vara för handen
över att riksdagen inte har någon möjlighet
att åstadkomma någon ändring.
Går vi sedan till den debatt som nu pågår,
så märker vi samma företeelse.
Man konstaterar att här finns en rad
punkter, där det hade varit önskvärt
att en rättelse kunnat ske, men att det
gäller en överenskommelse och att riks -

Onsdagen den 10 december 1952. Nr 31. o7

Lönegrad splaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.
tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

dagen inte har någon möjlighet att göra
någon direkt ändring däri.

Nu tycker jag nog att detta hänsynstagande
från riksdagens sida, som har
kommit fram såväl vid utskottsbehandlingen
som under debatten här i kammaren,
har gått litet för långt. Att man
inte vill göra en direkt ändring kan jag
förstå. Man kan förstå att det råder
tveksamhet om att göra ett yrkande,
och man förstår också att det är en
komplicerad sak för riksdagen att begära
en omprövning av detaljfrågor, eftersom
hela detta förslag måste betraktas
som en helhet. Men jag tycker att
det går litet för långt, när man från
riksdagens sida är så rädd att ge sin
vilja till känna, att man inte ens vågar
göra några uttalanden.

Det har ju dock gjorts vissa uttalanden
ifrån utskottets sida i vissa punkter.
Jag är inte benägen att förringa
tjänsteförteckningskommitténs arbete.
Jag tror att man måste erkänna att den
har utfört ett jättearbete. Men den kritik,
som man tyvärr på en rad punkter
i detta förslag måste anmäla, får givetvis
i vissa fall tjänsteförteckningskommittén
ta åt sig. Man får emellertid
också besinna, att den inte är den
enda parten i detta sammanhang. Har
det begåtts felaktigheter, vilket enligt
mitt förmenande skett, så kan anledningen
härtill också sökas på annat
håll. Det har som sagt varit flera parter
vid dessa förhandlingar.

Men jag återkommer, herr talman,
till det spörsmål som jag snuddade vid
för en stund sedan, nämligen riksdagens
möjlighet att inverka på och göra
ändringar i det framlagda förslaget.
Det är ju ganska tydligt att det är mycket
svårt att rubba och företaga någon
ändring i denna överenskommelse. Men
jag tror att det inte kan fortgå så länge
till på detta sätt. Vi hade en ganska stor
del av tjänsteförteckningskommitténs
förslag till behandling i våras. Vi har
nu en ännu större del till behandling.

Om jag inte är fel underrättad måste
det komma ytterligare förslag från
tjänsteförteckningskommitténs sida.
Motionerna i våras var relativt få; de
har ökats nu. Olusten är påtagligt större
i dag än den var i våras, och jag
vågar göra det uttalandet, att riksdagen
inte tål denna påfrestning i fortsättningen.
Antingen måste riksdagen få
ett medinflytande, direkt eller indirekt,
eller också måste det såsom här framhållits
bli nya arbetsformer för lösningen
av hithörande frågor. Herr
Lindholm var inne på den punkten i
början av dagens debatt, och jag kan
i stor utsträckning ansluta mig till hans
tankegångar.

Om man, vilket jag anser självfallet,
måste respektera dessa befattningshavares
förhandlingsrätt och riksdagen
inte får ingripa på det sätt som jag
antytt, att vi skulle göra direkta ändringar
vid dagens beslut, måste man
åtminstone försöksvis delegera beslutanderätten
i dessa frågor till någon
förhandlingsnämnd, lönefullmäktige
e. d. Det är uppenbart att man försöksvis
måste pröva andra arbetsformer.
Därvidlag är det särskilt nödvändigt -—
jag vill understryka det •— att man får
en anknytning till riksdagen på ett
tidigt stadium. Det är vidare nödvändigt
att denna anknytning blir så objektiv
som möjligt. Jag vill också tillägga
att det även är nödvändigt att man i
detta sammanhang inte kopplar in
Kungl. Maj:t på ett sådant sätt, att
Kungi. Maj:t blir suverän över riksdagen,
ty då får vi ett nytt problem att
debattera i framtiden.

Jag har velat kasta fram dessa synpunkter,
som delvis ansluter sig till
dem, som här framförts för en stund
sedan av herr Lindholm. Man bör alltså
försöksvis söka sig fram för att få en
bättre modell för arbetsordningen på
detta område än vi för närvarande har.

I det förslag som nu bär framlagts
finnes det -— som bär framhölls av

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lonegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

herr Rubbestad i början av debatten
— en rad punkter, mot vilka man kan
anmäla en ganska stark kritik. Jag har
flera gånger gjort den reflexionen: Är
detta det rätta sättet för inrättandet av
ett antal nya byråchefsbefattningar? På
den punkten har jag alltid föreställt
mig att tågordningen skulle vara ungefär
följande: verken i fråga skulle

lägga fram en klar, saklig argumentering
för en dylik omorganisation, som
faktiskt inrättandet av en ny byråchefstjänst
innebär.

Jag vill även beröra några andra
punkter, där jag dock delvis följt utskottets
förslag. Det gäller lönesättningen
för våra lantbruksingenjörer.
våra lantbruksdirektörer och hushållningssällskapens
sekreterare. På den
sistnämnda punkten har jag anfört en
.särskild reservation.

Jag tycker nog det är rätt upprörande,
när man ser tillbaka på den lönegradsplacering
som våra lantbruksingenjörer
hade från början. Det var
en ganska allmän uppfattning då, att de
borde jämställas med t. ex. överlantmätarna.
Nu har de ju kommit in i
lantbruksnämndernas tjänsteförteckning,
men jag tror att deras befattning
med lantbruksnämnderna är i allra högsta
grad fiktiv. Deras tjänstgöring är
mycket självständig. Det har framförts
starka argument på denna punkt i en
motion i denna kammare. Det är också
allmänt känt att de i de flesta fall
har länet som arbetsområde och att de,
i de fall där så inte är förhållandet,
har större arbetsområde än ett län. Det
är därför ganska orättvist att dessa befattningar
— som är chefstjänster —
har hamnat i en lägre lönegradsplacering
än t. ex. lantbruksdirektörerna.

De punkter där jag, herr talman, har
anfört reservationer gäller hushållningssällskapens
sekreterare samt i vad
det gäller motiveringen länsskogvaktarnas
och kranojägarnas lönegradsplacering.

Beträffande den första punkten kan
jag fatta mig synnerligen kort, eftersom
den föregående talaren ganska utförligt
har berört just lantbruksdirektörernas
och hushållningssällskapens sekreterares
arbete och anfört skälen för att
dessas lönegradsplacering bör vara lika.
Utöver det som har framhållits på denna
punkt vill jag tillägga en sak, som
man alltför litet i riksdagen tar hänsyn
till, nämligen att befattningen som sekreterare
i ett hushållningssällskap i
mycket hög grad är en initiativtjänst
och att det därför kan bli en hel råd
arbetsuppgifter utanför dem, som i allmänhet
redovisas när det gäller denna
tjänst.

Men när tillika mycket starka krav
har rests på en jämställdhet, när det
gäller kamrerartjänsterna vid lantbruksnämnderna
och vid hushållningssällskapen
och när motionärerna på
denna punkt har anfört enligt min mening
tungt vägande skäl för en omprövning,
kan man ju fråga sig, varför jag
icke har velat ta med också dessa befattningshavare
i den omprövning, som
jag har begärt särskilt för hushållningssällskapens
sekreterare. Jag skall därför
ange de skäl som jag anser är för handen
för en omprövning speciellt när
det gäller sekreterartjänsterna inom
hushållningssällskapen. Vissa av dessa
skäl kan givetvis anföras också för andra
befattningshavare, beträffande vilka
motioner har framställts, men vissa
skäl gäller enbart sekreterartjänsterna.

Det första skälet är att vi ute i länen
inte kan förstå varför dessa två tjänster
— hushållningssällskapens sekreterare
och lantbruksdirektörerna — fortfarande
skall vara åtskilda i lönegradshänseende.
Det är ju allmänt bekant att
orsaken till att de blev åtskilda från
början var, att man önskade så att säga
få över på detta arbetsområde kunniga
personer till dessa nya tjänster inom
lantbruksnämnderna. Det skälet är inte
längre användbart. Befattningshavarna

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

är i hög grad jämställda i arbetet. De
är medlemmar i varandras nämnder
eller förvaltningsutskott. Vi kan inte
förstå varför man fortfarande skall ha
dessa tjänster skilda åt i lönehänseende,
och vi står dock ute i länen dessa
institutioner ganska nära och kan bedöma
deras arbete.

Det andra skälet — som också har
nämnts förut här i dag'' — är att lantbruksstyrelsen
har yrkat på att dessa
bägge tjänster nu skall placeras i samma
lönegrad.

Det tredje skälet är att även den personalorganisation
som har förhandlat
i frågan har gjort samma yrkande, att
dessa befattningshavare skall placeras
i samma lönegrad.

Ja, då återstår ju — det får vi inte
glömma bort -— att man i en sådan
förhandlingsprocedur måste ta hänsyn
till den andra parten, som i detta fall
är tjänsteförteckningskommittén. Jag
anser mig emellertid ha rätt att meddela,
att tjänsteförteckningskommittén
icke var enig i denna fråga; att ingen
ledamot av kommittén reserverade sig
på denna punkt berodde endast på att
detta av formella skäl var omöjligt.
Frågan om dessa befattningshavares lönegradsplacering
står i särklass och har
inte den nyckelposition, som enligt vad
man har framhållit gäller andra punkter,
och starka skäl talar alltså för att
just denna lönegradsplacering bör tas
upp till ny omprövning.

Den andra punkten där jag, herr talman,
har anmält en reservation gäller
lönegradsplaceringen för länsskogvaktare
och kronojägare. Jag vill erinra
om att 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning
i sitt betänkande framhöll, att
det borde vara en likartad löneplacering
för dessa befattningshavare och
vägmästarna vid våra statliga vägförvaltningar.
Det blev dock icke så. Jag
kan erinra om att jordbruksutskottet,
när Kungl. Maj:t tyvärr föreslog en
skillnad i lönegradsplaceringen de

nämnda grupperna emellan, framhöll
att det var med tvekan som man kunde
följa Kungl. Maj:ts förslag. Det har
också från domänstyrelsens sida framhållits,
att en kronojägares arbetsbefäl
snarast synes vara större än en vågmästares,
vartill kommer att kronojägarna
har ett större antal arbetsuppgifter,
som var för sig kräver särskild
erfarenhet och särskilda kvalifikationer.
Dessutom är arbetsplatserna i skogen
ofta spridda och stundom ganska
svårtillgängliga.

Utöver det som här har anförts vill
jag dessutom nämna, att utbildningen
till skogvaktarbefattning och kronojägarbefattning
inom domänverket är
betydligt längre än utbildningen till
vägmästare. Det har också visat sig att
det i allmänhet är först vid 40 års ålder
som våra skogvaktare kan få befordran
till länsskogvaktare.

Jag tror därför att det hade varit
fullt befogat att jämställa dessa befattningshavare
och våra vägmästare inom
den statliga vägförvaltningen. Det har
hittills förelegat en viss skillnad, i det
att vägmästarna har haft ett särskilt
lönetillägg, som har motsvarat ungefär
en och en halv lönegrad, men då kan
det ju inte vara rimligt att nu vidga
denna klyfta till omkring tre lönegrader.

Att ställa ett direkt yrkande om en
omprövning har inte varit möjligt för
mig med hänsyn till de principer, som
man har sökt tillämpa vid utskottsbehandlingen
av dessa frågor, men jag
har ansett att det minsta man kunde
göra, då man måste vara på det klara
med att länsskogvaktare och kronojägare
borde ha haft eu något högre lönegradsplacering,
vore att stödja deras
strävanden med ett uttalande.

Jag vill därvidlag rätta till ett uttalande
som här gjordes av civilministern.
Han anförde, att på denna punkt
har jo parterna skrivit under och gått
med på det förslag som här framläggs,

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lonegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

och det borde reservanterna ha beaktat.
Det är just detta vi har tagit hänsyn till
i vår reservation. Vi har följt utskottet
då det säger: »Då enligt vad utskottet
inhämtat frågan om länsskogvaktarnas
lönegradsplacering» — och samma sak
gäller beträffande kronojägarna — »utgjort
ett väsentligt led i den träffade
förhandlingsöverenskommelsen, har utskottet
ansett sig böra tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag.» Vi använder nämligen
samma formulering, bara med följande
tillägg, »även om skäl enligt utskottets
mening icke saknats för en något högre
lönegradsplacering». Jag beklagar att
inte redan utskottet har tagit upp detta
tillägg i sitt förslag. Jag tycker att det
är en utomordentligt blygsam begäran
att man här i motiveringen ger dessa
befattningshavare det stöd som jag anser
de har rätt att fordra med hänsyn
till sin lönegradsplacering nu.

Jag vill, herr talman, med anförande
av dessa synpunkter yrka bifall till
reservationerna nr 4, 5 och 6 till utskottets
utlåtande.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! De
av kammarens ledamöter, som har haft
tid och intresse att läsa igenom utskottsutlåtandet,
finner ju att det gäller
en proposition som innehåller förslag
om viss uppflyttning i lönegrad för
tillsammans omkring 25 000 tjänstemän
och att det kostar staten 24 miljoner
kronor. Riksdagen inbjudes sålunda att
fatta beslut rörande ett förslag, som i
själva verket innebär en kraftig löneuppflyttning.
Detta skall ske i en situation,
där betydande grupper på den
privata lönemarknaden har fått erbjudande
att rätt väsentligt sänka sina löner.
Om vi här i riksdagen har någon
liten anknytning till dessa grupper, har
vi nog anledning säga, att denna proposition
ligger före till prövning i riksdagens
kamrar i ett minst sagt mindre
lämpligt psykologiskt ögonblick.

Sedan har vi frågan vad tjänsteför -

teckningsrevisionen skall fylla för uppgift.
Ser vi på resultatet måste man ju
få den uppfattningen, att den icke kan
fylla uppgiften på annat sätt än genom
att genomgående förorda betydande
lönegradsuppflvttningar. Det kan tydligen
icke komma i fråga att allvarligt
diskutera att också gå den andra vägen.
Den som fäster sig vid ordet revision,
måste ju ändå fråga: Finns det
inte möjligheter och utvägar och rentav
goda skäl att gå den andra vägen?

När jag hörde särskilt den siste ärade
talaren, som var uppe och beskärmade
sig över hur orättvist behandlade
en del grupper blivit, som han har särskilt
intresse av, så frågade jag mig:
Varför skall man bara göra jämförelser
på detta ensidiga sätt? Varför skall
man säga att de ligger så lågt jämfört
med den och den? Kan man inte tänka
sig, att detta har sin förklaring i att en
del av dem man använder som jämförelseobjekt
ligger för högt? Jag skulle
nog önska att de som skött denna revision
och skött underhandlingarna också
uppfattat sin uppgift på det sättet,
att man kunde gå i både sänkande och
höjande riktning. Jag är inte alldeles
övertygad om att man här kommit fram
till något mera rättvist dessa olika
tjänstemän emellan än vad som gällde
förut. Kanhända är det så, att man på
vissa punkter har fått fram ett resultat,
som t. o. m. är mindre rättvist
än det som gällde förut.

Jag har för egen del för åtskilliga år
sedan fört fram samma tanke som jag
tror att nästan alla, som nu varit uppe
i debatten, har fört på tal. Jag ställde
nämligen på sin tid frågan till dåvarande
ordföranden i tredje avdelningen i
statsutskottet: Kan vi inte få en sådan
ordning, att dessa lönefrågor kommer
ur riksdagen? Jag fick då veta, att detta
var fåkunnigt tänkt. Nu är man mera
allmänt inne på att vi nog får söka oss
fram på vägar, där man inte som nu
kan politisera dessa frågor.

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Öl

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar pa interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

Jag vill i detta sammanhang peka på
någonting som jag betraktar såsom oefterrättligt.
Det håller på att bli system.
Jag vet inte om vi skall säga att det
var folkskolliirarkåren här i landet,
som jag vill minnas år 1938 liksom
gick i spetsen för en ny ordning beträffande
hur man skall påverka dem
som har att besluta om lönerna. Det
året formligen dränktes vi av propagandamaterial
från dessa grupper. Dessutom
skulle vi var och en på varje ort
också påverkas rent personligt. Detta
har sedan blivit system. Hur många av
riksdagens ledamöter är det, som t. ex.
icke har fått påringning'' eller anmodan
om att stå till förfogande för en del av
dessa grupper, speciellt för dem herr
Staxäng talat för. Jag har också fått
det, och jag brukar till sist, då jag vill
få slut på samtalet, säga till vederbörande:
Men har ni inte tänkt på att vi
får högre skatter? Då begriper de att
jag inte vill fortsätta resonemanget
längre.

, Är riksdagen tillräckligt sakkunnig
för att pröva sådana ärenden? Är det
rimligt att vi, liksom den föregående
talaren gjorde, skall stå här och i detalj
beskriva hur den och den tjänstemannen
arbetar, varför vi har den och
den synpunkten på den och den tjänstemannens
arbetsuppgifter och hur han
bör betalas. Att sådana saker skall utredas
i debatterna här i kammaren betraktar
jag naturligtvis som en fullständigt
orimlig ordning. Dessa 41 motioner,
som påyrkar lönegradsuppflyttningar,
tycker jag är det bästa beviset
för att riksdagen icke är kapabel att
riktigt sköta denna uppgift.

Sedan kommer man in på frågan vad
man vill ha i stället. Man synes vara
överens om att man måste ha en annan
ordning, ett smidigare organ o. s. v.
Här har i debatten skymtat vad professor
Håstad vid en tidigare tidpunkt —
det var väl i våras — förordade, nämligen
en av riksdagen vald fullmäktige -

institution. Jag måste här omedelbart
anmäla att jag inte tror på den lösningen.
Jag vill inte ha den heller. Jag tror
att man bör söka sig fram på de vägar,
som vi redan har beträtt när det gäller
de kollektivavtalsanställda. Jag vill
att vi skall ha kvar i riksdagen frågan
om tjänsternas antal och även rätten
att ange allmänna riktlinjer, som de
organ, som sedan får sköta detta, har
att följa. Men så mycket mer är det
måhända inte nödvändigt att ha kvar
annat än självfallet anslagsfrågorna, där
man också kan påverka dessa saker.

Vi har som sagt avtalsnämnden, som
väl fyller sin funktion — så förefaller
det mig — när det gäller de kollektivavtalsanställda.
Är det då orimligt att
tänka sig en motsvarighet till detta när
det gäller de löneplansanställda?

Det är dessa synpunkter, herr talman,
jag har velat anföra. Jag har liksom
de flesta den uppfattningen, att
vi icke har kunnat prestera tillräckligt
starka skäl för att påyrka avvikelser i
verklig mening från den kungl. propositionen.

Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Jag
tänker inte diskutera principerna, och
jag kan i stort sett ansluta mig till vad
herr Staxäng anförde. Men jag ville
trots allt som redan sagts i alla fall tilllägga
ett par ord.

I min motion har jag då det gäller
kronojägarna framhållit, att deras uppgifter
ständigt har ökat, att de numera
har ett ansvarsfullare och självständigare
arbete än förut och att det krävs
mångsidiga prestationer av dem. De
måste vara hemmastadda på många olika
områden. Kronojägarna genomgår
en grundlig utbildning; det har vi hört
förut här av herr Hammar. Det fordras
bl. a. 6—8 års praktik, och det finns
inte många arbeten som förr varit så
dåligt betalda som just detta arbete. Vi
har också hört att det inte är lätt att
komma in på kurserna. Det fordras

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

goda betyg, det är stor konkurrens och
kraftig gallring bland de inträdessökande.
På detta sätt får vi ett urval av
särskilt dugliga och yrkesskickliga personer,
som rekryterar kronojägarkåren.
Delta kan också behövas. Kronojägarna
har som regel ledningen av en talrik
arbetsstyrka med mycket heterogen
sammansättning, och denna arbetsstyrka
är ofta spridd över stora områden, som
kanske också är geografiskt svårtillgängliga.
Jag tänker att vi alla förstått, inte
minst under krigsåren, vilken oerhörd
betydelse våra skogar har för vårt
lands ekonomi. Vilken avkastning man
kan få av dem beror i allra högsta grad
på de anställdas duglighet och intresse.
Jag vill också påpeka att kronojägartjänsterna
är sluttjänster, varför inga
utsikter finnes till befordran och högre
lönenivå.

Dessutom är det en sak som jag alltid
ömmar för. De har aldrig någon bestämd
arbetsdag. De ha mycket kvällsarbete,
de har söndagsarbete och kan
aldrig räkna med sin fritid som andrå
människor kan. Jag skulle vilja ge ett
par exempel på omfattningen av deras
arbete. Dessa exempel är tagna från två
olika distrikt i södra Sverige. I det
första exemplet gäller uppgifterna år
1950. Inom detta distrikt var det utsyning
av 10 500 kbm skog till ett försäljningsvärde
av 525 000 kronor, därav
till avverkning i egen regi 5 500 kbm
skog med ett värde av 275 000 kronor.
Utbetalda löner till arbetare utgjorde
94 000 kronor, fördelade på avverkning,
skogsodling, skogsvårdande arbeten,
skogsbilvägsbyggen och skogsdikningsarbeten.
Det andra exemplet är
från ett annat kronojägardistrikt och
gäller tiden den 1/10 1951—30/9 1952,
alltså helt nyligen. Där har försålts
skogsprodukter till ett värde av 670 000
kronor, varav avverkning i egen regi
280 000 kronor. På rot har det försålts
skog till ett värde av 390 000 kronor.
Över dessa rotförsäljningar har krono -

jägarna att utöva kontroll. Under samma
tid har utbetalats löner till arbetare
med ett belopp av ca 80 000 kronor.

Efter vad som framgår av utskottsutlåtandet
har åtskilliga av utskottets
ledamöter ansett, att skäl inte saknats
för en något högre löneplacering för
kronojägarna. Utskottet har också antytt
att en hel del av de lönefrågor,
som nu varit föremål för motioner, kan
på nytt prövas i vanlig ordning i samband
med den årliga anslagsbeliandlingen,
om skäl därtill anses föreligga.
Jag vågar påstå att detta är en sådan
fråga.

Jag har också fäst mig vid en annan
sak. I propositionen nr 241 finns en
passus som innebär att prövningen av
arbetsledarutredningens förslag kan ge
anledning till omprövning av lönegradsplaceringen
för vissa tjänster med
arbetsledande uppgifter. Detta tycker
jag är ett uttalande, som siktar framåt
och som också bör kunna innefatta ett
halvt löfte om frågans omprövning.

Det har sagts här i debatten — jag
tror det var av statsrådet Lingman -—
att man vid löneplaceringarna måste
rätta sig efter vad verken föreslår. Jag
skulle vilja invända, att verken ju kan
föra vissa tjänstegruppers talan mer
eller mindre energiskt. Jag vill också
understryka, att kronojägarnas egen organisation
aldrig har godkänt denna
lönegradsplacering.

Herr talman! Innan jag kommer fram
till mina yrkanden på denna punkt
skulle jag vilja nämna ett par ord i
samband med min motion nr 698 om
uppflyttning i högre lönegrad av personalen
vid Birgittas sjukhus i Vadstena.
Jag vill uttrycka min tillfredsställelse
med vad utskottet uttalar att,
om sjukhuset blir fullt likställt med
andra sjukhus inom en viss kategori,
detta givetvis kan ge anledning till omprövning
av lönegradsplaceringen.

Enligt sinnessjukhusutredningens generalplan
hade detta sjukhus 1 175 ar -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

(53

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

betsenheter. Genom ett senare förslag
om en planerad och delvis redan utförd
utbyggnad av Birgittas sjukhus
kommer beräkningen av arbetsenheterna
upp till ett högre tal, nämligen 1 693.
Då i Kungl. Maj:ts proposition personalen
vid Sundby sjukhus, där arbetsenheterna
stanna vid 1 646, har fått
uppflyttning, är det möjligt för personalen
att genom hemställan till medicinalstyrelsen
om rättelse också kunna
erhålla en sådan.

Herr talman! Jag har därför intet
yrkande då det gäller motion nr 698.
Men i anledning av vad jag anfört i
fråga om kronojägarna ber jag få yrka
bifall till reservationen nr 6 av herr
Bergh m. fl. Jag ber också att få yrka
bifall till reservationen nr 5, vilken gäller
länsskogvaktarnas lönefråga.

Fröken LILJEDAHL: Herr talman! Då
jag i anslutning till propositionen nr
241 har avlämnat en motion beträffande
lönegradsplaceringen av vissa
tjänster i telegrafverkets kamerala avdelningar,
vill jag säga ett par ord.

Jag vill uttala min tacksamhet mot
utskottet för den välvilliga skrivning
denna motion såväl som alla övriga
avstyrkta motioner bär fått. Jag kan
endast beklaga att det vid denna revision
inte varit möjligt vare sig för
statsutskottet eller för riksdagen att
värdera de olika förslagen till lönegradsplacering
och väga dem mot varandra.
På grund därav har lönegradsplaceringen
blivit mer eller mindre
slumpartad. Mot detta kan visserligen
invändas att förslagen bygger på förhandlingar
mellan arbetsgivare och arbetstagare,
men man kan inte komma
ifrån att förhandlingarnas resultat beror
på många olika omständigheter.
Resultatet kan påverkas, förutom av
de rent personella resurserna — förhandlarna
kan givetvis vara mer eller
mindre kunniga eller hårda — av om
det gäller en stor grupp, så att konse -

kvensen av en uppflyttning skulle bli
stora ökade kostnader för statsverket.
Gruppen kan också vara så liten, att
den inte anses värd någon särställning
gentemot andra. En tjänst kan
från början vara så lågt placerad, att
man inte vågar lyfta den dit där den
rätteligen hör hemma, på grund av att
innehavare av andra tjänster, som tidigare
varit likställda med denna, skulle
begära samma lyftning fastän motivering
därför saknas.

Tjänsterna som förste kassör i telegrafverket
hör enligt min uppfattning
till de tjänster, som alltid har stått för
lågt och vilka det är så ömtåligt att
begära en skälig ändring för. Vid våra
största telefonbyråer — i Stockholm,
Göteborg och Malmö — har kassörerna
kontorsskrivares ställning. Arbetet vid
dessa byråer är uppdelat på flera händer,
och var och en av dessa befattningshavare
åtnjuter lön efter 19 :e lönegraden.
Vid telefonbyråerna i 28 städer
förekommer s. k. förste kassör. Antalet
av dessa tjänster föreslås nu utökat
till 33, men någon differentiering
mellan dessa förekommer inte, fastän
arbetsuppgifterna är väsentligt skilda.
Vid telegrafverkets station i Gävle har
kassören en årsomslutning på 10 miljoner
kronor och räknar ut lön för cirka
500 anställda. Vid de mindre stationerna,
där kassören har samma löneställning,
varierar årsuppbörden mellan
114 miljon och upp till cirka 6 miljoner
kronor och antalet anställda som
avlönas från 100 och uppåt.

Jag förstår mycket väl att man i en
tjänsteförteckning inte kan ha en placering
för varje befattningshavare, men
i detta fall kan jag inte annat än understryka
vad som framhålles i motionen,
nämligen att det här vore lämpligt
att använda s. k. tvåstegsindclning.
Detta har vid förhandlingarna begärts
från arbetstagarhåll, dock utan resultat.

Då det gäller telegrafkommissarierna
bär man från statens sida haft större

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

förståelse för att tjänsterna vid de större
stationerna för med sig ökad arbetsbörda,
och därför har man flerstegsgradering
på kommissarietjänsterna.
Man har hittills haft tre sådana kommissarietjänster
i lönegrad 31, och de
övriga är placerade i inte mindre än
fem olika lönegrader, från 29 till 21.
1 proposition nr 241 föreslås uppflyttning
av ytterligare sju kommissarietjänster
till lönegrad 31.

Den motion, som fröken Wetterström
och jag har avlämnat beträffande kassörstjänsterna,
går ut på att förstekassörstjänsterna
vid stationer som är av
sådan storleksordning, att kommissarietjänsterna
är placerade i 31 :a lönegraden,
alltså de största stationerna, skall
placeras i lönegrad 19 i stället för 17
som har föreslagits. De står nu i lönegrad
16 och föreslås alltså uppflyttade
en lönegrad. I den proposition vi här
har att behandla finns rika exempel
på uppflyttning av kassörstjänster inom
olika verk. De flesta har uppflyttats
två—tre lönegrader, från 16 :e till 19 :e,
från 17:e till 19:e eller från 18:e till
21 :a lönegraden. Kassörerna vid telegrafverket
har en mycket ansträngande
tjänstgöring och har i många år
hört till de lågavlönade statstjänarna.
Man hade hoppats att de just vid denna
revision skulle ha fått en skälig
lönegradsplacering, och man kan fråga
sig varför just de har blivit så styvmoderligt
behandlade.

Som saken ligger till förstår jag att
det inte går att för närvarande få till
stånd någon ändring i berörda förhållanden.
Jag har endast velat göra dessa
små påpekanden och hoppas att man
vid en förnyad prövning vid något senare
tillfälle skall kunna uppnå ett
bättre resultat för dessa befattningshavare.

Herr talman! Jag har inget yrkande
i dag.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Utskottets
talesman herr Lindholm fram -

höll i sitt anförande tidigare i dag, att
det hade väckts 41 motioner om högre
lönegradsplacering än den som tjänsteförteckningskommittén
efter förhandlingar
med organisationerna har föreslagit.
Upphovet till de 41 motionerna
är såvitt jag kan förstå i de flesta fallen
att söka snarare i missnöje hos olika
grupper, som är berörda av det nu
framlagda förslaget, än i att motionärerna
har gjort en objektiv värdering
av hur tjänsterna skall placeras. Jag
tror inte det är möjligt för motionärerna
i denna fråga att komma fram till
en mera objektiv prövning av dessa
frågor än den som har kunnat verkställas
inom kommittén vid dess förhandlingar
med de olika personalorganisationerna.

Med anledning härav skulle jag vilja
säga, att man inte i kammaren skall
tro, att det enbart är de grupper som
nu har blivit föremål för motionärers
välvilja, som skulle vara missnöjda med
den placering som har uppnåtts vid
förhandlingarna. Skulle man föra fram
motioner för alla dem, som av en eller
annan anledning vill ha en bättre placering
än den som nu har kommit att
bli föreslagen, skulle det väckas massor
av motioner i kammaren. Jag tror
att jag för egen del skulle kunna presentera
minst lika många som nu har
framlagts, och göra det med motiveringar,
som inte vore mindre starka än
de som har framförts för vissa speciella
grupper här i dag. Detta att det
finns grupper som är missnöjda med
sin lönegradsplacering är ju inte någonting
nytt. Man får räkna med att
det kommer att bli så också i framtiden
oavsett vilka former man väljer
för lönefrågornas behandling. Så länge
inte varje grupp vid förhandlingarna
uppnår precis vad den har yrkat på
att få.

Om man alltså måste säga, att dessa
besvärligheter med »orättvisor» i lönegradsplaceringen
kommer att finnas

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

oavsett vilket system man väljer för
lönefrågornas behandling, kommer jag
till det resultatet, att det system som
man nu har ändå ur flera synpunkter
är att föredra framför något annat
system. Här har ju företrädare för de
olika tjänstemannagrupperna möjlighet
att föra fram sina synpunkter på lönegradsplaceringen,
och staten har möjlighet
att genom tjänsteförteckningskommittén
föra fram motargument. Sedan
vägs detta samman och man kommer
till ett resultat, som givetvis i
många fall utgör en kompromiss men
som väl kan sägas vara rimligare än
vad man skulle få om staten i egenskap
av arbetsgivare ensam skulle avgöra lönegradsplaceringar
utan förhandlingar
med de anställdas organisationer.

Jag tycker nog att de enskilda tjänstemännen,
i den mån det föreligger
missnöje med de förhandlingsresultat
som har uppnåtts, borde klara upp frågan
inom sina organisationer i stället
för att gå till riksdagsmän och försöka
få dem att genom motioner ändra de
resultat som nåtts vid förhandlingarna.
Så har vi i varje fall förfarit inom den
organisation som jag företräder. Jag
vet inte att vi har haft några motioner,
vare sig till den proposition som nu är
under behandling eller till den större
proposition vi behandlade i våras, angående
lönegradsplaceringen för de lägre
tjänstemännen, och de är naturligtvis
inte gynnade i någon större utsträckning
än de grupper blivit som det
nu är fråga om.

Herr talman! Jag skall i övrigt inte
framlägga några synpunkter på hur
dessa frågor lämpligen skall handläggas
i fortsättningen. Som jag sade synes det
system som nu tillämpas i varje fall
vara det hiista som för närvarande står
till buds, och en mera principiell debatt
om hur de statsanställdas löner
skall handläggas i framtiden bör val
anstå tills man har slutfört alla ändringar
för denna gång. Det går ju inte
5 — Andra kammarens protokoll 1952. }

att nu göra ett tvärt avbrott och införa
nya metoder, när man har hunnit
så långt att man väl snart står inför
slutet av den prövning av lönegradsplaceringar,
som nu har varit aktuell.

Sedan är det en speciell fråga som
jag skulle vilja säga ett par ord om,
nämligen lönesättningen för viss sjukvårds-
och ekonomipersonal hos staten.
Tjänsteförteckningskommittén har
gått på den linjen, att denna grupp
skall ha en löneställning, som överensstämmer
med löneställningen för de anställda
vid landstings och städers sjukhus.
Detta har medfört att man inte
vid detta tillfälle har haft möjlighet till
en helt fri prövning av löneställningen
för dessa grupper, och bl. a. har man
för en stor grupp inte kunnat uppnå
förändring i lönegradsställningen
med en hel lönegrad utan fått nöja sig
med ett tillägg, som ungefär motsvarar
en halv lönegrad. Detta resultat är
godkänt av organisationen, och jag skall
fördenskull inte säga någonting om det.
Om emellertid denna princip accepteras,
att de som är anställda av staten
skall ha samma löneställning som de
som är anställda av landsting och städer,
bör staten också ta konsekvensen
och föra förhandlingar för sina anställda
vid samma tidpunkt som landsting
och städer, och likaså bör de löneförbättringar,
som kan bli följden av sådana
förhandlingar, träda i kraft vid
samma tidpunkt. Får jag exemplifiera
vad jag menar? Om det skulle bli en löneförbättring
för personalen vid landstingen
från det kommande årsskiftet,
är det naturligt, med den anknytning
som staten nu har gjort till landstingens
och städernas lönesättning, att den förbättringen
också kommer de statsanställda
biträdena till godo från samma
tidpunkt.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Denna

proposition bygger ju på resultatet av
förhandlingar emellan tjiinsteförteck/■
:;/.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lonegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

ningskommittén och olika tjänstemannaorganisationer.
Detta resultat har
Kungl. Maj:t med visst knorr anammat,
och det lär väl också riksdagen göra,
låt vara med något större knorr. Men
jag är övertygad om att många känner
en stark olust över att behöva godta
förslaget, ehuru de gör det därför att
de befinner sig i ett tvångsläge. Jag
skall inte uppehålla tiden med att gå
in på de orättvisor, som här har blivit
begångna, och som en föregående talare
kallade för slumpens skördar, ett
uttryck som jag tror är motiverat. Den
principiella frågan, nämligen den att
riksdagen så att säga ställes i efterhand,
att den liksom försatts i ett tvångsläge,
är obestridligen en allvarlig sak.

Tjänsteförteckningskommittén var väl
avsedd att i första hand företa de
justeringar, som var betingade av omständigheterna,
mellan de olika tjänstemannagrupperna
inbördes. Det var
därför man kallade kommittén för
tjänsteförteckningskommittén. Nu har
det emellertid blivit så att det företagits
en betydande löneupplyftning över
hela linjen, varför kommittén enligt
min mening fått ett alldeles oegentligt
namn. Rätteligen borde den ha kallats
allmänna löneupplyftningskommittén.
Det kan knappast vara riktigt att kommittén
— ehuru jag inte på något sätt
vill kritisera den — jag är övertygad om
att den har gjort, vad den har kunnat
— skall kunna träffa avtal, som de
facto blir bindande för både Kungl.
Maj :t och riksdagen. Dessa avtal får
ju en oerhörd räckvidd.

Det har här sagts, att vi inte i dag
skall tala om denna sak, men nog är det
uppenbart, att dessa frågor måste sättas
in i ett större sammanhang. Man synes
inte ett ögonblick ha tänkt på, vilka
konsekvenser lönelyftningen får för stabiliseringen
av vårt penningvärde. Man
kan dra en parallell med förra året, då
stora inkomster tillföll skogsägarna. Då
vågade man inte lägga mer än 3 000 kro -

nor i deras händer. Resten skulle steriliseras.
I detta fall har man höjt löner
med i vissa fall upp till 9 000 kronor
utan att detta anses innebära någon risk
för penningvärdet. Jag menar således,
att dessa frågor måste sättas in i sitt
större sammanhang, så att man gör klart
för sig vilka konsekvenser de får ur allmän
synpunkt.

Om det slutliga resultatet får jag säga,
att man inte lyckats så särdeles bra —
det kanske man aldrig kan göra, när
man går fram förhandlingsvägen. Att
det kommit 41 motioner och 13 reservationer
tyder ju emellertid på att det
finns starka skäl för att, som herr Rubbestad
föreslagit i sin reservation, återförvisa
hela frågan. Utskottets talesman,
herr Lindholm, sade att det skulle vi
inte göra bara därför att löneförhöjningar
påkallats i 41 motioner. Jag tycker,
att detta egentligen borde vara ett
bevis för att resultatet inte är så gott.
Och varför har man motionerat? Jag
tror inte, att det i varje fall inte i regel
är därför att vissa tjänstemannagrupper
fått för låg lönelyftning utan därför att
andra har fått för hög. Vid de uppvaktningar,
som herr Åkerström nämnde,
talas det alltid om att den grupp man
då företräder har kommit för lågt i jämförelse
med andra grupper. Eftersom
ingen riksdagsman vågar väcka en motion
om en lönesänkning kommer motionerna
att snarare vara ett vittnesbörd
om att vissa grupper blivit för högt placerade
i lönehänseende än att andra
kommit för lågt.

En sak som kommit bort i diskussionen
är, att tjänsterna är pensionsreglerade.
Denna förmån talar man aldrig
om. Jag skall inte närmare gå in på
denna sak, men jag vill dock säga, att
här skapar man en social orättvisa, som
kanske är den största, som någonsin
funnits i vårt land. Det blir en privilegierad
klass beträffande vilken man finner
det självklart, att den skall ha en
sådan förmån. Jag är förvånad över att

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

arbetarmassorna nöjer sig härmed. Man
bör dock tänka på denna sak, när man
talar om löneregleringar. Jag missunnar
givetvis inte någon hans lön; arbetaren
är sin lön värd. Förr hette det, att statens
kaka är liten men säker, men nu
har vi kommit dithän, att statens kaka
är stor och mycket säker.

Jag är medveten om att det är små
utsikter till att få en ändring till stånd.
Det finns i detta fall — så vitt jag kan
se — ingen annan möjlighet att reagera
mot vad som här föreslås än att ansluta
sig till den reservation, som avlämnats
av herr Rubbestad, till vilken jag, herr
talman, ber att få yrka bifall.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr ANDERSSON i Dunker (kort
genmäle): Herr talman! I det anförande,
som jag höll för en stund sedan rörande
Hushållningssällskapens sekreterare och
kamrerare, yrkade jag bifall till motionen
nr 676 i andra kammaren och den
likalydande motionen nr 513 i första
kammaren. Jag skall emellertid, herr
talman, be att få ändra mitt yrkande
beträffande sällskapens sekreterare till
bifall till reservation nr 4, som i allt
väsentligt överensstämmer med motionernas
yrkande.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag skall
inte bli mångordig i denna debatt.
Jag har väckt ett par motioner och
även undertecknat några andra men
vill bara göra några allmänna kommentarer.

Jag finner, att den föreliggande uppgörelsen
visar tre ting. För det första
har det varit en fördel att organisationerna
fått förhandla sig till det föreliggande
resultatet. Organisationerna har på detta
sätt blivit medansvariga i den allmänna
statliga lönepolitiken. Det är att hälsa
som ett framsteg, att man på detta sätt
kunnat inleda ett direkt och mera po -

sitivt samarbete mellan staten och organisationerna
än som exempelvis på
trettiotalet var fallet.

För det andra förefaller det mig som
om uppgörelsen visat, att vissa befattningshavare
med detta system inte fått
samma favörer som andra. De, som representerar
stora grupper, synes ha haft
lättare att vinna framgång vid förhandlingsbordet
än de små verkens befattningshavare
eller innehavare av särskilda
befattningar. Att det nu väckts så
många motioner och att så många reservationer
fogats till utskottsutlåtandet —■
vilket man får se som opinionsyttringar,
just avseende dessa speciella tjänster eller
tjänster i mindre verk — synes mig
vara en direkt bekräftelse på att detta
avtalssystem har en uppenbar brist,
och det förefaller mig också som om
riksdagen just när det gäller att utjämna
olikheter emellan olika grupper
fortfarande har en bestämd uppgift att
fylla.

För det tredje — och det har ju
många tidigare varit inne på i denna
långa debatt — är det på nytt bekräftat
men mer evident än någonsin, att avtalssystem
av detta slag tenderar att göra
riksdagens grundlagsenliga kompetens
illusorisk. Vi har sett hur litet som
kommit ut ur utskottets utlåtande över
alla dessa motioner och hur liten utsikt
en motionär har att vinna gehör
i kammaren, han må ha än så starka
skäl. Makten har faktiskt överflyttats
till Kungl. Maj:t. Skall någon egentlig
ändring åstadkommas, måste man gå
den väg, som herr Rubbestad har anvisat,
nämligen genom att avslå propositionen
i dess helhet. Det tycks teoretiskt
vara det enda motmedlct i detta
fall, vilket man ur riksdagens synpunkt
måste beklaga.

Jag tillät mig i våras kasta fram den
tanken, att man skulle i analogi med
vad som gäller i riksgäldsfullmäktige
och bankofullmiiktige låta en delegation
från riksdagen på ett mer förberedande

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

stadium än som nu kan ske medverka
och kanske också på riksdagens vägnar
besluta i dessa frågor. Jag är mycket
glad, att herr Lindholm, med den inflytelserika
ställning han har i dessa
frågor, i varje fall är villig att resonera
om ett sådant uppslag, som naturligtvis
kan modifieras eller utbyggas i olika
hänseenden. Det förefaller mig som det
vore en gemensam uppgift för alla dem,
som är intresserade inte bara av lönefrågor
utan också av konstitutionella frågor,
att försöka komma fram till en mer
tillfredsställande ordning än som nu är
gällande och då bygga vidare på den förhandlingsmetod,
som här har kommit
till användning.

Vad sedan själva motionerna beträffar
skall jag huvudsakligen uppehålla
mig vid en av dessa motioner,
nämligen den som utskottet såvitt jag
förstår mera tigit än slagit ihjäl men
som berör en stor principiell fråga
för hela vårt bildningsväsende. Det gäller
avlönandet av den administrativa
personalen vid våra akademiska lärosäten,
alltså våra två statsuniversitet
och våra två åtminstone länge fria högskolor,
nämligen Stockholms och Göteborgs
högskolor. Här har inträffat att
man faktiskt vid förhandlingsbordet
har gjort upp ett slags rangordning
emellan dessa lärosäten genom att man
har givit dessa administrativa tjänster
olika lönegrader. Det är även för en
gammal uppsaliensare som jag alldeles
uppenbart, att man bör eftersträva så
stor likställighet emellan dessa lärosäten
som det är rimligt. Jag har oerhört
svårt att förstå, hur det i längden
skall vara möjligt att uppehålla en differentiering
emellan Uppsala och Lund,
våra två gamla statsuniversitet. Tänker
man på det studentantal som Stockholms
högskola uppvisar och på de
examensresultat, som där nås, liksom
naturligtvis också på det faktum, att
sekreteraren vid Stockholms högskola
har fler uppgifter än sekreteraren vid

statsuniversiteten, där det finnes särskilda
notarier vid fakulteterna, måste
man enligt min mening komma fram
till att även vederbörande befattningshavare
vid Stockholms högskola, såvitt
inte särskilda omständigheter föreligger,
bör avlönas lika. En sådan skillnad kan
ju anses föreligga beträffande egendomsförvaltningen
i Uppsala och i Lund,
men denna skillnad är redan utmärkt
genom det lönetillägg som räntmästaren
i Uppsala har haft och, såvitt jag kan
bedöma, väl även i fortsättningen skall
ha.

Jag vill framhålla att denna ordning,
som ju föreslås civildepartementsvägen
och alltså inte över åttonde huvudtiteln,
inte har tillkommit i något samförstånd
mellan universiteten eller med
vederbörande universitetsmvndigheter.
Jag röjer ingen hemlighet om jag säger,
att en av dem, som varit mest verksamma
vid motionens tillkomst, är rektorn
vid Lunds universitet och att rektorn
vid Stockholms högskola likaledes
har ansett att en opinionsyttring i form
av en motion borde komma till stånd.
Dessa ledande män vid de två lärosätena
är alltså inte tillfredsställda med
den föreslagna ordningen och har inte
tillstyrkt den nu föreslagna löneavvägningen.

Jag vill därutöver framhålla att det
ju är mycket stora förvaltningar som
akademisekreterarna respektive akademiräntmästarna
har att besörja, förvaltningar
som både när det gäller krontal
och ämnenas svårighetsgrad säkerligen
många gånger överskrider vad
som ankommer på en byråchef. Och
även om det finns myndigheter ovanför
en akademisekreterare, såsom rektor,
konsistorier, fakulteter o. s. v., finns det
också myndigheter ovanför en byråchef,
vare sig det nu är en enrådig
generaldirektör eller ett kollegium. Även
i det avseendet är alltså parallellen
fullständig.

Var och en, som haft något att göra

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

med en universitetsförvaltning, måste
säga sig att det ställes utomordentligt
stora anspråk på en akademisekreterare,
liksom förvaltningarnas omfång också
gör att det ställes mycket stora anspråk
på en akademiräntmästare. Jag
vill därför i den tystnad, med vilken
utskottsutlåtandet förbigått min motion,
se ett indirekt erkännande från utskottets
sida av det berättigade i de synpunkter
som kommit till uttryck i motionen
och ett tecken på att motionen,
om den skulle komma tillbaka — försåvitt
nu inte Kungl. Maj:t själv skulle
ta upp saken — skall röna ett gynnsammare
mottagande.

Vad beträffar de tjänster vid statens
historiska museum och försvarsstabens
personalvårdsavdelning, vilka jag berört
i mina motioner, är det ju fråga
om ytterst individuella tjänster, var och
en av alldeles särskild beskaffenhet och
knappast lämpliga att inordna i ett allmänt
lönesystem. Så måste emellertid
ske. Jag vill emellertid här särskilt framhålla
att direktören för personalvårdsavdelningen
vid försvarsstaben otvivelaktigt
har arbetsuppgifter, både kvalitativt
och ännu mer kvantitativt sett,
som borde föra honom över den lönegrad
där han nu är placerad. Fallet
Oldeberg vid statens historiska museum
är mer särpräglat. Det rör sig där om
en professorskompetent person, som på
grund av omständigheterna inte har
kommit särskilt högt på lönestegen men
vilkens faktiska arbete motsvarar det
som en avdelningschef eller en sektionschef
har, något som åtminstone när det
gäller hans tjänstgöring under återstående
år borde kunna särskilt utmärkas
genom ett för honom personligt lönetillägg.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation
nr 2, som avgivits av fröken Andersson
in. fl.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
vill först och främst i anslutning till

herr Håstads anförande säga, att det
var glädjande för den, som ansett att
Lunds universitet är missgynnat, att
erfara att en professor från Stockholm,
som väl i detta fall kan anses ojävig,
har samma uppfattning. Jag skall emellertid
inte närmare ingå på själva sakfrågan.
Av den motion som avgivits
framgår, att det väl inte finns någon
rimlig anledning till att exempelvis
akademiräntmästaren i Lund skall ha
så mycket sämre ställning.

I övrigt kan jag helt ansluta mig till
vad herr Håstad här sagt, och jag vill
närmast anföra några principiella synpunkter
i anledning av ett par uttalanden
som herr Henriksson här gjort.

Herr Henriksson ansåg att det var
rätt meningslöst att i riksdagen komma
med ett 40-tal motioner om lönegradsuppflyttningar.
Herr Henriksson
skulle för sin del ha kunnat lägga fram,
såsom han uttryckte det, ett 40-tal motioner
med minst lika bärande motivering.
Det är mycket möjligt att så är
fallet. Men om det skulle vara så meningslöst
att framföra en annan uppfattning,
undrar man hur det kommer
sig att statsutskottet ju inte på alla
punkter är helt överens med Kungl.
Maj:t. Är det verkligen riktigt att gå
så långt som herr Henriksson och säga,
att det inte är någon mening med att
över huvud taget framföra några önskemål
i riksdagen, då det inte här kan
ske en objektiv värdering av förhållandena?
Nyss hörde vi ju herr Håstad
hävda, att en liten grupp inte har
samma möjligheter som de stora grupperna
att få sina synpunkter beaktade
vid förhandlingar. Jag tror också att
om vi följer lönefrågornas behandling,
skall vi finna att det vid vissa tillfällen
inträffat alt riksdagen gått emot
Kungl. Maj:t utan att någon fördenskull
gjort gällande att riksdagen har
varit mindre objektiv än Kungl. Maj:t.

Jag skall gärna medge att det kanske
bör skapas, såsom också herr Håstad

70 Nr 31. Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.
tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

var inne på, möjligheter för riksdagen
att i lönefrågor göra sig hörd på ett
tidigare stadium, t. ex. genom en delegation
eller på något annat sätt. Det
skulle väl vara ganska egendomligt,
om inte riksdagen skulle ha något som
helst inflytande över dessa frågor. Jag
tror att det är farligt för riksdagen
själv att man så starkt som herr Henriksson
hävdar, att det är meningslöst
över huvud taget att komma med några
opinionsyttringar i detta avseende.
Det kan ju också hända, att Kungl.
Maj :t har förbisett vägande synpunkter,
och det kan t. ex., såsom fallet var
förra året, uppstå en diskussion om
vad statsmakterna har lovat en viss
grupp — det blev ju då gemensam votering
här i riksdagen om saken.

Jag tycker inte att man så generellt
som herr Henriksson kan säga, att det
här är fråga om sådant som bör ligga
utanför den enskilde medlemmens initiativrätt,
även om man kan förstå att
det ibland är en slump om ett förslag
får en röst mer än ett annat. Med hänsyn
härtill bör vi kanske ta under omprövning
den tanke, som tydligen även
herr Lindholm var inne på, nämligen
att skapa större möjligheter för riksdagen
att i lönefrågor göra sig hörd
på ett tidigare stadium. I en ganska
stor politisk debatt sade nyligen en
framträdande politiker, att de grupper
som inte ropar lika högt som andra
kanske inte får sin rätt tillgodosedd.
Den risken föreligger även vid sådana
förhandlingar som nu förts. Det kan
finnas vissa små grupper, vilkas intressen
inte ens den bästa kommitté
kan tillgodose, hur länge man än diskuterar
frågorna.

Jag vill inte påstå att herr Henriksson
har alldeles fel, men jag vill klart
säga ifrån att man nog inte får helt
koppla ifrån riksdagen när det gäller
lönefrågornas handläggning. Även behandlingen
av stora problem visar att
riksdagen när det gäller vissa grupper

har kunnat utöva ett inflytande, som
ur objektivitetens synpunkt måste
skattas synnerligen högt.

Herr talman! Jag kan, som sagt, i
stort instämma i de synpunkter som
herr Håstad här framfört.

Herr von SETH: Herr talman! Vid
denna tidpunkt skall jag inte alltför
mycket förlänga debatten. Jag hade
tänkt ta upp en del principiella synpunkter,
men dessa har nu i stort sett
framförts av herr Braconier. Jag kan
sålunda ge min fulla anslutning till vad
han här sagt om att riksdagen bör få
göra sin röst hörd när det gäller löneuppgörelser.

Jag vill peka på ett förhållande, som
tydligt visar behovet därav. Jag sysslar
ju rätt mycket med skogsnäringen,
och det är min bestämda övertygelse
att exempelvis en sådan grupp som
länsskogvaktare, kronojägare, skogstekniker
och dylika kategorier har blivit
eftersatt vid den träffade uppgörelsen.
Det har till och med i pressen
gjorts ett uttalande av en av sekreterarna
i TCO, där vederbörande direkt
säger ut att det föreligger en eftersläpning
just beträffande denna grupp.

För egen del har jag i en motion
framfört vissa önskemål beträffande
länsskogvaktarna. Jag förstår, herr talman,
att det vid detta tillfälle endast
blir ett slag i luften, om en motionär
yrkar bifall till sin motion. Det finns
emellertid en reservation, nr 5 av herr
Bergh m. fl., vari man föreslår en ändring
av statsutskottets uttalande beträffande
länsskogvaktarna, och jag vill i
anledning därav säga några ord just
om denna grupp.

Länsskogvaktarna har ett mycket ansvarsfullt
arbete. Detta kan naturligtvis
med rätta sägas även om andra
grupper, men förhållandet blir särskilt
framträdande därigenom att länsskogvaktarna
har så stora distrikt. Man
räknar med att det finns omkring 1 000

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

skogsägare inom varje länsskogvaktardistrikt
i södra och mellersta Sverige.
Dessutom inskränker sig länsskogvaktarnas
tjänstgöring ingalunda till deras
7 å 8 timmars arbete i skogen, utan
de får på kvällarna syssla med kontorsarbete
och rådgivande verksamhet.
Lantbrukarna fordrar faktiskt att länsskogvaktaren
skall — och denne försöker
ingalunda undandra sig detta,
utan tvärtom — till sena timmen stå
till tjänst med upplysningar per telefon.
En stor del av länsskogvaktarnas
arbete utföres sålunda på s. k. obekväm
arbetstid och redan detta skulle berättiga
dem att få ett tillägg. Och om
man inte vill ge länsskogvaktarna ett
tillägg, borde faktiskt deras fruar få
ett sådant, ty när mannen är ute i skogen
måste de passa både kontoret och
telefonen och även ta hand om besökande.

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat understryka att ifrågavarande
grupp av skogstjänstemän — det gäller
framför allt länsskogvaktare men även
kronoj ägare och skogstekniker -—• icke
blivit tillgodosedd med hänsyn till arten
av det krävande arbete, som vederbörande
befattningshavare har. Jag
ber därför att få förena mig med herr
Kyling och dem, som i övrigt yrkat
bifall till reservation nr 5 vid det föreliggande
utlåtandet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten 1, nämligen dels på
bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till den av herr Rubbestad
avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes;

Den, som vill, att kammaren bifaller

statsutskottets hemställan i punkten 1
i utskottets utlåtande nr 230, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Rubbestad avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 163 ja och 21 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

På därå av herr talmannen framställda
propositioner biföll kammaren härefter
vad utskottet i punkterna 2—15 hemställt.

I avseende å punkten 16 gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till motionen II: 677 av
herr Lundberg; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

På därå av herr talmannen framställda
propositioner bifölls vidare utskottets
hemställan i punkterna 17—20.

Herr talmannen gav härpå propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten 21, nämligen dels på bifall
till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av herr Rcrgli
m. fl. avgivna, med 4) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Staxäng begärde
emellertid votering, i anledning

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 21
i utskottets utlåtande nr 230, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
av herr Bergh in. fl. avgivna, med 4)
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten 21 gjorda hemställan.

I fråga om punkten 22 framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till motionen II: 685 av herr
Andersson i Dunker m. fl.; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

På framställda propositioner biföll
kammaren vidare utskottets hemställan
i fråga om punkterna 23—30.

I avseende å motiveringen gav herr
talmannen till en början propositioner
dels på godkännande av det stycke av
utskottets motivering å s. 9 i det tryckta
utlåtandet, som började med orden »Sådant
det» och slutade med orden »i
framtiden» dels ock på godkännande
av den lydelse av motiveringen i denna
del, som föreslagits i den av fröken Andersson
m. fl. avgivna, med 2) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lindholm begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel föl -

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
det stycke av statsutskottets motivering
på s. 9 i förevarande utlåtande,
som börjar med orden »Sådant det» och
slutar med orden »i framtiden», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av motiveringen i denna
del, som föreslagits i den av fröken Andersson
m. fl. avgivna, med 2) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för nej-propositionen, vadan kammaren
godkänt motiveringen i denna
del i enlighet med den av fröken Andersson
m. fl. avgivna, med 2) betecknade
reservationen.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering i det stycke å s. 10
i utlåtandet, som började med orden
»I anslutning» och slutade med orden
»årliga anslagsbehandlingen», dels ock
på godkännande av den lydelse av motiveringen
i denna del, som föreslagits
i den av herr Karl Andersson m. fl.
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mårtensson i Uddevalla begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
det stycke av statsutskottets
motivering på s. 10 i förevarande utlåtande,
som börjar med orden »I anslutning»
och slutar med orden »årliga
anslagsbehandlingen», röstar

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.; tillika svar på interpellation ang.

tillsättningen av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

Jd j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av motiveringen i denna
del, som föreslagits i den av herr Karl
Andersson m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Mårtensson i Uddevalla
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 127 ja och
47 nej, varjämte 20 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering i denna del.

Herr talmannen gav vidare propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering i det stycke av det
tryckta utlåtandet, som å s. 14 började
med orden »Beträffande skogsvårdsstyrelserna»
och slutade med orden
»tidigare anförda», dels ock på godkännande
av motiveringen i denna del
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Bergh m. fl. avgivna, med 5)
betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde likväl votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
det stycke av statsutskottets
motivering på s. 14 i förevarande utlåtande,
som börjar med orden »Beträffande
skogsvårdsstyrelserna» och
slutar med orden »tidigare anförda»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av motiveringen i denna
del, som föreslagits i den av herr Bergh
m. fl. avgivna, med 5) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 98 ja och
78 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering i denna del.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering i sista meningen
av det stycke å s. 15 i utlåtandet, som
började med orden »I fråga» och slutade
med orden »framställda yrkandet»,
dels ock på godkännande av utskottets
motivering i denna del med
den ändring, som föreslagits i den av
herr Bergh m. fl. avgivna, med 6) betecknade
reservationen; och godkände
kammaren utskottets motivering i berörda
del.

Vidare gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av det
stycke av utskottets motivering å s. 15
i utlåtandet, som började med orden
»Beträffande arbetsmarknadsstyrelsen»
och slutade med orden »vakans indragas»,
dels ock på att kammaren
måtte i enlighet med den av fröken
Andersson m. fl. avgivna, med 7) betecknade
reservationen besluta, att
stycket skulle utgå; och fann herr tal -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Lönegradsplaceringen för viss biträdespersonal.

mannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lindholm begärde likväl votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
det stycke av statsutskottets
motivering på s. 15 i förevarande utlåtande,
som börjar med orden »Beträffande
arbetsmarknadsstyrelsen» och
slutar med orden »vakans indragas»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i enlighet
med den av fröken Andersson m. fl.
avgivna, med 7) betecknade reservationen
beslutit, att denna del av motiveringen
skall utgå.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 103 ja
och 71 nej, varjämte 18 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering i nu förevarande
del.

På därå av herr talmannen given
proposition godkände kammaren slutligen
utskottets motivering i återstående
delar.

§ 6.

Lönegradsplaceringen för viss biträdespersonal.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Fröken VINGE: Herr talman! Vid behandlingen
av närmast föregående
ärende på föredragningslistan betonades
från många håll här i kammaren
vilken olust man känner inför att behandla
propositioner, som är avgivna
i en så summarisk form som i detta
fall, i synnerhet när det gäller så vittomfattande
frågor. Om detta var berättigat
när det gällde den föregående
propositionen, så är det i mycket högre
grad berättigat när det gäller den, som
vi behandlar under denna punkt. I förra
fallet gällde det dock förhandlingsöverenskommelser,
där det finns förhandlingsprotokoll,
som åtminstone utskottet
haft möjlighet att ta ställning
till. I den nu föreliggande frågan har
det icke förts förhandlingar. Det finns
ingen möjlighet för en enskild riksdagsman
att få veta vilka skäl som har
legat bakom Kungl. Maj:ts ställningstagande
i de olika fallen.

Jag tillät mig framhålla detta i en
motion, som jag har avgivit i anledning
av propositionen. Jag är glad att
konstatera, att utskottet tydligen har
delat min åsikt på denna punkt. Jag
skall i övrigt inte beröra min motion.
Jag begär i denna vissa lönegradsuppflvttningar,
vilka jag är övertygad om
är motiverade; men med den skrivning
som utskottet har givit föreställer jag
mig att frågan har fallit framåt.

Jag måste dock med ytterligare ett
ord beröra den ofullständighet som vidlåder
propositionen. Man har i propositionen
i någon mån redovisat resultaten
av 1947 års biträdesutredning på
detta område, men man har inte med
ett ord berört andra utredningar på
samma område. Jag tänker här speciellt
på den särskilda utredningen angående
biblioteksbiträdena, som jag

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

har haft anledning att vid flera tillfällen
efterlysa i denna kammare. Vi har
över huvud taget aldrig fått någon sammanhängande
framställning till riksdagen
med anledning av denna utredning.

Vissa av dessa utredningsmäns förslag
har behandlats av biträdesutredningen,
andra av tjänsteförteckningsrevisionen.
I vissa fall har dessa båda utredningar
gått på samma linje som den
speciella utredning det här gäller. I
andra fall har de haft en avvikande mening
eller inte alls behandlat deras förslag,
utan att vi på något sätt fått veta
orsaken till dessa avvikelser.

Jag vill, herr talman, för dagen icke
framställa något yrkande, men jag har
ansett mig böra påtala detta missförhållande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i vissa tjänste- och familjepensionsreglementen;
och

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8.

Studiehjälpen vid läroverken m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
224, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående studiehjälpsverksamlietcn
vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter jämte i ämnet väckta
motioner.

Studiehjälpen vid läroverken m. m.

I propositionen nr 220 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 april 1952,
föreslagit riksdagen att godkänna av
departementschefen förordade grunder
för studiehjälpen vid allmänna läroverk
m. fl. läro- och utbildningsanstalter.

I samband härmed hade utskottet
behandlat fem motioner

I en inom andra kammaren av herr
Engkvist m. fl. väckt motion (II: 673)
hade bl. a. hemställts, att studielånens
maximibelopp skulle höjas till 4 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts
ifrågavarande proposition samt med avslag
å motionerna 1:480 och 11:656,
11:671, 11:672 och 11:673, i den mån
de i motionerna framställda yrkandena
icke blivit tillgodosedda genom vad utskottet
i utlåtandet anfört, godkänna
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 4 april 1952 förordade grunder för
studiehjälpen vid allmänna läroverk
m. fl. läro- och utbildningsanstalter.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Malmborg i
Skövde.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAMMAR: Herr talman! Ett

praktiskt taget enhälligt statsutskott hemställer
om bifall till propositionen nr
220 angående studiehjälpsverksamheheten
vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter och yrkar samtidigt avslag
på en råd i ämnet väckta motioner.
Att här ta till orda till förmån för ett
par av dessa avstyrkta motioner måste
därför synas litet förmätet, även om
herr Malmborgs i Skövde blanka reservation
i någon mån rättfärdigar mitt
inlägg.

Det som kommit mig att taga till orda
på denna punkt är inte så mycket reservationen
som min avsikt att i egen -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Studiehjälpen vid läroverken m. m.

skap av motionär ännu en gång understryka
syftet med motionerna. Därtill
kommer att jag misstänker, att det
bakom utskottets enhälliga formulering
måhända ligger en inte fullt lika enhetlig
syn på detta för våra undervisningsanstalter
så viktiga studiehjälpsproblem.

I motionen II: 656 hemställes, att
studiebidrag skall liksom vid läroverken
m. fl. anstalter utgå till elever vid
folkhögskolor, lantmannaskolor och
lanthushållsskolor m. fl. med 60 kronor
per kursmånad. Utskottet å sin sida
föreslår högst 50 kronor för de i motionen
uppräknade skolor, vilkas kurslängd
är minst fyra månader men ej
två år, och reserverar det högre studiebidraget
för ungdomsskolor, som bär
minst tvååriga kurser.

I stort sett har utskottet, synes det
mig, följt en riktig princip när det
gäller uppdelningen av elevgrupperna
på olika stipendiekategorier. Elever
som deltar i en flerårig utbildning bör
erhålla rikligare bidrag än elever i
kortare, kanske endast vissa månader
omfattande kurser. Frågan är bara om
dessa synpunkter alltid och under alla
förhållanden bör vara avgörande vid
bestämmandet av studiebidragets
storlek.

Reservanter i skolkommissionen samt
vissa ungdomsförbund ha med eftertryck
hävdat att det högre beloppet,
60 kr. per kursmånad, bör komma även
yrkesskolornas, folkhögskolornas, lantmannaskolornas,
lanthushållsskolornas
elever till del. Det torde vara svårt att
motivera varför studiebidraget till dessa
ungdomar skall vara lägre än till
elever vid läroverken. De ekonomiska
behovsfaktorerna göra sig här väl så
starkt gällande som i andra skolor,
bl. a. och icke minst på grund av den
bidragssökandes i regel högre ålder.
Den kurstidsgräns på två år, som utskottet
satt mellan högre och lägre
studiebidrag, äger heller icke alltid
tillämpning, när det blir fråga om våra

folkhögskolor. Redan äger en del av
dem treåriga kurser, och antalet sådana
»treårskursfolkhögskolor» tenderar
att öka. Utskottet har också uppmärksammat
saken. Under erinran om
att vissa folkhögskolor har mer än två
årskurser framhåller det, att den stipendieutdelande
myndigheten bör taga
hänsyn till detta och anpassa bidragssystemet
med beaktande härav — ett
medgivande från utskottets sida, som
jag annoterar med tillfredsställelse.

Med tacksamhet konstaterar jag också
att utskottet likaledes beaktat det
organiska sammanhang, som finnes
mellan de olika folkhögskolekurserna,
vare sig de heter vinterkurser, fortsättningskurser
eller sommarkurser,
ett sammanhang, som gör att deras
elever icke bör uppdelas i olika stipendiekategorier.
Vid en skola pågår
t. ex. en 28 veckors vinterkurs. I omedelbar
anslutning till denna kurs och
öppen endast för elever, som tidigare
genomgått vinterkursen, lägges sedan
en sex veckors fortsättningskurs. Tilllämpas
nu den kungl. propositionen
efter ordalydelsen, innebär detta, att
eleven efter behovsprövning blott kan
erhålla ett stipendium på högst 75 kr.
per kursmånad. Och det i sin tur medför,
att fortsättningskursens elever
kommer i ett ogynnsammare läge än
vinterkursens och får lägre stipendieförmåner
än hittills, vilket varken kan
vara avsett eller är rimligt. De kurser,
jag här talat om, är naturligtvis de som
s. a. s. ingår i skolornas ordinarie kursplan,
icke dessa tillfälliga, kanske blott
veckolånga kurser, som en del skolor
sommartiden anordnar utanför det
egentliga schemat.

I ett par motioner har framställts
förslag om att elever vid folkhögskolor
m. fl. skolor skall erhålla resebidrag
även för bevistande av annan folkhögskola
än den närmast belägna. Utskottet
har instämt med departementschefen,
att sådant resebidrag bör medgivas,
om närmaste skola inte har plats

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

för eleven eller eleven önskar bevista
en s. k. rörelseskola. Det är att hoppas
att klausulen om reseersättning
blir generöst tolkad. Orsakerna till att
en ung man eller kvinna vill söka sig
till en annan skola än hembygdens kan
vara många. De vill kanske till en
annan trakt av Sverige; dalaungdomen
söker sig ej sällan ner till Västsverige,
gotlänningarna ofta till fastlandet. De
vill ha en speciell undervisning, t. ex.
i scouting, utan att det därför behöver
bli fråga om en rörelseskola. Närmaste
skola är kanske just en rörelseskola,
och de vill måhända icke alls till en
dylik skola. Det finns således en hel del
synpunkter, som är värda beaktande,
när det blir fråga om val av folkhögskola.
Att nu till en ny form av studiehjälp
knyta sådana villkor, som i
många fall skulle göra elevernas val
av skola till en ekonomisk fråga, måste
i viss mån anses innebära en avvikelse
från den frihetsprincip, som hittills
gällt för folkhögskolan. Det vore förvisso
av stort värde, om utskottets talesman
ville ange, huruvida den uppfattning
av folkhögskolan som här
kommit till synes i utskottets utlåtande,
verkligen ligger i linje med utskottets
egna intentioner.

Till sist instämmer jag, herr talman,
helt och fullt i utskottets uttalande, att
det är svårt att överblicka beslutets
ekonomiska konsekvenser. Det är också
min förhoppning att, sedan närmare
erfarenhet vunnits angående systemets
praktiska verkningar, grunderna för
studiehjälpen kommer att omprövas.
Av den orsaken menar jag mig kunna
yrka bifall till utskottets här föreliggande
hemställan.

Herr ENGKVIST: Herr talman! Jag
kan anmäla att jag i stort sett är nöjd
med utskottets utlåtande i det här ärendet.
Jag finner det synnerligen värdefullt,
att utskottet uttalat, att resebidrag
bör utgå till elever även om de besöka
andra än närmast deras hemort belägna

Studiehjälpen vid läroverken m. m.

skolor. Jag tänker särskilt på att rörelseskolorna
därigenom vinner det beaktande,
som de bör få i dessa sammanhang.
Jag kan till fullo instämma med
herr Hammar i att vi förväntar en generös
tolkning av dessa bestämmelser,
en tolkning, som så småningom kommer
att ge folkhögskoleeleverna full
frihet att söka sig till den skola, där de
bäst känner sig hemma. Jag har också
med tillfredsställelse noterat, att utskottet
förutsätter en omprövning av nu föreslagna
grunder för studiehjälpen, sedan
erfarenhet vunnits om dess verkningar.

Med avseende å maximeringen av studielånen
till 3 000 kronor vill jag säga,
att jag anser denna summa otillräcklig.
Det kan inte vara rimligt med studielån,
som gör vissa kategorier av studiesökande
beroende av andra möjligheter
för finansiering av sina studier. Det
är här också fråga om lån, som skall
återbetalas, så att hela utgiften för staten
blir endast den ränteförlust staten
får vidkännas under lånens räntefria
tid.

Jag vill, herr talman, med detta yrka
bifall till utskottets förslag med den
ändringen, att det i motionen II: 673
framställda yrkandet om studielånens
maximering till 4 000 kronor bifalles.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag vill gärna erkänna, att det inte är
så lätt att göra en rättvis avvägning
mellan de stipendiebelopp, som skall
utgå för kurser av skilda slag, och jag
tror, att hur man än försöker göra sådana
avvägningar, så kommer man alltid
fram till det slutresultatet, att man
inte lyckats åstadkomma någon fullständig
rättvisa. Jag tror emellertid, att
det förslag, som utskottet bär bär framlagt,
är ett försök att få litet reda i hela
den mångfald av behov och möjligheter
och typer av kurser som det gäller att
försöka tillgodose.

Jag skall villigt erkänna, att det
exempelvis kan finnas goda skäl för att

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Statligt stöd åt konstnärligt inriktad film.

behandla dem som gå på folkhögskolor
gynnsammare än vad utskottet har föreslagit,
men å andra sidan skall vi
ju inte glömma, att vi här ändå engagerar
oss för ett förslag, som betyder
en ganska kraftig utökning av det allmännas
kostnader. Och om vi tänker
på vilka konsekvenser för framtiden
förslaget kan medföra, så är det nog
viktigt, att man på den punkten inte
tar för stora steg på en gång utan sakta
och försiktigt prövar sig fram. Jag tror
att vi får anledning att åtskilliga gånger
återkomma till denna fråga om stipendier,
och jag tror också, att vi då får
anledning att fråga oss, om vi har ekonomiska
förutsättningar att över huvud
taget bygga ut detta system på ett sätt,
som i och för sig kunde anses vara
önskvärt. Utskottets skrivning är ett
försök att ge uttryck åt den stora försiktighet
som man måste iakttaga i det
här sammanhanget.

Jag vill understryka, att i vissa avseenden
har onekligen möjligheterna för
folkhögskoleelever blivit bättre än vad
det tidigare har varit. För det första
är ju ungdomens inkomster och därmed
också ungdomens sparmöjligheter väsentligt
mycket större än tidigare. För
det andra utgår numera stipendier från
en rad organisationer, inte minst vid
bevistandet av de s. k. rörelseskolorna.
Och för det tredje kan man också peka
på att genom den ändring, som häromåret
genomfördes i kommunallagarna,
har också kommunerna större möjligheter
att ge stipendier än de tidigare
haft. Jag tror också, att mot bakgrunden
av detta kan det vara fullt försvarligt
att iaktta den försiktighet, som utskottet
här har stannat inför.

Vad sedan studielånen beträffar har
det ju på den punkten skett en höjning
av beloppet. Det är klart, att man alltid
kan säga, att det kan finnas fall, då
det ifrågasatta maximibeloppet, 3 000
kronor, inte räcker. Det är jag fullt på
det klara med. Men den höjning av lånebeloppet,
som här sker, förefaller ändå

vara ganska betydande, och den försiktighet
man bör iaktta motiverar, att
man inte bör gå ytterligare upp när
det gäller den övre gränsen.

Till sist vill jag med anledning av
den fråga herr Hammar ställde beträffande
resebidraget endast framhålla, att
vi har inom utskottet ansett, att när det
gäller resebidrag till annan skola än
den, som ligger närmast, bör man från
vederbörande myndigheters sida visa
generositet vid tolkningen. Men vi har
i alla fall inte velat släppa loss på det
sättet, att det kan bli ett val av skolor
precis hur som helst och ett resande
precis hur som helst, utan vi har ansett,
att det skall vara någon återhållsamhet
på denna punkt. Denna mera
generösa tolkning har ju också i praktiken
tillämpats av studielånenämnden,
och jag tror, att därmed alla garantier
är givna för att man inte här skall
hamna i någon snävare tolkning.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till samma
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i det under överläggningen
av herr Engkvist framställda yrkandet;
och biföll kammaren utskottets
nämnda hemställan oförändrad.

§ 9.

Statligt stöd åt konstnärligt inriktad
film.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
225, i anledning av väckta motioner om
utredning rörande statligt stöd åt konstnärligt
inriktad svensk spelfilmsproduktion.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Efter den välvilliga behandling, som
utskottet givit min motion, kanske jag

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark.

inte behövde säga någonting, men det
är ändå ett par synpunkter som jag ville
föra fram.

Det har sagts att folket vill ha bröd
och skådespel. I vårt land har vi vad
det gäller brödet ordnat det på ett någorlunda
hyggligt sätt, men när det gäller
skådespel är det inte fullt så bra.
För de flesta människor här i landet är
filmen den enda form av skådespel, som
de kan räkna med. De stora, fasta teatrarna
finns bara i de största städerna,
och teaterturnéerna glider inte ut så
långt som de borde göra. Men filmen
kommer ut till folket. Filmen är gemene
mans teater, och därför tycker
jag att det borde göras någonting för
att vi också skulle kunna få så god film
som möjligt.

Det har sagts att brott lönar sig inte,
men när det gäller att producera film
kan det löna sig med brott mot den
goda smaken. Filmer sådana som ÅsaNisse
och andra är lättare att framställa
och ger större inkomster. Vi har ju litteraturpris,
som tilldelas förtjänta författare
och diktare, och vi borde ha
något liknande också för filmen. Låt oss
se hur man har det ordnat i våra grannländer! I

Finland bedömer man filmens konstnärliga
halt och kan efter denna bedömning
ge hel befrielse från nöjesskatt.
Detta gäller inte bara inhemsk utan
också utländsk film.

I Norge har filmproducenterna på
samma grunder en minimigaranti på
325 000 kronor, och det är inte så länge
sedan vi i tidningspressen lade märke
till att norska staten offrat 400 000 kronor
på en Grieg-film för att få den så
högklassig som möjligt i konstnärligt
avseende.

När vi sedan vet, att den amerikanska
filmimporten rör sig om 10 miljoner
kronor och att det är dollarimport, vore
det inte för mycket om vi gjorde någonting
för att höja den inhemska filmens
kvalitet, gärna på det sätt som jag har
angivit i motionen.

Nu har motionen blivit välvilligt behandlad
och när utskottet och riksdagen
har sagt sitt, så är det regeringen det
i sista hand kommer an på, om det skall
bli någonting gjort i den här frågan.
Jag hoppas livligt att regeringen skall
ta de initiativ som är nödvändiga och
som ligger i linje med vad riksdagen
tidigare har beslutat.

Samtidigt som jag tackar för den välvilliga
behandling som min motion har
fått, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 226, i anledning av väckta motioner
angående dels utredning om utbildning
i praktisk psykologi, dels ock översyn
av föreliggande utredningsmaterial
beträffande den framtida ungdomsvården
m. m.;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förstärkning av
vissa väganslag m. m.; och

nr 228, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande förstatligande
av Askersund—Skyllberg—Lerbäcks
järnväg m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ Il Bro

eller tunnel mellan Sverige och
Danmark.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
229, i anledning av väckta motioner angående
anordnande av en direktförbindelse
i form av bro eller tunnel mellan
Sverige och Danmark.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Cassel (I: 84) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Dickson och
Ericsson i Näs (11:124), hade hem -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark.

ställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära att en utredning
snarast måtte påbörjas i fråga om
eu direktförbindelse i form av bro eller
tunnel mellan Sverige och Danmark.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med anledning av motionerna
I: 84 och II: 124, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Pålsson, Ragnar Persson, Mårtensson i
Uddevalla, Åkerström, Onsjö och Gustafsson
i Stockholm, vilka ansett, att
viss del av utskottets motivering bort
ha annan, av reservanterna angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman!

Här föreligger ett utlåtande över motioner,
som beträffande klämmen icke
har föranlett några skiljaktiga meningar
inom utskottet, men eftersom klämmen
går ut på att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall giva till känna
vad utskottet anfört, kan man måhända
ha anledning att mera noggrant granska
vad som här har anförts.

Nu har utskottsmajoriteten liksom vi
reservanter givit uttryck åt den uppfattningen,
att man inte kan gå motionärerna
till mötes så långt att man vill
förorda en egentlig utredning. Men
både reservanterna och majoriteten har
sagt sig, att det inte var alldeles nödvändigt
att gå på den rent negativa
linjen, alltså rena avslagslinjen. Det
hela innebär att man tänkt sig att regeringen
själv skall avgöra, om och när
den finner lämpligt att taga kontakt
med Danmark och efterhöra, under
vilka förutsättningar man skulle kunna
tänkas lösa den här förbindelsen och
vad man skulle kunna anse sig ha att
vinna.

Skillnaden i skrivsättet är icke oväsentlig,
och jag skall gärna vidgå att
vår reservation är så pass negativ att

den närmar sig avslagstanken. Vi har,
som sagt, inte sträckt oss fullt så långt,
men vi har funnit anledning att säga
vår mening på ett annat sätt och vara
mera restriktiva, mera återhållsamma.

Kammarens ledamöter måste ju ändå
betänka, att det är fråga om en mycket
betydande investering, ifall man skall
genomföra denna förbindelse. Vi behöver
inte diskutera, vilken av de tre
tänkta över- eller underfartsvägarna
man skall välja. Så långt man har utrett
det på enskilt initiativ förefaller
det vara ganska klart, att sträckningen
från en plats i närheten av Limhamn
över Saltholm till Själland är tills vidare
den mest lämpliga. Vi har ju också
här fått en del remissyttranden. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har sagt
nej till en utredning, och järnvägsstyrelsen
har sagt någonting som enligt
reservanternas uppfattning nära överensstämmer
med vad vi har skrivit.

Vi vet att denna investering skulle
kosta bortåt en halv miljard, och då
måste vi ju säga oss: Vad skall den
fylla för funktion? Vi kan rimligen inte
vara positivt inställda till en investering
av denna storleksordning, som
inte ger oss förbindelse mer än med
Själland. Målsättningen måste ovillkorligen
vara — säger vi —- att man tänker
sig att på den här vägen få direkt
förbindelse med den europeiska kontinenten.
Därav följer, att det får lov
att bli även en bro över Stora Bält. Om
vi är mycket intresserade av att detta
skall realiseras, är det lätt att tänka
sig att, ifall vi har engagerat oss i det
första steget, man på den danska sidan
anser, att vi bör engagera oss ekonomiskt
även när det gäller den senare
delen, nämligen över Stora Bält.

Vi har starkt understrukit att man
först skall veta att man har garantier
för att man får fortsättning söderut
och direkt förbindelse med Europas
fastland. Man skall aldrig tänka sig
att ge sig in på detta stora projekt under
andra förutsättningar.

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark.

Vi har också till slut sagt: »I detta
sammanhang vill utskottet slutligen understryka
vikten av att förevarande
projekt icke ges företrädesrätt framför
inom landet aktuella kommunikationsfrågor
av hög angelägenhetsgrad.» Där
har utskottsmajoriteten valt en annan
formulering. Den har nöjt sig med att
tala om vägar och broar, men vi tror
nog att det är berättigat att vidga detta
uttalande till att gälla kommunikationer
över huvud taget. Det gjordes för
något år sedan en långtidsutredning,
som angav siffror för investeringsbehovet
för våra kommunikationer på skilda
områden. Det var sålunda då fråga
om vägar, broar, järnvägar m. m., och
det årliga investeringsbehovet angavs
till sammanlagt mer än 700 miljoner
kronor. Då vi måste känna till att det
här föreligger mycket betydande eftersläpningar,
kan vi inte ens leka med
tanken så positivt som utskottsmajoriteten
här har gjort. Om vi tänker på
den utrikespolitiska situationen i dag
och vet hur Norge och Danmark ställer
sig till denna fråga, så bör vi tala
mycket tyst om detta projekt ännu i
många år.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till förevarande utskottsutlåtande
av herr Pålsson m. fl.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Första gången som denna fråga
aktualiserades var väl 1936, då tre svenska
bolag på anläggningsverksamhetens
område tillsammans med tre danska
motsvarande bolag offentliggjorde en
utredning och ett förslag om byggande
av en bro över Öresund. Det kostnadsberäknades
då till 132 miljoner
kronor. Samma svenska och danska firmor
har nu, sedan detta ärende genom
väckta motioner aktualiserats i riksdagen,
gjort en överarbetning av förslaget
från 1936 och därvid tagit hänsyn till
nya rön och erfarenheter på det område
det här gäller. Enligt det förslag som

firmorna nu framlagt uppgår kostnaderna
för bron till 414 miljoner kronor
med nuvarande penningvärde.

Såväl 1936 som nu — det skymtade
fram rätt mycket av det i herr Åkerströms
anförande -— har det emellertid
ansetts att detta stort dimensionerade
företag mer eller mindre är ett fantasiprojekt.
I varje fall är det ett projekt,
som bör ställas på en mycket lång framtid.
Det är emellertid ingen av oss som
vet hur lång denna framtid kan komma
att bli. Vi som har bevittnat de senaste
tio årens utveckling på trafikens och
trafikmedlens område kan inte med
någon bestämdhet säga när inte en bro
över Öresund blir nödvändig med hänsyn
till trafiken mellan Danmark och
Sverige. Redan nu visar siffrorna att vi
har en stor och ständigt ökande trafik
beträffande såväl antalet resande personer
som bilar och gods. Det är ibland
—• och särskilt har det varit det i år
efter passfriheten —- mycket svårt att
klara av den stora resandeströmmen
både i Malmö och Hälsingborg.

Vidare gäller det här att knyta vårt
land närmare Danmark och kontinenten,
och när nu motioner har väckts
i riksdagen om en utredning på denna
punkt, så har vi i statsutskottet ansett
att frågan är förtjänt av en undersökning,
där man utreder möjligheterna
för byggande av denna bro och vad den
kan komma att betyda för vårt land. Vi
har i vårt utlåtande sagt, att det här inte
bör göras en utredning av sedvanlig
karaktär. Frågan gäller två länder, och
båda länderna måste vara överens om
att bron skall komma till stånd. Det ligger
väl då närmast till hands att de undersökningar,
som skall göras, sker på
vad vi skulle kunna kalla regeringsplanet,
att sålunda i första hand de båda
ländernas respektive departement på
området kontaktar varandra och kommer
överens om vad som skall göras i
fortsättningen i denna angelägenhet.
Då måste det väl troligen också bli en
bedömning ur allmänekonomiska, tra -

6—-Andra kammarens protokoll 1952. Nr 51.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark.

fikpolitiska samt måhända också militärpolitiska
synpunkter. Detta är i korthet
innehållet i utskottets utlåtande, och
vi har föreslagit att riksdagen skall besluta
tillkännage för regeringen vad som
är anfört i utlåtandet.

Sedan skall jag he att få säga några
ord i anledning av vad som framhålles
i reservationen och vad herr Åkerström
nyss anförde. Herr Åkerström nämnde
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som remissmyndighet har yrkat avslag
på förslaget. Detta är riktigt. Men när
man tar del av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande, så framgår av
detsamma att styrelsen utgår från att
det här i landet skulle bli en så att säga
sedvanlig utredning, som fordrar mycken
arbetskraft och många experter på
här ifrågavarande område, och detta
gör att styrelsen yrkar avslag. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anser nämligen
att vårt land i våra dagar inte har råd
att avstå så många krafter för detta ändamål.

Järnvägsstyrelsen går också emot en
sedvanlig utredning, men å andra sidan
säger järnvägsstyrelsen att man gärna
ville se att initiativ från svensk sida
toges för att i stora drag — och sålunda
utan att närmare ingå på frågan var
och hur en fast förbindelse över Öresund
skall anordnas — vinna klarhet
rörande dennas betydelse som ett led
i den större frågan, hur Sveriges och
Danmarks förbindelser med kontinenten
skall kunna ordnas rationellt på
längre sikt. Där är sålunda järnvägsstyrelsen
inne på ungefär samma tankegångar
som utskottet har varit.

Herr Åkerström karakteriserade reservanternas
förslag till skrivning såsom
mycket negativ och som stående
på gränsen till avslag. Det är speciellt
tre punkter, som jag för min del vill
vända mig emot. Man säger i reservationen,
att man »inte vill motsätta sig en
förberedande undersökning». Man hyser
inte någon större entusiasm och har
inte något intresse för frågan; man är

negativ. Vidare säger man, att om detta
projekt skall komma till avsedd nytta,
är det ett ofrånkomligt villkor att även
bron över Stora Bält kommer till stånd.
Utskottets majoritet har inte velat uttala
sig så bestämt på denna punkt utan
anser att den kommande undersökningen
får visa detta. Och eftersom
Stora Bält ju ligger i Danmark, så skall
väl i alla fall danskarna själva i första
hand ha ett ord med i laget där!

Vidare sägs det i reservationen att
förevarande projekt icke får ges företrädesrätt
framför inom landet aktuella
kommunikationsfrågor av hög angelägenhetsgrad.
Jag har frågat mig vad
som egentligen menas med detta, ty den
tiden är säkerligen mycket långt avlägsen
— den kommer kanske aldrig —
då vi i vårt land saknar kommunikationsföretag,
vilkas byggande är aktuellt.
Det kommer alltid att finnas sådana.
Men när vi kommer så långt att
det är fråga om konkreta förslag och
det gäller att bevilja anslag för ändamålet,
så måste vi ta upp frågan om
bedömningen av detta anslag i jämförelse
med andra och då se det ur synpunkten
vilket som gagnar landet bäst
eller trafiken bäst, om man nu skall
hålla sig till trafikens område. Det får
alltså bli en avvägning olika investeringar
emellan.

Vi har i utskottet velat göra ett uttalande
— och vi har gjort det -—- som
är mera smidigt och mera tillmötesgående
mot tanken i motionerna, men
vi har å andra sidan inte velat att riksdagen.
skulle binda sig vid några åtaganden;
här skulle det endast gälla en förundersökning.
Jag kan nämna att man
är intresserad av denna fråga i Danmark
och att det både från dansk och
svensk sida troligen kommer att tagas
initiativ till att detta ärende blir föremål
för behandling i Nordiska rådet.
Vi bör därför inte här i riksdagen intaga
en ställning, som närmast är avvisande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark.

Herr DICKSON: Herr talman! Efter
herr Anderssons i Malmö mycket utförliga
och på goda synpunkter rika anförande
skall jag bara göra några få
kommentarer.

Jag tror att det var lyckosamt att
detta ärende uppsköts från vårterminen
till höstsessionen. Jag —- och jag förmodar
även mina medmotionärer —
fick uppbära viss smälek för denna motion,
när den väcktes, och det ironiserades
en smula över densamma. Man
frågade, om vi verkligen menade allvar.
Men sommaren har gjort att frågan har
legat till sig, och nu har utskottet nedlagt
ett synnerligen intresserat och gott
arbete på vårt förslag. Jag tror också
att det är klokt att utskottet har yttrat
sig så pass försiktigt som skett, och jag
är helt och fullt inne på samma linje
som utskottet, nämligen att det bör vara
regeringen som tar initiativet, när tiden
är inne, och att det då givetvis sker
i samarbete med de danska myndigheterna.

Vad jag särskilt vill understryka nu
är en passus i reservationen, som är
exponent för en även här i riksdagen
ganska vanlig felsyn. Jag avser den sista
passusen, som även herr Andersson i
Malmö var inne på, där det står, att
detta projekt inte får ges företräde
framför inom landet aktuella kommunikationsfrågor
av hög angelägenhetsgrad.
Det har visat sig att man här i
riksdagen har svårt att fatta, att Sverige
är en del av ett större sammanhang
och att inte bara frågor som ligger
inom våra gränser bör intressera
oss. Det kan mycket väl tänkas att en
fråga som den här föreliggande är av
ofantligt mycket större betydelse för
hela vårt lands näringsliv och kommunikationsväsende
än vissa rent lokala
frågor av liknande natur. Bara den omständigheten
att halva bron eller tunneln
över Öresund kommer att ligga på
elt annat lands område har frestat reservanterna
till den här sista meningen.
Jag tror att det bör understrykas med

all kraft att resonemanget kan vara
alldeles felaktigt.

Jag konstaterar att kommunikationsministern
inte är närvarande nu. Över
huvud taget är ingen representant närvarande
för det organ, på vilket riksdagen
vill överlåta ansvaret för denna
frågas vidare behandling. Jag förstår
atl de har samlats i högtidsskrud på
annat håll, men det är att hoppas att
vad som här sagts från utskottsmajoritetens
sida, och möjligen också de blygsamma
ord som uttalats från min mun,
må komma till deras kännedom. En regering
är en efemär sak, och det är ju
inte säkert att den nuvaranade kommunikationsministern
blir den, som
skall ta det initiativ vi förväntar. Men
om han genom någon omständighet
skulle avlägsnas från sin post, är det
att hoppas att han vidarebefordrar önskemålen
till sin efterträdare. Jag ser
nu att handelsministern plikttroget sitter
i kammaren, och jag hoppas att
mina ord genom honom må överbringas
till hans kolleger.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Utskottsmajoritetens talesman liksom
herr Dickson har ju sagt det mesta vi
motionärer har att säga i denna fråga,
och jag behöver därför inte tilllägga
mycket. Men när man från reservanternas
sida vill göra gällande, att
del är så stor skillnad mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas förslag,
att det senare rent av är snudd
på ett avslagsyrkande, kan man ju ändå
konstatera, att reservanternas skrivning
är i stora delar exakt densamma
som den utskottsmajoriteten presterat.
Man har ändrat på några ord här och
några där, men innehållet är i stort sett
detsamma utom just beträffande det allra
sista avsnittet.

När man sedan säger, att det hela går
löst på nära en halv miljard kronor —
det är alltså de 414 miljonerna det är

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark.

fråga om — kan man väl inte i rimlighetens
namn tro, att om frågan nu skjutes
allt längre fram i tiden företaget
skall bli billigare. Det är naturligtvis
alldeles tvärtom. Att danskarna skola
vara med i den utredning som kan
komma är också självfallet. Danskarna
bar ju stor erfarenhet både i att bygga
broar och av vad en bro betyder. Jag
erinrar mig hurusom det i södra Danmark
ligger en liten stad som heter
Skaerbaek. Utanför den ligger en ö som
heter Römö, och där bor 700 människor.
Men dit har man byggt en bro som är
9 km och 200 meter lång och som kostat
14 miljoner kronor. Jag kan för dem,
som eventuellt skulle tycka illa om danskarnas
sätt att resonera i ekonomiska
ting, tillägga, att bron har ju även annan
betydelse än att bara tjäna som samfärdsled
för dessa 700 människor.

Den broförbindelse som här talas om
skulle föra de nordiska länderna närmare
varandra, och redan det är ju i
och för sig en tanke värd allt beaktande.
Men det är ju inte bara Norden det gäller.
När denna tanke förra gången aktualiserades
hade vi ändå förbindelser
med kontinenten på ett helt annat sätt
än i dag. Den gången hade vi färjan
Trelleborg—Sassnitz till exempel. Vi vet
vidare att vi har många och stora kunder
i Västtyskland exempelvis, som jag
tror skulle kunna ha stor nytta av att
vi finge den förbindelse om vilken vi
talat i motionen. Lilla-Bält-bron togs i
bruk 1935. 1934 passerades Lilla Bält
av 170 000 fordon. 1951, 16 år senare,
hade siffran femdubblats, och bron passerades
då av 850 000 fordon.

Jag tror, såsom det också visat sig i
Amerika, att kostnaderna i och för sig
inte behöver verka avskräckande, om
det är stark trafik i sikte. Och att i detta
fall bron kommer att bära sig, därom
är jag alldeles övertygad, ty erfarenheterna
från andra länder tyder därpå.

Jag skall inte hålla på längre med
mitt anförande utan ber bara att få
framföra mitt tack till utskottet för den

välvilliga behandling motionen fått
röna.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
skall bara be att få säga några ord.

I stort sett kan jag vara överens med
herr Andersson i Malmö. Jag skall inte
heller rida på ord i utskottets skrivning.
Men när man säger, att frågan
inte är riktigt aktuell för dagen, så kan
det ju diskuteras vad detta uttryck
innebär. Ty frågan är ju verkligen aktuell.
Det är klart att den inte kan
lösas i dag utan det måste utredning
till, men själva frågan är i hög grad
aktuell. Ty diskussionen om öresundstrafiken
med dess olika toppar visar, att
i fråga om denna i olika avseenden
finns missnöje. Man kan inte gärna
tänka sig att trafiken går tillbaka;
man måste väl tvärtom se fram emot
att man får en ökad motortrafik. Och
då är det denna fråga man ställer sig:
Kan man över huvud taget lösa dessa
problem utan att få en bro till stånd?
Om det redan nu är så många klagomål
över öresundstrafiken och man tänker
på den ständigt växande motorfordonstrafiken
o. s. v., så kommer man väl
inte ifrån att det är utomordentligt
angeläget att detta problem blir löst.
Det är väl också herr Olof Anderssons
i Malmö uppfattning.

Jag vill inte alls närmare uppehålla
mig vid länsstyrelsens i Malmö yttrande,
men det pekar på att saken är i
högsta grad aktuell. Det gäller härvidlag
sådana frågor som generalplaneringar
o. s. v. Städerna måste ju veta
om det blir en sådan här bro för den
framtida bebyggelsens skull, och generalplanerna
kan ju därför inte dröja
alltför länge. Skjuter man alltför länge
på lösningen av detta problem, kommer

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark.

ju generalplaneringen i en ganska besvärlig
situation, vilket med all önskvärd
tydlighet framhållits av länsstyrelsen.
Jag tror därför att det vore
av stort värde, om dessa förberedande
undersökningar snart kunde komma
till stånd och man verkligen finge en
diskussion i riksdagen, huruvida man
över huvud taget kan underlåta att
bygga en öresundsbro för att man skall
kunna möta den växande trafik som
med all säkerhet kommer.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Utskottets
ärade talesman föreföll inte
ha samma behov av att beakta den
ekonomiska synpunkten på detta projekt
som vi reservanter har. Men det
finns ju så mycket här i landet som vi
skulle önska oss. Om vi skulle göra
en generalinventering av allt det vi
önskar oss, kommer det att bli fråga
om väldigt mycket pengar, och när
hela önskelistan gåtts igenom och
önskemålen blivit tillgodosedda, finns
kanske ingen i kammaren kvar i livet.
Men en annan fråga är, vad som skall
gå före, det ena eller det andra.

Vad beträffar denna tänkta förbindelse
betyder den inte ett billigare sätt
att förflytta sig från Sverige till den
europeiska kontinenten eller vice versa.
Den betyder i stället ungefär en fördubbling
av kostnaderna vare sig det
är fråga om järnvägståg eller flyttning
av bilar. Då här påtalas reservanternas
skrivning om en högre angelägenlietsgrad
i kommunikationsmedlens utbyggande,
menar jag för min del, att vi
kommer att ha massor av sådana problem
att lösa, innan vi på allvar kan
ge oss in på detta projekt.

Om jag som norrlänning för på tal
vad vi däruppe kan ha för önskemål,
skulle jag kunna säga, att det är t. ex.
möjligheten för Norrlands vidkommande
att få en isfri hamn, vilket vore för
hela vårt folkhushåll och hela vårt näringsliv
väsentligt värdefullare och betydelsefullare
iin denna bro. Jag tror

inte att denna broförbindelse på länge
än skall kunna komma att, som här
gjorts gällande, betyda något att tala
om för vår utrikeshandel. Om man nu
har den uppfattningen, vilket synes
framgå av utskottsmajoritetens skrivning,
att det är bilismens snabba utveckling
som främst skulle motivera
byggandet av denna bro, måste man ju
stanna vid den slutsatsen att denna
trafikled inte skall avse järnvägstrafiken
utan bara göra det möjligt för
bilister och låt oss gärna säga cyklister
att komma fortare fram. Jag skulle också
vilja tillägga, att om man över huvud
taget skall kunna räkna med en bro för
både järnvägs- och landsvägstrafik, bör
man nog inte begränsa sig till vad utredarna
tänkt sig, nämligen en enkelspårig
järnväg, utan man får nog säga,
att järnvägen måste vara dubbelspårig,
om den skall kunna i framtiden fylla
de funktioner som hägrar för motionärerna
och en del andra. Men då bör
man också hålla detta i minnet. Jag
måste för egen del säga, att inför valet
mellan en kapitalinvestering i denna
bro och en sådan i en året runt isfri
hamn i Norrland, så måste jag se detta
senare projekt som en mycket angelägnare
uppgift och såsom till och med
varande mycket mera aktuell än det
förra.

Men, och jag vill komma till detta
men: statsutskottet hade ju härom året
ett par motioner som påyrkade ytterligare
någon mellanriksförbindelse med
Norge, nämligen en järnväg Ljusdal—-Sveg—Hede och över till Röros i Norge.
Det väcktes också en motion som gick
ut på att man skulle gå över i Kopparbergs
län. Vid det tillfället efterhörde
fjärde avdelningen i statsutskottet, om
det förelåg något militärt intresse i
detta sammanhang. Jag vågar väl här
nämna, att man från militärens sida
svarade, att man i så fall i händelse
av krig skulle få ännu fler förbindelser
att vaka över. Hade vi haft denna förbindelse
under det senaste kriget skulle

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark.

det ha ökat besvärligheterna. Den utrikespolitiska
situationen kan utveckla
sig på det sättet, att det kan vara bättre,
att vi inte har denna förbindelse.
Jag medger, att samma invändning kan
göras även beträffande det jag här var
inne på, nämligen att söka få till stånd
en förbindelse med isfri hamn. Men
den frågan skall väl ändå kunna lösas
utan att man behöver bygga någonting,
som kostar så stora pengar och som
kan rivas sönder och göras praktiskt
taget värdelöst med ett enda bombanfall.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! Öresundsbroprojektet kan inte
realiseras utan en samverkan med danskarna.
Danskarna har ju som bekant
stor erfarenhet av att bygga broar. Men
förutsättningen för en bro över Öresund
är att danskarna bygger en bro
över Stora Bält eller att man kan finna
en lösning beträffande linjen Rödby—
Femern. Vad Stora-Bält-bron beträffar
så bär detta förslag bordlagts av danskarna
med den motiveringen, att det
inte passar in i ögonblickets ekonomiska
politik. Generaldirektör Terkelsen,
som är den starke mannen inom
det danska kommunikationsväsendet,
har för endast ett par veckor sedan
uttalat sig för en »gungande bro» över
Öresund. Detta kan inte tydas på annat
sätt än att danskarna övergivit tanken
på att bygga broar och i stället inriktar
sig på en aktiv fartygspolitik.

När kommunikationsministern och
jag förra veckan diskuterade öresundstrafiken,
ansåg statsrådet att det vore
ekonomiskt vanvett att bygga flera färjor
för topptrafik över Sundet. I det
fallet rör det sig om en kostnad på endast
några miljoner kronor, men en
bro eller tunnel kostar flera hundratals
miljoner.

Det vore dock intressant att få detta
broprojekt utrett, och i första hand

skulle man vilja ha reda på vad Danmark
har för intresse av en öresundsbro.
Vidare frågar man sig i detta
sammanhang: Hur skall detta projekt
finansieras? Utskottet skjuter brofrågan
från sig, och nu ankommer det på
Kungl. Maj :t att ta initiativ. Det är
sannolikt att Kungl. Maj:t under den
närmaste tiden inte kommer att inta
en annan ställning till problemet än
vad SJ och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
redovisar i remissvaren. I
varje fall hoppas man, att denna debatt
här i riksdagen ändå skall lända
till det positiva resultatet, att den fäster
statsmakternas uppmärksamhet vid
att något bör göras för att ordna den
mycket hårt ansträngda öresundstrafiken.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som föranleddes av bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åkerström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 229, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring i motiveringen, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Åkerström begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 108 ja och 61 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12.

Riksbankens organisation.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning rörande riksbankens
organisation efter utgången av
1952, m. m.

I anledning av framställning av fullmäktige
i riksbanken den 4 november
1952 hemställde bankoutskottet i förevarande
utlåtande, att riksdagen måtte
fatta vissa under punkterna 1)—7)
närmare angivna beslut rörande riksbankens
organisation, m. m.

I punkten 2) hemställdes, att riksdagen
måtte besluta att riksbankens avdelningskontor
i Norrköping och Sundsvall
skulle indragas från och med dag
som fullmäktige ägde bestämma, dock
senast vid utgången av år 1954.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr ANDERSON i Sundsvall: Herr
talman! Det utskottsutlåtande, som nu
föreligger till behandling, innehåller
bland annat förslag om indragning av
riksbankskontoren i Norrköping och
Sundsvall. Den föreslagna åtgärden
motiveras av utskottet främst med besparingsskäl,
i någon mån även med
rationaliseringsskäl. Det finns naturligtvis
i och för sig ingenting att erinra
mot en rationalisering av riksbankens
verksamhet under förutsättning
att de åtgärder som föreslås verkligen
innebär en effektivisering av arbetet

Riksbankens organisation.

och att de är baserade på utredningar,
så att man vet vad den nya organisationen
kommer att innebära.

I bankoutskottets utlåtande anföres,
att frågan om riksbankens kontorsnät
varit föremål för riksdagens behandling
vid flera tillfällen under senare
år. Senast vid 1950 års riksdag var
frågan föremål för ingående överväganden.
Såväl riksbanksfullmäktige i
sin skrivelse till bankoutskottet som
bankoutskottet i sitt utlåtande vitsordar
nu, att de utredningar, som riksdagen
då förutsatte skulle komma till stånd
för att riksdagen skulle bli i tillfälle
att slutgiltigt ta ståndpunkt till frågan
om kontorsnätets omfattning, ännu icke
kunnat igångsättas. Den av fullmäktige
tillsatte utredningsmannen har också
framhållit, att han icke varit beredd
att nu framlägga något slutgiltigt förslag
om den framtida kontorsorganisationen.
Vissa undersökningar, som
utredningsmannen verkställt, utvisar
emellertid, att en indragning av ett
större antal kontor för närvarande
skulle medföra betydande komplikationer
på grund av den ringa pensionsavgången
bland personalen under de närmaste
åren. Först efter år 1960 skulle
enligt utredningsmannen tiden vara
inne att i någon större omfattning verkställa
indragning av avdelningskontoren.

Bankoutskottet accepterar denna tankegång
samtidigt som utskottet betonar,
att en allmän indragning av kontoren
allvarligt bör övervägas, därest icke
den fortsatta undersökningen ger vid
handen, att nya uppgifter kan överföras
till avdelningskontoren från andra
statliga organ, varigenom besparingar
för det allmänna skulle uppstå. Om en
sådan överflyttning emellertid icke
skulle visa sig fördelaktig, synes man
enligt utskottet inte kunna undgå att
återuppta frågan om indragning av ett
väsentligt antal kontor till prövning.

Sedan utskottet på detta sätt konstaterat,
dels att den utredning, som riks -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Riksbankens organisation.

dagen 1950 förutsatte för att få en
överblick över situationen, ännu icke
påbörjats, dels att en genomgripande
och effektiv översyn av kontorsorganisationen
inte kan eller bör komma till
stånd förrän efter år 1960 och dels att
man egentligen ingenting vet om möjligheten
att överflytta vissa nya statliga
arbetsuppgifter på de nuvarande
avdelningskontoren, är bankoutskottet
märkvärdigt nog redo att förorda en
indragning av avdelningskontoren i
Norrköping och Sundsvall.

Båda kontoren har att betjäna allmänheten
och näringslivet inom mycket
folkrika distrikt med en omfattande
och rikt förgrenad industri. Som
huvudsakligt skäl för indragningen anföres,
att de berörda kontoren är de
enda, som inte ligger i residensstad.
Med något av giltigheten hos ett axiom
tycks såväl fullmäktige som utskottet
mena, att riksbankens avdelningskontor
nödvändigtvis skall ligga just i residensstäderna.
Den uppfattningen är,
synes det mig, diskutabel. Det förefaller
naturligare att kontoren placeras
där de bäst kan betjäna allmänheten
och näringslivet.

Det är uppenbart att en indragning
av de två kontoren i Norrköping och
Sundsvall skulle innebära en allvarlig
försämring för allmänheten inom de
distrikt kontoren är avsedda att betjäna.
Skrivelsen såväl från de två städernas
kommunala myndigheter som
från handelskamrarna inom de två länen
betonar också denna sak. Vad den
låneverksamhet beträffar som riksbankskontoren
förmedlar så har betydelsen
och nödvändigheten av att den
lånesökande kan vända sig personligen
till banken framhållits. Det har också
betydelse för bankens företrädare, dess
tjänstemän, att komma i direkt kontakt
med den lånesökande.

En annan viktig uppgift som avdelningskontoren
har är som bekant att
förse industrien och affärsbankerna
med kontanta medel. Det är åtmins -

tone vad sundsvallskontoret beträffar
mycket stora belopp det kan bli fråga
om. Från bankmannahåll har man berättat
för mig att situationen kan vara
den, att man inom banken tidigt på
morgonen får en påringning från en
större industri, som begär att senare
under dagen få lyfta ett väsentligt belopp
— det kan röra sig om miljoner
—• och man har då möjlighet att erhålla
dessa pengar från riksbankskontoret.
Försvinner denna möjlighet måste affärsbankerna
tydligen ligga inne med
stora belopp kontanta medel, som då
ligger räntelösa och förorsakar vederbörande
bank en direkt förlust.

En indragning av bankkontoren
skulle i detta avseende alltså innebära
en uppenbar försämring av affärsbankernas
möjlighet till en god service
när det gäller att betjäna allmänheten,
industrien och näringslivet. Jag är
inte övertygad om att de olägenheter,
som därigenom drabbar allmänheten
och näringslivet, kommer att uppvägas
av den blygsamma besparing som utredningsmannen
räknat fram.

Vad jag emellertid framför allt vill
vända mig emot i det föreliggande förslaget
är, att kontoren i Norrköping
och Sundsvall skulle indragas redan
innan den utredning kommit till stånd
eller ens hunnit påbörjas, som riksdagen
1950 fann nödvändig för att riksdagen
skulle bli i tillfälle att bilda sig
en uppfattning om hur det framtida
kontorsnätet skulle se ut. Varken utskottet
eller riksdagen vet i dag något
bestämt om hur denna organisation
kommer att te sig och verka i framtiden.

Under sådana förhållanden kan jag
inte finna att det är riktigt att nu
verkställa den indragning som bankoutskottet
föreslagit. Det riktiga, under
de anförda förhållandena, synes i stället
vara att dröja med beslutet om indragning
av de två kontor, som nu beröres,
tills riksdagen fått den överblick,
som riksdagen tidigare ansett

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

vara nödvändig. Jag vänder mig alltså
inte emot riksbanksfullmäktiges
eller bankoutskottets strävan att rationalisera
verksamheten, men jag vänder
mig emot att denna indragning skall
drabba två kontor, som till på köpet
ligger i mycket stora folkcentra och
på var sitt håll har att betjäna för landet
mycket viktiga industrier. Det kan
inte vara riktigt att då, innan man vet
hur riksbankens avdelningskontors organisation
skall se ut och innan man
känner dessas slutgiltiga arbetsuppgifter,
göra denna separata indragning.

På grund av vad jag anfört, herr talman,
ber jag få yrka att riksdagen inte
måtte bifalla vad bankoutskottet i sitt
utlåtande nr 35 under punkt 2 har
hemställt.

Herr DICKSON: Herr talman! Om man
slår upp s. 26 i detta utlåtande finner
man en utomordentligt överskådlig plan
över riksbankens blivande organisation.
När jag studerade den och såg hur det
stod »Riksdagen» överst och därefter
»Bankoutskottet» och sedan »Bankofullmäktige»
och därefter de underordnade
organen, sade jag mig att nu har de kloka
herrarna i bankoutskottet tagit bort Regeringen,
som borde ha stått allra överst
på sidan. Men så kom jag att tänka på
att så är det ju även med nuvarande
organisation. Jag hoppas verkligen, under
det jag yrkar bifall till utskottets
hemställan, att vad som står i denna
tabell, nämligen att riksdagen är riksbankens
chef, medan regeringen inte
alls finns med på papperet, skall bli
verklighet i fortsättningen.

Herr SCHMIDT: Herr talman! Jag ber
att först och främst få instämma i herr
Dicksons uttalande. Vidare ber jag att
få göra mig till talesman för ett enhälligt
utskotts uppfattning i denna fråga.
Det är inte tal om annat än att man
väl kan förstå att lokala synpunkter
framföres från de regioner, som beröres
av denna indragning. Emellertid får

Riksbankens organisation.

man lov att se frågan i stort och placera
den som ett led i det stora sammanhanget.

Förhållandet är ju det att kreditväsendet
här i landet har utvecklats och
intensifierats under de senast gångna
decennierna. Riksbanken hade tidigare
till uppgift, förutom att vara centralbank,
att genom sin egen låneverksamhet
i viss mån utgöra en konkurrerande
faktor gent emot affärsbankerna. För
några år sedan kom tanken upp att man
borde ha en statlig affärsbank, som i
viss utsträckning skulle kunna överta
denna uppgift. Utan att upprepa den
diskussion som rörde sig kring den frågan
vill jag endast erinra om att man
till sist kom till det resultatet, att man
skulle ha en statlig affärsbank, Sveriges
kreditbank, som skulle överta dessa
uppgifter. Såvitt man kan se har den
anordningen hittills på det hela taget
varit tillfredsställande. Riksbanken har
sålunda avstått från den uppgiften.

Inom utskottet har riksbankschefen
på ett utomordentligt klarläggande och
väl motiverat sätt framlagt skälen till
att han vill gå fram på denna linje. Han
understryker nämligen att han vill att
riksbanken skall mera utveckla sig till
att bli en centralbank än den varit
förut. Centralbanksuppgifterna har blivit
flera och svårare, och de kräver nu
en betydligt större insats från bankens
organisation än tidigare. Skulle man
driva en kombinerad, låt mig kalla det
affärsbanksrörelse och centralbanksrörelse
inom riksbanken, skulle detta
kräva en stor personal och förmodligen
även kräva investeringar för nybyggnader.
Detta vill riksbankschefen undvika.
Han vill försöka att, bl. a. med
hänsyn till utgifterna, begränsa verksamheten
till vad den egentligen är avsedd
för, men han vill genom de medel,
som kan ställas till förfogande genom
att dra in vissa kontor, få möjlighet att
utöka centralbanksrörelsen. Med andra
ord: riksbankschefen vill att kreditväsendet
skall kunna utvecklas genom af -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Riksbankens organisation.

färsbankerna men i fullt samförstånd
och samarbete med centralbankerna. De
centrala bankuppgifterna skall däremot
riksbanken ta hand om.

Det har även kommit fram några synpunkter
i remissyttrandena. Man har
där förmodat, att riksbanken inte skulle
vinna så mycket på detta arrangemang,
man har t. o. m. velat göra gällande att
vissa av kontoren är självförsörjande.
Jag ber kammarens ledamöter ta sådana
uttalanden med en nypa salt. När man
bedömer ett avdelningskontors verksamhet
får man lov att se till, att alla
de kostnader som är förenade med rörelsen
också drabbar kontoret i fråga.
Riksbankens avdelningskontor bor hyresfritt,
ty sådana utgifter faller på huvudkontoret.
Inte heller betalar riksbankens
avdelningskontor någon ränta
på det förlagskapital, som de sysselsätter.
Sätter man in dessa två faktorer i
kalkylen är jag ganska övertygad om
att man får en annan uppfattning om
avdelningskontorens räntabilitet.

Jag vill emellertid tillägga att frågan
inte gäller, huruvida riksbanken bedriver
en vinstgivande rörelse inom det
ena eller det andra kontoret. För det
första är ju förhållandena sådana, att
det råder kreditåtstramning, och det
ligger i sakens natur att riksbanken
därvidlag skall föregå med gott exempel.
Följaktligen skall den i sin tur vara
återhållsam i fråga om kreditgivning.
För det andra är det ju så, att riksbanken
i vad gäller vårt penningväsende
har uppgifter som knappast kan taxeras
eller betalas, att tillhandahålla betalningsmedel
m. fl. andra uppgifter. Detta
måste bestridas av riksbankens medel,
och jag vill naturligtvis medge att affärsbankerna
gärna skulle se att det
fanns ett riksbankskontor i varenda
stad och varenda stor ort i landet för
att de skulle slippa ifrån utgiften för att
tillhandahålla betalningsmedel och växelpengar
till landets industrier. Men det
låter sig inte göra, och det bör tilläggas,
att det finns större städer än t. ex.

Sundsvall som inte är länsstäder och
som inte har några riksbankskontor.

Jag skulle vilja sluta med att säga
att riksdagen redan har givit uttryck
för den uppfattningen att riksbankens
uppgifter som centralbank skall beaktas.
Herr Anderson i Sundsvall sade att
utredningarna ännu inte har kunnat
igångsättas. Jag vill framhålla att, även
om inte alla utredningar är färdiga,
riksbanken ändå redan har presterat
en aktningsvärd utredning, som är fogad
som bilaga till utskottets utlåtande.
Såvitt jag kan se och att döma av utredningsmannens
uttalanden, som jag
är villig att endossera, kan man inte på
något sätt säga att indragningen av
dessa två kontor föregriper den fortsatta
utredningen eller föregriper de
åtgärder som man sedermera kan vilja
vidtaga.

Med detta uttalande, herr talman, ber
jag att få tillstyrka utskottets förslag.

Herr WARD: Herr talman! Jag skall
fatta mig mycket kort. Det är först
efter den största tvekan som jag har
bestämt mig för att säga några ord i
den här debatten. Nu har synpunkterna
på kontoren i Norrköping och Sundsvall
utvecklats så pass utförligt av herr
Anderson i Sundsvall, att jag inte har
någon anledning att närmare inlåta mig
på den saken. Jag måste emellertid helt
allmänt säga att det förefaller ganska
underligt att, när man håller på att
utreda en omorganisation av riksbankens
förhållanden, plötsligt bryta ut
tvenne kontor och säga att dessa omedelbart
skall bort, medan de andra fortfarande
skall vara kvar. Det där argumentet
att man bör ha kontoren i residensstäderna
förefaller mig som ett
ganska barnsligt argument, som man
egentligen inte skulle vänta sig att få
möta i en debatt här i kammaren. Det
är nog, såsom herr Anderson i Sundsvall
säger, så att man i första hand bör
ta hänsyn till de förhållanden som är
rådande på orterna och i vad mån dessa

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

riksbankskontor fyller en verkligt stor
uppgift.

Nu är naturligtvis saken alldeles klar,
och min tvekan att ta till orda beror
inte* minst därpå, att man naturligtvis
alltid vill tolka ett ord från en viss
plats som ett utslag av ett ensidigt
lokalt nit. Det är alltid farligt att drabbas
av den anklagelsen här i riksdagen.
Men jag är fullt medveten om vad utgången
av den här frågan blir, och jag
skulle vilja säga — i rationaliseringssyfte,
för övrigt ■— att herr Schmidt
förbrukade en onödigt stor fond av
energi för att möta den kritik som
har riktats emot utskottets förslag.

Jag tänkte, herr talman, att inte framställa
något yrkande, men som nu herr
Anderson har framställt ett yrkande,
ber jag att få instämma i hans förslag.

Häruti instämde fröken Wetterström.

Herr ANDERSON i Sundsvall (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall inte
förlänga diskussionen med många ord,
men jag vill konstatera att herr Schmidt
i väsentliga stycken uppehåller sig vid
frågor som berör den stora omorganisationen
av riksbanken, den som fullmäktige
och bankoutskottet avser skall
komma till stånd någon gång på 1960-talet. Jag har inte i mitt yttrande på något
sätt gjort invändningar mot denna
rationalisering eller mot tanken att av
riksbanken skapa en verklig centralbank.
Vad jag genom mitt yttrande har
velat vända mig emot är, att just två
kontor, som till på köpet ligger i mycket
stora industricentra och tätbefolkade
områden, bryts ut nu, åtta, tio år
före denna omorganisation, och nedläggs
innan vare sig bankoutskottet,
fullmäktige eller riksdagen uppenbarligen
vet någonting om hur den framtida
kontorsorganisationen skall se ut. Det
är alltså inte några speciella lokala intressen
som ligger till grund för min
argumentering. Vi brukar ju här i riksdagen
alltid kräva utredningar, innan
vi beslutar vidlyftiga ändringar, och

Riksbankens organisation.

bankoutskottet säger självt i sitt utlåtande
att vissa utredningar ännu icke
kunnat påbörjas.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Jag är rädd för att förbruka
mer energi i frågan, men jag får ju säga
att man inte får förbise, att det är fråga
om en sparsamhetsåtgärd också. Nu kan
man göra denna indragning därför att
personalförhållandena är sådana, att
den kan ske utan några sociala vådor.

Jag är fullt på det klara med att man
inte utan vidare kan dra upp skälet om
residensstäderna som ett avgörande
skäl, men när det nu är på det sättet,
att i dessa två fall de stora städerna
ligger alldeles intill residensstäderna,
tycker jag att skälet är ganska naturligt.
Jag må gärna medge att det kan finnas
vissa skäl att flytta residensen till de
städer där dessa riksbankskontor ligger,
men det är ju en senare fråga.

Fröken VINGE: Herr talman! Jag kan
instämma i de synpunkter som herr
Anderson i Sundsvall här givit uttryck
åt i sina anföranden, och jag kan därför
fatta mig kort.

Herr Schmidt säger att den föreslagna
indragningen är en besparingsåtgärd.
Ja, bankoutskottet säger ju att förslaget
skulle medföra en kostnadsbesparing
av 185 000 kronor, men då har utskottet
tydligen bara räknat med de utgifter
som löper på dessa kontor, medan man
inte med ett ord berör frågan, i vilken
grad statsverket tillförs inkomster genom
dessa kontor. Vad man skulle vilja
veta är i vilken grad staten går miste
om inkomster, om kontoren dras in, och
i vilken grad staten kan få dessa inkomster
på andra vägar genom den
överflyttning av verksamheten som föreslås.
Detta är väl saker som riksdagen
borde ha rättighet att få veta, när vi
skall ta ställning till denna fråga om
eu utbrytning ur det större problemet
om eu eventuell indragning av riksbanksavdelningskontor.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Riksbankens organisation.

Jag saknar också i utredningen en
plan för personalavvecklingen. Man kan
säga att det är en relativt fåtalig personal
det här gäller, men vad man på
personalhåll är orolig för är ju, att detta
är inkörsporten till en successiv indragning
av avdelningskontor.

Nu är det självklart, att om en sådan
indragning visar sig vara en verklig
rationaliseringsåtgärd och kommande
utredningar visar att den är motiverad,
skall man inte motsätta sig den, men
för det första vill man ha dessa utredningar
på bordet så att man vet vad det
gäller, och för det andra har man rättighet
att begära, att det i samband
med en sådan större aktion också
görs en verklig avvecklingsplan för personalen,
så att vi här i riksdagen får
veta hur det är meningen att det skall
gå för dessa personer. Skall de överflyttas
till annan verksamhet på den ort
där de befinner sig, i statlig verksamhet
eller i bankverksamhet, eller är det meningen
att de skall flytta till Stockholm?

Herr talman! När jag vill instämma i
det förslag som har ställts av herr Anderson
i Sundsvall är det på grund av
att de uppgifter, som föreligger i
bankoutskottets utlåtande, förefaller att
inte ge oss en tillräcklig bild av vad det
här är fråga om, men jag vill understryka
att det inte innebär något ställningstagande
till frågan om huruvida
i framtiden vissa avdelningskontor av
riksbanken skall dras in eller inte.

Om man i enlighet med herr Andersons
förslag avslår punkt 2 i bankoutskottets
utlåtande, innebär ju detta endast
att frågan om indragningen av avdelningskontoren
i Norrköping och
Sundsvall ställs på framtiden i avvaktan
på den utredning som vi behöver få.

Jag ber alltså att få instämma i herr
Andersons yrkande.

Herr HALL: Herr talman! De som här
talat för bibehållande av avdelningskontoren
i Norrköping och Sundsvall
behöver ju inte försäkra, att de före -

träder allmänna synpunkter och inte
enbart sin orts intresse av att ha riksbankskontoret
kvar. Den känslan är nog
stark hos alla, att riksbankskontoren i
varje fall än så länge spelar en betydande
roll för allmänheten, för handeln
och för industrien, och om man skall
ta bort riksbankskontor i större omfattning
ifrån landsorten behöver man
på kreditväsendets område i övrigt göra
mycket väsentliga förändringar, om vilka
man inte nu är beredd att tala om
hur de skall se ut.

Det är också alldeles obestridligt, som
herr Anderson i Sundsvall har påpekat,
att om man drar in ett par riksbankskontor,
kommer det privata bankväsendet
på den orten att ställas i ett sämre
läge än det nu har. Om exempelvis i
någon av dessa städer de privata bankerna
skulle nödgas hålla en kassa som
är fem miljoner kronor större än de för
närvarande behöver hålla och de räknar
med att denna kassa kostar 2 procent
att hålla, innebär detta en utgift på
100 000 kronor om året, som dessa enskilda
banker får kosta på sig därför
att riksbankskontoret på orten har dragits
in. Det är alldeles obestridligt att
så är fallet, men då kan ju också så pass
betydande städer som Hälsingborg, Eskilstuna
och Borås, som aldrig har haft
några riksbankskontor, komma och
säga: Varför skall inte våra banker i
den här staden få denna ekonomiska
fördel på statens bekostnad? Om man
fullföljer denna tankegång leder den
nämligen inte till en möjlighet att dra
in några riksbankskontor, utan uteslutande
till utvidgning av kontorsnätet,
och det kanske inte är alldeles säkert
att det är statens skyldighet att se till
att denna kassahållningsangelägenhet
överallt glider över på statsverket och
att kostnaderna för den skall bäras av
statsverket, medan det enskilda bankväsendet
skall befrias ifrån det.

Anledningen till att de två kontoren
nu föreslås till indragning är närmast
den, att riksdagen själv har påkallat

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

besparingsåtgärder inom riksbankens
verksamhetsområde. De besparingsåtgärder
som är möjliga är inte så särdeles
många, men man kan utan att
det uppstår nämnvärda olägenheter
för allmänheten dra in två kontor, de
som icke ligger i residensstäder.

Man kan fråga sig varför ett riksbankskontor
behöver ligga i en residensstad.
Jag erinrar om att de myndigheter
inom länet, med vilka riksbanken
skall samarbeta, alla har sitt
centrum i residensstaden. Det vore därför
synnerligen olägligt om man började
dra in avdelningskontor i residensstäder.
Uppenbarligen är det de
två kontor som icke ligger i residensstad
som det är lättast att undvara.

Om man vidare ser på krigsberedskapen
är det givet, att det i händelse
landet skulle invecklas i krig måste
vara ett intimt samarbete mellan länsstyrelse,
civilförsvarsmyndigheter, militära
myndigheter och riksbanken, och
dessa måste då om möjligt hålla samman,
antingen det kan ske i residensstaden
eller det sker på en ort dit dessa
myndigheter i händelse av krig måste
dra sig tillbaka. Både freds- och krigsorganisationen
talar således för att, så
länge riksbanken skall ha ett nät av
avdelningskontor, detta bör vara anknutet
till residensstäderna.

Vad personalfrågorna angår så har
fröken Vinge här anmält en viss tveksamhet
och ställt en fråga, hur det
kommer att gå för den personal som
är anställd vid kontoren. Jag tror att
det kan ges ett mycket lugnande svar
på den frågan. På grund av pensionsavgångar
även vid de här båda kontoren
blir det antal personer, som
måste beredas sysselsättning vid andra
kontor, mycket litet, och dessa personer
kan utan vidare genom flyttning
till andra avdelningskontor bibehålla
sina befattningar hos riksbanken. De
kommer sålunda icke att få vare sig
sin löncställning eller sina möjligheter

Riksbankens organisation.

att kvarbliva i riksbanken på något sätt
rubbade.

Skulle en större kontorsindragning
företas, kommer naturligtvis frågan i
ett annat läge, men eftersom det väl
dröjer bortåt ett årtionde innan den
frågan aktualiseras, kan det ju inte vara
skäl i att i dag dra på sig bekymmer
för hur personalfrågorna då skall lösas,
allra minst som vi ju då befinner
oss i ett läge, där pensionsavgången
inom banken är mycket stor. Om man
under 1960-talet skulle företa en väsentlig
nedskärning av kontorsorganisationen,
kommer alltså de allra flesta
frågorna att lösas enbart genom pensionsavgång.

Herr talman! Innan jag slutar kanske
jag skulle ytterligare säga några ord
om riksbankens kontorsorganisation.

När egnahemsrörelsen avvecklades
för några år sedan, letade man efter
någon institution som skulle kunna ta
hand om den väldiga apparat som
egnahemsrörelsen förvaltade. Riksbanken
fick då överta omkring 90 000 utestående
lån för att slutförvalta dessa.
Lånen delades då upp på avdelningskontoren
i respektive orter, och de
sköts nu av dessa.

Detta beslut kan kanske ge en anvisning
om vissa andra organisationsförhållanden
inom statsverket. Jag skall
inte ta upp dem till närmare behandling
här, men nog har väl många av
dem, som funderat över hur staten
sköter sin administration, blivit en
smula undrande över de senaste årtiondenas
utveckling. I en och samma
stad har staten för olika nämnder och
styrelser byggt upp kamerala organisationer
med kamrerare, kassörer och
skrivbiträden vid sidan av de redan
förut befintliga riksbankskontoren i
stället för att förenkla alla dessa göromål,
när det i alla fall legat närmast
till hands att stoppa in dessa rent kamerala
bestyr i riksbankskontoren.
Riksbanken hade ju förut en fullt kompetent
personal som kunde sköta dem,

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Riksbankens organisation.

och det skulle inte behövas några stora
utvidgningar av personalen för ett
övertagande av de allra flesta av dessa
statliga kamerala bestyr ute i residensstäderna.

Det vore kanske inte så egendomligt
om staten, när den nödgas se över sin
administrativa verksamhet och, liksom
riksbanken nu försökt göra, skaffa fram
besparingsmöjligheter, också komme på
den tanken att centralisera de kamerala
göromålen i residensstäderna till en
och samma punkt. Det är tänkbart att
man då anser det vara klokast att bygga
på den fasta organisation som riksbanken
sedan gammalt har. Det kan därför
vara klokt att i avvaktan på denna
utveckling nu se tiden an och inte riva
ner organisationen i den mån den har
anknytning till residensstäderna. Det
är heller ingenting sådant som här
sker, det är ingenting som förstörs genom
de nu föreslagna förändringarna,
utan man har bibehållit en organisation
som är fullt tillräcklig för att tillgodose
statens behov även för den händelse
staten skulle anse det vara lämpligt
att anförtro ytterligare administrativa
bestyr åt riksbanksorganisationen.

Med dessa erinringar ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SCHMIDT: Herr talman! Jag
skall be att få bemöta fröken Vinges
uttalande om inkomsterna respektive
utgifterna vid riksbankens avdelningskontor.
Jag återfaller därvid på vad
jag sade i mitt inledningsanförande, att
om kontoren skall betala ränta på det
förlagskapital, som huvudkontoret tillhandahåller
avdelningskontoren, så blir
det en mycket liten räntemarginal för
kontoren i fråga, vilka skall bestrida
alla utgifterna. Det fordras mycket stor
omsättning, en betydligt större omsättning
än vad dessa kontor har för att
denna räntemarginal skall täcka kontorens
utgifter. Jag skall inte här gå
in på några siffror. Jag kan endast
säga så mycket, att jag kan av storleks -

ordningen på utlåningsbeloppen bedöma
att det måste bli förlust på rörelsen.
Genom den granskning, som vi
varje år gör av avdelningskontorens
rapporter ser vi också att förlust uppstår.

Sedan har det i debatten sagts någonting
om — vilket jag har bemött förut
— att utredningen inte är klar. Ja,
utredningen är klar i första avsnittet,
och man går till och med ett steg längre
och antyder, att om man inte kan finna
andra samhälleliga uppgifter, alltså för
andra statliga myndigheter, för dessa
kontor att övertaga, så är förmodligen
riksbankskontoren inte motiverade i
framtiden. Jag tycker det är ganska
tillräckligt med att säga detta. Men
man avser icke att göra någon indragning
annat än i den mån att sociala
förhållanden och pensionsförhållanden
medger detta.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
sluta med att säga, att vi här står inför
ett allvarligt försök att nedbringa statens
utgifter. Då tycker jag att vi på
allt sätt skall söka medverka till detta.
Det ligger ju i allas vårt intresse. Jag
skulle vilja säga, att det inte är fråga
om att motivera dessa kontors indragande,
utan det är snarare fråga om att
motivera vilka kontor det är som vi
skall bibehålla.

överläggningen var härmed slutad.
På därå av herr talmannen given proposition
blev utskottets hemställan i
punkten 1) av kammaren bifallen.

Beträffande punkten 2) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på avslag
därå; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

På givna propositioner bifölls härefter
vad utskottet hemställt i punkterna
3)—7).

§ 13.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets memorial nr 36, an -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

gående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 55, med anledning av väckta motioner
angående lånegaranti för inköp
av bostadsfastighet, som tillskapas i
samband med jordbrukets yttre rationalisering; nr

56, med anledning av väckt motion
om höjning av bidraget till renskötande
lapp för uppförande av bostadsbyggnad
och

nr 57, med anledning av väckt motion
om åtgärder för bibehållande och
förbättrande av bestånden av lax och
ål i svenska fiskevatten.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 14.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 446, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av tilläggsprotokoll nr 3 till överenskommelsen
den 19 september 1950
angående upprättande av en europeisk
betalningsunion.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 435, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förstärkning av
vissa väganslag m. m.;

nr 438, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.;

nr 439, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m.;

nr 440, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i vissa tjänste- och familjepensionsreglementen;
och

nr 441, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.; samt

från första lagutskottet:

nr 445, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 kap. 3 § och 4 kap. 3 §
rättegångsbalken.

§ 15.

Anmäldes, att till herr talmannen avlämnats
en av herr Ohlin m. fl. undertecknad
motion, nr 711, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 253, angående
utlämnande av stödlån till jordbrukare.

Denna motion hänvisades omedelbart
till jordbruksutskottet.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.01 em.

In fidem
Gunnar Britth.