Tisdagen den 9 december Sid (Riksdagens protokoll 1969:41)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 41

FÖRSTA KAMMAREN

1969

9—10 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 9 december Sid.

Svar på enkel fråga av herr Strandberg (m) ang. inkomstbortfall
för värnpliktig vid inskrivningsförrättning.................. 5

Onsdagen den 10 december

Minnesord över herr Persson, Nils,............................ 9

Svar på interpellationer:

av herr Schött (m) om åtgärder mot befolkningsminskningen

på Öland, m. in......................................... 9

av herr Olsson, Johan, (ep) om ett regionalpolitiskt handlingsprogram
.............................................. 13

Om stöd till den svensk-amerikanska pressen i Nordamerika .... 23

Representation för Färöarna och Åland i Nordiska rådet ...... 27

Införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m............... 28

Ändringar i kommunallagen för Stockholm.................... 58

Ett statligt förvaltningsbolag m. m............................. 60

Svar på interpellation av herr Tistad (fp) ang. insynen i statliga

företag .................................................. 90

Meddelande ang. enkel fråga av herr Brundin (m) ang. indragningen
av USA:s generalkonsulat i Göteborg ................ 102

Ett statligt förvaltningsbolag m. m. (Forts.) .................. 102

Förvärv av aktier i AB Kabi m. m............................. 114

Förvärv av aktier i Uddcomb Sweden AB...................... 116

Om rätt för riksdagens revisorer att granska statliga aktiebolag . . 117

Om förstatligande av läkemedelsindustrin .................... 119

Om de gemensamma samlingarna i gymnasiet och fackskolan .... 120

Om fackrepresentation i skolstyrelse.......................... 121

Om skolornas elevvård, m. m................................. 136

1 Första kammarens protokoll 11)61). Nr 41

Nr 41

Innehåll

Sid.

Om forskning och utbildning m. m. i anslutning till det svenska

biståndet till u-länderna ..................................

Information i Sverige om internationella frågor................

Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet..............

Skatt för hundar ............................................

Beredskapslagring av olja........,...........................

145

149

151

157

159

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 10 december

Jordbruksutskottets utlåtande nr 57, ang. utgifter på tilläggsstat I:
jordbruksärenden ........................................ 23

Utrikesutskottets utlåtande nr 21, om förbättrad samordning av de
nordiska ländernas utlandsrepresentation .................. 23

— nr 22, om stöd till den svensk-amerikanska pressen i Nordamerika
................................................ 23

— nr 23, ang. ändring i stadgan för Nordiska rådet............ 27

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 44, ang. ändringar i kommunallagen
................................................ 28

— nr 45, ang. ändringar i kommunallagen för Stockholm...... 58

— nr 46, ang. vilande grundlagsförslag om riksdagens krigsdele gation

.................................................. 60

— memorial nr 47, med uppgift på ett vilande förslag till ändring

i grundlagarna, avseende riksdagens krigsdelegation ........ 60

— nr 48, ang. uppskov med behandlingen av visst ärende...... 60

Statsutskottets utlåtande nr 168, ang. ett statligt förvaltningsbolag
m. .................................................... 60

— nr 169, ang. förvärv av aktier i AB Kabi och Apoteksvarucen tralen

Vitrum Apotekare AB .............................. 114

— nr 170, ang. förvärv av aktier i Uddcomb Sweden AB........ 116

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 43, om rätt för riksdagens revisorer
att granska statliga aktiebolag...................... 117

Bankoutskottets utlåtande nr 52, om förstatligande av läkemedelsindustrin
................................................ no

Statsutskottets utlåtande nr 171, ang. domartjänster vid vissa underrätter
m. ............................................ 120

— nr 172, ang. utbildningen på barnavårdens område.......... 120

— nr 173, om de gemensamma samlingarna i gymnasiet och fackskolan
.................................................. 120

Andra lagutskottets utlåtande nr 88, om fackrepresentation i skolstyrelse
................................................ 121

Innehåll

Nr 41

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 174, om samarbetsnämnder vid grundskolor
med högstadium m. m............................. 136

— nr 175, om den pedagogiska stödpersonalen i grundskolan samt

skolornas elevvård ...................................... 136

— nr 176, ang. forskning och utbildning m. m. i anslutning till

det svenska biståndet till u-länderna ...................... 145

— nr 177, ang. information i Sverige om internationella frågor .. 149

— nr 178, ang. Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet 151

Bevillningsutskottets betänkande nr 65, ang. skatt för hundar____ 157

Andra lagutskottets utlåtande nr 86, ang. beredskapslagring av olja 159

Bevillningsutskottets betänkande nr 66, ang. beredskapslagring av
olja .................................................... 159

— nr 68, ang. rätt att vid inkomsttaxering erhålla avdrag för be lopp

som tillförts Stiftelsen Petroleumindustriens Beredskapsfond,
m. m............................................... 162

— nr 69, ang. avdrag vid inkomsttaxeringen för bidrag till Olje prospektering

aktiebolag, m. m............................. 163

— nr 73, ang. tilläggsavtal rörande ändring i det i Ottawa den

6 april 1951 undertecknade avtalet med Canada för undvikande
av dubbelbeskattning, m. m., i dess ändrade lydelse enligt
det tilläggsavtal som undertecknats i Stockholm den 21 januari
1966 .................................................... 163

Första lagutskottets utlåtande nr 53, ang. ändring i rättegångsbalken
m. m............................................. 163

— nr 54, ang. ändring i lagen om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap och adoption, m. m. 163

— nr 58, ang. ändring i lagen om fri rättegång .............. 163

Tisdagen den 9 december 1969

Nr 41

Tisdagen den 9 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Herr Larsson, Thorsten, anmälde, att
han åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 28
nästlidne november.

Ang. inkomstbortfall för värnpliktig vid
inskrivningsförrättning

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erliöli
ordet för att besvara herr Strandbergs
(m) fråga angående inkomstbortfall för
värnpliktig vid inskrivningsförrättning,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 27 november, och anförde
:

Herr talman! Herr Strandberg har
frågat mig om jag har uppmärksammat
att många värnpliktiga i samband med
inskrivningsförrättningarna mister ett
par dagars inkomst — vilket herr
Strandberg betecknar som kännbart för
många — och vad jag avser att vidta
för åtgärder med hänsyn härtill.

Enligt värnpliktsavlöningskungörelsen
får en värnpliktig under inskrivning
penningbidrag med samma belopp
som utgår till menig under grundutbildning,
d. v. s. fem kronor per dag. Denna
förmån infördes den 1 juli i år efter beslut
av 1968 års riksdag om ett nytt
system för inskrivning av värnpliktiga
på grundval av förslag från 1964 års
inskrivnings- och personalredovisningsutredning.
Utredningen ansåg att ersättning
till den inskrivningsskyldige beräknad
efter förlorad arbetsförtjänst
skulle bli svår att administrera och

kontrollera. Den föreslog därför att alla
inskrivningsskyldiga skulle få lika stor
ersättning, nämligen penningbidrag
med samma belopp som utgår till menig
under grundutbildning.

.lag anser inte att det finns anledning
att ändra på de nyligen införda bestämmelserna,
och några åtgärder är därför
inte aktuella från min sida.

Herr STRANDBERG (in):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min enkla fråga.

Jag har flera gånger stört försvarsministern
under årens lopp, och försvarsministern
känner därför väl till
mitt personliga intresse för de värnpliktiga
och deras sociala problem. Långt
innan jag fick säte i denna kammare
försökte jag på olika sätt att medverka
till positiva lösningar i de skilda frågor
som så ofta uppstår.

Många värnpliktiga har kontaktat mig
i den fråga som jag nu har aktualiserat
och direkt visat sina ekonomiska förluster.
Jag kan inte beteckna det annat
än som kännbart för många värnpliktiga
att bli av med en hundralapp eller
mera för att de fullgör sin inskrivningsförrättning.
Det kan uppstå en hel del
ekonomiska bekymmer i det sammanhanget.

Statsrådet säger i sitt svar, under hänvisning
till den utredning som sysslade
med dessa frågor, att ett system
med ersättning beräknad efter förlorad
arbetsförtjänst skulle bli svårt att administrera
och kontrollera, Ja, statsrådet
har väl till en del rätt i sin uppfattning,
som utredningen också hade, men
i många andra sammanhang går motsvarande
problem att lösa.

Den förlust som våra värnpliktiga
gör — d.v. s. ett par dagars inkomst -

Nr 41

Tisdagen den 9 december 1969

Ang. inkomstbortfall för värnpliktig vid inskrivningsförrättning

bortfall — när de deltar i inskrivningsförrättningarna
kan inte direkt jämföras
med de förluster som de värnpliktiga
gör under själva värnpliktstjänstgöringen.
Under värnpliktstjänstgöringen
kan man ju planera sin ekonomi på
ett helt annat sätt än man kan göra när
det gäller dessa enstaka dagar i samband
med inskrivningen.

Jag är litet ledsen för att statsrådet
på de sista raderna i svaret säger att
det inte finns någon anledning att ändra
på bestämmelserna och att statsrådet
inte heller tänker aktualisera några åtgärder.
Med hänsyn till det svar som
jag har fått kan jag naturligtvis, om jag
så skulle önska, i januari månad begagna
mig av motionsrätten så att riksdagen
får ta ställning till dessa frågor
på nytt. Ingenting hindrar väl att man
kunde gå fram på de partiella reformernas
väg — vad vet jag — men jag tror,
herr statsråd, att dessa frågor en dag
kommer att aktualiseras i ett eller annat
sammanhang. Vad vi än tycker och
tänker och även om statsrådet inte i
dag vill sätta i gång och vidta åtgärder
— vilket jag skulle hälsa med viss tillfredsställelse
— så är jag övertygad
om att denna ersättning kommer att
framtvingas i en eller annan form.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Strandberg får
gärna motionera. Jag vill inte uttala
mig om vilka ersättningar vi kommer
att utbetala till värnpliktiga i framtiden.
Jag föreställer mig att det kommer
att bli andra än de som ges i dag, men
jag tror också att riksdagen kommer
att betänka sig innan eventuella ändringar
görs. Vi kommer nämligen aldrig
ifrån att värnplikten i vårt land innebär
mycket stora ekonomiska förluster
för de flesta som inkallas, inte bara
till grundutbildning utan också till repetitionsövning.
Många som deltar i dessa
är gifta och har stor försörjningsbörda.

Ersättning har aldrig tidigare utgått
i någon form vid mönstring. Det är

först nu vi infört det, när vi har ordnat
med en ny form av inskrivning, som
tar två dagar i anspråk. Vi har ansett
att detta i princip är en del av värnplikten
och att samma förmåner skall
utgå som under värnpliktstjänstgöring.

I inget sammanhang utgår till värnpliktiga
ersättning för förlorad arbetsförtjänst.
Skulle man finna att sådan
vore rimlig är väl knappast dessa två
inskrivningsdagar den del av värnpliktstiden
för vilken det är väsentligast
att försöka tillmötesgå kraven på
ersättning. I första hand måste tagas de
många andra inkallelseformer vi har,
där oftast personer med försörjningsskyldighet
kan råka illa ut.

Dessa omständigheter har gjort att
jag, när jag noga övervägt problemet
både tidigare och i samband med detta
svar, har sagt mig att man inte kan begränsa
en sådan radikal ändring av ersättningssystemet
till dessa två dagar.
Det är en mycket kort tid i förhållande
till den långa värnpliktsutbildningstiden.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag fattar statsrådets
senaste inlägg så att han lade till ett
litet ord, som egentligen borde stått i
svaret. Där sägs: »några åtgärder är
därför inte aktuella från min sida». Men
efter statsrådets inlägg anser jag att
lydelsen blir den att några åtgärder
inte nu är aktuella från hans sida.

Jag hälsar naturligtvis det tillägget
med viss tillfredsställelse. Låt mig dock
konstatera att det väl inte var riktigt
när statsrådet sade att man först nu
infört någon som helst ersättning i samband
med det han kallade mönstringarna.
Det är riktigt vad beträffar femkronan.
Men jag har själv författat motioner
i riksdagen när det gällt framför
allt långväga resenärer, som inte ens
kunnat få ut traktamente för sitt nödtvungna
uppehälle. Förslaget antogs här
i riksdagen och blev en realitet. Det var
ett steg i rätt riktning.

Tisdagen den 9 december 1969

Nr 41

Ang. inkomstbortfall för värnpliktig vid inskrivningsförrättning

Efter det senaste tillägget som herr
statsrådet nu gjorde är jag ännu mera
övertygad om att denna reform kommer,
herr statsråd. Vi kan vara förvissade
därom.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Resekostnader har alltid
betalats vid mönstring, men ersättning
har aldrig utgått förrän nu —
från den 1 oktober i år.

Frågan huruvida det blir nya regler
i framtiden vågar jag inte uttala mig
om. På grund av den snabba samhällsutvecklingen
kommer vi, som jag sagt
flera gånger, att tvingas att i stort ompröva
ersättningsfrågorna för de inkallade.
De fem kronorna kommer i framtiden,
misstänker jag, icke att anses vara
till fyllest.

Målsättningen på sikt måste väl bli
att man får upp dessa belopp i en sådan
storlek att de börjar motsvara ungefär
den förlust de värnpliktiga gör.
Det har vi inte råd till nu; det är fråga
om många hundra miljoner om året.
Jag har ansett att dessa reformer får
anstå tills vidare. Men det skall vara
i ett större sammanhang som man tar
upp ersättningsfrågorna. Jag tror inte
att man på ett enda litet område, när
det gäller ett visst tillfälle i värnpliktsutbildningen,
skall börja tillämpa principen
att ersättning skall utgå för förlorad
arbetsförtjänst.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! För att inget missförstånd
skall uppstå oss emellan vill jag
säga att statsrådet kanske fattade mitt
tidigare uttalande så att det gällde resekostnader.
Jag använde ett uttryck som
närmast avsåg traktamentsersättning
för den som hade långväga resor. Den
frågan blev löst för ett antal år sedan.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 21—23, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 39 och
43—46 samt memorial nr 47 och 48,
statsutskottets utlåtanden nr 168—178,
bevillningsutskottets betänkanden nr 65,
66, 68, 69 och 73, bankoutskottets utlåtande
nr 52, första lagutskottets utlåtanden
nr 53, 54 och 58, andra lagutskottets
utlåtanden nr 85—88, tredje
lagutskottets utlåtande nr 59 ävensom
jordbruksutskottets utlåtanden nr 40—
57.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer att kammaren måtte
besluta att bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista
följande ärenden erhåller
ändrad plats, nämligen konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 39 och 43, bankoutskottets
utlåtande nr 52, andra lagutskottets
utlåtanden nr 86 och 88 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 57,

och att de inplaceras: konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39 närmast före
jordbruksutskottets utlåtande nr 43,
konstitutionsutskottets utlåtande nr 43
och bankoutskottets utlåtande nr 52 i
nu nämnd ordning näst efter statsutskottets
utlåtande nr 170, andra lagutskottets
utlåtande nr 86 närmast före
bevillningsutskottets betänkande nr 66,
andra lagutskottets utlåtande nr 88 närmast
före statsutskottets utlåtande nr
174, samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 57 främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 70, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i taxeringsförordningen (1956:
623); samt

nr 71, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om

Tisdagen den 9 december 1969

8 Nr 41

insättning på skogskonto, m. m. jämte
motion;

första lagutskottets utlåtande och memorial: nr

55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring
å motorfordon; samt

nr 59, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen
(1951: 648), m. in. jämte motioner i ämnet; nr

62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i övergångsbestämmelserna till lagen
(1968:346) angående ändring i la -

gen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom jämte
motion i ämnet;

nr 63, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring i förordningen
(1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m., dels motioner i ämnet,
dels ock motion om rätt för det allmänna
att förvärva vissa trafikföretag,
in. m.; samt

nr 64, angående uppskov med behandlingen
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till fastighetsbildningslag.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.16.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Onsdagen den 10 december 1909 fm.

Nr 41

Onsdagen den 10 december förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag har den smärtsamma plikten tillkännagiva
att ledamoten av kammaren
Nils Persson — Persson i Svensköp
— avlidit.

Ledamot i första kammaren har Nils
Persson varit endast under det nu snart
gångna året. I andra kammaren var han
ledamot i tio år, i två omgångar redan
på 1940-talet och vidare i slutet på
1950-talet. Under tiden i första kammaren
var han ledamot av första lagutskottet
och suppleant i statsutskottet.
Under tidigare riksdagsarbete har han
bland annat varit ledamot i bevillningsutskottet.

Nils Persson var en stor idealist med
ett djupt religiöst intresse. Han gjorde
stora insatser förutom i riksdagen också
lokalt och inom landstinget. Inte
minst på det sociala området framstod
han som en av de ledande inom sitt
landsting. Också undervisningsfrågorna
låg honom varmt om hjärtat, och han
gjorde där stora insatser vid skolreformens
genomförande, bl. a. såsom ordförande
i länsskolnämnden. Flitigt anlitad
i statliga utredningar fick han utlopp
för sin koncisa framställningsförmåga
och sin varma medmänsklighet.

Jag lyser frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 378, i anledning av motioner om
ersättning till upphovsman vid utlåning
av musdkalier;

nr 379, i anledning av motioner om
ekonomiskt stöd till de ideella rörelsernas
tidningsutgivning; och

nr 380, i anledning av motioner rörande
den statliga trafikpolitiken m. m.

Om åtgärder mot befolkningsminskningen
på Öland, m. m.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Schötts (m) interpellation om åtgärder
mot befolkningsminskningen på Öland,
in. in., erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Schött har frågat
mig vilka lokaliseringspolitiska åtgärder
som regeringen avser att vidta för att
hejda befolkningsminskningen på Öland
och säkerställa en gynnsam utveckling
av öns näringsliv.

Behoven av lokaliseringspolitiska insatser
är omfattande. Detta framgår
bl. a. av den nu avslutade »Länsplanering
1967». De målsättningar som ställts
upp av länsstyrelser och planeringsråd
innebär att ytterligare omkring 60 000
nya arbetstillfällen främst inom industrin
borde tillskapas för att uppnå en
mera balanserad regional utveckling i
olika delar av landet.

En avvägning mellan olika delar av
landet när det gäller dessa behov är
därför ofrånkomlig. I detta hänseende
framhöll min företrädare i 1968 års
statsverksproposition, att de kommun -

10 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1909 fm.

Om åtgärder mot befolkningsminskningen på Öland, m. m.

block utanför det s. k. stödområdet, där
särskilda åtgärder anses påkallade för
att motverka en negativ befolkningsutveckling,
kunde anses förhållandevis väl
belägna i förhållande till större, expansiva
orter. Det kunde därför inte anses
motiverat att prioritera sådana
kommunblock framför kommunblocken
i stödområdet med dess stora geografiska
avstånd. Jag ansluter mig för egen
del till denna principiella uppfattning.

Enligt gällande bestämmelser kan lokaliseringsstöd
utgå även till företag
utanför stödområdet om särskilda skäl
föreligger. Detta gäller givetvis även
Öland. Enligt riksdagens beslut bör
emellertid frågan om stödåtgärder i
dessa fall bedömas med största försiktighet.

När det slutligen gäller den i interpellationen
berörda frågan om lokaliseringsstöd
till turism vill jag erinra
om att sådant stöd författningsenligt
kan utgå endast inom norra stödområdet.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesminister
Holmqvist för svaret på
min interpellation.

Rakgrunden till denna var främst den
oroande befolkningsutveckling som ägt
rum på Öland de senaste decennierna.
Här må endast erinras om att ön år
1950 hade en befolkning på 25 900 invånare.
Fram till år 1965 sjönk denna
siffra med 17 procent till 21 500, vid senaste
årsskiftet var den nere i 20 600,
och den beräknas år 1980 ha stabiliserat
sig kring 19 000.

Befolkningsminskningen på Öland har
pågått många år. Den har på olika sätt
varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Den år 1954 tillsatta ö-utredningen
överlämnade 1956 till chefen
för socialdepartementet ett betänkande
rörande Öland. Utöver en beskrivning
av befolkning, näringsliv, samfärdsel,
turistväsende, sysselsättningsförhållanden,
administrativ indelning m. m.

framfördes i betänkandet allmänna synpunkter
och förslag rörande möjligheterna
att hejda befolkningsminskningen
genom att utbygga öns näringsliv. Helt
naturligt gavs kommunikationerna i det
sammanhanget en framträdande plats.

Ö-utredningen konstaterade att en besvärande
säsongarbetslöshet rådde på
Öland, att denna hade sin bakgrund i
att sysselsättningen inom jordbruket genom
bland annat mekaniseringen blivit
alltmer säsongbetonad samt att livsmedelsindustrin
i stor utsträckning arbetade
säsongmässigt. Utredningen förutsatte
att arbetsmarknadsstyrelsen med
stor uppmärksamhet skulle följa utvecklingen
på Öland.

Ett uttalande med samma innebörd
gjordes också av departementschefen i
1957 års statsverksproposition. Omnämnandet
av ölandsbetänkandet inskränkte
sig till en enda mening härom.

Några konkreta åtgärder från arbetsmarknadsstyrelsens
sida föranledde
emellertid inte betänkandet.

Sedan ö-utredningen framlade sitt betänkande
har ölandsfrågan behandlats i
en rad olika sammanhang varvid frågan
om en broförbindelse med fastlandet
intagit en dominerande ställning.
Antalet motioner i brofrågan hann bli
stort innan Kungl. Maj:t i november
1967 fattade definitivt beslut i frågan.
Brobygget påbörjades i januari 1968, pågår
nu för fullt och väntas vara avslutat
1972. Utan tvekan är ölänningarna
tacksamma för sin bro, vid vilken
de fäst stora förväntningar.

Genom sitt milda och soliga klimat —
ön är statistiskt vårt lands regnfattigaste
landskap —, sin säregna och vackra
natur, sina utmärkta badmöjligheter och
sina historiska minnen är Öland sedan
länge ett av vårt lands populäraste turistmål.
Turistströmmen dit har ständigt
ökat. Enligt en företagen undersökning
sommaren 1968 beräknas av de
främmande bilar som då anlände till
Kalmarområdet cirka 100 000 bilar och
300 000 turister ha åkt vidare till Öland.

Onsdagen den 10 december 1969 fm. Nr 41 11

Om åtgärder mot befolkningsminskningen på Öland, m. m.

Kalmar läns södra landsting har låtit
företa en utredning om Ölandsbron
och turismen. Enligt denna skulle antalet
bilturister på Öland komma att mer
än fördubblas efter brons tillkomst. Det
säger sig självt att detta kräver en avsevärd
upprustning på ön av både vägnät
och turistanläggningar. Enbart erforderliga
övernattningsanläggningar
med tillhörande serveringar beräknas
för Ölands del till en kostnad av cirka
50 miljoner, vartill kommer investeringar
i anläggningar för service och aktiviteter
av olika slag. Å andra sidan beräknas
den av utredningen föreslagna
utbyggnaden av turistkapaciteten öka
sysselsättningen inom turistsektorn på
Öland med cirka 700 årsarbetare. Under
högsäsongen skulle cirka 3 000 personer
vara sysselsatta vid turistanläggningar
med tillhörande anordningar.

På Öland, där man hittills förgäves
väntat på någon ny industrilokalisering,
har man glatt sig åt landstingets turistutredning
och hoppas givetvis att däri
framförda förslag skall kunna realiseras.
Härför fordras emellertid ett rejält
.statligt stöd.

Enligt interpellationssvaret utgår författningsenligt
lokaliseringsstöd till turism
endast inom norra stödområdet.
Härom erinrade jag också i min interpellation
men framhöll att en ändring i
gällande bestämmelser borde ske, så att
dylikt stöd kan utgå också till turistanläggningar
på Öland.

Angelägenheten av att förstklassiga
turistanläggningar där snarast kommer
till stånd är uppenbar. Såvitt jag förstår
är detta inte bara ett Ölandsintresse
utan i högsta grad ett riksintresse.

För många svenskar skulle man på
Öland kunna skapa ett realistiskt semesteralternativ
till utlandet, och för
många utlänningar skulle ett ur turistisk
synpunkt väl rustat Öland utan tvekan
efter brons tillkomst vara ett mycket
lockande mål.

Jag vill gärna framhålla hur värdefullt
det ur nationalekonomisk synpunkt

skulle vara om vi på det sättet finge
fler svenskar att semestra i hemlandet
och fler utländska turister att besöka
vårt land. Även av denna anledning bör
det vara motiverat att lämna statsstöd
åt turistanläggningar på Öland.

Om alltså turismen för Öland är av
den allra största betydelse — Ölands turistinkomster
beräknas för år 1968 till
närmare 60 miljoner kronor — så bör
givetvis allt göras för att stödja öns
näringsliv i övrigt.

Vad särskilt angår det öländska jordbruket
så hade redan ö-utredningen
synpunkter på sockerbetsodlingens stora
betydelse. Här skall i sammanhanget
endast understrykas angelägenheten av
att Mörbylånga sockerbruk får fortsätta
sin drift. I höstas gavs garanti för
den närmaste femårsperioden, men det
är ett förstahandsintresse för Öland att
bruket även efter denna tid får fortsätta
sin verksamhet. Betodlingens betydelse
för det öländska jordbruket kan nämligen
knappast överskattas. Beträffande
livsmedelsindustrin i övrigt bör konservindustrin
ha vissa utvecklingsmöjligheter.

Statsrådets svar kunde naturligtvis
ha varit mer positivt. Något direkt svar
på min fråga om vilka lokaliseringspolitiska
åtgärder regeringen avser att
vidta för att hejda befolkningsminskningen
på Öland och säkerställa en
gynnsam utveckling av öns näringsliv
fick jag väl knappast. Svaret innehöll
väl mest uppgifter om nu gällande hinder
för att ge sådant stöd. Trots allt har
jag den uppfattningen att statsrådet är
medveten om Ölands stora bekymmer.

Utvecklingen på Öland har varit
ogynnsam. Alla hoppas vi att brobygget
skall bryta denna ogynnsamma utveckling,
men härför fordras följdåtgärder,
främst på turismens område.
Dessa måste sättas in snarast möjligt.
Ölänningarna själva och Ölandskommunerna
orkar ej med dem. Landstinget
har för sin del beslutat att ge ett rejält
stöd åt turistnäringen på ön, men
härutöver fordras ovillkorligen ett stat -

12 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Om åtgärder mot befolkningsminskningen på Öland, m. m.

ligt finansieringsstöd. Avsikten med min
interpellation har varit att fästa uppmärksamheten
på detta.

Givetvis hoppas jag att den proposition
om lokaliseringspolitiken, som vi
har att emotse till våren, kommer att
ha en sådan utformning att bl. a. de
öländska önskemålen kan tillgodoses,
speciellt i fråga om lokaliseringsstöd
till turistanläggningar men också i fråga
om lokaliseringstöd över huvud taget.

Som vi alla vet arbetar nu också en
nytillsatt utredning med planering av
turistanläggningar och friluftsområden.
Även ur den borde kunna komma fram
förslag innebärande bidrag till en gynnsammare
utveckling på Öland.

Herr talman! Än en gång ber jag att
få tacka statsrådet Holmqvist för svaret
på min interpellation.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag noterar att herr
Scliött själv har varit mycket angelägen
att framhålla de åtgärder som samhället
på olika sätt har vidtagit för att
hjälpa Ölands näringsliv. Tillkomsten
av bron framhöll han som särskilt värdefull
i sammanhanget. Han omnämnde
också betydelsen av att betodlingen kan
hållas vid liv på ön. Jag vågar påstå att
den nuvarande jordbruksministern tog
ett värdefullt initiativ för att rädda just
betodlingen. Det finns alltså aktuella
och starka uttryck för att regeringen är
medveten om betydelsen av att Öland
kan behålla ett vitalt näringsliv.

Av mitt interpellationssvar, som herr
Sehött kanske ansåg vara alltför passivt,
framgår det dock att vi är angelägna
att positivt bedöma ärenden som
kommer oss till handa beträffande de
problem som finns på Öland. Någon
ansökan från något företag på Öland
om lokaliseringsstöd har dock inte inkommit,
och därför har vi aldrig fått
tillfälle att ta ställning till någon sådan
framställning. Jag tror ändå jag vågar
säga att regeringen även i detta av -

seende kommer att visa ett positivt intresse,
om en sådan ansökan inkommer.

Jag nämnde det inte i mitt interpellationssvar,
men vi har ju också möjligheten
med statliga kreditgarantier för
hotellrörelse. Ungefär 10 miljoner kronor
utbetalades under det senaste året
i form av sådana lån. Möjligheter finns
alltså att gå även den vägen. Den enda
skillnaden är att för lån enligt lokaliseringskungörelsen
kan man få viss räntebefrielse,
vilket man inte kan få när
det gäller statliga garantilån till hotellrörelse.

Jag noterar alltså att herr Sehött
själv har pekat på regeringens insatser
för Öland, och jag vill gärna betona
att vi har vår uppmärksamhet riktad på
dessa problem. Jag hoppas dock att
herr Sehött förstår att trycket är oerhört
stort också från andra regioner.
Som alla vet har ju inte minst vissa
Norrlandskommuner speciella svårigheter.

Turismen är ett glädjeämne för
Öland. Har man varit där några gånger
just under turistsäsongen, har man en
känsla av att det kanske inte i och för
sig behövs speciella reklamåtgärder.
Öland har en dragningskraft på turister
som det naturligtvis är mycket värdefullt
att bygga vidare på. Jag förstår
väl att herr Sehött vill utveckla dessa
möjligheter.

Herr SCHÖTT (in):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för hans senaste inlägg. Det
vittnar om att han själv uppskattar
Öland och att han vet vilka problem
som finns där.

Vad jag särskilt vill understryka är
att Öland f. n. saknar de anläggningar
inom turismens område som erfordras
när det nu snart blir en ännu större
invasion av turister till ön. För att kunna
åstadkomma dessa absolut erforderliga
anläggningar måste man på Öland
få statligt stöd. Jag är annars ängslig
för den reaklion som kan komma inte

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

minst från utländska turisters sida, om
man inte kan rusta upp Öland ordentligt
ur turistsynpunkt. Just nu är tidpunkten
inne att ge detta landskap ett
rejält handtag.

Statsrådets senaste inlägg var så positivt
att man efter det bör kunna se
framtiden an med större lugn. Det är
värdefullt att veta att statsrådet kommer
att ägna ölandsfrågan stort intresse.
Jag ber att få tacka därför.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om ett regionalpolitiskt handlingsprogram Ordet

gavs därpå ånyo till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Johan Olssons (ep)
interpellation om ett regionalpolitiskt
handlingsprogram, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Johan Olsson har
frågat mig om jag vill medverka till utarbetande
av ett regionalpolitiskt handlingsprogram
vari ingår målsättningen
om en viss befolkningsnivå i olika områden.
Herr Olsson har vidare frågat
om jag i sådant fall vill medverka till
att den nu pågående utvecklingen hejdas
och en samordning av de samhälleliga
åtgärderna kommer till stånd så
att en sådan målsättning kan uppfyllas.

I den i våras avslutade länsplanering
1967 uttrycktes den lokaliseringspolitiska
målsättningen i länen i vissa befolkningsramvärden
för år 1980 för de
skilda kommunblocken. Dessa ramvärden
skall vara vägledande för planeringen
inom olika samhällssektorer. I
mars 1969 uppdrog regeringen åt länsstyrelserna
att utarbeta konkreta regionalpolitiska
handlingsprogram för att
lösa de problem som kan uppstå om utvecklingen
ansluter till denna allmänna

Om ett regionalpolitiskt handlingsprogram
målsättning. Mitt svar på interpellantens
första fråga är därför att en planering
med i stort sett den efterfrågade
utformningen är under utarbetande.

Av den andra frågan synes framgå
att interpellanten menar att målsättningar
i form av befolkningstal borde få
bindande verkan. Jag vill då erinra om
att regeringen i sin anmälan av Länsplanering
1967 till 1969 års riksdag liksom
statsutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande däröver framhöll, att
målsättningar av detta slag inte kunde få
bindande effekt. Det finns flera motiv
för detta bl. a. att det inte är möjligt
att förutse den spontana utvecklingen
i skilda delar av landet så exakt att
man kan bedöma vilka insatser som behöver
göras för att målsättningen skall
kunna förverkligas. Å andra sidan är
givetvis avsikten med den genomförda
planeringen att de medel, som står till
förfogande i den regionala politiken,
t. ex. lokaliseringsstöd och lokaliseringen
av offentliga verksamheter av olika
slag, skall utnyttjas så att målsättningarna
kan förverkligas så långt resurserna
medger.

Jag vill slutligen framhålla att jag
inte kan dela interpellantens uppfattning
att de berörda befolkningsramvärdena
för avfolkningsområdena bör sättas
vid nuvarande invånarantal. För
att realisera ett sådant mål, satt t. ex.
för kommunblocken, skulle krävas insatser
av sådan art att målet sannolikt,
utom i undantagsfall, aldrig skulle kunna
uppnås. Det vore ohederligt att genom
en sådan orealistisk målsättning
förespegla människor i dessa områden
att deras sysselsättningsproblem helt
skulle kunna lösas på orten. I många
områden är de regionala obalansproblemen
så stora att det är nödvändigt
att tillgripa olika medel för att lösa
dem, såväl arbetsmarknadspolitiska, lokaliseringspolitiska
som socialpolitiska.
Det kan då inte undvikas att befolkningsminskning
kommer att ske i vissa
områden även i framtiden.

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Om ett regionalpolitiskt handlingsprogram

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att till inrikesminister
Holmqvist få framföra mitt
tack för ett snabbt svar på interpellationen.
Svaret är positivt i den del där
det sägs att regeringen beslutat ge länsstyrelserna
i uppdrag att utarbeta ett
regionalpolitiskt handlingsprogram. I
övrigt måste man emellertid säga att
svaret andas pessimism i fråga om möjligheterna
att driva en aktiv regionalpolitik.
Man kan som norrlänning inte
känna någon större glädje över inrikesministerns
svar. Det finns i det inga
förhoppningar om att man skall kunna
bryta den pågående trenden eller att
man skall kunna sätta in sådana åtgärder
att folk i dessa områden verkligen
kan tro på eu framtid.

Bakgrunden till frågan är faktiskt
den krissituation, som på många håll

— framför allt inom Norrlands inland

— råder och den utveckling som fortfarande
pågår och som under den högkonjunktur
vi nu har ökar i tempo. Det
är inte bara brist på arbetstillfällen, vilket
direkt påverkar arbetskraften att
flytta ifrån dessa områden, utan det är
också så — och det är kanske farligare

— att tron på framtiden vacklar. Man
tror inte att myndigheterna skall lyckas
vända utvecklingen och man tror inte
att bygdens eget näringsliv skall överleva.

Typiskt är att Norrlandsförbundet,
en organisation som har tagit som sin
uppgift att verka för Norrland, på omslaget
till senaste numret av sin tidskrift,
som jag visar upp här, har en
gravsten på vilken man skrivit: »Norrlands
inland, vila i frid.» Skall det bli
så, frågar man sedan i en ledare.

Vi kunde i nyheterna i dag på morgonen
höra hur man från ett område i
södra Sverige hade skrivit till varje
byggnadsarbetare i Norrland för att värva
arbetskraft till byggen i Sydsverige.
För dem som har försökt att aktivt arbeta
för en annan utveckling känns det
som ett piskrapp när myndigheterna
medverkar till att värva den produktiva

arbetskraften till andra områden. Och
inte nog med att inan värvar den produktiva
arbetskraften, man inriktar sig
också på att ta med hela de unga familjerna
så att arbetskraften lättare
skall acklimatisera sig i de nya områdena.
Detta bidrar verksamt till att definitivt
stoppa möjligheten att vända utvecklingen,
framför allt i de norrländska
inlandsområdena.

Rapporterna om befolkningsutvecklingen
detta år är lika negativa. Det torde
bli minst lika stor minskning i år
som föregående år. Den ihållande arbetslöshet
som fortfarande råder trots
att vi har högkonjunktur i landet visar
också att det är någonting som brister.

Det är inte bara enstaka områden och
glesbygder som påverkas, utan det är
framför allt de mindre tätorterna och
hela landsändar som påverkas av denna
utveckling. Vi torde komma i en
omöjlig situation om inte statsmakterna
kan förändra sin inställning till problemen.
Samtidigt talar allt flera om vådorna
av den starka befolkningsanhopningen
på några få orter i landet. Man
talar om miljöproblem, och man talar
om stress och anpassningsproblem.

När t. o. in. eu tidning som Aftonbladet,
vilken 1964 skrev om befolkningsutflyttningen
från Norrland med rubriken
»Den glädjande folkvandringen»,
nu talar om en aktivare regionalpolitik,
tycker man att en kraftigare insats borde
kunna göras. LO har för sin del
också, trots att man i början av 1960-talet var ganska positiv till en ökad
storstadskoncentration, nu slagit in på
en annan väg, och LO:s ordförande har
gjort ganska klara uttalanden för en
aktiv regionalpolitik.

Det är gott och väl att länsstyrelserna
har fått i uppdrag att utarbeta regionala
handlingsprogram. Men var står
regeringen? Länsstyrelserna är ju ett
redskap för statsmakterna och har den
formella skyldigheten att upprätta regionala
handlingsprogram. Detta skall
självfallet göras, men hur kommer regeringen
att ställa sig till de målsättning -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

ar som länsstyrelserna har arbetat
fram? Man kan inte säga att regeringen
har accepterat målsättningarna i Länsplanering
1967. Tvärtom har man väl
bedömt de prognoserna ganska restriktivt
och sagt att det är orealistiskt att
tänka sig att den målsättningen skall
kunna uppfyllas och att sysselsättning
skall kunna beredas i den omfattningen.
Trots att länsstyrelserna målmedvetet
har gjort upp en målsättning är det fråga
om människorna kan tro på denna,
eftersom statsmakterna inte har satt
kraft bakom orden.

Det torde vara regeringen som bär
det tunga ansvaret för den utveckling
som har skett och för att inte kraftigare
åtgärder har satts in i tid.

Vad som nu, enligt min mening,
måste till är en satsning på regionalpolitiken,
så att förtroendet återställs och
så att människorna även i fortsättningen
vågar satsa sin arbetskraft och sitt
kapital även ute i de många tätorterna i
landet och inte bara i de nio som i en
nyligen avlämnad utredning har prioriterats.
Det krävs alltså av regeringen
en fast politik och klara besked för att
bygga upp detta förtroende.

I svaret ifrågasätter statsrådet Holmqvist
om jag menar att en viss målsättning
skulle få bindande verkan, och
han anser att detta skulle vara omöjligt.
Jag anser att man måste se praktiskt
på detta problem, och man kan inte
alltid i detalj uppnå en viss målsättning.
Ibland kan en målsättning överskridas,
ibland kan den underskridas, ibland
kan utvecklingen ta former som gör att
målsättningen infrias i andra former
som dock kan vara likvärdiga. Vad som
är nödvändigt är att uppföljningen sker
på ett sådant sätt att målsättningen blir
så effektiv och så pass allvarligt menad
att människorna i en region vågar
tro på statsmakternas goda vilja och
förmåga.

Jag har i min interpellation antytt att
man måste ha ett visst befolkningstal
för olika regioner. Jag avser därmed ett
befolkningstal som är anpassat till mil -

Om ett regionalpolitiskf. handlingsprogram
jo, naturresurser och förutsättningar i
övrigt. I de regioner där allvarlig fara
för service och samhällsfunktioner i
övrigt är för handen måste man försöka
uppnå en målsättning som innebär att
en minskning inte får ske. Detta har
människorna i en glesbygdsregion rätt
att kräva, om man förväntar att de
skall stanna kvar och fullgöra för landet
nödvändiga uppgifter, t. ex. att utvinna
råvaror eller försvara våra gränser.
De minsta fordringar de kan ha är
väl att samhället skall fungera även i
fortsättningen. Och för att det skall
fungera krävs ett visst minsta befolkningstal.

En fråga i min interpellation har ännu
inte besvarats. Jag frågade om statsrådet
vill medverka till ett stopp för
de företeelser som nu sker i samhället
— i viss mån med statens medverkan -—
och som motverkar regionpolitiken.
Landshövding Lemne har i sin utredning
klart sagt ut att sådana här företeelser
av samhällsomvandlande innebörd
helt kan äventyra de insatser som
görs inom lokaliseringspolitiken.

.lag har nämnt Ljusdalsområdet i min
interpellation, inte därför att jag anser
att vi bör diskutera det området i
och för sig utan därför att Ljusdalsområdet
är ett ganska betecknande exempel
på hur det går. Statsråd och verkschefer
har varit i Ljusdal upprepade
gånger och sagt att det är grönt ljus för
regionen — Ljusdal skall man satsa på!
Under tiden har regionen förlorat en
hel del institutioner som är av grundläggande
betydelse för tron på möjligheterna
att bevara regionen i en framtid.
Domsagan är under diskussion likaså
lantmäteriet, polisväsendet, domänverket
och — inte minst— statens
järnvägar.

Även andra företeelser inverkar. Järnvägspolitiken
i stort och beskattningen
av den tunga lastbilstrafiken kommer
alldeles säkert att ogynnsamt påverka
de regioner som ligger långt ifrån de
stora centralorterna, likaså indragningen
av busslinjer. Härtill kommer bo -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Om ett regionalpolitisk! handlingsprogram

stadsbyggandet som också är en negativ
faktor. Planeringsrådet har funnit
att det i Ljusdalsområdet behövs
ungefär 250 nya bostäder varje år för
att upphålla bostadsstandarden och bevara
befolkningsnivån där den är för
närvarande. Tilldelningen uppgår till
ungefär hälften av vad som anses nödvändigt
för att hålla en normal nivå.
Ändå är ju detta ett område där det inte
saknas arbetskraft och material. En
satsning på Ljusdal skulle inte nämnvärt
inverka på de ekonomiska resurserna
i övrigt annat än att det möjligen
skulle bli något svårare att värva byggnadsarbetare
från Ljusdalsområdet till
andra områden. Jag anser det vara riktigt
att — i avvaktan på att produktiva
arbetstillfällen skapas genom tillverkningsindustrier
eller annat — till varje
pris försöka sysselsätta den arbetskraft
som finns i stället för att låta den
värvas till andra områden.

I interpellationen har jag också tagit
upp andra frågor. I Stockholmsområdets
regionplanering räknas det med att
befolkningen i det området år 2000
uppgår till 2,5 miljoner, d. v. s. en fördubbling
i jämförelse med nuvarande
förhållanden. En sådan planering tyder
ju på att det helt enkelt blir omöjligt
att driva en effektiv regionalpolitik. Jag
vore tacksam för att få ytterligare några
synpunkter i dessa viktiga frågor
från statsrådet.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag föreställer mig att
herr Olsson tagit upp den här frågan
för att få till stånd en diskussion. Att
göra det just i dessa dagar är kanske
litet förhastat, eftersom ett förslag om
hur lokaliseringspolitiken skall utformas
för framtiden för närvarande är
ute på remissbehandling. Vi får all anledning
att diskutera de lokaliseringspolitiska
åtgärderna längre fram, men herr
Olsson liar tydligen haft lust till en diskussion
om dessa ting redan på det här
stadiet.

Jag förstår honom inte när han hävdar
— som han ändå gör så uttryckligt
i sin interpellation — att man för alla
orter och för alla kommunblock, såvitt
jag förstår, skulle bestämma att befolkningen
inte får bli mindre än vad den
är i dag. Herr Olsson har tydligen inte
varit medveten om vad han själv varit
med om att godta här i riksdagen, när
vi behandlade de lokaliseringspolitiska
riktlinjerna och riktlinjerna för det regionala
utvecklingsarbetet. Om vi går
in för att stärka avfolkningsbygderna
genom en viss koncentration och samling
på en del punkter, får det givetvis
återverkningar på andra håll, där befolkningstalen
inte kan upprätthållas.
Det är vi väl medvetna om. Det förutsatte
också riksdagen när den uttalade,
att det med hänsyn till en sådan utveckling
behövdes ett speciellt stöd åt
glesbygderna.

Herr Olsson inser också svårigheten
att stå för vad han har sagt i sin interpellation.
Han säger nu att man skall
ange målet men egentligen inte fästa så
stort avseende vid om man kan uppnå
det. Det är väl mera riktigt att försöka
göra en realistisk bedömning och inte
skapa några felaktiga föreställningar
om de möjligheter som kan finnas. De
måste självfallet ändå vara begränsade.
Vi har inte möjligheter att överallt kunna
hejda den utveckling som vi har sett
pågå under lång tid.

Jag tycker också att herr Olsson inte
har fäst särskilt avseende vid de strävanden
som ändå förekommer i olika
avseenden. Planeringsarbetet fortsätter.
Såvitt jag kan se är länen nu starkt engagerade
i att försöka gå vidare i planeringen.
Intresset för dessa frågor blir
allt starkare. De initiativ som regeringen
har tagit för att åstadkomma en
snabbare utlokalisering av företag borde
också herr Olsson ha uppmärksammat.

Om herr Olsson inte är nöjd med
svaret — och det var han inte —- vore
jag tacksam om herr Olsson konkret
kunde peka ut på vilken punkt i mitt

Onsdagen den 10 december 1909 fm.

Nr 41

svar som felaktigheter förekommer, där
herr Olsson är missnöjd och där motsatsen
mot vad som står i svaret skulle
vara ett riktigt konstaterande.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag har givetvis inte påstått
att svaret skulle innehålla felaktiga
uppgifter. Vad jag sagt är att det andades
en viss resignation inför möjligheten
att driva en regionalpolitik som
ger effekt. Det påståendet finner jag
inte någon anledning att ändra på. Enligt
det sista stycket i interpellationssvaret
kan statsrådet inte tänka sig att
bestämma precisa befolkningsramvärden,
utan vi måste räkna med en fortsatt
minskning. Ett sådant uttalande på
regeringsnivå innebär givetvis ytterligare
påskjutning på en utveckling, som
redan är katastrofal.

Jag har inte påstått att man till varje
pris skulle hålla varje kommunblock intakt.
Jag har inte nämnt kommunblock
utan har talat om regioner. .lag är medveten
om att vissa kommunblock inte
kan överleva, men säg det då! Låt oss
göra realistiska målsättningar även i
det fallet i stället för att lova sysselsättning
och en framtid för kommunblocket
i fråga. Medverka då också till att
hela befolkningen får flytta därifrån,
inte bara den produktiva arbetskraften,
utan även familjerna och åldringarna.
Det är ändå inte rimligt och rättvist
att det i vissa områden skall uppstå befolkningsöar,
alltså grupper av människor
som är ställda helt åt sidan i samhället.
Det kan inte vara rimligt att åldringarna
i en bygd skall leva helt utan
kontakt med aktivt liv och aktiva unga
människor. En sådan planering som
det här talas om kanske inte kan undvikas,
men målsättningen måste även
i så fall vara realistisk. Detta bör dock
bli undantag. I regel blir det dock en
mer positiv målsättning, hoppas jag.
Vad som saknas är att regeringen talar
om för länsstyrelserna vilka åtgärder
man är beredd att vidtaga och sätter

2 Första kammarens protokoll 196''J. Nr 41

Om ett regionalpolitisk! handlingsprogram
kraft bakom orden genom att anvisa
medel för åtgärdernas genomförande.

Jag är medveten om att problemen är
mycket stora, och det lär vara svårt att
få ett konkret besked. Skulle det dock
inte vara möjligt att få till stånd en ändring
när det gäller sådana företeelser
som jag talat om, som verkar i motsatt
riktning, i avvaktan på en regionalpolitik
som är effektiv?

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag noterar att herr Olsson
inte kan närmare precisera sina invändningar.
Han tycker bara att mitt
svar andas en alltför pessimistisk inställning.
Jag anser inte det. Det finns
ingenting av pessimism bakom mina
uttalanden. Jag har försökt att göra en
realistisk bedömning. Jag tror att människorna
sätter större värde på det.

Herr Olsson har väl liksom jag tillfälle
att åka omkring i bygderna. Nog
har jag därvid träffat kommunalmän
som accepterar att befolkningen i deras
kommun kommer att minska under
de närmaste åren. De har förklarat sig
nöjda om bara befolkningstalet kan hållas
vid en viss angiven nivå. Det är
märkligt att inte herr Olsson har träffat
någon i dessa bygder där vi vet att
svårigheterna är stora — det finns ju
sådana — med denna mera realistiska
inställning.

Menar verkligen herr Olsson att det
skulle vara rimligt att regeringen skulle
säga till kommunerna att den inte
bryr sig om de beräkningar i fråga om
utvecklingen som har gjorts på länsplanet,
utan hävda, att befolkningstalen
skall hållas inom varje kommunblock.
Det är alldeles orealistiskt att resonera
på det sättet, men det blir ju ändå konsekvensen
av herr Olssons resonemang.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Denna interpellationsdebatt
rör sig ju mest om förhållandena
i län som ligger norr ut i detta land.
Får jag lov att här framföra några syn -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Om ett regionalpolitiskt handlingsprogram
punkter beträffande de förhållanden
som råder i Malmöhus län, som både
statsrådet och jag representerar här i
riksdagen.

I vårt län råder väl snarare det omvända
förhållandet, nämligen en överhettning
med de problem som denna
överhettning skapar inom vissa regioner.
Från den utgångspunkten att arbetet
i regionalpolitiskt syfte ligger på
länsstyrelserna skulle jag närmast vilja
fråga statsrådet, om det förekommer
något planerande samarbete över länsgränserna.
Jag skall motivera varför
jag ställer den frågan.

Det är ju väl känt att i den sydvästra
och västra delen av Skåne pågår en expanderande
inflyttning, och där uppstår
ständigt nya sysselsättningsprojekt.
Inom vissa områden föreligger redan nu
svårigheter att bemästra dessa överhettningstendenser
i befolkningspolitiskt
hänseende. Samtidigt har vi näraliggande
län och regioner där förhållandena
påminner om dem som råder
i Norrland. Frågan är om inte här en
mera aktiv planering för en jämnare
fördelning borde till för att tillgodose
rent nationalekonomiska intressen.

Jag tänker också på det ganska besvärliga
förhållande som kan uppstå
inför utsikten att vissa regioner i Malmöhus
län kommer att bilda tätortsregioner
som så småningom kommer att
sammanfalla. Vi håller på att få sammanhängande
samhällsbildningar av en
storleksordning som nästan påminner
om storstäderna i Amerika. Vad detta
kommer att betyda i miljöhänseende för
kommande generationer, som skall bebo
dessa väldiga stadsbygder, kan var
och en räkna ut.

Jag vill med detta bara ha ställt frågan:
Görs en planering som går över
länsgränserna, mellan de olika länsstyrelserna? -

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill än en gång understryka
att jag gärna vill ha en rea -

listisk målsättning, men man skall också
få vettiga alternativ från högsta ort
när det gäller att genomföra denna
målsättning. Jag har inte menat att man
skulle vidtaga åtgärder för att försöka behålla
en befolkning på en ort, som överstiger
det befolkningstal som t. ex. de
kommunala myndigheterna själva anser
rimligt. Det skulle vara en mycket stor
framgång om vi kunde få en regionalpolitik
som möjliggjorde att den målsättning
som framkom i alternativ 4 i Länsplanering
1967, det vill säga länsstyrelsernas
målsättning, tillnärmelsevis kunde
uppnås. Därvidlag måste man anse att
regeringen tvekar, vilket jag beklagar.

När statsutskottet gjorde en resa i
övre Norrland i september gjorde de
många uppvaktningarna från de olika
kommunblocken i Norrland ett mycket
starkt intryck. Jag kommer särskilt ihåg
när representanter från Övertorneå,
som f. ö. i dagarna uppvaktar regeringen,
till slut sade: Ge oss i varje fall ett
besked!

Om regeringen inte kan ge annat besked
än att den eller den bygden måste
utdö skall den också ge det. Jag tror
emellertid att man kan diskutera frågan
på ett annat sätt. Jag skulle vilja
ha en annan linje i denna debatt. Det
finns säkert positiva saker, som aldrig
kommer fram. Man skulle nog, samtidigt
med denna lokaliserings- och regionalpolitik,
kunna driva en informationskampanj,
där man verkligen diskuterade
de samhällsekonomiska konsekvenserna
av den utveckling som äger
rum. Man kunde diskutera försvarssynpunkter,
vådorna av en alltför stark
överkoncentration till vissa områden
o. s. v. På det sättet skulle man få fram
realistiska motiv för en regionalpolitik
som vore annorlunda än den vi fört hittills.
Jag tror att det finns mycket att
framhålla därvidlag.

Eu sådan information skulle betyda
mycket. I syfte att dämpa inflationstendenserna,
att vinna ut ytterligare
arbetskraftsresurser skulle man kunna
föra det resonemanget att vi skall spri -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

da aktiviteten en del och flytta ut arbetstillfällena
till de områden som nu
har arbetslöshet; vi skulle vinna ut den
dolda arbetskraften och sätta dessa personer
i meningsfull sysselsättning. Det
finns mycket som skulle kunna göras
med en aktiv regionalpolitik.

Landshövding Mats Lemnes utredning
är en besvikelse ur Norrlandssynpunkt.
Utredningens ledamöter har resonerat
ganska positivt om problemen
och haft en riktig inställning, men utredningsresultatet
är en besvikelse därigenom
att man inte hunnit presentera
några förslag utan endast föreslår nya
utredningar. Utredningen föreslår att
under tiden endast gällande bestämmelser
skall prolongeras, med viss förstärkning
på ett antal utvalda orter. Utredningen
diskuterar ändå vissa möjligheter.
Man säger t. ex. att Sverige för en
föga radikal lokaliseringspolitik jämfört
med ett flertal andra länder i Europa.
Varför skulle man inte här snabbt ta
upp sådana frågor som diskuteras i Italien,
Norge och Frankrike? Jag tror att
det där finns mycket att hämta om man
verkligen vill driva på denna utveckling.

Jag hoppas att inrikesministern gör
ytterligare ett inlägg i denna fråga. Jag
önskar här höra vad han har att säga
om inlandsområdenas möjligheter att
tro på framtiden.

Inrikesministern har själv sagt vid
den socialdemokratiska partikongressen,
att det inte är säkert att norrlänningarna
vill stanna kvar. En annan regeringen
närstående person har sagt att
norrlänningarna ändå flyttar till ett
bättre liv. Visst kan det vara sant i vissa
stycken, men när man fäller sådana
uttalanden har man tappat tron på
möjligheterna. Jag vill varna för sådana
uttalanden; man måste försöka
föra diskussionen på annat sätt. .lag
tror att flertalet norrlänningar inte
gärna vill flytta från sina trakter, om
de bara får sysselsättning. Men de har
ingen valfrihet, eftersom de inte får något
arbete. Den småbrukare som flyttar

Om ett regionalpolitisk handlingsprogram
från ett jordbruk, vilket inte ger bärgning,
flyttar inte därför att han skall
få det bättre, utan han flyttar därför att
han inte har någon möjlighet att överleva
på det lilla jordbruket. Han har
inte valfrihet.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Eftersom herr Olsson
just uttalade förhoppningen att jag skulle
göra ett inlägg till, skall jag tillmötesgå
honom på den punkten. Annars
tycker jag i och för sig att vi skulle
kunna låta mycket av detta anstå till
längre fram.

Nu går herr Olsson vidare och börjar
tala om behovet av mera undersökningar,
vetenskapliga prognoser om utvecklingen
o. s. v. Men det är ju allt detta
som vi har arbetat med sedan riksdagen
fattade beslutet om lokaliseringspolitiken
1964. Då startades också ett forskningsarbete,
som har pågått vid våra
universitet och högskolor under dessa
år. Jag kan tala om att just nu finns
delar av detta material att tillgå. Det
har sänts ut samtidigt med Lemnes förslag
till justeringar i fråga om de lokaliseringspolitiska
åtgärderna. Man har
också redovisat olika resultat som framkommit
genom dessa undersökningar.
Vi får alltså tillfälle att senare komma
tillbaka till en debatt, och jag hoppas att
herr Olsson då också är bättre rustad
att ta upp den debatten efter att ha tagit
del av det material som finns.

Till herr Thorsten Larsson vill jag
säga att vi faktiskt inte har beordrat
länsstyrelserna att etablera ett speciellt
samarbete och angivit vilka länsstyrelser
som skall samverka med varandra.
Förutsättningarna är kanske litet olika.
I vissa fall kan det gå utmärkt för
länsstyrelserna alt ta kontakt med varandra
och informera varandra om de
synpunkter man har på dessa frågor,
och man kan då lättare komma fram till
lösningar. När detta material kommer
in till departementet är det självfallet
nödvändigt — så var det i den förra

Nr 41

Onsdagen den 10 december 19G9 fm.

Om ett regionalpolitisk! handlingsprogram

omgången — att göra vissa bedömningar
med hänsyn till att länen naturligtvis
inte är isolerade var för sig utan
har kontakt med andra län. De som är
anställda för planeringsuppgifterna kallas,
så långt det är möjligt, till sammankomster.
Man försöker där få till
stånd diskussioner kring skilda problem.
Det är min förhoppning att även
den verksamheten kan leda till bättre
möjligheter att etablera de nödvändiga
kontakterna.

Något sådant har alltså inte beordrats
— det är mitt svar på herr Larssons
fråga —- men dessa synpunkter är
naturligtvis värda beaktande.

Herr Olsson tog då — tydligen i brist
på annat — upp ett tidningscitat. Jag
undrar om jag inte haft tillfälle att just
i denna kammare tidigare bemöta detta.
Tidningarna sätter ju gärna rubriker
som de anser vara lockande. I denna
tidningsartikel framstod det som om
huvudtemat i mitt tal på partikongressen
skulle ha varit en rekommendation
till unga människor att flytta från Norrland.
Jag tror att de som var med på
partikongressen kan vitsorda att mitt
tal inte hade den innebörden. Jag skall
gärna tillställa herr Olsson talet för att
även han skall bli medveten om att det
fanns många synpunkter i talet som
också herr Olsson och likasinnade kan
ansluta sig till.

Däremot tror jag det är felaktigt att
utgå från att alla människor bär en
önskan att få bo kvar i den bygd där
de är födda. Jag har sagt förut att det
kanske särskilt hos unga människor
finns en lust att få pröva på någonting
annat, ett annat arbete än det som kan
bjudas i hembygden, där det kanske är
ett mycket ensidigt näringsliv. Det är
rätt naturligt att sådana unga människor
söker sig bort från hembygden
och vill pröva sina förutsättningar på
annat håll. Detta var ungefär innebörden
i vad jag sade vid det tillfället.

Eftersom herr Olsson tog upp de
rörlighetsfrämjande åtgärderna och
vände sig mot den ackvisition som vis -

sa företag i södra Sverige skulle ha bedrivit
i Norrland, vill jag varna herr
Olsson för den föreställningen att sådana
grupper som byggnadsarbetarna
och anläggningsarbetarna skulle vara
så stationära som han tror.

Jag hade faktiskt tillfälle så sent som
i går att träffa byggnadsarbetarförbundets
representanter i byggnadsnämnderna
ute i våra län. Vi hade en mycket
intressant diskussion. Jag kan försäkra
herr Olsson att där inte fanns denna
skall vi säga negativa inställning till att
flytta och söka sig dit där arbetsuppgifterna
finns för stunden. De är inställda
på att hellre söka sig arbete än
att gå arbetslösa på hemorten och vänta
att det någon gång skall dyka upp en
chans där.

De tyckte att man möjligen borde
kunna underlätta bostadsförhållandena,
så att de snabbare kunde få familjen
med sig. Men jag varnar herr Olsson
för att sprida föreställningen att dessa
kårer skulle ha den inställning som herr
Olsson gör sig till tolk för.

Att de sedan återvänder till sin hembygd
när de har möjligheter att få arbete
där är helt naturligt. Det sades
också vid den diskussionen att man får
räkna med en sådan rörlighet som att
söka sig söderut, men också vända tillbaka
till hembygden när man kan få
arbete där.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Som både interpellanten
och inrikesministern framhåller är
det ytterst värdefullt med en planering
inom länen för att tillvarata de möjligheter
som finns till sysselsättningsskapande
åtgärder. Jag skulle vilja fråga
inrikesministern om regeringen är beredd
att ta till vara de synpunkter som
kommer från olika länsorgan. Jag tänker
närmast på de farhågor som förts
fram av både länsstyrelse och landsting
beträffande vissa delar av särskilt
Norrlands inland. Det gäller svårigheter
med vägar, transporter och ökade transportkostnader,
som motarbetar de in -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

tentioner man redovisar genom andra
åtgärder.

Flyttning av arbetskraft har ju pågått
under lång tid. Målsättningen bör väl
vara att försöka skapa sysselsättningsmöjligheter
i så stor utsträckning som
det över huvud taget är möjligt inom de
områden av landet där arbetskraft
finns. Men då kommer man också in
på frågan hur regeringen ser på situationen
i de fall arbetskraft kan återvända
till områden den förut flyttat
från, när arbetstillfällen erbjuds.

Då man flyttar arbetskraft söderut
finns en hel del olika bidragsmöjligheter.
Jag vill fråga inrikesministern om
man är beredd att sätta in samma åtgärder
när arbetskraften flyttar tillbaka.
Om jag inte är felunderrättad kan man
endast få resebidrag, när man återvänder
till nya arbetsmöjligheter på hemorten.

Inom mitt hemlän har både länsstyrelsens
planeringsråd och landstinget
sett allvarligt på utvecklingen. Det framhålls
ofta att en svårighet vid företagsetablering
är bristen på kvalificerad
arbetskraft. Vårt läns landstings näringsnämnd
har därför gjort en enkät
genom annonsering och har i denna
annonsering framhållit, att det inte är
fråga om något löfte om arbetstillfällen
men att man vill undersöka vilka arbetstagare
som önskar återkomma till
området i de fall arbetsmöjligheter kan
skapas. Jag vill i kammaren redovisa
att man fått ett mycket positivt svar
från ett betydande antal kvalificerade
arbetstagare. Antalet positiva svar överträffar
de förväntningar som ställdes
när aktionen gjordes.

Jag vill också här tillrättalägga föreställningen
att denna aktion skulle vara
på något sätt cynisk, att man skulle
ha lovat ut arbetstillfällen. Det har man
av naturliga skäl inte kunnat göra. Men
vi har velat se detta som en åtgärd för
att kunna redovisa att vi har möjligheter
att få tillgång till kvalificerad arbetskraft
när tillfälle till sysselsättning
inom länet kan erbjudas.

Om ett regionalpolitiskt handlingsprogram

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill tacka inrikesministern
för att han deltagit så länge
i denna debatt. Jag skall inte spetsa
till den ytterligare, utan vi får säkert
tillfälle att diskutera denna fråga nästa
år, när lokaliseringsutredningens förslag
ligger på riksdagens bord.

Orsaken till att vi tagit upp en debatt
redan nu kan väl ändå vara att
man velat låta regeringen få del av hur
allvarligt man ser på detta problem.
Det kan kanske vara ett memento innan
regeringen fastlägger sin ställning i lokaliseringspropositionen.
Blir den en
gång fastlagd, är det svårt att ändra
på den. Därför hoppas jag verkligen
att inrikesministern gör allt vad som
står i hans makt för att få regeringen
in på en linje som innebär eu betydligt
aktivare lokaliseringspolitik och regionalpolitik.

Jag tackar också för att inrikesministern
ville klarlägga det oklara uttalande
som refererats från den socialdemokratiska
kongressen. Jag hoppas att
detta klarläggande skall skingra känslan
av att man här gärna låter utvecklingen
gå vidare. Att en sådan uppfattning
blir rådande på ansvarigt håll,
skulle vara det värsta som kan ske.

Inrikesministern varnar mig för att
sprida uppfattningen att vi inte skall
tillåta byggnadsarbetare att flytta. Men
vad jag sagt är ju att man skall ha en
valfrihet. Det finns ingen mening i att
försöka dämma till de olika länsgränserna
och inte medge flyttning över
dem. Men för att detta skall fungera
rättvist och riktigt och med ett riktigt
framtidsperspektiv, måste man ha en
flyttning i båda riktningarna. När jordbrukarna
och skogsarbetarna blir utan
arbete i ett område, måste de ha möjlighet
att få annan sysselsättning inom
rimligt avstånd, så att i varje fall flertalet
kan bo kvar där de bott tidigare,
men med hjälp av moderna kommunikationsmedel
åka kanske en längre
sträcka för att få arbete. Men de bör
dock ha valfrihet. Det är vår linje. De

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Om ett regionalpolitisk! handlingsprogram
bör få valfrihet till arbete inom rimligt
avstånd från den plats där de tidigare
varit sysselsatta. Jag tror att om
man verkligen ställer resurser till förfogande,
kan byggnadsarbetarna också
flytta tillbaka till Norrland. Vad Ljusdal
beträffar återigen, varför kan man
inte bygga bostäder nu så att man slipper
flytta i väg dem, eftersom man
ändå skall ha bostäder där? Vi har ändå
sagt att Ljusdal är ett område som
skall överleva. Varför inte bygga bostäderna
nu, och sedan flytta över byggnadsarbetarna
till den tillverkningsindustri
som vi tror skall komma?

En annan sak är om man inte kunde
stimulera utflyttning från de stora städerna,
inte bara genom att erbjuda lokaliseringsalternativ
utan också genom
att ge flyttningsbidrag till företag som
vill flytta ut. På samma sätt som man
stimulerar arbetskraft att flytta till högtrycksorterna
borde man med likvärdiga
medel stimulera att sysselsättningstillfällen
flyttas från de stora städerna.
När Volvo tillerkändes 400 miljoner
kronor för investeringar i Göteborg
borde det ha föranlett en aktiv medverkan
i att samtidigt försöka lätta på
trycket i Göteborgsområdet, om man ansåg
att Volvo inte kunde ha sin tillverkning
någon annanstans än där. Det
är sådana åtgärder vi efterlyser, och vi
hoppas att de skall tas upp i ett regeringsförslag
nästa år.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill först tacka
statsrådet för det svar jag fick på min
fråga. Visserligen säger han att det inte
finns någon order till länsstyrelserna
att ha sådana kontakter med varandra
över gränserna. Jag tycker ändå att
svaret andades en förståelse för de frågor
och problem jag tog upp. Jag förstår
att man gärna animerar till bättre
tjänstemannakontakter mellan länsstyrelserna
på detta område.

Jag skulle vilja uttala den mycket livliga
förhoppningen att detta förs vida -

re, så att det verkligen uppstår ett riktigt
samarbete. Jag tror nämligen inte
att de förhållanden som råder i södra
Sverige på detta område — t. ex. den
starka inflyttningen till Öresundsregionen
— är någonting att rekommendera
i längden. Debatten är i detta hänseende
egentligen något sent påkommen,
och mer förutseende ingripanden skulle
redan ha gjorts. Inflyttningen borde
litet mera ha reglerats via de sysselsättningsprojekt
som finns, och kanske
problemen därigenom kunde ha bemästrats
bättre.

Den ekonomiska vinning som man
tror sig få genom en sådan storstadsbildning
är säkerligen inte till finnandes.
Det är, herr statsrådet, redan nu
stora problem med att skaffa vatten
från sjön Bolmen, för att nämna ett
exempel. Det finns även andra problem
av t. ex. trafikteknisk art som
kommer att kosta mycket pengar.

Jag tror med detta, herr statsråd, att
det är hög tid för ett aktivt handlande
på detta område.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har en känsla av att
kammarens ledamöter hyser en stark
önskan att snart få övergå till dagordningens
ärenden. Det fanns heller knappast
någonting i de senaste inläggen
som ger mig anledning att fortsätta
denna debatt.

Även frågan om vad vi gör för dem
som återvänder från storstadsregionen
till sin hemort har man, herr Karl Pettersson,
tidigare diskuterat. Jag vill därför
inte ta kammarens tid i anspråk
med att redogöra för hur det förhåller
sig på den punkten. Även till den frågan
kan vi få anledning att återkomma
i den lokaliseringsdebatt som följer
någon gång under våren 1970.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

Om stöd till den svensk-amerikanska pressen i Nordamerika

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 70
och 71, första lagutskottets utlåtande nr
55 samt memorial nr 59 ävensom tredje
lagutskottets utlåtanden nr 61—63 samt
memorial nr 64.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1969/70, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 21, i anledning
av motioner om förbättrad
samordning av de nordiska ländernas
utlandsrepresentation, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om stöd till den svensk-amerikanska
pressen i Nordamerika

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta
motioner om stöd till den svensk-amerikanska
pressen i Nordamerika.

Till utskottet hade hänvisats två likalydande
motioner, I: 249, av herr Tistad
och fru Segerstedt Wiberg, samt II: 285,
av herr Andersson i Örebro m. fl., i vilka
föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning
rörande åtgärder till stöd för
den svensk-amerikanska pressen i Nordamerika.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med bifall till motionerna
1:249 och 11:285, i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
rörande åtgärder till stöd för den
svensk-amerikanska pressen i Nordamerika.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Det verkar kanske störande
att begära ordet till ett enhälligt
utlåtande från utrikesutskottet, och det
kan förefallar alldeles särskilt störande
att anlägga principiella synpunkter
på en skenbart så obetydlig fråga som
den vilken här behandlas. När jag läste
utskottsutlåtandet kunde jag emellertid
inte undgå att för mig själv ställa ett
par frågor.

Min första fråga lyder: Har utrikesutskottet
närmare övervägt den prejudicerande
karaktären av de åtgärder
som här rekommenderas? Vad det gäller
är ju att svenska statsmedel skall användas
för organ, utgivna av amerikanska
eller kanadensiska medborgare,
riktade till andra amerikanska eller kanadensiska
medborgare. Driver man
detta längre och tillämpar det också i
andra fall, kan det möjligen leda till
överraskande resultat.

Det är ibland nyttigt att spegelvända
ett problem och se efter hur det ser ut
från ett annat håll än det vanliga. Antag
t. ex. att en svensk medborgare av
grekiskt ursprung här i landet skulle
utge ett litet blad med nyheter från
Grekland och att juntan i Aten skulle
komma på idén att pumpa in pengar
i detta företag. Är det inte sannolikt att
vi långt ifrån skulle uppskatta en sådan
inblandning? Kan det inte rent av tänkas
att vi skulle söka förhindra den?
Den principiella frågan om utländskt
inflytande över svenska periodiska publikationer
har i själva verket varit föremål
för livlig diskussion, bland annat
i samband med kartläggningen av
den nazistiska propagandan i Sverige
under andra världskriget. Jag inbillar
mig inte alls att ett stöd till dessa mycket
obetydliga tidningar skulle få några
allvarliga verkningar, men jag vill peka
på resonemangets förlängning. Antag
att någon av dessa publikationer
fick en större spridning, antag att något
av organen skulle inta en starkt kritisk
hållning till den amerikanska Vietnampolitilcen
och samtidigt ta emot

24 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Om stöd till den svensk-amerikanska pressen i Nordamerika

svenskt statsunderstöd. Är det så säkert
att detta skulle uppskattas av amerikanska
myndigheter, och skulle vi själva
uppfatta det som en särskilt lyckad
form för den påverkan av den amerikanska
opinionen som vi önskar?

Vi är alla vana vid att ta emot information
om andra länder, finansierad
med statsmedel, men vi är också vana
vid att det då skall finnas en klar ursprungsbeteckning.
Går vi in på den
nu föreslagna vägen bidrar vi, såvitt
jag förstår, till en internationell praxis
med smygpropaganda som icke är
önskvärd.

Min andra fråga gäller, om utskottet
menar att detta lilla ärende skall behandlas
helt isolerat från det mycket
större problemet om Sverige-information
i Förenta staterna och Canada.
Önskar man kontakt med svensk-amerikanerna
— och det kan vara önskvärt
— finns ju andra vägar att gå. Vill man
sprida kunskaper i svenska, kan man
bidra till undervisning vid amerikanska
universitet. Vill man sprida allmän
upplysning om Sverige, kan man ge ut
informationstidskrifter med klar ursprungsbeteckning.

Det förefaller mig i alla händelser
finnas skäl att fundera ännu något allvarligare
på saken än vad som framgår
av utskottsutlåtandet.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande.

Herr SöRENSON (fp):

Herr talman! Jag känner mig väldigt
frestad att söka sak med utskottet i
detta ärende med anledning av en passus
i utlåtandet, men jag skall avstå
från att göra det och ställer inget yrkande.

Jag vill emellertid göra följande observandum.
Här finns en motion där
man har föreslagit att statsstöd skall
utgå till några svenska tidningar i Förenta
staterna. Man exemplifierar med
ett förslag om att typografer eventuellt
skulle kunna få stöd för att komma till

dessa tidningar och arbeta. Om nu utredningen
finner, att det exemplet inte
var särskilt lyckat som motiv för ett
sådant stöd, är då utrikesutskottets
medlemmar beredda att säga att eftersom
exemplet inte är relevant, avskriver
vi hela saken?

För en vecka sedan behandlade vi
ett annat ärende rörande utrikespolitiska
frågor, nämligen representation
vid Vatikanen. I den motion vi då behandlade
hemställdes om att Kungl.
Maj :t skulle få i uppdrag att undersöka
de möjligheter som finns till svensk
ackreditering i denna mäktiga stat. Utskottet
fäste sig i sin skrivning och i
sin argumentation här i kammaren vid
ett exempel som givits och som visat
sig inte vara särskilt gynnsamt. På
grund av exemplets negativa effekt avvisades
hela tanken på en utredning.

Om man finner att det icke är lämpligt,
enligt det exempel som har angivits,
att stödja svenska tidningar, är
man då beredd att avvisa hela tanken?
Jag hoppas att utrikesutskottet icke
skall argumentera med exempel i fortsättningen
utan försöka se till motionernas
sakliga innebörd.

Sedan vill jag i likhet med herr Björk
anmäla principiella betänkligheter i
detta lilla ärende. Om svenska medborgare
säger till sig själva: »Vi gör ett
annat land till vårt hemland», vad vill
vi då se? Jo, vi vill se att dessa svenskar
så snabbt som möjligt integreras i
den nya kultur och i det nya samhällsliv
som de har valt. Vad blir innebörden
av att stödja svenska tidningar i
F''örenta staterna? Såvitt jag kan bedöma,
blir innebörden att vi försöker skapa
svenska enklaver i en annan kulturmiljö.
Vi försöker upprätthålla ett slags
svensk gettomentalitet i amerikanskt
samhällsliv. Jag anser att en sådan
gettomentalitet icke är önskvärd.

Jag har tillbragt två år av mitt liv
i Förenta staterna och haft en hel del
kontakter med vad man kallar svenskkretsar,
och jag har funnit — med all
respekt för dessa människor — att det

Onsdagen den 10 december 1969 fm. Nr 41 25

Om stöd till den svensk-amerikanska pressen i Nordamerika

råder en starkt konservativ anda, såväl
politiskt, religiöst som socialt, och en
mycket reserverad hållning gentemot
den utveckling som äger rum i vårt
land. Skall vi alltså ge ett stöd av den
art som här mycket hastigt har skisserats? Herr

Björk har redan påpekat att vi
kan spegelvända bilden. Vi kan vara
mycket konkreta och säga att Sverige
för närvarande tar emot ett mycket betydande
antal utlänningar. Hur försöker
vi få dessa utlänningar att känna sig
hemma i vårt land? Jo, genom att i
möjligaste mån erbjuda integrationsmöjligheter
i svensk kultur och svenskt
samhällsliv.

Samma grundsyn borde väl härska
då frågan gäller att stödja svenska tidningar
i Förenta staterna. Jag anser,
med all respekt för mina aktade partivänner
som står bakom dessa motioner,
att själva tanken är felaktig. Utskottet
har redan bundit sig för att eu
undersökning skall företas med avsikt
att stödet skall komma till stånd. Jag
är emellertid principiellt tveksam till
om det beslut, som riksdagen med all
säkerhet kommer att fatta om en liten
stund, är riktigt.

Jag har, herr talman, känt behov av
att anmäla att jag har en annan principiell
inställning än den som kommer
till uttryck i motionerna och i utskottets
skrivning. Jag har emellertid inget
yrkande.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Utan att ha deltagit i
ärendets handläggning skall jag be att
få säga några ord i denna fråga.

Jag tycker att de två tidigare talarna
ser spöken på ljusa dagen. Herr
Björk var liksom herr Sörenson orolig
för de prejudikat som skulle skapas
genom en hjälp åt den svensk-amerikanska
pressen. Jag kan inte finna att
detta skulle få någon prejudicerande
verkan, därför att förhållandena i Förenta
staterna är så vitt skilda från för -

hållandena i andra länder. Förenta staterna
är ett invandrarland och har så
varit. Där finns eu rad olika folkgrupper.
Kontakterna med hemländerna
upprätthålles i större eller mindre utsträckning.
Genom att invandrarströmmen
nu har nedbringats till praktiskt
taget ingenting är det naturligt att dessa
kontakter undan för undan tunnats
ut. Därför kan man inte jämföra läget
i Förenta staterna med i länder där
vi har mer eller mindre tillfälliga invandringsvågor
och där invandrarna
utgör en ringa del av befolkningstalet.

Herr Björk talade om smygpropaganda
på bekostnad av svenska statsmedel.
Jag känner inte till någon smygpropaganda,
och såvitt jag förstår har dessa
tidningar från första stund klart deklarerat
att det är svensk-amerikanska
respektive svensk-kanadensiska tidningar.
De har aldrig stuckit under stol med
detta, de har aldrig på minsta sätt sökt
dölja sitt ursprung. Låt mig ta ett litet
exempel som bättre klargör frågan. Man
ser ofta på Stockholms centralstation
hur stockholmarna köper hemortens
tidningar. De vill ha sin kontakt med
hembygden. Stockholmstidningarna i
all ära, men de fyller inte detta anspråk,
kan inte ägna bygden samma uppmärksamhet.
Är det något fel i att svenskamerikaner
i första, andra eller tredje
led vill ha kontakt med hembygden,
kanske återupplivad genom resor i hemlandet,
genom att läsa bygdenotiser
från respektive landsdelar i Sverige

o. s. v.? Detta är ju huvudinnehållet i
dessa tidningar.

Herr Sörenson hade en mycket märklig
motivering för att ställa sig skeptisk
till det hela. Han sade att svenskamerikaner
är konservativa och ogillar
mycket av vad som sker i Sverige.
Ja, vi har talat om spegelvändning. Utan
att använda ordet spegel i sammanhanget
skulle jag vilja vända på det
argumentet och säga: Om det är på detta
sätt finns det så mycket större skäl
till att dessa svensk-amerikaner får upplysning
om vad som sker i Sverige och

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1909 fm.

Om stöd till den svensk-amerikanska pressen i Nordamerika

får ta del av vår nya lagstiftning, vår
utveckling och våra tankegångar. Detta
sker till icke oväsentlig del genom
just den svensk-amerikanska pressen.
Herr Sörensons argument förstår jag
med andra ord inte alls.

Herr Sörenson frågade vidare om
man vill låta hela saken falla därest
typografutbildningen inte kan klaras.
Jag förstår att det var en viss bitterhet
med anledning av klämmen i en av honom
ingiven motion rörande Vatikanförbindelserna
som tåg bakom det uttalandet.
Nu är det här fråga om ett exempel
i motiveringen, vilket är någonting
helt annat än klämmen. Det är det
ena. Det andra är att det är fråga om
en utredning, som naturligtvis har frihet
att ta upp olika alternativ och möjligheter.
Det är naturligt att det tekniska
i första hand har nämnts, genom
typografutbildning och typograftjänstgöring,
därför att det är det enklaste
sättet att vidta åtgärder. Jag förutsätter
emellertid att den utredning som
kan komma till stånd är mycket noga
med att tillse att det inte blir någon
inblandning i den lagstiftning som kan
finnas i Förenta staterna rörande verksamhet
av denna art. Att man har uppmärksamheten
riktad på detta inom
den svensk-amerikanska pressen vet jag
av personlig erfarenhet från ett besök
relativt nyligen.

Jag tycker att det är en uppgift och
en plikt för oss att söka underlätta kontakterna
mellan hemlandet och de utvandrare
som vill ha denna kontakt.
Utskottet har ju fullt klart för sig av
skrivningen att döma att det är fråga
om en övergångsföreteelse. Det står uttryckligen
angivet att man bör övergå
till text på engelska i allt större utsträckning;
detta av naturliga skäl eftersom
så många av svenskättlingarna
inte kan tillgodogöra sig svenska språket.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan, och jag
hoppas att utredningen snart måtte
komma i gång. Det är sannerligen hög

tid att något sker på detta område och
att vi visar oss uppmärksamma på vad
jag vill kalla ett legitimt behov hos
många svenskättlingar i Förenta stäterna
och Canada.

I detta anförande instämde herrar
Schött (m), Karl Pettersson (m), Axel
Andersson (fp) och Nils Theodor Larsson
(ep).

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det är sant att USA är
ett invandrarland, men det är ganska
länge sedan den första stora invandrarvågen
svepte fram och också berörde
Sverige. Det är inte särskilt realistiskt
att säga att eftersom USA en gång var
ett invandrarland av första rangen så
finns det anledning att nu stödja utländsk
press i det landet. Sverige har
också blivit ett invandrarland i allra
högsta grad på senare år. Det ger oss
inte anledning att anlägga andra synpunkter.

Jag är angelägen att betona att jag
har den allra största respekt för de
svenska insatserna i USA:s kulturliv
och samhällsliv. Min lilla observans
har lett mig till att det är framför allt
de svenskar som varit beredda att
acceptera det nya landet och integreras
i dess kultur, i dess politik, i dess religion
och i dess sociala liv som har
blivit av stor betydelse för det nya
landet. Försöken att på något sätt bevara
utländska enklaver i det gigantiska
Förenta staterna har jag bedömt såsom
icke särskilt effektiva och ur demokratisk
synpunkt såsom icke önskvärda.
Det är anledningen till de synpunkter
som jag i all korthet här har
anfört.

Det är kanske inte något fel, herr
Hernelius, om vi skulle ge ett visst stöd
åt dessa svenska tidningar. Det är emellertid
oerhört väsentligt att den svenska
informationen i Förenta staterna och
stödet till svensk kultur i andra länder
ges på ett riktigt sätt. Personligen
är jag övertygad om att det bör ske

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

Ang. representation
på andra vägar än den som nu har
föreslagits. Därför, herr talman, är jag
tveksam om det riktiga i att beträda den
här vägen.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag tycker att jag ännu
inte har fått något klart svar på mina
frågor till utrikesutskottet. Herr Hernelius
hävdade att ett beslut i frågan
inte kan få någon prejudicerande betydelse,
eftersom Förenta staterna är ett
så speciellt land, ett invandrarland

o. s. v. Jag har svårt att förstå den synpunkten.
Problemet kan mycket väl
tänkas komma upp i en framtid, exempelvis
bland svenska immigranter i Australien.
Hur skall riksdagen då ställa
sig?

Om det förhåller sig så att vissa av
dessa tidningar är starkt konservativa
och intar en kritisk hållning till åtskilliga
företeelser i Sverige men samtidigt
i ökad utsträckning skulle bli beroende
av de svenska statsmakternas stöd för
sin fortsatta existens, så måste det alldeles
obestridligt uppstå ett problem
om dubbel lojalitet.

Jag vill inte ytterligare förlänga diskussionen
i detta, som sagt, relativt
obetydliga ärende, så mycket mera som
utskottet säger att utredningen skall företas
för att klargöra om åtgärder bör
vidtas till stöd för den svensk-amerikanska
pressen och i så fall vilken form
detta bistånd bör få. Riksdagen binder
sig alltså dess bättre icke för att ett sådant
stöd ovillkorligen skall komma
till stånd.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag skall bara säga ett
par ord till herr Sörenson, som varnade
för enklaver. Jag tror inte att det
bildas några enklaver om ett antal
svenskättlingar i Förenta staterna —
enbart i New Yorks generalkonsulsdistrikt
finns en miljon sådana — får tillfälle
att någon gång läsa nyheter från

för Färöarna och Åland i Nordiska rådet
sin hembygd, lika litet som det bildas
en Smålandsenklav i Stockholm om
stockholmare köper Smålandsposten på
Centralstationen eller prenumererar på
den tidningen.

Jag ställer mig mycket frågande till
herr Sörensons uttalande att stödet från
demokratisk synpunkt inte är önskvärt.
Man kan lägga in mycket i ordet
demokrati, herr Sörenson, men att man
skulle kunna påstå att det från demokratisk
synpunkt inte vore önskvärt
med stöd åt den svensk-amerikanska
pressen i Nordamerika har jag mycket
svårt att fatta.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. representation för Färöarna och
Åland i Nordiska rådet

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i stadgan för Nordiska rådet
jämte i ärendet väckt motion.

Genom en den 30 oktober 1969 dagtecknad
proposition, nr 143, vilken hänvisats
till utrikesutskottet, hade Kungl.
Maj d, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vissa förslag till ändring
av stadgan (1952: 618) för Nordiska rådet
i syfte att bereda de självstyrande
områdena Färöarna och landskapet
Åland representation i Nordiska rådet.

Till utrikesutskottet hade vidare hänvisats
motionen II: 1272, av herr Cassel.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte bifalla propositionen
nr 143 med förslag till lag om
ändring i stadgan för Nordiska rådet,

28 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

2. att motionen 11:1272 måtte anses
besvarad med vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag ber alt få yrka bifall
till utrikesutskottets hemställan i
dess utlåtande nr 23 med den ändringen
att i 1 §, andra stycket, i förslaget
till lag om ändring i stadgan för Nordiska
rådet ordet »landsstyrelse» utgår
och ersättes med »landsstyre». Även i
denna paragraf bör nämligen den danska
benämningen användas.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag står inte antecknad
under detta utskottsutlåtande. Jag var
med vid realbehandlingen i utskottet
men inte då det formella beslutet fattades.
Att döma av den debatt som förekom
i utrikesutskottet tror jag inte
att någon protesterar mot den korrigering
som herr Lars Larsson har föreslagit.

Emellertid är det inte anledningen
till att jag har begärt ordet.

Detta är egentligen ett väldigt svårt
ärende. Stor diplomatisk finess och förhandlingsskicklighet
krävdes, innan
man kunde komma fram till en kompromiss.
Det gäller ju representation
för områden, som inte är formellt självständiga
och som är delar av andra
länder. Det tog två år att komma fram
till en kompromiss. Det gällde speciellt
att tillgodose de danska och finska intressena.
Det är mycket glädjande att
det gick att få en lösning på detta problem
med lämpliga former för representation
beträffande Färöarna och
Åland. Jag tror att Nordiska rådet samt
regeringar och parlament i Norden har
visat den generositet som är önskvärd
i detta sammanhang.

Jag ser inte i kammaren den person
som har fått dra största lasset i detta
sammanhang, men när jag uttalar tillfredsställelse
över att ledamoten av
denna kammare Herman Kling lycka -

des med sitt mycket delikata uppdrag,
hoppas jag att det ändå skall nå honom.
Herr Kling var ju ordförande i
den delegation som arbetade med detta
mycket svåra uppdrag. När vi nu behandlar
slutresultatet, tycker jag det
kan vara värt att till kammarens protokoll
få anteckna ett uppskattningens
ord.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
med den ändring, som under överläggningen
föreslagits av herr Ivarsson, Lars.

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning,
m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 44, med förslag till
ändringar i kommunallagen i anledning
av två propositioner jämte följdmotioner.

Kung]. Maj:t hade under innevarande
riksdags vårsession framlagt propositionen
nr 63 med förslag om införande
av enhetlig kommunbeteckning m. m.
Vid denna proposition hade fogats sju
lagförslag, däribland ett förslag till lag
om ändring i kommunallagen. Kungl.
Maj :t hade därvid föreslagit, att nuvarande
beteckningar på de borgerliga
primärkommunerna — landskommun,
köping och stad — skulle mönstras ut
ur kommunallagarna och ersättas med
den enhetliga beteckningen kommun.
De skilda beteckningarna på kommunens
fullmäktige och styrelse — kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige
respektive kommunalnämnd, drätselkammare
och stadskollegium — skulle
enligt förslaget utbytas mot de enhetliga
beteckningarna kommunfullmäktige
respektive kommunstyrelse. Den möjlighet
som för närvarande funnes för
städer att flytta drätselförvaltningen
från styrelsen till ett särskilt organ föresloges
bliva öppnad för alla kommuner.

Onsdagen den 10 december 1969 fm. Nr 41 29

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

Vidare hade föreslagits, att municipalsamhälle
icke längre skulle finnas
och att städernas auktionsmonopol skulle
upphävas.

Reformerna föresloges träda i kraft
den 1 januari 1971. Auktionsmonopol
som utövades skulle dock enligt förslaget
få bestå intill utgången av år 1972.

Under höstsessionen hade Kungl.
Maj:t framlagt propositionen nr 129
med förslag till ytterligare, omfattande
ändringar i kommunallagarna och anknytande
författningar. Vid densamma
hade fogats 14 lagförslag, däribland ett
förslag till lag om ändring i kommunallagen.
I denna proposition hade föreslagits,
att kommunerna, utan att som
för närvarande vara bundna av något
föreskrivet maximital, skulle få bestämma
hur många fullmäktige som skulle
utses. Nu gällande minimital föresloges
bliva jämkade med hänsyn till de kommunblocksanpassade
kommunerna. Antalet
fullmäktige skulle enligt förslaget
alltid bestämmas till ett udda tal.

Vidare hade föreslagits, att kommun,
församling och kyrklig samfällighet
skulle få bestämma att suppleanter för
fullmäktige skulle utses.

Med anledning av att i samband med
beslutet om en partiell författningsreform
mandattiderna för de representativa
organen, styrelserna och de flesta
nämnderna för specialreglerad förvaltning
i kommun, landstingskommun och
kommunalförbund förkortades från
fyra till tre år föresloges vidare i propositionen
vissa ytterligare ändringar
i fråga om kommunala organs mandattider.
Sålunda hade bland annat föreslagits,
att mandattiderna för de kyrkokommunala
organen och för vissa icke
kommunala organ, vilka helt eller delvis
utsåges av kommun eller landstingskommun,
skulle vara tre år. Mandattiden
för styrelserna och för de nämnder
för specialreglerad kommunal och
landstingskommunal förvaltning, vilkas
mandattid för närvarande liksom
styrelsernas började året efter de repre -

sentativa organens mandattid, föresloges
bliva samordnad med denna.

Den nya ordningen skulle enligt förslaget
tillämpas från och med 1970 års
val. Kommun som då ännu icke blivit
föremål för indelningsändring enligt
gällande planer skulle dock kunna tilllämpa
äldre bestämmelser om antalet
fullmäktige. Nu löpande tjänstgöringstider
för ledamöter och suppleanter i
bland annat styrelserna skulle enligt
förslaget upphöra vid utgången av år
1970.

I anledning av propositionen nr 63
hade väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1: 1027,
av herr Jacobsson, Gösta, in. fl., och
II: 1181, av fröken Ljungberg in. fl.;
samt

2) de likalydande motionerna I: 1028,
av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., och
II: 1182, av herr Sjönell m. fl.

I motionerna I: 1027 och II: 1181 hade
hemställts, att riksdagen med ändring
av Kungl. Maj :ts proposition nr
63 med förslag till enhetlig kommunbeteckning
måtte besluta, att städernas
bestående rättigheter i de i motionerna
angivna hänseendena skulle respekteras,
och att det sålunda skulle förbehållas
varje särskild stad att själv besluta
rörande avstående från beteckningen
stad och rörande ändring av
benämningarna på de nuvarande kommunala
institutionerna stadsfullmäktige,
drätselkammare respektive stadskollegium.

I motionerna I: 1028 och II: 1182 hade
anhållits, att riksdagen, med ändring
av propositionen nr 63 med förslag om
införande av enhetlig kommunbeteckning,
m. in., måtte besluta, att städerna
själva skulle besluta rörande bibehållande
av eller avstående från beteckningen
stad och eventuell ändring av
beteckningen på de nuvarande kommunala
institutionerna stadsfullmäktige,
drätselkammare respektive stadskollegium.

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

I anledning av propositionen nr 129
hade väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna I: 1102,
av lierr Jacobsson, Gösta, in. fl., samt
II: 1271, av herr Magnusson i Borås och
herr Enarsson;

2) de likalydande motionerna 1:1107,
av herr Dahlén m. fl., och II: 128b, av
fru Nettelbrandt in. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:1108,
av herr Jacobsson, Per, och II: 1281, av
herr Larsson i Umeå m. fl.;

4) de likalydande motionerna I: 1109,
av herr Pettersson, Harald, m. fl., och
II: 1280, av herr Larsson i Luttra m. fl.;

а) de likalydande motionerna 1:1110,
av herr Strandberg, samt II: 1282, av
fröken Ljungberg och herr Oskarson;

б) motionen 11:1279, av herr Hugosson;
ävensom

7) motionen 11:1283, av fru Marklund
m. fl.

I motionerna I: 1102 och II: 1271 hade
föreslagits, att i kommunallagen
skulle införas en allmän bestämmelse
av innebörd, att vad som i nämnda lag
och andra lagar och författningar stadgades
om kommunfullmäktige och kommunstyrelse
i tillämpliga delar skulle
gälla om stadsfullmäktige, drätselkammare
och stadskollegium för de städer,
där stadsbeteckningen bibehölles.

I motionerna I: 1107 och II: 1284 hade
yrkats, att riksdagen, med avslag på
propositionen i denna del, skulle besluta
sådan ändring av 8 § kommunallagen,
att mandattiden för kommunfullmäktige
och suppleanter räknades från
och med den 15 oktober det år då valet
ägde rum, samt att riksdagen skulle besluta
avslag på den i propositionen föreslagna
ändringen av 9 § kommunallagen
om valkretsindelning.

I motionerna 1:1108 och II: 1281 hade
framförts en rad synpunkter och
förslag som önskades beaktade, bland
annat om obligatoriskt suppleantsystem
och vissa andra detaljer i de föreslagna
reglerna om suppleanter.

I motionerna 1:1109 och II: 1280 hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Ivungl. Maj:ts proposition nr
129 måtte besluta, att

1. suppleanter för fullmäktige skulle
utses i samtliga kommuner;

2. kommun skulle äga rätt att företaga
uppdelning i valkretsar när invånarantalet
överstege 40 000 och i övrigt
endast om speciella omständigheter förelåge; 3.

indelningen i valkretsar och antalet
fullmäktige i varje valkrets vid 1970
års val skulle fastställas före utgången
av april månad 1970; samt

4. de föreslagna nya bestämmelserna
om antalet fullmäktige skulle tillämpas
i samtliga kommuner från och med
1970 års val.

I motionerna I: 1110 och II: 1282 hade
anhållits, att riksdagen måtte antaga
det vid propositionen nr 129 fogade

1. förslaget till lag om ändring i
kommunallagen (1953:73) med den
ändringen, att 5 a §, 9 § och 14 a § erhölle
i motionerna angiven lydelse;

2. förslaget till lag om ändring i lagen
(1962:436) om församlingsstyrelse
med den ändringen, att 17 a § erhölle
den lydelse, som angivits i motionerna,
vilka förslag innebure obligatoriskt
suppleantsystem utom i kyrkofullmäktige
samt oförändrade regler om förutsättningar
för valkretsindelning.

Utskottet — som i detta utlåtande behandlat
propositionerna nr 63 och nr
129 samt i anledning därav väckta motioner
såvitt de avsåge kommunallagen
— hade i det nu ifrågavarande utlåtandet
av angivna orsaker hemställt, att
riksdagen i anledning av de i propositionerna
nr 63 och nr 129 framlagda
förslagen till ändringar i kommunallagen
för sin del måtte besluta i fråga
om denna lag,

1) med avslag på motionerna I: 1027
och 11:1181, 1:1028 och 11:1182 samt
1:1102 och II: 1271 i motsvarande del,
att 1 och 4 §§ skulle hava den lydelse,

Onsdagen den 10 december 1969 fm. Nr 41 31

Ang. införande av enhetlig komniunbeteckning, m. in.

som föreslagits i bilaga 3 till utlåtandet
(enhetlig kommunbeteckning);

2) med avslag på motionerna 1:1108
och 11:1281, 1:1109 och 11:1280 samt
1:1110 och 11:1282 i motsvarande del,
att två nya paragrafer skulle införas,
5 a och 14 a §§, med den lydelse, som
föreslagits i bilaga 3 till utlåtandet, och
att 15 § första stycket skulle hava den
lydelse, som föreslagits i bilaga 3 till
utlåtandet (fakultativt suppleantsystem)
;

3) med bifall till motionerna 1:1109
och II: 1280 och avslag på motionerna
I: 1107 och II: 1284, I: 1110 och II: 1282
samt II: 1279 och II: 1283 i motsvarande
del, att 9 § skulle hava den lydelse,
som föreslagits i bilaga 3 till utlåtandet
(reglerna om valkretsindelning); samt

4) med besvarande av motionerna I:
1108 och 11:1281 och avslag på motionerna
I: 1107 och II: 1284 samt I: 1109
och II: 1280, samtliga i vad de avsåge
kommunallagen men icke blivit behandlade
under punkterna 1—3, antaga övriga
förslag i bilaga 3 till utlåtandet.

De av Kungl. Maj :t framlagda förslagen
till ändringar i kommunallagen, sådana
de av utskottet tillstyrkts, vore i
nedan angivna delar så lydande:

4 §

Kommuns beslutanderätt utövas av
kommunfullmäktige.

Förvaltning och verkställighet tillkomma
kommunstyrelsen och kommunens
övriga nämnder.

5 a §

För kommunfullmäktige skola utses
suppleanter, om fullmäktige besluta
det. Om beslutet skall länsstyrelsen
ofördröjligen underrättas.

14 a §

Ha suppleanter för kommunfullmäktige
utsetts och inträffar sådant hinder
för kommunfullmäktig eller behörigen
kallad suppleant, att han icke kan inställa
sig vid sammanträde med kommunfullmäktige
eller icke vidare tjänst -

göra vid sammanträde, åligger det honom
att utan dröjsmål underrätta kommunfullmäktiges
ordförande, som till
tjänstgöring vid sammanträdet inkallar
den suppleant, som enligt den mellan
suppleanterna bestämda ordningen står
i tur att inträda. Är denne närvarande
vid sammanträdet, inträder han utan
särskild kallelse.

15 § första stycket

Kommunfullmäktige må ej handlägga
ärende, såvida icke flera än hälften
eller, om suppleanter för fullmäktige
utsetts, minst två tredjedelar av fullmäktige
äro tillstädes. Är tillstädesvarande
fullmäktig enligt vad i 16 § eller
63 § andra stycket sägs hindrad att
deltaga i visst ärende, utgör ej den omständigheten,
att till följd därav antalet
av de deltagande icke uppgår till vad
sålunda föreskrivits, hinder för ärendets
handläggande.

Reservationer hade avgivits

i) i fråga om enhetlig kommunbeteckning: av

herrar Svenungsson (m), Lindblad
(fp) och Richardson (fp), fröken
Lundbeck (m) samt herrar Adamsson
(s), Henningsson (s) Neländer (fp),
Werner (m) och Strömberg (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
de i propositionerna nr 63 och nr 129
framlagda förslagen till ändringar i
kommunallagen för sin del måtte besluta
i fråga om denna lag,

1) med besvarande av motionerna I:
1027 och 11:1181, 1:1028 och 11:1182
samt 1:1102 och 11:1271 i motsvarande
del, att 1 och 4 §§ skulle hava den lydelse,
som föreslagits i bilaga 4 till utlåtandet
(enhetlig kommunbeteckning);

2) med avslag på motionerna 1:1108
och 11:1281, 1:1109 och 11:1280 samt
1:1110 och 11:1282 i motsvarande del,
att två nya paragrafer skulle införas,
5 a och 14 a §§, med den lydelse, som

32 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

föreslagits i bilaga 4 till utlåtandet, och
att 15 § första stycket skulle hava den
lydelse, som föreslagits i bilaga 4 till
utlåtandet (fakultativt suppleantsystem)
;

3) med bifall till motionerna 1:1109
och II: 1280 samt avslag på motionerna
1:1107 och II: 1284, 1:1110 och II: 1282
samt 11:1279 och 11:1283 i motsvarande
del, att 9 § skulle hava den lydelse,
som förslagits i bilaga 4 till utlåtandet
(reglerna om valkretsindelning);

4) med besvarande av motionerna I:
1108 och II: 1281 och avslag på motionerna
1:1107 och 11:1284 samt 1:1109
och 11:1280, samtliga i vad de avsåge
kommunallagen men icke blivit behandlade
under punkterna 1—3, antaga övriga
förslag i bilaga 4 till utlåtandet;

2) i fråga om det fakultativa suppleantsystemet: av

fru Segerstedt Wiberg (fp) samt
herrar Svenungsson (m), Richardson
(fp), Axel Georg Pettersson (ep), Larsson
i Luttra (ep), Wennerfors (m), Boo
(ep), Neländer (fp) och Strömberg
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte besluta, i anledning av motionerna
1:1108 och 11:1281, 1:1109
och II: 1280 samt 1:1110 och II: 1282 i
motsvarande del, att två nya paragrafer
skulle införas, 5 a och 14 a §§, med
den lydelse, som nedan angivits och att
15 § första stycket skulle hava den lydelse,
som nedan angivits:

5 a §

För kommunfullmäktig skola utses
suppleanter.

14 a §

Inträffar sådant hinder för kommunfullmäktig
eller behörigen kallad suppleant,
att han icke kan inställa sig vid
sammanträde med kommunfullmäktige
eller icke vidare kan tjänstgöra vid
sammanträde, åligger det honom att
utan dröjsmål underrätta kommunfull -

mäktiges ordförande, som till tjänstgöring
vid sammanträdet inkallar den
suppleant, som enligt den mellan suppleanterna
bestämda ordningen står i
tur att inträda. Är denne närvarande
vid sammanträdet, inträder han utan
särskild kallelse.

15 § första stycket

Kommunfullmäktige må ej handlägga
ärende, såvida icke minst två tredjedelar
av fullmäktige äro tillstädes. Är tillstädesvarande
fullmäktig enligt vad i
16 § eller 63 § andra stycket sägs hindrad
att deltaga i visst ärende, utgör ej
den omständigheten, att till följd därav
antalet av de deltagande icke uppgår
till vad sålunda föreskrivits, hinder för
ärendets handläggande.

(Om reservationen 1 vunne bifall i
fråga om punkten 1 i utskottets hemställan,
borde »kommun» utgå ur de fem
kursiverade orden.);

3) i fråga om förutsättningarna för
valkretsindelning:

av herrar Georg Pettersson, Erik Olsson,
Sörlin, Nyquist, Norberg, Adamsson,
Nilsson i Östersund och Henningsson,
fru Thunvall samt herr Johansson
i Trollhättan (alla s), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort erhålla den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
3 hemställa, att riksdagen måtte
besluta, med avslag på motionerna I:
1107 och 11:1284, 1:1110 och 11:1282,
1:1109 och 11:1280 samt 11:1279 och
II: 1283 i motsvarande del, att 9 § skulle
hava den lydelse, som nedan angivits
:

9 §

För val av kommunfullmäktige skall
kommun indelas i valkretsar, om i kommunen
finnas flera än 40 000 invånare
eller för kommunen skola utses minst
51 fullmäktige. Överstiger folkmängden
i kommun 10 000, må valkretsindelning,
där så befinnes lämpligt, företagas också
i annat fall än nu sagts. Annan kommun
må ej indelas i valkretsar, såframt

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. in.

icke till följd av kommunens särskilt
betydande utsträckning eller liknande
förhållanden synnerliga skäl föreligga
därtill. Valbarhet är ej inskränkt inom
valkrets.

Vid valkretsindelning iakttages, att
varje krets kan beräknas komma att
utse minst tio kommunfullmäktige med
tillämpning av vad i följande stycke
sägs; att delar av samma by eller hemman
ej utan synnerliga skäl förläggas
till olika valkretsar; att varje valkrets
om möjligt utformas så, att den kan
omslutas med en sammanhängande
gränslinje; samt att antalet fullmäktige
för hela kommunen kan beräknas bliva
lika fördelat på de särskilda valkretsarna
i den mån det utan olägenhet kan
ske.

I varje valkrets väljes, efter kretsens
i mantalslängden upptagna befolkning
för året näst före den treårsperiod, som
valet gäller, en kommunfullmäktig för
varje fullt tal, motsvarande det som erhålles,
då kommunens för samma år i
mantalslängden upptagna folkmängd
delas med antalet fullmäktige för hela
kommunen. Därest det antal fullmäktige,
som med tillämpning av denna regel
skall utses, icke uppgår till det för
kommunen bestämda antalet, skola för
ernående av detta antal de valkretsar,
vilkas folkmängd mest överskjuter det
tal, som enligt den angivna regeln äro
bestämmande för fullmäktiges antal inom
valkretsarna, vara berättigade att
var för sig i ordning efter överskottens
storlek välja ytterligare en fullmäktig.
Äro överskottstalen lika för två eller
flera valkretsar, avgöres företrädet genom
lottning.

Om indelning i valkretsar äga, efter
därom av kommunstyrelsen uppgjort
förslag, kommunfullmäktige göra framställning
hos länsstyrelsen. Utan föregående
framställning må länsstyrelsen
förordna om sådan indelning, sedan
tillfälle beretts kommunfullmäktige att
avgiva yttrande i ärendet.

Beslut om---nästa val.

3 Första kammarens protokoll 1969. Nr il

(Om reservationen 1 vunne bifall i
fråga om punkten 1 i utskottets hemställan,
borde de kursiverade orden
ändras: »kommunstyrelsen» borde vara
»kommunens styrelse» och i övriga ord
borde »kommun» utgå.)

De av herr Svenungsson m. fl. i bilaga
4 till utlåtandet föreslagna ändringarna
i kommunallagen hade i nedanstående
delar erhållit följande lydelse: 4

Kommuns beslutanderätt utövas av
kommunens fullmäktige.

Förvaltning och verkställighet tillkomma
kommunens styrelse och övriga
nämnder.

5 a §

För fullmäktige skola utses suppleanter,
om fullmäktige besluta det. Om beslutet
skall länsstyrelsen ofördröjligen
underrättas.

14 a §

Ha suppleanter för fullmäktige utsetts
och inträffar sådant hinder för
fullmäktig eller behörigen kallad suppleant,
att han icke kan inställa sig vid
sammanträde med fullmäktige eller icke
vidare kan tjänstgöra vid sammanträde,
åligger det honom att utan dröjsmål underrätta
fullmäktiges ordförande, som
till tjänstgöring vid sammanträdet inkallar
den suppleant, som enligt den
mellan suppleanterna bestämda ordningen
står i tur att inträda. Är denne
närvarande vid sammanträdet, inträder
han utan särskild kallelse.

15 § första stycket

Fullmäktige må ej handlägga ärende,
såvida icke flera än hälften eller, om
suppleanter för fullmäktige utsetts,
minst två tredjedelar av fullmäktige äro
tillstädes. Är tillstädesvarande fullmäktig
enligt vad i 16 § eller 63 § andra
stycket sägs hindrad att deltaga i visst
ärende, utgör ej den omständigheten,
att till följd därav antalet av de delta -

34 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

gande icke uppgår till vad sålunda föreskrivits,
hinder för ärendets handläggande.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av fru Segerstedt
Wiberg samt herrar Richardson, Nelander
och Strömberg (alla fp).

Herr förste vice talmannen yttrade,
att vid överläggningen angående förevarande
utlåtande jämväl finge beröras
konstitutionsutskottets utlåtande nr 45.

Fröken LUNDBECK (m):

Herr talman! Riksdagen har i dag att
ta ställning till bl. a. två propositioner,
nr 63 med förslag om införande av
enhetlig kommunbeteckning och nr 129
med förslag till ändringar i kommunallagen
m. m. Förslagen, som grundar sig
på den tidigare av riksdagen år 1962
beslutade och nu pågående kommunindelningsreformen,
har förberetts av
kommunalrättskommittén och remissbehandlats
i olika instanser. En del
följ dmotioner har också väckts i anledning
av propositionerna. Jag vill
särskilt framhålla de vägande synpunkter
i dessa frågor som har anförts i
motionerna i denna kammare nr 1027,
1028 och 1102.

Som framgår av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 44 har utskottet vid
behandlingen av de båda propositionerna
begränsat sig till frågor som berör
enhetlig kommunbeteckning och
kommunallagen. Vid utskottets behandling
i dessa delar har i stort utskottets
majoritet tillstyrkt förslagen i propositionerna.
Det finns ett par avvikelser
från utskottets ställningstagande, som
framgår av handlingarna.

Det må här emellertid framhållas att
förslaget i propositionen om en enhetlig
kommunbeteckning i vissa sammanhang
kan få icke önskvärda konsekvenser.
Det gäller i första hand »utmönstringen»
av begreppet stad. Här
vill jag, herr talman, hänvisa till det
stora antal remissyttranden som i propositionen
nr 63 redovisas på s. 49.

Där anges att flertalet remissinstanser
har tillstyrkt propositionen. Det bör
dock observeras att 15 viktiga remissinstanser
har en avvikande mening,
nämligen Svenska stadsförbundet, länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus län,
Jönköpings och Gotlands län samt städer
av varierande storlek och ålder:
Alingsås, Boden, Vadstena, Hjo, Djursholm,
Västerås, Hallsberg, Karlshamn,
Ulricehamn, Karlskoga och Malmö.

Av samtliga dessa remissutlåtanden,
som jag nu har åberopat, framgår tydligt
att man anser att begreppen stad
och köping eller landskommun skall bibehållas,
och det genom lagbestämmelser.

I konstitutionsutskottets utlåtande nr
44 anges i en mycket kort sammanfattning
innehållet i sex skrivelser till utskottet
i denna fråga. Det är skrivelser
från Stockholms stadskollegium, drätselkammaren
i Malmö, stadskollegiet i
Göteborg, stadsfullmäktige i Ulricehamn
samt i Alingsås och i Lund. Av
de korta referaten i utskottsutlåtandet
framgår dock att samtliga ställer sig
kritiska till förslaget i propositionen
om slopande av stadsbegreppet.

Det lär, enligt vad som har sagts
mig, vara ganska ovanligt att instanser
— i detta fall städer — skriver till ett
utskott i ärenden som är aktuella att
behandla. Detta förhållande understryker,
tycker jag, den stora vikt som
dessa kommuner lägger vid denna fråga.
Jag anser att utskottet vid behandlingen
av detta ärende borde ha tagit
än större hänsyn till dessa uttalanden
än vad utskottet har gjort, och jag finner
det angeläget att här få komplettera
de knapphändiga uppgifter som finns
i utskottsutlåtandet och tillåter mig
därför att citera ur de olika breven.

Stockholms stadskollegium skriver
bl. a.: »Genom den pågående indelningsreformen
sammanslås städer och
köpingar med omkringliggande landskommuner.
Det kan inte bestridas att
stads- och köpingbegreppets användning
på dessa större kommuner fram -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

står som mindre adekvat. Även med
beaktande härav, synes det avvika från
det allmänna språkbruket att benämna
t. ex. huvudstaden Stockholm kommun
i stället för stad. Ordet stad utgör inte
bara en benämning på en kommun med
särskilda rättigheter av historiskt ursprung
utan också ett samlat begrepp
avseende tätort av visst slag. Man talar
i skönlitteraturen, den vetenskapliga
litteraturen och i många andra sammanhang
om stad, städer och stadsliknande
samhällen, inflyttningen till städerna,
urbaniseringsprocessen etc. Sådana
begrepp kan knappast undvaras
och ordet stad samt böjningsformer och
avledningar därav torde, om departementschefens
förslag genomföres, ändå
kvarstå och användas i stor utsträckning
i svenska språket. Med hänsyn
härtill synes man kunna hävda, att det
nya enhetliga kommunbegreppet kommer
att sakna förankring i det allmänna
språkbruket. Kommunalrättskommitténs
förslag, vilket innebär ett varsammare
tillvägagångssätt genom sitt
syfte till successiv förändring, framstår
därför som lämpligare än det av departementschefen
nu framlagda.»

Man berör i brevet också de olägenheter
för Stockholms vidkommande
som departementschefens förslag skulle
kunna innebära och gör en del exemplifieringar.
Stockholm skulle t. ex.,
om förslaget godtas, inte utåt kunna
uppträda som Stockholms stad och inte
heller kunna betecknas som rikets huvudstad.
Man åberopar vidare de internationella
kontakterna och uttalar:
»Att i sådana sammanhang inte kunna
fortsättningsvis tala om Stockholms
stad som huvudstad medför emellertid
uppenbara nackdelar och torde skapa
förvirring och ge anledning till missförstånd.
» Man säger vidare: »Även om
den i propositionen föreslagna utvidgningen
i förhållande till kommunalrättskommittén
kan sägas vara konsekvent
från rent förvaltningsmässig
synpunkt, framstår den inte som behövlig
och motiverad.» Det finns myc -

ket som kunde ha citerats, men jag har
fått lov att begränsa mig.

Drätselkammaren i Malmö anför
bl. a.: »Vid avgivandet av sitt yttrande
över kommittébetänkandet hade drätselkammaren
att utgå från att kommitténs
förslag innebar frihet för kommunerna
att framträda under sina nuvarande
hävdvunna benämningar och att
benämningarna på fullmäktige och styrelse
skulle kunna behållas. Enligt propositionen
bortfaller dessa möjligheter.
Drätselkammaren menar visserligen
alltfort att det inte är praktiskt eller
ens möjligt att kommunalrättsligt ha
skilda regler för städer och för landsbygdskommuner,
men att en ändring
inte behöver ske på det sättet att stadsbegreppet
lämnas utanför varje rättslig
reglering eller att de församlingar, styrelser
och institutioner som hittills betecknats
som stadstillhörande berövas
möjligheten att officiellt framträda på

samma sätt som hittills.---Ett

skydd för stadsbeteckningen är oundgänglingen
nödvändigt om förslaget i
propositionen godtas.»

Göteborg åberopar speciellt besvärligheterna
i internationella sammanhang
om stadsbegreppet försvinner.
Man säger: »I affärsförbindelse med utlandet
har stadsbenämningen ett värde
som ej får underskattas. Även i andra
mellanfolkliga sammanhang är det av
stor betydelse att man icke ställer sig
utanför tillämpningen av internationellt
språkbruk.»

Ulricehamns stad uppehåller sig närmast
vid ordet stads kulturella och vedertagna
betydelse. Man säger: »Den
kulturhistoriska och internationella
aspekten bör icke glömmas. I svensk
litteratur och svenska urkunder förekommer
namnet och begreppet stad
ständigt och jämt. Skulle stadsbegreppet
försvinna, bleve följden den att
nästa generation inte skulle förstå sammanhanget
och innehållet vid studium
av en litteratur och handlingar.»

Stadsfullmäktige i Alingsås hemställer
att riksdagen måtte besluta att ordet

36 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

stad skall bestå. Även drätselkammaren
i Lund åberopar de internationella
sammanhangen och värdet av stadsbenämningens
bibehållande.

Herr talman! Av det refererade, som
jag ansett det vara angeläget att uppta
kammarens tid med, framgår utan tvivel
ett starkt motstånd mot propositionens
förslag att beskära kommunernas
rätt att officiellt framträda under hävdvunna
benämningar och att begagna nuvarande
namn på de representativa och
styrande organen.

Utskottsmajoritetens uttalande, att
särskilda föreskrifter om användandet
av beteckningen stad inte bör vara erforderliga
utan att en fri språkutveckling
bör få vara avgörande, kan inte
vara tillfredsställande.

Reservanterna vill stärka kommunernas
frihet och utgår ifrån att valfrihet
skall föreligga för kommun att framträda
under och använda sin gamla
beteckning, t. ex. stad. Som ett led häri
ser reservanterna det också som angeläget
att kommunerna äger begagna nuvarande
namn på de representativa och
de styrande organen.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen 1 till
konstitutionsutskottets utlåtande nr 44.
Må det tillåtas mig att redan här säga
att jag senare också kommer att yrka
bifall till reservationen vid utskottets
utlåtande nr 45 angående kommunallagen
för Stockholm.

Herr PETTERSSON, AXEL GEORG,
(ep):

Herr talman! I propositionerna nr 63
och 129 har framlagts förslag till vissa
ändringar i kommunallagstiftningen.
Bakgrunden till åtskilliga av de nu
framlagda förslagen är 1962 års kommunindelningsreform
och ställningstagandena
vid de partiella författningsreformerna.
Jag skall i det följande huvudsakligen
beröra proposition nr 129
och de motioner som väckts i anledning
därav.

Utan tvivel kommer de i propositionen
föreslagna ändringarna av vissa avsnitt
i vår kommunallagstiftning att göra
den bättre anpassad till utvecklingen
inom det kommunala arbetet och
fullföljandet av kommunindelningsreformen.
Men även om, som framgår av
konstitutionsutskottets skrivning, enighet
råder kring stora delar av propositionens
tankegångar och förslag, finns
det anledning att beträffande ett par
väsentliga avsnitt i propositionen föreslå
ändringar som mera står i överensstämmelse
med vad som gäller i andra
sammanhang på jämförbara områden.

Det är främst fråga om bestämmelserna
för valen till kommunalfullmäktigeförsamlingarna.
Vi har ju här i
riksdagen helt nyligen beslutat om
principerna för val till den enkammarriksdag
som skall väljas nästkommande
år. Vi har till denna enkammarriksdag
infört ett valsystem vilket genom
ett utjämningsförfarande ger partierna
utdelning i mandat som om landet vore
en enda valkrets. Det innebär att om
partierna klarar fastställda spärrar skapas
rättvisa mandatmässigt partierna
emellan. Detta måste vara en absolut
riktig princip.

Samma andemening går igen i direktiven
till kommunvalskommittén, nämligen
att en bättre proportionalitet skall
eftersträvas även i det kommunala valsystemet.
Det är då något egendomligt
att man i propositionen föreslår att vi
inte bara skall behålla den tidigare
valkretsindelningen för kommuner
utan att man också mjukar upp reglerna
så att mindre kommuner i motsats
till vad som nu gäller ges möjlighet att
indela sitt område i flera valkretsar.
Därmed försvåras framför allt för
mindre partier att få mandat. Sett emot
vad jag tidigare här anfört avseende
riksdagsvalen och direktiven till kommunalvalskommittén
framstår detta som
en klar inkonsekvens. Det bör vara
minst lika angeläget att skapa ett så
rättvist valsystem som möjligt även på
det kommunala planet.

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

I propositionen 129 föreslås att kommun
med mer än 40 000 invånare skall
indelas i valkretsar. I propositionen
föreslås nu ytterligare att valkretsindelning
skall ske inte bara när kommunens
invånare överskrider 40 000
utan också när mer än 50 ledamöter
skall utses i kommunens fullmäktige.
Man har genom sistnämnda bestämmelse
infört en kombinationsregel mellan
befolkningsantal och antalet fullmäktigemandat
som kan leda till att betydligt
mindre kommuner än vad som nu
är fallet tvingas att indela i valkretsar.
Detta bör ses mot det förhållandet att
propositionen inte föreslår något maximiantal
för kommunfullmäktige. Kommunens
eget skön skall härvid vara
helt avgörande.

Genom att maximiantalet för fullmäktige
tas bort kan exempelvis en ny
kommunbildning med mindre än 40 000
invånare fastställa ett fullmäktigeantal
på 51 mandat, och då träder den tvingande
regeln om valkretsindelning in
även på en liten kommun. Detta system
strider mot principen att partierna
skall få största möjliga rättvisa vid
mandatfördelningen för hela det område
valet avser.

Effektivaste sättet att uppnå denna
rättvisa vore givetvis att varje kommun
utgjorde en valkrets. Uppenbarligen
kan man emellertid nu inte gå så långt
med tvingande bestämmelser. Rent
praktiskt, med undantag för de största
städerna och i något enstaka fall mindre
kommuner, nominerar inte partierna
sina kandidater eller upprättar sina
listor med hänsyn till valkretsindelningen.
Partiernas listor omfattar som
regel hela kommunen. Skälen till detta
kan vara flera. Ett av de väsentligaste
är att om man har en valkretsindelning
som utgår från citykärnan — och oftast
är indelningen sådan — tvingas
partierna med all nödvändighet att inrikta
sina nomineringar så att man får
ut största effekt där det största väljarunderlaget
finns, och det är ju inom
cityområdena och tätbebyggelsen. Vi -

dare är det, med de undantag jag tidigare
anfört, så att väljarna inte heller
följer valkretsarna utan röstar på de
kandidater de finner bäst oavsett vilken
valkrets kandidaten sedan kan
komma att representera eller råkar bo
i. Slutsatsen måste då bli att en uppdelning
av kommunen i flera valkretsar
i de flesta fall är obehövlig.

De kommuner som kan hysa farhågor
för en partisplittring har ju själva rätten
att reglera detta när de fastställer
antalet fullmäktigemandat. Jag kan heller
inte inse att vare sig befolkningsmässiga,
näringspolitiska eller geografiska
synpunkter med någon större
tyngd kan anföras som skäl för att en
kommun indelas i olika valkretsar. Om
storleken av en kommun ur dessa och
andra synpunkter bedöms lämplig som
en enhet, då bör den också kunna utgöra
en enda valkrets.

Reglerna bör därför enligt utskottets
mening utformas så att kommuner med
mer än 40 000 invånare får möjlighet
att besluta om valkretsar, medan mindre
kommuner bör ha denna möjlighet
endast när ytterst speciella omständigheter
föreligger. Vi vill alltså ha bort
obligatoriet, vilket vi också anfört i
den centermotion som ligger till grund
för utskottets skrivning.

En annan omständighet som också
bör uppmärksammas är tidpunkten för
fastställandet av valkretsindelningen.
Enligt nuvarande regler måste indelningen
i valkretsar beslutas före utgången
av oktober månad året före valåret.
För 1970 års val föreslås en förskjutning
av denna tidpunkt till utgången
av juni månad valåret.

Vi har från centern i en motion påtalat
de mycket allvarliga olägenheter
för valmyndigheter och partiorganisationer
detta kan föra med sig. Vi har
dock godtagit den skrivning utskottet
gjort, där man understryker det angelägna
i att beslut i dessa frågor fattas
så snart som möjligt, men att det i undantagsfall
kan bli erforderligt att
meddela beslut så sent som under juni

38 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

månad 1970 och att laglig möjlighet
därtill därför bör finnas.

Till utskottets utlåtande är fogad en
reservation, nr 2, om fakultativt suppleantsystem.
Centern har i en motion,
stödd av de övriga oppositionspartierna,
inte kunnat godta propositionen i
denna del, där det föreslås att kommunerna
själva skall ha att besluta om
suppleanter skall utses till kommunens
fullmäktige eller inte. Samma ordning
föreslås gälla för församlingar och samfälligheter.
Vi hälsar förslaget med tillfredsställelse
i så måtto att systemet
innebär att fler personer kan knytas
till det kommunala arbetet. Inte minst
är detta viktigt med hänsyn till den pågående
kommunsammanslagningen och
att systemet ökar förutsättningarna för
ett bredare medborgarinflytande.

Men vi finner det mycket otillfredsställande
att bestämmelserna i praktiken
kommer att medföra att representationsformerna
kommer att växla mellan
olika kommuner. Vi anser därför
att suppleanter bör utses i samtliga
kommuner.

Denna uppfattning kan synas strida
mot strävandena att få så fria och självständiga
kommuner som möjligt, vilket
även vi från centerns sida alltid yrkat
på, men det måste vara av betydande
värde att enhetliga regler blir gällande.
Det kan också tilläggas, vilket klart
framgår av reservationen, att suppleantsystemet
är obligatoriskt i alla de
fall där det förekommer i kommunala
sammanhang.

Den kommunala självstyrelsen, som
är ganska unik i jämförelse med andra
länder, har spelat en betydande roll
för folkstyret i vårt land. Fördjupningen
av demokratin, vilken är en nödvändighet
om den folkliga självstyrelsen
skall ha reell innebörd, måste bygga
på insikten om kommunernas betydelse.
Den kommunala demokratins lokala
förankring är viktig för hela vårt
samhälle. De ändringar i Kungl. Maj:ts
proposition som jag talat för har enligt
min uppfattning de största förut -

sättningarna att fylla det primära målet
att föra medborgare och förvaltning
närmare varandra.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till punkterna 1, 3 och 4 i
konstitutionsutskottets utlåtande nr 44
samt till reservationen 2 vid punkten 2
i samma utlåtande.

Häri instämde herr Strandberg (m).

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Fröken Lundbeck har
talat för reservationen 1 som också jag
undertecknat, och jag skall inte uppehålla
mig vid den reservationen. Jag
vill ändå som reservant understryka att
de ändrade bestämmelserna om beteckningarna
på de borgerliga primärkommunerna
icke berövar städerna den givna
rätten att använda ordet stad som
officiell beteckning. Den meningen lägger
jag in i reservationen 1. Denna reservation
om enhetlig kommunbeteckning
bygger på propositionen 63.

I Kungl. Maj :ts propostion nr 129 föreslås
också betydande ändringar i kommunallagstiftningen.
Herr Pettersson
har för en stund sedan pekat på en råd
av dessa nyheter. Här kommer vi in på
reservationen 2. En viktig förändring
är införandet av suppleanter för fullmäktige.
Frågan är verkligen inte ny.
Redan under 1910-talet aktualiserades
frågan här i riksdagen, men det skulle
ta bortåt 50 år, innan ett riksdagsinitiativ
ledde fram till en utredning. Det
är också med stor tillfredsställelse som
man nu hälsar det framlagda lagförslaget.
Suppleantsystemet är ett sätt att
vidga och bevara medborgarinflytandet.
Uttunningen av den kommunala representationen
i de kommande blockkommunerna
blir stor nog ändå.

Ett enhälligt utskott godtar också
Kungl. Maj ds förslag om införande av
suppleantinstitutionen. Däremot råder
det delade meningar huruvida suppleantsystemet
skall vara obligatoriskt eller
fakultativt. En motion från moderata
samlingspartiet föreligger också

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

med hemställan om ett obligatoriskt
suppleantsystem.

Vi reservanter är av den meningen
att det knappast kan vara tillfredsställande
att fullmäktigeorganisationen bygger
på en lagstiftning som möjliggör
skilda system i olika kommuner. I andra
sammanhang brukar man inte vara
särskilt finkänslig när det gäller att
påtvinga kommunerna något eller —
om uttrycket är för starkt — utforma
en lagstiftning som syftar till obligatoriska
kommunala beslut. Kommunindelningsreformen
medger ju inga större
friheter i slutskedet. Lämpligheten av
att införa suppleantsystemet kan naturligtvis
bedömas olika, men några praktiska
olägenheter av ett enhetligt system
är det mycket svårt att upptäcka.
Oavsett fullmäktiges antal bör suppleanter
för fullmäktigeledamöter utses i alla
kommuner.

Det kan inte vara riktigt att avgöra
denna fråga från fall till fall eller med
andra ord låta tillfälliga majoriteter
ute i kommunerna avgöra huruvida systemet
skall införas eller ej. Den synpunkten
att kommunerna bör ges största
möjliga handlingsfrihet skulle då
också vara tillämplig när det gäller
kommunala styrelser och nämnder för
att inte tala om landstingen. Det är
inte lätt att motivera en avvikelse i
fråga om fullmäktige.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
tilll reservationen 2.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Ett talesätt är att man
inte skall träta om ord till ingen nytta.
Det kan jag hålla med om, men frågan
är just vad som är till nytta.

Propositionen 63 handlar om ord, om
beteckningar på kommunerna och en
del av deras organ. Frågan kan inte
gärna sägas vara av direkt livsviktig
betydelse för kommunerna, men man
kan heller inte alldeles bortse från att
till synes obetydliga detaljer — framför
allt för den centrala statsmakten

— kan upplevas som viktiga trivselfaktorer
för de enskilda människorna.

Det är angeläget att observera att det
är två skilda terminologiska problem
som behandlas i konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 44 och 45. Det ena gäller
beteckningen på de primärkommunala
enheterna och det andra beteckningarna
på deras fulimäktigeförsamlingar
och styrelser. Jag vet inte om kammarens
ledamöter har noterat att det är
något besynnerligt med utskottets utlåtande
i det att man argumenterar ytterst
kortfattat och knapphändigt i den
fråga där meningarna är delade, men i
stället mycket utförligt beträffande det
förslag i propositionen som samlat ett
enat utskott. Man anser nämligen att
beteckningarna landskommun, köping
och stad bör utgå ur kommunallagarna
och ersättas med beteckningen kommun.
Reformen innebär inte att de
svenska städerna skall avskaffas, heter
det, vad nu det skall betyda. Det låter
i varje fall betryggande. Det innebär
heller inte, heter det vidare, att det
införs något förbud för kommunerna
att bibehålla tjänstebenämningar som
innehåller ord med stad som förstavelse.
Stadsarkitekter och stadsingenjörer
bör således kunna känna sig lugnade.
Stadsbuden har uppenbarligen
heller inget att frukta. Den som befarat
att stadsparker, stadsbibliotek och
stadsteatrar skulle behöva döpas om
kan känna sig lättad. Det gäller också
den som eventuellt hellre går på
stadshotellet än på kommunhotellet. Den
som fruktat att regeringsformens och
riksdagsordningens bestämmelser om att
riksdagen skall samlas i rikets huvudstad
skulle behöva ändras till rikets huvudkommun
kan också dra en lättnadens
suck. Konstitutionsutskottet är i
själva verket så generöst och storsint
att det t. o. m. kan tillåta en kommun
att utöver den officiella beteckningen
kommun använda benämningen stad.
Ja, man går så långt att man nära nog
uppmanar till ett slags dubbelspel i att
man uppmuntrar kommunerna att i in -

40 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

ternationella sammanhang framträda
under den beteckning som anknyter till
förhållandena i det främmande landet
eller eljest till allmänt gällande språkbruk.

Denna generositet har dock sina gränser.
Om en kommun skulle vilja använda
en beteckning för den egna fullmäktigeförsamlingen
eller styrelsen,
som anknyter till allmänt gällande
språkbruk i den egna kommunen och
som därtill har en lång historisk tradition
— alltså stadsfullmäktige respektive
drätselkammare — då säger man nej.
Vilka skäl finns då till att förvägra de
enskilda kommunerna denna valfrihet?
Jo, »starka praktiska skäl» enligt utskottets
majoritet. Vilka dessa »starka
praktiska skäl» är får man dock inte
veta. Däremot får man veta att det är
av värde att »ingen av de för de tidigare
skilda kommunerna karakteristiska
och hävdvunna beteckningarna
kommer till användning». Man är emellertid
lika kryptisk beträffande det argumentet.
Varför är det av värde, frågar
sig givetvis den frågvise.

Det synes i själva verket inte finnas
några egentliga skäl till att beröva kommunerna
denna frihet i en för staten
helt oväsentlig men för kommunerna
kanske inte alldeles betydelselös fråga.
Det väsentliga syftet borde kunna nås
med den enhetliga kommunbeteckningen
— om den saken råder full enighet.
Det förtjänar vidare att uppmärksammas
att remissyttrandena över kommunalrättskommitténs
betänkande redovisas
ytterst vilseledande i departementschefens
yttrande i propositionen. Det
sägs där att minoritetens förslag ■—• det
som Kungl. Maj :t föreslagit i propositionen
och som konstitutionsutskottets
majoritet förordat — tillstyrkts av nästan
alla remissinstanser som biträtt minoritetens
förslag i övrigt. Det är säkert
riktigt, men hur många är då dessa?
Jo, de utgör 78 av sammanlagt 261.
Det innebär att inte bara kommunalrättskommitténs
majoritet utan också en
överväldigande majoritet bland remiss -

instanserna uttalat sig för det förslag
som reservanterna i konstitutionsutskottet
förordat.

Som vi ser det finns det inget hållbart
skäl till att lagstiftningsvägen driva
igenom en likformighet i fråga om
beteckningarna på kommunernas fullmäktigeförsamlingar
och styrelser. Det
förefaller mig vara ett utslag inte bara
av missriktad och alltför långt driven
strävan till uniformering utan helt enkelt
av en smula klåfingrighet. Om städerna
skulle tvingas att helt överge beteckningarna
stad och stadsfullmäktige,
förefaller det oundvikligt att övriga beteckningar
med stad som förstavelse
ganska snart kommer att framstå som
helt inadekvata och obegripliga. Reservanternas
förslag är i själva verket en
kompromiss, som borde kunna vinna
allmän anslutning. Förslagets karaktär
av kompromiss framstår än tydligare
mot bakgrunden av det yrkande som
herr Gösta Jacobsson kommer att framställa.
Reservanternas förslag innebär
nu att begreppen »kommunalfullmäktige»
och »kommunstyrelse» byts ut mot
»kommunens fullmäktige» respektive
»kommunens styrelse» i kommunallagarna.
Det skulle göra det möjligt för
de kommuner som så önskar att bevara
de gamla hävdvunna beteckningarna
stadsfullmäktige, stadskollegium och
drätselkammare, samtidigt som man får
en enda officiell beteckning på den primärkommunala
enheten, nämligen kommun.

De ändringar i kommunallagen som
föreslås i propositionen 129 är till vissa
delar naturliga konsekvenser av den
partiella författningsreformen, gällande
riksdagen, och till vissa delar av
reformen, avsedda att åstadkomma reella
förstärkningar av den kommunala
självstyrelsen eller i varje fall som motåtgärder
för att förhindra den försvagning
som kan bli följden av kommunsammanläggningarna.
Det innebär att
åtskilligt står över all diskussion, medan
det kan råda delade meningar på
vissa punkter.

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

Till de betydelsefulla nyheterna i
förslaget till ny kommunallag hör suppleantsystemet.
Mot bakgrunden av den
starka minskningen av antalet förtroendevalda
som blivit eller som kommer att
bli en följd av kommunsammanläggningarna
utgör det en välkommen reform.
Men den bör inte få bli en halvmesyr,
den bör genomföras i alla kommuner
för att garantier verkligen skall
skapas för ett någorlunda brett medborgarinflytande.

Vilka skäl finns då för att införa ett
obligatoriskt suppleantsystem och icke
ett fakultativt? Utöver vad som anförts
i reservationen och vad som sagts tidigare
i debatten vill jag framhålla några
speciella förhållanden.

I en rapport från den forskningsgrupp
som med finansiellt stöd från
Riksbankens jubileumsfond ägnat sig åt
projektet »Kommunal självstyrelse —
kommunal indelning» — framgår att
vissa kommuner drabbas mycket hårt
av minskningen av antalet förtroendevalda.
Detta gäller främst de små randkommunerna
kring stora städer. T en
av de kommuner som ingått i denna
undersökning har antalet förtroendevalda
minskat till 9 procent av antalet
före sammanläggningen. Mäter man förtroendemannatätheten
i antalet invånare
per förtroendeman, finner man att
den minskat från 26 till 281 efter sammanläggningen
i denna kommun. Detta
är visserligen ingen genomsnittssiffra,
men det är heller inget alldeles extremt
fall.

Genomgående är det små kommuner
med hög förtroendemannatäthet tidigare,
som får vidkännas sådana drastiska
minskningar. Detta leder rimligtvis
till den slutsatsen att deras ställning
bör förstärkas genom ett obligatoriskt
suppleantsystem. Inför man ett fakultativt
system, föreligger risk för att
just dessa småkommuner inte kan vinna
gehör för önskemålen om suppleanter,
då de stora centralkommunerna
inte alls drabbas av förtroendemannaminskning
i samma utsträckning och

därför inte gärna kan uppleva det lika
angeläget med suppleanter. Det obligatoriska
suppleantsystemet kan därför
betraktas som ett skydd för de mindre
kommunernas intressen.

Jag vill slutligen, herr talman, beröra
ytterligare en fråga, nämligen frågan
om mandatperioden i de kommunala
fullmäktigeförsamlingarna och styrelserna.
Från folkpartiets sida har
länge ansträngningar gjorts för att förverkliga
tanken att väljarnas ställningstagande
i valet nära nog omgående
skall påverka sammansättningen av de
beslutande organen. Det är därför med
tillfredsställelse vi noterar att eftersläpningen
av styrelsernas mandattid
i förhållande till de beslutande församlingarnas
föreslås avskaffad, men man
bör enligt vår mening ta ännu ett steg
i denna riktning. Vi hoppas att det
skall bli möjligt att redan inför 1973
års val genomföra den reformen att
fullmäktigeförsamlingarnas mandatperiod
framflyttas till den 15 oktober.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på det löfte departementschefen
avgivit, nämligen att »ägna frågan
fortsatt uppmärksamhet och ta de initiativ
som behövs för att så snart det
kan finnas lämpligt få till stånd en tidigareläggning
av mandattidens början».

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den hemställan i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 44 som gäller
punkterna 3 och 4 samt reservationerna
1 och 2.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! I motion 1:1027 i våras
föreslog jag och många medmotionärer
ett alternativ till propositionen
av den innebörden att städerna skulle
få besluta själva rörande bibehållande
av eller avstående från beteckningen
stad och eventuell ändring av beteckningarna
på de nuvarande kommunala
institutionerna stadsfullmäktige, drätselkammar,
stadskollegium m. fl. Tyngd -

42 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. införande av enhetlig'' kommunbeteckning, m. m.

punkten låg givetvis på det primära,
d. v. s. själva stadsbeteckningen. Motionen
tog sikte på en frivillig linje, som
innebar valfrihet för kommunerna, i
stället för propositionens tvångslinje.

Det finns kanske de som tycker att
stadens vara eller inte vara som administrativ
beteckning är en terminologisk
bagatell i samhällsutvecklingens
mäktiga flod. Jag är av precis motsatt
mening. Detta är en stor sak. Kvintessensen
i propositionens förslag är varken
mer eller mindre än att de nuvarande
beteckningarna på de borgerliga
primärkommunerna, landskommun, köping
och stad, mönstras ut ur kommunallagarna
— så står det faktiskt i propositionen
— och ersättes med den enhetliga
beteckningen kommun och att
som en följd därav beteckningarna på
kommunens fullmäktige och styrelse,
kommunfullmäktige, stadsfullmäktige,
kommunalnämnd och drätselkammare,
skall bytas ut mot de enhetliga beteckningarna
kommunfullmäktige respektive
kommunstyrelse.

Lag är lag. Den måste man rätta sig
efter även om den är aldrig så olycklig.
Detta förslag innebär enligt min mening
ett djupt ingripande i det kommunala
livet i städerna. Förslaget tillstyrks
utan vidare av konstitutionsutskottets
majoritet. Motiveringen d. v. s.
den pågående utjämningen av skillnaden
mellan stad och land är enligt min
mening inte till fyllest. Den innebär
ingen tvingande nödvändighet att ändra
och rasera. Begreppet stad, och i någon
mån begreppet köping, har i själva
verket en mycket djup förankring
i vida kretsar av svenska folket. Stadsrättigheterna
har en gång av statsmakterna
givits den utpekade staden och
bör inte kunna med endast ett penndrag
eller en votering i riksdagen återkallas
mot stadens uttalade egna vilja.

Vad som håller på att ske kommer
av många att uppfattas som ett rättsligt
övergrepp, ett övergrepp också mot
den kommunala självstyrelsen.

Jag brukar inte, herr talman, hem -

falla åt överord, men från mina synpunkter
framstår propositionens förslag
som ett svek mot historien och mot
värdefulla traditioner och som en förlust
för framtiden. Man avskaffar den
speciella stadsinstitutionen utan att
sätta något motsvarande i dess ställe.
För medborgarna i de svenska städerna
utgör beteckningen stad av allt att
döma ett mycket starkt föreningsband
i administrativt, socialt och kulturellt
hänseende med det historiskt givna
stadssamhället som har rötter mycket
långt tillbaka i tiden.

För många städer är stadsbegreppet
trots alla strukturella förändringar och
trots den fortgående urholkningen av
det materiella innehållet alltjämt en levande
realitet med oomtvistlig rättsgrund.
Staden är i många fall för medborgarna
samhällsbegreppets inkarnation.
Städernas traditioner har, vilket
påpekats tidigare här i dag, hållits vid
liv och utvecklats av tidningspress, författare
och framstående kommunalpolitiker.
Skalder och författare som
August Strindberg, Lubbe Nordström,
Hjalmar Bergman m. fl. har bidragit till
fördjupande av denna tradition. Konstitutionsutskottets
majoritet kanske ler åt
sådana synpunkter. Men man kan ändå
inte vifta bort dessa synpunkter. De
finns kvar, jag försäkrar det.

För många medborgare kommer avskaffandet
av stadsbeteckningen att
uppfattas som ett klåfingrande på kära
och uppskattade samhällsinstitutioner
— ett onödigt offer på uniformitetens
altare. Även om de yttre skillnaderna
mellan städer och övriga kommuner
alltmer suddats ut, har den historiska
rätten till den givna stadsbeteckningen
hittills kvarstått. Stadsbegreppet har,
som jag ser det, alltjämt sitt innehåll.
Rätten är inte enbart en beslutsfunktion.

Mot avskaffandet av stadsbeteckningen
talar ytterligare den omständigheten
att det är ett internationellt begrepp
och att stadsrättigheternas slopande
skulle medföra olägenheter i de svenska

Onsdagen den 10 december 1909 fm. Nr 41 43

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. in.

städernas kontakter med andra städer
världen över. Inte minst gäller detta
storstäderna. Jag skulle tro att det i
vårt land speciellt gäller Stockholms
stad och Göteborgs stad.

När konstitutionsutskottets majoritet
i sitt utlåtande har tillstyrkt propositionen
har den samtidigt omgivit förslagets
egentliga innebörd med en omfattande
strategisk dimbildning. Utskottet
säger å ena sidan tydligt och klart ifrån
att det ansluter sig till vad departementschefen
anfört och förordar att
begreppen landskommun, köping och
stad inte bör kvarstå som administrativa
beteckningar utan att som enhetlig
beteckning bör användas ordet kommun.
Men utskottet stryker härefter å
andra sidan över med hartassen och
säger att detta inte innebär att de
nämnda begreppen försvinner i den
mån de har betydelse utöver sin administrativa
innebörd. Reformen innebär,
sägs det, inte att de svenska städerna
avskaffas utan att — hör och häpna!
— »endast att ett led utgår ur den hittillsvarande
definitionen på begreppet
stad, nämligen det som kommit att alltmera
fördunkla begreppets ursprungliga
innebörd av tätort av viss högre
dignitet». Utskottets skrivning på denna
punkt är enligt min mening sublim
i sin obegriplighet.

Utskottet tillfogar att beteckningen
stad sannolikt kommer att allt framgent
begagnas för de nuvarande stadskommunernas
tätbebyggelsekärna, varvid
en fri språkutveckling bör få vara avgörande.
Utskottet ger alltså sin fulla
anslutning till stadsbegreppets dödförklaring
som administrativ beteckning
och överlämnar det hela till det fria
språkbrukets utveckling. Det innebär,
såvitt jag kan förstå, inte mycket mer
än att ordet stad visserligen avskaffas
som administrativ beteckning men att
vi i nåder tillåts att använda ordet stad
när vi sinsemellan i vardagslivet pratar
med varandra. Jag tackar utskottet
för den generositeten.

Men i fortsättningen skärper sig ut -

slcottsmajoriteten under intryck av de
protester som inkommit från vissa städer
och uttalar följande: »Reformen
innebär inte något förbud för kommun
att begagna t. ex. tjänstebenämningar
som innehåller ordet stad som förstavelse.
» Herr Richardson har varit inne
på detta. En stad tillåts alltså i nåder
att anställa en stadsombudsman, en
stadsveterinär och en stadsläkare, bara
inte staden själv officiellt använder beteckningen
stad, ty det är en styggelse
inför vår Herre.

Sedan kommer det mest mystiska,
nämligen att reformen »utgör inte heller
hinder för kommun att utöver sin
officiella beteckning ange sig som stad»
— så står det faktiskt! —• »eller ange
förefintligheten av en stad inom kommunen».
Jag frågar med Pilatus: Vad
är sanning? Får en stad använda ordet
stad som officiell beteckning eller får
den inte? Det är egentligen problemets
kärnpunkt. Eller låt mig i stället ställa
frågan så, med hänsyn till utskottets
avfattning: Betyder utskottsmajorite tens

nyss citerade uttalande att ordet
stad kan användas i officiella sammanhang,
t. ex. Stockholms stads kommun,
Malmö stads kommun eller staden
Stockholms kommun? Man kanske borde
få någon bruksanvisning för detta.

I reservationen 1 av herr Svenungsson
m. fl. i fråga om enhetlig kommunbeteckning
har reservanterna anfört en
mot majoriteten avvikande mening och
förklarat att en lösning på den aktuella
frågan måste nås »som med tillgodoseende
av det berättigade kravet
på ett enhetligt kommunbegrepp i kommunallagstiftningen
lämnar de enskilda
kommunerna viss frihet att framträda
under hävdvunna benämningar
och att begagna nuvarande namn på de
representativa och styrande organen».
Reservanterna hänvisar också till den
av kommunalrättskommitténs majoritet
föreslagna lösningen. »Detta innebär»,
fortsätter reservanterna, »främst
den skillnaden mot propositionens lagförslag
att några nya beteckningar på

44 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

kommunernas fullmäktige och styrelser
inte införs utan att man därvidlag
i lagstiftningen och som officiell benämning
bibehåller de för de nuvarande
kommuntyperna gemensamma beteckningarna
''kommunens fullmäktige’
och ''kommunens styrelse’.»

Skrivningen är något knapphändig
liksom kanske även klämmen, men jag
har av de reservanter som tidigare i
dag har yttrat sig här i kammaren fått
den uppfattningen att innebörden i reservationen
skulle vara att åt varje
stad överlämnas att tills vidare själv
utan yttre tvång besluta rörande sin
kommunala status, d. v. s. att använda
ordet stad såsom officiell beteckning.
Under sådana förhållanden kan jag tillstyrka
reservationen 1.

Till herr Richardson vill jag säga
att han nog har föregripit mitt ställningstagande
och att jag under nyss
angivna förutsättning inte kommer att
ställa något eget yrkande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Den åsiktsriktning som
jag tillhör är i princip motståndare till
hela den lagstiftning som har byggt
upp våra städer såsom privilegierade
orter i vårt land. Vi har numera kommit
över detta. Jag har varit med och
slagits för ett avskaffande av tolagsersättningen.
Jag har varit med och betonat
värdet av att det lekmannainflytande
som har visat sig så hälsobringande
och bra i fråga om domstolsväsendet
i häradena skall nå en vidgad
tillämpning. Jag är angelägen att understryka
detta, därför att vi nu har
kommit till den punkt där jag inte förstår
vad likriktningsraseriet skall tjäna
till.

Vi bär nått den jämlikhet och den
riktiga uppläggning av förhållandet
kommuner och kommunala enheter
emellan som vi kan behöva och bör
inte gå vidare. Den åsiktsriktning som
jag tillhör vill bevara kommunal självstyrelse
och möjligheten att decentra -

liseringen byggs upp på en ganska vidsträckt
beslutanderätt. Detta är någonting
som jag tycker bör betonas i detta
sammanhang. Med utgångspunkt från
denna uppfattning hade jag att taga
ställning till synpunkter ungefärligen
överensstämmande med dem som kom
till uttryck i herr Gösta Jacobssons motion.
Jag kunde inte vara med om att
göra något så märkvärdigt av vare sig
regeringsformens 14 § eller Roskildefreden
och de uråldriga stadsprivilegierna
eller något annat i den vägen
som nu saknar relevans.

Men, herr talman, när vi har kommit
så pass långt kan jag inte förstå varför
man skall klåfingra vidare. Varför kan
det inte överlämnas åt de kommunala
enheterna att själva klara sitt terminologiska
allehanda ungefärligen så gott
de kan och vill.

Herr Richardson målade upp vad
det skulle innebära av terminologisk
villervalla om reformen skulle genomföras.
Jag behöver därför inte göra det.
I utskottsutlåtandet kan vi konstatera
att det inte skall vara fråga om förbud
att säga så eller så. Man skall liksom
man förut gjort i landskommuner få
röra sig med begrepp som stadsarkitekt
och andra underligheter. Det har
vi gjort länge i den landskommun där
jag hör hemma, och vi har helt enkelt
gjort det utan att fråga så mycket om
lov. Jag är ingen vän av likriktning.
Jag tror att den kommunala självstyrelsen
bör ha en viss möjlighet att hävda
sig. Jag reagerade när man på landstingsplanet
ville skaffa oss Landstingsförbundet
som överhet, och jag är lika
klart inställd på att om Kommunförbundet
råkar säga si eller så är det en
sak som förbundet må säga men som
inte på något vis behöver binda någon
annan än förbundsherrarna själva. Jag
har en känsla av att man här har gått
litet längre än man borde ha gjort.

Varför skall det behöva sägas att
reformen inte innebär något förbud
för kommun att begagna tjänstebenämningar
som innehåller ordet stad som

Onsdagen den 10 december 1969 fm. Nr 41 45

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

förstavelse? I utlåtandet heter det:
»Den utgör inte heller hinder för kommun
att utöver sin officiella beteckning»
— observera att det är den officiella
beteckningen som är avgörande
— »ange sig som stad eller ange förefintligheten
av en stad inom kommunen.
» Vidare sägs det: »Det är därvid
också av värde att inga av de för de
tidigare, skilda kommunformerna karakteristiska
och hävdvunna beteckningarna
kommer till användning. Utskottet
tillstyrker de föreslagna beteckningarna
kommunfullmäktige och kommunstyrelse.
»

Man vill alltså ha en enhetlig terminologi,
men jag förstår inte vilka »starka
praktiska skäl» som talar för detta.
Jag tror att man kunde klara sig ändå.
I en stad som Uppsala i det län jag
tillhör skulle man enligt förslaget få
kalla den ena delen av Uppsalakommunen
för Uppsala stad medan den andra
bara — uttunnat —- blir en del av
Uppsala kommun. Vad skall det tjäna
till att skapa en terminologisk oreda
på detta sätt?

Vi har några stycken från centerhåll
tagit oss före att motionera i denna fråga,
nämligen från denna kammare herrar
Andreasson, Ernst Olsson, Torsten
Bengtson, Mattsson och Axel Kristiansson
samt från medkammaren herrar
Sjönell, Grebäck, Polstam och Sundkvist.
Vi har påyrkat att det skulle lämnas
åt kommunerna frihet att själva
bestämma hur de vill benämna sig. Jag
kan tänka mig att den nya Enköpingskommun
som vi får i vårt län kanske
finner det helt naturligt att kalla sig
kommun och inte stad, men jag är
inte alldeles säker på att den stora
kommun som skall utgöra två tredjedelar
av Uppsala län när den blir färdig
skulle vilja avstå från att kalla sig för
Uppsala stad. Om människorna får bestämma
detta själva och Uppsalaborna
får göra som de vill, Enköpingsborna
som de vill och Östhammarsborna som
de vill, tror jag inte att detta skall
åstadkomma alltför stora bekymmer

när det gäller det byråkratiska linjaltänkandet.
Jag tror inte att det skall
bereda större svårigheter för dem som
skall föra statistik. Med en lämplig not
klarar man nog i Statistisk årsbok svårigheterna
beträffande terminologin.
Det är väl sådana praktiska skäl som
skulle ligga till grund för yrkandet i
propositionen.

Jag tycker inte att reservationen 1 är
till alla delar lyckligt utformad. Jag
skall emellertid be att få yrka bifall till
reservationen 1 av herr Svenungsson
m. fl., därför att den i sak i viss mån
tillfredsställer de synpunkter jag anfört.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Jag vill göra några kommentarer
till förslaget om upphävande
av stadsbegreppet i författningarna.
Särskilt vill jag beröra ett uttalande i
propositionen, som går ut på att det
normala språkbruket torde komma att
bibehålies även om man ändrar den formella
beteckningen i lagstiftningen.

Förre kommunikationsministern säger
att han aldrig hade tänkt sig att
stadshuset skall kallas kommunhus eller
stadspark kallas kommunpark. Han
har inte nämnt stadsteater eller stadshotell.
Det torde dock vara på det sättet
att om man i en grundläggande lagstiftning
ändrar namn och beteckningar
kommer språkbruket efter längre eller
kortare tid att följa med, vare sig lagstiftaren
avser det eller inte. När man
fattar beslut om nya lagar menar man
naturligtvis att de nya beteckningarna
skall användas, annars skulle man få
en ur språklig synpunkt orimlig situation
i samhället.

Har justitieministern, för att ta ett
exempel, tänkt sig att de månghundraåriga
beteckningarna rådhusrätt och häradsrätt
skall leva kvar sedan vi fått
den nya enhetliga domstolsorganisationen
med den nya benämningen tingsrätt
på domstol i första instans? Nej,
jag kan inte tänka mig annat än att

46 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. införande av enhetlig kommimbeteckning, m. m.

justitieministern definitivt vill hänföra
ordet rådhusrätt till rättshistorien när
lagen träder i kraft. Så kommer väl också
att ske.

Om man tar bort begreppet stad ur
den grundläggande lagstiftningen måste
rimligtvis också ordet stad försvinna
från brevpapper och kuvert, i kommunala
handböcker, i protokoll och
andra officiella handlingar. Nästa steg
blir att man inom nyhetsförmedlingen
kommer att tillämpa de nya beteckningarna
och därefter kommer allmänhetens
språkbruk så småningom att rätta
sig. Den trögaste faktorn torde vara
det allmänna språkbruket, men detta
kan inte i längden stå emot att påverkas
och att rätta sig efter det officiella
språkbruket.

Argumentet att stadsbegreppet skulle
sakna rättslig mening och därför skulle
bortfalla är inte heller hållbart. Det
finns många språkliga begrepp som genom
århundraden och årtionden fått
en ändrad innebörd utan att man
fördenskull skyndat sig att ändra den
formella lagliga beteckningen. Kungamakten
t. ex. är ju någonting helt annat
nu än på Gustav Vasas tid, men
ändå lever kungabegreppet kvar i våra
grundlagar, och ingen mer än de ivrigaste
republikanerna har väl tänkt sig
någon ändring så länge vi har någon
form av kungamakt. Varför lägger inte
regeringen snabbt fram ett förslag att
ordet konung skall tas bort ur lagstiftningen
och ersättas med exempelvis
konseljens ordförande?

Jag anser, herr talman, att den föreslagna
nivelleringen och utarmningen
av språkbruket i våra kommunallagar
är sådan att den inte kan accepteras
ur historiska och — vilket kan anses
viktigare —■ internationella synpunkter.
Såvitt jag vet har stadsbegreppet mångtusenårig
hävd i praktiskt taget alla
länder i hela världen.

Jag vill alltså, herr talman, yrka bifall
till reservationen 1, som går ut på
att primärkommunerna själva skall få
välja vilket namn de vill ha.

I detta yttrande instämde herr Lidgard
(m).

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Då jag är hemmahörande
i en av rikets äldsta städer, nämligen
Kalmar, har jag ett direkt behov
att framhålla värdet av att städerna får
behålla sin rätt att använda ordet stad
som officiell beteckning. Kalmar stadsfullmäktige
har för sin del enhälligt uttalat
sig för bibehållande av denna
rätt. Det skulle djupt beklagas om den
togs ifrån oss.

Samtidigt vill jag uttala min tillfredsställelse
över att mandattiden för styrelserna
och de nämnder som specialregleras
i kommunal och landstingskommunal
förvaltning, vilkas mandattid för
närvarande liksom styrelsernas börjar
året efter de representativa organens
mandattid, nu föreslås bli samordnad
med denna. Jag tillåter mig erinra om
att jag interpellerade statsrådet i denna
fråga för några år sedan.

Jag ber att få ansluta mig till reservationen
1.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Sedan början av 1950-talet har vi sysslat med dessa frågor
beträffande våra kommuner. Vi fick
då en kommunindelningsreform, och
man fann att kommunerna började närma
sig varandra alltmer. Man behövde
nu få till stånd en gemensam lagstiftning.
Vi tog bort den särskilda kommunallagen
för landsbygden och för
städerna; vi fick en gemensam kommunallag
för landets kommuner.

Indelningssakkunniga, som sysslade
med dessa frågor, framhöll för sin del
att man behövde ha en enhetlig kommunbeteckning.
Nu har utvecklingen
gått därhän att det inte finns några
skiljaktigheter i lagstiftningen när det
gäller våra kommuner. I den mån det
finns någon skiljaktighet går den inte
efter en kommungräns, utan det är frå -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. in.

ga om glesbygd eller tätort. Auktionsmonopolet
har funnits kvar. Men utvecklingen
beträffande våra kommuner
har nu gått så långt att det nu bör
upphöra. Yi har nu kommuner som är
betydligt större än flertalet av våra
städer, där det beslutande organet är
kommunens fullmäktige. Från dessa
framställes icke krav om att den församlingen
skall heta stadsfullmäktige.

Vad frågan gäller är om man skall
få ha skilda officiella beteckningar i
kommuner där man har att leva efter
samma lagbestämmelser. Om man, som
reservanterna föreslår, skulle få behålla
denna rätt att bestämma vad man
vill kalla sig, skulle det komma att uppfattas
som att bakom detta döljer sig
skiljaktigheter, t. ex. i lagstiftning.

Jag är övertygad om att det måste
vara riktigt att ha allt detta enhetligt.
Det har också i propositionen framhållits
av bl. a. departementschefen.

Med den indelning som nu sker skulle
det ibland bli besvärliga situationer
om man skulle ha denna frihet. Herr
Ferdinand Nilsson var inne på den indelning
som skall ske i Uppsala län.
De kommuner som skall knytas till
Uppsala stad skulle få rätten att avgöra
om de skall kalla sig Uppsala stad eller
om det skall heta Uppsala kommun.

Herr Gösta Jacobsson tycker att de
skulle kunna få kalla sig för Uppsala
stads kommun. Då frågar jag mig, om
vi går till en annan stad, skulle det då
också heta Ystads stads kommun? Jag
tycker att det är riktigt att ta bort benämningen
stad, åtminstone i officiella
sammanhang. Det är detta utskottet har
skrivit. Om man vill fortsätta att använda
ordet stad som ett geografiskt
begrepp, får man givetvis göra det, det
lägger i varje fall inte lagstiftningen
hinder för.

Jag är också hemmahörande i en
mycket gammal stad. Men vad är stad
egentligen i Visby? Jo, det som finns
innanför murarna. Vad kom dessa murar
till för? För att skydda staden för
den omliggande landsbygden. Vad var

portarna egentligen avsedda för? För
att de från landet som skulle in och
sälja skulle kunna avkrävas tull av staden.
Det var den rättighet man hade.

Nu skall Gotlands fjorton kommuner
inklusive staden sammanläggas till en
kommun. Om man skulle följa reservanterna
skulle det kunna innebära att vi
får Visby stad, som omfattar hela Gotland.
Den möjligheten vill man skapa,
och den situationen torde vara orimlig.
Skall det vara Visby stadsfullmäktige
för Gotlands fjorton sammanslagna
kommuner? Jag tycker det finns mycket
som talar för just det förslag som
här föreligger. Jag tror att det som
sagts är ganska överdrivet.

Herr Jacobsson talade om att göra
övergrepp emot städerna. Det första
övergreppet av betydelse för städerna
var väl när man införde näringsfriheten
på 1860-talet. Sedan har man undan
för undan tagit bort stadsrättigheterna,
och i dag finns inte mer än auktionsmonopolet
kvar, och det skall också försvinna.

Med detta ber jag, herr talman, att
i det stycket få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vi har ett par reservationer till. Det
finns en reservation om obligatoriska
suppleanter i fullmäktige. Vi skall då
erinra oss att den frågan har varit föremål
för behandling åtskilliga gånger
i riksdagen. Det har ständigt blivit avvisat,
men för några år sedan skedde en
omsvängning så att man ansåg att frågan
borde utredas. Nu har kommit ett
förslag, som varit ute på remiss. Av
remissvaren framgår att det finns tveksamhet
hos en hel del kommuner om
man skall ha suppleanter eller inte. I
den situationen måste det vara rätt, att
kommunerna själva får avgöra huruvida
de vill ha suppleanter eller inte. Det
är det förslag som återfinnes i propositionen.
Utskottsmajoriteten har för sin
del funnit att de skäl som framförts
där är så starka, att vi av den anledningen
anser oss böra tillstyrka förslaget
om fakultativa suppleanter. Jag ber,

48 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

herr talman, att i detta stycke få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Det föreligger också en tredje reservation
som avser en punkt där en lottmajoritet
står bakom utskottets förslag.
Det gäller frågan om när det uppstår
skyldighet att indela en kommun i valkretsar.
Nu gällande bestämmelser innebär
att om en kommun har över
40 000 invånare har den skyldighet att
införa valkretsindelning och om den
har över 10 000 kan den efter framställan
göra det.

De nu gällande bestämmelserna innebär
också att man har vissa minimioch
maximital när det gäller antalet
fullmäktige. Nu sker en ändring på
det sättet att man fastställer ett minimiantal,
men det finns inget tak. Beträffande
skyldigheten att införa valkretsindelning
har nu gjorts den ändringen
att vi till bestämmelsen om invånarantalet
— 40 000 •— också fogat
att man är skyldig att uppdela kommunen
i valkretsar om minst 51 ledamöter
skall utses. Här finns ett antal
motioner som är mycket motstridiga.
I en motion föreslås att högst 15 mandat
skall få finnas i en valkrets. Andra
motioner utgår ifrån att man skall ha
full valfrihet på denna punkt, och herr
Axel Georg Pettersson talade också för
denna valfrihet. Utskottets förslag innebär
att varje kommun själv skall avgöra
om den vill göra en uppdelning
på valkretsar eller inte.

Herr Axel Georg Pettersson ansåg att
varje kommun egentligen borde vara en
egen valkrets. Men vi kan erinra oss
vilken betydelse storleken av valkretsarna
har när det gäller de proportionella
valen. Detta var en av anledningarna
till att vi fick en ändring när det
gällde riksdagsmannavalen. De 40 utjämningsmandaten
och dessutom procentsatserna
återverkar på proportionaliteten.
Om riksdagen i detta fall skulle
följa utskottsmajoriteten, skulle det innebära
att man skulle få en mycket
stor partisplittring. Ett av argumenten
för en uppdelning i valkretsar var ju

att de mindre partierna skulle få det
svårare att göra sig gällande. Det är
klart att det har den effekten, men
man strävar ju efter att partisplittringen
i kommunerna inte skall gynnas.

Det förslag som återfinns i propositionen
innebär egentligen, att man här
inför en regel av samma innebörd som
den vi har nu fast på ett annat sätt,
nämligen genom den begränsning som
nu föreslås.

Jag kanske också skall erinra om att
det finns en kommitté som arbetar dels
med frågan om valkretsarna och dels
med frågan om det valsystem man skall
tillämpa i kommunerna, d. v. s. om man
skall införa samma valsystem där som
vid riksdagsmannaval. Det finns all anledning
att avvakta vad denna kommitté
kan komma fram till. Att nu gå ifrån
de bestämmelser som tidigare gällt på
det sätt som utskottets lottmajoritet har
föreslagit innebär ett mycket stort ingrepp
i det man håller på att utreda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen med beteckningen
och den lagtext som där är införd.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Vi kan väl vara överens
om att ibland används något för
stora ord, och man kan med rätta kritisera
att så förekommit även i denna
debatt. Den talare som nyss avslutade
sitt anförande använde också såvitt jag
kan förstå onödigt starka ord. Hans
anförande präglades av en påtaglig
skuggrädsla för vad som kunde dölja
sig bakom att en kommun vill benämnas
si eller så. Inte kan det väl dölja
sig så mycket bakom det? Var det inte
ren skrämselagitation?

Sedan talade herr Georg Pettersson i
förbifarten om Visby stadsmur. Den
var enligt hans uppfattning till för att
hålla landsbygdsbefolkningen ifrån
staden. Jag har lärt mig något annat
om Visby stadsmur, nämligen att den
var till för att stadsbefolkningen lik -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

som landsbygdsbefolkningen skulle få
skydd bakom den när främmande inkräktare
kom. När herr Pettersson inte
tror på så pass hyggliga förhållanden
mellan stads- och landsortsbefolkningen
så anser jag att han är väl pessimistisk.

Herr Pettersson tyckte inte om valfrihet
när det gällde frågan om kommunerna
skulle få bestämma vad de
ville kallas. Han tyckte inte heller om
att kommunerna själva skulle få bestämma
i fråga om valkretsarna. Men
han tyckte att det vore mycket bra om
de skulle få besluta om suppleanter.
Varför kan vi inte ha en rät linje och
på alla dessa tre punkter hålla på den
kommunala självstyrelsen? Varför inte
låta människorna få tycka vad de vill
och bestämma därefter, när det dock
inte rör sig om saker som på något sätt
kan äventyra det allmännas väl, utan
delvis faktiskt är fråga om smaksaker?

Jag vill till sist understryka att det
inte är så konstigt med partisplittring
i de kommunala valen. Om folk tycker
olika så kan de väl få rösta därefter.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m) kort
genmäle:

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ärade ordförande påstod att jag skulle
ha kommit med ett förslag om att beteckningen
för Stockholms stad skulle
vara Stockholms stads kommun. Det
var just vad jag inte gjorde. Jag använde
en sådan konstruktion endast som
bakgrund till den fråga som jag ställde
till konstitutionsutskottets ordförande,
nämligen vad som var innebörden
i konstitutionsutskottets eget uttalande
på sidan 5 i utlåtandet. Bär står: »Den
utgör inte heller hinder för kommun
att utöver sin officiella beteckning ange
sig som stad---.» Jag förstår

nu att denna punkt i utskottsutlåtandet
inte hade någon klar innebörd — den
var bara en något dunkel och dimmig
tanke.

4 Första kammarens protokoll 1969. Nr 40

Jag kan mycket väl förstå att konstitutionsutskottets
ordförande, när han
står på Visby stadsmur och blickar ut
över alla de kommuner som skall förena
sig eller har förenat sig till Gotlands
storkommun, anser det orimligt
att använda stad som beteckning för
detta vidsträckta område. Fördenskull
bör man väl inte straffa Stockholms
stad, Göteborgs stad och Malmö stad
genom att avskaffa deras stadsbeteckningar.

Herr SVENUNGSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag återkommer till reservation
2.

Det är naturligtvis inte en allt överskuggande
fråga, om vi skall ha ett
fakultativt eller obligatoriskt suppleantsystem
i våra kommuner, men motiven
för ett obligatoriskt system har grundligt
redovisats i motioner, i reservationen
och i ett antal anföranden här i
kammaren i dag. Att det rått delade
meningar om själva suppleantsystemet
är knappast något skäl för en frivilliglinje
i dag. Om vi hade varit fullständigt
eniga tidigare, hade ju frågan redan
varit löst. Nu när enigheten är så
pass stor som den är, är det mycket
svårt att inse varför det på något sätt
skulle vara opassande att få ett likformigt
system i alla kommuner.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservation 2.

Herr RICHARDSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det har med all önskvärd
tydlighet visat sig att det är en
besvärlig fråga vi har att tackla. Inte
minst det förhållandet att konstitutionsutskottets
ordförande givit ett
oriktigt referat av innehållet i reservation
1 visar detta. Frågan gäller inte
den enhetliga beteckningen på den primärkommunala
enheten, alltså namnet
kommun. Vi är alla ense om att det

50 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. införande av enhetlig koinmunbeteckning, m. in.

i kommunallagarna skall heta kommun
och ingenting annat än kommun.

Vad frågan gäller är beteckningen
på kommunernas fullmäktigeförsamlingar
och styrelser. Reservanterna har
följt kommunalrättskommitténs majoritet,
som förordar beteckningen kommunens
fullmäktige respektive kommunens
styrelse. Vi har följt den överväldigande
mängden av remissinstanserna

— om jag räknat rätt är det 183 av
261. Reservationen är i själva verket

— som jag tidigare sagt — en kompromiss,
en inte oväsentlig eftergift, men
vi anser att den förenar två fördelar:
För det första förutsätter den ett enhetligt
kommunbegrepp. För det andra
ger den de kommuner som vill markera
sin ställning som stad möjlighet att
göra detta genom att kalla sin fullmäktigeförsamling
stadsfullmäktige. Det
ger ett slags indirekt sanktionering av
begreppet stad.

Konstitutionsutskottets ordförande
antydde att motivet till en absolut enhetlighet
i detta stycke skulle vara att
allmänheten kunde vilseledas att tro att
det fanns skillnader mellan olika kommuner,
om de hade olika beteckningar
i dessa avseenden. Jag tycker att det
är ett svagt argument. Vi har en nioårig
grundskola med stort utrymme för
samhällskunskap. Ungefär 80 procent
av årskullarna går i gymnasiala skolor,
där samhällskunskap också har rikt tillmätt
tid. Och vi har ett stort utbud av
samhällsprogram i radio och TV. Det
vore bra märkvärdigt om inte svenska
folket skulle kunna inse att fullmäktigeförsamlingarna
i vissa kommuner
kallas kommunalfullmäktige och i andra
stadsfullmäktige, utan att man därav
skulle dra slutsatsen att det föreligger
skilda rättsliga regler.

Avslutningsvis vill jag fråga statsrådet
Lundkvist om regeringen bedömer
det som en viktig fråga om kommunernas
intressen skulle kunna tillgodoses
i det här avseendet.

Herr PETTERSSON, AXEL GEORG,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast ställa
följande fråga till konstitutionsutskottets
värderade ordförande:

Anser inte utskottets ordförande att
regler om tvång till indelning i valkretsar
på grund av fullmäktigeantalet
egentligen inte kan leda till annat än
olikheter och orättvisor för många kommuner? -

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Richardson sade
att jag inte begripit reservationen. Det
har jag gjort. Vi är ense om att beteckningen
skall vara kommun. Men vad
vi inte är ense om är om kommunerna
skall ha rätt att kalla sin beslutande
församling eller styrelse för vad de
tycker är lämpligt, exempelvis stadsfullmäktige
och drätselkammare i städerna.

Om kommunerna skall ha denna frihet
får vi två officiella beteckningar,
stadsfullmäktige och kommunfullmäktige.
Det måste innebära att man börjar
fråga sig vad det är för skillnad mellan
dessa. Skall det anses vara finare
att vara stadsfullmäktige än kommunfullmäktige? Jag

anser att vi bör gå så långt i enhetlighet
att vi har samma namn på
kommunernas beslutande organ.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Richardson gjorde
en bestämd distinktion mellan stad
och kommun å ena sidan och stadsfullmäktige
och kommunfullmäktige å den
andra. Märkligt nog menade han att
reservanterna svalde beteckningen kommun
men däremot inte beteckningen
kommunfullmäktige. Jag vet inte hur
man skall tolka reservationen, när en
av reservanterna yttrar sig på det viset.
I reservationen står nämligen: »Med

Onsdagen den 10 december 1969 fm. Nr 41 51

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

hänsyn till det sagda bör enligt utskottets
mening söka nås en lösning på den
aktuella frågan som med tillgodoseende
av det berättigade kravet på ett enhetligt
kommunbegrepp i kommunallagstiftningen
lämnar de enskilda kommunerna
viss frihet att framträda under
hävdvunna benämningar och att begagna
nuvarande namn på de representativa
och styrande organen.» Och man
fortsätter med att den av kommunalrättskommitténs
majoritet föreslagna
lösningen väl motsvarar de angivna
önskemålen. Jag trodde att reservanterna
i likhet med kommunalrättskommitténs
majoritet utgick från en frivillig
linje.

Herr Richardson säger att reservanterna
inte vill slå vakt om ordet stad,
men då hänger ju beteckningen stadsfullmäktige
i luften. Det är ingen riktig
logik i ett sådant resonemang. Jag är
något vimmelkantig, minst sagt, över
den tolkning herr Richardson har gjort
av reservationen.

Herr RICHARDSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag har inte beskyllt
konstitutionsutskottets ordförande för
att inte ha begripit reservationen. Jag
påvisade ätt han gav ett felaktigt referat
av den. Man jag är till freds med
den sista presentationen av vårt förslag.
Det är det korrekta.

Jag kan i det sammanhanget upprepa
vad saken gäller. Det tycks fortfarande
råda oklarhet på den punkten. Beträffande
begreppet kommun finns inga
delade meningar när det gäller kommunallagarna.
Vad frågan gäller är lagstiftning
om beteckningarna på fullmäktigeförsamlingarna
och styrelserna.
Som vi har uppfattat det ges varje kommun
möjlighet att indirekt sanktionera
stadsbegreppet genom att bevara begreppet
stadsfullmäktige. Så ligger saken
till beträffande reservationen.

Konstitutionsutskottets ordförande
framförde synpunkter på att det skulle

vara finare eller mindre fint, men detta
är reservanterna helt främmande. Det
finns många andra skäl: hänsyn till vedertaget
språkbruk, historisk hävd och
liknande, samma synpunkter som utskottet
framför när det gäller att i innationella
sammanhang använda tidigare
hävdvunna beteckningar.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Mot bakgrund av de
kommentarer denna proposition har
fått bl. a. i tidningspressen och den
vilseledande information man har givit
om innebörden i propositionen är det
välgörande att läsa utskottets utlåtande.
Detta tar ju död på alla vanföreställningar
om att de svenska städerna
skulle avskaffas — hur det nu skulle
gå till — eller att reformen skulle innebära
förbud för kommun att begagna
ordet stad som förstavelse i olika
typer av benämningar. Vi har alltid i
kommunallagarna haft tvingande regler
om kommunbeteckningar. Vi har beteckningarna
stad, köping och landskommun.
Men med de förändringar
som har skett i vår kommunala lagstiftning
har vi nu kommit fram till att vi
har ett behov av att få en enhetlig
kommunbeteckning, därför att vi har
enhetliga lagar för våra kommuner.

Vad reformen innebär är alltså att en
enhetlig beteckning på den borgerliga
primärkommunen skall införas i kommunallagarna.
Motiven härför har utvecklats
såväl i propositionen som i
utskottsutlåtandet och även av utskottets
talesman. Jag behöver därför inte
ge några ytterligare argument för anledningen
till denna reform. Utskottet
har också, såvitt jag förstår, enhälligt
anslutit sig till propositionens förslag
i denna del.

Det måste, som herr Richardson här
sade, vara riktigt att man även i reservationen
är överens om att man skall
utmönstra de tidigare kommunbegreppen
ur lagstiftningen och ha en enhetlig
kommunbeteckning. Alltså kan inte

52 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

herr Berglund, som han trodde, nå det
syfte han var ute efter genom att rösta
på reservationen.

Vi slipper med en enhetlig kommunbeteckning
den motsättning mellan det
allmänna språkbruket och det officiella
som skulle föreligga i de allra flesta
kommuner om man bibehöll de gamla
kommunbeteckningarna. Vi har i dag
20 städer vilkas ytvidd är större än
Blekinge län. Det strider självfallet mot
den traditionella uppfattningen om
stadsbegreppet att benämna en kommun
med en sådan struktur för stad. I
det allmänna språkbruket är begreppet
stad en geografisk benämning som avser
själva tätbebyggelsen i de nuvarande
stadskommunerna. När man talar
om Kiruna stad menar man i allmänhet
stadsbebyggelsen och inte Kebnekajse.

Förslaget om en enhetlig kommunbeteckning
medför självfallet ingen
ändring i detta avseende. Vi kommer
fortfarande i den bemärkelsen att tala
om städer, även i litteraturen. Det är
sålunda uteslutande i administrativ mening
som benämningen stad liksom benämningen
köping och landskommun
ersätts med enhetsbeteckningen kommun.

I stället för att medverka till att avskaffa
benämningen stad möjliggör
denna proposition för många städer
att bibehålla stadsbenämningen även
sedan kommunindelningsreformen fullföljts.
Vi får inte så få kommuner som
kommer att omsluta mer än en av våra
nuvarande städer. Genom att den
administrativa enheten kommer att betecknas
kommun, kommer vi även i
fortsättningen att kunna tala om exempelvis
Gränna stad, Huskvarna stad och
Jönköpings stad i Jönköpings kommun
— eller vilket namn man nu kommer
att välja för den nya kommunala enheten
— med möjlighet att i turistiskt
och andra hänseenden knyta an till
den gamla benämningen, alltså till det
geografiska begreppet.

På en punkt har utskottets ledamö -

ter emellertid inte kunnat enas, nämligen
då det gäller propositionens förslag
om att också införa en enhetlig beteckning
på kommunens fullmäktige och
styrelse. Regeringen har ansett att den
logiska konsekvensen av att vi nu får
en enhetlig kommunbeteckning också
borde vara enhetliga benämningar på
dem som får uppdraget att styra våra
kommuner. I detta sammanhang har
man i motioner och i tidningsartiklar
börjat tala om kommunal status och
deklassering av städerna. Precis som
om vi skulle ha första och andra klassens
kommuner i vårt land eller första
och andra klassens kommunalmän.
Beträffande kommunernas status är,
såvitt jag förstår, alla svenska kommuner
likvärdiga, och beträffande kommunalmännen
är väl avsikten den att
de skall vara kommunala förtroendemän,
inte bara för stadsområdet i de
nya kommunerna utan för hela kommunområdet.
Då förefaller det mig som
om de benämningar i lagen som propositionen
föreslår — kommunfullmäktige
och kommunstyrelse — skulle vara
de mest adekvata.

Utskottsreservanterna har i första
hand sagt sig värna om en god och i
vida kretsar uppskattad tradition när
det gäller benämningarna på fullmäktiges
och kommunstyrelsens ledamöter.
Då är det egendomligt att reservanterna
har utformat sitt förslag på det sätt
som har skett. Man har ju i reservationen
inte alls knutit stadsfullmäktigebeteckningen
till just de tidigare stadsfullmäktige
i städerna. Tanken tycks i
stället vara att det skall vara fritt fram
för alla kommuner, oavsett alla traditioner,
att använda denna beteckning.
I de allra flesta kommunerna kommer
man emellertid när kommunindelningsreformen
är genomförd att kunna bygga
på traditioner både av stadsfullmäktige
och av kommunalfullmäktige. Jag
har väldigt svårt att se hur traditionsskäl
skall kunna leda till ett bestämt
val av benämning på fullmäktige i dessa
fall.

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

Utskottsminoritetens förslag får vidare
från rent praktiska synpunkter
konsekvenser som ter sig egendomliga.
Man har alltså tänkt sig att kommunallagarna
inte skall innehålla någon entydig
upplysning om hur kommunens
viktigaste organ skall betecknas. I stället
skall varje kommun för sig avgöra
om begreppen kommunens styrelse och
kommunens fullmäktige också skall
gälla såsom officiella beteckningar på
de kommunala organen eller om kommunerna
vid sidan av dessa benämningar
skall få begagna någon av de
hittillsvarande benämningarna. Det betyder
att beteckningarna skulle komma
att växla mellan i övrigt helt likartade
kommuner. Det vore enligt min
mening ägnat att skapa förvirring kring
innebörden av begreppet kommun och
att i vissa fall vålla praktiska problem
för myndigheter och allmänhet i kontakten
med de kommunala organen i
våra kommuner.

.lag tycker att den debatt som vi har
haft här i dag på ett utomordentligt
sätt har belyst att denna förvirring
redan nu är på väg. Det står ju fortfarande
inte klart för kammarens ledamöter
vad reservanterna på denna
punkt avser, eftersom i reservationen
framhålles att man skall ha möjlighet
att välja beteckning på kommunens
fullmäktige och styrelse.

Herr Gösta Jacobsson talade nyss om
att han kände sig förvirrad. Är det meningen
att vi med denna typ av lagstiftning
skall sprida den förvirringen
ut över landet och sätta våra kommunala
förtroendemän och allmänheten i
den situation som kammarens ledamöter
uppenbarligen befinner sig i i dag
när de försöker tolka vad reservationen
egentligen avser?

Fördelarna med en valfrihet för kommunerna
— ty det är klart att man kan
säga att det alltid finns fördelar med
en sådan — är i det här avseendet enligt
reservanternas förslag sålunda inte
så stora att de uppväger de nack -

delar som en sådan ordning skulle kunna
föra med sig.

Jag har den bestämda uppfattningen
att kommunerna i frågor av betydelse
för den kommunala demokratin skall
ha största möjliga frihet att välja de
lösningar som med hänsyn till förhållandena
i varje kommun är de mest
lämpliga. Regeringen har också till
årets riksdag lagt fram ett flertal förslag
till lagstiftning som bygger just på
den tanken, och jag erinrar om att det
förslag om antal fullmäktigeledamöter
och angående suppleanter för fullmäktige
som vi nu diskuterar är ett sådant
förslag. Det är frågor som jag anser
ha reell betydelse för den kommunala
demokratin, men där vill reservanterna,
i varje fall när det gäller suppleantsystemet,
införa tvingande bestämmelser
för kommunerna.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag fäste mig vid att
statsrådet i sitt inlägg pekade på att då
vi hade olika bestämmelser för städer,
köpingar och landskommuner behövdes
också olika termer därför. Det är alldeles
riktigt, herr statsråd, men när
man har likartade bestämmelser då kan
man ha men behöver inte ha lika eller
olika beteckningar. Det är då valfriheten
inträder. Den omständigheten att
vi har likartade bestämmelser motiverar
inte i och för sig också en likartad
terminologi.

Övertron på terminologin må vara en
centralbyråkratisk åkomma. Men att en
kommunalman som statsrådet Lundkvist
skulle fästa så stort avseende vid den
hade jag inte trott.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Richardson gav
en tolkning av innebörden i reservanternas
förslag som jag inte kan vara

54 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

med om. Därför tvingas jag — ehuru
jag hade hoppats ätt inte behöva göra
det — att ställa yrkandet, att »riksdagen
måtte uttala att de ändrade bestämmelserna
om beteckningarna på de borgerliga
primärkommunerna icke berövar
städerna den givna rätten att använda
ordet stad som officiell beteckning».

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av det
yrkande som framställdes av herr Gösta
Jacobsson ber jag att få yrka avslag på
detsamma.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
tillät sig beteckna framställningarna i
pressen av innehållet i propositionen
som vilseledande. Jag kan inte finna
att han har belägg för det påståendet,
allra minst efter att ha hört debatten
här.

Statsrådet Lundkvist betecknade också
som välgörande den redogörelse som
konstitutionsutskottets majoritet har
framlagt. Jag måste säga att det skrivsätt
som konstitutionsutskottets majoritet
har begagnat sig av fyller alla anspråk
på oklarhet. Det är egentligen
bara en sak som står alldeles klar när
man läser detta, och det är att begreppet
stad skall försvinna i vad gäller
dess administrativa innebörd. Det gör
väl också att herr Richardson har alldeles
fel, när han tror att man skall
kunna begagna ordet huvudstad i fortsättningen,
eftersom det är ett administrativt
begrepp. Allt som hör till administrativa
begrepp i fråga om stad
skall bort enligt konstitutionsutskottets
majoritet. I utlåtandet står också de
mest underliga saker om tätbebyggelsekärna
och annat, som jag inte skall
ingå på, eftersom flera talare har berört
den frågan tidigare.

Jag tycker — alltså i motsats till

statsrådet —- att konstitutionsutskottets
majoritet verksamt har bidragit till den
allmänna oklarheten på området. Nå,
säger man, nu är också reservationen
fylld av en viss oklarhet. Jag medger
att det har uppstått en smula dunkelhet
även kring reservationen. För mig är
nyckelorden i reservationen följande:
»Utskottet» — alltså reservanterna —
»anser för sin del att den av kommunalrättskommitténs
majoritet föreslagna
lösningen —■ —■ — väl motsvarar de
angivna önskemålen.» Förslaget av kommunalrättskommitténs
majoritet innebar
ju faktiskt en valfrihet. Betraktar
man dessa ord som nyckelord i reservationen
kan det inte råda så stor oklarhet.
Herr Richardson har dessutom själv
sagt att han vill ha kvar benämningen
stadsfullmäktige för att indirekt sanktionera
benämningen stad.

Nu har statsrådet också bidragit till
den allmänna förvirringen med ett nytt
inlägg. Han sade alldeles nyss från denna
talarstol att i själva verket utgör —
jag citerar fritt nu och därför kan det
komma med något felaktigt ord —- förslaget
i propositionen ett sätt att stärka
stadsbegreppet och förankra det. Vill
statsrådet vara snäll och förklara vad
han menar med det.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Vad jag sade i mitt inlägg
var, herr Hernelius, att med förslaget
i propositionen skapar vi möjligheter
för de nuvarande städerna,
även i den mån de kommer att ingå som
en av flera städer i större kommuner,
att bevara benämningen stad i den mening
som människor uppfattar begreppet
stad i det allmänna språkbruket.
Vi kan sålunda, för att upprepa en
gång till vad jag redan sagt, om förslaget
i propositionen godkännes, tala om
Gränna stad inom Jönköpings kommun
—■ de ligger ju i samma kommunblock
■—• och om Huskvarna stad i Jönköpings
kommun. Vi kan tala om en rad
av de svenska småstäderna med gamla

Onsdagen den 10 december 1969 fm. Nr 41 55

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

historiska traditioner som städer även
i fortsättningen, som geografiska begrepp.
Men skulle vi gå den vägen att
vi administrativt, i kommunallagarna,
bevarade begreppet stad som hitintills
skulle vi slå ut denna möjlighet för de
gamla städerna. Jag har hela tiden betonat
att jag avser det geografiska begreppet
stad, som jag tror att vi alltid
kommer att begagna oss av.

Herr Hernelius gjorde gällande att
jag hade påstått att informationen i
pressen hade varit vilseledande, men
att jag inte hade täckning för mitt påstående.
Jag har inte tillgång till den
ledare som jag föreställer mig var skriven
av herr Hernelius i Svenska Dagbladet
i den här frågan. Men nog var
den tilltagen i överkant när det gällde
att beskriva vad som skulle komma att
hända med de svenska städerna. Och
på en punkt gav herr Hernelius mig ett
bidrag när han nu var uppe i talarstolen.
Han påstod att vi i fortsättningen inte
kommer att kunna tala om någon huvudstad,
därför att det är ett administrativt
begrepp. Vi kommer absolut
att i fortsättningen kunna tala om huvudstaden.
Det faktum att Stockholm
blir en kommun som alla andra svenska
kommuner innebär ju inte att det
inom Stockholms kommun finns några
speciella fördelar och privilegier
som skiljer ut Stockholm från andra
svenska städer och gör det nödvändigt
att upprätthålla någon form av lagstiftning
som i detta avseende markerar
Stockholms särart; Stockholm är
ju i den meningen en kommun. Men
Stockholm är också vår största stad
och har sin beteckning som huvudstad
inte i kraft av något slags kommunal
särart utan i kraft av att regering och
riksdag har sitt säte i och verkar i denna
stad. De förhållandena kommer inte
att förändras genom den föreslagna reformen.
Herr Hernelius kommer att
kunna sova lugnt vad den frågan beträffar.
Vi kommer alltid i fortsättningen
att kunna tala om Stockholm som
huvudstaden i den meningen.

Herr Ferdinand Nilsson ville att jag
ett ögonblick skulle fundera över mitt
kommunala förflutna när jag diskuterar
i dessa sammanhang. Det har jag gjort
i betydande grad när jag behandlat dessa
problem. Jag har alltid erinrat mig
att det man sätter värde på som kommunalman
är att så klart som möjligt
kunna förstå innebörden av de lagar
som riksdagen fattar beslut om. Jag
anser att vi får en bättre möjlighet att
klargöra innebörden i begreppet kommun
om vi inte försöker vidmakthålla
olika benämningar på dem som skall
styra våra kommuner. Gör vi det kan
vi möjligen bidra till att ut i landet
sprida den förvirring som — vilket jag
konstaterade i mitt tidigare inlägg —-redan har gripit omkring sig en smula
här i kammaren när det gäller innebörden
av en av reservationerna.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
säga att det jag finner värdefullast
beträffande det kommunala är inte
att termerna är så klara som möjligt.
Det är bra om de är det, men det mest
värdefulla är den kommunala självstyrelsen,
den kommunala beslutanderätten,
som vi ännu bitvis har kvar och
som vi i dag slåss om.

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet försäkrade
att Stockholms stad kommer att vara
kvar som huvudstad. Det lät betryggande.
Han knöt närmast sitt uttalande
till det förhållandet att regering och
riksdag verkar här. Det finns emellertid
exempel på många länder som flyttat
regering och riksdag till mindre städer
och därmed ändrat begreppet huvudstad.
Var alltså inte för säker i profetiorna! Men

om det är som statsrådet säger
att huvudstadsbegreppet inte berörs
förstår jag fortfarande inte vad konsti -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

tutionsutskottets majoritet menar med
att skriva att begreppen landskommun,
köping och stad inte försvinner, i den
mån de har betydelse utöver sin administrativa
innebörd. Har de administrativ
innebörd försvinner de. Begreppet
huvudstad har väl en administrativ innebörd? Statsrådet

sade vidare i ett svar på
min fråga att han menade att stadsbegreppet
kan få en bättre förankring.
Som exempel tog han Gränna stad inom
Jönköpings kommun. Yad han syftade
på var tydligen det allmänna språkbruket.
Nu är språkbruket någonting mycket
föränderligt, och man måste anpassa
det efter den officiella benämningen,
som herr Berglund mycket riktigt
här har påpekat. Men får jag tolka
statsrådet på det mest välvilliga sättet
så är det så, mot bakgrunden av vad
konstitutionsutskottet skriver, att begreppet
stad må vi väl säga, väl tänka
på men för all del inte skriva, ty då
blir det officiellt.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Det kan ingalunda förnekas
att debatten präglats av viss
oklarhet och förvirring. Men att därav
dra slutsatsen att denna förvirring skulle
spridas till kommunerna kan inte jag
finna riktigt.

Förvirringen i denna debatt beror väl
framför allt på att frågorna i sak är svåra
och besvärliga. Två problem är invävda
i varandra, två propositioner har
bakats ihop och den ena av dessa propositioner
har lämnats mycket sent så
att det har uppstått stor tidsbrist i konstitutionsutskottet.

Det förefaller mig dock egendomligt
att det skulle behöva råda någon oklarhet
om de olika förslagen. Yi har tre
förslag, och frågan gäller beteckningarna
på styrelser och fullmäktigeförsamlingar.
Utskottsmajoritetens förslag
innebär att beteckningarna skall vara
kommunfullmäktige och kommunstyrelse.
Reservationen 1 följer kommunal -

rättskommitténs betänkande och menar
att organen skall heta kommunens fullmäktige
och kommunens styrelse. Den
tredje hemställan, som herr Jacobsson
här framfört, gäller rätten för kommun
att behålla begreppet stad, och jag har
ingenting att invända mot den. Men det
förslaget ligger vid sidan av den fråga
som nu är aktuell, beslut om terminologin
i själva lagtexten. Vi kan säga att
det är tre olika lägen beträffande städernas
frihet och rättigheter och att
reservation nr 1 utgör en kompromiss,
vilken uppfyller olika önskemål, som
reservanterna har framhållit.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Vi får både tänka, tala
och skriva om städer även i fortsättningen,
herr Hernelius. Men både utskottets
majoritet och dess reservanter
har blivit överens om att vi i kommunallagens
mening bör ha en enhetlig
kommunbeteckning för alla våra kommuner
här i landet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt angående
varje punkt av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan samt därefter
särskilt beträffande ett av herr
Jacobsson, Gösta, under överläggningen
framställt yrkande.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Svenungsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 10 december 19G9 fm.

Nr 41

Ang. införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m.

Fröken Lundbeck begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Svenungsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Lundbeck begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 54.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr förste vice talmannen anförde,
att till följd av kammarens nu fattade
beslut den av herr Svenungsson m. fl.
anförda reservationen i vad den avsåge
övriga punkter hade fallit.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten 2
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fru Segerstedt
Wiberg m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svenungsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
44 punkten 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Segerstedt Wiberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svenungsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej —51.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Pettersson, Axel Georg, (ep) anmälde,
att han vid den nu företagna voteringen
avsett att rösta nej men av
misstag nedtryckt ja-knappen.

Med avseende å punkten 3, anförde
nu herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Georg Pettersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ändringar i kommunallagen för Stockholm

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44
punkten 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Georg Pettersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej —71.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avsto de från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten 4.

Ytterligare gjorde herr förste vice talmannen
i vad anginge det av herr Jacobsson,
Gösta, under överläggningen
framställda yrkandet propositioner,
först på bifall till detsamma samt vidare
på avslag därå; och förklarade herr
förste vice talmannen sig finna den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som avslår det av herr Gösta
Jacobsson under överläggningen röran -

de konstitutionsutskottets utlåtande nr
44 ställda yrkandet, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles yrkandet.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej—51.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. ändringar i kommunallagen för
Stockholm

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 45, med förslag till
ändringar i kommunallagen för Stockholm
i anledning av två propositioner
jämte följdmotioner. (Debatt rörande
detta utlåtande hade förekommit i anslutning
till behandlingen av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 44.)

I detta utlåtande hade konstitutionsutskottet
hänvisat till sitt utlåtande nr
44. Ärendet gällde propositionerna nr
63 och 129 i vad de avsåge kommunallagen
för Stockholm. Av de i utlåtandet
nr 44 upptagna motionerna avsåge följande
även denna lag:

1) de likalydande motionerna 1:1027,
av herr Jacobsson, Gösta, m. fl., och II:
1181, av fröken Ljungberg m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1: 1028,
av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., och
II: 1182, av herr Sjönell m. fl.;

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

Ang. ändringar i kommunallagen för Stockholm

3) de likalydande motionerna 1:1102,
av herr Jacobsson, Gösta, in. fl., samt
II: 1271, av herr Magnusson i Borås och
herr Enarsson;

4) de likalydande motionerna 1:1108,
av herr Jacobsson, Per, och II: 1281, av
herr Larsson i Umeå in. fl.; ävensom

5) de likalydande motionerna 1:1109,
av herr Pettersson, Harald, m. fl., och
II: 1280, av herr Larsson i Luttra m. fl.

Detta utlåtande innehöll endast en
självständig fråga i förhållande till utlåtandet
nr 44, nämligen ett särskilt yrkande
i fråga om enhetlig kommunbeteckning.
Utskottet — som i tillämpliga
delar hänvisat till vad som anförts i utlåtande
nr 44 — hade i nu förevarande
utlåtande hemställt, att riksdagen i anledning
av de i propositionerna nr 63
och nr 129 framlagda förslagen till ändringar
i kommunallagen för Stockholm
för sin del måtte besluta antaga lagförslaget
i bilaga 1 till utlåtandet, med avslag
på motionerna 1:1027 och II: 1181,
1:1028 och 11:1182, 1:1102 och 11:
1271, 1:1108 och 11:1281 samt 1:1109
och 11:1280, i den mån de icke blivit
tillgodosedda genom utskottets lagförslag.

Reservation hade anförts av herrar
Svenungsson (m), Lindblad (fp) och
Richardson (fp), fröken Lundbeck (m)
samt herrar Adamsson (s), Henningsson
(s), Neländer (fp), Werner (m)
och Strömberg (fp), vilka, av de skäl,
som utvecklats i reservationen nr 1 till
utskottets utlåtande nr 44, ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av de i propositionerna nr
63 och nr 129 framlagda förslagen till
ändringar i kommunallagen för Stockholm
för sin del måtte besluta antaga
lagförslaget i bilaga 2 till utlåtandet
med avslag på motionerna 1:1027 och
11:1181, 1:1028 och 11:1182, 1:1102
och 11:1271, 1:1108 och 11:1281 samt
I: 1109 och II: 1280, i den mån de icke
blivit tillgodosedda genom reservanternas
lagförslag.

Det av reservanterna framlagda förslaget
skilde sig från utskottets förslag
därutinnan, att reservanterna önskade
bibehålla beteckningarna »stadsfullmäktige»
och »stadskollegium» i Stockholm.

Fröken LUNDBECK (m):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Lundbeck begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fröken Lundbeck begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 49.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 46, i anledning
av motion angående vilande
grundlagförslag om riksdagens krigsdelegation,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 47, med uppgift på ett
vilande förslag till ändring i grundlagarna,
avseende riksdagens krigsdelegation.

Det i detta memorial intagna grundlagsändringsförslaget
antogs.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
memorial, nr 48, angående
uppskov med behandlingen av
visst ärende, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 168, i anledning av Kung],
Maj :ts proposition angående ett statligt
förvaltningsbolag m. m. jämte motioner.

I propositionen nr 121 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över industriärenden
för den 29 maj 1969, föreslagit riksdagen
att

1) besluta, att ett .statligt förvaltningsbolag
skulle bildas i huvudsak enligt de
riktlinjer, som angivits i statsrådsprotokollet
och godkänna vad departementschefen
därvid anfört om förfarandet vid
bildandet samt

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
sådana tilläggsavtal till gällande konsortialavtal
mellan staten såsom aktie -

ägare i vissa bolag och andra aktieägare
i bolagen, som kunde erfordras i
samband med förvaltningsbolagets övertagande
av de statliga aktierna i sådana
bolag.

I propositionen hade föreslagits, att
ett statligt förvaltningsbolag skulle bildas
för att den 1 januari 1970 övertaga
och därefter förvalta statens aktier i det
övervägande antalet av de aktiebolag,
vilkas aktier nu förvaltades under fonden
för statens aktier, överförandet av
aktierna föresloges ske till det sammanlagda
bokföringsvärdet, d. v. s. närmare
1 700 miljoner kronor. Förvaltningsbolagets
eget kapital avsåges motsvara detta
värde och uppdelas på aktiekapital
och reservfond, den senare uppgående
till cirka 20 procent av aktiekapitalet.

Som allmän målsättning för förvaltningsbolagets
verksamhet hade föreslagits,
att den statliga företagsgruppen
under krav på lönsamhet skulle uppnå
största möjliga expansion. Samtidigt
borde förvaltningsbolaget taga särskild
hänsyn till samhällsintresset vid val
mellan olika produktions- och lokaliseringsalternativ.

Förvaltningsbolaget avsåges i första
hand fastställa målen för dotterbolagens
verksamhet, tillsätta styrelserna i bolagen,
initiera nya projekt samt medverka
i dotterbolagens kapitalanskaffning.

För att förvaltningsbolaget skulle få
erforderliga finansiella resurser föresloges,
att bolaget icke skulle behöva
göra några utdelningar för verksamhetsåren
1970—72.

I propositionen hade också föreslagits
bildande av en särskild affärsverksdelegation
för ökad kontakt och samverkan
mellan affärsverken inbördes
och mellan dessa och förvaltningsbolaget
med dotterbolag. Yidare föresloges
en ordning för vidgad information till
riksdagen om de statliga företagen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 51,
av herr Werner, och 11: 9, av fru Mark -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

lund m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för att LKAB och
övriga statliga bolag, som nu tillhörde
SAF, borde utträda ur denna organisation,

dels de likaiydande motionerna I:
1068, av herr Dahlén m. fl., och II: 1236,
av herr Wedén m. fl., vari anhållits,

A. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa

1. om en utredning med syfte att föreslå
ett system med statliga kreditgarantier
för utveckling av stora och riskbetonade
projekt,

2. att ett system måtte införas enligt
vilket ej endast offentliga företag utan
även enskilda erbjödes lämna offert på
kostnaderna för fullgörandet av sådana
uppgifter som staten önskade få utförda
och som icke bedömdes kunna täckas
av produktionsavkastning enligt normala
företagsekonomiska kalkyler men för
vilka företagen i fråga vore lämpade,

3. att vad i motionerna anförts i fråga
om en utförlig och öppen redovisning
från förvaltningsbolaget och från
dess dotterföretag i syfte att möjliggöra
en klarare bedömning av utfallet av den
ekonomiska verksamheten måtte beaktas,

4. att de riksdagsmän som så önskade
måtte beredas tillfälle att närvara
vid vilket som helst statligt företags
bolagsstämma och att där ställa frågor
om verksamheten,

5. att de anställda i statliga företag
borde få rätt att utse representanter i
respektive företags styrelse;

B. att riksdagen måtte uttala, att den
i propositionen gjorda distinktionen
mellan ägaransvar och företagaransvar
icke finge tolkas som en begränsning
av riksdagens prövningsrätt när det
gällde statliga företags skötsel,

dels de likaiydande motionerna I:
1070, av herr Virgin m. fl., och II: 1234-,
av herr Holmberg m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle avslå propositionen nr
121 och i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
utreda i vilka former de statliga företagen
borde samordnas och drivas för
att inom den statliga företagssektorn
skapa ökad effektivitet och bättre lönsamhet
med tillgodoseende tillika av
kraven på konkurrens på lika villkor
och behovet av vidgad insyn och kontroll,

dels ock motionen 11:1235, av herr
Stridsman m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 1070 och II: 1234 måtte besluta,
att ett statligt förvaltningsbolag skulle
bildas i huvudsak enligt de riktlinjer
som angivits i statsrådsprotokollet över
industriärenden för den 29 maj 1969,

2. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet anförts om förfarandet
vid bildandet av förvaltningsbolaget,

3. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1:1068 och II: 1236, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, måtte
godkänna vad i statsrådsprotokollet anförts
om målsättningen m. m. för statliga
företag,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1068 och II: 1236 i vad de avsåge
viss representation i statliga företags
styrelser,

5. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och i anledning av motionerna
1:1068 och 11:1236, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, måtte
godkänna vad i statsrådsprotokollet förordats
beträffande redogörelser för den
statliga företagssektorn,

6. att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:1068
och II: 1236, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, som sin mening måtte giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört beträffande möjlighet för ledamot
av riksdagen att närvara och ställa
frågor vid bolagsstämma med förvaltningsbolaget,

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.

7. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och i anledning av motionerna
1:1068 och 11:1236, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, måtte
godkänna i statsrådsprotokollet förordat
offertsystem,

8. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att träffa sådana tilläggsavtal
till gällande konsortialavtal mellan
staten såsom aktieägare i vissa bolag
och andra aktieägare i bolagen,
som kunde erfordras i samband med
förvaltningsbolagets övertagande av de
statliga aktierna i sådana bolag,

9. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1235,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 51 och II: 9,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1068 och II: 1236 i vad de avsåge
viss statlig kreditgaranti.

Reservationer hade avgivits

1, beträffande frågan om bildande av
ett statligt förvaltningsbolag, av herrar
Virgin (m), Ottosson (m), Bohman (m)
och Lothigius (m), vilka ansett, att utskottet
bort avstyrka Kungl. Maj :ts förslag
härom och att därför

dels utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade,

dels utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1070 och 11:1234 avslå
Kungl. Maj :ts förslag om bildande av ett
statligt förvaltningsbolag och som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört beträffande utredning
om de statliga företagen,

dels utskottets hemställan under 2
till och med 8 — vid bifall till yrkandet
beträffande 1 — bort utmynna i avslag
å Kungl. Maj :ts förslag;

2, beträffande målsättningen m. m. för
statliga företag, av herrar Axel Andersson
(fp), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep),
Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund (ep),
Sjönell (ep) och Eriksson i Arvika (fp),

vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:1068 och II:
1236, nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, som sin mening giva Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
beträffande målsättningen m. m. för
statliga företag;

3, beträffande frågan om viss representation
i statliga företags styrelser,
av herrar Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Enskog (fp), Nilsson
i Tvärålund (ep), Sjönell (ep) och
Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
4 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:1068 och
II: 1236, nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
angående representanter för de anställda
i de statliga företagens styrelser
in. m.;

4, beträffande redogörelser för den
statliga företagssektorn, av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Enskog (fp) och Eriksson
i Arvika (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
i reservationen angivna lydelsen samt
att utskottet bort under 5 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:1068 och II: 1236, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört beträffande redogörelser
för den statliga företagssektorn;

5, beträffande frågan om riksdagsledamots
närvaro vid statliga bolags bolagsstämma,
av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Enskog (fp) och Eriksson i Arvika (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

i viss angiven del hava den avfattning,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under 6 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:1068 och 11:1236, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, som
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört beträffande
riksdagsledamots närvaro vid och möjlighet
att ställa frågor vid bolagsstämmorna
i de statliga företagen;

6, beträffande frågan om viss statlig
kreditgaranti, av herrar Axel Andersson
(fp), Virgin (m), Ivar Johansson (ep),
Per Jacobsson (fp), Ottosson (m), Nyman
(fp), Johan Olsson (ep), Bohman
(m), Eliasson i Sundborn (ep), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep), Sjönell
(ep), Lothigius (m) och Eriksson i Arvika
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 11 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:1068
och II: 1236, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om statlig kreditgivning
för utveckling av stora och riskbetonade
projekt.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att vid överläggningen beträffande förevarande
utlåtande jämväl finge beröras
statsutskottets utlåtanden nr 169 och
170, konstitutionsutskottets utlåtande nr
43 samt bankoutskottets utlåtande nr
52; yrkanden angående sistnämnda utlåtanden
skulle dock ställas först sedan
vederbörande utlåtande föredragits.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! Vi skall nu behandla
tre propositioner, vilka samtliga har
anknytning till det statliga företagandet.
Innan jag går in på dessa vill jag
anföra några allmänna synpunkter.

Jag är på det klara med att riksdagen
i dag endast i efterhand har att lämna
sin sanktion av beslut som regeringen

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
fattat och statsrådet Wickman i flera
fall redan satt i verkställighet. Jag vill
ändå uttrycka min tacksamhet över att

vi, även om det är i efterhand, får tillfälle
att lägga några synpunkter på företagsproblemen,
som sannerligen inte
är så enkla som man många gånger vill
göra dem.

I proposition nr 121 om bildandet av
ett statligt förvaltningsbolag och en särskild
affärsverksdelegation gör departementschefen
i sin inledning en analys
av den ekonomiska utvecklingen
under senare tid och konstaterar, att
genom bl. a. den tekniska utvecklingen
och en friare världshandel har det
skapats större möjligheter till expansion,
men att samtidigt utvecklingen
medfört hårdare konkurrens och krav
på snabbare omställningar. Jag tror att
detta är ett riktigt konstaterande, som
i varje fall uppmärksammats av det enskilda
näringslivets företrädare och
som gett till resultat att det i vårt land
har skapats ett ekonomiskt välstånd
och en ekonomisk tillväxttakt, som är
högre än i de flesta länder. Det kan
vara nyttigt att påminna sig detta förhållande
när man i dag från olika utgångspunkter
går till angrepp mot den
enskilda företagsamheten och förordar
en socialisering. Den strukturella omvandlingen
av näringslivet i industriländerna
går i allt snabbare takt, och
jag har en bestämd känsla av att den
svenska industrin inom ramen för de
ekonomiska resurser som funnits till
förfogande har hävdat sig synnerligen
väl. Vi får inte glömma bort att även
om vi är ett högt utvecklat industriland,
så är vi i de stora sammanhangen
ganska små och måste konkurrera med
länder, som har både större resurser
och i många fall andra affärsmetoder.

Jag vill påstå att svenska företagare,
såväl mindre, medelstora som stora,
varje dag har att kämpa med problem,
som sannerligen inte tillhör de lättaste.
Det är svårt att undvika att några
företag i denna hårda konkurrens slås

ut, men att av detta dra slutsatsen att

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
»inte obetydliga strukturella svagheter
finns på flera håll inom vårt näringsliv»
är kanske att göra det litet för lätt
för sig, i synnerhet som departementschefen
själv har ambitioner att utveckla
sin rörelse och då får bättre möjligheter
att känna på affärslivets verklighet.
Jag är nämligen inte säker på att
bekymren i vissa branscher beror på
att företagarna slagit sig till ro och inte
följt med den tekniska utvecklingen.
De beror kanske framför allt på att ett
högt kostnadsläge och andra länders,
speciellt de socialistiska ländernas, utbud
av varor till underpris har omöjliggjort
konkurrens på lika villkor.

Även om man ställer kraven på ett
företag att det skall drivas effektivt
och med lönsamhet och det enligt vårt
sätt att se uppfyller dessa krav, räcker
detta ändå inte till för att i vissa
branscher slåss mot den utländska konkurrensen.
Att ett statligt företag, under
förutsättning att man ställer samma
krav på effektivitet och lönsamhet,
skulle ha speciella förutsättningar att
klara sig bättre än ett enskilt har vi i
varje fall inga påtagliga bevis för. Om
industriministern skulle ha något hemligt
recept för hur man med beaktande
av näringslivets situation skall kunna
möta denna utländska konkurrens, tror
jag alla landets företagare skall lystra
med intresse.

I propositionen 121 har som allmän
målsättning sagts att för förvaltningsbolaget
skall gälla att under krav på
lönsamhet uppnå största möjliga expansion.
I reservationen till utlåtandet
nr 168 har vi hävdat att det säkerligen
föreligger ett behov av samordning
inom den statliga företagssektorn, och
vi har ifrågasatt om förslaget i det hänseendet
är tillräckligt långtgående. När
man på sidorna 18 och 19 i utlåtandet
tar del av den statliga företagssektorns
uppbyggnad och ser den branschsplittring
som förekommer, frågar man sig
om inte en rationellare ordning hade
varit möjlig. Då en fusion görs inom
det enskilda näringslivet är man ange -

lägen om att sammanföra likartade företag
till en större enhet för att därigenom
vinna ekonomiska fördelar och
större effektivitet.

Remissinstanserna har också i denna
angelägenhet varit kritiska och intagit
en negativ hållning till bildandet av
ett förvaltningsbolag på de grunder
som propositionen anger.

Reservanterna har vidare anfört att
en samordning, som syftar till en utvidgning
av den statliga företagssektorn
enbart av politiska och ideologiska
skäl utan att det är bevisat att man
kan erbjuda bättre effektivitet, lönsamhet
eller trygghet för den anställde än
inom den enskilda sektorn, inte kan få
vår fullmakt enligt det nu föreliggande
förslaget.

Femte avdelningen i statsutskottet
har i höst haft förmånen att företa en
resa till bl. a. Japan och Ralien. En av
avsikterna med resan var att studera
hur dessa länder hade byggt upp sina
förvaltnings- och utvecklingsbolag. Vi
fick tillfälle till intressanta besök och
diskussioner med ledande företrädare
för både den statliga och den enskilda
sektorn. Det är naturligtvis svårt att
dra paralleller med länder som har olika
bekymmer och olika politisk uppfattning
och som dessutom varit direkt
engagerade i ett förödande världskrig.
Ett genomgående drag var dock det intima
samarbetet mellan statlig och enskild
företagsamhet.

När vi besökte den ekonomiska planeringskommissionen
i Tokio och fick
ett intressant samtal med viceministern,
förklarade han att man vid planeringen
på längre sikt alltid först diskuterade
med företrädare för näringsliv,
jordbruk och forskning, innan planerna
fastställdes. Och ministern tilläde:
Vi tar mycket stor hänsyn till deras
åsikter.

Liknande tongångar fick vi höra hos
IRI i Italien, som ju varit något av en
modell i statsrådet Wickmans propositioner
under senare tid. Jag är också
övertygad om att man där kan hämta

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

hir 41

åtskilligt av erfarenhet både när det
gäller samarbete mellan enskild och
statlig företagsamhet och kanske speciellt
när det gäller lokaliseringspolitiken.

Jag måste emellertid beklaga att jag
inte kan finna att IRI:s uppbyggnad i
någon högre grad stämmer överens med
dagens förslag om ett statligt förvaltningsbolag.
IRI är bl. a. ett börsnoterat
företag med ca 450 000 italienska medborgare
som aktieägare. Det ansågs som
ett förtroendekapital när allmänheten
satte in sina besparingar där. vilket
tvingade de statliga företagen till en
lönsam utveckling.

Vad avser bildandet av ett förvaltningsbolag
borde man enligt reservanterna
som en första åtgärd ha sökt analysera
de nuvarande statliga företagen
och lagt fram förslag om hur dessa företag
skulle kunna effektiveras, innan
man i svepande formuleringar talar
om största möjliga expansion. Det
framgår för övrigt av den preliminära
värderingen av de statliga företagen att
det fanns all anledning att göra en sådan
analys. .lag skall inte närmare gå
in på en bedömning av detta värdeinstrument,
men jag kan inte underlåta
att göra några kommentarer.

Får jag först konstatera att värderingsmännen
omgett sin utredning med
betydande reservationer både i fråga
om graden av noggrannhet och med
anledning av den korta tid som stått
till deras förfogande för att analysera
de förhållanden som är relevanta vid
värdebedömningen.

Vad som också är intressant är väl
att värdet av statliga företag i vissa fall
gjorts beroende av företagets verksamhet.
Om det utför tjänster endast åt
statliga verk och företag räknar man
med en bättre lönsamhet och därmed
ett högre värde än om företaget skulle
verka i den öppna marknaden. Är detta
ett utslag av den fria konkurrens
som vi alla vill bekänna oss till?

Värderingen borde vidare ha givit
anledning till en tankeställare och

5 Första kammarens protokoll 1969. Nr 41

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
kanske till frågan, om inte strukturrationaliseringen
gäller även statliga företag.
Jag är på det klara med att flera
företag som skall ingå i förvaltningsbolaget
måste ses och värderas
med hänsyn till deras sociala funktion.
I det avseendet råder inga delade meningar.
Men liksom man inom den enskilda
sektorn enligt lag är skyldig att
inställa betalningarna och sätta stopp
för verksamheten när en viss del av
tillgångarna är förbrukade, borde man
inom den statliga sektorn fundera över
om det kan vara riktigt att kasta goda
pengar efter dåliga.

Professor Petrilli, som nyligen har
varit här, hade tänkvärda synpunkter
På detta problem, och eftersom professorn
och herr statsrådet är goda vänner
rekommenderar jag en konsultation.
Det är möjligt att man för den
mångfald miljoner som med jämna
mellanrum pumpas in i vissa statliga
företag skulle kunna finna bättre användningsområden,
vilka samtidigt
skulle täcka den sociala skyldighet till
arbetstillfällen som vi vill åstadkomma
speciellt i lokaliseringsområdena.

Vad som är anmärkningsvärt är vidare
att för statliga företag som i
många fall under decennier drivit sin
verksamhet måste man nu företa en
konsolidering som ger företaget möjlighet
till en rimlig utdelning på kapitalet.
Vidare skall man innehålla tre
års avkastning, för att därigenom få
ekonomiska resurser till största möjliga
expansion utan att behöva besvära
riksdagen. Detta är naturligtvis en elegant
lösning för att bland annat komma
vid sidan av de kreditrestriktioner
som för närvarande gäller för företagsamheten
men innebär dessutom en
konkurrensmässig fördel gentemot icke
statliga företag.

Herr talman! I motionerna I: 1070
och II: 1234 har vi flera motiverade
skäl för att yrka avslag på propositionens
förslag. I likhet med riksbanksfullmäktige
anser vi förslaget om bildande
av ett förvaltningsbolag vara ett

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag in. in.
uttryck för »en till övertro gränsande
tilltro till vad enbart organisatoriska
förändringar i toppen av en stor och
högst varierad ekonomisk verksamhet
kan åstadkomma».

Herr talman! När det gäller detta utlåtande
återkommer jag senare med ett
yrkande.

Jag skall därefter göra några kommentarer
till statsutskottets utlåtande
nr 169 angående förvärv av aktier i
AB Kabi m. m. Jag finner handläggningen
av ärendet synnerligen anmärkningsvärd,
och jag är förvånad
över att den socialdemokratiska majoriteten
accepterar att riksdagens roll
reduceras till att bli ett transportkompani.

Jag vill gärna föredra ett par citat. I
publikationen Läkemedelsförsörjning i
samverkan, som avlämnades den 31 oktober,
står det på sidan 26 under rubriken
Statlig läkemedelstillverkning:
»Läkemedelstillverkning i statlig regi
bedrivs vid statens bakteriologiska laboratorium,
SBL, statens veterinärmedicinska
anstalt, SVA, militärapoteket,
försvarets fabriksverk samt vid Kabi,
vars aktiemajoritet nyligen förvärvats
av staten.» I det följande ges en kortfattad
redogörelse för omfattningen av
denna tillverkning. »Förvärvet av Kabi
grundar sig på en överenskommelse
mellan staten och Pripps Bryggerier
den 8 juli 1969. Staten som numera äger
65 % av aktierna i Kabi tillträdde verksamheten
den 1 oktober 1969.»

Jag vet inte om man kan säga att det
tillhör de demokratiska spelreglerna
att man tillträdde verksamheten den 1
oktober 1969 och att vi i dag skall besluta
om förvärvet av samma företag.
Det finns också en tidtabell i motionen
II: 1275. Den 4 november i år förelädes
riksdagen proposition nr 142. Den 8
juli i år träffades ett avtal, under förbehåll
av Kungl. Maj ds godkännande,
om statens förvärv av aktiemajoriteten
i AB Kabi. Den 17 september träffade
representanter för industridepartementet
och socialdepartementet ett avtal

för svenska staten med Apotekarsocieteten
om avlösning av nuvarande apotekssystem,
allt under förutsättning av
Kungl. Maj ds godkännande. I slutet av
september 1969 utsåg Kungl. Majd ny
ordförande jämte två ledamöter att inträda
i Kabis styrelse från den 1 oktober.
I början av oktober utsåg Kungl.
Majd tre ledamöter att inträda i början
av oktober som suppleanter i Vitrums
styrelse. Detta är i varje fall för
mig ett ganska förvånansvärt exempel
på föregripande av riksdagens bestämmanderätt.

Läkemedelsindustrin har i likhet med
en hel del andra branscher blivit föremål
för utredning av finansdepartementets
koncentrationsutredning. Med hänsyn
till att läkemedelsindustrin enligt
koncentrationsutredningen uppvisar
»ett antal karakteristika som gör den
särskilt intressant i en undersökning
av samband mellan tekniska och institutionella
förhållanden, marknadsstruktur
och resursallokering» har den studerats
särskilt intensivt. I själva verket
torde ingen annan bransch ha blivit
föremål för så ingående analyser
och studier, och från fackmannahåll förefaller
man vara ense om att betänkandet
är det hederligaste och troligen
bästa försöket till analys av läkemedelsindustrin
som gjorts i offentlig
regi. Vidare kan väl konstateras att just
inom läkemedelsindustrin har staten sedan
länge full insyn. Dessutom tillämpas
priskontroll.

Det är därför synnerligen tillfredsställande,
anser jag i varje fall, att utredningen
inte ger något som helst belägg
för den kritik som socialiseringsivrarna
i många år riktat mot denna
vår kanske mest expansiva industri.
Slutsatsen blir snarare att läkemedelsindustrin
fyllt sin dubbla uppgift —
som en del i vårt expansiva näringsliv
och som en del i vår sociala struktur —
på ett synnerligen hedrande sätt. Det
finns anledning att uttala detta här i
dag. Några sakliga argument för statliga
ingripanden i branschen finns allt -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

så inte att hämta i koncentrationsutredningens
betänkande, och det torde vara
statsrådet Wickman bekant, även om
avtalet med Kabi träffades några månader
före betänkandets publicering.

Det har även förekommit en del andra
argument för statsingripandena mot
läkemedelsindustrin. Jag skall därför
tillåta mig att citera ordagrant ur koncentrationsutredningens
betänkande:
»Sedan ganska länge och särskilt under
de allra senaste åren har läkemedelsindustrin
tilldragit sig ett betydande intresse
i den näringspolitiska debatten
i Sverige och i andra länder. Denna
industri bar sålunda varit ett av favoritobjekten
för förslag om socialisering.
De därvid anförda argumenten har kanske
inte alltid haft så stor saklig tyngd.
Snarare är det så att man här kan finna
ovanligt mycket av känslomässiga
eller på annat sätt irrationella argument.
»

Vi har, herr talman, i vår partimotion
synnerligen utförligt granskat och bemött
de olika motiv för statsingripanden
som förekommit i den offentliga
debatten och de motiv som anförts i
propositionen. I intet fall har utskottsmajoriteten
bemött oss, och den enda
slutsats jag kan dra av detta är följande.
Det enda motiv som kvarstår
är det socialdemokratiska partiets näringspolitiska
program, men mot det
motivet biter inga sakargument, med
en oförändrad politisk styrkeställning
här i landet. Om den ställningen inte
ändras kommer vi att få uppleva förslag
till statsingripanden i näringslivet
bransch för bransch, uppträdda som
pärlor på ett socialismens radband, om
man nu kan tala om ett sådant. Jag
hoppas att svenska folket skall reagera
mot den socialiseringsiver som för närvarande
råder.

Herr talman! Jag kommer senare att
yrka bifall till reservationen.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Under det här riksdagsåret
har en råd statliga företag föslagits
och även diskuterats inom statsutskottets
femte avdelning. Alla förslag
har godkänts av folkpartiet, men vi
har haft våra erinringar. I våras kom
en hel del förslag som vi tyckte var
mycket dåligt underbyggda, och vi satte
många frågetecken, men vi lyckades
så småningom få klarhet och kunde
alltså lämna vårt bifall.

Denna riksdag avslutas med bl. a. ett
ärende om tre nya statliga företag —
ett statligt förvaltningsbolag samt Uddcomb
och Kabi. Tyvärr har vi här mycket
starka erinringar att göra, men inom
folkpartiet har vi ändå kunnat
acceptera och godta dessa förslag om
statliga företag. Jag skall i första hand
uppehålla mig vid det statliga förvaltningsbolaget
och sedan i någon mån
beröra de övriga aktuella företagen.

Det finns behov av att samordna och
effektivisera statlig företagsamhet. Det
har även herr Ottosson antytt, och därom
har vi varit eniga inom femte avdelningen.
Ett förvaltningsbolag i enlighet
med propositionens förslag innebär
ett samlat grepp på den del av den
statliga verksamheten som drivs i form
av aktiebolag. Ett tjugotal företag berörs
och skall underställas detta förvaltningsbolag,
företag med mycket skiftande
omfattning, struktur och produktionsinriktning.
Man skulle nästan kunna
kalla dem för ett konglomerat av olika
företag med viss mångsidighet och
en del med mycket stora resurser. Detta
kan givetvis innebära en styrka men
också svårigheter när man skall integrera
alla dessa olika företagsformer.

I proposition nr 121 förekommer, tycker
vi inom folkpartiet, en hel del oklara
frågor som inte är färdiga ännu, t. ex.
relationerna mellan dotterföretagen och
förvaltningsbolaget i fråga om ansvarsfördelning
och beslutsprocess, något
som inte närmare utvecklas. Det gäller
dotterföretagens utvecklingsplaner och
utveckling var för sig samt gränsdrag -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
ningen mellan ägaransvar och företagsansvar
m. m. Folkpartiet har emellertid,
herr talman, trots detta kunnat godkänna
detta förvaltningsbolag, som vi
betraktar såsom en nödvändig initiallösning.
Vi anser att möjligheter bör
finnas till modifikationer och en kontinuerlig
omstrukturering av förvaltningsbolagets
organisation och förhållandet
till dotterföretagen. Därför har
vi sagt vårt ja.

Detta betyder inte att vi inte bär haft
våra funderingar och en viss kritisk
inställning till förvaltningsbolaget,
främst då det gäller dess målsättning i
fråga om expansion, som vi har tytt som
en fråga om utvidgning och att skapa
nya företag. Vi skall väl inte förneka
vår liberala grundsyn, där i botten finns
en viss tveksamhet mot och oro för
statlig företagsamhet, som har ambitionen
att expandera utan att målsättningen
är helt klar.

Med ett förvaltningsbolag blir det
också möjligt, som framhålles i utskottsutlåtandet,
att bättre än hittills hänföra
politiska beslut och beslut av verkställande
slag till skilda organ, vilket står
i överensstämmelse med traditionen inom
svensk förvaltning. Härmed har jag
alltså försökt att framlägga det positiva
i förslaget om ett förvaltningsbolag
och hänvisar i övrigt till utskottets
skrivning.

Jag har också behov av att framföra
en del allmänna synpunkter på statlig
företagsamhet i anslutning till folkpartimotionerna
1:1068 och 11:1236, som
ger vår syn på statlig företagsverksamhet
och målsättningen därför. Jag vill
på en gång säga att våra motioner inte
behandlar hela vår målsättning och syn
utan har kommit till med anledning av
proposition nr 121 för att ge underlag
för vårt ställningstagande. Motionerna
ger inte alls någon fullständig sammanfattning
av vad folkpartiet vill stå för i
dessa sammanhang.

Anledningen till att vi tagit upp denna
principiella diskussion är att departementschefen
i propositionen för en

debatt om målsättningen för statlig
verksamhet i fråga, nämligen krav på
lönsamhet och att den statliga sektorns
effektivitet, konkurrenskraft och därmed
inneboende expansionsförmåga
skall tillvaratas. Vi har i vår reservation
gjort en sammanfattning av våra
synpunkter, och vi är glada över att
centerpartiet har varit med om samma
reservation.

Avvägningen mellan offentlig och privat
makt och inflytande i samhället är
en värderingsfråga. Det gäller också
fördelningen mellan statlig, kooperativ
och enskild företagsamhet, även om där
kommer in sociala och ekonomiska synpunkter.

I vår blandekonomi har den enskilda
företagsamheten stor dominans, och vi
hoppas att det verkligen kommer att
bli så i framtiden också. Jag delar herr
Wickmans uppfattning att den fria företagsamheten
är hönan som värper
guldägg och som det finns verklig anledning
att vara rädd om.

Vi — och alla — deklarerar att vi
utgår från ett marknadsekonomiskt system,
och det vill vi behålla. Inbrytningar
från statens sida i företagandet
bör vara en fråga mera om effektivitet
än ideologi, precis som vi fått höra av
det italienska förvaltningsbolaget IRI:s
president, professor Petrilli, som herr
Ottosson nämnde. Frågan är dock hur
långt inbrytningen skall gå i framtiden,
och vilka särskilda skäl som skall finnas
för en sådan. Vi är nämligen inte
för en alltför kraftigt utbyggd statlig
verksamhet, som enligt vår uppfattning
innebär vissa risker, t. ex. ökad byråkratisering,
centralplanering av en allt
större del av näringslivet, svårigheter
att i praktiken upprätthålla konkurrens
på lika villkor mellan samhällsägda, kooperativa
och enskilda företag och
risk för att mindre bärkraftiga företag
direkt eller indirekt subventioneras av
vinstgivande företag.

Den expansionskraft som finns i statliga
företag bör självfallet tillvaratas
inom ramen för de finansiella resurser

Onsdagen den 10 december 1909 fm.

Nr 41

man har sedan skiiliga utdelningskrav
tillgodosetts. Kapitaltillskott utöver detta
bör inte komma i fråga, om ej riksdagen
i varje särskilt fall finner att det
föreligger speciella motiv härför.

Det är viktigt att förvaltningsbolaget
och dess dotterbolag får arbeta på lika
villkor med andra företag när det gäller
kapitalförsörjning, förräntning av
eget kapital och krav på utdelning. Det
senare måste ställas lika högt som om
kapitalet hade måst anskaffas på aktiemarknaden
eller på liknande sätt.

I propositionen föreslås att förvaltningsbolaget
skall befrias från utdelningsplikt
under de första åren av sin
verksamhet. Även om förvaltningsbolaget
övertar redan befintliga företag,
som är ett svagare skäl för befrielsen
än om det gällt nystartade företag, så
kan dock folkpartiet godta befrielsen
för utdelningsplikt under de första åren
under förutsättning att de sålunda uteblivna
utdelningarna läggs till det kapital
som skall förräntas.

Jag övergår härefter till de fyra motiv
för »en väl fungerande statlig företagssektor»
som departementschefen anför i
propositionen. Härvidlag har vi några
viktiga synpunkter. Med »väl fungerande»
avser vi främst att verksamheten bedrivs
så effektivt att man tillhandahåller
goda varor och tjänster till låga priser
och tar hänsyn till den omgivande
miljön och till de anställdas trivsel, inte
I första hand till en kraftigt utbyggd
statlig sektor.

I fråga om den första tolkningen borde
inte råda några delade meningar, vilket
jag tycker också kan utläsas av propositionen,
om man är välvillig.

I fråga om den andra motiveringen
kommer återigen vår attityd mot statlig
företagsamhet fram. Vi vill att man inte
på en gång skall engagera sig i statlig
verksamhet utan att man skall pröva
andra vägar först innan man involverar
sig. Det är en del av vår erfarenhet —
vår pragmatiska syn — som här kommer
till uttryck, men det skall inte tolkas
som en negativ inställning i alla si -

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
tuationer mot statlig företagsamhet i allmänhet
— det är felaktigt.

Låt mig nu gå över till de fyra motiven.

Det första motivet anges vara att stimulera
sysselsättningen och den ekonomiska
utvecklingen i vissa regioner,
främst de med sysselsättningssvårigheter.
Detta var den ursprungliga motiveringen
bakom företagsdelegationens tillkomst
och bildandet av SVETAB, som
vi diskuterade i våras. Vi anser fortfarande
att man gör de avgörande regionalpolitiska
insatserna främst genom
nya och bättre former för lokaliseringsstöd,
t. ex. genom befrielse från den statliga
arbetsgivaravgiften, en reviderad
taxepolitik och andra åtgärder som utjämnar
besvärliga konkurrensnackdelar.
Men vi var den gången inte heller emot
att det skulle få finnas statliga företag i
dessa regioner som stöd om inte någonting
annat hjälpte. Vi anser fortfarande
att vi behöver såväl statliga, kooperativa
som enskilda företag i de norrländska
länen och att dessa kompletterar
varandra. Vi är inte motståndare till
att staten medverkar härtill, men vi vill
inte att man i första hand skall gå in på
statlig verksamhet, om det går att lösa
det hela lika bra eller bättre med andra
medel. Vi vill också framhålla att det är
en viss risk förenad med offentliga investeringar.
De kan lätt konservera eu
föråldrad näringsstruktur och uppehålla
företag som kanske borde läggas ned eller
omstruktureras. Statliga nyinvesteringar
i sysselsättningssvaga områden
innebär självfallet inte heller någon garanti
för större livskraft eller sysselsättningskapacitet
än privata, förutsatt att
konkurrensen sker på lika villkor.

Herr talman! Vi har ingen anledning
att fördjupa oss i denna del av lokaliseringspolitiken.
Vi får ett nytt förslag genom
landshövding Mats Lemnes delbetänkande
som jag har anledning återkomma
till längre fram.

Det andra motivet är att främja teknisk
utveckling och industriell verksamhet
inom vissa krävande produktområ -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
den, t. ex. på grund av satsningens storlek,
risk och långsiktighet. Jag har den
uppfattningen att folkpartiet ej har delade
meningar på den punkten utan anser
att sådan satsning kan vara motiverad
och nödvändig. Vad beträffar Norrlandslänen
tror jag att folkpartiet verkligen
har strukit under att staten behöver
göra en stark satsning. Jag tror att
förvaltningsbolaget kan få en stor uppgift,
liksom IPd i södra Italien. Kanske
vi så småningom kan få ett SVIRI, ett
svenskt IRI.

Dock bör beaktas att staten har ett
mycket betydande inflytande på kapitalmarknaden,
en unik ställning när det
gäller tillgång på kapital. Vi anser att
kapitalmarknaden bör fungera så att
samma lånemöjligheter erbjuds statlig
och enskild företagsamhet.

Staten har vidtagit vissa åtgärder för
att underlätta finansiering av riskbetonade
projekt, t. ex. genom Investeringsbanken.
I reservation 6 föreslår vi ytterligare
åtgärder, ett system med statliga
utvecklingsgarantier såsom ett värdefullt
komplement till existerande möjligheter.

Det tredje motivet är att vidga möjligheterna
till initiativ för att åstadkomma
en mer rationell företagsstruktur inom
en industribransch. En dylik branschrationalisering
kan tillkomma på olika
sätt. Det kan ske genom uppköp och fusioner,
specialisering av produkter till
olika företag etc. I regel har staten
andra medel att stimulera en branschrationalisering
än ett direkt företagsengagemang.
Det kan ske genom frisläpp
av investeringsfonder, arbetspolitiska
åtgärder och näringslivets skyldighet
att anpassa sig till statlig övervakning.
Men det kan också finnas skäl för att
staten går in i en dylik bransch. Vi har
haft ett exempel i Swedish Machine
Tool Company, ett företag som jag väl
känner till. Ett annat exempel är Kabi,
som vi också behandlar i dag.

Det fjärde motivet är att det är värdefullt
för staten med ingående erfarenhet
av företagandets villkor. Det är självfal -

let att detta är mycket värdefullt, särskilt
om staten genom sitt industridepartement
nu har i tankarna att starkt expandera
och utveckla statlig företagsamhet.
Vi tycker dock att det är ett något
underligt motiv att lägga fram i en
proposition. Men i detta sammanhang
skulle jag, herr talman, vilja beröra ett
intressant spörsmål, som kommer att
möta inte bara de fria företagen utan
även de statliga, nämligen frågan om företagens
ansvar i samhället utöver att
enbart vara lönsamma. Det har talats
mycket om lönsamhet i samband med
statlig företagsamhet.

Denna fråga har diskuterats i ett nyutkommet
arbete »Företaget och dess
omvärld» av professor Eric Rhenman.
Han framhåller att företagen liksom
andra organ och organisationer i samhället
är beroende av den miljö i vilken
de verkar. Deras väsentligaste strävan
är att under anpassning bedriva en effektiv
verksamhet. Det är via sanktioner
från miljön, vissa nya värderingar i
samhället, en viss offentlig styrning genom
lagstiftning, regleringar, av statsmakterna
och kanske av människorna
uttalade mål, som företagen kan anpassa
sig. Ansvaret för hur företagen fungerar
vilar då inte bara på dem som styr
dessa företag, utan det blir också en påverkan
utifrån. Det kan hända att denna
påverkan utifrån, t. ex. från samhället,
leder företagen till en ny politik.
Det kan bli en konflikt mellan företagens
och omvärldens värderingar så att
företagen tvingas gå ifrån lönsamheten
som riktmärke. Det är svårt att förena
strikt företagsekonomiska mål och vissa
samhällsmål, som också statliga företag
kommer att få erfara.

Denna fråga belyser verkligen vikten
av att det blir ett gott samarbete mellan
samhälle och företag, att kontaktytorna
ökar liksom förståelsen för företagandets
villkor och samhällets ansvar. Det
skulle vara intressant att få höra industriministerns
synpunkter på hur denna
fråga kan tänkas utvecklas på 1970-talet.
Om samhället ställer ökade krav på fö -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

retagens sociala ansvar och detta inverkar
på lönsamheten, hur skall vi då ställa
oss? Det kan bli så att expansionstakten,
den ekonomiska utvecklingen, som
vi också eftersträvar för att få medel till
våra reformer, eftersätts. Från den privata
och kooperativa sektorn kan man
emellertid hämta många exempel på att
god lönsamhet och expansionskraft
mycket väl kan förenas med en verksamhet
som tar hänsyn till berättigade
samhällsintressen.

Den nybildade statliga koncernen bör
emellertid inte få expandera på bekostnad
av vare sig lönsamheten, förräntningen
av kapital, produktkvaliteten eller
— jag vill tillägga — de anställdas
förhållanden, utan i dess målsättning
bör ligga alla dessa krav som man också
i dag ställer på de andra företagen
i samhället.

Företagandets villkor i dag och i
framtiden gör att det blir mera komplicerat
att vara ledare för företagen.
Det är också därför som det är så viktigt
att det finns god tillgång på skickliga
ledare. Det är väl något av detta
som har framhållits i det fjärde motivet,
att staten skall få erfarenhet av företagandets
villkor. Detta kan man i
och för sig inte säga någonting om.

Herr talman! Jag har nu länge uppehållit
mig vid folkpartiets synpunkter
på den statliga företagsamhetens målsättning,
och jag skall nu gå över till
att kort beröra våra reservationer.

Departementschefen framhåller i sin
proposition »att målen och villkoren
för de statliga företagens verksamhet
får inte innebära sådana inskränkningar
i deras rörelsefrihet att de placeras
i ett underläge i förhållande till de privata
företagen». Läser man fortsättningen
av detta uttalande, förstår man att
departementschefen tänker på regionspolitiken
och det särskilda ansvar som
de statliga företagen har för att lösa
sysselsättningsproblemet i vissa svaga
områden.

Att jag har citerat dessa rader när
jag nu skall tala om folkpartiets reser -

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
vationer är för att se huruvida de inskränker
förvaltningsbolagets rörelsefrihet
för sina dotterbolag. Det var ju
en beskyllning som riktades mot folkpartiet
i samband med de reservationer
vi hade om SVETAB. Herr talman! Jag
kan inte se att våra reservationer, som
i och för sig är mycket viktiga, utgör
ett hinder för förvaltningsbolaget. Jag
betraktar dem mer som ett tillkännagivande
av vår liberala syn på statliga
företag, av vissa viktiga principer i fråga
om de anställdas möjligheter till insyn
i sitt eget företag. Man skall inte bara
överlämna till ombudsmän att företräda
dem, utan de skall verkligen få förtroendet
att själva komma in i sitt eget
företags styrelse. Det är detta som vi
i folkpartiet tycker är så viktigt.

Vi framställer också krav på öppen
och utförlig redovisning av den ekonomiska
verksamheten. Jag kan inte se
annat än att dessa frågor blivit ingående
och allvarligt behandlade i propositionen.
Man har gjort verkliga framsteg
när det gäller att komma med förslag
om en bättre insyn. Vi tycker dock
inte att det har varit tillräckligt. Vi menar
att varje riksdagsman borde ha möjlighet,
om han själv vill, att komma
till ett statligt företags bolagsstämma
och där ställa sina frågor. Vi kan
inte inse att det skulle vara så stora
praktiska svårigheter. Det finns stora
företag i detta land med tiotusentals aktieägare
som varje år inbjuds till bolagsstämmor,
och man klarar detta. Naturligtvis
kommer inte alla, och det kan
inte vara så stora praktiska svårigheter
här heller.

Många företagsledare skulle tycka att
det vore skojigt om en och annan riksdagsman
intresserade sig för deras statliga
företag. Jag har mött dem som tyckt
att det är tråkigt att inte ha en personlig
kontakt med ägaren och som skulle
vara glada åt en sådan mera personlig
kontakt.

Jag har också nämnt att det borde
tillskapas vissa ekonomiska utvecklingsgarantier
för riskbärande företag. Jag

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag in. m.
har kanske anledning att senare återkomma
till dessa reservationer.

Med detta har jag försökt klarlägga
folkpartiets syn på det statliga förvaltningsbolaget
som vi säger ja till, samtidigt
som vi alltså gjort vissa erinringar
när det gäller målsättningen. Vi har
också delvis lagt fram vår syn på statlig
företagsamhet i allmänhet, en syn
som är betingad av vår liberala grundsyn.

Jag vill yrka bifall till reservationerna
2, 3, 4, 5 och 6.

Herr talman! Nu återstår de andra
två utlåtandena, om Kabi och Uddcomb.
Jag har ingen anledning alt här gå in
i detalj, eftersom båda dessa utlåtanden
kommer att behandlas av senare talare.
Vi har accepterat förvärv av aktie i AB
Kabi och Apoteksvarucentralen Vitrum,
men vi har gjort erinringar angående
handläggningen av ärendet, som en representant
från oss kommer att ta upp
senare. Det gäller också frågan om att
förvärva aktier i Uddcomb Sweden AB.
Vi anser att detta bolag fyller en uppgift,
men vi är missnöjda med handläggningen.
Även detta kommer att tas
upp i ett senare sammanhang, men jag
vill redan nu yrka bifall till dessa två
senare utlåtanden.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! De frågor som vi nu behandlar
kan ses som ett avsnitt i en
diskussion om näringspolitiken. Det är
ju mycket angelägna och viktiga frågor,
och vi har från centern efterlyst eu debatt
på detta område. Vi har kritiserat
regeringen eftersom den inte haft ett
näringspolitiskt handlingsprogram när
den kommit med det ena förslaget efter
det andra som berör områden med statligt
företagande eller ingrepp i det enskilda
näringslivets villkor. Vi menar
att ett sådant handlingsprogram vore
angeläget. Då hade man en mera preciserad
linje att följa. Man kan kanske
säga att vi fått litet av ett handlingsprogram
i denna proposition om för -

valtningsbolaget, men det är ytterst
knapphändigt.

De frågor vi närmast har att ta ställning
till i dag gäller samverkan mellan
och ledningen av de företag som ligger
under staten. Det gäller också vissa utökningar
av den statliga företagsgruppen.
Ett av skälen bakom inrättandet av
förvaltningsbolaget är att uppnå en effektiv
organisation. Den splittring etc.
som rått beträffande ledningen av de
statliga företagen har kritiserats från
många håll. Dessa företag är nu uppdelade
på sju departement. Kritiken har
varit mycket hård på denna punkt, inte
minst från de anställda och från regeringen
närstående kretsar. Man har sagt
att förvaltningen varit stel och tungrodd
och ansvarsfördelningen oklar. Jag tror
att man har anledning instämma i denna
kritik. I den mån det nya förvaltningsbolaget
innebär ett bättre grepp
bar vi anledning hälsa detta med tillfredsställelse.

Jag är dock rädd för att förväntningarna
på förvaltningsbolaget är höga.
Det framställs som en åtgärd som skall
lösa alla problem, men jag tror att det
ännu återstår mycket organisationsarbete
och många överväganden innan
denna organisation blir effektiv.

Jag vill gärna vid detta tillfälle säga
att de som i fortsättningen skall arbeta
med dessa frågor bör ta del av vad de
många remissinstanserna skrivit och
vara lyhörda för de synpunkter som där
förts fram. Bland annat har man framhållit
risken för överorganisation, att
man nu tar in ett extra led som kan bli
förlamande i stället för vitaliserande.
Man har varit rädd för att initiativkraften
hos de enskilda företagen skulle
hämmas. Man har också framfört en del
andra väsentliga synpunkter som man
enligt min uppfattning har anledning
att tillmäta stor betydelse i den fortsatta
detaljutformningen.

Från centerpartiets sida tycker vi
emellertid att detta förvaltningsbolag
har en stor uppgift att fylla. Vi anser
i princip att det bör inrättas. På några

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

avsnitt har vi dock erinringar mot utskottsmajoritetens
och utskottets yttrande.
Det gäller mera detaljanmärkningar.

Den reservation i vilken vi tillsammans
med folkpartiet diskuterar målsättningen
föranleder kanske en
granskning av frågan ur allmänna näringspolitiska
synpunkter. De statliga
företagen sysselsätter för närvarande
ungefär 6 procent av alla anställda.
Produktionsföretag inom denna grupp
utgör bara en mycket liten del. Huvudparten
är företag med speciella
uppgifter såsom posten, televerket, statens
järnvägar etc. Det är en mindre
andel statlig företagsamhet i Sverige
än i flertalet andra länder. Vad man
kan åstadkomma i fråga om en aktiv
näringspolitik via de statliga företagen
har följaktligen en begränsad och
ganska marginell betydelse. Tyngdpunkten
i näringspolitiken måste enligt
vår uppfattning ligga i att stimulera
det enskilda och kooperativa näringslivet,
att främst genom generella
åtgärder söka få fram högsta möjliga
effekt till gagn för vårt gemensamma
samhälle.

Det finns många områden som man
måste angripa mer än man gjort tidigare.
Man måste stimulera på olika håll
och driva en mer näringsvänlig politik.
Det gäller t. ex. kreditpolitiken, näringslagstiftningen,
skattelagstiftningen,
forskning och utveckling, utbildning,
stöd till export och andra områden
där man genom insatser från samhällets
sida kan stimulera näringslivet
till högre effektivitet.

Här har staten saknat det rätta greppet.
Man har betraktat sig som en motpart
till näringslivet. Det har lätt uppstått
en avog inställning mellan näringslivet
och samhället, vilket måste
vara totalt fel i ett samhälle där 94 procent
är enskilt eller kooperativt näringsliv.
Det måste vara i högsta grad
produktivt att här ägna krafterna åt
att verkligen finna vägar till en generell
stimulans av det näringsliv vi har.
Jag hoppas att det samarbete som in -

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
letts med större företag skall leda till
resultat, liksom jag gärna uttrycker
den förhoppningen att man också skall
söka samverkan med mindre och medelstor
företagsamhet i detta land för
att uppnå de mål som jag skisserat. Vi
ser staten som ett gemensamt instrument
som skall dra upp ramar, stimulera
och stödja näringslivet men också
kontrollera att ramarna inte överskrides,
att tryggheten, miljön, jämlikheten
och andra intressen bevakas. Vore staten
själv en stor företagare skulle givetvis
svårigheter uppstå, t. ex. risk för
dualism, brist på objektivitet och risk
för att de statliga företagen skulle gynnas
på det övriga näringslivets bekostnad.
Förtroendet för staten skulle äventyras.
Man kan faktiskt finna exempel
från totalitärt styrda länder, där sådana
risker har kommit i dagen.

Jag tror inte heller det finns anledning
ur effektivitetssynpunkt atl sikta
till en väsentligt ökad företagssektor.
Erfarenheten hittills talar inte för att
man skulle ha uppnått någon större
grad av effektivitet inom den statliga
företagssektorn jämfört med den enskilda.
Inom den senare kommer säkerligen
sådana företeelser som personligt
ansvar, konkurrenskraft och
viljan att satsa litet extra mera till sin
rätt än inom mycket stora statligt ägda
företag.

Om vi således av ideologiska skäl
satsade på en starkt ökad statlig företagsamhet
anser jag för min del att det
vore ett slöseri med allmänna medel.

Vi talar ibland om risken för maktkoncentration,
och det är ingen tvekan
om att det finns en viss enskild maktkoncentration
i detta land. Om den ersattes
med statlig företagsamhet blev
inte situationen bättre i det avseendet,
eftersom en stor statlig företagssektor
också skulle innebära en mycket stark
företagskoncentration på ett fåtal i
verkligheten beslutande personer.

Det är mot den bakgrunden vi har
kritiserat målsättningen i propositionen,
vilken utskottet understryker,

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
nämligen att under krav på lönsamhet
uppnå största möjliga expansion. Vi
vill särskilt framhålla att statliga företag
skall motsvara de mål som både anställda
och samhället kräver. Det kan
vara i fråga om sysselsättning, yttre
och inre miljö liksom andra frågor.
Jag tror att dessa mycket väl kan förenas
med krav på god lönsamhet och
expansionskraft. Det finns det många
exempel på från det enskilda näringslivet.
Om samhället stöder företagsutveckling,
antingen den är statlig eller
enskild, i sådana områden där sysselsättningen
sviktar bör inte det heller
innebära någon belastning vare sig på
statlig eller på enskild verksamhet.

Vi vill i vår reservation beträffande
målsättningen betona att de statliga företag
där de finns skall arbeta under
likvärdiga villkor som gäller för andra
företag, så väl i fråga om förräntning
av eget kapital som anskaffande av kapital.
Här har staten en unik särställning
genom att den har möjlighet att
gå till riksdagen och få mera pengar.
Man har dessutom större kreditvärdighet
i banker och andra inrättningar än
de enskilda företagen.

Vi har, som herr Ottosson nämnde,
varit i Italien och studerat statlig företagsverksamhet,
och det kan vara intressant
att nämna just hur kapitalförsörjningen
ordnades i det statliga förvaltningsbolaget
IRI. För varje lire som
staten tillsköt skaffade bolaget självt
tolv lire från annat håll, antingen genom
aktieförsäljning eller genom obligationslån
eller genom andra lån. I vissa
fall gick de statliga företagsenheterna
ut på marknaden med aktieteckning.
Det visar deras vilja att så att
säga tävla på samma villkor som de
enskilda företagen. Allmänheten fick
se att man kunde tävla om kapitalet.
Jag tror att det är ett mål att sträva efter
för den statliga företagsgruppen
även här. Vi menar alltså att en expansion
givetvis får ske inom de statliga
företagen liksom inom de enskilda, men
den bör begränsas till de ekonomiska

resurser som ställs till förfogande vid
bildandet och till de möjligheter som
statliga företag liksom alla enskilda företag
har att få kapital från allmänna
marknaden.

Man bör också framhålla att statliga
företag givetvis bör ha samma skyldigheter
och villkor som enskilda, när det
gäller försäljning till staten. Staten är
ju i sig själv en stor kund, och staten
som konsument får inte gynna egna
företag mer än andra. I så fall skulle
konkurrensen inom näringslivet bli
snedvriden.

Vi är helt på det klara med att det
finns särskilda skäl för ett statligt företagande
i vissa fall. Det kan vara,
som jag sade nyss, sysselsättningsskäl.
Jag tror det är en betydande anledning,
särskilt nu när vi har mycket stark
obalans i landet i fråga om konjunkturen.
Statligt företagande kan också
vara motiverat i fall av bristande konkurrens
eller då det är angeläget att få
i gång stora projekt, som det eljest inte
finns intresse för att sätta i gång. I fall
där man kan räkna med svag lönsamhet
för ett projekt, t. ex. vid etablering
av företag i ett undersysselsatt område,
skall de statliga företagen kunna
lämna offerter eller anbud, som det
egentligen heter, när det gäller att åta
sig en viss uppgift i sysselsättningsskapande
syfte. Samhället får därvid skjuta
till en del pengar på grund av de
ogynnsamma förutsättningar som råder
i området. Vi anser det helt riktigt och
har under utskottsarbetet endast tillagt
krav på att möjlighet att få lämna sådana
offerter i samma utsträckning
också bör ges enskilda företag. Detta
bär utskottet godtagit och uttalat i sin
skrivning.

Fn annan skrivning som jag också
gärna vill understryka gäller en motion
från centerpartister om att Norrlandsfonden
även i fortsättningen bör
få direkta statliga bidrag. För närvarande
erhåller Norrlandsfonden årligen
anslag från LKAB, ett företag som skall
ingå i det nya statliga förvaltningsbo -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

laget. Utskottet framhåller att de positiva
erfarenheterna av Norrlandsfondens
verksamhet motiverar att den även
framdeles erhåller årliga bidrag. Det
anser jag bör vara ett riktmärke vid
handläggningen av dessa frågor framöver.

Från centern och folkpartiet har vi
starkare velat betona angelägenheten
av att de anställda i statsföretagen får
insyn i de företag där de arbetar. Försöksverksamheten
med insyn och inflytande
i företagen skall givetvis fortsätta,
men vi tycker att det är angeläget
att staten såsom ägare till dessa stora
företag verkligen uttalar sin mening
att anställda i företagen bör medges
vara representerade i företagens styrelser.
Vi har poängterat detta i en reservation.

Vad gäller riksdagens ocli allmänhetens
insyn i de statliga bolagen har vi
godtagit den ordning som föreslås i
propositionen. Det poängteras där att
man skall lämna en årlig redogörelse
över utvecklingen och arbetet i de
statliga företagen. Vi förutsätter att
detta inte gäller bara förvaltningsbolaget
utan också de enskilda däri ingående
enheterna. Riksdagen skall som
bekant få tillsätta två revisorer i den
revisorgrupp som skall revidera förvaltningsbolaget.
I propositionen föreslås
att tolv riksdagsmän skall få närvara
vid förvaltningsbolagets stämmor
för att där ställa frågor. Vi har under
diskussionen här föreslagit att man
borde åtminstone dubbla det antalet
för att ge möjlighet för fler riksdagsmän
att följa verksamheten, och vi har
haft önskemål om att dessa riksdagsmän
även borde få tillfälle att besöka
de enskilda företagens bolagsstämmor.
Efter en invit till kompromiss har en
sådan träffats, innebärande att det i
stället för 12 skall bli 18 ledamöter som
får delta i förvaltningsbolagets stämmor.
Det har vi funnit vara en godtagbar
lösning för dagen. Om det skulle
visa sig angeläget att ändra antalet
finns möjlighet därtill i fortsättningen.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.

Jag vill också gärna understryka vad
utskottet skriver när det gäller frågan
om insyn: »Utskottet vill understryka
riksdagens vitala intresse av att sådana
transaktioner som koncernbidrag
och internleveranser tydligt redovisas.
Utskottet utgår vidare från att det skall
åligga företagen att lämna begärd information
såvida detta inte kan bedömas
som skadligt för företaget från ekonomisk,
teknisk eller merkantil synpunkt.
» Det bör alltså finnas möjlighet
även för enskilda riksdagsmän att få
informationer via riksdagen eller via
den grupp som får särskilt tillstånd till
sådan information.

Jag vill också citera ett annat uttalande
av utskottet: »Dessa riksdagsledamöter
skall såsom i propositionen
föreslagits äga rätt att delta i förvaltningsbolagets
bolagsstämmor. Enligt utskottets
bedömning får ledamöterna
härigenom möjligheter att erhålla önskade
upplysningar rörande såväl förvaltningsbolaget
som samtliga dess dotterbolag.
» Vi förutsätter att detta bl. a.
skall kunna ske genom besök hos olika
företag och genom att man av vederbörande
företagsledare får upplysningar
om verksamheten.

Till utlåtandet om förvaltningsbolaget
har också fogats en reservation från
samtliga borgerliga partier med förslag
till statliga garantier. Vi anser att det
är angeläget — med den strukturomvandling
och den utveckling som tekniken
tar — att på alla sätt stödja stora
projekt och sådana projekt som är av
riskabel natur, men som är av betydelse
för ekonomiska framsteg. Vi har
framfört dessa åsikter tidigare i samband
med överläggningar om investeringsbanken.
Det bör finnas möjlighet
att även på annat sätt än via investeringsbanken
få sådana krediter som erfordras
vid stora och riskabla projekt.
Krediterna bör vara av sådan karaktär
att garantierna knyts till det aktuella
projektet så att inte ett företag som vill
satsa på ett mera riskabelt projekt självt
behöver äventyra sitt bestånd om pro -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag ni. m.
j ektet skulle misslyckas. Man måste alltså
försöka få kreditgarantier som är
knutna till det speciella projektet.

Herr talman! Jag skall inte närmare
gå in på frågan om Uddcomb och inköpet
av Kabi och Vitrum annat än att
jag vill säga att vi för centerpartiets del
har anslutit oss till propositionen i
detta avseende. Vi anser att den samverkan
som sker genom Uddcomb kan
vara ett exempel värt att pröva när det
gäller att klara riskabla projekt och knyta
utländskt kunnande till ett företag på
svensk botten.

Vi tror också att man inom läkemedelsindustrin
har anledning att stimulera
till en ökad konkurrens, och vi har
i ett särskilt yttrande understrukit att
konkurrensen i fortsättningen bör ske
på lika villkor med de enskilda företag
som kommer att finnas kvar på läkemedelsområdet.
Vi har också framhållit
att man bör vidmakthålla kontakten
med universitet och högskolor för att
därmed främja utvecklingen på detta
område.

Vi har också deltagit i ett särskilt
yttrande till de båda senare utlåtandena,
där vi kritiserar handläggningen av
dessa ärenden. Vi tycker att det är rätt
meningslöst att vara riksdagsman, när
man tvingas ta ställning till företag som
redan har satts i gång och påbörjat sin
verksamhet. Det är i realiteten väldigt
svårt att då inta en annan ståndpunkt
än den propositionen anvisar.

Det kan sägas att det råder brådska
sådana här gånger och att man måste
handla snabbt, men jag anser att det i
fortsättningen måste finnas andra möjligheter
att lösa sådana frågor så att
riksdagen känner sig medverka på ett
meningsfullt sätt. Även om man har majoritet
inom ett visst parti tror jag det
skulle se betydligt snyggare ut om man
fick till stånd en vanlig parlamentarisk
diskussion om förslagen. När det gäller
Kabi och Vitrum väntar vi på utredningar,
vilket borde ha medfört att man
dröjde något med verkställigheten av
dessa åtgärder.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till reservationerna 2, 3
och 6 vid utskottets utlåtande nr 168
samt i övrigt till vad utskottet i detta
utlåtande anfört.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! I såväl moderata samlingspartiets
som folkpartiets motioner
upplever man en något dogmatisk inställning
till den statliga företagsamheten.
Det talas ständigt om att om det
skall drivas statlig företagsamhet så
skall det ske på lika villkor. I föreliggande
förslag till förvaltningsbolag sägs
det klart ifrån att konkurrens på lika
villkor mellan statliga och enskilda
företag måste vara eu viktig princip.
Det är alltså inte någon som helst kompromiss
i det avseendet. Trots att man
här i hög grad infriar de önskemål som
ställts i detta avseende, yrkar ändå moderata
samlingspartiet avslag på propositionen.
Folkpartiet är väl i sak inne
på samma linje, även om man av olika
anledningar inte har varit beredd att ta
steget fullt ut och ställa samma yrkande.

I moderata samlingspartiets reservation
står följande: »Ingenting har hittills
inträffat som kan åberopas som
motiv för en ändrad arbetsfördelning i
svenskt näringsliv och en utvidgning av
den statliga sektorn.» Detta påstående
är väl inte alldeles riktigt. Har man läst
propositionen kan man bl. a. på sidan
30 i denna notera hur departmentschefen
utförligt motiverat sitt förslag. Jag
ber att få ta kammarens tid i anspråk
för att få citera några meningar härur:
»Den konflikt som uppkommer mellan
kraven på snabba anpassningsåtgärder
och de allt högre ambitionerna i fråga
om medborgarnas trygghet, välfärd och
jämlikhet kan lösas endast genom att
samhället skaffar sig fler och effektivare
instrument för en aktiv politik.»
I fortsättningen heter det: »Näringspolitikens
främsta uppgift är sålunda att
skapa förutsättningar för full syssel -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

sättning och snabb ekonomisk tillväxt
genom att främja näringslivets strukturella
omvandling och anpassning i former
som tillgodoser individens krav på
trygghet och som medverkar till ökad
utjämning av inkomster, förmögenheter
och inflytande. Detta måste ske med användande
av en rad olika åtgärder inom
ramen för en samordnad näringspolitik.

Denna politik går fram efter olika
huvudlinjer. En av dessa syftar till att
bygga ut den näringspolitiska planeringen,
en annan till att förbättra förutsättningarna
för företagens kapitalförsörjning
och en tredje till att främja
teknisk forskning och industriell utveckling.
Ett fjärde element i näringspolitiken
är en förstärkning av den statliga
företagsamheten.»

Jag utgår från att för mycket stora
grupper medborgare i vårt land är detta
fullt godtagbara motiveringar för en
förstärkning av den statliga sektorn.
För de stora grupperna i samhället är
ju til syvende og sidst arbete och trygghet
utomordentligt väsentliga ting. För
en generation — exempelvis den jag
tillhör — som är så pass gammal att
den har upplevt det samhälle där vi
hade en borgerlig ledning framstår
kanske i ännu starkare dager det angelägna
i vad som här förs fram. Erfarenheterna
från den tiden och den minnesbild
man har kvar handlar framför
allt om återkommande arbetslöshetsperioder,
ständiga konflikter på arbetsmarknaden
o. s. v. Otryggheten och fattigdomen
var förhärskande. Därför har
det varit angeläget för dem som har
haft ledningen i svensk politik under de
snart 40 år som gått sedan 1920-talet att
försöka komma till en annan tingens
ordning, och det har utan tvivel i det
avseendet skett åtskilligt. Men icke förty
visar det sig —• naturligtvis i hög
grad beroende på den snabba utveckling
samhället genomgår — att de åtgärder
som vidtas kanske snabbt blir
föråldrade. Därför krävs det nya insatser,
och vad som här sker är ett initiativ
för att förstärka resurserna när det

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
gäller att skapa full sysselsättning och
därmed ökad trygghet för medborgarna.

Jag tror alltså att det finns inte bara
en riksdagsmajoritet bakom de här tankegångarna
utan också en mycket stark
opinion ute i landet. Vad som uppenbarligen
irriterar i propositionen är
målsättningen för förvaltningsbolaget,
som innebär att bolaget skall drivas under
kravet på lönsamhet och så att företaget
under iakttagande av det kravet
uppnår största möjliga expansion. Men
det är ju en förutsättning som det privata
näringslivet arbetar under, och
menar man över huvud taget något med
talet om konkurrens på lika villkor så
bör man väl acceptera att även den statliga
sektorn får arbeta på villkor som
inte innebär beskurna möjligheter. Det
kan inte vara stimulerande för en företagsledning
att, när den skall utveckla
aktivitet, ha horisonten begränsad. Jag
föreställer mig att det är svårt att få en
skicklig och dynamisk företagsledare
att ställa sig i spetsen för ett företag
vars expansionsmöjligheter har beskurits.

Såväl i moderata samlingspartiets
motion som hos folkpartiet utvecklas
tankegången att förvaltningsbolaget
skulle innebära en ökad byråkratisering.
Den som läser vad som föreslagits
kan konstatera att ändamålet med förvaltningsbolaget
är det rakt motsatta,
d. v. s. minskad byråkrati, klar ansvarsfördelning
och ökad frihet för hela företagsgruppen
i syfte att ge densamma
ökad effektivitet.

Vad beträffar redovisningen av den
statliga gruppens verksamhet har utskottets
majoritet accepterat det i propositionen
föreliggande förslaget. Riksdagen
får förutom den redovisning som
kommer att lämnas och som skall bilda
underlag för debatter omkring verksamheten
ytterligare två möjligheter till direkt
insyn i förvaltningsbolagets verksamhet,
nämligen dels representation i
revisionen, dels representation vid bolagsstämman.

Vad gäller den senare representatio -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
nen har utskottet, som vi har hört av tidigare
talare, föreslagit en ökning av
antalet riksdagsmän från 12 till 18. Däremot
har utskottet inte kunna biträda
folkpartiets krav på att varje riksdagsman
som så önskar skall få deltaga i
vilken bolagsstämma han önskar. Vi tror
inte att det är ett realistiskt förslag. Till
samma slutsats har uppenbarligen de
övriga borgerliga partierna kommit, eftersom
de inte har biträtt folkpartiets
förslag.

Beträffande kritiken av värderingen
av aktierna vill jag påpeka att vad som
sker är att förvaltningsbolaget övertar
aktierna till det bokförda värdet, alltså
en rent formell transaktion. Trots detta
har departementschefen låtit en särskild
värderingsman tillsammans med
auktoriserade revisorer värdera aktierna.
Vid denna värdering har man kommit
fram till ett värde av 2,7 miljarder
kronor. På basis av detta värde bör enligt
utredningsmannen överföringsvärdet
bestämmas så att det innebär en
rimlig proportion till den utdelning som
kan förväntas. Såsom vägledning för
vad som kan anses rimligt kan erinras
om att ett ganska nybildat förvaltningsbolag
på den privata sektorn valde en
konsolideringsgrad på 40 procent. Då
nu förvaltningsbolaget övertagit aktierna
till det bokförda värdet innebär det
inte en konsolideringsgrad på 40 procent
utan endast 36 procent. Om man
skulle jämföra med något äldre privata
förvaltningsbolag, skulle man finna sådana
som har en konsolideringsgrad på
över 80 procent. Mot den bakgrunden
kan man nog konstatera att den konsolideringsgrad
som departementschefen
har stannat för närmast är hållen i underkant.

Förslaget om befrielse från utdelningsplikt
under åren 1970—1973 bör
det väl inte finnas mycket att erinra
mot. Man bör väl ge ett nytt företag en
rimlig start. Att det sedan skall ställas
krav på utdelning är rätt självklart. Det
råder inga delade meningar härom.

Beträffande reservationen om kredit -

garantier till riksbetonade projekt vill
jag bara erinra om att vi under de senaste
åren har fått investeringsbanken,
utvecklingsbolaget och SVETAB, vilka
samtliga är ett led i denna strävan. Utskottsmajoriteten
har alltså inte kunnat
biträda denna reservation.

När det gäller ett motionsyrkande
från vänsterpartiet kommunisterna om
utträde ur Arbetsgivareföreningen vill
jag framhålla att enligt vad utskottet
har erfarit pågår en utredning om bildande
av ett förhandlingsorgan för
samtliga företag. Dessa undersökningar
är inte slutförda, men det är — enligt
vad statsrådet Wickman meddelade under
debatten i andra kammaren på förmiddagen
— meningen att utformningen
av en sådan organisation skall påskyndas,
om riksdagen nu fattar beslut
om bildande av ett förvaltningsbolag.
Mot den bakgrunden har utskottet för
sin del avstyrkt motionerna.

Låt mig till sist med anledning av reservationen
om de anställdas representation
i bolagsstyrelserna erinra om vad
utskottet har anfört, nämligen att de anställdas
fackliga organisationer sedan
lång tid har varit representerade i statliga
bolagsstyrelser. Jag kan erinra om
vad statsrådet sade i andra kammaren
på förmiddagen, nämligen att när staten
den 1 oktober tillsatte styrelsen för
Kabi fick Fabriksarbetareförbundet och
SIF var sin representant i styrelsen. Om
riksdagen i dag beslutar om ett förvaltningsbolag,
kommer enligt departementschefen
en sådan representation
att återfinnas även i förvaltningsbolagets
styrelse.

Till detta kan ytterligare anföras att
eu särskild delegation arbetar med frågan
om en fördjupad företagsdemokrati
i statliga företag. Av den anledningen
har utskottets majoritet för sin del ej
kunnat biträda motionsyrkandet.

Låt mig utöver det anförda säga några
ord om herr Ottossons inlägg.

Herr Ottosson talade om angrepp mot
det enskilda näringslivet. I varje fall i
detta sammanhang har väl inte förekom -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

mit några angrepp. I propositionen förekommer
ingenting sådant och inte
heller i utskottsutlåtandet.

Vidare sade herr Ottosson att de socialistiska
länderna gör utbud som är
svåra att klara. Det kan vara riktigt,
men det förekommer väl också att andra
länder, som inte har samma beteckning,
gör sådan utbud.

Herr Ottosson nämnde också att det
togs stor hänsyn till de enskildas synpunkter
i Japan och Italien, underförstått
att så inte var fallet i vårt land.
Det är väl inte alldeles riktigt, om nu
herr Ottosson menar så. Vi har väl ändå
här i landet ett hyggligt samarbete, och
i stort sett är väl förhållandet till näringslivet
tämligen friktionsfritt till
skillnad från vad som är fallet i många
andra länder.

Sedan gjorde herr Ottosson ett uttalande
som jag kanske skulle vilja ha ett
förtydligande av. Han sade någonting
om att det på vissa företag satsades
pengar som man måhända kunde få
bättre användning för. Vilka företag
menade herr Ottosson? Var det Norrbottens
Järnverk eller Uddevallavarvet?
Det kunde vara av ett visst intresse att
få veta något om den saken.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till statsutskottets
förslag i fråga om förvaltningsbolaget.

Tillåt mig därefter säga några ord
om de andra båda propositionerna, som
gäller Kabi och Uddcomb.

Om Kabi heter det i moderata samlingspartiets
reservation att det inte
finns några välgrundade motiv för statens
förvärv av aktier i Kabi och Vitrum.
Nu är det ju inte meningen att
detta förvärv skall skapa något motsatsförhållande
mellan den privata delen
av läkemedelsindustrin och den statliga
sektorn. Annars skulle man på grund av
det något provokativa påståendet i reservationen
kunna vända på spörsmålet
och fråga om det finns några i och för
sig rationella och moraliska skäl för att
denna sektor skall vara helt förbehållen
en privat företagsamhet. Jag tror

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
inte att det är till skada att det även på
detta område blir en konkurrens såsom
det kan bli genom att staten träder in.

I propositionen anför departementschefen
följande sakliga motiv för förvärvet:
»Genom en lämplig samordning
mellan Kabi-gruppen, Vitrum, ACO,
SBL, SVA, militärapoteket och FFV:s
läkemedelstillverkning erhåller staten
ett brett forsknings-, produktions- och
försäljningsprogram. Härigenom uppnås
vid sidan av rationaliseringar en
riskspridning som är av stor betydelse
inom en så forskningsintensiv industri
som läkemedelsindustrin.»

Mot den bakgrunden och med dessa
motiveringar har utskottsmajoriteten
för sin del helt kunnat biträda Kungl.
Maj :ts förslag.

Låt mig också säga ett par ord om
den kritik som har riktats mot förhandlingsordningen.
Det är väl ändå en erfarenhet
att förhandlingar kanske inte
alltid kan tidsbestämmas. Vill man ha
en uppgörelse får man träffa den vid
det tillfälle då det är möjligt. Det är väl
vad som hänt i detta fall och detta är
det sakliga motivet till att denna uppgörelse
har träffats på detta sätt. Ingen
tror väl på allvar att motivet i något
avseende har varit att ställa riksdagen
vid sidan. Dessutom står det i propositionen
att detta uppgörelseavtal inte
blir giltigt förrän Kungl. Maj :t har godkänt
det, vilket skall ske senast den 20
december. Därför finns den förutsättningen,
som föreligger här, att man kan
behandla dessa ärenden i vanlig ordning.

Herr Ottossons parti har ställt ett avslagsyrkande
i fullt demokratisk ordning
och om det bifölls förmodar jag
att frågan skulle falla. Därför finns
inget sakligt underlag för kritik på denna
punkt.

Samma synpunkter har framförts när
det gäller Uddcomb. Man kritiserar
handläggningen även därvidlag. Också
i det fallet har det rört sig om en förhandlingsuppgörelse,
men även där föreligger
-— jag refererar vad statsrådet

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
sade i andra kammaren på förmiddagen
— den situationen att investeringsbanken
bär rätt att köpa och äga aktier.
Riksdagen har alltså sin fulla rätt att
ställa avslagsyrkande. Av någon egendomlig
anledning har det ställts avslagsyrkande
beträffande Kabi — som väl
är ett fullt analogt fall — men icke beträffande
Uddcomb. Vad har egentligen
orsakat att man inte ställt avslagsyrkande
på den senare propositionen? År
det möjligen så att detta är ett lokaliseringspolitiskt
brännbart ärende, vilket
gör att det kanske är bekvämare att enbart
uttala kritik och inte fullfölja denna
med ett yrkande om avslag?

Herr talman! Jag ber att när det gäller
de två senaste ärendena få återkomma
med yrkanden.

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall ta upp ett par
punkter, som herr Bertil Petersson har
redogjort för och där han blandat in
folkpartiet. Han inleder med att säga
att han, när han läst våra reservationer,
åtminstone nr 2, och kanske framför
allt motionerna, upplevt en dogmatisk
inställning. Han har inte närmare
redogjort för vad som ligger i dogmatiken.
Jag kan säga detsamma när jag
läst propositionen och framför allt när
jag lyssnat till herr Petersson, nämligen
att jag från dem upplever en dogmatisk
inställning.

Jag har i mitt tidigare anförande försökt
redogöra för vår liberala syn på
förvaltningsbolaget och på statlig utvidgad
verksamhet, om nu detta skall
vara dogmatiskt. Vi har vår egen uppfattning.
Herr Petersson säger att vi är
på samma linje som moderata samlingspartiet
när det kommer till kritan
och egentligen skulle ha yrkat avslag.
Det är en felaktig slutledning. Det verkar
som om regeringspartiets representanter
inte tycker om att få kritik. Vi
andra skall säga enbart ja och får inte
lägga fram egna synpunkter. Detta är
inte vår uppgift som riksdagsmän. Vi

skall lägga fram våra synpunkter och
föra fram våra idéer för att försöka
övertyga varandra om vad som är riktigt.

Herr Petersson kom in på frågan
varpå det beror att fattigdomen avskaffats.
Han berättade om vad som
hänt. Vi håller med om att det skett en
oerhörd social utveckling. Men, herr
Petersson, tala om för mig vad som
åstadkommit detta! Är det enbart regeringens
politik? Vi andra menar att
de resurser som näringslivet skaffat
fram har gjort att vi kunnat åstadkomma
en sådan revolution att vi alla har
fått det så mycket bättre. Vilka har skapat
dessa resurser? Bland annat mer
än 90 procent av företagen, som är fria.
Gå till Ryssland, gå till diktaturerna!
Är det bättre där? Jag tror att vi har
all anledning att vara rädda om hönan
som värper guldägg, som Krister Wickman
har uttryckt det. Vi skall också erkänna
att den hönan har betytt oerhört
mycket för att vi fått det så bra här i
landet.

Herr Petersson tog upp frågan huruvida
expansionsmöjligheterna beskärs.
Skulle vi beskära statliga företags
expansionsmöjligheter genom våra
synpunkter på statlig verksamhet och
genom våra reservationer? Jag tror
inte det. Alla företags expansionsmöjligheter
beskärs bl. a. om de inte får
tillräckligt med kapital. Vi har sagt att
ett statligt företag också skall expandera,
men inte genom att LKAB:s överskott
lämnas över till företag som inte
kan bära sig själva utan som skulle
omstruktureras. Det är bara det vi är
rädda för. Riksdagen skall ha möjligheter
att godkänna kapitaltillskott därför
att vi vill pröva vad det är för motiv
som ligger bakom.

Sedan vill jag säga några ord om våra
reservationer om viss representation
i statligt företags styrelse. Jag anser
att vi skall ha så stort förtroende för
de anställda i företagen att de också
skall få representera sig själva i sina
egna företag. Om de inte är mogna för

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

det kan vi utnyttja den s. k. samrådsutbildningen,
som är mycket viktig. Men
vi skall ha så stort förtroende att de
anställda själva skall kunna sitta i sitt
eget bolags styrelse om de får den
chansen. Det skall inte vara absolut
nödvändigt att sätta dit någon ombudsman
från en fabrik eller någon
annan organisation.

Det nämndes också något om riksdagsledamöters
närvaro vid statliga
bolagsstämmor. Jag tror, herr Petersson,
att det är en felsyn att säga att
det skulle innebära stora praktiska
svårigheter om alla riksdagsledamöter
skulle få åtminstone en chans, om de
har lust och anmäler sig, att vara med
på en bolagsstämma. Jag tycker att
detta är en principiell fråga. Hur långt
vill man gå när det gäller möjligheter
för riksdagens ledamöter att fullfölja
sin funktion som ansvariga för de statliga
företagen? Ibland har jag en känsla
av att ni socialdemokrater talar om
de statliga företagen precis som om det
vore era företag. Jag är mycket angelägen
att säga att de statliga företagen
är våra företag och att vi alla har ansvar
för dem. Jag tror också att man
kan se vår inställning till dessa propositioner
som ett uttryck av ansvar för
de statliga företagen, som också är våra
företag.

Herr OTTOSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman
ställde några direkta frågor till mig,
och jag skall försöka besvara dem.

Herr Bertil Petersson började med
att tala om moderata samlingspartiets
»dogmatiska» inställning. Jag vet inte
vem av oss som är mest dogmatisk. Får
jag bara säga att vi har yrkat avslag på
propositionen om förvaltningsbolag
men att vi i stället har begärt att man
skall utreda i vilka former de statliga
företagen hör samordnas och drivas
för att inom den statliga företagssektorn
skapa ökad effektivitet och bättre
lönsamhet med tillgodoseende tillika

6 Första kammarens protokoll 1969. Nr 41

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
av kravet på konkurrens på lika villkor
och behovet av vidgad insyn och
kontroll. Jag vet inte vad det ligger för
dogmatik i den reservation som här är
avgiven.

Jag skall inte gå in på den snyftpolitik
som herr Bertil Petersson förde
när han började tala om förr i tiden.
Den tycker jag passar bättre på ett valmöte
på mindre platser.

Men herr Bertil Petersson talade om
att det är ett nytt företag och att man
därför skall ha en konsolideringsgrad.
Vad är det för nytt företag? Jag hade
en känsla av att det var en massa gamla
företag som här fick en organisationsapparat.
Om dessa företag hade
drivits något så när vettigt skulle de
för länge sedan ha varit välkonsoliderade
i sig själva, utan att man nu behöver
företa en ny extrakonsolidering
för att få dem till ett sådant värde att
de ger avkastning på kapitalet.

I mitt inledningsanförande citerade
jag vårt besök i Japan och Italien och
talade om det samarbete som där förekommer.
Jag är övertygad om att även
herr Bertil Petersson hörde på de föredragningar
som förekom och fick en
bestämd uppfattning av att där förekom
ett samarbete mellan statlig företagsamhet
och enskild företagsamhet
som vi inte känner till i det här landet.
Det var därför jag drog fram detta och
rekommenderade att man skulle prova
även dessa vägar.

Såvitt jag vet i dag är det bara en enda
samarbetsinvit som har kommit. Det
var när regeringen bad Industriförbundet
hjälpa dem med politiken i Norrland
därför att regeringen hade misslyckats.

Jag nämnde också om de erfarenheter
vi fick bl. a. av professor Petrilli
om hur de hade drivit sin lokaliseringsverksamhet.
Jag tror att även herr
Bertil Petersson kommer ihåg att professorn
berättade hur man hade haft
tre varv, som i och för sig var orationella,
hur man hade lagt ned två och
koncentrerat sig på ett, men samtidigt

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
hade skapat nya förutsättningar för att
ta vara på den arbetskraft som därvid
blev friställd. Det var precis vad jag
sade i mitt första anförande. I stället
för att hålla på och köra som en gris i
ett hål och bara kasta goda pengar efter
dåliga borde man fundera över om
de nya goda pengarna inte kan användas
till att skapa ett företag som successivt
övertar en del av den arbetskraft
som kan bli friställd genom att
det kan vara vettigt att lägga ned ett
eller annat företag. Man måste kunna
fundera även på en sådan sak, inte bara
att vidmakthålla företag till vilket
pris som helst, utan att kanske ur ren
ekonomisk synpunkt tänka sig att lägga
ned lika väl som man bygger upp.

Herr Petersson ville säga att inköpet
av företag hade skett i fullt demokratisk
ordning och var beroende av riksdagens
godkännande före den 20 december.
Det vet vi mycket väl. Men
varför har man då tillsatt verkställande
direktören redan, och folk i styrelsen?
I en statlig utredning som är över
en månad gammal har man också redan
konstaterat att det är ett statligt företag!
Det är detta som inte går ihop.

Vi har aldrig reagerat emot att
Kungl. Maj :t gjort en affär som sedan
förelagts riksdagen för godkännande i
vanlig ordning. Här är vi ställda inför
ett fullbordat faktum.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Låt mig börja med herr
Nyman, som inte var riktigt belåten
med att jag konstaterade att folkpartiet
var i gott sällskap med moderata samlingspartiet
i sin dogmatiska linje. Men
herr Nyman slår ju själv fast gång på
gång att ni håller fast vid er gamla liberala
linje!

I och för sig, herr Nyman, kritiserar
vi inte ert ställningstagande. Det är fullt
klart att alla har rätt att ha sin uppfattning.
Det ät- dock givetvis oss obetaget
— i ett land där man får framföra sina

synpunkter — att påtala ett sådant faktum.

Herr Nyman gick vidare in på utvecklingen
sedan slutet av 1920-talet
och fram till nu. Han gjorde gällande
att jag skulle ha sagt att den utveckling
som skett är enbart regeringens förtjänst.
Det sade jag inte. Det har skett
en utveckling i samhället, men den har
skett under en tid då socialdemokratin
•— det är ett historiskt faktum — haft
ledningen för den svenska politiken.
Det är under den socialdemokratiska
politiken som näringslivet i detta land
utvecklats på ett så utomordentligt sätt
som herr Nyman nyss framhöll. Detta
rimmar inte alltid med de påståenden
som görs om att den socialdemokratiska
politiken skulle ha en förödande effekt
på näringslivet. Verkligheten är nog den
som herr Nyman här antydde, nämligen
att den socialdemokratiska politiken varit
framgångsrik.

Men nu är det ju inte enbart så, herr
Nyman, att det i och för sig är ett gott
resultat som är avgörande för låt säga
hur de stora medborgargrupperna får
det. Socialdemokratin har i varje fall
påverkat utvecklingen i sådan riktning
att fördelningen av den växande kakan
skapat inte bara högre standard utan
också i många avseenden ökad trygghet.

Vad frågan om att beskära expansionen
beträffar så är det väl faktiskt det
ni är ute efter, när ni vill ha begränsade
målsättningar för det statliga förvaltningsbolaget.
Sådana begränsningar kan
vi för vår del inte acceptera, bl. a. för
att det inte kan bli någon effektiv företagsamhet
om man inte har full rörelsefrihet.

I övrigt tycker jag att det är onödigt
alt måla på väggen saker och ting som
vi inte upplevat — exempelvis att man
skulle ta av LKAB:s vinster för att täcka
förluster på andra håll inom den
statliga företagsamheten. Nej, målsättningen
är att vi med det förvaltningsbolag
som jag hoppas att riksdagen skall
besluta om i dag skall få en effektivare

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

statlig företagsamhet, en företagsamhet
som inte minst ur medborgarens och
skattebetalarens synpunkt fungerar på
ett riktigt sätt.

I frågan om representationen säger
herr Nyman, att vi skall ha förtroende
för våra anställda. Javisst har vi det.
Sedan lång tid har de fackliga organisationerna
varit företrädda i statliga bolagsstyrelser,
och det pågår som jag
nämnde i mitt tidigare anförande en utredning
om en fördjupad företagsdemokrati.
Jag är övertygad om att den statliga
sektorn på detta område kommer
att gå före med gott exempel.

Så ett ord till herr Ottosson. Han säger
att man yrkar avslag för att man
vill ha en ny utredning. Det låter säga
sig. Men bottnar inte avslagsyrkandet i
att man inte är särdeles inspirerad av
tanken på detta statliga förvaltningsbolag?
Därför vill man skjuta beslutet på
framtiden genom eu ny utredning. Men
när man på vår sida är, jag höll på att
säga, så ofin att man påtalar hur det var
förr i världen som en motivering för
att det ute i den breda folkopinionen
kanske finns förståelse för dessa tankegångar,
kallas det för snyftanförande.
Det är väl ändå att försöka komma ifrån
en realitet alltför enkelt.

Att Kabi, slutligen, har tillsatt en styrelse
har kanske delvis orsakats av att
företagets årsredovisning löper från
den 1 oktober till den 30 september och
att det måste hända något i anslutning
till detta datum. Kvar står ändå det faktum
att det hela avgörs först efter riksdagsbeslutet
här i dag.

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte angelägen
att förlänga debatten med herr Bertil
Petersson men måste tyvärr säga ett par
ord.

Det var inte jag som tog upp frågan
om samhällsutvecklingen, utan herr Petersson
själv. Men vi är väl ense om att
vår höga standard har uppnåtts tack
vare tillgången på resurser. Dessa resur -

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
ser måste komma någonstans ifrån. De
flesta av dessa resurser har vi faktiskt
fått från vårt näringsliv.

Jag är, herr Petersson, övertygad om
att vi även med en annan regering skulle
ha haft en liknande utveckling i fråga
om standardökning. Det har utvecklingen
i andra länder visat. Jag skall
dock inte fortsätta den debatten.

Herr Petersson slungar ut påståenden
utan att egentligen bevisa något. Det är
inte så lätt för oss att i en kort replik
besvara sådana påståenden. Jag lade i
mitt förra anförande fram synpunkter
som visar att vi inom folkpartiet inte
i första hand är ute efter att begränsa
uppgifterna för statlig verksamhet. Yi
har inte alls sagt att den statliga företagsamheten
inte skall utvecklas. Däremot
vill vi inte att den skall utvecklas
utan att riksdagen får vara med och bestämma
insatserna. Om det inte går bra
måste förlusterna vid statlig verksamhet
många gånger täckas genom medborgarnas
skatter. Jag har bara velat
betona att riksdagen då bör få vara med
om att anvisa ramarna för statliga företags
utveckling.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Jag vill knyta några
allmänna reflexioner till den politik
som får sitt uttryck i de propositioner
som kammaren nu behandlar.

Det är för det moderata samlingspartiet
liksom, förmodar jag, för alla
andra partier en självklar sak att den
statliga företagsamheten skall organiseras
och bedrivas så ändamålsenligt
som möjligt. I det fallet måste det ställas
lika höga krav på den som kan ställas
på någon annan verksamhet i samhället
— den må vara statlig eller enskild.
Vidare måste goda möjligheter
ges till insyn och kontroll. Eventuell
konkurrens med enskilda företag skall

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
ske fritt och på lika villkor. Det kan
och bör man säga ifrån, även om det,
herr Bertil Petersson, inte är några meningsskiljaktigheter
på den punkten.

I den mån som den nya socialdemokratiska
näringspolitiken har dessa syften
och kan väntas få en sådan effekt
har vi för vår del inga erinringar att
göra. Det är emellertid helt uppenbart
att det inte enbart är detta som den
nya politiken innebär. De propositioner
som nu behandlas visar, tillsammans
med uttalanden från regeringsledamöter
även i andra sammanhang,
en klart förändrad inställning till det
fria näringslivet över huvud taget.

Det är framför allt i tre avseenden
som vi har allvarliga anmärkningar
mot den nya socialdemokratiska näringspolitiken
såsom den nu framstår.
Det gäller för det första den principiella
syn på statlig verksamhet som propositionerna
besjälas av. Det gäller för
det andra det ljusskygga, liksom skamsna
sätt på vilket den nya näringspolitiken
presenteras och som den tycks
vara avsedd att genomföras på. Det
gäller för det tredje den helt betydelselösa
roll som riksdagen tilldelas i
sammanhanget — totalt i strid mot såväl
vår författnings innebörd som dess
anda.

Herr talman! Om man som jag ofta
måste passera Durox’ fabriksanläggningar
på nära håll — jag gör det varje
gång som jag far till eller från järnvägsstationen
— får man verkligen underlag
för funderingar. Man far då förbi
en stor, ny, elegant fabriksbyggnad,
som står helt oanvänd. Den kan enligt
uppgift inte komma till någon nytta,
förrän de maskiner som till mångmiljonkostnader
installerades under den
statliga tiden har vräkts bort och skrotats
ner. Samtidigt pågår driften för
fullt och synbarligen med gott resultat
i den gamla anläggningen. Hur kan sådana
väldiga missgrepp uppkomma?
Det är faktiskt svårt att begripa, ty det
är ju välutbildade och i regel kloka
personer som står bakom dem. Sanno -

likt ligger en stor del av förklaringen
i att den statliga verksamheten inte
lägger det hårda personliga tryck på de
ansvariga som omsorgen om den egna
ekonomin och den egna existensen ger.
Det är lättare att bära förluster som
drabbar andra än sådana som drabbar
en själv. Det är mindre skrämmande
att ta allt för stora risker, när man vet
att ansvaret kan bortförklaras med politiska
argument och röstas bort med
stöd av en politisk majoritet. Kanske
är förklaringen också den ambition
som tycks vara oupplös!igen förenad
med statligt företagande, nämligen att
en hel mängd fördelar skall vinnas på
samma gång. Den ambitionen skymmer
nog blicken och distraherar den målmedvetenhet
som måste utvecklas för
att man skall vinna framgång inom näringslivet.
Om inte all kraft satsas på
att finna effektiva produktionsmetoder
och på att åstadkomma goda överskott,
blir det inte heller några sådana. Det
är först om dessa helt grundläggande
krav på gynnsamma ekonomiska resultat
kan uppfyllas och är uppfyllda som
man kan få möjlighet att tillgodose
även andra önskemål.

Det är inte bara den ständigt återkommande
erfarenheten att statliga företag
så ofta misslyckas eller lyckas
sämre än enskilda som väcker våra betänkligheter.
De ligger också, och
främst, på det principiella planet.

Vi inom moderata samlingspartiet
fattar den statliga uppgiften i första
hand så att statsmakterna skall dra upp
reglerna och fastställa de ramar inom
vilka ett fritt näringsliv har att söka
sin utveckling och på gynnsammaste
sätt skapa ständigt nya värden. Det är
statsmakternas uppgift att ge stimulans
till att dessa nya värden sprids till
allt fler människor.

Att underlätta framgång för våra flera
hundra tusen svenska företagare och
att uppmuntra arbetsformer, som ger
de anställda större trivsel, medinflytande
och medansvar direkt i den lilla
värld där de rör sig, tycker vi är ange -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

lägna och fina politiska mål. Att underlätta
ett sparande, som gör allt fler
svenskar till delägare i näringslivet
och ger dem allt större självständighet,
självkänsla och intresse för de ekonomiska
sammanhangen, tycker vi är
önskvärt och viktigt. Den uppfattningen
hindrar inte att vi kan acceptera ett
visst statligt företagande. Ett sådant
kan vara önskvärt av sysselsättningspolitiska
eller andra sociala skäl. Här
råder inga politiska meningsskiljaktigheter.
Men insatser av sådant slag måste
utgöra undantag och måste enligt
vår mening beslutas från fall till fall.
De kan inte få ges en generell, näringspolitisk
motivering. Vi kan inte dela
den socialdemokratiska övertron på
det statliga företagandet i sig självt. Vi
kan inte heller dela förkärleken för det
tvångsmässiga sparandet. Båda dessa
ting leder till samma resultat: en ökad
koncentration av makten hos regeringen.
Varje gång som en utvidgning sker
på dessa områden tas ett nytt steg mot
ett socialiserat samhälle, d. v. s. mot ett
samhälle med ekonomisk ofrihet och
följaktligen också politisk ofrihet, ett
samhälle med en styrning in i detalj
av den enskilda människans alla förhållanden.
Det är en utveckling som
för oss har föga lockelse.

Det skäl som nästan alltid anges för
ökade statliga ingrepp är samhällsnyttan.
Mera sällan gör man sig besvär att
analysera och bevisa denna samhällsnytta
— och det kanske inte vore så
lätt. De statliga företagen brukar ju inte
utmärka sig för bättre produktions- eller
rörelseresultat än det enskilda näringslivet
kan uppvisa. Inte heller i
andra avseenden har den statliga verksamheten
eller de statliga företagen
varit några föregångare, vare sig när
det gäller de anställdas medinflytande
eller när det gäller allmänhetens insyn.

I proposition nr 121 anges som ett
skäl för statlig verksamhet att staten
skall få ökad erfarenhet av företagandets
villkor. Men vad är staten i det
sammanhanget? Är det inte regeringen

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
och en liten krets kring den? Det är i
varje fall inte allmänheten eller ens
riksdagen.

Den statliga verksamheten sysselsätter
i dag enligt uppgift i propositionen
ungefär 200 000 personer och har alltså
en högst avsevärd omfattning. Är
inte detta tillräckligt underlag för anskaffande
av erfarenhet? Borde man
inte försöka komma till rätta med problemen
och bristerna inom den sektorn
innan man expanderar ut på nya
fält? Det finns mycket att göra för att
förbättra insyn, medinflytande och
medansvar för de anställda i de nuvarande
statliga företagen. Vore det inte
skäl att förbättra dessa ting till att
börja med?

Det förefaller emellertid som om regeringen
för närvarande koncentrerar
sitt intresse på att ge mångtydiga och
motstridande uppgifter om den näringspolitiska
målsättningen och framtidsplanerna
för denna. De uttalanden
som görs av regeringsrepresentanter
vid offentliga framträdanden är olika,
beroende på vad det är för åhörare.
När så passar framställs de skilda åtgärderna
för att öka det statliga företagandet
som avsedda att ge stöd och
hjälp åt det fria näringslivet. Staten
skall bara ta vid där de enskilda inte
förmår eller inte vill vara med längre.
Vi kan erinra oss investeringsbanken.
Den skulle, sades det, bara ta hand om
de tunga, riskfyllda investeringar som
andra banker inte ville eller kunde
åtaga sig att finansiera. Samtidigt skulle
lånen — hur nu det skulle gå till —
endast lämnas efter en sedvanlig bankmässig
riskbedömning.

Vi kan också erinra oss presentationen
av utvecklingsbolaget. Det skulle
ta hand om uppgifter som enskilda inte
orkade med eller ens skulle komma att
tänka på, allt bara för att komplettera
och hjälpa den fria företagsamheten.

Vid andra tillfällen, när detta bedöms
politiskt lämpligare, sägs den
statliga näringspolitiken syfta till att
omdana samhället i socialistisk rikt -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
ning. Då är målsättningen att ganska
snart förfoga över 20—25 procent av
näringslivet. Då skall investeringsbanken
användas som ett rent politiskt
instrument och med hjälp av regler
som står i strid med vad som gäller för
bankväsendet i övrigt. Då är utvecklingsbanken
ett instrument i socialiseringsprocessen.

När regeringen nu vill tillgodose det
av den själv uppställda rent politiska
kravet på expansion av de statliga företagen
som ett självändamål, kryper
man undan de politiska konsekvenserna
av denna expansion, nämligen att
den kostar pengar som skattebetalarna
måste avkrävas. Det vill man inte redovisa
öppet. Regeringen föreslår i
stället i propositionen att riksdagen nu
skall besluta att under tre eller fyra år
framöver — beroende på hur man räknar
— helt avstå från vinstmedel från
de statliga företagen.

Det vill med andra ord säga att inkomster
som annars skulle ha influtit
i statskassan på ungefär en kvarts miljard
kronor plus övriga överskottsmedel
på lika mycket, sammanlagt ungefär
en halv miljard kronor skall användas
till nyinvesteringar och utvidgning
av den statliga verksamheten,
utan att riksdagen får någon reell
möjlighet till granskning eller till årlig
avvägning mot andra utgiftsbehov som
kanske kan bedömas lika eller mer påträngande.

Vidare föreslås att det nya förvaltningsbolaget
skall förvärva de statliga
företagen efter en värdering som inte
ens riksdagen i sin helhet har fått ta
del av men som sammanlagt underskrider
substansvärdet med ungefär en
miljard kronor.

Vad finns det i allt detta av öppenhet
och politisk vilja att stå för den
omdaning av samhället i socialistisk
riktning som den nya politiken innebär?
Skäms man för den?

Herr talman! Låt mig så gå över till
det sätt på vilket riksdagen behandlas.

Det förefaller som om regeringen

skulle anse att just när det gäller näringspolitiken
kan man vara nästan hur
nonchalant som helst. Då kan man improvisera
och manövrera och ställa
riksdagen helt i efterhand. Den får finna
sig i att fatta beslut först när en realbehandling
är meningslös, därför att
beslutet i praktiken inte längre går att
ändra.

Investeringsbanken presenterades i
statsverkspropositionen på sin tid som
en fond på 500 miljoner kronor och
blev efter några veckor en bank med en
utlåningskapacitet på 3 miljarder kronor.
Någon utredning i egentlig mening
framlades inte. Hela den betydelsefulla
institutionen fick sin form i ett par
stenciler som tillkom i största hast och
som motvilligt sändes ut på snabbremiss.

I våras fick riksdagen till behandling
det ganska tveksamma statliga förvärvet
av tre verkstadsföretag först långt
efter det att övertagandet var ett faktum
och en förändrad driftform hade börjat
tillämpas. Riksdagens möjlighet att
påverka beslutet var i praktiken satt ur
spel. Nu är riksdagen på nytt i ett läge
där handlingsfriheten är starkt beskuren.
I fråga om vissa delar av det presenterade
näringspolitiska paketet kan
man säga att den är obefintlig.

Förändringar i fråga om företag berör
direkt eller indirekt alldeles vitala
förhållanden för många enskilda människor.
Dessa människor har rätt att
kräva ordentliga utredningar, remissoch
riksdagsbehandling i den ordning
som iir vedertagen i alla andra sammanhang.
Ett sådant handlingssätt är nödvändigt
om man i demokratik ordning
skall kunna grunda besluten på en öppen
politisk debatt. Så har inte varit
fallet i fråga om de förslag som nu förelagts
riksdagen. Representanterna för
den hälft av svenska folket som inte är
socialdemokrater har inte haft möjlighet
att i riksdagen och dess utskott
framföra sin mening om förslagen och
dess detaljer innan det redan var för
sent att kunna ta någon hänsyn till des -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

sa meningar. Och sedan är regeringen
chockerad när det talas om maktmissbruk! Herr

talman! Den näringspolitik som
socialdemokratin nu har inlett kännetecknas
av socialiseringsframstötar,
stark kritik av den fria företagsamheten
och hårda regleringar. Om den sammanställs
med de skattehöjningar som
kan förväntas, och som av allt att döma
kommer att ge beskattningen en delvis
konfiskatori.sk
talbild av ett samhälle som målmedvetet
omdanas i socialistisk riktning. Det
är eu process som vi inom moderata
samlingspartiet självfallet inte kan medverka
i. Vi tror inte att den är till fördel
för någon enda människa i vårt
svenska samhälle.

Det torde vara obestridligt att en betydande
orsak till den väldiga valutaavtappning
som nu sker är den nya socialistiska
politiken. Det är möjligt att
man i någon män misstolkar och överdriver
innebörden i regeringens alla
opreciserade och mångtydiga uttalanden,
men det är ett faktum att förtroendet
sviktar. Om det inte återställs, kommer
vi med all sannolikhet att hamna
i stagnerande ekonomi och en avbruten
välståndsutveckling. Ivern att reformera
näringslivet kan komma att leda till att
reformverksamheten på det sociala området
måste avbrytas. Det kan väl rimligen
inte vara så socialdemokraterna
vill ha det.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till de reservationer under vilka
mitt namn återfinns.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! De olika partierna har
genom sina representanter i statsutskottet
fått tillfälle att redogöra för huvudlinjerna
i sin inställning till den fråga
vi nu diskuterar. Jag skall därför begränsa
mig till några kommentarer utan
att försöka spänna över hela fältet, vilket
debatten här i kammaren och kanske
ännu mera debatten i medkammaren
har gjort.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. in.

Socialdemokraternas talesman i denna
fråga i första kammaren, herr Bertil
Petersson, höll ett anförande, som jag
tycker var mycket bra som utgångspunkt
för några kommentarer i detta
sammanhang. Hans anförande var ganska
intressant om man vill komma fram
till vad som egentligen är socialdemokratins
inställning i dessa frågor.

Det märkliga var att herr Bertil Petersson
hela tiden utgick ifrån att kravet
på preciseringar beträffande det
statliga förvaltningsbolagets verksamhet
alltid innebar försämringar. Det var huvudgreppet
hos honom när han kom
fram till att folkpartiet egentligen borde
ha yrkat avslag på propositionen.
Det är ju en ganska fantastisk beskrivning
av sakläget som herr Bertil Petersson
därmed gör sig skyldig till. En precisering
av det statliga förvaltningsbolagets
verksamhet samt ett klarläggande
av förhållandet mellan förvaltningsbolaget
och dotterbolagen och förhållandet
mellan statlig verksamhet och enskild
verksamhet uppfattar herr Bertil
Petersson som att man vill försämra
förutsättningarna för statlig verksamhet.

Det är ändå intressantare när herr
Bertil Petersson med sådant eftertryck
slår fast att vi är överens om att det
skall vara samma konkurrensvillkor
för statlig som för enskild verksamhet.
Just därför att vi vill ha en säkerhet för
att konkurrensvillkoren skall bli desamma
har vi fört fram kravet på preciseringar.
Då tycker herr Bertil Petersson
inte om det.

Den första precisering som folkpartiet
har föreslagit har ju herr Bertil Petersson
gått med på, men det är väl en
olyckshändelse i så fall. Vi har nämligen
förklarat att när offerter skall begäras
för vissa tjänster, skall dessa kunna
begäras även från enskilda företag.
Detta har alltså herr Bertil Petersson
gått med på, men det var väl ett olycksfall
i arbetet.

Den andra punkt där vi har begärt
en precisering gäller det statliga förvalt -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
ningsbolagets målsättning. I statsrådet
Wickmans proposition förekommer en
formulering, som är ganska egendomlig:
»under krav på lönsamhet uppnå
största möjliga expansion». Det intressanta
är att fastän vi i motioner och vid
ärendets behandling i statsutskottets
femte avdelning har förklarat att detta
är en orimlig beskrivning av den statliga
verksamheten, har utskottet inte velat
vara med om en bättre beskrivning
av den. Reservanternas förslag innebär
givetvis inte någon fullkomlig och perfekt
beskrivning, men den är verkligen
bättre än den som statsrådet Wickman
har presenterat i propositionen och den
som herr Bertil Petersson har argumenterat
för här i kammaren. Reservanterna
säger i alla fall att förvaltningsbolaget
inte får växa på bekostnad av vare
sig lönsamheten, förräntningen av kapitalet,
produktkvalitén, den yttre miljön
eller de anställdas arbetsförhållanden.
Jag tror att man kan tillägga ytterligare
eu del saker.

Socialdemokraterna i statsutskottet
hade ju kunnat försöka göra en bättre
precisering, men det ville de inte. Socialdemokraterna
är litet obehagligt
berörda av tanken på att verkligen få
de principiella gränserna för olika former
av statlig verksamhet klarlagda.
Att de gränserna inte kan dras en gång
för alla och sedan vara oförändrade i
evighet är så självklart att jag inte behöver
understryka det.

På en fråga — och det är min tredje
punkt — har det inte varit möjligt att
få ett klart svar, vare sig i propositionen
— men den är förmodligen medvetet
rörigt skriven, så där kan man inte
vänta sig så mycket — eller i statsutskottets
skrivning. Frågan är denna:
Skall statlig företagsamhet ha några
extra favörer när det gäller kapitalförsörjningen?
Detta är ju något för verksamheten
absolut avgörande. Får vi av
statsrådet Wickman eller herr Petersson
besked om att det inte skall vara några
extra favörer, så är det bra. Får vi
inte det beskedet, kvarstår tveksamhe -

ten, och då kan jag förstå att herr Peterson
tycker illa om att vi begär preciseringar.

Fn fjärde punkt är denna: socialdemokraterna
vill inte vara med om att
de statliga kreditgarantierna skall ges
till projekt och inte till företag, vilka
ju skulle förbättra likvärdigheten i
fråga om konkurrensvillkoren.

Vad beträffar bättre insyn och medinflytande
nöjer sig utskottet i stort
sett med att hänvisa till alt det pågår
en utredning. Det är egentligen märkligt
att socialdemokraterna, som ju under
decennier haft möjlighet att föreslå
bättre insyn och bättre medinflytande
beträffande den statliga verksamheten,
på det hela taget har legat stilla på den
punkten. Först när vi från vårt håll
mer och mer har krävt detta har man
vaknat upp litet grand — och det är ju
bra i och för sig, men det är inget bevis
för att socialdemokraterna förstår
vad som behövs i det här sammanhanget.

Det finns ytterligare ett par frågor
att ta upp i sammanhanget för att få
klarhet om förhållandet mellan förvaltningsbolaget
och dotterbolagen.

Herr Wickman säger i propositionen
att förvaltningsbolaget skall fatta beslut
om de stora investeringarna som
påverkar företagssektorns struktur och
att dotterbolagen skall ha hand om utvidgning
och utveckling av redan pågående
verksamhet. Man frågar sig om
detta är en medveten oklarhet eller
inte. Är det självklara ting som jag nu
vill ha besked om, så är det ju bra, ty
då får herr Wickman en given chans
att klargöra läget.

Det har vidare inte sagts någonting
om vad som skall ske om ett dotterbolag
kommer i den situationen att det
vill inskränka eller lägga ned en tillverkningsgren.
Skall förvaltningsbolaget
kunna tvinga ett dotterbolag att
fortsätta en verksamhet som dotterbolaget
anser vara orationell och icke
lönsam? Jag tycker att svaret självklart
är nej, men det finns ingenting om det -

Onsdagen den 10 december 1909 fm.

Nr 41

ta i propositionen. Hela tiden har man
utgått ifrån att den statliga verksamheten
skall expandera, och någon risk för
att man skall göra fel så att man behöver
göra om någonting står det ingenting
klart uttryckt om i propositionen.

Vi kan ju vidga problemet. Det här
var en specialfråga om förhållandet
mellan förvaltningsbolaget och dotterbolagen.
Det kan ju finnas speciella
skäl för statlig verksamhet — vi har
alla varit med om afl besluta om sådant
i riksdagen, och det kommer vi
att vara med om i dag också — och
frågan är då: Varför har inte den tanken
runnit upp i statsrådets hjärna eller
hos herr Bertil Petersson att de
särskilda skälen kan försvinna? Om så
sker, skall man väl vara konsekvent och
se till att den statliga verksamheten
läggs ner på den punkten. Eller är problemet
så enkelt att om man har startat
statlig verksamhet en gång, så skall den
till varje pris fortsättas? Så ligger det
ju inte till när det enskilda näringslivet
får träffa sina dispositioner, ty då
är det alldeles uppenbart att det är
nödvändigt att räkna med att företag
skall skötas rationellt. Därför får man
tyvärr i många sammanhang vara med
om inskränkningar. Om nu herr Wickman
säger alt de frågor som herr Dahlén
ställer är självklara, kommer ändå
den frågan tillbaka, varför herr Wickman
i propositionen så konsekvent underlåtit
att ta upp saker som enligt
hans mening möjligen skulle kasta en
skugga över den absoluta förträffligheten
hos den statliga verksamheten. Ja,
det sker väl i ett visst propagandasyfte,
och man kan förstå att herr Wickman
har ett behov härav — han har ju inte
haft det så lätt i den här frågan under
senare tid.

En annan fråga som man undrar
varför den inte har berörts i något sammanhang
är den, att vi ju befinner oss
i ett internationellt sammanhang. Det
är här inte bara fråga om att det finns
tillräcklig konkurrens mellan svenska
företag. Vi är t. ex. med i EFTA. Eller

Ang. ett statligt förvaltningsbolag in. m.
tänker sig statsrådet Wickman att om
det inom Sverige inte finns tillräcklig
konkurrens mellan svenska företag så
struntar han i om något annat EFTAland
säljer på Sverige och det leder till
konkurrens? Herr Wickman kanske
svarar att han självfallet räknar med
en sådan sak. Ja, men varför då skriva
på ett sätt som uppfattas som trångbröstad
nationalism eller, om man så
vill, en socialistisk övertro på den
svenska statliga företagsamhetens
oöverträffade möjligheter att göra sig
gällande?

Alla sådana här frågor, som man av
naturliga skäl ställer sig när man läser
propositionen och utskottsutlåtandet,
vore det ju bra om vi fick klara ut litet
bättre i denna debatt. Jag tror att
det skulle vara bra bland annat mot
bakgrunden av att vi från socialdemokratin
får höra så många olika önskemål
när det gäller den principiella inställningen
till den statliga verksamheten.

Jag kan i detta sammanhang ta statsrådet
Alva Myrdals uttalande — det
kan väl vara tillåtet eftersom vi diskuterar
den statliga verksamheten — att
i de fall då staten har behov av varor
och tjänster så skall det finnas statliga
företag för att tillfredsställa dessa. Detta
är en fullständigt orimlig ståndpunkt,
om man vill kräva att det skall
vara effektiv företagsamhet. Att man
bör kunna köpa tjänster och varor till
lägsta möjliga pris, förstår ju alla. Vid
en socialistisk övertro på statlig företagsamhets
absoluta överlägsenhet
måste fru Myrdals argument ingå som
en väsentlig del. Det vore intressant
att få veta om i de suddiga skrivningarna
i propositionen ingår också fru
Myrdals argumentering på den här
punkten. Om så skulle vara förhållandet,
kommer det att bli mycket dyrt
för skattebetalarna, ty då behöver man
ju inte alls bry sig om vad saken kostar.
Det finns ju så många områden
där staten behöver köpa förnödenheter
och där en statlig verksamhet skulle

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag'' m. m.
vara absolut orimlig därför att den
skulle behöva ha en så liten produktion
att den bleve för dyr.

Frågan om riksdagens ställning i
detta sammanhang har redan diskuterats
flera gånger. Jag vill därvidlag
ansluta mig till de synpunkter som herr
Nyman har framfört. Jag hörde på herr
Wickman under någon minut av de
många som han och de första talarna i
andra kammaren använde; som vanligt
är vi ju mera kortfattade i den här
kammaren. Herr Wickman slog fast att
t. ex. Uddcomb kommer att finnas kvar,
oavsett hur riksdagen voterar i den
frågan, och det fann han inte på något
sätt anmärkningsvärt. Herr Wickman
tilläde att ett sådant förfarande inte
träder riksdagens rättigheter för nära.
Jag har mycket svårt att förstå detta
resonemang.

Herr Bertil Petersson talade varmt
för en sak som ligger också mig om
hjärtat. Han sade att vi skall klara av
fattigdom och otrygghet. Det är alldeles
riktigt, men här fattades återigen
någonting i argumenteringen. När det
gäller den företagsamhet som skall skapa
underlag för avskaffandet av fattigdom
och otrygghet glömde herr Petersson
att säga att till 94 procent är det
här fråga om icke-statlig företagsamhet.
Man frågar sig varför socialdemokraterna
glömmer detta så ofta. Varför
glömmer herr Wickman det ibland när
han är ute och talar? Det finns de som
är mycket värre än herr Wickman på
den punkten, så jag skall delvis ta honom
i försvar. Men det finns på socialdemokratiskt
håll personer som egentligen
inte kan använda begreppet enskilt
näringsliv utan att det får karaktären
kanske inte av s. k. runt ord men
i varje fall av fult ord. Detta är synnerligen
märkligt och måste ändå betyda
att eu del av socialdemokratiska
partiets medlemmar har en mycket
egendomlig uppfattning om detta enskilda
näringsliv.

Herr talman! Mot denna bakgrund
har vi från vår sida inte gått emot för -

slaget om ett statligt förvaltningsbolag,
men vi har krävt preciseringar. Det är
en annan sak att herr Bertil Petersson
tycker att det är obehagligt.

Herr statsrådet och chefen för industridepartementet
WICKMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
i samband med behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 168 besvara herr
Tistads (fp) interpellation angående insynen
i statliga företag, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att i anslutning till första kammarens
debatt om det statliga förvaltningsbolaget
besvara herr Tistads interpellation
angående insynen i statliga företag. Innan
jag gör det skall jag, i den hårdare
disciplin som utmärker min hemmakammare,
fatta mig kort i vissa kommentarer
till den del av debatten som
jag har haft tillfälle att lyssna till.

Jag kom in i slutet av herr Virgins
anförande och slogs då av den mycket
påfallande ideologiska argumentering
som herr Virgin förde — eller enklare
uttryckt den långt drivna socialiseringsskräck
som präglade hela herr Virgins
anförande. Han passade också på att,
förmodligen av samma skäl, ge det statliga
förvaltningsbolaget större resurser
än bolaget dess värre förfogar över. Han
fördubblade t. o. m. de vinst- och överskottsmedel
som vi föreslagit riksdagen
att godkänna att förvaltningsbolaget
skall ha till sitt förfogande under de
första åren av bolagets verksamhet. Det
gäller brutto ca 250 miljoner kronor under
tre år, och det är inte så mycket
pengar, om man ägnar sig åt denna
verksamhet, herr Virgin. Detta belopp
fördubblade herr Virgin plötsligt, och
det vore intressant att veta var de dolda
250 miljonerna finns. Jag tror att det
skulle intressera både förvaltningsbolaget
och mig att få reda på detta.

Herr Virgin upprepade mycket av vår
gamla debatt om investeringsbanken,
vår gamla debatt om verktygsmaskin -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

företaget och vår gamla debatt om utvecklingsbolaget.
På varje punkt kommer
herr Virgin tillbaka till sin rädsla
för statligt företagande. Våra ambitioner
att driva inte bara våra existerande
statliga företag — som är våra gemensamma
företag och där sannerligen inte
endast regeringspartiets väljare utan
hela svenska folket är ägare —• effektivt
är i och för sig ambitioner som det är
litet svårt för oppositionen att vända
sig mot. Vi har också i målsättningen
för den statliga företagsgruppen lagt in
att denna grupp skall vara expansiv
under krav på lönsamhet.

Det är ett allmänt socialiseringsargument,
säger herr Virgin, och herr Dahlén
kommer flera gånger tillbaka till att
detta är en mycket opreciserad och farlig
målsättning. Det är egendomligt att
ni säger detta, eftersom vi inte har
framfört kravet på att den .statliga företagsgruppen
skall ges möjlighet att bli
expansiv för denna företagsgrupps egen
skull, utan vi har gjort det med en utförlig
motivering i den proposition som
vi nu behandlar, nämligen för att detta
företag skall utgöra ett effektivt medel
att nå väsentliga mål i näringspolitiken.
Vi har räknat upp vissa av de målen.
Det är lokaliseringspolitik, regionpolitik,
strukturpolitik, nödvändigheten att
ha ett instrument för att — jag kommer
tillbaka till det senare — ofta i samarbete
med privatägda och kooperativa
företag lösa uppgifter som är väsentliga
för vår ekonomi och vår industriella utveckling
och som kräver statlig medverkan.
Om vi inte hade denna företagsgrupp
till förfogande skulle våra handlingsmöjligheter
radikalt minska och i
många fall icke existera.

Vi är inte rädda, herr Dahlén, att ge
några preciseringar. Jag menar att vi
i propositionen och i hela den allmänna
näringspolitiska programdiskussion som
vi fört under de gångna åren har angivit
så preciserade mål för förvaltningsbolaget
och framför allt den samlade
företagsgruppens utveckling som
det är möjligt och rimligt att ge.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.

Herr Dahlén sade att vi är rädda för
preciseringar och att vi i grunden icke
är benägna att i verkligheten leva upp
till den målsättning som vi har deklarerat,
nämligen att de statliga företagen
skall verka i konkurrens med privata
och kooperativa företag på lika villkor.
Det egendomliga är att i varje diskussion
om statliga företag kommer detta
krav om konkurrens på lika villkor tillbaka
från framför allt folkpartiet, samtidigt
som allt vad samma parti kräver
av de statliga företagen innebär ett upphävande
av de lika konkurrensvillkoren
för de .statliga företagen i den meningen
att man vill ha alldeles speciella begränsningar
i de statliga företagens rätt
att expandera. Man framför dessa krav
bl. a. i den form som herr Dahlén varit
inne på, som förekommit i debatten tidigare
här i dag och som förekommer
utomordentligt utförligt och vältaligt i
folkpartiets motion, nämligen att man
måste hitta alldeles speciella villkor för
att statliga företag skall få finnas till.
Om man ställer villkoret på ett statligt
företag att det i varje särskilt fall, för
varje expansion det planerar, måste redovisa
ett speciellt skäl, nämligen att
denna verksamhet icke kan bedrivas av
privata företag, är det självklart att det
statliga företaget då inte längre konkurrerar
med de privata företagen på lika
villkor.

Det är rätt självklart att man ställer
detta krav från folkpartiet, ty man vill
inte att statliga företag skall vara expansiva.
Man vill det inte av ideologiska
skäl. Förekomsten av effektiva och
välskötta statliga företag, som visar sin
förmåga att lösa för människorna väsentliga
problem, skulle nämligen innebära
ett för folkpartiet obehagligt och
besvärande underkännande av den
ideologiska grund på vilken folkpartiet
står, nämligen att företagandet i detta
land på ett kompetent sätt kan skötas
bara av privata ägare. Därför är i verkligheten
frågan om de statliga företagen
i dag en större fråga än om man
bara skulle mäta dessa företags volym

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
och praktiska verksamhet och faktiska
ekonomiska betydelse i vårt land. Denna
betydelse är — det har vi ofta sagt
från vårt håll — självfallet begränsad
i dag och kommer med nödvändighet
att vara relativt begränsad under de år
vi kan överblicka. Därför är det intresse
den borgerliga oppositionen visat de
statliga företagen inte i första hand betingat
av dessa företags faktiska verkningar
på ekonomin utan långt mera av
dessa företags politiska och ideologiska
betydelse, som är vida större än deras
faktiska ekonomiska betydelse.

Sedan klagade herr Dahlén på att vi
inte i propositionen talar om möjligheten
att ett statligt företag kan minska
sin verksamhet eller läggas ned, utan
att vi bara talar om expansion. Nå, herr
Dahlén karikerar och är medveten om
att han gör det. När vi talar om expansion
är det självfallet den totala gruppens
aktivitet som vi önskar skall expandera.
Vi är verkligen inte så enfaldiga
att vi menar att varje i en given
situation pågående produktion och aktivitet
till varje pris skall expandera.
Det är alldeles omöjligt. Vi har, som
herr Dahlén också mycket väl vet, i vårt
praktiska handlande visat att vi är beredda
att lägga ner statliga företag som
inte längre kan drivas lönsamt. Vi är
även beredda att avyttra statliga företag,
när det ur en industristruktursynpunkt
är lämpligt och riktigt att göra
så och om företaget i fråga — jag tänker
bl. a. på Håksbergsgruvan — ur allmän
synpunkt passar bättre in i en annan
gruppering än den statliga. Då kan
vi överlåta det, som vi gjorde med gruvan
till Stora Kopparberg. Det är inget
konstigt i detta.

Att det kanske inte explicit står i
propositionen beror, herr Dahlén, på
att vi förutsätter att bl. a. herr Dahlén
kan läsa propositionen med den kunskap
han obestridligen bör ha om den
verksamhet som faktiskt har bedrivits.

Sedan kunde inte herr Dahlén — lika
litet som herr Ohlin i andra kammaren
— avstå från att apostrofera Alva Myr -

dal. Jag bara väntade att i herr Dahléns
argumentering få höra herr Ohlins famösa
exempel om blyertspennorna. Det
var en av herr Ohlins stora frågor till
mig: Om staten använder blyertspennor,
skall då inte staten också tillverka
blyertspennor?

Det är ett verkligt upplysande sätt
att lämna ett bidrag till den debatt Alva
Myrdal ville väcka, när hon ställde frågan
mycket enkelt. Herr Dahléns sätt
att resonera visar tydligt att man känner
sig besvärad av hennes fråga och
inte vill bemöta den med de argument
och synpunkter som frågan kräver,
om man nämligen vill ha en seriös debatt.

Alva Myrdal ställde frågan: Det finns
vissa varuområden och tjänsteområden,
där det allmänna — stat, kommun,
landsting — är den helt dominerande
avnämaren, den stora konsumenten,
där samhället i sin egenskap som konsument
av varorna styr varans kvalitet
på grund av de krav den stora konsumenten
ställer på produktionen; och
där staten också engagerar sig i och
är beroende av det utvecklingsarbete
som sker, liksom svarar för den dominerande
delen av kostnaderna. Är det
inte i sådana fall rimligt att pröva, om
det inte ur allmän synpunkt är rationellt
att staten också helt eller delvis
tar ansvaret för produktionen?

.lag borde verkligen inte behöva ta
kammarens tid i anspråk för att upplysa
herr Dahlén om att det icke är folkpartiet
som verkar som väckarklocka i
den företagsdemokratiska debatten i
detta land. Det har aldrig varit så och
kommer aldrig att bli så.

Om jag nu skall vara fullständig, men
ändå fatta mig kort, frågade herr Dahlén:
Kommer de statliga företagen att
få några extra favörer när det gäller
deras kreditförsörjning? Nå, statliga
företag har ju staten som aktieägare.
Det kan vi inte dölja och inte heller
förhindra, även om man från folkpartiets
utgångspunkt vill göra detta företagsägande
så begränsat som möjligt.

Onsdagen den 10 december 1960 fm.

Nr 41

Men det är alldeles självklart en fördel
för ett företag, ibland i varje fall,
att ha staten som ägare, på samma sätt
som det för ett Wallenbergsföretag är
en fördel att ha Wallenberg som ägare.
Får Wallenbergs företag några kreditfavörer
som herr Dahlén har vänt sig
emot? Jag vet inte vad herr Dahlén
menar med extrafavörer i kapitalförsörjningen.
Det är givet att vi kan gå
till riksdagen och begära ett aktieägartillskott
eller ökad aktieteckning i ett
statligt företag. Vi går till riksdagen
för att företaget är statligt, och kallar
man detta en favör för det statliga företaget
— all right, då finns det en favör.
Men det är en favör som ligger så
helt i sakens natur att det inte är möjligt
att på den grunden föra en meningsfull
debatt och säga, att detta är
en extrafavör.

Då säger man att riksdagen är berövad
sin konstitutionella suveränitet,
när det gäller de statliga företagen.
Man har sagt detta om de företag som
vi i dag äskar anslag för aktieteckning
i — Kabi, Vitrum och Uddcomb — och
påstår att riksdagen här blivit ställd åt
sidan. Jag vill börja med de två första
fallen, eftersom frågan om riksdagens
konstitutionella ansvar kommit tillbaka
så många gånger i debatten. När det
gäller Kabi och Vitrum har riksdagens
ställningstagande varken formellt eller
reellt föregripits. Riksdagen har full
möjlighet att avslå Kungl. Maj:ts förslag.

När det gäller Uddcomb kan jag hålla
med om att det finns en skillnad i
den meningen, att detta företag kommit
till stånd under statlig medverkan,
och det är för finansieringen av denna
medverkan som vi nu äskar medel. Företaget
finns. Företaget har ingått bindande
kontrakt. Företaget har som bekant
startat en verksamhet för att bygga
en ny verkstad på Verkön utanför
Karlskrona. Då kan man säga att även
om riksdagen avslår Kungl. Maj:ts förslag
att teckna aktier i företaget, så
existerar företaget redan i dag, och det

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
upphör icke genom att riksdagen avslår
Kungl. Maj:ts proposition. Företaget
kommer att finnas kvar. Staten
kommer att vara aktieägare i företaget
men icke genom riksdagens beslut. Aktierna
kommer då först temporärt att
redovisas under fonden för statens aktier,
och senare kommer de att handhas
av förvaltningsbolaget, därest riksdagen
godkänner propositionen om
förvaltningsbolagets bildande. Avslår
riksdagen propositionen kommer som
sagt bolaget att finnas kvar och staten
kommer i detta fall att, åtminstone tills
vidare, uppträda i skepnad av Sveriges
investeringsbank. Men kom ihåg, att
Sveriges investeringsbank bildades
1967 trots motståndet från de borgerliga
partierna. Riksdagen har godkänt
riktlinjerna för investeringsbankens
verksamhet, inkluderande investeringsbankens
möjlighet att förvärva aktier,
vilket som ni kommer ihåg var en
kontroversiell fråga. Det är denna helt
grundlagsenliga rätt som investeringsbanken
använt sig av för att möjliggöra
tillkomsten av detta företag. Jag är
beredd — men jag skall inte göra det
— att utförligt försvara varför vi gjorde
det, och även att utförligt förklara
varför det måste ske så snabbt som det
skedde.

Och menar man att staten bör bedriva
denna verksamhet i sådana former,
att varje ärende hinner utförligt remissbehandlas
och sedan komma upp
till riksdagens prövning, så är det alldeles
klart att man i verkligheten inte
sagt att staten skall bedriva verksamheten
på det sättet, ty riksdagen kommer
att döma av utskottsutlåtandet att
med mycket stor majoritet bifalla våra
förslag både när det gäller Kabi, Vitrum
och Uddcomb. Det är alltså inte själva
sakfrågan som oppositionen riktar sig
mot utan formfrågan! Då vill jag bara
understryka: En opposition mot formerna
för vårt handlande är i grund
och botten icke en opposition mot formerna.
Det är en opposition mot politiken
i sak.

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag ni. m.

Enligt min mening är det att något
förvrida debatten och hymla, att låtsas
att det är grundlag och riksdagens rättigheter
man vill försvara när det i
verkligheten är politiken man vill komma
åt. Men den politikens resultat är i
dessa fall av den arten att man inte vill
gå emot regeringen i sakfrågan. Därför
gör man attacken i detta fall via ett
spelat intresse för grundlagen — jag
kan inte uttrycka det på annat sätt.

En fråga som självfallet är viktig gäller
insynen i såväl statliga som privata
bolag. Eftersom vi bär ett speciellt ansvar
för de statliga företagen är det av
särskild vikt att insynen i dem kommer
upp till debatt här och får spela
en viktig roll. Anknyter man till företagens
faktiska ekonomiska betydelse i
vårt land är naturligtvis insynen i de
privata företagen för Sveriges löntagare
en ännu större och viktigare fråga
än insynen i de statliga företagen. Men
det är självklart att vi har den ambitionen,
som uttryckts mycket klart i
propositionen, att förbättra både allmänhetens
och riksdagens insyn i våra
statliga företag. Vi har ingenting att
dölja utan vill att riksdagen med dess
oppositionspartier skall betrakta de
statliga företagen som våra gemensamma
företag. Det är också min mening
att den förbättrade insynen kommer
att leda till en ökad lojalitet och ett
ökat engagemang även från oppositionens
sida. Det senaste kanske några
tycker låter naivt, men all right, då är
jag naiv.

.Tåg skall nu, herr talman, övergå till
att svara på herr Tistads interpellation
angående den allmänna insynen i statliga
företag.

Herr Tistad har frågat mig, dels om
jag anser att den allmänna insynen i
statliga företag bör vara så omfattande
som är möjligt utan att företagens verksamhet
försvåras, dels om jag anser att
riksdagens ledamöter bör ges generell
rätt att uppträda på samtliga statliga
företags bolagsstämmor och där ställa
frågor om verksamheten.

Insynen i de statliga företagen har
efter hand förbättrats i inte oväsentlig
utsträckning. Bl. a. utkommer numera
årligen publikationen Statliga företag
med uppgifter om såväl affärsverkens
som de statliga bolagens verksamhet.
Denna information ger riksdagen och
allmänheten en bättre insyn i de statliga
företagen än vad som tidigare var
fallet. Insynen och informationen kan
emellertid bli fullständigare och det är
därför som det i propositionen om det
statliga förvaltningsbolaget lagts fram
förslag om ytterligare åtgärder.

Den statliga företagsgruppen skall sålunda
ha skyldighet att på ett föredömligt
öppet sätt redovisa och informera
om sin verksamhet. Vidare bör Kungl.
Maj :t förelägga riksdagen en årlig redogörelse
för den statliga företagskoncernen.
Härigenom blir de statliga företagen
varje år föremål för riksdagsbehandling.
Såväl riksdagsledamöterna
som allmänheten får på detta sätt en
ökad information om den statliga företagsamheten.
Jag förutsätter också att
vederbörande utskott utnyttjar möjligheterna
att kalla representanter från
förvaltningsbolaget för att få önskad
kompletterande information.

Riksdagen avses därtill skola utse
två revisorer i förvaltningsbolaget genom
riksgäldsfullmäktige. Revisorerna
i förvaltningsbolaget bar full möjlighet
till insyn i underlydande koncernföretag.

Vidare har i propositionen föreslagits
att 12 riksdagsledamöter, vilket av
statsutskottet utökals till 18, skall få
vara närvarande vid förvaltningsbolagets
bolagsstämma och där ha rätt att
ställa frågor och få dessa besvarade.
Frågorna kan och bör självfallet omfatta
samtliga bolag inom koncernen.

Som framgår av denna redogörelse
är det en väsentlig förbättring av insyns-
och informationsmöjligheterna
som skapas i samband med förvaltningsbolagets
tillkomst. Interpellantens
första fråga är alltså besvarad jakande.

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

När det gäller interpellantens andra
fråga, ställer jag mig mera tveksam.
Vad i propositionen föreslagits torde
vara en rationell ordning för att nå
målet att ge insyn i och information
om de statliga bolagen till riksdag och
allmänhet. Denna uppfattning delas
även av statsutskottet.

Jag medger att just den form av ökad
information till riksdagen som ligger
däri att ett antal av dess ledamöter ges
möjlighet närvara vid förvaltningsbolagets
bolagsstämmor är begränsad till
detta och koncernbolagen. Den gäller
sålunda inte de utanför koncernen liggande
bolagen, exempelvis de bolag
som förvaltas av affärsverken.

Jag finner det naturligt att nya överväganden
i detta avseende kan aktualiseras
i framtiden. Jag anser dock att
erfarenheter först bör vinnas av den
nu föreslagna ordningen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Wickman för interpellationssvaret.

Min första fråga gällde om statsrådet
anser att den allmänna insynen i statliga
företag bör vara så omfattande
som är möjligt utan att företagens verksamhet
försvåras. Statsrådet har besvarat
denna fråga jakande. Jag borde givetvis
vara helt tillfreds med detta svar
och skulle också ha varit det, om inte
det lilla ordet »alltså» funnits i svaret.
Statsrådet säger nämligen: »Som framgår
av denna redogörelse är det en väsentlig
förbättring av insyns- och informationsmöjligheterna
som skapas i
samband med förvaltningsbolagets tillkomst.
Interpellantens första fråga är
alltså besvarad jakande.»

Statsrådet vill med denna formulering
uppenbarligen ha sagt att det förslag
om insyn, som lagts fram i proposition
nr 121 om förvaltningsbolaget,
utgör ett tillräckligt bevis på statsrådets
positiva inställning till en omfattande
insyn i den statliga företagsam -

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. ni.
heten över huvud taget. Möjligen vill
statsrådet också ha sagt att allt kommer
att vara välbeställt på detta område,
när förslaget om insyn i det statliga
förvaltningsbolaget har förverkligats.
Låt mig säga att jag inte känner
mig helt övertygad.

För det första gäller de åtgärder för
vidgad insyn som föreslås i propositionen
nr 121 endast den del av den
statliga företagssektorn som omfattas
av förvaltningsbolaget. Genom att insynsmöjligheterna
endast kommer att
finnas i förvaltningsbolaget som sådant,
blir de underlydande koncernföretagen
underkastade endast en indirekt insyn.
För hela den del av den statliga företagssektorn
som inte kommer att anslutas
till förvaltningsbolaget innebär
förslagen i proposition nr 121 ingen
förbättrad insyn.

För det andra talar gärningarna delvis
ett annat språk än orden. Hur var
det med insynen i Durox? Och hur var
det i Norrbottens Jernverk, där man efter
att i flera år ha redovisat ingen eller
obetydlig nettoförlust plötsligt redovisade
ett ackumulerat avskrivningsbehov
på 48 miljoner kronor? Dessa
händelser ligger visserligen helt eller,
vad beträffar Durox, delvis före statsrådet
Wickmans tid, och jag skall inte
använda dem för att misstänkliggöra
statsrådet Wickmans goda vilja. Men
den bristfälliga information som riksdagen
fick i fjol beträffande SMT Machine
Company och det sätt varpå riksdagen
har satts i efterhand när det gäller
Uddcomb-förvärvet är saker som
statsrådet Wickman har ansvaret för
och som gör att man ställer sig litet
skeptisk till statsrådets försäkringar,
att han vill ha en så omfattande insyn
som möjligt.

Med allt erkännande för vad som
gjorts — eller i varje fall föreslagits —
i syfte att förbättra insynen i de statliga
företagen, anser jag att det bara är
en början och att det ännu återstår
mycket att göra, innan vi kommer fram
till en tillfredsställande insyn i hela

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
den statliga företagssektorn, även den
del som inte skall lyda under förvaltningsbolaget.

Sedan kommer jag till min andra
fråga, som gäller om riksdagens ledamöter
bör ges generell rätt att uppträda
på samtliga statliga företags bolagsstämmor.
Statsrådet säger att han beträffande
denna fråga ställer sig mera
tveksam. Det var faktiskt ett mera positivt
uttalande än jag vågat hoppas på,
allra helst som statsrådet säger sig finna
det naturligt att »nya överväganden
i detta avseende kan aktualiseras i
framtiden».

Statsrådet ställer sig alltså inte helt
avvisande till tanken på en generell
närvaro- och frågerätt för alla riksdagsledamöter
och lämnar t. o. m. en
dörr öppen för omprövning längre
fram, sedan man fått erfarenheter av
den ordning som föreslås i proposition
nr 121 med närvarorätt för ett mindre
antal riksdagsledamöter. Statsrådet delar
tydligen inte den uppfattning som
kommit till uttryck på sina håll, att en
allmän rätt för riksdagens ledamöter
att närvara vid de statliga bolagsstämmorna
och där ställa frågor skulle leda
till att stämmorna blev ett spektakel.
Jag är tacksam för att statsrådet har en
mera seriös syn på frågan.

Jag noterar med stor tillfredsställelse
en passus i interpellationssvaret, där
statsrådet säger att de 12 eller 18 riksdagsledamöter,
som skall få vara med
på förvaltningsbolagets bolagsstämma,
inte bara skall ha rätt att ställa frågor
utan också ha rätt att få dessa besvarade.

Naturligtvis är jag inte helt nöjd med
statsrådets svar. Som jag utvecklat i
interpellationen finner jag det naturligt
att i princip alla riksdagsmän skall
ha rätt att närvara vid stämmorna och
ställa frågor. I verkligheten är det ju
svenska folket som satsat kapitalet i de
statliga företagen, och eftersom riksdagsledamöterna
representerar folket,
finner jag det logiskt att de på sina
uppdragsgivares vägnar får tillträde til!

alla statliga företags bolagsstämmor och
får rätt att där — också på sina uppdragsgivares
vägnar — ställa frågor
om verksamheten. Som det nu är finns
det sämre insynsmöjligheter i statliga
förelag än i börsnoterade enskilda företag,
där var och en som är intresserad
kan genom att köpa en aktie få
tillträde till bolagsstämman och ställa
frågor.

Att bara låta en mindre krets av
riksdagsmän få närvarorätt anser jag
innebära åtskilliga nackdelar. Riksdagsmän
utanför denna krets kan ha
speciella intressen, kunskaper eller erfarenheter,
som berör något särskilt företag
eller en särskild verksamhetsgren.
Det skulle vara värdefullt om de
på en bolagsstämma fick bevaka just
detta företag eller denna sorts verksamhet.

T en reservation till statsutskottets utlåtande
nr 168, som är undertecknad av
folkpartiets utskottsledamöter, föreslås
vad man skulle kunna kalla en biandlösning.
Enligt reservationen bör det
utses 24 riksdagsledamöter, som skulle
få generell rätt att närvara vid statliga
företags bolagsstämmor, men därutöver
skulle varje riksdagsman ha möjlighet
att vara med efter särskild anmälan.
Det förefaller att vara en god lösning
av frågan.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickman
beskyllde mig för att vara besatt av socialiseringsskräck.
Det är kanske ett
starkare ord än jag själv skulle använt,
men jag vill erkänna att jag har stark
principiell motvilja mot en utvidgning
av den statliga verksamheten till områden
där det inte finns särskild anledning
till sådan. De skäl jag stöder
min uppfattning på redovisade jag i
mitt första anförande, och jag skall inte
upprepa dem, men min inställning
grundar sig också på att erfarenheterna
av statlig företagsamhet har varit så
avskräckande. Jag är förkämpe för en

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

god samhällsekonomi. Del må vara min
förklaring.

Jag sade också tidigare att vi accepterar
statlig verksamhet när det finns
särskilda skäl för den, och då skall
den skötas väl och förnuftigt. På den
punkten finns det inga delade meningar.
Men man blir misstänksam när man
ser att målsättningen för det nya förvaltningsbolaget
skall vara expansion
— nästan som självändamål. Jag tror
inte att ett enskilt företag skulle ställa
upp en sådan målsättning, därför att
det är lönsamheten som alltid i en
marknadsekonomi måste vara utgångspunkten
för allt fortsatt handlande.
Det är först när lönsamheten är särskilt
god och marknadsutrymme finns som
en expansion ter sig naturlig. Dessa två
faktorer hör ihop.

Det finns nog ingen företagsägare på
den privata sidan som skulle ställa en
massa pengar till förfogande för ett företag
och ge det order att expandera.
Man torde nog vilja granska förutsättningarna
och bedöma vinsterna av en
expansion innan man ställer pengar till
förfogande.

Dessutom är inte expansion alltid en
självklar förutsättning för en gynnsam
utveckling. Jag är själv jordbrukare
och företräder alltså en näring som varit
tvungen att åstadkomma en gynnsam
produktivitet och en god utveckling
över huvud taget utan expansion.
Vi har inte haft möjlighet att expandera
vår totala produktionsvolym. Det är
en svår uppgift, men det är ingen mindervärdig
uppgift. Den statliga sektorn
skulle mycket väl kunna skötas bra inom
ungefär den volym som den har
och kunna expandera i de delar där
expansion är motiverad.

Slutligen vill jag svara statsrådet
Wickman på hur jag hade fått de siffror
jag angav i mitt första anförande.
Jag tog dem i Kungl. Maj:ts proposition
nr 121, s. 53, där det står: »... på
grundval av en avkastningsvärdering
baserad på hela den justerade vinsten.
Denna uppgår i bolag som skall över 7

Första kammarens protokoll 196D. Nr 41

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
föras till förvaltningsbolaget till 160—
180 miljoner kronor netto efter skatt.»
Multiplicerar man de siffrorna med tre,
eller som jag tycker är lika riktigt med
fyra, får man en summa som ligger
mellan 480 och 720 miljoner kronor.
Jag sade ungefär en halv miljard kronor.
De vinster som staten hittills haft
ligger, säger man, mellan 65 och 70
miljoner per år. Motsvarande räkneoperation
ger en summa som ligger rätt
nära den kvarts miljard jag ungefärligen
angav. Men det är ju möjligt att
mina siffror är felaktiga, och att det
finns andra och riktigare i de hemliga
papper som vi inte har tillgång till.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickman
gjorde ett par anmärkningsvärda uttalanden
här. Han sade att folkpartiet
inte vill att de statliga företagen skall
vara effektiva. Vi skulle alltså önska
att de sköttes dåligt. Och när representanter
för centerpartiet, moderata samlingspartiet
och folkpartiet kritiserar
herr Wickman för att riksdagen inte
fått utöva sin rätt att påverka besluten,
kallar herr Wickman detta ett spelat
intresse för riksdagens rättigheter.

Herr talman! Man skulle kunna besvara
detta endast med två ord: Vet
hut! Men jag skall säga ytterligare ett
par ord. Förstår inte herr Wickman att
detta sätt att gå in i en politisk debatt
är ett utmärkt exempel på att en politisk
debatt i en demokrati med herr
Wickman som talesman för regeringen
är nästan omöjlig att föra? Herr Wickman
vägrar alltså att tro oss när representanter
för tre partier säger att vi
anser att riksdagens rättigheter har
trätts för nära. Det skulle inte vara
vad vi verkligen menar utan endast ett
spelat intresse.

Herr Wickman har gett ett utmärkt
exempel på vad folk beskyller politiker
för, nämligen att inte vilja diskutera i
sak. Det är vad herr Wickman inte
gör. Han beskyller oss alltså för att

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
endast ha ett spelat intresse för dessa
frågor. Det är rätt anmärkningsvärt.

Herr Wickman sade att han inte alls
är rädd för preciseringar beträffande
den statliga verksamheten, och att de
preciseringar är gjorda som är rimliga
och som han har möjlighet att göra.
Det innebär alltså att följande fördelar
måste finnas för att den statliga verksamheten
skall kunna klaras. Det skall
inte vara en bättre preciserad målsättning
för den statliga verksamheten än
den herr Wickman har givit i propositionen.
Det skall vara »expansion».
Ingenting av vad vi har anfört av andra
samhälleliga skäl bör finnas med,
därför att det skulle försvåra den statliga
verksamheten. Statlig verksamhet
måste ha den fördelen att man inte behöver
någon klar gränsdragning.

De statliga kreditgarantierna måste
vara utformade så som herr Wickman
har sagt, annars klarar sig inte statlig
verksamhet.

Beträffande kapitalförsörjningen var
det intressant när herr Wickman vände
på frågan och sade att det finns enskilda
företag som enligt hans mening
har favörer; underförstått: Varför

skall då inte statliga företag ha favörer?
Han har undgått att lägga märke
till att vi har kritiserat just detta förhållande,
att kapitalmarknaden inte
fungerar så bra att alla företag som har
expansionsmöjligheter kan få kreditchanser.
Detta är ju ett av felen med
den svenska kreditmarknaden. Herr
Wickman tycker att det inte spelar så
stor roll. Om enskilda företag får favörer,
är det klart att även statliga företag
skall få favörer. Det hade varit bra
om herr Wickman i stället hade förenat
sig med oss och sagt att dessa favörer
skall försvinna.

Sedan försökte herr Wickman försvara
sin regeringskollega, och det kan
givetvis vara en behövlig sysselsättning.
Det första herr Wickman gjorde
beträffande statsrådet Alva Myrdals uttalande
var att kraftigt begränsa området.
Han påstod att frågan löd: Skulle

man inte på vissa varuområden, där
staten är den helt dominerande inköparen,
kunna tänka sig enbart en statlig
verksamhet? Men då förbiser han ju
helt och hållet frågan om det är ekonomiskt
fördelaktigt för staten att ha ett
statligt företag och om det är ekonomiskt
fördelaktigt för skattebetalarna.
Om enskilda företag kan leverera billigare;
varför i all sin dar skall då staten
börja tillverka? Ja, liar man övertro
på statlig verksamhet och är hundraprocentig
socialist anser man att det
inte behöver finnas några ekonomiska
skäl för att staten skall starta verksamhet
på ett visst område eller socialisera,
utan det räcker med att man tycker
att det är bra. Men herr Wickman har
ju i ett antal tidigare debatter förklarat,
att det skall finnas ett rationellt
skäl för att staten skall gripa in. Fru
Myrdal angav inga rationella skäl för
statlig verksamhet på detta område.
Det intressanta var att jag inte kunde
höra ett enda ord av avståndstagande
från herr Wickman till det mycket
egendomliga påståendet av regeringskollegan
fru Myrdal. Jag förmodar därför
att statsrådet Wickman solidaliserar
sig med detta uttalande.

Vi kan alltså vänta oss socialisering
för socialiseringens egen skull, även
om det blir dyrt för svenska folket.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Först vill jag säga ett
par ord till herr Tistad.

Han tolkade mitt svar här såsom ett
löfte att allting mycket snart kommer
alt vara välbeställt när det gäller insyn
i och information om statliga företag.
Nej, herr Tistad, det har jag inte sagt.
Jag tror aldrig att vi kommer att kunna
säga att nu är allt välbeställt. Vi kommer
hela tiden att vara inriktade på att
förbättra insynen och informationen på
samma sätt som vi är inställda på att
förbättra effektiviteten och arbetsförhållandena
inom våra företag. Vi kommer
aldrig att hamna i ett läge, där vi

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

kan säga att nu är allting bra. Vi kommer
alltid att kunna göra förhållandena
bättre, och de förslag som nu har lagts
fram — där tolkade jag herr Tistad så
att han delade vår uppfattning — kommer
att göra situationen bättre. Då är
vi överens på den punkten.

Jag skall inte gå in på diskussionen
om Durox’ och Norrbottens Järnverks
årsredovisningar. Inom den statliga sektorn
finns givetvis årsredovisningar
som är bra och andra som är mindre
fullständiga och mindre upplysande, på
samma sätt som årsredovisningarna inom
den privata sektorn är av mycket
varierande kvalitet. Men för att inte debatten
skall skapa det intrycket att statliga
företag skulle vara underlägsna privata
företag i sin vilja och förmåga att
ge upplysning och insyn vill jag här
nämna ett företag som jag tidigare i dag
talade om i andra kammaren, ett företag
som intresserar denna kammare,
därför att riksdagen har behandlat det
tidigare och får tillfälle att behandla
det igen i vår. Jag avser Uddevallavarvet,
som ju staten är engagerad i. Det
varvet har lämnat en fullständig redovisning
av sin ställning såsom varvsföretag.
Jag tror att jag kan säga, att
inget annat svenskt varv har lämnat en
lika öppen redovisning av sitt läge och
sina framtidsmöjligheter som just Uddevallavarvet
har gjort. Det är inte ett
omdöme om redovisningen som jag vill
att ni skall ta min eventuella auktoritet
till intäkt för, ty detta omdöme är inte
mitt privata, utan det har fällts av en
person som verkligen väl vet vad han
talar om, nämligen Josef Anér. Han fällde
detta omdöme i eu uppmärksammad
artikel i somras i Ekonomisk revy om
den svenska varvsindustrin.

Herr Tistad har uppfattat mitt svar
riktigt. Jag är inte alls låst för framtiden
vad beträffar formerna för riksdagsledamöternas
och allmänhetens insyn
i de statliga företagen. För den viktiga
del av den statliga företagssektorn
som vi diskuterar i dag — alltså förvaltningsbolaget
och dess dotterföretag

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. in.
— har vi lagt fram förslag. Vi får se
hur det systemet fungerar. Vi är öppna
för att utvidga möjligheterna till insyn
när erfarenheterna gör detta påkallat,
såväl beträffande denna grupp som beträffande
företag vilka i dag ligger utanför
det föreslagna förvaltningsbolaget.

Nog skall dessa saker kunna praktiskt
ordnas. Det skall väl ändå finnas så
pass mycket förtroende och samarbete
inom de olika riksdagsgrupperna att om
en riksdagsledamot som inte tillhör dessa
18 är särskilt intresserad av en fråga
skall hans partikollega kunna framställa
de önkade frågorna på bolagsstämman.

Ytterligare bara en kort kommentar.
Det fanns i herr Tistads framställning
en som jag tycker överdriven uppfattning
om en enskild persons möjlighet
att få insyn i de börsnoterade företagen
genom att köpa en aktie och sedan ställa
frågor på bolagsstämman. Det är
verkligen en övertro på bolagsstämman
som instrument för information. En
riksdagsledamots fråga på en bolagsstämma
i det statliga förvaltningsbolaget
är en fråga med helt annan tyngd,
och den kommer att få svar på ett helt
annat sätt än vad den enskilde svenske
medborgaren som köpt en aktie i ett
stort börsnoterat företag får när han
ställer en likartad fråga. Dessutom har
jag utgått ifrån att de 18 ledamöterna
bör vara så att säga våra statliga företags
speciella kontaktmän och att de
även mellan bolagsstämmorna skall ha
kontakt med företagen och sålunda inte
vara hänvisade till att få information
bara vid bolagsstämman.

Jag talar som bekant ofta mycket väl
om det privata näringslivet, men jag
tycker att vi skall komma ihåg att det
finns rätt många företag som icke är
börsnoterade. Därför bör vi inte, när vi
talar om den privata sektorn, vare sig
överskatta effekten av bolagsstämmorna
i de börsnoterade företagen eller glömma
att väldigt många av löntagarna i
vårt land är anställda i företag som inte
är börsnoterade.

Till herr Virgin vill jag slutligen säga,

100

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
innan vi bryter för middagsuppehållet,
att det inte alltid måste finnas en särskild
anledning, en alldeles speciell motivering
för statligt företagande. Motivet
till att det måste finnas särskilda anledningar
är enligt herr Virgin att statliga
företag är så förfärligt dåligt skötta.
Herr Virgin, som är en ekonomiskt ansvarskännande
person, anser att presumtionen
alltid måste vara att vi inte
skall ha statliga företag, helt enkelt därför
att statliga företag går så dåligt. Det
är ett sätt att diskutera om .statligt företagande
som jag hoppas att vi så småningom
skall slippa. Det är egentligen
löjligt att behöva säga — debatten blir
litet för enkel — att det finns statliga
företag som går utmärkt. Det är bara det
att de nästan aldrig nämns i debatten,
utan man tar med förkärlek upp företag
som redovisar förluster och bortser från
att dessa företag har alldeles speciella
problem och alldeles speciella åligganden
från aktieägarens sida som, jag skall
inte säga helt men till väsentlig del, förklarar
dessa företags problem. LKAB
är ett företag som går bra. Kalmar Verkstadsaktiebolag
är ett företag som jag
kommer ihåg från debatten i våras att
folkpartiets talesman herr Nyman berömde
— vilket gladde mig särskilt —
därför att det enligt vad han hade förvissat
sig om vid direkt besök hade en
bra företagsledning, en bra stämning i
företaget, dessutom en förmåga till anpassning''
och produktutveckling och
därmed också förmåga — förlåt herr
Virgin — till expansion under lönsamhet.

Vi har ett annat stort statligt företag,
som alltid kommer bort i debatten, ett
internationellt utomordentligt effektivt
företag, nämligen vattenfallsverket. Det
är verkligen inte något monopolföretag,
vilket somliga låtsas i debatten. Vattenfall
är ett företag som i hög grad arbetar
i konkurrens — har ungefär halva
marknaden — och som är helt föredömligt
både när det gäller vinster och när
det gäller den prispolitik som företaget
har fört. Företaget är också i ett annat

avseende föredömligt, nämligen på så
sätt att man alltid legat långt framme
när det har gällt att visa aktivitet för
att öka de anställdas medverkan och
meddelaktighet i företagets ledning. Företaget
tar nu ytterligare ett steg i samma
riktning. Jag har nämligen i dag fått
en framställning från vattenfallsverket
som baserar sig på centrala företagsnämndens
i Vattenfall önskemål att bli
företrädd i Vattenfalls styrelse med två
ledamöter representerande de anställda
i verket. Denna framställning kommer
regeringen självklart att bifalla.

Både herr Virgin och herr Dahlén
har sagt att en expansion inte får vara
ett mål i sig själv. Herr Virgin driver
ett företag som inte har en sådan marknadsställning
att det kan expandera. Jag
upprepar på nytt att det inte i och för
sig är något självändamål att varje produktgren
skall expandera. Men när jag
säger att expansionen måste fortgå, under
lönsamhet hela tiden — därför att
ändå lönsamheten kommer att vara expansionens
motor — gör jag inte detta
på grund av något slags dogmatisk socialistisk
förtjusning i statliga företag
utan jag gör det därför att det bara är
under förutsättning att företagsgruppen
totalt är expansiv som vi kan använda
företagen för att lösa de problem som
samhället lägger på dem. För en expansiv
grupp är det naturligtvis mycket lättare
att klara sysselsättningsproblemen
och bland annat kompensera de neddragningar
i sysselsättningen som statliga
företag naturligtvis — på grund
av strukturomvandling, konkurrensläge
och marknadsutveckling — inte kommer
att kunna frigöra sig ifrån. År den
statliga företagsgruppen expansiv, finns
det självfallet möjligheter att inom
gruppen lösa sysselsättningsproblem
som annars skulle vara svårlösta.

Sedan bara ett par ord om de 250 miljonerna
som blev 500. Det finns inga
hemliga siffror, herr Virgin. Den redovisning
som våra revisorer har gjort är
tillgänglig för herr Virgin och för utskottet.
Självfallet är den det. Det skulle

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

101

aldrig falla mig in att undanhålla utskottets
ledamöter någon sifferinformation,
i den mån naturligtvis inte någon
av ledamöterna råkar befinna sig i ett
konkurrensförhållande.

När herr Virgin säger att det inte rör
sig om 250 utan om 500 miljoner kronor
är detta riktigt så till vida att dotterföretagens
totala vinstkapacitet, om vi
kallar den så, är större än den utdelning
som tillfaller förvaltningsbolaget. Men
hur hänger herr Virgins argumentering
ihop? Är det meningen, efter all diskussion
här i kammaren om en rimlig
självförsörjningsgrad i företagen, att
förvaltningsbolaget skulle plundra dotterbolagen
och pressa av dem en utdelning
som skulle vara dubbelt så stor
som den utdelning de enskilda dotterbolagen,
efter den bästa prövning de
kan göra i sina styrelser, hittills har
presterat? Stiger vinsterna i företagen,
är det klart att utdelningen skall stiga,
men med nuvarande vinstnivå kan den
inte göra det. Jag tror inte att förvaltningsbolaget
mycket snabbt kommer att
kunna öka vinstkapaciteten i dotterföretagen.
I den mån detta kommer att
ske är det självfallet en utveckling på
längre sikt.

Herr Virgin implicerar, om det skall
vara någon mening i vad han säger, att
riksdagen till förvaltningsbolaget avstår
250 miljoner under en treårsperiod.
Skulle förvaltningsbolaget disponera ytterligare
ett lika stort belopp, måste det
betyda att vi sätter dotterbolagen i en
mycket svår situation och skapar de
problem för dotterbolagen som man
samtidigt i andra sammanhang säger att
det är viktigt att undvika.

Jag vill ytterligare bemöta vad herr
Dahlén sagt. Jag är ledsen, herr Dahlén,
men jag upplever faktiskt i den här frågan
om riksdagen och de statliga företagen
ett spelat intresse från herr Dahléns
sida och dessutom en spelad indignation
från denna talarstol. Jag upprepar
att riksdagens kontroll över den
statliga företagssektorn genom förvalt -

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
ningsbolagets tillkomst inte minskas
utan ökas. Riksdagen ger förvaltningsbolaget
vissa bestämda resurser att arbeta
med. I den mån förvaltningsbolaget
behöver resurser som går utöver den
ram som dagens riksdagsbeslut skulle
komma att innebära kommer förvaltningsbolaget
tillbaka till riksdagen, som
då får ta ställning till om den är beredd
att ge förvaltningsbolaget dessa tillgångar.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara avvisa
statsrådet Wickmans fullständigt orimliga
tolkning av vad jag sade — att jag
skulle plädera för att man borde plundra
de statliga företagen på deras reserver.
Vad jag sade och menade var att
förslaget faktiskt innebär att driftsöverskott
på över en halv miljard kronor för
perioden kommer att undandragas riksdagens
reella inflytande och kunna användas
till expansion som ligger vid sidan
av det inflytandet. Det var vad jag
sade, och detta var tydligen alldeles
korrekt.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att statsrådet
Wickman inte begagnade tillfället,
när han talade nyss, att ta tillbaka sina
beskyllningar mot oppositionspartierna
i riksdagens första kammare. Jag konstaterar
att herr Wickman anser det
vara god ton att säga: Det ni påstår har
ni icke täckning för i er egen sakståndpunkt,
det är bara ett spel.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor ävensom handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

102

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla fråga
den 9 december framställts av herr
Brundin (in) till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena: »Ämnar
Ers Excellens vidtaga några åtgärder
för att försöka förmå USA att ompröva

sitt beslut om indragning av generalkonsulatet
i Göteborg?»

Kammaren åtskildes kl. 17.15.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gernert

Onsdagen den 10 december eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. in.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen vid statsutskottets
utlåtande nr 168.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Mängden av frågor som
sammanförts för behandling i ett sammanhang
kommer måhända att leda till
bristande koncentration på de enskilda,
var för sig mycket viktiga problemen.
Jag skall inte uppehålla mig vid det.
Det vore för övrigt inte mödan värt i
den situation vari vi nu befinner oss.

Det är en huvudfråga jag till en början
vill vidröra. Frågan om ett statligt
utvecklingsbolag innesluter ett problem
som vårt parti för sin del ägnat stor
uppmärksamhet under en lång följd av
år. Det gäller problemet att öka den
statliga sektorn i produktionslivet —
från borgerligt håll, i vulgäragitationen,
kallar man det socialisering. Vi godkänner
för vår del inte en så förenklad
och oriktig definition. Socialism är eu
grundläggande omvandling av samhället,
politiskt och ekonomiskt, en reell
maktväxling. Den skall kännetecknas
av att storfinansens ekonomiska maktställning
brutits och i dess ställe de stora
löntagargruppernas reella ledarställ -

ning i samhällslivet har erövrats och
befästs.

Gentemot eventuella invändningar på
denna punkt vill jag bara helt kort hänvisa
till att det inte rör sig om formella
matematiska ting, om regeringsinnehav
mer än tre decennier o. s. v. Det handlar
om genomförandet av en målmedveten
socialistisk politik som tar sikte
på den reella maktställning jag nyss
har nämnt. Det kan man verkligen inte
tala om i detta land. Efter så lång tid
av socialdemokratiskt regerande har vi
ett läge som för förhållandevis kort tid
sedan redovisats i koncentrationsutredningen.

Statsutskottets utlåtande nr 168 inleds
med att de statliga företagen »representerar
en icke obetydlig del av vårt
lands näringsliv». Så ter sig anspråken
från socialdemokratiskt håll! Det
rör sig om 200 000 anställda.

Nu handlar det emellertid om en åtgärd
som kan beteckna en bestämdare
utveckling och utvidgning av den statliga
produktiva insatsen inom näringslivet.
Jag säger kan beteckna, eftersom
dessa ärenden enbart får sägas utgöra
en dellösning. För vår del, från det
parti jag företräder, ser vi en sådan
utvecklad och utvidgad insats som en
möjlig väg, att tillsammans med kampen
för reell företagsdemokrati och en målmedveten,
socialistiskt inriktad företagspolitik
från arbetarrörelsens sida,

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

103

som vårt parti kämpar för, vinna framgång
i striden mot de privata kapitalägarnas
intressen.

De offentliga samhälleliga intressena
behöver en bas i själva produktionslivet
för fullföljandet av en bestämd ekonomisk
plan. Efter sådana linjer måste
lokaliseringspolitiken utvecklas. Detta
sammanhänger med de sysselsättningsskapande
åtgärder som måste vidtas.
I denna linje måste på betydelsefulla
områden skapas statligt ägda företag
samt vad vi benämnt allmänägda
företag.

Det senare uttrycker ett samgående av
annat slag än s. k. blandekonomi med
inhemska — eller som i fallet Uddcomb
utländska — kapitalistiska storföretag.
Detta senare är regeringens linje.

Med allmänägda företag förstår vi
vad vi exempelvis anfört vid några tidigare
tillfällen, då vi föreslagit tillskapande
av ett stort allmänägt byggbolag
med statligt huvuddelägarskap
och med fackföreningsrörelsen, kooperationen
och kommuner som intressenter.
Detta sagt som illustration till vad
vi menar med begreppet allmänägt —
inte som en konkret fråga.

För dagen har vi i särskild motion
vänt oss emot linjen med blandekonomi
som den förekommer i fallet Uddcomb.
Jag hänvisar i detta sammanhang
till denna motion.

Vi har vid flera tillfällen föreslagit
förstatligande av bensin- och oljehandel
liksom vi också föreslagit tillskapande
av allmänägda företag — i huvudsak
.statliga — som skulle svara för
produktion, distribution och försäljning
av elkraft.

Uraktlåtenheten att förstatliga oljehandeln
har under efterkrigstiden årligen
tillfört de privata oljebolagen miljonbelopp
i profiter. Låt mig också erinra
om de motioner i vilka vi begärt
utredning av frågan om läkemedelsindustrins
överförande i allmän ägo
samt utarbetande av en plan för försatt
utvidgning av statlig läkemedelstillverkning.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.

Det finns alltså en hel rad aktuella
områden där ett ökat samhällsinflytande
är nödvändigt, om man på ett meningsfullt
sätt vill bryta storfinansens
maktställning och öka samhällets och
löntagarnas inflytande i motsvarande
grad.

Det förhållandet att vi hävdar att de
statliga företagens organisatoriska samordning
skall vara sådan att man där
kan uppnå den effektivitet och de övriga
positiva drag som förefinns hos
de bästa företagen inom den kooperativa
och privata sektorn innebär självfallet
inte att vi inte anser att det finns
företeelser hos de privata företagen
som det saknas anledning efterlikna.
Tvärtom är det en gammal uppfattning
inom arbetarrörelsen att stat och kommun
— inte minst i sina relationer till
de anställda — bör gå i spetsen, exempelvis
beträffande formerna för lönesiittning
och arbetsvillkor.

Genom att fråga om de statliga företagens
organisatoriska samordning och
framtida verksamhet i hög grad klarlagts
i och med förslaget om inrättande
av elt statligt förvaltningsbolag har
problemet om de stadsägda företagens
medlemskap i Svenska arbetsgivareföreningen
fått en ökad principiell betydelse
och större räckvidd.

Tidigare har från regeringshåll hävdats
att någon olägenhet inte på något
sätt kunnat märkas på grund av att
statsägda företag tillhört Arbetsgivareföreningen.
Ett sådant svar och en sådan
inställning kan möjligen bero på att
vi tolkar begreppet »olägenhet» olika.
Tv vi skall komma ihåg att Svenska
arbetsgivareföreningen inte enbart
är en ekonomisk intresseorganisation
utan också fyller den politiska funktionen
att tillvarata privatkapitalistiska intressen
och anspråk på envälde inom
näringslivet gentemot arbetarrörelsen,
inte minst i dessa dagar då krav på en
demokratisk ordning inom arbetslivet
framförs i olika sammanhang.

LKAB och andra statliga företag betalar
stora summor till arbetsgivarnas

104

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
organisation och har genom medlemskap
i Svenska arbetsgivareföreningen
förpliktat sig att visa lojalitet mot privata
arbetsgivare, om dessa vidtar
stridsåtgärder mot arbetarparten. Medlemskapet
är ett uttryck för den hittills
förfäktade uppfattningen att statsföretagen
och de privata företagen har
grundläggande gemensamma intressen.
En sådan inställning är inte förenlig
med den strävan till demokratisering
av näringslivet som statsdriften och
andra former av ökat samhällsinflytande
måste syfta till. Redan det faktum
att en del av de statliga företagens vinst
— i realiteten statens pengar — kan användas
till stöd för de kampåtgärder
som Svenska arbetsgivareföreningen i
vissa lägen kan vilja genomföra mot arbetarrörelsen
betraktar jag för min del
som en betydande olägenhet.

Denna fråga har tidigare föranlett
motioner såväl i riksdagen som till LO:s
och Svenska gruvindustriarbetareförbundets
kongresser. Huvudargumentet
för närvarande för medlemskap i SAF
tycks vara att Arbetsgivareföreningen
endast kan ge den förhandlingshjälp
som exempelvis LKAB anser sig behöva.
Detta argument har också upprepats
av LKAB-chefen så sent som i höstas i
samband med den mycket häftiga debatt
som uppstod med anledning av
Sara Lidmans bok Gruva.

Argumentet är knappast hållbart, och
efter det interpellationssvar i frågan
som dåvarande civilministern lämnade
i andra kammaren förra hösten framstår
det som helt ohållbart. Av interpellationssvaret
framgick nämligen att
avtalsverket skall kunna lämna förhandlingshjälp
åt alla företag som staten
är ägare till eller delägare i. För
närvarande ansågs dock avtalsverkets
resurser otillräckliga. Konsekvensen av
detta besked måste därför bli att avtalsverket
ges de resurser som är erforderliga
för en fullt utbyggd förhandlingshjälp
åt de statliga företagen.

Utskottet, som sannerligen inte är särskilt
mångordigt i sin argumentering i

denna fråga, hänvisar till att det inom
Kungl. Maj :ts kansli pågår undersökningar
som syftar till att finna en lämplig
ordning för de statliga bolagens löneförhandlingar
med de anställda.

Sedan kommer man också dragande
med det gamla argumentet att de statliga
företagen även i detta avseende
bör kunna vara verksamma på samma
villkor som enskilda företag. Denna
borgerliga argumentering har jag redan
bemött. Låt mig bara tillägga att
det är ganska förvånande att utskottet
kunnat nå enighet på denna punkt. Då
även socialdemokrater var med vid utskottsbehandlingen
fanns det anledning
att tro att dessa skulle ge uttryck för
vad som beslutades på SAP:s partikongress
för några månader sedan.

Det tillkommer givetvis inte mig att
tala om för andra partier och deras representanter
hur de skall rösta i olika
frågor. Däremot har jag självfallet den
rätten att efteråt göra de värderingar
som resultatet av en votering i frågan
kan föranleda.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 51 och II: 9.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Det är ofta med ambitionen
att ordentligt penetrera ett ämne
som man anmäler sig till en sådan
bär debatt, men jag delar väl samma
öde som många andra i kammaren, att
när det blir ens tur att tala så har allt
väsentligt i ärendet redan sagts.

Som huvudmotionär i denna kammare
med anledning av propositionen 151
skall jag dock helt kortfattat uppehålla
mig vid statsutskottets utlåtande nr 170
och det till detta fogade särskilda yttrandet.

Det är två huvudanmärkningar jag
vill göra mot den proposition som utskottsutlåtandet
behandlar. Till grund
för propositionen ligger en överenskommelse
mellan staten, Uddeholms
AB och det nordamerikanska företaget
Combustion Engineering Inc. om samarbete
i ett gemensamt företag — Udd -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

105

comb Sweden AB. Dess uppgift skall
vara att projektera, utveckla och producera
samt i hela världen marknadsföra
reaktortankar och andra tunga
komponenter för atomkraftverk och
annan tung industri. Jag vill understryka
att det är av betydande värde att
det kommer till stånd en sådan industriell
verksamhet i vårt land och att
därvid svenska teknologiska vinningar
kommer till nytta för svensk ekonomi.

Min första anmärkning gäller emellertid
det helt ostyrkta resonemang som
departementschefen för om att just det
mellan nämnda tre parter ingångna
samarbetsavtalet skulle vara det enda
tänkbara säkerställandet av här avsedd
industriell verksamhet. I propositionen
sögs ingenting om att andra ägarkonstellationer
prövats. Det är dock
sannolikt att ifrågavarande produktion
hade kunnat åstadkommas utan det
statliga engagemang som propositionen
söker framställa som en absolut förutsättning.

Min andra anmärkning gäller ärendets
behandling. Avtalet mellan de tre
parterna träffades i juni i år, verksamheten
startade i augusti, och byggnadsarbeten
pågår nu för fullt för uppförande
av de anläggningar som verksamheten
förutsätter. Riksdagen har
ställts inför fullbordat faktum. Riksdagen
har inte givits någon verklig möjlighet
att realbehandla Kungl. Maj:ts
förslag och därigenom i praktiken berövats
sin konstitutionella rätt. Det är
i högsta grad anmärkningsvärt att just
i en tid, då samhällsdebatten i så stor
utsträckning behandlar frågor som
medbestämmande, insyn, kort sagt stärkande
och fördjupande av demokratin,
då åsidosätter regeringen riksdagens
konstitutionella ställning som är fundamental
för vår demokrati och dess
fortbestånd. Departementschefen och
regeringen i sin helhet har givit prov
på en upprörande nonchalans gentemot
grundläggande demokratiska värden,
men de skiljer sig inte ifrån detta
ärende utan en allvarlig erinran.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag in. m.

Vi kan visserligen inte gå emot Kungl.
Maj:ts förslag i sakfrågan; vi har ju inte
fått tillfälle att framlägga alternativa
förslag, men vi har i motioner i båda
kamrarna hemställt om att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge
till känna att frågor av här berörd natur
i fortsättningen icke bör handläggas
på det sätt som här skett. Det har
föranlett ett särskilt yttrande av samma
innebörd från samtliga icke-socialistiska
ledamöter av utskottet. Redan
det är en erinran, men genom att utskottet
inte med ett enda ord yttrat sig
över vår motion, inte med ett enda ord
bemött motionens hävdande av riksdagens
rätt till reell prövning av Kungl.
Maj :ts förslag, får vår erinran förstärkning
till reprimand. Utskottets transporterande
av propositionen sker med
en generad, talande tystnad.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Brundin tar i litet väl kraftigt, när han
talar om att regeringen här åsidosättter
konstitutionen. Jag vill erinra om vad
departementschefen sade under debatten
i andra kammaren på förmiddagen,
nämligen att Investeringsbanken
äger full rätt att köpa och inneha aktier.
Mot den bakgrunden har riksdagen
full frihet att pröva ärendet precis
som vilket annat ärende som helst.
Det finns ingenting, herr Brundin, som
lägger hinder i vägen för herr Brundin
att här i kväll ställa ett avslagsyrkande
på propositionen — det vill jag
ha understruket. Men jag sade tidigare
under debatten i eftermiddags att trots
att denna möjlighet finns så har man av
någon anledning nöjt sig med att endast
foga ett särskilt yttrande till utskottets
utlåtande. Jag undrar om det
inte trots allt är, som jag förmodade,
det något brännbara lokaliseringspolitiska
ärendet och inte konstitutionella
orsaker som är anledning till att man
varit så blygsam.

106

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.

Herr BRUNDIN (in) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Bertil
Petersson säga att jag inte sagt att
regeringen åsidosätter riksdagens konstitutionella
rätt, utan jag bär sagt att
den har i praktiken åsidosatt denna
rätt. Herr Bertil Petersson åberopar
här i denna kammare vad statsrådet
Wickman sagt i den andra kammaren.
Det vore mera näraliggande att referera
till vad statsrådet sade i denna kammare.
Här uttryckte statsrådet som sin
uppfattning att det föreligger en viss
skillnad mellan Kabi å ena sidan och
Uddcomb å den andra så till vida att i
Uddcombaffären har verksamheten i
realiteten redan kommit i gång. Förstår
inte herr Bertil Petersson att det
just är det förhållandet som gör att vi
inte har en reell möjlighet att här bli
tagna på allvar om vi skulle yrka på
avslag. Vi är ställda inför fullbordat
faktum, och det är där felet ligger.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Om herr Brundin vill
ställa ett avslagsyrkande skall jag lova
att ta det på fullt allvar.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Mot bakgrund av en
tämligen lång erfarenhet i ett huvudsakligen
statsägt bolag, nämligen Restaurangbolaget,
har jag med stort intresse
läst den här propositionen och för resten
också det betänkande som föregick
den. Jag försökte finna ut på vilket
sätt Restaurangbolaget skulle kunna
förbättra sin ställning och utöka sin
verksamhet i den samordning som föreslås.
Det har emellertid varit svårt
att förstå vad som skulle vara att vinna
genom detta sammanförande av företag
av vitt skilda arter, som här är
fråga om.

Erfarenheter från utländska koncentrationer
av statliga förvaltningsbolag
eller liknande företag ger nämligen vid

handen att där man verkligen vunnit
något av vad man eftersträvat, där har
koncernbildningen huvudsakligen gällt
företag som verkat på i stort sett likartade
områden. I fråga om den åberopade
italienska IRI-koncernen gäller
sålunda att koordinationen inom och
genom koncernen genomförts med
långtgående hänsyn till berörda verksamheters
karaktär. Under IRI sorterar
— som den statliga företagsdelegationen
också anfört — fem branschförvaltningsbolag,
och dessa branschorgan
är förhållandevis närbesläktade. Det
gäller kommunikationsföretag, rederier,
varv, verkstäder och stålverk. Ingen
biandkonstruktion av den typ som föreslagits
för det svenska förvaltningsbolaget
torde förekomma. Även andra
betydande skillnader finns, men jag
skall inte närmare gå in på detta.

Nu har — som det har sagts flera
gånger tidigare i dag — statsrådet formulerat
målet för förvaltningsbolaget
sålunda: att under krav på lönsamhet
uppnå största möjliga expansion. Som
nämnt har jag verkligen försökt sätta
mig in i statsrådets tankegångar i avsikt
att finna en hållbar argumentation
för att detta mål skulle uppnås genom
samordning under det statliga förvaltningsbolaget,
och därtill uppnå det
bättre än på något annat sätt just när
det gäller sammanföringen av företag
av helt olika karaktär. Men detta har
varit minst sagt svårt att utläsa. Remisskritiken
har också varit betydande,
medan statsrådets motbevisning i
propositionen tett sig oklar.

Ett skäl till omläggningen har naturligtvis
varit att Kungl. Maj:t skulle avlastas
ägaransvaret, men jag undrar om
det egentligen är helt ostridigt. Formellt
sker visserligen en avlastning,
men i realiteten finns naturligtvis ett
ansvar kvar.

Det heter i propositionen vidare:
»Bolaget har då uppgiften att uppställa
mål för de många olika företagen, att
följa måluppfyllelsen och att sörja för
att de samverkansmöjligheter som före -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

107

ligger inom liela företagsgruppen blir
effektivt utnyttjade.» Naturligt nog påpekas
i sammanhanget att det är en
fråga om den statliga koncernens långsiktiga
utveckling.

Jag kan förstå afl denna schematiska
redovisning av förvaltningsbolagets
uppgifter är möjlig att förverkliga, om
de underställda bolagen inom koncernen
är av i stort sett samma eller närbesläktad
karaktär. Så är fallet inom
IRI-koncernen, men inte i det förslag
som nu föreligger. Vad det finns för
gemensam nämnare — annat än det
rent statliga ägandet — mellan exempelvis
Norrbottens Järnverk, ASSI, Reproduktionsbolaget,
Tobaksbolaget och
Sveriges Centrala restaurangaktiebolag
är svårt att begripa. Norrbottens Järnverk
och Statens skogsindustrier har ju
under årens lopp slukat stora belopp
som tillskott från statens sida, medan
Tobaksbolaget och Restaurangbolaget
klarat sig bra eller inlevererat betydande
belopp till statskassan. Restaurangbolaget
har undergått en avsevärd expansion.
Befintliga rörelser har moderniserats
och nya har tillkommit. Alltsammans
har genomförts uteslutande
genom självfinansiering och upplåning
på den fria kapitalmarknaden. Tobaksbolaget
är visserligen inte formellt men
i realiteten praktiskt taget ett monopol.
När departementschefen funnit övervägande
skäl tala för att de fiskala bolagen,
Systembolaget och Vin- och spritcentralen,
inte inordnas under förvaltningsbolaget
med hänsyn till inleveranserna
av vinster från monopolet
och av skattemedel, så måste det väcka
betänkligheter att överskottsmedlen
från Tobaksbolaget med dess reella monopolställning
icke lett till samma resonemang
som gäller de s. k. fiskala
bolagen.

Om det, som jag nämnt, ur vissa synpunkter
kan vara förståeligt med ett
önskemål om koncentration av närbesläktade
företag under ett förvaltningsbolag,
så har jag inte kunnat finna något
rimligt skäl till att Restaurangbo -

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
laget inlemmas i »den stora sumpen».
Centralbolaget är redan nu en koncern.
Under den finns fem dotterbolag som
svarar för verksamheten vart och ett
inom sin räjong. I viktigare ärenden
konsulterar dotterbolagen centralbolagets
styrelse. Nu skall alltså ovanpå
denna koncern byggas ytterligare en
koncern, som skall dra upp målsättningarna
o. s. v. Centralbolaget har redan
en målsättning som är fastställd av
Kungl. Maj:t, och som man följer. Att
det nya stora förvaltningsbolaget skulle
stärka statens inflytande, effektivisera
marknadsföringen eller, för att nämna
något banalt, bättre än nu klargöra för
konkurrenter och allmänhet att detta
statliga företag inte, som det ibland insinuerats,
lever på statliga subventioner,
tror jag uppriktigt sagt inte. Inte
skulle möjligheterna till koncernmässig
samordning bättre tillvaratas. I den
konkurrensmässigt hårda marknad, där
Restaurangbolaget arbetar, har det lyckats
hävda sig väl inom alla kategorier
av kunder i fullkomligt fri konkurrens.
Ett ingående samarbete förekommer
med olika typer av företag, statliga,
kommunala, folkrörelseägda, kooperativa
och privata. Det har varit en
styrka i marknadsföringen att kunna
visa på att verksamheten är strängt
affärsekonomiskt baserad och inte innebär
någon favorisering från staten.
Jag har efter lång tid i denna styrelse
svårt att förstå den som anser att denna
situation skulle på något sätt stärkas
genom det statliga förvaltningsbolagets
överhöghet. Däremot tror jag att det
finns risker för negativa verkningar.
Det skulle kunna bli en belastning för
Restaurangbolagets marknadsföring och
för samarbetet med företag utanför den
statliga koncernen.

Låt mig med anledning av vad statsrådet
yttrade här tidigare i dag få säga,
att det alltså här existerar en önskan
— mer kan det inte bli — att ett
statligt företag ges möjlighet att arbeta
fullständigt fritt. Det gäller inte som
statsrådet sade att fastställa ramar och

108

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
försöka förhindra ett statligt företag att
expandera. Jag tycker tviirt om att
motsatsen naturligt framgår av den erfarenhet
som jag hittills har fått. Från
den synpunkten tycker jag att statsrådet
egentligen skulle uppskatta en sådan
ståndpunkt som den jag här har
anfört och som Restaurangbolaget har
anfört i sitt remissyttrande.

I remissyttrandet har centralbolaget
anvisat andra vägar till kontakt och
samverkan med det statliga företaget,
om centralbolaget liksom kreditinstituten
och andra företag finge fortsätta
att sortera under Kungl. Maj:t. Nu finns
det också vissa skäl av andra slag till
detta. Ifrån begynnelsen har hela verksamheten
varit och är fortfarande i betydlig
grad sammanhängande med utskänkningsrättigheterna.
Bolaget har en
speciell ställning såsom restaurangbolag
i rusdrycksförsäljningsförordningen
och får med anledning därav såsom allmänt
restaurangbolag en särskild oktroj
som ges för fyra år i taget. Bolagets
förhållande till staten regleras genom
olika föreskrifter i rusdrycksförsäljningsförordningen
samt genom särskilt
avtal med staten. Alla dessa frågor om
utskänkning, oktroj och avtal med staten
faller under finansdepartementet
och torde väl även i fortsättningen komma
att falla under finansdepartementet.
Detta förhållande ger onekligen
anledning att tycka att det hade varit
naturligt att Restaurangbolaget hade undantagits
och fått kvarstå under finansdepartementet,
alltså inte behövt ha den
nya koncernen till överhöghet utan fått
samma fria ställning som de två tidigare
nämnda företagen som har med vinoch
spritservering att göra.

Enligt min mening väger statsrådets
argument mot den uppfattningen inte
särskilt tungt. När departementschefen
säger att inordningen i det statliga förvaltningsbolaget
snarare kan skapa möjligheter
till en vidgning av de inlemmade
företagens arbetsfält, frågar man sig
hur detta skulle ske i det speciella fall

som jag har åsyftat. Ingenting, så vitt
jag förstår, pekar i den riktningen.

I sammanhanget vill jag erinra om
att statsrådet när det gäller de fiskala
bolagen faktiskt noterar att samordningsfördelarna
är begränsade och —
säger han — »torde kunna vinnas genom
att förvaltningsbolaget blir representerat
i de berörda företagens styrelse».
Exakt detsamma kan sägas om
Sveriges Centrala restaurang AB.

Åtskilligt av det jag här har sagt har
Restaurangbolaget anfört i sitt yttrande
över delegationsförslaget, men bara
en mycket ringa del härav har refererats
i propositionen. Innan riksdagen
går att besluta i frågan har jag därför
velat nämna de betänkligheter som man
inom den gren av företagsamheten där
jag är verksam har anfört mot förslaget.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag ämnar tala om statsutskottets
utlåtande nr 169.

I ett motionspar, nr 1105 i denna
kammare, där jag står som huvudmotionär,
och nr 1276 i andra kammaren,
har i anledning av förvärvet av aktier
i AB Kabi och Apoteksvarucentralen
Vitrum apotekare AB föreslagits att
riksdagen skulle godkänna förvärvet
men dessutom dels uttala att sådana
åtgärder av organisatorisk eller annan
art inte får företas på läkemedelsförsörjningens
område att statsmakten inskränker
läkarnas fria förskrivningsrätt,
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att tillverknings- och grosshandelsdelarna
inom Apoteksvarucentralen
Vitrum apotekare AB organisatoriskt
den 1 januari 1971 förs till den
planerade statliga läkemedelstillverkningsgruppen.

Statsutskottet avstyrker motionsyrkandena,
huvudsakligen under motivering
att Kungl. Maj :t har för avsikt att
våren 1970 framlägga förslag om bildande
av ett apoteksbolag med statligt

Onsdagen den 10 december 1909 em.

Nr 41

109

majoritetsintresse samt att driftsformen
för Vitrum under ett initialskede är
reglerad i den överenskommelse om avlösning
av det nuvarande apotekssystemet,
vilken även den avses skola underställas
riksdagen. De frågor som berörs
i motionerna är således för tidigt
väckta, anser utskottet, och bör återkomma
till våren i rätt sammanhang.

Där är vi av helt skiljaktig mening.
Min uppgift är inte att kommentera
principerna i samband med dessa bolagstransaktioner.
Så mycket finns det
dock anledning att konstatera, att riksdagen
här blivit satt i efterhand och
alt den således för framtiden om den
vill vinna gehör för sina synpunkter
måste vara ute i god tid. Under ett tidigare
historiskt skede med föga demokratisk
styrelse har det hänt att riksdagsmännen
mötts av devisen »Vad göras
skall är redan gjort, I herredagsmän
resen icke så fort». Vi vill med
andra ord inte i massmedia mötas av
besked om definitiva uppgörelser i frågor
där beslutanderätten tillhör riksdagen
eller i varje fall borde underställas
riksdagen. Det är därför vi vill vara
ute i god tid.

Så till yrkandena. Först om läkarnas
förskrivningsrätt. I proposition nr
142 säger departementschefen att det
centrala i statens läkemedelspolitik bör
vara att kvalitativt högtstående läkemedel
kan tillhandahållas medborgarna i
rätt omfattning vid rätt tidpunkt till
lägsta möjliga kostnader. I detta uttalande
instämmer vi helt. Men sedan för
departementschefen ett resonemang om
att staten i realiteten skulle vara den
huvudsakliga köparen av läkemedel och
drar konsekvenser därur som verkar
oroande. Visst kommer staten att få betala
största delen av kostnaderna för
läkemedlen, men vi vill ändå i den till
våren kommande propositionen ha klart
uttalat, att läkarna skall ha absolut fri
förskrivningsrätt av läkemedel utan att
snegla på tillverkare eller priser; de
skall endast ha patientens bästa som
rättesnöre.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.

När det gäller läkemedelsindustrin
kan väl fastslås att denna i Sverige utvecklat
sig till en synnerligen livskraftig
och innovationsrik industri, som
därtill lyckats tränga in på utlandsmarknaden
och där närma sig en 50-procentig försäljning med ett värde
överstigande en kvarts miljard. Ur alla
synpunkter, inte minst ur forskningsoch
valutasynpunkt, finns det all anledning
att slå vakt om denna industri.

Industriministern förutskickar nu
bildandet av en stor samordnad statlig
läkemedelsproduktion, vari Kabigruppen
och Vitrum skulle ingå som kärnföretag.
Hela denna grupp skulle dock
enligt 1968 års siffror inte komma upp
till mer än cirka 140 miljoner kronor
mot en samlad produktion inom landet
av cirka 1 000 miljoner kronor. Det
finns således även efter den statliga
samordningen en stor fristående och enskild
läkemedelsindustri omfattande
mer än 80 procent av produktionsvärdet
inom landet.

Vi menar med vår motion att den statliga,
planerade läkemedelstillverkningsgruppen
skall dels inbördes, dels gentemot
de enskilda läkemedelstillverkarna
stå på jämställd fot. Vi befarar att
om Vitrum apotekare AB under en mer
eller mindre lång övergångstid skall
sortera under det föranmälda apoteksbolaget
det ligger nära till hands att Vitrum
kommer att inta en gynnad ställning
som inte står i överensstämmelse
vare sig med god affärssed eller med
departementschefens uttalande om lika
behandling av de olika i läkemedelsförsörjningen
ingående enheterna. Redan
som det nu är ifrågasätts om inte apotekarna
subventionerar sin egen tillverkning
och tar ut kompensation genom
högre pris vid försäljningen av
industriprodukterna. Vi föreslår därför,
om departementschefens planer i övrigt
går i lås, att Vitrum direkt den 1 januari
1971 förs över till den tilltänkta
statliga läkemedelsgruppen där Kabi
skulle vara huvudbolag. Men i denna
fråga får vi möjligen anledning att åter -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
komma vid vårriksdagen när departementschefen
lägger fram sin proposition.
Vi förväntar därmed också att
inget företages som kan störa det goda
samarbetet som läkemedelsföretagen
har och har haft med medicinsk och
naturvetenskaplig forskning vid universitet
och högskolor. Det är detta som
har lagt grunden till den utomordentliga
framgång som vår läkemedelsindustri
har rönt.

Om vi från folkpartiets sida nu accepterar
statens förvärv av aktier i AB
Kabi och Vitrum så vill vi klart säga
ifrån att vi därför icke vill godkänna
att riksdagen på sätt här skett blivit
förbigången och inte givits tillfälle att
förutsättningslöst bedöma frågan om
statens insatser i fråga om produktion
och distribution av läkemedel.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Frågan om att LKAB
och övriga statliga bolag som nu tillhör
SAF skall utträda ur denna organisation
är inte ny. När det gäller LKAB
har den bland annat behandlats, som
herr Werner erinrat om, vid flera av
Gruvindustriarbetareförbundets kongresser
där man uttalat sig för ett utträde.
Även om jag har sympatier för
kraven i motionsyrkandet tror jag inte
att det är möjligt att liux flux besluta
om utträde ur Svenska arbetsgivareföreningen,
vilket har yrkats i motionen.
Först måste erbjudas ett alternativ. Man
måste ha en annan förhandlingsorganisation
med tillgång till det utredningsmaterial,
den lönestatistik m. m. som
nu SAF tillhandahåller. Annars riskerar
man att försvaga de statliga företagens
ställning som förhandlingsparter.

Nu pågår, såsom framgår av statsutskottets
skrivning på s. 11 i utlåtandet
nr 168 inom Kungl. Maj ds kansli, undersökningar
som syftar till att komma
fram till en lämplig ordning för de statliga
bolagens förhandlingar med de anställda.
Nästa mening i utskottsutlåtande!
gör en emellertid mer betänksam.

Jag förmodar att det är om inte ett
olycksfall i arbete så dock en utpräglad
kompromisskrivning. Utskottet skriver
nämligen att det anser att de statliga företagen
även i nu ifrågavarande avseende
bör kunna vara verksamma på samma
villkor och under samma förutsättningar
som enskilda företag. Det hela
gör ett diffust intryck, och man vet
inte riktigt på vilket ben utskottet står.
1 andra kammaren har därför utdelats
ett tilläggsyrkande av den innebörden
att riksdagen med avslag på motionerna
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär
en förstärkning av de statliga företagens
utrednings- och förhandlingsresurser,
så att de statliga företag som i
dag är anslutna till SAF kan lämna
denna organisation. Jag hade för avsikt
att ställa samma yrkande i denna
kammare, men efter statsrådet Wickmans
anförande i andra kammaren tidigare
i dag och efter vad utskottets
talesman herr Bertil Petersson i denna
kammare sagt har jag övertygats om att
det inom kanslihuset förbereds en förstärkning
av de statliga bolagens utrednings-
och förhandlingsresurser, alltså
det krav som tilläggsyrkandet i andra
kammaren innehåller. Detta arbete bör
enligt min mening kunna leda till att
de statliga företagen inklusive LKAB
inom en inte alltför avlägsen framtid
kan klara sig själva utan SAF :s stöd och
service.

Jag avstår därför, herr talman, från
att framställa detta yrkande och förutsätter
att kravet kommer att tillgodoses
i den pågående kansliutredningen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som in -

Onsdagen den II) december 1909 em.

Nr 41

111

nefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 168 punkten
1, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 102;

Nej— 23.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 2.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 be -

Ang. ett statligt förvaltningsbolag in. m.
tecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 168 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 35.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten 4, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Axel
Andersson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

112

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ang. etl statligt förvaltningsbolag m. m.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 168 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
3 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst oinröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 37.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten 5
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 168 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
4 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst oinröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja-—80;

Nej — 22.

Därjämte hade 26 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 vad anginge punkten 6, yttrade
vidare herr talmanen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herr Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 168 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 10 december 1909 em.

Nr 41

113

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
5 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 24.

Därjämte hade 27 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På .särskilda propositioner bifölls
härefter vad utskottet hemställt i punkterna
7—9.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 10
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till motionerna
1:51 och II: 9; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Werner begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 168 punkten
10, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna 1:51
och 11:9.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör 8

Första kammarens protokoll 1969. Nr il

Ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m.
jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Werner begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —118;

Nej — 3.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fröken Lundbeck (in) anmälde, att
hon vid den nu företagna voteringen
avsett att rösta ja men av misstag nedtryckt
nej-knappen.

Slutligen gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 11 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
6 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 168 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
6 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

114

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ang. förvärv av aktier i AB Kabi m. m.
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emelllertid herr Olsson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 62.

Ang. förvärv av aktier i AB Kabi m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 169, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förvärv av
aktier i AB Kabi och Apoteksvarucentralen
Vitrum Apotekare AB jämte motioner.
(Debatt rörande detta utlåtande
hade förekommit i anslutning till behandlingen
av statsutskottets utlåtande
nr 168.)

I propositionen nr 142 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över industriärenden
för den 17 oktober 1969, föreslagit
riksdagen att

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
avtal efter de riktlinjer som anförts
i statsrådsprotokollet mellan staten
å ena sidan samt Pripp-Bryggerierna
AB respektive apotekarsocieteten å
andra sidan,

2) till Förvärv av aktier i AB Kabi
på kapitalbudgeten under fonden för
statens aktier för budgetåret 1969/70
anvisa ett investeringsanslag av
50 200 000 kronor,

3) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att såsom likvid för 19 791 aktier
i Apoteksvarucentralen Vitrum Apotekare
AB till apotekarsocieteten utgiva
reverser på sammanlagt 24 431 990 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
1105, av herr Skärman in. fl., och II:

1276, av fru Nettelbrandt m. fl., vari
anhållits, att riksdagen måtte

1) uttala, att sådana åtgärder av organisatorisk
eller annan art icke finge
företagas på läkemedelsförsörjningens
område, att statsmakten inskränkte läkarnas
fria förskrivningsrätt,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att tillverknings- och grosshandelsdelarna
inom Apoteksvarucentralen
Vitrum Apotekare AB organisatoriskt
den 1 januari 1971 måtte föras till den
planerade statliga läkemedelstillverkningsgruppen,

3) i övrigt beakta vad i motionerna
anförts,

dels de likalydande motionerna I:
1106, av herr Virgin m. fl., och II: 1275,
av herr Holmberg m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle avslå propositionen nr
142 och i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om översyn av de statliga produktionsenheterna
på läkemedelsområdet
i syfte att dels åstadkomma en bättre
samordning av produktionen, dels
ock särskilja kontrollfunktionen från
läkemedelsproduktionen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:1106 och 11:1275, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att efter de riktlinjer
som anförts i statsrådprotokollet
över industriärenden för den 17 oktober
1969 godkänna avtal mellan staten
ten å ena sidan samt Pripp-Bryggerierna
AB respektive apotekarsocieteten å
andra sidan,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:1106 och 11:1275,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Förvärv av aktier i AB Kabi på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1969/70 på kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 50 200 000 kronor,

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

115

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:1106 och 11:1275,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att såsom likvid för 19 791 aktier
i Apoteksvarucentralen Vitrum
Apotekare AB (Vitrum) till apotekarsocieteten
utgiva reverser på sammanlagt
24 431 990 kronor,

4. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:1105 och 11:1276, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört angående ställningstagande
i förevarande sammanhang
till Vitrums framtida driftform,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1105 och II: 1276 såvitt de icke
behandlats under 4,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1106 och II: 1275 i vad de avsåge
läkemedelskontrollen.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin (m), Ottosson (m), Bohman (in)
och Lothigius (m), vilka ansett, att utskottet
bort avstyrka Kungl. Maj :ts förslag
i propositionen nr 142 och att därför dels

utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade,

dels utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 1106 och II: 1275, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj :ts förslag om godkännande
av avtal mellan staten å ena sidan
samt Pripp-Bryggerierna AB respektive
apotekarsocieteten å andra sidan
och som sin mening giva Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
beträffande en översyn av den nuvarande
statliga tillverkningen av läkemedel,

dels utskottets hemställan under 2
till och med 4 -— vid bifall till yrkandet
beträffande 1 —- bort utmynna i
avslag å Kungl. Maj :ts förslag.

Ang. förvärv av aktier i AB Kabi m. m.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Axel Andersson
(fp), Ivar Johansson (ep), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep),
Sjönell (ep) och Eriksson i Arvika (fp).

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkten 1, därefter särskilt
avseende punkterna 2—4 och vidare
särskilt i fråga om utskottets hemställan
i övrigt.

Med avseende å punkten 1, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 169 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

116

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ang. förvärv av aktier i Uddcomb Sweden AB

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej— 24.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls därefter
dels vad utskottet hemställt i punkterna
2—4, dels ock utskottets hemställan
i övrigt i detta utlåtande.

Ang. förvärv av aktier i Uddcomb
Sweden AB

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 170, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förvärv av
aktier i Uddcomb Sweden AB jämte motioner.
(Debatt rörande detta utlåtande
hade förekommit i anslutning till
behandlingen av statsutskottets utlåtande
nr 168.)

I propositionen nr 151 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över industriärenden
för den 30 oktober 1969, föreslagit
riksdagen att till Förvärv av aktier i
Uddcomb Sweden AB på kapitalbudgeten
för budgetåret 1969/70 under fonden
för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 20 500 000 kronor.

Den 19 juni 1969 hade en överenskommelse
träffats mellan svenska staten,
Uddeholms AB och Combustion Engineering
Inc. om samarbete i ett ge -

mensamt företag, Uddcomb Sweden AB.
Bolaget hade bildats för att projektera,
utveckla och producera reaktortankar
in. in. överenskommelsen träffades under
förutsättning av Kungl. Maj :ts godkännande
eller godkännande av styrelsen
för sådant helstatligt bolag, på vilket
staten enligt överenskommelsen
kunde överlåta sina rättigheter och
skyldigheter. Sveriges Investeringsbank
AB hade i denna egenskap godkänt avtalet
och inträtt som delägare i det gemensamma
företaget, varvid enligt propositionen
förutsattes, att delägarskapet
skulle vara av temporär beskaffenhet.

I propositionen hade föreslagits, att
ett investeringsanslag av 20,5 miljoner
kronor skulle anvisas till förvärv av investeringsbanken*
aktiepost i Uddcomb,
varav 500 000 kronor avsåge räntekostnader.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
1100, av herr Brundin m. fl., och II:
1269, av herr Bohman m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
1:1101 av herr Werner, och 11:1270,
av herr Hermansson m. fl.

I motionerna 1:1101 och II: 1270 hade
yrkats, att riksdagen skulle avslå
propositionen nr 151 och hemställa,
att Kungl. Maj :t snarast måtte vidtaga
åtgärder för att bilda ett av staten helägt
företag för att projektera, utveckla
och producera reaktortankar m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:1101 och 11:1270 till
Förvärv av aktier i Uddcomb Sweden
AB på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1969/70 på kapitalbudgeten
under fonden för statens aktier anvisa
ett investeringsanslag av 20 500 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1100 och 11:1269.

Onsdagen den 10 december 1969 em. Nr 41 117

Om rätt för riksdagens revisorer att granska statliga aktiebolag

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Axel Andersson (fp),
Virgin (m), Ivar Johansson (ep), Per
Jacobsson (fp), Ottosson (m), Nyman
(fp), Johan Olsson (ep), Bohman (m),
Eliasson i Sundborn (ep), Enskog (fp),
Nilsson i Tvärålund (ep), Sjönell (ep),
Lothigius (in) och Eriksson i Arvika
(fp).

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:1101 och 11:1270.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Därefter gjordes i enlighet med de
rörande punkten 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna 1:1101 och II:
1270; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten 2.

Om rätt för riksdagens revisorer att
granska statliga aktiebolag

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av
motioner om rätt för riksdagens revisorer
att granska statliga aktiebolag. (Debatt
rörande detta utlåtande hade förekommit
i anslutning till behandlingen
av statsutskottets utlåtande nr 168.)

I detta utlåtande hade konstitutionsutskottet
behandlat

dels motionen 1:414, av fru Segerstedt
Wiberg och herr Tistad,

dels ock motionen 1:1069, av fru Segerstedt
Wiberg och herr Tistad.

I motionen 1:414, som väckts under
den allmänna motionstiden, hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kung].
Maj :t skulle anhålla om förslag till
grundlagsändring, varigenom riksdagens
revisorer finge rätt att granska de
statliga företagen.

I motionen 1:1069 — som väckts i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 121 om ett statligt förvaltningsbolag
m. m., vilken proposition hänvisats till
statsutskottet — hade anhållits, att riksdagen
måtte besluta, att riksdagens revisorer
skulle hava rätt att granska det
statliga förvaltningsbolag som föreslagits
i proposition nr 121.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 414 och I: 1069.

Reservation hade avgivits av herrar
Hernelius (in), Richardson (fp), Lindblad
(fp), Neländer (fp), Werner (m)
och Strömberg (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:414
och I: 1069 anhålla hos Kungl. Maj :t om
skyndsam utredning och förslag om rätt
för riksdagens revisorer att granska
statlig och statskontrollerad affärsverksamhet.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Frågan om riksdagens
rätt att via sina revisorer utöva kontroll
av de statliga bolagens verksamhet
är ingen ny fråga. Den har diskuterats
under lång tid men har nu på
nytt aktualiserats i samband med bildandet
av det statliga förvaltningsboiaget.
Frågan har visserligen diskuterats
tidigare i dag, men eftersom den tas
upp i ett vidare perspektiv i den ena
av motionerna och i reservationen, vill

118 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 em.

Om rätt för riksdagens revisorer att granska statliga aktiebolag

jag med några ord motivera reservanternas
ställningstagande.

Det kan förtjäna att uppmärksammas
att introducerandet av aktiebolagsformen
inom den statliga verksamheten
ingalunda motiverades med något behov
av att undandra riksdagens ledamöter
möjligheten till insyn och kontroll.
De första statliga aktiebolagen var
Kungl. Teaterns AB, d. v. s. Operan,
och Kungl. Dramatens AB, vilka skapades
1898 resp. 1907. Bakgrunden var
i stället den, att det visat sig vara utomordentligt
svårt för staten att förvalta
dessa båda institutioner, som riksdagen
i början av 1880-talet fick lov att ta
hand om utan att den egentligen ville
det. Bakgrunden till den egenartade
händelsen var inom parentes sagt att
kungen tröttnat på de ständiga förluster
som de båda hovinstitutionerna
åsamkade honom och alt riksdagen inte
alltid var så villig att hjälpa till med
att betala skulderna.

Aktiebolagsformen kom senare att
tillämpas i allt större utsträckning, men
det noteras att det ofta förelåg alldeles
speciella skäl till omorganisationen.
Då exempelvis AB Svenska tobaksmonopolet
inrättades 1915 och AB Vin- &
spritcentralen två år senare, framstod
de fiskaliska och nykterhetspolitiska
motiven som de viktigaste.

Så småningom framfördes naturligt
nog krav på rätt för riksdagens revisorer
att granska verksamheten. Bland
en rad av aktioner skall jag peka på
några få. 1939 års riksdag anhöll exempelvis
hos Kungl. Maj:t om en utredning.
Andra världskriget kom dock
emellan men med det också ett ökat antal
statliga bolag. Detta ledde i sin tur
till förnyade krav från riksdagens sida.
År 1944 hemställde riksdagen på nytt
om en utredning — dock utan resultat.
Detta föranledde revisorerna själva
att ta upp frågan i sin berättelse till
1947 års riksdag. Statsutskottet instämde
i detta krav, och riksdagen biföll
utan debatt utskottets hemställan. Nu
tillsattes verkligen en utredning, en

tvåmannakommitté, men den ledde inte
till något egentligt resutat genom att
de två utredningsmännen hade olika
uppfattningar i sakfrågan. Den ene förordade
att revisorerna skulle ges generell
rätt till granskning, medan den
andre ställde sig tveksam och menade,
att om ytterligare revision än den som
utfördes av bolagens egna revisorer
behövdes, borde den utföras av sakrevisionen.
Riksdagsrevisorerna lät sig
dock inte nöja utan tog upp frågan
på nytt efter ett par år. Denna gång
förklarade man helt frankt att de statliga
bolagen tillhörde statsverket och
att det därför inte kunde anföras några
skäl mot att revisorerna tillerkändes
granskningsrätt.

Frågan kom dock kort därefter i ett
nytt läge i och med att hela komplexet
med de statliga företagsformerna blev
föremål för en stor utredning. Den arbetade
större delen av 1950-talet —
från 1953 till 1960 — och därmed fördes
den besvärliga frågan bort från den
aktuella politiska debatten. Kommittén
tillmätte effektivitetssynpunkterna den
största betydelsen och uttalade farhågor
för vad man kallade politisering av
de statliga företagens verksamhet. Man
ville dock förstärka riksdagens och allmänhetens
möjligheter till kontroll och
medinflytande men på andra vägar,
t. ex. genom att aktier i bolagen överläts
till ett antal enskilda personer,
som därmed skulle få möjligheter att
närvara vid bolagsstämman. Man föreslog
vidare att bland revisorerna i de
statliga bolagen riksgäldsfullmäktige
skulle utse högst tre ledamöter, vilka
tillsammans med de övriga två skulle
granska verksamheten. Den föreslagna
förstärkningen stannade emellertid i
stort sett på papperet, och problemet
kvarstår sålunda olöst efter närmare
50 års diskussioner och utredningar.
Situationen har i själva verket tillspetsats
genom utvecklingen under 1960-talet. Jag syftar på två företeelser: dels
på utökningen av verksamheten inom
de statliga aktiebolagen, dels på de

Onsdagen den 10 december 1989 em.

Nr 41

119

växande kraven på insyn och medinfly
tan de från de enskilda människornas
och därmed riksdagens sida.

Ett stort antal företag har på senare
år knutits till den statliga företagssektorn.
Enligt uppgifter från riksdagens
upplysningstjänst utgör ökningen:
under år 1964 6 företag, år 1965 6, år
1966 5, år 1967 10, år 1968 24 och under
år 1969 hittills 13 företag. Sammanlagt
har alltså 64 företag knutits till
den statliga företagsverksamheten sedan
år 1964. Under denna tid har sammanlagt
7 företag likviderats eller försålts.

Utvecklingen har, som framgår av
dessa statistiska uppgifter, inneburit en
kraftig ökning av antalet statliga aktiebolag.
Det finns anledning framhålla
att reservanternas krav på en allmän
översyn av riksdagsrevisorernas möjligheter
till kontroll av de statliga bolagens
verksamhet ingalunda motiveras
enbart av inrättandet av det statliga
förvaltningsbolaget. Tiden är verkligen
mogen för en översyn av hela
problemkomplexet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till konstitutionsutskottets utlåtande 43.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Med hänsyn till den
debatt som förts här under eftermiddagen
och även med hänsyn till det
interpellationssvar som lämnats och
som gäller just denna fråga om insyn
inskränker jag mig till att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Om förstatligande av läkemedelsindustrin
tagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hernelius begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hernelius begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 46.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om förstatligande av läkemedelsindustrin Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av motioner
om förstatligande av läkemedelsindustrin.
(Debatt rörande detta utlåtande
hade förekommit i anslutning till behandlingen
av statsutskottets utlåtande
nr 168.)

120 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 em.

Om de gemensamma samlingarna i gymnasiet och fackskolan

I detta utlåtande hade bankoutskottet
i ett sammanhang behandlat

A) de likalydande motionerna 1:280,
av herrar Yngve Persson och Ove Karlsson,
samt 11:310, av herr Hellström
m. fl., ävensom

B) de likalydande motionerna I: 740,
av herr Werner, och 11: 446, av fru Ryding
m. fl.

I motionerna 1:740 och 11:446 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa

dels om en utredning av frågan om
läkemedelsindustrins överförande i allmän
ägo,

dels att — utan avvaktan på slutförandet
av en sådan utredning —• en
plan måtte utarbetas för fortsatt utvidgning
av statlig läkemedelstillverkning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, alt
riksdagen måtte avslå

a) motionerna I: 280 och II: 310 samt

b) motionerna I: 740 och II: 446.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet 1: 740 och II: 446.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten a.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten b framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
1:740 och 11:446; och förklarades
den förra propositionen, som

upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

171, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående domartjänster vid
vissa underrätter m. in.; och

nr 172, i anledning av motion om utredning
angående utbildningen på barnavårdens
område.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om de gemensamma samlingarna i gymnasiet
och fackskolan

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 173, i anledning av motioner
om de gemensamma samlingarna i gymnasiet
och fackskolan.

I de likalydande motionerna I: 28,
av herr Svenungsson, och II: 34, av herr
Hedin, hade yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla,
att kompletterande anvisningar jämte
föreskrifter om innehåll och utformning
av gemensamma samlingar i gymnasiet
och fackskolan måtte utfärdas.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:28 och 11:34.

Herr LIDGARD (in):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att göra en kort reflexion med anledning
av vad som står i statsutskottets
utlåtande om de gemensamma samlingarna
i gymnasiet och fackskolan.

Man återger i utlåtandet vad skolöverstyrelsen
har sagt om de gemensamma
samlingarna, deras utformning
och innehåll. Man talar om att enligt
de anvisningar som finns skall samlingarna,
om de berör etiska och religiösa
frågor, vara fria från inslag av
bekännelsekaraktär. Man upplyser om

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

121

att denna formulering går tillbaka till
uttalanden vid riksdagsbehandlingen
1964 och motiveras av att riksdagen då
uttalade att samlingarna skulle vara
obligatoriska och befrielse inte medges
elever från deltagande i gemensam samling.

Som vi alla vet är situationen för närvarande
sådan i vårt skolväsende att
vissa teatergrupper är ute och underhåller
eleverna. Jag liar tagit del av ett
uttalande som gjorts av en företrädare
för en av dessa teatergrupper. 1 det
uttalandet säger han klart ifrån att han
är ute och »predikar revolution». Det
är alltså ingen som helst tvekan om i
vilken mission denne man besöker skolorna.

Jag tycker att det skall mätas med
samma mått antingen det gäller religiösa
morgonsamlingar, som skall vara
fria från bekännelseinslag, eller annan
verksamhet i skolan, där det uppenbart
förekommer en viss typ av bekännelseinslag.

Herr talman! Jag har inget yrkande
i detta ärende, men jag vill understryka
att eleverna bör vara befriade från
såväl den ena som den andra formen
av bekännelseinslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om fackrepresentation i skolstyrelse

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 88, i anledning av motioner
om fackrepresentation i skolstyrelse.

Andra lagutskottet hade behandlat
följande till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:83,
av herr Karlsson, Helge, m. fl., och II:
99, av herr Lundmark m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag

Om fackrepresentation i skolstyrelse
till sådan ändring av skollagen, att viss
elevrepresentation i skolstyrelse möjliggjordes; 2)

de likalydande motionerna 1:479,
av herr Lindblad, och II: 577, av herr
Romanus m. fl., i vilka yrkats, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa, att
skolsladgan måtte ändras så att eleverna
gåves rätt till fackrepresentation i
skolstyrelserna på likvärdiga villkor
med lärare och skolledare; ävensom

3) de likalydande motionerna 1:497,
av herr Palm och herr Karlsson, Göran,
samt II: 527, av herr Gustafsson i Barkarby
och herr Andersson i Södertälje,
i vilka anhållits, såvitt nu vore i fråga,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om
en översyn av nu gällande författningar
inom skollagstiftningen så att full jämställdhet
åstadkommes mellan skolstyrelsen
å ena sidan och övriga kommunala
styrelser å den andra sidan i fråga
om principen för sammansättningen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 497 och II: 527, såvitt här
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om avskaffande av fackrepresentationen
i skolstyrelse;

B. att följande motioner, nämligen

1) 1:83 och II: 99, samt

2) 1:479 och 11:577, såvitt här vore
i fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits, vid utskottets
hemställan under A, av fru
Ilamrin-Thorell (fp), herrar Dahlberg
(s), Österdahl (fp) och Ringaby (in)
samt fru Freenkel (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under A
hemställa, att motionerna 1:497 och
11:527, såvitt här vore i fråga, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

122

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Om fackrepresentation i skolstyrelse

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Riksdagen har i dag att
ta ställning till andra lagutskottets utlåtande
om att fackrepresentationen i
skolstyrelserna skall tas bort.

Sedan lång tid tillbaka har det funnits
fackrepresentanter i skolstyrelserna.
Så snart skolstyrelse eller avdelning
av denna sammanträder äger representanter
för andra skolledare än
skolchefen samt för lärare och skolläkare
rätt att delta i överläggningarna
men ej i besluten och att få sin särskilda
mening antecknad till skolstyrelsens
protokoll.

Från socialdemokratiskt håll liar i år
motionerats om att fackrepresentationen
i skolstyrelserna skall slopas, och
utskottet ansluter sig till denna uppfattning.
Det är väl egentligen ganska överraskande
att utskottet tar en sådan ställning.
Fackrepresentationen kom ju till
bl. a. för att bereda skolstyrelsen i egenskap
av lokal skolmyndighet tillgång
till viss pedagogisk sakkunskap. Nu säger
utskottet att skolområdet inte är så
säreget att behovet av sakkunig hjälp
inte kan tillgodoses som på andra områden
av den kommunala verksamheten.
Mot detta kan dock sägas att skolan
har en speciell ställning och eii
speciell uppgift att undervisa våra barn
och delta i våra barns fostran.

Sakkunskap kan man få genom skolchefen,
säger utskottet, och genom att
inkalla andra tjänstemän och lärare att
lämna upplysningar vid skolstyrelsens
sammanträden. Till detta må anföras
att skolchefen inte behöver vara pedagogiskt
utbildad. Möjligheten att tillkalla
fackrepresentanter har väl också
funnits tidigare, så det är inte något
nytt skäl som utskottet har att komma
med.

Det kontinuerliga deltagandet i skolstyrelsens
sammanträden och möjligheterna
för lärarna att säga sin mening,
inte bara i de ärenden som skolstyrelsen
väljer utan i alla ärenden där
pedagogisk sakkunskap kan ha anledning
att uttala sin mening, är värdefullt.

Det bör vara en stor tillgång för skolstyrelsen
att ha denna representation.

Att i detta sammanhang hänvisa till
företagsnämnden är väl att blanda samman
företagsnämndens verksamhet med
fackrepresentantens. De har ju inte
samma uppgifter. I företagsnämnden
är t. ex. lärarna representerade såsom
arbetstagare/anställda men i skolstyrelsen
såsom pedagogiska experter.

Utskottet hänvisar också till samarbetsnämnderna.
Men dessa är ju inte
genomförda överallt. Man håller på att
organisera dem, och vad man får ut av
dessa nämnder är ännu oklart. I sitt
utlåtande nr 174, som skall behandlas
här senare, avstyrker också statsutskottet
just motionerna om samarbetsnämnder
med hänvisning till pågående
försöksverksamhet. Försöksverksamheten
skall för övrigt inom det obligatoriska
skolväsendet begränsas till högstadiet.
Det är alltså inte aktuellt med samarbetsnämnder
på låg- och mellanstadiet,
och utskottets hänvisning till samarbetsnämnderna
såsom skäl för att ta
bort fackrepresentationen kan alltså
inte avse dessa stadier. De lärare som
arbetar på låg- och mellanstadiet har
således inte möjlighet att få sina synpunkter
framförda i samarbetsnämnderna.

Jag vill också erinra om att lärarnas
fackliga organisationer är angelägna att
ha fackrepresentationen kvar. Departementschefen
har i 1963 års proposition
refererat denna personalorganisationernas
uppfattning. Det sägs där att personalorganisationerna
framhåller det
utomordentliga värde för skolan som
ligger i den av närvarorätten garanterade
möjligheten till kontinuerlig personlig
kontakt mellan lekmännen och fackkunskapen.
Om det nu skulle vara som
utskottet säger att denna sakkunskap
tillgodoses på annat sätt, så borde det
väl ändock ha varit skäl att låta personalorganisationerna
yttra sig över förslaget
att ta bort fackrepresentationen.
Så har dock inte skett. Jag måste således
konstatera att riksdagen i dag har

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

123

att ta ställning till ett förslag om uteslutande
av fackrepresentanterna ur
skolstyrelsen utan att de fackliga organisationerna
fått yttra sig däröver trots
att dessa organisationer tidigare avstyrkt
en sådan förändring i skolstyrelsernas
sammansättning.

Folkpartiets representanter samt en
socialdemokrat och en från moderata
samlingspartiet har i andra lagutskottet
reserverat sig mot utskottets förslag.
Reservanterna anser att den pedagogiska
sakkunskapen i skolstyrelserna
alltjämt har sin största betydelse. I det
reformarbete som ägt rum i svenskt
skolväsen under de senaste åren har
det varit av stort värde att skolstyrelserna
har kontinuerlig tillgång till den
sakkunskap som fackrepresentationen
utgör. Anordningen har också bidragit
till att ett förtroendefullt och gott samarbete
skapats mellan skolstyrelsen och
lärar- och skolledargrupperna inom
kommunen. Några nackdelar av den
nuvarande fackrepresentationen har utskottet
inte anfört.

Det skulle vara högst olyckligt om
man i dagens läge, då skolans, lärarnas
och skolledarnas svåra arbetssituation
kommit alltmer i blickpunkten —
och det med all rätt — skulle avskaffa
fackrepresentationen i skolstyrelserna.
Detta kan komma att uppfattas som ett
misstroende mot dessa grupper och att
man vill inskränka deras möjligheter
att påverka utformningen av skolans
inre arbete.

Herr talman! Vår skola behöver i dag
alla goda krafter. Såväl anställda som
fackrepresentanter, elever och föräldrar
bör aktivt få delta i utformningen av
skolans arbete med syfte att bygga upp
en bättre skola. Därför är tidpunkten
inte lämplig att minska fackrepresentanternas
möjligheter att få sina synpunkter
framförda till det beslutande
organet i kommunen, nämligen skolstyrelsen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Om fackrepresentation i skolstyrelse

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Ingen samhällelig verksamhet
torde ha undergått så genomgripande
förändringar som det svenska
skolväsendet gjort under de senaste decennierna.
Vi kommer alla ihåg att innan
den nya grundskolereformen slogs
fast 1962 hade den föregåtts av en mycket
omfattande försöksverksamhet över
hela landet. Nu är grundskolan genomförd
praktiskt taget överallt, men det
är inte bara grundskolan som har förändrats.
Så har också gymnasiet som
en given följd därav fått ett annat utseende.
Vidare har vi fått fackskolan,
och nu skall också yrkesskolan inordnas
i det gymnasiala skolsystemet. Dessa
reformer har kunnat genomföras inte
minst tack vare en lojal medverkan
från lärarkårens sida.

Fackrepresentationen i skolstyrelserna
kom till när man så att säga lade allt
under en hatt. De gamla skolstyrelserna
hade bara folkskolan att handlägga. Det
fanns .särskilda styrelser för läroverken
liksom för realskolorna och yrkesskolorna.
Fackrepresentationen har fungerat
sedan 1956, och den reformerades
senast 1963.

I samband med grundskolereformen
år 1962 var frågan föremål för en stor
debatt, inte minst här i kamrarna, och
som kammarens ledamöter kanske kommer
ihåg blev det skilda beslut. Första
kammaren ville bibehålla fackrepresentationen,
medan andra kammaren gick
på motsatt linje. Det blev sammanjämkning.

Den nuvarande ordningen i fråga om
fackrepresentationen tillkom genom beslut
år 1963 som grundade sig på proposition
119 samma år.

Lärarna och skolledarna har således
nu representation i skolstyrelserna, men
den är, såsom herr Österdahl har redogjort
för, i viss utsträckning inskränkt.
De får inte delta när frågor
rörande lärarna handläggs — disciplin
ärenden och liknande — utan bara i
frågor där det är av värde att en lärare
sitter med. Även antalet represen -

124

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Om fackrepresentation i skolstyrelse
tanter har inskränkts i förhållande till
tidigare.

I motionerna 1:497 och 11:527 sägs
på s. 14: »Fackrepresentationen i skolstyrelsen
fyllde, när den inrättades, dels
ett behov av sakkunskap, dels en funktion
som företagsdemokratiskt element,
innan företagsnämndsverksamheten var
utbyggd.» Även motionärerna erkänner
alltså att representationen när den infördes
fyllde både ett behov av sakkunskap
och var ett företagsdemokratiskt
element.

Nu hänvisar man till företagsnämndsverksamheten,
som har byggts ut, och
man menar att det är där dessa ting
skall handläggas. Det är inte alls på
det sättet. Där handläggs kommunikationerna
mellan lärare och andra personalgrupper,
skolbarnsbespisning m.m.
Vaktmästare och andra sitter också med
i företagsnämnderna. Inte behandlar
man skolans inre problem i företagsnämnderna.
Inga tjänsteärenden behandlas
i närvaro av fackrepresentationen.
Alla löneärenden avgörs i lönenämnderna.
Talet om att lärarna via
fackrepresentationen skulle så att säga
kunna matcha sina egna ärenden är
därför helt oriktigt.

Fackrepresentationen har fyllt en stor
funktion, men vår skola kan aldrig bli
färdig. Vi vet att 1962 års skolreform
har reviderats på vissa punkter, och
den måste alltid revideras med hänsyn
till samhällsutvecklingen. Vi får därför
vara beredda att också i fortsättningen
göra förändringar i vårt skolsystem.
Därför tror jag att det är av mycket
stort värde att vi har lärarna med oss.

Jag hade tillfälle att vara med i särskilda
utskottet år 1962. Jag minns att
framför allt utskottets ordförande herr
Näsström med skärpa framhöll att vi
måste se till att i alla lägen ha lärarna
med oss, ty har vi inte det kan vi få
dem emot oss, och då kommer vi till
korta hur mycket vi än vill göra på
skolans område. Vi bör därför uppskatta
den tjänst som Sveriges lärarkår har
gjort när det gäller genomförandet av

skolreformen. Många tycker att skolan
är färdig, men det vore ett underligt
sätt att tacka lärarna om vi nu skulle
säga att de i fråga om fackrepresentationen
har gjort sin tjänst och kan gå.

Den stora frågan i dagens samhälle
är ökat inflytande. Vi vet ju att man
inom LO och TCO inte nöjer sig med
företagsnämndsavtalet utan vill gå vidare;
en omfattande verksamhet har
satts i gång på olika arbetsplatser för
att åstadkomma »demokrati på verkstadsgolvet».
Det kan inte vara riktigt
att nu försöka så att säga nollställa lärarna
och säga att ingenting får finnas
som bryter av.

All erfarenhet visar att fackrepresentationen
har varit till gagn och nytta
för svenskt skolväsende. Då skall man
inte så här lättvindigt kasta denna representation
åt sidan. För skolans eget
bästa bör denna representation få finnas
kvar. Den fyller alltjämt ett stort
behov.

Med detta vill jag yrka bifall till reservationen.

1 detta anförande instämde herr Andersson,
Axel, (fp) och herr Dahl (s)
samt fröken Danmark (s).

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Den bok som jag har
här i min hand heter »Elevens lilla röda»,
och det är med allra största motvilja
som jag skall göra indirekt reklam
för denna pamflett, som är översatt från
danska och har utkommit på förlaget
Prisma till ett pris av 5 kronor.

Under rubriken »Hur påverkar man
en lärare?» får eleverna följande råd:
»Plakat med upplysningar om lärare
kan också placeras utanför skolan. De
kan sättas upp på den villaväg där läraren
bor, de kan sättas in som annonser
i den lokala tidningen eller vara en
fast rubrik på ''ungdomssidan’ som
många tidningar har på lördagar eller
söndagar. Vill ni spara utgifter för annonser
kan hit-listor eller andra upplysningar
om lärare formuleras som in -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

125

sändare. Var säkra på att de kommer
att bli lästa med intresse.»

Under rubriken »Om små anonyma
antydningar» säger man att det krävs
att aktionerna är välplacerade och lättförståeliga.
»Man ska inte väcka en lärare
på morgonen med telefon (telefonväckning)
om läraren redan är morgonpigg,
samlad och i god form på
morgonen, men det kan vara rimligt
att ringa till honom sent en kväll när
han har gått till sängs och man inte
själv kommer i säng på grund av orimligt
mycket läxor. Man kan fråga om
läxorna.»

Under rubriken »Hur klagar man på
en lärare?» finns en underrubrik, som
heter »Kan en lärare avskedas?» Där
förs en del okunnigt resonemang, men
man kommer fram till följande: »Det
är faktiskt bara tre saker som kan medföra
att en lärare blir avskedad. Det
första är om han över huvud taget inte
kan genomföra sina lektioner på grund
av bråk och bus. Det andra är om han
slåss. Det tredje är om han ligger med
en elev. — — — Det tredje medför
ögonblickligt avsked. Det beror på att
den moraliska uppfattningen inte alls
har följt med tiden. Man anser det
vara värre att en lärare går i säng med
en elev än att han pinar och plågar eleverna.
»

Varför har jag nu läst upp detta, herr
talman? Det är naturligtvis för att litet
grand beskriva för kammarens ledamöter
hur situationen är i .skolan i dag.
Det trams som jag läst upp går i många
elever och de tror att de skall uppföra
sig på det sättet. Just i denna situation
när denna skrift kommit ut tycker
några att det är riktigt att strypa
den kanal som i dag finns mellan lärarna
och de kommunala förtroendemännen
i form av en fackrepresentation.
Det är en helt orimlig situation, som
faktiskt betyder att man i den skolhierarki
som nu finns ytterligare klassar
ned lärarna genom att säga: »Ni får
inte lov att vara med som fackrepresentanter
ens i skolstyrelserna.»

Om fackrepresentation i skolstyrelse

Mot bakgrund av det som står i den
av mig citerade boken och en mängd
andra faktorer kommer det att upplevas
som en triumf för dem som vill
skada skolarbetet genom bråk och bus
och annat som jag har nämnt. Jag tycker
av den anledningen inte att man
kan biträda ett sådant förslag. Jag är
emellertid fullt medveten om att det
kan finnas vissa skäl till utskottsmajoritetens
ställningstagande. Jag skall inte
gå in på dem. Jag skall över huvud taget
inte försöka avgöra om utskottsmajoriteten
har rätt eller om det är reservanterna
som har rätt i att lärarna
tillför skolstyrelserna goda kunskaper
om de pedagogiska förhållandena och
om situationen ute på fältet.

Jag skall emellertid, ärade kammarledamöter,
be att få läsa upp ett beslut
som de flesta av er varit med om att
fatta för bara några år sedan. Jag avser
det tillfälle när vi allesamman var
med om att anta förslag till lagstiftning
om förhandlingsrätt. I det sammanhanget
klargjordes nämligen både
i propositionen, som låg till grund
för förslaget om förhandlingsrätt, och
i utskottsutlåtandet att man hade att
skilja mellan å ena sidan förhandlingsrätten
som sådan och å andra sidan
vad som kallades en överläggningsrätt.
Vi diskuterade mycket intensivt om
man skulle lagfästa en överläggningsrätt
eller om det endast skulle vara en
överYäggnmgsmöjlighet. Det sammansatta
konstitutions- och lagutskottet
sade den gången att utskottet ville understryka
vikten av att myndigheterna
i görligaste mån tillmötesgick organisationernas
önskemål att få framföra sina
synpunkter samt att överläggning ägde
rum i alla frågor där så kunde anses
befogat och utan större olägenhet kunde
ske. En sådan tillämpning ansåg utskottet
nämligen i hög grad ägnad att
främja ett gott förhållande mellan arbetsgivare
och arbetstagare. När fackrepresentationen
infördes 1958 och ändrades
1963 deltog jag i överläggningarna
med myndigheterna om utformning -

126

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Om fackrepresentation i skolstyrelse
en av denna fackrepresentation. Men
när nu utskottet föreslår riksdagen att
besluta i detta ärende har man inte ens
bekvämat sig till att liöra lärarorganisationerna.
Jag tycker, herr talman, att
den delen i reservationen, där man påpekar
detta, egentligen är den väsentliga,
ty vad vi nu här håller på att
göra är att trampa på det beslut som
vi själva varit med om för några år sedan.

Herr talman! Mot den bakgrunden
yrkar jag bifall till reservationen. Det
är ett yrkande som bör kunna biträdas
såväl av dem som vill bli av med fackrepresentanterna
som av dem som vill
ha dem kvar — det innebär att man
skall följa en formellt korrekt väg.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det föreligger i denna
fråga tre niotionspar med olika yrkanden.
Debatten hittills har gällt endast
ett av motionsparen, nämligen det i
fråga om fackrepresentationen i skolstyrelserna.
Man bör kanske ha klart
för sig sambandet mellan dessa tre motionspar
som föreligger i det utskottsutlåtande
vi nu behandlar. Motionerna
innehåller förslag om ökad elevrepresentation,
dels genom ändring i skollagen,
dels genom att, som det heter
i ett motionspar, skolstadgan ändras
så att eleverna ges rätt till fackrepresentation
på likvärdiga villkor som lärare
och skolledare. Den tredje motionen,
den som vi hittills har diskuterat,
förordar att fackrepresentationen skall
upphöra och att skolstyrelserna skall
jämställas med övriga kommunala styrelser.

Lagutskottet har vid sin behandling
av dessa ärenden funnit att möjligheten
att vidga elevinflytande och inflytande
från de anställda i skolväsendet i det
dagliga arbetet i skolsalar, undervisningslokaler,
arbetsrum och ekonomilokaler
inte nås via en vidgad representation
i skolstyrelserna. Utskottet är
helt överens om att det är viktigt att

man kan få elever, lärare och de i skolorna
anställda att samverka och samarbeta,
inte minst med skolledningen,
i alla de frågor som angår dem. För
detta fordras en annan organisationsform
än den kommunala skolstyrelsen.
Företagsnämnderna och samarbetsnämnderna
kommer här in i bilden som
organ där man på ett aktivare sätt än
hittills kan och skall bereda utrymme
för överläggningar, samråd och samverkan
av detta slag.

Beträffande de hittills diskuterade
motionerna om fackrepresentationen i
skolstyrelserna anser utskottet att det
är riktigt att man nu har kommit dithän
att det kan vara dags att i större
omfattning pröva organisationen av
skolstyrelserna och i fråga om sammansättning
jämställa dem med övriga
kommunala styrelser och nämnder. Det
är alltså en principiell uppfattning som
leder fram till att fackrepresentationen
nu kan vara mogen att avskaffas i skolstyrelserna.

Herr Dahlberg har ju erinrat om att
1962 års riksdag tog en ställning som
bör ses som ett positivt uttryck för att
man redan då ville avskaffa fackrepresentationen.
Med anledning av yrkanden
i de motioner som då förelåg i samband
med proposition om omdaning
av skolväsendet avgavs en reservation
i särskilda utskottet. Vid kammarbehandlingen
blev resultatet, det som herr
Dahlberg har beskrivit, att reservationen
bifölls i den ena kammaren och
avslogs i den andra. Resultatet av sammanjämkningen
blev en skrivelse till
Ivungl. Maj :t, som året därpå framlade
ett förslag till den begränsning av antalet
fackrepresentanter vilken sedan
dess har gällt.

Jag vill som hastigast peka på vad
dåvarande departementschefen i propositionen
119: 1963 anförde mot tanken
att på en gång ta bort all fackrepresentation
i skolstyrelserna. Efter att
ha framfört sin argumentering uttalade
han: »Innan mera genomgripande förändringar
överväges, anser jag det där -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

127

för vara befogat att ännu någon tid avvakta
ytterligare erfarenheter.» Sedan
fortsatte han: »De hittillsvarande erfarenheterna
av fackrepresentationen visar
emellertid, att denna, som man
också befarade redan år 1956, i många
fall blivit alltför vidlyftig.» Därefter
framlägger han förslaget om nedskärning.

Utskottet har remitterat dessa motioner
bl. a. till Svenska kommunförbundet.
Förbundet pekar på att genom
den pågående kommunreformen skapas
successivt underlag för en ännu mera
utbyggd och kvalificerad skolförvaltning
och skolledning under skolstyrelsen.
Det är omständigheter som enligt
förbundet stärker uppfattningen att det
nu är dags att ta bort fackrepresentationen
från skolstyrelserna.

Man kan motivera utskottets ställningstagande
också genom att hänvisa
till att riksdagen redan 1962 och 1963
uttalade, att då grundskolan tillförts
tillräcklig erfarenhet var det dags att
ta slutgiltig ställning till denna representation.
Det torde vara dags att göra
detta nu, när man står inför en stark
omdaning av den kommunala indelningen
och därmed en omvandling av
den kommunala organisationen. Då är
det rimligt, menar vi, att man likställer
de kommunala styrelserna och
nämnderna.

Jag skall, herr talman, allra sist ta
upp ett par små saker av det som har
sagts tidigare. Gentemot herr Österdahl
vill jag säga att vi visst kan peka på
att skolan har en alldeles speciell uppgift;
men det har nog alla organ som
de kommunala styrelserna har huvudansvaret
för. De har speciella uppgifter
som anses betydelsefulla, om man ser
dem just i det perspektivet.

■lag vill vidare vända mig till herr
Dahlberg och säga att detta inte är ett
uttryck för att utskottet vill få lärarna
mot sig, som herr Dahlberg uttryckte
det. Jag skulle bli utomordentligt förvånad
om man från lärarhåll skulle
uppfatta ett bifall till utskottets utlå -

Om fackrepresentation i skolstyrelse
tande som en signal till att lärarna skall
vända sig emot de kommunala skolstyrelserna,
mot föräldrar och mot elever;
vad vet jag?

Det är nu inte på det sättet. Lärarna
strävar liksom alla andra anställda efter
att göra sitt bästa av den uppgift de
har i egenskap av yrkesmän.

Slutligen vill jag framhålla att utskottets
utlåtande skall ses som en helhet.
Det pekar på möjligheter till framsteg
mot målet att nå ökat inflytande för
de kategorier som dagligen konfronteras
med varandra i skolan. Som en följd
av detta har vi också fått förslaget om
fackrepresentationens avskaffande, vilket
innebär principiellt samma utveckling
som i de andra kommunala styrelserna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till andra lagutskottets utlåtande
nr 88.

Herr HuBINETTE (m):

Herr talman! Jag har tagit ställning
i denna fråga på grundval av de skäl
jag tycker mig ha funnit i Kommunförbundets
remissvar och med utgångspunkt
från den lilla erfarenhet jag har
av skolarbete. Jag har under några år
varit ordförande i en skolstyrelse och
ledamot under ytterligare några år.

När vi nu får större kommuner och
större enheter i landet tycker jag att
man gott kan pröva institutioner som
företagsnämnder och samarbetsnämnder.
Sådana institutioner tror jag kan
bli ett forum för att reda ut problem
av den art som här har dragits fram
av dem som har talat för reservationen
och framhållit nödvändigheten av
kontakter för att reda ut mängden av
problem och svårigheter.

Men, herr talman, jag begärde inte
ordet för att avge denna enkla deklaration
utan för att i någon mån ge ett
riktigt perspektiv åt herr Lidgards
framställning. Om man som han i en
allvarlig fråga som denna raljerar med
elevernas »lilla röda» borde var och

128

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Om fackrepresentation i skolstyrelse
eu förstå att det inte finns särskilt mycket
tyngd och allvar i reservanternas
framställning.

Å ena sidan har man sagt att lärarnas
medverkan i skolstyrelserna i
egenskap av fackrepresentanter är bra
när man skall försöka lösa pedagogiska
svårigheter. Å andra sidan säger
herr Lidgard sig tro att problem som
telefonterror och andra underligheter

— jag vill inte nämna allt han åberopade
ur elevernas »lilla röda» — skall
kunna lösas genom fackrepresentanterna
i skolstyrelserna. Då torde var och
en begripa vilken liten tyngd det finns
i detta resonemang. I en skolstyrelse
behandlar man ju mestadels ekonomiska
ting. Då är det ju helt orimligt att
tro att man genom att ha med ett par
av lärarna valda representanter skulle
kunna lösa problemen.

Jag tror utskottet är inne på rätt väg
när man säger att skolstyrelserna måste
renodlas precis som alla andra styrelser
så att de som valts in får ta det
politiska ansvar de är satta att sköta.
Jag tror att skolstyrelserna mycket väl
kommer att fylla den funktionen. Vill
man ha överläggningar i vissa speciella
frågor är det ju mycket enkelt —
vilket också står i utskottets utlåtande

— att be någon fackrepresentant infinna
sig för föredragning eller att vara
föredragande i skolstyrelsen i en
viss fråga. Alla dessa möjligheter står
öppna, och utskottet har också betonat
att man skall utnyttja dem. Att däremot
tro att fackrepresentationen skulle
på något sätt kunna råda bot på de
orimligheter som finns upptagna i den
där lilla röda handboken är helt felaktigt,
herr Lidgard.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LIDGARD (m) kort genmäle:

Herr talman! Som kammarens ledamöter
förstår har vi högt i tak i vårt
parti. Man får lov att ha olika uppfattningar
och framföra dem på ett
litet fränt sätt.

Herr Hiibinette har erfarenhet från
en skolstyrelse. Det har verkligen jag
också. Men jag måste säga att det är
en konstig skolstyrelse man har i herr
Hiibinettes hemtrakter, om man bara
sysslar med skolans ekonomi kort och
gott. Det har inte gått upp för herr Hiibinette
att skolstyrelserna, i samband
med att de handlägger administrativa
frågor, skolornas ekonomi o. s. v., i
mycket stor utsträckning även styr den
pedagogiska verksamheten. Herr Hiibinette
har tydligen aldrig upptäckt att
han sysslat med sådant, vilket kanske
är lika bra att döma av hans anförande.

Jag skojade inte på något sätt när jag
citerade ur den lilla handboken. Däremot
sade jag att innehållet var rent
trams. Jag vet också att det finns en
mängd lättledda individer som kan ta
den på allvar och följa dess uppmaningar
till straffbara gärningar, t. ex.
att idka telefonterror mot en lärare.
De myndigheter som verkar på detta
speciella område bör enligt min mening
litet noggrannare ta del av innehållet
i denna skrift. Det står mycket
mer i den än vad jag har citerat, och
väl så allvarliga ting.

Herr talman! Jag vill sluta med att
än en gång understryka att jag inte
väger mellan utskottets förslag och vad
som kan anses vara rätt i reservationen.
Jag håller mig bara till det riksdagen
själv har beslutat för fyra år
sedan, att innan man gör sådana här
saker skall man ha överläggningar med
personalorganisationerna, och så har
inte skett i detta fall. Det är tillräckligt
underlag — samtliga kammarens
ledamöter kan med gott samvete följa
reservationens förslag på denna punkt.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag skall bara yttra
några ord.

Enligt min uppfattning är situationen
i skolan för närvarande sådan att
lärarna behöver allt det stöd de kan

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

129

få. Ett beslut i enlighet med utskottets
hemställan i detta utlåtande kommer
utan tvekan av lärarna att betraktas
inte som ett stöd utan som ett misstroendevotum.
Alldeles oavsett de olika
motiv som kan anföras för utskottets
hemställan anser jag detta vara ett
starkt skäl för alt följa reservationen.

Det har sagts att ett beslut i enlighet
med utskottets hemställan medför enhetliga
förhållanden i alla kommunala
nämnder, och det är kanske riktigt. I
den sekundärkommunala nämnd däremot
som heter landstingets sjukvårdsstyrelse
är det, visserligen inte författningsmässigt
men väl avtalsmässigt,
dock så ordnat att där finns fackrepresentation,
en representant för lasarettsläkarna
och en representant för
provinsialläkarna, som kallas till sammanträdena.

Herr talman! .Tåg är övertygad om
att den övervägande majoriteten inom
vår grupp följer reservationen. Jag kan
visserligen inte tala för dem utan bara
för mig själv när jag nu ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Herr Lars Larsson kanske
missförstod mig. Jag hänvisade till
resonemanget 1962, då ordföranden
Näsström sade att om inte lärarna var
med i skolstyrelserna, så fick man dem
emot sig. Han var alltså angelägen om
en lojal medverkan från lärarnas sida
vid genomförandet av denna reform.
Det var det jag hänvisade till.

Principen att sammansättningen borde
vara lika i alla nämnder blir inte
tillgodosedd, därest andra lagutskottet
får som det vill. Det finns ju redan en
fackrepresentation från läkarnas sida,
när skolhälsovården behandlas, och den
har inte påtalats i det här fallet. Den
representationen skulle alltjämt stå
kvar. Renodlad politisk representation
i skolstyrelserna blir det alltså inte, även
om inte lärarna — som andra lagutskottet
föreslår — får vara med.

9 Första kammarens protokoll 1969. Nr 41

Om fackrepresentation i skolstyrelse

Kommunförbundet har åberopats här,
men skolöverstyrelsen har också yttrat
sig och vill bibehålla den nuvarande
ordningen. Skolöverstyrelsen är ju högsta
instans i dessa frågor, och jag tror
att dess ställningstagande i detta fall
väger lika tungt som Kommunförbundets.
Skolöverstyrelsen har ju att handlägga
alla skolfrågor här i landet. Jag
finner därför att man inte bör göra
denna förändring.

Vi vet att lärarna i dagens situation
inom svenskt skolväsende har en svår
uppgift att fylla. Lärarna kan naturligtvis
tala med skolstyrelserna men en lärarrepresentation
i skolstyrelserna skulle
innebära en mer kontinuerlig medverkan.

Jag tror också att man, innan man
fattar ett beslut i denna fråga, bör höra
parterna. Det blir annars ett ensidigt
handlande från den ena partens sida,
och detta bör undvikas. År 1963 skedde
en inskränkning i medbestämmanderätten,
och det är klart att många
kanske uppfattar den nuvarande representationen
som för stor. Jag är emellartid
säker på att det hade varit av
stort värde om en överläggning ägt rum
mellan parterna, innan vi fattat beslut.
Vi hade därvid fått ta del av båda parters
erfarenheter. Så har inte skett, och
det tycker jag är olyckligt.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag skulle ju med samma
motiv som herr Lidgard kunna åberopa
det höga taket inom socialdemokratiska
partiet, när jag nu ställer upp
efter herr Dahlberg!

Herr Dahlberg tog i sitt sista inlägg
även upp den anmärkningen mot utskottets
förslag att det föreligger en förhandlingsrätt,
som inte har utnyttjats.
Om jag minns rätt uttalade herr Lidgard
i sitt första anförande att utskottet
borde remitterat motionen till partsorganisationer,
eller om det möjligen
var någon annan organisation han av -

130

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Om fackrepresentation i skolstyrelse
såg. I sitt sista inlägg sade emellertid
herr Lidgard att själva förhandlingsomgången
inte var genomförd, vilket
han anmärkte på. Herr Dahlberg hakade
kvickt tag i det. Men det är ju en
omgång kvar. Utskottet fattar ju inga
beslut. Utskottet kan inte vid behandling
av väckta motioner ta upp förhandlingar
med parterna, som riksdagen
skrivit in.

Utskottet föreslår att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om
beslut i detta ärende. Om förhandlingsskyldighet
föreligger, får Kungl. Maj:t
ta upp förhandling. Sedan presenteras
förslaget med den av herr Lidgard och
herr Dahlberg efterlysta förhandlingsomgången
vid t. ex. 1970 års riksdag,
då kravet om förhandlingar bör vara
uppfyllt. Vad herrar Lidgard och Dahlberg
nu vill är att man inte ens skall
ta upp förhandlingar. Det förstår jag,
ty vid de förhandlingar som fördes 1963
var fackrepresentanterna negativa —
det finns noterat i propositionen.

Sedan vill jag bara säga ytterligare
en sak, nämligen att alla de som här
har talat och tagit upp diskussionen har
undvikit att nämna eller glömt bort att
det ändå gäller frågan om hur man skall
vidga och möjliggöra ett ökat inflytande
från alla dem som är verksamma i
våra skolar. Icke ett ord har sagts om
det utöver utskottshandlingen. Utskottet
har anvisat vägar för hur eleverna,
de anställda och lärarna skall få möjlighet
till ökat inflytande. Det är det
verkligt positiva i detta sammanhang.
Vi vill inte medverka till att skapa en
negativ inställning till skolan, men vi
vill medverka till att alla anställda och
även eleverna får möjlighet till samråd
i samarbetsnämnderna, deltagande
i företagsnämnderna o. s. v. I stora
skoldistrikt, t. ex. inom Stockholms
stads skoldirektion, måste det vara viktigare.
Där är en fackrepresentation betydligt
mindre värd än en intensiv verksamhet
i samarbetsnämnder och företagsnämnder.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Att herr Lars Larsson
tror utbildningsdepartementets förhandlare
om allt gott i sådana här överläggningar
är ju bara naturligt. En ganska
lång erfarenhet har gjort att jag är litet
mer misstänksam.

Jag vet också precis vad man kommer
att säga när man skall skriva de
författningsändringar som riksdagen
har beställt. Då ställer lärarsidan upp
och säger: »Det skulle kanske vara bra
att ha fackrepresentanterna kvar.» Lärarna
kan argumentera hur starkt som
helst men ändå läser man upp för dem:
»Enligt utskottets mening bör man nu
överge» —- inte överse utan överge —
»systemet med fackrepresentanter i
skolstyrelser.» Utskottet tillstyrker med
anledning härav yrkandet i motionerna.

Så läser man motionerna, och där
står att man skall få en sådan ändring
i skollagstiftningen att full jämställdhet
åstadkommes mellan skolstyrelsen å ena
sidan och övriga kommunala styrelser
å den andra. Det är en fråga om principen
för sammansättningen. Man får
inte i förhandlingssammanhang vara så
blåögd som herr Lars Larsson är.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta
till orda i debatten, därför att jag tyckte
att herr Österdahl uttryckte folkpartiets
ståndpunkt så pass klart att det
inte skuhe behövas. Vi har också högt
i taket men vi är sams.

Under debatten har jag i alla fall
hört motiveringar som är nog så förvånande.
Jag tycker att de motiv som
förespråkarna för utskottets ståndpunkt
lagt fram är väldigt svaga. Man kan
kanske kasta tillbaka bumerangen till
herr Hiibinette, som ansåg att reservationen
inte har någon tyngd. Det protokoll
som fördes över herr Hubinettes
anförande måste visa att detta var ännu
svagare, hade ännu mindre tyngd. Hans
anförande innehöll inga andra syn -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

131

punkter än att därför att det inte finns
fackrepresentation i andra nämnder så
skall det inte finnas i denna heller.
Nu har vi av herr Kaijser fått höra att
det i alla fall finns sådan i viss utsträckning.

Jag blev också förvånad över herr
Lars Larssons anförande; vad han säger
brukar verkligen annars vara bemängt
med sakskäl. Men nu förklarar
han bara, att i stället för fackrepresentationen
i skolstyrelsen kommer samarbetsnämnderna
och företagsnämnderna
in i bilden. Sedan säger han att
ingen av reservanterna har anfört någonting
om representationen från de
olika grupperna till skolans bästa.

Det är lätt att säga att vi kommer att
få företagsnämnder och samarbetsnämnder,
men någon ersättning för den
fackliga representationen i skolstyrelsen
finns ändå inte. Därför åligger bevisbördan
i betydligt högre grad utskottets
förespråkare än reservanterna
om man skall ta bort fackrepresentationen,
som bevisligen har fungerat mycket
bra under de år som varit. Att det
blir stora kommuner genom kommunindelningen
utgör inget motiv för att
minska lärarnas möjligheter att påverka
skolans arbete, därför att även om
herr Iliibinette säger hur många gånger
som helst att det gäller ekonomin är
det inte på detta sätt i alla skolstyrelser.
Jag har också suttit i en skolstyrelse
även om det är länge sedan.

Jag tycker att det är väldigt troskyldigt
att säga att lärarna utgör en så utomordentligt
duktig kår som är så arbetsvillig
och förträfflig — vilket vi alla tycker
att den är — att den inte kommer
att fatta riksdagens beslut att flytta ut
deras representation ur skolstyrelserna
annant än som en välgärning, om man
får tro herr Lars Larsson. Jag tror att
detta är alldeles fel. Det kommer att
väcka ett kolossalt uppsende inte endast
inom lärarkåren utan också i den
allmänna opinionen och inte minst
bland föräldrarna, om riksdagen fattar
ett sådant beslut.

9f Första kammarens protokoll lt)69. Nr a

Om fackrepresentation i skolstyrelse
Därför anser jag att detta vore mycket
olyckligt, och jag ber att få instämma
med dem som yrkat bifall till
reservationen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt säga
så mycket mer i denna fråga, men
jag måste svara herr Lidgard att mina
blåa ögon rår jag inte för. Jag kan
självfallet mot herr Lidgard ändå förfäkta
den uppfattningen att utbildningsdepartementets
förhandlare går in
i förhandlingar på samma förutsättningar
som herr Lidgard gör i egenskap
av partsrepresentant.

Vi skall naturligtvis inte i förväg bestämma
resultatet av en förhandling,
men jag tycker att det kan vara ärligt
och uppriktigt att säga att i förhandlingar
går man som regel in med samma
förutsättningar. Den ena parten
ställer självfallet inte upp — om jag
får använda samma uttryck en gång till
— mer blåögd än den andra.

Slutligen har fru Ruth Hamrin-Thorell
varit förvånad över att jag inte
argumenterat, enligt hennes mening,
tillräckligt sakligt. Jag har försökt säga
att innebörden i utskottsutlåtandet
är att man anvisar vägar för ökat inflytande,
samverkan och samarbete på
skolans område för elever, lärare och
anställda och att man möjliggör en enhetlig
organisation av de kommunala
styrelserna och nämnderna. Jag vill
inte gå in i detalj mera, men jag tycker
att det är en saklig argumentering
som är tillräcklig för utskottets förslag.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag tänkte från början
inte ta till orda i denna debatt, men
efter alla de turer som har förekommit
känner jag mig ändå föranledd att
säga ett par ord.

Låt mig först påminna om att detta
med fackrepresentation är en gammal
anordning. Om jag inte minns fel fanns

132

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Om fackrepresentation i skolstyrelse
den redan under de gamla skolrådens
tid och under den tid då vi hade folkskolestyrelserna,
alltså från 1930 fram
till den 1 juli 1958. Varför hade vi då
denna fackrepresentation? Vi hade en
rad små kommuner i landet, små kommuner
som kanske inte hade ens överlärare.
Man klarade skolledningen, den
pedagogiska delen och undervisningsdelen
på annat sätt. Det var på den tiden
då det också var bestämt att kyrkoherde
eller annan prästman alltid
skulle tillhöra skolstyrelsen för att ge
vissa synpunkter på skolans utformning.

Mycket har skett sedan den tiden. Vi
är på väg mot den tredje kommunsammanläggningen.
Det gör att vi i dag i
alla våra kommuner har skolchefer
med pedagogisk utbildning som kan
lägga pedagogiska synpunkter på verksamheten
över huvud taget. Ju större
kommunerna har blivit och ju större
omfattning verksamheten har fått, ju
mer har enligt min erfarenhet de pedagogiska
uppgifterna blivit lagda på
andra befattningshavare. Skolstyrelserna
medverkar till att skapa möjligheter
till informationsdagar för lärare,
till ämnesdagar och till fortbildning på
den pedagogiska sidan. På det sättet
kan skolstyrelserna främja den pedagogiska
verksamheten. Vägledande för
hela denna verksamhet är skolöverstyrelsens
anvisningar.

Från denna utgångspunkt kanske jag
också skulle säga att med den ändring
i lagen som skedde 1963, när man
minskade antalet fackrepresentanter så
alt endast en representant för lärarna
och en representant för rektorerna
äger deltaga i styrelsens sammanträden,
har fackrepresentanterna för de
olika lärargrupperna och rektorsgrupperna
kommit att alternera i skolstyrelsen.
Om jag inte minns fel kommer
på vart tredje sammanträde i den skolstyrelse
jag tillhör samma fackrepresentanter
igen just med hänsyn till de
många lärarkategorier vi har. Detta
medför faktiskt att den gamla synpunk -

ten om att fackrepresentanterna kontinuerligt
skulle kunna deltaga i sammanträdena
och följa verksamheten i
skolstyrelserna inte har samma relevans
som de hade tidigare. Med de större
kommunerna och det därmed ökade
antalet lärare — en följd av större
kommuner men också en följd av en
utbyggd skola — har man i dag inte
samma närkontakt mellan fackrepresentanterna
och övriga lärare som man
hade tidigare. Det kanske bör nämnas
i sammanhanget.

Den fråga som vi i dag diskuterar,
nämligen andra lagutskottets på grundval
av motioner och efter kommunförbundets
hörande framställda förslag att
kommunallagen skall ändras så att skolstyrelserna
göres likformiga med övriga
nämnder och styrelser, är inte någon
ny fråga. Kamrarna hade denna
fråga uppe till behandling 1963 och
kom då fram till olika beslut. I dag har
man tagit steget fullt ut. Utskottet förklarar
att den mening som hävdades i
andra kammaren 1963 bör med den
utveckling som har varit kunna föranleda
beslut av riksdagen. Får jag på
en gång säga att systemet med fackrepresentanter
ändå är ett korporativt
system, vilket kommunförbundet har
framhållit. Det bör man inte bortse
från i sammanhanget. Man skall inte
överbetona det uttalandet, men det kan
ändå vara värt att nämna.

Herr Lidgard påstår att vi trampar
på det beslut som vi har varit med om
att fatta här i riksdagen om att överläggningar
skall ske. Innan man vidtar
förändringar skall man söka finna andra
lösningar. Jag vill påminna herr
Lidgard och andra om att genom avtal
har uppkommit frågan om företagsnämnder,
ett avtal vari klart utsäges
hur företagsnämnderna skall se ut. Jag
har erfarenhet av företagsnämndsarbete,
och jag kan nämna att i den företagsnämnd
som hör till den skolstyrelse,
i vars arbete jag deltar, är vi 18
ledamöter. Av dem har 10 ledamöter
direkt anknytning till »lärarsidan». En -

Onsdagen den 10 december 19G9 em.

Nr 41

133

ligt min erfarenhet av hur företagsnämnden
hittills har arbetat har vi här
funnit en samarbetsform med kontaktvägar
mellan skolstyrelse och lärare
och mellan alla befattningshavare i
skolan, något som jag tror bådar gott
för framtiden och som jag faktiskt hoppas
ganska mycket av. Förutsättningarna
för resultatet i en företagsnämnd är
självklart beroende på med vilken vilja
vi går in för att främja samarbetet
och skolans sak. Jag tillät mig säga i
företagsnämnden, och jag vill gärna
upprepa det här, att oavsett om vi representerar
lärare, övriga befattningshavare
i skolan eller skolstyrelsen så
har vi allesammans en gemensam nämnare.
Vi skall främja skolans sak. Vi
skall söka skapa bästa möjliga arbetsförhållanden
i skolan, för där arbetande
lärare och för eleverna.

Här har vi fått ett nytt företagsnämndsavtal
som givit vidgade kontakt-
och samarbetsmöjligheter och också
möjligheter att få lärarsynpunkter
på skolstyrelsens arbete på ett betydligt
bättre sätt än med den alternerande
fackrepresentation som vi har fått
med hänsyn till de förändringar som
skett. Dessutom vill jag påpeka att det
inom de lokala rektorsområdena också
finns samarbetsnämnder som nu har
arbetat i ett par år. Det finns samarbetsnämnder
på gymnasiet och i yrkesskolan,
och nu bedrivs en försöksverksamhet
också på grundskolans
högstadium. I försöksverksamheten arbetas
det med tre olika alternativ. Just
dessa samarbetsnämnder inom de lokala
rektorsområdena och i de lokala
skolorna tror jag är ett kontaktorgan
som kan främja skolarbetet och skolmiljön.
Jag vill gärna peka på dessa
saker, eftersom man här tycks ha överbetonat
frågan om vilka möjligheter
som finns att påverka skolstyrelsernas
verksamhet. Här har man genom avtal
fått nya kontaktmöjligheter mellan skolstyrelsen
och befattningshavarna i skolan,
främst lärarna, och eleverna.

Jag vill framhålla ytterligare en sak.

Om fackrepresentation i skolstyrelse
Det har sagts att föräldraopinionen
skulle ta detta med en viss förvåning.
Låt mig säga att det numera finns en
väl utbyggd föräldraföreningsverksamhet.
Det är utsagt i skolstadgan att skolstyrelsen
också skall främja kontakten
mellan skolan och hemmen. Jag tror att
det också på det området har skapats
nya möjligheter för lärarna att komma
till tals om skolans verksamhet, och
denna del — att få kontakt med föräldrarna
-— tror jag är det viktigaste avallt.
Föräldrar som är positiva till skolan
ger positiva elever, och det betyder
oändligt mycket för skolans arbete. Det
bör också vara med i sammanhanget.

Jag har nog en känsla av att man på
en del håll söker dramatisera den här
frågan för mycket. Jag tycker att vi
skall göra den här diskussionen till vad
den bör vara och inte söka använda
vare sig stora eller små antydningar av
<let slag som förekommit här. Jag vill
klart säga ut att utskottsmajoriteten och
reservanterna har det gemensamt att
ingen har uttalat något som helst misstroende
mot skolans lärare. Lärarna
har en svår arbetssituation i dag, och
jag tror att landets ansvariga skolstyrelser
och andra som är engagerade
här är beredda att ställa sig bakom de
synpunkter som skolöverstyrelsens
chef Jonas Orring har angivit om lärarnas
bekymmer för skolsituationen.
Enligt min mening skall man klart säga
ut att det inte finns något som helst
misstroende mot lärarna i ett bifall till
vad andra lagutskottet har föreslagit.

Andra lagutskottet har hänvisat till
de nya kontaktorgan och kontaktytor
som finns mellan skolstyrelserna och
lärarna, mellan skolan och hemmen,
mellan alla de parter som arbetar i
skolan. Jag tror att det är utomordentligt
angeläget att vi arbetar vidare med
dessa saker och därmed främjar en god
skolmiljö och skapar förutsättningar
för ett gott arbete i skolan.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande.

134

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Om fackrepresentation i skolstyrelse

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag hörde herr Lars Larssons senaste
anförande.

Han försökte göra gällande att sedan
riksdagen eventuellt har beslutat i enlighet
med andra lagutskottets majoritetsförslag
skulle man börja förhandla
om den här saken. Herr Lidgard har
redan varit inne på den frågan, och
jag vill säga att det är en högst märklig
tolkning. Riksdagen kan ibland begära
förutsättningslösa utredningar,
men det har man inte gjort i detta fall.
Man begär inte ens en utredning utan
hemställer om ett avskaffande av fackrepresentationen.
Punkt och slut; det
finns inga alternativ. Beslutar riksdagen
att så skall ske, finns det, herr
Larsson, ingenting att förhandla om.
Ingen kan sätta sig över riksdagen på
den punkten. Eller tycker herr Larsson
att det riksdagen har beslutat skall man
börja förhandla om med precis vem
som helst? Det behöver inte gälla en
lärarfråga utan vad som helst.

Här inbjuds riksdagen att fatta ett
beslut utan nyansering: Fackrepresentationen
skall avskaffas, det finns ingenting
att förhandla om.

Herr Carlsson sade att ett avskaffande
av fackrepresentationen inte innebär
något misstroende mot lärarna. Jag
kan förstå att han kan känna det en
smula besvärande när han vill att riksdagen
skall fatta detta beslut. Jag tror
att herr Carlsson får mycket svårt att
för lärarna förklara att det inte är
fråga om något misstroende, när riksdagen
inbjuds att fatta ett beslut där
det inte finns någon appell, ingen möjlighet
att förhandla; saken är klar. Jag
förstår att herr Carlsson behövde hålla
ett tal.

Häri instämde herr Kaijser (m).

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Herr Lars Larsson
nämnde att jag inte sagt någonting om
de övriga frågor som behandlas i ut -

skottets utlåtande, men det har jag inte
ansett mig behöva eftersom vi har varit
ense inom andra lagutskottet i de
frågorna.

När det gäller elevdemokratin, som
också behandlas i utskottets utlåtande,
var det på sätt och vis olyckligt att
den frågan sammankopplades med de
andra frågorna. Att eleverna skall vara
representerade i skolstyrelserna är ju
lite svårt att tänka sig. Försök i den
riktningen har gjorts på några håll,
men det har ju skett utan laglig reglering.
Det skulle betyda att man fick
in en massa elever i representationen.
Denna fråga måste ordnas på annat
sätt. Jag tror emellertid att det kan bli
en ändring även härvidlag, ty eleverna
fostras ju i vår nya skola till kritiska
elever. Dagens skola är inte den auktoritära
skola som vi gick i. Jag är alldeles
övertygad om att eleverna kommer
att finna vägar för ett ökat inflytande,
ehuru inte på sådana vägar som
här har föreslagits. Vi är alltså ense
om att främja en demokratisk skola i
detta hänseende.

Jag är alldeles övertygad om att herr
Eric Carlsson har skolans bästa för
ögonen när han sitter i skolstyrelsen
och handlägger ärendena. Herr Eric
Carlsson har rätt i att representationen
växlar. Det hade kanske varit skäl att
här försöka få till stånd en fastare
organisation. Växlingarna beror på att
representationen har varit begränsad.
Frågan är dock hur ett beslut om avskaffande
av representationen kommer
att uppfattas utåt, bland lärarna och
dem som är närmast berörda. Därför
hade det varit bättre om lärarna fått
tillfälle att yttra sig.

Herr LIDGARD (in):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Eric Carlsson säger, att det finns ett
avtal om företagsnämnder. Det är också
tillfredsställande att höra att det fungerar
så bra i herr Carlssons hemkom -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

135

mun. Så är tyvärr inte förhållandet
överallt.

Om jag inte är alldeles fel underrättad
nämndes emellertid inte förekomsten
av fackrepresentanter på något sätt
när avtalet om företagsnämnder träffades.
Under sådana förhållanden tycker
jag inte att man kan koppla in den
saken i den här diskussionen. Det har
förts överläggningar om fackrepresentation
vid ett tillfälle och förhandlingar
om företagsnämnder vid ett annat tillfälle.
Så enkelt är det inte att man
plötsligt kan stoppa dessa båda ting
i samma påse.

Herr Carlsson frågade varför vi har
fackrepresentation, men jag märkte inte
att han svarade på frågan. En av anledningarna
till att vi fick en speciellt konstruerad
fackrepresentation år 1958 var
att vi hade en försöksverksamhet inom
den obligatoriska skolan; på den tiden
kallades den för enhetsskolan. Därför
var det önskvärt och nödvändigt att
lärarna med sina fackrepresentanter
låg skolstyrelserna så nära som möjligt.
Nu är vi färdiga med grundskolan,
men här fattas ideligen nya beslut om
förändringar och reformer inom skolväsendet.
Det motiverar förvisso att
man fortfarande har fackrepresentanter
som kan följa hur man inom en
skolstyrelse diskuterar problem som
sammanhänger med reformerna.

Både herr Eric Carlsson och min vän
herr Hiibinette har sagt att kommunreformen
och de stora kommunerna
egentligen gör hela situationen med
fackrepresentanter omöjlig. Jag tror
inte det. Vi har här i Stockholm, vill jag
minnas, mellan 17 000 och 20 000 lärare
som är anställda inom skolverksamheten
på heltid och deltid. De har kunnat
samsas om en fackrepresentation och
man har kunnat organisera verksamheten
inom denna fäckrepresentation
så att personalen anser sig ha utbyte.
Jag är säker på att lärarpersonalen i
de blivande större kommunerna inte är
sämre än lärarna här i Stockholm när
det gäller att organisera en sådan re -

Om fackrepresentation i skolstyrelse
presentation. Jag tror att man kommer
att få glädje av fackrepresentanterna
också i fortsättningen och även i storkommunerna.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Dahlén uppkallade
mig ännu en gång. Det är möjligt att
man har rätt i att de förhandlingar,
som riksdagen har beslutat om, enligt
herr Lidgard inte går att genomföra
efter riksdagsbeslutet, men det har heller
inte gått att genomföra dem före
riksdagsbeslutet, eftersom utskottet inte
kunnat föra sådana förhandlingar. Det
sade jag tidigare. Vi har alltså två riksdagsbeslut
som inte går att förena.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Får jag till herr Lidgard
kort säga, att vi 1958 hade en försöksverksamhet
på grundskolans område
men att riksdagen fattade beslut om
grundskolan 1962. Det har skett vissa
revideringar i läroplanen, men grundlinjerna
för den nya skolan lades fast
1962. År 1963 gjordes förändringar i fråga
om fackrepresentationen, och nu bör
man ha kommit så långt på detta område
att försöksperioden är över.

Sedan är det klart att man alltid kan
säga att det pågår försöksverksamhet,
tv det kommer nyheter. Men jag tror
att de informationsorgan och informationskanaler
som vi här fått ger möjligheter
att informera också i den delen
på ett tillfredsställande sätt — och
på ett betydligt bättre sätt än man kan
göra över skolstyrelsen.

Jag vill också påminna om att vi sedan
1958 har fått samarbetsnämnder där
det, oavsett vilket alternativ man tilllämpar
i försöksverksamheten eller vad
man fastslagit för föregående läsår,
finns en stark lärarrepresentation. Detsamma
gäller företagsnämnderna. Genom
dessa organ finns det möjligheter
att klara denna informationsverksamhet,
denna kontakt med lärarna, som
vi alla är ense om behövs.

136

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Om skolornas elevvård, m. m.

Egentligen finns det ingen kommentar
att göra till herr Dahléns anförande.
Jag vill bara säga att uttalanden av
den typ herr Dahlén gjorde främjar
varken skolan eller samarbetet i skolan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten A förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Österdahl begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 88
punkten A, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —85;

Nej — 44.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten B.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 174, i anledning
av motioner om samarbetsnämnder vid
grundskolor med högstadium m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om skolornas elevvård, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 175, i anledning av motioner
om den pedagogiska stödpersonalen i
grundskolan samt skolornas elevvård.

Till behandling i ett sammanhang
hade utskottet förehaft

dels de likalydande motionerna I:
476, av herr Lidgard, och II: 563, av fru
Mogärd in. fl.,

dels de likalydande motionerna 1:
485, av herrar Nils Nilsson och Thorsten
Larsson, samt II: 560, av herr Mattsson
in. fl., såvitt nu vore i fråga,

dels ock de likalydande motionerna
I: 516, av herr Wirtén in. fl., och II: 548,
av herr Källstad in. fl.

I motionerna 1:476 och 11:563 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta att
i skolstadgan skulle införas bestämmelse
om

1. att skolkuratorstjänster inrättades
i grundskolan,

2. att målsättningen för skolkuratorernas
verksamhet preciserades,

3. att skolkurator skulle vara skyldig
deltaga i sammanträden i kollegium,
klasskonferens och samarbetsnämnd,
samt

4. att på heltidsanställd skolkurator ej
borde ankomma mera än 1 000 elever.

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

137

I motionerna 1:485 och 11:560 hade
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla,

1. att elevorganisationerna måtte erhålla
ökat stöd i takt med utbyggnaden
av ifrågavarande organisationer,

2. att en översyn av skolhälsovården
måtte komma till stånd och att därav
föranledda förslag om utbyggnad och
förstärkning måtte föreläggas nästa års
riksdag,

3. att försöksverksamhet måtte företagas
med särskilda resurstimmar för
elevvård enligt i motionerna anförda
riktlinjer,

4. att en översyn måtte ske av möjligheterna
att i elevvårdssammanhang
ålägga tystnadsplikt för lärare på samma
sätt som nu gällde för kuratorer,
läkare och jämställda,

5. att förslag måtte föreläggas nästa
års riksdag angående förstärkning av
studie- och yrkesorienteringen inom
den gymnasiala skolan.

I motionerna 1:516 och 11:548 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla

1. om riktlinjer för omfattningen av
grundskolans elevvårdspersonal samt
förslag till statsbidragsbestämmelser för
densamma,

2. om riktlinjer för omfattningen av
grundskolans pedagogiska stödpersonal
samt förslag till statsbidragsbestämmelser
för densamma, samt

3. om riktlinjer för omfattningen av
lärarassistenttjänster på grundskolans
högstadium och de gymnasiala skolorna
samt förslag till statsbidragsbestämmelser.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:485 och 11:560 i vad de avsåge
ökat stöd till elevorganisationer,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 485 och It: 560 i vad de avsåge en
översyn av skolhälsovården,

Om skolornas elevvård, m. m.

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:485 och 11:560 i vad de avsåge
försöksverksamhet med .särskilda resurstimmar
för elevvård,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:485 och 11:560 i vad de avsåge
tystnadsplikt för lärare,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:485 och 11:560 i vad de avsåge
en förstärkning av studie- och yrkesorienteringen
i den gymnasiala skolan,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 476 och II: 563,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:516 och 11:548.

Reservationer hade avgivits

1, beträffande en översyn, utbyggnad
och förstärkning av skolhälsovården,

a. av herrar Axel Andersson (fp),
Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Wirtén (fp), Johan Olsson (ep),
Mattsson (ep), Källstad (fp), Sjönell
(ep), Westberg i Ljusdal (fp) och Elmstedt
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
1:485 och 11:560, såvitt nu vore i
fråga, som sin mening måtte giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
om en översyn av skolhälsovården;

b. av fru Sundberg (m), utan angiven
mening;

2, beträffande användningen av s. k.
resurstimmar för elevvårdsändamål, av
herrar Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Wirtén
(fp), Johan Olsson (ep), Mattsson
(ep), Källstad (fp), Sjönell (ep), Westberg
i Ljusdal (fp) och Elmstedt (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:485
och 11:560, såvitt nu vore i fråga, hos
Kungl. Maj:t anhålla om att försöksverksamhet
måtte företagas med sär -

138

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Om skolornas elevvård, m. m.

skilda resurstimmar för elevvård enligt

i motionerna anförda riktlinjer;

3, beträffande lärares tystnadsplikt
i elevvårdssammanhang, av herrar Axel
Andersson (fp), Ivar Johansson (ep),
Per Jacobsson (fp), Wirtén (fp), Johan
Olsson (ep), Mattsson (ep), Källstad
(fp), Sjönell (ep), Westberg i Ljusdal
(fp) och Elmstedt (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort lyda så, som denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 4
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:485 och 11:560,
såvilt nu vore i fråga, hos Kung], Maj:t
anhålla, att en översyn måtte ske av
möjligheterna att föreskriva tystnadsplikt
för lärare i elevvårdssammanhang
på samma sätt som nu gällde för kuratorer,
läkare och jämställda.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! När man lyssnade till
den nyss avslutade debatten fick man
intrycket, i varje fall av en del talare,
att den nya skolan var fix och färdig
och att man alltså inte längre behövde
anlita fackmän för att nå resultat i
framtiden.

Vi som sitter i statsutskottets andra
avdelning och skall ha hand om alla
skolfrågor skulle nog vara tämligen
nöjda om allt nu i det närmaste varit
klart. Då skulle ju vår arbetsbörda sjunka
högst väsentligt. Men nu är det inte
alls på det sättet. Det är fortfarande
knappast någon avdelning i statsutskottet
som får så många propositioner
och så många motioner att behandla
som vi får i andra avdelningen, och det
vittnar ju om att det fortfarande är
mycket ogjort på skolans område.

Även i år fick andra avdelningen en
mycket tjock packe motioner i skolfrågor
av olika slag. Motionerna kom
oss till handa i januari månad, men
avdelningen beslöt att uppskjuta behandlingen
av rätt många av dem till
höstriksdagen. Detta uppskov på nästan
ett år betyder inte att de här motionerna
har legat på någon hylla och samlat

damm. Sekretariatet har nämligen sin
plikt likmätigt remitterat de flesta av
motionerna till skolöverstyrelsen, och
man har förhört sig i departementet
hur det legat till med de problem som
motionärerna har velat lösa. De svar
och de upplysningar som härvid inhämtats
ger vid handen att skolfrågorna,
som jag sagt här tidigare, verkligen
är föremål för den största uppmärksamhet.
Uppenbart är nämligen
att man både i skolöverstyrelsen och
i departementet omedelbart efter det
att motionerna avlämnats satt sig ned
och studerat resultaten av motionärernas
möda, och i många fall, då man
har funnit deras synpunkter intressanta
och angelägna, har man handlat mycket
snabbt.

Följden har blivit att när vi inom
andra avdelningen under de senaste
veckorna har behandlat dessa motioner
har vi kunnat avstyrka dem på löpande
band med den motiveringen att skolöverstyrelsen
»redan uppmärksamt följer
frågan» eller att skolöverstyrelsen
»påbörjat en översyn» eller att departementet
på vårkanten — alltså strax efter
det motionerna avlämnats — »tillsatt
en arbetsgrupp» med uppgift att
gripa sig an med de frågor motionärerna
aktualiserat. När ärendena kommit
upp i avdelningen har det alltså närmast
varit för avdelningen att svara
motionärerna: Vad göras skulle är redan
gjort eller i varje fall på väg att
göras.

Huruvida motionärernas glädje över
att deras intentioner så snabbt har lett
till resultat varit större än deras ledsnad
över att i riksdagsprotokollet få
läsa att motionerna blivit avslagna undandrar
sig mitt bedömande. Jag har
bara att konstatera att riksdagens behandling
av motioner i varje fall inte
så sällan är ett sällsamt mellanspel och
att fjädrarna inte alltid hamnar i den
hatt där de egentligen hörde hemma.

Nu kan man naturligtvis påstå att
de motioner kammaren i dag har att ta
ställning till borde ha rönt samma öde

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

139

som många tidigare behandlade, alltså
avslås med hänvisning till vad skolöverstyrelsen
och departementet meddelat
— utan att några reservationer
avgivits. Det är emellertid på det sättet
att vi som står för tre reservationer
i detta utlåtande anser de aktuella
skolfrågorna vara så angelägna och
framför allt i behov av en så brådskande
behandling, att vi bedömt det vara
nödvändigt att ge Kungl. Maj:t en påstötning
för att något skall hända, och
hända snart. Utskottets majoritet har
dock anmält en ängslan för att besvära
Kungl. Maj :t med alltför många skrivelser.

Här föreligger alltså i sak inte någon
större skillnad mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattning.
Även utskottsmajoriteten är uppenbarligen
på det klara med att elevvårdsproblemen
är besvärande. Skillnaden
i inställning ligger — skulle jag vilja
påstå — i att reservanterna besitter ett
mindre mått av ängslan för att besvära
Kungl. Maj :t och en större portion vilja
att verka pådrivande.

Reservationen 1 a gäller skolhälsovården.
Skolöverstyrelsen säger här att en
översyn av skolhälsovården är befogad
och att redan en kartläggning av de förhållanden
under vilka den arbetar skulle
vara värdefull. Överstyrelsen upplyser
också om att man har för avsikt att
ägna särskild uppmärksamhet åt denna
fråga och framhåller samtidigt att
en förstärkning av elevvårdens personella
resurser i hög grad är önskvärd,
då detta bl. a. skulle leda till en intensifiering
av skolhälsovården.

Vi reservanter underskattar inte skolöverstyrelsens
goda avsikter. Men vi
menar nog att det inte räcker med att
bära på en rad goda avsikter utan att
det är mycket angeläget att skolöverstyrelsen
får en uppmaning och en möjlighet
till en verklig kraftinsats med sikte
på att åstadkomma en rejäl upprustning
av den hittills i hög grad försummade
skolhälsovården. I detta sammanhang
måste man också räkna in en

Om skolornas elevvård, m. in.
ofrånkomlig förstärkning av elevvårdens
personella resurser.

I reservationen 2 behandlas ett förslag
om att använda en del av de s. k.
resurstimmarna till elevvårdande ändamål.

Utskottsmajoriteten säger att man
kraftigt vill understryka betydelsen av
den elevvårdande verksamheten men
anser tydligen också att skolöverstyrelsen
bör kunna klara den uppgiften utan
inblandning.

Skolöverstyrelsen vill heller inte själv
vara med om att ta resurstimmarna i
anspråk för det här ändamålet utan förklarar
högtidligt att elevvården inte ens
till namnet får begränsas till vissa timmar
utan att elevvårdssynpunkten skall
hållas levande i all skolans verksamhet
och i alla kontakter mellan skolans personal
och elever.

Detta låter sig naturligtvis sägas. Men
var och en som har minsta lium om situationen
i skolan av i dag vet också
att skolan i vissa avseenden upplever
något av en kris som berör både lärare
och elever och som på åtskilliga
håll är så allvarlig, att de lokala skolstyrelserna
måste ta speciella åtgärder
till hjälp för att upprätthålla disciplinen,
för att förhindra den omfattande
skadegörelsen på lokaler och inventarier
och för att i görligaste mån hålla
verksamheten i gång på ett någorlunda
hyfsat sätt.

Jag deltog själv i ett stadsfullmäktigesammanträde
förra månaden, då fullmäktige
på framställning från skolstyrelsen
beslöt att anslå medel till anställande
av en skolvärd. Från skolstyrelsens
sida gjordes gällande att man
skulle tjäna på att ha en sådan. Den
elevövervakning som skolvärden kunde
bedriva skulle inbespara de kostnader
som skadegörelsen på skolan och
dess inventarier för närvarande medför.
Han skulle så att säga mer än väl
betala sig själv.

Det finns som sagt brister att peka
på. Den förnöjsamhet som skolöverstyrelsen
visar i sitt yttrande kan knap -

140

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1909 em.

Om skolornas elevvård, m. m.
past vara allvarligt menad. Jag har för
övrigt ganska svårt att förstå dess yttrande.
I det första stycket framhåller
man följande: »Riktlinjerna för skolans
elevvårdande arbete är sedan länge
klart uppdragna och torde i huvudsak
ej böra nu ändras. Skolan har redan
till sitt förfogande en organisation av
elevvårdsfunktionärer som visat sig ändamålsenlig
och bör kunna bibehållas.»
Men redan i nästa stycke anför man:
»Skolöverstyrelsen har sin uppmärksamhet
riktad på problemen kring elevvården.
» Av SÖ:s yttrande i första stycket
kan man tro att det inte längre
finns några problem, allt är uppklarat,
linjerna är uppdragna och elevvårdsfunktionärerna
fyller sin uppgift. Därefter
omtalar man att problemen kring
arbetstrivseln behandlas av en särskild
utredningsgrupp tillsatt av överstyrelsen.
Det som var så bra i det första
stycket föranleder tydligen i hög grad
huvudvärk hos skolöverstyrelsen i det
andra stycket.

För egen del tänker jag inte gå in på
alla de problem som har radat upp sig
och som vi dag för dag kan läsa om i
tidningarna. Det får anstå till ett senare
tillfälle. Låt mig bara säga att det
verkligen finns starka skäl för reservanternas
krav på en försöksverksamhet
med särskilda resurstimmar för
elevvården. Det är ett blygsamt krav i
ett mycket trängt läge.

I reservationen 3 begärs en översyn
av möjligheterna att föreskriva tystnadsplikt
för lärare i elevvårdssammanliang
på samma sätt som gäller för
skolläkare och sköterskor. Skolöverstyrelsen
hänvisar här till att den då det
gäller psykologer och kuratorer i skolan
har utfärdat vissa rekommendationer
och att överstyrelsen i förslaget till
ny läroplan för grundskolan också understrukit
alla befattningshavares skyldighet
i detta avseende. Det kan ju vara
gott och väl, men det är lika uppenbart
att det nu råder en viss förbistring
på detta område. Det är också ett ytterst
känsligt område där det inte bara

gäller att ta all hänsyn till elevernas
rätt till integritet, utan också till den
kontakt mellan t. ex. läkare och kuratorer
å ena sidan och lärare å den andra
sidan som kunde vara så värdefull.

Reservanterna har inte ansett sig böra
direkt föreslå en allmän tystnadsplikt
utan nöjt sig med att anhålla om
en översyn av möjligheterna att utsträcka
tystnadsplikten till att även gälla lärarna.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
1 a, 2 och 3 vid detta utlåtande.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Skolans arbetsmetodik
och dess inre miljöförhållanden är ju
mycket viktiga, kanske helt avgörande
för undervisningens riktiga funktion.
En på demokratisk ansvarsprincip fungerande
undervisning anser vi vara den
riktiga skolfunktionen. I många fall
missbrukas emellertid denna fria demokratiska
skolprincip till att i stället
försvåra, ja, t. o. in. sabotera undervisningen.
De mycket svåra arbetsförhållanden
som lärarna har i sådana skolklasser
är alltför välkända och ofta omvittnade.
Det har bl. a. omvittnats bär
i kväll under den tidigare debatten.
Säkerligen är det dock få av fallen som
blir offentligen kända.

De flesta av dessa lärare förtiger av
olika skäl det inferno som de har med
sin bråkiga klass. Klasskamraterna vågar
många gånger inte heller opponera
trots medvetandet om att undervisningen
blir lidande av dessa förhållanden.
En del har gjorts för att komma till
rätta med dessa missförhållanden, men
mycket återstår säkerligen.

Skolmyndigheterna har inte haft en
tillräckligt tidig beredskap inför de
förhållanden som nuvarande skolsystem
uppenbarligen fört med sig. Som
herr Axel Andersson förut nämnt kan
man av de remissyttranden som skolöverstyrelsen
lämnat över dessa motioner
finna att SÖ försöker etablera vis -

Onsdagen den lö december 1969 em.

Nr 41

141

sa elevvårdande åtgärder, men enligt
vår uppfattning går detta i alltför långtsamt
tempo.

Den centermotion som statsutskottets
utlåtande behandlar för fram vissa förslag
till en intensifiering av åtgärder
som är ägnade att ge en bättre elevvård
och därmed undanröja en del av svårigheterna
för såväl den enskilde eleven
som för undervisningen i dess helhet.

Den skolhälsovård som vi nu har är
inte tillfredsställande. Vi anser att en
förstärkning behövs av de personella
resurserna. Skolsköterskornas roll är
exempelvis mycket betydelsefull. Det
är inte bara de fysiska krämporna utan
även i stor utsträckning de psykiska
svårigheterna som de får ta hand om.
Det är i regel skolsköterskorna som har
den första kontakten och därmed
många gånger de bästa möjligheterna
till positiva vårdåtgärder. Kontakten
mellan dem och kuratorerna bör givetvis
vara god. Skolöverstyrelsens vaga
försök till förbättring av skolhälsovården
bör effektivt påskyndas.

I reservationen i a till detta utskottsutlåtande
föreslås därför att riksdagen
ger en sådan meningsyttring till känna
för Kungl. Maj:t. Motionsledes har vi
även föreslagit en förstärkning av resurstimmar
åt klassföreståndare. Skolöverstyrelsen
har i sitt remissvar på
motionen uppenbarligen missuppfattat
vad sådana resurstimmar behöver användas
till. SÖ säger nämligen att särskilda
timmar för elevvård skulle vara
något felaktigt; elevvård skall pågå
jämt, säger man. Ja givetvis, men uppenbarligen
räcker inte en sådan rekommendation.
Det verkar, som så
mycket annat på detta område, som om
man saknade den behövliga verklighetskontakten.

Det finns klassföreståndare som har
ett sådant schema att de har sin egen
klass mycket få timmar i veckan. En
sådan klassföreståndare bör ha ett par
extra timmar till sitt förfogande då han
kan ägna sig helt åt sin klass. Därige -

Om skolornas elevvård, m. m.
noin uppnås bättre kontakter och läraren-klassföreståndarens
chans till
elevvård ökas mycket. Det gäller att
verkligen skapa tillfällen utöver de vanliga
lektionstimmarna för sådana här
viktiga åtgärder.

Frågan om lärarnas tystnadsplikt
tror vi även har sin betydelse i sammanhanget.
Faktum är att såväl sköterskan
och läkaren som lärarna får
förtroenden eller på annat sätt en inblick
i den enskilde elevens interna
personliga förhållanden och problem,
problem som många gånger är av den
art att de har stor betydelse för elevens
förhållande till skolan, till lärare
och kamrater. Den som informerar i
kollegium om dessa detaljer måste vara
medveten om att de kan dryftas
under sekretess. So är också medveten
om att frågor av denna art är viktiga
underrättelser och att lärarna bör äga
vetskap därom. SÖ rekommenderar
därför lärarna att iaktta tystnad och
sekretess.

Detta bör dock, som i många andra
likartade fall, vara ett tjänsteåliggande,
annars kan inte meddelaren med
gott samvete tala om vad som förekommit
i fallet. Vi föreslår därför att en
översyn göres av möjligheterna att föreskriva
tystnadsplikt för lärare i elevvårdssammanhang,
vilket också gäller
för kuratorer, läkare och jämställda.

Herr talman! Jag yrkar i likhet med
herr Andersson bifall till reservationerna
1 a, 2 och 3.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! I detta ärende har jag
väckt en motion om skolkuratorer och
deras betydelse, och den har avrättats
ungefär såsom herr Axel Andersson sade.
Nu måste jag säga att jag inte är
särskilt ledsen för det. Jag noterade
nämligen att man i utskottsutlåtandet
talar om att tillsätta en parlamentarisk
utredning med uppgift att till övervägande
ta upp frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.

142

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Om skolornas elevvård, m. m.

Här kommer detta problem in, och jag
är alldeles övertygad om att styrkan
i mina argument i motionen skall slå
igenom i denna utredning.

Jag har, herr talman, känt en stark
sympati för reservationen av herr Axel
Andersson om översyn, utbyggnad och
förstärkning av skolhälsovården. Det
som sägs i den reservationen är bra
och riktigt. Men det slog mig att man
för ordningens skull också bör läsa
vad som står i utskottsutlåtandet. Sedan
jag försökt sätta mig in i det undrar
jag vad som är skillnaden mellan
reservationen och utlåtandet. Det kan
inte vara så förfärligt mycket. Genom
majoritetsutlåtandet får vi ju veta att
skolöverstyrelsen har påbörjat en översyn
och att man ägnar särskild uppmärksamhet
åt denna fråga. Jag vill
gärna säga, herr talman, att jag har
så stort förtroende för skolöverstyrelsen
att jag litar på att man där fullföljer
sina tjänsteåligganden. Jag anser
mig därför kunna stödja utskottsutlåtandet
på denna punkt, även om
jag delar uppfattningen i reservationen.
Jag tror att resultatet blir detsamma.

Herr MÅRTENSSON (s) :

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Axel Andersson anför att
skolfrågor tilldrar sig mycket stor uppmärksamhet,
och statsutskottets andra
avdelning har åtskilligt att syssla med
när det gäller olika avsnitt av skolverksamheten.
Vad det här rör sig om
är den elevvårdande verksamheten som
har föranlett en del motioner. Avdelningen
har behandlat denna fråga. Det
föreligger några reservationer. Men låt
mig säga, liksom herr Axel Andersson,
att det är egentligen ingenting i sak
som skiljer utskottsutlåtandet och reservationerna.
Det föreligger heller inte
någon annan uppfattning från skolöverstyrelsens
sida, därför att skolöverstyrelsen
har sin uppmärksamhet riktad
på problemen med den elevvårdande
verksamheten och arbetar kontinuer -

ligt på att förbättra den. Jag tror därför
att det är felaktigt av herr Axel
Andersson att säga att vad man i reservationerna
vill är att något skall
hända. Men, herr Axel Andersson, detta
är ingenting som skolöverstyrelsen
har upptäckt nu. Man är redan i gång
med den elevvårdande verksamheten.

Här gäller det närmast skolhälsovården,
resurstimmar för elevvården
och tystnadsplikten, alltså de tre avsnitt
där reservationer föreligger.

När det gäller förstärkning av skolhälsovården
har ju skolöverstyrelsen
påbörjat en översyn härav och förklarat
sig ha för avsikt att ägna särskild
uppmärksamhet åt denna fråga. Till
detta säger utskottet att eftersom skolöverstyrelsen
redan har påbörjat det
finns det ingen anledning att göra någon
särskild hemställan till regeringen,
men utskottet vill ändå understryka
vikten av att skolöverstyrelsen fullföljer
detta med all kraft. Skillnaden mellan
utskottsmajoritetens utlåtande och
reservanternas är att uttrycket »med
all kraft», som vi har med i majoritetens
utlåtande, vill reservanterna flytta
över i en särskild hemställan där man
ger till känna detta för Kungl. Maj:t.
Vi tycker att det är litet onödigt att gä
den vägen i vetskapen om att skolöverstyrelsen
redan sysslar med detta.

I fråga om resurstimmar för elevändamål
erinrar utskottet om att ett utlåtande
i fjol behandlade en motion
av samma innebörd. Utskottet vill ännu
en gång betona inför kammaren att
skolöverstyrelsen i hög grad har sin
uppmärksamhet riktad på frågan om
elevvården i skolorna. Detta har konkret
tagit sig uttryck i bl. a. att en arbetsgrupp
för närvarande studerar just
de frågor som berör trivseln och arbetsförhållandena
i skolorna. Här säger
utskottsmajoriteten att man starkt
vill understryka betydelsen av detta
arbete och av att vidta olika åtgärder
för att förbättra elevvården. Vad är
det då för skillnad mellan detta och reservanternas
uttalanden? Jo, det är att

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

143

reservanterna vill gå händelserna i förväg
genom att föreslå en försöksverksamhet
med särskilda resurstimmar för
elevvård. Utskottsmajoriteten anser det
vara onödigt med hänsyn till att man
sysslar med dessa ting i en särskild
arbetsgrupp.

Den tredje reservationen, beträffande
tystnadsplikt för lärare, gäller naturligtvis
en mycket känslig fråga. Jag
tror inte att man här kan uppställa generella
regler för liur detta skall tilllämpas.
Det är svåra avvägningsfrågor
i de enskilda fallen, men det är
givet att man, som utskottet också
poängterar, sprider kännedom om vilka
föreskrifter som nu gäller. Utskottet
säger också att det har sig bekant
att problemet uppmärksammats i utbildningsdepartementet.
På alla dessa
punkter har SÖ också ansett att med
hänsyn till att man sysslar med dessa
ting behövs det inga särskilda utredningar.

Herr Axel Andersson vill göra gällande
att skillnaden mellan majoriteten
och reservanterna skulle vara att det
hos majoriteten finns en ängslan för
att driva på, men så är ingalunda fallet.
Vi i majoriteten utgår ifrån att
när SÖ så starkt betonar att man redan
är i gång med utredningar så skulle
det kunna betraktas som ett misstroende
mot So om riksdagen skulle be Kungl.
Maj:t driva på. Jag anser att det inte
finns anledning att hysa farhågor för
alt en sådan åtgärd skulle vara motiverad.

Vad slutligen beträffar elevvårdsresurserna
sade herr Axel Andersson att
skolöverstyrelsen först talar om att den
har funktionärer och att allting därför
skulle vara gott och väl men sedan
medger att det finns problem. Jag tycker
att man inte skall behandla detta
så lättvindigt. En sak är att det finns
funktionärer, men därmed är inte sagt
— och det vill skolöverstyrelsen heller
inte göra gällande — att man har löst
problemet med den elevvårdande verksamheten.

Om skolornas elevvård, m. m.
Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Lidgard förklarade
nyss att han hade fullt förtroende
för skolöverstyrelsen och litade på att
den skulle uppfylla vad den har lovat
i detta sammanhang. Han menade därför
att resultatet egentligen skulle bli
detsamma, vare sig man röstade på utskottet
eller på reservationen.

Vi har tidigare motionerat om resurstimmarnas
användande för elevvårdande
uppgifter. Utskottet uttryckte
sig på samma sätt den gången och
åberopade samma skäl. Men vart tog
resultatet vägen? Vi har ännu inte sett
något resultat. Det hjälper inte att man
har sin uppmärksamhet riktad på saker
och ting. Vad som måste ske är att
åtgärder vidtas för att åstadkomma en
ändring.

Har man de problem som skolöverstyrelsen
i senare delen av sitt yttrande
har erkänt existerar, skall man kräva
att man får resurser så att man kan
angripa problemen och lösa dem. Därför
anser vi att riksdagen skall skriva
till Kungl. Maj :t. Det räcker inte med
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på förhållandet utan Kungl.
Maj:t måste också ställa resurser till
förfogande så att skolöverstyrelsen kan
lösa dessa mycket besvärliga problem.

Jag sade inte att utskottets majoritet
hyste en ängslan för att driva på. Jag
sade att utskottets majoritet hyste en
ängslan att besvära Kungl. Maj :t med
skrivelser, vilket ju är en helt annan
sak. I statsutskottets andra avdelning
hade vi en gammal ledamot, som gjorde
gällande att Kungl. Maj :t aldrig läste
ett utskottsutlåtande annat än om det
kom fram i form av en särskild skrivelse
ställd till Kungl. Maj :t. Kanske
han överdrev, men nog tror jag att man
mera kan lita på att Kungl. Maj :t tar
del av saker och ting om Kungl. Maj:t

144

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Om skolornas elevvård, m. m.
får det direkt serverat i en skrivelse
än om Kungl. Maj:t skall läsa sig till
det på annat sätt. Däremot är jag alldeles
övertygad om att man inte behöver
misstänka att inte departementet
mycket noga läser motionerna. Det har
vi ju så många exempel på. Men jag
är inte lika säker på att departementet
lika intresserat läser utskottsutlåtandena.
För den som vill att något skall
hända och i varje fall hända snabbare
är det nog säkrast att rösta på reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
yttrade, att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
varje punkt av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
enligt de rörande punkten 2
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 a betecknade reservationen;
och förklarade herr andre vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 175 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med

1 a betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —88;

Nej — 36.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten 3, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr andre vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 175 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med

2 betecknade reservationen.

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

145

Om forskning och utbildning ni. m. i anslutning till det svenska biståndet till

u-länderna

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja--86;

Nej — 39.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt de avseende punkten 4
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr andre vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 175 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att

enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet hemställt i punkterna
5—7.

Om forskning och utbildning m. m. i anslutning
till det svenska biståndet
till u-länderna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 176, i anledning av motioner
rörande forskning och utbildning m. in.
i anslutning till det svenska biståndet
till u-länderna.

I ett sammanhang hade utskottet i
detta utlåtande behandlat

dels de likalydande motionerna 1:
167, av herr Nyman m. fl., och II: 181,
av fru Eriksson i Stockholm m. fl., såvitt
nu vore i fråga,

dels de likalydande motionerna I:
172, av herr Wirmark, och II: 185, av
herr Johansson i Trollhättan m. fl.,
dels ock de likalydande motionerna
1:310, av herr Virgin m.fl., och 11:
422, av herr Holmberg m. fl., såvitt nu
vore i fråga.

I motionerna 1:167 och 11:181 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa, att i långtidsplanen för det
statliga utvecklingsbiståndet särskilda
medel måtte inräknas för att möjliggöra
en intensifierad fältverksamhet rörande
möjligheten att i u-länder öka produktionen
och utnyttjandet av nya näringsproteiner.

146

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Om forskning och utbildning m. m. i anslutning till det svenska biståndet till

u-länderna

I motionerna 1:172 och 11:185 hade
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om tillsättande
av en utredning om inrättande av
ett institut för utvecklingsforskning.

I motionerna I: 310 och II: 422 hade,
såvitt nu vore i fråga, föreslagits, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att utrymme för forskning
om de fattiga ländernas utveckling
och problem, om biståndets inriktning
och resultat måtte beredas vid något
av våra universitet och att frågan
om vidgad akademisk forskning och utbildning
måtte utredas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:172 och 11:185 samt I:
310 och II: 422, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört om utredning
rörande inriktningen och utformningen
av forskning med anknytning till
u-Iandsproblem,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:167 och 11:181 i vad de avsåge
att i långtidsplanen för det statliga
utvecklingsbiståndet särskilda medel
skulle inräknas för att möjliggöra en
intensifierad fältverksamhet rörande
möjligheten att i u-länder öka produktionen
och utnyttjandet av nya näringsproteiner.

Reservation hade anmälts av herr Nyman
(fp), som dock ej antytt sin mening.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Till detta utlåtande om
forskning och utbildning i anslutning
till det svenska biståndet till u-länderna
har jag fogat en blank reservation
med anledning av motionsparet I: 167
och II: 181 med hemställan att i långtidsplanen
för det statliga utvecklingsbiståndet
särskilda medel inräknas för

att möjliggöra en intensifierad fältverksamhet
rörande möjligheterna att i
u-länder öka produktionen och utnyttjandet
av nya näringsproteiner.

Det är en fyrpartimotion, som jag
har känt särskilt mycket för. Utskottet
har avslagit det vällovliga yrkandet
med motivering att syftet med motionerna
är tillgodosett inom ramen för
nuvarande verksamhet. Men, herr talman,
det är den ramen som enligt vår
uppfattning är alltför snäv med hänsyn
till proteinförsörjningens stora risk för
en växande världsbefolkning. Vi har
svårt att föreställa oss vilka väldiga insatser
som här verkligen behövs för
att kunna avhjälpa proteinbristen, en
huvudfråga för u-landshjälpen.

Vi har i vårt land satsat på familjeplaneringen
som ett medel, och jag och
övriga motionärer anser att det som
därefter borde komma i fråga vore insatser
för ökad proteinförsörjning.
Därför önskar vi att denna fråga om
proteinforskning skulle prioriteras. Den
ligger som ett projekt hos styrelsen för
teknisk utveckling, och jag har i våras
försäkrat mig om att den verkligen gör
det. Men eftersom projektet ligger mycket
långt nere i prioritering, på grund
av att styrelsen för teknisk utveckling
har ytterst små resurser, mycket med
hänsyn till den hårdhänta behandling
styrelsen fick i årets budget, förstår
alla att vi inte kommer långt med denna
fråga. Ramen som utskottet talar om
är mycket begränsad.

Ingen förnekar att det är en viktig
fråga. Vi säger i motionerna: »Det gäller
inte enbart att öka produktionen av
kolhydratrika livsmedel, utan det är
särskilt viktigt att förbättra tillgången
på näringsriktiga proteiner. Dessa är
nämligen nödvändiga för att ge barn
en normal utveckling och vuxna arbetsförmåga
och motståndskraft mot
sjukdomar.»

Enligt vår uppfattning har Sverige
stora möjligheter att genom forskning
och utvecklingsarbete bidra till värl -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

147

Om forskning och utbildning m. m. i

dens livsmedelsförsörjning. I motionerna
har vidare anförts: »En utredning
över pågående och planerad verksamhet
inom proteinområdet som lades till
grund för Sveriges svar på en FN-enkät
visar att vi bör kunna göra en betydande
insats under förutsättning att
medel anvisas härför.» Det är klart att
vårt land inte ensamt kan göra en insats
härvidlag och att den insats vi
kan göra är begränsad, men — heter
det vidare i motionen — »det vore
olyckligt om vi inte till det yttersta utnyttjade
den stora forsknings- och utvecklingskapacitet
som finns vid våra
universitet, högskolor och industrier».

Herr talman! Det finns också forskare
som är intresserade av att vi får i
gång denna verksamhet, men vi har
gett dem begränsade resurser. Jag har
ingen förhoppning om att få med mig
kammarens ledamöter i detta ärende.
Jag kommer alltså inte att yrka bifall
till motionerna, men jag har ändå velat
stryka under vilken stor fråga detta
är och att den bör mogna inom riksdagen,
så att vi kan vara beredda till
kommande år att ge proteinforskningen
ökade resurser, vilket den verkligen
behöver.

Häri instämde herr Hansson (s).

Fru DIESEN (m):

Herr talman! I detta ärende, som
bl. a. gäller en partimotion från moderata
samlingspartiet, föreligger ett enhälligt
utskottsutlåtande. Behandlingen
av forskning i anknytning till u-länderna
bröts ut ur det stora komplexet om
vårt utvecklingsbistånd, när det behandlades
i våras, för att första avdelningen
skulle få mera tid att ägna åt
detta stora och onekligen svåra område.
Det skulle därför vara fel att låta
ett ärende av den här angelägenhetsgraden
passera utan kommentarer. De
ledamöter som förra veckan hade tillfälle
att gästa Ingeniörsvetenskapsaka -

anslutning till det svenska biståndet till

u-länderna

demien minns väl också professor Brohults
maning att intressera sig för detta
område.

Utskottet påpekar i sitt utlåtande att
den för utvecklingsbiståndet betydelsefulla
forskningen spänner över vida
områden och har skiftande karaktär.
Problemen med inriktningen och organisationen
av forskning med anknytning
till u-landsproblem är komplicerade.

Frågor om forskning är väl inte något
som vi vanliga riksdagsmän kan
diskutera med något större mått av
sakkunskap. Om någon känner sig uppkallad
att protestera mot detta yttrande,
så är det så mycket bättre. Men
eftersom jag tycker att det skulle vara
ganska förmätet av mig att försöka låna
kammarens öra för några högst
egna, förnumstiga synpunkter på ulandsforskning,
vill jag i stället anföra
några citat av auktoriteter på området.

Professor Carl-Göran Hedén säger i
en uppsats:

»Ofta upprepas synpunkten att den
svenska biståndsmyndighetens stöd åt
forskning skall vara starkt målinriktat,
koncentrerat på vissa områden och inriktat
på resultatens integration i myndighetens
fältverksamhet.

Å andra sidan är det uppenbart att
därest SIDA är den enda kanalen för
stöd åt u-landsforskning, så måste det
medföra att många högt kvalificerade
forskargruppers möjlighet att göra en
insats försvåras, t. o. m. i fall där förutsättningarna
är större än på många
andra håll i världen.

I sammanhanget måste med beklagande
konstateras att forskningsråden
i sina kommentarer år 1966 till Sida
såg sig nödsakade att meddela, att någon
överskottskapacitet ej förelåg på
de allra flesta forskningsområden. Denna
bedömning, som givetvis inte tog
hänsyn till de snabbt ökande studentkullarna,
synes nämligen förutsätta att
u-ländernas behov först kan beaktas

148 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 em:

Om forskning och utbildning m. m. i anslutning till det svenska biståndet till
u-länderna

sedan de svenska intressena tillgodosetts.
»

Jag skulle också vilja citera litet av
vad en grupp framstående forskare vid
Karolinska institutet har sagt om vår
forskning under rubriken »Yad kan vi
göra mer?» Professorerna Hedén och
Borell talar om att Karolinska institutet
borde kunna skaffa ett tvillinginstitut
i Afrika, och de säger att effekten
av tvillinginstitut är utomordentlig.
Vår kände tumörbiolog professor Klein
säger:

»Om vi tar Nairobiprojektet som exempel
finns det tre viktiga aspekter.
Först den sjukvårdsmässiga: tillkomsten
av radioterapiavdelningen betyder
att strålbehandling för första gången
i denna del av Afrika ges utan hänsyn
till ras och ekonomi. Därnäst utbildningsaspekten:
nivån på utbildningen
närmar sig nu alltmer den som finns i
de utvecklade länderna. Slutligen
forskningsaspekten: vi har här en möjlighet
att studera cancerformer som på
många sätt skiljer sig från dem som är
vanliga hos oss.»

Låt mig också få citera mr Martin,
ordförande i DAC-kommittén vid
OEGD-ländernas parlamentarikermöte i
Paris i oktober i år: »En av de frågor
som har gjort det djupaste intrycket
på oss är den stora betydelsen av
forskning —■ det finns en alltför stor
benägenhet att tro att vi har nått så
långt i fråga om forskning att vi inte
behöver någon speciell forskning rörande
u-ländernas problem, utan bara
överföra vad vi vet. Vi har nu upptäckt,
och jag tror att det är en av de
stora vinsterna av den Gröna revolutionen,
att jordbruksforskning i u-länderna
rörande deras egna problem kan
ge enorma tillskott, medan ett försök
att överföra vad vi redan visste visade
sig värdelöst.»

Slutligen också ett citat ur den nu i
höst framlagda Pearsonrapporten, som
väl kommer att spela en viktig roll för
den framtida planeringen av såväl vårt

lands som andra länders utvecklingsbistånd:
»Fastän forskning vanligen

bör äga rum på platsen, skulle många
nyttiga undersökningar för u-länderna
bäst kunna utföras i i-ländernas laboratorier
och specialiserade institutioner.
De rika nationerna har sällan
försökt koncentrera sina tillgångar i
fråga om vetenskap och forskning för
att hjälpa till att lösa speciella problem
som rör u-länderna.» Beträffande
OECD-ländernas målsättning heter det
att målet för 1972 bör vara 5 procent
av allmänna medel för forskning och
utvecklingsarbete rörande u-länderna
och att åtminstone hälften bör ges ut i
u-länderna.

Moderata samlingspartiets partimotion
tar upp kravet på utrymme för
forskning om de fattiga ländernas utveckling
och problem. När utskottet
nu i anledning av bl. a. den motionen
vill ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört om de här frågorna, så
har motionärerna anledning att vara
nöjda.

I samma motion framfördes också
önskemål om vidgad akademisk utbildning
i u-landsfrågor. Den delen har
kanske inte fått så stort utrymme i det
här utlåtandet, men eftersom det är
ganska mycket på gång och UKÄ delar
motionärernas uppfattning rörande behovet,
så har jag kunnat ansluta mig
till den skrivning som föreligger.

I statsutskottets utlåtande behandlas
också en motion om ett institut för
u-landsfrågor. Utskottet skriver kort:
»I detta sammanhang förtjänar även
tanken på ett institut för u-landsforskning
att prövas.»

Det finns kanske en del att tillägga i
den frågan. Tanken på ett nordiskt institut
har ju tidigare behandlats i Nordiska
rådet. I det sammanhanget avgav
SIDA ett remissvar. Man sade där
att ett institut för u-landsforskning
skulle kunna ha mycket viktiga uppgifter,
om det inrättades i Sverige. Det
skulle kunna bidra till att skapa för -

Onsdagen den 10 december 1969 em. Nr 41 149

Ang. information i Sverige om internationella frågor

ståelse för utvecklingsbiståndets långsiktiga
effekter, och det skulle kunna
bidra till en tvärvetenskaplig helhetssyn.
Man skulle också genom ett institut
kunna följa och förmedla kontakter
med den växande internationella
u-landsforskningen. SIDA pekade på
att det redan fanns institut på olika
håll i världen. Det finns ett i London,
ett i Sussex, och ett institut har nu upprättats
i Danmark. Canada överväger
också att inrätta ett sådant institut.
SIDA tillstyrkte alltså att man utreder
frågan om ett institut för u-landsforskning.

Med de här anförda, tungt vägande
synpunkterna från diverse sakkunniga
instanser har jag försökt belysa vikten
av ett ökat engagemang från vår sida.
Jag hoppas att den utredning som utskottet
har önskat kommer att göra det
lättare för riksdagen att i framtiden
fatta kloka beslut i de här frågorna.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. information i Sverige om internationella
frågor

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 177, i anledning av motioner
angående information i Sverige om
internationella frågor.

Till behandling i ett sammanhang
hade utskottet förehaft

dels de likalydande motionerna I:
439, av fröken Stenberg, samt II: 508,
av fru Sundberg och herr Nordstrandh,
dels ock motionen 11:494, av herr
Ericson i Örebro och fru Hjelm-Wallén.

I motionerna 1:439 och 11:508 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
uppdraga åt Kungl. Maj :t att låta överse
hur informationen om verksamheten inom
den internationella sektorn på bästa
sätt kunde samordnas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 439 och II: 508,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 494,

3. att riksdagen som sin mening måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört beträffande
behovet av ökad information i internationella
frågor.

Fröken STENBERG (m):

Herr talman! Statsutskottet har i sitt
utlåtande nr 177 i en välvillig skrivning
avstyrkt en hemställan i vilken vi motionärer
— det gäller motionsparet I:
439 och II: 508 — begärt att riksdagen
måtte besluta att uppdra åt Kungl.
Maj:t att låta överse hur informationen
om verksamheten inom den internationella
sektorn på bästa sätt kan samordnas.

Vi motionärer menar att olika institutioner
och myndigheter, som är verksamma
inom denna internationella sektor
och så långt som möjligt samarbetar
i fråga om likartade aktiviteter, i
högre grad bör beakta detta samarbete
beträffande informationsverksamheten.

Det skall villigt erkännas att frågan
om en rationellare samordning av information
beträffande internationella frågor
är en svårhanterlig arbetsuppgift.
Den borde dock icke vara olöslig. Utskottet
har givit en rätt uttömmande
redogörelse för de informationsmöjligheter
som nu finns att för den svenska
allmänheten presentera verksamheter
inom den internationella sektorn
och därmed sammanhängande frågeställningar
och problemkomplex. Läsaren
kan finna en intressant provkarta
på en rad initiativ som syftar till
att förstärka denna upplysnings- och
informationsverksamhet. Men det växande
informationsflödet rinner till
från så många håll att det faktiskt finns
anledning befara att den allmänhet informationen
är avsedd för inte bär

10 Första kammarens protokoll 1969. Nr it

150 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ang. information i Sverige om internationella frågor

möjlighet att få en rejäl och lättfattlig
överblick av all denna information.

Det vore därför rimligt med ett ökat
samarbete mellan alla dessa svenska
organ som verkar inom den internationella
sektorn. Det förefaller mig vara
nästan nödvändigt med en koncentrerad
sammanställning och en presentation
av tillgängliga informationsformer
över hela sektorn, alltså skrifter, föreläsare,
filmer etc.

Hur många föreningar och organisationer
ute på fältet känner t. ex. till att
UD:s tjänstemän i den mån arbetsförhållandena
så medger är positiva —
som det står i utskottsutlåtandet — till
tanken att föreläsa och ge information
i internationella frågor?

En sådan information via ED vore
ett intressant alternativ att tillämpa
när det gäller att slå vakt om det internationella
engagemang som finns
och skapas exempelvis på de platser i
vårt land, där s. k. kulturveckor äger
rum och där ambassadpersonal från
främmande länders beskickningar presenterar
bl. a. det egna landets utrikespolitik
med ty åtföljande diskussioner
kring politiska, ekonomiska, sociala
och kulturella frågor.

Det finns också anledning att uppmärksamma
SIDA:s ambitioner att
från sitt verksamhetsområde ge upplysning
och information till allmänheten
genom presskonferenser, skrifter,
föreläsare etc., och det förefaller mig
vara psykologiskt klokt om våra ungdomsorganisationer
i ännu större utsträckning
finge del av denna informationsverksamhet
i form av diskussioner
och föredrag. Det skulle måhända
bidra till en sakligare och mer nyanserad
debatt omkring problemställningarna
visavi u-hjälp. Det finns ju
— som utskottet anför — bland de
unga ett starkt engagemang för u-landsproblem
och internationella frågor.

Jag vill till slut, herr talman, bara
konstatera att vi motionärer inte har
begärt någon stor utredning — så har
utskottet tydligen tolkat vår hemstäl -

lan. Nej, vi har begärt en översyn av
hur informationen om verksamheten
inom den internationella sektorn på
bästa sätt kan samordnas. Samordningen
har börjat beträffande FN-organen.
Men det finns fler institutioner — alla
med statsbidrag — som skulle kunna
komma i fråga.

Samordningsarbetet bör ske i snabbare
takt. Informationsverksamheten
ökar på alla kanter, och just därför bör
den presenteras för allmänheten på ett
mer samlat sätt så att informationsutbudet
blir lättare tillgängligt för dem
det är avsett.

Herr talman! Jag har som motionär
velat lägga fram dessa reflexioner och
har intet yrkande utom bifall till utskottets
hemställan.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag tänker inte försöka
starta någon debatt utan lovar att uttrycka
mig så kortfattat som möjligt.

Fröken Stenbergs uttalande och efterlysning
av en bättre information anser
jag vara riktigt. Den svenska regeringen
har i flera olika sammanhang —• i
FN bl. a. -— understrukit vikten av en
effektiv informationsverksamhet för att
aktivera den allmänna opinionen till
stöd just för internationella frågor och
samarbetet inom FN.

Jag tror dock inte någon utredning
behöver göras; liela denna fråga är redan
utredd. En ytterligare utredning
skulle enligt min uppfattning endast
försena verksamheten. Vad som behövs
är ett bättre stöd för informationsverksamheten,
vilket jag tycker utskottet
har klargjort på ett mycket bra sätt.
Jag är också mycket tacksam för vad
utskottet här sagt.

Jag har flera gånger tidigare om åren
haft tillfälle att efterlysa ett aktivare
stöd från riksdagen. Framför allt tror
jag att vi som inom FN-förbundet sysslar
med information om FN:s verksamhet
kan åstadkomma vad fröken
Stenberg efterlyser. I samarbete med

Onsdagen den 10 december 1969 em. Nr 41 151

Ang, Vänerns oeh Vätterns förbindelse med västerhavet

UD kan vi förmedla erforderlig information.

Det är i övrigt riktigt alt det här behövs
ett organ som förmedlar och visar
var man kan få den bästa informationen
och på det viset hjälper allmänheten.
Det behövs också en kraftigare
insats för att ta hand om den efterfrågan
på information som finns, därom
råder ingen tvekan. Det skall vara ett
centralt organ som kan bjuda ut allt
material och ge lämplig information om
det. Samtidigt skall organet genom att
tillgodose allmänhetens intresse hålla
det vid liv.

Vi har inte minst den senaste veckan
sett hur farligt det är om felaktig information
kommer ut. Jag är övertygad
om att informationen avsevärt kan förbättras
om vi följer utskottets förslag.
Härför behövs dock snabbt ökade anslag.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Ang. Vänerns och Vätterns förbindelse
med västerhavet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 178, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående Vänerns
och Vätterns förbindelse med västerhavet
jämte motioner

I propositionen nr 122 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 27 juni 1969, berett
riksdagen tillfälle att avgiva yttrande
i anledning av vad i statsrådsprotokollet
anförts om Vänerns och Vätterns
förbindelse med västerhavet.

I propositionen hade konstaterats, att
det vore samhällsekonomiskt olönsamt
att anlägga en ny kanal för Vänerns förbindelse
med västerhavet i sträckning -

en Vänersborg—Uddevalla och att en
sådan därför icke borde komma till
stånd. Utredningar visade, att Trollhätte
kanal till en lägre kostnad kunde
giva tillräcklig kapacitet för att täcka
behovet av kanaltransporter inom den
aktuella regionen. Inom vissa ramar vore
enligt propositionen en utbyggnad av
trollhätteleden samhällsekonomiskt lönsam
jämfört med alternativet att lägga
ned kanaldriften och gå över till landtransporter
med omlastning i kusthamn.
För att underlätta en närmare bedömning
av frågan i vilken utsträckning det
vore motiverat med sådana utbyggnadsarbeten
i trollhätteleden avsåges statens
vattenfallsverk och sjöfartsverket skola
utföra vissa ytterligare teknisk-ekonomiska
utredningar. Beträffande Göta kanals
västgötadel visade utförda beräkningar
att en utbyggnad icke skulle bliva
samhällsekonomiskt lönsam. Dess
framtida roll i frilufts- och rekreationssammanhang
borde från statens sida bedömas
i ett större sammanhang inom
ramen för det totala stödet till sådana
ändamål.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

1065, av herr Paul Jansson m. fl., och
II: 1228, av herr Franzén i Motala in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1071, av herr Lindblad, samt 11: 1239,
av herrar Tobé och Sellgren,

dels de likalydande motionerna I:

1072, av herr Harald Pettersson in. fl.,
och II: 1238, av herr Jonasson m. fl.,

dels ock motionen II: 1237, av herr
Dockered.

I motionerna 1:1065 och II: 1228 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla, att en beredning
måtte tillsättas för skyndsam
överarbetning av kanaltrafikutredningen
med särskilt beaktande av det material
som framlagts i vätterdelegationens
senaste utredningar.

I motionerna I: 1071 och II: 1239 hade
föreslagits, att riksdagen med an -

152 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ang. Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

ledning av förevarande proposition i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anföra,
att frågan om utbyggnad av Göta kanals
västgötadel finge bliva föremål för
ytterligare prövning särskilt i vad avsåge
vilka ytterligare kostnader en sådan
utbyggnad skulle kräva jämfört
med de kostnader kanalens bibehållande
som endast turistled medförde.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1237,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1072 och 11:1238,

3. att riksdagen i anledning av departementschefens
uttalanden och motionerna
1:1065 och 11:1228 samt I:
1071 och II: 1239 som sin mening måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört beträffande
Vänerns och Vätterns förbindelse med
västerhavet.

Reservationer hade anförts, utom av
annan,

1. av herr Andersson, Birger, (s),
utan angiven mening; och

2. av herr Larsson, Herbert, (s), likaledes
utan angiven mening.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Så här i nattens stilla
stunder är det visst tid för dem som
står bakom de blanka reservationerna
att yttra sig. Den blanka reservation
jag har antecknat till detta utskottsutlåtande
avser dock inte på något sätt
att markera missnöje med utskottets
förslag.

De likalydande motionerna 1:1065
och II: 1228 tar upp vad som bör och
kan göras beträffande Göta kanals
framtid. I motionerna yrkas att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om att en beredning tillsättes
för skyndsam överarbetning av kanaltrafikutredningen
med särskilt beaktande
av det material som framlagts
i Vätterdelegationens senaste utredningar.
Denna motionärernas hemstäl -

lan tillstyrkes i sak av ett enhälligt utskott.

Det är angeläget med en överarbetning
av det material som kanaltrafikutredningen
framlagt. Sedan det presenterades
har nytt material — till och
med mycket betydelsefullt sådant —-lagts fram, och det motiverar en överarbetning.

Göta kanal är en ur många synpunkter
viktig kommunikationsled. Den trafikeras
inte bara av vad man skulle
kunna kalla för reguljära turistbåtar,
utan har på senare år även fått ett starkt
inslag av utländska turistbåtar. Denna
turisttrafik har i sig ett värde som inte
får nonchaleras. Mycket pengar läggs
årligen ned på turistpropaganda och
många gånger på mindre lönande projekt
än Göta kanal. Att reklamera för
turisttrafik på Göta kanal är ingen
kostsam sak. Men skall turisttrafiken
på denna vattenled kunna fortsätta måste
kanalen inte bara bibehållas utan
även förbättras.

Turisttrafiken är dock inte det mest
betydelsefulla när det gäller Göta kanal.
Industriorterna runt Vättern, liksom
runt Vänern, är om några medvetna
om kanalens betydelse. För industrierna
å dessa orter spelar kanalen
en stor roll och skulle komma att spela
en ännu större, om kanalen breddades
så att större tonnage än vad som
nu trafikerar den kunde utnyttjas.

Kostnaderna för en breddning är inte
överväldigande, och jämförda med
vad motorvägar och motorleder kostar
är de rimliga. En breddning, som underlättar
för större båtar än de som
nu trafikerar kanalen att ta sig fram
på denna, kommer att kunna lasta av
landsvägarna, vilket ur såväl kostnadssom
säkerhetssynpunkt är betydelsefullt.

Med dessa korta erinringar, herr talman,
har jag velat understryka den betydelse
Göta kanal har och hur angeläget
det är att snarast göra en överarbetning
av kanaltrafikutredningens betänkande.
För ett stort och för hela lan -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

153

Ang, Vänerns
det viktigt industriellt område har en
breddning och fördjupning av Göta kanal
stor betydelse. Underlåter man att
lyssna till önskemålen från intressenterna
utmed Vättern och Vänern, kan
man åstadkomma stor bestående skada.
Göta kanal får inte försumpas eller förslummas.
Dess betydelse som viktig trafikled
är inte mindre nu än tidigare.
Därför, herr talman, vill jag enträget
vädja till regeringen och den eller dem
inom denna, som har att handlägga det
ärende vi nu skall avgöra, att skyndsamt
låta göra en överarbetning av kanaltrafikutredningen.

Häri instämde herr Richardson (fp).

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! I proposition 122
har Kungl. Maj :t bl. a. tagit upp frågan
om Vänerns och Vätterns förbindelse
med Västerhavet. Många har med intresse
väntat på en proposition i ärendet,
och att så varit fallet är naturligt
med tanke på den betydelse som kanaltrafiken
bär.

Redan inledningsvis vill jag framhålla
att en i dagarna avlämnad utredning
av landshövding Mats Lemne,
utan att den är sammankopplad med
kanalutredningen, ändå markerar behovet
av en snabb utbyggnad av kanalleden.
Enligt den angivna utredningen
skall hl. a. norra stödområdet
för lokalisering upphöra. Varför? Näringslivet
inom regionen måste ha gjort
ett markant uppsving. I annat fall borde
väl stödområdet fått vara bestående.
Att näringslivet inom Väner- och Vätterområdena
är expansivt understryks
av de utredningar som förekommit. Såväl
den statliga utredningen som den
tidigare utredningen genom Vänerkommittén
visar klart på de stora ekonomiska
fördelar som en förbättrad
kanaltrafik innebär.

I dag har jag ingen anledning att gå
in på de utredningar som förevarit angående
en kanal mellan Vänersborg och

och Vätterns förbindelse med västerhavet
Uddevalla. Låt mig emellertid understryka
att om dessa utredningsförslag
realiserats hade mycket varit vunnet.
I dag är en utbyggnad av kanalen i
sin nuvarande sträckning högaktuell,
och det är nödvändigt med begränsade
snabba insatser för att ge sjöfarten
möjlighet till att utnyttja det tonnage
som är anpassat till ifrågavarande trafik.
Därmed vinnes en ökad lönsamhet
samtidigt som transportmängden ökas.

Med begränsade insatser — punktinsatser
som kan utföras utan tidsödande
utredningar och som kan anpassas till
en kommande utbyggnad — kan väsentliga
fördelar ernås. Några bärande,
sakliga skäl för uppskov tills hela kanalfrågan
blivit utredd finns ej.

Här syftar jag på det s. k. tröskelproblem
som kanalleden Ivarlsgrav
mellan Vänersborg och Brinkebergsludle
utgör.

Kanalen Karlsgrav — en sträcka på
3 500 meter — förbinder sjön Vassbotten,
den sydligaste delen av Vänern,
med Göta älv och anknyter till älven
nedanför Wargöns pappersbruk. I älvfåran
mellan Vänern och Vargön finns
Vargöfallen och kraftstationen. Tillkomsten
av Karlsgrav var sålunda nödvändig
för att erhålla en kanalled från
Göteborg upp genom Vänern och Vättern.

De slussar, till antalet sex, som finns
mellan Vänersborg och Göteborg är:
slussen vid Brinkebergskulle, belägen
inom Vänersborgs stad, Trollhätte slussar
samt slussen vid Lilla Edet.

Det intressanta i sammanhanget är
att slussarna har större kapacitet för
djupgående fartyg än vad kanalleden
Karlsgrav har. Det låga vattenståndet
i Vänern har i år skapat speciella svårigheter
genom att lastkapaciteten ej
kunnat utnyttjas. Problemet med trafiken
genom Karlsgrav var enahanda
under lågvattenperioden år 1956 men
med den skillnaden att godsmängden
sedan dess har ökat med 60 procent
och fartygsstorleken med i runt tal 75
procent.

154 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ang. Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

En annan fråga inställer sig när det
gäller investeringar i dagens fartyg.
Vilken fartygstyp skall dagens beställare
våga välja? Här kan redan från
början en felinvestering ske. Varven
måste snarast få klarhet i vilka åtgärder
som kommer att vidtagas. Att åtgärder
skall vidtagas får väl anses
självklart efter statsutskottets skrivning.

Djupgåendet i kanalen är beräknat
till 4,6 meter. Vid lågt vattenstånd reduceras
det i Karlsgrav till cirka 4 meter.

Vid lågvattenperioden år 1956 värderade
Vattenfall förlusterna för den
nödvändiga begränsningen av fartygens
lastförmåga till en miljon kronor,
vartill kom förlusten för omlastningar
och mindre rationellt tonnage. Förlusterna
under innevarande lågvattenperiod
uppgår säkerligen till belopp av
betydligt större omfattning.

När Vänerkommittén den 25 november
innevarande år uppvaktade kommunikationsministern
önskade man i
första hand en fördjupning av kanalen
så att nuvarande tonnage kan helt
utnyttjas även under lågvattenperioder.
Som en nästkommande etapp önskar
man ett djupgående på 4,6—4,9 å
5 meter, vilket skulle innebära att man
kunde utnyttja de i kanalen inbyggda
marginalerna. Det skulle också medge
en ökning av lastintaget från 1 800 till
2 500 ton.

Kanaltrafikutredningens huvudförslag
tar sikte på en fortsatt satsning
på Trollhätte kanal genom åtgärder
etappvis. Man anger att en första etapp
bör omfatta en fördjupning till cirka
5 meter, vilket innebär att man utnyttjar
återstående djupmarginaler i slussarna
och gör det möjligt att ta fulla
lastintag på de större fartyg som med
sin längd och bredd ryms i nuvarande
slussar.

Vattenfall har i sitt remissyttrande
angivit att en preliminär projektering
av åtgärder för 5,0 meters djupgående
antyder att kostnaden kommer att lig -

ga vid cirka 20 miljoner kronor. Eftersom
de avsedda åtgärderna även inkluderar
eliminering av sådana hinder
som innebär att fartygen nu måste
framföras med onödigt stor försiktighet,
kommer lönsamhetskalkylen för åtgärderna
i fråga inte enbart att påverkas
av de ökade lastintagen för de större
fartygen utan även av de vinster,
som ligger i en för hela trafiken minskad
gångtid genom kanalen och i en
i vissa avseenden ökad säkerhet.

Den närmast aktuella åtgärden för en
5 meter djup led är fördjupningen av
Karlsgrav på sträckan Vänern—Brinkebergskulle.
Jag vill erinra om att
Vattenfall redan år 1960 begärde 3,7
miljoner kronor för dessa arbeten.
Framställningen har hittills varit vilande
i avvaktan på kanalutredningen,
och nu, nära tio år efteråt, synes lösningen
vara inom räckhåll.

Nu väntar man på riksdagens principbeslut
genom den i dag behandlade
propositionen 122, men arbetena är enligt
uppgift så långt förberedda att de
kan igångsättas i varje fall vintern
1970/71 om medel ställes till förfogande.
En ny kostnadsberäkning är under
utarbetande, och preliminärt anges
kostnaden till 6—7 miljoner kronor
i dagens läge.

Övriga åtgärder för en 5 meters led
är väsentligen koncentrerade till Stallbacka
och bergskanalen genom Trollhättan
jämte vissa åtgärder på sträckan
Bohus—Göteborg. I fråga om Stallbacka
vid Trollhättan framtvingas en flyttning
av farleden genom den planerade
nya motorvägsbron och den nya klaffbron
för Trollhättans stad. Man beräknar
att dessa broar skall tillkomma
i mitten av 1970-talet och bli bestämmande
för tidsprogrammet för en genomgående
femmetersled.

Statsutskottet framhåller: »Såvitt utskottet
kan finna talar såväl transportekonomiska
som rent närings- och lokaliseringspolitiska
skäl för ett bibehållande
av kanaldriften.» Utskottet tar
också upp frågan om en eventuell ut -

Onsdagen den 10 december 1969 em. Nr 41 155

Ang, Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

ökning av kanalledens kapacitet och
intar även därvidlag en starkt positiv
inställning.

När det gäller frågan om utredningskravet
kan man utan överdrift utläsa
en beställning när utskottet skriver, att
man »finner det angeläget att sådana
utredningar kommer till stånd och vill
— med hänsyn till dessa frågors stora
betydelse för berörda bygder — understryka
departementschefens uttalande
att utredningsarbetet bör bedrivas
skyndsamt».

Herr talman! Jag vill ytterligare understryka
betydelsen av att utredningsarbetet
forceras samt att man utan att
avvakta en samlad utredning låter
verkställa en delutredning för genomförandet
av erforderliga arbeten i
Karlsgrav.

Vänerns låga vattenstånd har i år
varit mycket besvärande för sjöfarten
på Trollhätte kanal. Ändrade vindförhållanden
kan vara tillräckliga för att
sätta en fartygschef i en brydsam situation.
Om fartyget i någon av Vänerhamnarna
lastar efter den då aktuella
vattennivån i kanalen Karlsgrav, kan
fartygschefen vid ankomsten till Vänersborg
finna att vattendjupet ligger
under de tidigare erhållna uppgifterna.

För näringslivets expansion och för
utvinnandet av lägre transportskostnader
måste i första hand kanalens tröskelproblem
lösas.

Jag skall i det här sammanhanget ej
beröra frågan om en pipelineförbindelse,
men låt mig framhålla att oljan
representerar en sådan låg volymandel
att den inte bör påverka utbyggnadsfrågan.

Låt mig avslutningsvis ansluta mig
till kanaltrafikutredningens huvudförslag,
som går ut på en fördjupning av
Karlsgrav till 5 meter. Dessa arbeten
är redan genom Vattenfall så långt förberedda
att de kan igångsättas vintern
1970/71.

I övrigt hoppas jag att de utredningar
som kommer till stånd beträffande
kanalsystemet i dess helhet leder

fram till resultat som gagnar regionerna
kring Vänern och Vättern.

Herr talman! Jag vill med det anförda
markera det starka intresse som
finns i bygderna för dessa frågor, och
jag vill i övrigt yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta yttrande instämde herr Skärman
(fp).

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag föreställer mig att
många av kammarens ledamöter kanske
ar förvånade över att jag inte nöjer
mig med ett instämmande med herr Birger
Andersson i denna fråga. Men eftersom
jag är motionär i ämnet, och då
kanalen flyter genom mina egen hemortskommun,
kanske det må vara mig
förlåtet om jag säger ett par ord i sammanhanget.

Det påstås att när Baltzar von Plåten
började bygga Göta kanal var
många tvivlare och olyckskorpar framme,
vilka ville lägga hinder i vägen
för projektets genomförande. Han betecknades
av många som en galning
vilken hade gett sig på någonting som
skulle vara omöjligt, nämligen att förbinda
sjöar och vattendrag på så olika
höj dnivåer som det var fråga om. En
del gick så långt att man siade om, att
när Baltzar von Plåten blev färdig med
sin kanal skulle det inte finnas mer
vatten i den än aktieägarnas tårar över
ett misslyckat projekt och den svett
som producerades av dem som grävde
kanalen. Vi vet ju nu efter 147 års
erfarenhet att dessa tvivlare har haft
fel och att Göta kanal har haft stor
betydelse för transportarbetet i berörda
region, för att inte tala om den betydelse
kanalen haft och alltjämt har
såsom turisttrafikled, vilket herr Birger
Andersson här närmare berört.

Nu har det tyvärr på senare tid dykt
upp nya tvivlare, vilka anser att kanalen
inte skulle ha någon framtid såsom
transportled. Dessa tvivlare är
främst att finna bland majoriteten i

156

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ang. Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

1961 års kanaltrafikutredning. Vi som
står bakom motionerna 1:1065 och II:
1228, väckta med anledning av proposition
122, anser att något slutligt ställningstagande
i fråga om Göta kanals
framtida öde inte skall tas förrän vissa
viktiga synpunkter ytterligare har
beaktats.

För det första har på senare tid kommit
fram och publicerats en del material,
som utredningen på sin tid inte
hade tillgång till. För det andra har
framkommit uppgifter och fakta, som
enligt reservanten Sven Thorells mening
borde ha varit med i reservationen,
om de då hade varit kända. För
det tredje har viktiga synpunkter framförts
av många remissinstanser, som
har yttrat sig med anledning av betänkandet.
För det fjärde — och inte
minst viktigt — bör man beakta resultatet
av den utomordentligt snabba utveckling
som har ägt rum under senare
år på skilda områden och som man
med fog kan påstå i åtskilliga fall har
kullkastat de prognoser på vilka utredningen
har grundat sina ställningstaganden.

De slutsatser som utredningen har
kommit till efter kalkyler beträffande
de godsmängder som kan väntas bli
fraktade på en utbyggd Göta kanal, kan
man ställa sig mycket frågande till. Utredningen
har ju baserat sina kalkyler
på antagandet av en möjlig trafikökning
på Göta kanals västgötalinje på
mellan 2 och 3 procent per år under
tiden 1965—1980. Sedan inträffar det
märkliga att där sätter man stopp. Sedan
räknar man inte vidare fram i tiden.
Det finns ju all anledning att
räkna med att trafiken på en utbyggd
Göta kanal skall kunna öka även efter
1980. Såsom jämförelse kan nämnas
alt trafiken på Trollhätte kanal
har ökat med i genomsnitt 3,9 procent
under tiden 1950—1967.

Såväl reservanten som flertalet remissinstanser
har dessutom ansett att
man har räknat med alltför låga godskvantiteter.
Dessutom har flera före -

tag i Vätterområdet utvecklats betydligt
snabbare än väntat, vilket rimligtvis
bör påverka bedömningen av lönsamheten
för eu utbyggd kanal. Vad trängseln
på våra vägar med ty åtföljande
olycksfallsrisker och höga samhälleliga
kostnader betyder i sammanhanget behöver
man knappast orda om. De senaste
dagarnas dystra olycksstatistik
talar här sitt tydliga språk. De tyngre
lastbilstransporterna har ju på senare
tid blivit föremål för allt större uppmärksamhet,
och man har kommit fram
till att den tunga lastbilstrafiken inte
på långt när bär sina kostnader när
det gäller vägbyggande och vägunderhåll.

De s. k. undervägskostnader som utredningen
har räknat med för lastbilstransporter
ligger på mellan 8 och 11,5
öre per tonkilometer för olika avstånd.
I syfte att belysa de trafikvinster som
kan väntas uppstå genom att transportera
gods på Göta kanal jämfört med
lastbilstransporter av samma godsmängd
från hamnarna i Göteborg och
Norrköping har vi på sidan 2 i motionen
tagit in en tabell, som är utarbetad
av Allmänna ingenjörsbyråns
trafikavdelning. Beräkningarna har
gjorts efter tre alternativ för godsmängdens
ökning, nämligen 1, 2 eller 3 procent
årligen samt för tre alternativa
ökningar av undervägskostnaderna för
lastbilstransport, nämligen 8, 10 och
12 öre per tonkilometer. Det är i stort
sett samma beräkningsgrunder som kanaltrafikutredningen
själv har använt.

Jag skall bara peka på ett par exempel
ur denna uppställning, som enligt
min mening belyser det vettiga i att
på sikt satsa på kanaltransporter i stället
för att öka lastbilstransporterna på
våra vägar.

Om vi antar att trafikökningen i en
utbyggd Göta kanal blir så låg som 2
procent per år och att undervägskostnaderna
för lastbilstransporter stannar
vid 10 öre per tonkilometer, skulle man
1980 göra en trafikvinst på cirka 3,9
miljoner kronor. 1990 skulle vinsten

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

157

vara i det närmaste 5 miljoner för att
år 2010 vara uppe i cirka 7 miljoner
kronor. Hela det diskonterade värdet
för avskrivningsperioden med 1975
som basår skulle belöpa sig på 74 miljoner
kronor. Man kommer till ännu
bättre siffror, om man räknar med en
större trafikökning.

De bär siffrorna är framräknade med
kanaltrafikutredningens egna antaganden
som grund, dock med den väsentliga
skillnaden att man i det här fallet
liar räknat med en avskrivningstid på
40 år för investeringskostnaden i Göta
kanals Västgötadel, d. v. s. samma tid
som utredningen räknade med för investeringar
i Trollhätte kanal. Jag kan
inte frigöra mig från tanken att kanaltrafikutredningen
genom att kräva nästan
dubbelt så snabb avskrivning för
investeringar i Göta kanal, nämligen
25 år, medverkat till att onödigtvis
framställa en utbyggnad av kanalen
som icke ekonomiskt försvarbar. Det
förhållandet har ju också påtalats av
flera remissinstanser och bemötts från
olika håll. Det kan ändå slås fast att
de båda projekten bör vara jämställda
i det sammanhanget. Man skall inte
ha en avskrivningstid för det ena projektet
och en annan för det andra. Om
avskrivningen för en utbyggd Göta kanal
får ske på 40 år, så blir också den
satsningen lönsam.

Jag skall sluta med det slående exemplet
att fem s. k. paragrafbåtar på
en utbyggd kanal fraktar lika mycket
gods som 300 långtradare på våra vägar.
Jag tycker att det är ett argument
som är högst relevant i sammanhanget.

Nu är vi motionärer tacksamma för
utskottets välvilliga skrivning. Utskottet
har, som herr Birger Andersson
sagt, i stort sett tillstyrkt motionen,
och vi har ingen anledning att på något
sätt vara kritiska. Vi hoppas att
regeringen snart skall komma med ett
förslag i kanalfrågorna som är positivt
även då det gäller Göta kanals Västgötadel.

Jag har, herr talman, inget annat yr -

Ang. skatt för hundar
kande än bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Eskilsson
(m), fröken Mattson (s) samt
herrar Wärnberg (s), Tage Johansson
(s) och Wirtén (fp).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
beträffande Vänerns och Vätterns
förbindelse med Västerhavet är enhälligt.
Ingen av de talare som yttrat sig
har haft några anmärkningar mot utskottets
utlåtande, och inga andra yrkanden
har framställts än om bifall till
utlåtandet. Jag anser därför att jag inte
behöver gå in på någonting av vad
som sagts i fråga om olika sifferuppgifter.
Om Göta kanals Västgötadel har
utskottet sagt att en viss oklarhet synes
råda beträffande utvecklingen i stort
av trafiken och dess fördelning på skilda
transportmedel in. in. inom närmast
berörda områden, varför utskottet finner
det angeläget med en ytterligare
prövning av härmed sammanhängande
frågor, och det vill utskottet att riksdagen
skall ge Kungl. Maj:t till känna.

Jag förmodar att både motionärerna
och de som talat i dagens debatt anser
utskottets yttrande tillfredsställande,
och utan att gå in på vad som sagts tidigare
ber jag därför att få yrka bifall
till statsutskottets utlåtande nr 178.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu förevarande utlåtandet hemställt.

Ang. skatt för hundar

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 65, med anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i förordningen
(1923: 116) angående skatt för hundar
jämte motioner.

158

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ang. skatt för hundar

I proposition nr 135 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 24 oktober 1969, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i förordningen
(1923:116) angående skatt för
hundar.

I propositionen hade föreslagits, att
den nuvarande begränsningen i kommunens
rätt att bestämma hundskattens
storlek skulle slopas.

Enligt nuvarande regler i 4 § förordningen
angående skatt för hundar skulle
hundskatten bestämmas av kommunen
till ett för varje hund lika belopp,
lägst 10 och högst 75 kronor för kalenderår.

Med anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

1. de likalydande motionerna I: 1081,
av hem Lindblad, samt II: 1249, av herr
Westberg i Ljusdal och herr Sellgren,
vari yrkats, att kommunerna skulle få
laglig rätt att medgiva nedsättning elle
befrielse från hundskatt för vissa
ägarkategorier;

2. de likalydande motionerna I: 1082,
av herrar T hor sten Larsson och Nils
Nilsson, samt II: 1250, av herr Josef son
i Arrie m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 135 skulle besluta,
att kommunen skulle äga fritt bestämma
grunderna för uttag av hundskatt
i enlighet med vad som anförts i motionerna; 3.

de likalydande motionerna 1:10S3,
av fröken Stenberg och hem Karl Pettersson,
samt II: 1251, av herrar Ringaby
och Nordstrandh, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 med
förslag till lag om ändring i förordningen
angående skatt för hundar;

4. de likalydande motionerna I: 1093,
av fröken Lundbeck in. fl., och II: 1261,
av fröken Wetterström m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 135.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

1. att riksdagen med anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 135 måtte
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i förordningen
(1923:116) angående skatt för
hundar med den ändringen, att 4 § erliölle
i betänkandet angiven lydelse;

2. att riksdagen med anledning av
motionerna I: 1081 och II: 1249, I: 1082
och 11:1250, 1:1083 och 11:1251 samt
1:1093 och 11:1201 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
angående skatten för hundar i enlighet
med vad utskottet i betänkandet
anfört.

Den av utskottet i punkten 1 föreslagna
ändringen i Kungl. Maj ds förslag
avsåge, att hundskatten skulle av
kommunen bestämmas till lägst 10 och
högst 100 kronor för kalenderår.

Fröken STENBERG (m):

Herr talman! I motionsparet I: 1083
och II: 1251 har presenterats en del
frågeställningar med anknytning till
Kungl. Maj ds proposition nr 135 med
förslag till lag om ändring i förordningen
angående skatt för hundar.

Motionen finns redovisad på s. 4 i
bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Om motionen kan sägas att den vänder
sig mot förslaget om att den nu av staten
föreskrivna maximeringen av hundskattens
storlek skall slopas fr. o. m.
den 1 januari 1970.

Vi motionärer har bland annat ansett
att principen i detta fall måste
vara att hundskatten aldrig bör sättas
högre än vad som uppskattningsvis
motsvarar merkostnad för renhållning
och liknande åtgärder orsakade av
hundhållningen. Vi har också framhållit
hundägarnas önskemål, att en del
av hundskattemedlen borde användas
för åtgärder som gör det lättare att
hålla hund och exemplifierat det med
bland annat förslag om jourtjänst bland

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

159

veterinärer, om djursjukhus och inrättandet
av rastplatser.

Propositionen har väckt en viss oro
bland hundägarna, eftersom en av kommunerna
genomförd godtycklig beskattning
skulle kunna drabba så blint
och orättvist bland annat just de hundägare
som har låga inkomster — pensionärer
och ensamma som bor isolerat
och har hunden som skydd och
sällskap.

Svenska kennelklubben anför i ett
yttrande till bevillningsutskottet att när
förordningen om hundskatt icke innehåller
någon bestämmelse om att medlen
skall användas för åtgärder till nytta
för hundägarna så synes det helt
uteslutet att kommunerna skulle få rätt
att själva bestämma hundskattens storlek
utan någon i författningen angiven
högre gräns. Man säger också att det
är uppenbart att dessa skattebelopp —
det rör sig för år 1967 om drygt 15
miljoner kronor för riket, därav 2 miljoner
kronor för Stockholm — mångfaldigt
överstiger de utgifter som hundhållningen
kan medföra för samhället.

Utskottet föreslår också i en välvillig
skrivning en förutsättningslös översyn
av hela hundskattefrågan. Detta förslag,
vid punkten 2 i utskottets hemställan,
är jag tacksam för och ansluter
mig till. Men i avvaktan på den begärda
utredningens resultat — detta gäller
ju dock en fråga som berör ett mycket
stort antal medborgare — ber jag beträffande
punkten 1 att få yrka bifall
med den ändringen, att nuvarande lydelse
av 4 § i förordningen angående
skatt för hundar fortfarande skall gälla
samt att ingressen till förslaget om
lagändring anpassas därefter så att i
andra delsatsen orden »4 och» utgår.

Ilerr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande i denna fråga är en kompromiss.
Det är enhälligt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Ang. beredskapslagring av olja

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till det av fröken
Stenberg under överläggningen
framställda yrkandet; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 2.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 86, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag rörande
beredskapslagring av olja, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. beredskapslagring av olja

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 66, med anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
rörande beredskapslagring av olja, såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte motioner.

I propositionen nr 136 hade Kungl.
Majd, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över handelsiirenden
för den 19 september 1969, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i förordningen
(1957:343) om oljelagring m. m.,

2) lag om ändring i förordningen
(1957:344) om oljeavgift in. m.,

160

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1909 em.

Ang. beredskapslagring av olja

3) lag om ändring i förordningen
(1958: 575) om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. in.;

dels godkänna de riktlinjer som förordats
i propositionen för den fortsatta
beredskapslagringen av oljeprodukter;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om de ändringar i oljelagringsprogrannnet
som kunde föranledas av
den begränsade omprövning av detta
som förordats i propositionen.

1 propositionen hade framlagts ett
program för fortsatt lagring för beredskapsändamål
av olja under sjuårsperioden
1970—1976. Ansvaret för att genomföra
programmet avsåges liksom nu
åvila oljebranschen och storkonsumenterna
av olja. Krigsreserven av drivmedel
förutsattes även i fortsättningen
förvaras i bombskyddade anläggningar.
En del av krigsreserven av eldningsoljor
föresloges lagras i anläggningar som
skulle lokaliseras efter beredskapsmässiga
överväganden. Denna lokaliserade
lagring skulle åvila oljehandeln samt
kraft- och värmeproducenterna. Beredskapslagringen
föresloges omfatta även
lagring av råvaror för framställning av
stadsgas samt av gasol. Lagringen av
råvaror för stadsgas skulle åvila gasverken
och lagringen av gasol dels staten,
dels säljare och importörer. Programmet
föranledde vissa ändringar i
förordningarna om oljelagring och om
oljeavgift. Vidare hade föreslagits följdändringar
i förordningen om avskrivning
å vissa oljelagringsanläggningar,
in. m.

Investeringskostnaderna för beredskapslagringen
av bensin, fotogen, motorbrännolja
och eldningsolja hade beräknats
till cirka 760 miljoner kronor.
Därav föresloges staten bidraga med 80
miljoner kronor för merkostnaden för
den skyddade och den lokaliserade lagringen.
Investeringskostnaderna för
stadsgasindustrin beräknades till cirka
18,7 miljoner kronor och för oljebranschens
lagring av gasol till cirka 7,7
miljoner kronor. Investeringskostnader -

na för ett statligt gasollager uppginge
till cirka 19,8 miljoner kronor.

Propositionen hade, såvitt avsåge
ändring i förordningen om oljeavgift
m. in. och i förordningen om avskrivning
å vissa oljelagringsanläggningar
m. in., hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt til! lagutskott.

Med anledning av propositionen hade
till bevillningsutskottet hänvisats
följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1: 109b,
av herr Åkerlund m. fl., och 11:1262,
av herr Enarsson, vari anhållits om
riksdagsuttalande av innebörd, att fiskefartyg
i utrikes trafik skulle vara befriat
från avgiftsskyldighet beträffande
oljelagring; samt

2) motionen 11:1263, av herr Åberg,
vari yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle begära sådan ändring
i förslaget till lag om ändring av
förordningen (1957:343) om oljelagring
m. m., att olja, som användes av
fiskefartyg, vilket bedreve yrkesmässigt
fiske på internationellt vatten, skulle befrias
från avgiftsskyldighet beträffande
oljelagring på samma sätt som den olja
som förbrukades av handelsfartyg i utrikes
trafik.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

A) med bifall till Kungl. Maj ds proposition
nr 136, såvitt densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, antaga
de vid propositionen fogade förslagen
till

1) lag om ändring i förordningen
(1957:344) om oljeavgift m. m.,

2) lag om ändring i förordningen
(1958: 575) om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
in. in.;

B) avslå

1) motionerna I: 1094 och II: 1262,

2) motionen II: 1263.

Reservation hade anförts av herrar
Lundström (fp), Yngve Nilsson (m),
Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Jo -

Onsdagen den 10 december 1909 em.

Nr 41

161

hem Olsson (ep), Magnusson i Borås
(m),Ahlmark (fp), Sundkvist (ep) och
Josef son i Arrie (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 1094 och II: 1262 och
med anledning av motionen II: 1263
måtte uttala, att lagringsskyldighet och
skyldighet att erlägga oljeavgift icke
skulle föreligga i fråga om olja som
förbrukades av fiskefartyg i yrkesmässigt
fiske på internationellt vatten.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Det gäller här en jämlikhetsfråga,
som det visat sig vara
mycket svårt att få gehör för hos majoritetspartiet
i denna kammare. Närmare
bestämt gäller det havsfiskets likställighet
med annan sjöfart. Det speciella
problem som nu är aktuellt rör
beredskapslagring av olja.

Lagringsskyldighet eller skyldighet
att erlägga oljeavgift föreligger inte för
olja som förbrukas av fartyg i utrikes
fart. Hittills har man vid tillämpning
av bestämmelserna på detta område inte
ansett att fiskefartyg som fiskar på
internationellt vatten går i utrikes fart,
detta trots att både sjöfartsstyrelsen
och generaltullstyrelsen förklarat att
så är fallet enligt deras mening.

I en reservation, som avgivits av nio
av utskottets ledamöter, yrkas »att
riksdagen måtte uttala att lagringsskyldighet
och skyldighet att erlägga oljeavgift
inte skall föreligga i fråga om
olja som förbrukas av fiskefartyg i yrkesmässigt
fiske på internationellt vatten».
Någon författningsändring behövs
inte. Det hela är en tolkningsfråga.

Att olja som används på fartyg i utrikestrafik
har undantagits från lagringsplikt
beror på att man inte räknar
med att kunna upprätthålla någon
utrikes sjötrafik i ett krigs- eller krisläge.
Därför behöver man inte beredskapslagra
olja för sådan trafik.

Ang. beredskapslagring av olja

Men lika litet som man kan räkna
med att någon utrikes handelssjöfart
skall kunna fortgå i ett krisläge, lika litet
kommer det att kunna bedrivas något
fiske på internationellt vatten. Det
borde alltså finnas lika starka skäl att
undanta fiskefartyg, som fiskar på internationellt
vatten, från lagringsplikt
som kan åberopas för handelstrafik i
utrikestrafik.

Men det anser inte utskottets majoritet.
»Det måste förutsättas att det för
folkförsörjningen betydelsefulla fisket
kommer att pågå i stor utsträckning
även i ett krisläge», skriver utskottet
och tillfogar »om inte på internationellt
vatten så i varje fall på svenskt
territorialvatten». Fiske som fiske, med
andra ord.

Men det är allt skillnad på fiske och
fiske. Västkustfiskarna, som jag känner
bäst till, bedriver i fredstid i stor utsträckning
sitt fiske i Nordsjön, ända
borta vid Shetlandsöarna och utanför
skotska kusten. De har alltså mycket
långa gångtider till sina fiskeplatser
och följaktligen stor oljeförbrukning
på sina fiskeresor. I ett krisläge blir
fiske sannolikt möjligt endast innanför
en tremilsgräns. De områden där fiske
kan bedrivas blir med all säkerhet
starkt begränsade. Att jämföra det fiske
det då kan bli fråga om med det
fiske som bedrivs i fredstid hundratals
sjömil hemifrån, ofta med landning av
fångsterna i främmande hamnar, är
helt verklighetsfrämmande.

Utskottet avslutar sin argumentering
med orden: »Enligt vad utskottet erfarit
är det för övrigt endast ett fåtal
större fiskefartyg som uteslutande ägnar
sig åt fiske på internationellt vatten
och dessa kan under krigsförhållanden
antas komma att bli tagna i anspråk
för militära ändamål.» I själva
verket är detta ett starkt skäl för att
man skall befria dessa större fiskefartyg
från lagringsskyldighet och skyldighet
att erlägga oljeavgift.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

162

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ang. beredskapslagring av olja

I detta yttrande instämde herrar Gösta
Jacobsson (m), Schött (m), Österdahl
(fp) och Karl Pettersson (m).

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Utskottets majoritet har
som nämnts avstyrkt de motioner herr
Tistad här har talat för, och man har
gjort det med stöd av en utredning i
denna fråga. Yi har menat — och på
den punkten är vi väl helt överens •—
att vi måste ha en oljeberedskap så att
fiske kan bedrivas under krig eller avspärrning
i fred. Under det senaste
kriget lyckades man upprätthålla fiskerinäringen
på ett bra sätt. Vi är helt
överens om att vi måste gardera oss
också för framtiden. Vad som skiljer är
väl närmast våra uppfattningar i fråga
om de fiskebåtar som nu går på internationellt
vatten. Enligt reservanternas
mening borde man inte ta någon avgift
för dem.

Vi har menat — och jag tror att det
är riktigt — att dessa båtar, som under
normala förhållanden går på internationellt
vatten, under krig eller avspärrning
i övrigt givetvis kommer att användas
för fiske på nationellt vatten
och att vi därför inte har någon anledning
att skilja på fiskebåtar i detta avseende.

Jag ber, herr talman, att med denna
korta motivering få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
punkten B framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets

hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
66 punkten B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-68;

Nej —51.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 68, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om rätt att vid inkomsttaxering erhålla
avdrag för belopp som tillförts Stiftelsen
Petroleumindustriens Beredskapsfond,
m. m.;

Onsdagen den 10 december 1969 em.

nr 69, med anledning av Kungi.
Maj ds proposition med förslag till lag
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
bidrag till Oljeprospektering aktiebolag,
in. in.; ävensom

nr 73, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående godkännande
av tilläggsavtal rörande ändring
i det i Ottawa den 6 april 1951 undertecknade
avtalet mellan Sverige och
Canada för undvikande av dubbelbeskattning
samt fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
i fråga om inkomstskatter, i dess
ändrade lydelse enligt det tilläggsavtal
som undertecknats i Stockholm den
21 januari 1966.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. in.;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1904:26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, förmynderskap och adoption,
m. m.; samt

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1919:367) om fri rättegång.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet tisdagen den 16 dennes

Nr 41 163

för deltagande i sammanträde i Oslo
med Nordiska rådets trafikutskott.
Stockholm den 10/12 1969

Birger Lundström

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 366, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 57 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ett statligt förvaltningsbolag
m. m. jämte motioner;

nr 382, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förvärv av aktier
i AB Kabi och Apoteksvarucentralen
Vitrum Apotekare AB jämte motioner;

nr 383, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förvärv av aktier
i Uddcomb Sweden AB jämte motioner;

nr 384, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående domartjänster vid
vissa underrätter m. in.;

nr 385, i anledning av motion om
utredning angående utbildningen på
barnavårdens område;

nr 386, i anledning av motioner rörande
forskning och utbildning m. in.
i anslutning till det svenska biståndet
till u-länderna;

nr 387, i anledning av motioner angående
information i Sverige om internationella
frågor; samt

nr 388, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående Vänerns och Vätterns
förbindelse med västerhavet jämte
motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett

164

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 395, till Konungen i
anledning av motioner om naturvården
inom de svenska fjällområdena.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 404, till
Konungen med uppgift på ett vilande

förslag till ändring i grundlagarna, avseende
riksdagens krigsdelegation.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i memorial nr 47 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 00.11.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970