Tisdagen den 9 december. Sid (Riksdagens protokoll 1952:31)

RIKSDAGENS

** protokoll

19 5 2

FORSTA KAMMAREN

Nr 31

6—10 december.

Debatter m. m.

Tisdagen den 9 december. Sid.

Svar på interpellation av herr Lundgren ang. lärarbristen i övre
Norrland .................................................. 5

Onsdagen den 10 december*

Svar på interpellationer:

av herr Lundqvist ang. ifrågasatt omläggning av telefontaxorna 16
av herr Nerman ang. understödjandet av tysk bosättning i Syd -

Slesvig .................................................. 18

Statligt stöd åt svensk spelfilmsproduktion ...................... 20

Förstärkning av vissa väganslag m. m........................... 21

Anordnande av en fast förbindelse Sverige—Danmark ............ 24

Indragning av riksbankens avdelningskontor i Norrköping m. m. . . 29
Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m..................... 33

Interpellation av herr Larsson, Nils August, om bibehållande av
statens järnvägars distriktsförvaltning i Östersund ............ 80

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 10 december.

Statsutskottets utlåtande nr 224, ang. studiehjälpsverksamheten vid
de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.................... 20

— nr 225, ang. statligt stöd åt svensk spelfilmsproduktion ........ 20

— nr 226, ang. utredning om utbildning i praktisk psykologi m. m. 21

— nr 227, ang. förstärkning av vissa väganslag m. m............. 21

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 31.

Nr 81.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 228, ang. förstatligande av Askersund
■—Skyllberg—Lerbäcks järnväg m. m......................... 24

— nr 229, ang. anordnande av en fast förbindelse mellan Sverige

och Danmark .............................................. 24

Bankoutskottets utlåtande nr 35, ang. riksbankens organisation m. m. 29

— memorial nr 36, ang. instruktion för nästkommande riksdags

bankoutskott .............................................. 33

Jordbruksutskottets utlåtande nr 55, ang. lånegaranti för inköp av
bostadsfastighet ............................................ 33

— nr 56, ang. höjning av bidraget till renskötande lapp för uppförande
av bostadsbyggnad .................................. 33

— nr 57, ang. förbättrande av bestånden av lax och ål i svenska

fiskevatten m. m........................................... 33

Första lagutskottets utlåtande nr 32, ang. ändrad lydelse av 2 kap.

3 § och 4 kap. 3 § rättegångsbalken .......................... 33

Statsutskottets utlåtande nr 230, ang. lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m............................................... 33

— nr 231, ang. lönegradsplacering för viss biträdespersonal m. m. 89

— nr 232, ang. ändringar i vissa tjänste- och familjepensionsregle menten

.................................................... 80

— nr 233, ang. ändringar i statens allmännna avlöningsreglemente

m. m..................................................... 80

Lördagen den 6 december 1953.

Nr 31.

Lördagen den 6 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 29 nästlidne
november och den 2 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 426, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om påföljd
för brott av underårig, m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 427, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea;

nr 428, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen in. m., i vad propositionen
avser uppförande av centralblock
vid lasarettet i Lund;

nr 429, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
gällande bestämmelser rörande statsbidrag
till enskild väghållning;

nr 430, i anledning av väckt motion
angående vissa frågor om statsbidrag
till väg- och gatuhållning i städer och
stadsliknande samhällen; samt

nr 431, i anledning av väckta motioner
om förbättring av samfärdselförbindelserna
i viss del av Norrbottens län.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Enär jag under tiden från och med den
7 december till och med den 16 december
1952 skall vistas utrikes i offentligt
uppdrag, får jag härmed vördsamt an -

hålla om ledighet från riksdagsgöromålen
under ifrågavarande tid. Stockholm
den 15 december 1952.

Hardy Göransson.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående studiehjälpsverksamheten
vid de allmänna läroverken
in. fl. läroanstalter jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 225, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande statligt stöd
åt konstnärligt inriktad svensk spelfilmsproduktion; nr

226, i anledning av väckta motioner
angående dels utredning om utbildning
i praktisk psykologi, dels ock översyn
av föreliggande utredningsmaterial
beträffande den framtida ungdomsvården
m. m.;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förstärkning av
vissa väganslag m. in.;

nr 228, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande förstatligande
av Askersund—Skyllberg—Lerbäcks
järnväg m. m.;

nr 229, i anledning av väckta motioner
angående anordnande av en direktförbindelse
i form av bro eller tunnel
mellan Sverige och Danmark;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj ds
propositioner angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster in. in. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ändringar i
vissa tjänste- och familjepensionsreglementen;
samt

Nr 31.

Lördagen den 6 december 1952.

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

35, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning rörande riksbankens
organisation efter utgången av
1952, m. m.; samt

nr 36, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

första lagutskottets utlåtande nr 32, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 2 kap. 3 § och 4 kap. 3 § rättegångsbalken;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 55, med anledning av väckta motioner
angående lånegaranti för inköp
av bostadsfastighet, som tillskapas i samband
med jordbrukets yttre rationalisering; nr

56, med anledning av väckt motion
om höjning av bidraget till renskötande
lapp för uppförande av bostadsbyggnad;
samt

nr 57, med anledning av väckt motion
om åtgärder för bibehållande och förbättrande
av bestånden av lax och ål i
svenska fiskevatten.

Anmäldes en av herr Ewerlöf under
sammanträdet till herr talmannen avlämnad,
av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 540, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 14 december 1951 (nr
795) med tillfälliga bestämmelser om
värdering av varulager vid taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt,
m. m.

Motionen hänvisades till bevillningsutskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 9 december 1952.

Nr 31.

Tisdagen den 9 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 3 och
den 6 innevarande månad.

Ang. lärarbristen i övre Norrland.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
Persson hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Lundgrens interpellation angående lärarbristen
i övre Norrland. Svaret, vilket
omedelbart före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
finnes såsom bilaga fogat vid
detta protokoll. Herr statsrådet Persson
erhöll nu ordet och lämnade en kort
sammanfattning av svaret.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framföra
mitt tack för det utförliga svaret på interpellationen.

Samtidigt måste jag emellertid beklaga
att statsrådet tyvärr inte tycks ha
velat förstå den allvarliga innebörden
för övre Norrland av det problem, som
jag berört i min interpellation. Lärarbristen
vid övre Norrlands läroverk är
nämligen, såsom rektorsföreningen framhållit
i sin skrivelse till Kungl. Maj:t,
för närvarande verkligen katastrofal.
Detta är icke en speciell skolfråga, utan
ett allmänt kulturproblem för övre Norrland.
Det har betydelse även för rekryteringen
av tjänstemän inom olika
verksamhetsgrenar, eftersom tjänstemännen
självfallet i det längsta drar sig för
att söka befattningar i övre Norrland,
om de vet att de inte kan få en tillfredsställande
undervisning för sina barn
där uppe, utan kanske måste skicka dem
till skolor söderut.

Nu framhåller ecklesiastikministern,

att man har lärarbrist även på andra
håll. Naturligtvis kan man peka på vissa
sådana orter i södra Sverige; orsaken
ligger kanske i bostadsförhållanden
eller andra omständigheter. Men lärarbristen
är icke genomgående så stor
på något annat håll som i övre Norrland,
vilket ju framgår av rektorsföreningens
skrivelse. Jag vill bara citera,
vad som där anföres om de nuvarande
vakanserna i lärarbefattningar vid läroverken
inom de två nordliga länen, alltså
Västerbottens och Norrbottens län.
Antalet befattningar, som varit ledigförklarade
ända upp till fem gånger utan
att någon sökande anmält sig, är 19
lektorstjänster, 71 adjunktstjänster, 11
ämneslärarinne- och 61 ämneslärartjänster.
Därtill kommer emellertid, att
ett mycket stort antal lärartjänster uppehälles
av lärare utan full kompetens.
Statsrådet nämnde Luleå, och det kan
då vara av intresse att konstatera, att
där finns fem lärare med full tjänstgöring,
vilka icke har föreskriven kompetens.

Naturligtvis kan man säga, herr talman,
att tjänstemännen genom dyrortsgrupperingen
får kompensation för de
ökade levnadskostnaderna i övre Norrland.
Detta är emellertid inte alldeles
riktigt. Tjänstemän hemmahörande i
södra Sverige och främst akademiker,
som vill fortsätta sin vetenskapliga verksamhet,
måste göra resor söderut. Därför
är det enligt min uppfattning ofrånkomligt
att man placerar övre Norrlands
tjänstemän i en högre löneklass
än motsvarande befattningshavare söderut.

Vi har inom kommunerna en ganska
rik erfarenhet av att det visat sig nödvändigt
att placera speciellt jurister ett
par, tre lönegrader högre än motsvarande
befattningshavare i städerna söderut.

Jag vill dock i detta sammanhang
poängtera att det är nödvändigt att få
personalorganisationerna att godtaga en

Nr 31.

Tisdagen den 9 december 1952.

Ang. lärarbristen i övre Norrland.

sådan lönegradsplacering, så att inte
höjningen tas till intäkt för krav på höjning
av lönenivån för tjänsterna i de
södra delarna av landet; eljest är ju
ingenting vunnet. Man måste ge lärarna
i övre Norrland en högre lön än lärarna
söderut, om tjänsterna i övre Norrland
skall bli reellt likställda i avlöningshänseende
med tjänsterna söderut. Annars
blir följden, liksom nu, att övre Norrland
inte får några sökande eller — i
den mån lärarbristen lättar — mindre
kvalificerade sökande än man får
söderut.

Jag måste beklaga, herr talman, att
statsrådet inte synes vilja vidtaga några
åtgärder för att hjälpa oss i övre Norrland
med detta mycket allvarliga problem.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Det
är klart att herr Lundgrens interpellation
berör ett mycket bekymmersamt
problem. Man kan nämligen knappast
komma ifrån att övre Norrland står i en
särklass, även när det gäller lärarrekryteringen
vid de högre skolorna, låt vara
att man just nu — såsom det framhålles
i interpellationssvaret — inte tycks ha
några alldeles särskilda svårigheter i
Luleå.

Å andra sidan tror jag, att ecklesiastikministern
har mycket goda skäl för
den ståndpunkt, han intagit i interpellationssvaret.
Det råder lärarbrist inte
bara i övre Norrland. Och det är säkert
inte bara skolorna, som har rekryteringssvårigheter;
i varje fall tycks förhållandena
vara besvärliga i övre Norrland
på många områden.

Detta hindrar dock inte att vi — såsom
med all möjlig tydlighet framgått
av herr Lundgrens anförande — måste
räkna med att förhållandena däruppe är
alldeles särskilt svåra. Jag anser, att vi
bör observera och ta hänsyn häri ill, och
jag hoppas, att ecklesiastikministern tänker
på norrlänningarna när han i fortsättningen
skall handlägga ärenden av
denna art. I likhet med interpeilanten
önskar jag alltså, att man skall ha övre
Norrland i alldeles särskild åtanke när

det gäller hithörande problem — problem
som inte bara gäller skolorna utan
åtskilliga andra områden, såsom herr
Lundgren har påpekat.

Jag har emellertid fått den uppfattningen,
inte minst på grund av några
erfarenheter, som jag gjort under de allra
senaste dagarna vid statsutskottets
andra avdelnings resa i Västerbotten, att
svårigheten för många av de områden,
som herr Lundgren berörde, i första
hand måhända inte ligger i bristen på
lärare utan snarare i bristen på skolor.
Man ser f. ö. av ecklesiastikministerns
svar, att bristen på kvalificerade lärare
för de få högre skolorna där uppe inte är
så framträdande. I varje fall är det, när
det gäller herr Lundgrens eget län, såvitt
jag kunde finna, snarare fråga om
en brist på högre skolor.

Jag vill emellertid, herr talman, som
jag förut sagt, i likhet med herr Lundgren
uttrycka den förhoppningen, att
man så snart som möjligt söker råda bot
på lärarbristen och hittar medel för att
åstadkomma en bättring på detta område.
Jag hoppas, att man då alldeles
särskilt tänker på Norrland och övre
Norrland, eftersom svårigheterna där,
såsom tidigare anförts, synes vara alldeles
särskilt påtagliga.

Herr BERGH: Herr talman! Jag lyssnade
med särskilt intresse till herr Söderquist,
eftersom jag visste att han deltagit
i statsutskottets andra avdelnings
resa uppe i övre Norrland. Hans reflexioner
med anledning av erfarenheterna
under denna resa har utan tvivel avsatt
ett mycket märkligt resultat.

Om jag fattade herr Söderquist rätt
gav han uttryck åt den meningen, att
den allvarliga vådan där uppe inte var
bristen på lärare i de skolor som finns,
utan bristen på skolor. Vad herr Söderquist
i början yttrade, att ecklesiastikministern
enligt hans mening haft mycket
goda skäl för den ståndpunkt han
intagit i svaret —- innebärande att ecklesiastikministern
i varje fall icke för
tillfället ville vidtaga några särskilda åtgärder
för att fylla bristen på lärare i

Tisdagen den 9 december 1952.

Nr 31.

de skolor som redan finns — kan man
från den utgångspunkten förstå men annars
inte.

När jag begärde ordet, herr talman,
var det emellertid inte för att säga detta,
utan för att i likhet med herr Lundgren
uttala ett beklagande av den negativa
inställning som ecklesiastikministern,
trots en och annan välvillig vändning,
utan tvivel intar i denna fråga.

För att inte verka orättvis skulle jag
emellertid vilja säga att det resonemanget
nog är riktigt, att bristen på lärare i
övre Norrland är en följdföreteelse, om
man så vill, av den allmänna lärarbristen.
Att så är fallet är ju lätt att inse,
när man vet att särskilt övre Norrland
inte är självförsörjande på detta område
och att folk ju gärna söker plats i
hemmiljön och där arbetsförhållandena
i åtskilliga avseenden är gynnsammare.

Att nu försöka analysera orsakerna
till den allmänna lärarbristen tjänar i
detta sammanhang mycket litet till. En
sak skulle jag i varje fall vilja framhålla,
nämligen att jag inte delar ecklesiastikministerns
förhoppning om att de allmänt
verkande åtgärder, som han här
talat om, kan antagas leda till att denna
allmänna brist snarligen minskas. Det
är betydligt svårare nu än förr för föräldrarna
att hjälpa sina barn till akademiska
studier på grund av penningvärdeförsämringen
och det ökade skattetrycket.
Det är av samma skäl svårare
för de unga akademikerna att förränta
sina studieskulder, och följaktligen måste
man resonera realistiskt, på det sättet,
att yrket över huvud taget måste
göras så lönsamt, att det uthärdar konkurrens
med andra yrken.

Nu sägs det i interpellationssvaret, att
man väntar sig rätt mycket av att 1 700
adjunktstjänster skall uppflyttas till 29
lönegraden, varav en del är särskilt avsedda
för bristområdena. Men om man
jämför studietiden för eu adjunkt med
låt oss säga studietiden för en distriktslantmätare
och då finner, att en adjunkt
först efter många års tjänstgöring skulle
kunna komma upp i Ca 29 medan distriktslantmiitarcn
startar som ordinarie
i Ca 32 med avsevärt lägre studic -

Ang. lärarbristen i övre Norrland.

kostnader, iir det lätt att inse, att man
kan ha tvivelsmål om huruvida ecklesiastikministerns
allmänna resonemang
gäller. Jag vill tillfoga att sedan man
nu sänkt kompetenskraven för lektorat
tänker man sig att en licentiat, som
blir lektor, skall placeras i Ca 31. Hans
studietid är ju ännu längre än lantmätarens,
lantbruksingenjörens eller civilingenjörens,
ehuru lönesättningen för
honom är lägre. Att under sådana förhållanden
räkna denna generella lönereglering
såsom något effektivt botemedel
tror jag inte är riktigt realistiskt.

Så långt kan man nog emellertid ge
ecklesiastikministern rätt, att vi på lång
sikt inte kan komma till rätta med lärarbristen
i Norrland med mindre än
att bristen i det hela blir varaktigt fylld.
Men i detta sammanhang måste jag nog
också beklaga, att ecklesiastikministern
för att komma fram till det beklagligt
negativa resultat han gör tonar ner svårigheterna
där uppe. Han gör det på två
sätt. Han talar om att situationen inte
är lika svår överallt i övre Norrland.
Och han nämner Luleå i jämförelse med
Umeå utan att tala om att de speciella
svårigheterna i Umeå beror på att detta
läroverk är provårsläroverk och att detta
läroverk har varit ogynnsamt ställt
inte bara så till vida, att det ligger däruppe,
utan även så till vida att provårsarvodena
sedan många år, såsom fallet
varit med andra sådana läroverk, varit
anmärkningsvärt låga. Han tonar också
ner svårigheterna genom att framhålla,
att det finns brister även på andra håll,
och han kommer till det slutresultatet,
att lärarbristen för närvarande på
många håll är mycket besvärande. Han
säger att detta gäller inte minst övre
Norrland, eluiruväl en exakt skildring
av läget hade inneburit, att detta
gäller framför allt övre Norrland.
Enligt de siffror, som krisutredningcn
på sin tid framlade, visade det
sig, att när man slog ut bristen på antalet
undervisningstimmar var bristen
vid de högre allmänna läroverken i det
övriga Sverige 4 procent men i övre
och mellersta Norrland 15 procent, vid
samrcalskolorna i riket i övrigt 10

Nr 31.

Tisdagen den 9 december 1952.

Ang. lärarbristen i övre Norrland.

procent men däruppe 30 procent, vid
de kommunala realskolorna 22 procent
i det övriga riket men 47 procent
däruppe och slutligen vid de högre
folkskolorna 28 procent mot 47 procent
däruppe. Hur situationen är för närvarande,
lämnade ju herr Lundgren nyss
en bild av, då han —- om jag inte fattade
honom fel — nämnde att 46,2 procent
av antalet lärare i de högre skolorna
i övre Norrland nu icke hade föreskriven
kompetens. Därav kan man inte
dra annan slutsats än att även om det
är svårigheter på vissa orter i södra och
mellersta Sverige att få lärare, så är
detta i all synnerhet fallet i övre Norrland.

Om man emellertid tonar ner svårigheterna
på detta sätt, förstår man slutsatsen,
att vi skall vänta och se beträffande
de allmänt verkande åtgärderna
och inte vidta några speciella åtgärder.
Accepterar man inte det faktum, att här
föreligger speciella omständigheter, är
det naturligt att man inte heller accepterar
tanken på att dessa speciella svårigheter
skall botas med speciella åtgärder.
Därtill kan jag lägga, att detta
generellt verkande medel, som ecklesiastikministern
talar om, ju framför
allt avser realskolorna och liknande läroanstalter,
men att de på intet sätt kan
lösa gymnasiernas lärarfråga.

Det palliativ som vårriksdagen beslöt,
nämligen att man skulle förändra en del
ordinarie lektorat till extra ordinarie
lektorat, som skulle uppehållas av filosofie
magistrar med provår, innebär ju
att man nödtorftigt hankar sig fram.
Därmed inget illa sagt om de adjunkter,
som nu har sin tjänstgöring förlagd till
gymnasiestadiet, men det är väl ändå
ganska uppenbart, att man inte får utsträcka
det systemet hur långt som helst
och vänta sig att gymnasiernas lärarfråga
skall lösas genom att tjänsterna uppehälles
med folk utan föreskriven kompetens.
Det är visserligen logiskt för den
som är med och generellt skär ned fordringarna
på lektoratens innehavare, men
det innebär icke att man sörjer för gymnasiernas
standard.

Jag har uttalat mig litet skarpt, och

det är fullt avsiktligt, ty jag har faktiskt
litet svårt att tro på ecklesiastikministerns
slutord, när han säger att han fullt
inser frågans vikt. Därtill kan sägas, att
formuleringen i svaret, att denna fråga
kan anses såsom en kulturell fråga, inte
tyder på någon allvarligare uppfattning
om denna frågas läge. Denna fråga inte
bara kan ses såsom en kulturfråga, utan
den är en mycket allvarlig kulturfråga.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag kan i min tur inte förstå att
herrar Lundgren och Bergh anser, att
jag inte inser frågans allvarliga innebörd
eller att jag intagit en negativ inställning.

Herr Lundgren gjorde ett mycket intressant
påpekande. Han sade att vi
borde ha olika löneställning i övre Norrland
och på andra håll. Det gäller emellertid
att få personalorganisationerna att
godtaga detta. Jag hade för min del hoppats
i våras, när löneförhandlingarna rörande
läroverkslärarna fördes, att personalorganisationerna
skulle vara intresserade
av den frågan, men det var de just
inte. De pressade på med allmänna löneökningar
så högt som statens pung någonsin
kunde tillåta, och jag hörde aldrig
talas om att någon hyste intresse
för att lämna någon marginal åt övre
Norrland. Hur herr Bergh kan påstå
— här föregriper vi kanske i någon
mån morgondagens debatt — att en lönereglering
för våra läroverk på åtskilligt
över 20 miljoner kronor just inte
är någon hjälp till läroverken och inte
inverkar på lärarfrågans lösning, det
förstår inte jag, allra minst med tanke
på den strävan till sparsamhet som inte
bara herr Bergh utan också herr Lundgren
i allmänhet vill företräda.

Herr Bergh säger att jag har »tonat
ned» svårigheterna. Det kan jag inte finna
att jag har gjort. Jag vill emellertid
erinra herr Bergh om att när jag i våras
i anslutning till ett utredningsförslag läde
fram en proposition med rubriken
»åtgärder mot lärarbristen i Norrland»,
så opponerade sig samtliga norrlänningar
här i riksdagen mot det uttryckssättet.

Tisdagen den 9 december 1952.

Nr 31.

Det tycks man ha glömt nu. Resultatet
blev i alla fall, att riksdagen ändrade
propositionen så till vida att man beslöt
att vidtaga vissa åtgärder i fråga om
bristorter beträffande läroverkslärare.
Jag hade för min del ingenting emot
att en sådan ändring gjordes. Jag visste
redan då, att det fanns bristorter även
på annat håll, men jag är å andra sidan
fullt på det klara med att det är mest i
Norrland och framför allt i övre Norrland,
som de i våras beslutade åtgärderna
behöver vidtagas. Det är ganska
egendomligt att representanterna från
den landsändan nu tycks vilja bortse från
dessa åtgärder och inte tror att de kommer
att verka, när de kan sättas i full
kraft. Jag har en annan uppfattning på
den punkten. Det är väl inte möjligt att
nu göra annat än att avvakta vad de
vidtagna åtgärderna kommer att innebära
under den närmaste tiden.

Jag tror att ingen vill påstå att de,
för vilka de nya e. o. lektoraten och
e. o. adjunkturerna är avsedda, är undermåliga
lärare. Det är lärare med
fullständig akademisk utbildning, och
när befattningarna blivit besatta, tror
jag att vi har kommit en bra bit på väg.
Som jag har framhållit i interpellationssvaret
innebär förslaget, att lärarna erbjuds
en löneförhöjning genom uppflyttning
4 å 5 löneklasser. övre Norrlands
rektorsförening har begärt 2 000 kronors
tillägg. Två löneklasser innebär
1 800 kronor, och två löneklasser kommer
vi med det snaraste att erbjuda en
mängd lärare därigenom att de kan få
tjänster i 29 lönegraden i stället för i
27 lönegraden. Jag tycker faktiskt inte
att det är så förskräckligt litet vi kommer
att göra genom det beslut, som jag
hoppas riksdagens kamrar skall fatta i
morgon.

Jag vill tillägga att de tillgängliga ytterligare
tjänsterna i 29 lönegraden, som
inte kunde tas med i det första svepet,
kommer att ledigförklaras omedelbart efter
det att vi har tillsatt de 1 400 tjänster,
som nu är ledigförklarade. Det kommer
att innebära, att bristliiroverken kan
få en minst lika stor procent förste adjunkter
som till och med läroverken i

Ang. lärarbristen i övre Norrland.

huvudstaden, och det får man väl ändå
säga inte är så litet.

Herr Bergh uttalade sig till sist om
gymnasiernas lärarfråga. Jag förstod honom
inte riktigt först; jag tyckte att han
i stället borde ha sagt »lektorsfrågan».
Det är klart att lektorerna inte kommer
med i den uppflyttning, som adjunkter
får genom differentieringen. Men vi
skall väl ändå räkna med det fakfum, att
vi har ändrat lektorskompetensen från
fil. doktorsgrad till fil. licentiatexamen
och att detta ändå rätt snart bör kunna
medföra, att vi får flera sökande till de
lektorat, som vi har att erbjuda.

Herr Bergh och jag tycks vara överens
om att fullgoda adjunkter inte är
dåliga gymnasielärare, och det är just
för gymnasieundervisningen och därmed
jämförlig utbildning i slutet på realskolan,
som vi har åstadkommit dessa förste
adjunktstjänster. Så alldeles utan verkan
på gymnasiestadiet är således inte de åtgärder
som har vidtagits.

Jag vill bestämt hävda att här har
vidtagits speciella åtgärder av sådan omfattning,
att vi inte kan bygga på med
ytterligare åtgärder, innan vi bär sett,
hur de redan beslutade kommer att
verka.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Genom
de ökade löner för läroverkslärarna,
som ecklesiastikministern har föreslagit
och som riksdagen torde komma
att besluta i morgon, kommer givetvis,
tillströmningen till lärarbanan att öka.
Men man måste ha klart för sig, att det
tar minst fem år att utbilda cn lärare.
Det är alltså en åtgärd på lång sikt. Genom
att öka avlöningen för lärarna i
övre Norrland skulle man åstadkomma
att bristen på lärare blir mera jämnt
fördelad i hela landet och inte koncentrerad
till en enda landsända.

Jag är, herr talman, fullständigt på det
klara med att man måste ha personalorganisationerna
med på en sådan åtgärd,
såsom ecklesiastikministern framhöll,
och jag beklagar, att ecklesiastikministern
inte vid förhandlingarna med
vederbörande organisation har kunnat

Nr 31.

Tisdagen den 9 december 1952.

Ang. lärarbristen i övre Norrland.

få gehör för de synpunkterna. Jag har
tidigare vid några tillfallen personligen
diskuterat dessa problem med ecklesiastikministern.
Jag beklagar att personalorganisationerna
är så negativt inställda,
men det är oftast så inom en organisation,
att man ser till vad som är gynnsamt
för det stora flertalet medlemmar
och inte ser på de fås intressen.

Herr Söderquist sade några ord om att
han under en resa uppe i Västerbotten
fått den uppfattningen, att det kanske
inte så mycket var fråga om lärarbrist
som fastmer om brist på lokaler, .lag var
inte närvarande vid den föredragning,
som inför statsutskottets andra avdelning
hölls av rektorn vid läroverket i
Umeå — jag var tyvärr av min tjänst
förhindrad att vara närvarande. Men jag
vill dock erinra om att 11 av 36 ordinarie
ämneslärartjänster vid högre allmänna
läroverket i Umeå är vakanta.
Det är en mycket hög siffra.

Till det sagda vill jag ytterligare lägga,
att jag hoppas att Umeå inom den allra
närmaste tiden skall få tillstånd att bygga
en ny läroverksbyggnad.

Herr NYSTRÖM: Herr talman! I det
svar, som herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet har lämnat
herr Lundgren på hans interpellation,
finner jag att herr statsrådet till fullo
insett frågans vikt. Han erkänner, att
det gäller en kulturfråga för de berörda
orterna, men han säger också att det
inte kan vara möjligt att isolera frågan
till att endast gälla övre Norrland.

Man måste därför ställa sig frågan:
Hur långt söderut kan man gå, då man
talar om »övre Norrland»? Jag vill bara
säga, att jag med bestämdhet vet, att
översta Norrland är landet ovan polcirkeln
och omfattar malmfälten, eller närmare
bestämt Kiruna och Gällivare.

Jag förstår att det måste vara svårare
för Umeå och Luleå att erhålla lärare
än det är i mellersta och södra Sverige,
men jag förstår också, att det måste
vara mycket svårare att få lärare till
landet ovan polcirkeln än det kan vara
att få lärare till Umeå och Luleå. Ju

längre norrut man kommer i vårt avlånga
land, desto svårare måste det vara
att klara lärarfrågan. Nu vill jag bara
uttala den förhoppningen, att de åtgärder,
som kommer att vidtagas och som
finnes omnämnda här i statsrådets svar,
skall mildra bristen. Jag kan dock nämna
att i Kiruna är 8 av 12 ordinarie
tjänster vakanta, och jag tror nog inte
att de vidtagna åtgärderna är tillräckliga
för att helt fylla bristen på lärare.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! När vi
inom andra avdelningen av statsutskottet
i vintras behandlade frågan, huruvida
man skulle kunna betrakta lärarbristen
endast som en fråga för övre
Norrland eller om det fanns även andra
bristområden, var vi fullt överens om
att det borde tas hänsyn till samtliga
bristområden som kunde finnas i landet.
För egen del vill jag säga att jag
ganska starkt tryckte på den saken, ty
jag ansåg att det skulle vara en olycka
för Norrland, om man på detta sätt
skulle få Norrland att framstå som en
förvisningskoloni. Jag tror inte man tjänar
ett vettigt ändamål med ett sådant
resonemang. Det ligger väl ändå till på
det sättet, att vi under senare år har
haft brist i fråga om en rad olika tjänster.
Vi har fortfarande brist på läkare,
tandläkare och andra. Men man vill inte
gärna vara med om att på detta sätt geografiskt
betona, att just detta område
inom vårt land inte på något sätt kan
jämställas med andra områden.

Lärarbristen är ett faktum. Men den
beror väl i ganska hög grad på den
våldsamma expansion, som har ägt rum
på skolans område. Vid en resa, som
andra avdelningen företog förra veckan
uppe i Västerbotten, fick vi höra, hur
läroverken svällt ut under de sista åren,
och det är en företeelse som är ganska
vanlig även på många andra håll.

När så sker, förstår man att behovet
av lärarkrafter ökas undan för undan.
Men, herr talman, jag måste bekänna att
jag ser saken på följande sätt. Om vi
på det sätt, som här har föreslagits,
skulle öppna möjligheter att placera
tjänster inom ett visst geografiskt om -

Tisdagen den 9 december 1952.

Nr 31.

råde i helt andra löneställningar än
inom andra områden, vad skulle det
komma att betyda? Vad skulle följden
bli ur statsverkets synpunkt? Får vi då
inte utgå ifrån att alla andra tjänsteinnehavare
inom samma geografiska område
kommer med samma anspråk? Vi
har ju haft en rätt stor brist på folkskollärare
också och har det fortfarande.
Finns det någon i denna kammare
som tror, att denna stora grupp stillatigande
skulle åse en sådan förändring,
som här ifrågasatts, utan att komma och
anhålla om samma förmåner?

.Tåg vill dessutom, herr talman, framhålla
att frågan, huruvida det föreligger
lärarbrist eller inte, tycks sammanhänga
med i vilket ärende man är ute.
Vi besökte olika orter däruppe, och det
fanns där en ort, som nu kommer med
en framställning om att få ett statligt
läroverk. Den första frågan vi då ställde
var: »Hur kan lärarfrågan ordnas?» Vi
fick omedelbart till svar: »Vi hyser inte
några större bekymmer för detta; vi
kommer att skaffa lärare!» Det är inte
lätt för statsutskottet och särskilt dess
andra avdelning att bilda sig en uppfattning,
om man i ena ögonblicket får
höra att det inte råder brist på lärare
— nämligen då man är ute i avsikt att
få ett nytt läroverk — men i andra
ögonblicket får höra att det råder en
kolossal lärarbrist — då är man ute i
lönehänseende.

Jag tycker inte att det är värdigt
första kammaren att det resoneras på
det sättet.

Jag tror att ecklesiastikministern i sitt
svar har pekat på förhållanden, som
gör att vi med viss tillförsikt kan se mot
framtiden. Det är många av oss som
skulle önska att vi på vissa punkter
skulle ha gått ännu längre, men vi får
väl laga efter lägligheten. Vi bör då
framför allt komma ihåg vad det är för
prejudikat, som det nu av herr Lundgren
påtalade förslaget kan skapa på
andra områden. Jag tror att departementet
med ärlig vilja har försökt att
avhjälpa en brist, som det så långt man
kan skönja går att avhjälpa på den väg
som man redan slagit in på.

Ang. lärarbristen i övre Norrland.

När det råder brist på alla tjänster
eller på många tjänster får man ju inte
flera tjänstinnehavare genom en överbetalning.
Endast om det råder brist på
några få områden kan man klara saken
med en sådan lönehöjning.

Jag måste för min del säga, herr talman,
att jag tycker att det svar, som
här redovisats, är ett gott framsteg i rätt
riktning. Å andra sidan tror jag inte
att lärarbristen kommer att avhjälpas,
förrän vi får så många aspiranter på
detta område och andra tjänsters områden,
att behovet av tjänstemän överallt
täckes.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Jag
kan till en början vitsorda vad herr
Näsström sade om förhållandena i Lycksele.
Där förklarade man verkligen, att
man inte hyste några bekymmer för
frågan om lärarrekryteringen till det
önskade gymnasiet.

Vidare vill jag säga till herr Bergh,
att jag stöder min mening på följande.
När man har en minimibetygssumma
för inträde till gymnasiet i Skellefteå på
21 och gymnasiet är fullt till bristningsgränsen,
då är i varje fall i den bygden
inte lärarbristen det primära och inte
heller bristen på skolhus — såsom herr
Lundgren trodde -— utan bristen på högre
skolor över huvud taget. Man uppgav
denna poängsumma för gymnasiet i Skellefteå,
och jag vill minnas att poängsumman
var 19, när det gällde gymnasiet
i Umeå. Det är så jag ser saken, och
jag tror att det är riktigt.

Herr BERGH: Herr talman! Jag förstår
herr Näsström, då han är rädd för att
speciella åtgärder på detta område skulle
verka prejudicerande när det gäller lönesättning
för andra tjänstemannakategoricr
i denna del av landet. Men när
man hyser dessa bekymmer — och jag
vill inte säga att de är obefogade —
förefaller det mig, som om den, vilken
liksom han företräder det allmännas
intresse, inte har tillräckligt beaktat, att

Nr 31.

Tisdagen den 9 december 1952.

Ang. lärarbristen i övre Norrland.

vårt skolväsen intar en nyckelposition
på det sättet, att om inte ungdomen kan
få en god utbildning, är detta en betydligt
allvarligare sak än om en eller annan
tjänst inom ett annat yrkesområde
än skolan skulle komma att stå obesatt.
I ett sådant fall kommer det ju inte att
finnas tillräckligt med utbildat folk, och
detta kan komma att få en total verkan.
Om man alltså anlägger allmänna synpunkter
på frågan, kan man alltså dra
den slutsatsen, att man får ta de lönetekniska
konsekvenserna av att den högre
skolan intar en nyckelposition.

Vidare anser jag att herr Näsström i
någon mån sticker huvudet i busken,
när han å ena sidan konstaterar att
lärarbristen i övre Norrland är ett faktum
men å andra sidan framhåller att vi
inte bör sätta övre Norrland i någon
undantagsställning genom att locka dit
folk genom speciella åtgärder och därigenom
utjämna bristen landsdelarna
emellan. Det förhåller sig snarare på det
sättet, att man genom frånvaron av speciella
åtgärder i ett speciellt läge sätier
landsändan i en särställning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 224—233, bankoutskottets
utlåtande nr 35 och memorial
nr 36, första lagutskottets utlåtande
nr 32 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 55—57.

På framställning av herr talmannen
beslöts att första lagutskottets utlåtande
nr 32 och statsutskottets utlåtanden nr
230—233 skulle i angiven ordning uppföras
sist på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

Anmäldes en av herr Pålsson under
sammanträdet till herr talmannen avlämnad,
av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 541, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare.

Motionen hänvisades till jordbruksutskottet.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.55 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 9 december 1952.

Nr 31.

Bilaga till s. 5.

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr P. G. Lundgren frågat
mig, vilka åtgärder jag avser att vidtaga
för att förbättra lärarrekryteringen
vid de högre skolorna i övre Norrland.

Interpellantens utgångspunkt är en
skrivelse från övre Norrlands rektorsförening,
vari föreningen hemställer, att
Kungl. Maj :t måtte utan dröjsmål avvärja
den alltmer hotande katastrofen i fråga
om lärarrekryteringen vid de högre
skolorna i övre Norrland genom omedelbart
verkande åtgärder till reell lönekompensation
i rekryteringsstimulerande
syfte. Föreningen har tidigare föreslagit
ett lönetillägg om 2 000 kronor
per år till varje lärare och betecknar
detta som en blygsam ekonomisk förmån.
Alternativt nämner föreningen en
väl tilltagen reseersättning, motsvarande
t. ex. kostnaden för familjeresor två
gånger om året, men även stipendiemöjligheter
borde kunna övervägas för lärare,
som tjänstgör i övre Norrland.
Skolöverstyrelsen har föreslagit, att lärarna
vid de högre skolorna i övre och
mellersta Norrland skulle få en lön, som
med en till tre löneklasser överstiger
den vanliga.

Frågan om lärarbristen i övre Norrland
är dock endast en del av ett större
och ganska bekymmersamt problemkomplex,
nämligen hur man skall sörja
för den behövliga lärarrekryteringen
vid de högre skolorna överhuvud. Produktionen
av lärare med kompetens för
de högre skolorna har icke kunnat hålla
jämn takt med den hastiga tillväxten av
lärjungcantalet. Medan höstterminen
1941 lärjungeantalet i första klassen av
de högre skolorna av läroverkstyp var
19 735, hade det höstterminen 1951 stigit
till 34 729, inräknat lärjungeantalet i
lägsta klassen av enhetsskolans högstadium
och motsvarande inbyggda linjer.

Vissa åtgärder till avhjälpande av denna
liirarhrist har som bekant beslutats
av årets riksdag vid dess vårsession. Yt -

terligare ett kraftigt tag möjliggöres genom
det förslag till förbättringar i lärarnas
befordringsgång och löneställning,
som nu ligger på riksdagens bord.
Bland annat skall enligt detta förslag
lärarna få åtnjuta oavkortad lön under
den praktiska lärarkursen; vidare skall
icke mindre än 1 700 adjunktstjänster
uppflyttas till lönegraden Ca 29 och därmed
placeras tre lönegrader högre än
för närvarande samt motsvarande befordringstjänster
inrättas vid högre kommunala
skolor och statsunderstödda privatskolor.

Jag vågar hoppas, att dessa åtgärder i
sinom tid skall väsentligt förbättra tillströmningen
till lärarbanan. De kan
dock inte få full verkan genast. Även
om en förbättring kommer, måste man
räkna med att lärarbristen skall göra sig
mycket kännbar ännu under en följd av
år och att under denna tid fördelningen
av de alltför knappa lärartillgångarna
kommer att vålla bekymmer.

På många håll är lärarbristen för närvarande
mycket besvärande, och detta
gäller inte minst övre Norrland. Men
även där kan förhållandena vara mycket
skiftande. Medan vid senaste årsskiftet
icke mindre än 11 av de 36 ordinarie
ämneslärartjänsterna vid högre allmänna
läroverket i Umeå var vakanta, stod
vid högre allmänna läroverket i Luleå
endast 2 av de 27 ordinarie tjänsterna
tomma. Och det finns skolor långt nere
i Götaland, där antalet vakanser är betydande.
Vid samrealskolan i Herrljunga
var sålunda vid samma tidpunkt 4 ämneslärartjänster
av 6 vakanta, och endast
1 av dessa har sedan kunnat återbesättas;
4 heltidstjänster vid denna
skola uppehälles av folkskollärare eller
andra lärare utan ämbetsexamen. I Valdemarsvik
var samtidigt 3 av de 6 ämneslärartjänsterna
vakanta; endast en av
dem har hittills kunnat återbesättas. Lärarbristen
är tydligen även i sina svåra
former spridd över hela landet. På

Nr 31.

Tisdagen den 9 december 1952.

sin höjd kan man påstå, att lärarbristen
är vanligare i övre Norrland och att åtskilliga
av de svåraste fallen förekommer
där.

Vidgar man synfältet till statsförvaltningen
i sin helhet, kan man leta upp
rekryteringssvårigheter på ännu flera
ställen. Till och med i Stockholm finns
det rekryteringssvårigheter beträffande
viss personal. Men det gäller i detta fall
inte skolan utan andra förvaltningsområden
och andra lönegrader än lärarnas.

Från en viss synpunkt sett måste därför
de av rektorsföreningen och skolöverstyrelsen
föreslagna tilläggen för
norrlandslärarna betecknas som ett både
dyrbart och långt ifrån idealiskt
hjälpmedel. Tilläggen skulle nämligen
komma lärare till del icke blott på de
orter och inom de skolformer i övre
Norrland, där påtaglig lärarbrist råder,
utan även på orter, där den är mindre
framträdande än mångenstädes söderut,
och inom en skolform som den kommunala
flickskolan, vars lärarbrist av läroverkens
krisutredning betecknats som
mindre betydande även i övre Norrland.
De skulle däremot inte komma ens de
mest utpräglade bristorterna i de södra
delarna av landet till godo.

Med fog kan det göras gällande att i
första hand sådana medel bör prövas,
som tar sikte på den verkligt svåra lärarbristen,
varhelst den uppträder, och
icke blott om den uppträder i övre
Norrland. Riksdagen torde icke vara
främmande för denna tankegång. När
Kungl. Maj:t i våras föreslog, att vissa
åtgärder för lärarbristens avhjälpande
skulle begränsas till de fyra nordligaste
länen, beslöt riksdagen utsträcka dem
till landet i dess helhet. Samtidigt avslog
riksdagen väckta motioner om iönetilllägg
över lag i enlighet med skolöverstyrelsens
förslag och om stipendier för
universitets- och högskolestuderande,
som förbinder sig att efter vunnen behörighet
tjänstgöra inom vissa skoltyper
i övre Norrland. Jag vill också erinra
om att vid löneregleringen för präster
i fjol de gamla ödebygdstilliiggen slopades,
om ock med viss kompensation vid

de prästerliga tjänsternas inplacering i
lönegrad.

Den hjälp till bristläroverken som
kunnat försökas tack vare riksdagens beslut
i våras, innebär, att högst 15 lektorstjänster
i lönegraden Ce 30 och högst
50 adjunktstjänster i lönegraden Ce 26
samt ett antal ämneslärartjänster i förhöjd
lönegrad vid högre kommunala
skolor skulle inrättas som substitut tills
vidare för ordinarie tjänster, vilka inte
kan återbesättas. En adjunkt i Ca 26,
fil. mag. med provår, skulle alltså kunna
erhålla en lönelyftning med inte
mindre än 4 lönegrader, om han accepterade
ett lektorsförordnande av detta
slag, och en filosofie magister utan provår
skulle avancera 5 lönegrader vid förordnande
på adjunktstjänst i lönegraden
Ce 26. Vid ansökningstidens utgång i
somras anmälde sig emellertid tyvärr endast
10 sökande till de 15 lektorstjänsterna
och 10 sökande till de 50 adjunktstjänsterna;
i det hela svarade de sökandes
ämneskombinationer och önskemål
dessutom icke mot det av vederbörande
rektorer anmälda behovet.

Någon kunde härav redan nu vilja
draga den slutsatsen, att de bristföreteelser,
interpellanten har berört, över huvud
inte kan övervinnas genom lönegradsförhöjningar
inom rimliga gränser.
Skolöverstyrelsens förslag innebär förbättringar
med 1 å 3 lönegrader. Här
har nu redan löneförbättringar på 4 å
5 lönegrader försökts utan tillfredsställande
resultat. För min del vill jag dock
helst uppskjuta mitt omdöme. Det förslag
till tjänsteförteckningsrevision, som
nu ligger på riksdagens bord, innebär
nämligen så stora förbättringar av lärarnas
placeringsmöjligheter, att det är
begripligt, om den enskilde läraren velat
se tiden an, innan han bestämmer
sig för ett e.o.-förordnande tills vidare
på en mindre eftersträvad ort. Först när
mera stabila förhållanden inträtt efter
de omplaceringar, som nu förestår, kan
ett välgrundat omdöme fällas.

Enligt propositionen angående tjänsteförteckningsrevisionen
skall detta budgetår
inte mindre än 1 400 adiunktstjänster
uppflyttas till lönegraden Ca 29..

Tisdagen den 9 december 1952.

Nr 31.

Av praktiska skäl måste dessa tjänster
tillsättas utan att innehavaren transporteras
till annat läroverk. Bland de sökande
befinner sig emellertid 115 rektorer,
vilkas adjunktstjänster efter utnämningen
i regel åter omedelbart blir
disponibla och kan placeras vid läroverk
med framträdande lärarbrist. Detsamma
gäller de 300 adjunktstjänster i
Ca 29, som skall nyinrättas något av de
båda följande budgetåren, samt de tjänster
i Ca 29, som successivt blir lediga
genom innehavarens avsked. Dessutom
står enligt propositionen 150 e. o. adjunktstjänster
i Ce 29 till disposition
speciellt för bristläroverken. Det finnes
alltså inom ramen för den träffade uppgörelsen
betydande möjligheter att tillgodose
de läroverksorter, där lärarbristen
är särskilt svår.

Hur pass effektiva de föreslagna åtgärderna
kommer att visa sig vara, lärer
dock inte kunna bedömas, förrän
de omsatts i praktiken. Ännu mindre
kan det sägas, vilken grad av effektivitet
ytterligare tänkbara åtgärder i praktiken
skulle komma att få. En förmån,
som innebär en betydande lockelse, om
befordringsutsikterna icke är särskilt
gynnsamma, och då kan användas till
att i viss mån dirigera strömmen av sökande,
kan måhända visa sig nästan
ineffektiv, om lärarbristen är så svår,
att varje lärare kan påräkna att så snart
han blivit behörig erhålla placering av
det slag, som traditionellt utövat särskilt
stark dragning på läroverkslärarna.

1950 års lärarutredning har ifrågasatt,
huruvida icke den reglerade befordringsgången
kunde få passeras snabbare
av lärare med tjänstgöring inom ett underrekryterat
område, exempelvis övre
Norrland. Förslaget siktar helt på de
unga och kanske skuldsatta lärare, som
ännu inte ha genomgått den praktiska
lärarkursen och därför inte kan ifrågakomma
till ordinarie tjänst. Bedömningen
av förslagets värde är dock vansklig,
innan förhållandena hunnit stabilisera
sig efter de åtgärder, som vid denna
riksdag beslutas. Övre Norrlands rektorsförening
har för sin del avvisat den
ifrågasatta förmånen, och jag har således
icke anledning att återkomma till

densamma, såvida jag icke längre fram
kommer till den bestämda uppfattningen,
att arrangemanget skulle medföra en
påtaglig förbättring av tillgången på
unga lärare vid de svårast utsatta läroverken.

Rektorsföreningen ifrågasätter som ett
alternativ till lönetilläggen, att lärarna i
övre Norrland skulle erhålla reseersättning,
motsvarande kostnader för familjeresor
till annan ort två gånger om
året. En sådan anordning skulle vara en
viss motsvarighet till de rekreationsresor,
som en gång om året medges vissa
militära befattningshavare i övre Norrland
jämte hustrur och hemmavarande
barn under 18 år. Dessa resor är dock
icke avgiftsfria; snälltågs-, sovplats-, resgods-
och cykelbiljetter måste betalas
fullt; färdbiljett betalas med halva priset.
Rektorsföreningens förslag går som synes
avsevärt längre. Huruvida arrangemanget
skulle få påvisbara verkningar,
om det begränsas på sätt som skett för
de militära befattningshavarna, är svårt
att säga. Under alla förhållanden anser
jag mig icke kunna taga ställning till
detta förslag, förrän de i år beslutade
åtgärderna genomförts i praktiken och
fått visa sin effektivitet ur rekrvteringssynpunkt.

Till den ärade interpellanten vill jag
alltså sammanfattningsvis svara följande:
Jag inser fullt frågans vikt och erkänner
att den kan ses som en kulturfråga
för de berörda orterna. Det är dock
icke möjligt att isolera frågan till övre
Norrland. Lärarbristen är ett allvarligt
samhällsproblem, varhelst den förekommer,
och förslagen om generell lönehöjning
i den ena eller andra formen för
lärarna i övre Norrland kan därför inte
gärna innebära en tillfredsställande lösning
av det mycket komplicerade problemet
om lärarkraftens fördelning. Andra
åtgärder, som tager sikte på lärarrekryteringen
vid bristläroverken överhuvud,
har redan beslutats eller ligger nu
under riksdagens prövning. Ytterligare
åtgärder kan givetvis diskuteras, men jag
kan inte taga ställning till deras värde,
förrän läget klarnat efter de nu aktuella
reformerna i lärarnas befordringsgång
och lönevillkor.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Onsdagen den 10 december.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Ang. ifrågasatt omläggning av telefontaxorna.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Andersson
hade tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Lundqvists interpellation angående
ifrågasatt omläggning av telefontaxorna.
Svaret, vilket omedelbart före sammanträdet
i stencilerad form utdelats till
kammarens ledamöter, finnes såsom bilaga
fogat vid detta protokoll. Herr statsrådet
Andersson erhöll nu ordet och
lämnade en kort sammanfattning av svaret.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret. Det skriftliga svar, som
har utdelats i kammaren, är ju mycket
långt och utförligt. Icke desto mindre
förefaller det mig i vissa avseenden vara
oklart. Jag hoppas emellertid, att det
skall vara möjligt för herr statsrådet
att här genom några kompletterande uttalanden
skingra denna oklarhet. Jag
skall strax återkomma till den.

Allra först skulle jag dock något vilja
uppehålla mig vid statsrådets erinran rörande
vad jag i interpellationen har talat
om höjningen av telefonavgifterna under
de senaste åren. Herr statsrådet jämför
då stegringen av telefonavgifterna
med den allmänna stegringen av levnadskostnaderna,
och han går därvid
tillbaka ända till basåret 1935. På så sätt
blir herr kommunikationsministern i
tillfälle att visa upp, att telefonavgifterna
inte har stigit lika mycket som
levnadskostnaderna i allmänhet, och
statsrådet förefaller därmed ha velat
konstatera, att allt är ganska gott på
detta område.

Jag har inte haft tillfälle och inte
heller velat ägna tid åt att kontrollera
de sifferuppgifter, som herr statsrådet
därvid anfört. Jag förutsätter självfallet
att de är fullt korrekta. Å andra sidan
skulle jag vilja erinra om att jag i interpellationen
endast har talat om avgiftshöjningarna
under de senaste åren, under
tiden efter april 1948. Jag betraktar
det självfallet som mycket glädjande,
att man så länge som under tiden
från år 1935 och ända fram till 1948
kunnat hålla avgifterna så låga som de
varit. Men just den starka höjning av
avgifterna, som inträtt under de allra senaste
åren, är givetvis ägnad att väcka
en viss oro, och man frågar sig, om det
nu är meningen att lägga om hela taxesystemet
och på det sättet pressa ut av
abonnenterna betydligt större avgifter
än vad som tidigare har skett.

Jag kan alltså inte finna, att herr
statsrådets resonemang på denna punkt,
som väl i och för sig är riktigt, på något
sätt vederlägger riktigheten av de
uppgifter, jag lämnat i interpellationen.
Det rör sig faktiskt här om en höjning
bara sedan 1948 på drygt 50 procent,
när det är fråga om avgiften inom den
lägsta abonnemangsklassen, och med
100 procent av inträdesavgiften, samtidigt
som interurbansamtalen, som vi alla
vet, har starkt stigit i pris under de
senaste åren.

Att jag vågade besvära kommunikationsministern
även med denna interpellation,
berodde närmast därpå, att under
den senaste tiden så många uttalanden
hade gjorts i pressen från telegrafverkets
håll, uttalanden som visade, att
vi inte bara från och med januari 1953
hade att räkna med det nya taxesystem,
som kommunikationsministern talar om,
utan att telegrafverket därvid även övervägde
att trädgårdsstäderna och förortssamhällena
runt Stockholm skulle betraktas
som s. k. »landsstationsområden»
och därmed drabbas av hårdare avgifts -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang.

bestämmelser. Det betonades emellertid
i alla dessa pressuttalanden från telegrafverkets
sida, att man inte ännu hade
tagit någon ställning till denna senare
fråga och att flera olika alternativ kunde
tänkas för denna gränsdragning.

Denna gränsdragning har emellertid
enligt mitt sätt att se en icke föraktlig
ekonomisk betydelse för mycket stora
grupper av telefonabonnenter, och därför
föreföll det mig lämpligt att, på sätt
som jag nu har gjort med min interpellation,
taga upp denna fråga till närmare
ventilering, innan något som helst definitivt
beslut i frågan hunnit fattas.

Herr statsrådet medger ju också nu i
sitt svar, om jag tolkat detta rätt, att
om det tänkta systemet skulle strikt tilllämpas,
skulle en betydande kostnadsökning
inträda för abonnenterna »inom
den inre delen av Stockholms automatiserade
område, där abonnentnumren är
6-siffriga och som förutom Stockholms
stad omfattar bl. a. Djursholm, Huddinge,
Lidingö, Nacka, Saltsjöbaden, Solna,
Sundbyberg och Tureberg». Jag är
tacksam för detta klara konstaterande i
svaret.

På grund av den extra kostnadsökning,
som här alltså skulle uppstå, och
då hela det problemkomplex, som sammanhänger
med taxorna för helautomatiskt
expedierade samtal, ännu är under
utredning, skulle emellertid — som herr
statsrådet säger i sitt svar — någon 6-minutersräkning i varje fall inte tills vidare
komma att införas »inom den inre
delen av stockholmsområdet».

Nu vore jag mycket tacksam, om herr
statsrådet för att ingen ovisshet skall
behöva råda rörande innebörden av uttrycket
»den inre delen av stockholmsområdet»,
kunde och ville närmare precisera
innebörden av detta uttryck. Personligen
har jag vågat utgå från att till
detta inre område hör alla abonnenter
med 6-siffriga nummer och att dit alltså
hör t. ex. inte bara turebergsområdet
av Sollentuna köping utan också samhällena
Norrviken och Rotcbro och vidare
sådana stora områden som Danderyd,
Stocksund in. fl.

.lag vore mycket tacksam, om herr

il Första kammarens protokoll 1952. Nr 31.

ifrågasatt omläggning av telefontaxorna,
statsrådet kunde och ville bekräfta att
denna min tolkning är riktig. Är den det,
skulle åtminstone alla helautomatiserade
abonnenter med 6-siffriga nummer
bli lika behandlade, och man skulle inte
då kunna bland dessa abonnenter tala
om någon speciellt missgynnad grupp
—■ allt givetvis under den väsentliga
förutsättningen, att det provisorium, som
nu enligt herr statsrådets svar skulle
komma att tillämpas till en början, tills
utredningarna är avslutade, därefter
komme att bli definitivt gällande. Att så
sker, synes mig i varje fall ur olika synpunkter
vara synnerligen angeläget.

Sedan tycker jag nog emellertid, att
även de automatiserade abonnenter -—
om man får använda ett sådant uttryck
— som bor litet längre bort, alltså där
det förekommer både riktnummer och
abonnentnummer, vilka abonnenter tidigare
i avgiftshänseende också varit
helt jämställda med stockholmstrafikanterna,
borde även de vara förtjänta av
att alltjämt bli jämställda med abonnenterna
inom det inre området. Förvisso
skulle man mycket uppskatta, om
herr statsrådet skulle vilja ställa sig förstående
och överväga en sådan ändring.

Allra sist skulle jag sedan givetvis
vilja i anslutning till den motion, som
jag väckte 1951, vädja till kommunikationsministern
om välvillig medverkan
för att — i den mån detta icke redan
skett — inom storkommunerna landet
över snarast möjligt få till stånd enhetliga
och tillfredsställande ordnade telefontaxor.

Jag har velat göra dessa randanteckningar
till herr statsrådets svar, och
jag vore särskilt tacksam, ifall herr
statsrådet kunde lämna ett klart besked
om vilka områden det iir, som skall
höra till denna mystiska inre krets av
stockholmsområdet, så att det inte behöver
råda olika meningar och onödig
oro bland abonnenterna.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr talman!
Då herr Lundqvist önskar att jag
skall klarare uttrycka vad jag menar
med inre delen av stockholmsområdet,

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. understödjandet av tysk bosättning
så vill jag först säga, att alla 6-siffriga
nummer behandlas lika. Jag bär en karta
här, som visar, hur området begränsas.
Det rör sig om 337 000 abonnenter
i det inre området; i det yttre räknar vi
28 000. Herr Lundqvist kan återfinna
denna karta i telefonkatalogen.

Påpekandet, att särskilt under de senaste
åren skett väsentliga höjningar av
avgifterna, är ju riktigt, men trots det
är ju index för dessa våra taxor lägre
än indexet för levnadskostnaderna. Det
är ett faktum. Att det hlivit stegringar
under senare år, beror ju bara på att
telegrafverket höjt sina avgifter sent.
Det är en anpassning till det nya penningvärdet
som skett, på samma sätt
som på alla andra områden, där vi har
statliga eller kommunala avgifter, och
herr Lundqvist måste nog erkänna, att
vi faktiskt beträffande telefontaxorna
inte har behövt göra den fullständiga
anpassning som man fått genomföra på
många andra områden.

Här är det emellertid, som sagt, icke
alls fråga om någon ytterligare höjning.
Telegrafverket kommer efter denna omläggning
inte att få några ökade inkomster,
utan omläggningen är, som jag framhållit
i svaret, betingad av andra skäl.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! .lag
tackar herr statsrådet för det besked
han lämnat rörande omfattningen av
det inre området. Att jag personligen
varit tveksam har bl. a. berott på att
man vad Sollentuna köping beträffar
som exempel nämnt endast sydligaste
delen, alltså turebergsområdet, varför
man ju kunde tänka sig, att de andra
två områdena inom köpingen, som också
har 6-siffriga nummer men i en annan
serie, inte skulle få räknas med till
detta inre område. Nu har jag fått fullkomlig
klarhet, och det är jag mycket
tacksam för.

När sedan herr statsrådet talar om att
här inte finns något ekonomiskt intresse
hos telegrafverket och att man inte
syftar till någon höjning av avgifterna,
skulle jag vilja erinra om att när inträdesavgiften
på sin tid höjdes med 100

Syd-Slesvig.

procent, från 100 till 200 kronor, så motiverades
det med att det var sådan materialbrist,
att man måste på det sättet
söka ransonera och hålla tillbaka nytillströmningen
av abonnenter. Nu har, enligt
vad jag tror mig veta, situationen i
det avseendet ändrats. Jag tror inte, att
det skälet för ett bibehållande av inträdesavgiften
på 200 kronor längre kan
åberopas. Då skulle det ju vara mycket
tacknämligt, om statsrådet ville försöka
påverka vederbörande i telegrafstyrelsen
att gå tillbaka till den normala avgiften,
som man hade tidigare, innan
det började bli besvärligt att åstadkomma
tillräckligt med apparater och ledningar.
Detta skulle också stå i mycket
bättre överensstämmelse med svaret i
övrigt, där statsrådet ju — med all rätt
•— understrukit, att det nya taxesystemet
förbilligar telefonen för de många
människor, som inte behöver telefonera
så särskilt mycket, men ändå gärna vill
ha telefonkontakt med yttervärlden. Nu
gynnas de visserligen genom denna nya
avgiftsberäkning, men samtidigt håller
man inträdesavgiften på en så hög nivå,
som avser att vara en spärr för allmännare
anskaffning av telefon över huvud
taget. Vill man komma fram till en utökning,
skulle det säkert vara mycket
tacknämligt med en sänkning av inträdesavgiften.

Jag tackar ännu en gång för svaret,
och jag skall studera kartan med stort
intresse.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. understödjandet av tysk bosättning
i Syd-Slesvig.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
NORUP, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Nermans interpellation angående
understödjandet av tysk bosättning i
Syd-Slesvig, och nu yttrade: Herr talman!
I en med första kammarens tillstånd
väckt interpellation har herr Nerman
frågat mig, om det är riktigt, att
svensk jordbrukshjälp ges eller planeras

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. understödjandet av tysk bosättning i Syd-Slesvig.

åt tysk bosättning i Syd-Slesvig och att
detta sker med det svenska jordbruksdepartementets
stöd.

Med anledning härav vill jag till en
början avge den förklaringen, att från
jordbruksdepartementets sida icke planerats
eller lämnats något stöd vare sig
till den åsyftade hjälpaktionen eller
över huvud till någon aktion, som avser
tysk bosättning. Såvitt jag har mig bekant,
har inte heller på svenskt privat
initiativ förberetts eller lämnats någon
jordbrukshjälp, som avses för tysk bosättning
i Syd-Slesvig.

Som interpeilanten framhållit, har
emellertid i dansk press framförts påståenden
i motsatt riktning. Jag har
därför inhämtat vissa upplysningar i
saken. Dessa visar att ett missförstånd
torde föreligga.

Av upplysningarna framgår, att
Svenska kyrkohjälpen, som är ett av
den svenska kyrkans biskopar tillsatt
organ för internationellt och ekumeniskt
hjälparbete, har tagit initiativ till
en hjälpaktion, som går ut på att genom
ekonomiskt bistånd underlätta för
östtyska flyktingar att bosätta sig som
lantbrukare i ett jordbruksområde söder
om Kielkanalen, alltså i Holstein
och icke i Slesvig. Under de senaste
fem åren har kyrkohjälpen nedlagt ett
förtjänstfullt arbete i det europeiska
återuppbyggnadsarbetet, varvid bland
annat betydande bidrag lämnats för att
bereda flyktingar arbete och bostäder i
flyktingstaden Espelkamp i Westfalen.
De goda erfarenheter, som därvid
gjorts, har föranlett kyrkohjälpen att
söka förverkliga liknande projekt på
andra håll. Ett stort antal bondefamiljer
från Östtyskland bar som bekant tagit
sin tillflykt till Slesvig och Holstein.
Landsregeringen i Kiel har gjort försök
att med hjälp av jord från storgodsen
skapa nya, självständiga jordbruk för
dessa flyktingar. Stora arealer har i
samband därmed ställts till förfogande.
Flyktingarna måste emellertid själva
svara för minst 10 % av kostnaderna
för bostäder, ekonomilnis m. in. Medel
till denna insats kan emellertid många
flyktingar inte uppbringa. Från tysk si -

da har därför föreslagits, att en svensk
hjälpaktion skulle ta sikte på denna svårighet
och söka samla medel till en lånekassa,
ur vilken lån skulle på goda
villkor lämnas flyktingarna.

Kyrkoherden Birger Forell, som inom
kyrkohjälpen närmast arbetat för hjälpen
till flyktingarna, har upplyst, att
kyrkohjälpen diskuterat frågan med,
hland andra, de kyrkliga myndigheterna
i södra Jylland. På grund av de synpunkter
som då, med hänvisning till
den ömtåliga situationen i Syd-Slesvig,
framfördes från dansk sida, beslöts i
samråd med de statliga och kyrkliga
myndigheterna i Kiel och Hamburg, att
en eventuell svensk hjälp till flyktingarnas
bosättning icke skulle lämnas inom
Syd-Slesvigs område, utan hellre någonstans
söder om den tidigare dansktyska
gränsen Eider—Kielkanalen. I
Slesvig skulle hjälp lämnas blott i form
av kläder, skor och dylikt.

Vidare har intresserade svenska lantbrukare
besökt såväl Slesvig som Holstein
och sett flyktingarnas svåra belägenhet.
De har därefter under planens
förberedande stadium sökt kontakt med
framstående kolleger inom det danska
jordbruket för att orientera dem om planen.
Därvid bekräftades, att ett svenskt
hjälpföretag i Syd-Slesvig skulle skapa
onödig oro i danska kretsar men att en
sådan hjälp i Holstein söder om Kielkanalen
icke gärna kunde bedömas på
samma sätt.

Att kontakt tagits mellan svenska jordbrukare
och företrädare för Danmarks
jordbruk, framgår även av upplysningar,
som lämnats av Norra Älvsborgs
länsförbund och Hallands länsförbund
av R. L. F. Dessa förbund har understrukit,
att några åtgärder eller bidrag
från svensk sida som kunde främja ökad
tysk inflyttning till Slesvig icke skulle
komma i fråga.

I kyrkolijälpens regi påbörjades därefter
en insamling i syfte att skaffa medel
för att hjälpa några av flyktingarna
till egna jordbruk. Som lämpligt objekt
för hjälpaktionen valdes godset Wildenhorst
i Holstein, beläget cirka 14 kilometer
sydost om Kielkanalen.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Om statligt stöd åt svensk spelfilmsproduktion.

Som jag tidigare nämnt, har jordbruksdepartementet
icke heller haft något
att göra mot denna senast berörda
hjälpaktion. Jag har emellertid inhämtat,
att kyrkohjälpen till utrikesdepartementet
ingivit en ansökan om statligt bidrag
på 100 000 kronor till verksamheten
vid Wildenhorst i Holstein. Denna ansökan
har icke slutligt prövats.

Herr NERMAN: Herr talman! Jag tackar
jordbruksministern för det besked
som har givits. Jag hoppas att det har
varit till nytta att frågan har framställts
och officiellt besvarats i riksdagen, så
att den oro som fanns i vårt södra broderland
därmed kan stillas.

Jag vill tillägga, att i det besked jag
fått finns en sats som lyder: »I Slesvig
skulle hjälp lämnas blott i form av kläder,
skor och dylikt.» Detta har skett efter
överenskommelse med danska myndigheter,
så att det är ingenting att säga
om det, men uttrycket kanske antyder
att ryktet i fråga inte har varit helt gripet
ur luften.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 224, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
studiehjälpverksamheten vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter jämte
i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om statligt stöd åt svensk spelfilmsproduktion.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 225, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande statligt
stöd åt konstnärligt inriktad svensk
spelfilmsproduktion.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Söderquist (I: 341)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ericsson i Näs (II: 352), hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utred -

ning rörande statligt stöd åt konstnärligt
inriktad svensk spelfilmsproduktion.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet lämnat en redogörelse för behandlingen
under de senare åren av frågan
om statligt stöd åt svensk filmproduktion,
varefter utskottet anfört:

»Såsom av den lämnade redogörelsen
framgår fann 1951 års riksdag, att en
förutsättningslös utredning angående
stöd till den konstnärliga och dokumentariska
kortfilmen borde komma till
stånd. Samtidigt härmed anslöt sig emellertid
riksdagen till den av föredragande
departementschefen i propositionen
1951:142 intagna avvisande ståndpunkten
till införandet av en kvalitetsbedömning
av värdet av de filmer, som enligt
propositionen skulle komma i åtnjutande
av statligt stöd i form av visst
bidrag av de på vederbörande film belöpande
statliga nöjesskatteintäkterna.
Erinras må emellertid därom, att 1941
års filmutrednings förslag om stöd åt
filmer, som äga synnerligt värde ur
konstnärliga och kulturella synpunkter,
alltjämt är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Med anledning härav synes det utskottet
kunna ifrågasättas, om icke de
i motionerna I: 341 och II: 352 angivna
uppslagen beträffande statligt stöd åt
konstnärligt inriktad spelfilmsproduktion
lämpligen böra upptagas till bedömande
i samband med dels ett slutligt
ställningstagande till 1941 års filmutrednings
ovannämnda förslag, dels ock
den av 1951 års riksdag begärda utredningen.
Utskottet får därför hemställa,
att riksdagen må, i anledning av motionerna
1:341 och 11:352, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
anfört.»

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Jag
har inget annat yrkande än om bifall till
utskottets förslag, som ju andas viss välvilja
mot motionen. Jag har begärt ordet
för att understryka utskottets mening,
att de synpunkter och uppslag,
som finns i herr Bengtsons och min

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. förstärkning av vissa väganslag m. nt.

motion, lämpligen bör beaktas vid
Kungl. Maj:ts fortsatta handläggning av
det problem, varom här är fråga, och
jag vill också uttala den förhoppningen,
att denna handläggning icke skall ta alltför
lång tid.

Att inte motionärerna och utskottet är
ensamma om uppfattningen, att något
bör göras, är ganska uppenbart. I en
känd filmtidning skrev man exempelvis
i en ledande artikel för några månader
sedan, att det inte skulle förvåna, om
riksdagen förr eller senare känner behov
att ta frågan om stödet åt filmproduktionen
under omprövning. Det var
fjolårsbeslutet, man syftade på. Artikeln
slutar med följande ord: »Säkert finns
det åtskilliga inom riksdagen, som nu
frågar sig om det var för att blåsa liv
i pilsnerfilmen, som man fattade sitt beslut
om understöd. Och det finns många
utanför riksdagen som gör sig samma
fråga. Inte minst bland skådespelare och
filmförfattare, som just nu tycks vara
rättslösa offer för rovdriften.» Man menar
uppenbarligen, att det inte lönar sig
för filmförfattare att söka åstadkomma
högkvalificerade manuskript, och då
finns det ju inte heller stora utsikter för
skådespelarna att få agera i sådana filmer.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 226, i anledning av
väckta motioner angående dels utredning
om utbildning i praktisk psykologi,
dels ock översyn av föreliggande utredningsmaterial
beträffande den framtida
ungdomsvården m. in., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. förstärkning av vissa väganslag
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 227, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående förstärkning
av vissa väganslag m. m.

I detta utlåtande hade utskottet, med
tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition
nr 250 framlagda förslag, hemställt,
att riksdagen måtte

I. å lilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1952/53 under sjätte huvudtiteln
anvisa följande reservationsanslag,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen

a) till Nyanläggning av bygdevägar
11 000 000 kronor,

b) till Nyanläggning av ödebygsvägar
6 000 000 kronor,

c) till Byggande av huvudvägar
36 000 000 kronor,

d) till Ombyggnad av bygdevägar och
ödebygdsvägar 14 000 000 kronor,

e) till Förstärkning och förbättring
av vägar 65 000 000 kronor,

f) till Vägbeläggningar 15 500 000 kronor,

g) till Byggande av broar 9 000 000
kronor,

h) till Vissa vägbyggnadsarbeten
15 000 000 kronor;

II. godkänna i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
31 oktober 1952 föreslaget förfaringsätt
för finansiering av en eventuellt erforderlig
ytterligare utvidgning av väg- och
brobyggnadsverksamheten under budgetåret
1952/53;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att, i den
mån så visade sig erforderligt av arbetsmarknadsskäl,
tillfälligt under budgetåret
1952/53 överföra medel mellan
reservationsanslagen till Nyanläggning
av bygdevägar, Nyanläggning av ödebygdsvägar,
Byggande av huvudvägar,
Ombyggnad av bygdevägar och ödebygdsvägar,
Förstärkning och förbättring
av vägar, Vägbeläggningar samt
Byggande av broar.

Reservation hade anmälts av herr
Landquist, som likväl ej antytt sin åsikt.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. förstärkning av vissa väganslag m. m

Herr LUNDQVIST: .lag har tillåtit mig,
herr talman, att avge en blank reservation
till detta utskottsutlåtande. Jag har
gjort det, därför att det enligt mitt förmenande
hade varit till fördel, om utskottet
hade kompletterat sitt utlåtande
ytterligare något. Vi går ju nu för första
gången på nytt till att bevilja anslag för
att bereda arbete åt arbetslösa, och det
gäller då bland annat att sätta i gång
nya vägarbeten. Här anvisas 15 miljoner
kronor för ändamålet. Jag bar givetvis
ingenting alls att erinra mot detta, men
jag tänkte att man här borde understryka
att när det gäller att välja ut sådana
objekt som skall komma i fråga, skall
man så långt det är möjligt försöka undvika
ett upprepande av vad som skedde
förra gången vi byggde vägar för att
skaffa arbete åt arbetslösa. Då blev ju
följden den, att vi fick en ganska lång
rad av ofullbordade vägstumpar runt om
ute i bygderna, till ingen glädje för själva
trafiken. Jag förstår mycket väl att
det är viktigt att man får arbeten igångsatta,
som någorlunda anpassar sig efter
behovet på de olika orterna av arbete,
med hänsyn till friställd arbetskraft

o. s. v., men jag tycker också att det är
synnerligen viktigt att man har för ögonen
önskvärdheten av att inte sätta i
gång andra arbeten än sådana, om vilka
man kan våga räkna med att de inom
överskådlig tid skall kunna fullbordas
och på det sättet verkligen komma till
avsedd nytta för bygdens trafik.

Detta är en sak som jag hade velat få
med i utskottets utlåtande. Jag tror att
det inom utskottet fanns starka sympatier
därför, men man stannade ändå vid
att inte fästa det på papperet.

Och så en annan sak: När man håller
på med en sådan upprustning av vägväsendet
som vi nu till allmän glädje
har fått till stånd, gäller det givetvis att
man också ser till, att planläggningen
sker så effektivt som möjligt. Jag blev
förvånad, då jag för ett par veckor sedan
i Morgon-Tidningen såg ett referat
av förhandlingarna vid arbetarnas Arosmässa
i Västerås. En representant för
transportarbetarförbundet riktade där
ett utomordentligt skarpt angrepp emot

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, därför
att den inte hade utfört planläggningsarbete
i tid, utan det nu faktiskt
blivit fackföreningarnas kassor som fick
betala arbetslöshetshjälp. Hade saken
varit planerad i tid, kunde man i stället
ha åstadkommit arbeten för att bereda
arbetarna uppehälle. Jag vet givetvis
inte, om referatet av det anförande som
hölls är riktigt och inte heller om denna
kritik är befogad, men jag vågar förutsätta
att en man i talarens ställning inte
gör sig skyldig till alltför våldsamma
överdrifter. Det föreföll alltså, när jag
tog del av detta, som om planläggningsarbetet
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för närvarande kanske inte är
fullt tillfredsställande.

Det finns ett annat vägarbete, som ligger
mig geografiskt mycket nära och
som har gjort att jag liksom oändligt
många andra i landet frågat mig hur
förhållandena kan vara just på planläggningsavdelningen
inom styrelsen.
Jag tänker på den reparation, som har
ägt rum och dragit ungefär 10 månader,
av den stora landsvägsbron över järnvägen
vid Rotebro som skadades genom
en tågurspåring den 8 februari i år och
som först för ungefär en vecka sedan
kunde tagas i trafik igen, alltså efter ca
10 månaders arbete.

Jag har i annat sammanhang haft tillfälle
att ta del av de redogörelser som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bär
lämnat som förklaring till den långa tid
som arbetet tagit, men mycket kvarstår
ännu som är ägnat att väcka förvåning.
Det var tre bropelare som kördes sönder
vid tågurspåringen. Några nya bropelare
beställdes inte förrän efter fyra
å fem månader, och enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
egen förklaring
kunde inga reparationer på bron sättas
i gång, förrän dessa bropelare hade inte
bara beställts utan också gjutits och uppsatts
på vederbörlig plats, vilket tog ytterligare
ett par månader.

Nu är det naturligtvis möjligt att man
under alla dessa fem, sex månader varit
sysselsatt med beräkningar över brons
beskaffenhet. Det är klart, att ingående
beräkningar var nödvändiga, men jag

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. förstärkning av vissa väganslag m. m.

och många andra undrar, om dessa beräkningar
har utförts på kortast möjliga
tid. Det har sagts mig -—■ jag har inte
kunnat kontrollera uppgiften — att beräkningarna
har utförts av endast en
man. Om detta är riktigt, förefaller det
ju som om det borde ha kunnat gå åtskilligt
fortare att få bron i användbart
skick igen, om man hade sett till att
extra arbetskraft, ifall sådan behövts,
här hade anlitats.

.lag vill erinra om att redan i sina
petita till vårriksdagen i år begärde vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att få öka
ut personalen på vägbyråns planläggningsavdelning.
Föredragande statsrådet,
som jag för närvarande har glädjen
att se här i kammaren, anslöt sig
emellertid inte till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
då gjorda framställning
utan strök åtminstone till viss del vad
styrelsen hade begärt. I den partimotion,
som i anslutning till statsverkspropositionen
då väcktes från högerhåll,
tog vi upp det önskemål som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen hade framfört
och underströk vikten av att man
inte snålade på ett sådant område som
detta, där det verkligen var angeläget
alt allt blev gjort som kunde göras. Att
denna uppfattning också delades av
statsutskottet, framgår av dess utlåtande,
där man visserligen inte gentemot Kung''1.
Maj:t ville vidta den utökning som vi
från högerhåll hade begärt, men där
man i stället sade följande efter att ha
redogjort för vad som hade förevarit:

»Utskottet förutsätter---att Kungl.

Maj:t, därest trängande behov av ytterligare
personalförstärkning på förevarande
område skulle uppstå, bereder
styrelsen möjlighet att genom överskridande
av anslagsposten till avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal anställa
den extra arbetskraft som må befinnas
erforderlig.»

•lag har velat återföra i minnet vad
som här har förevarit. Del har ju från
trafikanthåll bittert klagats över den
långa tidsutdräkt som brons färdigställande
har dragit. Detta har vidare för
bygden medfört det allra största obehag,
då här eu stor trafikpulsåder bar dra -

gits genom ett tättbebyggt samhälle, med
ständig risk för liv och lem särskilt
bland barnen. Vi är nu, när detta kapitel
är avslutat, mycket glada över att det
inte blev mer än en liten pojke som
fick släppa livet till på grund av den
stora extra trafik som där gick fram. Att
dröjsmålet vidare har medfört oerhört
ökade kostnader både för det allmänna
och för motortrafiken över huvud taget
till följd av den omväg som här har
måst tagas och de bristfälliga anordningar,
som där har förekommit, är givetvis
ett faktum.

Jag har, herr talman, bara velat erinra
om dessa förhållanden och göra dessa
uttalanden i samband med behandlingen
av detta ärende. Jag har i övrigt intet
annat yrkande än om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr ANDERSSON, KARL: Jag har
ingen anledning att gå in på vad herr
Lundqvist senast anförde om brobygget
i Rotebro — jag känner inte till den
saken — men jag skall säga ett par ord
om vad herr Lundqvist yttrade i början
av sitt anförande.

Jag förstår att herr Lundqvist hyser
farhågor för en upprepning av vad som
inträffade i slutet av 1930-talet, när de
då pågående beredskapsarbetena avstannade.
Men vi har ju här i riksdagen
så sent som förra året fattat ett beslut
som jag hoppas kommer att avhjälpa sådana
tråkigheter. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
är också nu på god väg att
avhjälpa dem. En del av våra vägar, som
varit påbörjade men där arbetet varit
nedlagt, har färdigställts under det senaste
året, och i andra fall pågår arbetet.
Utskottet anser sålunda att just
med tanke på det beslut, som riksdagen
tidigare har fattat, bör farhågorna för
en upprepning av vad som en gång
skedde nu inte längre vara så stora. Följaktligen
har vi i utskottet icke ansett
det nu erforderligt att göra ett sådant
påpekande som herr Lundqvist talar om.

.Tåg ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. anordnande av en fast förbindelse

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 228, i anledning
av väckta motioner om utredning rörande
förstatligande av Askersund—Skyllberg—Lerbäcks
järnväg m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. anordnande av en fast förbindelse
Sverige-Danmark.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 229, i anledning av väckta motioner
angående anordnande av en direktförbindelse
i form av bro eller tunnel
mellan Sverige och Danmark.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Cassel
(I: 84) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Dickson och Ericsson
i Näs (II: 124), hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära, att en utredning snarast
måtte påbörjas i fråga om en direktförbindelse
i form av bro eller tunnel mellan
Sverige och Danmark.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet erinrat om ett år 1936 utarbetat
förslag rörande en fast förbindelse
mellan Sverige och Danmark samt i anslutning
därtill yttrat bland annat:

»Utskottet, som varit i tillfälle att taga
närmare del av förenämnda förslag av
år 1936 i dess nu föreliggande skick,
har för egen del den uppfattningen, att
frågan om en fast förbindelse mellan
Sverige och Danmark icke kan sägas
vara direkt aktuell för dagen. Någon anledning
att nu igångsätta en utredning
av sedvanlig karaktär torde därför icke
föreligga. Däremot synes lämpligt, att
vissa förberedande undersökningar komma
till stånd rörande de allmänna förutsättningarna
för projektets förverkligande.
Med hänsyn till den snabba utvecklingen
på kommunikationsväsendets
område är det nämligen sannolikt, att

Sverige-Danmark.

statsmakterna i sinom tid finner anledning
upptaga frågan till närmare behandling.
Innan så sker bör enligt utskottets
mening vara klarlagt vilken
ståndpunkt vederbörande danska myndigheter
intaga. Av särskild vikt är därvid
att få utrönt i vad mån en eventuell
direktförbindelse över eller under Öresund
kan infogas som ett led i planerna
på Själlands sammanbindande med den
europeiska kontinenten, vilket torde vara
ett villkor för att projektet skall bli
till avsedd nytta. Vad järnvägsstyrelsen
härutinnan anfört anser utskottet böra
beaktas. Initiativet till den kontakt med
de danska myndigheterna som i nu berörda
syfte synes erforderlig bör enligt
utskottets mening tagas av Kungl. Maj:t,
som jämväl bör avgöra vid vilken tidpunkt
och under vilka former så lämpligen
kan ske. Utskottet förbiser härvidlag
ingalunda, att inom vårt land alltjämt
eftersatta bro- och vägbehov av
hög angelägenhetsgrad föreligga.

Under åberopande härav får utskottet
hemställa, att riksdagen må, med anledning
av motionerna I: 84 och II: 124,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet ovan anfört.»

Reservation hade avgivits av herrar
Pålsson, Ragnar Persson, Mårtensson i
Uddevalla, Åkerström, Onsjö och Gustafsson
i Stockholm, vilka ansett, att utskottets
motivering bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade.

Herr PÅLSSON: Herr talman! Jag har
jämte fem andra ledamöter av riksdagen
fogat en reservation till detta utskottsutlåtande.
Jag skall med anledning därav
be att få säga några ord i anslutning
till denna reservation.

Skillnaden mellan utskottets utlåtande
och reservationen är måhända inte särskilt
stor. Det är en skillnad i fråga
om skrivsätten. Vi har menat att med
hänsyn till de mycket stora behov av
väg- och broarbeten, som finns inom
landet, bör denna fråga inte aktualiseras
med så positiva skrivsätt som utskottet
här har använt. Utskottet säger, att en
utredning av »sedvanlig karaktär» inte

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. anordnande

är aktuell. Reservanterna säger, att en
utredning i »egentlig mening» inte är
aktuell. Skillnaden mellan dessa uttryck
är kanske icke särdeles stor. Men det
föreligger en del andra skiljaktigheter
mellan utskottet och reservanterna.

Reservanterna vill inte motsätta sig,
att vissa förberedande undersökningar
kommer till stånd rörande de allmänna
förutsättningarna för projektets förverkligande.
Utskottet har en något mera positiv
riktning därvidlag och anser det
lämpligt att förberedande undersökningar
igångsättes. Reservanterna åberopar,
att både järnvägsstyrelsen och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har ställt sig
ganska ljumma till förslaget — de anser
det i varje fall inte vara aktuellt för
dagen, vilket reservanterna förstår. Bakom
styrelsernas yttranden ligger helt säkert
känslan av de oändligt stora uppgifter
som i övrigt förefinns, uppgifter
som nu under lång tid har eftersatts.

En annan, väsentligare skillnad mellan
utskottet och reservanterna är följande.
Reservanterna anser ett fortsättande
av denna förbindelse från Själland
över Stora Bält till den europeiska
kontinenten vara ett ofrånkomligt villkor
för att projektet skall bli till avsedd
nytta. Utskottet säger, att det är
ett villkor. Järnvägsstyrelsen har ju särskilt
tryckt på just detta förhållande, och
det vill vi reservanter understryka.

Enligt reservanternas mening bör initiativet
tas av Kungl. Maj:t. I fråga om
den förberedande utredningen avser vi
närmast den kontakt med de danska
myndigheterna som behöver tagas för att
undersöka deras inställning till denna
broförbindelses fortsättande.

Vi reservanter vill slutlien understryka
vikten av att detta projekt icke ges
företrädesrätt framför inom landet aktuella
kommunikationsfrågor av hög angelägenhetsgrad.
Detta har vi ansett
mycket viktigt att säga ut. Vi tycker
inte, att det är till fyllest att bara, som
utskottet gör, säga att man inte får förbise
dessa saker. Vi har redan nu velat
framhålla, att våra inomlandsbehov bör
gå före.

Herr talman! Jag skulle för min del

av en fast förbindelse Sverige-Danmark.
vilja våga det påståendet, att reservationen
i dagens läge är mera verklighetsbetonad
än utskottsutlåtandet. Jag vill
därmed inte ha sagt, att denna fråga
inte skulle kunna bli aktuell. Man skall
ju som bekant aldrig säga aldrig, men
just för ögonblicket tror vi att frågan
tål ett ganska långt uppskov. Vi bär för
den skull inte velat skriva så positivt.
Det är måhända att använda ett mycket
banalt ord i detta sammanhang, men åtminstone
mig förefaller det, som om detta
utredningsproblem ändå skulle kunna
rubriceras som någon sorts hobbyverksamhet
för statsmakterna i nuvarande
läge.

Herr talman! Jag ber att med det
sagda få yrka bifall till reservationen.

Herr WEHTJE: Herr talman! Utskottet
har vid behandlingen av motionerna
— efter att ha tagit del av tidigare utarbetade
förslag om öresundstrafikens
ordnande — ansett att frågan inte skulle
vara aktuell för dagen. Med anledning
därav anser man att en utredning av
sedvanlig karaktär inte borde igångsättas,
utan man förordar i stället vissa,
som det heter, förberedande undersökningar.

Det förefaller, som om utskottet i någon
mån hade underskattat nödvändigheten
av att snarast lösa en trafikfråga
som redan i dag är mycket svår och
som helt visst i framtiden kommer att
visa sig än svårare. Utvecklingen på
kommunikationsområdet går ju fort —
utskottet har självt påpekat det — och
detta får också tas i beaktande. Huvuddelen
av gods- och persontrafiken mellan
Skandinavien och kontinenten gick
före senaste världskriget över Trelleborg—Sassnitz
och Gedser—Warnemiinde.
Till följd av olika omständigheter
— främst måhända de rådande politiska
förhållandena i Tyskland — måste
trafiken numera i stor utsträckning dirigeras
över Jylland och med färjeförbindelserna
över Själland. Det har givetvis
inneburit en mycket svår belastning
för våra förbindelser direkt med
Danmark över Öresund. Den internationella
godstrafiken sker nu också i långt

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. anordnande av en fast förbindelse
större utsträckning än tidigare per lastbil.
Person- och automobiltrafiken har
under 1952 till följd av den under året
genomförda passfriheten ökat på ett
mycket markant sätt. Jag skall be att få
nämna några siffror till kammarens
orientering.

År 1935 transporterades sålunda
30 000 bilar och 1,3 miljoner personer
över Öresund. Under fjolåret uppgick
antalet till 160 000 bilar och 3,c miljoner
personer. Siffrorna för år 1952 torde
bli betydligt högre. Till november
månad i år transporterades sålunda
170 000 fordon över Öresund mot
138 000 för samma tidsperiod under
1951. Personsiffran för i år torde röra
sig omkring 4 miljoner. Godstrafiken,
som år 1939 uppgick till 300 000 ton, hade
förra året stigit till 820 000 ton.

Allt detta har ju medfört en mycket
svår belastning. Denna bär tidvis vållat
betydande olägenheter i form av varuanhopningar
och trafikstockningar, och
biltrafiken har efter kriget nästan alla
år väsentligt ökat. Det har medfört att
platstillgången på färjorna i mycket stor
utsträckning varit otillfredsställande.
Det är ingen överdrift att säga, att orimliga
och olidliga förhållanden har rått,
och då det rör sig om en utfartsport till
främmande länder, har dessa förhållanden
också hidragit till att skapa ett
ganska dåligt anseende för vårt land.

När man i dag skall pröva frågan om
en fast förbindelse över Öresund, måste
man också ta hänsyn till hur Europas
karta ser ut jämfört med 1939. Vårt närmaste
stora grannland på kontinenten,
Tyskland, har delats. Den västra delen,
Västtyskland, har ryckt upp till en ledande
plats som industriland och handelspartner
för de skandinaviska länderna,
inte minst för Sverige och Norge.
Trafikförbindelserna med och genom
kontinentens östblock har försvårats.
Man måste också komma ihåg, att gränsen
mellan Öst- och Västtyskland går
strax öster om Liibeck, d. v. s. 12—15
mil väster om öresundsfarleden. Härigenom
har Sverige—Norges trafikförbindelser
med kontinenten starkt förskjutits
västerut, och de måste alltså i stor

Sverige-Danmark.

utsträckning gå genom Danmark. Sedan
Riigen i somras av militärpolitiska skäl
avspärrades från yttervärlden och inte
ens de svenska järnvägsvagnarna längre
får passera, står endast Warnemunde till
buds i Östtyskland som infartsport till
kontinenten.

Huvuddelen av denna vår stadigt
växande liandelstrafik går nu över Öresund.
Om vikten av att detta handelsutbyte
utvidgas behöver här inte ordas.
Det är en livsbetingelse att vår utrikeshandel
även underlättas genom trafiktekniska
förbättringar.

Beklagligtvis har vi genom de väsentligt
ändrade förhållandena med avseende
på våra förbindelser med utlandet blivit
isolerade från omvärlden, inte minst
från den del som ligger väster om den
nämnda demarkutionslinjen. Dessa isoleringstendenser
måste givetvis motarbetas
— vårt land kräver fria och ohämmade
förbindelser med alla delar av
världen. När i den situationen vår viktigaste
utfartsväg till kontinenten hopsnörts
och blivit svårpasserbar med dyrbara
stockningar som följd, är det helt
naturligt att det gamla projektet om en
fast förbindelse över Öresund har framförts
i riksdagen just nu. Det står ju
klart för alla, att det skulle ta en viss
tid att finna den rätta lösningen och
att komma till enighet med de danska
intressena i saken. Därtill kommer ytterligare
frågan om kontinenttrafikens
fortsatta sträckning genom Danmark,
Stora-Bältproblemet, frågan om färjförbindelse
från Själland—Falster—Lolland
över till Västtyskland etc. Det förefaller
emellertid som om utskottet ansåge,
att dessa senare problem borde lösas
före öresundsfrågan och att man i avvaktan
därpå kunde nöja sig med att lita
till vissa förberedande undersökningar
och Kungl. Maj:ts initiativ i största allmänhet.

Med kännedom om den tid det tar att
få samförståndslösningar till stånd i internationella
sammanhang synes det
tvärtom vara önskvärt att en utredning
från svensk sida snarast sättes i gång för
att i samarbete med de danska myndigheterna
komma fram till den bästa lös -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. anordnande

ningen av en ev. fast förbindelse över
Öresund. Att vänta med saken, tills en
rad andra problem lösts, synes inte rådligt
— det blir alltför stor tidsspillan.

En fast förbindelse med Själland
skulle vara av utomordentlig betydelse
för såväl varuutbytet som persontrafiken
med Danmark och kontinenten, och
man bör uppmärksamma att Västtyskland
för närvarande är vårt lands näst
största handelspartner. Även om kapitalinvesteringen
är stor, får man inte —
så mycket som det här gäller — dra sig
för uppoffringar.

I detta sammanhang bör kanske omnämnas
att tidigare projekt om öresundsförbindelsen
mottagits med skepsis
till stor del just därför att frågan inte
diskuterats och belysts som ett led i ett
stort sammanhang —- landfast förbindelse
mellan Sverige och kontinenten —
utan bedömts som ett slags lokal kommunikationsfråga
av begränsad betydelse.
En landfast förbindelse mellan Sverige
och Danmark i första hand alltså.

Herr talman! Med vad jag här anfört
har jag velat påvisa, att denna fråga bör
ses i det stora sammanhang dit den hör.
Det gäller vårt lands förbindelser med
våra grannländer och våra närmaste och
viktigaste handelspartner.

Som det nu är ordnat, krävs fortlöpande
stora kapitalinvesteringar i fartyg
och hamnar, och det är därför allt
skäl att inte vila för länge på hanen.
Det kan komma att visa sig, att de investeringar,
man gör nu, kommer att vara
felinvesteringar.

Man har pekat på de kostnader som
är förenade med byggande av tunnel eller
bro, men man får också göra klart
för sig, att de löpande kostnaderna
kommer att bli väsentligt mycket mindre,
om vi får landfast förbindelse och
slipper gå sjövägen.

Man får, herr talman, inte heller tillmäta
alltför avgörande betydelse, att
man redan har investerat mycket stora
kapital i fasta anläggningar och i fartyg.
Det är dock de framtida kostnaderna,
som får bli utslagsgivande, liksom
don bekvämlighet och tid som kan vin -

av en fast förbindelse Sverige-Danmark.

Jag vill till sist, herr talman, uttala
den bestämda förhoppningen, att utformningen
av utredningskravet inte
skall innebära, att man skjuter frågan
ifrån sig. Utredningen måste bedrivas
med energi och i sådan takt, att resultat
utan alltför lång tidsutdräkt kan redovisas.

Med dessa ord ber jag att få ansluta
mig till det yrkande, som framställts av
utskottsmajoriteten.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Herr Pålsson har ju redogjort för
skillnaden mellan utskottets motivering
och reservanternas. Som väl alla finner,
är det egentligen en skillnad om ord, uttryckssätt
och formulering; i sak är ju
skillnaden inte så synnerligen stor.
Även reservanterna går med på en undersökning,
men de har liksom velat
uppställa starkare krav på undersökningar
rörande förutsättningarna för att
projektet framdeles skall kunna bli realiserat.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
vad utskottet här har föreslagit är att
en undersökning kommer till stånd. Utskottet
har alltså inte som motionärerna
föreslagit någon utredning, utan
nöjt sig med att föreslå en undersökning,
som bland annat tar sikte på hur
Danmark ställer sig till denna fråga,
och hemställt, att denna undersökning
måtte verkställas av Kungl. Maj:t. Först
sedan klarhet har vunnits främst om
Danmarks ställning får Kungl. Maj:t ta
initiativ och komma till riksdagen
med förslag, och då först blir det fråga
om verkliga utredningar.

Detta brobygge är nu, som alla förstår,
ett ganska stort företag. Det gäller
inte en bro vilken som helst, och det
finns en mängd aspekter på detta företag
som måste belysas och utredas. Utskottet
har inte velat ta ställning på något
sätt till dessa olika aspekter i dag.
Utskottet liar heller inte velat ta ställning
till sjiilva frågan om bro eller tunnel,
utan har endast talat om eu undersökning
beträffande en fast förbindelse
mellan Sverige och Danmark. Frågan

nas.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. anordnande av en fast förbindelse Sverige-Danmark.

om tunnel eller bro, var det eventuellt
skall byggas o. s. v., får bli en senare
fråga, som utskottet inte nu har velat ta
definitiv ställning till. Utskottet har
emellertid ansett, framför allt med hänsyn
till den mycket starkt ökade trafiken,
som nu senast herr Wehtje påminde
om, att vi säkerligen på allvar får ta
upp frågan om en fast förbindelse, men
innan så sker, måste vi ha klarlagt hur
förbindelserna längre söder ut kan
komma att te sig. Det är inte bara fråga
om att få en förbindelse med Själland.
Skall denna bro eller tunnel kunna helt
utnyttjas, måste det också finnas fasta
förbindelser till den europeiska kontinenten.
Detta har vi funnit så väsentligt,
att vi har sagt, att det torde vara
ett villkor för att realisera detta stora
projekt.

Järnvägsstyrelsen, som har yttrat sig
över motionen, har ju också mycket
starkt betonat denna synpunkt, och jag
skall be att få återge något av vad järnvägsstyrelsen
yttrat och som vi i utskottet
funnit synnerligen beaktansvärt.

Järnvägsstyrelsen säger följande: »Utredningsarbetet
måste under alla omständigheter
bedrivas i samarbete med
de danska intressenterna. Med hänsyn
härtill framstår det som önskvärt att
dessas inställning, åtminstone i princip,
till frågan är klarlagd, innan beslut om
utredning fattas från svensk sida. Huruvida
och när tanken på en bro eller tunnel
över Öresund skall kunna förverkligas
beror nämligen ej oväsentligt på vilken
prioritet man från dansk sida vill
giva detta projekt i jämförelse med planerna
på att förbättra trafiklederna
över Stora Bält och Femern Bält. Och
denna prioritetsbedömning torde i sin
tur bliva beroende på huru kostnaderna
för den fasta öresundsförbindelsen fördelas
mellan de båda länderna. Det
framstår därför som ett önskemål att
fördelningsfrågan är åtminstone i huvudsak
fastslagen redan innan en utredning
beslutas.»

Detta har utskottet särskilt velat ta
fasta på, och det har föranlett utskottet
att framhålla, att just en undersökning
av alla berörda förhållanden är det

första steg som måste tagas. När den
undersökningen är klar, får man gå till
vidare utredningar, och när sedan dessa
utredningar är slutförda, får man ta
ställning till huruvida det skall bli en
bro eller en tunnel, var bron skall byggas
o. s. v.

Vi befinner oss således på ett rent
förberedande stadium, och jag tror att
riksdagen på detta stadium mycket väl
kan anta utskottets hemställan om att få
en undersökning genom Kungl. Maj:t
utförd.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som förordats i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 229, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. indragning av riksbankens avdelningskontor
i Norrköping m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av fullmäktiges
i riksbanken framställning rörande riksbankens
organisation efter utgången av
1952, in. m.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen, i anledning av en
av fullmäktige i riksbanken i skrivelse
till utskottet den 3 november 1952 gjord
framställning, måtte

1) i princip godkänna av fullmäktige
framlagt förslag beträffande avveckling
av avbetalningslånerörelsen vid
riksbankens huvudkontor;

2) besluta, att riksbankens avdelningskontor
i Norrköping och Sundsvall skulle
indragas från och med dag som fullmäktige
skulle äga bestämma, dock senast
vid utgången av år 1954;

3) godkänna, med tillämpning från
och med den 1 januari 1953, och bemyndiga
delegerade för riksdagens verk att
utfärda vid utlåtandet fogade förslag
till

a) tjänsteförteckning för riksbanken
(bilaga 2);

b) personalförteckning för riksbanken
(bilaga 3);

4) bemyndiga fullmäktige att utan
ledigförklarande befordra nuvarande
kammarskrivare i lönegraden Ca 20 till
lönegraden Ca 21;

5) bemyndiga delegerade för riksdagens
verk att årligen, räknat från och
med den 1 januari 1954, bestämma antalet
tjänster i riksbanken i lönegraden
Ca 21;

6) med godkännande av vad i en av
fullmäktige tillkallad utredningsmans
utredning föreslagits beträffande vikariatsförordnanden
i riksbanken, bemyndiga
fullmäktige att besluta angående
gottgörelse för mistade vikariatsförordnanden
enligt grunder som i utredningen
angivits;

7) bemyndiga delegerade för riksdagens
verk att med tillämpning från
och med den 1 januari 1953 besluta, att

33 § 5 mom., 35 § 1 mom. och 30 § 1
mom. avlöningsreglementet för riksdagens
verk skulle hava det ändrade innehåll,
som framginge av en vid utlåtandet
fogad bilaga 4.

Till den under punkten 3 b omförmälda
personalförteckningen hörde fem olika
anmärkningar, av vilka de med 1
och 4 betecknade voro så lydande:

1. När avdelningskontoren i Norrköping
och Sundsvall indragits, minskas
direktörstjänsterna i lönegraden Cp 10
med två och kamrerstjänsterna i lönegraden
Ca 25 med två.

4. När avdelningskontoren i Norrköping
och Sundsvall indragits samt de
nuvarande bankvaktmästarna därstädes
kunnat placeras å annan ordinarie
tjänst, minskas antalet bankvaktmästartjänster
i lönegraden Ca 11 med två.

Herr ELMGREN: Herr talman! Jag har
självfallet inte begärt ordet för att protestera
emot de mycket förnuftiga uttalanden,
som utskottet bär gjort i fråga
om riksbankens ställning som centralbank,
utan jag har begärt ordet för att
säga några ord om den nya indragningsgrund
för avdelningskontor, som utskottet
här kommit till.

Det har ju många gånger varit tal om
att dra in ett eller flera av riksbankens
avdelningskontor. Ibland har man tänkt
dra in dem allihop, men ibland har det
också varit fråga om att inrätta nya riksbankskontor.
När man tidigare har resonerat
om indragning av riksbankskontor,
har man resonerat på ekonomiska
grunder. Jag vill minnas att det var 1941,
som man föreslog att dra in riksbankskontoren
i Mariestad och Nyköping, därför
att de var små och kostsamma kontor.

Nå, det kan ju vara en i någon mån
acceptabel motivering, men nu kommer
man med en fullständigt ny indrngningsgrund.
När man föreslår, att riksbankens
avdelningskontor i Sundsvall och Norrköping
skall dras in, är det därför att de
inte ligger i residensstäder!

Jag förstår naturligtvis vilken stimulerande
inverkan som länsstyrelserna har
i residensstäderna genom landshövding -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. indragning av riksbankens avdelningskontor i Norrköping m. m.

ens personlighet och ämbetets vikt, men
att de skulle fungera som vitaminsprutor
på det ekonomiska livet i respektive städer,
hade jag en smula svårl att föreställa
mig.

Det motiv som av utskottet anföres för
den föreslagna indragningen är att indragningen
skulle medföra betydande
kostnadsbesparingar för riksbanken.
Riksbankschefen själv är mycket försiktig,
när han uppskattar denna besparing.
Han räknar med 50 000 kronors besparing
för båda kontoren i fråga om lokaler
och 135 000 kronor i fråga om löner.
Men när det gäller de senare säger han
mycket försiktigt, att summan inte kan
exakt uppges ty den beror på hur man
kan flytta över personal. Han talar också
om en särskild indragningsstat. De
kostnadsbesparingar han räknar med är
alltså inte särskilt imponerande.

När det gäller kontoret i Norrköping
vet jag med bestämdhet, att det är ett
självförsörjande kontor, som inte bara
bär sig utan till och med lämnar vinst.
Under åren 1927—1951 har norrköpingskontoret
i medeltal lämnat en vinst på
43 100 kronor per år. Det förefaller också
ganska egendomligt, att man skall dra
in ett kontor, där omslutningen är mycket
stor. Den var under föregående år i
Norrköping 426 miljoner kronor, och det
antal låntagare man åstadkommer besvärligheter
för genom indragningen är
över 3 000, som har avbetalningslån,
egnahemslån, bosättningslån och mindre
industrilån. När det gäller bosättningslånen,
bleve det också självklart besvärligt
att sköta dem per post som bleve
fallet, om låntagare i Norrköping skulle
få vända sig till Linköping och låntagare
i Sundsvall till Härnösand.

Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på vad som skedde 1950,
när man diskuterade riksbankskontoren.
Då kunde väl ingen människa tro, att
man skulle komma med ett sådant förslag
som i dag föreligger. Bankinspektionen
föreslog då, förmodligen av ekonomiska
skäl, att man av riksbankens 25
avdelningskontor skulle behålla sex,
nämligen avdelningskontoren i Göteborg,
Malmö, Norrköping, Örebro, Sunds -

vall och Luleå, medan övriga avdelningskontors
affärer skulle föras över till affärsbankerna.
Det är ganska egendomligt,
att man nu vill ta bort två av de
kontor, som 1950 ansågs böra vara kvar.

Det hade varit bra, om man i detta
sammanhang räknat också med de inkomstbortfall,
som följer med indragningen.
Man har räknat med alt utgifterna
skulle minskas, men man har inte
räknat med det inkomstbortfall som
måste bli en följd. För Norrköpings del
gäller det ett rätt stort inkomstbortfall,
som aldrig kommer vare sig Linköping
eller Stockholm till godo. Som kammarens
ärade ledamöter vet, redovisas räntorna
på bosättningslån, egnahemslån
och industrilån direkt till huvudkontoret.
Vad avdelningskontoren får behålla
är avbetalningslånen. Så länge avbetalningslån
i Norrköping finns kvar, kommer
inkomsterna av dessa att gå till
Linköping, men avdelningskontoret i
Norrköping lever inte på sådana inkomster
utan på diskonteringar. Mycket
stora företag i staden har av vissa skäl
hälften av sin växeldiskontering i riksbanken
och hälften i en privatbank. De
kommer inte att flytta över diskonteringarna
till en annan stad, om riksbankskontoret
dras in, utan de kommer
att övergå till någon privatbank i den
egna staden.

En annan sak, som också är ganska
egendomlig, är att bankoutskottets utlåtande
nu inte alls rimmar med vad bankoutskottet
år 1950 uttalade i sitt utlåtande
nr 15. Där var utskottet mycket
försiktigt när det gällde avdelningskontorens
avveckling. Utskottet förklarade:
»Vid de fortsatta övervägandena rörande
riksbankens kontorsnät bör självfallet
vederbörlig hänsyn tagas jämväl till
de uppgifter, som avdelningskontoren
ha i fråga om sedel- och myntdistributionen
och vilka i särskild grad torde
påverka ställningstagandet, då det gäller
att slutligt bestämma kontorens antal
och förläggning.»

Vid varje veckoslut distribueras ungefär
5 miljoner kronor i min hemstad och
vid de veckoslut, som sammanfaller
med månadsslut, ungefär 8 miljoner

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. indragning av riksbankens avdelningskontor i Norrköping m. in.

kronor. Det är nu mycket lätt att få dessa
pengar från riksbanken, som kan ligga
med pengarna, men privatbankerna,
som skulle sköta denna uppgift, om
riksbankens avdelningskontor indrages,
kan inte ligga med räntelösa pengar,
utan de kommer att på posten rekvirera
medlen i sista minuten. Då kommer alltså
utbetalningen av denna summa att
överföras till posten. Men posten i Norköping
har icke tillräckliga lokaler för
att ta hand om den saken. Genomföres
detta förslag, måste man rusta upp postkontoret
i Norrköping och förse det
med sådana anordningar, att det kan
ombesörja denna distribution.

Nu har riksbankschefen själv sagt att
då det år 1960 blir personalavgång inom
avdelningskontoren, kan man ta upp den
stora frågan, om alla avdelningskontoren
skall dragas in eller inte. Jag tycker
att man kan vänta också med den ifrågavarande
indragningen, tills den stora
frågan tages upp. Vad som därigenom
skulle ske är bara det, att man tvingas
att under ett par år behålla det överskott
som t. ex. avdelningskontoret i
Norrköping ger, och det kan väl inte innebära
någon större katastrof. Det
skulle säkerligen vara utsiktslöst för en
enskild motionär att komma med en
propå sådan som denna, att medan man
håller på att utreda frågan, om systemet
med avdelningskontor skall bibehållas
eller avskaffas, skulle den utredningen
föregripas genom att ett par av
de bättre kontoren lades ner. Jag anser
nog att man har gått fram litet för fort
i detta fall och att det är skäl att avvakta
den utredning som pågår. Det rådde
ju mycket stor tveksamhet beträffande
avdelningskontoren över huvud taget,
när riksdagen fattade sina beslut åren
1949 och 1950. Jag tycker att alla skäl
talar för att man nu vilar på hanen litet
till.

.lag ber därför, herr talman, att få föreslå
att utskottets hemställan punkt 2
utgår och, som eu konsekvens därav, i
bilaga nr 3 punkterna 1 och 1 utgår, med
den omnumrering av punkterna som
eventuellt kan bli följden av ett sådant
beslut.

I detta anförande instämde herrar
Eskilsson, Ivar Nilzon, Simne och Gillström.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Det
förslag, som här föreligger, bottnar ju
i en utredning, som är verkställd av
riksbankschefen Lemne och som så gott
som enhälligt blivit tillstyrkt av både
bankofullmäktige och bankoutskottet.

Det är givet att det allmännas kostnader
på alla områden, där det är möjligt,
bör nedbringas genom en rationalisering
av verksamheten. Detta måste
gälla även riksbanken. Utvecklingen, inte
minst på löneområdet, har gjort en sådan
rationalisering nödvändigare än någonsin.
Riksbanken eftersträvar att förskjuta
tyngdpunkten av sin verksamhet
till det centralbanksmässiga området och
samtidigt tillvarata alla besparingsmöjligheter.
Betydande besparingar torde
bl. a. bli följden av de genomförda förändringarna
på valutaområdet. Men man
har också ansett att de besparingsmöjligheter,
som man redan tidigare varit
inne på, med avseende på organisationen
med avdelningskontor, borde undersökas.

Riksdagen uttalade i samband med inrättandet
av Sveriges Kreditbank att
man skulle undersöka möjligheterna för
kontorsindragning. Nu har utredningsmannen
inom riksbanken stannat vid att
man skulle gå försiktigt fram på detta
område. Han konstaterar att det under
nuvarande förhållanden måhända inte
finns motiv för att bevara denna organisationsform,
men att man bör ytterligare
undersöka, huruvida man inte kan
tillföra avdelningskontoren nya uppgifter,
närmast då i kontakt med de statliga
myndigheterna via länsstyrelserna.
Det är därför som man i detta sammanhang
har stannat vid att tills vidare behålla
kontoren i residensstäderna. Man
menar att det i bästa fall är endast i
dessa städer som man bar möjlighet att
ge dessa kontor ett raison d’étrc för
framtiden genom de nya uppgifter som
skulle kunna tillföras dem via länsstyrelserna.
När det däremot gäller de båda

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. indragning av riksbankens avdelningskontor i Norrköping m. m.

städer, som nu har avdelningskontor
men som inte är residensstäder -— Norrköping
och Sundsvall — menar man att
det över huvud taget inte finns någon
möjlighet att tillföra kontoren uppgifter
som skulle ekonomiskt motivera deras
bibehållande.

Nu har herr Elmgren försökt anföra
som ett motiv för bevarandet åtminstone
av kontoret i Norrköping att detta i själva
verket bär sig och redovisar en vinst. Det
är emellertid en rent fiktiv siffra. Det
förhåller sig inte på det viset. Inom riksbanken
har man noga undersöka denna
sak, och man säger att det är fullkomligt
felaktigt att påstå att norrköpingskontoret
går med vinst. Det enda som
kan diskuteras är, hur stor förlusten för
upprätthållandet av detta kontor kan
uppskattas vara. Den torde uppgå till
mellan 75 000 och 100 000 kronor om
året. Och då man som sagt inte räknar
med att kunna tillföra detta kontor eller
det i Sundsvall nya uppgifter, som skulle
kunna motivera deras bibehållande, har
man ansett att det är riktigt att redan i
detta sammanhang ta steget att ställa
kontoren i dessa båda icke-residensstäder
under avveckling.

Sedan må det bli en senare fråga,
hur man skall göra med de andra kontoren.
Det är ju en öppen fråga, huruvida
det blir möjligt att tillföra dem
nya uppgifter. Men man har menat att
man när det gäller den frågan kan vila
litet på hanen, eftersom ett beslut nu att
indraga alla avdelningskontoren skulle
medföra så stora övergångskostnader på
grund av det åldersläge i vilket personalen
befinner sig, att man egentligen
inte kan vinna någonting ekonomiskt gesom
en sådan åtgärd förrän någon gång
omkring år 1960. Då kan man räkna
med att åldersförhållandena är sådana, att
en avveckling med en gång kan ge en
besparing.

Under dessa förhållanden har vi i
bankoutskottet funnit att det är riktigt
att stödja riksbankens strävanden att
rationalisera och åstadkomma besparingar
där sådana befinnes motiverade.
Vi har i likhet med både utredningsmannen
och riksbanksfullmäktige funnit att

en indragning av kontoren i Norrköping
och Sundsvall från dessa utgångspunkter
är fullt motiverad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELMGREN: Herr talman! Endast
ett kort genmäle till herr Ewerlöf.

Vad beträffar de förluster på norrköpingskontoret
som herr Ewerlöf nu
uppgav, borde ju den saken på något
sätt ha redovisats i de papper som framlagts.
Där görs emellertid bara mycket
knapphändiga och lakoniska uttalanden.
Sådana förhållanden borde ju riksdagen
mycket noggrant informeras om.

Herr Ewerlöf talade om att man önskar
förskjuta tyngdpunkten av riksbankens
verksamhet till det centralbanksmässiga
området. Ja, det har jag för min
del ingenting att invända emot. Jag skulle
inte ha protesterat här, om man kommit
fram med en övertygande utredning
om att alla riksbankens avdelningskontor
borde läggas ned. Men den metod
som man här följer tycker jag är felaktig.
Ty detta har riksdagen aldrig
begärt. Riksdagen har begärt en allmän
översyn av kontorsnätet.

Nu har herr Ewerlöf — och det är jag
honom tacksam för — förklarat litet närmare
vad utskottets lakoniska yttrande
om residensstäderna innebär. Men jag
måste säga att detta inte riktigt rimmar
med vad utskottet .sade år 1950.
Då förklarade utskottet att man väntar
att vid en översyn av den statliga fondrörelsen
ytterligare arbetsuppgifter av
likartad beskaffenhet — det gällde bosättningslånen
och egnahemslånen -—
skall tillföras avdelningskontoren, »eventuellt
även kamerala göromål från länsstyrelserna».
Detta sistnämnda var alltså
vid den tidpunkten endast en fråga i
bakgrunden.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

bifallas, dels ock, av lierr Elmgren, att
kammaren skulle avslå utskottets hemställan
i punkten 2 samt till följd därav
utesluta anmärkningarna 1 och 4 ur den
i punkten 3 b avsedda personalförteckningen
men i övrigt bifalla vad utskottet
hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Elmgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Elmgrens under
överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 36, angående instruktion
för nästkommande riksdags
bankoutskott, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 55, med anledning av väckla motioner
angående lånegaranti för inköp av
bostadsfastighet, som tillskapas i samband
med jordbrukets yttre rationalisering; nr

56, med anledning av väckt motion
om höjning av bidraget till rcnskötande
lapp för uppförande av bostadsbyggnad;
samt

nr 57, med anledning av väckt motion
om åtgärder för bibehållande och för 3

Första hammarens protokoll 1992. Nr 31

bättrande av bestånden av lax och ål i
svenska fiskevatten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 2
kap. 3 § och 4 kap. 3 § rättegångsbalken,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 241, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 23
oktober 1952, föreslagit riksdagen att
dels godkänna i bilagor till nämnda statsrådsprotokoll
intagna förslag rörande lönegradsplaceringen
för vissa tjänster
m. m., dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t
att i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i statsrådsprotokollet anförts vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande.

I en annan proposition, nr 251, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för den 6 november 1952,
föreslagit riksdagen att dels godkänna i
bilagor till nämnda statsrådsprotokoll intagna
förslag rörande lönegradsplacering
för vissa tjänster in. in., dels godkänna i
statsrådsprotokollet förordat utbyte av
en ämneslärartjänst vid fackskolan för
huslig ekonomi i Uppsala i lönegrad
Ca 26 mot en adjunktstjänst i lönegrad
Ca 29, dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t
att i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i statsrådsprotokollet anförts vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens genomförande.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

I propositionen nr 241 hade till riksdagens
prövning hänskjutits dels en av
1949 års tjänsteförteckningskommitté den
4 oktober 1952 med Statstjänarkartellen,
Statstjänstemannens riksförbund,
Sveriges akademikers centralorganisation
och Tjänstemännens centralorganisation
träffad överenskommelse angående
lönegradsplaceringen för vissa tjänster
m. in., dels en av kommittén den 13
oktober 1952 med Statstjänarkartellen
träffad överenskommelse angående viss
sjukvårds- och ekonomipersonal. Överenskommelserna
utgjorde resultatet av en
andra etapp av kommitténs arbete, varunder
inemot 25 000 tjänster varit under
bedömning. Vidare hade i propositionen
framlagts förslag till vissa tjänsteförändringar
inom konjunkturinstitutet,
statens sakrevision, statens organisationsnämnd,
statens lönenämnd och statens
avtalsnämnd. Slutligen hade i propositionen
anmälts av försvarets civilförvaltning
framlagda förslag angående löneställningen
för vissa förrådsmän samt
för viss vaktmästarpersonal vid försvaret,
vilka förslag grundade sig på överenskommelser,
som träffats mellan försvarets
civilförvaltning, å ena, samt Försvarets
civila tjänstemanaförbund och
Försvarsverkens civila personals förbund,
å andra sidan.

I propositionen nr 251 hade till riksdagens
prövning hänskjutits en av 1949
ärs tjänsteförteckningskommitté med vederbörande
personalorganisationer den
6 november 1952 träffad överenskommelse
angående lönegradsplaceringen för
vissa tjänster vid krigsmaterielverket, arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga
arbetsförmedlingen samt skogsvårdsstyrelserna.
Denna överenskommelse avsåg
omkring 1 700 tjänster inom olika
lönegrader och karriärstegar vid ifrågavarande
verk och institutioner. I anslutning
härtill hade i propositionen
framlagts förslag till vissa tjänsteförändringar
vid försvarets forskningsanstalt
och ändrad lönegradsplacering för en
ämneslärartjänst vid fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala. Vidare hade föreslagits
ändrad lönegradsplacering för

vissa personalkategorier vid statsdepartementen.

t sammanhang med propositionen nr
241 hade utskottet till behandling förehaft
51 motioner, nämligen 23 i första
kammaren och 28 i andra kammaren
(därav 22 likalydande). I 41 av motionerna
hade yrkanden framställts om förhöjd
löneställning, 5 motioner avsågo
tjänstebenämningsfrågor, 3 innefattade
avslagsyrkanden och 2 avsågo ändrad
anställningsform för visst slag av tjänster.

I de likalydande motionerna I: 513
av herr Tjällgren m. fl. och II: 676 av herr
förste vice talmannen Skoglund m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte vidtaga
sådan ändring av Kungl. Maj:ts
förslag, att lönegradsplaceringen för hushållningssällskapens
sekreterare och
lantbruksdirektörerna bleve lika eller,
därest en sådan ändring icke skulle kunna
genomföras, att riksdagen måtte uttala
sig för att lönegradsplaceringen för
sällskapens sekreterare måtte underkastas
förnyad prövning.

I de likalydande motionerna 1:517
av herr Sunne m. fl. och 11:678 av fru
Sjöstrand in. fl. hade hemställts, att riksdagen
med ändring av Kungl. Maj:ts
förslag måtte besluta, att kronojägarna
vid domänverket skulle placeras i lönegrad
Ca 20 eller, om riksdagen ansåge,
att någon ändring av föreliggande proposition
nu ej kunde komma i fråga, att
riksdagen måtte uttala, att frågan om
kronojägarnas löneplacering snarast borde
av Kungl. Maj :t upptagas till förnyad
prövning.

I de likalydande motionerna 1:518
av herr Gustav Emil Andersson m. fl. och
II: 684 av herr von Seth m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att förste skogsvårdsmästare skulle placeras
i lönegrad Ca 23, skogsvårdsmästare
i lönegrad Ca 20 och biträdande
skogsvårdsmästare i lönegrad Ca 17.

I de likalydande motionerna 1:519
av herr Ahlberg m. fl. och II: 704 av herr
Ähman m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att trädgårdsmästar -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

tjänsten vid karolinska sjukhuset skulle
placeras i lönegrad Ca 16.

I de likalydande motionerna I: 532
av herr Karl Persson samt II: 697 av
herrar Rubbestad och Onsjö hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 241 samt besluta
omprövning av berörda lönefrågor.

I sammanhang med propositionen nr
251 hade utskottet till behandling förehaft
en inom första kammaren väckt
motion, nr 537, av herr Erik Jansson
m. fl., vari hemställts om ändrad löneställning
för viss tjänst vid Stockholms
läns arbetsförmedling.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att motionerna 1:532 och II: 697
måtte av riksdagen bifallas;

2. att motionerna I: 514 och II: 680
icke måtte av riksdagen bifallas;

3. att motionerna I: 515 och II: 681, i
vad avsåges avdelningsföreståndare vid
statens växtskyddsanstalt, icke måtte av
riksdagen bifallas;

4. att motionerna 1:516 och 11:679
icke måtte av riksdagen bifallas;

5. att motionerna 1:519 och 11:704
icke måtte av riksdagen bifallas;

6. att motionerna 1:523 och II: 690
icke måtte av riksdagen bifallas;

7. att motionerna 1:524 och 11:689
icke måtte av riksdagen bifallas;

8. att motionerna I: 525 och II: 700
icke måtte av riksdagen bifallas;

9. att motionerna 1:529 och 11:695
icke måtte av riksdagen bifallas;

10. att motionerna I: 533 och II: 703
icke måtte av riksdagen bifallas;

11. att motionen II: 688 icke måtte av
riksdagen bifallas;

12. att motionen II: 692 icke måtte av
riksdagen bifallas;

13. att motionen II: 702 icke måtte av
riksdagen bifallas;

14. att motionerna 1:520 och 11:683,
I: 531 och II: 696 samt II: 687 icke måtte
av riksdagen bifallas;

15. att motionerna 1:530 och 11:693
icke måtte av riksdagen bifallas;

16. att motionen II: 677 icke måtte
av riksdagen bifallas;

17. att motionerna I: 526 och II: 699
icke måtte av riksdagen bifallas;

18. att motionen 1:536 icke måtte av
riksdagen bifallas;

19. att motionerna I: 527 och II: 691
icke måtte av riksdagen bifallas;

20. att motionerna I: 515 och II: 681,
i vad de icke behandlats under 3., icke
måtte av riksdagen bifallas;

21. att motionerna I: 513 och II: 676
icke måtte av riksdagen bifallas;

22. att motionen II: 685 icke måtte av
riksdagen bifallas;

23. att motionerna 1:518 och 11:684
icke måtte av riksdagen bifallas;

24. att motionerna I: 535 och II: 701
icke måtte av riksdagen bifallas;

25. att motionerna I: 534 och II: 698
icke måtte av riksdagen bifallas;

26. att motionerna 1:528 och 11:694
icke måtte av riksdagen bifallas;

27. att motionerna I: 521 och II: 682
icke måtte av riksdagen bifallas;

28. att motionerna 1:517 och 11:678
icke måtte av riksdagen bifallas;

29. beträffande propositionen nr 241
att riksdagen måtte

a) godkänna de i bilagor till statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 23 oktober 1952 intagna förslagen
rörande lönegradsplacering för vissa
tjänster m. in.,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
nämnda statsrådsprotokoll anförts vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande;

30. beträffande propositionen nr 251
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen
I: 537

a) godkänna de i bilagor till statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 6
november 1952 intagna förslagen rörande
lönegradsplacering för vissa tjänster
m. in.,

b) godkänna det i nämnda statsrådsprotokoll
förordade utbytet av en ämnesliirartjänst
vid fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala i lönegrad Ca 26
mot en adjunktstjiinst i lönegrad Ca 29,

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
nämnda statsrådsprotokoll anförts vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Sådant det nu ifrågavarande förhandlingsresultatet
föreligger innefattar det
ett antal lönefrågor, som längre eller
kortare tid väntat på sin lösning. Utskottet
anser sig inte kunna motsätta sig
att de träffade överenskommelserna godkännes
av riksdagen. Enligt utskottets
mening hade det emellertid varit önskvärt
om samtliga lönefrågor blivit föremål
för riksdagens prövning i ett sammanhang.
Utskottet förutsätter att detta
blir fallet om eventuellt mera omfattande
lönegradsfrågor blir aktuella i framtiden.

1 anslutning till vad utskottet nyss anfört
rörande det föreliggande förhandlingsresultatet
såsom sådant anser sig
idskottet icke böra tillstyrka de yrkanden
som i flertalet motioner framställts
angående höjd löneställning för vissa
tjänster eller grupper av tjänster. Ett
avsteg från de t räffade förhandlingsöverenskommelserna
skulle givetvis
menligt påverka det å statens vägnar
förhandlande organets fortsatta arbete
och bör följaktligen icke komma i fråga
utan mycket starka skäl. Ä andra sidan
framföres i vissa motioner synpunkter,
som enligt utskottets mening icke kan
frånkännas beaktande. Utskottet vill
framhålla att, därest framdeles skäl anses
föreligga för jämkning i lönegradsplaceringen
av vissa tjänster eller viss
grupp av tjänster, frågan härom kan
prövas i vanlig ordning i samband med
den årliga anslagsbehandlingen.

I fråga om lantbruksnämnderna (bil.
A: 102) föreslås, att de nu i lönegradshänseende
jämställda tjänsterna som
lantbruksdirektör och lantbruksingenjör
(Ca 32) differentieras i lönegradshänseende
så att lantbruksdirektör hänföres
till Ca 34 och lantbruksingenjör bibe -

hålies i Ca 32. I motionerna 1:527 och
II: 091 yrkas, att lantbruksingenjör placeras
i Ca 34, vilket innebär bibehållande
av likställdheten mellan de båda
slagen av tjänster. Utskottet vill framhålla,
att den omständigheten att dessa
tjänster hittills haft samma lönegradsplacering
torde sammanhänga med att
båda ansetts böra placeras mellan byrådirektörsgraden
(Ca 31) och den förutvarande
byråchefsgraden (Ca 33). Någon
annan grad än Ca 32 har härvid
icke stått till buds. Sedan byråchefsgraden
numera höjts till Ca 37, har fråga
uppkommit om lantbruksdirektörs- och
lantbruksingenjörstjänsternas differentiering.
Det vill förefalla utskottet som
om den föreslagna löneskillnaden på två
lönegrader är väl stor i förhållande till
arbetsuppgifter och tjänsteställning samt
att en placering av lantbruksdirektörerna
i 33 lönegraden hade inneburit en
mera tillfredsställande lösning. Utskottet
anser sig emellertid icke böra tillstyrka
nämnda motioner.

Under hushållningssällskapen (bil.
A: 113) är att uppmärksamma lönegradsplaceringen
av sekreterartjänsterna.
Enligt förslaget i propositionen skall
dessa uppflyttas från 31 till 33 lönegraden.
I motionerna I: 513 och 11:676
yrkas sådan ändring i propositionen, att
lönegradsplaceringen för hushållningssällskapens
sekreterare och lantbruksdirektörerna
blir lika. Därest sådan ändring
icke skulle kunna genomföras, hemställes
att lönegradsplaceringen för sällskapens
sekreterare underkastas förnyad
prövning. Även om utskottet, på sätt
förut angivits under lantbruksnämnderna,
finner lantbruksdirektörernas placering
väl hög har utskottet i enlighet med
sitt allmänna ställningstagande ej velat
förorda avsteg från Kungl. Maj:ts förslag
på ifrågavarande punkt. Ej heller
anser utskottet tillräckliga skäl föreligga
att tillstyrka yrkandet om förnyad prövning
av frågan om liushållningssällskapssekreterarnas
lönegradsplacering.

Beträffande skogsvårdsstyrelserna (bil.
A: 125) yrkas i motionerna 1:518 och

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

II: 684 betydande lönegradshöjningar
för förste skogsvårdsmästare (f. n. förste
länsskogvaktare), skogsvårdsmästare (f.
n. länsskogvaktare) och biträdande
skogsvårdsmästare (f. n. biträdande
länsskogvaktare). Utskottet vill i anledning
av den i motionerna gjorda jämförelsen
med vägmästarnas löneställning
erinra, att vägmästarna redan nu har
högre löneställning än länsskogvaktarna.
Detta tar sig uttryck dels i lönegradsplaceringen
(17 resp. 16 lönegraden),
dels i att vägmästarna utöver lön åtnjuter
provisorisk avlöningsförstärkning
med 50 kronor för månad. Då enligt
vad utskottet inhämtat frågan om länsskogvaktarnas
lönegradsplacering utgjort
ett väsentligt led i den träffade förhandlingsöverenskommelsen,
har utskottet
ansett sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts
förslag. I fråga om tjänstebenämningar
hänvisar utskottet till det tidigare anförda.

I fråga om domänverket (bil. A: 179)
innebär Kungl. Maj:ts förslag, att tjänsten
som kronojägare uppflyttas från 16
till 17 lönegraden. I motionerna I: 517
och 11:678 yrkas, att kronojägarna placeras
i 20 lönegraden eller, alternativt,
att frågan om deras lönegradsplacering
snarast upptages till förnyad prövning.
Denna lönegradsfråga befinner sig i samma
läge som den ovan under skogsvårdsstyrelserna
behandlade angående länsskogvaktarna
även i det hänseendet att
den föreslagna lönegradsplaceringen ingått
som ett väsentligt led i förhandlingsöverenskommelsen.
I enlighet med sin
allmänna inställning har utskottet icke
ansett skäl föreligga att tillstyrka det i
motionerna framställda yrkandet.

Beträffande arbetsmarknadsstyrelsen
vill utskottet framhålla, att utskottet förutsätter
att Kungl. Maj:t tager under omprövning,
om inte en av byrådirektörstjänsterna
i Ca 31 kan vid uppkommande
vakans indragas.»

Reservationer hade anförts

1) av herr Bubbestad, som ansett, att
utskottet bort under punkten 1 hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:532 och 11:697 hos Kungl.
Maj:t hemställa om omprövning av de
lönefrågor, som berördes i propositionen
nr 241;

2) av fröken Andersson, herrar Leander,
Sundelin, Einar Persson, Svensson
i Ljungskile, Lindholm och Staxäng, fröken
Elmén samt herrar Svensson i
Alingsås och Nihlfors, vilka ansett, att
det stycke i utskottets yttrande, som började
med orden »Sådant det» och slutade
med »i framtiden», bort hava följande
lydelse :

»Sådant det nu ifrågavarande förhandlingsresultatet
föreligger innefattar det
ett stort antal lönefrågor, som längre
eller kortare tid väntat på sin lösning.
Utskottet anser förhandlingsresultatet
vara ur statsverkets synpunkt i det hela
godtagbart. Utskottet tillstyrker därför
att de träffade överenskommelserna godkännes
av riksdagen.»

3) av herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Mårtensson i Uddevalla och
Rnbbestad, vilka ansett, att sista meningen
i det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »I anslutning»
och slutade med »årliga anslagsbehandlingen»,
bort utgå;

4) av herrar Bergh, Staxäng och Birke,
vilka ansett, att sista meningen i det
stycke i utskottets yttrande, som började
med orden »Under hushållningssällskapen»
och slutade med »hushållningssällskapssekreterarnas
lönegradsplacering»,
bort hava följande lydelse:

»Däremot anser utskottet skäl föreligga
för en förnyad prövning av lönegradsplaceringen
för hushållningssällskapens
sekreterare.»

samt att utskottet bort under punkten
21 hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 513 och II: 676
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet i det av reservanterna
förordade yttrandet anfört;

5) av herrar Bergh och Staxäng, fröken
Elmén samt herrar Birke och Nihifors,
vilka i anledning av motionerna
1:518 och 11:684 ansett, att näst sista

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

meningen i det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »Beträffande
skogsvårdsstyrelserna» och slutade
med »tidigare anförda», bort hava följande
lydelse:

»Då enligt vad utskottet inhämtat frågan
om länsskogvaktarnas lönegradsplacering
utgjort ett väsentligt led i den
träffade förhandlingsöverenskommelsen,
har utskottet — även om skäl enligt utskottets
mening icke saknats för en något
högre lönegradsplacering — ansett
sig böra tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag.»

6) av herrar Bergh och Staxäng, fröken
Elmén samt herrar Birke och Nihlfors,
vilka i anledning av motionerna
I: 517 och II: 678 ansett, att sista meningen
i det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »I fråga om domänverket»
och slutade med »framställda
yrkandet», bort hava följande lydelse
:

»Även om skäl enligt utskottets mening
icke saknats för en något högre
lönegradsplacering har utskottet ansett
sig böra tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag.
»

7) av fröken Andersson, herrar Leander,
Sundelin och Einar Persson, fru
Lindström, herrar Svensson i Ljungskile,
Lindholm och Staxäng, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Alingsås och
Nihlfors, vilka ansett, att det stycke i utskottets
yttrande, som började med orden
»Beträffande arbetsmarknadsstyrelsen»
och slutade med »vakans indragas»,
bort utgå.

Dessutom hade reservationer utan angivna
yrkanden anmälts av, utom andra,
herr Näsgård, fröken Andersson,
herr Pålsson och herr Bergh.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten 1.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Den nu pågående tjänsteförteckningsrevisionen
är ju den första som i ett sammanhang
omfattat hela den statliga för -

valtningen. Det är också första gången
som lönegradsfrågan i så stor utsträckning,
som nu är fallet, varit föremål för
förhandlingar mellan ett statsorgan och
berörda personalorganisationer. Det fördes
en diskussion här i våras i detta
sammanhang, och vid behandlingen av
nu föreliggande proposition har man
samma olustförnimmelser som den
gången. Redan då framhölls det i statsutskottets
utlåtande nr 153, att den nya
utvecklingen på området bör ägnas särskild
uppmärksamhet i samband med
hela det problemkomplex som utretts av
1948 års förhandlingsrättskommitté. Tiden
hastar, och det är bara att hoppas
att en annan ordning än den nuvarande
skall komma till stånd, ju förr dess
hellre.

Det är dock, tycker jag, en något bakvänd
ordning som nu tillämpas. Det
hade varit lämpligare att först pröva
frågan om vilka metoder som skall tilllämpas
vid lönegradsplacering av statliga
tjänstemän och att sedan förhandla
efter dessa metoder. Nu har det skett
tvärtom, och man vet varken in eller ut.

Här föreligger nu 51 motioner, alla
avslagna. Man frågar sig av naturliga
skäl, varför riksdagen över huvud taget
skall syssla med saker och ting som det
de facto inte går att göra någonting åt.
Denna problemställning är, menar jag,
en av de viktigaste frågorna i detta sammanhang
ur riksdagens synpunkt.

Beträffande behandlingen av den föreliggande
frågan befinner vi oss i dag i
samma situation som i våras. Läget är
alltså att vad som här föreslås betraktas
som ett förhandlingsresultat ■— det
är ju också ett sådant -—• och riksdagen
har att anta det i dess helhet eller att
förkasta det, likaledes i dess helhet. Att
utan vidare förhandlingar ändra på vissa
punkter i propositionen skulle rubba
förhandlingsresultatet.

Det går alltså icke att ändra på det
framlagda förslaget. Man måste då göra
sig den frågan: Kan riksdagen över huvud
taget gå in på en detaljprövning
beträffande hela detta frågekomplex? Såvitt
jag förstår kan riksdagen endast dra
upp de stora riktlinjerna, efter vilka

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

man sedan liar att handla, men i övrigt
måste det bli någon form av decentralisering
beträffande förhandlingarna. Jag
vill dock redan nu säga att jag tycker
att det vore felaktigt att överlåta hela
saken till Kungl. Maj:t.

Vi kan alltså här inte ändra på någon
punkt för att inte, som man säger, bryta
förhandlingsresultatet. Men å andra
sidan betonas det, vilket även säges i
utskottets utlåtande, att en omprövning
kan ske i samband med den årliga anslagsbeliandlingen.
Då frågar man sig
emellertid: Rubbas inte också då förhandlingsresultatet?
Och hur skall man
då gå till väga? Skall det under dylika
förhållanden bli nya förhandlingar? Jag
trycker för min del att det är ganska
egendomligt att riksdagen inte nu skall
kunna företa några ändringar men kunna
göra det inom en ganska näraliggande
framtid på andra vägar. År det ena
brytandet av förhandlingsresultatet värre
än det andra?

Jag har, vill jag säga i förbigående,
inte reserverat mig på någon punkt.
Jag har förstått att i den mån detta är
ett förhandlingsresultat, är det också
olämpligt att bryta det på vissa punkter,
i synnerhet som vi har fått upplysning
om att det hela hänger samman.
Man har, höll jag på att säga, gjort vissa
byten in natura på olika punkter.
Man har liksom sagt: Ger ni efter på den
eller den punkten, så går vi med på en
eftergift på en annan punkt, o. s. v. Det
är klart att det hela rafflar upp sig, om
man skulle bryta sönder överenskommelsen
på vissa punkter.

Just detta konstaterande visar, hur
olämpligt hela förfaringssättet är. Vart
tar, frågar jag, riksdagsmännens motionsrätt
vägen här? Ja, de har visserligen
rätt att motionera, men de vet å
priori alt det icke blir några förändringar
— det konstateras redan i propositionen
att så inte kan ske.

Jag har, som sagt, inte reserverat mig
på några speciella punkter, ehuru jag, i
den mån jag har kunnat tränga in i problemen,
ansett det riktigt med en omprövning
av t. ex. lönegradsplaceringen
för hushållningssällskapens sekreterare,

lantbruksingenjörerna, ett par arkivarietjänster
vid kammarkollegiet m. fl. Det
bär emellertid varit praktiskt taget omöjligt
att nu göra några ändringar. De
reservationer som finns går ju också väsentligen
endast ut på önskemål om omprövningar
på vissa punkter.

Det föreliggande resultatet har på vissa
håll bland tjänstemännen vållat ganska
stort missnöje, vilket vi granneligen
kunnat konstatera efter alla uppvaktningar
och telefonpåringningar vi fått.
Det är klart att det är så med alla förhandlingsresultat
att inte alla parter kan
vara helt nöjda; det ligger i sakens natur.
Men man kan inte freda sig från
den uppfattningen, att vid dessa förhandlingar
har vissa parter, enskilda eller
smärre grupper, haft mindre möjligheter
än eljest att göra sina synpunkter
gällande.

I detta sammanhang vill jag säga, att
hela detta system har uppammat ett lönegradstänkande
som är nästan beklämmande.
Vi får här en klar bild av att
man på vissa håll i sina resonemang liksom
inte utgår från att det egna arbetet
inte värdesättes så som man tycker att
det bör göras. Man ser sig i stället omkring
och upptäcker att vissa andra
grupper fått sina löner reglerade, och
då begär man att även den egna gruppens
löner skall förbättras. Jag förstår
att det bara är en from önskan, men jag
vill ändå säga, att man kanske även inom
den statliga sektorn i större utsträckning
än hittills bör låta den enskilde
tjänstemannens duglighet fälla utslaget
vid lönesättningen. Jag kan heller inte
anse det vara lyckligt att lönefrågor blir
så politiserade som fallet nu är för
statstjänstemännen.

Hela lönesystemet över huvud taget
är så invecklat att gemene man bland
riksdagsmännen omöjligt kan sätta sig
in i detsamma, annat än med vissa undantag
— jag tänker då på de riksdagsmän
som här till särskild uppgift att vara
»lönemandariner». Det skulle för övrigt
vara rätt intressant att veta, hur
stor del av tjänstemännens tid som åtgår
för att tyda lönereglementet.

1 utlåtandet över biträdespropositio -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

nen, om vilken jag, herr talman, kanske
kan få säga några ord i förbifarten, heter
det: »Utskottet vill emellertid framhålla
svårigheten att enbart på grundval
av vad i propositionen anföres bedöma
förslagets innebörd på vissa punkter.
Bl. a. hade det varit önskvärt med
någon redogörelse för innebörden i de
avgivna remissyttrandena.»

Ja, det är samma svårigheter över hela
linjen. Man kan fråga sig: Har verkscheferna
fått säga sitt ord? Det står i
propositionen s. 4: »Tjänsteförteck ningskommittén

har under arbetets gång
hållit så nära kontakt med verksledningarna
som förhandlingsproceduren
medgett. Innan de slutliga förhandlingarna
med personalorganisationerna påbörjats,
har kommittén underrättat
verkscheferna om de förslag angående
lönegradsplacering, som kommittén tillställt
organisationerna som underlag för
förhandlingarna.»

Men vi har inte fått någon redovisning
härför, åtminstone ingen att tala
om, såvitt jag förstår. Denna proposition
innebär dock på vissa punkter även
organisatoriska förändringar, som rimligen
verkscheferna borde haft tillfälle
att yttra sig om.

Nu är vi alla fullt på det klara med
— det vill jag i ärlighetens namn säga
—- att det vore nästan omöjligt att på
varje punkt precisera, motivera och relatera
vad som här förekommit. Det
skulle bli åtskilliga volymer, som riksdagsmännen
skulle behöva plöja igenom,
och jag tror inte att det skulle ge
så värst mycket. Men att detta på något
vis måste komma fram, tycker jag ligger
i sakens natur. Om å andra sidan
avdelningen, utskottet och riksdagen
skulle ha prövat allting i detalj, skulle
det de facto ha blivit en helt ny tjänsteförteckningsrevision,
alltså helt enkelt
ett dubbelarbete. Att lägga upp arbetet
på det sättet är — åtminstone bär det
varit det i utskottet — praktiskt omöjligt.
Jag tycker att bl. a. detta visar systemets
brister.

Avdelningen har dock arbetat utomordentligt
samvetsgrant med denna proposition.
Avdelningen har fått alla möj -

liga upplysningar och sammanhängande
föredragningar, som har varit utomordentliga
i sitt slag. Men trots detta har
man en obehaglig känsla av att befinna
sig på osäker mark. Jag anser att mot
denna bakgrund bör, ju förr dess hellre,
eu annan ordning komma till stånd, så
att inte riksdagsbehandlingen av ett så
betydelsefullt ärende som detta närmast
blir av parodisk karaktär.

Ilerr ARRHÉN: Herr talman! I de allmänna
betänkligheter, som fröken Andersson
nyss givit uttryck för beträffande
systemets konstruktion och dess funktion,
ber jag att i största allmänhet få
instämma. Jag har emellertid begärt ordet
närmast för att framföra några synpunkter,
som har ett visst samband med
följdverkningarna av det beslut, som
riksdagen i dag står i begrepp att fatta.

Vi har i dag den 10 december. Detta
kan väl sägas innebära att riksdagsbeslutet
i förhållande till det löpande året
fattas i elfte för att inte säga i tolfte
timmen. Den farhågan har då uppstått,
att det skall visa sig omöjligt för vederbörande
verk och inrättningar att expediera
ett eventuellt riksdagsbeslut i dag
och i samband därmed stående uppflyttningar
i lönegrader och löneklasser
samt de åtföljande utbetalningarna i
de individuella fallen före den 31 december
detta år. Arbetet med dessa angelägenheter
kommer visserligen enligt
av mig inhämtade upplysningar att forceras,
men man hyser dock mycket starka
tvivel om det skall bli möjligt att bli
färdig till det nya årets början. Man
behöver endast erinra om att det här
inte gäller bara nya placeringar i lönegrad
och löneklass, utan även i en hel
del fall också utfärdande av nya fullmakter.
Dessa förhållanden kan leda till
att de utbetalningar, som blir en följd
av riksdagsbeslutet, först kan verkställas
under förra hälften av 1953.

Som följd härav uppstår vissa oklarheter
i deklarationshänseende. En del
får möjlighet att uppta det retroaktiva
lönetillägget — det rör sig genomgående
om tillägg — i deklarationen den 15
februari 1953, den del nämligen, som

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. in.

får pengarna i händerna före slutet av
1952. Men hur skall de förfara härvidlag,
som får pengarna utbetalade först
under senare delen av januari eller
kanske i februari eller kanske t. o. m.
under mars månad? Efter vad jag inhämtat
tillämpas på vissa håll av taxeringsmyndigheterna
den praxis, att inkomster,
som inkommit före den 15 januari,
får skrivas på föregående års inkomster.
Vissa affärsmän samt hyresvärdar
med för sent inbetalade hyror har
föranlett denna förskjutning. Däremot
torde det ej, efter vad jag också inhämtat,
vara möjligt av tekniska skäl
att såsom inkomst under 1952 få deklarera
inkomst, som influtit senare än
den 15 februari 1953. Detta kan för övrigt
endast ske med en välvillig tolkning
av § 41 i kommunalskattelagen samt
i samband därmed utfärdade särskilda
föreskrifter.

I dagens läge och med hänsyn till de
osäkerhetsmoment, som föreligger och
som är av olika karaktär, synes det mig
vara av visst värde, att de synpunkter,
som jag här framfört, blir beaktade,
nämligen så till vida att man i de centrala
instanserna bemödar sig om att
få fram enhetliga direktiv. Det skulle
alltså vara önskvärt, att riksskattenämnden
— som jag förmodar är rätt myndighet
i detta fall — låter utfärda föreskrifter
om hur deklarationen av de retroaktiva
lönetilläggen skall ske. Det
viktigaste är att man säger ifrån hur
man vill ha det. I sak, d. v. s. om lönetillägget
skall placeras på toppen av
1952 eller 1953 års inkomster, torde det
ena eller det andra arrangemanget enligt
vad ett överslag ger vid handen inte
spela så stor roll för den enskilde. Det
är de i våras förändrade grunderna för
skattcprogressionen, som gör att resultatet
blir ungefär hugget som stucket.

Likväl är det för skattebetalaren
lugnast att veta vad han har att hålla
sig till. Just därför vore det, som jag
redan sagt, berättigat om riksskattenämnden
utfärdade klarläggande anvisningar.
Det rör ju sig här i alla fall om
rätt många människor och riitt stora
penningbelopp.

Herr SUNDELIN: Herr talman! När
riksdagen i våras behandlade Kungl.
Maj:ts proposition nr 107 med förslag till
lönegradsplacering av omkring 135 000
statliga tjänster, uttalades det från flera
hålla rätt starka betänkligheter mot det
nya sättet för lönereglering av dylika
tjänster. Det förslag, som då förelädes
riksdagen, grundade sig nämligen på en
förhandlingsöverenskommelse, nämligen
en överenskommelse mellan 1949 års
tjänsteförteckningskommitté som representant
för staten, å ena sidan, och vissa
tjänstemannaorganisationer, å andra
sidan.

Det var ett fullkomligt nytt tillvägagångssätt
i fråga om lönegradplacering,
som här hade kommit till användning.
Riksdagen hade blivit satt i efterhand.
Den hade visserligen formell rätt att antaga
eller förkasta förslaget eller att ändra
detsamma, men i realiteten var väl
riksdagens möjligheter att ändra på förslaget
tämligen små. Detta konstaterades
också vid debatterna i kamrarna.

Nu föreligger återigen genom Kungl.
Maj:ts propositioner 241 och 251 resultatet
av en förhandlingsöverenskommelse,
denna gång avseende lönegradsplacering
för mellan 26 000 och 27 000 statliga
tjänster. Samma tveksamhet beträffande
den nya ordningen för lönegradsplacering,
som kom till uttryck vid debatterna
i våras, är säkerligen till finnandes
även nu, och det kan inte förnekas
att riksdagens inflytande på behandlingen
av dessa frågor blir litet eller
intet genom det nya förfaringssättet.

I våras godtog emellertid riksdagen
med endast smärre reservationer Kungl.
Maj:ts förslag, som byggde på förhandlingsöverenskommelscn
då, och det är
väl knappast att förmoda att riksdagen
skulle ta någon annan ställning till den
överenskommelse och det förslag, som
nu föreligger. Man kan visserligen ställa
sig tveksam till den nya ordningen för
bestämmande av lönerna, men riksdagen
kan väl knappast våga ta ansvaret för
ett underkännande av förhandlingsresultatet
med de konsekvenser på det statliga
arbetsområdet, som ett sådant ställ -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaeeringen för vissa tjänster m. m.

ningstagande säkert skulle komma att
medföra.

Utskottet har därför också avstyrkt
motionerna I: 532 och II: 697, i vilka yrkas,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 241 samt besluta
omprövning av de i propositionen berörda
lönefrågorna.

I anslutning till propositionerna nr
241 och 251 har väckts en del motioner,
i de flesta fall med förslag om högre
lönegradsplacering för vissa tjänster
än de föreslagna. Det har beräknats
att ett bifall till samtliga yrkanden om
höjd löneställning skulle medföra en
kostnadsökning av 1,6 miljoner kronor
jämfört med Kungl. Majrts förslag. Med
hänsyn bl. a. till att förslaget bygger på
en förhandlingsöverenskommeise har utskottet
icke ansett sig böra tillstyrka bifall
till några av de väckta motionerna
om höjd lönegradsplacering eller om uttalanden
i den riktningen. Utskottet har
emellertid sagt, att utskottet anser, att
det i vissa motioner har framförts synpunkter
som inte kan frånkännas beaktande.
»Utskottet vill framhålla» säges
på s. 10 i utlåtandet, »att, därest framdeles
skäl anses föreligga för jämkning
i lönegradsplaeeringen av vissa tjänster
eller viss grupp av tjänster, frågan härom
kan prövas i vanlig ordning i samband
med den årliga anslagsbehandlingen».

Några reservanter inom utskottet vill,
att den meningen i motiveringen skall
strykas; jag syftar här på den med 3)
betecknade reservationen. För min del
måste jag säga att jag har svårt att
förstå reservanternas ställningstagande.
Skulle riksdagen verkligen inte i detta
sammanhang — då man väl ändå är på
det klara med att den nu träffade överenskommelsen
inte är hundraprocentigt
rättvisande och det även torde vara säkert,
att förhållandena beträffande vissa
tjänster kan ändras så, att en annan lönegradslacering
måste anses påkallad
-— kunna uttala att lönegradsplaeeringen
i sådana fall framdeles bör kunna omprövas
under riksdagens medverkan?

Några motioner avser tjänstebenämningsfrågor.
Utskottet bar beträffande

dessa motioner utgått från att de däri
framförda önskemålen prövas i samband
med att vederbörliga personalförteckningar
utfärdas.

Slutligen vill jag, herr talman, i detta
sammanhang med några ord beröra reservationen
nr 2). Bland reservanterna
åtrefinner man här samtliga de riksdagsledamöter,
som i statsutskottets femte
avdelning varit med om behandlingen
av denna fråga. Reservationen gäller
en punkt i motiveringen. På s. 9 i utlåtandet
säger utskottet, att det hade
varit önskvärt om samtliga lönefrågor
blivit föremål för riksdagens prövning i
ett sammanhang. Utskottet förutsätter att
detta blir fallet i framtiden. Vi reservanter
är inte så säkra på att det är
lämpligt att göra ett sådant uttalande.
Vi vet alla, hur länge man efterlyste något
resultat av tjänsteförteckningskommitténs
arbete. I våras fick riksdagen
det första förslaget, och nu föreligger
ett andra förslag. Men ännu finns det
tjänstemannagrupper, som inte berörts
av den allmänna tjänsteförteckningsrevisionen
och löneregleringen. Ytterligare
förslag kommer därför kanske att föreläggas
riksdagen i vår. Anser verkligen
utskottsmajoriteten, att alla grupper borde
ha fått vänta, tills hela tjänsteförteckningsrevisionen

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan
i punkten 1, men beträffande motiveringen
ber jag att få yrka bifall till
den med 2) betecknade reservationen.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Det förefaller som om denna proposition
vore ett försenat eko av de löneproposilioner,
som förelädes riksdagen
under överkonjunkturen. Det var givetvis
rätt och riktigt, att riksdagen då
kompenserade statens tjänstemän för
dyrtiden; ingen torde heller förneka att
så har skett.

Jag tror emellertid att de allra flesta
instämmer i att den nu ifrågavarande
propositionen kommer upp till behandling
i ett mycket olyckligt ögonblick,
just då avtalsförhandlingar pågår för

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

oerhört stora grupper av arbetarna i
vårt land. Vissa av dessa arbetargrupper
har en låg, i en del fall mycket låg
lönestandard, och därför är det kanske
inte så besynnerligt om det framkommer
vissa betänkligheter mot att i detta sammanhang
gå in för lönehöjningar till
andra grupper, som redan har en god
och i några fall en mycket god löneställning.
De stora arbetstagarorganisationerna
LO och TCO har ju föreslagit ett
i stort sett oförändrat löneläge för de arbetare
och tjänstemän, som är anslutna
till organisationerna. Det hade säkerligen
varit en mycket stor fördel för dessa
avtalsförhandlingar, om vi inte fått
denna löneproposition just nu.

Varken departementschefen eller utskottet
känner sig helt till freds med
propositionen och de föreslagna lönetilläggen.
Från bägge hållen uttalas, att
lönerna åtminstone i vissa fall måste anses
bli för höga i förhållande till det nuvarande
allmänna löneläget. Trots detta
har de godkänt förslaget, eftersom det
är ett förhandlingsresultat. Och departementschefen
har sagt, att propositionen
bör antingen godkännas eller avslås
i sin helhet. I vissa fall gäller det naturligtvis
ganska lågt avlönade tjänstemän,
men till allra största delen avser propositionen
sådana tjänstemän som redan
förut har en rätt god löneställning.

En annan konsekvens av propositionen
är säkerligen att även andra tjänstemannagrupper
inom såväl den statliga
som den enskilda sektorn kommer att
begära lönehöjningar. Detta måste givetvis
försämra utsikterna till ekonomisk
balans under en tid framåt; vi vet ju
att det redan är svårt för vårt land att
hävda sig på exportmarknaden. Någon
invänder kanske att våra exportvaror
inte blir dyrare genom att statstjänarna
får högre löner, men det är givet att lönehöjningarna
för statens tjänsteman
kommer att inverka även på andra
tjänstemän och arbetare och dra med
sig lönehöjningar också för dem. Resultatet
blir eu påfrestning på den ekonomiska
balans, som vi för närvarande kan
anse uppnådd. För dagen verkar det
för övrigt nästan som om vi skulle stå

inför en depression med i synnerhet
försämrade exportmöjligheter.

Då vi behandlade den stora propositionen
om delvis mycket stora lönetilllägg
till chefstjänstemännen, sade jag
att löneförbättringarna kommer att utlösa
krav från de grupper som står närmast
under chefstjänstemännen, vilket ju
även skett. Jag är övertygad om att den
föreliggande propositionen kommer att
verka på samma sätt; det ena drar det
andra med sig.

Härtill kommer en annan sak. överenskommelsen
är som bekant ett resultat
av förhandlingar, men det tycks i
alla fall vara så, att vissa grupper har
haft bättre förhandlare och dessutom
kanske ett mer eller mindre framträdande
medhåll från den andra parten vid
förhandlingsbordet. De har fått relativt
bättre lönetillägg än andra grupper, som
inte haft lika goda förhandlare eller varit
sämre lottade i andra avseenden.

Jag skall inte här göra några jämförelser
över hela linjen utan vill endast
peka på ett par grupper, som jag tror
att tidigare talare redan fäst uppmärkheten
vid. Lantbruksdirektörerna får
enligt förslaget en högre löneställning
än såväl hushållningssällskapens sekreterare
som lantbruksingenjörerna. Vi
vet alla, att åtminstone lantbruksingenjörerna
har en högre och längre utbildning
än lantbruksdirektörerna, och jag
tror att detsamma i det stora flertalet
fall även gäller hushållningssällskapens
sekreterare.

För en hel del grupper skall lönetilllägget
utgå retroaktivt. Här är det emellertid
inte fråga om någon kompensation
för dyrtiden utan om en ren löneklassuppflyttning,
och då kan det väl
ändå inte vara lämpligt att låta den
högre lönen utgå retroaktivt för ett halvt
år tillbaka.

Enligt min mening innehåller förslaget
så många direkt felaktiga, otillräckligt
utredda eller på annat sätt otillfredsställande
punkter, att utskottets
prövning såvitt jag förstår borde ha lett
till återförvisning av propositionen för
ny handläggning. Jag tror alt både fröken
Andersson och herr Sundelin ytt -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

rat, att riksdagen inte har mycket att
säga till om när det gäller statstjänstemännens
löner, sedan vi kommit i det
läget att uppgörelserna träffas vid förhandlingsbordet.
Jag tycker för min del,
att riksdagen dock har en möjlighet att
säga ifrån: den kan tillbakavisa hela lönepropositionen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen nr 1)
av herr Rubbestad, som innebär avslag
på propositionen och hemställan till
Kungl. Maj :t att ompröva de lönefrågor,
som beröres i propositionen nr 241.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Flera
talare under den förflutna debatten har
erinrat om den stora diskussion, som
förekom här i våras vid behandlingen
av motsvarande fråga, då 135 000 av statens
tjänstemän fick ny Iönegradsplacering.

Kritiken mot det nya förfarandet var
då mycket stark. Det gjordes gällande
bl. a. av herr Herlitz, att Kungl. Maj:t,
riksdagen och verkscheferna sköts åt sidan
genom det nya förfarandet. Enligt
min mening var det alldeles riktigt och
mycket värdefullt att denna kritik framfördes,
därför att den ställer under debatt
ett flertal frågor av både konstitutionell
och ekonomisk betydelse.

Jag har samma inställning nu. Jag
kan skriva under på kritiken, men mitt
resultat måste ändå bli, att jag röstar för
bifall till utskottets utlåtande.

Tjänsteförteckningssakkunniga har enligt
min uppfattning gjort ett mycket
gott arbete, och jag tror att den stora
majoriteten av kammarens ledamöter
också anser, att utskottets utlåtande, som
ju helt och hållet bygger på tjänsteförteckningskommitténs
yttrande och på
Kungl. Maj :ts därmed överensstämmande
proposition, går igenom. Det ser vi
redan av det förhållandet, att endast en
fjärdedel av kammarens ledamöter över
huvud taget ansett sig böra åhöra denna
debatt.

Tillåt mig emellertid säga — och det
är det jag vill komma fram till — att
jag betraktar hela detta förfarande, var -

igenom i våras och nu inte mindre än
100 000 statstjänstemän fått sina löner
reglerade, mera såsom ett engångsförfarande.
Jag tror inte att vi helt och hållet
kommer tillbaka till de gamla formerna
för bestämmandet av statstjänstemännens
löner, men jag hoppas att vi
i framtiden måtte närma oss dem, så
att vi inte behöver få flera propositioner
av den jättedimension, som legat
och nu ligger på riksdagens bord.

Att jag tagit till orda beror emellertid
inte blott på detta utan också på en
annan sak.

På vissa punkter berör årets proposition
och utskottets utlåtande även förhållanden
rörande Uppsala universitet.
Jag skall be att till protokollet få anteckna
några synpunkter därvidlag.

Fröken Andersson har redan läst upp
ett yttrande ur propositionen. Det heter
där: »Tjänsteförteckningskommittén har
under arbetets gång hållit så nära kontakt
med verksledningarna som förhandlingsproceduren
medgett. Innan de slutliga
förhandlingarna med personalorganisationerna
påbörjats, har kommittén
underrättat verkscheferna om de förslag
angående lönegradsplacering, som kommittén
tillställt organisationerna såsom
underlag för förhandlingarna.»

Tillåt mig konstatera att vad Uppsala
universitet angår är detta uttalande inte
riktigt. Vi har icke på förhand fått de
olika förslagen från tjänsteförteckningskommittén.
Vi har beträffande vissa
tjänstemän fått underrättelser från organisationerna
men inte från kommittén.
Vi har i anledning därav haft kontakt
med kommittén angående chefstjänstemännen
vid universitetet. Vi har däremot
inte haft någon kontakt beträffande
andra tjänstemän. Däremot vill jag
gärna konstatera, att vi har haft kontakt
beträffande biträdena. Biträdesutredningen
har satt sig i förbindelse med oss beträffande
dess förslag, som vi kommer
att ta ställning till senare under dagens
debatt.

Beträffande Uppsala universitet måste
jag tyvärr stryka under, att den löneställning,
som har erhållits för de flesta
av chefstjänstemännen inom vår för -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster in. m.

valtning, akademisekreteraren, akademiombudsmannen,
skogsförvaltaren och
akademifogden, är för låg. Jag hoppas
däremot att vad räntmästaren beträffar
det beslut, som Kungl. Maj:t genom propositionen
får rätt att fatta, skall leda
till en tillfredsställande lönesättning.

•lag vill, herr talman, rent allmänt
framhålla, att man vid löneförhandlingar
då det gäller de små förvaltningarna
noga måste beakta en synpunkt, som enligt
min mening inte är tillräckligt beaktad,
nämligen att de små förvaltningar,
från vilka tjänstemännen icke annat än
i utomordentligt sällsynta undantagsfall
har möjlighet att avancera till bättre
poster inom andra förvaltningar, genom
en förbättrad löneställning för tjänstemännen
måste ges möjligheter att dra
till sig dugliga tjänstemän. Avancemangsmöjligheterna
är nämligen så
mycket mindre inom dessa små förvaltningar
än på andra områden. Det är en
synpunkt, som beträffande universitetsförvaltningarna
gör sig gällande med utomordentligt
stor styrka.

Det finns en annan väg, nämligen att
låta befordringarna inom statsförvaltningarna
inte vara så fast bundna, att
de bara sker inom vederbörande gren av
förvaltningen. Jag har en gång väckt eu
motion i syfte att möjliggöra för tjänstemännen
att gå över från den ena förvaltningen
till den andra. Då man emellertid
inte vill gå denna väg, måste man i
stället ha goda lönevillkor i de små förvaltningarna
för att där över huvud taget
få kvalificerade tjänstemän.

Vid Uppsala universitet finns också
vissa andra befattningar, instrumentmakare,
mekaniker på de olika institutionerna,
vilka placerats in i lönegrad utan
egentlig kontakt med institutionscheferna.
Resultatet har blivit att personer med i
stort sett samma arbetsuppgifter får olika
löner. Följden blir att de institutioner,
vars tjänstemän fått de sämre lönerna,
löper risk att förlora med arbetsuppgifterna
på institutionen väl förtrogna
och skickliga medarbetare, som blivit
specialister. Jag hade i går besök av
cheferna för tre av de största naturvetenskapliga
institutionerna i Uppsala. I

en promemoria, som de givit mig, framhålles
att personalen vid här berörda
institutioner för institutionsföreståndarna
uttryckt sin stora otillfredsställelse
över att vid lönegradsplaceringen inte
tagits större hänsyn till deras yrkesskicklighet
och de dem åliggande praktiska
arbetsuppgifterna.

Slutsatsen i den fråga vi diskuterar
måste enligt min mening bli, att man å
ena sidan godkänner Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag, men å andra sidan inom
en rätt nära framtid låter det bli föremål
för en kompletterande översyn.
Det gäller även de olika befattningar vid
Uppsala och även vid Lunds universitet,
som jag här har berört.

Herr HANSSON: Herr talman! Kungl.
Maj :ts proposition nr 241 •— och även
propositionen nr 251 -—- angående lönegradsplacering
för olika tjänster väcker
i flera avseenden undran, och en
undran inte bara av den art som fröken
Andersson och herr Sundelin här gjort
sig till tolk för. Åtminstone har jag vid
granskningen av propositionerna funnit
tjänsteförteckningskommitténs förslag —-grundat på ibland rätt nödtvungna överenskommelser
— i åtskilliga avseenden
överraskande. Antalet motioner i
ärendet och de talrika missnöjesyttringarna
ger vid handen, att åtskilliga
tjänstemannagrupper känner sig tillbakasatta.
Andra grupper däremot har skäl
att känna sig belåtna, och de tiger också
still.

Det är nog så rätt som statsutskottet
konstaterar, att ojämnheter i lönegradshänseende
förefinns så väl uppåt som
nedåt, bådadera enligt min mening lika
allvarliga. Kanske är det dock allvarligast
att riksdagen i dag eventuellt måste
acceptera det föreliggande förslaget,
trots att utskottet konstaterat att en del
tjänstemannagrupper får en alltför hög
lönegradsplacering.

Nu är jag den förste att erkänna, att
intet torde vara svårare än att skipa ful!
rättvisa på lönefronten. Envar iir sig
själv närmast, och det är få förunnat
alt kunna se helt objektivt på sin egen
lönefråga.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster ni. m.

Det är mycket därför som jag i frågans
nuvarande läge vill inskränka mig
till att tala för eu grupp av påtagligt
tillbakasatta befattningshavare, som för
all del står mitt hjärta nära — det erkänner
jag — men vars arbete jag tror
jag förstår att rättvist bedöma och vars
behandling jag anser bör särskilt framhållas,
nämligen länsskogvaktarna. Jag
tillåter mig, herr talman, att i fortsättningen
använda tjänstebenämningen
länsskogvaktare, som har gammal hävd
och för mig bättre klang än skogsvårdsmästare.

I motionen nr 518 i denna kammare,
eu motion över alla partigränser, motiveras
ett yrkande om placering av
förste länsskogvaktare i lönegrad Ca 23,
länskogvaktare i lönegrad Ca 20 och
biträdande länsskogvaktare i lönegrad
Ca 17. I motionen åberopas såsom stöd
för yrkandet uttalanden av utredningar,
vederbörande departementschef och
jordbruksutskottet, alla gående ut på att
länsskogvaktarna redan tidigare inte har
fått den löneplacering, som kunde anses
skälig vid ett strängt sakligt bedömande.
Det nu föreliggande förslaget
förbättrar inte deras läge, utan tvärtom
skärper det tyvärr påtagligt denna eftersläpning
av länsskogvaktarnas löneförmåner.

För inträde i skogsskola krävs i nuvarande
hårda konkurrens realskoleexamen
eller motsvarande kunskaper med
bevis på särskilt goda insikter i matematik.
Efter lång praktik, i medeltal fyra
år, följer förberedande skogsskola om
fyra å fem månader och sedan, efter
sträng sållning, den ettåriga skogsskolan.
Denna skogliga utbildning kräver i allmänhet
sammanlagt sex år.

Kanske inte alla av kammarens ärade
ledamöter känner till att undervisningen
vid skogsskolorna anses vara alltför
forcerad och att tvåårig kurs snarast borde
genomföras. I själva verket blir för
den kår, vars talan jag försöker föra,
skogsskoleutbildningen redan nu i det
närmaste tvåårig genom de olika kompletterande
kurser som en blivande länsskogvaktare
måste genomgå. Skogsstyrelsen
har planlagt att sammanföra den -

na vidareutbildning i en sammanhängande
kurs.

Det är alltså först efter realskoleexamen
eller inhämtandet av likvärdiga
kunskaper, grundlig och mångsidig
praktik, grundlig teoretisk skolning och
sträng sållning en aspirant inom skogsvårdsstyrelserna
på grund av väl vitsordad
tjänst vid cirka 40 års ålder kan
nå en befattning som ordinarie länsskogvaktare.
Jag vill därtill framhålla,
att länsskogvaktarnas yrke är ett hårt
arbete, som kräver konstitutionella och
psykiska egenskaper utöver det vanliga.

Vad som orsakat undervärderingen av
länsskogvaktarkåren har jag inte riktigt
lyckats komma underfund med. Möjligen
beror det på att de inte sitter tillräckligt
mycket inne och skriver och
räknar eller bokför, vilket ju alltid uppskattas.
Möjligen har förslaget om den
låga placeringen visst samband med det
nya resereglementet — detta har åtminstone
antytts för mig. Som bekant har
domänstyrelsen, bl. a. av kostnadsskäl
och på grund av arbetsförhållandena
inom domänverket, förklarat sig icke
kunna tillstyrka reglementet. Detta får
också onekligen vissa ekonomiska konsekvenser
genom de starkt förhöjda
dygnstraktamentena på t. ex. de stora
kronoparkerna i Norrland. Men förhållandet
blir det motsatta i mellersta och
södra Sverige. Här kommer traktamentsersättningen
som regel — och i sydligaste
Sverige genomgående — för länsskogvaktarna
att minska med 3,75 kronor
per dag. När lönehöjningen per månad
vid den uppflyttning, som nu föreslås
från 16 till 17 lönegraden, blott
blir drygt 30 kronor, slukas denna lönehöjning
helt av minskade traktamentsförmåner;
åtminstone i mina trakter och
jag skulle tro inom alla sydsvenska
skogsvårdsstyrelser med begränsade
länsskogvaktardistrikt blir resultatet av
riksdagsbesluten i höst —■ om vi följer
utskottets förslag i dag — detsamma som
om länsskogvaktarna nedflyttats en lönegrad.
Jag vill gärna understryka
detta.

Det synes mig, som om man vid avgörandet
av denna fråga inte skaffat sig

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

tillräcklig överblick och inte gått till
botten med problemen. Jag kan i viss
mån förstå domänverkets inställning, om
det nu är så att bromsen satts in på lönegradsplaceringen
när den inte fick fungera
i fråga om traktamentsersättningarna.
Men på detta sätt har den alldeles
överväldigande delen av länsskogvaktarna
oförskyllt kommit i klämman,
eller som det så vackert heter i utskottsutlåtandet:
»Frågan om länsskogvaktarnas
lönegradsplacering har utgjort ett
väsentligt led i den träffade förhandlingsöverenskommelsen.
»

Jag kan väl förstå den misstämning
och besvikelse, som Kungl. Maj:ts förslag
till lönegradsplacering väckt bland
länsskogvaktarkårens medlemmar. Den
är nämligen berättigad. Jag är själv upprörd
över kårens löneplacering, inte bara
därför att den realiter försämrats,
utan även därför att den blivit i alla
avseenden för låg jämfört med andra
tjänster med samma kompetenskrav.
Länsskogvaktarnas yrke är mångsidigt,
grannlaga och på alla sätt krävande. Vi
länsjägmästare ger visserligen våra direktiv
och övervakar deras arbete, men
inför de mångskiftande, svåra och känsliga
problem som möter i det praktiska
arbetet måste länsskogvaktarna självständigt
och snabbt träffa avgörandet
och svara för detta. Det är länsskogvaktarna
som är det enskilda skogsbrukets
arkitekter. Det är ytterst deras förtjänst
att våra enskilda skogar bevisligen så
avsevärt förbättrats under de senaste
årtiondena. Det vore givetvis mycket att
säga härom, men jag skall inte ta upp
tiden med detta här i dag.

När skogsvårdsstyrelsernas förbundsstämma
för en vecka sedan enhälligt uttalade
sig för en bättre lönegradsplacering
för länsskogvaktarna, skedde det i
medvetande om kårens skickliga och
ambitiösa arbete samt vikten ur såväl
skogsbrukets som folkförsörjningens synpunkt
av att kårens höga standard bibchålles.

Herr talman! Jag tillåter mig slå fast

— i min vanmakt förmår jag inte mer

— alt enligt skogsvårdsstyrelsernas och
det enskilda skogsbrukets till synes en -

hälliga mening här skett en uppenbar
orättvisa och att länsskogvaktarnas lönegradsplacering
enligt Kungl. Maj:ts proposition
inte blir den, som kåren med
allt berättigande kan fordra.

Jag framför till slut en förhoppning
om att framtida full rättelse skall stå att
vinna på någon väg. En liten början
härtill skulle måhända ett bifall till reservation
nr 5) av herr Bergh m. fl. innebära.
Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till denna reservation.

Häri instämde herr Lundqvist.

Herr OSVALD: Herr talman! Man har
all anledning att ge sitt varma erkännande
åt det stora arbete, som utförts av
tjänsteförteckningskommittén —■ såsom
här nyligen framhölls av herr Holmbäck
— och som nu framlagts i de propositioner,
vilka vi i dag behandlar. Det vore
emellertid enligt min mening orimligt att
begära att kommittén skulle ha kunnat
äga den nästan övermänskliga förmåga,
som skulle ha erfordrats för att rättvist
kunna bedöma alla de ömtåliga avvägningsproblem,
som den ställts inför. Härför
skulle nämligen fordras en mycket
grundlig kännedom om alla de skilda arbetsfält,
som kommittén haft att behandla.

Det är också självklart att kommittén
för att kunna ta ställning till de många
skiftande problemen i fråga om lönegradsplaceringar
haft att samråda med
företrädare för olika arbetsområden. Men
hur nödvändiga sådana överläggningar
än är, får vi dock ha klart för oss att
man samtidigt som man naturligtvis därigenom
insamlar ett mycket värdefullt
material också inför en icke obetydlig
felkälla, som i många fall kan komma att
inverka på det slutliga resultatet. Denna
felkälla är helt enkelt den, att företrädarna
för vissa grupper av tjänstemän
haft större förmåga än andra att framhålla
värdet av det arbete, som utföres
av deras uppdragsgivare. Att detta kan
utöva ett visst inflytande på tjänstemännens
lönegradsplacering torde icke kunna
bestridas. Detsamma gäller naturligt -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

vis kanske i ännu högre grad om resultatet
av förhandlingarna med organisationerna.

Även andra faktorer kan ha medverkat
till att det slutresultat, som redovisas
i propositionerna, kommit att te sig
orättvist i mångas ögon. Att dessa såsom
orättvisor betraktade lönegradsplaceringar
är talrika, därom vittnar inte
minst det stora antal motioner, som
väckts i anslutning till proposition nr
241. Från de arbetsfält, som jag själv
känner till, är det lätt att nämna exempel.
Det är sålunda svårt att inse, varför
t. ex. hushållningssällskapens sekreterare
skall stå i en lägre lönegrad än
lantbruksnämndernas chefer, lantbruksdirektörerna.
Båda dessa grupper av
tjänstemän fyller mycket viktiga värv.
Det kan inte göras gällande att hushållningssällskapens
sekreterare har ett
mindre ansvar än lantbruksdirektörerna
för t. ex. jordbrukets utveckling.

Jag skall ta ett annat exempel. Det
är svårt att inse, varför avdelningsföreståndarna
vid statens centrala frökontrollanstalt
fått stå kvar i den lönegrad,
som de tidigare haft, medan ungefär
motsvarande tjänstemän i jämförbara
institutioner flyttats upp flera lönegrader.
Denna uppflyttning är ju i och för
sig välmotiverad, men det förefaller mig
egendomligt, att inte statens frökontrollanstalts
tjänstemän fått följa med i uppflyttningen,
i all synnerhet om man betänker
vilket stort ansvar, ofta av rent
juridisk art, som dessa tjänstemän har
att bära. Jag skulle också kunna nämna
statens växtskyddsanstalt, där exempelvis
föreståndarna för de olika avdelningarna
alltjämt bibehållits i lägre lönegrader
än som innehas av motsvarande
tjänstemän vid andra institutioner.

En annan mycket missgynnad tjänstemannagrupp
är länsskogvaktarna, som
här nyss behandlades av herr Hansson.
Med hänsyn till den utbildning och erfarenhet,
som krävs av dessa tjänstemän,
den kunskap och det omdöme, som
fordras i arbetet, och det betydande ansvar
för vården av en av våra allra
största naturtillgångar, som länsskogvaktarna
beklätts med, borde denna grupp

av tjänstemän rätteligen ha placerats
högre än många grupper av tjänstemän,
som enligt det föreliggande förslaget inplacerats
i högre lönegrader än länsskogvaktarna.

Det är emellertid, som jag nyss sagt,
förklarligt att misstag av denna art blivit
begångna. Däremot är det enligt min
mening icke försvarligt, att statsmakterna
i ett dylikt läge avstår från sin fria
prövningsrätt — sin rätt och sin skyldighet
att såvitt möjligt skipa rättvisa.
Det säges hl. a. i utskottets utlåtande på
s. 9: »Det måste under sådana omständigheter
anses naturligt, att ett lönegradsförslag
sådant som det föreliggande
icke kan vara i allo invändningsfritt
och att på vissa punkter ojämnheter i
lönegradshänseende förefinnes såväl
uppåt som nedåt. Sådana ojämnheter har
delvis sin grund i förhandlingsproceduren,
vilken enligt sakens natur förutsätter
eftergifter å ömse håll», etc.

Det hade väl varit naturligt, att statsmakterna
i ett sådant läge hade sökt
åstadkomma en rättelse, men man har
arbetat från den utgångspunkten, att det
är ett förhandlingsresultat som i sin helhet
skall antingen godtagas eller avvisas.
Utskottet säger visserligen på s. 9 att
»enligt utskottets mening hade det emellertid
varit önskvärt om samtliga lönefrågor
blivit föremål för riksdagens
prövning i ett sammanhang». Men man
kan knappast säga, att riksdagens behandling
av ärendet innefattat en verklig
prövning, utan man utgår mer eller
mindre självklart från den förutsättningen,
att förslaget skall antingen antagas
eller förkastas. Visserligen säger utskottet
också på s. 10, att »utskottet vill
framhålla att, därest framdeles skäl anses
föreligga för jämkning i lönegradsplaceringen
av vissa tjänster eller viss
grupp av tjänster, frågan härom kan prövas
i vanlig ordning i samband med den
årliga anslagsbeliandlingen». Del förefaller
mig som om det hade varit riktigast,
att man inom riksdagen hade prövat
de många problem, som har dragits
upp i det stora antal motioner som
väckts.

Det kan, menar jag inte vara staten

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lbnegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

värdigt att utan en omsorgsfull prövning
godta ett förhandlingsresultat mellan två
parter, om detta resultat inte fyller de
rättvisekrav, som man bör ställa på detsamma.
Det måste vara statens uppgift
att genom fri prövning av det förebragta
förhandlingsresultatet söka åstadkomma
bästa möjliga slutresultat. Statens uppgift
måste vara att hävda rättens princip,
även om detta inte till alla delar
skulle ge samma resultat som förhandlingen
mellan parterna. Jag medger gärna,
att det väl inte kan vara möjligt att
nå den fullkomliga rättvisan, men det är
betänkligt, om statsmakterna såsom i
detta fall fullt avsiktligt avstår från sin
fria prövningsrätt. För den fortsatta utvecklingen
kan härav följa mycket allvarliga
konsekvenser.

En av dessa konsekvenser är av konstitutionell
art. Genom den i detta fall tilllämpade
metoden skjutes i själva verket
riksdagen åt sidan, vilket också redan
har framhållits av fröken Andersson. Det
reella avgörandet i lönefrågorna träffas
av två förhandlingsparter, och riksdagsbeslutet
blir i själva verket en ren formsak,
såsom tidigare också framhållits av
herr Holmbäck. Därmed har man, menar
jag, slagit in på en väg, som slutligen
kan leda till ett korporativt samhälle.

Den logiska följden av mitt resonemang
vore kanske, herr talman, att yrka
avslag på hela propositionen, eftersom
de i anslutning till densamma väckta
motionerna knappast blivit sakligt prövade
av utskottet, om man nämligen därmed
avser en prövning som kännetecknas
av en allvarlig strävan att söka åstadkomma
en förbättring och inte som slutmål
har att godkänna eller förkasta hela
propositionen. Emellertid tror jag, att
i dagens läge ingenting skulle vara att
vinna genom ett yrkande om avslag på
hela propositionen. Då jag för min del
inte kan godta de skäl, som utskottet anför,
ber jag att få inskränka mig till att
yrka bifall till reservationerna nr 4, 5
och 6. Jag skall däremot avstå från att
yrka bifall till eu del enligt min uppfattning
mycket befogade ändringsförslag,
som upptagits i några motioner,
eftersom jag finner det meningslöst att

1 Första kammarens protokoll 1052. Nr 31.

i nuvarande situation yrka bifall till
dem.

Om de mycket beaktansvärda krav,
som framförts motionsvägen, i dag inte
kommer att leda till positiva beslut, återstår
ingenting annat än att hoppas, att
Kungl. Maj:t skall finna anledning att
i annat sammanhang ta de initiativ, som
behövs för att rätta till det som genom
dagens beslut i denna fråga kommer att
bli vrångt och orättvist.

Herr OHLON: Herr talman! Det berättas,
att när riksdagsmännen under
enväldet på 1600-talet for till riksdagen,
möttes de av devisen: »Vad göras skall är
allaredan gjort, I herredagsmän, reser
icke så fort». Det som försiggår i dag
i Sveriges riksdag påminner rätt mycket
härom och om föreställningarna på
Ivroll-Oper i Berlin under nazisttiden.
Där hade riksdagsmännen bara att nicka
bifall till det som förelädes dem av den
nådiga regeringen. Till vår fördel kan
ju dock noteras, att vi har yttranderätt
och inte riskerar halshuggning om vi uttalar
oss kritiskt mot regeringen. Det är
i varje fall ett framsteg, men något avgörande
inflytande på det föreliggande
ärendet har inte Sveriges riksdag. Jag
kan också konstatera, att första kammaren
har dragit konsekvenserna härav;
det är ju inte mer än en sjättedel av kammarens
ledamöter som är närvarande.
Första kammaren håller alltså på att avskaffa
sig själv, oberoende av alla propåer
i den riktningen.

Det är åtskilliga frågor, som självmant
inställer sig vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition nr 211. På s. 4 i propositionen
heter det: »Tjänsteförteckningskommittén
har under arbetets gång
hållit så nära kontakt med verksledningarna
som förhandlingsproceduren
medgett. Tnnan de slutliga förhandlingarna
med personalorganisationerna påbörjats,
har kommittén underrättat
verkscheferna om de förslag angående
lönegradsplacering, som kommittén tillställt
organisationerna såsom underlag
för förhandlingarna.»

Jag ber kammarens ledamöter notera,

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

att kontakten kunnat upprätthållas endast
i den mån förhandlingsproceduren
medgett detta, men jag vill ändå med
anledning av uttalandet i propositionen
ställa en fråga till herr statsrådet och
chefen för civildepartementet, som jag
till min glädje konstaterar är här i kammaren.
Jag vill fråga, om även skolöverstyrelsen
eller dess chef hörts i detta
sammanhang. Om så är fallet vore det
av intresse att veta, huruvida inte från
skolöverstyrelsens sida framställts allvarliga
anmärkningar mot detta ärendes
behandling. Jag kanske kommer åter
till denna sak litet senare, då läroverken
med praktisk lärarutbildning berörs.

Det har av flera talare förut i dag
sagts, att den föreliggande frågan är
otroligt svår och att man egentligen
skulle behöva gudalika insikter för att
kunna restlöst och rättvist lösa problemet.
Propositionen är vidlyftig till sitt
innehåll men ytterst knapphändig på väsentliga
upplysningar. Enligt uppgift har
varken tid eller utrymme medgett en
mera utförlig behandling av ämnet. Det
är därför så mycket mera anmärkningsvärt,
att samma saker så gott som ordagrant
återfinns på två olika ställen i
propositionen, ja, om man räknar med
bilagorna omtuggas de på tre ställen.
Man tycker, att när det har funnits plats
för upprepningar borde riksdagen ha
kunnat få veta litet mer på väsentliga
punkter.

Beträffande ikraftträdandet heter det,
att de nya månadslönerna skall utgå
retroaktivt från och med den 1 juli i år.
Vissa andra närmare angivna förmåner
skall utgå först från årsskiftet, och det
är som sig bör för att det inte vid verk
med stora personalkadrer skall bli ett
förödande krångel. Jag tror att Kungl.
Maj:ts inställning på den punkten har
varit den enda möjliga.

Om ytterligare en tredje grupp av förmåner
får riksdagen, ehuru den är anslagsbeviljande
myndighet, ingenting
veta. Det heter på ett ställe i propositionen
angående lärarna vid läroverken
och liknande läroanstalter, att förslaget
för deras del ansluter sig till det

förslag, som tjänsteförteckningskommittén
tidigare framlagt beträffande lärarna
i folk- och småskoleseminarierna och
som riksdagen redan har godkänt. Jag
skulle vilja fråga herr civilministern, om
detta utttalande har sin tillämpning även
på de vid provårsläroverken utgående
särskilda arvodena. Är det meningen att
de nya arvodena skall utgå från och
med den 1 juli i år, liksom fallet varit
i fråga om seminarier av olika slag''?
Frågan har intresse inte bara för berörda
lärare och handledare utan också för
respektive redogörare, som i dessa dagar
har att räkna ut och fördela arvodena.
Man bör inte göra besvärligheterna
för dem större än nödvändigt.

När den beklagliga schismen i våras
mellan läroverkslärare och statsverket,
där jag i princip ställde mig på statsverkets
sida, bragtes ur världen blev jag
mycket glad, ty jag sade mig att den
katastrofala lärarbrist, som vi har vid
de högre skolorna, tack vare uppgörelsen
kanske om några år skulle bli avhjälpt.
Jag är inte lika säker på den
saken i dag. Jag tror att glädjen i våras
berodde på en illusion. Efter den
tidpunkten har långa rader med andra
tjänstemannagrupper över praktiskt taget
hela linjen flyttats upp i lönegraderna,
och läroverken befinner sig i dag
icke i samma gynnsamma läge som i
våras.

Jag skulle tro att de svårigheter, som
berördes i interpellationsdebatten här i
kammaren i går, kommer vi att få lida
av i fortsättningen. Det är möjligt, om
utvecklingen får driva hän i samma spår
som hittills, att resultatet blir att vi måste
sänka kompetensbestämmelserna över
huvud taget för lärarna vid våra högre
skolor för att kunna få folk dit och fylla
kadrerna, vilket givetvis kommer att få
ogynnsamma återverkningar på undervisningen
i dessa läroverk.

Jag har, herr talman, vågat mig på
en särskild motion i denna fråga. Motionen
gäller inte någon merutgift för
statsverket utan endast en omdisposition
av de tjänster som föreslås. Den
gäller adjunkterna vid provårsläroverken.
.lag vågade säga i motionen, att vad

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Öl

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

man dunkelt kunde utläsa i den kungl.
propositionen är ett förfaringssätt, som
i tillämpningen skulle kunna leda till
att välmeriterade adjunkter vid provårsläroverken
skulle bli placerade lägre på
löneskalan än åtskilliga av deras vid tävlan
om provårstjänst utkonkurrerade
medsökande. De förra, som på grund av
sina meriter fått tjänsterna, skulle bli
placerade i lönegrad Ca 27, de senare,
som icke kunnat göra sig gällande vid
tävlan, skulle bli placerade i Ca 29. Jag
tillät mig säga, att detta skulle innebära
en inverterad form av lönesättning, som
väl aldrig till förne praktiserats inom
statsförvaltningen.

När motionen skrevs, avfattades den
i hypotetisk form, men innehållet i motionen
är inte längre en hypotes. För
några dagar sedan förelåg skolöverstyrelsens
förslag till placering av 1200
adjunkter i första omgången i lönegrad
Ca 29. Och vad inhämtade man där?
Jo, att läroverksadjunkter, som blivit utkonkurrerade
från provårsläroverken,
placeras i Ca 29, men de som fått tjänsterna
föreslås placerade i Ca 27. Man
kan vidare konstatera, om jag inte håller
mig till provårsläroverken, att på grund
av överenskommelsen mellan tjänsteförteckningskommittén
och SACO skall ancienniteten
där uteslutande vara avgörande
vid den första inplaceringen, med
påföljd att adjunkt, som inte har kunnat
vinna en viss plats vid ett visst
läroverk, föreslås placerad i Ca 29, medan
en som har fått platsen blir placerad
i Ca 27 därför att han har kortare tjänstetid.
Det har inträffat, att den förre
har fått längre tjänstetid genom att han
fått dispens ifrån vederbörliga prov och
kunnat använda den tiden till tjänstgöring
i stället för till utbildning och på
så sätt fått lite poäng mer. Jag säger
detta för att belysa vart vi driver hän,
när organisationerna och ett statsorgan
gör upp vid sidan av regering och riksväg.

Jag tillät mig i motionen också hypotetiskt
göra gällande, att då småskoleseminariernas
adjunkter samtliga är placerade
i lönegrad Ca 29, skulle placeringen
av en del adjunkter vid provårs -

läroverken i Ca 27 i vissa fall få till
följd, att de senare, som nyligen deltagit
i utbildningen av de förra under
den praktiska lärarutbildningen, skulle
få lägre lön än dessa — med andra ord:
läraren skulle få sämre ställning än den
nyutnämnde mindre meriterade eleven.
Den hypotesen tycks också bli verklighet.
Det har visat sig, att de fall, som
jag här tillät mig att sia om, håller på
att inträffa.

Som kammarens ledamöter torde förstå,
kan detta förfaringssätt komma att
medföra stora svårigheter för provårsläroverkens
rekrytering. Jag är själv anställd
vid ett provårsläroverk. Under de
gångna åren har jag kunnat konstatera,
att det inte alls varit svårt att få lärare
vid läroverket, men i höst, då tre
tjänster ledigförklarades i samband med
att denna proposition tillkom, blev läget
helt annorlunda. Såsom överenskommelsen
har lagts upp mellan SACO och
tjänsteförteckningskommittén är den till
hinder för lärarutbildningsanstalternas
rekrytering.

Jag antydde för en stund sedan att
ecklesiastikministern vid en interpellationsdebatt
i går i denna kammare angående
norrlandsläroverkens underbemanning
i interpellationssvaret meddelade,
att vid senaste årsskiftet inte mindre
än 11 av de 36 ordinarie ämneslärartjänsterna
vid högre allmänna läroverket
i Umeå var vakanta, under det att
att vid högre allmänna läroverket i Luleå
endast 2 av de 27 ordinarie tjänsterna
stod tomma. Nu kan man fråga sig:
Varför är det så stor skillnad i rekryteringen
mellan Umeå och Luleå? Det kan
sägas, att läroverkslärarna söker sig till
orter, som erbjuder en för dem gynnsam
miljö. Det är ju allom bekant, att
det finns orter, som har kroniska svårigheter
att få folk till sina läroverk,
medan andra orter bär lätt att få läroverken
rekryterade med lärare. Miljön
betyder en hel del, men när det gäller
jämförelsen mellan Luleå och Umeå torde
inte någon skillnad i miljöavseende
föreligga, utan anledningen till att inte
mindre än 11 av de 36 ordinarie tjänsterna
i Umeå stod obesatta, under det

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

att endast 2 av 27 var obesatta i Luleå,
är att Umeå har provårsläroverk. Och
folk söker sig inte till provårsläroverket
i Umeå, om de inte får en ordentlig ersättning
för det obehag, det merarbete
och det ökade ansvar, som följer med
handledning vid lärarutbildning.

På s. 10 i statsutskottets utlåtande heter
det: »Departementschefen anför, att
vid genomförandet av förslagen avvikelse
från den angivna lokaliseringen i
regel icke bör ske, eftersom den utgör
ett led i förhandlingsöverenskommelserna.
Utskottet vill i anslutning härtill
framhålla, att detta givetvis ej bör hindra,
att Kungl. Maj :t eller efter Kungl.
Maj ds bemyndigande vederbörande myndighet
skall äga inom ramen för det
beslutade antalet tjänster göra de omdispositioner,
som kan anses särskilt påkallade
ur effektivitetssynpunkt.»

Jag vet inte vad utskottet syftar på,
men det har sagts mig, att detta uttalande
syftar på klämmen i min motion.
Om så är fallet är jag nöjd med utskottets
utlåtande på denna punkt och vill
begagna tillfället att till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
framföra det önskemålet, att han måtte
taga denna fråga under allvarligt övervägande.
När nu staten ändå beviljar så
mycket pengar för löneförbättringar, så
bör det väl vara angeläget, att pengarna
användes på ett förnuftigt sätt.

I övrigt kan jag instämma med vad
åtskilliga talare förut har sagt i detta
ärende. Det är en ganska betänklig väg,
vi är inne på, och fortsätter vi på den
vägen, så förstår jag inte annat än att
statstjänstemännens anställningsformer i
fortsättningen riskerar bli annorlunda
än nu är fallet. Risk föreligger för att
alla statstjänstemän får någon form av
kollektiv anställning.

Jag skulle, herr talman, vilja sluta
med att citera ett yttrande, som har
gjorts av hovrätten för västra Sverige i
utlåtande över 1948 års förhandlingsrältskommittés
betänkande. Det heter i
utlåtandet: »Det synes ur olika synpunkter
kunna göras mycket vägande invändningar
mot resultaten av de förhandlingar,
som under senare år förts

mellan statens organ och de stora organisationerna
av statstjänstemän. Man
bär träffat överenskommelser, vid vilkas
förberedande både riksdagen och
Kungl. Maj :t i statsrådet, för att icke tala
om de särskilda verken och deras
chefer, varit praktiskt taget helt ställda
åt sidan. Statsmakterna ha endast haft
att — i ett slags nödsituation — bekräfta
vad ett statligt organ av lägre dignitet
villkorligt avtalat med organisationerna.
I åtminstone ett fall har i en
kungl. proposition till riksdagen ingen
som helst motivering till förslagen lämnats.
Men vidare föreligger fara för att
träffade överenskommelser, närmast nu
i lönefrågor, icke alltid bli förenliga med
tillbörlig likformighet och med rättvisa.
Grupper av statstjänstemän, som inom
sina organisationer har en stark ställning,
kunna bli tillgodosedda på bekostnad av
andra grupper, som genom sin fåtalighet
eller av andra skäl ej kunnat
göra sig gällande. Någon garanti mot
att utvecklingen icke fortsätter på
dylika beklagliga linjer synas kommitténs
förslag icke innehålla. I
vart fall torde det icke ligga överdrift
i påståendet att den hittillsvarande utvecklingen
i flera hänseenden bestämt
strider mot vårt statsskick. Härmed syftas
framför allt på det förhållandet, att
statsmakterna och de olika statliga verkens
ledning icke fått det inflytande på
frågornas beredning och avgörande, som
enligt författningen skall tillkomma
dem.»

Hur hasardmässigt det ibland kan gå
till framgår ju av flera uttalanden i den
kungl. propositionen, där vederbörande
departementschef säger ifrån, att han är
långt ifrån nöjd med vad parterna har
överenskommit, men eftersom överenskommelsen
måste betraktas såsom en
enhet, så har han inte haft i sin makt
att göra något avsteg ifrån förhandlingsöverenskommelsen.
Man har också kunnat
konstatera, att tjänstemannagrupper,
som fick sin löneplacering i våras
och då inordnades på sina platser i löneskalan,
är föremål för behandling
även nu i höst med en ny löneplacering
fr. o. m. den 1 juli. Först beslöt alltså

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

riksdagen i våras om en viss löneplacering
från den 1 juli, och så kommer
höstsessionen och beslutar en ny löneplacering
fr. o. m. samma tidpunkt. Ett
sådant tillvägagångssätt kan väl inte vara
riktigt. Det bär, herr talman, med
förlov sagt allt för mycket prägel av
auktion, ocli det vill vi inte vara med
om vid behandlingen av statstjänstemannens
lönefrågor.

Jag har, herr talman, inget yrkande.
Jag har endast velat ge uttryck för vissa
allmänna reflexioner och har velat uttala
en vädjan till civilministern att vid
lokaliseringen av tjänsterna tillbörlig
hänsyn tas till rättvisan och således
även till statens intressen.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Vid behandlingen av det nu föreliggande
förslaget till revision av tjänsteförteckningen
förstår man mycket väl,
att betänkligheter kan anföras mot förslaget
i dess helhet och även mot vissa
detaljer i förslaget.

Under diskussionen framför allt i
andra kammaren höjdes kritiska röster
emot själva förhandlingsmetoden. Dessa
har väl upprepats i denna kammare, senast
genom herr Ohlon, som, om man
skulle fullfölja hans tankegång, förmodligen
avsåg, att denna förhandlingsmetod
att komma fram till överenskommelser
inte kunde betraktas som i och för sig
önskvärd att fullfölja. Jag kan inte tolka
hans uttryck på annat sätt, då han
här säger, att han har en känsla av att
man här har kommit tillbaka till nazistiska
förhållanden. Vad som här har
skett är, att förhandlingar har ägt rum
mellan representanter för tjänstemannaorganisationerna
och en statlig lönekommitté.
Båda parterna har förhandlat sig
fram till en överenskommelse, som föreläggcs
riksdagen. Jag tycker det är rätt
anmärkningsvärt, att herr Ohlon betraktar
detta som nazistiska metoder och förhållanden.
Jag undrar, hur mycken förhandlingsrätt
tjänstemännen hade i Tyskland
under den regimen! Jag har inte
velat låta detta uttalande från herr Ohlon
stå opåtalat.

Under behandlingen av propositionen
nr 107 gav jag uttryck för den åsikten,
att förskjutningen uppåt i lönegraderna
blivit så stor, att det hela mera fått karaktären
av en lönereglering än vad som
från början varit avsett. Men då man nu
skall bedöma resultatet som helhet, bör
man även beakta, att tjiinsteförteckningskommittén
fått utföra sitt arbete under
mycket svåra förhållanden. Högkonjunkturen
och därav föranledd upplösning
av löneläget på arbetsmarknaden i övrigt
har som bekant pågått ett stycke in även
på detta år och således under den tid,
då förhandlingarna fördes om principerna
för befordringsstegarna. Tjänstemannaorganisationerna
har kunnat utnyttja
detta läge och utveckla hela sin samlade
kraft för att pressa kommittén till eftergifter.
I de fall kommittén inte ansett sig
kunna gå så långt i eftergifter, som organisationerna
krävt för att träffa en överenskommelse,
har som bekant kritik riktats
mot kommittén för bristande förhandlingsvilja.
Denna kritik har, som
kammarens ledamöter väl känner till,
inte kommit enbart från organisationernas
företrädare, den har även förekommit
här i riksdagen.

Om man ser förslaget i stort kan man
nog säga, att kommittén bär varit nödsakad
att göra eftergifter utöver vad
den från början ansett vara skäligt. Men
å andra sidan har även organisationerna
i betydande omfattning fått ge avkall
på sina yrkanden. Det kan därför konstateras,
att denna uppgörelse liksom
andra uppgörelsr efterlämnar missnöje
hos båda parterna.

Om man sedan ser på detaljerna,
d. v. s. de enskilda tjänsterna, är det
uppenbart att det ges utrymme för olika
värderingar. Olika grupper av tjänstemän
anser sig ha blivit eftersatta i förhållande
till andra. Det är i och för
sig inte så märkligt, om var och en betraktar
sin tjänst och sitt arbete som
särskilt betydelsefullt. Det kanske också
kan vara en god egenskap, om del
bottnar i hängivenhet för den egna arbetsuppgiften.
Men bedömningen av det
egna arbetet kan liitt bli ensidig genom
att var och eu helst gör jämförelser åt

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

ett håll — och det är naturligtvis åt det
för jämförelsen gynnsammaste hållet.
Vid bedömningen av den nu föreliggande
överenskommelsen bör man dock
observera, att såväl tjänsteförteckningskommittén
som organisationerna fått
göra jämförelser åt alla håll och mellan
många grupper.

Vad här sagts om de enskilda tjänstemännens
eller vissa gruppers sätt att
se på dessa frågor, tror jag också ligger
bakom de många motioner, som avgivits
med anledning av den träffade
överenskommelsen. Motionärernas motiveringar
för sina yrkanden tyder på
mycket begränsade jämförelser, där man
inte har beaktat de betydligt större sammanhangen
och de återverkningar, som
kan bli en följd, om motionernas yrkanden
bifalles.

Även om jag inte vill påstå, att det nu
tillstyrkta förhandlingsresultatet i alla
delar åstadkommit en absolut riktig relation
mellan olika slag av tjänster, är jag
övertygad om att avsteg därifrån kommer
att av andra grupper betraktas som
nya orättvisor. Man har därmed sprängt
den överenskommelse, som nu ändå föreligger
och som ansetts vara eftersträvansvärd,
men som endast kunnat vinnas
genom betydande eftergifter under
förhandlingarna.

Det kan naturligtvis på olika punkter,
såsom här har sagts, riktas kritik. Herr
Ohlon var inne på frågan, huruvida
kommittén haft tillräcklig kontakt med
olika verk och särskilt med skolöverstyrelsen.
Ja, herr Ohlon, jag tror jag
vågar säga, att man har haft sådan kontakt,
och kommittén har till sitt förfogande
haft lärarlönekominittén under
ledning av undervisningsrådet Lundblad,
som har stått i mycket nära kontakt
med tjänsteförteckningskommittén.
Jag tror att alla frågor av betydelse har
diskuterats vid dessa kontakter och att
man kanske på detta område har haft
större kontakt med verksledningen än
vad som varit möjligt på något annat
område.

Vad sedan angår lönesättningen för
lärare vid provårsläroverken skall man
inte, om man gör jämförelser i löne -

graderna, helt glömma bort de arvoden
och den väsentliga höjning av dessa arvodena,
som har skett vid dessa läroverk
och som ingår såsom en betydelsefull
del i den träffade uppgörelsen.

Herr Ohlon fällde ett annat yttrande,
som jag tycker är ganska märkligt. Herr
Ohlon sade, att man enligt överenskommelse
mellan kommittén och personalorganisationerna
skulle vid det första
tillsättandet av dessa lärartjänster uteslutande
ta hänsyn till ancienniteten.
Någon sådan överenskommelse föreligger
icke, och jag vet inte varifrån herr
Ohlon har fått den uppgiften. Den finnes
inte återgiven i propositionen —
där har det tvärtom sagts, att det kan
bli nödvändigt vid första tillsättningen
att göra vissa avsteg ifrån det vanliga.
Men man har inte under några förhållanden
velat godkänna principen att
uteslutande följa ancienniteten.

Det har till mig — fastän kanske mera
under hand — riktats en fråga — eller
jag vågar kanske säga en anmärkning —
emot skrivningen i propositionen, som
inte skulle vara helt överensstämmande
med det verkliga läget. Det gäller retroaktiviteten.
På s. 18 i propositionen,
längst ned, sägs följande: »De träffade
överenskommelserna innehåller ingen
bestämmelse om tidpunkten för genomförandet
av förslagen. Emellertid torde
jag i detta sammanhang få anmäla, att
det vid de överläggningar, som föregick
återupptagandet av förhandlingarna mellan
tjänsteförteckningskommittén och
Sveriges akademikers centralorganisation,
förutsattes att de förslag, som kunde
komma att föreläggas årets riksdag
under dess höstsession, såvitt möjligt
skulle genomföras med retroaktiv verkan
från och med den 1 juli 1952. På
grund härav har jag upptagit till närmare
övervägande, i vilken form och i
vilken utsträckning de kommande besluten
bör erhålla retroaktiv verkan.»

Den anmärkning, som har riktats
emot detta, har närmast gått ut på att
retroaktiviteten inte diskuterades första
gången vid dessa fortsatta förhandlingar
utan att den skulle ha tagits upp
tidigare av organisationerna, och jag

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringcn för vissa tjänster m. nv.

måste erkänna, att den erinran som riktats
mot skrivningen i propositionen
nog har fog för sig. Skrivningen har
blivit något missvisande genom hänvisningen
till dessa förhandlingar.

.lag vill gärna erkänna detta, ty rätt
skall ju vara rätt. Under förhandlingarna
i början av detta år framfördes
nämligen yrkanden från samtliga huvudorganisationer
om retroaktivitet från
den 1 juli även beträffande tjänster som
skulle prövas först av höstriksdagen. Då
hela förhandlingsgången under våren
gjordes beroende härav, ställdes en prövning
om sådan retroaktivitet i utsikt.
Det hade med hänsyn till dessa förhållanden
kanske varit riktigare att säga
att den förhandlingsuppgörelse med
SACO, som träffades längre fram under
våren, anslöt sig till de tidigare gjorda
utfästelserna även i fråga om retroaktiviteten,
och att det således inte var
de vidtagna stridsåtgärderna som hade
någon omedelbar inverkan på den delen
av här föreliggande frågor. Jag har gärna
velat rätta till detta, om vad som
bär har skrivits har kunnat anses vara
missvisande.

I den diskussion som här förts har
ju på nytt frågan om metoderna för
prövning av lönerna kommit upp. Jag
vill gärna upprepa vad jag tidigare har
sagt att det finns all anledning att vara
skeptisk mot den metod som hittills har
använts. Det är, när det föres ihop till
så många frågor som det nu är fråga
om, mycket svårt för en tjänsteförteckningskommitté
att behandla det hela. Jag
tror att det skulle vara mycket lyckligare
om man hade möjlighet att mera
fortlöpande pröva dessa frågor och på
det sättet kunde undvika en anhopning
av gamla bekymmer och problem, som
alla skall lösas på eu gång.

Jag tror att det är ett gemensamt intresse
för alla att man där strävar efter
att komma fram till de mest smidiga
formerna. Men jag vill särskilt understryka
att skall man fortsätta med förhandlingar
för att försöka komma fram
till eu överenskommelse, så kommer det
av sig självt att leda dithän att såväl
regering som riksdag kommer att känna

sig rätt bundna av en träffad uppgörelse,
därför att så snart man gör ändringar
i denna kommer det att betraktas
som ruckningar i överenskommelsen.
Den centrala frågeställningen måste
därför bli: Skall vi fortsätta på förhandlingsvägen
eller skall vi överge den
och återgå till det gamla systemet, då
man ensidigt prövade frågorna och lade
fram dem för riksdagen. Detta är väl
det stora problem som man så småningom
måste ta ställning till.

Oavsett om man skall bibehålla förhandlingsmetoden
tror jag att man skall
söka olika former som kanske ger möjlighet
till en smidigare handläggning än
den som har blivit en följd av den stora
sammanpackning, vilken vi nu tyvärr
har haft men vilken jag hoppas att man
för framtiden skall kunna undvika.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Jag ber att få tacka civilministern
för de uttömmande svar, som han nu
har gett. Åtminstone i två fall är jag
tillfredsställd med svaren. Han har till
och med i ett fall gett mig positivt rätt
i min anmärkning, vilket jag ber att få
annotera.

Jag har inte kritiserat tjänsteförteckningskommittén.
Den har nog gjort så
gott den har kunnat. Den har i själva
verket utfört ett underbart tålmodigt arbete
med den problemhärva, som den
har haft att reda upp. Jag anser att underhandlingar
mellan tjänstemännens
organisationer och statens organ skall
föras också i fortsättningen. Vad jag
har reagerat emot är, att resultatet har
betraktats såsom ovillkorligt, såsom något
som inte har tillåtit någon rubbning,
vare sig från Kungl. Maj:ts eller från
riksdagens sida. Det är den utvecklingen
som jag anser vara betänklig. Det är
en utveckling som i längden icke motsvarar
vad svenska folket har rätt att
kräva av sin folkrepresentation. Jag menar
alltså att underhandlingarnas resultat
bör innehålla vissa marginaler med
möjlighet för Kungl. Maj:t och riksdagen
att justera överenskommelserna. Om
jag har tolkat civilministerns anförande

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

rätt, var han själv inne på samma tankegång,
vilket jag också konstaterar med
tillfredsställelse.

Nu säger civilministern vad speciellt
provårsläroverken beträffar, att där blir
de särskilda arvodena höjda. Ja, herr
statsråd, erfarenheten har visat att efter
det att detta förhandlingsresultat förelegat
har rekryteringen till provårsläroverken
blivit lidande. De kan inte tävla
längre, beroende på uppflyttningar av
andra tjänster.

Civilministern visste inte om någon
anciennitetsprincip vid förslag till nya
tjänster. Det är möjligt att den inte har
stadfästs, men den har tillämpats.

Till sist ber jag att få säga ett par ord
med anledning av mitt yttrande om
Krolloper. Jag skulle vilja ställa en
inotfråga: Vad har Sveriges riksdag i
detta sammanhang att säga till om i dag?

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
På den sist framställda frågan
skulle jag vilja svara att riksdagen givetvis
har möjlighet att anta eller förkasta
detta förslag och även att göra
ändringar i det. Men jag har sagt att gör
man ändringar så har man rubbat grunden
för överenskommelsen. Det är så
frågan ligger till.

I herr Ohlons första anförande chockerade
det mig att han sade att detta
påminde om nazistiska tider. Då måste
jag fråga: Är det detta, att man nu går
i förhandlingar med tjänstemän och redovisar
det förslag man kommer fram
till, som påminner om nazistiska tider?
Riksdagen skall naturligtvis vara obunden
att godkänna eller förkasta hela förslaget.
Riksdagen har också möjlighet
att ändra på det, men jag har sagt att
gör man ändringar skall man vara medveten
om att man har rubbat grunden för
överenskommelsen. Därför skulle det ha
varit önskvärt att få någon närmare förklaring
på vad herr Ohlon finner vara
nazistiskt i detta.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
talman! Jag har inte sagt att tillväga -

gångssättet varit nazistiskt. Jag har sagt,
att det har påmint om Krolloper, där
tyska riksdagen inte hade någonting att
säga til! om. Det är något helt annat.
Civilministern har förvanskat mitt uttalande.
Civilministern erkände nu att
visserligen har riksdagen möjlighet att
ändra, justera och förkasta propositionen,
men samtidigt säger han att då är
hela gärdet upprivet. Riksdagen befinner
sig med andra ord i en tvångssituation
och kan inte annat än acceptera
detta förslag. Det är, så som jag ser
saken, icke förenligt med den svenska
riksdagens hävdvunna ställning.

Herr STEN: Herr talman! Herr Ohlons
tal om herredagsmännen i ett visst skede
av Sveriges historia och om Krolloper
skall jag inte uppehålla mig vid.
Det har ju civilministern redan tillbakavisat.
Men vad herr Ohlon sade om närvarofrekvensen
i kammaren under denna
debatt kräver också ett litet genmäle.
Vi befinner oss ju mitt i lunchtiden. Jag
måste avstå från en lunch, som jag var
bjuden på, därför att jag råkade stå närmast
efter herr Ohlon på talarlistan. Men
herr Ohlon kan ju inte begära att alla
kammarens ledamöter skall avstå från
lunchen för att höra på herr Ohlon och
mig. Det är säkerligen förhastat att dra
några slutsatser av detta förhållande, vare
sig beträffande kammarens intresse
för denna fråga eller beträffande förstakammarproblemet.

Jag har begärt ordet för att knyta
några reflektioner till utskottets utlåtande
om de motioner, som upptas under
punkt 23. Det är klart att den som under
ett tredjedels sekel har deltagit i
bedömningen av förhandlingar på arbetsmarknaden
har en mycket stor respekt
för preliminära uppgörelser. Jag
har hundratals gånger varit med om att
anta, förklara och försvara sådana uppgörelser.
Men då jag har blivit ställd inför
detta med länsskogvaktarna i dag
—- jag använder avsiktligt liksom herr
Hansson den gamla titeln, därför att jag
tycker mera om den än den som nu
beslutas eller om andra förslag som fö -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

religger — har jag inte kunnat undgå
att komma till det resultatet att det här
föreligger en väsentlig skillnad. Om en
ombudsman eller en förhandlingsdelegation
för skogsarbetare, för sågverksarbetare
eller för pappersarbetare har
förhandlat för en grupp medlemmar,
även om det varit en liten och speciell
grupp, så har man alltid haft en garanti
för att sakkunskapen i fråga om denna
grupp och dess arbetsuppgifter har
varit företrädd på bägge sidor om förhandlingsbordet.
Men om kommunaltjänstemannaförbundet
och TCO förhandlar
med tjänsteförteckningskommittén
om länsskogvaktarnas lönegradsplacering,
har man ingen sådan garanti.
.Tåg vet över huvud taget ännu i denna
stund inte om någon av dem som deltagit
i dessa förhandlingar någonsin har
sett en länsskogvaktare och ännu mindre
om han sett honom i arbete. Det
står i utskottets utlåtande att länsskogvaktarnas
lönegradsplacering utgjort ett
väsentligt led i den träffade överenskommelsen
— vad nu detta kan betyda.
Enligt vad som är motionärerna bekant
har länsskogvaktarna icke godkänt överenskommelsen.
Godkännandet har tydligen
gjorts av de huvudorganisationer
där länsskogvaktarna av någon för mig
ganska obegriplig anledning har hamnat.
Nu kan man säga att organisationsförhållandena
inte kommer departementschefen,
tjänsteförteckningskommittén
eller riksdagen vid. Men nog har
man i detta fall fått ett starkt intryck av
att befattningshavarna själva liksom har
kommit bort i sammanhanget. Det enda
som anförs i sak i utskottsutlåtandet är
att vägmästarna redan nu har en högre
löneplacering. Jag skall självfallet inte
ingå i någon debatt i en sådan här detaljfråga,
men jag har inte kunnat undgå
att tänka så här: Nog kan det hända
att vägmästarna rent tekniskt sett har
ett jämförligt arbete eller att de har
ett större arbetsfält. Mera utbildning lär
de inte ha. Men om de poängmässigt
kommer något högre i förstnämnda avseenden,
så uppvägs väl detta av att
länsskogsvaktarna har att göra med
hundratals skogsägare och att deras ar -

bete kräver psykologisk blick, takt och
pedagogisk skicklighet.

Man träffar dess bättre mångenstädes
i vårt samhälle på befattningshavare,
som genomsnittligt sett står mycket högt
som kår betraktat i förhållande till arbetsuppgifterna,
men jag har knappast
träffat på några som så väl gör sig förtjänta
av ett sådant omdöme som länsskogvaktarna.
Hittills har de, jag höll
på att säga i likhet med alla andra som
haft med skogen att göra, släpat efter.
När nu de stora intressegrupperna på
detta område onekligen fått det bättre —
fastän man får slå ut framstegen på
längre tidsperioder, om man vill göra
rättvisa även mot dem -— är det förklarligt,
att enskilda riksdagsmän velat
göra en framstöt just för en sådan kår,
som betyder så mycket för näringslivet
och för landsbygden. Uppriktigt sagt är
jag ledsen över att utskottet — och däribland
femte avdelningens högt aktade
vice ordförande här på andra sidan
gången — inte har, om jag får tillspetsa
uttrycket något, litat mera på den
sakkunskap som finns bland motionärerna
än på den som inte finns bland
dem som står bakom den preliminära
överenskommelsen och propositionen
på denna punkt. Nu förstod jag honom
litet bättre, när jag lyssnade på hans
anförande. Då förstod jag att han avsåg
att understryka, vad utskottet sagt
i sitt uttalande på s. 10, som givetvis
har tillämpning även på denna grupp av
befattningshavare.

Men jag begärde ordet för att beröra
en sak till, och även där är jag ledsen,
nämligen över att departementschefen
ur min synpunkt tagit till orda på fel
ställe i talarlistan och sedan tycks ha
varit nödsakad att avlägsna sig. Kommarens
ledamöter har erhållit en avskrift
av en .skrivelse angående tjänsteförteckningskommitténs
betänkande rörande
distriktslantmätarnas löner, vilken
Sveriges lantmätareförening tillställt
statsrådet och chefen för civildepartementet.
.Tåg ämnar icke ingå på
skrivelsen i övrigt, men det finns eu
passus i den som är av ett särskilt intresse
för riksdagens ledamöter. Det ta -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

las nämligen i denna skrivelse om »en
förhandlingsprocedur, som för distriktslantmätarnas
del blev meningslös, då
det upplystes, att deras lönegrad för
tjänsteförteckningskommittén, alldeles
oavsett de särskilda arbetsuppgifter,
som efter 1947 tillförts distriktslantmätarna,
utgjort en fast punkt, som icke
under några förhållanden fick rubbas.»
Herr förste vice talman! Det finns ingen
insinuation i distriktslantmätarnas
.skrivelse i den riktningen, men den som
läser skrivelsen kan inte undgå att fråga
sig, om tjänsteförteckningskommittén
betraktar en lönegradsplacering'',
som tillkommit på förslag i en motion,
på annat sätt än om den föreslagits i en
proposition. Jag är naturligtvis fullt
medveten om att resultatet av tjänsteförteckningskommitténs
arbete i många
fall måste bli »of», den beteckning som
använts här i bilagan till propositionen.
Men detta måste väl i så fall bli slutresultatet
av tjänsteförteckningskommitténs
omsorgsfulla och sakliga omprövning,
oavsett bur en viss lönegradsplacering
tillkommit förra gången.

Nu vet jag inte om departementschefen
är i tillfälle att lämna kammaren
någon förklaring på denna punkt. Jag
vill minnas att lian vid ett tidigare tillfälle
bar betonat kommitténs självständighet,
men intill dess svar lämnats,
kvarstår det intrycket, att riksdagen och
dess beslutanderätt betraktats på ett särskilt
sätt i ifrågavarande fall. Det kan
väl inte få vara så, att en tjänstemannagrupp
skall straffas för någonting som
en kommitté betraktar som ett syndafall
från riksdagens sida. Så länge nuvarande
ordning består, är riksdagen i
samma rätt att bifalla motioner som
propositioner, och vad som blir riksdagens
beslut måste vara en likvärdig utgångspunkt
i bägge fallen vid nästa
prövning av frågan.

Jag har ansett mig böra ta upp denna
fråga bär, då den veterligen inte har
klarlagts på något annat sätt.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Att döma av utskottsutlåtandet och

den debatt som här bar förts torde det
inte vara många som är tillfredsställda
med det föreliggande förslaget. Efter vad
jag bar kunnat förstå av de talare som
hittills varit uppe, råder det väl endast
enighet om en sak, och det är att förslaget
egentligen inte tillfredsställer
någon. Detta visar bur ofantligt svårt
det är att tillgodose människornas ekonomiska
intressen.

Jag måste för min del bekänna att
förslaget är ägnat att i dagens läge inge
mycket allvarliga betänkligheter. Vi står
ju nu äntligen i ett läge, där vi vågar
hoppas på en stabilisering av löner och
priser och där de stora kollektivanställda
grupperna — det gäller både staten
och det enskilda näringslivet — bar blivit
rådda att iaktta försiktighet och återhållsamhet
i lönekraven. Då kommer bär
ett par propositioner som utmynnar i
att omkring 25 000 tjänster uppflyttas i
högre lönegrad, och detta medför en
ökad löneutgift för staten på i runt tal
25 000 000 kronor årligen. Det är uppenbart,
att det inte blir lätt att få de kollektivanställda,
som ju i allmänhet har
de små inkomsterna här i landet, att
visa återhållsamhet, när man samtidigt
medger väsentliga löneförbättringar åt
statens anställda, till och med anställda
i redan förut höga lönegrader. Detta
förhållande bar åtminstone för mig bidragit
till att jag bar haft svårt att lielt
ansluta mig till det föreliggande förslaget,
och jag har i varje fall sökt att
förhindra, att motiveringen bar blivit
sådan, att den skulle inbjuda dessa befattningshavare
att komma igen med
ånyo ökade krav.

Jag har närmast begärt ordet med anledning
av en reservation vid utlåtandet,
vilken har beteckningen 3). Vi är
några reservanter som har ansett, att
följande stycke på s. 10 i utskottets utlåtande
liade bort utgå: »Utskottet vill
framhålla att, därest framdeles skäl anses
föreligga för jämkning i lönegradsplaceringen
av vissa tjänster eller viss
grupp av tjänster, frågan härom kan prövas
i vanlig ordning i samband med den
årliga anslagsbeliandlingen.» Det är ju
ett i och för sig riktigt konstaterande

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen for vissa tjänster m. m.

att dessa möjligheter har funnits och
alltjämt finns, men vi reservanter anser,
att det inte föreligger någon anledning
att nu liksom inbjuda verken att begära
uppflyttningar i lönegrad eller nya tjänster
under hänvisning till vad utskottet
här har anfört. Vi som har tidigare erfarenheter,
i synnerhet ifrån statsutskottet,
vet ju hurusom verken årligen kommer
med nya propåer i denna riktning
och hurusom departementscheferna och
riksdagen har all möda att avvärja dessa
attacker. Sådana propåer kommer även
i fortsättningen utan att riksdagen behöver
liksom beställa dem. Utskottets av
mig citerade motivering på s. 10 är följaktligen
både obehövlig och — det vill
jag göra gällande — direkt farlig, om
man ser saken ur den synpunkten att
formuleringen kan leda till att verken i
ännu högre grad än tidigare begagna sig
av den vägen att vid de årligen återkommande
tillfällena begära lönegradsuppflyttningar
och nya tjänster.

Det är således denna lilla ändring i
motiveringen som jag här närmast gör
mig till talesman för, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
nr 3).

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Vid detta ärendes behandling i utskottets
plenum inträffade den »olyckan»,
att femte avdelningens förslag inte
godkändes helt och hållet, utan det blev
ändringar i motiveringen på två punkter.
Femte avdelningens alla ledamöter
står nu tillsammans med några andra
som reservanter emot de uttalanden som
antogs vid utskottets plenum. Det är därför
som en outsider i lönefrågor får
träda till för att försvara utskottsmajoriteten
på de två punkter, som det bär
är fråga om.

Det gäller först, såsom reservanternas
talesman, herr Sundelin, har påpekat, uttalandet
på s. 9. Detta lyder enligt utskottsmajoritetens
förslag: »Sådant det
nu ifrågavarande förhandlingsresultatet
föreligger innefattar det ett antal lönefrågor
som längre eller kortare tid väntat
på sin lösning. Utskottet anser sig

inte kunna motsätta sig att de träffade
överenskommelserna godkännes av riksdagen.
Enligt utskottets mening hade det
emellertid varit önskvärt om samtliga
lönefrågor blivit föremål för riksdagens
prövning i ett sammanhang. Utskottet
förutsätter att detta blir fallet om eventuellt
mera omfattande lönegradsfrågor
blir aktuella i framtiden.»

Emot detta står den motivering som
anförts i reservationen, betecknad med
2). Jag skall inte läsa upp den. Det framgår
emellertid utan tvekan av en jämförelse
mellan dessa motiveringar att utskottets
skrivning är en smula kärvare.
Vi anser emellertid att det finns fullgoda
skäl för detta kärvare uttryckssätt, då
man går till en bedömning av de träffade
överenskommelserna. Jag kan därvidlag
bara hänvisa till vad en föregående talare,
herr Andersson i Rixö, har sagt.
Jag kan i allt väsentligt instämma i det.
Betänkligheterna blir så mycket större
som man finner en ganska tydlig tendens
till en vidgning av löneklyftan mellan
högre och lägre tjänstemän, vilken vi
förut vid olika tillfällen i stället har försökt
minska. Det har skett uppflyttningar
av högre tjänster, vilkas nödvändighet
man verkligen måste ifrågasätta.

Men trots denna tveksamhet har utskottsmajoriteten
sagt att det utan tvivel
skulle rulla upp sådana problem, om
riksdagen här frångick förhandlingsresultatet,
att man kanske inte kan vinna
någonting på det, i all synnerhet — såsom
tidigare framhållits i debatten av ledamöter
inom femte avdelningen— som
det föreligger inte mindre än ett fyrtiotal
motioner där det yrkas högre lönegradsplacering
iin tjänsteförteckningsrevisionen.
Kungl. Maj:t och utskottet har
tillstyrkt.

Utskottet har alltså sagt att vi inte kan
motsätta oss förhandlingsresultatet, och
så ger det liksom eu liten anvisning om
bur det bör förfaras i liknande frågor
för framtiden. Man må ha vilken uppfattning
som helst i det fallet, men det
måste väl ändå vara ostridigt alt riksdagen
kan uttala sin mening om de resultat,
som uppnåtts, och i någon mån
också ange riktlinjer för hur man bör

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegrads placeringen för vissa tjänster m. m.

förfara under den närmaste framtiden,
om liknande frågor skulle uppkomma.
Det är, som sagt, det utskottsmajoriteten
har gjort då den säger att det vore önskvärt
om samtliga lönefrågor blivit föremål
för riksdagens prövning i ett sammanhang.

Vi behandlar nu — det har också sagts
tidigare — andra etappen av lönerevisionen,
och vi väntar eu tredje och kanske
en fjärde etapp. Herr Sundelin frågade
här i debattens början, om utskottet
verkligen ansåg att de, för vilka lönerna
reglerades i våras, borde ha fått
vänta. Ja, det är väl inte värre för dem
att vänta än för dessa vilkas löner vi nu
behandlar eller för de kategorier som
tillhör nästa etapp och ännu får vänta
på sin lönerevision. Vi tror att det är
nödvändigt att man får göra eu samtidig
bedömning. Vad som har yttrats från
flera håll ger belägg för denna uppfattning.

Nu är ju hela denna procedur såsom
den försiggår självfallet mycket besvärlig,
man vågar kanske säga otymplig.
Frågan är väl, om det ändå inte blir nödvändigt
att på allvar ta upp spörsmålet,
om man inte skall kunna komma fram
till ett lämpligare förfarande. Är månne
tiden inte snart mogen för riksdagen att
medverka till skapande av ett slags, låt
mig kalla dem lönefullmäktige såsom en
motsvarighet till bankofullmäktige och
riksgäldsfullmäktige? En sådan institution
skulle få träffa avgörandena, och
riksdagen kunde sedan sätta in sin
granskning och kritik av dessa lönefullmäktiges
verksamhet på samma sätt som
riksdagen har kontrollen över riksbanksfullmäktige
och riksgäldsfullmäktige.

Jag har inte tänkt igenom frågan i
grunden, det vill jag medge, men det är
nödvändigt att vi kommer fram till ett
annat tillvägagångssätt än det som nu
tillämpas. Så mycket, herr talman, torde
riksdagen emellertid ostridigt ha rätt att
göra utan att tjänstemannaorganisationerna
på något sätt kan känna sig förnärmade,
som att riksdagen säger till
regeringen att när en liknande revision
framdeles skall företas, bör allt samlas
ihop och presenteras för riksdagen i ett

sammanhang. Det anser nu reservanterna
inte vara lämpligt. Vi anser det vara
mycket lämpligt, och vi har faktiskt under
debatten fått belägg för att vår mening
har fog för sig. Jag hoppas att riksdagen
verkligen ger utskottsmajorieten
stöd i detta uttalande, och jag yrkar sålunda
bifall till utskottets hemställan i
detta hänseende.

Jag skall försöka begränsa mitt inlägg
så mycket som möjligt och övergår därför
omedelbart till den andra punkt, varom
delade meningar råder.

Det gäller här en liten detalj, som
kammarens ledamöter kanske finner det
vara rent av löjligt att draga fram. Det
är emellertid typiskt för hela systemet
att det säkerligen var en ren tillfällighet
att den verkligen blev påtalad vid riksdagsbehandlingen.
Jag är tämligen övertygad
om, herr talman, att det inte hade
skett, om inte ordföranden på statsutskottets
tredje avdelning haft en »belastning»
när det gäller lönefrågor sedan
den tiden då lönefrågorna låg hos tredje
avdelningen och är så skapad att han
tycker det är roligt att lusa i sådana här
saker; det finns ju sådana människor,
som väl är. Han är tillika överrevisor i
arbetsmarknadsstyrelsen, och detta medverkade
kanske också till att han fick
syn på att någonting märkligt höll på
att ske här.

I proposition nr 251, bilaga A:2, står
någonting om att det skall bli en byrådirektör
på kanslibyråns personalsektion
i arbetsmarknadsstyrelsen. När jag
blev uppmärksamgjord på detta förhållande,
började jag få sympati för herr
Herlitz som vid olika tillfällen har predikat
om att propositioner och utskottsutlåtanden
bör skrivas klart och tydligt
i alla punkter. Jag begriper emellertid
inte, hur en proposition om en lönerevision
skulle se ut, som i alla detaljer
var så klar och redig att den var begriplig
för var man och var kvinna i
riksdagen. Men jag fick i alla fall sympati
för herr Herlitz’ syn på dessa ting,
då jag upptäckte att skall man sätta sig
in i detta ärende, måste man läsa bilagor
och siffror och allt som finns.

Nu vill jag inom parentes säga, herr

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

talman, att jag är mycket spänd på vad
herr Herlitz kommer att säga; han har
ordet efter mig. Jag undrar, om han skall
dra upp de stora linjerna i detta fall eller
om han skall tala för sina akademiska
sekreterare, räntmästare och sådana som
han har motionerat om i samband med
propositionen.

Nå, vad innebär nu den här saken,
som man således av en ren tillfällighet
upptäckte? Jo, det förhåller sig på det
sättet att en kommitté, i vars arbete jag
deltog, förra året gjorde en översyn av
arbetsmarknadsstyrelsens organisation.
Man gjorde vissa indragningar och omdispositioner.
I stort sett godkändes
kommitténs förslag av Kungl. Maj :t när
Kungl. Maj:t vid riksdagens vårsession
framlade en proposition nr 127 angående
anslag till bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen.
För att jag nu skall begränsa
mitt lilla anförande skall jag läsa upp
ett litet avsnitt ur denna proposition.
Departementschefen yttrade där: »I fråga
om kanslibyråns organisation ansluter
jag mig till utredningens uppfattning,
att byråchefens befattning med
åtalsärendena bör minskas till förmån
för hans övriga uppgifter. Jag tillstyrker
sålunda, att den juridiska och administrativa
sektionen förstärkes med
en byrådirektörstjänst mot att en dylik
tjänst å personalsektionen indrages.»

Om man inte gör någon invändning
mot det i dag föreliggande förslaget, så
kommer nu den byrådirektörstjänst,
som Kungl. Maj:t föreslog skulle indragas,
vilket också riksdagen godkände,
att vara kvar. När frågan om tjänsteförteckningsrevisionen
för arbetsmarknadsstyrelsen
togs upp, motsatte sig
nämligen tjänstemannaorganisationerna
denna anordning, och det motståndet
lär ha varit så hårt att man föll till
föga, trots att Kungl. Maj:t och riksdagen
bara för några månader sedan hade
beslutat om denna indragning. Jag har
all respekt för förhandlingar och kan
inte elt ögonblick tänka mig att inte statens
tjänstemän skulle ha samma rätt
som enskilda att förhandla och komma
till ett resultat och få detta respekterat.
Men jag måste säga mig alt har Kungl.

Maj:t och riksdagen med verkets eget
godkännande fattat ett beslut så nyligen
som skett i detta fall, måste ändå det
beslutet stå fast.

Nu har vi på s. 15 föreslagit ett mycket
milt uttalande i denna fråga: »Beträffande
arbetsmarknadsstyrelsen vill
utskottet framhålla, att utskottet förutsätter
att Kungl. Maj:t tager under omprövning,
om inte en av byrådirektörstjänsterna
i Ga 31 kan vid uppkommande
vakans indragas.» Vi går alltså inte
bryskt fram, utan säger bara att så fort
en byrådirektörstjänst blir ledig, så får
man möblera om på sådant sätt, att
tjänsterna får det antal som ursprungligen
var bestämt. Inte ens detta vill reservanterna
från femte avdelningen och
några till gå med på.

Ehuru detta är en liten detalj, hoppas
jag verkligen att kammaren också på
denna punkt följer utskottet, till vars
motivering jag, herr talman, ber att få
yrka bifall.

Herr SUNDELIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag ber först att i anledning av
herr Gustaf Karlssons inlägg få erinra
om vad jag i mitt tidigare anförande
sade angående utskottets förslag till uttalande
att lönefrågorna för framtiden
bör behandlas i ett sammanhang. Det
låter ju rätt bestickande detta. Men jag
tillät mig peka på vad det skulle ha inneburit
för tjänsteförteckningskommitténs
arbete, om man hade måst vänta
med att lägga fram alla förslag, tills
kommittén blivit helt färdig. Av statsrådets
och chefens för civildepartementet
anförande här i kammaren framgick att
även han var inne på den linjen att man
för framtiden borde undvika eu sådan
anhopning av lönefrågor som här har
skett. Jag tror att det i varje fall är anledning
att inte nu binda den framtida
utvecklingen genom ett uttalande på den
punkten.

Vad sedan beträffar byrådirektörstjänsten
i arbetsmarknadsstyrelsen så
har ju herr Gustaf Karlsson själv angivit
arten av den invändning som man
här kommit med, då han sade att in -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

vändningen kanske närmast var löjlig.
Ja, jag måste nog säga att det inte kan
finnas någon större anledning för riksdagen
att i fråga om en enda tjänst förklara
sig förutsätta att Kungl. Maj:t bär
sin uppmärksamhet riktad på den och
företar en omprövning av förhållandena.
Är utskottet alldeles säkert på att
detta är den enda tjänsten i hela statsförvaltningen,
som borde komma under
en sådan omprövning? Skall man inte
ha det förtroendet för Kungl. Maj:ts regering
att man utgår ifrån att den företar
sådana omprövningar i ett större
sammanhang? Tjänsten har ändock, vill
jag påpeka, prövats i samband med
tjänsteförteckningskommitténs arbete.

Herr HERLITZ: Herr talman! Nu skall
herr Gustaf Karlssons nyfikenhet stillas.
Det är verkligen inte min avsikt att
argumentera för den motion som jag
väckt, och ännu mindre ämnar jag ställa
något yrkande. Det bjuder mig emot
att göra det och liksom utåt ge intrycket
av att det är någon mening med
att här argumentera och diskutera enskilda
frågor, då vi ju i själva verket
i detta nu befinner oss i ett helt annat
läge. Det ter sig för mig en smula som
ett gyckelspel om jag skulle börja resonera
om en enskild angelägenhet.

Grundtanken i vårt svenska statsskick
med avseende på riksdagen är ju —
ganska karakteristisk just för det svenska
statsskicket — att det skall sörjas
för att vi träffar avgöranden på grundval
av såvitt möjligt grundliga informationer
om saker och ting och med tillfälle
att noggrant överväga, med möjlighet
att lägga fram synpunkter ifrån
skilda håll och med möjlighet att få
dem ordentligt diskuterade. Därav vårt
remissväsen, våra utförliga propositioner,
vårt motionsväsen och vårt utskottsväsen.
Det är under förutsättning att allting
går så grundligt till, som vi av
svenska folket anförtrotts den makt vi
har fått.

Hur har det gått till i detta fall? Det
har talats mycket om verken — jag
höll på att säga, att det nästan stoltse -

rats med att det gått bättre till med avseende
på de centrala verken nu än i
våras, att man har hållit så nära kontakt
med dem som möjligt och underrättat
verkscheferna om sina förslag.
Men, mina damer och herrar, kärnpunkten
är inte att verkscheferna skall underrättas,
utan kärnpunkten är att vi
skall få information om hur personalfrågorna
bedöms i de olika verken. I
förbigående sagt är ju omdömet från
det hållet av avgörande betydelse inte
bara då det gäller organisatoriska frågor,
utan också då det gäller lönesättningen.

Så kommer jag till den kungl. propositionen.
Jag har många gånger här i
riksdagen, det kan jag inte förneka,
känt mig maktlös inför kungl. propositioner
som kommer med tyngden av eu
stor auktoritet som kammaren böjer sig
för. Men i detta fall inträffar någonting
nytt. Kungl. Maj:t säger bara: Tja, det
här är ett förhandlingsresultat, delvis
bra, delvis dåligt — jag rekommenderar
er att godta det.

Så har vi utskottsbehandlingen. Jag
har all respekt för de ärade ledamöterna
av statsutskottet, men jag gick verkligen
på förhand och undrade hur det
hängde ihop: Är det verkligen så att vederbörande
avdelning gått så noga igenom
propositionen, att den efter allsidig
och fullständig granskning fann, att
det var något fel med en byrådirektörsbefattning
eller vad det nu var? Nej, det
är helt enkelt så, att någon händelsevis
kommit på felet. Det är inte alls ett resultat
av någon genomgående granskning.

Sedan har vi motionernas behandling.
Man skulle vara frestad att överräcka
en blomma till utskottet eller till utskottets
kansli — vem som vill ta emot
den — för den utomordentliga skicklighet
som nedlagts, då det gällt att avliva
motioner på olika sätt. Den variation
av uttryckssätt, motivering och tankegångar,
som därvid har utvecklats, är
storartad. Den har inte räckt till alla
motionerna. Min motion hör till en liten
klumpgrupp, för vilken man inte
anmäler sig ha kunnat hitta någon mo -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen for vissa tjänster m. ni.

tivering alls och som man avvisar helt
blankt, men som sagt —• all heder åt
den möda som lagts ned på alla de
andra.

Men vi skall kanske inte hålla på att
skämta om dessa spörsmål. Det läge i
vilket vi befinner oss är, att vi har störtat
huvudstupa i någonting helt nytt.
Det gick en lång tid då riksdagen försummade
den omsorg om tjänstemännens
ekonomiska ställning, som det alltid
har varit riksdagens plikt att utöva.
Den försummades alldeles för länge, och
så störtade man huvudstupa in i en
rakt motsatt ytterlighet, den ordning
som vi nu har framför oss.

Låt mig betona, att det nya inte ligger
däri, att det förhandlas med tjänstemännen.
I det ena anförandet efter det
andra resoneras så här: Kan man invända
något ur demokratisk synpunkt
mot att det förhandlas med tjänstemännen?
Nej, ingen människa invänder mot
det. Vi har en förordning därom sedan
1937, om jag inte minns fel, enligt vilken
statstjänstemän har förhandlingsrätt.
Det är en gammal erkänd sak, som
ingen människa någonsin har tvekat om.
Nej, det nya är, att man anser det så
betydelsefullt att få överenskommelser
med organisationerna — man menar väl
ur den synpunkten, att det betyder ett
effektivare inflytande för tjänstemännen
på lönesättningen. Det är bakgrunden
för hela resonemanget på denna punkt.

Jag har alltid satt ett litet frågetecken
för detta. Vid förhandlingar inom tjänstemannaorganisationerna
gäller det
nämligen, lika väl som då avlöningsfrågor
bedöms av statsmakterna, att väga
olika intressen mot andra. Den ena
tjänstemannagruppen lyckas hålla sig
framme, den andra trycks tillbaka, och
detta sker oavsett om förhandlingarna
sköts av stora förhandlingsorganisationer
eller vanliga myndigheter. I själva
verket har vi till exempel av herr Hansson,
herr Sten och andra fått höra, att
bakom det nya systemets vackra fasad
ligger många exempel på att statstjänstemännens
intressen ingalunda kommit
fram såsom de bort.

Vad som för oss är kärnpunkten i

det hela är det nya som man kommit
till; detta är en överenskommelse, ett
avtal, det bildar en enhet som man inte
kan göra några ändringar på. Det är
genom att det hela presenteras som någonting
för statsmakterna bindande vilket
man inte får rubba på, som den nya
ordningen så att säga har sprängt och
förvirrat våra gamla arbetsformer. Nu
känner man sig rådlös och villrådig.
Allesammans känner vi olust inför läget,
och vi vet inte vart det skall bära
hän.

Man skall inte vara efterklok, men
tillåt mig ändå säga, att så länge jag
har varit i riksdagen har jag vid otaliga
tillfällen tillåtit mig att tjata om detta:
Märker vi inte att det sker omvandlingar
i samhället? Märker vi inte att
det kommer fram problem av en helt
annan typ än tidigare, förstår vi inte,
att det under sådana förhållanden inte
är säkert att alla gamla former är lämpade
att fortbestå? Är det inte vår uppgift
att eventuellt söka efter nya former? Det

som herr Gustaf Karlsson sade
om särskilda fullmäktige, som skulle
sköta om statstjänstemännens löner, är
sagt för länge sedan, men det har man
inte velat höra på i riksdagen. Man
har velat bevara de gamla formerna;
huruvida det blir något reellt innehåll
i dem, har man haft alltför litet intresse
för.

För mig är inte alls det viktigaste i
denna sak att bevara inflytandet i denna
angelägenhet åt riksdagen. Jag är beredd
att förutsättningslöst vara med om
en prövning av helt nya former, enligt
vilka ansvaret läggs på helt annat håll,
förutsatt att man får det så ordnat, att
statstjänstemännens lönefrågor, av vilket
organ de än bedöms, inte blir prövade
från den synpunkten att lönesättningen
blir resultatet av en ekonomisk
maktkamp mellan två faktorer, där avgörandet
alltså beror på hur långt den
ena eller den andra kan pressa sig fram,
utan att avgörandet träffas på grundval
av ett ansvarigt bedömande av vad statens
tjänst kräver, och vad som är skäligt
att ge i ersättning för den. Detta

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

har varit den självklara ledstjärnan för
bedömandet av lönefrågor i den svenska
riksdagen, och oavsett vem som i fortsättningen
kommer att bedöma statstjänstemännens
lönefrågor måste de behandlas
på det sättet.

Vi måste bort från denna olyckliga
ordning — jag överdriver inte, om jag
säger att jag finner den hemsk och kuslig.
Det är något hemskt och kusligt i
att gamla institutioner, som en gång har
tjänat ett allvarligt syfte och som var
avsedda att fyllas av ett levande innehåll,
står kvar som ärevördiga antikviteter
utan någon reell betydelse.

Herr ÅMAN: Herr talman! Herr Sten,
som har stor kärlek både för skogsnäringarna
och skogens folk, har ifrågasatt
om behandlingen av länsskogvaktarnas
löner har skett på rimligt sätt, d. v.
s. på samma sätt som behandlingen av
andra gruppers löner. Han menar, att
de inte fått tillfälle att göra sig gällande
i de förhandlingar som ägde rum.
Jag kan meddela herr Sten att saken
inte alls ligger till på det sättet. De har
fått delta i dessa förhandlingar liksom
alla andra. Det har över huvud taget inte
varit någon förhandling, såvitt gäller
den organisation som jag företräder,
utan att vederbörande grupp varit representerad.
Att man sedan inte kunnat
prestera ett resultat, som var och en av
dessa grupper är helt till freds med, är
väl bara naturligt. Det förekommer ju,
som andra har sagt här, också på alla
andra områden.

I propositionen görs ett uttalande,
som jag i detta sammanhang vill fästa
uppmärksamheten vid, då jag tror att
det kan ha en viss betydelse för bedömningen
av den uppnådda lönegradsplaceringen
för vissa grupper som innefattas
i tjänsteförteckningsrevisionens förslag.
Utskottet anför bl. a. i fråga om
kronojägarna att denna grupp ingår som
en väsentlig del i den stora överenskommelsen.
Jag vill emellertid fästa
uppmärksamheten vid att Kungl. Maj:t
har gjort en anteckning, som kan komma
att gälla vissa av dessa grupper -—•

jag kan inte säga exakt vilka. Där uttalas
från Kungl. Maj:ts sida, att man förutsätter
att prövningen av arbetsledarutredningens
förslag •— en utredning
som ännu icke är slutförd — kan ge anledning
till omprövning av lönegradsplaceringen
för vissa tjänster med arbetsledande
uppgifter. Det finns alltså
för vissa kategorier, för vilka man inte
nu kunnat binda sig helt, ändå en möjlighet
öppen till efterprövning i ett större
sammanhang, nämligen för de s. k.
arbetsledande grupperna.

Jag har i övrigt, herr talman, i mycket
blivit förekommen av herr Sundelin.
Vad nu närmast gäller det där påpekandet
om arbetsmarknadsstyrelsen — om
vilket jag inte har någon mening i sak
— vill jag säga, att det närmast gör ett
löjligt intryck att i detta ofantligt stora
sammanhang ta fram en enda tjänst och
säga, att Kungl. Maj:t bör beakta just
den. Jag delar helt herr Sundelins uppfattning
att det är självklart att man bör
se över hela organisationen fortlöpande
och inte bara göra det då man råkar ha
en tjänsteförteckningsrevision.

Jag skulle även vilja säga ett par ord
om en skrivning i utskottets utlåtande.
På s. 9 heter det: »Enligt utskottets mening
hade det emellertid varit önskvärt
om samtliga lönefrågor blivit föremål
för riksdagens prövning i ett sammanhang.
Utskottet förutsätter att detta blir
fallet om eventuellt mera omfattande lönegradsfrågor
blir aktuella i framtiden.»
Detta är en from önskan och ingenting
annat, och det kan aldrig bli något annat.
När en tjänsteförteckningsrevision
tillsatts — den nuvarande tjänsteförteckningsrevisionen
tillsattes år 1950 — måste
den naturligtvis börja sitt arbete med
att angripa några av problemen. Om
man skulle vänta med effektuerandet av
resultatet i den delen till dess att man
så småningom lyckats plöja igenom
samtliga frågor, löper man risk att det
första, som man tog fatt i och började
med, blir inaktuellt innan det kan effektueras.
Man kan inte gå till väga på
ett dylikt sätt, redan av praktiska skäl.
Det är här fråga om sådana kvantiteter
att det redan för den skull är omöjligt

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

med en samlad behandling och ett framläggande
på en gång av hela resultatet.
•lag hälsar för min del med tillfredsställelse
civilministerns antydan att man
för framtiden skall söka undvika sådana
här historier. Varför kan man inte
på detta område som på så många andra
inom ett förstärkt civildepartement
fortlöpande se över dessa saker år från
år och företa de justeringar som kan
anses nödvändiga med hänsyn till organisatoriska
och andra förändringar, så
att man slipper denna anhopning som
vi nu fått?

•lag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att vi faktiskt i ett avseende gått
ifrån den gamla tekniken för fastställande
av löner. Tidigare hade vi det ju
ordnat på det sättet att det var med minst
fem års intervall — ofta längre — som
man över huvud taget angrep problemet
om den allmänna lönesättningen för
statstjänstemännen. Nu har vi kommit
fram till en metod som väl alla måste
tycka vara bättre tekniskt sett, nämligen
att lönerna regleras för varje år
genom årliga förhandlingar. Därigenom
slipper vi den tidigare eftersläpningen,
den tidgare ackumulationen och de besvärligheter
som denna ackumulation
förde med sig, framför allt när det
gällde vissa högre tjänster. Då man på
en gång skulle inhämta fem, sex års eftersläpning,
kom man upp till så kraftiga
belopp, att det mötte psykologiska
svårigheter att på en gång genomföra
den nödvändiga förändringen.

Jag tror alltså att denna metod för lönesättningen
överflyttad på tjänsteförtcckningsområdet
är att rekommendera.
Jag är tacksam om civilministern håller
fast vid den nya linje som han tydligen
i varje fall för sin personliga del nu
uttalat sig för. Jag är också tacksom
om regeringen ser till att civildepartementet
får erforderlig förstärkning av
de personella resurserna, vilket torde
vara nödvändigt för att departementet
skall gå i land med denna sak.

Sedan vill jag, herr talman, säga några
ord med anledning av herr Herlitz’
anförande. Herr Herlitz och jag är notoriskt
av olika mening i dessa frågor,

5 Första kammarens protokoll 1952. .Yr It

hade jag åtminstone trott tidigare. Men
i dag har jag tyckt mig finna att herr
Herlitz ändå har svängt över från sin
mera historiskt konstitutionellt betingade
uppfattning till en mera praktisk.
Han säger nämligen nu, att det är möjligt
att det har inträffat något nytt. Men
då bör vi, säger herr Herlitz, kodifiera
detta nya eller lagfästa det på annat sätt.
Jag bär för min del ingenting emot att
riksdagen utser fullmäktige för behandling
av lönefrågor. Jag vill dock fästa
uppmärksamheten på att det här har
skett en historisk händelse. Den inträffade
år 1945 när dåvarande finansministern
Ernst YVigforss tillsatte en statlig
förhandlingsdelegation bestående av
riksdagsmän. Det var trots all skriven
förhandlingsrätt första gången som man
hade den första verkliga förhandlingen
mellan statsmakten och dess tjänstemän.
Den gången hade man en delegation
bestående av riksdagsmän. Den möjligheten
står alltjämt öppen. Det är alltså
en temporär fullmäktigeinstitution,
där riksdagen i sista hand skall säga sin
mening. Vi har något motsvarande i statens
avtalsnämnd, som ju träffar bindade
uppgörelser för staten när det gäller
utgifter, om vilka riksdagen sedan
har att besluta, men som avser kollektivavtalsanställd
personal. Den ekonomiska
effekten är emellertid där densamma
som när det gäller tjänstemännen.
Det bör vara möjligt att för tjänstemännen
få en liknande institution. En dylik
tanke bör i varje fall grundligt övervägas.

Herr Herlitz och än mer markant herr
Ohlon var inne på den tanken att det
vid dessa förhandlingar är ett rent hasardspel.
Men, herr talman, hur kan
man göra gällande att det här är fråga
om hasard. Här har ju tjänstemannaorganisationerna
redan månader i förväg innan
förhandlingarna inletts plöjt igenom
frågorna för att precisera vad man
skall framlägga i sina förslag. Civildepartementet
prövar förslagen, och man
inhämtar verksledningarnas uppfattning
om de olika tjänsterna. Det går icke till
på det sättet att några herrar vilka som
helst, som kallar sig tjänsteförteeknings -

6(3

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

kommittén, och några andra herrar, vilka
som helst, som företräder tjänstemannaorganisationerna,
sätter sig ned vid
ett bord och på en höft ordnar lönegradsplaceringen
för de olika tjänsterna.
Man hör alltid först verken och personalorganisationerna,
innan man över
huvud taget inleder förhandlingarna.

Nu sägs det emellertid av våra vänner
här i riksdagen att man borde höra
verken om förhandlingsresultatet. Vad
skulle det tjäna till, om man har ett preliminärt
resultat som man vet icke går
att ändra. I så fall måste man skapa en
annan ordning med representation för
verksledningarna i förhandlingsdelegationen
och se till att verken där får
göra sin röst gällande. Men herr Herlitz
kan väl aldrig tro, att statstjänstemännen
är beredda att inför en förhandlingsdelegation
ge sitt sista bud för att sedan
tvingas räkna med att verksledningen
kan åstadkomma ändring i förhandlingsresultatet.
Då blir det ju inte fråga
om några egentliga förhandlingar. Någonstans
måste avgörandet träffas, och
sedan har ju, som sagt, riksdagen rätt
att ändra på det.

Jag har för min del inte alls den uppfattningen
att det går så legert till som
man här beskrivit. Det sker en mycket
omsorgsfull prövning innan förslagen
över huvud taget framläggs. När sedan
förhandlingarna inleds, drivs de av folk
i den statliga förvaltningen och personer
som står civildepartementet nära
och som i åratal följt utvecklingen på
vissa avsnitt, t. ex. i fråga om arbetsledarpersonal,
biträden etc., och som är
experter på dessa frågor. Inte kan vi
tänka oss att vi här i riksdagen skulle
kunna behärska detta jättelika område,
som omspänner över 200 000 statstjänstemän
med skilda sysselsättningar, i
olika verk och olika grader. Det är helt
enkelt otänkbart. Jag medger att man
kan känna sig maktlös inför detta faktum,
men det gör vi väl även i andra
frågor. För att göra en skön själs bekännelse
vill jag säga, att det finns
många frågor här i riksdagen som jag
tyvärr inte hinner tränga in i så i detalj,
att jag behärskar dem i den utsträck -

ning som vore önskvärt. Kvantiteten är
helt enkelt för stor.

Vad sedan gäller tillvägagångssättet
vid dessa förhandlingar vill jag säga, att
herr Herlitz kanske har misstagit sig på
eu punkt, nämligen när han påstår att
tjänstemännens intressen ingalunda kommit
fram på det sätt som de borde.
Tjänstemännens intressen skulle, säger
herr Herlitz, lika gärna kunna komma
fram om tjänstemännen gruppvis komme
hit till riksdagen med sina önskemål.
Men, herr Herlitz, är det inte så, att
de tjänstemän, som till äventyrs kan göra
sina intressen gällande hos riksdagsmännen
efter en sådan här förhandling, naturligtvis
är sådana tjänstemän som inte
har blivit uppflyttade. Som vi alla vet
är emellertid detta icke en lönereglering,
Alla kan inte bli uppflyttade, utan
det är bara fråga om en förskjutning
mellan olika grupper.

Hur vi än resonerar på denna punkt
vill jag i alla fall säga herr Herlitz, att
statstjänstemännen själva här har sagt
sin mening, och de vill ha det ordnat
på detta sätt. Jag tycker inte att herr
Herlitz har någon anledning att göra sig
till talesman för statstjänstemännen och
säga, att deras intressen inte tillgodoses
på detta sätt. Om statstjänstemännen har
den uppfattningen, får de väl ge den till
känna, men det har de icke. De har
tvärtom mycket enträget och målmedvetet
arbetat på att få till stånd en förhandlingsverksamhet
av det här slaget.
Det tyder på, menar jag, att de har en
annan uppfattning. Bland tjänstemännen
finns, och det vill jag understryka för
att herr Herlitz inte skall missförstå
mig, en utomordentligt stor respekt för
riksdagen. Det är ingen som tvivlar på
att riksdagen oväldigt behandlar sådana
här frågor. Faktum är dock att de
enskilda riksdagsmännen inte kan behärska
alla områden. Den ene riksdagsmannen
har specialkunskaper på ett
område och sympatiserar med befattningshavarna
där, en annan riksdagsman
motionerar om tjänster på jordbrukets
och skogens område, medan en tredje
intresserar sig för det akademiska området,
därför att det är ett område som

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

han behärskar och känner till. Men vem
svarar för översynen här i kammaren
eller i andra kammaren? Vem kan stå
upp och säga att han behärskar alla
områden? Det måste överlåtas till andra
organ, för vilka man får ha ett visst förtroende,
att göra den slutliga översynen.
Detta kan möjligen leda till att man
får ändra formerna för handläggningen
av dessa frågor.

Jag skall innan jag slutar be att få
hänvisa till vad Tjänstemännens centralorganisation
uttalat i sitt yttrande över
förhandlingsrättsutredningens förslag,
därför att det kanske ger någon föreställning
om vad i varje fall 110 000 statstjänstemän
i detta land tycker om dessa
ting.

TCO anför: »Frågan om arbetsgivarpartens
organisation i den nya förhandlingsordningen
har även upptagits av
kommittén. På det statliga området har
man tänkt sig att förliandlingsorganet
skulle ligga i civildepartementet. I speciella
fall skulle en särskild nämnd med
riksdagsrepresentanter kunna ställas till
civilministerns förfogande vid förhandling.
Olika synpunkter kunna helt naturlig
läggas på denna fråga. I och för sig
finnes kanske icke anledning att från
tjänstemannaorganisationernas sida
framföra särskilda synpunkter på hur arbetsgivarparten
organiserar sin egen förhandlingsapparat.
Vad som emellertid
ur tjänstemannasynpunkt är angeläget
understryka är att förbandlingsorganel
har en sådan ställning att man får möjlighet
att förhandla med den eller de
personer som å statens vägnar ha ett avgörande
inflytande. Med anledning härav
synes det TCO som om den föreslagna
ordningen är tillfredsställande ur
tjänstemännens synpunkt. Vidare uppkommer
i detta sammanhang frågan om
förutsättningarna för träffande av bindande
avtal. Kommittén bar utgått från
att riksdagens beslutanderätt över statstjänstemännens
lönefrågor skall kvarstå
oförändrad. TCO finner att detta ställningstagande
ur många synpunkter kan
diskuteras men anser bl. a. på grund av
frågans vittomfamnande konstitutionella
innebörd sig icke böra föreslå någon

ändring. Det bör emellertid framhållas,
att en besvärlig situation kan uppstå, om
riksdagen vidtager ändring i träffad preliminär
uppgörelse. Därigenom kunna
möjligheter för träffande av kollektivavtal
kullkastas och personalorganisationerna
få därigenom möjlighet att, om de
så önska, vidtaga stridsåtgärder. Man bör
därför utgå från att endast i undantagsfall
riksdagen vidtager ändring i träffade
preliminära uppgörelser. Därest
riksdagen anser, att ändring bör göras i
en med statsmakterna träffad preliminär
uppgörelse synes det TCO ur förhandlingstekniska
synpunkter riktigast, att
frågan återremitteras för nya förhandlingar
med påpekande av riksdagen, i
vilken del den önskar ändring. Detta bör
dock icke ske i så hårt bunden form att
det får karaktären av diktat och reella
nya förhandlingar därigenom måhända
omöjliggöras.»

Det är alltså en teknik, som man kan
tänka sig använda i det här sammanhanget.

Herr Herlitz slutade sitt anförande
med att säga att lönerna för tjänstemännen
bör grundas på vad tjänsterna kräver
och utgöra en skälig ersättning härför.
Jag kan till hundra procent instämma
i den deklarationen. Men vad är en
sådan deklaration värd? Herr Herlitz
har en uppfattning vad en tjänst kräver
och hur stor lönen bör vara, en annan
person har en annan uppfattning, och
en tredje person har en tredje uppfattning
om den saken. I den mån man skall
ta dessa hänsyn -— och det bör man göra
— måste man säga sig: »Det är inte säkert
att jag själv har den rätta uppfattningen;
därför måste jag kompromissa
med den, som har en något annan uppfattning
och sålunda gå honom till mötes».
Därigenom blir slutresultatet en
kompromiss. Tror inte herr Herlitz att
man i bedömandena vid förhandlingarna
mellan tjänsteförteckningskommittén och
tjänstemännens organisationer har handlat
på det sättet? Menar herr Herlitz att
det vid dessa förhandlingar förekommit
något slags tjuv- och rackarspel, diir det
var fråga om vem som var hårdast i nävarna
och att detta var avgörande för

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

storleken av tjänstemännens löner? Då
har herr Herlitz helt missförstått hur
dessa förhandlingar drivits.

Det förekommer sällan att stridsåtgärder
ens varslas på det statliga området.
Vad säger det? Jo, det säger att i allt
väsentligt kommer vi fram resonemangsvägen
genom att ge skäl och ta skäl. Det
var detta som jag föreställde mig att herr
Herlitz menade skulle vara rimligt. Det
är alltså inte riksdagen ensam förbehållet
att anlägga rimliga synpunkter. Rimliga
synpunkter kan också, bör också
och kommer också till uttryck vid de
förhandlingar, som ligger till grund för
det resultat, som vi har att ta ställning
till här i dag. Det är alltså fel att ställa
riksdagens behandling, där man skulle
ta hänsyn till alla dessa synpunkter, mot
den tillämpade förhandlingsvägen, där
det bara skulle vara fråga om krasst
maktmissbruk, där den starkaste får igenom
sitt, även om det är aldrig så
orätt. Dess bättre är det inte på det sättet,
ulan det är i allt väsentligt den, som
har de rimligaste skälen, som får sina
skäl beaktade. Den som inte har rimliga
skäl kan inte räkna med att vid förhandlingarna
få sina synpunkter beaktade.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! För att börja med det allra sista
av vad herr Åman yttrade vill jag säga,
att jag inte tillspetsat saken så skarpt
som herr Åman utgick från. Men jag tycker
nog att herr Åman själv tillspetsade
sina synpunkter väl skarpt. Han är nu
chef för en förhandlingsorganisation, och
det förväntas väl av honom ett starkare
betonande av organisationens intressen
än som antyddes av hans tal om att det
är ett objektivt bedömande som blir avgörande.
Jag menar bara att vi måste
komma ifrån sådant, som på ett så drastiskt
sätt kommer till uttryck i utskottets
utlåtande, där det exempelvis med
avseende på någon tjänst säges att alla
skäl talar för en lägre placering men att
utskottet inte kan motsätta sig förslaget,
därför att det starkt understrukits från
personalhåll.

Det var, herr talman, egentligen inte

för att säga detta som jag begärde ordet,
utan det var några ord, som herr Åman
sade om förhandlingssystemet och som
föranleder några anmärkningar från min
sida.

För det första vill jag rikta en gensaga
mot vad herr Åman sade om huruledes
verken alltid har följt dessa förhandlingar.
Det konstaterades i våras — och det
blev då icke motsagt — att det skedde
åtskilligt vid dessa förhandlingar, som
verken inte hade någon som helst kännedom
om. Det förekom exempelvis ett
drastiskt och märkligt fall, då en verkschef
fick sex tjänster, för vilka han icke
hade minsta behov och som han inte alls
önskade och som inte var ifrågasatta
från verkets sida.

Herr Åman sade vidare att tjänstemännen
är nöjda med den ordning som nu
är. Däremot kan jag inte fälla något som
helst omdöme. Men nog får vi väl räkna
med möjligheten att det blir en dragkamp
mellan olika intressen. Det är ju
så att den ene skjutes åt sidan och den
andre vinner. Det kan inte vara på det
sättet att det råder en hundraprocentig
tillfredsställelse på alla håll.

Jag har, herr talman, bara tre minuter
till mitt förfogande. Jag vill till sist endast
säga, att skulle det vara såsom herr
Åman sade, att vi kommit varandra närmare
i vår syn på dessa frågor, så skulle
inte någonting vara mig kärare. Men jag
är inte riktigt på det klara med vilka
grunder lian har för denna förmodan.
Jag tror att skulle det ske, förutsätter det
nog en ganska avsevärd förskjutning i
herr Åmans betraktelsesätt också.

Herr ÅMAN (kort genmäle): Herr Herlitz
tycks, när han här talar om olika
intressen, föreställa sig att på detta område
finns det en relativt mycket begränsad
krets av tjänstemän, som söker
hävda sina intressen gentemot andra.
Jag har försökt övertyga herr Herlitz om
att då man har 110 000 tjänstemän, som
vi har i vår organisation, tvingas man
att vara objektiv. Man kan inte ge någon
företräde. Eftersom de olika grupperna
har så olika intressen, måste man söka

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

den objektiva linjen för att över huvud
taget finna en linje. Det var detta, som
jag försökte göra klart i mitt första anförande.

När det gäller frågan om verkscheferna
har jag inte sagt annat än att de har
hörts innan förhandlingarna med tjänsteförteckningskommittén
inleddes, och
de har fått framlägga sina förslag liksom
personalorganisationerna fått framlägga
sina. I vilken utsträckning arbetsgivarsidan
under förhandlingarna hållit
kontakt med vissa verk och inte med
andra, kan jag inte bedöma.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Herr
Åman fann det närmast löjligt att statsutskottet
i sin skrivning pekat på en
enda tjänst, denna byrådirektörstjänst
i arbetsmarknadsstyrelsen, som herr
Gustaf Karlsson talade om. Jag vill bara
notera att det är den största tjänstemannaorganisationens
chef, som yttrar
sig på det sättet, och att det är tjänstemännen,
som med sina förhandlingar
har kullkastat riksdagens beslut. Det
skulle vara roligt att höra vad herr Herlitz,
som brukar hålla mycket på de
konstitutionella formerna, har att säga
i en sådan fråga.

Det har varit i någon mån delade meningar
inom utskottet. Jag vill uttala
min beundran i detta sammanhang för
utskottets femte avdelning för dess utomordentligt
goda sammanhållning. På
varje punkt där avdelningen i plenum
blev överröstad, har man en för alla
och alla för en reserverat sig. Det är
väl denna solidaritet, som gjort att exempelvis
herr Sundelin i dag försvarar
reservation nr 7 angående denna byrådirektörstjänst.

Det är klart att när man ser denna
proposition med dess många lönegradsuppflyltningar,
som kostar staten mycket
pengar, så blir man betänksam. Å
andra sidan kan man inte låta eu tjänstemannagrupp
stå kvar i den gamla
ställningen, när man höjer för eu annan.
Vi gjorde ett stort svep i vintras
vid vårriksdagen. När det nu kommer
en andra avdelning, däri eu hel del di -

rekt sammanhänger med det beslut, som
fattades i våras, kan vi naturligtvis inte
gå emot den.

Det har sagts här i kammaren och
även i utskottet att alla motioner, som
väckts, går ut på höjningar. Ja, det är
klart att de gör. Man fäster sig vid grupper
som man har närmare kännedom
om och som enligt ens egen mening blivit
eftersatta och försöker att rätta till
det. Jag skall för min del nöja mig med
att instämma i vad herr Sten yttrade för
en stund sedan om länsskogvaktarnas
placering, och jag skulle vilja däri innesluta
även kronojägarna, som är i
samma predikament. Vad jag sedan
främst åsyftar med min blanka reservation
ber jag att med några ord få säga,
särskilt som statsrådet och chefen för
civildepartementet är närvarande.

Ett par talare har, när de yttrade sig
om länsskogvaktarna, sagt att de ville
fortsätta att begagna den gamla titeln.
Även jag har den uppfattningen. Statsrådet
har i propositionen sagt, att han
inte tagit slutlig ståndpunkt till tjänstebeteckningarna,
och det har förvånat
mig att förslaget över huvud taget har
kommit fram i propositionen. Skogsvårdsmästare
är ju en mycket klumpig
titel, som jag tror aldrig kommer att
användas i praktiken. Det blir väl i stället
skogsmästare. Det finns starka skäl
som talar för att man inte använder en
examenstitel, som varit i bruk så länge,
för en grupp, vars företrädare inte har
samma utbildning. Skogsmästartiteln
har funnits sedan 1920, när de som utexaminerades
från skogsskolan i Kloten
började använda den titeln. Många årgångar
har gått ut från den skolan, och
ända från 1944 har titeln funnits i statens
skogsmästarskola i Skinnskatteberg;
riksdagen har själv slagit fast
denna beteckning för dem som gått igenom
denna skola. Jag vill också erinra
om att riksdagen för några år sedan avslog
ett förslag att införa en nv titel för
länsskogvaktarna. Jag ber att få citera
vad jordbruksutskottet den gången
skrev: »Med hänsyn till afl den hävdvunna
titeln länsskogvaktare otvivelaktigt
allmänt tillvunnit sig en hedrande

70 Nr 31. Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

klang ute i bygderna, finner utskottet
det knappast vare sig påkallat eller
lämpligt att tilldela denna kår en annan
tjänstetitel. Ifrågavarande befattningshavare
torde sålunda alltjämt böra benämnas
länsskogsvaktare.»

Jag hoppas att statsrådet vid närmare
eftertanke följer samma goda principer
som jordbruksutskottet och riksdagen
gjorde år 1946. Jag har inte brytt mig
om att ställa något yrkande i denna fråga,
därför att jag tror att det var en
tyst förutsättning inom utskottet, att
statsrådet och chefen för civildepartementet
vid sitt förnyade övervägande i
denna fråga skulle komma att inta en
annan ståndpunkt än han intagit i propositionen.

Jag vill också, innan jag slutar, säga
något om den reservation som avgivits
av herr Bergh m. fl. och som gäller just
länsskogvaktarna.

Med min inställning borde jag ha anslutit
mig till den reservationen. Men
när jag läste förslaget till utformning
av reservationen, ansåg jag skillnaden
mellan utskottets skrivning och reservationen
så försvinnande liten, att jag
för min del inte ansåg att det var någon
idé att här ställa ett särskilt yrkande.
Reservationens motivering är ungefär
likalydande med utskottets. Reservanterna
har bara skjutit in en sats:
»även om skäl enligt utskottets mening
icke saknats för en något högre lönegradsplacering».
Att ansluta sig till en
sådan reservation ansåg jag inte tjänade
någonting tilll.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Pålsson
och herr andre vice talmannen.

Herr BERGH: Herr talman! Det händer
ibland att dygden får sin belöning;
jag har i det längsta väntat med att begära
ordet för att motivera de reservationer,
där mitt namn råkat komma
först, och fördelen har blivit att jag nu
slipper uppehålla kammarens tid mer
än några ögonblick, därför att det allra
mesta av vad jag önskat framhålla re -

dan har blivit sagt. Jag kan inskränka
mig till att i huvudsak instämma i åtskilliga
av de uttalanden, som gjorts under
den förda debatten.

Allra först skulle jag vilja säga, att
jag delar den kritiska syn på den använda
förhandlingsproceduren som
kommit till uttryck i en hel del anföranden,
givetvis inte på den grund att förhandlingar
förts, utan därför att de lett
fram till någonting, som de facto är att
betrakta såsom ett avtal som riksdagen
har att antingen oförändrat antaga eller
förkasta.

Som motivering för den kritiska inställningen
har anförts, att man med
denna procedur icke fått garantier för
att avvägningen blivit lämplig. Att brister
finns, kommer riksdagen själv att
medge i och med att den ansluter sig
till statsutskottets utlåtande. Utskottet
har nämligen i några fall skrivit att lönesättningen
är diskutabel, att vad som
framhållits i en annan riktning i motionerna
är värt beaktande och framför
allt: att utskottet förutsätter att en jämkning
och justering kommer att ske senare,
i samband med behandlingen av
de olika verkens anslagskrav. Jag finner
det alltså vitsordat att inte ens riksdagen
själv kommer att anse det föreliggande
förhandlingsresultatet invändningsfritt.

Likaså ansluter jag mig till uppfattningen,
att det praktiserade tillvägagångssättet
inte heller korresponderar
med den ställning, som riksdagen har i
vårt konstitutionella liv, och med dess
faktiska ansvar.

Därifrån kan jag, herr talman, övergå
till att dra en liten slutsats. Anser man
i likhet med utskottet, att vad som nu
föreslås tål att jämka på, så kan man
inte gärna principiellt så att säga stänga
dörren för jämkningar genom att bifalla
den med 3) betecknade reservationen,
som innebär att riksdagen faktiskt
tar ställning mot en förnyad prövning
av frågorna.

Jag kan härefter övergå till att säga
några ord om de reservationer som jag
är med på. Den första rör hushållningssällskapens
sekreterare, som i propo -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

sitionen föreslagits få en annan och
lägre lönesättning än lantbruksdirektörerna.
Det är fyra skäl till min uppfattning
att frågan bör omprövas. Jag har
för det första svårt att begripa vad som
skulle motivera en löneskillnad. För det
andra anser lantbruksstyrelsen, enligt
den uppgift jag fått, att dessa tjänstemän
bör placeras i samma lönegrad.
För det tredje har personalorganisationerna
enligt uppgift gett uttryck åt samma
mening. Och för det fjärde har enligt
förljudande inte ens tjänsteförteckningsrevisionen
varit enig på denna
punkt; åtminstone någon ledamot lär ha
varit böjd för att följa lantbruksstyrelsens
och personalorganisationernas
uppfattning.

Det förefaller mig av dessa skäl befogat,
att man beträffande hushållningssällskapens
sekreterare skriver på samma
sätt som vi gjorde i våras om länsjägmästarna,
att frågan bör bli föremål
för ny omprövning.

I fråga om de övriga reservationerna,
nr 5 och nr 6, kan jag fatta mig ytterst
kort. I ett flertal anföranden har påvisats,
att en omprövning kanske vore befogad
speciellt beträffande länsskogvaktarna.
Reservationerna innehåller både
om dem och om kronojägarna den mycket
försiktiga formuleringen, att skäl
enligt utskottets mening icke saknats
för en annan lönegradsplacering, ehuru
slutresultatet blir bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

.lag har med det sagda, herr talman,
i korthet motiverat varför mitt namn
förekommer bland reservanterna. Jag
biträder det yrkande om bifall till reservationerna
nr 4. 5 och fi som herr
Osvald tidigare har framställt.

Herr AHLBERG: Herr taman! I slutet
på denna långa debatt kan jag fatta mig
relativt kort, men det är ett par omständigheter
som jag vill fästa uppmärksamheten
vid.

Fullkomlig enighet tycks råda i denna
kammare om att även statens tjänstemän
skall ha rätt att som arbetstagare
förhandla med sina arbetsgivare såsom
likvärd part vid fixerandet av sina ar -

betsvillkor. Ingen vill beröva statstjänstemännen
denna rätt eller inskränka
den, vi är överens på den punkten.

Ingen torde heller hysa annan mening
än att de ledamöter, som arbetat
och alltjämt arbetar inom 1949 års tjänsteförteckningskommitté,
gjort sitt bästa
och nedlagt ett mycket energiskt arbete.
Verkligheten är, att dessa kommitterade
åtminstone tidvis presterat ett arbete,
som gått vida utöver vad man skulle
kunna begära.

När alltså tjänstemännen fått utnyttja
sin förhandlingsrätt och statens förhandlingsorgan
lämnat sin medverkan, frågar
man sig: Vad är orsaken till att praktiskt
taget alla är missnöjda med den
uppgörelse som träffats och som riksdagen
nu har att ta ställning till? Det är
bara herr Åman som är nöjd, och skälet
har antytts av herr Ilerlitz. Ja, anledningen
är säkerligen den, att tjänsteförteckningskommittén
fick en uppgift av
sådant omfång att det var praktiskt ogörligt
att lösa den inom rimlig tid och på
sådant sätt, att avgörandet blev tillräckligt
djuplodande. Uppgiftens omfattning
har som bekant medfört att denna kommitté,
som tillsattes i slutet av 1949 eller
början av 1950, ännu inte hunnit slutföra
sitt uppdrag samt att tjänstemännen får
sina lönefrågor behandlade i tre omgångar.
De befattningshavare, som nu återstår
och som skall få sina lönefrågor behandlade
i tredje etappen, är enligt vad jag
känner till allmänt mycket missnöjda. De
finner det föga rättvist, att de på detta
sätt fått komma på sladden och under
någon tid avstå från den löneförhöjning,
som tycks bli resultatet av kommitterades
avgöranden.

Också därutöver har dessa tjänstemän
orsak att för närvarande hysa starka betänkligheter
mot dröjsmålet med behandlingen
av sin lönefråga. En väsentlig
ändring i konjunkturläget har inträtt,
man måste förhandla i en annan atmosfär
nu än för ett halvår sedan. Och ändringen
i detta avseende kan hl i ännu mer
markerad, när vi kommer över årsskiftet.
Ett par ledamöter av kammaren har
redan erinrat om den paroll till återhållsamhet,
som utfärdats av Eandsorganisa -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. ni.

tionen och Tjänstemännens centralorganisation.

Skulle det bli så, att lönegradsplaceringen
för tjänstemännen i tredje etappen
påverkas av denna allmänna inställning
till löneproblemen i vårt land, då
kommer dröjsmålet att medföra att dessa
tjänstemän får en i relation till de tidigare
placerade ogynnsammare löneställning
än de skulle erhållit, om deras
ärenden kunnat behandlas nu eller i
första omgången.

Det är alltså tydligt att dessa tjänstemän
har tillräcklig täckning för ett missnöje,
som finns redan på grund av uppskovet,
men som förstärkes inför dessa
farhågor.

Jag vill därför rikta en hemställan till
statsrådet Lingman att, i den mån det ankommer
på honom, medverka till att diskussionen
om och behandlingen av lönesättningen
för de tjänstemän, som skall
få sina löner reglerade i tredje etappen,
äger rum i samma anda som präglat de
båda första etapperna och till att justeringarna
i lönesättning blir motsvarande.
Sker inte detta, nödgas vi uppleva en
klar och flagrant orättvisa när det gäller
löneavvägningarna.

Tjänsteförteckningskommitterade har
haft en så enorm uppgift att lösa, att det
inte innebär någon kritik mot kommittén
om man konstaterar, att den inte gärna
kan ha studerat varje faktor som bör inverka
på lönesättningen för smärre tjänstemannagrupper,
och än mindre varje sådant
individuellt löneärende som via motioner
lagts på riksdagens bord. Det är
inte möjligt, så som kommitténs arbete
lagts upp, att inträngande granska alla de
faktorer som kan påverka lönesättningen.
Det tillämpade systemet kan med
andra ord leda till misstag, som grundar
ett bestående missnöje hos en del anställda.
Man kan inte säga, att 110 000
tjänstemän vill ha det på detta sätt. Det
finns stora grupper som inte vill ha det
så, utan som önskar en sådan behandling
av sina lönefrågor, att alla faktorer
som borde påverka lönesättningen blir
riktigt redovisade och bedömda i relation
till varandra.

Det är av dessa skäl jag vill förena

mig med dem som hoppas och tror, att
man skall kunna finna en form för behandlingen
av tjänstemännens lönefrågor,
som innebär den större trygghet
som nog flertalet av kammarens ledamöter
anser önskvärd.

Det är mycket lätt att kritisera, och
man borde egentligen inte ha rätt att
göra det när man inte bär någonting annat
att sätta i stället. Jag har icke, herr
talman, med vad jag yttrat velat öva någon
kritik; jag har bara velat konstatera,
att så och så förhåller det sig. Kommitterade
har på grund av uppdragets natur
icke kunnat utföra en mera inträngande
granskning. Uppgiften har varit så vittomfattande,
med så kromosomartade detaljer,
att det varit ogörligt att fullständigt
genomlysa alla avsnitt och enskildheter
inom hela området.

Under dagens debatt har en alldeles
speciell uppmärksamhet kommit att
ägnas åt länsskogvaktarnas och i någon
mån kronojägarnas lönefråga. Jag har
icke understött motionen med yrkande
om ändrad lönegradsplacering för länsskogvaktarna,
och detta av den orsaken
att jag betraktat det som ogörligt och
inte heller lämpligt att ifrågasätta
justeringar i en uppgörelse när det gäller
en relativt stor grupp, vars lönefråga
måste antagas ha varit föremål för
uppmärksamhet vid förhandlingarna.

Man har emellertid i debatten gjort en
jämförelse mellan länsskogvaktarna och
vägmästarna och fällt det omdömet, att
länsskogvaktarna måste fylla större anspråk
på psykologisk läggning och kunnighet,
eftersom de har att förhandla
med en mängd skogsägare. För att inte
detta skall stå oemotsagt vill jag erinra
om att landets vägmästare tillhör de
statstjänstemän, som under de senaste
åren haft en svår och grannlaga uppgift
när det gällt att försvara staten,
icke inför enskilda skogsägare, men väl
inför den stora allmänhet som trafikerat
våra särskilt under största delen av förra
året urusla vägar. Det var en betydande
börda dessa tjänstemän måste bära
på sina axlar, och det ligger i sakens
natur att vägmästarna får ta första törnen
i förhållandet till allmänheten.

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

Hur denna uppgörelse om löner kan
komma att gestaltas i individuella fall,
har jag och några medmotionärer tilllåtit
oss att visa i en motion, som är
upptagen under punkten 5. i utskottets
hemställan. I denna motion har vi velat
belysa ett enskilt fall, som enligt vår
mening utgör ett tämligen flagrant bevis
på att inte allt är som det borde vara.
Den åsyftade tjänstemannen är trädgårdsmästare
vid karolinska sjukhuset.
Hans lön är oförändrad, medan flertalet
övriga trädgårdsmästartjänster höjts
upp några lönegrader. Han har en lön
som, vilka jämförelser man än gör, måste
framstå såsom i högsta grad otillfredsställande,
och den blir det i hans
ögon ännu mera, när han ser att en
annan funktionär vid denna institution,
en vaktmästare, flyttas upp tre
lönegrader, eller till samma löneställning
som han själv har och haft sedan
lång tid tillbaka. Jag skall inte här uppehålla
mig längre vid detta fall. Jag
har bara velat framhålla, att man självfallet
måste möta sådana individuella
fall både här och där. Jag konstaterar
detta utan att därmed kritisera tjänsteförteckningssakkunniga
och även utan
att egentligen kritisera de organisationer,
som har att bevaka tjänstemännens
intressen. Det har inte varit möjligt för
tjänsteförteckningskommittén och organisationerna
att på sätt, som skulle erfordras,
tränga in i varje liten grupps
speciella förhållanden och ännu mindre
enskilda tjänstemäns avlöningsförhållanden.

Jag har, herr talman, det intrycket,
med rätt eller orätt, att de statliga institutionerna,
verkscheferna och andra
inte har fått det medinflytande vid lönesättningen,
som ur många synpunkter
är motiverat och önskvärt. Kommunikationerna
har inte varit så goda som
man emellanåt här har gjort gällande vid
dagens överläggningar.

Jag har av eu händelse i min hand en
skrivelse, som tillställts tjänsteförteckningskommittén
av ctl litet kollektiv,
nämligen föreståndarna vid statens bakteriologiska
laboratorium, statens rättskemiska
laboratorium, statens farma -

ceutiska laboratorium, statens institut
för folkhälsan och statens veterinärmedicinska
anstalt. Dessa har varit fullt
överens på en punkt, som för dessa institutioner
är av en utomordentligt stor
betydelse, nämligen att lönerna för laboratorer
vid dessa institutioner måste
sältas lika med motsvarande tjänster vid
högskolor och universitet. Om inte så
sker, uppstår olägenheter av så allvarlagt
slag, att dessa förståndare inte vill
ta ansvaret för det. De riktar därför eu
mycket enträgen hemställan om en förbättrad
löneställning för ifrågavarande
laboratorer. Denna vädjan har emellertid
inte lett till något resultat, och vederbörande
verkschefer har sålunda anledning
att känna ett rätt starkt missnöje
också med denna lönesättning.

Jag bär, herr talman, inte något yrkande.
Jag har med detta anförande endast
velat bidraga till att belysa metodiken
i det hittillsvarande förhandlingsförfarandet.
Jag finner den otillfredsställande,
och jag hoppas att den skall kunna
läggas om på ett eller annat sätt, så
att de synpunkter och önskemål, som
jag har anfört och som har kommit fram
från annat håll, bättre skall kunna tillgodoses
än som varit möjligt med nuvarande
system.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag har blivit upplyst om att under
den tid, då jag har varit frånvarande
från kammaren, herr Sten i ett anförande
ifrågasatt, huruvida länsskogvaktarna
var representerade vid förhandlingarna
i tjänsteförteckningskommittén
och om kommittén över huvud taget hade
sett någon skogvaktare. Jag är nu i tillfälle
att meddela, att vid förhandlingsbordet
har funnits representanter för såväl
länsskogvaktarna som kronojägarna.

Det har i olika sammanhang efterlysts,
huruvida det varit tillräcklig kontakt
med verkschefer och verksledningar
då det gällt att bedöma dessa lönefrågor.
Jag liar haft tillfälle att lämna
svar på några punkter. Jag vill också
säga att kontakterna sannolikt har varit
livligare än flertalet föreställer sig skulle
ha varit möjligt. Men dessa kontak -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

ter har visat att man på verksidan har
haft olika uppfattningar om samma slag
av tjänster, och det är klart att det då
har varit svårigheter för kommittén att
kunna följa alla de olika uppfattningar,
som har kommit till uttryck.

Beträffande kronojägarna vill jag
emellertid återge vad domänstyrelsen
sagt om dessa tjänster. Jag skall inte
återge det ordagrant, utan jag kan hänvisa
till ett meddelande, som i januari
månad gick ut från domänstyrelsen. Styrelsen
upplyser där om att den i sitt
första förslag hade tagit upp kronojägarna
i 16 lönegraden och jägmästarna i
.32 lönegraden. När domänstyrelsen sedan
från tjänsteförteckningskommittén
fick underrättelse om att 16 lönegraden
för kronojägarna ansågs för låg med
hänsyn till andra uppflyttningar som
gjorts och att kommittén övervägde att
flytta upp dem till 17 lönegraden, meddelade
domänstyrelsen, att den anslöt sig
till detta kommitténs förslag. Vad som
här föreligger är således en prövning av
tjänsteförteckningskommittén, som vid
förhandlingar med personalorganisationen
— där alltså denna grupp har varit
representerad —• har träffat en överenskommelse
om en inplacering av dessa
tjänstemän i 17 lönegraden, en inplacering
som således godkänts av domänstyrelsen,
vilken väl ändå inte kan frånkännas
all sakkunskap på detta område.
Om således verksledningen, tjänsteförteckningskommittén
och personalrepresentanterna
har varit överens om denna
lönegradsplacering, är det ganska förvånansvärt
att det därefter uppstår så
mycket diskussion om just den frågan.
Jag vill inte påstå att personalrepresentanterna
har varit så där överväldigande
glada över uppgörelsen — det har ju
knappast någon grupp varit — utan de
har säkerligen velat ha ännu mer betydande
förbättringar. Och jag förstår dem,
tv de vill ju tillgodose sina egna intressen.
Det är emellertid genomgående för
flertalet grupper, som här är berörda,
att de träffar en uppgörelse, som de själva
inte är fullt nöjda med men som de
ändå ansett vara godtagbar i den föreliggande
situationen.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
detta tillrättaläggande.

Herr STEN (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill fästa uppmärksamheten
på att jag icke med ett ord berörde kronojägarna
i mitt anförande, och beträffande
länsskogvaktarna begärde jag endast
eu upplysning beträffande deras egna
möjligheter att hävda sina synpunkter.

Jag begärde emellertid ordet nu endast
för att fästa herr statsrådets uppmärksamhet
på den fråga, som jag ställde
angående distriktslantmätarnas skrivelse.
Jag anser detta vara en mycket
allvarlig sak. År inte departementschefen
villig att upplysa kammaren om innebörden
av denna passus i distriktslantmätarnas
skrivelse till honom, där
det står att distriktslantmätarnas inplacering
i lönegrad vid föregående tillfälle
utgjorde en fast punkt, som inte under
några förhållanden fick rubbas? År
departementschefen i tillfälle att upplysa
kammaren, om detta innebär att tjänsteförteckningskommittén
betraktar en inplacering
i lönegrad, som är beslutad på
grundval av en motion, på annat sätt än
en lönegradsplacering, som är beslutad
på grundval av en kungl. proposition?

Herr BJÖRCK: Herr talman! De många
motioner, som väckts med anledning av
den proposition, som nu behandlas, synes
ge vid handen att man inom riksdagen
inte är helt tillfredsställd med det
förslag till lönegradsplaceringar, som
framlägges i propositionen. Man hade
väntat att statsutskottet vid behandlingen
av detsamma skulle föreslå vissa ändringar,
som skulle innebära en något
bättre och rättvisare placering av ifrågavarande
tjänster, men så har icke
skett. Statsutskottet säger, att det icke
kan motsätta sig, att de träffade överenskommelserna
godkänns av riksdagen.

Jag tillåter mig, herr talman, att med
ett exempel söka ge belägg för att man
vid den överenskommelse, som trätfats
mellan kommittén och berörda perso -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplacenngen for vissa tjänster in. m.

nalorganisationer, ej tagit vederbörlig
liansyn till tjänstemän, som bort komma
i fråga då det gällt placeringen i lönegrader
vid de institutioner, där de är
anställda.

Trädgårdsmästartjänsterna vid olika
institutioner — och då särskilt vid institutioner
i Stockholms närhet såsom
statens växtskyddsanstalt och lantbrukshögskolan
— har uppflyttats från 14 till
10 lönegraden. Vid Uppsala universitet
har samma tjänster också uppflyttats
från 14 till 16 lönegraden, och där har
även trädgårdsförmannen flyttats upp i
samma lönegrad. Vid Alnarps lantbruksinstitut
har de flyttats från 16 till 18
lönegraden, och där har även biträdande
trädgårdsmästaren, av vilken man
knappast kan fordra samma kvalifikationer
som av exempelvis trädgårdsmästaren
vid karolinska sjukhuset, har flyttats
från 14 till 18 lönegraden. Man har
anledning att fråga sig varför trädgårdsmästartjänsten
vid karolinska sjukhuset
ej erhållit samma lönegradsplacering
som nyssnämnda befattningshavare. Innehavaren
av denna tjänst har att ansvara
inte endast för sjukhusets stora parkanläggning,
som i flera avseenden såväl
vad beträffar storlek som kvalitet skiljer
sig från motsvarande anläggningar
vid övriga sjukhus, utan han har dessutom
att svara för flertalet andra arbeten
vid sjukhuset i fråga. Han har de
bästa vitsord av sjukhusets direktion,
som också uttalat sin förvåning över att
han inte fått samma löneställning och
samma löneförbättring som sina kolleger
vid växtskyddsanstalten och lantbrukshögskolan.
Han har samma kvalifikationer
som dessa, nämligen tvåårig
trädgårdsskola, och han har varit anställd
vid sjukhuset i 13 år. Tjänsten
har därför i minst lika hög grad som
de tjänster, som jag nyss nämnde, bort
uppflyttas till 16 lönegraden.

Man måste bli förvånad, när man konstaterar
detta, och jag tillåter mig ställa
den frågan till representanterna i utskottet,
vad anledningen kan vara till att
man gått förbi en tjänst som denna, då
man i ett flertal fall har gjort uppflyttningar
till och med till 18 lönegraden.

Det skulle vara intressant att höra anledningen
till att man gjort ett förbigående
som detta. Jag skulle tro att utskottets
ledamöter har fått denna fråga
föredragen för sig av representanter för
de förhandlande organisationerna.

Då tiden är långt framskriden, skall
jag, herr talman, inte säga mer. Jag tilllåter
mig emellertid att yrka bifall till
motionerna nr 519 i första kammaren
och 704 i andra kammaren.

Herr SUNNE: Herr talman! Trots allt
vad som har sagts om det lönlösa i att
här yttra sig till förmån för enskilda
motioner, skulle jag vilja säga några ord
om de under punkt 25 i statsutskottets
utlåtande upptagna motionerna.

I de ifrågavarande motionerna påyrkas
ändrad länegradsplacering för sjukhusintendent-,
assistent- och kassörstjänsterna
vid Birgittas sjukhus i Vadstena.
Tjänsterna föreslås uppflyttade
från resp. 27, 19 och 16 lönegraden till
resp. 29, 21 och 19 lönegraden, vilket
innebär en uppflyttning till närmast
högre tjänstemannagrupp. Förslaget motiveras
med den stora arbetsbelastningen
vid det sjukhus, varom här är fråga.

Tjänsteförteckningskommitténs och
propositionens förslag grundas uppenbarligen
på de beräkningar, som återfinns
i statens sinnessjukhusberednings
betänkande, som nu är snart tre år gammalt.
I den där uppgjorda generalplanen
har med hänsyn till antalet vårdplatser
och därpå grundade beräkningar arbetsenheterna
för Birgittas sjukhus uppskattats
till 1 575 enheter. För Sundby
sjukhus, som står lägst i den grupp av
sjukhus som det här gäller, har 80*8161
arbetsenheter beräknats till 1 646. I fråga
om Birgittas sjukhus har emellertid
byggnadsplanerna ändrats, och om man
vid beräkningen av antalet arbetsenheter
utgår från det föreslagna antalet
vårdplatser, kommer man fram till talet
1 693. Med hänsyn diirtill måste det
anses fullt rättvist, att kontorspersonallen
vid sistnämnda sjukhus, som får
ett betydligt större antal arbetsenheter
än Sundby sjukhus, får samma löne -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

gradsplacering som personalen vid detta
sjukhus.

Nu har emellertid utskottet på s. 15 i
sitt utlåtande visserligen formellt avstyrkt
motionen, men jag tolkar det dock
reellt som ett tillstyrkande, när utskottet
framhåller, att organisationsändringar
beträffande ett visst sjukhus, som
medför att sjukhuset blir fullt likställt
med andra sjukhus inom en viss kategori,
givetvis kan ge anledning till omprövning
av lönegradsplaceringen. Jag
är tacksam för utskottets skrivning, som
enligt min mening gör det möjligt för
den nämnda personalgruppen att hos sin
huvudman med utsikt till framgång göra
framställning om förnyad omprövning
av lönegradsplaceringen.

När jag nu har ordet, ber jag samtidigt,
herr talman, att beträffande punkt
28 i utskottets utlåtande få yrka bifall
till den av herr Bergh m. fl. avgivna,
med 6 betecknade reservationen.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman
! Herr Sten framställde en fråga till
mig rörande utgångspunkten för distriktslantmätarnas
löneställning. Jag skulle
vilja säga att det avgörande i detta sammanhang
är inte, huruvida en grupp
tjänstemän fått sin löneställning prövad
och fastställd på förslag av en motion
eller i en proposition. Detta har härvidlag
ingen betydelse. Vad tjänsteförteckningskommittén
haft att pröva är det
faktiska löneläget, oavsett under vilka
former det har tillkommit. Vid sin prövning
av de tjänster det här är fråga om
har kommittén kommit till det resultatet,
att detta är en grupp som enligt
dess förmenande bör kvarstå, liksom
fallet är med en del andra grupper.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att, utom
beträffande motiveringen, vartill herr
talmannen ville återkomma efteråt, om
anledning därtill gåves, hade i fråga om
den nu förevarande punkten yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr

Rubbestad vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 230 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det cj vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Rubbestad vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkanden framställts
dels angående det stycke, som å
s. 9 i det tryckta utlåtandet började
med orden »Sådant det» och slutade med
»i framtiden», dels ock rörande det
stycke, som å s. 10 började med orden
»I anslutning» och slutade med »årliga
anslagsbehandlingen».

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som framställts
beträffande det nyss angivna
stycket å s. 9 i det tryckta utlåtandet,
propositioner, först på godkännande av
nämnda stycke samt vidare därpå att
detsamma skulle godkännas med den
lydelse, som förordats i den av fröken
Andersson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på styckets
godkännande enligt utskottets förslag,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som beträffande motiveringen
i statsutskottets utlåtande nr 230 godkänner
det stycke å s. 9 i det tryckta
utlåtandet, som börjar med orden »Sådant
det» och slutar med »i framtiden»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke
med den lydelse, som förordats i den
av fröken Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 65;

Nej — 55.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande det stycke, som å s. 10 i
det tryckta utlåtandet började med orden
»I anslutning» och slutade med »årliga
anslagsbehandlingen», yttrade nu
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att detsamma skulle godkännas enligt
utskottets förslag, dels ock att nämnda
stycke skulle godkännas med den ändring,
som förordats i den av herr Karl
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets förslag till
styckets lydelse vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som beträffande motiveringen i
statsutskottets utlåtande nr 230 godkänner
det stycke å s. 10 i det tryckta utlåtandet,
som börjar med orden »I anslutning»
och slutar med »årliga anslagsbehandlingen»,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke
med den ändring, som förordats i den
av herr Karl Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Herr AHLBERG: Herr talman! Jag yrkar
bifall till motion I: 519.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till motionerna
1:519 och 11:704; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 6—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Herr OSVALD: Herr talman! Då jag
anser att utskottet bort tillstyrka en om -

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Ang. lönegradsplaceringen for vissa tjänster m. m.

prövning av lönegradsplaceringen för
hushållningssällskapens sekreterare, ber
jag i anslutning till vad jag tidigare anfört
i denna debatt i dag att få yrka bifall
till den under denna punkt avgivna,
med 4) betecknade reservationen.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Bergh m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
4 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 230 punkten
21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bergh m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Punkten 22.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23.

Herr HANSSON: Herr talman! Jag

ber att få yrka bifall till den med 5) betecknade
reservationen.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt med godkännande av utskottets
därtill hörande motivering samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen, som
förordats i den av herr Bergh m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 24—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28.

Herr OSVALD: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den under denna
punkt avgivna, med 6) betecknade reservationen.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
med godkännande av utskottets
därtill hörande motivering samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring i motiveringen, som förordats
i den av herr Bergh m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av motivering -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

en, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 230 punkten
28 med godkännande av utskottets
därtill hörande motivering, röstar
Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Bergh m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 23.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 29.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 30.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Beträffande
denna punkt ber jag att få
yrka bifall till den motivering, som förordas
i den med 7) betecknade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt med godkännande av utskottets
därtill hörande motivering samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 7
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan med godkännande av motiveringen,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omöstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 230 punkten
30 med godkännade av utskottets
därtill hörande motivering, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 7
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 40.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m. jämte i
iimnet väckta motioner;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
vissa tjänste- och familjepensionsreglementen;
samt

nr 233, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa ändringar i
.statens allmänna avlöningsreglemente
in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 435, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förstärkning av
vissa väganslag m. m.;

nr 439, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m.;

nr 440, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
vissa tjänste- och familjepensionsreglementen;
samt

nr 441, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
in. in.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 445, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 3 §
och 4 kap. 3 § rättegångsbalken.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 446, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av tilläggsprotokoll nr 3 till överenskommelsen
den 19 september 1950
angående upprättande av en europeisk
betalningsunion.

Interpellation om bibehållande av statens
järnvägars distriktsförvaltning i Östersund.

Herr LARSSON, NILS AUGUST, erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr talman!
I underdånig skrivelse den 26 juli
1952 har järnvägsstyrelsen framlagt förslag
till ändrad distriktsindelning vid
statens järnvägar. Under erinringen om
att Kungl. Maj:t den 1 februari 1952
medgivit förläggning vid lämplig tidpunkt
av VII distriktets huvudort till
Gävle, har järnvägsstyrelsen föreslagit,
att i samband med den sålunda medgivna
förflyttningen det nuvarande antalet
»stordistrikt» skulle minskas från sju
till sex genom sammanslagning av nuvarande
IV och VII distrikten. Det sålunda
sammanslagna distriktet skulle benämnas
det IV och få distriktsförvaltningen
förlagd till Gävle, därvid distriktsförvaltningen
i Östersund skulle
indragas. Vidare föreslås vissa justeringar
av distriktens omfattning, varjämte
järnvägsstyrelsen planerat att minska
antalet sektioner genom att i första
hand slopa två ban-, en maskin- och
en trafiksektion på de två nordligaste
distrikten och dela upp dessa sektioners
linjer på angränsande sektioner. Ytterligare
två sektioner skulle därjämte framdeles
kunna indragas.

Det är självfallet att järnvägsstyrelsens
förslag om sammanslagning av ifrågavarande
två distrikt samt om indragning
i samband därmed av distriktsförvaltningen
i Östersund skapat stor oro inom
Jämtlands län. Jämtlands läns landstings
förvaltningsutskott och även landstinget
i sin helhet samt stadsfullmäktige i
Östersund har jämväl skyndsamt tillsatt
vardera en kommitté med uppdrag att i
denna angelägenhet företräda landstinget
respektive staden och i skriftliga
framställningar eller vid personliga uppvaktningar
framhålla länets och stadens
intresse av att berörda sammanslagning
och indragning ej måtte komma till
stånd.

Järnvägsstyrelsens förslag har det vällovliga
syftet att hålla driftsutgifterna
nere och är i så måtto värt allt erkännande.
Enligt järnvägsstyrelsens skrivel -

Onsdagen den 10 december 1952. Nr 31. 81

Interpellation om bibehållande av statens järnvägars distriktsförvaltning i Östersund.

se skulle genom nedläggandet av distriktsledningen
i Östersund och sektionsledningarna
för ovanberörda sex
sektioner en besparing vinnas av lägst
1 250 000 kronor per år, därav, såvitt
kan bedömas, ca 750 000 kronor skulle
belöpa på indragningen av distriktskansliet
i Östersund. Under hand liar uppgivits,
att sammanslagningen av IV och
VII distrikten skulle möjliggöra en
minskning av det sammanlagda antalet
befattningshavare å berörda kanslier
från 112 till 74, innebärande sålunda eu
personalminskning med 38 befattningshavare.
Då någon närmare utredning
härom ej återfinnes i järnvägsstyrelsens
skrivelse, är det givetvis ej möjligt att
bedöma riktigheten av denna beräkning.
Man måste dock ställa sig undrande inför
frågan, huruvida det kan vara möjligt
att genomföra en så kraftig personalbeskärning
utan minskning av arbetseffekten,
då ju de sammanlagda arbetsuppgifterna
ej i realiteten minskas. Erfarenheten
har också i många fall visat,
att vinsten av en föreslagen omorganisation
av föreliggande art icke i praktiken
motsvarar vad på förhand beräknats.
Att märka är också att en viss decentralisering
av arbetsuppgifterna från
järnvägsstyrelsen till det föreslagna nya
distriktskansliet ställes i utsikt.

I statens järnvägars stat för innevarande
budgetår har den enbart på grund
av höjda löner och därmed sammanhängande
utgifter uppkomna kostnadsökningen
beräknats till omkring
175 000 000 kronor. Mot bakgrunden av
denna siffra är en kostnadsbesparing av
1 250 000 kronor, som den föreslagna omorganisationen
beräknats giva, mycket
obetydlig. Givetvis är det i och för sig
önskvärt att kunna genomföra även eu
dylik, relativt sett ringa besparing, inen
värdet härav får ej bedömas enbart ur
järnvägsekonomiska synpunkter utan
måste också vägas mot de olägenheter,
som ur mera allmänna och samhälleliga
synpunkter kan påräknas av de föreslagna
besparingsåtgärderna. I detta hänseende
må följande framhållas.

Det nya sammanslagna distriktet skulle
komma att sträcka sig från Hoting

Ii Första kammarens protokoll 19!>2'' AV 31.

och Långsele i norr till Uppsala -Sala —
Krylbo—Herrhull i söder samt Storlien
respektive Hede och Särna i väster. För
hela Norrland samt stora delar av mellersta
Sverige skulle alltså finnas allenast
två distriktschefer med underlydande
kansli, med placering en i Luleå och
eu i Gävle. Om man i fråga om banlängd
och omfattning jämför dessa distrikt
med distrikten i övriga delar av landet,
kan man ur norrländsk synpunkt ej undgå
att redan vid denna jämförelse se
ett beklagligt åsidosättande av norrländska
intressen. Järnvägsstyrelsen har
emellertid gjort gällande att en distriktschef
i Gävle med det föreslagna nya distriktet
som verksamhetsområde skulle
kunna tillgodose det nuvarande IV distriktets
område i fråga om kommunikationer
och trafik, lika väl som en distriktschef
i Östersund med hans nuvarande
område. Möjligen kan detta vara
riktigt, om man tar hänsyn till enbart
rutin- och skrivbordsbetonat arbete. Däremot
är enligt min bestämda mening så
ej fallet i fråga om den del av distriktschefens
uppgifter som avser på lokal
kännedom grundade initiativ och åtgärder
för tillgodoseende av de för mellersta
Norrland så utomordentligt viktiga trafikproblemen.
All sannolikhet talar för att
distriktschefen inom det sammanlagda
distriktet skulle få huvudparten av sina
arbetsuppgifter förlagda till distriktets
södra del, helt naturligt med hänsyn
till dess stora industrier, utvecklade
kommunikationsnät och för statens järnvägar
stora ekonomiska möjligheter. Härvid
är att märka, att Gävleborgs län visserligen
räknas till de norrländska länen
men dock till väsentlig del i fråga om
kommunikationer, industri, klimat och
befolkningens levnadsförhållanden har
större likhet med de mellansvenska bygderna
än med det övriga Norrland. Om
dessa synpunkter beaktas, lärer man med
fog kunna befara, att distriktschefen i
del föreslagna nya distriktet ej får tillräcklig
tid att i erforderlig utsträckning
ägna sig åt och sätta sig in i de speciella
trafikproblemen för den egentliga norrlandsdelen,
särskilt då det gäller dess
inland. För denna del av landet med

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Interpellation om bibehållande av statens järnvägars distriktsförvaltning i Östersund.

dess långa avstånd, dess ännu otillräckligt
utvecklade kommunikationer, dess
frakt- och resekostnader, som i Norrland
ligger väsentligt högre än för landet i
övrigt, är det av vital betydelse att äga
tillgång till en lokal distriktsledning, som
kan ägna dess trafikproblem och behov
ett personligt, allsidigt förstaliandsintresse.
Att en distriktschef, placerad i
Gävle och med så stort verksamhetsområde,
som enligt styrelsens förslag avses,
skulle kunna fylla dessa krav på ett
sätt som av den berörda norrlandsbygden
skäligen kan begäras, torde knappast
vara möjligt. Härvid iir att beakta
att distriktschefens uppgifter omfattar
ej blott järnvägstrafiken utan även, och
kanske i lika hög grad, busstrafiken.
Denna trafik är inom mellersta Norrland
och inte minst i Jämtlands län med
dess föga utvecklade järnvägsnät av
största betydelse. Busstrafiken bedrives
här för närvarande dels av staten och
dels av enskilda bussägare. Den statliga
busstrafiken inom länet är uppdelad
på postverket och statens järnvägar. Det
bör med tacksamhet konstateras, att den
statliga busstrafiken under senare årtionden
utvecklats på ett sätt som varit till
stort gagn. Detta förhållande lärer i väsentlig
grad få tillskrivas de lokala förvaltningarna,
som med sin intima kännedom
om bygdens behov och förhållanden
haft möjlighet att taga initiativ
till och utverka förbättringar på området.
En vidare utbyggnad och rationalisering
av busslinjetrafiken är emellertid
ett alltjämt aktuellt trafikproblem av
vital betydelse för de mellannorrländska
bygdernas befolkning. Det är uppenbart,
att inlemmande av dessa bygder i
ett stordistrikt med tyngdpunkten söderut
kan komma att minska aktiviteten, då
det gäller lösning av dessa problem.

Alltsedan mellanriksbanans tillkomst
på 1880-talet har en distriktschef varit
placerad i Östersund. Erfarenheten har
visat att detta har varit av mycket stor
betydelse för utvecklingen inom både
länet ocli mellersta Norrland i övrigt.
Icke minst gäller detta, vad landskapen
Jämtland och Härjedalen beträffar, turistväsendet.
Dessa båda landskap har

under senare tid blivit två av landets
främsta turistlandskap, i mycket stor
utsträckning besökta också av utländska
turister. Att landskapens naturliga förutsättningar
i detta hänseende kunnat på
sätt som skett utnyttjas, är helt naturligt
i hög grad beroende på de förbättrade
kommunikationer med landet i övrigt,
som successivt genomförts. Till
dessa förbättringar har distriktsledningen
i Östersund på grund av sin lokalkännedom
och intima kontakt med länets
myndigheter och turistväsendets representanter
kunnat verksamt bidraga.
Alltjämt förefinnes emellertid stora möjligheter
till utveckling av turistväsendet
inom landskapen, en utveckling, som
måste vara till gagn ej blott för landskapen
utan också för landet och därför
bör tillvaratagas, icke minst då det gäller
utlandsturismen. En viktig förutsättning
härför är givetvis fortsatt förbättring
av förbindelserna. Den förlängda
semestern för större delen av svenska
folket och den därmed sammanhängande
ökade reslusten medför att höjda krav
kommer att ställas på kommunikationerna.
Förverkligandet av önskemålet om
en jämnare fördelning under året av
den nu utpräglat starka resefrekvensen
under vårvintern och högsommaren kräver
också åtgärder i samma syfte. Ett
exempel på framsynt handlande i detta
avseende är byggandet av linbanan i
Åre, som redan från början blivit en god
turistattraktion och givit även statens
järnvägar ett gott ekonomiskt utbyte,
både direkt och indirekt. Många problem
iir dock ännu olösta — icke minst gäller
detta förbindelserna inom de norrländska
bygderna. Även den livliga samfärdseln
mellan länet och Norge iir en faktor
som talar för en till länet lokaliserad
distriktsförvaltning.

I detta sammanhang bör också vissa
synpunkter i fråga om den föreslagna
omorganisationens verkningar i avseende
å försvarsberedskapen beaktas. Östersund
iir säte för såväl distriktskansliet
som militärbefälhavaren och civilbefälhavaren,
vilket uppenbarligen är
till gagn för det erforderliga samarbetet
dem emellan, inte endast i fred utan

Onsdagen den 10 december 1952. Nr 31. 8o

Interpellation om bibehållande av statens järnvägars distriktsförvaltning i Östersund.

främst under beredskapstillstånd och
krig.

Den föreslagna distriktsindelningen
minskar överensstämmelsen mellan distrikt
och militärområde. Det senares
tyngdpunkt är förlagd till mellersta
Norrland. Det föreslagna distriktet däremot
skall förutom södra Norrland omfatta
Dalarna samt de norra delarna av
Uppland och Västmanland och får därmed
sin tyngdpunkt förlagd till sydligaste
Norrland och Dalarna. Den bristande
överensstämmelsen mellan distrikt
och militärområde skulle i krig bli
en allvarlig olägenhet. Det föreslagna distriktet
måste samverka med två militärbefälhavare
(II och V). Då gemensamma
uppehållsplatser i krig är en förutsättning
för samverkan, måste den föreslagna
distriktsindelningen medföra
svårbemästrade problem. Den innebär
icke någon garanti för att distriktschefen
i krig kan ansluta till militärbefälhavaren
för II militärområdet. Järnvägsnätets
betydelse inom de södra delarna
av det nya distriktet synes tala
mot, att så skulle bliva fallet. Detta kan
komma att medföra allvarliga konsekvenser
för totalförsvaret inom mellersta
Norrland. Å andra sidan innebär det
säkerligen betydande svårigheter ur V
militärområdets synpunkt, om distriktskansliet
skulle komma att ansluta till II
militärområdet. De svårigheter som här
anförts torde göra sig särskilt kännbara,
om förbindelserna med riksledningen
icke kan upprätthållas.

Vad som ovan sagts om nackdelarna av
den föreslagna flyttningen av distriktsförvaltn
ingen ur militär synpunkt äger
sin fulla tillämpning vad gäller civilbefälhavarens
arbete. Även för länsstyrelsen
i Östersund kommer planläggningen
för och ledningen av civilförsvaret att
genom en dylik flyttning försvåras. De
utomordentligt viktiga avgöranden som
under krigstillstånd snabbt måste fattas
angående bl. a. civilbefolkningens skydd
förutsätter ett mycket intimt samarbete
mellan civilbefälhavare, länsstyrelsen
samt militärbefälhavaren för II militärområdet
och chefen för statens järnvägars
distriktsförvaltning. En ändrad di -

striktsindelning och eu därmed förenad
flyttning av distriktskansliet från Östersund
till en kustort synes därför ur det
lokala försvarets synpunkt olämplig.

Till sist några allmänna synpunkter på
den föreliggande frågan.

Det är ett känt och omvittnat faktum,
att Norrlands naturtillgångar, dess skogar,
malm och vattenfall, utgör en väsentlig
del av landets nationalförmögenhet.
Ett rätt utnyttjande av dessa tillgångar
kräver arbetskraft. Tyvärr kan
konstateras, att det blivit allt svårare att
inom Norrland behålla den behövliga arbetskraften.
De ungdomar, som skulle behövas
för att säkerställa dess rekrytering
drar i allt större skaror till andra
delar av vårt land, där bättre och bekvämare
livsvillkor bjudas. Svårigheter
föreligger också i många fall att besätta
viktiga befattningar, kanske särskilt på
det kulturella området, med kvalificerade
befattningshavare. Det enda effektiva
sättet att motverka denna flykt från
Norrland torde väl vara att söka skapa
sådana förhållanden, som i möjligaste
mån bereder dess befolkning likställighet
med andra befolkningsgrupper i fråga
om trivsel i livsföringen, möjlighet
till utbildning och försörjning, kulturellt
utbyte m. m. I princip lärer väl denna
uppfattning vara av statsmakterna godtagen,
vilket bl. a. tagit sig uttryck i åtskilliga
om förståelse för Norrlands betydelse
vittnande åtgärder, avsedda att
främja Norrlands utveckling på olika områden,
bl. a. genom att där placera institutioner
och statliga myndigheter, som
har möjlighet att på ort och ställe taga
del av och lösa de speciella norrlandsproblemen.

Förverkligandet av järnvägsstyrelsens
föreliggande förslag skulle innebära ett
steg i rakt motsatt riktning. Det torde
ej kunna bestridas, att bortflyttandet även
så stor grupp kvalificerade befattningshavare
som nu är i fråga från länets
enda stad skulle — förutom övriga
påpekade olägenheter även kultu rellt

innebära eu allvarlig förlust och
med all sannolikhet också i övrigt verka
menligt på stadens och länets utveckling.

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

Interpellation om bibehållande av statens järnvägars distriktsförvaltning i Östersund.

Järnvägsstyrelsen torde vid framläggandet
av sitt förslag enbart ha tagit hänsyn
till järnvägsekonomiska synpunkter,
vilket i och för sig är naturligt i betraktande
av styrelsens ansvar för järnvägarnas
ekonomiska resultat. Kungl. Maj:t
kan dock vid prövning av föreliggande
ärende även taga i betraktande vad förslagets
realiserande skulle innebära av
olägenheter i de avseenden som ovan berörts.
Att uppskatta dessa olägenheter i
penningar är givetvis ej möjligt, men enligt
min mening väger de ur allmän samhällelig
synpunkt och särskilt med hänsyn
till norrländska intressen väsentligt
tyngre än värdet av de besparingsåtgärder
som ifrågasatts.

Till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet ber jag
vördsamt att med kammarens tillstånd få
framställa följande frågor:

1. Anser icke herr statsrådet de av
olika myndigheter och vissa organisationer
inom Jämtlands län och de fyra
nordligaste länen framförda, av mig här
i korthet refererade skälen, så starka och
bärande, att en förflyttning av SJ :s IV
distrikts kansli till Gävle ur såväl hela
landets som i synnerhet ur norrländsk
synpunkt framstå som icke blott oändamålsenlig
utan fastmer som olämplig?

2. Därest herr statsrådet ej nu vill bestämt
uttala sig i den under punkt 1
framställda frågan, anser ej herr statsrådet
i varje fall att de mot förflyttningen
framförda skälen är så vägande, att

en ny utredning bör verkställas i fråga
om möjligheten att på annat sätt vinna
besparingar inom SJ:s organisation -—
exempelvis genom sammanslagning av
andra distrikt inom landet -— utan att beröva
det egentliga Norrland ett av sina
två SJ-distrikt?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes en av herr Ohlon under
sammanträdet till herr talmannen avlämnad,
av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 542, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare.

Motionen hänvisades till jordbruksutskottet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
138, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts propositioner angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.16 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

Bilaga till Första kammarens protokoll den 10 december I.9J2 (s. 13).

Interpellationssvar.

Herr talman! I en interpellation har
herr Lundqvist frågat mig, om jag är
beredd att ge telegrafstyrelsen sådana
direktiv att någon ny höjning av telefontaxan
icke genomföres och att vid
utformningen av ett nytt system förortsbefolkningens
berättigade krav tillgodoses.

Som svar på frågan får jag anföra följande.

Jag vill till en början erinra om att
den abonnemangstaxa som interpellanten
tydligen utgått ifrån, taxa I, är indelad
i abonnemangsklasser, vilka var
och en berättigar till ett visst högsta antal
avgiftsfria samtal för årsperiod. Avgiften
i de olika abonnemangsklasserna
är beräknad såsom summan av en fast
grundavgift -—• lika för alla abonnenter
— och en samtalsavgift motsvarande medeltalet
samtal i vederbörande abonneinangsklass
multiplicerat med f. n. 6 öre.
Medeltalet samtal i den lägsta abonnemangsklassen,
som berättigar till högst
1 200 avgående avgiftsfria samtal för årsperiod,
håller sig omkring 700 för år. 1
stockholmsområdet är grundavgiften 112
kronor för år. I lägsta abonncmangsklassen
utgör alltså abonnemangsavgiften i
detta område (700 x 0,oo + 112 =)
154 kronor för år.

Den nya abonnemangstaxan består av
en fast grundavgift jämte eu avgift om 0
öre för varje markering på vederbörande
abonnents samtalsräknare. I stockholmsområdet
utgör den fasta avgiften,
som är lika för alla abonnenter, 110 kronor
för år. Den nya taxan är sålunda i
princip konstruerad på samma sätt som
den gamla, dock med den skillnaden, att
grundavgiften är 2 kronor lägre för år i
den nya taxan än den grundavgift, som
ingår i den nuvarande abonnemangsavgiften.

Anledningen till att denna nya abonnemangstaxa
börjat införas i landet är
huvudsakligen den pågående omläggningen
från manuell till automatisk
koppling av kortväga rikssamtal. Betalningen
för rikssamtalen kan vid sådan
automatiskt avvecklad trafik icke längre
erhållas genom samtalsspecifikationcr
och inkassering av avgifterna enligt dessa.
Samtalen markeras i stället på abonnenternas
samtalsräknare på så sätt, att
räknaren går ett steg vid samtalets början
och därefter ett nytt steg med viss
tidsintervall, beroende på samtalsavståndet,
så länge samtalet pågår. Varje rikssamtal
kommer på detta sätt att med ett
antal enheter, som beror på nämnda tidsintervall
och på samtalets längd, bliva
inräknat i det samtalsantal, efter vilket
abonnemangsavgiften bestämmes.

Som förut nämnts, medger den lägsta
abonnemangsklassen i nuvarande taxa
1 200 avgående avgiftsfria samtal för årsperiod,
och avgiften härför är i Stockholm
154 kronor för år. I denna abonnemangsklass
blir det enligt den nya
taxan lägre avgifter för abonnenter med
upp till 733 samtal för årsperiod och
högre avgifter för abonnenter med 734—
1 200 samtal för årsperiod. En undersökning
har visat, att abonnenterna inom
stockholmsområdet i denna abonnemangsklass
i genomsnitt tar ut 675 å 700
samtal för årsperiod och att genom den
nya taxan något mer än hälften av dem
får lägre avgifter och icke fullt hälften
högre avgifter än förut. Motsvarande gäller
för abonnenter i övriga abonnemangsklasser.
Det blir således icke —
såsom i interpellationen antytts — någon
generell höjning för alla abonnenter med
flera samtal än 733 om året, utan endast
för dem, vilkas samtalsantal överstiger
medeltalet samtal inom varje nuvarande

Nr 31.

Onsdagen den 10 december 1952.

abonnemangsklass. Som exempel liärpå
kan nämnas, att i andra abonnemangsklassen,
som medger 1 800 avgående avgiftsfria
samtal för årsperiod, avgifterna
blir lägre för abonnenter med ett samtalsantal,
som ligger under 1 166 för årsperiod
och högre för abonnenter med
1 466—1 800 samtal för årsperiod.

Den nuvarande taxan innebär såsom
inledningsvis nämnts, att abonnenterna
bär rätt att för en viss avgift uttaga ett
visst högsta antal samtal. Då en dylik
gräns passeras, höjes avgiften till det
högre belopp, som gäller i den högre
klassen. Denna taxekonstruktion medför
alltså, att abonnenterna riskerar en avgiftshöjning
med ett relativt stort belopp,
även om samtalsförbrukningen ökas med
endast några få samtal.

Den nya taxan däremot anpassar sig
smidigt till den verkliga samtalsförbrukningen,
därigenom att abonnenterna •—
utöver den fasta grundavgiften — har att
erlägga avgift endast för det antal avgående
samtal, som verkligen utväxlats.
Detta förhållande medför eu icke obetydlig
avgiftssänkning för den stora kategori
av abonnenter, som har en relativt liten
samtalsförbrukning, t. ex. pensionärer,
sjuka, gamla och andra, vilka kanske
icke bär så stort behov av att ringa själva
men som icke vill eller kan isolera
sig.

Den nya taxan är vidare så avpassad,
att den ger telegrafverket oförändrade
inkomster, samtidigt som den gör fördelningen
av abonnenternas avgifter rättvisare.
Sedan 1949 har den nya taxan
införts inom ett 20-tal centralstationsområden
i landet, exempelvis i Norrköping,
Linköping, Kristianstad, Uppsala, Västeras,
Luleå och Boden. Undersökningar,
som företagits i vissa av dessa områden,
bär visat att taxereformen icke medfört
någon inkomstökning för telegrafverket.

lifter det att den nya abonnemangstaxan
införts i stockholmsområdet, kommer
automatisk rikstrafik att införas i
första hand från Stockholm till Uppsala,
Enköping och Nynäshamn samt sedermera
även till andra stationer. De nu utgående
rikssamtalsavgifterna kommer då
att ersättas av markeringar på samtalsräknaren.
För sådana rikssamtal, för vil -

ka avgiften nu utgör 30 öre för treminutersperiod,
kommer sålunda en markering
på samtalsräknaren att ske för varje
40 :e sekund, och för rikssamtal, för vilka
avgiften förut utgjort 50 öre för treminutersperiod,
kommer en markering
att ske var 20 :e sekund.

Avgifterna för automatiska rikssamtal
kan tack vare de minskade driftkostnaderna
sättas avsevärt lägre än för manuella
samtal. I t. ex. den lägsta avståndsklassen
utgör sänkningen i genomsnitt
ca 30 %. Rikssamtalen varar f. n. i genomsnitt
4,5 minuter, och för denna samtalstid
blir avgiften exempelvis till Nynäshamn
42 öre mot nu 60 öre. För ett
kort samtal på t. ex. en minut blir avgiften
till Nynäshamn 12 öre i stället för
.30 öre och till Uppsala 18 öre i stället
för 50 öre. Där automatisk rikstrafik införts
och samtalen följaktligen erhålles
omedelbart, blir också ilsamtal obehövliga,
vilket även det medför en besparing
för abonnenterna. Avgifterna anpassar
sig sålunda noggrannare efter samtalens
verkliga längd än vid manuell
trafik.

Vad angår de av interpellanten berörda
taxehöjningarna vid telegrafverket
under senare år, kan det vara av intresse
att se, hur förändringen av telefonavgifterna
förhåller sig till stegringen i levnadskostnaderna.
Från basåret 1935, då
indextalet var 100, fram till fjärde
kvartalet 1952 har indextalet för de totala
levnadskostnaderna stigit med
113 7c. Häremot står en genomsnittlig
höjning av rikssamtalsavgifterna under
tiden för full taxa med 58 7c och av
abonnemangsavgiften i lägsta avgiftsklassen
i Stockholm med 92,5 7c.

Vad beträffar frågan om taxorna för
samtal i Stockholm mellan innerstaden
och förorterna får jag meddela, att samtal
mellan olika stationer inom automatiserade
områden i övriga delar av landet,
där det varit tekniskt möjligt, hittills
avgiftsbelagts med en markering på den
påringande abonnentens samtalsräknare,
då samtalet börjar, och därefter ytterligare
en markering efter 6 min,, ytterligare
en efter 12 min. etc., d. v. s. med
en markering för varje påbörjad 6-minutersperiod.
Anledningen till denna av -

Onsdagen den 10 december 1952.

Nr 31.

giftsbeläggning efter samtalslängden har
närmast varit, att telegrafstyrelsen måst
söka nedbringa belastningen på mellanortsförbindelserna,
så att investeringarna
i nya förbindelser hålles nere.

Denna form av samtalsräkning för de
helautomatiskt expedierade landssamtalen
medför en viss kostnadsökning för
abonnenterna, vilken emellertid för de
flesta abonnenter kompenseras av att
den nya taxan, som tidigare nämnts, utformats
så, att den ligger 2 kronor för
år lägre än den för manuella områden
gällande taxan. Gjorda beräkningar har
dock visat, att motsvarande kostnadsökning
skulle bli betydligt större inom den
inre delen av Stockholms automatiserade
område, där abonnentnumren är 6-siffriga
och som förutom Stockholms stad
omfattar bl. a. Djursholm, Huddinge,
Lidingö, Nacka, Saltsjöbaden, Solna,
Sundbyberg och Tureberg. Frågan i vilken
utsträckning 6-minutersräkning skall
kunna tillämpas håller emellertid på att
utredas. Utredningen bedrives av särskilda
sakkunniga, som år 1950 tillsatts med
Kungl. Maj:ts medgivande och som främst
har till uppgift att företaga en allmän
översyn av de föreliggande planerna för
automatisering av landets telefonnät
samt att i samband därmed närmare ut -

reda frågan om taxor för telefonsamtal
inom automatiserade telefonnät.

Då hela det problemkomplex, som sammanhänger
med taxorna för helautomatiskt
expedierade samtal, är under utredning,
kan jag icke för närvarande säga
något bestämt om hur den av interpellanten
berörda frågan om taxan för samtal
inom stockholmsområdet kommer att
lösas. I avvaktan på att den nämnda utredningen
slutföres kommer någon 6-minutersräkning
emellertid icke att införas
inom den inre delen av stockholmsområdet.
Däremot kommer samtalen från
detta område till angränsande automatiserade
områden att från och med den 1
januari 1953 beläggas med 6-minutersräkning
i likhet med vad som redan nu
är fallet för samtalen i motsatt riktning.

Då den nya abonnemangstaxan i och
för sig icke innebär någon höjning av
telefonavgifterna och då telegrafstyrelsen
icke har för avsikt att lösa frågan
om hur samtalsräkningen skall ordnas
inom stockholmsområdet utan att taga
vederbörlig hänsyn till förortsbefolkningens
intressen, anser jag några direktiv
i detta ärende icke f. n. erforderliga
från min sida.

Härmed anser jag mig ha besvarat interpellationen.