Tisdagen den 8 november (Riksdagens protokoll 1960:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 25

ANDRA KAMMAREN

1960

8—9 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 8 november

Svar på interpellation av herr Svensson i Stenkyrka ang. fördelningen

av bidragen i anledning av 1959 års skördeskador................ 3

Interpellationer av:

herr Vigelsbo ang. statsbidrag till kommuner för anläggande av brand dammar

............................................ 5

herr Eriksson i Bäckmora ang. eltaxorna för detaljabonnenter .... 6

herr Hallén ang. införsel i lön för ådömt skadestånd............ 9

Onsdagen den 9 november

Svar på fråga av herr Svensson i Kungälv ang. förslag om arvsrätt åt

utomäktenskapligt födda barn.............................. 11

Avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd samt för amortering

av studieskuld, m.m..................................... 13

Ändring i lagstiftningen om konkurrensbegränsning.............. 17

Rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor...... 32

Decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik 39
Interpellation av herr Elmwall ang. obligatorisk säkerhetstestning av
bilar.................................................. 44

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 9 november

Statsutskottets utlåtande nr 151, om utredning rörande utbildningen

av sysselsättnings- och arbetsterapeuter .................... 12

— nr 152, om ändring av bestämmelserna om statsbidrag till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet ...................... 12

1—Andra kammarens protokoll 1960. Nr 25

Nr 25

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 153, om ändring av bestämmelserna om

statsbidrag till yrkesskolor................................ 12

— nr 154, rörande anordnande av skollokaler i bostadshus........ 12

— nr 155, om tillsättande av en kommitté för åstadkommande av

balanserad driftbudget utan allmän varuskatt .............. 12

— nr 156, om utbetalning av visst belopp till fru Ella Thömberg.. 13

Bevillningsutskottets betänkande nr 74, ang. avdragsrätt vid beskattningen
för studieunderstöd samt för amortering av studieskuld, m. m. 13

— nr 76, ang. ändrad lydelse av 26 § förordningen om förfarandet vid viss

konsumtionsbeskattning, m. m............................. 17

— nr 77, ang. förordning om bidrag till vanföra ägare av motorfordon 17

Andra lagutskottets utlåtande nr 52, om ändring i lagstiftningen om

konkurrensbegränsning .................................. 17

— nr 53, om ändring i lagen angående förbud mot införsel till riket av

varor med oriktig ursprungsbeteckning .................... 32

•— nr 54, ang. rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av

sopor................................................ 32

— nr 55, om undantag från bestämmelserna angående yrkesmässig auto mobiltrafik.

........................................... 39

— nr 56, ang. decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig
biltrafik ........................................ 39

— nr 61, om skyndsam behandling av vissa frågor angående yrkesmässig

biluthyrning .......................................... 43

Tisdagen den 8 november 1960

Nr 25

Tisdagen den 8 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 1 innevarande
november.

§ 2

Svar på interpellation ang. fördelningen
av bidragen i anledning av 1959 års
skördeskador

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Svensson i Stenkyrka
frågat mig dels om jag vill redogöra
för orsaken till att fördelningen av bidragen
i anledning av 1959 års skördeskador
inte blivit i överensstämmelse
med de förutsättningar, som angavs i
riksdagsbeslutet, dels om jag har för avsikt
att vidta åtgärder i syfte att tillse,
att Kalmar läns södra hushållningssällskapsområde,
Värmlands samt Gotlands
län tillföres bidrag i anledning av 1959
års skördeskador i den utsträckning,
som förutsattes vid riksdagsbeslutet.

I anledning härav vill jag först erinra,
att enligt riksdagens beslut de närmare
grunderna för fördelningen av tillgängliga
bidragsmedel med utgångspunkt
från vissa i propositionen 1960:84 angivna
huvudregler skulle fastställas av
Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande, av lantbruksstyrelsen efter
hörande av statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation.
Lantbruksstyrelsen, som fått nämnda
bemyndigande, har efter hörande av
nämnden och förhandlingsdelegationen
verkställt fördelning av tillgängliga bidragsmedel.
Styrelsens förslag till för -

delning har för övrigt lämnats utan erinran
av jordbruksnämnden och förhandlingsdelegationen.

Vad därefter gäller frågan om fördelningen
skett i överensstämmelse med
de förutsättningar, som angavs i riksdagsbeslutet,
vill jag anföra följande.

I det av jordbruksnämnden i samråd
med jordbrukets förhandlingsdelegation
framlagda, av Kungl. Maj:t och riksdagen
godtagna förslaget om de behovsprövade
bidragen utgick man från att
den övervägande delen av bidragsmedlen
skulle tillfalla de svårast drabbade
områdena, i främsta rummet Kalmar
läns södra hushållningssällskapsområde
samt Gotlands och Värmlands län. Jordbruksutskottet
framhöll — såsom interpellanten
också anfört — i sitt utlåtande
nr 1960:23, att avsikten var den nu
nämnda.

Vilka var då de av skördeskador år
1959 svårast drabbade områdena? Enligt
de av jordbruksnämnden i propositionen
redovisade undersökningarna
torde härmed ha avsetts Jönköpings,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Värmlands,
Örebro och Västmanlands län samt Älvsborgs
läns norra del. Utav de av jordbruksnämnden
på grundval av de subjektiva
skördeuppskattningarna gjorda
beräkningarna framgår, att skördeförlusten
inom nu nämnda områden utgjorde
omkring 63 procent av den totala
skördeförlusten inom landet. Motsvarande
tal för skördeförlusten enligt de till
lantbruksnämnderna inkomna ansökningarna
om bidrag utgör omkring 64
procent. Av de tillgängliga bidragsmedlen
å 10,4 miljoner kronor har nu ifrågavarande
områden tilldelats drygt 7,1
miljoner kronor eller omkring 69 pro -

4 Nr 25 Tisdagen den 8 november 1960

Svar på interpellation ang. fördelningen av bidragen i anledning av 1959 års skördeskador -

cent av totalbeloppet. En dylik fördelning
måste enligt min mening innebära,
att den uttalade avsikten, att den övervägande
delen av bidragsmedlen skulle
tillföras de svårast drabbade områdena,
har tillgodosetts.

Vad därefter gäller Kalmar läns södra
hushållningssällskapsområde samt Gotlands
och Värmlands län utgör deras
andelar av skördeförlusten inom de svårast
drabbade områdena enligt jordbruksnämndens
beräkningar och ansökningarna
till lantbruksnämnderna omkring
45 respektive 46 procent. Av de
tilldelade bidragsmedlen å drygt 7,1
miljoner kronor har dessa tre områden
fått 4,1 miljoner kronor eller 58 procent.
Den andra utgångspunkten för fördelningen
— att Kalmar läns södra hushållningssällskapsområde
samt Gotlands
och Värmlands län skulle komma i
främsta rummet — synes såvitt jag kan
finna också den ha följts.

I jordbruksnämndens sedermera godtagna
förslag förutsattes vidare, att för
åtskilliga områden inom riket, bland
andra de fyra nordligaste länen och
Malmöhus län, allvarliga skördeskador
skulle föreligga endast i enstaka fall och
att för sådana områden medelsbehovet
för kontantbidrag följaktligen skulle vara
ringa. Så har också blivit fallet. Till
Malmöhus och Norrbottens län har sålunda
inga bidrag alls utgått. Till de tre
övriga nordliga länen har lämnats bidrag
till ett sammanlagt belopp av endast
53 500 kronor.

Andra hushållningssällskapsområden
än de nu nämnda bedömes enligt jordbruksnämndens
förslag inta en mellanställning
i fråga om utbredningen av
mera allvarliga skördeskador. För vart
och ett av dessa områden ansågs endast
tämligen begränsade belopp av bidragsmcdel
kunna komma i fråga. Av dessa
områden har Södermanlands län och
Skaraborgs län fått omkring 600 000
kronor var i bidragsmedel, Stockholms,
Uppsala samt Göteborgs och Bohus län

har fått respektive omkring 400 000,
370 000 och 290 000 kronor, medan övriga
områden tilldelats mellan 35 000
och 170 000 kronor. Som jämförelse kan
nämnas, att Kalmar läns södra hushållningssällskapsområde,
Värmlands län
och Gotlands län erhållit respektive omkring
1 750 000, 1 525 000 och 850 000
kronor. Man kan sålunda konstatera, att
i enlighet med jordbruksnämndens utgångspunkter
endast begränsade belopp
tillförts de områden, som ansågs inta
en mellanställning.

Fördelningen av bidragen i anledning
av 1959 års skördeskador har sålunda,
såvitt jag kunnat finna, blivit i
överensstämmelse med de förutsättningar,
som angavs i riksdagsbeslutet.

Met det anförda anser jag mig, herr
talman, även ha besvarat interpellantens
andra fråga.

Härpå anförde

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation. Enligt
statsrådets mening skulle fördelningen
av skördeskadebidragen för 1959 ha blivit
helt i överensstämmelse med de förutsättningar
som angavs i riksdagsbeslutet.
Naturligtvis tänker jag inte anställa
någon process med jordbruksministern
om den saken. Det är ju fråga
om en subjektiv bedömning. I jordbruksnämndens
skrivelse såväl som i
propositionen framhölls, att »den alldeles
övervägande delen» av bidragsbeloppet
på 10,4 milj. kronor skulle tillfalla
de av 1959 års skördeskador »svårast
drabbade områdena, i främsta rummet
Kalmar läns södra hushållningssällskapsområde
samt Gotlands och Värmlands
län». Nu har dessa tre områden, såsom
statsrådet redovisar i svaret, tillförts
4,1 milj. kronor. .Tåg kan inte komma
ifrån, att den siffran måste betecknas

Nr 25

Tisdagen den 8 november 1960

Interpellation ang. statsbidrag till kommuner för anläggande av branddammar

som alltför ringa, om man ser den mot
bakgrunden av vad som vid riksdagsbeslutet
angavs om »det främsta rummet»
— även om nu detta skall vara en
del av »den alldeles övervägande delen».
Såsom jag påvisade i interpellationen
har kompensationsprocenten för de
tre områden, som skulle sättas i främsta
rummet, blivit väsentligt lägre än för
vissa andra områden, trots att i riksdagsbeslutet
bl. a. angavs som förutsättning
för bidrag, att hänsyn skulle tas
till skördeskadeförlusten i förhållande
till den normala inkomsten. Kalmar
läns södra hushållningssällskapsområde,
Värmland och Gotland synes då inte
ha kommit »i främsta rummet» vid fördelningen
på det sätt som angavs i propositionen.
Härmed vill jag inte säga
annat än att de andra områden, som fått
en gynnsammare kompensation, var i
behov av det. Det hela torde utgöra bevis
för att bidragsbeloppet 10,4 milj.
kronor var alldeles otillräckligt.

Jag ställde i min interpellation också
frågan, om statsrådet hade för avsikt
att vidta åtgärder i syfte att tillse, att de
tre områden, som drabbades hårdast av
fjolårets skördeskador, skulle få hjälp
i den utsträckning som förutsatts. Jag
tycker inte, att jag har fått svar på den
frågan. Nu har ju emellertid jordbruksutskottet
vid sin behandling av de nya
skördeskadelånen förutsatt att regeringen
skall överväga visst ekonomiskt bistånd
i form av kontantbidrag åt de i år
svårast skördeskadedrabbade jordbrukarna.
I remissdebatten gav jordbruksministern
åtminstone ett halvt löfte om
att en sådan proposition skulle läggas
fram. Jag hoppas att jordbruksministern
vid utformningen av ett sådant förslag
också tar hänsyn till den svåra situation
som inträtt för jordbrukare, som
drabbats av skördeskador inte bara i
år, utan också under fjolåret men då
inte kunde få den ekonomiska hjälp
som ursprungligen förutsatts.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos var för sig och hänvisades
till behandling av lagutskott de på
bordet liggande motionerna nr 866 och
867.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 151—156, bevillningsutskottets
betänkanden nr 74,
76 och 77 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 52—56 och 61.

§ 5

Föredrogs den av herr Christenson
i Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående
de statliga kommittéernas arbetstakt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Interpellation ang. statsbidrag till kommuner
för anläggande av branddammar

Herr VIGELSBO (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Under en följd av år har
enligt riksdagsbeslut statsbidrag utgått
till kommunerna för anläggande av
branddammar. Enligt kungl. kungörelse
av den 13 oktober 1944 må statsbidrag
beviljas till belopp motsvarande högst
hälften av den för anläggningen beräknade
kostnaden, däri inberäknat även
utgift för i 3 § omförmäld utredning.

Enligt samma kungörelses 6 § skall
statsbidraget utbetalas av civilförsvarsstyrelsen:
»Hava de verkliga kostnaderna
överstigit de beräknade må civilförsvarsstyrelsen
bevilja tilläggsbidrag till
så stor kvotdel av skillnaden mellan de
verkliga kostnaderna och de beräknade
som det ursprungliga bidraget utgör av
de beriiknade kostnaderna.»

Nr 25

Tisdagen den 8 november 1960

Interpellation ang. eltaxorna för detaljabonnenter

Enligt ett departementschefsuttalande
i samband med behandlingen av riksstaten
för budgetåret 1960/61 sägs: »I
vad avser branddammar anser jag mig
emellertid med hänsyn till att ett stort
antal dammar färdigställts och att kommunerna
därvid haft anledning påräkna
statsbidrag böra föreslå oförändrad medelsanvisning
även för budgetåret 1960/
61 för att en bidragsgivning efter behovsprövning
övergångsvis skall möjliggöras.
»

Den bidragsgivning, som från statsmakternas
sida utlovats, har emellertid
under ett flertal år ej kunnat infrias.
Stora eftersläpningar är att notera. Sedan
branddammar reglementsenligt anlagts
och avsynats samt godkänts, har
år efter år ansökningar till civilförsvarsstyrelsen
ingivits om författningsenligt
utlovade bidrag. Dessa bidrag har emellertid
uteblivit som det från civilförsvarsstyrelsen
framhållits »av brist på
medel».

Många kommuner har nu följaktligen
stora belopp att utfå från statsverket i
form av utlovade statsbidrag för angivna
ändamål. Att endast skattetyngda
kommuner skulle erhålla dessa bidrag,
därom har intet sagts i bidragsförfattningens
ursprungliga avfattning.

Den eftersläpning som föreligger uppgår
till mycket stora belopp. Den föreställningen
börjar nu bibringas kommunerna,
att behovsprövningen skall tilllämpas
även då det gäller både för tre
och fyra år sedan sökta och godkända
statsbidrag. Det råder en viss oro bland
kommunerna för att de på detta sätt
skall gå miste om ett bidrag som de varit
lovade och med vilket de också räknat.
Det finns kommuner, ganska små
sådana för övrigt, som kan ha ända till
både 20 000 och 30 000 kronor att fordra
i statsbidrag. För dessa kommuners
skattebetalare utgör denna förlust av
uteblivna statsbidrag en avsevärd merbelastning.

Med hänvisning till här angivna omständigheter
anhåller jag om andra

kammarens medgivande att få till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
framställa följande frågor:

1. Har herr statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga?

2. Ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder
för att till kommunerna utge de
eftersläpande fordringar som uppkommit
i samband med kommunernas författningsenliga
uppordnande av sitt
brandförsvar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. eltaxorna för detaljabonnenter Ordet

lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep), som
anförde:

Herr talman! I direktiven för 1943 års
elkraftutredning förutsattes att undersökningar
skulle verkställas angående
möjligheten, att genom statens medverkan
mera planmässigt än dittills trygga
landets och särskilt landsbygdens försörjning
med elkraft. Ävenså förutsattes
en utredning om i vad mån en standardisering
av eltariffernas utformning
lämpligen var genomförbar. Lösningen
av den senare frågan ansågs utgöra ett
viktigt steg mot förenhetligande av priset
på elektrisk kraft i landet.

Efter att år 1946 ha avslutat en inventering
av på vilka villkor landets dåvarande
omkring 3 700 distributionsföretag
tillhandahöll kraften till konsumenterna,
kunde elkraftutredningen konstatera,
att dessa tillämpade inemot 11 000
tariffer med synnerligen varierande
uppbyggnad och prisläge. Utredningen
fann det därför angeläget att upptaga
frågan om standardtariffer på detaljdistribution
av elkraft på landsbygden till
separat behandling, och den 2 januari
1947 framlade utredningen ett betänkande
med förslag till s. k. normaltariff
(SOU 1947: 4).

Tisdagen den 8 november 1960

Nr 25

Interpellation ang. eltaxorna för detaljabonnenter

Elkraftutredningens förslag byggde i
allt väsentligt på ett av en kommitté inom
Svenska elverksföreningen utarbetat
förslag, vilket i sin helhet är intaget som
en bilaga till betänkandet.

Normaltariffen infördes från 1947 av
praktiskt taget alla större elkraftdistributörer,
men även av många mindre
kraftbolag och elektriska distributionsföreningar.
På grund av den ökade användningen
av eluppvärmda tvättmaskiner
och andra effektkrävande apparater
i lanthushållen ansågs en revidering av
normaltariffen nödvändig, och som avslutning
på sitt 12-åriga utredningsarbete
föreslog därför elkraftutredningen
år 1956, att en reviderad normaltariff
borde komma till användning. Även revideringen
av normaltariffen grundade
sig i allt väsentligt på ett förslag som
utarbetats inom Svenska elverksföreningen.
(SOU 1956:5.)

Övergången till normaltariffen ansågs
böra ske frivilligt, varför många distributionsföretag
alltjämt tillämpar sina
gamla taxor. Dagens situation är sålunda,
att elkraften på den svenska landsbygden
debiteras efter flera varianter
av normaltariffen och dessutom efter ett
stort antal äldre taxor, varför fortfarande
tusentals varianter av eltaxor tillämpas
av de ca 2 000 företag, som nu distribuerar
elkraft i landet.

Normaltariffen har formen av en
grundavgiftstariff, baserad på tariffenheter
(te), vilkas antal fastställes i förhållande
till förbrukarnas elkraftbehov
med hänsyn i huvudsak till rumsantal,
areal odlad jord och i vissa fall, såsom
t. ex. för verkstäder med hänsyn till installerad
motoreffekt. Förutom en engångsavgift,
som avväges i förhållande
till anläggningskostnaden — den s. k.
anslutningsavgiften — erlägger normaltariffabonnenten
tre årligen återkommande
avgifter, vilka benämnes strömavgifter,
nämligen en abonnentavgift
per mätpunkt, en grundavgift per tariffenhet
och en energiavgift per kilowatttinnne
(kWh). Den reviderade normal -

tariffen gör bostadsabonnentens te-tal
beroende t. ex. av elspisens eller tvättmaskinens
storlek och för jordbruksabonnenten
har hästkraftantalet för den
största motorn gjorts beroende av arealens
storlek, överskrides den s. k. fria
effekten, påföres abonnenten extra te
och därmed extra såväl engångs- som
årliga grundavgifter.

Det måste uppenbarligen vara förknippat
med stora svårigheter, på grund
av de olikheter som råder bland förbrukarna
med avseende på näringsutövning,
byggnadssätt, jordvärde, brukningsförhållanden
etc., att få till stånd
ett för hela landet användbart mätetal
på förbrukarnas elkraftbehov. Med hänsyn
till de förhållanden som var rådande
på eltariffområdet för 15 å 20 år sedan,
ansågs emellertid grundavgiftstariffen
vara den bästa tänkbara lösningen,
varför densamma förordades förutom
i Sverige även i många andra länder.

Genom den ökade elanvändningen
för olika ändamål, vilken medfört en
fördubbling av energiförbrukningen för
varje 10-årsperiod, har det visat sig
nödvändigt uppställa en mängd nya regler
för te-talets beräkning, och då man
därjämte av praktiska skäl tvingats till
förenklingar, har det i praktiken visat
sig, att överensstämmelsen mellan abonnentens
effektbehov i kilowatt (kW)
och det te-tal han påföres ofta är ganska
ringa. Följden har också blivit, att tetalets
uträkning har blivit så gott som
obegripligt för de flesta abonnenter på
landsbygden, och rättvisan i systemet
kan starkt ifrågasättas. Varför skall
t. ex. ett 2-personers hushåll, som har en
bostad på 5 rum och kök, av vilka kanske
endast ett par rum stadigvarande
begagnas — en icke ovanlig situation på
landsbygden — betala nästan dubbelt så
stor fast avgift som ett 2-personers hushåll
med 2 rum och kök vid exakt samma
elförbrukning? Varför skall eu jordbruksabonnent,
som driver ett kreaturslöst
jordbruk och begagnar sig av skör -

Nr 25

Tisdagen den 8 november 1960

Interpellation ang. eltaxorna för detaljabonnenter

detröska och därför har föga mer användning
för elkraft än en bostadsabonnent,
erlägga höga grundavgifter, beräknade
inte bara efter bostadens utan även
efter den odlade arealens storlek? För
småindustrien, som i regel icke kan köpa
sitt behov av elkraft efter den för
storindustrien gynnsamma högspänningstariffen
eller någon annan nu tilllämpad
effekttariff, innebär normaltariffen
stora olägenheter och höga elavgifter.
En liten industri, som rationaliserat
driften genom att förse varje arbetsmaskin
med en motor, påföres nämligen
ett te-tal som är direkt proportionellt
mot motorns sammanlagda effekt
och inte, vilket vore naturligare och
rättvisare, efter den högsta effekt som
tages i anspråk och som vanligen är
mycket lägre än motorernas sammanlagda
effekt.

Genom att en skiftesvis användning
av apparater och motorer icke medför
någon reducering av de grundavgifter
en bostads-, jordbruks- eller småindustriabonnent
har att erlägga avstår normaltariffabonnenterna
från anskaffande
av arbetsbesparande apparater och motorer,
som påverkar tariffenhetstalet och
medför extra avgifter. Normaltariffen är
alltså icke i alla avseenden utvecklingsbefrämjande
utan kan i stället verka i
rakt motsatt riktning.

I flera länder, såsom i USA, Canada
och Belgien, har man därför redan övergivit
grundavgiftstariffen och infört
stegrabattariffer, med fallande energipris
vid stigande förbrukning eller förenklade
effekttariffer, i vilka de fasta
avgifterna är helt oberoende av sådana
faktorer som antal rum, odlad areal etc.
I Danmark har man med stor framgång
för såväl producenter som förbrukare
av elkraft prövat ett taxesystem, vilket
helt enkelt gör den fasta avgiftens storlek
beroende på säkringens eller den
s. k. proppens storlek. »Propptaxan» infördes
av ett landsbygdsföretag i Danmark
med 21 000 abonnenter för mer än
sex år sedan. Taxesystemet blev i början

mycket starkt kritiserat av andra distributionsföretag
i Danmark, men nu har
omkring 15 företag övergått till samma
system.

Även i vårt land tycks kraftdistributörerna
kommit underfund med att här
tillämpade tillkrånglade tariffenhetsberäkningar
medför en mångfald improduktiva
arbeten utan att därför lämna
elkraftproducenterna några garantier
för full kostnadstäckning eller en rättvis
behandling av elabonnenterna. Svenska
elverksföreningen har därför tillsatt
ett tariffutskott, som har fått i uppdrag
att komma med förslag till en effekttariff,
som är lämplig även för detaljabonnenter.
Enligt uppgift kan detta
utskott väntas komma att pröva även det
danska systemet.

Det har tidigare meddelats att tariffutskottet
skulle bli färdigt med sitt förslag
innevarande år. Det lär nu vara
osäkert att så blir fallet.

Det är emellertid en angelägenhet av
stor vikt för landets detaljabonnenter
på elkraft och i synnerhet för företagare,
vare sig dessa är jordbrukare eller
mindre industrier och hantverkare, att
eltaxorna är så uppbyggda att de främjar
en mångsidig användning av elkraften.
Då detta kan åstadkommas med en
eltaxa som ger möjlighet för en abonnent
att förfoga över en viss effekt i kW
efter eget val utan en kostsam detaljkontroll,
synes både kraftleverantörer
och förbrukare ha intresse av att detaljtaxor
efter ett helt annat system än
normaltariffen kan erbjudas förbrukarna
även i vårt land.

Med anledning av vad som ovan anförts,
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
rikta följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
de eltaxesystem, som ersatt normaltariffen
i vissa länder eller som där prövas
jämsides med denna, inom en nära
framtid även erbjuds detaljabonnenterna
på elkraft i vårt land t. ex. på så

Tisdagen den 8 november 1960

Nr 25

Interpellation ang. införsel i lön för ådömt skadestånd

sätt, att statens vattenfallsverks taxebestämmelser
kompletteras med en taxa
liknande den danska s. k. propptaxan
eller någon annan effekttariff, som är
lämplig för bostads- och jordbruksabonnemang
liksom för mindre industri- och
hantverksabonnemang?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. införsel i lön för
ådömt skadestånd

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HALLÉN (s), som yttrade:

Herr talman! I riksdagen har sedan
länge rests krav på att skadestånd, som
ådömts på grund av brott, måtte förses
med effektivare former för dess uttagande.
Redan vid 1944 års riksdag föreslogs
i motioner att möjlighet till införsel
måtte öppnas för fordran på skadestånd,
som utdömts på grund av misshandelsbrott.
Vid 1945 års riksdag yrkades
revision av utsökningslagen och
i samband därmed stående författningar.
Detta föranledde en riksdagsskrivelse
i frågan. År 1946 väcktes åter en
motion om en allmän översyn av skadeståndsrätten.
Första lagutskottet skrev
emellertid, att frågan om skadestånd på
grund av brottslig handling kunde antagas
bli upptagen av strafflagberedningen,
varjämte ett återupptagande av
det nordiska lagstiftningsarbetet vore
att förvänta, därvid skadeståndsrätten
särskilt skulle behandlas. Då detta kunde
antagas ske inom en relativt snar
framtid, vore en utredning nu obehövlig.
Riksdagen fattade samma beslut. År
1947 fick professor Ivar Stralil i uppdrag
att med representanter för övriga
nordiska länder verkställa en förberedande
utredning angående lagstiftning
på skadeståndsrättens område. Tre år
senare framlade professor Strahl sitt betänkande,
vari han bl. a. yttrade, att
exekutionsmöjligheterna skulle kunna

tänkas bli förstärkta genom att införsel
i lön för skadestånd på grund av brott
infördes. Senare under år 1950 biträdde
de utsedda representanterna från de
nordiska länderna professor Strahls uttalanden.

Vid 1950 års riksdag väcktes motioner
om en snabb och allsidig utredning
om billånekriminalitetens orsaker och
de lämpligaste åtgärderna för dess stävjande
och i ett par andra motioner begärdes
en allsidig utredning rörande
möjligheterna att få till stånd effektiva
åtgärder mot tillgrepp av motorfordon.
Riksdagen beslöt att hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning rörande möjligheterna
att få till stånd effektiva åtgärder
mot tillgrepp av motorfordon. I anledning
av riksdagsskrivelsen uppdrog
Kungl. Maj :t åt statens kriminaltekniska
anstalt att verkställa utredning om vilka
åtgärder av teknisk natur, som kunde
vidtagas för att hindra eller försvåra
tillgrepp av motorfordon. Denna utredning
är verkställd och har avlämnats till
Kungl. Maj:t. Vid 1952 års riksdag väckte
undertecknad en motion vari föreslogs,
att Kungl. Maj :t skulle till strafflagberedningen
för närmare övervägande
överlämna frågan om effektivare former
för uttagande av ådömd ersättning
för vid bilstölder vållade skador genom
tillämpning av lagen om införsel
i lön eller på annat sätt. Riksdagen beslöt
begära en utredning angående effektivare
former för uttagande av ådömd
ersättning för i samband med tillgrepp
av motorfordon uppkomna skador. År
1954 återkom i olika motioner kravet på
införsel i arbetsinkomst för beredande
av ersättning åt målsägande i brottmål.
Första lagutskottet erinrade om att kravet
på effektivare indrivning av skadestånd
på grund av vissa brott syntes
göra sig gällande med sådan styrka, att
även möjligheten att använda införselinstitutet
borde övervägas vid en förutsättningslös
utredning. I strafflagbercdningens
betänkande år 1956 meddelades,
att beredningen övervägt exeku -

Nr 25

Tisdagen den 8 november 1960

Interpellation ang. införsel i lön för ådömt skadestånd

tionsrättsliga åtgärder för att effektivisera
skadeståndsbetalningen, varvid
kunde ifrågakomma att öppna möjlighet
till införsel för skadestånd på grund
av brott. Denna fråga sammanhängde
emellertid med frågan om en revision
av utsökningslagen. År 1957 väcktes nya
motioner om införselinstitutets utvidgning,
varvid vederbörande utskott hänvisade
till strafflagberedningens ovan
angivna påpekande om sambandet med
den förestående revisionen av utsökningslagen.
Det senaste uttrycket för
riksdagens intresse för dessa spörsmål
avgavs vid 1958 års riksdag, då i en motion
föreslogs bl, a. att bilskadeutredningen
finge speciellt uppdrag att närmare
utreda frågan om införselinstitutets
utvidgning till att omfatta även bilstölderna.
Första lagutskottet erinrade
om riksdagens uttalande 1957 att detta
spörsmål borde upptagas vid reformeringen
av utsökningslagen. Dessutom
upplystes att denna reformering numera
påbörjats genom att justitieministern
tillkallat en utredningsman för en förberedande
översyn av utsökningslagen
och därmed sammanhängande lagstiftning,
varför motionen avstyrktes och
riksdagen biträdde utskottets mening.

Dröjsmålet med de begärda utredningarnas
igångsättande torde ha sin
grund i att frågan är så vittomfattande:
Skall utdömt skadestånd på grund av
brott omfatta alla dylika brott, eller kan
man tänka sig en speciallagstiftning av
t. v. provisorisk karaktär omfattande
exempelvis billån och därvid uppkomna
skador? Kan man tänka sig, att liksom
införselinstitutet är begränsat att
brukas blott när det gäller ogulden
skatt och böter samt försummade underhållsskyldigheter
gentemot barn, det
blott borde utökas att gälla för ådömt
skadestånd för genom bilstöld vållade
skador? D. v. s. skall man vänta med
aktiva åtgärder, tills man kan prestera
en restlös lösning av dessa med varandra
sammanhängande spörsmål, eller
skall man begränsa sig till en provi -

sorisk lagstiftning som kan genomföras
betydligt snabbare? Det prekära läget
i fråga om ungdomskriminaliteten tycks
visa, att snara åtgärder är angelägna.
Förre riksåklagaren Heuman har framhållit,
att det är ganska sällan som domstolen
kombinerar villkorlig dom med
skadeståndsskyldighet. Av 3 246 villkorligt
dömda med skadeståndsskyldighet
har endast 379 fått föreskrift om
hur skadeståndet skall erläggas. Förre
chefen för den s. k. skojarroteln i Stockholm,
f. d. kriminalkommissarien Justus
Svensson, som har en 40-årig erfarenhet
av det här berörda klientelet,
vitsordar, att de flesta av dessa ungdomar
saknar sinne för skyldigheten att
göra rätt för sig, och de har genomgående
en tydlig ovilja mot arbete. Risken
att vid försummelse att betala
ådömt skadestånd med åtföljande arbetsvägran
kan leda till arbetsföreläggande
å arbetshem, skulle skapa en situation
som den skyldige säkert vill
undvika. Och helt nyligen har Stockholms
polismästare Liining i ett uttalande
i Expressen givit uttryck för sin
känsla att den s. k. undre världen
formligen växer honom över huvudet,
ej blott genom alt han har för fåtaliga
krafter till sitt förfogande utan genom
att den kriminella atmosfären visar inga
som helst tecken att lätta, utan snarare
tvärtom. Nedgången i antalet bilstölder
är uppenbart tillfällig. När de unga
tjuvarna lärt sig att forcera billåsen,
kommer brottsiffrorna säkerligen att
stiga igen.

Jag anhåller om andra kammarens
tillstånd att få till herr justitieministern
rikta följande spörsmål:

1) Anser herr statsrådet att för brott
ådömt skadestånd för att bli fullt effektivt
bör förses med en bestämmelse, att
lagen om införsel i lön skall tillämpas?

2) Om med hänsyn till pågående utredningar
om utsökningslagen m. m. befinnes
svårt att nu framlägga förslag
om införselinstitutets tillämpning när
det gäller ådömt skadestånd i allmän -

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 25

het, anser statsrådet det tänkbart att
med hänsyn till ungdomsbrottsligheten
en provisorisk lagstiftning kunde
genomföras, som begränsades till egendomsbrott,
innefattande skadegörelse,
stölder, rån o. d.?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen

nr 180, angående godkännande av
avtal mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter,
och

nr 181, angående godkännande av
avtal mellan Sverige samt Storbritan -

nien och Nordirland till lindring i dubbelbeskattning
beträffande skatter å
kvarlåtenskap.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion, nr
868, av herr Löfgren, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 167, med
förslag till varumärkeslag m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.14.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 9 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 2 innevarande
november.

§ 2

Svar på fråga ang. förslag om arvsrätt
åt utomäktenskapligt födda barn

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
har frågat när utredningsförslag om
arvsrätt åt utomäktenskapligt födda
barn kan förväntas och när riksdagen
kan beredas tillfälle att ta ställning till
förslag från regeringen i denna fråga.
Till svar härpå vill jag anföra följande.

Förslag om arvsrätt för utomäktenskapliga
barn i samma utsträckning

som för barn i äktenskap framlades av
ärvdabalkssakkunniga i samband med
förslaget till ny ärvdabalk. När den nya
ärvdabalken antogs vid 1958 års riksdag
intog emellertid regeringen och
riksdagen den ståndpunkten, att frågan
om efterlevande makes rätt i boet borde
lösas, innan en utvidgning av de
utomäktenskapliga barnens arvsrätt beslutades.
Frågan om efterlevande makes
rätt i boet utredes av familjerättskommittén,
som även har att verkställa översyn
av giftermålsbalken. Kommittén
har nu varit i arbete några år, men det
är ännu inte möjligt att närmare ange,
när kommitténs förslag i dessa ämnen
kan föreligga. Det må nämnas, att utredningen
bedrives i nordiskt samråd,
vilket icke kan undgå att i viss mån fördröja
arbetet.

Härpå anförde

Nr 25

Onsdagen den 9 november 1960

Svar på fråga ang. förslag om arvsrätt åt utomäktenskapligt födda barn

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag vill först tacka justitiedepartementets
chef för svaret på
min fråga.

Det finns naturligtvis ingen anledning
— och inte heller någon möjlighet,
eftersom det är en enkel fråga — att
ta upp någon större debatt i denna sak.
Jag vill bara vädja till justitieministern
att försöka påskynda utredningen, så
att vi kan få ta ställning till ett förslag
så snart som möjligt.

Denna fråga diskuterades 1957, och
vid det tillfället gissade den dåvarande
justitieministern på att förslag skulle
kunna framläggas inom tre å fyra år.
Sedan nu tre år förflutit märker jag, att
justitieministern inte ens gissar. Men
jag vill vädja om att utredningen påskyndas
och tackar än en gång för
svaret på min fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet följande
Kungl. Maj :ts å bordet liggande propositioner: nr

180, angående godkännande av
avtal mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter,
och

nr 181, angående godkännande av
avtal mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland till lindring i dubbelbeskattning
beträffande skatter å
kvarlåtenskap.

§ 4

Föredrogs och remitterades till behandling
av lagutskott den å kammarens
bord vilande motionen nr 868.

§ 5

Föredrogs den av herr Vigelsbo vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående statsbidrag till kommuner
för anläggande av branddammar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs herr Erikssons i Bäckmora
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
eltaxorna för detaljabonnenter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Hallén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående införsel i lön
för ådömt skadestånd.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 151, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande utbildningen
av sysselsättnings- och arbetsterapeuter,

nr 152, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet,

nr 153, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till yrkesskolor,

nr 154, i anledning av väckt motion
rörande anordnande av skollokaler i
bostadshus,

nr 155, i anledning av väckta motioner
om begränsning av statsutgifterna,
i vad motionerna avse tillsättande
av en kommitté för åstadkommande

Onsdagen den 9 november 1960 Nr 25

Avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd samt för amortering av studieskuld,
m. m.

av en balanserad driftbudget utan allmän
varuskatt, och

nr 156, i anledning av väckt motion
om utbetalning av visst belopp till fru
Ella Thörnberg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd
samt för amortering av studieskuld,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 74, i anledning av väckta
motioner angående avdragsrätt vid beskattningen
för studieunderstöd samt
för amortering av studieskuld, m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Från högerpartiets sida
har under en lång följd av år tagits
flera initiativ för att få den skattemässiga
behandlingen av studiekostnaderna
för de studerande löst i positiv riktning.
Frågan har gällt, och gäller än i
dag, både periodiskt understöd i och
för studier och avskrivning på studiekostnader,
vilka de studerande själva
har fått vidkännas.

Bevillningsutskottet har vid skilda
tillfällen förklarat, att gällande regler
i berörda avseenden inte är tillfredsställande.
Riksdagen har också, senast
1955, bifallit bevillningsutskottets hemställan
om skrivning till Kungl. Maj:t
i ärendet.

Trots detta är de berörda frågorna i
samma otillfredsställande läge nu som
de varit tidigare. Vi har därför från
högerpartiets sida motionsledes tagit
upp frågorna till förnyad behandling,
då främst vad avser avskrivning å studiekostnader
men också vad gäller ett
långfristigt, skattefritt sparande i och
för bestridande av kostnader för kom -

mande studier. Vi har därvidlag föreslagit,
att ett s. k. studiekonto skulle skattefritt
få läggas upp för barn och ungdomar.

Bevillningsutskottet har även denna
gång varit positivt till de berörda frågorna.
Utskottet säger klart ifrån, att
det förutsätter, att Kungl. Maj :t kommer
att redovisa sitt ställningstagande
till berörda frågekomplex vid 1961 års
riksdag. Därvid bygger utskottet inte
bara på sitt tidigare egna ställningstagande
i frågan utan också på en promemoria,
som under senaste tiden utarbetats
inom finansdepartementet, en
promemoria, som tyder på att något är
i görningen i denna för alla studerande
så viktiga sak. I årets valrörelse har
också finansministern gjort uttalanden,
som tyder på att Kungl. Maj :t måste
göra något åt dessa frågor.

Utskottets positiva skrivning och finansministerns
uttalande har medfört,
att vi från högerpartiets sida i utskottet
inte nu fullföljt kravet i motionerna
om omedelbar lagstiftning i berörda
frågor, utan vi har tillsammans med
folkpartiets representanter i utskottet
nöjt oss med att i ett särskilt yttrande
understryka vad som under årens lopp
förevarit i ärendet, och vi har dessutom
uttalat, att vi vid nästa års riksdag
förväntar oss ett positivt beslut i
berörda frågor samt att vi då får tillfälle
att återkomma till hur vi från vårt
håll anser att dessa frågor bör lösas.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utöver vad som föreligger i bevillningsutskottets
betänkande nr 74.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att helt kort deklarera, att vi inom
centerpartiet har en klart positiv inställning
till frågan om åtgärder, vilka
kan underlätta den enskildes bestridande
av kostnader för studier. Därvidlag
är vi beredda att presentera egna förslag
och pröva andras förslag, som kan

Nr 25

Onsdagen den 9 november 1960

Avdragsrätt vid beskattningen för studiennderstöd samt för amortering av studie skuld,

m. m.

vara ägnade att skapa större rättvisa
såväl mellan olika studerande som mellan
olika finansieringsformer för behövande.

Denna fråga har varit föremål för
utredningar, och det har nu signalerats
att en proposition i frågan är att
vänta från Kungl. Maj:t. Av denna anledning
har vi i centerpartiet icke ansett
oss kunna aktualisera frågan om
en omedelbar lagstiftning, utan vi är
beredda att vänta och se vad som kan
komma att föreslås av Kungl. Maj :t, som
vi hoppas skall komma med propositionen
nästa år.

Jag vill också framhålla, att centerpartiet
vid årets riksdag har väckt motioner
rörande de högre studiernas finansiering,
som skall behandlas av annat
utskott. De riktlinjer som vi därvidlag
har uppdragit bör enligt vår mening
kanske vara normgivande för samhällets
olika åtgärder i syfte att underlätta
studiefinansieringen.

Till detta utskottsbetänkande har också
vi fogat ett särskilt yttrande, i vilket
vi har velat understryka angelägenheten
av att snara åtgärder på detta område
vidtages.

Jag har inget yrkande.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Den motion som herr
Senander och jag har väckt i denna fråga
ingår i vår allmänna strävan till en
demokratisering av den högre undervisningen.
Vi har inga som helst sympatier
för de förmögnas önskningar att kunna
betala sina barns studier genom skatteavdrag;
desto mer har vi ömmat för
dem, som haft det svårt och bekymmersamt
med sina studier, och för dem,
som fått sådana studielån, vilka i rätt
stor utsträckning är behovsprövade. Vi
menar att dessa människor i sina deklarationer
borde ha rätt till avdrag för
sina amorteringar.

Efter det att vi hade väckt vår motion
kom finansdepartementets prome -

moria, enligt vilken de önskemål vi har
ställt kan tillgodoses på ett annat sätt,
nämligen genom ett 25-procentigt avdrag,
betalat av statsmedel, på studieskulder
av denna art och för de kategorier
vilka anförts i vår motion. Utgiften
för staten blir ungefär densamma i
bägge fallen, i det senare fallet något
större.

Frågan är givetvis om vi kan lita på
att detta förslag verkligen blir föremål
för proposition under nästa år. Men man
har från finansdepartementet givit rätt
förpliktande utfästelser i detta fall, varför
vi borde ha anledning hoppas på
att så sker.

Då alltså önskemålet i motionen tillgodoses
på annan väg om detta förslag
går igenom, har jag, herr talman,
inget yrkande om bifall till motionen,
utan jag hoppas att nästa år få vara med
och genomföra en reform som innebär
att mindre bemedlade och hårt skuldsatta
studerande slipper ifrån en fjärdedel
av sina lånesummor.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! I det läge, där denna
fråga nu befinner sig, är det ganska meningslöst
att dra upp någon större debatt.
Den har diskuterats så många
gånger här i riksdagen, och senast förra
året hade jag en debatt med finansministern
och påtalade då förhalningen
av denna fråga. Efter den interpellationsdebatten
har vi fått ytterligare ett
betänkande från skattelagssakkunniga
■—- det är det fjärde betänkandet i ordningen
— utan att vi fått någon proposition
från regeringen. Det senaste inslaget
i väven är ju finansdepartementets
PM i augusti ungefär en månad
före valet, då finansministern tydligen
kom till insikt om att det i alla fall var
bäst att göra någonting för att lugna de
upprörda känslorna.

I denna PM har finansministern i
stället gått in på bidragslinjen, eftersom
han tydligen har en bestämd prin -

Onsdagen den 9 november 1960 Nr 25

Avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd samt för amortering av studieskuld,
m. m.

cipiell motvilja mot att införa avdragsrätt
för studiekostnader. Det är den
promemorian, förmodar jag, som skall
ligga till grund för den kommande propositionen
nästa år. Finansministern
har utlovat, att om han får gensvar från
organisationerna skall det bli ett förslag
nästa år.

Organisationerna har mig veterligt
mer eller mindre positivt accepterat
bidragslinjen i känslan av att när man
nu väntat så länge på att något skall
göras är det bättre att få något än ingenting
alls. Annars kunde man tycka,
att när skattelagssakkunnigas betänkande,
som framlades i början av året, hade
tillstyrkts av 54 utav 58 remissinstanser,
borde det ha varit en tillräcklig
grund för en proposition, men finansministern
var inte nöjd heller med detta.
Organisationerna har, såvitt jag kan
förstå, nästan under press resignerat
och menat att det väl är bättre att man
accepterar finansministerns förslag.

Om finansministern har låst sig vid
bidragslinjen, vilket man kan befara,
skulle jag ändå vilja be finansministern
att innan propositionen utformas
ta sig ännu en liten funderare på detta
problem och se på det förslag, som konservativa
studentförbundet fört fram.
Det är en form av examenspremier,
som man alltså skulle ha i stället för
bidrag till avskrivning av studieskulder.
Denna examenspremie skulle man få,
när primärexamen är avlagd, till ett
belopp som motsvarar de genomsnittliga
kostnaderna för kost och logi under
normal studietid enligt kursplanen
för vederbörande examen. Jag tycker
att finansministern borde se närmare
på detta förslag.

Sedan får vi se när propositionen
en gång äntligen framlagts. Då kommer
vi tillbaka till denna fråga, ty vi tänker
inte ge oss. Vi vidhåller fortfarande, att
avdragsrätten är det bästa och administrativt
lämpligaste systemet för att
tillgodose behovet.

Under interpellationsdebatten med
finansministern förra året sade jag, att
om ingen proposition lades fram så
skulle vi komma tillbaka. Det har vi
också gjort i år i en motion om hur vi
tänkt oss att man skulle lösa frågan.
Vi förordar avdragslinjen med ett schablonmässigt
belopp av 3 000 kronor om
året. Det skulle alltså bli 15 000 kronor
för en examen som tar fem år. Man
skulle sedan få dra av detta med 10 procent
om året under tio år framåt. Men
vi vet av erfarenhet att finansministern
över huvud taget inte vill reflektera på
avdragsrätten, och den kommer vi förmodligen
inte att få se någonting av i
den proposition som kommer. Det blir
på detta område som på alla andra, att
det är bidragslinjen som skall vara den
primära, och det är att beklaga.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
sade nyss från denna talarstol, att
centerpartiet har en positiv inställning
till den fråga vi här behandlar. Det intressanta
är ju, att samtliga partier
förklarar sig ha en positiv inställning
till denna fråga. 1952 var man i riksdagen
överens om att denna fråga var av
sådan vikt, att det borde föreligga ett
förslag redan till 1953 års riksdag. Något
sådant kom inte. Då uttalade bevillningsutskottet
på nytt, att det var viktigt
att denna skatterättsliga fråga blev
föremål för skyndsam behandling. Ingenting
hände. År 1955 var vi i riksdagen
på nytt alla överens om att frågan
måste lösas utan dröjsmål, och vi begärde
ett förslag till 1956 års riksdag. Trots
att alla partier förklarade sig vara angelägna
om att lösa frågan skedde ingenting
då heller. Förra året väckte herr
Helén på nytt en motion i denna kammare,
och åter var alla överens om att
frågan borde lösas.

Man kan verkligen säga, att det intresse
som sålunda uttalats här i kam -

Nr 25

Onsdagen den 9 november 1960

Avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd samt för amortering av studie skuld,

m. m.

maren hittills har givit mycket klent
resultat. Nu får vi hoppas att någonting
verkligen händer vid nästa års riksdag.
Anledningen till att vi från oppositionens
sida nu inte har ställt något särskilt
yrkande i bevillningsutskottet är
just att vi förutsätter att vi får tillfälle
att vid nästa riksdag ta upp frågan i hela
dess vidd.

Jag vill här endast tillägga ett par saker.
Den första är, att om de tankegångar
och förslag som finns i finansministerns
promemoria blir föremål för
beslut, så är frågan därmed ingalunda
löst. Som riksdagen uttalat kvarstår
fortfarande den skatterättsliga sidan om
avdrag vid amortering av studieskuld.

För det andra kvarstår frågan om avdragsrätt
för sådana studiebidrag som
t. ex. föräldrar ger sina barn. Det är
nämligen fortfarande på det sättet, att
föräldrar som ger bidrag till sina utanför
hemmet boende barn som ingenting
gör — som alltså bara slår dank ■— får
göra avdrag härför. Men om föräldrarna
ger bidrag till barn som studerar, så får
de inte göra avdrag. Detta är ju ett
mycket egendomligt förhållande, och
jag vill här klart säga ifrån, att vi från
folkpartiet kommer att fortsätta vår
energiska kamp för att få rättvisa förhållanden
på det området.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Eftersom här inte har
ställts något yrkande, bör det inte vara
någon anledning för mig att här komma
med någon längre utläggning. Jag
understryker bara vad som redan sagts,
nämligen att det inte råder några delade
meningar om behovet av åtgärder
på här ifrågavarande område.

Jag tror att det var förre engelske
premiärministern MacDonald som en
gång sade, att alla dörrar och fönster
bör stå öppna för alla pojkar och flickor
som träder ut i livet. Med det syftade
han på utbildningens demokratise -

ring, d. v. s. att man skulle skapa möjligheter
till högre utbildning för alla,
oberoende av den enskildes ekonomiska
förhållanden. Det är väl också någonting
som accepteras av alla ledamöter
i denna kammare.

Staten ger ju i stigande grad stipendier
till studerande och underlättar
lånemöjligheterna för dem som ägnar
sig åt studier eller yrkesutbildning. Jag
vill i sammanhanget hänvisa till vad
bevillningsutskottet säger i sitt betänkande,
nämligen att antalet stipendier
nu uppgår till 47 procent av samtliga
nyinskrivna vid universitet och högskolor
mot 26 procent tidigare. Där har
alltså skett en väsentlig förbättring.

Men det är uppenbart, att vi nu behöver
allt mer arbetskraft med dyrbar
utbildning och att behovet därav ständigt
ökar. Den saken har också utskottets
majoritet varit helt på det klara
med. Allt fler skattskyldiga kostar nu
på sig en hög och dyrbar utbildning.
Studiekostnaderna stiger successivt,
och de studerande rekryteras i ständigt
stigande omfattning från samhällsgrupper,
som inte har sådan ekonomi,
att studierna helt eller huvudsakligen
kan bekostas av de studerandes föräldrar.

Trots att staten har ökat sin stipendiegivning,
måste studier av dyrbarare
slag i allt större omfattning finansieras
genom lån. Men lånemöjligheterna
har förbättrats av staten genom att studielån
eller kreditgarantier för sådana
lån nu kan erhållas lättare.

Men om alla är ense i dessa ting och
positivt inställda, så vill jag ändå inte
hålla med om att alla är så helt ense
om åtgärderna. Jag vill i sammanhanget
erinra om vad skattelagssakkunniga
säger i sitt i januari i år avgivna betänkande
om avdrag i vissa fall för amortering
av studieskulder. Där säger sakkunniga,
att om det allmänna bör ta
hänsyn till att vissa personer med dyrbarare
utbildning tynges av studieskul -

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 25

Ändring i lagstiftningen om konkurrensbegränsning

der, så kan direkta statsbidrag till
amorteringarna beaktas. Åtskilliga skäl
kunde åberopas för detta, säger de sakkunniga,
men då de inte i sina direktiv
hade att utreda den saken, så fick den
lämnas åsido.

Bevillningsutskottet bär nu inte velat
tillägga någonting utöver vad man
tidigare sagt utan hänvisar till att det i
departementet för närvarande sker en
prövning av det förslag till direkta bidrag
från staten för amortering av studieskulder,
som vi hoppas att regeringen
förelägger nästa års riksdag.

Även frågan om de periodiska understöden
är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. Också beträffande den frågan
finns ett förslag avgivet av 1944 års sakkunniga
att avdrag skulle medgivas för
periodiskt understöd till undervisning
eller uppfostran, om mottagaren hade
fyllt 17 år och inte tillhörde givarens
hushåll. Vidare skulle avdrag om 700
kronor medgivas skattskyldig, som underhållit
hemmavarande barn över 16
år vilka åtnjutit heltidsundervisning vid
läroanstalt.

1956 framlade skattelagssakkunniga
ett förslag om periodiska understöd,
men det innebar väsentligt skärpta bestämmelser.
Enligt det förslaget skulle
periodiskt understöd utgå endast när
det förelåg bindande förpliktelser att
ge sådant understöd. De föreslog emellertid
att föräldrar som ger eget barn
understöd till studier under vissa förutsättningar
skulle erhålla avdrag för det
utgivna beloppet. Även detta förslag är
nu föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Dessutom pågår en utredning rörande
de studiesociala åtgärderna.

Herr talman! Med hänsyn till allt detta
anser utskottet anledning inte föreligga
att begära en proposition till detta
års riksdag och inte heller att skriva
något ytterligare till Kungl. Maj:t om
denna sak, eftersom man kan förvänta
att vi får en proposition i ärendet nästa
år. Det har minoriteten inom utskottet
tydligen också accepterat, enär den

anser sig ha möjlighet att återkomma
med sina förslag.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogos vart för sig bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 26 § förordningen
den 3 april 1959 (nr 92)
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m., och

nr 77, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om bidrag till vanföra ägare av motorfordon.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 11

Ändring i lagstiftningen om konkurrensbegränsning Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagstiftningen
om konkurrensbegränsning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde:

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Det må genast från min
sida deklareras, att den av oss motionärer
väckta frågan angående ändring
i gällande lagstiftning om konkurrensbegränsning
har kommit i ett annat läge,
sedan Kungl. Maj:t i våras tillsatt
särskilda sakkunniga för utredning rörande
lagstiftningen och administrationen
på pris- och konkurrensområdet.
Man kan mycket väl anse, att vårt önskemål
om skärpt uppmärksamhet och

2 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 25

18 Nr 25 Onsdagen den 9 november 1960

Ändring i, lagstiftningen om koMlfurrensbegränsning

granskning a,v utvecklingen på detta för
alla konsumenter betydelsefulla område
np har blivit tillgodosett. Man kan förvänta,
att de sakkunniga redan under
nästa år kommer att redovisa sitt arbete
och sina överväganden. Som huvudmotionär
har jag därför, herr talman, nu
inget .särskilt yrkande, utan jag kan
mycket väl nöja mig med utskottets
hemställan, trots att denna innebär ett
avstyrkande av motionen.

Men, herr talman, motionen har väckt
uppmärksamhet i många läger. Dep har
diskuterats i radio och i pressen, och
den har bljivit föremål för eu betydelsefull
remissbehandling. Motionen har
även riktat uppmärksamheten på en rad
väsentliga struktur- och utvecklingstendenser
inom distributionen. Då jag dessutom
på några väsentliga punkter ipte
kap instämma i utskottets skrivning
beträffande motiveringen föy avstyrkandet
och då utskottet anser sig ha funnit
stöd för sin uppfattning i vissa remissutlåtanden,
nödgas jag ta kammarens
uppmärksamhet och tid i anspråk för
en något utförligare kommentar.

Kammarens ledamöter känner säkerligen
personligen mycket väl de s. k.
märkesvarorna. Det är varor, som förpackas
och reklameras av fabrikanterna
eller av importörerna. Dessa märkesvaror
vinner allt större utbredning,
och deras förekomst- är en av de viktigaste
förutsättningarna för att moderna
distribntionsföretag — t. ex. snabbköp,
varuhus, supermarkets och lageycentea,-ler — skall kunna utvecklas på ett sådant
sätt, att distributionen förbilligas.

1 dag utgör märkesvarorna ungefär
hälften av normalhushållens förbrukning,
och deras andel av förbrukningen
stiger för varj,e år. I Förenta staterna utgörs
i dag så gott som hela förbrukningen
av märkesvaror, och de är på god
väg åt! även i vårt Land nå fram till en
sådan omfattning.

Det är kanske också allmänt bekant,
att märkesvarorna allteftersom de vinner
framgång på marknaden lätt får en

ställning som s. k. kvasimonopolvaror.
De blir lockvaror, som drar kunderna
till sig. Fabrikanterna söker vinna
framgång för sina märkesvaror genom
att försöka utvälja försäljare efter
vissa system; de väljer ut särskilt de
återförsäljare som de anser kan göra
den största insatsen vid försäljning. Det
blir härigenom icke sällan så, att vissa
företag eller företagskedjor får märkesvarorna,
medan andra företag och företagskedjor
inte får dessa märkesvaror.
De företag som får märkesvarorna erhåller
på så sätt fördelar framför kanske
i övrigt lika effektiva eller t. o. m.
mer effektiva distributionsföretag —
något som kan medföra alltför höga
kostnader och därmed för höga priser
för konsumenterna. Det kan också vara
en väsentlig olägenhet för konsumenterna,
att de i sina butiker inte kan köpa
de allra bästa och kvalitativt mest
högtstående märkesvarorna. Denna ordning
kan för konsumenterna bli en olägenhet
på det sättet, att de får besöka
en rad olika butiker för att kunna göra
de mest ändamålsenliga inköpen.

Allmänt kan sägas, att märkesvarorna
och deras distribution innebär ett stort
framsteg så länge olika märkesvaror
slår sig fram och konkurrerar med varandra
om marknaden och när do håller
på att skaffa, Sig en position. Men förhållandet
blir ofta det motsatta när märkesvarorna
skall försökå bevara redan
uppnådda positioner och försvara sin
andel av eu marknad. Då väljer ofta
fabrikanterna och distributörerna inte
den naturliga vägen att sänka priserna
vid oförändrad kvalitet eller att höja
kvaliteten och, skaffa sig nya återförsäljare
för att få tillräcklig avsättning, utan
i stället använder de i stor utsträckning
dep metoden, att de genom ständigt
Ökande reklaminsatser försöker förmå
kunderna att vända sig till de företag
och företagsenheter som för märkesvaran,
USA kan uppvisa rent groteska
exempel på liur olika märkesvaror ständigt
stigit i pris utan annan anledning

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 25

Ändring i lagstiftningen om konkurrensbegränsning

än högre reklamkostnader och särskilt
lockande rabatter till ett visst urval
av återförsäljare, samt också på hur
företagen själva har tillgodogjort sig
vinsten utaa att lämna något tillbaka
till sina konsumenter.

I vårt eget land har vi i stort sett varit
förskonade från sådant, men på allra
senaste tiden har det börjat komma exempel
som är allvarliga nog. I en stor
huvudstadstidning redogjordes i går för
hur man med hjälp av olika slags presenter
försöker locka köpare till olika
tvättmedelssorter. Det kan vara märken
och andra små presenter till barnen. Allt
detta innebär att tvättmedlen ofta kan
stiga i pris upp till mellan 50 ocli 90
procent. Och det finns andra exempel.
Man kan undra vad; något som heter
»kalaspuffar» bär för samband med olika
små presenter och varför man, om
man köper diskmedel, samtidigt också
skall bii begåvad mot! en disktrasa. Hur
skall egentligen en husmor bära sig åt
när hon skall välja mellan att köpa två,
tvålar och samtidigt få en tvålask eller
att köpa'' två tvålar och få SO öre tillhaka?
Vad är egentligen priset, ärade
kammarledamöter, på eu. märkesvara av
detta slag? Vad är priset på en disktrasa,
ett tvättmedel och på kalaspuffar?
Det är ju omöjligt för en konsument
att avgöra detta. Detta är avarter
av fri konkurrens, det är avarter av den
behovstillfredsställelse som distributörer
och fabrikanter skall tjäna.

Dessa exempel är varnande nog, och
många fler kommer med all säkerhet
till vårt land om utvecklingen blir densamma
här som den varit i USA.

Här vill jag, herr talman, göra ett inpass.
När man talar om det stora landet
där borta tar man ofta fram exempel
på negativa ting. Men samtidigt måste
det uppmärksammas, att man i det landet
gör många bra saker på tillverkni
ngsoni rå de t för att tillgodose konsumenternas
intressen. Det är också från
detta land vi fått våra viktigaste impulser
när det gällt att genom konkurrens -

lagstiftning främja konsumenternas intressen
och tillse att deras ställning
skyddas och stärks. Det är en stor glädje
att i dag kunna konstatera, att det
amerikanska folket till ny president utsett
en demokrat, som- till sin uppfattning
och åskådning av allt att döma representerar
det bästa av amerikansk
tradition i fråga om initiativkraft och
vilja att tillvarata småfolkets intressen
gentemot mäktiga finans- och branschintressen.

Jag har velat säga detta därför att det
även när det gäller att öppna nya vägar
inom märkesvarornas område har skett
något i Amerika som mycket litet har
uppmärksammats här hemma. Det har
nämligen i Amerika blivit en allmän
reaktion mot dessa över hela landet reklamerade
varor, som blivit allt dyrare
och beträffande vilka man just bär kunnat
konstatera att priserna skruvats upp
genom för konsumenterna oväsentliga
åtgärder. Man har fått så kallade »private
brands». Det innebär helt enkelt,
att olika företagsformer och distributionskedjor
har skaffat sig egna märkesvaror.
Det betyder att de mycket
kraftigt bär kunnat konkurrera med de
traiditionella märkesvarorna. Detta bär
medfört betydande prisreduceringar
och skärpt konkurrens när det gäller
sådana varor som margarin, kaffe, fruktkonserver,
paketerad kex och inånga,
många andra livsmedel. Dessa nya märkesvaror
som konkurrerar med andra
märkesvaror är något nytt i bilden, nytt
i den meningen, att de fått mycket större
utbredning inom allt flera branscher
under senare år.

I vårt land har vi inte hehö.vt räkna
med att sådana privata märkesvaror
vid sidan av de allmänna märkesvarorna
skulle uppträda, helt enkelt därför
att vi haft mycket konkurrensdugliga
företagsformer dels i kooperationen,
dels också inom den privata företagsamheten.
Man kan säga, att kooperationen
och den privata företagsamheten
vid sidan av andra varor liar sålt just

Nr 25

Onsdagen den 9 november 1960

Ändring i lagstiftningen om konkurrensbegränsning

sådana som haft karaktären av »private
brands».

Nu vill jag genast också förklara, att
ur konsumentsynpunkt är inte dessa
sistnämnda märkesvaror, som är knutna
till vissa företagstyper, det bästa,
men de är kanske det näst bästa i nuvarande
läge. Ty det bästa för konsumenterna
skulle vara, att alla märkesvaror
funnes på alla distributionsställen
av betydenhet. De skulle vara tillgängliga
för alla som ville distribuera dem.
Vidare måste det vara ett klart önskemål,
att alla märkesvaror har en kvalitet
som olika objektiva granskare,
t. ex. konsumentinstitut och forskningsinstitut,
ansåg nödvändig för att en vara
skall fylla rimliga konsumentkrav.
Detta är de önskemål som man kan ha
på konsumenthåll på distributionen när
den är som bäst.

Låt mig summera. Märkesvarorna har
kommit för att stanna och för att utbreda
sig mer och mer. Vi bör i vårt
eget land försöka undvika det som skett
i Förenta staterna och vi kan mycket
väl komma till rätta med sådana avarter,
därför att vi här har en mycket effektiv
konkurrens mellan olika företagsformer.
Vidare bör vi kunna undvika
de olägenheter det medför för konsumenterna
när dessa olika varor inte
är tillgängliga överallt. Vi bör också
kunna ordna så att företag, som vill
priskonkurrera även med dessa märkesvaror,
erbjudes möjlighet därtill.

Jag skulle vidare vilja rikta kammarens
uppmärksamhet på utvecklingstendenser
på längre sikt, som på distributionens
område ter sig mycket allvarliga
för vårt land, både för vår kooperation
och vår enskilda företagsamhet.
Jag vill då till att börja med hänvisa
till ett föredrag av direktör Carl Albert
Anderson vid Kooperativa förbundets
61 :a kongress, i vilket han redovisar
vad som håller på att ske i vårt eget
land och vad som är att vänta bär, när
dessa jättar på distributionens område
nu börjat gå över Atlanten och etablera

sig i Europa. De har redan vunnit fast
fot i Västtyskland liksom även i Holland;
man får räkna med att de är på
väg också till Sverige.

Direktör Anderson klargör vilka skadeverkningarna
härav kan bli. Det existerar
nämligen amerikanska distributionsföretag
som är verkliga jättar. Sålunda
finns det tio kedjeföretag i USA
som svarar för inte mindre än 25 procent
av den totala omsättningen inom
den amerikanska detaljhandeln. Ett enda
sådant jättedistributionsföretag har
en omsättning på över 25 miljarder
svenska kronor och har ett butiksnät
på ända upp till 4 275 försäljningsställen.
Dessa jättekoncerner håller nu på
att etablera sig i Europa, och av allt
att döma kommer de, som sagt, att ganska
snart söka vinna fotfäste även på
den svenska marknaden.

I sitt anförande framhåller direktör
Anderson, att »morgondagens konkurrensläge
blir under alla förhållanden
något som vi inte kan avfärda med en
axelryckning», utan man måste i stället
vidta en rad positiva åtgärder. En
av de viktigaste är att kooperationen
bevaras vid sin fulla effektivitet och
konkurrenskraft.

Vi kan också möta detta hot på två
andra vägar och det är dem som motionen
redovisar. Den ena går ut på att de
märkesvaror som kommer utifrån ställes
fritt till förfogande för alla som vill
sälja dem. Den andra metoden är att
försäljningsvillkoren blir öppet redovisade,
att man alltså skapar mer offentlighet
kring rabatter och konditioner i
övrigt. Härmed är jag tillbaka till utskottsutlåtandet
och de skäl som där
anföres för avslag på motionen.

Utskottet anför två motiv för avslag
på motionen. Det ena är att förslaget,
sådant det redovisats av motionärerna,
skulle ha den nackdelen, att det ledde
till prisstelhet i fabrikant- och grossistledet.
Denna anmärkning tror jag man
kan ta med stor ro, ty den prisstelhet
som utskottet talar om finns redan. Den

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 25

Ändring i lagstiftningen om konkurrensbegränsning

beror på att det förekommer en mycket
utpräglad selektiv försäljning i vårt
land: man utväljer vissa återförsäljare
och håller sig till dessa för att söka avgränsa
dem gentemot andra återförsäljare
som önskar sälja varorna och konkurrera.
Detta förfarande behandlas enligt
gällande konkurrenslagstiftning (1
och 5 §§) och av näringsfrihetsrådet
och ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.
I lagen sägs, att med skadlig verkan
av konkurrensbegränsning förstås,
att konkurrensbegränsningen på ett ur
allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar
prisbildningen, hämmar verkningsförmågan
inom näringslivet eller försvårar
eller hindrar annans näringsutövning
(5 § andra stycket). Det är detta
lagrum man stöder sig på när man skall
söka komma till rätta med den selektivitet
som finns inom vårt näringsliv.
Problemet har förorsakat näringsfrihetsrådet
mycket besvär. Det finns i
nämnda lagrum inga klara anvisningar
om hur man bör bedöma hinder för
konkurrens av detta slag. I motionen
redovisas en rad olika exempel på vilka
nackdelar denna selektivitet medför
och hur den begränsat konkurrensen
på olika områden och hindrat vissa
företag att hävda sig. Många fler
exempel skulle kunna nämnas. Det kommer
att stå en ständig strid kring ifrågavarande
lagrum och dess tillämpning.
Det enda glädjande är att utredningen
kommer att ta upp även detta spörsmål.

Det andra motivet för avslag på motionen
är — jag citerar utskottets yttrande:
»Återförsäljarnas möjligheter att
genom köpslagan under hand pressa
sina leverantörers priser skulle sålunda
avsevärt försämras, något som i sin tur
kan antagas verka höjande på konsumentpriserna.
»

Detta med köpslagan förtjänar en ordentlig
granskning. Det är nämligen fråga
om huruvida vissa återförsäljare med
hjälp av sin makt, sin storlek, sin tyngd
på marknaden, skall kunna tillskansa
sig vissa extrarabatter — man kallar

dem ibland också maktrabatter — och
sedan i kraft av dessa rabatter kunna
konkurrera hårdare, vilket skulle leda
till att konsumenterna får billigare priser.
Jag tror emellertid att man härvidlag
inte uppmärksammat ett par saker.
Yi vet inte om de under köpslagan vunna
fördelarna kommer konsumenterna
till del i form av lägre priser. Det finns
inga undersökningar rörande denna
sak. Jag skulle allmänt vilja hävda att
makten fördummar, och det kan inte
vara någon skillnad när det gäller dessa
maktrabatter. Det är inte annorlunda
med dem än när någon utnyttjar en
vunnen position på ett sätt, som från
allmänna utgångspunkter måste betraktas
som orättvist i förhållande till andra,
som gör likvärdiga tjänster och kanske
till och med större tjänster. Jag
vill för klarhetens skull anmärka, att
med maktrabatter skall inte förstås sådana
rabatter, som tillkommer en försäljare
därför att han utför en större
prestation — köper flera varor av en
sort eller av en kvalitet, gör vissa extrainsatser
för att främja en vara eller gör
en fabrikant vissa tjänster. Nej, det är
de rabatter som man under köpslagan
kan tillskansa sig därför att man är stor
och mäktig eller har en speciell position
på annat sätt.

Jag skulle också förmoda —- och jag
tror att det styrks av utvecklingen på
andra håll, framför allt i Amerika -— att
märkesvarufabrikanterna när de kommer
i trängda situationer — t. ex. om
de finner att s. k. »private brands» håller
på att utvecklas ■—- är beredda att
lämna speciella rabatter för att hindra
att vissa företag, som representerar en
stor maktkoncentration, upptar egen
tillverkning och genom den kan påverka
priserna i för konsumenterna förmånlig
riktning. De redan val etablerade
tillverkarna av märkesvaror vill
nämligen förhindra uppkomsten av andra
märkesvaror, vilket ofta leder till
en oekonomisk användning av reklam
och andra försiäljningsåtgärder, som

Nr 25

Onsdagen den 9 november 1960

Ändring i lagstiftningen em konkurrensbegränsning

konsumenterna vanligen bär ringa glädje
av.

Jag vill här ta ett exempel för att visa
upp, att det mycket väl kan tänkas, att
man skulle kunna nå betydelsefulla resultat
i fråga om offentlig redovisning
på andra och effektivare vägar.

Jag tänker bär på Svenska tobaksmonopolet,
som i sin prislista nr 48 i
januari 1960 — jag bär den här tillgänglig
— Öppet redovisar precis de
olika villkor som gäller för återförsäljning
av tobaksvaror. Dessa villkor är
inte begränsade till olika kategorier
återförsäljare utan gäller för var och
en. De gäller även för kammarens ledamöter,
om någon av oss enskilt skulle
vilja vända sig till Tobaksmonopolet
och där i enlighet med dessa villkor
köpa dessa varor. Där finns ingen begränsning.
Här finns öppet redovisade
försäljnings- och andra villkor. Var och
en som vill distribuera tobaksvaror har
rättighet att i enlighet med dessa villkor
göra det. Jag tror inte heller att det
blir någon skillnad, om det i framtiden
blir så, som Tobaksmonopolet självt har
anhållit om, nämligen att dess monopolställning
upphör och man ger andra
företag inom vårt eget land möjlighet
att tillverka tobaksvaror. Även i en sådan
situation skulle öppet redovisade
försäljnings- och andra villkor kunna
gälla.

Enligt min mening är det av utomordentlig
vikt för oss konsumenter att
offentlighetsprincipen blir fastslagen
och accepterad på detta område. Det
kan inte få vara så, att man på distributionens
område skall kunna säga, att
det finns vissa delar därav, som inte
tål att granskas, utan försäljnings- och
andra villkor skall hållas hemliga. Det
får helt enkelt inte finnas något hemligt
i fråga om tillverknings- och distributionskostnader.
Den fullständiga och
öppna redovisningen har hittills på så
många områden lett fram till ekonomiska
framsteg. Därför vill jag gärna
från denna talarstol fastslå den prin -

cipen, att konsumenten aldrig kan acceptera,
att tillverkare eller distributörer
upphöjer till princip, att man skall
hemlighålla de villkor och de förutsättningar,
som ligger till grund för deras
verksamhet vare sig det gäller tillverkning
eller distribution.

Herr talman! Jag anser det beklagligt,
att man från remissinstansernas sida
och även från utskottets sida knappast
i någon utsträckning alls har behandlat
dessa frågor som jag här tagit upp,
alltså detta att märkesvarorna är under
utbredning i värt land och omfattar allt
mer och mer samt vidare att vi står
inför nya fenomen i fråga om jättelika
l!SA-koncerner. Sådana är redan nu
etablerade i Europa. De kommer kanske
inom något år, i varje fall inom överskådlig
framtid, in på vår egen marknad
och kommer där att konkurrera med
våra privathandlare och vår kooperation.
Det kan då vara av värde att möjlighet
finns att få reda på under vilka
villkor och förutsättningar dessa distribuerar
och försäljer sina varor. Det
kan också vara lämpligt att andra distributörer
inom den privata handeln och
kooperationen får tillgång till dessa
märkesvaror, som de kanske är intresserade
av att sälja i vårt land, så att de
inte sätter i gång med att utveckla sina
egna företagskedjor.

Detta har inte remissinstanserna behandlat.
Jag är därför glad att kunna
konstatera, att den av handelsministern
i våras tillsatta utredningen har
fått direktiv som uppmärksammar just
de frågor som jag nu har tagit upp och
som redovisats i motionen. I direktiven
till kommittén finns anvisningar om att
de sakkunniga skall överväga, vilka åtgärder
som kan vidtagas för skärpning
av prisövervakningen, för en effektivisering
av åtgärderna mot konkurrensbegränsning
och för en förbättring av
konsumenternas prismedvetande. I direktiven
står också, att de sakkunniga
skall uppmärksamma de vertikala riktpriserna
—- alltså priser som tillämpas

Nr 25

Önsdagen dett 9 nttVémber 1969

ös

Ändring i lagstiftningen om konkurrensbegränsning

från tillverkare och grossister till sénäre
distributionsled — liksom de horisontella
bindningarna, d. v. s. när företagarorganisationer
försöker binda distributörerna.
Utredningen skall uppmärksamma
om sekretessreglerna kan
ändras så, att en méra omfattande publicering
blir möjlig, och möjligeh kan
det också befinnas lämpligt, enligt dessa
riktlinjer för de sakkunniga, med registrering
av sådana prisrekomihendationer
och därtill knutna försäljningsvillkor.

Detta överensstämmer i allt väsentligt
med vad som föreslås i motionen dels
i fråga om att man bör få en öppen redovisning
av försäljningsvillkoren, dels
också i fråga om att man kanske skulle
kunna förmå tillverkarha av märkesvaror
att i större utsträckning sälja sina
varor till andra återförsäljare än dem
sOiö de selektivt själva utväljer.

Med hänsyn till att sakkunniga tillsatts
och att direktiven av handelsministern
utarbetats så, att de nära överensstämmer
med de önskemål, som kommit
till uttryck i motionen, finner jag
ingen anledning att ställa något särskilt
yrkande, utan jag kän nöja mig med
vad jag här bär framfört. Jag vet med
säkerhet, att dessa frågor bär så stor
framtida betydelse, att de inom en relativt
snar framtid säkerligen åter kommer
att behandlas i denna kammare och
kanske då på ett sådant sätt, att kammarens
ledamöter får ta ställning till
ett förslag från Kungl. Maj :t.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Då herr Kellgren i sitt
anförande nyss inte yrkade någon ändring
i utskottets förslag, kan det kanske
synas opåkallat att säga någonting ifrån
utskottets sida, men jag skall ändå med
herr talmannens benägna tillåtelse försöka
framhålla några synpunkter, som
har varit vägledande för utskottet, när
det bär yttrat sig över motionen.

Syftet med motionen iir högst vällov -

ligt. Den går Ut på att göra konkurrensen
effektivare framför allt i detaljistledet.
Motionen ligger så till vida också
väl i linje med de tankar som ligger
bakom den gällande lagstiftningen på
området.

Varför har då andra lagutskottet inte
tillstyrkt motionen? Jo, det har funttit,
att lagregler av det slag söin föreslås i
motionen skulle mera motverka ''den fria
konkurrensen än befrämja deh. Motionärerna
vill ha bestämmelser, som
tvingar tillverkare och importörer av
allmänt annonserade märkesvaror att
sälja till alla återförsäljare på i princip
samma villkor. Dessa villkor skulle
vara offentligen tillkännagivna. Därigenom
skulle de tendenser att strypa varuförsörjningen
för vissa starkt priskonkurrerande
företag, som vi i dag
obestridligen har, omöjliggöras. Därmed
skulle onekligert eh hel dél vara vunnet.
Men samtidigt finge man räkna med
att konkurrehsért i partihandelslédét till
störa delar skulle försvinrtä. Mycket av
den hårda konkurrens, som i dag förekommet
inom detaljhandel, har sin
grund i att särskilt de stora återförsäljarna
kunnat pressa Sina inköpsprisér.
Skulle — såsom föreslås i motionen —
partihahdeln ske efter offentligen tillkännagivna
Villkor, Skullé dessa möjligheter
att pressa priserna Också försvinna.
Detta skulle säkerligen vara en för
konsumenterna olycklig konsekvens.
Dessa verkningar av motionärernas förslag
har Också påvisats i ett par mycket
tungt vägande remissyttrandeh. jag
kan här hänvisa till yttranden från kommerskollegium,
ordföranden i näringsfrihetsrådet
och Kooperativa förbundets
styrelse. I yttrandena från ordföranden
i näringsfrihetsrådet och Kooperativa
förbundets .styrelse påvisas
hur motionsförslaget företer likheter
med den amerikanska Robinson-Patman-lagen.
Denna lag tillkom inte för
att befrämja konkurrensen till konsumenternas
fromma utan för att skydda
småhandlarna mot konkurrensen från

Nr 25

Onsdagen den 9 november 1960

Ändring i lagstiftningen om konkurrensbegränsning

de större distributionsenheterna. De
större detaljhandelsföretagen kunde
nämligen hos sina leverantörer i allmänhet
uppnå fördelaktigare priser än
de mindre. Prisskillnaderna var ofta
större än vad som motiverades rent företagsekonomiskt
av att de större företagen
köpte större partier; de kunde —
brukar man säga —- tilltvinga sig maktrabatter.
Det är mot denna företeelse,
vilken måste anses ur konsumentsynpunkt
fördelaktig, som Robinson-Patman-lagen
vänder sig. I Kooperativa
förbundets yttrande framhålles också,
att denna lag medverkat till att bibehålla
en sektor av detaljhandeln, som
arbetar med högre kostnader och, där
lokal konkurrens saknas, högre priser
än pa övriga orter. Det torde också vara
symptomatiskt, att den enda remissinstans
som kunnat se några fördelar
med förslaget är Sveriges köpmannaförbund
— intresseorganisationen för
den del av detaljhandeln som har mest
känning av de starkt priskonkurrerande
företagens verksamhet.

Förutom de nu nämnda nackdelarna
med förslaget synes detta förenat med
en mängd — delvis mycket stora —
praktiska olägenheter. I remissvaren
uppräknas ett stort antal praktiska svårigheter
som förslaget skulle föra med
sig. Jag tänker inte närmare gå in på
dessa. Dels är de ofta av ganska invecklad
natur, dels torde förslagets
nackdelar på det principiella planet
framstå som så uppenbara, att man inte
kan ansluta sig till det.

Det förhållandet att jag inte kan ansluta
mig till herr Kellgrens motion innebär
inte att jag anser att allting är
gott och väl på prisbildningens område.
Tvärtom! Det finns uppenbarligen
tendenser inom vissa delar av näringslivet
att försöka hålla den för många
branscher ofta mycket påfrestande konkurrensen
tillbaka. Ett flertal exempel
härpå omnämnes i motionen. Men det
finns ju också organ, vilka har att verka
för att vi verkligen får en fri och

effektiv konkurrens, som kan leda till
den för konsumenterna fördelaktigaste
prisbildningen. Vi har ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor och vi
har näringsfrihctsrådet. Näringsfrihetsombudsmannen
fungerar — torde man
kunna säga -— som ett slags åklagare i
konkurrensfrågor, medan rådet utgör
domstolen i sådana frågor. Rådet äger
visserligen inga exekutiva befogenheter
utan har endast att konstatera, huruvida
skadlig verkan av konkurrensbegränsning
föreligger, och sedan medelst
förhandlingar söka undanröja
denna verkan. Såvitt mig är bekant,
har rådet hittills lyckats uppnå godtagbara
resultat i samtliga ärenden. Ett
stort antal fall av konkurrensbegränsning
med skadlig verkan når aldrig
fram till rådet. Redan genom näringsfrihetsombudsmannens
ingripande har
i många fall missförhållandena kunnat
elimineras.

Vi har vidare statens pris- och kartellnäinnd,
som gör ingående undersökningar
rörande pris- och konkurrensförhållandena.
Pris- och kartellnämnden
bedriver dessutom upplysningsverksamhet
i dessa frågor.

Man torde därför kunna säga att rådande
lagstiftning och den på grundval
därav uppbyggda organisationen i stort
sett är effektiva när det gäller att bekämpa
skadliga konkurrensbegränsningar.
Men sannolikt kan förbättringar
göras inom ramen för nu gällande principer.
Det är därför tillfredsställande,
att det för närvarande arbetar en utredning
— under ordförandeskap av Rudolf
Meidner — som har till uppgift att
föreslå sådana förbättringar.

Slutligen vill jag säga att herr Kellgren
och jag uppenbarligen är fullständigt
eniga om att vi vill inom näringslivet
åstadkomma en fri och effektiv
konkurrens, som kan medföra den
ur konsumentsynpunkt fördelaktigaste
prisbildningen. Det är endast om vägen
att uppnå detta mål vi har olika uppfattningar.
Enligt min uppfattning skul -

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 25

Ändring i lagstiftningen om konkurrensbegränsning

le inotionsförslaget få rakt motsatta
verkningar mot dem som åsyftats. Det
skulle hämma konkurrensen i stället för
att befrämja den.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SETTERBERG i Vilske-Kleva (h):

Herr talman! Efter herr Kellgrens
långa och utförliga redogörelse för sin
motion om konkurrensbegränsning och
sedan utskottets vice ordförande här ytterligare
klargjort utskottets syn på frågan
är det väl inte mycket mer att tilllägga,
men som enskild detaljhandlare
och jag vågar påstå kännare av svensk
detaljhandel kan jag inte underlåta att
göra några reflexioner.

Det är väl inte någon nyhet för någon
här i kammaren att konkurrensen
i dag har hårdnat inom just detaljhandeln
och då framför allt inom livsmedelssektorn.
Alla känner nog till hur
hårt man där slåss. Herr Kellgren talar
om märkesvarorna som om de skulle
utgöra ett undantag. Så är ingalunda
fallet. I den senaste tidens priskonkurrens
har man just slagits med märkesvarorna
så hårt, att det borde synas för
alla och även ha givit resultat som kan
glädja husmödrarna.

Varför finns det då märkesvaror? Jo,
nästan alla företagare strävar efter att
få ett eget märke på sina varor. Jag
vill erinra om hur t. ex. många företag,
små som stora, säljer en viss kaffesort
med sitt eget märke, som man rekommenderar
framför andra kaffesorter. Vi
ser också hur många produktionsföretag
— som ett typexempel vill jag nämna
slakteri- och charkuteribranschen —
åsätter sina varor ett visst märke för
att garantera varans kvalitet. Man vill
med ett ord tillämpa satsen »vårt märke
är eder garanti».

Jag kan hålla med om att principen
»pris efter prestation» är svår att penetrera
och konsekvent tillämpa. Men

prestationerna måste dock såvitt möjligt
mätas rättvist. Man måste se till den
service som lämnas i den öppna butiken
o. s. v. Därvidlag har vi i dagens
samhälle fått bättre möjligheter att göra
jämförelser genom tillkomsten av hemköpsföretag,
samköpsföreningar o. s. v.
Det är emellertid förvånansvärt hur litet
dessa nya distributionsformer utnyttjas.
De har bara hand om någon liten
procent av varudistributionen, trots
att de har funnits till rätt länge. Vi får
också komma ihåg att de pengar, som
förloras av sådana där djärva och uppslagsrika
företagare, vilka ibland misslyckas
kapitalt, kommer att få betalas
av konsumenten, eftersom det i allmänhet
är leverantörerna som står med obetalda
fordringar.

Herr Kellgren citerade i sin motion
SSLF-tidningen, vårt organ inom livsmedelsbranschen.
Det lyster mig att i
min tur citera tidningen Vi, som väl står
herr Kellgren ganska nära. Mauritz Bonow,
en inte alldeles obekant skribent,
har där skrivit bl. a. följande: »Kellgren
har utnämnt sig själv till den bålde riddaren
som kämpar för ''insynsintressena
på alla områden’. Han har upptäckt,
att öppenhet och insyn aldrig skadat
konsumentintressena. Därav drar han
den slutsatsen, att dessa intressen endast
kan främjas av en fortsatt utvidgning
av offentlighetsprincipen. Det som
är riktigt på ett område måste nämligen
— så tycks Kellgren resonera — vara
lika riktigt på alla andra områden. Kartellregistret,
som offentliggör konkurrensbegränsande
avtal, är nyttigt. (Det
vet vi inom kooperationen, eftersom vi
mer än någon annan medverkat till att
få det till stånd 1) Alltså måste det vara
nyttigt om alla som tillverkar eller
importerar märkesvaror får redovisa sina
försäljningsvillkor i ett offentligt register.
När dylika idéer blir föremål för
saklig prövning förklarar Kellgren, att
han tar remisskritiken med ro. Egentligen
är detta alldeles naturligt. Offentlighetsprincipen
och lika-pris-principen

Nr 25

Onsdage» den 9 november 196®

Ändring I lagstiftningen om konkurrensbegränsning

i den kellgrenska utformningen är ju
inte några logiska resultat av en förutsättningslös
ekonomisk analys. De är
helt enkelt trossatser. Och tro diskuterar
man inte.» Och så tillägger artikelförfattaren:
»Nils Kellgren bör följaktligen
också nu lämnas i fred med sin
tro.»

I det yttrande, som kommerskollegium
avgivit, heter det bl. a.: »För sin
del har kollegium särskilt uppmärksammat
att ett genomförande av förslaget
skulle icke endast nödvändiggöra en
tungrodd administrativ apparat utan
även kunna medföra en fastlåsning av
priser och andra försäljningsvillkor på
ett sätt som man vid införandet av den
nu gällande pris- och kartellagstiftningen
just velat undvika. Otvivelaktigt
skulle köparens möjligheter att genom
köpslagan under hand pressa säljarens
priser avsevärt försvåras, om denne i
förväg offentliggjorde vissa prislistor
— — —. Enligt kollegii uppfattning
skulle sålunda det av motionären framförda
förslaget på längre sikt motverka
det med motionen åsyftade målet att få
till stånd en friare konkurrens.»

Efter att hä citerat detta yttrande av
kommerskollegium tillägger Maurits Bonow:
»Det är alltså detta som en opartisk
och saklig prövning av det kellgrenska
hugskottet leder fram till: Det
skulle skada konsumenternas intressen
om det genomfördes. Man får hoppas att
Nils Kellgren blir alldeles ensam om att
fullständigt ignorera detta faktum.»

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Herr Kellgren här inte
ställt något annat yrkande än utskottet;
men med tanke på den långa redogörelse
som han gav här och hans sätt
att försöka få kammaren att tro, att det
är så tokigt ställt i vårt land framför
allt med konkurrenskraften, att näringslivet
inte självt kan klara av eh hel del
problem, kanske man behöver säga
ett ord också ifrån den sida som när -

mast sysslar med prodhktionen. Vi har
ju nyss hört en person från distributionsledet
framföra vissa synpunkter.

När herr Kellgren nu nämner praktiskt
taget alla varor — han börjar med
tvättpulver och man kan förstå att han
har allting ända upp till de dyrare varaktiga
konsumtionsvarorna i tankarna
— vill jag bara varna herr Kellgren
för att driva sitt resonemang så långt att
han uppnår precis den motsatta effekten
mot den han egentligeh avser. Jag
skulle tro att LO inte har intresse av att
landets industriföretag försvagas på ett
sådant sätt att de inte har möjlighet
att betala goda löner. Den som producerar
varor är absolut beroende av att
få dessa sålda och konsumerade; annars
har man ingen som helst anledning ätt
producera varor och man kan inte utveckla
sitt företag.

Jag representerar i min dagliga gärning
ett företag som har tagit som sin
uppgift att Försöka göra goda märkesvaror
inom den kanske någöt mera
varaktiga konsumtionsvarugruppeii. Vi
har med ansvarskänsla inför konsumenterna
försökt ordha det så att konsumentpriserna
skall vara hyggliga och
kvaliteterna goda. Jäg vet att det finns
många företag som strävar mot precis
samma mål. Däremot är jag inte helt
övertygad om att de aktioher som gjorts
under senare år, med krav på borttagande
av bruttoprissättningen bland
mycket annat, enbart har verkat i den
riktning, som de som ligger bakom dessa
strävanden har tänkt sig. Jag vill ställa
en rent praktisk fråga: Om man tillverkar
varaktiga konsumtionsvaror och har
en nyhetsproduktion och om det finns
kanske tvåtusen till tretusen minutförsäljningsställen,
som skulle önska sälja
dessa varor om de får göra det i den
mån det blir någoh efterfrågan, tror herr
Kellgren att det är praktiskt möjligt att
samma vecka till tvåtusen återförsäljare
distribuera ett exemplar av exempelvis
en ny soffa och två fåtöljer som
ingår i samma grupp? Om man inte kan

Onsdagen den 9 november 1960

Kr 25

a i

Ändring i lagstiftningen om konkurrensbegränsning

distribuera denna kvantitet precis samma
vecka kan man inte få någon effekt
av den annonsering och den försäljningskampanj
som det är nödvändigt
att lägga upp för att försäljningen
Skall bli så stor att varans pris inte blir
för högt. Om man då så småningom
finner att det är kostnadsbesparande
och leder till ett för konsumenten lägre
pris, ifall man kan begränsa antalet återförsäljare
på ett sådant sätt att alla som
behöver ha dessa varor kan få en god
service och få varorna demonstrerade
på ett fackmässigt sätt, menar herr Kellgren
att det skulle vara att föredra att
bortse från de fördelar som ett dylikt
distributionssystem efter mycket noggranna
överväganden bär visat sig innebära? Jag

vill bara att man inte skall generalisera
och blint slå utan att egentligen
veta vad man avser, ty det kan leda till
att märkesvarorna försvinner och man
i stället får anonyma varor, som i realiteten
är långt dyrbarare och långt
sämre för konsumenten. Det blir resultatet
av en sådan åtgärd som herr Kellgren
här har föreslagit, i varje fall i
den mån man inte gör någon åtskillnad
mellan olika varugrupper.

Kan herr Kellgren sedan åstadkomma
att vi slipper köpa en plastfigur när vi
skall köpa ett paket tvättpulver, har
han min välsignelse, men jag har fortfarande
den förhoppningen, att åtminstone
Kooperativa förbundet skall utgöra
en motkraft mot utländska tvättmedelsfabrikanter
så att vi inte tvingas
betala för andra saker än vi egentligen
avser att köpa.

Man skall inte generalisera från sådana
fall. När industriidkare mycket omsorgsfullt
räknar ut på vilket sätt de
skall kunna frambringa bästa varor till
lägsta priser för konsumenterna och då
väljer den väg för distributionen som
de anser riktig, ja, då skall de inte
klandras för att varorna undanhftlles
distributörer som aldrig syftar till att
görn de tjänster som försäljningsavan -

sen förutsätter utan bara vill sälja sedan
lojala företag utfört hela servicearbetet
och demonstratioiisarbetet. Det
finns många exempel på detta, och jag
har tidigare här i kammaren lämnat bevis
på sådana saker. Jag tror det är
riktigt att vi också från det håll jag
representerar klart säger ifrån, att det
finns eu lojal kår av fabrikanter och
en lojal kår av distributörer. De undantag
som inte är sådana som de borde
vara kommer säkerligen den fria konkurrensen
att eliminera. I den mån det
brister något i den fria konkurrensen
på sådana områden där den är berättigad
skall vi alla medverka till att undanröja
de konkurrensbegränsande faktorerna.
Men man får inte slå blint i
luften, ty då slår man sig själv.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Tillåt mig att börja med
att kommentera vad utskottets talesman
sade! Han gjorde några lämpliga utdrag
ur själva utlåtandet, och vad som står
i detta har jag redan kommenterat i
mitt förra anförande, men det finns i
varje fall en sak som det är särskilt angeläget
att här ta upp av Vad herr Jacobsson
i Tobo anförde.

Jag syftar på hans påstående att motionärernas
förslag skulle ha stora likheter
med Robinson-Patman-lagen i
Förenta staterna. Det förhåller sig inte
så. De påståenden som står att finna
i KF:s yttrande över motionen blir inte
riktigare därför att de återgives från
dertna plats. Vårt förslag begränsar sig
nämligen till märkesvaror som är mera
allmänt annonserade. Vidare avser motionen
öppen redovisning av försäljningsvillkor
och försäljning till olika
distributörer och återförsäljare utan åtskillnad.
Skillnaderna vid jämförelse
med ilen amerikanska lagen är klara.
Senast i somras hade jag tillfälle att
diskutera denna sak med en amerikansk
specialist på lagstiftningen. Han hävdade
bestämt att det inte finns några lik -

Nr 25

Onsdagen den 9 november 1960

Ändring i lagstiftningen om konkurrensbegränsning

heter mellan vårt förslag och den nämnda
lagen. Herr Jacobssons påstående visar
sig vid närmare granskning vara
helt oriktigt.

Det är i och för sig riktigt som herr
Setterberg i Vilske-Kleva sade, att privata
märkesvaror spelar en stor och
växande roll i vårt eget land. Jag underströk
i mitt första anförande också
att vi måste vara mycket tillfredsställda
med att vi redan tidigt fått se mera
privat försålda märkesvaror och inte
bara exklusivt annonserade och uppreklamerade
märkesvaror som nära nog
ensamma dominerar försäljningen i hela
landet. Den ordning vi har i vårt land
i detta avseende har inneburit avsevärt
lägre kostnader för konsumenterna,
men jag är ändå inte tillfredsställd.
Som jag framhöll kan man ur konsumentsynpunkt
ha åtskilliga andra synpunkter
på saken, bl. a. att dessa märkesvaror,
om de är av hög kvalitet och
verkligen fyller de ändamål de avser
att fylla, bör stå till förfogande för alla
distributionsföretag som är villiga att
försälja dem, att sälja dem under skärpt
och hårdnande konkurrens. Det kan
finnas företag som genom själva sin
struktur och sätt att arbeta har väsentligt
lägre distributionskostnader än traditionella
försäljningsföretag.

Jag vet inte om jag skall uppfatta
herr Setterberg så, att han med sitt
långa citat ville solidarisera sig med
vad Bonow har skrivit i tidningen Vi
om offentlighetsprincipen. Jag måste
beklaga att en representant för vår stora
och framgångsrika kooperation är anhängai-e
av principen att man inte skall
fullt offentligt redovisa distributionskostnader
och distributionsvillkor eller
tillverkningskostnader och tillverkningsvillkor.
Det måste ur konsumentsynpunkt
alltid hävdas att vi skall ha
en klar och öppen redovisning av fakta,
ty endast fakta och åter fakta på det
ekonomiska området kan ge konsumenterna
vägledning och likaså vägleda
andra tillverkare och distributörer när

de fullgör sina viktiga tjänster inom
folkhushållet.

När en talesman för kooperationen
accepterar principen om hemlighetsmakeri
och mörkläggning, då tror jag att
denne representant kommer att stå
ganska ensam inom kooperationen, när
man där närmare tänkt igenom problemet
och gjort klart för sig vart principen
leder när den tillämpas på andra
områden.

Herr Setterberg tog också upp vad
som stod i kommerskollegii yttrande
att den lagstiftning vi föreslagit skulle
om den genomfördes hindra och begränsa
en köpslagan. Jag har fattat uttrycket
köpslagan från remissinstansernas
sida så, att det avser maktrabatter.
Av den allmänna diskussionen har det
också framgått, att det är maktrabatter
som åsyftats. Om man skaffar sig rabatter
genom att utnyttja en maktposition
och vinner en fördel i förhållande
till andra som kan utföra likvärdig och
kanske bättre distributionstjänst, då är
man inne på fel vägar. Att använda sin
makt på sådant sätt kan i längden bara
innebära missbruk och medför större
kostnader för konsumenterna än vad
de egentligen skulle behöva betala. Vid
denna maktutövning kommer antagligen
distributörerna efter hand — jag
vill inte säga genast — att förlora sitt
omdöme och inte överväga problemen
på rätt sätt. All maktutövning som inte
granskas och i vilken det inte finns
tillräcklig insyn leder till sådana resultat.

När herr Löfgren yttrade sig kände
jag stor respekt för fabrikanten som
har kvalitetskänsla och som vill göra
tjänster åt konsumenterna — tjänster
som dessa kan vara till freds med och
som tillverkaren själv kan vara stolt
över. Det kan naturligtvis ligga någonting
i detta tal om att näringslivet självt
skall klara sina problem. Herr Löfgren
menar, att vi konsumenter skall lita på
att näringslivet gör vad på det ankommer
för att städa framför egen dörr och

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 25

Ändring i

komma till rätta med olika slag av missförhållanden.

Ja, herr Löfgren, vore det så lyckligt,
skulle denna motion inte ha behövt
väckas och några initiativ inte ha behövt
tagas på detta område. Men förarbetena
till lagstiftningen om samhällsskadlig
konkurrensbegränsning och det
arbete som utförts av ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor samt av näringsfrihetsrådet
visar det stora behov
som finns av att samhället övervakar
näringslivet och skapar allmänna rättsliga
förutsättningar för att främja konkurrensen.
På detta sätt kan vi befria
oss från de distributörer och tillverkare
som inte har de karaktärsegenskaper
som är nödvändiga för att de skall kunna
fullgöra rätt tjänst åt konsumenterna.
Jag har därför kommit till den uppfattningen
att vi behöver ännu mera,
inte lagbestämmelser i vanlig mening,
utan öppenhet och mera insyn. Vi behöver
också lägga till rätta de allmänna
konkurrensförutsättningarna, så att
olika initiativ kan göra sig gällande.

Vi är då inne på en sak, som herr
Löfgren tog upp i sitt anförande, nämligen
om man inte från lagstiftarnas
sida skall acceptera vissa former av
selektivitet, ett val av återförsäljare.
Tillsammans med de återförsäljare tillverkaren
själv valt kan han på bästa
sätt gagna konsumenternas intressen.
Jag tror inte att den principen i längden
kan vara vägledande för ett fritt
näringsliv, som vill åstadkomma bästa
möjliga kombination av produktionsfaktorer
för att frambringa kvalitativt
goda produkter till så billiga priser som
möjligt. I stället bör vara vägledande
principen att man väl låter företagaren
själv välja sina återförsäljare, men om
det sedan kommer en outsider och säger,
att han är beredd att acceptera
samma villkor som tillverkarens egna
återförsäljare accepterat och beredd att
lägga pengarna på bordet och helt följa
tillverkarens anvisningar, så bör även
denne återförsäljare få tillgång till va -

lagstiftningen om konkurrensbegränsning

rorna. Detta måste nämligen i längden
vara till gagn även för tillverkaren
själv. Om han tillämpar denna princip
fullt ut, kommer han att stå säkrare
gentemot distributörerna.

Nu kan det mycket väl inträffa och
har inträffat, att tillverkaren själv kommer
i händerna på ett distributionssystem,
som leder till de avarter, som bl. a.
herr Löfgren gav exempel på och vilka
han hoppades att kooperationen skulle
komma till rätta med. Vi får nämligen
ha klart för oss att distributionsföretagen
och reklamfolket ofta kan ha sina
egna intressen och gå sina egna vägar
och att dessa intressen kan vara motsatta
mot dem som företagaren och tillverkaren
kan ha. I kraft av sitt ansvar
säger företagaren: »Jag accepterar inte
denna kostnads- och kvalitetsförsämring.
» Men så säger distributörerna: »Vi
måste ta den, därför att vi måste konkurrera
så och så.» Och så sitter tillverkaren
där. Han har kommit i händerna
på ett distributionssystem, som
är hans herre och inte hans tjänare. Så
har utvecklingen varit i Förenta staterna
på många områden, särskilt när
det gäller märkesvaror som är allmänt
annonserade över hela landet. Motåtgärderna
har bestått i att man gått in
för »private brands». Nästa steg måste
därvidlag bli att man med hjälp av
konsumentforskning och konsumentinstitut
ställer nya och högre krav på
tillverkningen. Tillverkarna kommer sedan
också att respektera detta och anse
att konsumenterna härigenom blir bättre
betjänade.

Ja, jag kanske skall nöja mig med
detta, eftersom vi i denna kammare
kommer att få många tillfällen att ytterligare
diskutera dessa frågor. Det gäller
nämligen frågor av den allra största betydelse
för konsumenterna, och jag tror
inte att det finns någon familj eller
något hushåll som inte i framtiden kommer
att bli beroende av vad vi kommer
att besluta i dessa frågor.

Onsdagen den 9 november 1960

30 Nr 25
Ändring i lagstiftningen om konkurrensbegränsning

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp.):

Herr talman! Utskottet inleder sitt yttrande
med att redogöra för den, liberala
princip, som ligger till grund för vår
syn på prisbildningen, nämligen att
prisbildningen under alla förhållanden
i princip skall ske på grundval av en fri
konkurrens och utan direkta ingripanden
från samhällets sida. Man säger
klart ifrän att man inte vill ha någon
detaljreglering på prisbildningens område
under normala tider. Samhällets
uppgift skulle bestå i att se till att det
finns förutsättningar för en sund och
effektiv konkurrens. Oetta är en viktig
fråga och plan kan inte, så som herr
Kellgren säger, avvisa den med eu axelryckning.

Herr Kellgren har nu motionerat och
kommit med förslag till ändring i lagstiftningen.
Men herr Kellgren avstår
från att yrka hifall till detta förslag.
Detta förstår man mycket väl, ty det är
val sällan eu motion blivit så skoningslöst
behandlad som herr Kellgrens.
Samtliga remissinstanser bär avstyrkt
motionen, och utskottet har avstyrkt
den. Varför''? Jo, man säger att det förslag,
som herr Kellgren har ställt, kommer
att motverka det syfte som han
har. Man riskerar att få högre priser än
eljest och man riskerar att få mindre
konkurrens än man nu har.

När herr Kellgren nu inte kunnat få
något stöd hos remissinstanserna,
nämner han andra namn — indirekt
tycks han vilja ha stöd hos Amerikas
nyvalde pr elden t, senator Kennedy. Det
är väl att ta till för mycket.

Herr Kellgren åberopar också eu framstående
kooperatör och sade i ett annat
sammanhangi, att han hoppades att en annan
kooperatör skulle stå alldeles ensam,
i sin syn på saken. Det är från denna talarstol
angeläget att på nytt påpeka att
Kooperativa förbundets styrelse avstyrkt
motionen, därför att den kan ha en rakt
motsatt verkan än vad herr Kellgren avser.

Herr talman! Det är viktigt att vi

här diskuterar hur vi skall få till stånd
en sund konkurrens, ty detta är en
förutsättning för ett fritt näringsliv.
Detta bör emellertid ske med utgångspunkt
frän andra förutsättningar än de
hugskott som herr Kellgren här har
kommit med. När den statliga utredningen
lägger fram sitt betänkande
kommer vi att få tillfälle att ta upp
dessa frågor till debatt.

Herr CARBELL (s):

Herr talman} 1 denna fråga har jag
inte någon annan mening än utskottet,
men jag blev uppkallad av herr Setterbergs
i Vilske-Kleva anförande. Liksom
nu senast herr Gustafson i Göteborg
säger herr Setterberg att det viktigaste
är att man skapar förutsättningar
för en fri konkurrens, och det
kan väl ingen ha någonting att invända
emot. Nu säger herr Setterberg att
det vård typiskt för t. ex. livsmedelshandeln
— jag tror att det främst var
den han tänkte på — att där rått en
mycket bård konkurrens under senaste
decenniet. Ja, det är nog riktigt, men.
därmed är naturligtvis inte sagt, herr
Setterberg, att allt skulle vara välbeställt.
När herr Setterberg nämner att
man i fråga om handeln eftersträvar
att få ett allt större antal märkesvaror,
ligger detta i linje med den rationella
strävan som präglar t. ex, livsmedelshandeln
av i dag. Små en vara för vilken
handeln i högsta grad kan ha intresse
nämner Iran kaffet. Jag vill nu
egentligen bara fråga: Tycker herr Setterherg
också att det finns en konkurrens
när det gäller den varan,, en konkurrens
sådan den sonr motionärerna
t. ex. har tänkt sig? Att det råder konkurrens
när det gäller kaffeförsäjjningen
vill jag hålla med om. Det är
eu hård konkurrens, men jag förmenar
att det inte är eu priskonkurrens. Det
typiska är väl att det är en utpräglad
reklamkonkurrens, som förekommer
på detta område. Kaffeförsäljningen

Onsdagen den 9 november 196b Nr 25 31

Ändring i lagstiftningen om konkurrensbegränsning

torde ta om band en inte så ringn det
av det enorma belopp som reklamen,
kostar de svenska hushållen. Pet är
självklart att man härvidlag mÄSle konstatera,
att de många miljoner, som
kaffereklamen kostar, inte med sannolikhet
kommer att påverka den fotala
konsumtionen av kaffe så särskilt mycket.
Nej, det blir väl på det sättet att
det härvidlag blir fråga om en tävlan,
mellan de olika företagen i första ledet
att svara för så stor de! som möjligt av
den totala försäljningen — en tävlan
som sedan kommer att medföra att man
undan för undan får allt sförre reklamkostnader
på detta område. Det är enligt
mitt förmenande en fråga, som man
väl kan uppmärksamma i denna diskussion.

Jag delar i övrigt den mening, som
bl a. herr Kellgren har gett uttryck för,
nämligen att dessa frågor är värda ett
fortsatt intresse och att det torde bli
anledning att senare återkomma till desamma.

Herr KPLbGREN (s) :

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord 1 anledning av herr Gustafsons i
Göteborg anförande. Han påstår att en
motion sällan bär blivit så skoningslöst
behandlad, som min, motion i detta fad
och hänvisar då till utskottets utlåtande.

Jag kap minsann inte finna detta.
Granskar man ordentligt vad som, står
i utskottets utlåtande, finner man pre-,
cis motsatspn, och om man också granskar
direktiven till de nya sakkunniga,
kam konstateras ad i, dessa direktiv
återfinns alla de problem, som har redovisats
i motionen. Där har också t,agits
upp just vad motionen föreslagit,
nämligen att man skall undersöka möjligheterna
till ett mer offentligt förfarande
och försöka undvika den sekretessbehandling,
som i dag äger rum.

lag kan, sålunda bara här konstatera,
att herr Gustafson bär missuppfattat saken.
Det är antagligen inte första gången,
som eu folkpartist inte riktigt för -

står konsumenternas intresse av att det
finns eu fri konkurrens och att konsumenternas
intressen i första hand
skall vara vägledande för produktion
och distribution.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det senaste yttrandet visar,
hur trängd herr Kellgren är rent
sakligt sett.

Jag vill bara än en gång konstatera,
att samtliga remissinstanser har avstyrkt
motionen. Däremot tycker de,
liksom vi, att de liberala principer,
som ligger till grund för vår syn på
prisbildningen, utgör en viktig fråga
och att den skall diskuteras.

Herr SETTERBERG i Vilske-Kleva
(h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men jag vill ändå tala om,
att jag är överens med herr Kellgren i
en sak, som jag förut glömde bort, nämligen
presentgivningen. Den haF vi fördömt
såsom varande olämplig.

Herr Kellgren tog sedan ett exempel
ur högen och påpekade, hur viktigt
det är att tala om sina priser. Han
råkade därvidlag nämna Svenska tobaksmonopolet.
Jag vill då tala om, att
det skulle vara skamligt, om inte ett
monopol skulle kunnå hålla samma priser;
något annat är väl inte möjligt.

När det gäller märkesvarorna är det
svårt att förstå herr Kellgrens uppfattning
om vad som kan vara tillfredsställande.
Herr Kellgren säger att vi har
fått bättre varor genom märkesvaruförsäljningen.
Priserna tror han skall
kunna bli billigare, om vi sprider ut
varorna på flera försäljningshänder.
Samtidigt talar han om att den selektiva
försäljningen har ett berättigande.
Allt det där går kanske inte riktigt ihop.
Vad är egentligen en selektiv försäljning?
Herr Kellgren vill uttrycka det
så, att om man exempelvis på eu ort bär
ed visst antal försäljare, skajl det inte
hindra att man tiUåter eu ny försäljare.

Nr 25

Onsdagen den 9 november 1960

Rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor

som vill sälja sina varor billigare. Jag
undrar om ett sådant resonemang kan
gå ihop. Åtminstone går det inte försäljningsmässigt
ihop i det långa loppet.

Herr Carbell talade om att konkurrens
finns i detaljhandelsledet. Han
tycktes mest vilja anmärka på de dyra
reklamkostnaderna just beträffande
kaffet. Nu skall jag inte, då jag inte är
expert, närmare gå in på den saken.
Men jag vet, och jag håller med herr
Carbell om, att reklamkostnaderna
ibland synes vara alldeles för stora. Jag
har emellertid ingen uppfattning om
vad de kan vara per kilogram kaffe, ty
det gäller ju att ta hänsyn till mängden,
när man bedömer reklamkostnaderna.
Att stora företag har stora annonser
måste hänga samman med varans
försäljning. Jag kan bara säga så
mycket till herr Carbell som att det
finns märkesvarufabrikanter, som tycker
att reklamen varit alldeles för dyr
och slutat med den omfattande reklamen
-— och därmed också fått lägga ner
sin tillverkning.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen angående
förbud mot införsel till riket av varor
med oriktig ursprungsbeteckning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Rätt för kommun att uttaga avgifter för
förbränning av sopor

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av väckta motioner
angående rätt för kommun att
uttaga avgifter för förbränning av sopor.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,

nr 210 i första kammaren av herrar
Jansson och Palm samt nr 260 i andra
kammaren av herr Sköldin m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en skyndsam översyn av
de bestämmelser i hälsovårdsstadgan,
vilka reglerade frågorna om kommuns
rätt att uttaga avgifter för renhållning,
i syfte att göra det möjligt för kommunerna
att uttaga avgifter för förbränning
av sopor.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 210 och II: 260, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! I egenskap av motionär
har jag ett behov av att säga några ord
med anledning av det förslag till yttrande
över motionen, som andra lagutskottet
har presenterat.

Jag vill erinra om att motionens innebörd
är att kommunerna skall få rätt
att ta ut avgifter för de kostnader, som
är förenade med att man bränner sopor
i stället för att köra ut dem till en
sophög. Andra lagutskottet har för sin
del ansett, att en ändring i lagen i detta
avseende är överflödig.

Tillåt mig, herr talman, säga att jag
är förvånad över att andra lagutskottet
har kommit till en sådan ståndpunkt, eftersom
de båda organisationer, som företräder
våra städer och landskommuner,
nämligen Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund,
har givit sin anslutning till förslaget
om utredning på detta område.

Alla de ledamöter av denna kammare,
som är verksamma som kommunalmän i
sina hemkommuner, känner mycket väl
till de besvärligheter, som är förenade
med kvittblivningen av soporna från samhällena.
Det är ett obestridligt faktum,
att kommunerna är mycket intresserade
av att få en vettigare lösning än den

Onsdagen den 9 november 1960 Nr 25 33

Rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor

man för närvarande har. Emellertid är
det förenat med ganska stora kostnader
att ordna detta med s. k. sopförbränningsanläggning,
och det är de ekonomiska
problemen som skapar svårigheter
när det gäller att få kommunerna att
gå in för dessa anordningar.

Jag vill erinra om att kommunernas
skyldighet i verkligheten endast innebär,
att man skall anvisa en plats, på
vilken man skall lägga soporna, och se
till att denna soptipp sköts på ett sådant
sätt att inte några sanitära olägenheter
uppstår. Eftersom tätorterna
har svårt att ordna detta inom den egna
kommunens gränser, blir resultatet
att man får köra soporna miltals för
att bli av med dem, och så slängs de
ut i någon skogsbacke. Någon skall sköta
om detta, och de flesta har erfarenheter
av att det många gånger finns stor
anledning att kritisera hur den saken
sköts.

Kommunerna har funnit det vara
lämpligt — och det är i överensstämmelse
med fastighetsägarnas önskemål i
de flesta fall — att samordna borttransporterna,
och kommunerna har åtagit
sig detta arbete. Kommunerna har då
rätt att ta betalt för att man transporterar
soporna, och är soptipparna långt
bort belägna, blir kostnaderna härför
ganska stora. Kommunerna har alltså
bara betalat skötseln av tippen på den
anvisade platsen.

Andra lagutskottet anser att de utgifter
för fastighetsägarna, som skulle vara
förenade med att man betalar för
förbränning av soporna, borde tas ut
skattevägen. Det är väl ett obestridligt
faktum att det vore en enklare väg, och
i vilket fall som helst behövde man inte
gå till detta hus för att få ett sådant
beslut, utan det kan man fatta var och
en i sin kommun.

Jag vill emellertid beröra detta system
att ta ut kostnaderna på skatten,
eftersom man i andra lagutskottet, såvitt
jag förstår, anser det vara rättvisare.
Då vill jag först framhålla den egen -

domlighet med dessa bestämmelser, som
ligger i att kommunerna har skyldighet
ordna soptipp när det gäller de s. k.
hushållssoporna, men att det inte föreligger
sådan skyldighet när det gäller
soporna från industrien. Om man —- såsom
förhållandena nu är — går skattevägen,
blir alltså resultatet att man tar
ut skatt av bolagen eller företagarna,
som driver rörelse, för att betala kostnaderna
för förbränning av hushållssoporna,
medan de själva får betala kostnaderna
till hållande av soptipp för sina
egna industrisopor. Det kan man väl
ändå inte säga är en rättvis ordning.

Det finns, herr talman, flera drastiska
exempel på hur det kan gå till.
I dag på förmiddagen fick jag en telefonpåringning
från förste provinsialläkaren
i Stockholms län, doktor Myrgård,
som var mycket bekymrad över
förhållandena. Han kände till att utskottet
avstyrkt motionen, och han talade
om de sanitära olägenheter soptipparna
skapat. Han sade vidare, att man
för Stockholms läns vidkommande höll
på att utarbeta ett slags hälsovårdsförordning,
som skulle reglera dessa förhållanden
på grund av de stora olägenheter
som soporna har förorsakat och
förorsakar. Han hänvisade till Stockholms
skärgård. Man kan enligt herr
Myrgårds uppgifter beräkna, att det är
ungefär 30 000 människor som sommartid
bor i Stockholms skärgård. De har
sina sommarstugor, som kanske är byggda
i större enheter. Kommunerna skulle
alltså ombesörja förintelsen av de sopor,
som blir vid dessa sommarstugor,
och man skulle lägga kostnaderna på
skattebetalarna. Herr Myrgård uppskattade
att det var 5 000 människor söm
bodde i dessa kommuner. Hälften är väl
skattebetalare, kanske inte ens det. Dessa
människor skulle alltså få betala
skatt för att man tar reda på soporna
efter 30 000 människor från Stockholm
och dess förorter. Bara det är väl bevis
nog på det orimliga i tanken att ta
ut avgifterna skattevägen.

3 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 9 november 1960

Ratt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor

I sitt remissyttrande har Hyresgästernas
riksförbund framhållit, att ett införande
av den föreslagna avgiften skulle
innebära en höjning av hyrorna. Ja,
det är möjligt att det gör under vissa
förhållanden. Det är självklart att fastighetsägarna
skall ha rätt att ta ut motsvarande
avgifter av hyresgästerna. På
det sättet blir det givetvis en hyreshöjning.
Men det är inte alls säkert att så
sker. Jag kan ta ett exempel från min
egen hemstad. Tidigare transporterade
vi alla sopor till Lövsta, en plats bortom
Hässelby. Kostnaderna för själva
soptransporten fick vi ta ut av fastighetsägarna.
Men sedan byggde vi en
sopförbränningscentral inom Sundbybergs
hank och stör, vilket innebar att
vi förkortade transporterna till bara 300
meter och upp till en halv kilometer.
Men vi tar ut samma avgifter som när
soporna transporterades till Lövsta. Det
skall vi inte ha rätt att göra längre enligt
regeringsrättens utslag. Men är det
någon som tror att fastighetsägarna betalar
ut motsvarande summor till hyresgästerna,
om vi avstår från att ta ut ursprungliga
avgifter? Självklart inte.

Det är det resonemanget vi för i vår
motion. Det kan inte vara rimligt, har
vi sagt, att bara en kategori människor
skall kunna tillgodogöra sig den samhälleliga
insats det här är fråga om.

I motionen och i yttranden från kommunalförbunden
har vidare framhållits,
att avgifterna för sopornas förbränning
har en viss likhet med de s. k. va-avgifterna,
och utskottet säger att ordnade
avloppsförhållanden höjer fastighetsvärdena.
Javisst, men man kan ju aldrig
komma ifrån, att de tyngst vägande
skälen för lagstiftaren i det fallet var
de sanitära olägenheterna. Det var de
som gjorde att va-avgifterna infördes.
Det framgår tydligt vid läsningen av
den proposition som låg till grund för
beslutet, sidorna 53—66. Alla kan väl
också vara överens om att lagstiftningen
om avloppsfrågorna kom minst 25 år
för sent — mot bakgrund av det till -

stånd som våra vattendrag i närheten
av tätorterna i dag befinner sig. De är
till den grad förorenade genom utsläpp
av avloppsvatten, att alla människor
med något sinne för skönheten i vår
natur och våra sjöar är djupt bekymrade.
Både Stockholms stad och andra
tätorter släpper alltjämt ut förorenat
vatten i sjöarna.

Man kan här ta ett drastiskt exempel:
Tänk om vi haft torrklosetter i
stället för vattenklosetter, och tänk om
alla klosettburkarna då hade tömts i
Norrström! Då skulle säkert va-lagstiftningen
ha tillkommit långt tidigare. Men
eftersom avfallet går genom avloppsrör,
kom ingen lagstiftning till stånd förrän
tillståndet i våra sjöar var nära nog
hopplöst.

Om nu va-avgifterna höjer fastighetsvärdet,
såsom utskottet påstår, därför
att man bygger reningsverk miltals från
en tätort, så kan jag inte förstå varför
inte fastighetsvärdena påverkas på samma
sätt, om man bygger ett värmeverk
för att bränna sopor. Som jag sade inledningsvis
är de soptippar som finns
för närvarande av det slaget att vi borde
uppmuntra kommunerna till att försöka
bli av med dem.

Vi fick för några år sedan en naturskyddslag,
som förbjöd uppsättande av
reklamskyltar utefter vägarna på sådant
sätt att de utgjorde störande inslag. I
TV, radio och tidningspress har man
också varit mycket upprörd över sådana
campare som skräpar ner i skog och
mark — och den kritiken, herr talman,
är verkligen fullt berättigad. Det är upprörande
att så sker! Men när man kör
billass efter billass med sopor från tätorterna
och vräker ut dem i skogarna,
så talas det varken i TV eller i radio
om den saken. Jag tycker det är brist
på proportioner, när man påtalar det
förstnämnda sättet att förfula vår natur
men inte alls bryr sig om det senare.
Man har i detta sammanhang gjort
vissa antydningar om att man borde
inskränka människorna rätten att vis -

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 25

Rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor

tas i skog och mark. Man vill alltså
nagga allemansrätten i kanten bara för
detta. Men att tillsätta en utredning, så
att vi åtminstone kunde få dessa sopproblem
klarlagda, har andra lagutskottet
tyvärr inte funnit skäl till.

Herr talman! Även om jag finner det
tämligen lönlöst att försöka få denna
kammare att gå emot vad utskottet föreslagit,
yrkar jag dock bifall till den föreliggande
motionen.

Häri instämde herr Hedqvist (s).

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Efter herr Sköldins utfärliga
utläggning av motionärernas
önskemål skulle man väl kanske inte
behöva lägga sig i denna debatt. Det
ärende vi behandlar är emellertid inte
enbart ett stadsproblem. Förhållandena
ute i landet är precis likadana som de
i Solna och Sundbyberg som man här
redogjort för.

Många kommuner ute i landet håller
för närvarande på att uppföra nya sopeller
renhållningsstationer med moderna
ugnar för bränning av avfall. Detta
sker för att eliminera olägenheterna
med de nuvarande sopstationerna. Men
dessa anläggningar kostar mycket
pengar. Personligen har jag den uppfattningen
att avgifterna bör täcka även
driften av anläggningarna. Motionärernas
hemställan bör därför tillstyrkas,
då avgiften trots utskottets skrivning
kan jämföras med den nämnda va-avgiften.
Risk finns för att kommunerna
i stället för att uppföra tidsenliga förbränningsugnar
behåller de gamla soptipparna,
som är en styggelse i vår natur
och som vållar kommunerna mycket
stora bekymmer inte minst ur hälsovårdssynpunkt.

Låt mig ta ett exempel på hur det
verkligen kan gå till. I en kommun
finns för närvarande en soptipp som
varit i bruk mellan 15 och 20 år med
delvis ordnad förbränning. Den är belägen
ungefär fem kilometer utanför

ett samhälle. Kommunen beslutar nu att
bygga en ny, tidsenlig renhållningsstation
med hel förbränning enligt sopdestruktionssystemet.
Den nya stationen
ligger på ett avstånd av två kilometer
från samhället. För närvarande
har man nu en avgift för hämtning och
borttransport av soporna med 26 kronor
per år och hushåll. När den nya
stationen tas i bruk minskas transportvägen,
och därmed skulle man således
vara tvungen att sänka avgifterna för
transporten. Det skulle röra sig om 15
eller 16 kronor. Anser då utskottet att
det skulle vara felaktigt om kommunen
tog ut samma avgift som förut? Det
borde väl inte möta något hinder. Kostnaderna
för denna nybyggnad och för
den sopförbränningsugn det är fråga
om blir ju mycket avsevärda. Nog borde
kommunen få behålla den avgift man
tidigare haft för att åtminstone täcka
driftkostnaderna.

Nu har emellertid såväl Svenska
landskommunernas förbund som Svenska
stadsförbundets styrelse funnit motionärernas
uppfattning befogad. Därför
borde utskottet ha kunnat gå på denna
linje. Jag finner utskottets avslagsyrkande
ej sakligt motiverat och ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
motionen.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Ju högre levnadsstandarden
blir, desto mera avfall får vi
och desto svårare blir avfallsproblemet
att bemästra för våra kommunala myndigheter.
Jag tycker att frågan för närvarande
betraktas ganska ologiskt. Varför
skall just transporten ut till soptippen
betalas av fastighetsägarna, under
det att anordnandet av denna och förstörandet
av soporna betraktas som något
som inte skall påligga fastighetsägarna
utan skall bekostas av kommunen.
Om man skulle vara riktigt konsekvent,
skulle hela vägen från det att
soporna töms till dess de är förstörda

Nr 25

Onsdagen den 9 november 1960

Rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor

bekostas av alla kommunens invånare
gemensamt.

Då kommunerna växer får vi, som
herr Andersson i Storfors påpekade, ett
helt annat problem, nämligen för glesbebyggelsen
utanför en sådan kommun
genom soptippens förläggande i glesbebyggelse.
Då borde det väl vara ganska
självklart, att avfallsförstöringen
får betalas av just dem som anlitar
kommunens tjänster i detta avseende.
Jag skulle tro att fastighetsägarförbundet
och HSB har orätt i sina farhågor
beträffande kostnaderna, eftersom kommunerna
nu är fullkomligt på det klara
med de sanitära olägenheter, som vidlåder
en soptipp. Man söker sig långt
utanför tätbebyggelsen, där vi får dessa
tråkiga anordningar.

En sopförbränningsstation kan, som
motionärerna påpekar, läggas in i tätbebyggelsen.
Vad vi vinner i transportkostnader
uppväger många gånger den
eventuella fördyring av de andra kostnaderna,
som kan komma till stånd för
själva sopförbränningen. Det kan för
övrigt, som HSB påpekar, också tänkas
att denna anordning av sopförbränningen
blir lönsam. I så fall får man givetvis
förutsätta, att de avgifter som
uttas av fastighetsägarna blir lägre.

Jag betraktar detta problem främst
ur naturskyddssynpunkt. Hur det ser
ut i våra marker lär det väl vara överflödigt
att närmare gå in på i denna
kammare. Den nedskräpning, som sker
av normal tanklöshet, känner vi alla
till. Den nedskräpning, som sker på
varje enskild gård, är inte något problem.
Värre är det med de sophögar,
som uppkommer då invånare från tätorterna
tar med sig en billast med
skräp och stjälper ut i första bästa sopbacke,
eller då man proppar vägförvaltningens
soptunnor så fulla med skräp,
att det inte blir någon plats för vägtrafikanternas
normala avfall.

I detta avseende är det ett ganska tvivelaktigt
nöje att bo i närheten av en
tätort. Jag har råkat ut för dessa pri -

vata sophögar ganska många gånger,
och jag har fördenskull låtit trycka
särskilda plakat med texten: »Så här
bär sig ett svin åt!» Jag sätter upp dessa
skyltar vid sophögarna för att försöka
avskräcka från nedskräpningen
vid de allmänna vägarna. Jag hade gärna
velat visa kammarens ledamöter ett
sådant plakat i dag, men jag kan tyvärr
inte göra det, ty upplagan har tagit
slut. Jag blir tvungen att trycka en ny;
så allvarligt är problemet. Av denna orsak
måste vi — där är jag helt ense
med motionärerna — på allt sätt uppmuntra
kommunerna att sätta i gång sopförbränningsanläggningar.
Av pedagogiska
skäl är det angeläget, att de därav
föranledda kostnaderna inte tas bort
från debetsedelns kommunalskatteram,
utan att de som åstadkommer avfallet,
också får klart för sig att det är just
de som får bidra till dess förstöring.
Man måste självfallet, vilket också herr
Sköldin nyss sade, förutsätta att det i
4 § hyresregleringslagen införes rättighet
för hyresvärd att träffa särskilt avtal
om hyrestillägg som kompensation
för avgifter.

Då jag förutsätter att en sådan lagändring
kommer att ske, yrkar jag för
min del bifall till motionen.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag vill först rätta till
vad herr Wachtmeister sade. Det är
inte HSB som skrivit under detta, utan
det är Hyresgästernas riksförbund, vilket
är en helt annan sak. Denna fråga
är helt enkelt en hälsovårdssak, och
ingenting annat. Vi har inom Föreningen
för allmän hälsovård dryftat detta
mycket ingående. Det finns ingen där
som förutsätter annat än att detta är
en kommunens angelägenhet. Jag ansluter
mig helt till utskottets skrivning: »Allmänna
avstjälpningsplatser och i förekommande
fall allmänna destrukiionsanläggningar
anordnas bl. a. för att förhindra
sanitär olägenhet, vilket är ett

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 25

Rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor

gemensamt intresse för alla inom kommunen
bosatta personer. Det synes därför
utskottet rimligt, att kostnaderna
härför i princip påföres samtliga kommunens
invånare.» Det är också det
riktiga.

Här skall man på nytt belasta hyresgästerna
med avgifter. Förutom de generella
hyreshöjningarna har vi på sista
tiden fått extra avgifter för vissa fastigheter,
såsom tilläggskompensation för
vissa räntekostnader och särskilda kostnader
för avloppsanläggningar, som
hårt kan belasta och belastar utgående
hyror. Till detta skulle man nu få en
extra sopförbränningsavgift. Hur långt
skall man fortsätta på denna väg? Både
fastighetsägare och hyresgäster är fullt
klara över att man inte kan fortsätta
med detta. Det blir ett kineseri utan
like, vilket också fastighetsägarna själva
säger: »Den redan nu alltför oformliga
och invecklade regleringslagstiftningen
skulle därigenom ytterligare kompliceras.
»

Jag instämmer helt i dessa synpunkter,
och jag vill vidare säga, att om denna
sopförbränningsavgift skulle utgå,
kan med all rätt befaras, att man kommer
att söka upp andra före detta kommunala
avgifter som man kan pålägga
hyresgästerna. Man tar från skattsedeln
och lägger i stället på en indirekt skatt.
Det är ingenting annat det är fråga om.
Detta tycker vi inte man kan fortsätta
med. Är detta något annat än en överflyttning
av vissa kommunala kostnader
på särskilda medborgargrupper? Att
anordna allmänna avstjälpningsplatser
och destruktionsanläggningar måste betraktas
som ett gemensamt samhällsintresse.
Det är i högsta grad en hälsovårdsfråga.
Kostnaderna för dessa anläggningar
bör bestridas av samtliga
kommunens medlemmar, och man bör
inte plottra på ett område, där man inte
har någon anledning att plottra.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Motionärerna vill att
kommunerna skall få rätt att ta ut kostnaderna
för sopförbränning av fastighetsägarna.
Enligt nu rådande uppfattning
är destruktion av sopor en åtgärd
till förmån för samtliga kommunens
medlemmar och bör därför finansieras
med skattemedel. Denna uppfattning
har utskottet ansett riktig. Kommunala
angelägenheter till förmån för samtliga
i kommunen bosatta personer bör finansieras
skattevägen.

Motionärerna menar att kommunernas
intresse för att anlägga sopförbränningsanläggningar
skulle öka, om de
fick lov att ta ut avgifter för sopförbränningen.
Jag vill hålla med motionärerna
om att det är angeläget, att sådana
anläggningar uppförs i erforderlig
utsträckning. Men man får hålla i
minnet att anläggningarna blir varken
dyrare eller billigare om de bekostas
med avgifter än om det sker med skattemedel.

Utskottet har sett detta ytterst som
en fördelningsfråga. Det får nämligen
förutsättas att även en avgiftsfinansiering
kommer att belasta så gott som
samtliga kommunmedlemmar. Fastighetsägarnas
avgifter får sålunda antas
bli i stor utsträckning överförda på hyresgästerna.
Men vid skattefinansieringen
tas i viss utsträckning hänsyn till de
olika kommunmedlemmarnas bärkraft,
något som inte blir fallet vid en avgiftsfinansiering.
I detta sammanhang vill
jag erinra om att inte bara fastighetsägareförbundet
utan även Hyresgästernas
riksförbund avstyrkt bifall till motionerna.

I motionerna dras också en parallell
med avloppsavgifterna enligt lagen om
allmänna vatten- och avloppsavgifter.
Denna parallell håller enligt utskottets
mening inte streck. Visserligen kan man
säga, att anläggande av allmänna avloppsledningar
är en kommunens allmänna
angelägenhet liksom inrättande
av sopförbränningsanläggningar och att,

Nr 25

Onsdagen den 9 november 1960

Rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor

när nu kommunerna får ta ut avgifter
för avloppsanläggningarna, detsamma
borde vara tillåtet i fråga om sopförbränningsanläggningarna.
Men här föreligger
dock en viktig skillnad. Anläggandet
av en allmän avloppsanläggning
kan förutsättas i icke obetydlig grad
påverka värdet av de därav berörda
fastigheterna i .höjande riktning. Något
liknande kan knappast tänkas ske genom
inrättande av en sopförbränningsanläggning.

Slutligen vill jag framhålla, att det
skulle vara inkonsekvent att — såsom
motionärerna tydligen tänker sig — införa
avgiftsrätt beträffande sopförbränningsanläggningar
men inte i fråga om
allmänna avstjälpningsplatser. De remissinstanser
som ställt sig positiva till
förslaget — Svenska stadsförbundet och
Svenska landskommunernas förbund —
påpekar också att avgiftsrätten måste
få en vidare omfattning än som föreslås
i motionen. Ett genomförande av motionsförslaget
skulle medföra en haltande
rättstillämpning.

Med åberopande av vad jag anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Herr Jacobsson i Tobo
säger att denna avgift inte skulle komma
att tas ut efter bärkraft. Men detta
borde man väl ha tänkt på även när
man införde va-avgifterna. Det går väl
till så, då fastighetsägaren åläggs att
betala en viss avgift, varvid ett belopp
fastställs för hela fastigheten, varefter
kostnaden slås ut på bad, kök etc. Sedan
blir det lägenhetens totalyta som
läggs till grund för avgifterna. Så sker
i fråga om va-avgifterna, och skulle det
bli en merkostnad för hyresgästerna
vad gäller sopbränningen, kommer man
nog att förfara på samma sätt. Mot den
bakgrunden är herr Jacobssons resonemang
felaktigt.

Jag kanske skall erinra om att Sven -

ska landskommunernas förbund, som
inte är alldeles obekant för herr Jacobsson,
har tillstyrkt motionen.

Till herr Svenning vill jag säga att
jag som medlem av Hyresgästföreningen
skulle bli i hög grad besviken, om
denna — när nu fastighetsägarna och
hyresgästerna för en gångs skull kommit
på samma linje — skulle sakna möjligheter
att tillvarataga hyresgästernas
intressen. Hyresgästföreningen har ju
så ofta annars framgångsrikt fört hyresgästernas
talan.

Herr talman! Jag anser, av de skäl
jag redovisat, att det inte finns anledning
att gå emot motionen.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga debatten, men jag måste framhålla,
att en väsentlig sak är, att systemet
inte får gälla enbart förbränningsanläggningar
utan all annan destruktion.
Det är hälsovårdsstadgan som bestämmer,
hur destruktionen skall gå
till. Vad transporten beträffar har vi
sett att man kan använda sig av avgiftssystemet,
men skall man införa avgifter
kan man inte göra det enligt
hälsovårdsstadgan, utan det måste bli
en kommunal avgiftslag.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Jag kan inte förstå varför
man inte skulle kunna göra som jag
föreslår i det här fallet — precis så har
man ju gjort tidigare i fråga om vaavgifterna.
Men då motionen är skriven
på det sättet, att man skulle få ta
ut dessa avgifter endast för förbränning
av sopor, och eftersom både Stadsförbundet
och Landskommunernas förbund
förordat en utredning, som svepte
över hela fältet och alltså inte avsåg
endast detta område, så skulle väl ändå
herr Jacobsson i Tobo liksom övriga
ledamöter av andra lagutskottet ha kunnat
begära en förutsättningslös utred -

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 25

ning i stället för att, såsom skett, bara
hänga upp sig på värmeverket!

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sköldin begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i
utskottets utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna 1:210
och II: 260.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Sköldin begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 114 ja och 45 nej, varjämte 19
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av väckta motioner
om vissa undantag från bestämmelserna
angående yrkesmässig automobiltrafik.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Decentralisering av tillståndsgivningen
beträffande yrkesmässig biltrafik

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av väckta motioner
angående decentralisering av
tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig
biltrafik.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Vid punkt A i detta utskottsutlåtande
har jag fogat en blank
reservation, och jag vill nu med ett par
ord motivera denna.

Besparingsutredningen lade fram ett
förslag om decentralisering av tillståndsgivningen
beträffande yrkesmässig
biltrafik, som ligger till grund för
motionerna 1:209 och 11:265. I dessa
motioner hemställes, »att riksdagen
måtte besluta att statens biltrafiknämnds
prövning av tillstånd till beställningstrafik
för godsbefordran överflyttas
på länsstyrelserna». Detta skulle
innebära ett snabbare och enklare förfarande.
Man skulle därigenom slippa
det dubbelarbete som nu förekommer
och vidare skulle man undvika personalökning.

Besparingsutredningens förslag har
även på denna punkt varit föremål för
remissbehandling. I vad gäller det praktiska
förfarandet vid ett överförande av
tillståndsgivningen är det symtomatiskt,
att tio länsstyrelser plus överståthållarämbetet
och statens organisationsnämnd
tillstyrkt förslaget, medan endast två
centrala organ avstyrkt, nämligen järnvägsstyrelsen
och biltrafiknämnden.
Dessutom avstyrkte 1953 års trafikutredning.
I sin skrivning har utskottet
endast refererat de avstyrkande organen
men inte sagt något om de tillstyrkande
— trots att dessa dock är fyra
gånger flera.

För min del är jag inte lika villig som
utskottet att undervärdera länsstyrelsernas
ståndpunktstagande på denna

Nr 25

Onsdagen den 9 november 1960

Decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik

punkt. Även om förslaget inte för dagen
kan helt realiseras hade man nog förväntat,
inte minst med hänsyn till remissinstansernas
ståndpunkt i frågan,
en något positivare inställning från utskottets
sida till principfrågan.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter, ty jag tror att det
finns möjligheter till en decentralisering
på detta område. Jag tror också det
skulle gå att få den effektiv och att det
föreslagna systemet skulle bli både enklare
och billigare än det nuvarande. Jag
har intet yrkande.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag har tillsamman med
några medmotionärer yrkat på att den
tillståndsgivning, som statens biltrafiknämnd
handhar, skall decentraliseras
till länsstyrelserna i enlighet med besparingsutredningens
förslag. Andra lagutskottet
har, såsom herr Gustavsson i Alvesta
nyss sade, avstyrkt motionen med
hänvisning främst till 1953 års trafikutrednings
avstyrkande remissyrkande.

Vi motionärer tog särskilt intryck av
att alla länsstyrelser, som fått tillfälle
yttra sig över besparingsutredningens
förslag i detta avseende, hade tillstyrkt
detsamma. Vi anser att ett så samstämmigt
uppträdande av länsstyrelserna,
som borde ha stor erfarenhet i dessa
frågor, måste väga tungt vid bedömningen
av hur tillståndsgivningen i
detta fall lämpligast skall organiseras.

Av utskottsutlåtandet framgår att man
numera inte längre kan särskilja fjärrgodstrafik
från lokalgodstrafik därigenom
att de tyngre bilarna skulle ombesörja
den förra och de tre lättare den
senare godstrafiken. I allt större utsträckning
betjänas även lokalgodstrafiken
numera av tyngre fordon. Den
snedbelastning av tillståndsgivningen,
som blivit följden av den tekniska utvecklingen
mot övergång till tyngre fordon
även i fråga om lokalgodstrafiken,
avhjälpes endast delvis genom utskot -

tets tillstyrkan av motion nr 546. Denna
innebär en höjning av de maximilaster
i fråga om godsbefordran, som länsstyrelserna
skulle få rätt att besluta om.
Även den nya kompetensfördelningen
mellan länsstyrelserna och statens biltrafiknämnd
synes vara mindre rationell.

År 1948 förordade decentraliseringsutredningen
i en promemoria att
biltrafiknämndens befattning med
samtliga frågor om tillstånd till beställningstrafik
och med frågor om tillstånd
till linjetrafik som inte berörde mer än
två län, skulle överflyttas till länsstyrelserna.
Utredningen ansåg också att
biltrafiknämnden hade möjligheter att
påverka tillståndsgivningen dels genom
upplysnings- och rådgivningsverksamhet
och dels genom att i särskilda fall,
där nämnden hade annan mening än
vederbörande länsstyrelse, besvärsvägen
bringa frågan under Kungl. Maj:ts
prövning. Detta diskuterades i riksdagen
1950, men man var då inte beredd
att ta steget fullt ut utan höjde viktgränsen
i samma utsträckning som
man i dag är beredd att göra.

Denna fråga om tillståndsgivning för
godsbefordran är ju av rent praktisk
art. Mig förefaller det som om decentraliseringsutredningen
hade ett ganska
gott praktiskt grepp om problemet.
Även om jag som motionär inte kan
anse att utskottets ställningstagande att
höja viktgränserna är tillfyllest, så är
därmed ändå ett steg i rätt riktning taget.
Jag ville bara med detta ha sagt,
att det kan finnas skäl för att ta ytterligare
ett steg mot en decentralisering.

Herr talman! Jag har för dagen intet
yrkande.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Även jag skulle vilja
säga några ord i anslutning till det nu
förevarande utlåtandet ifrån andra lagutskottet,
nr 56. När jag undertecknade
motionen 546 i denna kammare gjorde

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 25

Decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik

jag det därför att jag ansåg, att den
nuvarande handläggningen av ansökningar
om tillstånd att utöva yrkesmässig
lastbilstrafik inte är ändamålsenlig.
Behandlingen av ärendena tar allt
för långt tid och drar i många fall onödiga
kostnader för sökandena. Den nuvarande
förordningen innebär att ansökningar
om trafiktillstånd skall avgöras
av biltrafiknämnden när det gäller
bilar av större lastkapacitet än 4,5 ton
och för bil och släpvagn tillsammans
5,5 ton. Länsstyrelserna handlägger
ärendena för bilar med lägre lastförmåga.
Det bör kanske nämnas att i vissa
fall handlägges biltrafikärendena av polismyndigheterna.
I de ärenden biltrafiknämnden
skall besluta, har länsstyrelsen
att verkställa utredning, vilket
får anses naturligt, eftersom den bättre
än biltrafiknämnden kan avgöra trafikens
behövlighet och de villkor i övrigt
som bör föreligga för ärendets avgörande.
Därefter går ärendet med länsstyrelsens
yttrande till biltrafiknämnden
för slutligt avgörande. Förfarandet
innebär förseningar och dubbelarbete,
som är till nackdel, inte bara för vederbörande
sökande utan även för myndigheterna.
Meningen med den nuvarande
kompetensfördelningen mellan biltrafiknämnden
och länsstyrelserna är, att
länsstyrelserna skulle bevilja trafiktillstånden
för den lokala trafiken och biltrafiknämnden
för fjärrtrafiken och
långlinjetrafiken, ett förhållande som
jag anser bör bestå till dess formerna
för hela lastbilstrafiken omprövas. Men
för att detta förhållande skall vara något
så när realistiskt måste en omfördelning
komma till stånd.

Det är, herr talman, alldeles klart, att
man kan göra, som herr Nilsson i Tvärålund
sade, nämligen överföra hela denna
verksamhet på länsstyrelserna. Men
jag är inte alldeles säker på att man,
om man i hela dess vidd skulle överföra
denna verksamhet på länsstyrelserna,
därmed skulle vinna den mest rationella
och ändamålsenliga handlägg -

ningen. Jag tror nämligen att man får
ta det successivt. Framför allt bör man
avvakta vad som i denna fråga kan
komma att föreslås av 1953 års trafikutredning.

Då jag tagit upp denna fråga har jag
utgått närmast från att man inte rimligen
kan överlåta åt biltrafiknämnden
att avgöra alla de småärenden som det
efter nuvarande förhållanden kommer
att gälla.

Även om länsstyrelserna skulle bevilja
trafiktillstånden för fordonsstorlek
av 7 respektive 10 ton, kommer biltrafiknämnden
att behandla en stor del
av den lokala trafiken, eftersom utvecklingen
går mot större och större fordon
även för de lokala transporterna. En
förändring från 4,5 till 7 ton skulle
icke på något sätt äventyra biltrafiknämndens
möjligheter att hålla greppet
över fjärrtrafiken, utan tvärt om
borde det då bli möjligt att på effektivare
sätt verka för en rationellare och
ekonomiskt bättre trafik. De mellan
1 500 och 2 000 fjärrtrafikbilägarna
har mycket större lastfordon. Dessa och
eventuellt ytterligare tillkommande
fjärrtrafikb ilägares tillståndsärenden
kommer även i fortsättningen att handläggas
av biltrafiknämnden. Förutsättningarna
för att fjärrtrafiken över huvud
taget skall ekonomiskt kunna utföras
är att lastkapaciteterna i mycket
hög grad överstiger 7 respektive 10 ton.

Statens biltrafiknämnd, som yttrat sig
över motionen, har i allt väsentligt tillstyrkt,
men uttalat att gränsen bör sättas
till jämnt tontal för att man bättre
skall kunna utnyttja redan befintligt
statistiskt material in. m. Nämnden föreslår
att i motionen föreslagen vikt av
6,5 ton minskas ner till 6 ton. Jag vill
med anledning därav framhålla, att när
gränsen 6,5 ton skrevs in i motionen
var det den siffra som kom fram efter
eu omräkning av tidigare års statistikuppgifter.
Tar man hänsyn till de allra
senaste årens utveckling kommer man
fram till att 6,5 ton är i lägsta laget och

Nr 25

Onsdagen den 9 november 1960

Decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik

bör, om en förändring till jämna tal
skall införas, höjas till 7 ton, som för
övrigt också framhållits i en del yttranden.
Den just nu pågående förändringen
mot ännu större fordonsenheter
inom lokaltrafiken, till följd av att
transportsträckorna blir längre och
längre och omfattningen av skogstransporterna
ökar, styrker ytterligare angelägenheten
av att ändringen sker uppåt
till 7 ton.

Utskottet tillstyrker motionen och anför:
»Av de 20 545 tillstånd till beställningstrafik
för godsbefordran, som var
gällande i mars 1960 och utfärdade av
nämnden, torde sålunda enligt nämndens
egen uppskattning endast omkring
1 500 nyttjas regelbundet för fjärrtrafik
och 1 500 till 2 000 mera sporadiskt
användes för sådan trafik. Utskottet anser
därför starka skäl föreligga för en
höjning av ifrågavarande viktgränser,
så att den ursprungliga kompetensfördelningen
i görligaste mån kan återställas.
» Utskottet anför sedan att det
inte anser sig böra fastslå någon viktgräns
utan föreslår att Kungl. Maj:t efter
närmare överväganden lägger fram
förslag.

Herr talman! Med vad jag här i korthet
anfört har jag ytterligare velat understryka
angelägenheten av att en
ändring kommer till stånd så fort som
möjligt samt att, därest en avrundning
till jämna tontal, som förordats av biltrafiknämnden,
föreslås, bör dessa sättas
till sju ton. I övrigt ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Ingen av de föregående
talarna har funnit skäl yrka avslag på
andra lagutskottets förslag. Ur den synpunkten
kan det vara onödigt att utbreda
sig vidare över detta spörsmål.

Jag vill emellertid påpeka för herr
Sundelin, som i sin motion yrkat att
viktgränsen för lastbilar ändras från

nuvarande 4,5 till 6,5 ton och för lastbilar
med släp från 5,5 till 8 ton, att jag
tycker att herr Sundelin kan vara belåten
med utskottets skrivning, eftersom
utskottet hemställt att Kungl. Maj :t
måtte få ta detta spörsmål under övervägande.

Övriga motioner har utskottet avstyrkt.

Herr Gustavsson i Alvesta förebrådde
utskottet för att det inte redovisat de
remissyttranden, som hade tillstyrkt
besparingsutredningens förslag. De står
emellertid angivna i utlåtandet, och det
är inte alltid kvantiteten av remissyttranden
som är avgörande, utan man
måste också bedöma tyngden i yttrandena.
Tre remissinstanser, statens biltrafiknämnd,
1953 års trafikutredning
och järnvägsstyrelsen, har sålunda förebragt
mycket starka skäl för att man
inte nu skall vidtaga de ändringar som
motionärerna föreslår.

Utöver de nu föreliggande motionerna
har andra lagutskottet enbart i år
haft ytterligare ett par motioner om
förändringar i 1940 års förordning angående
yrkesmässig automobiltrafik.
Jag undrar om inte motionärerna förbiser
själva grundvalen för denna förordnings
tillkomst 1940. Departementschefen
anförde då bland annat: »Möjligheten
att åstadkomma en planmässig
transporthushållning synes mig i första
hand bero på att åtgärder vidtagas för
att förhindra, att en lokal myndighet
kan meddela trafiktillstånd, som minska
eller omintetgöra verkan av åtgärder,
som av annan myndighet vidtagits i
nyss angivna syfte.» Det skulle innebära
att man fråntog biltrafiknämnden den
övervakning som den har över transportområdet
i detta avseende och överlämnade
den till 25 olika tillståndsmyndigheter,
alltså länsstyrelserna. Man
skulle råka in i ett tillstånd som ungefär
motsvarade det som rådde på detta
område inom trafiken, innan detta sammanförande
av tillståndsgivningen kom
till stånd. Om motionärerna närmare

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 25

Decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik

vill granska detta spörsmål, skall de säkerligen
finna, att man inte utan vidare
skiljer bort en bestämmelse av den karaktär
som vi nu har.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Herr Nilsson i Göteborg
säger att det inte främst är mängden av
yttranden utan deras tyngd som man
måste taga hänsyn till. Nu tror jag att
man kan säga, att två av de avstyrkande
instanserna i någon mån är part i målet,
nämligen statens biltrafiknämnd och
järnvägsstyrelsen. Det är dock tio länsstyrelser
och överståthållarämbetet som
har tillstyrkt. Man kan inte helt frånkänna
dem kompetens att bedöma denna
fråga. Därtill kommer att de har yttrat
sig just över frågan om att kunna
samordna tillståndsgivningen och har
ställt sig positiva därtill.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Herr Nilsson i Göteborg
tror att det skulle bli oreda, om varje
länsstyrelse själv fick befogenhet att ge
det tillstånd, som biltrafiknämnden nu
beslutar. Jag vill peka på vad decentraliseringsutredningen
sade år 1948,
nämligen att man förutsatte att biltrafiknämnden
genom en upplysnings- och
rådgivningsverksamhet skulle kunna ha
inflytande på tillståndsgivningen och
att man i de fall, då nämnden hade en
annan mening än vederbörande länsstyrelse,
skulle besvärsvägen bringa frågan
till Kungl. Maj :ts prövning. Man
kunde därigenom få fram en genomgående
praxis.

Jag föreställer mig också att biltrafiknämnden
inte gärna fattar beslut i
dessa ärenden utan att ha inhämtat remissyttranden
från vederbörande länsstyrelser.
Länsstyrelserna kan inte frånkännas
erfarenhet och kunnande just i
dessa frågor. De handhar dem ju varje
gång ett sådant här ärende skall avgöras,
också när avgörandet sker i bil -

trafiknämnden. Andra lagutskottet uttalade
också år 1950, att man ansåg att
t. ex. decentraliseringsutredningens förslag
i det fallet hade ett visst värde men
att man inte då vågade ta steget fullt ut.
I dagens läge borde man gott kunna göra
det, särskilt som det inom besparingsutredningen
rådde enighet om saken.

Genom att den lokala trafiken i mycket
stor utsträckning ombesörjes av
tunga fordon — jag erinrar t. ex. om
transporten av timmer, massaved och
andra timmervaror, grus o. s. v. — kommer
också dessa ärenden att hamna under
biltrafiknämndens avgörande, oavsett
om det sker en ändring beträffande
tillståndsgivningen för den lokala trafiken
eller icke. I motsats till herr Sundelin
kan jag därför inte finna det riktigt
rationellt att i nuvarande situation
låta tyngden på fordonen bli avgörande
för tillståndsgivningen.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Utöver vad jag tidigare
yttrade vill jag bara erinra om att 1953
års trafikutredning har detta spörsmål
under behandling. Innan utredningen
framlägger sitt förslag har ju inte
riksdagen någon anledning att ändra
på förordningen i den riktning som motionärerna
önskar.

Härmed var överläggningen slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av väckta motioner
om skyndsam behandling av
vissa frågor angående yrkesmässig biluthyrning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Ilcrr TALMANNEN anförde:

Beträffande plena i nästa vecka får
jag meddela följande.

Plena hålles, om intet oförutsett in -

44 Nr 25 Onsdagen den 9 november 1960

Interpellation ang. obligatorisk säkerhetstestning av bilar

träffar, tisdagen den 15 november kl.
16.00 (bordläggningsplenum), onsdagen
den 16 november kl. 11.00 (arbetsplenum)
och fredagen den 18 november
kl. 14.00 (bordläggningsplenum).

§ 18

Interpellation ang. obligatorisk säkerhetstestning
av bilar

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:

Herr talman! Olyckan i Barva utanför
Eskilstuna för några dagar sedan, då två
ungdomar dödsförgiftades av koloxid i
en parkerad bil, har ånyo klargjort nödvändigheten
av att frågan om säkerhetstestningen
av framför allt begagnade
bilar snarast bringas till en tillfredsställande
lösning. De omständigheter,
som framkommit i detta fall, belyser de
stora risker, som nu ofta är förenade
med inköp av begagnade bilar. Ifrågavarande
bil, som var tillverkad 1950,
hade för kort tid sedan övergått till
den nye ägaren men då tydligen icke
underkastats någon säkerhets- eller kvalitetskontroll.
Den nye ägaren hade —
enligt vad som framkommit — klagat
över lukten i bilen men av firman som
sålde bilen fått beskedet, att det inte
var någon risk att använda bilen. Den
besiktning, som ägt rum efter olyckan,
har emellertid visat att bilen varit —
såsom det uttryckts i ett sammanhang
■— rena gaskammaren.

Frågan om en obligatorisk säkerhetstestning
av bilarna har i tidigare sammanhang
varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet. 1953 års trafiksäkerhetsutredning
föreslog i sitt betänkande
1957, att kontrollbesiktning skulle föreskrivas
i fråga om bil som genom köp,
byte eller gåva övergår till annan ägare,
därest vid tillfället i fråga 5 år förflutit
efter utgången av det år, som angivits
som fordonets modellår. Proposition
härom har inte förelagts riksdagen.
Vid upprepade tillfällen har emel -

lertid riksdagen understrukit angelägenheten
av en tillfredsställande kontrollbesiktning
av begagnade bilar men samtidigt
uttalat sig för att man i första
hand borde sträva efter en sådan förstärkning
av statens bilinspektions resurser,
att inspektionen kunde klara de
ökade uppgifter, som skulle följa av att
ytterligare besiktningsskyldighet infördes.
Förslag om att erkända privata bilfirmor
skulle kunna användas som auktoriserade
biltestare har avvisats.

Naturligtvis strävar man inom bilbranschen
till en sanering av handeln
med begagnade bilar. Vissa bilfirmor
underkastar begagnade bilar, som de utbjuder
till försäljning, en noggrann testning,
medan andra bilförsäljare inte utför
någon undersökning. Det uppges att
bilar över huvud taget inte testas, när
de blivit så gamla som 10 år.

Målsättningen torde böra vara en obligatorisk
årlig säkerhetstestning av bilarna
ur såväl trafiksäkerhets- som kvalitetssynpunkt.
Om en sådan kontroll
inte kan genomföras inom den överskådliga
framtiden, bör det dock vara
möjligt att se till att det äldre bilbeståndet
kontrolleras. När en äldre bil övergår
till ny ägare bör säljaren vara ålagd
att förete protokoll över testning rörande
bilens beskaffenhet.

Det har tidigare förutsatts, att den
statliga bilinspektionen helt skall ha
hand om säkerhetstestningen av bilar.
Även om en viss upprustning kunnat
ske av inspektionen, synes det kunna
befaras att densamma ännu icke på lång
tid kan få erforderliga resurser för en
tillfredsställande säkerhetstestning. Enligt
min mening är det då anledning att
på allvar överväga möjligheterna av att
för testningen använda erkända bilfirmor,
som auktoriseras för uppgiften.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få ställa
följande frågor:

Har herr statsrådet för avsikt att inom

Onsdagen den 9 november 1960 Nr 25

Interpellation ang. obligatorisk säkerhetstestning av bilar

snar framtid vidtaga åtgärder för införande
av obligatorisk säkerhetstestning
av i första hand äldre bilar?

Är herr statsrådet i så fall beredd
överväga möjligheterna av att anförtro
sådan testning åt erkända bilfirmor,
som auktoriseras för uppgiften?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 354, till Konungen i anled -

ning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar,
m. m., såvitt avser Tjugby Boställsgård
31 i Östergötlands län m. fl.
fastigheter.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.08.

In fidem

Sune K. Johansson