Tisdagen den 8 november (Riksdagens protokoll 1955:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 26

8—9 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 8 november

Sid.

Interpellation av herr Strandh i anledning av riksskattenämndens formulär
för kontrolluppgifter från arbetsgivare m. fl. för annans taxering
................................................... 3

Onsdagen den 9 november

Svar på frågor av:

herr Hagberg i Stockholm ang. frågan om hyresregleringens avveckling
............................................. 5

herr Helén ang. redogörelse för vidtagna åtgärder med anledning
av svårigheterna att fullt utnyttja Roxtuna-anstalten .... 7

herr Cassel ang. anledningen till att någon studerande icke ingår i

1955 års universitetsutredning........................... 16

herr Braconier ang. studenternas studiekostnader och studieskulder 17
fröken Elmén ang. skälen till att en ansökan om en ny komminist ratur

i Gamlestadens församling i Göteborg avslagits......... 21

herr Königson ang. vägran att bevilja statsbidrag till Kaggeholms

folkhögskola.......................................... 22

herr Dahlén ang. utbetalning av dyrtidstillägg till folkpensionärer 23

herr Königson ang. viss ändring av sjukförsäkringslagen........ 24

Svar på interpellation av herr Johansson i Stockholm ang. förbättring

av arbetarskyddet....................................... 25

Redskapsprovningsanstalt för fisket........................... 28

Interpellationer av:

herr Kilsmo ang. försäljning av landets lager av vete och råg för

foderändamål......................................... 29

herr Severin i Stockholm i anledning av den föreslagna tystnadsplikten
för polismän och vissa andra befattningshavare....... 29

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 26

Nr 26

Innehåll

Sid.

Interpellationer av:

herr Nelander ang. åtgärder i syfte att minska olägenheterna av

störande trafikbuller................................... 31

herr Jansson i Aspeboda ang. ett effektivare bekämpande av ogräs
på banvallar i jordbruksbygder........................... 32

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 november

Jordbruksutskottets utlåtande nr 31 ang. lokaler och utrustning för

virologiska undersökningar vid statens veterinärmedicinska anstalt 27
— nr 32 ang. redskapsprovningsanstalt för fisket............... 28

Tisdagen den 8 november 1955

Nr 26

Tisdagen den 8 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 1 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den på bordet liggande
motionen nr 698 av herr Johansson i
öckerö m. fl.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter jordbruksutskottets
utlåtanden nr 31 och 32.

§ 4

Interpellation i anledning av riksskattenämndens
formulär för kontrolluppgifter
från arbetsgivare m. fl. för annans
taxering

Ordet lämnades på begäran till

Herr STRANDH (fp), som anförde:

Herr talman! Efter förslag av Kungl.
Maj:t har årets riksdag i våras beslutat
vissa ändringar i skattelagstiftningen i
syfte att uppnå dels ett enklare, dels ett
effektivare taxeringsförfarande. Genom
ett förenklat taxeringsförfarande för den
stora massan av de s. k. löntagardeklarationerna
skulle denna grupp av de
skattskyldiga erhålla en viss skattelättnad
samtidigt som utvidgade möjligheter
skulle beredas taxeringsmyndigheterna
att åstadkomma en materiellt
riktigare inkomsttaxering för sådana
grupper av skattskyldiga, där kontrollmöjligheterna
av naturliga skäl är betydligt
mindre. I sistnämnda syfte infördes
bl. a. en i vissa avseenden utvidgad
uppgiftsskyldighet för de
skattskyldiga.

Riksskattenämnden har i dagarna
fastställt ett formulär för de uppgifter
som — jämlikt stadgandet i den nya
taxeringsförordningens 33 § ■— utan
anmaning skall lämnas till ledning för
annans taxering. I regel är det arbetsgivarna
som skall lämna dessa uppgifter
till taxeringsmyndigheterna till ledning
för de anställdas taxering.

Det nya formulärets avfattning har
tilldragit sig stor uppmärksamhet
bland allmänheten. Man har frågat sig,
om ifrågavarande formulär överensstämmer
med den nya lagstiftningens
av statsmakterna klart uttalade syftemål.
På det nya formuläret begäres
uppgifter om — förutom den anställdes
kontanta lön, arvoden, pensioner
e. d. — resekostnadsersättning, traktamentsersättning
jämte uppgift om antal
dagar, ersättning för representationskostnader
samt vissa av arbetsgivaren
tillhandahållna naturaförmåner såsom
kost (helt eller delvis), bostad (jämte
uppgift om antal rum), beklädnad och
bil för privata resor. De uppgifter som
här begäres är visserligen till sin karaktär
i flertalet fall desamma som har
innefattats i det formulär som använts
förut. Men såväl formulärets uppställning
som avfattning i övrigt kan befaras
leda till en skärpt beskattning av
löntagargrupperna i vissa fall, vilket
icke är den nya lagstiftningens avsikt.
Härtill kommer att formuläret otvivelaktigt
kan väntas medföra ökat arbete
för de uppgiftsskyldiga arbetsgivarna.
Särskilt uppgifterna beträffande den
fria kosten torde komma att vålla besvärligheter.
Man har här redan frågat
sig hur exempelvis den förmån skall
uppskattas, som består i att arbetsgivaren
till självkostnadspris låter sina

Nr 26

Tisdagen den 8 november 1955

Interpellation i anledning av riksskattenämndens formulär för kontrolluppgifter
från arbetsgivare m. fl. för annans taxering

anställda intaga sin lunch i ett särskilt
lunchrum. Skall principen bli, att löntagaren
blir skattskyldig för varje belopp
varmed det av honom betalda
självkostnadspriset för lunchen understiger
det av vederbörande taxeringsnämnd
för orten fastställda schablonvärdet
för helt fri lunch? Oklarhet kan
också väntas uppstå beträffande vilka
resekostnadsersättningar som skall uppgivas
för taxeringsmyndigheterna, över
huvud taget synes det nya formulärets
avfattning eftersträva en avsevärd specificering
och detaljrikedom och detta
dessutom i fråga om uppgifter som i
allmänhet icke har nämnvärd betydelse
ur skattesynpunkt. I förarbetena till
den i våras av riksdagen beslutade
taxeringsreformen har det uttryckligen
framhållits, att de bestämmelser som
förut gällt i fråga om dessa kontrolluppgifter
varit i huvudsak ändamålsenligt
utformade, såvitt angår inkomst
av tjänst. Den nya lagstiftningen vill
därför i främsta rummet ta sikte på
en utbyggnad av taxeringskontrollen i
fråga om andra inkomstkällor. Departementschefen
har också i propositionen
som allmän regel uttalat att det
torde få tillses, att de uppgiftsskyldiga
icke betungas oskäligt. Rent allmänt
torde också få sägas, att en deklarationsskyldighet
i enlighet med det av
riksskattenämnden fastställda formuläret
knappast står i överensstämmelse
med vad Kungl. Maj :t och riksdagen i
våras eftersträvade, nämligen att uppnå
enkla regler för de stora grupperna
av inkomsttagare. Att tveksamhet kan
råda om formulärets avfattning bestyrkes
vidare av den omständigheten, att
två av riksskattenämndens ledamöter
reserverade sig mot beslutet.

Med stöd av vad här anförts får jag
anhålla om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för finansdepartementet
rikta följande frågor:

1. Anser herr statsrådet att avfattningen
av det av riksskattenämnden nyligen
fastställda formuläret för kontrolluppgifter
från arbetsgivare m. fl. till
ledning för annans taxering står i överensstämmelse
med vad statsmakterna
eftersträvade då taxeringsreformen beslöts
i våras, nämligen att erhålla enklare
taxeringsregler för de stora inkomsttagargrupperna
och att inte oskäligt
betunga uppgiftslämnarna?

2. Om icke, vilka åtgärder har herr
statsrådet för avsikt att vidtaga för att
de av statsmakterna åsyftade målsättningarna
skall realiseras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält att till utskottet från delegerade
för riksdagens verk inkommit
framställning angående ersättning till
ordinarie tjänstemän, vilka med stöd av
beslut av 1940 års lagtima riksdag fått
vidkännas minskning i sina avlöningsförmåner
från riksdagens verk under
tjänstgöring som beställningshavare i
reserven.

Denna anmälan bordlädes.

§ 6

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.03.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

Onsdagen den 9 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 2 innevarande
november.

§ 2

Svar på fråga ang. hyresregleringens avveckling Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens lierr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Hagberg i Stockholm
har i en enkel fråga bett mig besvara
dels huruvida regeringen observerat
det starka missnöje som uppstått
bland hyresgästerna och deras organisationer
på grund av hyresstegringen
den 1 oktober och hyresregleringskommitténs
förslag om avveckling av hyresregleringen,
dels huruvida regeringen
kan ställa i utsikt en hyressänkning
nästa år och dels huruvida hyresregleringen
skall behållas i vart fall så länge
nuvarande knapphet på bostäder består.
Herr Hagbergs enkla fråga sönderfaller
sålunda i icke mindre än tre
olika frågor.

På dessa frågor får jag lämna följande
svar.

Självfallet är hyresgästernas reaktion
inför hyreshöjningen väl bekant för
regeringen, hl. a. genom den uppvaktning,
vid vilken hyresgästernas organisationer
framfört sina synpunkter. I
den mån herr Hagberg föreställer sig
att hyresregleringskommittén föreslagit
en fullständig avveckling av hyresregleringen
torde detta bottna i en missuppfattning.
Däremot är det riktigt att
hyresgästrepresentanten i kommittén i

huvudsak ställt sig avvisande till kommitténs
förslag till lättnader i hyresregleringen.

Beträffande herr Hagbergs andra fråga
vill jag erinra om att den från den
1 oktober i år medgivna hyreshöjningen
delvis gjorts beroende av ränteutvecklingen.
Den av räntestegringen i
april i år betingade hyreshöjningen
gäller sålunda tills vidare endast till
den 1 april 1956. Vidare bör utvecklingen
på hyresområdet ses i samband
med utvecklingen av omkostnaderna
för fastighetsförvaltningen. Hyresrådet
utför varje år en undersökning av omkostnaderna
samt framlägger på grundval
av densamma förslag till regeringen
beträffande de ändringar i medgiven
hyreshöjning som kan ifrågakomma för
det nästföljande hyresåret. Samma procedur
torde få tillämpas även nästa år.
Av dessa skäl är det för tidigt att nu
göra uttalanden beträffande möjligheterna
till en hyressänkning under nästa
hyresår.

Beträffande den tredje frågan vill jag
erinra om och för herr Hagberg understryka
att hyresregleringskommittén i
sitt nyligen framlagda förslag om vissa
lättnader i hyresregleringen enhälligt
fastslagit, att man med hänsyn till risken
för avsevärda, knapphetsbetingade
hyreshöjningar icke bör företaga avveckling
av hyresregleringen i ett marknadsläge
med påtaglig bostadsbrist. Regeringen
delar helt denna åsikt: medan
nuvarande knapphet på bostäder ännu
består kommer hyresregleringen icke
att slopas. Vad åter angår hyresregleringskommitténs
skilda förslag till
lättnader i hyresregleringen — de viktigaste
avser slopande av hyresregle -

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

Svar på fråga ang. hyresregleringens avveckling

ringen beträffande affärer, kontor,
verkstadslokaler, garage och andra slag
av lokaler samt beträffande möblerade
enkelrum — är dessa för närvarande
föremål för sedvanlig remissbehandling.
Sedan denna är avslutad kommer
regeringen självfallet att pröva de av
kommittén framförda förslagen.

Härpå anförde

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr statsministern för svaret på min
enkla fråga med de delfrågor, som den
sönderfaller i.

Yad beträffar den första frågan höll
jag mig till en vanlig tradition att peka
på ett förhållande och med det som utgångspunkt
ställa de spörsmål, som
man tycker är väsentliga. Till statsministerns
förklaring att han känner missnöjet
är det väl bara att säga, att då
borde han också känna nödvändigheten
av att vidta åtgärder mot detsamma.

Min väsentliga fråga gällde ju om regeringen
skall nedpressa hyran till septembernivån
och låta hyreslagstiftningen
vara kvar, i vart fall till dess bostadsbristen
hävts. Denna fråga har
framställts därför att hela hyreshöjningen
föranletts av regeringens och
riksdagens åtgärder närmast i samband
med att man gick ifrån lågräntepolitiken.
Detta höjde hyran, och spörsmålet
var nu: Skall regeringen eftersträva en
hyressänkning, exempelvis i samband
med den 1 april nästa år? Nu har statsministern
understrukit vad som också
har påpekats i riksdagen, nämligen
hyresökningens direkta samband med
räntestegringen, och då dessa frågor
om räntan och hyran hänger nära ihop
behöver jag ju inte ställa frågan om
regeringen planerar en räntesänkning
för att åstadkomma hyressänkning, eftersom
detta ger sig självt. Jag får alltså
tolka statsministerns resonemang i
denna fråga ganska negativt, tyvärr.

Statsministern förklarade i ett svar

på en interpellation den 25 maj: »Det
skall icke förnekas att vissa av de inflationsbekämpande
åtgärderna i sig
själva har en prisstegrande effekt och
skulle kunna leda till en icke önskvärd
prisstegring, om de okontrollerat finge
utveckla sig. Regeringen har därför
föreslagit motåtgärder.» Jag måste säga
att dessa motåtgärder är sällsynt misslyckade.
De har ju lett till det rakt
motsatta resultatet.

När statsministern här skjuter ett
konkret svar på framtiden och säger
att det blir beroende av vad som kommer
att ske på vissa områden, så måste
jag säga att det är ett besked som inte
hyresgästerna kan vara nöjda med. Det
är också ett besked, som enligt min
mening utlöser ytterligare kommentarer,
i det att regeringen nu på grund
av räntestegringen blandar in en annan
fråga, som skall användas som motivering
för hyreshöjningen, nämligen
omkostnaderna.

Den andra delen av frågan, om regeringen
skall följa majoriteten eller den
socialdemokratiska minoriteten i hyreskommittén,
har statsministern så till
vida givit ett tillfredsställande svar på
som han säger sig utgå från att så länge
bostadsbristen består kommer icke ett
slopande av hyresregleringslagen att genomföras,
som skulle leda till att spekulationen
släpps fram ännu mer. Jag
hälsar med tillfredsställelse att oron på
denna front i någon mån kan anses
vara stillad. Men, såsom statsministern
påpekar, skulle dock en råd hyresgäster
ändå drabbas av hyreshöjningar om
regeringen biträdde majoritetens förslag.
Detta är ägnat att inge oro, i
synnerhet när det gäller människor,
vilka hyr möblerade rum och får betala
högre hyror än någon annan kategori
i detta land.

Statsministern säger att det slutliga
beskedet i denna fråga kommer att bli
beroende av den uppfattning regeringen
får efter en prövning av remissinstansernas
yttranden. Jag hoppas att

Onsdagen den 9

Svar på fråga ang. redogörelse för vidtagna
att fullt utnyttja Roxtunaanstalten

regeringen, alldeles oberoende av om
remissinstanserna kommer att stödja
majoriteten i kommittén, skall komma
till den slutsatsen, att det över huvud
taget är för tidigt att aktualisera frågan
om uppmjukningar i denna lagstiftning.
Jag skulle rent av vilja säga, att det
finns många fler skäl som talar för en
skärpning av lagstiftningen än för en
uppluckring. Vilka de skälen är känner
alla till. Den spekulation med ersättningar
under bordet som fortgår
och som är ganska påtaglig för allmänheten,
har varit svår att komma åt
trots att hyresregleringslagens bestämmelser
kringgås. Jag anser det vara
mer befogat att regeringen visar aktivitet
för att avskaffa bristerna på det
området än att den följer sådana röster
som med hänsyn till dessa manipulationer
och lagbrott kräver rent bord vad
beträffar hyreslagstiftningen.

Det är regeringen som har avgörandet
i sin hand. Skall den försvara hyresgästernas
och de små egnahemsägarnas
intressen eller kapitalägarnas intressen?
Regeringen kan sänka hyrorna genom
att knyta an till sitt program och
återgå till lågräntepolitiken. Ansvaret
för de hyresökningar som redan har
genomförts och ansvaret för att hyran
inte återställts till vad den var före
den 1 september, när hyresstegringen
trädde i kraft, faller därför helt och
hållet på regeringen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. redogörelse för vidtagna
åtgärder med anledning av svårigheterna
att fullt utnyttja Roxtunaanstalten Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Herr Helén har frågat

november 1955 Nr 26 7

åtgärder med anledning av svårigheterna

mig, om jag är beredd att inför riksdagen
redovisa de åtgärder som vidtagits
med anledning av svårigheterna
att fullt utnyttja Roxtunaanstalten. För
att kunna lämna en sådan redovisning
nödgas jag bli något mera utförlig än
som är vanligt vid besvarande av enkla
frågor.

Roxtuna har byggts som en medicinsk
och psykologisk specialanstalt.
Man har eftersträvat att här skapa de
bästa möjliga betingelserna för behandlingen
av de svårast belastade Och mest
svårbehandlade ungdomsbrottslingarna
i åldern mellan 18 och 21 år. Resultatet
är också ur dessa synpunkter en av
världens bäst utrustade anstalter. Detta
kunde man konstatera vid den världskongress
som Förenta Nationerna i
somras avhöll i Geneve, där Roxtuna
tilldrog sig stor uppmärksamhet. Sedan
anstalten har kommit i gång, har
den också blivit ett studiemål för utländsk
expertis.

Med hänsyn till Roxtunas centrala
roll som medel i vår kamp mot ungdomsbrottsligheten
är det synnerligen
angeläget, att det inte uppkommer något
hinder mot att utnyttja anstalten
och att, om det likväl uppstår svårigheter,
dessa blir avhjälpta så snabbt
och effektivt som möjligt.

Som bekant har det nu gjorts gällande,
att anstalten inte kan utnyttjas
mer än ungefär till halva sin kapacitet,
och att detta skulle bero dels på
bristfällig säkerhetskonstruktion av
fönstren och dels på svårighet att få
personal på grund av brist på tjänstebostäder.
Det är tydligen dessa förhållanden
som herr Helén avser med sin
fråga.

Vad först angår anstaltens beläggning
kan jag meddela följande. Roxtuna har
uppbyggts i byggnadsstyrelsens regi
och var i huvudsak färdig den 15 februari
1955, dä anstalten överlämnades
till fångvårdsstyrelsen för att tagas i
bruk. De första ungdomseleverna in -

Nr 26

Onsdagen den 9 noArember 1955

Svar på fråga ang. redogörelse för vidtagna åtgärder med anledning av svårigheterna

att fullt utnyttja Roxtunaanstalten

togs den 3 mars i år. Hittills har sammanlagt
38 intagits på anstalten. Några
har sedan lämnat denna, och de intagna
uppgår för närvarande till 27. Eftersom
Roxtuna är avsett för minst ett
60-tal intagna, är det alltså riktigt, att
anstalten för närvarande är knappt
halvbelagd. Detta stämmer emellertid
med planerna för anstaltens igångsättande.
Det har från början varit avsett,
att anstalten skulle tagas i bruk successivt
och alltså inte omedelbart beläggas
till sitt fulla platsantal. Det är helt enkelt
nödvändigt att en anstalt får tillräcklig
tid för att bygga upp sin verksamhet.
Detta gäller inte minst en anstalt,
vilken som Roxtuna i många hänseenden
utgör en nyskapelse. Man har
tidigare i likartade fall gjort den erfarenheten
att en alltför stor iver att
snabbt driva i gång eu anstalt kan allvarligt
skada den framtida verksamheten.
Enligt planerna för Roxtunas
igångsättande skulle beläggningen ökas
med ungefär en ny intagen i veckan,
så att anstalten först efter omkring ett
års verksamhet skulle nå sill fulla kapacitet.
Denna takt för intagningen har
hittills i stort sett kunnat följas.

Det finns alltså för närvarande inte
någon anledning att anmärka mot uppbyggandet
av verksamheten vid Roxtuna.
Emellertid är det naturligtvis
synnerligen angeläget, att också den
fortsatta utvecklingen skall kunna ske
utan störningar. Här uppkommer frågan
om betydelsen av de problem, som
jag inledningsvis antydde, nämligen
fönsterkonstruktionen och personalbristen.

I fråga om fönstren har det framkommit,
att vissa tekniska detaljer i
konstruktionen inte är tillfredsställande,
så att i två fall intagen under natten
kunnat rymma genom fönster.
Fångvårdsstyrelsen har hävdat, att det
av detta skäl inte skulle vara tillrådligt
att öka beläggningen över den nuvarande.
Det synes förhålla sig så, att

genom ett missförstånd av en arkitekt,
som svarade för detaljritningar, vissa
fönster har utförts på ett annat sätt än
som varit avsett. Dessutom har det visat
sig svårt att få fram ett fönsterlås
som är ur alla synpunkter tillfredsställande.
Detta är beklagligt, men betydelsen
av dessa tekniska missöden bör inte
överdrivas. Ingen sakkunnig person har
föreställt sig, att rymningar skall kunna
absolut förhindras enbart genom en
byggnads konstruktion. Fönstren på
Roxtuna är visserligen inte fullständigt
riskfria, men de är inte sämre än att
flera paviljonger redan har kunnat tagas
i bruk. Och även de övriga bör
kunna begagnas. Emellertid är det självfallet
angeläget att fönsterkonstruktionen
blir så betryggande som möjligt,
och hos byggnadsstyrelsen pågår nu
en teknisk utredning om förbättringar
i detta hänseende, .lag räknar med att
både denna utredning och eventuellt
lämpliga provisoriska förstärkningar
blir genomförda med all nödig skyndsamhet.
Erforderliga medel för att bestrida
dessa kostnader står till buds.
Någon anledning att fördröja anstaltens
verksamhet av hänsyn till dessa byggnadsdetaljer
synes inte föreligga.

Av större betydelse är personalfrågan.
För att anstalten skall kunna motsvara
förväntningarna är personalrekryteringen
av den största vikt. Det föreligger
för närvarande en försening av
rekryteringen till vissa tjänster. Detta
gäller i första hand två yrkeslärartjänster
och vidare ett antal vårdare. Fångvårdsstyrelsen,
som har att tillsätta
dessa tjänster, har utannonserat dem,
men i vissa fall ännu inte tagit ställning
till inkomna ansökningar. Ehuru
det alltså här föreligger ett beklagligt
dröjsmål, bör detta dock snabbt kunna
avhjälpas, så att någon egentlig försening
av anstaltens verksamhet inte skall
behöva inträda.

Det bör i detta sammanhang framhållas,
att det föreliggande dröjsmålet

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

Svar på fråga ang. redogörelse för vidtagna åtgärder med anledning av svårigheterna

att fullt utnyttja Roxtunaanstalten

med rekryteringen i viss mån sammanhänger
med bostadsförhållandena på
anstalten. Då riksdagen år 1951 första
gången tog ställning till förslaget om
Roxtunaanstalten, förordade riksdagen
en översyn av kostnaderna. Därvid betonades
särskilt att kostnaderna för personalbostäder
borde nedbringas. Den
utredning som därefter gjorde denna
översyn, föreslog att i princip personalbostäder
borde inrättas endast för
den personal som på grund av sin tjänst
måste bo på anstalten, men att därutöver
ett antal bostäder borde uppföras
med hänsyn till svårigheterna att få
bostad i den kommun där anstalten är
belägen. Även bortsett från de statsfinansiella
synpunkterna är det i och
för sig lämpligt, att inte all personal
vid en anstalt bor inom samma begränsade
område. Psykologiska skäl talar
nämligen ganska starkt emot ett sådant
arrangemang. Den av riksdagen begärda
utredningen föreslog, att det på Roxtuna
skulle för personalen byggas 24
familjebostäder, tre dubbletter och nio
enkelrum. I den slutliga propositionen
följde jag detta förslag, och det godtogs
även av riksdagen. Därvid utgick man
från att en icke obetydlig del av personalen
skulle kunna rekryteras från Linköping
med omgivning eller eljest få
bostad där. Vid försöken att anskaffa
lämplig personal har det emellertid visat
sig, att rekryteringen i högre grad
än man från början antagit är beroende
av möjligheten att bereda de sökande
familjebostad. Sålunda har det varit
nödvändigt att i två fall bereda bostad
vid anstalten åt personal som enligt
riksdagens beslut förutsattes kunna bo
utanför denna.

Såsom jag förut angivit, saknas för
närvarande två yrkeslärare och därjämte
tio vårdare. För dessa 12 tjänster
finns det på Roxtuna lediga två familjebostäder
och fyra enkelrum. Ytterligare
elt antal enkelrum bar emellertid av
fångvårdsstyrelsen reserverats i de re -

dan uthyrda familjebostäderna. På
detta sätt finns det möjlighet att ställa
ytterligare ett tiotal enkelrum till förfogande
eller alltså tillsammans ungefär
15 enkelrum. Därjämte kan jag nämna,
att på en förfrågan, som jag har
riktat till företrädare för Linköpings
stad, har man där förklarat sig vilja
försöka lämna bistånd med anskaffande
av några familjebostäder. Det synes
alltså finnas möjligheter att nu förse
anstalten med den personal, som
omedelbart behöver tillföras denna för
dess vidare uppbyggnad. För att det
inte skall uppstå något hinder härför,
är det emellertid nödvändigt att alla
åtgärder att förvärva lämplig personal
utan dröjsmål och med all kraft vidtages
av de ansvariga myndigheterna.
I den föreliggande situationen och med
den allmänna bostadsbrist som råder
måste här liksom på andra områden
även provisoriska åtgärder av olika slag
övervägas. I längden synes dock den
befintliga tillgången på familjebostäder
vara för låg, och i så fall blir det nödvändigt
att vidtaga ytterligare åtgärder.

Till slut vill jag endast framhålla att
jag för några dagar sedan vid ett besök
på Roxtuna hade tillfälle att konstatera,
att verksamheten bedrivs på
ett sätt som väl motsvarar förväntningarna.
Där råder en god anda bland såväl
personal som intagna. Det är all
anledning att räkna med att det fortsatta
arbetet på denna anstalt skall
kunna fullföljas planenligt och att anstalten
skall bli ett mycket betydelsefullt
instrument för våra ansträngningar
att rädda kriminell ungdom till ett
dugligt liv i samhället.

Härefter anförde:

Herr IlELÉN (fp):

Herr talman! .lag har genom att välja
formen av en enkel fråga velat markera
att jag icke här önskar ta upp en

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

Svar på fråga ang. redogörelse för vidtagna åtgärder med anledning av svårigheterna

att fullt utnyttja Roxtunaanstalten

generell debatt om de vårdformer som
statsmakterna har godtagit och för vilka
Roxtuna blivit något av en symbol.
Jag tackar justitieministern för det utförliga
svar han gett på min fråga om
de åtgärder som vidtagits med hänsyn
till svårigheterna att fullt utnyttja anstalten.
Detta tvingar emellertid även
mig att vara litet utförligare.

Vad jag velat ha besked om är huruvida
de medel som anslagits för anstalten
utnyttjats på ett sätt som fullt
motsvarar de förväntningar allmänheten
anser sig ha rätt att resa på denna
anläggning. Ingenting vore enligt min
uppfattning olyckligare än om allmänna
opinionen skulle sätta likhetstecken
mellan de humana vårdformerna och
bristande effektivitet i administrationen
av de anstalter, vid vilka dessa
vårdformer tillämpas.

Justitieministern hävdar i sitt svar
att någon fördröjning av anstaltens
verksamhet inte föreligger. När i dag,
åtta och en halv månad efter anstaltens
öppnande, endast tjugosju platser av
tillgängliga sextiosju har tagits i bruk,
skall detta enligt departementschefen
vara helt i linje med den avsedda takten
för intagningen. Det är ju möjligt
att departementet i någon promemoria
formulerat ett sådant tidsschema att
beläggningen skulle ökas med endast
en nyintagen per vecka, men inom fångvårdsstyrelsen,
anstaltens direkt överordnade
myndighet, förefaller någon
sådan plan inte vara bekant. I styrelsens
skrivelse till departementet den
22 oktober i år heter det: »Den låga
beläggningen sammanhänger främst
med två omständigheter, nämligen de
sedermera såsom bristfälliga befunna
säkerhetsanordningarna och bristen på
personalbostäder.»

Bakom de bristfälliga säkerhetsanordningarna
döljer sig enligt justitieministerns
nu gjorda medgivande något
så trivialt som att vissa fönster »genom
ett missförstånd av en arkitekt---

utförts på ett annat sätt än som varit
avsett», d. v. s. de små rutorna har
gjorts så stora i vissa byggnader, att
en smidig person utan större svårighet
kan ta sig ut genom en sådan ruta.
Fönsterspröjsarna mellan rutorna är så
klent dimensionerade att man med
hjälp av en gaffel ur matbesticket kan
bryta loss dem. Ett annat fel med fönstren
är att låsanordningen tillåter en
händig person att utan större besvär
öppna den inifrån. Enligt fångvårdsstyrelsen
konstaterades dessa brister redan
vid övertagandet i februari. Först
på de allra senaste dagarna tycks emellertid
ett beslut att byta ut de otillfredsställande
fönstren ha fattats. Detta
leder nu emellertid till att under ombyggnadsperioden
en avdelning måste
stå tom, medan en motsvarande avdelning
färdigställes. Jag vill fråga: Hade
det inte varit rimligare att sätta i gång
med ombyggnaden av dessa fönster redan
för flera månader sedan, då ju enligt
den av justitieministern angivna
takten för nyintagningen mer än halva
anstalten i alla fall skulle stå tom?

Det är emellertid inte bara utbytet
av fönstren utan även anskaffandet av
erforderliga bostäder för den ännu ej
anställda delen av personalen som
måste komma att fördröja ett fullt utnyttjande
av anstalten. Justitieministern
erkänner nu i sitt svar att den befintliga
tillgången på familjebostäder
är för låg och att det förslag som
justitieministern föreläde riksdagen vid
det slutliga beslutet om Roxtuna följaktligen
byggde på en felberäkning. Att
ökade kostnader genom denna felberäkning
ådrages statsverket sägs det
emellertid inte ett ord om i svaret.
Justitieministern meddelar nu som en
nyhet, att han lyckats förmå Linköpings
stad att lämna bistånd med anskaffande
av några familjebostäder inne
i staden. Det är verkligen en nyhet,
eftersom uppgiften så sent som i går
förmiddags var okänd för anstaltens

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

Svar på fråga ang. redogörelse för vidtagna
att fullt utnyttja Roxtunaanstalten

tillförordnade styresman. Jag frågar då:
Kunde inte detta initiativ ha tagits något
tidigare och av annan anledning
än att ett svar skulle lämnas i riksdagen?
En detalj som jag fäste mig vid
vid mitt besök på Roxtuna i går är, att
det fönster med sönderbrutna spröjsar,
varigenom rymningen skedde i augusti,
alltjämt efter tre månader står olagat.
Är det meningen att det lilla fönstret
skall vara någon sorts evig corpus delicti
att betraktas av kungl. justitiedepartementets,
kungl. fångvårdsstyrelsens
och kungl. byggnadsstyrelsens utsända
vid deras besök på platsen? Men
kanske är det bäst att jag gör den reservationen
med tanke på herr justitieministerns
i många sammanhang ådagalagda
aktivitet omdelbart före besvarandet
av en riksdagsfråga, att han i
går eftermiddag eller i dag på morgonen
varit nere på Roxtuna och egenhändigt
lagat fönstret.

Jag vill, herr talman, uttala min
glädje över att justitieministern nu säger
ifrån att missförhållandena utan
dröjsmål och med all kraft skall rättas
till. Men det kanske hade varit litet
klädsammare, om statsrådet velat ta på
sig ansvaret för att missförhållandena
över huvud taget kunnat uppkomma.
Jag vill också be justitieministern att
nu här i dag ange en tidpunkt, då Roxtunaanstalten
kan vara fullt utnyttjad
och därmed någon av övriga slutna
ungdomsanstalter i Uppsala, Nyköping
eller Ystad, vilka ju uppenbart är mindre
lämpliga för sin uppgift, kan upphöra.

Slutligen, herr talman, tror jag att
det vore lyckligt om man från justitiedepartementets
sida under uppbyggnadsperioden
avstode från att 1 ramhålla
Roxtuna som en världsattraktion.
Så länge enkel medicinsk rutinbehandling
omöjliggörs av brister i personalorganisationen,
bör man avstå från att
utmåla Roxtuna som ur medicinsk och
psykologisk synpunkt en av världens

åtgärder med anledning av svårigheterna

bäst utrustade anstalter. Jag är övertygad
om att den på anstalten arbetande
personalen gör sitt allra bästa, men
att arbetet försvåras inte bara av pappersexercisen
utan också genom på detta
stadium överflödiga studiebesök av
utländsk expertis. När justitieministern
i sitt svar talar om dessa besök, skulle
jag i stället vilja säga: förskona Roxtuna
under åtminstone ett halvår från
de intresserade italienarna, engelsmännen
och amerikanerna och låt de fåtaliga
topptjänstemännen ägna sig åt det
inre arbetet. Det kan vara nog med de
besvärliga avbrott i rutinen som justitieministern,
frågeställaren och nu inom
kort statsutskottet vållar. Det väsentliga
med Roxtuna är ju inte utlandsreklamen
utan att de ungdomar som kommer
dit blir samhällsdugliga medborgare.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag skulle endast vilja
göra några anmärkningar med anledning
av vad herr Helén sagt. Jag skall
då börja med vad han sist talade
om. Det är riktigt att Roxtunaanstalten
fått för många besökande. Anstalten är
emellertid faktiskt en världsattraktion,
och det har gjort att en hel del människor
har velat studera den. Jag har
tänkt mig att de som har att arrangera
dylika studiebesök —■ det blir väl närmast
fångvårdsstyrelsen — skulle kunna
se till att anstalten visades en viss
dag i varje kvartal eller något sådant.
Det är för övrigt inte fråga om enbart
utländska gäster — även om Roxtuna
haft mycket framstående utlänningar på
besök — utan de flesta som kommer är
svenska fångvårdsintresserade, inte
minst domare och nämndemän som gärna,
innan de dömer pojkar till ungdomsfängelse,
vill undersöka vad det
finns för möjligheter till behandling av
det allra svåraste klientelet. Det är en

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

Svar på fråga ang. redogörelse för vidtagna åtgärder med anledning av svårigheterna

att fullt utnyttja Roxtunaanstalten

legitim önskan. Jag tror att man genom
ett dylikt arrangemang med en regelmässigt
återkommande dag med tämligen
långa intervaller för besök skall kunna
tillgodose både intresset att bese Roxtuna
och anstaltens behov att i lugn
och ro arbeta utan för många störande
besök.

Så vill jag i min tur också ställa en
fråga till herr Helén. Han förklarade
att man inte borde säga, att anstalten är
så märkvärdig, därför att man inte
skulle kunna ge någon medicinsk behandling
där. Jag undrar, varför man
ej skulle kunna göra detta. Där har faktiskt
redan givits medicinsk behandling,
men just för tillfället är överläkaren
sjuk, och därför kan det ju ha uppstått
ett tillfälligt avbrott i den medicinska
behandlingen någon tid. Men om
jag är riktigt underrättad, skall överläkaren
komma tillbaka inom ett par
veckor. På anstalten finns det apparater
och annat som behövs för medicinsk
behandling. Naturligtvis kan det
ha varit en källa till stor förargelse för
alla som försökt misstänkliggöra Roxtunaanstalten,
att den har fått ett så
stort anseende utomlands. Men jag har
själv varit på FN:s världskongress i
Geneve, och jag har kunnat konstatera
vilken uppmärksamhet denna anstalt
väckt bland världens främsta expertis
på det kriminalistiska området. Roxtuna
är helt enkelt en av världens bäst
utrustade anstalter för behandling av
det svåraste ungdomsklientelet.

Herr Helén undrade varför man inte
förut hade hört talas om — jag vet inte
vem hans sagesman är — den tilltänkta
gången för intagningarna, alt man alltså
inte skulle sätta in flera nya elever
på en gång utan ta det successivt med
ungefär en person i veckan. Detta är
val inte något som behöver utannonseras
för allmänheten. Det är helt enkelt
så, att detta är roxtunaehefens uppfattning.
Den som har ansvaret för intagningarna
har den meningen, och den

stämmer med vad andra sakkunniga på
området anser att man bör göra, nämligen
belägga en ny anstalt successivt.

Så kommer jag till de mycket omtalade
fönstren. Vad beträffar dem vill jag
först säga, att jag inte vet, varför det i
somras skadade fönstret ännu ej blivit
lagat. Det förhåller sig faktiskt så, att
det inte är justitieministern, som skall
sköta lagning av fönster i fängelserna.
Och det är tur, eftersom jag är en mycket
opraktisk och fumlig person. Men
att det skulle vara så lätt att ta sig ut
genom fönstren måste jag bestrida. Det
var min avsikt att inte betunga svaret
på en enkel fråga med många detaljer
om fönstren, men eftersom herr Helén
kom tillbaka till frågan och ville göra
gällande, att det bara var att krypa ut,
kanske jag får besvära kammaren med
några ytterligare ord om denna sak. På
Iloxtuna finns en mottagnings- och
sjukavdelning, där fönsterrutorna är
litet större än på de andra avdelningarna.
Det var genom en sådan ruta som
rymlingen tog sig ut. Fönstren i denna
avdelning är 24 cm x 28,6 cm. Det skall
vara en mycket smal herre, som kommer
ut genom ett sådant fönster; men
en intagen har alltså gjort det. Detta
gäller om de rum som är avsedda för
mottagning och sjukvård. De andra
rummen, de som finns i de egentliga
vårdavdelningarna, har ännu mindre
fönsterrutor. Där är de 21 x 28,6 cm.
Ännu har ingen kommit ut genom dessa
fönster, och jag undrar om vi får så
många elever som kan göra det. Jag vil!
tillagga, att man inte kan komma ut enbart
genom att göra åverkan på själva
rutorna, utan man måste bryta sönder
deras infattning. På de slutna avdelningarna
är rutorna nämligen av splitterfritt
glas. Med hjälp av en kraftig
stol har man på prov försökt att slå sönder
rutorna, men detta har inte lyckats.

Sedan kommer jag till den andra
punkten beträffande fönstren, nämligen
frågan om låsen. De lås, som finns på

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

Svar på fråga ang. redogörelse för vidtagna åtgärder med anledning av svårigheterna

att fullt utnyttja Roxtunaanstalten

de slutna avdelningarnas fönster, är
s. k. trekantslås. De har hittills ansetts
vara de mest betryggande lås som finns
vid våra olika anstalter, sinnessjukhus,
fängelser o. s. v. På dessa lås finns ett
litet triangelurtag, till vilket en speciell
nyckel passar. Nu är de intagna pojkarna
ju ofta tekniskt kunniga, och en av
dem lyckades förvandla skaftet på sin
rakapparat till en nyckel, som passade
i trekantsurtaget. Det har emellertid
framhållits, att det är svårare att tillverka
en nyckel av denna typ än en
vanlig dyrk.

En olägenhet med trekantslåsen på
Roxtuna är dock, att de delvis sitter
placerade i fönsterkarmsträet. På grund
av träets rörelser vid hastig ändring av
fuktighetshalten i luften kan det under
vissa omständigheter uppstå så starka
spänningar i träet, att fönstren spräcks
av sig själva, om låsen är mycket hårt
åtdragna.

De tekniska ting, som jag nu har talat
om, är för närvarande föremål för undersökningar
inom byggnadsstyrelsen.
Dessa synes ha dragit ut litet på tiden,
och på grund därav har någon allmän
ändring av låsanordningarna på anstalten
ännu inte kommit till stånd.

Man skall emellertid inte överdriva
betydelsen av lås och dylikt. Det är inte
med rent mekaniska hjälpmedel, som
man i första hand skall hålla kvar internerna
på anstalten. De flesta av de
intagna kan röra sig relativt fritt under
vissa tider på dagen, t. ex. när de går
till verkstäderna. Tack vare den i jämförelse
med andra fängelser mycket
stora personalen vid Roxtuna blir det
den personliga påverkan och den
strängare uppsikten där, som främst
förhindrar rymningar. Det har också
visat sig att Roxtuna hittills har haft
mycket liten rymningsfrekvens.

Om jag emellertid ytterligare får
säga några ord om fönstren, så har det
endast hänt vid två tillfällen, att interner
liar tagit sig ut genom dem. Sista

gången detta hände var för ett par månader
sedan. Alla de intagna känner
därefter säkerligen till de rent tekniska
möjligheterna att under vissa förutsättningar
ta sig ut från anstalten, men de
har inte kunnat eller velat begagna sig
därav. Likväl — det har jag betonat i
mitt svar — är det givetvis mycket
angeläget att vi också rättar till de inte
alltför allvarliga fel, som nu vidlåder
ifrågavarande fönster. Byggnadsstyrelsen
experimenterar som sagt med att
få fram en om möjligt helt säker konstruktion,
men av vad jag här har sagt
framgår kanske att detta inte är så enkelt.
En ombyggnad av samtliga de
fönster, som här kan komma i fråga,
tar omkring tio veckor. Man behöver
dock naturligtvis inte bygga om alla
paviljongerna på en gång utan kan ta
en i sänder. Eftersom det finns ganska
gott om reservutrymmen på anstalten,
tror jag inte, att en sådan ombyggnad
skall behöva hindra en beläggning av
anstalten i den takt som vi bär räknat
med, och som man hittills har kunnat
hålla.

Herr Helén frågade vidare, varför jag
inte tidigare tagit kontakt med Linköpings
stad för att på den vägen försöka
ordna personalens bostadsfråga. Såsom
jag framhöll i mitt svar, har jag för
kort tid sedan haft ett samtal med
stadsfullmäktiges ordförande och drätselkammarens
ordförande om denna
sak. Herr Helén försökte göra sig lustig
i det sammanhanget. Han trodde att
det var hans riksdagsfråga, som hade
fått mitt samtal till stånd — liksom
man på folkpartihåll alltid gärna vill
göra gällande att det är på initiativ därifrån
som de flesta nödvändiga eller
nyttiga ting blir ordnade. Jag kan
emellertid tala om, att så fort jag fick
veta, att det var något tekniskt fel
med fönstren på Roxtuna och att bostäderna
inte räckte till, försökte jag
ta reda på hur därmed förhöll sig och
vad som borde göras. Jag tänkte bl. a.,

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

Svar på fråga ang. redogörelse för vidtagna åtgärder med anledning av svårigheterna

att fullt utnyttja Roxtunaanstalten

att jag kanske kunde göra någon nytta
genom att personligen tala med representanter
för vederbörande myndigheter
i Linköping. Tidpunkten för denna
kontakt råkade emellertid bero av
en helt ovidkommande händelse. De
båda nyss omnämnda herrarna hade
nämligen själva uppsökt mig i en helt
annan angelägenhet, och då passade jag
på att tala med dem även om denna
fråga.

Vad själva saken angår, alltså att jag
inte ännu tidigare ingripit för att försöka
skaffa flera bostäder, vill jag vidare
säga, att jag inte kände till den
föreliggande bristen förrän jag kom
tillbaka från min semester i somras,
vilket var ganska sent. Som bekant är
det ju inte justitiedepartementet utan
fångvårdsstyrelsen som administrerar
fångvårdsbyggnaderna och personalen
och vad därmed sammanhänger. Jag
trodde därför inte, att jag av herr
Helén skulle få förebråelser för att jag
inte tidigare ingripit med s. k. ministerstyrelse.

Slutligen frågade herr Helén om tidpunkten
när anstalten skulle kunna
beräknas vara i full gång. Om han
hade läst svaret litet ordentligare, skulle
han ha sett att detta står där. Jag
har nämligen svarat, att med sådan
successiv intagning, som jag nyss omnämnt,
skulle man få anstalten fullbelagd
inom ungefär ett år — naturligtvis
inte exakt en viss vecka — men ungefär
ett år efter det att anstalten började
tagas i bruk, alltså februari—mars nästa
år. Jag har vidare redan i mitt svar
på frågan sagt, att hittills har takten
i stort sett kunnat hållas, och att jag
hoppas och inte ser något hinder för att
den skall kunna hållas också i fortsättningen.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för det glädjande löfte

han gav här om en ransonering av de
utländska studiebesöken. Det är ett inte
oväsentligt resultat av detta meningsutbyte.
Men när justitieministern fortfarande
framhåller Roxtuna som en stor
internationell attraktion, måste jag säga
att det är synd, om den anstalt, som
redan ett par månader efter dess start

— vid ifrågavarande tidpunkt i somras
hade man endast tagit 8—10 interner

— skulle framställas som en internationell
mönsteranstalt. Det vore beklagligt
om Roxtuna så att säga skulle
behöva gå ut i livet med en sådan belastning.
Det vore säkerligen klokt om
man inte från svenskt håll alltför mycket
redan nu underströk dylika synpunkter.

Jag skall be att få lämna ett svar på
justitieministerns fråga vad jag syftade
till med att konstatera att enkel, rutinmässig
medicinsk behandling inte kan
ges på Roxtuna. Jag åsyftade inte alls
de förhållanden som råder under styresmannen-chefsläkarens
sjukledighet.
Det är helt enkelt så, att så länge inte
någon försteläkarbefattning finns,
kommer det inte heller att finnas någon
möjlighet på Roxtuna att kontinuerligt
från dag till dag ge sådan enkel
rutinmässig behandling som exempelvis
insulinbehandling, därför att chefsläkaren
rätt ofta måste befinna sig på
resa. Så länge anstalten skall nyrekrytera
sitt klientel från andra anstalter
får han nämligen lov att göra resor till
dessa och där göra urvalet. Enligt uppgifter
jag fick i går av den tillförordnade
styresmannen är således enkel,
rutinmässig medicinsk behandling av
de intagna omöjlig, och under sådana
förhållanden kan Roxtuna omöjligtvis
framställas såsom någon mönsteranläggning.

Vad beträffar den tilltänkta utvidgningen
av verksamheten, som ju här är
det väsentliga och det som vi skall diskutera,
är det inte alls så, att jag har
någon privat sagesman, såsom justitie -

Onsdagen den 9

Svar på fråga ang. redogörelse för vidtagna
att fullt utnyttja Roxtunaanstalten

ministern ville göra gällande. Jag åberopade
fångvårdsstyrelsens skrivelse av
den 22 oktober i år, där det sägs: »Den
låga beläggningen sammanhänger främst
med två omständigheter, nämligen de
sedermera såsom bristfälliga befunna
säkerhetsanordningarna och bristen på
personalbostäder.» Fångvårdsstyrelsen
står alltså fast vid att det förekommer
brister i den nuvarande utrustningen
som medför, att man icke kunnat till
fullo belägga anstalten. Detta är något
helt annat än de privata påståenden,
som justitieministern ville degradera
mina uttalanden till. För övrigt har jag
verkligen inte velat göra gällande att
justitieministerns egna, enligt hans egen
utsago opraktiska händer skulle vara
de bästa redskapen när det gäller att
reparera fönster på Roxtuna. Jag trodde
faktiskt att ironien på den punkten
var så tydlig att den gick fram.

Bostadsfrågan är av helt annan art,
och därvidlag har justitieministern med
risk för att, som han själv säger, kunna
bli anklagad för ministerstyrelse, ansett
det vara rimligt att personligen ingripa.
Om det är så, att ingripandet tagit
formen av det samtal justitieministern
älskvärt upplyser om, vore det väl
rimligt att också den tillförordnade styresmannen
på Roxtuna fått reda på saken,
tv det är ju han som har bekymmer
med hur bostäderna skall utnyttjas
och hur nya skall kunna skaffas i Linköping.

Jag har dragit fram det lilla exemplet
med de olagade fönstren, inte för att
det har någon betydelse i det stora
sammanhanget, utan för att det är ett
exempel på hur bristfälligt samarbetet
fungerar när olika myndigheter skall
kopplas ihop i fråga om något så enkelt
som konstaterandet och korrigerandet
av att säkerhetsanordningar vid en
anstalt inte är tillräckliga. Det borde
slå fullt klart för var och en att det
inte är en tillfällighet att ett sådant

november 1955 Nr 26 15

åtgärder med anledning av svårigheterna

fönster förblir olagat. Det är ett symtom
på en opraktisk arbetsmetod.

Slutligen konstaterar jag att vi nu har
fått ett löfte av justitieministern att
Roxtunaanstalten skall kunna fullt ut
tagas i bruk ungefär 12 månader efter
den 15 februari 1955. Jag tar fasta på
detta löfte och hoppas att efter denna
debatt Roxtuna skall få arbetsro, inte
bara från enskilda riksdagsmän utan
även från överordnade myndigheter.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Eftersom jag redan bekänt,
att jag givit mig in på s. k ministerstyrelse
när det gällt att försöka
skaffa bostäder i Linköping, skall jag
fortsätta och avlägga full bekännelse.

Herr Helén klagar över att styresmannen
på Roxtuna inte hade fått underrättelse
om att jag talat med Linköpings
stads ansvariga myndigheter
och bett dem skaffa bostäder. Efter det
samtal, som jag nyss talade om att jag
haft med stadsfullmäktiges och drätselkammarens
ordförande i saken, fullföljde
jag denna s. k. ministerstyrelse
genom att skriva ett brev till vederbörande
i Linköping, åberopa samtalet
och be dem att, såsom de välvilligt
hade ställt i utsikt, försöka hjälpa till
att göra sitt bästa trots den svåra bostadsbristen
i staden. En avskrift av
detta brev skickades från justitiedepartementet
till fångvårdsstyrelsen, och
det torde vara styrelsens sak alt sedan
i sin tur underrätta anstaltens ledning.

Herr Helén förklarade, att hans tro
att anstalten skulle med en gång ha belagts
i full omfattning grundade sig
på fångvårdsstyrelsens skrivelse till departementet.
Ja, man kan kanske tyda
innehållet i skrivelsen på det sättet.
Styrelsen skriver nämligen att felaktigheterna
med fönstren och bristen på
personalbostäder utgjort ett binder för
att belägga anstalten i full omfattning.

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

Som jag emellertid rätt utförligt framhållit
i mitt svar, anser jag att dessa
förhållanden icke utgör något hinder
mot att anstalten tas i bruk i enlighet
med den plan, som följts under flera
månader, innan det blev tal om fönstren
och bostäderna.

Vad så slutligen den medicinska behandlingen
på anstalten beträffar så förstår
jag inte vad herr Helén menade
med att dylik behandling inte skulle
kunna äga rum. Han säger att medicinsk
behandling inte kan utföras, därför att
man inte har två läkare, enär den chefsläkare
som finns på Roxtuna ibland
måste vara borta på resor — exempelvis
till Skenäs, som visserligen inte
ligger så långt borta men som det naturligtvis
kan ta någon dag för honom
att besöka. Jag anser också att det i
och för sig skulle vara värdefullt, om
man på denna viktiga och nyttiga anstalt
kunde ha två läkare, men här liksom
eljest har det skett en avvägning
mellan det bästa tänkbara och vad man
i sparsamhetens intresse ansett sig kunna
kosta på. I det ursprungliga förslaget
fanns två läkartjänster upptagna,
men en av dem kom bort i det besparingsförslag,
som utarbetades enligt
riksdagens direkta och bestämda önskan
att besparingar skulle göras. Det
kan dock tänkas att snålheten här har
bedragit visheten och att både riksdagen
och jag får tänka om på denna
punkt. Det är alltså möjligt att vi får
återkomma till frågan, om det ändå
inte skulle behövas två läkare i stället
för en, men personalen är dock i och
för sig redan ganska stor. Emellertid
vidhåller jag, att det är inte riktigt, såsom
herr Helén för andra gången påstår,
att någon medicinsk behandling
inte kan äga rum för närvarande, då
det bara finns en läkare. Överläkaren
på Roxtuna har nämligen redan bedrivit
så pass allvarlig medicinsk behandling
som insulinchockbehandling på
anstalten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. anledningen till att
någon studerande icke ingår i 1955 års
universitetsutredning

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Cassel har frågat
mig vad anledningen är till att det i
1955 års universitetsutredning icke ingår
någon studerande vid universitet
eller annan högskola.

När utredningens sammansättning
diskuterades inom regeringen var utgångspunkten
den, att kommittén skulle
göras expertbetonad och ha ett starkt
begränsat antal ledamöter för att effektiviteten
i arbetet därmed skulle ökas.
Varje form av partsrepresentation skulle
om möjligt undvikas. Däremot var det
angeläget att inom kommittén få så
stark vetenskaplig, teknisk, administrativ
och ekonomisk sakkunskap som
möjligt. Då fem ledamöter måste anses
vara ett maximum i detta fall, kunde
följaktligen en studentrepresentant icke
beredas plats i utredningen. Däremot
har jag hela tiden räknat med att den
expertis i student- och undervisningsfrågor,
som finns inom SFS, kommer
att utnyttjas av universitetsutredningen;
närmast torde det väl bli fråga om tillkallandet
av s. k. experter.

Härpå anförde

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret.

Som jag väntade mig säger statsrådet,
att det inte var meningen att
man i universitetsutredningen skulle ha
någon partsrepresentation. Ja det förstår
jag och det var också därför jag
formulerade min fråga på sätt som skedde.
Jag har alltså inte frågat, varför man
inte tagit med någon representant för
SFS, utan jag har frågat, varför inte
någon vid universitet eller högskolor
studerande person har fått vara med.

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

Svar på fråga ang. studenternas studiekostnader och studieskulder

Det är nu inte bara vetenskaplig forskning
på lång sikt som det rör sig om,
utan det är i mycket llög grad just frågan
om att utreda studenternas situation
och studenternas möjligheter till en
ostörd studiegång. Då anser jag det vara
riktigt, att utredningen inte sker så
att säga ovanför studenternas huvuden
— det är dock vuxna och tänkande människor
det här är fråga om — utan att
studenterna i någon form skall få vara
med själva och få föra fram sina egna
synpunkter. Det är inte säkert, att den
studerande ungdomens uppfattning alltid
sammanfaller med de akademiska
lärarnas.

Nu är det gott och väl att utredningen
har fått en biträdande sekreterare, som
har stor erfarenhet av studentorganisatoriska
förhållanden, och det är nog
också mycket bra att vi kan räkna med
att experter från studentvärlden kommer
att tillföras utredningen. Men det
är inte riktigt detsamma, herr statsråd,
att det på sekreterar- eller expertplanet
finns studenter, som kan ge uttryck
åt sina synpunkter och erfarenheter,
som att det finns representanter inom
utredningen. Experterna har ju inte
möjlighet att, om de i den ena eller
andra frågan kommer till ett annat resultat
än utredningen, skriva särskilda
yttranden eller komma med reservationer,
där de framför sin mening. Jag föreställer
mig att det är möjligt att rätta
till saken, så att man i denna utredning,
som ju mycket intimt berör studenternas
förhållanden, verkligen får med någon
som kan anses vara representativ
just för den studerande ungdomen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. studenternas studiekostnader
och studieskulder

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr talman! Herr Braconier har frågat
mig, om jag är villig att lämna kammaren
en redogörelse för hur de studerande
vid universitet och högskolor
finansierar sin studier samt i vilken utsträckning
de tvingas skuldsätta sig.

På en enkel fråga bör man ge ett
kort svar. Jag kan följaktligen endast
hänvisa herr Braconier till det offentliga
material, som redan föreligger, i
första hand studentsociala utredningens
betänkande (SOU 1948: 42) samt till den
studentstatistiska undersökning, som år
1952 utfördes av professor Quensel på
uppdrag av SFS. Även den sistnämnda
undersökningen kommer inom kort att
vara tillgänglig i tryck. Dessa bägge
undersökningar torde ge en tillräckligt
belysande bild av läget.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack. Det är
mig emellertid nogsamt bekant, att de
utredningar som har publicerats i tryck
i detta land om dessa saker bygger på
statistiska undersökningar, vilka som
herr statsrådet mycket väl vet hänför
sig till åren 1920—1940. Samtliga de utredningar
som har berört dessa frågor
utgår sålunda från ett föråldrat materia],
och detta i en tid då olika partier
framfört krav på att man skall demokratisera
den högre undervisningen.
Det är visserligen riktigt som statsrådet
nu meddelar, att det finns en utredning
som professor Quensel gjorde 1952. Men
denna finns såvitt jag vet i ett enda
exemplar, och jag undrar om någon i
denna kammare har läst detta exemplar.
Det ligger väl i Uppsala och har
inte blivit tryckt. Jag har inte sett att
det publicerats i någon offentlig utredning.
Däremot liar vi sett en rad andra
utredningar om studenternas studieförhållanden.
Om man kräver olika åtgärder
för att demokratisera den högre un -

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

2 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 20

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

Svar pa fråga ang. studenternas studiekostnader och studieskulder

dervisningen, vill man naturligtvis ha
reda på under vilka förhållanden den
svenska ungdomen studerar vid våra
universitet och högskolor.

Jag hade en uppvaktning härom dagen
av tre präster, som var i 45-årsåldern.
De visade sin budget. De är komministrar
och har en lön på litet mer
än 16 000 kronor. De betalar i skatt nära
5 000 kronor. En av dem hade amorteringar
på 5 000 kronor och en stor familj,
men det återstår bara 500 kronor
i månaden för dem att leva på. Jag
kritiserar inte garantilånefonden. Men
nog är det ganska märkligt, att personer,
som är i 45-årsåldern och som har
fått sådana befattningar, skall leva under
dessa villkor.

Det är nu känt, att en stor del av studenterna
vid våra högskolor och universitet
har mycket svårt att få lån. I
många fall måste de avbryta sina studier
och kasta bort flera studieår. En
del av dem kommer icke att återvända
till sina studier. Talet om att den högre
undervisningen i vårt land är demokratiserad
gäller näppeligen inte för en
stor del av vår ungdom. För studenter
som kommer från fattigare hem behövs
det i många fall mycket gynnsamma
omständigheter för att de skall kunna
fullfölja sina studier.

Det är visserligen gott och väl, att
man rationaliserar studierna och förkortar
studietiden. Det har ju gjorts
mycket härför, särskilt när det gäller
läkarutbildningen, som man skall försöka
få ned till sex och ett halvt år,
om det nu går. Om man får döma av
herr Lundbergs anförande i höstriksdagens
remissdebatt, skulle man också
kunna göra oerhörda omdaningar av
den juridiska utbildningen. Även om jag
sannerligen inte i allt delar hans uppfattning,
hoppas jag att man kanske i
viss mån skulle kunna koncentrera denna
utbildning så, att den mera motsvarar
samhällets behov. Detta är en sak
som herr ecklesiastikministern och jag
har diskuterat tidigare.

Jag hoppas sålunda, herr statsråd, att
man inte skall ligga på en utredning,
vare sig den är gjord av professor
Quensel eller av andra, så att den är
okänd för den instans som i främsta
rummet skall besluta i dessa frågor.

Jag minns så väl hur jag, när jag
första gången yttrade mig i denna kammare,
blev tillrättavisad av bevillningsutskottets
ärade ordförande då jag påpekade,
att man ännu efter femton års
arbete inte hade löst frågan om avdrag
för amorteringar av studieskulder. Är
det inte ganska orimligt att en stor del
av medborgarna i vårt land långt över
50-årsåldern skall dras med utomordentliga
skulder, som de har skaffat sig under
studietiden vid våra universitet och
högskolor, så att de i själva verket har
en mycket lägre standard än vad deras
inkomstsumma, som tas upp i taxeringskalendern,
kan ge vid handen? Vi har i
själva verket, ärade kammarledamöter,
ingen demokratisering för alla av den
högre undervisningen. Jag vädjar till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
att göra på vad honom ankommer
att ge den ungdom som inte har
kapital att röra sig med ökade möjligheter
att studera vid dessa undervisningsanstalter.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det förefaller mig som
om herr Braconier i själva verket med
sin fråga hade avsett att få igångsatt
en ny utredning. Men då borde han naturligtvis
inte ha nöjt sig med att ställa
en enkel fråga utan han borde ha försökt
få fram en motion om en sådan utredning
— det blir ju nu rätt snart
också tillfälle därtill. För övrigt borde
väl herr Braconier, om han tycker att
mitt svar var för kortfattat, ha ställt en
interpellation i stället för en enkel fråga,
ty då hade jag nog varit tvungen att
göra en viss sammanställning av siffermaterial.
Å andra sidan kan det inte

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

Svar på fråga ang. studenternas studiekostnader och studieskulder

vara någon rim och reson i att jag här
skulle ställa mig och läsa upp en del av
de siffror som kunde vara tillgängliga.
I det svar, som jag nu lämnat, har jag
hänvisat till publikationer som innehåller
det mesta av detta material.

Vidare sade jag inte att professor
Quensels utredning var tryckt, utan jag
meddelade bara att den inom kort skulle
föreligga i tryck.

Slutligen vill jag lugna herr Braconier,
då han är så orolig över att ingenting
göres för att skaffa fram material,
som riktigt belyser studenternas
behov att låna pengar för sina studier.
Förutom att möjligheterna att erhålla
både stipendier och lån blivit större
under senare år, så har också universitetsutredningen
igångsatt vissa undersökningar
just på detta område. Vad tiden
lider kommer det alltså att finnas
ett färskare material.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Om justitieministern
kan ge ett så utförligt svar på en enkel
fråga som han här gjort, är det väl inte
i och för sig otänkbart att det som svar
på min enkla fråga skulle kunna framläggas
ett visst siffermaterial, av ecklesiastikministern.

Vad jag ville framhålla med mitt föregående
inlägg var, att i ett läge, där det
från olika partiers sida framföres en
rad krav på demokratisering av den
högre undervisningen, har inte den
svenska riksdagens ledamöter någon
kännedom om det material som föreligger
och som kan belysa studenternas
förhållanden. Jag är den förste att medge
att det i vissa avseenden gjorts mycket
för studenterna här i landet —
jag vill i det sammanhanget ge en eloge
till nuvarande statsministern, som under
sin ecklesiastikministertid obestridligen
tog initiativ som var till gagn för
de svenska universiteten och högskolorna
— men om den statistik, som har

lagts fram i de utredningar, som gäller
de studentsociala åtgärderna, väsentligen
avser studenternas förhållanden under
åren 1920—1940, då är det väl ändå
uppenbart för envar att denna statistik
inte kan ge mycken ledning när det
gäller att bedöma möjligheterna för studenter,
som kommer från fattiga hem,
att studera vid universiteten och högskolorna.
Det är naturligtvis tacknämligt
att professor Quensels utredning
nu kommer att föreligga i tryck, men å
andra sidan är det rimligt att en ledamot
av denna kammare, som inte känner
till att denna utredning kommit så
långt, vill få reda på vilket material
som finns tillgängligt för bedömning
av förhållandena. När jag ställde min
fråga visste jag inte ens att det fanns en
sådan färdig utredning. Jag fick reda
på det efteråt, när jag råkade träffa
professor Quensel; han meddelade då
att utredningen var otryckt och att den
förvarades i Uppsala. Det är väl inte
under sådana omständigheter så underligt,
om vi här i riksdagen, som dock
skall besluta i dessa frågor, känner oss
ganska desorienterade. Riksdagen bör
väl få reda på hur studenterna har det
ställt i en tid, när samhället ropar efter
kvalificerad arbetskraft, när vi lider
brist på t. ex. 1 000 ingenjörer eller något
sådant och på lärare, inte minst i
naturvetenskapliga ämnen — skolöverstyrelsens
planeringskommitté har ju
måst komma med en nödfallslösning för
att få fram lärare i dessa ämnen. Om
studenterna finner att de inte kan få
lån för att studera, hur skall de då över
huvud taget våga sig in på den akademiska
banan eller hur skall de få möjlighet
att fullfölja sina studier, om de
redan påbörjat dessa?

Det är, herr talman, ett intresse inte
bara för de svenska studenterna utan
även för det svenska samhället — i den
mån som vårt samhälle är beroende av
det högre undervisningssystemets sätt
att fungera — att denna sak blir ordnad
på ett tillfredsställande sätt.

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

Svar på fråga ang. studenternas studiekostnader och studieskulder

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag kan inte tänka mig
att kammaren skulle ha varit vidare begeistrad,
om jag som svar på herr Braconiers
enkla fråga hade hållit en föreläsning
på en halv eller tre kvarts timme,
innehållande utdrag ur studentsociala
utredningen och kanske ännu mer
ur professor Quensels senare utredning.
Jag tror att det är mycket bättre att de
av kammarens ledamöter, som är särskilt
intresserade för dessa förhållanden
och då inte minst den ärade interpellanten,
tar del av det material som
finns i skrifterna. Även professor Quensels
utredning kommer som sagt snart
att föreligga i tryck. Det förvånar mig
för övrigt att herr Braconier inte hade
reda på detta, när han ställde sin fråga,
så intresserad som herr Braconier eljest
brukar vara för att ta reda på små detaljer
beträffande Lunds universitets
förhållanden och dra upp dem här i
kammaren och göra dem till stora
frågor.

Jag vill tillägga att professor Quensels
utredning går åtskilligt utöver år
1940, men jag kan inte nu lämna några
närmare uppgifter om den saken.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill först och främst
tillbakavisa den insinuation, som i viss
mån låg i statsrådets sista yttrande, när
han ville göra gällande, att jag drog
upp små bagateller. Det är emellertid
ingen bagatell hur de svenska studenterna
skall finansiera sina studier. Det
är ingen bagatell i det svenska samhället,
huruvida ungdomen har råd att studera
vid universitet eller inte. Det är
ingen bagatell att samhället ropar på
kvalificerad arbetskraft.

Ecklesiastikministern säger vidare,
att professor Quensels undersökning ju
går längre fram än till 1940. Ja, men
den statistik, som ligger till grund för
alla de utredningar som offentligen har

publicerats på detta område, går inte
fram längre än till 1940. Ecklesiastikministern
förebrår nu mig för att jag
inte visste, att professor Quensel gjort
färdigt denna senare utredning som inte
finns vid Lunds universitet. Det är kanske
riktigt att jag efter mina resurser
mycket noga följer Lunds universitets
öden, men det var inte lätt att veta,
alt det finns en utredning i Uppsala som
gäller alla de svenska universiteten.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är väl ändå så att
herr Barconier innan han framställde
frågan kände till att det just var professor
Quensel som gjort viss utredning
på detta område. Nu säger herr Braconier,
att han talat med professor Quensel
efter frågans framställande. Är det
så underligt om jag trodde, att herr
Braconier även före frågans framställande
haft kontakt med professor Quensel? Jag

vill sedan tillägga, att herr Braconier
missförstått mitt sista yttrande.
Jag har inte sagt att den fråga vi nu
talar om är en bagatell. Jag har däremot
erinrat om att herr Braconier vid
vissa tillfällen framställt en och annan
detaljfråga som om universitetet i Lund
helt och hållet var beroende av denna,
t. ex. en viss befattning, och att det
skulle vara en förskräcklig försummelse
om inte just den skulle komma till
stånd. Att det sedan genom propositioner,
som jag föredragit, har inrättats
tio eller tjugo andra befattningar, som
herr Braconier för all del ansett vara
önskvärda, det har inte på något sätt
kunnat uppväga att just den befattning,
som herr Braconier tagit fram, inte inrättats.
Den vore, enligt herr Braconiers
mening, den betydelsefullaste av
alla.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

§ C

Svar på fråga ang. skälen till att en ansökan
om en ny komministratur i

Gamlestaöens församling i Göteborg
avslagits

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Fröken Elmén har frågat
mig, om jag vill ange skälen till att
Kungl. Maj :t avslagit en ansökan om
inrättande av en ny komministratur i
Gamlestadens församling såsom en följd
av att församlingen starkt ökat genom
tillkomsten av det nya Kortedalaområdet.

Utan att gå in på omständigheterna i
det i frågan angivna speciella fallet
skulle jag vilja använda detta tillfälle
för att med några ord orientera om min
personliga syn på frågan om inrättande
av nya prästtjänster i nuvarande
läge. Med hänsyn till den starka befolkningsomflyttning
med betydande koncentration
till städer och tätorter, som
skett särskilt under det senaste årtiondet,
är det att förutse att flera önskemål
om nya prästtjänster under liknande
förhållanden som de i Gamlestaden
rådande uppkommer inom den närmaste
tiden. Jag vill därför framhålla, att
den rådande prästbristen måste tvinga
till stark återhållsamhet med nya tjänster.
Vi måste också, när det gäller prästbristen,
se landet som eu enhet. Det går
inte att bortse från denna brist bara
för att det inte finns någon brist just i
det aktuella stiftet. Jag vill även erinra
om att riksdagen i våras avslog en av
Kungl. Maj:t på min föredragning framlagd
proposition om korttidsutbildning
av ett begränsat antal nya präster. Den
åsyftade utbildningen skulle ingalunda
ha upphävt bristen men den skulle ha
något medverkat till att minska den.

Slutligen vill jag framhålla, att en viss
försiktighet måste iakttas i fråga om
nya tjänster i avvaktan på att statsmakterna
kommer att ta ställning till frå -

gorna om pastoratsindelningen och
kvinnliga präster.

Härpå anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr ecklesiastikministern för svaret.
Jag blev glad, när jag läste i tidningen
i morse, att jag skulle få svar på min
fråga i dag — jag hade inte fått meddelande
om det tidigare.

Jag kan ju inte ge mig in i någon
principdiskussion i den här frågan, men
jag tror att det vore värdefullt, om man
i fortsättningen kunde ge en motivering
vid avslag på en sådan här framställning
som denna. Jag vet, att Kungl.
Maj:t inte behöver ge en motivering i
sådana fall, men om det skall vara en
statskyrka och om man vill befrämja ett
förtroendefullt samarbete mellan departementet
och kyrkan vore en motivering
värdefull. När man har fått en
fråga av stor angelägenhetsgrad för
församlingsarbetet tillstyrkt i alla instanser,
väcker det mycket stor olust,
om man sedan av Kungl. Maj:t får bara
ett avslag utan motivering.

Det har skrivits en hel del i tidningarna
om detta, och sedan jag framställt
min fråga har jag fått brev från representanter
för andra stift, där liknande
framställningar också avslagits utan
motivering, ur vilka man utläser olust
med förfarandet och en undran om
Kungl. Maj:t vill befrämja arbetet inom
statskyrkan eller inte. Jag vill därför
betona än en gång, att det är befrämjande
för förtroendet och samarbetet
om man i angelägna frågor får en motivering
även vid avslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det vanliga är ju, att
Kungl. Maj:t inte ger någon motivering
för sina beslut. Jag kan inte tänka mig,
att riksdagen menar, att man just i statskyrkliga
frågor skall frångå den vanan.

Fröken Elmén talade om befrämjande
av ett gott förhållande mellan kyrkan

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

Svar på fråga ang. vägran att bevilja statsbidrag till Kaggeholms folkhögskol;

och departementet. Vill då riksdagen
befrämja ett gott förhållande till kyrkan?
Riksdagen gjorde precis motsatsen,
då den i våras avslog en proposition,
som avsåg att något lätta den rådande
prästbristen. Efter det avslaget
har jag sannerligen inte kunnat göra annat
än att vara restriktivare än jag
tidigare varit.

När jag nu ändå fått ordet en gång
till, skall jag nämna ytterligare två saker.
I pressdebatten har det påpekats,
att ett enskilt stift kanske inte har
prästbrist, trots att landet i övrigt har
det. Att ett enskilt stift inte har prästbrist
betyder, att biskopen där har tillgång
till unga prästmän i den reglerade
befordringsgången, s. k. pastoratsadjunkter.
Dessa har biskopen rätt att placera
där han anser det vara lämpligast.
Därför bör man inte begära, att det
omedelbart skall inrättas en ordinarie
eller en fast tjänst, om arbetet på ett
visst ställe växer.

Jag vill vidare nämna att regeringen
den 22 september i år utfärdat ett brev
till domkapitlen, vilket också är avsett
att något underlätta de värsta verkningarna
av prästbristen. Vi har nämligen
anbefallt domkapitlen att verkställa och
till Kungl. Maj:t inkomma med utredning
rörande förekomsten inom samtliga
stift av komministertjänster, beträffande
vilka förordnande må kunna meddelas,
att de i förekommande fall tills
vidare icke skall uppehållas med vikarie.
Vi har kommit fram till detta på
grund av en departementspromemoria,
över vilken kammarkollegiet har yttrat
sig. Vi har påpekat i brevet, att den tilltagande
prästbristen synes ge anledning
att överväga, om det är nödvändigt eller
ens försvarligt att med vikarie uppehålla
även komministertjänster, som
mer eller mindre framstår som överflödiga.
Vi gör alltså i departementet allt
vad vi under förhandenvarande omständigheter
kan för att få de knappa tillgångarna
på prästerlig arbetskraft utnyttjade
på bästa sätt.

Jag skulle vilja tillägga en sak. Under
senare tid har man rätt mycket diskuterat
det förhållandet, att Stockholm är
underförsörjt i fråga om prästerlig arbetskraft.
Om vi antar, att vi vid våra
teologiska fakulteter har ett tiotal personer,
som kan bli prästvigda under
nästa år, är emellertid frågan: Skall de
placeras i Stockholm eller i övre Norrland
och i andra stift, som har stark
prästbrist? Att Göteborg därvidlag närmast
ansluter sig till Stockholm torde
vi vara överens om.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag förstår, att man
när man får svar på en enkel fråga inte
får ge sig in i en principdiskussion.
Ecklesiastikministern talade emellertid
här speciellt om att man med tanke på
en eventuell ändring av pastoratsindelningen
inte ville tillsätta ordinarie
tjänster. Det är kanske inte riktigt att
göra det, men jag skulle då gärna vilja
framställa en annan fråga: Hur ställer
man sig till e. o. tjänster?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Fröken Elmén observerade
kanske inte, att jag talade om ordinarie
eller fasta tjänster. Enligt mitt
förmenande är en komministratur och
en kyrkoadjunkttjänst jämförbara med
varandra, medan däremot vederbörande
biskop själv disponerar över pastoratsadjunkttjänsterna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. vägran att bevilja

statsbidrag till Kaggeholms folkhögskola Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Königson har frå -

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

Svar på fråga ang. utbetalning av dyrtidstillägg till folkpensionärer

gat mig på vilka grunder statsbidrag
vägrats Kaggeholms folkhögskola.

Utan att närmare gå in på de särskilda
omständigheterna i det av herr Königson
angivna ärendet, vari Kungl.
Maj:t meddelat beslut för mer än ett
år sedan, vill jag — under hänvisning
jämväl till det av skolöverstyrelsen i
sagda ärende avgivna utlåtandet —
framhålla, att såsom huvudgrund för
beviljande av statsbidrag av ifrågavarande
slag gäller, att verksamheten vid
respektive skola är anpassad efter folkhögskolestadgans
föreskrifter; vid konkurrens
mellan olika skolor om medel
ur tillgängliga riksstatsanslag måste givetvis
betydande avseende fästas vid
den omständigheten, att en skola befinnes
väsentligt bättre anpassad i nämnda
avseende än en annan.

Härpå anförde

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret på min
fråga samtidigt som jag måste säga, att
det är av den beskaffenheten, att jag
med de bestämmelser som finns inte
har någon möjlighet att kommentera
det.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. utbetalning av dyrtidstillägg
till folkpensionärer

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman. Herr Dahlén har ställt
följande fråga till mig: »Vill herr statsrådet
taga initiativ till de åtgärder som
erfordras för att göra det möjligt att
under december månad till folkpensionärerna
utbetala det dyrtidstillägg som
de då skulle ha erhållit ifall de i riksdagen
i våras godkända bestämmelserna

trätt i kraft, men vilket tillägg eljest kan
komma att utbetalas först inemot ett
halvt år efter den tidpunkt då levnadskostnadshöjningen
inträtt?»

På denna fråga får jag lämna följande
svar.

De ändringar i folkpensioneringslagen,
som antogs av riksdagen under vårsessionen
i år och som bl. a. innebar
vissa tekniska jämkningar i systemet
för indexreglering av folkpensionerna,
träder enligt riksdagens beslut i kraft
den 1 januari 1956. Indextillägg enligt
de nya reglerna kan därför inte utbetalas
redan för december 1955, därest icke
riksdagens i maj fattade beslut upprives
och lagändringarna sättes i kraft tidigare
än som blivit bestämt. Enligt min
mening kan det knappast komma i fråga
att vidtaga en sådan åtgärd, i all synnerhet
som indextilläggen för december
månad både enligt de nuvarande
och de nya reglerna baserar sig på prisläget
i september. Upplysningsvis kan
vidare nämnas att, därest ett ytterligare
tillägg hade utgått även för december,
detta för pensionär med högsta tillägg
inneburit en förhöjning av decemberpensionen
med fyra kronor och för övriga
med tre kronor.

Under förarbetena till lagändringarna
förutsattes, att folkpensionerna inklusive
indextillägg skulle — frånsett änkepensioner
och hustrutillägg vilkas
grundbelopp höjts — bli lika stora i januari
1956 som i december 1955. Med
hänsyn till utvecklingen bör emellertid,
enligt min mening, en av indexregleringen
föranledd höjning av pensionerna
ske redan i januari 1956.

Vidare anförde

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Den
sista meningen i svaret kan ju föranleda
mig att uttala en viss tillfredsställelse
med det. Om ingen ändring hade
skett skulle — om man räknat strikt en -

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

fevar pa fråga ang. viss ändring av sjukförsäkringslagen

ligt lagen — en höjning av indextillägget
såvitt jag förstår, i värsta fall inte
kunnat träda i kraft förrän i april
nästa år. Statsrådet säger nu att han
inte finner anledning att höja indextillägget
i december utan först i januari,
och det är ur mina synpunkter ganska
tillfredsställande.

Jag är medveten om att det här inte
är fråga om stora belopp, men lägger
man ihop kronorna under några månader
och tänker på att de människor det
här gäller är mycket intresserade av att
räkna kronorna, om jag så får säga,
spelar dock denna fråga en viss roll.
Därtill kommer det förhållandet, att hyran
för en hel del av dem har höjts redan
från och med den 1 oktober. Om
indextillägget inte skulle ha höjts förrän
i april nästa år, hade läget därför varit
otillfredsställande, men blir det nu en
höjning från januari tycker jag att
läget är väsentligt bättre än man kunnat
vänta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. viss ändring av
sjukförsäkringslagen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Königson har frågat
mig om jag vill föreslå riksdagen
en sådan ändring av sjukförsäkringslagen
att de restriktiva bestämmelser, som
nu finns i fråga om möjligheten att få
ersättning för resa till sjukhus utan remiss
från läkare, avsevärt mildras.

Med anledning av frågan får jag meddela,
att socialdepartementet redan i
våras fick sin uppmärksamhet riktad
på det av herr Königson berörda spörsmålet.
Det ansågs emellertid då att någon
tids erfarenhet av de nya bestämmelsernas
verkningar i olika avseenden

borde avvaktas innan åtgärder vidtoges.
För ett par månader sedan erhöll riksförsäkringsanstalten
under hand uppdrag
att överse bl. a. reseersättningsbestämmelserna
i sjukförsäkringslagen
samt inkomma med de förslag vartill
översynen kunde giva anledning. Anstaltens
förslag är att vänta inom kort.
Sedan detta i vanlig ordning remissbehandlats
kommer jag att ta ställning
bl. a. till den av herr Königson upptagna
frågan.

Härefter anförde:

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag vill tacka socialministern
för svaret på min fråga, och
jag skulle ha kunnat inskränka mig till
att säga att jag är nöjd med detta tillmötesgående
svar. Då emellertid socialministern
säger att riksförsäkringsanstalten
under hand fått ett uppdrag att
överse dessa reseersättningsbestämmelser,
vill jag framhålla, att också jag
ryktesvis hade hört detta och trodde
att det förhöll sig så. Anledningen till
min fråga var därför att det i tidningen
Aktuellt för den 15 oktober, där statsråden
själva har en frågelåda, fanns en
fråga just beträffande denna sak och
att förre socialministern där rätt och
slätt svarade att det ansetts böra krävas
två förutsättningar för att man skall
kunna få sådan ersättning för resa till
sjukhus. Dels skall vården lämnas på
närmaste sjukhus, och dels måste läkare
ha lämnat hänvisning att söka öppen
vård vid detta sjukhus. Jag blev
litet förvånad över detta, ty jag hade,
som jag tidigare sade, ryktesvis hört,
att riksförsäkringsanstalten skulle arbeta
med denna fråga, och fann det
egendomligt att det i svaret inte ens
gjordes den minsta antydan om att utredning
pågick inom anstalten. Detta
blev därför anledningen till min fråga.

Jag är tacksam för att socialministern
säger att det efter remissbehandling
skall komma eventuellt förslag i saken.

Onsdagen den 9 november 1955 Nr 26

Svar på interpellation ang. förbättring av arbetarskyddet

Enligt min mening är det emellertid
mycket angeläget att man raskar på och
åtminstone tar vara på alla möjligheter
att göra något under höstriksdagen,
ty annars kan vi ju inte få en lagändring
på denna punkt till den 1 januari,
och det vore rätt besvärligt att vidtaga
en lagändring under löpande kalenderår.
Jag hoppas därför att socialministern
tar vara på varje möjlighet att för
höstriksdagen lägga fram förslag till
ändring av dessa bestämmelser.

Jag skall inte ta riksdagens tid i anspråk
för att nämna något om de orimligheter
som de nuvarande bestämmelserna
leder till, ty jag tror de är så allmänt
kända, att vi är överens om att en
ändring behöver komma till stånd.

Jag är som sagt statsrådet tacksam
för det tillmötesgående svaret och hoppas
att det snart skall leda till det resultat
som socialministern ställt i utsikt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag är inte beredd att
utlova den snabba behandling som herr
Königson kräver. Att lägga fram detta
förslag under höstriksdagen skulle bryta
mot all praxis. Ett sådant förfarande
tillämpas i fråga om ärenden, vilkas
uppskjutande skulle lända riket till allvarligt
men. Det skall alltså gälla saker
som man inte hade kunnat överblicka
tidigare. Jag har den bestämda uppfattningen,
att man i detta fall inte kan
vidtaga en sådan åtgärd.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag vill uttrycka min
glädje över att socialministern är så
noga med att i detta fall följa den
praxis som tillämpas, men jag tror,
som jag tidigare sade, att alla är överens
om att de nuvarande bestämmelserna
på detta område leder till orimliga
konsekvenser, och jag tycker därför
ändå att det i detta fall skulle kunna

göras ett allvarligt försök att komma
till ett resultat redan i höst.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. förbättring
av arbetarskyddet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i
Stockholm har till mig riktat följande
fråga:

»Vilka åtgärder förbereder regeringen
för att förbättra arbetarskyddet och
tillsynen över att gällande säkerhetsbestämmelser
efterleves inom byggnadsbranschen
och för att tillförsäkra
yrkesinspektionen tillräckligt med kvalificerad
arbetskraft?»

Som svar härpå vill jag meddela följande.

Med stöd av bemyndigande den 2 oktober
1953 tillkallade dåvarande chefen
för socialdepartementet, statsrådet
Sträng, en utredning med landshövdingen
Ragnar Casparsson som ordförande
att inom departementet biträda med
översyn av arbetarskyddsstyrelsens och
yrkesinspektionens organisation och
verksamhet. Utredningen, som antagit
benämningen arbetarskyddsutredningen,
har nu färdigställt sitt betänkande,
vilket är under tryckning. Efter remissbehandling
kommer ärendet i vanlig
ordning att beredas inom socialdepartementet.

Härpå anförde

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet ocli chefen för socialdepartementet
få uttala mitt tack för det snabba
svaret. Det är vanligt att man vid
interpellationer får en hänvisning till
en utredning som pågår under obe -

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

Svar på interpellation ang-, förbättring av arbetarskyddet

stämd tid. Det är ovanligt och mycket
glädjande att som i dag ha fått hänvisning
till en utredning, som är färdig
och håller på att tryckas för att gå ut på
remiss och därefter bli föremål för förslag.
I hopp om att detta förberedande
arbete skall påskyndas vill jag bara
tillfoga några fakta, som ytterligare belyser
att åtgärder snabbt måste vidtagas
för att skydda de arbetare som utför
dessa farliga arbeten.

Tidigare har under en lång tid rivningsarbeten
varit rätt sällsynta i Stockholm.
Saneringen av Nedre Norrmalm
och tunnelbanans utbyggnad har medfört
omfattande rivningsarbeten, särskilt
i de gamla kvarteren i Klara. Rivningsarbeten
är alltid ytterst riskabla, särskilt
i gamla hus där man inte känner
konstruktionen. Och här är det fråga
om 80 till 100 år gamla hus, som
därtill ofta har varit ombyggda. De ritningar
som möjligen kan finnas anger
sällan eventuella förändringar i de bärande
konstruktionerna. Ofta är det fråga
om hus som har satt sig, vilket har
medfört stora sprickor i dem. Om riksdagens
ledamöter vill ta sig en promenad
exempelvis till de rivningsarbeten
som pågår vid Österlånggatan 43—45,
alltså här i närheten, blir de i tillfälle
att se att man ofta formligen måste
stötta upp dessa gamla ruckel för att
minska olycksriskerna när man river
dem.

Därtill kommer att arbetstillstånden
för rivningar vanligen förutsätter att man
endast får använda äldre arbetskraft,
som ofta inte kan ha den fysiska spänst
som är nödvändig i dessa farliga arbeten.
I detta hänseende har yrkesinspektionen
begärt ändring hos arbetsnänmdsdirektören
i Stockholm.

Arbetarnas egna skyddsombud har
inte tillräckliga befogenheter för att
ingripa, och därför är det nödvändigt
att yrkesinspektionen utövar ständig
tillsyn över dessa farliga arbeten. I min
interpellation har jag klargjort, att yrkesinspektionen
för närvarande är så

underbemannad, att den inte har någon
möjlighet att utöva effektiv tillsyn. Den
organisation som 1938 års arbetsskyddskommitté
fann oundgängligen
nödvändig blev aldrig genomförd, varfar
underbemanning förelåg redan från
början. Därtill kommer de många vakanserna
på grund av att löneläget för
yrkesinspektörerna är sådant, att det
är svårt att få kvalificerade ingenjörer
och andra inspektörer. I yrkesinspektionens
första distrikt, som omfattar
Stockholms stad och Gotland, skulle
det finnas sammanlagt 14 inspektörer,
distriktsingenjörer och underinspektörer,
men tjänsterna har aldrig kunnat
besättas, utan de senaste åren har det
alltid funnits mellan två och fem vakanser.
För närvarande fattas det en
distriktsingenjör och en distriktsunderinspektör.

Yrkesinspektionen måste anlita specialutbildad
arbetskraft, som fördelas
på de uppgifter för vilka den är utbildad.
Varje underinspektör har cirka
1 500 arbetsplatser att övervaka. För
hela byggnadsverksamheten i Stockholm
och på Gotland har man en enda
specialutbildad underinspektör, som
dessutom har att utöva tillsynen över
274 fasta arbetsplatser inom industrien
och hantverket.

Det beräknas att tre fjärdedelar av
yrkesinspektörernas tid upptas av konferenser,
expeditionsarbete och ritningsgranskning,
varför endast cirka
25 procent av arbetstiden kan ägnas
åt det egentliga inspektionsarbetet. Det
torde alltså vara klart för riksdagens
ledamöter, att det inte finns någon som
helst möjlighet för den ansvarige inspektören
att utöva någon ständig tillsyn.
Därtill kommer att arbetsmarknadsstyrelsen
och arbctsnämnden inte
ens underrättar yrkesinspektionen när
de meddelar ett rivningstillstånd. Den
yrkesinspektör som är avdelad för byggnadsarbeten
hinner vanligen inte med
mer än att resa till de rivningar och
andra arbetsplatser dit han särskilt kal -

Onsdagen den 9 november 1955 Nr 26

Svar på interpellation ang. förbättring av arbetarskyddet

las på grund av uppenbara olycksrisker.

Vid sina inspektionsresor måste inspektören
använda buss eller spårvagn,
då han inte får någon ersättning för bil
eller bilresor. Sådant kallas sparsamhet,
men jag tycker att det är grovt
slöseri med kvalificerad arbetskraft.
Bara tillgång till bilresor skulle öka
hans möjligheter att utöva tillsyn med
cirka 40 procent. Nu beräknas nämligen
cirka 40 procent av hans inspektionstid
gå åt till själva resorna. Antag
bara att yrkesinspektören kallas till
Hässelby och strax därefter måste resa
till Bagarmossen eller Högdalen, varvid
han tvingas göra resan med spårvagn.
Alla förstår att tredjedelen eller hälften
av inspektionstiden går åt till onödigt
långsamma resor. På det området
borde regeringen kunna ta initiativ till
en snabb ändring utan att avvakta den
Casparssonska utredningen, och säkert
kan också någonting göras för utfyllnad
av vakanserna.

De rivningsarbeten det gäller utförs
ofta på entreprenad, som går till den
lägstbjudande, och följden är att entreprenörerna
och beställarna driver
på utan hänsyn till livsrisken för de
arbetare som utför jobbet. Olyckan vid
Norrtullsgatan, som jag nämnde i interpellationen
och där två arbetare dödades
medan ytterligare två var nära
att dödas, är tyvärr bara en av många.
Strax efteråt hände det i Göteborg, att
bara en serie lyckliga omständigheter
räddade flera arbetare från döden och
att entreprenören måste avstängas från
rivningsarbeten.

Jag har i huvudsak tagit mina exempel
från första distriktet, men det
tycks vara likadant överallt. I det distrikt,
som omfattar de fyra landskapen
kring Mälaren, skall det finnas en inspektör
som sysslar med hela byggnadsbranschen,
men sedan en tid finns
det ingen alls, ty platsen är vakant.

Det är inga oväsentliga värden det
gäller. Det är fråga om svenska arbeta -

res liv, om att avlägsna onödiga olycksrisker
för människor som utför ett nyttigt
arbete.

Det anförda torde visa att skyndsamhet
är nödvändig vid behandlingen
av den utredning som håller på att
tryckas, men också att det är nödvändigt
med provisoriska åtgärder för att
öka säkerheten under den tid som det
brukar ta innan en utredning har blivit
en regeringsproposition och en genomgripande
förändring har beslutats
och verkställts.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt §
21 riksdagsstadgan, att till utskottet från
delegerade för riksdagens verk inkommit
framställning angående ersättning
till ordinarie tjänstemän, vilka med
stöd av beslut av 1940 års lagtima riksdag
fått vidkännas minskning i sina avlöningsförmåner
från riksdagens verk
under tjänstgöring som beställningshavare
i reserven.

§ 12

Föredrogs den av herr Strandh vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
i anledning av riksskattenämndens
formulär för kontrolluppgifter
från arbetsgivare m. fl. för annans taxering.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 31, med anledning av väckta
motioner om utredning rörande behovet
av lokaler och utrustning för virologiska
undersökningar vid statens veterinärmedicinska
anstalt.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 9 november 1955

28 Nr 26

§ 14

Redskapsprovningsanstalt för fisket

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 32, med anledning av väckta
motioner om utredning rörande en redskapsprovningsanstalt
för fisket.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Den föreliggande motionen
har av jordbruksutskottet behandlats
med en viss välvilja, och jag
borde kanske därför ha tigit och med
tacksamhet ha noterat denna välvilja.
Det är dock klämmen eller snarare avsaknaden
av en verklig och positiv
kläm i utskottsbetänkandet, som är orsaken
till att jag har begärt ordet.

Om behovet av redskapsprovningar
råder inga delade meningar. Fiskeristyrelsen
är mycket positiv och anser
sig också kunna ta hand om verksamheten
med hjälp av ytterligare expertis.

Det kan måhända anmärkas mot oss
motionärer, att vi har begärt en utredning
som skall syfta till att framlägga
förslag till en redskapsprovningsanstalt
för fisket. Hur utredningen verkställs
eller under vilka former en blivande
provningsanstalt skall drivas är för oss
motionärer ovidkommande. Det väsentliga
och avgörande är att någonting
blir gjort.

I detta sammanhang kan det vara på
sin plats att framhålla, hurusom fiskets
folk har investerat väldiga kapital under
de senaste åren. Detta har blivit en
tvingande nödvändighet för att fisket
skall kunna behålla och fylla sin uppgift.
Man har gjort detta trots att det
allmännas omsorger endast i ringa utsträckning
har kommit fiskarna till
del. Båtarna har måst göras större för
att tåla fiske på avlägsna fiskevatten,
och dyrbarare och kraftigare motorer
har erfordrats som följd av utvecklingen.
Inmonteringen av ekolod har också
kostat mycket pengar.

Det viktigaste är dock att en mångfald
ny materiel samtidigt har kommit
i marknaden, materiel om vars egenskaper
i olika avseenden man ingenting
har vetat. Särskilt svårt har det varit
att på förhand bedöma nylonets användbarhet.
Bristen på förhandskännedom
om olika kvaliteter och egenskaper
har bevisligen orsakat förluster,
som hade kunnat hindras om vi haft
provningsmöjligheter. Om man vidare
betänker vad som bl. a. i detta avseende
har gjorts för jordbruket, hade
man nog haft rätt att vänta ett mera
positivt intresse från jordbruksutskottets
sida i denna fråga.

Jordbruksutskottet borde inte heller
vara okunnigt om att fiskets organisationer
i varje fall på ostkusten har
gjort upprepade framställningar om inrättande
av en provningsanstalt. Länets
fiskeritjänstemän har också framhållit
detta stora behov. Dessa tjänstemän har
haft kontakt med ett helt läns fiskarkår.
De ser sålunda problemet mera
i stort och kan vitsorda vilka stora förluster
som har gjorts och görs på oprövade
redskap och impregneringsmedel.

När nu dessa framställningar från
intresseorganisationernas sida icke har
givit något resultat, anser jag att det
hade varit naturligt med en framstöt
från riksdagens sida, detta så mycket
mer som inga delade meningar syns
råda i utskottet i sak.

Jag vill dock, herr talman, i dag avstå
från att ställa något yrkande.

Häruti instämde herr Hasggblom (h).

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Eftersom herr Svensson
i Krokstorp inte ställde något direkt
yrkande om bifall till sin motion kanske
det hade varit onödigt att ytterligare
orda i denna fråga. Jag vill i stort
sett instämma med honom när det gäller
själva saken. Detta är en mycket
viktig fråga för fiskarna. Det pågår ju
en mycket kraftig rationalisering på
fiskets område liksom på andra områden,
och det betyder att en hel del nya

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

Interpellation ang. försäljning'' av landets lager av vete och råg för foderändamål
— Interpellation i anledning av den föreslagna tystnadsplikten för polismän och
vissa andra befattningshavare

redskap dyker upp i marknaden och
kommer till användning, redskap som
man kanske inte riktigt från början
känner till, och därför vore det ju riktigt
och nödvändigt att ha provningsanstalter
som kunde ta reda på vad
redskapen går för.

Men när den ärade talaren efterlyste
ett mera positivt intresse från jordbruksutskottets
sida, kanske jag ändå
bör säga något. Det är nog inte så, att
jordbruksutskottet har tagit för lätt på
denna fråga, utan vi har behandlat den
ganska ingående. Jag kan ju bara nämna,
att man har sänt ut motionen på
remiss dels till fiskeristyrelsen och dels
till Sveriges fiskares riksförbund. Vi
har också bordlagt frågan från vårriksdagen
till höstriksdagen för att vi skulle
få bättre tid att behandla den i lugn
och ro. Det är alltså ingenting förhastat
som här har skett. Men det är ju
så, som också herr Svensson nämnde,
att motionens kläm kanske hade fått
en olycklig utformning, genom att hemställa
om en utredning i denna fråga
i syfte att framlägga förslag till en redskapsprovningsanstalt
för fisket. Det
var just det där konkreta förslaget som
inte jordbruksutskottet ville gå med på.
Nu är det ju så, att vi redan har provningsanstalter,
där vi gör experiment,
och fiskeristyrelsen har bl. a. anfört
följande: »Det torde emellertid kunna
ifrågasättas om det nu vore motiverat
att för sådan provningsverksamhet inrätta
en särskild anstalt. Ändamålsenligare,
åtminstone för närvarande, vore
måhända en viss utbyggnad av elldcra
eller båda av styrelsens fiskerilaboratorier,
så att de i betydligt större utsträckning
än nu kunde ägna sig åt
redskapsprovning.»

Här kommer också in i bilden det
beslut, som riksdagen fattade 1954, då
man skrev till Kungl. Maj:t och begärde
att om möjligt redan till 1955 års
riksdag inkomma med förslag om byg -

gande av ett nytt undersökningsfartyg.
Nu tror vi, att det förslaget borde komma
till nästa års riksdag, när det inte
hanns med till 1955 års riksdag, och i
så fall skulle man kunna använda även
detta undersökningsfartyg till att göra
vissa prov.

Utskottet har därför följt vad fiskeristyrelsen
har sagt, och man uttalar sig
också mycket positivt till saken. Men
det var ju som sagt den utformning motionen
hade fått, som närmast var orsaken
till att inte utskottet kunde bifalla
den.

Jag vill med dessa ord yrka bifall
till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15

Interpellation ang. försäljning av landets
lager av vete och råg för foderändamål Herr

KILSMO (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänvisning till den
kända situationen på fodermarknaden
till följd av årets missväxt anhåller jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande interpellation: Är

landets lager av vete och råg så
slora, att jordbruksministern är beredd
vidtaga åtgärder för att försäljning av
dessa må ske för foderändamål till samma
priser, som erhålles vid export?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation i anledning av den föreslagna
tystnadsplikten för polismän och
vissa andra befattningshavare

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

Interpellation i anledning av den föreslagna tystnadsplikten för polismän och vissa
andra befattningshavare

Herr SEVERIN i Stockholm (s), som
yttrade:

Herr talman! Med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen
för inrikesdepartementet den 30
juni 1952 överståthållare J. Hagander
att verkställa översyn av bland annat
sekretesslagens regler om polisoch
åklagarmyndigheternas handlingar
samt bestämmelserna om tystnadsplikt
för polismän och vissa andra befattningshavare.
Utredningsmannen överlämnade
betänkande i ämnet samt vissa
förslag till lagstiftning rörande sekretessen
vid förundersökningar i brottmål
den 30 mars i år.

Betänkande och förslag framkallade
mycket livliga kommentarer i hela pressen,
som tämligen enstämmigt avvisade
den föreslagna lagstiftningen såsom
onödig eller skadlig. Bland de sålunda
publicerade opinionsyttringarna ingick
en uppsats av biträdande stadsfiskalen
Ture Aldén, offentliggjord i Göteborgs
Handels- och Sjöfarts-Tidning den 8
sistlidna juni, vars innehåll synes mig
så anmärkningsvärt, att det motiverar
en större uppmärksamhet än de i ämnet
offentliggjorda meningsyttringarna
i allmänhet. I uppsatsen anföres bland
annat:

»Men den (mörkläggningen) har också
en annan effekt, som är nog så betänklig;
den kommer att helt eliminera
befattningshavarnas kritikrätt när det
gäller missförhållanden beträffande
handläggningen av brottmål på förundersökningsstadiet.
Vad detta betyder
och kan komma att få för följder, har
väl klart dokumenterats genom åtskilliga
av de senaste årens s. k. rättsaffärer.
» —
»Det skulle då kunna tänkas, att vederbörande
med utnyttjande av sina
personliga relationer eller på annat sätt
söker sätta krafter i rörelse för att få
målet avskrivet eller nedlagt. Skulle under
dylika förhållanden ett åtal uraktlåtas
på grund av obehörig hänsyn,

vore det med hänsyn till den föreslagna
tystnadsplikten omöjligt att påtala sådana
förfaringssätt offentligt. Risken för
att sådana situationer kan uppstå har
accentuerats genom de sista årens utveckling.
»

Vad författaren sålunda sagt måste
innebära, att åtskilliga av de senare
årens rättsaffärer klart dokumenterat,
att de han kallar »vederbörande» med
utnyttjande av sina personliga relationer
eller på annat sätt kan påverka
den rättstjänare, som är anförtrodd ett
mål, i syfte att få detta nedlagt samt
lyckas därmed. I artikeln användes visserligen
den hypotetiska formen »Det
skulle kunna tänkas», att vederbörande
utnyttjade sina personliga förbindelser,
etc. Tillsamman med den föregående
meningen, nämligen att det genom åtskilliga
av de senare årens rättsaffärer
klart dokumenterats, vilka följderna av
den tänkta lagstiftningen skulle bli,
måste innehållet förstås så, att det genom
dessa rättsaffärer klart dokumenterats
att, därest polis och åklagare varit
ålagda den av utredningsmannen föreslagna
tystnadsplikten, »vederbörande»
skulle ha kunnat med framgång
utnyttja sina personliga förbindelser
för att få målet nedlagt. Om så icke
varit fallet synes ingen särskild anledning
förefinnas att »tänka» sig de angivna
följderna.

»Vederbörande», varmed uppenbarligen
måste förstås någon, som polisen
hört eller haft anledning att höra i något
brottmål, skulle sålunda enligt stadsfiskal
Aldéns vittnesmål kunna tänkas
genom att utnyttja sina personliga förbindelser
få ett mål avskrivet eller nedlagt.
Påtagligen måste detta innebära
att någon för brott misstänkt kan genom
personliga förbindelser hejda rättsprocedurens
gång och hindra åtal för
en handling, som eljest — d. v. s. om
den misstänkte icke utnyttjat de personliga
förbindelserna — möjligen
skulle ha föranlett åtal. Det kan icke

Onsdagen den 9 november 1955 Nr 26

Interpellation ang. åtgärder i syfte att minska olägenheterna av störande trafikbuller

vara fråga om mål där »vederbörandes»
handlande icke varit brottsligt eller där
»vederbörande» kan bevisa sig icke ha
begått den brottsliga handlingen eller
där bevisning för att han begått den
icke föreligger eller är så svag, att åtalsmvndigheten
icke anser sig kunna åtala.
I sådana fall bör såvitt jag förstår målet
mot »vederbörande» rätteligen bli
avskrivet eller nedlagt, vare sig han utnyttjar
några personliga förbindelser
eller icke. Stadsfiskal Aldéns yttrande
kan knappast heller avse fall, där frågan
om »vederbörandes» eventuella
brottslighet ännu befinner sig på ett så
outrett stadium, att ingen har någon
uppfattning om huruvida åtal för handlingen
eller mot vederbörande kommer
att följa av utredningen. Med hänsyn
till gällande lagstiftning bör det kunna
förutsättas att polisen på detta stadium
icke offentliggör utredningen och däri
inblandade personers namn. Den enda
innebörd yttrandet skäligen kan ha är,
att någon om brott överbevisad eller
mot vilken så starka indicier föreligger,
att åtalsmyndigheten anser sig böra
åtala, kan genom personliga förbindelser
hindra åtalet och den sannolikt
fällande domen.

Kan så ske eller på goda grunder befaras
ske, synes det icke orimligt att
tänka sig de personliga förbindelsernas
påverkan också i motsatt riktning,
d. v. s. för att få en oskyldig eller sannolikt
oskyldig åtalad och dömd. Häremot
kan visserligen den offentliga
rättegången anses utgöra en garanti.
Men om polis och åklagare kan misstänkas
vara så korruptibla som stadsfiskal
Aldén befarar, är det ingen orimlig
tanke, att en oskyldig, som i förlitan
på sin oskuld sökte ingå i svaromål
utan advokathjälp, skulle kunna få svårt
att övertygande bemöta den bevisning,
som en skicklig åklagare kunde sammanställa.

De av stadsfiskal Aldén offentliggjorda
farhågorna synes mig vara av stor

betydelse för bedömande av den tystnadsplikt
polis och åklagare bör i lag
åläggas. Kan det befaras, att nämnda
myndigheter är tillgängliga för sådan
påverkan, som herr Aldén med stöd av
dokument anser sig ha skäl att frukta,
så är offentlighetens ljus över förundersökningarna
att föredraga. Det men enskilda
genom offentligheten kan komma
att tillfogas måste vara en mindre
risk än det godtycke, som enligt de av
stadsfiskal Aldén åberopade dokumenten
blir den sannolika följden av sekretessen.

Med stöd av vad jag sålunda anfört
anhåller jag att få till chefen för justitiedepartementet
framställa följande
fråga:

Har statsrådet sig någonting bekant
om de rättsaffärer under de senaste
åren, genom vilka klart dokumenterats,
att anledning finnes att befara, att,
därest polis och åklagare ålägges den
ovan nämnda tystnadsplikten, rättsutövningen
skulle kunna påverkas på sätt
framgår av stadsfiskal Aldéns yttrande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. åtgärder i syfte att

minska olägenheterna av störande
trafikbuller

Ordet lämnades på begäran till

Herr NELANDER (fp), som anförde:

Herr talman! Runt om i landet har
rests klagomål över ett alltmer tilltagande
trafikbuller, som inte minst den
starkt ökande motortrafiken åstadkommit.
1 närheten av flygplatser liggande
tätorter har obehag av flygmaskinsbuller.
Beträffande väg- och gatutrafiken
anklagas motorcykelförarna för att
åstadkomma mera buller än nödvändigt.
I en del städer har man på grund

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

härav vissa tider av dygnet förbjudit
motorcykeltrafik i huvudgatorna.

Frågan om trafikbullret är inte minst
ur hälsovårdssynpunkt synnerligen viktig.
Störd nattsömn och andra sanitära
olägenheter inträder som följder. Det
är därför angeläget att snabba åtgärder
vidtas i syfte att minska dessa olägenheter.

För statens institut för folkhälsan
samt fysiologiska institutionen vid
Uppsala universitet utförde docenten
Hans E. Ronge för ett par år sedan en
undersökning om »Samhällsbuller —
trafik — och flygbuller ur hälso- och
trivselsynpunkt». Han framlade även
förslag till vissa kontrollåtgärder. En
trafikbullermätare konstruerades också.

Hälsovårdsnämnderna i rikets större
städer har ävenledes genom en samarbetskommitté
företagit vissa undersökningar,
som bestyrker, att det störande
bullret från trafik av olika slag
på många håll i vårt land blivit ett
hälsovårdsproblem av allvarlig karaktär.
I en skrivelse till Kungl. Maj :t den
4 juli 1955 har kommitterade begärt
en allsidig utredning av problemet och
därefter vidtagande av erforderliga åtgärder.
Sedan har ärendet enligt vad
jag inhämtat remitterats till såväl polisintendenten
som till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Frågan berör såväl kommunikationsdepartementet
— i fråga om ändringar
i vägtrafikföreskrifter — som inrikesdepartementet
— i fråga om övervakning
samt ur hälsovårdssynpunkt. Då
två skilda departement kommer att
handlägga dessa ärenden torde denna
interpellation böra riktas till hans excellens
statsministern.

Jag anhåller därför om andra kammarens
tillstånd att till hans excellens
statsministern få framställa följande
fråga:

Har regeringen för avsikt att till nästa
års riksdag inkomma med förslag i
syfte att minska olägenheterna av störande
trafikbuller?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. ett effektivare bekämpande
av ogräs på banvallar i jordbruksbygder Herr

JANSSON i Aspeboda (bf) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Inom jordbruket läggs
varje år ned betydande belopp på bekämpning
av ogräsväxter. Så allmän
har denna verksamhet blivit, att nära
nog alla jordbrukare är medvetna om
det stora ekonomiska värde, som ligger
i ogräsfria grödor. Under sådana förhållanden
är det naturligt, att i trakter,
där ogräshärdar på vissa områden
finns, viss irritation uppstår mot den,
som är ansvarig för skötseln av ogräsbemängd
mark.

Statens järnvägar har tidigare genom
slätter av banvallarna visat ett aktivt
intresse för bekämpning av ogräsväxter.
Emellertid har under senare år en
avsevärd försämring av ogräsbekämpningen
inom statens järnvägars järnvägslinjeområden
ägt rum. På sina ställen
har banvallarna kommit att bli
verkliga reservat för ogräsväxter. Detta
är så mycket mer anmärkningsvärt, som
man numera genom relativt billiga kemiska
preparat kan utföra en effektiv
ogräsbekämpning till ett överkomligt
pris. En förbättring i detta avseende är
önskvärd i de trakter, där järnvägslinjerna
sträcker sig genom jordbruksbygder.

Med hänsyn till vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande frågor:

Har herr statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på här anförda spörsmål?

Om så är fallet, har herr statsrådet
då för avsikt att vidta sådana åtgärder,
att en effektivare bekämpning av ogräs
på banvallar i jordbruksbygder kan
komma till stånd?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

§ 19

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 212, om godkännande av vissa
inom ramen för det allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT) lämnade tullkoncessioner
jämte därav föranledda
ändringar i gällande tulltaxa, m. m., tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 20

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,

nr 699, av fröken Wetterström m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 205, med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1956, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.

In fidem
Gunnar Britth

3 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 2/1