Tisdagen den 8 juni. sid (Riksdagens protokoll 1948:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 23

5—9 juni.

Debatter m. m.

Tisdagen den 8 juni. sid

Svar på interpellation av herr Arrhén om utbyggande av skolmål tidsverksamheten

........................................ 9

Svar på interpellation av herr Petrén ang. bensinransoneringen . . 17

Protokollsjustering .......................................... 26

Onsdagen den 9 juni.

Aktieteckning i Aktiebolaget Svenska godscentraler ............ 29

Ombyggnad av Säffle kanal.................................... 30

Beskattningen av folkpensioner ................................ 31

Förordningsförslag om pappersskatt .......................... 40

Om ändring i semesterlagen .................................. 69

Förlängd semester för vissa arbetstagare ...................... 70

Avhjälpande av bristen på jordbruksmaskiner m. m............. 72

Interpellation av herr Holmbäck ang. hotellrums utnyttjande såsom
statliga arbetslokaler m. m................................. 74

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 9 juni.

Utrikesutskottets utlåtande nr 12, ang. godkännande av varuutbytesöverenskommelse
mellan Sverige och Österrike ............ 28

Statsutskottets utlåtande nr 135, ang. höjning av V a huvudtitelns
kommittéanslag............................................ 29

— nr 136, ang. omorganisation av justeringsväsendet m. m..... 29

— nr 137, ang. anslag till kommunal upplysningsverksamhet .... 29

— nr 138, ang. stat för riksgäldsfonden ........................ 29

— nr 139, ang. anslag till oförutsedda utgifter ................ 29

— nr 140, ang. vissa förändringar beträffande ordinarie befattningar
vid kommunikationsverken m. m..................... 29

— nr 141, ang. klassificering av trafikanstalterna vid post- och

telegrafverken samt statens järnvägar ...................... 29

1 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 23.

Nr 28.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 142, ang. anslag till teckning av aktier
i Aktiebolaget Svenska godscentraler ...................... 29

— nr 143, ang. ombyggnad av Säffle kanal m. m............... 30

— nr 144, ang. anslag till förvärv av Bergslagernas m. fl. järnvägar
.................................................... 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 47, ang. ändring i vissa delar
av kommunalskattelagen .................................. 31

— nr 48, ang. förordningsförslag om pappersskatt .............. 40

— nr 49, ang. åtgärder för främjande av det frivilliga enskilda

sparandet ................................................ 69

— nr 50, om befrielse från skatt för familjebidrag, som utgår till

ägare av eget hem ........................................ 69

Bankoutskottets utlåtande nr 40, ang. pensioner åt extra eldaren vid
riksdagshuset G. A. Gustafsson och städerskan därstädes Hilda
Kristina Nilsson .......................................... 69

— nr 41, ang. ändrad lönegradsplacering av två befattningar vid

justitieombudsmansexpeditionen ............................ 69

— nr 42, ang. riksbankens sedelinlösningsskyldighet ............ 69

Andra lagutskottets utlåtande nr 35, ang. viss ändring i lagen om

semester .................................................. 69

— nr 36, ang. förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt

pressande eller hälsofarligt arbete .......................... 70

— nr 37, ang. rätten att anföra besvär över beslut av sjukvårdsberedningar
och sjukhusdirektioner .......................... 71

— nr 38, ang. ändring av bestämmelserna om änkepension i lagen

om folkpensionering ...................................... 71

— nr 39, om viss ändring i lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande .............................. 71

Jordbruksutskottets utlåtande nr 38, ang. åtgärder till stödjande av
oljeväxt- samt lin- och hampodlingen m. m................. 71

— nr 40, ang. ändring i grunderna för försäkring med statsbidrag

mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar .... 71

— nr 41, ang. försäljning av vissa områden av kronoegendomen Fa gersånna

Nolgården nr 2 i Skaraborgs län.................... 71

— nr 42, om inrättande av en statlig fond för reglering av skador å

privat eller kommunal egendom genom naturkatastrofer ...... 71

— nr 43, om åtgärder för tryggande av landets behov av frukt och
fruktprodukter medelst ökad och förbättrad inhemsk odling,

m. m..................................................... 72

— nr 44, om åtgärder för avhjälpande av bristen på vissa för jordbruksdriften
nödvändiga maskiner och redskap .............. 72

— nr 45, ang. anslag till Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårds institut

m. m............................................. 73

— nr 46, om anslag till kapitalinvesteringar beträffande jordbruksdepartementet
............................................ 73

— nr 47, ang. anslag till jordbruksekonomisk undersökning m. m. 73

— nr 48, ang. bidrag till ersättning åt vissa förrättningsmän enligt

lagen om enskilda vägar .................................. 73

— nr 49, ang. anslag till inlösen och iståndsättande av Bogesunds

egendom ................................................ 73

— nr 50, ang. bidrag till Norrlands trädgårdsskola i Söråker .... 74

Lördagen den 5 juni 1948.

Nr 23.

Lördagen den 5 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 258, angående kostnader i samband
med Sveriges deltagande i vissa
internationella organisationer;

nr 283, angående godkännande av
protokoll rörande handeln mellan Sverige
och Polen under tiden 1 maj 1948—-30 april 1949;

nr 285, angående godkännande av ett
mellan Sverige och Norge träffat avtal
om vissa fiskerifrågor;

nr 286, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1948/49;

nr 288, angående anslag till administrationskostnader
för nordiskt ekonomiskt
samarbete;

nr 289, angående avtal rörande tillverkning
m. m. av flygmateriel;

nr 290, med förslag till förordning
om värnskatt på grund av 1948 års taxering;
samt

nr 291, angående godkännande av
överenskommelse rörande varuutbytet
mellan Sverige och Norge.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade: Efter samråd med talmannen i
andra kammaren och talmanskonferensen
får jag med avseende å riksdagsarbetet
under återstoden av juni månad meddela
följande. Nästa vecka hålles arbetsplenum
endast onsdagen den 9 juni, alltså
icke lördagen den 12 juni. Under påföljande
vecka hålles arbetsplenum torsdagen
den 17 i stället för onsdagen den
16 juni. Följande arbetsplena bli lördagen
den 19, måndagen den 21 och lördagen
den 26 juni. Allt detta under förutsättning
att inga viktiga oförutsedda omständigheter
inträffa, som nödvändiggöra
annan anordning. Utöver dessa ar -

betsplena, som här ha angivits, anordnas
givetvis bordläggningsplena i erforderlig
omfattning. Från och med den 28
juni kunna arbetsplena förekomma å vilka
veckodagar som helst, så länge arbetsmaterial
föreligger.

Justerades protokollet för den 29 nästlidne
maj.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under den
tid som närslutna läkareintyg angiver.

Värnamo lasarett den 3 juni 1948.

Gust. E. Andersson.

Södergård, Hällabäck.

Riksdagsmannen Gustav Emil Andersson,
Södergård, Hällabäck, lider av bukbråck
med inklämningssymtom och är
på grund av sin sjukdom oförmögen
sköta sitt riksdagsmannauppdrag från
den 1 juni och tillsvidare minst till omkring
den 1 juli 1948.

Intygas i tjänsten.

Värnamo den 2 juni 1948.

G. Vidfelt.
lasarettsläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Andersson,
Gustav Emil, på grund av den
i läkarintyget angivna sjukdomen vore
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1948 den 4 juni sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels

Nr 23.

Lördagen den 5 juni 1948.

riksdagens fullmäktige i riksbanken
för valperioden 1948—1951 efter herrar
I. Rooth och A. Andersson, vilka
voro i tur att avgå, dels ock suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda
bank; och befunnos efter valens slut
hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1948—1951:
herr Rooth, Ivar, riks banksdirektör

. . med 29 röster,

» Andersson, Allan,
ledamot av riksdagens
andra
kammare...... » 29 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val
under år 1949 försiggått:
herr Bergvall, John Helmer,
ledamot av
av riksdagens
första kammare med 29 röster,

» Andersson, Olof,
ledamot av riks-
dagens andra
kammare ...... »	Ä OO CV\|
» Åkerlund, Henrik,
fil. lic......... »	26 »

Oscar Olsson. O. Malmborg.

J. B. Johansson. J. H. Johansson.

År 1948 den 4 juni sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1948—1951 efter herrar
E. G. E. Eriksson och A. W. Strand,
vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter
för riksdagens fullmäktige i
nämnda kontor; och befunnos efter valens
slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1948—1951:
herr Eriksson, Ernst Gustaf
Eugén, ledamot
av riksdagens
andra kammare
.......... med 28 röster,

» Strand, Axel Wilhelm,
ledamot av
riksdagens första
kammare ...... » 28 »

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val
under år 1949 försiggått:
herr Falla, Gunnar, ledamot
av riksdaandra
kammare . . med 28 röster,

» Svensson, Gustav
Hjalmar, ledamot
av riksdagens andra
kammare...... » 25 » ,

» Nilsson, Gustaf Valdemar,
ledamot av
riksdagens andra

kammare ........ » 25 » ,

sedan ordningen mellan dem av suppleanterna,
som vid valet erhållit lika antal
röster, blivit genom lottning bestämd.

Oscar Olsson. O. Malmborg.

J. B. Johansson. J. H. Johansson.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att de nu upplästa
protokollen skulle läggas till handlingarna
ävensom att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet
underrättas om dessa val samt
anmodas låta uppsätta och till kamrarna
ingiva förslag dels till förordnanden
för de valda, dels ock till skrivelser till
Konungen med anmälan om de förrättade
valen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
fiskeristyrelse med statens fiskeriförsök
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående jordbruksförsöksverksamhetens
organisation m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av lantbruks-,
veterinär- skogshögskolorna m.
m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts

Lördagen den 5 juni 1948.

Nr 23.

framställning i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln punkten 54)
Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar,
punkten 55) Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader och punkten
107) Arrendenämnder, jämte i anslutning
därtill väckta motioner; samt
nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till lantmäteristyrelsen
och lantmäterikontoren
i länen för budgetåret 1948/49 jämte i
ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
246, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering av
tjänste- och familjepensioneringen för
personal vid Bergslagernas och därmed
samförvaltade järnvägar i anslutning till
järnvägarnas förstatligande.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löneklassplacering
av vissa fänrikar;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa decentraliserings-
och förenklingsåtgärder inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
såvitt angår punkterna 1 och 2 i propositionen; nr

253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående radarutrustning
för statens isbrytarfartyg;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse till
Åkrokens vägsamfällighet av en lantförsvaret
tillhörig bro över Kalix älv;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48 till
flyttning av vissa drivmedelscisterner på
Gotland;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till sprängämnesinspektionen; nr

258, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1948/49 till avlöningar vid universiteten
i Uppsala och Lund m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till folk- och småskolcseminarierna; nr

260, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om dispositionen av
aktiebolags vinstmedel m. in., såvitt propositionen
avser anslagsfrågor;

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till utbildning av tandläkare
in. m.;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
fabrik för tillverkning av syntetiskt gummi; nr

263, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ackord i fabrikören Carl Jolian Carlssons
i Nyland konkurs;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till undersökningar rörande
levnadsvillkor och hushållsvanor;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
fastigheter i Skara och Lund; samt
nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående.bestridande av vissa
haverikostnader.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 270, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet m. m., ävensom i
ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,

Nr 23.

Lördagen den 5 juni 1948.

nr 271, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, dels ock i ämnet
väckt motion.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 275, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 111 § byggnadslagen
dels ock i ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes sammansatta
första lag- och jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 276,
till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om sambruksföreningar m. m., i vad avser
förslaget till lag om ändrad lydelse
av 5 § lagen den 21 december 1945 (nr
805) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 275, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 287, med förslag till förordning om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 413, av herr Persson, Ivar, och herr
Löfvander, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; samt

nr 414, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
i samma ämne.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herr Strand m. fl. väckta
motionen, nr 415, i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 29 juni
1923 (nr 286) om sparbanker, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Norlings motion,
nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779) om
kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av fröken Osvald och herr
Osvald väckta motionen, nr 417, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa frågor rörande skärgårdstrafiken.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 258, 283, 285, 286 och 288—
291.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 418, av herr Thun m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande skärgårdstrafiken;
och

nr 419, av herr Wahlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om dyrtidstillägg för
år 1948 å folkpensioner m. m.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av varuutbytesöverenskommelse
mellan Sverige och Österrike; statsutskottets

utlåtanden:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48 till
ytterligare medel till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga under V a
huvudtiteln;

Lördagen den 5 juni 1948.

Nr 23.

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
justeringsväsendet in. m.;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till kommunal upplysningsverksamhet; nr

138, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1948/49;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1948/49 till
oförutsedda utgifter;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående klassificering av
trafikanstalterna vid post- och telegrafverken
samt statens järnvägar;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till teckning av aktier i
Aktiebolaget Svenska godscentraler;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ombyggnad av
Säffle kanal m. in.; samt

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1948/49 till förvärv av Bergslagernas
m. fl. järnvägar;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om pappersskatt, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 49, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för främjande av det
frivilliga enskilda sparandet; samt
nr 50, i anledning av väckt motion om
befrielse från skatt för familjebidrag,
som utgår till ägare av eget hem;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga

om pensioner åt extra eldaren vid riksdagshuset
G. A. Gustafsson och städerskan
därstädes Hilda Kristina Nilsson;

nr 41, i anledning av framställning
från justitieombudsmannen om ändrad
lönegradsplacering av två befattningar
vid justitieombudsmansexpeditionen;
samt

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om semester; nr

36, i anledning av dels väckta motioner
om vissa ändringar i lagen den
29 juni 1946 om förlängd semester för
vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete, dels ock
väckta motioner angående en översyn av
samma lag;

nr 37, i anledning av väckt motion
angåened utredning av frågan om rätten
att anföra besvär över beslut av sjukvårdsberedningar
och sjukhusdirektioner; nr

38, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna om
änkepension i lagen om folkpensionering;
samt

nr 39, i anledning av väckt motion om
viss ändring i lagen den 10 juli 1947 om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändring i grunderna
för försäkring med statsbidrag mot
förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar; nr

41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
områden av kronoegendomen Fagersånna
Nolgården nr 2 i Skaraborgs län;

nr 42, i anledning av väckt motion
om inrättande av en statlig fond för reg -

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

lering av skador å privat eller kommunal
egendom genom naturkatastrofer;

nr 43, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för tryggande av landets
behov av frukt och fruktprodukter
medelst ökad och förbättrad inhemsk
odling, m. m.;

nr 44, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för avhjälpande av bristen
på vissa för jordbruksdriften nödvändiga
maskiner och redskap;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
för budgetåret 1948/49 m. m.;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar; nr

47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till jord -

bruksekonomisk undersökning m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till bidrag
till ersättning åt vissa förrättningsmän
enligt lagen om enskilda vägar;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till inlösen
och iståndsättande av Bogesunds egendom;
samt

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till bidrag
till Norrlands trädgårdsskola i Söråker.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.17 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 8 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Upplästes följande inkomna läkarintyg: Riksdagsmannen

Elof Hällgren från
Hällevik vårdas sedan den 1 dennes av
undertecknad för bronkit. Sjukdomen utgör
ett absolut hinder för honom att deltaga
i riksdagsarbetet under två veckor
från den 1 dennes, som härmed intygas.

Sölvesborg den 6 juni 1948.

Ch. Trägårdh.

Leg. läkare.

Vidare upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg anhål -

ler jag om ledighet från riksdagsarbetet
under återstående delen av juni månad.

Stockholm den 7 juni 1948.

Sven Linderot.

Härmed intygas, att riksdagsman Sven
Linderot på grund av bronchitis asthmatica
(asthmatisk bronkit) är förhindrad
deltaga i riksdagsarbetet under återstående
delen av juni månad.

Stockholm den 3 juni 1948.

John Takman.

Leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
277, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående pension åt
framlidne italienske ministern i Stockholm
Alberto Bellardi Riccis änka.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

Om utbyggande av skolmåltidsverksamheten.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
WEIJNE. som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Arrliéns
interpellation om utbyggande av skolmåltidsverksamheten,
erhöll ordet och
anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Arrhén till mig ställt
följande tre frågor:

1. Anser herr statsrådet, att situationen
beträffande skolmåltidsverksamheten
nu svarar mot vad man kunnat vänta
— med hänsyn till eftersläpningen
på området, gällande främst landsbygden
men även de högre skolformerna?

2. Om så icke är fallet, har statsrådet
övervägt åtgärder för att motverka här
anförda svårigheter för ett önskvärt utbyggande
av skolmåltidsverksamheten?

3. Vilka erfarenheter ha under de
gångna två åren kunnat göras beträffande
dels det allmänna behovet av en avgiftsfri
skolmåltid, efter fritt val öppen
för alla, dels den ökade frekvensen av
skolmåltider i städer och tätorter?

Interpellanten hävdar, att landsbygden
är missgynnad i jämförelse med städerna
när det gäller möjligheterna att
utbygga skolmåltidsverksamheten på
önskvärt sätt. För att styrka detta påstående
anför han några sifferuppgifter,
som han hämtat ur en sammanställning,
som skolöverstyrelsen gjorde i höstas på
basis av i oktober 1947 inhämtade uppgifter
rörande skolbarnsbespisningen i
folkskolan. Enligt dessa uppgifter deltaga
av städernas omkring 190 000 skolbarn
i runt tal 65 000, d. v. s. 34 procent,
i skolbarnsbespisningen innevarande läsår.
Av landsbygdens ungefär 355 000
skolbarn deltaga cirka 95 000 eller 27
procent i skolbarnsbespisningen. Skillnaden
i procenttal är ju inte så stor:
34 procent i städerna mot 27 procent på
landsbygden. Vill man få fram en större
skillnad, kan man, som interpellanten
gjort, utesluta de tre nordligaste länen.
Då får man siffrorna 35 procent för städerna
och bara 14 procent för landsbygden.
Utesluter man i stället de tre

storstäderna Stockholm, Göteborg och
Malmö ur statistiken, får man 27 procent
deltagare både i städer och på
landsbygden.

Ser man länsvis på de tillgängliga
uppgifterna, finner man påfallande stora
olikheter i fråga om deltagarantalet på
landsbygden. Procentsiffrorna för deltagarantalet
på landsbygden äro ganska
intressanta. Siffrorna äro för de 12 län,
där deltagarantalet är störst:

Norrbottens län 92,5

Västernorrlands » 90

Jämtlands » 59

Västerbottens » 55

Gävleborgs » 36

Värmlands » 25

Stockholms » 35

Kopparbergs » 21

Örebro » 19

Västmanlands » 13,5

Älvsborgs » 13

Göteborgs och Bohus » 12

procent

I övriga 12 län ligger procenttalet vid
10 eller därunder. Lägsta deltagarsiffrorna
uppvisa Östergötlands och Malmöhus
läns landsbygd med 0,5 respektive
0,1 procent.

I stort sett kan man säga, att skolbarnsbespisningens
omfattning på landsbygden
är störst längst i norr för att sedan
minska gradvis ju längre söderut
man kommer och nå bottenläget i Skåne.
Deltagarantalet varierar i Norrland
mellan 36 och 92,5 procent, i Svealand
mellan 5,7 och 35 procent och i Götaland
mellan 0,1 och 13 procent. Av Götalands
12 län är det endast 5, som ligga över
3 procent i fråga om deltagarsiffror på
landsbygden.

Beträffande utvecklingen under de senare
åren kunna följande uppgifter lämnas.
Jag vill förutskicka, att de mera
summariska uppgifter rörande deltagarantalet
för läsåret 1947/48 jag härvid
lämnar äro något färskare än de mera
detaljerade jag hittills i mitt anförande
rört mig med. Siffrorna för deltagarantalet
ha i dessa nyare uppgifter visat
sig något högre än i de äldre, vilket
emellertid icke nämnvärt förändrar helhetsbilden.

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Om utbyggande av skolmåltidsverksamheten.

Höstterminen 1943 bespisades omkring
81 500 folkskolebarn, varav 44 800
på landsbygden och 36 700 i städer. Motsvarande
siffror höstterminen 1947 voro
sammanlagt 168 000 barn, varav 100 000
på landsbygden och 68 000 i städerna,
ökningen utgjorde alltså för denna fyraårsperiod
för landsbygden 123 procent
och för städerna 85 procent. Ser man på
siffrorna för utvecklingen från 1946 till
1947, finner man, att ökningen var på
landsbygden 29 procent och i städerna
16 procent. En större ökning har knappast
varit att vänta.

De sifferuppgifter jag lämnat tyda ju
knappast på att de nuvarande förhållandena
missgynna landsbygden. Att procentuellt
sett flera stadsbarn än landsbvgdsbarn
få skolfrukost sammanhänger,
såsom jag påvisat, med att våra största
städer ha en så väl utvecklad organisation
för barnbespisning i skolorna. Att
så är förhållandet är i sin tur icke en
följd av det nuvarande statsbidragssystemet,
eftersom dessa städers skolbarnsbepisning
kom i gång innan statsbidragssystemet
infördes.

Jag kan således i motsats till interpellanten
icke finna, att det råder en uppenbar
disproportion mellan landsbygden
och städerna i fråga om anslutningen till
skolmåltidsverksamheten, om man ser
på genomsnittet för landet i dess helhet.
Däremot instämmer jag med interpellanten,
när han talar om en sådan disproportion
mellan de olika länen. Men detta
kan näppeligen läggas statsmakterna
till last. Kommunerna kunna ej åläggas,
att anordna skolbarnsbespisning.
Statsbidrag utgår emellertid numera till
alla kommuner, som frivilligt anordna
sådan och därvid rätta sig efter
fastställda statsbidragsvillkor. Detta
statsbidrag är avsett att stimulera vederbörande
till att organisera skolbarnsbespisning
i så stor utsträckning
som möjligt. Det är att hoppas att kommunerna
allt mer och mer skola finna
lämpligt att besluta härom. Jag tror för
min del inte, att landskommunerna i det
långa loppet skola visa sig mindre intresserade
och villiga än städerna.

Att vederbörande kommuner hittills

icke organiserat skolmåltidsverksamhet
i större utsträckning än som är fallet,
beror naturligtvis i icke ringa mån på
lokalsvårigheter. Dessas hämmande verkan
på utbyggandet av skolmåltidsverksamheten
är av naturliga skäl i varje fall
icke mindre i städerna än på landsbygden.
Jag torde inte behöva närmare redogöra
för den nuvarande situationen
beträffande byggnadsmöjligheterna, eftersom
läget på detta område torde vara
väl känt för alla i denna kammare. Då
interpellanten kräver radikala åtgärder
för att få bukt med de lokalsvårigheter,
som lägga hinder i vägen för ett effektivt
utbyggande av skolmåltidsverksamheten,
och frågar, om jag övervägt några
sådana åtgärder, utgår jag ifrån att han
icke avser, att bespisningslokaler skulle
tillerkännas ett särskilt företräde framför
andra skollokaler, när det gäller
byggnadstillstånd. Jag torde därför kunna
inskränka mig till att svara, att jag
hittills anser mig ha gjort vad jag förmått
för att tillförsäkra skolbyggen
största möjliga andel i den av staten reglerade
byggnadsverksamheten och att
jag, i den mån jag i fortsättningen får
tillfälle därtill, ämnar göra det även
framdeles.

Jag anser mig härmed ha besvarat de
två första frågorna i interpellationer

Den tredje frågan gäller, vilka erfarenheter
man haft av det nuvarande systemet.
Någon större erfarenhet av skolmåltidsverksamheten
i det hänseende,
som interpellanten avser, kan knappast
finnas. Skolmåltidsverksamheten har efter
det nya systemets införande pågått
jämförelsevis kort tid. Skolöverstyrelsen
planerar emellertid, att från ett större
antal skoldistrikt och kommuner, representativa
för skolmåltidsverksamhetens
nuvarande omfattning och utformning,
inhämta uppgifter beträffande verksamheten
under det nu pågående läsåret, och
kommer att i årets petita lämna en redogörelse
för denna utredning, överstyrelsen
har dock kunnat konstatera
stor tillfredsställelse med skolmåltiderna.
Det har mångenstädes, där ett begränsat
antal elever kunnat mottagas,
varit ytterst svårt att utvälja dessa. Det

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

kan även konstateras, att vid planering
inom en del skoldistrikt för att införa
skolmåltider väckts tanken att mera än
tidigare centralisera undervisningen
inom skoldistrikten, då härigenom mångenstädes
skolmåltidsfrågan lättare skulle
lösas.

Även den tredje frågan torde härmed
vara besvarad.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag ber
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack
för det lämnade svaret och likaledes för
att jag har fått ta del av det i förväg.

Statsrådet förklarar sig i svaret på
interpellationen anse, att procentsiffrorna
för deltagarantalet på landsbygden
äro ganska intressanta. Det är också min
uppfattning. De visa nämligen, att endast
nio län ha en deltagarprocent som ligger
över 13,5. Det är endast de fyra nordligaste
länen — Norrbottens, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län
-—■ som ha deltagarsiffror på 55—92,5
procent. Fem län —- Gävleborgs, Stockholms,
Värmlands, Kopparbergs och
Örebro län — ha siffror på 19—36 procent.
, och tre län —- Västmanlands, Älvsborgs
och Göteborgs och Bohus län —
mellan 12 och 13,5 procent. I övriga
12 län är procenttalet ännu lägre med
minima i den rika östgötabygden på 0,5
procent och den likaledes rika bygden i
Malmöhus län med 0,1 procent, där vi ha,
i Östergötland av 16 427 barn 78 och i
Malmöhus län av 20 553 barn 32, som
utnyttja möjligheten att erhålla skolmåltid.

Det föreföll mig av statsrådets formulering
av svaret, som om han trodde,
att jag med något slags avsikt — någon
illvillig avsikt för att få fram för mig
förmånliga siffror — hade plockat bort
de tre nordligaste länen. Så är ju inte
alls förhållandet, önskar man få en överblick
över utvecklingen här under de
senaste två åren, bör man rimligen ta
bort dessa tre län, ty där hade man
skolmåltidsverksamheten i huvudsak utbyggd
redan före år 1946.

Man kan med fullt skäl fråga sig, vad
anledningen kan vara till de väldiga va -

utbyggande av skolmåltidsverksamheten.

riationerna i siffrorna. Statsrådet framhåller
i sitt svar ■— och det har jag också
i någon mån antytt i mina frågeställningar
— att det hela sammanhänger
ganska intimt med den nu rådande materialbristen.
Men jag skulle vilja fråga
mig, om det inte kan sammanhänga
också med att det föreligger olika behov
av denna skolmåltidsverksamhet ute
i de olika bygderna. Det är inte en tillfällighet,
att Norrland sedan länge tilllämpa
systemet och inte heller att man
där har goda erfarenheter av det. Man
bär där uppe bokstavligen känt ett behov
av att införa skolmåltider på grund
av de långa avstånden m. m., och man
har också gjort det. Malmöhus län med
sina 32 i skolmåltiderna deltagande barn
på ett totalt antal landsbygdsbarn av
20 553 har dock haft lika stora möjligheter
under de gångna åren som alla
andra skoldistrikt i riket att anordna
skolbarnsbespisning, men har inte tidigare
gjort det. Anledningen måste vara,
att behovet i den landsändan inte är lika
trängande som i Norrland.

Man kan alltså fråga sig, om inte dagens
situation i ganska hög grad får sin
prägel av, inte bara materialbristen, som
lägger svårigheter i vägen när det gäller
den allmänna upprustningen av våra
skollokaler och byggandet av lokaler
för skolmåltider, utan även skiftande
uppfattningar om behovet av dylika
måltider, i varje fall beträffande önskemålet
eller kanske man rent av skall säga
risken att få med samtliga elever i bespisningen.
Statsrådet har för sin del av
förklarliga skäl inte tagit upp denna
synpunkt till bemötande, utan i mitt
tycke alltför ensidigt understrukit materialbristen
m. in. Däremot finner jag
det högst tacknämligt, när statsrådet i
sitt svar markerar sin vilja att när det
gäller inaterialtilldelning inte bara till
skollokalerna utan även för dessa ändamål,
i fortsättningen liksom hittills göra
sitt yttersta för att tillgodose föreliggande
behov.

Jag vill i detta sammanhang också,
liksom jag gjorde i kammardebatten år
1946, understryka att ingen läkaropinion
kan åberopas för ståndpunkten, att skol -

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Om utbyggande av skolmåltidsverksamheten.

måltiderna i princip böra avgiftsfritt
stå öppna för alla som önska deltaga
däri. Det var uppseendeväckande vid
propositionens behandling för två år
sedan, att Svenska skolläkarföreningen,
Svenska provinsialläkarföreningen,
Svenska barnläkareförbundet och Svenska
läkaresällskapet voro eniga om att
icke tillstyrka avgiftsfri bespisning, öppen
för alla barn. Motiven härför kan
man läsa i skolmåltidskommitténs betänkande.
Denna kritiska inställning kvarstår
än i dag, och jag har förvissat mig
om att man har precis samma synpunkter
på denna fråga som man hade för
två år sedan. Läkarnas inställning är
bekant ute i bygderna, och den väcker
betänksamhet hos de beslutande kommunala
instanserna, även om riksdagen visat
sig ha sitt huvud för sig i dessa
avseenden. Det hela heror naturligtvis
också därpå, att det blir mycket dyrare,
även för skoldistrikten, att räkna med
skolmåltidslokaler för alla elever än för
t. ex. det antal elever som definieras
i 2 § 2) i Kungl. Maj:ts nu gällande
kungörelse av år 1946, angående statsbidrag
till anordnande av skolmåltider,
som är lika med 6 § i Kungl. Maj :ts
motsvarande kungörelse av äldre datum.
Enligt den nämnda paragrafen kunna
skolmåltiderna begränsas till de barn,
som ha lång skolväg, som äro sjuka eller
klena, som äro »från hem med svag ekonomisk
ställning» eller som eljest inte i
sina hem under frukostrasten kunna erhålla
en ur näringsfysiologisk synpunkt
tillfredsställande måltid.

I dagens läge synes det ■— jag vill gärna
erkänna detta — kanske mindre vara
disproportionen mellan städer och landsbygd
som, när allt kommer omkring,
bör påkalla uppmärksamhet, ehuru den
dock i vissa lokala sammanhang är ytterst
frapperande, men väl den omständigheten,
att i 15 län av de 24 deltagarantalet
i skolbarnsbespisningen efter två
år är så lågt som det är och att man
tydligen inte kan skönja ett incitament
till en ny utveckling här.

För min del finner jag det med hänsyn
till egna erfarenheter på området
särskilt beklagligt, att det inte vid de

högre skolor, som ha ett stort antal resande
elever — det rör sig ju vanligtvis
om ungefär 25 procent — varit möjligt
att ordna bespisning i skolan. Här föreligger
nämligen verkligen ett vardagens
alltid lika skriande behov. Även här verkar
emellertid, efter vad jag kunnat finna,
den bestämmelsen hämmande, att rätten
att inskränka deltagarantalet till vissa
av de uppräknade kategorierna i kungörelsen
endast gäller »intill dess Kungl.
Maj:t annorlunda förordnar». Man anlägger
också i detta fall den synpunkten,
att det blir för dyrt att bygga, tv man
riskerar då att få med alla barn i bespisningen.
Så som läget är ha — vilket
framgår av en annan statistik, som
skolöverstyrelsen har till förfogande just
nu — endast 64 högre skolor av 222 anordnat
skolmåltid, varav 17 högre allmänna
läroverk av 65, 12 samrealskolor
av 73, 10 kommunala mellanskolor av
61 o. s. v.

Statsrådet har här emellertid meddelat,
att skolöverstyrelsen planerar en utredning
om verksamheten på hela området
under det nu pågående läsåret.
Den skulle gälla skolmåltidsverksamhetens
nuvarande omfattning och utformning.
Detta meddelande hälsar jag med
den allra största tillfredsställelse. .lag
skulle emellertid i det sammanhanget
vilja uttala ett önskemål, som svarar
mot den uppfattning, som jag framförde
angående dessa ting under kammardebatten
för två år sedan. Jag skulle
nämligen finna det vara av den allra
största betydelse, om i samband med
denna utredning även kontakt toges med
läkarna, så att deras syn på här föreliggande
problem komme till ett representativt
uttryck. Av särskilt intresse
vore att få klart för sig, vad de i dagens
situation har för uppfattning om behovet
av de generellt tillhandahållna skolmåltiderna,
vilka erfarenheter ur hälsosynpunkt
de hittills kunnat samla om en kollektiv
bespisning och huruvida de i dag
ha möjlighet att revidera sin tidigare deklarerade
uppfattning om den kollektiva
bespisningens ofördelaktiga inflytande
på det växande barnets förhållanden
m. in. Intresset bör nu inriktas på en

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

djupplöjning av problemet, sedan principbeslutet
fattats under mera vaga och
allmänna förutsättningar.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag kunde tyvärr inte läsa interpellationen
på annat sätt än att det var en
viss tendens i den, nämligen att interpellanten
ville visa, att landsbygden hade
i mycket ringa grad fått del av de förmåner,
som kungörelsen om skolbarnsbespisningen
avsåg att skänka inte minst
landsbygden. Jag vill erinra interpellanten,
som var en av de sakkunniga och
själv väl känner till det, om att denna
form av statsbidrag är nästan den enda,
vid vilken man konsekvent gynnar landsbygden.
Statsbidraget utgår nämligen
bär med hänsyn till antalet skattekronor
per invånare, och det betyder i detta
fall, att om en kommun har 10 skattekronor
per invånare, får den dubbelt så
högt statsbidrag som den kommun som
till äventyrs har 30 skattekronor. Följaktligen
borde redan själva statsbidragssystemet
i hög grad underlätta för landsbygden
att tillgodogöra sig den reform,
som vi här i dag diskutera.

Det har också landsbygden gjort. Sedan
interpellationssvaret utformats, hittade
jag ett par något äldre siffror i en
artikel, som jag skrev för åtskilliga år
sedan i ett uppslagsverk. Jag kan inte
neka mig nöjet att återge även dessa
siffror. De avse läsåret 1940/41. Det visar
sig, att man i städerna under detta
läsår hade 21,3 procent av skolbarnen
med i barnbespisningen. Den siffran har
nu ökat till 34 procent. Den har alltså
inte på långa vägar fördubblats — ökningen
är något mer än 50 procent. På
landsbygden var antalet i barnbespisningen
deltagande barn läsåret 1940/41
9,5 procent. Denna siffra har stigit till
27 procent, d. v. s. nära tredubblats.
Man behöver bara se dessa siffror för
att göra klart för sig, att det sker en i
hög grad påtaglig utjämning mellan städer
och landsbygd och att antalet barn,
som få del av skolbarnsbespisningen, är
i stadigt växande.

Sedan iir det kanske lite svårt att förklara
de lokala skiljaktigheterna. Man

utbyggande av skolmåltidsverksamheten.

skall inte kunna påstå, att behovet av
skolbarnsbespisning är så ringa i Skåne,
att bara 32 barn på landsbygden behöva
deltaga i skolmåltiderna. Nu känner jag
kanske inte de skånska förhållandena så
bra. Däremot känner jag förhållandena
i Östergötland så mycket bättre, eftersom
jag själv är östgöte. När siffran för
Östergötland är bara 0,5 procent, beror
det inte på något annat än att man i
Östergötland — liksom sannolikt även
i Skåne — har visat alltför ringa intresse
för skolbarnsbespisningen. Jag tycker,
att det är riktigare att nämna sakerna
vid deras rätta namn än att göra sköna
omskrivningar. Östergötland är ett vidsträckt
landskap med stora skogsbygder.
Förhållandena där påminna i vissa hänseenden
om förhållandena i Svealands
västliga landskap, kanske till och med i
någon mån i södra Norrlands skogsbygder.
I skogsbygderna är behovet av skolbarnsbespisning
säkerligen mycket stort,
och på slätten föreligger naturligtvis
också sådant behov, låt vara att man där
inte har så långt till skolorna. Följaktligen
tror jag, att om man börjar lite
mera allmänt i skoldistrikten att syssla
med denna fråga, så blir resultatet helt
enkelt, att vi få helt andra procentsiffror
än vi ha för närvarande.

Nu försökte emellertid interpellanten
ge en förklaring till att man i Skåne var
så förskrämd för att sätta i gång med
skolbarnsbespisning och att man i Östergötland
förmodligen led av samma
rädsla. Han kom nämligen tillbaka till
den ståndpunkt som han och åtskilliga
andra intogo, när reformen beslutades,
nämligen att man inte skulle kräva, att
skolmåltiden skulle stå öppen för alla.
Men jag kan inte förstå, att skåningarna
skola vara mera rädda för det än man
är i andra landskap, utan de böra väl
— skåningarna äro ju kända för andlig
nykterhet — kunna se det nyktert och
rätta sig efter riksdagens beslut. För övrigt
ba vi bär en övergångstid på fem
år, och jag kan göra interpellanten glad
med att säga att jag befarar, att denna
övergångstid måste utsträckas på grund
av förhållandena på byggnadsmarknaden,
svårigheten att skaffa arbetskraft

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Om utbyggande av skolmåltidsverksamheten.

till skolbarnsbespisningen och åtskilligt
annat.

Slutligen ville interpellanten gärna, att
läkarna skulle uppträda på arenan igen
och säga, att man visst inte behövde
ha skolbarnsbespisningen öppen för alla
barn. Ja, det har ju läkarna redan sagt.
Om de kunde säga det vid krigets slut
•—• jag tror att det var då man gjorde
utredningen — är det klart, att de kunna
säga det i dag. Livsmedelsförhållandena
äro inte svårare i dag än de voro, låt
mig säga för tre år sedan. Men eftersom
frågan, huruvida skolmåltiden skall stå
öppen för alla, är inte bara en medicinsk
fråga, utan i hög grad en social fråga,
kan jag inte tillmäta läkarnas åsikt där
någon avgörande betydelse, såvida inte
läkarna kunna stå upp och säga, att det
ur medicinsk synpunkt är farligt att ha
skolmåltiden öppen för alla. Men det
tror väl inte ens her Arrhén att läkarna
skulle göra.

Jag anser följaktligen, att med det här
framlagda materialet — jag är för resten
herr Arrhén tacksam för interpellationen,
så att man fått klara siffror —•
är det visat, att efter beslutet om statsbidragssystemet
har skett en glädjande
utveckling i riktning mot allt större
deltagande i skolbarnsbespisningen och
att denna utveckling har skett, av förklarliga
skäl med hänsyn till tidigare
förhållanden, långt raskare på landsbygden
än i städerna.

Herr VON HELAND: Herr talman! Orsaken
till att jag tar till orda i denna
debatt är, att jag skulle vilja rekommendera
en annan väg än den, som i regel
beträdes av dem, som. i kommunerna ordna
skolmåltider. Alla äro vi väl överens
om att ju mer man kan främja skolmåltiderna,
desto bättre är det. Men vad
är det största hindret? Det har väl hittills
varit, att man i kommunerna ansett,
att man skall bygga lokaler —• inte bara
matsal utan också kök — och anställa
folk för att laga maten, och detta måste
bli desto dyrare, ju mindre antal barn
man har. Att exempelvis på landsbygden
ordna med kök och matsal och an -

ställd personal för 18, 20 barn måste
bli mycket dyrt.

I Södermanland ha vi gått in för ett
helt annat system, och jag tycker, att
ecklesiastikdepartementet och främst naturligtvis
herr statsrådet borde intressera
sig för det. I ett företag, som jag representerar,
ha vi på försök rekommenderat
vissa skolor att centralt köpa maten
och forsla ut den till skolorna. Det
företag i Nyköping, som jag talar om,
har under detta år försett fem skolor
med färdiglagad mat. Hur har då detta
utfallit? Jag kan först nämna, att priset
har varit 75 öre per skolmåltid fritt
charkuterifabriken. Till en av skolorna
har maten förts med mjölkbil. Där känner
jag inte kostnaden för transporten.
Till övriga skolor ha måltiderna transporterats
av järnvägarnas godstransporter
med bil, och priset för detta var per
mål mat 10 öre före höjningen av bensinpriset
och 15 öre därefter. Måltiderna
skickas i rostfria kantiner, inställda i
isolerade lådor, vari maten håller sig
varm ca fyra timmar. Skolorna ombesörja
utportioneringen och hålla servis.
Matsedeln följer skolstyrelsens förslag
och upptar varmrätt, två gånger i veckan
även med frukt, samt två mjuka
smörgåsar med pålägg och en hård smörgås
utan pålägg. Mjölken har inköpts av
vederbörande skolstyrelse från Mjölkcentralen
och ingår sålunda inte i detta
charkuteriföretags åtagande. Priset för
denna måltid har alltså varit 75 öre för
varmrätten och smörgåsarna, och sedan
har tillkommit ett visst pris för mjölken,
beroende på hur mycket som man har
köpt för varje barn, och 15 öre i frakt.
Detta blir ju betydligt billigare än om
kommunerna skulle ordna sal och kök
samt anställa folk för tillagningen.

Hur har då resultatet varit för barnen?
Vi ha hört oss för om det, och jag
kan nämna, att en av lärarna sade, att
barnen äro stormförtjusta i maten, och
det enda felet skulle möjligtvis vara, att
de äta, så att de bli dästa och litet trötta
och inte så pigga efter måltiderna. Maten
tycks alltså vara fullständigt tillräcklig
och mycket omtyckt av barnen, och jag
vill säga, att det måste vara en välsig -

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

nelse att få det ordnat på detta sätt, när
man vet, hur många fattiga barn som
komma till skolorna. Denna måltid är
kanske den enda lagade måltid de få under
dagen.

Jag har alltså, jag påpekar det ännu
en gång, begärt ordet för att be herr
statsrådet att inte enbart tänka på att
försöka få större kvot för byggnadstillstånd
för lokaler, utan också försöka få
de kommunala myndigheterna att allvarligt
undersöka, huruvida det inte är betydligt
lämpligare att centralt tillaga maten
och sedan få den utkörd och utportionerad.
Det är möjligt, att det har
gått lätt i det län jag representerar, därför
att det företag, som nu levererar maten,
äges av tre parter: konsumentkooperationen,
jordbrukskooperationen och
den enskilda handeln. Man har alltså i
kommunerna varit i fullt samförstånd
om vem som skall tillaga maten. Men
frågan om hos vem maten skall beställas
bör ju inte vara något hinder.

Herr talman! Med detta har jag alltså
velat framföra en önskan, att man verkligen
inom departementet intresserar sig
för frågan ur denna synpunkt. Jag tror,
att om man kan ordna saken på detta
sätt och förbilliga verksamheten, kommer
intresset att växa mycket snabbt och
man kommer att få ett ökat antal skolmåltider
även inom de orter, där man
har ett mindre antal barn i skolorna.

Nu frågar man sig kanske, varför denna
verksamhet inte fått större omfattning
i Södermanland. Orsaken är, att
företaget inte förrän nästa år har kapacitet
att förse fler skolor med mat.
Man har tagit dessa fem på försök. Men
jag är övertygad om att så fort vi bli
klara, kommer man att fortsätta på denna
väg, vilken jag anser är den billigaste
och bästa.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Den synpunkt,
som herr von Heland anlade på
denna fråga, är av intresse men har
nog beaktats tidigare. Den finns redovisad,
vill jag minnas, i skolmåltidskommitténs
betänkande, .lag bär själv sett
en sådan verksamhet med Uppsala som

utbyggande av skolmåltidsverksamheten.

medelpunkt för bespisningen i en del
landsbygdskommuner i Uppsalas periferi.
Jag tror alltså också, att den av herr
von Heland rekommenderade metoden
har mycket att ge.

Beträffande den kommentar, som herr
statsrådet ytterligare gav till sitt svar,
vill jag säga, att jag naturligtvis vet, att
när man lade upp bidragsreglerna, var
det med avsikt att få landsbygden med
och liksom locka landsbygdens skoldistrikt
att nappa på de här krokarna, men
det är ju det, som de beklagligtvis inte
ha gjort i tillräckligt stor utsträckning.
Den statistik, som är framlagd i interpellationssvaret
i dag, ger det fördelaktigaste
utslaget, när man tar med norrlandslänen,
men dem bör man av skäl,
som jag tidigare angivit, räkna bort. Jag
undrar, om det inte också är riktigast att
räkna bort Stockholm, Göteborg och
Malmö, där väl skolbespisningen före
1946 var ganska väl utbyggd. Med de
uppgifter, som herr statsrådet ger i sitt
svar, får man då fram 35 procents deltagande
för städerna och 14 för landsbygden.
Jag framför inte alls någon anklagelse,
men jag är själv ordförande i en
folkskolestvrelse i en landsbygdskommun,
och jag har från den utgångspunkten
haft möjlighet att se, hur svårt det
är för en landsbygdskommun att ordna
sådan här bespisning, även om man vill
det — vilket åtminstone i den folkskolestyrelse,
som det här gäller, är fallet. De
hämmande faktorerna ligga alltså i öppen
dag. Det är inte bara den av krisen
vållade materialbristen och allt det där,
utan därtill kommer, att timmen efter
det vi antogo lagen om skolmåltider
1946, beslöto vi att slå sönder landets hittillsvarande
kommunindelning, och den
historien ligger oss nu i fatet. Kommunindelningen
uppgavs skola bli färdig
1951. Vid samma tidpunkt skulle skolmåltiderna
vara ordnade. Detta föreföll
oss, som kritiserade Kungl. Maj:ts proposition
för två år sedan, vara en orimlig
tanke. Visserligen hade propositionen
öppnat väg för att förlänga provisoriet,
och jag minns, att jag yttrade i det anförande
jag då höll i denna kammare, att
detta självklart kommer att ske. Det var

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Om utbyggande av skolmåltidsverksamheten.

därför inte med någon större överraskning
jag nu hörde statsrådet säga, att
man kommer att utsträcka övergångstiden.
Men det är sådana där saker, som
nu också ligga och bromsa utvecklingen
ute i bygderna, och som situationen blivit,
kan man inte göra någonting däråt,
utan man får med statsrådet hoppas, att
intresset stegras och att det resultat, som
man önskar, så småningom konnner fram
ändå.

Den ståndpunkt, som vi tidigare intogo
i den här frågan, kännetecknades ju
därav, att vi satte stort värde på klassificeringen
i Kungl. Maj:ts stadga, och
vi menade att med dessa bestämmelser
kommer i själva verket hela landsbygden
med. Men det föreföll oss vara mera
tvivelaktigt, om det var så lämpligt att
i städer och tätorter tillämpa systemet att
låta alla barn delta avgiftsfritt, därför att
det skulle framtvinga väldiga utgifter för
nya lokaler och annat. Jag betonar åter,
som jag har haft anledning att göra tidigare,
att här föreligger även från min
sida samma positiva intresse för själva
uppgiften som från andra håll, och att
jag själv har varit praktiskt verksam för
dessa syften, så att jag i någon mån
också känner till dem.

Till sist vill jag dock med beklagande
konstatera herr statsrådets inställning
till det, såsom jag tycker, ganska självklara
förslaget, att man, när man nu bereder
sig att undersöka denna sak närmare,
också skall använda den sakkunskap,
som läkarna representera. Jag förstår
inte, att man kan ha en sådan inställning,
som herr statsrådet här deklarerar,
att man säger att det är likgiltigt
att nu tillkalla läkarna, därför att
de för två år sedan hade den och den
kritiska inställningen. Jag tror, att det
skulle vara mycket olyckligt, om inte
läkarna kopplades in i det sammanhanget,
bara därför att deras tidigare inställning
till denna fråga är allmänt bekant.
Det skulle vara ytterst önskvärt även för
den inställning, som herr statsrådet antagligen
har till denna fråga, om man
finge höra deras mening under hänsynstagande
till de erfarenheter, som de ha
skaffat sig under dessa år.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag beklagar, att jag med anledning av
interpellantens sista anförande måste säga
ytterligare ett par ord. Jag ber dä
att få försäkra honom, att jag inte har
den ringaste skuggrädsla för att höra
läkarna. Om det blir fråga om att inhämta
yttrande om eventuella förslag till
ändringar och jag har med saken att göra,
skola läkarna gärna få yttra sig hur
mycket som helst, men vad jag har velat
säga är, att läkarna inte representera
hela sakkunskapen, ty detta är inte bara
en medicinsk fråga. Jag skulle tro, att
det ur medicinsk synpunkt inte är nödvändigt
att låta 100 procent delta i barnbespisningen,
men vad som bär gjort att
man vill ha måltiderna öppna för alla,
är naturligtvis förnämligast andra orsaker,
som vi väl kunna sammanfatta som
sociala. Vad läkarna komma till här är
följaktligen i varje fall för mig inte avgörande.

Jag skall inte gå in på statistiken ytterligare.
Jag tror att kammarens ledamöter,
som äro intresserade därav, i protokollet
kunna få tillräckligt belägg för
att utvecklingen i alla fall har gått i den
riktning, som jag här har påstått. Och
när herr Arrhén anför kommunindelningslagen
som en broms, så kan väl ingen
påstå, att man i Malmöhus län skulle
ha den att tacka för att bespisningen endast
omfattar 32 barn. Det kan hända,
att kommunindelningslagen skulle kunna
hindra en höjning från, låt mig säga, 50
till 75 procent eller något sådant, men
då man är nere i en tiondels procent,
kan det sannerligen inte bero på den
stundande nya kommunindelningen och
inte heller på bristen på lokaler, utan
det har den förklaringen, som jag tidigare
har angivit.

Slutligen måste jag med beklagande
konstatera, att när statsmakterna ha skapat
ett nytt statsbidragssystem, som avser
att skipa rättvisa åt landsbygden och
verkligen ger den större möjligheter att
tillgodogöra sig en fördel, så använder
herr Arrhén uttrycket, att staten vill locka
kommunerna att nappa. »Draga, locka
och tubba» har av gammalt inte nå -

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

got särskilt gott anseende, och om staten
vill skipa rättvisa, tycker jag inte, att
man skall använda uttrycket, att den
vill locka kommunerna.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj :ts proposition nr 292, med
förslag till förordning om ändring i förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften, in. m.

Ang. bensinransoneringen.

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Petréns interpellation
angående bensinransoneringen
och nu yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Petrén till mig
riktat följande frågor:

Kunna uppgifter lämnas som belysa
kostnaderna för upprätthållande av nuvarande
ransoneringssystem för bensin?

Kan det förväntas att i nuvarande ransoneringsläge
sådana av 1944 års trafikutredning
föreslagna ändringar i automobilförordningen,
som kunna verka i
bensinbesparande syfte, tillfälligt vidtagas? Kunna

upplysningar lämnas rörande
statsmakternas inställning till frågan om
tryggande av brännoljeförsörjningen för
dieselmotordrivna bilar?

Kan en sådan ändring förväntas i beräkningsgrunden
för bensintilldelningen
att även de s. k. långtradarbilarna erhålla
viss bensintilldelning?

Vilka åtgärder kunna förväntas för en
snabbare handläggning av ansökningarna
om tilläggsranson?

Innan jag övergår till att besvara frågorna,
tillåter jag mig upptaga vissa av
herr Petrén i interpellationen framförda
synpunkter.

Herr Petrén synes göra gällande att
den valuta, som inbesparas genom bensinransoneringen,
till storleksordningen
utgör ett tiotal miljoner kronor per år.

Första kammarens protokoll 1948. Är 23

Ang. bensinransoneringen.

För den löpande förbrukningen torde de
för ändamålet disponibla valutatillgångarna
medge en årstillförsel för löpande
förbrukning av 700 000—800 000 in3 bensin.
Kvantiteten är med hänsyn bl. a. till
behovet av beredskapslagring icke möjlig
att i dagens läge exakt precisera. Nuvarande
antal konsumtionsenheter skulle
däremot enligt beräkningar, som verkställts
av trafikkommissionen på grundval
av föreliggande behovsdeklarationer
och annat statistiskt material, vid en fri
behovstäckning komma att förbruka över
1 100 000 m3 bensin per år. Valutaåtgången
för anskaffande av de 300 000—
400 000 m3, som fattas i vår löpande försörjning,
uppgår med nuvarande bensinoch
fraktnoteringar till mellan 35 och
50 miljoner kronor, huvudsakligen i dollarvaluta.
Att regleringsåtgärder i en eller
annan form äro nödvändiga, så länge
icke dessa valutabelopp kunna ställas till
förfogande, torde icke kunna bestridas.

Herr Petrén uttalar vidare i interpellationen,
att de meddelanden om förestående
ransonering, som lämnats månader
i förväg, ha lett till hamstring och
upplagring hos enskilda av bensin i en
aldrig tidigare sedd omfattning.

Att hamstringsföreteelser icke kunnat
undvikas sammanhänger med de kända
förhållandena rörande den offentlighet,
som följde med riksdagsbehandlingen av
propositionen om den skärpta bensinskatten
och de därvid för skattehöjningen
uppsatta villkoren vid ett eventuellt
införande av bensinransonéring. Ett rekapitulerande
av dessa förhållanden torde
icke vara erforderligt. Däremot kan
det förtjäna att påpekas, att enligt numera
föreliggande statistiskt material
bensinförsäljningen under de fyra första
månaderna av detta år endast obetydligt
överstigit vad som med dåvarande
fordonsbestånd varit att räkna med
såsom normal förbrukning. Det kan därför
med sannolikhet antagas, att den försålda
bensinen till cirka 95 procent kommit
det löpande trafikarbetet och övrig
normal förbrukning till godo, medan
hamstringsköpen torde omfattat högst
omkring 14 000 in3 bensin. Utgår man

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Ang. bensinransoneringen.

från den kvantitet bensin, som efter beslagets
ikraftträdande skulle ha stått till
bilismens förfogande, kommer man däremot
till en överförbrukning för nämnda
tid av 30 000 m3.

På herr Petréns första fråga rörande
kostnaderna för ransoneringen må framhållas,
att å länsstyrelserna, som handha
bensintilldelningen till den största
gruppen fordon, för närvarande omkring
200 personer äro sysselsatta med detta
arbete. Länsstyrelsernas totala kostnader
för ransoneringen beräknas uppgå
till 1 370 000 kronor per år, varav omkring
1 100 000 kronor avse löneutgifter
och återstoden övriga omkostnader. Genom
att personal och maskinpark å
länsstyrelsernas folkbokföringsavdelningar
i viss utsträckning stått till förfogande
för tryckning av adresser å ransoneringskorten
ha kostnaderna härför
väsentligt kunnat nedbringas. För
det ökade arbete, som bensinransoneringen
medfört, har bränslekommissionen
varit nödsakad att anställa ytterligare
25 personer, medan för trafikkommissionens
och kristidsstyrelsernas del någon
utökning av personalen icke varit
erforderlig. Bensinransoneringen torde
komma att taga i anspråk sammanlagt
250 personer och draga en årlig kostnad
av inemot 1 600 000 kronor.

Beträffande den av interpellanten
framställda frågan angående vissa av
1944 års trafikutredning framlagda förslag
kan jag efter samråd med kommunikationsministern
meddela, att denne
vid ett senare tillfälle i ett interpellationssvar
i andra kammaren kommer att
redogöra för härmed sammanhängande
frågor.

Beträffande herr Petréns fråga om dieselmotordrivna
bilar vill jag anföra. Då
av den svenska dieselbiltillverkningen
under återstående del av året endast omkring
2 500 enheter kunna beräknas bli
insatta i trafik inom landet, äro möjligheterna
för övergång till dieseldrift redan
av denna orsak begränsade. Härtill
kommer att fobpriset på motorbrännolja
endast är obetydligt lägre än det på bensin,
varför ur valutasynpunkt en över -

gång till drift med förstnämnda slags
bränsle ger måttliga fördelar. Det kan
visserligen anmärkas, att t. ex. för drift
av 90 hk dieselbil åtgår blott 1,8 liter
brännolja per mil, medan ett bensindrivet
fordon av samma storlek drar cirka
3 liter bensin per mil. Å andra sidan kan
någon bränslebesparing vid ofta återkommande
stillastående icke ernås vid
drift med motorbrännolja. Om nämligen
motorn får kallna, uppstå tidsödande
olägenheter vid ny start ävensom viss åtgång
av startbränsle. Det viktigaste skälet
mot en övergång till dieseldrift är
att försörjningen med motorbrännolja i
nuvarande läge måste bedömas som åtskilligt
vansklig, särskilt med hänsyn till
den hårda restriktiva politik från de exporterande
ländernas sida, som gör sig
gällande framför allt i fråga om de så
kallade distillated oils (motorbrännolja
och eldningsolja). På grund av vad sålunda
anförts torde det för närvarande
icke vara möjligt att medgiva insättande
i trafik av dieselmotordrivna bilar annat
än i mycket begränsad omfattning.

Vad angår nästa fråga om bensintilldelningen
till s. k. långtradarbilar kan
jag meddela, att ifrågavarande bilar lämnas
en bensintilldelning, som till fullo
svarar mot vad övriga yrkeslastbilar i lokal
trafiktjänst erhålla. Den lokala trafiken
är regelmässigt av större angelägenhetsgrad
än fjärrtrafiken, för vilken oftast
andra transportmedel kunna anlitas.
Det bör i sammanhanget erinras om att
enligt en av statens biltrafiknämnd verkställd
undersökning blott omkring 620
yrkeslastbilar — bensin- och brännoljedrivna
— under september — oktober
1947 utnyttjades för fjärrtrafik.

Vad till slut beträffar handläggningen
av ansökningarna om tilläggsranson
har trafikkommissionen vid konferens
med länsstyrelsernas trafikföredragande
framhållit nödvändigheten av ett snabbt
avgörande av dessa ansökningar. Den
personal, som för ändamålet stått länsstyrelserna
till buds, har även forcerat
arbetet härmed, och ansökningarna äro
numera till största delen slutbehandlade.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

Herr PETIiÉN: Herr talman! Jag vill
först till herr statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet framföra
mitt tack för interpellationssvaret och
för att jag fått det mig tillställt i förväg.

I min interpellation tog jag mig friheten
framhålla, att bensinransoneringen
borde ha kunnat starta under rationellare
former, så att bland annat hamstringen
bättre kunnat undvikas. Herr statsrådet
synes icke dela denna min uppfattning
och anser den hamstrade kvantiteten,
beräknad till maximalt 30 000
kubikmeter, vara relativt obetydlig. Men
30 000 kubikmeter bensin är ingen obetydlighet.
Den enskilde har knappast
större förvaringskärl för bensinlagring
än 200-litersfat. Det innebär, att vid
30 000 kubikmeters hamstring skulle det
finnas undanstoppade runt om i landet i
runt tal 150 000 bensinfat. Hamstringen
är inte bara osund och förrycker de åsyftade
verkningarna av ransoneringen,
utan den innebär också genom oriktig
lagring kapitalförstöring och kan innebära
eldfara. Den hamstring, som föranleddes
av det höjda bensinpriset, kunde
ha undvikits, om ransoneringen, som regeringen
tydligen redan i princip hade
fattat ståndpunkt till, när prishöjningen
diskuterades, hade vidtagits före denna.
Då hade i varje fall en hamstringsvåg
kunnat undvikas. Myndigheterna svävade
säkerligen icke i okunnighet om vilken
omfattning bensinliamstringen hade.
Vår press gav alltför många exempel
härpå. Jag tror, att varningsord och
bättre kontroll från myndigheternas sida
hade varit befogade. Jag har faktiskt
träffat många personer, som så misstolkat
myndigheternas tystnad, att de levde
i den uppfattningen, att det var ur
beredskapssynpunkt med myndigheternas
goda vilja, som bensinen skulle
spridas ut och fördelas på många enskilda
händer.

Herr statsrådet redovisar i sill svar,
att utförda beräkningar visa, att ransoneringen
minskat bensinförbrukningen
med 300 000- -400 000 kubikmeter per år,
innebärande en valulabesparing av 35—
50 miljoner kronor. Denna beräkning

Ang. bensinransoneringen.

bygger på det antagandet, att förbrukningen
utan ransonering skulle vara l,i
miljoner kubikmeter per år. Jag föreställer
mig, att en sådan siffra är mycket
osäker. Man känner nämligen inte
alls förbrukningen före ransoneringens
införande. Strax innan denna infördes,
höjdes nämligen bensinpriset till nästan
det dubbla, och det är ju givet, att
detta påverkar förbrukningen.

När man nu inte införde ransoneringen
före prishöjningen, är det ju synd,
att man inte väntade så lång tid, att
man kunde se, vad prishöjningen innebar
för bensinkonsumtionen. Om de beräkningar,
som ligga till grund för siffran
l,i miljoner kubikmeter, äro byggda
på uppgifter, som hänföra sig till tiden
före prishöjningen, äro de avsevärt för
höga, gissningsvis 15 procent eller något
dylikt, och valutabesparingen, om så
är förhållandet, rör sig om en mindre
summa, ungefär 25 miljoner kronor.

Det måste också säkerligen vara mycket
svårt att precisera de valutatillgångar,
som få användas till bensinimport.
Det måste ju i stor utsträckning sammanhänga
med vilka olägenheter ransoneringen
innebär, och det vet man nog
inte förrän vid slutet av den första ransoneringsperioden.
För en månad sedan
gav herr statsrådet i andra kammaren
på en fråga av herr Kristensson ett
mycket kategoriskt besked om att ytterligare
valuta icke kunde ställas till förfogande
för bensinimport. Det gick emellertid
bara en vecka, innan denna ståndpunkt
reviderades. Vid ett möte i Alingsås
meddelade nämligen herr statsrådet,
att hans ståndpunkt därvidlag ändrats.

Herr statsrådet konstaterar, att ingen
torde kunna bestrida nödvändigheten av
eu reglering av bensinen i dagens valutaläge.
Jag vill säga, att jag i min interpellation
ingalunda bestred denna nödvändighet.
Jag levde niimligen då i den
tron, att som underlag för ransoneringsbeslutct
funnos noggranna utredningar
rörande ransoneringens kostnader för stat
och näringsliv. Sedan jag nu har fått
herr statsrådets svar, måste jag emcllcr -

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Ang. bensinransoneringen.

tid tyvärr konstatera, att någon dylik
utredning icke finns.

Som svar på min fråga om kostnaderna
för bensinransoneringen redovisar
herr statsrådet i stort sett endast lönekostnaden
för den ökade arbetskraft
som tas i anspråk vid länsstyrelserna.
Herr statsrådet anger, att 250 personer
äro sysselsatta med behandlingen av
ärenden rörande bensinransoneringen,
vilket medför en kostnad av 1,6 miljoner
kronor. Skulle detta, herr statsråd, vara
kostnaden för bensinransoneringen? Säkerligen
icke.

Den av herr statsrådet angivna siffran
är först och främst troligen tilltagen
i underkant. Det måste ju också finnas
personer, sysselsatta med tillverkning
och tryckning av ransoneringskort, posttjänstemän
arbetande med distribution
av försändelserna, personal vid poliskåren
och andra organ som äro sysselsatta
med övervakning av att ransoneringsbestämmelserna
efterföljas, m. m. Det väsentliga
är emellertid, att lönekostnaden
endast är en bråkdel av de utgifter
och kostnader, som ransoneringen drar
med sig. Långt mer betyder det, att de
personer, som syssla med ransoneringen,
tas bort från det produktiva livet.

Låt oss utgå från de 250 personer, som
herr statsrådet anger såsom sysselsatta
på den statliga sidan av ransoneringsarbetet,
och göra en uppskattning av
hur mycket folk i näringslivet, som bindes
med ransoneringsärendena. Vi ha i
landet ca 370 000 registrerade motorfordon.
Om vi göra det blygsamma antagandet,
att var och en av dessa fordonsägare
under en ransoneringsperiod,
som omspänner två månader, i medeltal
ägnar tre kvarts timme av sin produktiva
tid för att hämta sina ransoneringskort,
lämna uppgifter och fördela
bensinransonen på olika transportmedel,
kontrollera bensinförbrukningen etc.,
kommer man till det resultatet, att landets
fordonsägare få offra sammanlagt
omkring 1,6 miljon arbetstimmar per år,
vilket motsvarar ungefär 750 årsarbetare.

Lägga vi denna siffra, 750 årsarbetare,

till de av herr statsrådet redovisade 250
personerna, komma vi till det resultatet,
att ca 1 000 personer sysselsättas
med bensinransoneringen. Vi ha för närvarande
i vårt land en överfull sysselsättning,
och många arbetsplatser inom
vår industri stå utan bemanning. De
nyttigheter, som en arbetstyrka på 1 000
personer skulle kunna prestera, torde representera
ett värde av i runt tal 15
miljoner kronor per år. Lägger man sedan
till löneutgifterna för dessa i ransoneringsarbetet
sysselsatta 1 000 personer,
komma vi upp i en summa som
till sin storleksordning motsvarar det
belopp som redovisas såsom valutabesparing
tack vare bensinransoneringen.

Resultatet av det hela är enligt mitt
resonemang, att samtidigt som man genom
bensinransoneringen spar in några
tiotal miljoner kronor i valutor, så ökar
man faktiskt trycket inom vår ekonomi
och behovet av valutor på grund av att
man tar undan från det produktiva livet
och våra exportnäringar 1 000 personer.

Dessa kostnader äro emellertid alltjämt
icke hela den utgift, som drabbar
samhället. Bensinransoneringen för lastbilstrafiken,
som är helt nyttobetonad,
innebär att övergång måste göras till
andra och dyrare transportmedel, vilket
i flera fall kräver mer arbetskraft. Samtidigt
tvingas en del av våra chaufförer,
närmast yrkesehaufförerna, att gå utan
full sysselsättning. Vidare leder bensinransoneringen
till kapitalförstöring i annan
form. Vi kunna i dag räkna med att
ungefär 400 gengasbilar ha satts i bruk.
Dessa bilar drivas med ett bränsle, som
för vårt land är minst åtta gånger dyrare
än importpriset på bensin. Dessutom
byggas bilar om för elektrisk drift. Varje
sådan ombyggnad kostar ungefär 7 000
kronor och tar i anspråk viktiga importvaror,
bl. a. bly till ackumulatorerna.
Sist men icke minst undandrages staten
väsentliga skattemedel. Innebär bensinransoneringen,
att vi inbespara 25 miljoner
kronor i valuta, går staten miste
om i runt tal 100 miljoner kronor i skattemedel.
Detta belopp skulle ha stor be -

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

tydelse då det gäller att i dagens läge
uppsuga köpkraft, och det skulle även
ha stor betydelse för samhällsekonomien
att få in dessa pengar i statskassan.

Med dessa grova uppskattningar vill
jag endast visa, varför jag i nuvarande
läge, när fullständiga uppgifter icke kunnat
erhållas från myndigheterna rörande
kostnaderna för bensinransoneringen,
vågar ifrågasätta, om den är nödvändig.
Man får inte glömma att förutom prishöjningen
på bensin verkar även den
begränsning av bilimporten, som har
måst vidtagas, minskande på bensininförseln.
Jag tror att det vore mycket
lyckligt, om en utredning gjordes snarast
möjligt rörande bensinransoneringens
verkliga kostnader och verkningar.

Om jag är både förvånad och ganska
otillfredsställd med svaret rörande kostnaderna
för ransoneringen, är jag det i
ännu högre grad, när det gäller uppgifterna
om dieselmotordriften. Läget är
att brännolja för dieselmotordrift av bilar
för närvarande icke är ransonerad.
Detta är säkerligen en riktig linje, då
bränsleförbrukningen vid dieselmotordrift
endast är 60—70 procent av bränsleåtgången
vid bensindrift. Genom övergång
till dieselmotordrift uppnår man
alltså automatiskt samma minskning i
bränsleförbrukningen som vi vilja ha
fram genom bensinransoneringen. Vi ha
en stor inhemsk tillverkning av dieselmotorbilar.
Övergång göres nu på många
håll till dieselmotordrift, vilket får betraktas
som en rationell åtgärd. I min
interpellation frågade jag herr statsrådet
om statsmakternas inställning till
problemet att trygga brännoljeförsörjningen
för dieselmotordrivna bilar. .lag
måste av herr statsrådets svar konstatera,
att statsmakternas inställning därvidlag
är negativ, vilket innebär, att de, som
under nuvarande förutsättningar köpa
dieselmotorbilar, riskera att göra felaktiga
investeringar.

Herr statsrådet förklarar i sitt svar, att
»någon bränslebesparing vid ofta återkommande
stillastående icke ernås vid
drift med motorbrännolja. Om nämligen
motorn får kallna, uppstå tidsödande
olägenheter vid ny start ävensom viss åt -

Ang. bensinransoneringen.

gång av startbränsle». Detta är en direkt
felaktig uppgift. Var och en, som har
med dieselmotorbilar att göra, vet att någon
startbensin icke erfordras och att
det icke är några direkta svårigheter att
få i gång dessa bilar. Jag vet ju inte,
varifrån herr statsrådet har fått sina
uppgifter, om det är från trafikkommissionen
eller något annat organ, men det
är uppenbart, att de förhållanden, som
herr statsrådet på denna punkt redovisar,
äro att hänföra till dieselmotorns
barndom. Jag skall inte trötta kammaren
med tekniska uppgifter, men sedan
många år tillbaka äro våra svenska lastbilar
för dieselmotordrift försedda med
glödstift, som vid starten kopplas in och
möjliggöra att man kan starta direkt på
brännoljan.

Herr statsrådet anför vidare i interpellationssvaret,
att det viktigaste skälet
mot övergång till dieseldrift är, att försörjningen
med motorbrännolja i nuvarande
läge måste bedömas som åtskilligt
vansklig på grund av den restriktiva politik,
som från de exporterande ländernas
sida gör sig gällande, framför allt i
fråga om s. k. distillated oils, d. v. s.
motorbrännolja och eldningsolja. Jag vill
härtill bara säga, att den brännoljekvantitet,
som användes för dieselmotordrift
av bilar, utgör blott en försvinnande liten
del av landets totala förbrukning av
distillated oils, varför det borde vara
möjligt att så disponera vår import av
motorbrännolja, att våra dieselmotordrivna
bilar kunna få vad de behöva.

Vi måste ju söka undvika att ransoneringar
hämma utvecklingen. Det torde
icke råda någon tvekan om att utvecklingen
på trafikområdet går, och bör gå,
i riktning mot större lastbilsenheter med
dieselmotordrift.

Jag vädjar därför till herr statsrådet
att taga under förnyat övervägande premisserna
och möjligheterna för att trygga
brännoljeförsörjningen för våra dieselmotordrivna
bilar.

Beträffande bensintilldelningen till
långtradarbilarna meddelar herr statsrådet,
att dessa nu erhålla en bensintilldelning,
som till fullo motsvarar vad övriga
yrkeslastbilar i lokaltrafik få. Detta

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Ang. bensinransoneringen.

är säkerligen för inånga av våra lastbilägare
ett glädjande meddelande. Det innebär
att en ändring i dagarna har skett
av de ursprungliga beräkningsgrunderna
för bensintilldelningen till dessa bilar.

Hur är då läget beträffande ansökningar
om tilläggsransoner? När halva ransoneringsperioden
hade gått till ända
vid månadsskiftet, hade knappast mer än
hälften av ansökningarna handlagts. Vad
innebär detta för våra lastbilägare? Jo,
de ha varit i ovisshet, inte vetat hur de
skola disponera sin grundtilldelning och
delvis gått arbetslösa i väntan på besked.
Detta är knappast tillfredsställande, och
vi ha icke råd därtill i ett läge av arbetskraftsbrist.
Herr statsrådet ger på denna
punkt klart besked. De, som handlägga
ärendena, ha fått påtalad nödvändigheten
av snabb behandling av de inkomna
ansökningarna om tilläggsransoner.
Men vad hjälper det, om inte resurser
finnas? Det är samma förhållanden här
som inom kommissionsväsendet i övrigt,
och det inträffade bara belyser koinmissionsväsendets
ofullkomlighet.

Jag slutar med att än en gång tacka för
de upplysningar jag har fått. Allt tyder
enligt min mening på att en grundlig
utredning måste göras rörande bensinransoneringens
kostnader och verkningar.
Intill dess att en sådan utredning föreligger,
måste jag för min personliga
del allvarligt ifrågasätta, om bensinransoneringen
är ändamålsenlig för folkhushållet
och om den är nödvändig.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Våra debatter i anledning av bensinransoneringen
börja kanske att få något av
följetongens karaktär. Jag vill minnas,
att detta är den tredje eller fjärde debatten
i riksdagen om bensinransoneringen.
Det är därför svårt för mig att
vid detta tillfälle komma med några nya
synpunkter utöver vad jag redan tidigare
har anfört. Det tråkiga för mig är,
att varje interpellant talar om ungefär
samma saker, varför jag var gång måste
stå här och avge ungefär samma svar.

Det har gjorts gällande, och det framkom
även i herr Petréns anförande, att

myndigheterna med en skickligare uppläggning
av ransoneringen skulle ha
kunnat förebygga den hamstring av bensin,
som onekligen har förekommit. Herr
Petrén talade dessutom om de risker,
som ha uppstått genom att, som han uppskattade
det, 150 000 fat bensin nu ligga
lagrade hos bilägarna runt om i landet.
Självfallet innebär denna lagring en viss
brandfara. Den enda trösten är, att för
varje vecka som går minskas antalet på
detta sätt lagrade fat. För varje dag komma
vi således allt närmare den tidpunkt,
då eldfaran på grund av denna lagring
försvunnit. Men för att återgå till huvudanmärkningen
har jag tidigare sagt och
måste upprepa det än en gång, att det
icke fanns taktiska möjligheter att genomföra
bensinransoneringen tidigare
än vad som skedde. Långt innan man
inom riksdagen debatterade ransoneringsalternativet,
gjordes det inom folkhushållningsdepartementet
vissa utredningsarbeten,
som skulle ligga till
grund för en eventuell bensinransonering.
Redan i november—december 1947
fingo alla innehavare av motorfordon
avlämna deklarationer till trafikkommissionen
om fordonens bränslekonsumtion,
årlig körsträcka o. s. v. Dessa deklarationer
ha legat till grund för den
gruppindelning, på vilken hela ransoneringsplanen
sedermera har byggts.
Det blev inte klart förrän någon gång i
mars—april månad, att riksdagen valde
ransoneringsalternativet framför avställningsalternativet.
Sedan riksdagen
hade fattat sitt beslut och fram till den
1 maj, då bensinransoneringen sattes i
kraft, arbetades det inom de ransoneringsvårdande
myndigheterna med allt
det högtryck som man rimligtvis kunde
begära. Det arbetades faktiskt både dag
och natt. Det gällde ju att trycka ransoneringskort,
göra klassindelning o. s. v.
Det var med yttersta möda som vi fingo
den tekniska apparaturen i så pass färdigt
skick, att ransoneringen kunde sättas
i kraft den dag så skedde. Det fanns
följaktligen icke tekniska, praktiska möjligheter
att sätta ransoneringen i kraft
tidigare än vad som gjordes.

Herr Petrén ifrågasätter vidare, om de

Tisdagen den 8 juni 1918.

Nr 23.

sifferuppgifter angående bensinkonsumtionen
under år 1947 och den beräknade
förbrukningen under år 1948,
därest ingen ransonering hade vidtagits,
som jag lämnade i mitt interpellationssvar,
äro riktiga. Jag understryker
då, att vi under år 1947, trots
söndagskörningsförbudet och trots att
vi vägrade 18 000 bilägare att ta ut
sina fordon ur garagen och köra dem
samt införde andra tillståndsprövningar
och restriktioner, kommo upp till en
total förbrukning av 925 000 m3. Jag
ifrågasätter, om man kan göra gällande,
att det under år 1947 förekom någon
hamstring, som skulle ha kunnat medföra
att denna siffra för den totala förbrukningen,
925 000 m3, inte kan antas
vara riktigt adekvat. Det var väl först
när det blev uppenbart, att riksdagen
ämnade höja bensinpriset och införa
bensinransonering som bilägarna fingo
incitament till att hamstra bensin. Utvecklingen
i fråga om konsumtionen under
år 1947 var dessutom sådan, att förbrukningen
ständigt stegrades för varje
månad som gick. Trots alla tillståndsprövningar
sattes det för varje månad
in allt fler motorfordonsenheter. Det är
genom att bygga på den trend, som utvecklingen
under det sista halvåret
1947 visade, som man har kommit fram
till en beräknad förbrukning av
1 100 000 ton bensin.

Jag är därför beredd att svara, att
jag för min del tror att vi i dagens läge,
därest ingen ransonering kommit
till, skulle nått upp till dessa förbrukningssiffror.
Det är ju tyvärr så, att
man nu inte slår ut sina bilar lika lättvindigt
som man gjorde 1938/39. Det
är ett större klientel, som har möjlighet
att hålla sig med motorfordon, och man
kör med praktiskt taget allt som rullar,
med utslitna maskiner och utslitna motorer,
vilket gör att bensinförbrukningen
blir mycket hög.

Herr Petrén gjorde gällande, att jag
i en andrakammardebatt i denna fråga
kategoriskt sagt ifrån, att det inte
kunde ställas mer valutor till förfogande,
men trots detta i ett tal i Alingsås
strax efteråt talat om att man nu ändå

Ang. bensinransoneringen.

skulle skaffa fram mera bensin till den
rena nyttotrafiken. Herr Petrén tog detta
uttalande till belägg för att det inte
var så allvarligt med valutabristen. Är
det så att det kniper, så skaffa myndigheterna
ändå fram de valutor som behövas,
menade han. Om herr Petrén hade
läst TT:s referat av mitt alingsåstal
till slut, hade han fått en förklaring på
vad som i hans framställning framstod
som motsägelsefullt. Det har inte ställts
några ytterligare valutor till förfogande
för import av dessa 100 000 in3 bensin,
och vår allmänna valutasituation är sannerligen
inte i dag sådan, att man vågar
hysa några förhoppningar i den vägen.
Vad som här gjort det möjligt att skaffa
fram en extra kvantitet bensin till nyttotrafiken
är helt enkelt, att försörjningsmyndigheterna
allvarligt uppmanat
industrierna att övergå från oljeförbrukning
till förbrukning av fossilt
bränsle. Prisutvecklingen har också den
allra senaste tiden varit sådan, att försörjningsmyndigheterna
fått gehör för
denna rekommendation och uppmaning.
Det betyder ett förbilligande, så
att vi inom den ram som i importplanen
står angiven för bränslekommissionens
inköp kunna göra en besparing. Vi ta
dessutom — det kan jag ju tala om —
vissa risker rent beredskapsmässigt. Vi
äro beredda att skära ned våra lager av
fossila bränslen. I valet mellan allt det
»trouble» och alla de besvärligheter,
som skulle följa av att nyttotrafiken
stod stilla, och de besvärligheter, som
en nedgång i våra lager av fossilt bränsle
innebär, ha vi valt lagernedgången.

Det är detta som har möjliggjort denna
extrakvantitet, men det är en engångsprestation,
som vi inte kunna göra
om, och jag har fortfarande samma uppfattning,
som jag hade i andra kammaren,
nämligen att vi inte ha möjlighet
att få fram de valutor som skulle erfordras
för en utökad bensinimport.

Det gäller ju inte heller vilka valutor
som helst. Vi utnyttja till ett absolut
maximum den möjlighet vi ha att importera
bensin, där vi kunna köpa i andra
valutor än i dollar. Om man ytterligare
skulle öka bensinimporten, skulle det

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Ang. bensinransoneringen.

alltså kosta hårdvaluta, och det är ju
det som är hela problemet. Man kan följaktligen
inte som herr Petrén bara räkna
samman lönekostnaderna för bensinransoneringen,
den bortfallna produktiva
arbetstiden, värderad på ett eller
anant sätt, och den bortfallna bensinskatten.
Den logiska konsekvensen av
herr Petréns resonemang borde vara, att
han ställde sig upp här i kammaren och
sade: »Jag har den uppfattningen, att vi
skola häva bensinransoneringen och ge
allting fritt på det området.» Men jag ber.
att få understryka, att det här inte bara
gäller att spara svenska kronor. Här gäller
det ju vad vi ha för tillgångar av
guld, dollar och andra hårdvalutor. Det
är det som är helt avgörande för våra
möjligheter.

Beträffande omläggningen till motorbrännolja
hade herr Petrén en uppfattning,
som ganska mycket avvek från
min. Även om han kanske inte direkt sade
ut det, fattade i varje fall jag hans
uttalande som en indirekt beskyllning
mot statsmakterna för att ställa sig negativa
till en omställning från bensin till
dieselolja. Men det är inte fråga om någon
negativ inställning från statsmakternas
sida. Vi släppa fram så många
dieselmotorfordon, som kunna produceras
här i landet. Huruvida det finns tekniska
möjligheter att dessutom ställa om
produktionen av andra bilar och andra
motorer till produktion av dieseldrivna
motorer vet jag inte. Vi ha heller inte
haft anledning att forcera den saken. Jag
kan säga, att vi varken ställa oss positiva
eller negativa, kanske något mer
positiva än negativa, men vi ha ändå
icke velat ta steget dithän, att vi satt in
våra samlade resurser på en omställning,
så att hela vår produktion inriktats på
att göra dieselmotorer.

Vad beträffar de tekniska uppgifter,
som här strida mot varandra, har jag
fått mina uppgifter från BP:s tekniske
chef, en civilingenjör. Jag vill minnas
att herr Petrén också är tekniker och
civilingenjör, och herrarna få väl klara
ut saken med varandra. Själv är jag varken
tekniker eller civilingenjör, men jag
har velat säga detta för att framhålla,

att även tekniker på området ha en mot
herr Petréns avvikande uppfattning. Vad
var och en emellertid kan begripa utan
att vara vare sig tekniker eller civilingenjör,
det är att just distillated oils,
d. v. s. motorbrännolja och eldningsolja,
äro flaskhalsarna i vår oljeimport. I den
mån de exporterande länderna göra nedskärningar
i sina oljekvoter, är det på
dessa båda ömtåliga oljor det dras in.
Jag anser att det vore ganska äventyrligt
av statsmakterna att satsa på en
framställning av motorer för detta bränsle,
när man har en känsla av att det för
de exporterande länderna utgör den
mest oumbärliga oljan och den som de i
första hand komma att dra in på, när
de reducera sina exportkvantiteter.

Jag vill understryka, att vi redan förbruka
icke obetydliga kvantiteter av
dieselmotorolja. Enbart inom biltrafiken
förbruka vi ungefär 80 000 å 100 000 m3
per år, och till detta kommer en ganska
väsentlig kvantitet inom jordbruket —
de flesta traktorer gå ju på motorbrännolja
— och inom fisket, vars båtar ju
drivas med motorbrännolja. Det är alltså
en ganska väsentlig kvantitet, som här
åtgår, en kvantitet som — jag vill understryka
det — ligger längst ute i farozonen,
när det är fråga om vår import
av de olika oljeslagen.

Det är detta som varit avgörande, då
statsmakterna inte velat ta en mera positiv
inställning till denna omläggning.
Jag vill emellertid bestämt understryka,
att någon negativ inställning till en sådan
omläggning absolut inte föreligger
från statsmakternas sida.

Herr PETRÉN: Herr talman! Herr
statsrådet gick in på diskussion om tidpunkten
för ransoneringens införande.
Jag tror att man får säga, att den tidpunkt,
som valdes, var den sämsta av de
möjliga tidpunkterna. Man hade först och
främst möjligheten att införa ransoneringen
före prishöjningens ikraftträdande.
Man kunde då ha sluppit hamstringcn.
Vi hörde att det skulle ha varit svårt.
En annan möjlighet var att införa den
efter prishöjningen, vilket man också
gjorde, men då väntade man inte så

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

länge, att man kunde bedöma verkningarna
av prishöjningen och se vilket
verkligt underlag, som fanns för ransoneringen.

Jag har ingalunda betvivlat uppgifterna
om 1947 års bensinkonsumtion —
det nämndes att den var 922 000 nr'' —
men jag vidhåller, att höjningen av bensinpriset
till det dubbla i varje fall för
en stor del av våra bilägare med säkerhet
fick till följd en avsevärd nedskärning
av bensinförbrukningen. Att man
trots denna fördubbling av bensinpriset
skulle ha anledning räkna med att
bensinförbrukningen skulle stiga med
över 20 procent under 1948, har jag svårt
att förstå.

Herr statsrådet antydde att jag, då jag
talade om hur pass fix den summa var,
som man kunde tänkas använda för inköp
av bensin, på något sätt levde i föreställningen
att landet plötsligt skiiJle
kunna få mera valutor att tillgå. Jag har
naturligtvis aldrig haft en sådan märkvärdig
tanke, utan vad jag sade var att
det hela är en avvägningsfråga, en omdisponeringsfråga.
Vad som enligt herr
statsrådets meddelande har ägt rum är
ju just en omdisponering, en omdisponering
mellan olika bränslen.

Sedan nämnde herr statsrådet, att jag
skulle stått här i kammaren och sagt,
att bensinransoneringen borde upphävas.
Det är inte riktigt; jag har sagt att
man bör utreda verkningarna av och
kostnaden för bensinransoneringen och
att jag, intill dess en sådan utredning
föreligger vill ifrågasätta om ransoneringen
är ändamålsenlig och behövlig. Jag
vill alltså för min del göra den frågan
helt avhängig av en sådan utredning,
och jag kan icke finna att en kostnadsuppställning,
begränsad till lönekostnaderna
för extra anställda tjänstemän i
länsstyrelserna, på något sätt utgör en
verklig utredning av kostnaderna tör
bensinransoneringen.

Det var för mig mycket glädjande att
höra herr statsrådets redogörelse för inställningen
till dieselmotorbilarna. Den
skilde sig, såvitt jag förstår, en hel
del från den i interpellationssvaret ursprungligen
givna framställningen, som

Ang. bensinransoneringen.

ju också byggde på felaktiga premisser.
Den saken är inte bara en fråga mellan
mig och någon civilingenjör, som herr
statsrådet har frågat. Det väsentliga är
att de uppgifter, som lämnas av herr
statsrådet här i kammaren, böra vara
riktiga, men tyvärr på denna punkt inte
voro det. De av våra industrier, som
tillverka dieselmotorbilar, skulle förtjäna
ett underbetyg, om de släppte ut motorer
med sådana brister, som förekommo
i denna biltyps barndom.

Jag är också fullt medveten om och
har inte bestridit att distillated oils utgöra
produkter, som det kan bli svårt
att få. Problemet är där liksom i fråga
om valutorna en avvägningsfråga, som
jag vädjar till herr statsrådet att ompröva.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag vill bara ännu en gång påpeka, att
vi för närvarande dela ut ungefär 800 000
in3 till den löpande förbrukningen. Dessutom
ha vi ett starkt behov av att snarast
möjligt se om vår beredskapslagring
på detta område. Det ställer ytterligare
anspråk på icke oväsentliga kvantiteter.
Till detta kommer ett stort otillfredsställt
behov — därom kan herr Petrén övertyga
sig när han kommer hem till Västerås
och talar med den personal inom
länsstyrelsen, som sysslar med detta.
Det är mot denna bakgrund på intet
sätt orimligt att säga, att en förbrukning,
som täckte dessa behov, i dag skulle hålla
sig omkring de siffror jag i interpellationssvaret
angav.

Jag ber få fästa uppmärksamheten på
vtterligare en sak, som herr Petrén missuppfattade.
Jag sade, att konsekvensen
av herr Petréns sifferjämförelser borde
vara, atf herr Petrén ställde sig upp och
sade: »Nu skola vi slopa bensinransoneringen!»
Är inte herr Petrén beredd att
dra den konklusionen, utan inskränker
sig till den väsentligt mycket blygsammare
framställningen om en utredning,
då vill jag bara fråga om man inte borde
försiktigtvis spara de sifferjämförelser,
som herr Petrén gjorde, tills den utredningen
är verkställd.

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Protokollsjustering.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag har terades dels, såvitt angick det procenttal
framlagt mina uppskattade siffror för varmed statlig inkomstskatt för skattatt
belysa att det här är nödvändigt skyldiga, som avses i 10 § 1 mom. föratt
verkställa en utredning. ordningen om statlig inkomstskatt, skall

_ avgå å preliminär skatt för hela budgetåret
1948/49, till bevillningsutskottet,
Justerades protokollen för den 1 inne- dels ock, i vad propositionen rörde jordvarande
juni och för förmiddagssam- bruksärenden, till jordbruksutskottet,
manträdet den 2 i samma månad. _

Protokollsjustering.

Upplästes för justering protokollet för
aftonsammanträdet den 2 juni.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
I samband med justeringen av protokollet
från kammarens sammanträde
sistlidna onsdag ber jag få meddela, att
jag vid voteringen om andra lagutskottets
utlåtande nr 34 råkade rösta fel.
Min avsikt hade varit att rösta för nejpropositionen,
d. v. s. den till utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Efter härmed slutad överläggning godkändes
det upplästa protokollet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 258,
angående kostnader i samband med Sveriges
deltagande i vissa internationella
organisationer.

Föredrogos och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 283, angående godkännande av protokoll
rörande handeln mellan Sverige
och Polen under tiden 1 maj 1948—30
april 1949; samt

nr 285, angående godkännande av ett
mellan Sverige och Norge träffat avtal
om vissa fiskerifrågor.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 286, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1948/49, hänvisades propositionen till
statsutskottet, varjämte densamma remit -

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 288, angående anslag till administrationskostnader
för nordiskt ekonomiskt
samarbete; och

nr 289, angående avtal rörande tillverkning
m. m. av flygmateriel.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 290, med förslag till förordning
om värnskatt på grund av 1948 års taxering.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 291, angående godkännande av överenskommelse
rörande varuutbytet mellan
Sverige och Norge.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Thuti m. fl. väckta
motionen, nr 418, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande skärgårdstrafiken.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Wahlund
m. fl. väckta motionen, nr 419, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om dyrtidstillägg för år
1948 å folkpensioner m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 12, statsutskottets
utlåtanden nr 135—144, bevillningsutskottets
betänkanden nr 47—50, banko -

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

utskottets utlåtanden nr 40—42, andra
lagutskottets utlåtanden nr 35—39 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 38 och
40—50.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj :ts
denna dag avlämnade proposition nr 292.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 420, av herrar Öhman och Norling,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av Sveriges
anslutning till en konvention angående
europeiskt ekonomiskt samarbete;

nr 421, av herr.Andersson, Elon, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om dyrtidstillägg för
år 1948 å folkpensioner in. m.;

nr 422, av herrar Domö och Velander,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om dyrtidstillägg för
år 1948 å folkpensioner m. m.;

nr 423, av herr Lundqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande skärgårdstrafiken;

nr 424, av herr Nilsson, Ernst Hjalmar,
och herr Edin, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor rörande skärgårdstrafiken;

nr 425, av herr Gillström och herr
Nilsson, Ernst Hjalmar, i anledning av
Kungl. Majrts proposition med förslag
till sjöarbetstidslag; samt

nr 426, av herrar Bergh och Lundgren,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förstörande
av vissa postförsändelser.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.42 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Onsdagen

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Med anledning av Hans
Maj:t Konungens förestående nittioårsdag
ber jag få föreslå, att kammaren måtte
besluta utse en delegation att i samband
med jubileumsfestligheterna till Hans
Maj :t framföra kammarens lyckönskningar.
Till medlemmar av delegationen
föreslår jag kammarens talman och vice
talmän samt de ledamöter av kammaren,
som äro utsedda att deltaga i talmansöverläggningarna.

Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 292, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
den av herrar Öhman och
Norling väckta motionen, nr 420, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av Sveriges anslutning
till en konvention angående
europeiskt ekonomiskt samarbete.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Andersson,
Elon, m. fl. väckta motionen, nr
421, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om dyrtidstillägg
för år 1948 å folkpensioner
m. m.

den 9 juni.

Vid föredragning av den av herrar
Domö och Velander väckta motionen,
nr 422, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om dyrtidstillägg
för år 1948 å folkpensioner
m. m., hänvisades motionen, såvitt angick
Kungl. Maj:ts förslag till lag om
dyrtidstillägg för år 1948 å folkpensioner,
till behandling av lagutskott och i
övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 423, av herr Lundqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande skärgårdstrafiken;
samt

nr 424, av herr Nilsson, Ernst Hjalmar,
och herr Edin, i samma ämne.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 425, av herr Gillström och herr
Nilsson, Ernst Hjalmar, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till sjöarbetstidslag; samt

nr 426, av herrar Bergh och Lundgren,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förstörande
av vissa postförsändelser.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av varuutbytesöverenskommelse
mellan Sverige och Österrike, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: -

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Svenska godscentraler.

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48 till
ytterligare medel till kommittéer och
utredningar genom sakkunniga under
V a huvudtiteln;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
justeringsväsendet in. in.;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till kommunal upplysningsverksamhet; nr

138, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1948/49;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1948/49 till
oförsedda utgifter;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m. jämte i
ämnet väckta motioner; samt

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående klassificering av
trafikanstalterna vid post- och telegrafverken
samt statens järnvägar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget
Svenska godscentraler.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 142, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till teckning av aktier
i Aktiebolaget Svenska godscentraler.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 259 gjorda framställning
hade utskottet i förevarande utlåtande
hemställt, att riksdagen måtte till Teckning
av aktier i Aktiebolaget Svenska
godscentraler under statens affärsverksfonder,
statens järnvägar, för budgetåret
1948/49 anvisa elt investeringsanslag av
1 250 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Hesselbom,
som dock ej antytt sin mening.

Herr HESSELBOM: Herr talman! När
Aktiebolaget Svenska godscentraler på
sin tid tillskapades, skedde det ju under
trycket av landsvägstrafikens konkurrens
med järnvägs- och sjötrafiken. Syftet
med detta företag var att söka åstadkomma
en samordning av trafiken för
att på bästa sätt rationellt utnyttja de
olika trafikmedlen, och från järnvägarnas
sida räknade man nog med att man
med detta företag skulle åt järnvägarna
bevara trafik och även värva ny trafik.
Detta syfte tycks emellertid inte ha kunnat
uppnås, alldenstund såväl statens
järnvägar som enskilda järnvägar ha ansett
det nödvändigt att i egen regi skapa
företag med syfte att uppsamla gods och
att komplettera järnvägsdriften med
landsvägstrafik. Sålunda ha inom statens
järnvägar under årens lopp utvecklats
en ganska omfattande lastbilstrafik
och godsuppsamlingsverksamhet. Även
de större av de enskilda järnvägarna ha
gått in på samma linje, och när på sin
tid Västeråsbanan förstatligades, blev ju
staten ägare till Svenska lastbilaktiebolaget,
vilket företag sedan utvecklats —■
under riksdagens medverkan, då riksdagen
har beviljat anslag till ytterligare
aktieteckning i detta bolag. Genom statsförvärvet
av GDG-nätet har SJ även fått
i sin hand detta företags stora biltrafikaktiebolag,
som förutom busstrafik även
har en omfattande lastbilstrafik, avsedd
att tjäna de trafikanter som detta järnvägsnät
har. Vi ha alltså i närvarande
stund inte mindre än fyra olika företag
som äro verksamma på detta område,
nämligen SJ biltrafik i egen regi, Svenska
lastbilaktiebolaget, GDG biltrafikaktiebolag
och Aktiebolaget Svenska godscentraler.
Denna ordning kan knappast anses
vara rationell. Enligt vad jag erfarit,
medför denna ordning vissa olägenheter,
speciellt förorsakade av Aktiebolaget
Svenska godscentralers verksamhet.

Jag förstår därför till fullo den tveksamhet
inför det föreliggande förslaget,
som departementschefen givit uttryck åt

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Ang. ombyggnad av Säffle kanal m. m.

i sitt uttalande i propositionen, och jag
beklagar att hans tveksamhet inte har
varit så stark, att han har ställt denna
fråga på framtiden i avvaktan på de utredningar
angående förhållandena på
detta område, som han ställer i utsikt.

Så som frågan i dag ligger till, herr
talman, förstår jag, att det inte är mycket
att göra; statsutskottet har ju tillstyrkt
Kungl. Maj :ts proposition, och ett
annat yrkande har väl därför ingen utsikt
att vinna något beaktande. Jag avstår
därför, herr talman, från att framställa
något yrkande. Jag har endast velat
framhålla dessa synpunkter, och jag
vill uttala den förhoppningen, att Kungl.
Maj:t snarast möjligt måtte vidtaga åtgärder
för att bringa en bättre ordning
till stånd på detta område, så att vi kunna
få en rationell lösning av frågan, en
lösning som innebär ett bättre utnyttjande
av våra kommunikationsmedel till
fromma inte minst för trafikanterna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Ang. ombyggnad av Säffle kanal m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 143, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ombyggnad
av Säffle kanal m. m.

I detta utlåtande hade utskottet, med
tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition
nr 210 framlagda förslag, hemställt,
att riksdagen måtte

a) besluta, att Säffle kanal och segelleden
genom Glafsfjorden genom statens
försorg skulle ombyggas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 9 april
1948 förordat;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
ett inom kommunikationsdepartementet
upprättat förslag till avtal med
Billeruds aktiebolag rörande nämnda
kanalombyggnad, enligt vilket Billeruds
aktiebolag som bidrag till ombyggnadens
genomförande skulle till staten dels

erlägga ett belopp av kontant 500 000
kronor och dels utan vederlag överlämna
23 aktier i Seffle kanalbolag;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
ett inom kommunikationsdepartementet
upprättat förslag till avtal med
direktören, civilingenjören John W:son
Lilliehöök angående förvärv av 73 aktier
i Seffle kanalbolag på i avtalet angivna
villkor;

d) till Förvärv av aktier i Seffle kanalbolag
under statens affärsverksfonder,
statens vattenfallsverk, för budgetåret
1948/49 anvisa ett investeringsanslag
av 281 100 kronor;

e) godkänna av departementschefen i
omförmälda statsrådsprotokoll förordade
grunder för Seffle kanals framtida
förvaltning och drift.

Herr RAMBERG: Herr talman! Jag
ber att få göra en kort kommentar till
den nu föreliggande kungl. propositionen
och till statsutskottets med anledning
därav avgivna utlåtande.

Jag vill då, herr talman, i första hand
genom dagens protokoll rikta ett vördsamt
tack till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet, dels för
den överarbetning av utredningsmannens
förslag rörande organisationen och
kanalens framtida drift, som har skett
inom departementet, dels och framför
allt för att propositionen har kommit på
kamrarnas bord detta år.

Jag begagnar också tillfället att framföra
ett tack till statsutskottet, dess ordförande
och dess tredje avdelning för
tillstyrkandet av propositionen och framför
allt för utskottets skrivning, som så
starkt understryker nödvändigheten av
att kanalombyggnaden kommer till stånd
utan onödigt dröjsmål.

Det är för mig känt, att Billeruds aktiebolag
hyser en viss oro för denna
fråga. Bolaget har på grund av sin stora
kapitalinvestering i kanalföretaget önskat,
att statsmakterna skulle ange en mera
fixerad tidpunkt, när kanalombyggnadsföretaget
skall komma till utförande.
Jag vill, herr talman, starkt understryka,
att detta också är hela befolk -

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

Ang. beskattningen av folkpensioner m. m.

ningens önskan, ifrån Säffle köping i söder
till Arvika stad i norr.

En sak i detta sammanhang, som alldeles
särskilt intresserar mig personligen
och den bygd jag representerar, är
frågan, huruvida det kan tänkas, att Billeruds
aktiebolag med anledning av det
uppskov med kanalutbyggnadsföretaget,
som nu kommer till stånd, kommer att
frånträda sin föresats att investera ett
mycket stort belopp i Hillringsbergs sågverk
för att genomföra en för fortsatt
drift därstädes nödvändig rationalisering.
Detta sågverk ligger i Glava socken,
som jag själv tillhör. Kammarens ledamöter
torde ha sig bekant, att denna
kommun år 1939 drabbades av en industrinedläggelse,
som har medfört oerhört
stora konsekvenser. Om nu också
Hillringsbergs sågverk skall flyttas till en
annan kommun, ja, då vill jag säga, herr
talman, att vår kommun står inför en
katastrofal situation. Vi orka inte mera,
utan den sociala standard, som vi nu
med all möda söka upprätthålla, kan då
inte hållas vid makt i fortsättningen.

Såsom ett ytterligt manande tecken ter
sig också ett sammanträde, som hölls i
den nybildade köpingen Grums mellan
å ena sidan representanter för kungl.
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och för
vägförvaltningen i Värmlands län, å
andra sidan Billeruds aktiebolags disponent,
dess direktör och dess juridiska
ombud. Sammanträdet gällde vägmark
för rikshuvudvägen förbi Grums köping.
Det hade framlagts ett förslag, att Billeruds
aktiebolag med sin stora industrianläggning
Gruvön skulle avstå viss
mark för rikshuvudvägens framdragande,
men bolagets representanter förklarade
med mycken skärpa, att bolaget
icke var villigt att avstå någon vägmark,
eftersom man planerade fortsatt utbyggnad
av industrien.

Om man läser i propositionen vad
kommerskollegium bar skrivit i sitt utlåtande,
finner man, att det sannerligen
är hög tid att kanalens ombyggnad kommer
till stånd, eftersom Billeruds aktiebolag
umgås med planer på att flytta sågverket
till Gruvön. Det kan också antecknas,
att Hillringsbergs sågverk är

fullständigt avskrivet i bolagets räkenskaper.

Vi stå således inför en mycket allvarlig
situation i det samhälle jag representerar.
Jag skulle önska att statsrådet
hade varit närvarande här, men då han
inte är det, vill jag ändå genom protokollet
rikta en vördsam anhållan till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
att han måtte hålla
kontakten öppen med Billeruds aktiebolag
och följa dess förehavanden. Jag
skulle känna mig utomordentligt tacksam,
om statsrådet till nästa års riksdag
ville förbereda en proposition om organisationen
av kanalens ombyggnad och
om anvisande av medel härför.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 144, i anledning av
Kungl. Maj ds framställning om anslag
för budgetåret 1948/49 till förvärv av
Bergslagernas in. fl. järnvägar, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 293, angående godkännande av varuutbytesöverenskommelse
mellan Sverige
och Schweiz m. m.; samt

nr 294, angående godkännande av protokoll
rörande handeln mellan Sverige
och Förenta staternas-Storbritanniens
ockupationszoner i Tyskland.

Ang. beskattning av folkpensioner m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 47, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Ang. beskattningen av folkpensioner m. m.

I en den 23 april 1948 dagtecknad, till vissa delar av kommunalskattelagen den
bevillningsutskottet hänvisad proposi- 28 september 1928 (nr 370).
tion, nr 224, hade Kungl. Maj :t föreslå- I det av Kungl. Maj :t framlagda laggit
riksdagen att antaga vid propositio- förslaget var 50 § 2 mom. tredje stycket
nen fogat förslag till lag om ändring i så lydande:

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
vara väsentligen nedsatt till följd av
långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående
än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet,
eller annan därmed jämförlig omständighet,
må efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas med
ytterligare ett belopp av högst 2 000 kronor.
Skattskyldig, vars inkomst helt eller
till huvudsaklig del utgöres av folkpension
eller av bidrag, som avses i lagen
om bidrag till änkor och änklingar med
barn, skall — därest särskilda omständigheter
icke till annat föranleda — anses
hava sådan nedsatt skatteförmåga,
varom ovan förmäles.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förevarande proposition
nr 224, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i
vissa delar av kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Reservation hade anförts av, utom
annan, herrar Veländer, Wehtje, Ekman
och Olson i Göteborg, som ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med förklarande att Kungl. Maj ds
förevarande proposition nr 224 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,
för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370).

I det av reservanterna förordade lagförslaget
hade 50 § 2 mom. tredje stycket
erhållit följande avfattning:

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
vara väsentligen nedsatt till följd av

långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående
än barn, för vilka familjeavdrag är
medgivet, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter vederbörande
beskattningsnämnds beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst minskas
med ytterligare ett belopp av högst
2 000 kronor.

Herr VELANDER: Herr talman! Den
föreliggande propositionen behandlar
två olika spörsmål, dels höjning av det
i kommunalskattelagen stadgade avdraget
för ömmande omständigheter dels
ock uppställande av en presumtion till
förmån för folkpensionärer och personer,
som avses i lagen om bidrag till
änkor och änklingar med barn. Denna
presumtion innebär, att en folkpensionär
eller bidragstagare, som här nämndes,
skall förutsättas befinna sig i en
sådan ekonomisk situation, att ett avdrag
för ömmande omständigheter är
motiverat och skall utgå med maximibeloppet,
2 000 kronor.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

Ang. beskattningen av folkpensioner m. m.

Vad beträffar den första frågan, alltså
frågan om höjning av avdragets maximibelopp
från 700 till 2 000 kronor, ha
reservanterna tillstyrkt Kungl. Maj:ts
förslag. Anledningen härtill är, att motsvarande
avdrag vid statsbeskattningen
reglerades vid fjolårets riksdag utan att
frågan om avdraget vid kommunalbeskattningen
då togs upp till prövning.
Fjolårets reglering av avdraget vid statsbeskattningen
innebar, att man gick in
för en avdragssumma som var dubbelt
så stor som den dittills gällande. Om
man följde samma linje vid kommunalbeskattningen,
skulle man komma att
stanna för ett avdragsbelopp på högst
1 400 kronor. Med hänsyn till det kommunala
skatteunderlagets känslighet eller
bräcklighet kunde man också ha
anledning att överväga en sådan linje.
Det är nämligen så, att det i detta sammanhang
inte har verkställts någon som
helst utredning angående de föreslagna
bestämmelsernas verkningar på det kommunala
skatteunderlaget, vilket måste vara
en betydande brist. Hitintills har
man alltid varit utomordentligt försiktig,
när det gällt avdragen vid den kommunala
beskattningen. Man har nämligen
varit medveten om att redan en höjning
av ortsavdragen med ett par tiotal kronor
skulle få kännbara verkningar på det
kommunala skatteunderlaget. Vid denna
propositions tillkomst har man dock inte
ägnat någon som helst uppmärksamhet
åt den sidan av saken. När reservanterna
emellertid anse sig kunna biträda departementschefens
ståndpunkt, beror detta
närmast på den omständigheten, att ortsavdragen
vid den kommunala beskattningen
äro så utomordentligt blygsamma
i förhållande till motsvarande avdrag vid
den statliga beskattningen. Vid den statliga
beskattningen ha ju dessa avdrag
reglerats uppåt vid två tillfällen sedan
år 1929, under det att ortsavdragen vid
den kommunala beskattningen ha kvarstått
oförändrade sedan dess. Detta förhållande
medför, att avdraget för ömmande
omständigheter vid statsbeskattningen
når sin fulla effekt först när inkomsten
uppgår till 3 000 å 4 000 kronor
för ensamstående och 4 500 å 5 000 kro 3

Första kammarens protokoll 1948. Sr 23.

nor för äkta makar, under det att full
effekt av motsvarande avdrag vid den
kommunala beskattningen nås vid en inkomst
som är flera gånger lägre. Det har
därför synts reservanterna angeläget att
bereda de lägre inkomsttagarna en effektiv
förbättring av avdraget för ömmande
omständigheter, när förutsättningarna
för tillämpningen av detta avdrag äro
till finnandes.

\ ad härefter beträffar den föreslagna
presumtionen till förmån för folkpensionärerna
erkänna reservanterna oförbehållsamt,
att folkpensionärerna ofta befinna
sig i ett sådant läge, att de böra
komma i åtnjutande av ett särskilt avdrag
utöver ortsavdraget. Men det förefaller
reservanterna principiellt oegentligt,
att en folkpensionär, som har den
och den inkomsten, skall utan vidare
prövning komma i åtnjutande av detta
avdrag till dess maximibelopp, under det
att en annan inkomsttagare, som har
samma inkomst och som kanske därtill
har en betydande försörjningsbörda —
han har kanske flera barn att försörja
— inte kan komma i åtnjutande av detta
avdrag för ömmande omständigheter ens
till någon del. Det förefaller reservanterna,
att man inte kan gå fram på en
sådan väg. När man skall reglera beskattningen
för medborgarna, får man lov att
se till, att samma beskattningsgrunder
tillämpas för alla skattskyldiga, vare sig
dessa äro folkpensionärer eller inte.

Med sådan utgångspunkt ha reservanterna
kommit till den slutsatsen att man
bör höja maximiavdraget för ömmande
omständigheter till 2 000 kronor men
överlämna åt beskattningsnämnderna att
på samma sätt som nu pröva, om och i
vad mån olika skattskyldiga skola komma
i åtnjutande därav. Därmed åstadkommer
man den likställighet olika
skattskyldiga emellan, som man måste
eftersträva och varpå det gällande skattesystemet
bygger. En annan ordning innefattar,
från reservanternas utgångspunkt
sett, ett sönderbrytande av enhetligheten
i skattesystemet.

Nu sägs det, att de föreslagna bestämmelserna
få betraktas som ett provisorium.
Alla äro ense om att den 1 ikstäl -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Ang. beskattningen av folkpensioner m. m.

lighet, som jag här talat om, kan vinnas
genom en reglering uppåt av ortsavdragen.
Och då menar man, att de nu föreslagna
bestämmelserna skola införas som
ett provisorium i avvaktan på en sådan
reglering. Om man emellertid tänker sig
något in i saken, finner man, att på
grund av det kommunala skatteunderlagets
beskaffenhet det inte kan tänkas,
att en höjning av ortsavdragen kan bli
så stor, att folkpensionärerna skulle få
behålla den privilegierade ställning i beskattningshänseende,
som enligt de föreslagna
bestämmelserna tillämnas dem.
Härför skulle det nämligen erfordras en
så stor höjning av ortsavdragen, att dessa
redan i ortsgrupp I skulle uppgå till
2 510 kronor för ensamstående och 2 750
kronor för äkta makar utan barn, och
det är ju alldeles uppenbart, att ingen,
hur optimistisk han än är, kan räkna
med ett fastställande av sådana ortsavdrag.
Sådana tankegångar som att de föreslagna
bestämmelserna skola utgöra
allenast ett provisorium, är följaktligen
ingenting annat än ett försök att blanda
bort korten.

I det sammanhanget har man anledning
fästa uppmärksamheten på ett förhållande,
som socialstyrelsen har påpekat
i sitt remissyttrande. Socialstyrelsen
har där anfört, att i många av landets
kommuner genomsnittet av antalet skattekronor
per invånare i hela kommunen
håller sig på samma nivå som eller på
en lägre nivå än den som motsvaras av
det antal skattekronor, som en skattskyldig
utan annan inkomst än folkpension
påföres. Det är en synpunkt som, såvitt
jag förstår, inte kan bortresoneras, och
följaktligen kan en reglering uppåt av
ortsavdragen — vilken i och för sig är
att varmt rekommendera — inte försätta
folkpensionärerna i det läge, vari det är
meningen att de skola komma genom de
här föreslagna bestämmelserna.

Jag vill understryka, att reservanterna
inte ha någon negativ inställning till
folkpensionärerna och deras berättigade
anspråk i förevarande hänseende. Vi mena
blott, att man inte får tänka sig att
skattesystemet skall byggas upp endast
med hänsyn till folkpensionärerna. Det

får lov att byggas upp på ett sådant sätt,
att andra skattskyldiga inte behandlas
sämre än dessa.

I sammanhanget har man också kommit
in på en del andra spörsmål. Sålunda
har man berört frågan, huruvida sociala
förmåner skola beskattas eller inte.
Diskussionen härom skulle man emellertid
kunnat skjuta åt sidan, då riksdagen
så sent som år 1946 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhållit om utredning just angående
de sociala förmånernas ställning i
beskattningshänseende. Rent principiellt
förefaller det dock som om man inte
skulle kunna resonera på det sätt, som
skett i propositionen, att de sociala förmånerna
inte äro avvägda så, att de skola
täcka någon skatt. I stället måste man
väl kunna säga, att en social förmån på
exempelvis 2 400 kronor är avsedd att
medföra samma standard för dess mottagare
— en folkpensionär — som motsvarande
arbetsinkomst för en annan
skattskyldig. Räknar man med att den
senare representerar någon skatteförmåga
— vilket man enligt min mening kan
diskutera — måste man tillämpa samma
resonemang beträffande folkpensionären.

Det är att beklaga, att denna fråga inte
har behandlats på ett annat sätt än som
här skett. När det gäller ortsavdragen har
Kungl. Maj :t ett av kommunalskatteberedningen
avgivet förslag liggande ända
sedan år 1942, och det förefaller därför,
som om Kungl. Maj:t skulle ha haft anledning
att ge sig i kast med det spörsmålet
redan för länge sedan. Vidare har
den utredning, som riksdagen begärde år
1946, förmodligen inte heller kommit någon
vart alls. Det hade dock varit lämpligt
att riksdagen kunnat ägna det spörsmålet
någon uppmärksamhet i detta sammanhang.

Nu säger man måhända, att de här antydda
spörsmålen höra samman med kommunalskattefrågan
och få tas upp till behandling
i samband med denna, och, så
länge kommunindelningen har befunnit
sig i ett så ovisst läge som tidigare varit
fallet, har man inte velat brottas med det
stora problemkomplex, som döljer sig
under begreppet kommunalskattefrågan.
Vad kommunindelningen beträffar torde

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

Ang. beskattningen av folkpensioner m. m.

man emellertid för länge sedan ha varit
på det klara med hur den kommer att
se ut i stort, även om den inte har varit
klar i detalj. Jag skulle därför vilja hemställa
till finansministern, att han snarast
möjligt på allvar ger sig i kast med
kommunalskattefrågans lösning. Det är
en fråga av utomordentlig vikt i skilda
hänseenden och som därför tränger till
lösning.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag skall inte gå in på det mycket
intressanta spörsmål, som herr Velander
sist berörde, nämligen frågan om de sociala
förmånernas ställning i skattehänseende.
Det rör sig om ett stort principiellt
spörsmål, som dessutom har mycket
vidsträckta praktiska konsekvenser,
och jag tror inte att det är möjligt att
i det mycket begränsade sammanhang,
som det här är fråga om, med fördel
uppta det spörsmålet till någon debatt.
Jag konstaterar bara i likhet med reservanterna,
att den frågan kommer att bli
föremål för en utredning, därest regeringen
villfar de önskemål som tidigare
ha uttalats från riksdagens sida, och
för min del motser jag med mycket stort
intresse både de principiella riktlinjer
och den praktiska utformning, som skola
komma till synes i det förslag, som
en utredning kan föranleda.

Om jag härefter ägnar några ord åt
det begränsade spörsmål, som herr Velander
i övrigt uppehöll sig vid, vill jag,
herr talman, utan något som helst omsvep
medge, att åtskilliga av de argument,
som den ärade reservanten har
anfört, iiro av den arten, att de inte kunna
bestridas. Det är alldeles uppenbart,
att det här är fråga om en åtgärd, som,
om man ser den ur mycket striing logisk
synpunkt, kan anses innebära ett
naggande på den princip, som ligger till
grund för vår skattelagstiftning, nämligen
allas rätt att få sin beskattning avpassad
efter sin skattekraft. Det är ock -

så sannolikt på det sättet, att det provisorium,
som riksdagen går att besluta,
i viss utsträckning kommer att binda
statsmakternas händer, när det gäller utformandet
av en mera definitiv anordning,
och det är också, vilket både propositionen
och utskottsbetiinkandet med
all möjlig styrka framhålla, så att det
enda riktiga vore att lösa detta spörsmål
i samband med de kommunala ortavdragens
höjande.

När saken nu i alla händelser har tagits
upp och utskottets majoritet för sin
del har ansett sig kunna ansluta sig till
Kungl. Maj :ts förslag, har det varit med
starkt betonande av att det här gäller ett
provisorium, som således icke på något
sätt innebär en definitiv lösning av det
föreliggande spörsmålet, men att det av
vissa omständigheter har ansetts vara
så angeläget att åstadkomma detta provisorium,
att man inte har velat avvakta
den mera långsiktiga men också mera
långsamt verkande åtgärd, som en
höjning av de kommunala ortsavdragen
skulle innebära. Det är ett angeläget provisorium,
och därför har det varit önskvärt
att så snart som möjligt underställa
frågan riksdagens prövning.

Det är emellertid en synpunkt, herr
talman, som jag skulle vilja framhålla.
Jag vill inte påstå, att den är av avgörande
betydelse, men den försvagar,
tycker jag, i någon mån det resonemang,
som reservanterna föra. Reservanternas
huvudsakliga anmärkning är, att den föreslagna
lösningen innebär olika behandling
av olika slags inkomsttagare. En
folkpensionär, som uteslutande har folkpensionen
som sin inkomst, skall enligt
de nya bestämmelserna fritagas från
skatt, dvs. erhålla ett så stort avdrag på
grund av ömmande omständigheter, att
han skall bli skattefri. Däremot nödgas
en person, som med sina händers arbete
förtjänar ett lika stort belopp, betala
skatt. Det är emellertid på det sättet,
att detta avdrag på grund av ömmande
omständigheter inte grundar sig på det
förhållandet, att vederbörande har så
och så låg inkomst, utan det grundas
huvudsakligen diirpå, att hans skatteförmåga
är så avsevärt nedsatt på grund

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Ang. beskattningen av folkpensioner m. m.

av ålderdom, långvarig sjukdom eller
andra därmed jämförliga omständigheter,
att han av den anledningen skulle
kunna anses vara berättigad till ett avdrag.
Folkpensionären befinner sig faktiskt
i ett sämre läge än den, som bär
inkomst av eget arbete, och det kan inte
bestridas, att han på grund av sin ålderdom
kan åberopa en särskild rätt
till skattenedsättning. Han kan möjligtvis
ha folkpension utan att vara gammal,
men i så fall beror denna hans rätt till
skattenedsättning på hans ohälsa; han
lider av en sådan sjukdom, att han fått
pension i förtid. Folkpensionären befinner
sig dessutom i varje fall i den situationen,
att han inte har någon utsikt
att kunna förbättra sin ställning; han
är låst vid sin inkomst. I den mån han
vid sidan av sin folkpension kan förskaffa
sig annan inkomst, kommer ju
hans avdrag på grund av ömmande omständigheter
att jämkas med hänsyn därtill.

Jag tror således att man kan säga, att
det föreligger en viss skillnad mellan
å ena sidan folkpensionären med uteslutande
folkpension som inkomst och
å andra sidan en medborgare som har
arbetsinkomst, vilken för tillfället kan
vara låg men som han har möjlighet att
förbättra.

Ser man för övrigt till de praktiska
förhållandena, skulle jag tänka mig, att
det inte är så särdeles många inom ortsgrupp
I med en arbetsinkomst av endast
1 000 kronor per år, som komma att bli
föremål för skattläggning. Jag tror att
man i det hänseendet något överdriver
de möjligheter, som propositionen öppnar
till orättvis behandling av olika
medborgargrupper.

Jag återkommer, herr talman, till vad
jag tidigare har påpekat. Jag tror att
det är anledning att betrakta frågan huvudsakligast
ur den synpunkt, som ligger
i ordet ömmande i uttrycket »ömmande
omständigheter». Det kan inte vara
något särskilt starkt fiskaliskt intresse
att förhindra åtgärder, som befria folkpensionärerna
från beskattning, men det
är å andra sidan av intresse att skattefriheten
inte utsträckes till alltför stora

områden. Det är således fråga om en
omständighet, som jag tror att man ur
olika synpunkter kan betrakta som ömmande.

Spörsmålet kan utan tvivel lösas bättre
än Kungl. Maj:t har föreslagit. Om
den saken föreställer jag mig, att Kungl.
Maj:t själv har en liknande uppfattning,
men eftersom en sådan definitiv lösning
måste föregås av besvärliga och långvariga
utredningar och undersökningar,
har det varit nödvändigt att i nuvarande
läge åstadkomma ett provisorium.
Såsom en provisorisk åtgärd får således
den nu föreslagna åtgärden betraktas,
och det är med betonande av detta och
utan att på något som helst sätt vilja
undandölja de principiella betänkligheterna
och de invändningar, som kunna
göras mot förslaget, som jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr VELÄNDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
det anförande, som hölls av utskottets
vice ordförande och som innefattade
ett erkännande av att han för sin
del nödgades instämma i det mesta av
vad reservanterna ha anfört. Han underströk
mycket starkt, att det var fråga
om ett provisorium i avvaktan på den
reglering av ortsavdragen, som skyndsammast
möjligt borde äga rum. Jag vill
därtill endast säga, att det med hänsyn
till skatteunderlaget ute i kommunerna
är uteslutet, att man vid den regleringen
kommer fram till att detta provisorium
kan bliva beståndande.

Herr Elon Andersson gjorde gällande,
att reservanternas argument på en punkt
i någon män försvagades genom att
ifrågavarande stadgande innehure, att
det skall vara fråga om nedsatt arbetsförmåga
på grund av sjukdom, olycksfall
etc. Nej, det är inte fråga om det,
utan här gäller det att införa en presumtion,
varigenom en folkpensionär
alldeles oavsett hans arbetsförmåga eller
fysiska och psykiska hälsa skall tillförsäkras
maximiavdraget, och det är
det som är betänkligt, då man inte kan

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

Ang. beskattningen av folkpensioner m. m.

gå till väga på samma sätt, när det gäller
andra skattskyldiga i samma inkomstlägen.

Herr BJÖRNSSON: Herr talman! Vi
ha inom bevillningsutskottet en riklig
erfarenhet av de svårigheter, som man
råkar i, om man använder skattelagstiftningen
för att bevilja ekonomiska lättnader.
Vi ha för att ta ett exempel från
senare tid riksgäldskontorets metod —
naturligtvis med riksdagens medgivande
— att locka till inköp av vissa obligationer
genom att medge skattefrihet för avkastningen.
Det har riksdagen nödgats ta
tillbaka. Vi ha konstaterat, att metoden
att lätta underhållsbördan för barnfamiljer
genom skatteavdrag var ytterst
irrationell, och meningen med barnbidragen
var ju, att dessa barnfamiljer
skulle få samma ekonomiska standard
som övriga familjer i ungefär samma inkomstläge.
Det förefaller därför vara
mycket tveksamt, om man nu skall tilllämpa
samma metod på ett nytt område.

Då efter min uppfattning reservanternas
förslag i allt väsentligt tillgodoser
det syfte, som man har velat vinna med
propositionen, utan att vår skattelagstiftning
har komplicerats, kommer jag,
herr talman, att ehuru jag inte haft tillfälle
att i bevillningsutskottet plädera
för den meningen rösta för reservanternas
förslag. Jag skulle inte haft någonting
emot att förslaget kompletterats
med eu bestämmelse, att om en persons
inkomst endast uppgår till ett belopp
motsvarande folkpensionen ■— alltså
1 000 kronor för ensamstående person
och 1 500 kronor för äkta makar — frågan
om deras eventuella behov av skattelättnad
alltid skall prövas. Om reservanternas
förslag mot vad man kan vänta
vinner bifall, komma i varje fall taxeringsmyndigheterna
att tolka bestämmelsen
på det sättet.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Jag uppkallades av herr Björnssons
anförande, tv alla de betänkligheter,
som framförts av reservanterna, ha,
som herr Elon Andersson också förmo -

dade, varit fullt klara för regeringen.
Men man kan inte bortse från det rent
psykologiska läge, som det här gäller
att ta hänsyn till, inte minst uppfattningen
bland den stora mängden av folkpensionärer.
Vi ha gjort avdragen vid
den statliga beskattningen så pass höga,
att folkpensionärer, som för sin försörjning
äro beroende av pensionen, skola
slippa betala skatt till staten, och det
har nog varit en allmän uppfattning, att
man måste försöka göra något liknande
beträffande den kommunala beskattningen.

Den väg, som här har valts, har varit
den enda återstående, sedan vi avvisat
åtminstone fem andra, mera komplicerade
vägar. Den föreslagna lösningen kan
naturligtvis utsättas för kritik på sätt
här har skett, men såsom en bindande
förklaring från riksdagens sida, att man
anser att folkpensionärer, som endast
ha folkpensionen att lita till, rimligtvis
bör vara befriade från skatt, tror jag
verkligen att utskottets förslag kan väl
motiveras. Jag tror, att om riksdagen
följer reservanterna, skulle det bland
folkpensionärerna uppfattas såsom ett
försök att på formella grunder komma
undan skyldigheten att åstadkomma en
reell rättvisa.

Herr VELANDER: Herr talman! Herr
statsrådet delade ju de betänkligheter,
som framförts av reservanterna, och
han hade egentligen inte någonting annat
att ställa emot dessa betänkligheter
än det »psykologiska läget», som talade
för en reglering av folkpensionärernas
ställning på det sätt som här har föreslagits.

Jag skulle vilja fråga herr statsrådet:
Om vi ha en norrländsk småbrukare, en
norrländsk skogs- och flottningsarbetare
eller en fattig arrendator, som har fyra,
fem barn att försörja men som har samma
låga inkomst som en folkpensionär,
tala inte de psykologiska omständigheterna
för att även denne skattskyldige
skall försättas i samma läge som folkpensionärerna?
Här gäller det ju inte
för eller emot folkpensionärerna, utan

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Ang. beskattningen av folkpensioner m. m.

reservanterna mena, att frågan, om och i
vad mån folkpensionärerna skola komma
i åtnjutande av det särskilda avdraget
för ömmande omständigheter, skall
prövas av beskattningsnämnderna, som
känna till omständigheterna i det särskilda
fallet, och att även andra skattskyldiga
än folkpensionärer skola i enahanda
ordning komma i åtnjutande av
samma avdrag. Jag förstår inte, att det
av statsrådet åberopade »psykologiska
läget» skulle tala enbart till förmån för
folkpensionärerna och att alla andra
skattskyldiga alltså skola ställas i bakgrunden.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Med
anledning av herr Velanders resonemang
vill jag bara erinra om att, efter vad jag
vill minnas, på bevillningsutskottets förslag
riksdagen vid olika tillfällen har uttryckt
den meningen, att avdragen på
grund av särskilt ömmande skäl skulle
tillämpas i större utsträckning än som
förut har skett. Man har haft den uppfattningen,
att det i mycket har blivit en
bestämmelse på papperet, som inte har
tillämpats i det levande livet, trots att
det mycket ofta skulle varit skäl för vederbörande
taxeringsmyndighet att göra
det. Jag tror att det med hänsyn därtill
kan vara rätt lyckligt, att man nu ger anvisning
om att bestämmelsen skall tilllämpas
på en viss grupp medborgare,
även om det är en provisorisk bestämmelse.
Därigenom kunna taxeringsmyndigheterna
föranledas att i större utsträckning
än för närvarande tillämpa
bestämmelsen även när det gäller andra
personer, som befinna sig i samma svaga
ekonomiska läge som folkpensionärerna.

Med anledning av det exempel, som
herr Velander anförde — skogsarbetaren
med en fyra, fem barn — skulle jag, herr
talman, vilja säga att jag förmodar, att
det var minderåriga barn, och då vill jag
erinra om att den familjen vid sidan om
försörjarens vanliga inkomst har barnbidrag
till en summa av 1 300 kronor,
som inte på något sätt beskattas.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr VELANDER: Herr talman! Herr
Sjödahl talade om för oss, att bevillningsutskottet
i olika sammanhang skulle ha
rekommenderat en effektiviserad tillämpning
av avdraget för ömmande omständigheter.
Jag fick inte riktigt klart för
mig, vilka sammanhang herr Sjödahl
åsyftade. Jag vill emellertid även erinra
om att bevillningsutskottet de senaste
åren vid flera tillfällen i sina betänkanden
till riksdagen gjort mycket bestämda
uttalanden emot beviljandet av skatteprivilegier,
och i detta fall är det fråga om
just skatteprivilegier. Det är nämligen inte
fråga om inkomstens storlek, tv den är
inte enligt propositionen avgörande för
om man skall komma i åtnjutande av avdraget,
utan avgörande är den form, i vilken
inkomsten tillföres den skattskyldige.

Vidare sade herr Sjödahl, att i mitt exempel
hade man att räkna med att familjen
erhölle barnbidrag. Det är alldeles
riktigt, men de utgöra 260 kronor per
barn, och om man skall betrakta barnbidraget
som någon skälig norm, tycker
jag att man med den utgångspunkten inte
kan motivera den presumtion eller schablon,
som man här uppställer till förmån
för en viss kategori skattskyldiga, folkpensionärerna.

Till förebyggande av missförstånd vill
jag dock upprepa, att det här inte är
fråga om att gå emot folkpensionärerna,
utan det gäller att åstadkomma en ordning,
som gäller alla med enahanda skatteförmåga,
och en tillfredsställande reglering
för framtiden. Såvitt jag kunnat
finna, har jag fullt tydligt visat, att en
lösning i enlighet med det nu föreslagna
s. k. provisoriet inte kan bli beståndande,
eftersom det skulle leda till att vid
den kommunala beskattningen ortsavdraget
redan i dyrortsgrupp I måste
sättas till för ensamstående 2 510 kronor
och för makar 2 750 kronor. Inte ens
herr Sjödahl torde kunna tänka sig att
en gång kunna vara med om det.

Herr ANDERSON, AXEL IVAR: Herr
talman! Då herr statsrådet Wigforss inte

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

Ang. beskattningen av folkpensioner m. m.

har svarat på herr Velanders fråga, tillåter
jag mig att upprepa densamma. Jag
hemställer till herr statsrådet att meddela
kammaren, hur herr statsrådet ser
på denna i mitt tycke mycket viktiga
principfråga, som kan formuleras på följande
sätt.

Om två personer ha en till beloppet
exakt lika stor inkomst, den ene i form
av folkpension och den andre på grund
av anställning eller i form av enskild
pension, skall inte då resultatet för båda
bli detsamma, eller är det enligt statsrådets
mening rimligt och riktigt, att den
ene beskattas hårdare än den andre, att
den, som har folkpension, konsekvent får
en gynnsammare ställning än den person,
som har inkomst i form av enskild
pension eller på grund av tjänst?

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Hur egendomligt det än låter, är
det min uppfattning, att man kan taxera
samma inkomst för olika kategorier
olika. De faktorer, som gälla just folkpensionärerna,
äro sådana, att jag har
ansett det vara möjligt att plocka ut denna
grupp och föreslå en anvisning till
taxeringsnämnderna att ta hänsyn till att
deras inkomst inte bör bedömas på samma
sätt som varje annan inkomst. Att
detta strider mot en abstrakt princip,
enligt vilken varje inkomst skall behandlas
lika, vet var och en, men jag förmodar
att de, som i utskottet kommit till
det resultatet, att man trots betänkligheter
kan bifalla propositionen, också ha
ansett, att en sådan skillnad kan göras.

Jag vill i det sammanhanget påpeka,
att det argument, som herr Björnsson anförde,
då han talade om barnbidragen,
pekar i en riktning rakt motsatt den han
nämnde. I det fallet ha vi just sagt, att
det är eu inkomst, som är av alldeles
speciellt slag. Bidragen ha beviljats av
staten för vissa ändamål och skola icke
beskattas. Om barnbidragen på något
sätt kunna användas såsom ett argument
i detta sammanhang, är det vid uppenbarligen
till stöd för att även andra sådana
bidrag från staten kunna göras
skattefria.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Till den erinran, som herr Sjödahl
gjort mot herr Velanders sätt att
räkna, skulle jag vilja foga, att om en
flottningsarbetare, en skogsarbetare eller
en fattig arrendator i ortsgrupp I
inte har högre inkomst än folkpensionärerna,
d. v. s. 1 600 kronor, och kanske
har fyra eller fem barn att försörja,
så drar jag starkt i tvivelsmål, att taxeringsnämnden
i vederbörande kommun
skulle belägga honom med någon skatt.

Vad jag här har försökt göra gällande
är, att folkpensionärerna utan annan inkomst
kunna anses stå i ett annat läge
än andra inkomsttagare, dels på grund
av sin ålderdom — herr Velander förbisåg
detta lilla moment — eller eventuellt
på grund av sin sjukdom, dels därför
att de inte ha någon möjlighet att ett
kommande år eller under andra omständigheter
förbättra sin ställning. Den
ståndpunkten har man redan nu intagit
i ett stort antal beskattningsnämnder
runt omkring i landet. Man behandlar
folkpensionärerna på ett annat sätt,
därför att man anser, att folkpensionen
är en sådan inkomst som inte bör beskattas.
Jag tror inte att man ute bland
taxeringsnämnderna så alldeles bestämt
håller på den ovillkorliga likställighet
av olika slags inkomster inför lagen,
som reservanterna huvudsakligast ha anfört
som skäl för sin ståndpunkt.

Herr VELANDER: Herr talman! Herr
statsrådet förkunnade för oss att det var
något slags abstrakt princip att alla slag
av inkomster skulle behandlas lika. Jag
känner inte till någon sådan abstrakt
princip, men däremot känner jag till den
mycket reella principen att alla skattskyldiga
böra behandlas efter enhetliga
och likformiga grunder.

Herr statsrådet anförde vidare, att han
funnit särskilda omständigheter tala för
att tillgodose folkpensionärernas intressen
på det sätt, som här har föreslagits,
men han nämnde inte någon av dessa
omständigheter. Följaktligen har han
måhända i det sammanhanget ingenting
annat att falla tilbaka på än det

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Förordningsförslag om pappersskatt.

»psykologiska läget», som var hans utgångspunkt
eller plattform i det förra
anförandet.

Utskottets vice ordförande förvånade
med att säga, att folkpensionerna utgjorde
en social hjälp, som inte skulle
beskattas. Detta är en stor nyhet, tv
socialvårdskommittén, som framlade
förslag om reglering av folkpensionerna
i enlighet med vad som nu gäller, har
uttryckligen förutsatt, att dessa folkpensioner
skulle beskattas. Det finns ett
stort avsnitt i socialvårdskommitténs
betänkande, som just tar sikte på detta.
Och när man har sökt göra klart för
sig, hur mycket pengar folkpensionsreformen
skulle kosta, har man också
räknat med att viss del av folkpensionerna
skulle komma att återflyta till
statskassan i form av skatt. Men det är
fortfarande för mig inte fråga om att
komma åt folkpensionerna, utan vad jag
vill göra gällande är att folkpensionärerna
skola behandlas på precis samma
sätt som varje annan skattskyldig
med svag skatteförmåga.

Herr Elon Anderssons argumentering
i det sammanhanget förefaller mig mycket
svag. En person med låga inkomster,
som dock lagligen inte kan komma
i åtnjutande av avdrag för ömmande
omständigheter, borde enligt herr Elon
Anderssons mening inte av vederbörande
taxeringsnämnd taxeras till utgörande
av statlig eller kommunal inkomstskatt.
Jag vill för min del se den taxeringsnämnd
som, i strid mot lagens uttryckliga
föreskrifter, underlåter att
verkställa en sådan taxering!

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Herr Velander känner mycket väl
till taxeringsnämndernas möjlighet redan
nu att med åberopande av ömmande
omständigheter medge extra avdrag.

Herr ANDERSON, AXEL IVAR: Herr
talman! Jag bara konstaterar, att herr
statsrådets svar var undvikande och i
den principiella frågan ganska oklart.
Kvar stå alltjämt åtskilliga spörsmål obesvarade,
bland annat frågan vad det

finns för rimlig anledning att t. ex. en
person, som har sin huvudsakliga eller
hela inkomst från enskild pension, skall
behandlas sämre än en folkpensionär.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Velander m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Velander in. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Förordningsförslag om pappersskatt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 48, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om pappersskatt, jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 16 april 1948 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 215, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositio -

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

nen fogat förslag till förordning om

pappersskatt.

I det av Kungl. Maj :t framlagda förordningsförslaget
hade 1 § 2 mom. första
stycket följande lydelse:

Skatt skall icke utgå för ofärgat eller
färgat tidningspapper som användes för
tryckning av allmän nyhetstidning (ur
statistiska numren 837 och 857: 2).

Till utskottets behandling hade överlämnats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 380
av herr Gottfrid Karlsson m. fl. och II:
535 av herr Lindahl m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte — med beaktande
av vad som anförts i vissa yttranden
över konsumtionsskatteberedningens
förslag —• besluta, att jämväl
papper, som avsåges för folkrörelsernas
och näringsorganisationernas press,
skulle undantagas från skattskyldighet;

2) motionen I: 379 av herr Näsgård,
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 215 med
förslag till förordning om pappersskatt
måtte besluta sådant förtydligande av
uttrycket »allmän nyhetstidning», att
icke de mindre tidningarna behövde
riskera att träffas av beskattningen;

3) motionen I: 381 av herr Lundgren,
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
den föreliggande propositionen;
samt

4) motionen II: 536 av herr Karlsson
i Stuvsta m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 215.

Till behandling i samband med förevarande
proposition hade utskottet därjämte
upptagit följande under motionstiden
vid riksdagens början väckta, till
bevillningsutskottet hänvisade motioner,
nämligen:

a) de likalydande motionerna I: 183
av herr Gustaf Elof sson m. fl. och II:
298 av herr Johnsson i Skoglösa ni. fl.;
samt

b) motionen II: 365 av herr Johnsson
i Stockholm.

Förordningsförslag om pappersskatt.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 215 samt med avslag å motionen I:
381 av herr Lundgren och motionen II:
536 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.,
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om pappersskatt;
samt

2) att följande motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 183 av
herr Gustaf Elofsson m. fl. och II: 298
av herr Johnsson i Skoglösa m. fl.,
de likalydande motionerna I: 380 av
herr Gottfrid Karlsson in. fl. och II: 535
av herr Lindahl m. fl.,

motionen I: 379 av herr Näsgård, och
motionen II: 365 av herr Johnsson i
Stockholm,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits
1) av herrar Näsgård, Hammarlund
och Larsson i Luttra, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte---(=

utskottet)---förordning om pap persskatt; 2)

att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna I: 380 av herr
Gottfrid Karlsson m. fl. och 11:535 av
herr Lindahl in. fl. samt motionen I: 379
av herr Näsgård i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förnyad utredning för
att utröna huruvida icke facktidningar
och facktidskrifter, särskilt folkrörelsernas
och näringsorganisationernas publikationer,
genom restitutionsförfarande
eller på annat sätt kunde undantagas
från pappersskatt; samt

3) att de likalydande motionerna I: 183
av herr Gustaf Elofsson in. fl. och
II: 298 av herr Johnsson i Skoglösa
in. fl. samt motionen 11:365 av herr
Johnsson i Stockholm måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Förordningsförslag om pappersskatt.

vad reservanterna förut anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd;

2) av herrar Veländer, Wehtje och
Olson i Göteborg, som ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionen I: 381 av herr
Lundgren, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 215.

Herr WETHJE: Herr talman! Förslaget
i den nu föreliggande propositionen
nr 215 om särskild skatt på papper och
papp synes skola vara det sista av de till
årets riksdag framförda förslagen till nya
eller förhöjda indirekta skatter på olika
varor och nöjen. Skatten beräknas ge 48
miljoner kronor per år, och med densamma
skulle man nära nog nå det av
finansministern i statsverkspropositionen
angivna beloppet av 500 miljoner
kronor.

När det gäller att taga ställning till den
föreslagna pappersskatten blir frågan
först den, om ej de 447 miljoner kronorna
— d. v. s. det belopp, som de redan
beslutade nya indirekta skatterna beräknas
ge — skulle kunna anses vara till fyllest.
Finansministern framhåller, att det
är »mera angeläget än tidigare att eftersträva
en överbalansering av budgeten
för nästkommande budgetår». Utskottet
godtager denna synpunkt och anser det
också önskvärt, att genom en skärpt indirekt
beskattning en överbalansering av
budgeten med högre belopp än det nyss
angivna åstadkommes. Jag skulle härtill
vilja anmärka, att det avgörande skälet
för de nya eller böjda indirekta skatterna
vid förslagens framläggande angivits
vara deras penningpolitiska och ej deras
statsfinansiella eller budgettekniska verkningar.
Att beloppet för överbalanseringen
blir just 500 miljoner kronor, torde
därför ej vara av avgörande betydelse.
Till en början angav man, att staten med
de föreslagna skattehöjningarna skulle
uppsuga och sterilisera köpkraftsöverskottet
för att därmed bekämpa inflationen.
Nu talar man endast om önskvärdheten
av att uppsuga förefintligt köpkraftsöverskott.
Och fastän den nya skattens
betydelse som sagt i främsta rum -

met skulle vara penningpolitisk, undandrager
sig bevillningsutskottet, såsom
man klart säger ifrån, helt att taga ställning
härtill.

Förhåller det sig verkligen så att man
tror, att man kan nå målet att bekämpa
inflationen utan att konsekvent följa
samma linje i den ekonomiska politiken
och beakta verkningarna av de åtgärder,
som man i olika sammanhang vidtar?
Här söker man nu uppsuga köpkraft,
men samtidigt pumpar staten ut köpkraft
genom riksbankens obligationsköp. Också
på många andra sätt bidrar man till
ökning av köpkraften. Jag skall särskilt
nämna beviljandet av subventioner för
viss import, en fråga som riksdagen snart
nog kommer att behandla. Man måste
väl ändå vara på det klara med att dessa
olika åtgärder motverka varandra. Tjänar
uppsugningen av köpkraft egentligen
så mycket till, om man inte samtidigt
binder de medel man får in?

Om en så genomgripande åtgärd som
skatt på papper skall tillgripas, borde
givetvis den bestämda fordringen uppställas,
att åtgärden verkligen infogas såsom
ett led i hela vår ekonomiska politik
och ej blott vidtages för att, som det
nu säges, åstadkomma en överbalansering
av budgeten.

Den andra frågan det gäller att taga
ställning till är, om olägenheterna av den
föreslagna skatten kunna bli större än
fördelen av den ökade överbalanseringen.

Förslaget innebär att man fortsätter
med en beskattning punktvis. Olägenheterna
av en sådan beskattning ha tidigare
diskuterats, särskilt i samband med
böjningen av bensinskatten. Även pappersskatten
kommer helt visst att drabba
mycket ojämnt och oberäkneligt, många
gånger också orättvist. Den snedvridning
av såväl produktion som konsumtion,
som så många gånger påtalats och
vartill kristidens allehanda regleringar
bidragit, kommer att ytterligare befrämjas.

De prisstegringar, som måste bliva
följden av pappersskatten, komma dessutom
i sin tur att ge upphov till inflatoriska
impulser över ett vidsträckt fält

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

och därmed motverka sitt eget syfte.
Pappersskatten kommer att verka kostnadsfördvrande
på många betydelsefulla
områden av näringslivet, inom såväl produktion
som distribution. Vidare kommer
den att i stor utsträckning — det
har räknats med ända till en tredjedel
— träffa oumbärliga varor. Högst betydande
kostnadsökningar komma att uppstå
t. ex. för jordbruket. Den sammanlagda
kostnaden för pappersskördegarn
kommer att stiga med 900 000 kronor.
Emballage för gödningsämnen kommer
att dra en ökad kostnad av 700 000 kronor.
Skatten kommer givetvis också att
direkt påverka jordbruket genom en fördyring
av emballage för dess egna produkter.
Vad beträffar byggnadsverksamheten
kommer den att belastas med 1,5
miljoner kronor i höjda kostnader för
cementsäckar. Också takpappen blir väsentligt
dyrare. Vad beträffar livsmedelsindustrien
får man räkna med kostnadsökningar
vid kvarnarna, och vid sockerbruken
kommer kostnadsökningen att
uppgå till 1,2 miljoner kronor.

Den av utskottet uttalade uppfattningen
att en prisökning med 15 öre per kilogram
är av så måttlig storlek att den
försiktighet, som måste krävas vid beskattning
av mera oumbärliga varor, blivit
i tillräcklig grad beaktad, stämmer
inte med verkligheten — det tycker jag
att de nyss anförda exemplen klart utvisa.
Genom att skatten uttages såsom
viktskatt komma vidare de procentuella
prisökningarna för papper och papp att
variera mellan 15 och 47 procent.

Utskottet har i likhet med departementschefen
i princip uttalat sig för att
skatten borde få slå igenom i konsumentpriserna.
Emellertid kommer detta säkerligen
i praktiken att visa sig inte till
fullo genomförbart. Kostnadsökningen
torde i mycket stor utsträckning få bäras
av producenter och detaljhandlare.

Under behandlingen av förslaget har
det framhållits, att skatten på papper
skulle bidraga till önskvärda besparingar
i pappersförbrukningen. Emellertid förhåller
ju saken sig så, att pappersförbrukningen
sedan mer än ett ar tillbaka
är underkastad en sträng reglering ge -

Förordningsförslag om pappersskatt.

nom bränslekommissionen. En ytterligare
begränsning genom en höjning av
papperspriset torde man därför ej kunna
räkna med. Nedskärningen är redan
nu av sådan storleksordning, att näringslivets
tilldelning av emballage ej kan ytterligare
reduceras. Tvärtom torde man
med framgång kunna göra gällande, att
en ur olika synpunkter önskvärd rationalisering
av distributionen blir försvårad,
om papper för fabrikantförpackningar
fördyras eller inte kan erhållas i
tillräcklig omfattning.

Förslaget om pappersskatt är anmärkningsvärt
även med tanke på den prispolitik,
som statsmakterna det senaste
året fört på detta område och som inneburit,
att på den inhemska marknaden
priserna avvägts så, att de icke täckt
produktionskostnaderna, utan pappersbruken
varit hänvisade till en kompensation
genom de förmånligare exportpriserna.
Detta har pappersindustrien åtagit
sig som en uppoffring för att bidraga
till upprätthållandet av vårt penningvärde.
Men att de gällande låga priserna på
papper, som på konstlad väg pressats
ned, på hemmamarknaden nu tagas till
intäkt för en konsumtionsbeskattning,
framstår i sanning som en orimlig politik.
En sådan åtgärd skulle ju kunna vidtagas
mot en rad företag, men man måste
då ställa sig frågan: Förtar man inte genom
sådana åtgärder helt möjligheten att
gå vidare på vägen med en prisavvägning
till förmån för prisstabiliteten inom
landet?

De allvarligaste farhågorna för följderna
av den föreslagna skatten på papper
hänföra sig emellertid till de eventuella
återverkningarna på vår export.
Papp och papper tillhöra vårt lands
största och mest inbringande exportartiklar.
Exportvärdet uppgick år 1947 till
närmare 450 miljoner kronor. Näst efter
pappersmassan utgjorde papperet vår
största exportvara.

Från den berörda industriens sida har
framhållits, att enligt erfarenhet åtgärder
av dylik politisk och liknande art,
som vidtagas i ett land, sällan bli ensidiga
utan ge upphov till liknande åtgärder
i utlandet. Den föreslagna pappers -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Förordningsförslag om pappersskatt.

skatten är just en sådan åtgärd som kommer
att uppmärksammas på våra exportmarknader
och som mycket lätt kan stimulera
t. ex. till importavgifter på
svenskt papper och svensk papp. Detta
kan medföra förödande verkningar för
vår framtida export. Finansministern anför
häremot helt enkelt, att farhågorna
enligt hans mening äro överdrivna. Det
är i sanning att taga lätt på saken. Utskottet
å sin sida underlåter att tala om
sina bekymmer på denna punkt och bortser
alldeles från de framförda allvarliga
betänkligheterna. Förhåller det sig emellertid
inte i det avseendet så, att utskottsmajoriteten
är på finansministerns linje?
Man skriver bara ingenting härom
och hoppas på det sättet uppnå, att inte
heller någon annan skall säga eller skriva
något. Jag undrar dock, om utskottets
ledamöter utanför majoritetspartiet
äro så helt med på finansministerns
linje.

Förhållandet är vidare det, att den
svenska pappersskatten även kommer att
träffa pappersimporten från länder, som
tillika äro stora köpare av svenskt papper.
Enligt min mening kan man därför
ej bortse från den allvarliga eventualitete-n,
att de utländska pappersförbrukarna,
som på världsmarknaden möta
de svenska exportörerna som konkurrenter,
med åberopande av den svenska
importavgiften kunna yrka på och genomdriva
eventuella tullförhöjningar eller
importavgifter för svenskt papper.
Bränslekommissionen har också uppmärksammat
detta förhållande och funnit
anledning uttala att man säkerligen
inte, därest accis lägges på importerat
papper, borde förringa faran av en reciprok
behandling i utlandet av svensk
pappersexport.

Den brasklapp, som man möjligen i
detta sammanhang kan komma att vilja
åberopa, är att skatten på papp och
papper endast avses vara tillfällig. Den
föreslås utgå endast för ett år räknat från
den 1 juli 1948. Men jag skulle vilja
ställa den frågan, hur finansministern
eller utskottsmajoriteten tänker sig utvecklingen,
för att det verkligen skulle
bli möjligt att om ett år låta denna skatt

bortfalla. Tror man att vårt ekonomiska
läge skall vara så mycket bättre om ett
år? Eller har man ändå en känsla av att
olägenheterna med pappersskatten bli
så påtagliga eller att farhågorna för
komplikationer då det gäller vår export
äro så välgrundade, att man av
dessa anledningar vill gå in för att snarast
möjligt slopa skatten igen? I så fall
hade det väl ändå varit skäl att tänka
sig för mer än en gång, innan man gått
med på förslaget om pappersskatt.

Med vad jag nu anfört yrkar jag, herr
talman, bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen
av herr Velander och mig.

Häri instämde herr Anderson, Axel
Ivar.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Tillsammans
med ett par kamrater har jag
fogat en reservation till detta betänkande.
I denna reservation begäres ny utredning
för att utröna, huruvida inte
facktidningar och facktidskrifter genom
restitutionsförfarande eller på annat sätt
skulle kunna undantagas från pappersskatt.

I huvudfrågan — om pappersskatt
skall införas — har utskottet sagt sig
vara medvetet om att svårigheter uppkomma
för de berörda branscherna. Utskottet
har diskuterat, huruvida den erforderliga
inkomstökningen för statsverket
i syfte att ernå en överbalansering
av budgeten borde eftersträvas genom
den föreslagna pappersskatten eller om
en skärpt indirekt beskattning med större
fördel skulle kunna uppnås på annat
sätt. Slutsatsen har blivit, att olägenheterna
icke komme att bli mindre, om
man skulle söka sig fram på andra vägar.

Man har utgått från, att pengarna
måste anskaffas och endast frågat sig
på vad sätt de skulle trollas fram. Frågeställningen
i utskottet har nog helt
och hållet haft en retorisk karaktär. Propositionen
innehöll förslag om pappersskatt,
och ingen inbillade sig i utskottet,
att det var möjligt att komma ifrån
skatten, vare sig den nu får anses nöd -

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

viindig eller inte. När utskottet räknar
upp skodon, socker, elektriska apparater,
glödlampor, radiolicenser och industribränsle
och säger, att beskattning
av dessa i olika sammanhang diskuterats
som alternativ, så är väl detta mera
en redogörelse för diskussionerna inom
konsumtionsskatteberedningen än inom
bevillningsutskottet.

När det gällt gränsdragningen mellan
skattefritt och icke skattefritt papper
har man däremot inte tagit tvånget att
överbalansera budgeten som motiv, utan
fallit tillbaka på svårigheterna att göra
någon annan gränsdragning än den, som
föreslagits i propositionen. Undantag
har gjorts för dagspressen, men därefter
förklaras det att ytterligare undantag
inte kunna göras. Konsumtionsskatteberedningens
skrivelse av den 18 mars
är inte tryckt och därför svåråtkomlig.
Jag vet inte, om beredningen anfört
några särskilt starka skäl på den här
punkten. I propositionen förklaras kategoriskt,
att någon annan gränsdragning
än den föreslagna inte kan göras,
och detta upprepas i utskottsutlåtandet.
Man får det intrycket att inte ens något
allvarligt försök gjorts till annan gränsdragning.

Först slår man fast, att skatten skall
uttagas redan i det handelsled, då den
oarbetade varan lämnar tillverkningsstället.
Vid denna tidpunkt kan det uppenbarligen
icke avgöras, säges det i
propositionen, huruvida den levererade
varan kommer att användas till tryckning
av facktidskrifter eller exempelvis
veckotidningar av förströelsekaraktär.
Att dagspressens papper kunnat undantagas,
beror därpå, att tidningspapper
tillverkas vid endast ett fåtal pappersbruk
— det lär dock gälla 70 stycken —
och att leveranserna av papper till dagspressen
fullgöras av pappersbruken i
samarbete med Svenska tidningsutgivarcföreningen.

Varför inte också ge facktidningarna
och facktidskrifterna en möjlighet att få
sina leveranser genom en organisation?

Så har det under remissen pekats pa
möjligheten alt lämna restitution för
papper, som använts för tryckning av

Förordningsförslag om pappersskatt.

facktidskrifter. Inför denna möjlighet
slår emellertid finansministern ifrån sig
med båda händer — man kan läsa motiveringen
på s. 53 i propositionen —
och förklarar med största bestämdhet,
att en riktig gränsdragning mellan å ena
sidan tidskrifter, vilka kunna betecknas
såsom rena facktidskrifter, och å andra
sidan facktidskrifter med blandat innehåll
och andra närstående tidskrifter
icke är praktiskt genomförbar. Det skulle
erfordras en omfattande administrativ
apparat för genomförandet av en sådan
restitutionsrätt, säger finansministern,
och någon rättvis gränsdragning
mellan skattepliktigt och skattefritt papper
skulle likväl aldrig kunna ernås.

Föreningen Svensk fackpress, som säger
sig ha i det närmaste 20-årig erfarenhet
på området, uppger däremot att
det aldrig vållat föreningen några som
helst svårigheter att avgöra, om en inträdessökande
tidskrift fyller de föreskrivna
villkoren för medlemskap eller
icke. Föreningen står öppen endast för
facktidskrifter med »hög redaktionell
standard, som behandlar näringslivets
tekniska och ekonomiska frågor, huvudsakligen
genom originalartiklar». Det
förefaller inte, som om det skulle vara
någon större risk att blanda ihop de till
denna förening anslutna facktidskrifterna
med tidskrifter av förströelsekaraktär,
och föreningen skulle säkerligen
gärna stå till tjänst med upplysningar,
om någon obehörig försökte sig på att
dra fördel av restitutionsmöjligheten.
På områden, som nu sakna liknande organisationer,
skulle det utan tvivel vara
lätt att få sådana till stånd, om statsverket
behövde hjälp för att kontrollera
skattebefrielsen.

I det stora flertalet fall vållar det naturligtvis
inte någon som helst svårighet
att skilja mellan en facktidskrift och en
förströelsetidskrift; jag skulle tro att det
i 7io av fallen inte skulle fordras någon
administrativ apparat alls för att skilja
den ena från den andra, och i de övriga
fallen torde behövlig hjälp kunna erhållas
kostnadsfritt från organisationerna.

Utskottet har på s. 27 i betänkandet

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Förordningsförslag om pappersskatt.

helt anslutit sig till departementschefens
uppfattning i fråga om gränsdragningen.
Utskottet anför inte några särskilda
argument, utan säger att en restitutionsrätt
skulle försvåra kontrollen. Därefter
kommer ett resonemang, som jag särskilt
skulle vilja fästa uppmärksamheten
på: »I förevarande fråga har utskottet
— liksom departementschefen —
ansett det vara av väsentlig betydelse,
att skattesatsen icke föreslås till högre
belopp än 15 öre per kilogram. Den nya
pålaga som genom en pappersbeskattning
kommer att åvila facktidningar och
facktidskrifter torde på grund härav icke
bliva alltför betungande.» Jag skulle
tro, herr talman, att dessa 15 öre till de
28 öre, som vanligt tidningspapper nu
lär kosta, och till de 30 öre, som det billigaste
glättade papperet enligt uppgift
kostar, i många fall kunna bli en mycket
besvärlig pålaga.

Statsrådet har själv i propositionen
sagt, att om restitutionsrätt skulle införas
när det gäller papper till facktidskrifter,
så borde samma rätt gälla i
fråga om papper, som användes till
tryckning av politiska, religiösa och
andra ideella tidskrifter. Däri är jag
fullt ense med departementschefen, och
jag skulle vilja tillägga ytterligare en
grupp av tidskrifter, nämligen de vetenskapliga,
eftersom jag tror mig veta att
de ur ekonomisk synpunkt ofta ha det
ganska besvärligt. På det sättet skulle
kanske rätt många tidskrifter befrias
från skatten, men det är väl ändå inte
fastslaget att pappersskatten skall ge
precis 48 miljoner kronor.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på fortsättningen av utskottets resonemang,
där det heter: »Enligt utskottets
uppfattning skulle det ingalunda varit
oskäligt om en vida högre skattesats
kunnat fastställas för exempelvis förströelsetidskrifter.
Då emellertid de
praktiska svårigheterna i fråga om
gränsdragningen mellan skattepliktigt
och skattefritt papper i själva verket icke
kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt, finner utskottet den i propositionen
föreslagna lösningen med en relativt
måttlig skattesats över hela linjen —

dock med förut omnämnt undantag —
innebära en lämplig avvägning mellan
olika uppfattningar och intressen.»

Ehuru alla tyckas vara överens om att
det inte skulle skada med en ganska hög
skattesats för den s. k. kolorerade veckopressen,
som lär ha mycket god ekonomi,
anser man dock, att man inte på
grund av svårigheten att skilja den från
andra tidskrifter kan beskatta den högre
än dessa tidskrifter som ha sådan ekonomi,
att det för många av dem blir svårt
att betala den extra pålaga som en pappersskatt
skulle utgöra. Vi ha i vår reservation
begärt, att vid den nya omprövningen
även skulle tagas under övervägande,
om inte en vida högre skattesats
än den nu föreslagna skulle kunna
fastställas för dessa förströelsetidskritfer.
Den minskning i skatteintäkterna, som
facktidningarnas och facktidskrifternas
undantagande skulle innebära, kunde
kanske uppvägas på detta sätt. Jag vill
vädja till statsrådet och chefen för finansdepartementet
att ta upp denna fråga
till övervägande.

Beträffande folkrörelsernas och näringsorganisationernas
publikationer, som
ju särskilt avses med reservationen, blir
det väl — i den mån dessa publikationer
tillställas medlemmarna kostnadsfritt
— ingen sterilisering av köpkraft. Jag
tror inte att dessa organisationer med
de pengar, som de eljest skulle få
ge ut i skatt, skulle efterfråga varor
ute i marknaden, möjligen tjänster, men
jag tror inte i sådan omfattning, att det
på något mätbart sätt skulle påverka
arbetsmarknaden på något område. De
folkrörelser och organisationer, som ha
publikationer med betalande prenumeranter,
kunna få mycket svårt att taga
igen denna skatt på prenumerationsavgiften.
Ett av resultaten blir väl, antar
jag, att nöjestidskrifterna, som ha råd
att betala skatten, komma att breda ut
sig på de andras bekostnad.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den av mig jämte
herr Hammarlund och herr Larsson i
Luttra vid utskottets betänkande fogade
reservationen.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

Förordningsförslag om pappersskatt.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Inom Man anför dessutom från utskottets

konsumtionsskatteberedningen har det sida, att en beskattning, som drabbar
inte varit möjligt för mig att biträda livsmedel, kan vara försvarbar, om skatdet
föreliggande förslaget om skatt på ten bara inte blir för stor. Bakom detta
papper, vilket ju också framgår av det uttalande måste väl ligga den meningen,
särskilda yttrande, som är bifogat pro- att det är rätt billigt att leva här i landet
positionen. Jag skall be att med några och alt den föreslagna pappersskatten är
ord få beröra de synpunkter, som legat mycket rimlig. Jag kan emellertid inte
till grund för det ställningstagande jag dela denna uppfattning. Jag menar att en
intagit i denna fråga. skatt på 15 öre per kilogram papper inte

Jag vill först och främst hänvisa till kan anses vara försiktigt tilltagen. De
att det i de direktiv, som lågo till grund beräkningar, som utförts av vissa remissför
konsumtionsskatteberedningens ar- myndigheter och som också voro, delvis
bete, mycket uttryckligt framhölls, att i varje fall, föremål för överläggningar i
de konsumtionsskatter, som skulle infö- beredningen, visa ju att skatten i inte
ras, inte fingo läggas på s. k. oumbärliga obetydlig grad kommer att påverka prisvaror,
och det framhölls alldeles särskilt, sättningen på jordbrukets produkter,
att en beskattning av livsmedel eller med byggnadskostnaderna och inte minst
livsmedel jämförbara varor inte kunde livsmedelspriserna. Såsom propositionen
förordas från regeringens sida. Denna redovisar, åtgår här i landet en tredjeenligt
min mening riktiga ståndpunkt del av hela pappersförbrukningen till
övergavs ju ganska snart av beredningen, livsmedelsemballage eller sådant ^ emoch
redan genom riksdagens beslut om ballage, som direkt eller indirekt påveren
skärpt skatt på bensin och drivmedel kar livsmedelspriserna. Man beräknar,
för motorfordon infördes en beskattning, att enbart prisstegringarna på sådana vasom
i stor utsträckning drabbar livsme- ror, som mjöl, socker och kaffe komma
del och andra varor, som måste betrak- att uppgå till flera miljoner kronor per
tas såsom oumbärliga för den enskilde år och att pappersskatten kommer att
medborgarens livsuppehälle, och det nu höja livsmedelspriserna med i runt tal
föreliggande förslaget om införande av 20 miljoner kronor om året. Denna been
pappersskatt markerar ju, för att an- räkning torde också vara riktig, i synvända
utskottets formulering, en ytter- nerhet som ju såväl utskottet som deparligare
glidning över till en skärpt be- tementschefen i sina yttranden mycket
skattning av livsmedel och andra oum- klart ha uttalat, att meningen med den
bärliga varor. Jag måste säga, att utskot- höjda skatten är att den skall få slå igetets
motivering för ett frångående av den nom i konsumentpriserna,
princip, som skulle vara utgångspunkt i Om emellertid höjningen av livsmedenna
fråga, på mig i varje fall verkar delspriserna inskränkte sig till dessa 20
minst sagt en smula kostlig. Utskottet miljoner kronor, skulle den kanske inte
hänvisar till att den skärpta bensinskat- verka så skrämmande. Den måste emelten
redan var ett avsteg från den ur- lertid ses i sammanhang med övriga
sprungliga ståndpunkten, att dylik be- prisstegringar på livsmedel och andra
skattning inte skulle läggas på livsmedel oumbärliga varor, som kommit och komoch
andra liknande varor, och detta för- ma slag i slag. Just nu ligger ju på rikssta
avsteg får nu utgöra motiveringen för dagens bord ett förslag om stöd åt jordnästa
avsteg från denna ståndpunkt. Med bruket, i vilket förutsattes att konsumenen
sådan argumentering kan man ju mo- terna genom prishöjning på jordbrukets
tivera en konsumtionsbeskattning på produkter skola bidra med 42 /„ miljopraktiskt
taget vilka varor som helst, ty ner kronor. Om man därtill lägger papom
det ena avsteget från den från bör- persskatten, innebär det ju att vi enbart

i nvor f»2

jan utstakade vagen lar mouvera nasia pa ucaau lvu pumu

avsteg, vet man ju egentligen aldrig var miljoner kronor i prishöjning:

man till sist hamnar. rekt eller indirekt komma :

pu tvu iuu i över t>2

miljoner kronor i prishöjningar, som direkt
eller indirekt komma att drabba

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Förordningsförslag om pappersskatt.

livsmedel, och denna politik genomför
man i en sådan situation, när av regeringen
och även av ledningen för landsorganisationen
signaleras en ännu starkare
»återhållsamhet» i lönepolitiken, en
återhållsamhet som ju statstjänarna senast
fått erfara vad den betyder.

Man framställer dessa åtgärder från regeringens
sida såsom nödvändiga åtgärder
av statsmakterna i kampen mot inflationen,
men jag undrar, om inte resultatet
av denna ekonomiska politik i
verkligheten blir det rakt motsatta mot
vad man eftersträvar, tv med dessa prisstegrande
åtgärder är det inflationsutvecklingen
som främjas och de små inkomsttagarna
som få sitta emellan. Jag
kan i det stycket hänvisa till vad statskontoret
härvidlag yttrat. Statskontoret
påpekar, att den av konsumtionsskatteberedningen
anvisade vägen icke medför
indragning av överflödig köpkraft, utan
att resultatet av den föreslagna skatten
i stället synes bli en inflationsfrämjande
prisökning, som ytterst kommer att
drabba den minst penningstarka delen
av befolkningen. Jag tror att statskontoret
härvidlag har haft en alldeles riktig
uppfattning, som det väl inte blir så lätt
för någon att kunna bestrida, ty de befolkningsgrupper,
som få bära lejonparten
av den föreslagna skatten och tidigare
genomförda skatter, ha ju inte större
inkomster än vad som oundgängligen går
åt för livets nödtorft. Dessa befolkningsgrupper
ha i verkligheten inget köpkraftsöverskott,
som statsmakterna ha
anledning att sterilisera. Däremot finns
det som bekant köpkraftsöverskott hos
andra befolkningsgrupper. Jag syftar på
dem som operera på kapitalmarknaden
men som inte i någon nämnvärd grad
drabbas.av den köpkraftssterilisering, som
regeringen vill åstadkomma genom en
skärpning av konsumtionsbeskattningen.
En sådan ekonomisk politik kan enligt
min mening inte motverka, men väl
främja inflationens utveckling, och därför
har jag icke i konsumtionsskatteberedningen
kunnat ansluta mig till föreliggande
förslag.

Jag vill också till sist beträffande pappersskatten
anföra ett par andra syn -

punkter, som jag anser vara av stor betydelse.
Från skilda håll, inte minst från
svenska typografförbundets sida, har
framhållits det betänkliga i att lägga
skatt på papper till facklitteratur, till vetenskapliga
tidskrifter och facktidningar,
till läroböcker för undervisning och
böcker för folkbildning, och man menar
från det hållet — och det vill jag instämma
i — att en sådan åtgärd innebär
ett uppenbart hämmande av den kulturella
utvecklingen, vilken statsmakterna
borde stödja och inte stjälpa. Jag vill till
dessa "riktiga synpunkter bara lägga, att
skattens konstruktion är sådan, att de
prisbilliga böckerna, som äro avsedda
för spridning i stor upplaga och som
man exempelvis genom sådana förlag
som Folket i bild och andra har igångsatt
stor spridning av, komma att drabbas
särskilt hårt, medan de dyrbarare
böckerna, som äro avsedda för en mindre
läsekrets, på grund av skattens konstruktion
slippa relativt billigt undan.

Det är, herr talman, dessa synpunkter
som ha legat till grund för mitt ställningstagande,
och jag ber att i konsekvens
med mitt särskilda yttrande till
konsumtionsskatteberedningens betänkande
få yrka bifall till motionen nr
536 i andra kammaren, i vilken hemställes
om avslag på föreliggande proposition.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Detta
är ju det sista ledet i det försök som
från regeringens sida har gjorts att genom
indirekta skatter överbalansera budgeten.
Varje överbalansering av budgeten
är, det tycks man ju vara tämligen
allmänt ense om, i nuvarande situation
nödvändig och nyttig, och de nationalekonomiska
observatörerna tyckas väl
snarare vara av den uppfattningen, att
budgeten borde överbalanseras genom
indirekta skatter i mycket större utsträckning
än vad riksdagen hittills har
fått sig i förslag förelagt. Under sådana
omständigheter äro de 500 miljonerna
ingalunda något heligt tal för vare sig bevillningsutskottet
eller säkerligen någon
annan, utan varje strävan att överbalan -

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

sera budgeten måste i nuvarande situation
vara vård all uppmuntran. Det är
utifrån dessa synpunkter som bevillningsutskottet,
med undantag endast av
högerns representanter, ansett sig böra
rekommendera till riksdagens antagande
detta förslag om pappersskatt.

Det är med mycket stor olust, det kan
jag gott säga, som jag personligen har
medverkat till införande av dessa indirekta
skatter, som i en icke obetydlig
utsträckning ha måst läggas på oumbärliga
varor. Det är en olust, som är mycket
djupt rotad, men jag har för min del
övervunnit den, därför att jag inte har
kunnat finna det i nuvarande situation
försvarligt att inte göra allt vad göras
kan för att överbalansera budgeten. Det
har praktiskt taget inte funnits några
andra alternativ än de förslag om punktbeskattning,
som ha bragts inför riksdagen.

Nu säger man, att konsumtionsskatteberedningen
har överskridit sina direktiv,
då den framlagt förslag om skatter
på bensin och nu senast på papper,
men jag vill erinra om att hela tankegången
ju var att man endast i den mån
det var nödvändigt skulle låta denna indirekta
beskattning gå ut även över oumbärliga
varor. Det var med mycket stor
olust som konsumtionsskatteberedningen
tog detta andra steg, men det måste
den göra för att kunna åstadkomma åtminstone
någon motsvarighet till vad
man allmänt ansåg borde göras för att
överbalansera budgeten.

Ja, jag kan inte tillräckligt understryka
den verkliga olustkänsla, som
jag för min del och mina kamrater säkert
med mig känt, när vi här gått på
konsumtionsskatteberedningens linje.
Herr öhman, som också har samma
olustkänsla, menar att detta bör leda
till att man avstår från dessa skatter.
Jag kan inte penetrera herr öhmans inre,
men i hans mönsterland är det ju ändå
på det sättet, att två tredjedelar av alla
skatter äro indirekta skatter, så att därifrån
kan han inte ha fått någon större
inspiration. Men han har kanske hyst
samma olust som jag. Herr öhman blundar
emellertid för de starka inflations 4

Första kammarens protokoll AV 23.

Förordningsförslag om pappersskatt.

drivande krafter som finnas. Han har
inte kommit med något annat acceptabelt
förslag att kunna mota dem. Man
får nästan en känsla av att han tycker,
att här må vi sitta och låta inflationen
komma utan att vidtaga några kraftigare
åtgärder, ty alla åtgärder bekämpas
och motarbetas från ett visst politiskt
håll. Det är nästan så, att man tycker
sig spåra en viss spekulation i kaos, och
det skulle inte vara alltför förvånande,
då det är alldeles uppenbart, att det
ute i Europa finns mycket starka krafter,
som uppträda i olika länder och
som uppenbarligen ha spekulerat och
fortfarande spekulera i kaos.

Jag tror ingalunda och vill inte på
något sätt insinuera, att högern har
några sådana spekulationer, då den intar
en liknande ståndpunkt, trots att högern
borde kunna erkänna, att man
även på utskottets väg bör vinna mycket
betydande resultat. När nu emellertid
högern motsätter sig detta förslag

— jag bortser därvid från den tesaurering
som högern närmast varit inne på

— får man väl förutsätta, att man från
högerns sida, då jag utgår från att man
även på det hållet mycket starkt märker
de inflationsdrivande krafterna, väl
har något annat medel att rekommendera,
ehuru denna rekommendation är
i viss mån outtalad. Det är mycket svårt
att pejla hjärtanas djup, men man skulle
ju kunna tänka sig, att ett sådant medel
vore för högern en stark räntehöjning
med allt vad därav följer. Man
skulle kunna tänka sig också ett annat
medel, nämligen en allmän omsättningsskatt
i en eller annan form, som drabbar
hela näringslivet, men om det skulle
vara tanken — och det har högern
vid flera tillfällen givit uttryck åt, om
inte i några utformade förslag, så åtminstone
akademiskt — förstår jag inte,
hur högern kan motsätta sig denna
pappersskatt, med den motiveringen, att
den träffar en oumbärlig vara. En allmän
omsättningsskatt, den må läggas på
produktionsstadiet eller detaljhandelsstadiet,
kan ju inte utrustas med så
många undantag, att den inte måste i
utomordentlig utsträckning träffa just

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Förordningsförslag om pappersskatt.

oumbärliga varor. En sådan motivering
kan man alltså inte anföra. Däremot
kan man till äventyrs säga, att en allmän
omsättningsskatt av rent skattetekniska
skäl är att föredraga framför denna
punktbeskattning. En sådan uppfattning
kan man naturligtvis hysa, men
jag vill gentemot ett sådant resonemang
framhålla, att till förmån för punktbeskattningen
ändå talar den omständigheten,
att vi göra alla dessa skatter mycket
begränsade till tiden. Allesammans
skola i varje fall omprövas, när instundande
budgetår går mot sitt slut.
Sorgligt uog kanske de till väsentlig del
få lov att behållas ett följande år. Jag
vågar ingenting spå, men det ser ju inte
särdeles ljust ut för närvarande ute i
världen. Meningen är dock, att de skola
existera under en relativt kort period.
Under sådana omständigheter är det
fråga om huruvida man inte måste välja
en sådan beskattning, som går mycket
lätt att genomföra. Alla dessa skatter
äro hittills lagda på ett sådant sätt,
att man inte, skulle jag tro, kan behöva
räkna med något egentligt svinn, och de
bli effektiva ur den synpunkten, att de
inte lägga större bördor på allmänheten
än vad som går in i skatter till staten.
En allmän omsättningsskatt kan inte
bli på det sättet effektiv. I vilken utsträckning
den tidigare omsättningsskatten
var effektiv ur den synpunkten, att
vad som lades på allmänheten gick in
till statsverket, kan ingen med bestämdhet
säga, men att det nog var genom rätt
många rännilar, som sammantaget inte
så obetydliga belopp runno bort, det
tror jag man tyvärr måste räkna med.

Även ur rent skattetekniska synpunkter
är denna punktbeskattning således
enligt min mening att föredraga framför
en beskattning av det slag, som högern
närmast tycks luta åt att vilja genomföra.

Man säger nu, att denna speciella
skatt på papper kommer att drabba t.
ex. livsmedel synnerligen hårt. Ja, det
finns en beräkning, som stammar från
köpmannaförbundet och som går ut på
att stegringen av emballagekostnaderna
i procent av försäljningen skulle bli un -

gefärligen 0,13 procent i en speceributik
och 0,io procent i en blandad speceri-
och mjölkbutik. Det är klart, att
även den saken inte är lycklig, men
skatten kommer ändå inte att pressa
upp livsmedelskostnaderna med mer
än mycket obetydliga, knappast märkbara
belopp.

Herr Öhman var missbelåten — det
kan för all del hända att även andra
äro det — med att denna pappersskatt
kommer att drabba också de kulturella
tillgångarna, såsom böcker, vetenskapliga
tidskrifter o. s. v. Jag förmodar
att han åsyftade sådan litteratur, som
tolkar den västerländska humanistiska
kultur, som vi ha här i landet, och att
det var för den som han ömmade. Man
kan ju säga att det är tråkigt, att böckerna
komma att beskattas, men tar man
en bok, som väger, låt oss säga ett tredjedels
kilogram, betyder det fem öres
skatt på den boken. Är det en vanlig
skönlitterär bok, som kostar en tio kronor
och som väger ett tredjedels kilogram,
blir det fem öres beskattning, och
skall man räkna med pappersspill, behöver
man inte betala mera än sex öre
i skatt. Det är väl ändå inte en kostnad
av den art, att den behöver verka
alltför avskräckande. Jag vill erinra om
att den allmänna omsättningsskatt, som
vi tidigare hade och som utgick med ungefär
5,5 procent, för en sådan tiokronorsbok
utgjorde 56 öre. I valet mellan en allmän
omsättningsskatt och pappersskatten
är således i detta fall pappersskatten
vida att föredraga ur kulturell synpunkt.
Även om man kan säga, att också
den saken är tråkig, har den inte den
betydelse, som herr öhman vill tillägga
den.

Herr Wehtje talade om att det var
en fara med pappersskatten ur den synpunkten,
att i länder, som exportera papper
till oss, skulle den betraktas som en
importavgift. Yi ha ju någon ringa import
av papper, ehuru den inte på något
sätt motsvarar vår export. Någon
sådan fara föreligger knappast. Vad man
vid förhandlingar länder emellan väl
närmast blir irriterad över äro tullar eller
andra importavgifter, som äro till

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

för att höja priset på från utlandet till
oss importerade varor i förhållande till
inhemska varor, medan däremot en beskattning,
som drabbar i lika mån importerade
varor och här i landet tillverkade
varor, väl knappast kan anses vara
riktad mot det främmande landet och
därför måste mötas med en liknande åtgärd.
Om man såsom i Danmark inför
en pappersskatt — den är där 30 öre
per kilogram — vidtager man säkerligen
en sådan åtgärd på grund av statsfinansiella
skäl eller som hos oss i kampen
mot inflationen. Det betyder att man
vidtar en sådan åtgärd, oberoende av
den åtgärd, som ett pappersexporterande
land kan ha vidtagit. Införandet av
en pappersskatt kan väl tjäna som ett
exempel för andra länder, men det kan
knappast kännas som en utmaning, som
skall mötas med liknande åtgärder. Införandet
av en pappersskatt är inte diskriminerande
på något sätt och riktar
sig inte mot det utländska papper, som
införes till oss.

Man bär talat mycket om att det skulle
vara önskvärt att undantaga inte bara
allmänna nyhetstidningar från denna
skatt, utan även fackorgan av skilda
slag. Redan i konsumtionskatteberedningen
hade vi representanter med denna
uppfattning. Från köpmannarepresentanten
och jordbruksrepresentanten
och från andra håll framfördes sådana
synpunkter, men efter mycket diskuterande
blevo vi till slut eniga om den
uppfattningen, att tyvärr ingenting var
att göra, om man ville få en enkelt utformad
skatt.

•lag har fått i min hand en redogörelse
för en stickprovsundersökning beträffande
facktidskrifter, gjord på kungl.
biblioteket. Man har där slumpvis plockat
fram hundra sådana tidskrifter, och
det visade sig — undersökningen får
endast tagas för vad den är, en stickprovsundersökning
— att av dessa hundra
tidskrifter voro 20 procent visserligen
rubricerade som organisations- eller
facktidskrifter men måste hänföras
under rubriken nöjestidskrifter. 40 procent
utgjordes av organisations- och
facktidskrifter med blandat innehåll, och

Förordningsförslag om pappersskatt.

man kunde därför vara tveksam om huruvida
de tillhörde det ena eller andra
slaget, och återstående 40 procent voro
rena organisations- och facktidskrifter.
Denna undersökning vittnar om att det
inte är så särdeles lätt att göra denna
uppdelning med hänsyn till skatten, varjämte
den skulle leda till att man i stället
för kontroll över 70 pappersbruk,
som göra tidningspapper, får ha en ingående
kontroll över tryckerierna, för
att man skall kunna konstatera, hur mycket
papper som användes för facktidskrifter
och hur mycket papper
som användes för andra tidskrifter eller
andra ändamål. Det blir en apparat
av en helt annan omfattning än
den som vi ha tänkt oss, och kontrollstyrelsen
sade bestämt ifrån, att den
inte orkade med att genomföra en kontroll
av den arten. Alla välvilliga bedömare
av såväl konsumtionsskatteberedningens
som regeringens och bevillningsutskottets
förslag böra förstå, att det är
av dessa skäl som vi för vår del inte ha
kunnat förorda ett undantag för facktidskrifterna.

Det är emellertid tämligen uppenbart,
att önskemålet att undantaga facktidskrifterna
kan bli accentuerat, om man
skulle fortsätta följande år med en beskattning
av denna art, och jag är tämligen
övertygad om att regeringen kommer
att undersöka de möjligheter som
förefinnas för att till ett följande år —
något annat förutsätta inte ens reservanterna
— om lagstiftningen då måste bestå,
försöka att göra en skillnad mellan
dessa facktidskrifter och andra tidskrifter.
Jag tror emellertid att det är förenat
med så stort besvär och så mycket
krångel att göra en sådan skillnad, att
uppdelningen svårligen kan genomföras,
men jag är som sagt övertygad om att
regeringen till ett följande år gör en sådan
omprövning, även om inte regeringen
får en direkt påstötning därom.

Denna skattelagstiftning har ju, herr
talman, sin speciella motivering, då den
är framkallad av inflationshotet. Det är
eu åtgiird för att rädda större värden,
som eljest skulle sättas på spel. Vi veta
att en ohejdad inflation i vårt land skulle

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Förordningsförslag om pappersskatt.

för arbetare och småfolk och över huvud
taget löntagare bliva så förhärjande, att
vi för att undvika detta större onda måste
vidta åtgärder, även om de inte alltid
äro angenäma. Det är uteslutande
med hänsyn till att syftet med skatten
är att bidraga till att avvärja en inflation,
som jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sjödahl hävdade, att han
hade den känslan, att jag blundade för
de inflationsdrivande faktorerna, och
han talade i senare delen av sitt anförande
om att jag kanske till och med
skulle vara anhängare av en inflation i
detta land. Jag vill bara därtill säga,
att om herr Sjödahl hade hört litet mera
uppmärksamt på vad jag sade, skulle
han ha uppfattat att jag hävdade, att beskattningen
icke, som konsumtionsskatteberedningen
och regeringen ansett,
verkar inflationshämmande utan inflationsfrämjande.
Man kan inte bekämpa
inflationen med prisstegrande åtgärder.
Inflationen bekämpas inte, om den allmänna
prisnivån höjes och penningvärdet
därigenom försämras. Åtgärder i motsatt
riktning måste tillgripas, om man
skall kunna bekämpa inflationen. Sådana
här skatter medföra ju en prisstegring
över praktiskt taget hela linjen och innebära
en sänkning av standarden för de
breda folklagren. De som äro förespråkare
för dessa skatter måste därför klart
och tydligt säga ifrån, att de anse att
levnadsstandarden är för hög, fastän
nära 70 procent av folket har en inkomst
understigande 5 000 kronor om året.

Vi hävda, att det inte finns något köpkraftsöverskott
hos de breda folklagren
men att det finns ett sådant överskott
hos vissa storfinansiella kretsar, som
operera på kapitalmarknaden. Det är
detta köpkraftsöverskott som åstadkommer
svårigheter för vårt penningvärde
•och främjar inflationens utveckling.

Herr Sjödahl menade att kommunisterna
inte kunnat framlägga något förslag
om hur de inflationsdrivande krafterna
skola bekämpas. Till detta vill jag en -

dast anföra att jag i konsumtionsskatteberedningen
föreslagit en engångsskatt
på förmögenheter över 40 000 kronor.
Det förslaget har avvisats med hänsyn
till de tekniska svårigheter som skulle
uppstå vid genomförandet av en sådan
beskattning. Det är typiskt, att när det
gäller att införa en skatt, som drabbar
köpkraftsöverskottet — de stora inkomsttagarna
— är det alltid stora tekniska
svårigheter, men när man lägger skatter
på de mindre inkomsttagarna äro inga
sådana svårigheter för handen.

Herr Sjödahl förklarade, att han var
mycket olustig över denna beskattning,
men samtidigt försökte han visa, hur litet
denna skatt drabbar livsmedelsemballage
— det vara några tiondels procent
— och böcker — han talade om
fem öre — o. s. v., men säg i stället klart
och rent ut, att det är 48 miljoner kronor,
som skola tagas in på livsmedel och
andra oumbärliga förnödenheter från i
huvudsak de små inkomsttagarna.

Slutligen vill jag säga, att jag inte alls
spekulerar i något kaos. Vi vilja förhindra
kaos med de åtgärder vi föreslå.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Herr öhman menade att det inte
fanns något köpkraftsöverskott här i landet
utom möjligtvis hos några stora inkomsttagare.
Jag undrar om han inte då
förväxlar två ting. Det stora flertalet
människor här i landet anse nog inte
att de ha tillräckligt stora inkomster, ty
det är ytterst få människor som man påträffar
som anse sig ha det. Men å andra
sidan ha vi frågan, om det med den köpkraft,
uttryckt i pengar, som finns i landet,
finns tillräckligt med varor med
hänsyn till den prisnivå som existerar.
På den punkten går det nog inte ihop.

När jag talade om att det finns grupper,
som spekulera i kaos, tänkte jag
närmast på förhållandena ute i Europa.
Det förundrar mig kanske litet grand, att
herr Öhman då kände sig träffad.

Herr VELANDER: Herr talman! Herr
Sjödahl hade uppgiften att försvara ut -

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

skottets betänkande, och han gjorde ju
många försök i det hänseendet. En del
av dessa försök kunna betraktas som
ganska djärva. Det visade sig också, att
herr Sjödahl inte har så svårt för att
komma över från den ena ståndpunkten
till den andra.

Herr Sjödahl efterlyste vad som möjligen
kunde vara högerns recept. Det
kan väl inte, sade han, gå för sig att
bara sitta och låta inflationen ha sin
gång. Jag misstänker, att herr Sjödahl
knappast menar, att det är någon åsiktsriktning
här i riksdagen — i varje fall
inte någon som är företrädd i bevillningsutskottet
— som har den inställningen.
Det enda som han kunde tänka
sig att högern var intresserad av var
emellertid en räntehöjning. Jag skulle
vilja fråga herr Sjödahl, om han under
debatten i utskottet om denna fråga över
huvud taget har hört ordet räntehöjning
nämnas. Jag kan inte erinra mig, att jag
i något sammanhang i bevillningsutskottet
hörde det ordet uttalas, och jag tycket,
att det då är ganska överflödigt av
herr Sjödahl att söka göra gällande, att
det skulle vara någon högerns ståndpunkt
att urgera frågan om räntehöjning.
När det i tidigare sammanhang talats om
räntehöjning, har den alltid diskuterats
såsom ett eventuellt led i eu större plan
för ett effektivt motverkande av inflationen.
I sådana sammanhang har inte
heller något parti uppträtt och givit något
bestämt förord för den vägen, utan
man har blott rekommenderat den till
övervägande. Jag kan inte tänka mig, att
någon människa menar, att en räntehöjning,
vilka verkningar man än vill tillskriva
den, skulle i och för sig ha någon
utomordentlig eller avgörande betydelse,
när det gäller att motverka inflationen.
Jag tycker därför, att herr Sjödahl kan
lämna dessa sina synpunkter.

.lag tänker mig att, när herr Sjödahl
lade ned mycken möda på att rättfärdiga
vad han kallade punktbeskattningen,
bakom detta låg en tanke alt någon
varit inne på en annan linje och därmed
velat komma från denna punktbeskattning
exempelvis genom att rekommendera
en mera generell konsum -

Förordningsförslag om pappersskatt.

tionsbeskattning. Om herr Sjödahl menar
det, finns det verkligen företrädare
för en sådan ståndpunkt. Jag har i tidigare
sammanhang vidgått mina försyndelser
i det hänseendet. Men inte heller
då har det, herr Sjödahl, varit fråga
om att utan vidare förorda en sådan
ordning, utan det har varit fråga om ett
alternativ, som borde övervägas av
Kungl. Maj:t. Det skulle övervägas och
klarläggas, huruvida man skulle tillgripa
en sådan medicin.

När herr Sjödahl talar om att punktbeskattningen
är att föredraga, emedan
skatten då endast drabbade vissa särskilda
varor, förefaller det mig, som om han
borde kunnat komma till ett något annat
resultat. Den beskattning, som herr
Sjödahl såsom ledamot av konsumtionsskatteberedningen
och i andra sammanhang
förordat och sökt driva igenom, är
det en punktbeskattning? Jag tror inte,
att man behöver vara oviss på den punkten.
Denna beskattning är nämligen inte
någonting annat än en omsättningsskatt
med mycket generella verkningar. Den
skiljer sig från den allmänna omsättningsskatten
på det sättet, att den inte
blir likformigt avvägd. Den träffar
slumpvis och på ett mycket svårberäkneligt
sätt. Jag behöver, för att illustrera
vad jag här säger, endast hänvisa till
bensin- och drivmedelsbeskattningen
och nu också till den beskattning, som
vi syssla med i dag. Det är inte någon
punktbeskattning utan en generellt verkande
beskattning, som griper omkring
sig som en mera allmän omsättningsskatt.
Att i detta sammanhang tala om
punktbeskattning är ingenting annat än
en ren chimär.

Herr Sjödahl viftar lekande och lätt
bort alla mindre angenäma synpunkter.
Han menade, att det inte behövde befaras
några repressalieåtgärder eller beskattningsåtgärder
i de länder, dit vi exportera
vår papp och vårt papper. Det
är ju eu mycket ömtålig fråga men också
eu stor och viktig fråga. Ingen kan i
förväg med bestämdhet säga, att det
kommer att gå så och så, men talet om
att det inte föreligger någon fara i antytt
biinseende förefaller alltför liittvin -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Förordningsförslag om pappersskatt.

digt. Jag skall med anledning därav tilllåta
mig några ord på den punkten. Ingen
av oss är väl främmande för att papper
och papp tillhöra våra största exportartiklar.
Denna export har sedan sista
förkrigsåret nästan tredubblats. Det
är en utveckling som knappast gäller i
fråga om någon annan exportvara. Exportvärdet
för 1947 var 450 miljoner
kronor, och därigenom fingo vi inte bara
utländska valutor, utan just sådana
valutor som vi äro i största behov av.
Man kan hänvisa till att vi inte sakna
erfarenheter av hur pass känsligt det kan
vara att ingripa reglerande, när det gäller
våra stora exportartiklar. Jag tänker
mig sålunda att regeringen har
mindre angenäma erfarenheter från
sommaren och hösten 1946 i samband
med prissättningen å pappersmassa av
vad det kan bli för resultat, om man går
fram på ett alltför klumpigt sätt.

Nu ligger det så till, att genom träffade
överenskommelser pappersbruken
förbundit sig att tillhandahålla den inhemska
marknaden papp och papper till
priser, som inte täcka produktionskostnaderna.
Utgångspunkten har varit, att
kompensation skulle erhållas genom de
högre priser, som företagen kunna tillgodogöra
sig vid export. Men detta innebär,
kan man säga, att man med utlandspriserna
subventionerar den inhemska
konsumtionen. Utländska importörer
kunna därtill vid prisförhandlingar
göra gällande, att de begärda priserna
äro tilltagna för att täcka även, den svenska
pappersskatten. Skatten träffar också
importerat papper, och detta importerade
papper kommer från länder, dit vi
exportera vår papp och vårt papper. Jag
misstänker att pappersbruken i importländerna
känna sig ganska olustiga, när
de konstatera, hur läget egentligen är,
och olusten blir icke mindre därför att
vi äro effektiva konkurrenter till dem.
Man kan alltså tänka sig, att de anstränga
sig till det yttersta för att få vår export
belagd med acciser eller tullar. Det är
ingen tröst, om man säger att denna skatt
å papp och papper är tillfällig, ty om
man i utlandet går till en sådan aktion
som antytts, är det inte sagt att man där

frånfaller de åtgärder, som vidtagits, i
och med att vi draga tillbaka våra.
Bränslekommissionen har också en ganska
realistisk inställning på denna punkt,
då den uttalar, att man säkerligen icke,
därest accis lägges på importerat papper,
bör förringa faran av cn reciprok
behandling i utlandet av svensk pappersexport.

Det är här första gången som man i
fråga om den indirekta beskattningen
attackerar ett avsnitt av vårt näringsliv,
som huvudsakligen tar sikte på export.
Det förefaller, som om detta skulle kunna
utlösa en viss försiktighet och att
man alltså inte borde följa någon tidigare
schablon från diskussionen rörande
de indirekta skatterna. Man känner
också behov av att anlägga särskilda
synpunkter. Konsumtionsskatteberedningen
har sålunda framfört den synpunkten,
att denna skatt har ett betydande
värde, emedan den minskar spänningen
mellan exportprisnivån och den
inhemska prisnivån. Jag vet inte, om
någon annan varit inne på den tanken,
men utgår man från, såsom det verkligen
förhåller sig, att den inhemska prisnivån
är resultatet av våra priskontrollerande
myndigheters åtgärder, är det rätt
anmärkningsvärt, att man i detta sammanhang
kan åberopa angelägenheten
av att höja den inhemska prisnivån såsom
motiv för pappersskattens införande.
Det är ett ungefär lika tungt vägande
skäl som finansministern snuddar
vid då han säger, att genom ifrågavarande
beskattning kan man åstadkomma
en önskvärd begränsning av den inhemska
konsumtionen. Det yttrandet
skall nämligen ses mot bakgrunden av
bränslekommissionens remissyttrande,
där det heter, att man tack vare träffade
överenskommelser med pappersbruken
åstadkommit den begränsning
av konsumtionen som är önskvärd. Det
är nu inte önskvärt med någon ytterligare
begränsning därav. Skulle man
komma därhän, att en ytterligare begränsning
bör genomföras, har man utsikter
att kunna komma till tals med
pappersbruken igen. Jag menar att, när
det gäller ett så viktigt avsnitt av vårt

Onsdagen den 9 juni 1918.

Nr 23.

näringsliv, som det här är fråga om,
skall man vara litet försiktigare, och
man bör också behandla landets företagare
med en viss hänsyn.

Det torde inte behövas någon särskild
förklaring därom att de olika partierna
inom riksdagen självfallet böra
vara intresserade av en överbalansering
av budgeten till motverkande av inflationen.
Det har betonats mycket starkt,
och från högerhåll har i olika sammanhang
bestämt gjorts gällande, att man
näppeligen kommer tillräckligt långt på
de vägar, regeringen velat rekommendera
och som man behagat kalla punktbeskattning,
ehuru det inte är fråga om
någon sådan beskattning.

Det ligger för övrigt så till, att man
fullständigt avlägsnat sig från de tidigare
utgångspunkterna. Finansministern
har i direktiven för konsumtionsskatteberedningen
talat om att läget kräver
en uppsugning och sterilisering av köpkraft.
Och i det sammanhanget säger
han ytterligare, att han icke kan förorda
en beskattning av livsmedel och
vissa andra oumbärliga varor. När man
nu kommit till starkt medvetande om
att det inte går att åstadkomma den avsedda
överbalanseringen av budgeten på
500 miljoner kronor utan att inlåta sig
på en beskattning av helt annan karaktär
än direktiven taga sikte på, kan man
undra, om inte finansministern samt
med honom herr Sjödahl och konsumtionsskatteberedningen
borde ha frågat
sig, om det inte var anledning alt s. a. s.
vända om. Och om de ansett att det inte
var anledning därtill, så hade de väl i
alla fall bort söka prestera något motiv
för att de nu voro beredda att gå in för
eu beskattning av oumbärliga varor, vilket
icke förut varit meningen. .lag måste
fråga, om man inte hade hort förfara på
det siittet?

Det kan också frågas, om det belopp
av 18 miljoner kronor, som man räknat
fram, är ett nettobelopp. Det siigcr man
ingenting om; det finns ingen analys av
hur det förhåller sig på den punkten,
varken av finansministern, konsumtionsskatteberedningen
eller av bevillningsutskottet.

Förordningsförslag om pappersskatt.

Det är dock inget nettobelopp. För
det första få vi lov att räkna ifrån den
del av beloppet, som staten själv på
grund av sin förbrukning av papper får
satsa, och därtill vad kommunerna och
det allmänna i övrigt få sätta till. Sedan
blir det verkningarna på skatteunderlaget.

Visserligen är man generös och säger,
att verkningarna av beskattningen
skola få slå igenom i priserna. Ja, man
skall dock vara stor optimist, om man
skall tro på att det är möjligt. Det är
klart att skatten slår igenom i priserna,
när det gäller producenten i första ledet,
men när det gäller varudistributionen
och när det gäller jordbruket osv.
— hur går det då?

Låtom oss för att konkretisera detta ta
ett exempel. Enligt gällande avtal skall
det tillverkas 6 600 ton skördegarn av
papper. Vad kommer pappersskatten att
betyda för jordbruket, när det tillgodogör
sig detta kontralierade skördegarn?
Den kommer att kosta en miljon kronor.
Kan någon tala om för oss, hur det skall
beredas kompensation härför? Detta är
blott ett litet exempel. Det går att anföra
sådana exempel i nästan vilken utsträckning
som helst.

Herr Sjödahl säger, att det inte givits
andra alternativ, man hade blott att gå
in för en beskattning av papp och papper.
Är det inte att gå något för långt?
Det skulle ju vara mycket beklämmande
särskilt för finansministern, om detta
vore riktigt. Det skulle innebära att
avsikten att motverka inflationen genom
att indraga en halv miljard kronor i
skatt å umbärliga varor icke kunnat
fullföljas och att sedan, då det gällt att
beskatta icke umbärliga varor, man varit
hänvisad till allenast papp och papper.

För herr Sjödahl är dock anledningen
till att man gått in för ifrågavarande
skatt främst den, att man på »ett enda
bräde» kan få så mycket pengar och vidare
att kontrollen blir så lätt. Det iir
ett ganska oroande perspektiv. Skall den
omständigheten bli avgörande vid reglerandet
av beskattningen, att man på en
viss punkt eller visst område kan helt

Nr 23.

Onsdagen den 9 jnni 1948.

Förordningsförslag om pappersskatt.

lättvindigt tillägna sig så och så mycket
pengar och att kontrollen över detta
tillägnande är mycket enkel, då känner
man det som om man inte skulle kunna
eller vilja vara med längre.

Beträffande valet av vägar för vinnande
av en överbalansering av budgeten
skulle jag vilja rikta uppmärksamheten
på en särskild omständighet. Det finns
ju en utväg att åstadkomma denna överbalansering,
som består i att man minskar
utgifterna, och finansministern har
i ett tidigare sammanhang pekat på den.
Nu anstränger han sig emellertid att
åstadkomma så stora statsutgifter som
möjligt. Iliksräkenskapsverket har i sina
sista beräkningar kommit till det resultatet,
att man för nästkommande budgetår
har att räkna med att de ordinarie
statsinkomsterna skola lämna ett överskott
på ytterligare 200 miljoner kronor
utöver vad tidigare beräknats. Samtidigt
bereder sig regeringen på att utnyttja
eller förbruka dessa pengar så långt
möjligt. Här skall man genomföra en
subventionering av importen av bomull
och hudar på 20 miljoner kronor. Så
skall man införa en subventionering av
hushållens bränslekostnader på 30 miljoner.
Om budgetens överbalansering är
en angelägenhet större än alla andra i
kampen för penningvärdet, då frågar
jag mig: Är det lämpligt att gå fram på
sådana vägar? Om man sedan beaktar
subventionerna till jordbruket, kanske
man till slut kommer upp till ett belopp
som ligger närmare 400 miljoner än 300
miljoner kronor, och principerna i det
sammanhanget kunna nog också diskuteras.
Det kan väl hända, att man då
kommer in på indexberäkning och dylika
ting, men här konfronteras man i
alla händelser med förslag, som i utomordentligt
stor utsträckning diskontera
de ökade inkomstmöjligheter, som undan
för undan anmäla sig, och det finner
jag för min del inte vara tilltalande
eller ens försvarligt.

Herr Sjödahl talade om hur blygsam
denna beskattning var och att man, när
det gällde en punktbeskattning av procentuellt
sett så ringa tyngd, inte behövde
hysa någon tvekan. Herr Sjödahl har

säkerligen läst vad Kooperativa förbundet
uttalat om den saken. Förbundet
uppräknar en del varuslag, där prisstegringen
ligger mellan 15 och 50 procent.
Jag tror, att det från sådana utgångspunkter
inte går att svälja den föreslagna
beskattningen i tro att den är låg och
därför icke har några ogynnsamma
verkningar i släptåg.

Utskottets betänkande inbjuder till
omfattande kommentarer, men jag skall
inte gå långt i det hänseendet. Jag vill
blott säga, att, om man läser utskottsutlåtandet
s. 23, så finner man därav,
att syftet med ifrågavarande indirekta
skatter, som från början var att bekämpa
inflationen, att minska spänningen
mellan köpkraft och varutillgång, numera
för utskottet uteslutande är att
fylla den där ramen på 500 miljoner
kronor, som man en gång uppställt för
sig. Det säges uttryckligen att det gäller
att få in de 500 miljonerna. Utskottets
yttrande är däremot kemiskt fritt från
varje antydan eller resonemang rörande
de penningpolitiska synpunkterna.
Det är ju möjligt, att man åt utskottets
dunkla skrivsätt kan vindicera ett något
annat innehåll, men de penningpolitiska
synpunkterna ha i varje fall icke
fått något utrymme där. Utskottet klarar,
liksom tidigare, den saken lekande
och lätt genom att säga, att det inte tillkommer
utskottet att behandla frågor av
penningpolitisk art. Ja, det kan vara
riktigt, om däri inlägges den meningen,
att det inte tillkommer bevillningsutskottet
att draga upp riktlinjerna för den
ekonomiska politiken, exempelvis för
riksbankens politik, men om det kommer
ett förslag på riksdagens bord, som
överlämnas till bevillningsutskottet för
beredning, där syftet med förslaget anges
vara av penningpolitisk art, misstänker
jag att bevillningsutskottet inte
får undandraga sig att diskutera och
pröva frågan, huruvida syftet är av den
beskaffenhet, att det bör befordras och
främjas, och inte heller frågan, huruvida
man på de anvisade vägarna kan nå
detta syfte. Annars skulle det läget uppkomma
— som nu verkligen föreligger,
om riksdagen bifaller denna proposi -

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

tion — att riksdagen beslutat att anvisa
medel till ett belopp av cirka 500 miljoner
kronor utan att på något sätt ha
prövat syftet därmed.

Därtill kan man ju säga: »Det vet man
väl, att syftet är att stödja penningvärdet.
» Men det borde inte räcka med att
bara säga, att detta är ett led i kampen
för penningvärdets stödjande eller i kampen
mot inflationen, utan man borde
också klarlägga de linjer, efter vilka
man faktiskt kan ha utsikt att nå det resultatet.

Herr talman! Jag tillåter mig instämma
i det yrkande som redan har ställts
om avslag på den kungl. propositionen
och därmed på utskottets hemställan.

Jag vill tillägga, att det spörsmål, som
beröres i den av herr Näsgård m. fl. avgivna
reservationen, icke har varit något
problem för mig och mina medreservanter,
då vi ha gått på avslag å propositionen
i dess helhet. Skulle det emellertid
vid slutvoteringen komma att ligga
så till, att det blir någon mening med
att biträda den ståndpunkt, som kommit
till uttryck i sagda reservation, är
jag för min del beredd att göra det.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Redan vid riksdagens början väckte
jag och några kamrater en motion om
införande av extra skatt på den s. k. kolorerade
veckopressen. Dessa tidskrifter
ha ju fått en oroväckande spridning under
de senaste åren, och vi ha ansett, att
man utan vidare kunde ta ut en extra
skatt av 6 öre, om tidskriften kostar 20
öre, och en skatt av 10,5 öre, om tidskriften
kostar 30 öre. Detta skulle ge
statskassan en extra inkomst på i runt
tal 25 miljoner kronor.

Nu har man ansett, att man måste införa
en allmän pappersskatt för att få
in det antal miljoner som man önskar ha.
Men då hade det väl varit lika enkelt att
lägga skatten på den kolorerade veckopressen.
Dessa tidningar spridas i miljontals
exemplar, och vi äro väl övertygade
om att det skulle vara lyckligt
fiir vår ungdom, om man kunde i någon
mån begränsa denna litteratur.

Förordningsförslag om pappersskatt.

När någon har fört fram den tanken,
har man alltid kommit med den invändningen:
»Ja, men det är omöjligt att
kontrollera; det finns ingen möjlighet
att avgöra, vilka tidningar som höra till
den kolorerade veckopressen och vilka
som höra till vad man kallar facktidskrifter,
vilka man skall skattlägga och
vilka man inte skall skattlägga.» Vi hörde
hur lierr Sjödahl i sitt anförande framhöll,
att kontrollstyrelsen sagt att det
var omöjligt för den att åtaga sig en sådan
uppgift som en extra beskattning
på dessa veckotidskrifter. Jag tror ju
inte, att det är det som är avgörande, och
jag tror väl att alla äro överens om att
dessa veckotidskrifter ingalunda äro välgörande
för det svenska folket som läser
dem, men då kan jag inte heller förstå,
varför man skall vara så rädd för att
lägga en liten extra skatt på dem för att
kanske i någon mån kunna nedbringa det
väldiga antalet. För närvarande beräknas
det, att de gå ut med i runt tal 200
miljoner exemplar om året.

När finansministern vid riksdagens
början framhöll, att man måste ta ut
extra skatter, ansåg han att man kunde
ta ut en liten extra skatt på sådana oumbärliga
varor som man ansåg att det
svenska folket inte behövde i så stor utsträckning.
Detta är väl en vara, som
man borde kunna ta ut en extra skatt
på. Jag tror inte det skulle skada ett
dugg, om man nu anser att man behöver
ta ut 48 miljoner kronor, att man
fördubblade den skatt vi föreslagit på
dessa tidskrifter. Då hade man kanske
fått in 50 miljoner kronor, och då hade
man väl kunnat slippa den allmänna
pappersskatten. Denna kommer ju otvivelaktigt
att i mycket stor utsträckning
drabba pappersindustrien som sådan,
och skulle den slå igenom, är det väl inte
mycket vunnet med en sådan skatt.
Pappersemballage t. ex. kommer naturligtvis
att stiga avsevärt, och detta innebär
ökade kostnader för det svenska
jordbruket.

När man här i riksdagen beskattat uiubärliga
varor, såsom spritdrycker, vin
och tobak, har man ju alltid ansett, att
man kan taga ut nästan vilka .skatter som

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Förordningsförslag om pappersskatt.

helst på dem. Jag skulle vilja ställa den
frågan till finansministern: Anser finansministern,
att denna kolorerade veckopress,
som går ut i 200 miljoner exemplar,
är oumbärlig för det svenska folket,
eller varför är han rädd för att ta ut
denna extra skatt? Det skulle vara intressant
att veta, ty jag tror att man
här skulle ha ett skatteobjekt som man
kunde tillgripa utan att skada hela vårt
svenska näringsliv.

När man här talar om att denna skatt
bara är tillfällig och skall tas ut endast
under detta år, så tror jag inte så mycket
på det. Det brukar alltid vara så, att
har man fått in en skatt, är det inte så
lätt att få bort den igen. Jag tror att
denna pappersskatt, som vi nu pålägga,
kommer att bestå även under nästkommande
år, och jag tror ingalunda att bensinskatten
kommer att kopplas bort, utan
den kommer nog att bestå och drabba
hela det svenska näringslivet. Jag kan
inte säga som hem öhman, att man skall
ta ut en engångsskatt och att den skulle
ha en sådan väldig inverkan, att man
skulle kunna råda bot på denna överflödiga
köpkraft. Jag tror att herr Öhman
inte på något sätt reflekterat över hur
litet en sådan skatt skulle göra, men om
man däremot når de bredare lagren med
en skatt, lär väl ingen våga påstå, att inte
inkomsten hos folket i allmänhet är så
pass hög, att om man lägger på 10 eller
20 öre på en tidskrift, folk betalar detta,
om de vilja läsa tidskriften. Jag tror att
man på det sättet skulle nå ungdomen,
som ju har väldigt stora inkomster och
som i gemen säkerligen offrar dessa
pengar, om de vilja läsa dessa tidskrifter.
Jag tror att man på det sättet skulle
i större omfattning än genom en allmän
pappersskatt kunna ta ut överflödig köpkraft.

Det skulle, herr talman, vara mycket
att tillägga angående denna pappersskatt,
men jag skall stanna vid detta
och ber att få yrka bifall till den av
herr Näsgård in. fl. avgivna reservationen,
som går ut på att det skall bli en
ny prövning av frågan, huruvida det inte
vore skäl att lägga saken på en annan
bog än utskottet föreslagit.

Herr STRAND: Herr talman! När jag
hörde utskottets talesmans motivering
för förslaget till pappersskatt, måste jag
säga, att jag inte kan dela hans synpunkter.
"Han använde olika metoder för att
måla upp svårigheterna i det ena fallet
och skildra verkningarna som mindre
betydande i det andra, och slutligen
ville han göra denna nu föreslagna pappersskatt
till det sista hindret för inflationens
intåg här i landet. Om det sista
var riktigt, är det väl knappast troligt,
att skatten kommer att bli tillfällig.

Det är klart att man kan göra som
herr Sjödahl och säga att verkningarna
av pappersskatten bli ganska betydelselösa,
om man delar upp den i små enheter
och talar om t. ex. 5 öre på en bok
och 0,i5 procent av kostnaderna för emballage
för ett visst affärsdrivande företag.
Med dylika exempel kan man naturliktvis
alltid försöka bevisa, att den nya
skatten i stort sett ingenting betyder.
Men man måste ju ändå hålla i minnet,
att det är 48 miljoner, som skola tas ut,
och då Landsorganisationen har avstyrkt
pappersskatten, har den gjort det därför
att den räknar med att den största delen
av dessa 48 miljoner kommer att tas ut
på sådana områden som egentligen inte
borde skattläggas utan som tvärtom i
mycket stor utsträckning böra främjas
av samhället. Någon värdering av vad
som faller på den ena eller andra detaljen
har icke gjorts. Ett av de områden,
som böra främjas, är naturligtvis bokutgivningen.
Det finns ingen anledning att
belägga den med en särskild skatt.

För att belysa hur skatten verkar, om
man tar andra utgångspunkter än herr
Sjödahl anlade, vill jag säga, att för Kooperativa
förbundet betyder pappersskatten
på tidskriften Vi 300 000 kronor om
året i merutgift, och eftersom de som få
tidskriften inte betala mer än en liten
avgift för tidningen, som mera är till som
bevis för att vederbörande har intresse
för tidskriften, är det troligt att Kooperativa
förbundet självt får betala dessa
300 000. För tidningen Metallarbetaren
kommer det att kosta 50 000 kronor om
året. Eftersom den utdelas gratis, är det
Metallarbetareförbundet som får betala

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

det, och då blir skatten inte så betydelselös
som herr Sjödahl ville göra gällande.

Tidskriften Vi innehåller ju i stort sett
sådana artiklar, som äro av värde för
hushållen, framför allt i nuvarande svåra
tider, artiklar om hur man skall hushålla,
uppgifter om ransoneringar och
annat som är av värde. Följaktligen bör
det vara ett visst samhällsintresse att
tidningen kan komma ut. Samma förhållande
är det väl i stort sett med fackförbundstidningarna.
De innehålla informationer
till medlemmarna om sådant som
rör sig på arbetsmarknaden och många
gånger sådana informationer, att det är
av värde att de komma till allmän kännedom,
därför att detta i nuvarande tid är
av betydelse inte bara för organisationen
själv utan också för samhället.

Jag kan följaktligen för min del inte
instämma i det försök som herr Sjödahl
gjorde att bagatellisera verkningarna av
den föreslagna skatten. Jag kan inte heller
instämma i hans målningar av svårigheterna
för att genomföra ett alternativ
som uppställts, att om pappersskatten
införes undantaga facktidskrifterna och
andra liknande organ från skatten eller
restituera skatten till dem. Jag förstår att
flertalet av kammarens ledamöter kände
något av en rysning, när herr Sjödahl
började tala om kontroll ute på tryckerierna
och om att kontrollstyrelsen sagt,
att den inte kunde sköta denna, men jag
har svårt att förstå att man skulle behöva
krångla till saken på det sättet. Om
man finner det nödvändigt att införa
denna pappersskatt, så finns det väl ändå
en möjlighet att fastställa vilka facktidskrifter
som skola vara befriade från
den och att ordna saken restitutionsvägen.
Befrielsen skulle inte ske genom att
facktidskrifternas tryckerier finge slippa
betala skatt för det papper de använda
för tidskriften, utan tidskriften skulle få
skatten återbetalad i efterskott. Man känner
tidskriftens upplaga, man känner
årsvilsten, och om vederbörande dessutom
på heder och samvete deklarerar,
hur stor upplagan varit, kan man beräkna
hur mycket papper som gått åt.
Jag utgår ifrån att man skall kunna

Förordningsförslag om pappersskatt.

koppla av kontrollen både på tryckerierna
och på annat håll. Vill man bara
göra någonting i denna fråga, tror jag
den är möjlig att lösa, och jag är alldeles
säker på att man skulle kunna använda
precis lika starka argument för att illustrera
möjligheterna att tillmötesgå yrkandet,
som herr Sjödahl använde för
att måla svårigheterna. Det finnes en
pappersnämnd. Den kunde möjligen avgöra,
vilka tidningar som skulle undantagas
från skatten.

Slutligen, herr talman, är jag inte alldeles
övertygad om att pappersskatten
är alldeles oundgänglig för att vi skola
kunna klara kampen mot inflationen.
När vi skulle yttra oss över denna fråga
i Landsorganisationen, kommo vi slutligen
till den ståndpunkten, att papper
egentligen var en mycket dålig skattekälla.
Vi ha, som det också har sagts tidigare
här i debatten, relativt billiga priser
på papper här i Sverige, framför allt
på tidningspapper, på grund av att pappersbruken
i stor utsträckning taga ut
kompensation genom de högre exportpriserna.
Jag tycker inte att det i och
för sig är något att beklaga, att vi ha
dessa låga priser på papper, och jag tycker
framför allt inte att det är ett motiv
för att beskatta papperet. Jag är därför
närmast inställd på att ansluta mig till
det avslagsyrkande som föreligger, men
då det förmodlingen inte finns stora utsikter
till att detta yrkande skall gå igenom,
vill jag förena mig med herr Näsgård
i yrkandet om bifall till den reservation
som framställts av honom med instämmande
av två andra ledamöter. Jag
vill dock säga, att jag inte är nöjd med
yrkandet om en utredning, ty det betyder
att detta år går, innan utredningsresultatet
kan föreligga, och sedan skäll
detta underställas riksdagen.

I nuvarande situation finns det emellertid
ingen möjlighet att framställa något
yrkande som går längre, och jag vill
därför ansluta mig till herr Näsgårds reservation.

I detta anförande instämde herrar von
Heland, Gottfrid Karlsson och Sten.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Förordningsförslag om pappersskatt.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Sedan
jag begärde ordet för nästan en timme
sedan, har debatten akutiserats och
kommit att delvis beröra de stora motsättningarna
i nationalekonomiskt tänkande,
som finnas här i kammaren, motsättningar
som belysa de olika sätt, på
vilka man ser på frågan hur inflationen
skall bekämpas. Det är inte min mening
att blanda mig i denna diskussion, men
herr Velanders anförande gjorde att jag
kanske får beröra en punkt i diskussionen.

Jag tror inte som herr Velander, att
det är någon fara för att det blir handelspolitiska
motsättningar mot utlandet
på grund av pappersskatten. Fabrikantens
skatt skall dock bestämmas enligt
den deklaration, som han själv avger, och
i denna deklaration har han rätt att draga
av det papper, som han ämnar exportera
till utlandet. Han behöver alltså
inte ens under någon period själv erlägga
någon skatt. Då tror jag för min de!
inte, att det är någon fara för att det
skall uppstå handelspolitiska dissonanser
med utlandet på grund av pappersskatten.

.lag behöver icke, herr talman, på något
sätt understryka den motvilja, som
jag själv har mot förslaget om pappersskatt.
Det har ju påpekats här i debatten,
att det är fråga om en skatt på det
viktigaste medlet att sprida kunskaper och
upplysning, nämligen böckerna. Då jag
emellertid kommer att rösta för det av utskottet
tillstyrkta förslaget, är det därför
att jag liksom herr Sjödahl betraktar bekämpandet
av inflationen såsom vår viktigaste
inrikespolitiska fråga för närvarande.
Det är möjligt, att inflationen kan
bekämpas med andra och bättre medel,
men här är dock föreslaget ett medel,
och det finns inget skäl att avböja detta,
därför att man också kan tänka sig andra
åtgärder. Jag kommer därför att rösta
för förslaget.

Jag begärde emellertid ordet för att
understryka de synpunkter, som herr
Näsgård har anfört i debatten. Jag har
inte blivit övertygad om att det skall
finnas så oöverstigliga svårigheter att
befria facktidskrifter och dylika organ

från denna skatt. Om man inte kan gå
in direkt för en skattebefrielse, undrar
jag, om man inte i varje fall skulle ge
en restitution. Jag tycker därför för min
del, att det är mycket lämpligt, att riksdagen
skriver till Kungl. Maj :t i den frågan.

Herr Sjödahl polemiserade litet emot
den tanken, och i hans polemik ingick
också, att skatten ju endast beviljades
för ett år. Under de gångna åren har
man lärt sig att inte försöka spå, men
nog tror jag att man ändå vågar säga så
mycket, att sannolikheten för att denna
skatt kommer att bestå några år är utomordentligt
stor. Det ansåg också herr Sjödahl.
Jag utläste i själva verket av hans
anförande, att han ansåg att frågan om
befrielse för facktidskrifter från pappersskatt
borde tas upp till ny diskussion
av Kungl. Maj:t redan till nästa år.
Då tycker jag det är lika bra eller bättre,
att kammaren stryker under angelägenheten
av detta, och det sker genom ett
bifall till den Näsgårdska reservationen.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till denna.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
För min del vill jag ingalunda underskatta
de betänkligheter, som ur olika
synpunkter kunna riktas emot pappersskatten,
och jag måste bekänna, att
jag nog på det område, där den siste
ärade talaren förklarade att han inte
hade så värst stora betänkligheter, hyser
något större farhågor än han. Det gäller
således frågan om de näringspolitiska
konsekvenser, som skatten eventuellt kan
ha. När jag för min del i utskottet emellertid
efter stor tvekan har anslutit mig
till majoritetens uppfattning, har det huvudsakligen
skett av samma skäl som
åberopades av herr Holmbäck. Jag har
så starkt känt ansvaret inför skyldigheten
att med de medel, som stå till buds,
åstadkomma en förbättring av den ekonomiska
situation vi befinna oss i, att
det har fått överväga mina betänkligheter
mot pappersskatten såsom skatteform.

Jag skulle, när jag nn ändå har ordet,

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

vilja säga ett par ord om den Näsgårdska
reservationen, som har tilldragit sig en
rätt stor uppmärksamhet här i kammaren.
Det är alldeles naturligt, att ingenting
är omöjligt, och det är givetvis inte
heller omöjligt att ordna på ett sådant
sätt, att vissa särskilt angivna tidningar
eller tidskrifter kunna erhålla skattebefrielse
genom ett restitutionsförfarande
eller på annat sätt. Men jag har en bestämd
känsla av att när herrarna hysa så
stark sympati för den tanken, så underskattar
man dock de svårigheter som
äro förbundna därmed. Herr Strand menar,
att det inte skall vara så särskilt
stort besvär att bestämma, vilka tidningar
och tidskrifter som skola vara undantagna.
Jag tror däremot, att det kommer
att möta mycket stora svårigheter att
kunna på en rationell grund bestämma,
vilka tidningar och tidskrifter som skola
anses ha en sådan privilegierad ställning,
att de skola erhålla skatterestitution. Antalet
s. k. facktidskrifter i vårt land är
nämligen, herr talman, mycket stort, och
även om man företar den begränsning,
som herr Näsgård talar om i sin reservation,
således framför allt beträffande
näringsorganisationernas och folkrörelsernas
tidskrifter, så kommer man sannolikt
att råka i mycket stora besvärligheter.
Vad är det för någonting, som
i det sammanhanget skall kallas för en
folkrörelse? Det kommer att bli förfärligt
svårt att fixera. Jag har här en förteckning
på ett hundratal facktidskrifter,
som man av särskild anledning har
underkastat en liten utredning. Här finns
det sådana tidskrifter som Cyklisten —
Cykelfrämjandet är en folkrörelse —
här finns någonting, som heter På Kryss,
vidare Till Rors — de kunna säkerligen
med inte alltför stor tänjning av begreppet
kallas organ för folkrörelser — här
finns någonting, som Vår Sång — det
kommer säkert att med visst fog göras
gällande, atl sången hör till de stora
folkrörelserna o. s. v. Detta har bara
varit några exempel. Det är för resten intressant
att konstatera, att av detta hundratal
s. k. facktidskrifter, som här ha
utvalts, bär det visat sig, att 20 procent,
trots att de ha rubricerats som organisa -

Förordningsförslag om pappersskatt.

tions- eller facktidskrifter, ha en sådan
karaktär, att de utan någon särskild tveksamhet
kunna hänföras till gruppen rena
nöjestidskrifter, 40 procent utgöras av
organisations- och facktidskrifter med
mycket blandat innehåll, och bara 40
procent äro rena organisations- och facktidskrifter.
Om man skall dra gränsen
mellan rena facktidskrifter, blandade
facktidskrifter och maskerade nöjestidskrifter
bakom facktidskrifternas mantel,
så kommer säkert redan det att erbjuda
vissa svårigheter. Jag påstår således inte
att denna gränsdragning är omöjlig,
men jag tror att man förenklar problemet
alldeles oerhört, om man resonerar
endast med tanke på sådana organ som
Vi och Köpmannen, de stora folkrörelsernas
och näringsorganisationernas tidskrifter.
Jag tror, att man skall akta sig
för att se problemet bara från denna
relativt begränsade horisont och vara på
det klara med alt man här ger sig in
på ett område, där det kommer att bli
mycket svårt att verkställa en reglering,
som inte kommer att antingen te sig som
ett nytt utslag av vad man kallar
Krångel-Sverige, eller också möta oändligt
mycket protester och invändningar
från dem, som icke bli ihågkomna, fast
de anse sig böra bli det.

Herr Elofsson bröt en lans för sin
gamla tanke på eu beskattning av den
kolorerade veckopressen. Jag har inte
något särskilt känsligt samvete för denna,
men jag kommer där till precis samma
problem som jag nyss talade om.
Kan herr Elofsson tala om, vad som är
kolorerad veckopress och vad som icke
är det? Vilka tidningar vill han ta med
och vilka inte? När han sedan å ena
sidan försöker trösta sig med och gläder
sig över att en sådan beskattning
skulle ge 25, kanske 50 miljoner kronor
till statskassan, och å andra sidan i nästa
ögonblick gläder sig åt det förhållandet,
att en beskattning där skulle rätt
avsevärt nedbringa upplagesiffrorna för
dessa kolorerade veckotidningar, så opererar
han efter två linjer, som det är
mycket svårt att få att sammanfalla. Antingen
måste det ena eller det andra bli
följden, de inverka ju på varandra.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Förordningsförslag om pappersskatt.

Jag förvånar mig för övrigt över att
herr Elofsson stannade för ett yrkande
om bifall till herr Näsgårds reservation,
som ju innebär bifall till pappersskatten,
medan han uppenbarligen i hela sin
argumentation åsyftade att komma pappersskatten
till livs.

Herr talman! Vad jag huvudsakligast
ville säga var att ange skälen för att jag
har anslutit mig till pappersbeskattningen.
Jag har intet annat yrkande att
framställa än det som tidigare har gjorts
om bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet WIGFORSS: Jag kanske
får lov att säga några ord vid slutet
av denna debatt.

Vi förstå väl allesamman, varför ett
sådant skatteförslag som detta har blivit
lagt fram. Det är ju ingen som i och
för sig önskar en skatt vare sig på papper
eller på en hel rad av de andra konsumtionsvaror,
som riksdagen tidigare
beslutat beskatta. Den enda motiveringen
är behovet av en överbalansering av
budgeten. Jag vet väl, vilka delade meningar
som finnas om den politik, som
bör föras eller borde ha förts under
åren efter kriget för att förebygga de
tendenser till inflation, som utan tvivel
föreligga. Men jag föreställer mig, att
vilka andra utvägar man än skulle ha
valt, hade det knappast varit möjligt att
undkomma ett uppsugande av köpkraft
genom överbalansering av budgeten.
Och har man väl kommit fram till den
ståndpunkten, är ju hela problemet: på
vad sätt skall det ske?

Man kunde ha gjort det genom en
höjning av den direkta skatten. Det har
avböjts, och jag skall inte gå in närmare
på de argument, som tala emot att gå
den direkta skattens väg. Det kunde ha
skett genom en allmän omsättningsskatt,
och det är ju närmast valet mellan en
sådan och en råd enskilda skatter, som
har varit uppe till diskussion. Det är alldeles
naturligt, att när frågan först uppkom,
på vad sätt man skulle kunna skaffa
medel utan att tillgripa den allmänna
omsättningsskatten, den första tanken
var, om det inte skulle vara möjligt

att få ut en någorlunda avsevärd summa
genom att beskatta endast umbärliga
varor. Men en närmare undersökning
visade, att de belopp, som på det sättet
kunde komma fram, skulle i det nuvarande
läget förefalla alltför måttliga för
att kunna övervägas. Under sådana förhållanden
har gränsen mot de oumbärliga
varorna överskridits. Den överskreds
utan allt tvivel genom bensinskatten,
och den överskrides också genom
denna pappersskatt — kanske inte
i fråga om alla de användningar, som
papper har, men beträffande vissa av

dem.

När man i argumenteringen mot pappersskatten
talar om hur den kommer
att fördyra vissa nödvändiga varor,
livsmedel o. s. v., så är det därför klart,
att man får jämföra denna effekt med

den, som skulle ha uppkommit genom
en annan form av beskattning. När det
gällde att bär välja, stannade regeringen
för den råd av enskilda skatter, som
nu äro framlagda.

Man kan naturligtvis säga, som herr
Strand gjorde, att man inte är övertygad
om att pappersskatten är nödvändig för
bekämpandet av inflationen. Nej, det
har han naturligtvis alldeles rätt i, papperskatten
är inte nödvändigare än en
hel rad av de andra, men en samlad
summa åtminstone av den storleksordning,
som det här är fråga om, kan inte
anses vara onödigt stor. Jag skulle nog
tro, att de flesta snarare skulle vara böjda
för att säga, att den riktiga kritiken
är att hävda att vi borde ha gått längre.

Under sådana förhållanden är detta
ett skäl, som jag förstår har övertygat
bevillningsutskottets majoritet. Eftersom
detta är ett led i en politik att skapa en
överbalansering av åtminstone den omfattning,
som regeringen har tänkt sig,
kan inte något led av konsumtionsbeskattningen
undvaras.

Sedan kommer frågan om möjligheten
att göra undantag. Det är klart, att den
frågan har inte minst vid den förberedande
behandlingen varit uppe till undersökning.
Liksom utskottets majoritet
nu har kommit till det resultatet, att en
sådan uppdelning, där man även skulle

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

ta med vad man kallar för facktidskrifter,
folkrörelsers organ o. s. v., är ytterligt
svår för att inte säga omöjlig, kommo
vi i finansdepartementet till samma
uppfattning. Huruvida det innebär en
hård belastning på dessa organisationer,
som ge ut tidskrifterna, är inte lätt
att avgöra. Jag skulle snarare vilja säga,
att en invändning, som man skulle kunna
rikta emot skatten på den punkten,
är, att om herr Strand har rätt i att
skatten i stor utsträckning icke kommer
att tas ut av prenumeranterna eller läsarna,
utan den helt enkelt kommer att
betalas av organisationerna, så kan man
tänka sig, att den effekt, som varit avsedd,
går förlorad. Tv meningen var ju,
att en del av den köpkraft, som annars
skulle ha använts för konsumtion, skall
sugas upp. Om Metallarbetareförbundet
kommer att betala skatten för sin tidskrifts
läsare, så betyder det väl, att man
tar dessa 50 000 kronor, eller hur mycket
det var, ur kassan, och då tar man
dem faktiskt av sparade medel — ty jag
förmodar, att avgifterna inte komma att
höjas för detta. Så till vida kommer
skatten faktiskt att förfela sitt ändamål.
Men jag förmodar, att det inte kan vara
något avgörande argument.

Jag skulle i fråga om denna reservation
vilja säga, att så önskvärt som det
skulle vara att kunna göra en skillnad
mellan olika slag av publikationer, kommer
säkerligen ingen finansminister i
fortsättningen, när han skall överväga,
hur det skall se ut, att försumma något
tillfälle, om en möjlighet skulle visa sig
att göra en sådan uppdelning, vare sig
riksdagen sedan bifaller denna reservation
eller inte. Och jag vill säga detsamma
om den fråga, som herr Elofsson
ställde till mig, hur det kan komma sig,
att jag inte har velat ge mig in på en
särskild beskattning av en del av veckopressen.
Det beror helt enkelt på de
praktiska svårigheterna, som man kan
kalla dem, men här äro praktiska svårigheter
detsamma som mycket principiella
svårigheter, ty det gäller ju att
såsom förmyndare gentemot svenska folket
säga, att det ena iir mindervärdigt
och det andra iir icke mindervärdigt.

Förordningsförslag om pappersskatt.

En sådan förmyndarställning är inte tilltalande
att inta. Men om det skulle kunna
finnas någon allmän uppslutning
kring en sådan uppdelning, så förmodar
jag, att den vägen i fortsättningen också
kommer att undersökas, alldeles oberoende
av vad här skrives.

I det läge, i vilket den stora frågan
ligger — när alla måste ha klart för sig,
att den överbalansering av budgeten,
som av regeringen har tänkts, även med
hjälp av den i någon mån höjda statsinkomst,
som vi nu kunna räkna med,
icke kan anses för stor — förefaller det
mig, som om man inte gärna bör kunna
avvisa en sådan här skatt utan att samtidigt
kunna anvisa någon annan utväg
att fylla behovet. Eftersom i detta läge
i det nuvarande ögonblicket något sådant
annat alternativ väl icke kan anses
föreligga, förefaller det, som om hela
denna politik — bekämpandet av prisstegringen,
som vi alla vilja delta i —-krävde att propositionen bifalles.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! När
herr statsrådet här säger, att om det visar
sig finnas en möjlighet att dela upp
tidskrifterna i skattepliktiga och inte
skattepliktiga, så skall man undersöka
den — då måste jag säga, att det strider
rätt mycket mot vad som står i propositionen,
där statsrådet direkt avvisat
en sådan uppdelning såsom omöjlig. Jag
skulle därför tro, att om man skall vänta
sig att få en verkligt ny undersökning
efter de linjer, som ha antytts här
i dag, bör nog riksdagen genom en skrivelse
stryka under det önskemålet.

Till herr Elon Andersson skulle jag
vilja säga, att om bevillningsutskottets
presidium, som det tyckes på rak arm
— detsamma framgick av herr Sjödahls
anförande — lyckats uppdela tidskrifterna
på sådant sätt, att man i fråga om
20 stycken tidskrifter av 100 genast kan
se, att de äro rena nöjestidskrifter, medan
40 äro av blandat innehåll och 40
äro rena facktidskrifter, då skulle vi
väl, herr Elon Andersson, åtminstone
kunna börja med att ge dessa 40 ostridiga
facktidskrifter restitution, och se -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Förordningsförslag om pappersskatt.

dan kan man fortsätta med undersökningen
av de övriga.

Jag vill också påminna om att den omständigheten,
att jag och mina medreservanter
begärt en skrivelse i stället
för ait ställa ett direkt yrkande, som vi
inte kunde ställa i frågans nuvarande
läge, inte betyder så stor förlust, eftersom
propositionen förutsätter, att för
innevarande år skall det ges generell
restitution till tidskrifter, som ha prenumerationssystemet.

Herr WEHTJE: Herr talman! Utskottets
talesman herr Sjödahl underströk
i sitt anförande, hur stark olust han
känner inför detta förslag, därför att det
i så stor utsträckning drabbar oumbärliga
varor. Han sökte i sitt anförande bagatellisera
skadeverkningarna, och det är
ju klart, att det inte ter sig som om de
skulle bli så stora, när man börjar räkna
med tiondels och hundradels procent.
Men kvar står ju dock, att det är ett
stort belopp, som skall tas ut. Det tas ut
av viktiga näringsgrenar och belastar
försörjningen av mycket viktiga varor,
livsmedel, byggnadsvaror och annat. Risken
för vår export har också bagatelliserats
i en utsträckning, som förvånar
mig, när man vet, i vilken utomordentlig
utsträckning vi för närvarande
äro beroende av att vår export kan
hållas uppe på en hög nivå. Det framstår
väl dock klart för kammarens ledamöter,
att alldeles särskilt i dessa dagar
är exporten av mycket stor betydelse,
och de svårigheter, som ha yppat
sig för den, måste vi se till att med gemensamma
krafter övervinna. Att man
då, som gjorts även från andra håll här
i debatten, söker föra undan dessa farhågor
med allmänna talesätt, inger mig
mycket stora betänkligheter.

Det ankare, som herr Sjödahl har
sökt finna, och den tröst han också söker
i uttalandet om att skatten endast
skulle vara av tillfällig natur, har jag i
ett tidigare anförande här i kammaren
berört, och jag har ställt ett par frågor
med anledning av att man så kraftigt
understryker det förhållandet, att

man siktar endast till en tillfällig beskattning.
Vad grundar man dessa förhoppningar
på? Tror man verkligen,
att förhållandena skola vara så mycket
bättre, att det finns anledning att slopa
denna beskattning, att man kan avstå
från denna inkomst på 48 miljoner kronor
om ett år? Eller tror man, att man
till den tiden skall ha funnit ut bättre
och säkrare vägar att draga in dessa inkomster?
Eller räknar man med att det
kanske skall bli så uppenbara olägenheter
av denna beskattning, att man då
kan finna underlag för att gå över på
en mera allmän varuheskattning? Jag
skulle gärna vilja ha svar på dessa frågor.
Om man inte kan få ett tillfredsställande
svar just i detta avseende, tycker
jag i sanning, att det inte är något
argument att beskattningen av papper
skall bli tidsbegränsad.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Elon Andersson påpekade
här, att jag först talade om att man genom
skatt på den kolorerade veckopressen
skulle få in 50 miljoner kronor och
sedan nämnde, att det skulle vara bra,
om denna press inte ginge ut i så stor
upplaga. Han påstår, att det harmonierar
dåligt, att man först säger, att
man kan få in så många miljoner, och
sedan vill ha upplagan sänkt. Jag skulle
vilja fråga herr Elon Andersson: Är
herr Elon Andersson av den åsikten,
att den kolorerade veckopressen har sådan
betydelse för det svenska folket, att
det skulle vara till skada, om den verkligen
utginge i en mindre upplaga än
den gör? Jag tror ingalunda, att så är
förhållandet.

När sedan finansministern framhöll,
aft han inte vill sätta sig till förmyndare
för det svenska folket och bestämma,
vilka tidningar det skall läsa eller
inte läsa, får jag säga, att om så hade
skett, hade det inte varit första gången.
Ty finansministern har satt sig till förmyndare
för det svenska folket så många
andra gånger, och folket har fått nöja
sig med de beslut som han har fått igenom.
Jag tror, att om viljan hade fun -

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

nits, hade lian även på detta område
kunnat sätta sig till förmyndare.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag
skall bara tillåta mig några korta reflexioner
med anledning av den förda
debatten.

Vi behandla bär återigen en fråga,
som är av penningpolitisk innebörd, och
vi ha fått den förberedd av bevillningsutskottet.
Utskottet säger i sitt yttrande,
att utskottet inte haft någon anledning
att ta befattning med den penningpolitiska
sidan, utan bara haft att effektuera
en beställning från finansministern
att komma fram med förslag till indirekta
skatter på 500 miljoner kronor.
Man har i ekvationen ett hål, som man
nu skall täcka på något sätt, och man
har inte funnit något lämpligare sätt än
att föreslå denna pappersskatt. På det
viset ha vi ju aldrig i detta sammanhang
— lika litet som i så många tidigare,
då vi haft liknande ärenden uppe
— fått tillfälle att pröva frågan ur penningpolitisk
synpunkt. Riksdagen kan
inte stödja sig på någon utskottsutredning
om det stora penningpolitiska sammanhanget.
Det är endast en teknisk
fråga som utretts.

Jag skulle här vilja understryka, att
jag anser att i det läge, vari vi nu äro,
är det i allra högsta grad behövligt att
åstadkomma en överbalansering av budgeten,
gärna en överbalansering av större
omfattning än vad de 500 miljonerna
i och för sig representera. Men överbalanseringen
är ju beroende inte bara av
beloppet av de indirekta skatter, som vi
kunna prestera, utan också av de utgifter
som vi besluta, eller eventuellt skulle
kunna underlåta att besluta för att därigenom
förbättra budgetens resultat. Jag
skulle i detta sammanhang vilja ställa
de indirekta skatterna på 500 miljoner
kronor i relation till de förslag som nu
ligga på riksdagens bord om subventioner
i mycket stor omfattning för att sätta
ned priserna på vissa varor. Även dessa
nya subventioner ta ju av de 500 miljonerna.
Man kan siiga, att pappersskatten
behöves för att bestrida eu del av

5 Första kammarens protokoll MAN. Nr 23.

Förordningsförslag om pappersskatt.

de subventioner, som nu komma till i
syfte att sätta ned priserna på vissa varor.
När jag hörde herr Sjödahls anförande,
sade jag mig själv, att precis samma
anförande som han höll för att med stor
olust motivera, att man i alla fall nu
borde godkänna pappersskatten, skulle
han ha kunnat hålla för att motivera,
varför man inte borde gå fram subventionsvägen
för att förbilliga varor på ett
annat område. När vi komma till debatten
om subventionerna, skulle herr Sjödahl
kunna hålla samma anförande för
att tala emot dem. Det är inte något
konsekvent penningpolitiskt sammanhang
mellan å ena sidan desa indirekta
skatter, som innebära varufördyringar
som komma att slå igenom över det stora
fältet, och å andra sidan ett förbilligande
genom subventioner av vissa
andra varor. Man borde ju väga mot
varandra, vilken effekt det ena och det
andra har för den stora, breda massan.
Det är mycket möjligt, att det hade varit
enklare att gå den vägen att låta bli subventionering
och få i motsvarande mån
mindre behov av indirekta skatter. Det
finns ett samband mellan alla dessa frågor,
ett samband som vi aldrig bli klart
ställda inför på grund av det sätt, varpå
frågorna för närvarande behandlas.

Det är dessa reflexioner, herr talman,
som debatten givit mig anledning till.
Då jag som sagt väl inser behovet av att
åstadkomma en överbalansering av budgeten,
har jag icke för avsikt att gå emot
pappersskatten, trots den tungt vägande
kritik, som riktats mot denna skatteform.

Herr HEDMAN: Herr talman! Herr
Wehtje var i sitt första anförande inne
på en sak, som föranleder mig att ställa
en fråga till honom. Han framhöll som
en inkonsekvens av regeringen att, samtidigt
med att man söker dra in en hel
del av köpkraftsöverskottet, man genom
inköp av obligationer pumpar ut ny köpkraft.
Jag skulle därför vilja fråga herr
Wehtje: Var det stora utbud av obligationer,
som förekom på sin tid, ur rent
affärsmässig synpunkt nödvändigt eller,

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Förordningsförslag om pappersskatt.

herr Wehtje, låg det särskilda spekulationer
bakom detta?

Herr Velander, som i utskottet nästan
alltid opponerar mot de förslag som
framkomma på detta område, höll här
ett längre anförande, i vilket han bl. a.
kom in på frågan om alternativ till det
föreliggande skatteförslaget. Jag satt med
spänning och väntade på vilket alternativ
han skulle föra fram, men han kom
inte med något. Han pekade på att man
visserligen från högerhåll såsom ett alternativ,
som åtminstone borde diskuteras,
hade framhållit den allmänna omsättningsskatten,
men vi ha aldrig hört, att
man framställt något yrkande om en sådan
skatt. Man har sagt, att saken bör
utredas. Men ifall frågan om den allmänna
omsättningsskatten kommit under utredning
och utredningen hade visat, att
det inte fanns några förutsättningar för
att införa en sådan — jag tror, att också
herr Velander kan erkänna, att vid
den tidpunkt då vi började diskutera
dessa konsumtionsskatter var stämningen
i riksdagen sådan, att det inte hade
varit möjligt att genomföra en allmän
omsättningsskatt — måste man gå in
på den väg som vi nu kalla för punktbeskattning
och som herr Velander ironiserar
över. På vilka varuslag vill herr
Velander lägga punktbeskattning, om vi
skulle bringas in på denna väg? Skulle
han ha kunnat lägga punktbeskattningen
på umbärliga varor i den utsträckning,
att vi fått in det belopp regeringen förutsatt?
Om inte, vill han lägga skatten
så, att den kommer att slå igenom även
på oumbärliga varor? Jag tycker herr
Velander borde kunna ge klart besked
på den punkten åtminstone.

Inom utskottsmajoriteten äro vi på det
klara med att de åtgärder som vidtas inte
äro så angenäma och trevliga, men då
allesamman äro överens om att budgeten
måste överbalanseras, fordra vi att
få ett alternativ från oppositionen. Vill
man inte ge detta, bör man låta kritiken
tystna. Innan man kommer fram
med ett dylikt alternativ, tycker jag man
borde lägga lite mera sordin på känslorna.
Vi få vara beredda på att återverkningar
också drabba oss själva rent per -

sonligt, och därför har jag inte kunnat
följa herr Strand fram till klagomuren.
Jag har tillhört Landsorganisationen i
32 år, och jag har varit med i kooperationen
ganska lång tidrymd, men jag
måste uttala den bestämda uppfattningen,
att såväl Landsorganisationen som
kooperationen får finna sig i att det kan
bli besvärligheter och att även de kunna
drabbas av de åtgärder som vi måste besluta
här i riksdagen. Också herr Strand,
sade, att det skulle kunna finnas andra
varuslag att beskatta. Men nämn något
annat varuslag! Vi ha tidigare genomfört
en skatt här som slår igenom på
oumbärliga varor, bensinskatten. Då hördes
ingen opposition från det hållet.

Herr talman! Då vi ha behandlat denna
fråga inom utskottet, har jag varit
av den uppfattningen, att utskottet i det
läge, vari vi befinna oss, bort följa den
kungl. propositionen. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr VELANDER (kort genmäle): Herr
talman! Herr Heiiman riktade en mycket
bestämd fråga till mig. Han ansåg,
att jag borde klarlägga, vilken form
av punktbeskattning jag föredrog framför
den här föreslagna.

Det ligger så till, att utskottet har konstaterat,
att det inte finns några andra
framkomliga vägar för att via en punktbeskattning
nå den överbalansering av
budgeten, som finansministern har avsett
att vinna med den serie av indirekta
skatter, som föreslagits. Utskottet har
enligt eget förmenande i sitt betänkande
ådagalagt, att det inte finns något
annat område, där punktbeskattningen
kan sättas in, och herrar Sjödahl och
Heiiman ha företrätt samma mening hör
i kammaren. Varför skall herr Heiiman
då fråga mig, på vilket område jag anser
att punktbeskattningen skall sätta in,
när jag redan i tidigare sammanhang
sökt uppvisa, hur orimlig punktbeskattningen
måste komma att te sig, exempelvis
beträffande bensin, brännoljor,
papper etc? Jag har ju till övervägande
inom utskottet velat rekommendera andra
linjer, men dem har utskottet avvisat.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Eftersom
herr Wehtje riktade en direkt fråga
till mig, har jag begärt ordet för att svara
på den. Han frågade, vad det var för
mening i vårt tal om att denna beskattning
var tillfällig. All beskattning är ju
mer eller mindre tillfällig, men de skatter
som nu ha tillkommit äro alla bundna
vid inflationshotet och vid det därav
framkallade behovet att överbalansera
budgeten. Vi kunna inte säga — åtminstone
vågar inte jag säga — när dessa
skatter kunna upphöra eller minska, men
vi betrakta dem som tillfälliga, eftersom
de äro bundna vid nödvändigheten att
bekämpa inflationshotet.

Sedan vill jag för egen del göra den
deklarationen, att pappersskatten säkerligen
kommer att bli den skatt som jag
helst skulle vilja ta bort snarast möjligt.

Jag vill ge ett personligt erkännande
åt herr Ewerlöfs som jag tyckte franka
deklaration, alt han ansåg en stark överbalansering
av budgeten vara riktig och
att det till äventyrs — jag vet inte, om
jag fattade honom rätt — skulle leda
honom till att nu ge sin röst åt denna
nya skatt.

Men herr Ewerlöf frågade: Skola vi
inte ta hänsyn även till våra utgifter?
Jo, det är alldeles riktigt. Det är ingen
som har stuckit under stol med del. Vi
måste å ena sidan höja våra inkomster
så långt det går och å andra sidan begränsa
våra utgifter så långt det går.
Men även när det gäller utgifterna stå vi
vid ett vägande: Skall man trots inflationshotet
gå med på att t. ex. höja
folkpensionerna genom dyrtidstillägg?
Skall man i detta läge subventionera vissa
varor, som betyda mycket för det
svenska folkets försörjning? Skall man
tillåta ökade utgifter för försvaret eller
skall man det icke? Vi måste väga utgifterna
och deras behövlighet mot det
inflationshot, inför vilket vi stå, och då
kunna vi beroende på olika politiska
åskådningar hamna i olika uppfattningar.
Men det får man nog räkna med.

Till slut vill jag blott erinra om att av
det förslag, som regeringen nu har framlagt
om budgetreglering för nästföljande
år, tydligt framgår att driftbudgeten iir

Förordningsförslag om pappersskatt.

fullt balanserad och lämnar ett överskott
på — jag minns inte summan — 50—70
miljoner kronor. Pappersskatten kommer
uppenbarligen att ligga inom överbalanseringsfältet
och kommer inte på
något sätt att användas för subventioner.
Jag är ju inte blind för att överbalanseringen
skulle bli ännu större, om
man skulle stryka en eller annan utgift.
Men då äro vi inne på avvägningen mellan
å ena sidan kampen mot inflationen
och å andra sidan vikten av ett visst
anslag.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Först skulle jag vilja säga herr
Näsgård, att han inte får tolka den omständigheten,
att jag här nämnde 40 procent,
på det sättet att det bara finns 40
tidningar som äro klara facktidskrifter.
Det är ett stickprov som man har tagit
— man har samlat ihop 100 tidningar på
en slump. Antalet rena facktidskrifter,
herr Näsgård, är mycket större.

Herr Elofsson frågade mig, om jag
skulle tycka, att det vore någon olycka
att de kolorerade veckotidningarna finge
sin upplaga minskad. Det tycker jag i
och för sig inte skulle vara någon olycka.
Jag tror, att folk skulle kunna klara
sig, även om upplagan vore mindre. Men
vilket motiv är viktigast för herr Elofsson:
att få in 50 miljoner kronor till
statskassan eller få minskad upplaga för
de kolorerade veckotidningarna? Den
frågan skulle det också vara rätt intressant
att erhålla ett svar på.

Sedan skulle jag rent allmänt vilja säga,
herr talman, att jag alltid haft ganska
svårt att riktigt kunna förlika mig med
att man i diskussionen om möjligheterna
att lägga skatt på dylika saker också
skall blanda in moraliska synpunkter.
Det finns visserligen någonting som heter
skattemoral, men jag har inte föreställt
mig, att det skulle vara en sammanblandning
av skatt och moral på det
sätt som denna diskussion vittnar om.

Herr WEHTJE: Ilerr talman! Efter
herr Sjödahls sista anförande framstår
det klart, alt det inte ligger mycket vär -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Förordningsförslag om pappersskatt.

de i det argument som tidigare i diskussionen
framförts till stöd för pappersskalten,
nämligen att den skulle vara
tidsbegränsad. Herr Sjödahl erkände
själv, att han inte var så stor optimist,
att han trodde att inflationsrisken —
som denna skatt skulle bekämpa — kunde
vara övervunnen nästa år. Under sådana
förhållanden hade det ju helt visst
varit anledning att så mycket allvarligare
pröva argumenten för och emot den
nu föreslagna skatten. Jag tror att många
då bedömt dom på sätt som jag förut
har redogjort för.

Herr talman! Sedan vill jag med ett
par ord endast svara herr Heuman. Han
frågade mig, om inte utbudet av obligationer
berott på spekulation. Det är att
införa det mystiska ordet spekulation,
som man inte vet vad man menar med,
för att misstänkliggöra saker och ting,
som det inte finns någon anledning att
inte tala öppet om. Det är dock så, herr
Heuman, att köp av statsobligationer
är den väg som våra kreditinstitut och
vårt näringsliv tillgripa för att placera
sina lösa medel. När medlen behövas
för annat ändamål, säljer man sina obligationer.
Det är det som herr Heuman
försöker stämpla med ordet spekulation.
Det finns inte någon som helst grundad
anledning att införa en sådan mystisk
beteckning för dessa åtgärder.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Elon Andersson frågade mig,
vilket jag helst önskade: de 50 miljonerna
i skatt eller en minskning av veckopressens
upplaga. Jag skulle vilja säga,
att jag helst önskar en minskning av
den kolorerade veckopressens upplaga.
Om man då inte får in 50 miljoner kronor,
kan ingen hjälpa det. Men är herr
Elon Andersson säker på att det kommer
in 48 miljoner kronor med den beskattning
som utskottet har tillstyrkt?

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera av de båda punk -

terna av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Därefter gjordes i enlighet med de i
fråga om punkten 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag å utskottets hemställan;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vidkommande punkten 2, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i punkterna 2 och 3 av
herr Näsgårds m. fl. vid betänkandet
avgivna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Näsgård begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 48
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkterna 2 och 3 av herr
Näsgårds m. fl. vid betänkandet avgivna
reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Näsgård begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 46.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 49, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för främjande av det
frivilliga enskilda sparandet; och

nr 50, i anledning av väckt motion
om befrielse från skatt för familjebidrag,
som utgår till ägare av eget hem.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

40, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om pensioner åt extra eldaren vid riksdagshuset
G. A. Gustafsson och städerskan
därstädes Hilda Kristina Nilsson; nr

41, i anledning av framställning
från justitieombudsmannen om ändrad
lönegradsplacering av två befattningar
vid justitieombudsmansexeditionen;
och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ändring i semesterlagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av väckta
motioner angående viss ändring i lagen
om semester.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott

Om ändring i semesterlagen.

hänvisade motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 68 av
herr Norling och nr 94 av herr Andersson,
Sven, in. fl. samt motionerna i
andra kammaren nr 116 av herr Dahlgren
m. fl. och nr 162 av herr Mårtensson
m. fl.

I motionerna 1:68 och 11:116, vilka
voro likalydande, hade föreslagits, att
riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till lag med sådan ändring av semesterlagen
av den 29 juni 1945, att arbetstagare
som arbetat hela året erhölle tre
veckors semester.

I motionerna I: 94 och II: 162, vilka
ävenledes voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av frågan om utökning av semesterledigheten
till minst tre veckor för samtliga
arbetstagare samt att förslag härom
måtte snarast framläggas för riksdagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att motionerna I: 68 och II: 116
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

B. att motionerna I: 94 och II: 162
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NORLING: Herr talman! I motionerna
nr 68 i första kammaren och
116 i andra kammaren har föreslagits,
att »riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till lag med sådan ändring av semesterlagen
av den 29 juni 1945, att arbetstagare
som arbetat hela året erhåller
tre veckors semester».

Delta önskemål har till viss del, kan
man säga, tillfredsställts genom det beslut
som Kungl. Maj :t har fattat om att
utreda frågan, och utskottet har med
anledning av denna utredning inte nu
ansett någon skrivelse till Kungl. Maj :t
behövlig. Av de direktiv som chefen för
socialdepartementet förelagt utredningen
framgår dock, att man här sammankopplat
semester- och arbetstidsfrågor -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare.

na och att dessa skola utredas samtidigt.

Beträffande den förlängda semestern
uttalade redan 1942 års semesterkommitté
i sitt betänkande, att den ansåg, att
en sådan borde tillämpas generellt.
Kommittén skriver nämligen: »Redan
vid lagens tillkomst måste man alltså
ha utgått ifrån att arbetstagare funnes
som i verkligheten hade ett behov av
längre semester än två veckor. De undersökningar
kommittén verkställt ge
vid handen, att arbetstagarna i stor utsträckning
ha behov av längre semester
än som för närvarande tillförsäkras dem
i lagen.»

Således förefaller det som om den utredning,
som nu tillsatts, icke motiverats
av behovet av en generellt förlängd
semester. I dess direktiv talas om förkortning
av arbetstiden för vissa grupper
av arbetare, t. ex. skiftarbetare, och
man får naturligtvis hälsa med tillfredsställelse,
att även denna fråga kommer
att utredas. — Men man kan inte av direktiven
klart utläsa, om utredningen
syftar till en generell höjning av semestern
eller inte. Jag vill dock hoppas, att
resultatet av utredningen blir, att en generell
förlängning av semestern till tre
veckor kommer till stånd, ty med den
nuvarande jäktande arbetstakten är det
befogat med en treveckorssemester.

Till slut får jag uttala den förhoppningen,
att utredningen inte stannar i
reformpausens tecken, utan att förslag
snarast förelägges riksdagen.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 36, i anledning av dels
väckta motioner om vissa ändringar i
lagen den 29 juni 1946 om förlängd
semester för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete,

dels ock väckta motioner angående en
översyn av samma lag.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen motionen
i första kammaren nr 45 av herr Damström
m. fl. ävensom motionerna i andra
kammaren nr 66 av herr Thapper
m. fl., nr 144 av herrar Andersson i
Alfredshem och Kärrlander samt nr 145
av herrar Karlsson i Grängesberg och
Gavelin.

I motionerna I: 45 och II: 66, vilka
voro likalydande, hade föreslagits, att
riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungi. Maj :t hemställa, att översyn
måtte företagas av lagen den 29 juni
1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete.

I motionen II: 144 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att 1 § lagen
den 29 juni 1946 om förlängd semester
för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete
skulle erhålla den ändrade lydelse, som
i motionen angivits.

I motionen II: 145 hade hemställts,
att riksdagen måtte för sin del besluta
sådan ändring i lagen den 29 juni 1946
om förlängd semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete, att lagen komme att omfatta
även gruvarbetare i dagbrott.

Det i motionen II: 144 framställda
förslaget innebar, att bland de arbeten,
vid vilka semester skulle utgå med ett
förhöjt antal dagar, skulle upptagas jämväl
arbete vid byggande av tunnel.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t
ville till nästa års riksdag framlägga
förslag till sådan ändring av lagen
den 29 juni 1946 om förlängd semester
för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete, att lagen
bleve tillämplig även på det arbete un -

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare.

der jord i tunnel och det gruvarbete i
dagbrott, som i svårighetsgrad vore likställt
med gruvarbete under jord;

B. att motionen II: 144 måtte anses
besvarad genom vad utskottet under A.
hemställt;

C. att motionen II: 145 måtte anses
besvarad genom vad utskottet under A.
hemställt; samt

D. att motionerna I: 45 och II: 66, i
den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr DAMSTRÖM: Herr talman! Det
skulle kanske inte vara anledning att
här yttra sig över andra lagutskottets
behandling av den motion, som jag och
några kamrater avgivit i här förevarande
ämne. Två av de i vår motion upptagna
frågorna har ju utskottet behandlat
synnerligen positivt, nämligen frågan
om semester för gruvarbetare i dagbrott
och frågan om semester för tunnelarbetare.
Men det var tyvärr ytterligare tre
kategorier arbetstagare, vilkas semesterfrågor
upptogos i vår motion, nämligen
arbetare i bergverkstäder, gruvarbetare
ovan jord i Norrbottens län samt de arbetare,
som äro utsatta för röntgenstrålning
eller strålning från radioaktivt ämne.

Jag skulle inte ha yttrat mig, om inte
utskottets skrivning här hade varit synnerligen
vag. Det säger, att »övriga i
motionerna berörda frågor äro delvis
ytterst diskutabla och delvis svårlösliga»
och fortsätter sedan: »De torde

emellertid utan särskild framställning
komma att beaktas av arbetstidsutredningen.
»

Det förefaller mig som om utskottet
vore synnerligen litet intresserat av detta
spörsmål. Men det som tycks utskottet
diskutabelt är det i varje fall inte för
läkarna, när det t. ex. gäller bergverkstäderna.
Trots att lokalerna där i och
för sig äro synnerligen välordnade, ha
läkarna tydligt sagt ifrån, att detta arbete
är ohälsosamt, därför att arbetarna
aldrig få se dagsljus.

Eftersom socialministern inte är när -

varande, skall jag be att genom protokollet
få framföra en vädjan till honom
att ta i beaktande de synpunkter, som
jag här har framfört.

Med dessa erinringar, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om rätten
att anföra besvär över beslut av
sjukvårdsberedningar och sjukhusdirektioner; nr

38, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering;
och

nr 39, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen den 10 juli 1947
om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungi. Maj :ts
proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring i grunderna
för försäkring med statsbidrag
mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
områden av kronoegendomcn Fagersånna
Nolgården nr 2 i Skaraborgs län;

nr 42, i anledning av väckt motion
om inrättande av en statlig fond för reglering
av skador å privat eller kommunal
egendom genom naturkatastrofer;
samt

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Om avhjälpande av bristen på jordbruksmaskiner m. m.

nr 43, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för tryggande av landets
behov av frukt och fruktprodukter medelst
ökad och förbättrad inhemsk odling,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om avhjälpande av bristen på jordbruksmaskiner
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av väckta
motioner om åtgärder för avhjälpande
av bristen på vissa för jordbruksdriften
nödvändiga maskiner och redskap.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 7 av herr Domö
m. fl. och II: 14 av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl., hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte omedelbart
låta vidtaga de åtgärder, som
vore nödvändiga för att den oroväckande
maskin- och redskapsbristen inom
jordbruket skulle kunna avhjälpas.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I: 7
och II: 14 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr DOMÖ: Herr talman! Sedan denna
motion väcktes — det var ju redan i
januari — har åtskilligt hänt på denna
front, och jag skall inte mycket orda
om frågan. Jag måste likväl framhålla
några saker, som äro värda uppmärksamhet.

Utskottet stannar här vid att säga, att
de i motionen framförda önskemålen blivit
tillgodosedda genom att vederbörande
departementschef har tagit itu med
saken och skall tillse att behovet av maskiner
och dylikt tillfredsställes. Jag vill
då fästa uppmärksamheten på att trots
detta är läget för jordbruket, när det
gäller maskiner och redskap, synnerligen
prekärt. Det går inte att erhålla reservdelar,
och det går inte att erhålla nya

redskap på långt när i den utsträckning
som erfordras. När utskottet här uttalar
sin tillfredsställelse, vill jag göra den lilla
erinran, att när man är så nöjd med
att en departementschef uttalar, att lösandet
av denna fråga är någonting synnerligen
viktigt, så låter det som om
man vore tillfredsställd därmed, även
om ingenting hade uträttats på området.
Det kan dock erinras om, herr talman,
att när det gäller jordbrukets maskiner
och redskap har det upprepade gånger
lovals så mycket, men hållits så litet, att
det är allt skäl i världen att understryka
nödvändigheten av att man med kraftigare
tag än hittills tillser, att här göres vad
som göras kan.

Nu tillkommer en omständighet, som
måhända den närmaste tiden kan verka
försvårande, nämligen de nya marknadsförhållandena
gentemot England.
Vår import från England kan komma att
påverkas av den brist på pundvalutor,
som för närvarande råder.

Vad jag emellertid kort och gott vill
understryka är att jordbrukets försörjning
med maskiner och redskap måste
tillgodoses på ett annat och bättre sätt
än hittills. Tilldelning av järn och stål
till tillverkarna av lantbruksmaskiner
och redskap har utlovats. Jag är tacksam
och glad över att löftet har givits.
Jag hoppas också, att denna gång vederbörande
fabrikanter verkligen skola
få dessa förnödenheter i den takt, som
är utlovad, så att erforderlig fabrikation
kan komma till stånd.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Eftersom
herr Domö inte framställde något
yrkande, skulle jag egentligen ha kunnat
avstå från att begära ordet.

Jag vill bara understryka, att jordbruksutskottet
säkerligen är lika intresserat
som motionärerna av att jordbrukets
maskinbehov tillgodoses på tillfredsställande
sätt. Om utskottets skrivning
inte täcker allt vad herr Domö önskar
skulle ha stått i utlåtandet, vill jag dock
erinra om att jordbruksutskottets andra
avdelning har behandlat motionen mycket
välvilligt. Det uppgjordes till och

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

Om avhjälpandi

med alternativt förslag till utskottets uttalande,
men vid närmare granskning
befanns det, att man svårligen kunde
göra annat än att nöja sig med de påtryckningar,
som på det ena eller andra
sättet kunna utövas på Kungl. Maj:t och
vederbörande myndigheter. Då herr
Domös egna partikamrater i utskottet
voro fullt tillfredsställda med utlåtandets
formulering, borde det väl inte finnas
någon anledning för herr Domö att här
i kammaren kritisera utskottet för dess
skrivning. Därmed vill jag dock på intet
sätt undanskjuta, att vi inom utskottet
äro fullt ense med motionärerna om
önskvärdheten av att jordbrukets behov
av maskiner och redskap tillgodoses.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag försäkrar
den ärade talesmannen för utskottet,
att jag inte klankar på utskottet för
dess skrivning, ty utskottet har uttryckt
samma förhoppning som jag. Min kritik
riktar sig mot att utskottet har uttalat sin
synnerliga tillfredsställelse över vad som
har blivit åtgjort på detta område. Jag
är för min del icke beredd att underskriva
utskottets uttalande i den delen. Att
vissa tilldelningar pro forma ha gjorts
och att vissa kvoter ha utlovats är i och
för sig bra, men jag önskar se, i vilken
utsträckning dessa löften och utfästelser
uppfyllas, innan jag är lika beredd som
utskottet att uttala min tillfredsställelse
över vad som har skett.

Mina erinringar rikta sig givetvis framför
allt till vederbörande statsråd. Då
han inte är närvarande här i kammaren,
tjänar det inte mycket till att fullfölja
detta resonemang. Jag tror inte att utskottets
talesman och jag äro på olika
linjer i denna fråga. Det skulle emellertid
ha varit intressant att få rikta vissa frågor
till herr statsrådet och efterlysa, hur
det i verkligheten ligger till med en del
i dag aktuella problem i fråga om jordbrukets
försörjning med redskap och
maskiner. Men eftersom herr statsrådet
inte är närvarande, finns det, som sagt,
ingen anledning att ytterligare orda om
denna sak.

av bristen på jordbruksmaskiner m. in.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 45, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut för budgetåret
1948/49 m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvesteringar.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 11 och 12.

Lades till handlingarna.

Punkten 13.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till jordbruksekonomisk
undersökning in. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till bidrag
till ersättning åt vissa förrättningsmän
enligt lagen om enskilda vägar;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till inlösen

6 Första kammarens protokoll 19i8. AV 23.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948.

Interpellation ang. hotellrums utnyttjande såsom statliga arbetslokaler m. m.

och iståndsättande av Bogesunds egendom;
samt

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till bidrag
till Norrlands trädgårdsskola i Söråker.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 293 och 294.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 290, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947/48 till ytterligare
medel till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga under V a
huvudtiteln.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 135 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 291, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
och

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om pappersskatt.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning, beträffande förslaget nr

291, att utskottets hemställan i betänkande
nr 47 samt, i fråga om förslaget nr

292, att utskottets hemställan i betänkande
nr 48 bifölles även av andra kammaren.

Avgåvos ocli bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 427, av herr Lindström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till sjöarbetstidslag;

nr 428, av herr Johannesson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till sjöarbetstidslag;

nr 429, av herr Ericsson, Carl Eric,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till sjöarbetstidslag; nr

430, av herr Elofsson, Gustaf,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område;
samt

nr 431, av herr Andersson, Lars, och
herr Näsgård, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Interpellation ang. hotellrums utnyttjande
såsom statliga arbetslokaler m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr
HOLMBÄCK, som anförde: Herr talman!
För någon vecka sedan antogs av riksdagen
ett förslag till ändringar i hyresregleringslagen,
och detta förslag har sedermera
utfärdats som gällande lag. Från
den 1 juni 1948 gäller enligt de nya bestämmelserna
att lägenhet, som den 1
juni 1948 eller vid senare färdigställande
var avsedd att helt eller till väsentlig
del nyttjas för hotell- eller pensionatsrörelse,
ej må utan hyresnämndens tillstånd
uthyras eller av ägaren tagas i
bruk för annat ändamål. Mot detta stadgande
förekom opposition på visst håll
inom riksdagen, men för min del biträdde
jag det utan tvekan både i andra lagutskottet
och i första kammaren. Hart
när varje resande i Stockholm har erfarit
de stora svårigheterna att få rum därstädes,
och det är synnerligen otillfredsställande
att bristen på hotellrum i
Stockholm skall orsaka inskränkningar
i den resandetrafik från hårdvalutaländer,
vilken vi så väl skulle behöva
just nu.

Dagen innan riksdagen fattade sitt beslut
om skärpningar i hyresregleringslagen
förekom emellertid en notis i
stockholmspressen att postverket underhandlade
om förvandling av hotell Hell -

Onsdagen den 9 juni 1948.

Nr 23.

Interpellation ang. hotellrums utnyttjande såsom «tatliga arbetslokaler m. m.

man med dess enligt uppgift sjuttiotal
resanderum till kontorslokaler. Någon
dylik omändring av hotellutrymmen till
kontor är givetvis numera icke möjlig
annat än efter tillstånd av hyresnämnden,
och denna har därvid att pröva
postverkets eventuella ansökan efter
samma grundsatser som den har att pröva
ansökningar från enskilda i samma
syfte. Frågan om omändringen av hotell
Hellman till kontorslokaler aktualiserar
emellertid spörsmålet om den omändring
av hotell- och pensionatsrum
till kontorslokaler, som under de senaste
åren ägt rum. På många håll bland allmänheten
skulle man anse det värdefullt
att få uppgifter om i vilken utsträckning
hotell och pensionat tagits i
anspråk i Stockholm för att bereda
statsförvaltningen ämbetslokaler. För
jämförelses skull vore det därvid även
av värde att erhålla motsvarande siffror
beträffande den utsträckning, i vilken
hotell- och pensionatsrum tagits i anspråk
för att användas till kontorslokaler
för enskilda företag, om nu en statistik
i detta hänseende kan göras utan

allt för stora undersökningar. Jag tilllåter
mig därför att utbedja mig kammarens
tillstånd att få interpellera herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
och till honom rikta följande
frågor:

1) I vilken omfattning ha under tiden
från den 1 september 1939 hotelloch
pensionatsrum tagits i anspråk för
arbetslokaler för den statliga förvaltningen? 2)

I vilken omfattning planeras för
närvarande ytterligare förvandling av
hotell och pensionat till lokaler för statlig
förvaltning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.25 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.