Tisdagen den 8 februari. Sjd (Riksdagens protokoll 1949:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 5

5—9 februari.

Debatter m. m.

Tisdagen den 8 februari. Sjd

Svar på fråga av herr Ericsson, Carl Eric, ang. den ryska territorialvattensgränsen
i Östersjön .................................. 4

Interpellationer:

— av herr Domö, om snabbare handläggning av ärenden rörande fastighetsbildning
............................................ C

— av herr Bergh, om utredning ang. redogöraransvaret inom statsförvaltningen
.............................................. 9

— av herr Persson, Ivar, om ändrade bestämmelser arg. eckle -

siastika arrenden .......................................... 10

Onsdagen den 9 februari.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område .................. 12

Tillfällig ökning av regeringsrådens antal ...................... 59

Statsbidrag till vissa kurser vid lantbruksundervisningsanstalter 63
Interpellationer:

— av herr Sunne, ang. statsbidragen till nybyggnad av ålderdomshem
in. m................................................. 66

— av herr Ohlon, ang. missbruk av under kommissionstjänst förvärvad
kunskap om näringslivet ............................ 66

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 9 februari.

Statsutskottets utlåtande nr 13, ang. utgifter å driftbudgeten: för flera

huvudtitlar gemensamma frågor ............................ 59

— nr 14, ang. utgifter å tilläggsstat II: justitiedepartementet ...... 59

—- nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet ...... 59

— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat It: finansdepartementet ...... 59

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepartementet.....59

1 Första kammarens protokoll 19t9. Å r 5.

Nr 5.

Innehåll.

Siri.

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. tillfällig ökning av regeringsrådens
antal .......................................... 59

— nr 2, ang. fortsatt giltighet av lagen om användande av statspolispersonal
för vissa särskilda uppgifter ........................ 63

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II:
jordbruksärenden .......................................... 63

Lördagen den 5 februari 1949.

Nr 5.

Lördagen den 5 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 18, med förslag till lag med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål
m. m.;

nr 19, angående avskrivning av visst
i flottledsfonden ingående belopp; och
nr 20, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
15, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
riksstatens första huvudtitel, avseende
anslagen till hov- och slottsstaterna.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 12, angående täckande av vissa medelsbrister,
redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 14, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 15, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 9
september 1938 (nr 567) om handel med
preventivmedel; och

nr 16, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 feb -

ruari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 17, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr
349) om landsting.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 18—20.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor; nr

14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1948/49, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1948/49, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1948/49, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1948/49, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

Nr 5.

Tisdagen den 8 februari 1949.

första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 29
mars 1946 (nr 113) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal; och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1946 (nr 408) om användande av statspolispersonal
för vissa särskilda uppgifter;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1948/49, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 8 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Vndén avlämnade

dels Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 22, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 26
juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor; nr

23, angående anslag till bidrag till
sjukkassor för budgetåret 1949/50
in. m.;

nr 24, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den 8
juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker;
samt

nr 25, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att föreskriva
ändrade grunder för fördelning av totalisatormedel; dels

ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr
30, angående muntligt meddelande till
riksdagen.

Ang. den ryska territorialvattensgränsen
i Östersjön.

Med stöd av § 20 i kammarens ordningsstadga
hade herr Ericsson, Carl

Eric, till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena framställt följande
fråga: »Är Eders Excellens beredd att
lämna en redogörelse för innehållet i
den skriftväxling, som genom svenska
ambassaden i Moskva inletts mellan Sverige
och Sovjetunionen rörande frågan
om sträckningen av den ryska territorialvattensgränsen
i Östersjön?»

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Ledamoten av denna kammare,
herr Carl Eric Ericsson har till mig riktat
en fråga, huruvida jag vore »beredd
att lämna en redogörelse för innehållet
i den skriftväxling, som genom svenska
ambassaden i Moskva inletts mellan Sverige
och Sovjetunionen rörande frågan
om sträckningen av den ryska territorialvattensgränsen
i Östersjön».

Till svar härpå får jag anföra följande: I

den presskommuniké, som utrikesdepartementet
utsände den 29 december
1948, meddelades bland annat, att
med anledning av nyligen inträffade
fall, där sovjetryska åtgärder vidtagits
mot svenska fartyg i Östersjön utanför

Tisdagen den 8 februari 1949.

Nr 5.

Ang. den ryska territorialvattensgränsen i Östersjön.

sovjetryskt område, departementet komme
att genom ambassaden i Moskva begära
närmare upplysningar såväl om de
framkomna uppgifterna om ryska anspråk
på territorialvattnets utsträckning
som om de inskränkningar, som eventuellt
påbjudits beträffande rätten till fri
passage genom det yttre territorialvattnet.

Denna démarche verkställdes av ambassadören
Sohlman den 13 januari 1949.
Biträdande ryske utrikesministern Zorin,
till vilken framställningen avlämnades,
svarade att saken komme att underställas
Sovjetunionens regering. Herr
Sohlman betonade å sin sida angelägenheten
av ett snart svar samt underströk
vikten av att våra fiskares samt övriga
sjöfarares intressen vunne beaktande.

Något ryskt svar på démarchen har
ännu icke kommit utrikesdepartementet
till handa.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Jag ber att få tacka hans excellens
utrikesministern för det svar,
som jag har fått på min fråga. Av detta
svar framgår, att den démarche, som
omförmäles i utrikesdepartementets
presskommuniké av den 29 december,
verkställts av ambassadör Sohlman i
Moskva hos biträdande ryske utrikesministern
Zorin den 13 i förra månaden.
Det framgår också, att den ryske utrikesministern
har lovat att framlägga
denna fråga för den ryska regeringen.
Ärendet är så till vida tillfredsställande
behandlat från vårt utrikesdepartement.
.lag kan egentligen inte tänka mig, att utrikesdepartementet
skulle kunnat handla
på annat sätt än som skett. Däremot
kan man knappast säga, att förhållandena
nere i de farvatten, som det här
rör sig om, äro tillfredsställande. Någon
ändring i de bestämmelser, som den
ryska staten eller myndigheterna i dessa
trakter utfärdat rörande territorialgränsen,
har veterligen inte vidtagits,
och såväl fiskare som andra sjöfarande
veta inte rikligt, vad de ha att rätta sig
efter. Fallet »Saima», som ju utgör anledningen
till den fråga, som jag har till -

låtit mig att ställa till utrikesministern,
belyser vad som kan hända. Jag är övertygad
om att Ers Excellens har reda på
den presskampanj, som har uppstått i
anledning av fallet »Saima», och jag tror
nog, att saken har väckt ganska stor
uppmärksamhet, särskilt inom de kretsar
av sjöfartsvärlden, som äro berörda
av dessa förhållanden.

Ändringen i territorialgränsen medför
betydande inskränkningar i fiskerätten i
dessa farvatten, där fiskarna sedan lång
tid ha haft fiskerätt. Blekingefiskarna lia
särskilt i sitt vårfiske sökt sig till dessa
trakter. De ha där haft ett mycket givande
laxfiske, som nu går ifrån dem,
och detta kommer att menligt inverka
på deras ekonomi.

Utsträckningen av territorialgränsen
har också den nackdelen med sig, att på
vintern med de svåra stormar, som ju
ofta råda där, och de besvärliga isförhållandena
fiskarena och andra trafikanter
ha svårt att hålla sig i avsedda positioner.
De kunna mycket lätt komma in
i farvatten, där de inte äro säkra, och
där kunna de, såsom skedde med »Saima»
och som inträffat även med andra
fartyg, bli uppbringade och införda i
ryska hamnar, eller kanske rättare sagt
rvskdirigerade hamnar. Det är emellertid
inte nog med att båtarna uppbringas
och föras in där. Även besättningarna
bli utsatta för olika svårigheter och trakasserier,
som många gånger göra, att
man drar sig till minnes de gamla historierna
om sjöröveri och piratväsendet
förr i världen.

Ett snart klarläggande av dessa förhållanden
är önskvärt. Om jag inte misstar
mig, har iiven fiskeristyrelsen gjort
en hemställan till utrikesdepartementet
i samma riktning. Jag tror, atl det skulle
vara mycket tacknämligt, om utrikesdepartementet
kunde vidta någon åtgärd
för att få fram ett snabbt svar på den
démarche, som gjorts i Moskva den 13
januari. Det skulle säkerligen hälsas med
mycket stor tillfredsställelse av de parter,
som äro berörda av dessa ändrade
förhållanden.

Nr 5.

Tisdagen den 8 februari 1949.

Justerades protokollen för den 1, 2
och 5 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bilagda läkarintyg anhålles
härmed om förlängd ledighet från
riksdagsgöromålen.

Gävle den 6 februari 1949.

Hemming Sten.

Redaktören Hemming Sten, Gävle, är
på grund av sjukdom fortfarande oförmögen
till ''arbete under en månad, vilket
härmed intygas.

Gävle den 5 februari 1949.

G. Brun.

Med. dr.

Lasarettsläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Sten
av den i läkarintyget omförmälda anledningen
vore oförmögen till arbete.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herr Schlgter för tiden
den 7—den 16 i denna månad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 18, med förslag till lag med
vissa bestämmelser om rättegången i
tryckfrihetsmål m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

19, angående avskrivning av visst
i flottledsfonden ingående belopp; och
nr 20, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 13, 14, 17, 19
och 22, första lagutskottets utlåtanden
nr 1 och 2 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 2.

Föredrogs Kungl. Maj:ts denna dag
avlämnade skrivelse nr 30, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse inhämtades,
att Kungl. Maj :t prövat lämpligt, att
i den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen gjordes meddelande
rörande mellan Sverige, Danmark
och Norge förda underhandlingar angående
en samverkan på försvarets område,
ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren
av statsministern och i andra kammaren
av ministern för utrikes ärendena.

Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till den nu föredragna skrivelsen
finge tillkännagiva, att enligt överenskommelse
med hans excellens herr
statsministern det i skrivelsen avsedda
meddelandet komine att lämnas vid sammanträde,
som komme att hållas under
morgondagen med början kl. 11 förmiddagen.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Interpellation om snabbare handläggning
av ärenden rörande fastighetsbildning.

Herr DOMÖ erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Det är sedan
länge känt, att den procedur för fastighetsbildning
å landet och i tätorter, som
infördes med 1926 års jorddelningslag,
i praktiken visat sig vara synnerligen
tungrodd och leda till långa dröjsmål
för även i och för sig tämligen enkla
ärenden. Trots att statsmakterna vid
skilda tillfällen haft sin uppmärksamhet
riktad på saken —- bl. a. vid tillsättandet
av 1939 års fastighetsbildningssakkunniga
för revision av jorddelningslagstiftningen
och därmed sammanhängande
spörsmål -—- ha ännu icke tillräckligt
rationaliserande åtgärder vidtagits.
Snarare synas på sista tiden svårigheterna
för landsbygdens del ha blivit alltmer
markerade med påföljd att ett ständigt
stigande missnöje med nu rådande
förhållanden gör sig märkbart.

Tisdagen den 8 februari 1949.

Nr 5.

Interpellation om snabbare handläggning av ärenden rörande fastighetsbildning.

Riksdagens år 1945 församlade revisorer
lämnade i sin berättelse bl. a. en
redogörelse för vissa iakttagelser rörande
arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet.
Utredningen visade, att inom såväl
lantmäterikontoren som lantmäteridistrikten
en avsevärd arbetsbalans förelåg.
Enligt revisorernas den gången
uttalade mening borde undersökas, om
inte åtgärder i rationaliserande syfte
skulle kunna bidraga till att nedbringa
balansen. Därvid framhölls särskilt förenkling
av det omständliga förfaringssättet
vid avstyckningsförrättningar, legalisering
av sämjedelningar utan fullständigt
skiftesförfarande samt åtgärder
för undvikande av dubbelarbete på lantmäterikontoren.

Sedan ifrågavarande berättelse avgavs,
har en genomgripande omorganisation
av lantmäteriet ägt rum. Genom
beslut av 1947 års riksdag har sålunda
det s. k. sportelsystemet avskaffats och
personalen vid lantmäteriets distriktsorgan
inordnats under de avlöningsbestämmelser,
som gälla för statens befattningshavare.
I samband med omorganisationen
har även beslutats viss ändring
i den tidigare gällande distriktsindelningen
i syfte att möjliggöra en rationell
arbetsorganisation och ett effektivt
utnyttjande av den lantmäteriuthildade
personalen.

Tros denna omorganisation har under
de sist förflutna åren arbetsbalansen
oavlåtligt ytterligare stegrats. Balansen
av icke avslutade förrättningar och uppdrag
överstiger sålunda nu 30 000 i hela
riket. Enbart distriktsorganisationens
arbetsbalans motsvarar en arbetstid som
av riksdagens revisorer beräknas till
omkring 1 000 arbetsår.

Inför den ytterligare belastning av
lantmäteriet, som inom den närmaste tiden
främst genom jordbruksrationaliscringen
och den nya byggnadslagstiftningen
kan förväntas, måste den rådande
situationen betecknas som kritisk.

De senaste årens utveckling på fastighetsbildningens
område kännetecknas
av stränga restriktioner av
och planpolitisk art och av en skärpt
kontroll över efterlevnaden av dessa re -

striktioner. Fastighetshildningsproceduren
har emellertid sedan gammalt uppbyggts
med utgående från att initiativet
skall komma från enskilda jordägare.
Inkopplingen av kontrollen från det
allmännas sida över att fastighetsbildningen
sker på riktigt och lämpligt sätt
har därför givit till resultat en i vissa
avseenden synnerligen komplicerad administrativ
procedur, kännetecknad
bl. a. av att flera olika statliga myndigheter
utöva beslutanderätt i fastighetsbildningsfrågor.
Vid sidan av jorddelningsmyndigheterna
verka särskilt de
jordbrukspolitiska organen, främst lantbruksnämnderna,
samt planmyndigheterna,
d. v. s. länsstyrelser och länsarkitekter.

Då många av de statliga myndigheterna
äro överhopade med ärenden, är det
icke ovanligt, att genomförandet även
av tämligen enkla åtgärder kräver synnerligen
lång tid. Den tunga och tidskrävande
proceduren är givetvis till stor
olägenhet för allmänheten. Jag behöver
icke närmare gå in på vad detta betyder
i fråga om dröjsmål, osäkerhet och kostnader
för en person som vill bygga ett
bostadshus och som är beroende av lagfart
och inteckning för att kunna ordna
erforderliga krediter.

I detta sammanhang förtjänar erinras
om de bestämda varningar, som vid
upprepade tillfällen rests mot att — i
nuvarande ansträngda ekonomiska liige
— forcera fram beslut om långtgående
omdaningar inom olika näringar. Tyvärr
ha emellertid dessa varningar illa
hörsammats med påföljd att vi nu på
ett flertal områden försatts i ohållbara
lägen, där bristen på arbetslokaler, personal
och rationellt genomförd samordning
av arbetsåläggandena skapar ständigt
nya problem. Missnöje, irritation
och onödigt krångel har i vissa fall blivit
det mest framträdande resultatet av
vad man sålunda genomfört utan hänsyn
till det praktiska livets krav.

Frågan bär emellertid iiven en andra
sida. De olika myndigheternas sysslande
med samma ärende föranleder nämligen
ett icke obetydligt kostnadskrävande
dubbelarbete. Myndigheternas

Nr 5.

Tisdagen den 8 februari 1949.

Interpellation om snabbare handläggning

kompetensområden äro icke klart avgränsade
från varandra. Granskningen
kommer därför ej sällan att avse samma
sak, varvid det lätt kan inträffa, att
olika myndigheter ha olika meningar.
Följden härav blir, att ärendena gå på
förnyad remissvandring med ytterligare
dröjsmål. I vissa fall uppställas härvid
krav på ytterligare utredning med
skriftväxling och omgång som följd.

Myndigheternas granskning av hithörande
ärenden är icke tillfredsställande
organiserad, och det torde starkt kunna
ifrågasättas, om kostnaderna för densamma
stå i rimlig proportion till vad
som v-innes genom kontrollen. Någon
varaktig förbättring av dessa förhållanden
torde inte kunna nås med mindre
än att beslutanderätten i fastighetsbildningsfrågor
koncentreras till jorddelningsmyndigheterna.

En dylik regel medför, att alla rutinärenden
kunna avgöras på enklaste möjliga
sätt och utan onödig omgång. I de
fall, där samråd med andra myndigheter
anses erforderligt eller önskvärt, bör
samrådet komma till stånd efter enklaste
möjliga regler — helst utan skriftligt remissförfarande.
För närvarande beröras
även vid en tämligen enkel avstyckningsförrättning
förutom den ansvarige
förrättningsmannen ofta byggnadsnämnden
på platsen, länsarkitekten, vägförvaltningen,
distriktsingenjören för vattenförsörjning
och avlopp, länsbostadsnämnden,
överlantmätaren och länsstyrelsen.
Den orimliga arbetsbalans, som
härigenom uppstått inom lantmäteriorganisationen,
understryker ytterligare
betydelsen av förenklingar och rationaliseringar.

Principen om den odelade beslutanderätten
borde med fördel kunna tilllämpas
även i fråga om en annan stor
och viktig grupp av ärenden, nämligen
sådana jordförvärvsärenden, som sammanhänga
med fastighetsbildningsåtgärder.

Om en jordägare önskar genomföra
ett kompletteringsförvärv till redan innehavd
fastighet, har han enligt gällande
bestämmelser dels att hos lantbruksnämnden
begära tillstånd till förvärvet,

av ärenden rörande fastighetsbildning.

varvid en prövning äger rum, som huvudsakligen
tager sikte på sökandens
personliga kvalifikationer och avsikten
med förvärvet liksom förvärvets betydelse
för jordbruksnäringen eller för
näringslivet i orten, dels även att hos
lantmätaren begära förrättning för prövning
av fastighetsbildningsärendet enligt
härför gällande lagregler.

Vid flertalet avstvckningar och sammanläggningar
för jordbruksändamål
föreligger sålunda denna dualism i
prövningen, vilket medför avsevärd fördröjning
i ärendenas handläggning och
en onödig merbelastning av de berörda
myndigheterna. Tillståndet kompliceras
ytterligare av att ett jordförvärvsärende
fullföljes den administrativa vägen
till Kungl. Maj:t i jordbruksdepartementet,
medan ett jorddelningsärende fullföljes
domstolsvägen.

Enligt min uppfattning kunna jordägarna
resa berättigade anspråk på att
bedömningen av ett ifrågasatt förvärv
skulle kunna ske genom hänvändelse till
en myndighet och endast undantagsfallen
medföra, att förrättningen förklarades
vilande i avvaktan på yttrande från
annan myndighet. Statsverkets kostnader
för denna kontroll skulle härigenom
givetvis kunna nedbringas väsentligt.

Det rent jordpolitiska och fastighetsbildande
problem, som 1939 års fastighetsbildningssakkunniga
ha att överväga,
är sålunda för fastighetsbildningen,
jordbruksrationaliseringen och lantmäteriet
av en utomordentligt stor betydelse.
Det vore utan tvekan bäst, om alla
de föreliggande frågorna kunde givas
en rationell lösning i ett sammanhang.
Den föreliggande situationen inom lantmäteriväsendet
är emellertid som här
påtalats sådan, att man snarast genom
rationaliseringar och förenklingar av
förrättningsproeeduren måste komma
fram till arbetsformer, som medgiva
snabbare handläggning av ärenden och
onödiggöra nuvarande kostnadskrävande
dubbelarbete. Det synes därför nödvändigt
att vissa partiella reformer i denna
riktning genomföras utan att man avvaktar
det slutliga förslaget i fråga om
hela fastighetsbildningsverksamheten.

Tisdagen den 8 februari 1949.

Nr 5.

Interpellation om utredning ang. redogöraransvaret inom statsförvaltningen.

r , f O ____1 .. r. ci (1 O IT Q T*

Nu rådande förhållanden på hithörande
område synas kräva omedelbar
översyn i rationaliserande och kostnads
besparande syfte, om icke hela fastighetsbildandet
i landet allvarligt skall fördröjas
och hotas av permanent snedvridning.

För praktiskt folk är det också självklart
att strävan efter förbättringar icke
får hejdas av byråkratisk tungroddhet
och omgång. Vi ha icke råd till en
stagnation som djupast sett beror på en
icke verklighetsgrundad politik och dess
följder i administrativt avseende.

Med stöd av vad sålunda anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande
frågor:

1. Har herr statsrådet observerat de
många praktiska svårigheter som speciellt
på landsbygden — bl. a. till följd
av bristande samordning mellan olika
administrativa myndigheter — göra sig
gällande även vid tämligen enkla av stvckningsf

örrättningar ?

2. Vilka omedelbara åtgärder är herr
statsrådet beredd att vidtaga för att möjliggöra
enklare och snabbare förfarande
vid handläggning av ärenden inom
f astighetsbildningsväsendet ?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om utredning ang. redogöraransvaret
inom statsförvaltningen.

summelse från redogörarens sida, har
ingen velat bestrida. Däremot kan man
ställa sig tveksam till frågan huruvida
redogöraren bör vara återbetalningsskyldig,
även om han icke gjort sig skyldig
till sådan vårdslöshet eller försummelse
och alltså icke kan straffas för tjänstefel.

I lag eller författning finnes icke reglerat,
under vilka omständigheter redogöraransvar
inträder, utan detta ansvars
utkrävande grundar sig helt på den
praxis som utbildat sig i de s. k. anmärkningsmålen.
Att av denna praxis
utläsa några klara regler för redogöraransvaret
ställer sig svårt. Den felaktiga
utbetalningen kan t. ex. ha stått i överensstämmelse
med en av de reviderande
myndigheterna tidigare godkänd tolkning
av författningarna. Även om den
bestämmelse, som redogöraren feltolkat,
varit så otydlig, att domstolarna haft
olika uppfattning om tolkningen, har i
praxis redogöraransvar ansetts kunna
inträda.

Ett flertal nackdelar, som äro förbundna
med det nuvarande systemet för
redogöraransvar, skulle kunna nämnas.
Må det här vara nog att erinra om att
det vid flera tillfällen i motioner, utlåtanden
från myndigheter in. m. har uttalats,
att redogöraransvaret ofta framstår
såsom obilligt och att det är konstruerat
på ett sätt som är föga tidsenligt.

I anledning av motioner vid riksdagen
1945 (nr 282 i första kammaren av
herrar Carlström och Siljeström samt nr
442 i andra kammaren av herrar Larsmn
i Karlstad och Sefve) beslöt riksda -

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr BERGH, som yttrade: Herr talman!
Om en ämbets- eller tjänsteman,
som har statlig medelsförvaltning om
hand, s. k. redogörare, gör en felaktig
utbetalning, kan han genom beslut av
riksräkenskapsverket eller annan revisionsmyndighet
förpliktas att ersätta
kronan vad han felaktigt utbetalt, b rågan
om detta redogöraransvar har vid
flera tillfällen tagits upp till diskussion.
Att redogöraren bör vara ersättningsskyldig,
då den felaktiga utbetalningen
har sin grund i vårdslöshet eller för -

gen efter hemställan av första lagutskottet
(utlåtande nr 50 av den 12 juni
1945) att i skrivelse till Konungen av
den 30 juni 1945 (nr 532) anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning
angående redogöraransvaret inom
statsförvaltningen jämte därmed
sammanhängande frågor samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Frågan om redogöraransvar är fortfarande
aktuell och en reform synnerligen
önskvärd. Någon utredning synes
ännu icke ha kommit till stånd; i var -

Nr 5.

Tisdagen den 8 februari 1949.

Interpellation om ändrade bestämmelser
je fall ha icke några förslag till reformering
av det nuvarande systemet för redogöraransvaret
förelagts riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande
fråga:

Har den i riksdagens skrivelse av
den 30 juni 1945, nr 532, begärda utredningen
om ämbets- och tjänstemännens
redogöraransvar föranlett någon
statsrådets åtgärd och i så fall vilken?
När kan riksdagen vänta sig att de förslag,
som utredningen kan ge anledning
till, föreläggas riksdagen?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation om ändrade bestämmelser
ang. ecklesiastika arrenden.

ang. ecklesiastika arrenden.

skilda bestämmelserna i nyttjanderättslagen.
Vid behandling av propositionen
underströk riksdagens tredje särskilda
utskott bl. a. departementschefens sistnämnda
uttalande. Riksdagen godkände
slutligen utskottets utlåtande i denna
del.

Genom tillkomsten av kungl. stadgan
den 29 juni 1945 angående stiftsnämnds
förvaltning av ecklesiastik jord har den
sociala lagstiftningen beaktats för vissa
fastigheter av ecklesiastik natur, men
dessa utgöra ett försvinnande fåtal —
högst ett hundratal — vid jämförelse
med antalet övriga ecklesiastika fastigheter.

Det ecklesiastika fastighetsbestånd,
för vilket ännu icke utarrenderingsbestämmelserna
omarbetats med hänsyn
till tillkomsten av den sociala arrendelagstiftningen,
består av följande kategorier: -

Herr PERSSON, IVAR, fick nu ordet
och anförde: Herr talman! I propositionen
nr 346 till 1943 års riksdag framlades
förslag till vissa ändringar i lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom. Förslagets viktigaste
del avsåg genomförandet av en speciallagstiftning
av social karaktär för vissa
permanenta arrenden. I samband med
remissen till lagrådet av lagförslaget uttalade
departementschefen, att en revision
av arrendelagstiftningen syntes böra
medföra, att de särskilda författningar,
som reglerade förhållandena vid bl. a.
ecklesiastika arrenden, underkastades
en översyn i syfte att bringa dem i närmare
överensstämmelse med de ändrade
stadgandena i arrendelagen. Lagrådets
yttrande innebar bl. a., att då de

Fastigheter, vilka utgöra avlöningstillgång
för pastoraten vid avlönandet av
prästerskapet (prästerskapets töneboställen).

Över 50 hektar åker 397 stycken
15—50 » » 1 509 »

5—15 » » 771 »

0—5 » » 302 »

Domkyrkofastigheter.

113 stycken i Lunds stift och 10 stycken
i övriga stift, varav 6 byggnadstomter.

Storleken av fastigheterna i Lunds
stift:

25—50 hektar åker
10—25 » »

0—10 » »

53 stycken
42 »

18 »

Domkyrkosysslomannaboställen.

ecklesiastika arrendena ej fölle under
den särskilda lagstiftningen, det vore
lämpligast, att frågan om arrende av sådan
jord. reglerades i särskild ordning.
Departementschefen ansåg sig böra biträda
vad sålunda förordats och förklarade
sig alltså förutsätta, att arrenden
av hithörande slag skulle bli föremål för
särskild reglering, vilken i huvudsak
borde ansluta sig till de föreslagna sär -

5 stycken, av vilka 2 utgöra byggnadstomter.

Kyrkohemman och kyrkolägenheter i
Skåne, Blekinge och Halland.

Över 10 hektar åker 94 stycken

5—10 » » 140 »

Under 5 » » 707 »

Kyrkohemman och kyrkolägenheter i
övriga Sverige.

Tisdagen den 8 februari 1949.

Nr 5.

Interpellation om ändrade bestämmelser ang. ecklesiastika arrenden.

325 stycken, av vilka det stora flertalet
eller 190 stycken äro åsatta ett
taxeringsvärde av mindre än 2 000 kronor.

Skolheminan.

Över 50 hektar åker

25—50 » »

10—25 » »

0—10 » »

2 stycken

12 »

17 »

3 »

Utarrenderingen av prästerskapets boställen
är reglerad i särskild lag — ecklesiastik
boställsordning. För övriga fastigheters
utarrendering gälla för de i
Skåne, Blekinge och Halland belägna -—•
det stora flertalet av dessa fastigheter
— av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter
av mycket ålderdomlig beskaffenhet.
Huruvida av Kungl. Maj :t utfärdade utarrenderingsföreskrifter
äro gällande
för fastigheter av sist angivna natur belägna
inom övriga delar av landet torde
vara ovisst.

Enligt ecklesiastik boställsordning
finnes möjlighet för pastoraten att lägga
nybyggnadsskyldigheten å vederbörande
arrendator. I praktiken torde emellertid
detta knappast förekomma. I de
föreskrifter, som normera utarrenderingen
av övriga här ovan berörda fastigheter,
skall byggnadsskyldigheten
läggas å arrendatorerna. Även i ett betydande
antal andra utarrenderingsfrågor
avvika nu gällande föreskrifter
högst avsevärt från den sociala arrendelagstiftningens
motsvarande bestämmelser.
Då i samstämmiga uttalanden från
såväl departementschef som utskott och
riksdag vid tillkomsten av 1943 års lagstiftning
uttalats, att den sociala arrendelagstiftningens
principer skulle tilllämpas
även för nu ifrågavarande ecklesiastika
fastigheter, är det därför förklarligt,
att från arrendatorshåll stor
oro förmärkts, att denna fråga icke ännu
fått sin slutliga lösning.

Jag har inhämtat, att inom ecklesiastikdepartementet
förslag finnas utarbetade
angående utarrendering av dessa
fastigheter. Även om jag är fullt införstådd
med de svårigheter, som äro för -

bundna med anpassningen av nu gällande
utarrenderingsföreskrifter till den
sociala arrendelagstiftningen, måste jag
dock framhålla behovet av skyndsammaste
möjliga lösning av frågan för infriandet
av de löften, som härutinnan
givits av departementschef och riksdag.

I detta sammanhang tillåter jag mig
erinra om att herr Pehrsson-Bramstorp
vid 1948 års riksdag efterfrågade nya
utarrenderingsföreskrifter för domkyrkofastigheter,
domkyrkosysslomannaboställen,
kyrkoliemman och kyrkojordar
samt att vederbörande statsråd i svar
härå uttryckte förhoppningen om att
reglering av dessa frågor av provisorisk
natur skulle kunna ske före 1948 års utgång.

Utöver de fastighetskategorier, som
innefattades i herr Pehrsson-Bramstorps
fråga, har jag även ansett prästerskapets
löneboställen och skolhemmanen
böra upptagas till behandling i detta
sammanhang. För prästerskapets löneboställen
torde tillkomma — utöver
anpassningen till den sociala arrendelagstiftningen
— en rad andra frågor
om utarrenderingen som kräva sin
skyndsamma lösning.

Med anledning av vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
fråga:

När avser statsrådet att vidtaga sådana
åtgärder att utarrenderingsbestämmelserna
för här ovan berörda fastigheter
av ecklesiastik natur i princip
komma att överensstämma med den sociala
arrendelagstiftningen?

Även denna anhållan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.25 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Onsdagen den 9 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 21, angående livränta till Anna Söderkvist
in. in.;

nr 26, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av § 4 förordningen den
16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank, in. m.;

nr 27, angående avvecklingen av 1941
och 1942 års krislån; samt

nr 31, angående inrättande av en försöksgård
i Sunne socken, Värmlands
län.

Ang. nordisk samverkan på försvarets
område.

På sätt vid kammarens sammanträde
under gårdagen tillkännagivits skulle nu
det i Kungl. Maj :ts skrivelse nr 30 avsedda
meddelandet rörande mellan Sverige,
Danmark och Norge förda underhandlingar
angående en samverkan på
försvarets område framföras av hans excellens
herr statsministern.

Ordet lämnades till hans excellens herr
statsministern ERLANDER, som anförde:
Herr talman! I kommunikén från mötet
i Oslo den 29 och den 30 januari mellan
representanter för Danmarks, Norges
och Sveriges regeringar och riksdagar
framhölls det att, även om vid mötena
i Karlstad och Köpenhamn en vidsträckt
enighet hade konstaterats, det
för närvarande icke vore möjligt att
uppnå erforderlig samstämmighet om
förutsättningarna för och konsekvenserna
av ett alliansfritt försvarsförbund
mellan de skandinaviska länderna. Det
tillfogades i kommunikén att i dagens
läge tillräcklig grundval icke fanns för
avslutandet av ett dylikt ömsesidigt förpliktande
försvarsförbund. Då förhand -

lingarna alltså icke lett till det positiva
resultat, som varit den svenska regeringens
förhoppning, är det regeringen angeläget
att nu lämna riksdagen en samnanhängande
redogörelse för behandlingen
av denna för Nordens folk så
utomordentligt betydelsefulla fråga.

Under en utrikespolitisk debatt i
riksdagen för nästan jämnt ett år sedan
hade regeringen tillfälle redogöra för
sina synpunkter på Sveriges utrikespolitik.
I ett anförande av utrikesministern
framhölls bl. a., att enligt regeringens
övertygelse en överväldigande majoritet
av det svenska folket icke önskar ansluta
sig till något stormaktsblock vare
sig genom ett uttryckligt alliansfördrag
eller genom ett tyst samförstånd om gemensamt
militärt uppträdande i händelse
av en konflikt. Ifall Förenta Nationerna
fungerar enligt sitt program,
sades det vidare, bestämmes Sveriges
hållning i sådana lägen under beaktande
av de förpliktelser, som medlemskapet
ålägger oss. Om den nya säkerhetsorganisationen
skulle förlamas genom
oförenliga motsättningar mellan de ledande
makter, på vilkas förmåga till
samverkan hela organisationen vilar,
och om till följd härav världen splittras
i mot varandra stående blockbildningar,
måste vårt land förbehålla sig
rätten att självt välja medlen att trygga
sin fred och sin nationella existens och
att, i fall krig skulle utbryta, ånyo pröva
neutralitetens väg.

Då ordet »stormaktsblock» användes i
detta sammanhang, var det i avsikt att
undantaga block av jämbördiga mindre
stater. Ett skandinaviskt försvarsförbund
är icke ett stormaktsblock. Det
nyss citerade uttalandet innebar därför
intet avståndstagande från ett skandinaviskt
förbund. Då emellertid möjligheten
av ett sådant försvarsförbund icke
särskilt omnämndes, var orsaken den,
att regeringen vid den tidpunkten icke
ansåg frågan aktuell. Det var visserli -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets oinrade.

gen uppenbart att på längre sikt en
samverkan på försvarets område framstod
som en naturlig utbyggnad av det
skandinaviska samarbetet, men dittills
hade endast ett militärt samarbete av
mycket begränsad räckvidd upptagits
bland aktuella uppgifter på det skandinaviska
programmet.

Att frågan om ett skandinaviskt försvarsförbund
under våren 1948 aktualiserades,
får ses mot bakgrunden av den
internationella oro, spänning och diplomatiska
aktivitet, som kännetecknade
februari och mars månader förra året,
sedan under den föregående tiden en
fortgående skärpning av motsättningarna
mellan öst och väst kunnat iakttas.
Under senare delen av februari kom
den tjeckoslovakiska revolutionen, som
gjorde slut på landets dittillsvarande
demokratiska statsskick och bragte en
s. k. »folkdemokratisk» regim till väldet
i Tjeckoslovakien. Upptakten kort
efteråt till de rvsk-finska underhandlingarna
om ett försvarsavtal framkallade
också åtskillig oro i världen. Den
17 mars undertecknades i Bryssel ett
avtal om försvarsförbund mellan Storbritannien,
Frankrike, Belgien, Nederländerna
och Luxemburg. Samma dag
höll Förenta staternas president ett tal,
vari han gav sitt lands stöd åt det västeuropeiska
konsolideringsverket. Han
meddelade, att Förenta staterna med
lämpliga medel skulle ge de fria nationerna
det stöd situationen krävde och
att dessas beslutsamhet att skydda sig
själva skulle motsvaras av en liknande
beslutsamhet från amerikansk sida att
hjälpa dem att göra det.

Dessa och övriga händelser inom den
internationella politiken fingo helt naturligt
återverkningar också i våra länder.
Starkast kändes oron i Norge. Härom
vittnade den norske utrikesministern
i ett tal, som han höll den 21) april
och vari han gav en återblick på stämningar
och uppfattningar, som gjort sig
gällande i Norge efter februarihändelserna.
Han framhöll, att tilldragelserna i
Tjeckoslovakien och den ryska hänvändelsen
till Finland jämte inrapporterade
rykten från olika håll hade ställt nor -

ska regeringen inför spörsmålet, om det
var nödvändigt att räkna med nya riskmoment
för Norge. Han berörde i sitt
anförande tillkomsten av det nyss omnämnda
Brysselavtalet och framhöll, att
parterna i detta avtal icke hade några
planer på att anmoda Norge att ansluta
sig till avtalet, om inte Norge uttryckligen
önskade detta. Han tilläde, att han
lade stark vikt på att om möjligt nå
fram till en politik, som de tre nordiska
länderna kunde enas om. Det skulle vara
tungt vägande skäl, som förmådde
Norge att välja en linje, som kunde föra
bort från Danmark och Sverige eller
från ett av dessa länder. Å den andra
sidan finge man vara på det klara med
att de militärpolitiska problem och de
säkerhetsproblem, som vart och ett av
de tre länderna stode inför, icke vore
identiska och att detta faktum kunde
skapa vissa svårigheter vid försöken att
finna en gemensam lösning.

Även i Danmark hade februarihändelserna
väckt oro. Denna stämning återspeglas
i ett tal av danske utrikesministern
i folketinget den 10 mars. Angående
Danmarks hållning i det uppkomna
läget uttalade utrikesministern,
att Danmark ämnade uppfylla sina
förpliktelser som medlem av Förenta
Nationerna. Men om det skulle inträffa,
att denna organisation bryter samman,
skulle ansträngningarna från dansk sida
gå ut på att skona landet för ett framtida
krigs olyckor.

Svenska regeringen upptog vid denna
tid till övervägande frågan om möjligheterna
att åstadkomma ett skandinaviskt
försvarsförbund såsom ägnat att
stärka de tre länderna utåt och att sammanhålla
dem på en gemensam huvudlinje
i utrikespolitiken. Våra tre länder
hade dittills efter krigets slut intagit
samma allmänna utrikespolitiska hållning,
även om självfallet vartdera landet
hade sina särskilda utrikespolitiska
problem att lösa. De hade accepterat de
förpliktelser, som följa av medlemskapet
i Förenta Nationerna. Därutöver hade
de inte räknat med internationella
engagemang, som kunde föra dem in i
något allianssystem. Då nu eu påtaglig

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

tendens framträtt i Norge att revidera
den dittills följda utrikespolitiken, föreföll
det svenska regeringen angeläget
''att pröva, om icke en utrikespolitisk
splittring i Skandinavien kunde undvikas.
Regeringen tänkte sig möjligheten
att våra länder förenade sig i ett försvarsförbund
och i förhållande till andra
makter framträdde såsom en självständig
grupp, utan alliansförbindelser
med någon utomstående makt. Ett skandinaviskt
försvarsförbund borde enligt
denna tankegång ha till program att
stärka de deltagande staternas motståndskraft
i händelse av anfall mot någon
av dem, att hålla dem utanför en
allmän konflikt och att i fredstid stå
utanför andra maktgrupper orh därigenom
i möjligaste mån förebygga att våra
territorier indragas i stormakternas
militära kalkyler med därav följande
misstänksamhet och friktioner. Möjligheten
av ett försvarsförbund mellan de
tre skandinaviska länderna hade tidigare
visserligen åtskilligt debatterats i
tidningspressen och i broschyrer men
aldrig uptagits till mera ingående undersökning.
Enligt regeringens mening
borde det nu utrönas, huruvida i första
hand utrikesnämndens ledamöter, i andra
hand de norska och danska regeringarna
vore intresserade av att en utredning
av problemet komme till stånd.

Ärendet behandlades i utrikesnämnden
den 22 april. Därvid lämnade militära
fackmän översikter över det militära
läget och de försvarspolitiska problemen.
Resultatet av rådplägningen
med nämnden blev positivt. Regeringen
hade utrikesnämndens stöd, när den ville
uppta överläggningar i saken med de
danska och norska regeringarna. Från
skilda håll i nämnden hade dock betonats,
att frågan nu gällde endast företagandet
av en objektiv utredning, vars
resultat i sinom tid finge prövas fritt
och obundet.

Den 3 maj besökte utrikesministern
Oslo för att inhämta norska regeringens
synpunkter i saken. En vecka senare
sammanträffade i Stockholm representanter
för de danska, norska och svenska
regeringarna. Under dessa konversa -

tioner framhölls från svensk sida, att
det inom svenska regeringen och i riksdagens
utrikesnämnd fanns intresse för
en gemensam skandinavisk utredning av
problemet om ett försvarsförbund, varvid
emellertid förutsattes, att programmet
skulle vara att hålla de tre länderna
utanför krig. Det visade sig, att man på
norsk sida livligt uppskattade det svenska
initiativet och var intresserad av en
utredning. Men man hade invändningar
mot att godtaga vad man kallade en ovillkorlig
neutralitetspolitik såsom grundval
för det ifrågasatta skandinaviska förbundets
hållning i händelse av krig.
Spörsmålet diskuterades ingående. Dessa
första kontakter ledde icke till resultat.

I ett tal i Malmö den 4 juni yttrade den
norske utrikesministern, att det var lika
bra att konstatera, att det inte fanns någon
gemensam nordisk linje i de utrikespolitiska,
huvudspörsmålen, i varje
fall på kort sikt. Han tilläde, att det dock
fanns så mycket som är gemensamt i vår
uppfattning även bakom skiljaktiga formuleringar
av ståndpunkterna, att vi
inte borde uppge hoppet, att det skulle
vara möjligt för oss att arbeta ihop oss.

På svensk sida fasthöll man vid att
det svenska intresset för utredningens
verkställande var knutet till den förutsättning,
som betecknades som neutralitetslinjen.
Det fanns ingen utsikt till att
de svenska statsmakterna skulle godtaga
ett avtal om försvarsförbund, om syftet
vore, att förbundet skulle ingå såsom
led i ett större säkerhetssystem med karaktären
av en stormaktsallians. Den
svenska riksdagen gav ett tydligt uttryck
för sin ståndpunkt härutinnan genom
godkännandet den 21 juni av ett utskottsutlåtande
rörande vissa försvarsfrågor,
vari utskottet uttalat sig mot en anslutning
till något stormaktsblock, vare sig
genom ett uttryckligt alliansfördrag eller
genom ett tyst samförstånd om gemensamt
militärt uppträdande i händelse av
en konflikt.

Under sommaren förhandlades ytterligare
mellan regeringarna om förutsättningarna
för en utredning, och spörsmålet
diskuterades därjämte i det svenska

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

utrikesutskottet. Resultatet blev, att samförstånd
nåddes därom, att utredningen
skulle begränsas till problemet om en
försvarssamverkan, sådant detta problem
tedde sig under förutsättning att våra
länder eftersträva att i händelse av en
konflikt hålla sig utanför kriget. Vi utgingo
vidare från att våra länder under
pågående utredning icke skulle upptaga
förhandlingar med utomstående stater
angående försvarssamverkan. Skulle någotdera
landet på grund av inträffade
händelser anse sig nödgat att upptaga
dylika förhandlingar, borde meddelandet
därom lämnas de övriga, som då bleve
i tillfälle att taga ställning till det sålunda
uppkomna läget. Under sommaren
igångsattes dessutom i Sverige vissa interna
utredningar av militär natur, avsedda
att förbereda den blivande gemensamma
utredningen.

Vid utrikesministermöte i Stockholm
den 8—9 september bekräftades, att enighet
nåtts om utredningens igångsättande,
och ett meddelande härom gavs i den
kommuniké, som utfärdades. Under ett
skandinaviskt försvarsministermöte i
Oslo den 15 oktober utarbetades närmare
direktiv för utredningen, varjämte
man enades om utredningskommissionens
sammansättning.

I direktiven för den skandinaviska försvarskommittén
angavs, att kommittén
skulle utreda två alternativa former av
försvarssamverkan mellan de tre länderna,
nämligen dels ett försvarsförbund,
dels ett partiellt försvarssamarbete i fred
utan förbund. Som utgångspunkt för utredningen
av alternativet försvarsförbund
giillde enligt direktiven bland annat,
att länderna icke skulle uppgiva någon
del av sitt område till en angripare
utan väpnad strid och att varje militärt
angrepp skulle mötas med väpnat motstånd.
Som utgångspunkt skulle vidare
gälla, alt länderna voro eniga om att
försöka hålla sig utanför krig och icke
på förhand hade ingått några militära
avtal med andra makter.

I sina huvuddrag förelåg kommitténs
betänkande färdigt redan vid årsskiftet,
och de tre regeringarna hade före Karlstadsmötet
orienterats om betänkandets

innehåll. Det är därför naturligt, att samtalen
i Karlstad knöto an till de av kommittén
framförda synpunkterna, och av
denna anledning kan det också vara
lämpligt, att jag här nämner något om
dessa.

Kommitténs ingående undersökningar
av de olika problem, som stå i samband
med ett gemensamt skandinaviskt försvar,
hade givit vid handen, att ett samfällt
uppträdande i icke ringa mån skulle
öka de tre ländernas motståndskraft. De
fördelar, som skulle kunna vinnas, bestå
bland annat i möjligheterna till ett
strategiskt utnyttjande av det skandinaviska
områdets större geografiska utsträckning,
gemensam planläggning,
standardisering av krigsmateriel m. m.
samt ökade möjligheter att förhindra en
avspärrning av tillförseln utifrån. En direkt
samverkan mellan de tre ländernas
militära styrkor skulle också enligt kommitténs
åsikt kunna inledas inom vissa
geografiska områden, t. ex. Öresundsområdet,
Kattegatt och Skagerack samt
vissa svensk-norska gränsområden. Flygstridskrafterna
skulle genom sin rörlighet
få viktiga uppgifter att fylla inom ett
gemensamt försvar.

Kommittén konstaterade, att den samverkan,
varom jag nu talat, skulle i huvudsak
kunna genomföras även inom ramen
för ett skandinaviskt försvarssamarbete
utan solidaritetsförpliktelser men
att den i sådant fall icke skulle kunna
drivas lika långt som inom ett försvarsförbund
och icke heller i krig kunna utlösas
lika snabbt och bli lika effektiv.
Även om således Skandinaviens försvarsmöjligheter
i viss utsträckning skulle
ökas genom gemensamma förberedelser
för samverkan, skulle dock enligt kommitténs
åsikt därmed icke behovet bortfalla
av viss krigsmaterielimport för försvarets
uppbyggnad i fredstid liksom av
väpnad hjälp, om liinderna skulle angripas.

Under sina diskussioner av Skandinaviens
försvarsmöjligheter tog kommittén
också upp frågan om de olikheter i
omfattning, som bestå mellan de skandinaviska
ländernas nuvarande försvarsförberedelser,
och uttalade, att den mås -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1919.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

te anse det rimligt, att ett avtal om försvarsförbund
innehölle bestämmelser om
att Danmarks och Norges försvar skulle
utbyggas, i första hand för att de i förbundet
deltagande länderna skulle bli i
stånd att lösa de strategiska uppgifter,
som borde åvila dem. Därvid förutsatte
kommittén, att de ekonomiska bördor,
som vart och ett av de tre länderna skulle
påtaga sig för försvarsändamål, skulle
stå i rimligt förhållande till varandra
och till ländernas ekonomiska bärkraft.
Kommittén förutsatte vidare, att Sveriges
försvar skulle upprätthållas åtminstone
i sin nuvarande styrka.

Vid sin allmänna bedömning av Skandinaviens
militärpolitiska läge kom kommittén
till det resultatet, att ehuru det
skandinaviska området otvivelaktigt erbjuder
ett betydande strategiskt intresse,
det dock icke vore givet, att detta område
under alla omständigheter måste
dragas in i en stormaktskonflikt. Kommittén
har självfallet icke haft möjlighet
att närmare angiva, hur pass stor
sannolikheten är för den ena eller andra
utvecklingen.

Vid ett sammanträffande mellan de tre
ländernas statsministrar i samband med
Uddevallas jubileum den 18 december
ägde ett ingående meningsutbyte rum angående
möjligheten att finna en gemensam
skandinavisk lösning av trygghetsproblemet.
Man var ense om att överläggningarna
skulle fortsättas, så snart
försvarskommitténs betänkande förelåg.
EU möte mellan regeringsrepresentanter
borde för detta ändamål sammankallas
snarast möjligt efter mottagandet av betänkandet.

Innan ännu försvarskommittén hade
avlämnat sitt betänkande, föreslog norska
regeringen ett ministermöte för överläggning
i dessa frågor. Mötet ägde som
bekant rum i Karlstad den 5 och 6 januari
detta år. Den direkta anledningen
till mötet var, att man på norsk sida ansåg
det brådskande att komma till ett
resultat beträffande det ifrågasatta skandinaviska
försvarsförbundet med hänsyn
till att förhandlingarna i Washington om
en Atlantpakt hade fortskridit snabbt
och Norge och Danmark enligt mottagna

informationer kunde jämförelsevis snart
vänta en förfrågan, huruvida respektive
regeringar önskade deltaga i dessa överläggningar.
Det ansågs på norsk sida angeläget
att, om samförstånd icke kunde
nås om ett skandinaviskt förbund, Norge
snarast bereddes möjlighet att ta del i
förhandlingarna om den planerade Atlantpakten.

Vid mötet i Karlstad ansågo sig de
svenska representanterna kunna ställa i
utsikt, att den svenska riksdagen skulle
vara villig acceptera ett försvarsförbund
mellan de tre länderna på grundvalen av
den skandinaviska försvarskommitténs
utredning. Man förutsatte därvid från
svensk sida, att Danmark och Norge åtoge
sig att snarast bygga upp sitt försvar,
men avtalets ikraftträdande skulle icke
behöva uppskjutas till den framtida
tidpunkt, då Norge och Danmark genomfört
sin upprustning. Detta meddelande
mottogs med livligt intresse av de
danska och norska representanterna.

Under överläggningarna framträdde
emellertid samma skiljaktigheter som tidigare
mellan svensk och norsk uppfattning.
Den principala norska ståndpunkten
var, att ett skandinaviskt försvarsförbund
inte kunde bli en tillfredsställande
lösning på Norges säkerhetsproblem,
om det icke infogades i det större
säkerhetssystem, som Atlantpakten var
avsedd att utgöra. Den svenska ståndpunkten
var liksom tidigare, att ett
skandinaviskt försvarsförbund kunde
bli en acceptabel lösning på Sveriges
trygghetsproblem endast om det stod
fristående i förhållande till stormaktsblocken
och inriktade sig på neutralitet
i händelse av konflikt. Den danska uppfattningen
överensstämde närmast med
den svenska.

En särskild fråga diskuterades ingående
under Karlstadsmötet. Förenta staternas
regering hade meddelat att, med
hänsyn till den starka efterfrågan på
krigsmateriel, regeringen måste tillse,
att sådan materiel i första hand finge
förvärvas av de länder, som vore bundsförvanter
eller gentemot vilka Förenta
staterna hade särskilda förpliktelser.
Både från norsk och dansk sida fram -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

hölls, att ett försvarsförbund mellan de
skandinaviska länderna inte kunde bli
tillräckligt effektivt, om icke Norge och
Danmark bereddes möjlighet att importera
krigsmateriel från Förenta staterna
med prioritetsrätt och på överkomliga
finansiella villkor. Från svensk sida
medgavs det berättigade i denna ståndpunkt.
Samtidigt hävdades att, i fall våra
länder bleve eniga om att bilda ett försvarsförbund
med utfästelser om ömsesidig
hjälp, ett nytt läge hade inträtt.
Den amerikanska ståndpunkten i fråga
om försäljning av krigsmateriel kunde
inte antagas vara så fixerad, att jämkningar
däri i ett ändrat läge vore uteslutna.
I varje fall borde man inte låta
tanken på ett fristående skandinaviskt
förbund förfalla utan att ha närmare undersökt
krigsmaterielproblemet och den
amerikanska inställningen till detsamma.

Ehuru åsikterna om det tilltänkta försvarsförbundets
program alltjämt gingo
i sär, kunde vissa missuppfattningar
skingras under dessa öppenhjärtiga och
förtroliga samtal.

De i mötet deltagande ministrarna
kommo till den slutsatsen, att förhandlingarna
borde fullföljas. Man var enig
om att frågan om möjligheterna för Danmark
och Norge att anskaffa den för
upprustningen erforderliga krigsmaterielen
inte hade tillräckligt undersökts.
Tanken på ett fristående eller »alliansfritt»
skandinaviskt försvarsförbund avvisades
inte från norsk sida. Det bör
också erinras om att den skandinaviska
försvarskommitténs betänkande ännu
inte förelåg färdigt men kunde väntas
bli överlämnat före mitten av månaden.
EU arbetsprogram för den fortsatta behandlingen
av frågan blev antaget. Tanken
var att, därest enighet på övriga
punkter kunde vinnas, de tre ländernas
regeringar genom sina sändebud i
Washington och London skulle närmare
informera sig om diirvarande regeringars
intresse för ett fristående skandinaviskt
försvarsförbund och deras
villighet att medge förvärv av krigsmateriel
med den nödvändiga tidspriori “2

Förslit hammarens protokoll /.949. Nr .5.

teten och på överkomliga ekonomiska
villkor.

När den nyssnämnda utredningen
överlämnats, skedde föredragningar av
ärendet inför utrikesnämnden, varjämte
nämnden erhöll redogörelse för Karlstadmötet.
De i nämnden företrädda
riksdagspartierna informerades därefter
genom respektive partiledares försorg,
och vid förnyat sammanträde med
nämnden konstaterades, att samtliga
dessa partier i princip anslutit sig till
det i Karlstad överenskomna programmet.
I enlighet med den där samtidigt
avtalade planen för de fortsatta förhandlingarna
sammanträdde därefter
den 22 januari i Köpenhamn delegationer
för de tre länderna. I delegationerna
ingingo nu ej blott regeringsmedlemmar
utan också, i enlighet med ett från
dansk sida framställt förslag, representanter
för parlamenten.

Under Köpenhamnsmötet diskuterades
ingående hela problemet. Man kom
så småningom fram till en mera preciserad
utformning av de olika ståndpunkterna.
På norsk sida önskade man att i
samband med den planerade hänvändelsen
till Förenta staterna och England i
krigsmaterielfrågan upptaga till överläggning
med västmakterna spörsmål om
deras hållning till de skandinaviska länderna
i händelse av en konflikt, om den
hjälp som dessa senare kunde påräkna
m. m. Från svensk sida hävdades, att
försvarsförbundet skulle vara ett i realiteten
fristående, alliansfritt förbund.
Alliansfriheten borde sålunda enligt
svensk uppfattning utesluta eu militär
samverkan med utomstående stater och
icke endast ta sig uttryck däri, att man
undvek ett ömsesidigt engagemang. Olikheterna
i ståndpunkter voro alltför markerade
för att kunna jämkas ihop. De
gällde försvarsförbundets hela karaktär,
icke endast formuleringar.

Trots alt det sålunda icke hade varit
möjligt alt i Köpenhamn finna eu gemensam
linje, beslöt man dock att efter
förnyad kontakt med de politiska partierna
i resp. land åter samlas till ett
möte, denna gång i Oslo. Vi hade diir -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

igenom tillfälle att redogöra för vad som
förekommit dels i utrikesnämnden, dels
ock genom partiledarnas försorg i de
riksdagsgrupper, som äro företrädda i
utrikesnämnden.

När de tre delegatiouerna den 29 januari
möttes i Oslo, kunde vi blott meddela,
att den grundligt övervägda svenska
ståndpunkten icke hade ändrats. Någon
ingående debatt i själva sakfrågan
ägde inte rum i Oslo. Ståndpunkterna
stodo emot varandra väsentligen på samma
sätt som vid det förra mötet, även
om man från norsk sida sökt ge en något
annan utformning av sin syn på de
omstridda frågorna i syfte att tillmötesgå
svenska synpunkter.

Under Oslo-mötet överlämnades från
svensk sida ett utkast till avtal, utgörande
en omarbetning av ett tidigare
under hand överlämnat svenskt utkast.
Med den utgång förhandlingarna fingo
ifrågasattes ingen sakbehandling vare
sig av denna text eller av de utkast, som
tidigare överlämnats från dansk och
norsk sida. Jag vill emellertid ge eu
översikt över avtalsutkastets innehåll.

Enligt utkastet skulle ett angrepp mot
ettdera landet betraktas som ett angrepp
mot samtliga och omedelbart utlösa den
militära hjälpförpliktelsen. Planer för
gemensamt försvar skulle utarbetas omedelbart
efter avtalets ikraftträdande.
Parterna skulle i avtalet förklara sig eftersträva
att i händelse av krig hålla sig
utanför, såvida de inte indragas däri genom
väpnat anfall mot någon av dem
eller beslut om sanktioner fattas av F.
N:s säkerhetsråd. Under ett krig, vari
parterna ej deltaga, skulle de samråda
i fråga om neutralitetsreglernas tillämpning
och neutralitetens upprätthållande.
Arten och omfattningen av parternas
försvarsanstalter skulle tid efter annan
göras till föremål för gemensamma överläggningar.
Det förutsättes i utkastet, att
försvarsanstalterna utformas i anslutning
till de uppgifter, som parterna åtaga
sig enligt planerna för gemensamt
försvar, och att parterna inom skälig
tid åstadkomma en sådan proportion
beträffande omfattningen av respektive
länders rustningar, som svarar mot län -

dernas behov av rustningar med beaktande
tillika av deras ekonomiska bärkraft.
Ett gemensamt försvarsråd skulle
inrättas. Ett nära samarbete inom utrikespolitiken
skulle äga rum. Ingen av
parterna skulle under avtalets giltighetstid
äga sluta militärt förbund med tredje
makt. Avtalet skulle gälla för en tioårsperiod.
Envar av parterna skulle ha
rätt att, därest enligt dess uppfattning
väsentliga förändringar inträtt i förutsättningarna
för avtalet, begära överläggningar
om dess fortsatta bestånd
och eventuellt uppsäga avtalet med en
kortare uppsägningstid. Avtalet skulle
vara tillämpligt inom en närmare angiven
zon, som icke omfattade de fjärranliggande
territorierna.

Planen på ett skandinaviskt försvarsförbund
innebar ur svensk synpunkt
visserligen ett avsteg från neutraliteten
och ett betydande avsteg. Men med det
program för försvarsförbundet, som vi
på svensk sida hela tiden hävdat, skulle
detta förbund såsom helhet betraktat
betyda en utsträckning av den i förhållandet
utåt alliansfria zonen till att omfatta
alla tre länderna. Därmed skulle
huvudtanken i den svenska politiken bevaras.
De skandinaviska länderna skulle
i försvarshänseende betrakta sig som
en enhet och solidariskt värja sitt oberoende.
I art. 51 av Förenta Nationernas
stadga är rätten till sådant kollektivt
självförsvar erkänd. Förbundet var
tänkt såsom en regional grupp av den
typ som avses i art. 52—54 i stadgan.
Art. 52 förklarar uttryckligen, att ingen
bestämmelse i stadgan utesluter regionala
avtal rörande upprätthållande av
fred och säkerhet under förutsättning
att dessa avtal äro förenliga med Förenta
Nationernas ändamål och grundsatser.
Vi hade från svensk sida varit
beredda att, om samförstånd därom
nåddes, underställa säkerhetsrådet det
skandinaviska avtalet i syfte att erhålla
en förklaring att det nämnda villkoret i
art. 52 var uppfyllt.

Då neutraliteten angives som program
för försvarsförbundet enligt den
svenska uppfattningen, kan detta ord
misstydas. Meningen var inte, att avta -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

let skulle i något hänseende strida mot
bestämmelserna i Förenta Nationernas
stadga. De begränsningar av rätten till
neutralitet, som däri stipuleras, skulle
givetvis respekteras, vilket framgår av
det nyss sagda. En vanlig missuppfattning
är också, att ett neutralitetsprogram
betyder någon skyldighet till »andlig
neutralitet». Det är den nazistiska
propagandan som drivit satsen, att en
nation, som vill hålla sig utanför krig
såsom neutral, därmed ålägger sig »neutralitet»
i ord och åsikter. Neutralitet i
politisk och folkrättslig bemärkelse innebär
ingalunda, att en nation avstår
från rätten för dess medborgare att ta
parti i debatterna om internationella
frågor eller att föra demokratiens och
frihetens talan. För övrigt är neutralitet
ett begrepp som hänför sig till förhållanden
under krigstid. När man talar
om neutralitet under fredstid, kan
man blott mena, att en stat, som vill
eftersträva att under krig hålla sig utanför
konflikten, icke i fredstid binder
sin handlingsfrihet genom alliansfördrag,
som omöjliggöra neutralitet i
krigstid, över huvud finns det i den offentliga
debatten tendenser att karikera
neutralitetsbegreppet. Det är därför ordet
ibland undvikes och ersättes med
alliansfrihet eller andra omskrivningar.
Under diskussionerna med våra danska
och norska vänner ha vi sökt förebygga,
att de misstolka vår mening, när vi
redogjort för den svenska ståndpunkten.

Förhandlingarnas strandande innebär
för Sveriges del, att vi stå kvar på
den ståndpunkt vi hittills ha intagit.
Det svenska folket känner sig lika litet
nu som tidigare manat att ställa upp i
en frontställning som markerar, att vi
engagera oss i det »kalla krig» som pågår.
Det faktum, alt Sverige kunnat bibehålla
freden i 135 år, bär otvivelaktigt
eu stark psykologisk verkan på
den svenska allmänhetens inställning
till säkerhetsproblemet. Under denna
långa period har Europa skakats av väldiga
krig ulan all vårt land blivit invecklat.
Förklaringen till att vi undgått

krigen må vara vilken som helst; vårt
folk kan i varje fall inte liitt övertygas
om att dess trygghet nu skulle kräva att
vi kasta bort neutraliteten som en förfelad
och förlegad politik.

På många håll betraktas visserligen
neutralietspolitiken som en flykt från
verkligheten och som ett uttryck för en
obenägenhet hos ett folk att ta på sig
de försvarsbördor och solidaritetsförpliktelser,
som läget i världen fordrar.
När Sverige inte överväger anslutning
till en stormaktsallians, är det inte därför
att vi vilja undandra oss bördor och
förpliktelser. Tvärtom blir vårt ansvar
för det egna territoriet större. Man talar
om de mindre staternas skyldighet att
sluta upp på en frontlinje och åtaga sig
solidariska förpliktelser, men glömmer
då ofta, atl dessa stater redan på grund
av sina begränsade resurser måste se
som sin huvudsakliga plikt att försvara
sitt eget territorium, inte att bistå andra.
Då Sverige varit berett att åta sig
solidaritetsförpliktelser gentemot de
andra skandinaviska länderna, ha vi
ansett att denna utsträckning av vår
ansvarighet är även ur försvarspolitisk
och militär synpunkt berättigad.

När vi försöka lösa vårt trygghetsproblem
på vårt eget sätt, äro vi naturligtvis
medvetna om att det inte finns
någon lösning, som i nuvarande läge
skänker full tillfredsställelse. Problemet
innefattar många irrationella och känslomässiga
element. Statsmakterna måste
söka finna en ändamålsenlig kombination
av politik och försvar. Politiken
bör enligt vår mening gå ut på att hålla
vårt territorium pacificerat i den mening,
att det inte ställes till någon annan
makts disposition för militära förberedelser.
Vi böra inte påtaga oss sådana
förpliktelser eller träffa sådana avtal
med den ena maktgruppen, att den
andra maktgruppen anser vårt territorium
upplåtet för motpartens framskjutna
stödjepunkter. Denna alliansfria politik
ställer stora krav på försvaret. Vi ha
sannerligen inte valt den för att komma
billigare undan i fråga om bördor.

Del är med djupt beklagande den

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

svenska regeringen måst komma till den
slutsatsen, att de svenska och norska
ståndpunkterna för närvarande inte
kunna förenas. Vi anse oss ha på svensk
sida sträckt oss långt, när vi förklarat
oss beredda att godtaga ett automatiskt
förpliktande skandinaviskt försvarsavtal.
Riksdagens ledamöter känna väl till
att detta anbud till en början på sina
håll i riksdagen och hos allmänheten
betraktades som en alltför radikal ändring
i vårt lands ställning och att somliga
också funnit tiden för knapp för
att bilda sig en välgrundad uppfattning
i eu så invecklad fråga. Men intresset
för en utbyggnad av det skandinaviska
samarbetet till att gälla också försvaret
har varit så levande och starkt, att betänkligheterna
på de flesta håll inom
riksdagen fått vika. En utrikespolitisk
splittring bland de skandinaviska länderna
har dessutom uppfattats som ett
svaghetstecken och en fara för framtiden.
Ytterligare har beaktats, att den planerade
samverkan skulle ur militär synpunkt
erbjuda Sverige vissa direkta fördelar.

När vi uttala vår besvikelse i anledning
av dessa förhandlingars misslyckande,
böra vi dock tillägga, att dessa
förhandlingar fördes i en anda av uppriktighet,
saklighet och god vilja. Vi
respektera varandras ståndpunkter och
finna det naturligt, att varje land följer
de riktlinjer som det självt finner
svara mot dess syn på trygghetsproblemet.
Något avbräck i det skandinaviska
samarbetet på andra fält kommer förhandlingarnas
utgång säkerligen icke
att medföra. På svenskt håll känna vi
också tillfredsställelse över att den svenska
delegationen kunnat till Danmark
och Norge framföra ett anbud om ett
försvarsförbund, ett erbjudande uppburet
av en nästan enhällig riksdag. Detta
anbud är i och för sig en insats i det
nordiska samarbetet, som kan få varaktig
betydelse. För det stöd, som riksdagens
samtliga större partier givit regeringen
vid ställningstagandet till försvarsförbundet
och under förhandlingarna
i övrigt, känner sig regeringen
djupt tacksam.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
.lag har ingenting att tillägga till
den redogörelse som hans excellens herr
statsministern nu har lämnat. Dess innehåll
föranleder dock från min sida måhända
ett par randanmärkningar, som
jag kan få tillfälle att upptaga under det
fortsatta resonemanget.

Grundvalen för den utrikespolitiska
och försvarspolitiska diskussion, som
har förts under det senaste året, är givetvis
den förändring i Sveriges läge,
som har inträffat genom kriget och genom
den utveckling som därefter har
ägt rum. Sverige liksom hela Norden
ligger i skärningspunkten mellan två
fronter, inte bara militära fronter, utan
också ideologiska. Alla i vårt land äro
på det klara med att vår nationella tillvaro
inte längre är någon idyll, så tjusande
och oskyldig att ingen nänns störa
den. Vilja vi bevara friheten, så få
vi vara beredda att värna den.

Under sådana förhållanden är det
självfallet att diskussionen har kommit
att beröra Sveriges möjligheter att i händelse
av en konflikt, i vilken Sverige
dragés in, värna sig mot en angripare,
och denna diskussion har fört fram till
ganska skiftande bedömningar av vilken
utrikespolitik som från svensk och nordisk
sida bör föras. Skiftningarna ha
kommit till synes såväl inom den
svenska opinionen som i de olika linjer
som ifrån svensk och norsk sida ha redovisats
under överläggningarna om den
nordiska försvar ssamverkan.

Jag konstaterar att man har nått enighet
om att en nordisk samverkan under
försvarsförbundets förpliktande form
under vissa förutsättningar skulle innebära
en avgjord förstärkning av Nordens
försvarsmöjligheter. Det är först på
ett senare stadium som skiljaktigheterna
inställa sig, och de båda ståndpunkter,
mellan vilka skiljaktigheter ha uppstått,
karakteriseras av att man på ena sidan
vill utforma en nordisk samverkan inom
ett alliansfritt förbund, medan man på
andra sidan vill utöver den nordiska
samverkan åstadkomma en i fredstid
förberedd samverkan med andra makter
i sådan omfattning och av sådan art, att

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

försvarsförbundet i realiteten, om också
inte formellt, skulle framstå såsom mer
eller mindre fast inlemmat i ett större
regionalt block.

Jag har för min del anslutit mig till
den förra ståndpunkten, och jag finner
det angeläget, herr talman, att ge en redogörelse
för de synpunkter som därvid
för mig ha varit bestämmande och som
jag vet delas av det alldeles övervägande
antalet anhängare av det parti, jag här
företräder.

Jag skall inte taga upp någon lång
och uttömmande debatt om hela denna
sak. Jag skall hålla mig till huvudpunkten,
det som för alla är det helt dominerande
intresset i denna fråga, nämligen
tryggandet av Sveriges och hela
Nordens säkerhet, dess utsikter att undgå
krig och dess möjligheter att värna
sig, om kriget dock bryter in över dess
territorium.

Det centrala problemet i denna diskussion
är givetvis, huruvida ett nordiskt
försvarsförbund under alla omständigheter
är tillräckligt för att trygga Nordens
säkerhet och i händelse av angrepp
skydda dess integritet. För min del hyser
jag ingen tvekan om att den frågan
måste besvaras nekande. Ett Norden, utlämnat
åt sig självt, skulle betyda en
ohållbar position i händelse av en konflikt
som gör dess territorium till ett
eftertraktat område för en stormakt. Den
nordiska försvarskommitténs uttalande
om denna sak refereras i statsministerns
redogörelse på detta sätt: »Även om således
Skandinaviens försvarsmöjligheter
i viss utsträckning skulle ökas genom
gemensamma förberedelser för samverkan,
skulle dock enligt kommitténs åsikt
därmed icke behovet bortfalla av viss
krigsmaterielimport för försvarets uppbyggnad
i fredstid liksom av väpnad
hjälp, om länderna skulle angripas.»
Jag har det intrycket, att detta är ett
mycket vagt referat, som inte ger rättvisa
åt den mycket centrala plats som
denna erinran hade i försvarskommitténs
bedömande av försvarsförbundets förutsättningar
och möjligheter.

Men problemet är inte så enkelt, atl
det kan lösas enbart genom delta konsta -

terande av den bristande militära motståndskraften.
Flera faktorer måste tagas
med i beräkningen: bedömningar av
politisk art, av de politiska konsekvenserna
av det eller det handlingssättet.
Det är således frågor, som måste ställas
upp bredvid och komplettera de militära
synpunkterna. Naturligtvis inverkar
vid detta bedömande den principiella
uppfattningen om Sveriges läge
vid en eventuell stormaktskonflikt. För
min del har utgångspunkten varit en
önskan att hålla Sverige och Skandinavien
utanför krig, utanför den förödande
sammandrabbning mellan ost och väst,
som alla befara och hysa förskräckelse
för. Jag kan känna respekt för den på
moraliska grunder vilande uppfattning,
som säger att intet land i en sådan avgörande
strid bör eller får hålla sig utanför,
även om så kan ske, men jag kan
inte dela den uppfattningen. Jag ser alltjämt
som den främsta uppgiften för en
ansvarsmedveten statsledning att hålla
landet utanför kriget. Jag skulle tro att
den uppfattningen också bäst motsvarar
den svenska opinionens inställning, även
där den är oense om de utvägar som ge
bästa möjligheten därtill. Det kan inte
få råda någon tvekan om att varje aggressiv
avsikt är fullkomligt främmande för
Sveriges folk.

Första ledet i en politik, som på detta
sätt avser att hålla Skandinavien utanför
kriget, är givetvis att så stärka Skandinaviens
försvar, att det för eu eventuell angripare
blir ett svårt hinder att övervinna.
Jag behöver inte fördjupa mig i
några spekulationer om den betydelse,
som ett samordnande av de nordiska ländernas
försvarsåtgärder därvid har. Den
har blivit tillräckligt belyst under den
diskussion, som har förts, och den redogörelse
som här lämnats. Därvid har särskilt
påpekats, vilken vikt som från Norges
och Danmarks sida har tillagts en sådan
förstärkning av det danska och
norska försvaret, att det skulle bli i
stånd att lösa de uppgifter, som det borde
lösa i ett gemensamt skandinaviskt
försvarsförbund. Ordalagen kunna möjigen
ge en föreställning om att man från
svensk sida bär undervärderat betydel -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

sen därav. Detta är i varje fall icke ett
uttryck för den mening, som omfattades
av den nordiska försvarskommittén. Där
betraktades förstärkningen av det
danska och norska försvaret såsom varande
av avgörande betydelse för försvarsförbundets
effektivitet, liksom också
att tillgodoseendet därav förutsatte
leveranser utifrån. Jag tror alt den uppfattningen
också har en mycket stark
förankring i svensk opinion och i den
svenska riksdagen. Jag skulle i sammanhang
härmed vilja ge uttryck åt den
meningen, herr talman, att varje möjlighet,
som kan föreligga för Danmark och
Norge att erhålla en förstärkning av sitt
försvar, är detsamma som en vinning för
hela Norden, eftersom det i varje fall
innebär en förstärkning av de svaga länkarna
i den nordiska försvarskedjan.

Det andra ledet i en sådan trygghetspolitik
bär enligt mitt förmenande varit
att skapa klarhet om vilket innehåll den
frihet bär, som de skandinaviska länderna
äro beredda att försvara i händelse
av ett angrepp. Det är inte svårt
att här komma med en definition. Lika
naturligt som det är att ett nordiskt försvarsförbund
skulle ingå som ett led i
strävandena att skapa fred i världen,
lika uppenbart måste det vara att det
aldrig skulle kunna göras till verktyg
för en aggression, som skulle rikta sig
mot den demokratiska frihet, som är
västerlandets ideal. Det kan inte få råda
någon ovisshet om i vilken atmosfär det
svenska folket vill dväljas. Det är i den
demokratiska frihetens atmosfär. Det är
bara den som är mättad med det syre,
som gör det möjligt för oss att andas
och leva som ett fritt folk. I det tal,
varmed den norske statsministern avslutade
förhandlingarna i Oslo, konstaterade
han på alla tre ländernas vägnar,
att det demokratiska samhällsidealet är
djupt rotat hos våra folk och binder oss
med starka band till den demokratiska
världen. Jag tror att det är ett riktigt
uttryck även för den svenska frihetskänslans
innehåll och för den ideologiska
solidaritet, som vi känna med omvärlden.

En sådan solidaritetsförklaring borde

inte kunna lämnas utan avseende av de
likasinnade makter, vilkas förståelse är
nödvändig för att skapa förutsättningar
för ett försvarsförbunds effektivitet. Då
Skandinavien rustar sig för att trygga
freden, försvara friheten och värna demokratien,
främjar det samma syfte
som det, vilket angives som målet för
hela den demokratiska världens strävanden.
Nordens strävan att genom ett gemensamt
försvar öka sin trygghet och
stärka sina försvarsmöjligheter bör således
kunna ske med de västliga demokratiernas
förståelse. Jag vill tillägga,
att så måste ske för att ett nordiskt försvarsförbund
skall erhålla den materiella
styrka, som är en förutsättning för
dess effektivitet. Det gäller inte bara leveranser
av vapen i nuvarande stund,
utan också de kontakter till modern
forskning på området, som äro så betydelsefulla.

Men då frågar man sig: Om de skandinaviska
intressena äro gemensamma
med de västliga demokratiernas intressen,
varför då inte inlemma Norden såsom
en del av det säkerhetssystem, som
dessa hålla på att bygga för att trygga
freden och värna demokratien? Den
frågan ger, herr talman, anledning att
belysa det tredje ledet i en nordisk
trygglietspolitik.

•lag skulle först vilja erinra om att
ännu ingen vet, vilken ökad trygghet
för de nordiska länderna en sådan anslutning
till en större regional pakt
skulle innebära. Diskussionen därom
bär varif ganska oklar. Man bär talat om
en i fred förberedd samverkan utan att
göra klart för sig, vad man menar därmed
— om den skulle begränsa sig till
lärorika samtal mellan staberna eller utvidgas
till överenskomna, om också inte
av främmande trupper besatta, basområden.
Man bär inte försökt klargöra de
materiella möjligheterna för en främmande
hjälpare att i tid ingripa med sådana
styrkor, att en eventuell ockupation
kan förhindras. Diskussionen har
mest rört sig om de fördelar, som en
skandinavisk anslutning skulle få, men
inte om de förpliktelser, som den skulle
föra med sig. Man har inte tillräckligt

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

beaktat alternativet att fördelarna och
säkerheten inte kunde vinnas, med mindre
än att man från skandinavisk sida
iklädde sig risker av mycket långt gående
art.

För min del är jag inte benägen att
underskatta det militära värdet av ett
inlemmande i det stora försvarssystemet,
både ur vad man kunde kalla förebyggande
trygghetssynpunkt och framför
allt med hänsyn till den ökade kraft,
som en i fred förberedd militär samverkan
kunde få i farans stund. Men emot
dessa militära fördelar väga de politiska
nackdelar, som skulle följa och
som man också måste ta hänsyn till. Det
tredje — och viktigaste — ledet i en
nordisk trygghetspolitik måste nämligen
vara att så långt som möjligt hålla Norden
utanför det internationella spänningsområde,
där en kollision mellan
stormakterna när som helst kan utlösa
en katastrof. Ingen form av allianspolitik,
vare sig den begränsas till de nordiska
länderna eller vidgas till delägarskap
i en större regional sammanslutning,
kan i och för sig rädda Norden
från att dragas in i ett krig. Om Skandinavien
förvandlas till ett för stormakterna
angeläget intresseområde, bryter
krigsvägen samman över oss, därest den
reses. Dess förödande och långvariga inverkan
kan bedömas olika, men den
kommer. Det angeliignaste måste därför
vara att söka förhindra, att Skandinavien
blir ett sådant intresseområde. Lyckas
man därmed, har man vunnit mer
för tryggheten och säkerheten än genom
några hägrande och ovissa divisioner.

Vi veta inte, om detta är möjligt ens
med den linje, som den svenska regeringen
har gjort till sill. På sina håll
tror man, att ell alliansfritt nordiskt försvarsförbund
från rysk sida betraktas
med lika stort misstroende som eu anslutning
till västpakten. Det är klart, att
olika meningar kunna råda härom, och
det är nödvändigt, att var och en försöker
bilda sig en något så niir bestämd
uppfattning om vad som i detta avseende
kan vara det mest antagliga. För min
del finner jag ell dylikt antagande osannolikt.
Det måste även av en stormakt

bedömas annorlunda, om tre olika stater
sluta sig samman för att själva med
egna krafter värna sitt territorium, än
om de också träffa avtal med andra
makter, vilka därigenom bedömas erhålla
fördelar, den andra maktgruppen till
ogagn.

För min del tror jag således, att möjligheterna
att hålla Skandinavien utanför
stormakternas intresseområde skulle
bli mindre, om Skandinavien inlemmas
i ett säkerhetssystem, som har andra
och längre gående syften än att enbart
trygga Skandinaviens fred. Ett alliansfritt
Skandinavien begränsar för Skandinaviens
del problemet till att gälla endast
Skandinaviens trygghet och försvar.
Ett Skandinavien, inlemmat i en
förpliktande storallians, kastar oss in
i ett händelseförlopp, där vårt läge och
vår roll kunna och komma att bedömas
ur helt andra synpunkter. Det räcker
inte med att vi själva äro medvetna om
vår oskuld. Vi måste också få andra att
tro på den.

Jag skulle vilja tillägga, att eu sådan
fristående ställning för de nordiska folken
borde ha utsikter att vinna förståelse
hos båda de rivaliserande stormaktsbloeken.
För båda borde det vara ett intresse
att emellan sig ha ett neutralt område —
jag tillägger inte ordet »neutral» någon
annan betydelse än vad det har i vanligt
språkbruk — som icke ovillkorligen
måste bli en krigsskådeplats omedelbart
efter det att en konflikt har utbrutit. En
sådan säkerhetszon borde ur båda stormakternas
synpunkter, såvitt jag kan bedöma
saken, vara en fördel, tillräckligt
stor för att en dylik inställning från vår
sida borde vinna förståelse från båda
sidor.

När jag emellertid, herr talman, på delta
sätt har viigt emot varandra de militära
fördelarna av en anslutning västerut
och de politiska nackdelarna därav
— den ökade politiska risken för en
aggression, insatt redan nu och omedelbart
verkande i händelse av en väpnad
konflikt har jag i nuvarande liige ansett
de senare skälen väga tyngre. .lag
har ansett det vara möjligt att inkassera
de fördelar, som ett nordiskt försvars -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

förbund skulle medföra för Nordens gemensamma
försvar, utan att vi samtidigt
behövde eller borde ikläda oss de ökade
risker, som en anslutning västerut skulle
ba i släptåg. Jag har därför för min del
inte haft svårt att ansluta mig till den
linje, som den svenska regeringen har
gjort till sin. Jag har inte heller i dag
någon anmärkning att rikta mot den
principiella uppläggningen däruti.

Den fråga, som många nu med oro
göra sig, är givetvis denna: Vad skall nu
ske? Enligt mitt förmenande är sikten
ännu alldeles för oklar för att man skall
kunna ge uttryck för någon bestämd uppfattning
därom. Intet av de nordiska länderna
är ännu helt klart med sin väg.
Tills vidare få vi väl vänta och se —
kanske med den största tonvikten lagd
på »se» — och således följa händelseförloppet
och de möjligheter, som det erbjuder,
med den allra största vaksamhet.
Den närmaste tidens utveckling är
givetvis av den allra största betydelse
för Sveriges inställning. Det finns åtskilliga
tecken, som tyda på att Norden kan
råka in under det kalla krigets tryck.
Skulle detta föranleda ett framflyttande
av positionerna ända in på våra gränser,
så lär väl detta inte kunna undgå att inverka
på den svenska opinionen och på
de överväganden, som alltfort måste ske.
Det iir givetvis av betydelse, att de svenska
ståndpunkterna nu utvecklas med
sådan otvetydig klarhet, att inga missförstånd
kunna uppstå eller dröja kvar.
Det är möjligt, att det finns utrymme för
ett beklagande av att så inte kunnat ske
tidigare, men i varje fall böra de möjligheter,
som nu yppa sig, noggrant tillvaratagas.

Huruvida de förhoppningar, som man
på sina håll lär hysa, att de skandinaviska
diskussionerna komma att återupptagas,
ha någon möjlighet att infrias, kan
jag inte uttala någon uppfattning om.
Jag hänger mig i varje fall inte åt några
drömmerier i den vägen. Jag skulle dock
vilja uttala ett par önskemål.

Det ena är att man, även om tanken
på det nordiska försvarsförbundet fortfarande
måste skrinläggas, inte helt förgäter
det andra alternativ, som angavs

i direktiven för den gemensamma utredningen
: en försvarssamverkan i fred
utanför ett förpliktande försvarsförbund.
Allt kan inte vinnas på den vägen, men
åtskilligt kan vinnas, som kan vara av
värde, för den händelse Nordens folkmåste
spänna sina krafter till ett gemensamt
försvar.

Vidare vill jag uttala önskemålet, att
det bud, som Sverige nu har givit sina
grannländer, självfallet skall stå kvar,
om omständigheterna skulle föranleda,
att det åter blir aktuellt. Förhandlingarnas
strandande innebär för Sveriges del,
bette det i statsministerns redogörelse,
att vi stå kvar på den ståndpunkt, vi
hittills intagit. Uttalandet kan vara dunkelt,
och jag skulle vara glad för eu precisering.
Jag hoppas för min del, att det
innebär inte blott en bekännelse, att Sverige
vill hålla sig utanför stormakternas
blockbildningar, utan också en förklaring,
att regeringen är beredd att vidhålla
sin föresats att i samverkan med
Norge och Danmark söka trygga och värna
vår fred och vår demokratiska frihet
utan att därför ansluta sig till ett större
regionalt hlock. Enligt mitt förmenande
är det också angeläget, att man alltjämt
erinrar sig det sammanhang, som råder
mellan våra intressen och problem och
dem, som gälla för demokratien i hela
världen. Målet för Sveriges utrikespolitik
borde enligt mitt bedömande vara att
söka hålla vårt land utanför stormakternas
blockbildningar utan att avskära eller
försvaga de starka band, som förena
oss med Nordens övriga stater och med
demokratierna i världen.

Herr talman! Liksom regeringen beklagar
jag djupt, att de svenska och norska
ståndpunkterna inte kunde förenas,
och jag hör till dem, som känna djup
besvikelse över utgången. Men jag instämmer
också i den försäkran, som regeringen
tror sig om att med goda skäl
kunna avgiva, att det som nu skett inte
får och inte kan alstra någon bitterhet
mellan de nordiska länderna. Det finns
alltjämt möjligheter till samarbete, även
på det militära området. Nordens folk
ba för mycket gemensamt för att misslyckandet
skall föra med sig oöverstig -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

liga skiljelinjer. Den tanke, som vi nu
syssla med, har en rymd, som spänner
över århundraden. Hittills har man inte
lyckats realisera den — den har ibland
tvärtom vänts i sin motsats — men det
har alltid visat sig, att »det skilte höjer
sig sammen». Jag har den förhoppningen,
att så skall ske även nu. I varje fall kan
ingen säga, att hoppet därom ännu har
gått förlorat.

Herr NERMAN: Herr talman! Det är
inte beroende på min framfusighet att
jag lar till orda så här före partiledarna,
det beror på deras egen oböjliga
blygsamhet i detta fall.

Jag hade i det längsta hoppats — om
också med ett mycket ringa hopp —
att det alliansfria skandinaviska försvarsförbundet
skulle kunna bli en
verklighet, och jag tillät mig i årets remissdebatt
säga, att det hade varit det
för oss trevligaste att få gå den rätta
vägen i två steg. Det lyckades nu inte.
Felet är väl fleras: Amerikas, som väl
måste sägas ha handlat opsykologiskt

— sista ordet är kanske ändå inte sagt

— själva den skandinaviska geografiens
och i någon mån Sveriges. Nu äro vi
redan i ett nytt läge: Norge har gått
till västmakterna och därmed fått väntade
men också högst opsykologiska
vänskapsbetygelser österifrån. Danmark
står ännu obestämt. Sverige fasthåller
vid eu obönhörlig neutralitet.

Vår regering är i dagens utrikespolitik
i den alldeles sällsynt lyckliga ställningen
att kunna tala svenska folkets
sak med en auktoritet som väl aldrig
förr. Den har bakom sig inte bara ett
praktiskt taget enhälligt parti, utan också
ett så gott som enhälligt folk, alla de
fyra demokratiska partierna plus — jag
her om ursäkt, men jag rår inte för det
de två femtekolonnerna, den kommunistiska
och den nazistiska. Det är
en nästan hundraprocentig samling för
den absoluta neutraliteten.

Niir jag trots den förkrossande majoriteten
ber all få något förlänga debatten,
är det i känslan av det ansvar som
varje medlem av riksdagen har att re -

dovisa en avvikande mening i vad han
anser vara en livsviktig fråga. Jag skall
inte här komma med någon skandinavistisk
romantik — jag hade annars
möjligen tänkt att erinra om det diktarord
som herr Klon Andersson citerade i
slutet av sitt anförande. Jag skall inte
heller komma med någon som helst sentimentalitet
eller idealitet över huvud.
Nej, jag skall hålla mig till den rena
brutala »iskalla egoismen», för att citera
en berömd och lyckosam svensk statsman.
Jag skall ideologiskt ställa mig i
centrum av den krassaste, mest realpolitiska
materialismen — låt mig säga
mitt i bondeförbundet.

Jag vill till att börja med uttrycka
min tacksamma respekt för regeringens
formella handläggning av ärendet. Den
har föredömligt öppet delgivit de demokratiska
riksdagsgrupperna sina åtgärder.
Jag vill starkt understryka min
känsla av tacksamhet för statsministerns
allvarliga och ansvarsfulla syn på
läget. Han känner starkt vad han har
kallat vår nordiska »ödesgemenskap»
och har vederbörligt gett den andliga
defaitismen och isolationismen en allvarlig
tankeställare. Jag vill alldeles särskilt
tacka honom för att han i dag har
pekat på att neutralitet inte betyder att
vi äro tvungna att vara andligt neutrala.
Jag vill också betyga min respekt
för regeringens konsekvens i fullföljandet
av den linje den har valt och konsekvensen
i dess strävan att söka hindra
Norge att glida ifrån oss och över
till västmakterna — s« ha ju västmakterna
uppfattat svensk politik, och det
har ju inte varit alldeles oriktigt. Jag
kan också förstå regeringens tanke, att
den absoluta neutraliteten även med ett
fullkomligt isolerat Sverige är det mindre
onda. Det är utan tvivel en ståndpunkt,
eu liten, liten bråkdel av ett
hopp att få vara i fred kan ju alltid
tänkas teoretiskt. Men jag tror inte, att
den vägen iir det mindre onda. Jag tror
också att den bråkdelen av ett hopp
försvinner undan för undan. Jag skall
tillåta mig alt här i korthet redovisa,
hur jag ser värt läge. .lag skall göra det

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

mig äro axiom — tills jag blir överbevisad
att de inte äro det. Jag talar kanske
både hår och i fortsättningen något
oförsiktigt, men det må förlåtas mig,
om jag talar med en odiplomatisk naturs
oskuld.

.lag tror inte på krig i nära framtid.
Men krigsfaran finns, och den kan öka.
Om det kommer ett storkrig öst—väst
och om Sverige då inte får vara i fred
utan absolut tvingas att välja sida i det
kriget, finns det för oss alla — här i
salen och i hela landet, med undantag
för Stalins manskap — bara en möjlighet,
jag är viss om att det gäller även
för regeringen: att tillsammans med
västmakterna försvara Västerlandet och
det vi utgöra av Västerlandet. Ingen
av oss kommer att gå under Stalins
överkommando mot norrmän, danskar,
engelsmän o. s. v. Vår ställning i detta
yttersta nödfall är för mig axiom nr 1.
Vi gä med folken i väster, inte därför
att vi anse dem idealiska — i den praktiska
politiken finnas inga hundraprocentiga
människor och grupper, bara
bättre och sämre — men det vore ansvarslöst
att stämpla båda sidor som
lika goda eller lika dåliga. Vi veta att
vi ha det väsentliga, det viktigaste gemensamt
med Västerns folk och att vårt
liv som folk och vår frihet som individer,
hela vår tillvaro, skulle gå under
med västmakterna. Det lär inte lyckas
att kommendera en svensk bataljon att
skjuta på norrmän. Valet är — i yttersta
nödfall, alltså när vi inte kunna
undgå att ta ställning; jag utelämnar
den tänkbara möjligheten att vi kanske
kunna slippa göra det — fullkomligt
klart, ett axiom. Vi äro ju också redan
med Västerlandet i hushållningen, i
Marshallpolitiken, som ryssarna och deras
företrädare ursinnigt bekämpa och
vars politiska aspekter de mycket riktigt
ha uppfattat. Och vi lura sannerligen
inte ryssarna att vi äro neutrala,
om det verkligen gäller. Det är bortkastad
möda att söka övertyga dem om
det. De ha rätt i sin misstro och äro
konsekventa i ''sin inställning, då de
inte heller godta det alliansfria skandinaviska
försvarsförbundet, som rege -

ringen föreslog och som jag menar hade
varit det bästa för ögonblicket, om det
bara kunde klara vapentillförseln. Ryssarna
räkna oss i alla fall som en imperialistisk
makt, sammansvuren med
de andra. Det var för att vi inte ville
skriva under det som jag och en del
andra kommunister år 1929 placerades
utanför den kommunistiska internationalen
och vännen Linderot tog ledningen
— han visste, att Sverige var en imperialistisk
makt.

Mitt axiom nr i är alltså, att vi alla,
utom Stalins ombud, när det gäller det
yttersta valet äro på Västerlandets sida.

Mitt axiom nr 2 lyder: Det finns bara
en makt som kan komma i fråga som
krigsfall, som angripare. Ingen enda
människa i de demokratiska partierna,
ingen i regeringen eller riksdagen, ingen
militär, ingen i den skandinaviska försvarsutredningen
har en sekund räknat
med att Norden skulle angripas av någon
annan makt än Ryssland.

Mitt axiom nr 3 är att alla, militärer
som civila, äro fullständigt ense om att
ett isolerat Sverige icke kan försvara sig
mot Ryssland annat än en mycket kort
tid, ett s. k. uppehållande försvar. Även
de mest andligt neutrala vänta sedan
hjälp, — och hjälp från väster, från
V. S. A. som man förmenar ändå har
eget intresse av att påtvinga oss sin
hjälp, hur vi än avvisa all hjälp därifrån,
alla förbindelser med Västern. Den
enhälligt godtagna försvarsutredningen
räknar med nödvändig hjälp utifrån,
just från väster. Men det underliga, det
paradoxala, jag kan nästan säga det ab-*
norma är, att man vill inte i förväg förhandla
om eventuell hjälp, inte på minsta
vis förbereda den — av hänsyn till att
den enda beräknade angriparen skulle
tycka illa vara! Vad en oförberedd improviserad
hjälp är värd, fick Norge erfara
1940, och det är väl förlåtligt, om
norrmännen inte ha glömt den läxan.

En sak som vi nu med vår isolerade
ställning få vara beredda på, vilket ju
också statsministern i dag har antytt,
är att det blir en storm av krav på avsevärt
stiirkt försvar, nyrustningar som väl
komma att stoppa allt fortsatt socialt

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

reformarbete. Det blir svårt att säga nej
till den stormen, om vi nu skola kunna
få en sådan militär uppsättning att vi,
som det bär antytts, kunna rikta kanonerna
åt alla håll, allra helst om vi nu
isolera oss från den materiel från väster
som vi inte kunna undvara. Däremot
kunna vi kanske uppbringa den tillbörliga
ideologiska morskheten, i varje fall
en tid. Jag tror att det vore bäst, om
vi mobiliserade den redan i dag.

Jag upprepar de tre påståendena, som
inte uttömma hela frågan men som för
mig äro axiom, så länge ingen bevisat
att jag har fel:

1. Vi kunna inte tänka oss på annat än
den demokratiska västra sidan — om det
absolut gäller.

2. Ryssland är den enda tänkbara angriparen.

3. Sverige kan inte klara sig utan
hjälp västerifrån.

Jag kan också uttrycka mig så: Svenska
folket är enigt om följande:

1. Svenska folket skall rusta för att
försvara sig.

2. Svenska folket kan inte i längden
försvara sig ensamt.

3. Svenska folket får inte skaffa sig
bundsförvanter.

Förlåt mig, om jag är dålig matematiker,
men för mig är den ekvationen
olöslig.

Till mina tre axiom vill jag lägga en
fjärde synpunkt.

I dag är Ryssland sämre i stånd att
angripa oss än senare — om det nu skulle
vilja, vilket jag inte tror. Med västmakternas
ökade fasthet har Stalin måst
övergå till defensiven i Europa. Stalin
är säkert lika rädd för öppet krig som
hans motståndare, ja, jag tror att han
är räddare: han törs ju inte ens längre
ge oss sjöfartsunderrättelser. Mot Norge
kommer han säkert inte att börja krig.
Det blir bara ett nervkrig för att göra
norrmännen ängsliga; då bli ju folk
möra, lättare att hantera. Men i fråga
om norrmännen tror jag han bedrar sig.
överfaller, det gör Stalin bara, när han
har bundsförvanter — vi komma ihåg
överfallet på Polen i samråd med Hiller,
ja, som det uppges enligt avtal med Hit -

ler. Om jag har rätt i att Stalin inte kommer
att angripa Norge, inte vågar angripa
Norge, då, menar jag, är det mindre
farligt för oss att tillsammans med
Norge och Danmark i dag knyta an till
västmakterna — allt inom FN:s ram. —
Ryssarna bilda ju för övrigt block utan
att vi våga knysta. — Genom att bekänna
färg med en dylik anslutning skulle vi
stärka västmakterna och därmed fredsgarantierna.
Om Amerika hade vänt
ryggen åt oss 1940 eller 1945, undrar
jag verkligen, hur det hade sett ut i
Europa 1949! Risker finns det i all politik.
Att handla är alltid ett vågspel. Men
att huka är också en handling.

Jag är alltså övertygad om att det är
mindre farligt för Sverige att ta steget
nu och farligare om några år, då Ryssland
kan vara starkare — det kan ha
atombomber, och vi kunna t. ex. få en
stor kris i väster och bli mera uppluckrade
av Stalins femte kolonn — och
då kanske diktaturens egen dynamik
tvingar Ryssland till anfall. I dag är jag
viss om att ryssarna frukta krig och ärligt
vilja slippa det. Det vill säga, Stalin
vill inte heller ha fred. Han vill varken
ha krig eller fred, han vill ha det kalla
kriget, det tjänar han mest på. Och vi
skola aldrig tro, att han är imponerad
av den svenska neutralitetens vackra blå
ögon. Nej, bakom vår fredsvilja måste
vi ha en makt som imponerar.

Vår svenska neutralitet — tala vi inte
om ett ganska tvetydigt helgon, när vi
tala om den? Var Sverige egentligen neutralt
under andra världskriget? Voro vi
det, när vi 4939 hjälpte Finland rätt så
effektivt mot Ryssland? Voro vi det, när
vi 1940 hjälpte Hitler mot Norge—Danmark
och västmakterna? Voro vi neutrala,
när vi 1941 hjälpte Hitler med
transitering mot Ryssland? Voro vi sedan
neutrala, när vi kastade om och i
krigets slutskede i hemlighet hjälpte
Danmarks och Norges frihetskamp med
vapen? Och 1949 ha vi alltså nu varit
beredde alt bryta neutraliteten för upprättandet
av ett nordiskt block, vilket ju,
som vi hört, inte är neutralt. Jag höll
för övrigt på att glömma bort kullagren
till England! Var det inte elt stycke

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

oneutralitet också, när vi betalade syndapengar,
beräknade till en miljard, till
Ryssland? Jag erkänner att jag själv röstade
för det rysk-svenska avtalet, utan
att jag dock anser mig ha del i synden.
Det är vidare kanske inte alltför opassande
att fråga: Hur är det — säljer inte
Sverige alltjämt vapen åt allehanda makter
i väster men inte åt Ryssland? Jag
vet inte, jag bara frågar.

Sverige är nu en randstat, och jag är
rädd att det kanske håller på att bli
ett nytt Finland. Men det få vi finna oss
i, och vi måste i tid dra lärdom av finnarnas
misstag men också av deras seghet.
Jag tror heller inte att vi behöva
möta det nervkrig, som kommer också
mot oss — vi ha kanske ett vänligt paktförslag
att vänta, vi också, endera dagen
— med pessimism. Fasthet är det
enda som imponerar. Och jag tror att
den norske demokraten professor Wilhelm
Keilhau inte har så orätt, då han
säger, att Norge inom Atlantunionen
blir en vinst även för Sverige. Norge har
häktat fast skandinaviska halvön vid
dess naturliga vänner, ställt halvön under
västmakternas skydd, och isen är
bruten. Jag tycker att Norge är värt vårt
tack för det. Sedan är det också en
lugnande sak, att Norge och Danmark på
västmaktssidan kunna spärra inloppen
till Östersjön och, om så behövs, släppa
in brittiska flottan. Detta är inte neutralt
sagt av mig, men jag är, herr talman,
inte neutral till friheten, och jag är
glad att jag här i landet får fritt säga
det.

Misslyckandet med det skandinaviska
försvarsförbundet var först ohyggligt
dystert. Men jag tror inte att vi behöva
vara alltför förtvivlade. Folkens djupa
led ha tydligen inte tagit så starka intryck
av någon brytning, och av den
gemensamma kommunikén med dess tal
om »för närvarande icke» och »icke i
dagens läge» vill det synas, som om
man inte alldeles saknade chans till nya
förhandlingar — pressen antyder också
en viss diplomatiskt verksamhet i Washington.
.lag tror nog det går bra till
sist. Trumpeterstråle kommer med på
rätta sidan, så småningom, även om han

först måste protestera inför all världen.
Nya erfarenheter österifrån komma att
hjälpa honom av med hans hämningar.
■lag är alltjämt optimist. Jag litar på utvecklingen
— och på Stalin.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Herr Elon Andersson sade,
att den sak, som det här gäller, inte är
enkel, men herr Nerman gjorde den nog
enklare än vad den förtjänar att göras.
Herr Nermans inlägg skulle nästan ha
kunnat betecknas som uttryck för en blågul
svensk romantik, om det bara inte
hade varit så, att den svenska ståndpunkten
helt föll bort i hans anförande.

Herr Nerman talade om imperialism.
Det är första gången jag hört någon
kalla den svenska ståndpunkten för imperialistisk.
Vi här i Sverige ha alltid,
hur vi än ha ställt oss, inriktat oss på
att vara så litet imperialistiska som
möjligt. Herr Nerman tog ett stort kliv
ut i världspolitiken, som ju regeringen
och nästan alla partier bär i landet ha
sökt att hålla oss utanför.

Saken är naturligtvis inte så enkel.
Vi kunna inte bedöma, hur det militära
läget i framtiden kan komma att gestalta
sig för Sverige, tv därom veta vi ju
intet. Om vi visste, hur det militära läget
i framtiden kan komma att bli för
vårt land, skulle vi naturligtvis redan
nu kunna inrätta oss efter detsamma.
Om vi visste, att vi i en framtid komma
att anfallas, skulle vi givetvis, såsom
herr Nerman här förordade, skaffa oss
allierade i öster eller väster. Men vi
veta absolut ingenting om hur situationen
kan komma att bli. Fn del tidningar
yttra sig visserligen med sådan tvärsäkerhet
och hetsighet om de skandinaviska
försvarsproblemen, som om vederbörande
exakt kände till, hur utvecklingen
kommer att gestalta sig. Det veta
vi, jag höll på att säga gudskelov, icke.
Därför måste vi också försöka handla
så klokt som vi över huvud taget kunna.

En rimlig ståndpunkt är väl — åter
en avis till herr Nerman — att man utgår
ifrån att det inte skall bli krig och
att vi inte vilja ha krig. Om alla stater

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

bara rusta och rusta för ett kommande
krig, blir det till slut krig, men om alla
länder i det längsta försöka hålla kriget
borta, blir det heller inte krig. En
rimlig och klok ståndpunkt är att räkna
med att om vi inte äro fientligt inställda
åt något håll, behöva vi inte riskera
att själva få några fiender. Den ståndpunkten
ha vi ju också intagit, vilket
man nu på sina håll tycker är naivt.
Och jag vill här genast göra en reservation:
naturligtvis kan det gå så illa
att vi bli anfallna, även om vi inte själva
ha några onda avsikter mot något
annat land. Norge, Danmark och Finland
blevo ju överfallna under det senaste
världskriget, trots att dessa länder
från början inte hade några planer
att gå med i kriget. Därför måste
vi, trots att vi utgå från att vi inte ha
några fiender, rusta oss, som om vi hotades
av fiender från alla håll.

Det är också, ha vi ansett här i Sverige,
en sund ståndpunkt att icke inveckla
oss i stormakternas förehavanden.
Man kan för all del säga, att Amerika
väl inte kommer att anfalla Sverige,
men absolut säkert är det inte. Om
Amerika råkade i krig med Ryssland
och Sovjetunionen upprättade baser i
Norge, skulle det amerikanska flyget
troligen komma att överflyga svenskt
territorium på väg till sina mål. Men
i stort sett kan man naturligtvis utgå
ifrån att Amerika inte liar några fientliga
planer mot Sverige, utan bara kan
hjälpa oss, såsom herr Nerman sade.
Varför skola vi då inte, frågar man sig
på en del håll, redan nu kasta oss i
amerikanarnas armar? Amerika kommer
ju, säger man, att bli vår trogna och
säkra bundsförvant, om ett krig skulle
utbryta. Så kan man naturligtvis resonera,
och så resonerar herr Nerman.
Amerikanarna å sin sida resonera själva,
åtminstone mellan skål och vägg,
på följande sätt: Varför skall Amerika
hjälpa Europa, om Europas folk inte
själva vilja bli hjälpta och således redan
under fredstid inställa sig för att
mottaga den amerikanska hjälpen under
krig och göra erforderliga förberedelser
härför? Förenta staterna bar na -

turligtvis rätt från sina utgångspunkter.
Vi i Sverige ha emellertid vår egen linje.
Vi tro, att om Sverige inlemmas i
en internationell organisation med krigiska
syften och blir vad herr Nerman
ville göra oss till, en imperialistisk stat,
så är detta en alltför riskabel ståndpunkt
för våra små förhållanden. Det skulle
vara riskabelt inte bara för oss utan
för världen i övrigt, således även för
Amerika. Det bar varit svårt att få amerikanarna
att inse detta, men jag har
en känsla av att den uppfattningen numera
börjar slå rot även i Amerika.

Herr Nerman sade vidare, att vi givetvis
böra ställa oss på Västerlandets
sida. Vi ha, förklarade han, en västerländsk
kultur och kunna därför i ett
eventuellt kommande krig inte ta parti
mot Västerlandet. Men, herr Nerman, i
första hand böra vi väl ända ställa oss på
Sveriges sida mot vilken part det vara
må.

Jag delar naturligtvis regeringens uppfattning,
att den sundaste utvecklingen
hade varit att en skandinavisk försvarspakt
kommit till stånd. Den tanken har
emellertid inte kunnat förverkligas. För
Sveriges del innebär väl utvecklingen,
av allt att döma, att vi hänvisas till att
återgå till vår gamla neutralitetsståndpunkt.
Den kringskäres visserligen i någon
mån genom att Sverige anslutit sig
till Förenta Nationerna, men Förenta
Nationerna har väl inga planer på att
anbefalla oss att deltaga i några krigiska
företag.

Hurdant har läget egentligen varit under
förhandlingarna om en nordisk försvarsallians?
Man har framställt saken
så, som om vi bara liade två alternativ
att välja på: en skandinavisk pakt eller
Atlantpakten. De som resonera på detta
sätt veta mycket litet om bur det svenska
folket tiinker. Det stora alternativet
till eu skandinavisk pakt har nämligen
inte varit anslutning till Atlantpakten
utan neutralitet, vilket ju är den ståndpunkt
som Sverige nu bar fallit tillbaka
på. Det verkliga motståndet mot tanken
på en skandinavisk pakt bar kommit
från dem som ha ansett, all även en
skandinavisk pakt skulle utgöra eif livs -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

farligt engagemang som Sverige bör hålla
sig borta från. Vi böra inte, har denna
meningsriktning sagt, binda oss åt något
håll, således inte heller genom en pakt
med våra skandinaviska grannländer.

Den meningsriktning, som ivrar för
anslutning till Atlantpakten, har tydligen
nu fått en anhängare i herr Nerman. Tidigare
har det varit en meningsriktning
som visserligen haft ett par ledare men
inga trupper. Ett par tre tidningar i landet
ha agiterat för denna ståndpunkt,
men inga partier här i riksdagen ha försvurit
sig åt den uppfattningen.

Det är enligt min mening en oriktig
ståndpunkt att under hänvisning till neutralitetssynpunkten
vända sig mot ett
nordiskt försvarsförbund. De skandinaviska
folkens intressen äro så intimt förknippade
med varandra, att det inte går
att dra oöverstigliga gränser mellan våra
folk. Man kan visserligen säga, att neutralitetspolitiken
visade sig medföra ett
lyckligt resultat för Sverige under det
senaste världskriget, medan däremot
Norge, Danmark och Finland invecklades
i krig och fingo känna svedan därav.
Nu upprepa sig naturligtvis aldrig
händelserna under den historiska utvecklingen
exakt lika. Under det första
världskriget ansåg Norge, att det stod
helt utanför avgörandet, och Norge lyckades
den gången också bevara sin neutralitet.
Under det andra världskriget
däremot drogs Norge in i kampen, trots
att norrmännen hade räknat med att det
skulle bli Sverige och icke Norge som
skulle komma med i kriget. Hade vi före
det andra världskriget haft en skandinavisk
försvarspakt och varit väl rustade
i enlighet med dess ändamål, hade
antagligen varken Norge eller Finland
blivit angripna.

När vi i remissdebatten sysslade med
dessa problem, erinrade jag om våra engagemang
gentemot Finland. Fin tidning,
Expressen, skrev då, att jag talade med
falskt patos. En annan tidning skrev, att
jag talade alldeles för sakta, för lugnt
och sansat, vilket således strider mot
Expressens omdöme. Jag tillåter mig nu
att fråga, om inte just det som har inträffat,
sedan vi hade remissdebatten,

vittnar om att den fara, som jag ville
erinra om genom hänvisningen till Finlands
intressen, t. o. m. är större än vad
man då kunde tro.

Genom de händelser, som ha följt efter
avslutandet av de nordiska förhandlingarna,
har saken ytterligare satts på
sin spets. Norden har kommit i förgrunden
på ett sätt som inte tidigare varit
fallet. Vi måste kanske ta parti på något
sätt. Herr Nerman har ju gjort detta från
sina synpunkter, men jag vill inte ansluta
mig till hans ståndpunkt, som jag
anser vara den sämsta möjliga.

Man frågar sig nu med spänning, hur
Norge kommer att ställa sig. Med den
ståndpunkt, som den norska regeringen
har intagit, kommer Norge säkerligen att
svara nej på det ryska erbjudandet om
en nonaggressionspakt. Vad innebär för
övrigt en nonaggressionspakt? De erfarenheter,
som vi ha från början av det
senaste världskriget, ge oss närmast anledning
att antaga, att det är rena pudret.
Norge hade visserligen ingen nonaggressionspakt,
men Finland och de baltiska
staterna hade dylika pakter med
Sovjetunionen, och Danmark hade en
nonaggressionspakt med Nazityskland.
Ingen av dessa pakter hindrade det övervåld
mot dessa stater, som begicks av de
båda stormakterna. Man måste därför
onekligen fråga sig, vilken trygghet Norge
skulle kunna få genom att inlåta sig
på en nonaggressionspakt med Sovjetunionen.
Ryssland å sin sida har väl ansett,
att den erbjudna nonaggressionspakten
skulle utgöra ett alternativ till Norges
anslutning till västpakten. En nonaggressionspakt
med Sovjetunionen skulle
emellertid, såvitt jag förstår, inte medföra
någon trygghet alls för Norge. Om
ett nytt krig blossade upp, komme Sovjetunionen
säkerligen, om det funne det
med sina intressen förenligt, att anfalla
Norge trots förekomsten av en nonaggressionspakt.

Man måste givetvis också fråga sig,
vilken trygghet en anslutning till västpakten
skulle kunna ge Norge. Det är
svårt att svara härpå, men faktum är
att vid de resonemang, som under hand
ha ägt rum med ministrar och andra,

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

har Förenta staterna icke kunnat lova
något ögonblickligt inskridande till
Norges hjälp och inte ens ett inskridande
inom ganska lång tid. England och
Frankrike kunde inte hjälpa Norge
1940, och Förenta staterna skulle säkerligen
inte heller i ett eventuellt kommande
krig kunna ge Norge någon omedelbar
verklig hjälp. Amerika har visserligen
atombomben, men vad det betyder,
veta vi inte riktigt, .lag har läst
i amerikanska tidningar, att fem atombomber
skulle kunna förstöra New
York, en stad med omkring 10 miljoner
invånare. Uppenbarligen skulle det
behövas än färre bomber för att förstöra
sådana städer som Moskva och Leningrad.
Men även Norge riskerar att
bli ödelagt under ett bombkrig. Innan
man vet ordet av, kunna även ryssarna
ha bombat åtminstone de större orterna.
Vad Amerikas innehav av atombomben
betyder för Sveriges, Finlands
och Danmarks säkerhet, kan inte heller
med bestämdhet sägas.

.lag vidhåller därför, att det bästa för
oss här i Sverige hade varit, om vi hade
kunnat få till stånd en nordisk pakt.
Naturligtvis hade vi inte heller då varit
absolut skyddade, utan fått klara oss
med egna resurser, åtminstone i början.
Ett krig mellan oss och en annan makt
komme emellertid med säkerhet att
ganska snart utveckla sig till ett världskrig
därigenom att de stater, som vore
vänligt sinnade gentemot våra förehavanden,
skulle inskrida på vår sida. Jag
är övertygad om att detta kommer att
ske, även om vi inte ha någon pakt
med dessa länder.

Om vi hade en skandinavisk försvarspakt,
skulle vi säkerligen inte heller
bli erbjudna någon nonaggressionspakt
med Ryssland. Det farligaste som
kan tiinkas för eu stat är att vara »skyddad»
av den ena eller andra stormakten.
Under det senaste kriget var det
just de stater, som voro särskilt »skyddade»,
som först fingo släppa lill skinnet.

Frän vissa synpunkter är det oroväckande
att det är eu nordisk stat som
denna gång allra först Ivar fått erbju -

dande om en nonaggressionspakt. Det
väcker minnen från tiden före senaste
världskriget. Man frågar sig: Befinna vi
oss kanske i dag åter på Miinchenstadiet,
på tröskeln till ett nytt krig? Samtidigt
måste man dock erkänna, att det
ur den nuvarande situationen kan letas
fram vissa hoppingivande tecken. När
Sovjetunionen inbjuder till ingåendet
av en nonaggressionspakt, ger det ändock
något mera positivt än vad den
ryska politiken hittills har inneburit.
Ett dylikt erbjudande öppnar vissa möjligheter
och vägar. Den ryska politiken
hittills har annars under lång tid varit
ganska svårgenomskådlig och dunkel.
Man har sannerligen inte av Sovjetunionens
politik kunnat få något intryck av
att den syftar till att skapa fred i världen,
utan snarare motsatsen. Ingen kan
veta, vad som ligger bakom Sovjetunionens
erbjudande till Norge. Kanske det
är en fälla som läggs ut, inte bara för
Norge utan för Norden och hela den
västliga världen. Om det skulle komma
ett dylikt erbjudande till Sverige, skulle
vi helt säkert med stor nationell
enighet avböja detsamma. Sverige vill
icke vara »skyddat» i den mening som
innefattas i en dylik nonaggressionspakt.
Yi ha intet annat alternativ än
neutralitet. Vi vilja vara för oss själva,
vara neutrala. Norge har strängt taget
intagit en något olikartad ståndpunkt,
och norrmännen få nu tillfälle att redovisa
denna ståndpunkt.

Det ryska erbjudandet kan emellertid
också tänkas bli utnyttjat i positiva
krafters tjänst — om det nu finns några
dylika krafter i världen. Om avsikterna
i Moskva innehålla bara hälften eller
tredjedelen av den goda vilja, som
man gärna skulle vilja söka i det ryska
erbjudandet, finns det kanske en möjlighet
att det kan utnyttjas på positivt
sätt. Finns icke den goda viljan, äro
dystra möjligheter tänkbara.

Det gäller nu för oss att fastställa den
politik, som Sverige skall föra. Den svenska
linjen har hela tiden ända sedan
det andra världskrigets slut varit klar
och tydlig. Del har inte funnits den minsta
rämna i den svenska linjen, bortsett

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

från de två, tre tidningar som jag nyss
talade om. Vi vilja föra en obrottslig
fredspolitik och vara neutrala åt alla
håll. Detta är inte uttryck för räddhåga
eller feghet, utan för den klokhet som
alltid har präglat det svenska ståndpunktstagandet
i utrikespolitiska frågor.
Om våra grannländer gå andra vägar
än vi, få vi gå vår väg ensamma,
samtidigt som vi stärka våra krafter till
det yttersta. En stark moralisk och militär
kraft här i Norden är förutsättningen
för ett effektivt försvar av hela
Nordens frihet. Det hade varit för oss
lyckligast, om den kraften hade kunnat
mobiliseras av de nordiska staterna gemensamt
och i kooperation mellan dem.
I likhet med herr Nerman önskar jag
mer än jag önskar leva, att det skall bli
möjligt att åter förena de vägar som
brötos av efter Oslomötet för någon tid
sedan. Men hur det än går, äro vi här
i Sverige beredda att med den förmåga,
som vi förfoga över, bli en bölja som
med sin egen kraft vandrar genom världen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Efter den utförliga redogörelse,
som hans excellens statsministern
givit här i dag rörande förhandlingarna
om ett nordiskt försvarsförbund
och alla de faser, som dessa förhandlingar
genomgått, och den ståndpunkt
som intagits av den svenska regeringen,
den svenska riksdagen och
den svenska opinionen liksom även av
regeringarna i våra skandinaviska
grannländer, torde det vara överflödigt
att här ingå på några längre betraktelser
över dessa förhandlingar och det
resultat vartill man kommit, i synnerhet
som de svenska politiska partierna i
stort sett varit eniga i denna fråga. Jag
viil emellertid ändå göra några kommentarer.

Inom vida kretsar av vårt folk hade
man nog väntat att de förhandlingar,
som förts för åstadkommande av ett
skandinaviskt försvarsbund, skulle leda
till resultat. Det utrikespolitiska läget
är nu sådant, att det manar vart och
ett av de skandinaviska länderna att

vidta åtgärder för bevarandet av sin frihet
och sin självständighet. De långvariga
överläggningar, som förts mellan
representanter för regeringarna i de olika
länderna, ha ju endast haft till syfte
att genom samarbete och gemensamt
uppträdande stärka möjligheterna för
bevarandet av Nordens fred och frihet.
Varför kom då icke eif försvarsförbund
till stånd? Kanske denna fråga kom väl
hastigt på, den hade icke hunnit mogna
tillräckligt. Och äro inte förutsättningarna
för ett militärt försvar inom de
skandinaviska länderna ganska olika?
Det är väl detta senare som närmast var
orsaken till att de svenska och norska
ståndpunkterna icke kunde förenas.
Norrmännen ansågo att ett skandinaviskt
försvarsförbund icke skulle ge en
tillfredsställande lösning för deras säkerhet,
om det icke infogades i Atlantpakten,
medan den svenska ståndpunkten
var den, att det skulle vara ett alliansfritt
skandinaviskt förbund utan
militär samverkan med utomstående stater.
Skälen för denna ståndpunkt ha ju
här utvecklats, varför jag inte nu behöver
ingå på dem.

Denna svenska ståndpunkt överensstämmer
med den som utrikesministern
för ett år sedan gav uttryck åt i riksdagen
och som i dag återgivits av statsministern.
Den innebär att ett skandinaviskt
försvarsförbund kan bli en acceptabel
lösning för Sveriges trygghetsproblem
endast om det står fristående
i förhållande till stormaktsblocken och
inriktar sig på neutralitet i händelse av
konflikt. Denna ståndpunkt bär ju också
vunnit riksdagens bifall. De politiska
partierna ha också vid olika tillfällen
anslutit sig till densamma.

Det var dock ganska långt gående förpliktelser
som, om förbundet kommit
till stånd, skulle ha åvilat de i förbundet
ingående länderna. Enligt förslaget
skulle angrepp mot ettdera landet betraktas
såsom ett angrepp mot samtliga
och omedelbart utlösa den militära
hjälpförpliktelsen. För Sveriges del
kunde det, innan Danmark och Norge
rustat upp sitt försvar, ha inneburit betydande
förpliktelser och påfrestningar.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

Inom den grupp jag tillhör är det
många som äro betänksamma även mot
ett sådant förbund och som anse att
varje sådant förbund, hurudant det vara
månde, kan ge anledning till förvecklingar.
Den långvariga fred, som vårt
folk bär haft, och den neutralitet, som
det söikt upprätthålla, är en väsentlig orsak
till att det iakttar försiktighet i fråga
om ingående av förbund, som man
icke kan överblicka varthän de kunna
leda och som naturligtvis alltid kunna
lia sina risker.

Det har dock i stort sett varit enighet
omkring det av den svenska regeringen
framförda förslaget, vilket visar,
att vi voro villiga att åtaga oss gemensamma
förpliktelser för de skandinaviska
ländernas säkerhet. De förhandlingar,
som förts då de parlamentariska
delegationerna voro närvarande, ha
också kunnat föras i bästa anda och
samförstånd. Och om nu icke, till tryggande
av Nordens frihet, något försvarsförbund
kom till stånd, så har icke det
goda förhållandet mellan dessa länder
försvagats utan, vill jag hoppas, stärkts,
till gagn för ett samarbete i fortsättningen
mellan samtliga våra länder även
på andra områden.

Herr OSVALD: Herr talman! Efter de
föga lovande förhandlingarna i Karlstad
och Köpenhamn var det väl inte många
i vårt land som hyste några större förhoppningar
om ett positivt resultat av
Oslomötet. Men trots detta kan man väl
säga, att misslyckandet i Oslo väckte
eu djup förstämning i vida kretsar, och
man har på många håll frågat sig, om
det ändå inte hade varit möjligt att genom
ömsesidiga eftergifter i Oslo uppnå
ett resultat.

Det har sagts, att det svenska kravet
var en alliansfri nordisk pakt i samförstånd
med västmakterna, under <1 et
att det norska kravet var ett förbund,
som reellt men inte formellt var anslutet
till Atlantpakten. Det förefaller mig
som om dessa två ståndpunkter dock
inte skulle ha varit omöjliga att förena,
i all synnerhet om man i ordet samför 11

Första hatnnwrens protokoll I9b9. JVr ,5

stånd inte bara vid lägga in en platonisk
sympatiförklaring, utan verkligen
vill låta det innebära en realitet, någonting
som åtminstone liknade den
norska linjen. Det har också sagts, att
det kanske största hindret för en sammanjämkning
mellan den svenska och
den norska linjen skulle ha varit, att
norrmännen framför allt ville en förberedd
samverkan med västmakterna. Alla,
även de som tala om neutraliteten såsom
det enda riktiga, räkna ju ändå
med att man skall få hjälp i händelse
av krig, och därför förefaller det mig
som om det norska kravet på en förberedd
samverkan är ett mycket realistiskt
krav. Men då man talar om förberedd
samverkan är det många som
tänka på upplåtande av baser, gemensam
överbefälhavare o. s. v. Det svar,
som norrmännen gåvo på den första ryska
noten, torde visa att norrmännen
ingalunda lade in denna betydelse i begreppet
förberedd samverkan.

Hans excellens statsministern yttrade
för en stund sedan i fråga om det svenska
folkets inställning, att en överväldigande
del av det svenska folket inte
önskar någon anslutning till ett stormaktsblock.
Det kan ju tänkas, att detta
uttalande är riktigt, om man ger det
formuleringen »anslutning till ett stormaktsblock»,
men om man inte ger det
denna skarpa formulering, undrar jag,
om hans excellens statsministerns uttalande
om det svenska folkets inställning
är riktigt. För min del är jag
övertygad om att den övervägande delen
av det svenska folket efter de senaste
årens händelser har en instinktiv
känsla av att neutraliteten är en bräcklig
grund att bygga framtiden på, liksom
man också har klart för sig, att vår egen
kraft inte förslår länge, då det gäller att
värna vår frihet.

Den uppfattning, som jag nu har uttalat,
kan för övrigt styrkas med sifferuppgifter.
Hösten 1948 — det var i december
vill jag minnas — gjordes en
Gallupundersökning om svenska folkets
inställning till utrikespolitiken, där folkel
fick uttala sig för eller emot västsamverkan.
Det visade sig vid detta till -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

fälle, att inte mindre än 52 procent av
de tillfrågade inte hade någon åsikt i
denna fråga. Den slutsats jag tycker att
man kan dra av detta är, att svenska
folket är desorienterat i utrikespolitiskt
hänseende. De 52 procenten tveksamma
delade inte den uppfattning, som
regeringen har gjort till sin, men de
hade inte tillräckliga möjligheter att
själva bilda sig en uppfattning.

Sedan förhandlingarna om det skandinaviska
försvarsförbundet misslyckats
har det sagts, att det även i mindre skala
skulle vara önskligt med en samverkan
mellan övriga skandinaviska stater,
t. ex. en rent militärteknisk samverkan.
En sådan skulle även vara ett svenskt
intresse, ty det är alltjämt ett svenskt
intresse att ta upp försvaret av den
skandinaviska halvön både i Nordnorge
och i Danmark. Av den anledningen
skulle det vara, har det sagts — och
jag menar också med rätta — ett intresse
för alla tre länderna att samarbeta
på det militärtekniska området.
Men om nu både Norge och Danmark
erhålla vapen från Amerika, måste ju
en sådan fråga som den om militärteknisk
samverkan komma att erbjuda
en hel del komplikationer.

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja säga ett par ord om samverkan
inom Norden för övrigt. Det sades nyss
från denna plats att de förhandlingar,
som förts om ett militärt förbund, skulle
ha ökat möjligheterna för ett .samarbete
även på andra områden, .lag betvivlar
inte att de, som gjort dessa uttalanden,
uppriktigt tro på dem, men
mig förefaller det mest sannolikt, att
misslyckandet i Oslo kommer att ha ett
ofördelaktigt inflytande på samarbetet
inom andra fält än dem som berördes under
överläggningarna om pakten. Jag
tror att man tyvärr måste säga, att om
man inte inom en nära framtid når ett
resultat kommer misslyckandet i Oslo
att riva ned mycket av det som tidigare
har byggts upp.

Det skrämmande i den situation, som
nu uppkommit, är att vårt land synes
bli isolerat på sin neutralitetslinje. Den
notväxling, som under de sista dagar -

na ägt rum mellan Ryssland och Norge,
har helt säkert också givit många svenskar
onda aningar, och mången, som tidigare
varit tveksam, har sannolikt nu
fått klart för sig att det inte längre går
för oss att stå ensamma. Vi måste, även
vi, söka stöd någonstans. Och var det
stödet skall sökas tror jag också att
alla ha klart för sig.

Den nuvarande situationen på den
euro-asiatiska kontinenten kan sägas
vara den, att de europeiska demokratiska
kulturfolken sitta kvar på uddar
och halvöar av denna stora kontinent.
Vad är det som gör att de sitta kvar,
att de inte blivit undanträngda eller
uppslukade? Anledningen, det veta vi alla,
är helt enkelt den potentiella styrka, som
finns på andra sidan om Atlanten. Det
viktigaste för oss alla synes mig i en
sådan situation vara att vidtaga alla de
åtgärder, som krävas, för att vi också
i framtiden skola få vara där vi för
närvarande äro och kunna bevara vår
fred och vår frihet. För mig står det
därför klart att vi liksom Norge måste
söka vårt stöd genom samverkan med
de västliga demokratierna och med Förenta
staterna.

Hans excellens statsministern sade
nyss, att småstaterna på grund av sina
begränsade resurser i första band måste
tänka på att försvara sina egna territorier,
ej på att hjälpa andra. Jag är
fullt överens med hans excellens om
detta, och då det tillädes, att den nordiska
pakten skiljer sig från en västmaktsallians
därigenom att den just
skulle tjäna dessa syften, är jag även
på den punkten beredd att instämma.
Men man skulle kunna tillägga, att hela
den motivering, som förts för den nordiska
pakten, alla de skäl, som dragits
fram, och den korta motivering, som
hans excellens nyss gav, med samma
rätt kunna framföras till stöd för en
samverkan med västmakterna.

Stå vi ensamma på vår neutralitetslinje,
krävs det, såsom statsministern i
dag har framhållit, ett starkt försvar,
ett starkare försvar än om vi samverka
med andra makter. Det är alldeles riktigt.
Men även om vi med de resurser,

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

som vi själva förfoga över, bygga upp
ett mycket starkt försvar, blir det ändå
icke på långt när tillräckligt. Därför
skulle jag vilja säga, att en isoleringspolitik,
som avstänger oss från möjligheterna
att följa den militärtekniska utvecklingen
och som tvingar oss att i
en eventuellt kommande konflikt arbeta
med en omodern utrustning, tyvärr
kan bli en groningsgrund för defaitistiska
stämningar. Det förefaller mig vara
det kanske allvarligaste resultatet av
denna isoleringspolitik.

Händelserna under de allra senaste
dagarna ha därför i viss mån inneburit,
om jag så får uttrycka det, en hoppfull
utveckling. Jag syftar på uppgifterna
om att man lyckats återknyta kontakten
mellan de nordiska länderna, åtminstone
enligt de upplysningar som lämnats
i pressen. Herr Nerman var också inne
på denna fråga. Visserligen är det en
kontakt efter delvis andra linjer, men
det kan ändå inte hjälpas, att meddelandet
härom tänt en stråle av hopp.
Det är, såsom bär tidigare sagts, kanske
ett önsketänkande, och jag vill heller
inte lägga alltför stor vikt vid det
som för närvarande pågår, men om man
skulle lyckas återuppta de avbrutna förhandlingarna
om samverkan mellan
Nordens stater, skulle det vara av största
värde.

När man diskuterar frågan om neutralitet
eller samverkan med västmakterna,
görs det ofta gällande, att en samverkan
med dessa skulle komma att
öka krigsriskerna för Skandinavien, eller
med andra ord, att den alliansfria
politiken skulle minska krigsriskerna,
därför att man på detta sätt skulle undgå
att dragas in i spänningsfältet mellan
stormakterna. De sista dagarnas
händelser på det storpolitiska området
torde emellertid visa, att Skandinavien
i vilket fall som helst ligger just i detta
spänningsfält och att det är hopplöst
för oss att försöka att under någon avsevärd
tid stå utanför de konflikter,
som kunna tänkas i en framtid. I vilket
fall som helst förefaller det mig vara en
överflödsåtgärd att numera diskutera
var riskerna äro stiirst, ty sedan Norge

valt sin väg mot väster är därmed, såsom
här har sagts, Skandinavien genom
Norge sammankopplat med västmakterna,
och därmed är frågan om var riskerna
äro störst eller minst av ett underordnat
intresse.

Det har också sagts, att en svensk anslutning
till västmakterna skulle innebära
risker för freden. För min del har
jag en helt annan uppfattning. Jag menar
nämligen att en samverkan med
västmakterna skulle vara en åtgärd i
syfte att trygga freden. Ju flera som
kunna samlas på denna demokratiernas
gemensamma front, desto större möjligheter
har man att kunna bevara freden.
Vi kunna inte tänka oss, att vi skulle
kunna fortleva isom ett kulturfolk, om
de övriga europeiska demokratierna
skulle gå sin undergång till mötes. Det
synes mig därför vara vår skyldighet
mot oss själva, mot det kulturarv, som
vi fått att förvalta, och mot den kulturkrets,
utan vilken vi inte kunna leva
vidare, att delta i samarbetet för att
stärka demokratiernas fredsfront.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Domö: Herr talman! Det är från
min sida inte mycket att tillägga till den
redogörelse för förhandlingarna om det
nordiska försvarssamarbete^ som här
föredrogs av statsministern. Man kan
naturligtvis beklaga, att förhandlingarna
mellan de nordiska länderna inte togos
upp på ett tidigare stadium och att en
underhandsundersökning rörande den
engelsk-amerikanska inställningen till ett
tänkt regionalt skandinaviskt försvarsförbund
icke kunnat genomföras. Man
kan också ultala silt beklagande över att
förhandlingarna i sitt slutskede måste
forceras på det sätt som skedde. Men
att tala om allt detta nu tjänar ju ingen
positiv uppgift.

Regeringen och kanske framför allt
statsministern har tagit med allvar och
energi på den föreliggande uppgiften,
och jag kiinner mig pliktig att här ge
statsministern en ärligt menad och varm

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

honnör för det arbete, som lian har lagt
ned för att få resultat av dessa förhandlingar.
Att ett påtagligt resultat inte har
kunnat nås beror väsentligen på omständigheter
utanför svensk kontroll. Detta
bör sägas, även om man delvis förstår
att utrikesministerns ordval och vissa
nyanser i hans framställningar kunna
ha medverkat till en viss svalhet mot
vårt land håde inom och utom Skandinavien.

Jag vill göra kammaren uppmärksam
på att den redogörelse, som statsministern
föredrog, kanske slutade litet för
hastigt. Den stannade vid Oslo. Jag skulle
tro att när man överlägger om utrikespolitiska
problem är det nödvändigt att
sikta litet längre framåt. I det hänseendet
tyckte jag nog att statsministerns uttalande
kunde ha varit litet utförligare,
men därom kanske något mera sedan.

Någon tidning har talat om fiaskot i
Oslo. Detta uttryck är missvisande. Vid
Osloförhandlingarna skapades inga motsättningar.
Där konstaterades endast, att
de skandinaviska utrikesledningarna sågo
de utrikespolitiska problemen på i
viss mån skiljaktigt sätt.

Det är möjligt att dessa skiljaktigheter
i en nära framtid komma att visa
sig mindre djupgående än man hittills
fruktat. Vid Osloförhandlingarna förelåg
ingen klarhet om innebörden i den
Atlantpakt, till vilken norrmän och i viss
mån danskar satte sin lit. Klarhet kommer
väl emellertid att vinnas, förmodligen
rätt snart. Om då förutsättningar
för ett förpliktande skandinaviskt försvarsförbund
på nytt skulle visa sig föreligga,
böra vi naturligtvis vara beredda
att taga upp hela frågan igen i former,
som kunna visa sig ägnade att befordra
ett positivt resultat. Det finns — som jag
förstått — icke några prestigehänsyn
eller andra hindrande omständigheter.
Vårt anbud bör stå fast. Jag noterade
därför med glädje statsministerns uttryck
»för närvarande», då han beklagade,
att de norska och svenska ståndpunkterna
inte kunnat enas. Redan därav
utläser jag, att det även på regeringsliåll
finns en viss förhoppning om att
man skall kunna komma till resultat.

Personligen har jag den uppfattningen,
att ett av de största tillfällena att
skapa ett intimt samarbete här i Norden
har tappats bort, när vi inte kunnat komma
till ett resultat i fråga om det nordiska
försvarsförbundet. Det skulle ha
skapat en enighet hland Nordens folk
för långa tider och på olika områden,
som enligt min mening inte kan skattas
högt nog. Det är dock klart, att vi allt
fortfarande måste försöka på allt sätt
befrämja samarbetet mellan de nordiska
länderna såväl på försvarets som på andra
områden. Det är mycket som inte rör
försvaret som vi skulle kunna komma
till rätta med genom ett intimare samarbete
här i Norden, på det kulturella
området, på det ekonomiska, rättsliga
o. s. v.

För att återgå till förhandlingarna om
ett försvarsförbund hävdade vi i Köpenhamn
och Oslo den av samtliga demokratiska
partier enhälligt omfattade meningen,
att Sverige måste driva en i förhållande
till stormakterna alliansfri utrikespolitik.
Måhända finns det skäl att i detta
sammanhang understryka statsministerns
uttalande, att denna ståndpunkt i
viss mån innebär en från vår traditionella
utrikespolitik avvikande linje. Det
är dock ett vittnesbörd detta om att tiderna
och krigsmedlen så förändrats
och att världsförhållandena i stort sett
äro sådana, att man inte nu på samma
sätt som tidigare kan bara lita till en
viss hävdvunnen linje i svensk politik.
Inte minst det rådande militärpolitiska
läget i Norden talar för en fördomsfri
prövning av alla de åtgärder, som kunna
trygga vår nationella frihet.

Vår alliansfria linje har från några
håll misstolkats. Den har givits en innebörd
som den icke har och uttolkats på
ett sätt, som illa rimmar med verkligheten.
Vår alliansfria linje innebär helt
enkelt, att vi i den nuvarande situationen
finna övervägande skäl tala mot anslutning
till något system av stormaktsallians.
Vi binda icke vår handlingsfrihet
genom åtaganden eller förpliktelser
av mer eller mindre automatisk art. Detta
betyder ingalunda att vi skulle förneka
behovet av organiserad solidaritet

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

mellan de nationer, som hävda demokratiens
ideal — ej heller att vi skulle
förringa nödvändigheten av gemensamma
ansträngningar, som syfta till att
lösa ett i långa stycken gemensamt säkerhetsproblem.
Yår alliansfria linje betyder,
som jag tolkar den, icke något
ståndpunktstagande mot dessa strävanden
eller tankar. Vi måste bedöma vårt
eget läge realistiskt. Vi måste också, som
jag nyss antydde, söka bedöma våra säkerhetsproblem
på något längre sikt.
Allt detta leder till öppenhet och försök
att tränga igenom olika alternativ.
Vi kunna således icke underskatta
vare sig vårt eget lands beroende av
viss import västerifrån för försvarsändamål
eller dess behov av solidariskt
stöd i alla former vid angrepp mot vårt
territorium eller vid försök att under
hot tvinga oss att avstå vår självständighet
eller ge upp vår integritet.

Herr talman! En utrikespolitisk diskussion
får icke förvandlas till allmänt
teoretiserande eller till önsketänkande i
allmänna formuleringar. Vi äro skyldiga
att se läget som det är och att ta våra
ståndpunkter under intryck av den verklighet
i vilken vi leva. Det ligger en viss
fara i att människorna äro obenägna att
tänka igenom de problem, som höra samman
med ett utrikespolitiskt ställningstagande.
Jag fäste mig vid att i statsministerns
redogörelse här fanns en ton av
resignation — folket är inte med på annat
än så och så. Naturligtvis måste vi
ta all hänsyn till den allmänna folkmeningen.
Det är glädjande att vi här ha
kunnat enas om en utrikespolitisk linje,
över huvud taget är det den främsta
styrkan hos en nation, att olika grupper
söka komma fram till en linje, som skall
vara samlande och kraftigt uttrycka nationens
mening när det gäller hur landet
skall skyddas. Men det går inte att
bara hänvisa till att vi nu följa samma
linje som tidigare. Nya omständigheter
ha kommit till. Niir statsministern säger,
atl svenska folket lika litet nu som tidigare
känner sig manat att träda in i en
frontställning, som markerar att vi engagera
oss i det nu pågående kalla kriget,
så kan jag inte undgå att få den

uppfattningen att det är en något för enkel
generalisering av de olika ståndpunkterna.
Det rör sig inte nu om att
välja antingen en ståndpunkt eller den
motsatta, utan det är åtskilliga möjligheter
som kunna behöva övervägas.

Statsministern sade vidare: Förklaringen
till att vi undgått kriget må vara
vilken som helst, vårt folk kan i varje
fall inte lätt övertygas om att dess trygghet
nu skulle kräva, att vi gå ifrån neutraliteten,
etc. Jag är fullständigt överens
med statsministern — och det äro
vi väl alla — om att vi skola ha en gemensam
utrikespolitisk linje, som bygger
på den gamla, fria grunden. Jag är
för min del inte beredd att vika från
den grunden. Om möjligt skola vi hålla
oss utanför ett krig. Men vi måste också
akta oss för att råka i ett läge, där man
betraktar oss såsom några som över huvud
taget inte äro villiga att resonera
om nya problem. Jag är härmed inne på
faran för oss av en isolering, en fråga
som jag senare skall återkomma till.

Det finns inga skäl att räkna med ett
tredje världskrig som ofrånkomligt. Det
finns ej heller några skäl att tillvita något
av stormaktsblocken aggressiva avsikter.
Å andra sidan måste en bedömning
av den internationella situationen
sluta i ett konstaterande av de påtagliga
risker världsfreden — och därmed också
vår fred — löper. Skandinavien har
på ett obehagligt men fullt tydligt sätt
kommit in i de maktpolitiska intressesfärerna.
Det diplomatiska kriget rasar
redan på ett sådant sätt att varje tanke
på att de skandinaviska länderna skulle
kunna ställa sig utanför händelseförloppet
— att bara låta alla diskussioner gå
förbi — är verklighetsfrämmande.

Härtill måste vi taga hänsyn i vår utrikespolitik
och — jag tillåter mig starkt
understryka det, herr talman — även i
vår försvarspolitik. .lag skall inte här
ingå på försvarspolitiken. Statsministern
drog så vilt jag förstår konsekvenserna
av det nya läget, och det var med glädje
jag liörde herr Klon Andersson säga,
att ett starkt försvar är den första faktorn
när det gäller att åstadkomma trygghet.
Jag nöjer mig med att bara notera,

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

att även i handling alla ansträngningar
måste göras för att se om vårt försvar,
så att vi på det sättet få trygghet så
långt det nu går. Men Sverige får under
inga förhållanden låta sig isoleras. Det
är självbedrägeri, om svenska folket tror
att isolationismen är ett trygghetsmedel.
Skulle den fruktansvärda situationen inträda,
att den kontinentala stormakten
utsträcker sitt inflytande så att våra förbindelsevägar
västerut spärras, är vår
självständighet i själva verket förlorad.
Man bör i vederbörande huvudstad icke
sakna kännedom om vår fasta beslutsamhet
att hindra en sådan utveckling.
Overksamma kunna vi icke finna oss i
en sådan eventualitet. Skulle Finland
förvandlas till ett framskjutet ryskt basområde,
vilket kan ske utan större formella
förändringar i landets läge, måste
Sverige draga sina slutsatser. Finlands
öde är oss icke likgiltigt. Vår egen säkerhet
är i väsentlig grad beroende av händelseförloppet
i detta område, vars karaktär
av nordisk rättsstat vi hoppas inte
skall försvinna.

Sammanfattande måste jag säga, att
jag har en stark känsla av den osäkerhet
i vilken vi leva och i vilken vi
måste diskutera våra utrikespolitiska
problem. I detta läge förefaller det mig
naturligt att vi söka komma underfund
med var i världen vi ha våra vänner
och i vilken mån dessa äro beredda att
stödja våra egna ansträngningar att
trygga säkerheten i vår del av världen.
Det är naturligtvis icke något krav på
en stor diplomatisk offensiv jag härmed
ställer. Vad jag vill ha sagt är endast,
att ingenting får försummas som åt olika
håll upplyser om var vi stå och vad
vår politik går ut på. Vi äro ense om
att vi måste ha hjälp om vi bli angripna
av en stormakt. Vi kunna inte ensamma
stå emot. Då är det nödvändigt
att vår politik är så klargjord, att vi
inte löpa risken att bli lämnade allena,
därför att man inte riktigt vet vilken
ställning Sverige intar. Det var med
tillfredsställelse jag hörde statsministerns
uttalande, att vår alliansfria linje
inte betyder att vi äro neutrala i våra
sinnen, utan att vi känna så som de

andra västerländska demokratierna göra.
Vi få inte dra oss för att ge en bekännelse
till västerländska ideal och
västerländsk kultur. Det måste stå klart
vart vi höra. Men det är en sak, och en
annan sak är att framhålla våra synpunkter
på det militärpolitiska läget i
Norden. Det kan inte vara till fördel
för det gemensamma försvaret av västerländsk
kultur och allt vad därmed
sammanhänger att kanske i förtid aktualisera
en stridsfront här uppe i Norden.
För dessa synpunkter gäller det
att söka skapa förståelse. Och när vi
veta, att vi måste ha hjälp både för
att stärka vårt försvar och vid eventuellt
angrepp, så är det nödvändigt att
vi tala så att inte våra uttryckssätt bli
till ett hinder för den hjälp, som vi så
väl behöva. Det är därför jag för min
del företräder den uppfattningen, att
man får föra ett ganska frimodigt och
bestämt tal om den ställning vi inta till
de olika problemen i världen just nu.

Den svenska utrikespolitiken kan enligt
min mening icke bindas vid en
formel. Det är icke möjligt att i en
värld av tvära omkastningar och häftiga
förskjutningar fixera någon en gång
för alla gällande linje. Vi måste se upp
med vår egen benägenhet för formalism,
måste göra klart för oss att man icke
löser högst reella problem med formuleringar
eller genom att åberopa god
vilja. Vårt eget säkerhetsproblem kommer
troligen att göra det nödvändigt
för oss att fritt kunna pröva utvägar,
som äro ägnade att trygga vår nationella
självständighet utan hänsyn till
formella omständigheter. Att nu frånsäga
oss denna rätt skulle vara äventyrligt,
att ge omvärlden något intryck
av att vi äro oss själva nog skulle vara
i högsta grad oklokt. Den stund kan
komma då vi behöva både vår obeskurna
rätt till prövning och all den goodwill
vi mäktat skapa i de nationer, som
satt sig före att hävda de fria nationernas
inbördes solidaritet. Detta betyder,
jag upprepar det, inte något avsteg
från ilen alliansfria linjen — endast
att vi förbehålla oss handlingsfrihet
och att vi klart deklarera att vår

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

utrikespolitik kommer att bli beroende
av de möjligheter att skydda frihet och
fred, som händelseutvecklingen i världen
— främst i Skandinavien — ger
oss.

Den svenska utrikesledningen står
uppenbarligen inför stora uppgifter —
icke minst under den närmaste framtiden.
Vårt land måste genom denna
vinna förståelse för sin linje — om möjligt
på båda sidor av den skiljelinje
mellan stormakterna som tyvärr blir allt
tydligare. Jag har icke minsta avsikt att
hålla upp någon pekpinne — endast att
från mina utgångspunkter i möjligaste
mån söka fixera uppgiften och dess vikt.
Genom ständiga kontakter måste vi skapa
förtroende för vår fasta vilja att i
Skandinavien försvara demokratiska institutioner
och demokratiska ideal. Vår
förmåga till insats beror emellertid även
på det stöd vi kunna erhålla från de
stora demokratierna — stöd i våra egna
strävanden att effektivisera vårt försvar,
stöd i våra försök att organisera
säkerheten även vid den fruktansvärda
eventualiteten av ett nytt storkrig. Vår
utrikespolitik måste också syfta till att
skapa ett sådant förtroende, att England
och Amerika kunna finna det angeläget
och värt uppoffringen att ge oss
det behövliga stödet. Måhända bör det
framhållas, att våra egna möjligheter
att medverka till försvarsförstärkningarna
i Skandinavien icke äro obetydliga,
men att de i hög grad äro avhängiga
av våra importmöjligheter när det
gäller försvarsmateriel och råvaror av
betydelse för vår egen rustningsindustri.

Utan att förhäva oss våga vi nog förutsätta
att ett sådant stöd skulle kunna
inräknas bland de »effektiva motåtgärder»
mot dem »som hota freden»,
vilka den amerikanska senaten i Vandenbergresolutionen
betecknar som det
bästa medlet mot aggression. Vi kunna
utan att sväva på målet med denna
resolutions egna termer säga, att svensk
utrikespolitik »icke iir riktad mot någon».
Den »hotar ej heller någon». Det
iir detta världen måste få veta, men
också att Sveriges speciella liige gör
det särskilt riskfyllt för oss alt avstå

från vår rätt att själva fritt bedöma
hur vi bäst tjäna frihetens och fredens
sak i världen. En politik som medverkar
till att lösa Skandinaviens och Sveriges
säkerhetsproblem måste nämligen
också vara ett bidrag till världens fred
och demokratiernas stärkande.

Herr WISTRAND: Herr talman! Det
har även under denna debatt varit mycket
svårt att bilda sig en klar uppfattning
om följderna för vårt lands del av
Karlstadsförhandlingarnas misslyckande.
Som en stråle i det dunkel, som höljer
vad som i själva verket har inträffat,
smyger sig dock in den bestämda känslan,
att med dessa förhandlingar kan inte
det sista ordet i frågan vara sagt. De
skandinaviska staterna ha, hur än förhållandena
växla, anledning att mötas
till rådslag om vad situationen kräver.
Ingen av de skandinaviska staterna kan
föra en politik, som inte skulle påverka
de andras; geografien har sammanfogat
dem. Det läge som uppstått har därför
enligt min mening provisoriets karaktär;
inom kort måste helt säkert ånyo upptagas
till gemensam behandling frågan
om vad dagsläget kräver för att åt Norden
bereda en så skyddad ställning som
förhållandena medgiva i en värld, där
kriget ju icke längre räknas som en undantagsföreteelse,
utan där också notoriskt
fredliga stater måste känna sig
hotade.

Gå nu Norge och Danmark en väg med
separat anslutning till en Atlantpakt, som
Sverige icke anser det möjligt att ansluta
sig till, är det uppenbart alt vårt
lands ställning därigenom i hög grad
påverkas. Vi komma in i en ställning
mellan hammaren och städet som, vad
man än må säga, ingalunda kan vara bekymmerslös.
Å andra sidan är det ett
mycket klart svenskt intresse, att inte
.Sverige genom sin politik påskyndar en
utveckling, som kanske skulle medföra
ett framflyttande av stormaktspositionerna
omedelbart till vår östra gräns.
Det iir svårt och oerhört ansvarsfullt alt
taga ställning i detta läge, så mycket mer
som det även kan invändas, att det är

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

lika ansvarsfullt att icke taga ställning.
Ett är emellertid visst, vilken slutledning
man än kommer till: Sveriges isolerade
ställning kräver vidtagande av alla de
åtgärder för militär beredskap, såväl i
fråga om material som i fråga om kadrer,
som äro nödvändiga för ett försvar,
där vi ha att under svåra förhållanden
värja oss själva, i varje fall för lång tid.

En annan sak är också viss. Det är
omöjligt för oss att intaga en hållning,
som för omgivningen ter sig som om det
för Sverige inte funnes någon annan politik
än att sluta sig helt inom sitt skal
och självvalt förbli isolerat. Den samhörighet
i kultur och uppfattning, som
vi äga med Västeuropa, kunna vi icke
avsvärja oss, och den kommer helt säkert
att påverka också en del ställningstaganden
av politisk natur.

I Västeuropa försiggår för närvarande
eu mycket stark rörelse, vars svall på
senare tid även har nått våra stränder.
Den syftar att åter få det härjade och
modstulna Europa på fötter. De rörelser,
som spontant uppstått och som alla
åsyftat ett närmande av Europas demokratiska
stater till varandra, ha enats i
ett gemensamt organ, Europarörelsen,
med säte i London. Rörelsen omfattas
med oerhörd, jag skulle vilja säga nästan
explosiv styrka inom de kontinentala
staterna och i England, och namn
med europeisk klang som inga andra ha
ställt sig som dess hederspresidenter:
Winston Churchill, Paul-Henri Spaak,
Léon Blum och den italienske ministerpresidenten
de Gasperi. Steg för steg vill
denna rörelse föra de europeiska länderna
till en närmare sammanslutning,
i första hand ekonomiskt men även politiskt.
Det är i samförstånd med denna
rörelse och under intryck av dessa impulser
som under de senaste månaderna
ett utskott, sammansatt av representanter
för Englands, Frankrikes och Beneluxstaternas
regeringar, har arbetat på
statuter för de organ, vilka skulle upptaga
det europeiska problemet till behandling.
Man liar syftat till att dessa
länders regeringar skulle inbjuda de
andra demokratiska staterna i Europa
— de sammanfalla med Marshallhjälpens

länder — att sända representanter till
dels ett europeiskt ministerråd och dels
en europeisk rådgivande församling, som
väl skulle rådgöra, men på delta stadium
icke besluta, angående de frågor,
som komma att stå på dagordningen för
att möjliggöra enhetsverkets successiva
förverkligande. Inom kort kommer helt
säkert vår regering att få mottaga en dylik
framställning. Med tanke på andra rörelser
är jag angelägen att betona, att här
gäller det icke en rörelse, som syftar
till deklamationer eller resolutioner utan
positiv innebörd. Man syftar till att genomföra
praktiska åtgärder i praktisk
anda.

Den svenska regeringen har liksom de
övriga nordiska regeringarna vid utrikesministermötet
i Oslo den 28 januari
förklarat, att den i princip ställde sig
välvillig till det arbete som pågår för
närmande av Europas stater men att
man ville avvakta de förslag som komma.
Jag är mycket glad åt att regeringen
liksom de andra nordiska regeringarna
har tagit denna ståndpunkt. Jag
tror — och jag har underlag för min
tro — att ingenting skulle vara mera
ödesdigert för oss hos den europeiska
opinionen än om Sverige icke toge en
intresserad och verksam del i detta arbete.

Hur skulle också Sverige, denna gamla
fredsälskande kulturnation, kunna vägra
sin medverkan till ett arbete, som
syftar till att inom det stora västeuropeiska
området med dess 254) miljoner
invånare avlägsna vad som onödigt skiljer,
avlägsna onödigt stora handelshinder
och skapa förutsättningar för en
ekonomisk och kulturell samverkan över
hittillsvarande statsgränser? Om vi se
sanningen i ögonen, måste vi säga oss,
att detta är nödvändigt. Tror någon att vi
i längden kunna driva en världshandel
på bilateral grund, där parterna på alla
sätt försöka att inskränka sina inköp
och utvidga sina försäljningar? Det är
uppenbart att på det sättet strypes långsamt
världshandeln, och strypes världshandeln,
då strypes också det kulturella
samarbetet, långsammare men ganska
säkert.

Onsdagen den 9 februari 1919.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

Men man kan göra den invändningen,
och jag har hönt den gjord, att
Europa är ett allt för litet område för
att bilda ett sammanhängande marknadsområde,
att ramen måste vidgas. Ja,
det är riktigt, det måste den, men vill
man börja ett arbete, så måste man börja
på något håll, och var skall detta
här ske om icke inom den geografiska
krets som ligger oss närmast? Det är en
tillräckligt svår uppgift, så svår att man
även när man börjar det arbetet måste
till en början ålägga sig nödiga begränsningar.
I detta sammanhang vill jag
också erinra om att tillslutningen till
detta europeiska arbete förutsätter antagandet
av principen om individuell
frihet inom statslivet.

Tills vidare har militärpolitiken helt
lämnats utanför detta arbete, och man
anser att det politiska närmandet bör
ske på basis av ett ekonomiskt och kulturellt
samförstånd och i känsla av
samhörighet. På den vägen skall man
steg för steg kunna komma till en statsgemenskap
på västerländsk och demokratisk
botten till hävdande av värden
som av oss alla, eller nästan alla, betraktas
som oförytterliga.

En sådan europeisk sammanslutning,
framsprungen ur den gemensamma odlingen
och vilande på gemensam intressegrund,
har alla utsikter att kunna bli
en politisk maktfaktor som kan tjäna
freden och därigenom också utvecklingen.
Enat och starkt besitter Västeuropa
en industriell potential, som icke står
Amerikas efter. Det behöver inte känna
sig hotat, och det vill inte hota. Det vill
varken känna eller uppväcka motsättningar,
men det skall kunna värja sig
och sina egna värden. Det iir med andra
ord våra egna önskemål som förverkligas
där i en större skala. Denna ställning
kan icke vinna en fast förankring
utan ett öppenhjärtigt .samarbete, men
därigenom kan den också vinna den
styrka som gör den respekterad.

I Sverige bär under detta år under
representativ tillslutning ifrån olika läger
i vårt land, ifrån dess politiska liv,
från dess kulturella och ekonomiska liv
och från alla partier bildats ett råd för

stödjande av dessa syften, och när hudet
kommer till Sverige om deltagande
i en rådgivande församling — genom
representanter, utsedda av regeringen
eller riksdagen, den frågan är öppen —
för behandling av de europeiska problem
som stå oss närmast, så är det med
glädje man kan konstatera, att en svensk
medverkan kan förväntas. Vi stå inför
en mycket stor uppgift — alltför stor
enligt mångas uppfattning — men en
uppgift, på vars lösande även vårt lands
framtid kommer att vara i mycket hög
grad beroende. Jag hoppas därför, att
Sverige skall intresserat medverka i
detta arbete.

Herr SANDLER: Herr talman! Den
skandinaviska försvarskommitténs utredning
är ett märkligt dokument. Den
svenska regeringens ställningstagande på
dess grund och samtliga svenska riksdagspartiers
anslutning till densamma är
ju en ännu märkligare företeelse. Innebörden
är ju i korthet den, att Sverige
går i krig utan att självt vara angripet,
om någon av våra skandinaviska grannar
blir det.

Den svenska allmänheten har anledning
att hålla regeringen räkning för att
vid detta tillfälle full offentlighet har givits
åt det förslag till försvarsavtal som
från svensk sida har framlagts. Det är
klart, att ett sådant förslag icke hade
kunnat avgivas, om det icke hade ansetts
motsvara Sveriges egna intressen. Men
detta förslag innebär ju en ödesdiger
vändning i förhållande till vår tidigare
politik. Under sådana förhållanden och
då den skandinaviska försvarskommitténs
utredning är det grundläggande dokumentet,
synes det mig vara angeläget
och ett berättigat önskemål från den
svenska allmänhetens sida att erhålla tillgång
till ett fylligare referat av innehållet
i detta viktiga dokument, och jag vågar
hemställa till regeringen att ställa
sig bakom ett sådant önskemål i det
samråd med grannregeringarna, som
självfallet måste äga rum, då det gäller
ett gemensamt dokument.

I denna utredning har för första gång -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

en från militär och politisk synpunkt
skett en behandling av säkerhetsproblemen
för Skandinavien såsom helhet. Det
intryck man får av utredningen är att
bilden av de fördelar, en samverkan har,
ter sig gynnsammare än en lekman tidigare
har kunnat föreställa sig. Detta gäller
icke blott en svensk-norsk samverkan,
utan det gäller framför allt samverkan
i trefalden Sverige—Norge—Danmark.
Den belysning som har givits av
de militärpolitiska problemen har vidare
lett till en viss reduktion av de objektiva
indicierna på att Skandinavien skulle
erbjuda ett speciellt strategiskt intresse
för andra makter. Vi behöva icke nödvändigtvis
tänka oss Skandinavien som
någon primär krigsskådeplats i händelse
av en storkonflikt. Men härvid ger sig
ju den reflexionen av sig självt, att för
oss räcker det nog med en sekundär
krigsskådeplats; det kommer att gälla
liv och död för våra folk även i det fallet.

Men det är klart, att viktigare än hur
vi bedöma denna sak är hur den bedönies
på andra håll, t. ex. i Moskva och
i Washington. Det vore naturligtvis mycket
värdefullt för oss att veta, vilket som
är det vitala strategiska intresset: om
det är att kunna förfoga över delar av
skandinaviskt territorium eller om det
i stället är att förhindra att motparten
kan draga nytta av det skandinaviska
territoriet. Vad man innerst tänker om
den saken och hur man kommer att
reagera i ett akut läge, det torde vi nog
få förgäves spörja om. De senaste dagarnas
uttalanden från både rysk och amerikansk
sida måste ju vara att betrakta
som ett nedtonande av det första motivet.
Om det skulle restlöst och definitivt
utmönstras, så kan man ju fråga sig,
vilken reell nytta västmakternas försvarsorganisation
skulle ha av ett skandinaviskt
lands anslutning utöver det
självklara förhållandet, att vi själva försvara
vårt territorium, vilket vi komma
att göra ändå och att döma av försvarskommitténs
utredningar mera effektivt
än eljest under förutsättning av samverkan.
Men i den mån det där första motivet,
att kunna förfoga över skandina -

viskt territorium, ändå finns kvar i stormakters
militära kalkyler, måste det ju
hos motparten förstärka det andra motivets
styrka.

Här anmäler sig helt naturligt en
svensk — för övrigt kan det ju med
stöd av vad som meddelats i regeringsdeklarationen
sägas: en svensk och

dansk — synpunkt, nämligen den, att
ett starkt och fritt stående Skandinavien
är det enda som för bägge maktblocken
kan te sig som någorlunda nöjaktigt.
Detta kan ju presenteras som en logiskt
bärkraftig slutsats, men jag skulle inte
vilja använda just det uttrycket, eftersom
ju politiken är ganska litet berörd
av logikens lagar — en politiks framgång
avgöres ju inte alls av syllogismernas
ofelbarhet och dess misslyckande
inte heller av förekommande tankefel —
men nog kan man våga presentera denna
synpunkt såsom en i hög grad realistisk
sådan.

Sedan kan det ju vara en annan fråga,
om vad som nu sker och det intresse
som nu visas Skandinavien är
uttryck för en strategisk uppmarsch eller
för en politisk. Vi ha alldeles nyss
hört från Amerika, att Atlantpakten bör
betraktas i första rummet såsom ett politiskt
dokument. Den skulle i så fall
presenteras såsom ett krigsförebyggande
institut i jämviktspolitikens intresse.
Men det är just precis detta som ifrån
vår sida kan framhållas, att ett fritt stående
Skandinavien efter vår bedömning
bör vara ett värdefullt element just för
tillkomsten av ett sådant jämviktsläge.
Här i landet saknas ingalunda förstående
för att efter den maktkoncentration,
som har skett i östblocket under
Sovjets ledning, Västeuropa har sökt att
samla sig med stöd av Förenta staterna,
och för min del tvekar jag inte att beteckna
detta såsom en värdefull term i
jämviktsekvationen. Situationen för dagen
kan ju tecknas så, att vi ha två väldiga
maktmagneter i Sovjet och Förenta
staterna, och kring dem utbreda sig
stora elektriska kraftfält, i vilka den ena
staten efter den andra indrages. Är det
ödesbestämt, att dessa kraftfält överallt
skola närma sig varandra och dela hela

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

jorden? Det tror inte jag; i varje fall
kan jag inte betrakta det som gagneligt.
Där dessa kraftfält mötas direkt, såsom
i Grekland och i Korea, där gnistrar
det, och vi kunna ha rättighet här i
Skandinavien att säga, att vi icke önska,
att Skandinavien skall bli det territorium,
där det börjar gnistra härnäst. Vi
kunna också ha goda skäl att säga, att
i fredens och i den eventuellt kommande
uppgörelsens intresse kan det väl ändå
inte vara önskligt, att de direkta
friktionspunkterna bli ännu flera än de
redan äro.

Till detta vill jag lägga ytterligare en
synpunkt. Det gäller det trasiga Europa,
som den näst föregående talaren sysslade
med, det Europa som behöver byggas
upp till ny ekonomisk balans. Till
vilket djup misären redan har gått, därom
ha vi ju fått en föreställning genom
det alarmrop som kommit från Parisorganisationen.
För min del betraktar
jag Västeuropas ekonomiska återhämtning
såsom grundvalen för en därmed
följande militär styrka som den viktigaste
uppgiften för en jämviktspolitik i
dagens läge. Må vara att en militär förstärkning
från amerikansk sida nu momentant
har kommit i förgrunden, men
jag tror att det icke kommer att dröja
länge, förrän i Amerika konkurrensen
kommer att göra sig starkt gällande mellan
det militära och det ekonomiska behovet
av Europas stärkande och att man
i Amerika kan få anledning att fråga
sig, huruvida icke en koncentration till
stärkande av det västeuropeiska brohuvudet
är värdefullare än att späda ut
denna jämviktspolitik till åtskilliga andra
periferiskt liggande länder.

Problemet kan ju te sig olika på kort
och på lång sikt. Det är inte alls sagt
att vi ha alt vänta en krigisk utlösning
under närmaste år eller någon uppgörelse.
Det finns lika stor sannolikhet för
att vi få uppleva en spänning under åratal
framåt i det kalla krigets tecken.
Om det då icke blir en framgång för det
ekonomiska återuppbyggnadsarbetet i
Europa, vilken mark komma då icke
dessa länder att erbjuda för inre underminering
och infiltration! Och i det till -

stånd av misär som man då har att räkna
med komma även väl beväpnade divisioner
att stå på en vacklande grundval
och till och med den mest fruktansvärda
atombomb att spela en ganska
tvivelaktig roll i ett sådant ekonomiskt
kaos.

Det är sådana synpunkter, som jag för
min del föreställer mig kunna ha resonans
även i andra länder med större ansvar
för världspolitikens gång än man
kan ha i vårt land, och jag menar därför
också, att vi skulle kunna ha mycket
gott fog för att hävda, att då vi vilja
inrätta oss för en pacificering av Skandinavien,
så lämna vi därmed ett reellt
bidrag till ett bättre jämviktsläge i världen.
Det är sannerligen ingen isoleringsmentalitet
som ligger bakom detta. Vi
kunna hänvisa, utom till att vi samverka
i Förenta Nationerna, till vårt deltagande
i Marshalländernas ekonomiska
samarbete, till vårt deltagande i den Europakommission
som vill vidga de ekonomiska
relationerna mellan öst och
väst i Europa, och måhända kan man
efter det positiva intresse, som det skandinaviska
ministermötet i Oslo visade,
liksom den föregående talaren också
vänta sig ett deltagande i det startande
Europarådet, ehuru dess program nog
förefaller många av oss att ännu vara
mycket diffust.

Efter sammanbrottet i Oslo är det naturligtvis
många som ha frågat: Ha vi inte
haft alldeles för kort tid på oss för
dessa stora värv? Ja, naturligtvis kan det
sägas, att de två veckorna mellan den 15
januari och den 29 januari, under vilken
tid försvarskommitténs utredning framlades,
prövades och förkastades, är en
ovanligt kort tidrymd, men jag hör inte
till dem som tro, att vi skulle ha varit
mera mogna, om vi hade haft mycket
längre tid på oss. Ha vi inte egentligen
haft tid på oss? Vi ha upplevat 1930-talets
långsamma växt av samarbetsplantan,
vi ha bakom oss krigets upplevelser
av vad Nordens splittring betydde, vi
ha haft en livlig fri diskussion av unionstanken.
.lag tror inte, att om vi i lugn
och ro hade fått fortsiitta alt diskutera
några år framåt, vi hade blivit så värst

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

mycket mognare. Mognaden till handling
brukar komma under trycket av ett
visst akut läge. Det är som när man har
element i en lösning. Om de få stå i
lugn och ro, kunna de naturligtvis till
sist så småningom kristalliseras ut, men
om de utsättas för tryck, kan det bli en
plötslig utkristallisering, och det är det
fenomenet som vi ha varit mycket nära
att uppleva.

Det tryck, som här har kommit samarbetstankarna
att närma sig till mognad,
är ju inte gammalt. Det är inte årsgammalt;
det daterar sig från den tjeckiska
kuppen och den skärpning av det kalla
kriget som därmed följt. Utan det trycket
hade inte vi själva kommit till någon
realbebandling av ett skandinaviskt
försvarsförbund, men dess värre hade
man i Norge hunnit att tänka sig in i
och tänka sig fast i en annan linje.

Det frågas också: Hade det inte varit
möjligt för oss att förmå Norge att acceptera
det väsentliga i den dansk-svenska
linje som har funnits? Att det inte
gick, det veta vi, men om det hade varit
möjligt att förmå norrmännen till det,
utan att de hade varit övertygade, då
måste jag säga för min del, att det hade
varit en mycket dålig svensk politik. Om
man i Norge är övertygad om att ett
visst steg är livsviktigt för Norge, så
skulle det från svensk sida efter min
mening ha varit ganska dåraktigt att söka
förmå Norge att avstå från ett steg
som de ha bedömt på det sättet. Därav
skulle sannolikt inga goda frukter ha
kommit.

Låt oss tänka oss två bröder, som
stå vid en korsväg och äro oense om
vilken väg de skola välja. Om den ene
då lyckas övertala den andre att gå tillsammans
på en väg som denne icke är
övertygad om är den rätta, vad tro ni
händer? Vederbörande går och mal på
den naggande tanken: »Tänk om jag

ändå hade gått den andra vägen», och
det behövs inte mycket av stötestenar
eller mycket av snårskog eller mycket
av dunkel över stigen förrän kamraten
säger: »Nej, det här är fel väg, låt oss
vända», och så stå bröderna där och
kivas om huruvida de skola vända eller

gå vidare. Ett dylikt kivande på gemensam
väg kan vara vida värre än att
var och en går sin väg på eget ansvar.
Statsminister Gerliardsen sade i avslutningsorden
i Oslo något som passar in
just på detta, då han framhöll nödvändigheten
av den inre styrkan i ett skandinaviskt
försvarsförbund.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga, att det är bäst att skrinlägga ett
dubbelsidigt önsketänkande, som förekommer
både i Norge och Sverige, i Norge
i den formen att man säger: »Sverige
kommer nog på andra tankar beträffande
Atlantpakten», och i Sverige i
den formen att man säger: »Norge kommer
nog på andra tankar i fråga om
karaktären av den skandinaviska försvarspakten.
» I det första hänseendet
är regeringsdeklarationen ett klart besked,
i det andra hänseendet kommer
beskedet genom den sannolika händelseutvecklingen
själv. Om nu mot sannolikheterna
i dag ett nytt läge skulle aktualisera
en ny förhandling om en skandinavisk
pakt, så får naturligtvis det läget
prövas, sedan det inställt sig, och
bedömas efter vad det har visat sig innebära,
med utgångspunkt från att ett
svenskt ord är givet under de förutsättningar
som äro allmänt kända och som
i regeringsdeklarationen i dag ånyo ha
understrukits.

Jag vill tillfoga ett ord i fråga om
den händelseutveckling som är att betrakta
som sannolik. Därest Norge, innan
det definitivt beträder sin väg, söker
åstadkomma betingelser som, såvitt
görligt, fria skandinaviskt territorium
från att bli en direkt ytterligare friktionsarea,
så är till en sådan strävan
allenast att önska framgång.

Herr talman! Jag kan icke förmå mig
att sluta med någon happy-end-deklaration,
att allt skall nog bli gott och
väl ändå, fastän vi gå skilda vägar,
Skilda vägar äro skilda vägar, och god
vilja är icke nog för att avvända konsekvenser
som ligga i sakens natur. Vi
få nog söka reda oss bäst vi kunna å
ömse håll, men nog mörknar det åtskilligt
även över vår väg.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

Herr VON HELAND: Herr talman!
Egentligen behövs det väl inte mera någon
motvikt mot de fåtaliga svenskar,
som ha liknande uppfattning beträffande
utrikespolitiken som herrar Nerman
och Osvald, men den första delen av
detta mitt korta anförande blir dock en
opposition mot deras tal här i dag.

Herr Sandlers mycket klara belysning
av stormakternas eventuella intressen
för Skandinavien synes mig på ett utmärkt
sätt ha förklarat frågan, och detta
gäller särskilt hans påpekande att ett
starkt, fritt stående Skandinavien säkerligen
vore det mest nöjaktiga för stormakterna.

Det är också helt naturligt att man
i de skandinaviska länderna hyser en
varm önskan om ett intimt samarbete
mellan de nordiska folken, men man har
väl också skyldigheter, herr talman, att
se till att man inte känslomässigt underlåter
att tillräckligt ta hänsyn till föreliggande
realiteter. Att man ingående,
sakligt och förtroendefullt gemensamt
prövat försvarsförbundstanken måste sålunda
vara ytterst värdefullt och detta
så mycket mera som man, inseende det
omöjliga i att nu åstadkomma ett skandinaviskt
försvarsförbund, avslutat överläggningarna
i varmaste samförstånd och
varit ense om önskemålet att åstadkomma
samarbete inom andra områden.

Med hänsyn till att det alltjämt finns
krafter, som arbeta på att nå en kompromisslösning
beträffande ett försvarsförbund,
önskar jag emellertid framhålla,
att jag på det bestämdaste avråder från
en kompromiss när det gäller denna
fråga. De olika staternas ställningstaganden
vid underhandlingarna ha säkerligen
varit fullt motiverade. Ur svensk
synpunkt måste, i enlighet med vad herr
statsministern anfört, villkoret alltjämt
vara neutralitet och likviirdig försvarsmakt.

Herr Osvalds spekulation om svenska
folkets uppfattning visar, att herr Osvald
inte har kontakt med svenska folket
med undantag för vissa intellektuella
kretsar, som även under kriget visade sin
obekantskap med realiteter och därigenom
blevo riskabla idealister.

Det går inte att mot svenska folkets
bestämda neutralitetskrav välja en annan
väg än neutralitetens, och detta, herr
Domö, är ingen resignation. Den svenska
neutralitetsviljan har under två världskrig
visat sig lycklig, och detta säkerligen
tack vare att svenska folket genom
ett starkt försvar också visat sin vilja
att försvara sin neutralitet.

Bondeförbundet står alltså enigt bakom
vad jag vill kalla för den Undénska
neutralitetslinjen, och som ett bevis för
vår vilja att försvara denna neutralitet
ha vi väckt en partimotion om en betydande
förstärkning av flygvapnet. Vi
anse att det bästa neutralitetsskyddet är
ett starkt flygvapen, ty med den betydelse
som flyget får i ett eventuellt stormaktskrig,
måste även en stormakt betänka
sig om det kan vara lämpligt att
offra minst 10 000 flygplan för att kämpa
ned ett svenskt flygförsvar.

Herr Osvald talade om betydelsen av
att vi inte genom vår alliansfria politik
komma att bli utan modern försvarsmateriel.
Herr Osvald och hans parti ha vid
årets riksdag möjlighet att visa sitt intresse
för försvarsmakten genom att
stödja den nämnda bondeförbundsmotionen.

Med den vikt, som vi svenskar fästa
vid neutralitetens försvar, är det också
naturligt att ett svenskt villkor för ett
försvarsförbund är en snabb, likvärdig
upprustning inom samverkande stater.
När man känner läget och vet, alt frågan
i realiteten inte går att lösa, bör man
också inse att det är oklokt och i högsta
grad riskabelt för samtliga stater att göra
en kompromiss, och jag instämmer fullständigt
med herr Sandler i det hänseendet.

Vi svenskar böra förstå den norska
ståndpunkten, och jag önskar, herr talman,
deklarera, att jag anser, att norrmännen,
med de förutsättningar som förelegat,
ha handlat riktigt.

Jag uttalar också den förhoppningen
att vi med tiden skola vara i ett annat
läge så att försvarsförbundsfrågan åter
kan tagas upp, men önskar samtidigt att
så icke sker, förrän läget ur upprustningssynpunkt
är helt förändrat.

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

Med dessa kommentarer har jag alltså
önskat uttala mitt gillande av regeringens
ställningstagande till skandinavfrågan
men samtidigt också velat understryka,
att statsmakternas uppträdande
bör vara sådant att ingen stormakt kan
betvivla svenska folkets neutralitetslinje.

Ett par partiledande riksdagsmäns
anföranden i dag blevo kanske helt
omedvetet något oklart undanglidande.
Jag kan inte hjälpa att jag kom att
tänka på en smörklick på en het stekpanna.
Emellertid hoppas jag trots detta,
att liksom hittills i denna försvarsfråga
eller denna utrikespolitiska fråga,
vad jag nu skall kalla den för, de fyra
stora partierna komma att i framtiden
förbliva ense.

Men, herr talman, det finns andra
viktiga utrikespolitiska frågor, och jag
har i tidigare debatter ställt vissa då
obesvarade frågor.

Det gläder mig att finna, att herr Wistrand,
en av de ledande personerna i
Sverige för Europarörelsen, i dag här i
kammaren mera utförligt tagit upp en
av de frågor, som jag tidigare berört.
Jag vill också, innan jag går in på mina
frågor, åter en gång understryka en
passus i herr Sandlers anförande, nämligen
den att Europas ekonomiska upprustning
kanske är det viktigaste för
att skapa ett jämviktsläge här i världen.

Mina frågor ha kortfattat sagt gällt,
hur regeringen och partierna ställa sig
till de nya Marshallproblemen, till ett
enande av Europa och till ett i handels-
och näringsfrågorna enat Skandinavien.
Statsmakterna kunna inte komma
förbi dessa frågor, ty Sverige kan
inte lösa sina svårigheter isolerat. Redan
vid trettondagshelgen offentliggjordes,
hur Marshallrådet i Paris funnit
att de anslutna staternas långsiktsprogram
icke kunnat läggas till grund för
eu plan för den europeiska rekonstruktionen,
varefter Marshallchefen här i
Stockholm meddelat, att rekonstruktionen
måste byggas på en realistisk grund
samt att det vore farligt att låta självbelåtenhet
och önsketänkande resa hinder
för uppgiften.

Från regeringen har ännu inte någon -

ting hörts i frågan, men en av regeringens
sakkunniga har också erkänt,
att »vi säkert få anledning att på olika
punkter revidera detta vårt svenska
långtidsprogram». Och detta, herr statsminister,
är väl en ytterst viktig utrikespolitisk
fråga. Det är egentligen tidigare
endast från vårt håll man ställt
sig skeptisk mot regeringens program
och framfört ett annat alternativ eller
andra förslag.

Parisrådet har ju påvisat, att krisen i
Europa är mycket mera djupgående än
man trott och att, om inte fundamentala
ändringar ske i regeringarnas program,
det går illa för Europa, så att föga hopp
då finns att Västeuropa skall kunna till
1952 uppnå en rimlig levnadsstandard.
Detta enligt Parisrådet. Jag finner, herr
talman, liksom herr Sandler, att detta
kanske är en av de viktigaste utrikespolitiska
frågorna, och man kan förstå,
vilken vikt Amerika fäster vid denna
fråga, efter det tal som Truman höll
vid sin installation, då han sade sig
anse, att den enda möjligheten att bemöta
kommunismen var att tillfredsställa
världshungern och ordna upp denna
ekonomiska livsfråga för hela världen.

Herr talman! I samband med de
skandinaviska försvarsunderhandlingarnas
strandande har det talats om svensk
isolering. Man må ursäkta mig, om jag
kallar detta för rent nonsens. Europa
behöver i allra högsta grad vårt land
med i uppbyggnadsarbetet, men å andra
sidan är också vårt land beroende
av stabiliseringen i Europa. Tillåt mig
att liksom i ett tidigare anförande som
min uppfattning framhålla, att amerikanarna
ha rätt i att de europeiska länderna
måste bringas att koordinera sina
åtgärder och sin ekonomiska politik
över huvud taget. I det fallet håller jag
med herr Wistrand om vad han nyss
anförde i det hänseendet. Den Europarörelse,
som nu en smula dimmigt och
oformligt — herr Sandler kallade det
för diffust — arbetar sig fram i Europa,
skulle sålunda kunna bli en behövlig
arvtagare till Marshallorganisationen.
Men vilken ställning ha statsmak

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

terna här i vårt land till denna fråga?
Vad bär regeringen för uppfattning?
Vad har högern för uppfattning och
vad har folkpartiet för uppfattning? Man
har inte fått höra någonting om detta
under de viktiga debatter vi haft då
det gällde europeisk utrikespolitik och
de stora ekonomiska problemen. Vad
är riktlinjen för en svensk samordnad
utrikes-, närings- och ekonomisk politik?
Ha, herr statsminister, under de gångna
överläggningarna mellan de skandinaviska
länderna några framsteg gjorts
för att åtminstone ernå ett skandivaviskt
område, inom vilket vi genom ett
friare umgänge skulle kunna skapa en
bättre levnadsstandard för de skandinaviska
folken?

Jag känner mycket väl till, och det
har redan påpekats, hurusom vi ha en
kommitté som arbetar i det hänseendet,
en kommitté som, enligt de redogörelser
från densamma som man sett i tidningarna,
tydligen arbetar i rätt riktning.
Kunna vi vänta ett förslag ifrån
denna kommitté, varigenom vi skulle
kunna återigen få ett intimare samarbete
mellan de skandinaviska länderna?

Herr talman! Jag har härmed velat
uttala mitt förtroende för regeringen i
skandinavfrågan men efterlyser på samma
gång regeringens uppfattning i andra
mycket viktiga utrikespolitiska frågor.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Vid remissdebatten
för ett par veckor sedan
anförde jag vissa synpunkter även på
de skandinaviska paktförhandlingarna,
och jag kan för dagen därför inskränka
mig till att bara göra några kortfattade
kommentarer till den regeringsdeklaration,
som vi ha fått höra i dag. Jag vill
då till en början erinra om att vid utrikesdebatten
i början av februari förra
året frågan om elt skandinaviskt militärförbund
ju inte var aktuell. Men redan
i april i fjol tog regeringen initiativet
till den försvarsutredning, som sedan
dess har pågått, ocJi det var med särskilt
intresse som jag tog del av motiveringarna
för att regeringen under tiden från

februari till april i fjol blev övertygad
om att en militärallians mellan de skandinaviska
länderna borde upprättas.

Statsministern har ju här redovisat
vad som inträffat och vad det är som
har påverkat regeringen så att den tog
initiativet till förhandlingar om ett
skandinaviskt militärförbund. Vad är
det då som här har anförts såsom huvudsaklig
motivering? Jo, det är först
och främst den inre utvecklingen i
Tjeckoslovakien, det är vidare de förhandlingar,
som förts mellan Sovjetunionen
och Finland om ett vänskapsfördrag,
det är skapandet av västunionen,
och det är ett tal som hölls av
Förenta staternas president den 17 mars
1948. Denna redovisning av orsakerna
till att förhandlingar om ett skandinaviskt
militärförbund upptogos tycker
jag är mycket belysande och intressant.

När Tjeckoslovakiens folk genomförde
sådana åtgärder i sitt land att kommunisternas,
socialdemokraternas och
framstegsvänliga borgerliga partiers
program kunde genomföras i praktiken,
blev vår regering förskräckt och fick för
sig att Sveriges säkerhet kommit i fara.
När Sovjetunionen och Finland förhandla
om ett vänskapsavtal för att undanröja
alla friktioner och åstadkomma en
god grannsämja, tolkas detta av den
svenska regeringen som ett hot emot vårt
land och emot Skandinavien. När den
amerikanske presidenten håller ett tal,
ett tal som riktar sig, såsom ofta är fallet
ifrån det hållet, emot arbetarrörelsens
socialistiska strävanden i olika länder
och när den norske utrikesministern
Lange rapporterar om rykten från olika
håll, tar också regeringen delta såsom
motivering för att aktualisera frågan om
en skandinavisk militärallians. Ja, detta
är, enligt mitt sätt att se, en mycket
märklig för att inte säga rätt kostlig
motivering för den mycket allvarliga
och enligt lierr Sandlers formulering radikala
omläggning av den svenska utrikespolitiska
kursen från alliansfri politik
till allianspolitik, som han varit inne
på.

Av den redogörelse vi fingo från re -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

geringen genom statsministern skapas
det intrycket, att regeringen anser, att
Sovjetunionen utgör ett hot emot Sveriges
fred och nationella frihet. Det
skulle verkligen vara önskvärt, om herr
statsministern ville närmare precisera
sin uppfattning i denna fråga.

Jag vill passa på tillfället att ställa
frågan: Anser verkligen regeringen, att
Sovjetunionen utgör ett hot mot Sveriges
fred och nationella frihet? Detta anser
jag vara en kärnfråga i denna diskussion.
Ty om ett sådant hot inte föreligger,
måste man ju ställa den frågan:
Varför då alla dessa konferenser, i Köpenhamn,
i Karlstad, i Oslo, i Uddevalla
o. s. v.? För mig står det alldeles
klart, att Sovjetunionen inte är en angriparstat.
Alla tillgängliga fakta säga,
att Sovjetunionen är den enda av stormakterna,
som fört och för en konsekvent
fredspolitik.

Sovjetunionens fredspolitik har tagit
sig många praktiska uttryck. Jag vill
erinra om att under det andra världskriget
var det inte minst Sovjetunionens
diplomatiska ingripande i april
1940, som räddade Sveriges fred och
nationella oavhängighet — en sak som
också den svenska regeringen sedermera
officiellt har framfört sin tacksamhet
för. Jag vill erinra om att det var Sovjetunionen
och dess folk, som fingo bära
de tyngsta bördorna i kampen mot hitlerismen
och som ha den huvudsakligaste
andelen i att nazismens barbari i
Europa kunde stäckas. Jag vill erinra
om att efter kriget Sovjetunionen i Förenta
Nationerna har fört en mycket
energisk kamp för att stärka Förenta
Nationerna och för att bevara freden.
Jag hänvisar i detta sammanhang bara
till vad dagens tidningar meddela om
att Sovjetunionens representanter nu i
säkerhetsrådet upprepa sitt förslag om
nedrustning av stormakterna och förbud
mot atombomber. Jag vill erinra om
det sovjetryska utrikesdepartementets
utförliga skrivelser till Förenta Nationerna,
vari det riktar uppmärksamheten
på att de blockbildningar runt om på
hela jordklotet, som Förenta staternas
regering bygger upp, utgöra ett hot

emot Förenta Nationerna och därmed
också ett hot emot världsfreden.

Jag erinrar om de förslag, som för någon
vecka sedan väcktes om eu fredspakt
mellan Sovjetunionen och Förenta
staterna — ett förslag som framfördes
av Stalin. Slutligen vill jag erinra om
det förslag till icke-angreppspakt med
Norge, som Sovjetregeringen i dagarna
framlagt.

När vi diskutera den utrikespolitiska
situationen och Sveriges läge, måste man
enligt min mening ta hänsyn till fakta,
och det jag här har anfört är ju konkreta
uttryck för att Sovjetunionen för
en målmedveten fredspolitik.

Jag vågar därför hävda, att krigsfaran
inte kommer från de länder, där arbetarklassen
har makten. Sovjetunionen och
folkdemokratien kunna bara ha ett intresse,
och det ha de också många gånger
bevisat, nämligen det intresset att
trygga sin egen fred och säkerhet och
att därmed möjliggöra återuppbyggnaden
av sina länder.

Jag vill därför som min mening klart
säga ifrån, att faran för krig kommer
ifrån annat håll, ifrån de imperialistiska
krafters sida — och då framför allt i
nuvarande situation från Amerikas förenta
staters — som alltsedan krigsslutet
ha drivit en raffinerad politik, som tar
sikte på att tillskansa sig en allt större
del av det ekonomiska och politiska herraväldet
i världen. Som ett led i dessa
strävanden måste man också se det stora
intresse, som Förenta staternas regering
har visat de skandinaviska ländernas utrikespolitik,
och som ett led i dessa strävanden
måste man också se Amerikas
önskan om de skandinaviska ländernas
eller i varje fall Norges och Danmarks
omedelbara anslutning till Atlantblocket,
en anslutning, som, om den sker, förr
eller senare ganska automatiskt kommer
att medföra amerikanska baser i Norge.

Jag vill tillfoga följande. För min del
anser jag det som mycket allvarligt, att
i samma ögonblick som Sovjetunionen
föreslår en icke-angreppspakt med Norge
för att undanröja eventuella misstankar
för angreppsavsikter från Sovjets
sida och för att därmed bidraga till en

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

pacificering av Skandinavien, så reser
den norske utrikesministern till Washington
för att förhandla om Norges
eventuella anslutning till Atlantblocket
—- vilket i realiteten innebär att förhandla
om villkoren för att få amerikanska
stridskrafter baserade i Skandinavien.
Jag måste framhålla, att jag
betraktar ett sådant uppträdande som
ett oerhört svek emot allt vad som kallas
skandinaviskt broderskap. Den norska
regeringens uppträdande i denna
fråga är av den art, att jag menar, att
Sverige borde reagera och reagera kraftigt
på det sätt, som är möjligt. Det kan
omöjligen vara ett fredsintresse för de
skandinaviska folken att få amerikanska
krigsbaser i Norge. Motsatsen är fallet:
baseringen av amerikanska stridskrafter
i Norge är ett hot också mot
vårt land.

Den norska regeringen har haft och
har kanske ännu ett utomordentligt
tillfälle att bidraga till att skapa avspänning
och trygghet för de skandinaviska
folken, om den upptoge förhandlingar
och diskussioner med Sovjetunionen
om det förslag till icke-angreppspakt,
som denna har framlagt.
Men att döma av den norska regeringspressens
kommentarer till detta förslag,
är regeringen tydligen inne på linjen
att avvisa den framräckta handen. Jag
vill ytterligare klart utsäga, att därigenom
ådrar sig Norges regering ett stort,
ja kanske ett ödesdigert ansvar och bidrager
till att skapa en situation, som
blir ödesdiger inte bara för Norge utan
också kan bli mycket allvarlig för Sveriges
de!.

Till sist, herr talman, vill jag bara understryka,
att vi företräda den meningen,
att den svenska utrikespolitiken inte
skall ta sikte på landets anslutning till
något block. Vårt land har gått in i
Förenta Nationerna för alt där verka
för fredens bevarande och trvggancfe,
och uppgiften för vår utrikesledning
borde då vara att konsekvent och målmedvetet
inom Förenta Nationerna stödja
de krafter, som verka för freden i
världen.

4 Första kammarens protokoll 1949. Nr 5

Herr NORDENSON: Herr talman! Det
initiativ, som har tagits av regeringen
till ett försvarspolitiskt samgående med
övriga skandinaviska länder, har förvisso
hälsats med tillfredsställelse av
mycket stora delar av vårt folk. För den
som — i likhet med undertecknad —
ansett att det ligger en fara för vårt
land i att gå en helt isolerad utrikespolitisk
väg i den ortodoxa neutralitetens
tecken, kännes denna tillfredsställelse
särskilt stark.

Men just därför måste resultatet av
aktionen framstå som djupt nedslående.
Man kan i det nuvarande läget inte underlåta
att ställa frågan, om allt gjorts
som kunde göras för att nå ett positivt
resultat. Man måste sålunda beklaga, att
aktionen igångsattes vid en så pass sen
tidpunkt. Behandlingen blev nu mycket
starkt forcerad, bl. a. med hänsyn till
det väntade västmaktsanbudet till Norge
och Danmark. Ett initiativ på en tidigare
tidpunkt, som hade möjliggjort en
mindre forcerad behandling, hade måhända
haft större utsikter att leda till
gynnsamt resultat.

Med hänsyn till vikten att uppnå förståelse
för våra planer i Washington
måste man djupt beklaga, att regeringen
dröjt så länge med återbesättandet
av vår sändebudspost därstädes. Vår nye
ambassadör kom inte att tillträda sin
befattning förrän långt in på hösten
1948. Man frågar sig också, om de kontaktmöjligheter,
som de främmande stormakternas
sändebud i de nordiska länderna
erbjuda för att informera deras
regeringar om våra intentioner, verkligen
blivit till fullo utnyttjade.

Hur härmed än må förhålla sig stå vi
nu inför ett negativt resultat, och det
återstår för oss att bedöma det inträdda
läget.

Alt börja med måste vi göra fullt klart
för oss innebörden av det steg, som vårt
land tagit genom att erbjuda en nordisk
försvarspakt. Anbudet innebär en deklaration
om att vi anse de nordiska ländernas
självständighets- och försvarsproblem
så sammanflätade, att vi borde
binda oss solidariskt vid varandra. Det -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

ta kom också till klart uttryck däri, att
pakten skulle ha medfört, att ett angrepp
på en av parterna omedelbart
skulle utlösa ett spontant ställningstagande
från övriga anslutna länder. Vi
skulle sålunda enligt pakten inte längre
stå neutrala. Men detta ställningstagande
är ett faktum, som kvarstår oberoende
av om pakten kommer till stånd eller
inte, och detta förhållande måste ge
sin prägel åt vårt fortsatta handlande.
Hur man än bedömer faror och svårigheter
i vårt nuvarande läge, så kvarstår,
att vi genom paktanbudet ha gjort
ett klart avsteg från den strikta neutraliteten.

Ett sådant steg är betydelsefullt ur
den synpunkten, att det knappast kan
återtagas. Visserligen har herr Erlander
glädjande nog givit en mycket uppmjukad
tolkning av neutralitetsbegreppet,
men jag känner mig inte övertygad
om att denna tolkning ännu omfattas av
något större antal av neutralitetens anhängare
i vårt land. Neutraliteten är inte
ett plagg, som kan dragas av och på allt
efter bärarens egen sinnesstämning.
Neutraliteten är en signal utåt, främst
avseende framtida lägen, inte en paroll
för inbördes tröst och uppmuntran, och
den måste hållas konsekvent för att nå
sitt mål, nämligen att bli trodd och respekterad
av dem till vilka den riktas.

Vad vi i denna situation, såvitt jag förstår,
måste hävda är, att vi förbehålla
oss full och oinskränkt handlingsfrihet
i de lägen, som kunna uppkomma. Den
framtida utvecklingen av de utrikespolitiska
förhållandena i vår del av världen
är emellertid utomordentligt svår,
för att inte säga omöjlig, att bedöma på
förhand. Hela vår självbevarelsedrift bjuder
oss därför att förbehålla oss att i
varje uppkommande läge handla så som
vi bäst finna överensstämma med vår
strävan att bevara vår självständighet
och frihet. En på förhand avgiven neutralitetsdeklaration
innebär en förpliktelse
till passivitet, som i vissa lägen kan
vara en black om foten.

Men även med utgångspunkt från denna
princip om full handlingsfrihet kunna
vi enligt vår mening inte nu ingå i en

stormaktsallians. Vi kunna nämligen lika
litet som det nu allianssökande Norge
säga, vad en dylik allians skulle innebära.
Men en på ett sådant sätt proklamerad
handlingsfrihet bör naturligtvis
innesluta den möjligheten, att vi i ett
uppkommande nytt, nu icke förutsett
läge överväga, om vår frihets bevarande
bäst, ja kanske enbart, kan nås genom
ett samgående med stater, som
kunna lämna oss hjälp.

Sverige har med förslaget till nordisk
försvarspakt gjort en framstöt till samarbete
och deklarerat sin uppfattning
om vad som vore för de nordiska staterna
önskvärt. Förslaget har fallit, och
en av parterna har slagit in på en annan
väg. Det finns en möjlighet att Norge
ingår i Atlantpakten, och då ha vi att
bedöma det sålunda uppkomna läget.
Stor sannolikhet talar för att Danmark
i så fall slår in på samma väg. Det innebär
visserligen, att Sverige blir än mera
isolerat, men det medför även med
största sannolikhet en betydande upprustning
av Danmarks försvar till fördel
för hela Norden. Även om denna
lösning av Nordens problem inte är den
som vi helst önskat, bör den icke bedömas
som helt oförmånlig ur svensk
synpunkt. Skulle däremot Norge i sista
hand inte besluta sig för en anslutning
till västpakten, kan frågan om ett nordiskt
samgående åter bli aktuell, och vi
måste då vara fria att ompröva den.

Sverige har i dagens läge icke anledning
att brådstörtat ta ställning. Tvärtom
bör det nu mycket ovissa läget först
klarna. Men vi kunna redan nu fastslå,
att den politik Sverige bör föra måste
bli beroende av händelseutvecklingen
omkring oss. Inte bara Norges och Danmarks
ställningstagande till västpakten
har därvid betydelse. Varje hotande aggression
riktad mot någon av våra nordiska
grannar, med vilka vi känna djup
och stark samhörighet, måste ovillkorligen
utlösa en reaktion från vår sida.
Ett sådant hot måste vi känna som riktat
även mot oss. Våra blickar äro med
hänsyn därtill ständigt fästade på vad
som sker i vårt närmaste grannland i
öster. Principen om bevarad handlings -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

frihet måste då självfallet även innebära,
att vi i varje sådan ny situation ta vårt
läge under omprövning och därvid även
innesluta tanken på ett samgående med,
som jag nyss sade, de makter som kunna
räcka oss en hjälpande hand.

För dem som känna sig skrämda eller
tillbakastötta av ett sådant alternativ
vill jag uppställa några frågor till enskild
begrundan. Från vilket eller vilka
länder kan Sverige vänta en aggression?
Från vilket eller vilka länder kan Sverige
vänta hjälp till sitt försvar i händelse
av ett angrepp? Med vilket eller
vilka länder höra vi samman i fråga om
andlig orientering och livsuppfattning?
Var och en må besvara dessa frågor så
som han anser riktigt. Men ett är uppenbart:
vår utrikespolitik måste föras med
hänsyn till svaren.

Den väg, som vårt land nu glidit in
på, skulle med fog kunna kallas den ensammes
väg, och vi kunna i nuvarande
läge inte bedöma, hur länge den kommer
att eller bör så förbli. För många i
vårt land tycks detta framstå som en
trygghetens väg. Skall man emellertid
dra lärdom av de senaste årtiondenas
europeiska historia, kan man knappast
komma till ett sådant resultat. Hur
många länder finns det som, när de
kommit att ligga i vägen för vissa stormakters
expansionssträvanden, verkligen
lämnats okränkta? Sveriges nuvarande
läge måste betecknas som ovisst och
farofyllt.

Men när vi nu stå ensamma, följer
också med nödvändighet att vi måste
tillse, att vi ha så goda maktresurser
som möjligt för att hävda vår självständighet
och frihet. Försvarsfrågan har
genom händelsernas utveckling åter
kommit i förgrunden. Det kom även till
uttryck under diskussionen om samgåendet
med övriga nordiska stater. Det
har blivit en uppgift av högsta angelägenhetsgrad
att vi snarast utfylla de luckor
och brister, som förefinnas i materialutrustning
och beredskap. Sambandet
mellan utrikespolitik och försvar
demonstreras sedan åratal så gott som
dagligen runt omkring oss i världen. Fn
god och slagkraftig krigsmakt är för -

visso det främsta stödet för en självständig
utrikespolitik och för ingjutande av
respekt hos andra. Mot bakgrunden härav
framstår riksdagens beslut förra året
att nedsätta värnpliktstiden som ytterligt
betänkligt. Få åtgärder ha utlöst så
ogynnsamma omdömen om vårt land
från främmande iakttagare, även från
dem som äro sympatiskt inställda till
oss.

De problem, som nu möta på försvarsväsendets
område, äro både svåra och
krävande, och de fordra ett skickligt
handläggande. Vi veta, att inför de
mångskiftande ekonomiska problem,
som vårt land just nu brottas med, har
regeringschefen funnit det lämpligt att
tillsätta en särskild koordinations- och
organisationsminister, och därtill har utsetts
en av regeringens dugligaste krafter.
Det förefaller mig mycket angeläget,
att en dylik kvalitativ upprustning äger
rum inom det svenska försvarets ledning.

Den isolering, som de avbrutna förhandlingarna
tills vidare försatt oss i,
får inte hindra oss att noga följa vad som
rör sig i tiden och beakta möjligheter
till samarbete med de krafter, som sträva
i samma riktning som vi, nämligen
mot ett bättre och fredligare Europa.

En av de främsta rörelserna på detta
område är den s. k. Europarörelsen, som
på senare tid fått en allt större anslutning
i västra Europa och nu börjar ta
fasta och konkreta former. Tack vare
Winston Churchills ingripande blevo de
många olika rörelser, som tidigare arbetade
på ett enat Europa, sammanförda
till en gemensam organisation. Denna
arbetar nu för att åstadkomma en församling
med representanter från Europas
stater för överläggning om det fortsatta
arbetets utformning. Även Sverige
har erhållit en inbjudan, och med glädje
konstaterar jag, att regeringen har för
avsikt att låta sig representera.

•lag skall inte gå djupare in på denna
fråga. Den har här redan belysts av en
föregående talare, .lag vill bara understryka,
att det samgående, som här på
lång sikt åsyftats, innebär stora förändringar
i ländernas inbördes stiillning.

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

Men läget i vår världsdel är nu sådant,
att vi inte få rygga tillbaka ens för dylika
åtgärder, om vi därmed verkligen
kunna nå fram till fredligare förhållanden.
Sverige bär tidigare alltid visat sin
redobogenhet att samverka med andra
länder till utjämnande av motsättningarna
i världen, och det är därför, herr
talman, min livliga förhoppning, att Sverige
också måtte få tillfälle att göra sin
insats i detta arbete, som strävar till ett
tryggare, starkare och livskraftigare
Europa.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Vad som har
yttrats i denna debatt kanske kan föranleda
mig, när det nu ser ut som om
debatten skulle avslutas, att göra ett par
reflexioner.

Att ta upp en diskussion med herr
Öhman är inte lätt, förrän vi vant oss
att tala ett språk, där vi mena åtminstone
något så när detsamma med de ord
som vi använda. När jag talar om den
tjeckiska revolutionen, som avskaffade
demokratien, så är det ett sätt att uttrycka
saken. Herr Öhman kallar det en
inre tjeckisk utveckling, som avser att
möjliggöra för socialdemokraterna och
kommunisterna att realisera sitt program.
Det är naturligtvis också ett sätt
att uttrycka vad som hänt. Men om realiserandet
av ett aldrig så värdefullt
program medför, att man trampar under
fotterna det som vi anse vara lika
betydelsefullt — för att inte säga ännu
mera betydelsefullt — än den ekonomiska
och sociala frihet, som herr
Öhman kanske tror att man vinner genom
att realisera detta program, då
har det skett någonting avgörande och
väsentligt för oss, som vi inte kunna
acceptera. Då väcker en sådan sak djup
oro. Och det skapar djup misstämning
när man märker, att det finns svenska
medborgare, som så föga värdera medborgarfriheten,
tankefriheten och yttrandefriheten,
att förlusten av dessa
rättigheter inte betyder någonting. —
Ja, ärade kammarledamöter, som synes
tjänar det inte mycket till, när utgångs -

punkterna äro så fullständigt olika, att
ta upp tiden med några mera djupgående
diskussioner med herr öhman.

Men herr öhman frågade mig: Vad
är det egentligen som har hänt, när regeringen
plötsligt under våren 1948 finner
det lämpligt att med grannländernas
regeringar ta upp en diskussion om
det skandinaviska försvarsförbundet?
Han sade: Det kan ju inte vara Sovjet,
som har varit någon orosfaktor, ty Sovjet
för alltid en konsekvent fredspolitik,
och det kan väl inte oroa.

Jag skall inte heller på den punkten
ta upp en diskussion. Vi kunna måhända
lika väl som när det gäller den
tjeckiska krisen lägga olika meningar i
orden. Men, herr öhman, vi behöva inte
alls diskutera, om Sovjets politik missuppfattats
eller om det finns en reell
anledning att vara rädd. Man kan lämna
den frågan alldeles utanför. Vi kunna
vara neutrala på den punkten och
ändå konstatera det faktum, att man
blev rädd i Norge — så rädd, att man
funderade på att ansluta sig till Atlantpakten.

Därmed uppstod enligt min mening
och enligt regeringens mening och även
enligt riksdagspartiernas mening en risk
för en splittring i Norden, en splittring,
som skulle kunna föra ett stormaktskrig
in på ett område som det i och
för sig inte är nödvändigt att det skall
drabba.

Därmed har icke den svenske regeringschefen
på något sätt uttalat sig om
huruvida Sovjets politik missuppfattats
eller inte. Men det är ett faktum, att
den skapade oro och att denna oro hos
eu av grannstaterna var så stark, att
man kände behov av ökad trygghet.

Eftersom herr öhman nästan i samma
andedrag sade, att vad den norske
utrikesministern nu gör, när han reser
över till Amerika, är någonting så förskräckligt,
att det borde ha medfört en
mycket bestämd gensaga från den svenska
regeringen, vill jag säga herr öhman,
att vi inte ha herr öhmans vana att
lägga sig i andra länders affärer. Vi
försöka att låta varje stat sköta sig
själv! Varje politiker bör handla i käns -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

lan av sitt ansvar inför det egna folket.
Det skulle aldrig falla oss in att
protestera mot vad ett grannfolks statsman
bedömer vara det klokaste för hans
land.

Men om det nu, herr öhman, verkligen
är en så förskräcklig händelse, att
herr Lange reste till Washington, borde
ju konsekvensen av herr öhmans eget
resonemang — om det nu alls finns
någon konsekvens däri, det överlåter
jag åt kammaren att bedöma — vara
den, att herr Öhman skulle ha den största
förståelse för den svenska regeringens
initiativ i april månad i fjol. Det
finns många rävlyor med många irrgångar
i den kommunistiska tankevärlden,
men här förefaller det ändå som
om man råkat bli instängd.

Herr öman frågade som sagt, vad som
har hänt, eftersom den svenska regeringen
har ändrat sin ställning. J''ag
skulle vilja fråga om en annan sak. Vad
har hänt, eftersom kommunisterna plötsligt
blivit så skarpa motståndare till
ett skandinaviskt försvarsförbund? I
remissdebatten år 1939, när det också
såg ut att bli minst sagt bekymmersamt
i världen, sade herr Hilding Hagberg,
som fortfarande, så vitt jag vet, är medlem
av det kommunistiska partiet: »Sverige
kan försvara sig, men icke ensamt.
I ett nordiskt försvarsförbund kan Sverige
och de övriga nordiska staterna bli
en respektabel makt.» Den 23 januari
1939 skrev herr Hilding Hagberg i polemik
mot dåvarande statsministern Per
Albin Hansson: »Nu bör en regering,
även med risken att möta ett visst motstånd
genom efterblivenhet» — han
tänkte säkerligen på sådana som herr
Öhman och andra — »och illusioner, ha
det politiska modet att deklarera: Vår
mening är, att ett nordiskt försvarsförbund
är ett väsentligt led i strävandena
att trygga Norden.»

.lag kan inte förstå vad som kan ha inträffat
från svensk synpunkt sedan dess
— men det har tydligen inträffat någonting
som har berört det kommunistiska
partiets hjiirterötter. Vad det är
överlåter jag åt herr öhman och kammaren
att fundera på.

De övriga talarna i debatten ha i varje
fall talat ett språk som man förstår.
Jag kan gå ännu längre. Jag slutade regeringsdeklarationen
i morse med att uttrycka
min tacksamhet till alla riksdagens
partier, som hade deltagit i dessa
förhandlingar, tv det hade hjälpt oss att
finna en ståndpunkt, bakom vilken
praktiskt taget hela Sveriges folk kunde
samlas. Jag har all anledning, när
jag nu ser tillbaka på debatten, att
vitsorda vad jag sade i morse, men
också att tacka för det sätt, på vilket
regeringsdeklarationen har mottagits av
denna kammare.

Vi sträva väl alla efter måttet av våra
krafter att känna oss som representanter
för folket och för hela nationen,
men det händer lätt, att taktiska och
partipolitiska spekulationer kunna komma
oss att förstora nyanserna och att
vi därför ibland ha svårigheter att förstå
varandra. Men man kan konstatera,
att ju större och betydelsefullare en fråga
är, desto svårare ha de partitaktiska
funderingarna att göra sig gällande.
Och här ha vi alla, som ha deltagit
i detta arbete, känt att det gällt en stor
sak. Om vårt verk hade lyckats, hade
vi löst den kanske största uppgift, som
vår generation haft att syssla med, men
även när det misslyckades, var dock
själva ansträngningen en stor sak. Det
kände vi alla. Därför var det för oss
alla angeläget att icke enbart uppträda
som representanter för vissa grupper och
gruppintressen, utan att verkligen försöka
arbeta oss fram till en mening, om
vilken man kunde säga: »Här bakom
står praktiskt taget hela vårt folk.»

Jag tackar för de erkännsamma ord,
som ett par talare riktat till mig. Att
de kommit ''att riktas till mig tar jag som
ett uttryck för att jag sitter som regeringschef,
och jag noterar dem såsom
en erkänsla för regeringens ansträngningar.
Jag kan inte kvittera erkännandet
på annat siitl iin med vad jag här
har sagt, att vi alla strävat i samma
anda.

Lät mig sedan säga ett par saker, som
kanske ligga litet vid sidan om. Jag
lyssnade med stort intresse därtill, till

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

herrar Wistrands och von Helands anföranden
och till herr Nordensons slutord,
då talarna fäste uppmärksamheten
på att det finns andra utrikespolitiska
spörsmål som vi nu skulle kunna diskutera.
Jag delar fullkomligt den mening,
som här kommit till uttryck, att kanske
ännu viktigare än Europas upprustning
med vapen är strävandet att
lägga grunden för en ekonomisk uppblomstring
i vår världsdel. Jag tror att
jag vågar försäkra, att regeringen icke
skall försumma några kontakter som
kunna vara ägnade att befordra denna
tanke. Vårt deltagande i Marshallarbetet
är helhjärtat. Vi få väl inte själva så
mycket direkt med av hjälpen, men vi
tro, att dess viktigaste värde för oss
just ligger på det område som herr von
Heland här antydde.

I förbigående kanske jag kan få rätta
det missförståndet, att den svenska planen
skulle ha blivit underkänd i Paris.
Det tror jag knappast man kan säga.
Undersökningarna äro visserligen ännu
inte slutförda, men jag misstar mig nog
inte om jag säger, att de ha visat att
planen är tämligen realistisk — kanske
t. o. m. mera realistisk än de allra flesta
andra av Marshalländernas planer. Det
är knappast sannolikt att revisionsarbetet
kommer att leda till någon mera genomgripande
omarbetning av de prognoser
— det var ju egentligen inte någon
plan eller något program — för den
framtida utvecklingen som där presenterades.

Det är givet att den enighet, som jag
nyss omnämnde, inte har nåtts bara därigenom,
att man bortsett från de partitaktiska
fördelarna i kanske högre grad
än som skett vid någon annan frågas
handläggning, utan naturligtvis också
därigenom, att vi ha varit överens om
vart vi syftade. Vi syftade till att försöka
skapa trygghet för Nordens folk
— för Sveriges folk i första hand. Det
kan låta som en banalitet att säga det,
men det är viktigt att slå fast att vi
äro överens om att det var trygghetsproblemet
för vårt eget folk som aktualiserade
diskussionen. Det gläder mig,

att detta under dagens debatt har understrukits
och att även sådana talare,
som mera än andra ville betona den
västeuropeiska solidaritetens betydelse,
ändå hängde upp sina resonemang omkring
denna huvudfråga: Vad gagnar i
första hand tryggheten och freden för
vårt folk?

Herr Osvald talade speciellt om betydelsen
av att bilda en enhetlig front
med de övriga demokratierna. Det skulle
stärka den demokratiska fronten, det
skulle betyda en stabilisering av den
och därmed också ett stärkande av
fredsutsikterna för hela världen. Ja, om
det vore så väl, ärade kammarledamöter,
att vårt lilla land kunde ha det inflytandet,
skulle jag förstå resonemanget.
Men vi skola inte överskatta våra resurser.
När vi komma till de andra makterna
är det vi, som stå såsom supplikanter.
Det betyder, att det är vi som
skola ha hjälpen, och det kan i vissa
situationer vara ett frö till en splittring
av demokratiernas krafter, som kan bli
ganska ödesdiger. En sådan hjälp kanske
t. o. m. betyder olyckor för det land,
som man tror man skall trygga genom
hjälpen. Jag skall inte belysa saken närmare
— det är kanske olämpligt att göra
det. Jag skall bara säga ett ord, Grekland,
som kanske kan ge den tankeställaren,
att en allians inte med säkerhet
betyder vare sig trygghet för det egna
landet eller ett förståndigt engagemang
för den stormakt, som kan få besvärligheter,
när den skall fylla de moraliska
förpliktelser ett ingånget alliansfördrag
ålägger den.

Trygghet vill ju folk ha. Men vilken
grad av trygghet få stormakternas folk,
vilken grad av trygghet får t. ex. det
engelska folket? De må upprusta hur
mycket de vilja, men de ha inga garantier.
Militära maktresurser skapa inga
garantier för tryggheten. Såvitt jag förstår
ökar det inte vår trygghet, om man
skulle lägga en miljon amerikanska soldater
i Norge. Det stärker visserligen
försvaret i Norden, men det innebär samtidigt
ett ökat risktagande, även för dem
som förlägga sina trupper dit. Det är,
tror jag, synnerligen värdefullt, att så

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

litet som möjligt av solidaritetsfrontstanken
har kommit fram i dagens debatt
och att den även hos den ende talare,
som har nämnt den, dock varit förenad
med så många reservationer, att han i
själva verket stod på samma principiella
grundval som sin partiledare.

Beträffande trygghetsproblemet ha vi
alltid fått överväga, i vad mån en ökning
av de militära resurserna har köpts
för priset av ett ökat risktagande. Därför
kan jag inte förstå annat än att det
var en tillfällig olycklig — och mycket
sällsynt — förirring, när herr Elon
Andersson sade, att varje förstärkning
av Norges och Danmarks försvar innebar
ett ökande av Sveriges trygghet. Det
blir fallet, om varje sådan förstärkning
i detalj disponeras av Danmark och
Norge själva, men innebär den något annat,
ökar den icke den svenska tryggheten.

Herrar Nerman och Nordenson togo
upp tre punkter och sade: Vi veta, att
vi höra hemma i väster, ty vi äro demokrater.
Vi veta, att den enda makt,
som kan hota oss, icke tillhör västern.
Det enda, som kan hjälpa oss, är västern.
Varför då inte dra konsekvenserna? Ja,

vi kunna låtsas, att innehållet i
dessa tre punkter är riktigt. Jag tar
ingen ställning till det. Vi antaga alltså
att 90 procent av det svenska folket,
som herr Ture Nerman sade, delar den
uppfattningen. Men, herrar Nerman och
Nordenson, under det senaste världskriget
voro säkerligen 90 procent av det
svenska folket övertygade om att vi
aldrig kunde leva under en nazistisk regim
och att vi med allt vad vi tänkte
och kände hörde hemma hos demokratierna,
att den enda makt som kunde
hota oss var Hitler och att vi aldrig
behövde frukta någonting från den andra
sidan, samt att den enda maktgrupp,
som kunde hjälpa oss, om vi bleve angripna,
var de stora demokratierna. Och
likväl, ärade kammarledamöter, stodo
Sveriges regering och Sveriges riksdag
eniga om en neutralitetspolitik! Vi drogo
inga andra konsekvenser då av dessa
tre punkter. Då förekom precis samma

överväganden som fordras i dag. Jag
tror att det blir mycket svårt att övertyga
Sveriges folk, som upplevat förra
världskriget och då drog en slutsats, om
nödvändigheten av att nu, när man börjar
känna igen samma situation, dra en
helt annan slutsats.

Därför tror jag att det svenska folket,
oberoende av herr Osvalds alla Gallupundersökningar
— Gallup bär ju visat
sig kunna ta fel förut — står precis där
det stått under världskriget, berett till
försvar, berett numera till och med till
försvar av hela Skandinavien, berett till
försvar av vår frihet och vårt oberoende,
men också berett att öka ansträngningarna
för att trygga freden på samma
sätt som under det förra kriget, nämligen
genom att göra vårt försvar så
starkt, att det skall dröja så länge för en
angripare att slå ned oss, att de av honom
efterträdda baserna hinna förvandlas
till baser för den andra parten i kriget.
Jag tror, att det resonemanget var
det bärande i den svenska freds- och
neutralitetspolitiken under världskriget,
och jag tror, att det håller i dag också.

Låt mig gärna bekänna, att under alla
dessa funderingar, när jag letts fram till
en allt bestämdare uppfattning om att
det skandinaviska försvarsförbundet var
en riktig tanke, var kanske framför allt
den sats, som jag alldeles nyss uttalade,
den för mig dominerande. Låt oss
hjälpas åt att förvandla Skandinavien
till ett så starkt försvarat fäste, att ett
angrepp på oss betyder, att vårt territorium
spelas över som basområde för
en annan, icke angripande stormaktsgrupp.
Detta tror jag är en grund, som
vårt folk förstår. Det är en politik, som
på intet sätt står i strid med våra deklarationer
om vår villighet att försvara
demokratien och försvara friheten.

Det nämndes här, att frågan om ett
försvarsförbund skulle ha vunnit på att
inte behöva forceras fram i så stor utsträckning
som har skett. Det var herrar
Nordenson och Domö, som sade det,
och det är riktigt. Om vi hade fått tid
till resonemang, är det mycket möjligt,
att denna tanke hade kunnat realiseras.
Tv det är riktigt, att det tar tid för oss

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

själva att mogna till ett sådant bedömande,
och det fordras därför också tid för
folkopinionen att få klart för sig, vilka
motiv och tankegångar, som här ligga
bakom. Det fordras naturligtvis också
tid för att göra klart åt alla håll, vad
den svenska linjen innebär. Vi fingo inte
tillräckligt rådrum. Händelseutvecklingen
väntade inte på oss. Vi kunde inte
säga: »Låt inte händelserna rusa iväg,
för nu behöver det svenska folket tid
att fundera!» Man måste handla även
under ogynnsamma yttre förhållanden.
Vi ville hindra en enligt vår mening
ödesdiger splittring i Norden, och då
fingo vi gripa till den forcering, som
jag i och för sig livligt beklagar.

Man har frågat: Betyder det som nu
skett att förhandlingarna äro definitivt
slut? Herr Elon Andersson och även
herr Domö försökte tolka ordet »hittills»
i regeringsdeklarationen. Detta ord
syftar närmast på att regeringen ämnar
fullfölja sin traditionella politik, men
det kan vara värt att konstatera, att
självklart står det svenska budet fast.
Men låt oss inte hänge oss åt några illusioner!
Jag hav visserligen satt in så
mycket av den energi, som jag till äventyrs
har, på den här saken, att jag inte
släpper den godvilligt, men jag tror
dock inte på den i nuvarande läge. När
inte förhandlingarna ledde fram till ett
resultat i Köpenhamn — det var ju där
det gick sönder — är läget betydligt
besvärligare och sämre än vad det var
förut. Men det svenska budet står fast,
och jag kan försäkra kammaren, att med
det intresse, som vi ha lagt ned på denna
sak, skola vi gripa de chanser, som
till äventyrs erbjuda sig att ta upp frågan
igen. Men låt oss som sagt inte leka
med några dagdrömmar och några illusioner.
Jag tror, att saken nu är förenad
med betydande svårigheter.

Den danske statsministern har lagt
ned ett avsevärt arbete på att komma
fram till ett resultat. När vi träffades i
Köpenhamn, höll han ett kort hälsningsanförande
och sade, att vi närma oss
ett avgörande i en vital fråga. Tidpunkten
är föga lämpad för stora ord och
vackra proklamationer, tilläde han. Jag

tror, att det var riktigt och att kammaren
håller mig räkning för att jag inte
bryter mot den principen, när jag slutar
med att konstatera, att de ansträngningar,
som äro gjorda, ha gjorts för att
trygga freden och friheten i vårt land.
V: ha gett ett bud, som jag tror har skapat
respekt för Sverige, eller åtminstone
för vår vilja att nå ett resultat. Yi komma
i fortsättningen att girigt bevaka de
chanser som finnas för att försöka att
nå det resultat, som för dagen inte ser
ut att vara uppnåeligt.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Bara ett
par korta repliker till statsministerns anförande.

Statsministern säger, att han och jag
tala så olika språk, när det gäller händelserna
i Tjeckoslovakien, att vi egentligen
inte kunna diskutera. Ja, herr
statsminister, när jag nämnde Tjeckoslovakien,
var det inte för att diskutera
vad som hade hänt där. Vi veta, att
på den punkten råder en mycket djupgående
meningsskiljaktighet mellan oss.
Jag nämnde det därför att jag ville klargöra,
hur en — använd gärna regeringens
formulering — omvälvning i ett land
som Tjeckoslovakien kan tas till intäkt
för övergång till en ny utrikespolitisk
linje. Då förklarade herr statsministern,
att det var Norge, som hade gripits av
rädsla, och att Sverige då måste ingripa
för att söka hindra — om jag fattade
saken rätt — att ett skandinaviskt
land skulle gå sin egen väg. Innebär då
detta, att den svenska regeringen icke
intog samma ståndpunkt till de tjeckiska
händelserna som den norska?

För det andra måste jag säga, att jag
på min fråga fick ett mycket svävande
svar. Jag frågade: Anser verkligen den
svenska regeringen, att Sovjetunionen
utgör ett hot mot Sverige? På den frågan
fick jag som svar en ny hänvisning
till Norge, men däremot icke besked om
hur den svenska regeringen betraktade
situationen. Jag anser emellertid, som
jag sade tidigare, att det är en kärnfråga
i denna sak, att vi få klart för oss, vilken
makt eller vilka makter man anser
att angreppshotet kommer ifrån.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

Till sist bara ett par ord om vår tidigare
ställning till ett skandinaviskt försvarsförbund.
Det är sant, att det kommunistiska
partiet i slutet av 1930-talet
— jag tror att det första gången skedde
redan 1937, och i varje fall skedde det
mycket klart 1939 — ställde frågan om
att söka skapa ett skandinaviskt försvarsförbund.
Men vi utpekade då samtidigt
klart och otvetydigt, att de skandinaviska
länderna voro hotade från Hitlertyskland.
Vi veta allesamman, att detta
hot kom till ett mycket konkret uttryck
i ockupationen av Norge och Danmark.
Men var voro då herrarna? Alla andra
partier gingo emot detta kommunistiska
förslag 1939, alla gingo emot att vi skulle
försöka sammansluta de skandinaviska
försvarskrafterna mot ett eventuellt
angrepp från Hitlertysklands sida.

Nu är läget ett annat. Jag har frågat
regeringen om följande: Anser regeringen,
att Sovjetunionen är ett hot mot Sverige?
På den frågan svarar man inte.
Anser regeringen, att Amerikas förenta
stater eller England är ett hot mot Sverige?
På det svarar man heller inte.
Man talar om ett nordiskt försvarsförbund
utan att klart ange, mot vilka
makter eller mot vilket angreppshot det
skall rikta sig. Jag menar, att det vore
av värde för diskussionen att på den
punkten få ett aldrig så litet klarläggande
från regeringens sida.

Herr ANDRÉN: Herr talman! .lag begärde
ordet med anledning av statsministerns
deklaration. Det var med mycket
stor tillfredsställelse jag hörde den,
därför att den syntes mig på väsentliga
punkter ge en klarare och mera realistisk
analys av det politiska läget än den,
som framkom i den ganska långa och
rätt mycket historiskt orienterande regeringsdeklarationen.

Men inte minst är jag glad över de bestämda
och mycket tydliga deklarationer,
som herr statsministern gav till frågan
om demokratien och dess motsats
kommunismen. Jag var inte i tillfälle alt
höra herr öhmans anförande, men jag
förstår, att herr öhman liksom rege -

ringsdeklarationen varit inne på händelserna
i Tjeckoslovakien. Vet herr
Öhman egentligen, vad som har hänt i
Tjeckoslovakien? Vet herr Öhman, att
tryckfriheten är begränsad där på ett
sådant sätt, att endast godkända partiorganisationer
få ge ut tidningar och
tidskrifter? Vet herr Öhman, att förenings-
och församlingsfriheten är begränsad
på det sättet, att föreningar och
församlingar icke få förekomma, om de,
som det heter i författningen, kunna
»hota den folkdemokratiska ordningen»?
Vad detta innebär och betyder, kunna
vi allesammans ganska väl förstå. Men
då är det också rimligt, att de nordiska
folken inför händelserna där nere känt
en stark oro och att den norska och den
svenska regeringen intogo den ställning
som de gjorde.

Jag tror också för min del, att den
norska och den svenska regeringens behjärtade
initiativ var ett ord i rätt tid.
Dessa initiativ ha inte haft något annat
syfte än att bevara freden, friheten och
tryggheten i Norden, och det är ett intresse,
som förenar oss alla — eller som
rättare sagt borde förena oss alla. Det
är också ett intresse, som är fullkomligt
förenligt med Förenta Nationerna och
dess uppgifter. Det enda som förvånar
mig är, att andra makter och deras
svenska eftersägare inte förstå, att det
är ett allmänt och ett gemensamt intresse.

I detta sammanhang får jag kanske
tillägga, att skulle Ryssland genom nya
framstötar flytta fram sina bopålar,
tvingas helt visst de nordiska folken att
ta de utrikespolitiska frågor, som vi nu
diskutera, under förnyat övervägande
och komma då kanske till andra resultat
än dem, som ha präglat dagens debatt.

Det är uppenbart, att det på vissa
punkter ha kommit fram olika nyanser
under denna debatt. Men så mycket
vägar jag kanske ändå säga, att det i
denna kammare finns en ganska allmän
mening om att vi inte skola isolera
oss mer än vad som är nödigt. Vi
skola försöka att så långt det är möjligt
upprätthålla goda och förståelsefulla
förhållanden till andra makter och inte

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. nordisk samverkan på försvarets område.

minst till västmakterna, även utan alliansfördrag.

Tanken på ett nordiskt försvarsförbund
är inte ny. Ett par av samlingsregeringens
ledamöter framförde den
redan under brinnande krig, naturligtvis
med avsikt att den skulle realiseras
först efter kriget, och själv har jag i
offentliga anföranden givit min anslutning
till den tanken. Därför är det också
rimligt, att jag med djupt beklagande
måste säga, att vi denna gång —
för att tala med herr Sandlers ord —
ha kommit in på olika vägar, eller rättare
sagt att det ser ut, som om de nordiska
folken skulle komma in på olika
vägar. Men det är också min bestämda
övertygelse, att det sista ordet ännu icke
är sagt om det nordiska försvarsförbundet.
Det är en tanke, som överspänner
flera århundraden av de nordiska
ländernas historia. Det är en tanke, som
ofta bar råkat utför motvind men som
har kommit igen.

Över huvud taget är den nordiska tanken
och nordismen en underlig planta
i vår Herres stora och brokiga hage.
Vi känna väl till en viss avart av den
gamla skandinavismen, denna växt, som
togs fram vid de stora banketterna och
därefter, ofta dammig och vissen, packades
in igen, när festen väl var över.
Den verkliga, den levande nordismen är
inte beskaffad på det sättet. Den är i
själva verket en växt för brandplatser
och stridsplatser, och sådant som läget
är i dag kunna förhållanden snart medföra,
att den nordiska plantan på nytt
får den växtkraft, som den behöver.

Vad jag skulle önska i detta sammanhang
är, att vi på så många områden
som möjligt förbereda marken för en
djupare föbståelse mellan de nordiska
folken. Jag tänker naturligtvis härvid
på det naturliga samarbete, som kan
äga rum på många olika områden: i
fråga om försvaret, på det kulturella området,
på det ekonomiska området och
på lagstiftningens område. Jag är övertygad
om att man i den svenska regeringen
liksom också inom de norska
och danska regeringarna är starkt intresserad
för denna sak, och det är min
livliga förhoppning, att man gör vad

man kan för att få ett nytt liv och en
starkare aktualitet i detta nordiska samarbete.

Men jag skulle också med några ord
vilja beröra den fråga, som hans excellens
herr statsministern i slutet av sitt
anförande kom fram till, frågan om vårt
försvar. Det är självklart, att vi nu måste
ta konsekvenserna av den ganska isolerade
ställning, som hotar vårt land.
Det kan inte hjälpas, att vi få upprusta,
att vi få vara beredda att försvara den
isolerade ställning, som vårt land har
intagit. Det var därför som jag med
stor tillfredsställelse hälsade de mycket
positiva ord, som hans excellens herr
statsministern hade att säga i denna sak.
Nu väntar svenska folket på att få se
konsekvenserna av dessa ord.

Herr OSVALD: Herr talman! Hans
excellens herr statsministern yttrade
bland annat i sitt anförande, att vi betyda
så litet på den demokratiska fronten,
solidaritetsfronten. Jag skall gärna
hålla med om att det är riktigt. Vi betyda
inte mycket, även om det kan sägas,
att vi för närvarande ha ett i förhållande
till andra europeiska makter
jämförelsevis starkt försvar. Men just
den omständigheten, att vi betyda så
litet och att vi i själva verket äro ganska
svaga, har gjort, att jag för min del
har kommit till den uppfattningen, att
det är mera riskabelt för oss att stå ensamma
än att stå tillsammans med de
övriga demokratierna.

Det är naturligtvis här en fråga om
att bedöma de risker, som följa av det
ena eller det andra ställningstagandet.
Jag tror för min del, att med den situation,
som vi för närvarande ha i världen,
äro riskerna för oss, då vi stå ensamma,
större än om vi äro sammanslutna
med andra. När Norge kommer
i samverkan med de övriga västmakterna,
befinna vi oss faktiskt redan i
spänningsfältet mellan stormakterna.
Därför skulle det vara angeläget för oss
att ha det skydd, som en anslutning
västerut skulle innebära.

Hans excellens herr statsministern
sade bland annat, att utgångspunkten

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

för det svenska initiativet till den nordiska
förbundstanken var denna: Låt
oss göra oss så starka, att Skandinavien
kan undgå risken att bli angripet. Jag
delar den uppfattning, som ligger till
grund för den skandinaviska förbundstanken,
men jag skulle vilja utsträcka
den till ett vidare område och formulera
det så: Låt oss göra oss så starka, att
vi i Västeuropa kunna bevara freden
och slippa att angripas av en stormakt.

Till slut skulle jag endast, herr talman,
vilja uttala min tillfredsställelse
över vad hans excellens herr statsministern
yttrade mot slutet av sitt anförande,
nämligen att vi i Sverige stå
kvar på den ståndpunkt vi intogo, då
vi erbjödo ett nordiskt försvarsförbund.
Jag hoppas i likhet med vad flera talare
här tidigare ha sagt i dag, att den tanken,
även om den för närvarande inte
synes kunna förverkligas, dock inom en
nära framtid skall kunna bli en realitet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds
proposition nr 22, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända
sjukkassor.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 23,
angående anslag till bidrag till sjukkassor
för budgetåret 1949/50 m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner: nr

24, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker;
samt

nr 25, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Majd att föreskriva
ändrade grunder för fördelning av totalisatormedcl.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställ -

ningar under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor; nr

14, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds
propostion angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. tillfällig ökning av regeringsrådens
antal.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 29
mars 1946 (nr 113) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal.

Genom en den 30 december 1948 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 6, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Majd föreslagit
riksdagen att antaga följande vid
propositionen fogade förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 29 mars 1946 (nr 113) om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den
29 mars 1946 om tillfällig ökning av
regeringsrådens antal skall erhålla följande
ändrade lydelse.

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

(Gällande lydelse:)

1 §•

Kungl Maj ds regeringsrätt skall till
och med den 30 september 19b9 eller,
om särskilda förhållanden föranleda därtill,
den tidigare dag som Kungl. Maj :t
bestämmer utgöras av tio regeringsråd.
Därefter skall antalet regeringsråd, i
den mån så till följd av inträffade ledigheter
kan ske, nedbringas till sju. En av
regeringsrättens lagfarna ledamöter skall,
enligt vad därom är särskilt stadgat,
tjänstgöra i lagrådet.

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

Kungl Maj ds regeringsrätt skall till
och med den 30 september 1952 eller,
om särskilda förhållanden föranleda därtill,
den tidigare dag som Kungl. Majd
bestämmer utgöras av tio regeringsråd.
Därefter skall antalet regeringsråd, i
den mån så till följd av inträffade ledigheter
kan ske, nedbringas till sju. En av
regeringsrättens lagfarna ledamöter skall,
enligt vad därom är särskilt stadgat,
tjänstgöra i lagrådet.

Med förmälan, att utskottet icke funnit
anledning till erinran mot Kungl.
Maj ds ifrågavarande förslag, hade utskottet
i det nu föreliggande utlåtandet
hemställt, att förevarande proposition,
nr 6, måtte bifallas av riksdagen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Den
svenska riksdagens former för debatt
ha varit föremål för mycken kritik.
Denna kritik har inriktat sig på flera
olika punkter och vunnit vissa resultat.
Så törs man kanske säga att en debatt
av den typ, om vi nyss ha haft, inte
kommer tillbaka, ty enligt de nya grundlagsstadganden,
som för närvarande
äro vilande, kommer det icke att vara
nödvändigt för regeringen, när den avger
s. k. muntligt meddelande, att göra
detta i den form att det som i dag under
en halvtimme till en timme läses
upp ett långt, skriftligt uttalande, som
vi lämpligare hade kunnat få tidigare
och då hade kunnat studera i förväg.

Måhända kan man emellertid också
rikta en kritik emot den typ av debatt,
som nu kommer att äga rum. Den bestämmes
av att man först haft ett stort,
allt överskuggande ärende, som har
fångat intresset i flera timmar. Sedan,
som påhäng på den diskussion som har
ägt rum, får man några små frågor,
för vilka intresset naturligtvis är utomordentligt
mycket mindre än intresset
för det spörsmål som nyss bär varit
före.

Jag säger detta, herr talman, därför
att jag inte tycker att det är roligt att
just nu taga upp ett sådant mindre spörsmål
till debatt. Frågan är emellertid i
sig viktig, och jag skall därför ändå
tillåta mig att några minuter taga kammarledamöternas
uppmärksamhet i anspråk.

Den fråga som vi nu ha att avgöra
rör en utökning av regeringsrådens antal.
Kammarens ledamöter ha av propositionen
inhämtat, att balansen av
oavgjorda mål i regeringsrätten tidigare
har utgjort ungefär 1 000 mål och att en
sådan balans är att betrakta såsom normal
med hänsyn till det sätt, på vilken
regeringsrätten arbetar; man måste ha
en viss balans för att arbetet skall kunna
ordnas på så tillfredsställande sätt,
och 1 000 mål anser man vara ett lämpligt
antal.

Den 1 januari 1945 hade emellertid
balansen ökats till 1 618 mål, och ett år
senare, den 1 januari 1946, var den
uppe i 2 281 mål. Då började man fästa
starkare uppmärksamhet vid saken, och
det beslöts att regeringsrättens ledamotsantal
skulle ökas med tre. Regeln
därom trädde i kraft den 1 oktober
1946, och då hade balansen vuxit till
3 206 mål. Meningen var då att utökningen
till tio ledamöter endast skulle
vara en provisorisk åtgärd och att man
den sista september i år skulle ha hunnit
nedbringa balansen så att denna åtgärd
skulle kunna upphävas. Nu finner
man emellertid att balansen under dessa

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

tre år i stället för att nedbringas har
stigit så *att den nu, den 1 januari 1949,
uppgår till 3 800 mål. Justitieministern
föreslår därför, att de provisoriska åtgärderna
skola bibehållas i tre år till,
alltså till den 30 september 1952.

Jag har i anledning av propositionen
studerat de sista häftena av regeringsrättens
årsbok för att försöka bilda mig
en uppfattning om vilken tid det för
närvarande tar att få mål avgjorda av
regeringsrätten. Denna är ju för närvarande
en utomordentligt viktig domstol,
mycket viktigare än förut, eftersom den
är sista instans för skattemål. Dessa
mål ha ju ökat utomordentligt i betydelse.

I det första häftet av regeringsrättens
årsbok för i fjol — det har kommit två
häften — finner jag att det första refererade
skattemålet rörde en inkomst
från år 1941. Frågan om denna inkomst
avgjordes av kammarrätten den 1 februari
1946 och har sedan avgjorts av regeringsrätten
den 5 januari 1948. Det
har alltså gått sex år från det inkomsten
förvärvats tills skatten slutligen bestämts
i högsta instans. I det följande
målet var det litet bättre. Där gällde
det en inkomst som hade förvärvats år
1944. Kammarrättens utslag föll i mars
1946 och regeringsrättens den 29 januari
1948. I nästa mål var det fråga om en
inkomst från år 1943, kammarrättens utslag
föll i april 1946 och regeringsrättens
utslag föll den 6 februari 1948; det
är alltså fyra år efter det att inkomsten
har förvärvats, som det slutligt har avgjorts
hur stor skatten skall vara. I nästa
mål gällde det en inkomst som hade
förvärvats år 1942, och regeringsrättens
uftslag föll den 5 februari 1948, alltså
fem år senare. .lag skulle kunna fortsätta
uppräkningen, men jag vill naturligtvis
inte trötta kammarledamöterna.

Denna långa tidsutdräkt vid skuttemålens
avgörande måste ses ur en speciell
synpunkt. Enligt skattelagstiftningen
skola ju debiterade skatter betalas
in oberoende av överklagandet i
kammarrätten, och beloppen finnas
alltså hos det allmänna under alla de år
som förflyta tills vederbörande högsta

instans bär fällt sitt avgörande. Detta
ökar givetvis olägenheterna för allmänheten
av de långa väntetiderna.

Eftersom balansen ökar i stället för att
minska hade jag för min del väntat mig
att justitieministern i stället för att, som
han nu har gjort, föreslå ett bibehållande
av status quo skulle föreslå att
man skulle öka regeringsrådens antal
med ett, som regeringsrätten hade föreslagit,
eller kanske med två, för att få
denna balans ur världen.

Då nu justitieministern är närvarande
i kammaren vore det av mycket stort
intresse att höra, varför han inte bär
gått på denna linje, utan i stället har
nöjt sig med att bibehålla det antal ledamöter
med vilket, enligt vad det har
visat sig, man under de sista åren inte
lyckats avarbeta balansen och inte ens
lyckats hindra att balansen har ytterligare
stigit.

Jag funderade mycket på att väcka
en motion i denna fråga. Visserligen
medför det naturligtvis en utgift att tillsätta
ett eller två nya regeringsråd, men
denna utgift motsvaras av en utgiftsminskning
på annat håll. Ty om staten
förlorar en skatteprocess — och det gör
den inte så sällan — så måste staten enligt
gällande lagstiftning betala en ränta
på fem procent, och jag skulle nästan
förmoda att denna ränta utöver den vanliga,
som staten får betala, skulle täcka
utgifterna för ett eller två nya regeringsråd.

Jag väckte emellertid ingen motion i
frågan. Jag skall därför inskränka mig
till att i detta sammanhang uttala två
önskemål.

Det ena önskemålet är att, om balansen
inte skulle kunna nedbringas under
de månader som återstå av detta år,
riksdagen i början av år 1950 måtte få
en proposition med förslag till sådana
åtgärder, att balansen skall kunna
bringas att minska.

Det andra önskemålet — vars tillgodoseende
emellertid inte faller under justitieministerns
handläggning — är att
man måtte fortsätta med de ansträngningar
som göras för att även kammarrätten
skall ha möjlighet att snabbare

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. tillfällig ökning av regeringsrådens

avgöra de mål, som där komma in. Där
uppstår kanske den största förseningen,
och den är enligt vad jag finner en
utomordentligt stor olägenhet.

Över huvud taget, herr talman, måste
man säga, att hela spörsmålet om de
långa väntetiderna innan slutligt avgörande
faller i skattemål är av mycket
stor vikt.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag skall be att med några ord
få hesvara den fråga, som herr Holmbäck
direkt riktade till mig.

Han undrade varför man inte, när
balansen inom regeringsrätten fortfarande
visar tecken att tilltaga i stället
för att nedgå, utökar regeringsrätten
med ytterligare någon ledamot utöver
den förstärkning som förefunnits ett par
år och som nu är föreslagen till förlängning.

När utökningen av ledamotsantalet
företogs, år 1946, hade det uppgjorts en
tabell över balansen, och det hade utarbetats
prognoser, särskilt med ledning
av målantalet i lägre instans (kammarrätten),
beträffande den tillströmning av
mål, som man kunde vänta sig. Man hade
då att välja mellan olika alternativ i
fråga om storleken av den utökning som
skulle ske. Den linje som valdes, en förstärkning
med tre ledamöter, innebar
en ganska stor utökning. Regeringsrätten
består under vanliga förhållanden av
sju ledamöter. En av dem tjänstgör i
lagrådet, och det finns alltså normalt
endast sex dömande regeringsråd. När
antalet år 1946 ökades med tre, innebar
detta alltså en ökning av antalet ledamöter
i högsta administrativa domstolen
med inte mindre än 50 procent. Det var
med en viss tvekan man valde en så
kraftig utökning. Denna tvekan berodde
naturligtvis bl. a. på att man så småningom
hoppades återgå till normala förhållanden.
En dylik återgång kan emellertid
ske först i och med att det blir
vakanser, ty regeringsråden ha fasta
tjänster — de kunna ej förordnas tills
vidare.

Den stora balanspuckel av mål, som

antal.

måste avarbetas, är åtminstone till väsentlig
del ett tillfälligt fenomen, som
beror av de mycket betungande krigskonjunkturskattemålen
och andra med
kristiden sammanhängande företeelser.
Med hänsyn härtill framstod det år 1946
såsom tveksamt, om man borde gå så
långt som till en ökning av ledamotsantalet
med 50 procent, men så gjordes
dock på grund av de ogynnsamma balanssiffrorna,
och det har ju sedan visat
sig vara välbetänkt. Jag tror dock att
man måste vara mycket försiktig med
att ytterligare utvidga regeringsrätten,
och det är min förhoppning att det inte
skall dröja så länge förrän balansen successivt
nedbringas. Då gäller det att återigen
minska antalet regeringsråd, och
med hänsyn därtill tror jag det är klokt
att åtminstone tills vidare stanna vid
den redan företagna ökningen med tre
ledamöter. Det är emellertid möjligt att
det kan komma att gå så illa, att man
blir tvungen överväga sådana åtgärder,
som herr Holmbäck förordat, men jag
hoppas att så inte skall bil fallet.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
får nog säga, att jag egentligen inte fick
någon klar upplysning om varför justitieministern
inte har gått på den linje,
som bär föreslagits av regeringsrätten,
den mest sakkunniga myndigheten på
detta område, nämligen att inrätta ytterligare
en plats. Om man hade lyckats
hålla balansen konstant under de tre år,
som provisoriet har varat, skulle jag
säga mindre, men då den nu ökats ställer
jag mig frågande inför det förhållandet
att man inte griper in på ett kraftigare
sätt för att få bort den.

Herr BRANTING: I lagutskottet observerades
för visso de förhållanden, som
herr Holmbäck påpekade, såväl de långa
väntetiderna som den stigande balansen.
Det är också anledningen till att
vissa siffror angående balansen återgivits
i utlåtandet.

Jag beklagar, att herr Holmbäck inte
väckte den motion, han talade om. Då

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. statsbidrag till vissa kurser vid lantbruksundervisningsanstalter.

hade vi måhända stått inför något praktiskt
förslag som kunnat diskuteras för
att komma till rätta med de obestridliga
missförhållandena. Som saken nu ligger
till, kan man inte göra annat än instämma
i justitieministerns mer eller mindre
övertygande förhoppningar om att det
nu föreslagna arrangemanget skall vara
tillräckligt för avarbetande av den s. k.
puckeln i arbetsbalansen.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 29 juni 1946 (nr 408) om
användande av statspolispersonal för
vissa ''Särskilda uppgifter, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1918/
49, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Ang. statsbidrag till vissa kurser vid
lantbruksundervisningsanstalter.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
medgiva, att från anslagen Lägre lantbruksundervisning
m. in.: Understöd åt
vissa lantbruksundervisningsanstalter:
Avlöningar och Driftkostnader finge under
budgetåret 1948/49 bestridas statsbidrag
till omkring 200 kurser med
kombinerad skriftlig och muntlig undervisning
i maskdnlära in. m.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:6 av herr
Nilsson, Bror, m. fl. och II: 5 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts,
att från anslagen måtte under samma
budgetår bestridas statsbidrag till omkring
400 sådana kurser.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört:

»På grund av betydelsen av ifrågavarande
kursverksamhet har utskottet intet
att erinra mot att statsbidrag utgår till
flera kurser än som beräknats i 1948
års statsverksproposition. Svårigheter
föreligga emellertid att angiva något bestämt
antal, till vilket bidrag bör ifrågakomma.
Enligt inhämtade upplysningar
ha redan igångsatts kurser till ett antal,
som överstiger vad som upptagits icke
blott i nämnda proposition utan även i
förevarande tilläggsstat. Utskottet anser
därför, att Kungl. Maj :t bör äga möjlighet
att bevilja statsbidrag i fall då så
finnes påkallat med hänsyn till redan
vidtagna eller planerade åtgärder. Kungl.
Maj :ts förslag torde, då antalet kurser
icke bestämt angivits däri, få anses inrymma
en sådan möjlighet. Därmed torde
motionernas syfte vara i huvudsak
tillgodosett. Utskottet, som utgår från att
verksamheten framdeles planeras så, att
kurser ej påbörjas förrän det blivit klart
huruvida erforderligt statsbidrag kan
utgå, hemställer alltså, att riksdagen må,
med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
och i anledning av de likalydande
motionerna 1:6 och 11:5, medgiva att
från anslagen Lägre lantbruksundervisning
m. in.: Understöd åt vissa lantbruksundervisningsanstalter:
Avlöning ar

och Driftkostnader må under budgetåret
1948/49 bestridas statsbidrag till
omkring 200 kurser med kombinerad
skriftlig och muntlig undervisning i maskinlära
m. in.»

Reservation hade avgivits av, utom
andra, herrar Osvald, Svensson i
Ljungskile och Johnsson i Kastanjegården,
vilka ansett, att utskottets yttrande
och förslag bort hava följande lydelse:

»På grund----(lika med utskot tet)

— — — planerade åtgärder. An -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Ang. statsbidrag till vissa kurser vid lantbruksundervisningsanstalter.

slag synes sålunda böra utgå till redan
igångsatta kurser i den män dessa fullföljas.
Därmed torde---(lika med

utskottet)---till omkring 300 kur ser

med kombinerad skriftlig och muntlig
undervisning i maskinliira m. m.»

Herr OSVALD: Herr talman! I denna
punkt har utskottets utlåtande blivit så
formulerat, att det i själva verket kan
inrymma åtminstone två olika tolkningar,
en i motiveringen och en i utskottets
hemställan.

I motiveringen skriver nämligen utskottet,
att det anser att »Kungl. Maj :t
bör äga möjlighet att bevilja statsbidrag
i fall då så finnes påkallat med hänsyn
till redan vidtagna eller planerade åtgärder».
Nu har det i utskottet upplysts,
att det antal kurser, som skulle kunna få
statsbidrag enligt en sådan beräkningsgrund,
torde uppgå till åtminstone 350.
Men då utskottet kommer till sin hemställan,
säger utskottet att statsbidrag
må utgå till omkring 200 kurser.

Jag finner det vara otillfredsställande,
att man avfattar ett utskottsutlåtande
på sådant sätt, att man enligt motiveringen
kan bevilja anslag till 350 kurser
men i hemställan får bidrag till allenast
200 kurser. Det bör vara kongruens mellan
motiveringen och hemställan. Därför
har jag, herr talman, reserverat mig
i denna punkt med yrkande att antalet
kurser, som skola kunna få statsbidrag,
liöjes till omkring 300. Syftet har då
varit att man åtminstone skulle komma
i närheten av det antal, som enligt utskottets
egna riktlinjer kan beräknas bli
bidragsberättigat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Sedan
en talesman för reservanterna yttrat sig,
skall jag be att få säga några ord såsom
representant för utskottsmajoriteten.
Först vill jag gärna instämma med herr
Osvald, att man gärna hade önskat, att
utskottets kläm hade fått en annan avfattning,
men herr Osvald vet, varför
det inte kunde bli så.

.lag vill påpeka, att Kungl. Maj :t har
föreslagit riksdagen att bevilja medel till
bestridande av kostnaderna för omkring
200 kurser med, såsom det heter, kombinerad
skriftlig och muntlig undervisning
i maskinlära m. m. Lantbruksstyrelsen
har emellertid i skrivelse den 17
november 1948 hemställt, att statsbidrag
måtte beviljas för 396 kurser. Departementschefen
har inte ansett sig kunna
biträda det förslaget. Departementschefen
anför härom: »De kortare kurserna
med kombinerad skriftlig och muntlig
undervisning i maskinlära m. m. utgöra
enligt min mening en undervisningsform,
som bör effektivt stödjas av det
allmänna.» Vidare sägs det: »För att vidmakthålla
det stora intresse för dessa
kurser, som nu visat sig föreligga, synes
det angeläget, att bidragsverksamheten
skall kunna utvidgas utöver vad som sålunda
förutsatts. Å andra sidan torde det
på grund av det ekonomiska läget icke
vara möjligt att tillgodose samtliga de
framställda anspråken på statsbidrag.»

I samband med propositionens förslag
har utskottet haft att ta ställning till ett
par likalydande motioner, vari yrkas,
att under innevarande budgetår måtte
beviljas statsbidrag till 350 kurser av
det slag, varom här är fråga. Detta yrkande
ville utskottsmajoriteten emellertid
inte vara med om. Inte heller ville
utskottet tillstyrka ett under överläggningen
i utskottet framställt yrkande
om statsbidrag till 300 kurser — det är
samma yrkande som återfinnes i reservationen.
I stället enade man sig inom
utskottet nära nog enhälligt — jag kan
nämna att det var 13 röster mot 3 —
om den motivering, som upptagits i utskottsutlåtandet.
Där säger utskottet: »På
grund av betydelsen av ifrågavarande
kursverksamhet har utskottet intet att
erinra mot att statsbidrag utgår till flera
kurser än som beräknats i 1948 års
statsverksproposition. Svårigheter föreligga
emellertid att angiva något bestämt
antal, till vilket bidrag bör ifrågakomma.
Enligt inhämtade upplysningar ha
redan igångsatts kurser till ett antal, som
överstiger vad som upptagits icke blott
i nämnda proposition utan även i före -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Ang. statsbidrag till vissa kurser vid lantbruksundervisningsanstalter.

varande tilläggsstat. Utskottet anser därför,
att Kungl. Maj:t bör äga möjlighet
att bevilja statsbidrag i fall då så finnes
påkallat med hänsyn till redan vidtagna
eller planerade åtgärder. Kungl.
Maj:ts förslag torde, då antalet kurser
icke bestämt angivits däri, få anses inrymma
en sådan möjlighet. Därmed torde
motionernas syfte vara i huvudsak
tillgodosett.»

Slutligen säger sig utskottet utgå från
att verksamheten framdeles planeras så,
att kurser ej påbörjas förrän det blivit
klart huruvida erforderligt statsbidrag
kan utgå.

Därest riksdagen, som jag hoppas, nu
kommer att bifalla utskottets motivering,
ha vi inom utskottet väntat, att
Kungl. Maj :t skall komma att taga hänsyn
till de önskemål, som där framförts,
varigenom ifrågavarande kurser
må kunna hållas i erforderligt antal och
— vilket inte är minst viktigt i detta
sammanhang — de omständigheter, som
hindra anordnandet av kurser, bli eliminerade.
Jag tänker särskilt på en hel
del kurser, som ha påbörjats men av
brist på medel ha måst inställas. Envar
förstår vilka svårigheter som därigenom
beretts inte blott kursdeltagarna,
utan även dem som närmast anordnat
kurserna.

Då jag ser att herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet är närvarande,
skall jag be att till honom få
framställa följande fråga: Är herr statsrådet
beredd att tillmötesgå de önskemål
beträffande statsbidrag till ifrågavarande
kurser, som utskottet har anfört
i sin motivering? Jag är övertygad
om att ett jakande svar på denna fråga
av herr statsrådet skulle vara ägnat att
lugna inte blott vissa ledamöter av riksdagen
utan jämväl många utanför riksdagen,
som kanske inte utan skäl med
viss oro ha sett på möjligheten att anordna
dessa kurser, vilka av alla ansetts
vara synnerligen önskvärda och
nyttiga.

Då jag vågar hoppas, att herr statsrådet
kommer att svara jakande på min
fråga, tillåter jag mig alt redan nu yrka
bifall till utskottets förslag.

5 Förslå kammarens protokoll 19t9. Nr 5.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag behöver inte understryka, att jag är
den förste att erkänna, att den speciella
form av kursverksamhet, varom här är
fråga, liar visat sig utomordentligt lämplig
och populär. Det visar antalet av dem
som anmält sig till kurserna.

Jag vill erinra om att fjolårets riksdag
begränsade antalet kurser till 75
och därvid uttalade sig för en restriktiv
inställning. När det sedermera visade
sig, att man hade fått in anmälningar
till ett antal, som motsvarade närmare
400 kurser, blev det självfallet
nödvändigt att hos riksdagen på tillläggsstat
begära ett förstärkt anslag. Jag
har föreslagit ett medgivande att få taga
i anspråk medel till — såsom det heter
— cirka 200 kurser. Bakom delta förslag
ligger naturligtvis ett övervägande av
ekonomisk art. Det är den allmänna
återhållsamheten i fråga om utgifter,
som föranlett detta och som har varit
vägledande för departementens anslagsprövningar
under den senare tiden.
Men bakom ligger också den omständigheten,
att man i november månad
nog hade en känsla av att en del av
dessa kurser kanske endast voro aviserade
och att man inte hade någon garanti
för att alla skulle kunna genomföras.
Härpå beror formuleringen »omkring»
200 kurser.

Nu ser jag att utskottet har skrivit,
att om åtgärder vidtagits eller planerats
för ett genomförande av kurser, utgår
utskottet från att det inte skall föreligga
något hinder för Kungl. Maj:t att lämna
statsbidrag till de kurser, där det skulle
vara obilligt att vägra statsbidrag. Jag
vill säga att detta uttalande helt överensstämmer
med min uppfattning, vilken
kommit till uttryck på det sättet,
att jag föreslagit att statsbidrag må beviljas
för »omkring» 200 kurser. Jag
hoppas att jag härmed kan anses ha
svarat på den fråga, som utskottets ordförande
framställde. Jag tror mig kunna
säga att vi i stort sett äro ense på
denna punkt.

Herr OSVALD: Efter statsrådet Strängs
uttalande får man väl säga, att den be -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Interpellation ang. statsbidragen till nybyggnad av ålderdomshem m. m. — Interpellation
ang. missbruk av under kommissionstjänst förvärvad kunskap om näringslivet.

gränsning, som utskottet har gjort, då
det skrivit »omkring 200 kurser», i själva
verket saknar betydelse. Saken skulle
också kunna formuleras på det sättet,
att omkring 200 kurser betyder ända
upp till 350 kurser eller ännu något
mera.

Eftersom således utskottets begränsning
av antalet kurser inte har någon
reell betydelse, skall jag, herr talman,
be att få återta mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 3—V2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Interpellation ang. statsbidragen till nybyggnad
av ålderdomshem m. m.

Herr SUNNE erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Genom beslut
av 1947 års riksdag fastställdes grunder
för ålderdomshemsvårdens ordnande och
utbyggnad. I princip fann riksdagen skäligt
att kommunerna skulle erhålla statsbidrag
för nybyggnad samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem. Detta skulle
gälla byggnadsföretag som påbörjats efter
den 1 juli 1946. Grunderna för statsbidragen
fastställdes dock icke. Departementschefen
hade i denna fråga i yttrande
till statsrådsprotokollet anfört,
att det väsentliga vore att kommunerna
erhölle kännedom om att statsbidrag
kunde påräknas ävensom villkoren därför.
Han förklarade sig dock icke beredd
att då taga ställning till bidragsbestämmelserna.
Härför ville han avvakta
slutförandet av den då pågående
översynen av grunderna och villkoren
för statens bidrag till hälso- och sjukvården.
Riksdagen framhöll emellertid
i sitt beslut önskvärdheten av att grunderna
för statens bidrag fixerades snarast
möjligt.

Den av statsrådet åsyftade utredningen
beträffande statens bidrag till hälsooch
sjukvården slutfördes under år
1948. I föreliggande betänkande berö -

res icke ålderdomsliemsvården. Eftersom
grunderna för statsbidrag till den
slutna kroppssjukvården ha utarbetats,
synes det möjligt att förslag till grunderna
för statens bidrag till ålderdomshemsvården
skyndsamt utarbetas
och framläggas.

Andra omständigheter ha ytterligare
bidragit till att aktualisera statsbidragsfrågans
lösning. Genom de ändrade
byggnadskvoteringsregler, som trätt i
kraft den 1 jan. 1949, ha nämligen kommunerna
erhållit möjligheter att ordna
sin ålderdomshemsfråga genom avstående
av viss del av sin bostadsbyggnadskvot.
Eftersom nu denna nya möjlighet
uppstått, framstår det som synnerligen
angeläget att grunderna för
statsbidrag i enlighet med riksdagens
önskan snarast fixeras.

Med hänvisning till vad jag ovan anfört
får jag härmed anhålla om första
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
framställa följande fråga:

Kan herr statsrådet ställa i utsikt att
till innevarande års riksdag inkomma
med förslag till bestämmelser angående
grunderna för statsbidrag till nybyggnad
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. missbruk av under
kommissionstjänst förvärvad kunskap
om näringslivet.

Ordet lämnades på begäran till herr
OHLON, som anförde: Herr talman!

Svensk industri och handel måste under
nu rådande statliga regleringar i stor
utsträckning lämna ingående upplysningar,
ofta av vital betydelse, om sina
företag. Man har skäl att ifrågasätta, om
icke de infordrade uppgifterna många
gånger äro onödigt detaljerade. Frågan
kan ställas redan med hänsyn till det
ej sällan betydande arbete, som informationerna
föranleda. Den belastning på
vårt samhälle och på vår levnadsstan -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Interpellation ang. missbruk av under kommissionstjänst förvärvad kunskap om

näringslivet.

dard, som regleringarna utgöra, åvilar
ej endast det allmänna utan framför allt
det enskilda näringslivet. Säkerligen har
detta att bära de tyngsta bördorna vid
regleringarna.

Här skall emellertid ej denna konsekvens
av kristidsförvaltningen behandlas.
I stället skall uppmärksamheten riktas
på de rättsliga konsekvenserna av
regleringsväsendet. Detta anses motivera
en ingående insyn i de enskilda företagens
affärsförbindelser såväl inom landet
som med utlandet. Företag, som efter
decenniers strävan lyckats att upparbeta
en exportmarknad på olika länder
eller att skaffa sig värdefulla förbindelser
för import, tvingas att för
kristidskommissioner av olika slag blottställa
hela sitt affärsmässiga system av
förbindelser. Ur rättssäkerhetens synpunkt
bör man kunna fordra, att alla
på detta sätt lämnade rapporter och
uppgifter av de statliga myndigheterna
behandlas strängt konfidentiellt samt att
vederbörande firma eller företag tillförsäkras
ett effektivt skydd, så att de avgivna
upplysningarna ej missbrukas eller
komma i orätta händer. I längden
torde också en sådan ordning bäst befordra
landets affärer på den internationella
marknaden och därmed hela
vårt folks intresse.

Detta krav torde särskilt nu vara angeläget
att få tillgodosett, då kristidsregleringarna
av allt att döma befinna
sig under avveckling och då åtskilliga
kommissionstjänstemän nödgas söka sig
annat arbete. Det bär hänt, att dylika
tjänstemän övergått till eller erbjudit
sina tjänster åt privatföretag inom områden,
vilkas inköps- och exportlicenser
de vid sin anställning inom kommissionen
haft att behandla. Det torde stå
klart för alla, vilka fördelar vederbörandes
tidigare befattning kan erbjuda
de företag, som anställa en med kristidskommissionernas
hemligheter förtrogen
person. Så länge kristidsregleringarna
bestå, torde icke heller den personliga
kontakt vara utan betydelse, som helt
naturligt måste uppstå mellan tjänstemän
i de olika krisorganen.

Frågan är allvarlig men svår att bemästra.
Inom enskilda företag förekom -

mer stundom, att kvalificerad personal
måste förbinda sig att icke under viss
tid efter anställningens upphörande taga
ny tjänst hos konkurrerande företag.
Staten torde i regel ej kunna förfara på
liknande sätt. I stället torde man få pröva
andra utvägar, om inte förtroendet
för krisorganen skall äventyras. Något
måste emellertid åtgöras för att förhindra,
att de personer, som fått i uppdrag
att handlägga dessa lika viktiga som delikata
uppgifter, vid sin övergång till
privat verksamhet utnyttja sin under den
statliga verksamheten förvärvade inblick
i olika företags affärsförhållanden till
skada för företagens intressen.

En utväg för att råda bot på dessa
inträffade eller befarade missförhållanden
vore, att vederbörande kommissionstjänstemän
bereddes fortsatt anställning
i statens tjänst eller tillförsäkrades statlig
lön under viss tid efter anställningens
slut mot villkor att de ej missbrukade
sin under statstjänsten förvärvade
inblick i näringslivet. Detta är kanske
en utopi. En annan och säkerligen bättre
utväg vore därför, att de statliga kommissionernas
krav på detaljerad inblick
i det enskilda näringslivet successivt
minskades.

Med hänvisning till vad som ovan anförts
hemställer jag om första kammarens
tillstånd att till hans excellens herr
statsministern få framställa följande
frågor:

Har regeringen sin uppmärksamhet
riktad på de risker, hl. a. för rättssäkerheten
i landet, som äro förknippade med
att krisorganens tjänstemän efter slutad
anställning i statens tjänst medvetet eller
omedvetet kunna utnyttja sin vid
kommissionstjänsten förvärvade kunskap
om näringslivet till förfång för de
enskilda näringsidkarna, samt, om så är
fallet,

vilka åtgärder har regeringen tänkt
vidtaga eller föreslå för att förhindra
eventuellt förekommande missförhållanden
av dylikt slag?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj ds denna dag avlämnade propositioner
nr 21, 26, 27 och 31.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Då alla ärenden på föredragningslistan
redan blivit behandlade, medgav
kammaren, på framställning av herr tal -

mannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 4.50 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

490698