Tisdagen den 8 december (Riksdagens protokoll 1959:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

ANDRA KAMMAREN

Nr 31

8—9 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 8 december

Sid.

Svar på frågor av:

herr Jansson i Benestad ang. tidpunkten för upphävande av den

kvantitativa regleringen av import av frukt................ 3

fröken Vinge ang. slutförandet av 1955 års lantbruksundervisnings kommittés

arbete...................................... 4

herr Gustavsson i Alvesta ang. pensionsavgifter för vissa beroende
uppdragstagare ...................................... 5

Svar på interpellation av herr Rydén ang. åtgärder mot sysselsättningssvårigheter
bland ungdomen .......................... 6

Onsdagen den 9 december

Inrättande av en professur i vägbyggnad vid Chalmers tekniska hög -

skola ................................................ 15

Anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik........ 17

Utfärdande av bruttolönetabeller för de statsanställda............ 28

Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor.................... 30

Administrationen av den allmänna varuskatten, m. m........... 31

Ersättning åt företagare för uppbörds- och redovisningsarbete i samband
med allmän varuskatt .............................. 42

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m................. 44

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 december

Statsutskottets utlåtande nr 181, om inrättande av en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola .................. 15

— nr 182, om inrättande av professurer inom rättssociologiens område
................................................

1 —Andra kammarens protokoll 1959. Nr 31

Nr 31

Innehåll

Sid.

— nr 183, ang. en administrativ samordning beträffande anslagsgiv ningen

till det frivilliga ungdomsarbetet m. m............... 17

— nr 184, ang. anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik
............................................ 17

— nr 185, ang. kompensationen till statstjänstemännen för inbetalda

folkpensionsavgifter .................................... 28

— nr 186, om utfärdande av bruttolönetabeller för de statsanställda. 28

— nr 187, ang. särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor ...... 30

— nr 188, ang. administrationen av den allmänna varuskatten, m. m. 31

— nr 189, om ersättning åt företagare för uppbörds- och redovisningsarbete
i samband med allmän varuskatt................ 42

Bevillningsutskottets betänkande nr 70, om ändring i lagen angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m. .. 44

Bankoutskottets memorial nr 45, ang. instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott .................................. 44

Andra lagutskottets utlåtande nr 45, ang. ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring, m. m..................................... 44

Tisdagen den 8 december 1959

Nr 31

Tisdagen den 8 december

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 30
nästlidne november samt den 1 och den
2 innevarande december.

§ 2

Föredrogs följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagens Talmän.

Under hänvisning till § 70 mom. 2
riksdagsordningen samt § 7 i reglementet
för riksgäldskontoret får fullmäktige
i riksgäldskontoret härmed anmäla,
att statsrådet C.-H. Nordlander, vilken
den 23 april 1958 valdes till fullmäktiges
ordförande för valperioden 1958—
1961, i och med sin utnämning till statsråd
den 4 december 1959 frånträtt uppdraget
att vara ordförande i riksgäldsfullmäktige.

Stockholm den 5 december 1959.

Å fullmäktiges vägnar:

Axel Strand

/ Torsten Bjerlöw

Denna anmälan lades till handlingarna;
och beslöt kammaren att vederbörligt
val skulle i föreskriven ordning
anställas.

§ 3

Svar på fråga ang. tidpunkten för upphävande
av den kvantitativa regleringen
av import av frukt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Jansson i Benestad
har frågat jordbruksministern om anledningen
till att den kvantitativa regle -

ringen av importen av frukt i år upphäves
så tidigt som från och med den
21 december. Då frågan faller inom
handelsdepartementets verksamhetsområde
har den överlämnats till mig för
besvarande.

För import av äpplen har alltsedan
1952 tillämpats ett system med säsongmässig
frilistning, som inneburit att
importen reglerats under ett antal höstmånader
och ibland även vintermånader,
medan den under året i övrigt varit
fri. Längden av den period, då importreglering
varit gällande, har varje år
fastställts av jordbruksnämnden efter
förhandlingar med representanter för
fruktodlarna och importhandeln.

Sådana förhandlingar har ägt rum
även i år men enligt vad jordbruksnämnden
uppgivit har det trots allvarliga
ansträngningar icke varit möjligt
att nå enighet mellan parterna om från
vilken dag importen av äpplen skulle
bli fri. Vid sitt ställningstagande till
frågan fann jordbruksnämnden övervägande
skäl tala för att släppa importen
fri från den 21 december. Nämnden
har uppgivit att prisläget på frukt i
utlandet nu är sådant att risken för
pristryckande konkurrens utifrån är
ringa. Under sådana omständigheter har
nämnden icke ansett det nödvändigt att
bibehålla det kompletterande skydd,
utöver tullskyddet, som importregleringen
utgör. Nämnden har vidare framhållit,
att svenska äpplen, utöver tullskyddet
om 25 öre per kilogram, har
ett icke oväsentligt fraktskydd, som i
vissa fall lär kunna uppgå till omkring
20 öre per kilogram.

Nämndens beslut har sedermera genom
besvär underställts Kungl. Maj :t,
som icke funnit skäl ändra detsamma.

Nr 31

Tisdagen den 8 december 1959

Svar på fråga ang. slutförandet av 1955 års lantbruksundervisningskommittés arbete

Härpå anförde:

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min fråga. Av
detta framgår att jordbruksnämnden ansett
att övervägande skäl talar för att
importen av äpplen skulle bli fri redan
den 21 december, främst av den orsaken
att prisläget på frukt i utlandet är
sådant att en pristryckande konkurrens
inte behöver befaras. Ett kompletterande
skydd utöver tullskyddet skulle
sålunda vara onödigt.

Det framgår emellertid också av svaret
— och det är även känt i övrigt —
att jordbruksnämnden inte varit enig i
sitt ställningstagande, som har föregåtts
av intensiva överläggningar. Detta
får väl tolkas så att hela nämnden inte
varit av den uppfattningen att prisläget
i utlandet var sådant att ett frisläppande
av importen var lämpligt.

Fruktskörden i år var relativt god,
betydande kvantiteter svensk frukt är
ännu osåld, och odlarna har bekymmer
för avsättningen.

Jag har den uppfattningen att det
hade varit lämpligt att låta de svenska
äpplena få behålla den inhemska marknaden
i varje fall över jultiden och att
först senare fri import tillåtits. Av den
anledningen anser jag också att de besvär
som anförts hos regeringen över
nämndens beslut hade av regeringen
bort bifallas.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Janssons uttalande angående
tillgängliga kvantiteter svensk frukt bara
framhålla, att här står i viss mån
uppgift mot uppgift. Det har nämligen
kommit till min kännedom, att man försökt
verkställa uppköp av frukt men att
frukt inte kunnat levereras i den utsträckning
som uppköparna önskat. Man
har även försökt intressera vissa frukt -

uppsamlingscentraler, packerier, för en
exportförsäljning, men nästan alla har
förklarat sig sakna möjlighet att tillgodose
en sådan före jul.

Dessa uppgifter stöder sålunda antagandet
att den svenska fruktodlingen
och fruktförsäljningen knappast kan
komma att utsättas för någon svårare
konkurrens inför julhelgen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. slutförandet av 1955
års lantbruksundervisningskommittés
arbete

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Fröken Vinge har frågat
mig om jag är i tillfälle meddela, när
1955 års lantbruksundervisningskommitté
kan väntas slutföra sitt arbete.

Enligt helt nyligen från kommittén
erhållna uppgifter skulle detta beräknas
ske i början av år 1960. Sedan kommitténs
hittillsvarande ordförande generaldirektör
Nordlander inträtt i regeringen
har emellertid ny ordförande
måst utses. En viss försening i kommitténs
arbete kan givetvis befaras därigenom.

Härefter anförde

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för det mycket snabba
svaret få min enkla fråga.

Det är ju inte herr statsrådet utan en
av Edra företrädare som skrivit direktiven
för kommittén, men jag är övertygad
om att herr statsrådet delar sin
företrädares uppfattning om att det är
verkligt betydelsefulla uppgifter denna
kommitté har. Uppgifterna är så pass
betydelsefulla och frågorna delvis så
pass komplicerade, att man strängt taget
är överraskad över den optimism som
de sakkunniga visade i början. I 1957

Tisdagen den 8 december 1959

Nr 31

Svar på fråga ang. pensionsavgifter för vissa beroende uppdragstagare

års riksdagsberättelse kunde man läsa
att kommittén hade hållit sju sammanträden
och besökt ett antal lantbruksundervisningsanstalter.
Man beräknade då
att slutföra sitt arbete under senare delen
av 1957.

1958 redovisade man fyra sammanträden
och beräknade vara färdiga med
arbetet under 1958. 1959 står det ingenting
om några sammanträden, men man
redovisar att man räknade med att vara
färdig i början av 1959.

Med viss spänning väntar man nu på
att få se vad som kommer att stå i 1960
års riksdagsberättelse, där man bör få
veta, om kommittén över huvud taget
haft några sammanträden under föregående
år. Jag tar emellertid fasta på
jordbruksministerns uppgift om att de
sakkunniga beräknar bli färdiga med sitt
arbete i början av 1960. Jag gör det i
den förvissningen att statsrådet kommer
att göra allt som är möjligt för att ge
de sakkunniga resurser att snabbt slutföra
sitt arbete. Att dessa frågor har
betydelse för jordbruket behöver jag
inte säga till jordbruksministern.

Jag intresserar mig för denna fråga
framför allt därför att den är ett led
av ett helt komplex av frågor som berör
vårt undervisningsväsen.

Det gäller frågan om 9 y, där man i
åtskilliga jordbrukskommuner har en
hel del elever som vill ha en förebedande
jordbruksutbildning och som sedan
eventuellt vill ha en fortsatt egentlig
yrkesutbildning.

Denna fråga hänger samman med hela
problemet om hur pass effektivt man
skall utnyttja lärarkrafter av olika slag
för utbildning inom jordbruket och även
inom skogsbruket såväl i den egentliga
yrkesundervisningen som i enhetsskolan.
Vi behöver dessa uppgifter för att
få klart för oss hur många lärare vi skall
utbilda och vilket slag av utbildning de
behöver och även för att komma till
klarhet om den regionala och centrala
ledningen av jordbruksundervisningen.

När jag tackar jordbruksministern för

svaret är det i förhoppning om att utredningens
betänkande snart skall komma.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. pensionsavgifter för
vissa beroende uppdragstagare

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
bär frågat, hur det nästkommande
år skall förfaras i fråga om avgift till den
allmänna tilläggspensioneringen för beroende
uppdragstagare, exempelvis
skogskörare, i fall där oklarhet råder
beträffande arbetstagarbegreppet.

Jag vill först erinra om att tilläggspensioneringen
bygger på det civilrättsliga
arbetstagarbegrepp, som sedan
länge använts inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
och vid tillämpningen
av semesterlagen.

Vad angår avgifterna till den allmänna
tilläggspensioneringen vill jag
hänvisa till vad som föreslagits i den
proposition om tilläggspensioneringens
administration, som höstriksdagen nu
behandlar. I fråga om debitering och
uppbörd skall arbetsgivarnas avgifter
till tilläggspensioneringen samordnas
med deras avgifter till obligatorisk yrkesskadeförsäkring
i riksförsäkringsanstalten
och arbetsgivarhidragen till sjukoch
moderskapsförsäkringen. För år
1960 skall avgifter till tilläggspensioneringen
debiteras och tas ut preliminärt
av de arbetsgivare, för vilka summan
av dessa olika avgifter och bidrag överstiger
1 000 kronor, övriga arbetsgivare
behöver inte erlägga avgifter till tillläggspensioneringen
under 1960. Deras
avgifter för 1960 skall nämligen debiteras
under 1961 och inbetalas först
1962. Detsamma gäller för egna företa -

6 Nr 31 Tisdagen den 8 december 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sysselsättningssvårigheter bland ungdomen

gare och andra, som skall erlägga tilliäggspensionsavgifter
för egen del.

Den preliminära avgift, som en större
arbetsgivare skall betala under 1960,
skall enligt propositionen i huvudsak
beräknas på grundval av det slutgiltiga
bidrag som han har erlagt till sjukförsäkringen
för år 1958. Vad som redan
gäller inom sjukförsäkringen bl. a. för
de beroende uppdragstagarnas del blir
alltså tillämpligt också i fråga om de
tilläggspensionsavgifter, som uppbäres
1960. Jag vill emellertid än en gång understryka,
att inga slutliga avgifter skall
erläggas till tillägspensioneringen under
år 1960. De slutliga avgifterna för 1960
skall bestämmas 1961. Riksförsäkringsanstalten
avser att i god tid dessförinnan
meddela anvisningar till ledning för
allmänheten och de administrativa organen
rörande vilka som är att anse
som arbetstagare i tilläggspensioneringslagens
mening. Det kan tilläggas, att
riksförsäkringsanstalten därvid kommer
att samråda med den utredningsman,
som tillkallats för att behandla vissa
gränsdragningsfrågor beträffande de
s. k. beroende uppdragstagarna.

Vidare anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber först att få
tacka statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min enkla
fråga.

Det är helt naturligt att många av
dem, som berörs av spörsmålet huruvida
de skall anses som arbetstagare eller
egna företagare, undrar hur de skall
förfara. Statsrådet säger att tilläggspensioneringen
kommer att bygga på det
civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Det
är just på detta område det råder oklarhet,
vilket har medfört att statsrådet
har tillsatt en utredning för att få den
här frågan klarlagd. Det hade säkert
varit av stort värde om denna utredning
hade tillsatts tidigare. Då en utredning
1957 lämnade sitt betänkande, framhöll
den nämligen att denna fråga var av

så stor vikt och räckvidd att den tarvade
en särskild utredning. Jag hoppas att
den utredningen måtte påskyndas så
att vi snart får den här frågan tillfredsställande
löst. Jag kan inte finna att
den proposition, som vi har fått ta del
av och som behandlar frågan om tillläggspensioneringens
administration,
ger tillräckligt klart besked om hur det
skall förfaras i de fall där det inte är
klart, huruvida exempelvis en skogskörare
är att hänföra till arbetstagare. Inte
heller statsrådets svar här i dag ger något
besked i denna principiellt viktiga
fråga.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
sysselsättningssvårigheter bland
ungdomen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Rydén har frågat
om jag vill lämna en redogörelse för
de åtgärder, som vidtagits eller planeras
för att motverka befarade sysselsättningssvårigheter
bland ungdomen under
de närmaste åren, och vilka kostnader
som beräknats härför. Vidare
frågar interpellanten om jag tagit kontakt
med olika näringslivets organisationer,
som förklarat sig villiga att tillfälligtvis
anställa och utbilda ett ökat
antal ungdomar, och om jag är beredd
att medverka till ökade bidragsbelopp
till de företagare inom hantverk och
småindustri, som är villiga till extraordinära
insatser för ökad lärlingsutbildning
förslagsvis under en treårsperiod.

Den skärpta arbetsmarknadssituationen
vintern 1958—1959 drabbade, såsom
interpellanten anfört, även den yngre
arbetskraften. Vid arbetsförmedlingen
registrerades i november 1958 ca 6 300
arbetslösa ungdomar under 18 år. Arbetslöshetssiffrorna
sjönk emellertid un -

Tisdagen den 8 december 1959 Nr 31

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sysselsättningssvårigheter bland ungdomen

der våren och sommaren, och i november
innevarande år var det omkring
3 500 arbetslösa ungdomar eller 2 500
färre än vid samma tid förra året. Denna
minskning inträffade trots att antalet
arbetssökande ungdomar under hela
1959 varit högre än föregående år med
undantag för juli månad.

Orsakerna till den minskade arbetslösheten
bland ungdomarna sammanhänger
givetvis med den allmänna uppgången
i konjunkturerna, som nu gör sig
gällande. Antalet vid arbetsförmedlingen
anmälda lediga platser för ungdom
under 18 år har under 1959 varit stigande
och uppgick i oktober 1959 till ca
101 000 d. v. s. drygt 9 000 fler än under
oktober 1958. Den största ökningen
faller inom näringsgrenarna industri
och hantverk. Antalet tillsatta platser
var i oktober 1959 ca 75 000 eller 1 000
flera än motsvarande månad föregående
år. Inom enbart industri och hantverk
var ökningen 3 000 medan minskning
noterades för en del mera tillfälliga arbeten
inom jordbruket.

Som en ytterligare orsak till nedgången
av antalet arbetslösa ungdomar må
anföras den kraftiga utbyggnad av landets
skolväsende som ägt rum under
innevarande år. Sålunda har folkskolan
i över ett hundratal kommuner utbyggts
med ett åttonde skolår. Ytterligare ett
70-tal kommuner har under innevarande
år genomfört enhetsskola. Dessa åtgärder
innebär, att ett stort antal ungdomar
under ett eller två år kvarstannar
i skolan och sålunda först vid mognare
ålder kommer att söka sig ut på arbetsmarknaden,
vilket underlättar deras
möjligheter alt erhålla anställning.

Hänsyn måste också tas till den stora
utbyggnaden av det ordinarie yrkesutbildningsväsendet.
Forceringen av denna
utbyggnad har ju bland annat motiverats
av de stora ungdomskullarna
och läget på arbetsmarknaden. Antalet
elever inom den ordinarie yrkesskolutbildningen
i kurser om minst 5 månaders
längd steg sålunda inellan okto -

ber 1957 och 1958 med ca 8 000 och
fram till oktober innevarande år med
ytterligare 8 000, alltså med 16 000 på
två år. Genom de pågående och planerade
yrkesskolbyggena finns det också
garantier för att ökningen av antalet
elevplatser kommer att fortsätta med
oförminskad styrka under de närmaste
åren. Enbart under innevarande budgetår
ökar de statliga bidragen till byggnadsarbeten
in. in. vid yrkesskolor med
21 miljoner kronor jämfört med förra
året varigenom antalet elevplatser kan
beräknas stiga med drygt 2 000.

Även vid de s. k. arbetslöshetskurserna
— som under det senaste året ökat
starkt och som under innevarande budgetår
kan beräknas få än större omfattning
— har en del ungdomar beretts
plats. I första hand har dock eftersträvats
att bereda plats för ungdomarna
inom den ordinarie yrkesutbildningen.

Vid de särskilda nybörjarkurser för
arbetslös ungdom, som överstyrelsen för
yrkesutbildning anordnar i samråd med
arbetsmarknadsstyrelsen, fanns i september
närmare 300 ungdomar. De båda
verken har också nyligen startat en del
större s. k. utbildningscentra, där omkring
400 ungdomar beräknas beredas
plats i en utbildning i stort sett likvärdig
med den, som ges inom det ordinarie
utbildningsväsendet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare i
den arbetskraftsundersökning, som ägde
rum förra månaden inhämtat särskilda
uppgifter beträffande ungdomarnas
arbetsmarknad och utbildning för
att därigenom få ett säkrare underlag
för bedömningarna av det antal ungdomar,
som beräknas stå till arbetsmarknadens
förfogande.

Beträffande kontakten med näringslivets
organisationer i frågor, som berör
möjligheten till ökad ungdomsutbildning,
har arbetsmarknadsstyrelsen meddelat
att den tillsammans med skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning
under våren och sommaren
1957 hade en serie sammanträden med

Nr 31

Tisdagen den 8 december 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sysselsättningssvårigheter bland ungdomen

arbetsmarknadens och näringslivets organisationer
samt vissa statliga myndigheter.
Bland organisationerna var
även Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.
Ämbetsverken hemställde
att de inbjudna organisationerna
och myndigheterna snarast måtte vidtaga
åtgärder med syfte att bereda ungdomarna
flera utbildningstillfällen.
Även lokalt har ett flertal liknande konferenser
hållits.

Interpellantens fråga om vilka kostnader
som beräknas för att möta eventuella
sysselsättningssvårigheter bland
ungdomen går det inte att ge något entydigt
svar på. Såsom framgår av den
redogörelse, jag här har lämnat, har
tyngdpunkten i verksamheten lagts vid
olika slag av åtgärder för att främja de
ungas utbildning. Dessa åtgärder har
forcerats på grund av arbetsmarknadsläget
men motiveras inte enbart därav.
Det är inte möjligt att ange hur stor del
av kostnaderna som beror på arbetsmarknadsläget,
ungdomskullarnas tillväxt,
ökat utbildningsbehov i samband
med förändringar i produktionslivet eller
andra orsaker. Såsom jag tidigare
har nämnt ökar emellertid enbart statsbidragskostnaderna
till byggnadsarbeten
m. m. vid yrkesskolor under innevarande
budgetår med 21 miljoner kronor.
Härtill kommer betydande kostnader
för kommunerna. De fyra i det föregående
nämnda utbildningscentra för
ungdom, som startas innevarande budgetår,
kan beräknas dra en årlig kostnad
av omkring 3,5 miljoner kronor.

Vad slutligen gäller interpellantens
fråga om jag är beredd medverka till
ökade bidragsbelopp till de företag inom
hantverk och småindustri, som är villiga
till extra-ordinära insatser för ökad
lärlingsutbildning, vill jag framhålla
följande.

Det är uppenbart angeläget att tillvarata
alla möjligheter till ökad yrkesutbildningsverksamhet,
och de insatser
som hantverket och småindustrien gör
är värda stor uppskattning.

Enligt den motion, som interpellanten
hänvisar till, skulle det föreslagna nya
bidragssystemet inte sammankopplas
med de bidrag, som överstyrelsen för
yrkesutbildning sedan många år tillbaka
utbetalar till hantverkare och mindre industriidkare.
De föreslagna bidragen
skulle utdelas av landsting eller kommuner
och staten skulle stå för en del av
kostnaden. Man skulle med andra ord
få två olika bidragssystem med samma
syfte men med olika administration och
med olika bidragsbelopp. Att införa en
med arbetslöshetsmedel bekostad, speciell
form av stöd till lärlingsutbildningen
vid sidan av de bidrag som redan
kan utgå för detta ändamål är mindre
tilltalande. En sådan åtgärd synes mig
i vart fall inte f. n. påkallad.

Härefter anförde:

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för det svar jag har fått på min
interpellation.

Sysselsättningsfrågorna är ett mycket
betydelsefullt problem som har långtgående
följder inte bara för individen
utan även för näringslivet och hela samhället.
Med hänsyn till den lovvärda aktivitet
som utan tvivel har utvecklats
av socialministern då det gäller att föreslå
olika åtgärder för att möta de allmänna
sysselsättningssvårigheterna på
arbetsmarknaden, d. v. s. att föra en aktiv
sysselsättningspolitik och kräva medel
härför av riksdagen, hade jag väntat
mig en något mer accentuerad uppfattning
från herr statsrådets sida angående
de speciella åtgärder som behövs
för att trygga ungdomens yrkesutbildning
och sysselsättning. Jag tror att det
verkligen fordras mer än vad som hittills
har åstadkommits härvidlag. Vi är
alla överens om att samhället har skyldighet
att skaffa utbildning åt alla ungdomar
som vill ha sådan. Detta enkla
faktum som vi varit med om att högtid -

Tisdagen den 8 december 1959 Nr 31

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sysselsättningssvårigheter bland ungdomen

ligen bekräfta i konventionen för de
mänskliga rättigheterna måste emellertid
följas av ännu mer handling än vad
som hittills har skett. Allt — det förstår
jag väl — kan givetvis inte göras omedelbart
men mera kan göras för att
bättre tillmötesgå våra ungdomar, ty det
är ett faktum att stora skaror avvisas
från yrkesskolorna varje år på grund
av brister på platser. Det är riktigt, och
jag noterar med glädje att man forcerar
utbyggnaden av vårt yrkesskolväsen,
men eftersom man inte har vidtagit åtgärder
i tid för att tillgodose utbildningskraven
och behoven för de stora
åldersgrupper som nu träder in ; arbetslivet
och som man har haft kännedom
om under hela efterkrigstiden, måste
andra åtgärder vidtas för att garantera
de ungdomar som ej får plats i de reguljära
yrkesskolorna att få bästa möjliga
utbildning på annat sätt.

Detta är inte en fråga som enbart kan
genomföras på skolans område, av
ecklesiastikdepartementet, utan det kanske
lika mycket är en arbetsmarknadsfråga.
Socialministern anför i sitt svar
att arbetslöshetssiffrorna för ungdom
under 18 år sjunkit starkt från november
1958 då 6 300 står registrerade som
arbetslösa i arbetslöshetskassorna, medan
man för närvarande bara har 3 500.

Den konjunkturuppgång vi har haft
och har under detta år har naturligtvis
påverkat utvecklingen, och statsrådet
påpekade att en ytterligare orsak härtill
är den kraftiga utbyggnaden av enhetsskolan
liksom av det ordinarie yrkesutbildningsväsendet.
Men, herr statsråd,
detta räcker inte. Den registrerade arbetslösheten
bland ungdom ger ett mycket
svagt begrepp om de verkliga förhållandena,
beroende på att drygt 90 procent
av alla ungdomar under 18 år icke
är anslutna till arbetslöshetskassorna
och följaktligen inte kommer med i statistiken.

Ser man i stället på den efter amerikanskt
mönster genomförda arbetskraftsundcrsökningen
i maj detta År

framgår det med all tydlighet att det
verkligen är ett problem att ge ungdomen
sysselsättning.

Det förefaller mig därför som om det
skulle vara ganska naturligt om socialministern
särskilt intresserade sig för
att råda bot på arbetssituationen för
ungdomen och då i första hand höll så
nära kontakt som möjligt med arbetslivets
organisationer för att på den vägen
försöka lösa en del av problemet. Men
om man skall döma efter statsrådets svar
måste intresset för att nå resultat härvidlag
inte vara alltför starkt. Ty statsrådet
säger »att arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning
under våren och sommaren 1957
hade en serie sammanträden med arbetsmarknadens
och näringslivets organisationer
— däribland hantverks- och
småindustriidkarnas — och att ämbetsverken
hemställde att de inbjudna organisationerna
snarast måtte vidtaga åtgärder
med syfte att bereda ungdomarna
flera utbildningstillfällen». Nog är väl
denna fråga så betydelsefull, att socialministern
borde ha kunnat tänka sig
möjligheten av att kontinuerligt hålla
detta samarbete vid makt.

Det erfordras en smidigare anpassning
av yrkesutbildningen till näringslivets
skiftande behov. Jag tror att det
dessutom fordras att man ekonomiserar
yrkesutbildningen — tv det kan väl inte
vara ett nödvändigt krav på vår sysselsättningspolitik,
att den skall kosta särskilt
mycket pengar. Även härvidlag bör
väl det vägledande vara att man söker
åstadkomma mesta och bästa möjliga
resultat med lägsta möjliga kostnad. I
så fall tror jag att våra otillräckliga ordinarie
yrkesutbildningsvägar bör kompletteras
med den utbildning som kan
ges av näringslivet, inte minst inom
hantverket och småindustrien. Jag ber
att få citera följande: »Lärlingsutbildningen
som sker hos hantverkare och
småindustriidkare är en ur rent ekonomisk
synpunkt billig skolform. Det är
också av stor samhällsekonomisk vikt,

Nr 31

Tisdagen den 8 december 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sysselsättningssvårigheter bland ungdomen

att vi i största möjliga utsträckning kan
ta i anspråk den stora fond av yrkeskunnande,
som finns inom hantverket och
den mindre industrien.» Detta uttalande
görs av överstyrelsen för yrkesutbildning
i anslagskraven för nästa budgetår,
och man säger där också att »överstyrelsen
med skärpa framhåller den stora
vikten av att denna form av yrkesutbildning
icke minskas». Ty den har minskat
under det sista budgetåret. Minskningen
i utbildningen av lärlingar hos hantverk-
och småindustri kan utan tvekan
hänföras till det mycket allvarliga förhållandet,
att bidragsbeloppen är för
små.

När jag nu är inne på att referera
överstyrelsens för yrkesutbildning synpunkter
på detta problem, vill jag citera
vad överstyrelsen säger angående
begränsningen av de s. k. lärlingsbidragen
till hantverksmästare: »över huvud
taget vill överstyrelsen framhålla det
som synnerligen anmärkningsvärt, att
statsmakterna just beträffande denna ur
samhällsekonomisk synpunkt mycket
billiga utbildningsform skall införa begränsningar
rörande utbildningens omfattning.
Någon motsvarande begränsning
förefinnes icke beträffande exempelvis
de lokala yrkesskolorna.»

Jag vill särskilt understryka vilket
värde lärlingsutbildningen hos hantverkare
har. Det är inte någon fara för
alt denna yrkesutbildning blir alltför
enkelt inriktad på ett visst yrke. Värdet
i den ligger enligt min åsikt i att ungdomarna
får goda arbetsvanor och arbetsrutin
— de får en kunnig personlig
handledning och bibringas den känsla
för ett ordnat arbetssammanhang som
sedan kan vara så betydelsefull i det
fortsatta arbetslivet och för anpassningen
även till andra arbetsområden.

På min sista fråga, om statsrådet är
beredd medverka till ökade bidragsbelopp
till de företag inom hantverk och
småindustri som är villiga till extraordinära
insatser för ökad lärlingsutbildning,
får jag det svaret att statsrådet an -

ser det angeläget att tillvarata alla möjligheter
till yrkesutbildning men att han
anser det mindre tilltalande ur administrativ
synpunkt att införa en med
arbetslöshetsmedel bekostad speciell
form av stöd till lärlingsutbildningen
vid sidan av de bidrag som redan utgår
härtill.

Herr talman! Jag är besviken på socialministerns
inställning härvidlag, eftersom
jag trodde att statsrådet fäste
ringa vikt vid den byråkratism som ligger
i att på detta sätt så att säga skjuta
över saken på ecklesiastikdepartementet.
Och jag är särskilt besviken på detta
uttalande, eftersom jag inte anser
att vi har råd att avstå från den form av
aktiv sysselsättningspolitik för ungdomen
som ligger i lärlingsutbildningen
via hantverksmästarna.

Tyvärr kan det bli ett ganska ineffektivt
bollande fram och tillbaka mellan
departementen när det gäller att få
till stånd en ökad lärlingsutbildning hos
hantverksmästare ur både yrkesutbildnings-
och sysselsättningssynpunkt, ty
när denna fråga diskuterades i våras i
riksdagen framhöll ecklesiastikministern
:

»Eftersom det tydligen inte bär uppmärksammats,
vill jag understryka, att
regeringen redan har av riksdagen fått
praktiskt taget obegränsade möjligheter
att med hjälp av de stora arbetslöshetsanslagen
göra kraftinsatser på detta
område.»

Herr talman! Jag undrar just om inte
ecklesiastikministern menade att det var
socialministern som skulle göra kraftinsatserna
på detta område med de stora
arbetslöshetsanslagen.

Härtill vill jag bara avslutningsvis
foga den reflexionen, att det betydelsefulla
ur arbetsmarknadssynpunkt är att
vi får en så effektiv yrkesutbildning
som möjligt — en effektivare utbildning
än den nuvarande.

Dessutom anser jag det vara behövligt
att vi skaffar oss en mer ingående kännedom
om arbetsmarknaden. Därvidlag

Tisdagen den 8 december 1959 Nr 31

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sysselsättningssvårigheter bland ungdomen

fordras det ett intimare samarbete mellan
myndigheter och näringsliv. Men jag
tror också att vi behöver bättre resurser
att bedöma inte bara arbetslöshetens
utan också arbetskraftbristens omfattning
genom t. ex. kontinuerliga undersökningar
efter labour-force-metoden.
Utgifter härför kommer att återbetala
sig mångfalt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag kan utan vidare understryka,
och jag tror att den arbetslöshetsbekämpande
politik regeringen
bedrivit är ett bevis härpå, att vi inte
har någon annan uppfattning än den
herr Rydén här gjort sig till tolk för
rörande rätten till arbete — en rätt som
herr Rydén själv anser tillhöra de
mänskliga rättigheterna.

Vi kan väl också säga att den progressiva
sysselsättningspolitik som i dag
bedrives av arbetsmarknadsmyndigheterna
i praktiken har bevisat att vi
handlar i enlighet med denna vår uppfattning.
Vad interpellanten talar om i
dag är den s. k. dolda arbetslösheten
bland ungdomen. Det är svårt att avgöra
hur många ungdomar det är som
inte anmäler sig på arbetsförmedlingarna
och hur många som skaffar sig arbete
på egen hand. .Tåg medger det.
Men när vi ser på antalet vid arbetsförmedlingarna
anmälda unga arbetslösa
och jämför dagens siffror med dem
som förelegat under de närmast föregående
åren, så är ju detta en indikation
på att arbetslösheten har sjunkit
bland ungdomar under 18 år.

Sedan är jag givetvis överens med
herr Rydén, när han säger att det gäller
att uppnå bästa möjliga resultat med
minsta möjliga ekonomiska utlägg. Men
när jag lyssnade på honom, fick jag
ibland intrycket att lian var mera intresserad
av att finna fel i den statliga
bidragsgivningen än att medge den
sjunkande arbetslösheten och den ökade

yrkesutbildningen bland ungdomen. Vi
får inte glömma, att det finns en utbredd
önskan att staten skall träda till
och hjälpa på snart sagt alla områden.
Efter vad jag förstår tillhör herr Rydén
själv dem som gärna ger uttryck
för den meningen. Och det kan inte
vara riktigt att staten skall överta ansvaret
för all yrkesutbildning här i landet.
Jag kan som exempel nämna att
det under tioårsperioden 1948—1958 utbildades
cirka 1 500 lärlingar inom
hantverks- och småindustrien i Västerbotten,
men det utgick bidrag till endast
ungefär 100. Förhållandena är säkerligen
ungefär likartade i andra delar
av landet. Staten kan inte rimligen betala
utbildningsbidrag till tiotusentals
elever inom hantverket, lika litet som
den kan göra det till alla lärlingar inom
storindustrien, handeln och samfärdseln.
Vi måste förlita oss på att näringslivet
självt på samma sätt som
hittills sörjer för en stor del av denna
utbildning.

Om vi går in för att ge statsbidrag
till all lärlingsutbildning, så är vi inne
på vägar, herr Rydén, som säkerligen
inte leder till bästa möjliga resultat med
minsta möjliga ekonomiska utlägg! Det
är därför jag anser att vi skall iaktta
en viss försiktighet på detta område.

Till slut vill jag också göra en kommentar
i anledning av den missbelåtenhet
som herr Rydén gav uttryck åt när
det gällde mitt svar på hans sista fråga.
Herr Rydén tror att det inte har rått
särskilt goda kommunikationer mellan
ecklesiastikdepartementet — som har
svarat för den mycket snabba expansionen
på yrkesutbildningens område
— och arbetsmarknadsmyndigheterna
och socialdepartementet i vad gäller den
yrkesutbildningspolitik som de senare
bedrivit. Jo, herr Rydén, det har det
förvisso! Vad herr Rydén här är ute
efter, är tydligen att införa en bidragsform,
som genom arbetsmarknadsmyndigheternas
medverkan skulle innebära
större bidrag än de som nu utgår över

12 Nr 31 Tisdagen den 8 december 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sysselsättningssvårigheter bland ungdomen

ecklesiastikdepartementet. Jag fruktar
att herr Rydén här vill åstadkomma en
saxning för att tala lönespråk, där man
kan söga att när arbetsmarknadsmyndigheterna
kan ge ett bidrag av denna
höjd, så måste det bidrag som sedan
genom ecklesiastikdepartementets försorg
skall utgå till samma kategori också
öka. Men då är vi inne i en spiral,
som leder till motsatsen till det herr
Rydén ansåg borde vara en av de bärande
ekonomiska principerna, när det
gäller att ordna yrkesutbildningen för
de unga här i landet.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag kan försäkra statsrådet
att mitt största intresse är att nedbringa
sysselsättningssvårigheterna för
ungdomen, även om jag också anser att
detta bör ske på ekonomiskt bästa möjliga
sätt. Därom är vi väl ganska ense.
Jag är även fullt ense med statsrådet
om att näringslivet måste betala en stor
del av yrkesutbildningen. Detta sker ju
också, bl. a. genom de inbyggda verkstadsskolorna
och genom att många företag
har egen yrkesutbildning.

Hantverkarna kan inte betala yrkesutbildningen
ensamma. De är emellertid
intresserade av den och villiga att
ta emot fler ungdomar. Vi behöver också
fler möjligheter att placera ungdomar
i yrkesutbildning, ty det ger oss
de bästa möjligheterna att möta dagens
och framtidens arbetsmarknadsläge och
skaffa ungdomarna sysselsättning och
näringslivet den arbetskraft det behöver.
För närvarande är situationen den
att samtidigt som vi har överskott på
ungdomar, som kommer ut i arbetslivet,
har vi brist på yrkeskunnig arbetskraft.
Det lär vara så att det inom metallindustrien
fattas 41 procent yrkeskunnig
arbetskraft.

Jag förstår mycket väl statsrådets inställning
till det faktum att det skulle
uppstå två olika bidragsformer, om det
förslag, som jag har motionerat om, beträffande
bidrag till hantverksmästarna,

skulle antas. För min del anser jag det
inte alls vara fel, om även ecklesiastikdepartementet
anpassar sig efter den
formen av bidrag jag föreslagit. Jag menar
inte att det skall finnas olika typer
av bidrag, utan man skall kunna ge
hantverksmästarna dessa större bidrag.
Jag tror det är fullt skäligt att så sker.
Nu förhåller det sig emellertid tydligen
så att ecklesiastikdepartementet måste
vara synnerligen försiktigt i sina anspråk
på medel från riksdagen, under
det att socialdepartementet har ett mycket
kraftigt tilltaget bidrag för just sådana
här frågor. Till innevarande budgetår
hade socialministern föreslagit 25
miljoner kronor för bl. a. omskolning,
och i detta belopp ansåg jag, att man
skulle kunna inrymma även anslag till
frågor av denna art.

Det viktiga härvidlag är väl inte att
man försöker skapa en skillnad mellan
olika bidragsformer, utan det viktiga är
att man försöker få till stånd sådana
bidrag till hantverksmästarna, att så
många ungdomar som möjligt bereds
sysselsättning och får en gedigen yrkesutbildning.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Jag kan inskränka mig till ett par
korta kommentarer till vad herr Rydén
senast yttrade.

Det är väl ändå så — och det är
ganska naturligt att det är på det sättet
— att man i allmänhet räknar med
att hantverket och småindustrien lika
väl som andra företagare skall stå för
en hel del — jag vågar säga större delen
— av kostnaderna för yrkesutbildningen.
Det exempel jag tog upp visar,
att det under de år jag nämnde var 100
av 1 500 yrkesutbildade som fått bidrag.
Utbildningen för de övriga hade hantverkarna
och småindustriföretagarna
bekostat själva, därför att de behövde
yrkesutbildad arbetskraft.

Herr Rydén sade, att det är ont om
folk i den mekaniska metallindustrien.

Tisdagen den 8 december 1959 Nr 31

mot sysselsättningssvårigheter bland ungdomen

Svar på interpellation ang. åtgärder

Det är måhända riktigt. Men det kan
väl inte vara något skäl för att staten
skall påta sig kostnaderna för nya bidrag
till denna industri, när denna behöver
utbilda yrkeskunnigt folk. Har
företagarna behov av att skaffa sig yrkeskunnig
arbetskraft, skall de väl vara
angelägna om att sörja för utbildningen.
Det kan ändå inte vara herr Rydéns
mening att staten under alla förhållanden
skall bidra till dessa kostnader.

Jag vet av egen erfarenhet att sådan
yrkesutbildning har den allra största
betydelse, och jag går så långt att jag
säger, att arbetsplatsen ger den bästa
yrkesutbildningen.

Herr Rydén säger sig inte ha något
emot att ecklesiastikdepartementet anpassar
sig efter arbetsmarknadsmyndigheterna
när det gäller bidragen. Det
skulle innebära, att ecklesiastikdepartementet
höjde sina bidrag till hantverkarna
och de mindre industriföretagarna.

Ja, detta är så lätt att säga, herr Rydén!
Ni påstår att regeringen slösar och
att vi måste spara, och när vi skall
betala utgifterna, förhindrar ni oss att
skaffa de pengar som är erforderliga
för att klara de åtaganden som riksdagen
i flera fall redan beslutat.

Herr Rydéns partiledare har sagt att
utgifterna för sysselsättningen enligt
hans förmenande var för grovt tilltagna.
Men så snart man kommer in på resonemang
om de enskilda fallen, låter
det på ett helt annat sätt. Då säger herr
Rydén: Låt ecklesiastikdepartementet

anpassa sig efter arbetsmarknadsmyndigheten
och socialdepartementet för
hans tänkta bidrag, så att vi får högre
bidragsbelopp än de som nu utgår från
ecklesiastikdepartementet. Det är verkligen
inte lätt att sitta i regeringen med
de pendlingar hit och dit som oppositionens
företrädare roar sig med.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Det är möjligt att det
inte är lätt att sitta i regeringsställning,

men man har väl i alla fall rätt att
fordra en del av den regering vi har.

Jag tror inte jag har kommit in med
några alldeles speciellt stora krav på
socialministern. Den turnering han gör
beträffande de synpunkter folkpartiet
har i fråga om besparingar kan med
fördel användas just på denna sak. Den
form av yrkesutbildning, som jag här
gjort mig till talesman för, är särskilt
ekonomisk. Får jag bara ta ett exempel.

En treårig utbildning vid verkstadsskola
kostar ungefär 20 000 kronor för
samhället, under det att kostnaderna
för liknande form av yrkesutbildning
hos hantverksmästare kostar 6 000 kronor,
om hantverksmästarna får 2 000
kronor per år och lärling.

Jag tror att det säger en del om vad
jag här åsyftar.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Man kan naturligtvis
alltid argumentera så att det passar de
ståndpunkter man för närvarande intar.

Låt mig på nytt ta upp exemplet från
Västerbotten. Av de 1 500 som utbildades
fick 100 bidrag. Då kan jag säga,
att 1 400 fick utbildning utan att det
kostade staten ett öre. Det borde herr
Rydén inte ha någonting emot. Om vi i
stället skulle ha utbildat dem enligt den
metod som herr Rydén förordar skulle
det ha kostat 6 000 kronor per man för
tre år. Jag kan inte se annat än att det
med den metod som jag bl. a. måste
föredra blir billigare än det sätt herr
Rydén förordar.

Jag understryker emellertid att staten
verkligen i mycket stor utsträckning tar
ansvar för yrkesutbildningen. Och det
kommer den att göra även i fortsättningen,
men det får inte leda till att
man på företagarhåll får den uppfattningen
att staten obetingat skall bidraga
med kostnaderna för yrkesutbildningen.
Det är bara det jag vill understryka.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Herr Rydén säger att

14 Nr 31 Tisdagen den 8 december 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sysselsättningssvårigheter bland ungdomen

hantverket kan och är villigt att åtaga
sig ökad lärlingsutbildning. Det är möjligt
för att inte säga troligt att herr
Rydén bygger sitt antagande på en utredning
som har gjorts inom herr Rydéns
och mitt hemlän. Hantverksorganisationen
inom vårt hemlän har nämligen
ställt en fråga till hantverkarna,
formulerad ungefär så här: Är ni villiga
att åtaga er en utökad lärlingsutbildning,
om utbildningsbidraget höjs
til 2 000 kronor per elev och år? På
den frågan har 83 hantverksföretag,
mindre företag alltså, svarat jakande.
Detta skulle innebära att vid dessa 83
företag skulle 106 lärlingar kunna placeras.
Dessa uppgifter utgjorde sedan
underlag för en motion till Örebro läns
landsting i år, där man begärde att
landstinget skulle lämna bidrag till lärlingsutbildningen.
Landstinget ansåg
emellertid att de lämnade uppgifterna
inte var tillräckliga, varför landstinget
begärde kompletterande uppgifter från
de berörda 83 företagen. Landstinget
frågade bl. a. om företagen tidigare
hade ordnat någon lärlingsutbildning;
om lärlingsavtal fanns och om företagen
kunde bereda nya lärlingar utbildning
med början under 1960.

Det var emellertid endast 34 företag
som lämnade dessa kompletterande
uppgifter, och av dessa 34 företag var
det endast 20 som förklarade att de
kunde åtaga sig en utökad lärlingsut -

bildning under 1960. Vidare fanns det
bland de 20 företagen ett flertal frisörföretag,
som redan bedriver sin lärlingsutbildning
i anslutning till och
med stöd av landstingets utbildningsverksamhet.

Jag har velat anföra de här siffrorna
för att man inte skall tro att eventuellt
ökade bidrag skulle få någon nämnvärd
effekt på de sysselsättningssvårigheter,
som nu råder för ungdomen.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill bara till detta
säga att det naturligtvis är skillnad mellan
läget i dag och läget i slutet av
1958, när den här framställningen gjordes
i Örebro.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 181—189, bevillningsutskottets
betänkande nr 70,
bankoutskottets memorial nr 45 och
andra lagutskottets utlåtande nr 45.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.57.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Onsdagen den 9 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
december.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Sven Gustafson, Göteborg,
är på grund av sjukdom för vilken
han befunnits i omedelbart behov
av sjukhusvård fr. o.m. denna dag t. o.m.
innevarande riksdags slut urståndsatt
att deltaga i riksdagsarbetet, intygas.

Göteborg den 8 december 1959

Bertil von Friesen
leg. läkare

Herr Gustafson i Göteborg beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 8 innevarande månad till
riksdagens slut.

§ 3

Inrättande av en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
181, i anledning av väckta motioner om
inrättande av en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Jag står antecknad på
en reservation till detta statsutskottsutlåtandc
och vill med några ord belysa
anledningen till dess avgivande.

1958 föreslog regeringen i en proposition
att det skulle inrättas en professur
i vägteknik vid tekniska högskolan

i Stockholm. Motionsledes framfördes
samma år önskemål om inrättande av
en liknande professur vid Chalmers
tekniska högskola i Göteborg, detta inte
bara för att åstadkomma balans mellan
stockholmsräjongen och göteborgsräjongen,
utan fastmera därför att man
bland motionärerna och även andra
ledamöter av riksdagens bägge kamrar
ansåg detta vara ett så viktigt område,
att det borde inrättas mer än en
professur för att man skulle kunna få
fram vägtekniker och vetenskapsmän
inom ett arbetsfält, som tar en så betydande
del av den svenska statsbudgeten
i anspråk.

Utskottet skrev mycket välvilligt förra
året men kunde inte tillstyrka motionen.
Motionärerna har återkommit i
år. Statsutskottets andra avdelning har
inhämtat yttranden från berörda parter
i olika delar av landet. Sålunda har
man hört överstyrelsen för de tekniska
högskolorna, statskontoret, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, statens väginstitut,
Svenska vägföreningen, vägförvaltningen
i Göteborgs och Bohus län
och Föreningen Sveriges vägmästare.

Samtliga dessa instanser har livligt
tillstyrkt denna motion. Man har belyst
ärendet ur olika synpunkter, men
framför allt har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statens väginstitut
mycket ingående framhållit betydelsen
av att den föreslagna professuren inrättas,
inte minst med hänsyn till att vi
räknar med att mycket snart vara uppe
i en miljard kronor till olika anslag
inom vägväscndet. Man räknar med att
för städer och landsbygd gemensamt
skall vägbyggnadskostnaderna uppgå
till 600 miljoner om året och att under -

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Inrättande av en professur i vägbyggnad vid Chalmers tekniska högskola

hållet skall dra en kostnad av 400 miljoner,
sålunda en miljard sammanlagt.
Inom de närmaste tio åren är vi uppe
i en summa på en och en halv miljard
kronor. Att icke ägna så viktiga områden
som vägbyggande och vägunderhåll
ett tillräckligt ingående vetenskapligt
studium, strider mot ekonomiskt
förnuft.

Vi vet att exempelvis de tjälkänsliga
trakterna under de senaste åren har varit
föremål för ivriga studier — jag
pekar här på ett avsnitt av spörsmålet
som inte är belyst men som vi å
andra sidan inte har någon vetenskaplig
bakgrund till. Det förhåller sig i
stället ungefär så som med en hantverkare
som inte riktigt vet, vad det är
för fel på det material han bearbetar
och därför inte kan prestera ett fulllödigt
resultat: han måste oupphörligt
pröva sig fram och lägga ned stora summor
på att till sist nå ett acceptabelt
arbetsresultat. På samma sätt är det på
vägbyggandets och vägunderhållets område:
man får lägga ned miljoner och
åter miljoner på experiment, där en vetenskaplig
undersökning skulle ha kunnat
lösa frågan till för staten och kommunerna
väsentligt lägre kostnader. Jag
har velat skissera denna bakgrund till
reservationen.

Jag kommer, herr talman, inte att
ställa något yrkande, ty jag vill inte
att en minoritet inom kammaren skall
säga nej, även om minoriteten blir stark.
Jag uttalar i stället förhoppningen att
avdelningens ordförande får rätt i den
förväntan han gav uttryck åt i statsutskottet,
nämligen att departementschefen
nästa år kommer att lägga fram
förslag om en professur. Jag hoppas alltså
att statsverkspropositionen för budgetåret
1960/61 kommer att upptaga denna
professur vid Chalmers tekniska högskola.
Jag vill inte på något sätt hota,
men jag utgår från att motionärerna
kommer tillbaka och då framför alla de
värdefulla synpunkter som remissinstanserna
anlagt på denna viktiga fråga.

— Jag vill i detta sammanhang också
understryka att även statskontoret -—
vilket, som vi alla känner till, är försiktigt
när det gäller användandet av
statsmedel — förutsätter att Kungl.
Maj:t för 1960/61 skall lägga fram proposition
i ärendet. Det är min förhoppning
att statskontoret blir sannspått.

Herrar Andreasson (s) och Källenius
(h) instämde häri.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Trots att herr Jansson
i Kalix såsom talesman för reservanterna
inte ställde något yrkande ber jag
att med några ord få kommentera utskottets
utlåtande.

Det är ju ett gammalt krav som motionärerna
här återkommit till, nämligen
inrättande av en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola.
I år liksom tidigare har avdelningen
och även utskottet in pleno haft
en mycket positiv inställning till den
gjorda framställningen. Det råder ingen
tvekan om att, såsom även samtliga remissinstanser
uttalat, ett mycket stort
behov föreligger av en professur i vägbyggnad
också vid Chalmers tekniska
högskola. Utskottet har i år, liksom tidigare,
mycket klart givit uttryck åt sin
mening härvidlag. Jag vill som min uppfattning
deklarera — och jag tror jag
kan tala även för andra avdelningen —
att om vederbörande departementschef
inte till kommande budgetår lägger
fram förslag om inrättande av en sådan
här professur vid Chalmers tekniska
högskola, kommer avdelningen att direkt
beställa en sådan.

Jag hoppas därför liksom herr Jansson
i Kalix att det inte skall behövas
någon ytterligare motion i ärendet, utan
att Kungl. Maj:t i kommande budgetförslag
tar upp en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 9 december 1959 Nr 31

Anläggande av flygplatser

§ 4

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 182, i anledning av väckt motion
om inrättande av professurer inom rättssociologiens
område, och

nr 183, i anledning av väckta motioner
angående en administrativ samordning
beträffande anslagsgivningen till
det frivilliga ungdomsarbetet m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5

Anläggande av flygplatser vid Skellefteå
och Örnsköldsvik

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anläggande av flygplatser
vid Skellefteå och Örnsköldsvik
jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 174 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 23 oktober
1959, hemställt att riksdagen ville avgiva
yttrande över vad i propositionen
anförts rörande anläggande av flygplatser
vid Skellefteå och Örnsköldsvik.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Åkerström
väckt motion (11:721), vari hemställts
att riksdagen vid sin behandling av propositionen
måtte beakta de synpunkter
som i motionen framförts.

Utskottet hemställde, alt riksdagen
måtte, i anledning av propositionen nr
174 och med avslag å motionen II: 721,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört rörande anläggande
av flygplatser vid Skellefteå och
Örnsköldsvik.

Reservation hade avgivits av herrar
Pålsson, Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Åkerström och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att viss del av
2— Andra kammarens protokoll 1959. Nr

vid Skellefteå och Örnsköldsvik

utskottets yttrande bort ersättas med
text av i reservationen angiven lydelse
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av propositionen
nr 174 och motionen II: 721, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört rörande anläggande
av flygplatser vid Skellefteå
och Örnsköldsvik.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Till detta utlåtande har
fogats en reservation. Uppställningen
rent tekniskt är densamma i propositionen,
motionen, utlåtandet och reservationen,
varför det klart framgår vad som
önskas även av oss reservanter.

Kommunikationsministern har lagt
fram förslag om byggande av två flygplatser,
en cirka 22 km — inte 19 km
som det står i propositionen — norr om
Örnsköldsvik och en annan cirka 15
km sydost om Skellefteå.

Den avgörande anledningen till att
propositionen har kunnat framläggas nu
är ju, att arbetsmarknadsstyrelsen förklarat,
att det föreligger behov av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i dessa
bygder; de pengar staten skall satsa
skall därför utgå av medel, som är särskilt
anvisade för sådant ändamål.

Yad beträffar fördelningen av kostnaderna
mellan staten och kommunerna
utgår propositionen ifrån att kommunerna
skall lämna ett förhållandevis
större bidrag än vad som varit fallet i
fråga om flygplatserna i Kiruna och
Umeå, vilket också redovisats i propositionen.
Dessutom innebär den preliminära
uppgörelsen, att vederbörande
huvudmän skall svara för en summa av
70 000 kronor per år under fem år för
att täcka en del av de beräknade driftförlusterna
på dessa flygplatser.

Riksdagen har sålunda i dag att ta
ställning till någonting alldeles nytt,
nämligen att man vid nybyggnad av civila
flyplatser skall gå in för att låta
31

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

kommunerna betala en förhållandevis
större andel av kostnaderna än som förekommit
tidigare.

Nu tror jag att kommunikationsministern
inte har någonting emot att riksdagen
förklarar, att den är beredd att ta
hänsyn till de synpunkter, som har förts
fram i motionen och reservationen, och
sålunda låta statsverket ta på sig något
mer av de samlade kostnaderna än som
föreslagits i propositionen. Kommunikationsministern
har i regeringen drivit
den synpunkten så långt han har kunnat.
Propositionen ger ju besked om hur
långt han har kommit därvidlag. Han
har inte kommit tillräckligt långt, om
man, såsom reservanterna anser att man
bör göra i riksdagen, utgår ifrån att det
i sådana fall bör ske en någorlunda skälig
avvägning av kostnaderna mellan
staten och kommunerna.

I fråga om detta fördelningsspörsmål
har styrelsen för Svenska stadsförbundet
i en inlaga som överlämnats till
kommunikationsdepartementet givit uttryck
för sin uppfattning. Denna får ju
stå för styrelsens räkning, men den innehåller
ett avsnitt av ett uttalande,
som stadsförbundets medlemmar gjorde
den 18 april 1958, då dessa var särskilt
kallade just för att diskutera frågan om
fördelningen mellan kommunerna och
staten av kostnaderna för byggande av
civila flygfält. Detta uttalande var enhälligt.
Där sades det att man i fråga
om byggandet av civila flygfält borde
anlägga samma betraktelsesätt som beträffande
det allmänna vägväsendet, varav
skulle följa, att kommunerna inte
skulle ikläda sig större ansvar än att
de skulle svara för kostnaderna av tillfartsvägar
samt vatten- och avloppsförsörjning
för området.

Den föreliggande reservationen innebär,
vilket jag redan har antytt, en
kompromiss mellan denna inställning
och den uppfattning som framgår av
propositionen.

Jag kanske kan säga att jag känner
något bättre till en del detaljspörsmål

vad beträffar skellefteåområdet, ty jag
råkar bo i denna stad, vilken ensam ställt
sig som huvudman för skellefteflygfältet.
För flygfältet vid Örnsköldsvik
står däremot utom denna stad även tre
landskommuner. Tillåt mig, ärade kammarledamöter,
att göra det påståendet,
att om man gått in för denna lösning
för Skellefteå, så hade här inte förelegat
någon uppgörelse — om det hade förelegat
någon proposition kan jag inte
yttra mig om — men i varje fall hade
inte därifrån biträtts en uppgörelse av
så otillfredsställande innehåll som den
nu föreliggande.

Sedan vill jag nämna, att jag har litet
personliga synpunkter på frågan om flyg
kontra andra kommunikationsmedel,
särskilt med avseende på den bygd som
jag kanske främst får anses representera.
Det är möjligt att inte alla reservanter
är helt ense med mig i mitt betraktelsesätt.
I propositionen finns inget material
som kan utgöra underlag för en bedömning
av frågan om huruvida man
t. ex. redan 1961/62 skall kunna påräkna
reguljära förbindelser med t. ex. Stockholm
från samtliga dessa norrlandsflygfält.
Tillåt mig säga, att jag för min
del är mycket skeptisk beträffande förutsättningarna
härför.

När jag säger detta, tar jag någon hänsyn
till hur det verkligen förhåller sig
med det ekonomiska utfallet på flygets
område över huvud taget, över hela världen
gör ju de flesta flygbolag stora förluster.
Det flygbolag, som även staten är
delägare i, SAS, klarar sig någorlunda
hyggligt. Men det kapital staten och enskilda
satsat har man, såvitt jag är riktigt
underrättad, inte fått någon ränta
på sedan SAS kom till, eftersom det ekonomiska
utfallet inte har möjliggjort
någon sådan ränta. Vad utfallet av inrikesflyget
i Skandinavien beträffar är,
enligt de uppgifter jag fått, det senaste
verksamhetsårets förluster beräknade
till omkring 10 miljoner. I dag orkar
inte flyget betala för sig på flygplatserna.

Onsdagen den 9 december 1959 Nr 31

Anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

Här föreligger ett betänkande, som jag
förmodar att fjärde avdelningen i statsutskottet
har tagit del av. Vi får där en
föreställning om vilka utgifter vi har
att räkna med. Man räknar för all del
med en viss fortsatt ökning av flyget, i
varje fall inrikesflyget, och man bär
faktiskt prognoser, enligt vilka man
någon gång i framtiden skulle kunna få
detta inrikesflyg att gå ihop. Men då
har man inte räknat med att betala de
verkliga kostnaderna på flygplatserna.
Detta betänkande, avgivet av de svenska
ledamöterna i den skandinaviska flygtaxekommittén
den 5 oktober 1959, har
kanske som sin främsta uppgift haft att
se efter vad man kan göra för att få
bättre ekonomi på flygplatserna — säg
gärna även bättre balans i ekonomien
för luftfartsstyrelsen. Man har i betänkandet
sagt, att vi inte kan begära att
landningsavgifterna skall höjas så mycket
som skulle erfordras för att täcka
förlusten, som nu rör sig om bortåt 14
miljoner och som enligt beräkningarna
kommer att kraftigt stiga. Andra faktorer
kommer med i bilden och hjälper
säkert till att öka förlusterna. Man har
påpekat, att om vi skulle gå på den väg
vi redan är inne på och tillämpa höjning
av passageraravgifterna, skulle man få
lov att höja avgiften med 15 kronor
för varje gång en passagerare kliver in i
flygplanet för att göra en flygresa. Från
Luleå till Stockholm och åter blir det
sålunda 30 kronor. Man säger att vi
inte kan begära detta av hänsyn till ekonomien,
utan vi får nöja oss med att
föreslå en femma. Det är vad man har
stannat för i betänkandet.

Ärade kammarledamöter! Detta är något
av den bakgrund man måste ha klar
för sig, när man vill ha en föreställning
om förutsättningarna för flyget över huvud
taget och även inrikesflyget.

När nu utskottets majoritet talar om
de stora indirekta fördelar, som skulle
uppnås för dessa bygder, tänker jag
på den bygd jag närmast representerar.
.lag hävdar mycket bestämt, att de för -

delar som kan uppkomma alls inte kommer
att att uppväga de stora ekonomiska
engagemang, som man här kräver, i
varje fall av den stad jag bor i. Jag har
under hand där hemma frågat, och jag
skall fråga nu: Finns det några garantier
för att t. ex. Linjeflyg i och med
att flygfältet blir klart i Skellefteå är berett
att upprätthålla dagliga förbindelser
utan att samtidigt kräva garantier för
en minimibeläggning på respektive flygplan,
garantier som kommunerna, eventuellt
industrien i något fall, skulle vara
med om att ge?

Det är klart att en flygförbindelse
till det föreslagna fältet i närheten av
Skellefteå skulle vara ett plus för ett
begränsat antal människor, men för det
stora flertalet skulle, såsom alltid här
i landet, följden bara bli försämrade
järnvägskommunikationer. Vi skall inte
inbilla oss att järnvägarnas persontrafik
kan upprätthållas i samma omfattning,
därest det sker någon ytterligare
nämnvärd överflyttning av trafiken till
andra kommunikationsmedel, såsom i
detta fall flyget, och det bör vi ta hänsyn
till vid vårt ställningstagande till
en fråga som denna. Genom min verksamhet
inom ett visst företag vet jag
att en av snälltågsförbindelserna till
Norrland befinner sig i farozonen om
något år. Jag har också talat med representanter
för den industri, där jag
tidigare varit anställd och som har sin
verksamhet inpå knutarna där jag bor,
och man har sagt mig ungefär följande:
»Vi för vår industris vidkommande har
inte något som helst intresse av denna
flygförbindelse. Vad vi fruktar är att
tillkomsten av flygfältet skall medföra
en försämring av tågförbindelserna, och
vi vill inte alls medverka till att så
sker.» Märk, ärade kammarledamöter,
att det här är fråga om en industri
som även arbetar på export.

Det finns således i dessa trakter representanter
för industrien, som inte är
alldeles övertygade om att tillkomsten
av ett flygfält vid Skellefteå skulle, to -

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

talt sett, vara ett plus, utan att det är
risk för att det också skulle bli ett minus.
Då jag ändå gått med på förslaget,
med en reservation beträffande
kommunernas andel av kostnaderna,
bar jag gjort det därför •—- såsom jag
framhöll redan i början av mitt anförande
— att arbetsmarknadsstyrelsen
har ansett sig ha behov av projektet
för arbetsmarknadspolitiska åtgärder i
den bygd det här gäller.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! När denna fråga behandlades
vid vårriksdagen var praktiskt
taget alla överens om att det var
mycket angeläget att få till stånd en utredning
beträffande de berörda flygfälten
i örnsköldsviks- och skellefteåområdena.
Det fanns talare i denna debatt
som befarade att det hela kunde
komma att stanna vid en utredning och
inte något mer och som ansåg detta
olyckligt. Å andra sidan pekades i debatten
på de stora subventionerna till
flyget — det gjorde den talare som här
uppträtt före mig. Herr Åkerström framhöll,
såsom han gjort även i dag, att eftersom
flyget inte är konkurrenskraftigt
i nuvarande läge, måste det få alldeles
för stora subventioner. Om ungefär
samma metoder skulle tillämpas beträffande
SJ, skulle subventionerna av
skattemedel till SJ bli omkring tre
gånger så stora som för närvarande.

Jag måste, herr talman, säga att jag
inte förstår varför herr Åkerström agerar
på det sätt han här gör. Det träffas
mellan de berörda kommunerna och staten
en preliminär överenskommelse,
som minskar statens utgifter, och det
borde ju ligga i linje med herr Åkerströms
uppfattning, eftersom han anser
att flyget redan har fått för stora subventioner.
Men herr Åkerström kommer
i stället med en motion och sedermera
en reservation, där han önskar att
staten skall åta sig en större del av

kostnaderna i stället för en mindre.
Var finns det logiska sammanhanget i
ett sådant uppträdande? Både i våras
och här i dag understryker herr Åkerström
att det är en dålig affär med flyget,
eftersom man nödgas ge för stora
subventioner, men när det sedan alldeles
frivilligt träffas en preliminär överenskommelse,
enligt vilken kommunerna
är beredda att i viss utsträckning åta
sig dessa kostnader, då säger motionären
liksom även reservanterna att
kommunernas utgifter för saken blir för
stora och att därför en större anpart
bör övervältras på staten. Jag kan inte,
herr Åkerström, få detta att riktigt
stämma. Jag vill erinra om att bland
dagens reservanter finns också de som
i egenskap av ledamöter av stadsfullmäktige
har varit med om att utan reservation
för sin stads vidkommande
godta den preliminära uppgörelsen.

Det är klart att om utskottsreservationen
har det enda syftet att ge kommunalmännen
en känga för att de inte
tillvaratagit sina respektive kommuners
intressen, så kan den fylla en viss uppgift,
liksom möjligtvis då det gäller att
ge kommunikationsministern en eloge
för att han har på ett föredömligt sätt
tillvaratagit statens intressen, eftersom
han fått det hela så pass billigt. Nu
tyckte herr Åkerström visserligen, att
det hade blivit en fördelning som man
inte kunde vara riktigt nöjd med, men
med tanke på den debatt som ägde rum
i våras, då alla var mycket angelägna
om att något skulle göras så att inte
örnsköldsviksorten och skellefteåorten
skulle bli utan flygförbindelse, har jag
litet svårt att förstå varför man reagerar
på detta sätt nu. Om man skulle
lyckas i sin strävan att få reservationen
bifallen, blir väl, herr talman, resultatet
bara att dessa orter blir utan detta
projekt. Att det skulle ske en ny
och annan fördelning mellan staten
och kommunerna, sedan dessa har godtagit
den preliminära uppgörelsen, förefaller
mig alldeles otroligt. Resultatet

Onsdagen den 9 december 1959 Nr 31

Anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

av en framgång för reservanterna skulle
alltså bli, att det inte blev någon flygförbindelse
från örnsköldsviks- och
skellefteåtrakten. Om det är detta man
åsyftar borde man kunna säga detta
öppet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag begär inte att herr
Kärrlander skall förstå allting, men vad
han sade till sist bevisar, att han har
svårt att förstå någonting i detta sammanhang.
En framgång för reservanterna
skulle leda till att det blev flygplatser
vid Skellefteå och Örnsköldsvik.
Herr Kärrlanders påstående är
orimligt och har inte någon som helst
täckning.

Beträffande min bristande logik tror
jag inte, att jag behöver visa upp att den
håller för andra än för herr Kärrlander,
men det kanske jag får göra på tu
man hand. Om herr Kärrlander hade
varit så intresserad av andras uppfattning
i denna fråga, att han hade lyssnat
till vad jag sade, hade han inte behövt
göra gällande, att det brister i logiken.
Jag har framhållit, att vad som till slut
är det avgörande motivet för att jag
ändå är med på att det på de för kommunerna
ställda villkoren — som här
anges av reservanterna — bygges flygfält
är att arbetsmarknadsstyrelsen har
begärt att av arbetsmarknadspolitiska
skäl få ta hand om dessa projekt. Jag
tycker att det bör räcka i sammanhanget.

Angående den mycket frivilliga uppgörelsen
har jag nog en annan uppfattning.
Jag skulle vilja erinra om att det
i Skellefteå stad fanns åtminstone fyra
personer, som ville ha bordläggning och
en bättre utredning. Jag vet, att man
har fått bristfälliga och felaktiga informationer
före beslutet i stadsfullmäktige.
När jag har hört hur man har farit
fram där, är jag beredd att här i

riksdagen — om det tillätes mig — ge
dessa fullmäktige underbetyg. Att skilja
på dessa två intressegrupper, Örnsköldsvik
och Skellefteå, och plocka ut
Skellefteå, då man visste att åtminstone
en representant därifrån var med om
vad som helst, är ett förfaringssätt som
jag inte gillar. Jag anser, att representanter
för båda orterna borde ha varit
samtidigt närvarande, eftersom det är
fråga om flygfält med samma kostnader
och i stort sett samma villkor, och gemensamt
fått träffa uppgörelse. Då
skulle det ha varit fullt frivilligt. Nu har
jag svårt att vidgå, att detta skulle vara
fallet.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i de förhandlingar av mer eller mindre
frivillig karaktär, som man bedriver i
Skellefteå. När jag inte förstår herr
Åkerströms logik är det bara av det
enkla skälet, att han först framhåller,
att flyget inte bär sig självt och redan
får för stora subventioner, men sedan,
när kommunerna och staten gör en frivillig
överenskommelse, som blir relativt
hygglig för statens vidkommande,
rusar upp och påstår, att det blir alldeles
för billigt för staten och att denna
skall åta sig att ge ut större summor.
I detta kan jag inte finna någon logik
alls. För övrigt kan en överenskommelse
vara frivillig, även om det finns
fyra reservanter.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det har sagts mig, att
herr Åkerström förmodat, att jag inte
skulle ha något att invända mot ett bifall
till reservationen. Det är en helt
felaktig förmodan. Jag står fast vid den
överenskommelse, som är träffad mellan
representanter för de båda parter
saken gäller, detta av den enkla anledningen
att jag inte ser någon möjlighet

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

att nu realisera flygplatsfrågan i Örnsköldsvik
och Skellefteå på annat sätt
än genom denna överenskommelse. Yill
man lösa frågan nu — och jag har fått
ett intryck av att man vill det i de
båda bygderna — finns det inte något
annat val.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! I vissa sammanhang
skall man nog vara försiktig med nyanserna.
Jag försökte framhålla — åtminstone
avsåg jag det — att jag förmodar
att kommunikationsministern
inte har någonting emot att berörda
kommuner kommer något billigare undan
än enligt de villkor han lyckats utverka
i regeringen. Skall jag uppfatta
det på det sättet? Nu säger kommunikationsministern,
att han av de anförda
skälen inte finner det vara av intresse
att kommunerna kommer billigare
undan.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det är här inte fråga
om vad jag är intresserad av, utan om
praktisk politik, om vad som är möjligt
och inte möjligt i nuläget.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Genom det replikskifte
som här förevarit har ett par avsnitt i
förevarande fråga blivit ingående belysta.
Jag syftar på förhandlingssituationen
och avtalets materiella innehåll.
Herr Kärrlander har bemött herr
Åkerströms kritik, och herr Kärrlanders
uppfattning överensstämmer på
den punkten tydligen helt med utskottets.
Herr Åkerströms anförande formade
sig till en kritisk granskning av
det sätt, på vilket detta problem fått sin
lösning. Herr Åkerström delgav också
sin mycket kritiska syn på flygets betydelse
i allmänhet som kommunika -

tionsmedel. Jag skall, herr talman, så
koncentrerat som möjligt granska några
av de av herr Åkerström anförda synpunkterna.

Det är riktigt, som herr Åkerström
framhöll, att arbetsmarknadssynpunkter
i hög grad har spelat in när det
gällt att utforma detta förslag. Det må
tillåtas mig att något litet beröra förhistorien.
Herr Åkerström var också inne
på den.

I årets statsverksproposition framlades
förslag om byggande av en flygplats
i Umeå. I samband därmed uttalades,
att man närmare borde undersöka
förutsättningarna att bygga flygplatser
vid Skellefteå och Örnsköldsvik.
Redan i februari månad gav departementschefen
luftfartsstyrelsen i uppdrag
att företa en utredning. I statsutskottets
utlåtande nr 9 underströk utskottet
angelägenheten av att luftfartsstyrelsen
så skyndsamt som möjligt
verkställde denna utredning. Vi betonade
också dessa anläggningars värde
såsom beredskapsföretag. Med hänsyn
till arbetsmarknadsläget borde man så
snabbt och effektivt som möjligt fullfölja
denna utredning. Redan den 12
september i år låg luftfartsstyrelsens utredning
klar. Detta innebär en verkligt
föredömlig, snabb och effektiv behandling
av ett viktigt ärende.

Herr Åkerström berörde frågan om
karaktären av de nya flygplatserna i
Skellefteå och Örnsköldsvik. Han tycktes
mena att dessa inte hade samma
kvalitet och värde som de flygplatser
som Kiruna och Umeå kommer att få.
Därvidlag vill jag hänvisa till vad luftfartsstyrelsen
anfört. Denna myndighet
är ju vår högsta sakkunskap på området.
Den betonar i sitt yttrande att i
och med att man bygger ut Kiruna och
Umeå samt rustar upp Sundsvall/Härnösands
flygplats får man ett stamlinjenät
i Norrland, som kan tjäna såsom
alternativa landningsplatser vid dålig
väderlek. De aktuella flygplatserna, de
i Örnsköldsvik och Skellefteå, är mera

Onsdagen den 9 december 1959 Nr 31

Anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

lokalt betonade och kräver en mindre
omfattande utrustning. Man får dock
förutsätta, herr talman, att luftfartsstyrelsen
ser till att dessa platser får den
erforderliga tekniska utrustningen.

Eftersom jag hänvisade till herr Kärrlanders
anförande behöver jag inte närmare
gå in på avtalets materiella innehåll.
Jag vill dock erinra kammaren om
att herr Åkerström på mycket kort tid
har ändrat uppfattning. I den motion
som ligger till grund för reservationen
hävdar han, att vederbörande kommunala
parters andel skulle stanna vid 50
procent i stället för 65 procent, som propositionen
föreslår, liksom även att
driftbidraget, som under en följd av
fem år skulle utgå, begränsas till 15 000
kronor i stället för att utgå med 70 000
kronor. När jag läser reservationen finner
jag, att herr Åkerström kan tänka
sig att den kommunala parten skulle
bidra med 55 procent av anläggningskostnaderna.
De årliga bidragen skulle
bestämmas till 35 000 kronor. Detta vittnar
om att det här är en komplicerad
fråga där man inte utan vidare kan kategoriskt
fastställa att reservationens
förslag måste vara det enda riktiga.

Nu har vi betonat — och det har även
framhållits av herr Kärrlander — att
ett avtal föreligger efter förhandling,
och man får utgå ifrån att båda parter
varit medvetna om vad de kommit överens
om och skrivit under. På den kommunala
sidan har man tydligen sett det
så, att man har så stora fördelar på respektive
platser, att man inte hesiterat
att ikläda sig de kostnader som avtalet
innebär.

.lag skall inte vidare ingå på det föreliggande
avtalet och vårt sätt att bedöma
detsamma. Vi har tillstyrkt Kung].
Maj ds förslag. Med anledning av herr
Åkerströms bedömning av flyget som
kommunikationsmedel i allmänhet vill
jag i korthet framföra ett par synpunkter.
Först några ord om det ekonomiska.
Av SAS aktiekapital, 50 miljoner
kronor, har av det statsägda ABA

och det privatägda SILA tecknats vartdera
50 procent, eller 25 miljoner kronor.
Utdelning från SAS till de tre moderbolagen
har ägt rum vid några tillfällen.
Någon utdelning från ABA till
statsverket har dock ej skett. Tidigare
har vi haft ett direkt subventionsförfarande
när det gällt inrikestrafiken. Detta
är numera slopat. Bidrag till den inrikes
lufttrafiken beviljades senast för
budgetåret 1954/55 med 300 000 kronor.

Herr Åkerström nämnde om den utredning
som skall ske på det nordiska
planet beträffande flyget och dess ekonomisering.
Han erinrade om att de
svenska representanterna nyligen har
överlämnat ett delbetänkande, vari man
föreslår en passageraravgift på 5 kronor
även för inrikeslinjerna. Vi får antagligen
under vårriksdagen tillfälle att
ta ställning till detta förslag.

Vid ett allmänt bedömande av flyget
som kommunikationsmedel anser jag,
herr talman, att man måste ta in turismen
i bilden. Jag vill med några ord
beröra den sidan av saken.

Vårt land besöks enligt 1957 års statistik
av ungefär 500 000 utländska turister
årligen. Därvid bortses från dem
som kommer från våra grannländer
Danmark, Finland och Norge. En beräkning
visar att turisterna stannar här
i genomsnitt 12 dygn. Man har kalkylerat
med att de betalar ungefär 50 kronor
per dag för inackordering m. m.
Härigenom tillföres vårt land en inkomst
på 300 miljoner kronor. Men därtill
skall man också lägga värdet av de
inköp som turisterna gör. Tar man dem
med i kalkylen överstiger beloppet 400
miljoner kronor.

Vad har då flygverksamheten med den
här saken att göra? Flygets betydelse
ligger framför allt däri, att den tidsvinst
som erhålles mot förhöjd reskostnad
över huvud taget gör det möjligt för
långväga resande att hinna besöka vårt
land. Detta gäller framför allt resande
från USA, med vilket vi har direkt flvgförbindelse.

24 Nr 31 Onsdagen den 9 december 1959

Anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

Därtill kommer — det är mycket väsentligt
— att SAS’ vittförgrenade
världsorganisation fungerar som upplysningscentral
och skapar en goodwill
som i hög grad främjar turismen i Sverige.
Det synes mig, herr talman, att
man vid den allmänna bedömningen av
flyget som kommunikationsmedel inte
kan undgå att ta med dessa faktorer i
bilden. Gör man det blir måhända det
ekonomiska utfallet alltså, allsidigt bedömt,
inte så magert som herr Åkerström
vill göra gällande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag var med i statsutskottets
fjärde avdelning under ganska
många år och fick då följa ABA:s utveckling
fram till SAS. Jag har själv
varit med och slagits för att vi skulle
skaffa oss ett storflygfält. Då har jag
självfallet godtagit en del av det som
herr andre vice talmannen anförde om
de indirekta fördelar som man bör kunna
beräkna på den s. k. utlandstrafiken.
Men det förhåller sig inte på samma säft
i fråga om den inhemska trafiken. Jag
gör faktiskt en åtskillnad där.

Jag vet också att SAS säger, att inrikesflyget
minst måste ha så och så
stor omfattning för att svenska folket
skall göras flygsinnat och för att SAS
skall få större möjligheter att träffa över.
enskommelser med dem som behärskar
flygfälten ute i världen. Jag vet mycket
väl allt det där.

Fjärde avdelningens ordförande, vice
talmannen Malmborg, anförde en del
siffror. Ja, jag har också varit i departementet
för att undersöka hur det förhåller
sig. Här angavs att staten gick
in i SAS med 25 miljoner kronor men,
herr Malmborg, staten gick också in
med de tillgångar som staten ägde i
ABA, som då var en sammanslagning
av ABA och SILA, där staten var hälftendelägare.
Jag har haft hjälp av sak -

kunnigt folk i departementet och jag
har fått fram, att man kommer till mer
än dubbla den angivna summan om man
räknar med värdet av de tillgångar som
staten ägde i ABA, när ABA gick in i
SAS — det rör sig totalt om 58 miljoner
kronor.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
något resonemang med herr Åkerström
om flygets möjligheter i framtiden —-det har jag för liten kunskap om och
för litet material till. Jag har emellertid
fått den uppfattningen, att människorna
blir alltmer flygsinnade. Det
tar sig ibland småroliga uttryck. Jag
erinrar mig en liten historia i sammanhanget.

I en skolklass var det religionsundervisning
och lärarinnan sade, att de som
är snälla barn får vita fina vingar när
de kommer till himlen medan de som
är elaka får svarta vingar. »Hör du det,
Kalle?» — »Ja, det gör jag, men det
bryr jag mig inte om bara jag får flyga.»

Med herr Åkerström är det på motsatt
sätt: det verkar som om han inte
bryr sig om hur han argumenterar bara
han slipper flyga.

Även om jag löper risken att liksom
herr Kärrlander få höra, att jag ingenting
förstår av det här, skulle jag gärna
vilja fortsätta herr Kärrlanders resonemang
om logiken i herr Åkerströms
uppträdande och argumentation.

För det första har herr Åkerström,
såsom herr Malmborg redan har framhållit,
motionerat om att kommunen
skulle erlägga 50 procent av anläggningskostnaderna.
I reservationen har
han höjt budet från 50 till 55 procent
av kostnaderna d. v. s. med 10 %, och
när det gäller de årliga driftkostnaderna
har han höjt sitt bud med cirka 130
procent.

För det andra skulle ju herr Åkerströms
resonemang, om han tillämpade
den enklaste logik, sluta med att han

Onsdagen den 9 december 1959 Nr 31

Anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

yrkade avslag på byggandet av flygfält
i Skellefteå och Örnsköldsvik. Han har
här talat om att han inte tror på flyget
— han tror i varje fall att prognoserna
är alldeles för optimistiska. Herr
Åkerströms hela resonemang har gått
ut på det; flera än jag vet att han i en
annan diskussion har erkänt det. Då
borde väl herr Åkerström dra den slutsatsen,
att varken staten eller kommunerna
bör lägga ned några pengar här.
Men vad gör herr Åkerström utifrån sitt
resonemang? Jo, han säger att huvudsaken
är att kommunerna inte lägger
ned för mycket pengar. Om staten satsar
pengar som inte blir räntabla och
det blir en dålig affär för staten, spelar
det mindre roll än om det blir en dålig
affär för vederbörande kommun.

Nu är det möjligt att jag inte är så
nyanserad som herr Åkerström önskade.
Herr Åkerström talade först i ett anförande
om att herr Kärrlander inte
förstod någonting av detta och i ett annat
anförande sade han att man borde
vara nyanserad. Jag kan väl då säga
min mening precis som den är, även
om jag inte kommer upp i den höga och
klara luft där herr Åkerström vistas.

Nu är det också så, att herr Åkerströms
uppgifter kan diskuteras. Såvitt
jag förstod honom rätt menade han, att
man här har kommit med någonting alldeles
nytt, som innebär att kommunerna
får satsa mer för flygfältsbyggandet
än de tidigare har gjort. Det kan diskuteras.
Det finns flygplatser här i landet,
som kommunerna har bekostat helt
,— i Stockholm och Göteborg har kommunerna
bekostat flygplatserna helt
från början. I det betänkande som 1944
års flygplatsutredning avgav behandlades
frågan om finansiering av olika
flygplatsprojekt, och där sade utredningen
klart ifrån, att de omnämnda
flygfiilten i Skellefteå och Örnsköldsvik
i väsentlig män måste betraktas som
kommunala flygfält och därför finansieras
av kommunerna.

Jag skall inte gå vidare in på det här,

men jag vill tillägga att jag har den
uppfattningen, att hur sådana civila
flygfält iin finansieras måste man komma
till en överenskommelse i varje särskilt
fall som tar hänsyn till olika omständigheter:
kommunernas bärkraft,

statens finansiella möjligheter, kommunernas
möjligheter att i framtiden utnyttja
flygplatserna o. s. v. Jag tror inte
att man en gång för alla bör spika
fast några regler i detta avseende.

Nu innebär ju herr Åkerströms uppträdande
här en fruktansvärd kritik
och misstro mot förtroendemännen i de
kommuner som har gått med på överenskommelsen.
Majoriteten av fullmäktigeledamöterna,
bl. a. i Skellefteå, har
ju godkänt den här överenskommelsen,
och jag förmodar att vi kan lita på deras
omdöme. I varje fall kan väl inte
jag eller någon annan här i riksdagen,
som inte är från Skellefteå eller från
någon av de andra kommunerna, desavuera
kommunerna i det här avseendet
— det kan inte vara rimligt att uppträda
på det sättet. Jag vet inte hurudana
umgängesformer ni har där uppe,
men jag hoppas att inte alla förtroendevalda
blir utsatta för samma misstro
som herr Åkerström här har utsatt de
valda stadsfullmäktige- och kommunalfullmäktigeledamöterna
för.

När vi behandlade frågan om flygfältet
i Umeå, fick fjärde avdelningen
motta uppvaktningar bl. a. av representanter
för Örnsköldsvik och Skellefteå,
vilka var mycket angelägna om att flygplatsfrågorna
för kommunerna skulle
ordnas. För min del tycker jag att det
är angeläget att understryka, att behandlingen
har skett mycket snabbt.
Man har kommit till en överenskommelse
med kommunerna, och man räknar
med att kunna ordna flygfältsfrågorna
där uppe mycket snabbare än
någon egentligen har föreställt sig. Mig
förefaller det därför litet märkligt, att
eu representant för denna landsända är
så kritiskt inställd i det hör avseendet
som herr Åkerström är.

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

Jag skall inte ta upp frågan om de
försämrade järnvägskommunikationerna.
Jag tror för min del att man måste
räkna med att järnvägarna inte kan hålla
samma trafik som tidigare, oavsett
vad som görs med flygplatserna, och det
har vi redan tagit med i beräkningarna.
Jag vet inte heller vad det är för intressen
till exempel i Skellefteå som herr
Åkerström åberopar. Det intresse för
sådana frågor som finns i en stad bör
väl ändå ta sig uttryck i de valda förtroendemännens
handlingssätt. En överenskommelse
som denna tycker jag inte
att vi bör gå ifrån. Herr Åkerström
har också fått klart besked från kommunikationsministern
om att om man
önskar driva praktisk politik i det här
avseendet, måste man godkänna överenskommelsen.

Jag vill, herr talman, instämma i yrkandet
om bifall till utskottets utlåtande.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag känner mig föranlåten
att med några ord motivera, varför
jag har gått med på reservationen.
Att jag vill göra det beror i någon mån
på att talesmannen för reservanterna,
herr Åkerström, i den senare delen av
sitt inlägg förde ett så negativt resonemang
beträffande flyget, att jag tycker
att konsekvensen närmast borde ha varit
ett rent avslagsyrkande. Jag har nog
för min del en mera optimistisk uppfattning
om flygets utveckling i framtiden,
inte minst norrlandsflygets.

Att jag har gått med på reservationen
beror på att jag tycker att den fördelning
mellan staten, kommunerna och
industrierna på platsen, som man har
kommit fram till under förhandlingarna,
icke är riktig.

Vi kan väl inte bygga flygplatser så
tätt här i landet, att alla orter kan få
bra flygförbindelser, och därför tycker
jag det är rimligt att de kommuner som
får en flygplats i närheten betalar en

del av kostnaderna, men också landet
i sin helhet har intresse av att flygförbindelserna
blir bättre. Alla de som
skall till Skellefteå eller Örnsköldsvik
från andra delar av landet måste ju ha
intresse av att det går att flyga till Skellefteå
och Örnsköldsvik, och följaktligen
är det riktigt att göra en fördelning
av kostnaderna mellan staten, som då
representerar hela landet i övrigt, och
kommunerna och industrierna på platsen.
Det blir en bedömningsfråga, hur
fördelningen skall göras. Det finns inga
fasta normer för det, utan det har varit
en bedömnings- och underhandlingssak.

Den uppgörelse, som man här har
kommit fram till, innebär att kommunerna
skall betala 65 procent av kostnaderna
för flygplatsbyggena, plus marken.
Om man räknar in markkostnaderna
blir väl bidraget minst 80 procent
av totalkostnaden, och det tycker
jag för min del innebär att man lägger
för mycket på kommunerna i närheten
av flygplatsen.

Jag menar, om jag skall uttrycka mig
kort, att de övriga delarna av landet bör
ha större intresse av goda flygförbindelser
med Norrland än som framgår
av denna fördelning. Det är för att understryka
detta som jag har gått med
på reservationen, fastän jag inte hyser
någon förhoppning om att den skulle
bifallas.

Nu har det sagts, att om riksdagen
skulle besluta i enlighet med reservationen,
skulle det inte bli några flygplatser
av. Det tycker jag verkar vara
en överdrift. Om staten meddelar kommunerna,
att de icke behöver betala 65
procent av kostnaderna, utan att det
räcker om de betalar 55 procent, tror
jag att jag vågar försäkra, att det inte
skall behöva bli några långvariga underhandlingar
med kommunerna om
den saken.

För att det inte skall uppstå något
missförstånd vill jag till sist helt instämma
i vad som är sagt såväl i ut -

Onsdagen den 9 december 1959 Nr 31

Anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

skottsutlåtandet som i reservationen om
att vi är nöjda med att utredningen har
kett så snabbt.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! När riksdagen behandlade
frågan om flygfältet i Umeå hade
utskottet skrivit att utredningen rörande
flygplatserna i Skellefteå och Örnsköldsvik
skulle påskyndas. Då var det
rätt många pessimister som sade, att
det var en skrivning som utskottet kröp
bakom för att komma ifrån hela frågan.
Det är därför angeläget att i dag
kontatera, att den utredningen gjordes
ganska snabbt och att kommunikationsministern
och regeringen helt har infriat
de löften som tidigare givits i det
sammanhanget. Jag tycker att vi framför
allt till statsrådet Skoglund, som har
handlagt denna fråga, bör rikta ett tack
för ärendets snabba behandling.

Vad sedan de ekonomiska uppgörelserna
beträffar undrar jag om det verkligen
är klokt att riksdagen gör avvägningar
beträffande olika flygplatsbyggen.
Vi skulle väl komma ut på ganska
djupt vatten, om vi går in på bedömningar
av de ekonomiska uppgörelser
som Kungl. Maj :t i det sammanhanget
träffat med berörda kommuner. Därför
tror jag också, att vi bör acceptera den
uppgörelse som kommit till stånd i detta
speciella fall. Kommunerna måste väl
här ha haft ett starkt intresse av att få
sin flygplatsfråga löst, och därför har
de påtagit sig de ekonomiska bördorna
härför. Om så inte varit fallet, hade väl
kommunerna inte träffat dessa uppgörelser.
Den saken tycker jag skall framhållas
tydligt och klart.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Trots det som den siste
ärade talaren sade om den tacksamhet
som bör uttalas till kommunikationsmi -

nistern står jag här och är otacksam
fortfarande, och det är jag så länge
kommunikationsministern inte vill bjuda
kommunerna bättre villkor.

Vad sedan angår herr Perssons i
Växjö anförande var det just ingenting
i det som är värt bemötande, med undantag
för vad herr Persson sade om
att det här inte skulle vara fråga om
någonting nytt när det gäller fördelningen
av kostnaderna mellan stat och kommun.
Jag vill där på nytt citera vad som
står på s. 4 i Kungl. Maj:ts proposition
nr 174 år 1959. Där står följande: »Vid
förhandlingarna har från statens sida
hävdats, att de lokala intressenterna med
hänsyn till flygplatsernas förutnämnda
utpräglat lokala karaktär bör dels bidraga
till anläggningskostnaderna i större
utsträckning än vad som varit fallet i
fråga om de i stamlinjenätet ingående
flygplatserna vid Kiruna och Umeå, dels
verksamt bidraga till driftkostnaderna
åtminstone under ett antal år i begynnelsestadiet,
då trafiken icke kan beräknas
bli av sådan omfattning, att den
kan bära driftutgifterna för flygplatserna.
»

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Det är ju en sak om man
skriver i propositionen, att det här krävs
större insats från kommunernas sida än
när det gäller flygplatserna i Kiruna och
Umeå. En helt annan sak är att uttrycka
sig som herr Åkerström gjorde i sitt första
anförande, när han sade att detta
var någonting alldeles nytt. Det är möjligt,
att fördelningen inte varit precis
likadan någon gång förut. Men från början
fick kommunerna ibland svara för
hela kostnaden, när flygfält anlades.
Detta framhålles också av utredningar
som uttalat sig i denna fråga. Så t. ex.
framhöll 1944 års flygplatsutredning:
»Enär civilflyget betjänar såväl våra internationella
förbindelser som inrikes -

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Utfärdande av bruttolönetabeller för de statsanställda

trafikens behov kan det vara befogat att
i viss mån differentiera statens och de
lokala intressenternas inbördes medverkan
vid utbyggnaden av luftfartens
markorganisation så, att statsintressena
blir mera framträdande i fråga om de
internationella flygplatserna, medan
kommuner och andra lokala organ i
högre grad svara för rena inrikesflygplatser.
» Det är egentligen detta som
tillämpats här. Den historieskrivning,
som herr Åkerström lämnade i sitt förra
anförande, var alltså inte riktig.

Om herr Åkerström hade lagt ned
lika mycket av sin berömvärda energi
på att försöka att på hemmaplan medverka
till att få till stånd en bättre uppgörelse,
är det möjligt att han hade lyckats.
Men att nu i riksdagen lyckas mednågonting
av vad herr Åkerström åsyftar
tror jag inte är möjligt.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Åkerström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 184, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr

Åkerström begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
178 ja och 19 nej, varjämte 18 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

185, i anledning av väckta motioner
angående kompensationen till statstjänstemännen
för inbetalda folkpensionsavgifter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Utfärdande av bruttolönetabeller för de
statsanställda

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

186, i anledning av väckt motion om
utfärdande av bruttolönetabeller för de
statsanställda.

I en inom andra kammaren av herr
Onsjö väckt motion (11:35) hade hemställts,
att riksdagen måtte anhålla hos
Kungl. Maj :t om utfärdande av bruttolönetabeller
för de statsanställda i enlighet
med vad i motionen anförts.

Utskottet hemställde, att motionen
11:35 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Pälsson, Thorsten
Larsson, Skoglund i Doverstorp,
Rubbestad, Staxäng, Nilsson i Göingegården
och Hansson i Önnarp, vilka ansett
att utskottets yttrande bort ha i
reservationen angiven lydelse och utmynna
i hemställan att riksdagen måtte,
i anledning av motionen 11:35, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet sålunda anfört.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Utfärdande av bruttolönetabeller för de statsanställda

Herr ONSJÖ (ep):

Herr talman! Eftersom jag anser att
det på detta område råder ett missförhållande
som bör rättas till, väckte jag
vid riksdagens början i januari den nu
behandlade motionen. I en tid då man
kräver öppen redovisning och insyn på
snart sagt alla områden måste det anses
vara en brist, att inom den statliga sektorn
ett avlöningssystem tillämpas, som
snart sagt ingen eller endast ett fåtal
kan blicka in i och begripa. Om man ser
det ur den enskildes synpunkt förhåller
det sig så, att varken samhället-arbetsgivaren
eller arbetstagaren vet vilka löner
som utgår.

Utskottet har emellertid inte velat tillstyrka
bifall till den motion, vari jag
yrkat att bruttolönetabeller skulle göras
upp. Utskottet säger att detta skulle
stöta på mycket stora tekniska svårigheter,
och det tror jag är riktigt. Men
utskottet är ense med mig så till vida,
att det tydligen anser att dessa tekniska
svårigheter inte är oöverstigliga. Detta
vill jag notera med tacksamhet, tv bara
det är ett framsteg.

Utskottets huvudskäl för avslagsyrkande
är emellertid, att man inte anser
sig veta om det från tjänstemannahåll
föreligger intresse för att bruttolönetabeller
upprättas. När det råder sådan
ovisshet härom tycker jag att bara det
hade varit anledning nog att undersöka
frågan.

Denna fråga berör inte bara de tjänstemannagrupper,
som det här är fråga om,
utan hela arbetsmarknaden. Jag behöver
väl inte här säga, att jag givetvis
inte har avsett att något ingrepp skall
göras i förhandlings- eller avtalsfriheheten
eller över huvud taget lönesättningen.
Det är en sak för sig. Vi vet
emellertid, att vid alla löneförhandlingar
görs det jämförelser — helt naturligt
för övrigt. Då är det givetvis en brist
att de totala löneförmånerna inom den
statliga sektorn inte Öppet redovisas. Vid
förhandlingar för de statliga tjänstemännen
talar man t. ex. om nollställning,

men jag har funnit att ytterst få vet vad
innebörden av det begreppet är.

Om man kunde komma till rätta med
det problem, som jag här har tagit upp,
skulle säkerligen en hel del missförstånd
och missnöje på lönemarknaden kunna
undanröjas. Det finns säkert många arbetstagare
utanför den statliga sektorn,
som är missnöjda med sina villkor bara
därför att de har en överdriven uppfattning
om storleken av de statliga löneförmånerna,
samtidigt som det också
finns många inom den statliga sektorn,
som är missnöjda därför att de inte vet
hur stora deras löneförmåner är. Detta
måste förr eller senare rättas till och
redovisas så, att det blir begripligt för
var man. Det är ju emellertid alltid svårt
att rubba gamla cirklar och få en ändring
och förbättring genomförd.

Några reservanter har erkänt att detta
är ett verkligt problem. De har yrkat att
det skall ges till känna vad utskottet
skrivit. Det tycker jag är så blygsamt —
längre går det tydligen inte att komma
— att hela utskottet borde ha kunnat
enas därom.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Staxäng (h).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Onsjö säger att det
gäller att rätta till ett missförhållande.
Det kan hända att det ur hans synpunkt
kan anses vara ett missförhållande. Jag
tycker annars att det är ett starkt uttryck
i detta sammanhang.

Herr Onsjö säger vidare, att det inte
sker någon öppen redovisning av den
arbetsersättning som utgår till de statsanställda.
Det är ju i och för sig inte
något som bara gäller de statsanställda,
utan det gäller ju även för kommunalanställda
och kanske även för en hel del
andra, att man egentligen inte kan klara
ut vad den s. k. bruttolönen med pensionsförmånerna
inräknade utgör.

När vi inom utskottet tagit ställning

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor

till ärendet, har vi gjort det utifrån den
utgångspunkten, att denna framstöt är
närbesläktad med den som vi hade i
fjol och som innebar att de statsanställda
skulle få rätt att välja om de ville ha
pension eller bruttolön. Det sades redan
då, att svårigheterna att beräkna vad
bruttolönen utgör var ett av skälen till
att man knappast kunde ge sig in på något
sådant. Skall man över huvud taget
kunna utföra en sådan beräkning, så
blir det nödvändigt — det sades redan
vid det tillfället och det har upprepats
i år — att bygga upp ett pensionssystem
på någon försäkringsmässig grund och
inte tillämpa det fördelningssystem som
nu gäller för de statsanställda.

Denna svårighet erkänner även undertecknarna
av reservationen. De menar
också att utformningen av dylika
bruttotabeller som man nu vill införa
skall klarläggas vid förhandlingar med
vederbörande personalorganisationer.
Vi menar också, att det i stort sett är
en förhandlingsfråga om man skall göra
en ändring i detta avseende. För utskottsmajoriteten
har svårigheten att beräkna
dessa bruttolöner varit avgörande
för ställningstagandet.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 8

Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
187, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1959/60
till särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det är med anledning
av en blank reservation, som är fogad
till detta utskottsutlåtande, jag vill säga
ett par ord. Frågan gäller ett reservationsanslag
på 10 miljoner kronor som
särskilt stöd åt arbetslöshetskassor. I en
motion från folkpartiet har man i princip
gått in för detta stöd men velat
minska det till 4 miljoner kronor att
användas för utbyggnad av samhällets
insats i detta avseende.

Jag vill understryka vad motionärerna
framhåller, nämligen att för att komma
till rätta med arbetslösheten och
sysselsättningssvårigheterna i allmänhet
måste vi i första hand driva en politik,
som gagnar företagens konkurrensförmåga
och kommersiella slagkraft,
och sätta in yrkesutbildning och
lärlingsutbildning, som framför allt
läggs ute i företagen. Man måste i så
stor utsträckning som möjligt försöka
skapa sysselsättning i den normala produktionen.

Vi är alltså i princip med på att särskilda
medel anvisas för det ändamål
som Kungl. Maj :t angivit. Vi har också
från folkpartiet framhållit, att arbetslöshetsriskerna
kan öka med omsättningsskattens
införande. Vad man framför
allt skulle anse önskvärt och nödvändigt
vore att få en översyn av alla
frågor som rör arbetslösheten.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Frågan om särskilt stöd
åt erkända arbetslöshetskassor sammanhänger
med hela spörsmålet om en allmän
varuskatt. Vi har röstat emot den
allmänna varuskatten och i konsekvens
därmed har vi också röstat emot förslaget
om ändring av reglerna för ersättning
från erkända arbetslöshetskassor
och även mot förslaget om ändring

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Administrationen av den allmänna varuskatten, m. m.

av reglerna för statsbidrag åt dessa
kassor.

Nu har riksdagen fattat beslut i båda
dessa frågor i enlighet med regeringens
förslag och därmed har vi ingen möjlighet
att fullfölja det yrkande vi ställt
i vår motion. Vår blanka reservation
till detta utlåtande innebär, att vi inte
har något yrkande.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Eftersom det inte har
framställts något yrkande om avslag på
utskottets hemställan inskränker jag
mig till att med hänvisning till vad som
anförts i utskottets utlåtande yrka bifall
till densamma.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Administrationen av den allmänna varuskatten,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
allmän varuskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 162 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 9 oktober 1959,
föreslagit riksdagen att

A. antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om allmän varuskatt;

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623);

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor;
samt

4) lag angående ändrad lydelse av
17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar;

B. med godkännande av de riktlinjer
för administrationen av den allmänna
varuskatten, vilka förordats i propositionen,
bemyndiga Kungl. Maj :t att
företaga de ändringar i de för riksskattenämnden,
överståthållarämbetet och
länsstyrelserna gällande personalförteckningarna
ävensom medgiva de personalförstärkningar
i övrigt hos nämnda
myndigheter som följde av det i
propositionen anförda; samt

C. medgiva, att den i avlöningsstaten
för riksskattenämnden upptagna anslagsposten
till avlöningar till övrig
icke-ordinarie personal finge för budgetåret
1959/60 överskridas med högst
94 000 kronor.

Propositionen hade hänvisats såvitt
gällde de under 1)—3) upptagna förordningsförslagen
till bevillningsutskottet,
såvitt gällde det under 4) upptagna
lagförslaget till konstitutionsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Enligt propositionen fordrade ett genomförande
av en allmän varuskatt en
utbyggnad i personalhänseende m. m.
av länsstyrelserna, överståthållarämbetet,
de lokala skattemyndigheterna och
riksskattenämnden, Av de nya tjänsterna
föreslogs ett betydande antal skola
inrättas såsom ordinarie.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ewerlöf m. fl. (I: 530)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl. (11:641), i
vilka hemställts att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag i propositionen
nr 162 i nu förevarande avseende.

Beträffande förslaget om inrättande
av ordinarie tjänster anförde utskottet:

Utskottet finner sig alltså böra godtaga
departementschefens förslag i
förevarande del, såvitt angår de för varuskattens
genomförande mera betydelsefulla
tjänsterna, nämligen tjänsterna

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Administrationen av den allmänna varuskatten, m. m.

som biträdande taxeringsintendenter,
förste taxeringsrevisorer samt tjänster
i lönegrad 15. Beträffande övriga tjänster
vill utskottet däremot förorda att de
icke nu ordinariesättes.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 530 och II: 641,

a) med godkännande av de riktlinjer
för administrationen av den allmänna
varuskatten, vilka förordats i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
9 oktober 1959, bemyndiga Kungl. Maj:t
att med iakttagande av vad utskottet anfört
företaga de ändringar i de för riksskattenämnden,
överståthållarämbetet
och länsstyrelserna gällande personalförteckningarna
ävensom medgiva de
personalförstärkningar i övrigt hos
nämnda myndigheter som följde av det
i statsrådsprotokollet anförda;

b) medgiva, att den i avlöningsstaten
för riksskattenämnden upptagna anslagsposten
till avlöningar till övrig
icke-ordinarie personal finge för budgetåret
1959/60 överskridas med högst
94 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ivar Johansson, fröken Andersson, herrar
Pålsson, Nestrup, Skoglund i Doverstorp
och Malmborg, fröken Elmén samt
herrar Cassel, Hansson i Skegrie, Hansson
i önnarp, Hjalmarson och Helén,
vilka ansett att utskottets yttrande i viss
del bort erhålla annan, i reservationen
angiven lydelse, innebärande avstyrkande
av att ordinarie tjänster inrättades,
samt att utskottet under a)
bort hemställa, att riksdagen måtte
med godkännande av de riktlinjer för
administrationen av den allmänna varuskatten,
vilka förordats i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 9
oktober 1959, bemyndiga Kungl. Maj:t
att med iakttagande av det av reservanterna
gjorda förbehållet i fråga om ordinarie
tjänster företaga de ändringar i de
för riksskattenämnden, överståthållar -

ämbetet och länsstyrelserna gällande
personalförteckningarna ävensom medgiva
de personalförstärkningar i övrigt
hos nämnda myndigheter som följde
av det i statsrådsprotokollet anförda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Den avvikande mening
som anmälts i utskottsutlåtandet kräver
inte många ord till motivering. Den avvikande
meningen berör endast den
rent praktiska frågan, huruvida vissa
av de tjänstemän, som i överståthållarämbetet
och ute på länsstyrelserna skall
handha den allmänna varuskatten, skall
beredas ordinarie tjänsteställning eller
inte.

Svaret på den frågan är naturligtvis
avhängigt av svaret på det mycket större
och mycket mera betydelsefulla
spörsmålet, huruvida omsättningsskatten
är en tillfällig krisåtgärd eller om
den till äventyrs har kommit för att
stanna.

Högerrepresentanterna i utskottet har
deltagit i en reservation till utlåtandet.
Vi liar röstat mot omsättningsskatten,
och vi har deklarerat vår beslutsamhet
att åstadkomma balans i 1960/61 års
budget utan att anlita någon omsättningsskatt.
Med den utgångspunkten
måste det för oss vara fullständigt uteslutet
att medverka till att här skapa en
betydande kår av tjänstemän, som får
ordinarie tjänster för att syssla med
arbetsuppgifter, som vi med vårt sätt
att se saken betraktar som helt tillfälliga.
Jag gissar att samma betraktelsesätt
är till finnandes inom de båda andra
oppositionspartierna som gått emot
omsättningsskatten.

Men hur ser man nu på denna sak
inom de båda partier som gemensamt
genomfört denna skatt? Är man helt
överens om att omsättningsskatten skall
vara en permanent företeelse i vårt
skattesystem? Eller finns det möjligen
en eller annan som trott och kanske

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Administrationen av den allmänna varuskatten, m. m.

fortfarande tror, att det förhöll sig så
som det antytts från regeringsbänken,
att omsättningsskatten var en nödfallsåtgärd,
som man måste ta till i en krisartad
statsfinansiell situation, en nödfallsåtgärd
som måste till för att vi
skulle kunna undgå en våldsam statlig
upplåning, vilken man i sin tur fruktade
skulle utlösa en stark inflation?
Finns det inte någon människa som
trodde på finansministerns försäkran i
våras, att omsättningsskatten var ett
konjunkturpolitiskt instrument, som
skulle behöva tillgripas just nu i vad
finansministern kallade en klart uppåtgående
konjunktur?

Tillåt mig, herr talman, fråga: Hur
kan de som betraktar omsättningsskatten
som en övergående företeelse vilja
vara med om att skapa en kår av ordinarie
tjänstemän i relativt höga löneställningar
för att sköta denna krisuppgift?
Regeringen har visserligen gjort
ett försök till kompromiss, men det är
dock 76 nya tjänster som här skulle få
ordinarieställning. Av dessa tjänster
ligger 3 i 26 lönegraden. Det är inga
småsaker. Det är tjänstemän som i dyrort
5 sitter med löner på cirka 30 000
kronor. I 24 lönegraden är 23 tjänster,
som i ortsgrupp 3 kostar 26 000 kronor
om året. Det är vidare 4 tjänster i lönegrad
23, 18 i lönegrad 21 och 28 i lönegrad
15.

Under andra världskriget hade vi en
rad kommissioner, som under flera år
arbetade med ytterligt viktiga och ytterligt
centrala statsuppgifter. Men inte
föll det väl någon människa in att
tjänstemännen i dessa kommissioner
skulle beredas ordinarie tjänster. Någonting
liknande kommissionernas
verksamhet under kriget skulle väl varuskattekontorens
arbete bli under en
krissituation sådan som den vi nu upplever.

Då säger utskottsmajoriteten, att om
och när omsättningsskatten upphör kan
dessa nya tjänstemän på landskontoren
i alla fall vara av värde för att förstär -

ka landskontorens taxerings- och revisionsavdelningar.

Ja, visst är det möjligt att tjänsterna
kan bli av värde på detta sätt, men om
den saken vet vi ju i dag platt intet. Det
finns i propositionen visserligen antytt,
att de som skall vara verksamma
på denna nya byrå skall i mån av tid
också kunna arbeta med landskontorens
ordinarie uppgifter, men det är på intet
sätt utrett, hur mycket folk som för
de permanenta uppgifterna behövs för
att förstärka landskontoren.

Inte kan det väl ändå få vara på
det sättet, att man här skaffar sig en
hel rad ordinarie tjänstemän — ordinarie
tjänstemän i sådan löneställning,
att det inte är så direkt lätt att placera
dem på andra håll — bara för att det
skulle vara bra att ha dem i en framtid.
Traditionen här i riksdagen, herr talman,
har ju varit den, att man förfarit
ytterligt försiktigt när det gällt att inrätta
ordinarie tjänster. Man har låtit
det gå år efter år, känt sig för, experimenterat
sig fram, sett efter om nya
arbetsuppgifter verkligen skulle bli permanenta
och verkligen krävde en utökning
av den ordinarie arbetsstyrkan.
Så har det varit även beträffande statsorgan,
om vilka det inte rått någon tvekan
att deras arbete varit av ordinarie
karaktär. Denna tradition är värdefull,
den är riktig och den är sund, och jag
kan inte finna det rimligt att nu göra
avsteg från den — jag tror att riksdagen
i stället skall slå vakt om den.

Herr talman! Jag yrkar med dessa
ord bifall till den reservation som finns
fogad till utskottsutlåtandet.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Efter herr Cassels anförande
har jag inte mycket att anföra.
Jag vill egentligen bara understryka en
del av vad herr Cassel sagt.

Låt mig först och främst påpeka, att vi
i folkpartiet gått emot omsättningsskatten
från början. Men vi förstår, att när

3 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 31

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Administrationen av den allmänna varuskatten, m. m.

skatten nu beslutats måste det en tjänstemannastab
till för de kontrollerande
uppgifterna. Vi betraktar emellertid från
folkpartihåll, liksom man gör från högerhåll,
omsättningsskatten som en
rent tillfällig skatt, som så snart som
möjligt måste bort. Även de ivrigaste
förespråkarna för omsättningsskatten
har ju framhållit, att den är en ren konjunkturföreteelse
— det gäller en sanering
av budgeten, en tillfällig inkomstförstärkning.

Det är därför det förefaller så egendomligt,
att man i den organisation, som
skall byggas upp, vill göra så många
tjänster ordinarie som föreslås i såväl
propositionen som — med någon minskning
— i utskottsutlåtandet. Man vet ju
inte heller, såsom herr Cassel framhöll,
hur stor organisationen kommer
att bli. Även om det sägs att förstärkningar
kan behövas inom till exempel
taxeringsmyndigheterna är det ju, som
herr Cassel framhöll, en tradition från
såväl regeringens som statsutskottets
och kamrarnas sida att vara ytterst restriktiv
i fråga om att ordinariesätta
tjänster. I vissa fall har man kanske
tyckt att restriktiviteten varit väl stor -—
det finns ju de som arbetat 15—20 år
på en tjänst, innan den ordinariesatts.
Men här vill man på en enda gång inrätta
76 ordinarie tjänster i ett organ,
som får anses vara av rent tillfällig karaktär.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vi i centerpartiet har
vid tidigare tillfälle under denna riksdag
begärt praktiskt taget totalstopp för
anställande av nya tjänstemän inom
statsförvaltningen för detta budgetår.
Det skedde i samband med granskningen
av statsverkspropositionen och var
ett led i de sparsamhetssträvanden, som
väl alla partier vid den tidpunkten ville
främja. Rimligtvis bör det vara så, att
man inom statsförvaltningen genom ra -

tionaliseringar skall kunna minska personalbehovet
i stället för att låta det
ständigt växa. Inom andra delar av förvaltningen
liksom inom annan verksamhet
är man ju inställd på att genom rationaliseringsåtgärder
minska de anställdas
antal.

Ett fasthållande av detta krav om
stopp för nya tjänster, som vi tidigare
framställt, skulle emellertid i detta läge
inte vara praktisk politik. Även om vi
ogillar omsättningsskatten är den numera
ett faktum. Skulle det lyckas att
slopa den i en framtid, bör givetvis
också spåren efter den i allra största
utsträckning kunna utplånas. Detta kommer
förmodligen dock aldrig att helt
lyckas, därför att de kompensationer,
varom förslag redan framlagts och som
kanske kommer att öka i fortsättningen,
med största säkerhet kommer att utgå
även den dag skatten eventuellt kan avskaffas.

Det gäller här cirka 70 tjänstemän som
skall tillföras den redan stora skaran av
statstjänstemän såsom ordinarieanställda.
I stället för att gå in för en behövlig
nedskärning av antalet statstjänster
går man alltså in för att ytterligare öka
deras antal. Så länge dessa statstjänstemän
har arbete med omsättningsskatten
är tjänsterna försvarbara. Men skulle
skatten kunna slopas eller låt mig säga
krympas, anser jag för min del det vara
alldeles felaktigt att redan nu utgå ifrån,
att det alltid skall finnas andra arbetsuppgifter
för denna ledigblivna arbetskraft.
Enligt uppgifter i gårdagens tidningar
är det ganska god tillströmning
av sökande till dessa tjänster, detta
trots att man på nuvarande stadium
ingenting vet om anställningarnas form.

Reservanterna motsätter sig inte dessa
anställningar i princip. De som har ansvarat
för omsättningsskatten får också
ta ansvaret för den väsentliga ökningen
av antalet statstjänster. Dessa bör dock
inte inrättas i annan form än att det
går att slopa dem, därest skatten kommer
att slopas eller krympas.

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Administrationen av den allmänna varuskatten, m. m.

Det är, tycker jag, ett mycket märkligt
resonemang man fört från utskottsrepresentanternas
sida när de sagt, att
man inte får tillräckligt kvalificerat folk
till dessa uppgifter, om man inte gör
tjänsterna ordinarie. Ja, hur många
dugande statstjänstemän finns det inte
i dag som gått vägen över extra och
extra ordinarie till ordinarie anställning?
De som uppger att man inte kan
få kvalificerad arbetskraft utan att ordinariesätta
tjänsterna vill väl ändå inte
påstå, att de tjänstemän i statsförvaltningen
som inte är ordinarie kommer att
sköta sitt arbete bättre den dag de blir
ordinarie. Det är ett svagt argument,
såvitt jag begriper.

Nej, herr talman, det finns bara ett
hållbart argument som motivering till
ordinarie anställning i detta sammanhang
och det är att man öppet erkänner,
att omsättningsskatten avses att ingå
som en permanent detalj i vårt skatteväsende
och att man är beredd att vidhålla
en sådan uppfattning i framtiden.
Detta är, såvitt jag förstår, det enda
försvaret för en ordinariesättning, men
detta argument är i varje fall oss inom
centerpartiet fjärran.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Då vi här i kammaren
för 14 dagar sedan behandlade statsutskottets
utlåtande nr 158 i anledning
av en motion om en översiktlig sammanställning
i statsverkspropositionen
över nya tjänster och därav föranledda
ökade löne- och omkostnadsanslag, vilken
jag och några kamrater väckt, hade
jag tillfälle att uttrycka min förvåning
över den nu diskuterade uppladdningen
i taxeringssystemet med 211 nya tjänster,
av vilka 135 skulle vara ordinarie.
Jag skall därför inte nu upprepa vad jag
då sade.

I anledning av statsutskottets nu föreliggande
utlåtande vill jag emellertid

fästa uppmärksamheten på några andra
omständigheter i detta ärende.

Propositionen angående omsättningsskatt
är daterad den 9 oktober 1959 och
förelädes riksdagen den 20 oktober.
Kungörelse om de i anledning av propositionen
ledigförklarade 135 ordinarie
tjänsterna infördes i Post- och Inrikes
Tidningar först den 9 november. Ansökningstiden
utgick den 19 november.
Ledigförklarandet skedde under förbehåll
av riksdagens medgivande till tjänsternas
inrättande. Beträffande tjänster i
21 och högre lönegrader •— sammanlagt
48 — vilka tillsätts av Kungl. Maj:t,
skulle länsstyrelserna respektive överståthållarämbetet
upprätta förslag på
dem som främst borde komma i fråga.
Förslaget skulle kungöras senast måndagen
den 23 november. Detta betydde
att kungörelsen skulle vara Post- och
Inrikes Tidningar till handa senast lördagen
den 21 november kl. 12. Länsstyrelserna
hade sålunda endast en dag på
sig för att upprätta förslag till innehavare
av tjänsterna.

Besvär över länsstyrelsens förslag
skulle ingivas dit senast den 3 december.
Den 7 december skulle styrelsen
med eget utlåtande överlämna sitt förslag,
inkomna besvär och övriga handlingar
till inrikesdepartementet. I detta
fall hade länsstyrelserna sålunda två dagar,
fredag och lördag, till sitt förfogande
för att avge yttrande över besvär.

Tiden för ingivande av ansökningshandlingar
har sålunda varit mycket
kort tillmätt. Det har förekommit, att
sökande icke kunnat erhålla kompletterande
tjänstgöringsbetyg inom den
fastställda tiden och ansökan har därigenom
inkommit först dagen efter det
länsstyrelserna upprättat sitt förslag.
Ännu mindre medger den korta tiden i
fråga om besvär att länsstyrelsen skulle
kunna delge sökande, som erhållit förord,
varöver någon besvärar sig, besvärshandlingarna
och inhämta hans
yttrande över besvären.

Den forcering som har skett ger inte

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Administrationen av den allmänna varuskatten, m. m.

garanti för att den mest meriterade och
kvalificerade, som utskottsmajoriteten
uttrycker sig, verkligen erhåller den
aktuella tjänsten. Grundlagens regel om
förtjänst och skicklighet som enda befordringsgrunder
vid tillsättande av
tjänster kan härigenom ha satts ur spel.
Då det här gäller tjänster ända upp i
lönegrad Ao 26, är detta snabba tillvägagångssätt
knappast tillfredsställande.
Jag har velat påtala detta och jag hoppas,
att såväl inrikesministern, som har haft
hand om detta ärende, som civilministern
delar min uppfattning, att det inte
får gå till på detta sätt, när man tillsätter
tjänster.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Även vi som i statsutskottet
svarar för majoritetens uppfattning
har inte helt kunnat biträda Kungl.
Maj:ts förslag. Vi har prutat ungefär
hälften av de ordinarie tjänster, som
det skulle ha blivit fråga om, ifall vi
skulle godtagit Kungl. Maj:ts förslag
oförändrat.

Man bär alltid i sammanhang där det
passat sig — det kanske har skett även
av dem som i dag inte tycker att det
är lämpligt — dragit fram frågan om
vilka former vi skall ge åt anställningen.
Det är alldeles uppenbart att anställningsvillkoren
spelar en roll både i
största allmänhet och kanhända i synnerhet
när det gäller högre tjänster och
speciellt i dagens situation, då konkurrensen
om duktigt folk är så pass stor.

Om man tillsätter alla dessa tjänster
på förordnande, så lämnar inte vederbörande
sina tidigare tjänster, varför
man inom statsförvaltningen får en
mängd tjänsteinnehavare på förordnande,
vilka samtidigt disponerar ordinarie
tjänster, som i sin tur sköts av extra
arbetskraft. Det blir ju ett i längden
ohållbart förhållande.

Det är också anledning att erinra
om att den organisation som tillskapas
för omsättningsskatten indirekt kom -

mer att betyda en förstärkning av kontrollen
över inkomstskatten. Meningen
är nämligen att kontrollen över omsättningsskatt
och inkomstskatt skall ske
parallellt. Skulle omsättningsskatten falla
bort, kommer de nya befattningshavarna
att mer än väl fylla sin plats för
kontrollen över inkomstskatten. Trots
vad den siste talaren framhöll, att en
så kraftig utbyggnad av ordinariesättningen
av tjänster inom den direkta
skattekontrollen inte vore tilltalande så
ligger det ändå så till, att om vi skall
få till stånd en effektiv kontroll och söka
hindra skattefusket, som alltjämt,
trots att en förbättring har skett, är för
stort, så får vi lov att från samhällets
sida göra ytterligare insatser. Det är
också ett av skälen till att man här
bör biträda det förslag som föreligger
från statsutskottets majoritet, till vilket
förslag jag här nu yrkar bifall.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åkerström har ju
anfört några av de kanske litet bräckliga
skäl som finns att andraga till förmån
för utslcottsmajoritetens ställningstagande.
Men låt oss, herr Åkerström,
nu diskutera var sak för sig. Låt oss
diskutera frågan om arbetskraften för
den tillfälliga arbetsuppgiften, omsättningsskattens
skötande, för sig och frågan
om de ordinarie uppgifterna inom
landskontorens taxeringsavdelningar
och taxeringsrevisionsavdelningar för
sig.

Vi är alla överens om att vi för att
skaffa arbetskraft för den tillfälliga uppgiften
behöver ungefär de tjänster som
här är redovisade. Frågan är, om tjänsterna
skall göras ordinarie eller inte,
när de skall sköta en tillfällig uppgift.
På den punkten har vi olika meningar.
Det skäl herr Åkerström angav, nämligen
att man skulle ha svårt att få tag
på folk, om man inte ordinariesatte
tjänsterna med en gång, tror jag är alldeles
ohållbart. Jag tror inte det är

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Administrationen av den allmänna varuskatten, m. m.

brist på folk på detta område. Det är
gott om jurister för närvarande.

Vad beträffar de ordinarie arbetsuppgifterna
på landskontoren vill jag framhålla,
att jag inte ett ögonblick förnekar,
att landskontoren kan behöva stärka
sin kader av ordinarie tjänstemän.
Men om man skall besluta en sådan förstärkning,
som innebär tillskapande av
ett stort antal nya tjänster i relativt höga
tjänsteställningar, skall ett sådant
beslut vara förberett. Vi skall i vanlig
ordning gå igenom hur det är med de olika
landskontorens arbetsbelastning och
de tjänstemän som finns där och överväga
från fall till fall: behöver det landskontoret
förstärkning eller inte? Så har
vi alltid gått till väga förut. Varför skall
vi nu plötsligt, därför att frågan är
sammankopplad med omsättningsskatten,
glömma bort vårt vanliga sätt att
arbeta? Låt oss ta sakerna var för sig.
Låt de tjänstemän, som vi behöver för
denna tillfälliga anordning, få extra eller
extra ordinarie anställning, och låt
oss sedan överväga mycket noga i vilken
utsträckning och takt den ordinarie
organisationen kan behöva utbyggas.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att komplettera den hittillsvarande
debatten med ett par synpunkter.

Först vill jag framhålla, att det mellan
vederbörande statstjänstemannaorganisation
och departementet förekommit
vissa överläggningar om lönegradssättningen
för dessa tjänster. Men däremot
är det brukligt att det icke sker
förhandlingar om anställningsformerna.
Det är alltså inte något förhandlingsresultat,
som ligger bakom regeringens
förslag om att det skall vara ordinarie
tjänster. Det gör ju, att riksdagen i denna
fråga inte behöver känna sig bunden
av någon uppgörelse, om den följer reservanterna,
som anser att detta varuskattesystem
på grund av sin — som vi
i oppositionen hiivdar — tillfälliga na -

tur icke bör omhänderhas av ordinarie
befattningshavare.

Dessutom vill jag, herr talman, ställa
mig mycket frågande till det intresse
regeringen i detta fall har för ordinarie
tjänsters tillskapande, när den saknar
motsvarande intresse för ökad ordinariesättning
på exempelvis socialförsäkringsområdet.
Man kan ju bara
peka på det förhållande, som vi väl
kommer att ställas inför nästa år, då
regeringen skall lägga fram ett förslag
om personalorganisationen inom den
myndighet, som skall ha hand om pensionsförsäkringen.
Det är nog ingen
hemlighet bland dem som är intresserade
av den frågan, att man inom kanslihuset
och hos vissa remissinstanser närmast
talar om extra tjänster vid den
erforderliga ökningen — i alla händelser
inte om ordinariesättning — ehuru
pensionsförsäkringen är en reform, som
enligt mitt förmenande har kommit för
att stanna och som man inte kan betrakta
som något tillfälligt arrangemang.

Det är klart, att rent allmänt ur statstjänstemannsynpunkt
är det glädjande
att man vill tillskapa ordinarie tjäns<
ter. Man kan visserligen säga att det
ur pensionssvnpunkt inte har så stor
betydelse om man vid inrättande av nya
tjänster väljer den extra anställningsformen,
eftersom inte ens extratjänster
numera är utan pensionsrätt. Ur den
synpunkten föreligger alltså ingen diskriminering
om man inrättar extratjänster
och naturligtvis inte heller om
man i sådana fall tillskapar extra ordinarietjänster,
eftersom också dessa
ger pensionsrätt. Men den ordinarie anställningsformen
gör det mycket svårare
vid en omplacering av dessa befattningshavare.
Det har sagts att denna
omplacering vid eu avveckling av
varuskatten kan ordnas ganska lätt, därför
att personalen kommer framför allt
taxeringsväsendet till godo i den fortsatta
utbyggnad, som man räknar med
att detta skall genomgå. Man kan givetvis
resonera på (let sättet, men jag an -

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Administrationen av den allmänna varuskatten, m. m.

ser i alla fall att man binder statsmakterna
alltför mycket, om man just i detta
fall tar ordinariesättningen som självklar
och rimlig. Man bör jämföra litet
med förhållandena i förvaltningen i övrigt
innan man tar detta steg.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Omsättningsskatten är
ju nu ett faktum som man har att hålla
sig till, och den förhoppning man kan
hysa är, att den skall bli så kortvarig
som möjligt.

När vi för vår del inte stjälpte regeringsförslaget,
så var ju anledningen
den att det alternativ, som stod mot
omsättningsskatten, var ännu värre för
de små inkomsttagarna och för barnfamiljerna
än regeringens alternativ. Jag
vill inte gå så långt att jag säger att omsättningsskatten
fick något drag av progressivitet
genom lättnaderna med höjda
barnbidrag och förändringar av den
direkta skatten, men i varje fall motverkade
väl detta att omsättningsskatten
blev direkt regressiv.

Just detta skäl, att man här stod i valet
mellan två onda ting, var avgörande
för vårt ställningstagande. Därtill
kommer naturligtvis också frågan vad
det skulle ha blivit för regering.

Nu är emellertid omsättningsskatten
ett faktum, och de farhågor, som uttalades
före beslutet, har redan visat
sig bli bekräftade. Det är överallt en
klar och tydlig tendens till betydande
prishöjningar. Det försiggår åtskilligt,
som tyder på att de stora inkomsttagarna
i god tid garderat sig mot den nya
omsättningsskattens verkningar. Jag förstår
mycket väl att man inte kan motverka
detta genom en utbyggnad av
taxeringsorganisationen. Den kan ju inte
verka förrän fr. o. in. årsskiftet, då
vi troligen kommer att ha en prisnivå,
som ligger inte så litet över den prisnivå
som rådde innan omsättningsskatten
genomfördes. På detta skall sedan
omsättningsskatten läggas.

När vi tar ställning i denna fråga, utgår
vi från att människor i allmänhet
inte kan komma ifrån att betala skatten,
eftersom den redan är beslutad.

Det är de gynnade som i viss mån
kan klara sig, och vad det nu handlar
om är väl att se till att dessa skattemedel
kommer dit de skall komma,
nämligen in i statskassan, och inte genom
diverse manipulationer undandras
denna. Därför tror vi för vår del inte
att den organisation, som regeringen
föreslagit, är för stor. 211 tjänster för
bevakning av 200 000 olika skattekällor
kan inte innebära någon överdrivet stor
organisation. Ur den synpunkten är vi
eniga med regeringen i fråga om det föreliggande
förslaget. Såvitt jag har kunnat
se, gör man inte heller i reservationen
något försök att bestrida nödvändigheten
av en sådan organisation.

Vad är det då man diskuterar? Jo,
det är bl. a. frågan om huruvida omsättningsskatten
är en tillfällig företeelse
eller icke. Jag hoppas för min del att
den skall vara det och inte få något
långt liv. Men alldeles oberoende därav
försiggår det på detta område upprörande
ting som utgör det starkaste motiv
för en verklig utbyggnad av taxeringsorganisationen.
För en tid sedan
läste jag i »Skattenytt» en artikel av en
docent Mutén — namnet var väl en tillfällighet
och har inte med saken att
göra — som erinrade om den praxis
som innebär att alla företagare och affärsmän,
som betalar ut mutor, också
utan vidare begär avdrag för dessa vid
taxeringarna och att sådana avdrag
godtas. Denne docent pläderade öppet
för denna praxis och fann att i dessa
avdrag även borde ingå kostnaderna
för att affärsmän eller likställda engagerar
lättfotade flickor för att uppmuntra
kunderna och få dem så köpvilliga
som möjligt.

Denna verksamhet kan sägas ske på
statskassans bekostnad, men den sker
i verkligheten på bekostnad av alla dem
som inte har dessa hundratals olika

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Administrationen av den allmänna varuskatten, m. m.

möjligheter att föra upp representationskostnader
och undandra staten inkomster.
Därför är frågan om en utbyggnad
av taxeringsorganisationen en
brännande angelägenhet, alldeles oavsett
det djupt beklagliga beslut om omsättningsskatten
som har fattats. Vi för
vår del betraktar inte en sådan utbyggnad
såsom en tillfällig åtgärd, utan som
någonting som är nödvändigt och som
måste bli bestående på grund av de förhållanden
som nu råder. Det talas om
att ett par miljarder kronor eller kanske
mer årligen undandras statskassan
på grund av den trafik som pågår och
som tydligen ökar för varje år, efter vad
som framgått av olika experters utsago.

Det är emellertid en sak som stöter
oss, nämligen att det på detta område
skall tillämpas andra rekryteringsprinciper
än när det gäller övrig statstjänst.
Det kan inte göra något bra intryck
bland de statsanställda att man på vissa
områden förbigår den praxis och de
metoder som har utformats och som
t. o. m. är lagfästa. Men vi anser inte
att det förhållandet, att det härvidlag
är fråga om delvis nya principer, kan
väga alltför tungt vid ståndpunktstagandet
i själva kärnfrågan, nämligen
att så snabbt som möjligt bygga ut
taxeringsorganisationen. Finansministern
erinrade för en tid sedan här i
riksdagen om de stora svårigheter som
möter när det gäller att effektivisera
taxeringsorganisationen. Det tar lång
tid innan vederbörande, som sysslar
med taxeringsarbete, får tillräckliga erfarenheter
och kvalifikationer, och man
har därför varit tvungen att skynda
mycket långsamt. Om det föreliggande
förslaget kunde leda till ett något snabbare
tempo när det gäller att klämma
efter skattesmitarna, både i alla vanliga
skattebetalares intresse och naturligtvis
även i statskassans intresse, då finner
vi det för vår del mycket önskvärt att
förslaget genomföres.

Av detta resonemang framgår att vi

inte har kunnat bli övertygade av den
borgerliga reservationen, där man talar
om att kvalificerade män och kvinnor
skulle komma att undandras det
produktiva arbetet. Vi tycker att detta
närmast verkar som en borgerlig olust
mot att man verkligen skall se till att
dessa pengar, som vanliga människor
inte skulle kunna undgå att betala in,
också kommer till rätt adressat. Därför
kommer vi för vår del att i denna fråga
rösta med utskottet.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon större debatt med herr Cassel,
herr Hansson i Skegrie och fröken Elmén
då det gäller frågan om huruvida
omsättningsskatten har kommit för att
stanna. Jag vill bara säga att om jag
vore borgerlig ledamot av denna riksdag,
skulle jag kanske uttrycka mig med
litet större försiktighet i fråga om möjligheterna
att avskaffa omsättningsskatten.
Om vi nu eventuellt skulle få en
borgerlig regering, är jag inte alls övertygad
om att en av dess första åtgärder
blir att föreslå ett avskaffande av omsättningsskatten.
Jag tror också att det
skulle vara oklokt att föreslå något sådant.

Det är emellertid ett par saker, som
jag skulle vilja ha litet bättre reda på
och som inte har framgått av de hittills
gjorda inläggen. I reservationen säger
man att man bestämt avstyrker att
det härvidlag inrättas ordinarie tjänster.
Menar reservanterna att tjänsterna
skall vara extra ordinarie tjänster eller
extra tjänster, s. k. Ag-tjänster, eller
skall det vara fråga om båda delarna?
Det är en ganska väsentlig skillnad om
det nu skall bli Ag-tjänster eller Aetjänster.
Blir det extra ordinarie tjänster
är skillnaden inte så synnerligen
stor gentemot ordinarie. Givetvis kan
det sägas, att man enligt avlöningsreglementet
kan avskeda en extra ordina -

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Administrationen av den allmänna varuskatten, m. m.

rie tjänsteman, men det händer bara i
teorien. Vi vet alla, som sitter i denna
församling, att man i praktiken inte
går till väga på det sättet. Jag skulle
gärna vilja ha ett svar på frågan om
vad man menar på denna punkt i reservationen.

Till dessa — som det tidigare sagts —
högt kvalificerade tjänster, som nu skall
tillsättas, finns det för övrigt sökande
som redan har ordinarie anställningar.
Om man skall kunna förvärva dessa är
det därför av vikt att man kan erbjuda
dem ordinarie tjänst. Mot detta kan
visserligen anföras, att de kan bibehålla
sin ordinarie tjänst och gå över på
en annan, extra ordinarie, men då får
man hela detta förfarande med vikariat
i långa rader, och i varje fall tjänstemannaorganisationerna
— jag vänder
mig nu till fröken Elmén och herr Nihlfors
— brukar inte vara särskilt tilltalade
av ett sådant system.

Herr talman! Vad som egentligen uppkallade
mig till svaromål var herr Nihlfors’
jämförelse med de anordningar,
som nu föreslås inom riksförsäkringsanstalten
för övervakning av inbetalning
av pensionsavgifter, yrkesskadeförsäkringsavgifter
o. d. En sådan jämförelse
kan man inte göra. Vi har ju
ute vid länsstyrelserna en organisation
som det gäller att förstärka med vissa
tjänster, och vi liar från en tidigare period
med omsättningsskatt erfarenhet
av hur denna skall handläggas. När det
gäller den anordning inom riksförsäkringsanstalten,
beträffande vilken herr
Nihlfors säger att vissa myndigheter varit
inne på tanken att det skulle inrättas
Ag-tjänster, vill jag peka på att riksförsäkringsanstalten
själv medger, att
den egentligen inte vet något om hur
denna övervakning kommer att gå till
och hur organisationen skall utbyggas.
Därför är den jämförelse, som herr Nihlfors
gör i sammanhanget, inte hållbar.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten utan ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket; jag skall bara göra
ett litet konstaterande. Vissa statstjänstemän,
som är ledamöter av denna kammare,
har vid skilda tillfällen riktat
kritik mot mig och mina företrädare
för att vi inte löst förhandlingsrättsfrågor
tillräckligt snabbt. Man har i
denna diskussion velat göra gällande,
att vi bara förhalat förhandlingsrättsfrågan.
Bland de tjänster, som nu behandlas,
finns det vissa som regelmässigt
göres till ordinarie enligt överenskommelse
med organisationerna, framför
allt med den organisation för vars
tidning hr Nihlfors är redaktör. Därför
finner jag det ganska märkligt, att dessa
tjänstemannarepresentanter, som ute
på fältet gång på gång talar om mitt
bristande intresse för förhandlingsrätten,
i dag är beredda att rucka på överenskommelsen
i en för tjänstemannaorganisationerna
väsentlig punkt. Det
var bara detta, herr talman, som jag
ville framhålla.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Statsrådet Lindholm
åsyftade tydligen mig, när han gjorde
gällande, att det rådde bristande överensstämmelse
mellan vissa ledamöters
inställning i denna fråga och deras vid
olika tillfällen upprepade krav på att
den utredning i frågan om förhandlingsrätten
för statstjänstemän, som pågår
sedan länge, någorlunda snart bör
komma fram till resultat, som kan ge
de statsanställda vidgad förhandlingsrätt.
Anledningen skulle vara att det
bland de tjänstemän, som det här är tal
om, förekommer landskanslister, vilka
regelmässigt ansetts böra vara placerade
som ordinarie i sin sluttjänst.

Jag vill i anslutning till detta, herr
talman, endast göra samma påpekande,
som jag gjorde redan i mitt första inlägg,
då civilministern inte var inne i

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Administrationen av den allmänna varuskatten, m. m.

kammaren. Det var icke någon förhandlingsuppgörelse
om anställningsformerna
för denna nya personal. Riksdagen
kunde alltså, om den inte ville bryta
mot en utbildad praxis, gå ifrån regeringsförslaget
i detta avseende men däremot
inte lämpligen i fråga om lönegradsplaceringarna.

Innan debatten började övertygade
jag mig om att — enligt utbildad praxis
— ett eventuellt avsteg från riksdagens
sida när det gäller landskanslisternas
ordinariesättning icke skulle av de ansvariga
inom berörda tjänstemannaorganisationer
anses som ett avsteg från
någon förhandlingsöverenskommelse.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Man frågar sig litet
till mans vad riksdagen har för ställning
numera om det skall gå till så att man
vid förhandlingar skall fastställa vilka
tjänster som skall finnas. Att man vid
förhandlingar fastställer vilka lönegrader
tjänstemännen skall placeras i, det
kan jag förstå; det har vi alla accepterat.
Skall vi nu inte få vara med och
bestämma vilka tjänster som skall finnas
i länsstyrelserna, då vet jag inte
riktigt vad vi har för uppgift här i
huset.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Cassel har tydligen
fullständigt missuppfattat denna
frågeställning. Det har icke varit förhandling
om vilka tjänster som skall
finnas. På den punkten är riksdagen
fullt suverän. Däremot har man haft
förhandling om lönegradsplaceringar.
Detta säger sig herr Cassel inte ha någonting
emot. All right! Här ligger det
emellertid så till, att sluttjänsten för
kanslisterna, enligt de ritningar vi regelmässigt
har, skall vara ordinarie
tjänst — åtminstone inom länsstyrelseorganisationen.

När herr Nililfors säger att han hos

organisationens ansvariga förvissat sig
om att man kan göra avsteg i detta fall
finner jag det högst märkligt. Samma ansvariga
har hos mig ställt sig undrande
inför hur det skall bli i framtiden om
man skall ändra på väsentliga punkter
i den praxis som tillämpats. Jag tror
inte att herr Nihlfors hos organisationerna
har det fasta underlag för sitt
ståndpunktstagande i dag som han vill
ge intryck av.

Härmed var överläggningen slutad.
Punkten a)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten a)
i utskottets utlåtande nr 188, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 104 ja och 105 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

42 Nr 31 Onsdagen den 9 december 1959

Ersättning åt företagare för uppbörds- och redovisningsarbete i samband med all
män varuskatt

Punkten b)

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Ersättning åt företagare för uppbördsoch
redovisningsarbete i samband med
allmän varuskatt

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
189, i anledning av väckta motioner om
ersättning åt företagare för uppbördsoch
redovisningsarbete i samband med
allmän varuskatt.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
T horsten Larsson m. fl. (1:526) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hansson i önnarp m. fl. (11:637),
hade hemställts, att riksdagen, därest
propositionen nr 162 skulle bifallas,
måtte besluta att ersättning skulle utgå
för uppbörds- och redovisningsarbete
åt vissa grupper av företagare i enlighet
med vad som anförts i motionerna
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till bestämmelser och
medelsanvisning, som härav föranleddes.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:526 och 11:637 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herr
Ivar Johansson, fröken Andersson, herrar
Pålsson, Nestrup, Skoglund i Doverstorp
och Malmborg, fröken Elmén
samt herrar Cassel, Hansson i önnarp,
Hjalmarson, Gustafsson i Kårby och Helén,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:526 och 11:637, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning av grunderna för
ersättning av statsmedel till företagare
för arbete, som åsamkades dem genom
den allmänna varuskatten, samt om
framläggande av förslag härom till 1960
års riksdag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Önnarp (ep):

Herr talman! I anslutning till propositionen
nr 162 väcktes ett antal motioner
med bl. a. krav på ersättning till
dem som hade att svara för uppbördsoch
redovisningsarbetet.

På grund av skäl, som är väl kända
för kammarledamöterna, blev dessa motioner
inte föremål för utskottsbehandling
i vanlig ordning. Huruvida det avstyrkande
omnämnandet av desamma i
den socialdemokratiska reservationen
till bevillningsutskottets betänkande nr
60 föregicks av realbehandling undandrar
sig mitt bedömande. Hur det än
förhåller sig med den saken, kvarstår
dock att viss risk för ensidig prövning
kan ha förelegat. Jag anser därför att
utskottets motivering i nu föreliggande
utlåtande, där utskottet hänvisar till vad
bevillningsutskottet har sagt i sitt betänkande
i berörda fråga, ej är till fyllest.

Det nu aktuella utlåtandet är hållet
i en mycket kort och nära nog avmätt
ton. Det kan ifrågasättas om innehållet
i detsamma är riktigt.

De nu föreliggande motionerna har
behandlats separat beroende på att de
har en annan uppläggning än de som
tidigare väckts i ämnet och remitterats
till bevillningsutskottet.

Reservanternas behandling av frågan
i det nu aktuella utlåtandet är betydligt
positivare. Reservanterna menar att
frågan förtjänar uppmärksamhet som
motiverar att den bringas till Kungl.
Maj:ts prövning.

Jag ansluter mig till denna uppfattning
av tre olika skäl; för det första
därför att jag inte kan godta principen
att man ålägger vissa medborgare en i
lag påbjuden skyldighet att för statens
räkning utföra ett grannlaga arbete, under
hot att de annars blir åtalade; för
det andra därför att åläggandet tydligen

Onsdagen den 9 december 1959 Nr 31

Ersättning åt företagare för uppbörds- och redovisningsarbete i samband med all
män varuskatt

inte blir tillfälligt utan av allt att döma
blir mera permanent; för det tredje
därför att arbetet blir mest betungande
för den stora grupp småföretagare, som
inte har alltför stor vana vid kameralt
arbete, och för sådana rörelseidkare,
vilkas sortiment blir splittrat på beskattade
och obeskattade varor. Därtill
kommer att detta arbete i många fall
kommer att utföras på tid som i andra
sammanhang betraktas som obekväm
och tages till intäkt för en ersättning
som är högre än den som annars skulle
utgå.

Jag har, herr talman, med dessa i
korthet framförda synpunkter bara velat
redovisa varför jag yrkar bifall till reservationen.

Herr SETTERBERG i Vilske-Kleva
(h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
den här diskussionen i onödan. Det är
bara ett par synpunkter jag vill understryka
ännu en gång.

Med anledning av vår tidigare motion
om ersättning för uppbörds- och redovisningsarbete
i samband med den allmänna
varuskatten, vilken motion av
tekniska skäl tyvärr ej kunde behandlas,
vill jag nu endast ytterligare understryka
att en sådan ersättning bör utgå
av statsmedel och ej, som har sagts i
denna diskussion, betalas av konsumenterna
eller uppbördsmännen.

Det borde väl anses rimligt att, som
reservanterna har begärt, en skyndsam
utredning kommer till stånd, så att ersättningsfrågan
blir löst på ett tillfredsställande
sätt.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Slaxäng (h) och Nordgren (h).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den här frågan har
diskuterats så ingående vid behandling -

en av omsättningsskatten, att det inte
finns anledning för mig att spilla många
ord på den. Jag vill bara erinra om vad
som då sades nämligen att ingen har
ifrågasatt något annat än att företagarna
får ta ut kostnaderna för att inleverera
skattemedlen på samma sätt som
de täcker sina övriga kostnader. Jag
vidhåller att det är den riktigaste vägen.
Jag vet inte, om motionärerna och reservanterna
har tänkt sig att man skulle
börja dela upp affärsmännens kostnader
i olika poster och säga att en kostnad
av det ena slaget skall täckas på ett sätt
och en kostnad av det andra slaget täckas
på ett annat sätt. Jag tror i varje
fall inte att den vägen är framkomlig.

Litet parentetiskt skulle jag kunna
ifrågasätta, om riksdagen över huvud
taget kan behandla det här ärendet. Det
har behandlats vid ett tidigare tillfälle
under innevarande riksdagssession, och
om jag inte är fel underrättad innehåller
riksdagsordningen en bestämmelse
om att samma ärende inte får behandlas
mer än en gång vid varje riksdag. Men
det är som sagt ett resonemang litet
vid sidan om ärendet. Jag tycker inte att
det finns ens några sakliga skäl att bär
göra en framställning om utredning av
spörsmålet, och jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed
slutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i önnarp begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 189, röstar

Ja;

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 105 ja och 107 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen tog nu
ledningen av förhandlingarna.

§ 11

Föredrogos vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
70, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och
import av tobaksvaror, m. in.; och

bankoutskottets memorial nr 45, angående
instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och memorial hemställt.

§ 12

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
in. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 4 september 1959 dagtecknad
proposition, nr 161, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen,
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
och

2) lag angående ändring i lagen den
14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

dels ock antaga vid propositionen fogade
förslag till

3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950
(nr 261), och

4) lag angående ändring i lagen den
18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt
smittbärare.

Om propositionens huvudsakliga innehåll
anförde utskottet bland annat,
att i propositionen föreslogos sådana
ändringar i sjukförsäkringslagen att
sjukpenningsförsäkringen skall vara vilande,
medan en försäkrad undergår
arbetsvård i form av arbetsprövning eller
yrkesutbildning. Vidare föreslogs,
att de bestämmelser i yrkesskadeförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen,
som angår bedömandet av
arbetsförmågans nedsättning under tiden
för yrkesutbildning, skall utvidgas
till att även avse arbetsprövning.

Sjukförsäkringslagens bestämmelser
om reseersättning föreslogos ändrade i
flera avseenden.

Lagen om ersättning åt smittbärare
föreslogs ändrad så att tillfällig smittbärare
berättigas erhålla ersättning för
resekostnad, som uppkommit på grund
av sådant ingripande som avses i lagen.

I samband med förevarande proposition
hade utskottet behandlat sju inom
riksdagen väckta motioner.

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

I de likalydande motionerna I: 521 av
herr Elmgren och II: 628 av herr Johansson
i Norrköping m. fl. hade yrkats,
att de i propositionen föreslagna
särbestämmelserna i fråga om karensbeloppet
för sjukreseersättningar och
valet av läkare vid sjukresor skulle gälla,
utöver rikets tre största städer, även
Norrköping.

I motionen 1: 522 av herr Mattsson
m. fl., likalydande med motionen II: 626
av herr Jansson i Benestad, hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 161 måtte
besluta, att ersättning för resa enligt
sjukförsäkringslagen ej finge utbetalas,
om ersättningsbeloppet understege en
krona.

I fråga om ersättning för kostnader i
anledning av resa för sjukhusvård hade
i motionen I: 516 av herr Edström yrkats,
att Spenshults sjukhus i Halland,
som icke är allmänt sjukhus i sjukförsäkringslagens
mening, måtte i sjukreseersättningshänseende
jämställas med
sådant sjukhus.

I motionen II: 627 hade herr Senander
m. fl. yrkat, att riksdagen, med bifall
i övrigt till vad Kungl. Maj:t föreslagit
i proposition nr 161 med förslag
till lag angående ändring i lagen om
allmän sjukförsäkring, måtte avslå den
föreslagna ändringen av 16 § sjukförsäkringslagen,
vilket innebure att de
nuvarande bestämmelserna beträffande
sjukresor bibehölles.

I motionen 11:634 av fru Lindberg
m. fl. hade yrkats, »att riksdagen vid
behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 161 måtte besluta,

att enmilsregeln beträffande återresa
från läkare till hemmet måtte införas
i lag om ändring i lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring § 16
punkt c) i Kungl. Maj:ts förslag;

att § 7 andra stycket i kungörelse
angående ersättning enligt 16 och 17 §§
lagen om allmän sjukförsäkring gives
sådan ordalydelse att sjukförsäkrad er -

håller full ersättning för återresa från
läkare med annat trafikmedel än reguljär
förbindelse i de fall dagliga reguljära
trafikförbindelser mellan läkarort
och hemort eller arbetsplats icke finns;
samt

att § 8 andra stycket i samma kungörelse
utformas så, att större precisering
av begreppet ''avsides belägen plats’ och
därmed jämförliga förhållanden åstadkommes».

Utskottet hemställde

A. att riksdagen — med förklaring att
förevarande proposition, nr 161, icke
kunnat oförändrad bifallas samt i anledning
av motionen I: 516 — måtte för
sin del antaga

1) det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring i
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring med den ändringen
att 17 § erhölle av utskottet angiven lydelse,

2) det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring i
lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

3) det genom propositionen framlagda
förslaget till förordning om ändring
i militärersättningsförordningen den 2
juni 1950 (nr 261), och

4) det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring
i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om
ersättning åt smittbärare;

B. att följande motionsyrkanden,

nämligen

1) det i motionerna I: 521 och II: 628
upptagna yrkandet samt

2) det i motionen 11:634 upptagna
yrkandet i frågan om ersättning för
följeslagares resa (sista yrkandet i motionen),

måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört; samt

G. att följande motionsyrkanden,

nämligen

1) det i motionerna I: 522 och II: 626
upptagna yrkandet,

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

2) det i motionen 11:627 upptagna
yrkandet,

3) det i motionen 11:634 upptagna
yrkandet om ersättning i vissa fall för
användande av icke reguljära färdmedel
(andra yrkandet i motionen) samt

4) det i motionen 11:634 upptagna
yrkandet i frågan om ersättning för
återresa från läkare (första yrkandet i
motionen),

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Mannerskantz, Eric Carlsson,
Gustavsson i Alvesta och Björkman,
vilka ansett att utskottet under G. 1)
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:522 och 11:626
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till sådana ändringar
i lagen om allmän sjukförsäkring, att
reseersättningsbelopp som understege
en krona icke skulle utbetalas;

II. av fru Svensson, som ansett att
utskottet under C. 3) bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionen
11:634 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin mening giva till känna
vad i denna reservation anförts i frågan
om ersättning i vissa fall för användande
av icke reguljära färdmedel
(andra yrkandet i motionen);

III. av fru Svensson, som ansett att
utskottet under C. 4) bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionen
II: 634 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till sådana ändringar
i lagen om allmän sjukförsäkring, att
den s. k. enmilsregeln bibehölles vid sidan
av den i propositionen föreslagna
regeln om ersättning för återresa från
läkaren till bostaden till sådana försäkrade,
som anträdde resan till läkaren
från sin arbetsplats och som företoge
dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen
(första yrkandet i motionen).

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag har vid utskottsbehandlingen
av den här frågan på ett par
punkter haft en från utskottsmajoriteten
avvikande mening. Det gäller faktiskt i
båda fallen reseersättningar, och jag
har i reservationerna nr II och III sökt
formulera den uppfattning jag har.

Vid utskottsbehandlingen hade vi också
att behandla en motion, nr 634 i denna
kammare. Motionärerna önskar att
§ 7 andra stycket i kungörelse angående
ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen
om allmän sjukförsäkring skulle
ges sådan ordalydelse att sjukförsäkrad
erhåller full ersättning för återresa från
läkare med annat trafikmedel än reguljär
förbindelse i de fall där dagliga reguljära
trafikförbindelser mellan läkarort
och hemort inte finns.

Vi avser här alla de platser — och de
är inte så få i detta land — där det inte
finns reguljära förbindelser med läkarorten
mer än två eller tre gånger i veckan.
Det kan, som vi vet, dra ganska
långt ut på tiden i läkarens väntrum, och
när man äntligen är klar har tåget eller
bussen redan gått.

Man har då enligt föreliggande förslag
rätt till nattraktamente å 15 kronor. Det
kan vara både ett, två och kanske tre
nattraktamenten. Detta är naturligtvis
gott och väl, men för den enskilda människan
kan det av olika skäl vara en
tvingande nödvändighet att komma hem
så snart som möjligt. Visserligen kan
man då enligt förslaget få tillgodoräkna
sig dessa nattraktamenten, men kostar
resan mer, vilket den ofta gör -— för
15 eller 30 kronor kommer man inte så
värst långt om man åker taxi — får
man betala detta själv.

Nu är jag medveten om att det finns
många platser i detta land med väldiga
avstånd och dåliga förbindelser, men
människor bör väl inte straffas därför
att de råkar bo i avlägset belägna trakter.
Men jag förstår också, herr talman,
att en utvidgning av ersättningsregeln
så som vi har föreslagit i vår motion nog

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

skulle medföra sådana konsekvenser att
vi för närvarande måste låta oss nöja
med det förslag i detta hänseende som
finns i propositionen. Detta har jag också
framhållit i min reservation II. Jag
skulle dock ha önskat att utskottet i
sin skrivning haft en mera positiv inställning
till detta spörsmål, som vi
säkerligen inte kan undgå att återkomma
till i framtiden. Därför, herr talman,
vill jag yrka bifall till reservation nr II
till andra lagutskottets utlåtande nr 45.

Reservationen nr III vid samma utlåtande
gäller sådan återresa från läkare
som avses i 16 § lagen om allmän sjukförsäkring.

Den gällande huvudregeln är där att
ersättning utges högst för resa till den
plats, varifrån resan till läkaren anträddes,
men med det undantaget att om
nämnda plats och den försäkrades bostad
inte sammanfaller, ersättning beviljas
till bostaden.

Här finns dock enmilsregeln som säger
att kostnaden för resa till bostad
ersättes allenast i den mån färdsträckan
dit ej med mer än en mil överstiger
färdsträckan vid resan till läkaren.

Denna enmilsregel är nu helt borttagen
ur lagtexten. Man har utan tvivel
åstadkommit en väsentlig förbättring
för de människor som råkar ut för sjukdom
eller olyckshändelse då de befinner
sig på sin arbetsplats, tv i sådant fall
skall återresan till bostaden helt ersättas
av sjukkassan — under förutsättning
att den försäkrade företager dagliga resor
mellan bostaden och arbetsplatsen.
Detta är en betydande förbättring för
den utan tvekan största gruppen, som
det här kan bli fråga om.

Samtidigt har man emellertid genom
att helt utesluta enmilsregeln åstadkommit
en försämring för alla de människor
som råkar ut för sjukdom eller
olvcka av sådan art att de inte behöver
intas på sjukhus, om delta händer då de
befinner sig någon annanstans än på sin
arbetsplats.

Detta måste ovillkorligen komma att

beröra ganska många människor ty —
som motionärerna framhåller — folk reser
i ganska stor utsträckning in till tätorterna
för att uträtta alla möjliga ärenden.
En plötslig sjukdom kan inträffa
— för att inte tala om olycksriskerna i
trafiken, där människorna ständigt svävar
i fara.

Vi avser givetvis inte de fall där vederbörande
kan använda sig av sin returbiljett
för resan hem, utan det gäller
helt naturligt de fall, då detta av en eller
annan anledning inte är möjligt. Vi
har därvidlag närmast tänkt på det tillstånd
ifrågavarande patient kan befinna
sig i. Här kan man givetvis invända
att i så fall även enmilsregeln är otillräcklig,
och visst kan det vara riktigt.
Men vad motionärerna vill är att man
åtminstone inte skall åstadkomma en
försämring för de fall jag här har talat
om. Det är obestridligt att det blir en
försämring om enmilsregeln kommer
bort ur lagtexten. Vi har ansett att enmilsregeln
bör vara kvar och tillämpas
tillsammans med den ytterligare förbättring
som det nya förslaget innebär
för dem som råkar ut för sjukdom eller
skada då de befinner sig på sin arbetsplats.

Jag anser således, herr talman, att utskottets
utlåtande i berörda del borde
ha haft den formulering som framgår
av reservation nr III, och jag ber därför
att få yrka bifall till denna reservation.

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! Reseersättningsbestämmelserna
i sjukförsäkringslagen har för
närvarande en utformning som är en
källa till mycken irritation både för de
sjukvårdsförsäkrade medlemmarna och
för dem som skall omsätta bestämmelserna
i praktiken. Det var diirför med
stora förväntningar som man inom sjukkassorna
emotsåg sjukreseutredningens
betiinkande med förslag till ändringar.

Den proposition som blev en följd av

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

denna utredning innehåller enligt min
uppfattning också avsevärda förbättringar
på det område det här är fråga
om. Visserligen finns det fog för den
kritik som belyser, att det höjda karensbeloppet
från i vissa fall 1 krona till
4 kronor är en försämring ekonomiskt
för de försäkrade, men samtidigt är jag
angelägen framhålla att fördelarna med
ett enhetligt karensbelopp är att medlemmarna
i fortsättningen, om förslaget
antages, har lättare att förstå och sätta
sig in i efter vilka grunder ersättning
kan utgå. Administrativt betyder det
också stora lättnader för sjukkassorna.
Att vi nu måste laborera med olika karensbelopp
och olika ersättningsgrunder
ter sig naturligtvis för medlemmen
mycket svårbegripligt.

I såväl sjukreseutredningens som i departementschefens
yttrande om resekostnaderna
understrykes vikten av att
man framför allt förbättrar möjligheterna
att få ersättning för resor för dem
som har lång väg till läkaren. Bland annat
har man vid granskning av bestämmelsen
om den av fru Svensson tidigare
berörda enmilsregeln funnit, att
denna inte ger fullgod ersättning för
resa från läkaren till den skadades eller
sjukes bostad i de fall då skadan eller
sjukdomen uppkommit på arbetsplatsen.
Här talas också om den irritation
som uppstått på grund av att denna
regel gäller även när det är fråga om
yrkesskador, och jag kan bekräfta att
en sådan irritation finnes.

I det nya förslaget har enmilsregeln
slopats och i stället föreslås, att i sådana
fall där resor dagligen till och
från arbetsplatsen förekommer skall
hela resan till bostaden ersättas efter
avdrag av karensbeloppet. Dei förefaller
mig som om man förbisett att den
s. k. enmilsregeln varit till hjälp för en
större krets än dem som har dagliga resor
till och från arbetsplatsen.

I vår motion nr 634 till denna kammare
har vi uttalat önskemål om att enmilsregeln
skulle kunna finnas kvar vid

sidan av eller tillsammans med de nu
föreslagna bestämmelserna för den kategori
jag nu har talat om. Jag tillåter
mig att läsa upp en del av den nuvarande
lydelsen i lagtexten i denna paragraf
och den föreslagna och vill komma
med ett förslag, hur jag anser att
man skulle kunna kombinera dessa båda
regler. Under punkt d) står i den
nuvarande lydelsen: »att ersättning för
återresa må utgivas högst för resa till
den plats, varifrån resan till läkaren
företogs, eller till den sjukes bostad,
dock att ersättning för återresa till bostaden
ej må beräknas för den del av
färdsträckan, varmed denna med mer
än en mil överstiger färdsträckan vid
resan till läkaren;». I den föreslagna lydelsen
heter det: »Om resan till läkaren
anträtts från den försäkrades arbetsplats
och den försäkrade företager
dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen,
må dock ersättning i anledning
av återresa utgivas för resa till
den försäkrades bostad.»

Jag föreställer mig att om man kombinerar
den gamla bestämmelsen med
den nya, täcker man hela begreppet för
denna kategori. Visserligen kan ersättning
redan nu endast utgå i begränsad
omfattning, men om enmilsregeln helt
slopas som förslaget nu förutsätter, kommer
denna grupp av medlemmar i ett
betydligt sämre läge när det gäller ersättning
för resor än nu.

Andra lagutskottet har tyvärr inte delat
motionärernas uppfattning. Utskottet
åberopar som skäl för sin negativa inställning,
att det skulle bli komplicerat,
om motionen bifölls, att tillämpa övernattningskostnadsbestämmelserna.
Jag
tror för min del att utskottet överdriver
farhågorna. Sjukkassorna får för närvarande
reda ut saker som är betydligt
mer svårbemästrade än vad tillämpningen
av övernattningskostnadsbestämmelserna
kommer att bli.

I fråga om det nya förslaget om ersättning
för övernattningskostnader har
i samma motion yrkats, att sjukkassa

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

skulle få betala full ersättning för återresa
från läkare med annat trafikmedel
än reguljär förbindelse i de fall, då dagliga
reguljära förbindelser mellan läkar -ort och hemort inte finns, men utskottet
bär inte heller i detta fall ansett sig
kunna biträda motionärernas förslag.
Enligt utskottets mening skulle förslaget
få nämnvärd betydelse endast då det
är fråga om verkligt långa avstånd. Utskottet
bär på grund av de ökade kostnaderna
inte ansett sig kunna tillstyrka
vårt förslag. Det är beklagligt, då jag
för min del tror, att ett bifall skulle ha
betytt en hel del för just dem som har
de längsta och besvärligaste resvägarna.

Det är slutligen min förhoppning att
riksförsäkringsanstalten verkligen skall
lyckas ge en klar tolkning av begreppet
»avsides belägen arbetsplats eller därmed
jämförliga förhållanden», .lag är
medveten om att det inte går att i lagtexten
uttömmande ange alla de fall
som kan komma i fråga då det gäller
uttolkningen av detta uttryck. Samtidigt
är jag övertygad om att hela denna
fråga kommer att förorsaka ganska mycket
bekymmer och åtskilliga missförstånd.
Jag skall endast ta ett exempel.
Skall t. ex en husmor eller en egen företagare,
som skadar sig i sitt arbete
hemma eller på sin gård och som bor
mycket avlägset i förhållande till läkaren,
kunna räkna med att en följeslagare
skall kunna få ersättning, om husmodern
eller den egne företagaren måste
anlita exempelvis en granne för detta
uppdrag? Jag skulle kunna anföra en
hel del exempel, men jag vill inte trötta
kammaren. Jag begär inte heller att omgående
få svar på frågan. Men jag skulle
vilja fästa uppmärksamheten på att det
inte är alldeles givet vad som kan inrymmas
i ett så svävande begrepp som
»avsides belägen arbetsplats eller därmed
jämförliga förhållanden». Jag föreställer
mig att sjukkassemedlemmarna
ofta kommer att missuppfatta detta och
tolka det alldeles för vidlyftigt.

Till sist, herr talman, vill jag yrka bi4
—Andra kammarens protokoll 1959. Nr

fall till de vid utskottsutlåtandet av fru
Svensson avlämnade reservationerna nr
II och III. Jag tror att framtiden kommer
att ge anledning att återkomma till
vad lagutskottet nu inte ansett sig kunna
bifalla.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det råder väl ingen tvekan
om att det föreliggande förslaget
om regler för sjukersättning innebär
väsentliga förenklingar i förhållande till
nu gällande bestämmelser. Detta är givetvis
att hälsa med tillfredsställelse.

Men frågan är om det inte finns ytterligare
någon punkt, där förenklingar
kunde åstadkommas. I motion 11:626,
väckt i anledning av proposition nr 161,
har föreslagits en ändring i departementschefens
förslag i fråga om utbetalning
av reseersättningar. Motionärernas
förslag går ut på att reseersättningsbelopp
— utöver karensbeloppet — som
understiger en krona icke skall utbetalas.
Ett bifall till detta förslag — som
reservanterna i reservation nr 1 yrkar
bifall till — skulle säkerligen innebära
en förenkling av sjukkassornas administration.
Andra lagutskottet har emellertid
inte velat bifalla detta förslag,
utan utskottet skriver på sidan 45 i föreliggande
utlåtande, »att det ytterst sällan
torde förekomma, att en försäkrad
har anledning att göra sig ärende till
sjukkassan för att utfå enbart reseersättning.
Utbetalning av reseersättning
torde således i de allra flesta fall ske i
samband med utbetalande av annan ersättning
enligt sjukförsäkringslagen.
Vid sådant förhållande kan någon
nämnvärd minskning av sjukkassornas
arbete med utbetalningen av reseersättningar
icke uppnås genom den i motionerna
föreslagna regeln».

Jag är medveten om att det är ytterst
sällan som en sjukkassemedlein besöker
sjukkassan endast för att kvittera ut
reseersättning. Men det är ändå så, att när
reseersättningarna skall utbetalas och
31

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

detta sker i samband med utbetalningen
av annan ersättning, så får sjukkassan
— även om det inte är mer än 50 öre
som skall utbetalas i reseersättning —
ett visst arbete. Beloppet skall bokföras,
verifikationerna skall samlas o. s. v.
Detta betyder ett extra arbete.

Man kan då fråga sig vad denna expedition
kostar. Vi vet att en bankexpedition
kostar omkring 50—60 öre. Är
expeditionen av ett ärende billigare för
sjukkassan? Jag tror knappast det. I
vissa fall blir sjukkassans administrationskostnad
då större än det belopp som
skall utbetalas till sjukkassemedlemmen.
Är det någon mening med att bibehålla
en regel, som medför sådana följder?
Det bör väl råda rimliga proportioner
mellan det utbetalade beloppet och administrationskostnaden
för sjukkassan.
Innebörden av reservanternas förslag
på denna punkt syftar just till att åstadkomma
en sådan avvägning.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen nr I av
herr Mannerskantz m. fl.

Häri instämde herr Björkman (h).

Herr JOHANSSON i Norrköping (s>:

Herr talman! I anledning av föreliggande
proposition angående ändring i
lagen om allmän sjukförsäkring har jag
tillsammans med ett par kammarledamöter
väckt en motion, som gäller särbestämmelserna
i fråga om karensbelopp
och valet av läkare. Utskottet har inte
ansett sig kunna tillstyrka motionen,
enär tillämpningen av särbestämmelserna
skall ligga i Kungl. Maj :ts hand.

Jag kan dela denna utskottets uppfattning
men vill också understryka vad
utskottet skrivit på sidan 46 i utlåtandet,
nämligen följande: »Emellertid vill
utskottet framhålla, att särbestämmelserna
synes innebära fördelar såväl för
de försäkrade som för de berörda sjukkassorna,
vilka erhåller lättnader i sin
administration. Enligt utskottets upp -

fattning bör därför särbestämmelserna
göras tillämpliga inom de områden där
de icke kan väntas medföra nämnvärda
merutgifter för sjukförsäkringen. Utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t kommer
att förordna om tillämpning av
särbestämmelserna, där förhållandena
så motiverar.»

De synpunkter utskottet här redovisar
stämmer med förhållandena inom
det centralsjukkasseområde som jag velat
skall falla under dessa särbestämmelser.

Med en förhoppning om att Kungl.
Maj :t senare följer utskottets motivering
på denna punkt förklarar jag mig
nöjd.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Fru LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
säger, att det bleve obetydliga belopp
som skulle utbetalas för resekostnader
som understiger 5 kronor, men
jag är övertygad om att ett bifall till
reservation I skulle skapa stor irritation
bland sjukkassemedlemmar, ty de
medlemmar som har resekostnader under
fem kronor skulle anse att de hade
ett större karensbelopp än andra.

Jag tror inte heller att man skall överdriva
talet om adminstrationsarbetet, tv
det är en ganska enkel åtgärd att vid
granskningen av kvittona utge ersättning
till dem som har kostnader mellan
fyra och fem kronor. Man skall akta
sig för att irritera människorna i onödan,
vilket man gör om man inför en
bestämmelse enligt vilken en viss grupp
sjukkassemedlemmar får större karensbelopp;
de som har resekostnader på
4:90 kronor får inte någon ersättning,
medan andra får ersättning för resekostnader
över fyra kronor.

Man bör inte gå alltför långt i ivern
att spara. Herr Gustavsson säger på
grundval av en schablonmässig beräkning,
att denna granskning och utbetalning
kommer att kosta 60 öre per
ärende. Det tror jag inte är riktigt.

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

Jag hoppas sålunda, att riksdagen inte
följer reservanterna, ty det skapar
ytterligare irritation. Nu har vi här en
chans att få ett enhetligt karensbelopp
på fyra kronor. Vi på sjukkassorna är
medvetna om att även det kommer att
medföra en del obehag, ty det blir en
avgjord försämring för en del medlemmar.
Men det kan vi förklara med
att det blir samma karensbelopp för
samtliga medlemmar. Jag tycker inte
att vi skall plocka sönder denna enhetlighet
med att säga att resekostnader
understigande fem kronor icke skall
ersättas.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i denna del.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Lindberg anser att
det skulle vålla irritation om det inte
blev riktigt klart, huruvida karensbeloppet
är 4 kronor, 4: 50 kronor eller
4: 90 kronor. Jag tror inte att det skulle
bli fallet.

Jag tror att många av sjukkassans ledande
män och av dem som arbetar
inom sjukkassorna har den uppfattningen,
att ett bifall till förslaget i reservation
I skulle medföra en väsentlig
förenkling.

Andra lagutskottet säger på sid. 45 i
sitt utlåtande: »Ej heller kan man tänka
sig att regeln skulle kunna medföra
någon nämnvärd minskning i sjukkassornas
arbete med uträkning av reseersättningsbelopp,
då ju i alla fall en
beräkning måste ske för att fastställa,
huruvida ersättning skall utgå eller ej.»
Jag tyckte att även fru Lindberg var
inne på den tankegången. Men om en
sjukkassemedlem kommer till sjukkassan
med en reseräkning på 4:50 kronor,
så behöver ju enligt vårt förslag
vederbörande tjänsteman inte ta fram
papper och penna för att räkna ut någon
ersättning, ty det framgår ju klart
att någon reseersättning inte skall utftå.

Jag tror att det skulle bli en viss irritation,
om man skulle gå till sjukkassan
och ta ut 50 öre i ersättning, då
man har en känsla av att det måste
kosta minst lika mycket eller mer att
betala ut detta belopp.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Den proposition vi nu
behandlar innehåller i vissa avseenden
förbättringar. Jag syftar närmast på
villkoren för de sjuka som arbetsprövas
eller yrkesutbildas. Detta kan ju
noteras med tillfredsställelse. Men å
andra sidan innebär förslaget, som också
socialministern förklarar i propositionen,
ganska allvarliga försämringar. Jag
syftar då på den förändrade karensen
för reseersättningar till de sjuka.

Tidigare har det varit ett karensbelopp
för första besöket på 4 kronor,
som alltså den sjuke själv haft att erlägga
— redan det är i och för sig enligt
min mening en orättvisa — men
vid återbesök har karensbeloppet endast
utgjort 1 krona. Den allvarligaste
försämringen ligger i att man föreslår
ett fastställande av ett konstant karensbelopp
på 4 kronor och för de tre stora
städerna Stockholm, Göteborg och
Malmö 5 kronor, vilket senare betyder
att det praktiskt taget inte kommer att
utgå några som helst ersättningar i
fortsättningen till dem som tvingas besöka
läkare eller sjukhus och som måste
anlita bil eller annat färdmedel.

Det är ett faktum att sjukförsäkringsreformen
har betraktats som ett stort
framsteg i den sociala uppbyggnaden
här i landet, men jag tror att även denna
sociala reform, och denna kanske
mer än någon annan, håller på att urholkas
och få ett mindre värde än tidigare.
Därmed räknar jag inte bara
med penningvärdeförsämringen. Vi kan
tänka på omsättningsskatten som nu
kommer. Den sänker ju penningvärdet,
vilket betyder att de penningbidrag som
i fortsättningen utgår och som ju iir
fastställda till sina belopp kommer att

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

få mindre köpkraft än tidigare. Denna
utveckling har ju pågått sedan relativt
lång tid och därmed har värdet av sjukförsäkringen
minskats. Till detta kommer
att de kommunala myndigheterna
här i landet begagnar varje tillfälle att
försämra sjukförmånerna, varvid de
kastar skulden på statsmakterna. Jag
vill erinra om att man numera har infört
exempelvis i Göteborg, och jag tror
att det är likadant även i Stockholm och
på andra platser, en avgift på inte
mindre än C kronor för besök vid polikliniker.
Det inträffar ofta att en person
som besöker två polikliniker vid
en sjukvårdsinrättning får betala 6 kronor
på båda ställena även om han bara
går rätt över gården från en poliklinik
till en annan. Allt detta tillsammans
gör att sjukförsäkringsreformens värde
har minskat.

Nu framlägger regeringen i propositionen
ett förslag som innebär en mycket
allvarlig försämring för ett stort antal
sjuka. Det har ju tidigare sagts vad
det gäller. Man måste se upp med dessa
försämringar, särskilt om man söker
anlägga kommersiella betraktelsesätt på
frågan. Jag kan inte värja mig för misstanken
att man har gjort det när man
säger att kostnaderna för de förbättringar
som regeringen nu föreslår skall
bestridas genom att man försämrar karensen
när det gäller resorna till och
från sjukhus eller till och från läkare.
Det är allt annat än trevligt att konstatera
detta. Man borde i alla fall tänka
sig för mer än en gång innan man går
på den linje som föreslås här.

Samtidigt skulle jag vilja vända mig
bestämt mot dem som talar för ett fullständigt
slopande av ersättningarna för
resor av detta slag. För många som har
långa resor betyder det ju en allvarlig
belastning. Därför kan jag under
inga förhållanden gå med på de skäl
som anförs och som man förklarar vara
av administrativ art. Om man vill ha en
administrativ förenkling, har man att
slopa hela karensen och betala de sjuka

full ersättning för resor till och från
läkare och till och från sjukhus.

Herr talman! Vi har i motion II: 627
yrkat avslag på § 16, som gäller resorna.
Jag ber att få yrka bifall till denna
motion.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
innehåller ju två frågor. Den första gäller
rehabiliteringen. Det är en mycket
betydelsefull fråga. De föreslagna insatserna
till rehabiliteringens fromma
har omfattats av en glädjande enhällighet
i utskottet. Inga reservationer har
här fogats till utlåtandet. Det hade funnits
anledning att säga mycket om detta
verkligt stora och värdefulla avsnitt
i propositionen och utskottsutlåtandet.
Men jag skall inte tillåta mig några kommentarer,
eftersom det inte finns någon
reservation.

Det är ett annat avsnitt som föranlett
diskussion och reservationer, nämligen
frågan om ersättning för sjukresor. Jag
skall, herr talman, inskränka mig till
att erinra om utskottets uppfattning om
de reservationer som fogats till utlåtandet
och de däri framförda yrkandena.

Ersättningar för resekostnader vid
sjukdom infördes som en nyhet i och
med den obligatoriska sjukförsäkringen.
Det är alldeles uppenbart att bestämmelserna
utformats med mycket stor
försiktighet. Det är ingenting att säga
om det. Det är naturligt att dessa bestämmelser
har utsatts för mycken kritik
speciellt på de platser där man bär
långa avstånd till läkare och sjukhus.
Jag vill slå fast att den föreslagna reformen
är till stort gagn för de stora
avståndens folk. Det råder ingen tvekan
på den punkten. De olägenheter som
med rätta påtalats kommer att försvinna
med denna reform. Det finns ju platser
där man absolut inte har kunnat
ta sig hem samma dag som man varit
hos läkare. Det har inte funnits möj -

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

ligheter att genom sjukförsäkringen
gottgöra de sjuka för de kostnader som
varit förknippade därmed. Nu genomförs
den förbättringen att övernattningskostnaderna
får inräknas i resekostnaderna.
Det kan, som redan framhållits,
röra sig om ett par nätters övernattningskostnader.

Vidare har konstruktionen av ersättningen
kommit att utformas efter samma
syfte, nämligen med tanke på de
stora avståndens folk. Där har väl ändå
herr Senander blivit offer för ett litet
missförstånd, då han gör gällande
att de föreslagna förändringarna skulle
innebära så stora försämringar. Han påstod
att departementschefen liade talat
om allvarliga försämringar genom denna
reform. Jag har inte funnit något
sådant citat. Däremot säger statsrådet
att det för vissa människor kan medföra
försämringar. Men i de allra flesta
fall innebär ju detta en mycket stor
förbättring. Om herr Senander får sin
vilja igenom får man utöver karensbeloppet
betala 3/4 av kostnaderna, vilka
man helt befrias från genom den här föreslagna
anordningen. Man betalar alltså
karensbeloppet och får sedan hela
kostnaden täckt av sjukkassan. Det får
man inte genom det Senanderska förslaget.
Det är alldeles uppenbart att för
dem som har mycket långt till läkare
blir kostnaderna nu mycket höga. Det
är med tanke på dem denna förändring
kommit till. Det är eu vinst för dem.

Till utskottsutlåtandet har fogats tre
reservationer. Jag vill säga ett par ord
om dem. Jag börjar med reservation 3.
Det är inte någon värdegradering utan
en lämplighetsfråga. Där sägs om reseersätttningen,
som fru Lindberg påpekade,
att det är krångliga bestämmelser,
som inte många begriper. Utskottet gör
det väl inte heller.

Emellertid förefaller det som om den
pedagogiska verksamhet utskottet bedrev
i viss mån gav resultat, i det att
en av motionärerna till hälften har gått
ifrån sitt yrkande tack vare de pedago -

giska ansträngningarna från ledamöter
av utskottet.

De nya reglerna om ersättning vid
återresa innebär en förbättring så till
vida att den som skadar sig eller blir
sjuk på sin arbetsplats och nödgas söka
upp en läkare får ersättning för resan
hem till sin bostad. Den som däremot
insjuknar på en plats, som inte är hans
arbetsplats, får bara resan betald tillbaka
till den plats, där sjukdomen inträffade.
Det är en försämring för den
sistnämnda gruppen — det finns ingen
möjlighet att förneka den saken. Frågan
är bara om det finns starka skäl
att bibehålla den nuvarande bestämmelsen.

Om en person åker in till staden med
tur och retur-biljett samt insjuknar eller
råkar ut för olycksfall och nödgas gå
till läkare men sedan kan utnyttja biljetten
för returresan, har jag svårt att
förstå att det skulle finnas några sociala
skäl att ge vederbörande betalt för en
mils resa. Fru Svensson har sagt att
man inte tänker på sådana personer
utan bara på dem som inte kan utnyttja
det kommunikationsmedel, till vilket vederbörande
hade returbiljett. Då krånglar
man ju till det hela och kan inte
åstadkomma det som ändå är önskvärt,
nämligen att få enkla och lättfattliga
bestämmelser.

Jag tror att det här rör sig om mycket
sällsynta fall, ty om vederbörande
nödgas lägga in sig på sjukhus, är problemet
inte för handen. Då får man
nämligen kostnaden för hemresan bestridd.
Och den som råkar ut för olycksfall
i trafiken brukar väl få ligga kvar
på sjukhus!

Herr talman! Utskottet har inte kunnat
tillstyrka motionen av skäl som
kanske bättre framgår av utskottsutlåtandet
än av vad jag här givit uttryck
åt.

Beträffande den fråga som aktualiserats
i reservation nr II menar utskottet,
att det är mycket värdefullt att ersättning
lämnas för övernattningskostna -

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring,

der, kanske framför allt i de fall som
åsyftas i reservationen. Man måste nämligen
jämföra med nu rådande förhållanden.
För närvarande får de människor
som bor i ifrågavarande trakter
bara ersättning för sin resa, även om de
nödgas göra ett par övernattningar.
Med de nya bestämmelserna utgår ersättning
för övernattningskostnaderna,
och denna får ju användas även för att
bestrida kostnaderna för användandet
av annat kommunikationsmedel.

Utskottet har inte ansett att det är
möjligt att släppa alla spärrar, och reservanten
fru Svensson har också funnit
att en närmare undersökning behövs.

Om reservation I skulle jag egentligen
inte behöva säga något, eftersom fru
Lindberg vältaligt har avrättat den. Jag
vill emellertid fästa herr Gustavssons i
Alvesta uppmärksamhet på att han slutade
att läsa litet för tidigt i utlåtandet.
Det finns en mening efter den som han
läste upp och där utskottet — på sidan
45 — säger: »Ej heller kan man tänka
sig att regeln skulle kunna medföra någon
nämnvärd minskning i sjukkassornas
arbete med uträkning av reseersättningsbelopp,
då ju i alla fall en beräkning
måste ske för att fastställa, huruvida
ersättning skall utgå eller ej.» Jag
tror det är nödvändigt för balansens
skull att läsa även detta stycke.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag. Jag är alldeles
på det klara med att det här gäller
en partiell reform. Den är betydelsefull,
men därmed är inte sagt att allting är
gott och väl. Socialministern har ju för
övrigt utlovat en översyn av hela sjukförsäkringslagen
och det finns anledning
att i det sammanhanget även undersöka
vissa bestämmelser i fråga om
reseersättningarna, som vi inte kunnat
definitivt besluta om vid detta tillfälle.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Till herr Bengtsson i
Varberg vill jag säga att det avsnitt ur

m. m.

andra lagutskottets utlåtande som han
läste upp har jag också citerat i min
replik till fru Lindberg. Jag sade i det
sammanhanget att det inte behövs någon
större utredning för att konstatera,
huruvida ersättning skall utgå om exempelvis
resekostnaden utgör sammanlagt

4 kronor och 50 öre.

Herr Senander säger att ett bifall till
reservationen skulle medföra en särskilt
hård belastning för dem som måste göra
långa resor. Nej, så är inte fallet, utan
vår motion och reservationen innebär
att om resekostnaden inte uppgår till

5 kronor, och det således blir mindre
än en krona som skall utbetalas, så
skall ingen utbetalning göras. Men om
resekostnaden uppgår till exempelvis 7
kronor skall karensbeloppet vara 4 kronor.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Herr Bengtsson i Yarberg
talar om den pedagogiska verksamhet
som bedrivits i utskottet och jag vill
inte förneka att den förekommit. Jag
vill inte heller förneka att jag påverkas
av kloka ord, när sådana yttras. Jag har
emellertid inte kunnat genom denna pedagogiska
verksamhet påverkas till att
förstå, att det skulle vara en förbättring
om man tar bort enmilsregeln ur
lagtexten. Detta måste i all rimlighets
namn innebära en försämring för dem
som råkar ut för sjukdom eller skada
på annat ställe än arbetsplatsen. Var de
än befinner sig utanför arbetsplatsen
måste detta innebära en försämring.
Hur kloka ord man än har att komma
med kan jag inte begripa att det skulle
förhålla sig på annat sätt.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A 1) Lagen angående ändring
i lagen om allmän sjukförsäkring

§ 16

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till ut -

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

skottets hemställan, dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen II: 627
av herr Senander m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Övriga delar

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna A 2)—A och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten Cl)

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen I;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustavsson i
Alvesta begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
C 1) i utskottets utlåtande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
I av herr Mannerskantz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Gustavsson i Alvesta
yrkade likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 141 ja och
67 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från alt
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C 2)

Utskottets hemställan förklarades besvarad
genom kammarens under punkten
A 1) fattade beslut.

Punkten C 3)

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen II
av fru Svensson; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten C i)

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen III;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Svensson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
C 4) i utskottets utlåtande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
III av fru Svensson.

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

delst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 160 ja och 33 nej, varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Efter samråd mellan kamrarnas talmän
får jag meddela att, såvitt nu kan
bedömas, kamrarnas sista arbetsplena
under innevarande höstsession kommer
att hållas onsdagen den 16 innevarande
månad kl. 10.00, varvid även kommer
att företagas gemensam omröstning med
anledning av kamrarnas i dag fattade
skiljaktiga beslut. Plena tisdagen den
15 december avses skola börja kl. 14.00
och bli arbetsplena.

För den händelse kamrarna skulle
stanna i olika beslut i något av de ärenden,
som företages till avgörande den
15 eller 16 december, kan det bli nödvändigt
att hålla plena även på torsdagen
eller fredagen i nästa vecka.

§ 14

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 340, i anledning av väckt motion
om inrättande av professurer inom
rättssociologiens område;

nr 341, i anledning av väckta motio -

ner angående en administrativ samordning
beträffande anslagsgivningen till
det frivilliga ungdomsarbetet m. m.;

nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anläggande av
flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik;
och

nr 343, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning angående anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1959/60 till särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor;
samt

från bevillningsutskottet:

nr 348, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 11 juni 1943 (nr 346)
angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror, m. m.

Vidare anmäldes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 347,
till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. in., dels ock i ämnet
väckt motion.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
dess utlåtande nr 45 bifölles även av
första kammaren.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.51.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM S»
910845