Tisdagen den 8 december Sid (Riksdagens protokoll 1964:39)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

Nr 39

FÖRSTA KAMMAREN

1964

8—9 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 8 december Sid.

Svar på frågor:

av herr Lundström ang. rättelse vid debitering av för hög slutlig
skatt .............................................. 5

av herr Adolfsson ang. proposition till 1965 års vårriksdag rörande
valkretsindelning vid primärkommunala val........ 6

av herr Sundin ang. användningen av vissa medel vid inlösen
av egnahem .......................................... 7

Svar på interpellationer:

av herr Åkerlund ang. införandet av importavgifter i Storbritannien,
m. m......................................... 8

av herr Kristiansson, Axel, ang. tvångssammanslagning av kommuner
................................................ 17

Onsdagen den 9 december

Om byggande av en fast förbindelse över Öresund.............. 28

Självstyrelsen på länsplanet.................................. 30

Tandläkarutbildning i Göteborg.............................. 31

Kriminalvården ............................................ 37

Om utredning rörande branschforskningsinstituten ............ 41

Kreditmöjligheterna för företag inom lastbilstrafikbranschen och

inom den enskilda handeln .............................. 45

Mindre och medelstora företags avsättning på den internationella

marknaden .............................................. 51

Förslag till naturvårdslag m. m............................... 54

Fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning........ 88

Om forskning rörande ungdomens situation i dagens samhälle .. 99

Om bättre ljudisolering av bostäder .......................... 101

1 Första kammarens protokoll 196i. Nr 39

Nr 39

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 8 december Sid.

Protokoll från justitiedepartementet ang. fullmaktsgranskning . . 5

Onsdagen den 9 december

Utrikesutskottets utlåtande nr 8, ang. redogörelse från Nordiska

rådets svenska delegation ................................ 28

Statsutskottets utlåtande nr 182, ang. redogörelse från Nordiska

rådets svenska delegation ................................ 28

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, ang. redogörelse för Nordiska
rådets tolfte session ................................ 29

Första lagutskottets utlåtande nr 46, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation .......................... 29

Andra lagutskottets utlåtande nr 70, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation............................ 29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 42, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation .......................... 30

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, ang. godkännande av fiskerikonvention
.............................................. 30

— nr 10, ang. statslösa personers rättsliga ställning .......... 30

— nr 11, ang. ändringar i Förenta Nationernas stadga ........ 30

Konstitutionsutskottets memorial nr 38, ang. televisionsutsänd ningar

av kamrarnas förhandlingar ...................... 30

— utlåtande nr 39, ang. självstyrelsen på länsplanet .......... 30

Statsutskottets utlåtande nr 181, ang. statsrevisorernas berättelse

rörande granskning av statsverket ........................ 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, ang. statsrevisorernas

berättelse rörande granskning av statsverket, m. m........... 31

Andra lagutskottets utlåtande nr 69, ang. statsrevisorernas berättelse
rörande granskning av statsverket .................. 31

Jordbruksutskottets utlåtande nr 29, ang. statsrevisorernas berättelse
rörande granskning av statsverket, m. m............... 31

Statsutskottets utlåtande nr 183, ang. tandläkarutbildning m. m.
i Göteborg .............................................. 31

— nr 184, ang. kriminalvården m. m......................... 37

— nr 185, ang. överenskommelse rörande provisoriska arrange mang

för ett världsomspännande kommersiellt telesatellitsystem
................................................ 41

— nr 186, om utredning rörande branschforskningsinstituten ,. 41

-— nr 187, ang. kapitalförsörjningen för företag inom lastbilstra fikbranschen,

m. m....................................... 45

— nr 188, ang. mindre och medelstora företags avsättning på

den internationella marknaden .......................... 51

— nr 189, ang. ny organisation av totalförsvarets regionala ledning
m. m............................................... 54

— memorial nr 190, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
statsbidrag till ett nytt ålderdomshem för svenskar i London 54

Innehåll

Nr 39

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 68, ang. ändrad lydelse av
3 § lagen om fri rättegång, in. m......................... 54

Bankoutskottets utlåtande nr 45, ang. ordinariesättning av vissa
tjänster i riksgäldskontoret och vid riksdagens ekonomibyrå 54

— nr 46, ang. bestämmelser om tjänstgöringstraktamente till JO:s

och MO:s ställföreträdare ................................ 54

— nr 47, ang. Tumba pappersbruk, m. m..................... 54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41, ang. förslag till naturvårdslag
in. in................................................. 54

— nr 43, ang. vissa bestämmelser om fastighetsbildning efter ändring
i kommunal indelning m. m......................... 88

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 56, om samhälleliga
insatser till stöd för ungdomsverksamheten ................ 99

— nr 57, om forskning rörande ungdomens situation i dagens

samhälle ................................................ 99

— nr 58, om bättre ljudisolering av bostäder .................. 101

!ji •• >. ■ ''•>

■ ; itI , >'' il

'' ''■

Tisdagen den 8 december 1964

Nr 39

Tisdagen den 8 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet inkomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 8 december 1964.

Till justitiedepartementet hade den 7
december 1964 från överståthållarämbetet
inkommit fullmakt för förbundsordföranden
Yngve Persson, vilken vid ny
röstsammanräkning den 5 december
1964 blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens första kammare i stället för
avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes icke någon anmärkning
mot fullmakten.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Det antecknades, att herr Persson,
Yngve, utsetts att inträda såsom ledamot
av kammaren i stället för herr Kling,
vilken valts till ledamot av kammaren
för Gävleborgs län.

Herr Persson, Yngve, infann sig nu
och intog sin plats i kammaren.

Ang. rättelse vid debitering av för hög
slutlig skatt

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Lundströms fråga an -

gående rättelse vid debitering av för hög
slutlig skatt, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 4 december,
och anförde:

Herr talman! Herr Lundström har
frågat mig om jag är beredd vidtaga
någon åtgärd för att rättelse skall kunna
ske snabbare än som f. n. är fallet,
då skattebetalare uppenbart debiterats
för hög slutlig skatt.

En promemoria med förslag till bestämmelser
i syfte att förenkla förfarandet
vid rättelse av vissa felaktigheter
i taxeringar har upprättats inom
finansdepartementet i augusti i år, och
förslaget har remissbehandlats. Någon
definitiv ställning i frågan har ännu
inte tagits av regeringen. Det finns
dock anledning räkna med att proposition
i ämnet kommer att föreläggas
1965 års riksdag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till finansministern
ber jag att få rikta ett tack för svaret
och tillfoga ett tack också för svarets
innehåll.

Min fråga aktualiserades av en händelse
som redovisades i tidningarna
häromdagen. Det var en kvinna som
fick en kvarskattesedel på 1 000 kronor
i stället för att, som hon beräknat, få
500 kronor tillbaka på för mycket erlagd
skatt. Hon gjorde anmärkning med
detsamma, felet uppdagades omedelbart,
och skattemyndigheterna erkände
oförbehållsamt att det var deras fel.
Men kvinnan kan inte få pengarna till
jul som hon hade hoppats. Hon måste
först skriva och begära anstånd med att
betala skatten, och så skall hon överklaga
hos prövningsnämnden. Först sedan
prövningsnämnden sammanträtt
och godkänt att ändring skall komma

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Ang. proposition till 1965 års vårriksdag rörande valkretsindelning
vid primärkommunala val

till stånd, kan hon så småningom få
pengarna. Det gläder mig att finansministern
tydligen delar min upfattning,
att detta är en alldeles onödig omgång,
om det i alldeles klara fall skall gå
till på detta sätt.

Jag vill tillfoga förhoppningen att den
proposition om rättelse som finansministern
förebådar till vårriksdagen också
skall vara av den beskaffenheten att
sådana här orimligheter rättas till och
att vederbörande skattebetalare i liknande
fall inte skall behöva vänta på
sina tillgodohavanden på sätt som nu
sker.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. proposition till 1965 års vårriksdag
rörande valkretsindelning vid primärkommunala
val

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara herr Adolfssons
fråga angående proposition till 1965
års vårriksdag rörande valkretsindelning
vid primärkommunala val, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 2 december, och yttrade:

Herr talman! Herr Adolfsson har frågat
mig om jag avser att med anledning
av förslag från 1955 års valutredning
förelägga 1965 års vårriksdag proposition
angående valkretsindelningen vid
primärkommunala val. Till svar får jag
anföra följande.

Frågan om ändrade regler bör införas
för valkretsindelningen vid primärkommunala
val, och vad de ändrade bestämmelserna
i så fall bör innebära kan
inte bedömas enbart med hänsyn till
den nuvarande kommunala indelningen.
Hänsyn måste också tas till vilken
betydelse reglerna för valketsindelningen
kan få vid och efter genomförandet
av en mera allmän sammanläggning
av kommuner inom ramen för
kommunblocken. Denna fråga övervägs

f. n. inom inrikesdepartementet, och avsikten
är att den tillsammans med andra
lagstiftningsfrågor rörande primärkommunala
indelningsändringar inom
den närmaste tiden skall dryftas med
bl. a. representanter för kommunförbunden.
Jag är därför inte beredd att
nu ge något definitivt besked på herr
Adolfssons fråga.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min fråga, och jag kan
väl säga att jag inte är alldeles missnöjd
med de formuleringar som där
förekommer och det som svaret utmynnar
i. Det är ju inte något nej utan en
fråga om att möjligen sedermera kunna
ge ett definitivt besked. För egen del
hade jag självfallet önskat att statsrådet
i stället skulle ha kunnat svara ja
på min fråga vid detta tillfälle.

Jag vill ha sagt att anledningen till
att jag ställt frågan just nu är att en
ändring av valkretsindelningen vid de
kommunala valen måste beslutas och
anmälas till länsstyrelserna före den 1
november nästa år för att den skall
kunna tillämpas vid 1966 års kommunalval.
Fn ändring av bestämmelserna
om valkretsindelningen måste alltså
beslutas vid nästa års vårriksdag för
att den skall hinna tillämpas år 1966.
I annat fall blir det ytterligare fyra års
fördröjning. Detta är sålunda motivet
till att jag fört fram frågan just nu innan
höstriksdagen avslutas.

Statsrådet hänvisar till den kommunindelning
som är avsedd och framhåller
att hänsyn också måste tas till vilken
betydelse reglerna för valkretsindelningen
kan få vid och efter genomförandet
av en mera allmän sammanläggning
av kommuner inom ramen för
kommunblocken.

Jag vet ju att denna fråga har varit
uppe till behandling i utredningen till
följd av det tilläggsdirektiv som givits,
men även om jag inte vill fördjupa mig
i frågan kan jag säga att jag för min

Tisdagen den 8 december 19(i4

Nr 39

Ang. användningen av vissa medel vid inlösen av egnahem

del inte kan anse att kommunindelningsreformen
skulle göra ett uppskov behövligt
och inte heller att den tidsbegränsade
undantagsbestämmelse som
föreslagits till följd av de tilläggsdirektiv
som utredningen fått skulle bli angelägen.

Ett av motiven för min ståndpunkt är
att undersökningar visar att vallistor,
gemensamma för hela kommunens område,
är vanliga också vid valkretsindelning.
Därmed faller argumentet om
behovet av att få olika kommundelar
representerade vid valet i form av lokala
listor, som det här talats så mycket
om.

Jag får kanske också tillägga att argumentet
om olikheten mellan de olika
kommundelarna i de blivande storkommunerna
— traditionsmässiga, ekonomiska
etc. — faller bort redan med
hänvisning till de vidgade kommunikationer
som numera förekommer i olika
avseenden. Men dessutom skall det ju
bli fråga om näringsgeografiskt sammanhängande
områden med allt vad
detta kan föra med sig av ett gemensamt
tillgodogörande.

Herr talman! Jag tycker att frågan i
och för sig är intressant, men anser att
jag bör sluta anförandet nu. Jag vill
bara säga att jag mycket väl förstår att
statsrådet vill dryfta dessa frågor med
representanter för kommunförbunden.
Jag är glad över förklaringen i svaret
att man avser att genomföra detta dryftande
inom den närmaste tiden. Jag vill
hoppas att en proposition kan lämnas
fram till vårriksdagen och träda i tillläinpning
nästa gång vi har kommunalval.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. användningen av vissa medel vid
inlösen av egnahem

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll

ordet för att besvara herr Sundins fråga
angående användningen av vissa medel
vid inlösen av egnahem, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
19 november, och anförde:

Herr talman! Herr Sundin har frågat
om jag anser att utfärdade tillämpningsföreskrifter
är för parterna tillfredsställande
i vad gäller försöksverksamhet
avseende inlösen av egnahem
samt i fråga om medel från jordfonden
för inlösen av jordbruksegnahem. Vidare
har herr Sundin frågat om jag anser
det nödvändigt att ändra nuvarande föreskrifter
om i vissa fall tillämpningen
innebär att kreditinstitutioner och samhället
vid ett inlösningsförfarande säkrar
sitt ekonomiska åtagande medan
den enskildes egeninsats går förlorad.

Som svar vill jag framhålla, att det
ännu är för tidigt att uttala sig om
verkningarna av de ifrågavarande tilllämpningsföreskrifterna.
Ännu har nämligen
ingen av de inkomna ansökningarna
om inlösen av egnahem slutbehandlats.
Vad gäller frågan om inlösen
av jordbruksfastigheter kan nämnas, att
ett samarbete inletts mellan bostadsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen och
lantbruksstyrelsen för att handlägga de
gränsfrågor, som kan komma att aktualiseras.
Jag vill vidare nämna, att
Kungl. Maj :t nyligen meddelat föreskrifter
om eftergift av statlig lånefordran
vid inlösen av egnahem. Enligt dessa
föreskrifter äger bostadsstyrelsen medge
att statligt lån får kvarstå viss tid i
inlöst fastighet. Vid slutlig reglering
av lånet skall statens fordran på grund
av lånet efterges till den del fordringen
inte täcks av inlösningssumman
eller köpeskilling som överstiger inlösningssumman.

Slutligen vill jag framhålla att frågan
om vilka ändringar i nuvarande
föreskrifter som kan anses påkallade
kommer att upptas till prövning sedan
erfarenheter vunnits av den nuvarande
försöksverksamheten.

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Ang. införandet av importavgifter i Storbritannien, m. m.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
för svaret på den enkla frågan. Att den
är ställd beror på vissa fakta i länsbostadsnämnden
i Västernorrlands län,
dit det för närvarande kommit in ungefär
ett dussin ärenden i detta sammanhang.
Jag har kollat åtminstone
hälften av dem. De nuvarande tillämpningsföreskrifterna
— som jag är medveten
om att riksdagen har beslutat —
kommer väl att föra med sig att de enskilda
innehavarna av egnahemmen
kommer att förlora den egna insatsen.
Nu kan man kanske resonera på så sätt
att det blir en viss vinning för den enskilde
som får den skuld han har på
egnahemmet avlastad. Kvar står dock
att den enskilde utan eget förvållande
har hamnat i denna situation på grund
av att det saknas arbete på den ort där
han har sitt egnahem.

Nu säger statsrådet avslutningsvis, om
jag tolkat honom rätt, att han är beredd
att eventuellt ompröva denna fråga, när
man vunnit större klarhet. Om det sker
en omprövning, vill jag, hem talman,
fråga inrikesministern om det inte vore
riktigare, rättvisare och vettigare att
man som norm skulle ha belåningsvärdet
och inte som nu är fallet taxeringsvärdet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Justerades protokollen för den 1 och
den 2 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 351, till fullmäktige i riksbanken i
anledning av dels framställning från
kommittén för utredning rörande riksbankens
jubileumsfond angående närmare
bestämmelser rörande fondens
handhavande och utnyttjande, dels i
ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse till
Konungen:

nr 359, i anledning av väckta motioner
om utredning om införande av en
allmän förskoleundervisning; och
nr 360, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet.

Ang. införandet av importavgifter
i Storbritannien, m. m.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Åkerlunds
interpellation angående införandet
av importavgifter i Storbritannien,
m. m., erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Åkerlund har bett
mig lämna en redogörelse för de åtgärder
svenska regeringen vidtagit för att
klargöra för brittiska regeringen den
ogynnsamma reaktionen i vårt land av
den unilaterala brittiska åtgärden att
införa importavgifter. Herr Åkerlund
har vidare frågat om dels unilaterala åtgärder
från svensk sida övervägs för att
effektivt tillvarata svenska ekonomiska
intressen, dels vilka åtgärder svenska
regeringen kan tänkas vidta för att på
andra marknader, t. ex. den gemensamma
marknaden, underlätta för svensk
exportindustri att finna avsättning för
sina produkter.

I de allvarliga föreställningar som
den svenska regeringen gjorde i London
strax efter det att vi hade underrättats
om den brittiska åtgärden underströks
dels den brittiska åtgärdens karaktär
av stadgebrott med alla dess risker
för EFTA-samarbetet och dels de
direkta skador som åtgärden kunde
medföra för medlemsstaternas ekonomi.

Något senare klargjordes på nytt den
svenska regeringens hållning. Det skedde
vid ingående samtal med de för åtgärden
närmast ansvariga brittiska mi -

Tisdagen den 8 december 1964

Nr 39

Ang. införandet av importavgifter i Storbritannien, m. in.

nistrarna under det besök utrikesministern
och jag då avlade i London.

Vid EFTA:s ministermöte i Geneve
tio dagar senare gavs britterna åter
otvetydigt besked om att åtgärden rubbat
förtroendet för vårt samarbete och
att den kunde — såvida inte brittiska
regeringen gick sina EFTA-partners till
mötes på avgörande punkter — leda till
att organisationen lamslogs.

Resultatet av förhandlingarna är känt.
Den brittiska delegationen accepterade
att det i minsterrådets protokoll och
kommuniké klart skulle komma till uttryck
att ett avtalsbrott skett. Vi ansåg
att ett sådant erkännande var av vikt
ur avtalsdisciplinär synpunkt. Det försvårar
ett upprepande.

Vad beträffar frågan om längden av
den tid under vilken åtgärderna skall
vara i kraft stod det klart att någon exakt
tidsangivelse av praktiska skäl inte
kunde ges. Ingen ville dock nöja sig
med allmänna försäkringar om att avgiften
kommer att avskaffas så fort läget
medger det. Någon form av garanti
för dess kortvarighet krävdes. Detta
krav tillmötesgicks i första hand genom
den brittiska förklaringen vid Genévemötet
att avsikten är att påbörja avvecklingen
av importavgiften inom loppet
av månader. Därtill kom de åtgärder
för fortlöpande bevakning av den
ekonomiska utvecklingen i Storbritannien,
som träffades inom frihandelsförbundet.
Det permanenta EFTA-rådet tillsatte
två tillfälliga kommittéer. Den ena
har till uppgift att studera de brittiska
åtgärderna och deras verkningar på
handelsutvecklingen inom EFTA. Vid
ministermötet förelåg en första rapport
från denna kommitté. Den andra kommittén
skall studera de exportstödjande
åtgärder som den brittiska regeringen
förklarat sig ämna vidta. Det beslöts
vid mötet att kommittéerna skall
bedriva sitt arbete med största möjliga
skyndsamhet. EFTA har — för att använda
ett uttryck från debatten — med
dessa skaffat sig två vakthundar för att
bevaka att utvecklingen går i önskad

riktning och utfästelserna kommer att
infrias.

För att i framtiden söka förhindra ett
upprepande av vad som skett beslöts
att upprätta en permanent kommitté
med uppgift att kontinuerligt följa den
ekonomiska utvecklingen i medlemsländerna.
Det nya organet bör kunna ge
organisationen möjligheter till information
och diskussion innan ett medlemsland
råkar i sådana betalningssvårigheter
att drastiska åtgärder blir nödvändiga.
Nuvarande bestämmelser förelägger
medlemsländerna endast att om
möjligt konsultera de övriga om en sådan
brist i betalningsbalansen uppstår
att importregleringar blir aktuella.

Svenska regeringen har redan från
början sökt få någon form av garanti
för att importavgiften avskaffas så snart
det kan ske. Vidare har regeringen velat
hålla fast vid EFTA-organisationen, klara
den ur krisen och fortsätta samarbetet
för en friare handel.

Brittiska regeringen försäkrade när
avgiften infördes att den skall vara
temporär. Vid bedömningen av dess
möjligheter att fullfölja denna avsikt
har också stort avseende fästs vid de
kompletterande åtgärder, som brittiska
regeringen vidtar för att åstadkomma
balans i den interna ekonomien. Den
budget, som nyligen lagts fram, ansågs
på de flesta håll vara alltför svag för att
korrigera utvecklingstendenserna. En
utpräglat deflationistisk politik med
ekonomisk stagnation eller tillbakagång
som följd ville ingen rekommendera.
I underhandsdiskussionerna antydde
de brittiska regeringsrepresentanterna
att man var beredd att komplettera
de i tilläggsbudgeten föreslagna
ekonomiska metoderna med nya åtgärder
— av antiinflationistisk natur -—
om så erfordrades. Man hänvisade hl. a.
till ansträngningarna att moderera kommande
lönerörelser på arbetsmarknaden.
Att man inte dragit sig för att gå
hårt fram visar också vad som nu skett,
då diskontot höjdes från 5 till 7 %.

De brittiska avsikterna klargjordes

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Ang. införandet av importavgifter i Storbritannien, m. m.

ytterligare vid det ministerrådsmöte,
som hölls inom OECD i Paris förra veckan.
Vi fick en bekräftelse på att man
avser att påbörja avvecklingen av importavgifterna
inom loppet av några
månader. Därtill underströk de brittiska
representanterna kraftigt att regeringen
är beredd att vidta de korrektiv
och pröva de allmänna ekonomiska
åtgärder, som utvecklingen kan påkalla.
Man ämnar bl. a. göra en översyn av
de statliga utgifterna utanför Storbritannien,
undersöka nya exportfrämjande
åtgärder och söka kanalisera en
större del av nationalinkomsten i investeringar.
För att nå en effektivare
ekonomisk planering kommer man bl. a.
att ta del av de franska erfarenheterna.
Den svenska arbetsmarknadspolitiken
kommer också att ingående studeras.
Man ämnar vidare undersöka konkurrensbegränsningarna
och ägna särskild
uppmärksamhet åt flaskhalsarna inom
den brittiska ekonomien. Man fäster stor
vikt vid att åstadkomma en bättre avvägd
pris- och lönepolitik.

Verkningarna av den brittiska avgiften
på vårt handelsutbyte med Storbritannien
och på enskilda industrigrenar
har som bekant undersökts av
kommerskollegium i nära samarbete
med berörda industribranscher. Undersökningen
visar klart att man på många
håll räknar med svårigheter och att en
nedgång i försäljningsvolymen kan bli
en omedelbar effekt. Man anser sig
dock i stor utsträckning — bl. a. med
hänsyn till de gjorda investeringarna i
båda länderna — böra söka upprätthålla
så mycket som möjligt av exporten
till Storbritannien. Tidsfaktorn är
emellertid av avgörande betydelse. Skulle
avgiften bli bestående under lång tid
befaras i allmänhet att positionerna på
den brittiska marknaden måste släppas.
Blir avgiften kortvarig behöver störningarna
inte leda till några bestående
men trots dålig lönsamhet eller i vissa
fall förluster. Svenska regeringen har
emellertid förbehållit sig rätten till bilaterala
förhandlingar för att, där det

erfordras, söka uppnå undantag eller
modifikationer.

Jag vill här endast erinra om att de
åtgärder den brittiska regeringen haft
att vidta — vilken utformning de än
givits — måste medföra en väsentlig
uppbromsning av den tidigare mycket
starka stegringstakten i den engelska
importen och därmed också en minskning
av den svenska exportuppgången
till Storbritannien. Allvaret i den engelska
betalningsbalanskrisen och behovet
av en fast åtstramningspolitik har på
sistone ytterligare understrukits av de
spekulationer mot pundet som förekommit
trots diskontohöjningen och
som nödvändiggjorde en massiv stödoperation
från 11 centralbanker, däribland
Sveriges riksbank.

Herr Åkerlund ställer i slutet av sin
interpellation frågan om svenska regeringen
överväger några åtgärder för att
underlätta svensk export till andra
marknader än den brittiska.

Det redan befintliga system av stöd
till vår exportindustri, som innefattar
exportkrediter och andra åtgärder för
att främja utrikeshandeln, ger goda
möjligheter för ytterligare expansion.
Någon ändring av vår handelspolitiska
kurs är inte aktuell.

Den svenska industriens bedömning
att man -— förutsatt att avgiften blir
kortvarig — bör upprätthålla så mycket
som möjligt av exporten till Storbritannien
ger ju också uttryck för en
önskan att hålla de traditionella och
på senare tid starkt utbyggda handelspolitiska
positionerna. En omorientering
av det slag herr Åkerlund antyder
skulle inte te sig naturlig i det
större handelspolitiska sammanhang
som vi befinner oss i.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation. I svaret
lämnas en utförlig redogörelse för
vad som hänt på det nu aktuella områ -

Tisdagen den <S december 1964

Nr 39

Ang. införandet av importavgifter i Storbritannien, m. in.

det efter debatten i andra kammaren
den 10 november. Även om redogörelsen
inte direkt är ett svar på min första
fråga om vad den svenska regeringen
ocli främst handelsministern gjort för
att klargöra för den brittiska regeringen
den ogynnsamma reaktionen på de
brittiska importavgifterna i vårt land
— det skulle ju vara litet post festum i
nuläget — finner jag det tacknämligt
att handelsministern här har givit riksdagen
en klar redogörelse för vad som
timat på det internationella fältet —
nämligen EFTA:s och OECD:s ministerrådsmöten
— sedan herr Lange besvarade
herr Heckschers interpellation.

Det är inte avsett som någon kritik
om jag karakteriserar det nu lämnade
svaret som en kvartalsrapport. Det är
både viktigt och alldeles riktigt att
kammaren hålles fortlöpande underrättad
om vad som händer på detta område.
Nya komplikationer kan lätt stöta
till — så labilt som läget är — och klargörande
informationer från regeringens
sida är därför ytterst angelägna i riksdagen.
Jag är därför tillfredsställd över
att jag fått en översiktlig och informativ
redogörelse.

I anslutning till min andra fråga om
unilaterala åtgärder överväges för att
effektivt tillvarata svenska ekonomiska
intressen vill jag erinra om att artikel
31 i EFTA-avtalet medger återkallande
av tidigare tulltariffsänkningar, sedan
ministerrådet först hörts härom och
givit sitt godkännande. Denna bestämmelse
kan åberopas om någon fördragspartner
bryter mot stadgan. Mr Handling
karakteriserade sålunda i den engelska
budgetdebatten importavgiften
som illegal. Handelsministern meddelar
nu att de brittiska ministrarna accepterade
att det i minsterrådets protokoll
fastslogs att avtalsbrott förelåg. Herr
Langes kommentar härtill om avtalsdisciplinen
är kärv men korrekt.

Som väl var kom ju alla Englands
EFTA-partners på en linje i Geneve,
varför det besparades Sverige att agera
unilateralt. Det skulle vara intressant

att veta, om det från svensk sida gjordes
någon hänvändelse till rådet under
åberopande av artikel 31 [öre Genévemötet.
Av tidningspressen fick man intrycket
att det var först efter hårda
förhandlingar som några medgivanden
kunde avvinnas den brittiska delegationen.
Jag skulle vilja fråga handelsministern
om den roii som artikel 31 verkligen
kom att spela och vilka de hårda
förhandlarna på den andra sidan var.

Även om formuleringarna rörande
den temporöra karaktären av importavgifterna
ganska länge var nog så
svävande, vill det synas av svaret i dag
som om den brittiska regeringen inför
GECD-mötet i Paris bekräftar sin avsikt
»att påbörja avvecklingen av importavgifterna
inom loppet av några
månader». Det betraktar jag som en
vinning att ha fått en precisering, åtminstone
angiven på detta sätt. Preciseringen
är emellertid handelsministerns,
men frågan är alltjämt öppen huruvida
den brittiska regeringen verkligen
ser saken på samma sätt. Under
alla förhållanden anser jag att den
svenska regeringen vaksamt bör följa
utvecklingen och stöta på vid förlialningstendenser.
Vissa förskjutningar i
den brittiska importen torde under alla
förhållanden nu icke kunna undvikas.
En nedpressning av lagren under den
tid importavgiften består och en därefter
följande lageruppbyggnad, när avgiften
borttagits, ger upphov till en beklaglig
ryckighet i handeln, vilken även
träffar svenska exportörer. Härom gav
doktor Saunders klart besked i sitt föredrag
i går i Nationalekonomiska föreningen.
Ju längre britterna försöker göra
avvecklingstiden, desto besvärligare
torde varuspekulationen bli.

Det finns intet intresse att göra importavgiftens
tid lång när det nu är
klart att den skall tas bort, men avgörandet
ligger ju hos den brittiska regeringen.
Det skall kanske sägas att en
neddragning av de brittiska lagren, såsom
sades i debatten i går, bara betyder
att det om några kvartal blir en ny

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Ang. införandet av importavgifter i Storbritannien, m. m.

anspänning på de brittiska betalningarna
när lagren skall byggas upp igen.

Slutsatsen av vad jag här anfört måste
alltså bli att den svenska regeringen
bör göra påminnelser vid kommande
ministerrådsmöten och hos de i svaret
omnämnda kommittéerna, om importavgiftens
borttagande synes dra ut på
tiden onödigtvis. Den rätten har vi
otvivelaktigt.

Vad beträffar de åtgärder av intern
natur som den brittiska regeringen bör
vidtaga vill jag för min del inte uttala
mig i detta sammanhang. Det är när
allt kommer omkring den brittiska regeringens
sak, så länge dess åtgärder
är av det slaget, att de inte riktar sin
udd direkt mot något enskilt land. Indirekt
kan vi naturligtvis komma att
träffas, men det är en sak som får tålas.
I det avseendet har varje land —
också vi — rätt att handla självständigt.

När det i svaret emellertid sägs att
ingen velat rekommendera en utpräglad
deflationistisk politik är det väl en
sanning ehuru med modifikation. Ingen
torde vilja ha ekonomisk stagnation eller
tillbakagång, men nog förefaller det
mig av vissa uttalanden från franskt
och belgiskt håll att man där anser att
något mer av deflation kunde vara försvarbart.
Huruvida detta är berättigat
vill jag inte uttala mig om, men svaret
är kanske avvägt här på ett inte helt
adekvat sätt.

Handelsministern framhåller att
svenskt näringsliv kommer att få svårigheter,
särskilt om importavgiften blir
bestående längre tid. Näringslivet avser
dock att söka hålla uppe sin export på
England. Jag tycker att handelsministern
här intar en ståndpunkt, som jämfört
med en del uttalanden tidigare ger
uttryck för en mera förstående inställning
till den svenska exportnäringens
bekymmer. Jag noterar detta med tillfredsställelse
och väntar ett uppföljande.

Som jag i min interpellation antydde
kunde de brittiska valutasvårigheterna
väntas påkalla även andra åtgärder än

importavgiften. Härvidlag vore ensidiga
brittiska åtgärder icke möjliga. Handelsministern
erinrar här om den stödoperation
som Internationella Regleringsbanken
och elva centralbanker, bland
dem Sveriges riksbank, genomfört till
stöd för pundet.

Jag skall inte här i dag mera utförligt
gå in på denna sak men vill ändå
knyta en reflexion vad angår Sveriges
riksbanks del i denna aktion. Av uppgifter
i Neue Ziircher Zeitung den 2 december
framgår, att den fördelning av
den s. k. Tioklubbens andelar av de 6
miljarderna dollar i stödkrediter som
överenskoms vid klubbens tillblivelse
icke följts. Jag finner detta vara inte
bara intressant utan även belysande och
på sätt och vis anmärkningsvärt. Vid en
sammanlagd kredit av 3 miljarder dollar
av totalt 6 miljarder borde kvoterna
ha halverats. Detta har dock icke blivit
fallet. Sveriges kvot är 517 miljoner kronor,
motsvarande 100 miljoner dollar,
och enligt Neue Ziircher Zeitung har
hela detta helopp tillskjutits. Det är dubbelt
mot vad det enligt fördelningsplanen
borde vara. Intet annat land, inte
ens Canada som tillhör imperiet, har
varit så generöst. Canada lämnar 150 av
200 miljoner dollar. USA:s kvot är endast
skenbart hälften av landets andel,
d. v. s. vad den borde vara. Västtyskland
och Belgien ger hälften, men alla
övriga länder ger mindre än vad deras
andel borde vara enligt ursprungskvoterna.
Österrike har tillkommit med 50
miljoner dollar, vilket väl får tolkas som
uttryck för en önskan att få komma
med i klubben, vartill tillfälle här osökt
bjudits eftersom Österrike är EFTAland.

Jag vill för min del inte underlåta att
ge uttryck åt vissa betänkligheter inför
den för våra förhållanden stora kredit
som, om den är korrekt angiven i Neue
Ziircher Zeitung, omöjliggör biståndsaktioner
åt annat håll utan kvothöjning.
Läget på den valuta- och handelspolitiska
fronten är så labilt att vi bör göra
vad som göras kan för att bevara vår

Tisdagen den 8 december 1964

Nr 39

Ang. införandet

rörelsefrihet inom ramen för vilra traktatmässiga
åtaganden. Det finns mycket
som talar för att nya svårigheter kan
uppträda på dessa fronter, och vi bör
akta oss för nya överrumplingsförsök.

Till svar på min sista fråga om eventuella
statliga åtgärder för att underlätta
exporten på andra marknader, exempelvis
den gemensamma marknaden,
anför handelsministern att någon ändring
av vår handelspolitiska kurs inte
är aktuell och att jag skulle ha antytt
en omorientering. Såvitt jag har mig
bekant har vi även om vi är anslutna
till EFTA en mycket betydande export
till EEC-länderna. Det kan väl dock
knappast göras gällande att det skulle
innebära omorientering, om det vidtoges
åtgärder för att underlätta avsättning
till EEC-länderna även utan associering.
Svaret är väl i detta hänseende
litet för tillspetsat, även om inga åtgärder
för närvarande kan vidtagas. Behovet
härav hade i alla händelser varit
större om britterna inte gett med sig.

Jag vill med detta, herr talman, än
en gång tacka för svaret, vilket jag finner
vara informativt och värdefullt för
kammaren inte minst med tanke på att
den kommande utvecklingen kan ge oss
anledning att fortlöpande följa dessa
viktiga frågor.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tar till orda egentligen
endast för att besvara en fråga
som interpellanten ställde i sitt anförande.
Han frågade mig huruvida man
direkt hotat engelsmännen — om jag
förstod honom rätt — med att sätta artikel
31 i EFTA-avtalet i kraft. Denna
artikel innebär att ett land, som anser
sig förfördelat, efter anmälan hos ministerrådet
kan förklara att det land
som begått ett avtalsbrott, icke längre
skall komma i åtnjutande av EFTA-förmånerna.

Något sådant behövdes inte under
förhandenvarande omständigheter, herr
Åkerlund. Skulle vi uttalat en hotelse

av importavgifter i Storbritannien, m. m.
i den riktningen så är det av de diskussioner
som förekom i Geneve ganska
uppenbart att engelsmännen skulle ha
övervägt att i stället för att leva i synd
leva efter lagen. Då hade engelsmännen
kunnat säga att från ett visst datum
upphör de med importavgiften och ersätter
den med en kvantitativ importreglering.
För detta fanns, när avgiften
infördes, ännu inte någon institutionell
anordning.

Hade man gjort så, skulle vi under
de 18 första månaderna, om det velat
sig illa, inte ha kunnat tillgripa artikel
31 eller någon som helst annan motåtgärd.
Om vi alltså under dessa diskussioner
hade tagit upp frågan om repressalier
för avtalsbrott, hade resultatet
alltså kunnat bli att vi fått en 18 månaders
importreglering i stället. Jag
känner mig föga övertygad om att detta
varit att föredra för den svenska exportindustrien.
Jag vill försäkra herr
Åkerlund att inte heller någon annan
av medlemsstaterna ville rekommendera
engelsmännen att förfara på sådant
sätt.

Däremot klarlades otvetydigt — och
det skedde för resten redan vid utrikesministerns
och mitt eget besök i London
— att här förelåg ett avtalsbrott.
EFTA skakades av en allvarlig förtroendekris,
som engelsmännen själva fick
vidta åtgärder för att få ur världen.
Jag tror inte att den engelska regeringen
på något sätt svävar i tvivelsmål om
hur allvarligt samtliga EFTA-stater betraktat
läget.

Jag skall kanske också tillfoga att jag
inte är medveten om att någon röst höjdes
i Geneve över de andras. I varje fall
kan jag försäkra herr Åkerlund att vi
från svensk sida konsekvent klargjorde
vår uppfattning för engelsmännen med
sikte på att så snart som möjligt skapa
förutsättningar för att krisen skall kunna
övervinnas.

Jag vill inte sätta betyg på våra egna
aktioner i detta sammanhang, än mindre
på andra länders framträdanden.
Jag ville emellertid tillfoga att eftersom

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Ang. införandet av importavgifter i Storbritannien, m. m.

jag haft ett visst intresse för att om
möjligt återställa förtroendet i EFTA
har jag inte sett som min uppgift att
piska upp någon stämning här i landet
eller öka misstron inom näringslivet.

En annan sak är dessutom att jag
knappast tror att effekten av vad vi sagt
till engelsmännen skulle ha ökat om vi
på det sättet deltagit i att sprida ett allmänt
misstroende mot frihandelssammanslutningens
möjligheter att normalisera
läget.

I slutet av sitt anförande kom herr
Åkerlund in på det svenska deltagandet
i stödaktionen för pundet inför den spekulation
som för några veckor sedan
efter räntehöjningen drabbade pundet.
Han var tveksam om vi inte gått för
långt, därest de uppgifter som förekommit
i en utländsk tidning var riktiga.

Jag vill i det sammanhanget säga att
hans anmäkningar där närmast gäller
riksbanksledningen. Utan att uttala mig
om hur stort det svenska bidraget varit
—• det anser jag mig inte kunna göra
— vill jag säga att vår valutareserv ändå
under de senaste åren, inte minst det
senaste året, fått en betydande påfyllning.
Därför har det tydligen bedömts
som möjligt för Sverige att mycket aktivt
bidra till det stöd, som tidigare andra
centralbanker varit med om att ge.
Jag vill tillägga att det ligger helt i linje
med den önskan svenska regeringen
haft och som kommit till uttryck i de
diskussioner som förts i andra kammaren
och i utrikesnämnden, att man från
svensk sida borde göra vad som göras
kunde för att skapa förutsättningar för
att återställa förtroendet i EFTA. Med
den utgångspunkten har i varje fall jag
ingen invändning att rikta mot vad
riksbanksledningen kan ha gjort.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Eftersom jag tidigare
vid olika tillfällen intresserat mig för
EFTA-sammanhangen, må det tillåtas
mig att knyta några synpunkter vid

handelsministerns interpellationssvar
till herr Åkerlund.

Svaret gav, som herr Åkerlund så riktigt
sade, en klargörande skildring av
de åtgärder som den svenska regeringen
vidtagit med anledning av införandet
av den 15-procentiga importavgiften i
Storbritannien.

Vad som i saken åtgjorts från svensk
sida torde såvitt jag kan bedöma i dagens
läge vara i huvudsak vad som
kunnat göras på det allmänna planet.
Då utgår jag ifrån att avgiften är temporär
och av relativt kort varaktighet.

Den goda sammanhållning som Storbritanniens
syskon inom EFTA visat
mot den större och självsvåldige brodern
med den bekymmersamma ekonomien
har uppenbarligen givit den engelska
labourregeringen en tankeställare
och anledning att i fortsättningen
visa större förståelse för de svårigheter
som vållats de mindre syskonen. Man
hade tydligen inte väntat att småsyskonen
skulle börja bråka för så litet som
ett avtalsbrott.

Att danskarna och kanske också
schweizarna i sin kritik använt litet
starkare tonfall än den svenska regeringen
hade säkerligen sitt värde. Det
behövs nog även arga vakthundar med
kraftigt skall, för att använda EFTA:s
terminologi på detta område. Djupt beklagligt
är att den engelska regeringen
ansett sig kunna nonchalera ett så blygsamt
minimikrav som att övergångsbestämmelser
av sådant innehåll skulle
utfärdas att varor som kontraherats
före den 27 oktober skulle fritas från
avgifter eller i varje fall sådana varor
som befann sig under transport då avgiften
beslöts skulle vara fritagna. Jag
vill peka på att när Canada för något
år sedan införde liknande importavgifter
gjordes uttryckligen undantag för
varor under transport. Även i vissa
u-länder har man haft dylika övergångsbestämmelser
i liknande fall. Senast
var det i Peru, tror jag.

Det har även från engelskt håll framställts
önskemål om att de engelska

Tisdagen den 8 december 1964

Nr 39

Ang. införandet av importavgifter i Storbritannien, m. m.

varulistorna över undantag, som efter
hand utvidgats -— de har senast utvidgats
med tallolja, vetenskapliga instrument
och flygplansdelar, för att nämna
några av våra egna exportartiklar —
skulle kompletteras med ytterligare ett
antal artiklar. Krav har framställts på
undantag för bl. a. tidningspapper och
verktygsmaskiner. När det gäller tidningspapper
har, såvitt jag har inhämtat
av tidningarna, ett avgörande redan
träffats i det engelska parlamentet, varvid
kravet härpå avvisades. Jag undrar
om handelsministern i övrigt kan
ge oss några förhoppningar på denna
punkt.

Jag skulle också till handelsministern
vilja ställa frågan huruvida man
inom handelsdepartementet närmare
undersökt om Englands åtgärd att medge
återbetalning av skatt på en och en
halv procent är att betrakta som en
exportsubvention. Står denna återbetalning
i överensstämmelse med EFTAavtalet?
Det har sagts mig att en arbetsgrupp
inom EFTA skulle hålla på
att undersöka denna sak.

Till sist skulle jag vilja uttala att
det svenska näringslivet kanske i alltför
hög grad förlitat sig på EFTA och
vidtagit alltför vittgående dispositioner
därefter. Det är detta som har gjort att
reaktionerna inom svenskt näringsliv
har blivit så starka. Krisen inom EFTA
är för tillfället lagd på is, men den kan
komma att blossa upp igen. Vi får därför
vänta och se.

Det inträffade har i varje fall visat
att EFTA i grunden är ett ganska
bräckligt käril som inte tål hur kraftiga
stötar som helst och att den ekonomiska
stabiliteten inom medlemsländerna
kanske också har lämnat åtskilligt
övrigt att önska. Förutom England har
både Danmark och Finland haft sina
krissituationer, och Norge har ju också
sitt betalningsunderskott.

Det inträffade synes mig skänka den
lärdomen att samtliga EFTA-syskon
måste iaktta varsamhet i sin ekonomiska
politik, inte leva över sina tillgång -

ar och hålla tillbaka uppkommande inflationstendenser.
Vårt eget land har
också här sitt ansvar.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Låt mig från bänken
bara besvara den fråga som ställdes till
mig av herr Jacobsson beträffande
verkningarna av de engelska exportstödjande
åtgärderna.

Det är alldeles riktigt som herr Jacobsson
förmodar att den särskilda
kommitté som inom EFTA tillsatts för
att följa just denna sida av den engelska
politiken ännu knappast haft till sitt
förfogande det utredningsmaterial som
erfordras för att man skall kunna göra
en säker bedömning. Jag tror inte att vi
på nuvarande stadium, innan man ännu
från engelsk sida utformat dessa åtgärder
i detalj, kan uttala oss om vilka
verkningar de kan komma att få. De
syftar till att vara allmänt produktionsoch
exportfrämjande. Huruvida de
samtidigt kommer att ha en diskriminerande
effekt är det ännu för tidigt
att yttra sig om. Man kan emellertid
vara övertygad om att om det sistnämnda
skulle bli fallet, så kommer
detta att påtalas; det finns i så fall
anledning att ta upp detta i EFTA-organisationen,
och så kommer också att
ske.

EFTA må, herr talman, vara ett
bräckligt käril; det är ofta så här i
världen med internationella överenskommelser
och dess värre även med internationella
organisationer. Men så
länge vi inte ser något bättre att sätta
i dess ställe, så tror jag ändå vi har anledning
att så långt det är möjligt slå
vakt omkring de möjligheter, låt vara
att de är begränsade, som EFTA ger
oss.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för att vi i dag har
fått tillfälle att föra denna intressanta
diskussion. Det gäller ju här mycket

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Ang. införandet av importavgifter i Storbritannien, m. m.

allvarliga problem, som är av allra
största betydelse för vårt land. Det är
också glädjande att svensk opinion så
kraftigt uppmärksammat saken. Det är
inte bara vi, näringslivets män, som
har anledning att med allra största uppmärksamhet
följa utvecklingen, utan
vad som här sker kommer ju att få
återverkningar för nästan alla medborgare
i vårt land.

Diskussionen har hittills mest gällt
den femtonprocentiga engelska importavgiften
och Englands ekonomiska läge
över huvud taget. Man och man emellan
dryftar vi emellertid även följderna av
en eventuell devalvering av det engelska
pundet. Detta vore en mycket allvarlig
åtgärd med konsekvenser inte
blott för vår export på England och
de åtaganden som vi från svensk sida
iklätt oss, utan en punddevalvering
skulle få återverkningar över hela världen.
Det engelska pundet är en världsvaluta.
Det innebär att många engagemang
som inte alls vidrör England och
som inte gäller export till eller import
från England också skulle drabbas av en
punddevalvering. Låt mig bara tänka
på ett exempel. Det kan vara fråga
om ett fartyg som kontrakterats för
trafik mellan tvenne dollarländer. Utgifterna
för detta fartyg betalas i dollar.
Oljan betalas i dollar liksom alla
omkostnader som över huvud taget inte
är knutna till pundet. Fartyget har
kanske chartrats för en tid av 20 år
med betalning i pund. Det kan röra sig
om ett kontrakt på mellan 50 och 60
miljoner för 20 år, där betalningen
alltså utgår i pund. Man kan lätt tänka
sig vad det skulle betyda i ett dylikt
fall om England plötsligt genomförde
en punddevalvering. Särskilt svår blir
ju situationen om fartyget i fråga är
intecknat för lån i dollar. Detsamma
kan gälla en fabrik. En punddevalvering
är därför en mardröm som både
näringslivets män och de ansvariga i
stater runt om i världen har försökt
att skjuta ifrån sig så mycket som möjligt.

Det är ytterligt glädjande att en
punddevalvering inte kom till stånd,
hur nära den än var. Varje räddningsaktion
för pundet är därför ytterligt
berättigad, även om den kanske från
något enskilt lands sida kan betecknas
som överdriven. Det betyder faktiskt
mindre, bara pundvalutan räddas. Det
är dock angeläget att engelsmännen inom
sitt eget land söker åstadkomma sådana
förändringar att man får till
stånd den erforderliga prestationsförmågan.
Pundets värde är ju ändock
till sist beroende av att man i England
kan åstadkomma dessa prestationer.
Ett bevis på att engelsmännen
verkligen vill bjuda till är att de
nu försöker få till stånd sjudagarsdrift
i sina hamnar, d. v. s. lossning
och lastning av fartyg även under
weekends och på helgdagar. Det har ju
tidigare inträffat att fartyg med laster
som kan ge England stora belopp i
främmande valutor tvingats ligga upp
till en månad i dockorna i väntan på
lossning eller lastning. Det innebär ju
att engelsmännen under motsvarande
tid går förlustiga det valutatillskott
som fartygets last kan representera.

Vi hoppas alla att en devalvering av
pundet inte skall komma till stånd även
om det ibland säges att en dylik åtgärd
kan bli nödvändig. Under alla förhållanden
hoppas jag att den svenska kronan
i så fal! inte skall följa efter, även
om det skulle hårt drabba våra exportnäringar
och vår sjöfart. Det vore mycdet
sämre för alla som kämpat för att
bygga upp en företagsamhet av något
slag om den svenska kronans värde
genom ett enda penndrag skulle avsevärt
försämras.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara kort och
gott säga att jag med stor tillfredsställelse
tar fasta på vad herr Gorthon säger
beträffande vårt intresse av att pundet
behålles som en väsentlig reservvaluta
i det internationella betalningssys -

Tisdagen den 8 december 1964

Nr 39

temet. Detta är säkerligen för oss ett intresse
som inte är ensidigt ekonomiskt
utan som också bär klara politiska
aspekter. Därför är det med stor glädje
som jag tog del av vad herr Gorthon
hade att säga. Det överensstämmer helt
med den syn som jag själv har på betydelsen
av att pundets värde bevaras.

Får jag sedan, herr talman, i anslutning
till den debatt som har förts säga
bara ytterligare en enda sak. Det är inte
så säkert att vad som förs fram i tidningar
och offentligt alltid överensstämmer
med en riktig karakteristik och alltid
utgör ett riktigt återgivande av vad
som faktiskt framförts. När man menar
att den svenska regeringen visat en
mjuk hållning tror jag i varje fall inte
att man på brittiskt håll tycker att vi varit
otillräckligt fasta. Jag vill bara i det
sammanhanget erinra om att vi ändå av
alla EFTA-länder efter det att de brittiska
åtgärderna vidtagits var de första
som lät höra av oss.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. tv&ngssammanslagning av
kommuner

Ordet lämnades därefter till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Axel Kristianssons interpellation
angående tvångssammanslagning
av kommuner, och nu anförde:

Herr talman! Herr Axel Kristiansson
har frågat mig om det inom inrikesdepartementet
förberedes förslag om
tvångssammanslagning av kommuner eller
om jag har för avsikt att förbereda
sådan. Om så är fallet önskar han en
redovisning av motiven för ett ändrat
ståndpunktstagande beträffande frivilligheten
sådan den uttalades av riksdagen
1962.

Till svar härpå får jag meddela, att
det inom inrikesdepartementet inte för 2

Första kammarens protokoll 196U. Nr 39

Ang. tvångssammanslagning av kommuner

bereds några ändringar i de bestämmelser
i 1919 års indelningslag, som reglerar
förutsättningarna för kommunala
indelningsändringar. Enligt dessa bestämmelser
kan kommunsammanläggning
mot en kommuns bestridande genomföras
endast om vissa i lagen angivna
s. k. kvalificerade skäl föreligger.
I praxis har sådana skäl för sammanläggning
ansetts föreligga endast i något
enstaka fall alltsedan lagens tillkomst.
Någon ändring i denna praxis är inte
aktuell.

Härutöver vill jag beträffande det föredrag
interpellanten åsyftar upplysa
om att vad jag därvid sagt är att man
i de nu fastställda kommunblocken bör
inrikta sig på samarbete och även överväga
lämpligheten av sammanläggning.
Jag ville emellertid också erinra om att
jag i 1961 års proposition om kommunreformen
framhöll, att Kungl. Maj:t för
1967 års riksdag borde redovisa, i vad
mån de beslutade åtgärderna lett till utveckling
av interkommunalt samarbete
och sammanläggning av kommuner,
samt underställa riksdagens prövning
huruvida åtgärderna visat sig till fyllest.
Vid riksdagsbehandlingen betonades i
anledning härav att indelningsreformen
avsågs helt få frivillig karaktär och att
kommunerna själva borde ha ett avgörande
inflytande i frågan om och när
sammanläggning skulle komma till
stånd. Utan att därmed anmäla någon
avvikande mening har jag utgått ifrån
att det kan ha sitt intresse att riksdagen
erhåller en redovisning av resultatet
av samarbetet i kommunblocken enligt
den av mig uttalade uppfattningen.

Då jag under hand blivit tillfrågad
om regeringen fortfarande bär den meningen
att en sådan redovisning bör
lämnas 1967 års riksdag har jag som
min personliga uppfattning velat uttala,
att, eftersom man kan räkna med att tidpunkten
för sammanläggning i många
fall kommer att väljas så att den kan
ske i anslutning till ett allmänt kommunalval,
i första hand 1966 års kommunalval
bör avvaktas, men att åtskil -

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Ang. tvångssammanslagning av kommuner

liga kommuner sannolikt också behöver
tiden fram till 1970 års kommunalval
för dylika överväganden och att först
därefter kan bedömas om andra bestämmelser
bör införas.

Redan nu står det klart att det i några
kommunblock finns intresse för sammanläggning
mellan två eller flera kommuner
men att dessa önskemål inte kan
realiseras på grund av att andra kommuner
i blocket, som geografiskt skiljer
de intresserade kommunerna från varandra,
intar en mera avvaktande hållning.

En bedömning av vad som ur hela
blockets synpunkt ter sig fördelaktigt
bör efter hand kunna göras, och då måste
ställning tas till frågan om en, kanske
mindre, enhet inom blocket under
obegränsad tid skall kunna hindra en
rationell administrativ nydaning. Av betydelse
för dessa överväganden blir naturligtvis
också vilka resultat verksamheten
i kommunblocken kan uppvisa
t. ex. när det gäller samordning av serviceverksamhet
och investeringar.

Självfallet går det inte att nu göra
några förutsägelser om hur denna fråga
efter en rimlig prövotid bör bedömas.
Om bestämmelserna skall ändras måste
ju den frågan i vart fall prövas av riksdagen.

Som framgår av det anförda hade
mitt åberopade uttalande ett dubbelt
syfte, nämligen dels att rikta uppmärksamheten
på att vissa svårigheter i fråga
om möjligheten av sammanläggning
föreligger och att detta bör bli föremål
för överväganden och dels att framhålla
för dem, som är angelägna om en
vidgad lagstiftning i fråga om kommunsammanläggningar
snarast möjligt,
att erfarenheterna ej ger anledning till
att redan nu ta upp frågan om att ändra
de givna förutsättningarna.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):
Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
uttala mitt tack för svaret. Det är
klart så till vida att det ger besked be -

träffande den första frågeställningen
huruvida det inom departementet förberedes
några tvångsåtgärder i och för
kommunsammanslagning. Ärligt talat
måste jag säga att jag inte misstänkte
att så var förhållandet. Att man så omedelbart
efter ett riksdagsbeslut, där frivilligheten
så starkt markerades, förberedde
sådana åtgärder ville jag ändå inte
tro. Vad som närmast föranlett min
interpellation var, som jag också angav
i interpellationen, det tal som inrikesministern
nyligen höll i Ljungby och
som gett den föreställningen att därest
inte sammanslagning av kommunerna
skett i tillräcklig utsträckning före 1966
eller 1970 så skulle tvångsåtgärder komma
att övervägas. Det är klart att ett
tidningsreferat kan vara missvisande.
Man kan bli felrefererad, och det kan
göras felaktiga tolkningar. Jag har av
den anledningen kollationerat det anförande
som hållits med kommunfolk
som varit åhörare, och jag måste tyvärr
konstatera att jag av dessa fått den samstämmiga
uppfattningen att man fått
intrycket att därest det icke skett en
sammanslagning före 1966 eller 1970 så
skulle tvångsåtgärder övervägas. Om nu
detta beror på att herr statsrådet av
någon anledning inte uttryckt sig tillräckligt
klart eller på vederbörande
åhörares oförmåga att fatta innebörden
eller möjligen på bådadera lämnar jag
därhän.

Jag kan ändå inte underlåta att säga
att det är rätt anmärkningsvärt att man
så omedelbart efter ett riksdagsbeslut,
där frivilligheten så starkt markerades,
ifrån så auktoritativt håll gör uttalanden
som kan tolkas på det sättet av
kommunfolket. För att ytterligare understryka
vad som sades, inte minst i
den debatt som föregick detta beslut,
vill jag citera några få rader av det anförande
som inrikesministern själv höll
från denna talarstol där han närmast
ville bagatellisera innebörden i denna
reform. Han yttrade där bl. a.: »Man
kan väl säga att propositionens förslag
egentligen bara avser riktlinjer för det

Tisdagen den 8 december 1964

Nr 39

interkommunala samarbetet och vägledning
för ställningstaganden till önskemål
om sammanläggningar och att
det i och för sig inte skulle lia behövt
prövas i riksdagen.»

Jag får för min del säga att detta
är faktiskt i klartext den innebörd jag
vill lägga i denna reform. Tyvärr måste
jag emellertid konstatera att den rimmar
inte alldeles med den definition på
frivillighet som man spårar när man
fortsättningsvis läser inrikesministerns
svar. Man får faktiskt den uppfattningen
att förutsättningen för den mycket
omtalade frivilligheten är att under
dess sken kommer att hända samma
saker som annars skulle ha skett med
tvång. En sådan frivillighet är inte mycket
värd.

Om jag således, herr statsråd, är nöjd
med första delen av svaret liksom med
beskedet om att någon ändring av praxis
i vad gäller handläggningen av indelningsärenden
ej kommer att ske kan
jag ändå inte låta bli att göra några
ytterligare frågeställningar. Herr statsrådet
säger i sitt svar med exemplifierande
att det finns fall där t. ex. två
kommuner vill gå samman men där
dessa i och för sig naturliga sammanslagningar
hindras av en tredje kommun
som geografiskt ligger mitt emellan.
Det är klart att alla fenomen bör
observeras. Jag tycker nog ändå att
det verkar alltför ambitiöst att redan
på detta stadium registrera detta för
observandum, änskönt man söker efter
motiv för ändring i sitt ståndpunktstagande.

Jag är inte alls överraskad över om
sådana fall finns som de här åberopade.
Exemplen är emellertid sannolikt
baserade på ett rätt nymornat intresse
för samgående. Det är inte alls
uteslutet att den tredje parten så att
säga blivit »tagen på sängen». Jag tror
nog att det finns rätt stora möjligheter
att resonera sig fram här. All erfarenhet
från tidigare kommunsammanslagning
talar därtill för att det är rik -

Ang. tvångssammanslagning av kommuner
tigare och klokare att göra upp eventuella
tvister före ett samgående än
efteråt.

Jag hoppas att jag av statsrådets fortsatta
resonemang beträffande just denna
punkt kan utläsa att även om sådant
förekommer statsrådet ändå inte vill
lillgripa större våld än nöden kräver.

Inrikesministern åberopar i sitt svar
riksdagens uttalande att det är kommunerna
som avgör inte bara när utan
också om en sammanslagning bör ske.
Jag har den uppfattningen att en omprövning
av denna rätt inte bör föranledas
av huruvida de yttersta intentionerna
i fråga om folkmängd, näringsgeografisk
utformning o. d. är
för handen utan fastmer av huruvida
kommunerna i sin bestående form har
möjlighet att ge och förmedla den service
till medborgarna som dessa har
rätt att fordra, att de kommunala investeringarna
göres på ett förnuftigt
sätt etc. Jag tror att de kommunala förtroendemännen
härvidlag väl känner
sitt ansvar och på ett riktigt sätt kan
bedöma dessa frågor. Vad de just nu
behöver är en relativt lång lugn period
för att kunna göra sina överväganden.

Från dessa utgångspunkter vill jag
avslutningsvis till herr statsrådet ställa
ett par frågor, som jag anser vara
nyckelfrågor på det stadium kommunindelningsfrågan
står i dag.

Står herr statsrådet alltjämt kvar vid
sin den 21 februari 1962 deklarerade
ståndpunkt att kommunreformen egentligen
bara avser riktlinjer för det interkommunala
samarbetet och utgör en
vägledning för önskemål om sammanslagning?
Anser statsrådet det förenligt
med riksdagsbeslutets anda och innebörd
att så omedelbart efter riksdagsbeslutet
och utan stöd i beslutet föra
ett resonemang som av kommunfolket
kan tolkas som om det här vore fråga
om ett ovillkorligt uppföljande av kommunreformen
genom sammanslagning
av de ingående kommunerna?

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Ang. tvångssammanslagning av kommuner

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det har ju blivit på modet
att citera diktare, och jag tänkte
på en av dem när jag hörde herr Kristiansson,
nämligen Karlfeldt som i en
dikt skrivit:

Hör tidens röster, dundrar demagogen.
Ja, hör och se men tro ej allt du hör.

Jag vill till herr Kristiansson säga
att det nog kan vara anledning för honom
att tänka på åtminstone de sista
orden: Tro inte riktigt allt som du
hör!

Herr Kristiansson har emellertid tagit
några frågor som han läst om, och
jag har i mitt svar sagt att jag berört
dessa problem i ett föredrag och att det
föranleddes av två omständigheter. Den
ena är att vi har förmärkt att man i en
del kommuner kanske har visat en smula
tveksamhet gentemot andra kommuner
inom blocket. Några kommunalmän
har då ansett att det vore lika bra att så
snart som möjligt få till stånd en lagstiftning
för att åstadkomma en skyndsam
tvångsmässig sammanläggning av
kommunerna. I avvaktan härpå kan det
bli så att de inte tar upp något samarbete
med närliggande kommuner inom
blocket. En väsentlig fråga är ju att ett
samarbete kommer till stånd inom blocken.
Vi har den uppfattningen att ett
sådant samarbete kan leda långt och till
goda resultat. Genom ett sådant samarbete
blir kommunerna i tillfälle att pröva
gemensamma angelägenheter, som
gör att kommunerna är mogna för att
överväga om inte detta samarbete bör
utvidgas till en mera fullständig reform,
till skapande av en enhetlig kommun.
Därför är egentligen det viktigaste just
nu att samarbetet kommer i gång och
att man gör klart för sig att man inte
skall gå och vänta på en lagstiftning
inom den närmaste tiden, som åstadkommer
möjligheter till en tvångsmässig
sammanläggning. Det är den ena
aspekten. Den andra är den som jag
också har tagit upp i mitt interpellationssvar,
nämligen de svårigheter av

annan karaktär som man ställs inför i
de fall då det finns intresse för sammanläggning
hos vissa kommuner. I interpellationssvaret
har jag berört förhållanden
som vi har mött inom några
kommunblock, nämligen att det finns
ett par kommuner som är intresserade
av sammanläggning och ett par som är
ointresserade samt mellan dessa en
tredje grupp som säger att man enligt
deras uppfattning bör vänta med samgåendet.
Det är ju inte oriktigt att resonera
som dessa sistnämnda kommuner
gör. Man bör inleda samarbetet och se
hur det går. Men då uppstår självfallet
frågan: Hur länge skall man låta en
kommun — kanske den minsta i ett
kommunblock — hindra en sammanläggning
av blocket till en kommun?

Ja, det är egentligen den frågan vi
står inför. Herr Kristiansson säger att
det är för tidigt att väcka den frågan.
Det har jag också sagt. I propositionen
hade vi nämnt 1967, men detta togs
bort efter diskussionerna i konstitutionsutskottet,
och jag hade ingen anledning
till erinran mot det när frågan
kom upp i riksdagen. 1966 och 1967
bör passera, kanske också 1970. Jag
har velat tänja ut tiden, men enligt
min uppfattning — och jag deklarerar
bara en personlig uppfattning — är det
kanske sedan tid att överväga om man
inte genom en överprövning skall försöka
att undanröja de hinder som då
fortfarande kan föreligga. Det behöver
inte bara vara den geografiska skiljaktigheten
som kan föranleda ett uppskov
med sammanläggning. Det kan
också vara på det sättet — vi vet att
det finns sådana fall i praktiken —• att
av sex kommuner i ett block är fem beredda
till en sammanläggning, medan
den sjätte och minsta enheten inte vill
vara med om det ännu. Då uppkommer
frågan, om man når det resultat som
man åsyftar genom att lägga samman
de fem kommuner som önskar en sammanläggning
eller om det inte är bättre
att avvakta och se om det inte går
att få med också den sjätte i samarbe -

Tisdagen den 8 december 1904

Nr 39

tet. Så småningom får man väl överväga
om inte helhetsintresset i det här
sammanhanget hör gå före den enda
lilla kommunens intresse att bromsa
saken.

Jag tycker att vi bör kunna ta tid på
oss och låta 60-talet gå för att se hur
långt man kommer med samarbetet under
de former som vi räknar med. Om
man därefter bör pröva frågan, så är
det väl inte minst därför att grundtankarna
i reformarbetet är riktiga och
bäriga. Man når inte det fulla resultatet
enbart genom ett samarbete, även
om det ger fördelar. Man kan inte bortse
ifrån att dessa grundtankar om kommunreformen
inte vinner förankring i
självstyrelsen förrän man åstadkommit
enhetliga kommuner.

De frågor man samarbetar om får
man ju lösa genom avtal eller på det
annorlunda sätt som man väljer. Framför
allt när det gäller skolfrågorna är
det ju den kommun i vilken skolan ligger
som har ett avgörande inflytande på
själva utformningen av skolan. De övriga
har egentligen inget sådant inflytande.
De är bara skyldiga att betala vad
det kostar att ha elever i skolan. De vinner
ett medinflytande först när det blir
en enhetlig kommun. Det är frågor av
denna karaktär som det så småningom
kan finnas anledning att överväga, och
jag skulle vilja ställa en motfråga till
herr Kristiansson: När det nu finns sådana
olägenheter som jag har pekat på
— att fem kommuner av sex i ett block
är för ett samarbete, som emellertid
bromsas upp av den sjätte — hur lång
tid skall man låta det gå, innan man prövar,
huruvida man inte borde skapa
regler för att kunna åstadkomma en
sammanläggning efter annat mönster?
Detta är egentligen huvudfrågan. Jag
har sagt att det kan anstå till efter 1970.
Det är min personliga uppfattning. Ingen
vet väl i dag vilka som kommer att
sitta som initiativtagare, d. v. s. i regeringsställning,
1967 eller 1970, men jag
har rätt att ha en personlig uppfattning,
och den har jag deklarerat. I den mån

Ang. tvångssammanslagning av kommuner
min uppfattning inverkar styrande på
kommunalmännens intressen så är det
i huvudsak genom att jag riktar uppmärksamheten
på hur nödvändigt och
angeläget det är att man så skyndsamt
som möjligt inleder det samarbete som
kommunerna i första hand skall etablera
inom de block som nu har upprättats.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Det tjänar kanske inte
så mycket till att diskutera de praktiska
exemplen. Jag skall dock återkomma
till den fråga som statsrådet ställde
till mig. Jag hade emellertid varit tacksam
om statsrådet klart och otvetydigt
hade svarat på de frågor jag ställde.

Får jag således tolka svaret så att
statsrådet inte längre står kvar på den
ståndpunkt som deklarerades den 21
februari 1962? Jag måste säga: Vad
skall kommunfolket egentligen tro på,
om de inte kan lita till det som skulle
vara kungsord? Det har dock bara gått
två år, och inga bärande nya motiv
med hänsyn till kommunernas faktiska
förutsättningar har sedan dess tillkommit.

Jag vill ha sagt att jag inte hör till
dem som tror allt vad som sägs. Men
när deltagarna i konferensen säger, att
inrikesministern där har sagt, att det
blir fråga om tvång, därest vi inte lägger
ihop kommunerna före år 1966 eller
år 1970, då finns det väl ändå anledning
att fråga, herr statsrådet, huruvida
detta verkligen är meningen.

Sedan angav herr statsrådet exempel
näraliggande dem som nämnts i svaret.
Nu var det fem kommuner i stället för
tre, och av dessa fem kommuner var
fyra intresserade för ett samgående.
Vad jag vill ifrågasätta och även ifrågasatte
i mitt förra inlägg var huruvida
man i ett sådant läge behöver ta till
större våld än nöden kräver. Med detta
menar jag, att man inte bör ta detta
till intäkt för att tvångsmässigt över
hela linjen följa upp en sammanslag -

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Ang. tvångssammanslagning av kommuner

ning också i de fall då kommunerna
— kanske alla fem — är överens om
att fortsätta vidare som kommunala enheter.

Jag vill därtill säga, när man siktar
så långt fram i tiden som till år 1970,
att då måste väl i alla fall skolfrågorna
och deras organisation vara lösta. Såvitt
jag förstår kan man inte på något
sätt avvakta en kommunreform på 1970-talet när det gäller skolväsendets organisation.

Med detta vill jag konstatera att jag
alltjämt inte har fått svar på de konkreta
frågorna, vilket jag beklagar, ty
det vore inte oväsentligt om man hade
fått ett klart och konkret besked i detta
sammanhang.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Kristiansson vill
inte nyansera sin syn på denna fråga.
Om det skulle vara så att alla kommuner
är sammanlagda år 1970 och kommunblocken
är enhetliga kommuner i
stället, vad hade jag då haft för anledning
att säga att vi ändock måste införa
någon form av tvångslagstiftning?
Det hade väl varit alldeles onödigt. Jag
måste väl ändå här resonera hypotetiskt.

Jag har sagt att vi kommer att stöta
på svårigheter i fråga om samarbete och
frivillig sammanläggning. Vi kommer
att stöta på sådana problem som jag här
har anmält och där jag har ifrågasatt
om det inte vore anledning att överväga,
om man skulle skapa förutsättningar för
en överprövning i vissa fall. Det betyder
emellertid inte att jag har sagt till någon
kommun att den skall vänta ett par
år och att den inte behöver inleda samarbete
därför att vi kommer att genomföra
en lagstiftning. Jag har tvärtom velat
säga till kommunen, att den inte skall
gå och vänta utan inleda samarbete enligt
de riktlinjer som vi slog fast år 1962.
Det gäller ju att här söka övertyga kommunalmännen
om det samarbete som
kan vara angeläget inom blocket. De
bör inte gå och vänta och säga att vi

kanske 1967 eller 1968 får en ny lag,
som öppnar möjligheter för just det som
de önskar, nämligen att lägga samman
kommunerna. Man får åtminstone säga
så mycket som att 1960-talet bör gå, innan
man ställer sig inför sådana överväganden.

Detta är alltså min mening, men jag
vill säga, att jag inte vet om jag är med
och diskuterar vid den tidpunkten eller
vilka som då har initiativet när
det gäller att ta upp dessa frågor. Det
får väl ankomma på dem. Att det finns
kommunalmän som känner sig ängsliga,
när jag givit uttryck åt min mening,
och som reser hem och säger, att
genomför vi inte en sammanläggning
blir det tvång, kan ju hända, men detta
är ju en fråga som skall prövas av riksdagen;
och därför är deras ängslan
svårförståelig.

Att metoden kan komma att övervägas
är väl ganska rimligt, och det är
det jag har sagt. Man kan fråga sig vad
det finns för anledning att ta upp detta
nu. Det har jag förklarat i mitt interpellationssvar
och något utförligare i
mitt andra anförande. Jag vill av två
skäl rikta uppmärksamheten på att enligt
min mening 1960-talet bör gå innan
man överväger längre gående åtgärder.
Jag vidhåller detta.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det är en ytterligt allvarlig
fråga som har kommit upp till
debatt här vid denna frågestund. Den
är allvarlig ur många aspekter men kanske
allra mest allvarlig så till vida, att
på många håll i vårt land, inte minst i
mellersta och södra Sverige, samarbetsnämnderna
vid detta laget knappast ens
har kommit i gång och lärt känna varandra.
Man har alltså att förutsätta att
deras fortsatta arbete kommer att ske
under och i någon mån få sin prägel av
det hot om en eventuell tvångssammanslagning
som ligger över dem. Det är
klart att olika kommuner kommer att
reagera olika i detta sammanhang. En

Tisdagen den 8 december 1964

Nr 39

del kommer att underlåta ett positivt
samarbete med motiveringen att det inte
spelar någon roll, eftersom det i alla
fall blir lagstiftning förr eller senare.
Andra kommuner kommer att sätta i
gång ett speciellt arbete på olika områden
för att försöka klara ut det mesta
möjliga innan sammanläggningen sker.

.lag skall inte gå i dispyt med inrikesministern
om hans uppfattning att det
måste till tvångsåtgärder av något slag
i ena eller andra sammanhanget. Jag
tyckte att det var något som saknades i
inrikesministerns resonemang i denna
fråga, nämligen att det ju vid reformens
genomförande förutskickades, att denna
samarbetstid skulle vara en prövotid,
under vilken man skulle komma underfund
med om de involverade kommunerna
över huvud taget kunde samarbeta.
Kan de inte det, finns det anledning
att ta samarbetsblockets omfattning
under omprövning.

Från min utgångspunkt anser jag,
herr talman, att om det över huvud taget
skall tas något slags initiativ, borde
väl det första steget vara att överväga
om man träffat rätt vid denna blockbildning.
Låt oss tänka oss in i situationen
för en liten kommun som ligger
mellan två stora kommuner och som
genom sin vägran lägger hinder i vägen
för en sammanslagning. Den situationen
är ganska lätt att tänka sig. Vad kan det
vara för något som avråder den lilla
kommunen från att ta det avgörande
steget? Det kan vara ett omedelbart och
mycket starkt intryck av att man blir
en sparv i tranedans, att man blir något
av ingenmansland mellan de två stora,
som har sin uppmärksamhet riktad
främst på sina egna problem och som
kommer att tillgodose dessa utan att se
till den lilla mellanvarande broderns
tillvaro över huvud taget. Det finns mycket
som talar för en sådan synpunkt.

Det kan finnas andra skäl, såsom
bittra erfarenheter av att de små inte
fått göra sin stämma hörd i samarbetet.
Man blir ju litet rädd för detta när man
möter sådana exempel som vi mött hem -

Ang. tvångssammanslagning av kommuner
ma hos oss, att den inblandade staden
begär att samarbetsnämnden skall bestå
av 40 personer, av vilka staden skall ha
20 och de anslutna kommunerna lika
många och där staden av allt att döma
kommer att begära ordförandeposten.
Så skall det finnas ett arbetsutskott på
sex ledamöter, också ett jämnt antal,
vilket förutsätter att det måste finnas
en utslagsröst hos en ordförande som
staden också vill tillsätta. Det skulle inte
alls förvåna mig om det finns en liten
kommun — jag tänker nu inte på
min egen — som med bävan ser fram
emot den dag då detta skall ske.

Jag vet inte vad inrikesministern innerst
inne menat med sin propå, om
avsikten skulle vara att påskynda sammanläggningsarbetet
eller att avskräcka.
Det senare kan jag inte tro från inrikesministerns
utgångspunkter, men jag vill
säga att uttalandet i och för sig var
olyckligt, ty det kommer att skapa mycket
stora svårigheter i det arbete som
nämnderna skall inleda under de premisser
som riksdagen nyss beslutat om.
Det skulle glädja mig om inrikesministern
kunde försäkra oss att allt skall
göras i de enskilda fallen, innan man
skrider till några lagåtgärder i sammanhanget.
Dit hör enligt min uppfattning
att föra ett ordentligt resonemang om
huruvida rätt kommuner kommit tillsamman.
I annat fall är det fel från
grunden.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Frågan om blockens
sammansättning kan ju i något fall bli
föremål för omprövning. Det står redan
i de beslut som vi bär fattat. Enligt min
uppfattning torde det dock bli endast
i enstaka fall. Det kan tänkas att man
inom ett block eller område får en tillväxt,
varigenom de förutsättningar enligt
vilka man gjorde upp planerna betydligt
förändrats, och då kan det bli
fråga om en omprövning. Men detta är
väl fall där man får avvakta och se tiden
an med hänsyn till utvecklingen.

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Ang. tvångssammanslagning av kommuner
Det finns inte något i mitt resonemang
som utesluter den prövotid som herr
Torsten Andersson talar om. Jag har
inte angett någon tidpunkt, där man
exempelvis skall fastställa ett datum
och säga att efter detta datum blir det
sammanläggning. Jag har sagt att man
kan komma i en situation, där det
finns anledning att överväga om man
skall träffa åtgärder för att i vissa sammanhang
undanröja hinder för en
blockbildning, när en liten del söker
bromsa. Detta behöver ju inte betyda
att man avser att genomföra en sammanläggning
av kommunerna i alla de
återstående blocken. Det är ju en fråga
som man får pröva vid det tillfället.

Jag har framhållit att vad jag har velat
åstadkomma är att påskynda samarbetet
och att man verkligen får samarbetsnämnderna
till stånd. Jag understryker
att man inte skall gå och vänta
och tro att detta behöver vi inte göra
från den stora kommunens sida, ty om
ett par tre år får vi kanske en lagstiftning,
och då slipper vi besväret med
samarbete och får en sammanläggning
direkt. Om jag kommer att få något inflytande
på i vilken omfattning man efter
1960-talet skall ta upp dessa fall till
prövning, får väl de erfarenheter som
vi då har ge utslaget.

Det finns ju ingenting annat att hålla
sig till än de riktlinjer som vi har dragit
upp för detta arbete, och jag har ju
sagt att vi inte förbereder några förslag
till ändrad lagstiftning i inrikesdepartementet.
Därmed borde den delen av debatten
vara avslutad. Men sedan sätter
herrarna skygglappar på sig, i det ni
inte vill vara med om att säga att i framtiden
en liten kommun, där det kanske
finns några bångstyriga kommunalmän
som vägrar både samarbete och realistiska
diskussioner om sammanläggning,
inte skall kunna hindra en rationell
samordning inom en naturligt sammanhörande
region, där man kanske skulle
finna att det ur flera synpunkter vore
ändamålsenligt om man finge till stånd
eD total sammanläggning, d. v. s. en en -

hetlig kommun. Har ni någon uppfattning
i den frågan, eller menar ni att
denna vetorätt skall vara gällande under
alla omständigheter och för alla tider?
Det är den frågan som ni också skall ge
svar på i detta sammanhang. Annars
vägrar ni ju över huvud taget att se till
realiteterna.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Vad inrikesministern senast
berörde var bara den ena av de
frågeställningar som kan göras. Den
andra är, om man i ett block, där kommunerna
är intresserade av att alltjämt
fortsätta sin egen tillvaro efter 1966 eller
1970, skall ha den möjligheten alltefter
eget bedömande eller tvångsåtgärder
ändå skall tillgripas. Det är den frågan
som det är väsentligt för kommunfolket
att få besvarad i dag. Såvitt jag
förstår har inrikesministern gjort en
glidning från sitt tidigare ståndpunktstagande,
vilken jag måste tolka på det
sättet att han inte är främmande för att
överväga tvångsåtgärder framdeles. Jag
vill, herr statsråd, inte på något vis ifrågasätta
Er rätt att ta upp denna frågeställning
redan på detta tidiga stadium,
men jag förutsätter också att det finns
förståelse för min rätt att fråga vad
med anförandet egentligen avsågs.

Låt mig till slut säga något beträffande
de exempel som här angivits. Det påstås
att det hela beror på några bångstyriga
kommunalmän. Det kan så vara.
Men det kan också, herr inrikesminister,
bero på att de block som tillkommit
här, framför allt genom de ändringar
som gjorts av Kungl. Maj:t, fått en utformning
som man inte accepterat på
det lokala planet. Detta är obestridligen
på vissa håll ett hinder för det naturliga
samarbete som annars skulle kunna
växa fram, men det rår inte kommunalmännen
för.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Inrikesministern har nu
använt magisterns pinne och har satt

Tisdagen den 8 december 1904

Nr 39

betyg. Jag vet inte, om han räknar mig
till de bångstyriga kommunalmännen,
men jag har ingenting emot att bli räknad
dit, därför att bångstyrighet kan
i en given situation ha rätt reella grunder.

När herr Kristiansson påpekar att de
förslag som förelåg från länsstyrelserna
i hög grad gjorts om av inrikesministern,
är det en sanning som man inte
kan rucka på. De förslag som lades
fram för riksdagen var i vissa avseenden
helt och hållet oigenkännliga. Då
departementet i vissa fall gått hårt fram
med rödpennan i länsstyrelsernas förslag,
som byggde på långtgående och
intima resonemang mellan kommunalmännen
och länsstyrelsen, och plötsligt
drog ett streck över allt detta, kändes
det ganska bittert för många.

Jag tror, herr talman, att det är angeläget
alt till protokollet anteckna, att
vår inrikesminister har vidgått att han
inte är främmande för att när han anser
tiden vara mogen tvinga samman de
kommuner som inte funnit sig till rätta
i ett försökssamarbete.

Jag upprepar än en gång, att detta
besked är olyckligt. Jag skulle nästan
vilja säga att det är kränkande för de
kommunalmän som försöker åstadkomma
någonting från ett besvärligt utgångsläge.
Jag tror att inrikesministern,
om jag får vara uppriktig, gjort kommunreformen
en björntjänst genom att,
långt innan tiden och läget kräver det,
inta en sådan ställning.

Det enda inrikesministern har att anföra
till sitt försvar är att han inte
vet om han sitter kvar i regeringsställning
på 1970-talet. Det är en sak som
vi inte kan diskutera nu — vi har för
litet underlag — men om det är så att
inrikesministern har velat ge de bångstyriga
kommunalmännen ett vapen i
hand, får vi väl utnyttja det, i den män
vi kan.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Andersson har
blivit träffad, vilket inte var avsikten.

Ang. tvångssammanslagning av kommuner
Om herrarna uppmärksammat vad jag
sade, skulle ni ha funnit att jag sade
så här: Om vi i framtiden bär en blockbildning,
i vilken det finns en liten
kommun med bångstyriga kommunalmän
som vill streta emot en rimlig lösning
av kommunindelningen, får vi kanske
vidta åtgärder. Det är något annat
än de praktiska exempel om vilka jag
har talat. Jag har inte satt något betyg,
men herrarna försöker komma undan
någonting, nämligen att ge åtminstone
ett uttryck för en mening om hur ni
ser på en kommun som vill hindra en
sammanläggning, säg någon gång efter
1970.

Ni anser alltså att detta är riktigt. Låt
oss anta — det finns exempel på det -—
att vi har ett block med en stad, en
mycket kraftfull centralkommun, och
en rad av landsbygdskommuner, där
utvecklingen är och fortsätter att vara
ogynnsam och där befolkningsunderlaget
och det ekonomiska underlaget
sviktar och man får det sämre och sämre
ställt. Landsbygdskommunerna vill
ha en sammanläggning med den större
och bärkraftigare kommunen, men denna
vill inte detta, den vill inte ta på
sig den börda som ligger i att hjälpa
de människor som bor i de kringliggande
kommunerna. Menar ni att detta
är fullt tillfredsställande? Skall man
över huvud taget inte kunna tänka sig
att genomföra en kommunreform som
leder fram till en enhetlig kommun i
detta område? Det är en viktig fråga
Där kommer in den solidaritet som vi
ansåg och fortfarande anser ligga i
själva tanken på en kommunreform.

Vi skall inte bara tala om den lilla
kommunen som utgör ett hinder i vägen,
utan vi bör också ha klart för oss
att det kan finnas starka, bärkraftiga
och ekonomiskt välrustade kommuner
som inte vill vara med i samarbetet. Vi
frågar oss då, om inte en sådan större
kommun skall vara skyldig att ta på
sig en del av det ansvar som ligger och
bör ligga i att den utgör en gemenskap
med den omkringliggande bygden. Det -

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Ang. tvangssammanslagning av kommuner

ta är en fråga som jag tror kommer
att aktualiseras, men vi liar enligt min
uppfattning inte någon anledning att
ta upp den under 1960-talet. Vi får naturligtvis
noga följa utvecklingen. Skulle
det bli några rester kvar av den art
som här berörts, får detta förhållande
sedan bli föremål för övervägande. Sådana
överväganden utesluter ju inte
att man öppnar möjlighet till en överprövning
i de fall då man finner en
sådan angelägen eller att — om det inom
ett block finnes bärkraftiga kommuner
— låta dessa kommuner fortsätta
samarbetet i de former det bedrivs
inom blocket.

Att möjliggöra en överprövning, som
avlägsnar en del av de hinder som nu
står i vägen för en lösning till fördel
för den stora gemenskapen, är emellertid
något som jag anser nödvändigt och
liar velat rikta uppmärksamheten på
redan nu.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Just det — som herr
statsrådet Johansson här sade •—• redan
nu! Vi kan ta den där lilla kommunen
som enligt inrikesministern kan komma
i kläm genom att den större kommunen
inte vill ta sig an dess problem.
Visst är jag beredd att erkänna att sådana
problem kan uppstå — det är uppenbart
att så kan ske — men jag menar
att det blir tid att bedöma den saken
då.

Jag vill erinra inrikesministern om
att när vi på sin tid debatterade kommunindelningsreformen,
lät ju inrikesministern
ganska väl förstå, att han
var beredd att använda både piskan
och moroten i detta sammanhang. Det
är alldeles uppenbart att med det inflytande,
inrikesministern har på samhällsplaneringen
när det gäller bostadsbyggande
och inte minst lokaliseringspolitiken,
kan inrikesministern ganska
väl på administrativ väg leda kommunindelningsverket.
Jag är inte alls

främmande för att dessa medel kommer
till användning, och jag tror inte heller
att inrikesministern kommer att
tveka att använda dem. Jag tycker därför
att det är mera våld än nöden kräver
att redan nu — under förutskickande
av att ingenting kommer att hända
på 1960-talet och kanske inte heller
på 1970-talet — sända ut en varning:
»Se upp gubbar — det är fara å färde —
ni kan bli tvångsanslutna!» Jag säger
ännu en gång, att detta är mera våld
än nöden kräver.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill bara framhålla
vad jag sagt i mitt interpellationssvar,
nämligen att innan någonting kan ske
skall denna fråga underställas riksdagen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 8—11, konstitutionsutskottets
memorial nr 38 och
utlåtande nr 39, statsutskottets utlåtanden
nr 181—189 och memorial nr 190,
bevillningsutskottets betänkanden nr 62,
63 och 68, bankoutskottets utlåtanden
nr 45—47, första lagutskottets utlåtande
nr 46, andra lagutskottets utlåtanden nr
69 och 70, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 41—43, jordbruksutskottets utlåtande
nr 29 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 56—58.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets
utlåtande nr 182, bevillningsutskottets
betänkande nr 63, första lagutskottets
utlåtande nr 46, andra laguskottets
utlåtande nr 70 och tredje lagutskottets
utlåtande nr 42 skulle i nu angiven ordning
uppföras näst efter utrikesutskottets
utlåtande nr 8 samt bevillningsutskottets
betänkande nr 62, andra lagutskottets
utlåtande nr 69 och jordbruks -

Tisdagen den 8 december 1964

utskottets utlåtande nr 29 i nu nämnd

ordning näst efter statsutskottets utlå tande

nr 181.

Anmäldes och bordlädes

första lagutskottets utlåtande nr 50,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o), 11 :o),
16:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,
till den del propositionen ännu icke
av riksdagen behandlats, dels ock
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 §
2:o) och 17 :o) samma lag;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 71, i anledning av väckt motion
om hustrutillägg till folkpension på
grund av hustrus egen sjuklighet; och
nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angåen -

Nr 39 27

de ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr
579) om nykterhetsvård;

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

59, i anledning av väckta motioner
om upprustning av alkoholforskningen;
och

nr 60, i anledning av väckta motioner
angående eftervården av alkoholskadade
in. fl.; samt

särskilda utskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.53.

In fidem

Fritz af Petersens

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Onsdagen den 9 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 352, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
viss fråga rörande prisregleringen på
jordbrukets område jämte i ämnet väcta
motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland för undvikande av
dubbelbeskattning och förhindrande av
skatteflykt beträffande skatter på kvarlåtenskap; nr

356, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ändrings- och tilläggsprotokoll till avtalet
mellan Sverige och Japan för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter;
samt

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo första
lagutskottets utlåtande nr 50, andra lagutskottets
utlåtanden nr 71 och 72, allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 59 och 60 samt särskilda utskottets
utlåtande nr 1.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
Kungl. Maj :ts skrivelse med redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
statsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Om byggande av en fast förbindelse
över Öresund

I skrivelse den 3 april 1964, nr 84,
hade Kungl. Maj :t lämnat riksdagen redogörelse
för Nordiska rådets tolfte session
i Stockholm den 15—21 februari
1964. Under punkten D 3 i denna skrivelse
hade behandlats vissa öresundsfrågor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Scliött (1:782) och den andra inom
andra kammaren av herr Palm (II:
965), i vilka anhållits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala
angelägenheten av att erforderliga utredningar
och överläggningar om en
fast förbindelse över Öresund borde bedrivas
i sådan takt, att frågan snabbt
kunde bringas till avgörande;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Källenius väckt motion (II:
963), i vilken hemställts, att riksdagen
vid besvarande av Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 84 måtte anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte för nästa års riksdag framlägga
förslag till principbeslut om byggande
av en fast förbindelse över Öresund
mellan Malmö och Köpenhamn.

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

Om byggande av en fast förbindelse över Öresund

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att motionen 11:963 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

b) att motionerna 1:782 och 11:965
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Utskottet säger i sin
motivering på denna punkt att resultatet
av utredningsarbetet självfallet bör
avvaktas innan ett definitivt ställningstagande
till förverkligandet av brofrågan
tas. Det pågår nu, om jag inte är
fel underrättad, åtminstone tre olika
utredningar. Kanske en är färdig nu,
nämligen den som gäller bottenförhållandena
för leden Hälsingborg—Hälsingör.
Där håller måhända bearbetningen
av materialet på att ske. Dessutom
pågår det en trafikekonomisk utredning
rörande det södra alternativet,
Malmö—Köpenhamn, och vissa planfrågeutredningar
på den svenska sidan.

Bottenförhållandena är naturligtvis
viktiga, och jag föreställer mig att den
utredningens resultat kan bli tillgängligt
rätt snart. Även utredningen om
den väntade trafiken över en fast förbindelse
Malmö—Köpenhamn bör väl
kunna ske så pass snart, att den inte
föranleder alltför stora förseningar av
ett beslut. Vad planutredningen beträffar
vet man ju däremot aldrig hur lång
tid den kan ta. Dessutom kan man väl
hitta fler saker att utreda, och jag är
därför inte villig, herr talman, att reservationslöst
biträda den mening i utskottets
uttalande som jag nyss läste
upp, nämligen att utredningsarbetet
måste avvaktas.

Jag föreställer mig alltså att ett beslut
måste komma till stånd inom en
relativt snar framtid, utan att man skall
avvakta hur långa utredningar som
helst och sedan kanske ytterligare skjuta
på beslutet. Man räknar med att det
kommer att ta sju till tio år från det
beslutet fattats till dess en bro är byggd,

och jag föreställer mig att planutredningar
och andra utredningar som rör
förhållandena på ömse sidor om Sundet
kan ske alldeles oberoende av att
man fattat ett beslut om var den första
fasta förbindelsen skall byggas.

Herr talman! Jag har velat säga detta
för att det skall finnas en anteckning i
protokollet, att jag inte utan vidare
har biträtt dagens beslut på denna
punkt. Det föreligger inget reservationsyrkandc,
men mitt uttalande får tas som
en röstdeklaration.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 4

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 63, i anledning av Kungl.
Maj :ts skrivelse med redogörelse för
Nordiska rådets tolfte session, såvitt
skrivelsen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i anslutning härtill väckt
motion.

Punkten 1 i utskottets hemställan

Lades till handlingarna.

Punkten 2 i utskottets hemställan

Bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och tilldelats första lagutskottet.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
andra lagutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet.

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Ang. självstyrelsen på länsplanet

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av tredje lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, jämte i ämnet väckt motion,
lades utlåtandet till handlingarna.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden
:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
fiskerikonvention;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition rörande godkännande av
Förenta Nationernas konvention angående
statslösa personers rättsliga ställning;
och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ändringar i Förenta Nationernas stadga.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 38, angående
televisionsutsändningar av kamrarnas
förhandlingar, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Ang. självstyrelsen på länsplanet

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av
väckta motioner angående självstyrelsen
på länsplanet.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 456 i
första kammaren av herr Siindin m. fl.
och nr 543 i andra kammaren av herr
Gustafsson i Kårby m. fl. hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
av frågan rörande ersättande av
nu gällande landstingslag med lag om
länsparlament och självstyrelseorgani -

sation på länsplanet i enlighet med
vad i motionerna anförts.

I motionen nr 62 i andra kammaren
av herr Lundberg hade föreslagits, såvitt
motionen nu vore i fråga, att riksdagen
skulle besluta utreda frågan att
i huvudsak sammanföra länsstyrelsernas
uppgifter med landstingens och
därmed skapa en demokratisk länsorganisation.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att

a) motionerna 1:456 och 11:543;
samt

b) motionen II: 62, såvitt den nu vore
i fråga,

måtte anses besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Vårt lands demokratiska
styrelseform bygger på parlamentariskt
statsskick och kommunal självstyrelse.
De snabbt ökande uppgifterna
för folkstyrelsens olika organ har emellertid
under senare år aktualiserat problem
berörande såväl det parlamentariska
statsskickets och den kommunala
självstyrelsens former som fördelningen
av uppgifter mellan olika organ. Problemen
har i första hand gällt att bevara
och vidareutveckla folkstyrelsen
under en tid då nya och ständigt växande
uppgifter tillkommer samhället.
Det demokratiska systemet måste för
att vara arbetsdugligt anpassas till de
nya krav samhällsomdaningen ställer.

Författningsutredningen har avgivit
förslag till statsskickets reformering.
Utredningen har funnit sin uppgift vara
begränsad till statsskickets utformning
och har därför i förslaget till regeringsform
endast fastslagit den kommunala
självstyrelsens princip. I vissa
av remissvaren över författningsutredningens
slutbetänkanden har framhållits
betydelsen av att de lokala och regionala
organens ställning inom folk -

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

styrelsen prövas i samband med en författningsreform.
Liknande synpunkter
framförs i de nu till behandling föreliggande
motionerna. Även vid höstens remissdebatt
uttalade sig företrädare för
samtliga demokratiska partier för att
frågan om de lokala och regionala organens
ställning inom vår folkstyrelse
göres till föremål för omprövning i
samband med en förestående översyn
av författningsfrågan. Konstitutionsutskottet
understryker i sitt förevarande
utlåtande vikten av att nu berörda problem
upptas till ett samlat bedömande.
Utskottet har utgått ifrån att i utlåtandet
framförda synpunkter och förslag
blir föremål för prövning vid den fortsatta
beredningen av författningsfrågan.

Under hänvisning till det anförda får
jag, herr talman, alltså yrka bifall till
vad konstitutionsutskottet hemställt i
sitt förevarande utlåtande, nr 39.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 181, i anledning av vissa paragrafer
i riksdagens år 1963 församlade revisorers
berättelse angående verkställd
granskning av statsverket jämte en i
ämnet väckt motion.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—i

Lades till handlingarna.

Punkten 5

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 6—11

Lades till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av bevillningsutskottets betänkande
nr 62, i anledning av riksdagens år
1963 församlade revisorers berättelse

Ang. tandläkarutbildning i Göteborg

angående verkställd granskning av statsverket,
in. in., såvitt berättelsen hänvisats
till bevillningsutskottet, lades betänkandet
till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av andra lagutskottets utlåtande
nr 69, i anledning av §§ 15 och 23 i
riksdagens år 1963 församlade revisorers
berättelse angående verkställd
granskning av statsverket, lades utlåtandet
till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av riksdagens år
1963 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
in. m., såvitt berättelsen hänvisats
till jordbruksutskottet, lades utlåtandet
till handlingarna.

Ang. tandläkarutbildning i Göteborg

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 183, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående tandläkarutbildning
m. in. i Göteborg jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 161 hade Kungl
Maj:t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 21 maj 1964, föreslagit
riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för
organisationen av en odontologisk fakultet
i Göteborg, dels godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer
för organisationen av tandtekniker- och
tandsköterskeutbildning i Göteborg, dels
ock bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
departementschefen förordat godkänna
avtal med Göteborgs stad om odontologisk
utbildning i Göteborg m. m. jämte
därtill hörande särskild överenskommelse.

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Ang. tandläkarutbildning i Göteborg
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (I: 833) och
den andra inom andra kammaren av fru
Sjövall m. fl. (II: 1025),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Edström och Skärman (I: 838) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Hamrin i Kalmar m.fl. (II: 1035),
dels en inom andra kammaren av herr
Hagberg och fru Ryding väckt motion
(II: 10*24),

dels en inom andra kammaren av
herr von Friesen väckt motion (II:
1033),

dels ock en inom andra kammaren av
fru Gunne och fröken Karlsson väckt
motion (11:1034).

I motionerna I: 838 och II: 1035 hade
hemställts 1. att riksdagen måtte besluta,

a) att den odontologiska fakulteten vid
universitetet i Göteborg skulle dimensioneras
för en årlig intagning av 125
studerande, b) att som sin mening uttala,
att arbetet på utbyggnaden av fakulteten
borde bedrivas så skyndsamt,
att intagning av studerande kunde ske
redan från och med läsåret 1965/66 och
i varje fall icke senare än läsåret 1966/
67, c) att den nuvarande tandteknikerskolan
icke skulle avvecklas, innan undervisningen
för tandtekniker igångsattes
vid den nya fakulteten, d) att den
nuvarande tandsköterskeskolan skulle
få fortsätta sin verksamhet jämsides
med den tandsköterskeutbildning, som
komme att bedrivas vid den nya fakulteten,
2. att riksdagen måtte beakta vad
i motionerna anförts angående tandvårdsforskningen
och den kvalitativa
och kvantitativa utökningen av lärarstaben
samt angående relationen mellan
antalet kliniska arbetsplatser och antalet
tjänstgörande studenter.

I motionen II: 1024 hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t skulle hemställa om skyndsam utredning
och förslag i syfte att effektivisera
tandläkar- och tandsköterskeutbildningen
liksom folktandvården genom
a) undervisning i arbetsorganisationen
och assistans, b) professurer i
kariesprofylaktik, c) vidareutbildning
av tandsköterskor, d) effektivisering av
folktandvården, e) åtgärder för att förbättra
de tekniska och maskinella hjälpmedlen
i tandvården.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 833 och II: 1025 samt
I: 838 och II: 1035, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört rörande tidpunkten
för verksamhetens igångsättande vid en
odontologisk fakultet i Göteborg;

II. att motionerna I: 833 och II: 1025
samt I: 838 och II: 1035, samtliga motioner
i vad de avsåge dimensioneringen
av intagningskapaciteten vid en
odontologisk fakultet i Göteborg, icke
måtte bifallas av riksdagen;

III. att motionerna I: 833 och II: 1025
samt I: 838 och II: 1035, samtliga motioner
i vad de avsåge att hänsyn skulle
tagas till de av 1962 års odontologiska
studieplanskommitté förordade riktlinjerna
för läraruppsättning m. m., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; IV.

att motionerna I: 833 och II: 1025
samt I: 838 och II: 1035, samtliga motioner
i vad de avsåge ökade forskningsresurser
vid en odontologisk fakultet i
Göteborg, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

V. att motionerna I: 838 och II: 1035,
i vad de avsåge relationen kliniska arbetsplatser
och antalet tjänstgörande
studenter, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

VI. att motionen II: 1033 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VII. att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen förordade riktlin -

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

jer för organisationen av en odontologisk
fakultet i Göteborg;

VIII. att motionerna 1:838 och II:
1035 samt II: 1034, samtliga motioner i
vad de avsåge bibehållande tills vidare
av den nuvarande tandteknikerskolan i
Göteborg, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

IX. att motionerna I: 838 och II: 1035
samt II: 1034, samtliga motioner i vad
de avsåge bibehållande av den nuvarande
tandsköterskeskolan i Göteborg,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

X. att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen förordade riktlinjer
för organisationen av tandtekniker- och
tandsköterskeutbildning i Göteborg;

XI. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat godkänna avtal med Göteborgs
stad om odontologisk utbildning i Göteborg
in. m. jämte därtill hörande särskild
överenskommelse;

XII. att motionen II: 1024 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Med anledning av proposition
nr 161, som ligger till grund för
detta statsutskottsutlåtande, har en hel
rad motioner väckts, t. ex. I: 838 och
11:1035, 1:833 och 11:1025 samt II:
1024 av ledamöter som representerar
olika riktningar och intressen här i
riksdagen och som alla har uttryckt
oro inför framtiden. Nu kan man säga,
att även om dessa motioner formellt har
avstyrkts, så har dock deras syftemål
i mycket tillgodosetts genom utskottets
skrivning. Även här har oron över den
för närvarande förefintliga och i framtiden
med största sannolikhet alltmer
uttalade tandläkarbristen klart lyst igenom.
Jag kan dock inte underlåta att
vid detta tillfälle ytterligare uttrycka
denna stora oro för framtiden.

Tandläkarbristen ökar år efter år.
År 1960 hade vi 246 vakanta tjänster

3 Första kammarens protokoll 1904. Nr 39

Ang. tandläkarutbildning i Göteborg

inom folktandvården, år 1963 hade vi
314, och enligt de senaste räkningarna
är över 400 tjänster vakanta. Det är i
och för sig en synnerligen prekär situation,
men sedan tillkommer någonting
annat, som man tydligen inte har
tänkt så mycket på. 1961 års sjukförsäkringsutredning
har nämligen fått i
uppdrag att snarast inkomma med förslag
beträffande införande av folktandvården
inom sjukförsäkringens ram, och
ett sådant förslag lär väl vara att vänta
inom de närmaste veckorna.

En första förutsättning för att ett
sådant förslag skall kunna realiseras är
dock att vi får ett ytterligare ökat antal
tandläkare i landet. Får vi inte det, kan
effekten av försäkringen bara bli en
viss utjämning av kostnaden och en
omfördelning bland dem som erhåller
tandvård, men det kan inte bli någon
förbättring av tandvården för befolkningen
i dess helhet, och det är vad vi
främst åsyftar. Hela denna vittgående
och för samhället så betydelsefulla reform
blir ett slag i luften om vi på
grund av personalbrist inte kan effektuera
densamma.

Genom att den nya tandläkarfakulteten
i Göteborg får en intagningskapacitet
av 100 studerande årligen höjs
antalet årligen nyinskrivna odontologie
studerande i landet från 260 till 360,
men av dessa skall under de första
viktiga åren 25 vara norrmän, som skall
gå till sitt eget land efter utbildning och
examen. Då det därtill här som överallt
annars är oundgängligen nödvändigt
att räkna med en viss bortfallsprocent,
blir det verkliga årliga tillskottet
av tandläkare om fem år — det tar så
lång tid innan de kommer ut •— omkring
300 i hela landet. Från detta tillskott
skall fråndragas det antal tandläkare
som under samma år avlider,
blir långvarigt sjuka, pensionerade eller
arbetsoförmögna, och vi får därigenom
ett betydligt reducerat nettotillskott.

Tandläkarprognosutredningen av
1960 räknade med att man i slutet av
1970-talet skulle kunna täcka tandlä -

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Ang. tandläkarutbildning i Göteborg

karbristen under förutsättning att man
redan från och med höstterminen 1965
kunde öka antalet nyinskrivna odontologie
studerande till 360, men utredningen
hade då inte beaktat den nya
sannolika situationen med tandvårdens
ingående i sjukförsäkringen, varigenom
stimulans till ökad tandvård kommer
att uppstå inom befolkningens breda
lager. Nu är vi redan ett år försenade,
kanske vi till och med blir två år försenade,
och den föreslagna utbildningskapaciteten
blir från början 25 mindre
per år, under det att å andra sidan behovet
kommer att öka högst avsevärt
mer än vi beräknat. Är det då inte skäl
att uttrycka den allra största oro för
framtiden? Även om vi, vilket vi liksom
tidigare räknat med, får möjlighet att
också under de närmaste åren utbilda
ett begränsat antal tandläkare i Tyskland,
kvarstår svårigheterna att kunna
avhjälpa tandläkarbristen här i landet.
Denna utbildning i Tyskland som man
hela tiden räknat med är dessutom ett
osäkerhetsmoment. I såväl propositionen
som utskottets skrivning understrykes
att det inte är så absolut säkert
att vi även under närmaste år kan räkna
med denna förmån att få utbilda ett
begränsat antal tandläkare i Tyskland.
Vi hoppas dock att vi även i fortsättningen
skall få göra så.

Vi står i dag inför en situation, där
nya åtgärder med det snaraste måste
vidtas för att minska tandläkarbristen.
Jag har litet svårt att förstå att de
svårigheter som byggnadsstyrelsen yppat
angående möjligheterna till ytterligare
utvidgning av tandläkarhögskolan,
eller odontologiska fakulteten, som
vi kanske bör säga, i Göteborg skulle
vara så stora, att de skulle vara av en
högre svårighetsgrad än de hinder som
vi kommer att möta om vi söker finna
andra utvägar. För dem som har närmare
kännedom om situationen i landet
på detta område står närmast till
hands möjligheten att ge den gamla
förslitna tandläkarhögskolan i Stock -

holm, odontologiska fakulteten vid karolinska
institutet, en ny institutionsbyggnad.
Därigenom skulle denna dels
få modernare lokaler än vad den i dag
har, vilket är högeligen påkallat, dels
kunna intaga ett betydligt ökat antal
studerande. Det kommer dock under
alla förhållanden att ta åtskilliga år
innan en sådan nybyggnad är klar. Sedan
kommer det att dröja ytterligare
fem år innan där nyintagna odontologie
studeranden är färdiga tandläkare.
Vi måste alltså här räkna med betydande
och långvariga svårigheter.

Utvecklingen kommer att föra med
sig att vi faktiskt kommer ur askan i
elden. Redan år 1945 fattades ett principbeslut
om igångsättande av tandläkarutbildning
i Göteborg. Först år 1964,
nitton år senare, har vi äntligen fått
det definitiva beslutet. Man hade då
kunnat vänta sig att detta beslut i någon
mån hade tillfredsställt de önskningar
och förhoppningar som vi haft under
dessa många år. Man bör inte i onödan
rikta kritik mot regeringen, men då
det här gäller ett beslut som har föregåtts
av så många års utredning och
då svårigheterna så länge varit uppenbara,
anser jag det berättigat att framställa
en allvarlig erinran och understryka
våra bekymmer för framtiden
då det gäller att tillgodose svenska folkets
behov av tandvård.

Tyvärr är situationen nu sådan att
jag inte har någon annan möjlighet än
att yrka bifall till utskottets förslag.
Med dessa ord har jag dock velat understryka
mina mycket allvarliga bekymmer
inför framtiden.

I herr Edströms anförande instämde
herrar Lundström (fp), Sörenson (fp),
Dahlén (fp), Nyman (fp), Eric Gustaf
Peterson (fp), Erik Filip Petersson
(fp), Åkesson (fp), Schmidt (fp), Billman
(fp), Harry Carlsson (fp), Källqvist
(fp), Skärman (fp), Hilding (fp),
Widén (fp) och Per Jacobsson (fp).

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Till viss del skulle också
jag kunnat anteckna ett instämmande
i herr Edströms anförande, dock
inte i varje detalj.

Man bör kanske inte använda termer
med anknytning till gynekologi när man
talar om odontologi, men jag vågar ändå
säga att den odontologiska fakultetens
födelse äger rum efter en ovanligt
lång förlossningsakt, såsom herr Edström
nyss illustrerade. Jag skall emellertid
vara försiktig och inte rya alltför
mycket om försummelser trots den
mycket långa tid som har förflutit, även
om man ibland som göteborgare undrar
varför förverkligandet av statliga byggnadsplaner
ofta dröjer ovanligt länge
just när byggandet skall ske i Göteborg.
•lag vill emellertid understryka att detta
inte är någon göteborgsfråga, utan
frågan om att inrätta en odontologisk
fakultet i Göteborg berör hela riket.

Såsom i någon mån kommunalt verksam
vet jag att just beträffande denna
fråga under årens mycket tröga gång,
får man väl säga, har uppstått vissa
komplikationer, som jag här inte skall
redogöra för men som i viss mån kan
utgöra en förklaring till att förseningar
inträffat, ehuru kanske inte en förklaring
till att förseningarna varit så
omfattande. När vi nu emellertid kommit
så långt som vi gjort, måste vi enligt
mitt förmenande vara varsamma i
fråga om åtgärder som skulle kunna
medverka till ytterligare tidsförskjutning
utöver den som redan ägt rum.

De motionskrav som föreligger i fråga
om en ökad intagning av studerande
från 100 till 125 när det gäller tandläkarutbildningen
vid fakulteten kan
jag instämma i, eftersom bristen på
tandläkare, särskilt inom folktandvården,
är en i hög grad oroande företeelse
inom vår sjukvård. Med den lilla
erfarenhet jag har av planerandet för
den odontologiska fakulteten i Göteborg
måste jag emellertid i likhet med
utskottet uttala farhågor för att en programändring
i sista stund av denna art

Ang. tandläkarutbildning i Göteborg
kan komma att medföra eu helt enkelt
oacceptabel tidsförskjutning. Jag kanske
för att säkra mig i frågan ändå bör
tillägga att detta är vad jag för min del
med hänsyn till mina erfarenheter befarar,
inte vad jag med absolut säkerhet
vet.

Den riksdagsgrupp som jag tillhör
trycker naturligtvis mycket hårt på behovet
av ökad tandläkarutbildning, men
vi anser att statsmakterna inte skall
nöja sig med den sidan av saken, hur
viktig den än är. Därför har vi i en motion,
nr 1024 i andra kammaren, som
på grund av omständigheternas makt
inte väckts också i denna kammare,
rest en rad krav om ökning av tandvårdens
kapacitet och därvid även tagit
upp en del organisatoriska frågor. Det
innebär inte att vi nedvärderar frågan
om tandläkarutbildningens omfång. Vi
anser endast att det inte räcker med
enbart detta, utan vi hävdar att också
tandvårdsarbetet måste moderniseras
genom bl. a. förbättrad apparatur. Vi
finner det angeläget med en rationalisering
av de tekniska hjälpmedlen, som
är i hög grad ålderdomliga. Vi anser
att tandläkarens arbetstid inte till viss
del skall förspillas genom att han måste
utföra relativt okvalificerat arbete,
som andra skulle kunna utföra.

Sammanfattningsvis anser vi att denna
viktiga del av sjukvården har stelnat
i sina former. Alldeles särskilt finner
vi en effektivisering av folktandvården
högst angelägen.

Det förslag som motionen innehåller
och de synpunkter den ger uttryck för
grundas på ingående studier av förhållandena
på detta viktiga sjukvårdsområde.
När det nu motionerats om en
ökad intagningskapacitet vid den blivande
odontologiska fakulteten i Göteborg
ville jag passa tillfället att understryka,
att det är mycket annat som
också bör göras utöver en utökning av
utbildningsmöjligheterna. Det gäller inte
enbart att öka antalet tandläkare och
att göra det så snabbt som möjligt, utan
det gäller också att göra det möjligt

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Ang. tandläkarutbildning i Göteborg
för varje tandläkare att ge mer tandvård,
och inte minst är det av vikt att
ägna profylaxen ett större intresse än
som hittills varit fallet. Vi betraktar
detta som centrala frågor när det gäller
dessa ting.

Jag skall, herr talman, inte belasta
procedurordningen med något yrkande
om bifall till vår motion i andra kammaren,
helt enkelt av den anledningen
att vi inte anser det erforderligt. Utskottet
har nämligen inte bara instämt i
motionärernas synpunkter utan anser
sig tydligen också kunna hoppas på initiativ
i dessa frågor från vederbörande
myndigheter och organisationer. Utskottet
anser därför att en särskild utredning
inte behövs.

Jag vill sluta mitt anförande med att
säga att även jag vill försöka vara optimistisk
och uttala samma förhoppning
som utskottet ger uttryck för i sin skrivning.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Det fanns i och för sig
kanske inte anledning att säga någonting
från utskottets sida, eftersom varken
herr Edström eller herr Adolfsson
ställde något annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag. När jag ändå
tar till orda, beror det på att en viss
kommentar till vad herr Edström anförde
bör vara på sin plats.

Det är alldeles riktigt att vi har brist
på tandläkare och att situationen i vissa
delar av landet kan vara besvärlig.
Vad det i dag gäller att ta ställning till
är frågan om att inrätta en tandläkarhögskola
i Göteborg med plats för 100
studerande. Jag vill erinra om att detta
förslag bygger på ett principprogram
som departementschefen tidigare framlagt
och som riksdagen i sin tur godtagit.
Men låt mig också erinra om att
den 1 juli 1963 startade en tandläkarutbildning
i Umeå med 60 intagningar
per år. Därmed har ju ändå någonting
hänt på detta område.

Motionsvis har ifrågasatts, såsom herr
Edström nämnde, om man inte redan
nu kunde ha planerat för en ökad intagning
i Göteborg, av 125 i stället för 100
studerande. Statsutskottets andra avdelning
har vid behandlingen av denna
fråga funnit att ingenting skulle vara
att vinna på det. En utbyggnad med ytterligare
25 platser skulle innebära ett
så omfattande arbete, att följden antagligen
måste bli ytterligare dröjsmål på
minst ett år, och jag tror mig kunna
säga att man då inte skulle ha vunnit
någonting i fråga om intagningskapacitet.
Det skulle kanske ha blivit en ännu
längre fördröjning än som nu blir fallet;
byggnadsstyrelsen har ju förklarat
att ett års fördröjning är nödvändig,
och detta har utskottet accepterat.

Herr Edström ställer sedan frågan:
Vad skall man göra? Jag vill då hänvisa
till vad utskottet anfört, att vi med
denna utbyggnad i Göteborg inte har
funnit allt gott och väl. Statsutskottets
andra avdelning har inhämtat att 1963
års universitets- och högskolekommitté
sysslar bland annat med den fortsatta
utbyggnaden av utbildningskapaciteten,
och utskottet finner att det är allt skäl
i att avvakta det resultat denna utredning
kan komma till och så småningom
ta ställning till det.

Herr Edström har ju alldeles rätt i
att riksdagen år 1945 fattade ett principbeslut
om utbyggnaden i Göteborg,
men skulle det vara bättre att nu ytterligare
fördröja saken genom att börja
planera för en större skola i Göteborg
än som här har föreslagits?

Med det anförda, herr talman, hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag finner att det kanske
inte är så stora dissonanser mellan
vad utskottets företrädare herr Mårtensson
här anförde och vad jag sade.
Båda är vi mycket bekymrade för fram -

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

tiden då det gäller bristen på tandläkare.
Herr Mårtensson påpekade att en
pågående utredning försöker lösa frågan.
Det känner jag mycket väl till. Vi
hoppas att denna utredning med det
snaraste skall framlägga något konkret
förslag — nya åtgärder måste nämligen
ganska snabbt insättas, om vi inte skall
komma i en alldeles ohållbar situation.

Herr Mårtensson säger, att byggnadsstyrelsens
svårigheter är så stora, att
verksamheten i Göteborg skulle kunna
försinkas ett helt år, om man på något
sätt försöker utöka intagningskapaciteten.
Det är ju så att optimisten i varje
svårighet ser en uppgift, under det att
pessimisten i varje uppgift ser en svårighet.
Jag tror att svårigheterna i detta
fall knappast är större än att de skulle
kunna övervinnas om man verkligen
varit litet grand optimistisk.

Men det var inte bara för att säga
detta som jag begärde ordet utan delvis
också med tanke på vad herr Adolfsson
yttrade. Jag koncentrerade mig i
det första anförandet huvudsakligen på
att klarlägga för kammaren, vilket stort
problem den förefintliga tandläkarbristen
är ur samhällets synpunkt samt att
denna brist med största sannolikhet
kommer att bli ännu värre; ett förslag
om tandvård inom sjukförsäkringens
ram blir ett slag i luften, om vi inte gör
någonting åt denna brist.

Men jag vet fuller väl att vi har möjlighet
att effektivisera vår tandvård på
annat sätt, genom eu bättre organisation
och en rad andra åtgärder i fråga
om utbildningen, t. ex. utbildning av
tandhygienister, ökad utbildning av
tandtekniker och tandsköterskor, effektivisering
av utrustningen m. m. Jag har
precis samma uppfattning som herr
Adolfsson, att detta är angelägna uppgifter,
vilket också påpekats i våra motioner.
Men även utskottet har framhållit
detta. Eftersom det inte var kontroversiellt,
berörde jag det inte i mitt första
inlägg. Härmed har jag emellertid velat
understryka hur viktig också enligt min
mening den saken är.

Ang. kriminalvården
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Ang. kriminalvården

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 184, i anledning av väckta motioner
inom kriminalvårdens område
m. m.

Till behandling hade utskottet föreliaft dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren
av herr Lundström in. fl. (I: 182) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 231),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Holmberg och Kaijser (I: 400) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Anners m. fl. (II: 464),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundin (I: 528) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafsson
i Kårby (II: 622).

I motionerna I: 182 och II: 231 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en genomgripande
genomgång och beredning
i parlamentarisk ordning för att häva
krisläget inom kriminalpolitiken, särskilt
i de hänseenden, som belysts i motionerna,
och innefattande särskilt: 1)
sådan planläggning av vårdarbetet, att
alla vårdbehövande kriminella — både
ungdomsbrottslingar och äldre ■— erhölle
adekvat behandling under ledning
av psykiatriker och psykologer, 2) fullgod
utbildning av all vårdpersonal, 3)
avskaffande av anstaltsslummen, 4) förbättrad
rymningssäkerhet vid statens
anstalter, 5) lösning av eftervårdens bostadsproblem,
6) tillräckligt med ungdomsvårdsskolor
och utredningshem, så
att den kommunala ungdomsvården ej
belastades samt 7) utvecklingsprogram
för en breddad forskning på kriminalpolitiskt
betydelsefulla vårdområden.

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Ang. kriminalvården

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att motionerna 1:182 och 11:231
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

b) att motionerna 1:400 och 11:464,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

c) att motionerna 1:528 och 11:622
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts, utom av
andra, av herr Jacobsson, Per, som dock
ej antytt sin mening.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
grundar sig på motioner som
väcktes under vårriksdagen av folkpartiet
och centerpartiet med krav bl. a.
på en parlamentarisk beredning för att
söka häva det rådande krisläget på kriminalvårdens
område. I sammanhanget
har också behandlats en motion från
högerhåll om ytterligare åtgärder för
att tillgodose den kriminologiska forskningens
krav. Utskottets utlåtande utmynnar
i ett avstyrkande av motionärernas
utredningskrav, medan utskottet
samtidigt starkt understryker de synpunkter
som i olika avseenden framförts
i motionerna. Utskottet pekar på
den starka ökning av fångantalet som
vi enligt fångvårdsstyrelsens prognoser
har att emotse och säger sig dela den
oro som avspeglas i förevarande motioner
just på det området.

Det är riktigt, såsom påpekas i utskottsutlåtandet,
att en betydande upprustning
har skett beträffande anstaltsbeståndet
under de senaste 10 åren, men
det är lika riktigt att utmönstringen av
de gamla anstalterna på det sätt som
bär planerats inte har kunnat ske. Långholmens
nedläggning har ju varit aktuell
länge, och i dag tror jag inte att
det finns någon som kan säga när detta
skall bli möjligt, andra exempel att förtiga.
Det finns oändligt mycket på kriminalvårdens
område som kan disku -

teras. Den oroande rymningsfrekvensen,
den tilltagande brottsligheten och
det stigande antalet ouppklarade brott
är allvarliga samhällsföreteelser, som vi
inte kan avfärda med en axelryckning.
Frågor om vårdmetoder och behandlingsformer
är också viktiga spörsmål
i detta sammanhang.

Vi har i utskottet, som jag tidigare
har antytt, avstått ifrån att fullfölja det
i motionerna framförda utredningskravet.
Detta innebär ingalunda att vi anser
kravet på en parlamentarisk översyn
och beredning omotiverat, och jag
ber att i anslutning härtill få citera ett
par meningar ur folkpartiets motion:
»Under 1950-talet har en splittrad och
delvis av akuta kriser betingad utredningsverksamhet
bedrivits kring en rad
olika delproblem på det kriminalpolitiska
fältet. En samlad översyn rörande
hela det kriminalpolitiska vårdområdet
för samordning av den fortsatta
reformverksamheten är därför nu i
hög grad påkallad.» Jag anser att
detta uttalande alltjämt äger sin giltighet.
Vi är emellertid också medvetna
om att en utredning av dessa ting,
som omspänner så stora områden, kan
behöva lång tid och kan innebära risker
för att pågående reform- och utvecklingsarbete
blir begränsat och fördröjt.
Djupast sett är det en fråga om
resurser. Detta underströks också mycket
kraftigt av fångvårdsstyrelsens chef
vid den redogörelse som han lämnade
inför utskottsavdelningen när denna
fråga behandlades.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
vi som företräder motionerna i sak alltjämt
vidhåller, att en samlad parlamentarisk
översyn och beredning vore motiverad.
Eftersom vi för dagen ändå
inte driver denna ståndpunkt, finner vi
det så mycket angelägnare att lägga
tyngdpunkten på kravet om vidgade resurser
på skilda områden inom kriminalvården
där bristerna i dag är särskilt
framträdande.

Självklart kan jag inte finna utskottets
utlåtande tillfredsställande i alla

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

avseenden. Det är ju resultatet av en
kompromiss. Jag vill dock uttrycka den
förhoppningen att den positiva anda
som har kommit till uttryck i detta utskottsutlåtande
skall bli vägledande för
den fortsatta behandlingen av dessa svåra
men också utomordentligt betydelsefulla
frågor.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vi brukar ju sällan säga
något, när den som står för en blank
reservation inte har något yrkande, men
det kanske finns skäl för att säga några
få ord med anledning av det starka understrykande
som herr Jacobsson har
gjort av att kvar står behovet av en
parlamentarisk utredning beträffande
kriminalvården.

Den utredning som har begärts i motionerna
har avvisats av ett enhälligt utskott,
närmast därför att de utredningar
på olika punkter som motionärerna
har önskat redan är i gång. Vi har fångvårdens
byggnadskommitté, som ju inte
bara är ett utredande organ utan även
ett verkställande organ, vilket undan för
undan har verkställt utredningar beträffande
bl. a. byggandet av nya anstalter
och försökt att göra detta i den takt
som brottsligheten har ökat. Vidare har
man vid nya anstalter som har byggts
tillgodosett alla de krav, dels på rymningssäkerhet,
dels på behandling, som
i motionerna har framförts. Vid de nya
anstalter som under senare år har tagits
i bruk har bl. a. olika former av psykiatri
tillämpats närmast i samarbete
med medicinalstyrelsen. Fångvårdens
byggnadskommitté består ju av riksdagsmän
— tyvärr är flera av dem f. d.
riksdagsmän, vilket vi ju blir så småningom
— men även av representanter
för fångvården, medicinalstyrelsen och
byggnadsstyrelsen. Dessa har tillsammans
med en rad experter gjort vad
göras kan för att skapa så moderna anläggningar
som över huvud taget är
möjligt. Att exempelvis Långholmen inte
har kunnat överges är ju en följd att

Ang. kriminalvården
brottsligheten har tilltagit. Fångantalet
har ökat så starkt, att de anstalter som
har kommit till inte har kunnat ta emot
mer än ökningen. Det är dock ett flertal
nya anstalter som under en tioårsperiod
har byggts i detta land, och en
del av de gamla otidsenliga anstalterna,
t. ex. i Norrköping och i Jönköping, har
gjorts om till s. k. säkerhetsanstalter,
som skall vara av den art att rymningsvilliga
där skall kunna övervakas på ett
sådant sätt att rymningarna minskar i
antal. Vid några av dessa nya anstalter
i säkerhetsregionen har resultaten varit
så pass glädjande, att tidigare notoriska
rymmare som införpassats dit icke haft
några möjligheter att nå den frihet de
givetvis har önskat — de som blir instängda
vill ju alltid gärna komma ut.

Att bygga helt rymningssäkra anstalter
har ju varit ogörligt. Jag vill minnas
att jag sagt från denna talarstol
någon gång tidigare, att inte ens Venedigs
blykamrar var rymningssäkra, och
vi skall därför inte tro att vi skall kunna
åstadkomma någonting sådant.

På något ställe i en av motionerna
önskas en utredning om varför fångar
rymmer. Jag tycker att det måste vara
en tämligen hopplös uppgift att söka
komma till något resultat i det fallet, ty
det är givet att längtan ut finns även hos
de interner som vi har intagna på våra
fångvårdsanstalter. Denna längtan får
vi inte bortse ifrån.

Upprustningen på det psykiatriska
området bär i någon mån hämmats av
brist på personal. Det var väl vid Hall
som riksdagen hade beslutat att en ledare
för den psykiatriska avdelningen
skulle anställas. Det dröjde närmare ett
år innan man över huvud taget fick
någon som sökte den tjänsten. Men beträffande
både detta och annat har fångvårdens
byggnadskommitté i intimt
samarbete med fångvårdsstyrelsen gjort
vad göras kan för att rusta upp kriminalvården,
göra den tidsenlig och göra
den sådan att samhället skyddas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Ang. kriminalvården

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Herr Birger Andersson
och jag skulle ju inte polemisera mot
varandra i den här frågan, och det var
inte min avsikt att göra det, när jag i
mitt förra anförande försökte ge en
motivering till att vi i utskottet har intagit
den ståndpunkt vi gjort och nöjt
oss med det uttalande som utskottet gör.
Jag ville emellertid understryka, att
däri inte ligger ett medgivande av att
del inte behövs en samlad översyn av
kriminalvårdens problem.

Herr Andersson har pekat på att det
pågår utredningar på olika områden.
Det är alldeles riktigt, men det påpekandet
bestyrker närmast, såvitt jag
kan förstå, just vad vi velat säga här,
nämligen att vi anser en samlad översyn
av alla dessa delproblem vara motiverad
med hänsyn till kriminalvårdens
situation i dag.

Det finns många problem på detta
område, och jag skall inte beröra dem
alla just nu. Vi har problem beträffande
personalförhållandena, t. ex. i fråga
om utbildningen. Fortfarande råder det
förhållandet att ett mycket stort antal
av dem som är sysselsatta inom fångvården
inte bär någon som helst utbildning
för sina uppgifter. Det finns
också färska exempel, som visar vad
som kan bli följden av den rådande personalbristen
och den överbeläggning
som vi tyvärr dras med på vissa anstalter
inom kriminalvården.

Jag skall inte gå vidare på det här
området. Det är ju alltid så när vi diskuterar
dessa frågor, att vi anser oss
ha anledning att peka på brister och
missförhållanden även om vi samtidigt
är villiga att erkänna att det har skett
åtskilligt och att det sker åtskilligt. Vi
erkänner också att de myndigheter som
är inkopplade på dessa frågor säkerligen
är angelägna om att nå bästa möjliga
resultat. Mellan dessa två ståndpunkter
— å ena sidan att försöka utreda
möjligheterna att få fram ett ännu
bättre resultat och å andra sidan den
tillfredsställelse som herr Birger An -

dersson ger uttryck åt — är om inte
ett svalg befäst så i varje fall en viss
distans, och jag tror att vi får svårt
att överbrygga denna motsättning så
länge vi inte tar fastare tag än man
hittills från regeringspartiets sida varit
villig att göra.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det avgörande skälet
till att utskottet har avvisat förslaget
om den samlade utredning som herr
Jacobsson talade om, är närmast det att
en sådan utredning skulle ta mycket
lång tid. Under den tid som utredningen
arbetade skulle över huvud taget
ingenting ske på kriminalvårdens område.
Nu har fångvårdens byggnadskommitté
till uppgift att både utreda och
bygga. Man skulle tvingas lägga ned
den verksamheten, om en stor parlamentarisk
utredning skulle börja syssla
med dessa ting. Jag kan försäkra
herr Jacobsson, att fångvårdens byggnadskommitté
är rädd för en sådan utredning,
inte minst herr Jacobssons egen
partivän, ordföranden i kommittén.

Vad det sedan gäller utbildningen av
personalen tycker jag att man kan avvakta
de förslag som personalutbildningsberedningen
när som helst väntas
komma med. Det gäller utbildning
av personal i vaktkonstapel- och vårdargraderna
för kriminalvården, ungdomsvårdsskolor
och anstalter för alkoholmissbrukare.
Hos universitetskanslern
ligger ett förslag om universitetsmässig
utbildning av befattningshavare
i assistent- och direktörsgraderna. Det
är väl skäl att vänta på att dessa utredningar
kommer fram på riksdagens
bord, innan man begär nya utredningar.

Herr JACOBSSON, PER, (fp);

Herr talman! Bara ett par ord. Jag
konstaterar att herr Andersson medger,
att det egentliga skälet till att utskottet
inte anser sig kunna biträda motionärernas
krav på en utredning är att man

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

Om utredning rörande branschforskningsinstituten

befarar att en stor utredning här skulle
innebära tidsutdräkt och förseningar,
som skulle inverka menligt på det pågående
reformarbetet inom kriminalvården.
Det är också vad jag försökte
säga i det första anförandet, och när
vi diskuterade denna fråga i utskottet
var detta kanske det avgörande skälet
till att utskottet inte ansåg sig böra biträda
utredningskravet.

Jag är angelägen att påpeka detta,
samtidigt som jag också tycker mig
förstå att herr Birger Andersson är enig
med mig om alt detta är huvudskälet
till att man inte i utskottet biträtt utredningskravet.
Det förefaller som om
inte ens herr Birger Andersson vore
benägen att bestrida att det finns motiveringar
för detta krav.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 185, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av överenskommelse rörande
provisoriska arrangemang för ett
världsomspännande kommersiellt telesatellitsystem,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om utredning rörande branschforskningsinstituten Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 186, i anledning av väckta motioner
om ökade resurser för den tekniska
forskningen, såvitt motionerna avser
utredning rörande branschforskningsinstituten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 329) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:334), hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära utred -

ning av frågor sammanhängande med
branschforskningsinstituten, däribland
möjligheterna till ökat statligt stöd till
dessa.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 329 och II: 334,
såvitt de avsåge utredning rörande
branschforskningsinstituten, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Harry Carlsson och Stöld, fröken
Elmén samt herr Svensson i Ljungskile,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 329 och II: 334,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära utredning av frågor
sammanhängande med branschforskningsinstituten,
däribland möjligheterna
till ökat statligt stöd till dessa.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! I motionerna nr 329 i
första kammaren och 334 i andra kammaren
om ökade resurser för den tekniska
forskningen yrkas under det avsnitt
som behandlar branschforskningsinstituten,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av frågor sammanhängande med
branschforskningsinstituten, däribland
möjligheterna till ökat statligt stöd till
dessa.

Branschforskningsinstituten har visat
sig vara viktiga organ i svensk teknisk
forskning. För närvarande finns sex
halvstatliga branschforskningsinstitut,
nämligen Svenska träforskningsinstitutet,
Svenska textilforskningsinstitutet,
Institutet för metallforskning, Svenska
institutet för konserveringsforskning,
Svenska silikatforskningsinstitutet och
Institutet för optisk forskning. Därtill
kommer det av vårriksdagen beslutade
forskningsinstitutet för den Verkstadstekniska
branschen. Därjämte bedrivs

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Om utredning rörande branschforskningsinstituten

en intensiv forskning vid institut och
laboratorier inom olika industrier.

Inom vissa branscher har etablerats
forskningsinstitut som förutom industrianslag
åtnjuter statligt stöd. År 1963
utarbetade statens tekniska forskningsråd
en långtidsplan. Den redovisas i en
skrift, ur vilken jag citerar: »En viktig
del av den tekniska forskningen i landet
utförs vid branschforskningsinstituten.
Det är av stor vikt att dessa institut
arbetar i så rationella former som
möjligt och att dylika institut etableras
inom de branscher där behov föreligger.
Branschforskningsinstituten utgör
centra för teknisk forskning och information
inom sina branscher. Verksamheten
stöds av stat och vederbörande
industribransch. Frågan om statens bidrag
har rutinmässigt reglerats vart
femte år, men någon allmän översikt
med teknisk och forskningsmässig sakkunskap
har inte skett sedan instituten
startade under 40-talet. Erfarenheterna
är olika för olika industrier, och behovet
av statliga bidrag är i hög grad beroende
av vederbörande industris struktur.
Rådet vill därför förorda en allmän
översyn av och ökade statliga engagemang
i branschforskningsinstituten.»

Av detta framgår tydligt att resultatet
av den intensiva forskning som bedrives
inom landet kan befaras bli
sämre i avsaknad av den samordning
som forskningsrådet i långtidsplanen
efterlyser och som säkerligen skulle
bli följden, om den utredning som föreslås
i motionerna kommer till stånd.

Det allt hårdare konkurrensläget för
industrien fordrar större insatser för
tillämpad forskning, t. ex. för bearbetning
av biprodukter eller utveckling av
nya material. Samtidigt framtvingas
emellertid en begränsning av forskningen
till vissa områden på grund av de
stigande forslcningskostnaderna. I viss
mån kan framstegen följas genom att licenser
från utländska företag erhålles,
men för att denna möjlighet skall kunna
utnyttjas förutsattes en hög teknisk utveckling.

För ett år sedan hölls en konferens
om branschforskning på Ingeniörsvetenskapsakademien.
För att åstadkomma
en bedömning av branschforskningens
omfattning hade uppgifter insamlats
från branschforskningsinstitut och
andra forskningsinstitut, vilkas verksamhet
bör vara av gemensamt intresse
för industrien. Uppgifter hade erhållits
från 40 institut. Deras organisation och
verksamhet har visat sig vara starkt
växlande, men en uppfattning om verksamhetens
totala omfattning har dock
erhållits.

Den sammanlagda kostnaden för dessa
instituts verksamhet uppgick under
verksamhetsåret 1962 till cirka 53 miljoner
kronor, av vilka 20 vid statliga,
9,2 vid halvstatliga och 18,6 vid privatfinansierade
institut. Sammanlagt sysselsattes
350 universitets- och högskoleutbildade
personer. Av dessa var 140
anställda vid statliga, 85 vid halvstatliga
och 125 vid privata institut. Personalen
med lägre teknisk utbildning uppgick
till 810, av vilka 310 vid statliga, 125
vid halvstatliga och 375 vid privata institut.
Den sammanlagda investeringen
för branschforskning uppgick till cirka
130 miljoner kronor med fördelning 85
miljoner i statliga, 26 i halvstatliga och
17 miljoner kronor i privata institut.

Även vid denna konferens efterlyste
man bättre samordning och kontakt
mellan forskare på olika områden. Anledningarna
till forskning har mångdubblats,
och stor erfarenhet på detta
område har uppnåtts under de senaste
20 åren, men någon egentlig samlande
översikt har ej företagits, ej heller någon
utredning av frågor, sammanhängande
med branschforskningsinstituten
och rörande möjlighet till ökat statligt
stöd för denna för vårt näringsliv så
vitala verksamhet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

Om utredning rörande bransehforskningsinstituten

Herr NYMAN (fp);

Herr talman! Jag skulle bara vilja
med några få ord stryka under de synpunkter
som här framförts av herr
Harry Carlsson. Jag tycker att han utförligt
har motiverat reservanternas
uppfattning beträffande önskemålet om
en utredning av frågor som sammanhänger
med branschforskningsinstituten.
Yrkandet är mycket befogat och
väl underbyggt, inte minst genom det
anförande som här hållits och som har
kompletterat motionens kanske något
knappa skrivning i frågan.

Ett bifall till reservationen skulle enligt
min och mångas uppfattning kunna
betyda åtskilligt för att branschforskningsinstituten
får möjlighet att
göra en bättre insats i den tekniska
forskningens och även i utbildningens
tjänst, inte minst — vill jag framhålla
—- till hjälp för de många små företagen.
Dessa har ju nu ganska små möjligheter
att själva forska, och ofta är
deras produktion så specialiserad att
endast ett eget branschforskningsinstitut
kan ta sig an deras problem.

Statsmakterna har, som vi hörde, redan
visat ett mycket stort intresse för
branschforskningsinstituten, men dessa
berör oftast blott de allra största branscherna.
Det kan ibland vara lika viktigt
att de mindre branschernas problem
då det gäller produktionsutvecklingen
blir utforskade. Därigenom kan
produkterna förbättras och konkurrenskraften
bli större för företagen, inte
minst på den internationella marknaden.

Någon egentlig översyn av dessa institut
har som vi hörde icke förekommit,
då de flesta av dem ju kommit till
efter den Malmska utredningen på 1940-talet. När nu ett organ som tekniska
forskningsrådet anser att en sådan översyn
är berättigad, måste det ligga realiteter
bakom ett sådant önskemål.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Ärendet, som gäller en
samlad översyn av branschforskningsinstitutens
verksamhet och möjligheterna
till ökat statligt stöd till dessa, har
som bakgrund en rätt varsam och allmänt
hållen passus i en mera omfattande
folkpartimotion. I detta motionsavsnitt
påyrkas utredning av »frågor
sammanhängande med branschforskningsinstituten».
Till detta önskemål
har reservanterna anslutit sig.

Utskottet erinrar om att regeringen,
efter det att motionen har väckts, har
föreslagit statligt bidrag till ytterligare
ett organ — »Institutet för verkstadsteknisk
forskning». Riksdagen har bifallit
detta förslag och anvisat sammanlagt
1 miljon kronor som driftbidrag
samt bidrag till utläggning av forskningsuppdrag.
Vidare erinras om tillkomsten
av INFOR, institutet för nyttiggörande
av forskningsresultat, samt
det därvid för ändamålet under fonden
för låneunderstöd anvisade investeringsanslaget
på 20 miljoner kronor. De
här relaterade åtgärderna må tjäna som
verifikation för statsmakternas stöd och
aktiva tillskyndan i forskningshänseende.

På samordningssidan kan främst
nämnas tillskapandet av forskningsberedningen,
som ledes av statsministern
och i övrigt består av bl. a. prominenta
företrädare för forskning och näringsliv.
Denna kvalificerade beredning
avser bl. a. att så långt möjligt är söka
få till stånd en samordning av statens
och näringslivets insatser på grundforskningens,
den tillämpade forskningens
och utvecklingsarbetets områden.

Med kännedom om pågående verksamhet,
som här bara i korthet har kunnat
exemplifieras, och med kännedom
om att handelsministern efter överläggning
med branschforskningsinstituten
har saken i åtanke har utskottsmajoriteten
kommit till den uppfattningen, att
riksdagen saknar anledning att begära
utredning.

Jag ber, herr talman, att med stöd av

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Om utredning rörande branschforskningsinstituten

det sagda få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Visst är det glädjande
att regeringen visat stort intresse för
forskning — och varför skulle den inte
göra det när det gäller detta så oerhört
viktiga problem inom vårt näringsliv
och inom landet i övrigt.

Att det skapas nya institut på detta
område, är också glädjande, men när
herr Gustavsson vill göra gällande att
detta skulle vara motiveringen för att
avslå vår motion, vill jag vända på det
hela och säga att detta egentligen är
en motivering för att det bör tillskapas
en utredning, som verkligen överblickar
resultatet av den synnerligen stora
verksamhet vår forskning bedriver. Det
har inte skett någon sådan översyn sedan
1940-talet — detta intygas av all
den sakkunskap jag varit i kontakt med
och talat med. Det är därför på tiden
att en sådan utredning tillsättes, så att
vi vet var vi verkligen står när det gäller
denna fråga.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Som hr Bengt Gustavsson
framhöll, har forskningsberedningen
en samordningsuppgift. Om jag inte
är fel underrättad har just denna forskningsberedning
från de olika forskningsråden
begärt långtidsplaner. Här
har nu tekniska forskningsrådet till
forskningsberedningen avlämnat en sådan
forskningsplan. I denna långtidsplan
framhålles, som vi hörde av herr
Carlsson, behovet av en översyn. Jag
tycker att detta är en mycket stark motivering
för det krav på en översyn som
vi har framställt.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Som vi här har hört,
har konferenser och överläggningar
hållits, och ett verkligt auktoritativt
samordningsorgan finnes i forsknings -

beredningen. Större översyn lär vara
på väg, och jag kan i detta läge inte
förstå, varför riksdagen skulle komma
efter som Arbogaöl med en utredningsbeställning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 186, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej— 25.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

Ang. kreditmöjligheterna för företag

inom lastbilstrafikbranschcn och

inom den enskilda handeln

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 187, i anledning av väckta motioner
angående kapitalförsörjningen
för företag inom lastbilstrafikbranschen
samt angående bättre kreditmöjligheter
för den enskilda handeln.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 537) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
in. fl. (II: 661), hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam utredning av
frågan att genom bättre kreditmöjligheter
befrämja den enskilda handelns utveckling
och rationaliseringssträvanden,
varvid i motionerna anförda riktlinjer
rörande lån genom företagarföreningarna
och statlig kreditgaranti särskilt
borde beaktas.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson in. fl. (I: 538) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
in. fl. (II: 660), hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om skyndsam utredning i syfte
att skapa bättre kreditmöjligheter och
kapitalförsörjning för de enskilda företagen
inom lastbilstrafikbranschen, varvid
lån genom företagarföreningarna ur
hantverks- och industrilånefonden eller
med statlig kreditgaranti särskilt borde
prövas i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

a) att motionerna 1:538 och 11:660
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

b) att motionerna 1:537 och 11:661
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Ivar Johansson, Axel Johannes Andersson,
Virgin, Per Jacobsson, Per Peters -

son, Harry Carlsson, Nils-Eric Gustafsson,
Staxång, Ståhl och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Svensson
i Ljungskile, Andersson i Knäred
och Palm, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna 1:538 och 11:660
samt 1:537 och 11:661, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att åt utredningen
angående företagarföreningarnas organisation
och verksamhet måtte uppdragas
att i enlighet med vad reservanterna
anfört undersöka möjligheterna
att öka kreditmöjligheterna för företag
inom lastbilstrafikbranschen och inom
den enskilda handeln.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! De yrkanden i motionerna
som rör ökade möjligheter för såväl
lastbilstrafikbranschen som den enskilda
handelns företag är inte okända
för kammaren. När utskottet påpekar att
ingenting nämnvärt har hänt sedan denna
fråga behandlades förra året, måste
jag säga att jag inte kan dela denna
uppfattning.

Vad först gäller lastbilstrafikbranschen
och bussföretagen samt inte minst
entreprenörföretagen, som i mycket hög
grad är beroende av moderna och ändamålsenliga
men därav dyrbara lastbilar
och maskiner, föreligger i dag
mycket stora kreditsvårigheter för att
på ett effektivt och riktigt sätt finansiera
nyanskaffning. Jag vill fråga varför
såväl den enskilda handeln som
företag inom trafikområdet och entreprenadverksamheten
från första början
varit utestängda från möjligheterna att
erhålla kredit genom kommerskollegium
och direkt lån från företagarföreningar.

Jag vet inte om detta berott på att
man, då lånemöjligheter infördes för
industrien i övrigt, hade vissa kreditmöjligheter
ordnade inom dessa branscher.

Med den utveckling som nu har skett,
har det visat sig att lånemöjligheterna
inom dessa områden är otillräckliga och

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Ang. kreditmöjligheterna för företag inom

inom den enskilda handeln
att lånen framför allt för vederbörande
låntagare ur kostnadssynpunkt är ganska
dyra genom det höga ränteläget. Utskottet
påpekar här, att förlagsinteckningsinstitutets
utformning har varit föremål
för utredning och att vi har att
vänta ett förslag om ett nytt instrument,
som skulle heta företagsinteckning. Som
företagare hälsar jag med tillfredsställelse
att det uråldriga systemet med
förlagsinteckningar försvinner. Strängt
taget innebär det inte annat än att om
jag t. ex. har ett visst antal hästkrafter
anslutna, så kan jag upprätta någon form
av förlagsinteckning, men vi vet att det
inte har funnits möjlighet att använda
dem som reell säkerhet för lån. Det är
möjligt att detta nya förslag till företagsinteckning
blir bättre, genom att det
på ett riktigare sätt omfattar hela företaget.
Jag tror dock inte att företagsinteckningen
kan få någon nämnvärd
betydelse som säkerhet för lån i vanliga
bankinstitut, men det kommer att få
betydelse vid lämnande av toppsäkerheter
för direkt lån i företagarföreningar
och kanske också som säkerhet för
kreditgaranti.

Jag anser därför att det finns anledning
för den sittande utredningen för företagarföreningarnas
organisationsform
att ta upp detta problem. Man kan tycka
att det är underligt att om en sågverksägare
ersätter en lastbil med en
traktor med dumpers, så har man vissa
möjligheter att få låna i företagarförningar
medan detta däremot är omöjligt
om man i stället fortsätter att begagna
sig av den traditionella lastbilen. Jag
tror därför att det är motiverat att utredningen
studerar denna fråga, ty det
kommer att betyda oerhört mycket för
denna mycket viktiga del av näringslivet.

Detsamma kan väl sägas om den enskilda
handeln. Den rationalisering som
sker där genom konkurrensen med de
stora varuhusen sätter den enskilda
handeln i en situation där den är i behov
av stora kapitaltillskott. Denna del

lastbilstrafikbranschen och

av näringslivet är helt utesluten, såvitt
vederbörande inte vid sidan av sin
handel bedriver någon form av produktion
eller tillverkning, som kan betraktas
som industriell verksamhet.

Herr talman! Denna fråga är synnerligen
viktig varför en utredning bör
komma till stånd. Den sittande utredningen
rörande företagarföreningarnas
organisationsformer bör därför erhålla
ett tilläggsdirektiv.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation
som är avlämnad av herr Ivar
Johansson m. fl.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp) :

Herr talman! Liksom den föregående
frågan som diskuterades har denna fråga
behandlats i femte avdelningen, och
därför vill jag ta kammarens tid i anspråk
bara någon minut. Den fråga som
kammaren har att behandla nu har varit
föremål för behandling vid flera
tillfällen, men att en fråga kommer tillbaka
bevisar väl att problemet inte har
lösts, utan att man bör se på det ytterligare.

På en punkt synes alla vara överens,
nämligen om de mindre företagens stora
betydelse inom vårt näringsliv. Härvidlag
har företagarföreningarna en
uppgift att fylla, som de också enligt
mitt förmenande fyller på ett mycket
tacknämligt sätt när det gäller att tillvarata
småföretagarnas intressen.

Nu pågår en utredning som syftar
till att se över företagarföreningarnas
organisation och närmare utforma bur
denna skall bli i framtiden och vad den
skall syssla med. Jag skall passa på tillfället
att ge en eloge till vårt läns företagarförening
— och jag tror detsamma
gäller för hela landet — för den noggrannhet
den lägger ned då det gäller
att tillvarata småföretagarnas intressen.
Den har ju många olika saker att arbeta
med, bland annat långivningen.

En sak, som jag också vill påtala, är
att vissa branscher här är undantagna

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

Ang. kreditmöjligheterna för företag inom lastbilstrafikbranschen och

inom den enskilda handeln

och inte kan komma i åtnjutande av det
statliga stödet. Detta gäller detaljhandeln
och lastbilsbranschen. När det gäller
detaljhandeln skulle jag här vilja
motivera min åsikt på samma sätt som
i statsutskottet genom att ta ett exempel.
En lanthandlare mister sina kunder,
därför att det i närliggande stad
eller tätort växt upp ett varuhus, som
är mer attraktivt. Denne lanthandlare
står då inför valet att lägga ned sin butiksrörelse
eller att rusta upp den. Om
han då väljer det senare för att kunna
betjäna människorna i bygden — vi talar
ju så mycket om en levande landsbygd,
och en lanthandel har i det avseendet
en stor betydelse — står han inför
svårigheten att finansiera denna upprustning
på grund av att han är utestängd
från lånemöjligheter, som andra företagare
åtnjuter. Det är denna orättvisa
som vi menar skulle kunna avskaffas,
om den sittande utredningen finge direktiv
att också ta upp den sidan av
saken och besluta om hur man på ett
rättvist sätt skulle bedöma denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Den fråga om viss del
av näringslivets kreditförsörjning som
nu behandlas var föremål för flitigt motionerande,
utförlig utskottsbehandling
och livliga kammardebatter under förra
året. Det är väl fjolårets grundliga
behandling som medgivit såväl motionärer
som utskott och reservanter att
i år framföra önskemål och synpunkter
i konkret och koncentrerad form. Utgångsmaterialet
är två centerpartimotioner.
I den ena önskas skyndsam utredning
i syfte att skapa bättre kreditmöjligheter
och kapitalförsörjning för
de enskilda företagen inom lastbilstrafikbranschen,
i den andra anhålles om
skyndsam utredning av frågan att genom
bättre kreditmöjligheter befrämja
den enskilda handelns utveckling och
rationaliseringssträvanden.

Utskottets borgerliga ledamöter har
anslutit sig till motionernas tankelinjer
och begärt utredning, vilket väl ytterst
inte kan syfta till annat än vidgat samhällsstöd,
endera i form av statlig kreditgaranti
eller lån över fonder och företagarföreningar.

Som utredningsorgan föreslås den pågående
utredningen angående företagarföreningarnas
organisation och verksamhet.
Tilläggsdirektiv och personell
komplettering av denna utredning önskas
därvid.

Ingetdera torde vara erforderligt. Direktiven
medger utredningen att begrunda
omfattningen av den kreditberedande
verksamheten. Särskilt klokt
kunde det väl knappast vara av riksdagen,
att nu när denna, inte minst av
småföretagarna, med stor förväntan
motsedda utredning går in i slutfasen
av sitt arbete föranstalta om fördröjande
tilläggsdirektiv. Det måste vara klokare
att genom att ge utredningen arbetsro
medverka till att resultatet av
dess möda snarast får granskas och kanske
kompletteras av remissinstanser, regering
och riksdag. Att företagarföreningsutredningen
ligger i goda händer
må verifieras av att dess parlamentariska
inslag består av herrar Andersson i
Brämhult, Stefanson och Söderberg.

Som även uppmärksammats av reservanterna
har en annan betydande utredning
avlämnat betänkande. Förlagsinteckningskommittén
har föreslagit, att
den nu rätt avgränsade inteckningsrätten
skall vidgas på ett sätt som ger ännu
utanförställda näringsgrenar möjlighet
att låna med exempelvis varulager
och inventarier som säkerhet. Vid en
genombläddring av den tjocka bunten
av remissyttranden finner man inga invändningar
däremot. Tvärtom uttalar
instanserna över lag sin tillfredsställelse,
varför intressenterna har anledning
att motse den väntade propositionen
med viss tillförsikt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Ang. kreditmöjligheterna för företag inom lastbilstrafikbranschen och

inom den enskilda handeln

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag kanske inte borde
lägga mig i denna diskussion — jag
har ju inte deltagit i behandlingen i
utskottet och är heller inte motionär.
Men eftersom motionerna, eller åtminstone
ett av motionsparen, sysslar med
ett område som är mig inte helt obekant,
har jag givetvis med stort intresse
tagit del av vad som där sägs.

Jag skall inte här diskutera utskottets
hemställan och inte heller reservationens;
jag finner emellertid anledning
att rätta till en del saker som står i motionen
och som, om de står oemotsagda,
kan vålla vissa missförstånd.

Det gäller alltså i första hand motionsparet
I: 538 och II: 660, som rör
lastbilstrafiken och dess finansieringsproblem.
Först en del sakfrågor.

Man talar om att livslängden på en
lastbil är omkring fem år. I själva verket
är normaltiden åtta till tio år.

Vidare säger man, att amorteringstiden,
under vilken man betalar bilen, är
högst tre år, medan den i verkligheten
brukar variera mellan 36 och 48 månader,
beroende på hur stor vagnen är
och vilken utrustning den har.

När man sedan går in på de ogynnsamma
kredit- och kapitalvillkoren och
säger, att det inte finns någon annan
bransch med så oförmånliga villkor,
har jag anledning att reagera.

Man talar här om räntor på 10 procent.
Jag vill då informera kammaren
om att ränteläget för dagen, efter räntehöjningarna,
är 8,5 procent — vid tiden
för motionens avlämnande var det
7,5 procent. Det har alltså höjts med en
procent, medan räntorna i bankerna har
höjts sammanlagt 1,25 procent.

Beträffande finansieringsmöjligheterna
är normalregeln för branschen, att
om en åkare förvärvar en ny vagn, betalar
han en fjärdedel kontant och resten
på växlar. Icke sällan sker det ju
ett inbyte, vilket innebär att den gamla
vagnen i stort sett motsvarar kontantinsatsen.
När det gäller en del ny -

anskaffningar förekommer inte sällan,
att en särskild växel skrivs på kontantbeloppet.
Jag tror jag kan säga utan
att överdriva, att det inte torde finnas
någon bransch i detta land, som har så
gynnsamma kapitalanskaffningsmöjligheter
som just lastbilsbranschen. Det
kapital som erfordras är minimalt, och
det kan förekomma fall då man köper
en lastbil utan att ha fem öre kontant.

Jag vill gärna också tillägga att de
tre finansieringsinstitut, som svarar för
finansieringen av mellan 80 och 90 procent
av lastbilsköpen, trots trängseln på
kapitalmarknaden inte haft alltför stora
svårigheter att skaffa fram behövligt
kapital. Inte ens i dagens läge är
alltså lastbilsköparna ogynnsamt behandlade
i jämförelse med flertalet andra
branscher.

Herr talman! Jag tycker mig ha haft
anledning att lämna dessa sakinformationer.
Jag vill inte avge något yttrande
om det ställningstagande som skett i
utskottet, utan vill stanna vid vad jag
nu har sagt.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Gustavsson säga, att jag inte alls kan
dela hans synpunkt, att ingendera av
de föreslagna utredningarna är erforderlig
med hänsyn till den sittande utredningen.
Han säger att utredningsarbetet
skulle fördröjas av ett tilläggsdirektiv.
Men utredningen har inte mer
än påbörjat sitt arbete, och vid en snabb
handläggning kan jag inte förstå att
dess arbete skulle behöva försenas.

Jag håller med honom om att det är
angeläget att utredningen forcerar sitt
arbete. Den hade en stilleståndsperiod,
beroende på att den skulle invänta betänkandet
från lokaliseringsutredningen.

Till herr Wallmark vill jag kort och
gott säga, att då han gjorde sig till talesman
för de finansieringsinstitut inom
bilbranschen som jag pekade på och

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Ang. kreditmöjligheterna för företag inom lastbilstrafikbranschen och

som jag själv haft att göra med de gånger
jag inte har kunnat skaffa det nödvändiga
kapitalet på den normala kreditmarknaden.
Jag kan genom fakturor
och jämförelser bevisa att kostnaderna
i avbetalningshandeln genom växlar,
som skall lösas varje månad, blir väsentligt
högre.

Jag antar att herr Wallmark med sina
exempel på ränta på 7,5 och 8,5 procent
menar rak ränta.

Åtminstone i våra bygder är det vanligt
att man på dessa dyra lastbilar har
en amorteringstid på 36 månader. Man
måste alltså lösa en växel i månaden
under tre år.

Jag måste säga, att med den hårda
trafik vi nu har och den hårda hantering
lastbilarna blir utsatta för är det
knappast tillrådligt för en företagare att
kalkylera med en så lång amorteringstid
som åtta eller tio år. Han måste ju se till
att han kan konkurrera, och han får då
se till att ha ordentliga maskiner. Dessutom
kräver t. ex. vägförvaltningen, när
den skall inlåna lastbilar och traktorer,
att dessa är i mycket gott skick. Den
som inte har en hög standard på dem
får inte arbete hos vägförvaltningen i
dess entreprenadverksamhet.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Får jag för det första
säga till herr Mattsson: Skilj mellan
amorteringstid och livslängd! Det är
alldeles riktigt att man i regel betalar
en bil efter tre eller fyra år, och vi rekommenderar
inte en längre amorteringstid.
Men livslängden ligger mellan
åtta och tio år, det kan jag visa siffror
på.

För det andra: Det förekommer ytterst
sällan rak ränta när det gäller lastbilsaffärer.
Jag tror att man i motionen
blandat samman personvagnsfinansiering
och lastbilsfinansiering, men det
är två helt skilda frågor.

7,5 procent var den ränta som förekom
vid den tidpunkt då motionerna

4 Första kammarens protokoll 196b. Nr 39

inom den enskilda handeln
skrevs i januari månad. I dag är räntan
8,5 procent. Till det kommer sex
kronor i avgift till banken för växeln.
Om vi räknar om det till ränta, kan
det röra sig om någon tiondels procent,
mera är det inte.

Ställ dessa 8,5 procent mot vad man
i dag betalar för ett borgenslån, nämligen
8 procent! Jag t3''cker nog inte
man kan påstå att detta är en oförmånlig
finansieringsmetod för den lastbilsköpande
åkaren.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att skillnaden i ränta mellan det som vi
förordar, nämligen direktlån från företagarföreningarna,
och de lån herr
Wallmark talar om utgör 2,5 procent.
Räntan på lån från företagarföreningarna
är för tillfället 6 procent och var
före räntehöjningen 5,5 procent.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! När det gäller företagarföreningsutredningen
och dess arbete
ligger det till så, att det från handelsdepartementet
har uttalats önskemål
om att utredningen skall bli färdig
så skyndsamt som möjligt med tanke
på det beslut som riksdagen kommer
att fatta om lokaliseringspolitiken. Om
utredningen skulle få tilläggsdirektiv,
är jag av den uppfattningen, att det
skulle medföra en försening som skulle
vara ganska olycklig.

Med anledning av vad herr Mattsson
sade om förlagsinteckningsinstitutet
vill jag påpeka att det av den föredragning
som sekreteraren i utredningen
om förlagsinteckningsinstitutet i fjol
gjorde inför första avdelningen, som då
hade att handlägga de här frågorna,
framgick att förlagsinteckningar kan
användas inte bara av småindustrien
och företag som — såsom herr Mattsson
sade — baseras på vissa hästkrafter,
utan även för detaljhandeln och

Onsdagen den 9 december 1964

50 Nr 39

Ang. kreditmöjligheterna för företag inom

inom den enskilda handeln

lastbilstrafiken kommer förlagsinteckningsinstitutet
att medföra vissa förbättringar.

Herr Harry Carlsson sade att det
inom detaljhandeln finns ett låneinstitut
för radiobranschen. Ja, det gäller inte
bara radiobranschen, utan de flesta
branscher och inte minst den som motionärerna
kanske mest har tänkt på,
nämligen detaljhandeln, närmast med
livsmedel, på landsbygden. De stora
grossistfirmorna — ICA-koncernen och
allt vad de heter — har sina låneinstitut
som står till detaljhandelns tjänst.
Jag har varit i kontakt med några av
dem, och de har förklarat att det inte
föreligger några svårigheter för detaljhandlarna
att få lån.

Sedan kan man naturligtvis fråga sig,
om företagareföreningarna huvudsakligen
bör vara kreditinstitutioner. Jag
tror det är olyckligt att företagareföreningarna
får ägna så mycken tid och
uppmärksamhet åt lånefrågorna — det
vore naturligare att låta de vanliga kreditinstituten
svara för den verksamheten.
Jag tror inte vi kommer till rätta
med kreditsvårigheterna genom att försöka
på det här sättet skapa nya möjligheter,
och framför allt är jag mycket
tveksam, om det skulle vara klokt att
företagareföreningarna skulle ge sig in
på de svåra problem som sammanhänger
med strukturrationaliseringen inom
handeln. Det är inte bara ute på landsbygden
som det dagligen försvinner en
mängd småaffärer, utan det gör det i
lika hög grad i städerna. Det är en
strukturrationalisering som är nödvändig
i det långa loppet och väl ändå
måste vara till nytta för konsumenterna.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Utskottet hänvisar i utlåtandet
som skäl för sitt negativa ställningstagande
bland annat till att det
för närvarande pågår utredning om företagareföreningarna.
Nu säger herr Sö -

lastbilstrafikbranschen och

derberg, att denna utrednings arbete
skulle försenas, om det lämnades tillläggsdirektiv
som dit överförde de här
■sakerna, och det skulle, om jag förstod
honom rätt, vara olämpligt.

Jag drar därav slutsatsen, att om man
vill att frågor skall tas upp av företagarföreningsutredningen,
så är det nödvändigt
att den får tilläggsdirektiv ■—
annars blir det ingenting av. Detta enligt
vad vi kan utläsa av det som herr
Söderberg sade. Men då faller utskottets
hänvisning till denna utredning. Bara
den omständigheten, att någon utredning
pågår, utgör inget skäl mot ställningstagande
beträffande dessa motioner,
om utredningen inte sysslar med
saken. Så förstod jag herr Söderbergs
resonemang.

Däremot kan jag ge herr Söderberg
rätt i att företagareföreningarna inte
bara och kanske inte ens väsentligen
är kreditinstitut. De har emellertid också
en viktig uppgift att fylla när det gäller
att ge kredittillskott åt den mindre
företagsamheten, och jag undrar om
man borde dra sig för att försöka få
dem inkopplade även på den här, om
än litet besvärliga kreditformen.

Till sist ber jag att få instämma fullständigt
med herr Mattsson i vad han
sade till herr Wallmark angående räntesatserna.
Jag har haft tillfälle att resonera
med vederbörande statsråd angående
den raka räntan och dess användning,
och det är misstag, herr Wallmark,
att tro att den bara skulle gälla
för personbilar. Jag har fotostatkopior
av sådana kontrakt, och de gäller icke
personbilar.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Mattsson, att det är fullt förståeligt att
varje bransch vill ha lägre ränta på det
kapital som man måste låna upp. Därom
är intet att säga. Jag tog till orda
för att rätta vissa uppenbara felaktigheter
i motionerna. Huruvida de felak -

Onsdagen den 9 december 19G4

Nr 39

Ang. mindre och medelstora företags avsättning på den internationella marknaden

tigheterna påverkat utskottets ställningstagande
kan jag inte yttra mig om.

Till min vän herr Ferdinand Nilsson
vill jag sedan säga, att de tre stora finansieringsinstitut,
som finns i landet
när det gäller lastbilar och som tillsammans
täcker drygt 80 procent av all
avbetalningshandel, icke tillämpar rak
ränta. Jag kan om herr Ferdinand Nilsson
önskar det ge mera detaljerade informationer
härom, ty här är vi inne
på ett område som jag kan, och därför
vågar jag uttala mig bestämt om denna
sak.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 187, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos

vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej — 03.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. mindre och medelstora företags avsättning
på den internationella
marknaden

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 188, i anledning av väckta motioner
angående mindre och medelstora
företags avsättning på den internationella
marknaden.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren, av herr
Mattsson m. fl. (I: 545) och den andra
inom andra kammaren av herr Eliasson
i Sundborn m. fl. (11:657), hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att utredningen
angående företagarföreningarnas
organisation och verksamhet genom tillläggsdirektiv
måtte få i uppdrag att utreda
jämväl frågan om underlättande
av de mindre och medelstora företagens
avsättning på den internationella marknaden,
särskilt den västeuropeiska.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:545 och 11:657 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Axel Johannes Andersson,
Virgin, Per Jacobsson, Per Petersson,
Harry Carlsson, Nils-Eric Gustafsson,
Staxäng, Ståhl och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Svensson
i Ljungskile, Andersson i Knäred
och Palm, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 545 och II: 657,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
åt utredningen angående företagarför -

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Ang. mindre och medelstora företags

eningarnas organisation och verksamhet
genom tilläggsdirektiv måtte uppdragas
att utreda jämväl frågan om
underlättande av de mindre och''de medelstora
företagens avsättning på den
internationella marknaden, särskilt den
västeuropeiska.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Motionen I: 545 är, som
framgår av utskottsutlåtandet, inte obekant
för kammaren — den väcktes nämligen
även i fjol. Då utskottet påpekar
att »några nya omständigheter inte inträffat»
borde man väl åtminstone, anser
jag, ha erinrat om den engelska regeringens
beslut nyligen att införa importavgifter.
Jag skulle kunna peka på
många andra fakta som har varit mycket
oroande och som försvårat för
mindre företag att gå ut på den europeiska
marknaden. Jag tycker nog att
utskottet med hänsyn till den betydelse
som de mindre företagen har för sysselsättningen
i landet och för hela vår
export borde ha kunnat vara litet mera
tillmötesgående.

Det är dock, herr talman, inte länge
sedan vi senast diskuterade denna sak,
och vi får tillfälle att återkomma med
en utförligare redovisning över vad de
mindre företagen betyder inte bara för
sysselsättningen i landet utan också
för våra möjligheter att exportera och
därigenom för Sveriges handelsbalans.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Ivar Johansson
m. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde herr Carlsson, Harry,
(fp).

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Eftersom jag kommer
från en ort, som till stor del grundar
sin försörjning på exporterande mindre
och medelstora företag, har jag hemifrån
med mig viss delaktighet i deras
problem. I detta avseende befinner sig
också både reservanternas talesman
och jag i gott sällskap med alla andra

avsättning på den internationella marknaden

som har umgåtts med den gamle bekanting
från i fjol som här går igen,
om jag får använda det uttrycket om
motionen.

Alla är beredda att bestyrka de mindre
företagens betydelse. Sett mot internationell
bakgrund är för övrigt en
mycket dominerande del av företagsamheten
här i landet att betrakta som
mindre företag. Ett samlat uppträdande
på utlandsmarknaden av branscher
och producentgrupper är därför säkert
av värde.

Organ att därvid anknyta till saknas
inte. Vår officiella utlandsrepresentation
står till tjänst. I vissa länder finns
handelskamrar eller handelssekreterare.
Sveriges allmänna exportförening bedriver
vägledande verksamhet för nytillkomna
exportörer. Som ledningsorgan
för här berörd sektor av exportföreningens
verksamhet finns Småindustriens
exportbyrå, som ju bekostas av
staten och som i spetsen har ett råd
med representanter bl. a. från den företagargrupp
som här är aktuell.

Såvitt utifrån kan bedömas är Sveriges
allmänna exportförening med
Småindustriens exportbyrå, liksom samhällsorganen,
en lämplig grund att bygga
på i avsett syfte.

Något väsentligt torde inte stå att
vinna med att belasta utredningen om
företagareföreningarnas organisation
med ytterligare anvisningar på detta
område. I dess direktiv står redan: »Det
bör vara en strävan att förenkla och
effektivisera föreningarnas verksamhet
genom lämplig samverkan med andra
institutioner och sammanslutningar.»

Om de värderade reservanterna kan
ge sig till tåls någon liten tid ännu får
de se vad som kan komma fram därur.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag är tacksam för den
positiva syn utskottets talesman har i
denna fråga.

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964 Nr 39 53

företags avsättning på den internationella marknaden

Ang. mindre och medelstora

.Tåg vill bara säga, när det gäller frågan
om statistik över vilka företagstyper
som utnyttjat exportbyrån, att vi säkerligen
kunde bevisa att flera tusental
mindre och medelstora företag saknas
i statistiken. De har alldeles för små resurser
till sitt förfogande. Det gäller ju
också att klara kreditfrågorna och andra
problem för företagen när de exporterar,
samt att hjälpa dem att presentera
de olika varorna på utlandsmarknaden.
Ingenting ont sagt om Småindustriens
exportbyrå och Sveriges allmänna
exportförening, men jag tror att
Småindustriens exportbyrås resurser
inte är tillräckliga.

De mindre företagen har inte ökat
sin export i tillräcklig omfattning, men
om detta beror på okunnighet hos företagarna
eller om rent administrativa förhållanden
lägger hinder i vägen är svårt
att säga, men jag tror att det inte skadar
att man får titta på denna fråga.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag kan lugna herr
Mattsson och övriga med upplysningen,
att 1962 års företagareföreningsutredning
redan har tagit upp denna fråga
genom en enkät till samtliga företagareföreningar
i landet. Där vitsordas naturligtvis
att det finns ett stort behov
ute hos småindustrien att få hjälp med
avsättningen på den internationella
marknaden, men ingen delar motionärernas
uppfattning att det skulle vara
nödvändigt att skapa fram ett nytt centralt
exportorgan. Man hänvisar i stället
till de möjligheter som finns genom
Småindustriens exportbyrå och Sveriges
allmänna exportförening. Vad som
behövs är alltså att man ute i föreningarna
kan ge företagen den så att säga
första hjälpen för att komma i kontakt
med dessa båda organ.

Jag får kanske hänvisa till det svar
som getts från Östergötlands läns företagareförening
— dess ordförande är
också ordförande i Företagareföreningarnas
förbund och dess direktör är sek -

reterare i samma förbund. De svarar:
»Ett relativt stort antal mindre företag
inom skilda branscher önskar introducera
sina produkter på olika utländska
marknader respektive utöka redan existerande
export. Föreningen har ingen
expertis och är tveksam om det över
huvud taget är lämpligt att på nämnda
område bedriva en regionalt avgränsad
verksamhet. Däremot bedrivs ett relativt
livligt samarbete med Småindustriens
exportbyrå, dit småföretagarna
hänvisas med sina problem.»

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Eftersom herr Söderberg
väl nu i någon mån har lugnat
herr Mattsson, skall jag bara ta upp en
sak i herr Mattssons anförande.

När herr Mattsson så enträget kommer
tillbaka och talar om småföretagens
ställning i detta sammanhang, vill
jag säga att åtskilliga företagare, vilkas
talan herr Mattsson anser sig föra,
nog inte är särskilt tilltalade av denna
horisontella uppdelning när det gäller
företagens framträdande på marknaden.
Många företag, som kan betraktas
som små av den anledningen att de inte
har så många anställda, är enbart exportörer,
medan många stora företag
enbart betjänar hemmamarknaden. Jag
tycker inte att det gagnar syftet att göra
en sådan klyvning i små och stora företag
när det gäller dessa frågor.

Herr Mattsson nämnde i sitt första
anförande den engelska tullhöjningen.
Till det vill jag säga, att detta väl ändå
är en åtgärd som drabbar företagen på
ungefär samma sätt alldeles oavsett deras
storleksordning.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag vill tacka utredningens
talesman för vad han nyss sade,
nämligen att utredningen har tagit upp
denna fråga. Tydligen har utredningen,
oavsett de direktiv den har fått,
haft möjlighet att undersöka frågan.

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Förslag till naturvårdslag m. m.

När det gäller företagarföreningarna
och deras rådgivande verksamhet vill
jag framhålla, att de saknar både expertis
och ekonomiska möjligheter att ge
råd i dessa frågor till företagarna. Det
är gott och väl att man kan hänvisa
dem till Småindustriens exportbyrå,
men jag har redan påpekat hur små
möjligheter den har på grund av det
ringa antalet anställda och på grund av
de små ekonomiska resurser som står
till byråns förfogande. Vi får väl när utredningen
blir klar se om den har kunnat
komma till något resultat i den här
frågan. Det gläder mig i alla fall att
den har tagit upp problemet.

När det gäller herr Gustavssons anförande
har jag inte mycket att tillägga.
Han säger att den engelska regeringens
åtgöranden drabbar såväl stora som
små företag. Det är naturligtvis sant,
men är väl ändå en skillnad i fråga om
de stora och mindre företagens möjligheter
att i en sådan situation klara upp
sina problem. Det är där den stora skillnaden
ligger. Jag har inte gjort mig till
talesman för några särskilda små eller
medelstora företag om vi ser på antalet
anställda. Här spelar givetvis också
andra faktorer in, såsom produktionsinriktning
och mycket annat. Ett företag
med stor produktion kan sysselsätta
kanske bara tre, fyra anställda, medan
ett annat företag, som kanske inte har
så stor produktion, kan ha ett större
antal anställda.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 189, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående

ny organisation av totalförsvarets regionala
ledning m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr
190, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om statsbidrag till
ett nytt ålderdomshem för svenskar i
London.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 68, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 3 § lagen om fri rättegång,
m. m., bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 45, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
ordinariesättning av vissa tjänster
i riksgäldskontoret och vid riksdagens
ekonomibyrå;

nr 46, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk angående
bestämmelser om tjänstgöringstraktamente
till JO:s och MO:s ställföreträdare;
samt

nr 47, i anledning av dels framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
Tumba pappersbruk, m. m., dels
i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Förslag till naturvårdslag m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till naturvårdslag m. m., dels i ämnet
väckta motioner, dels ock väckta motioner
om skärpta bestämmelser mot
nedskräpning i naturen, om förbud mot

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

missprydande reklam invid vägarna
samt angående grunderna för ersättning
av statsmedel enligt strandlagen.

Genom en den 10 april 1964 dagtecknad
proposition, nr 148, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) naturvårdslag,

2) lag angående ändrad lydelse av 1
och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation samt

3) lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385).

Genom propositionen hade förslag
framlagts till ny naturvårdslag, som
skulle ersätta naturskyddslagen, strandlagen
och vissa regler i byggnadslagen.

Ett nytt institut, naturreservat, skulle
kunna användas både för att bevara vetenskapligt
och kulturellt värdefulla naturområden
och för att tillgodose behovet
av mark för allmänhetens friluftsliv.
Beslut om bildande av naturreservat
skulle meddelas av länsstyrelsen.
Därvid skulle föreskrivas de inskränkningar
i förfoganderätten över fastighet,
som erfordrades för att trygga ändamålet
med reservatet. Om för ändamålet
krävdes att särskilda åtgärder skulle
vidtagas inom reservatet, kunde länsstyrelsen
förplikta ägaren att tåla sådant
intrång.

För att åt allmänheten trygga tillgången
till platser för bad och friluftsliv
skulle länsstyrelsen kunna förordna,
att visst strandområde skulle vara
strandskyddsområde. Inom sådant område
skulle bebyggelsen kontrolleras på
huvudsakligen samma sätt som enligt
strandlagen. Härjämte gåves möjlighet
att ingripa mot andra anläggningar, som
inskränkte allmänhetens rörelsefrihet
inom området.

Till skydd för landskapsbilden skulle
införas allmänt tillståndstvång för täkt
av sten, grus, sand och lera för annat

Förslag till naturvårdslag m. m.

ändamål än markinnehavarens husbehov.
Länsstyrelsen skulle därjämte få
befogenhet att förordna om lokalt tillståndstvång
för byggnader, upplag och
andra arbetsföretag. Också beträffande
reklamanordningar i naturen skulle i
princip införas allmänt tillståndstvång.
Bestämmelserna om nedskräpning i naturen
skulle skärpas.

Lagförslaget innehöll vidare ersättningsbestämmelser
i huvudsak utformade
efter mönster av motsvarande regler
i naturskyddslagen, strandlagen och
byggnadslagen. Vid vägran av tillstånd
till täkt, som vore underkastad det allmänna
tillståndstvånget, skulle markens
värde vid tiden för lagens ikraftträdande
vara avgörande för ersättningsberäkningen.

Kungl. Maj:ts förslag till naturvårdslag
var i nedan angivna delar så lydande: 18

§ första stycket.

Täkt av sten, grus, sand eller lera för
annat ändamål än markinnehavarens
husbehov må ej ske utan länsstyrelsens
tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej
täkt inom vattenområde och inkräktar
ej heller på rätt som meddelas genom
inmutning enligt gruvlagen eller genom
beslut av Konungen.

25 §.

Medföra föreskrifter enligt 8 eller 9 §
sådan inskränkning i rätten att bebygga
mark, att ägaren kan använda marken
allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess tidigare värde,
eller tillskyndas honom eljest genom sådana
föreskrifter avsevärt men, är han
berättigad till ersättning av kronan för
den skada han härigenom lider. Detsamma
gäller om innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild rätt
till marken som upplåtits innan föreskrifterna
meddelades.

Innebär föreskrift enligt 8 § förbud
att vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens
tillstånd, må ersättning i anledning
av den föreskriften ej utgå med mindre

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Förslag till naturvårdslag m. m.
tillstånd vägrats eller förenats med särskilda
villkor.

Frågan huruvida rätt till ersättning
föreligger skall bedömas med hänsyn till
den fastighetsindelning som gällde vid
tiden för föreskrifternas meddelande.

28 §.

Har beträffande fastighet, som helt
eller delvis omfattas av förordnande enligt
15 eller 19 §, vägrats tillstånd som
avses i 16 eller 19 § och kan till följd
härav fastigheten, till den del dess utnyttjande
inom eller utom området för
förordnandet påverkas av att förfoganderätten
sålunda inskränkts, av ägaren
användas allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till värdet av
nämnda del vid tiden för förordnandets
meddelande, är ägaren berättigad till
ersättning av kronan för den skada han
härigenom lider. Detsamma gäller om
innehavare av sådan nyttjanderätt eller
annan särskild rätt till fastigheten som
upplåtits innan förordnandet meddelades.

Vad i första stycket sägs skall äga
motsvarande tillämpning där föreläggande
meddelats enligt 16 § andra stycket
eller tillstånd enligt 19 § förenats
med föreskrifter.

Frågan huruvida rätt till ersättning
föreligger skall bedömas med hänsyn till
den fastighetsindelning som gällde vid
tiden för förordnandets meddelande.

29 §.

Har tillstånd som avses i 18 § vägrats
eller förenats med föreskrifter och kan
till följd härav marken av ägaren användas
allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess värde
vid tiden för denna lags ikraftträdande,
är ägaren berättigad till ersättning av
kronan för den skada han härigenom
lider. Detsamma gäller om innehavare
av sådan nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till marken som upplåtits före
lagens ikraftträdande.

Frågan huruvida rätt till ersättning
föreligger skall bedömas med hänsyn

till den fastighetsindelning som gällde
vid tiden för lagens ikraftträdande.

35 §.

Har ersättning utgått med anledning
av föreskrifter eller tillståndsvägran enligt
denna lag och upphävas sedermera
föreskrifterna helt eller delvis eller gives
tillstånd, må markens ägare eller innehavare,
om med hänsyn till hans nytta
av beslutet och omständigheterna i övrigt
så finnes skäligt, förpliktas att återgälda
ersättningen eller del därav. Vad
nu sagts skall äga motsvarande tillämpning,
om åtgärd företagits i strid mot
föreskrifterna eller mot beslutet om tillståndsvägran
samt länsstyrelsen och envar
annan, som enligt 39 § äger söka
handräckning, beslutar att icke påkalla
rättelse.

Talan om återbetalning skall väckas
vid expropriationsdomstolen inom ett
år från det laga kraft åkommit det beslut
varå anspråket grundas och senast
tio år efter det ersättningen utbetalades,
vid påföljd att rätten därtill eljest förloras.

40 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt
denna lag eller med stöd därav meddelade
bestämmelser föres genom besvär
hos Konungen. Statens naturvårdsnämnd
äger föra sådan talan för tillvaratagande
av naturvårdens intressen.

45 § tredje stycket.

Vid tillämpning av 28 § nya lagen
med anledning av förordnande enligt
21 § natur skyddslag en skall förordnandet
anses meddelat vid nya lagens
ikraftträdande.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat dels i anledning av
densamma väckta motioner, dels vissa
till lagutskott hänvisade fristående motioner
enligt följande.

I anledning av propositionen väckta
motioner

I) de likalydande motionerna 1:822,
av herr Hjorth m. fl., och II: 1011, av

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

herr Ekström i Iggesund in. fl., i vilka
hemställts,

A. i första hand, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 148 med förslag till naturvårdslag
m. m. måtte besluta om sådan ändring
i lagens ersättningsbestämmelser, att
icke förnyelsebara naturtillgångar,
främst jord- och bergmaterial, i ersättningshänseende
gåves en liknande rättslig
ställning som vattendrag och fasta
fornlämningar — varvid möjligheten
att, om så behövdes, tvångsvis skapa
samfälligheter borde beaktas — samt

B. om riksdagen icke bifölle ovanstående
hemställan, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
en översyn av naturvårdslagens ersättningsbestämmelser
under beaktande av
i motionerna anförda synpunkter;

II) de likalydande motionerna I: 823,
av herr Weibull m. fl., och II: 1012, av
herr Stiernstedt m. fl., i vilka, utom annat,
yrkats sådan ändring av 14 § andra
stycket, att vistelse vid djurs boplats
kunde förbjudas;

III) de likalydande motionerna I: 828,
av herr Geijer, Lennart, och II: 1019,
av herr Ekström i Iggesund, i vilka anhållits,
att riksdagen måtte

1. för sin del antaga det genom propositionen
nr 148 framlagda förslaget
till naturvårdslag med sådan ändring
av lagtexten att

a) däri enligt utredningsförslaget 28 §
infördes en allmän hänsynsregel rörande
uppträdandet i naturen,

b) av 16 § andra stycket framginge
vilka slag av anläggningar som avsåges
med stadgandet,

c) ersättning till ägare av byggnad
för sådan åtgärd som avsåges i 21 § kunde
utgå av allmänna medel;

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om

a) sådan utformning av blivande tilllämpningsföreskrifter
till naturvårdslagen,
att i motionerna framförda syn -

Förslag till naturvårdslag m. in.
punkter rörande lagens tillämpning bleve
beaktade,

b) skyndsam utredning om den s. k.
allemansrätten,

c) utfärdande av föreskrifter om tilllämpning
av lagen den 30 juni 1947 om
uppsikt å jordbruk på sätt som tillgodosåge
natur vårdsintresset;

IV) motionen I: 829, av herr Lager, i
vilken hemställts, att 23 och 24 §§ i
nämnda lagförslag måtte givas en sådan
utformning, att skyldighet förelåge
för markägare att rensa sina marker
från gammal taggtråd;

V) de likalydande motionerna I: 830,
av herr Svedberg, Lage, m. fl., samt
II: 1020, av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Nilsson i Tvärålund, i vilka anhållits,
att riksdagen i samband med behandlingen
av propositionen nr 148
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att ledningen för den
svenska jakten måtte läggas på statens
naturvårdsnämnd;

VI) motionen II: 1021, av herr Lundberg; VII)

de likalydande motionerna I:
834, av herr Andersson, Torsten, m. fl.,
och II: 1027, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., i vilka föreslagits,

A. att riksdagen vid sin behandling av
propositionen nr 148 skulle besluta, att
det i propositionen framlagda förslaget
till naturvårdslag skulle erhålla den
ändrade lydelse, som framginge av de i
motionerna framförda förslagen rörande
16, 17, 18, 26, 29, 32, 33 och 35 §§,
samt

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla,

a) att avsättande av naturreservat eller
annan naturvårdsåtgärd av liknande
omfattning ej måtte beslutas utan hörande
av vederbörande kommun,

b) att vid avsättande av naturreservat
möjligheterna att kompensera markägare
genom tillskott av ny mark och
genom bytesförfarande främst med domänverket
måtte tillvaratagas,

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Förslag till naturvårdslag m. m.

c) att frågan om vilken myndighet,
som skulle ha ansvaret för undanröjande
av nedskräpning och uppsnyggning
av nedskräpningsplats i den händelse
den som vållat nedskräpningen ej
kunde uppspåras, skyndsamt måtte prövas
och förslag i ärendet föreläggas riksdagen
snarast möjligt;

VIII) de likalydande motionerna I:
835, av herr Lundström m. fl., och II:
1028, av herr Nyberg m. fl., i vilka yrkats,

I. att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 148 skulle besluta,
att

a) täkt av sten, grus, sand eller lera av
ringa omfattning skulle ske utan länsstyrelsens
tillstånd,

b) tillstånd enligt 21 § naturskyddslagen,
i de fall tillståndet förenats med
föreskrifter enligt samma lagrum, för
sin giltighet efter naturvårdslagens
ikraftträdande skulle göras beroende av
att säkerhet ställdes för fullgörande av
sålunda föreskrivna åtgärder,

c) den, som enligt propositionen ägde
rätt att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstol,
skulle göra detta
inom två år från det laga kraft åkommit
det beslut varå anspråket grundades,

d) rätt att väcka talan om ersättning
enligt propositionens 28 § icke skulle
begränsas i tiden,

e) Konungen skulle äga bestämma, att
myndighet eller organisation, som prövades
lämplig därtill, skulle föra talan
mot länsstyrelses beslut enligt denna
lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser,
samt

II. att utskottet skulle beakta vad i motionerna
anförts angående tillämpningen
av de föreslagna ersättningsbestämmelserna,
kostnaderna för underhåll av
naturreservat, talerätten för enskild
samt angående tillämpningen av den
föreslagna lagstiftningen i övrigt;

IX) de likalydande motionerna I: 836,
av herr Virgin m. fl., och 11:1026, av
herr Bohman m. fl., i vilka hemställts,

att riksdagen måtte dels besluta vidtaga
de ändringar i Kungl. Maj:ts proposition
nr 148, som närmare angivits i motionerna,
dels i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad i motionerna
anförts om underlättandet för markägare
att genom kompletteringsförvärv av
mark upprätthålla berörda fastighets
produktionskapacitet;

X) motionen II: 1029, av herr Wachtmeister.

Fristående motioner

I) de likalydande motionerna I: 43, av
herr Carlsson, Eric, och II: 54, av herr
Börjesson i Falköping m. fl;

II) motionen 11:452, av herrar Nilsson
i Lönsboda och Carlsson i Huskvarna; III)

de likalydande motionerna I: 605,
av herrar Isacson och Sveningsson,
samt 11:738, av herr Hedin m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med förklaring att
förevarande proposition, nr 148, icke
kunnat oförändrad bifallas, måtte

dels i anledning av följande motioner,
nämligen

1. I: 834 och II: 1027 samt

2. I: 836 och II: 1026,

båda i vad avsåge 25, 28 och 29 §§ samt
45 § tredje stycket i förslag till naturvårdslag,

dels med avslag å följande motioner,
i vad därigenom yrkats ändring i den
föreslagna lagtexten, nämligen

1. I: 822 och II: 1011,

2. I: 823 och II: 1012,

3. I: 828 och II: 1019,

4. I: 829,

5. II: 1021,

6. I: 834 och II: 1027,

7. I: 835 och II: 1028,

8. I: 836 och II: 1026 samt

9. II: 1029,

motionerna vid 6 och 8 i vad avsåge
ändring annorstädes än i 25, 28 och

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

29 §§ samt 45 § tredje stycket i förslag

till naturvårdslag,

för sin del antaga de genom propositionen
framlagda, i utlåtandet efter E.
återgivna lagförslagen med de ändringarna,
att

1. a) 25, 28 och 29 §§ samt 45 § tredje
stycket ävensom

b) 44 och 46 §§

samtliga i förslag till naturvårdslag,

2. ikraftträdandebestämmelsen till
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation samt

3. ikraftträdandebestämmelsen till
förslag till lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385),

erhölle den i utlåtandet såsom utskottets
förslag betecknade lydelsen;

B. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:834 och 11:1027 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående myndighets ansvar
för undanskaffande av skräp i fall, där
den skyldige ej anträffades;

C. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 822 och II: 1011 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att ersättningsbestämmelserna
i förslag till naturvårdslag
måtte göras till föremål för
överväganden i av utskottet i utlåtandet
angivna hänseenden;

D. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:822 och 11:1011 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av frågan om bildande av tvångssamfälligheter
för täktverksamhet ävensom
om vidare prövning av spörsmålet
om införande av täktavgift;

E. att följande motioner, nämligen

1. I: 43 och II: 54,

2. 11:452,

3. I: 605 och II: 738,

4. I: 822 och II: 1011,

5. I: 823 och II: 1012,

6. I: 828 och II: 1019,

7. I: 829,

Förslag till naturvårdslag m. m.

8. I: 830 och II: 1020,

9. II: 1021,

10. I: 834 och II: 1027,

11. I: 835 och II: 1028,

12. I: 836 och II: 1026 samt

13. II: 1029,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Av utskottet förordade ändringar i
25, 28 och 29 §§ förslaget till naturvårdslag
voro så lydande:

25 §.

Medföra föreskrifter — — — föreskrifterna
meddelades.

Innebär föreskrift enligt 8 § förbud
att vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens
tillstånd, må ersättning i anledning
av den föreskriften ej utgå med mindre
tillstånd vägrats eller förenats med särskilda
villkor. Ersättning skall härvid
beräknas efter markens värde vid tiden
för det beslut, varå anspråk på ersättning
grundas.

Frågan huruvida---föreskrif ternas

meddelande.

28 §.

Har beträffande fastighet, som helt
eller delvis omfattas av förordnande
enligt 15 eller 19 §, vägrats tillstånd
som avses i 16 eller 19 § och kan till
följd härav fastigheten, till den del dess
utnyttjande inom eller utom området
för förordnandet påverkas av att förfoganderätten
sålunda inskränkts, av ägaren
användas allenast på sätt som står
i uppenbart missförhållande till värdet
av nämnda del, är ägaren berättigad
till ersättning av kronan för den skada
han härigenom lider. Detsamma gäller
om innehavare av sådan nyttjanderätt
eller annan särskild rätt till fastigheten
som upplåtits innan förordnandet meddelades.

Vad i---med föreskrifter.

Frågan huruvida---förordnan dets

meddelande.

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Förslag till naturvårdslag m. m.

29 g.

Har tillstånd som avses i 18 § vägrats
eller förenats med föreskrifter och
kan till följd härav marken av ägaren
användas allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess värde,
är ägaren berättigad till ersättning av
kronan för den skada han härigenom
lider. Detsamma gäller om innehavare
av sådan nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till marken som upplåtits före
lagens ikraftträdande.

Frågan huruvida — — — lagens
ikraftträdande.

Enligt utskottets förslag skulle tredje
stycket i 45 § förslaget till naturvårdslag
utgå.

Reservationer hade avgivits
vid A i utskottets hemställan

I. till 18 §

av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson,
Jonasson, Åkesson, Nyberg, Grebäck
och Tobé, vilka ansett, att utskottets
yttrande vid denna paragraf bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet beträffande 18 §
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 834 och II: 1027 samt
I: 835 och II: 1028 måtte för sin del antaga
förslag till naturvårdslag med sådan
ändring, att 18 § första stycket erhölle
följande lydelse:

Täkt av sten, grus, sand eller lera,
som ej är av ringa omfattning eller avser
allenast markinnehavarens husbehov,
må ej ske utan länsstyrelsens tillstånd.
Vad nu sagts avser dock ej täkt
inom vattenområde och inkräktar ej
heller på rätt som meddelats genom inmutning
enligt gruvlagen eller genom
beslut av Konungen;

II. till 25—29 §§

av herrar Svante Kristiansson, Erik
Jansson, Herbert Larsson, Paul Jansson,
Levin och Johansson i Torp, fru Torbrink
samt herr Ekström i Iggesund,
vilka ansett, att utskottets yttrande vid
nämnda paragrafer bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt

att utskottet beträffande 25, 28 och 29
§§ samt 45 § tredje stycket bort hemställa,
att riksdagen med avslag å följande
motioner, nämligen

1. I: 834 och II: 1027 samt

2. I: 836 och II: 1026,

båda i vad avsåge ändring i den föreslagna
lagtexten,

måtte för sin del antaga det genom
propositionen framlagda förslaget till
naturvårdslag såvitt gällde 25, 28 och
29 §§ samt 45 § tredje stycket;

III. till 35 §

av herrar Ebbe Ohlsson, Jonasson,
Wachtmeister och Grebäck, vilka ansett,
att utskottets yttrande vid denna
paragraf bort erhålla i reservationen
angiven lydelse samt att utskottet beträffande
35 § bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 834
och II: 1027 samt I: 836 och II: 1026 för
sin del icke måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget i vad
avsåge 35 § samt att efterföljande paragrafer
måtte erhålla ändrad numrering;

IV. till W §

av herrar Ebbe Ohlsson, Nyberg,
Wachtmeister och Tobé, vilka ansett, att
utskottets yttrande vid denna paragraf
bort hava den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet beträffande
40 § bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:835 och II:
1028 måtte för sin del antaga förslag
till naturvårdslag med sådan ändring,
att 40 § erhölle följande lydelse:

Talan mot--- — naturvårdens in tressen.

Konungen äger bestämma att myndighet
eller organisation som prövas lämplig
därtill må föra sådan talan som nu
sagts;

vid D i utskottets hemställan

V. Beträffande tvångssamfälligheter
för tåktverksamhet

av herr Wachtmeister, som ansett, att
utskottets yttrande vid 25—29 §§ bort

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

i viss del lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort vid D
hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om vidare
prövning av spörsmålet om införande
av täktavgift;

vid E i utskottets hemställan

VI. Beträffande allemansrätten

av herr Wachtmeister, som dock ej
antytt sin mening.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag kan inte annat än
beklaga att utskottets ärade ordförande
i dag på grund av sjukdom är förhindrad
att föra utskottets talan.

Även om utskottets ledamöter är ense
när det gäller väsentliga delar av det
framlagda förslaget, har det något ovanliga
förhållandet inträffat att samtliga
ledamöter i ett eller annat hänseende är
missnöjda med vad utskottet föreslagit.
Jag har frågat mig, om det inte är en
ganska bra skrivning som sett dagen
då ingen är riktigt nöjd!

Även om jag för egen del är missnöjd
med utskottets skrivning till 18, 35 och
40 §§, beträffande vilka jag varit med
om att avge reservationer, är jag dock
i stort sett nöjd med utskottets förslag
till ny naturvårdslag. Man vill ju hoppas
att den kommer att rätta till mycket
som varit skevt och att den så småningom
kommer att medföra ökad trivsel
för oss alla.

Själv har jag min hemvist i en bygd
som är rik på natursköna rullstensåsar,
vilka i hög grad har satt sin prägel på
landskapsbilden, och det har givetvis
inte varit med någon större glädje som
jag speciellt under de senaste åren har
bevittnat en allt hej dlösare exploatering
av våra rullstensåsar. Inte så att man
har avverkat en och en i taget inom
ett begränsat område, utan med förkärlek
ger man sig på nästan alla på en
gång.

Nu är det gott och väl, om vi med lagens
hjälp kan begränsa de värsta och
mest planlösa ingreppen och få fram

Förslag till naturvårdslag m. m.
en rationell och vettig planering av
framför allt täktverksamheten, i bästa
fall till mera undanskymda områden.
Men i sin iver och ambition att göra väl
ifrån sig har utskottet enligt mitt förmenande
gått för långt i sin skrivning
till 18 §, när utskottet vill begränsa den
täktverksamhet som får ske utan länsstyrelsens
tillstånd till att omfatta enbart
markinnehavarnas husbehov. Visst
finns det här i landet tusentals människor
— ägare av mindre fastigheter,
egnahemsägare och andra —• som för
rent privatbruk någon gång har behov
av grus eller liknande material i mycket
ringa omfattning, men kammarens
ledamöter har väl inte den uppfattningen
att alla markägare som har ett grustag
kommer att begära länsstyrelsens
tillstånd. Det tror jag inte man kommer
att göra, och det är nog tur för
länsstyrelserna, som ändå kommer att
få det ganska besvärligt ur rent administrativ
synpunkt med naturvårdslagen.

Men om någon människa vill ha ett
lass grus? Ja, då är det inte bra, om vi
skriver sådana lagar att allmänheten
kan ha lätt att glömma bort att de över
huvud taget finns till. Därför är reservanternas
förslag beträffande 18 § enligt
deras förmenande bättre, och det
lyder så här: »Täkt av sten, grus, sand
eller lera, som ej är av ringa omfattning
eller avser allenast markinnehavarens
husbehov, må ej ske utan länsstyrelsens
tillstånd.»

Erinringar har också gjorts mot bestämmelserna
i 35 § om återbetalningsskyldighet
beträffande redan utbetalad
ersättning. Det är något helt nytt, och
i varje fall inom jämförbara rättsområden
är det en radikal nyhet. Där finns
det inga bestämmelser om skyldighet
för sakägarna att återbetala ersättningar,
som någon har mottagit då förfoganderätten
till någons mark en gång
har begränsats, men denna begränsning
av någon anledning i framtiden upphäves.
Kan det verkligen finnas ett större
behov av sådana bestämmelser i naturvårdslagen
än då tvångsingrepp mot

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Förslag till naturvårdslag m. m.

enskild äganderätt har skett i andra
fall? Någorlunda enhetliga regler då
det gäller ingrepp av detta slag anser
vi reservanter ha ett betydande värde.
Reservanterna anser i likhet med motionärerna
att sådana regler i varje fall
bör anstå och bedömas mot bakgrunden
av expropriationsutredningens blivande
förslag. Vi anser alltså att 35 §
bör helt utgå.

Beträffande 40 § angående besvärsrätten
har utskottet följt departementschefens
förslag att endast låta statens
naturvårdsnämnd föra sådan talan för
att tillvarata naturvårdens intressen. I
de nu gällande bestämmelserna i naturskyddslagens
35 § heter det: »Konungen
äger bestämma att myndighet eller organisation
som prövas lämplig därtill
må föra sådan talan för tillvaratagande
av naturskyddets intressen.» Både kammarkollegium
och Svenska naturskyddsföreningen
har i sina remissyttranden
avstyrkt att denna möjlighet borttas. Vetenskapsakademien,
Svenska naturskyddsföreningen
och Samfundet för
hembygdsvård kan anföras som exempel
på organisationer vilka nu berövas
sin talerätt. Att inte låta dessa högt ansedda
organisationer få föra talan då
de anser det befogat är en återhållsamhet
i överkant. Reservanterna anser alltså
att de nämnda organisationerna bör
ha kvar möjligheten att efter Kungl.
Maj:ts bemyndigande föra talan mot
beslut i naturvårdsärenden.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till de här berörda reservationerna beträffande
18, 35 och 40 §§ samt i övrigt
till utskottets hemställan.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Även jag vill hälsa denna
lags tillkomst med tillfredsställelse.
Den ökade fritid som människorna får
innebär ju att det måste skapas bättre
möjligheter till goda fritidsområden. Vi
behöver väl också göra vad vi kan för
att i alla hänseenden bevara vår kulturbygd.
Ur turismens synvinkel är det

också nödvändigt att vi vårdar landskapet.
Det är en förutsättning för att
vi skall få turister.

Allt detta är naturligtvis inte något
fel, och jag skulle här också vilja säga
ungefär som min företrädare i talarstolen,
herr Ebbe Ohlsson, att vi var ganska
överens i utskottet när vi diskuterade
dessa frågor. Dock blir det kanske
på några punkter många och hårda inskränkningar
i den enskildes äganderätt
och förfoganderätt till den mark
och det område han av hävd har ägt att
bestämma över. Vill man därför ha en
bra lag, måste man också se till att man
tar tillbörlig hänsyn till dessa förhållanden
liksom till de berättigade ersättningskrav
som kan ställas i dessa avseenden.

Det har här naturligtvis varit rätt så
svåra överväganden att göra. Det är
på en del sådana punkter som meningarna
i utskottet gått isär. När det gäller
18 § är det ju enligt propositionen och
utskottsmajoriteten så, att man utan
tillstånd skall få ta grus, lera eller sand
bara för eget bruk (husbehov). I övrigt
är det ju tillståndstvång. Som herr Ebbe
Ohlsson nyss sade vill vi reservanter
ha en annan ordalydelse här. Vi vill att
täkt i begränsad omfattning skall bli fri
från tillståndstvång. En granne kanske
vill ha ett lass grus eller sand av mycket
obetydlig omfattning, men vederbörande
ägare av täkten har inte rätt att
låta grannen få lasset. Gör ägaren så
blir han lagbrytare.

Jag tror att vi, om vi här beslutar i
enlighet med reservation I, har betydligt
större förutsättningar att vinna förståelse
för denna lag. Det blir en betydligt
smidigare tillämpning, och man
kan, som även herr Ebbe Ohlsson har
sagt, undvika onödig byråkratisk reglering.
Jag tror att det kommer att bli
väldigt svårt att i det allmänna rättsmedvetandet
vinna förståelse för att det
skall krävas tillståndstvång om exempelvis
en granne vill köpa ett lass grus.
Denna reservation I, som också jag vill
yrka bifall till, innebär att man får en

Onsdagen den 9 december 19(54

Nr 39

mindre krånglig men ändå mera vettig
bestämmelse, medan slutresultatet ändock
blir precis detsamma.

Reservation II, som innebär ett bifall
till1 propositionen —- den reservationen
står ju socialdemokraterna i utskottet
för — avser frågan om värdeberäkning.
Man skulle enligt propositionen beräkna
värdet av tiikten efter dess värde
den 1 januari 1965, när lagen träder
i kraft, plus ett tillägg för den penningvärdeförsämring
som uppstår till dess
att ett uttag ur täkten blir aktuellt. Vi
på den icke socialistiska sidan har med
lottens hjälp kommit att utgöra utskottets
majoritet, och vi anser att värdet
skall beräknas från den dag då ianspråktagandet
blir aktuellt.

Låt oss säga att ett vägbygge kommer
i gång omkring år 1980. Vägförvaltningen
kräver att få ta grus. Vederbörande
markägare söker tillstånd, men nekas
kanske detta, vilket innebär att han
skall ha betalt enligt det värde täkten
hade den 1 januari 1965, plus ett tilllägg
för penningvärdeförsämringen.
Vägförvaltningen får fortsätta till grannen,
som kanske har möjlighet att få
tillstånd. Vad får denna granne för ersättning?
Jo, han får ett betydligt högre
belopp med hänsyn till att grus kanske
behövs på nära håll eller sådana förhållanden.
Detta medför att den, som
vill släppa till sin mark men inte får
röra någonting på grund av att marken
är ett naturreservat, får betydligt sämre
ersättning än sin granne som kan
sälja, vilket vi som utgör utskottsmajoritet
inte tycker är riktigt. Vi tycker
att det bör vara lika för alla människor
och jag tror alltså att ett beslut i enlighet
med vår uppfattning här gör att
man vinner större respekt för och uppslutning
kring lagen. Jag yrkar fördenskull
alltså bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Reservation III behandlar 35 §. Om
en person har fått ersättning för mark
som förklarats för naturvårdsreservat
och detta reservat så småningom i en
framtid upphör, får personen i fråga

Förslag till naturvårdslag m. m.

lov att betala igen av de pengar han har
fått. Jag vill säga att på alla andra jämförbara
rättsområden föreligger inte
sådana skyldigheter. Jag tror nog att
det är nödvändigt att man får en ordentlig
synkronisering av dessa frågor.
Vill man det kan man inte besluta i enlighet
med utskottsmajoriteten och propositionen
på denna punkt. Jag tror att
det är riktigt att vi här avvaktar expropriationsutredningens
förslag. Det kan
väl inte vara större behov av en särlagstiftning
på detta område än på andra?
Jag yrkar fördenskull, herr talman,
bifall till reservation III.

I fråga om reservation IV vill jag för
min del ansluta mig till utskottets majoritet.
Jag vill bara säga, när man här
nämnt vissa instanser som skall ha
överklagningsrätt och då speciellt naturvårdsnämnden,
att jag tror att ännu
flera i så fall borde komma in i bilden
på denna punkt.

Vid handläggningen av dessa frågor
har från mitt partis, centerpartiets, sida
hävdats att när ett intrång blir för
stort bör en person ha möjlighet att
begära att få annan mark i stället. Jag
tror att detta är en sak som vi måste
starkt uppmärksamma i en framtid. Vi
vill ha möjlighet för vederbörande
markägare att eventuellt byta mark, och
jag tror att det kan vara ganska nödvändigt
för att man skall få till stånd
naturvårdsreservat. På denna punkt har
vi i utskottet kommit överens om en
skrivning av innebörd att vi avvaktar
ytterligare förslag i denna fråga.

Vi bär sedan nedskräpningen utmed
våra vägar, en fråga som befinner sig
i ett synnerligen otillfredsställande läge.
Här har man tänkt att genom denna
lag komma till rätta med problemet.
Man ålägger nu kommunerna att stå
för de kostnader som uppstår i samband
med tillvaratagandet av bilvrak
och mycket annat. Det är klart att kommunerna
gärna vill medverka till en
bättre tingens ordning än den som råder
för närvarande, men samtidigt måste
vi förstå att det är orättvist att be -

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Förslag till naturvårdslag m. m.
tolkningen i glesbygder med ett vikande
skatteunderlag skall stå för kostnaderna.
Det är väl ändå så att de människor
som kanske skräpar ner allra mest
har kommit från annat håll -—• från
storstäderna etc. —• och då är det riktigast
att staten får stå för betalningen
av det hela. Vi föreslår ingen direkt
förändring, men den skrivning som utskottet
gjort innebär att vi förväntar att
en ytterligare utredning skall ske och
en förändring komma till stånd på denna
punkt.

Jag vill sedan bara beröra en enda
liten sak som sammanhänger med dessa
frågor, och det är allemansrätten.
Det är ju så att 70 av 80 som har yttrat
sig i dessa frågor har tillstyrkt en
utredning om allemansrätten. Denna innebär
stora fördelar för vissa människor,
men det är klart att den även innebär
att man har vissa skyldigheter. I
ett ansvarigt samhälle måste man ta på
sig också skyldigheterna om man vill
ha rättigheterna. Här är det vår förhoppning
att man så småningom skall
få till stånd en utredning som ger oss
regler vilka på ett bättre sätt än för
närvarande reglerar allemansrätten i
olika hänseenden.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
med undantag av 18 § där jag
yrkar bifall till reservation I och beträffande
35 §, där jag yrkar bifall till
reservation III.

Herr KRISTIANSSON, SVANTE, (s):

Herr talman! Det förslag till naturvårdslag
som här föreligger till behandling
i riksdagen torde kunna betraktas
som synnerligen angeläget. Jag tror att
man med stor tillfredsställelse kan hälsa
lagförslaget.

Lagen kan väsentligen uppdelas på
två värdefulla uppgifter. För det första
avser den att förhindra sådana ingrepp
i naturen som kan innebära att omistliga
värden förstörs. Det har väl redan
nu framkommit vissa tendenser till att

naturen kan komma att förstöras. Icke
minst i södra delen av landet kan man
redan nu iaktta vissa tecken härpå, och
jag är tämligen övertygad om att om
inte en lag kommit till för att begränsa
förfoganderätten beträffande kulturella
värden skulle betydande svårigheter
uppstått. För det andra innefattar lagen
större möjligheter att sörja för fritid
och rekreation. Även detta är en
synnerligen betydelsefull uppgift, och
jag föreställer mig att alla är ense om
att skall man lösa denna fritidsfråga
måste det ske med hjälp av det allmänna.
Propositionen har ansetts välbehövlig.
Detta framgår inte minst av remissutlåtandena,
och när frågan behandlades
i tredje lagutskottet gav utskottet till
känna en positiv inställning. Utskottet
har — såsom någon före mig nämnde —
i stort sett varit enigt om propositionens
förslag. Men skall syftet med propositionens
förslag kunna uppnås, kommer
man naturligtvis inte ifrån att visst intrång
måste förekomma hos markägaren,
annars kan inte lagen bli effektiv.
Utskottet understryker emellertid departementschefens
uttalande att uppkommande
ersättningsfrågor i största
utsträckning löses förhandlingsvägen.
Vidare torde det när det gäller större
naturvårdsobjekt vara bättre att stat
eller kommun inlöser dessa än att man
framtvingar långt gående inskränkningar.

Såsom herr Jonasson erinrade om
har utskottet inte varit enigt på alla
punkter. Utskottet har gjort avsteg från
en punkt i propositionens förslag, nämligen
tidpunkten för fastställande av utgående
ersättning. Det är riktigt, som
herr Jonasson sade, att utskottsmajoriteten
har tillkommit genom lottning.

I anslutning till avgivna motioner
förordar utskottet att ersättning skall
beräknas efter markens värde vid tiden
för det beslut, varpå anspråk på
ersättning grundas. I realiteten innebär
detta förslag en framtida värdeberäkning,
som kan få till följd en
oanad markvärdestegring. Alla känner

Onsdagen den !) december 1964

Nr 39

till den expansion som förekommer och
tydligen kommer att fortsatta och som
kan innebära betydande ekonomiska
risker för det allmänna. Om exempelvis
en större väg skulle bli utbyggd i anslutning
till angränsande mark eller
grustäkt, är det uppenbart att marken
blir attraktivare, men detta har inte
inneburit att markägaren bar medverkat
till det eventuella högre värdet. Här
kommer man nödvändigtvis in på frågan
om oförtjänt markvärdestegring,
och det iir ett förhållande som man i
hög grad observerar på andra områden
i samhället. Man försöker ju i åtskilliga
fall aktualisera frågan om oförtjänt
markvärdestegring, och det skulle
vara orimligt om man genom denna
lag medverkade till en dylik företeelse.

Jag kanske också kan nämna att utskottet
i sitt utlåtande manar till försiktighet
beträffande ersättningar till
markägare, icke minst med tanke på utfallet
av 1950 års lagstiftning om ersättning
för mistad fiskerätt. Härmed menar
utskottet att man skall vara försiktig
så att det inte uppstår samma förhållanden
som uppstod när det gällde ersättningen
för mistad fiskerätt, där det
ju blev ganska katastrofala följder.

Reservationen II av mig m. fl. ansluter
sig till propositionens förslag, att
där ersättning skall utgå enligt förordnande
i naturvårdslagen, tidpunkten
hänföres till tiden för förordnandets
meddelande. Även beträffande täktfallen
ansluter sig reservationen till propositionens
förslag, att där ersättning
skall utgå, beräkningen hänföres till
den tidpunkt då naturvårdslagen träder
i kraft.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag
bifall till reservation II, vilket innebär
bifall till propositionens förslag beträffande
25, 28 och 29 §§ samt 45 § tredje
stycket.

När jag ändå har ordet kan jag inte
undgå att säga några ord i anslutning
till reservation I av herr Alexanderson
in. fl. Reservationen, som redan behand 5

Första kammarens protokoll i96i. A’r 39

Förslag till naturvårdslag m. m.

lats av herr Ebbe Ohlsson och herr Jonasson,
avser ju den täktverksamhet
som enligt propositionens förslag skulle
bli undantagen från tillståndstvång.
Den grustäkt som åberopas i såväl utredning
som remissutlåtanden får en
omfattande behandling och har varit
föremål för en vidlyftig diskussion. Utredningen
har t. ex. ansett att denna
husbehovstäkt skulle kunna begränsas
till ett hundratal kubikmeter per år.
Andra remissinstanser har ansett det
vara ofördelaktigt för markägaren och
därför i likhet med propositionen ansett
att det skulle vara mer värdefullt
för markägaren med en husbehovstäkt
som anslöts till det egentliga husbehovet.

Det bär även framgått av remissutlåtandena
att det kan ifrågasättas om det
är i sin ordning att undanta husbehovstäkten
från tillstånd. Man menar, och
det kanske med rätta, att dessa mindre
grustäkter ute i naturen i många fall
gör ett ganska fult intryck. Det finns
de som anser att man bör iaktta försiktighet
härvidlag.

Nu har emellertid departementschefen
stannat inför att den täktverksamhet
som kan anslutas till husbehovet
skall vara fri från tillståndstvång. Detta
har också biträtts av åtskiliga remissinstanser,
bland dessa Sveriges
lantbruksförbund. Reservanterna anser
— och det framgick av herr Ebbe
Ohlssons och herr Jonassons anföranden
— att det vore fördelaktigare med
ett förslag som innebar att man hade
en husbehovstäkt begränsad till ringa
omfattning. Nu vet inte jag hur »ringa
omfattning» skall preciseras. Det måste
väl anses vara i hög grad tänjbart var
gränsen skall gå för ett uttag i »ringa
omfattning». Jag vet inte heller hur en
kontroll av detta skulle kunna ske.

Herr Ebbe Ohlsson och herr Jonasson
ansåg att om man utöver denna husbehovstäkt
hade kunnat få ta ett lass
grus, så skulle det ha varit tillräckligt.
Även om man kan diskutera detta ut -

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Förslag till naturvårdslag m. m.

tag, så tror jag inte man kommer fram
till en bättre lösning än den som framgår
av propositionens förslag.

Herr talman! På denna punkt och i
övriga punkter utom reservationen nr
Il yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! Utskottet är fullständigt
enigt om att en ny naturvårdslag måste
genomföras. Det är emellertid klart att
vissa kontroversiella saker kommer i
förgrunden då man inför en ny naturvårdslag.
Vid behandlingen av ersättningsbestämmelserna
har utskottsmajoriteten
beslutat en ändring i de av
Kungl. Maj :t föreslagna grundsatserna
för ersättning till markägaren för inskränkning
i förfoganderätten över den
mark som avses till naturreservat och
naturminne. Ersättning skall enligt
Kungl. Maj:ts förslag utgå för markens
värde vid tiden för naturvårdslagens
ikraftträdande den 1 januari 1965. Vi
har inte ansett oss kunna acceptera detta.
Ersättning för intrång i förfoganderätten
över den mark en ägare har skall,
enligt utskottets mening, utgå efter markens
värde vid tiden för det beslut på
vilket anspråk på ersättning grundas
och ej efter ett värde beräknat per den
1 januari 1965. Utskottets ställningstagande
grundas enligt min mening på en
princip som praktiskt taget gäller i varje
enskilt fall för beräkning av ersättning
för mark och intrång.

Man kan givetvis se problemen ur
olika synvinkel. Herr Kristiansson gjorde
sig t. ex. till talesman för tanken att
inte det allmänna skall åsamkas större
kostnader i detta sammanhang och menade
att ersättningsanspråken skall
grundas på de värden som anses föreligga
vid naturvårdslagens ikraftträdande
den 1 januari 1965.

Utskottsmajoriteten har, visserligen
med lottens hjälp, intagit en annan
ståndpunkt. Vi anser att de enskilda
markägarna skall ha en rimlig ersätt -

ning efter de grunder som är gällande
då det gäller annan ersättning för intrång.

Då vi nu inför en ny naturvårdslag
är ersättningsanspråken kanske en av
de mest kontroversiella frågorna i sammanhanget.
Att ersättning skall utgå
efter ett värde som ej är det dagsaktuella
anser vi oss som sagt inte kunna
biträda. Herr Jonasson har tidigare omnämnt
olika detaljer i detta sammanhang,
och jag skall inte upprepa de motiveringar
han anförde.

Herr talman! Jag vill bara med detta
understryka att den enskilde markägaren
i detta sammanhang inte bör bli lidande
då vi tillskapar denna naturvårdslag,
som är tillkommen för att rädda
de naturvärden vi här hav inom olika
delar av vårt land och för att skapa
fritidsområden för den enskilde individen.

Herr talman! Under hänvisning till
utskottets motivering ber jag i detta fall
att få yrka bifall till utskottets förslag
beträffande 25 och 29 §§.

Jag skall inte här gå in på den med
I betecknade reservationen, som herr
Ebbe Ohlsson här tidigare motiverat
och anfört sina synpunkter om. Jag
vill, herr talman, instämma i de synpunkter
som herr Ohlsson här anfört
och yrka bifall till den med I betecknade
reservationen.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Sverige är ett vackert
land med en synnerligen omväxlande
natur. Här finns djupa barrskogar, stora
öppna slätter, karga ödemarker, sjöar
och vattendrag, åsar och bergspartier
samt en långsträckt skärgård. Hur har
vi då förvaltat detta rika arv som är av
ett så oskattbart värde för de människor
som bor och vistas här? Ja, den
svenska naturen bär vi i hög grad omvandlat.
Jordbruksrationaliseringen gör
att det gamla odlingslandskapet på
många håll försvinner. De leende lövängarna
och björkhagarna har fått växa

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

igen. Skogsplantering sker ofta på de
öppna partierna som däirmed upptar
allt mindre områden. Många vackra
åsar förstörs genom grustäkt och stenbrytning.
Sjöregleringar, torrläggningar
ocli vattenföroreningar hotar våra vattendrag.
Människornas vistelse ute i naturen
lämnar också spår efter sig i
form av nedskräpning samt åverkan på
träd, buskar och blombestånd. Mur man
på ett hänsynsfullt siitt umgås med naturen
är tyvärr för många ett okiint begrepp.

Folkkoncentrationen till städer och
tätorter i förening med den ökade fritiden
gör att behovet av friluftsliv och
rekreation i naturen kraftigt ökar. Vår
natur är alltså en dyrbar tillgång som
vi har att osa ur för att tillfredsställa
våra behov, men förvaltandet av vårt
naturarv kräver också ansvar. Vi måste
skydda och vårda denna tillgång. Det är
därför som jag med glädje hälsar förslaget
till naturvårdslag, som skall reglera
vårt umgänge med naturen. Allt
fler ömtåliga markområden utsättes för
stora påfrestningar, och det framstår
som en angelägen uppgift att slå vakt
om och vårda dessa naturtillgångar.
Naturvårdens stora uppgift är att i görligaste
mån för framtiden bevara vetenskapligt
och kulturellt värdefulla områden
av vårt lands natur samt att säkra
lämpliga och tillräckligt stora marker
för människornas friluftsliv. Jag tror
att de föreslagna formerna — naturreservat
och strandskyddsområde —■
kommer att bli ett utmärkt medel för
att säkra detta.

I de likalydande motionerna 1:822
och 11:1011 tas de icke förnyelsebara
naturtillgångarna och speciellt då grusåsarna
upp till närmare granskning. En
antydan om åsskyddsfrågans omfattning
ges i den utredning om åsskydd
i Uppsala län som utförts på länsstyrelsens
initiativ. Denna plan upptar
åsskyddsobjekt till en sammanlagd volym
av drygt 140 miljoner kubikmeter,
och ändå har flera i och för sig skyddsvärda
åspartier inte medtagits. Natur -

Förslag till naturvårdslag ni. m.

vården i fråga om rullstensåsar och
andra grusavlagringar har, anser planförfattarna,
huvudsakligen två uppgifter.
Den första är att för framtiden bevara
de åspartier som bedöms som värdefullast
ur skilda natur- och kulturvårdssynpunkter
— det kan här vara
landskapets karaktär, friluftsliv, naturvetenskap,
kulturminnen eller grundvattentäkter
som spelar in. Den andra viktiga
uppgiften är att tillse att grusbrytning
sker på ett godtagbart sätt med
hänsyn till allmänna intressen och till
att terrängen efter avslutad brytning
återställes.

Rullstensåsarnas karaktär av icke förnyelsebara
naturtillgångar betyder att
exploateringsingrepp i dem aldrig kan
repareras. Årskonsumtionen av t. ex.
grus motsvarar en rullstensås av omkring
12 mils längd eller cirka 23 miljoner
kubikmeter. Kan vi stå till svars
inför kommande generationer med att
tillåta en utarmning av denna naturmiljö?
Det är heller inte rimligt att genom
stora statsanslag lösa in dessa värdefulla
terrängformationer. Bara i Uppsala
län kan kostnaderna för de mest
skyddsvärda åsarna uppskattas till 40
miljoner kronor. Antalet grustäktsanmälningar
ökar ständigt, och detta gör
att hela denna fråga ter sig synnerligen
brådskande och angelägen.

Nu kan man fråga sig om ägarna till
dessa områden skall ha ersättning för
något som de praktiskt taget fått till
skänks när vår nuvarande natur en
gång formades. Åtskilliga lagar, såsom
skogsvårdslagen, uppsiktslagen, fornminneslagen,
gruvlagen och byggnadslagen,
inskränker av hänsyn till allmänhetens
intressen jordägarens rätt att utnyttja
sin egendom, därtill utan ekonomisk
ersättning. Om t. ex. ett åsparti har
särskilt värdefulla fornlämningar skyddas
detta av fornminneslagen, och någon
ersättningsskyldighet föreligger inte.
Om däremot fornminne ej finns men
åsen från andra synpunkter kan anses
värd att skyddas kan markägarna begära
gottgörelse vid vägran av bryt -

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Förslag till naturvårdslag m. m.

ningstillstånd. I båda fallen bär markägarna
ej genom någon egen åtgärd
bidragit till markvärdestegringen för
området i fråga. Alla vara vackraste
och mest skyddsvärda åsar bör enligt
min mening bedömas lika, oavsett om
det finns fornminne eller inte. Jag anser
det inte riktigt att enskilda spekulativa
vinstintressen skall få spoliera
det stegrade behovet av skydd av vår
natur. Samhället har inte heller råd att
betala ut de stora belopp det här måste
bli fråga om.

Nu har emellertid utskottet inte velat
följa den linje som vi föreslagit i vår
motion, den som säger att icke förnyelsebara
naturtillgångar, främst jordoch
bergmaterial, i ersättningshänseende
bör ges en liknande rättslig ställning
som den som gäller för vattendrag och
fasta fornlämningar. Jag kan förstå att
de ägare till grus- och bergfyndigheter
som köpt dessa på grundval av senare
tids höga värden kan anse sig berättigade
till ersättning vid vägran av brytningstillstånd.
Det finns dock många,
och det är nog det stora flertalet, som
har fått förvärva marken i huvudsak för
skogsmarkspriser eller rentav utan kostnad
övertagit den t. ex. genom arv, för
att nu inte tala om dem som med tanke
på den blivande lagens ersättningsbestämmelser
i spekulativt syfte inköpt
stora åspartier. Många åsägare som tidigare
inte haft en tanke på att utnyttja
sitt grusinnehav står nu i ko med sina
grustäktsanmälningar och ansökningar.

Nu tycks dock den av oss föreslagna
lösningen ej vara politiskt genomförbar.
Dessa åtgärder hade långt tidigare behövt
genomföras. Nu förefaller det tyvärr
att vara för sent.

En utmärkt sak i den nya lagen är
i alla fall att det krävs både täkttillstånd
och täktplan innan brytning får
ske. Jag vill också understryka behovet
av grussamfälligheter, vilket även, glädjande
nog, utskottet förordar. I ju större
enheter grusinnehaven är samlade,
desto större möjligheter finns att på
ett lämpligt sätt lokalisera grusbrytning -

en utan att ersättningsanspråk uppstår.
Därför skulle åsskyddet underlättas
mycket, om det allmänt bildades stora
grussamfälligheter. Detta vore samtidigt
ett skydd för markägaren, som under
alla förhållanden, oberoende av var
han har sitt eget grusinnehav, tillförsäkrades
tillgång till grus.

Jag skall till sist, herr talman, be att
få säga något om ersättningsbestämmelserna.
Enligt 29 § är markägare berättigad
till ersättning av kronan för den
skada han lider vid vägran av täkttillstånd.
En förutsättning för detta är att
marken av ägaren kan användas allenast
på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess värde vid tiden för
denna lags ikraftträdande. Departementschefen
understryker vikten av att
uppkommande ersättningsfrågor i största
möjliga utsträckning löses förhandlingsvägen,
och att det då måste vara
fråga om mera långtgående inskränkningar
i jordägarens förfoganderätt.
Det är ingalunda självklart, säger han,
att ersättning över huvud taget skall utgå
till den som hindras att på sin mark
öppna en för landskapsbilden skadlig
grustäkt. Nu har utskottsmajoriteten föreslagit
en skärpning i 25, 28, 29 och
45 §§ som innebär en generösare ersätt -ningsbedömning än departementschefens.
Även i sin föreslagna form är dock
naturvårdslagens ersättningsbestämmelser
så oklara att en översyn i enlighet
med vad som föreslås i de motioner som
jag tidigare åberopat förefaller att vara
på sin plats. Detta gäller bl. a. de diskonteringsgrunder
varpå ersättning för
vägran av exploateringsrätt bygger.

Markägare som ej tillåtes exploatera
sina grusfyndigheter hävdar vanligen
att dessa skall inlösas under antagande
av en nära förestående exploatering av
en relativt kort varaktighet. Men om ett
sådant antagande generellt lades till
grund för beräkning av inlösningsbeloppen
för de omistliga åsarna, skulle
kostnaden bli flera gånger så stor som
det sammanlagda verkliga nuvärdet av
gruset i dessa åsar. På något sätt borde

Onsdagen den 9 december 19(54

Nr 39

det, som vi framhåller i vår motion, om
lagförslagets ersättningsbestämmelser i
huvudsak antages, fastställas eu enkel
och generell värderingsnorm som tar
hänsyn till grussituationen i stort inom
rimligt tilltagna »grusförsörjningsområden»
och som verkar så att inlösningskostnaderna
för de omistliga åsarna i
enskild ägo kommer att stå i rimlig proportion
till dessas verkliga nuvärde. Tiden
och kostnaderna för förhandlingar
och rättegångar skulle också kraftigt
nedgå, om man kom ifrån de hart när
omöjliga beräkningarna av när och
inom vilken tidrymd den ene eller den
andre markägaren skulle ha haft tillfälle
att exploatera just sin grusfyndighet.
Här må även påpekas att 1960 års naturvårdsutredning
föreslog en lösning
av oförtjänt markvärdestegring beträffande
fyndigheter av jord- och bergmaterial,
innebärande att värdena fastlåses
vid det realvärde som fyndigheterna
har vid införandet av en generell tillståndsplikt
för grusbrytning.

Departementschefen har också gått
på den linjen att värdeberäkningen
skall hänföras till den tidpunkt då naturvårdslagen
träder i kraft. Dessa synpunkter
återfinnes i reservation II av
herr Svante Kristiansson m. fl., som jag
ber att få yrka bifall till.

När det gäller det i vår motion föreslagna
andrahandsyrkandet om en översyn
av ersättningsbestämmelserna samt
frågan om möjligheten till tvångsvis
skapade samfälligheter, liar våra yrkanden
tillgodosetts av utskottet under
punkterna C och D.

Jag vill gärna uttala ett tack till utskottet
för denna välvilliga behandling.
Jag ber därför, herr talman, att med
det anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan i övrigt.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Genom statsmakternas
år 1963 antagna riktlinjer för den framtida
naturvårdspolitiken förutsattes att
samhällets insatser på naturvårdens

Forslas till naturvårdslag m. m.

område skulle stödjas genom en förbättrad
naturvårdslagstiftning.

Enligt 1963 års beslut skall det vara
en av samhällets viktigaste uppgifter
att bl. a. bevara kulturellt värdefulla
naturområden samt tillgodose det frän
social synpunkt angelägna behovet av
mark för rekreation och friluftsliv.

Som en följd härav har det bl. a. ansetts
högst angeläget att upprätthålla
den särskilda strandregleringen i enlighet
med strandlagens syfte, så att
därigenom allmänhetens tillträde till
landets kuster och sjöstränder ej hindras
genom en okontrollerad bebyggelse.

Vid sidan av säkerställandet av naturvårdsområden
kommer landskapsvården.
Där spelar kontrollen av bebyggelsen
en icke oväsentlig roll.

Täktverksamheten, bilskrotningen och
utomhusreklamen kommer också in i
sammanhanget, men självfallet är våra
olika täkter ett av de stora problemen
icke minst sett ur ekonomisk synpunkt.

Till skydd för landskapsbilden införs
enligt propositionen allmänt tillståndstvång
för tiikt av sten, grus, sand och
lera för annat ändamål än markägarens
egna behov. Länsstyrelsen får hand om
tillståndsgivningen men får även rätt att
förordna om lokalt tillståndstvång för
byggnader, upplag m. m. Beträffande
reklamanordningar i naturen liksom
nedskräpningen i dess olika former
sker en skärpning genom den föreslagna
naturvårdslagen.

De allmänna riktlinjerna i nämnda
lagförslag råder det enighet om, men
när det gäller olika detaljer — ingalunda
oväsentliga — ger föreliggande
motioner en antydan om att olika meningar
föreligger.

Så är förhållandet när det gäller
täktverksamheten, diir utskottsmajoriteten
yrkar avslag på den ändring som
begärs i motionerna I: 834 och II: 1027,
där motionärer, liksom reservanter, önskar
i lagtexten få infört begreppet
»ringa omfattning». Förslaget ger enligt
utskottets mening icke den klara
avgränsning i lagtexten som är önsk -

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Förslag till naturvårdslag m. m.
värd, liksom inte heller den föreslagna
lagtexten »täktverksamhet i viss begränsad
omfattning oavsett ändamål».

Enligt min uppfattning innebär
Kungl. Maj:ts förslag, som tillika är
utskottets förslag, att en klar och entydig
avgränsning av det generella tillståndstvånget
ernås genom den föreslagna
lagtexten: »Täkt av sten, grus,
sand eller lera för annat ändamål än
markinnehavarens husbehov må ej ske
utan länsstyrelsens tillstånd.»

I anslutning till bestämmelserna om
grustäkt vill jag betona att när man nu
får detta nya instrument på landskapsvårdens
område, man därför ej bör
hårdraga bestämmelserna på sådant
sätt att uppenbara svårigheter uppstår
för ett ur ekonomisk synpunkt riktigt
utnyttjande av de naturtillgångar som
tiikterna utgör. Transportfrågorna spelar
i dessa sammanhang en betydande
roll, avstånden blir i flera fall helt avgörande;
så gäller bl. a. sand-, sten- och
grustransporterna till olika byggnadsprojekt.
Betydande kostnadsfördyringar
kan här uppstå om dessa basmaterial
ej kan erhållas inom rimliga avstånd.

Departementschefen bär också gjort
ett uttalande i propositionen på denna
punkt, som jag gärna vill citera. Departementschefen
framhåller: Samtidigt
vill jag dock understryka vikten av, att
tillståndstvånget inte i onödan medför
hinder eller fördyring av grusförsörjningen.
Reglerna bör sålunda utformas
under största möjliga hänsynstagande
till näringslivets och vägväsendets
intresse av ett enkelt och smidigt
förfarande.

Som tidigare anförts har det till 18 §,
som gäller täktverksamheten, framförts
reservationer av herr Alexanderson
in. fl. På den punkten har emellertid
herr Svante Kristiansson redan givit
motiveringen till att vi icke kunnat dela
den uppfattningen. Jag ansluter mig
till de synpunkter han har anfört och
yrkar bifall till utskottets förslag.

I 22 § behandlas reklamfrågan, och i

det sammanhanget har utskottet haft
att diskutera motioner syftande till införande
av förbud mot olika slag av
reklam utmed vägarna. Mot detta hårda
ingripande mot reklamen från motionärernas
sida har utskottet funnit anledning
framhålla att det finns ett legitimt
behov av enklare reklamanordningar,
såsom för nöjestillställningar
och vid allmänna val. Utskottet ansluter
sig här till departementschefens synpunkter
men markerar i sitt yttrande
vikten av »att den föreslagna regleringen
utövas under tillbörligt hänsynstagande
till reklambranschens berättigade
intressen».

När det gäller yrkandet i de nämnda
motionerna anför utskottet, att man i
någon mån kan komma åt affischeringen
genom annan lagstiftning.

Beträffande den tillfälliga reklamen
genom affischer, som förekommer vid
va! genom organisationernas olika arrangemang,
finner jag det angeläget att
understryka att berättigade hänsyn bör
tagas till organisationernas behov att
nå allmänheten med sin propaganda.
När man från utskottets sida anför att
man genom annan lagstiftning kan komma
åt leklamen, torde man här bland
annat syfta på trafiklagstiftningen. Denna
antydan i utskottets förslag kan lätt
leda till att alltför energiska trafikförespråkare
kan komma att åberopa sådana
skäl med angivande av att hinder
för trafiken uppstår och ofta gör detta
på grund av att man har en rent allmän
mot denna reklam negativ inställning.
Jag vill uttrycka den förhoppningen
att departementschefen, som väl antagligen
kommer att ta till orda, närmare
skall beröra reklamfrågan, då ett
klarläggande härav är av stort intresse
för olika organisationer.

Nedskräpningen i naturen har blivit
föremål för uppmärksamhet i såväl propositionen
som flera motioner. Dessa
frågor är av stor betydelse. För att naturen
skall kunna ge rekreation och
vederkvickelse och kunna utnyttjas som

Onsdagen den 9 december 1901

Nr 39

goda strövområden är det angeläget att
naturen inte skräpas ned. Därom torde
viil alla vara ense.

Till nedskräpningen hör också den
allmänna föroreningen av sanitärt slag
som förekommer bland annat vid rastplatserna
utmed våra landsvägar. Jag
hoppas att man skall kunna komma
till rätta också med detta problem, som
ofta är betydligt värre än de utplacerade
bilvraken. Flera rastplatser bör
kunna förses med sanitära anordningar,
önskvärt är också att de många bensinstationerna
förses med ordentliga toalettanordningar
för allmänhetens behov.

Frågan om undanröjande av skräp i
naturen är ett problem som aktualiserats.
Vilken myndighet skall svara för
undanröjande av skräp i naturen om
den skyldige inte anträffas? Här hemställer
utskottet hos Kungl. Maj:t om utredning,
och jag yrkar, herr talman,
bifall till utskottets förslag.

Vid behandlingen av ersättningsbestämmelserna
i 25—29 §§ har utskottsmajoriteten
— efter lottdragning — i
vissa avsnitt enligt föreliggande motioner
frångått departementschefens
förslag. Reservanterna bakom reservation
II med herr Kristiansson som första
namn följer däremot här helt departementschefens
förslag. Herr Kristiansson
har redan tidigare motiverat
reservationen, till vilken även jag anslutit
mig. Jag skall därför nu endast
med ett par ord beröra några av de
skäl som varit vägledande för oss reservanter.

Reservanterna önskar understryka
vikten av att uppkommande ersättningsfrågor
i största möjliga utsträckning
löses förhandlingsvägen. Vi understryker
vidare att det i flera fall är att föredra
att en kommun eller staten söker
förvärva naturvårdsobjekt framför att
belägga dem med långt gående och svårbemästrade
inskränkningar i markägarnas
förfoganderätt. Reservanterna markerar
vidare att nu föreslagna ersättningsregler
överensstämmer med de allmänna
grunderna för vad som är stad -

Förslag till naturvårdslag m. in.

gat i byggnadslagen och strandlagen.
Reservanterna har därför inte kunnat
biträda de ändringar i lagtexten som
utskottsmajoriteten här föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation II av herr Kristiansson
in. fl. I övrigt yrkar jag bifall till
utskottets förslag.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag skall be att få framställa
ett tilläggsyrkande som gäller
14 §. Innan jag gör det vill jag säga
några ord om del föreliggande lagförslaget.

Alla som är intresserade av naturen
och dess skydd torde i stort vara nöjda
med den nya naturvårdslagen. Man hälsar
med tillfredsställelse att vi äntligen
har kommit så långt att man nu på
detta sätt reglerar skyddet av väsentliga
värden.

Som jag ser det har naturvårdslagen
en tvåfaldig uppgift. Det gäller här dels
att åt framtiden bevara oersättliga naturvärden,
dels att bereda allmänheten
större tillgång till naturen. Båda
dessa syften är mycket vällovliga. Vi
bör dock ha klart för oss att den nya
naturvårdslagen i många avseenden
kommer att innebära att markägarnas
intressen råkar i kläm. Den saken har
berörts av tidigare talare här, och jag
skall därför inte utförligare ingå på den
sidan av frågan. Det gäller därför för
de myndigheter som skall tillämpa den
nya lagen att uppträda smidigt och ofta
även generöst för att därigenom undvika
att det uppstår onödiga motsättningar
och skapas tråkiga situationer.
Smidighet vid lagstiftningens tillämpning
är därför ett viktigt villkor för att
undvika onödiga motsättningar.

Herr talman! Härutöver vill jag även
säga några ord om vad lagen ytterst
syftar till.

Jag tror att den som är uppfödd på
landet och sedan barnaåren upplevt naturen
så ofta det funnits tillfälle till
det känner att det landskap som vi i

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Förslag till naturvårdslag m. m.
dag kan glädja oss åt är en produkt i
mycket hög grad av gångna generationers
insatser. Kulturlandskapet är föränderligt,
och det förändras starkt i både
negativ och positiv riktning. Markägarna
har här gjort stora insatser både
negativt och positivt. Jag kan gå till
mitt eget län och se hur landskapet håller
på att förändras, många gånger i negativ
riktning, på grund av den väldiga
strukturomvandling som sker på jordbrukets
område, se hur buskar kommer
upp i tidigare åkerfält, hur utsikter
skyms av björksly och barrskog som
växer upp.

Allt detta är saker som vi inte kan
vara nöjda med, men hur skall vi ingripa?
Naturvårdslagen ger i det fallet
inte särskilt stora möjligheter. Problemet
måste angripas på annat sätt, och
jag vet att åtgärder redan håller på att
vidtas, men fråga är om metoderna är
de riktiga.

När bönderna överger sina jordbruk
och låter tegarna växa igen, vad kommer
då i stället? Det kanske blir som
det blivit i vårt län, där arbetsmarknadsstyrelsen
anslagit rätt mycket pengar
för att på nytt öppna utsikten över
sjöarna och mot bergen. Det kostar
mycket pengar, men det kan ju hända
att man kan säga att det är en bra sysselsättning
för svårplacerad arbetskraft.
Det är emellertid ingen engångsföreteelse,
utan man får ständigt återerövra
landskapet. Vi bär visserligen hormonmedel
som kan tillgripas vid bekämpningen,
men då står de förtvinade buskarna
där och ser torra och tråkiga ut.
Jag undrar om det inte vore tid att
tänka också på andra åtgärder i det
fallet. Låt oss på sådana områden försöka
stimulera exempelvis till fårskötsel
eller köttproduktion i annan form.

Det sägs ofta att vi skall lägga ner en
miljon hektar åker i det här landet, och
utvecklingen därvidlag har redan gått
långt. En miljon hektar är mer än en
fjärdedel av den svenska odlade jorden.
Landskapet blir helt förändrat om det
skall växa barrskog på dessa marker.

Samtidigt behöver vi mera kött i framtiden,
säkert mycket snart. Jag tror
därför att det vore bra om man kunde
skapa ett moment som stimulerar till
fårskötsel i dessa områden. I stället för
att med arbetsmarknadsstyrelsens pengar
ständigt försöka återerövra detta
landskap eller bevara det i det tillstånd
vi vill se borde man låta fåren så att
säga hålla fältet öppet. Jag tror det är
ekonomiskt riktigt, och det som är ekonomiskt
riktigt måste vara det enda
hållbara i längden.

Det är på samma sätt med den bokskog
som finns i de södra delarna av
vårt land och som i dag håller på att
ge vika för en, som man säger, mera
ekonomisk produktion. Vi får hoppas
att det uppstår nya möjligheter att använda
bokskogens produkter, så att det
kan bli lönande att hålla kvar bokskogen
i dessa landskap.

Det finns också andra intressen som
kommer i kläm. Allemansrätten är en
sak som har diskuterats oändligt många
gånger här i riksdagen, men begreppet
är något diffust, och man vet inte riktigt
vad allemansrätten innebär. Jag tror
att vi ändå måste komma dithän att
allemansrätten på ett annat sätt än nu
kan regleras i lag. Det är otillfredsställande
att människor, som det nu är,
många gånger tar sig friheter som de
inte borde få göra, och jag önskar att
det kunde bli ett annat tillstånd.

Det har talats mycket om nedskräpning
av naturen. Jag erinrar mig en
gång då jag åkte tåg i samma vagn som
en familj som åt smörgås och drack
pilsner och sedan slängde ut papper
och flaskor genom fönstret. Jag blev
stum av förvåning och kunde först inte
säga någonting på en lång stund, men
sedan frågade jag: »Vet ni vad ni gjort
nu?» De satt alldeles tysta utan att säga
ett ord. Jag tror att de skämdes — jag
hoppas det.

Här gör sig ofta en fruktansvärd obetänksamhet
gällande. Man kan ibland se
folk slänga ut papper och flaskor från
bilar medan de kör på vägen. De är så

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

rädda för att bilen skall bli smutsig,
att de inte vill låta ett papper ligga och
skräpa på bilgolvet, men de är inte rädda
för att smutsa ner naturen omkring
sig. Här står vi inför en fantastiskt stor
uppfostringsuppgift, och jag tycker att
framför allt TV borde på ett annat sätt
än nu kunna hjälpa oss att få människor
att inse hur vansinnigt det är att
skräpa ned i naturen och få människor
att verkligen förstå vad naturen bjuder.
Men det är också en uppgift för
skolorna. Skall vi verkligen få någon
ändring till stånd, måste vi börja med
skolbarnen. Den nya skolan måste uppfostra
ungdomar till ett annat naturmedvetande
än en stor del av den svenska
nationen i dag har.

Sist, herr talman, vill jag ta upp en
fråga i anledning av en motion som
vännen Weibull signerade under vårriksdagen
och som gällde en sak han
var mycket intresserad av, nämligen
möjligheterna att bevara säregna djurarter,
särskilt fågelarter, i det här landet.
Vi skrev tillsammans och avlämnade
en motion om detta, och den har i
stort sett blivit avvisad av utskottet.
Formuleringarna i den var kanske inte
så lyckade, men jag tror att syftet med
den är sådant att det skulle vara möjligt
för riksdagen att ta hänsyn till det när
detta lagförslag nu kommer att antagas.

Det är ju så att många av de fåglar,
som vi i dag anser sällsynta, alltmer håller
på att försvinna till följd av en råd
mer eller mindre godtyckliga åtgärder.
Vi vet att fåglarna är skygga och att
man på en gång kan förstöra deras
häckningsplats genom att visa ett närgånget
intresse, genom att röra vid boet
eller uppträda i dess närhet och störa
fåglarna. Vi har en mängd exempel på
hur havsörnar övergett sina bon av sådana
orsaker, och detsamma gäller en
rad andra sällsynta fåglar. Jag tror att
om man finge folk att inse detta skulle
inte det intresse som nu många gånger
tar sig så negativa uttryck — när man
vill fotografera fåglarna i sensationssyf -

Förslag till naturvårdslag m. ni.

te o. s. v. — få de ödesdigra följder som
vi nu ofta måste konstatera.

Jag vet att detta är en fråga om upplysning,
men det borde också vara
möjligt att i lagtexten direkt förbjuda
ett sådant uppträdande. Och det är i anledning
därav, herr talman, som jag
dristar mig att framföra ett yrkande.
Med hänvisning till de likalydande motionerna
1:823 av herr Weibull m. fl.
och 11:1012 av herr Stiernstedt m. fl.
hemställer jag att första meningen i
andra stycket av 14 § förslaget till naturvårdslag
finge följande tillägg: »eller
uppträda störande vid dess boplatser».
Meningen skulle alltså lyda: »Är fara att
djurart försvinner, äger Konungen eller
den myndighet Konungen bestämmer
meddela förbud att inom landet eller del
därav döda, skada eller fånga vilt levande
djur av den arten, då det ej sker
till försvar mot angrepp på person eller
egendom, så ock att borttaga eller
skada sådant djurs ägg, rom eller bo
eller uppträda störande vid dess boplatser.
»

Därmed skulle det i lagen klart anges
att man inte får uppträda störande vid
sådana djurs boplatser som är fridlysta
och som vi önskar att till varje pris bevara
för framtiden. Det är många gånger
oersättliga värden som här står på
spel och som kan förödas genom obetänksamhet
och dumhet. Som sagt är
detta en upplysningsfråga men jag tror
också, herr talman, att det måste bli en
lagstiftningsfråga. Det är av den anledningen
jag har ställt detta säryrkande.

Herr LAGER (k):

Herr talman! I likhet med praktiskt
taget alla föregående talare vill jag uttrycka
tillfredsställelse med det förslag
till naturvårdslag som nu förelägges
riksdagen till behandling och beslut.

Under förberedelsen av lagförslaget
har i olika sammanhang betonats den
stora sociala betydelsen av att männi -

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Förslag till naturvårdslag m. m.
skorna får möjligheter till det ur flera
synpunkter mycket viktiga umgänget
med naturen i dess ursprungliga skick.
Den fortgående anhopningen av människor
till storstäderna ökar betydelsen
av att dessa möjligheter finns, och
allteftersom det blir lättare att ta sig
ut i naturen växer betydelsen av naturvård
tagen i ordets mest vidsträckta
mening.

Såvitt jag förstår är det av särskild
vikt att den s. k. allemansrätten blir
noggrannare preciserad och förankrad
i lag. Jag delar i det fallet den uppfattning
som föregående talare gav uttryck
åt från kammarens talarstol. Allemansrätten
är väl ganska egenartad
för vårt land. Den grundar sig på en
lång tradition och är av mycket stort
värde för den enskilde medborgaren.
.lag tror emellertid att det krävs en del
åtgärder för att utnyttjandet av allemansrätten
verkligen skall ge den rekreation
och den behållning i andra avseenden
som är dess syftemål.

Det nu föreliggande lagförslaget avser
väl att främja det syftet. Att visa
tillbörlig aktsamhet gentemot naturen
lär emellertid vara i första hand en
fråga om uppfostran, och jag är inte
nog optimistisk för att kunna tro på
snabba resultat i en sådan uppfostrande
gärning. Jag tror också att man
från det allmännas sida skulle kunna
göra mer för att bibringa medborgarna
den känsla för naturen och den hänsyn
till naturen som borde bli var mans
egendom. .lag tänker då närmast på en
ökad propaganda och upplysning dels
om de befogenheter allemansrätten ger,
dels om de skyldigheter som åvilar den
enskilde medborgaren vid hans utnyttjande
av denna ganska egenartade rätt.

En förutsättning för att allemansrätten
skall utnyttjas på ett riktigt sätt är
väl att naturen inte verkar skrämmande
eller frånstötande. Det är här som nedskräpning
och vanvård av naturen kommer
in i sammanhanget. I det föreliggande
lagförslagets 23 och 24 §§ sägs
en del om den saken, och det är bra.

Där finns också en specifikation över
vilka föremål som skräpar ned i naturen.
Man säger att det är »plåt, glas.
plast, papper, avfall eller annat».

Jag har tillåtit mig att motionsledes
komplettera denna katalog över föremål
som kan anses skräpa ned i naturen
till att också omfatta taggtråd.
Det kan tyckas vara en bagatellartad
sak, men när man nu ändå gjort eu
katalog över nedskräpande föremål
kunde det ha varit lämpligt att göra
detta tillägg.

I specifikationen står det visserligen
»avfall eller annat», och man skulle ju
kunna tänka sig att rostig taggtråd kan
hänföras till begreppet »eller annat».
Det blir naturligtvis en tolkningsfråga
för dem som i framtiden skall bedöma
dessa frågor. Utskottet hänvisar också
till att sådan nedskräpning som jag
närmast åsyftar kan beivras med hjälp
av redan föreslagna paragrafer, nämligen
de nämnda 23 och 24 §§. Dessa
paragrafer träffar inte den nedskräpning
som skett i landets skogar under
de år som gått, en nedskräpning som
är till skada och olägenhet för både
djur och människor. En människa som
får kläderna sönderrivna eller blir
skadad av gammal och rostig taggtråd
som ligger i markerna kan måhända
med stöd av gällande lag kräva den
ansvarige på viss ersättning, men det
kan bara ske om skadan är av betydenhet,
och ett par sönderrivna fritidsbvxor
lär man därför inte få någon ersättning
för. Ännu sämre ställt är det
för småvilt, rådjur, älgkalvar och annat
villebråd som trasslar in sig i gammal
taggtråd och skadas. Deras möjligheter
att utkräva skadestånd av den
som skräpat ned är ju inga.

Utskottet hänvisar till att taggtråden
fortfarande spelar en stor roll som
stängselmedel inom jordbruksnäringen
— tyvärr, skulle jag vilja tillägga. Det
förefaller mig som om detta mest bottnar
i en viss benägenhet att hålla fast
vid gamla vanor. Det finns ju annat
stängselmaterial numera som har sam -

Onsdagen den 9 december J9(54

Nr 39

ma effekt som taggtråd men som inte
medför samma olägenheter. Behovet av
att inhägna skogsskiften för att hålla
betande djur samlade har vid i det närmaste
helt försvunnit. Det borde därför
inte vara orimligt att begära att skogsmarkerna
rensas upp från taggtrådsskräpet.
Jag är på det klara med att ett
sådant åläggande inte kan skrivas in
i den lag som nu föreslås, men det
finns kanske möjligheter att återkomma
till den saken. För övrigt skulle jag
till de sakkunniga som sysslar med inhägnad
av betesmarker och andra områden
vilja ställa den frågan, om de
inte själva anser att taggtråden är besvärlig
att handskas med.

Jag har herr talman, med detta bara
velat ytterligare motivera den motion
som jag har väckt. Jag ber att få yrka
bifall till reservation II vid utskottets
utlåtande och i övrigt till utskottets
hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till de allmänna deklarationerna
om tillfredsställelse över
denna lags tillkomst ber också jag att
få foga ett uttalande i samma riktning.

Jag har begärt ordet för att beröra
en detalj i det framlagda förslaget, men
jag kan inte underlåta att också ge uttryck
för en viss besvikelse över den
diskussion som här i dag har förts av
de socialdemokratiska reservanterna
när de motiverat sitt förslag beträffande
ersättningsreglerna. Jag syftar således
på diskussionen om oförtjänt markvärdestegring.

Frågan om oförtjänt markvärdestegring
har under en lång följd av år, jag
vet inte hur många, varit föremål för
utredningar utan att riktigt kunnat
knäckas. För närvarande sysslar åtminstone
två, kanske tre, utredningar
med olika avsnitt av detta problem.
Det förefaller inte uteslutet att man
denna gång kan komma fram till vissa
normer som måhända kan tillämpas
över hela fältet, så att inte som nu oför -

Förslag till naturvårdslag m. in.

tjänt markvärdestegring beräknas på
olika sätt från fall till fall. En sak torde
vara alldeles säker: beräkningen av
det diffusa begreppet »oförtjänt markvärdestegring»
lär inte kunna grundas
på värdet den 1 januari 1965. Jag undrar
om det inte här vore klokt att på
den punkten följa utskottet i avvaktan
på möjligheten alt kanske få för hela
fältet gällande enhetliga regler rörande
beräkningen av oförtjänt markvärdestegring.

I en motion i denna kammare, nr
828, av herr Lennart Geijer har förts på
tal ett problem som, om än litet i detta
sammanhang, dock enligt min mening
bör uppmärksammas mer än som skett.
Det gäller de störningar som på olika
sätt förorsakas av motorbåtarnas våldsamma
framfart på mindre vatten, särskilt
mindre insjöar. Ett par talare har
tagit upp vissa detaljer i detta avseende,
såsom betydelsen för fågellivet. Det
finns dock även andra verkningar som
bör uppmärksammas.

Det vare mig fjärran att vilja komma
åt motorbåtstrafiken, vare sig den
nyttobetonade eller den rekreationsbetonade,
men den nuvarande småbåtsproduktionen
har möjliggjort att lätta
motorbåtar kommer upp i våldsamma
hastigheter. När dessa båtar kör på
små vatten med mycket buller och med
mycket stora vågor så åstadkommes
därigenom en sanitär olägenhet för folk
som bor runtomkring. Otvivelaktigt sker
även skadeverkningar på fågelliv, fiske,
kräftbestånd och annat som kan beröras
av denna framfart. Det finns flera
exempel på hur sjöar på detta sätt har
förändrats under några få år.

Åtskilligt av det här måste man naturligtvis
tolerera på grund av allemansrätten.
När jag säger »måste man» vill
jag tillägga att jag inte själv är i det
läget att jag besväras av någonting sådant,
men jag har träffat många människor
som har påtalat dessa obehag.
Överdrivna konsekvenser av allemansrätten
bör man dock försöka värja sig
emot.

Onsdagen den 9 december 1964

76 Nr 39

Förslag till naturvårdslag m. m.

Utskottet framhåller att länsstyrelserna
ju har rätt att utfärda bestämmelser,
t. ex. om fartbegränsningar, och
därmed finner utskottet att allt är väl
beställt. Man behöver inte göra något
vidare enligt utskottets mening. Men
länsstyrelserna har inga ordentliga normer
att gå efter, och det gör att deras
bedömning är mycket skiftande. Det
beror ju helt på hur pass känslig vederbörande
är för de obehag jag nämnt
och för de skadeverkningar som kan
förorsakas på fågelliv och annat, om
man skall vidtaga stränga begränsningar
eller om man inte skall vidtaga några
alls.

Behovet av normer har understrukits
i den här motionen, och det förefaller
mig som om Svenska naturskyddsföreningen
och Vattenvärnet, två organ som
i sammanhanget måste sägas vara synnerligen
sakkunniga, har en liknande
uppfattning. Den 6 november har dessa
två organisationer skrivit till regeringen
och påtalat de saker som jag här
har vidrört. De påpekar i skrivelsen att
teknikens utveckling har lett till att
motorbåtar kan drivas upp till 30—40
knops fart. Sådant är inte ovanligt,
säger man i skrivelsen, och detta förhållande
är särskilt besvärligt i små och
trånga vatten. I skrivelsen påpekas också
att det är mycket svårt att komma
till rätta med detta oskick, och man
noterar att propositionen med förslag
till ny naturvårdslag inte har någon
lösning på problemet. Därför efterlyses
normer för länsstyrelsernas bedömning.
Man hoppas att regeringen skall ge anvisningar
om hur bedömningen skall
ske och att en viss inventering skall
göras av länsstyrelserna om i vilka vattendrag
hastighetsbegränsning bör införas,
varvid man skall ta hänsyn till
vattnens storlek och geografiska läge,
förutsättningarna för fiske, bad och
övrigt friluftsliv o. s. v.

.lag vill, herr talman, med detta lilla
anförande, eftersom det inte finns någon
reservation på den här punkten
att yrka bifall till och allra helst som

statsrådet är närvarande, uttala den förhoppningen
att man från regeringens
sida verkligen observerar den sak som
jag här har berört och ser till att det ges
normer och direktiv för länsstyrelserna,
som möjliggör att man kan komma
till rätta med de former av motorbåtarnas
framfart i små vatten som kan betraktas
såsom störande och olämpliga
med hänsyn till trivsel, fiske och fågelliv.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! För den som har ett
förflutet på det här området och under
några årtionden i skrift men även i
tal försökt att föra den svenska naturens
— enkannerligen naturvårdens -—
talan är det en stor tillfredsställelse när
man läser tredje lagutskottets utlåtande
nr 41 och kan konstatera att det i stort
sett föreligger enighet inom utskottet
rörande saker som man har arbetat
för.

Vi arbetar alla för ett ökat välstånd.
Med ett ökat välstånd följer möjligheter
att se sig om. Man får andra värden att
intressera sig för, man läser böcker,
man kommer ut i naturen, man blir intresserad
av zoologi och botanik och
man får över huvud taget möjlighet att
se på sitt land med andra ögon än om
man är fattig och måste slåss för dagens
brödföda.

Med den tekniska utvecklingen och
det därmed stegrade välståndet måste
följaktligen uppstå ett större intresse
för naturen och därmed för naturvården.
Jag hade en gång den tanken, att
man skulle kunna genom uppfostran
bibringa människor vanan att på ett
kultiverat sätt umgås med naturen. Jag
måste erkänna att jag i dag inte är fullt
så optimistisk som för 25 eller 30 år
sedan. Man kommer nog inte ifrån att
det måste finnas tvingande bestämmelser,
men samtidigt är en av huvudsynpunkterna
i det här sammanhanget just
hur man skall kunna skapa ett gott förhållande
i umgänget mellan gästerna,

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

<Ivs. de människor som inte liar någon
jord — vi stadsbor bland andra — och
värdarna, markägarna ute i landet, vare
sig det nu är enskilda personer eller
bolag eller kronan som äger marken.

Det bar visat sig mycket svårt att
uppfostra människorna i detta avseende.
Många föräldraföreningar — jag har
framför allt erfarenhet från Göteborg
i detta hänseende — har tagit upp naturvården
på sina möten. De har inbjudit
barnen och försökt att väcka deras
intresse, vilket naturligtvis gör en hel
del. Man kommer dock inte ifrån att
det behövs klara bestämmelser. Ur denna
synpunkt och för att klargöra vad
allmänheten har för rättigheter vill jag
understryka vad bl. a. herr Jonasson
framhöll, nämligen att vi nog tyvärr
måste få en precisering av allemansrätten.
Jag vill ta ett exempel.

Allemansrätten är inte fixerad i gällande
lag, men den har uttolkats vid
många tillfällen. Det har sagts t. ex. att
camping — man slår sig ner och bor
i tält på annans mark — är tillåten om
det sker endast för ett eller annat dygn,
men inte om det sker för längre tid. Vad
skall då en markägare, som jag känner,
göra? Han är bosatt på en plats mellan
Hindås och Alingsås och äger ett omtyckt
markområde, där man tältar. Man
gör det —- enligt vad man har läst om
allemansrätten — kanske för ett dygn
eller två, men så fort en campare försvinner
kommer en ny, och därmed är
området oavbrutet upptaget från början
av maj, skulle man kunna säga, till
slutet av september. Marken utgöres av
betesmark. Vad har markägaren då för
möjlighet att få något utbyte av sin
mark?

En annan sak är vår svenska natur
ur internationell synvinkel. Vi tycker
att den har skräpats ned och bebyggts
med fula sommarstugor på en del håll.
Vi tycker att naturen börjar se sliten ut,
men för de tätbebyggda och överfolkade
delarna av Mellaneuropa utgör den
fortfarande den öppna och fria vildmarken.
Är allemansrätten internatio -

Förslag till naturvårdslag m. m.
nell? Den kan naturligtvis som eu hävderätt
endast avse landets invånare. Får
vi en invasion från Europa — tyskarna
är ju mycket intresserade av vårt
land och danskarna, belgierna och holländarna
börjar komma i allt större antal
— är det ännu viktigare att allemansrätten
blir till sitt innehåll fixerad.

En annan sak, som också har berörts
tidigare, är renhållningen, inte minst
utefter våra vägar. Det problemet måste
lösas på det ena eller andra sättet så
att vi får fram ett klart uttalat huvudmannaskap
för den delen av renhållningen.

Herr Lager var inne på talet om
taggtråd. Det går väl att stoppa in den
under »annat, som kan åstadkomma
otrevnad eller skada för annan». Jag är
mera tveksam om man skall ha orden
»för annan» kvar. När vi nu har olycksfall-
och sjukersättning, får det allmänna
i alla fall betala skadorna. Skulle en
person ha rätt att skräpa ned med glas
och taggtråd så att han skadar sig själv
och därmed orsakar det allmänna en
utgift? Skulle vi inte helt simpelt kunna
säga, att ingen har rätt att skräpa
ned så att det kan förorsaka otrevnad
och skada?

Jag sade, att en av huvudsynpunkterna
bör vara att det skall råda ett gott
förhållande mellan gästerna och värden,
mellan dem som hälsar på och
dem, som håller marken. Er den synvinkeln
har jag också sett frågan om
för vilken tidpunkt ersättningen skall
beräknas. Marken kan ju säljas, och
flera ägare kan ha passerat från den
tidpunkt när vi nu går att fastställa beslut
om denna lagstiftning och den tidpunkt
då ett eventuellt förordnande enligt
naturvårdslagen utfärdas och ersättningar
således skall bestämmas. Hur
skall man då kunna bedöma en sak
som uppkommer, kanske om tio år efter
det nuvarande läget? Blir det inte en
mycket stor orättvisa mot den kommande
markägaren. Därför — men det
är bara ett av skälen — vill jag här gå

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Förslag till naturvårdslag m. m.
på utskottets förslag, att ersättningen
skall värderas efter den tidpunkt då
förordnandet sker. Det finns inte något
annat sätt att fastställa ersättningen
rättvist.

Det finns en reservation till utskottets
utlåtande som är betecknad med
1 och som jag därtill skulle vilja beröra
med några ord. Det gäller täkt av
sten, grus, sand eller lera. Lagförslaget
innebär där att endast markinnehavarens
husbehov skall få täckas utan tillstånd.
Reservationen vill därtill medge
täkt, som är av ringa omfattning.

När jag övertänkt denna fråga, har
jag bl. a. satt den i samband med 1939
års lag om enskilda vägar och den
mångfald av vägförrättningar som man
enligt den lagen haft att syssla med.
Där finns en paragraf som säger att
man kan bestämma om upplåtande av
sådan rätt till täkt. Det är ju där inte
fråga om husbehov. Skall man då behöva
skjuta på förrättningen och gå
till länsstyrelsen för att få ett sådant
tillstånd, fastän man kanske vet att täkten
är av ringa omfattning och kanske
ligger inne i en djup skog, där ingen
människa varken kan se den eller har
några som helst obehag av den. Är det
inte att lägga alltför mycket bekymmer
och besvär på länsstyrelserna om vi
inte tillåter denna lilla ändring av lagförslaget,
så att en jordägare t. ex. vid
en sådan vägförrättning kan upplåta en
täkt som är av endast ringa omfattning?
Jag är fullt medveten om att begreppet
»ringa omfattning» kan variera
från tid till annan och från plats till
plats, men på de flesta ställen finns en
sådan bevakning genom utomplansbestämmelser
och byggnadsnämnd och
dessutom genom naturvården, att det
inte ligger någon fara i att tillåta en
sådan täkt. Jag vill därför tillstyrka
reservation I.

När det gäller reservation III är jag
mera tveksam. Jag anser att lagen där
innehåller sådana säkerhetsbestämmelser
för den enskilde, att man kan bifalla
lagförslaget i oförändrat skick.

Beträffande reservation IV avser lagen
att endast statens naturvårdsnämnd
skall äga föra sådan talan för tillvaratagande
av naturvårdens intressen som
kan ske mot länsstyrelsens beslut. Där
vill reservanterna tillägga: »Konungen
äger bestämma att myndighet eller organisation
som prövas lämplig därtill
må föra sådan talan som nu sagts.» Vore
det inte även där en säkerhetsåtgärd att
ge Kungl. Maj:t ett sådant förtroende?
Jag är övertygad om — jag ser statsrådet
sittande här bredvid mig — att
Kungl. Maj:t icke kommer att missbruka
en sådan fullmakt, och jag tror att
det vore av värde även för andra organisationer
som är intresserade av dessa
frågor att Kungl. Maj:t hade möjlighet
att ge dem besvärsrätt.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
tillstyrka reservationerna nr I och IV
och i övrigt yrka bifall till tredje lagutskottets
utlåtande nr 41.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Tillåt mig först att uttala
tillfredsställelse över den generösa
behandling som tredje lagutskottet har
gett förslaget till ny naturvårdslag. Jag
är övertygad om att de av riksdagens
ledamöter som i tredje lagutskottet har
arbetat med dessa frågor instämmer
med mig i att det varit en intressant
och stimulerande uppgift. Mina medarbetare
och jag har i varje fall haft
den känslan, när vi brottats med problemet
om hur vi skulle anpassa naturvårdslagen
till det nya samhälle som
växer fram. Vi får nu ett instrument,
varigenom vi kan tillgodose också de
sociala behoven. Vi kan säkra mark för
rekreations- och strövområden, ty befolkningen
inte bara i tätorter utan
också i övrigt har ett behov att komma
i kontakt med naturen.

Även om det är det nya som nu bär
kommit till uttryck, är jag angelägen att
betona att ingenting har eftersatts när
det gäller lagens syfte att tillgodose de
kulturella intressena i fråga om natur -

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

vården, och jag noterar att utskottet
kunnat ansluta sig till propositionen i
detta avseende.

Då vi i fjol behandlade förslaget om
en organisation av naturvården hade
jag tillfälle att anföra de synpunkter
och redovisa de motiv som har legat
till grund för de åtgärder som nu har
vidtagits. Jag har därför inte behov av
att i dag upprepa detta, utan jag skall
inskriinka mig till att kommentera vad
några av talarna sagt i debatten med
mer eller mindre direkt adress till mig.
Jag vill dock först uttrycka en viss förvåning
över herr Lagers inlägg beträffande
allemansrätten. Tidigare har herr
Jonasson här talat på ungefär samma
sätt. Jag vet inte om det är ett uttryck
för en samverkan som tycks spira mellan
kommunistiska partiet och centern
när det gäller att bedöma markfrågorna,
men i varje fall när det gäller allemansrätten
tycks dessa båda talare stå
på samma våglängd. Jag måste säga att
jag är mycket glad över att tredje lagutskottet
gjort ett enhälligt uttalande
i denna fråga, och jag tror att vi därmed
skingrat en del av de missuppfattningar
som rått när det gäller möjligheterna
att i lag reglera allemansrätten.
Jag tror att de som satt sig ner i utskottet
och tagit del av det förslag som
lagts fram av naturvårdsutredningen
och de remissyttranden som inkommit
har blivit övertygade om hur svårt det
är att tänka sig att göra en katalog över
företeelser som skulle vara tillåtna och
sådana som skulle vara förbjudna i sammanhanget.
Jag vill bara nämna det
exempel som är angivet i naturvårdsutredningens
förslag när det gäller rätten
för en människa att ta väg över annans
mark, färdselrätten1. Man hade sökt reglera
det så att man skulle ta viss hänsyn
till markägarens eller den boendes
intressen, och då kom man fram till att
man borde stipulera ett avstånd — vederbörande
skulle inte ha rätt att färdas
närmare än 50 meter inte bara från
bostadshus utan också från annan anläggning
på tomt. Det kan vara en lada

Förslag till naturvårdslag m. ni.

eller dylikt som man inte får komma
närmare än 50 meter. Om det skall på
detta sätt preciseras hur långt man får
tränga sig på markägaren i hägn av
allemansrätten eller vilka tilltag som
i övrigt kan vara tillåtna, då blir det
ytterst svårt, herr Lager! Jag tror att
herr Lager borde ha anledning att fundera
litet på det, innan han mera bestämt
binder sig för att det vore angeläget
med lagstiftning.

Detta om denna fråga, där ledamöter
i kammaren bär uttalat en annan uppfattning
än tredje lagutskottet och departementet.

Herr Herbert Larsson har ställt en
direkt fråga till mig när det gäller reklamanordningarna
och bestämmelserna
om dem. Han var orolig för att de
föreslagna möjligheterna kunde leda till
att man gör det svårare för organisationer
och andra som vill lämna meddelanden
om sina möten eller vad det
kan vara. Jag tror att herr Larsson kan
vara ganska lugn på den punkten, eftersom
det är fråga om mera varaktiga
anordningar. Det kan vara fråga om
en reklamskylt som uppsatts; det kan
naturligtvis också vara något annat. Jag
föreställer mig att om man gav sig in
på att trycka meddelanden om festtillställningar
och möten på plastmaterial
i stället för papper, vore det kanske
svårt att säga att det inte var en mera
bestående sak som man använde, men
om vi bortser från sådana komplikationer,
tror jag att herr Larsson kan vara
övertygad om att bestämmelserna — åtminstone
med nuvarande teknik att tillkännage
sådana saker inom organisationerna
— ger möjlighet att ostört gå vidare
som man gjort hittills.

När det gäller ersättningsbestämmelserna,
som är reglerade i 25—29 §§, har
meningarna gått isär i utskottet. Jag var
litet förvånad över att herr Lundström
som gruppledare tog till orda i denna
fråga och vände sig mot herr Kristiansson
och hans sätt att utveckla ersättningsbestämmelserna.
Jag var litet förvånad
över att folkpartiet när det gäller

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Förslag till naturvårdslag m. m.
ersättningarna vill ansluta sig till den
bedömning som utskottets majoritet har
gjort i detta avseende. Det är ju ändå i
verkligheten en mycket reaktionär in*-ställning. Vi har i dag en lagstiftning
som ger fri tillgång till stranden och
vad detta för med sig: strandlagen. Där
finns redan vissa föreskrifter, som verkar
på ett utomordentligt bra sätt, såvitt
man kan se. Det har inte blivit några
större tvistigheter om dessa frågor.
Med hjälp av strandlagens bestämmelser
om ersättning har det varit möjligt
att åstadkomma uppgörelser som,
om jag förstått det rätt, har kunnat tillgodose
markägarnas berättigade intressen,
utan att därför lägga alltför betungande
kostnader på det allmänna. Även
när det gäller motsvarande bestämmelser
i byggnadslagen vet vi att en markägare
kan få lov att tåla ganska väsentliga
inskränkningar i sin rätt exempelvis
till tätbebyggelse.

Det finns en hel rad av sådana fall,
där det allmänna kan inskränka den
enskildes rätt. Vad utskottet nu är med
om att ta är ett steg tillbaka i utvecklingen.
Man är beredd att något öka möjligheterna
till spekulationsvinster även
när det gäller naturvården i vårt land.
Innebörden av detta är, kort uttryckt,
att man inte bara slår vakt om nu befintliga
möjligheter att inhösta framtida
spekulationsvinster på naturvårdens bekostnad,
utan också öppnar nya sådana
möjligheter genoin att undanröja de hinder
mot sådana åtgärder som redan
finns i vår lagstiftning. Jag har velat
säga till herr Lundström -—• och det
kan naturligtvis också ha adress till de
andra som ställt sig på utskottets ståndpunkt
i dessa ersättningsfrågor — att
jag tycker att man hade kunnat förvänta
en uppslutning även kring dessa
enligt min mening ganska liberala bestämmelser
som föreslagits på detta område
och som ändå kan sägas ge uttryck
för att vi i vårt land har mycket
stor respekt för den enskilda äganderätten
och verkligen försöker måna om
att vederbörande får en fullgod ersätt -

ning. Men här är det faktiskt någonting
helt annat som utskottet vill slå vakt
om.

Herr talman! Jag har inte anledning
att fortsätta debatten. Jag har bara velat
anföra dessa synpunkter på några
frågor som kommit upp i diskussionen.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till jordbruksministern
vill jag säga att mitt ställningstagande
närmast betingades av det förhållandet,
att utredningar pågår om den oförtjänta
markvärdestegringen som har varit
uppe till debatt i dag. Det måste konstateras
att det för närvarande råder olika
regler på olika områden. Om vi inom
en rimlig framtid får enhetliga regler,
kunde vi i detta fall ha nöjt oss med
att biträda utskottets förslag, i varje fall
i avvaktan på resultaten av de utredningar
som pågår. Det var syftemålet
med min lilla kommentar på detta avsnitt
och ingenting annat.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Om herr Lundström hade
följt den levnadsregeln, skulle han
åtminstone ha intagit den ståndpunkten
att han beträffande strandlagen skulle
ha stått kvar vid den nuvarande ordningen
och inte varit beredd att uppge
den.

Herr LAGER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev litet överraskad
öveT jordbruksministerns polemik.
Med mitt anförande avsåg jag inte någonting
annat än att man skulle skapa
ett skydd åt allemansrätten, så att den
inte på något sätt kunde kränkas av
dem som eventuellt hyste större känsla
för den privata egendomen än vad jag
gör.

Jag fattade statsrådets uttalanden så
att han ville söka en grundval för att
dra sådana slutsatser som han gjorde
och som han skall vara litet försiktig
med i framtiden.

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det finns
någon skillnad på naturvårdslagen och
strandlagen, både beträffande omfattning
och tillämpning. Det var det som
gjorde att jag inte alls fann det nödvändigt
att ha likartade bestämmelser för
dessa båda områden i berört avseende,
i varje fall inte under den tid vi avvaktar
utredningens resultat.

Herr SKÅRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern ansåg
att vi gav uttryck åt en mycket reaktionär
inställning och ville tillbakagång.
Jag skulle vilja fråga jordbruksministern
: Hur många överenskommelser
eller expropriatiomsbeslut enligt
strandlagen har skett under årens lopp?
Hur stora belopp har lagts ut? Jag har
ett bestämt intryck från flera håll i
Sverige, att så fort det har varit fråga
om inlösen, så har länsstyrelserna vikit
undan. De har, genom att tillmötesgå
vederbörandes begäran att få bygga på
det ena eller andra sättet, som regel
undvikit att ta ställning till frågan om
ersättning.

Det är väl sedan också meningen, att
det nu skall bli en helt annan omfattning
av förordnanden och bestämmelser
så att något verkligen skall bli gjort på
detta område.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan ge herr Skärman
rätt, att man många gånger vikit
undan och inte tagit en uppgörelse med
ekonomiska konsekvenser. Jag tror att
vi i framtiden måste gå litet djärvare
fram i det avseendet, men det förändrar
ingenting när det gäller ställningstagandet
till ersättning i detta sammanhang.

Herr Lundström har mycket annat att
göra, och jag förstår därför att han inte
riktigt kan följa med i denna fråga.
Strandlagen är nämligen inarbetad i
detta lagförslag och innefattas av den 6

Första Icammarens protokoll t96''i. Nr 29

Förslag till naturvårdslag m. m.

na naturvårdslag. Det är inte två olika
lagar vi talar om. Därför är det uppenbart
att herr Lundström och lians partivänner
tar ett steg tillbaka, när de om
en stund, som jag förmodar, kommer
att rösta med utskottet i denna fråga.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att strandlagen innefattas
i den nya naturvårdslagen visste jag
mycket väl. Det var också därför jag
nyss sade att det här är fråga om en
helt annan omfattning och en mycket
större tillämpning än när det har gällt
strandlagen samt att det därför inte alls
enligt min mening förelåg något tvång
att nu tillämpa den regel som tillämpas
i strandlagen.

Herr SKÅRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till statsrådet
Holmqvist enbart säga, att min tanke är
att det skulle skapas ett samförstånd
mellan värdar och gäster, så att det inte
behöver finnas markägare som känner
sig som om allmänheten åkte snålskjuts
på deras bekostnad. Det är dock endast
ett fåtal markägare som har markområden,
så attraktiva att de blir föremål
för förordnanden och därmed kan utsättas
för orättvisa. Jag anser nog att
det allmänna har råd att betala vad det
kostar.

Frågan om den oförtjänta markvärdestegringen
är ju föremål för särskild utredning
och blir väl alltså löst i annat
sammanhang.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vet inte av vilken
orsak jordbruksministern försökte maka
ihop herr Lager och mig. Jag har
försökt att se denna fråga sakligt och
bortsett från allt vad politiska stridigheter
gäller. Jag kan inte förstå varför
jordbruksministern försöker lägga politik
i denna fråga i ideologiskt syfte. Vad
jag för min del sade var att vi kommer

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Förslag till naturvårdslag m. m.

in på allemansrätten, när vi diskuterar
dessa frågor, och jag sade också att av
80 remissinstanser har 70 tillstyrkt en
utredning på detta område.

Jag sade vidare att det var nödvändigt
att få klarhet i dessa frågor genom
en utredning så småningom, eftersom
det inte bara var fråga om rättigheter
utan också om skyldigheter. Jag tror i
likhet med vad flera talare här anfört
att det här kanske gäller att sprida upplysning
— det är möjligt att man, liksom
herr Isacson var inne på, kan göra
detta genom TV eller dylikt. Jag anser
att detta borde vara till fördel för alla
parter i detta fall. Det är allt vad jag
sade i denna fråga, och jag har inga
som helst andra avsikter därvidlag, herr
jordbruksminister!

Herr Svante Kristiansson, som talade
för den med II betecknade reservationen,
sade att det om vi följde utskottsmajoriteten
skulle bli alltför stora risker
därigenom att det skulle bli dyrbart
för det allmänna. Det är klart att
man kan hysa sådana betänkligheter,
men jag måste också här säga att vi,
som står för utskottets mening, anser att
den enskilde inte bör behöva sitta emellan
och att man här bör behandla alla
människor på ett så rättvist sätt som
möjligt. Herr Svante Kristiansson kan
inte förneka att det blir vissa förbättringar
om vi följer utskottets förslag
och att den, som har fått sin mark ianspråktagen
som ett naturreservat annars
kan få en sämre ersättning vid samma
tidpunkt än en annan markägare kan
få. Det är detta vi vänder oss emot. Det
gäller här en principfråga, och vi anser
att ersättningsfrågan skall bedömas
så rättvist som möjligt. Det kan mycket
väl tänkas, när man gör upp om sådana
här saker, att det blir lättare att få till
stånd uppgörelser i ersättningsfrågan
med det lagförslag vi framlagt.

Jag vill sedan säga till herr Kristiansson
när det gäller husbehovstäkten, att
det finns möjligheter att åstadkomma
en bestämmelse som innebär att sådan
täkt, som är av ringa omfattning eller

avser allenast markinnehavarens husbehov,
får ske utan tillstånd. Vi anser
att det är möjligt att tillämpa en sådan
regel i praktiken utan alltför stora svårigheter.
Jag tyckte att det var glädjande
att herr Skärman, som arbetar inom
detta område, också kommit till samma
uppfattning. Frågan är då: Vad innebär
»ringa omfattning»? Det är väl en sådan
täkt som kan karaktäriseras som
en hjälp grannar emellan, och det är väl
lätt att sätta in en liten passus i tillämpningsföreskrifterna
till lagen, om man
så vill, att därmed avses ett visst antal
kubikmeter per år.

Herr Kristiansson frågade, hur kontrollen
i detta fall skulle ske. Eu kontroll
måste väl ändå ske på något sätt.
Även om det nu har bildats ett naturreservat,
måste det finnas någon som
ser till att detta reservat fyller de anspråk
som ställs och att utvecklingen
blir sådan som man tänkt sig, och då
skall väl något slags kontroll ändå ske.
Vad vi i detta avseende vill är att man
inte skapar lagbrytare när det gäller en
sådan här ytterst ringa grustäkt, och vi
anser att vi kan tillgodose detta önskemål
med den skrivning vi tänkt oss.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Utskottet hänvisar på
sid. 100 i utlåtandet till en motion som
jag jämte två andra ledamöter i denna
kammare väckt och som är likalydande
med en motion i andra kammaren. I
dessa motioner har hemställts, att ledningen
för den svenska jakten skall
överflyttas till naturvårdsnämnden. Vi
anser att det för närvarande inte finns
någon jaktvård i detta land. Det är
ingen viltvård i större omfattning, ty
de vilda djur som kanske gör den största
skadan är de besvärligaste att jaga,
och därför bedrives inte viltvården på
det sätt som borde ske, men jag är fullt
övertygad om att man inom den kommande
naturvården med all säkerhet
gör en översyn av detta problem.

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

Under det senaste världskriget och
under vinterkriget fick vi ju en stor
utökning av viltbeståndet i övre Norrland,
men vi fick inte bara en nödvändig
utökning av viltbeståndet med
hänsyn till faunan i våra skogar, utan
vi fick även en ökning av antalet vilda
djur som är de största parasiterna,
däribland mården. Vi har exempelvis
järven och lodjuret och vi har varg
och björn, men varg och björn håller
till mera i fjälltrakterna, under det att
mården går ända in i tättbebyggda samhällen.
De som varit med om att jaga
mården vet att det är en mycket arbetskrävande
jakt. Inte ens ekorren
med sin snabbhet i skogen klarar sig
undan mården därför att mården tar
sig fram så snabbt. Som de flesta vet,
går inte våra tjäder- och orrfåglar, när
de häckar och har fått sina kycklingar,
undan ens för en människa, och de utgör
då ett ganska lätt byte för mården.
Jag utgår ifrån att man inom naturvården
skall företa en översyn av dessa
problem. Om man skall öka faunan
i våra skogar, är det lika viktigt att
se till att man reducerar beståndet av
dessa farliga rovdjur.

Men jag har inte begärt ordet för att
strö blommor på begravningen av den
motion jag lämnade utan för att ställa
en fråga till det ärade tredje lagutskottet.
När vi hemställt om att ledningen
för den svenska jakten skall överflyttas
till naturvårdsnämnden, avslår utskottet
detta med orden: »Denna fråga
har såsom framgår av den föregående
redogörelsen prövats av statsmakterna
i samband med 1963 års beslut. Därvid
ansågs goda skäl tala för att naturvården
å ena samt jakt- och viltvården å
andra sidan samordnades.» Detta var vi
helt medvetna om. Men utskottet fortsätter:
»Frågan härom ansågs emellertid
böra prövas först när resultatet av
pågående utredningar beträffande bl. a.
domänverkets företagsform föreligger.»

Nu skulle jag vilja fråga det ärade
utskottet: Vilka övriga utredningar

åsyftas i denna motivering? På sidan

Xil

Förslag till naturvårdslag m. m.
79 talar utskottet om den riksdagsbehandling
som förekom föregående år och
som ligger till grund för utskottets motivering
i år, och man talar om att domänstyrelsen
vid remissbehandlingen
av proposition nr 71/1963 vidhöll ett
tidigare uttalat önskemål att dess uppgifter
på jaktens och viltvårdens område
skulle överföras till annan central
myndighet, förslagsvis naturvårdsorganet.
»Därest organisatoriska skäl
anses tala mot överförandet av allmänna
jaktfrågor till nämnden redan i samband
med dess inrättande», säger domänstyrelsen,
»kan enligt styrelsen därmed
anstå. Styrelsen anser det emellertid
olämpligt att göra överförandet beroende
av lösningen av de jaktfrågor
som f. n. överarbetas av 1949 års jaktutredning.
»

Jag har begärt ordet närmast för att
efterlysa andra utredningar än dem
som här återspeglas i utskottsutlåtandet.
Att 1949 års jaktutredning avses,
förstår jag, men jag skulle vilja få reda
på de övriga utredningar som ligger till
grund för utskottets ställningstagande
i denna fråga. I fjol tog riksdagen ställning
till naturvårdsnämnden, men i år
tar man ställning till naturvårdslagen,
och därför borde det i samband med
riksdagens ställningstagande nu vara
självklart, att även den frågan inrymmes,
huruvida ledningen för den svenska
jakten skall bakas in i lagtexten angående
naturvårdslagen.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att Ni fick vänta på mig, trots att jag
är så fräck att jag går upp och talar
fastän jag inte motionerat. Det är emellertid
med anledning av en speciell
sak som jag begärt ordet. Det är eu
punkt i lagförslaget, 17 §, som reglerar
rätten för markägare att genom stängsel
eller dike hindra allmänheten tillträde
till område som bär väsentlig betydelse
för friluftsliv. Det är fråga om
mark där allmänheten eljest skulle ha
ägt rätt att färdas fritt.

Onsdagen den 9 december 19G4

84 Nr 39

Förslag till naturvårdslag m. m.

•lag skulle önska att den 17 paragrafen
skulle kunna användas eller tolkas
så att den även hindrade t. ex. upplösning
av stränder vid vattendrag eller
andra vattenområden, där upplöjningen
uppenbarligen gjorts för att hindra tillträde
till markområde, som eljest hade
kunnat nyttjas av allmänheten. Jag avser
givetvis fall där man genom allemansrätten
har möjlighet att nyttja
markområdet.

Jag kan i detta sammanhang berätta
om ett konkret fall, som jag själv har
studerat. En av Tornedalens största
markägare — han är visst en stor motståndare
mot allt friluftsliv — har dels
genom diken försökt omöjliggöra att
man skall kunna komma fram till en
fors, som på vissa ställen hör till Tornedalens
vackraste. Han råkar även äga
mark i de övre delarna av Torne älv.
På detta övre område har han låtit
verkställa plöjning med traktor och plog
på ett sätt, som uppenbarligen syftar
till att allmänheten inte skall kunna få
tillträde, exempelvis för att parkera bilar
eller för att vistas där. Det är fråga
om ett strandområde vid en fors, där
det inte finns någon bebyggelse ej heller
jordbruk. Det är 6 eller 7 kilometer
från närmaste bebyggelse, men området
är mycket attraktivt med tanke på friluftsliv.

Herr talman! Jag skulle verkligen
önska att lagen och i synnerhet 17 § i
detta fall skulle kunna användas mot
sådant uppenbart ofog, som jag skulle
vilja kalla det.

Herr KRISTIANSSON, SVANTE, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet endast
i anledning av det yrkande som
herr Isacson ställde i anslutning till
motionerna I: 823 och II: 1012, och jag
nöjer mig med att anföra vad utskottet
angivit i sitt utlåtande, nämligen
följande. »Utskottet hyser sympati för
motionärernas syfte att särskilt under
häckningstid möjliggöra skydd åt sällsynta
fågelarter. Viss möjlighet härtill

torde emellertid redan föreligga genom
bestämmelserna i 1960 års kungörelse
angående skydd för djurlivet å vissa
platser. Med hänsyn vidare till att den
av motionärerna förordade lagändringen
skulle leda till kriminalisering av
även helt oskyldiga företeelser avstyrker
utskottet bifall till förevarande motionsyrkande.
»

Jag yrkar således bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lage Svedberg ställde en fråga,
vari han närmast efterlyste vissa utredningar,
och när jag ändå har ordet
vill jag säga till herr Svedberg, att denna
fråga bör ställas till vederbörande
departementschef.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! I anledning av vad herr
Kristiansson här anfört skulle jag vilja
säga några ord. Han hänvisar till att
utskottet anfört att det föreligger risk
för kriminalisering av även helt oskyldiga
företeelser. Jag tror att utskottet i
det fallet har visat litet för stor räddhåga.
Visserligen är det klart, att den
skrivning som förekommer i motionen
kan ge anledning till detta. Det yrkande
jag har ställt här har emellertid utformats
på ett annat sätt.

Det är alldeles uppenbart, att människor
som uppehåller sig på sådana platser,
där vi har sällsynta djurarter, kanske
inte alltid vet om att de är i sådant
grannskap, men jag har försökt formulera
tillägget på ett sådant sätt, att det
endast blir straffbart när man uppträder
störande. Det skulle i alla fall innebära
att man har för avsikt att på
något sätt inkräkta på dessa djurs liv.
Här gäller det människor som i sensationssyfte
försöker att på olika. sä,tt
bland annat komma åt dessa fåglar och
kanske fotografera dem. Det har ju blivit
så modernt att kunna ta ett fotografi
av en sällsynt fågel eller annat
sällsynt djur, och dessa fotografier visar
man upp för sina vänner nästan som
en raritet från ett exotiskt land. Då

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

känner man sig väldigt duktig, men
samtidigt gör man en oerhörd skada på
detta sällsynta djurliv. Det finns många
exempel på att dessa sällsynta fåglar
övergivit sina häckningsplatser och sina
ägg för att de blivit störda på detta
sätt.

När sådant inträffar kan det få förödande
verkningar på djurstammen
i fråga. All lag måste tillämpas med ett
visst förstånd. Jag tror inte risken för
misstag är så stor, om det står i lagtexten
att sådant störande uppträdande inte
är tillåtet. Man får alltså inte uppträda
störande vid boplatser, där det finns
fåglar eller andra djur som är fridlysta,
och det är detta vi har velat markera
med vårt förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
å förevarande utlåtande komrae
att framställas först särskilt beträffande
utskottets hemställan under punkten
A med viss uppdelning, därefter
särskilt angående utskottets hemställan
i övrigt samt slutligen särskilt rörande
utskottets motivering i viss del. Utskottets
hemställan under punkten A komme,
fortsatte herr talmannen, att upptagas
till avgörande med varje i punkten
berört lagförslag för sig. Beträffande
förslaget till naturvårdslag, anförde vidare
herr talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt vid
de paragrafer, där annat yrkande ställts
än om bifall till utskottets hemställan,
och därefter särskilt angående lagförslaget
i övrigt.

Utskottets hemställan under
punkten A

Kungl. Maj:ts förslag till naturvårdslag,
sådant det av utskottet tillstyrkts

li § andra stycket

I avseende å detta stycke, yttrade
herr talmannen, hade yrkats

dels att detsamma skulle godkännas,

deds ock, av herr Isacson, i anledning
av motionerna 1:823 och 11:1012, att

Förslag till naturvårdslag m. m.
i förslaget till naturvårdslag 14 § andra
stycket första meningen skulle göras
följande tillägg: »eller uppträda störande
vid dess boplatser», därvid nämnda
mening skulle få följande lydelse:
»Är fara att djurart försvinner, äger
Konungen eller den myndighet Konungen
bestämmer meddela förbud att inom
landet eller del därav döda, skada eller
fånga vilt levande djur av den arten,
då det ej sker till försvar mot angrepp
på person eller egendom, så ock
att borttaga eller skada sådant djurs
ägg, rom eller bo eller uppträda störande
vid dess boplatser.»

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av förevarande
stycke samt vidare därpå att
stycket skulle godkännas med av herr
Isacson föreslaget tillägg; och förklarade
herr talmannen sig finna den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Isacson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 14 § andra stycket
i Kungl. Maj:ts av tredje lagutskottet
i dess utlåtande nr 41 i denna del
tillstyrkta förslag till naturvårdslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke
med det tillägg, som under överläggningen
föreslagits av herr Isacson.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Förslag till naturvårdslag m. m.

Ja — 86;

Nej — 47.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit
att de avstode från att rösta.

18 § första stycket

Såvitt gällde detta stycke gjorde herr
talmannen propositioner, först på godkännande
av detsamma samt vidare
därpå att stycket skulle godkännas med
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Alexanderson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på styckets godkännande,
sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner 18 § första stycket
i Kungl. Maj:ts av tredje lagutskottet
i dess utlåtande nr 41 i denna del
tillstyrkta förslag till naturvårdslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stycket med
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Alexanderson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 78;

Nej — 62.

25, 28, 29 och 45 §§

I fråga om dessa paragrafer, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels att

desamma skulle godkännas, dels ock att
kammaren skulle godkänna paragraferna
med den lydelse, som föreslagits i
den av herr Svante Kristiansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av paragraferna
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kristiansson, Svante, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 25, 28, 29 och
45 §§ förslaget till naturvårdslag med
den lydelse tredje lagutskottet föreslagit
i sitt utlåtande nr 41, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragrafer
med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Svante Kristiansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja —61;

Nej —77.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

35 §

Beträffande förevarande paragraf
gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av densamma
samt vidare på godkännande av den av
herr Ebbe Ohlsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med III betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, ef -

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

ter att hava upprepat propositionen på
paragrafens godkännande, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 35 § i Kungl.
Maj:ts av tredje lagutskottet i dess utlåtande
nr 41 i denna del tillstyrkta förslag
till naturvårdslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ebbe Ohlsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med III betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
anyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 99;

Nej — 41.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

W §

Rörande denna paragraf, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att densamma skulle godkännas, dels
ock att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med IV betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på paragrafens godkännande vara
med övervägande ja besvarad.

Förslag till naturvårdslag m. m.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 40 § i Kungl.
Maj ds av tredje lagutskottet i dess utlåtande
nr 41 i denna del tillstyrkta förslag
till naturvårdslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med IV betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 94;

Nej — 45.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Förslaget till naturvårdslag i övrigt

Godkändes.

Kungl. Maj ds förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen
den 12 maj 1917 om expropriation, sådant
förslaget av utskottet tillstyrkts

Godkändes.

Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändring
i byggnadslagen den 30 juni 1947,
sådant förslaget av utskottet tillstyrkts

Godkändes.

Utskottets hemställan under punkten
A i övrigt

Bifölls.

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Ang. fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning

Utskottets hemställan under punk- Därjämte hade 8 ledamöter tillkännaterna
B—E givit, att de avstode från att rösta.

Bifölls. -

Utskottets motivering vid 25—29 §§
förslaget till naturvårdslag

I vad gällde förevarande motivering,
anförde herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den motivering, som föreslagits i den av
herr Svante Kristiansson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets motivering
i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kristiansson, Svante, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner motiveringen i
tredje lagutskottets utlåtande nr 41 vid
25—29 §§ förslaget till naturvårdslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av herr Svante
Kristiansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 60;

Nej — 72.

Ang. fastighetsbildning efter ändring
i kommunal indelning

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser angående
fastighetsbildning efter ändring i
kommunal indelning m. in., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 juni 1964 dagtecknad
proposition, nr 169, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats avtredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser angående
fastighetsbildning efter ändring
i kommunal indelning m. m.;

2) lag angående ändring i lagen den
12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad; samt

3) lag angående ändrad lydelse av
21 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet.

I propositionen hade framlagts förslag
till en särskild lag, vars huvudsakliga
syfte vore att förhindra, att en kommunal
indelningsändring, varigenom
landskommun förenades med stad, automatiskt
finge till följd att de för stad
gällande reglerna om fastighetsbildning
bleve gällande även inom den del av
den nya staden, som motsvarade den
förutvarande landskommunen. Som en
följd av den föreslagna lagen hade föreslagits
vissa ändringar i lagen om fastighetsbildning
i stad.

Den föreslagna ändringen i jorddelningslagen
var en konsekvens av 1962
års ändringar i kommunallagen, varigenom
reglerna om ersättning till fullmäktige
m. in. reformerades.

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

Ang. fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
dels i första kammaren nr 839 av herr
Skärman och dels i andra kammaren nr
1030 av herr Svenning in. fl.

I motionen I: 839 hade hemställts, att
riksdagen i stället för det vid propositionen
fogade lagförslaget måtte för sin
del antaga i motionen införd lydelse
med ingress och promulgationsbestämmelser
oförändrade.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med avslag å följande
motioner, nämligen

1. I: 839 samt

2. II: 1036,

måtte bifalla förevarande proposition,
nr 169.

Reservation hade anmälts av herr
Jansson, Erik, och herr Svenning, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Till tredje lagutskottets
utlåtande nr 43 finns endast fogade ett
par blanka reservationer. Jag vill emellertid
säga några ord i saken då jag
dels är motionär i den fråga som utlåtandet
gäller och dels har vissa belastningar
i sammanhanget — under ett
tredjedels sekel har jag sysslat med de
problem det här rör sig om och har
under en längre tid som vice ordförande
i en byggnadsnämnd haft tillfälle
att så att säga samarbeta med mig själv
i dessa frågor och därvid vunnit en del
erfarenheter.

Det framlagda lagförslaget har mött
rätt kraftigt motstånd från stadshåll
— den saken kan man nog konstatera
om man läser yttrandena över den promemoria
lantmäteristyrelsen upprättade
år 1962. Man tycks från stadshåll
anse att förslaget inkräktar på städernas
suveränitet. Jag känner mig som
stadsrepresentant men har som lantmätare
under en lång följd av år haft till 7

Första kammarens protokoll 196b. Nr 39

fälle att samarbeta med olika städer,
nu senast under ett tiotal år på grundval
av förordnande enligt den i promemorian
och propositionen omförmälda
1948 års lag, och har inte funnit att
detta samarbete medfört några motsättningar.

Man skulle då kunna säga att hela
denna fråga kunnat ordnas enligt 1948
års lag. Men här kommer det in en sak,
som man kanske inte tänkte på vid den
lagens tillkomst. 1948 års lag gäller bara
''avstyckning och sammanläggning,
men det finns ju mycket annat i jorddelningshänseende
som också skall göras
och som måste samordnas för att
resultatet skall bli fullgott. Därför skulle
man kunna säga att 1948 års lag bara
är halvgången. När man nu inte fått
fram den gemensamma lagstiftning som
man håller på med och gemensamma registrering,
som jag efterlyste i en motion
vid vårriksdagen, har man sett sig
nödsakad att föreslå denna lagstiftning
för att inte hamna i rena kaos.

Vid läsningen av yttrandena från olika
håll tror man ibland att det rör sig
om prestigefrågor, men som jag här
sagt, det gäller närmast att få andrum
och hålla linjerna något så när klara i
jordpolitiken. Vem som gör arbetet betyder
enligt min mening inte så mycket.
Skall stadsingenjörerna överta hela
detta arbete inom de nu utvidgade städerna,
måste denna personalgrupp i
alla fall rekryteras inom den begränsade
krets av fastighetsbildare och mätningsingenjörer,
som lantmäteriet utbildar.
Vi känner alla till vilka stora
problem personalbristen medför, och
det finns bara en gemensam pott att ta
erforderlig personal ur. överflyttningen
blir egentligen bara en löneteknisk fråga.

Det gäller dock att inte skynda för
snabbt vid omorganisationen, så att
man ytterligare försämrar jordägarnas
möjligheter att inom rimlig tid få sina
förrättningar utförda; varje omorganisation
och omreglering medför ju omställning
och därmed tidsförlust. Såväl

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

\ng. fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning

det statliga lantmäteriet som städernas
mätningsväsen står ju under lantmäteristyrelsens
uppsikt, och därför bör inte
några samordningsproblem uppstå, vilket
man på en del håll har ifrågasatt.

Om jag således helt ställer mig på
propositionens sida i fråga om behovet
av denna lagstiftning, så kan jag ändå
inte vara nöjd med lagtexten. Jag tycker
att den är alltför tillkrånglad och
omskrivande. Om man menar att ändringen
i den kommunala indelningen
inte skall medföra någon förändring av
gällande bestämmelser om fastighetsbildning
— och det menar man tydligen
— varför kan man inte säga det direkt
med enkla ord? I 3 § andra stycket
sägs det: »Förordnande som nyss sagts
må, om staden ansökt därom eller staden
icke har egen organisation för niätningsväsendet,
meddelas även om det
ej kräves av hänsyn till jordbruksnäringen
eller skogsbruket.» Jag skulle
vilja fråga: När blev det nödvändigt
att lagstifta om axiom? Jag vill se den
»Konung» som gick emot en sådan
framställning. Om det undret skulle ske
måste enligt mitt förmenande föreligga
en så stark motivering, att förordnandet
borde avslås. Det sista stycket i 3 §
i lagförslaget kunde såsom obehövligt
helt utgå.

Jag har redan sagt att jag'' inte har
något att erinra mot lagen i och för sig.
Jag anser att den är oundviklig, och jag
skulle kanske något närmare motivera
min uppfattning därvidlag.

Redan på 1930-talet hade jag tillfälle
att vara med i de förberedande diskussioner
som ledde till en motion i riksdagens
andra kammare, vilken resulterade
i att 1939 års fastighetsbildningssakkunniga
tillsattes. De sakkunniga
framlade år 1944 förslag till ett nytt avstyekningskapitel,
men det blev så nedkritiserat
att någon proposition inte
framlades på grundval av deras förslag.
De sakkunniga tycktes då liksom ha
tappat taget, och först efter kriget när
åtskilliga uppgifter trängde på — jag
vill peka på byggnadslagstiftningen år

1947 samt alla bestämmelser om lantbruksnämnder
och om jordbruksrationalisering
som kom ungefär samtidigt
— blev man tvungen att åstadkomma
någonting. Då det emellertid gällde en
stor lagstiftningsfråga, vågade man sig
inte på att driva fram hela lagen utan
nöjde sig med att lägga fram ett flertal
i och för sig mycket betydelsefulla delförslag
till partiella ändringar i jorddelningslagstiftningen.
Något samlat förslag''
lädes alltså inte fram, och det medförde
alt en ny utredning fick tillsättas
år 1954, som kallade sig 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Denna kommitté
kom, som kammaren känner till, i
slutet av förra året med sitt betänkande,
som väl fortfarande är ute på remiss.
Det gäller här en stor fråga, och vi kan
inte räkna med något förslag inom den
närmaste tiden.

Under den tid som arbetet med jorddelningslagstiftningen
pågick hände
emellertid åtskilligt i fråga om kommunbildningen.
1 början på 1950-talet
fick vi den stora kommunsammanslagningen,
och härtill kommer årets beslut
om kommunblocksbildning. Såsom framgår
av såväl promemorian som lagutskottets
utlåtande har detta beslut fört
med sig åtskilliga konsekvenser, som
man redan1 tidigare observerat i och
med lagstiftningen år 1948, vilken fastslog
att om ett område överfördes till
stad men på grund av hänsyn till jordbruks-
och skogsbruksförhållanden den
gamla lagstiftningen fortfarande borde
gälla, så kunde man förordna om att
1926 års jorddelningslag skulle äga tilllämpning
i fråga om avstyckning, och
sammanläggning.

De nya kominunblocken kan sägas i
detta hänseende ha medfört en ytterligare
skärpning av motsättningen till
stadslagstiftningen, som snart är 50 år
gammal; den regleras i 1917 års lag om
fastighetsbildning i stad. Samtidigt har
frågan om kommunblockssammanslagningen
kommit fram mycket fortare än
man kanske räknat med.

Detta har också medfört stora konst -

Onsdagen den !) december 1904

Nr 39

Ang. fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning

kvenser. .lag tar ett par exempel från
två små län, som är lätta att överblicka.
Vi kan se på Halland, där enligt beslut
följande kommunblock skall bildas: Laholm,
Halmstad, Falkenberg, Varberg
och Kungsbacka; det skall således bildas
kommunblock av de fem städerna
och omgivande del av landsbygden. I
Blekinge är det ungefär likadant. Det
gäller där Karlskrona, Ronneby, Karlshamn,
Sölvesborg och Olöfström. Olofström
är inte stad ännu, men i varje fall
köping och blir väl stad när som helst.

Trots att vi här i kammaren för bana
någon dag sedan diskuterade frågan om
sammanläggningen inom kommunblocken
ur en annan synvinkel, är det troligt,
att sammanläggningen kommer att
ske snabbare än man liar tänkt sig.

Vad medför detta för förändringar?
Jo, områden av ren landsbygdskaraktär,
där jorddelningslagen har gällt och
där lagen om sammanläggning av fastigheter
på landet också har gällt, skulle
då plötsligt komma att lyda under
1917 års fastighetsbildningslag. Som vi
vet är många av de jordpolitiska bestämmelserna
knutna just till jorddelningslagen.
De skulle således släppas,
om man inte gjorde en framställning
om förordnande enligt 1948 års lag. Ett
sådant förordnande går naturligtvis att
genomföra, men det medför utredning
och tid-sutdräkt. Som jag tidigare sagt
gäller den lagen bara avstyckning och
sammanläggning, däremot inte de andra
åtgärder man enligt jorddelningslagen
kan verkställa. Det skulle således bil
ganska stora inkonsekvenser och framför
allt skulle det medföra stora problem
inte minst för lantmäteriet, det
skall jag villigt erkänna.

Riksdagen beslöt år 1960 om en omorganisation
av lantmäteriet. Den skulle
genom eu sådan här kommunsammanslagning
befinnas vara fullständigt
hängande i luften. Områdena skulle gå
över till stad. Lantmäteridistrikten skulle
strängt taget inte ha annat att göra
än att utföra de förrättningar som en -

ligt 1948 ars lag överfördes till behandling
enligt jorddelningslagen.

Inför eu sådan situation finns naturligtvis
ingenting annat att göra än att
komma med eu sådan här lagstiftning.
.lag är fullt medveten om det, och såvitt
jag förstår bör den inte medföra någon
motsättning mellan stad och land,
mellan städernas mätningsväsende och
lantmäteriet.

Jag kan i det avseendet peka på att
Göteborgs stad har köpt upp större delen
av de privata fastigheterna i Angereds
kommun och i Bergums församling
av Stora I.undby kommun. De skall enligt
överenskommelse överföras till Göteborgs
stad först den 1 januari 1967.
Där kommer således jorddelningslagen
fortfarande att gälla, vilket inte hindrar
att Göteborgs stad redan för något år
sedan har satt i gång med mätningsverksamhet
och planläggningsverksamhet
inom dessa områden, samtidigt som vi
inom lantmäteriet försöker att ordna
upp de praktiska problem som har uppkommit
genom Göteborgs stads inköp.
Såvitt jag vet råder det inga motsättningar
mellan lantmäteriet och Göteborgs
stads mätningsmyndigheter. De
står båda under tillsyn av samma myndighet,
nämligen lantmäteristyrelsen, så
det vore dåligt om inte verksamheterna
skulle kunna samordnas.

På samma sätt är det på många andra
håll. Jag har i min hemstad utfört
många förrättningar enligt 1948 års lag,
och det har aldrig förekommit några
motsättningar mellan stadens mätningsväsende
och lantmäteriet. Jag får därför
tillstyrka denna lagstiftning. Jag tycker
att detta förslag gäller en lag, som
är nödvändig, även om man om den
kan säga som man sade om parfymen
på Ludvig XVI:s tid; det är tur att den
finns, men synd att den ska behövas!
Hen jag tycker att lagen är alldeles för
omständlig. I 3 § finns ett stycke, som
jag visat är onödigt. Själva lagtexten
borde därtill förenklas. Jag bär emellertid
inte velat göra det så lätt för mig

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Ang. fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning

här att jag bara klagar och klandrar,
utan jag har lagt fram ett färdigt förslag
till en enklare lagtext. Jag anser
att mitt förslag täcker hela registret och
även litet mera som kan komma att behövas.
Emellertid har min motion avstyrkts,
och jag har nog inte heller
tänkt mig, att jag skulle få medhåll för
en ändring av detta lagförslag, som enligt
vad man har sagt mig skulle ha
vägts på guldvåg ord för ord av många
kockar och kalfatrats i lagrådet. Jag har
med min motion velat demonstrera i
någon mån mot den tillkrånglade lagskrivning
som förekommer. Jag vill väl
inte kräva det här, men nog borde man
söka tvinga lagstiftarna att skriva sin
lagtext lika kortfattat som om de skulle
hugga den i sten liksom runor. Det
skulle inte bli så många ord då utan
man skulle först behöva tänka igenom
ordentligt vad man skall skriva.

Jag har velat framföra denna synpunkt
i förhoppning att jag därmed sått
ett frö, som i framtiden skall ge skörd i
form av en enklare och mindre skrymmande
lagstiftning. Det är cirka 75 ord
i mitt förslag mot cirka 225 i propositionens.
Mitt förslag innehåller således
endast en tredjedel av antalet ord i propositionens
förslag, men jag anser att
det täcker precis samma behov.

Herr talman! Trots att jag sålunda
hyser förmätenheten att anse mitt förslag
vara bättre formulerat kan jag naturligtvis
inte i den situation vi nu står
yrka bifall till det. Jag yrkar därför bifall
till propositionen.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Det förslag till ändringar
i fastiglietsbildningslagarna som
nu föreligger synes ha som främsta motivering
det principbeslut, som riksdagen
fattade 1962 om ändringar i den
kommunala indelningen, vilka i stort
sett innebär att man för framtiden får
räkna med att landskommunerna i allt
större utsträckning kommer att förenas
med städer och köpingar.

Som redan nämnts, innebär den nuvarande
ordningen att fastighetsbildning
i städer och köpingar, som regleras
av fastighetsbildningslagen i stort
sett skötes av kommunala organ, medan
de däremot på landsbygden, där
jorddelningslagen gäller, skötes av lantmäteriet,
som är ett statligt organ. Om
en landsbygdskommun inkorporeras
med en stad så följer enligt de nuvarande
bestämmelserna automatiskt att
fastighetsbildningslagen skall gälla även
inom den landsbvgdsdel som inkorporerats.
Med andra ord: staden övertar
de uppgifter som lantmäteriet tidigare
haft. Det finns visserligen undantag,
som jag inte skall gå in på, vilka regleras
enligt den s. k. 1948 års lag.

Det är väl det framtidsperspektivet,
att vi får flera landsbygdskommuner
som inkorporeras och att vi får större
områden som kommer att behärskas av
framför allt stadsingenjörskontoren,
som i så hög grad har förskräckt en
redan överansträngd lantmäteristyrelse,
att man där skyndat sig att göra en promemoria,
som konstigt nog rätt hastigt
blev en proposition och sedan det utskottsutlåtande,
vilket nu föreligger.

Det förslag som vi nu har att behandla
innebär enkelt uttryckt, att kommande
kommunsammanslagningar inte på
något sätt kommer att inverka på fastighetsbildningen,
utan den kommer att
skötas enligt samma ordning som hittills.
Det betyder alltså att det finns
möjligheter att i fortsättningen i en rad
städer få två olika organ, som skall
syssla med dessa saker. Om en stad med
eget mätningsväsen införlivar en landsbygdskommun
med sitt eget område,
kommer lantmätaren med stöd av jorddelningslagen
fortfarande att handha
fastighetsbildningsärendena inom den
inkorporerade delen av staden, samtidigt
som ett kommunalt organ handhar
samma slags ärenden inom stadens gamla
område.

Det är inte märkvärdigt att den ordningen
har mötts av starka betänkligheter
inte minst från kommunalt håll,

Onsdagen den 9 december 19(i4

Nr 39

Ang. fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning

och dessa har också framkommit i en
av de motioner, som har väckts i anledning
av propositionen, nämligen nr
1 036 i andra kammaren. Nog kan man
väl ifrågasätta, om det rent praktiskt
kan vara förnuftigt att skapa en ordning
som innebär att två organ handhar
likartade ärenden inom en och samma
kommun.

1962 års beslut om större kommunenheter
var väl ett resultat av att man
mycket väl vet att de krav, som numera
ställs på kommunal service, medför
att det inte längre kan vara funktionsmässigt
att ha alltför små kommunala
enheter. De måste bli mycket större och
befolkningsrikare, om de skall kunna
sköta den service som krävs i våra dagar.

Om man nu gör det tankeexperimentet,
att det skapas ett antal stora kommuner,
innefattande både städer och
landsbygd, vad är de nya storkommunernas
första uppgift? Jo, den måste ju
vara att planlägga hela kommunens område.
Man måste ta upp en diskussion
om hur bostadsproduktionen skall skötas
och var bostäderna skall förläggas.
Man måste ta upp en diskussion om lokaliseringen
inom kommunen, t. ex. om
förläggningen av en industri, en bantverkslokal
eller något annat, var kommunens
centrum skall ligga, hur affärsverksamheten
skall läggas upp med tanke
på kommunens geografi o. s. v. Man
måste diskutera skolornas förläggning,
trafikfrågorna och kanske inte minst
avsättningar för fritidsändamål o. d.
Man måste med andra ord få en generalplan
som omfattar hela kommunen.

Vi som ute i kommunerna sysslar
med dessa översiktsplaner vet alt det
är byggnadsnämnderna som har det
största ansvaret för detta. Vi som sysslar
med det vet också, att inom byggnadsnämnderna
spelar stadsingenjörskontoren
eller mätningsväsendet en
inte obetydlig roll när det gäller hur
dessa översiktliga planer skall läggas
upp. Det är väl också självklart att när
en kommun blivit större och dessa plan -

läggningsfrågor blir aktuella, så är det
kommunen som har ansvaret för planläggningen
inom hela kommunens område
och inte bara en del av detta. I annat
fall vore det ju rätt meningslöst
med eu sammanslagning.

Trots att allt detta borde vara självklara
saker, och trots att byggnadsnämndernas
mätningsväsen härvidlag
är en oerhört viktig detalj, är man nu
beredd att införa en lag, enligt vilken
en del av dessa viktiga ärenden skall
bibehållas hos en statlig myndighet,
som alltså skall arbeta vid sidan av de
kommunala organen. Man kan fråga sig,
om det ur organisatorisk och inte minst
ur rationell synpunkt är vettigt att förbereda
sig på detta sätt.

Därtill kommer en annan sak som
herr Skårman något var inne på. Blir
det inte risk för stora förseningar när
det gäller planläggning genom denna
anordning? Lantmäteriet arbetar i dag
med en oerhört stor arbetsbörda och
har en ytterst stor eftersläpning i sina
arbetsuppgifter. Lantmäteristyrelsen
har för någon tid sedan skickat i väg
ett brev med anslagsäskanden för nästa
budgetår, och däri talar man om en
del intressanta saker. Sålunda klagar
man över den stora arbetsbelastning
som lantmäteriet i dag har. Man nämner
brist på resurser av olika slag och
talar om att det i slutet av år 1963 fanns
en arbetsbalans inom lantmäteriet på
inte mindre än 40 000 förrättningar och
6 000 uppdrag. Man nämner att enbart
denna eftersläpning är så stor, att den
skulle räcka till för över ett och ett
halvt års arbete för lantmäteriet.

I anslutning till vad herr Skårman
sade kan det för dem, som tycks vara
bekymrade för om stadsingenjörskontoren
skall klara dessa ökade arbetsuppgifter,
vara intressant att hänvisa
till samma inlaga som nyss nämnts.
Där talar lantmäteristyrelsen om vilken
gynnad ställning stadsingenjörskontoren
i dag har, vilken liten arbetsbelastning
de har och vilka större möjligheter
de har att snabbt skaffa nytt folk.

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Ang. fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning

De har en stor fördel framför lantmäteriet
när det gäller att snabbt kunna
klara av sina uppgifter. Det är lantmäteristyrelsens
egna ord, och jag tror
inte heller att det är någon större fara
när det gäller stadsingenjörskontoren.

Men trots att lantmäteristyrelsen
själv är så pessimistisk är den ändå beredd
att åta sig de ökade arbetsuppgifter
som kommer genom de införlivade
kommundelarna. Det är inte bara så
att det kan sägas, att vi bibehåller samma
organ inom samma geografiska områden
som förut, utan skall det vara någon
mening med att slå samman kommunerna,
så måste det betyda att det
blir ökade arbetsuppgifter även på mätningsområdet
i de kommuner som kommer
att inkorporeras.

Det är självklart, herr talman, att
med den uppfattning som jag har vore
det enda vettiga att här yrka avslag på
alltihop. Jag har gjort det i utskottet,
men där dräller det av lantmätare, och
därför var det inte så lätt att klara sig!
Det skulle väl inte vara någon mening
att yrka avslag bär heller. Utskottet
har ju gjort en s. k. välvillig skrivning,
och det är alltid ett fint sätt. Med den
nära nog djävulska skicklighet, som
våra utskottssekreterare har, gör de
formuleringar som får även den argaste
motionär att hacka ut trots att det
hela slutar med att hans motion inte
föranleder någon åtgärd. Så är fallet
även denna gång.

1 den s. k. positiva skrivning som utskottet
gjort hänger man upp sig på
lagens 2 § som säger ordagrant: »För
område som avses i 1 § må Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer,
i samband med indelningsändringen
eller senare, i den utsträckning
stadens utveckling så påkallar förordna
att beträffande fastighetsbildning
bestämmelserna för stad skola tillämpas.
»

Utskottet har alltså hängt upp sig på
denna paragraf och uttalar förhoppningar
om att man vid de förhandlingar,
som alltid skall föregå ett sådant

eventuellt beslut, skall ta allra största
hänsyn till de önskemål som kommunerna
för fram. Man säger vidare att i
de fall kommun själv vill ta hand om
hela mätningsväisendet inom kommunen
skall detta icke nekas utan mycket
starka skäl, och man slutar med förhoppningen
att tillämpningen av 2 £
skall göras mycket generöst. Vi får
verkligen hoppas på att så skall bli fallet.

Man får alltså, herr talman, denna
gång nöja sig med de förhoppningar
som kommer till uttryck i utskottets
skrivning. Tyvärr tror jag ändå att de
närmaste årens erfarenheter skall visa
att det blir anledning att återkomma,
ty tittar man på denna lag, herr statsråd,
så är väl i stort sett dess reella innebörd
endast att man har spegelvänt
1948 års lag.

.lag har, herr talman, tyvärr inget yrkande.

Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Kort »genmäle» är kanske
inte riktigt i detta fall, ty jag kan
i stora delar vara överens med herr
Jansson om att vad som här skett inte
är lyckligt. Jag poängterade att man
om denna lagstiftning kunde säga som
man sade om parfymen på Ludvig
XVI:s tid: »Det är tur att den finns,
men det är synd att den skall behövas.»

Jag var med redan i mitten på 1930-talet, då man tyckte att jorddelningslagen
var hopplös. Jag och mina kamrater
hade som lärare professor Åke
Holmbiick, och vi diskuterade livligt
med honom även efter det att vi avlagt
examen. Vi fick honom att ställa sig
bakom en motion 1939. Han kunde väl
inte drömma om att den ännu 1964 inte
skulle ha resulterat i så värst mycket.
Vad som har skett är huvudsakligen delreformer
på 1950-talet.

Nu föreligger emellertid ett förslag,
och det är ingen som nu sitter i ansvarig
ställning som man kan anklaga
för fördröjninngen. Det har bytts både

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

Ang. fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning

utredningsmän och ansvariga på rcgcringshåll
under den tid som gått. I dagens
situation kan man inte komma
ifrän den lagstiftning vi diskuterar. Man
måste ha den respittid, som denna tillfälliga
lag ger, för att ordna upp förhållandena
på det sätt som herr Jansson
och jag är överens om.

Däremot tror jag att herr Janssons
pessimistiska uttalande, att utvecklingen
i städerna skall fördröjas är överdrivet.
Det är väl så att vi bor i samma
land och skall samarbeta. Lantmäteriet
och mätningsväsendet i städerna
lyder under samma tillsynsmyndighet
och arbetar för samma mål. Det behöver
inte bli några frågor om prestige.
Jag sade förut och jag vidhåller nu att
det finns bara en pott av utbildat folk
att ta ur. Lantmäteriet har fått vidkännas
en mycket stor avtappning till städerna.
I dagens läge är de flesta stadsingenjörer
före detta lantmätare. Konsultverksamheten
har ökat i hög grad,
och där arbetar lantmätare överallt.
Som yrkesman kan jag inte klaga, tv
det har medfört att lantmätarna kommit
fram fortare och fått snabbare befordran.
Men »rationaliseringen» av
lantmäteriet 1960 skedde på ett sätt
som missgynnade tjänstemannakåren,
därav blev mycket missnöje. Många har
av denna orsak lämnät lantmäteriet.
Där är det sedan årtionden en stor arbetsbelastning,
men den förbättras inte
av att folk flyttar över till ett annat arbetsbord.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Kommunreformen har
vissa konsekvenser som gör att man
måste säga sig att man inte kan underlåta
att vidta åtgärder. Förra året har
jag tillsammans med herr Andersson i
Knäred motionerat i denna fråga (i:
553). Jag måste säga att jag tror att det
är mycket viktigt och angeläget att åtgärder
genomföres. Det är alldeles klart
att de nya kommuner, som byggs upp,
och det tätortsarbete i städer och stads -

liknande samhällen som kommer att
åligga den kommunale stadsingenjören
och hans mätningsman är av den omfattning
att de får händerna fulla. De
jordbrukare som finns i sådana samhällen
behöver den statliga lantmäteriorganisationens
hjälp.

Det finns i de nya storkommunerna
en hel del jordbruk och det finns en
statlig organisation för jordbruksrationalisering
som i de enskilda fallen inte
kan få erforderlig hjälp då det gäller
komplettering av ett visst jordbruk, genomförandet
av en ändrad indelning
o. s. v. Man kan naturligtvis inte påräkna
samma intresse hos stadsingenjören
härför som för de stora, centrala
frågorna vid tätorternas utbyggande.
Under sådana förhållanden förefaller
det ju rimligt att man i nuvarande läge
vidtar även provisoriska åtgärder, ägnade
att tillfredsställa behovet även för
jordbruken och den jordbruksrationalisering
som kommer att försiggå inom
områden som annars skulle komma under
de centrala eller kommunala stadsingenjörernas
och deras mätningsorganisations
verksamhetsfält. Detta gör att
jag för min del med glädje hälsar att
något nu har skett på detta område.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan då därigenom väsentligen
ernås just vad vi förra året motionerade
om.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag är varken motionär
eller reservant i denna fråga, men då
jag är rent allmänt intresserad av den.
kanske det kan motivera att jag får
anföra några synpunkter.

Även om man har förståelse för de
motiv som föranleder den föreslagna
lagändringen om fastighetsbildning i
samband med ändring i den kommunala
indelningen, hindrar det inte att man
ställer sig i viss mån skeptisk till själva
det organisatoriska förslaget. Ett delat
ledarskap och därmed ansvarsfördelning
inom en och samma kommun torde
så långt jag förstår knappast befräm -

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Ang. fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning

ja effektivitet och rationell handläggning.
Men om man trots detta under
förhandenvarande omständigheter accepterar
denna uppläggning, frågar
man sig om det ej, för att citera Kommunaltekniska
föreningen, borde ha varit
en omvänd automatik, d. v. s. att
vid indelningsändringar nu gällande bestämmelser
om vilka fastighetsbildningsregler
som skall gälla inom ett
med stadskommun eller motsvarande
införlivat område fortfarande skulle äga
tillämplighet, men att vid varje indelningsändring
prövning och utredning i
särskild ordning verkställes till grund
för ett eventuellt beslut att för vissa
delar av ett sådant införlivningsområde
för landsbygden gällande fastighetsbildningsregler
tills vidare helt eller delvis
skulle tillämpas. Vid en sådan prövning
borde, tillägger Kommunaltekniska
föreningen, från kommunalt håll framförda
synpunkter och önskemål starkt
beaktas och beslutet senare kunna omprövas,
om ändrade förhållanden skulle
motivera detta.

Vad som enligt mitt förmenande
starkt motiverat en sådan ordning är
stads- och tätortskommunens alltmer
ökade betydelse för landets invånare.
Redan nu bor majoriteten av medborgarna
i sådana kommuner, och den utvecklingen
fortsätter i oförminskad
takt. Av den anledningen torde det vara
synnerligen angeläget att denna kommuntyp
har förutsättningar att fungera
på ett tillfredsställande sätt. En av dessa
grundförutsättningar är att själva
stadsbyggnadsorganisationen fungerar
så att den snabbt och effektivt kan betjäna
såväl näringsliv som enskilda
medborgare med exempelvis färdigplanerad
mark för industri och bostäder.

Har det statliga lantmäteriväsendet
möjlighet att ge städerna denna service?
Ja, det är väl här kommunalmännen i
de berörda kommunerna sätter frågetecken?
Några siffror kanske kan motivera
orsaken, och därför har jag »amma
synpunkter att anföra som herr
Erik Jansson har hänvisat till.

Enligt lantmäteristyrelsens anslagsäskanden
för budgetåret 1965/66 var arbetsbelastningen
år 1963 följande: under
året inkom cirka 29 000 ansökningar
om legala förrättningar och cirka
18 000 uppdrag. Samtidigt slutfördes
cirka 21 000 förrättningar och 17 0000
uppdrag. Vid utgången av år 1963, såsom
herr Erik Jansson påpekade, förelåg
en balans på cirka 40 000 uppdrag
och 6 000 förrättningar. För att klara
denna arbetsbalans räknas med cirka
ett och ett halvt år. Det innebär ungefär
dubbelt så lång tid som man från
experthåll beräknar att det skall få ta.

Inom det kommunala mätningsväsendet
inkom under samma år, alltså 1963.
ansökningar om cirka 28 000 förrättningar
och avslutades cirka 26 000. Vid
utgången av 1963 hade det kommunala
mätningsväsendet en balans på cirka
16 000 förrättningar, alltså avsevärt lägre
än inom lantmäteriet. Till detta kanske
man skall foga att man inom lantmäteriet
ofta torde ha mer arbetskrävande
och tidsödande förrättningar.

Orsaken i övrigt till att läget är så
mycket gynnsammare för det kommunala
mätningsväsendet torde bl. a. bero
på dess smidigare organisation. Den är
mer rörlig. Behöver man ytterligare folk
för ett arbete, så kan man snabbare
fatta beslut att anskaffa sådant. Dessutom
finns kanske större möjligheter
att i andra avseenden konkurrera om
den arbetskraft som är tillgänglig inom
området.

Till det anförda kanske man dessutom
borde tillfoga, att det statliga lantmäteriet
knappast kommer att få en
minskad arbetsvolym. Jordbrukets fortgående
rationalisering och kanske i ännu
högre grad den expanderande fritidsbebyggelsen
kommer säkert att svara
för mer än överfull sysselsättning.

Beträffande det föreliggande förslaget
är jag medveten om att utskottets
talesman kommer att anföra att de farhågor
jag anfört mot förslaget är överdrivna,
ty i § 2 finns en säkerhetsregel,
som skall kunna sättas i kraft och eli -

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

Ang. fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning

minera nackdelarna med förslaget. Detta
är formellt riktigt, men det är ej ett
resultat som utan vidare är givet. Det
skall föregås av en grundlig utredning
och Kungl. Maj:t bör icke vara helt bunden
av vad kommunen från sina synpunkter
kan finna mest önskvärt.

Det innebär exempelvis att residensstaden
i mitt hemlän Kalmar, som i
många år haft svårigheter med sina
markproblem och som nu från den 1
januari inkorporerar grannkommunen
Dörby inte automatiskt såsom enligt tidigare
gällande bestämmelser kan med
sin egen organisation börja att snabbbehandla
planeringen av en i hög grad
önskvärd och för staden nödvändig bostadsförsörjning.
Här kan bli kanske
nog så tidsödande utredningar och förhandlingar,
innan man når fram till ett
önskvärt resultat.

Herr talman! Med hänsyn till det enhälliga
utskottsutlåtandet har jag ej något
yrkande, men vill sluta med att dels
vädja till statsrådet att han följer denna
fråga och medverkar till att beslutet
ej blir ett nytt snår i den djungel av
paragrafer och förordningar, som finns
inom stadsbyggnadsväsendet. Dels önskar
jag understryka utskottets hemställan
om en förstärkning av lantmäteriorganisationen
med hänsyn till de ökade
krav, som kommer att ställas på densamma,
och sist men inte minst vill
jag uttala en förhoppning om att lagen
blir ett provisorium av kort varaktighet.

I detta anförande instämde herrar
Larfors (s) och Dahl (s).

hade andra medel att skriva ned orden
med. Men den tidens jurister hade heller
inte den uppsjö av tekniker runt
omkring sig som gjorde livet mer komplicerat
för dem än vad juristerna själva
skulle önska.

Herr Skårmans förslag till lagtext har
en mycket stor förtjänst just i dess korthet,
men det har också en stor hrist.
Det tillgodoser nämligen icke alls de
intressen som herr Erik Jansson talade
för. Det förefaller därför uppenbart,
när man hör herrarnas olika åsikter,
att förslaget till propositionen och det
enhälliga utskottets förslag kan utgöra
en lycklig kompromiss mellan olika
ståndpunkter.

Till herr Erik Jansson skulle jag vidare
vilja säga att den omständigheten,
att lantmäteriväsendet för närvarande
har en arbetsbalans, väl närmast talar
för att lantmäteristyrelsen kommer att
överlåta till städerna allt som kan överlåtas.
Har en kommun ett väl utbyggt
mätningsväsende, skall den saken givetvis
beaktas vid tillämpningen av 2 §.
Jag tror därför att jag utan vidare i
sådana fall kan utlova en generös tilllämpning
av 2 § i lagförslaget.

Liksom den senaste talaren vill jag
gärna uttala önskemålet, att denna lagstiftning
blir av kort varaktighet. Remisstiden
utgår i dagarna på det stora
betänkande som avlämnats av fastighetsbildningskommittén,
och vi skall
göra vad vi kan i departementet för att
få fram ett lagförslag så fort som det
är möjligt.

Herr statsrådet KLING: Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I frågans nuvarande Herr talman! För herr statsrådet
läge skall jag inte hålla något längre Kling vill jag påpeka, att när jag sade

anförande, utan bara något kommen- att juristerna borde rista sina lagtexter

tera vad som har förekommit under de- i runskrift, gjorde jag detta i bildlig

batten i dag. bemärkelse. Jag menar att livet och all Herr

Skårman beklagade att vår tids ting omkring oss blir så komplicerat,

lagstiftare inte var skyldiga att själva att om vi skall möta det med allt läng rista

sin lagtext i runskrift i sten. Ja, re och omständligare lagtexter, så går

herr Skårman, det kanske var enklare vi till slut vilse och klarar inte av det.

att lagstifta på den tiden, när man inte Jag undrar hur många det är i denna

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Ang. fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning

kammare, som har möjlighet att läsa
en bråkdel av de papper vi får. Om
man skall komma vidare, måste man
komprimera det hela och göra det enkelt
och kortfattat — jag vill understryka
att det är synnerligen viktigt att
göra så.

Jag vill till herr Petersson, Bertil,
säga, att de bekymmer som man har
med bostadsplaneringen i Kalmar borde
vara onödiga bekymmer. Som jag
påpekat skall en sammanläggning i Göteborg
inte ske förrän år 1967, men man
håller där sedan år tillbaka på med sin
planläggning. Skulle det inte gå att göra
på samma sätt också i Kalmar? Det är
här enbart fråga om förrättningsverksamhet.

Vidare anser jag att min lagtext mycket
väl tillgodoser även herr Erik Janssons
krav. Jag har testat den på alla
fronter, och det går att fatta beslut i vilken
riktning som helst — den är skriven
så.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Efter herr statsrådets
inlägg i denna fråga finns det väl inte
någon anledning att vi från utskottets
sida går in i någon längre argumentation
på dessa områden, i synnerhet som
det inte har ställts några yrkanden.

Herr Skårman, som också är motionär
på detta område, har tagit upp sitt
lagförslag till behandling och hävdar
den uppfattningen att man med enkla
ord liksom skall klara av dessa frågor.
Utskottet hade emellertid den bestämda
uppfattningen, att dessa enkla ord
inte var tillräckliga, och därför fick motionen
och herr Skärmans lagtext det
öde som framgår av utskottets utlåtande.

Vad sedan gäller de inlägg, som herr
Erik Jansson och herr Bertil Petersson
haft, har det ju blivit klarlagt att de
något överdrivna farhågor, som liksom
framskymtat i denna debatt, inte är för
handen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Det har talats om att
det här inte föreligger någon större
risk för dualism mellan städernas mätningsorganisationer
och lantmätarna.
Det har också sagts, att det visst skulle
kunna gå att samarbeta på detta område.

Men nog lär det kunna inträffa tillfällen,
då man nästan är frestad att
fråga, vem man egentligen skall samarbeta
med med hänsyn till den arbetsbelastning
lantmäteriet i dag har. Jag
kan också ställa den fråga jag tidigare
ställt: Finns här inte risker för att det
skulle kunna bli en försening i kommunernas
planering, när vi skall lita till
ett organ med den arbetsbelastning som
det nu har?

Herr statsrådet säger att detta lagförslag
är en kompromiss. Jag skulle vilja
fråga: Mellan vad för någonting är
det en kompromiss? Jag fattar inte riktigt
vad kompromissen skulle innebära.
Själva huvudfrågan är här, att det finns
en ledning inom en kommun som har
ansvaret för planeringen och för alla
funktioner inom kommunen. Här bryts
denna princip till rationell arbetsordning
just på ett av de viktigaste områdena
i en stadsplanering, nämligen genom
att vi får in ett nytt element i detta
arbete. Det är ju detta som är det
viktiga. Jag har svårt att förstå, vad
det är för komprimiss. Jag vill understryka
att det viktigaste i lagen är att
vi mister den enhetliga ledningen inom
kommunen på detta sätt.

Herr statsrådet säger också, att det är
klart att vi kommer att få hjälp av
lantmätarna i detta avseende. Jag har
redan förut sagt att det finns stora risker
för att den hjälpen inte kommer,
för det första därför att lantmätarna
inte hinner med och för det andra därför
att det är principiellt galet att en
kommuns styrelse, som ändå skall ha
ansvaret, skall gå till ett annat organ
och be om hjälp. Jag tror inte mycket
på detta.

Det säges att denna lag kommer att

Onsdagen den 9 december 190-4

Nr 39

Om forskning rörande ungdomens situation i dagens samhälle

ha kort varaktighet. Det vet jag också,
eftersom det pågår en utredning om en
gemensam lag för både stad och land
i detta avseende. Jag skulle här vilja
fråga, herr talman: Hur många motioner
har inte avslagits i detta hus på
grund av att utredning pågår? I detta
fall framläggs till och med en proposition
med ett lagförslag som skall vara
av kort varaktighet, tros att en utredning
pågår om en gemensam lag och
trots att vi redan har en lag som ger
möjlighet att genom dispenser medge
undantag.

Jag vill slutligen framhålla att jag
hoppas på herr statsrådets uttalande om
att han för sin del kommer att medverka
till en generös tillämpning av 2 § i
lagförslaget, och vi får allesammans
hoppas att så skall bli fallet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 56,
i anledning av väckt motion om samhälleliga
insatser till stöd för ungdomsverksamheten,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om forskning rörande ungdomens
situation i dagens samhälle

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 57, i anledning
av väckta motioner om forskning rörande
ungdomens situation i dagens
samhälle.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:625, av herr Bengtson m.fl., och II:
770, av herr Hedlund m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om åtgärder för
eu grundläggande och kontinuerlig
forskning om ungdomens situation i da -

gens samhälle i det syfte som angivits
i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 625
och 11:770 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Olsson
samt herrar Carlsson i Huskvarna,
Börjesson i Glönuninge och Magnusson
i Nennesholm, vilka ansett, att utskottet
bort på anförda skäl hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1:625 och 11:770 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om åtgärder för
en grundläggande och kontinuerlig
forskning om ungdomens situation i dagens
.samhälle i det syfte, som angivits
i motionerna.

Fru OLSSON (ep):

Herr talman! I motionerna 1: 625 och
II: 770 yrkas på ökad forskning rörande
ungdomens situation i dagens samhälle.

Vi är alla väl medvetna om att vi lever
i ett föränderligt samhälle där utvecklingen
går mycket snabbt. Ja, utvecklingen
går så snabbt, att dagens föräldrageneration
inte helt kan förlita sig
på egna erfarenheter från den egna
ungdomstiden när den skall fostra sina
barn och ungdomar så att de skall passa
in i vårt samhällsmönster. Under den
tid som har gått sedan föräldrarna själva
befann sig i ungdomsåldrarna har
värderingar och normer så förändrats,
att föräldrarna själva har svårigheter
att följa med och anpassa sig. De blir
då inte det stöd för ungdomen som de
bör och naturligtvis själva önskar att
vara.

Vi vet ju också att det nu mer än tidigare
är så att de olika generationerna
talar olika språk och att det alltför ofta
blir slitningar generationerna emellan.
Vi har ju också under de senaste åren
haft en stor befolkningsomflyttning. Jag
skall inte gå in på de problem som det

100

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Om forskning rörande ungdomens situation i dagens samhälle

för med sig för samhället i stort, jag vill
endast påpeka att det utgör en stor påfrestning
för människorna att lämna sin
ursprungsmiljö och inpassas och även
anpassa sig i en ny miljö, de flesta
gånger storstadsmiljö. Den omställningen
är svår för den vuxne och inte
mindre för ungdomen, som här ställs
inför situationer och problem som jag
vet att föräldrarna inte känner eller har
erfarenhet av och därför inte kan ge
ungdomen råd.

Dagens ungdom är också den första
ungdomsgeneration som har upplevt TV
och får på sätt värderingar och åsikter
från helt andra källor än tidigare. Man
kan här faktiskt med visst fog tala om
f j ärrdirigering.

Vi skall inte heller glömma bort reklamen,
som ju har utvecklats på ett
helt annat sätt än tidigare och sätts in
när ungdomen är som mest mottaglig.
På reklamens område kan man verkligen
tala om att det forskas på ett sätt
som man önskar skulle ske i andra
sammanhang och på andra områden.

Att allt detta nya som bryter mot
gamla normer och beteenden skapar
konfliktsituationer som är mycket svåra
för ungdomen att bemästra är vi väl
alla ense om. Samhället gör numera rätt
stora insatser för ungdomen, det skall
ärligt medges, dock enligt min mening
inte tillräckligt.

Jag anser det också alltför snävt att,
som ofta sker, motivera stöd till ungdomsverksamheten
blott för att motverka
asocialitet. Här behöver vi se något
vidare och sträva efter att under
den tid ungdomen är påverkbar utsätta
den för så mycken påverkan att ungdomen
fostras till självständigt tänkande
människor.

Vi handlar nu när det gäller stödet
till ungdomen alltför mycket efter tro
och alltför litet efter vetande just på
grund av, som motionärerna skriver,
för litet forskning rörande ungdomens
situation.

Utskottet talar om forskning som redan
bedrives, bl. a. de undersökningar

som bedrives av 1962 års ungdomsutredning.
Det är sant att dessa undersökningar
till en del tangerar vad som
framföres i motionen, men direktiven
för 1962 års ungdomsutredning täcker
ej den stora forskning vi vill få till
stånd, men de undersökningar som utförts
av 1962 års ungdomsutredning
skulle på ett utmärkt sätt kunna tillvaratagas
och placeras in i ett större
forskningsprogram.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till den reservation som är fogad
till allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 57.

Häri instämde herr Svanström (ep).

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Denna motion har ett
behjärtansvärt syfte, liksom varje liknande
motion, som efterlyser djupare
forskning för att vi skall kunna få större
kunskaper om skilda problem. I detta
fall gäller det ungdomen och dess
sätt att uppleva problematiken i en
värld som snabbt förändrar sig.

Denna problematik är naturligtvis inte
ny för just vår generation, men den
är annorlunda. Den har mött varje generation
tidigare, eftersom tiden och
samhället ständigt förändrats och varje
generation ställts inför nya problem.

Jag tycker att motionen är en smula
yvig och vag, och i många av sina uttalanden
är den inte så hållfast. Den
hänvisar till amerikansk litteratur och
gör påståenden, som jag antar är svåra
att få underbyggda, t. ex. att den unga
människan blir allt mer och mer fjärrdirigerad
och liknande. Man vill ha belyst
vilka konfliktsituationer som uppstår
när folk gifter sig, som har olika
normer och beteendemönster, och hur
sådana äktenskap påverkar uppväxande
individer. En sådan spekulativ tankeverksamhet
kan man naturligtvis bedriva.
Motionärerna önskar att dessa
saker skall bli föremål för seriös forskning.
Men jag antar att det också finns
uppslag i motionen som kan visa sig

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

101

vara starkare och mera bärkraftiga än
dem jag har refererat.

Motionen och reservationen har emellertid
fel när de påstår att statens ocli
samhällets ungdomsverksamhet enbart
inriktar sig på att bekämpa asocialitet.
Detta är numera inte fallet. Det har
framgått av och understrukits i utskottsbetänkandet,
att det statliga stödet till
ungdomsverksamheten har en mera vidsträckt
och mera positiv, fostrande innebörd.

Jag vill också hänvisa till vad som
är det väsentliga i sak i dagens läge.
1962 års ungdomsutredning har redan
avgivit ett betänkande, där den har
lämnat en redogörelse för undersökningar
som skett och som är aktuella
och avses bli igångsatta på dessa områden.
lag förutsätter att detta kommer
att leda till efterföljd. Dels har viss
forskning igångsatts, dels får man räkna
med att ungdomsutredningens verksamhet
skall fortsätta ytterligare och
även sätta spår efter sig.

En väsentlig faktor är också att vi har
ett särskilt organ, tillsatt för något år
sedan, nämligen statens ungdomsråd
med uppgift att initiera forskning och
ta initiativ på områden1 som rör ungdomsvården.
Dess verksamhet har präglats
av god initiativkraft. Jag förutsätter
att rådet i fortsättningen kommer
att ta initiativ, som gör det onödigt för
riksdagen att göra speciella framstötar
på dessa områden.

Med den motiveringen, herr talman,
hemställer jag om bifall till beredningsutskottets
utlåtande.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med de därunder framkomna yrkandena
gjorde propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemstäl -

Om bättre ljudisolering av bostäder
lan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Olsson begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 31.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om bättre ljudisolering av bostäder

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 58, i anledning
av väckta motioner om bättre ljudisolering
av bostäder.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 46, av fru Carlqvist och herr Mårtensson,
samt II: 60, av herr Svenning m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om åtgärder
till förebyggande av den vid

102

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Om bättre ljudisolering av bostäder
inflyttningen i många fall bristfälliga
ljudisoleringen av två- och flerfamiljsbostäder
samt radhus.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:46 och 11:60 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! Motionerna 1:46 och
11:60 har behandlats av allmänna beredningsutskottet,
och jag har inte någon
avvikande mening mot vad utskottet
anfört. Jag vill dock gärna understryka
vad utskottet säger, att det »kan
även enligt utskottets mening anses
ådagalagt att ljudisoleringen i våra bostäder
ofta är bristfällig». Utskottet konstaterar
att motionerna faktiskt har varit
en hjälp till att dessa frågor har
kommit upp till diskussion. Om våra
motioner bär haft denna verkan och
kanske kunnat ge en knuff åt forskningen
att söka få fram bättre förhållanden
på detta område, anser jag att vi motionärer
kan vara nöjda.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Beträffande behandlingen av särskilda
utskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reformering av de gymnasiala
skolorna m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, ber jag få meddela följande.

Utlåtandet upptages till behandling i
morgon torsdag i den ordning det står
på dagens föredragningslista bland en
gång bordlagda ärenden. Morgondagens
plenum avbrytes omkring kl. 15.00.

Beslut i anledning av särskilda utskottets
utlåtande fattas först vid fredagens
plenum.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 oktober 1957
(nr 577) om prästval; och
nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 28
september 1951 (nr 649) om straff för
vissa trafikbrott.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 358, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen om fri
rättegång, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 68 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation;

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
fiskerikonvention;

nr 368, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition rörande godkännande av
Förenta Nationernas konvention angående
statslösa personers rättsliga ställning
jämte i anslutning till propositionen
väckta motioner; och

nr 369, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
ändringar i Förenta Nationernas stadga.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

103

Upplästes en till kammaren inkommen
skrivelse av följande lydelse:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad Hans Lennart Gustafsson
hemställer härmed att bli befriad
från uppdraget som suppleant i riksgiildskontoret.

Stockholm den 9 december 1964

Hans Gustafsson

Det antecknades, att herr Hans Gustafsson
den 18 maj 1962 utsetts till suppleant
för herr A. G. Birger Andersson i
dennes egenskap av fullmäktig i riksgäldskontoret
för valperioden 1962—-1965.

På särskilda propositioner biföll kammaren
berörda hemställan samt beslöt,

att med anledning därav val av en
suppleant för herr Andersson efter herr
Gustafsson skulle i föreskriven ordning
anställas.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning
av väckt motion angående åtgärder
till stärkande av det svenska folkstyret.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.23.

In fidem
K.-G. Lindelöw