Tisdagen den 8 december Sid (Riksdagens protokoll 1959:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 31

8—9 decembe

Debatter in. m.

Tisdagen den 8 december Sid.

Svar på fråga av fru Hamrin-Thorell ang. förhållandena vid Eugeniahemmet
.............................................. 3

Svar på interpellationer:

av herr Jonasson ang. översvämningarna i Värmland, Dalarna

och Hälsingland ...................................... 7

av herr Johansson, Anders, ang. import av exotiska djur 12

Onsdagen den 9 december

Svar på interpellation av herr Svedberg, Lage, ang. ändringar i gällande
föreskrifter avseende lantbruksnämndernas beslutanderätt 15

Om inrättande av en professur i vägbyggnad vid Chalmers tekniska
högskola ................................................ 18

Anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik 19

Utfärdande av bruttolönetabeller för de statsanställda 3G

Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor .................. 37

Administrationen av den allmänna varuskatten ................ 37

Ersättning åt företagare för uppbörds- och redovisningsarbete i
samband med allmän varuskatt 4G

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m................. 51

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr ,11

Nr 81

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 december sid.

Statsutskottets utlåtande nr 181, om inrättande av en professur i
vägbyggnad vid Chalmers tekniska högskola ................ 18

— nr 182, om inrättande av professurer inom rättssociologiens

område ................................................ 19

— nr 183, ang. en administrativ samordning beträffande anslags givningen

till det frivilliga ungdomsarbetet m. m. ............ 19

— nr 184, ang. anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik
........................................... 19

— nr 185, ang. kompensationen till statstjänstemännen för inbetalda
folkpensionsavgifter ................................ 3g

— nr 186, om utfärdande av bruttolönetabeller för de statsanställda 36

— nr 187, ang. anslag å tilläggsstat I: särskilt stöd åt erkända

arbetslöshetskassor ................................... 37

— nr 188, ang. allmän varuskatt m. m......................... 37

— nr 189, om ersättning åt företagare för uppbörds- och redovisningsarbete
i samband med allmän varuskatt ................ 40

Bevillningsutskottets betänkande nr 70, ang. ändring i lagen angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror,
m- m..................................................... 51

Bankoutskottets memorial nr 45, ang. instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott .............................. Öl

Andra lagutskottets utlåtande nr 45, ang. ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring, m. m....................................... 51

Tisdagen den 8 december 1959

Nr 31

Tisdagen den 8 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 30 nästlidne
november samt den 1 och den 2
innevarande månad.

Upplästes följande skrivelse från fullmäktige
i riksgäldskontoret:

Till riksdagens talmän

Under hänvisning till § 70 mom. 2 riksdagsordningen
samt § 7 i reglementet
för riksgäldskontoret får fullmäktige i
riksgäldskontoret härmed anmäla, att
statsrådet C.-H. Nordlander, vilken den
23 april 1958 valdes till fullmäktiges ordförande
för valperioden 1958—1961, i
och med sin utnämning till statsråd den
4 december 1959 frånträtt uppdraget att
vara ordförande i riksgäldsfullmäktige.

Stockholm den 5 december 1959

Å fullmäktiges vägnar:

Axel Strand

Torsten Bjerlöw

Med anledning härav beslöt kammaren,
alt val, som föranleddes av denna
skrivelse skulle anställas; och uppdrog
kammaren, därest val kunde äga rum
under innevarande riksdag, verkställigheten
härav åt de vid detta riksmöte av
kammaren redan tillsatta valmän och
suppleanter för utseende av riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret jämte deras
suppleanter.

Ang. förhållandena vid Eugeniahemmet

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade fru Hamrin-Thorell till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framställt följande fråga: »Är
statsrådet villig att medverka till att en
opartisk utredning sker för att klarlägga
hur pass korrekt den bild är av förhållandena
på Eugeniahemmet som teck -

nats i ett radioprogram av f. d. elever
på hemmet, och anser statsrådet att den
kontroll, som utövats av tillsynsmyndigheterna,
varit till fyllest eller bör kontrollen
över hem av denna karaktär skärpas?» Herr

statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fru Hamrin-Thorell har frågat
mig, om jag är villig att medverka till att
en opartisk utredning sker för att klarlägga
hur pass korrekt den bild är av
förhållandena på Eugeniahemmet, som
tecknats i ett radioprogram av f. d. elever
vid hemmet, och om jag anser att
den kontroll, som utövats av tillsynsmyndigheterna
varit tillfyllest eller om
kontrollen över hem av denna karaktär
bör ytterligare skärpas.

Till svar härpå får jag först meddela,
att medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen
under november månad företagit
omfattande inspektioner av hemmet. En
utförlig redogörelse för innehållet i föreliggande
inspektionsrapporter har lämnats
av mig vid besvarande av de interpellationer
rörande förhållandena vid
Eugeniahemmet, som framställts av ledamöterna
i andra kammaren, fröken Elmén
och herr Bengtsson i Varberg. Innehållet
i dessa inspektionsrapporter är så
utförligt och så klarläggande att någon
ytterligare utredning icke är påkallad.

Vid Eugeniahemmet meddelas såväl
medicinsk vård som skolundervisning.
Det ligger då i sakens natur, att såväl de
medicinska förhållandena som den pedagogiska
verksamheten måste vara föremål
för särskild inspektion. Vid sidan
härav får ej förbises behovet av en allmän
tillsyn över hemmet. Till denna allmänna
tiilsyn hör de intagnas personliga
behandling, kost- och lokalförhållanden,

Nr 31

Tisdagen den 8 december 1959

ing. förhållandena vid Eugeniahemmet
hygienen i allmänhet, fritidsfrågor o.
d. I enlighet härmed har Kungl. Maj:t
genom beslut den 15 juni 1956 föreskrivit,
att Eugeniahemmet skall stå under
tillsyn och inspektion av medicinalstyrelsen
samt i fråga om skolhemmet av
skolöverstyrelsen.

Beträffande tillsynsmyndigheterna vill
jag nämna, att 1951 års vanförevårdsutredning
var inne på tanken att socialstyrelsen
borde förordnas som huvudtillsynsmyndighet
för vanföreanstalternas
skolhem, men utredningen fann ej
anledning föreligga till förslag i denna
riktning, enär man borde eftersträva att
den statliga inspektionen icke bleve mer
splittrad än som befunnes oundgängligen
nödvändigt. För egen del ansluter jag
mig till denna ståndpunkt och jag vill
för övrigt påpeka, att socialstyrelsen och
medicinalstyrelsen är representerade i
hemmets styrelse och att tills helt nyligen
även skolöverstyrelsen varit representerad
genom den nyligen avgångne
skolöverläkaren C. W. Herlitz, som fortfarande
tillhör styrelsen. .Tåg anser sålunda,
att det icke är erforderligt att nu
utse någon ytterligare tillsynsmyndighet.
I och för sig kan det synas önskvärt att
de nuvarande tillsynsmyndigheterna har
än närmare kontakt med hemmet än vad
som hittills varit fallet, men jag vill samtidigt
framhålla, att de nu företagna inspektionerna
— bortsett från de materiella
bristerna och behovet av mer personal
— icke givit anledning till anmärkningar
mot den vid hemmet meddelade
vården.

I anledning av frågan om tillsynen
över andra hem av denna karaktär behöver
skärpas, vill jag erinra om att tillsynen
över vanföreanstalterna är ordnad
på i princip samma sätt som för Eugeniahemmet.
Medicinalstyrelsen har alltså
den allmänna tillsynen och skolöverstyrelsen
tillsynen över skolverksamheten.
För övriga anstalter av liknande karaktär
—■ för psykopatiska och nervösa
barn, epileptiker och psykiskt efterblivna
— är frågan reglerad i den s. k. tillsy
nskungörelsen. Enligt denna skall för
varje anstalt finnas en huvudtillsynsmyndighet,
som har ansvaret för tillsy -

nen över anstalten i dess helhet och
vården i allmänhet. Beträffande skolinternat
är skolöverstyrelsen som regel huvudtillsynsmyndighet
medan medicinalstyrelsen
har den medicinskt-psykiatriska
tillsynen. Vad nu förekommit synes
mig icke utgöra anledning att ändra dessa
generella bestämmelser.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det svar som jag har fått på
min fråga, utöver den redogörelse som
redan lämnats i andra kammaren.

Det är tydligt att det icke var en korrekt
bild av förhållandena på Eugeniahemmet
som svenska folket fick i det
uppseendeväckande radioprogram som
skickades ut. Kritiken var ensidig och
riktad åt fel håll. Uppgifterna var otillfredsställande
i åtskilliga avseenden, de
experter som åberopades har förblivit
anonyma, och personalen har utsatts för
enbart negativ kritik, som verkar förödande
på dess arbetsresultat. Man blir
ganska upprörd, för att inte säga djupt
upprörd, över de svårigheter som hemmet
nu har råkat in i. Sista rapporten
lyder på att inte mindre än 10 av personalen
har sagt upp sig till julhelgen.
Det finns, trots att stora ansträngningar
gjorts, inga möjligheter att anskaffa tillräckligt
med ny personal för att efter
julhelgen kunna ta emot alla de återvändande
barnen. Det har rått fullt uppror
bland de äldre pojkarna, som vägrar att
underkasta sig den disciplin och de regler
som måste finnas på ett kollektivt
hem för så många elever. De vägrar att
gå och lägga sig, medan de kan få hjälp
av personalen. De vägrar att äta den
mat de får, och de vägrar över huvud
taget att iaktta sitt vanliga hyfsade uppträdande.

Den kritik som framfördes i radioprogrammet
har onekligen skjutit över målet.
Å andra sidan vet vi väl allesamman
att förhållandena på Eugeniahemmet inte
är så idealiska som man skulle kunna
önska.

Den grupp av elever, som tydligen bör

Tisdagen den 8 december 1959

Nr 31

■j

ställas i blickpunkten, är just den som
kom till tals i det uppseendeväckande
radioprogrammet, men utan att det
framhölls att den utgör en speciell och
relativt liten grupp av eleverna, nämligen
ungdomarna omkring 15 år. Hemmet
är inte gjort för dem. De passar inte
där. Deras kontaktbehov med yttervärlden
kan inte tillfredsställas så som de
själva önskar. Deras rädsla för hur framtiden
skall bli för dem gör dem frågande
och ofta bittra. De revolterar, vilket
är naturligt, mot sin enahanda tillvaro.
De har vuxit från lekar och skoj. Men
hemmet måste behålla dessa ungdomar,
och såvitt jag kan förstå gör man det av
idel barmhärtighet. Om de inte tas om
hand på hemmet hänger de i luften, och
flera av dem kan inte skickas hem och
har ingen annanstans att vara. Föräldrarna
kan ofta inte ta emot dem utan bönar
och ber att de skall få stanna ytterligare
något år på hemmet fastän de redan
fyllt sin skolplikt.

Invalidpension för dessa ungdomar
utfaller ju inte förrän de fyllt 16 år.
Detta är enligt min mening en stelbent
utformning av denna socialvårdshjälp.
Kunde de — gärna med behovsprövning
— utfå sin invalidpension ett eller kanske
två år tidigare, i den mån de inte
intas på anstalt, finge fler av föräldrarna
ekonomiska möjligheter att ta hem
dem och sköta dem i hemmen. Nu vägrar
föräldrarna ofta att göra detta tills
invalidpensionen utfaller.

Det är förresten påfallande hur väl vi
lar hand om de handikappade barnen
och hur handlöst vi sedan släpper ungdomarna
ut i livet för alt på egen hand
finna någon utväg att försörja sig eller
över huvud taget leva vidare. Det är
denna punkt på vilken strålkastarljuset
nu ovillkorligen riktats, och någon lösning
måste finnas för dessa ungdomar.

Jag skulle också vilja knyta några reflexioner
till det kontroll- och inspektionssystem
som i de yttersta av dessa
dagar har trätt i funktion med febril
fart vid Eugenialiemmet och som iiven
herr statsrådet betonade. Självfallet kan
man ifrågasätta värdet av mer eller
mindre slentrianmässiga inspektioner på

Ang. förhållandena vid Eugeniahemmet
våra anstalter, och det är nog alldeles
riktigt som den värste kritikern av Eugeniahemmet
framhållit, att psykisk vanvård
av barn svårligen kan inspekteras
fram. Vidare har vi väl alla full förståelse
för att de andra angelägna arbetsuppgifter
som åvilar de här berörda tillsynsmyndigheterna
gör att kontinuerliga
inspektioner helt enkelt inte kan utföras
överallt. Men någon mening måste det
väl ändå vara med att dessa tillsynsmyndigheter
fått sig uppgiften pålagd. Såvitt
jag har inhämtat av den nuvarande föreståndarinnan
har under hennes tid —
alltså nio år — inte från någondera
myndighetens sida, vare sig medicinalstyrelsens
eller skolöverstyrelsens, förekommit
något som hon har uppfattat som
en inspektion av hemmet. Och det är väl
ändå ganska betänkligt. Man menar väl
ändå inte att en inspektion skall innebära
en dom eller vara någonting som
kommer som eu tjuv om natten för att
försöka finna fel, utan avsikten med en
inspektion skall efter vad jag har trott
vara, att den inspekterade institutionen
skall få råd, positiv kritik och stöd. Den
inspekterande skall ge anvisningar, stimulera
personalen och ge impulser till
förbättring av de förhållanden som
verkligen behöver förbättras. Måste vi
inte ändå tänka om härvidlag och se till
att inspektionsverksamheten för våra
anstalter inte placeras så att säga på ett
hörn av en stor styrelse, utan att man
verkligen försöker tillskapa ett organ
som får inspektionsverksamheten till huvuduppgift.
Det är inte bra som det är,
det säger även styrelsen för Eugeniahemmet,
fastän det i denna sitter representanter
för socialstyrelsen och till helt
nyligen också skolöverläkaren. Även styrelsen
håller ju med om att hemmet
skulle behöva ett bättre stöd från tillsynsmyndigheterna
än det nu har fått.

Såvitt jag har förstått anser statsrådet
att affären Eugeniahemmet nu är utagerad.
För min del beklagar jag att den sittande
barnanstaltsutredningen från 1958
inte har fått detta ärende remitterat till
sig, varigenom den skulle ha fått kontakt
med dessa förhållanden. Utredningen
har ju kommit till för att göra eu

Nr 31

Tisdagen den 8 december 1959

Ang. förhållandena vid Eugeniahemmet

översyn av våra barnanstalter och försöka
åstadkomma en samordning, och
det kunde mycket väl tänkas att den därvid
kunde finna en lösning för vården
just av den grupp av framför allt pojkar
omkring 15 år som vi inte tycks ha funnit
den bästa vården för. De passar helt
enkelt inte för den anstalt där de nu är.
De kanske passar bättre på en annan anstalt,
där det finns möjlighet att gruppera
dem, på ett utbildningshem, på ett
kronikerhem eller någon annanstans.
Förmodligen kommer den inom medicinalstyrelsen
pågående utredningen om
cp-vården att föreslå radikala nybyggnader
och reformer, som möjliggör en större
differentiering av barnen och ungdomarna.
Men såsom framgår av statsrådets
svar i andra kammaren i denna fråga
torde det dröja åtskillig tid innan
vi står inför dessa planers förverkligande.
Anser inte herr statsrådet då att ett
provisorium skulle kunna tillgripas för
att inte situationen på elt sådant hem
som Eugeniahemmet skall bli alldeles
ohållbar?

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill först beröra de
utredningar — barnanstaltsutredningen
m. fl. — som pågår. Frågan om cp-vården
är ju under utredning inom medicinalstyrelsen,
som enligt de besked vi har
fått kommer att bli färdig med densamma
under de första månaderna nästa år.
Att under sådana omständigheter överlämna
frågan om tillsynen till en annan
utredning har vi inte ansett vara riktigt.
Medicinalstyrelsens utredning påbörjades
år 1955 och har framför allt tagit
sikte på Eugeniahemmet och därmed
sammanhängande spörsmål, är således
sysselsatt med hela den framtida vårdorganisationen.
Det gäller bl. a. i vilken
omfattning man skall decentralisera en
del av denna vård, vilket f. ö. redan har
skett på det sättet att landstingen mer
och mer har börjat upplåta lokaler för
undervisning, träning o. s. v. Frågan är
här hur Eugeniahemmet och motsvarande
institutioner skall passas in i en
framtida, mera decentraliserad organisation.

Detta förhållande, att medicinalstyrelsen
har haft frågan under utredning sedan
år 1955, säger ju också något om att
man inte har lämnat Eugeniahemmet
utan uppsikt, även om det inte har förekommit
sådana regelbundna inspektioner
som vi nog skulle ha önskat; jag erinrar
om att jag i mitt svar har sagt att
det hade varit önskvärt att inspektionerna
hade påbörjats tidigare. Detta gäller
inte minst skolöverstyrelsen. I det
här sammanhanget påminner jag om att
kontakterna genom representanten i styrelsen
spelar en betydelsefull roll.

Jag vill nu ändock understryka vad
jag sade i mitt svar i andra kammaren,
att inspektionsrapporterna ger ett klart
och fylligt material för bedömning av
förhållandena vid hemmet och att man
utifrån detta material kommer fram till
den ståndpunkten, att de framförda anmärkningarna
beträffande personalens
omvårdnad av eleverna icke har fog för
sig. Jag tror att man bör ha detta alldeles
klart för sig, samtidigt som man
uttrycker önskemålet om att tätare inspektioner
hade förekommit.

Barnanstaltsutredningen, som här
nämnts, skall ju egentligen inte syssla
med dessa problem. Den har enligt sina
direktiv till uppgift att söka åstadkomma
en någorlunda likartad standard för
olika typer av barnanstalter. Frågan om
tillsynen berörs visserligen i direktiven,
men endast mera i förbigående, och man
har inte givit utredningen i uppdrag att
komma med något förslag i fråga om
den framtida tillsynen. Jag tror att den
frågan får lov att tas upp när den av
mig här berörda utredningen inom medicinalstyrelsen
blir klar.

Det är riktigt som fru Hamrin-Thorell
säger, att vi nog gärna vill söka betrakta
debatten omkring Eugeniahemmet
som avslutad, alltså i den del som gäller
anmärkningarna mot personalen. Vi betraktar
emellertid inte debatten om
vårdorganisationen och den framtida
vården av dessa grupper som avslutad.
Vi anser att det är en utomordentligt
stor och angelägen uppgift att försöka
för dessa handikappade människor tillskapa
vårdformer, som kan tillfredsstäl -

Tisdagen den 8 december 1959

Nr 31

Ang. översvämningarna i Värmland, Dalarna och Hälsingland

la både dem själva som patienter och
elever, deras föräldrar och därmed också
samhället.

Det får nog anses vara riktigt när man
säger, att vi inte har gjort tillräckligt för
dessa grupper. På sätt och vis är det en
anklagelse mot oss själva. Vi låter utreda
frågorna. Det är ju vårt allmänna tillvägagångssätt
i detta land att vi vill först
utreda och själva söka skapa oss en föreställning
om hur vi skall kunna göra
det bästa möjliga. Innan dess vågar vi
inte sätta i gång någon ny organisation.
Det är bl. a. detta väntande på en utredning
som har gjort att vi sedan år 1955
inte har velat göra något större ingrepp
på själva organisationen. Men jag vill ändock
framhålla att vi har sökt att tillgodose
Eugeniahemmet med personal
och ekonomiskt bidrag för upprustning.
Såsom jag nämnde tidigare i andra kammaren
— och jag vill upprepa det här -—
har vi lämnat anslag till en modernisering
av sjukavdelningen. Vi har även
lämnat bidrag till en upprustning av avdelningen
för flickor, och vi överväger
—• och jag hoppas att det skall bli möjligt
—. att ställa medel till förfogande
för en upprustning av internatsavdelningen
för gossar, så att även den blir
någorlunda tillfredsställande. Dessa åtgärder
har vidtagits i avvaktan på de
förslag som vi väntar från utredningens
sida och som förmodligen kommer att
innebära yrkande om att bygga ett helt
nytt hem, av vilken typ och omfattning
kan vi väl för dagen inte säga någonting
bestämt.

Fru HAMUIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det har för oss som
deltagit i diskussionen kring Eugeniahemmet
varit av stort värde att statsrådet
även i första kammaren tagit upp
dessa förhållanden. Jag tror inte heller
— vi är säkert alla överens om det —
att det är berättigat att rikta någon sådan
kritik mot personalen som har skett.

Om man emellertid betänker att barnen
på Eugeniahemmet, såvitt jag är
riktigt underrättad — och del lär jag
vid vara — drar ungefär samma kostna -

der som friska barn på ett barnhem, förstår
man att det måste vara oerhört mycket
svårare att på en sådan anstalt som
Eugeniahemmet tillfredsställa kraven på
en förstklassig vård av barnen. På alla
barnhem skall ju personalen ägna barnen
inte bara fysisk utan också psykisk
omvårdnad. På Eugeniahemmet måste
huvudvikten läggas på fysisk omvårdnad.
Man kan nämligen knappast hinna
med någonting annat. Personalen själv
säger — och det är naturligtvis riktigt
— att den fysiska omvårdnaden är ett så
tungt arbete, att man inte orkar med
också den psykiska vården. Jag tror att
det i detta avseende brister i omvårdnaden
om barnen. Det är en felbalans
i fråga om de friska barnen och
de sjuka.

Jag ber ännu en gång att få tacka
statsrådet för det klargörande svar han
har givit mig, och jag hoppas att inte de
barn det här är fråga om skall bli offer
för alltför långa utredningar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. översvämningarna i Värmland, Dalarna
och Hälsingland

Ordet lämnades härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Jonassons interpellation
angående översvämningarna i
Värmland, Dalarna och Hälsingland, och
nu yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Jonasson, har i en interpellation
till mig frågat 1) om jag är beredd
att medverka till att de av översvämningarna
i våras i Värmlands, Kopparbergs
och Gävleborgs län hårdast
drabbade lämnas gottgörelse för de förluster
som uppstått, 2) om jag vill medverka
till en undersökning i avsikt att
utröna orsakerna till de nu inträffade
översvämningarna och i vilken utsträckning
i för hög grad fyllda vattenmagasin
kan ha bidragit, 3) vilka åtgärder

Nr 31

Tisdagen den 8 december 1959

Ang. översvämningarna i Värmland, Dalarna och Hälsingland

man kan vänta från statsmakternas sida
för att i möjligaste mån förhindra liknande
översvämningar i framtiden.

Till svar härå får jag anföra följande.

Såsom statsministern framhöll i sitt
svar i våras på liknande frågor i andra
kammaren kommer regeringen att medverka
till att de skadelidande får ersättning
i enlighet med den praxis, som tidigare
tillämpats vid liknande tillfällen.
Utredning har nu verkställts angående
skadornas omfattning och materialet håller
på att bearbetas inom inrikesdepartementet.
Det är regeringens avsikt att
nu till vårriksdagen hemställa om anvisande
av erforderliga medel för ändamålet
å tilläggsstat. Frågan om ekonomisk
gottgörelse för skördeskador torde
få prövas i annat sammanhang. I övrigt
torde komma att föreslås att bidrag skall
lämnas efter i huvudsak samma principer
som tidigare.

Genom länsstyrelsernas försorg har vidare
utredning införskaffats rörande orsakerna
till översvämningarna i Klarälven
och Dalälvarna.

Beträffande Klarälven har från berörda
myndigheter inhämtats, alt ett flertal
samverkande hydrologiska och meteorologiska
förhållanden, såsom ett vattenrikt
snötäcke, en sannolik hög mättnad
av småsjöar och grundvatten, stigande
temperaturer mot slutet av april samt
exceptionellt hög nederbörd utgjort basen
för högvattenföringen. Vattenmagasinen
anses av flertalet bedömare ha varit
tillfredsställande avtappade. Regleringarna
påverkar vattenföringen nedströms
Tåsan och Letten och anses i det
aktuella fallet ha i betydande grad motverkat
vattenföringen. Den reglerade
tappningen under den kritiska tidpunkten
har nämligen varit väsentligt mindre
än den beräknade naturliga avrinningen
från Tåsan och Uvån, och vid Letten
icke blott innehölls vattenföringen utan
avlastades Klarälven genom pumpning.

I fråga om Dalälvarna har de meteorologiska
och hydrologiska förutsättningarna
på liknande sätt samverkat till en
kraftig vårflod. Det kan förmodas att
uppdämningen vid Trängslet fr. o. m. år
1960 kommer att väsentligt bidraga till

att minska riskerna för översvämningskatastrofer
i Älvdalen.

Vad slutligen angår frågan om åtgärder
till förhindrande av liknande översvämningar
i framtiden har myndigheterna
sin uppmärksamhet riktad på förhållandena,
och jag förutsätter, att de
kommer att vidtaga de åtgärder och
framföra de förslag förhållandena kan
föranleda.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra ett tack för svaret på min interpellation.

Det är tacknämligt att regeringen äinnar
att till vårriksdagen hemställa om
anvisning av erforderliga medel å tillläggsstat
för bidrag till de skadelidande.
Med hänsyn till skadornas art hade
det dock varit i högsta grad önskvärt,
om detta besked hade kunnat komma tidigare
de skadelidande till del. Här har
man dock genom grundliga utredningar
först önskat fastställa skadornas omfattning.
Utredningarna har också visat att
stora skador uppkommit. Utan att gå in
på den frågan, vill jag i detta sammanhang
konstatera att det är betydande
summor det rör sig om, och speciellt ur
den enskildes synpunkt iir det stora belopp.

Katastrofen är för många människor
ett minne blott, men för andra fortfarande
ett problem. De allmänna vägarna,
som skars sönder, reparerades snabbt
av vägmyndigheterna. Dammar, vissa
erosionsskador, enskilda vägar, vattenskadade
bostäder och ekonomibyggnader
är i många fall reparerade. För
många av dessa utgifter häftar likväl
vederbörande i skuld. Jag hoppas dock
att bidrag utgår, trots att arbetet i vissa
fall utförts. Det har varit en ofrånkomlig
åtgärd att reparera, så att skadorna
genom tidsutdrakt ej blivit ännu större.
Många erosionsskador å älvstränder,
dammbyggnader och åkerjord m. in.,
liksom vattenskador å bostadshus och

Tisdagen den 8 december 1959 Nr 31 9

Ang. översvämningarna i Värmland, Dalarna och Hälsingland
sakerna till Klarälvens översvämning vill

ekonomibyggnader, har dock ännu ej avhjälpts.
Det är därför av vikt att medel
snarast kan ställas till förfogande för
ändamålet.

Genom försäkringar kan man ej erhålla
skydd mot naturkatastrofer, varför
jag anser det vara en hela folkets angelägenhet
att hjälpa sina medmänniskor,
som på detta sätt drabbats av en katastrof.
På den punkten torde också statsrådet
och jag vara överens, av svaret att
döma.

Beträffande min andra fråga, huruvida
statsrådet vill medverka till en undersökning
i avsikt att utröna orsakerna
till de inträffade översvämningarna och
i vilken utsträckning i för hög grad
fyllda vattenmagasin kan ha bidragit,
framgår av svaret att länsstyrelserna låtit
verkställa utredningar.

I svaret står: »Beträffande Klarälven
har från berörda myndigheter inhämtats,
att ett flertal samverkande hydrologiska
och meteorologiska förhållanden,
såsom ett vattenrikt snötäcke, en sannolik
hög mättnad av småsjöar och grundvatten,
stigande temperaturer mot slutet
av april samt exceptionellt hög nederbörd
utgjort basen för högvattenföringen.
Vattenmagasinen anses av flertalet
bedömare ha varit tillfredsställande avtappade.
Regleringarna påverkar vattenföringen
nedströms Tåsan och Letten
och anses i det aktuella fallet ha i betydande
grad motverkat vattenföringen.
Den reglerade tappningen under den
kritiska tidpunkten har nämligen varit
väsentligt mindre än den beräknade naturliga
avrinningen från Tåsan och Uvån,
och vid Letten icke blott innehölls
vattenföringen utan avlastades Klarälven
genom pumpning.

I fråga om Dalälvarna har de meteorologiska
och liydrologiska förutsättningarna
på liknande sätt samverkat till
en kraftig vårflod. Det kan förmodas att
uppdämningen vid Trängslet fr. o. in.
år 1900 kommer att väsentligt bidraga
till att minska riskerna för övcrsvämningskatastrofer
i Älvdalen.»

Jag skall inte yttra mig om orsakerna
till Dalälvarnas översvämning. Dessa
känner jag för litet till. Beträffande or -

jag dock säga att de av länsstyrelsen angivna
orsakerna givetvis i långa stycken
är riktiga, men det kanske finns flera
inverkande faktorer.

Utan att med bestämdhet påstå vare
sig det ena eller andra kan man dock
icke undgå att göra en reflexion.

För kraftbolagen framstår det som ett
huvudintresse att vid god tillgång på
vatten uppsamla och kvarhålla så mycket
av den varan som möjligt för att ha
för kommande behov. Varje kubikmeter
vatten i reservoarerna representerar givetvis
för ägaren ett visst värde. Man
måste fördenskull förstå att magasinering
av vatten är för kraftbolagen en
ekonomisk fråga.

Genom magasinering fylls alla behållare
på ett tidigt stadium. Vattnet kvarhålles.
Om sedan en hastig snösmält
ning eller kraftig nederbörd eller bägge
i förening stöter till, måste således
allt överskottsvatten släppas i väg på en
gång, och då kan en översvämningskatastrof
lätt inträffa. Hade däremot inga
dammbyggnader funnits hade, så långt
jag kan förstå, en naturlig utjämning
skett.

Folket i Klarälvsdalen torde i allmänhet
ha den uppfattningen att riskerna för
översvämning stigit genom utbyggnaderna
av kraftstationerna. För detta talar
även det förhållandet att vi såväl hösten
1957 som våren 1959 hade stora
översvämningar. Detta innebär två översvämningar
inom loppet av ett och ctl
halvt år. Före utbyggnaden av kraftstationerna,
som ju skedde strax före 1957,
förekom mycket sällan sådana översvämningar.

Huruvida det ena eller andra påståendet
är riktigt skall jag inte gå närmare
in på. Därom kan vi väl aldrig komma
till någon klarhet här i riksdagen.

Såväl människorna i Klarälvsdalen
som jag själv förstår mycket väl att alla
tillgängliga resurser bör tas i anspråk
för landets kraftförsörjning, ocli ingen
vill väl motsätta sig detta. Den ökade oro
som blir följden av dessa anläggningar
bör dock myndigheterna uppmärksamma.
Jag noterar därför med tacksamhet

Nr 31

Tisdagen den 8 december 1959

Ang. översvämningarna i Värmland, Dalarna och Hälsingland

att statsrådet i svaret på min tredje fråga
säger att så är fallet, och jag förutsätter
att myndigheterna — i detta fall
torde det väl ankomma på länsstyrelsen
— framkommer med de förslag förhållandena
kan föranleda.

Bästa sättet att i görligaste mån förebygga
översvämningar i framtiden torde
vara en kontinuerlig noggrann kontroll
av vattenmagasinen och skötseln av desamma,
verkställd av länsstyrelserna
och, som jag förmodar, helst i samråd
med kraftbolagen. Detta är en samhällelig
åtgärd som människorna har rätt
att fordra för erhållande av en större
trygghet.

Jag ber till sist än en gång få framföra
mitt tack till statsrådet för svaret,
och jag betraktar detta som positivt och
klarliiggande.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
debatt om det sista avsnittet av herr
Jonassons anförande. Han har ju inte
bestritt riktigheten av vad myndigheterna
framhållit såsom orsak till katastrofen,
och han har ju också framhållit att
det kan råda delade meningar om vilken
verkan vattenregleringen har. Låt
mig endast erinra om att vissa myndigheter
framhåller att vattenregleringen
har varit en återhållande faktor.

När herr Jonasson inledningsvis sade
att det hade varit önskvärt om det i dag
redovisade beskedet lämnats tidigare,
kan hänvisas till vad jag säger i interpellationssvaret,
nämligen att statsministern
i våras nästan omedelbart efter det
katastrofen hade förevarit meddelade att
regeringen kommer att medverka till att
de skadelidande får ersättning i enlighet
med den praxis som tidigare tillämpats
vid liknande tillfällen. Det var alltså
från regeringens sida angeläget att
så snart som möjligt kunna lämna det
meddelandet.

Vi har från inrikesdepartementets sida
haft överläggningar med länsstyrelserna
omedelbart efter det att regeringen hade
tagit denna ståndpunkt och åt dessa
uppdragit att göra undersökningar om

skadeverkningarna, skadornas natur o.
s. v. Det är först under de allra senaste
månaderna som detta material har blivit
tillgängligt. Det har varit ett omfattande
och tidsödande arbete att samla in
alla uppgifter, och sedan materialet inkommit
och nu bearbetats har en ny
överläggning ägt rum med representanter
för länsstyrelserna, varvid man har fastställt
principerna för hur ersättningen
skall utgå. Dessa överläggningar hölls för
ungefär 14 dagar sedan, och därefter
har vi också klarat ut de ekonomiska
angelägenheterna, så att vi nu kan lämna
det beskedet att ersättning skall utgå
och att vi skall begära pengar i tillläggsstat.

Det är alldeles självfallet att de, som
har råkat ut för skador på fastigheter och
har vidtagit åtgärder för att iordningställa
dessa liksom annat som skadats,
icke skall komma i ett åämre läge för
det. De lidna skadorna skall naturligtvis
vara underlag för bedömningen av skadeersättningen
och inte den besiktning
som man kan göra nu. På den punkten
råder det ingen tvekan.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har med stort intresse
tagit del av statsrådets svar på den
av herr Jonasson framställda frågan.
Den gäller ju i mycket hög grad mitt
eget län. Översvämningarna utefter Dalälven
åstadkom stora bekymmer, främst
då översvämningarna utefter Västerdalälven.

Klart är att, såsom statsrådet nämnde
i sitt svar, vädrets makter har spelat in.
De meteorologiska och hydrologiska förutsättningarna
hade ju samverkat till en
kraftig vårflod. I diskussionen rörande
orsakerna till översvämningarna har
emellertid också frågan om vatten- och
sjöregleringarna kommit in i bilden
samt frågan hur uppdämningarna har
verkat. Statsrådet nämnde i sitt svar att
uppdämningen vid Trängslet i Dalälven
från och med år 1960 väsentligt skulle
minska riskerna för översvämningar i
den delen av länet. Det gäller österdalälven,
där det finns stora vattenmagasin
nedströms i Orsasjön och Siljan. Men det

Tisdagen den 8 december 1959

Nr 31

Ang. översvämningarna i Värmland, Dalarna och Hälsingland

förhåller sig på annat sätt med Västerdalälven
som har en relativt trång dalgång
och vattenmagasin i sjöar vid sidan
av älven. Det var också här som
översvämningarna åstadkom mycket stora
skador i olika områden.

Man frågar sig vilka orsakerna till
översvämningarna kan ha varit. Det är
inte utan oro man gör det, när man
både hösten 1957 och våren 1959 drabbades
av stora översvämningsskador.
Statsrådet nämnde i sitt svar att flertalet
bedömare kommit fram till att det inte
var de fyllda magasinen som orsakade
översvämningarna, utan att dessa tvärtom
avlastat älven och därigenom minskat
svårigheterna. Jag har emellertid
träffat på kommunalmän i berörda kommuner
som haft allvarliga erinringar
mot vattenregleringsföretagen och som
haft en motsatt uppfattning mot den
som anfördes från statsrådets sida.

Vad som är rätt eller fel är ju svårt
att avgöra för den som inte har möjlighet
att bedöma alla faktorer som spelat
in här. Men när man jämsides med att
älvens vatten steg i övre delen av Västerdalälven
också tappade Horrmundsjöarnas
vatten, vill jag fråga: Skulle det
inte ha varit möjligt att tappa en del av
detta sjövatten, innan vattenföringen
fick den storleksordningen i älven, att
varje tillskott till älvvattnet måste leda
till översvämning? Här var det Tran
strand, Lima, Malung och Äppelbo som
drabbades, och drabbades mycket hårt.
När så vårfloden kom ned till Vansbro
och Dala-Järna ökade man där på med
Vanåns vatten och avtappningen av Venjanssjön,
som samtidigt med att man
hade översvämningar längre upp i älven
också blev överfylld. När man fick ett
(iverfyllt magasin måste det tappas ur
med hänsyn till den övre dämningsgränsen,
och den avtappningen kom
samtidigt genom Vanån ned till bygderna
nedanför och åstadkom stora svårigheter.
Det blev droppen som kom bägaren
att rinna över — det blev katastrof
för Vansbro och Dala-Järna, Nås och
Floda, och besvärliga problem uppstod
även på andra ställen utmed älven. Jag
sl<all inte bär fortsätta uppräkningen av -

drabbade kommuner. Givet är att skadorna
där inte blev så stora som utefter
Västerdalälven.

Vad man här frågar sig är vilka möjligheter
regleringsföretagen har att förutse
sådana här saker. När man ser att
ett översvämningshot närmar sig, borde
man då inte kunna släppa en del vatten
ur magasinen för att återfylla dessa när
man får en fylld älv? På det sättet skulle
man även kunna minska tillrinningen
till den förut fyllda älven. Här har man
nu faktiskt gjort tvärtom — låtit magasinen
fyllas så att man, när även älven
varit överfylld, tvingats tömma ur en del
av vattenmagasinen utöver det som behövdes
för kraftverken mellan berörda
sjöar och älven.

Statsrådet måste förstå — och gör det
säkerligen också — att de som bygger
och bor utefter älven blir bekymrade
över detta. Eu del blir faktiskt bittra när
de råkar ut för två sådana översvämningar
med bara ett och ett halvt års
mellanrum. Vi behöver elkraft, vi behöver
vattenregleringar för att tillgodose
elkraftförsörjningen, därom är vi alla
ense. Men det är också nödvändigt att
rätten av dämma och reglera älvar och
sjöar begagnas på ett sådant sätt att
översvämningar inte uppstår av det slag
som våren 1959 ledde till katastrofer i
Västerdalälven.

Frågan om skadornas omfattning har
utretts av olika länsorgan i vederbörande
län. Här har utlovats ersättning från
statsmakternas sida. Detta är tacknämligt.
Till detta skulle jag, herr talman,
emellertid också vilja lägga att jag hoppas
att skattemyndigheterna vad beträffar
avdrag för kostnader för reparationer
av uppkomna skador, som vållats
genom översvämningarna, skall bedöma
framställningar därom välvilligt och
medge avdrag i största möjliga utsträckning.

Till slut vill jag bara säga att vad som
här inträffat måste leda till att allt som
går att göra av mänsklig hand och
mänsklig hjärna måtte göras för att undvika
ett upprepande och för att avlägsna
eu del av de orsaker som låg bakom
översvämningarna våren 1959.

Nr 31

Tisdagen den 8 december 1959

Ang. import av exotiska djur

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag tänker inte gå in på
någon debatt med de lokala representanterna
om de lokala förhållandena. Jag
vill helt allmänt säga att i länsstyrelsernas
uppdrag ingår ju inte enbart att
undersöka katastrofens verkningar, de
uppkomna skadorna o. s. v., utan det
ligger självfallet i länsstyrelsernas uppgift
att diskutera med vederbörande regleringsföretag,
med kommunalmännen
och med dem som över huvud taget har
något intresse i detta sammanhang, hur
katastrofen uppkommit och vad man för
framtiden kan göra för att förhindra en
ny katastrof och söka begränsa verkningarna,
om det ändå skulle inträffa en
sådan. Jag litar på att länsstyrelserna
kommer att fullfölja detta sitt arbete i
samverkan med de myndigheter som
jag här nämnt.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Beträffande den sista
frågan sades det att vattenregleringarna
skulle ha varit en återhållande faktor.
Det är möjligt att man kan säga att så
är förhållandet och att förhållandet kommer
att bli så, om man sköter vattenregleringarna.
Huruvida dessa har skötts
på ett riktigt sätt eller ej råder det emellertid
delade meningar om bland befolkningen.
De som företräder kraftbolagen
har givetvis sagt att allt varit som
sig bör. Men folk har betvivlat detta
med utgångspunkter som jag tidigare varit
inne på.

Jag är emellertid tacksam för det sista
som statsrådet sade, nämligen att han
hoppas att länsstyrelserna kommer att
följa denna fråga på ett mera effektivt
sätt. Det är vi tacksamma för, och det
är som statsrådet sade hra om vi i samarbete
med kommunalmännen kunde
följa dessa frågor.

Sedan vill jag bara göra ett litet tilllägg
beträffande ersättningsfrågan. Jag
vet att både länsstyrelserna och statsrådet
har intresserat sig för denna fråga.
Men orsaken till att jag sade att det har
dröjt innan vi fått klarhet, var just att
man inte hade riktigt klart för sig, hu -

ruvida bidrag eventuellt skulle kunna
utgå i efterhand eller ej. Därför är jag
tacksam för det klarläggande svar som
här gavs av statsrådet. Jag tror att det
är en välkommen nyhet för människorna
i bygderna.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. import av exotiska djur

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara även herr Anders Johanssons interpellation
angående import av exotiska
djur, erhöll ännu en gång ordet och
anförde:

Herr talman! I en till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet riktad
interpellation har ledamoten av denna
kammare, herr Anders Johansson, frågat
om justitieministern uppmärksammat
den tendens till ökad import till
Sverige av exotiska djur som gör sig gällande
och den utökning av antalet djurparker,
som förekommer i samband därmed,
samt huruvida justitieministern vill
medverka till utfärdandet av bestämmelser,
som kan förhindra otillbörlig
exploatering av vilda djur, som är främmande
för vårt lands klimat och natur.
Då spörsmålet närmast torde beröra
inrikesdepartementets verksamhetsområde
har interpellationen överlämnats
till mig, och jag får till besvarande av de
framställda frågorna anföra följande.

De grundläggande bestämmelserna till
skydd för djur återfinnes i 1944 års djurskyddslag,
där det föreskrives, att djur
skall behandlas väl och såvitt möjligt
skyddas mot lidande. Denna föreskrift
gäller generellt i fråga om behandlingen
av husdjur och andra djur som hålles i
fångenskap. I interpellationen torde
emellertid åsyftas en speciell kategori av
sådana djur, nämligen de som användes
för offentlig förevisning, särskilt i djurparker
och liknande anläggningar. I fråga
om dessa djur stadgar djurskyddslagen,
att de icke får användas på sådant
sätt att de utsättes för ångest eller annat
lidande. Denna föreskrift begränsar

Tisdagen den 8 december 1959

Nr 31

självfallet möjligheterna att hålla exotiska
djur i djurparker här i landet, där
de klimatiska förhållandena lätt kan
förorsaka sådana djur lidanden.

Med stöd av bemyndigande i djurskyddslagen
har Kungl. Maj:t den 6 november
i år utfärdat en kungörelse om
offentlig förevisning av djur, som träder
i kraft den 1 januari 1960. I kungörelsen
har veterinärstyrelsen fått särskilda
uppgifter och tillagts särskilda befogenheter
vid tillsynen över behandlingen
av djur som förevisas i djurparker eller
på annat sätt. Styrelsen skall sålunda genom
inspektioner i erforderlig utsträckning
låta undersöka hur sådana djur
vårdas, och den skall genom upplysningar
och råd söka åvägabringa sådana anordningar,
som motverkar olägenheterna
av fångenskapen för de djur som är
undandragna sin naturliga miljö. Vidare
kan styrelsen förbjuda offentlig förevisning
av djur, om styrelsen finner att djuret
handhaves på ett sätt, som strider
mot gällande bestämmelser till skydd för
djur. Bland dessa bestämmelser märkes
den föreskrift i djurskyddslagen som jag
nyss berörde, nämligen att djur, som förevisas,
ej får användas så, att det utsättes
för lidande. Om det i en djurpark
icke är tillfredsställande sörjt för att ett
exotiskt djur skyddas mot lidande till
följd av klimatförhållandena här, kan
alltså veterinärstyrelsen inskrida med
ett förbud mot förevisning av djuret. Vetskapen
om denna möjlighet torde verka
i hög grad återhållande jså den som
utan att besitta sakkunskap på området
ämnar anlägga en djurpark för exotiska
djur.

Genom kungörelsen får vidare veterinärstyrelsen
en viss kontroll över anläggandet
av djurparker. Det föreskrivcs
nämligen att djurpark, som inrättas efter
kungörelsens ikraftträdande, icke får
tagas i bruk för förevisning av andra
däggdjur än sådana som bär i riket hålles
såsom husdjur, förrän veterinärstyrelsen
godkänt anordningarna för djuren.
Motsvarande gäller vid omflyttning
eller ny-, till- eller ombyggnad som inte
är av ringa betydelse. Efter tillkomsten
av dessa föreskrifter kan det förväntas

Ang. import av exotiska djur
att den benägenhet att anordna mindre
djurparker, som otvivelaktigt kunnat
märkas under senare tid, kommer att
avta, och garantier kommer i varje fall
att finnas för att djurparker med däggdjur
som är främmande för våra förhållanden
inte anordnas i sådana fall, då
det inte är tillfredställande sörjt för dessa
djurs speciella behov.

Kungörelsen öppnar emellertid också
möjlighet att hindra införsel till riket av
djur i vissa fall. Veterinärmyndighet
äger sålunda avslå ansökan om införsel
av däggdjur eller fåglar om det är fråga
om ett djur som avses för förevisning
här och det med skäl kan befaras att
djuret skulle komma att utsättas för ångest
eller annat lidande.

De bestämmelser, för vilka jag nu redogjort,
torde komma att bli tillfyllest
för alt motverka att djur, som hör hemma
i andra klimatzoner än vår, här utsättes
för en behandling som inte kan
godtagas från djurskyddssynpunkt. Det
kan också förväntas att de krav, som gäller
beträffande behandlingen av sådana
djur som förevisas offentligt här, kommer
att bli normgivande även i fråga om
behandlingen av djur, som importeras
hit för att sedan åter försäljas till utlandet.
Hittills har import av djur i detta
syfte förekommit i ett mycket litet antal
fall, och det synes inte f. n. vara påkallat
med särregler för att hindra sådan
införsel. Skulle det emellertid visa sig
att den framdeles får större omfattning
eller medför mera påtagliga olägenheter
från djurskyddssynpunkt, med vilka
man icke kan komma till rätta med stöd
av eljest gällande regler, får givetvis
övervägas att införa särskilda bestämmelser
i ämnet.

Härmed, herr talman, anser jag mig ha
besvarat interpcllationen.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Också jag ber att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för det
svar som jag har erhållit på min interpellation.

När jag riktade interpcllationen till

Nr 31

Tisdagen den 8 december 1959

Ang. import av exotiska djur
dåvarande justitieministern, var den föranledd
av den omständigheten att på
ifrågavarande område existerade förhållanden
som i många fall starkt bröt mot
den humanitära och djurvänliga inställning
som kännetecknar flertalet svenska
medborgare. Härtill kom att veterinärstyrelsen
— som närmast skall vara den
övervakande och kontrollerande myndigheten
— själv hade gett uttryck för
att den saknade erforderliga möjligheter
att verksamt ingripa i fall där så ansågs
vara befogat.

Sedan dess — d. v. s. sedan jag framställt
interpellationen — har emellertid
Kungl. Maj:t utfärdat den kungörelse av
den 6 november i år för vilken inrikesministern
här har redogjort och vilken
i ökad grad ger veterinärstyrelsen den
önskade befogenheten. Jag ber att med
största tillfredsställelse få notera detta.

Då jag i interpellationen påtalade förut
rådande missförhållanden, och detta
alldeles särskilt i vad det angår importen
av levande exotiska djur, vill jag
som stöd för det berättigade i min hemställan
bara relatera ett enda fall, som
på sin tid omnämndes i tidningspressen
och starkt upprörde allmänheten.

En transport av 250 apor från Holland
så sent som den 8 september i år
har skötts på ett sådant sätt att det väckt
alla djurvänners oförställda harm. Vid
framkomsten till Stockholms centralstation
var ett tjugutal av djuren redan döda,
och de övriga befann sig, enligt uppgift,
i en mycket dålig kondition. Under
resan, som tagit drygt ett dygn, hade
djuren lämnats utan tillsyn och inte heller
fått vare sig vatten eller foder.

Det här omnämnda fallet av dylik vanvård
i sådana sammanhang torde för
resten inte vara det enda fall där ansvarslöshet
och nonchalans vållat djuren
inte bara — som statsrådet nyss sade ■—
ångest, utan också verkligt lidande i hög
grad.

Jag noterar med stor tillfredsställelse
att veterinärstyrelsen genom den omnämnda
kungl. kungörelsen nu har getts
möjlighet att mera effektivt än tidigare
kontrollera och ingripa där så är av nöden.

Inrikesministerns positiva inställning
i övrigt synes mig ytterligare vara en
borgen för att vi småningom skall komma
fram till sådana förhållanden på det
här området — inte minst i vad det gäller
djurparkerna — att vi alla kan vara
till freds med dem.

Jag ber att än en gång få tacka inrikesministern
för svaret.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 181—189, bevillningsutskottets
betänkande nr 70, bankoutskottets
memorial nr 45 och andra
lagutskottets utlåtande nr 45.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.58.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Onsdagen den 9 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Ang. ändringar i gällande föreskrifter avseende
lantbruksnämndernas beslutanderätt Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Lage
Svedbergs interpellation angående
ändringar i gällande föreskrifter avseende
lantbruksnämndernas beslutanderätt,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Svedberg frågat, om
jag finner åtgärder böra vidtagas för sådana
ändringar i gällande föreskrifter
om lantbruksnämnds handläggning av
jordförvärvsärenden, att ett av interpellanten
närmare berört tillvägagångssätt
kan undvikas för framtiden.

I interpellationer åsyftas det fall att
en person, som i alla instanser fått avslag
på ansökan att förvärva viss fastighet,
kort därefter på nytt söker lantbruksnämndens
tillstånd att förvärva
samma fastighet och därvid förebär nya
skäl för sin ansökan. För interpellanten
framstår det som mindre tillfredsställande,
att den underordnade myndigheten
skulle kunna utan ingående prövning
av de påstådda nya skälen meddela slutgiltigt
förvärvstillstånd i ett sådant fall.
Frågan borde, menar interpellanten, i
stället underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Till en början vill jag framhålla, att
lantbruksnämnd liksom varje annan
myndighet givetvis alltid är skyldig att
ingående pröva samtliga omständigheter
av betydelse i föreliggande ärenden. Finnes
samband med ett tidigare ärende,
bör prövningen självfallet omfatta så -

väl vad tidigare förekommit som nytillkomna
omständigheter. Enligt särskild
bestämmelse gäller att lantbruksnämnds
beslut om förvärvstillstånd skall underställas
lantbruksstyrelsens prövning, om
två eller flera ledamöter reserverat sig
för avslag. Innan lantbruksstyrelsen år
1955 infördes som besvärsinstans mellan
lantbruksnämnd och Kungl. Maj:t skulle
sådant beslut i stället underställas Kungl.
Maj :ts prövning. Denna regel tillkom
1948, när tillståndsgivningen överflyttades
från Kungl. Maj:t till lantbruksnämnderna,
och syftet med regeln var att
det slutliga avgörandet av synnerligen
tveksamma fall skulle alltjämt förbehållas
Kungl. Maj:t. I fall, där bara en
nämndledamot reserverat sig, ansågs det
inte motiverat att föreskriva underställning.

Bakom den gällande ordningen ligger
en avvägning mellan de fördelar och
nackdelar, som är förbundna med en decentraliserad
behandling av jordförvärvsärenden.
Varje form av decentralisering
måste bygga på den självklara
förutsättningen att meddelade bestämmelser
tillämpas lojalt och omdömesgillt.
Att närmare än som skett reglera förfarandet
hos lantbruksnämnderna torde
erbjuda sina vanskligheter. Spörsmålet
rymmes emellertid i det uppdrag, som
anförtrotts åt 1958 års jordlagsutredning,
och jag har därför låtit till utredningen
överlämna handlingarna i ett
ärende av det slag, som avses i interpellationen.

Herr talman! Härmed anser jag mig ha
besvarat herr Svedbergs interpellation.

Ilerr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.
I svaret noterar jag att herr statsrådet
uppmärksammat den sak min fråga
avsett och att 1958 års jordlagsutred -

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ang. ändringar i gällande föreskrifter avseende lantbruksnämndernas beslutanderätt -

ning har möjlighet att inom ramen för
sina direktiv göra en översyn av dessa
problem. Det är enligt min åsikt en vinning
i sammanhanget.

Med hänsyn till konstitutionella spärrar
och min respekt för dem har jag
inte haft möjlighet att helt analysera det
problem, jag aktualiserat i interpellationen,
men jag ber, herr talman, att få
säga att det bland jordbruksnäringens
utövare i Norrland ofta frågats, var man
sätter gränsen mellan en lämplig storleksrationalisering
å ena sidan och spekulationsköp
å andra sidan. Må det tilllåtas
mig att skissera ett exempel på
den problematik jag åsyftar!

Vi har en lantbrukare som efter norrländska
förhållanden har ett ovanligt
bärkraftigt jordbruk, t. ex. på 70 tunnland
åker och kanske 350 tunnland produktiv
skogsmark. Han förvärvar genom
köp två jordbruksfastigheter, som inte
gränsar intill det jordbruk han redan
tidigare äger, utan ligger på omkring
en mils avstånd därifrån. Så lämnar
han in ansökan om förvärvstillstånd men
får avslag. Han besvärar sig och får samma
negativa beslut i besvärsinstanserna.
Vad kan han då vidtaga för åtgärder?

Han upprättar ett långfristigt kontrakt,
som garanterar honom rätten till avkastningen
både från åkerarealen och
från skogsmarken. Men samtidigt sporras
hans intresse för ytterligare markförvärv.
Han upprättar ett kontrakt om
köp av en skogsfastighet på låt oss säga
450 tunnland produktiv skogsmark, söker
förvärvstillstånd men får avslag med
motiveringen, att köpet har alltför starka
drag av spekulation -— sådant förekommer,
herr talman. Men denne driftige
lantbrukare nöjer sig inte med detta avslag,
även om det skulle vara signerat
av den sista besvärsinstansen. Han kommer
med en ny ansökan och mobiliserar
kanske stöd såväl från jordbruksnäringens
fackliga rörelse som från den politiska
lokalförening han är medlem av
och vars politiska krav bl. a. gällt de
skoglösa jordbrukens förseende med
skog. Till sist får han sitt förvärvstillstånd.

Ja, herr talman, detta tänkta exempel
behöver inte alls vara fria fantasier.
Det är något som man känner till från
det verkliga livet. Jag vill till sist endast
ställa den frågan: Om en storleksrationalisering
av här antytt slag skall anses
vara ett mönster för vad som bör ske
på den norrländska landsbygden, finns
det då inte betydande risker för att talet
om en levande landsbygd förlorar allt
sakligt innehåll?

Herr talman! Jag är glad över att problemet
nu skall få en grundlig prövning
i jordlagsutredningen. Men jag kan, herr
talman, även understryka den farhågan
— som alla hyser i övre Norrland — att
den jordförvärvslag, som vi nu har, skall
spolieras. I allmänhet betraktar man den
lag, som vi nu har, som en spärr. Det är
en lag som ger lantbruksnämnderna möjlighet
dels att storleksrationalisera och
dels att arronderingsförbättra. I varje
fall är arronderingsförbättringen särskilt
nödvändig på den norrländska
landsbygden, men även storleksrationaliscringen
har stor betydelse för dem,
som har sett fördelarna därav. Man har
sett att man har fått bättre förutsättningar
att få lönsamma jordbruk, något
som måhända i en nära framtid kommer
att sätta de jordbrukare det här gäller i
jämställd lönsamhet med andra näringsutövare.
De känner rädslan från den
gångna tid, då det inte fanns någon jordförvärvslag
och då bolagsväldets företrädare
obehindrat köpte skogsmark,
som inte minst nu utgör en bild av den
glesbebyggelse, som vi där har.

Jag ber till sist att ännu en gång få
framföra mitt tack till herr statsrådet
för svaret på min interpellation.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag äger inte tillräcklig
kännedom om de rent lokala förhållanden,
som det här talats om, och jag
skall därför inskränka mig till att ge uttryck
åt ett par mer allmänna reflexioner.

.lag vill först anmärka att i en högkonjunktur,
som vi nu ser ut att komma in i,

Onsdagen den 9 december 1959 Nr 31

Ang. ändringar i gällande föreskrifter avseende lantbruksnämndernas beslutanderätt -

gäller det att vid tillämpningen av jordförvärvslagen
motstå det starka intresse
för spekulationsköp som finns i skogsbygderna.

Jag vill sedan ta upp en omständighet,
soin gäller tillämpningen av den nuvarande
jordförvärvslagen. Jag var ledamot
av den kommitté, som lade fram förslag
till denna lag. Såsom fallet är med
de flesta kommittéutlåtanden var det
förslag vi lade fram en kompromiss. När
man skriver lagar, som utgör kompromisser,
kommer man kanske att använda
allmänna uttryckssätt, som medför svårigheter
att tillämpa på alla de fall, som
kan inträffa. Till följd härav har det
nog uppstått en viss ojämnhet vid tilllämpningen
av jordförvärvslagen. Jag
vill därför framhålla för herr statsrådet,
att jag -—- med de erfarenheter man numera
fått — anser det vara av behovet
påkallat, att vi i samband med den nya
lagstiftning, som överväges, också får en
jordförvärvslag, som kan tillämpas något
så när enhetligt.

Jag vil! därefter ta upp en annan omständighet,
som jag finner vara synnerligen
behjärtansvärd att beakta, nämnden
att de tjänstemän, som inom lantbruksstyrelsen
handlägger ärenden på
jordbruksrationaliseringens område, får
möjligheter att stå i intim kontakt med
lantbruksnämnderna, så att man också
på den vägen kan söka få fram en mer
enhetlig tillämpning av jordförvärvslagens
bestämmelser.

Herr Svedberg berörde eu fråga, som
för oss som bor i Norrland är synnerligen
betydelsefull, nämligen svårigheterna
att bibehålla byarna vid en storlek,
som ger möjligheter till den service man
behöver för att kunna bibehålla bebyggelsen.
Det är en omständighet som medför
att tillämpningen av bestämmelserna
i jordförvärvslagen — framför allt begreppet
bärkraftiga jordbruk — måste
ske något annorlunda och även ses i belysning
av arbetskraftsbehovet i skogen
och skogstillgången vid de olika jordbruken.

Det är som herr Svedberg framhöll
slora och betydelsefulla frågor det här

■_>, Första kammarens protokoll i959. Nr 31

gäller. Jag hoppas därför, att den pågående
utredningen tar ställning till
dessa frågor på sådant sätt att vi, när
beslut skall fattas, kan få till stånd dels
en någorlunda enhetlig tillämpning, och
dels ett hänsynstagande till de särskilda
omständigheter, som i dag och i framtiden
kommer att råda i de norrländska
skogsbygderna.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Självfallet finns ingen
anledning att ingå på det tänkta exempel
eller på något annat av de exempel,
som här har förts på tal. Men jag vill
gärna understryka vad herr Jonsson i
Fjäle avslutningsvis anförde. Vad som
på goda skäl kan förväntas är givetvis
att den pågående jordlagsutrcdningen,
som har till primär uppgift att överse
såväl jordförvärvslagen som bolagsförbudslagen
och uppsiktslagen, beaktar
alla de skäl, som till äventyrs påkallar
modifiering och korrigering av de nuvarande
lagbestämmelserna —- i utredningen
ingår ju företrädare för samtliga
demokratiska partier jämte experter.
Detta är så mycket viktigare som
den pågående strukturförändringen inom
jordbruket och skogsbruket äger direkt
samband med den lagstiftning det
här gäller.

Att redan nu skissera de önskvärda
målsättningarna eller i detalj beröra frågan
om på vilka områden lagändringar
kan vara påkallade tror jag inte är välbetänkt.
Alldenstund 1958 års jordlagsutredning
redan har avgivit ett delbetänkande,
utgår jag ifrån att utredningen
så snabbt som möjligt söker slutföra
sitt utomordentligt viktiga arbete.

Först därefter blir det möjligt att sakligt
diskutera de tidsanpassade korrigeringar
som kan vara påkallade i en jordlagstiftning,
som jag rent principiellt anser
bör vara så tidsanpassad som möjligt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag hade kunnat nöja
mig med att instämma med herr Jons -

18 Nr 31 Onsdagen den 9 december 1959

Om inrättande av en professur i vägbyggnad vid Chalmers tekniska högskola

son i Fjäle, men på en punkt vill jag
dock precisera ett tydligare ställningstagande
nämligen i anslutning till vad
herr Jonsson framhöll beträffande dels
önskvärdheten av att få en i möjligaste
mån likformig tillämpning av lagen,
dels också värdet av att den tillämpas
på ett alldeles särskilt sätt i Norrland.
För min del måste jag säga, att det är
av stort värde om lagstiftningen möjliggör
just hänsynen till olika förhållanden
i olika landsdelar. Det är av synnerligt
värde om vid ärendenas handläggning
representanter för de lokala förhållandena
har möjligheter att göra sina synpunkter
gällande.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om inrättande av en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 181, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola.

Statsutskottet hade till behandling förehaft dels

en inom första kammaren av herr
Boman in. fl. väckt motion (1:242), i
vilken hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att en professur i vägbyggnad
skulle den 1 juli 1960 inrättas vid Chalmers
tekniska högskola samt att kostnaderna
för professuren skulle avräknas
mot automobilskattemedlen, och

dels en inom andra kammaren av herr
von Seth m. fl. väckt motion (II: 176),
i vilken hemställts, att riksdagen måtte
besluta att från och med budgetåret
1960/61 inrätta en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola
samt att kostnaderna härför skulle avräknas
mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 242 och II: 176 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Pålsson och Jansson i
Kalix samt fröken Karlsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:242 och 11:176, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Till grund för det utlåtande
som här föreligger till behandling
finns en motion om inrättande av en
professur i vägbyggnad vid Chalmers
tekniska högskola i Göteborg. Detta är
ett önskemål som framförts flera gånger,
och om behovet av denna professur föreligger
väl inga som helst delade meningar.
Stockholm har ju redan sin professur
i ämnet.

Utskottet och vi reservanter är också
eniga i sakfrågan. Vad som skiljer är
endast formuleringen i klämmarnak Vi
menar från vårt håll, att det vore mest
konsekvent att där i skrivelse till Kungl.
Maj :t framhålla angelägenheten av denna
professur och ge till känna vad utskottet
anfört i stället för att, med den
positiva skrivning som utskottet ändå
har, endast yrka avslag på motionen.

Utskottet har vid flera tillfällen uttalat
sig synnerligen positivt om detta önskemål.
Sålunda sade utskottet i sitt utlåtande
nr 54 i fjol enligt vad som refereras
i det här aktuella utlåtandet bl. a.:
»Den sedan åtskillig tid aktuella frågan
om inrättande av en professur i vägbyggnad
icke blott vid tekniska högskolan
i Stockholm utan även vid Chalmers
tekniska högskola borde därför enligt
utskottets mening snarast möjligt få
sin slutliga lösning. Utskottet var emellertid
med hänsyn till föreliggande statsfinansiella
läge icke berett att då taga
ställning till spörsmålet om tidpunkten
för den andra professurens inrättande
men förutsatte, att Kungl. Maj:t för 1959
års riksdag skulle framlägga förslag i
ämnet.»

Något dylikt förslag, säger utskottet,

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ang. anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

liar från Kungl. Maj ds sida icke förelagts
innevarande års riksdag — man konstaterar
sålunda detta.

Utskottet skriver i år att det vill —
under hänvisning till den ståndpunkt utskottet
tidigare intagit i detta ärende
samt till vad i de ovannämnda remissyttrandena
anförts — framhålla, att utskottet
utgår från att Kungl. Maj:t vid
sin förnyade prövning av spörsmålet om
utrustande jämväl av Chalmers tekniska
högskola med en professur på det betydelsefulla
vägbyggnadsområdet måtte
beakta de enligt utskottets mening starka
skälen för en positiv inställning till
ifrågavarande förslag.

Vi menar således, herr talman, att
med den inställning som utskottet har
vore det mera konsekvent att i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge till känna vad utskottet
anfört. Med den motiveringen
ber jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Pålsson
(ep).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
andre vice talmannen säger, att utskottet
under årens lopp har varit starkt positivt
inställt till denna sak, och vi anger
också detta genom vår skrivning.
Men när det är utskottet bekant, att hela
ärendet just nu är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning, har vi inte ansett det
vara nödvändigt med den skrivning som
herr andre vice talmannen föreslår. Vi
anser att det särskilt med tanke på situationen
i år är nödvändigt att Kungl.
Maj:t själv får väga de olika utgiftsposterna
mot varandra. Vi har här haft
många och långa diskussioner om ekonomiska
spörsmål denna höst och det
kan då synas angeläget att vi får överlämna
till Kungl. Maj:t att avväga, vilka
av de olika föreslagna professurerna
som bör inrättas först.

Utskottet har alltså en positiv inställning
nu liksom det haft tidigare, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

182, i anledning av väckt motion
om inrättande av professurer inom rättssociologiens
område; och

nr 183, i anledning av väckta motioner
angående en administrativ samordning
beträffande anslagsgivningen till
det frivilliga ungdomsarbetet m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. anläggande av flygplatser vid Skellefteå
och Örnsköldsvik

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anläggande av
flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik
jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 174 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 23 oktober 1959,
hemställt, att riksdagen måtte avgiva
yttrande över vad i propositionen anförts.

I propositionen hade redovisats förslag
vilka inneburo, att civila flygplatser
skulle anläggas vid Skellefteå och
Örnsköldsvik, kostnadsberäknade till
vardera cirka 5 miljoner kronor exklusive
markkostnader. Enligt preliminärt
träffade överenskommelser mellan staten
och vederbörande lokala intressenter
skulle de sistnämnda kostnadsfritt
ställa mark för flygfälten till luftfartsverkets
förfogande. Vidare skulle intressenterna
i vartdera fallet bidraga till anläggningskostnaderna
med 05 procent av

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ang. anlaggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

dessa, dock med högst 3 250 000 kronor,
och till driftkostnaderna med ett årligt
belopp av 70 000 kronor under en femårsperiod
samt därutöver bestrida vissa
andra med flygplatsernas anläggande
och drift förenade kostnader. Arbetet
var avsett att bedrivas som beredskapsarbete.
Den på statsverket fallande andelen
av anläggningskostnaderna avsågs
därför skola bestridas med anslagsmedel
för arbetslöshetens bekämpande.

Till behandling i förevarande sammanhang
hade utskottet förehaft en inom
andra kammaren av herr Åkerström
väckt motion (11:721), vari hemställts,
att riksdagen vid sin behandling av propositionen
måtte beakta de i motionen
framlagda synpunkterna.

I motionen hade framförts vissa erinringar
mot Kungl. Maj:ts förslag. Motionären
hade sålunda ansett den klassificering
i bidragshänseende som skett av
flygplatserna genom förenämnda avtal
oriktig och ifrågasatte om därigenom eu
rättvis fördelning uppnåddes mellan
skilda landsdelar och befolkningscentra.
Med hänsyn bland annat härtill hade
motionären vidare föreslagit sådana
jämkningar i avtalen, att intressenterna
icke ålades högre bidrag än 50 procent
av anläggningskostnaderna, dock högst
2 500 000 kronor, samt att driftbidragen
i stället för föreslagna 70 000 kronor per
ar under en femårsperiod fastställdes till
15 000 kronor per år under samma tid.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet yttrat bland annat följande:

»Utskottet konstaterar för sin del med
tillfredsställelse att Kungl. Maj:t så
snabbt som nu skett låtit utreda berörda
flygplatsfrågor. Utskottet har icke funnit
anledning till erinran mot innebörden
av de förslag och de preliminärt
slutna överenskommelser, som redovisas
i propositionen. Härav följer att utskottet
funnit sig icke kunna biträda de i
motionen II: 721 framförda yrkandena.
Utskottet, som således avstyrker bifall
till motionen i fråga, har därvid särskilt
beaktat de fördelar i olika hänseenden
för närmast berörda kommuner förlägg -

ningen av flygplatser till respektive orter
innebär, vilka fördelar f. ö. främst
torde ha motiverat intressenternas beredvillighet
att ikläda sig de åtagna förpliktelserna.

Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer utskottet, att riksdagen
må, i anledning av propositionen nr 174
och med avslag å motionen II: 721, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört rörande anläggande
av flygplatser vid Skellefteå och
Örnsköldsvik.»

Vid utlåtandet hade reservation anförts
av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Jacobsson, Åkerström och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
det stycke i utskottets yttrande, som
började med orden »Utskottet konstaterar»
och slutade med »åtagna förpliktelserna»,
bort ersättas med text av följande
lydelse:

»Utskottet konstaterar att av riksdagen
begärd utredning rörande flygplatsanläggningar
vid Skellefteå och Örnsköldsvik
på berömvärt kort tid verkställts.
En bidragande orsak till att så
kunnat ske har varit, att arbetsmarknadsstyrelsen
funnit anläggningarna utgöra
lämpliga objekt för dess åtgärder
till förbättring av sysselsättningsmöjligheterna
i berörda landsdelar. Anläggningarna
beräknas nämligen kunna till
betydande del bedrivas som beredskapsarbeten.

Utskottet anser sig i så måtto böra beakta
vad i motionen anförts att de lokala
intressenterna vid den definitiva uppgörelsen
icke bör åläggas högre bidrag
till anläggningskostnaderna än 55 procent,
dock högst 2 750 000 kronor för
vardera flygplatsen.

Den tveksamhet, soin kan råda rörande
den ifrågasatta formen för de lokala
intressenternas bidrag till driften samt
rörande bidragens storlek i förhållande
till båtnaden för berörda intressenter,
bör enligt utskottets mening leda till en
jämkning av bidragsbeloppen. De årliga
bidragen bör bestämmas till 35 000 kronor
under den föreslagna tiden av fem
år.»

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ang. anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

samt att utskottet bort hemställa, alt
riksdagen måtte, i anledning av propositionen
nr 174 och motionen 11:721, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört rörande anläggande
av flygplatser vid Skellefteå och
Örnsköldsvik.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
nyss hörde, gäller det föredragna
ärendet två flygplatser, en i Skellefteå
och en vid Örnsköldsvik.

Den första frågan man gör sig, när
man ser en proposition med ett sådant
förslag, är huruvida det föreligger något
behov av flygplatser på dessa båda ställen.
I propositionen finner man inte
någon motivering som bygger på ett sådant
behov, inte heller redovisas någonting
om den trafik som skulle gå där eller
hur stort trafikunderlaget kan väntas
vara. Det finns följaktligen ingenting
som tyder på att det skulle föreligga ett
verkligt behov av flygplatser på dessa
båda ställen.

Som enda motivering anför propositionen
i stället, att det har visat sig finnas
utrymme för start- och landningsbanor.
Detta tycker jag för min del inte
är en tillräcklig anledning att bygga en
flygplats, varken där eller någon annanstans.
Skall man bygga en flygplats, gör
man det därför att det finns behov av
flygtrafik till och från den platsen, annars
skall man inte bygga någon.

Av propositionen framgår, att även om
det skulle finnas folk, som vill flyga från
dessa flygplatser, så kommer det inte
att ske i en sådan utsträckning att flygplatserna
kan bära sig. För att ändå göra
det hela gångbart i riksdagen har man
träffat en överenskommelse med respektive
kommuner, Skellefteå och Örnsköldsvik,
att de vardera skall svara för
en kostnad av 70 000 kronor per År under
fem år framåt till driftkostnader.
Detta visar, att dessa flygplatser redan
ur driftsynpunkt måste bli synnerligen
förlustbringande. Dessutom har de båda
kommunerna åtagit sig att svara för utbyggnadskostnaderna
upp till ett belopp
av 3 250 000 kronor vardera, därutöver

skall de ställa tillräckligt med mark till
förfogande kostnadsfritt, därutöver skall
de svara för administrationen under utbyggnaden,
för vidmakthållandet av den
elektriska utrustningen, för katastrofberedskapen
och för snöröjningen. När
man ser med vilket friskt mod kommunerna
åtar sig dessa kostnader, och när
man samtidigt konstaterar, att de har eu
utdebitering på 16—17 kronor, landstingsskatten
inräknad, då börjar man
undra hur det egentligen står till i »det
fattiga Norrland», som man så ofta hör
talas om.

Vid läsandet av denna proposition och
det utskottsutlåtande, som föreligger i
denna sak, kan vi inte få något annat intryck
än att man i detta sammanhang
handskas ovanligt vårdslöst med både
kommunernas och .statens medel.

Vad kan vara den egentliga orsaken
till detta? På den frågan får vi heller
inget svar, vare sig i propositionen eller
i utskottsutlåtandet. För att ändå få riksdagen
att gå med på det hela har framförts
såsom ett skäl för byggande av dessa
flygfält, att det skulle utgöra en betydande
hjälp i form av beredskapsarbete
för att lätta på sysselsättningssvårigheterna
uppe i dessa områden.

Detta är otvivelaktigt ett starkt skäl,
som vi förmodligen allesamman är beredda
att ta fasta på. Men man måste
fråga sig: Är byggande av flygfält den
enda möjligheten att skaffa sysselsättning
uppe i dessa områden i Norrland?
Det tycker jag nog inte. Vi vet, att del
inte bara i Norrland utan också i andra
delar av vårt land råder en betydande
brist på goda vägar. Den arbetskraft,
som kan användas för att bygga flygfält,
kan enligt min mening precis lika
bra användas för att bygga vägar. Om
man byggde vägar i stället för att bygga
flygfält däruppe, skulle man otvivelaktigt
få en biittre användning för pengarna,
både statens och kommunernas — i
den mån kommunerna bleve engagerade
i det hela. Genom att bygga bättre vägar
sparar man bl. a. bensin, men genom
att bygga flygfält och driva eu förlustbringande
flygning till och från dessa
fält förbrukar man bensin. Man får

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ang. anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

sålunda inte bara betala bensinkostnaden,
utan dessa kommuner får under de
närmaste fem åren också betala vardera
70 000 kronor per år för att denna bensin
skall användas till mycket ringa
nytta.

Vi har ju i det här huset fått många
lektioner i sparsamhet, och i den nuvarande
situationen har vi otvivelaktigt anledning
att se oss litet grand för och
tänka på hur vi skall använda pengarna.
Vi har då enligt min mening mycket stor
anledning att fundera på om vad som
här föreslagits är det bästa sättet att använda
skattebetalarnas medel, både de
som staten får in och de som kommunerna
får in. Jag kan inte tycka att det
är en klok användning av pengarna. Jag
kan inte få i mitt huvud att det i dessa
bägge områden finns så många människor
som ha så brått att de inte kan resa
med tåg till och från Stockholm, som
det ju här närmast gäller; från Stockholm
finns det ju flygförbindelser vidare
åt andra håll. Jag skulle inte tro att dessa
människor är så många att det är
motiverat att kasta ut dessa 10 miljoner
kronor för byggande av flygfälten och
att därutöver låta kommunerna dra på
sig de kostnader, som hör samman med
utnyttjandet av flygplatserna.

Vi måste ju också tänka på att
kommunernas förpliktelser beträffande
driftbidragen — de 70 000 kronorna —
bara varar i fem år. Sedan denna tid har
löpt ut uppstår frågan, vem som skall
betala kostnaderna i fortsättningen, och
jag kan knappast tro att det kan bli kommunerna,
eftersom dessa redan nu måste
sägas vara ganska skattetyngda och väl
näppeligen har råd att fortsätta att bestrida
dessa utgifter.

Herr talman! Från denna utgångspunkt
har jag kommit fram till att jag
måste yrka avslag på Kungl. Maj:ts proposition
i detta ärende.

Herr ANDERSSON, AXEI. JOHANNES,
(fp):

Herr talman! När jag anslutit mig till
den åtskilligt reviderade reservation, som
ledamoten av fjärde avdelningen herr

Åkerström har anfört, har jag inte gjort
detta i någon större förhoppning om att
kunna påverka kammaren att ta en annan
ställning än utskottets majoritet har tagit,
utan min anslutning till reservationen
har närmast avsetts som en protest mot
det sätt på vilket de berörda kommunerna
har blivit behandlade.

Men innan jag går in på den frågan
måste jag verkligen säga några ord med
anledning av vad herr Elowsson nyss yttrade.
Jag kände inte till att vi hade eu
sådan framstående norrlandsexpert nere
i Kristianstad! Herr Elowsson anser sig
mycket väl veta, att flyget exempelvis på
örnsköldsviksområdet inte kan bära sig.
Herr Elowsson har naturligtvis inte reda
på att vi sedan några år tillbaka har en
flygplats i närheten av Örnsköldsvik, gemensam
med Umeå, att dctla är en av de
få flygplatser här i landet som verkligen
bär sig, som har varit en värdefull tillgång
för Linjeflyg, en flygplats där trafiken
undan för undan har ökat. Om man
jämför månadssiffrorna för detta år och
fjolåret finner man att trafiken i det närmaste
har fördubblats. Från den synpunkten
sett är det alltså klarlagt, i varje
fall beträffande örnsköldsviksområdet,
att det där finns ett mycket stort behov
av en flygplats.

Nu säger herr Elowsson också att kommunerna
där uppe med friskt mod har
åtagit sig de stora kostnader som det här
gäller, och detta gör att han undrar om
det finns någon sanning i det gamla talesättet
om det fattiga Norrland. Ja, herr
Elowsson, vi har i Norrland inte någon
större lust att för all framtid vara fattiga,
utan vi vill göra vad vi kan för att förbättra
villkoren för Norrland. En av förutsättningarna
för att man skall kunna nå
detta resultat är goda kommunikationer.
Vi kan inte vara utan flygfält.

Nu lever herr Elowsson också i den
villfarelsen att det här bara gäller att få
litet snabbare och bekvämare förbindelser
med Stockholm. Men det är inte det
viktigaste. Det viktigaste när det gäller
flygplatsen — i varje fall för oss i örnsköldsviksområdet
— är att vi skall få
snabba förbindelser med utlandet för de
stora exportindustrier som vi har där

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ang. anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

uppe. Det är dessas representanter som
suger att de absolut behöver flyget. De
klarar sig med att att åka tåg om de bara
skall till Stockholm, men när de skall ut
i världen — som många gör varje vecka
— är det en utomordentlig fördel för
dem att kunna pollettera resgodset på
Nordmalings flygplats för att sedan kanske
komma fram samma dajs eftermiddag
till London och där kunna hämta ut
sitt resgods. Och det är ännu viktigare
att alla deras utländska kunder kan beställa
flygbiljetter direkt till Nordmaling,
stiga av där på kvällen, hämta ut sitt resgods
och vara klara för underhandlingar
morgonen därpå. Det är det viktigaste
från vår synpunkt.

Det var ju också därför som vi i örnsköldsviksområdet
så konsekvent höll på
att vi var fullt tillfredsställda med Nordmalings
flygfält. Men sedan kommunikationsdepartementet
hade framlagt sitt
förslag om byggande av ett flygfält vid
Umeå och det därmed blev klart åt!
Nordmalings flygplats skulle nedläggas,
kom vi naturligtvis i ett besvärligt läge.

När förslaget om flygfältet vid Umeå
behandlades här i kammaren i våras, ansågs
även det vara en mycket besvärlig
fråga. Herr andre vice talmannen, som
då fungerade som ordförande i statsutskottets
fjärde avdelning, vittnade inför
kammaren om vilka svårigheter man i
avdelningen hade haft att ta ställning till
frågan om byggandet av ett flygfält i
Umeå och nedläggande av Nordmalings
flygplats. Genom någon underlig ödets
skickelse ramlade emellertid plötsligt
ned hos fjärde avdelningen ett meddelande
om att Kungl. Maj:t hade beslutat
tillsätta en utredning angående byggande
av särskilda flygplatser dels för skellefteåområdet
och dels för örnsköldsviksområdet.
Avdelningen och statsutskottet
fick då möjlighet att komma ur sina bekymmer.
Riksdagen beslöt att bygga flygplatsen
vid Umeå och sedan väntade man
på utredningen angående flygplatsen vid
Örnsköldsvik.

Utskottet förklarar i sill utlåtande, att
denna utredning har skett med berömvärd
skyndsamhet, vilket jag också kan
hålla med om. Men skyndsamheten har

onekligen varit oändligt mycket större
då det gällt att genom press tvinga fram
ett avtal med kommunerna. Då var det
så bråttom att kallelsen måste ske per
telefon. Ett par representanter från varje
kommun inom det berörda området
kallades till sammanträde utan att de
hade någon möjlighet att ta några kontakter
inom kommunerna eller med varandra.
Man hade bara ett par dagar på
sig för att inställa sig i Stockholm för
förhandlingar med kommunikationsdepartementet.
Det var en oerhörd brådska
därför att, som det hette, arbetsmarknadsstyrelsen
krävde omedelbart besked
för att denna anläggning skulle kunna utföras
som beredskapsarbete.

Självklart blev det under sådana förhållanden
en oerhörd press på kommunerna.
Om de inte var beredda att svara
ja praktiskt taget omedelbart riskerade
de, att flygfältsfrågan för deras del
kanske blev vilande i många år framåt.
För de kommunalmän, som var med om
förhandlingarna med departementet och
som i motsats till herr Elowsson är medvetna
om hur viktigt det är för dessa delar
av Norrland att få ett flygfält, var det
naturligtvis svårt att vägra att godkänna
det förslag som kommunikationsdepartementet
framlade.

Ja, man vägrade faktiskt i första vändningen,
tv departementets första bud innebar,
att kommunerna skulle betala 75
procent av kostnaderna och dessutom,
om jag inte minns fel, 150 000 kronor om
året i driftbidrag för all framtid -— det
var alltså ingen tidsbegränsning i fråga
om driftbidraget. Detta bud från departementet
kom som en chock för kommunernas
representanter. De hade ju i
den proposition, som kommunikationsdepartementets
chef framlade i våras, läst
att meningen var att staten skulle bygga
flygfältet med visst bidrag av kommunerna.
Men nu framlade man ju från statens
sida ett förslag som innebar, att kommunerna
skulle svara för bortåt 85 procent
av kostnaderna och staten för drygt
15 procent. Detta tyckte man var ett
ganska underligt sätt att tala om »visst
bidrag från kommunernas sida». Det blir
ju, även enligt det förslag som nu före -

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ang. anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

ligger, kommunerna som bygger flygfältet
åt staten med »visst» bidrag från statens
sida. Det är för övrigt mig veterligen
också första gången som man kräver
driftbidrag av kommunerna i samband
med anläggande av flygfält.

Herr Elowsson tycks tro, att de andra
flygfält, som vi har här i landet, bär sig
mycket bra. Om jag inte minns alldeles
fel uppgår förlusterna för närvarande på
de flygfält som vi bar i landet, bland annat
nere i herr Elowssons hemtrakter, till
ungefär 14 miljoner kronor om året. När
det gäller att få till stånd flygfält i det
fattiga Norrland, herr Elowsson, anser
man det nödvändigt för staten att gardera
sig på så sätt att kommunerna däruppe
själva skulle svara för eventuella
driftförluster!

Herr talman! Jag anser att denna fråga
av departementet har behandlats på
ett mycket egendomligt sätt. Vi hade i
min hemtrakt invaggat oss i den föreställningen,
att när riksdagen berövade
oss ett flygfält som vi redan hade, var
det också riksdagens och .statens skyldighet
att se till att vi fick ett annat
flygfält i stället. Men nu har det ju blivit
så, att kommunerna får se till att staten
får ett annat flygfält i stället för det
som lagts ned, bara därför att man från
statens sida ansett det nödvändigt att
bygga ett flygfält vid Umeå.

I departementschefens uttalande i
samband med propositionen i våras lämnades
en redogörelse för avtalen beträffande
Jönköping, Kiruna och Umeå. Av
dem framgick att bidragen från kommunernas
sida rörde sig om ungefär 50
procent; staten och kommunerna satsade
alltså hälften var. Men för att göra
det litet lättare att svälja den här nya
historien har man uppfunnit någonting
som man kallar stamlinjeflygfält. Man har
plötsligt upptäckt att t. ex. umeåområdet
är mycket lämpligt för ett stamlinjeflygfält,
medan däremot örnsköldsviksområdet
— varifrån det större antalet
passagerare kom under den tid vi hade
flygfältet i Nordmaling — anses behöva
endast ett lokalt flygfält. Jag kan i det
stycket hålla med herr Elowsson om
att det avgörande när man anlägger ett

flygfält borde vara trafikunderlaget,
inte en del andra förhållanden. Hade den
synpunkten fått vara avgörande i våras
och även nu, skulle man givetvis ha betraktat
ett flygfält i örnsköldsviksområdet
som mest angeläget.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! I början av sitt anförande
sökte herr Andersson gendriva mig
genom att framhålla att det flygfält, som
man tidigare haft tillsammans med
Umeå, hade varit ett av de få flygfält
som verkligen burit sig. Men det har ju
inte med denna sak att göra — när man
nu delar på fälten blir ju förlusten under
de fem närmaste åren enligt propositionen
minst 70 000 kronor om året
— den siffran kan vi inte komma ifrån,
och det är en förlust som kommunen
skall betala.

Sedan var det ju rätt intressanta upplysningar
herr Andersson lämnade beträffande
förhandlingarna med statsverket
—- man får väl närmast använda den
beteckningen — när det gäller dessa
flygplatser. Om jag fattade herr Andersson
rätt, hade man där uppe fått den
uppfattningen att därest man inte gick
med på de villkor som bjöds, så riskerade
man att inte få någon flygplats vid
Örnsköldsvik och kanhända inte heller
vid Skellefteå. Frågan är då: Var verkligen
inte behovet av en flygplats större
än att det berodde på de kommunala insatserna
huruvida man skulle få fivgfält
eller inte? En flygplats skall väl
byggas därför att den behövs; det kan
ju inte få bli avgörande huruvida den
ena eller den andra kommunen skall betala
en större eller mindre del av kostnaderna.
Skall det vara någon mening
med saken, måste flygplatsen byggas och
förläggas till ett visst område därför att
den behövs där, inte av någon annan
anledning. Redan detta gör saken ganska
underlig, och den har inte blivit mindre
underlig genom det anförande herr Andersson
höll.

Onsdagen den i) december 1959

Nr 31

Ang. anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik
Om flygplatserna i södra Sverige går området, som kommer att kosta drygt 5
med förlust, herr Andersson, så är jag miljoner kronor.

den förste som tror det. Men skyll inte Men det är alltså inte vi som har åstadmig
för den saken, det vill jag bara ha kommit den uppdelningen, utan beslutet
sagt! Jag har inte på allra minsta sätt har fattats av riksdagen, och då tycker
någon andel i det. man ju att staten också borde ta konse kvenserna

av riksdagens beslut.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp), kort genmäle:

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt
att flygunderlaget blir betydligt sämre
både i umeå- och i örnsköldsviksområdet
när vi delar på oss; då vi tillsammans
hade flygfält i Nordmaling var
flygunderlaget givetvis betydligt större
och bättre.

Vi försökte också göra klart inte bara
för statsutskottets fjärde avdelning utan
också för herr Elowsson och andra ledamöter
av första kammaren, att det både
ur örnsköldsviks och ur Umeås synpunkter
var fullständigt felaktigt att slopa flygfältet
i Nordmaling, som låg mitt emellan
de båda städerna och mycket val kunde
betjäna bägge. Men man lade ner detta
flygfält bara för att få till stånd ett flygfält
i Umeå och sedan tvingas bygga ett
annat fält i örnsköldsviksområdet, som
var den starkare av de båda parter som
utnyttjade flygfältet i Nordmaling. Herr
Elowsson måste väl ändå medge att det
vore rätt egendomligt när staten beslutar
lägga ned Nordmalings flygfält, att det
område, som visat sig ha det starkaste
behovet av flygfältsförbindelser under
den tid flygverksamheten på Nordmaling
varit i gång, skulle få vara utan flygfält,
medan den andra delen, den med det
mindre trafikunderlaget, skulle få ett
flygfält. Min uppfattning var också,
att om man hade satsat en miljon eller
ett par miljoner på Nordmalings flygfält
så hade man fått en fullt tillfredsställande
lösning av frågan för hela detta område.

Riksdagen beslöt emellertid alt man
inte skulle handla så förnuftigt, utan att
man skulle bygga dels ett flygfält vid
Umeå — som påstås komma att kosta 8
miljoner kronor; hur stor den verkliga
kostnaden blir vet väl ingen riktigt -—
och dels ett flygfält för örnsköldsviks -

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag har inte varit i tillfälle
att lyssna till herr Axel Anderssons
anförande, men jag förstår ungefär på
vilket plan det legat — herr Axel Andersson
har jämrat sig över den tidsnöd
som det här varit fråga om.

Låt mig, herr talman, säga att nog är
det rätt underligt att när regeringen lägger
fram förslag om att man skall få
flygfält i Örnsköldsvik och Skellefteå, så
är det representanter från just dessa delar
av landet som medverkar till att ställa
till svårigheter för att frågan skall få en
positiv lösning. Jag måste säga att jag
hade väntat bättre av ordföranden i Örnsköldsviks
stadsfullmäktige, och jag frågar:
»När får man nog däruppe av honom?» Herr

Axel Andersson har sagt, att det
hela varit så jäktigt. Jag ber kammaren
observera, att när fjärde avdelningen i
våras behandlade denna fråga höll inte
avdelningen själv på att rymmas i
sammanträdeslokalen, därför att representanter
för Örnsköldsvik och Skellefteå
trängdes om livsrummet för att
tala om för alla på fjärde avdelningen,
hur angeläget det var att flygfälten kom
till stånd och att det skedde snabbt. Man
underströk i fjärde avdelningens utlåtande
angelägenheten av att kommunikationsministern
raskade på.

Det bär han också gjort, tydligen till
herr Axel Anderssons stora besvikelse.

Vi begärde att luftfartsstyrelsen skulle
komma in med sin utredning och projektering
till den 1 oktober 1959, men eftersom
arbetsmarknadsstyrelsen var intresserad
av att få ta detta jobb, försökte
vi pressa luftfartsstyrelsen att komma
in tidigare med sina projekteringar för
att arbetsmarknadsstyrelsen skulle få
möjlighet att sätta i gång med arbetet så

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ang. anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

tidigt som möjligt under instundande
höst. När vi den 15 september fick klart
för oss, att det var möjligt att få fram
projekteringen före den 1 oktober, ansåg
vi att det måste vara i sakens intresse,
och framför allt i bygdens, att man
så tidigt som möjligt fick till stånd ett
resonemang med representanter för de
åtta, tio kommunerna däruppe. Den 15
september dagtecknades en kallelse till
kommunerna, att deras representanter
skulle infinna sig i Stockholm den 21 september
1959 klockan 10.30 i kommunikationsdepartementet,
Mynttorget 2, Stockholm
— det är bäst att vara fullständig.

Den 21 september skedde alltså det
första sammanträffandet med representanter
från Örnsköldsvik och andra kommuner.
I sammanträdet deltog också herr
Axel Andersson. Att han sedan ramlat ut
ur bilden är inte departementets fel.

Sedan vi diskuterat frågan fick Örnsköldsvik
ett nytt bud den 28 september,
alltså sju dagar senare. Under den veckan
hade således representanterna möjlighet
att fundera på det bud som hade lämnats.
Nästa sammanträde i Stockholm
hölls den 2 oktober, då vi diskuterade det
nya budet med representanterna. Den 7
oktober, fem dagar senare, fick Örnsköldsvik
ännu ett nytt bud, och sex dagar
därefter, den 13 oktober, lämnade
Örnsköldsvik ett protokollsutdrag, dvs.
ett besked om att man accepterade.

Jag måste säga, ärade kammarledamöter,
att när herr Axel Andersson här stiger
upp och gör gällande att vi forcerat
frågan till oanständighet, är det lindrigt
sagt en felaktig historieskrivning. Att vi
drev på berodde på att vi ville få fram
frågan så snabbt som möjligt för att utnyttja
de möjligheter, som arbetsmarknadsstyrelsen
kunde ge oss för att få i
gång projekten. Jag såg nämligen då inga
möjligheter, och jag ser det ännu mindre
nu, att över budgeten få pengar för att
bygga dessa flygfält.

Det var av denna anledning som vi raskade
på. Jag tror att den som vill sakligt
bedöma tidsschemat måste säga att
det, med hänsyn till de krav man ställde
på oss i fråga om att kunna presentera
förslaget för arbetsmarknadsstyrelsen,

fyller alla rimliga anspråk. Får herr Axel
Andersson aldrig vara med om förhandlingar
med kortare varsel och en ännu
mera sammanträngd tidtabell, så kan han
skatta sig lycklig.

Den överenskommelse, som har träffats,
är undertecknad av — tror jag —
tio kommuner, däribland av örnsköldsviks
stadsfullmäktige, där herr Axel Andersson
varit klubbförare och där beslutet
togs utan votering och utan att herr
Axel Andersson antecknat någon avvikande
mening till protokollet. Jag måste
säga, att han kommer med sin reservation
på fel plats och fel ställe, nämligen
i den svenska riksdagen.

Om riksdagen skulle följa reservanternas
förslag, betyder det att jag inte ser
några möjligheter att nu realisera ett
byggande av flygfälten i Örnsköldsvik
och Skellefteå. Den »hasning» som man
har gjort, från motionen till reservationen,
innebär att vi får lov att plocka
fram mera pengar, och dessa pengar
skall tas någonstans. Jag är inte säker på
att arbetsmarknadsstyrelsen är beredd
att satsa ytterligare pengar och över budgeten
går det inte att få några ■— och därvidlag
hör ju herr Axel Andersson till
dem som är alldeles särskilt angelägna
om att man skall spara.

Vill man alltså bidra till en lösning av
den här frågan i nuläget — och det trodde
jag att framför allt representanterna
från de nordliga bygderna var intresserade
av — finns det bara en väg att gå,
över Kungl. Maj:ts proposition.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp), kort genmäle:

Ilerr talman! Det är mycket man får
höra här i livet, som gör en smått förvånad
och förbryllad, men när jag får
höra statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
hemmahörande
i Umeå, fråga mig om vi aldrig får nog
där uppe, d. v. s. i örnsköldsviksområdet,
blir jag verkligen förbluffad. Om
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
skulle resa runt
i hela Norrland och fråga, var någon -

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ang. anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

stans folk aldrig blir nöjda utan alltid
kräver det mesta, kommer de att svara:

I Umeå! Utan minsta tvekan kommer
de att svara på det sättet; de kommer
aldrig att nämna Örnsköldsvik i det sammanhanget.

Däremot är det, tycker jag, inte alls
så märkvärdigt, om jag som stadsfullmäktiges
ordförande i Örnsköldsvik,
även om jag har varit med på en uppgörelse,
tillkännager att detta har skett
under våldsamma protester. Det kan ju
inträffa ibland att man är tvungen att
gå med på saker och ting, även om man
inte är så särdeles glad över att man är
tvingad till det.

Statsrådet lämnade nu här en redogörelse,
i vilken han menade att det inte
varit någon forcering utan att representanterna
haft verkligt god tid på sig.
Han talade om att den 15 september
skickades det ut en kallelse från departementet.
Den gick, antar jag, till länsstyrelsen,
och sedan fick länsstyrelsen
sammankalla folk från de berörda tio
kommunerna, så att de den 21 september,
alltså sex dagar senare, skulle kunna
vara i kanslihuset — vid den långa
och fina adress som statsrådet anförde.

Alltså: på sex dagar skulle ett brev gå
från Stockholm till länsstyrelsen, och
länsstyrelsen skulle kalla de här människorna,
som ju i alla fall först måste
samlas och tala litet grand om vad som
förestod, eftersom de ju inte varit i tillfälle
att göra det tidigare. Så träffades
representanterna i Stockholm och fick
ett chockbud från departementet, och sedan
fick de resa hem. Den 28 september,
alltså efter ytterligare en vecka, skulle
de vara vid samma fina adress en gång
till, beredda att acceptera vad departementet
föreslog.

.lag menar att det verkligen är forcering,
när kommunernas representanter
behandlas på det sättet. De blev ju tvingade
att ta ställning till en fråga innan
de haft någon möjlighet att sammankalla
kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige.
Det blir några få, som får
ta på sitt ansvar att ge ett beskeil utan
att veta, vad de beslutande församlingarna
i deras kommuner tänker och tycker.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.

2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore
av talaren överskriden.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vet inte varifrån
herr Axel Andersson har fått uppgiften
att kallelsen gick över länsstyrelsen. Jag
har kallelsen här i min hand och den
avslutas med följande fras: »Eder kommun
inbjudes härmed att vara representerad
vid detta sammanträde.»

Kallelserna gick alltså direkt till kommunerna.
Jag vet emellertid att landshövdingen
hade tagit ett eget initiativ
för att samla representanterna, så att de
skulle kunna komma överens om att
uppträda på en enad front. Detta är
emellertid en helt annan sak, som kommunikationsdepartementet
inte har någonting
med att göra.

Jag vill vidare nämna, att före den
15 september hade statssekreterare Hörjel
telefonsamtal med i varje fall en del
av kommunerna där uppe och förvarnade
dem om att förhandlingarna skulle
komma.

Herr Axel Andersson frågar nu, om
jag tycker att det är helt i sin ordning
att man får förhandla under så kort tid
som här har skett. Jag svarar, att med
hänsyn till föreliggande omständigheter,
med hänsyn till önskvärdheten av att få
fram en överenskommelse så snabbt som
möjligt, var vi tvingade att arbeta efter
den här tidtabellen. Jag har också frågat
mina medarbetare i departementet,
om det var någon av förhandlarna som
klagade över att så kort tid stod till förfogande,
men de har inte kunnat påminna
sig att någon klagade över den saken,
tv kommunernas representanter var tydligen
också intresserade av att få en
överenskommelse till stånd så snart som
möjligt.

Jag måtte ha uttryckt mig alldeles väldigt
illa, om herr Andersson uppfattade
min fråga, om man aldrig »får nog» i
Örnsköldsvik, på det sättet att jag frågade
om människorna där inte får nog
av det ena och det andra. Jag undrade

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ang. anlaggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

bara, om de ändå inte har fått nog av
en viss herres vinglerier?

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Jag måste, herr talman, säga att jag
tycker mig ha anledning att konstatera
att herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
inte bör ta
ordet »vingleri» i sin mun i detta sammanhang.
Om man som jag haft tillfälle
att följa den här frågan, får man väl
säga att det sällan har förekommit så
mycket vinglerier som i den.

Den nu aktuella utredning, som herr
statsrådet har tillsatt när det gäller de
här områdenas förseende med flygfält,
är inte den första. Han hade tillsatt en
annan utredning, som i lämplig tid var
klar med att ordna flygfältet vid Umeå.
Den utredningen besökte också örnsköldsviksområdet
och trollade fram en
flygplats där på någonting som heter
nötbolandet. Men när herr statsrådets
andra utredning, den som han nu åberopar,
kom dit misstänker jag att den
undrade vad det var för något mystiskt
som hade inträffat, när man kunde anvisa
ett sådant område som plats för ett
blivande flygfält — ett bergsområde
med myrar. Den utredningen konstaterade
omedelbart att området var fullständigt
odugligt som flygfält, och i stället
föreslogs ett område som enligt vad
vi redan för 20 år sedan hade gjort klart
var mycket lämpligt för ett flygfält. Den
gången behövdes alltså inget vingleri
från departementets sida, utan det fick
lösningen till skänks av den gamla flygplatsutredningen
som hade verkat uppe
i våra trakter.

Herr statsrådet tyckte att vi skulle
vara glada över att vi i alla fall hade
nästan 14 dagar på oss för att fundera
på förslaget. Men det är väl ändå rätt
självklart att när det gäller ett beslut,
som innebär att de berörda kommunerna
skulle bli tvungna att höja skatten
med minst 2 kronor för att kunna klara
den utgift som det var fråga om, så behöver
kommunerna litet större möjligheter
att penetrera frågan innan de av -

ger ett svar. Herr statsrådet sade att det
inte uttalades något missnöje av dem
som var med och förhandlade. Jag var
med vid det första tillfället, och nog har
jag ett minne av att det knorrades en del
över den korta tiden. Och det är ju också
alldeles självklart att man måste göra
det.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Efter det replikskifte
som här har förekommit finns det ingen
anledning för mig att gå in på någon
längre utläggning rörande den föreliggande
frågan. Jag skulle i stort sett kunna
nöja mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Det finns emellertid några punkter
som jag skulle vilja uppehålla mig vid.
Jag syftar då bl. a. på herr Elowssons
inlägg, i vilket han framhöll att byggandet
av flygfält och trafikflygets ekonomiska
förutsättningar i övrigt var mindre
goda om inte stat och kommuner höll
detsamma under armarna. Jag skulle endast
i fråga om dessa anmärkningar
vilja framhålla att då statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
nu befinner sig i kammaren han säkert
kan lämna herr Elowsson önskvärda
upplysningar i dessa hänseenden.

Herr Elowsson var vidare tveksam om
huruvida det förelåg behov av de flygplatser
som här har aktualiserats. Herr
Axel Andersson har tidigare belyst det
historiska skeendet på detta område, och
vad han sagt är väl i stort sett tillräckligt.
Jag vill bara verifiera vad både
herr Axel Andersson och herr statsrådet
framhållit om intresset för dessa flygplatser.
Sålunda vill jag erinra om att
när vi i statsutskottets fjärde avdelning
i våras behandlade denna fråga och
mottog uppvaktningar av de kommunala
myndigheterna och näringslivets män
i dessa trakter, så blev vi faktiskt övertygade
om att ett stort behov av flygfält
föreligger och att detta behov behövde
täckas snart, om man skulle kunna
undgå en framför allt för kommunerna
där uppe nedslående utveckling..

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ang'', anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

Industriens män hävdade nämligen
bl. a., att om det inte kunde upprättas
goda flygförbindelser i stället för den
vid Nordmaling till indragning föreslagna,
måste man ta under övervägande att
flytta i varje fall en del av sin affärsverksamhet
från Norrland till Stockholm,
och det skulle ju vara en utveckling
som sannerligen inte kan betraktas
som önskvärd.

Allt detta gjorde ju att statsutskottet
skrev mycket positivt — statsrådet var
nyss inne på den saken — och underströk
för sin del angelägenheten av att
den beslutade utredningen genomfördes
med största skvndsamhet och att den
erforderliga planeringen m. m. bedrevs
i sådan takt att ifrågavarande anläggningsobjekt
kunde stå till förfogande
som beredskapsföretag därest sysselsättningssvårigheterna
inom berörda landsdelar
skulle kvardröja. Utskottet förutsatte
vidare att det förslag vartill utredningen
komme att föranleda utan dröjsmål
skulle underställas riksdagen.

Vi har därför i utlåtandet uttalat vår
tillfredsställelse med departementschefen,
som verkligen snabbt har effektuerat
riksdagens beslut. Jag tror att statsrådet
gjorde herr Axel Andersson en liten
orättvisa, då han sade att denne var
av annan mening därvidlag. Så är det
faktiskt inte, ty i reservationen står det
tydligt att statsrådet har handlat »berömvärt
snabbt», vilket kanske innebär
ännu en grad högre beröm än det utskottet
givit uttryck för.

Jag vill sedan bara säga några ord om
utskottets behandling av den föreliggande
motionen. Motionen rör, som här tidigare
belysts, en överenskommelse, som
träffats efter förhandlingar mellan
Kungl. Maj:t och de kommuner som är
beroende av dessa flygplatser uppe i
norr. Vi har inte från utskottets sida ansett
oss kunna fingra på denna överenskommelse.
Riksdagen brukar ju enligt
sin praxis inte ändra på en uppgörelse,
soin träffats mellan staten oeli andra intressenter,
utan när ett avtal slutits bör
man å ömse håll stå för detsamma. Utskottet
bär därför faktiskt inte gjort annat
iin »välsignat» avtalet i förlitande på

att kommunerna själva vet vad de gett
sig in på. År det något fel på uppgörelsen
som sådan, må man tvätta den byken på
det lokala planet, där den hör hemma.

Jag vill också understryka vad utskottet
avslutningsvis anfört: »Utskottet, som
således avstyrker bifall till motionen i
fråga, har därvid särskilt beaktat de fördelar
i olika hänseenden för närmast
berörda kommuner förläggningen av
flygplatser till respektive orter innebär,
vilka fördelar f. ö. främst torde ha motiverat
intressenternas beredvillighet att
ikläda sig de åtagna förpliktelserna.»
Det är utskottets motivering för sitt
ställningstagande i denna sak.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av vad herr
andre vice talmannen nyss sade angående
den berömvärda snabbhet med vilken
utredningen hade färdigställts, vill
jag påpeka, att jag för min del förklarade
att denna snabbhet överträffades av
den snabbhet man krävde när det gällde
för kommunerna att ta ställning till frågan.
Det var så jag framställde saken.

Jag kan till sist, herr talman, inte underlåta
att erinra om den avslutning, som
statsrådet använde sig av vid debatten
i våras, då han förklarade, att när nu
Örnsköldsvik kommer att få sitt flygfält,
så blir det inte tack vare herr Andersson
utan trots herr Andersson. .lag
vill begagna detta tillfälle att konstatera,
att när nu örnsköldsviksområdet får
sitt flygfält, blir det varken tack vare
eller trots herr kommunikationsministern,
utan det blir tack vare kommunerna
där uppe, som kommer att bygga flygfältet.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag måste säga att den
avslutande sats, som jag använde mig av
i fjol, bara om möjligt har blivit ännu
mera sann under sommarvärmen i år.

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ang. anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

Men, herr talman, det var en annan
sak jag skulle vilja påpeka för kammarens
ärade ledamöter. Herr Andersson
säger, när jag framhåller att han klubbfäste
detta beslut, att han gjorde det under
något som liknade tysta protester
och att han därför anser sig kunna
springa omkring på vilket grönbete som
helst, när han kommer till riksdagen.
Men, ärade kammarledamöter, vad är
det för förliandlingsmoral, som man då
tillämpar?

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske får erinra
herr statsrådet om ett gammalt västerbottniskt
ordspråk, som han tydligen
gärna själv tillämpar då det gäller Umeå.
Det är ett ordspråk som säger: »När jag
har fått det jag vill ha och väl upp det,
och andra fått vad de vill ha och nätt upp
det, då är jag nöjd.» Ett sådant resonemang
har ju faktiskt förekommit i denna
sak.

Jag har, trots att jag är född i Umeå,
resonerat som så, när jag anslöt mig
till denna reservation, att det var nödvändigt
för oss i Örnsköldsvik att bestämma
oss, så att vi inte kom bort bland
de andra kommuner, som redan låg i
startgroparna, beredda att försöka få
flygfält för sin del. Vid förhandlingarna
med kommunikationsdepartementet
fick vi veta, att det fanns en hel rad
sådana kommuner. Nu måste alla dessa
kommuner räkna med de andra och hårdare
villkor som har införts i samband
med att två norrlandsområden skall få
flygfält.

Herr SVEDBERRG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet efter
att ha lyssnat till den argumentation som
herr Nils Elowsson anförde som motivering
för sitt yrkande om avslag på utskottsmajoritetens
hemställan. Jag fick
närmast den uppfattningen av herr
Elowssons resonemang, att flygfältens
placering i detta land inte hade ett så
stort intresse, att man från riksdagens

sida nu skulle vara med om en placering
av två civilflygfält i övre Norrland.

Jag var ombud för min hemkommun
vid de underhandlingar som fördes
på kommunikationsdepartementet.
Vid dessa förhandlingar var utom departementet
även arbetsmarknadsstyrelsen
och luftfartsstyrelsen representerade.
Min hemkommun var ingalunda den
som kommer att inrymma det flygfält
i Västerbottens norra länsdel som det
här är frågan om, utan vår kommun ligger
i periferien, men jag vill försäkra
för riksdagens ärade ledamöter, att man
både i kommunalnämnden och i kommunalfullmäktige
var fullständigt enig om
betydelsen av ett flygfält i Västerbottens
norra länsdel, även om övervägande delen
av kommunalfullmäktige och kommunalnämnden
hade den uppfattningen, att
kommunens insats och påverkan för ett
snabbt förverkligande av flygfältsprojektet
ingalunda skulle ge möjlighet för
det stora flertalet av befolkningen inom
kommunen att utnyttja civilflyget, emedan
flygpriserna för närvarande är så
höga, att de lägre inkomstgrupperna ej
har råd att flyga.

Kommunens representation såg tillkomsten
av flygfältet på ett helt annat
sätt. Man ser den stora glesbebyggelse
som finnes. Man ser de förbättringar i
kommunikationsväsendet som ett civilflygfält
skulle innebära för det näringsliv
som nu finns. Möjligen skulle flygfältet
också utgöra ett plusvärde för att sporra
fram nya näringsgrenar, så att vi möjligen
skulle kunna få en hel förädlingsindustri,
som på ett bättre sätt än hittills skulle
kunna ge försörjning för den ungdom
som vi nu efter skolning och yrkesutbildning
levererar till södra Sverige. Det är
miljoner i värden som nu flyter ut från
kommunerna i övre Norrland. Jag försäkrar
för kammarens ärade ledamöter,
att detta intresse inte bara gäller min
hemkommun, som ligger vid kusten, utan
dessa intressen sträckte sig långt in i
lappmarken, ända upp i Malå kommun.

Det är klart att man kan säga som herr
Axel Andersson: Här borde staten ha
medverkat på ett mera omfattande sätt.
Man kan ta exempel av de orter i landet

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ang. anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

som genom militära flygfälts placeringar
kan utnyttja dessa som civilflygfält. Jag
kan nämna Malmö stad i söder och Kiruna
i norr, men det finns många fler
städer i detta land som på samma sätt
kan utnyttja militärflygfälten. Man kan
från de norrländska kommunernas sida
säga: Hur mycket satsar dessa orter i
driftkostnader och i insatser för flygfältens
byggande? Men det är inte den
frågan som man skall diskutera i dag,
utan man skall se frågan från den synpunkten:
Var det nödvändigt alt forcera
fram flygfältsbyggena? På den frågan svarar
jag obetingat ja. Varför? Jo, med
den arbetslöshet vi hade föregående vinter
och föregående år inom de norrländska
skogskommunerna och med svårigheten
att kunna placera den överåriga
arbetskraft, som möjligen kan placeras i
ett statligt beredskapsföretag, är flygfältsbyggena
ett önskvärt tillskott. Min
egen hemkommun, som tillsammans med
landstingets skatteuttag har en utdebitering
på nära 19 kronor per bevillningskrona,
var enhälligt med om att satsa ett
visst belopp för att deltaga i byggandet
av norra länsdelens flygfält. Jag tycker
att vi närmast har anledning att ge en
blomma till Kungl. Maj:ts regering, som
så snabbt har funnit möjligheter att forcera
fram dessa flygfältsbyggen.

Även om man, när man skulle vara
med och betala växeln för fullföljandet
av de stora flygfältsbyggena, försökte få
den statliga insatsen till Umeå uppdelad
på två flygfält, ett i södra länsdelen av
Västerbottens län och ett i den norra,
så tror jag att den utgången skulle ha
varit olycklig. Umeåfältet är nämligen ett
storflygfält, som möjligen i framtiden
kan samla ihop de resenärer som slussas
dit från de övriga flygfälten. I Norrland
finns intresse för denna kommunikationsled.
Vi väckte ett förslag om att vi
skulle få ett helikopterflyg i räddningstjänsten
för de sämst belägna bygderna,
och vi är glada över att detta snart kommer
till, men jag tror att det är viktigt
både för kommunerna och riksdagen att
man inser nödvändigheten av att stödja
förslaget om flygfältet i övre Norrland,
om vi inom det norrländska näringslivet

skall kunna räkna med en större förståelse
för industriens lokalisering. Frågan
om åldringsvården inom de norrländska
kommunerna är mycket besvärlig,
och vi känner alla till att man fostrar
ungdomen till dess att den är arbelsduglig
— sedan måste den vända hemkommunen
ryggen, då det där inte finns
några utkomstmöjligheter för den. Om
flygfältets tillkomst innebär att industrien
får ett säkrare fotfäste i Norrland
och intresset härför kan sporras, då är
detta en välplacerad insats från samhällets
sida. Jag tycker att det är mycket
värdefullt att kommunikationsdepartementet
har kunnat uppfylla det löfte det
här gäller så snabbt som nu skett, i synnerhet
när vi är medvetna om de små
möjligheter som funnits för finansdepartementet
att gå med på ett större bidrag
till byggnadskostnaderna än som
beslutats i samband med de kommunala
överenskommelserna.

Herr talman! Jag vill sluta mitt anförande
med alt yrka bifall till statsutskottets
hemställan i denna sak.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag beklagar djupt att det
uppstått strid här i kammaren om denna
fråga. Det slumpade sig så, att jag var
ordförande i den delegation, som underhandlade
med kommunikationsdepartementet
när det gällde örnsköldsviksregionen.
Jag anser mig därför skyldig
att nämna något om den underhandlingen.
Men innan jag kommer in på
detta problem, måste jag erinra om bakgrunden
till det hela.

År 1918 träffades ett avtal mellan
Umeå stad och staten angående flygfältet
i Umeå. Det kanske inte är värt att
tala om den snö som föll i fjol och ännu
mindre om den snö som föll år 1948,
men faktum är att Umeå stad hade ett
avtal, som var mycket förmånligt och
som staten inte kunde bryta. Det är bakgrunden
till det hela. På grund av detta
avtal kunde man inte gå ifrån Umeå och
samsas om Nordmaling. Hade man kunnat
göra det, hade såväl örnsköldsviksregionen
som umeåregionen fält klara sig

:52

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ang. anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

med nordmalingsflygfältet efter vissa förbättringar.
Men nu kunde detta inte ske,
och då vet jag att frågan kom i ett helt
annat läge. När vi i våras beslöt om
mneåflygfältet, skedde detta efter moget
övervägande i statsutskottet och dess
fjärde avdelning. Vi hade studerat detta
avtal och ansåg, att även om man hade
önskat bryta avtalet, kunde detta inte
ske. Det är själva grunden för den vidare
utvecklingen av detta problem.

I statsutskottet var vi då några ledamöter
som föreslog att vi, när vi gick
med på umåflygfältet, skulle utforma
skrivningen på ett sådant sätt, att Kungl.
Maj:t skulle överväga möjligheterna att
ordna flygförbindelserna även med skellefteåregionen
och önsköldsviksregionen.
■lag får säga för egen del — och jag tror
att jag kan tala å mångas vägnar — att
vi blev glatt överraskade, när det visade
sig att man inom kommunikationsdepartementet
så snabbt hade kunnat effektuera
den önskan som statsutskottet
framfört. Inom de olika kommunerna
fick vi då en skriftlig inbjudan från
kommunikationsdepartementet att överlägga
om saken, men därutöver fick vi
en förhandspåringning från länsstyrelsen
om att man där önskade ett sammanträde
med kommunerna, innan vi
reste ned till Stockholm, för att i någon
mån informera oss om de problem som
här förelåg. Efter detta informationsmöte
i hemorten reste vi ned hit till
Stockholm och vi i denna underhandlingsdelegation
framhöll då att vi ansåg
att det bud, som vi då fick — staten skulle
betala i runt tal 25 procent och kommunerna
75 procent av den direkta byggnadskostnaden
och vissa andra saker
- - fordrade väl mycket av kommunerna.
Vid mötet fanns företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen,
och vi erinrade om
alt i vanliga fall, när det gäller ett arbete
som anordnas av arbetsmarknadsstyrelsen,
brukar inte kommunerna behöva
hålla så stor procent. Det var en mycket
lugn och saklig överläggning, och jag
vill siiga att statssekreterare Hörjel —
som ledde överläggningen -— skötte det
hela på ett utomordentligt bra sätt i varje
fall enligt min uppfattning. Vi fick då

de sakliga uppgifter, som behövdes för
att vi skulle kunna ha nya överläggningar
inom våra kommuner. Men vad som för
mig var det viktigaste var den uppgift
som lämnades av statssekreteraren och
som löd ungefär så här: »Vi har i departementet
inga möjligheter att få mera
pengar över budgeten, utan det här är
det enda sätt på vilket vi kunnat föra
fram det hela för att dessa regionflygfält
såväl i Skellefteå som i Örnsköldsvik
skall kunna komma till stånd.» Jag tror
att det är nödvändigt att komma ihåg
den detaljen.

Delegationen reste då hem för att fundera
vidare och kom tillbaka efter drygt
en vecka. Jag vill fästa upmärksamheten
på att det då bara gällde om vi ville
ha ett flygfält eller inte. Så enkel var
saken, om man nu kan säga att det gällde
en enkel sak för respektive kommuner.
Men sådant var läget. Efter vissa eftergifter
från statens sida, avseende dels
procentsatsen och dels vissa detaljer,
kunde kommunerna komma överens om
att försöka få till stånd detta flygfält.

Herr talman! Detta är en riktig historieskrivning
av vad som försiggått, och
jag tycker att det var nödvändigt att
lägga fram den här i kammaren.

Det är ju alldeles uppenbart att jag och
andra kommunalmän varit i ett besvärligt
läge. Å ena sidan skall vi bevaka
kommunernas intressen. Å andra sidan
måste vi ju försöka förstå det läge, som
hela frågan befann sig i ur statens synpunkt.
Det var naturligtvis inte någon
lätt uppgift.

Härutöver skulle jag, herr talman, vilja
berätta om en liten sak. För ett par tre
veckor sedan företog statsutskottets fjärde
avdelning en resa i Schweiz just för
att studera flygplatser, .lag hade också
nöjet att vara med. Vad som då frapperade
mig var följande. Inte minst i
denna kammare har vi fått höra att
Schweiz skötes på ett utomordentligt sätt
ur ekonomiska synpunkter. Jag har ingen
anledning att betvivla det. Jag skulle tro
att landet på vissa områden kanske ligger
före oss, under det att det på andra
områden ligger väsentligt efter oss. Men
vad som för vår del var intressant var

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ang. anläggande av flj
att vi fick reda på att förbundsregeringen
i Schweiz lämnar samma bidragsprocent
som den svenska staten här. Kantoner
och kommuner får sedan bidra med resten,
precis som skulle ske enligt föreliggande
förslag, då landstingen och kommunerna
får bidraga med resten. Jag
tycker att detta var en intressant uppgift,
som i varje fall jag inte kände till
tidigare.

Om jag bara skulle tala som kommunalman,
skulle jag uppenbarligen anse att
kommunerna har fått betala för mycket,
men när jag vet att om vi kommer med
ytterligare krav på detta område så får
vi inte något flygfält, ställs jag, herr talman,
inför det ansvarsfulla avgörandet:
Vill jag ha flygfältet? Då måste jag gå
med på vad statsutskottet här har föreslagit.
Vill jag inte ha flygfältet, kommer
ju frågan i ett helt annat läge. Då
skulle jag som kommunalman vid underhandlingarna
ha sagt, att detta kan vi
inte gå med på. Punkt och slut. Det
hade väl varit korrekt.

När frågan nu befinner sig i detta
läge, beklagar jag den strid som har
uppstått här i kammaren, ty jag vill erinra
om att det inte bara gäller att bygga
ett flygfält. Man måste också se till att
flygfältet kan något så när bära sig i
framtiden, och för att vi skall kunna
komma dithän behövs nog att alla goda
krafter samverka.

Jag skall, herr talman, inte ytterligare
förlänga debatten utan nöjer mig med
att yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Den springande punkten
i denna debatt tycks vara frågan hur
kostnaderna skall fördelas. Kungl. Maj:t
och statsutskottet har föreslagit att de
berörda kommunerna skall bidraga med
65 procent. Reservanterna har ansett
denna fördelning vara oskälig och funnit
55 procent vara tillräckligt. Hur är
det nu med dessa ting? Ett flygfält är ju
inte bara en fråga för en stad och närliggande
kommuner utan utgör ofta ett
3 Första kammarens protokoll 103!). Nr 31

gplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik
länsintresse. Så är det i varje fall i Västerbotten.
I Västerbotten har man byggt
ut sjukvården på så sätt att vi har ett
stort lasarett i Umeå och ett lasarett i
Skellefteå, för vilka landstinget är huvudman.
Västerbottningarna är emellertid
spridda över ett mycket stort geografiskt
område. Landstinget sammanträdde
i oktober och behandlade frågan
om anslag till flygfältet i Skellefteå.
Landstinget beslöt då enhälligt att anvisa
500 000 kronor till skellefteåflygfältet.
Vad betyder det? Jo, flygfältet är beräknat
att kosta 5 miljoner kronor och
500 000 kronor är 10 procent av detta belopp.
Det betyder med andra ord, att när
man i denna debatt talar om att skellefteområdet
skall bidraga med 65 procent,
är det inte alldeles korrekt. Det förhåller
sig i stället så att skellefteåfältet
kommer att byggas med bidrag från berörda
kommuner med 55 procent, landstinget
bidrar med 10 procent och staten
med 35 procent. Vad herr Axel Johannes
Andersson anfört beträffande
västerbottenflygfältet är alltså inte riktigt.

Jag föreställer mig att herr Axel Johannes
Andersson har ett visst inflytande
i Västernorrland. Han kan ju tala med
herr Gillström m. fl. och be dem att ett
annat år ordna så att man får samma belopp
av Västernorrlands läns landsting.
Då kanske han får dessa 500 000 kronor,
så att kommunerna bara behöver betala
55 procent av örnsköldsviksfältet.

Man kan ju säga, att kommunerna som
ligger intill flygfältet ändå måste bidra
till landstingsskatten. Ja, det är sant,
men det är dock en ringa del av det totala
belopp som det här är fråga om.

Jag konstaterar alltså, att denna debatt
för Västerbottens vidkommande är
något av en tvist om påvens skägg. Ett bifall
till Kungl. Maj:ts och statsutskottets
förslag betyder 55 procent för de berörda
kommunerna, då Västerbottens läns
landsting redan bär beviljat ett bidrag
på 10 procent eller en halv miljon kronor.

Jag yrkar bifall till statsutskottets
förslag.

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ang. anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES, inte ha behövt delta
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Sörlin här sist nämnde får jag ineddela
att Västernorrlands läns landsting
har en något annorlunda inställning till
dessa frågor än vad Västerbottens läns
landsting har. Vårt landsting anser att
kommunikationerna är någonting som
staten skall sköta om. Det är inte landstingens
upgift. Landstinget menar att det
en gång för alla har gjort sig av med
denna uppgift. Det skall koncentrera sig
på de uppgifter, som egentligen åligger
landstinget. Landstinget har dock gjort
en liten avvikelse, då det beslöt bevilja
100 000 kronor till upprustning av flygfältet
Midlanda. Det är därför möjligt att
vi kan räkna med ett lika stort bidrag,
alltså på 100 000 kronor, till det blivande
flygfältet i Örnsköldsvik, men längre
kan vi inte sträcka oss.

Herr Sörlin räknar väl litet fel, när
han talar om att landstingens andel svarar
mot 10 procent av kostnaderna. Han
glömmer då bort att kommunerna dessutom
skall tillhandahålla marken. Om
jag inte minns fel uppskattar man markkostnaderna
då det gäller umeåfältet till
1,9 miljoner kronor, vilket alltså ligger
utanför byggnadskostnaderna. Tillhandahållandet
av mark till vårt flygfält beräknas
kosta 500 000 å 600 000 kronor.

Därtill kommer att vi skall svara för 65
procent av anläggningskostnaderna samt
vissa andra kostnader som uppkommer
i samband med byggandet av fältet. För
vår del, herr Sörlin, kan det i varje fall
inte bli fråga om något 10-procentigt bidrag.
Det blir det inte ifrån Västerbottens
och ännu mindre från Västernorrlands
läns landsting.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! I detta fall förefaller
enighet råda om att det här gäller flygfält
av hög angelägenhetsgrad. Den saken
torde vi vara eniga om i kommunerna
och i länen, och jag förmodar att kommunikationsministern
också är enig med oss
på den punkten.

Jag är i den lyckliga belägenheten att

i de förhandlingar
som förts mellan respektive kommuner
och staten i denna fråga. Jag vet inte
vad som förekommit vid dessa underhandlingar,
men med den kännedom jag
har om kommunikationsministerns milda
väsen tror jag i varje fall inte att han
tillgripit tredje graden vid förhandlingarna.
Vi torde dock inte kunna komma
ifrån, att parterna befunnit sig i ett
tvångsläge. Detta bestyrktes av herr Näsströms
yttrande, att kommunerna hade
att ta ställning till huruvida de ville ha
ett flygfält eller inte; detta måste innebära,
att kommunerna inte kunde annat
än gå med på de villkor som blivit uppställda.

Jag är medveten om, att när ett avtal
av denna art träffats, är det också meningen
att det skall respekteras, men när
jag här biträtt reservationsyrkandet, har
jag gjort det utifrån den principiella
fråga som man här enligt min uppfattning
måste ställa: Kan det anses rimligt
att staten, när det gäller flygplatser av
den höga angelägenhetsgrad som vi är
överens om att det här gäller, inte bidrar
i högre grad än vad här blir fallet? Jag
måste för min personliga del svara, att
det hade varit rimligt att staten bidragit
med en högre procent.

Det är kanske riktigt, som herr Sörlin
sagt att bidragsprocenten kommer att
stanna på 55 eller 60 procent för kommunerna
— jag skulle tro att det blir
minst 60 procent med hänsyn till markkostnaden
— men de samlade kostnaderna
för Västerbottens län beträffande skellefteå-flygfältet
måste i alla fall bli vad
som här sagts, och det är väl ändå inte
alldeles likgiltigt för oss, som representerar
Västerbotten, vilken part det är som
betalar huvuddelen av kostnaderna. Det
är ifrån dessa rent principiella utgångspunkter
som jag, herr talman, har ansett
mig böra biträda reservationen. När vi
står i den situationen, att Västerbottens
län och vissa av dessa kommuner kommer
att svara för huvudparten av kostnaderna
för byggandet av detta flygfält
och dessutom i viss mån också bidrar till
driftkostnaderna, då finner jag det förvånande
att herr kommunikationsminis -

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ang. anläggande av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik

tern med emfas ställer den retoriska frågan:
Blir de aldrig nöjda där uppe?

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I anledning av herr Jacobssons
yttrande vill jag erinra om att
underhållningsdelegerade var fullt på
det klara med att om vi vill ha ett flygfält
nu, får det bli med den här lösningen.
Jag vill inte säga att det i annat fall
aldrig skulle bli något flygfält, men det
skulle ha varit fullständigt ovisst hur
lång tid det skulle ta innan frågan kunde
tas upp igen.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag har en gång tidigare
förklarat vad jag avsåg med mitt yttrande.
Det var inte alls det som herr Jacobsson
var inne på allra sist. Det skulle
aldrig falla mig in att över huvud taget
ställa en sådan fråga. Herr Jacobsson
känner mig illa, om han går omkring
med sådana misstankar, utan det var väl
på grund av missförstånd som herr Jacobsson
föll tillbaka på min direkta replik
till herr Axel Johannes Andersson
om hans vinglerier.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende å det nu föredragna utlåtandet
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Andersson,
Axel Johannes, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Elowsson,
Nils, att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
skulle avslås. Sistnämnda yrkande,
anförde herr talmannen, finge anses
innebära, att riksdagen skulle avstyrka,
att ifrågavarande flygplatser anlades.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yr -

kandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Axel Johannes
Anderssons yrkande.

Herr Elowsson, Nils, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 184 antager godkännande
av det förslag, som innefattas i den vid
utlåtandet avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det av herr
Nils Elowsson under överläggningen
ställda yrkandet, att riksdagen måtte avstyrka,
att ifrågavarande flygplatser anläggas.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Elowsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 17.

Därjämte hade 60 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 184, röstar

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Om utfärdande av bruttolönetabeller

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 185, i anledning av
väckta motioner angående kompensationen
till statstjänstemännen för inbetalda
folkpensionsavgifter, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om utfärdande av bruttolönetabeller för
de statsanställda

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 186, i anledning av väckt motion
om utfärdande av bruttolönetabeller
för de statsanställda.

I en inom andra kammaren av herr
Onsjö väckt motion (II: 35) hade hemställts,
att riksdagen måtte anhålla hos
Kungl. Maj:t om utfärdande av bruttolönetabeller
för de statsanställda i enlighet
med vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 35 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Pålsson,
Thorsten Larsson, Skoglund i Doverstorp,
Rubbestad, Staxäng, Nilsson i Göingegården
och Hansson i önnarp, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionen II:
35, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört.

för de statsanställda

I det av reservanterna förordade yttrandet
hade bland annat anförts, att det,
såsom i motionen påpekats, onekligen
framstode som en brist — särskilt vid
jämförelser med lönerna på den enskilda
sektorn av arbetsmarknaden — att de
statsanställdas bruttolöner icke funnes
närmare preciserade. Enligt reservanternas
mening skulle därför ett klarläggande
av denna fråga vara av intresse.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag ber att helt kort få
yrka bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Då reservanternas talesman
inte ansåg sig ha anledning att utveckla
denna fråga närmare, skall inte
heller jag ta kammarens tid i anspråk
med något längre anförande.

Jag vill dock erinra om att efter hand
som den nya tilläggspensioneringen träder
i kraft och ju mer arbetsgivarna år
efter år kommer att få avstå i form av
avgifter till denna pensionering, desto
mindre kommer också intresset att bli att
försöka klara ut vad som kan vara skillnaden
mellan den bruttolön som statstjänarna
respektive enskilda arbetstagare
uppbär. Man kommer nämligen så småningom
att få samma förhållande på den
enskilda arbetsmarknaden som nu föreligger
när det gäller de statsanställda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ang. administrationen av den allmänna varuskatten

Ang. särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1959/
60 till särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor
jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts i propositionen
nr 171 framlagda förslag, i den
del propositionen behandlats av statsutskottet,
ävensom med avslag å motionerna
I: 605, av herr Torsten Andersson
m. fl., och 11:719, av herr Hedlund m.
fl., 1:607, av herrar Per-Olof Hanson
och Söderquist, och 11:717, av herrar
Wedén och Gustafsson i Skellefteå, samt
1:535, av herr Ewerlöf m. fl., och II:
649, av herr Hjalmarson m. fl., förstnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i
fråga, till Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor
å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1959/60 under femte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor;

II. avslå i motionerna 1:605 och II:
719 framställt yrkande om utredning;

III. avslå i motionerna I: 607 och II:
717 framställt yrkande om skrivelse till
Kungl. Maj:t.

Vid utlåtandet hade reservation utan
angiven mening anmälts av fröken Andersson,
herrar Nestrup, Skoglund i Doverstorp
och Malmborg, fröken Elmén
samt herrar Cassel och Hjalmarson.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Vid detta utlåtande är
fogad en blank reservation.

Det anslag, som det nu är fråga om,
är ju en följd av ett redan fattat beslut.
Med vår blanka reservation vill vi endast
understryka, att vi står kvar på den
ståndpunkt som vi har haft tidigare.

Jag ämnar alltså, herr talman, inte
ställa något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. administrationen av den allmänna
varuskatten

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 188, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om allmän varuskatt m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till statsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 162 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 9 oktober 1959, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade författningsförslag ävensom
att med godkännande av de
riktlinjer för administrationen av den
allmänna varuskatten, vilka förordats i
propositionen, bemyndiga Kungl. Maj:t
att företaga de ändringar i de för riksskattenämnden,
överståthållarämbetet och
länsstyrelserna gällande personalförteckningarna
ävensom medgiva de personalförstärkningar
i övrigt hos nämnda myndigheter
som följde av det i propositionen
anförda; samt medgiva, att den i
avlöningsstaten för riksskattenämnden
upptagna anslagsposten till avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal finge
för budgetåret 1959/60 överskridas med
högst 94 000 kronor.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
gällde författningsförslagen, till bevillningsutskottet
och konstitutionsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. (1:530) och den andra inom
andra kammaren av herr Hjalmarson
in. fl. (II: 641), hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj ds förslag
i propositionen nr 162 i vad rörde de
delar, som hänvisats till statsutskottet.

Utskottet hade —- sedan riksdagen numera
beslutat införa en allmän varuskatt
i huvudsaklig överensstämmelse

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ang. administrationen av den allmänna varuskatten

med propositionens förslag — i det nu
ifrågavarande utlåtandet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:530 och II:
041,

a) med godkännande av de riktlinjer
för administrationen av den allmänna
varuskatten, vilka förordats i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
9 oktober 1959, bemyndiga Kungl. Maj:t
att med iakttagande av vad utskottet anfört
företaga de ändringar i de för riksskattenämnden,
överståthållarämbetet och
länsstyrelserna gällande personalförteckningarna
ävensom medgiva de personalförstärkningar
i övrigt hos nämnda myndigheter
som följde av det i statsrådsprotokollet
anförda;

b) medgiva, att den i avlöningsstaten
för riksskattenämnden upptagna anslagsposten
till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal finge för budgetåret
1959/60 överskridas med högst 94 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herr Ivar
Johansson, fröken Andersson, herrar
Pålsson, Nestrupy Skoglund i Doverstorp
och Malmborg, fröken Elmén samt herrar
Cassel, Hansson i Skegrie, Hansson i
önnarp, Hjalmarson och Helén, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottets
hemställan under a) bort hava följande
lydelse:

»a) med godkännande av de riktlinjer
för administrationen av den allmänna
varuskatten, vilka förordats i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
9 oktober 1959, bemyndiga Kungl. Maj:t
att med iakttagande av utskottets gjorda
förbehåll i fråga om ordinarie tjänster
företaga de ändringar i de för riksskattenämnden,
överståthållarämbetet och
länsstyrelserna gällande personalförteckningarna
ävensom medgiva de personalförstärkningar
i övrigt hos nämnda myndigheter
som följer av det i statsrådsprotokollet
anförda;».

Enligt reservanternas förslag skulle
några ordinarie tjänster icke inrättas,
medan däremot utskottet föreslagit, att
ordinarie tjänster skulle inrättas för biträdande
taxeringsintendenter, förste
taxeringsrevisorer samt tjänster i lönegrad
15.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall självfallet inte
ta upp en förnyad debatt om varuskatten
som sådan, men jag vill som bakgrund
till det nu föreliggande ärendet påminna
om att varuskattens införande motiverades
väsentligen ur två aspekter. Varuskatten
behövdes, förklarade man, dels
som en önskvärd saneringsåtgärd och
dels som ett led i de konjunkturpolitiska
åtgärderna, då man ansåg det nödvändigt
med en dämpning av konjunkturen.

I dag gäller det frågan om förstärkning
av personalorganisationen vid länsstyrelserna,
överståthållarämbetet, de lokala
skattemyndigheterna, riksskattenämnden
och eventuellt också tullverket.
Självfallet behövs det, sedan varuskatten
nu beslutats, en dylik förstärkning, och
inte heller reservanterna bortser från
nödvändigheten härav. Det krävs, som
utskottet konstaterar, en omfattande administration,
och det är, fortsätter man,
icke möjligt att nu ange det exakta behovet
av nya tjänster. Jag vill då påminna
om alt det ju sagts att den allmänna
varuskatten skulle vara en temporär
åtgärd. Att döma av det nu framlagda
förslaget till administration förefaller
det som om man tänker sig att skatten
skulle bli av permanent beskaffenhet.
Man föreslår här inrättande av en rad
ordinarie tjänster i relativt hög löneställning.
Inom parentes vill jag nämna,
att detla inte gäller riksskattenämnden,
där man går försiktigare fram och nöjer
sig med att begära extra ordinarie och
extra tjänster.

Reservanterna anser att det är olämpligt
att binda sig för framtiden, vilket ju
blir resultatet om man nu anställer ett
relativt stort antal ordinarie tjänstemän.
Såvitt vi kunnat finna har man heller

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ang. administrationen av den allmänna varuskatten

inte i propositionen någon motivering
för den föreslagna anordningen med ordinariesättning
av alla de tjänster som
det här är fråga om. I förbigående vill
jag också erinra om att tjänstemännen i
våra verk vanligen får vänta ganska
länge innan de erhåller ordinarie anställning.

Man förklarar nu, att vi måste räkna
med att det i framtiden kommer att bli
nödvändigt att förstärka hela taxeringsorganisationen,
varför de nu föreslagna
tjänsterna under alla förhållanden kommer
att kunna utnyttjas. Reservanterna
anser att förslag om en eventuell dylik
förstärkning bör framläggas och prövas i
annat sammanhang.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag är alldeles överens
med fröken Andersson om att det, sedan
vi nu har beslutat om omsättningsskatten,
också är självklart att de nödvändiga
administrativa åtgärderna skall vidtas.
Det må ju också sägas, att departementschefen
på den punkten har varit
synnerligen förtänksam och tydligen
omsorgsfullt har förberett denna del
av omsättningsskatteförslaget.

När man läser utskottets skrivning
finner man även att utskottsmajoriteten
är inställd på en långsiktig och omsorgsfull
planläggning på denna punkt.
Man talar om kostnader, som i inledningsskedet
skall uppgå till 6 300 000 kronor
och som när organisationen är fullt
utbyggd skall bli omkring 10 miljoner
kronor. Försiktigtvis framhåller man
också i utskottsutlåtandet, att det i nuvarande
läge inte är möjligt att med några
anspråk på exakthet ange storleken av
kostnaderna. Jag måste säga att denna
reservation säkerligen är befogad och att
den i och för sig vittnar om gott omdöme
från utskottets sida.

Det resonemang som bär förts av utskottet
är naturligt från de utgångspunkter
som majoriteten företräder. Uppenbarligen
betraktar man redan omsättningsskatten
som en permanent form av

beskattning. Under sådana förhållanden
är det naturligt att inrikta sig på en omsorgsfull
och varaktig utbyggnad av den
administrativa apparaten. För oss som
har haft en annan uppfattning beträffande
omsättningsskatten och som alltjämt
betraktar denna skatt som en tillfällig
anordning måste det självfallet
te sig annorlunda. Vi finner det naturligt
att för denna tillfälliga beskattningsform
även den administrativa apparaten får
provisorisk karaktär, att den inte tillåts
svälla ut mer än vad som är oundgängligen
nödvändigt och att den är så konstruerad
att den lätt kan avvecklas. I
det sammanhanget måste vi då finna det
särskilt angeläget, att man inte binder sig
för en ordinariesättning av nya tjänster,
som det här har föreslagits, och på det
sättet försvårar en avveckling av den
apparat som man här avser att bygga
upp.

Med denna korta motivering, herr talman,
ber jag att få instämma i yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Av uttalandena från reservanternas
talesmän får man ju närmast
det intrycket, att detta är en fråga
huruvida varuskatten skall vara av kort
varaktighet eller om den skall bli bestående.
Inom utskottsmajoriteten har vi
inte alls sett saken på det sättet, utan
vi har närmast från praktiska synpunkter
bedömt vilken organisation som vi
anser vara nödvändig. Har omsättningsskatten
införts, är det ju både från statens
och skattebetalarnas synpunkt angeläget
att det finns en organisatorisk
apparat som säkerställer att det nya systemet
kommer att fungera på ett smidigt
och tillfredsställande sätt.

När vi vet hur svårt det ofta kan vara
att få kapabelt folk för utförande av vissa
uppdrag, har vi resonerat som så, att
det kan vara nödvändigt att vissa av de
tjiinster som här skall tillsättas blir ordinarie,
så att man har möjlighet att anställa
folk som är skickade att handlägga
dessa ofta mycket känsliga och ömtåliga
skattefrågor. Det kan vara en trygg -

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ang. administrationen av den allmänna varuskatten

het både för de vanliga skattebetalarna
och för dem inom näringslivet som har
att inleverera pengarna till omsättningsskatten,
att det är folk med gott omdöme
och gott handlag som i länsstyrelser
och annorstädes sköter om denna
apparat.

På en del håll har man trott att en ordinariesättning
av vissa av tjänsterna
skulle innebära något slags förevigande
av varuskatten. Det behöver ju inte alls
vara på det sättet. Vi vet ju alla hur man
för närvarande håller på att ordna upp
taxeringsorganisationen för att få en
förnuftig och ändamålsenlig uppbyggnad
av denna bl. a. i syfte att förhindra skatteflykt.
Det talas ju här så ofta om att
den skatteflykt som sker, de feldeklarationer
som åstadkommes, gör att de ärliga
skattebetalarna får betala mer än de
annars skulle behöva göra. Fördenskull
har det ofta anförts att länsstyrelserna
och skattekontoren borde ha en förstärkning
och en förstärkning av folk som
kan sitt jobb, så att man verkligen kunde
vara säker på att skatten bleve ordentligt
inbetalad. Man har även talat
om den dåliga skattemoralen och sagt att
denna skulle kunna förbättras genom en
bättre kontroll.

De ordinarie tjänster, som utskottet
här tillstyrker, kommer även att behövas
för arbete med den vanliga direkta
skatten. Om varuskatten kommer att försvinna
efter ett eller annat år, så behövs
ändå dessa tjänster som det nu är fråga
om att införa, för att skattekontrollen
skall bli effektiv. Ur skattebetalarnas
och ur näringslivets synpunkt är det angeläget
att kunnigt och duktigt folk söker
dessa platser, och den möjligheten
har man inte om befattningarna kommer
att vara icke-ordinarie. Vi har redan hört
från olika håll man och man emellan talas
om att en del personer, som hade
tänkt sig att söka dessa tjänster, funderat
på att inte göra det om anställningen
blir så löslig som reservanterna här förordar.

Jag tror att det ur skattemoralens men
framför allt ur skattebetalarnas och näringslivets
synpunkter är angeläget att
kammaren följer utskottet. Därför ber

jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag är i stora delar alldeles
överens med herr Birger Andersson
— det är naturligtvis angeläget att
administrationen när det gäller varuskatten
blir tillfredsställande. Men jag
tycker nog att det är att skjuta över målet,
när man vill anställa ordinarie personal
i rätt stora mängder för att klara
denna administration, och väl att märka,
personal i enligt min mening anmärkningsvärt
hög löneställning.

Herr Andersson säger att det är viktigt
att dessa saker sköts av folk med
gott omdöme. Jag har nu aldrig märkt
att det goda omdömet beror av huruvida
vederbörande tjänsteman är ordinarie
eller icke. Man kan säkert få duktigt
folk för dessa uppgifter utan att göra anställningarna
ordinarie.

Meningen är inte att föreviga varuskatten
på detta sätt, säger herr Andersson.
Nej, det är möjligt, men då skall
man väl också hålla dörren öppen för att
ganska lätt kunna avskaffa skatten, och
det kan man inte om man har bundit
en massa tjänstemän för administrationen.

Sedan kommer herr Andersson in på
en helt annan tankebana och talar om
att skatteflykten skall förhindras. Också
det kan jag helt och hållet instämma i,
men herr Andersson drar av det resonemanget
slutsatsen att länsstyrelserna
behöver en personalförstärkning av andra
skäl än när det gäller varuskatten. Vi
reservanter ifrågasätter, om det kan vara
lämpligt att resonera på detta sätt,
särskilt mot bakgrunden av att man
klart säger ut, att det framtida behovet
inte nu kan med någon grad av exakthet
beräknas. Om personalförstärkningar
behövs, får väl det, som jag sade i mitt
första anförande, motiveras i sådant
sammanhang, som ju inte partout hör
samman med varuskattefrågan.

Så talar herr Andersson om att man
skall ta i med hårdhandskarna för att

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ang. administrationen av den allmänna varuskatten

förbättra skattemoralen. Jag vet mycket
bättre utvägar att förbättra skattemoralen
-— ett sätt är att förbättra den moral
som ligger bakom att man pålägger folk
alltför hårda skatter. Alla partiers representanter
var ju i 1949 års skattebetänkande
— som det bar hänvisats till
ett otal gånger — ense om att bästa sättet
att förbättra skattemoralen är att
föra en inte alltför hård skattepolitik.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
väl känner till har det parti som
jag representerar gått bestämt emot omsättningsskatten.
Jag vill också erinra
om att vi ställde det alternativa förslaget,
att omsättningsskatten skulle tidsbegränsas
och gälla endast år 1960. När nu
reservanterna talar om nödvändigheten
av att omsättningsskatten förevigas, måste
man ju fråga sig: Var fanns herrarna
vid det tillfället, då vårt konkreta förslag
att tidsbegränsa omsättningsskatten
till år 1960 låg på kammarens bord?
Ingen av er röstade för det förslaget.
Därför tror jag inte så mycket på er argumentation,
när ni motsätter er den utbyggnad
av taxeringsorganisationen som
utskottet föreslår.

Vi menar för vår del, att när omsättningsskatten
nu tills vidare är ett faktum
och när alltså folk tvingas betala
omsättningsskatt på de varor man köper,
då skall man också ha de bästa möjliga
garantier för att pengarna verkligen
kommer till rätt adress och inte hamnar
någon annanstans eller stannar på vägen.

I utskottets skrivning påpekas vidare
att den utbyggda organisationen skall tas
i anspråk även för andra ändamål; såvitt
jag kunnat förstå skrivningen för att
hålla efter de skattesmitare som vi alla
vet finns och som enligt vissa beräkningar
berövar statskassan ungefär två miljarder
om året i skatteinkomster.

Med de motiveringar som jag nu i
korthet anfört, herr talman, vill jag deklarera
att vi från vårt håll kommer att
stödja utskottet i den kommande omröstningen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! När omsättningsskatten
nu genomförts, råder det säkerligen enighet
om att administrationen skall skötas
av kvalificerade tjänstemän, men det vore
ju en slutsats med ganska obehagliga
konsekvenser, om man ville göra gällande
att tjänstemän, som icke är ordinarie,
inte skulle kunna sköta sina tjänster perfekt.
Jag tror inte att en sådan slutsats
vore befogad, utan man kan säkerligen
få icke ordinarie tjänstemän som fullgör
sitt arbete på ett utmärkt sätt. Dessutom
har vi från den tidigare krisförvaltningen
erfarenheter om att icke ordinarie
tjänstemän, som väl skötte sina uppgifter,
fick fortsätta sin verksamhet i andra
uppgifter, när man inte längre behövde
dem inom krisförvaltningen.

Om vi nu skall tillsätta så många ordinarie
tjänstemän som här föreslås, kan
det ju tolkas som ett tecken på att omsättningsskatten
skall bli rätt långvarig.
Därför anser vi från vår sida att man
inte bör gå den vägen utan nöja sig med
att följa de riktlinjer som är uppdragna
i reservationen.

Jag ber alltså att få ansluta mig till
yrkandet om bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Bengtson säga, att om man skall få denna
organisation att skötas på ett smidigt
sätt, gäller det att ha tillgång till erfaret
och duktigt folk. I den arbetsmarknadssituation
som vi har är det inte så
lätt att få duktigt och erfaret folk, om
man inte anställer dem såsom ordinarie,
i varje fall när det gäller chefstjänsterna,
och det är endast dem som det i
detta fall är fråga om.

De befattningshavare, som nu skulle
ges ordinarie ställning, kommer att behövas
för det ordinarie arbetet inom
taxeringsväsendet, även om omsättningsskatten
avskaffas. Jag tror att hur man
än resonerar från reservanternas sida,
måste man slutligen inse, att om varuskatten
verkligen skall bli inlevererad,
är det nödvändigt att de, som sköter om

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ang. administrationen av den allmänna varuskatten

saken, gör det på ett riktigt sätt, så att
det inte bara uppstår trassligheter och
irritation.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill understryka de
argument, som har anförts av utskottets
talesmän, men jag begärde egentligen
ordet för att kommentera en mera detaljbetonad
synpunkt i denna fråga, som
jag föreställer mig inte har varit uppe i
debatten, men som är ganska viktig.

I den tjänstelista, som har presenterats
riksdagen i anledning av allmänna
varuskatten, förekommer det tjänster,
som enligt överenskommelse mellan regeringen
och tjänstemannaorganisationerna
skall vara ordinarie tjänster. Jag
tar som exempel kanslisttjänsterna, där
det finns en klar överenskommelse mellan
SACO och TCO å ena sidan och civildepartementet
å den andra sidan, att
dessa tjänster icke kan vara annat än ordinarie.
Vi stod således inför frågan om
vi skulle blanda upp denna lista och
göra eu del tjänster till extra ordinarie,
tjänster som — därest man icke varit
förhindrad av organisationsmässiga
överenskommelser — skulle kunnat inrättas
som extra ordinarie tjänster. Vid
ståndpunktstagandet till denna fråga sade
vi oss inom regeringen, bl. a. med de
argument som anförts av utskottets talesman,
att det var lika bra att presentera
hela listan som en ordinarielista.

Jag vill göra kammarens ledamöter
uppmärksamma på att reservanternas
förslag innebär, att man tar en annan
ståndpunkt än vad organisationernas företrädare
varit ense om vid förhandlingar
med civildepartementet, inte bara i
detta fall utan i många liknande fall tidigare.
En princip, som är organisationsmässigt
och förhandlingsmässigt
knäsatt, bryts följaktligen upp, om man
följer reservanternas förslag.

Jag vill självfallet inte bestrida riksdagen
rättigheten att bryta upp organisationsmässiga
överenskommelser, men
om man gör det, skall man också ha
klart för sig att man har gjort det. Detta
kan måhända vara en tankeställare för

de ledamöter av kammaren, som i andra
sammanhang är rätt intresserade av att
organisationernas överenskommelser
med statsmakten är hållbara i alla detaljer.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det kanske kunde vara
en tankeställare för oss alla att diskutera,
om inte svenska folkets valda ombud
ändå skall besluta i frågor, där förhandlingsöverenskommelser
förekommit,
och inte låta föregående förhandlingar
binda oss kanske ibland i viktiga principfrågor.
I en så viktig fråga, som den
vi nu diskuterar, anser jag att riksdagen
bör besluta utan hänsyn till vad som
tidigare förekommer i detta sammanhang.

Eftersom jag begärde replik med anledning
av herr Birger Anderssons anförande,
vill jag säga att hans tal om att
det nog går att placera de ordinarie
tjänstemännen bestyrker vad jag sade tidigare,
att om vi får kvalificerade icke
ordinarie tjänstemän på dessa poster,
kommer de säkerligen att kunna placeras
också i fortsättningen.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag blev mycket överraskad
när jag hörde finansministerns
resonemang som, om jag fattade honom
rätt, innebar att ifall man skulle besätta
tjänster, beträffande vilka man inte vet
att det föreligger ett varaktigt behov,
skulle man bryta en överenskommelse
med tjänstemannaorganisationerna.

Jag tillåter mig hoppas, herr statsråd,
att den skildring av förhandlingsläget,
som statsrådet lämnade, är så pass hårdragen,
att den inte kan vara absolut
korrekt. Det skulle vara ytterst förvånande
— och den tanken skulle knappast
kunna vinna allmänt gehör — om tjänstemannaorganisationerna
skulle göra anspråk
på ordinariesättning av tjänster,
om vilka man inte vet att de kommer
att behövas i framtiden. Vad man däremot
med all rätt kan göra gällande från
organisationernas sida är att därest det
finns ett stadigvarande behov av vissa

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ang. administrationen av den allmänna varuskatten

tjänster, anställningsformen skall vara
så fast som möjligt.

Avgörande för den diskussion, som vi
för i dag, är frågan: Kommer det att
föreligga ett varaktigt behov av dessa
tjänster? Det har dock inte sagts av regeringens
talesmän, att varuskatten kommer
att bli evig. Nu har man emellertid
från utskottets sida i debatten fört in ett,
så att säga hjälpargument och gjort gällande,
att även om man inte kan vara
alldeles säker på att dessa tjänstemän
skulle behövas just för varuskattens ombesörjande,
kommer de ändå att behövas
inom taxerings- och beskattningsorganisationen
över huvud taget. Jag
vägrar att betrakta det argumentet som
relevant i detta sammanhang. Det skulle
kunna åberopas endast om man begärt
en förstärkning över huvud taget av
landskontorens och överståthållarämbetets
personal. Det är dock att märka att
motiveringen för tillsättande av ifrågavarande
tjänster är att varuskatten beslutats.

Sedan har jag att konstatera att herr
Öhman tydligen har lämnat den här lokalen.
Det är att beklaga, eftersom jag
gärna ville lia sagt att man väl sällan
får höra ett anförande som påminner
mera än hans om en vilsekommen katts
trampande på en het sten. Han riktade
en förebråelse mot oss, som har röstat
emot varuskatten, för att vi inte har biträtt
ett yrkande att varuskatten skulle
upptas för ett år framåt. Den förebråelsen
är så orimlig som någonting kan
vara. Och hur man på det håll, där man
säger sig ämna »fortsätta» att kämpa
mot omsättningsskatten, kan vara med
om att ordinaricsätta tjänster, som sannolikt
inte skulle komma att behövas,
om denna kommunistiska kamp mot omsättningsskatten
bleve framgångsrik, är
mycket svårt att begripa.

.lag skulle också vilja understryka
vad som redan har sagts av ett par talare,
niimligen att det inte är rimligt att
argumentera på det sätt som här har
skett då man sagt att eftersom vi vill
ha verkligt kvalificerat folk för de ifrågavarande
uppgifterna så måste tjänsterna
ordinariesättas. De som har uttalat

sig så måste väl ändå begripa vilket våldsamt
och orättvist klander detta resonemang
innebär gentemot alla de tjänstemän
i vår statsförvaltning som sitter som
extra ordinarie. Vi vet ju allesamman
att relationerna mellan ordinarie och
extra ordinarie tjänster ganska starkt
har förändrats på senare år, så att de
extra ordinarie numera förekommer i
relativt betydligt större antal än som tidigare
var fallet. Desto allvarligare blir
det klander som riktas mot dessa befattningshavare
genom den argumentering
som här förs av utskottets talesmän.

Det väsentliga är emellertid att det är
orimligt att tolka en överenskommelse
med organisationerna på det sätt som
statsrådet Sträng gjort i detta sammanhang.
Förutsättningen måste vara att
man har konstaterat ett varaktigt behov
av en tjänst, för att den skall ordinariesättas.

Herr statsrådet STRÄNG:

Jag tror att jag enklast kan klargöra
det här problemet genom att säga att när
det gäller länsstyrelsernas organisation
är vissa slag av tjänster alltid ordinarie
tjänster. Den typen av tjänster kan icke
inom länsstyrelseorganisationen inrättas
såsom extra ordinarie tjänst. Enligt en
överenskommelse, som inte är för dagen
utan träffats tidigare mellan organisationerna
och regeringen eller civildepartementet
och som i sista hand konfirmerats
av riksdagen, skall vissa tjänster inom
länsstyrelseorganisationen, när de finns,
vara ordinarie. Det förekommer inget alternativ
till detta. Sådana tjänster är
upptagna i den tabell som här är förelagd
kammaren och som visar personaluppsättningen
för handhavandet av omsättningsskatten.
Om man gör en sådan tjänst
inom länsstyrclseorganisationen till en
extra ordinarie tjänst så bryter man mot
den överenskommelse som är träffad med
organisationerna och den princip som
riksdagen har knäsatt. Svårare är inte
problemet.

När jag höll mitt förra anförande var
jag angelägen att framhålla att riksdagen
visst är suverän att besluta något

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ang. administrationen av den allmänna varuskatten

annat. Men det kan ju tänkas att en och
annan av ledamöterna tar sig en funderare,
om han vet att ett beslut i överensstämmelse
med reservanternas linje får
sådana konsekvenser.

Herr Bengtson anser att man inte bör
ta sådana hänsyn utan att riksdagens suveränitet
vid detta speciella tillfälle bör
demonstreras. Ja, det kan vara herr
Bengtsons uppfattning, och självfallet
har han rätt att ha den. Jag hoppas att
herr Bengtson är konsekvent i sin inställning
när vi framdeles någon gång
diskuterar en överenskommelse mellan
jordbruksorganisationerna och jordbruksnämnden
som regeringen kanske ur
många synpunkter skulle anse mindre
tillfredsställande.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Jag tänker lika litet
som de föregående talarna ta upp en ny
debatt rörande omsättningsskatten, även
om jag är av den uppfattningen att den
väsentligaste orsaken till det svåra statsfinansiella
läget är att söka i en överskattning
av landets ekonomiska resurser.
Jag begärde emellertid ordet när jag
hörde på herr Birger Andersson som talade
om behovet av skickligt och duktigt
folk för den administration som skall
skapas. Jag skulle vilja knyta några reflexioner
till detta yttrande av herr Birger
Andersson, reflexioner som går något
utanför den fråga som vi behandlar.

Jag tycker att det länge har varit påtagligt
att det föreligger en överskattning
inte bara i fråga om de ekonomiska
utan även när det gäller de personella
resurser som står till förfogande i landet.
Det är väl inte främmande för någon
av oss att det råder stor brist på skolat
folk. Vi behöver ju bara slå upp våra tidningar
och läsa alla platsannonser för att
få ett belägg för det. Det annonseras
sida upp och sida ner efter forskare, tekniker
och ekonomer. Man kan säga att
det rent av råder hunger efter kvalificerad
arbetskraft, och konkurrensen mellan
de offentliga institutionerna och de
enskilda företagen om dylik arbetskraft
är i dag hård, mycket hård.

Jag vill inte klandra vare sig politi -

ker eller ämbetsmän som skriver propositioner
för att de saknar insikt om de
stora problem som denna brist på kunnigt
folk skapar för näringslivet. Det är
förståeligt att de som inte kommer i direkt
beröring med dessa frågor inte kan
ha någon uppfattning om de svårigheter
med vilka ledningarna inom våra företag
brottas när det gäller personalrekryteringen.
Hjulen skall hållas i gång, det
är en sak, en annan är att utvecklingen
kräver ständigt nya insatser, ständigt
mera kvalificerat folk.

Jag läste i dag i tidningarna att 1958
års utredningskommitté inom statens
tekniska forskningsråd uttalat ett rätt
hårt omdöme om det svenska näringslivet
genom att säga att utnyttjandet av
den tekniska forskningens resultat är
långt ifrån tillfredsställande, eftersom
även mycket betydelsefulla eller lätt tillgängliga
resurser utnyttjas i ringa eller
ingen utsträckning. Detta låter sig sägas,
men vad gör man inom näringslivet
om han inte har folk att sätta på uppgifterna
för att utnyttja dessa forskningsresultat? Jag

är fullständigt överens med utredarna
om att den bristande effektiviteten
i det svenska näringslivets utnyttjande
av forskningens resultat torde vara ett
allvarligt hinder för den snabba utveckling
som erfordras av vår samhällsekonomi.
Jag vågar dock bestrida att detta
beror på brist på fantasi eller energi hos
våra företagsledare, i stort sett. Det förhåller
sig helt enkelt på det sättet att de
personella resurserna inte räcker till och
att tillgänglig arbetskraft måste utnyttjas
till bristningsgränsen. Det värsta är att
det är de medelstora och de mindre företagen,
vilka spelar så stor roll för det
svenska näringslivet, som har det svårast
när det gäller att skaffa bra folk för organisations-
och utvecklingsarbetet.

Man kan tyvärr inte bakom den lagstiftning,
som pålägger näringslivet nya
och besvärliga redovisningsuppgifter
ena dagen i form av pensionsavgifter och
vad som därmed sammanhänger och
andra dagen genom uppbörd av allmän
varuskatt, spåra någon förståelse för de
bekymmer som bristen på kvalificerad

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ang. administrationen av den allmänna varuskatten

arbetskraft utgör för företagen. Det är
rent ut sagt nonsens när man vill hävda
att omsättningsskatten inte skulle betyda
väsentligt utökade arbetsuppgifter för
företagen.

Visst kan finansministern skaffa fram
mera pengar genom sina lagar, men kvalificerat
folk lagstiftar man inte fram i
ett huj. Det låter så enkelt att i en proposition
räkna ut att så och så många
hundra nya tjänstemän behöver staten
för att klara kontrollen och liknande saker,
när man nu går till att genomföra
en allmän omsättningsskatt. Men varifrån
skall dessa människor tas? Konkurrensen
om den kvalificerade arbetskraften, herr
Birger Andersson, blir ytterligare skärpt.

Jag kunde inte undgå att göra dessa
observationer när jag läste igenom det utlåtande
som vi nu behandlar. Jag förstår
mycket väl att man på en hel del håll
rycker på axlarna åt dessa reflexioner,
men jag skall be att få försäkra kamraterna
i kammaren att det står alltför stora
värden på spel i detta fall, värden
som har avgörande betydelse för den
framtida ekonomiska utvecklingen och
att vi alltså bör se om vårt hus i tid. Finansministern
och regeringen i dess helhet
bör betänka att man inte kan köpa
allt med pengar, allra minst duktigt folk,
när tillgången är så knapp.

Herr talman! Jag skall, trots att jag
inte varit med om reservationen, be att
få yrka bifall till den.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Aastrup beskyller
mig för att ha sagt någonting som föranledde
honom att yttra det han nu gjort.
Såvitt jag kan förstå var emellertid hans
tal iordningställt i förväg, tydligen för en
helt annan debatt än den vi för här i
dag, och det visar att man, efter det propositionen
behandlades av statsutskottets
tredje avdelning, på sina håll börjat
att tänka annorlunda. Under behandlingen
där förekom absolut ingen debatt,
men några dagar efteråt började tidningarna
skriva att en debatt kommer att äga
rum i anslutning till dessa frågor, och så
har av allt att döma vissa tal i förväg
gjorts i ordning, som rätt illa passar in i

den mycket stillsamma debatt vi för här
i dag.

Det enda jag har fått ut av herr
Aastrups inlägg är att det är förfärligt
svårt att få tag i kvalificerat folk. Det är
ont om sådana människor. Ja, det har vi
också ansett, och det är därför vi har
menat att vi bör göra dessa chefstjänster
ordinarie. På det sättet finns det möjligheter
att få de kvalificerade personer
vi behöver.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av därunder förekomna yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt rörande vardera av de
båda punkterna av utskottets i det nu
föredragna utlåtandet gjorda hemställan.

I fråga om punkten a, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 188 punkten
a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

46 Nr 31 Onsdagen den 9 december 1959

Om ersättning åt företagare för uppbörds- och redovisningsarbete i samband med
allmän varuskatt

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 66.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten b hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag beträffande återstående
plena under höstsessionen meddela följande.

Bordläggningsplenum hålles fredagen
den 11 december kl. 14.

Eventuellt hålles även bordläggningsplenum
måndagen den 14 december.

Arbetsplena hålles dels tisdagen den
15 kl. 14, dels onsdagen den 16 kl. 10.

För den händelse kamrarna skulle
stanna i olika beslut i något av de ärenden,
som företages till avgörande den
15 eller 16 december, kan det bli nödvändigt
att hålla plena även torsdag och
fredag nästa vecka, den 17 och 18 december.

Om ersättning åt företagare för uppbörds-
och redovisningsarbete i samband
med allmän varuskatt

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 189, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt företagare för
uppbörds- och redovisningsarbete i samband
med allmän varuskatt.

I två Iikalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Thorsten
Larsson m. fl. (1:526) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hansson i önnarp m. fl. (II: 637), hade
hemställts, att riksdagen, därest propositionen
nr 162 om allmän varuskatt
m. m. skulle bifallas, måtte besluta, att
ersättning skulle utgå för uppbörds- och
redovisningsarbete åt vissa grupper av
företagare i enlighet med vad som anförts
i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 526 och II: 637 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herr Ivar
Johansson, fröken Andersson, herrar
Pålsson, Nestrup, Skoglund i Doverstorp
och Malmborg, fröken Elmén samt herrar
Cassel, Hansson i önnarp, Hjalmarson,
Gustafsson i Kårby och Helén, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 526 och II: 637, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning av grunderna för ersättning
av statsmedel till företagare för arbete,
som åsamkades dem genom den allmänna
varuskatten, samt om framläggande
av förslag härom till 1960 års riksdag.

Fröken ANDERSSON (li):

Herr talman! Kravet på ersättning till
företagarna för uppbörds- och redovisningsarbete
i samband med varuskatten
är ju relativt nyss avslaget här i kammaren.
Mot denna bakgrund yrkar utskottet,
att motionerna 1:526 och 11:637, som i
sak också yrkar ersättning, skall avslås.
Jag förstår detta ställningstagande i nuläget,
men reservanterna anser att kravet
på ersättning är rättvist och att det
därför bör genomföras. Det förhåller sig,
som vi säger i reservationen, på det sättet
att om ersättning ej ges blir det i verkligheten
fråga om »en i prestationer uttagen
särbeskattning av ifrågavarande
delar av näringslivet». Detta förhållande
anser reservanterna självfallet orimligt.
De yrkar därför att Kungl. Maj :t skyndsamt
skall pröva grunderna för ersättningen
och lägga fram förslag till sådan
till nästa års riksdag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Som en följd av beslutet
om en allmän varuskatt har vi i en mo -

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Om ersättning åt företagare för uppbörds- och redovisningsarbete i samband med

allmän varuskatt

tion och i den reservation som här föreligger
yrkat att handeln och hantverket
samt vissa servicenäringar skulle få ersättning
för att staten här utnyttjar dem
som uppbörds- och indrivningsombud.
Detta att bli omsfogde med direkt kontakt
med allmänheten tror jag inte är något
särskilt stimulerande. Med ledning av
den erfarenhet vi har från ett analogt
fall, även om detta är av enklare natur,
nämligen källskatteuppbörden, vågar jag
påstå att denna har varit orsak till mycken
förargelse för många.

I fråga om omsättningsskatten och
handeln vill jag erinra om att man kunde
märka hur en lättnadens suck steg
upp ur handelspersonalens bröst, när vi
slopade den under kriget införda omsättningsskatten.
»Tänk så skönt», hördes då
många utbrista. Jag är övertygad om
att handelns kvinnor och män inte fäller
särskilt sköna omdömen när omsättningsskatten
nu återinföres.

Frågan om rätt till ersättning har som
jag nämnde tagits upp. Här och där har
man kritiserat det hela såsom varande
ett tvångsuppdrag, vilket i realiteten närmast
har karaktären av i prestationer
uttagen särbeskattning på ifrågavarande
delar av näringslivet.

Det måste väl betecknas som orimligt
att staten skall kunna ålägga en viss
grupp medborgare ett betydande merarbete
utan att ersätta detta. I den segrande
reservationen i bevillningsutskottets
betänkande nr 60, som legat till
grund för det nämnda beslutet, har man
dock erkänt i princip att ersättning
egentligen bör utgå. Där framhålles att
företagarna förfogar över de influtna
pengarna och därmed ungefär en och en
halv månads ränta. Man menar att denna
skulle ersätta och utgöra en viss kompensation
för arbetet. Men, herr talman,
den kompensation man här nämner torde
ingalunda vara tillräcklig. Det är även
tvivelaktigt om man genom att ytterligare
höja priserna kan få ut någon ersättning
alt tala om. I den föreliggande reservationen
föreslås att en skälig ersättning bör
utgå åt berörda företagare. Men vi reservanter
menar att det bör ankomma på

Kungl. Maj:t att skyndsamt pröva efter
vilka grunder en sådan ersättning skall
utgå.

Jag vill med detta, herr talman, även
jag yrka bifall till den reservation som
avlämnats av herr Ivar Johansson och
fröken Andersson m. fl.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
de föregående talarna anfört. Den sak vi
nu sysslar med är ju en följd av omsättningsskattens
genomdrivande. Det blir
en stor arbetsbörda som nu lägges på en
grupp människor vilka energiskt har
kämpat emot skattens införande. De vill
inte ha detta jobb. De vet från förr hur
svårt det är att klara av det, hur många
timmars arbete de har fått vidkännas på
tid som de kanske behövt för vila. Det
blir arbete på övertid och på obekväm
arbetstid.

Vi har nyss beslutat genomföra en
ganska stor organisation som är nödvändig
för att se till att dessa nödtvungna
»skatteindrivare» fullgör sina åligganden.
Denna organisation är naturligtvis
nödvändig, men det kan inte vara trevligt
att ha »skatteindrivare» som pålagts
uppgifter vilka de är ovilliga att fullgöra.
Reservanterna menar att man i ett
fall som detta bör ge en tydlig och klar
ersättning och inte bara uttala att vederbörande
bör ta ut högre pris och på
det sättet kompensera sig. Vi menar att
de skall ha betalt för sitt arbete. Får de
inte ersättning för detta, måste de betala
en extra skatt genom övertidsarbete för
staten. Det är annars vanligt, när man
begär en tjänst, att man honorerar den.
Vi begär, som jag förut sade, i reservationen
att Kungl. Maj:t skyndsamt prövar
frågan om grunderna för en sådan ersättning
och lägger fram förslag till nästa
riksdag.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Andra motioner i samma
ärende har ju behandlats tidigare av

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Om ersättning åt företagare för uppbörds- och redovisningsarbete i samband med
allmän varuskatt

bevillningsutskottet. Anledningen till att
föreliggande motioner remitterades till
statsutskottet var att motionärerna tydligen
tänkt sig att man skulle utanordna
medel i särskild ordning såsom ersättning.

Jag tror att det är nödvändigt att vi
håller klart för oss i denna debatt att det
inte finns någon priskontroll i vårt samhälle
i dag. Yi har en fri prisbildning.
Det ankommer på företagarna själva att
försöka täcka de kostnader de kan ha i
detta sammanhang, lika väl som det måste
ligga i deras intresse att täcka varje
som helst annan kostnad som de har i
sin rörelse. Och möjlighet därtill har de
ju genom den fria prisbildningen. Det
skulle vara ganska orimligt att ge en
kompensation till dem av de medel vi
har ansett vara nödvändiga att ta in till
statskassan. Då hade vi fått lov att öka
uttaget för att få någon täckning för
detta. Jag kan inte se att det skulle vara
något att vinna härpå.

Man kan naturligtvis föreställa sig, att
kompensation skall utgå i annan form;
den behövde inte ovillkorligen knytas till
omsättningen. Men varje annat system
betyder, såvitt jag förstår, att man kan
komma att subventionera vissa företag
beroende på den metod man väljer. Man
kunde exempelvis bestämma en grundersättning,
som företagaren fick för detta
besvär, men det skulle uppenbarligen
kunna innebära en subvention för små
företag. Jag tror för min del att det är
bäst att företagaren får skaffa sig den
kompensation, som han anser vara nödvändig,
genom att sätta priserna på ett
sådant sätt att han får täckning för det
hela.

Sedan vill jag erinra om att då företagaren
får disponera pengarna under en
tid, har han uppenbarligen möjlighet att
använda medlen i sin rörelse och kan således
faktiskt utvinna en bättre avkastning
än den ränta som han kan få, därest
han sätter in pengarna på bank -— ett
förhållande som jag tycker att man också
har anledning att observera.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag har anledning att
även i dag påpeka de felaktigheter man
gör sig skyldig till när det gäller terminologien
på detta område, ty enligt
författningen är det inte någon som är
ålagd att vara vare sig »uppbördsman»
eller »skatteindrivare» — som orden föll
från herr Thorsten Larssons och herr
Nestrups sida. Reservanterna däremot
har använt ett riktigt språk när de föreslår
att ersättning skall tillerkännas företagare
för handhavandet av redovisningen
för en i prestationer uttagen särbeskattning
av ifrågavarande delar av
näringslivet — vilket är det rätta uttrycket.

Här är det fråga om en skatt som är
pålagd detaljisterna i det sista ledet. Det
är en omkostnad i rörelsen och följaktligen
är det detaljisten som är den skattskyldige.
Författningen ålägger inte denne
att ta ut skatten från konsumenten,
men vederbörande har rätt att göra det
i form av en högre prissättning. Då är
det alldeles oriktigt, herr talman, att
göra den jämförelse som herr Thorsten
Larsson gjorde, nämligen att säga att arbetsgivare
och näringsutövare även är
ålagda att handha redovisningen av källskatt.
Ja, det är en helt annan sak, ty då
uppbär vederbörande en skatt av den
egentligen skattskyldige och är sedan
redovisningsskyldig. I förevarande fall
gäller det en omkostnad i rörelsen som
vederbörande har att själv erlägga till
statsverket och kan därför följaktligen
inte vara vare sig skatteindrivare eller
skatteuppbördsman. Jag anser, herr talman,
att om man skall föra ett resonemang
i denna fråga, bör man använda
det språk som är det riktiga i författningens
mening.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Det står måhända på det
sätt som här sagts i författningstexten,
men i praktiken är det ändå på det sättet
— något som vi här anser —- att
dessa företagare inom näringslivet blivit
ålagda att vara något slags uppbörds -

Onsdagen den 9
Om ersättning åt företagare för uppbörds män

för staten. Man kan väl inte bestrida
att det i praktiken kommer att verka
på detta sätt, ty om man gör det, då
menar man alltså att det exempelvis för
närvarande hos handeln finns en så bred
prismarginal, att det så att säga kan
vara möjligt att smälta in även omsättningsskatteprocenten
i priserna. Jag vin
erinra om — herr Holmqvist var inne
på samma sak — att vi har en fri prisbildning
etc. etc. Ja, det är visserligen
sant, men det förhåller sig också på det
sättet att konkurrensen är hård och att
speciellt de mindre företagen har det
besvärligt i denna konkurrens. Det är
väl ändå rätt uppenbart för många att
åtskilliga av dessa mindre företag kanske
helt enkelt får anlita kameral hjälp
vid sidan av sitt näringsfång för att klara
av dessa uppgifter, och hur mycket
för detta som skall tas ut i höjda priser
är kanske svårt att säga.

Jag fäste mig under den förra debatten
vid ett uttryck av herr Birger Andersson.
Jag tror att han sade på tal om
inrättandet av vissa tjänster med anledning
av varuskatten att om skatterna
skall bli inlevererade förutsätter detta en
effektiv organisation av dugliga tjänstemän.
Jag vill dra en parallell här och
fråga om det inte kan tänkas att en effektivisering
uppnås även på detta område,
om man är mer tillmötesgående
mot dessa servicenäringars män, som
skall ta in skatten till staten, i stället
för att säga: »Detta skall ni göra, punkt
och slut.»

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag vill med anledning
av vad herr Eriksson yttrade framhålla
att man inte kan driva den tesen att de
som skall inbetala denna skatt inte är
skatteindrivare utan skattebetalare. Det
lär väl inte gå att få dem som skall betala
att inte känna sig som skatteindrivare
för statens räkning. Jag tror inte
att det går att få dem att förstå sådana
subtiliteter som herr Eriksson här försökt
göra sig till tolk för. Jag tror att de
i allmänhet och i enlighet med allmänt

4 Första kammarens protokoll 4959. Nr 31

december 1959 Nr 31

• och redovisningsarbete i samband med
allmän varuskatt

språkbruk fått klart för sig att de är
just precis »skatteindrivare».

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
deltaga i denna debatt, ty de frågor det
här gäller diskuterades ju utförligt för
en kort tid sedan. Men när vi förra
gången behandlade denna sak i kammaren
lade jag märke till att finansministern
drev den tesen, att eftersom man redan
ålagt företagarna skyldigheten att
ombesörja källskatteuppbörden så gällde
det bär inte något principiellt nytt. Alltså
kunde man genomföra också detta
utan att ge ersättning. Men nu driver
herr Eriksson en helt annan linje och
gör gällande att man inte alls får göra
en sådan jämförelse. Vilken är den officiella
linjen? Man kan ju inte rida på
två hästar på samma gång.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
av herr Einar Erikssons anförande.
Han talade dels om att det rådde
fri prisbildning här i landet och dels
om att det är näringsidkarna, inte konsumenterna
som blir beskattade. Men prissättningen
är inte fri, om man ser över
hela fältet. På jordbrukets område t. ex.
ligger det ju så till, att vi där har en
avtalsreglerad prissättning — inom vissa
normer, mellan bas och pristak. Om
man driver det resonemang som herr
Einar Eriksson förde, så kommer man
till den logiska konsekvensen att inom
ramen för det avtal som har träffats tas
ut en skatt på vad som är avtalat. Då
har man väl kommit ganska långt. Det
rör sig ju här inte om oväsentliga summor.
Statens jordbruksnämnd har räknat
ut att källskattemedlen på de avtalsreglerade
jordbruksprodukterna rör sig
på minuthandelsstadiet om 280 miljoner
kronor och på partihandelsstadiet om
175 å 200 miljoner kronor i enlighet
med jordbruksavtalet vid tillämpningen
av 4-procentsregeln. Herr Eriksson gör
nu gällande att man får ta ut en skatt

50 Nr 31 Onsdagen den 9 december 1959

Om ersättning åt företagare för uppbörds- och redovisningsarbete i samband med
allmän varuskatt

inom ramen för denna prissättning med
dess baspriser och det tak som föreligger.
Principiellt sett är den linje som
finansministern var inne på i detta sammanhang
—- att företagarna indriver
skatten från konsumenterna — konsekventare
och klarare. Jag slår emellertid
fast att om man vill resonera på
det sätt som herr Eriksson gjorde, så
har man tangerat avtalet än mera öppet.
Inom jordbruket räknar vi ju med å ena
sidan baspriserna och å andra sidan taket
och med prismotståndet som avgörande
faktor där emellan. Tar man ut
ett 4-procentigt belopp som i minuthandeln
blir 280 miljoner kronor och i partihandeln
175—200 miljoner kronor, så
har man tangerat avtalets möjligheter för
jordbrukarna ganska hårt. Jag tror att
herr Eriksson gör oklokt i att driva satsen
att det här gäller en beskattning av
näringen.

Jag vill vidare ta upp en annan sak.
Det är inte bara prisbildningen som säges
vara fri. Det finns också någonting
som är mycket ömtåligare för många,
nämligen arbetsmarknadens frihet. På
arbetsmarknaden hävdar man mycket
strängt att arbetstagaren för det första
skall ha rätt att själv välja arbete —
han blir inte tvångskommenderad -— och
för det andra ha rätt att träffa avtal
om ersättning för arbetet. Dessa principer
tycks inte gälla för företagare i detta
land.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Om det är Hanson eller
jag som brukar rida på två hästar på
samma gång kan nog kammarens ledamöter
själva avgöra. I detta fall har jag
bara tolkat vad författningen föreskriver.
Författningen talar nämligen inte
om någon uppbördsskyldighet, utan det
är detaljisten — som jag tidigare framhöll
— som i sista ledet är den skattskyldige
och som har att handha redovisningen
av skatten. Jag har ju så mycket
större skäl för detta mitt sätt att tolka
lagstiftningen som reservanterna uttrycker
sig på precis samma sätt. Det är bara
i diskussionen kring denna fråga som

man nu vill göra handlarna till uppbördsmän
och skatteindrivare. Det är
väl ett språkbruk som man velat använda
för att understödja det missnöje som
kan råda bland dessa.

Jag skulle tro, herr talman, att det
mycket väl kan tänkas att konkurrensen
är så stark att det saknas möjligheter
inom en viss bransch att helt ta ut den
merkostnad som vederbörande blir pålagd
genom skatten. Men detta gäller
ju om omkostnader över huvud taget
och hänger inte bara samman med en
skattepålaga.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det är alldeles intresselöst
i sammanhanget om jag någon gång
kan rida på två hästar. Vad jag påpekade
var att det föreligger en skillnad i
motiveringen mellan finansministern
och herr Eriksson. Dessa olika motiveringar
utesluter till en väsentlig del varandra
och det var detta som jag fann
litet oroande. Det skulle vara snyggt att
få en så att säga auktoriserad motivering.
Man kan inte röra sig med motstridande
motiveringar.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Reservanterna skriver
här: »Utskottet finner det inte rimligt,
att dessa företagare skall åläggas ett betydande
extraarbete för statens räkning
utan ersättning.» Jag skulle vilja fråga
herr Eriksson om det inte enligt hans
uttolkning av författningen dock är så
att konsumenten är skattebetalaren och
handeln uppbördsman. Eller är det en
felaktig tolkning?

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag skulle vara herr
Thorsten Larsson synnerligen tacksam
om han kunde ge mig ett tips på var
jag skall hitta de av honom använda
uttrycken i författningen. Jag håller mig
uteslutande till vad författningen föreskriver
och inte till herr Thorsten Larssons
mera egenhändigt gjorda tolkningar
och formuleringar.

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Öl

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 189, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 66.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 70, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr
346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror, m. m.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 45, angående instruktion
för nästkommande riksdags
bankoutskott, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 4 september 1959 dagtecknad
proposition, nr 161, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
och

2) lag angående ändring i lagen den
14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

dels ock antaga vid propositionen fogade
förslag till

3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950
(nr 261), och

4) lag angående ändring i lagen den
18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt
smittbärare.

I anslutning till propositionen hade utskottet
behandlat följande i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:521,
av herr Elmgrcn, och 11:628, av herr
Johansson i Norrköping m. fl.,

"”2)~de"likalydande motionerna 1:522,
av herr Mattsson m. fl., och 11:626, av
herr Jansson i Benestad,

3) motionen I: 516, av herr Edström,

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

4) motionen II: 627, av herr Senander
m. fl., samt

5) motionen II: 634, av fru Lindberg

m. fl.

I motionerna 1:522 och 11:626 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att ersättning för resa enligt sjukförsäkringslagen
icke skulle utbetalas, om ersättningsbeloppet
understege en krona.

I motionen II: 627 hade hemställts, att
riksdagen, med bifall i övrigt till vad
Kungl. Maj :t föreslagit i proposition nr
161, måtte avslå den föreslagna ändringen
av 16 § i sjukförsäkringslagen, vilket
innebar, att de nuvarande bestämmelserna
beträffande sjukresor skulle bibehållas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
förevarande proposition, nr 161, icke
kunnat oförändrad bifallas samt i anledning
av motionen I: 516 — måtte för
sin del antaga

1) det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring med den ändringen,
att 17 § erhölle under punkten angiven
lydelse,

2) det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring i lagen
den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

3) det genom propositionen framlagda
förslaget till förordning om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni
1950 (nr 261), och

4) det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring i lagen
den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning
åt smittbärare;

B. att följande motionsyrkanden, nämligen 1)

det i motionerna I: 521 och II: 628
upptagna yrkandet samt

2) det i motionen II: 634 upptagna yrkandet
i frågan om ersättning för följeslagares
resa (sista yrkandet i motio -

nen), måtte anses besvarade genom vad
utskottet i utlåtandet anfört; samt

C. att följande motionsyrkanden, nämligen 1)

det i motionerna I: 522 ocli II: 626
upptagna yrkandet,

2) det i motionen II: 627 upptagna yrkandet,

3) det i motionen II: 634 upptagna yrkandet
om ersättning i vissa fall för användande
av icke reguljära färdmedel
(andra yrkandet i motionen) samt

4) det i motionen II: 634 upptagna yrkandet
i frågan om ersättning för återresa
från läkare (första yrkandet i motionen),

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Mannerskantz, Eric Carlsson,
Gustavsson i Alvesta och Björkman,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
C 1 hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:522 och 11:626
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till sådana ändringar i
lagen om allmän sjukförsäkring, att reseersättningsbelopp,
som understege en
krona, icke skulle utbetalas;

II. av fru Svensson; samt

III. av fru Svensson.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag står för en reservation
i en mindre fråga här, och då jag
ändå skall tala för den kan jag säga att
detta utskottsutlåtande behandlar en
Kungl. Maj:ts proposition med en hel
mängd smärre ändringar i sjukförsäkringslagen
och tillämpningsföreskrifterna
därutinnan. Det rör olika saker —
det är fråga om vilka slag av resor som
bör omfattas av försäkringen, övernattningskostnader
vid sjukresor, karensbeloppet
vid läkarvårdsresor, vilken läkare
man får fara till, vilken sjukvårdsinrättning
man skall vända sig till, och det

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ang. ändring

är också fråga om återresor från läkare.
Det gäller en mängd saker som bär föranlett
förargelse och trassel och i vissa
fall orimligheter, och jag kan inte annat
än bestyrka att alla dessa ändringar innebär
en förbättring. De innebär dock
inte några större ändringar i försäkringsskyddet.
Utskottet har för sin del
menat att det inte borde göras några
större ändringar nu utan skriver att den
översyn av sjukförsäkringslagen som pågår
snarast måtte bringas inför riksdagen.
Detta tycker jag är en riktig ståndpunkt.
Med de av utskottet tillstyrkta förbättringarna
blir det säkerligen färre irritationsanledningar
i fortsättningen.

Den reservation som är betecknad med
nr I och som jag här kommer att yrka
bifall till rör en mycket liten sak. Däri
tillstyrks ett förslag som framförts i ett
motionspar från centerpartiet, nämligen
att reseersättningar inte skall behöva betalas
ut om ersättningsbeloppet understiger
en krona. Utskottet har för sin del
följt utredningens och Kung], Maj:ts förslag.
Utredningen har som skäl till att
man inte borde vidtaga denna kamerala
förenkling anfört att den troligen skulle
uppfattas som en dubbel självrisk och
därigenom vålla irritation. Jag har väldigt
svårt att tro att det kan uppstå irritation
för någonting som inte uppgår
till en krona. Det är väl så nu för tiden
att om någon ser en 25-öring på gatan
gitter han knappt bocka sig ned och ta
upp den. Därför tror jag att detta motiv
är helt utan tyngd.

Utskottet har sedan, som jag förmodar,
i känsla av att detta har varit ett dåligt
skäl kommit med ett eget motiv. Man
vill nämligen göra gällande att detta
förslag inte skulle komma att medföra
någon kameral förenkling för sjukkassorna.
Man säger att det är sällan som någon
försäkrad har anledning att göra sig
ärende till sjukkassan bara för att få ut
reseersättning och att ett besök på sjukkassan
nästan alltid är kombinerat med
uttagande av ersättning för sjukdom. Någonting
kan naturligtvis ligga häri. Det
är dock inte säkert att det alltid är på
det sättet, men det må vara hänt att det
kanske inte händer så ofta. Frågan gäl -

i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

ler alltså här mera den försäkrade som
skall ha ersättning. Nu säger utskottet att
någon nämnvärd minskning i sjukkassornas
arbete med utbetalande av reseersättning
inte kan uppnås eftersom
man ändå måste göra en uträkning av
om reseersättningen understiger en krona
eller inte. Jag tror tvärtom att man
ser detta ganska snart. Om resekostnaden
inte uppgår till en krona behöver
man inte skriva upp den. Man sparar en
rad här, och jag förmodar att man sparar
den många gånger. Det blir ju sedan
rapportering och sammanställning,
och alltid hänger den här raden med ett
så obetydligt belopp med på åtskilliga
ställen. Förenklingen kommer därför att
få betydelse. Där man kan göra en förenkling
bör man göra den, även om den
kanske inte har så stor betydelse.

Detta är anledningen till att jag anslutit
mig till yrkandet i motionerna.
Det är detta reservation nr I innefattar.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr I.

I övrigt har jag för min del intet att
erinra mot utskottsutlåtande!. Det är,
som jag nyss nämnde, nog uppfyllt av
smärre förbättringar i olika avseenden.

Häri instämde herr Mattsson (ep).

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! De nu föreliggande forslagen
till ändringar i sjukförsäkringslagen
har — såvitt jag förstår — huvudsakligen
tillkommit för att enligt gjorda
erfarenheter försöka göra ersättningsgrunderna
konsekventare och framför
allt enklare i tillämpningen.

Beträffande reseersättningar har hittills
gällt att för första besöket hos läkare
har beräknats ett karensbelopp av
4 kronor, och för överskjutande belopp
har ersättning utgått med 75 procent.
För återbesök hos läkare har beräknats
ett karensbelopp av en krona, och för
återstående kostnad har utgått 75 procent
i ersättning, dock har den sjuke
haft att svara för högst 2 kronor av sådan
resekostnad.

Nu föreslås den ändringen att karens -

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

beloppet för samtliga resor skall vara 4
kronor, med undantag för vissa städer
där resvägarna i allmänhet är korta och
där läkarvalet skall vara fritt. I dessa
fall har karensbeloppet i stället föreslagits
till 5 kronor. Detta kommer att medföra
en väsentlig förbättring framför
allt för sjukkassorna. Men det är ju så
att när ett förbättringsförslag läggs fram
finns det alltid någon riksdagsman som
tycker att han kan göra det ännu bättre.
Detta har förmodligen motionärerna på
denna punkt ansett, när de föreslår att
om summan utöver dessa 4 kronor understiger
en krona, skall detta belopp
inte utbetalas. Det innebär ju i verkligheten,
att karensbeloppet i stället blir
5 kronor. Om resekostnaden icke uppgår
till 5 kronor skall ingen ersättning
utgå. Det skulle ju bli något slags dubbel
karensberäkning. Först skulle denna
regel om 4 kronor gälla, men om resekostnaden
uppgår till ytterligare en krona,
alltså sammanlagt 5 kronor, skulle
ingen ersättning utgå.

I och för sig hyser jag stora sympatier
för förslaget, eftersom det inte spelar
någon större roll om vederbörande
får denna krona eller ej, men man måste
ju alltid fastställa en gräns. Är resekostnaden
upp till en krona utöver dessa
4, skulle ingen ersättning utgå, men
är den en krona och 5 öre så skall vederbörande
få ersättning för hela beloppet.
Vi tycker att det inte är nödvändigt
att krångla till det hela på ett
sådant sätt, eftersom det inte kan medföra
så mycket arbete för sjukkassorna
att utbetala dessa belopp. Det är för all
del riktigt som herr Mannerskantz säger
att om den sammanlagda resekostnaden
endast utgör 5 kronor kan man ju omedelbart
konstatera att ingen ersättning
skall utgå. Men samtidigt som den sjukförsäkrade
presenterar sin reseräkning
har han även oftast en annan räkning,
för läkarvård eller sjukvård av annat
slag och då kan det inte vara så betungande
för sjukkassan att slå ihop
dessa båda belopp och utbetala dem på
en gång.

Följaktligen är det mera praktiska
hänsyn som ligger bakom utskottets

konstaterande att det inte är lämpligt att
införa sådana dubbla karensbelopp. När
man i den proposition som presenterats
riksdagen stannat för ett enhetligt karensbelopp
har vi kunnat nöja oss med
det och tillstyrker därför bifall till propositionen
i denna del.

Det har reservationsvis framställts en
del andra önskemål men eftersom det i
denna kammare inte har gjorts några yrkanden
beträffande dessa reservationer,
skall jag inte gå in på dem. Herr Helmer
Perssons parti har i en motion vänt sig
mot den försämring, som man anser blir
följden av en annan av bestämmelserna
i det nu föreliggande förslaget, nämligen
höjningen av karensbeloppet från tidigare
en krona till fyra kronor vid återbesök
hos läkare. I denna motion yrkas
att den tidigare bestämmelsen skall stå
kvar.

Jag medger att det kan bli fråga om
en viss försämring, eftersom de sjukförsäkrade
hittills inte behövt svara för
mer än två kronor av reskostnaden vid
återbesök hos läkare, emedan de enligt
den nya bestämmelsen får stå för fyra
kronor. I regel blir det emellertid inte
fråga om någon försämring av större betydelse,
eftersom det tidigare endast utgått
ersättning med 75 procent av den
återstående kostnaden, medan man efter
den föreslagna ändringen skulle få tillbaka
hela beloppet utöver dessa fyra
kronor. Jag tror att i flertalet fall — i
varje händelse när det gäller resor av
någon större längd — dessa nya stadganden
kommer att utjämna den försämring
som samtidigt föreslås på denna
punkt. Utskottet har heller icke funnit
sig kunna bifalla det i motionen framställda
yrkandet.

Jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vi är väl alla överens
om att det behövs en del förbättringar
i den nu gällande sjukförsäkringslagen.
De förändringar, som föreslås i den föreliggande
propositionen, är på det hela
taget bra; och utgör i varje fall ett gott

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

steg på vägen. Därom har vi varit tämligen
överens i utskottet. Det är egentligen
bara i fråga om denna lilla detalj
angående ersättningen för sjukresor när
det gäller småposter under en krona
som vi har haft litet olika uppfattningar.

Det är riktigt att småposter under en
krona belastar sjukkassornas administration
och bokföring utan att den enskilde
egentliven vinner så mycket. Men
antalet sådana poster då det gäller sjukresor
är en ringa obetydlighet gentemot
de lika små poster som avser ersättning
för rabatterade läkemedel. I förra fallet
rör det sig inte mer än om möjligtvis
ett eller ett par tiotusental poster om
året, medan det i senare fallet är fråga
om ungefär 18 miljoner poster.

Då de ärade ledamöterna från centerpartiet
inte vill vara med om en reform
på denna senare punkt men däremot
i fråga om de förra posterna, kan
man inte undgå att tänka på ordspråket
»att sila mygg och svälja kameler».
Det gäller ju nämligen i det första fallet
ett antal poster som utgör en promille
av posterna i det andra fallet.

Nu pågår en revidering av hela sjukförsäkringslagen,
varvid man också skall
utreda just dessa problem. I fråga om
våra skattsedlar har det genomförts en
viss förenkling på så sätt att man slopat
örestalen. Det kanske kan vara lämpligt
att genomföra en motsvarande reform
även i fråga om ersättningarna
enligt sjukförsäkringslagen. Frågan bör
emellertid då först utredas i hela sin
vidd, varefter vi kan få en proposition.

Jag har frågat några sjukförsäkringsmän
om de praktiska frågorna härvidlag.
De har förklarat att det för sjukkassornas
del inte skulle innebära någon
nämnvärd förenkling om vi toge bort
dessa småbelopp i fråga om reseersättning.
Dels är det mycket sällan som det
är fråga om belopp under en krona, dels
förekommer dessa småbelopp praktiskt
taget alltid i samband med att vederbörande
samtidigt presenterar en räkning
på kostnader för läkarvård och dylikt.
Då måste man ju på sjukkassan under
alla förhållanden göra en uträkning
och betala ut ett sammanlagt belopp. I

realiteten förekommer det praktiskt taget
aldrig att sjukkassan har att utbetala
ett sådant här litet udda belopp i enbart
reseersättning. Därför skulle man
vinna mycket litet på en sådan förändring
som man här begär, men å andra
sidan kunde saken missförstås. Vi höjer
ju nu karensbeloppet för reseersättning,
och ett bifall till motionärernas krav i
denna del skulle innebära en ytterligare
höjning av karensbeloppet för en del.
Jag kan för min del inte gå med på det
förslaget nu, även om det, som herr Mannerskantz
sade, här i praktiken gäller en
ytterst liten fråga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Jag önskar endast understryka att den
allmänna sjukförsäkringen är en god reform
och att det förslag som här föreligger
innehåller en hel del förbättringar.
Då jag konstaterar att sjukförsäkringen
är en god reform, vill jag också
samtidigt slå fast att den inte i något avseende
bör försämras. Vad som här föreslås
innebär emellertid en försämring
när det gäller karensbeloppet vid ersättning
för sjukresa. Departementschefen
erkänner ju faktiskt också själv att hans
förslag i denna del innebär en viss försämring,
men han motiverar förändringen
med att man uppnår billigare administrationskostnader.
Detta är enligt
min mening icke en hållbar motivering
för att genomföra en försämring av en
existerande bestämmelse. Vi har i cn
motion vänt oss mot denna försämring
och hemställt alt de hittills gällande bestämmelserna
för ersättning vid sjukresa
måtte bibehållas.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen nr 627 i
andra kammaren.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt angående punkterna A och B av

Nr 31

Onsdagen den 9 december 1959

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

utskottets i nu förevarande utlåtande
gjorda hemställan, därefter särskilt rörande
vardera av punkterna C 1 och C 2
samt slutligen särskilt beträffande punkterna
C 3 och C 4.

I fråga om punkterna A och B, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet i nämnda punkter hemställt
skulle bifallas, dels ock att utskottets
hemställan skulle bifallas med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionen II: 627.

Härefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i förevarande del vara med
övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes enligt de rörande
punkten C 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i denna punkt hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Mannerskantz
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vad beträffade punkten C 2, anförde
vidare herr talmannen, finge denna anses
besvarad genom kammarens beslut i
fråga om punkterna A och B.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna C 3 och C 4
hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Med erinran om att jag förut i dag
lämnat ett meddelande angående återstående
plena under höstsessionen, vill
jag nu meddela ytterligare följande.

Gemensam omröstning i anledning av
att kamrarna i dag stannat i olika beslut
beträffande statsutskottets utlåtande
nr 188, angående vissa ordinarie eller
icke ordinarie tjänster, kommer att äga
rum onsdagen den 16 december kl. 10.
Vid detta förhållande erfordras icke
bordläggningsplena måndagen den 14
december.

Arbetsplena hålles, såsom jag förut
meddelat, såväl tisdag som onsdag i
nästa vecka. Stannar kamrarna därvid i
olika beslut, kan plena bli nödvändiga
torsdag eller fredag i nästa vecka.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 340, i anledning av väckt motion
om inrättande av professurer inom rättssociologiens
område;

nr 341, i anledning av väckta motioner
angående en administrativ samordning
beträffande anslagsgivningen till
det frivilliga ungdomsarbetet m. m.;

nr 342, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anläggande av
flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik;
samt

nr 343, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1959/
60 till särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 347, till Konungen
i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.,
dels ock i ämnet väckt motion.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 45 bitfölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 348, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring
i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och
import av tobaksvaror, m. m.

Onsdagen den 9 december 1959

Nr 31

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 70 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw

5 Första kammarens protokoll 1959. Nr 31