Tisdagen den 7 mars Sid (Riksdagens protokoll 1967:12)

RIKSDAGENS

* PROTOKOLL

Nr 12

FÖRSTA KAMMAREN

1967

7—8 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 7 mars Sid.

Svar på interpellation av herr Jansson, Paul, ang. skolans neutralitet
i livsåskådnings- och samhällsåskådningsfrågor.......... 3

Interpellation av herr Isacson ang. omskolning och omplacering
av friställd arbetskraft .................................... 6

Onsdagen den 8 mars

Sveriges utrikespolitik ...................................... 8

Om en svensk vitbok i vietnamfrågan ........................ 85

Om viss utsträckning av skyddet för partibeteckningar ........ 86

Anslag under sjunde huvudtiteln:

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna, m. in............... 87

Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål ................ 94

Vissa projekteringskostnader .............................. 96

Anslag under elfte huvudtiteln:

Om förstärkning av arbetsvärden .......................... 98

Om viss utvidgad försöksverksamhet med näringshjälp ...... 105

Invandrade minoriteters bibehållande av sin egenart.......... 108

Anslag till civilförsvaret:

Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning.................. 109

Vissa skyddsrumsanläggningar.............................. 113

Riksbankens penning- och valutapolitik ...................... Ilo

Användande av riksbankens vinst för år 1966 .................. 134

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 8 mars Sid.

Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling
................................................ 8

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, om en europeisk konvention rörande
medborgarskapsrätten .............................. 85

■—- nr 2, om en svensk vitbok i vietnamfrågan.................. 85

— nr 3, om Sveriges officiella inställning till Nordvietnam...... 86

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, ang. ändrad valdag...... 86

— nr 23, ang. ändrade bestämmelser om upprättande av röstlängd 86

— nr 24, ang. otillbörligt utnyttjande av namn vid upprättande

av valsedlar ............................................ 86

— nr 25, om viss utsträckning av skyddet för partibeteckningar 86

— nr 26, om valsedlars storlek .............................. 87

— nr 27, ang. förfarandet vid valförrättning .................. 87

Statsutskottets utlåtande nr 7, ang. utgifterna inom finansdepartementets
verksamhetsområde ....... 87

— nr 11, ang. utgifterna inom inrikesdepartementets verksamhetsområde
.............................................. 98

— nr 37, ang. anslag till civilförsvaret........................ 109

— nr 38, ang. anslag till bidrag till kostnader för kommunal beredskap
och brandförsvar ................................ Ilo

— nr 39, ang. livränta till vissa personer...................... 115

Bevillningsutskottets betänkande nr 6, ang. ökning av statens andel
i lotterimedel ........................................ 115

— nr 14, ang. avtal med Peru för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst och förmögenhet ...... 115

Bankoutskottets utlåtande nr 6, ang. granskning av riksbankens

och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning ............ 115

— memorial nr 7, ang. användande av riksbankens vinst för år

1966 .................................................... 134

— utlåtande nr 8, om sänkning av riksbankens diskonto........ 136

Tisdagen den 7 mars 1967

Nr 12

Tisdagen den 7 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 24 nästlidne
februari.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1967/68; och

nr 86, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Ang. skolans neutralitet i livsåskådningsoch
samhällsåskådningsfrågor

Ilerr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Paul Janssons interpellation angående
skolans neutralitet i livsåskådnings- och

samhällsåskådningsfrågor, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Paul Jansson har
frågat, dels om jag anser att de nuvarande
läroplanerna för grundskolan respektive
de gymnasiala skolorna ger tillräckligt
klara anvisningar om skolans
neutralitet i livsåskådnings- och samhällsåskådningsfrågor,
dels om det finns
några anvisningar utöver dem som står
i läroplanen där objektivitetskravet i
dessa avseenden ytterligare inpräntats,
dels ock om det i övrigt finns några
möjligheter att stävja politisk propaganda
från lärarnas sida i skolan.

Jag delar herr Janssons uppfattning
att skolan i sin undervisning inte skall
väja för att ta upp även kontroversiella
frågor för att ge eleverna en riktig bild
av dagens samhälle. Genom en sådan
allsidig undervisning blir det också
möjligt att träna eleverna i kritiskt tänkande
så att de blir i stånd till ett
självständigt ställningstagande. Jag finner
det också angeläget att understryka
att t. ex. politiska ungdomsorganisationer
kan tillföra undervisningen
ett intressant och okonventionellt utformat
material.

I såväl läroplanerna som anvisningarna
för grundskola, fackskola och gymnasium
understryks det självklara kravet
på objektivitet. Ibland kan det emellertid
— såsom framhålls i anvisningar
och kommentarer till kursplanen för
ämnet samhällskunskap i gymnasiet —
vara påkallat att läraren öppet deklarerar
sina personliga synpunkter. Eleverna
har då större möjlighet att vara
på vakt mot subjektiva värderingar. Enligt
vad jag erfarit avser skolöverstyrelsen
vidare att inom kort publicera en
handbok för handledare inom lärarutbildningen.
I denna bok skall bl. a. diskuteras
hur kravet på objektivitet och

Nr 12

Tisdagen den 7 mars 1967

Ang. skolans neutralitet i livsåskådningsallsidighet
skall kunna tillgodoses inom
undervisningen.

Enligt min bedömning ger de nuvarande
läroplanerna med tillhörande anvisningar
tillräcklig ledning i åsyftade
fall. Det åvilar emellertid skolledningen
att tillse att politisk propaganda inte
bedrivs från lärarnas sida. Den regionala
inspektionsmyndighetens ingripande
kan vid behov påkallas.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation.

Jag är naturligtvis fullt medveten
om att mina frågor kanske kan beröra
ett ämne som i vissa avseenden kan
vara känsligt, nämligen hur lärarna i
våra skolor lyckats med att upprätthålla
objektiviteten i undervisningen. Detta
kan i vissa fall vara en ganska grannlaga
uppgift. Detta gäller särskilt ämnesområden
som samhällsåskådningsoch
livsåskådningsfrågor.

Jag är emellertid angelägen om att
understryka vad jag framhöll i interpellationen,
nämligen att jag är övertygad
om att det alldeles övervägande
antalet av lärare sköter denna uppgift
på ett gott sätt och att de både skickligt
och påpassligt utnyttjar det som händer
i samhället för att ge eleverna en riktig
bild av hur dagens samhälle fungerar.

Jag pekade i detta sammanhang på
det politiska skeendet under 1966, på
valrörelsen, valutgången, den fackliga
konflikten m. m., vilket enligt min mening
utgjorde ett välkommet underlag
för en orientering om vårt demokratiska
samhälles funktion.

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar
att statsrådet Edenman på denna
punkt delar min uppfattning, nämligen
att skolan inte skall väja för att ta
upp även sådana kontroversiella frågor
i undervisningen i syfte att bredda
denna och göra den så fullständig som
möjligt, även om naturligtvis vaktliåll -

och samhällsåskådningsfrågor
ningen kring objektiviteten därvidlag
måste vara särskilt noggrann.

I allmänhet tillfredsställs ju detta
krav på ett hyggligt sätt i våra skolor,
och jag vet att de allra flesta lärare
verkligen bemödar sig i detta avseende.
Tyvärr har emellertid såväl elever som
föräldrar framfört klagomål om att
lärare ibland icke lyckas skilja mellan
värderingar och fakta när de framför
ett visst stoff. Nu hänvisar statsrådet till
vad som står i läroplanen, nämligen att
det understundom kan vara riktigt att
läraren öppet deklarerar sina personliga
synpunkter. Jag har naturligtvis
ingenting att erinra mot ett sådant resonemang,
dock endast under förutsättningen
att läraren klargör för eleverna
att detta är hans personliga synpunkter
och att han samtidigt redovisar att
andra synpunkter och värderingar kan
läggas på den aktuella frågan. Man får
ä andra sidan inte glömma bort att läraren
inför klassen utgör en betydande
auktoritet och att det, om läraren alltför
ofta ger uttryck för sina personliga värderingar
i exempelvis politiska eller
religiösa frågor, kan finnas stor risk för
en indoktrinering av elevernas tänkande
i dessa sammanhang.

Nu kan man väl skilja mellan två olika
slag av propaganda som kan utgå
från läraren i en kateder. Det ena slaget
är sådan propaganda som läraren
omedvetet gör, och den kanske är svårast
att komma till rätta med. Här har
vi att göra med värderingar och engagemang
hos en individ. Vi kanske kan
ta det exemplet att läraren är engagerad
i ett politiskt parti eller i en religiös
trosbekännelse. Detta kan naturligtvis
färga hans framställning. Ingen kan ju
komma på den befängda idén att vi
skulle förbjuda våra lärare sådana engagemang
utanför skolan, men vi måste
då samtidigt ha klart för oss att objektivitetens
upprätthållande i sådana fall
kan bli ett problem. Det ligger ju snubblande
nära att en politiskt engagerad
lärare, som skall redogöra för hur de
politiska partierna uppträder i olika

Tisdagen den 7 mars 1967

Nr 12

Ang. skolans neutralitet i livsåskådnings- och samhällsåskådningsfrågor

frågor, låter sin personliga uppfattning
färga framställningen. Jag säger inte
detta som någon anmärkning eller anklagelse,
utan jag anser det ganska
mänskligt att så sker. Det är väl i och
för sig en utopi att tro att man skall
uppnå hundraprocentig objektivitet i
undervisningen — om det ens är önskvärt
att uppnå en sådan objektivitet.

Den mer medvetna propaganda, som
man understundom hör förekomma, är
betydligt osnyggare, men den är samtidigt
lättare att komma till rätta med, ty
det ter sig mera naturligt och följdriktigt
att skolledningen då ingriper. Här
kan man ju, som statsrådet framhållit,
även påkalla länsskolnämndernas ingripande,
om så skulle visa sig nödvändigt.

För övrigt hälsar jag med tillfredsställelse
statsrådets meddelande att en
ny handbok i dessa frågor är under utarbetande.
Vi hoppas att den handboken
kommer att bli väl utnyttjad av
alla som har med dessa frågor att skaffa.

Det mest positiva draget i ecklesiastikministerns
svar anser jag emellertid
vara hans uttalande om de politiska
ungdomsorganisationernas roll i detta
sammanhang. .lag är nämligen övertygad
om att ett utomordentligt medel att
undvika att samhällsundervisningen vid
våra skolor blir ensidig och subjektiv
är att i större utsträckning låta de politiska
partierna genom sina ungdomsorganisationer
komma till tals i denna
undervisning. Ungdomsorganisationerna
kan, som statsrådet så riktigt har
påpekat, tillföra undervisningen ett intressant
och okonventionellt utformat
material, genom diskussioner och informationer
i samband med skolans samhällsundervisning.
Där de politiska
ungdomsorganisationerna är engagerade
får skolan enligt min mening större
möjligheter att ge en realistisk bild av
hur samhället fungerar i olika sammanhang.

Detta bör i sin tur sätta eleverna i
stånd till ett eget kritiskt tänkande och

till mera självständiga ställningstaganden
i olika frågor. Dylika arrangemang,
föreställer jag mig, bör också vara ett
verksamt medel att motverka och neutralisera
eventuellt förekommande politisk
propaganda från lärarnas sida i
skolorna, antingen den är medveten eller
omedveten.

Jag tackar än en gång statsrådet för
ett ur många synpunkter positivt svar.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 44,
angående fortsatt omorganisation av
väg- och vattenbyggnadsverket, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 1—3, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 22—27,
statsutskottets utlåtanden nr 7, 11 och
37—39, bevillningsutskottets betänkanden
nr 6 och 14, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 6—8, första lagutskottets
utlåtanden nr 9 och 11—14,
andra lagutskottets utlåtanden nr 7—12,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 9—13
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 4—8.

Föredrogos Kungl. Maj ds skrivelser
nr 49 och nr 50, angående muntliga
meddelanden till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelser inhämtades,
att Kungl. Maj d beslutat, att meddelande
enligt § 56 riksdagsordningen
skulle göras till riksdagen dels om Sveriges
utrikespolitik, dels ock om Sveriges
handelspolitik, ävensom förordnat,
att förstnämnda meddelande skulle
framföras i första kammaren av statsrådet
Myrdal och i andra kammaren av
ministern för utrikes ärendena Nilsson
samt att meddelandet om Sveriges handelspolitik
i första kammaren skulle
framföras av statsrådet Wickman och
i andra kammaren av statsrådet och
chefen för handelsdepartementet Lange.

Tisdagen den 7 mars 1967

6 Nr 12

Interpellation ang. omskolning och omplacering av friställd arbetskraft

Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till de nu föredragna skrivelserna
finge tillkännagiva, att enligt
överenskommelse med statsrådet fru
Myrdal meddelandet om Sveriges utrikespolitik
komme att lämnas vid morgondagens
sammanträde samt att meddelandet
angående Sveriges handelspolitik
enligt överenskommelse med herr
statsrådet Wickman komme att lämnas
vid kammarens sammanträde fredagen
den 10 mars.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelser
skulle läggas till handlingarna.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 35, angående vissa anslag ur kyrkofonden,
in. m.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet inför herr talmannen
i första kammaren i
ärende angående tjänstledighet,
den 7 mars 1967.

Stenografen hos kammaren i lönegrad
A 21 Nils Grass beviljades ledighet för
sjukdom under tiden fr. o. m. den 27
februari t. o. in. den 2 mars och förordnades
reservstenografen Fru Mary Malm
att under samma tid fullgöra de göromål
som ankommer på Grass i hans
egenskap av debattstenograf mot arvode
som motsvarar lön enligt lönegrad
A 21.

År och dag som ovan
K.-G. Lindelöw

Interpellation ang. omskolning och omplacering
av friställd arbetskraft

Herr ISACSON (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I ett skede av omstrukturering
av näringslivet och de påfrest -

ningar många företag ställs inför blir
friställning av arbetskraft och nedläggning
av företag synbarligen allt vanligare.

Å andra sidan har bristen på arbetskraft
gjort sig gällande inom vissa sektorer
av näringslivet, vilket föranlett
krav på åtgärder för att snabbare överföra
arbetskraft från sådana näringar
som bedöms ha sämre konkurrensförmåga
i framtiden. Betydande samhällsekonomiska
överföringsvinster har härvid
ofta redovisats som möjliga. Emellertid
torde ofta betydande svårigheter
föreligga att med önskvärd snabbhet
överföra sålunda friställd arbetskraft
även inom områden med normalt fungerande
arbetsmarknad. Här möter en
rad problem vars hela innebörd sällan
klargörs och sannolikt heller inte med
tillräckligt intresse studerats.

Under föregående år nedlades en rad
företag i vårt land. Effekten av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna som
satts in torde nu i många fall kunna
redovisas. Vilka tröghetsfaktorer har
här varit mest framträdande och försvårat
en snabb nyanställning av de friställda
och vilka kvardröjande effekter
finns ett halvt år efter friställandet?
Då det torde vara av värde att få dessa
frågeställningar belysta, anhåller jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
ställa följande frågor:

1) Hur många personer redovisades
fortfarande som arbetssökande den 1
mars detta år efter friställning i samband
med nedläggning av företag eller
driftinskränkning under tiden före 1
september 1966.

2) Vilka erfarenheter har vunnits av
omskolning och omplacering av personer
som uppnått 55 års ålder i samband
med sådan omflyttning av arbetskraft?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Tisdagen den 7 mars 1967

Nr 12

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 713, av herr Arvidson och herr
Larsson, T hor sten, ii anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 37, angående
utbyggnad av systemet med
växtförädlingsavgifter, in. in.;

nr 714, av herr Isacson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
37, angående utbyggnad av systemet
med växtförädlingsavgifter, m. in.; samt
nr 715, av herr Lundberg och herr
Nilsson, Yngve, i anledning av Kungl.

Maj ds proposition nr 37, angående utbyggnad
av systemet med växtförädlingsavgifter,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.16.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Onsdagen den 8 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! För detta val ber jag
att få avlämna en gemensam lista. Denna
har godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista av följande utseende
och med rubriken »Den gemensamma
listan»:

Björk, K. Å.,

ledamot av första kammaren

Martinsson, B. N. 0,:
ledamot av andra kammaren

Sjövall, E., fru

ledamot av andra kammaren

Bergegren, A., fröken
ledamot av andra kammaren

Bohman, B. G.,

ledamot av andra kammaren

Jacobsson, G.,

ledamot av första kammaren

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades hava blivit utsedda
till ombud i Europarådets rådgivande
församling herr Kaj Björk, fru Sjövall
och herr Bohman samt till suppleanter
för dem respektive herr Martinsson,
fröken Bergegren och herr Gösta
Jacobsson.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet skulle underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
februari.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Statsrådet fru MYRDAL erhöll ordet
för att framföra det i Kungl. Maj :ts
skrivelse nr 49 avsedda meddelandet
och anförde därvid:

Herr talman! För ett år sedan, då
regeringen senast lämnade riksdagen
en utrikespolitisk redogörelse, präglades
det internationella läget av händelserna
i Sydostasien och Afrika. Dessa
delar av världen står alltjämt i
brännpunkten för vårt intresse och
vår oro. Vietnamkriget fortsätter med
oförminskad intensitet, fastän så många
krafter varit i rörelse för att äntligen
få slut på konflikten. Trots FN:s ansträngningar
och världsopinionens
tryck har inga framsteg gjorts för att
få bukt med raspolitiken i södra Afrika
och komma till rätta med den vita rebellregimen
i Rhodesia. Många av de
nya staterna i andra delar av Afrika
skakas av politiska kriser, som sprider
oro och osäkerhet över gränserna. Un -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

der det gångna året har en inre utveckling
inletts i Kina, vars konsekvenser
för omvärlden ännu inte kan överblickas.
Också situationen i Mellersta
Östern bär tilldragit sig ökad uppmärksamhet
till följd av såväl de allvarliga
gränsincidenterna mellan Israel och
dess grannar som de skärpta motsättningarna
mellan de arabiska länderna
inbördes. Svåra oroshärdar finns alltså
kvar på många håll i världen. Samtidigt
blir de tvillingproblem som
världssvälten och befolkningsexplosionen
utgör alltmer påträngande. Trots
mycken god vilja och för varje år ökad
insikt är vi i dessa avseenden alltjämt
skrämmande hjälplösa.

Men det finns även ljusare inslag i
världsbilden. Dit hör utvecklingen i
Europa, där under det gångna året efterkrigstidens
långvariga motsättningar
mellan öst och väst dämpats. Relationerna
mellan de båda stormaktsblocken
kännetecknas inte längre av det
kalla kriget och rena försvarsattityder.
Nyckelorden är nu avspänning, samförstånd
och samarbete.

Till de positiva dragen i dagens internationella
läge hör också supermakternas
gemensamma ansträngningar att
uppnå ett avtal om hejdande av atomvapenspridningen
liksom det intresse
de visar för att söka bromsa den fortsatta
nukleära kapprustningen.

Nedrustningsförhandlingarna i Geneve,
vari Sverige deltar, har nyligen
återupptagits. Denna gång har man
haft särskilt starkt spända förväntningar
om att vissa resultat relativt
snart skulle kunna åstadkommas. Förenta
Nationernas generalförsamling antog
i höstas resolutioner som gick utöver
de tidigare i olika omgångar upprepade
kraven på snabba förhandlingar
för att uppnå internationella avtal beträffande
förbud mot kärnvapnens
spridning och underjordiska provsprängningar
av kärnladdningar. Bl. a.
underströks för första gången behovet
av överenskommelse om förbud mot

Ang. Sveriges utrikespolitik
framställning av kemiska och bakteriologiska
stridsmedel.

I samband med de mest aktuella frågorna,
nämligen om nedrustning på
kärnvapnens område, uppnåddes praktiskt
taget enhällighet om en resolution
■— ursprungligen föreslagen av Sovjetunionen
men framlagd med Förenta
staternas stöd —• att ingen stat skall
vidta åtgärder som kan försvåra ingåendet
av ett avtal om förbud mot
spridning av kärnvapen till ytterligare
länder. I praktiken innebär detta att
ett moratorium godtagits, även om ett
bindande avtal icke ingåtts. Åtagandet
är inte heller tidsbegränsat, ehuru avsikten
varit att det skulle gälla på relativt
kort sikt. Man hyser nämligen
starka förhoppningar om att ett ickespridningsavtal
tämligen snart skall
kunna ingås. Närmandet mellan supermakterna
i frågan om ett sådant spridningsförbud
är en av de större politiska
händelserna på senare tid. En avspänning
signaleras, dubbelt anmärkningsvärd
då kriget i Vietnam fortgår.

Den förhandlingsrunda om ett spridningsförbud
som återstår gäller kärnvapenmakter
visavi icke-kärnvapenmakter.
Här öppnar sig en rad frågor, delvis
av teknisk natur avseende t. ex.
kontrollen. Dessa kan dock knappast
bedömas, innan något avtalsutkast
framlagts vid nedrustningskonferensen.

De många kärnvapenfria staternas inställning
är långt ifrån enhetlig. En
skiljelinje går sålunda mellan de alliansfria
och dem som är allierade med
kärnvapenmakter. Inom båda dessa
grupper finns det dock en utbredd fruktan
för att ett icke-spridningsavtal får
ett så begränsat innehåll att kärnvapenmakterna
behåller sin frihet att
fortsätta sin nukleära kapprustning.

I syfte att nå en mer omfattande
rustningsbegränsning har den svenska
regeringen presenterat sitt förslag om
en »paketlösning». Vid sidan av ett
avtal som förhindrar kärnvapnens
spridning eftersträvar vi ett fullständigt

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
provstoppsavtal samt ett avtal om produktionsstopp
för kärnvapenmaterial.
Sådana avtal skulle binda även kärnvapenmakternas
handlingsfrihet och
hejda det fortsatta uppbyggandet av deras
arsenaler.

Vid de nu återupptagna förhandlingarna
i Geneve har från svensk sida
krävts, att samtliga dessa frågor från
början skall beredas plats på dagordningen
och att förhandlingar utmed dessa
linjer skall föras parallellt. Helst bör
detta ske på basis av förslag till avtalstexter,
så att vissa gemensamma element
i dem kan behandlas samtidigt.

När det kommer till detalj diskussion
av en avtalstext om ett spridningsförbud,
anser vi det viktigt att bevaka
sammanhanget mellan kärnvapenmakternas
och de kärnvapenfrias åtaganden.
Detta kan t. ex. gälla frågan om
ett avtals varaktighet. Från brittisk sida
har detta problem uppmärksammats. I
ett anförande inför 18-nationskomittén
i Geneve den 23 februari uttalade sålunda
den brittiske representanten, lord
Chalfont, att ett icke-spridningsavtal
icke skulle bli bestående, om inte ytterligare
nedrustningsåtgärder följer på
avtalet inom skälig tid.

Den fråga vi på svensk sida nu står
inför är icke den direkta, huruvida vi
skall underteckna ett icke-spridningsavtal
eller ej. Detta blir en senare angelägenhet,
som regering och riksdag
ställes inför den dag en slutgiltig avtalstext
föreligger. Ännu befinner vi oss
i det första skedet av ett tvåstegsförfarande,
då Sverige, som en av deltagarna
i Genévekonferensen, är med om att
utforma en avtalstext — eller flera. Därvid
måste våra ansträngningar gå ut på
att göra ett avtals innehåll och formuleringar
godtagbara för ett så stort
antal stater som möjligt, och framför
allt för de stater som anses ha möjlighet
att framställa kärnvapen.

Samtidigt som vi alltså genom att
stödja tanken på en »paketlösning»
Önskar främja strävandena att få i gång
en verklig rustningsbegränsning på

kärnvapenområdet, är vi naturligtvis
väl medvetna om betydelsen av snara
resultat. Det är angeläget att alla parter
utnyttjar de nuvarande tendenserna
till ett närmande mellan supermakterna
i fråga om ett spridningsförbud. För
vår del skall vi ge vår fulla medverkan
till att de möjligheter att uppnå ett ickespridningsavtal
som detta läge erbjuder
blir tillvaratagna.

Komplikationer i den internationella
nedrustningsdiskussionen har på sistone
tillkommit genom att två till synes
mera »tekniska» debattämnen trätt i
förgrunden. Det ena avser supermakternas
intresse för antirobotvapnen och
det andra en del länders intresse för
ett eventuellt framtida utnyttjande av
kärnsprängningar för fredliga ändamål.

Vad antirobotvapnen beträffar har
supermakterna på amerikanskt initiativ
nyligen trätt i kontakt med varandra
för att undersöka förutsättningarna för
en överenskommelse, enligt vilken ingen
av dem skulle engagera sig i någon massiv
anskaffning av antirobotar. Skulle
dessa sonderingar misslyckas och de
båda supermakterna inleda en utbyggnad
av dylika system, skulle världen
stå inför en ny synnerligen kostnadskrävande
och till sina verkningar svårförutsebar
uppskruvning av rustningsspiralen.
Enorma ekonomiska och tekniska
resurser skulle än en gång bindas
till nya kärnstridsmedel, som i första
hand är avsedda för försvar men
som drar med sig nya offensiva system.

Vi hoppas att de nu inledda kontakterna
mellan de amerikanska och sovjetiska
regeringarna skall leda till att
denna nya och farliga utvecklingstendens
bryts. Det är angeläget att förhindra
en ytterligare upptrappning av
kärnvapenrustningarna.

Representanter för ett antal ickekärnvapenstater
har hävdat den meningen
att ett avtal om förbud mot
spridning av kärnvapen icke får leda
till att man går miste om möjligheten
att i en framtid utnyttja kärnspräng -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

ningstekniken för fredliga utvecklingsprojekt.
Vad man här har i tankarna är
exempelvis kanalbyggen, oljeutvinning
och malmbrytning med nya metoder.
På teknikens nuvarande ståndpunkt
syns förutsättningarna saknas för sådan
användning av kärnkraften. Detta
utesluter emellertid ingalunda, att
kärnsprängningar i framtiden kan få
betydelse för dylika ändamål. Möjligheterna
måste därför hållas öppna för
alla stater att dra fördelar av denna
teknik, men kärnsprängningar för fredliga
ändamål bör fördenskull icke få
undantas från internationellt accepterade
förbudsregler. Nukleära sprängämnen
är nämligen alltid potentiella
kärnvapen. De tekniska problemen i
samband med en fredlig sprängning
skiljer sig icke påtagligt från dem som
sammanhänger med framställning av
kärnvapen. Sverige stöder därför förslagen
att en internationell myndighet
skall ha ansvaret och kontrollen när
det gäller dylika sprängningar.

De utvecklingstendenser som nyss berörts
kan försvåra och fördröja nedrustningsförhandlingarna.
Huvudsaken
är dock nu att förhandlingar pågår.
De kan komma att kräva tid, eftersom
problemen är svåra och har stor räckvidd.

Nedrustningsförhandlingarna är inte
det enda exemplet på tendenser till
avspänning. En politisk klimatförbättring
har samtidigt inträtt i vår egen
världsdel. Ett närmande mellan länderna
i västra och östra Europa har
efter hand framträtt och en ökad vilja
till förståelse och avspänning har
gjort sig gällande. Detta återspeglas i
en rad officiella uttalanden under det
senaste året. Man kan hänvisa till president
de Gaulles yttrande vid olika
tillfällen, till den sovjetiske partisekreteraren
Brezjnevs tal vid den 23 :e kommunistiska
partikongressen, till Warszawamakternas
deklaration i Bukarest i
juli, till uttalanden av NATO-rådet och
även till den nya västtyska koalitionsregeringens
programförklaring i de -

Ang. Sveriges utrikespolitik
cember. Dessa uttalanden, liksom också
president Johnsons uppmärksammade
oktobertal förra året, tyder på att
man numera ganska allmänt ansluter
sig till tanken att en varaktig avspänning
måste komma till stånd, innan
man kan nalkas en lösning av Europas
egna politiska problem, framför allt då
tysklandsfrågan. Den svenska regeringen
delar denna uppfattning. Av intresse
i detta sammanhang är den västtyska
regeringens förklaring, att den så länge
Tysklands delning består strävar efter
att motverka, att de båda delarna av
det tyska folket glider ifrån varandra.
Man vill i Bonn söka uppnå en avspänning
i relationerna även med den andra
delen av Tyskland genom att befrämja
mänskliga, ekonomiska och andra
kontakter med landsmännen i öster.

Närmandet mellan väst och öst i
Europa har funnit uttryck i strävanden
att normalisera och intensifiera de bilaterala
förbindelserna. Ett allt tätare
utbyte av besök av företrädare för regeringar,
parlament, organisationer och
företag äger för närvarande rum. Man
får heller inte bortse från betydelsen
av den allt stridare turistströmmen mellan
länderna i väst och öst.

Också multilaterala initiativ har tagits
i syfte att föra Europas folk närmare
varandra. I den nyss berörda bukarestdeklarationen
framförde öststaterna
tanken på en europeisk säkerhetskonferens.
Västsidan har också visat
ett aktivt intresse att bidra till avspänningen
i vår världsdel. Inom Europarådet
och parisorganisationen OECD
har likaledes intresse framkommit för
öst-västliga kontakter, särskilt på olika
tekniska områden. En aktivering av
FN :s ekonomiska Europakommission
(ECE), där såväl öst- som väststater sedan
länge är representerade, har också
aktualiserats. Hösten 1965 antog
FN:s generalförsamling på förslag av
nio europeiska länder, däribland Sverige,
en särskild resolution åsyftande
bättre förbindelser mellan europeiska

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
stater med olika politiska och sociala
system. Dessa länder har under 1966
hållit fortsatt kontakt för att dryfta
praktiska mått och steg i resolutionens
anda.

Den svenska regeringen intar en positiv
hållning till strävandena att förbättra
öst-väst-relationerna. Yi vill på
nuvarande stadium inte ge förord åt
någon speciell samarbetsform utan förutsätter,
att alla nyttiga uppslag kan bil
föremål för realistisk prövning. Sverige
kan i princip acceptera tanken på
en europeisk säkerhetskonferens, om
denna blir väl förberedd och vinner
allmän anslutning. Vi ansluter oss också
till tanken att organ som Europarådet,
OECD och FN:s ekonomiska Europakommission
i mån av möjlighet utnyttjas
för utvidgade öst-väst-kontakter.

Sverige har ett självklart intresse av
att hela Europa uppnår ett högre mått
av ekonomiskt välstånd och politisk
stabilitet. Vi hyser förhoppningen att
de klyftor, som uppstått under efterkrigsåren
efter hand skall kunna överbryggas
genom ökat samarbete mellan
västra och östra Europas stater. Det
blir dock sannolikt ingen lätt uppgift
att skingra den ömsesidiga misstro, som
samlats under årens lopp. De strävanden
till ökat ekonomiskt samarbete
inom Europa, som samtidigt pågår,
kommer att behandlas i fredagens handelspolitiska
debatt.

Det finns skäl att till de ljusare inslagen
i bilden även hänföra läget här
i Norden. Trots skiljaktigheter i de
nordiska ländernas utrikes- och försvarspolitiska
orientering råder fortsatt
jämvikt och stabilitet i vår egen
del av Europa. Samarbetet mellan våra
länder fördjupas för varje år alltmer
och allt pekar i riktning mot än mera
utvidgade kontakter på olika områden.

Bilden blir dystrare när vi vänder
blicken mot andra delar av världen.
Världsopinionen kräver med allt större
otålighet ett slut på kriget i Vietnam
och de mänskliga och materiella offer
detta drar med sig. Inga vägar eller

uppslag får lämnas oprövade för att
få fred i Vietnam.

Alla i konflikten inblandade har ju
vid olika tillfällen förklarat sig eftersträva
fred. Det måste därför vara av
avgörande betydelse att parterna verkligen
lyckas övertyga varandra om uppriktigheten
i sina avsikter. Nyckeln till
problemet förefaller för närvarande vara
hur en process, som slutligen leder
till en förhandlingslösning, skall komma
i gång. På något sätt måste misstrons
onda cirkel brytas. Vi håller oss
på olika vägar informerade om parternas
synpunkter, bl. a. har vårt sändebud
i Peking vid flera tillfällen besökt
Han,oi. Vi har också gjort klart att,
om det skulle visa sig att Sverige på
något sätt kan medverka till strävandena
att åstadkomma förhandlingskontakter
mellan parterna, vi inte skulle
tveka att lämna ett sådant bidrag. Liknande
beredvillighet har kommit till
uttryck från många andra regeringars
sida. Trots parternas deklarerade vilja
till fred står man. dock alltjämt inför
ett läge som förefaller fastlåst. Nordsidan
kräver för förhandlingar ett ovillkorligt
och definitivt upphörande av
de amerikanska bombningarna av nordvietnamesiskt
territorium. Förenta staterna
kräver å sin sida ett konkret tecken
på minskad krigsinsats från nordsidan
såsom motprestation. Svenska regeringen
vidhåller sin tidigare deklarerade
uppfattning att Förenta staterna
bör inställa sina bombningar av Nordvietnam.
Vi hoppas att ömsesidiga medgivanden
sedan skall kunna bana väg
för en meningsfull dialog mellan parterna,
självklart under medverkan också
av den nationella befrielsefronten.
Återupptagandet av bombningarna efter
den korta pausen i februari och den
intensifiering av kriget som därefter inletts
förstärker oron för att hela konflikten
kan komma in i ett farligare
skede. Det göra snara förhandlingskontakter
ännu angelägnare än förut. Vietnams
folk måste äntligen få bestämma
över sitt eget öde.

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

Ofrånkomligt är att vietnamkriget,
särskilt om det skulle ytterligare förlängas,
kan innebära ökade risker för
freden. Kinas reaktioner är särskilt
vanskliga att förutse. Det dramatiska
och svåröverskådliga skeendet i detta
väldiga land kan få långtgående räckvidd
för dess relationer med omvärlden.
Det vore tragiskt och orimligt om
världens folkrikaste nation, som tyvärr
hållits utanför Förenta Nationernas gemenskap,
nu skulle glida in i en allt
djupare isolering.

Läget i Afrika präglas alltjämt av
spänningar, främst till följd av raspolitiken
i södra Afrika, som i så hög grad
varit och är föremål för FN :s uppmärksamhet.
Här får man nu närmast avvakta
verkningarna av säkerhetsrådets
beslut om obligatoriska ekonomiska
sanktioner mot den illegala Smithregimen
i Sydrhodesia. Samtidigt står FN
inför problemet med sydvästafrikafrågans
fortsatta handläggning. Vid generalförsamlingen
i höstas tillsattes en
14-statskommitté, vilken fick i uppdrag
att avgiva rapport till det extra möte
med församlingen som är inkallat till
slutet av april i år. Det är ännu alltför
tidigt att förutsäga inriktningen och
resultaten av kommitténs överväganden.
Den har eu lika viktig som svårlöst
uppgift. Man får hoppas, att kommittén
kommer fram till konstruktiva förslag,
som vinner så starkt stöd att de också
kan genomföras.

Portugals politik har väsentlig betydelse
för den fortsatta utvecklingen i
södra Afrika. Sverige bär i FN givit uttryck
för sitt fördömande av den kortsynta
portugisiska kolonialpolitiken.
Den portugisiska regeringen är väl medveten
om den svenska inställningen.
Däremot föreligger varken politiska förutsättningar
eller formella möjligheter
till särskilda aktioner mot Portugal
inom EFTA:s> ram. Ensidiga svenska
åtgärder skulle stå i strid med våra
internationella förpliktelser och kan
inte antaga,si få önskad politisk verkan.
Skulle FN:s säkerhetsråd besluta om

Ang. Sveriges utrikespolitik

sanktioner mot Portugal, är det självklart
att Sverige skulle lojalt tillämpa
ett sådant beslut.

Sveriges framförda önskemål, att
FN:s säkerhetsråd i samband med sydafrikafrågans
behandling skall upptaga
den s. k. sanktionskommitténs rapport
till prövning, har ännu inte gett resultat.
Säkerhetsrådet torde närmast avvakta
rhodesia- och sydvästafrikaproblemens
fortsatta utveckling. Inte heller
har det svenska förslaget om studium
av ett system för kostnadsfördelning
i samband med beslut om ekonomiska
sanktioner hittills vunnit gensvar.
Från sakkunnigt håll i FN har
framhållits, att de problem det här gäller
är synnerligen komplicerade. Vissa
aspekter av problemkomplexet har aktualiserats''
genom att bl. a. Zambia
framfört önskemål om kompensation i
samband med sanktionerna mot Sydrhodesia!.
Sverige finner det angeläget,
att möjligheterna att tillgodose dessa
önskemål noggrant övervägs. Om man
kan nå fram till en internationell solidaritetsaktion
för i första hand Zambia,
skulle detta möjligen kunna ge uppslag
till lösning av likartade problem i andra
sammanhang.

Den sydafrikanska regeringen förefaller
inte oberörd av FN:s aktivitet i
samband med rhodesia- och sydvästafrikaproblemen.
Trycket från världsorganisationen
kan väntas bidra till
viss återhållsamhet i Sydafrikas yttre
politik. Inåt fortsätter emellertid regimen
sin apartheidpolitik, som skapar
den djupaste bitterhet hos landets färgade
majoritet och utmanar världsopinionen.

Utgången av de båda aktioner, som
FN inlett i fråga om Rhodesia och Sydvästafrika,
kommer naturligtvis att bli
betydelsefull för organisationens ställning
och verkningsmöjligheter i framtiden.
I rhodesiafallet har man tillgripit
det yttersta vapnet i FN :s arsenal
av fredliga åtgärder —• ekonomiska
sanktioner. Denna aktion, liksom eventuella
kommande åtgärder i fråga om

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
Sydvästafrika, måste ges fullt stöd från
alla håll för att få avsedd effekt.

En stor del av det arbete som uträttas
inom FN och dess fackorgan liksom
inom flera andra internationella organisationer
tar sikte på utvecklingsländernas
problem. Ansträngningarna att
med olika medel bidra till den ekonomiska
och sociala utvecklingen i dessa
länder har kommit att spela en allt
viktigare roll i det mellanfolkliga samarbetet.
Ingenting kan vara mera befogat,
inför de skrämmande perspektiv
som livsmedelsläget och befolkningsexplosionen
i världen öppnar. De fattiga
folkens svält och deras krav att få del
av det välstånd jorden kan erbjuda
sina invånare har blivit ett världsproblem,
som fordrar ett planmässigt samarbete
mellan alla industriländer i både
väst och öst, och mellan dem och
u-länderna, för att en katastrofartad
utveckling skall kunna hindras. Insikten
om problemets allvar blir allt mer
utbredd. Den till synes permanenta
hungersituationen i södra, Asien, som
direkt berör en befolkning 100 gånger
så stor som Sveriges, vädjar dagligen
till vår medkänsla. Vi ställer oss frågan
hur ekonomisk och social utveckling
skall kunna komma i gång och
påskyndas i länder med dåligt ekonomiskt
utgångsläge, med brist på kunskaper,
teknik och kapital, med bristfällig
förvaltning och politisk instabilitet.
Hos oss här i Sverige kretsar diskussionen
särskilt kring frågan om vad
som kan göras för att komma till rätta
med den ohämmade folkökningen som
i många länder förhindrar eller försvårar
alla ekonomiska framsteg.

Detta är problem som i dagens snabbt
krympande värld inte bara angår oss
— vi undgår dem inte. Deras lösning
tillhör förutsättningarna för en fredlig
världsutveckling och därmed för vår
egen trygghet. I botten på många av
de kriser, som i dag skakar avlägsna
hörn av vår jord och som i morgon kan
vidgas till större konflikter, ligger de

otillräckliga försörjningsmöjligheterna i
de underutvecklade länderna.

Regeringen är medveten om att vår
medverkan krävs i växande grad i det
internationella u-hjälpsarbetet. Utvecklingshjälpen
är en del av vårt ansvar
i världen och inför världen. Den är
därmed en viktig del av vår utrikespolitik.
Från dessa utgångspunkter avser
regeringen att gå vidare och utforma
ett progressivt u-hjälpsprogram,
som skall motsvara vad den anser möjligt
och välmotiverat för vårt land att
göra i den fortsatta kampen mot fattigdomen
i världen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Vårt förhållande till
främmande länder är gott har Konungen
under en mycket lång följd av år
kunnat konstatera i sitt trontal. Att
enigheten mellan de demokratiska partierna
i utrikespolitiken under en lång
följd av år varit god kan man också
konstatera. Av en utrikesdebatt i den
svenska riksdagen väntar man sig därför
inte att meningsbrytningarna skall
vara hårda och motsättningarna stora.
Detta förhållande innebär dock inte
att intresset för utrikespolitik är ringa
eller att behov av en sådan debatt inte
föreligger. Svensk alliansfrihet betyder
inte isolationism, utan Sverige deltager
och deltager aktivt i det internationella
arbetet. Vårt land måste också ta ställning
till flertalet av de problem som
förekommer på det världspolitiska
fältet. Vi har därför anledning att i
en positiv anda diskutera de problem
som ständigt sysselsätter och oroar
världens länder.

Det är självfallet att uppmärksamheten
i första hand koncentrerar sig till
den plats i världen där krig verkligen
pågår, nämligen till Vietnam. Jag behöver
inte orda om den djupa medkänsla
vi alla känner för det vietnamesiska
folkets svåra lidanden — den
är självfallen. Lika litet behöver jag

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

tala om vår innerliga önskan att detta
krig skall upphöra så snart det finns
någon möjlighet därtill.

Det är lika lätt att konstatera detta
som att få jordens alla länder att förklara
att de önskar fred och avrustning.
Problemet är givetvis på vilket sätt vi
skall få detta krig att upphöra och
hur framtiden skall te sig för det vietnamesiska
folket. I det fallet har vi
en del beskäftiga rådgivare som oombedda
rusar fram med patentlösningar
lika omöjliga som att uppfinna perpetuum
mobile.

Utan att ta ställning vare sig för den
ena eller andra sidan måste man förstå
att om ett krig uppkommer förefinns
det starka meningsskiljaktigheter.
Det är lika lätt att förstå att båda parter
anser att de har rätten på sin sida.
De som är mest självsäkra i sin uppfattning
i vietnamfrågan har inte möjligheter
att medverka till frågans lösning,
eftersom de inte begripit att i en
så hård konflikt finns det två mycket
bestämda uppfattningar som inte låter
sig kommenderas, vare sig den ena eller
den andra.

Den svenska regeringen har i vietnamfrågan
intagit en försiktig hållning.
Redan i förra årets regeringsförklaring
i utrikesdebatten sades det
ifrån att »det är också den svenska
regeringens övertygelse att vietnamkonflikten
endast kan lösas genom förhandlingar
och genom ömsesidiga medgivanden».
Situationen har inte förändrats
mycket sedan dess, och fortfarande
är det endast genom förhandlingar
och ömsesidiga medgivanden
som konflikten kan lösas.

Jag vill också starkt understryka att
har vi bildat en internationell organisation
för att åstadkomma internationell
fred och säkerhet, nämligen Förenta
Nationerna, då bör man i första
hand yrka på att denna organisation
får handlägga frågan och försöka få
eu lösning till stånd.

I den vietnamesiska konflikten är
det tre ting som framför allt oroar: för

Ang. Sveriges utrikespolitik
det första de lidanden som det vietnamesiska
folket får utstå, för det andra
det faktum att vietnamkonflikten försvårar
den utjämning av motsättningarna
mellan stormakterna, vilken vi alltid
hoppas på och alltid måste arbeta
för, och för det tredje måste vi hysa
oro för alt konflikten kommer att utbredas
ytterligare och därmed hota freden
i Sydostasien och kanske inom
ännu större områden — för att inte tala
om risken för en världskonflikt.

Jag delar uppfattningen att Förenta
staterna måste inställa sina bombningar
i Nordvietnam och att den nationella
befrielsefronten skall få deltaga
i förhandlingskontakterna.

Tyvärr saknas det inte orosanledningar
och fredshotande aktioner även
i andra delar av världen, men just nu
är det Asien som särskilt tilldrar sig
vår uppmärksamhet. Det är vietnamkonflikten,
förändringarna i Indonesien,
oroligheterna i Kina och motsättningarna
mellan Kina och Sovjetunionen
som skapar en »vad som helst kan
hända-situation» i denna del av världen.

Kommunismen har fått inregistrera
bakslag på olika håll i den afroasiatiska
världen. Så har t. ex. den blodiga
maktkampen i Indonesien, vilken i huvudsak
framstår som ett resultat av inre
spänningar, särskilt hårt drabbat
landets kommunistiska parti. Indonesien
har nu återtagit sin plats i Förenta
Nationerna såsom lojalt medarbetande
medlem, men de labila politiska
förhållandena i landet inger farhågor
för lugnet i Sydostasien.

Det har alltid med rätta betonats
från svensk sida att universaliteten i
Förenta Nationerna är av den allra
största betydelse. I det avseendet har
Förenta Nationerna lyckats väl i sin
uppgift. Efter Indonesiens återinträde
och efter ytterligare beviljade medlemskap
— den senast intagna medlemmen
är Barbados — är nu medlemsantalet
122, vilket betyder att nära nog
alla fria stater, som inte är uppdelade

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

på grund av konflikter, är medlemmar

i Förenta Nationerna.

Trots att medlemsanslutningen är så
god kvarstår dock det stora problemet
om Kinas representation i Förenta Nationerna.
Frågan har behandlats vid
granskningen av fullmakterna under
varje generalförsamling sedan revolutionen
i Kina. Det är givetvis en svaghet
för organisationen att en femtedel
av världens befolkning inte är representerad.

Det bör observeras att frågan om Kinas
representation i FN egentligen inte
gäller medlemskap. Kina är medlem i
Förenta Nationerna, och hittills har
det endast varit frågan om vem som
skall representera landet som behandlats.
En rad länder med Förenta staterna
i spetsen har inte velat erkänna
pekingregimen som landets lagliga regering
och inte heller ansett att den
uppfyller villkoret för inträde i Förenta
Nationerna, nämligen att eu medlemsstat
skall vara fredsälskande.

Vid omröstningarna i generalförsamlingen
var det under de första åren stor
majoritet mot Kommunistkinas representation,
men med det ökande medlemsantalet
har siffrorna alltmer förskjutits,
och vid omröstningen år 1965
blev röstsiffrorna 47 mot 47. Det är
dock att observera att ett beslut också
fattats att frågan endast kunde avgöras
med två tredjedels majoritet, vilket
i realiteten betyder att en tredjedel av
församlingens röster kan stjälpa frågan.

Det något underliga är att vid omröstningarna
huruvida två tredjedels
majoritet erfordrades har ett större antal
länder röstat härför än det antal
som röstat för Kommunistkinas representation
i FN. Därigenom får röstsiffrorna
47—47 inte samma betydelse
därför att två tredjedels majoritet erfordras
för avgörande. Det fanns väl
en förhoppning att glidningen skulle
fortsätta så att allt flera skulle rösta
för Pekingkinas representation. Det
blev emellertid inte fallet vid den 21 :a
generalförsamlingen d. v. s. år 1966.

Röstsiffrorna blev i stället 46 för och
57 mot Kommunistkinas representation
i F’N. I fråga om huruvida frågan krävde
två tredjedels majoritet blev siffrorna
66—48—7. I stället för att närma
sig en lösning av kinafrågan fjärmades
den i stället.

Sverige har ju konsekvent tillsammans
med de övriga nordiska länderna
och en rad andra länder röstat för Kommunistkinas
representation i FN. I
den andra sidan av frågan, d. v. s. vad
som skall ske med Formosa om Pekingkina
skall representera i FN, har
den svenska regeringen däremot inte
bundit sig. Därmed har vi också kommit
till det intrikata problem som jag
slutligen i detta avsnitt vill beröra.

Formosa har ungefär 12 miljoner invånare
och säger att det representerar
Kina och är dess lagliga regering —
det är dess uppfattning. Frågan är:
Om Kommunistkina kommer att få representation
i FN, vad skall ske med
Formosa? Enligt min uppfattning får
det inte bli på det sätt som kom till
uttryck i ett av de mycket kärva yttranden
från Chrustjov på sin tid. Då
han blev tillfrågad om denna sak sade
han bara: »Bär ut det ruttna liket.» Så
kan man inte behandla 12 miljoner
människor, som har en annan uppfattning
än den andra delen av Kina har.

Om det skall bli någon lösning, kan
det spekuleras i vilken riktning den
skall gå. Det kan tänkas -— och det är
sannolikt —• att landet i en framtid blir
uppdelat i två delar, den stora delen,
Kina med sina 700 miljoner människor,
och en annan del, ett annat land som
får namnet Formosa, med 12 miljoner
människor.

Skulle det bli en sådan lösning, möter
man mycket besvärliga problem
hur detta skall kunna beslutas. Om man
skulle tänka sig att Pekingkina beviljades
medlemskap, måste detta tillstyrkas
i säkerhetsrådet. Men där sitter för
närvarande Formosa som permanent
medlem, alltså med vetorätt som landet
sannolikt kommer att använda mot

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

att Kommunistkina skulle beviljas inträde
i Förenta Nationerna. Om man
å andra sidan skulle tänka sig att vi
får en överenskommelse som leder dithän
att Pekingkina kommer att representera
Kina, skulle Pekingkina också
få en permanent plats i säkerhetsrådet.
Vill man då lösa frågan så att Formosa
skulle bli en ny medlem i Förenta Nationerna,
då är det mycket troligt att
Pekingkina kommer att använda sin
vetorätt mot detta förslag, därför att
det anser att Formosa bör tillhöra
Kina.

Det är alltså en mycket besvärlig situation
som uppstår hur man än vänder
sig. Därför kan det tänkas att frågan
kan lösas endast genom någon form
av överenskommelse över hela fältet,
d. v. s. man måste göra någon sorts paketlösning
för att kunna få till stånd
en lösning av denna fråga som bekymrat
världen och speciellt Förenta Nationerna
under så många år.

Nu fanns det vid tjugoförsta generalförsamlingen
ett resolutionsförslag från
tre latinamerikanska länder, från Belgien,
Italien, Trinidad och Tobago, enligt
vilket generalförsamlingen skulle
tillsätta ett utskott med uppgiften att
undersöka frågan om Kinas representation
i FN och återkomma till det 22 :a
mötet med förslag om en rimlig och
praktisk lösning. Detta förslag antogs
inte, utan förkastades. 34 länder röstade
för, 62 emot, däribland Norden utom
Island, och 25 avstod.

Det är mycket svårt att ta ställning
till huruvida det skulle varit riktigt att
rösta för ett sådant förslag. Över huvud
taget vill jag inte uttala någon deciderad
mening om vad som skulle varit
bäst i Sveriges fall, men jag lutar nog
åt den uppfattningen att Sverige möjligen
icke skulle ha röstat emot detta
förslag. Jag går inte så långt att jag vill
säga att det skulle stödjas av vårt land,
men möjligen skulle man inte ha röstat
emot det. Ty när vi nu såg hur
frågan ytterligare avlägsnades från sin
lösning genom den omröstning som

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 12

Ang. Sveriges utrikespolitik
förekom vid 1966 års generalförsamling,
då måste man försöka på något
annat sätt att lösa frågan. Därför kan
det tänkas att ett sådant utskott skulle
kunnat ha någon möjlighet att bereda
marken för en lösning av den besvärliga
kinafrågan. Å andra sidan kan
man naturligtvis ifrågasätta om ett sådant
utskott, om det tillsattes, inte hade
uppfattats mycket illa av Pekingregimen
och om man där inte skulle ställt
sig mycket ovillig till hela frågan. Jag
tror emellertid att det skulle kunna tänkas
att man i varje fall inte hade röstat
emot förslaget och att det i en framtid
kan bli möjligt att något sådant får
ske för att vi skall kunna lösa denna
långvariga och besvärliga konflikt.

Även om de svåra problemen om fred
i Vietnam och Kinas representation i
FN inte kommit närmare sin lösning,
finns det dock ljusare och mera hoppingivande
drag i den världspolitiska
bilden. Efter den förlamande kris som
drabbade FN för ett par år sedan, kunde
FN:s generalförsamling under förra
året arbeta normalt. Kanske den 21 :a
generalförsamlingen inte kunde uppvisa
några anmärkningsvärt stora resultat,
men den präglades dock av intensivt
och metodiskt arbete, och vissa
hotande orosanledningar avvärjdes.
Valet av generalsekreterare var onekligen
ett av de problem som befarades
bli svårare att lösa under 21 :a generalförsamlingens
möte. Med tanke på
de propåer som tidigare framförts om
trojkasystem och alla de svårigheter
som personvalet i detta fall innebär,
hälsar man med stor tillfredsställelse
att den nuvarande generalsekreteraren
enhälligt kunde återväljas.

Tidigare hade uttalats pessimistiska
tankar om nedrustningsförhandlingarna
i Geneve, och man har i vissa fall
t. o. m. ifrågasatt, om de över huvud taget
skulle komma att återupptas. Nu kan
vi konstatera att förhandlingarna — i
vilka även Sverige deltar — har återupptagits.
Nedrustningsförliandlingarna
har utförligt behandlats i regerings -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
anförandet. Då jag inte har något att
invända mot vad däri anförts, skall jag
endast uppehålla mig mycket kort vid
denna betydelsefulla del av fredsarbetet.

Ett nytt moment som nu införts i
diskussionerna är att kärnsprängningstekniken
skall kunna användas för
fredliga ändamål. För närvarande är
det inte tekniskt möjligt att använda
kärnkraften för sådana ändamål, men
det är mycket möjligt att den för framtiden
kan få sådan användning. Därvid
möter oss det gamla men ändå ständigt
aktuella problemet att många tekniska
medel för fredliga ändamål också kan
användas för stridsändamål. Här är ju
faran för en sådan sammankoppling
uppenbar och farligare än någonsin.
Nukleära sprängämnen, egentligen avsedda
för fredliga ändamål, kan sannolikt
också användas för stridsändamål,
och därmed kommer kontrollproblemet
att försvåras ytterligare. I själva verket
öppnas här hisnande perspektiv om
ett stort antal länder säger sig vilja använda
kärnsprängämnen för fredliga
ändamål men i själva verket därmed
blir i besittning av fruktansvärda resurser
för stridsändamål. Det är självklart
att de fredsbevarande åtgärder
som FN försöker vidtaga tilldrar sig det
största intresset, men man bör aldrig
glömma bort att FN:s uppgifter inte
endast är att arbeta för internationell
fred och säkerhet utan också för sociala,
ekonomiska, kulturella och humanitära
framsteg. Ett nu slutfört arbete
på detta område är konventionen om
de mänskliga rättigheterna, och det
måste betraktas som en stor framgång
att den kunnat genomföras vid den
senaste generalförsamlingens möte. En
deklaration om de mänskliga rättigheterna
avgavs år 1948, och sedan dess
har arbetet med en konvention praktiskt
taget oavbrutet pågått. Även om
konventionen i vissa stycken tunnats
ut och kompromissats bort alltför mycket,
är det dock en stor framgång att
den finns för undertecknande och att

den även har undertecknats av ett antal
stater.

Vad som var beklämmande vid slutskedet
av behandlingen av konventionen
var att många länder som måst
kämpa hårt för sin frihet nu hade så
litet intresse att kämpa för det som
kanske är ännu viktigare, nämligen individens
frihet. I traktaten som består
av två konventioner och ett protokoll
ville åtskilliga länder, bland dem Sverige,
att en paragraf om individuell
klagorätt till en internationell kommitté
skulle införas. Detta mötte emellertid
hårt motstånd från de socialistiska
länderna, främst Sovjetunionen,
men också från en del afrikanska län der.

Slutresultatet blev att ingen sådan
paragraf intogs i konventionen men
att bestämmelserna infördes i ett särskilt
protokoll som också kan undertecknas
av länder som så önskar. I
fortsättningen blir detta protokoll av
största intresse, och alla som verkligen
kämpar för friheten bör nogsamt
observera vilka länder som enbart
kommer att underteckna konventionerna
och vilka som också kommer att
underteckna protokollet beträffande individuell
klagorätt.

Tyvärr trampas de mänskliga rättigheterna
under fotterna på olika sätt i
åtskilliga delar av världen, och det
har hittills varit svårt att få beslut om
åtgärder mot sådana länder som inte
respekterar mänskliga rättigheter. I ett
enda fall har vi dock i december månad
förra året fått ett beslut under
fullt legala former mot en regim som
respekterar varken mänskliga rättigheter,
avtal eller något annat. Jag avser
det beslut, som säkerhetsrådet i december
fattade om ekonomiska sanktioner
mot Rhodesia. Beslutet är välmotiverat,
och man får hoppas att sanktionerna
skall få effekt. Det bör nogsamt
observeras att då beslutet i säkerhetsrådet
fattades den 16 december
antogs det med 11 röster för och 4
nedlagda. De fyra länderna som icke
röstade för sanktioner mot Rhodesia

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

var Sovjetunionen, Bulgarien, Frankrike
och Mali.

Det bär ofta rått tveksamhet om effekten
av ekonomiska sanktioner, och det
är därför av stort intresse att se vad
som nu kommer att hända. Det har rått
mycken diskussion både i vårt land
och i andra länder om ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika, och även om
förhållandena och den ekonomiska styrkan
är mycket olika i de båda länderna,
kan det dock vara vägledande vilken
effekt sanktionerna mot Rhodesia
får. Sverige har alltid hävdat att vårt
land bör följa ingångna avtal och stadgar
för de organisationer, som vi har
anslutit oss till. Man måste därför observera
i fallet om sanktioner mot Sydafrika
att det i Förenta Nationernas
stadgar uttryckligen är föreskrivet att
beslut om sanktioner skall fattas av säkerhetsrådet
och icke av generalförsamlingen.
Det är av den orsaken som
Sverige vid åtskilliga tillfällen har nödgats
avstå på vissa punkter i resolutioner
i Förenta Nationerna därför att
man bär velat till generalförsamlingen
överföra en beslutanderätt som tillkommer
säkerhetsrådet.

Sydafrika är också anslutet till
GATT-avtalet. Men i händelse beslut fattas
i säkerhetsrådet om sanktioner mot
Sydafrika, så bryts detta avtal automatiskt
utan några som helst hinder. Utjämningen
av kostnaderna vid en eventuell
ekonomisk blockad mot Sydafrika
är — som också tidigare har omnämnts
— en av de stora frågor som måste lösas.
Det gäller utjämningen av kostna*-derna mellan länderna, och det skulle,
om en sådan blockad kommer till
stånd, också behövas, en utjämning för
vårt eget lands vidkommande.

Eu ytterst känslig fråga för vårt
land, som inte kan skjutas åt sidan, är
Portugals behandling av sina kolonier
i Afrika. Det är uppenbart att Portugals
uppträdande i Angola och Mozambique
icke i längden kan tolereras, och
Förenta Nationerna har antagit flera
resolutioner i frågan, vilka dock non -

Ang. Sveriges utrikespolitik
chalerats av Portugal. Sverige har fullt
riktigt deltagit i fördömandet av den
portugisiska kolonialpolitiken. Men
förr eller senare står vi inför frågan om
ett samarbete i EFTA med Portugal
verkligen kan fortsätta. Utifrån vår allmänna
inställning mot förtryck av olika
slag bör vi överväga huruvida samarbetet
med Portugal kan fortgå. Vi
måste bestämma oss för om vi skall
fortsätta att stödja en regim, som i
Afrika tillämpar en kolonialpolitik av
portugisiskt märke.

I regeringsanförandet framhålles det
slutligen att u-hjälpsarbetet är en viktig
del av vår utrikespolitik. Jag skall
inte vid detta tillfälle polemisera mot
regeringen om u-hjälp över huvud taget
utan i stället rikta mig till mera positiva
krafter i det fallet, och det är
alla de motionärer som föreslagit högre
anslag. Man får verkligen hoppas att
det finns en uppriktig mening bakom
dessa förslag. Om inte enighet kan uppnås
om på vilket sätt de ökade anslagen
skall finansieras, så hoppas jag att
alla de som ställt sig bakom förslagen
om en ökad u-hjälp när huvudfrågan
skall behandlas, d. v. s. anslagens storlek,
verkligen fullföljer sin avsikt och
röstar för den ökade hjälpen. Vi vet
alla att belopp av den storleken inte
ställer till några revolutioner i en budget
på 36 miljarder.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Stora delar av mänskligheten
lever under hotet att inom
femton minuter vara utrotade, om supermakterna
använder robotar med
kärnvapenladdningar. Om USA och Sovjet
anfaller varandra i full skala, beräknar
man att 130 miljoner amerikaner
skall förintas inom femton minuter
och kanske samma antal ryssar. Sverige
har tre minuter på sig, om ryssarna
avfyrar sina robotar och kanske tio
minuter om amerikanarna gör det.
Maximalt har vi således femton minuter
kvar att leva. Det är det konstanta

Nr 12

Onsdagen den 8 inars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
hot som alla världens stora befolkningscentra
i dag lever under.

: Visst vet vi detta, men på något sätt
har vi förlikt oss därmed. Mänskligheten
har inte lärt sig att »älska bomben»,
men den fördrar nu med större jämnmod
att den finns som ett ständigt,
fruktansvärt katastrofhot.

Det var i känslan av detta som FN:s
generalsekreterare i höstas i sin rappart
till generalförsamlingen antydde
att man nu återigen skulle studera den
ödesdigra konsekvensen av det stadium
som tekniken har nått fram till. Generalförsamlingen
beslöt också enhälligt
att FN skulle göra ett sådant studium.
Inga ansträngningar får försummas då
det gäller att komma till rätta med detta
hot. Men detta mål är det ju lika
lätt att sätta upp som det är svårt att
uppnå. Redan de små steg som nu kan
vara möjliga, bereder stora svårigheter.

Moskvaavtalet för några år sedan om
provstopp var ett glädjande tecken. Ett
stort antal stater insåg nödvändigheten
av att börja försöken att begränsa kärnvapnen
och deras användning. Det
finns anledning att begrunda vad som
hänt sedan dess. Frankrike och Kina
har vägrat att skriva under avtalet,
vilket är djupt beklagligt. Denna omedgörlighet
att handla solidariskt i mänsklighetens
intresse har i en del länder
lett till ytterligare oro för utvecklingen.
Man fruktar att det inte skall vara möjligt
att i längden ha ett försvar utan
egna kärnvapen. Ingen vet om denna
oro kommer att leda till att fler stater
skaffar sig kärnvapen. För varje ny stat
som skaffar sig kärnvapen minskas i
snabb takt den återhållande effekt som
ännu finns i en del stater i fråga om
att bygga upp egna kärnvapen.

Sverige bör givetvis försöka underlätta
tillkomsten av ett icke-spridningsavlal,
men det är inte tillräckligt, i
varje fall inte för dem som delar uppfattningen
att det väsentliga ehuru mycket
avlägsna målet är att förstöra alla
kärnvapen som ett led i en allmän nedrustning.

Jag hälsar med tillfredsställelse den
svenska regeringens uppträdande hittills
på denna punkt. Man har krävt en
hel del av kärnvapenmakterna. Om de
önskar ett avtal om förbud mot spridning
av kärnvapen till nya länder, så
måste de också medverka till att stoppa
sin egen kapprustning med kärnvapen.
Skall de små lammen inte ens få
bräka, så måste en del av huggtänderna
på de stora vargarna dras ut.

Ett avtal om förbud mot spridning
måste kombineras dels med ett avtal
om provstopp, även för underjordiska
prov, och dels med ett avtal om stopp
för produktion av klyvbart material
för vapenbruk. Utan sådana kompletterande
avtal kan nämligen kärnvapenmakternas
förstörelsevapen bara fortsätta
att öka i antal och ödeläggande
effekt.

När statsrådet Myrdal nyligen i Geneve
framförde önskemål om parallella
förhandlingar om dessa frågor, betecknades
det av den engelske förhandlaren
lord Chalfont som både »onödigt och
oförsiktigt». Fru Myrdal blev väl inte
förskräckt — jag hoppas i varje fall
att hon inte blev det.

Regeringsdeklarationen har dock några
formuleringar som skulle kunna vara
klarare, men vi kanske får höra mer om
det i dagens debatt.

Världen över finns det en betydande
förståelse för dessa synpunkter, inte
bara i de länder som betecknas som alliansfria
vid nedrustningskonferensen i
Geneve eller i politiska sammanhang.
Jag hade själv anledning att med tillfredsställelse
konstatera att den konferens,
som kyrkornas världsråd anordnade
i somras för vetenskapsmän, kyrkoledare
och politiker från 80 stater
i öst och väst, representerande 164 kyrkosamfund,
på denna punkt talade ett
tydligt språk. Man sammanfattade sin
synpunkt på följande sätt: »Det måste
finnas en balans mellan de offer som
begärs av icke-kärnvapenmakterna och
dem som begärs av kärnvapenmakter -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12:

na som ökar sina lager av ständigt mer
effektiva kärnvapen.»

Ett särskilt och viktigt problem är
i detta sammanhang Västtysklands ställning.
Om man vill underlätta tövädret
i Europa är det mycket angeläget att
Västtyskland skriver under ett avtal.
Det skulle i hög grad bidra till avspänningen.
Nu säger sig västtyskarna frukta
att internationell kontroll skulle medföra
spionage och att ett avtal också
skulle kunna stoppa det fredliga utnyttjandet
av atomenergi. Utan att vara
expert på detta område skulle jag vilja
ifrågasätta om det inte finns metoder
som i betydande utsträckning undviker
båda olägenheterna. Om man vill uppnå
ett väsentligt resultat, kan dessa
tekniska svårigheter inte få bli avgörande.
Jag efterlyser regeringens syn
på de problem som den västtyska reaktionen
rest på ett särskilt sätt.

Vidare vill jag fråga hur mycket kontroll
som den svenska regeringen i dagens
läge anser vara behövlig. Jag syftar
alltså inte i första hand på problemet
om FN:s internationella atomenergiorgan
eller EEC:s organ Euratom
skall kontrollera, utan min fråga gäller
kontrollens omfattning. Hur mycket
behövs enligt regeringens mening?

Handelsministerns svar i förra veckan
om atomkontrollen har tolkats på
olika sätt, och även den saken kan möjligen
förtjäna ett klarläggande i dag.

Regeringsdeklarationens konstaterande
att vietnamkonflikten kan komma in
i ett farligt läge är beklagligtvis riktig.
De amerikanska krigsinsatserna har
ökat. Parterna har inte kunnat hitta
någon utväg att komma till tals med
varandra på ett fruktbart sätt. Det finns
därför uppenbara risker för än ohyggligare
konsekvenser för det vietnamesiska
folket.

USA:s krav, att stoppandet av bombningarna
skall äga ram först när man
fått besked att Hanoi därefter skulle
vara villigt att utan för långt dröjsmål
minska krigsinsatserna, är i och för
sig förståeligt. Riskerna med upptrapp -

Ang. Sveriges utrikespolitik
ning av krigsinsatserna borde dock även
för amerikanarna te sig större än med
bombstopp utan bindningar : från Ha
Chi Minh. USA bär stoppa bombningarna
utan villkor.

Världsopinionen måste understryka
att det är nödvändigt för Hanoi att efter
ett bombstopp snabbt ge besked om
sin villighet att minska sina krigsinsatser
och inte begagna ett bombstopp
eller en förbandlingsperiod till att öka
den militära infiltrationen i Sydvietnam.
Då kommer givetvis alla förhandlingar
att stoppas, vilket skulle vara raka.
motsatsen till vad opinionen ute i världen
kräver, nämligen fred och återuppbyggnad
i Vietnam, inte bara bombstopp
och utdragna skenförhandlingar.

Jag upprepar det från vårt håll tidigare
framförda kravet att Sverige skall
vara villigt medverka till aktiva humanitära
insatser för Vietnams folk så
snart förhållandena medger det. Det
kan här bli fråga om stora insatser i
mänsklighetens tjänst.

Den nuvarande utrikespolitiska situationen
är ur maktbalanssynpunkt mycket
annorlunda än i mitten av 1950-talet. Med ordet makt avser jag i detta
sammanhang möjligheterna för en stat
att påverka andra stater till att uppträda
på önskat sätt. Det är då inte
fråga om militära maktmedel utan om
den styrka som en stormakts politiska
önskningar i och för sig utgör.

Vi vet mycket väl att om eu av supermakterna
hotar med vapen, så är
dess makt mycket stor, om .man skall
uttrycka det försiktigt. Ur den syn-,
punkt som jag här angett har mycket
förändrats på tio år. Sovjets aggressiva,
politik under Stalin hade lett till kraftiga
motåtgärder från USA:s, sida. Amerika,
som inte före. kriget ,haft några
egentliga militära baser i andra delar
av världen, hade nu ett nätverk, av bastioner.
Man hade militära allianser med
ett femtiotal stater. Det var ett: led i
amerikansk säkerhetspolitik mot SoyT,
jetunionen, och i denna var Atlantpakten
en viktig länk.

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Sovjet å sin sida hade byggt vidare
på sin under kriget startade militära
styrka. Man hade nått ut till Östersjön.
Finland var bundet genom en pakt, och
Östeuropa var helt i rysk hand.

När ungernrevolten bröt ut den 23
oktober 1956, ansåg sig Chrustjov
tvingad att krossa frihetsrörelsen. Inte
alla satellitländer var förtjusta i detta,
men de vågade inte irritera den mäktige.
På något sätt betecknar ändå det
som hände i Ungern början till det
som i dag har skett, nämligen Rysslands
och USA:s minskade politiska
maktpositioner i Europa. Rumäniens
öppnande av diplomatiska förbindelser
med Västtyskland är den allra senaste
utlöparen av det som hänt i Europa
efter 1956.

Sovjets omedgörligliet när det gäller
ett enande av Tyskland har skett till
priset att hålla Östtyskland under armarna.
Nu får Sovjet uppleva att en
del av satellitstaterna börjar negligera
de negativa reaktionerna både i Sovjetunionen
och i Östtyskland. Sovjets
politisk-psykologiska makt har minskats,
trots att landets militära makt har
flerdubblats under denna tid. Man kan
inte alltid mäta makt i styrkan av en
stormakts kärnvapenarsenal och antalet
divisioner. I vissa situationer i historien
är makt den politiska styrka,
som en stormakt kan visa upp, och
inte den militära, som man inte kan
använda.

Likartad maktnedgång har ju USA
råkat ut för. Atlantpakten är betydligt
försvagad, och Amerikas psykologiska
möjligheter att påverka Europa bär
minskats.

I avspänningens intresse är man nu
villig åt t låta tanken på kärnvapen i
Västtysklands hand falla. Vietnamkriget
har också givetvis påverkat USA:s
ställning i negativ riktning.

De båda supermakterna tillsammans
har råkat ut för att det stora antalet
unga stater gör sig påminda på ett
sätt som var otänkbart för tio år sedan.
Deras språk är inte undfallenhe -

tens. De gisslar ost lika väl som väst,
och i FN :s. generalförsamling bär de var
och en en röst, liksom supermakterna.

Jag har erinrat om dessa för oss alla
välkända historiska fakta för att dra
några slutsatser, eller kanske snarast
varna för några förhastade slutsatser.
Denna långsiktiga utveckling har inte
mycket att göra med de allt sämre relationerna
mellan Peking och Moskva.
Sovjets ändrade ställning hade troligen
kommit ändå. En helt annan sak
är att Rysslands intressen under senare
tid tvingats att rikta sig österut och
i samma mån dragits från Europa.
Skulle Maos motståndare vinna i Kina,
kan man vänta sig att det ryska intresset
för Europa kan bli mera påtagligt.
Där finns alltså en osäkerhetsfaktor.
Det finns därför ingen möjlighet att
slå sig till ro och tro att allt nu är
lugnt. En återgång till 1956 års metoder
vid behandlingen av europeiska
problem förefaller dock inte, som väl
är, ligga för herrar Rrezjnev och Kosygin.

Det är i denna nya situation som en
glädjande avspänning mellan USA och
Sovjet kunnat göra sig gällande, och
totalt sett kan man väl våga säga att
även för Sveriges del är läget nu något
lugnare. Även om vi hälsar detta med
glädje, vore det dock fel att dra några
långtgående slutsatser, t. ex. för vårt
försvar. De som gör det har fel. Ett
neutralt land som vårt — vilket dessutom
är litet — kan inte låta sig förledas
att dra några förhastade slutsatser
om framtidens krav på oss. Vi behöver
i hög grad långsiktig planering
av vårt försvar utan tvära kastningar.
Detta har jag redan berört i remissdebatten
och skall därför inte behandla
saken utförligare. Jag vill i stället göra
några kommentarer till ett par frågor
som är av väsentlig betydelse för FN :s
framtid.

En för FN:s framtid avgörande fråga
är möjligheterna att i framtiden medverka
i sådana fredsbevarande aktioner
som man hittills deltagit i med viss

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

framgång. Den stora striden vid 19:de
församlingen om betalningen av operationerna
visar hur aktivt en del av
stormakterna känner sig engagerade i
problemet.

FN kunde alltså inte räkna med att
alla dess medlemsstater solidariskt ville
åta sig ett betalningsansvar. Därmed
föreligger risk att FN i framtiden inte
kan göra insatser i fredens tjänst på
det sätt som ändå hittills, varit möjligt
och avsetts. Skulle så bli fallet, komrne
ju FN i världsopinionens ögon att minskas
ned till en obetydlighet som man
kan nonchalera, och världen skulle
vara ett fredsinstrument fattigare.

Sin ovillighet att betala hänger man
upp på det förhållandet att säkerhetsrådet
ensamt skulle vara beslutande instans
i ärenden av den här karaktären.
De fredsbevarande aktionerna skulle
alltså i en del fall inte ha tillkommit
i stadgeenlig ordning. Bland majoriteten
av FN :s medlemsstater torde det nog
föreligga en uppfattning om att i lägen
där säkerhetsrådet är paralyserat
genom veto måste det finnas möjlighet
för generalförsamlingen att gripa in och
söka rädda freden.

FN:s 33-mannakommitté har i uppdrag
att söka finna en lösning på konflikten.
Ännu har man inte lyckats.
Kommittén fick i höstas förnyat uppdrag
och besked om att lägga fram sin
rapport till det extra församlingsmöte
som skall hållas i vår. Jag vore tacksam
för att få regeringens syn på läget i
denna, fråga som den utvecklat sig de
senaste månaderna. Är det möjligen
så att inget har hänt sedan i höstas?
Det vore ju mycket allvarligt.

Det skulle vidare för den allmänna
debatten i denna vitala fråga om FN:s
framtid vara bra om regeringen ville
redovisa vad olika fredsbevarande aktioner
hittills kostat FN under dess historia.
Kostnaderna har nämligen intresse
ur en alldeles särskild synpunkt.
Åtskilliga av de fredsbevarande aktionerna
har nu pågått under många år.
1 Ghazaområdet, där Sverige är engage -

Ang. Sveriges utrikespolitik
rat, har man redan kunnat inregistrera
det sorgliga tioårsjubileet. Där och på
många andra ställen får FN år efter år
hålla styrkor. Skulle man dra dem tillbaka,
komme med stor sannolikhet allvarliga
strider att blossa upp. I någon
mån kan i konflikter indragna stater
i hägnet av FN:s insatser avhålla sig
från allvarliga försök att göra slut på
konflikterna. Man behöver bara låta de
mest uppseendeväckande aggressionerna
vara och sedan ingenting mer. I
längden kan detta leda till för FN ohållbara
situationer. FN:s närvaro är nödvändig
för att förhindra att små krigshandlingar
leder till stora, vilket i sin
tur kan dra med sig andra länder i
krigiska förvecklingar, men oroskällan
kommer man inte åt. Den lever frisk
just därför att man inte behöver vara
ängslig för att demonstrationspolitiken
skall ta sig allvarliga former. FN sörjer
ju för att så inte är fallet.

Visserligen är det väl att FN finns,
men man kan verkligen fråga sig: Hur
länge kommer det att finnas tillräckligt
många penningstarka stater, som är villiga
att betala för dessa utdragna FNaktioner?
Orostecken saknas inte.

Regeringen och riksdagen har vid
flera tillfällen uttalat sitt bekymmer
över denna utveckling. Regeringen har
också låtit generalsekreteraren ta del
av dessa synpunkter. Jag vill fråga
om regeringen är i tillfälle att meddela
om man i andra former än genom
FN har låtit berörda regeringar få
reda på den svenska reaktionen på
denna för FN grundläggande fråga. Jag
vore tacksam om jag kunde få ett sådant
besked om huruvida man har
kunnat få fram dessa synpunkter även
till de direkt berörda länderna. Uppenbarligen
är det nödvändigt att alla
lämpliga medel tillgripas för att lösa
detta problem. Våra reaktioner bör ju
komma till stånd, innan läget blir så
allvarligt som i Södra Afrika och Vietnam.

Herr Bengtson har redan konstaterat
att höstens sammanträde med FN:s

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1907 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
generalförsamling blev ganska fridfull.
Jag kan instämma med honom
Stormakterna kom rätt väl överens.
Man kompromissade om svåra problem.
Lidelserna svallade egentligen endast
vid behandlingen av frågorna om Rhodesia
och Sydvästafrika. FN:s beslut i
sydvästafrikafrågan i höstas var ett
betydande framsteg, eller kan visa sig
vara det, om man nu kan finna en gemensam
praktisk handlingslinje. Det
var framför allt USA:s resoluta uppträdande
som innebar en ljusning i denna
mörka historia.

Den av FN tillsatta kommitté som
skall framlägga förslag i sydvästafrikafrågan
förefaller dock inte att ha gjort
några framsteg. De som hoppas att FN
i ett enda stort steg skall åstadkomma
en lösning av sydvästafrikaproblemet,
liar nog tyvärr tagit miste. Det man
kan hoppas är att FN nu äntligen skall
kunna börja handla på ett sådant sätt
att Sydafrikanska unionen skall finna
det omöjligt att i längden vägra Sydvästafrikas
folk dess frihet.

1 anslutning till en del av de synpunkter
som har framförts i olika sammanhang
tidigare, bl. a. i den s. k.
Myrdalrapporten, skulle jag här ånyo
vilja ta fram en möjlighet som FN kanske
skulle kunna använda sig av, nämligen
att FN utser ett organ med fullmakt
att under en övergångstid överta
ledningen av Sydvästafrika. Detta organ
borde vara sammansatt av ett antal
mycket framstående personer från
olika stater. Därvid borde man eftersträva
representation från både öst och
väst, från afrikanska och asiatiska stater
samt från stormakter och småstater.
Sammansättningen skulle alltså vara
sådan att den redan i och för sig
skulle innebära ett mycket starkt psykologiskt
tryck på Sydafrika. FN-organet
borde avresa till Sydafrika och begära
att få bege sig till Sydvästafrika.
Det måste då bero på Sydafrika om
man vill stoppa denna representativa
samling av personer, som har FN bakom
sig. EU förbud från Sydafrika skul -

le givetvis i nuvarande läge väcka ett
enormt uppseende, vilket i längden
knappast skulle gagna dess intressen.

Det är dock inte troligt att Sydafrika
skulle ge vika. Men det skulle vara
en förenad aktion från FN-medlemmarna,
som i längden kunde visa sig värdefull.
Det gäller ju att oupphörligt
öka trycket på Sydafrika. Självfallet är
detta inte den enda utväg som man kan
tänka sig. Det finns säkert andra.

FN skall inkallas till en extra session
om kort tid. Jag föreställer mig, att
den svenska regeringen har studerat
denna fråga och även övervägt olika
alternativ. Eftersom det är kort tid
till ett avgörande, vore det lämpligt
att i vårt land liksom i andra länder
få i gång en debatt om olika handlingsalternativ.
Regeringen borde, tycker
jag, begagna dagens utrikesdebatt för
att ge sitt bidrag till en sådan diskussion.

Den 16 december i fjol antog säkerhetsrådet
en resolution om ekonomiska
åtgärder mot Rhodesia. Två månader
senare lämnade den svenska regeringen
svar på denna framställning och talade
där om vilka åtgärder som vidtagits.
Bland annat meddelades att svenska
fartyg förbjudits att frakta de i resolutionen
angivna varorna. I nästa punkt
meddelade regeringen att en statlig
kommitté håller på att undersöka om
ytterligare åtgärder behövs för att Sverige
skall kunna fullgöra de förpliktelser
som FN-resolutionen ålägger oss.
Den kommitté som åsyftas är FN-lagkommittén,
vilken tillsattes i februari
i fjol. Enligt riksdagsberättelsen skall
den inte komma fram med något resultat
under hela år 1967. Om ekonomiska
åtgärder mot ett land skall bli effektiva
behövs det, som ju alla vet, medverkan
från om möjligt alla stater och
att dessa täpper till alla kryphål. Sverige
har tydligen ännu inte kunnat försäkra
FN om att så är fallet för svensk
del. Kommittén har fått tilläggsdirektiv.
Nu undrar jag när regeringen tror
att kommittén kan bli färdig med sitt

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

uppdrag. I Norge och Danmark har
man skyndat mycket snabbare, liksom
även i Finland.

Portugal är vid sidan av Sydafrika
den enda återstående stora kolonialmakten
i världen. Sverige bör i första
hand ta initiativ i FN för att förmå
Portugal att ändra sin politik; det är
naturligare att detta sker där än i andra
sammanhang. .lag skulle dock inte
som regeringen vilja utesluta att man
även kan göra någonting inom EFTA:s
ram; men det är en sak för sig. Jag
vill fråga regeringen: Vilka initiativ har
regeringen tagit i FN för att få till
stånd realistiska påtryckningar mot
Portugal?

Till sist några ord om u-hjälpen.

Det enda sensationella i regeringsdeklarationen
kommer i den allra sista
meningen, där regeringen erkänner att
den inte har ett »progressivt u-hjälpsprogram».
Hittills har socialdemokraterna
försökt ge intrycket att man arbetat
målmedvetet efter de riktlinjer
som för några år sedan drogs upp i
proposition 100 och som fick en del
praktiska kompletteringar då SIDA inrättades.

Oppositionen har gång på gång krävt
att en plan för ökning av de svenska
insatserna skulle föreläggas riksdagen,
men detta har viftats bort av regeringen,
som ansett sig ha nog med planer.
Nu skall det alltså bli annat av. »Ett
progressivt program» skall utformas.
Detta låter i och för sig intressant, men
det finns en hake i sammanhanget.

Vid slutet av debatten om u-hjälpen
här i kammaren förra året deklarerade
herr Bengtson för centerpartiets del
och jag för folkpartiets, att vi ansåg
det svenska stödet åt de fattiga folken
vara så angeläget att anslaget till
detta inte fick bli en restpost i budgeten.
U-länderna skall inte behöva
nöja sig med det som blir över. Vi deklarerade
att på samma sätt som försvaret,
bostadspolitiken och en del andra
väsentliga ting hade fastlagda pla -

Ang. Sveriges utrikespolitik
ner borde det finnas en sådan plan
även för utvecklingsbiståndet.

Vi inbjöd alltså socialdemokratien alt
lägga fram en sådan plan och var givetvis
villiga att vara med och ta de
statsfinansiella konsekvenserna. Det
måste innebära att en del ändamål som
i och för sig är viktiga får skjutas åt
sidan för att vi skall i stegrad takt visa
vår solidaritet med de fattiga folken.

Regeringen tog inte emot erbjudandet
utan kommer till årets riksdag med
förslag som innebär så små förändringar,
att regeringen sprack på den
saken. Och man får stark kritik även
från en del av de egna i riksdagen.

Nu skulle jag vilja fråga regeringen
om en sak: Vad innebär talet om att
man skall utarbeta ett u-hjälpsprogram?
Är det enbart fråga om principerna för
utvecklingsbiståndet? Eller är det meningen
att programmet också skall innehålla
det krav, som folkpartiet och
centerpartiet rest, om en plan för biståndets
stegring inom stadsbudgeten?
Det senare vore ju ett framsteg.

Svarar inte regeringen i dag, får man
svara om en månad då u-hjälpen skall
diskuteras här i riksdagen.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Under flera decennier
har vi i Sverige betraktat det som en
stor tillgång att de demokratiska partierna
gemensamt ställt sig bakom den
svenska utrikes- och försvarspolitiken.
Gentemot utlandet har vi tack vare detta
med fog kunnat hävda att den svenska
utrikespolitiken burits upp av en
bred majoritet i folkopinionen, och det
har i sin tur .skapat respekt i utlandet
inte minst för den s. k. svenska neutralitetspolitiken.

Under de senaste åren och framför
allt efter valet 1966 har emellertid denna
bild kommit att störas. Den enighet
som t. ex. gällt försvarspolitiken, har
utsatts för betydande påfrestningar genom
regeringens försvarspolitiska ut -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
spel, som konkret innebär att regeringen
särskilt på lång sikt tycks vara beredd
att skära ned försvarskostnaderna
i sådan omfattning att den försvarspolitiska
målsättningen ocn därigenom
möjligheterna att fullfölja den alliansfria
utrikespolitiken allvarligt rubbas.

Med hänsyn till regeringens förändrade
attityd i denna för vår utrikespolitiska
handlingslinje centrala fråga är
det med ett nytt och skärp[ intresse
man tar del av 1967 års utrikespolitiska
redogörelse. Sammanhangen mellan
den svenska försvarspolitiken och utrikespolitiken
är så uppenbara att en
omvärdering av försvaret direkt påverkar
den utrikespolitiska bedömningen.
Eftersom regeringen har visat en
ökad lyhördhet för de vänsterradikala
krafterna i fråga om försvarspolitikens
utformning, vore det i och för sig inte
någon överraskning om motsvarande
hänsyn hade tagits i utrikesfrågorna.

I årets1 regeringsdeklaration tycks
emellertid utrikesministern dess bättre
inte ha tagit djupare intryck av vänsterradikalismen.
Deklarationen kännetecknas,
såvitt jag har kunnat bedöma,
av en önskan att inte bryta mot tidigare
av utrikesministern gjorda uttalanden
och deklarationer även i sådana
för opinionens tryck hårt utsatta
frågor som vietnamkriget och Portugals
politik i Afrika.

Även om jag inte i detaljerna ställer
mig bakom olika formuleringar i deklarationen
vill jag ändå börja med att
betona den samstämmighet i den allmänna
bedömningen av Sveriges utrikespolitiska
agerande som finns mellan
regeringen och den del av oppositionen
som högerpartiet representerar.

Till skillnad från mina två andra
oppositionskolleger ämnar jag inte ge
mig in på en bred och självständig bedömning
av det internationella läget.
Den sakkunskap som representeras av
de många skickliga tjänstemännen inom
den svenska utrikesförvaltningen bör
för övrigt utgöra en garanti för att den
allmänna bedömningen av världsläget

grundas på ett med stor insikt sammanställt
material.

I och för sig är den inledande sammanställningen
av de internationella
händelserna och utvecklingsdragen i
olika delar av världen inte någon optimistisk
läsning för framtiden. Vietnamkriget,
raspolitiken i södra Afrika,
politiska kriser i andra delar av Afrika,
den svåröverblickbara och farliga
utvecklingen i Kina, situationen i Mellersta
Östern och inte minst — som
påpekats i deklarationen —• sammanhanget
mellan en stigande världssvält
och befolkningsexplosionen är dystra
och starkt oroande inslag i världsbilden.
De kan inte uppvägas av de visserligen
glädjande men än så länge begränsade
tecknen på avspänning och
vilja till samförstånd som håller på att
växa fram i Europa. För bara några
decennier sedan hade kanske en annan
bedömning varit naturlig. Avståndet
till de främmande länderna i Afrika
och Asien var ju då kommunikationsmässigt
så långt att utvecklingen på
dessa kontinenter inte omedelbart ansågs
beröra oss. De europeiska frågorna
sköts därför i förgrunden och bestämde
innehållet i vår utrikespolitik.

I dag är läget annorlunda. Kriget i
Vietnam, de kinesiska blodiga inre motsättningarna,
ockupationen av Tibet och
utrotningskriget mot kurderna är exempel
på händelser som upprör oss och
som inger stark oro. Dessa händelser
oroar oss inte bara utifrån allmänmänskliga
synpunkter. De måste också
direkt påverka de svenska utrikes- och
försvarspolitiska ställningstagandena.

Ett stort utrymme har regeringen ägnat
nedrustningsförhandlingarna i Geneve.
Det är synnerligen motiverat, inte
minst med hänsyn till att dessa förhandlingars
resultat berör och påverkar
hela världsbilden. Regeringen har
emellertid under många år underlåtit
att bland annat i utrikesnämnden informera
oppositionen om vad som har
varit vägledande när regeringen bestämt
sin handlingslinje i denna fråga.

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

En diskussion i dag kan därför i väsentliga
avseenden endast föras på
grundval av det offentliga material som
publiceras, bl. a. genom pressen. Särskilt
gäller det frågan om ett avtal om
förbud mot kärnvapenspridning och
vad som sammanhänger härmed.

Vårt intresse för ett positivt resultat
av genéveförhandlingarna är fördenskull
naturligtvis inte mindre. När
delegaterna i nedrustningskonferensen
för ett par veckor sedan återigen samlades
i Geneve talades det allmänt om
att tiden nu var mogen för ett avtal som
skulle hindra att flera länder skaffade
sig kärnvapen. I pressen gjordes bl. a.
gällande att amerikaner, ryssar och
engelsmän i stort sett skulle vara ense
om ett förslag till sådant avtal, och
det fanns också röster som hävdade att
den västtyska regeringen i princip var
redo att skriva under. Något av denna
optimism återfinns också i regeringsdeklarationen,
där det uttalas att ett
icke-spridningsavtal tämligen snart
skulle kunna ingås.

Det är inte underligt att detta väckt
stora förväntningar på många håll. Alltsedan
de två första atombomberna fälldes
över Japan och avslöjade detta vapens
ohyggliga verkningar har ledande
och ansvarskännande personer över
hela världen ständigt arbetat med frågan
om hur man skulle kunna skaffa
garantier för att detta vapen aldrig
mer skulle komma till användning.

Regeringsdeklarationen och det uttalande
som statsrådet Myrdal gjort i
denna fråga pekar emellertid på att det
nu diskuterade avtalet inte skulle ge sådana
garantier. Avgörande från denna
garantisynpunkt är att en överenskommelse
också skall hindra de fem makter,
inklusive Kina, som redan har
kärnvapen, från att bygga ut och utnyttja
sina vapenarsenaler. Trots detta
talar flera skäl för att eu överenskommelse
med sådan begränsning inte utan
vidare kan avvisas. För det första är
det troligt att faran för ett kärnvapenkrig
ökas i den mån allt fler länder

Ang. Sveriges utrikespolitik
får tillgång till egna kärnvapen. Genom
att begränsa antalet kärnvapenländer
begränsar man sannolikt också risken
för ett krig med sådana vapen.

För det andra är det uppenbart att
ett beslut om icke-spridning, om man
skall kunna förhindra att fler länder
utvecklar egna kärnvapen, bör fattas
medan kretsen av kärnvapenländer ännu
är liten. Det kan hända att vi nu
har den allra sista chansen att hejda
en allmän kapprustning på kärnvapenområdet.

För det tredje bör det finnas vissa
möjligheter för de atomvapenlösa länderna
att kräva motprestationer av
kärnvapenmakterna i samband med ett
icke-spridningsavtal. Ett sådant avtal
innebär ju att de atomvapenlösa länderna
frivilligt skulle avstå från att
bryta atommakternas nuvarande kärnvapenmonopol.
Det ger alltså stormakterna
utomordentliga fördelar, vilket i
sin tur bör kunna leda till att dessa
makter vid förhandlingar får ge någonting
i gengäld.

Det förslag om parallella förhandlingar
i ett flertal nedrustningsfrågor, vilket
statsrådet Myrdal framlagt i Geneve
och vars tankegångar återfinns i
regeringsdeklarationen, bottnar tydligen
i den fullt riktiga inställningen att
de atomvapenlösa staterna, däribland
Sverige, såsom en förutsättning för att
vi skall biträda en dylik överenskommelse
måste kräva vissa offer av kärnvapenländerna.

Det viktigaste och enligt min mening
helt oavvisliga villkoret för Sveriges
medverkan borde därvid vara att stormakterna
kommer överens om ett förbud
mot fortsatta kärnvapenprov och
stopp för produktion av klyvbart material
för vapenändamål. Jag är medveten
om att kontrollfrågan numera har
blivit besvärlig t. o. m. när det gäller
underjordiska kärnvapenprov. Det
finns tydligen nu tekniska möjligheter
att på något sätt kapsla in sådana
sprängningar så att den seismografiska
kontrollen försvåras. Detta tekniska

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
spörsmål bör dock inte hålla tillbaka
vårt krav i detta hänseende.

De amerikanska och sovjetryska
världsmakterna har utan tvivel ett
starkt intresse av att ett avtal om ickespridning
av atomvapen kommer till
stånd. Inte minst torde oron inför den
okontrollerbara kärnvapenproduktionen
i Kina och det hot som ligger i en
kärnvapenutrustad aggressiv militär
makt av Kinas nuvarande karaktär ha
ökat USA:s och Sovjets intresse för en
gemensam och bred lösning av denna
viktiga trygghetsfråga. Ett avtal borde
också kunna spela en betydelsefull roll
för möjligheterna till en längre gående
avspänning mellan USA och Sovjet,
mellan ost och väst i Europa.

Tecken tyder på att en avspänning
gradvis är på väg i Europa — det har
också omvittnats i regeringsdeklarationen.
Även om detta är fallet och om åtskilliga
uttalanden har gjorts av företrädare
för både öst och väst om behovet
av en avspänning, tror jag det är realistiskt
att räkna med att vi har långt kvar
till verklig försoning och verkligt förtroendefullt
samarbete i Europa. Det
andra världskriget har satt alltför djupa
spår. Det är t. ex. en påtaglig realitet
att ryssarna och de andra östeuropeiska
folken fortfarande hyser allvarlig
fruktan för att ett Västtyskland, utrustat
med egna kärnvapen, utgör ett
allvarligt hot mot freden.

Ett västtyskt frivilligt accepterande
av ett icke-spridningsavtal skulle därför
kunna avlägsna ett av de verkligt
stora återstående hindren för avspänningen
i Europa.

Herr talman! Jag har här berört några
av de skäl som talar för ett ickespridningsavtal.
Men det finns också
skäl mot ett avtal som innehåller sådana
bindningar för de kärnvapenlösa nationerna
att de i en framtid kan försättas
i ett ohållbart läge, inte bara
på den militära sidan utan även på
den rent tekniska och fredliga forsknings-
och utvecklingssidan. I Sverige
måste vi noggrant ta hänsyn till hur

en överenskommelse inverkar på vår
traditionella neutrala utrikespolitiska
hållning, om vi avstår från rätten och
möjligheten att försvara oss med samma
högeffektiva vapen som en eventuell
angripare kan rikta mot oss. Även
om det nu inte är aktuellt med en
svensk kärnvapenanskaffning, så är
det dock betänkligt om vi i ett avtal
gör sådana bindningar att vår handlingsfrihet
helt går förlorad.

Man måste också ställa sig tvekande
till planerna på den kontroll som blir
nödvändig för att en icke-spridningsöverenskommelse
skall kunna fungera.
I regeringsdeklarationen har visserligen
dessa synpunkter omnämnts. Däremot
har man inte sagt något om de
starka protester mot tanken på en sådan
kontroll av atomenergi för fredligt
bruk som framkommit framför allt i
Västtyskland och Italien. Dessa protester
bottnar i att man anser att de
kärnvapenlösa länderna allvarligt kommer
att hämmas i sin strävan att utveckla
sin produktion av atomenergi
för fredligt bruk. Från en del håll
har också gjorts gällande att den föreslagna
kontrollen skulle bli liktydig
med industrispionage i stor skala. En
del experter på atomenergi stöder
dessa farhågor, andra slår bort dem
som tomt prat. Men när det nu en
gång har väckts en misstanke kan man
inte avvisa den utan vidare.

Ett icke-spridningsavtal kan knappast
realiseras om inte två av de viktigaste
länderna i sammanhanget —
Västtyskland och Italien —- frivilligt
medverkar till överenskommelsen.

Även för förhållandet inom EEC spelar
detta en stor roll. Berlingske Tidendes
brysselkorrespondent Vagn Heiselberg,
som ofta visar sig vara väl underrättad
om stämningar och tankegångar
i ledande EEC-kretsar, rapporterade
häromdagen att han befarade
att icke-spridningsavtalet i sin nuvarande
utformning skulle omöjliggöra
fortsatt samarbete inom Euratom, ja
kanske till och med spränga den euro -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

peiska atomenergigemenskapen. Man
skulle i dessa kretsar vara synnerligen
förvånad och förbittrad, inte minst över
att den brittiska regeringen så energiskt
tillstyrkt avtalet utan att redan nu ta
hänsyn till de ödesdigra verkningarna
för EEC.

Liknande tankegångar har kommit
fram i Italien, inte minst i tidningen
Avanti som ju kan sägas spela en viss
politisk roll. Där gör man gällande
att det i tekniskt och industriellt avseende
kan komma att uppstå en allt
bredare klyfta mellan atomländerna och
de andra länderna, om Italien och andra
länder förhindrades att utveckla
sin atomenergiforskning för fredligt
bruk. Frankrike som är den enda atomvapenmakten
inom EEC skulle få en
för de andra medlemmarna fullständigt
outhärdlig övervikt inom gemenskapen,
en synpunkt som kanske är att tänka
på när vi på fredag skall fortsätta denna
debatt och diskutera Sveriges förhållande
till EEC.

När regeringen därför i sin deklaration
sagt att man hyser starka förhoppningar
om att ett icke-spridningsavtal
tämligen snart skall kunna ingås, är
det en bedömning som enligt min mening
inte med nödvändighet behöver
vara riktig.

Låt mig till slut försöka sammanfatta
detta avsnitt. Många och starka skäl
talar för att en överenskommelse mot
spridning av atomvapen träffas snarast
möjligt. De former för en sådan
överenskommelse som hitintills tycks
ha diskuterats torde emellertid kunna
medföra vissa direkt negativa konsekvenser
för de atomvapenlösa länderna,
inklusive Sverige, som vi inte stillatigande
bör godta. Svenska regeringens
krav på en paketlösning är därför ur
denna synpunkt särskilt välmotiverat.
Kan däremot spridningsavtalet kompletteras
med att atommakterna kompenserar
de atomvapenlösa länderna
med i varje fall ett förbud mot fortsatta
kärnvapenprov och om kontrollen
utformas så att den icke på något sätt

Ang. Sveriges utrikespolitik
hämmar vår utvinning av atomenergi
för fredligt bruk, då är det ett långt
steg taget framåt. För oss i Sverige
är det inte minst mot bakgrunden av
den diskussion som i dag förs på det
inrikespolitiska planet om den framtida
näringspolitikens utformning och
struktur angeläget att utrikespolitiska
bindningar inte görs, vilka i framtiden
kan försätta vårt näringsliv i ett sådant
underläge att vi får svårt att konkurrera
med kärnvapenmakternas industrier
och att vi då inte kan tillgodogöra oss
de revolutionerande landvinningar som
atomenergiens fredliga forskningsframsteg
kan väntas ge.

Herr talman! Det är onekligen en
stor tillgång att vi från svensk sida
får möjlighet att i nedrustningsförhandlingarna
direkt delta i denna centrala
fråga. För svenska regeringen innebär
detta emellertid en klar förpliktelse att
låta svenska riksdagen direkt eller genom
utrikesnämnden fortlöpande hållas
underrättad om överläggningarnas
innebörd. Diskussionen måste föras redan
i vad regeringen själv kallar »det
första skedet» av ett tvåstegsförfarande.
Jag förutsätter därför att utrikesnämnden
snarast sammankallas för att vi
skall kunna informeras även om de delar
som på grund av sekretesskäl inte
kan behandlas i denna kammare.

Herr talman! Redan inledningsvis berörde
jag de konsekvenser, som det socialdemokratiska
försvarsutspelet kan
väntas få utrikespolitiskt sett. Då denna
fråga trots allt är •— och kan komma
att bli — den mest näraliggande
utrikespolitiska diskussionsfrågan, vill
jag något närmare utveckla den utrikespolitiska
risk som ligger i den av
socialdemokraterna bebådade försvarsnedskärningen.

Förtroendet för svensk neutralitetspolitik
har år från år vuxit sig starkare
i vår omvärld. Genom att vi försvarsbeslut
efter försvarsbeslut kunnat nå
en demokratisk samling kring ett starkt,
effektivt och modernt försvar, har vår
utrikespolitiska handlingslinje interna -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
tionellt sett fått en odiskutabel styrka.
Vår vilja att stå oberoende till såväl
öst som väst har i försvarsöverenskommelsen
getts den nödvändiga innehållsmässiga
garantien.

Den svenska utrikes- och försvarspolitiken
är alltså intimt sammanvävda
i varandra, och detta har också bidragit
till att skapa avspänning och stabilitet
i Norden. När vi i dag med tillfredsställelse
kan se att denna avspänning
även kännetecknar det övriga
Europa, skall vi emellertid inte glömma
bort vad den svenska försvars- och
utrikespolitiken tidigare betytt för denna
utveckling —- och kan betyda i framtiden.
Vi bör inte heller bortse ifrån
de förändringar, som kan uppstå, om
tilltron till vår utrikespolitiska och försvarspolitiska
handlingslinje rubbas.
Det är nämligen långt ifrån säkert, att
den av socialdemokraterna föreslagna
sänkningen av försvarsutgifterna kommer
att ha den gynnsamma effekt för
den fortsatta avspänningen i Europa
som vissa inom regeringspartiet tycks
tro. Jag vill bara peka på två omständigheter:
Västtysklands rädsla för en
sänkt vakthållning i Östersjön liksom
Sovjets rädsla för ett ökat tyskt engagemang
i samma hav.

Vi kan också redan i dag spåra en
viss oro i Danmark och Finland inför
de nya signaler på försvarspolitikens
område, som den svenska regeringen
hissat, och denna oro är helt förklarlig
med hänsyn till Finlands och Danmarks
utsatta strategiska och politiska
läge. För Danmark innebär varje tendens
till en minskning av den svenska
försvarsberedskapen i söder, som bl. a.
docenten Karl E. Birnbaum så belysande
uttryckt det, risken av västtyska
krav på en förstärkning av den danska
vakthållningen i Östersjön. Detta
kan i sin tur återverka menligt på de
finsk-sovjetiska relationerna.

Det är i detta subtila växelspel av
krafter som den svenska försvarsmakten
spelar en betydelsefull och stabiliserande
roll. De nordiska grannländer -

nas oro må vara överdriven eller ej,
men deras känslighet är en viktig faktor
att räkna med när det gäller att
bedöma de utrikespolitiska konsekvenserna
av den försvarspolitik, som regeringen
spelat ut och som vi får anledning
att återkomma till både senare
denna vår och till hösten när försvarsutredningen
är färdig.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! Jag vill med glädje
konstatera att vi befinner oss i den tillfredsställande
situationen, att vi inte
frestas till någon skarp polemik i de utrikespolitiska
frågorna, som ju är så
känsliga i och för sig och framför allt
därför att vårt land numera ofta deltar
i förhandlingar eller inom FN försöker
att på diplomatisk väg aktivt verka
för en del konstruktiva kompromisser.
Det är tacknämligt att vi kan följa
en rikslinje i utrikespolitiken och inte
särskilda partilinjer. Det finns därför
inte heller något behov för mig i dag
att störa detta intryck, utan vi kan fortsätta
att lugnt och sakligt diskutera, så
att vi bevarar den i internationella sammanhang
så oerhört värdefulla tillgång
som vi har i att Sverige står enat i sin
utrikespolitik.

Detta säger jag efter att ha lyssnat
till gruppledarnas, inlägg, därför att de
i huvudsak och i allt väsentligt har visat
att denna enighet är beståndandc.
Jag kanske också får säga, att vi på
ett likartat sätt har bedömt vilka relativa
ljusningar som kan iakttas i världen
och vilka de dystra framtidsperspektiv
är som ändå kvarstår. Jag skall
därför inte gå över hela fältet igen, utan
nöja mig med att ta upp några enstaka
punkter, på vilka vi kan föra denna
sakliga debatt vidare. Dessutom skall
jag försöka svara på frågor, även om
jag inte riktigt hinner med alla som
har ställts.

Herrar Bengtson, Dahlén och Holmberg
vittnade om denna allmänna enighet
och om viljan att diskutera i posi -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

tiv anda. Jag antecknade särskilt från
herr Bengtsons anförande en hel de!
punkter, där likheten med regeringens
inställning var iögonfallande; inställningen
till FN, till konventionerna om
de mänskliga rättigheterna — som inte
hade omnämnts i regeringsförklaringen
— till frågorna om Sydafrika, Vietnam
och Kina.

Det är värt att stryka under vad herr
Bengtson sade om omröstningarna i FN
beträffande Kina, icke minst beträffande
Formosas situation. Jag är mycket
tacksam för den lektion vi fick av honom
därvidlag, bl. a. eftersom det inte
hade framhävts av oss tidigare att ett
förslag ställts i FN om att det skulle
tillsättas ett undersökningsutskott, ett
förslag som Sverige inte röstade för.
Det viktigaste i alla våra ställningstaganden
är nämligen, att vi inte vill företa
oss något som binder överläggningar
om kinafrågan, när Kina självt
inte är med. Man vill således iaktta en
utomordentlig försiktighet, så att inte
ens FN skall komma med några diktat
till Kina.

Vår inställning, när vi ständigt har
röstat för att Pekingkina bör inträda på
Kinas rättmätiga plats i FN-organisationen,
är inte enbart formell, utan den
bottnar i en åstundan att på allt sätt
uppmuntra Kina att komma med i internationellt
samarbete. Jag bör kanske
för säkerhets skull också säga, att vårt
ställningstagande naturligtvis inte har
inneburit att vi har föregripit Sveriges
inställning till frågan om Formosas
framtida status. Vi är emellertid utomordentligt
angelägna om att det inte
får uppstå någon »kinesisk mur» kring
Kina.

Jag skall härefter gå över till det som
herrar Dahlén och Holmberg ägnade
stort utrymme åt, nämligen nedrustningsfrågorna.
Jag noterade att vi är
ense om att inga ansträngningar bör
försummas att driva nedrustningssträvandena
vidare. Vi är också ense om
att arbetet att underlätta ett förbud mot
kärnvapnens spridning inte är tillräck -

Ang. Sveriges utrikespolitik
ligt, utan att vi, som vi ständigt har
hävdat, måste verka för kompletterande
avtal, som binder även kärnvapenmakternas
handlingsfrihet.

Här tror jag att herr Dahlén frågade
mig personligen, om jag hade
blivit lord Chalfont svaret skyldig, när
han kritiserade vårt insisterande att
man redan nu skulle arbeta med förhandlingar
parallellt även för provstoppsavtal
och produktionsstoppsavtal.
Jag vill då förklara att den nyhet om
lord Chalfonts betygssättande av det
svenska inlägget, som kom ut i den
svenska pressen, härrör från vad han
yttrade vid en pressintervju i korridoren
utanför sammanträdeslokalen.
Det var alltså inte ett genomtänkt eller
planerat inlägg och inte heller ett som
jag kunde ha anledning att bemöta.

Jag behövde inte heller göra det,
ty redan vid nästa sammanträde talade
den italienske delegaten, helt officiellt,
och sade då bl. a. att Sveriges förslag
var i överensstämmelse med vad FN
förordat och att »ett icke-spridningsavtal
måste enligt vår uppfattning vara
utgångspunkten för en process som hejdar
kärnvapenkapplöpningen och kontrollerar
dessa vapen i avvaktan på
deras gradvisa eliminering. I avsaknad
av dessa element blir ett icke-spridningsavtal
inom kort av noll och intet
värde».

Den italienske delegaten gick vidare
och talade om hur man skulle kunna
få till stånd ett sådant samband mellan
icke-tspridning och andra nedrustningsåtgärder,
t. ex. med hjälp av en
i avtalet föreskriven mekanism, för att
kontrollera huruvida tillräckliga framsteg
har gjorts för att uppnå även dessa
allmänna mål. Den kontrollen skulle
då ge varje deltagare tillfälle att bedöma,
huruvida det verkligen vore
möjligt för honom att fortsätta att ge
sitt stöd till avtalet.

Det problem som vi kommer att stå
inför blir naturligtvis om vi verkligen
skall lyckas uppnå samtidiga avtal utmed
de tre linjer, som Sverige har

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
hävdat, eller om man skall lita till
bindande försäkringar i ett icke-spridningsavtal,
som innebär att man sedan
kan kontrollera dessas uppfyllande,
måhända med hjälp av någon uppsägningsklausul
eller på något annat sätt.

Det är emellertid alldeles omöjligt för
mig att uttals mig i detalj om dessa
ting nu, eftersom vi helt enkelt icke
har sett någon avtalstext. Till herr
Holmberg vill jag också säga, att vi icke
ens fått del av någon sekretessbelagd
sådan. I pressen har publicerats förmodat
vederhäftiga versioner av en avtalstext,
som amerikanarna visar sina
allierade för att underhandla med dem.
Men vi har inte delgivits någon text.
Vi har därför inte möjlighet att göra
några ställningstaganden ännu. Jag skulle
tro att det därför är för tidigt att
sammankalla utrikesnämnden för att
företa vad som endast kan bli en gissningslek
på helt hypotetiska grunder.
Men så snart vi verkligen får anledning
att ta ställning till dessa saker, är
ett rådslag mellan och över partierna
givetvis välkommet.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja säga att det, trots Sveriges kända
iver att få flera olika avtal diskuterade
och helst slutna på en gång, icke är
vi som nu hindrar framstegen i nedrustningsarbetet.
I själva verket har
några definitiva frågor ännu inte ställts
till oss. Här finns, som någon insändare
i Times skrev, två villiga brudgummar
— men vem bär frågat brudarna?
De frågor som nu upptar tiden är faktiskt
svårigheter inom västmaktsalliansen.
Först hade alltså de två supermakterna
under hela förra året vissa
olika uppfattningar om hur mycket av
kärnvapendelaktighet <som skulle kunna
tillåtas genom NATO. Nu när den
svårigheten synes ha övervunnits ligger
diskussionernas tyngdpunkt inte
inom NATO, men väl kan vi säga inom
EEC, eller snarare Euratomkommissionen.
Det är där man diskuterar framför
allt kontrollfrågorna. Innan någon
klarhet har vunnits där, kan faktiskt

inga exakta frågor ställas till oss. Det
visar alltså å ena sidan, att vi inte är
skyldiga till den relativa tomgång, som
konferensen just nu går i, men å andra
sidan också att vi inte kan göra något
mer exakt förberedelsearbete då sådant
ju måste vara förbundet med en granskning
av textförslag.

Vårt förslag att man skulle förhandla
samtidigt om flera olika avtal ter sig
så mycket mer välmotiverat, som denna
tomgång onekligen försiggår. Om
man i Geneve har bara två sammanträden
i veckan och ibland bara en eller
två talare, ter det sig ännu mera
motiverat att få upp några av de andra
problemen, i första hand då provstoppsfrågan.
Där bär vi ju avancerat längst
med förberedelsearbetena och har kanske
också från svensk sida mest att
komma med.

I mångt och mycket har alltså samtliga,
även herr Holmberg som väl var
mest kritisk, talat som jag — med min
egen delegatmun, så att säga — i fråga
om genévearbetet.

Jag påpekar än en gång, att vi inte
har någon text att utgå från. Vi har
därför inte heller i detalj kunnat diskutera
vilka kontrollåtgärder som man
skulle kunna tänka sig att bli bundna
till. I förbigående vill jag dock nämna,
att våra svenska tekniker egentligen
inte har haft samma invändningar
som rests från tyskt och italienskt håll,
nämligen att vi, om vi står utanför
kärnvapenproduktionen, inte blir i tillräcklig
mån delaktiga av tekniska nyvinningar.
Varken från tekniskt eller
vetenskapligt håll har man poängterat
några sådana farhågor.

Svårigheter för oss kan däremot ligga
på det kommersiella planet, i fråga
om våra exportmöjligheter. Där måste
man söka få en sammanjämkning emellan
de ideella kraven om ett universellt
kontrollsystem av atomenergiprogrammen,
alltså i IAEA-regi, och de intressen
som olika länder kan ha av att konkurrensmöjligheterna
skall vara desamma
för alla.

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

Under det att denna förberedande
diskussion pågår, för närvarande mest
utanför genévekonferensen, är det påtagligt
att opinionen på många håll vaknat
till insikt om att kärnvapenmakternas
monopolställning verkligen är
i färd med att förstärkas, om man inte
kan åstadkomma även andra kompenserande
avtal som våra inlägg gällt.
Även i Economist, som företräder tankegångarna
i ett land som ivrat särskilt
starkt för icke-spridningsavtalet, varnar
man nu mot att se detta avtal isolerat.
Man säger, att det kan få verkligt
värde endast om det ses som ett
led i en bred strategi, som syftar inte
bara till en frysning'' utan till en verklig
reduktion av världens kärnvapenarsenal.
— Det ohyggliga är naturligtvis,
att utan ett provstopp kan supermakterna
fortsätta att kvalitativt utveckla
sina vapen till en alltmer förödande
verkan. Utan ett produktionsstopp kan
de också fortsätta att kvantitativt bygga
upp sina arsenaler.

Jag kanske skulle säga något mer om
kontrollfrågan i det mellanläge, där vi
nu befinner oss. Å ena sidan önskar vi
principiellt en universell IAEA-kontroll
och har inte något emot att föregå
med gott exempel och ställa det svenska
atomenergiprogrammet under en sådan.
Å andra sidan måste vi ta hänsyn
till praktiska svårigheter och möjligheten
att exportera till euratomländer och
en del andra.

Det mesta av vårt atomenergiprogram
befinner sig ju redan under kontroll,
utövad av Storbritannien och Förenta
staterna, som villkor för att vi över huvud
taget skall få köpa bränsleelement
och andra nödvändigheter. Det är dessa
avtal som vi har bundit oss för att
överföra från bilaterala till trilaterala
avtal med IAEA som partner. Som statsrådet
Lange .sade i sitt interpellationssvar
den 28 februari, har avsikten varit
att ställa också den återstående
mindre delen av den svenska atomenergiverksamheten
under IAEA:s kon 3

Första kammarens protokoll 1967. Nr 12

Ang. Sveriges utrikespolitik
troll. Därmed avses de nu förefintliga
reaktoranläggningarna.

I princip står dock den svenska handlingsfriheten
att besluta om kärnvapentillverkning
— eller motsatsen — öppen.
Vi skulle då i en ny produktionskedja
kunna utnyttja eget eller kontrollfritt
importerat bränsle, om sådant
kommer att finnas. Det är dock självklart
att det skulle möta stora både
praktiska och politiska svårigheter att
göra sådana undantag från internationell
kontroll. Om regeringen blir beredd
att ta ställning till frågan om vi
skall ingå för framtiden bindande avtal,
som betyder att vi avstår från vår
handlingsfrihet på detta område — genom
att underteckna ett internationellt
avtal eller genom någon unilateral deklaration
eller vilken form det kan ta —
kommer frågan givetvis att underställas
utrikesnämnden och riksdagen.

Jag skall så ta upp några frågor av
mera speciell art.

Herr Dahlén framförde förslag om
hur man skulle kunna hantera sydvästafrikaproblemet
vid FN:s övertagande
av ansvaret. Jag är övertygad om att
sådana förslag är just vad som diskuteras
inom den 14-statskommitté som
har tillsatts för detta ändamål och där
den finske ambassadören Jakobson är
ordförande. Inom kommittén får de olika
förslagen naturligtvis vägas mot varandra.
Vi i vårt land får anledning att
ta ställning till frågan när kommitterapporten
framläggs inför den extra generalförsamlingen
i april. En debatt är
ju välkommen, redan när kommittén
framlagt sin rapport, vilket enligt förljudande
skulle ske i mitten på mars.
Dessförinnan har naturligtvis regeringen
svårt att föregripa ställningstaganden
bland de stater som har fått det
direkta ansvaret att penetrera den här
frågan. En allmän debatt kan ju närsomhelst
förekomma i frågan, men något
officiellt ställningstagande från den
svenska regeringens sida i förtid är
knappast att vänta.

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Herr Dahlén hade de flesta frågorna
och får också de flesta svaren. Han frågade
bl. a. om FN:s fredsbevarande aktioner.
Det skulle ta för lång tid att här
ge en fyllig redogörelse för den frågans
behandling, men den finns redovisad i
blåboken över generalförsamlingen i
höstas, en bok som nu bör ligga på
riksdagens bord. Resultatet av generalförsamlingens
arbete blev ju att hela
problemkomplexet på förslag av Indien
uppsköts till det extra möte med
generalförsamlingen, som skall inledas
i slutet av april. Sverige nedlade sin
röst vid omröstningen om detta uppskovsförslag.
I uppskovsresolutionen
anmodades den s. k. 33-maktskommittén
att fortsätta sitt arbete och avge
rapport. Jag kan emellertid nämna att
utrikesdepartementet inte har fått någon
särskild information om 33-maktskommittén
sedan generalförsamlingen
slutade i höstas.

Vi har från svensk sida så många
gånger framfört vår syn på värdet av
de fredsbevarande operationerna i
FN:s regi, att jag knappast behöver
göra det nu. Det senaste årets inlägg
från vår sida finns redovisade i samma
blåbok. Jag kan bara sammanfattningsvis
stryka under, som vi alltid har
gjort, att vi anser dessa FN:s fredsbevarande
operationer vara ett ytterst
tjänligt instrument när det gäller för FN
att i nuvarande läge på olika håll i
världen vara behjälplig med fredens
bevarande. Vi menar därtill, att man
redan vunnit en hel del positiva erfarenheter,
som FN kan bygga vidare på.

Jag skall så till slut ta upp två frågor,
som mera rör utrikespolitiken i förhållande
till viss svensk inrikespolitisk
diskussion. Den ena frågan gäller de
varningar som herrar Dahlén och Holmberg
uttalade, nämligen att man för vår
försvarspolitik inte får dra för vittgående
slutsatser av konstaterandena om
en dämpning av motsättningarna inom
Europa.

Försvarspolitiken kommer ju att diskuteras
i annat sammanhang, vilket herr

Holmberg också påminde om. Framför
allt ligger frågan förankrad hos 1965
års försvarsutredning, som nu föranstaltar
om mer djupgående undersökningar
på flera viktiga punkter och som
alltså förblir fri att göra nya bedömanden.
Men när man nu otvivelaktigt har
kunnat iakttaga en definitiv avspänningstendens
i Europa, och när de för
oss mest centrala och näraliggande
krigsriskerna därför har försvagats, har
regeringen ansett det befogat att i ett
mycket ansträngt ekonomiskt och budgetärt
läge något strama åt de planerade
försvarsutgifternas ökning, under förutsättning
att försvarskraften i stort
och på längre sikt kan upprätthållas.

Den bedömning om minskade risker,
som tillåtit detta, är ju och blir alltmer
allmänt omfattad, vilket också är omvittnat
i regeringsdeklarationen. — Jag
vill här skjuta in en tankeställare, nämligen
att ju ingen kan påstå, att utvecklingen
går i motsatt riktning och
alltså rättfärdiga motsatta slutsatser.

— Det kan vara intressant att ta fram
t. ex. ett så ansvarsmedvetet ställningstagande
som det som den brittiska regeringen
har gjort i sin försvarsbudget
nu i vår, där den bygger på en sammanfattande
bedömning från NATO och
framhålla, att de allierade regeringarna
såväl i sina handlingar som i sina offentliga
uttalanden anger, att spänningen
i Europa har minskat och att faran
för angrepp för närvarande är liten. De
säger visserligen också, att det inte är
otroligt att det, om grundläggande förändringar
i världssituationen sker, kan
återuppstå ett hot mot Västeuropa. Men
en sådan förändring lär knappast ske
helt hastigt.

Detta är det ena av de för vårt lands
politiska avgöranden viktiga inpass, som
jag skulle vilja ta upp. Det andra gäller
vår u-hjälpspolitik. Det är ju sagt ganska
eftertryckligt i regeringsdeklarationen,
att regeringen ämnar linjera upp

— jag skulle vilja lägga till, om jag får
skjuta in det ordet — en fortsatt progressiv
biståndspolitik och bedöma bi -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

ståndspolitiken som en del av utrikespolitiken.
Det blir då inte orimligt att
man särskilt noga överväger bistånd
till sådana utvecklingsprogram, som behövs
såsom ersättning för bortfallande
kolonialt stöd i vissa länder, eller som
en ersättning för ett stöd som kolonialmakterna
aldrig har lämnat. Men viktigt
är naturligtvis, att detta icke är
rätta tillfället att diskutera den saken —
när utskottsutlåtandet om u-hjälpen
kommer på kammarens bord får vi en
u-hjälpsdebatt. Och sedan gäller det ju
att vänta på nästa års statsverksproposition.

Herr DÅHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket väl medveten
om att det som lord Chalfont sade
om fru Myrdals framträdande i Geneve
yttrades vid en pressintervju och inte
i förhandlingssalen. Det var just
därför jag fann uttalandet intressant

— han sade kanske inte bara sitt eget
hjärtas mening, när lian nu var oförberedd,
utan även sin regerings. Mot
den bakgrunden har yttrandet onekligen
sitt intresse.

Sedan beklagar jag att statsrådet Myrdal
inte ville ta upp det för den svenska
debatten så väsentliga spörsmålet:
Vad behövs enligt regeringens mening
ur svensk synpunkt i fråga om kontroll
av de avtal som vi hoppas skall
kunna komma till stånd? Jag frågade
följaktligen inte så mycket om det internationella
sammanhanget och vad
vi där kan bli ålagda — något som
fru Myrdal säger att man inte kan veta
eftersom det inte finns en avtalstext

— utan om de kontrollåtgärder vi ur
svensk synpunkt anser rimligen behövas
för att vi skall finna kontrollen effektiv.
Naturligtvis vet vi, att man i
ett internationellt avtal kan få vara
med även om andra saker, liksom att
vi kanske inte kan genomdriva all den
kontroll som vi skulle vilja ha.

Jag föreställer mig att regeringen och
dess experter verkligen har diskuterat

Ang. Sveriges utrikespolitik
igenom dessa problem ur svensk synpunkt
och inte bara väntat på vad som
skall komma i en avtalstext. Det vet
jag att man inte har gjort — fru Myrdal
sade ju på min fråga om de västtyska
betänkligheterna beträffande spionage
och svårigheterna att utnyttja
atomenergien för fredliga ändamål, att
de svenska teknikerna anser att vi inte
har samma problem som Västtyskland.
Detta tyder på att man — vilket
är självfallet — har ägnat uppmärksamhet
åt dessa problem, och jag tycker
nog att det vore värdefullt om vi
i utrikesdebatten fick höra något om
regeringens uppfattning i dessa avseenden.
Någon risk för att vi på ett
olämpligt sätt skulle binda oss när det
gäller genéveförhandlingarna tror jag
inte kan föreligga i detta sammanhang.

När det gäller Sydvästafrika avböjde
fru Myrdal både ett ställningstagande
från regeringens sida och en debatt;
jag kan inte göra något annat än att
konstatera detta. Kanske tog hon vad
jag sade om möjligheten att komma åt
Sydafrika något för markerat genom
att kalla det ett förslag. Jag vill nog
säga, att det snarast är någonting som
man borde kunna diskutera. Jag tror
att eu av de väsentliga förutsättningarna
för att vi verkligen skall kunna komma
fram till ett läge, där Sydvästafrika
blir ett fritt och självständigt land, är
att världsopinionen oavlåtligt diskuterar
dessa frågor. Jag tycker alltså att
det i en utrikesdebatt inte bara är på
sin plats att regeringen redogör för
vad som hänt i FN, utan att vi också
kan diskutera vad man möjligen skulle
kunna göra. Jag anser att detta vore
särskilt enkelt eftersom jag tror att
oppositionen och regeringen i detta avseende
är helt överens om grundinställningen.

Så ett ord beträffande de konsekvenser
som man kan dra av förändringen
i det politiska läget i Europa och vad
man därvidlag kan utläsa när det gäller
att bestämma den svenska försvarspolitiken.
Att det statsfinansiella läget

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
är svårt och att vi därför måste finna
oss i en åtstramning även på försvarets
område, det har vi ju från folkpartiets
sida deklarerat att vi går med på. Men
i mitt första inlägg varnade jag för de
vittgående slusatserna om försvaret på
lång sikt. Jag pekade på att det visserligen
under en tioårsperiod har hänt
väsentliga saker av vikt inte minst för
det europeiska säkerhetsproblemet. Det
är en avspänning. USA och Sovjet har
för närvarande sämre psykologiska
möjligheter att göra sina motsättningar
gällande i Europa. Därmed kan det väl
också sägas att läget i någon mån är
lugnare även för vår del.

Det finns dock vissa osäkerhetsfaktorer
som gör att just Sverige — ett
neutralt land och dessutom ett litet
land, som aldrig kan få några väldiga
försvarskrafter — mot bakgrunden av
dessa osäkerhetsfaktorer måste säga sig
att det är nödvändigt att vi har en
långsiktig försvarspolitik och inte helt
plötsligt kastar om. Detta är den så att
säga absoluta, fasta utgångspunkten för
en försvarspolitik i Sverige när vi nu
är i den situationen.

Jag hade inte, fru Myrdal, tänkt mig
att få en historisk redogörelse för FN:s
fredsbevarande operationer; om den
saken kan man läsa på åtskilliga håll.
Vad jag frågade om — för att även på
den punkten stimulera till debatt —
var detta: Vad har de fredsbevarande
operationerna kostat FN under dess historia?
Vi vet ju att det är en för FN
absolut avgörande punkt, om FN skall
kunna fortsätta med fredsbevarande
operationer eller ej. Vi känner också
till motsättningarna på den här punkten.

Om det i denna fråga träffas ett beslut
i generalförsamlingen och inte i
säkerhetsrådet — jag hoppas att det i
en del fall skall vara möjligt att träffa
beslut också i säkerhetsrådet — finns
det då tillräckligt många stater som är
villiga att bidra, så att inte FN ånyo
skall behöva komma på den ekonomiska
ruinens brant?

Det var dessa högst praktiska, konkreta
och allvarliga saker som låg bakom
min fråga och inte ett behov av att
få en historisk analys. Det är här fråga
om ett ekonomiskt och praktiskt
problem, liksom givetvis också om
ett stort politiskt problem.

Jag hoppas att fru Myrdal har tillfälle
att återkomma till exempelvis frågan
om vilka initiativ den svenska regeringen
har tagit i FN för att åstadkomma
ökade påtryckningar på Portugal.
Jag skall inte heller nu ta upp en
del andra frågor, som jag inte fick något
svar på — det är ju också andra
frågor som skall debatteras — men jag
vill ändå göra en kommentar beträffande
u-hjälpen.

Fru Myrdal tyckte att det hade varit
bättre om det i regeringsdeklarationen
hade stått inte att man nu skall börja
utforma ett progressivt program utan i
stället ett fortsatt progressivt program.
Det kanske hade varit ur regeringens
synpunkt bättre om det stått så, men
sakligt sett hade det väl inte inneburit
någon större skillnad. Vad vi i år bevittnar
är att regeringen inte har lyckats
med det den nu säger sig skola
ta itu med. Regeringen har ju också
spruckit på den punkten.

Det avgörande är vad som händer i
riksdagen under de veckor som ligger
före i tiden innan riksdagen skall besluta
om u-hjälpsprogrammet. Jag har
samma uppfattning som herr Bengtson,
att det skall bli intressant att se hur
pass god vilja det finns inom regeringen
på den punkten.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som statsrådet
Myrdal påpekade, att de anföranden
som hittills har hållits i kammaren
inte har pressat oss till några direkta
och skärpta motsättningar. Å andra
sidan är det klart att det föreligger
väsentliga skiljaktigheter i fråga om
vissa allmänna bedömningar.

Jag kan för egen del inte godta den

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

betoning som statsrådet Myrdal gör av
avspänningen i Europa, då statsrådet
säger att den centrala krigsrisken i
Europa har avlägsnats för vår del. Det
är en klen tröst så länge vi vet att
utomordentligt starka krigsstyrkor —
starkare än någonsin — står emot varandra
i Europa. Vi vet att tysklandsfrågan
inte är löst och vi berörs ju
också, såsom jag påpekat, på ett helt
annat sätt direkt av de blodiga och
oroande händelser som utspelas på
längre avstånd från Europa, avstånd
som nu med kommunikationernas hjälp
blivit betydligt kortare.

Men det var inte detta jag tänkte ta
upp i min replik, utan jag skulle återigen
vilja fråga statsrådet Myrdal, om
hon utan vidare håller med om att det
vore riktigt att avvisa tanken på att
utrikesnämnden skulle behandla den
komplicerade fråga, som ett icke-spridningsavtal
och vad som därmed sammanhänger
utgör. När jag tog upp denna
fråga var det inte för att peka på
någon direkt och just nu inträffad försummelse,
utan jag ville framhålla att
försummelserna var gjorda under flera
år. Situationen är den, att utrikesnämnden
egentligen inte behandlade detta
förrän 1962 eller 1963, när Undénplanen
togs upp, och sedan dess har
ingenting hänt.

Statsrådet Myrdals påstående att det
inte finns någon avtalstext är kanske
formellt riktigt, men det inger onekligen
en känsla av förvåning att man
förhandlar och diskuterar trots att någon
avtalstext inte skulle finnas. Är
det inte i själva verket så, att parterna
— inklusive statsrådet Myrdal — i stort
sett vet vad avtalstexten innehåller,
även om den inte är offentliggjord?

Man skulle väl i en mindre krets,
såsom t. ex. inom utrikesnämnden, kunna
göra en genomgång av de olika alternativ,
som har utkristalliserats under
den senaste tiden, för att få en
politiskt bredare bedömning av denna
fråga.

Jag vill slutligen som ett sista skäl

Ang. Sveriges utrikespolitik
för tanken på en diskussion i utrikesnämnden
ta upp den förändring, som
inträffat i och med att det är statsrådet
Alva Myrdal som i dag läst upp
regeringens utrikespolitiska deklaration.
Detta innebär att statsrådet Myrdal
nu efter sin utnämning på ett annat
sätt är politiskt bunden till den
svenska regeringen, en situation som
naturligtvis just här kan vara väl så
besvärlig och obehaglig. Detta fordrar
i sin tur emellertid att statsrådet Myrdals
agerande i Geneve också bör ha
en så bred politisk förankring som
möjligt, och denna förankring brukar
man grundlagsenligt i utrikespolitiska
ämnen försäkra sig om i utrikesnämnden.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! Jag skulle först på herr
Dahléns fråga vilja svara precis vad
jag vet om vilka krav regeringen anser
att vi från svensk sida skall ställa på
den kontroll, som skulle åtfölja ett
icke-spridningsavtal. Vi har uttalat oss
på denna punkt, då vi förra året såsom
ett inlägg i nedrustningsdebatten
starkt underströk önskvärdheten av det
maximala förslaget, att det skulle införas
en fullständig kontroll över både
icke-kärnvapenmakters och kärnvapenmakters
produktion av nukleärt material.

För att politiskt kunna förverkliga
ett medgivande från kärnvapenmakterna
att gå med på en sådan kontroll måste
man förutsätta en sammankoppling
med ett produktionsstopp från deras
sida, eftersom de då bara skulle ha
fredliga anläggningar kvar, vilka borde
kunna underställas kontroll.

Eftersom man sannolikt inte omedelbart
kan genomföra en så genomgripande
reform, är ett möjligt mellanled
att man skulle införa en universell kontroll
över all export på detta område,
även från kärnmakternas sida. Huruvida
ett sådant krav finns med i de
texter om ett icke-spridningsavtal, som

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
nu diskuteras, är vi okunniga om, det
måste jag tyvärr vidhålla. Vi tror dock
att det är just om kontrollvillkoren som
diskussionen på västmaktshåll nu förs.
Från sovjetisk sida har man sagt, att
man kan finna sig i ett avtal även utan
kontrollåtgärder. Från svensk sida har
vi tvärtom hävdat nödvändigheten av
bindande kontrollåtaganden.

Sedan vill jag svara herr Dahlén i
fråga om Sydvästafrika, att jag givetvis
inte avböjde en debatt. Jag avböjde ett
förtida ställningstagande från regeringssidan.
Debatten kan föras i anslutning
till förhandlingarna i fjortonstatskommittén
angående sydvästafrikafrågan,
och åtminstone det förslag som
relativt nyligen där framlagts — ett
afrikanskt fyrstatsförslag — är uppe
till debatt. Det gick just ut på en direkt
FN-administration med bland annat
en FN-polisstyrka i området. Eftersom
Sverige, som jag sade, inte är med
i kommittén anser vi att vi inte har
någon bättre metod att tillgripa än att
hålla kontakt särskilt med Finland i
dessa frågor.

Sedan beklagar jag om jag inte svarade
tillräckligt exakt på frågan om
FN:s fredsbevarande operationer. När
det gäller den finansiella sidan har vi
just infordrat färska uppgifter från
FN :s sekretariat om de totala kostnaderna.
Dessa skulle fram till och med
1966 uppgå till 661,6 miljoner dollar.
Därvid har man tagit hänsyn endast till
anvisade belopp.

Det är självklart att vi från svensk
sida är utomordentligt angelägna att
försöka vidga skaran av de stater som,
liksom vi själva, bidrar med frivilliga
belopp. Detta har hittills ingalunda
skett i tillräcklig utsträckning, och FN
beräknar att man hade ett underskott
vid månadsskiftet januari-februari —•
uppgiften hänför sig speciellt till cypernoperationen
— på ungefär 2 miljoner
dollar, detta trots att Sverige betalat
och Schweiz också nyligen tillkännagivit
att man vill ge ett bidrag på
200 000 dollar.

Den finansiella situationen är alltså
bekymmersam, och det underlåter vi
inte att från svensk sida framhäva.
Framför allt för vi fram önskemålet
om att även länder, som inte bidrar
med trupp till dessa fredsbevarande
operationer, skall i större utsträckning
än som hittills skett bidraga till kostnaderna.
Det är inte ens ur politisk
synpunkt önskvärt, att framför allt de
truppbidragande staterna också står
för kostnaderna. Jag vill i det sammanhanget
nämna att i de fall, då Sverige
deltar i fredsbevarande operationer
i något land, iakttar vi en än strängare
neutralitet vad gäller de politiska
stridsfrågorna än i alla övriga fall.

Jag har också här kvar en anteckning
om en herr Dahléns fråga om rhodesiasanktionerna.
Där har ju Sverige
uppträtt på ett sätt som jag tror inte
kommer i ofördelaktig dager vid internationella
jämförelser. Yi införde redan
den 22 november 1965 det totala
handelsstoppet och den 30 december
1966 ett skeppningsförbud beträffande
sanktionsvarorna. Därmed har vi i
själva verket genomfört de väsentliga
punkterna i resolutionen, och vi ligger
i detta avseende också före de andra
nordiska länderna.

Till detta kommer, att lagkommittén
fortsätter sitt arbete med att enligt
uppdrag snabbt utreda, om ytterligare
åtgärder kan bli nödvändiga för att täcka
de återstående punkterna i resolutionen
och bland annat få fram rättsliga
grunder för att hindra svenska medborgare,
som är bosatta i utlandet, att
befatta sig med sanktionsvaror. Sanktionsförfattningarna
snabbehandlas i
utredningen, och även där ligger vi
mycket väl framme i jämförelse med de
andra nordiska länderna.

Herr Holmberg har tagit upp frågan
om utrikesnämndens inkallande i anledning
av nedrustningsförhandlingarna
och nu närmast icke-spridningsavtalet.
Det är nog inte riktigt, att jag utan vidare
skulle ha avvisat ett sådant förslag.
Jag har talat om valet av en lämplig tid -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

punkt när vi skulle kunna ha verkligt
givande informationer att ge. Jag skall
naturligtvis framföra önskemålet om en
debatt i utrikesnämnden, som ändå förr
eller senare borde komma till stånd.
Själv är jag utomordentligt angelägen
att ha en bred förankring i riksdagen
för den nedrustningspolitik som vi bedriver
på den internationella arenan.

Eftersom jag inte varit med i utrikesnämnden
kan jag dock inte komma
ihåg alla data. Så mycket är dock säkert
att nämnden sammanträtt inte enbart
med anledning av generalsekreterarens
rundfråga 1962 om Undénplanen,
utan också 1963, när det var fråga
om att underteckna Moskvaavtalet
om det partiella provstoppet. Sedan
dess har inte något definitivt framåtskridande
ägt rum i nedrustningsförhandlingarna.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är nog, statsrådet
Myrdal, inte så, att Sverige står sig
gott i jämförelse med de andra nordiska
länderna när det gäller sanktioner
mot Rhodesia. I Finland har
man redan nu ett heltäckande beslut.
Sverige har det inte. I Danmark finns
en proposition om saken, och i Norge
kommer enligt uppgift en proposition
i nästa vecka. Men vi vet ännu inte när
Sverige kommer med ett beslut som är
så heltäckande som över huvud taget
är möjligt.

Jag är tacksam för upplysningen att
FN:s fredsbevarande operationer hittilldags
kostat 3,3 miljarder kronor. Det
visar vilken väldig roll som denna fråga
har, inte bara ur politisk synpunkt
utan även ur ekonomisk. FN :s möjlighet
att fortsätta med sådana här aktioner
kommer att bli avhängig av om det
finns någon som vill betala för dem
även i besvärliga politiska lägen. Man
trodde att Frankrike, när Frankrike
hösten 1965 drev igenom att man skulle
göra en undersökning av FN:s finanser
— den var klar i höstas, och

Ang. Sveriges utrikespolitik
FN godkände det hela — skulle komma
med frivilliga bidrag, men så har
inte blivit falllet.

Det var intressanta saker — kanske
inte så mycket nyheter, men det var
värdefullt att få en sammanfattning av
regeringens uppfattning om vad som
ur svensk synpunkt behövs beträffande
kontroll på atomenergiområdet, och att
man på svensk sida håller starkt på
universaliteten. Det är inte bara ett
speciellt svenskt intresse, utan det är
ett internationellt intresse. Det finns ju
en rad länder som aldrig kommer att
gå med på att skriva under ett avtal
om det inte finns en ordentlig kontroll.
Som exempel kan man ta Förenade
Arabrepubliken och Israel. Givetvis
kommer, av misstro mot den andra parten,
inget av dessa länder att skriva
under ett avtal om det inte finns en
tillfredsställande kontroll. Eftersom ett
avtal som bara underskrivs av en del
länder, men inte av sådana som bedöms,
inom en framtid ändå ha tekniska
möjligheter att tillverka kärnvapen, äi
av mycket begränsad betydelse, är detta
en för hela frågan alldeles avgörande
problematik.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Den utrikespolitiska fråga
som stått i centrum för debatten under
de senaste två åren är vietnamfrågan.
Att just denna fråga kommit att
engagera allt fler människor är på
inget sätt märkligt, eftersom kriget i
Vietnam är ett brutalt utrotningskrig
från en av världens stormakter, som
systematiskt försöker utplåna ett folk
som kämpar för social rättvisa och nationellt
oberoende. Det är ett krig där
denna stormakt för att nå sina mål inte
drar sig för att använda giftgas, att systematiskt
bomba civila mål och att med
hjälp av napalm och andra kemiska
stridsmedel ödelägga den vietnamesiska
landsbygden. Det är denna stormakt
som i sin oavhängighetsförklaring har
följande mening inskriven: »Alla män -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
niskor är skapade lika. Av sin skapare
har de begåvats med vissa oförytterliga
rättigheter, däribland liv, frihet och
strävanden till lycka.»

Det vietnamesiska folket är i dag inte
något lyckligt folk. Jag tror inte heller
att det amerikanska folket är lyckligt
som inför en växande världsopinion
betraktas som medskyldigt till sin regerings
smutsiga krig tusentals mil från
sitt eget land. Det amerikanska folket
får i dag uppleva att det inte går en
enda dag utan att den amerikanska regeringen
får motta protester mot detta
krig.

Efter det att den amerikanska regeringen
under en lång tid förtigit sanningen
om sitt krig i Vietnam började
olika amerikanska publicister, som i
Vietnam upplevt bombningarna, att avslöja
de officiella amerikanska uttalandena
som lögner. Harrison Salisbury
uttalade t. ex.: »President Johnsons proklamerade
politik att de amerikanska
målen utgörs av stål och betong stämmer
mycket litet med de anfall som i
verkligheten genomförs av amerikanska
plan.» Han har också besökt det som
en gång var Nordvietnams tredje stad i
storleksordningen — Nam Dinh — och
säger därifrån: »Katedralens torn reser
sig över kvarter efter kvarter som är
fullständigt ödelagda ... det var uppenbart
att kvarter efter kvarter av vanliga
bostadshus, särskilt omkring en
textilfabrik, hade lagts i ruiner genom
upprepade anfall..., gata efter gata i
Nam Dinh har helt enkelt övergivits
och husen står förstörda eller gapande
tomma.»

Trots att kriget i Vietnam pågått under
flera år och i ökad utsträckning
engagerat den svenska allmänheten, speciellt
den svenska ungdomen, har detta
inte på samma sätt återspeglats i debatterna
i den svenska riksdagen. Inte
förrän vid förra årets utrikesdebatt
ändrades i någon mån detta förhållande.
Kvar står dock förhållandet att de
borgerliga partiernas talesmän är ganska
kortfattade när det gäller vietnam -

frågan. I de fall man med vissa undantag
inte helhjärtat står upp och försvarar
USA:s uppträdande i Vietnam
tycks man vara mest bekymrad över
hur den svenska opinionen uppfattas i
USA. I årets remissdebatt fanns det
också borgerliga representanter här i
kammaren som kände behov av att stå
upp och hoppas på »en amerikansk
fred i Vietnam». Det är egentligen
ganska förbluffande att få höra något
sådant när det gäller ett land som i 25
år plågats av krig först av japaner och
fransmän och nu av över en halv miljon
amerikanska trupper.

Den enda hållbara ståndpunkten måste
vara att folket i Vietnam genom fria
val i enlighet med 1954 års genéveavtal
självt får ta ställning till hur dess land
skall styras. I sammanhanget bör vi
komma ihåg att det är den sydvietnamesiska
regeringen — som hålls under
armarna av USA — som förhindrat att
de fria val som överenskoms genom
genéveavtalet kunnat genomföras. I oktober
1955 meddelade den internationella
kontrollkommissionen i sin fjärde
rapport att avtalet inte kunnat fullföljas
på grund av den sydvietnamesiska
regeringens »kategoriska motstånd».

När man som en folkpartirepresentant
i årets remissdebatt anser att USA:s
förhandlingsinviter visat en »generositet
som torde sakna motstycke i någon
känd krigisk förveckling», är det väl
ändå ett alltför grovt försök att göra
svart till vitt, något som också glädjande
nog inte haft sin motsvarighet i den
liberala pressen eller ens i högerpressen.
År det denna generositet som under
två år tagit sig uttryck i bombningarna
av Nordvietnam, vars militära
misslyckande man nu erkänner genom
flottbombardemang mot mål på den
nordvietnamesiska kusten?

Eller är det denna generositet som
kommer till uttryck, när man av misstag
bombar en liten vietnamesisk by
och dödar över 100 oskyldiga människor,
skadar minst 200 och tror sig
kunna »gottgöra» detta genom att er -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

bjuda sig att betala 50 dollar per död
och 10—40 dollar per skadad? Längre
i cynism kan man knappast komma. Det
är denna generositet som företrädare
för ett av de borgerliga partierna anser
sakna motstycke i någon känd krigisk
förveckling.

Efter det amerikanska bombstoppet
efter nyår knöts stora förhoppningar
till att något positivt skulle ske. Förhoppningarna
grusades dock snart av
de återupptagna amerikanska bombningarna
mot Nordvietnam med motiveringen
att motsidan inte är villig till
några eftergifter. Vad är det för eftergifter
man vill skall göras? Vill man
att Nordvietnam skall upphöra med
sina bombningar av USA?

. Man kan inte se det amerikanska
kriget i Vietnam som ett isolerat fenomen,
utan måste värdera det som ett
led i en medveten och vittomfattande
utrikespolitik. Det är väsentligt att man
är klar över att engagemanget i Vietnam
är resultatet av en av 40 försvarspakter
som USA har »förpliktat» sig att
upprätthålla. När president Truman
lanserade sin Trumandoktrin var den
närmast en krigsförklaring mot vad han
kallade »den internationella kommunismen».
Den amerikanska kongressen
upphöjde sig själv till en världens övervakningspolis.
Denna politik har man
fört konsekvent fram till i dag. Hur
amerikansk utrikespolitik hade sett ut
i dag med president Kennedy i Johnsons
stol är svårt att säga. Men vi bör
inte glömma bort att USA:s engagemang
som krigförande part började under
John Kennedys tid som president.

I samband med frågan om hur vittomfattande
USA:s militära engagemang
i utlandet egentligen är, fastslog utrikesminister
Dean Rusk förra året att
USA, antingen kollektivt eller unilateralt,
skulle komma angripna länder till
hjälp, vare sig USA hade förpliktat sig
till detta med överenskommelser eller
inte. Enligt Newsweek, september 1966,
fastslog han: »Ingen potentiell aggressor
skall tro att aggression tolereras för

Ang. Sveriges utrikespolitik
det, om det existerar något traktat eller
kongressbeslut om amerikanskt militärt
beskydd.»

Jag betraktar det som en ny och otvetydig
bekräftelse av det faktum att USA
med militärmakt kan komma att bekämpa
varje revolution — också socialt berättigade
— i vilket land som helst för
att upprätthålla de bestående förhållandena.
Vad som ligger i begreppet
aggression har väl aldrig definierats av
de amerikanska ledarna. Vi kan emellertid
vid iakttagelsen av USA:s engagemang
i världens oroscentra göra oss
en bild av begreppets innehåll. Varje
folk som lever i social orättvisa kommer
att bli motarbetat av USA, när detta
folks krav om bättre villkor nödvändigtvis
kommer att utgöra ett hot mot
ett bestående samhällssystem.

Det är glädjande att allt fler grupper
i och utanför de etablerade partierna
i vårt land börjar ta aktiv del i opinionsyttringarna
mot det amerikanska
anfallskriget i Vietnam genom möten,
uttalanden och demonstrationer samt
genom insamlingar till den lidande befolkningen.
Jag tänker närmast på de
allt fler uttalanden från olika socialdemokratiska
organisationer. Jag tänker
på ett möte i en baptistkyrka i
Stockholm för några veckor sedan, vilket
gav ett uttryck för att man bland
de kristna håller på att lämna den tidigare
försiktiga linjen i sådana här
frågor. Jag tänker också på den protest
som ett tjugotal anställda vid Sveriges
Radio riktat mot den alltför ensidiga
utlandsbevakningen, bl. a. i
vietnamfrågan.

Även bland de unga liberalerna börjar
man nu försiktigtvis ta till orda i
dessa frågor. Alla dessa händelser är
ett uttryck för det växande, mycket bestämda
ställningstagande från den
svenska allmänheten mot USA:s vietnampolitik,
som växer i samma takt
som den amerikanska regeringen trappar
upp kriget i olika former.

Vi har tidigare från vårt parti uttalat
vår tillfredsställelse med regeringens

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
klara ställningstagande för generalsekreterare
U Thants trestegsprogram, som
han i olika sammanhang lanserat. Det
är därför glädjande att också högerpartiet
nu tycks vara ense om detta, eftersom
jag tolkar herr Holmbergs uttalande
att man är ense med regeringen i
fråga om utrikespolitiken så, att högerpartiet
också ställer sig bakom regeringens
ställningstagande när det gäller
U Thants uttalanden. Det skulle
dock göra ett starkare intryck om man
från denna talarstol från högerpartiets
sida också ville verifiera denna uppfattning.

U Thant har i olika sammanhang
hävdat att de amerikanska bombangreppen
mot Nordvietnam måste inställas,
den militära verksamheten trappas
ned och den nationella befrielsefronten
erkännas som förhandlingspartner.
Men efter de sista utvidgningarna
från amerikansk sida står det klart att
de regeringar och folk som vill göra
en insats för fred i Vietnam än klarare
och på ett skarpare sätt måste ge uttryck
för uppfattningen att de amerikanska
trupperna måste bort från Vietnam.
Jag vill upprepa vad vi tidigare
har hemställt till regeringen om, nämligen
för det första att regeringen klart
och entydigt fördömer det amerikanska
anfallskriget mot Vietnam och kräver
att de amerikanska trupperna dras tillbaka;
för det andra att regeringen diplomatiskt
erkänner Nordvietnam; för
det tredje att regeringen upprättar förbindelser
med Sydvietnams nationella
befrielsefront, bl. a. genom att denna
erbjudes att till vårt land sända en permanent
representant.

Det har ibland uttalats att Sverige
har möjlighet att spela en medlande
roll i vietnamkonflikten och därför
måste avstå från att fördöma aggressionen
och att ett erkännande av Nordvietnam
under nuvarande förhållanden
kan vålla vissa svårigheter. I förra årets
utrikesdebatt antydde dock utrikesministern
att regeringen kan komma att

ompröva sin ställning till Nordvietnam
i ljuset av den fortsatta utvecklingen.
Jag beklagar att regeringen till synes
icke är beredd att ompröva sin inställning.
När man i utskottsutlåtandet till
motionerna om erkännande av Nordvietnam
anför att det i »vietnamfrågans
nuvarande ömtåliga läge finns risk för
att upprättandet av diplomatiska förbindelser
med Nordvietnam kan misstolkas
och vålla svårigheter», är detta
enligt min mening ingen särskilt stark
ståndpunkt. Jag tror inte alls att detta
skulle misstolkas utan i stället klart
tala om var den svenska opinionen står
i denna fråga.

Till talet om att Sverige skulle kunna
spela en medlarroll i vietnamkonflikten
borde väl ändå minimikravet
vara att vi har samma diplomatiska
förbindelser med de länder som är inblandade.
Hur skall Sverige ens kunna
drömma om att uppträda som medlare
när man erkänt marionettregeringen
i Saigon men vägrar erkänna Nordvietnam?
För övrigt är det tveksamt om
man kan och skall tala om medling
mellan förtryckare, ockupanter och militärjuntor
å ena sidan och ett folks
frihetskamp, där man kämpar för social
rättvisa och nationellt oberoende, å
andra sidan.

Det kan heller inte vara vår sak att
tala om för det vietnamesiska folket när
det skall sätta sig vid förhandlingsbordet
tillsammans med en angripare för
att lösa sina egna inre angelägenheter.
Naturligtvis kan det komma till en
punkt när man inte står ut längre, om
USA sätter in ännu mer trupper, utökar
bombningarna ytterligare, sätter
in gift i större skala, fördärvar allt riset
och bränner ut ännu större områden.
Naturligtvis kan det komma till
en punkt, när vietnameserna själva begär
förhandlingar, erkänner sig besegrade.
Men det tillkommer inte oss att
tala om för vietnameserna att nu är
det dags att ge upp. Däremot är det
vår rätt och vår skyldighet att tala

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

om för USA och dess regering att man
skall upphöra med sitt utrotningskrig
och dra tillbaka sina trupper.

Herr talman! I slutet av regeringsanförandet
säger man att regeringen är
medveten om att vår medverkan krävs
i växande grad i det internationella
u-hjälpsarbetet. Anförandet slutar med
att regeringen avser att utforma ett
progressivt u-hjälpsprogram. Det skulle
vara mycket intressant om man nu
ville avslöja något av vad detta program
kommer att innehålla. Jag vill i
sammanhanget erinra om den motion
vi har väckt från vårt håll, där vi hemställer
om en utredning om de framtida
formerna för den svenska biståndspolitiken.

Den aktuella svenska u-landsdebatten
gäller inte endast frågan om storleken
av biståndsinsatsen eller vad
som rätteligen bör kallas återbetalningen
av vår skuld till de utplundrade och
fattiga folken. Det gäller också hela
frågan om inriktningen av de insatser
som kan göras från svensk sida. I denna
debatt riktas stundom hård kritik
mot de nuvarande formerna för biståndsverksamheten
och if rågasättes
verkningarna av vissa åtgärder genom
SIDA. I detta läge är det nödvändigt att
en förnyad utredning göres om formerna
för den svenska biståndspolitiken
med beaktande av alla de moment som
tillkommit under de senaste åren.

Huvuduppmärksamheten bör inriktas
på betydelsen av att den ekonomiska
politiken i allmänhet och utrikshandelspolitiken
i synnerhet utformas så
att den bidrar till att motverka den i
humanitärt och ekonomiskt avseende
ytterligt hotande utvecklingen i världen.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Även om det vore yttest
frestande att gå in på ett svaromål
på herr Werners utläggning, skall jag
helt motstå den frestelsen. Hans anförande
må gälla för vad det kan.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Jag skulle över huvud taget icke ha
yttrat mig i denna debatt om jag icke
hade uppfattat herr Möllers uttalande
under remissdebatten som en utmaning,
när herr Möller bad mig att få
veta på vilka folkrättsliga grunder USA
befann sig i Vietnam.

Jag skall fördenskull gå till saken
med detsamma och återge de fakta jag
har lyckats samla och som belyser denna
fråga. Det är sålunda ingen som helst
polemik mot herr Werner, herr Möller
eller någon annan. Jag betraktar
mitt anförande såsom en saklig framställning
och ett svar på herr Möllers
begäran.

För att få en klar bild av skeendet i
Vietnam och det folkrättsliga regelkomplex,
som kan vara giltigt i vietnamfrågan,
måste man gå tillbaka till 1954 års
Genéveöverenskommelse. Denna överenskommelse
har utsatts för kritik från
många håll för att vara ett hastverk och
illa övertänkt i många stycken. Kritiken
har bl. a. riktat sig mot bestämmelserna
om anordnande av allmänna,
fria och hemliga val redan två år efter
avtalets undertecknande samt mot användandet
av det s. k. trojkasystemet
av sovjetisk modell vid sammansättningen
av den internationella kontrollkommissionen,
vilket allt har försvårat
kommissionens arbete avsevärt.

Genéveöverenskommelsen 1954 om
Vietnam ingick i ett paket av överenskommelser
avseende förutom Vietnam
även Laos och Kambodja. Avtalet om
Vietnam bestod av dels en 47 artiklar
lång överenskommelse om fientligheternas
inställande samt omgruppering
av trupper och civilbefolkning, dels en
slutdeklaration, omfattande tretton
punkter, vilken undertecknades av
samtliga deltagare i konferensen utom
av delegaterna från Förenta staterna
och Sydvietnam.

I Genévekonferensen deltog förutom
Frankrike och Vietnam också bland
andra Sovjet och England.

Såvitt jag förstår, måste Förenta staterna
och Sydvietnam ändå av olika an -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
ledningar anses vara bundna av avtalet.
Det finns i den folkrättsliga doktrinen
klart stöd för att stater kan, utan
att underteckna ett avtal, förklara sig
antingen bundna av detta eller förklara
att man inte ämnar bryta det, förutsatt
att inte någon av undertecknarna bryter
avtalet. Förenta staterna förklarade i en
deklaration den 21 juli 1954 att man inte
ämnade använda våld för att störa
överenskommelsen men att man skulle
betrakta aggression i strid mot överenskommelsen
»med största oro och
som ett allvarligt hot mot internationell
fred och säkerhet».

Sydvietnams delegat vid konferensen
undertecknade inte heller slutdeklarationen.
1 stället protesterade han mot
vissa av de punkter som man kommit
överens om, bl. a. bestämmelsen om avhållandet
av allmänna val för hela Vietnam
så tidigt som redan två år efter Genévekonferensen.
Sydvietnam torde
dock få anses bundet av Genéveöverenskommelsen
genom att saigonregeringen,
sedan de franska trupperna dragits
tillbaka från Sydvietnam under
våren 1956, inträtt i Frankrikes ställe.
Att man i Saigon utgick från detta torde
bl. a. kunna utläsas ur deklarationen
av den 6 april 1956, där man i
punkt 3 förklarar sig villig att ge stöd
åt internationella kontrollkommissionens
arbete i Sydvietnam, även om man
som icke undertecknare inte kunde godkänna
Genéveavtalet.

Alla parter i vietnamkonflikten har
brutit mot Genéveöverenskommelsen på
ett eller annat sätt. Att från folkrättslig
synpunkt fastställa vilken part som brutit
»först» eller »mest» är omöjligt, då
det ju inte existerar någon juridisk instans,
som med bindande verkan kan
avgöra detta, såvida man inte skall betrakta
kontrollkommissionen med dess
juridiska expertis som en sådan instans.
Vad en enskild människa tycker
och tror i fråga om folkrättsliga
uppfattningar har ingen betydelse i detta
sammanhang. Men man kan på goda
grunder påstå att Nordvietnam inte

haft för avsikt att upprätthålla Genéveöverenskommelsen
utan betraktat Sydvietnam
som ett legitimt mål för en
återförening med våld, en återförening
av ett område som undanryckts Hanois
överhöghet. Nordvietnam drog icke
tillbaka samtliga styrkor som fanns
söder om 17:de parallellen, den provisoriska
demarkationslinjen, i enlighet
med artikel 15 i Genevéöverenskommelsen.
90 000 man drogs därifrån men
mellan 5 000 och 10 000 gerillasoldater
lämnades kvar. Hanoi garanterade inte
heller sina undersåtar de fri- och rättigheter
som finns fastlagda i artikel
14 c. Samtidigt hindrades ett stort antal
människor att flytta söderut i enlighet
med bestämmelserna i arikel
14 d om regruppering av människor
som så önskade.

I artikel 14 d i Genéveöverenskommelsen
står klart och tydligt uttryckt,
att de människor som vill regruppera
sig från söder till norr och vice versa
skall ha full rätt att göra det, inte bara
utan hinder från vederbörande delstats
myndigheter, utan denna regruppering
skall t. o. m. befrämjas av vederbörande
myndigheter.

Ett ofrånkomligt faktum är nu att
ungefär 860 000 människor önskade
lämna Nordvietnam för att slå sig ned
i Syvietnam. Så fick inte ske, utan att
Nordvietnams myndigheter lade sig i
det. De 860 000 människorna kom till
Sydvietnam såsom fullständigt utblottade
flyktingar. Efter dem har ytterligare
cirka 100 000 flyktingar kommit
från Nordvietnam till Sydvietnam.

Under de fem år som följde på Genévekonferensen
byggdes en illegal
terrororganisation upp i Sydvietnam.
Under åren 1959 till 1961 infiltrerade
Nordvietnam 10 000 man militär personal
och under år 1962 ytterligare 13 000
man i syfte att återförena Nordvietnam
med Sydvietnam. År 1962 hade det också
gått så långt, att den internationella
kontrollkommissionen, bestående av
medlemmar från Kanada, Indien och
Polen, i en majoritetsrapport avgiven

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

den 2 juni år 1962 förklarade, att
Nordvietnam under perioden 1959—
1962 liade brutit mot artiklarna 10, 19,
24 och 27 i Genéveavtalet. Nordvietnam
hade med andra ord gjort sig skyldig
till väpnat angrepp mot Sydvietnam.
Det är omöjligt att legalt fastställa exakt
vid vilken tidpunkt den nordvietnamesiska
infiltrationen hade vuxit til! sådan
omfattning att den måste betraktas
såsom ett väpnat angrepp och aggression.

Det som kommunister kallar för nationell
befrielse är en helt ny form av
krigföring, som förmodligen kommer
att kräva en folkrättslig omvärdering
av begreppen väpnat angrepp och aggression,
handlingar som i folkrätten
betraktas såsom förkastliga och ger den
angripne rätt till självförsvar, oavsett
hans bundenhet till det avtal som har
brutits genom angreppet.

Vare sig man betraktar den nordvietnamesiska
aggressionen och hjälpen,
understödet och uppbyggnaden av
det som senare har kommit att betecknas
såsom »befrielsearmén» i Sydvietnam
såsom väpnat angrepp mot en
självständig stat eller såsom hjälp åt
en intern upprorsrörelse, har den sydvietnamesiska
regeringen fullt folkrättsligt
stöd för att söka vilken hjälp den
önskar.

Argumenten för att Sydvietnam bör
betraktas såsom en separat stat är så
starka, att de enda existerande motiven
för att Sydvietnam i dagens läge
skulle betraktas som en del av hela
Vietnam, nämligen bestämmelser om
fria val i hela Vietnam och ett framtida
obestämt enande, inte kan påverka
bedömningen. Sydvietnam har erkänts
av 60 stater, däribland Sverige.
Vårt land erkände Sydvietnam de facto
1957 — då jag för övrigt själv var
med i FN •—• och 1960 de jure, därigenom
att vår ambassadör i Bangkok
ackrediterades i Saigon. Två gånger
har Sydvietnam i FN:s generalförsamling
föreslagits till medlem i världsorganisationen,
nämligen 1956 och 1957;

Ang. Sveriges utrikespolitik
bägge gångerna inlade emellertid Sovjet
sitt veto. Vidare är Sydvietnam medlem
i vissa FN-organ, bl. a. UNESCO
och WHO, och upptogs 1950 i ILO och
FAO. Det kan knappast råda något som
helst tvivel om att Sydvietnam såsom
självständig stat har rätt till kollektivt
självförsvar jämlikt FN-stadgans
artikel 51; dessutom är rätten till självförsvar
en i folkrätten allmänt vedertagen
princip som ges stöd av ett stort
antal internationella folkrättsjurister,
bl. a. Oppenheim.

Artikel 51 i FN-stadgan innefattar
visserligen endast rätt för FN-medlemmar
till kollektivt självförsvar, men i
stadgans artikel 2, sjätte stycket, garanteras
stadgans giltighet även för icke
medlemmar i frågor som har med upprätthållandet
av internationell fred och
säkerhet att göra. Skydd mot aggression
är en av de centrala punkterna härvidlag.

USA har med ett flertal fördrag utfäst
sig att ge ekonomisk och militär hjälp
åt Sydvietnam. Den första överenskommelsen
mellan USA och Sydvietnam
slöts för övrigt redan under president
Trumans tid, så långt tillbaka som år
1951, då det s. k. Economic and technical
cooperation agreement slöts. Det förnyades
år 1955, då även en försvarsöverenskommelse
undertecknades. År
1957 utfärdade president Eisenhower
och premiärminister Diem dessutom en
kommuniké om gemensamt bistånd och
hjälp, år 1961 följd av ett Treaty of
amity and economic relations. Vi har
alltså att göra med ett omfattande fördragssystem,
utbyggt under ett flertal
år.

Artikel 51 i FN-stadgan syftar dessutom
på regionala kollektiva försvarsorganisationer.
Det 1954 av bl. a. USA
undertecknade SEATO-fördraget innefattade
en förpliktelse till kollektivt
försvar av Sydvietnams territorium. Vid
ett möte med paktmedlemmarna i
SEATO i juni 1966 fick också USA stöd
från samtliga paktmedlemmar för sin
politik i Vietnam, bortsett från Frank -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
rike som avstod och Pakistan som reserverade
sig.

Vietnam är en testplats för de kommunistiska
»nationella befrielsekrigen».
Tekniken varieras naturligtvis efter de
lokala förhållandena. En av medlemmarna
i den internationella kontrollkommissionen
i Vietnam — Kanada —•
har i ett uttalande, baserat på kommissionens
juridiska kommittés rapport
1962, framhållit en del viktiga faktorer
ur aspekten Vietnam sett som ett kommunistiskt
»nationellt befrielsekrig»;
jag skall strax in extenso läsa upp detta
uttalande. Den kommunistiska tesen
om »nationellt befrielsekrig» kommer
förmodligen i framtiden att innebära
problem för folkrätten, då främst beträffande
definitionen av väpnat angrepp
och aggression. I Vietnam råder
det ingen som helst tvekan om att Sydvietnam
har rätt till självförsvar mot
aggression och att Sydvietnams allierade
med USA i spetsen står på fast
folkrättslig grund i sin hjälp åt Sydvietnam.

För att belysa problematiken ytterligare
skall jag av detta och ännu ett
skäl be att få återge kontrollkommissionens
nämnda uttalande.

Jag gör det också av det skälet att
kontrollkommissionens uttalande tidigare,
så långt jag har kunnat utröna,
inte finns på svenska. När jag nu ger
en utförlig framställning av kommissionens
uttalande är det därför att uttalandet
på ett ypperligt sätt verifierar
de fakta som jag här har försökt sammanfatta.

Internationella kontrollkommissionens
rapport av den 2 juni 1962 — tre
år innan amerikanarna satte in några
som helst trupper i kriget i Vietnam
— innehåller följande:

»I början av oktober 1961 uppgav
Republiken Vietnams» — d. v. s. Sydvietnams
— »sekretariat för utrikes
frågor att överste Hoang Thuy Nam,
chef för den sydvietnamesiska representationen
och med uppgift att handha
förbindelserna med den internatio -

nella kommissionen, hade kidnappats.
Senare informerade statssekreteraren
för utrikes ärenden kommissionen om
mordet på överste Nam. De nordvietnamesiska
myndigheternas delaktigheter
i kidnappningen och mordet på
översten anfördes. Alltsedan anklagelserna
blev av allvarligare natur, krävde
kommissionen prima facie bevis från
Sydvietnams representation för att få
anklagelserna om den nordvietnamesiska
partens medbr-ottslighet i händelsen
bekräftad. Kommissionen erhöll detaljerade
uppgifter från representationen
den 24 oktober 1961 och 16 november
1961 tillsammans med ett stort
antal dokument och fotografier som
sfödde påståendena. Representationen
anförde också ’att Republiken Vietnams
regering förutsatte att överste Hoang
Thuy Nam skulle tagas inte som ett
isolerat fall utan som en del av de omfattande
omstörtningsplaner och den
planlagda terror myndigheterna i Hanoi
ledde, en plan som med detta lönnmord
gick in i en ny fas och har till
avsikt att öka deras inflytande i SydvietnanV.

I november 1961 granskade kommissionen
dessa brev som innehöll ett flertal
påståenden och remitterade dem till
den juridiska kommittén för undersökning
''med avsikt att avgöra huruvida
anklagelserna och bevisen däri prima
facie har någon betydelse för bestämmelserna
i Genéveöverenskommelsen’.

Den juridiska kommittén har gjort en
noggrann undersökning av de olika anklagelserna
och det bevismaterial som
avses stödja dem, i form av dokument
och andra materiella bevis, och lämnat
följande rapport med reservation från
den polske delegaten.

’Vi har studerat överenskommelsen
om upphörande av fientligheterna i
Vietnam, den sydvietnamesiska beskickningens
brev av den 24 oktober 1961
och 16 november 1961 och återgivna
hänvisningar från kommissionen tillsammans
med det bevismaterial som
gjorts, tillgängligt av den sydvietname -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

siska beskickningen i förening med
detta och kommit fram till följande
slutsats:

1) Överenskommelsen om upphörande
av fientligheterna i Vietnam härrör
från principen om fullständigt upphörande
av fientligheterna i Vietnam,
respekterad av vardera parten i de tilldelade
zonerna gentemot varandra och
full ansvarighet från parternas sida för
att uppfylla de åtaganden detta avtal
medför.

Artikel 10 i överenskommelsen redogör
uttryckligen för de båda parternas
åtaganden för att beordra och genomföra
fullständigt upphörande av alla
fientligheter i Vietnam.

Artikel 19 i överenskommelsen fördelar
åtagandena på de två parterna för
att försäkra sig om att de dem tilldelade
zonerna inte utnyttjas till återupptagande
av fientligheterna eller till
ytterligare aggressiv politik.

Artikel 24 i överenskommelsen grundar
sig på principen om den demilitariserade
zonens okränkbarhet och de
till de .två parterna anvisade territorierna.
Det redogörs uttryckligen för
att vardera partens väpnade styrkor
skall respektera territorium under den
andra partens, militära kontroll och
inte begå några som helst handlingar
eller företa några som helst operationer
mot den andra parten.

Artikel 27 i överenskommelsen fastställer
uttryckligen styrkornas befälhavares
ansvar för de två parterna genom
fullständigt och betryggande uppfyllande
av överenskommelsens alla stadganden
från alla element och och all
militär personal under deras kommando.
Följden blir att den som använder
en zon för att organisera eller utföra
fientlig verksamhet i den andra zonen,
övergrepp av medlemmar ur den ena
partens väpnade styrkor mot den andra
partens territorium eller på kommissionerna
av någon under en parts kontroll
genom någon handling mot den
andra parten, skulle vara i strid mot
de grundläggande bestämmelserna i

Ang. Sveriges utrikespolitik

överenskommelsen, som innefattar ömsesidig
respekt för de två parterna tilldelade
territorierna.

2) Vid en undersökning av klagomålen
och av bevismaterialet, som översänts
från den sydvietnamesiska representationen,
har kommittén kommit
fram till den slutsatsen att det med
klara exempel finns bevis för att obeväpnad
och beväpnad personal, gevär,
krigsmateriel samt andra förråd sänts
från zonen i norr till zonen i söder i
avsikt att stödja, organisera och utföra
fientlig verksamhet, inberäknat väpnade
attacker riktade mot armén och
regeringen i den södra zonen. Dessa
handlingar strider mot artiklarna 10, 19,
24 och 27 i överenskommelsen om upphörande
av fientligheterna i Vietnam.

3) Vid en undersökning av anklagelserna
och av det bevismaterial, i synnerhet
de dokument som sänts från
den sydvietnamesiska representationen,
har kommittén vidare kommit fram till
den slutsatsen, att det finns bevis som
tyder på att nordvietnamesiska armén
har upplåtit zonen i norr för att uppmana
till, uppmuntra och stödja fientlig
verksamhet i den södra zonen i
syfte att störta regeringen i söder. Utnyttjande
av zonen i norr för sådan
verksamhet strider mot artiklarna 19, 24
och 27 i överenskommelsen om upphörande
av fientligheterna i Vietnam.

4) Kommittén anser att ytterligare un dersökningar

är nödvändiga för att
ta definitiv ståndpunkt till kidnappningen
och mordet på överste Nam,
före detta chef för den sydvietnamesiska
representationen, och till huruvida
detta var en del av den verksamhet
som det refereras till i underparagraferna
2) och 3) ovan och som är
förbjuden under artiklarna 19, 24

och 27 i överenskommelsen. Den sydvietnamesiska
representationen har
lämnat prima facie bevis som garanterar
en sådan fullständig undersökning
av fallet av kommissionen.

Vi skall i sinom tid inkomma med en
fullständig rapport som i detalj redo -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
gör för de anklagelser som gjorts av den
syd vietnamesiska representantionen, för
existerande bevis i förhållande till dessa
anklagelser och för våra särskilda
observationer.’

Så långt den juridiska kommittén.

Kommissionen accepterar den slutsats
som drogs av den juridiska kommittén,
att det finns tillräckligt med
klara bevis för att den nordvietnamesiska
armén har brutit mot artiklarna 10,
19, 24 och 27 i särskilt angivna exempel.

Den polska delegationen tar avstånd
från dessa slutsatser. Med utgångspunkt
från den fullständiga rapport, som förbereds
av den juridiska kommittén
och som täcker alla anklagelser och
bevis, kommer kommissionen att handla
i enlighet med vad som anses lämpligt
i varje enskilt fall.»

Så långt kontrollkommissionens rapport.

Man må lägga märke till att vad som
här återges av internationella kontrollkommissionen
inträffade, som jag tidigare
nämnt, tre år innan USA insatte
några som helst trupper för att hjälpa
Sydvietnam.

År 1965 avgav den kanadensiska delegationen
i kontrollkommissionen en
specialrapport som också är av intresse
i sammanhanget för att belysa hur
man ser på problemet om folkrätten i
Sydvietnam.

Kommissionens specialrapport från
1962 fäster uppmärksamheten på det
faktum att »beväpnad och obeväpnad
personal, vapen, krigsmateriel och andra
förråd hade sänts från zonen i norr
till zonen i söder i avsikt att stödja,
organisera och utföra fientlig verksamhet»
och att »nordvietnamesiska armén
låtit zonen i norr utnyttjas till att
sporra, uppmuntra och stödja fientlig
verksamhet i den södra zonen med mål
att störta regeringen i söder», sålunda
klart visande att Nordvietnams folkarmé
utan tvivel brutit mot olika artiklar
i Genéveöverenskommelsen. Kom -

missionens avgörande baserade sig på
de slutsatser som efter omfattande undersökning
av anklagelser och bevis
gällande detta problem nåtts av kommissionens
juridiska kommitté. De slutliga
paragraferna över dessa slutsatser
löd sålunda: »Juridiska kommittén drar

den slutsatsen---att det är det

nordvietnamesiska Lao Dong-partiets»
— d. v. s. det kommunistiska partiets
i Nordvietnam — »avsikt att störta regeringen
i söder. I september 1960 höll
i Hanoi Vietnams Lao Dong-parti sin
tredje kongress, vilken antog en resolution
som manade att organisera en
''front’ under ledarskap av Vietnams
Lao-Dong-parti. Grenar av Vietnams Lao
Dong-parti och ''Befrielsefronten i söder’,
jämte dess beväpnade grenar
nämligen ''Befrielsefrontens styrkor i
Sydvietnam’ och ''Folkets beväpnade
självförsvarsstyrkor’ finns och är verksamma
i den södra zonen. Vietnams
Lao Dong-parti, Befrielsefronten i söder,
Befrielsefrontens väpnade styrkor
i söder och Folkets väpnade självförsvarsstyrkor
har i den södra zonen
spritt propaganda avsedd att sporra
folket att opponera sig mot och störta
regeringen i söder. Det finns en Befrielsefrontens
radio och en Frihetens
pressbyrå som assisterar i ovan nämnda
verksamhet. Det är möjligt att även
Hanoiradion har bistått i nämnda verksamhet.
Befrielsefrontens propagandalitteratur
i söder till förmån för frontens
verksamhet har blivit publicerad
i den norra zonen och förts över gränsen
av officiella representanter för den
demokratiska republiken Vietnam.»

Juristkommittén sammanfattar vidare: »1.

Vietnams Lao Dong-parti i den
norra zonen, de olika grenarna av Vietnams
Lao Dong-parti i den södra zonen,
Befrielsefronten, Befrielsestyrkorna
och Folkets självförsvarsstyrkor i
söder har sporrat olika grupper bland
befolkningen i den södra zonen, inberäknat
medlemmar av armén i söder,

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

att opponera sig mot regeringen i söder,
att störta den med våld och visat
dem på olika medel att göra det.

2. De, som ignorerar deras maningar
och fortsätter att stödja regeringen i
söder har hotats med straff och i särskilda
fall har sådana straff verkställts
genom avrättning.

3. Befrielsefronten, Befrielsestyrkorna
och Folkets självförsvarsstyrkor i
söder har till mål och uppgift att organisera
och med våld utföra fientlig
verksamhet mot armén och regeringen
i söder under ledarskap av Vietnams
Fao Dong-parti i syfte att störta regimen
i söder.»

Juristkommittén drar också den slutsatsen
att »nordvietnamesiska folkarmén
har upplåtit zonen i norr att användas
som bas för organiserandet av
fientlig verksamhet i den södra zonen,
inberäknat väpnade attacker avsedda
att störta regeringen i söder i strid mot
dess förpliktelser under överenskommelsen
om inställande av fientligheterna
i Vietnam.

4. Alltsedan dagen för denna särskilda
rapport har kommissionen från den
sydvietnamesiska förbindelserepresentationen
fortsatt att motta anklagelser
av allvarlig natur, anförande en intensifiering
av aggressionen från norr. I
dessa meddelanden som beskickningen
lämnat till kommissionen har bevisen
ökat för att regeringen i Nordvietnam
utvidgat sin aggressiva verksamhet, riktad
mot regeringen i Sydvietnam, och
infiltrerat ett växande antal väpnad
personal och en allt större mängd militär
utrustning i Sydvietnam i syfte
att med våld störta regeringen i Sydvietnam.

Representationen har informerat kommissionen
om att som resultat härav
den sydvietnamesiska regeringen tvingats
begära ökad utländsk hjälp i självförsvarssyfte.

5. I dess brev av den 27 maj 1965 har
beskickningen t. ex. försett kommissionen
med detaljer om hemliga baser och
liknande anläggningar placerade i Svd 4

Första kammarens protokoll 1967. Nr 12

Ang. Sveriges utrikespolitik
vietnam med stöd av Nordvietnams och
andra kommunistländers regeringar. I
samma brev har beskickningen försett
kommissionen med en lista på vapen,
krigsmateriel och utrustning av kommunistiskt
ursprung, beslagtagningar
som rapporterats till kommissionen alltsedan
datum för kommissionens särskilda
rapport den 2 juni 1962.

6. I brev daterat den 12 februari 1965
har beskickningen rapporterat till kommissionen
att under perioden 1959—64
mer än 39 000 män förts in i Sydvietnam
från Nordvietnam i strid mot Genéveöverenskommelsen
om upphörande
av fientligheterna i Vietnam. Representationen
har överlämnat ett urval detaljer
om träning, infiltrationsvägar,
vapen och utrustning för dessa män,
grundade på uppgifter från krigsfångar
och beslagtagna dokument.

7. Representationen har i ett brev daterat
den 9 februari 1965 rörande händelserna
i Nord- och Sydvietnam alltsedan
den 7 februari informerat kommissionen
om att ''intensifieringen av
den aggressiva verksamheten från Nordvietnam
nu tagit sig uttryck i attacker
i stor skala riktade mot olika militära
anläggningar i Sydvietnam, såsom den
1 november 1964 mot Bien-Hoa-flygfältet
och de militära baserna Pleiku
och Tuy Hoa natten mellan den 5 och
6 februari 1965’. Representationen fortsätter
att förklara att ''för att kunna ta
itu med dessa aggressionshandlingar
bär regeringen i republiken Vietnam
som hittills begränsat sig till defensiva
åtgärder, funnit sig tvingad alt göra
lämpliga militära aktioner mot Nordvietnams
strategiska baser vilka som
var och en vet utnyttjats aktivt för träning
och infiltrering av Vietcongelement
i Sydvietnam’ och att betona att
''vedergällningsoperationerna varit begränsade
till militära baser vilka tillhandahåller
män och vapen för attacker
mot Sydvietnam’.

8. Det är den kanadensiska delegationens
mening att de händelser som ägt
rum i såväl Nord- som Sydvietnam allt -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
sedan den 7 februari är ett direkt resultat
av intensifieringen av den nordvietnamesiska
regeringens aggressionspolitik.
Den kanadensiska delegationens
åsikt är därför att det skulle vara kommissionens
främsta förpliktelse att koncentrera
all befintlig uppmärksamhet
på det kvarstående faktum att Nordvietnam
ökat sina ansträngningar att
sporra, uppmuntra och stödja fientlig
verksamhet i Sydvietnam med mål att
störta den sydvietnamesiska regeringen.
Denna verksamhet står i direkt och allvarlig
strid mot Genéveöverenskommelsen
och utgör den djupaste orsaken
till instabiliteten i Vietnam vars händelser
alltsedan den 7 februari borde
ses som farliga manifestationer. Upphörandet
av den fientliga verksamheten
från nordvietnamesiskt håll är en förutsättning
för återställandet av freden
i Vietnam såsom den förutsågs av deltagarna
i Genévekonferensen 1954.»

Här skall endast tilläggas att USA
först den 8 juni 1965 satte in trupper i
striden för att hjälpa Sydvietnam.

Herr WERNER (k) kort genmäle:

Herr talman! Att det inom folkpartiet
ryms många uppfattningar har jag
alltid vetat, och det har herr Kilsmos
anförande här i dag också bestyrkt,
men nog borde det väl finnas en del
folkpartister som rodnar när de hör
att herr Kilsmo fortsätter sin mycket
besynnerliga argumentation från remissdebatten,
uppträder som försvarsadvokat
för USA:s krig och genom dålig
advokatyr söker bevisa att Amerika
har rätt att föra krig i Vietnam.

I remissdebatten angav herr Kilsmo
att USA ville föra villkorslösa diskussioner
på basis av Genéveöverenskommelsen
1954. Ändå kan väl herr Kilsmo
inte vara ovetande om från vilken sida
man bröt 1954 års Genéveöverenskommelse,
och en aldrig så strid ström av
ord kan inte motsäga detta faktum.

Herr Kilsmo söker bevisa att nationella
befrielsefronten har ringa stöd

inom Sydvietnams befolkning och försöker
därvidlag att ta valet i Sydvietnam
som stöd. Ja, herr Kilsmo bygger
då sannerligen på trovärdigt material!
Kunde inte herr Kilsmo ha berättat
litet närmare om detta val? Ett åberopande
av detta val under general
Iiys diktatur och under USA-truppernas
övervakning kan bara avslöja hur
illa det är ställt med de sakliga motiveringarna
och argumenten hos herr
Kilsmo. När han söker leda i bevis att
Nordvietnam leder ett kommunistiskt
uppror i Sydvietnam, vill jag bara hänvisa
till generalsekreterare U Thants
uttalande före jul — jag tror mera på
generalsekreterare U Thant än på herr
Kilsmo.

Utrikesminister Torsten Nilsson lämnade
nyss i en replik i andra kammaren
en uppgift om antalet amerikanska,
koreanska, australiensiska och sydvietnamesiska
soldater i Vietnam och angav
det till närmare en miljon man
mot FNL:s något mer än 300 000 man
— allt enligt amerikanska uppgifter.
Tror någon att detta krig skuile ha behövt
pågå så länge som nu har skett
och väntas pågå, om marionettregeringen
i Saigon hade haft befolkningen
med sig? Herr Kilsmo tror naturligtvis
det — det är jag helt på det
klara med efter hans inlägg. Jag är
också på det klara med att herr Kilsmo
kommer att bli en av de sista kvar på
barrikaderna tillsammans med president
Johnson och general Ky när det
gäller att försvara USA:s folkmord i
Vietnam. Det enda jag saknade i herr
Kilsmos anförande var att han också
tog avstånd från regeringens ställningstagande
för generalsekreterare U Thants
trestegsprogram, vilket hade varit det
logiska efter det anförande han här
hållit.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Herr Kilsmo har nu
hållit sitt andra stora försvarstal för
den amerikanska insatsen i Vietnam.
Det första höll han i remissdebatten,

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

och jag känner mig en aning skuldmedveten
över, att jag provocerat honom
till det anförande han höll här
i dag. Han har verkligen läst på under
tiden. Men vilket förunderligt urval
han lyckats göra i den numera mycket
stora litteraturen om vietnamkriget!
Han påpekar nog så riktigt att
Genéveavtalet var ett hastverk. Det
sammanhänger med att den dåvarande
franske premiärministern MendésFrance
hade utsatt en viss tidsfrist för
att göra slut på kriget i Indokina. Det
väsentliga är att den amerikanska regeringen
lovade att lojalt stödja och efterkomma
den avslutande deklaration
som beledsagade stilleståndsavtalet
mellan Vietminh och den franska regeringen
efter kriget i Indokina.

Herr Kilsmo gör sig mycken möda
med att bevisa att Amerika faktiskt har
en folkrättslig grund för att hålla trupper
som uppgår till bortåt en halv miljon
man i Vietnam. Hade han framhållit
de politiska och militära grunderna
skulle det vara mer förståeligt.
Men att just anföra folkrättsliga grunder
för denna intervention gör utgångspunkten
ytterst dubiös. Herr Kilsmo
lyckades också sorgfälligt undgå att
nämna den roll som de sydvietnamesiska
regimerna Bao Dai och Diem på
ett tidigt stadium gjorde för att sabotera
Genéveavtalet. Han fäster inte heller
avseende vid att den hjälp som under
Eisenhowers tid lovades Sydvietnam
gällde ekonomisk hjälp och rådgivning
efter de arrangemang som
träffades mellan Amerika och Frankrike
när Indokina-kriget höll på att avslutas.

Jag skall inte närmare — ty det är
en hopplös uppgift ur alla synpunkter
— försöka granska herr Kilsmos tal
i detalj i en debatt som i dag. Jag fäster
uppmärksamheten på att ända långt
in på 1960-talet var den amerikanska
insatsen mycket begränsad och hade
främst den karaktär, som jag nyss
nämnde — ekonomisk insats och rådgivning.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Den nuvarande insatsen stöder Washington
och president Johnson på en
resolution som senaten antog 1964 efter
Tonkin-intermezzot. Den hade en ganska
vag karaktär och har på senaste
tiden satts under stark debatt i den
amerikanska kongressen, med sådana
kritiker som senator Fulbright och
andra som menar att denna resolution
aldrig avsåg att ligga till grund för en
krigsinsats på bortåt en halv miljon
man. Men det var efter den resolutionen
— efter det i sig dunkla Tonkinintermezzot
— som hela upptrappningen
kom och nu rullar vidare. Herr Kilsmo
har faktiskt — jag beklagar att jagmåste
säga det — övertagit det mest
suspekta och sämsta i den amerikanska
argumenteringen. Han har tagit med
allt, från att det är en uteslutande nordvietnamesisk
aggression till att det är
en testplats för det kommunistiska befrielsekriget.

Det är ingalunda lätt och det kan
inte vara möjligt i dag, heller inte
lämpligt, att i Sveriges riksdag göra en
entydig skuldfördelning för vietnamkriget.
Men den historieskrivning herr
Kilsmo gjort här i dag måste man dock
starkt protestera mot. Det gäller också
hans beskrivning av FNL:s födelse, att
det skulle vara så enkelt som ett kongressbeslut
av det kommunistiska partiet
år 1960 i Nordvietnam. Dessförinnan
hade själva kärnan i FNL sprungit
fram i Sydvietnam under trycket av
den hårda förföljelse som rasade mot
oliktänkande under regimen Diem.

Jag skall isluta denna kommentar till
herr Kilsmos anförande med att säga
att om hela hans stora plaidoyer för
Amerika skulle vara riktig och acceptabel
för västerländsk opinion — hur
skall man då förklara att USA:s politik
i Vietnam, d. v. s. den ständiga utvidgningen
av kriget, möter så oerhört
starkt växande motstånd från västerländska
allierade till Amerika och från
en respektabel opinion även inom
Amerika? Om det skulle vara riktigt
som herr Kilsmo säger, att det finns

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
ett klart och entydigt folkrättsligt underlag
för denna insats, hur skall man
då förklara att USA:s närmaste allierade
känner växande olust, smärta och
farhågor över den tragedi som utspelas? Vi

kan dess värre inte hysa några
förhoppningar om snara fredsförhandlingar.
I stället pågår en upptrappning
undan för undan. Vi liar under senaste
tiden sett hur den militära insatsen
utvidgats, hur bombningarna över
Nordvietnam utvidgats, hur den amerikanska
sjunde flottan börjat bombardera
kusten av Nordvietnam, hur man
har börjat minera floderna o. s. v. Det
har från officiellt amerikanskt håll berättats
att det amerikanska flyget vräker
ner bomber över Vietnam till en
styrka som motsvarar vad det amerikanska
flyget fällde under åren 1942—
1945 över Europa och Mellanöstern.
Det är en insats som man måste se med
smärta och som en ohygglig tragedi.

Hittills har alla krav på att bombningarna
skulle upphöra förklingat
ohörda — frånsett mindre parenteser.
Det väcker en stark känsla av tvivel
på USA:s hållning när man ser hur
fredsgesterna beledsagas med samtidiga
åtgärder för att trappa upp kriget. Det
är en saxning mellan fredsinviter och
krigsutvidgning som nära nog fått karaktär
av system. Hökar och duvor behandlas
i tur och ordning, men hittills
är det hökarna som leder.

Följden har blivit att en växande
opinion även i Västerlandet tycker att
Washington gör sig skyldigt till tvetalan.
Det s. k. trovärdighetsgapet är ett
faktum, och den amerikanska statsledningens
anseende har enligt stora delar
av världsopinionen fallit lägre än
någonsin under senare tid. Det är beklämmande
att behöva konstatera detta
om ledningen för en nation, som i så
många avseenden är grandios och förtjänar
att respekteras och som man
inte kan låta bli att på många sätt
tycka om när man lär känna den närmare.

Men man frågar sig hur det vietnamesiska
folket egentligen skall kunna
övertygas om att USA inte är ute för
att militärt krossa Nordvietnam och
den nationella befrielsefronten, när
dess åtgärder tycks peka ditåt — trots
alla retoriska försäkringar av annan
innebörd.

Herr Werner berörde en fråga som
då och då möter i den svenska debatten
och beträffande vilken det finns
underlag även i debatten i dag, nämligen
att Sverige borde erkänna regeringen
i Nordvietnam. Det kan verka
ganska plausibelt eftersom vi har erkänt
Sydvietnams regim för några år
sedan. När utrikesutskottet, vars utlåtande
kommer att behandlas senare i
dag, ändå enhälligt avstyrkt motionerna
i denna fråga, finns det godtagbara
skäl härför. I dagens läge skulle det,
trots vad herr Werner invänder, inte
vara lägligt med ett sådant erkännande.
Åtgärden skulle på många håll i
världen kunna vålla missförstånd om
Sveriges hållning. Den skulle heller inte
ha någon som helst effekt på strävandena
i fredsarbetet och för att få förhandlingar
till stånd. Att Sverige 1960
erkände Sydvietnams regering stod i
direkt samband med vår röstning i Förenta
Nationerna om Sydvietnams och
Sydkoreas medlemskap 1957. Den frågan
föll genom Sovjets veto.

Om vi kunde anta att ett erkännande
från svensk sida av Nordvietnams
regering i minsta mån skulle främja
fredsarbetet borde vi inte tveka. Men
man kan inte förutsätta något sådant
och då är det lämpligare att avstå från
erkännandet och invänta mer normaliserade
förhållanden.

I nästa månad kommer Förenta Nationerna
vid extra möte med generalförsamlingen
att behandla frågan om
Sydvästafrika. Statsrådet Myrdal har
redan erinrat om hur en 14-länderlcommitté
har uppdraget att försöka få
fram förslag till åtgärder som kan vidtas
för att föra över mandatet från
Sydafrika till ett FN-organ. Man måste

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

konstatera att hittills föga framsteg
gjorts i denna ytterligt svåra uppgift.

I somras gjorde jag en resa i södra
Afrika, bl. a. för att studera raspolitikens
problem. Jag kunde konstatera att
man i Sydafrika inte gör någon hemlighet
av sin vägran att släppa Sydvästafrika.
Man vill behålla mandatet så eller
så. Sydafrikansk press diskuterade om
det inte var tid att öppet införliva Sydvästafrika
med Sydafrika som en femte
provins, och arbetet med ekonomisk
integration pågår sedan lång tid.

Det är med intresse men med föga
förväntan som man motser den extra
generalförsamlingen i Förenta Nationerna,
då den skall försöka finna nya
uppslagsändar för att lösa denna hårdknut.
Herr Dahlén har försökt pressa
statsrådet Myrdal till att nämna åtgärder
som skulle kunna vidtagas. Man
känner sig nästan vanmäktig inför dessa
frågor. Vad är egentligen lösningen
för södra Afrika — om man inte vill
tillgripa militärt våld? På afrikansk
sida är man på sina håll redan beredd
att förorda sådana åtgärder, vilket man
dock inte är på västerländsk sida. Det
är en absurd tanke att FN skulle börja
ett stort krig i södra Afrika eller tro
att detta kunde bereda vägen till en
lösning —• ens om man kunde finna
länder som ville släppa till vapen och
soldater och finansiera ett sådant krig.

Vad beträffar Rhodesia väntar vi att
generalsekreterare U Thant inom kort
skall lägga fram en rapport om hur
FN:s medlemmar följer säkerhetsrådets
båda beslut om sanktioner. En del nationer,
såsom Sverige, har tillämpat
dem snabbt och fullständigt, andra länder
har inte gjort mycket för att efterkomma
besluten. Hit hör främst Sydafrika
och Portugal.

Jag var i Salisbury i Rhodesia i somras,
och jag fick ett starkt intryck av
att sanktionerna dittills varit föga effektiva.
Varuflödet var rikligt. Knappast
någon nödvändighetsvara sakna des.

Bensinen är visserligen ransone -

Ang. Sveriges utrikespolitik
rad men inte värre än att även den civila
bilismen kunde fungera livligt, och
man kunde för övrigt köpa extra ransoner
till förhöjt pris. Oljan rinner till
natt och dag från söder.

Politiskt fick man upprepade försäkringar
om att den vita befolkningen i
överväldigande grad står bakom lan
Smiths regim. Denne känner sig utan
tvivel säker i sadeln och han håller på
att finslipa och mer raffinerat genomföra
en raspolitik som är nästan helt
identisk med apartheidpolitiken i Sydafrika.

Sedan har säkerhetsrådet i FN i höstas
fattat sitt beslut om skärpta resolutioner,
som riktar sig mot ett dussintal
av Rhodesias främsta exportprodukter.
Detta bör efter hand ge mera
märkbar effekt. Man har på rhodesisk
sida officiellt vidgått att nationalprodukten
i fjol försämrades motsvarande
en 10-procentig sänkning av realininkomsterna.
Försämringen i år bör
rimligen inte bli mindre när sanktionerna
efter hand får ökad effekt.

Sekretessen kring Rhodesias utrikeshandel
är numera ytterligt skärpt. Exportörerna
har nyligen fått regeringsorder
att se till att deras produkter inte
bär någon som helst beteckning som visar
ursprunget och att man ytterligare
skall söka mörklägga destinationen. Och
vem kan kontrollera i världens frihamnar
var varor kommer ifrån och vart de
slutligen skall gå? Det är ett hart när
olösligt problem, och det finns folk som
är ute efter att göra affärer i tobak och
andra produkter ifrån Rhodesia.

Vad som skett under senare tid visar
ett växande dilemma för rebellregimen.
Säkert kommer den att försöka kompensera
sig, främst genom ökad handel
med Sydafrika och de portugisiska kolonierna.
Man kan inte vänta några
snara synliga resultat av sanktionerna,
men efter hand måste rimligen trycket
kännas allt hårdare. Även om den vita
befolkningen till synes överväldigande
står bakom regeringen, har på senare

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
tid visats vissa tecken till opposition,
och man har noterat att även vissa politiska
verkningar märkts.

Sanktioner är naturligtvis ett mycket
trubbigt vapen, och deras effekt har
aldrig prövats helt. Man kan inte hysa
någon särskild övertro på dem. Det är
klart att FN löper åtskillig risk och har
mycket att förlora, nämligen om sanktionerna
blir ett misslyckande. Man får
se frågan på sikt, försöka driva en så
fast och konsekvent politik som möjligt
och bibehålla trycket mot Rhodesia.

Om inte ens det lilla Rhodesia kan
politiskt påverkas genom en internationell
sanktionsaktion, måste man betvivla
att Förenta Nationerna genom
sanktioner kan få ett effektivt instrument
för att påverka stater som är större
och ekonomiskt starkare. Så till vida
är sanktionerna mot Rhodesia även en
probersten för FN, d. v. s. i grund och
botten en prövostund för den internationella
solidariteten.

Hittills har paradoxalt nog grannlandet
Zambia drabbats mer av sanktionerna
än Rhodesia. Zambia nödgas
ännu handla ganska mycket med Rhodesia
och tvingas än mer att handla
med Sydafrika, trots att Zambias regim
hyser samma avsky för raspolitiken i
de båda länderna. Det uttalande som
görs i dagens regeringsdeklaration om
lämpligheten av att undersöka utsikterna
att kompensera Zambia genom en
internationell aktion är starkt motiverat
och bör följas upp av regeringen i
lämpliga former.

Låt mig säga att det är med glädje
man ser svenska regeringens aktiva
strävan i Geneve och inför andra internationella
fora för ett icke-spridningsavtal
och andra rustningsbegränsande
åtgärder. Statsrådet Myrdal har
nyligen erinrat härom och har i Geneve
framfört krav och önskemål på andra
kompletterande åtgärder vid sidan av
spridningsavtalet, främst totalt stopp
för prov med kärnvapen samt förbud
mot produktion av klyvbart material
för vapenbruk.

Det är naturligt att dessa önskemål
betonas och att kraven framförs. Det
är också naturligt att vi söker få ett
icke-spridningsavtal som inte hindrar
utvecklingen av vår och andra länders
fredliga atomenergi. Man får inte skapa
en så ensidig avtalsprodukt att supermakterna
får alla fördelar och de
kärnvapenfria makterna alla skyldigheter
och bindningar.

Men sedan dessa reservationer är
gjorda och kraven har framförts måste
den slutliga linjen bli att Sverige på
allt sätt främjar tillkomsten av avtalet,
även om de övriga delarna i »paketet»
inte skulle komma till samtidig förhandling
eller någon garanti ges härom.

Jag vill erinra om några rader av
förre utrikesministern Östen Undén i
en artikel han nyligen skrivit i tidningen
Arbetet. Plan säger på tal om
denna fråga: »En annan fråga är huruvida
det finns den ringaste chans för
vinnande av supermakternas samtycke
till det tänkta paketet. Kan vi verkligen
tänka oss att t. ex. Sverige skulle
avge den deklarationen till USA och
Sovjet att vi inte vill godtaga ett avtal
mot spridning av kärnvapen, varom de
nämnda bägge makterna enat sig? Skulle
vi säga att vi ställer oss utanför avtalet
trots att även vi gillar spridningsförbudet
och betraktar det som ett intresse
även för oss att det kommer till
stånd? Eller finns det på allvar delade
meningar härom i Sverige? Eftersom de
bägge supermakterna skulle vara medvetna
om att den svenska hållningen
är enbart taktik, skulle hotet att vi
ställer oss utanför sakna varje verkan
och dessutom vara ett stort politiskt
misstag.»

Det är distinkt och ganska hårt skrivet,
och man får hoppas att den slutliga
frågeställningen inte skall bli så
renodlad. Men Sverige varken kan eller
bör hindra eller på något sätt fördröja
icke-spridningsavtalets tillkomst, förutsatt
att detta inte på ett ohemult sätt
binder oss i fråga om den fredliga

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

atomenergiutvecklingen. Jag behöver
inte erinra om vilka politiska och psykologiska
fördelar som skulle uppstå
genom ett icke -sp r i d n i n gs av ta 1 •—• och
ännu mer om detta skulle kompletteras
med en överenskommelse i det ämne
som statsledarna Kosygin och Johnson
just nu beslutat att förhandla om,
nämligen antirobotvapen. En kapprustning
på det området skulle kosta uppskattningsvis
enbart USA 200 miljarder
kronor och skulle drabba oss alla indirekt
och göra världen fattigare.

Till sist vill jag framhålla att den
nya rörligheten i Västtysklands politik
— bl. a. med upptagande av officiella
förbindelser med Rumänien — är ett
positivt inslag i den europeiska avspänningen.
Man måste önska fortsättning
på denna linje. Västtysklands politik
har alltför länge varit så fastlåst
och doktrinär att den har varit ett hinder
att lösa avgörande europeiska samlevnadsfrågor.
Om den nya koalitionsregeringen
nu inleder en rörligare och
mera realistisk utrikespolitik, kan det
endast gagna Europa och stärka utsikterna
till fred och politisk stabilitet.
Den dag man kan börja diskutera
Oder-Neisse i sakliga och lidelsefria
termer — som den politiska realitet
den utgör — kommer avspänningen
i Europa att vinna ny terräng.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara först få
säga ett par ord till herr Werner. Eftersom
han inte är här i kammaren
hoppas jag att han inte på något sätt
behöver känna sig skadad av vad jag
säger. Herr Werner sade att han trodde
mera på U Thant än på mig. Vem
gör inte det? Det gör jag själv också,
men jag ber att i all vänlighet få replikera
till herr Werner att jag tror mera
på kontrollkommissionen i Vietnam än
jag tror på herr Werner.

Jag har sökt att i mitt anförande —
här vill jag alltså i första hand rikta
mig till herr Möller — sammanställa

Ang. Sveriges utrikespolitik
just de folkrättsliga grunder som man
anser att USA kan åberopa. Självfallet
kan det inte bli fråga om ett önsketänkande
från min sida. Det har jag inget
som helst intresse av. Vad jag här har
sagt verifieras av mycket framstående
folkrättsexperter, t. ex. Oppenheims
stora arbete »International Law».

Jag kan inte finna att herr Möller
ens har försökt att vederlägga de uppgifter,
som jag har givit och som jag
också verifierat med kontrollkommissionens
uttalanden. Jag kan ej heller
godkänna påståendet, att jag är så ensam
om min tro. I och för sig är det
naturligtvis inte något fel att vara ensam
om en tro, ty man vet ju hur det
är: En stark person går med egna vågor
genom havet. Jag kan inte rätta mig
efter vad andra människor tycker, tänker
och tror i detta fall. Jag måste nog
tolka regeringens försiktiga uttalande
i dag på det positiva sättet att den på
intet sätt stöder den hysteriska agitationen
och hatagitationen i Sverige mot
USA; inte för ett ögonblick, försåvitt
inte statsministern går upp i talarstolen
och säger att han stöder denna liatagitation,
skall jag ge mig på denna
punkt. Så har regeringen emellertid
inte gjort utan bara uttalat sig försiktigt.

Inte heller tycks herr Möller ha den
engelska regeringen med Wilson i spetsen
på denna linje. För övrigt vet jag
inte om det av de västeuropeiska länderna
är flera än Östtyskland och
Frankrike som i princip är emot USA.

Till sist vill jag framhålla att det
måste anses märkligt att min redogörelse
kan påstås ha förhärligat USA:s
krigsinsats i Vietnam. I min redogörelse
gick jag nämligen inte längre än till
1962, tre år innan detta krig bröt ut.
Det är till att vara väldigt klärvoajant.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det kan möjligen synas
mindre väl motiverat att tala om nordiska
problem i en utrikesdebatt —

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
Norden tycks mig nämligen vara en så
odelbar helhet att det är svårt att beteckna
andra nordiska länder som »utlandet».
Inte säger vi att vi far utomlands
när vi reser till Danmark, Norge
eller Finland. Och ändå: trots all vår
gemenskap i Norden vittnar tusenden
av olika ting om att vi är fem nationer,
fem fria stater med egna lagar, egna
seder och i många hänseenden egna intressen
bakom respektive riksgränser.
Med detta faktum för ögonen vågar jag
påstå att våra nordiska problem väl
försvarar sin plats i en svensk utrikesdebatt.
Det gäller problem som sakligt
och personligt säkert berör oss nog så
nära som de storpolitiska problem och
utblickar vilka vanligtvis och även i
dag tar huvuddelen av uppmärksamheten
i anspråk.

I dagens regeringsdeklaration står
att läget här i Norden företer en ljus
bild. Jag delar regeringens uppfattning
i det avseendet, om man jämför situationen
i de oroliga delarna av världen
med läget här i Norden; men jag är litet
reserverad mot regeringens totala
belåtenhet över utvecklingen av samarbetet
mellan de nordiska länderna.

Nu undrar kanske någon varför man
behöver prata här om våra nordiska
problem — vi har ju Nordiska rådet.
Tyvärr måste vi nog ändå göra det.
Nordiska rådet är bra på sitt sätt och
gör ett utmärkt arbete, men dess roll
är begränsad och nationella aktiviteter
krävs ovillkorligen för att det skall nå
sina syften. Att jag här vill exemplifiera
detta med den nu gamla frågan om
öresundsproblemen beror mest på att
dessa just rör två grannstater, Danmark
och Sverige.

Det rör sig här om tre olika komplex
som delvis hänger ihop. Det för
ögonblicket mest aktuella problemet
gäller storflygplatsen. Kastrup är för
litet och måste byggas ut; sker detta
blir det ändock en ganska kortfristig
lösning. Därför är det naturligt att
man söker finna ersättningar för
Kastrup.

Nordiska rådet har rekommenderat
ett samarbete mellan de av denna fråga
närmast berörda staterna, men Sverige
har vägrat medverka i undersökningarna
om var den nya flygplatsen
skall ligga. Det är en inre dansk angelägenhet,
har man sagt från svenska
regeringens sida — som om det vore
alldeles betydelselöst för oss svenskar
och särskilt då dem som bor i Sydsverige
var storflygplatsen skall ligga.
Danska regeringen har i sin rapport
til] Nordiska rådet klart fastslagit att
samarbetet uteblivit till följd av svensk
vägran. Det enda svenska regeringen
velat samarbeta om är åtgärder för att
hindra kollisioner i luften mellan flygplan
över Sverige i trafik till och från
storflygfältet.

Hur är då situationen? Jo, på svensk
sida har man beslutat bygga en ny
flygplats vid Holmeja som ersättning
för Bulltofta. Att en ersättning för denna
måste byggas är naturligt och klart.
Vår förutvarande kommunikationsminister
gav i en debatt här i kammaren
intrycket att ett danskt-svenskt flygtekniskt
samarbete redan i inledningsskedet
var i gång och att en flygplats
vid Holmeja icke skulle störa en storflygplats
på Saltholm eller Sydamager.
Det visar sig nu att denna uppgift var
förhastad. Storflygplatsen, antingen
den ligger på Saltholm eller vid Kongelunden
på Sydamager, skulle allvarligt
störas av Holmeja och Ljungbyhed.
Den danska regeringen hänvisar i sin
rapport till Nordiska rådet till den
dansk-svenska s. k. Sveda-kommitténs
utredning och sammanfattar på detta
sätt: »Som det framgår av rapporterna,
om vars konklusioner det är enighet
mellan de danska och de svenska flygledningsexperterna,
kan de två projekten»
— alltså Saltholm och Kongelunden
—• »icke vara förenliga med existerande
och planlagda svenska civila och
militära lufthamnar i Öresundsregionen.
»

Den slutsats som måste dras av detta
är att samarbetet mellan Sverige och

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

Danmark i denna viktiga fråga bär varit
mycket bristfälligt för att inte säga
obefintligt på det stadium då det verkligen
borde ha varit insatt och att orsaken
i första hand ligger på den
svenska sidan. Det är utomordentligt
viktigt att Sveriges regering snabbt
medverkar till en förbättring härvidlag.
Mycket viktiga gemensamma nordiska
intressen står här på spel. Att ett
avgörande med det snaraste beträffande
storflygplatsen är av yttersta vikt
framgår också därav att den för var
dag allt aktuellare brofrågan för sin
lösning är ovillkorligen beroende av
storflygplatsens förläggning. Visserligen
gäller debatten två broar — och
jag skall inte lägga mig i debatten —
men en fast förbindelse mellan Malmö
och Köpenhamn, som är ett av de aktuella
projekten, kan inte avgöras innan
det är klart om det skall ligga en
storflygplats på Saltholm eller inte.
Det är också ett svenskt intresse att
den saken klarlägges mycket fort.

Den bär berörda frågan aktualiserar
även andra avsnitt av öresundsproblemen.
Jag vill bara i förbigående nämna
ett.

På förslag av Nordiska rådet och efter
ett svenskt medlemsförslag har det
s. k. Öresundsrådet tillkommit. Det
är en regional organisation med alla
dess begränsningar. Men en rationell
planering av det s. k. örestads-området,
alltså både den danska och den
svenska sidan av Sundet, kräver en
samordning av helt annan art, en samordning
inte blott av kommunala planeringar
utan även av kommunikationer
och många andra ting som svårligen
kan åstadkommas utan statlig
medverkan. Öresundsrådet är ju en
svensk-dansk organisation. Det gäller
därför att här även få en samverkan
mellan de två ländernas statliga myndigheter
på detta område. Det skulle
vara av största intresse att höra vad
den svenska regeringen har att säga
om den saken.

Det andra nordiska spörsmål som

Ang. Sveriges utrikespolitik
jag ville beröra gäller en sak av helt
annan art. I Haugesunds Dagblad gjorde
en skribent några reflexioner kring
referatet av ett nordiskt studentmöte i
somras. »Sproget var blitt engelsk»,
stod det i referatet, »hvilket löste finnenes
evindelige problemer i nordisk
sammenheng. Med andre ord: her gikk
dansker, svensker, finner og nordmenn
runt og knotet engelsk i Nordens lyse
sommer, fordi di ikke var i stand til å
gjöre seg förståelig på annen måte».

Det syns mig, herr talman, vara en
reflexion mitt i prick. Och tyvärr
vittnar den om en utveckling som
länge varit på väg. Den finska skolreformkommittén
har rekommenderat
att i finska skolor endast ett obligatoriskt
språk skall förekomma, nämligen
engelska i finskspråkiga och finska i
svenskspråkiga folkskolor. Visserligen
pågår nu en kamp i Finland för att få
två språk i skolorna, varav det ena i
finskspråkiga skolor skall vara svenska,
men vad detta kommer att leda till är
omöjligt förutse.

Man kan naturligtvis säga att vi i
den svenska riksdagen inte har något
att göra med denna finska angelägenhet
— låt vara att vi skulle finna det
beklagligt om det svenska språket så
småningom förkvävdes och dog ut på
andra sidan Bottenhavet. Men i själva
verket gäller det inte här en svensk
känslofråga för vår egen del. Spörsmålet
gäller om Finland skall leva kvar i
den nordiska enheten och samhörigheten
eller icke.

Observera att jag säger leva kvar
och leva med, inte bara existera med.
Naturligtvis är denna samhörighet inte
bara språklig, men den är även och
i hög grad språklig. Det blir svårt att
förstå hur Finlands folk skall kunna
leva med i den nordiska samhörigheten
utan att förstå de språk som talas i
alla de andra nordiska länderna. Även
på Island talar man något av de skandinaviska
språken. Jag hoppas vi här
i riksdagen är eniga om och alla intensivt
önskar att Finland som en le -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
vande del skall vara med i den nordiska
syskonkretsen.

Därför har vi ett ansvar också i Sverige
för den nordiska enhet, i vilken
Finland sedan århundraden ingår. Vi
kan först och främst göra något för de
finska medborgare som vistas här i
landet och se till att ordentlig undervisning
i vårt språk bereds dem. Vi
kan också stimulera undervisningen i
finska språket i Sverige. Barn som följt
sina föräldrar från Finland över hit
liar svårt att klara sig i svenska skolor
och bör under något eller några år få
undervisning på finska. Härför krävs
lärare, och därvidlag brister det.
Framstötar om ett tvåspråkigt lärarseminarium
i Haparanda har hittills inte
givit något resultat.

Men även Finland lider brist på lärare,
dock inte i finska utan svenska.
Kan vi inte från svenskt håll hjälpa
upp detta förhållande, givetvis i fullt
samförstånd med finska myndigheter?
Det finns finska lärare i svenska språket
som aldrig varit i Sverige. Stipendier
för sådana lärare för att besöka
Sverige skulle vara av stor betydelse.
Skolungdomsutbytet är vidare ett utomordentligt
sätt att knyta band mellan
länder och folk, i detta speciella fall
säkerligen av mycket stort värde. Det
har sagts mig att önskemålen i Finland
om skolungdomsbesök i Sverige är
långt större än vad som hittills varit
möjligt att realisera.

I samma mån som vi själva gör vad
vi kan här i landet för att stödja en
nordisk enhet på sätt liknande det jag
nämnt ökar också vår moraliska rätt
att för våra vänner i Finland understryka
vår och — därom är jag övertygad
— alla andra nordiska folks oro
för att Finland på grund av språkbarriären
glider bort ur vår gemenskap.

Slutligen, herr talman, måste jag få
ge uttryck för besvikelse över den takt
varmed det inom Nordiska rådet pågående
samarbetet utvecklas. Jag tänker
därvid dels på den tid det ofta tar
för att komma till resultat i enskilda

ärenden inom den ram rådet nu har
för sitt arbete, dels och framför allt på
svårigheten att bryta denna ram och
skapa nordiska organ med fullmakt
att i strikt avgränsade frågor fatta beslut
på de anslutna staternas vägnar.

Visserligen finns några speciella
samnordiska organ som arbetar självständigt,
men det är egentligen endast
den nordiska kulturfondens styrelse
och de fullmakter den har som ur Nordiska
rådets verksamhet framsprungit
som ett embryo till en vidare verksamhet
på överstatlig basis. I och med kulturfondens
smärtsamma födelse tycks
det vara stopp. Nordiska rådet rekommenderade
t. ex. på sin tid medlemsländerna
att undersöka om inte den nordiska
expertkommitté som sysslar med
flygtekniska frågor skulle få definitiv
beslutanderätt när full enighet förelåg
inom kommittén. Alla sådana enhälliga
beslut har hittills lett till positiva beslut
i berörda länder —■ någon risk att
överlåta beslutanderätten skulle inte
ha förelegat. Däremot skulle det ha betytt
en förenkling och en obestridlig
tidsvinst. Men nej, det gick inte. Medlemsländerna
har nu meddelat att de
inte kan tänka sig att överlåta sista ordet
till något överstatligt organ ens i
denna rent tekniska fråga, och Nordiska
rådet nödgas väl avskriva saken.

Det är en beklaglig konservatism att
praktiska och rationella anordningar
skall avvisas av de nordiska länderna
med motiveringen att allt är bra som
det är. Det är nämligen kontentan i
svar som ingår inte bara i denna fråga
utan också i andra frågor. Naturligtvis
är jag fullt medveten om att det i vissa
fall föreligger realistiska skäl för
att bibehålla en nationell beslutanderätt.
Men jag bär en känsla av att den
nationella byråkratien av normalt konservativa
eller av maktfullkomliga orsaker
får stora skälvan så snart man
för på tal att den allra enklaste lilla
fråga skall undandras dess domvärjo.
Det skall i så fall gälla en nordisk skolstyrelse
eller något liknande som arbe -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

tar som en helt sluten enhet. Där kan
man naturligtvis få en viss beslutanderätt.
Det finns sådana fall.

Fru Segerstedt Wiberg har väckt en
motion i hithörande ämne, så vi får
tillfälle att resonera om saken senare.
Därför skall jag nöja mig med att här
uttala förhoppningen att den svenska
regeringen med stor vidsynthet vill beakta
spörsmål av denna art och i praktiskt
handlande bidraga till en rationellare
form för det nordiska samarbetet.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Regeringsdeklarationen
ägnar sitt huvudintresse åt de pågående
nedrustningsdiskussionerna. Detta
är naturligt, då de berör våra, liksom
hela världens, säkerhetsintressen i hög
grad.

Vad som närmast möter ögat vid en
rundblick i omvärlden är dock knappast
någon nedrustning. Det är snarare
mängder av bevis på hur stormakterna
låter de vetenskapliga och tekniska
framstegens alla resurser koncentrera
sig på att fullända utrustningar och metoder
för massförintelse och massförstöring
av tidigare knappt ens anade
mått. Detta har gett människan en förmåga
som hon inte är mogen att besitta,
och det är därför en tvingande nödvändighet
att genom samfällda åtgärder
av alla nationer söka behärska och
dämpa den förmågan.

Vi svenskar måste givetvis deltaga i
detta arbete med alla våra krafter. Som
deltagarnation vid 18-maktskonferensen
i Geneve har vi fått särskilda möjligheter
till detta, och jag vill i sammanhanget
gärna uttala min beundran
och respekt för den kunnighet och den
skicklighet som har kännetecknat insatserna
från vår svenska delegat, statsrådet
Myrdal.

Däremot måste man för den goda sakens
skull beklaga den allt starkare anknytning
till det inrikespolitiska spelet
som ges åt det svenska engage -

Ang. Sveriges utrikespolitik
manget i nedrustningsförhandlingarna.
Det gäller inte bara benägenheten att
tillmäta våra egna insatser på det internationella
fältet långt större betydelse
än vad de i verkligheten har. Den benägenheten
är vi kanske inte ensamma
om, och den kan väl ursäktas, dock endast
så länge den inte leder till att
svenska vitala intressen äventyras i en
iver att göra oss bemärkta i den stora
världen. Vad som inte kan godtas är
tendensen att rätta till presentationen
av internationella händelseförlopp efter
ett önsketänkande eller en strävan att
få dem att passa med den av regeringen
förda politiken.

Den svenska ståndpunkten i nedrustningssammanhang
har varit och måste
vara att överenskommelser och åtgärder
skall syfta till och också leda till en
sänkning av rustningsnivån. Vi bör rimligen
inte medverka i åtgärder som inte
har denna eller som kanske rentav har
motsatt effekt.

I analogi härmed framlade utrikesminister
Torsten Nilsson år 1965 i Förenta
Nationerna den svenska synpunkten
på kärnvapenfrågan sålunda, att
man bör eftersträva att samtidigt nå
överenskommelse om i vart fall tre ting,
nämligen för det första att förhindra
spridning av kärnvapen, för det andra
att utvidga det begränsade provstoppet
till att omfatta även underjordiska prov
och för det tredje att stoppa produktionen
av klyvbart material för militära
ändamål. Denna paketlösning skulle
utan att ändra den militära maktbalansen
innebära en uppbromsning av
kärnvapenrustningarna, kanske t. o. m.
på sikt någon nedtrappning. Den skulle
därigenom ge en, åtminstone symbolisk,
kompensation åt de stater som
skulle tvingas avstå från eventuella planer
på att anskaffa kärnvapen för att
kunna bibehålla sin försvarsförmåga
mot en kärnvapenförsedd eventuell angripare.

De så framlagda svenska kraven har
vid olika tillfällen upprepats och har
t. o. in. i sammanhanget kallats för den

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
.svenska katekesen. Någon inrikespolitisk
meningskiljaktighet torde denna
katekes knappast haft anledning att skapa.
I den mån tveksamhet kunnat vara
motiverad skulle den väl närmast rört
möjligheterna att verkligen få katekesen
allmänt accepterad, och om man
hade rätt att i så hög grad satsa på framgång
i det avseendet, att man kunde avstå
från varje egen åtgärd som i annat
fall kunde varit motiverad.

Såvitt man nu kan se har stormakterna
fört det svenska förslaget om paketlösning
åt sidan och tycks ha enats
om att satsa enbart på ett icke-spridningsavtal.
övriga problem har man
skjutit på en oviss men sannolikt ganska
avlägsen framtid.

Blir det så, skulle det vara ett tragiskt
men mycket klart misslyckande av våra
svenska strävanden att åstadkomma
någon typ av nedrustning. Ett ickespridningstavtal
rymmer i sig självt
intet av nedrustning. Det konserverar
och förstärker de nuvarande kärnvapenstaternas
ställning och skapar av
dem ett slags överklass bland nationerna
med särskilda kompetenser och rättigheter,
dessutom ganska slumpmässigt
utvald. Det finns ingenting som garanterar
att just de stater som nu har kärnvapen
är de som bäst är ägnade att
bära detta tunga ansvar och som i fortsättningen
också kommer att vara bäst
ägnade att bära det ansvaret. Det finns
tvärtom mycket som tyder på att så
ingalunda helt är fallet.

Det är kärnvapnen som sådana och
i vilka händer de ligger som är problemet,
inte bara eller i första hand hur
många stater som finns i kretsen. Den
kretsen är för övrigt redan de facto
mycket stor genom de militära allianserna,
som ju ger alla medlemmarna en
viss reell tillgång till kärnvapen — som
i varje fall för deras del för in kärnvapen
i den strategiska bilden — även
om själva utlösningen är förbehållen
tillverkaren. Det är de alliansfria staternas
förhållanden som påverkas mest
av ett icke-spridningsavtal. Mot den

bakgrunden är det svårförståeligt att
regeringen i sin deklaration knappast
ägnar ett ord åt de speciella problem
som skapas av vår alliansfrihet. Hela
argumentationen och resonemanget förs^
som om vi vore medlem i någon av allianserna.
Bekymrar sig regeringen
mera om alliansernas problem än om
de rent svenska intressena, eller umgås
man med planer på att överge alliansfriheten? Vi

har alltså från svensk sida hävdat
att ett icke-spridningsavtal måste
kombineras med andra åtgärder för att
för oss kunna noteras som fördelaktigt.
Ett provstopp enbart vore heller inte
tillräckligt, men det vore långt bättre
än ett icke-spridnningsavtal enbart. Ett
totalt upphörande med alla kärnvapenprov
är ett praktiskt taget lika effektivt
medel att hindra spridning som ett
direkt avtal därom. Ett provstopp skulle
därutöver betyda, att kärnvapenmakterna
finge sluta — inte med sin vidareproduktion
av kärnvapen — utan med
sin vidareutveckling av kärnvapen, en
ganska måttlig begäran, tycker man.
Provstopp förefaller emellertid inte
nämnvärt locka kärnvapenmakterna —
jag dömer då icke efter vad som sägs
utan efter vad som i verkligheten sker
och det är att mängder av prov utförs
med en frekvens som inte tycks avta.

Inte heller det svenska kravet på ett
upphörande med nyproduktionen av
klyvbart material för vapenändamål
väcker någon anklang. Även detta är
dock, tycker man, en ganska måttlig
begäran om motprestation; alltså att
nyproduktionen hålls tillbaka i länder
som öppet har förklarat sig redan ha
resurser att utplåna mänskligheten.
Kärnvapenmakternas främsta intresse
är dock uppenbarligen att bibehålla
och förstärka sin övermakt över världen
i övrigt. Det är därför som det är
svårt att känna sig övertygad om att ett
icke- spridningsavtal skulle ge sådana
politiska vinster och skapa en sådan
avspänning i världen, som kärnvapenmakterna
själva vill göra gällande.

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

Det låter inte tilltalande, när den
engelska representanten i Geneve undervisar
sina kolleger om att kärnvapeninnehav
knappast bidrar till ökad
nationell säkerhet — representanten
alltså för en regering, som noga bevakar
sitt eget monopol i sammanhanget.
Det låter inte heller övertygande, när
USA:s representant försöker göra gällande
att de alliansfria och kärnvapenfria
staterna helt har missförstått situationen
när de begär åtminstone någon
nedrustningsåtgärd i utbyte mot att avstå
från sin handlingsfrihet. Hans påstående
klingar illa, tycker jag, att
kärnvapenmakterna skulle göra de alliansfria
närmast en tjänst genom att
bibehålla och förstärka sitt monopol
och att fortsätta med sin kärnvapenupprustning.

Det låter i mina öron inte heller riktigt
tilltalande, när det anläggs indignerade
moraliska aspekter på frågan,
om t. ex. Indien skall skaffa sig kärnvapen
eller inte. Skulle Indien ha sådana
planer —• vilket jag inte vet någonting
om — torde väl anledningen i
så fall vara, att det känner sig hotat
av ett kärnvapenförsett och aggressivt
grannland — alltså ett Kina som har
sprängt sig in i kärnvapenklubben och
som inte vill ansluta sig till några avtal
eller begränsningar över huvud taget.
Det är som om man skulle vilja
blunda för att det är där huvudproblemet
ligger — inte i dess eventuella
följdverkningar. Jag tror för min del att
nedrustningsförhandlingarna skulle vinna
mycket på litet ökad realism och litet
större ärlighet.

Hur otillfredsställande ett icke-spridningsavtal
enbart är, belyses också, fast
naturligtvis på ett lägre och mindre
allvarligt plan, av den opposition, som
med olika argument framförts under
den senaste tiden, främst från industristater
med avancerade atomenergiprogram
men utan kärnvapen. Betänkligheterna
kan nog inte helt avfärdas.
De kan visa sig bli allvarliga för oss
också.

Ang. Sveriges utrikespolitik
Den omständigheten att kärnvapenmakterna
i ett avtal av nu diskuterad
typ inte vill ta på sig skyldigheter av
samma natur som övriga stater åläggs
medför, att kontrollen av avtalets efterföljd
måste bli olika.

Den måste sannolikt bli hårdare och
mera omfattande för de kärnvapenfria.
Detta kan innebära störningar i den
internationella konkurrensen på atomenergiområdet,
bl. a. genom att kärnvapenmakterna
får verkliga eller kan
bli utsatta för misstanken att de får
verkliga fördelar på det civila området
genom sitt privilegium på det militära.

Forskningen på atomområdet känner
inga klara gränser mellan militärt och
civilt och det torde vara omöjligt att
helt förhindra kärnvapenmakterna att
själva avgöra vilka forsknings- och
provningsresultat, som skall rubriceras
som militära och som alltså kan förbehållas
dem själva att med ensamrätt
utnyttja. Likartat är problemet när det
gäller den fredliga användningen av
kärnexplosioner. Där är skillnaden
ingen mellan militärt och civilt förfaringssätt,
och detta förhållande kan ge
kärnvapenmakterna ytterligare ett monopol
av ekonomisk art eller i varje
fall skapa utomordentligt svårlösta kontrollproblem.

En åtgärd, som har antytts för att
lämna någon kompensation åt de kärnvapenfria
länderna, är att garantier
skulle lämnas av de stora kärnvapenmakterna.
Dessa har båda antytt sin
beredvillighet att diskutera utfästelser
om skydd mot utpressning och hot med
kärnvapen, och förbindelser att inte
använda kärnvapen mot kärnvapenfria
stater eller grupper av sådana stater.

Det verkliga värdet av sådana utfästelser
skall inte överskattas. Historiska
erfarenheter av löftens hållbarhet i
trängda situationer är inte goda. Hotet
av kärnvapen försvinner inte heller
bara genom löften. Den tekniska möjligheten
att kunna bli utsatt för kärnvapenangrepp
utgör ett reellt hot, även
om det inte uttalas i ord. Det är alltså

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
också i det bär fallet kärnvapnens existens
som är det avgörande.

Vår alliansfria ställning omöjliggör
dessutom för oss att utbedja oss eller
ens att godta ett erbjudande om garantier.
Däremot bör vi naturligtvis tillsammans
med andra stater kunna kräva,
att kärnvapenmakterna i Förenta
Nationerna gör klara deklarationer om
att under alla omständigheter avstå från
att använda kärnvapen mot stater som
saknar sådana, till det värde som deklarationer
av den typen hava kan.

Nedrustningsförhandlingarna i Geneve
har nu pågått i ett par veckor. De
har karakteriserats av stormakternas
tydligen fattade beslut att snarast genomdriva
ett icke-spridningsavtal. Det
är väl i känslan för vad som sannolikt
kommer att ske, som det svenska inlägget
i debatten i viss mån har skiftat
karaktär mot tidigare. I stället för att
som förut klart hävda vårt krav på
samtidigt beslut om icke spridning,
provstopp och produktionsstopp har
det glidit över till ett annat uttryckssätt.
Man säger nu, att i förgrunden för
överläggningarna bör ligga, utöver ickespridningsavtalet,
åtminstone frågan
om provstopp och att man också bör
kunna diskutera ett produktionsstopp.

Jag tycker för min del att vi borde
ha vidhållit vårt mera distinkta sätt att
uttrycka våra önskemål. Om det sedan
— som nu verkar sannolikt — måste
konstateras att vi inte har kunnat få
gehör för dem, så bör vi erkänna vårt
misslyckande. Det är ingenting att
skämmas över, när insatserna, som i
det här fallet, har varit goda.

Däremot kan man inte acceptera att
eventuella beslut i Geneve felaktigt presenteras
för allmänheten såsom framgångar
för de svenska strävandena att
åstadkomma nedrustning o. s. v., om det
i verkligheten inte är på det sättet.

Utrikesministern sade i ett offentligt
anförande för några månader sedan:
»Man har nu kommit till en punkt där
konkreta nedrustningsåtgärder, särskilt

på kärnvapenområdet, ligger inom
räckhåll.»

Om man med konkreta nedrustningsåtgärder
menar vad man väl bör mena,
nämligen åtgärder som innebär en
minskning av rustningarna, så var väl
ändå uttalandet litet förhastat. Eller
kan man från regeringens sida nämna
någon enda konkret nedrustningsåtgärd
— någon enda åtgärd som ur
svensk synvinkel kan rubriceras så —
som för den närmast överblickbara
framtiden kan tänkas vara sannolik?
Jag kan det tyvärr inte.

Däremot har jag självfallet ingen annan
mening än att vi, trots troliga misslyckanden,
måste arbeta vidare i Geneve
och i andra sammanhang. Jag vill
då särskilt understryka — och instämma
i — vad statsrådet Myrdal framförde
i det svenska inlägget häromdagen
om vikten av att ta upp diskussioner
om de kemiska och bakteriologiska
stridsmedlen. Jag har sagt det tidigare
här i kammaren men jag upprepar det
nu, nämligen att dessa stridsmedel omotiverat
har kommit i skymundan i förhållande
till kärnvapnen. De har dock
egenskaper och möjligheter i fråga om
massförstörelse av mänskligheten, som
är lika fruktansvärda och fullt jämförbara
med kärnvapnen. Det är alltså väl
så viktigt att söka finna realistiska metoder
för att få dem under kontroll.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! Jag skulle vilja ta upp
några frågor som herr Lundström berörde,
fastän jag måste säga att hans
inlägg var utomordentligt specialiserat.
Hans önskemål och klagomål förde mig
därför ända ut i periferien av min utrikespolitiska
kunskapssfär, så mitt inlägg
blir säkert kort.

De väsentliga frågor som rörde öresundsproblemen
ligger ju helt och hållet
inom kommunikationsdepartementets
kompetensområde. Där försiggår ideliga,
nästan dagliga skiftningar i under -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

handlingsläget. Jag är inte befullmäktigad
att ge mig in på några slutgiltiga
bedömningar av frågor, som ligger under
så intensiva konsultationer mellan
de nordiska länderna — konsultationer
som försiggår både på teknisk nivå och
mellan ländernas fackdepartement.

Vad sedan gäller kommentarerna om
olika kulturproblem inom Norden,
språkproblem och skolproblem, tror jag
att jag gör bäst i att bara förena mig
med herr Lundström i en allmän önskan
om att vi, var och en på sin ort,
skall verka för rikhaltigare kulturella
förbindelser inom Norden.

Jag övergår därefter till herr Virgins
inlägg. I mitt repliksvar till herr
Holmberg sade jag, att jag personligen
var utomordentligt intresserad av att
regeringen skulle ha en bred politisk
förankring för sina strävanden på det
internationella nedrustningsområdet.
Och att detta inte bara är ord utan
motsvaras av gärning tror jag väl bevisas
just av att herr Virgin har inbjudits
att vara vår meddelegat i nedrustningsdelegationen
i Geneve. Jag tror
också att det har framgått av hans inlägg,
att enighet råder i uppfattningen
om allt väsentligt.

Man kanske dock tyckte sig skymta
en kritik av att det svenska ställningstagandet
skulle ha skiftat alldeles på
sistone, att vi i stället för att kraftigt
hävda nödvändigheten av eu paketlösning
har nöjt oss med att i mitt sista
inlägg begära samtidiga förhandlingar
om alla de tre stopp som ingår i paketet
— spridningsstopp, provstopp och
produktionsstopp.

Nu vill jag först och främst säga, att
Sverige hittills är den enda neutrala
stat som har tagit till orda vid årets
genévesession. De åtta neutrala har allmänt
ansett sig vara förhindrade att
ingå på någon sakdebatt, eftersom det
är ett faktum att vi inte officiellt och
inte ens officiöst har sett någon text,
som är garanterat godkänd av båda
sidor. När jag ändå tog till orda var
det för att i samma ögonblick som för -

Ang. Sveriges utrikespolitik
handlingarna startade påminna just om
vårt tresidiga krav och för att se till
att vi åtminstone fick en sådan arbetsordning,
att vi skulle kunna driva förhandlingar
om alla de problem som ingår
i paketet.

Vad sedan resultatet där skall bli
återstår naturligtvis att se. Man ger ju
inte upp i början. Vi har tvärtom inskärpt
nödvändigheten av att hålla
dessa förhandlingar öppna.

Herr Virgin nämnde, att jag i detta
inlägg skulle ha infört en rangordning
på kraven genom att sätta spridningsstopp
och provstopp i en kategori och
bara begära rätt att därjämte få tala
om produktionsstopp. Det är en missuppfattning
som väl beror på att jag
byggde min framställning på en sammanfattning
av de resolutioner som FN
hade gjort. Det finns ingenting i FNresolutionerna
som ger Genévekommittén
direktiv att förhandla om produktionsstopp,
och därför var det nödvändigt
att formulera denna begäran säskilt,
även om den därigenom kom att
stå litet i efterhand.

I dessa förhandlingar är det självklart
svårt att balansera kraven. Vi har
dock ingalunda givit upp i fråga om
att stormakterna skall göra verkliga,
konkreta uppoffringar. Vi har dock
den allmänna internationella värderingen,
att det är viktigt att man över
huvud taget får några överenskommelser
till stånd och att några vinster görs
genom att stater, som annars skulle
kunna fortskrida på kärnvapentillverkningens
väg, hindras därifrån.

Det blir en delikat balansgång. Hittills
har vi emellertid inte behövt börja
gå den. Vi står kvar vid de positioner
vi fastlade vid 1966 års slut. Vi
har inte haft anledning att ändra något.
Men som jag nyss sade har vi alltid
att ta hänsyn till en högre värderingssfär:
vi vill verkligen arbeta för en
internationell nedrustning. Som det sades
i trontalet 1965 kommer vårt land
att göra vad som står i dess förmåga
för att föra nedrustningsfrågan framåt.

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
I vår värderade talmans svarstal förra
året förordades ju också positiva steg i
riktning mot nedrustning och till förhindrande
av kärnvapenspridning.

Det är självklart, att vi ständigt måste
hålla i minnet vad detta kan betyda
för vårt eget land, men vi bör inte i
första hand vara fixerade på resultaten
för svenskt vidkommande. Vi måste
vara villiga att föra den internationella
nedrustningen framåt, även när
det kommer att innebära uppoffringar
för vår egen räkning. Den allmänna
opinionen i vårt land växer också i den
riktningen.

Jag antecknade ett uttryck, som herr
Virgin använde, att vi inte skulle ha
tillräckligt markerat vårt fasthållande
vid alliansfriheten. Det förstår jag inte
riktigt. Saken är visserligen kortfattat
uttryckt i regeringsdeklarationen, som
säger att de kärnvapenfria staternas inställning
är långtifrån enhetlig, att en
skiljelinje går mellan dem som är
alliansfria och dem som är allierade
med kärnvapenmakter. Detta blev sagt
just för att markera, att dessa senare
står under ett kärnvapenparaply som
de förra inte har. Frågan är sålunda
mycket allvarligare för de kärnvapenfria.
Men utan dem kommer inte heller
några viktiga och betydelsefulla avtal
till stånd. Det finns ju en hel del stater,
vilkas medverkan i ett avtal världen
och vi måste vara mycket angelägna
om. Man kan inte vara betjänt med att
få vilka hundra stater som helst att
skriva på ett icke-spridningsavtal, utan
i första hand alla dem som står nära
möjligheten att själva tillverka kärnvapen.

Jag kan helt hålla med herr Virgin
om det viktiga som sades i den s. k. garantifrågan,
som ju har varit uppe åtskilliga
gånger. Vi har i Geneve ställts
inför två slags garantier, erbjudna från
respektive stormaktshåll. Vi brukar
ibland kalla dem positiva och negativa
garantier, men det ligger ingen värdering
i detta. De positiva garantierna —
de har erbjudits huvudsakligen av För -

enta staterna — skulle innebära, att en
kärnvapenmakt utfäster sig att komma
en stat till bistånd, som utsättes för
kärnvapenattack och som själv är kärnvapenfri.
Den s. k. negativa garantien,
som först föreslogs av Nigeria i FN men
som sedan är mest känd genom Kosygins
budskap, innebär i stället att kärnvapenmakterna
skall utfästa sig att inte
anfalla kärnvapenfria stater.

Nu har vi, precis som herr Virgin
sade, i bägge dessa fall avstått ifrån att
ställa några som helst krav. Särskilt de
positiva garantierna skulle vara svårförenliga
med vår traditionella neutralitetslinje,
för vilken vi ju inte har begärt
några garantier av främmande
makter. Vad gäller de negativa garantierna
vill jag också vitsorda vad herr
Virgin sade, nämligen att får vi ett sådant
erbjudande och det inte är förbundet
med några särskilda villkor, så
är det ju tacknämligt i och för sig.

Sammanfattningsvis vill jag än en
gång framhålla att vi fortfarande står
inför avväganden, där det är omöjligt
att se slutet på förhandlingarna och vilka
avgöranden vi kommer att ställas
inför. Vad vi däremot nog har en stark
känsla av är att atmosfären i nedrustningsfrågan
nu är mera gynnsam för
uppgörelse mellan stormakterna. Jag
får väl därför avsluta mitt anförande
med att säga, att jag inte helt delar
herr Virgins pessimism. Det må kanske
vara mig förlåtet om jag därtill vill
lägga en försäkran, att med eller utan
förtvivlan i botten, måste vi ändå ha
mod att fortsätta.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag är tacksam för
statsrådet Myrdals uttalade intresse för
det nordiska samarbetet. Jag förstår
emellertid att det inte är spörsmål, som
precis ligger inom hennes primära intressesfär,
och att hon därför kan ha
svårt att besvara de frågor som jag
framställde.

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

Om regeringen visade ett något större
intresse än den bär gjort i några år
för första kammarens debatter, kanske
jag ändå kunnat få svar på de frågor
som jag ställde eller i varje fall vissa
kommentarer till de spörsmål som jag
berörde. Jag tycker nog att regeringens
glest besatta och ibland helt tomma
bänkar under våra debatter vittnar
om en nonchalans, som är bedrövlig.
Jag skulle nästan vilja beteckna den
som något av en skandal.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag avsåg inte att direkt
påstå att regeringsdeklarationen skulle
innehålla några formuleringar, som tyder
på att regeringen inte håller fast
vid alliansfriheten. Vad jag sade var att
jag tyckte det var egendomligt, att det
enda som återfinns i regeringsdeklarationen
angående den viktiga skillnad,
som råder mellan alliansfria stater och
dem som har allianser, är att man pekade
på problemet. Jag tycker att vår
särställning hade motiverat en analys
och en mera ingående diskussion av
vad avtalet kan innebära för vår del.
Nu har statsrådet Myrdal gjort något
litet av en sådan analys, och vi får väl
nöja oss med den för ögonblicket.

Jag håller fullständigt med statsrådet
Myrdal om att vi måste fortsätta
med våra insatser i nedrustningssammanhang.
Jag sade heller ingenting annat
i mitt anförande. Jag tror att vår
strävan dock skulle vinna på att vi avstod
från vårt önsketänkande i sammanhanget.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Det pågående kriget i
Vietnam betraktas med djupaste oro av
en allt kraftigare världsopinion. Med
rätta frågar sig många vad USA har
i Vietnam att skaffa. Den officiella motiveringen
är känd. Det ständigt utvidgade
amerikanska engagemanget i
de sydöstasiatiska länderna är till för
att förhindra kommunismen att få fäste

5 Första kammarens protokoll 1967. Nr 12

Ang. Sveriges utrikespolitik
i detta område och i angränsande länder.
Det är för att slå vakt om demokratien
som USA har närmare en halv
miljon soldater i Vietnam, säger man.

Enligt min mening finns det fog för
den tveksamhet som råder på olika
håll, om detta kan vara det rätta sättet
att nå de angivna syftena. Det är möjligt
att det på kort -sikt är den lättaste
metoden att försöka nå ett uppställt
mål, men ser man det hela i ett längre
perspektiv så är det sannolikt inte den
effektivaste. Med hjälp av bomber kan
man med till visshet gränsande sannolikhet
inte skapa något förtroende för
demokratien i Vietnam, lika litet som
i andra u-länder.

Bakgrunden till vad som nu sker i
Vietnam är komplicerad. Det förhållandet
att landet geografiskt är beläget
mellan stormaktsblocken medverkar
självfallet i mycket hög grad till de
lidanden som dess folk får utstå, men
man måste komma ihåg att det grundläggande
för situationen är den kamp
för social rättvisa som befolkningen,
huvudsakligen bestående av bönder, i
Sydvietnam för. Den kampen förs mot
den reaktionära regim som USA stöder,
en regim som förvisso inte gjort sig
känd för några demokratiska principer.

I syfte att undvika en form av diktatur
har sålunda USA lierat sig med eu annan
diktatur.

Genom revolt mot den sittande regeringen
tror sig befolkningen kunna nå
bättre förhållanden. Att den revolten
har anknytning till kommunismen finns
det inte någon anledning att betvivla,
men det finns också skäl att uppmärksamma
att den del av den sydvietnamesiska
befolkningen som inte hyser
några kommunistsympatier i sig rymmer
motståndare till den amerikanska
inblandningen i den form den nu tar
sig. Den amerikanska politiken i Vietnam
ger sålunda upphov till stämningar
gentemot de demokratiska idealen
som inte är gynnsamma. USA och därmed
de demokratiska principerna kommer
att betraktas som motståndare till

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
vad befolkningen i dessa länder upplever
som —• och som är — rättvisekrav.

Det borde ha varit klokare, om USA
i stället hade inriktat sitt engagemang
i Sydvietnam så att man sökt verka för
en regim med starkare folklig förankring
och i samarbete med denna sökt
bygga upp landet ekonomiskt och sörjt
för en allmän, grundläggande folkbildning.
Det kan hända att man i strävandena
mot en rättvisare social resursfördelning
hade måst acceptera åtgärder
som man i USA med den bakgrund
man där har kan hysa tveksamhet mot.
Man hade fått handla mot bakgrunden
av att de fattiga sydvietnamesiska bönderna
kunde tänkas tillmäta möjligheterna
att äta sig mätta större betydelse
än rätten att fritt få ge uttryck för
sina tankar. Kanske hade man, med
andra ord, fått ge avkall på vad vi bebetraktar
som självklara samhällsprinciper,
något som till en början kan se
ut som ett nederlag för demokratien.
Om man emellertid ser det hela i ett
längre perspektiv, behöver det inte vara
och är inte heller ett nederlag. Genom
att ge de förutsättningar som vi
här hos oss betraktar som grundläggande
— trygghet och rättvisa — skulle
man ha kunnat skapa möjligheterna
för den frihet i form av demokrati
som vi värderar så högt. En politik
som vidmakthåller och accentuerar de
sociala skiktningarna ger däremot verkligen
en god grogrund för kommunismen.

Alla ansträngningar måste givetvis
göras för att få till stånd förhandlingar
i syfte att bringa vietnamkriget att upphöra.
Det är en truism att konstatera,
att det är en komplicerad sak att nå
dit i nuvarande läge. De förhoppningar
som kunde hysas för några veckor sedan
under den rådande bombpausen
sveks när USA återupptog angreppen
på Nordvietnam. Därigenom blev de
många ansträngningar som gjorts på
skilda håll för att få ett slut på kriget
utan egentligt värde.

Det krav som nu åter måste resas är
att USA i första hand upphör med dessa
bombningar. I annat fall torde utsikterna
till förhandlingar vära obefintliga.
Man måste också se det som
naturligt att befrielsefronten, FNL, erkänns
som förhandlingspartner. Men
man måste nog gå längre och tillerkänna
FNL en större roll i sammanhanget
än man hittills gjort. Det är troligt att
Nordvietnams och Ho Chi Minhs betydelse
bär överdrivits. Även om ingen
kan förneka att det finns förbindelser
mellan Nordvietnam och FNL torde befrielsefronten
vara betydligt självständigare
än man i allmänhet synes utgå
från. Vietnamkriget bör ses som ett
inbördeskrig i Sydvietnam och inte
som en kamp mellan Nordvietnam och
den sydvienamesiska regeringssidan.

Som villkor för en nedtrappning av
kriget kräver USA motprestationer. Det
kan säkert också anföras skäl för detta.
Och om striden stått mellan två jämnstarka
makter hade de skälen förvisso
haft betydande tyngd. Men nu är det
inte en stormakt USA kämpar mot. Det
är ett litet land som blöder genom de
amerikanska vapnen. USA torde kunna
inskränka kriget utan att något farligt
händer, En amerikansk eftergift i form
av en nedtrappning av striderna skulle
inte, såsom man synes förutsätta i Pentagon,
lämna vägarna öppna för världskommunismen.
Farhågor av den typen
upprepades ju helt nyligen av den
amerikanska ambassadören i Stockholm.

Omprövar inte USA sin inställning är
risken stor för att kriget kommer att
pågå under år framöver. Det har sagts,
att långtidsperspektivet när det gäller
detta krig är USA:s och Nordvietnams
enda gemensamma nämnare. Jag tycker
att man bör kunna finna flera gemensamma
intressen mellan de båda länderna,
om man har den rätta viljan.
Vidare måste man beakta de risker för
en mera omfattande sammandrabbning
som föreligger — Kina kan komma att
anse sig tvingat att kasta sig in i kri -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

get, och följderna av den konflikt som
då uppstår låter sig svårligen överblickas.

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar
det internationella engagemang
som ungdomen lägger i dagen. Även
när det gäller kriget i Vietnam är det
ju inte minst från ungdomens sida som
protesterna har kommit. Världen har
krympt, för att använda ett slitet uttryck.
Dagens ungdom känner att vad
som försiggår på andra sidan jordklotet,
det angår även den; de internationella
gränserna har i väsentliga avseenden
sprängts. Detta ökade internationella
intresse hos ungdomen ser jag
som mycket betydelsefullt för den
framtida internationella gemenskapen;
det bör kunna undanröja många konfliktorsaker
i framtiden. För min del
är detta inte bara en förhoppning utan
en tro.

En viktig fråga för oss i den svenska
riksdagen är givetvis vad vårt land kan
uträtta för att medverka till en avveckling
av vietnamkonflikten, Vi är ett
litet land och många tror kanske att
våra möjligheter i detta avseende är
mer eller mindre obefintliga. Klart är
att man inte skall ha överdrivna föreställningar.
Ändå tror jag att den
svenska diplomatien kan spela en väsentlig
roll. Med tanke på vårt lands
neutralitet och oberoende bör de svenska
diplomaterna kunna göra speciella
insatser. Obundna som vi är av maktblocken
undgår vi att misstänkas för
att gå den ena eller andra sidans ärenden.
Detta är som jag ser det en mycket
väsentlig sak.

Jag står i denna kammare som undertecknare
på en motion med krav på
omprövning av vår officiella inställning
till Nordvietnam. Utrikesutskottet anser
inte att motionen bör föranleda någon
åtgärd och hänvisar därvid till vietnamfrågans
nuvarande ömtåliga läge.
Jag noterar med särskilt intresse uppgifterna
i utskottsutlåtandet om att
överläggningar har förekommit mellan
ambassadör Petri i Peking och före -

Ang. Sveriges utrikespolitik
trädare för den nordvietnamesiska regeringen.
Jag kan ansluta mig till uppfattningen
att arrangemang av den typen
för närvarande måhända får anses
till fyllest, och jag vågar utgå från att
kontakterna kommer att intensifieras.
Denna slutsats anser jag mig kunna dra
bl. a. av några meningar i den regeringsdeklaration,
som statsrådet Myrdal
föredrog inför kammaren vid denna
debatts början.

Med hänvisning till vad jag nu senast
anfört och med den tolkning som jag
alltså gör av dels utskottsutlåtandet och
dels regeringsdeklarationen kommer
jag inte, herr talman, när utrikesutskottets
utlåtande nr 3 föredras att
framställa något yrkande.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! De svenskar som låter
sig engageras av händelser utanför vårt
land kan indelas i tre grupper: de som
blir upprörda över Berlinmuren men
inte över Portugals förtryck i Angola
och Mocambique, de som blir upprörda
över Portugals förtryck men inte över
Berlinmuren och slutligen de som blir
upprörda över både Berlinmuren och
Portugals förtryck. Jag föredrar den
tredje gruppen.

Jag tänkte nu tala om Portugal. Det
är inte ofta som Portugal förekommit i
svensk debatt. Kort efter andra världskriget
fanns det de, herr talman, som
klagade över den svenska kronans
mjukhet och lovprisade den portugisiska
escudons hårdhet som resultat av
en klok politik. Så småningom blev det
klart att den stabila valutan i Portugal
byggde på en stagnationspolitik med
fortsatt fattigdom och efterblivenhet
som följd. Sedan blev det tyst om Portugal.
Vi kan väl bortse från att enstaka
folkpartister och högermän av
äldre eller yngre årgång vid olika tillfällen
yrkade på att Sverige skulle närma
sig Atlantpakten för att tillsammans
med Portugal försvara den fria världen
eller att det emellanåt förekom lov -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
sånger till den vise Salazar i konservativ
press.

Så tillkom EFTA 1959. Den gången
var alla demokratiska partier ense om
att Portugal kunde accepteras som medlem
i en handelspolitisk sammanslutning
av detta slag. Numera tycks ju också
kommunisterna inta en välvilligare
hållning till EFTA. Under de senaste
åren har emellertid frågan kommit upp
om Portugals politik i Afrika kunde ge
anledning och möjlighet till något slag
av påtryckningar inom EFTA:s ram.
Jag har för min del försökt få full klarhet
i hur problemet ligger till. När jag
nyligen riktade en fråga till EFTA:s
generalsekreterare om vilka möjligheter
som här står till buds, fick jag ett
klart och entydigt besked om att EFTAkonventionen
inte ger några sådana
möjligheter. Han tilläde att ingen EFTAregering
visat sig benägen att ta upp
problemet och sannolikt kommer inte
heller någon att göra det.

Av EFTA:s medlemsregeringar utöver
Portugals är tre borgerliga och
tre socialdemokratiska. Därtill kommer
Finland, som har en koalitionsregering
av borgerliga, socialdemokrater
och kommunister. Samtliga politiska
huvudriktningar inom EFTA — borgerliga,
socialdemokrater och kommunister
— tycks alltså i den mån de själva
är i politisk ansvarsställning vara ense
om att EFTA inte är rätt forum för åtgärder
mot Portugal. Att det svenska
folkpartiet ändå leker med denna tanke
får väl antas bero på vissa interna
behov. Jag har i varje fall inte märkt
att folkpartister på bortaplan försökt
driya frågan.

Svårigheterna att utnyttja handelspolitiska
sammanslutningar för politiska
syften står klara för de flesta.
Ingen vettig människa drömmer ju om
att Sverige skulle vidta något slags åtgärder
mot Förenta staterna inom
GATT, fastän de flesta av oss djupt
ogillar USA:s vietnampolitik.

Men EFTA:s olämplighet som organ
för politiska påtryckningar befriar oss

inte från problemet Portugal. I FN:s generalförsamling
finns en majoritet för
sanktioner mot Portugal med anledning
av dess afrikapolitik. Samtliga demokratiska
partier i Sverige är ense om
att generalförsamlingen inte kan ta sig
rätt att föreskriva sådana sanktioner.
Skall något ske, måste det bli genom beslut
av säkerhetsrådet. Sannolikheten
för att säkerhetsrådet skulle besluta om
sanktioner mot Portugal verkar dock
inte särskilt stor. Men det bör understrykas
att problemet tillspetsas genom
Portugals hållning till säkerhetsrådets
beslut om sanktioner mot rhodesiaregimen.
Visserligen är Portugal inte ensamt
om att underlåta att tillämpa sanktioner
mot Smithregimen — det kan påpekas
att en annan EFTA-stat, Schweiz,
av speciella skäl intar en liknande hållning,
och att en rad afrikanska stater
befinner sig bland det 50-tal FN-stater,
som ännu i slutet av februari inte
hade givit U Thant besked om sanktionsåtgärder.

Ändå finns det särskilda skäl att hålla
Portugals handlande under observation.
Den fortsatta utvecklingen av rhodesiakrisen
har ju också betydelse för Portugals
ställning i Mocambique, och det
är en aktuell uppgift för oss att göra
rhodesiasanktionerna så effektiva som
möjligt.

I det sammanhanget får man hoppas
att privata svenska företag inte skall
låta sig frestas att utnyttja eventuella
kryphål i den internationella sanktionsmuren.

Allmänt sett tvingas man ju konstatera,
att en liten stat har ytterst små
möjligheter att genom påtryckningar
inverka på en annan stats politik. FN:s
aktionsmöjligheter förefaller också betydligt
mindre än vad många föreställer
sig. Herr Möller har tidigare belyst
denna fråga. Både FN och FN:s medlemsstater
är dessutom bundna av skrivna
eller oskrivna internationella spelregler,
som kommit till för att trygga
en fredlig samlevnad.

För enskilda och organisationer inom

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

staterna är situationen annorlunda. Det
är naturligt att en del människor frågar
sig vad de kan uträtta för att påverka
utvecklingen i Portugal och dess kolonier.
Särskilt för arbetarrörelsens organisationer
med deras internationella
solidaritetstraditioner skulle det ligga
nära till att härvidlag göra en insats.

För ett dussintal år sedan försökte jag
aktualisera frågan om stöd åt socialdemokratiska
oppositionsgrupper i Portugal.
De praktiska svårigheterna visade
sig den gången alltför stora, men
jag vet att den socialdemokratiska partiexpeditionen
nu har tagit vissa initiativ
i liknande riktning. Fria fackföreningsinternationalen
bedriver i
blygsam skala en viss verksamhet bland
portugisiska arbetare i Frankrike, och
kanske man i detta sammanhang kunde
tänka sig särskilda svenska bidrag.

Det dröjer kanske inte heller så länge
förrän vi får portugisiska arbetare i
Sverige, och i så fall kunde det bli en
uppgift för radikala unga akademiker,
som längtar efter handling, att i samarbete
med lokala fackföreningar bidra
till deras allmänna skolning. I t. ex.
fransk press kan man läsa om det analfabetiska
proletariat som tycks vara
Salazarregimens främsta exportvara —
hunsade, hjälplösa människor som samlas
i ohyggliga kåkkvarter i de franska
storstädernas utkanter. Att ge kunskaper
och medvetenhet åt dessa människor
kunde bli ett bidrag till Portugals
utveckling mot demokrati.

När man möter en regim, vars handlande
verkar särskilt utmanande, är
den spontana reaktionen ofta att den
på alla sätt bör isoleras. Men i praktiken
är det svårt att finna exempel på
att sådana isoleringsförsök ger positiva
resultat.

Låt mig ett ögonblick påminna om
Portugals östliga granne Spanien. Det
är kanske inte så många som påminner
sig att man en gång på allvar diskuterade
ekonomiska sanktioner mot Spanien.
Det var vid det andra världskrigets
slut, när Francos samarbete

Ang. Sveriges utrikespolitik
med Hitler och Mussolini ännu var i
friskt minne. Det blev ingenting av saken.
Man drog tillbaka ambassadörerna
från Madrid och skickade så småningom
dit dem igen. Spanien, liksom Portugal,
bör självfallet hållas utanför
Europarådet och andra internationella
organisationer med en klar politisk demokratisk
inriktning. Men den som i
dag därutöver vill förorda en systematisk
isoleringspolitik mot Spanien
är alldeles för sent ute. När den spanska
diktaturen i dag knakar i fogarna
tycks det snarast hänga samman med
landets vidgade kontakter med yttervärlden.

Det är inte säkert att detsamma är
giltigt för Portugal. Men så länge det
saknas förutsättningar för en effektiv
internationell isoleringspolitik mot
Portugal, finns det kanske skäl att utnyttja
de möjligheter som landets ökade
förbindelser med det övriga Europa
kan ge. Det kan visserligen sägas, att
Portugals industrialisering med hjälp
av utländskt kapital förbättrar landets
möjligheter att försvara sina kolonier i
Afrika. Men den skapar också underlag
för en kämpande arbetarklass, och det
har redan förekommit mer än en strejk
i den portugisiska industrien.

Låt oss hoppas att det internationella
fackliga samarbetet här skall kunna ge
bidrag till utvecklingen. Skulle sedan
de svenska skjortfabrikanter som slagit
sig ned i Portugal tvingas betala litet
anständigare löner och våra skjortor
följaktligen bli dyrare, så skall vi väl
inte klaga över det. Insiktsfulla bedömare
menar att de afrikanska koloniernas
befrielse måste gå över Portugals
egen befrielse. Det är kanske ingen tillfällighet
att det fattigaste landet i Västeuropa
segast håller fast vid sina kolonier.
Andra, mera utvecklade stater
har övervunnit vidskepelsen att kolonier
skulle ha någon avgörande betydelse
för deras eget välstånd. Det portugisiska
kolonialväldet är en historisk
anakronism. När ett land lever kvar i
sitt förflutna, kan ett botemedel vara

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
att dra in det i nutiden. Till nutidens
sanningar hör att alla folk har rätt att
själva bestämma över sitt öde. Den
sanningen måste också Portugals härskare
en dag lära sig.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Först skulle jag vilja
börja med en liten blomma till kungl.
skolöverstyrelsen, som i de studentskrivningar,
som tog sin början klockan
lialv nio i morse, har lagt in ett
ämne som är så aktuellt som Vietnam.
Jag tycker att det är en belöning åt de
ungdomar som skriver och som under
det gångna året har intresserat sig för
utrikespolitik vid sidan av skolarbetet.
Jag tycker också att det är en stimulans
för ungdomar, som skall fullgöra
motsvarande prestationer under kommande
år, att intressera sig för utrikespolitik.
Därigenom är detta ämnesval
ett bidrag till den utrikespolitiska
upplysningen i landet på lång sikt.

Mitt syfte, herr talman, var egentligen
närmast att göra några reflexioner
i samband med FN och dess senaste
generalförsamling. Jag hoppas man
överser med att jag koncentrerar mig
på några punkter, ganska lapidariskt
med hänsyn till kammarens ansträngda
tidsschema. En första punkt är att en
iakttagelse, som ingen kunde undgå att
göra vid förra årets generalförsamling,
var den dominerande roll som spelades
i församling och i utskott, i kommittéarbetet
och i diskussionerna av de 37
afrikanska staterna. Det var en roll på
gott och ont. Det goda var det engagemang
som dessa staters företrädare visade
och vars ärlighet ingen kunde
ifrågasätta, ett engagemang som ingav
djup respekt och som även i många
fall vittnade om snabbt förvärvad förtrogenhet
med andra system än deras
eget.

Det kanske emellertid också var litet
på ont så till vida som dessa stater föranledde
en del förslag om resolutioner
som icke stod i överensstämmelse med

FN-stadgan och som alltså på lång sikt
när de — vilket ibland hände —- bifölls
av generalförsamlingen bidrog till att
minska respekten för Förenta Nationerna
och till att skapa en spänning mellan
säkerhetsrådet, FN:s exekutiva organ,
och församlingen.

Denna spänning och denna brist på
realism föranledde också ett inlägg
från svensk sida. Det var professor
Wahlund som på regeringens uppdrag
noterade att det i längden inte är riktigt
nyttigt, »om man inte iakttar den
fastställda ansvarighetsfördelningen resultatet
i stället kan bli resolutioner
utan formell täckning i stadgan — med
minskad prestige för FN som yttersta
följd». »Och», fortsatte herr Wahlund,
»grundvalen för FN:s möjligheter att
utföra ett meningsfyllt arbete kommer
alltid att vara det förtroende som organisationen
åtnjuter hos en upplyst
opinion världen över.»

En annan följd av denna dominans
var att vissa konflikter, konflikter i vilka
vita icke var inblandade, kom så
att säga undan från dagordningen och
från debatterna — konflikter av samma
typ som den som pågår i Sudan,
där härskarna i norr uppenbarligen
fortsätter med sitt ibland utrotningsliknande
fälttåg mot de svarta i söder,
konflikter sådana som i Jemen, där ju
ett regelrätt krig pågår, mindre omtalat
än det i Vietnam men i många fall av
lika grym karaktär i fråga om vilka
hjälpmedel och projektiler som används.

Jag skulle kunna nämna flera sådana
exempel, som icke så att säga kom fram
till debatt. Kanske man också kan säga
att det ibland tedde sig litet olustigt
att i en församling, som är inrättad
som en fredsorganisation, få höra uttalanden
från någon eller några afrikanska
stater att därest deras mening
icke biträddes så skulle det för dem
så småningom icke återstå något annat
än medel som icke är fredliga, d. v. s.
öppet våld.

Den andra punkten har tidigare be -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

handlats bär i dag. Den rör det förhållandet,
att stormakten Kina inte är
medlem av Förenta Nationerna. När FN
tillkom och man diskuterade om Sverige
skulle tillhöra organisationen med
hänsyn till vår alliansfrihet och till de
förpliktelser i fråga om tvång till deltagande
i aktioner, som kan förekomma,
åberopades städse att det i varje
fall icke förelåg någon risk för att Sverige
skulle bli inblandat i en stormaktskonflikt,
eftersom konstruktionen av
säkerhetsrådet med stormakterna som
permanenta medlemmar och med vetorätt
förhindrar varje sådan eventualitet.
Vi vet ju också att vetorätten har
använts mycket flitigt, i varje fall under
vissa perioder. De officiella svenska
utläggarna av FN-stadgan gick i ett
aktstycke, utarbetat inom kungl. utrikesdepartementet,
så långt att de sade
att en »självfallen konsekvens härav
synes vara att en förändring av säkerhetsrådets
stadgeenliga sammansättning,
närmast genom en stormakts utträde
ur organisationen, medför, att rådets
befogenheter och medlemmarnas
förpliktelser att följa dess direktiv automatiskt
bortfalla».

Nu skall väl ingen tro att det är min
avsikt att förorda, att vi skall ompröva
vår ställning och vårt medlemskap i
FN — långt därifrån. Tvärtom skall vi
enligt våra traditioner göra minst det
vi nu gör och helst ännu mera för att
hjälpa denna världsorganisation och
dess underavdelningar framåt. Men i
alla fall är ju det faktiska läget kvar,
och rent teoretiskt — jag betonar rent
teoretiskt — kan det i dag alltså inträffa
att stormakter inom FN kan besluta
om sanktioner mot en stormakt
utanför FN. Det hör till bilden att så
är fallet, och det var inte riktigt vad
vi tänkte oss 1945.

En tredje punkt är av mindre allmänt
intresse. Den gäller arbetet inom den
svenska FN-delegationen. Enligt praxis
har de parlamentariska representanterna
för Sverige haft ställningen av ombud.
Danmark införde fr. o. m. denna

Ang. Sveriges utrikespolitik
generalförsamling en ny metod; man lät
den obligatoriska representationen i
kommittéerna ombesörjas av tjänstemän
vid den danska FN-beskickningen och
man lät parlamentarikerna i stället
tjänstgöra som observatörer. Det förefaller
mig som om det vore anledning
för oss att överväga ett liknande förfarande.
Jag tror att vi därigenom skulle
kunna vinna åtskilligt. Vi skulle för
parlamentarikernas vidkommande, och
därmed också för den svenska riksdagen,
kunna åstadkomma t. ex. att parlamentarikerna
hade ett vidare svängrum
när det gällde att följa FN-arbetet
i dess olika instanser och icke vore på
samma sätt som nu bundna till en viss
kommitté utan kunde röra sig mera
fritt och därmed också följa arbetet i
olika kommittéer på ett annat och effektivare
sätt än som nu sker, givetvis
i syfte att sedan kunna rapportera hem
direkt eller indirekt vad de därvid erfarit.

Jag har, herr talman, sedan bara ett
enda litet tillägg. Det gäller en deklaration
av en ledamot av regeringen —
om jag nu får kalla det för deklaration.
Jag läste den i går i Uppsala Nya Tidning,
och jag reserverar mig givetvis
för referatets riktighet, men jag vill
omnämna detsamma. Det var statsrådet
Olof Palme som hållit ett föredrag i
Uppsala. Han anknöt till diskussionen
om Göran Palms bok — en diskussion
som förekommit i denna kammare och
i andra kammaren vid årets remissdebatt.
Statsrådet Palme erinrade, enligt
referatet, i diskussionen om att någon
ställt frågan om skillnaden mellan
goda och dåliga diktaturer. Som bekant
har herr Palm ställt den frågan,
och herr Palm har i senare uttalanden
för sin del tillagt att som en god diktatur
anser han Kina — vad han menar
med dåliga diktaturer har han också
utvecklat.

Statsrådet Palme ställde emellertid
också en annan fråga — jag följer nu
referatet —- och den lyder så här: »Den
frågan som någon ställt om skillnaden

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
mellan goda och dåliga diktaturer bör
lika väl kompletteras med den om skillnaden
mellan goda och dåliga demokratier.
»

Herr talman! Jag tror att det ligger
en fara i att sudda ut begreppen på
detta sätt. Det ligger en viss fara för
vår folkstyrelse på lång sikt, om detta
tal blir allmänt. Vi bör i stället slå
vakt om de värden som folkstyrelsen
medför i sig i alla sammanhang —
rikspolitiska, allmänna och kommunala.
Framför allt kan jag inte finna
annat än att herr Palmes uttalande •—■
i den mån referatet är riktigt — står
i strid med vad t. ex. statsminister Erlander
en gång uttalade då han sade:
»Bilden av Sveriges utrikespolitik vore
ofullständig om inte därtill lades att
Sverige är en demokrati, som med avsky
vänder sig bort från diktaturen,
vare sig den uppträder i nazistisk eller
kommunistisk form. Vi känner med
andra ord ideologisk samhörighet med
den västerländska demokratin.»

Detta sade statsministern år 1951,
och jag tror inte att han har ändrat
mening på den punkten. Jag hoppas
att inga ledamöter av hans regering har
andra åsikter i dag.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det finns all anledning
att hålla med om det sista som herr
Hernelius sade. Det är såsom herr
Björck uttryckte det i sitt tidigare inlägg:
Det finns två grupperingar på ytterkanterna
i svensk utrikesdebatt. Den
ena som alltid kan angripa Berlinmuren
men aldrig protestera mot det portugisiska
förtrycket. Och den andra som
alltid protesterar mot det portugisiska
förtrycket men aldrig kan angripa Berlinmuren.
Det finns all anledning för
demokratiska politiker i alla läger att
ständigt uttrycka sin ovilja mot en så -

dan enögdhet i synen på det demokratiska
.systemet.

Det har redan sagts av herr Dalilén
att den sista meningen i regeringsdeklarationen
är ett mycket oväntat uppriktigt
självporträtt av den socialdemokratiska
u-landspolitiken. Man säger
sig vara medveten om att »svensk medverkan
krävs i växande grad i det internationella
uhjälpsarbetet». Utifrån den
insikten utlovar man att utforma ett
»progressivt u-hjälpsprogram» för framtiden.

Jag utgick ifrån att det var underförstått
att Sverige i dag inte bär något
sådant progressivt och framåtsyftande
program. Tvärtom har regeringen år efter
år avslagit krav från vårt håll om en
plan för il-hjälpens ökning. Jag hade
hoppats att den sista meningen i regeringsdeklarationen
signalerade en glädjande
förändring i socialdemokratins
hållning. Men nu grumlade fru Myrdal
den glädjen genom att förklara att man
egentligen menade att utforma ett »fortsatt»
progressivt u-hjälpsprogram. Jag
hoppas verkligen att hon ändå inte menar,
att den hittillsvarande u-landspolitiken
har varit progressiv och framåtsyftande.
Vi har bara uppnått att ge
några få tusendelar av vår nationalinkomst
i bistånd till de fattiga länderna.
Ökningstakten har varit förbluffande
låg. Socialdemokratiens u-hjälpspolitik
har enligt en mängd organisationers
och enskildas mening varit både snål
och planlös.

Men hur man än tolkar regeringsdeklarationen
på denna punkt, löser det
inga som helst problem för det kommande
budgetåret. Vi kommer i mitten
av april att diskutera och besluta om
anslagen för u-landshjälpen. Huvuddelen
av den debatten får väl sparas till
det tillfället. Men det vore av värde,
om vi kunde få ett viktigt klarläggande
redan i dag. Det gäller inte något besked
från regeringens sida, ty den
kommer, antar jag, att rösta emot folkpartiets
och centerns krav på en väsentlig
ökning av u-hjälpsanslaget. Däremot

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

är det många som efterlyser ett besked
från de socialdemokratiska motionärer
som i januari, i likhet med mittenpartierna,
gick fram med krav på att SIDA
skulle få huvuddelen av vad man begärde
i sina petita. Det är mycket möjligt
att det finns en majoritet i riksdagen
för en sådan höjning.

Men om den majoriteten skall kunna
omsätta sin hållning i ett positivt beslut
i april, förutsätter det att de socialdemokratiska
motionärerna står fast vid
sin uppfattning om att en ökning är
ytterst befogad. Deras förslag till finansiering
har visserligen redan fallit
efter en hård och berättigad kritik från
alla partier. Men jag hoppas att det
inte leder dem till att i partidisciplinens
tecken rätta in sig i ledet igen.
Jag hoppas tvärtom att de menar allvar
med sitt krav på ökad u-hjälp. Jag vill
därför fråga de två socialdemokratiska
motionärer som sitter i denna kammare,
Lisa Mattson och Torsten Hansson,
om ni kommer att hålla fast vid er åsikt
att u-hjälp san slaget skall höjas kraftigt
utöver regeringens förslag. Finns det,
fröken Mattson och herr Hansson, intresse
på er kant för diskussioner om
ett gemensamt uppträdande i kamrarna
den dag vi skall votera om u-hjälpens
storlek i riksdagen? Det vore av
värde om vi kunde få ett svar på dessa
frågor redan i dag.

Jag skall härutöver bara ta upp en
punkt i regeringsdeklarationen, nämligen
avsnittet om Portugal och dess kolonialpolitik.
Statsrådet fru Myrdal säger,
att Sverige i FN har gett uttryck
åt sitt fördömande av Portugals uppträdande
i södra Afrika. Men därefter
förklarar man att det varken föreligger
»politiska förutsättningar eller formella
möjligheter» till särskilda aktioner mot
Portugal inom EFTA:s ram. I en mycket
kategorisk formulering tar alltså
den svenska regeringen avstånd från
tanken att i EFTA resa frågan om Portugals
kolonialkrig i Angola, Mocambique
och portugisiska Guinea.

Jag aktualiserade denna fråga i en

Ang-, Sveriges utrikespolitik
interpellation i förra veckan. Men eftersom
jag inte vet när handelsministern
kommer att besvara den och eftersom
det som sägs i regeringsdeklarationen
på denna punkt inte bör få stå oemotsagt
i utrikesdebatten, skall jag kortfattat
kommentera regeringens hållning.

Vi vet först och främst att Förenta
Nationerna hittills har misslyckats med
att påverka Portugal till en vettigare
politik i södra Afrika. Några sanktionsbeslut
med bindande verkan har man
inte fattat, och resolutionerna har såvitt
jag vet varit resultatlösa. Samtidigt
vet vi att Portugal på många sätt aktivt
saboterat de av FN beslutade sanktionerna
mot Rhodesia.

Vi vet också att Portugals möjlighet
att föra krig i Angola, Mozambique och
Portugisiska Guinea i hög grad beror
på resurser som man har möjlighet att
avdela för krigsändamål. Dessa resurser
blir självfallet mycket större med
en snabb utveckling av den portugisiska
ekonomien. Ju mer man stimulerar
Portugals ekonomiska utveckling, desto
mer ökar man landets möjligheter att
fortsätta kriget mot afrikanerna.

I det läget har Sverige under 1960-talet tillsammans med de andra EFTAländerna,
utan minsta tanke på konsekvenserna
i Afrika, verksamt bidragit
till att öka Portugals ekonomiska resurser.
EFTA-länderna har rivit sina tullmurar
mot Portugal, och Portugals
handel med EFTA-staterna har ökat rekordsnabbt
och betyder relativt sett
alltmer för dess ekonomi. Som en konsekvens
av EFTA-samarbetet har de utländska
investeringarna i Portugal ökat
mycket snabbt. Handelns och investeringarnas
snabba stegring har bidragit
till att Portugals nationalprodukt vuxit
mycket snabbt under 1960-talet. Detta
har i sin tur givit utrymme för en snabbare
ökning av skatteintäkter och statsbudget
än vad som annars hade varit
möjligt. Och av budgeten har en allt
större del — numera troligen omkring
45 procent —■ använts för att finansiera

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
krigen i Angola, Mozambique och Portugisiska
Guinea.

Man kan alltså påstå att EFTA förlänger
tragedien i södra Afrika. I det
läget säger den svenska regeringen att
det inte finns några formella möjligheter
att inom EFTA:s ram ta upp frågan
om Portugals kolonialpolitik. Det är
ett i mitt tycke alldeles för formalistiskt
resonemang. Ingenting i EFTA:s
stadgar hindrar ett enskilt medlemsland
från att t. ex. i ministerrådet resa
frågan om det är rimligt att EFTA medverkar
till att försvåra och förlänga
kampen för självständighet och majoritetsstyre
i de portugisiska kolonierna.
Det går att ta upp den frågan, om man
vill ta upp den. Men felet är att den
svenska regeringen inte vill göra det.

Nu säger herr Björk att han har frågat
generalsekreteraren i EFTA om det
enligt stadgarna går att göra på det sättet.
Generalsekreteraren skall ha givit
ett skäligen negativt svar, i formuleringar
som jag inte riktigt fick klarhet
över. Såvitt jag kan förstå av EFTA:s
stadgar utesluter de inte att man reser
en fråga av denna typ. Det är riktigt
att ingen artikel i stadgan påbjuder att
man tar upp Portugals vettlösa politik
i Afrika och EFTA-samarbetets konsekvenser
i Afrika. Men detta hindrar
inte att man reser frågan och utövar
påtryckning på Portugal också inom
ramen för organisationen.

Herr Björk säger vidare att ingen annan
regering inom EFTA har gjort någonting
i denna riktning. Nej, det är
alldeles riktigt, men det kan inte innebära
att Sverige skall vara passivt. Någon
gång, i någon utrikespolitisk fråga,
kan man ju tänka sig att den svenska
regeringen går före andra regeringar.
Om man i andra parlament i EFTAländer
resonerar på samma sätt som
herr Björk, så innebär ju det att alla
länder kan skylla på varandra när de
motiverar sin passivitet.

Sedan säger herr Björk att vi skall
gå via Förenta Nationerna i stället. Jag

delar den uppfattningen att vi också
bör gå via Förenta Nationerna och hårdare
än i dag trycka på för att få till
stånd en förändring i den portugisiska
politiken.

Men om FN hittills har misslyckats
med att besluta om sanktioner, alltså
misslyckats med att minska handeln
med Portugal, kan väl det inte vara ett
skäl för oss att genom EFTA öka handeln
med Portugal. Det finns heller
ingenting — och det är en sak som herr
Björk förbisåg i sitt anförande — i
EFTA:s stadgar som gör det tvingande
för Sverige och andra länder att i
F.FTA:s ekonomiska utvecklingskommitté
ge en speciell hjälp åt Portugal.
Det har man gjort vid många tillfällen,
men inga formella skäl i världen
kan bådas upp mot att avbryta en sådan
hjälpverksamhet.

Vidare, herr Björk, står det ingenting
i stadgarna om att Sverige och de
andra nationerna i EFTA skall visa sin
solidaritet med Portugal vid framtida
förhandlingar med EEC. Ändå har Portugal,
i likhet med andra EFTA-länder,
varje gång saken tagits upp utlovats ett
sådant stöd inför en framtida anslutning
till en gemensam europeisk marknad.
Också på det området gör man alltså
Portugal tjänster, som man inte är
förpliktad till.

Jag finner därför, att regeringsdeklarationen
på denna punkt är illa underbyggd.
Sverige bör i stället så aktivt
som möjligt söka bidra till att förkorta
kriget i de portugisiska kolonierna. I
dag förlänger vi det.

Det är glädjande, att mittenpartierna
i dagens debatt har givit uttryck för en
helt annan attityd. Herr Bengtson förklarade,
att vi nu står inför frågan huruvida
samarbetet i EFTA med Portugal
verkligen skall fortsätta. Vi måste,
sade herr Bengtson, nu »bestämma oss
för om vi skall fortsätta att stödja en
regim, som i Afrika tillämpar en kolonialpolitik
av portugisiskt märke». Herr
Dahlén sade på samma sätt, att han i

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

motsats till regeringen inte vill utesluta
möjligheten att utöva påtryckningar
på Portugal inom EFTA:s ram.

»EFTA betyder något för dig.» Det
är det slagord som har mött oss över
allt på affischer i Stockholm under frihandelsorganisationens
möte här i lan det.

Det trista är, att en sådan slogan
är lika giltig för afrikanerna som för
oss. EFTA betyder för oss svenskar en
väg till ökad handel och större välstånd.
EFTA betyder för dem som i dag
kämpar för frihet i Angola, Mozambique
och Portugisiska Guinea mer
bomber, mer napalm och mer soldater i
de portugisiska förtryckarnas tjänst.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Först bara ett ord med
anledning av herr Hernelius klagomål
över statsrådet Palmes tal i Uppsala
och herr Ahlmarks kommentar om
dem som inte vill angripa Berlinmuren.
Det föreföll som om herr Ahlmark
menade, att herr Palme skulle tillhöra
denna kategori. Herr Ahlmark upplevde
kanske inte det tillfälle i riksdagen för
inte så länge sedan, då herr Palme
mycket energiskt angrep just Berlinmurens
existens.

Herr Ahlmark kom omigen in på
problematiken om EFTA och Portugal.
Jag får ett starkt intryck av, att han inte
riktigt uppfattat vad jag ville säga.
Man kan teoretiskt tänka sig den modellen,
att FN:s medlemsstater genom
en systematisk utsvältningspolitik
tvingar Portugal att släppa sina kolonier.
Men då måste man också konstatera,
att det för närvarande inte föreligger
några praktiska förutsättningar
för en sådan politik. Den ligger ännu
mera fjärran än tanken på effektiva
sanktioner mot Sydafrika. De stater,
som här skulle ha någon betydelse, är
fullständigt främmande för idén att
man skulle tillämpa sanktioner mot
Portugal. Medlemsstaterna i EFTA är
likaså helt främmande för tanken att
man skulle kunna utnyttja EFTA för

Ang. Sveriges utrikespolitik
ändamålet. Till och med om det vore
formellt möjligt för Sverige att ta något
speciellt initiativ inom EFTA:s
ram, måste det ju betecknas som en
utomordentligt dålig utrikespolitik att
göra framstötar om vilka man i förväg
vet att de kommer att misslyckas.

Herr Ahlmark klagar över att
EFTA:s generalsekreterares besked inte
var tillräckligt klart och entydigt.
Det var så entydigt att Sveriges EECambassadör
fann det så intressant att
han telegraferade det hem. Det avgavs
i full offentlighet inför en publik på
90 personer, med företrädare för bl. a.
press och radio. Det var utomordentligt
bestämt i såväl tonen som innehållet.

Slutligen vill herr Ahlmark provocera
mig att ta upp vissa detaljfrågor i
detta sammanhang, som han samtidigt
bär aktualiserat i en interpellation till
handelsministern. Herr Ahlmark föreställer
sig väl inte att jag förbereder
mina inlägg i utrikesdebatten mot bakgrund
av hans interpellationer. Han
inbillar sig väl inte heller att jag skulle
tjänstgöra som något slags stand-in
när herr Ahlmark har bråttom att få
svar på sina interpellationer. Han får
ge sig till tåls. Jag tänker verkligen inte
falla handelsministern i ämbetet.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! I slutet av förra veckan,
om jag minns rätt, ställde herr
Ahlmark till mig den interpellation,
som han nu nästan ord för ord har
återgivit. Jag har förstått att herr Ahlmark
helst ville undvika att i dag få
svar sin interpellation. Varför, vet
jag inte. Jag hade väl kunnat tillmötesgå
honom, om han så hade önskat. Jag
behöver inte för kammarens ledamöter
återge vad hans interpellation innehöll
eller vad den gick ut på, ty det besväret
har han besparat mig genom att
själv som sagt nästan ordagrant återge
den i sitt inlägg. Herr Ahlmark kanske
vill ha två interpellationsdebatter.

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Jag skall väl i detaljerna återkomma
med svar på herr Ahlmarks interpellation.
Men jag vill redan nu från denna
talarstol understryka, att EFTA befattar
sig med de frågor som finns angivna
i den grundläggande konventionen
som reglerar det begränsade samarbete
som är EFTA:s syfte på handelns
och ekonomiens område. Därutöver
finns ingen möjlighet att vid ett officiellt
EFTA-möte — det må vara på
ministernivå eller inom permanenta
rådet i Geneve — ta upp frågor till behandling
och mot bakgrunden av en
debatt ställa yrkanden av det slag som
herr Ahlmark här upprepar från sin
interpellation häromdagen.

Det är också riktigt vad generalsekreteraren
har sagt. Ingen som har varit
med om arbetet på denna konvention
skulle rimligen kunna komma till
en annan tolkning.

Jag vill sedan till herr Ahlmark säga,
att han inte är den förste i riksdagen
som har ifrågasatt om man inte inom
EFTA:s ram skulle kunna vidtaga åtgärder
för att få Portugal att ändra eller
avveckla det enligt mångas mening
avskyvärda förtryck som Portugal utsätter
de människor för som bor i
landets områden utanför Europa. Kanske
skulle herr Ahlmark gärna se att
den portugisiska regimen även i hemlandet
ändrades. Det råder väl i den
svenska riksdagen och över huvud
taget inom den svenska opinionen inte
några som helst delade meningar om
att vi inom ramen för Förenta Nationerna
— något som vi också har gjort
—• skall ge uttryck för vår uppfattning
samt medverka till och stödja
alla verkningsfulla åtgärder i den riktningen.
Detta har många gånger betonats
här i riksdagen. Men Portugal
var i mångt och mycket samma
Portugal åren 1959—1960 när EFTAkonventionen
uppdrogs och Portugal
begärde och fick ansluta sig till EFTA.
Landet har inte ändrat karaktär. Kanske
har Portugal, som herr Ahlmark
framhåller i sin interpellation, till -

gripit ännu våldsammare metoder för
att förtrycka de färgade samt i sin
ekonomiska utsugningspolitik i Afrika
än landet tidigare har gjort — jag villinte
ett ögonblick bestrida, att det
påståendet kan vara riktigt. EFTAavtalet
underställdes dock riksdagen.
Med undantag av kommunisterna, som
— om jag minns rätt — röstade blankt
mot hela tanken på en sådan gruppering
som EFTA utgjorde, restes av
riksdagen inga invändningar.

När denna fråga för något år sedan
—• kanske det var för ännu längre tid
sedan — kom upp till debatt i andra
kammaren, vände jag mig till folkpartiledaren
och frågade om han hade
ändrat uppfattning. Borde vi, frågade
jag, i det läget i strid mot hela EFTAorganisationens
syfte ha sagt till Portugal,
att vi tillåter er inte att komma
in trots att ni är villiga åtaga er de förpliktelser
som konventionen föreskriver,
eller borde vi på något sätt ha verkat
för att helt ändra EFTA:s karaktär
och dess stadgar? Herr Ohlin var
mycket försiktig, vilket framgår av
protokollet från debatten. Han sade att
det kanske inte var meningen, men att
man när man träffade portugiser i
EFTA-sammanhang nog ändå borde
kunna tala om för dem hur den svenska
opinionen bedömde den politik som
den portugisiska regeringen förde såväl
i hemlandet som i de områden
utanför Europa vilka portugiserna anser
sig förvalta.

Det var ju milt. För egen del kunde
alltså herr Ohlin inte ansluta sig till
de krav som en annan folkpartist ställt.
Han uttrycker sig litet mera svävande
i dag. När jag lyssnade på honom fick
jag det intrycket att han i begreppet
»inom ramen för EFTA» kanske lägger
något annat än herr Ahlmark gör,
och i så fall står vi varandra i själva
verket ganska nära.

Ingen skall väl ett ögonblick betvivla
att den portugisiska regeringen är
väl medveten om var den svenska opinionen
befinner sig och vad den svens -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

ka regeringen anser. Jag kan tala om
för herr Ahlmark att jag vid skilda tillfällen
—• senast vid i ett timslångt personligt
samtal med den portugisiske
representanten i samband med ministermötet
i Stockholm — understrukit
den uppfattning som också är min och
bakom vilken hela den svenska folkopinionen
står. Huruvida detta kommer
att föranleda en ändrad politik eller
ej, kan ju herr Ahlmark gissa sig
till. Jag gör mig inga illusioner i det
avseendet.

Den typen av understrykanden tror
jag är påkallad, men det är inte att ta
upp Portugals fall »inom ramen för
EFTA» och till äventyrs kräva dess
uteslutning. Jag har uppriktigt sagt •—
jag vill avsluta mitt anförande med det,
herr talman — en större förståelse för
dem som hyser den uppfattningen att
lyckas vi inte aktualisera Portugals
uteslutning ur EFTA, så bör vi själva
lämna organisationen. Det är en logisk
ståndpunkt. Då är man beredd att rekommendera
att vårt land tar på sig
betydande uppoffringar. Det kan nästan
se ut som ett ekonomiskt självmord,
men någon verkan på den portugisiska
politiken tror jag inte det skulle
ha. Det är emellertid en konsekvent
och logisk uppfattning, och jag skulle
vilja fråga herr Ahlmark: Delar Ni
denna uppfattning? Då har Ni ju också
en moraliskt övertygande ståndpunkt
att förfäkta. Det har Ni inte när
Ni manövrerar som Ni gör här i kammaren.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! För någon vecka sedan
behandlade vi en del utlåtanden från
konstitutionsutskottet, däribland ett i
vilket ett enhälligt utskott avstyrkte
herr Ahlmarks tankegångar om att vi
i riksdagen borde ha offentliga utskottsförhör.
Mot slutet av dagens utrikesdebatt
har jag nu fått intrycket att
herr Ahlmark efter sitt misslyckande i
fråga om utskottsförhören försökt att

Ang. Sveriges utrikespolitik
i stället anordna något slags offentlig
utfrågning här i kammaren.

Snälla herr Ahlmark, jag står till förfogande
att diskutera sakfrågan i uhjälpen,
när den står på dagordningen
i april månad. Just nu, när vi inte har
den frågan uppe till behandling, kan
varken jag eller herr Torsten Hansson
yttra oss.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det gläder mig att fröken
Mattson, fastän hon tycker illa om
offentliga utskottsförhör, i alla fall gav
något slags svar på den fråga jag ställde.
Det är nämligen mycket betydelsefullt
att få veta om vi den 19 april —
eller vilken dag i april frågan nu kommer
upp — skall kunna uttrycka den
majoritet för ökad u-hjälp som finns i
riksdagen i form av ett beslut om ett
höjt u-landsanslag. Eller om vi skall
misslyckas på grund av dålig samordning
före den debatten och det avgörandet.
Därför är det värdefullt att de
trevare, som från folkpartiets håll gjorts
i olika sammanhang, möts av de socialdemokratiska
motionärerna med en positiv
vilja till samverkan i syfte att
vinna majoritet den 19 april.

Handelsministern påstår att jag ord
för ord har återgivit min interpellation.
Jag kan försäkra handelsministern
att jag inte tror att någon enda formulering
var identisk; det finns mycket
mera visdom att hämta i min interpellation!
Däremot är det alldeles klart att
jag har samma åsikt i min interpellation
som jag har i dag. Men handelsministern
kan ju inte kräva att jag bara
för variationens skull skall byta åsikt
och göra honom glad.

Han antyder även — och herr Björk
var inne på samma tanke —- att jag
egentligen inte borde tala om detta i
utrikesdebatten. Nu är det ju så, att regeringen
har gjort en deklaration i
frågan om Portugal och EFTA — den
kom ganska överraskande -—■ och dessutom
har herr Björk gjort ett inlägg

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
här i samma fråga. Skulle jag då, för att
jag framställde en interpellation i ämnet
förra veckan, låta bli att i utrikesdebatten
diskutera frågan om Portugal
och EFTA? Naturligtvis kan regeringen
inte i denna debatt undgå kritik för sin
regeringsdeklaration bara därför att det
föreligger en interpellation i ämnet.

Jag instämmer med herr Lange när
han ändå antyder att det möjligen kan
ha varit ett misstag att Portugal en gång
kom in i EFTA. Det är mycket möjligt
att både det parti, som jag själv tillhör,
och alla andra partier då gjorde detta
misstag, som naturligtvis har sin förklaring
i bristande insikt om vad som
skulle komma att hända i Angola, Mozambique
och Portugisiska Guinea.
Men det misstag som gjordes i slutet på
50-talet har gett oss ett verktyg för påtryckning
på Portugal. Det verktyget
bör brukas nu.

Så säger herr Björk att det vore bra
om man gick in för en »systematisk
utsvältningspolitik», som är ett utmärkt
uttryck. Också han skulle kanske i det
fallet kunna ge sin anslutning till tanken.
Men, herr Björk, om vi inte kan
nå det allra bästa •—- d. v. s. sanktioner
i Förenta Nationerna och omedelbara
påtryckningar i EFTA från alla de övriga
medlemsländerna — får vi väl göra
vad vi kan för att se till att Portugals
ekonomiska utveckling inte fortsätter
i samma snabba takt som hittills
under GO-talet. Vi bör i det avseendet
göra vad vi kan i FN trots att man hittills
har misslyckats där. Och vi bör
även i EFTA göra vad som är möjligt
för att hindra att Portugals ekonomiska
utveckling går så raskt att landet får
ständigt ökade resurser till sitt förfogande
för att fortsätta kriget i Afrika.

Herr Björk säger att man i förväg vet
att de övriga EFTA-staterna inte kommer
att reagera positivt på en sådan
här begäran. Jag tvivlar faktiskt, herr
talman, på att herr Björk verkligen känner
till den saken. Om svenska regeringen
och herr Björk har en så pass
negativ inställning som den här debat -

ten visar, så tror jag inte att man har
gjort något allvarligt försök att testa
opinionen i de övriga EFTA-länderna.

Slutligen säger herr Björk att han
för sin del inte kan ha någon uppfattning
i frågan huruvida Sverige skall
fortsätta att ekonomiskt stödja Portugal
i den ekonomiska utvecklingskommittén.
Han kan inte heller ha någon
uppfattning om huruvida Sverige skall
vara solidariskt med Portugal inför
framtida förhandlingar med EEC. Hans
skäl är att handelsministern skall svara
på det någon gång i framtiden. Jag
tänkte mig annars att om herr Björk
håller ett stort upplagt anförande i utrikesdebatten
om Portugals relationer
till EFTA och någon sedan frågar honom
— han tycks ju vara en sådan expert
på detta område — vad han anser
om samarbetet i den ekonomiska
utvecklingskommittén och om lojaliteten
mot Portugal inför framtida förhandlingar
med EEC, så borde han ha
kunnat våga uttrycka någon mening
i stället för att tala om att han inte
kan ha någon ståndpunkt förrän handelsministern
har sagt sitt.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Att herr Ahlmarks anförande
nästan ord för ord, som jag uttryckte
mig, återgav stora delar av hans
interpellation, det kan vem som helst
av kammarens ledamöter kontrollera
och konstatera.

Han säger vidare att det kanske var
ett misstag att vi släppte in Portugal.
Herr Ahlmark, så lätt var det inte. Om
herr Ahlmark menar att det kanske var
ett misstag, har han en uppfattning som
skiljer sig från min i fråga om innebörden
av EFTA-konventionens regler och
bestämmelser. I dem sägs uttryckligen
att EFTA tillkom som en sammanslutning
för samarbete på handelns och
ekonomiens område i syfte att möjliggöra
för oss som blev lämnade utanför
EEC-samarbetet att i vårt eget intresse
befordra integrationen mellan oss and -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

ra. Vi ville även skapa en plattform för
enighet i framtiden när vi som ett fundamentalt
mål för EFTAts verksamhet
betonade att vi önskade skapa en enhetlig
marknad i den del av världen i
första hand som vi själva tillhör. Vi
förklarade att vi hade ett visst behov
av att utåt visa att var och en som var
villig att ta på sig förpliktelserna och
att fullfölja avtalets bestämmelser skulle
ha rätt att vara med.

Jag var visst inte, herr Ahlmark,
blind för att Portugal var en diktaturstat.
Jag hade till och med en gång
som hastigast besökt landet. Jag visste
att regimen uppfattades av många som
avskyvärd redan då. Jag visste att den
i olika avseenden också tog sig för oss
mycket otrevliga uttryck i maktutövningen
i besittningarna utanför Portugal.
Men jag sade att EFTA-stadgan är
sådan, och vi står för det.

Vi kan tycka att det kanske var besvärande
att Portugal anmälde sitt intresse
och tog på sig förpliktelserna,
men vi hade då ingen grund att vända
oss emot Portugals handlingssätt. Herr
Ahlmark skulle kunna säga att han helst
skulle ha sett att vi inte tagit med Portugal.
Han borde i stället ha sagt att
EFTA-konventionen skulle ha utformats
på ett annat sätt, att den skulle inrymma
också andra förpliktelser och ett
annat samarbete än vad stadgan nu innehåller.

Jag vill än en gång understryka att
så här lätt tror jag inte att herr Ahlmark
skall komma ifrån det hela. Konsekvenserna
av hans nu upprepade krav
att vi verkligen skall göra något för att
utöva påtryckning mot Portugal måste
väl bli, att om vi inte lyckas med den
saken, så skall vi ställa krav på en uteslutning.
Misslyckas vi därmed, bör vi
ta vår egen ställning under omprövning
och lämna organisationen. Det
skulle ge oss en effektiv möjlighet att
utöva de påtryckningar och föra den
politik på handelns område och närbesläktade
områden som herr Ahlmark
önskar. Vi gör, herr Ahlmark, varken

Ang. Sveriges utrikespolitik
mer eller mindre för Portugal än vår
konvention och vårt samarbetsavtal föreskriver
för oss.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herrar Björk och Lange
försöker att i fråga om reaktionen mot
Portugal enbart rädda sig med de tekniska
svårigheter som skulle föreligga
att utöva påtryckningar inom EFTA.

Jag vill återföra debatten till ett område
där herrarna inte har den möjligheten,
nämligen en punkt som jag tog
upp i mitt första anförande och som
gäller situationen inom FN. När vi nu
har fått i gång den här debatten, vore
det intressant att höra vad herrar Björk
och Lange säger på den punkten.

Från folkpartiets sida har vi upprepade
gånger sagt att det är nödvändigt
att öka påtryckningarna mot Portugal
inom FN. Portugal är jämsides
med Sydafrika den sista stora kolonialmakten,
och det finns anledning för
oss att reagera. Jag har själv inför fastställandet
av direktiven för den svenska
FN-delegationen i höstas betonat angelägenheten
av att Sverige uppmärksammar
den här saken.

Jag frågade i mitt första anförande
vilka realistiska initiativ regeringen
kan peka på att den tagit i syfte att
öka trycket på Portugal inom FN. Jag
har fortfarande inte fått något svar. Det
finns i dag, herr talman, inga som helst
tekniska hinder för att ge sig in i en
debatt. Jag avvaktar alltså med livligt
intresse ett svar.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det torde vara uppenbart
för oss alla att herr Dahlén nu
skyndat fram till sin partiväns hjälp.

Det är ett riktigt påpekande, att vi
bör begagna alla tillfällen som står till
vårt förfogande för att inom ramen för
Förenta Nationerna och i enlighet med
dess stadga verka för att utöva alla
de påtryckningar på Portugal som vi

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
kan. Vi bär också stött vettiga resolutioner
i detta avseende, herr Dahlén.
Jag skall inte räkna upp dessa, utan
nöjer mig med att betona att även jag
till fullo delar uppfattningen att vi bör
begagna alla tillfällen till att stödja verkningsfulla
åtgärder mot Portugal inom
FN:s ram. Men det var inte detta diskussionen
dessförinnan gällde.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ahlmark trasslar
verkligen till det för sig. Han väcker
en interpellation, där han tar upp vissa
konkreta detaljspörsmål som berör
EFTA-samarbetet. När jag sedan mera
allmänt tar upp hela frågan om EFTA
och Portugal begär han, att jag skall
svara på frågorna i hans interpellation.
Jag hänvisar därvid till handelsministern,
och då klagar herr Ahlmark över
att jag inte skulle ha någon egen åsikt.

Varken herr Ahlmark eller jag har
varit ledamöter i riksdagen särskilt
länge, men jag har för min del ändå
lyckats upptäcka att den procedur herr
Ahlmark i detta fall vill tillämpa är
direkt hårresande. Att jag skulle försöka
att i denna debatt göra något
slags inhopp i handelsministerns ställe
vore verkligen alltför övermaga. Sådana
metoder överlåter jag åt herr Ahlmark.

Allmänt sett måste jag slå fast att
hela denna ungliberala offensiv i EFTAfrågan
är ett av de grövsta bluffförsöken
i den senaste tidens utrikespolitiska
debatt. Det är en spekulation i
total okunnighet om stämningsläget ute
i Europa och i de olika EFTA-länderna.
En kompakt borgerlig opinion i dessa
länder skulle bestämt avvisa varje försök
att utnyttja EFTA för påtryckningar
mot Portugal. Detta gäller även de
liberala och frisinnade partierna i dessa
länder.

Jag har för min del försökt få en
viss klarhet i dessa sammanhang, även
om jag inte gör anspråk på att känna
till alla detaljer i EFTA-samarbetet.

Folkpartisterna har däremot underlåtit
att söka skapa en sådan klarhet.

Jag har aldrig upptäckt att de ledande
folkpartister, som årligen sammanträder
med parlamentariker från
andra EFTA-stater, gjort det ringaste
försök att ta upp denna fråga eller att
bedriva något slags agitation mot Portugal.
Jag förstår dem också mycket
väl, ty de vet precis lika väl som jag
att sådana försök skulle vara totalt utsiktslösa.

Det är helt enkelt den omständigheten
att ungliberalerna ännu så länge är
tillräckligt fjärran från det politiska
ansvaret som gör att de leker med sådana
påfund. Den dag de och deras
vänner får chansen att överta regeringsansvaret
kommer de att uppträda
på exakt samma sätt som övriga borgerliga
regeringar inom EFTA-kretsen.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Alla bör ha insett att
herr Björk i sitt senaste inlägg ersatte
argumenten med diverse uttalanden,
som mera liknade smädelser, om »okunnighet»,
om »spekulationer» o. s. v.

Jag kan försäkra herr Björk en sak.
Jag hoppas att en liberalt dominerad
regering, om och när den kommer till
makten i vårt land, inte skall uppträda
på samma passiva sätt som den nuvarande
gentemot Portugal vare sig i
Förenta Nationerna eller i EFTA.

Nu menar herr Björk att jag inte
skulle få fråga honom om det är nödvändigt
med hänsyn till EFTA:s stadgar
att lämna Portugal en speciell
hjälp via den ekonomiska utvecklingskommittén
och att ge Portugal löften
om stöd i framtida förhandlingar med
EEC. Men bakgrunden till debatten är
ju att herr Björk höll ett långt anförande
i denna kammare, varvid han på
punkt efter punkt förklarade att det är
oförenligt med EFTA:s stadgar att bidra
till någon form av påtryckning mot
Portugal. Därefter frågade jag honom
om det också är oförenligt med EFTA:s

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

stadgar att avbryta hjälpen via den
ekonomiska utvecklingskommittén och
även att underlåta att lämna Portugal
stöd inför kommande förhandlingar
med EEC. Herr Björks vägran att besvara
de frågorna kan jag inte finna
vara annat än undanflykt.

Herr Lange säger att det inte var något
misstag att Portugal kom in i EFTA,
utan man hade från svensk sida resonerat
som så att de som ville åta sig
förpliktelserna i EFTA-stadgan skulle
få göra det. Herr Lange hade till och
med besökt Portugal och då insett att
landet var en diktatur.

Men då vill jag fråga herr Lange:
Visste handelsministern i slutet av 1950-talet vad EFTA-samarbetet med Portugal
skulle få för konsekvenser? Förstod
herr Lange att det skulle leda till en
utomordentligt snabb expansion av
Portugals handel, att det i sin tur skulle
leda till en utomordentligt snabb utveckling
av Portugals ekonomi, en
snabb utveckling av Portugals statsbudget
och en snabb utveckling av de
väldiga krigsinsatser som Portugal har
gjort i Angola, Mocambique och Portugisiska
Guinea?

Om herr Lange säger att han står
fast vid samma ståndpunkt som 1959,
måste det innebära endera av två saker.
Antingen att man redan då insåg
detta och var beredd att ta konsekvenserna.
Eller också att man, när man
har sett att läget har förändrats, ändå
inte tycker att det gör någonting att
samarbetet i EFTA med Portugal bidrar
till att förlänga kampen för självständighet
och majoritetsstyre i Angola,
Mocambique och Portugisiska Guinea.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Vi har fått uppleva
många besynnerligheter i denna debatt.
Jag vill bara fästa kammarens uppmärksamhet
på ännu en.

Herr Ahlmark säger att han visst inte
har återupprepat sin interpellation här
i debatten. Ändå ställer han nu till herr

6 Första kammarens protokoll 1967. Nr 12

Ang. Sveriges utrikespolitik
Björk frågor, som han ansåg att herr
Björk skall besvara, frågor som är identiskt
likalydande med dem han har
ställt i sin interpellation till mig: Avser
man att inom EFTA:s ram försöka utöva
påtryckningar på Portugal? Avser
man att inom ramen för den ekonomiska
utvecklingskommittén fortsätta
att underlätta för Portugal, och avser
man att hjälpa Portugal att komma med
i EEC?

Herr Ahlmark har rätt god aptit.
Han vill att herr Björk skall besvara de
där frågorna i dag. Sedan skall jag stå
här om någon tid och besvara dem
igen. Jag får väl överväga vilken form
jag efter den här debatten skall ge
mitt svar till herr Ahlmark. Jag tänker
i största möjliga utsträckning försöka
undvika att upprepa mig själv.

Herr Ahlmark frågade till sist om
man hade klart för sig att Portugal
skulle få nytta av samarbetet i EFTA.
På det får jag nog svara att det var en
av de risker man fick räkna med. Så
orealistisk kunde man inte vara att
man trodde att länder var villiga att ta
på sig vissa uppoffringar och förpliktelser,
utan att de också skulle anse att
de kunde få vissa fördelar som uppvägde
uppoffringarna. Det visste nog
de flesta även vid det tillfället. Annars
skulle de ha varit ovanligt kortsynta.

Men jag upprepar att det kändes som
ett behov i den situation där vi då befann
oss — och jag tror man känner
samma behov i dagens situation — att
ha en organisation för ett begränsat
samarbete som stöd öppen för alla oavsett,
jag upprepar det, den regim som
var rådande. Jag är inte alldeles, övertygad
om, herr Ahlmark, att ekonomiska
framsteg genom en pågående industrialisering
endast innebär ökade
möjligheter för Portugals ansträngningar
i Angola och Mopambique. Framstegen
kan också föra med sig att man
tvingas att utbilda människorna. Vi har
av herr Björks anförande hört att Portugal
i det hänseendet är oerhört efterblivet,
delvis kanske på grund av en

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
medveten strävan hos regimen. Det kan
också hända att en industrialiseringsprocess
kan medföra en större förståelse
över huvud taget hos de människor
som den berör för nödvändigheten av
att ta bestämda steg mot den frihet som
ändå alla önskar.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det har kommit på min
lott att efter denna livfulla diskussion
återföra den till den debatt vi tidigare
hade och att till den knyta några funderingar
kring de frågor som vi i dag
skulle behandla.

Jag skulle vilja något ta upp motion
nr 1, där frågan om en persons medborgarskap
tas upp mera ingående än
vad som framgår av utrikesutskottets
utlåtande. Motionärerna uppehåller sig
särskilt vid balternas eventuella medborgarskap
i Sovjetunionen. Detta medborgarskap
har förnekats av många
flyktingar men har förblivit en realitet.
Länge hav dessutom hävdats att flyktingarnas
i Sverige födda barn varit
sovjetryssar, ett förhållande som skapat
ångest och irritation. Nu sägs emellertid
att från sovjetrysk sida inte görs
gällande att personer av isovjetrysk härstamning
automatiskt blir sovjetryska
medborgare. Detta är en smått sensationell
uppgift som enligt min uppfattning
borde ha. noterats vid motionens
behandling.

Såvitt jag vet är Sverige det första
land där detta konstaterande göres, och
uppgiften kommer förvisso att väcka
glädje och skapa klarhet. Tidigare uppgifter
att barn till sovjetryska medborgare
även mot föräldrarnas vilja skulle
betraktas och registreras som sovjetryssar
skulle alltså vara felaktiga. Om
dessa nya uppgifter är korrekta, krävs
tvärtom för att ett barn skall erhålla
sovjetryskt medborgarskap, att det registreras
hos sovjetryska myndigheter.
Detta skulle vara en frivillig åtgärd och
måste ske med föräldrarnas medgivande.
Här är det inte fråga om något slags

tvångsregistrering av barn som fötts
i Sverige, vilket jag utgår ifrån att man
även kommer att lägga märke till vid
kyrkobokföringen.

Meddelandet kommer — därom är
jag övertygad ■—• att avlägsna ett stort
irritationsmoment och kan betraktas
som ett uttryck för en utveckling i rätt
riktning. Det är väl också i viss mån
en bekräftelse på att den enskilde individen
i enlighet med förklaringen om
de mänskliga rättigheterna ges större
möjlighet att själv bestämma över sitt
levnadsöde.

Jag hoppas att svenska regeringen
också skall fortsätta att verka för att
personer från Sovjetryssland bereds
tillfälle att resa hit för att besöka släktingar
eller för att besöka Sverige endast
som turister, även om man som
herr Bengtson redan har framhållit
från Sovjets sida inte velat medverka
till den individens frihet som ger den
enskilde klagorätt inför den internationella
femmannakommission som FN
förklarat sig skola tillsätta.

Den enskildes möjligheter att fritt
röra sig över gränserna är ju på det
hela taget, som alla vet, mycket begränsad.
Rädslan finns mest markerad i
diktaturstaterna, men den finns även
på andra håll. Mig förefaller förhållandena
i Östtyskland belysa denna rädsla
för individens frihet. När för någon
tid sedan en öst-västkonferens ägde
rum i Paris för att verka för en avspänning
och för en bättre förståelse inom
Europa, tilläts inte de östtyska representanterna
att medverka vid konferensen.
För det första får alltså många
i Östtyskland inte resa ut, och för det
andra godkänns inte östtyskarnas pass
som resedokument av de flesta europeiska
staterna. Den danske statsministern
Jens, Otto Krag har i början av
året i folketinget uttalat sig positivt om
försöken att via utvidgade kontakter
nå avspänning och att minska de besvärligheter
och problem som möter
östtyskarna då de vill resa ut. Jag utgår
ifrån att regeringen i samråd med

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

de andra nordiska staterna vill verka
också för en ökad rörlighet över gränserna.

Jag utgår också ifrån att denna fråga
kommer att tas upp vid den FN-konferens
om de mänskliga rättigheterna
som skall hållas nästa år och att man
också tar upp flyktingproblemet, som
i stället för att minska ständigt bara
växer. Bara under slutet av hösten ökade
i Afrika flyktingarnas antal från tidigare
600 000 till 700 000. Samtidigt
vill jag uttrycka förhoppningen att man
från svenskt håll mer skall understryka
de humanitära aspekterna och inte de
arbetsmarknadsmässiga, när vi för hit
flyktingar.

Självfallet kan Sverige inte göra några
större insatser på det internationella
fältet — det kan förmodligen ingen
liten stat — men om det är någon fråga,
där Sverige kan få sin stämma hörd,
är det väl just den som gäller de mänskliga
rättigheterna. Jag hoppas därför
att Sveriges representanter skall verka
för ett bättre öde för flyktingarna men
att man också skall uppmärksamma det
arbete inom FN :s ram som bedrivs mot
slaveriet i dess gamla och nya former.
Den gamla slavhandeln pågår ju på
samma sätt som tidigare, men vid ett
ECOSOC-möte i somras intog den svenske
delegaten en mycket restriktiv hållning,
vilket till stor del tycks ha berott
på att en effektivare insats från ECOSOC:s
sida skulle kräva ett årligt tillskott
på 75 000 dollar från samtliga
medverkande. Rädslan förefaller mig
vara litet överdriven i jämförelse med
de utgifter man bär på många håll i
världen t. ex. i försvars- och likartade
syften.

Vi får dagligen meddelanden om hur
de mänskliga rättigheterna kvävs, samtidigt
som man nu förbereder mötet i
Teheran 1968. Här har nyss under stor
hetta diskuterats vad som sker i Portugal
och de portugisiska kolonierna.
Jag vill påminna om att det nyligen
har publicerats en rapport på svenska
om förtrycket av kurderna. Jag vill på -

Ang. Sveriges utrikespolitik
minna om förtrycket av minoriteten i
Sudan. Personligen tror jag att samtliga
dessa problem måste lösas via FN.
Jag tror inte det går att åstadkomma
något på andra vägar, även om jag givetvis
räknar med att den svenska regeringen
iskall göra vad den kan —
trots vad som nyligen har sagts —- för
alt bistå inte bara människorna i Angola
och Mocambique utan också dem
i Portugal. Jag hoppas att det förbud
mot vapenexport som finns skall efterlevas
till alla delar och att någon export
vid sidan, om inte skall tillåtas.
Det har i portugisiska tidningar talats
om att man bl. a. skulle ha tillåtit
svensk export av viss typ av krigsvagnar.
Jag hoppas att detta skall visa sig
vara felaktigt.

Allra minst har väl det krigsplågade
folket i Vietnam i dag några mänskliga
rättigheter. Vi som åtagit oss att via
den svenska nationalinsamlingen förmedla
hjälp till civilbefolkningen i landets
olika delar vet hur svårt det är
att hit förmedla kunskaper om förhållandena
där, så att man får en levande
förståelse och en vilja att bistå och
lindra. Efter ett års insamlingsarbete
bär vi kunnat redovisa 400 000—500 000
kronor att fördelas på samtliga parter
i Vietnam — ett blygsamt resultat; nedslående
med tanke på det enorma hjälpbehovet.

Vi får en faktasamling nu i form av
en vitbok, men ännu nödvändigare förefaller
det mig vara att i tid förbereda
en svensk insats, gärna inom FN :s ram
för tiden efter kriget. På den måste
man, som herr Dahlén, nyss påpekat,
ställa stora krav. Efter vad jag förstår
måste den bygga på sakkunskap bl. a.
om förhållandena i landet sådana de är
och mindre på drömmar om hur vi enligt
demokratiskt mönster skulle vilja
utforma dem. Därför hoppas jag att
regeringen skall utnyttja den hjälp som
kan ges av forskare, exempelvis de i
Göteborg, som ingående lärt känna det
vietnamesiska samhället genom att studera
det på ort och ställe.

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

■ Frågan om vad vi skall göra när kriget
är slut förefaller mig vara så mycket
väsentligare än att vi tar avstånd
från obetänksamma och oförnuftiga
ungdomars demonstrationer mot den
amerikanska ambassaden, hur osympatiska
dessa uttryck än är. Det är väl
ingen här som vill försvara sådana
upptåg, men jag vill samtidigt bestämt
förneka, som från olika håll påståtts,
att vi som ställer oss kritiska mot den
amerikanska krigföringen drivs av hat
mot det amerikanska folket. Påståendet
faller på sin egen orimlighet, eftersom
vår kritik huvudsakligen bygger
på uttalanden av amerikanska tidningar,
vetenskapsmän och fredsvänner, vilka
alla beklagar den tragedi som utspelas
i Vietnam och som, enligt mångas
åsikt, också skadar det inre samarbetet
i Amerika.

Vi glömmer alla lätt den bittra sanningen,
trots att vi har upplevt den
flera gånger, att ett högt industrialiserat
land inte i och för sig behöver vara
fredsälskande eller utgöra en garanti
för en fredlig utveckling. Inte ens ett
demokratiskt land kommer med säkerhet
att förbli fredsälskande, säger fredsoch
konfliktsforskarna. Strängt taget
utgör ju också den västerländska historien,
inte minst i vårt århundrade,
i långa stycken en otäck illustration av
att det är de högt industrialiserade länderna
—- de som tagit tekniken och
uppfinningarna i sin tjänst — som står
för de farligaste krigen och inte de små
och outvecklade samhällena. Forskningens
påpekande av denna fara kan
vi, herr talman, inte ignorera.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Kammaren började avfolkas
redan, under föregående anförande,
och jag skall inte ta dess tid
länge i anspråk. Jag vill emellertid beröra
några saker.

Det svenska utrikespolitiska intresset
är kanske inte så stort, men det ar i
alla fall beundransvärt att man kan
tröska igenom en sådan lång debatt

som denna, trots att utrikesutskottets
alla utlåtanden är enhälliga och utan
några som helst reservationer. Det är
ett tecken så gott som något.

Till detta vill jag lägga den reflexionen,
att intresset för de olika politiska
problemen tycks växa med kvadraten
på avståndet. Emellertid vill jag som
ett glädjande moment dock erinra om
att Berlinmuren blev nämnd i alla fall.
Geografiskt sett var det en ljuspunkt
i sammanhanget. Det andra ligger ju
så långt borta.

Vidare vill jag göra några små reflexioner
som kanske inte enbart rör
de obetänksamma och obalanserade
ungdomar vilka har demonstrerat utanför
denna kammare. Vederbörande befinner
sig så långt jag förstår i ganska
gott sällskap. Jag fäste mig alldeles särskilt
vid den deklaration som från regeringens
sida avgavs av handelsministern.
Han talade om den »avskyvärda»
regering som fanns där och där.
Såvitt jag erinrar mig finns i trontalet
klart uttalat att vårt förhållande till
främmande makter är gott. När man
ger sig till att utge vitböcker i de kommande,
vore jag tacksam om man bifogade
en katalog över de stater med
vilka vårt förhållande är gott men vilkas
regimer är avskyvärda.

Jag skulle vilja erinra om, att denna
givetvis väl övervägda och av regeringen
hundraprocentigt stödda deklaration
är i sitt slag enastående.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 35, angående vissa anslag
ur kyrkofonden, in. m., hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge Bidrag
till restaurering av Strängnäs domkyrka,
till statsutskottet och i övrigt till
lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
motionerna nr 713—715.

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

45, angående fortsatt valutareglering;
och

Om en svensk vitbok i vietnamfrågan
nr 46, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.39.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 8 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av motioner om en europeisk konvention
rörande medborgarskapsrätten, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om en svensk vitbok i vietnamfrågan

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av motioner
om en svensk vitbok i vietnamfrågan.

I en i första kammaren av herr Torsten
Hansson in. fl. väckt motion, nr
124, och en i andra kammaren av fru
Eriksson i Stockholm in. fl. väckt likalydande
motion, nr 160, vilka hänvisats
till utrikesutskottet, hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till regeringen
skulle begära, att en s. k. vitbok med
en sammanställning av dokument och
övriga redogörelser för Sveriges handlande
under vietnamkrisens utveckling
från Genéveavtalets tid och till dags
dato utarbetades.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att en sammanställning
skulle utgivas av svenska offentliga
dokument, uttalanden och anföranden
i vietnamfrågan, som publicerats
i utrikesdepartementets aktsamlingar
eller eljest bedömdes vara av
betydelse.

Herr HANSSON, TORSTEN, (s):

Herr talman! I vår motion om en
svensk vitbok i vietnamfrågan hänvisar
vi till en bred svensk opinions reaktioner.
Dessa har manifesterat sig i
engagemang exempelvis från den fackliga
rörelsen, från studerande och från
andra ungdomsgrupper. Parallellt med
detta engagemang finns fortfarande inom
vissa grupper ett svalare intresse
för problemet. I vårt lilla, avsides belägna
land finns en latent benägenhet
för isolationistiska tankegångar. Dessa
har på ett olyckligt sätt dragits in exempelvis
i debatten kring u-hjälpsfrågorna,
men de påverkar också debatten
i vietnamfrågan.

Vår motion har inte minst haft till
ändamål att tillföra material till en
engagerande debatt. Emotionellt stoff
tillföres dagligen vietnamdebatten,
men för en konstruktiv diskussion be -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Om viss utsträckning av skyddet för partibeteckningar

hövs också politisk sakupplysning,
framför allt i en för en bredare allmänhet
tillgänglig form. I motiveringen till
motionen nämner vi bl. a. den otillräckliga
informationen om det statsrättsliga
läget i Vietnam. Dilemmat är
väl framför allt, att detta faktiskt är
omöjligt att entydigt definiera. Det har
vi tidigare i dag fått belägg för i kammardebatten.

Hur Sverige ändå har agerat inom
de politiska möjligheternas ram bör
klargöras. Utrikesutskottet anser, att
»det i vietnamkonfliktens ömtåliga läge
icke för närvarande är förenligt med
svenska intressen att i vitboksform offentligen
redovisa sådana bedömningar
och ställningstaganden som främst
är grundade på förtroliga informationer
från andra stater». Denna ståndpunkt
anser jag mig böra acceptera.

Jag skulle vilja trycka på att utskottet
har hemställt inte bara om nytryck
av lämpliga delar av utrikesdepartementets
aktsamlingar utan också
begär publicering av andra offentliga
dokument, uttalanden och anföranden
i frågan som eljest bedöms vara av betydelse.

Med denna nyansering tillåter jag
mig, herr talman, att än en gång under
denna vårriksdag förklara mig nöjd
med utskottsbehandlingen av en motion,
som jag har att svara för.

Hfter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
motioner om Sveriges officiella inställning
till Nordvietnam, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av motioner angående
ändrad valdag;

nr 23, i anledning av motion angående
ändrade bestämmelser om upprättande
av röstlängd; och

nr 24, i anledning av motioner angående
bestämmelser mot otillbörligt
utnyttjande av namn vid upprättande
av valsedlar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om viss utsträckning av skyddet för
partibeteckningar

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av
motioner angående utredning om viss
utsträckning av skyddet för partibeteckningar.

I de likalydande motionerna nr 470
i första kammaren av herrar Thorsten
Larsson och Lundberg samt nr 596 i
andra kammaren av herr Josefson i
Arrie m. fl. hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om utredning av frågan om skydd
mot illojalt utnyttjande av partibeteckning.

Motionärerna önskade en förutsättningslös
utredning av frågan om skydd
för ett partis namn och andra kännetecken
i valpropagandan.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet hemställt, att motionerna
I: 470 och II: 596 måtte anses besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat ansett, att de överväganden angående
skydd för partibeteckningar,
som torde komma till stånd i anledning
av utskottets av förra årets riksdag godkända
memorial nr 44, skulle kunna
utsträckas till att omfatta även de synpunkter,
som upptagits i förevarande
motioner. Vidare hade utskottet ansett,
att det torde kunna förutsättas, att
Kungl. Maj :t uppmärksammade denna

Onsdagen den 8 mars 1967 cm.

Nr 12

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna, m. m.

möjlighet utan något riksdagens initiativ.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Min kollega från centerpartiet
och Malmöhus län herr
Thorsten Larsson och jag har i denna
kammare väckt motionen nr 470, vilken
fått konstitutionsutskottets vänliga
skrivning i utlåtandet nr 25. Yi motionärer
tackar för behandlingen och har
inget annat yrkande än bifall till utskottets
förslag, men jag vill på detta
sätt —- kanske något mot gällande
praxis i denna kammare — ge ett ord
med på vägen, när utskottet förutsätter
att Kungl. Maj :t skall låta våra synpunkter
tas upp, då frågan om skydd
för partibeteckningar tas till övervägande
enligt förra riksdagens memorial
nr 44.

Att vi väckt motion har uppenbarligen
sin förklaring i det demonstrerade
missbruk som tyvärr förekommit i södra
Sverige vid senaste kommunalvalet.
Inte bara föga initierade väljare utan
även flitiga valarbetare har svårt att
förstå, att man vid kommunalval fullt
legalt kan handskas så med partibeteckningar
och listor som förekommit.
Det är högst rimligt att strikta regler
kommer till stånd, så att inte missbruk
och av dessa missbruk födda motåtgärder
får förgifta den politiska atmosfären,
dra ned den politiska verksamhetens
renommé och kanske skrämma
bort duktiga människor, som skulle
kunnat göra goda insatser som aktiva
politiska medarbetare.

Herr talman! Låt mig uttala en bestämd
förhoppning att Kungl. Maj:t
uppmärksammar våra synpunkter, så
att den möjlighet till passivitet, som
ligger i utskottets uttryckssätt »det torde
kunna förutsättas», inte kommer att
utnyttjas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 26, i anledning av motioner angående
införande av bestämmelser om
valsedlars storlek; och

nr 27, i anledning av motioner om
vissa ändringar i bestämmelserna angående
förfarandet vid valförrättning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna,
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Skatteutjämningsbidrag till
kommunerna, m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
1 240 000 000 kronor.

För ifrågavarande ändamål hade
för innevarande budgetår anvisats
1 110 000 000 kronor. Bidrag för år
1966 hade beviljats med tillhopa 1 052
miljoner kronor. Medelsbehovet för
budgetåret 1967/68 avsåge senare hälften
av kalenderåret 1967 och förra
hälften av år 1968. För hela år 1967
skulle utbetalas i runt tal 1 157 miljoner
kronor. Av detta belopp belöpte
cirka 579 miljoner kronor på budgetåret
1967/68. För första halvåret 1968
beräknades kostnaderna till cirka 653
miljoner kronor. Med hänsyn till de
osäkra förutsättningarna för uppskattningen
av medelsbehovet för budgetåret
1967/68 hade anslaget föreslagits

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna, m. m.

skola uppföras med 1 240 miljoner kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundberg (I: 547) och den andra inom
andra kammaren av herr Lothigius
(11:690), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära förslag till 1968
års riksdag om sådan ändring av bestämmelserna
rörande skatteutjämning,
att det för skatteunderlagsbristen normerande
medelskatteunderlaget i riket
fastställdes till medelskatteunderlaget
1968, räknat i fast penningvärde;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundberg och fru Diesen (I: 567)
samt den andra inom andra kammaren
av lierr Lothigius (II: 522), i vilka motioner
yrkats, att riksdagen skulle besluta,
med ändring av förordningen nr
268 av den 3 juni 1965, en avtrappning
av beloppen enligt den s. k. garantiregeln
för landstingen, så att dessa
skulle utgå med 75 % för år 1968, 50 %
för år 1969 och 25 % för år 1970 för att
därefter upphöra;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Berglund väckt motion (II: 78).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte till Skatteutjämningsbidrag
till kommunerna in. m.
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 1 240 000 000 kronor;

2. att motionen II: 78 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3. att motionerna I: 547 och II: 690
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

4. att motionerna 1:567 och 11:522
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Virgin, Kaijser, Ottosson,
Bohman och Björkman, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 3 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 547 och
11:690, i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag till 1968 års riksdag om
sådan ändring av bestämmelserna rörande
skatteutjämning, att det för skatteunderlagsbristen
normerande medelskatteunderlaget
i riket fastställdes till
medelskatteunderlaget 1968, räknat i
fast penningvärde;

b) av herrar Virgin, Kaijser, Ottosson,
Bohman och Björkman, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 4 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:567 och
11:522, besluta om sådan ändring av
förordningen den 3 juni 1965 (nr 268)
om skatteutjämningsbidrag, att beloppen
enligt den s. k. garantiregeln för
landstingen fastställdes att utgå med
75 % för år 1968, 50 % för år 1969 och
25 % för år 1970 för att därefter upphöra.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Vid denna punkt föreligger
två reservationer av utskottets
högerledamöter. Båda reservationerna,
betecknade a och b, är baserade på
motioner rörande den kommunala
skatteutjämningen, den ena väckt i
denna kammare av mig och fru Diesen
och den andra av mig ensam. Motionerna
är gamla bekanta — de återkommer
nu för tredje året, litet omskrivna
och uppfräschade med nya, än
mer talande siffror, och med vissa ändringar
i yrkandena.

Någon risk för monoton upprepning
av gamla argument behöver kammarens
ledamöter emellertid inte direkt

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna, m. m.

frukta, eftersom i vart fall spelet mellan
staten och landstingen och sammankopplingen
med mentalsjukvården
och skatteutjämningen inte tidigare
öppet diskuterats. Jag ber att få återkomma
till detta intressanta ämne sedan
jag kommenterat motionen I: 547
och reservationen a.

Innebörden i denna motion är att
man skall stoppa den automatiska utgiftsökning
för statens del, som ligger
i det faktum alt en höjning av medelskattekraften
för hela riket ökar skatteutjämningsbidragen,
eller på enklare
svenska: när välståndet stiger höjes bidragen.
Observera att kommunerna,
som behöver och skall ha bidrag enligt
grundreglerna, icke skulle bli lidande
på grund av inflationens penningförstöring.

Vi har nu föreslagit att 1968 års medelskatteunderlag
skulle bli ett tak för
beräkningarna — realinkomsthöjningar
som inträffar från 1969 och framåt
skulle alltså inte kunna bilda underlag
för ökade statliga skatteutjämningsbidrag.
Självfallet kommer detta att medföra
en långsam successiv avtrappning
av bidragen, i en takt som blir eu direkt
spegelbild av realinkomstens höjning.

Utskottet skriver nu i motiveringen
för sitt avslagsyrkande att »ingenting
nytt har inträffat» sedan föregående
år. Ja, det nya har väl inträffat att vi
fått ytterligare ett års sifferunderlag
till förfogande, som illustrerar bur förfärande
snabbt totalbeloppet för denna
budgepost ökar. År 1966 var beloppet
1 052 miljoner, det beräknas bli
1 147 miljoner 1967 och icke mindre
än 1 280 miljoner 1968.

Nog tror jag att finansministern i sitt
hjärta varmt sympatiserar med oss motionärer
—• det måste helt enkelt vara
så, eftersom de farhågor visat sig väl
befogade, som han i propositionen 43/
1S65 uttalade för den automatiska
stegringen. Men vad man känner i sitt
bjärta och analyserar i ett klart, siffertränat
huvud är en sak — vad som po -

litisk-taktiskt framstår som gångbart
ur socialdemokratisk synpunkt just nu
är uppenbart en helt annan sak!

Herr talman! När det gäller reservationen
b rörande landstingen och avtrappningen
av garantiregeln måste
jag besvära kammaren med en liten
historik. För att från början spetsa till
det hela vill jag påstå att denna garantiregel,
eller rättare sagt ett underhandslöfte
om den, blev en viktig bricka
om villkoren för landstingens övertagande
av mentalsjukvården. Sedan
landstingsavtalet väl blivit klart ordnades
avtalet med storstäderna. På
papperet blev avtalen likvärdiga, men
skillnaden var att storstäderna bedrogs
på förmånen av garantiregeln och i
realiteten, dem själva ovetande, hamnade
i ett sämre läge, som i pengar kan
värderas till mellan 15 och 20 miljoner
kronor per år.

Kanske bör jag närmare definiera
uttrycket garantiregeln. Vid ortsavdragsreformerna
1957 och 1961 lämnades
ersättning till kommunerna inklusive
landstingen för skattebortfallet efter
vissa beräkningar. När dessa ersattes
med de nya bestämmelserna enligt
beslutet våren 1965, fick landstingen
en särställning. Även de landsting,
som icke fyllde de generella kriterierna
för bidrag, skulle som minimibelopp
garanteras vad som utgått
därest de gamla bestämmelserna fortfarande
hade gällt. De tre städerna
Stockholm, Göteborg och Malmö fick
inte motsvarande garanti.

Inrikesministern Rune Johansson berättade
i andra kammaren den 10 december
1963 hur landstingen begärt att
få en underhandsuppgörelse om skatteutjämningsbidrag
i samband med avtalet
beträffande mentalsjukvården, hur
detta först avvisats, hur man senare
fått finansens medgivande att gå in på
detta för att underlätta förhandlingarna
och alltså tidigt kunna meddela, att
skatteutjämningsbidrag skulle utgå
även till landstingen och inte enbart
till primärkommuner. Jag skall be att

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna, m. m.

få citera inrikesministern, som säger:
»Enligt en uppgift, som jag tror är riktig,
har man att röra sig med ett belopp
om mellan 85 och 100 miljoner kronor,
som när detta skatteutjämningssystem
träder i tillämpning kan överlämnas åt
de landsting som har den högsta utdebiteringen
och det lägsta skatteunderlaget.
»

Lägg väl märke till denna information.
Den nämner ingenting om garantiregeln.
Och jämför hur det verkliga
utfallet blev siffermässigt — 1967 års
bidrag till landstingen 392 miljoner
kronor, varav nära 58 miljoner kronor
enligt garantiregeln.

Alltnog, jag började motionera år
1965, dels om att storstäderna skulle
jämställas med landstingen på så sätt,
att städerna skulle få motsvarande garanti
för 30 procent av sitt skatteunderlag,
en beräkning i underkant av
den andel som svarar mot landstingens
verksamheter, och dels om att garantiregeln
skulle avtrappas.

Motionen avslogs utan kommentar.
Uppenbart var förhandlingsläget beträffande
mentalsjukvården då, att statens
förhandlare under hand ytterligare
pressats av landstingen att lova denna
garanti till de förmögnare landstingen
men att man avsåg att stillatigande
försöka komma undan motsvarande
bidrag till storstäderna, vilket
också lyckades.

Är min tolkning felaktig så ber jag
att nu i ett sammanhang få en klarläggande
godtagbar upplysning. Är min
tolkning riktig, så avser jag att till nästa
års riksdag återkomma med en flerpartimotion
från storstäderna för att
försöka få en rättelse. Man har tidigare
från socialdemokratiskt håll underlåtit
att gå i svaromål i storstadsfrågan.
Skulle så bli fallet även nu kommer
jag att tolka detta som ett skamset
medgivande av riktigheten i mitt resonemang.

Årets motion rör närmast en avtrappning
av garantiregeln, helt enkelt
därför att den är en ologisk relikt från

1957 och 1961 års reformer av ortsavdragsbestämmelserna.
Vi begär avtrappning
ett år snabbare än enligt
fjolårets förslag. Vi påpekar verkan av
skattehöjningar i landstingen som
automatiskt höjer statsbidragen, i år
t. ex. för det mig näraliggande Malmöhus
län med 3,2 miljoner kronor. Åtminstone
på papperet får Östergötland
inte mindre än 9,5 miljoner kronor
mer på grund av garantiregeln i år mot
i fjol, vilket måste bero på flera faktorer,
bl. a. landstingets skattehöjning.

Om vi går ut från inrikesministerns
uttalande, som jag tidigare citerat och
som är det enda riksdagen mig veterligt
känner till i frågan, om sammankopplingen
med avtalet beträffande
mentalsjukvården, så skall landstingen
ha bidrag vid lågt skatteunderlag och
hög utdebitering. Alltså finns det från
riksdagens sida inte några förpliktelser
gentemot landstingen beträffande garantiregeln,
varför alla kan stödja motionens
yrkande om avtrappning.

Herr talman, jag ber att få upprepa
mitt yrkande om bifall till reservationerna
a och b.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Vid behandlingen av
sjunde huvudtiteln har statsutskottet
också haft att ta ställning till frågan om
bidrag och ersättningar till kommunerna,
såsom herr Lundberg nyss påtalat.
Därvid har särskilt det s. k. skatteutjämningsbidraget
tilldragit sig uppmärksamhet.

Utskottet har inte haft något att erinra
mot Kungl. Maj:ts beräkning av
medelsbehovet för budgetåret 1967/68.
Utskottet har emellertid i detta sammanhang
också haft att behandla två
likalydande motioner av herrar Lundberg
och Lothigius, i vilka motioner
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle begära förslag till
1968 års riksdag om sådan ändring av
bestämmelserna rörande skatteutjämning,
att det för skatteunderlagsbristen

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna, m. m.

normerande medelskatteunderlaget i riket
fastställs till medelskatteunderlaget
1968, räknat i fast penningvärde.

Utskottet som vid 1966 års riksdag
liade att behandla ett likartat yrkande,
vilket då avslogs, anförde i sin motivering
för avslagsyrkandet bland annat
följande:

»Utskottet erinrar om att frågan om
ökade kostnader för staten till följd av
stegrad medelskattekraft och medelutdebitering
var föremål för delade meningar
vid skatteutjämningsreformens
genomförande. Vid framläggandet av
propositionen 1965: 43 uttalade departementschefen
att helt övervägande
skäl talade för en rörlig utdebiteringsgräns.
Ett system där utdebiteringsgränsen
sammanföll med medelutdebiteringen
i riket gav enligt gjorda beräkningar
ett från skatteutjämningssynpunkt
gott resultat. I motionerna till
förra årets riksdag begärdes riksdagens
uttalande om att en bindning för
framtiden av skatteunderlagstillskotten
till dels den aktuella genomsnittliga
skattekraften och dels skattekraftsgränserna,
såsom dessa blev fastställda, icke
borde ske utan möjligheter lämnas öppna
att vid lämplig tidpunkt påbörja en
successiv anpassning av tillskotten efter
vad som kunde anses skäligt med
hänsyn till framtida omständigheter.
Dessa motioner avstyrktes av utskottet
och avslogs av riksdagen. Yrkandet i de
nu förevarande motionerna synes innebära
en variant av det tidigare förslaget
ehuru med en mera bestämd utformning.
Utskottet anser sig med hänsyn
till 1965 års riksdags ställningstagande
i frågan inte böra tillstyrka
de ifrågavarande motionerna.»

Då något skäl för ett ändrat ståndpunktstagande
från riksdagens sida
icke anförts i de i år väckta motionerna
eller på annat sätt synes föreligga,
har utskottet stannat för att avstyrka
det ifrågavarande motionsyrkandet.
.lag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

I samma fråga har utskottet också
haft att behandla de likalydande motionerna
I: 567 samt II: 522, i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta,
med ändring av förordningen nr 268 av
den 3 juni 1965, en avtrappning av beloppen
enligt den s. k. garantiregeln
för landstingen så att dessa skall utgå
med 75 procent för år 1968, 50 procent
för år 1969 och 25 procent för år 1970
för att därefter upphöra.

Liknande förslag framlades vid såväl
1965 som 1966 års riksdagar, då yrkandena
avslogs av riksdagen. Utskottet
finner inte att sådana omständigheter
nu framkommit, att motionerna bör föranleda
ett ändrat ställningstagande
från riksdagens sida. Utskottet avstyrker
därför motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna utskottets hemställan.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag skall bara säga några
ord med anledning av herr Lundbergs
anförande, i vilket frågan om
förhandlingarna beträffande övertagandet
av mentalsjukvården togs upp.
Det finns ingalunda, herr Lundberg,
något skäl till att socialdemokraterna,
som deltog i dessa förhandlingar, skulle
vara skamsna och därför inte skulle
våga tala om vad som inträffat i detta
sammanhang.

Det är alldeles riktigt att frågan om
skatteutjämningsbidraget till landstingen
togs upp vid de s. k. Sigtunaöverläggningarna,
men den har icke varit
föremål för några som helst överläggningar
under de senare förhandlingarna
i samband med övertagandet. Om
herr Lundberg hyser tvivel på denna
punkt, kan han ta kontakt med sin partivän
förre riksdagsmannen herr Mannerskantz
på Wärnanäs för att få detta
bekräftat.

Sedan talade herr Lundberg om att
storstäderna bedrogs på denna garantiregel
och att landstingen — de förmögnare
landstingen, talade han om —-

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna, m. m.

pressade sig till denna förmån. Nu är
det ingalunda på det sättet, att de förmögnare
landstingen får någon större
del av dessa skatteutjämningsbidrag,
utan det är väl tvärtom så att de landsting
som har ett mycket högt skatteunderlag
får en obetydlig del, medan
de väsentliga bidragen går till de hårt
skattetyngda landstingen framför allt i
Norrland, där det väl utan tvekan är
riktigt att dessa pengar utbetalas.

Jag tycker inte, herr Lundberg, att
det är något fel att vi, som har råkat
hamna antingen i de storstäder som
har ett mycket gott skatteunderlag per
capita eller i de landsting som har en
god ställning, får via de statliga skatteutjämningarna
vara med och betala för
dem som har det betydligt sämre ställt
för att därmed möjliggöra för dem att
också utveckla sin sjukvård, inte minst
mentalsjukvården, på ett i allo tillfredsställande
sätt. Jag anser, herr Lundberg,
att det är en form av solidaritet
som vi i allra högsta grad bör finna
oss i.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Det är beklagligt att
herr Söderberg så dåligt behärskar detta
ämne. Det har kanske sin förklaring
i att han inte läst motionen. Han talade
nämligen om en helt annan sak än den
jag talade om.

Jag talade om garantiregeln, och jag
skall nu be att till herr Söderbergs upplysning
få tala om vilka län som kommer
i åtnjutande av skatteutjämningsbidrag
enligt denna regel. Stockholms
län får 5,9 miljoner, Uppsala län 5,3
miljoner, Södermanlands län 6,8 miljoner,
Östergötlands län 10,3 miljoner,
Malmöhus län 16 miljoner, Örebro län 7
miljoner, Västmanlands län 6,3 miljoner
och Göteborgs och Bohus län
67 000 kronor.

Vi talar alltså om helt andra saker.
Jag missunnar inte det landsting kommunalt
skatteutjämningsbidrag, som får
detta på de generella kriterierna. Däre -

mot ifrågasätter jag riktigheten av att
man skall ha denna garantiregel, som
bevarar förhållandena sedan 1957 och
1961, oavsett hur skatteunderlaget har
utvecklats i dessa landsting. Det är som
sagt tråkigt att herr Söderberg inte gick
in på min sakfråga, utan talade om någonting
annat.

Herr Söderberg refererade till Sigtunaöverläggningarna
och bekräftade
att den kommunala skatteutjämningen
hade diskuterats där. Jag skulle vilja
fråga om herr Söderberg kommer ihåg
vad det var för slags skatteutjämning
som då diskuterades. Var det enligt de
generella kriterierna eller var det den
här extra garantiregeln? Det är möjligt
att jag begär litet för mycket. Eftersom
herr Söderberg inte var riktigt
insatt i frågan i stort, kanske en sådan
detalj inte heller finns till reds nu.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Nej, herr Lundberg, så
enkelt är det inte att komma ifrån
denna fråga.

Vad herr Lundberg här tog upp var
just frågan om mentalvårdsöverläggningarna.
Han uttalade sig här på det
sättet, att om han inte fick något svar
från socialdemokratiskt håll på den
punkten, så tog han det som ett tecken
på att vi nu skulle känna skamsenhet
i detta sammanhang. Men vad vi här
har talat om, och det var på den punkten
jag bemötte herr Lundberg, var just
mentalvårdsöverläggningarna vid Sigtunamötet,
och där diskuterades inte
själva formen för någon garantiregel
eller något sådant, utan där uttalades
bara ett önskemål om att man skulle få
till stånd en skatteutjämning, speciellt
med tanke på de landsting som nu har
det särskilt dåligt ställt.

Så enkelt var det, herr Lundberg!

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Så enkelt var det väl
ändå inte! Det jag talat om hela tiden

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna, in. m.

var garantiregeln, och det är den jag
motionerat om, men det som herr Söderberg
har talat om är det generella
skatteutjämningsbidraget och dess sammankoppling
med mentalsjukvården.

Mot det har jag ingen anmärkning,
men väl mot det extra tillägget som tillkommit
senare, som aldrig omnämnts
för riksdagen och som över huvud taget
t. ex. storstadsförhandlarna inte hade
någon kunskap om. Det är det jag
är ute efter.

Men jag förstår att vi här talar förbi
varandra, och det är därför ganska
hopplöst att fortsätta den här dialogen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Lundberg säger att
storstadsförhandlarna inte hade någon
kännedom om detta. Men eftersom föregående
års riksdag beslutade om denna
regel och storstäderna inte träffade något
avtal om mentalsjukvården förrän
sent i december månad, måste de naturligtvis
känna till denna bestämmelse.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med änledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
lcomme att framställas först särskilt
angående mom. 1 och 2, vidare
särskilt rörande mom. 3 samt därefter
särskilt avseende mom. 4.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 och 2 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande mom. 3 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
49 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—106;

Nej— 20.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I fråga om mom. 4, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid
punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. inköp av fastigheter för förvaltningsändamål

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
49 mom. 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Lundberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej— 19.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 50—61

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Ang. inköp av fastigheter för förvaltningsändamål Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål
m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag av
15 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Dahlén och Bengtson
(1:544) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Hedlund och Ohlin
(11:687), i vilka motioner, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål,
m. m. för budgetåret

1967/68 anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 10 miljoner
kronor minskat investeringsanslag av
5 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 544 och II: 687, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål
m. m. för budgetåret 1967/68
anvisa ett investeringsanslag av
15 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Harry Carlsson, Thorsten
Larsson, Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Mattsson, Helander och Westberg, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:544 och
II: 687, nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, till Inköp av fastigheter för
förvaltningsändamål m. in. för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Finansdepartementets
stat upptar under denna punkt förslag
om ett investeringsanslag av 15 miljoner
kronor för inköp av fastigheter för
förvaltningsändamål. Anslaget utnyttjas
i första hand för att tillgodose länsförvaltningens
behov av fastigheter.
Med hänsyn till att den framtida länsindelningen
fortfarande är oklar, är det
motiverat med en stark återhållsamhet
när det gäller nya fastighetsförvärv. I
reservationen vid denna punkt yrkas
— med hänsyn även till det hårt ansträngda
budgetläget — att investeringsanslaget
begränsas till 5 miljoner
kronor, vilket ger en besparing med
10 miljoner kronor.

Under anslaget finns för närvarande

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

Ang. inköp av fastigheter för förvaltningsändamål

enligt uppgift i statsverkspropositionen
en behållning av 18,3 miljoner kronor.
Fastighetsköp kan således enligt vårt
förslag företas för en summa av 23,3
miljoner kronor till och med utgången
av budgetåret 1967/68. Då huvuddelen
av dessa inköp avser länsförvaltningens
behov, som för närvarande är ganska
diskutabla, anser vi, att en besparing
vid denna punkt är både lämplig och
möjlig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Reservanterna har tagit
den eventuella ändringen av länsindelningen
till intäkt för att pruta ned anslaget.
Utskottsmajoriteten har inte funnit
något skäl att göra denna nedprutning
på grund av en eventuell länsindelning.
Vi vet över huvud taget inte
vad en sådan kommer att innehålla.

Därutöver står det tämligen klart, att
oavsett om vi får en ändrad länsindelning,
så behövs det tomtmark för statliga
byggnader på olika platser. Det är
inte bara i länsresidensstäderna som
de offentliga förvaltningarna finns.
Därför anser vi inte att reservanternas
förslag innebär en förnuftig besparing,
utan snarare på längre sikt skulle medföra
ökade kostnader på grund av eventuellt
höjda tomtpriser.

Av det skälet ber jag, herr talman,
få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Jag vill göra herr Söderberg
uppmärksam på att det inte
bara är oklarheten i fråga om den förestående
länsindelningen, som föranlett
vår reservation, utan det är också det
ansträngda budgetläget. Kan vi spara
10 miljoner kronor, så är det ganska
bra att ha dessa pengar, när angelägna
behov kräver utgiftsökningar.

Jag delar inte herr Söderbergs uppfattning
att besparing nu skulle innebära
förlust i framtiden.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det kan, herr Carlsson,
även om några år vara ett ansträngt
budgetläge, när dessa tomtmarker absolut
behöver inköpas. Då kommer de
att kosta ännu mer pengar och medföra
ännu större ansträngningar på budgeten.
Därför är det klart att reservanternas
förslag i detta fall är mycket
oklokt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
62, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Anslag till vissa projekteringskostnader

Ja -— 89;

Nej — 37.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 63 och 64

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65

Anslag till vissa projekteringskostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag på motionerna
1:545, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt 11:686, av herrar Hedlund och
Ohlin, till Vissa projekteringskostnader
för budgetåret 1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 40 000 000 kronor.

I motionerna I: 545 och II: 686 hade
anhållits, att riksdagen måtte till Vissa
projekteringskostnader för budgetåret
1967/68 anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 20 miljoner
kronor minskat investeringsanslag av
20 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Harry Carlsson, Thorsten Larsson, KarlErik
Eriksson, Johan Olsson, Eliasson
i Sundborn, Nihlfors, Mattsson, Nelander
och Westberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:545 och 11:686, till Vissa
projekteringskostnader för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Vid punkten 65 föreligger
en reservation av centerns och folkpartiets
ledamöter, i vilken föreslås att
anslaget för vissa projekteringskostnader
skall sänkas med 20 miljoner.

I de motioner som ligger till grund
för reservationen framhålles, att den

hårdare prioritering som nu förväntas
på byggnadssidan också minskar de
statliga investeringarna. Detta bör även
påverka projekteringarnas omfattning.
Anslaget har tidigare inte utnyttjats
helt. Vi anser att den föreslagna kostnadsminskningen
i nuvarande situation
är befogad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det borde väl inte vara
obekant för herr Olsson och hans medreservanter,
att projekteringar tar ganska
lång tid. Nu hänvisar man till den
prioritering som görs för statliga byggen,
men den bör väl kunna upphöra
fr. o. m. oktober månad nästa år — i
varje fall får vi hoppas det — och då
skulle, om man följde reservanterna,
resultatet bli att viktiga projekteringar
fick lov att anstå. När man sedan fick
möjlighet att sätta i gång denna byggnadsverksamhet,
så skulle det inte finnas
någonting färdigprojekterat utan
det måste bli ett uppehåll i byggnadsverksamheten
som skulle vara till olycka
ur många synpunkter.

Man kan ändå inte så där utan vidare
plocka fram en projektering av ett
nybygge, utan det tar sin bestämda tid.
I regel tar det minst ett par år, och
när det gäller exempelvis sjukhusbyggen
kan det ta tre, fyra, ja ända upp
till fem år. Därför vore det i högsta
grad oklokt att på denna punkt följa
reservanterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag tror inte att projekteringsarbetet
behöver avstanna helt
och hållet. Det är ju endast fråga om
en kostnadsminskning på anslaget.
Dessutom torde medel finnas kvar på
tidigare anslag. Vidare är det så, att
kostnaderna för projektering av byg -

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

gen så att säga kommer igen. När riksdagen
beslutar om ett bygge, går ju en
del av projekteringskostnaderna tillbaka
till denna fond.

Medel torde alltså finnas för en normal
verksamhet, trots den föreslagna
minskningen av anslaget.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Om herr Olsson tagit
del av ett TV-program för en tid sedan
hade han sett, att arkitekter och konsulter
var bekymrade över att projektering
av byggnader hade minskat i hög
grad. När man vet att det tidigare har
rått en sådan överhettning på detta
område, att vi som sysslat med projektering
av offentliga byggnader
många gånger har fått mycket dåliga
arbeten utförda, så förstår vi att det
måste vara ganska oklokt att nu låta
dessa arkitekter och konsulter sitta med
armarna i kors under två års tid på
grund av att man från mittenpartiernas
sida inte vill vara med om att ställa
medel till förfogande för projekteringen.
När restriktionerna upphör får vi
tillbaka samma situation som tidigare,
nämligen att massor av projekt måste
fram av olika anledningar. Då får vi
igen denna överhettning, som medför
besvärligheter för oss som skall syssla
med projektering av offentliga byggnader.

Därför, herr Olsson, vore det i allra
högsta grad olyckligt om man följde
mittenpartierna i detta avseende.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Som jag framhöll skulle
vårt förslag inte innebära någon avsevärd
stagnation i fråga om projekteringarna.
Det finns ändå tillräckligt
med medel till förfogande.

Det är inte att rekommendera att
samla ihop en väldig mängd projekt
till den dag då skatten upphör. Det
skulle ju innebära att meningen med
den temporärt införda investeringsavgiften
då förfelades.

7 Första kammarens protokoll 1967. Nr 12

Anslag till vissa projekteringskostnader

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det är inte fråga om
att samla ihop en mängd projekt, utan
att se till att vi har projekt färdiga att
sätta i gång när den dagen kommer.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Det bör gå att genomföra
tillräckligt med projekt med de
medel som ändå anvisas enligt mittenpartiernas
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
65, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Om förstärkning av arbetsvärden
Ja —91;

Nej — 33.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 66

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 67 och 68

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Iiungl.
Majts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1967/68 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Om förstärkning av arbetsvärden

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 80 035 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Dahlén (I: 202), samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Ohlin och Hedlund (II: 262), i
vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte anslå medel för inrättande
av 10 tjänster som inspektörer
inom arbetsvärden och därför till Arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 under elfte huvudtiteln
anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj ds förslag med 317 500 kronor förhöjt
förslagsanslag av 80 352 500 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av

herr Dahlén in. fl. (1:279) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin in. fl. (II: 367), i vilka, såvitt nu
vore i fråga, anhållits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att Kungl. Maj:t med beaktande
av motionernas synpunkter uppmärksamt
måtte följa utvecklingen på arbetsmarknaden
och vid behov framlägga
förslag om nya tjänster för förmedlingsverksamhet,
yrkesvägledning
och arbetsvärd,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Harald Pettersson in. fl. (I: 521)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Antonsson och Dahlgren
(II: 641),

dels ock en inom första kammaren
av herr Nils-Eric Gustafsson väckt motion
(I: 678), vari yrkats, att riksdagen
skulle anvisa medel för inrättande av
ytterligare en tjänst som byrådirektör
vid länsarbetsnämnden i Västerbotten
och således under elfte huvudtiteln till
Arbetsförmedlingen: Avlöningar för

budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 80 085 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:202 och 11:262
samt 1:678, de båda förstnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, till Arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 80 035 000 kronor;

II. att motionerna 1:521 och 11:641
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 279 och II: 367,
såvitt de avsåge skrivelse om nya tjänster,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Edström, Thorsten Larsson,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Helan -

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

der, Nilsson i Tvärålund och Westberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med bifall till motionerna
I: 202 och II: 262, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, samt med avslag
å motionen 1:678 till Arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret 1967/
68 anvisa ett förslagsanslag av
80 352 500 kronor;

b) av herrar Edström, Karl-Erik
Eriksson, Nihlfors, Nelander och Westberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under III hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:279 och 11:367, såvitt de avsåge
nya tjänster, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! I denna punkt behandlas
arbetsvärden för de handikappade.
Trots den uppbyggnad som på detta
område har skett under senare år är ju
målet ännu avlägset, att bereda varje
människa oavsett handikapp möjlighet
att utöva ett meningsfyllt yrke. Behovet
av en tillräcklig kader av kunnigt arbetsvårdsfolk
är därför fortfarande
stort.

Vi vet ju allesammans att det kostar
samhället mycket att låta en ung människa
förbli kroniskt arbetsoförmögen.
Jag vet inte hur många utredningar
som har gjorts, men vi vet alla att det
för varje sådan ung människa rör sig
om kostnader på hundratusentals kronor.
Bortsett från den samhällsekonomiska
aspekten är det även ur humanitär
synvinkel inte värdigt ett välståndssamhälle
att inte göra vad som står i
dess makt för att ge varje människa
möjlighet att efter sin arbetsförmåga
fylla en nyttig och uppskattad plats i
samhällslivet.

Om förstärkning av arbetsvärden

Här finns också regionala ojämnheter,
som vi inte skall glömma bort. Andelen
förtidspensionärer är t. ex. i
norrlandslänen i genomsnitt mycket
större än i de flesta längre söder ut belägna
länen. De handikappade representerar
ur arbetskraftssynpunkt en
grupp som vi har mycket svårt att flytta
på.

En annan sak är att samhället måste
ta konsekvenserna av det utbyggda skolväsendet
för handikappade och garantera
att eleverna verkligen får arbete
efter avslutad skolgång. För närvarande
uppleves otryggheten och handikappet
i konkurrensen på arbetsmarknaden
särskilt intensivt just när eleverna
lämnar den skyddade och ordnade
skoltillvaron.

Ja, detta är motiveringen till att i såväl
de föreliggande motionerna som reservationen
görs förslag i anslutning
till vad AMS redan har föreslagit, ehuru
inte lika mycket som AMS har föreslagit,
nämligen en ytterligare förstärkning
med tio inspektörstjänster inom
arbetsvärden. Det gäller alltså reservation
a, och jag yrkar bifall till denna.

Reservation b innebär ett ytterligare
fullföljande av detta synsätt. I denna
reservation föreslås att riksdagen
skall hemställa hos Kungl. Maj:t om
förslag till ytterligare förstärkningar
av arbetsvärden, särskilt med hänsyn
till de arbetskrävande och individuellt
utformade insatser som måste ske i
syfte att avhjälpa den s. k. restarbetslöshet
som återstår när de vanliga medlen
utnyttjats. Denna restarbetslöshet
är mycket besvärande, och mycket bör
och kan göras för densamma. Detta är
motiveringen till reservation b, och jag
ber att få yrka bifall även till denna.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Inom centerpartiet anser
vi det vara föga värdigt ett välståndssamhälle
att inte göra vad som
står i dess makt för att ge varje män -

100

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Om förstärkning av arbetsvärden
niska möjlighet att efter sin förmåga
fylla en uppskattad plats i samhällslivet.
Det måste, som vi ser det, vara en
solidaritetsfråga av högsta dignitet att
ge de handikappade sådan möjlighet.
Vi tycker därför att det är ytterst beklagligt
att samhället, trots den utbyggnad
av arbetsvärden som har skett under
det senaste årtiondet, ännu har
långt kvar till målet, nämligen att varje
människa oavsett handikapp skall
ha möjlighet till ett meningsfyllt yrke.

Inte minst de regionala ojämnheterna
måste uppmärksammas. Andelen förtidspensionärer
är t. ex. i norrlandslänen
i genomsnitt mycket större än i
de flesta sydlänen. De handikappade
representerar ur arbetssynpunkt en
grupp med låg flyttningsbenägenhet.

Samhället måste enligt vår mening
ta konsekvensen av den utbyggnad av
skolväsendet för handikappade som
herr Edström har understrukit och garantera
att eleverna efter avslutad skolgång
verkligen får arbete. Avgången
från den skyddade och ordnade skoltillvaron
efterträds ofta av en otrygghet
och ett handikapp i konkurrensen
på arbetsmarknaden såsom förhållandena
nu är. En tillräcklig kader av kunnigt
arbetsvårdsfolk har då sin stora
betydelse. I en gemensam motion från
folkpartiet och centern har vi just mot
bakgrunden av rådande förhållanden
begärt tio nya tjänster som arbetsvårdsinspektörer
utöver vad departementschefen
har föreslagit. Detta förslag tas
också upp i reservation a vid denna
punkt. Starka skäl talar för att riksdagen
borde och kunde bifalla denna reservation.

Jag har vidare personligen motionerat
om en byrådirektörstjänst vid länsarbetsnämnden
i Västerbotten. Behovet
är också i detta fall mycket väldokumenterat,
men då jag inte hade möjlighet
att närvara vid statsutskottets plenarsammanträde,
när dessa frågor behandlades,
så avstår jag helt solidariskt
från att yrka bifall till denna motion.

Reservationen om de tio nya tjänsterna
bör lämpligen jämföras med arbetsmarknadsstyrelsens
begäran om 50 nya
tjänster inom just arbetsvärden. Det
samhällsekonomiska läget har lagt sordin
på våra anspråk under den allmänna
motionstiden så pass mycket att vi
stannat för tiotalet, fastän det skulle ha
behövts många flera. Det ökade medelsbehovet
när det gäller dessa tjänster
kan beräknas till 317 500 kronor.
Vägt mot den effekt det skulle innebära
tror jag att det vore överkomligt
rent ekonomiskt, och det skulle ge dessa
grupper möjlighet att känna sin betydelse
på ett helt annat sätt än vad som
nu är fallet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
a vid punkten 7.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När jag hörde den senaste
talaren blev jag något fundersam.
Han var ju mycket indignerad när
han framhöll att välståndssamhället inte
kan ge handikappade människor en
meningsfull tillvaro, och skillnaden
mellan det idealtillstånd som han säkerligen
vill ha och det skräckens samhälle
vi tydligen har skulle vara ytterligare
tio tjänster. Det är väl ändå att överdriva
vad det hela egentligen gäller.

Här har medel beräknats för 35 nya
tjänster för kvalificerade arbetsförmedlare,
yrkesvägledare och arbetsvårdare.
Tjänsterna skall fördelas på ett begränsat
antal nämnder för att bilda allsidiga
arbetslag som verkar över länsgränserna,
främst med punktaktioner efter omställningar
i arbetslivet. Befattningshavarna
skall alltså utgöra en rörlig grupp
som kan anlitas där behov föreligger.

Reservanterna vill ha medel för ytterligare
tio tjänster för att få en snabbare
utbyggnad av arbetsvärden, ty den
är, som de framhåller, önskvärd. Ingen
har förnekat att allt som kan göras är
önskvärt, men som herr Nils-Eric Gustafsson
sade har man inom resursernas
ram på en rad områden nödgats att gå

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

101

försiktigt fram. När nu den rörliga styrkan
på 35 nya tjänstemän blir tillgänglig,
bör det dock finnas möjligbeter att
där så erfordras ge de människor det
gäller den hjälp som de eftersträvar.

Det framgår av propositionen att arbetsvårdspersonalen
ökat från 132 personer
år 1960 till 286 förra året. Till
detta kommer nu ytterligare 35. Det bär
skett en påspädning oavbrutet, och avsikten
är väl att man undan för undan
som möjligheter yppar sig skall ställa
ytterligare personal till förfogande. I
arbetsmarknadspropositionen 1966 anförde
departementschefen att en fortsatt
utbyggnad skulle göras av den allmänna
förmedlingen, yrkesvägledningen
och arbetsvärden, med tyngdpunkten
lagd på den allmänna förmedlingen.
Detta har riksdagen godtagit, och
Kungl. Maj:ts förslag följer dessa riktlinjer
inom resursernas ram.

Här kan det kanske noteras att i folkpartimotionen
11:367 framhålles att
arbetsförmedlingspersonalen måste vara
rörlig så att koncentrerade arbetsinsatser
möjliggörs. Ja, det är ju detta som
man nu kommer att besluta — denna
personal görs rörlig för att de koncentrerade
arbetsinsatser skall bli möjliga
som vi alla här finner vara angelägna.

I samma motion begär man att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall
göra tillägget att Kungl. Maj :t bör beakta
motionens synpunkter, att det förekommer
arbetslöshet och svårigheter
här och var. Jag tror inte det är nödvändigt
att riksdagen ber regeringen att
beakta detta — den vet nogsamt om svårigheterna,
i många fall bättre än vi
som sitter här.

IJerr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,

(ep):

Herr talman! Till avdelningens värderade
ordförande skulle jag vilja säga
att den indignation som han läste fram
ur vad jag för en stund sedan yttrade,

Om förstärkning av arbetsvärden
den får väl stå som ett uttryck för hans
egen bedömning.

Herr Birger Andersson talade också
om att skillnaden mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna gäller tio
tjänster. Det är alldeles riktigt. Men 10
tjänster är i alla fall 10 tjänster. Vidare
sade han att jag gjort gällande att
det skulle vara ett idealtillstånd som
reservationen innebar. Det har jag inte
alls sagt och inte heller menat. Jag förklarade
tvärtom i mitt anförande att
den knapphetens kalla stjärna, som vi
alla lever under på det ekonomiska
området, har gjort att vi inte kunnat
sträcka oss längre i motion och reservation
än till tio tjänster. Men jag påminde
samtidigt om att arbetsmarknadsstyrelsen
har begärt 50 tjänster
med denna specialdestination.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Eftersom jag nu sysslar
med arbetsvårdsfrågor så gott som dagligen,
har jag svårt att avstå från att
säga några ord i denna debatt.

Det var högst märkligt att såväl herr
Edström som herr Nils-Eric Gustafsson
tydligen utnyttjat precis samma källskrift
— de hade nästan identiskt lika
inledningar till sina anföranden bär.
Därför skall jag gärna instämma med
båda herrarna när de säger att det är
nödvändigt att få en tillräcklig kader
av kunnigt arbetsvårdsfolk. Herr Edström
sysslar med landstingsfrågor —
såvitt jag vet tillhör inte herr Gustafsson
Västerbottens läns landsting — och
då bör i varje fall herr Edström veta
att det väsentliga är att vi verkligen
skapar arbetsmöjligheter för de handikappade.
Men inte löser vi den uppgiften
genom att få ytterligare tio inspektörer
centralt eller på länsarbetsnämnderna.
Det avgörande i hela denna
fråga är att vi ute i våra landsting
och arbetsvårdsnämnder bär tillräckliga
resurser för arbetsprövning och
arbetsträning och därmed skapar möjligheter
för de handikappade att verk -

102

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Om förstärkning av arbetsvärden
ligen göra en meningsfylld insats i det
yrke de blir arbetstränade och arbetsprövade
för. Har vi inte den grunden,
kan inte länsarbetsnämndernas folk
göra den insats som de eljest skulle
kunna göra. Därför är det nödvändigt
att herr Edström ser till på sitt område
och i sitt landsting att dessa resurser
skapas och att herr Gustafsson
på sitt fält ser till att hans partivänner
medverkar till att verkligen skapa den
grund som behövs för att nå ett effektivt
resultat. Till dess kan man spara
sin indignation.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Det är möjligt att mitt
röstläge ger intryck av något slags indignation,
men jag tycker nog att både
den värderade herr Birger Andersson
och nu senast herr Söderberg också
ådagalägger en viss indignation över
att vi i den här frågan är ute och sysslar
med någonting som vi egentligen
inte borde syssla med. Detta om detta.

Herr Söderberg kom in på källskrifter,
och det är ju alltid mycket intressant.
Det är naturligtvis inte så konstigt
att herr Edström och jag i denna
fråga har samma källskrifter. Vi har
väckt en gemensam motion, och vi har
en gemensam reservation. Vi har dessutom
som den yttersta källskriften arbetsmarknadsstyrelsens
petita med begäran
om 50 inspektörstjänster, och det
måtte väl vara en källa som också herr
Söderberg känner till.

Nej, jag tror inte att vi skall blåsa
upp den här saken alltför mycket. Jag
vet emellertid att tredje avdelningens
ordförande herr Birger Andersson vid
flera tillfällen har visat ett föredömligt
intresse för handikappfrågorna. Jag
hade naturligtvis hoppats att vi också
på den här punkten hade kunnat komma
fram till en bra kompromiss. Nu
blir det en votering. Vi vet utgången.
Det hade förmodligen varit bra både
för herr Söderbergs, herr Birger Anderssons
och min eventuella indignation
om det hade blivit en kompromiss.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Mycket mer vore att
säga om behovet av arbetskraft inom
arbetsvärden för de handikappades intressen.
I arbetsmarknadsstyrelsens petita
rör det sig inte bara om dessa 50
inspektörstjänster utan det rör sig i
verkligheten om 134 nya tjänster, av
vilka styrelsen fick 35. Jag skall dock
inte beröra den saken så mycket som
just de aspekter som herr Söderberg
drog upp.

Jag kan helt hålla med herr Söderberg
om att det är oerhört viktigt att
vi inte minst i landstingen ordnar ordentliga
möjligheter till arbetsprövning
och arbetsträning. Det tror jag också
att vi mer eller mindre gör i de allra
flesta landsting. Rehabaliteringsverksamlieten
inom våra landsting har gått
framåt i mycket stor utsträckning. Men
det är inte det saken gäller. När dessa
arbetsprövade och arbetstränade kommer
ut, måste de få arbete. Det är arbetsmöjligheterna
som det här gäller.
Den saken skall arbetsmarknadsstyrelsens
institutioner åstadkomma. Inte
minst när det gäller de partiellt arbetsföra
och handikappade är det svårt
att skapa möjligheter för ett meningsfyllt
arbete. Det är inte lätt, och av
den orsaken behövs det folk för att lösa
dessa frågor. De inspektörer som nu
begärs skall ha speciell kapacitet just
för att lösa dessa särskilt intrikata frågor
som många gånger uppkommer när
det gäller att skaffa ett lämpligt arbete
för en handikappad. När han, som herr
Söderberg mycket riktigt säger, har
fått arbetsprövning och arbetsträning
gäller det att ordna ett arbete. Det skall
dessa inspektörer göra som vi nu begär
att få.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Gustafsson sade
att jag skulle förmena honom att syssla
med sådant som han inte borde ägna
sig åt. Så är inte fallet, herr Gustafsson,
utan vad jag menar är att han

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

103

borde ägna sitt intresse inom det område
där man kan göra de bästa grundinsatserna
i detta sammanhang, och det
är faktiskt ute i länen.

Jag vill påpeka för herr Edström att
det inte är arbetsvårdsinspektörerna
som skall skaffa arbete åt de handikappade,
ty detta är den ordinarie arbetsförmedlingens
uppgift. Det är först
i och med att arbetsförmedlingen misslyckas
med att skaffa arbete åt vederbörande,
d. v. s. när det visat sig att
den handikappade icke passar ute i
det normala arbetslivet, som man måste
sätta in skyddad verksamhet. Därvidlag
har vi ute i landstingen och i
primärkommunerna en väsentlig uppgift
i att se till att dessa skyddade verkstäder
finns.

Därför räcker det inte med tjänstemännen
på länsarbetsnämnderna, utan
det väsentliga är att vi skapar förutsättningar
för de handikappade att efter
arbetsträning och arbetsprövning
erhålla meningsfylld sysselsättning.
Detta måste tyvärr oftast ordnas ute
på de skyddade verkstäderna, eftersom
så många av de handikappade inte orkar
med takten i det vanliga arbetslivet.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Eftersom herr Söderberg
var så generös i sitt första anförande
att han instämde både med herr
Edström och med mig, skall jag be att
få kvittera med att framhålla att jag
visst tror att problemet i mycket ligger
på det plan som herr Söderberg pekar
på.

Men herr Söderberg har gjort det
något besvärligt för sig. Han upplyste
kammarens ledamöter om att jag inte
är landstingsman, och med hänsyn till
detta skulle jag egentligen inte behöva
någon sådan uppmaning från herr Söderberg,
som jag tyckte mig utläsa ur
hans anförande.

Vidare vill jag bara utan att dra in
någon som helst partipolitik i detta

Om förstärkning av arbetsvärden
sammanhang erinra om att det i Västerbottens
län fram till 1966 års val
fanns en socialdemokratisk majoritet.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det förelåg en dissonans
mellan herr Söderberg och mig
när han framhöll att det var så viktigt
att i stor utsträckning bygga ut de
skyddade verkstäderna. Jag har precis
motsatt uppfattning. — Visst behöver
vi skyddade verkstäder, men den ordinarie
arbetsvärdens uppgift skall vara
att med hjälp av den speciella arbetskraft
den har till sitt förfogande —- inte
minst genom dessa inspektörer —
dessutom söka ge de handikappade
möjligheter att få sysselsättning även i
det ordinarie arbetslivet. Det är detta
vi skall sträva efter.

Visst behöver vi skyddade verkstäder
för de handikappade; men vi skall
sträva efter att behöva sådana i så liten
utsträckning som möjligt, ty det är
alltid lyckligare för den handikappade
att slippa utnyttja den skyddade verkstaden
genom att få arbete i öppna
marknaden.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Edström har tydligen
inte satt sig in i vilka arbetsuppgifter
som inspektörerna har. Dessa
sköter nämligen den förberedande
verksamheten. De söker först upp vederbörande
handikappade, ser till att
de kommer in för rehabilitering, arbetsträning
och arbetsprövning och
ordnar så att de får möjligheter att
skaffa sig en meningsfylld sysselsättning.
Men därefter är det inte dessa
inspektörer utan det är den ordinarie
arbetsförmedlingen som sköter utplaceringen.

Tyvärr har dessa människor ofta,
eftersom så många av dem också är
psykiskt skadade, mycket svårt att klara
en arbetsuppgift på exempelvis en
bullrig verkstad eller på något annat

104 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Om förstärkning av arbetsvärden
håll, och därför måste man skapa skyddade
verkstäder.

Och då, herr Gustafsson, spelar det
inte någon roll om det i Västerbotten
varit socialdemokratisk majoritet eller
inte, ty oavsett vilket parti vi tillhör
har vi skyldighet att se till att något
görs.

Även om herr Gustafsson inte fått
den äran att vara landstingsman, har
han ändå möjligheter att påverka sina
partivänner att ägna större uppmärksamhet
åt detta på länsplanet i stället
för att leverera mindre meningsfyllda
attacker på riksplanet.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Eftersom diskussionen
har kommit in på ett litet bredare register,
där bland annat landstingets
insatser i detta avseende tagits upp,
tyckte jag det var litet egendomligt att
höra herr Edström säga att man egentligen
inte var så angelägen att skapa
fram skyddade verkstäder. Men det är
ändå på det sättet, herr Edström, att
det finns en rad människor som inte
kan klara arbetet på en ordinarie arbetsplats
utan måste ha tillgång till
skyddad sysselsättning.

Sedan jag lyssnat till herr Edström
kan jag förstå vad en annan malmöhusbo
sade i går vid en konferens, nämligen
att i hans län har man tyvärr stor
brist på skyddade sysselsättningar och
liknande. Jag tror att man inte skall
glömma att det inte bara är fråga om
inspektörer o. d., utan det är över ett
större fält som vi skall söka vägar för
att åstadkomma arbete åt de handikappade.

Till sist vill jag bara säga ett enda
ord till herr Nils-Eric Gustafsson. Det
måste vara en väldig olycka för honom
att behöva ha samma källskrifter
som folkpartisterna.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Göran Karlsson
säger att jag sade motsatsen till vad jag

i verkligheten yttrade. Jag sade att vi
i stor utsträckning behöver skyddade
verkstäder, men det är också till glädje
för många om man kan flytta dem från
de skyddade verkstäderna till den öppna
arbetsmarknaden. Visst behöver vi
skyddade verkstäder i stor utsträckning,
och vi har sådana i Malmöhus
lan. Jag protesterar mot herr Karlssons
historieskrivning där. Vi har den
äldsta skyddade verkstaden i Landskrona,
och vi har alltid slagit vakt om
våra skyddade verkstäder.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det stenografiska protokollet
kommer att visa att herr Edström
har en annan uppfattning nu
än han hade i sitt första anförande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Härefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Edström m. fl.
Vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
7 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

105

Om viss utvidgad försöksverksamhet med näringshjälp

Vinner Nej, antages det förslag, som Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Edström in. fl. innefattas i den av herr Edström m. fl.
vid punkten avgivna, med a beteckna- vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen. de reservationen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej —36.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets i mom. II gjorda hemställan.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. III framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Edström
m. fl. vid punkten avgivna, med
b betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningspropositioni av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
7 mom. III, röstar

Ja;

Den, det ej vilt, röstar
Nej;

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 24.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 8

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9

Om viss utvidgad försöksverksamhet
med näringshjälp

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Vissa sysselsättningsfrämjande
åtgärder för handikappade in. fl.
för budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 190 miljoner kronor,
därav förslagsvis 30 miljoner kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
haft till behandling

dels de likalydande motionerna I: 202,
av herrar Bengtson och Dahlén, samt
II: 262, av herrar Ohlin och Hedlund,

dels de likalydande motionerna I: 279,
av herr Dahlén m. fl., och 11:367, av
herr Ohlin in. fl., i vilka, såvitt nu vore
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag
om en utvidgning av försöksverksamheten
med näringshjälp till två eller
flera handikappade, som gemensamt

106

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Om viss utvidgad försöksverksamhet med
startade ett företag, till att omfatta även
ensamstående kvinnor, som på grund
av ålder eller lokal bundenhet vore
svårplacerade på arbetsmarknaden,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Rimmerfors in. fl. väckt motion
(II: 513).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte till Vissa sysselsättningsfrämjande
åtgärder för handikappade
m. fl. för budgetåret 1967/

68 anvisa ett reservationsanslag av
190 000 000 kronor, därav förslagsvis
30 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen;

II. att motionerna 1:202 och 11:262,
såvitt de avsåge näringshjälpen kompletterande
lån, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 279 och II: 367,
såvitt de avsåge utvidgad försöksverksamhet
med näringshjälp, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att riksdagen måtte i anledning
av motionen 11:513 i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört beträffande de
handikappades mopedbilar.

Reservation hade anförts av herrar
Edström, Thorsten Larsson, Karl-Erik
Eriksson, Johan Olsson, Eliasson i
Sundborn, Nihlfors, Nelander, Nilsson
i Tvärålund och Westberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
III hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 279 och II: 367,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära förslag om en utvidgning
av försöksverksamheten med
näringshjälp till två eller flera handikappade,
som gemensamt startade ett
företag, till att omfatta även ensamstående
kvinnor, som på grund av ålder
eller lokal bundenhet vore svårplacerade
på arbetsmarknaden.

näringshjälp

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det gäller även här arbetsvärden
för handikappade, i främsta
rummet vad vi brukar beteckna som
restarbetslöshet. Det är här inte minst
fråga om den äldre arbetskraften, människor
som närmar sig pensionsåldern
och som riskerar att falla utanför de
vanliga åtgärderna i fråga om arbetsvärden.
Omskolning och förflyttning
till annan ort kan ibland av olika skäl
inte komma i fråga. Företagsutbildning
på den egna orten är ofta men inte alltid
en möjlig utväg. Dessa människor
bör emellertid inte lämnas ohjälpta.
Samhället bör ha både råd och skyldighet
att tillse att de inte blir offer för
rationaliseringsåtgärder och strukturförändringar
inom industrien, som nu
tyvärr ofta sker.

Antalet fall är naturligtvis inte så
stort, men det finns inte något skäl att
lämna dem ohjälpta. Arbetsmarknadsstyrelsen
har tagit upp detta problem
och ur den synpunkten föreslagit en utsträckt
verksamhet.

Det gäller här främst att utsträcka
näringshjälpen till att även omfatta två
eller flera handikappade som gemensamt
startar ett företag samt även ensamstående
kvinnor som på grund av
ålder eller lokal bundenhet är svårplacerade
på arbetsmarknaden.

Det är detta arbetsmarknadsstyrelsens
förslag som tagits upp i två motioner,
I: 279 och II: 367 och som reservanterna
nu i sin tur har tagit upp.
Reservanterna anser det angeläget att
snarast öka försöksverksamheten till
förmån för denna kvinnliga arbetskraft.

Med denna motivering vill jag yrka
bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är en ny handikappsdebatt
som vi nu har begynt och
som kan sägas vara en fortsättning på
den som vi för en stund sedan avslutade.

Enligt beslut av 1966 års riksdag ut -

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

107

Om viss utvidgad försöksverksamhet med näringshjälp

går nu näringshjälp försöksvis enligt
vissa bestämmelser. I folkpartimotionen
nr 367 i andra kammaren föreslås en utvidgning
av försöksverksamheten med
näringshjälp till att omfatta även ensamstående
svårplacerade kvinnor.
Förslaget var ju också med i arbetsmarknadsstyrelsens
petita. Motionärerna
anser att en sådan verksamhet bör
fylla en stor uppgift i vissa områden
med utbredd kvinnlig arbetslöshet.

Utskottet menar för sin del att försöksverksamheten
innehåller en del
tekniska moment som är lika vilken
grupp som än blir berättigad till ett
sådant stöd, och det är just sådana
saker som man vill få erfarenhet av
genom försöksverksamheten.

I samma motion påstås att departementschefen
vill få frågan prövad av
handikapputredningen. Som framgår
av propositionen har departementschefen
dock inte åberopat utredningen
utan endast anfört att han vill vänta på
erfarenheter av den inledda försöksverksamheten.

I bidragskungörelsen föreskrives att
från anslagsposten till näringshjälp
m. m. skall bestridas kostnader för bidrag
och lån m. m. till handikappade,
och vidare medges att näringshjälp under
budgetåret 1966/67 får försöksvis
utgå till en var av två eller flera handikappade
som gemensamt börjar verksamhet
som egna företagare.

I ett cirkulärmeddelande till samtliga
länsarbetsnämnder har arbetsmarknadsstyrelsen
gett anvisningar för
arbetsvärdens medverkan i statskontorets
undersökning av arbetsvårdsbehovet.
I den pågående översynen av arbetsmarknadsverkets
organisation ingår
ett försök att kartlägga arbetsvårdsbeliovets
omfattning och struktur. Denna
kartläggning utförs i samverkan mellan
statskontoret, statistiska centralbyrån
och arbetsmarknadsstyrelsen. Undersökningen
delas upp i två etapper.
I den första etappen skall presumtiva
arbetsvårdsbehövande spåras upp genom
ett antal tilläggsfrågor till en av

de reguljära arbetskraftsundersökningarna.
Nästa steg skall bestå i en närmare
utredning genom arbetsvärdens
befattningshavare som skall ha till syfte
att i varje enskilt fall fastställa arbetsvårdsbehovet
och bedöma karaktären
av erforderliga arbetsvårdsåtgärder,
alltså den försöksverksamhet, vars
resultat departementschefen anser att
man bör avvakta. Första etappen är
slutförd, och en andra etapp skall fortsätta.
Innan denna försöksverksamhet
är avslutad, har i varje fall majoriteten
inom utskottet ansett att den kan följa
det förslag som föreligger i propositionen
under denna huvudtitel.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill erinra om att
allt vad vår avdelningsordförande här
har sagt känner ju också arbetsmarknadsstyrelsen
till. Trots detta har arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagit att det
skulle ske en utvidgning av försöksverksamheten
med näringshjälp. Arbetsmarknadsstyrelsen
vet också att
handikapputredningen pågår. Styrelsen
anser i alla fall att det vore lämpligt
med en sådan utvidgning som här
föreslås, och det anser också reservanterna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, yttrade,
att med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. I och
II, därefter särskilt rörande mom. III
samt vidare särskilt avseende mom. IV.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 och It hemställt.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen enligt de beträffande mom.
III förekomna yrkandena propositio -

108

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

ner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
9 mom. III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej —34.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. IV gjorda hemställan.

Punkterna 10—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Ang. invandrade minoriteters bibehållande
av sin egenart

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Anpassningsåtgärder för invandrare
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 1 miljon kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Björk och Torsten Hansson
(1:137) samt den andra inom andra
kammaren av herr Johansson i Trollhättan
och herr Kellgren (11:175), i
vilka föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om utredning av de principiella riktlinjerna
för statsmakternas handlande
i frågor berörande invandrande minoritetsgruppers
strävan att bevara sin
språkliga, kulturella och religiösa egenart,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Elvy Olsson (1:549) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Börjesson i Falköping och herr Gomér
(II: 683).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte till Anpassningsåtgärder
för invandrare för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 137 och II: 175 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet i punkten anfört;

III. att motionerna 1:549 och 11:683
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! När ett enhälligt utskott
tillstyrker en motion har man bara

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

109

Ang. vissa kostnader för civilförsvarsutbildning

att tacka och ta emot. Om jag ändå har
tillåtit mig att begära ordet under denna
punkt, beror det på att jag uppfattar
utskottets ställningstagande i frågan,
om inte som en milstolpe så åtminstone
som ett vägmärke. Det är ett
uttryck för att vi är på väg ut ur ett
oskuldstillstånd, där vi länge i våra
inre mellanhavanden, i vårt sätt att organisera
vårt samhälle har kunnat förutsätta
att vi alla i stort sett är av
samma sort, med samma språk och i
huvudsak samma kulturella och religiösa
bakgrund.

Den starka invandringen till vårt
land, som kan väntas fortsätta under
kommande år, ställer oss inför helt nya
och främmande problem. Vi tvingas
överväga om vi skall ha något slag av
minoritetspolitik och vilken innebörd
en sådan politik i så fall skall ha. Vi
är väl allmänt överens om att huvudlinjen
i vår politik gentemot invandrarna
skall vara att så snabbt som möjligt
inpassa dem i samhället. Men därmed
är inte alla problem lösta.

Vi kan inte undgå att märka hur dessa
invandrargrupper visar en mycket
påtaglig strävan att på olika vägar bevara
mycket av sin speciella egenart på
språkliga, religiösa och kulturella områden.
Vi ställs här inför allvarliga och
besvärliga avvägningsproblem när det
gäller att inta en attityd till sådana strävanden,
Det är problem som har väckt
mycken uppmärksamhet i den offentliga
debatten. Jag tycker det är glädjande
att utskottet också finner problemen
värda en ordentlig genomlysning och
jag yrkar, herr talman, med tacksamhet
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 18—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1967/68 till civilförsvaret jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Ang. vissa kostnader för civilförsvarsutbildning Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning
m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 9 223 000 kronor. Av anslaget var för
innevarande budgetår avsett ett belopp
av 1 800 000 kronor till bidrag till
självsky ddsutbildning.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lundberg och Isacson (I: 386)
samt den andra inom andra kammaren
av fröken Wetterström in. fl. (11:493),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning
m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 9 423 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Dahlén och Bengtson (I: 508)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 645),
i vilka anhållits, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte till Vissa kostnader
för civilförsvarsutbildning m. m. för
budgetåret 1967/68 anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag med
1 miljon kronor minskat förslagsanslag
av 8 223 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till

Ilo Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. vissa kostnader för civilförsvarsutbildning

Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:508 och 11:645, såvitt
nu vore i fråga, samt I: 386 och II: 493,
till Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning
in. m. för budgetåret 1967/68
anvisa ett förslagsanslag av 9 223 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström, Thorsten Larsson, Dahlén, Johan
Olsson, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Neländer, Antonsson och Westberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna I: 508 och II: 645, såvitt
nu vore i fråga, samt med avslag å motionerna
1:386 och 11:493, till Vissa
kostnader för civilförsvarsutbildning
m. m. för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 8 223 000 kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Vid punkten 5 föreligger
en reservation till förmån för ett mo~
tionsledes framfört förslag, som innebär
att anslaget till vissa kostnader för
civilförsvarsutbildning m. m. minskas
med en miljon kronor. Motionärerna
anser att kostnaderna för s. k. självskyddsutbildning
bör kunna minskas,
om man i större utsträckning går in för
att meddela sådan utbildning genom
televisionen. Man skulle därmed också
nå fler personkategorier, vilka ur beredskapssynpunkt
bör erhålla sådan
utbildning. I reservationen anvisas även
andra vägar att ge ifrågavarande utbildning
till en bredare allmänhet. Sålunda
föreslås bl. a. utgivandet av en
broschyr i massupplaga, och man rekommenderar
praktiska kurser i samverkan
med frivilligorganisationerna på
området.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Utskottet säger sig ha
inhämtat att flera av de kurser som ingår
i självskyddsutbildningen syftar till
att lära ut vissa personliga färdigheter
och att detta torde fordra övning under
ledning av en instruktör.

I själva verket rör det sig om bara
tre slag av självskyddskurser, nämligen
dels kurser i personligt skydd, som anordnas
av Sveriges civilförsvarsförbund,
dels kurser i brandförsvar, som
anordnas av Svenska brandförsvarsföreningen,
dels ock slutligen kurser i
olycksfallsvård, som anordnas av det
Svenska röda korset. Det är inte fråga
om några mera omfattande kurser. Kursen
i olycksfallsvård omfattar sex lektionstimmar
och de båda övriga fyra
lektionstimmar vardera. Varje lektionstimme
omfattar 45 minuter. Vid två av
dessa kurser, brandskyddskursen och
kursen i olycksfallsvård, är det fråga
om sådana personliga övningar som utskottet
talar om. Den tredje kursen
däremot, kursen i personligt skydd, som
är den vanligaste, omfattar bara teoretisk
undervisning. Inga praktiska övningar
ingår således i denna kurs.

Om vi ser på deltagarantalet finner vi
att under verksamhetsåret 1965/66 deltog
i det närmaste 99 000 personer i
kurserna i personligt skydd, medan
kurserna i olycksfallsvård och brandskydd
sammanlagt hade bara 75 000
elever. Av antalet lektionstimmar i kurserna,
som kanske är mera rättvisande
för en jämförelse därför att kurserna
har olika längd, föll 50 procent på kurser
i personligt skydd och 50 procent
på de båda övriga kurstyperna. Till
kurserna i personligt skydd utgick bidrag
med i runt tal tre kvarts miljon
kronor under samma verksamhetsår.

Som jag nämnde omfattar kurserna i
personligt skydd inga personliga övningsmoment.
Huvuddelen av kurstiden
upptas av att visa stillfilmer med intalad
text. Inte mindre än fem sådana
filmer ingår i varje kurs. Bara en mindre
del av tiden ägnas åt direkt muntlig

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

Ang. vissa kostnader för civilförsvarsutbildning

undervisning. Under en av de fyra lektionerna
ges tillfälle att ställa frågor —
i män av tid, står det försiktigtvis i
programmet.

Jag har själv haft tillfälle att med ett
par års mellanrum gå igenom två sådana
kurser. Den erfarenhet som jag
fått därigenom har inte gjort mig övertygad
om att kurserna är upplagda på
det mest ändamålsenliga sättet.

Det är ingen tvekan om att motsvarande
utbildning i TV skulle kunna läggas
upp på ett helt annat, mera levande
och intresseväckande sätt, varigenom
utbildningen skulle bli avsevärt mera
effektiv samtidigt som den skulle nå betydligt
fler.

Av upplysningar som jag fått framgår
att en mycket stor del av eleverna
i de kurser det är fråga om är skolungdomar,
som genomgår utbildningen
under vanlig lektionstid. Många av dessa
ungdomar — den manliga delen —
kommer inom ganska kort tid att fullgöra
sin värnpliktstjänstgöring, där de
får en god utbildning i dessa stycken.
Man frågar sig om det verkligen är så
angeläget att vända sig just till dem
med dessa kurser. Kanske kan det också
anses vara en skolans egen uppgift
att meddela sina elever elementär utbildning
i varje fall i personligt skydd.

TV :s programledning har sagt att
man bara under extraordinära förhållanden
kan åtaga sig en utbildning i
personligt självskydd med motivering
att ett sådant engagemang skulle strida
mot de principer som gäller för televisionens
verksamhet. Uttalandet är ägnat
att förvåna. Det är dock en mycket
angelägen sak det gäller, nämligen att
på så effektivt sätt som möjligt ge
svenska folket elementär kunskap i hur
man beter sig om kriget skulle komma
över oss. Om detta inte skulle vara en
uppgift för TV, bör vi på lämpligt sätt
se till att det blir det.

Om inte Sveriges Radio kan engageras
för denna uppgift menar reservanterna
att man kan klara sig med massdistribution
av en broschyr i ämnet —

det gäller här fortfarande personligt
skydd, inte brandskydd eller olycksfallsvård.
De antyder också andra vägar
för att tillgodose det utbildningsbehov
som det är fråga om.

Herr talman! Jag anser att det är
fullt möjligt att ordna utbildningen i
personligt självskydd på ett både billigare
och effektivare sätt än som nu sker
och att anslaget till anordnande av
självskyddskurser därför kan nedsättas
med en miljon kronor såsom reservanterna
föreslagit. Jag får därför instämma
i herr Johan Olssons yrkande om
bifall till reservationen av herr Edström
m. fl.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! En borgerlig trepartimotion
i andra kammaren och en motion
i denna kammare av herr Isacson
och mig har önskat ge 200 000 kronor
mer till självskyddsutbildningen än
vad Kungl. Maj :t föreslagit. Motiveringen
till detta överbud, som i själva verket
är en halvering av civilförsvarsstyrelsens
äskanden om ytterligare
400 000 kronor, är enkel och enligt vår
mening mycket hållbar.

Självskyddsutbildningen skall stödjas
enligt riksdagsbeslut. Utbildningen
är billig för staten genom frivilligorganisationernas
medverkan. Kunskaper
av denna art stärker försvarsviljan.
Efterfrågan på kurser har blivit så stor
att bidragsmedlen icke räckt. Trots att
tre kvarts miljon svenskar fick denna
utbildning under första femårsperioden
är det långt kvar till målet, att nå
varje vuxen svensk. Det är vår motivering
i koncentrat.

I det här sammanhanget skulle jag
vilja passa på att göra en liten deklaration.
Jag har en fast anställning i civilförsvarets
krigsorganisation. Jag har
genom mitt civilförsvarsarbete tyvärr
kunnat konstatera att det hos en hel
del människor fortfarande finns en
överlägsen, något nedlåtande, ironisk
attityd mot civilförsvaret och dess ak -

112

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. vissa kostnader för civilförsvarsutbildning

tiviteter, något som väl hänger kvar
sedan — om jag får uttrycka mig så —
hink- och svabbperioden under krigsåren.
Jag hoppas att i vart fall inom
riksdagen denna attityd är utrotad genom
saklig information om dagens nya
civilförsvar.

Ett bifall till vår motion skulle, förutom
den nytta pengarna kommer att
göra, även vara en välmotiverad uppmuntran
för Röda korset, Brandförsvarsföreningen
och Civilförsvarsförbundet,
och av dessa organisationer
även tolkas som ett tack för hittills utfört
arbete.

Beträffande vad herr Tistad nyss anförde
är det naturligtvis helt riktigt
att undervisningen skulle kunna effektiviseras
genom TV:s medverkan. Nu
är det ju helt klart att vi i vart fall inte
under det budgetår det här beslutet avser
kan vänta oss en sådan medverkan,
varför jag alltså tyvärr konstaterar att
vi inte omgående kan få hjälp den vägen.
Herr Tistads andra förslag, att
man skulle kunna genom en broschyr
nå ett gott resultat, måste jag tyvärr i
högsta grad betvivla.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna nr 1:386 och
IT: 493.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Föreliggande ärende
gäller en liten men inte betydelselös
civilförsvarsfråga. I motioner från centerpartiet
och folkpartiet har i besparingssyfte
föreslagits att viss utbildning
i självskydd skall meddelas i TV
i stället för vid kurser. Samma tanke
föresvävar utskottets reservanter, men
då dessa känner till att TV:s programledning
inte är beredd till dylika arrangemang
under ordinära förhållanden,
nämner reservanterna dessutom
massdistribution av en broschyr som
en möjlighet.

En motion från högerhåll — den
som herr Lundberg nu talade för — om
en höjning av anslaget har däremot in -

te fått något stöd i utskottet, och jag
må säga, att det som föreslås i denna
motion är något av en halvmesyr. Civilförsvarsstyrelsen
har äskat en förhöjning
av anslaget med 400 000 kronor,
medan motionärerna har stannat
på mitten och halverat summan till
200 000 kronor.

Herr Lundbergs uttalanden om civilförsvaret
och kvaliteten på dess
verksamhet kontrasterar på ett välgörande
sätt mot herr Tistads yttrande
om kurserna, som han tydligen fann
bristfälliga och därav drog slutsatsen
att de inte skulle gå av stapeln. Då hyser
jag större sympatier för herr Lundbergs
resonemang. År det något som
brister, skall man väl försöka förbättra
kurserna.

Utskottet, som betonar självskyddsutbildningens
betydelse och pekar på
nyligen vidtagna åtgärder för att nå
flera med denna utbildning, tror inte
att kurser syftande till att lära in personliga
färdigheter med full effekt kan
inhämtas utan instruktörs personliga
medverkan och biträder därför Kungl.
Maj:ts förslag, som ger utrymme härför.

Herr Tistad talade om att en del av
de personer som kallas till kurser så
småningom kommer in till värnpliktsulbildning.
Det är klart att de väl då
får lära sig en del nyttiga saker även i
detta avseende, men när herr Tistad
kammade hem det som motiv för sitt yrkande
var han i varje fall ingen damernas
riddare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag vill bara ge en
replik till utskottets talesman. Jag har
inte föreslagit att denna utbildning
skall upphöra. Jag har föreslagit att
den skall ersättas med en mera effektiv
utbildning.

Vad sedan beträffar herr Bengt Gustavssons
upprepande av utskottets på -

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

113

stående att det här rör sig om en inlärning
av personliga färdigheter, som
fordrar personlig övning under en instruktör,
vill jag påminna om att den
kurs, som belägger hälften av de inslruktionstimmar
som det är fråga om,
avser en undervisning som meddelas
helt på teoretisk väg, dessutom inte
personligen av instruktören utan genom
att denne förevisar stillfilmer med
text från en bandspelare. Tillfälle att
ställa frågor ges på en av de fyra lektioner
som kursen omfattar, och endast
under i huvudsak en lektion förekommer
muntlig undervisning av instruktören.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Om herr Tistad har
funnit denna brist i kurserna, tycker
jag att han skulle föreslå ändringar i
desamma och inte falla tillbaka på TValternativet,
som han vet inte är genomförbart
i dagens läge.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att därunder yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Olsson, Johan, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
samt

3:o), av herr Lundberg, att kammaren
skulle bifalla motionerna 1: 386
och 11:493.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav, och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av herr Johan Olsson framställda
yrkandet, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en om 8

Första kammarens protokoll 1967. Nr 12

Anslag till vissa skyddsrumsaniäggningar
röstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —88;

Nej — 34.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 6—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Anslag till vissa skyddsrumsaniäggningar I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 508, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt II: 645, av herrar Hedlund och
Ohlin, såvitt nu vore i fråga, till Vissa
skyddsrumsaniäggningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 3 600 000 kronor.

I motionerna 1:508 och 11:645 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte till Vissa skyddsrums -

114 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Anslag till vissa skyddsrumsanläggningar
anläggningar för budgetåret 1967/68
anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj :ts förslag med 2 miljoner kronor
minskat investeringsanslag av 1 600 000
kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Edström, Thorsten Larsson, Dahlén, Johan
Olsson, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Nelander, Antonsson och Westberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 508 och
II: 645, såvitt nu vore i fråga, till Vissa
skyddsrumsanläggningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 1 600 000 kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Vid denna punkt föreligger
ännu en reservation med syfte
att åstadkomma besparingar i statsbudgeten.
— Reservanterna hemställer
att anslaget till vissa skyddsrumsanläggningar
minskas med 2 miljoner till
1,6 miljon kronor. Det av departementschefen
äskade anslaget är till väsentlig
del avsett att användas för att
iordningställa och komplettera utrymmen
för vissa statliga myndigheter i
civilförsvarets ledningscentraler. Här
gäller det alltså allmänna byggnadsarbeten
som man i dagens läge har skäl
att behandla med största återhållsamhet.
Dessutom är frågan om civilförsvarets
fortsatta uppbyggnad föremål
för prövning av 1965 års försvarskommitté;
också det kan utgöra skäl för
att uppskjuta ifrågavarande byggnadsarbeten.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka hifall till reservation 2.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! I en partimotion yrkar
mittenpartierna nedskärning med mer
än hälften av det anslag till vissa

skyddsrumsanläggningar som Kungl.
Maj :t har äskat. Reservanterna, som biträder
detta motionsyrkande, för vidare
in försvarskommitténs prövning i bilden.

Utskottet, som tillstyrker Kungl.
Maj ds förslag, trycker särskilt på det
ekonomiska i att de utrymmen för civila
myndigheter, vars anskaffande
motionärer och reservanter vill låta anstå,
får tillkomma samtidigt som civilförsvaret
låter bygga sina ledningscentraler.
I mittenpartiernas »besparingsförslag»
har verkligen — för att citera
ett yttrande tidigare i dag av en av
huvudmotionärerna — snålheten bedragit
visheten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37 punkten
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

115

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —85;

Nej — 33.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 17 och 18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till bidrag till kostnader för
kommunal beredskap och brandförsvar;
samt

nr 39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående livränta till vissa
personer,

varvid utlåtandet nr 38 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökning av statens
andel i lotterimedel; samt

nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Peru för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 6, angående verkställd
granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1

Ang. riksbankens penning- och
valutapolitik

I denna punkt hade utskottet lämnat
en redogörelse för den ekonomiska utvecklingen
under år 1966 samt den av
riksbanken under nämnda år förda
penning- och valutapolitiken.

Å sid. 5 och 6 i det tryckta utlåtandet
hade utskottet anfört bland annat
följande:

»Affärsbankernas under året ianspråktagna
bostadsbyggnadskrediter
uppgick till drygt 3,8 miljarder kr. och
var därmed drygt 100 milj. kr. större
än 1965. Avlyften uppgick till nära 3,7
miljarder kr. eller ca 600 milj. kr. mer
än året innan. Affärsbankernas nettokreditgivning
till bostadsbyggandet avtog
sålunda. Trots att de i ökad utsträckning
bidrog till bostadskreditförsörjningen
genom förvärv av obligationer
blev deras totala bidrag på detta
område något mindre 1966 än 1965.

I anslutning till sin granskning av
riksbankens verksamhet under år 1965
uttalade utskottet (uti. 1966:8), att det
under rådande samhällsekonomiska
förhållanden måste betraktas som en
huvuduppgift för kreditpolitiken att i
första hand tillgodose de kreditbehov
som motsvarade det av statsmakterna
uppställda investeringsprogrammet. Att
riksbanken, under beaktande av sin primära
uppgift att verka för penningvärdets
stabilisering, i ett sådant läge
medverkade till att brister i anpassningen
mellan samhällets bostadsbyggnadsplaner
och tillgången på kredit i

11G

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

görligaste mån reducerades, fann utskottet
nödvändigt.

Den angivna principen framstår alltjämt
som giltig. Enligt utskottets bedömning
har också emissionspolitiken
och kreditpolitiken i övrigt under 1966
inom ramen för rådande kreditknapphet
så långt det varit möjligt tillgodosett
det investeringsprogram som statsmakterna
uppställt. Säsongmässigt fördelade
sig emissionerna av de bostadsfinansierande
institutens obligationer
väl i överensstämmelse med kontrakteringen
av nya byggnadskreditiv i affärsbankerna.
Det mot slutet av året
givna tillståndet till kontinuerlig försäljning
av dessa instituts obligationer
torde kunna bidra till att förbättra anpassningen
mellan den långfristiga finansieringen
och den önskvärda säsongmässiga
fördelningen av igångsättningen.
Enligt utskottets mening var
det ofrånkomligt att i rådande kreditmarknadssituation
fortsätta det under
1965 införda systemet att avlyft av
byggnadskreditiv vid emissioner för
hypoteksinstituten skall följas av att
nya byggnadskreditiv beviljas. Det torde
emellertid föreligga enighet om att
detta system inte är tillräckligt för att
trygga finansieringen av det bostadsbyggande
som statsmakterna fattar beslut
om, eftersom det inte innebär mera
än en garanti för att bankernas nyutlåning
till bostadsbyggandet sker i
takt med avlyften. En ökning av bankernas
nyutlåning till bostadsbyggandet
kräver enligt detta system ökade
avlyft, d. v s. större obligationsemissioner
för de bostadsfinansierande hypoteksinstituten.
I ett läge då obligationsmarknadens
resurser till fullo är utnyttjade,
måste detta innebära att utrymmet
för emissioner av industri- och
kommunobligationer minskar. Under
rådande förhållanden mellan kreditgivarna
på den svenska kreditmarknaden
förutsätter ett fullföljande av investeringsprogrammet
uppenbarligen
att också bankernas nettobidrag till bostadsfinansieringen
successivt ökar.

Valutapolitiken fortsatte under året
efter samma linjer som tidigare. I enlighet
med gällande principer för valutaregleringen
eftersträvades att förhindra
en finansiering utomlands som
skulle ha motverkat syftet med den inhemska
finans- och kreditpolitiken.
Tillstånd till finansiell upplåning utomlands
gavs emellertid i något större utsträckning
än 1965. Det sammanlagda
beloppet var ca 1 070 milj. kr. Härutöver
torde en viss kommersiell nettoupplåning
ha ägt rum i utlandet.»

Punkten avslutades med en förklaring,
att utskottet velat för riksdagen
omförmäla vad i detta ärende förekommit.

Reservationer hade avgivits

1. a) av herrar Åkerlund och Enarsson,
vilka ansett, att efter det stycke
å sid. 5 i det tryckta utlåtandet, som
slutade med orden »mindre 1966 än
1965», bort inskjutas ett stycke av följande
lydelse:

»I sin redogörelse över den förda
kreditpolitiken har utskottet ovan
framhållit, att denna under förra delen
av 1966 fick en fortsatt restriktiv inriktning,
som i början av juni accentuerades
genom höjning av riksbankens
officiella diskonto samt uppjustering
av den s. k. straffräntan för affärsbankerna.
Att detta verkat återhållande
bl. a. på bostadsproduktionen förefaller
tydligt. Under intryck av en ändrad
konjunkturbedömning lättades efter
hand det åtstramade likviditetsläget. I
slutet av juli ändrades bestämmelserna
om den s. k. straffräntan, så att endast
de banker som ej uppfyllde likviditetskvoterna
drabbades därav. Enligt utskottets
mening var sistnämnda åtgärd
befogad, i den män den avsågs som ett
steg i riktning till ett enhetligt diskonto.
Utskottet anser nämligen, att generellt
verkande medel bör eftersträvas,
och finner för sin del, att en differentiering
av diskontot verkar splittrande
och snedvridande på kreditmarknaden.
Mot årets slut utlämnade riksgäldskon -

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

117

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

toret kortfristiga lån till banker m. fl.,
varigenom likviditeten ytterligare späddes
på, och grunden lades till ändrade
och billigare kreditvillkor. Efterfrågan
på kredit liar dock förblivit oförminskat
stark men har, enligt utskottets mening,
icke motsvarats av en sådan förstärkning
av tillgångssidan som bör
ligga till grund för likviditetsökningen.
»;

b) av herr Mattsson och herr Börjesson
i Glömminge, vilka ansett, att på
det under reservationen a) angivna
stället i utlåtandet bort inskjutas ett
stycke av följande lydelse:

»Vad gäller den ovan redovisade diskontopolitiken
vill utskottet som sin
mening anföra följande. Ett så högt
diskonto som det under 1966 gällande
skulle icke ha varit erforderligt om en
annorlunda utformad ekonomisk politik
hade förts. Den höjning av diskontot
som företogs den 10 juni och som
medförde det högsta ränteläget sedan
början av 1930-talet hade kunnat undvikas.
Så snart det tidigare rådande
efterfrågeöverskottet började minska
under senare delen av året hade en
sänkning av diskontot bort genomföras.
»;

2. av herrar Åkerlund, Hilding, Enarsson,
Mattsson, Begnéll, Börjesson i
Glömminge, Larsson i Umeå och Löfgren,
vilka ansett, att det avsnitt i det
tryckta utlåtandet, som började å sid. 5
med orden »I anslutning till» och slutade
å sid. 6 med »bostadsfinansieringen
successivt ökar», bort utbytas mot
ett avsnitt av följande lydelse:

»Såsom ovan angivits tillämpades
även under 1966 det år 1965 införda
systemet att avlyft av byggnadskreditiv
vid emissioner för liypoteksinstituten
skall följas av beviljande av nya byggnadskreditiv.
Utskottet finner att detta
system för att söka undanröja brister
i anpassningen mellan bostadsbyggnadsplanerna
och kreditförsörjningen
i princip är oriktigt och försvarbart
endast i ett synnerligen ansträngt sam -

hällsekonomiskt läge och att det på
sikt bör avskaffas. Trots de vidtagna
åtgärderna uppstod under året betydande
svårigheter för bostadsbyggandets
kreditförsörjning. Dessa svårigheter
synes i stor utsträckning ha berott
på riksbankens åtgärder och då särskilt
på att avlyften av kreditiv inte
skedde i takt med behovet av ny kreditgivning.
Anpassningen av hypoteksinstitutens
obligationsemissioner till
bostadsbyggandets kapitalbehov var
alltför ryckig och medförde allvarliga
störningar för arbetsmarknaden. Byggnadsmaterialindustrien
fick genom den
ojämna igångsättningen även vidkännas
störningar. En bättre säsongmässig anpassning
av hypoteksinstitutens obligationsemissioner
skulle enligt utskottets
mening ha avsevärt reducerat svårigheterna.

Emissionskontrollen har upprätthållits
under 1966. I samband med att likvi
d i t e t s 1 äg e t lättades hade emellertid
möjligheter till mjukare tillämpning av
kontrollen förelegat. Om så skett hade
behovet av krediter för näringslivets investeringar
och finansiering i övrigt
kunnat tillgodoses i ökad utsträckning
utan att möjligheten för bostadsbyggandet
minskat. Varje system som innebär
att kapitalmarknaden utsättes för ransonering
och prioritering medför ryckighet
och godtycke samt mindre effektivitet,
varför en utveckling fram
mot en friare kapitalmarknad bör eftersträvas.
»; samt

3. av herrar Åkerlund och Enarsson,
vilka ansett, att det stycke å sid. 6 i
det tryckta utlåtandet, som började med
orden »Valutapolitiken fortsatte» och
slutade med »ägt rum i utlandet», bort
utbytas mot ett stycke av följande lydelse: »Den

valutapolitiska målsättningen
att upprätthålla kronans yttre värde har
under året fullföljts. Valutakurserna har
varit stabila och kursläget för den
svenska kronan, som under 1965 försvagats,
har under 1966 åter blivit fas -

118

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

tare. De för riksbanken och affärsbankerna
sammanlagda guld- och valutatillgångarna
har under året ökat med
485 milj. kr. mot en ökning av 51 milj.
kr. 1965 och uppgick vid årsskiftet till
6 089 milj. kr. Enligt § 4 i den för bankoutskottet
gällande instruktionen bör
utskottet med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder som
avser metalliska kassans upprätthållande.
Utskottet har därför vid sin granskning
uppmärksammat, att guldkassan,
som ökat med 3 milj. kr. under 1966, utgör
endast 24 procent av riksbankens
guld och valutor och 17 procent av de
sammanlagda tillgångarna. Vid en internationell
jämförelse får den svenska
guldkassan betraktas som låg och fördelningen
mellan guld och valutor som
ogynnsam från likviditetssynpunkt. Valutaregleringen
har varit i kraft under
året. Tillstånden till finansiell upplåning
utomlands avsåg ett belopp av ca
1 070 milj. kr. Nettoinflödet av kapital
har ytterligare förstärkts genom kortfristigt
kommersiellt kreditupptagande i
utlandet.»

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Vid granskningen av
riksbankens och riksgäldskontorets förvaltning
har herr Enarsson och jag avgivit
två reservationer, nr 1 a och 3,
samt tillsammans med bankoutskottets
övriga borgerliga representanter biträtt
reservationen nr 2. Jag skall för min
del presentera reservationerna 1 a
och 3.

När riksdagen i slutet av april månad
i fjol behandlade frågan om riksbankens
sedelutgivning för år 1966 tilllät
jag mig framhålla att jag biträdde
bankofullmäktiges begäran om 200 miljoner
kronors ökad sedelutgivningsrätt
under förutsättning att fullmäktige
förde en så stram likviditetspolitik att
förutsättningarna för en restriktiv kreditpolitik
effektivt förbättrades. Jag
tilläde emellertid att jag inte var över
hövan optimistisk sedan riksdagen fallit
undan för bostadsintressenternas

krav på krediter. Att nå inflationsbekämpande
resultat med penning- och
kreditpolitiska medel, när inflationsfrämjande
undantag görs, är omöjligt,
blev min slutsats.

Bankoutskottet har i år bekräftat hurusom
kreditpolitiken bedrevs fortsatt
restriktivt under första halvåret 1966.
För bostadsproduktionens del liksom
för byggnadsverksamheten i övrigt verkade
detta återhållande. Strax efter
halvårsskiftet var det emellertid, som
jag befarat, färdigt för riksbanken att
frångå den strama likviditetspolitiken
och att lätta likviditetsläget.

Jag vill för min del omedelbart göra
klart, att jag inte hyllar riksbanken för
detta. Men samtidigt förstår jag naturligtvis
att det var svårt för riksbanken
att inte följa de direktiv, som riksdagen
mot bl. a. vår önskan givit om krediter
för bostadsbyggnadsprogrammet.

Vid herr Enarssons och min bedömning
av riksbanksfullmäktiges handlande
när det som i detta fall gäller dechargen
har vi självfallet respekterat,
att riksbanken icke varit helt fri vid utövandet
av sin kreditpolitik utan bundits
på ett enligt vår mening olyckligt
sätt.

Yår bedömning utgår alltså från att
lättnaden i likviditetspolitiken i själva
verket var direkt eller indirekt påtvingad
och att riksbanken inte bär ansvaret
härför. Det första steget härtill
blev ändrade bestämmelser om den s. k.
straffräntan och lättnader vid tillämpningen
av denna. Vi anser under angivna
förutsättningar åtgärden befogad
i den mån den avsetts som ett steg i
riktning mot ett enhetligt diskonto.

Helt och hållet har den s. k. straffräntan
dock inte avskaffats. Vi eftersträvar
att i möjligaste mån få generellt
verkande medel för tillämpning,
och den s. k. straffräntan är ett differentierat
diskonto. Som sådant har det
en viss splittrande och snedvridande
effekt på kreditmarknaden. Vi önskar
inte överbetona betydelsen härav just
för den tidrymd det nu gäller, men vi

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

119

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

menar att den har en sådan effekt och
att det är önskvärt att komma fram
till ett enhetligt diskonto. Även emissionskontrollen
har splittrande och
snedvridande verkningar, varför vi
önskar att denna avvecklas, även om
vi förstår att det icke kan ske omedelbart.

Det andra påpekandet vi gör i denna
reservation berör det sätt varpå
grunden lagts till ändrade och billigare
kreditvillkor, vilka trätt i kraft med
diskontosänkningen innevarande kalenderår.
Även om sistnämnda åtgärd,
alltså diskontosänkningen, inte faller
inom ramen för detta utlåtande, har
dock förutsättningarna härför skapats
under 1966. Skulle det så att säga på
marknadsmässiga grunder ha kommit
till stånd en sänkning av räntenivån,
så skulle med utgångspunkt från det
tidigare läget den förändringen ha inträffat
att efterfrågan på kredit gått ned
eller tillgången på insättarmedel i banker
och andra kreditinstitut stigit relativt
till efterfrågan. Ingen av dessa båda
händelser har inträffat. Kreditefterfrågan
är lika stark som någonsin, om
inte starkare, och insättarbehållningarna,
som visserligen stiger i absoluta
tal, släpar ändå efter. På den vägen har
förutsättningar för diskontosänkningen
i år inte förelegat. Det hela har fått
ordnas på annat sätt. Det har skett på
så sätt att riksgäldskontoret lämnat
kortfristiga lån till bankerna till den
s. k. dagslåneräntan, och kontoret har i
sin tur fått pengarna i riksbanken.

Ingen bestrider att riksbanken med
sin sedelutgivningsrätt kan tillföra
marknaden pengar. Det är en väldigt
enkel teknik, men enligt vår mening
är det olyckligt och på litet längre sikt
inflationsdrivande att göra det utan
hänsyn till vad marknadsläget bjuder.
Det är vad som har skett den här gången,
och det är vad vi velat förmedla
som vår iakttagelse till kamrarnas övriga
ledamöter.

I anslutning till vad jag här sagt vill
jag i förbigående om centerpartiets re -

servation bara säga att jag kan sympatisera
med den uppfattning som där
kommer till uttryck, att om en på annat
sätt utformad ekonomisk politik
hade förts, hade en så hög räntenivå
icke varit erforderlig. Nu har emellertid
inte en sådan annan ekonomisk politik
förts, och det är inte riksbanken
ensam ansvarig för. Det är ett ansvar
som också åvilar oss alla, t. ex. även
centerpartiet, enligt min mening. Vårt
dechargeutlåtande gäller emellertid
riksbankens handlande under de allmänna
betingelser som varit rådande.
Vi kan ju inte ställa bankofullmäktige
till ansvar för någonting som de inte
kunnat råda över, d. v. s. den allmänna
ekonomiska politiken. Centerpartiets
representanter säger att en sänkning
av diskontot bort genomföras så snart
det tidigare rådande efterfrågeöverskottet
började minska. Enligt min mening
är felet med det resonemanget, att det
inte var och heller inte är någon minskning
i efterfrågan på kredit. Det är
förändringar i tillgången och efterfrågan
på kredit som påverkar räntan,
inte om ett eventuellt efterfrågeöverskott
på t. ex. bilar börjar minska. Strävan
bör givetvis vara, i varje fall enligt
min mening, att söka komma ner till
lägre räntor. Däri sympatiserar jag med
centerpartiet. Men det skall vara i ett
balanserat kreditmarknadsläge, och det
har vi för närvarande inte.

I reservationen nr 3 återkommer vi
till den fråga som varit uppe vid flera
tillfällen tidigare här i kammaren om
den enligt min mening otillfredsställande
sammansättningen av våra guldoch
valutatillgångar. En ingående debatt
hade vi, som kammarens ledamöter
erinrar sig, när vi i fjol behandlade
frågan om ansvarsfrihet för riksbanksoch
riksgäldsfullmäktige. Instruktionen
för bankoutskottet föreskriver att vi
med synnerlig uppmärksamhet skall
granska metalliska kassans upprätthållande.
Vi konstaterar nu att vid en ökning
av de totala guld- och valutatillgångarna
i landet med 485 miljoner

120

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

kronor företer guldkassan en ökning
med endast 3 miljoner kronor. Av riksbankens
guld och valutor utgör guldet
24 procent och av de totala guld- och
valutatillgångarna endast 17 procent.
Enligt vår mening är detta en ogynnsam
fördelning som bör rättas till.

Vi tycker också att utskottet borde
ha uppehållit sig något utförligare vid
valutapolitiken. Det är dock en synnerligen
viktig angelägenhet, men den avfärdas
med orden: »Valutapolitiken

fortsatte under året efter samma linjer
som tidigare.» Målsättningen att bevara
kronans yttre värde och hur detta lyckats
under året kunde ha varit värt ett
omnämnande. Vi har försökt fylla ut
denna lucka. Utskottets omdöme om
valutaregleringens uppgift att förhindra
finansiering utomlands, vilken skulle
motverka syftet med den inhemska
finans- och kreditpolitiken, kan vi inte
biträda.

För det första tror vi inte på att valutaregleringen
kan fylla en sådan uppgift.
Den är ju, vilket vi väl alla är
överens om, i långa stycken liberal i
sin tillämpning. Uppgiften motsäges
också av vad valutastyrelsen säger om
den kortfristiga upplåningen utomlands.
Valutastyrelsen säger inte som
utskottet att sådan kortfristig upplåning
torde ha ägt rum, utan styrelsen
säger att nettoinflödet av kapital, vartill
tillstånd givits, förstärkts genom
kortfristigt kommersiellt kreditupptagande
i utlandet. Det har faktiskt förstärkts.
Det är inte en förmodan utan
ett konstaterande.

För det andra kan vi inte se ett samband
mellan valularegleringen och finanspolitiken.
Menar utskottet att vi
håller kvar valutaregleringen för att
förhindra exempelvis finansministern
att olovandes ge sig ut på en upplåningsturné
i Europa eller USA för att
skaffa pengar till sina utgifter? Finanspolitiken
är ju en statlig verksamhet.
Är inte utskottet i så fall litet orättvist
mot herr Sträng? Talet är alltså så dun -

kelt att vi inte heller av den anledningen
kunnat biträda det.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
att riksdagen måtte med gillande av det
uttalande som innefattas i reservationerna
1 a och 3 lägga utskottets omförmälan
till handlingarna.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Det har i bankoutskottet
rått delade meningar vid bedömningen
av vissa delar av riksbankens kreditpolitik.
Frågan gäller bland annat inte
oväntat bostadsbyggandets försörjning
med krediter, och det är i reservation
2 som detta närmare behandlas. Såsom
påpekats och kritiserats från många
håll blev igångsättningen av byggandet
säsongmässigt mycket ojämnt fördelad
under det gångna året. Inte långt ifrån
hälften av igångsättningen kom först
under fjärde kvartalet.

Det kan kanske vara en öppen fråga
om riksbanken ensam skall lastas för
denna otillfredsställande ordning. Graden
av ansvar är svår att bedöma för
den som av naturliga skäl inte har närmare
insyn. Det är många organ inblandade
i vår byggnadsverksamhet.
Reservanterna har för sin del kommit
till slutsatsen, att riksbankens åtgärder
kunnat vara bättre anpassade till det
behov som förelegat.

Om beräkningarna rörande den reella
byggnadsplaneringen är riktiga,
vilket bland annat innebär att kalkylerna
över de verkliga resurserna inte
vilar på några överskattningar, blir frågan
om hur kreditiven kan ordnas snarast
ett tekniskt problem. När det blir
stopp för avlyft av byggnadskreditiv
uppstår strax allvarliga störningar av
produktionen. Därför är det så viktigt
att det finns resurser för den slutliga
finansieringen av bostadsbyggandet.
Annars kan man inte hålla de upprättade
byggnadsplanerna. Det är naturligtvis
också viktigt att pengarna så att
säga flyter fram i en jämn ström och
finns tillgängliga vid de tider då igång -

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

121

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

sättningen av nya byggnader skall äga
rum. Härav följer också att kreditförsörjningen
måste vara lättare att komma
till rätta med om igångsättningen
inte tillåtes klumpa ihop sig mot slutet
av året utan är något så när jämnt fördelad
över hela året.

Innebörden av den uppgörelse som
för inte så länge sedan träffades mellan
regeringen, riksbanken och kreditinstituten
säges bl. a. vara att man är klar
över hur mycket nytt kapital som behövs,
att takten skall bli jämnare vid
igångsättningarna med tyngdpunkt på
andra och tredje kvartalen och att
pengarna för slutfinansieringen skall
komma fram så att det blir möjligt att
göra avlyft av kreditiv i takt med produktionsprogrammet.
Uppgörelsen får
ses som ett försök att komma till rätta
med de brister som rått inom bostadsbyggandet
under 1966 och därmed också
indirekt ett medgivande av att kritiken
varit välmotiverad. Det återstår
nu att se, om försöket kommer att lyckas.

Slutfinansieringen av byggnadsverksamheten
har numera sin tyngdpunkt
på obligationsmarknaden och på de direkta
statliga insatserna. Det har sagts
att själva produktionsfinansieringen via
byggnadskreditiven närmast är ett sätt
att växla pengar, men det gäller också
att hålla växelkassan i god beredskap.
Härvidlag är det riksbankspolitiken
som skall skapa förutsättningarna för
ett jämnt och smidigt förlopp i finansieringen
av produktionen. Det är t. ex.
viktigt att försäljningen av hypoteksinstitutens
obligationer sker kontinuerligt.
Då kan också byggnadskreditiven
frigöras i en jämn takt.

I reservationen konstateras, att anpassningen
av hypoteksinstitutens obligationsemissioner
till bostadsbyggandets
kapitalbehov var alltför ryckig och
medförde allvarliga störningar för arbetsmarknaden.
Det står faktiskt i reservationen
»kapitalmarknaden», men
det skall alltså vara »arbetsmarknaden».

Tar man del av kvartalsstatistiken
över emitterade obligationslån, är den
ojämna fördelningen under året påfallande.
Den bistra vintern gjorde visserligen
sitt till att förrycka utvecklingen
liksom den allmänna åtstramningspolitiken,
men det är riksbankens
kontroll över obligationsemissionerna
som har varit av avgörande betydelse
för krediternas fördelning i tiden. Det
är mot denna bakgrund som den med
2 betecknade reservationen har avgivits.
Reservanterna önskar en annan
och kritisk formulering av ett avsnitt
av utskottsutlåtandet över granskningen
av riksbankens penning- och valutapolitik.

Jag yrkar, herr talman, bifall till
denna reservation.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! I anslutning till reservation
nr 2 vid bankoutskottets utlåtande
nr 6, som gäller bostadsmarknadens
kreditförsörjning, ber jag att få framföra
några synpunkter.

Vi är alla överens om att behovet av
bostäder är stort. De människor som
kanske i åratal stått i bostadskö har berättigade
anspråk på att åtminstone
kunna se fram mot en inte helt obestämd
tidpunkt, då de kan få en bostad
av den storlek och utrustning som de
anser sig behöva. Såsom vi antytt i reservationen
har vi en något annan uppfattning
än majoriteten i fråga om tilllämpningen
av det medel kreditgivningen
utgör för bostadsbyggandet.

Kapitalförsörjningen intar en framskjuten
plats i fråga om möjligheterna
att skapa tillgång på bostäder. Det är
dock en rad av faktorer som måste på
ett riktigt sätt inpassas i sammanhanget,
om vi skall kunna uppnå ett
gott resultat i dess helhet.

Fördelningen av tillgängligt kapital
och därmed också kreditresurser är i
dag ett mera svårbemästrat problem än
kanske någon gång tidigare. Strukturrationalisering,
ökad mekanisering

122

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

o. s. v. är lösenord för att göra den industriella
tillverkningsprocessen lönande.
Alla områden inom näringslivet
framför anspråk på kapital av en hittills
icke upplevd storleksordning. Att
det ligger bister verklighet bakom dessa
anspråk får vi dagliga påminnelser om
i pressen, radion, televisionen m. m.

Det är ett klart faktum, att om vårt
folk över huvud taget i framtiden skall
få försörjning och framåtskridande,
måste våra varor kunna konkurrera på
världsmarknaden. Handel och förbindelser
med omvärlden är en hörnsten
bland de välståndsskapande krafterna i
samhället. Näringslivets behov av kapital
är därför en första rangens angelägenhet.

Som jag inledningsvis berörde, måste
vi emellertid även sträva efter en hög
bostadsproduktion. Det har sin betydelse
att alla åtgärder, som i övrigt kan
vidtas för att lätta på bostadsnöden, beaktas.
Utan att kunna komma med någon
patentlösning vill jag peka på några
frågeställningar i syfte att begränsa
efterfrågan på kapital för bostadsändamål.
Eu hel del kan enligt min mening
uppnås för att minska denna efterfrågan.
Vi går säkerligen för hårt fram
med att riva befintliga hus, som har betydande
värden ur bostadssynpunkt.
Fackmän hävdar att det förekommer
onödiga rivningar i stor omfattning.

Det finns för närvarande riklig tillgång
på bra material och anordningar
för isolering och utrustning av bostäder.
Detta gör det säkert möjligt att
med måttliga kostnader rusta upp
många hus, som därefter skulle kunna
tjäna som tillfredsställande bostäder,
rymliga och med god men utan överdriven
standard. Därigenom skulle möjlighet
skapas för många familjer att
utan övermäktiga kostnader få en god
bostad med de utrymmen de vill ha.

En annan bidragande orsak till ökningen
av bostadsbristen är enligt mitt
sätt att se den starka tendens till centralisering
av industrien till ett fåtal
större regioner som nu gör sig gällan -

de. Hela samhällen, där det finns tillgång
till moderna bostäder i trivsam
miljö, hotas att avfolkas och läggas öde.
Samtidigt som detta skapar stora problem
i avfolkningsorten, uppstår det
helt naturligt inte mindre sådana i inflyttningsorten,
där människorna skall
förses med bostäder och samhällelig
service, som allt kräver enorma insatser
av kapital och av arbete. Det går
troligen lika bra att driva lönsam industri
på orter, där denna service redan
är utbyggd och där människorna
finns. Detta är enligt min mening en
omständighet som noga bör beaktas såsom
en positiv faktor på olika områden
— inte minst på bostadsområdet.

Utan att göra några som helst anspråk
på att kunna anvisa någon säker
väg ut ur dagens svårigheter har jag
dock velat peka på en del omständigheter,
som enligt min uppfattning är av
betydelse i de frågor vi nu behandlar.
Jag vill understryka, att det noga bör
övervägas vid fördelningen av våra tillgängliga
resurser, om möjligheter föreligger
att ge näringslivet en något större
del av den gemensamma kakan än
för närvarande. På sikt kan detta vara
en åtgärd som bidrar till en förbättrad
kapitalanskaffning för bostadsproduktionens
upprätthållande.

Systemet att avlyft av byggnadskreditiv
vid emissioner av byggnadsobligationer
skall följas av nya byggnadskreditiv
till motsvarande belopp, är enligt
min mening en principiellt otillfredsställande
metod, som skapar stor stelhet
på kreditmarknaden. Den bör därför
avskaffas. Jag är medveten om att
den, när den nu tyvärr har införts, kanske
inte omedelbart kan avvecklas, men
detta avtrubbar inte mina invändningar
i detta avseende.

Ett särskilt problem med ett dylikt
system är anpassningen mellan kreditivbehoven
för nybyggnation och tillströmningen
av pengar till bankerna
från obligationsemissionerna. Ansvaret
för denna tidsanspassning, som vid ett
friare fungerande kreditsystem skulle

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

123

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

ha smidigt kunnat ombesörjas av bankerna,
vilar med nuvarande stela system
på riksbanken. Vi har i utskottet
presenterats siffermaterial, utvisande
riksbankens ansträngningar att möta
behoven. Även om jag inte bestrider att
riksbanken sökt efter måttet av sin
förmåga komma till rätta med problemet,
är det min övertygelse att systemet
har en sådan inneboende stelhet
att ryckighet är oundviklig. Att störningar
uppträder i såväl byggnadsverksamheten
som byggnadsmaterialindustrien
är helt enkelt ovedersägligt.

Ett viktigt inslag i vår reglerade kapitalmarknad
är emissionskontrollen.
Även mot denna kan vägande invändningar
resas från synpunkten av stelhet
på marknaden. En mjukare tillämpning
av detta instrument hade varit
möjlig i samband med att likviditetsläget
lättades. Med hänsyn till angelägenheten
av att tillgodose näringslivets
kreditbehov för investeringar och
finansiering i övrigt finner vi att emissionskontrollen
borde ha givits en mjuk
tillämpning.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
att riksdagen måtte, med gillande av det
uttalande som innefattas i reservation
nr 2, lägga utskottets omförmälan till
handlingarna.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! I reservation nr 1 b
har centerpartiets representanter i
bankoutskottet fäst uppmärksamheten
vid det höga ränteläge som varit rådande
under år 1966 -—- ett ränteläge så
högt att vi får gå tillbaka till 1930-talets början för att finna en motsvarighet
till det.

Reservanterna har djärvts uttala, att
ränteläget varit onödigt högt. Centerpartiet
har faktiskt under många år
hävdat den uppfattningen att räntevapnet
inte längre har samma värde i den
ekonomiska politiken som det tillmättes
förr. Det får tvärtom en skev verkan

på näringslivet på det sättet att för att
efterfrågan på kredit skall kunna
minskas det redan i förväg högt skuldsatta
näringslivet får bära en höjd kostnad
för den skuldsättning som redan
finns — en kostnad som givetvis måste
tas med i kalkylerna, som påverkar varupriset
och som alltså underligt nog
faktiskt får en verkan rakt motsatt vad
som avsetts, nämligen en viss inflationsdrivande
effekt. De kredittagare
som redan har den mycket stora volymen
av krediter, kan inte i en hast
bli av med dessa stora skulder, utan de
får betala den högre räntan. Och detta
för att skrämma nytillträdande efterfrågande
från att efterfråga krediter.

Man borde alltså följa andra vägar
och anlita andra medel än räntevapnet.
Räntevapnet kan man naturligtvis inte
helt undvara, men man borde inskränka
dess användning.

När riksbanken går till åtgärder, är
det egentligen meningslöst att ta endast
halvprocentiga trappsteg, som bara
medför en tillvänjning till det nya läget.
En höjning med en procent hade
varit erforderlig för att nå den chockverkan
som vill till för att verka avskräckande
på dem som vill efterfråga
krediter. En sådan verkan får man inte
med dessa små halvprocentiga steg.
Detsamma gäller också när man vänder
i andra riktningen. Både reservanterna
och jag, som i dag talar för reservationen,
anser att när man från
riksbankens sida kände sig ha anledning
att beträda den motsatta vägen
hade det funnits anledning att göra det
redan under senare delen av 1966. Man
borde inte ha väntat ända fram till den
3 februari i år, och man borde också
då ha tagit ett kraftigare steg nedåt,
en komplettering som vi nu väl överallt
inom det ekonomiska livet går och
väntar på.

Herr talman! Centerpartiets representanter
har velat fästa uppmärksamheten
vid räntepolitiken sådan som den
bedrivits och bedrivs. Jag skall inte ta
upp herr Henrik Åkerlunds inlägg i

124 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

detta avseende, men jag delar hans uppfattning
så till vida att andra medel
borde anlitas mer i den ekonomiska
politiken och räntevapnet mindre.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 1 b. Beträffande
reservation 2 inskränker jag mig
till att instämma med de föregående
talarna —■ jag tänker närmast på herr
Hildings anförande.

Häri instämde herr Svanström (ep).

Herr PALM (s):

Herr talman! Fyra reservanter har
nu varit uppe och framlagt sina synpunkter
på riksbankens förvaltning under
föregående år. Den som mera förstrött
har läst igenom dessa handlingar
måste få en utomordentligt splittrad
bild av den borgerliga oppositionens
sätt att leverera något som skulle likna
ett alternativ till den politik som här
har bedrivits.

Herr Åkerlunds anförande innehöll
gamla kända frågeställningar, medan
herr Enarssons inlägg liknade bra mycket
ett valtal och var mycket allmänt
hållet. Den centrala reservationen, reservation
nr 2, handlar speciellt om bostadsbyggandet,
men herr Enarsson,
som ju har tecknat på reservationen,
anser ändå att näringslivet borde ha
fått mer av de krediter som står till
förfogande. Det finns ingenting sagt om
den saken i själva reservationen.

Det kanske har ett speciellt intresse
att vi uppehåller oss vid den reservation,
där de tre borgerliga partierna
har blivit överens, nämligen reservation
nr 2 som handlar om bostadsfinansieringen.
Utskottets socialdemokrater,
som svarar för utskottsmajoritetens
skrivning, framhåller bl. a. att
»det måste betraktas som en huvuduppgift
för kreditpolitiken att i första
hand tillgodose de kreditbehov som
motsvarade det av statsmakterna uppställda
investeringsprogrammet». Vi
skriver vidare i utskottets utlåtande:

»Enligt utskottets bedömning har också
emissionspolitiken och kreditpolitiken
i övrigt under 1966 inom ramen för
rådande kreditknapphet så långt det
varit möjligt tillgodosett det investeringsprogram
som statsmakterna uppställt.
» I den fortsatta skrivningen framhålls
bl. a. att vi funnit det »ofrånkomligt
att i rådande kreditmarknadssituation
fortsätta det under 1965 införda
systemet att avlyft av byggnadskreditiv
vid emissioner för hypoteksinstituten
skall följas av att nya byggnadskreditiv
beviljas».

Från socialdemokratiskt håll understryker
vi vidare angelägenheten av att
bankernas nettobidrag successivt ökas
när det gäller att fullfölja investeringsprogrammet.
Som framgår av vad reservanternas
talesmän har sagt, vill
man byta ut detta stycke och ersätta det
med vad som skrivits i reservation 2.
Reservanterna säger där, att man finner
det oriktigt att avlyft av byggnadskreditiv
vid emissioner för hypoteksinstituten
skall följas av beviljande av
nya byggnadskreditiv. Man förklarar
detta vara i princip oriktigt och försvarbart
endast i ett ansträngt samhällsekonomiskt
läge. På sikt bör detta
system avskaffas, anser reservanterna.

Så långt är ståndpunkten klar och
renodlad, för att sedan följas av dunklare
funderingar. Det är kanske inte
heller så underligt, ty här var det ändå
fråga om både för högern, folkpartiet
och centern att samla sig i en gemensam
reservation. Tittar vi på föregående
års behandling av berättelsen angående
riksbankens verksamhet för
1965, så är det utomordentligt intressant
att se hur högern då mälde sig ur
för att vilja ge näringslivet bra mycket
mera pengar än vad som då kunde ställas
till näringslivets förfogande.

I den gemensamma reservationen
som nu är aktuell säger man att trots
de vidtagna åtgärderna uppstod under
året betydande svårigheter för bostadsbyggandets
kreditförsörjning, och man
kommer till slutsatsen att detta har be -

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

125

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

rott på riksbankens åtgärder. Så levererar
man kända påståenden från tidigare
politiska debatter och talar om den
s. k. ryckigheten. Det är framför allt
herr Hilding som varit inne på den
frågan, och han sade alldeles nyss här
i talarstolen att det är viktigt att pengarna
flyter fram i en jämn ström. Man
får då ett intryck av att oppositionen
anser att riksbanken i detta fall i alltför
stor utsträckning har haft silkesvantarna
på och lagt de efterlängtade
hårdhandskarna på hyllan.

Den socialdemokratiska majoriteten
kan utan vidare erkänna att det nuvarande
förhållandet vad gäller bostadskreditförsörjningen
inte är idealiskt,
och jag tror att riksbanken helst skulle
se att den slapp använda de metoder
som den nu tvingas ta till. Emellertid
är det minst sagt svårt att inse, hur kanaliseringen
av krediter till bostadsbyggandet
i ett ansträngt samhällsekonomiskt
läge skulle kunna säkerställas
på annat sätt. Jag tror att vi har gjort
den erfarenheten att affärsbankerna
varit mera intresserade av att ge krediter
åt näringslivet och inte i första hand
till bostadsbyggandet.

Jag grundar detta påstående bl. a.
på den konferens som hölls i fjol för
att klara krediterna till bostadsproduktionen.
För att friska upp kammarens
minne vill jag erinra om att det i anslutning
till dessa överläggningar skickades
ut en presskommuniké, där det
talades om att det hade hållits överläggningar
angående bostadsbyggandets
finansiering mellan företrädare för å
ena sidan finans- och inrikesdepartementen,
bostadsmyndigheterna och
riksbanken samt å andra sidan affärsbankerna,
sparbankerna och postbanken.
Det sades vidare i kommunikén,
att syftet var att skapa förutsättningar
för en så störningsfri kreditgivning
till bodstadsbyggandet som möjligt. Den
av regeringen angivna utgångspunkten
för överläggningarna har varit att krediter
skall säkerställas för att under
1967 sätta i gång bostadsbyggen i enlig -

het med årets statsverksproposition,
sades det vidare bl. a.

Längre fram i kommunikén underströks
att för att undvika stockningar
i avlyften av byggnadskreditiv hade det
bedömts som angeläget, att tillförseln
av långfristigt kapital till bostadssektorn
sker i jämnare takt än tidigare.
I det syftet har medgivande redan lämnats
att bostadsobligationer tills vidare
skall få säljas kontinuerligt. Man konstaterade
vidare, att konferensen hade
givit till resultat att samförstånd hade
nåtts rörande vissa praktiska frågor
som hänger samman med finansieringsproblemen.
Kommunala och statliga
myndigheter skulle liksom hittills svara
för den reella planeringen av bostadsproduktionen
och dess säsongmässiga
och geografiska fördelning. Man
sade vidare, att kreditinstituten skall
å sin sida åtaga sig att fortlöpande
lämna meddelanden till bostadslåneorganen
om byggnadskreditiv för att nya
byggnadslån skall beviljas.

Jag skall inte trötta kammaren vid
denna sena tidpunkt med att uppehålla
mig längre vid det här, men jag vill
säga att denna konferens sannerligen
inte kom till stånd alldeles opåkallat.
Det finns många som kan intyga att de
ansvariga i riksbanken sannerligen inte
har suttit med armarna i kors, och dessa
överläggningar är också ett uttryck
för hur nödvändigt det var att ingripa
för att komma till rätta med vissa missförhållanden.

Våra mycket ambitiösa bostadsplaner
nödvändiggör ju stora engagemang även
från affärsbankerna. Därför är det alldeles
uppenbart att den bostadspolitiska
målsättningen kommer i fara, om
detta inte kan åstadkommas. Även av
det som herr Hilding sade framgår, att
det tycks vara på modet att tala om
»ryckighet» i alla möjliga och omöjliga
sammanhang. Reservanterna anklagar
emissionspolitiken för ryckighet. Det
finns dock inte något underlag för påståendet
att emissionspolitiken skulle
ha varit ryckig. Av vad som skrivits

126

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

och sagts från reservanterna har det
inte givits några bevis för påståendet,
att riksbanken skulle kunna göras ansvarig
för den påstådda ryckigheten.
Bankoutskottets samtliga ledamöter har
fått sammanställningar, som visar att
anklagelserna om ryckighet får riktas
till andra adressater än riksbanken.

Ja, ärade kammarledamöter, det är
för övrigt rätt avslöjande för de borgerliga
reservanterna att det, när en
liknande fråga helt nyligen ställdes i
utskottet direkt till riksbankschefen,
inte sades ett enda knäpp från de personer
som nu bygger en reservation på
samma frågeställning! Herr Hilding,
som ju talade mycket om ryckigheten,
bevisade inte sina påståenden med någon
enda siffra. Vill han återkomma
till frågan, skall jag gärna utföra litet
högläsning här från talarstolen ur den
statistik som utskottsledamöterna fått
sig till handa. Jag skall dock inte göra
det nu, ty det skulle kanske leda litet
för långt.

Fortsätter man läsningen till sista
stycket i reservationen får man veta
att de borgerliga inte eftersträvar hårdare
tag för bostadsfinansieringen, som
borde vara logiskt, utan i stället tycks
föredra att lätta på emissionskontrollen
och på detta sätt komma fram till
en mera gammaldags liberal »låt-gå»-bekännelse; jag citerar direkt ur den
gemensamma borgerliga reservationen:
»Varje system som innebär att kapitalmarknaden
utsättes för ransonering och
prioritering medför ryckighet och godtycke
samt mindre effektivitet, varför
en utveckling fram mot en friare kapitalmarknad
bör eftersträvas.»

Vi som tillhör utskottsmajoriteten finner
detta resonemang mycket märkligt.
All erfarenhet har väl lärt oss, att en
progressiv ekonomisk politik alltd måste
handla om en viss prioritering. Under
kriget prioriterades försvaret. Efter
kriget har ju en dragkamp pågått beträffande
prioritet mellan industrien
å ena sidan och bostadsproduktionen
å den andra sidan som några av de

mest centrala frågorna. När vi behandlade
riksbankens berättelse i fjol, ville
högern prioritera näringslivet än mer
på bostadsproduktionens bekostnad,
trots att industrien av naturliga skäl
hade fått ett kraftigt ökat utrymme.
Folkpartiet har ju sökt utnyttja missnöjet
i bostadsköerna och säger sig
vilja bygga mera än den bostadsproduktion
som regeringen söker pressa
fram. Hur detta skall vara möjligt utan
styrning och en viss prioritering av
kreditmarknaden i den situation, vari
vi nu befinner oss och av allt att döma
kommer att få kämpa med de närmaste
åren, är en ytterst intressant frågeställning.

Jag tror att det är ett alltför vågsamt
och verklighetsfrämmande spel att i
det överblickbara kreditmarknadsläget,
i likhet med vad det borgerliga blocket
rekommenderar, med blind förtröstan
låta liberalismens »osynliga hand» styra
kreditförsörjningen både för den industriella
utbyggnaden och för bostadsproduktionen.
Jag är övertygad om att
det svenska folket gärna ser en medveten
styrning i centrala ekonomiska
uppgifter på ett sådant sätt, att man
så långt är möjligt kan uppnå en överensstämmelse
mellan långtgående målsättningar
— som ofta beslutas av riksdagen
— och de begränsade resurserna.

Så långt om reservation 2, som jag,
herr talman, yrkar avslag på.

Utöver denna reservation svarar utskottets
förstakammarhöger ensam för
två reservationer. Utskottets värderade
ordförande, som representerar högern i
andra kammaren, har inte skrivit under
någon av dessa två högerreservationer.

I den första reservationen, som har
nr 1 i utlåtandet, vänder sig dessa reservanter
bl. a. mot den s. k. straffräntan
och differentieringen av diskontot,
något som man finner splittrande och
snedvridande på kreditmarknaden. Till
detta är endast att säga att det, om riksdagen
skulle välja att slå in på herrar
Åkerlunds och Enarssons linje, vore

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

127

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

fråga om att starkt reducera den roll
som riksbanken — för vilken riksdagen
själv är huvudman, om uttrycket tillätes
— har att vara styrande och samordnande
till en betydligt blygsammare
roll. Denna väg tror jag att ytterst få
politiker är beredda att förorda med
tanke på de uppgifter som måste bemästras.

Herr talman! Jag yrkar därför avslag
även på den reservationen.

Samma högerreservanter — fortfarande
utan stöd av partivännen i utskottets
ordförandestol — aktualiserar
frågan om valutapolitiken och den
svenska guldkassans storlek. Med hänvisning
till en ganska omfattande debatt
vid föregående års riksdag, under
medverkan bl. a. av finansministern,
och med hänvisning till de fortlöpande
informationer som kan inhämtas om
den problematik som behandlas av den
s. k. tioländersgruppen finner jag inga
egentliga skäl att förlänga kammarens
debatt — herr Åkerlund föredrar att
vid riksdag efter riksdag uppträda som
den ståndaktige tennsoldaten, då han
pläderar för en förstärkning av riksbankens
metalliska kassa.

Med åberopande av dessa synpunkter
yrkar jag därför avslag också på
den reservationen.

När det slutligen gäller centerpartisternas
reservation om diskontopolitiken
och påståendet att den räntehöjning
kunde ha undvikits, som företogs i juni
förra året, anser utskottet att majoriteten
i riksbanksfullmäktige tycks ha
visat en ganska samstämmig uppslutning
kring räntehöjningen. Den senaste
höjningen av diskontot förra året får
ses mot bakgrunden av de ökade anspråken
på vår pressade kreditmarknad.
Genom höjningen underlättade
man också strävandena att skapa utrymme
på obligationsmarknaden — vid
det ränteläge som rådde före höjningen
hade svårigheter uppstått att emittera
obligationer i önskvärd omfattning.

Detta är motiven till att vi hemstäl -

ler om avslag också på den reservationen.

Herr talman! Utskottet vill uttrycka
sitt förtroende för riksbankens ledning
i anslutning till granskningen av riksbankens
och riksgäldskontorets förvaltning.
Jag ber därför att i alla punkter
få yrka bifall till utskottets förslag samt
att omförmälan lägges med gillande
till handlingarna.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att säga några ord om reservation 3 av
herrar Åkerlund och Enarsson, utöver
vad herr Palm redan har anfört.

Herr Åkerlund har på samma sätt
som i fjol — den här gången med en
ny medreservant — i vissa uttalanden
klagat på en del formuleringar i bankoutskottets
föreliggande yttrande om valutapolitiken.
Det har roat mig och varit
mycket intressant att jämföra årets
reservation med fjolårets, då herr Åkerlund
uppträdde tillsammans med herr
Gustaf Henry Hansson i detta ärende.
I stort sett är de två reservationerna
identiska, men vissa avvikelser finns.
1966 sade herr Åkerlund t. ex., att valutakurserna
varit stabila ehuru utvecklingen
på den svenska valutamarknaden
under större delen av året kännetecknats
av en svagare tendens för
svenska kronan än 1964. I år sägs det
i reservationen att kursläget för svenska
kronan, som under 1965 försvagats,
under 1966 åter har blivit fastare. För
min del kan jag inte tolka denna ändrade
skrivning på annat sätt än som ett
erkännande från herr Åkerlunds sida,
att riksbanken i detta avseende skött
sina uppgifter bra.

När det sedan gäller riksbankens och
affärsbankernas sammanlagda guld- och
valutatillgångar, noterar herr Åkerlund
1966 att de under 1965 endast ökat med
51 miljoner kronor mot 944 miljoner
under 1964. I år konstaterar reservanterna,
att motsvarande ökning under

128

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

1966 har varit 485 miljoner och att behållningen
vid årsskiftet uppgår till
6 089 miljoner kronor.

Detta visar ju en förbättring, och om
den säger herr Åkerlund i reservationen
ingenting. Men han är inte nöjd med
riksbankens fördelning av sina tillgångar
på guld och andra valutor. År 1965
var guldreserven 25 procent av riksbankens
guld- och valutabehållning och
år 1966, under vilket år guldkassan ökade
med 3 miljoner kronor, endast 24
procent. Den förändrade relationen här
är obetydlig och helt givet är att sådana
smärre, relativa förskjutningar måste
ske när de sammanlagda guld- och
valutatillgångarnas storlek förändras.

Herr Åkerlund ägnar sin uppmärksamhet
åt dessa frågor under hänvisning
till bankoutskottets instruktion,
där det bl. a. sägs att utskottet med synnerlig
uppmärksamhet skall följa bankofullmäktiges
åtgärder som avser metalliska
kassans upprätthållande. Han
anser tydligen att utskottet genom att
inte göra några påpekanden om önskemål
att ändra den metalliska kassan inte
fullgör sina skyldigheter i detta avseende.
Men om utskottsmajoriteten anser
att bankofullmäktiges bedömningar
om den metalliska kassans storlek kan
godtas så kan man naturligtvis skriva
det i sitt utlåtande, men det är ju inte
nödvändigt att så sker. Man kan uttrycka
en sak också genom att man inte
säger någonting om den.

Kort sagt: reservanterna anser att
fördelningen mellan guldkassan och de
utländska valutorna inte är bra ur likviditetssynpunkt.
Riksbanksfullmäktige
anser, såvitt jag vet utan i vart fall kända
meningsmotsättningar, att den nuvarande
fördelningen är godtagbar, och
till denna uppfattning har utskottets
majoritet anslutit sig.

I den här frågan fördes för ett år sedan
en ganska ingående debatt mellan
herr Åkerlund och statsrådet Sträng,
och därför finns det ingen anledning
för mig att här försöka ge mig in i en
liknande debatt.

Jag kan emellertid inte underlåta att
påminna om vad herr Sträng då sade
om likviditetssynpunkten, nämligen att
hos oss liksom i de flesta industriländerna
är framför allt dollarn den valuta
som användes vid transaktioner på den
internationella valutamarknaden. Det är
naturligtvis alldeles fel att anta att herr
Åkerlund hyser misstro mot dollarns
konvertibilitet eller stabilitet, men hans
tal om guldet som den stora säkra likviditetsreserven
skulle vara mera motiverat
om sådana risker kunde skönjas.

Vissa länders ökning av sin guldreserv
har nog inte ens i första hand varit
en fråga om likviditet och konvertibilitet
utan många gånger kanske främst
en fråga med politisk bakgrund, i vart
fall politisk-ekonomisk. Sådana transaktioner
har säkerligen inte vårt land
någon anledning att ge sig in på.

I övrigt ber jag, herr talman, att få
instämma i vad herr Palm tidigare har
anfört och att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Efter herr Palms anförande
frestas man göra den reflexionen
att om man har en dålig sak att försvara
kanske man också gärna går till överdrift.

Herr Palm sade att reservanterna inte
hade belastat sin reservation med någon
emissionsstatistik och inte på det
sättet hade byggt under sin kritik på
den här punkten.

Även om herr Palm hotade med högläsning
ur diverse statistik kan jag inte
underlåta att hänvisa till just den statistik,
som utskottet har fått ta del av
och som i fråga om bostadsinstitutens
emissioner och fördelningen på kvartal
under år 1966 —• det gäller likviderade
belopp som väl skall vara den reella
grunden för vår bedömning — utvisar
en fördelning som ingalunda kan sägas
vara säsongmässigt jämn.

Jag kan redovisa dessa siffror: Första
kvartalet 301 miljoner kronor, andra

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

129

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

kvartalet 464 miljoner kronor, tredje
kvartalet 1 631 miljoner kronor och
fjärde kvartalet 1 640 miljoner kronor.

Det kan vara förståeligt om herr
Palm tycker att de som avgivit reservation
nr 2 inte är att betrakta som några
större auktoriteter i detta sammanhang.
Men det finns andra auktoriteter, som
har uttalat sig och som herr Palm kanske
har större förtroende för.

Jag har också tidigare, såsom herr
Palm vet, hänvisat till de av generaldirektör
Bertil Olsson angivna två orsakerna
till den ökade säsongarbetslösheten
och den uppmärksammade strömmen
av permitteringar:

»Koordineringen av kredit- och arbetsmarknadspolitik
har misslyckats.
Hälften av alla byggen sattes i gång under
fjärde kvartalet 1966. Aldrig förr
har det varit så skevt. Om igångsättningen
klaffat bättre, hade vi inte haft
20 000 arbetslösa byggnadsarbetare denna
vinter. Den snedvridna byggnadsverksamheten
har också haft effekt på
en rad närliggande industrier.»

En annan auktoritet har vi mitt
ibland oss — jag tänker på Byggnadsarbetareförbundets
ordförande herr
Knut Johansson, vilken under remissdebatten
gjorde ett uttalande som jag
vill hänvisa till. Herr Palm kan ta del
av det i dess helhet i protokollet. Låt
mig bara återge ett par meningar ur
herr Johanssons anförande, där det heter:
»Jag tänker då alldeles speciellt på
de punktinjektioner som tyvärr kännetecknat
bostadsbyggandets kreditförsörjning
under en längre tid. Det är ju
uppenbart att denna form av kreditpolitik
hindrar ett rationellt byggande och
bidrar till en icke oväsentlig kostnadsökning.
»

Jag kan icke finna annat än att uttalanden
av detta slag i viss mån stöder
de tankegångar som reservanterna givit
uttryck åt i sin reservation.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Det som uppkallar mig
till en replik är vad herr Larfors fram 9

Första kammarens protokoll 1967. Nr 12

höll i sitt anförande. Herr Larfors menade,
att det föreligger vissa avvikelser
mellan vad vi anförde i fjol och vad
vi i år skriver i vår reservation.

Såsom jag tolkat den omförmälan,
vilken vi skall göra till kamrarna i fråga
om ansvarsfrihet för riksbanksfullmäktige
och riksgäldsfullmäktige, skall
vi lämna uppgifter som är korrekta och
som även kan vara av intresse för en
riktig bedömning av vad som förekommit
på detta, såvitt vi kan bedöma, viktiga
område av vårt ekonomiska liv.

Om följaktligen valutakurserna under
år 1966 legat fastare än under 1965,
är det i så måtto en intressant uppgift,
som bör redovisas, att det utgör en bekräftelse
på att den valutapolitiska målsättningen
har kunnat följas upp under
året.

Huruvida man därav kan dra den
slutsatsen att riksbanken »skött sig
väl», såsom herr Larfors uttrycker sig,
är en fråga där jag har svårt att uttala
något bestämt omdöme, eftersom kurserna
inte utvecklas som en följd av
riksbankens åtgärder utan som en följd
av marknadens reaktion på inflöde till
och utflöde ur vårt land av valutor. Om
det förhåller sig så att det finns ett
valutainflöde till landet av någon anledning,
leder det till en fastare kurs
på kronorna vid försäljning av dessa
valutor. Vi vet att valutor har lånats
upp i betydande utsträckning i utlandet
under det gångna året, och jag tilllät
mig också framhålla såsom en viktig
synpunkt att bringa till kammarens
kännedom, att en sådan upplåning har
konstaterats av valutastyrelsen och inte
bara är någonting som utskottet har
en förmodan om. Kronkursen är alltså
fast på grund av upplåning.

Vad sedan gäller frågan om den metalliska
kassan skall jag inte trötta kammaren
med att tjata om den frågan. Jag
vill bara säga, att medan socialdemokraterna
anser det vara en godtagbar
fördelning med denna ringa andel guld
i våra sammanlagda tillgångar, så är det
min mening, att fördelningen är otill -

130

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

fredsställande och att det är en fördelning
som avsevärt avviker från den
fördelning som med oss jämförbara,
stora och industriellt utvecklade länder
har. Jag menar alltså att vi bör ha en
bättre sådan fördelning, innebärande
en ökning av den metalliska kassan.
Jag har angivit tidigare och jag kan
ange nu också som målsättning ungefär
hälften av vardera.

Herr Larfors gick sedan in på den
frågeställning som herr Sträng och jag
ingående diskuterade i fjol och där
jag'' förmodar att meningarna är lika
skiljaktiga i dag som de var då. Min
uppfattning är att guldet är den likvidare
tillgången. Det behöver inte tolkas
såsom en misstro mot dollarn. Det
är endast ett konstaterande att guldet
överallt accepteras utan diskussioner,
men det är som bekant inte fallet med
dollarn. Dollarn kräver diskussioner
såväl i Frankrike som exempelvis också
i Schweiz. Jag kan inte heller biträda
den uppfattning, som herr Larfors
antyder, att här skulle gälla politiska
motiv för en ökning av en guldkassa
i ifrågavarande länder, utan
här är motivet, såsom jag kan bedöma
det, i varje fall ekonomiskt. Jag tror
inte att länder av typen Frankrike,
Schweiz, Västtyskland, Holland, Belgien,
Österrike och allt vad de heter
som här för en något annan fördelningspolititik
låter sig influeras av politiska
synpunkter i sådana sammanhang.

Herr PALM (s):

Herr talman! Det är litet ledsamt för
herr Hilding som tycks ha råkat ut
för en förfärlig otur när han skulle
dra de där siffrorna, som han inte redovisade
i det första inlägget och som
skulle visa den s. k. ryckigheten. Han
läste nämligen upp fel tabell, om han
nu avsåg att rikta kritiken mot riksbanken,
som debatten just nu gäller.
Han skulle i stället ha läst tabellen om

bostadskreditinstitutens emissioner och
inte tabellen om de likviderade beloppen.

Men när det gäller de likviderade beloppen
var den tabellen litet förmånligare
för herr Hildings syften, och därför
tog han väl fel i brådskan. Ty faktum
är att det tecknades belopp på bostadskreditinstitutens
emissioner för
1966, som var precis dubbelt så stora
som 1965. Gör man sedan en jämförelse
för dessa emissioner för de två sista
åren visar det sig, att det under det
första halvåret 1965 rör sig om omkring
710 miljoner och andra halvåret 1965
om 1 395 miljoner kronor. Motsvarande
siffror för 1966 var 1 730 miljoner kronor
för första halvåret och 2 450 miljoner
för andra halvåret.

När man talar om eftersläpningen av
de likviderade beloppen -— de siffror
som hr Hilding läste upp — drabbar
denna kritik helt andra kreditinstitut
än riksbanken. Den kritiken som herr
Hilding framförde kan inte riktas mot
riksbanken, ty riksbanken reglerar inte
den takt, i vilken tecknade belopp skall
inbetalas. Riksbanken begränsar sig ju
till att ordna turordning för emissionerna,
och det är där som herr Hilding
haft en besvärande otur när han som
sagt dragit alldeles fel tabell inför kammaren.

Det är väl också på det sättet att den
konferens som man höll i fjol mellan
företrädare för regeringen och riksbanken
å ena sidan och de enskilda
bankerna — affärsbankerna och sparbankerna
—- samt postbanken å den
andra ju var förestavad av, som
jag sade i mitt första inlägg, en strävan
att få dessa kreditfrågor att löpa
jämnare när dessa frågors handläggning
lämnat riksbanken. Det var alltså
för att få hela den apparaten att fungera,
som konferensen kom till.

Därför tycker jag att. vi bör ta de
rätta siffrorna när vi riktar kritik mot
den bank som det är fråga om i kvällens
debatt.

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

131

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

Herr LARFORS (s):

Herr talman! Bara ett par ord!

När herr Åkerlund säger att det är
socialdemokraterna som är tillfreds
med att ha en guldreserv, som svarar
mot 25 procent av valutareserven, så
är det riktigt. Men också riksbanksfullmäktige
står bakom denna mening
och jag vill också erinra om att den
reservation som herr Åkerlund talar
för bara är undertecknad av herr Åkerlund
själv och herr Enarsson.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Även om man tar den
statistik som herr Palm förordar tycker
jag inte att vi får någon god bild av
säsongvariationerna. Dessutom framhöll
jag i mitt första inlägg att de överläggningar
som man hade i januari mellan
regeringen, riksbanken, affärsbankerna
och sparbankerna ju avsåg att
rätta till de svårigheter som vi har haft
under hösten. Nu får vi se vad den
uppgörelsen leder fram till — om den
verkligen kan leda till att det blir
bättre förhållanden under detta år än
under förra året.

Herr ÅKERLUND (h);

Herr talman! Bara ett par ord! Även
om det förhåller sig så, att herr Enarsson
och jag är ensamma på denna reservation,
så behöver det inte betyda
att vi har fel i sak. För övrigt torde omröstningen
få visa om vi måhända inte
blir fler än två.

Herr PALM (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att förlänga debatten alltför mycket,
men om man jämför bostadsinstitutens
emissioner 1965 och 1966, så är
förhållandena ungefär likartade. Tendensen
är ungefär densamma i en jämförelse
mellan 1965 och 1966.

Sedan vill jag understryka att dessa
siffror sannerligen inte är lika förmånliga
för herr Hilding som talade om något
helt annat!

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Om herr Palm vill jämföra
med 1965, så är det ett olyckligt
valt år eftersom inte heller 1965 var
något mönsterår. Siffrorna för 1965 och
1966 stämmer kanske väl överens, men
det talar snarast till nackdel för herr
Palm.

Herr PALM (s):

Herr talman! Men den gången föredrog
man att hålla tyst om detta i reservationen! Överläggningen

ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i punkten gjorda omförmälan komme
att framställas först särskilt såvitt
anginge diskontopolitiken, därefter särskilt
rörande det avsnitt, som å sid. 5
i det tryckta utlåtandet började med orden
»I anslutning till» och å sid. 6 slutade
med »bostadsfinansieringen successivt
ökar», vidare särskilt avseende det
stycke, som å sid. 6 i det tryckta utlåtandet
började med orden »Valutapolitiken
fortsatte» och slutade med »ägt
rum i utlandet», samt slutligen särskilt
i fråga om utskottets yttrande i punkten
i övrigt.

Diskontopolitiken

I vad gällde denna fråga, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats

l:o), av herr Palm, att utskottets omförmälan
skulle läggas till handlingarna
utan särskilt yttrande;

2:o), av herr Åkerlund, att kammaren
skulle besluta lägga utskottets omförmälan
till handlingarna med godkännande
av det yttrande, som föreslagits
i den av honom och herr Enarsson vid
utlåtandet avgivna, med 1 a betecknade
reservationen; samt

3:o), av herr Larsson, Nils Theodor,
att utskottets omförmälan skulle läggas
till handlingarna med gillande av vad
som anförts i den av herr Mattsson och

132

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

herr Börjesson i Glömminge vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till herr Palms yrkande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Åkerland begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Åkerlunds yrkande.

Herr Larsson, Nils Theodor, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr 6 punkten 1 såvitt angår
diskontopolitiken antager, att utskottets
omförmälan lägges till handlingarna
med gillande av vad som anförts
i den av herrar Åkerlund och
Enarsson vid utlåtandet avgivna, med
1 a betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits, att utskottets
omförmälan lägges till handlingarna
med gillande av vad som anförts
i den av herr Mattsson och herr Börjesson
i Glömminge vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

—25;

Nej —16.

Därjämte hade 83 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som lägger bankoutskottets utlåtande
nr 6 punkten 1 såvitt avser diskontopolitiken
till handlingarna utan
särskilt yttrande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, lägges utskottets omförmälan
till handlingarna med godkännande
av det yttrande, som föreslagits
i den av herrar Åkerlund och Enarsson
vid utlåtandet avgivna, med 1 a betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava Utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej —18.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

133

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

Det avsnitt, som å sid. 5 i det tryckta
utlåtandet började med orden »/ anslutning
till» och å sid. 6 slutade med »bostadsfinansieringen
successivt ökar»

I fråga om detta avsnitt, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels, av
herr Palm, att vad utskottet anfört skulle
med gillande läggas till handlingarna,
dels ock, av herr Hilding, att kammaren
skulle besluta lägga utskottets omförmälan
såvitt nu vore i fråga till handlingarna
med godkännande av det yttrande,
som föreslagits i den av herr
Åkerlund in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till herr Palms yrkande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som med gillande lägger till
handlingarna vad bankoutskottet i utlåtande
nr 6 punkten 1 anfört i det avsnitt,
som börjar på sid. 5 med orden
»I anslutning till» och slutar på sid. 6
med orden »bostadsfinansieringen successivt
ökar», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, lägges utskottets omförmälan
såvitt nu är i fråga till handlingarna
med godkännande av det yttrande,
som föreslagits i den av herr Åkerlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 53.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Det stycke, som å sid. 6 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Valutapolitiken
fortsatte» och slutade med
»ägt rum i utlandet»

Såvitt anginge detta stycke, yttrade
herr talmannen, hade yrkats dels, av
herr Palm, att vad utskottet anfört skulle
med gillande läggas till handlingarna,
dels ock, av herr Åkerlund, att kammaren
skulle besluta lägga utskottets
omförmälan såvitt nu vore i fråga till
handlingarna med godkännande av det
yttrande, som föreslagits i den av honom
och herr Enarsson vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till herr Palms yrkande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som med gillande lägger till
handlingarna vad bankoutskottet i utlåtande
nr 6 punkten 1 anfört i det stycke
på sid. 6, som börjar med orden
»Valutapolitiken fortsatte» och slutar
med orden »ägt rum i utlandet», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, lägges utskottets omförmälan
såvitt nu är i fråga till handlingarna
med godkännande av det yttrande,
som föreslagits i den av herrar
Åkerlund och Enarsson vid utlåtandet

134

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. användande av riksbankens vinst för år 1966

avgivna, med 3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej —15.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets yttrande i punkten i övrigt

Lädes med gillande till handlingarna.

Punkten 2

, Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. användande av riksbankens vinst
för år 1966

Föredrogs ånyo bankoutskottets memorial
nr 7, angående användande av
riksbankens vinst för år 1966.

Enligt av fullmäktige i riksbanken
till bankoutskottet avgiven berättelse
angående riksbankens tillstånd, rörelse
och förvaltning under år 1966 uppgick
riksbankens nettovinst för nämnda år
till 229 479 061 kronor 80 öre. Såsom
balanserade vinstmedel från föregående
år hade redovisats ett belopp av
710 843 kronor 34 öre. Till förfogande
stående vinstmedel utgjorde sålunda
230 189 905 kronor 14 öre.

Utskottet hade i det nu föreliggande
memorialet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att
av riksbankens tillgängliga vinstmedel

a) : ett belopp av 150 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1966/67;

b) ett belopp av 80 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 189 905 kronor
14 öre, skulle kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel.

Reservation hade anförts av herrar
Åkerlund, Hilding, Enarsson, Regnéll,
Larsson i Umeå och Löfgren; xilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte besluta, att av riksbankens
tillgängliga vinstmedel

a) ett belopp av 200 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1966/67;

b) ett belopp av 30 000 000 kronor

skulle överföras till kursdifferenskontot;
och T''v..-. ■«'';!- v.; ''.Vä!

c) återstående belopp, 189 905 kronor
14 öre, skulle kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Med hänvisning till den
utförliga reservation som är fogad till
bankoutskottets memorial yrkar jag bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Hilding
(fp).

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Det är egentligen överraskande
att herr Kollberg årligen skall
återkomma med sin reservation i bankofullmäktige
om dispositionen av riksbankens
vinst. Det uppseendeväckande
är att reservanterna i bankoutskottet
denna gång inte bara består av herr

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

135

Ang. användande av riksbankens vinst för år 1966

Kollbergs partivänner, utan också av
högerrepresentanter till ett antal av två
— och detta trots att ledaren för högerpariet,
herr Yngve Holmberg, som också
tillhör bankoledningen, icke biträder
herr Kollbergs reservation.

Vad är det nu för märkvärdigt med
reservationen och dispositionen av riksbankens
vinst?

Ja, det är helt enkelt en bokföringsfråga,
hur mycket man skall överlämna
bokföringsmässigt till statsverket i övrigt.
Riksbanken är ju en institution
helt tillhörig staten. Var pengarna står
bokförda, i riksbanken såsom en form
av nedskrivning av obligationsportföljen
eller såsom en nedskrivning av
statsskulden, är egentligen en ganska
obetydlig fråga. Man har ju när som
helst möjlighet att disponera över vinsten.

Jag vet inte om det föresvävar någon
eller några att denna riksbanksvinst
på ett antal miljoner kronor skulle kunna
disponeras av riksdagen och dess
partier för olika ändamål, som man
skulle vilja främja. Så är inte fallet,
utan frågan gäller om vi skall göra avskrivning
på statsskulden eller på obligationsportföljen
i riksbanken. Någonting
annat gäller det inte, det är alltså
en ren bokföringsfråga.

Jag är förvånad över att denna fråga
skall behöva återkomma år efter år.
Därför, herr talman, har jag velat fästa
uppmärksamheten vid detta när jag nu
yrkar bifall till bankoutskottets memorial.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Herr Larssons inlägg
kan inte stå helt oemotsagt, framför allt
av den anledningen att herr Larsson såvitt
jag vet till sin utbildning är civilekonom.
Av den anledningen blev jag
extra förvånad över hans sätt att här
presentera frågan om användningen av
riksbankens vinst såsom enbart en bokföringsfråga.

Riksbanken driver verksamhet som

ger riksbanken inkomst. Riksbanken
har vissa utgifter för sin verksamhet
och vad som därefter återstår är ett
bruttoöverskott. Från detta gör sedan
riksbanken enligt i varje fall bankofullmäktiges
mening affärsmässigt riktiga
avskrivningar på sin portfölj av värdepapper.
Dessa avskrivningar är högst
betydande. Jag känner till dem, men
som de är sekretessbelagda kan jag inte
närmare gå in på dem. När riksbanken
efter dessa avskrivningar redovisar en
nettovinst kan detta med vanliga företagsekonomiska
bedömningsgrunder inte
betyda annat än att styrelsen i företaget
Sveriges riksbank överlåter åt sina
huvudmän att fritt disponera över
vinsten.

Av gammalt har det brukats att riksbanksfullmäktiges
mening har inhämtats
innan huvudmännen bestämt sig
för att disponera vinsten på visst sätt.
Så har skett även denna gång.

Rankoutskottet har från riksbanksfullmäktige
fått det förslaget, att av
den nettovinst som riksbanken överlämnar
till riksdagen skulle 80 miljoner
kronor avsättas extra till ett kursdifferensers
konto, som redan nu är av
storleksordningen bortåt 400 miljoner
kronor. En sådan avsättning till ett
kursdifferensers konto är, såsom vi har
bedömt det, icke erforderlig med hänsyn
till riksbankens tillgångar.

Eftersom bruket varit att riksbanken
inlevererat till statskassan vad riksbanken
icke ansett vara erforderligt för sin
trygghet, har under en lång rad av år
inlevererats belopp i storleksordningen
ett femtontal miljoner kronor. Till följd
av inflationsutvecklingen och det våldsamt
ansvällda sedelomloppet har emellertid
möjligheter skapats till inköp av
stora obligationsportföljer som är räntebärande,
och dessa räntor har som
sagt bildat underlag för den stora vinst
som lett till att riksbanken själv successivt
föreslagit höjningar av inleveranserna
ända upp till 150 miljoner kronor.
Därmed har ju riksbanken godkänt
principen om inleverans av sina

136

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Ang. användande av riksbankens vinst för år 1966

överskott till statskassan, att ingå i
statsverkets löpande inkomster.

Vad vi gjort är att vi har bedömt det
så att möjlighet funnits att göra en något
större inleverans än 150 miljoner,
d. v. s. 200 miljoner kronor. Naturligtvis
kan man göra så som tidigare
har varit fallet, nämligen att
man bygger upp ett väldigt kursdifferensers
konto och använder detta till
någonting helt annat än vad det var avsett
att användas till. Om det skall vara
någon mening med ett uttryck som
kursdifferensers konto, skall väl kontot
vara till för att täcka uppkomna förluster
på kursdifferenser. Så har dock
inte alltid tidigare varit fallet, utan
först har man t. ex. tagit 500 miljoner
kronor till att avskriva statsskulden
och sedan har man tagit 250 miljoner
kronor till en riksbankens jubileumsfond.
Vid valet mellan att göra punktvisa
väldiga inbetalningar till statskassan
för ändamål av typen statsskuldens
reducering eller uppbyggande av en jubileumsfond
eller att inleverera de
pengar som man har i överskott såsom
vinster med någorlunda jämna belopp
år efter år har vi stannat för att den
senare metoden är den riktiga. Mot
denna bakgrund kan jag inte finna att
det bara gäller en bokföringsfråga, som
saknar betydelse. Så är alls inte fallet,
herr Larsson i Högsby.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid memorialet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt memorial nr 7, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid memorialet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej — 42.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av motioner om sänkning av riksbankens
diskonto, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till fredagens sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.17.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967