Tisdagen den 7 maj Sid (Riksdagens protokoll 1968:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 22

FÖRSTA KAMMAREN

1968

7—9 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 7 maj Sid.

Interpellation av herr Bengtson (ep) om åtgärder för att förhindra
våld vid demonstrationer .......................... 6

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) om förstärkta resurser för polisiära
åtgärder mot kravaller .......................... 7

av herr Holmberg (h) ang. ordningsmaktens befogenheter att
ingripa mot våld vid demonstrationer.................... 7

Onsdagen den 8 maj

Vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet............ 8

Hjälpmedel för handikappade ................................ 13

Beräkningsreglerna för ATP i samband med arbetslöshet...... 21

Inskrivning och redovisning av värnpliktiga .................. 24

Företagsdemokratin ........................................ 35

De anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande .......... 40

Riksbankens sedelutgivning, m. m........................... 58

Fortsatt valutareglering...................................... 72

Bullerproblemet ............................................ 76

Om inrättande av en trafikteknisk försöksanstalt .............. 83

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Skärman (fp) ang. film- och stillbildsfotografering vid

vissa demonstrationer .................................. 86

av herr Dahlén (fp) ang. åtgärder för att förhindra våld vid
demonstrationer, m. m................................. 86

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 22

Nr 22

Innehåll

Torsdagen den 9 maj sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. skattekraftsområde för den
kommun som kan komma att bildas genom en eventuell sammanslagning
av de i Mora kommunblock ingående kommunerna
................................................ 88

av herr Kaijser (h) om utvecklingen av kostnaderna för fria

läkemedel från och med januari 1968 .................... 89

av herr Mattsson (ep) ang. hastighetsbegränsning för viss fordonskombination
...................................... 91

Svar på interpellationer:

av fru Diesen (h) ang. eftersläpningen i Naturhistoriska riksmuseets
verksamhet.................................... 92

av fröken Ranmark (s) ang. jämställande i kompetenshänseende
av svensk och finsk lärarutbildning .................. 97

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. in............... 99

Organisation av ett läromedelsförlag.......................... 114

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Wallmark (h) ang. förläggande av den planerade europeiska
storacceleratorn till Lunsenområdet .............. 132

av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. frihet för de baltiska folken .. 132
av herr Sörenson (fp) ang. ungdomens sociala och internationella
engagemang ...................................... 132

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 8 maj

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, ang. vissa kommunala befogenheter
inom turistväsendet............................ 8

Statsutskottets utlåtande nr 88, ang. vissa frågor om hjälpmedel för
handikappade .......................................... 13

Andra lagutskottets utlåtande nr 41, ang. ändring i lagen om allmän
försäkring, m. m..................................... 21

Statsutskottets utlåtande nr 89, ang. ändring i lagen om allmän

försäkring, m. m......................................... 24

—• nr 90, ang. fortsatt utbyggande av akademiska sjukhuset i

Uppsala m. m...................... 24

—• nr 91, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde .................... 24

— nr 92, ang. inskrivning och redovisning av värnpliktiga...... 24

Innehåll

Nr 22

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 32, ang. företagsdemokratin ...... 35

— nr 33, ang. de anställdas andel i ett långsiktigt företagsspa rande

.................................................. 40

— nr 34, ang. särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m............................................... 58

— nr 35, ang. fortsatt valutareglering ........................ 72

— nr 36, ang. ändrad lydelse av 16 § förordningen om Svenska

bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar, m. m. .. 75

— nr 37, om tillskapande av ett minnesföremål för ledamot av

riksdagen .............................................. 75

Första lagutskottets utlåtande nr 30, om fortsatt giltighet av lagen
angående utvidgad tillämpning av lagen om förbud i vissa fall
mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. och av lagen
med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg .... 75

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 30, ang. bullerproblemet,
m. m............................................... 76

— nr 34, om inrättande av en trafikteknisk försöksanstalt...... 83

Torsdagen den 9 maj

Statsutskottets utlåtande nr 93, ang. anslag till klass- och ämneslärarutbildning
m. m..................................... 99

— nr 96, ang. organisation av ett läromedelsförlag.............. 114

Tisdagen den 7 maj 1968

Nr 22

Tisdagen den 7 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 25 och
den 26 nästlidne april.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarhetet under tiden
den 8—den 10 maj 1968 för deltagande
i EFTA:s ministerrådsmöte i London
samt tjänstebesök i Bryssel.

Stockholm den 6 maj 1968

Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid
fogat läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till bifogade intyg
anhåller jag om ledighet från riksdagsarbetet
enligt min läkares bestämmande.

Sundsvalls sjukhus den 3 maj 1968

A. Gillström

Härmed intygas att riksdagsman Anselm
Gillström sedan den 29/4 1968
vårdas å medicinska kliniken i Sundsvall
på grund av hjärtsjukdom.

Sundsvall den 3 maj 1968

Sven Johnsson
Överläkare, docent

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Gillström
på grund av den i åberopade
läkarintyget omförmälda sjukdomen
vore oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 180, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret
1968/69, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 200, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om rätt för Konungen
att medge tull- och skattefrihet m. m.
för anläggning som uppföres vid rikets
gräns, m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 125, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1968/69, in. m., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge det procenttal
av grundbeloppet, varmed statlig
inkomstskatt för vissa skattskyldiga
föreslagits skola ingå i preliminär skatt,
till bevillningsutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18,
statsutskottets utlåtanden nr 88—92, bankoutskottets
utlåtanden nr 32—37, första
lagutskottets utlåtande nr 30, andra
lagutskottets utlåtande nr 41 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 30 och 34.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde andra lagutskottets
utlåtande nr 41 skulle sättas
närmast före statsutskottets utlåtande
nr 89.

Nr 22

Tisdagen den 7 maj 1968

Interpellation om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

121, angående vissa löneanslag
in. in.; och

nr 122, angående begränsning av svavelhalten
i eldningsolja.

Anmäldes och bordlädes skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående ersättning för
deltagande i interparlamentariskt möte.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till klassoch
ämneslärarutbildning m. m. för
budgetåret 1968/69 jämte motioner;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation
m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet
jämte motioner;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
datamaskinfond och anslag till statskontoret
för budgetåret 1968/69, m. m.,
jämte motioner;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation av
ett läromedelsförlag jämte motioner;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisationen av
den statliga publiceringsverksamheten
jämte motioner;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslagen för budgetåret
1968/69 till rundradioverksamheten
m. m. samt Kungl. Maj :ts proposition
angående införande av färgtelevision
m. m. jämte motioner; och
nr 99, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av motioner om
viss utbildning för erhållande av körkort; -

nr 43, i anledning av motioner om
skyldighet att borttaga gammal taggtråd; nr

44, i anledning av motion om
decentralisering av vissa körkortsärenden;
och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 4 juni
1926 (nr 189) om upplåtelse under åborätt
av viss jord, m. in.; samt

jordbruksutskottets memorial:
nr 25, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss staten eller allmänna arvsfonden
tillhörig fast egendom; och

nr 26, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden.

Interpellation om åtgärder för att förhindra
våld vid demonstrationer

Herr BENGTSON (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Till samhällets grundfunktioner
hör att svara för att rätt och
ordning upprätthålles. Varje enskild
människa eller grupp av människor
måste när de är ute i lagliga ärenden
kunna göra anspråk på ett effektivt
skydd från samhällets sida. Samhället
måste också svara för skydd av enskild
egendom.

I samband med den nyligen planerade
tennisturneringen i Båstad tillgreps
våldsmetoder för att stoppa de planerade
matcherna mot Rhodesia. Den regim
som råder i Rhodesia kan inte tolereras.
Förenta Nationernas säkerhetsråd
har beslutat om sanktioner mot den
rasåtskillnadsregim, som har makten
där. Sverige sluter helt upp bakom denna
form av repressalier, som syftar till
att få till stånd en politik i Rhodesia
i överensstämmelse med FN:s konventioner
angående de mänskliga rättigheterna
och rasjämlikheten. En överväldigande
svensk opinion står bakom den

Tisdagen den 7 maj 1968

Nr 22

sanktionspolitik, i vilken Sverige tar
del. Dessa oefterrättliga förhållanden i
Rhodesia får emellertid under inga omständigheter
motivera att icke-demokratiska
metoder används i Sverige. Oberoende
av om man anser att de planerade
tennismatcherna borde komma till
stånd eller icke, kan våldsmetoder icke
tolereras för att hindra dem.

De unga människor från demokratiska
politiska ungdomsorganisationer,
som med polisens tillstånd på ett fullt
lagligt sätt genomförde sin demonstration,
har också rätt att kräva att deras
legitima åsiktsyttring inte spolieras genom
att aktivistgrupper tar till våldsmetoder.
Det är naturligt, att unga entusiastiska
människor, som har en bestämd
uppfattning om och en klar inlevelse
i vad de betraktar som en samhällelig
orättvisa, känner ett behov av att
ge sin uppfattning till känna, men det
får inte ske under former som åsidosätter
demokratins spelregler. Skulle
våldsmetoder bli allmänt brukade, föreligger
fara för den styrelseform som demokratiska
krafter med folkrörelserna
i spetsen byggt upp i Sverige och under
vars hägn vi strävar efter så stor frihet
och trygghet som möjligt. Användandet
av våld kan lätt leda till motåtgärder
från andra grupper, som tillgriper
våldsmetoder. Detta kan leda till anarki.

Med hänvisning till det anförda anhålles
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill statsrådet lämna en redogörelse
för de händelser som inträffade i
samband med den planerade tennisturneringen
i Båstad nyligen och för de
åtgärder som i samband därmed vidtagits
från samhällets sida?

2. Ämnar statsrådet vidtaga åtgärder
i syfte att förhindra användandet av
våldsmetoder i samband med demonstrationer? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor framställts, nämligen

den 4 maj

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet:
»Avser Statsrådet i anledning
av Båstadskravallerna — då polisen
trots förvarningar icke såg sig
kunna trygga laglig ordning och medborgerlig
frihet mot organiserade kravallgrupper,
som omöjliggjorde såväl
ordnade demonstrationer som idrottsarrangemanger,
till vilka i båda fallen
vederbörligt tillstånd erhållits — böra
ge polismyndigheterna på läns- och lokalplan
ytterligare anvisningar avseende
effektiva åtgärder för tryggande av
rättsskydd åt alla medborgare oavsett
deras åsikter mot tvång, våldförande,
sabotage eller annat intrång, varigenom
medborgares rätt ltränkes och skada
vållas till person eller tillhörigheter?

Anser Statsrådet erforderligt att i anledning
av sålunda under riksdagsmötet
inträffade händelser föranstalta om
framställning till riksdagen om förstärkta
resurser för genomförande av
erforderliga åtgärder?»; samt

den 6 maj

av herr Holmberg (h) till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:
»Är Herr Statsrådet beredd att omgående
utfärda klarläggande och entydiga
riktlinjer för ordningsmaktens
befogenheter att ingripa mot den tilltagande
våldsmentalitet som kommit till
uttryck vid vissa demonstrationer, nu
senast i Båstad?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades ld. 16.07.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Onsdagen den 8 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om uppförande
och drift av en seismologisk multipelstation
;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till stiftelsen
Skansen;

nir 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om vissa markbyten och fastighetsförvärv
i Stockholm m. in.;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
statliga företag jämte motion; och
nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överföring av aktier
i Kalmar Verkstads AB.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 121,
angående vissa löneanslag m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 122,
angående begränsning av svavelhalten
i eldningsolja.

Vid föredragning av styrelsens för
riksdagens förvaltningskontor skrivelse
angående ersättning för deltagande i interparlamentariskt
möte hänvisades
skrivelsen till bankoutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 93—98 samt
memorial nr 99, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 35, 43, 44 och 46 ävensom

jordbruksutskottets memorial nr 25 och
26.

Ang. vissa kommunala befogenheter
inom turistväsendet

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av proposition
med förslag till lag om vissa
kommunala befogenheter inom turistväsendet
jämte följ dmotioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
44, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 1 mars 1968, föreslagit,
att riksdagen skulle antaga ett
förslag till lag om vissa kommunala befogenheter
inom turistväsendet, avsedd
att träda i kraft den 1 juli 1968 och av
innehåll, att kommun finge befogenhet
att vidtaga åtgärder för uppförande och
drift av turistanläggningar i den mån
det vore påkallat för att främja turistväsendet
inom kommunen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner:

1) de likalydande motionerna I: 785,
av herir Peterson, Eric Gustaf, och herr
Eriksson, Karl-Erik, samt II: 1018, av
herr Norrby m. fl., i vilka motioner yrkats,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 44 i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om förslag
till förtydligande vad gällde landstingens
befogenheter inom turistväsendet;
ävensom

2) de likalydande motionerna I: 786,
av herrar Sveningsson och Enarsson,
samt II: 1017, av herr Bengtson i Solna
och herr Oskarson, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Majrts proposition nr 44.

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 786 och II: 1017 måtte bifalla
proposition nr 44; samt

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 785 och It: 1018.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Hernelius och Werner (alla
h), vilka på åberopade grunder ansett,
att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:786 och 11:1017 måtte avslå
proposition nr 44.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! I konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18 föreslås att riksdagen
skall bifalla Kungl. Maj :ts proposition
nr 44 med förslag till en ny lag om vissa
kommunala befogenheter inom turistväsendet.
Det blir ingen mera omfattande
lagstiftning. Hela lagen är
mindre än tre rader lång.

Även om lagförslaget är kortfattat innebär
det en väsentlig förändring i den
kommunala kompetensen, därigenom
att kommunerna får laglig rätt att investera
i turistanläggningar. Utan att
detta är direkt utsagt, anses det redan
nu vara tillåtet för kommunerna att investera
i turistanläggningar för den egna
kommunen. Men nu skall det bli
tillåtet att anordna sådana anläggningar,
enklare och mera dyrbara, för att
kunna fånga upp turister även från
andra delar av landet, kanske också
från andra länder. Det skall således bli
fri konkurrens mellan kommunerna om
turisternas intressen. Blir förslaget antaget
får vi säkert göra den iakttagelsen
att metoderna framdeles blir olika, blir
många och även dyrbara, när det gäller
att locka turister till den eller den platsen.

Här skall alltså öppnas möjligheter
för kommunerna att lagligen bedriva en
form av affärsrörelse som gäller något
mer än de egna kommunmedlemmarna.

Olika instanser har uttalat sitt intres -

se för detta. Men när departementschefen
framhåller att det inte är meningen
att denna turiströrelse skall lämna någon
affärsvinst och att det inte är meningen
att kommunerna skall göra några
ekonomiska uppoffringar, verkar dessa
uttalanden nästan löjeväckande. Hur
skall det vara möjligt att driva en turiströrelse
efter dessa riktlinjer, och
vem skall utöva kontrollen?

Det kan vara möjligt att turistanordningar
på någon plats kan bedrivas så
att en viss affärsvinst kan uppstå, men
som bekant är det föga lönande att bedriva
turiströrelse i Sverige, inte minst
beroende på den starka ström av turister
som går söderut i Europa, till
länder som i många fali har ett helt
annat prisläge än vi. Ingen skall missunna
någon att under sin semester få
litet mer av sol och värme än sommaren
bjuder i vårt land. Visst har Sverige
många fördelar, men något lockande turistland
är det inte.

Det allra mest troliga är att detta blir
ett nytt område för kommunerna med
nya stora ekonomiska påfrestningar.
Om det nu finns ett statligt stöd i form
av anslag som kommunerna kan utnyttja,
och de inte har laglig rätt att använda
detta anslag på sätt som är avsett,
så tycker jag inte ens att detta är
något starkare argument för förslaget.
Nog borde regeringen ha tillsett att den
kommunala kompetensen först hade
ändrats, innan man införde detta statliga
bidrag till kommunala turistanläggningar.
Det hade varit en riktig tågordning.

Talet att kommunerna i verkligheten
skall förorsakas varken några förluster
eller någon affärsvinst låter så oskyldigt,
men det kommer inte att bli så
oskyldigt.

Man kunde kanske ha godtagit förslaget
om det bara gällt enklare turistanläggningar,
som t. ex. att uppföra en
campingplats och med enkla medel
iordningställa en badstrand, men det
blir här även fråga om dyrbara byggnadsanläggningar,
turisthotell och an -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet

nan fritidsbebyggelse och kanske —
vem vet ■—- kommunala flygplatser i
Norrland. I varje fall nämndes det i
ett TV-program nyligen att man inte är
främmande för tankar i den riktningen.

I det förslag som utskottsmajoriteten
har godkänt är utsagt att kompetensen
skall gälla alla slag av turistanläggningar.
Även utanför den egna kommungränsen
skall det bli tillåtet med sådana
anläggningar.

Det finns anledning att tro att avsikten
även med denna lilla enkla lagparagraf
kanske är någon annan än vad innehållet
säger.

Är man kanske inne på tanken att
kommunerna skall få obegränsad rätt
och möjlighet att driva affärsrörelse?
När något skall uträttas händer det så
ofta i det politiska arbetet med den nuvarande
regimen att man tar en liten
bit i taget. Framdeles kommer man
kanske att ta dagens ärende som motivering
för en ännu mycket större frihet.

Några av remissinstanserna gick mycket
bestämt emot förslaget. Kommerskollegium
uttalar att det inte är möjligt
att här uppställa garantier för att
verksamheten i enlighet med kommitténs
uttalande i realiteten sker utan ekonomiska
uppoffringar för kommunerna.
Kommerskollegium sysslar med lånegarantiverksamhet
för turistbranschen och
har på detta område säkert större erfarenhet
än någon annan instans. När det
gäller att bygga ut turistanläggningar,
framhåller kommerskollegium vidare,
måste det finnas en god branschkännedom
för att kunna bedöma lönsamhetsproblemen.
Denna branschkännedom,
framhåller ämbetsverket, finns inte inom
kommunerna, utan man kommer att
överskatta den egna kommunens betydelse
som turistort. Därigenom leder
detta handlande till nya ekonomiska
uppoffringar för kommunerna.

Utskottet uttalar att kommunala engagemang
för turisthotell, semester- och
andra anläggningar efter anförda besvär
blivit undanröjda såsom icke för -

enliga med den kommunala kompetensen.

Det skulle vara av intresse att få veta
i hur många fall besvär anförts över
ärenden av detta slag och i hur många
fall de planer man haft på sådana anläggningar
blivit hindrade på grund av
besvärsärenden.

Kommunerna har trots allt gjort stora
investeringar i turistanläggningar
under senare år. I TV lämnades för
några dagar sedan uppgiften att primärkommunerna
och landstingen under
de senaste fem åren satsat mer än
100 miljoner kronor på turismen.

Mycket talar för den uppfattning som
högerledamöterna i konstitutionsutskottet
givit uttryck för i sin reservation.
Brådskan med det förslag som nu behandlas
är inte större än att man kan
vänta tills ett förslag om någon tid
framlägges beträffande den kommunala
kompetensen i sin helhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Först vill jag bara säga
att herr Sveningsson tydligen har ett
mycket ringa förtroende för kommunalmännen.
Hela hans resonemang här
var fyllt av misstankar om att det är
synnerligen slösaktiga människor ute i
kommunerna, som nu skulle få vissa befogenheter
att göra insatser för att
främja turismen.

Det är också fel att, som herr Sveningsson
här gör, koncentrera sig på
frågan om att driva turisthotell. Det är
ju inte bara det frågan gäller. Både
herr Sveningsson och jag kan väl erinra
oss att det förelåg en beställning
från konstitutionsutskottet i detta ärende.
Det inträffade att en kommun i norra
Sverige fick statsbidrag för uppförandet
av en semesterby, men det kommunala
beslutet undanröjdes efter besvär
därför att kommunen saknade
kompetens härtill. Det var då, 1964,
som utskottet fann det angeläget att
denna fråga löstes.

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet

Det gäller som sagt inte bara turisthotell
utan även campingplatser, semesterbyar
och över huvud taget anordningar
för dem som kommer till kommunen
som gäster. Kommunens egna
invånare har naturligtvis inte så stort
besvär av bristen på sådana anordningar,
men för alla som har sina vägar förbi
och kanske vill stanna en tid inom
kommunen är det väl angeläget att kommunen
får rätt att vidta de åtgärder
som erfordras för att kunna mottaga
och härbärgera dessa gäster.

För vissa bygder är sådana här anordningar
av den allra största betydelse.
Jag kan ta ett exempel från mitt
eget hemlän. Det är väl ingen tvekan
om att Gotland till betydande del är
beroende av turister. För att kunna mottaga
dessa måste kommunerna själva
vidta åtgärder för att få till stånd semesterbyar,
campingplatser m. m.

När det nu har väckts förslag om att
kommunerna skall få kompetens att
vidta de åtgärder som är erforderliga
för att främja turistväsendet, förvånar
det mig att man framställt ett avslagsyrkande.
Ännu mer förvånad är jag över
att man bygger detta avslagsyrkande
på misstänksamhet mot dem som har
att fatta beslut ute i kommunerna och
gör gällande att de skulle vara slösaktiga.
lag har en annan uppfattning
om de svenska kommunalmännen, herr
Sveningsson.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! I detta ärende har med
rätta framhållits att den ökade fritiden
•— som är tydligast markerad av fyraveckorssemestern
och begränsningen
för många till fem dagars arbetsvecka
— är värdefull endast i den mån som
man kan ge den ett meningsfyllt innehåll.
Människornas behov av rekreation
är i vår stressade tid större än någonsin.
Det gäller då att skapa bästa tänkbara
möjligheter för bl. a. resor och

friluftsliv. Det är här som behovet av
anläggningar såsom campingplatser,
semesterbyar och turisthotell kommer
in i bilden.

För min del ser jag helst att dessa
behov tillgodoses av det enskilda näringslivet,
men jag är fullt medveten
om att det allmänna i stor utsträckning
måste ta på sig ansvaret i detta sammanhang.
Situationen är ju också den
att staten sedan många år lämnar ekonomiskt
stöd för dessa ändamål.

Vi vet också att en råd kommuner
aktivt engagerat sig i denna verksamhet.
Främst gäller detta givetvis de län
där turismen är av stor betydelse, och
då är det fråga om inte bara norrlandslänen
utan också om många andra län,
inte minst Kalmar län och Gotlands län
som jag har äran representera.

För min del gäller frågan om man
inte nu bör legalisera en verksamhet
som alltså redan är i gång och som
accepterats av våra kommunalmän —
jag vågar säga i regel oavsett partitillhörighet.

Kommunalrättskommittén har särskilt
utrett denna specialfråga. Kommittén
var enig i sakfrågan. En ledamot,
herr Axel Mannerskantz, avgav
endast ett särskilt yttrande, vari han
inledningsvis skrev: »Ehuru jag är enig
med kommittén om det framlagda lagförslaget
kan jag icke helt ansluta mig
till den skrivning som återfinns i senare
delen av förslaget.»

Jag tillåter mig också framhålla att
remissyttrandena nästan undantagslöst
varit positiva och ber att få med gillande
fästa uppmärksamheten på ett par
av dem. Först citerar jag ett yttrande
från länsstyrelsen i Gävleborgs län:
»För framtiden får man räkna med ett
växande behov av moderna anläggningar
för fritiden både i tätorter och inom
landsbygd. Utvecklingen på området
förutsätts komma att styras i planmässiga
former inom såväl kommuner som
län. Länsstyrelsen genomför till ledning
för en sådan planering under innevarande
och nästkommande år en

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet

omfattande turism- och fritidsundersökning
som bygger på eu reell marknadsundersökning.
Härmed torde garantier
kunna skapas för att de kommunala
insatserna blir väl anpassade
till den allmänna samhällsplaneringen
och inordnade som delar i ett system
som gagnar länet i dess helhet. Länsstyrelsen
hyser för sin del inte någon
oro för att kommunerna skall missbruka
de ökade befogenheter som genom
den föreslagna författningen tillerkänts
dem.»

Justitieombudsmannen har för sin
del förordat det nu aktuella lagförslaget.

Slutligen vill jag citera departementschefen:
»Som kommittén har framhållit
bör kommunala insatser på turistområdet
ske utan slutlig ekonomisk
uppoffring för kommunen. En viss garanti
för detta ligger redan i den avgränsning
av kompetensen som jag har
angett. Den avgörande betydelsen i detta
avseende har emellertid kommunens
egen prövning från olika synpunkter
av varje nytt projekt. Jag förutsätter
att kommunerna låter beslut om åtgärder
på turistområdet föregås av noggranna
överväganden samt av samråd
med andra kommuner inom samma
kommunblock och med organisationer
och statliga myndigheter som berörs
av åtgärden eller som kan gå till handa
med sakkunskap. Av särskild vikt är
att samråd sker med länsstyrelsen där
planeringsrådet bör delta i bedömningen.
»

Herr talman! Jag har för min del
kommit till den uppfattningen att tiden
nu är inne att ge kommunerna den föreslagna
ökade kompetensen. Jag ber
därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herr Jacobsson, Gösta,
(h).

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,
(s):

Herr talman, ärade kammarledamöter!
Konstitutionsutskottets ordförande

har på ett så utmärkt sätt klargjort utskottets
ställningstagande, att det inte
är nödvändigt med någon komplettering,
men jag vill ändå tillåta mig
framföra ett par synpunkter med anledning
av herr Sveningssons anförande
här för några minuter sedan.

Först och främst vill jag säga att turistnäringen
i detta land liksom i många
andra länder får en alltmera ökad betydelse
för de olika bygdernas ekonomi.
Det finns platser i landet där man
inte alls är turistrustad och där inkvarteringsmöjligheterna
är dåliga. Det lär
sig turistbyråerna snart, och de ger
inte anvisning på dessa platser som
turistmål. Det finns å andra sidan platser
där man väl kan anvisa resemålen
som komfortabla för turisterna. Denna
ojämnhet kan elimineras genom de föreslagna
vidgade möjligheterna för
kommunerna att investera och bygga
turistanläggningar.

Det är emellertid inte bara den inhemska
turismen som är av betydelse
utan även de utlandsturister som kommer
hit. Jag tror att det på många håll
i landet behövs en avsevärd upprustning
för att vi skall kunna tävla med
andra länder och tillföra landet de ekonomiska
resurser som ett turistbesök
innebär. Det är ingen tvekan om att
turisterna medför ett ekonomiskt uppsving
inte bara för hotellen och de anläggningar
där de bor utan också för
den bygd där de vistas under kortare
eller längre tid.

Herr Sveningsson sade i sitt anförande
att Sverige inte är något lockande
turistland. Jag bestrider detta. Det
finns områden i landet som är lockande
och som också har en god andel av
turistlivet. Men det är klart att på andra
håll är inte så fallet, och landet är ju
ganska stort. Sevärdheterna och de resvärda
möjligheterna är som bekant koncentrerade
till en del geografiska avsnitt
av landet. Herr Sveningsson nämnde
också att om det hade rört sig om
enkla anläggningar, hade han samtyckt
till förslaget, men då han befarade att

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

det skulle kunna gälla stora investeringar
ville han inte gå med på det liela.
I och med detta har han ju brutit principmotståndet
mot kommunala investeringar
och accepterar dem, om de bara
har en ringa omfattning. Det är på den
punkten jag vill komma med mitt andra
genmäle.

Jag tror att det misstroende mot kommunalmännen
som herr Sveningssons
uttalande visar är obefogat. Säkerligen
överväger man i kommunerna i utomordentligt
hög grad var och när man
skall göra investeringar. Det är inga
ansvarslösa människor som har att bestämma
i kommunerna. Det kan hända
att de gör felaktiga beräkningar någon
gång, men sådant görs också inom annat
näringsliv. I det föreliggande fallet
tror jag inte att man behöver befara
någon vårdslöshet. Jag hävdar tvärtom
den meningen att kommunalmännen i
andligt hänseende är lika välvuxna
som företrädarna för den statliga förmynderskapssynen
på kommunernas
arbete.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Gustafsson,
Nils-Eric, (ep).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten A förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten B.

Ang. hjälpmedel för handikappade

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåande
nr 88, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor om
hjälpmedel för handikappade jämte motioner.

Sedan Kungl. Majd i propositionen
nr 1 beräknat medel för bidrag till
hjälpmedel för handikappade m. in. hade
Kungl. Majd i propositionen nr 41,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 8 mars 1968, föreslagit riksdagen

1. att bemyndiga Kungl. Maj d att
godkänna avtal om inrättande och drift
av ett handikappinstitut i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som förordats
i statsrådsprotokollet,

2. att godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade grunderna för bidrag
till vissa hjälpmedel m. m. för handikappade
att gälla från och med den
1 juli 1968,

3. att godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade ändringarna i grunderna
för invalidbostadsbidrag att gälla
från och med den 1 juli 1968,

4. att för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa a)

till Bidrag till handikappinstitutet
ett anslag av 3 500 000 kronor,

b) till Bidrag till vissa hjälpmedel för
handikappade ett förslagsanslag av
48 000 000 kronor,

c) till Bidrag till De handikappades
riksförbund ett anslag av 300 000 kronor,

d) till Bidrag till De blindas förening
ett anslag av 1 300 000 kronor.

I propositionen nr 41 hade bland amnat
föreslagits, att ett handikappinstitut
skulle inrättas den 1 juli 1968. Det
skulle som ett centralt organ på hjälpmedelsområdet
komma att få viktiga
samordningsuppgifter när det gällde
forsknings- och utvecklingsarbete i fråga
om hjälpmedel för handikappade. I
institutets uppgifter skulle ingå att utarbeta
normer för testning och egen -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. hjälpmedel för handikappade

skapsdeklaration av hjälpmedel och att
pröva hjälpmedlens lämplighet för handikappade.
Institutet skulle också verka
som informationsorgan på hjälpmedelsområdet.
Handikappinstitutet komme
att samverka med bland annat sjukvårdshuvudmännen,
som svarade för
den lokala organisationen av hjälpmedelsverksamheten.
Det hade föreslagits,
att handikappinstitutet tills vidare skulle
drivas gemensamt av staten och
Svenska centralkommittén för rehabilitering
(SVCR).

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
230, av fru Nilsson, samt II: 292, av herr
Persson i Heden och herr Börjesson i
Falköping,

dels de likalydande motionerna I:
326, av fru Diesen m. fl., och II: 412,
av herr Fridolfsson i Stockholm in. fl.,
dels de likalydande motionerna I:

795, av herr Thorsten Larsson och fru
Nilsson, samt II: 1034, av herrar Mattsson
och Dockered,

dels de likalydande motionerna I:

796, av fröken Mattson och fru Lilly
Ohlsson, samt II: 1031, av herrar Lindkvist
och Arvidson,

dels de likalydande motionerna I:

797, av fru Elvy Olsson m. fl., och II:

1036, av herr Persson i Heden in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

798, av fröken Stenberg, och II: 1037,
av fröken Wetterström,

dels de likalydande motionerna I:

799, av fröken Stenberg och fru Hamrin-Thorell,
samt II: 1032, av fröken
Ljungberg m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

800, av herr Sörenson in. fl., och II:
1030, av herr Hamrin i Kalmar in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

801, av herr Sörenson m. fl., och II:
1029, av herr Antonsson in. fl.,

dels motionen II: 1033, av fru Marklund
in. fl.,

dels ock motionen II: 1035, av herr
Mellqvist.

I motionerna I: 326 och II: 412 hade
yrkats, att till Bidrag till hjälpmedel för
handikappade m. in. för budgetåret
1968/69 skulle anvisas ett förslagsanslag
av 53 100 000 kronor samt att av dessa
medel 100 000 kronor skulle anvisas för
bidrag till hjälpverksamhet bland dövblinda.

I motionerna I: 801 och II: 1029 hade
föreslagits,

att en stiftelse skulle bildas för drivande
av ett handikappinstitut och att
staten, sjukvårdshuvudmännen och
SVCR skulle ingå i stiftelsen,

att stiftelsen skulle stå under ledning
av en styrelse på nio ledamöter, där
Kungl. Maj:t utsåge ordförande och ytterligare
fem ledamöter, varav två skulle
vara representanter för handikapprörelsen
och utses efter hörande av statens
handikappråd eller motsvarande
samarbetsorgan, två ledamöter skulle
utses av sjukvårdshuvudmännen och en
av SVCR, suppleanter skulle utses på
enahanda sätt,

att Kungl. Maj:t hade att utse ett utvecklingsråd
i enlighet med handikapputredningens
förslag, som kontinuerligt
skulle följa och bearbeta frågor om
hjälpmedel för handikappade och rekommendera
styrelsen de åtgärder som
kunde bliva aktuella,

att garantier skulle skapas för att institutets
centrala verksamhet, när det
gällde testning, bedömning och rekommendationer,
icke komme att gynna huvudmännen
som samtidigt medverkade
i tillverkning och försäljning av hjälpmedel,

att den av SVCR bedrivna individuella
serviceverksamheten endast övergångsvis
skulle övertagas av institutet,
att institutets behov av kontakt med
hjälpmedelsverksamheten i stället skulle
ske genom ett samarbete med de regionala
organen, där institutet finge
möjlighet att lägga ut forsknings-, utvecklings-,
testnings- och utredningsprojekt,

att Kungl. Maj:t skulle få i uppdrag

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

att träffa avtal om huvudmannaskapet
för institutet med sjukvårdshuvudmännen
och SVCR enligt de riktlinjer, som
angivits i motionerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 801 och II: 1029 måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna avtal
om inrättande och drift av ett handikappinstitut
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 8 mars 1968
förordats,

2. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag, i anledning av motionerna
I: 799 och II: 1032 och med avslag
å motionerna 1:796 och 11:1031,
måtte godkänna i statsrådsprotokollet
förordade grunder för bidrag till vissa
hjälpmedel för handikappade att gälla
från och med den 1 juli 1968,

3. beträffande ytterligare exemplifiering
av hjälpmedelstyper, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:798 och II1037,

4. beträffande läroböcker och glasögon,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 795 och II: 1034,

5. beträffande besvär över ordination,
att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1033,

6. beträffande motorfordon för hemarbetande
handikappade, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:230 och II292,

7. beträffande bosättningslån, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 800 och
II: 1030,

8. beträffande uttalande för viss ökad
forskning, att riksdagen måtte avslå
motionerna I: /97 och II: 1036, såvitt nu
vore i fråga,

9. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag måtte godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar i
grunderna för invalidbostadsbidrag att
gälla från och med den 1 juli 1968,

Ang. hjälpmedel för handikappade

10. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 797 och II: 1036, såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till handikappinstitutet
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln måtte
anvisa ett anslag av 3 500 000 kronor,

11. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag till Bidrag till vissa hjälpmedel
för handikappade för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under femte
huvudtiteln måtte anvisa ett förslagsanslag
av 48 000 000 kronor,

12. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag för budgetåret 1968/69 på
driftbudgeten under femte huvudtiteln
måtte anvisa

a) till Bidrag till De handikappades
riksförbund ett anslag av 300 000 kronor,

b) till Bidrag till De blindas förening
ett anslag av 1 300 000 kronor,

13. beträffande bidrag till Sveriges
dövas riksförbund, att riksdagen måtte
avslå motionen II: 1035,

14. beträffande medelsanvisning för
hjälp bland de dövblinda, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:326 och II412.

Reservation hade anmälts av herr
Mundebo (fp), som dock ej antytt sin
mening.

Herr SöRENSON (fp);

Herr talman! Det är, som den moderna
termen lyder, »inne» att vara handikappvänlig.
Samhället satsar också
mycket betydande belopp till stöd åt
de handikappade, budgetåret 1967/68
inte mindre än 1 313 miljoner kronor.
Samhället är alltså medvetet om sitt
ansvar för de handikappade. När man
ställer den angivna summan i relation
till merkostnaden för det handikappinstitut
som här föreslås — merkostnaden
är 3,5 miljoner kronor — står det
klart, att det här främst är fråga om
en effektivisering av organisationsformen
för handikappforskningen samt
tillämpningen av denna forsknings resultat
på patientnivå.

Onsdagen den 8 maj 1968

16 Nr 22

Ang. hjälpmedel för handikappade

Det är ett märkligt utlåtande som
riksdagen i dag har att ta ställning till.
Elva följdmotionspar redovisas. Ingen
reservation föreligger, bortsett från en
blank reservation av herr Mundebo.
Inte en enda tanke i en enda motion
har av en enda utskottsledamot ansetts
vara värd en reservation. Utskottsutlåtandet
är i stort sett rent. Sällan har
väl en proposition med elva följdmotionspar
gått så helskinnad ur en utskottsmangling
som denna. Jag vet inte
om jag skall gratulera departementschefen
eller inte. Jag har dock något
svårt att göra det, ty jag anser att han
i sitt förslag har missat något mycket
väsentligt och utskottet med honom.

Handikapputredningens grundsyn är,
koncentrerat uttryckt, denna. Forskning
och utveckling är för närvarande
av yttersta betydelse. Här föreligger en
splittring i vårt samhälle. Ett institut
får till uppgift dels att stimulera till
forskning, dels att vara ett samlande
organ för den forskning som bedrives.
För att detta institut skall kunna arbeta
på ett meningsfyllt sätt och för att de
meningsfyllda produkter som genom
detta instituts initiativ växer fram skall
nå patientnivå, är det nödvändigt med
en regional organisation, som handikappade
kan vända sig till och där de
kan få den hjälp som de är i behov av.
Skall den explosion av hjälpmedel åt
handikappade, som vi för närvarande
står inför enligt experterna, bli meningsfylld,
måste vi inte bara ha ett
institut, utan vi måste även ha en effektivt
arbetande regional organisation
på patientnivå. Därför föreslog handikapputredningen
: låt oss få ett institut
där staten, sjukvårdshuvudmännen och
det organ, som har burit en stor del av
ansvaret i den sak vi här talar om,
nämligen SVCR, är huvudmän.

Nu säger sjukvårdshuvudmännen:
Nej, vi vill inte betala vad det kostar,
vi anser att institutets uppgift att medverka
till forskning och framställning
av proteser etc. för de handikappade
är något som inte sjukvårdshuvudmän -

nen utan staten skall finansiera. Då svarar
departementschefen: Så synd att ni
tycker det, jag hoppas att ni kommer
på bättre tankar i framtiden — vi gör
ett institut med staten och SVCR som
huvudmän.

Sjukvårdshuvudmännen får kanske
en plats i styrelsen men är icke för närvarande
beredda att ställa upp som
huvudmän.

Utskottet går med på den lösning som
sålunda har skisserats av departementschefen.

I motionerna I: 801 och II: 1029 har
en annan grundinställning till denna
fråga kommit till uttryck; och jag kan
väl få nämna att detta motionspar har
en viss tyngd eftersom det är en fyrpartimotion.
Organisationen av arbetet
till de handikappades fromma i detta
stycke är väsentlig. Sjukvårdshuvudmännen
bör vara huvudmän också i
institutet, inte allenast ha kanske någon
representant i styrelsen. Marknadsföringen
är så avgörande för att vår
insats till de handikappades fromma
skall ha någon verklig mening, att institutets
effektivitet blir starkt begränsad
utan sjukvårdshuvudmännens tunga
insats — om jag får använda det begreppet
— i institutets verksamhet. Det
gäller att nyttiggöra för patienterna
vad som åstadkommes genom institutets
verksamhet. Är det då riktigt att, som
departementschefen gör, koppla samman
frågan om sjukvårdshuvudmännens
inflytande med finansieringsfrågan?
Har vi kommit dithän i vårt samhälle
att vi fäster en avgörande vikt vid
pengarna och låter vår bedömning av
villigheten till ekonomiskt engagemang
bli en avgörande fråga då vi organiserar
en sådan sak som handikappinstitutet? I

motionen har vi anfört följande:
»Den väsentliga medverkan som borde
förväntas från sjukvårdshuvudmännen
är nämligen inte ett i och för sig önskvärt
bidrag utan i stället ett levande
intresse för den intima samverkan mellan
institutet och den regionala orga -

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

nisationen som här berörts. Denna sak
är ännu mycket viktigare än frågan om
i vad mån finansieringen skall belasta
skattebetalarna via staten eller via både
staten och sjukvårdshuvudmännen.
Det är dessutom tvivelaktigt om en begränsning
av sjukvårdshuvudmännens
inflytande verkligen skulle vara ägnad
att stimulera till ett framtida finansiellt
engagemang från deras sida», alltså
det som departementschefen och
utskottet hoppas på.

Vi motionärer menar att ett handikappinstitut
utan direkt och aktiv medverkan
av de organ som har att arbeta
på patientnivå kommer att lida av allvarliga
brister i sitt arbete. Vi anser
att den organisatoriska utformningen
av institutet enligt departementschefens
förslag inte är tillfredsställande.
Sjukvårdshuvudmännen borde ha varit
med, även om i och för sig önskvärda
bidrag icke från början av dem kunde
utlovas.

Som situationen har blivit har jag
haft mycket svårt att veta hur jag skall
bete mig i detta sammanhang. Jag tänkte
ett tag: jag avstår från att rösta —
institutet är säkrat och det är viktigt
att vi får ett institut; riksdagen kommer
att besluta om detta i dag. Då finns det
utrymme för att ge tyngd åt de synpunkter
jag här har framfört genom
att avstå från att rösta. Men jag tror att
det är ännu renare om jag yrkar bifall
till motionen, ty då har jag också i
kammaren gett uttryck för att jag menar
att motionens grundtanke är en
riktig grundtanke.

Med stöd av vad jag anfört ber jag
därför, herr talman, att få yrka bifall
till motionsparet 1:801 och 11:1029.

Fru DIESEN (h):

Herr talman! Låt mig först och främst
få instämma i herr Sörensons reflexioner
kring det fullständigt enhälliga utskottsutlåtandet.
Det är inte min avsikt

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 22

Ang. hjälpmedel för handikappade
att ta upp en diskussion om det handikappinstitut
som är det viktigaste inslaget
i statsutskottets utlåtande. Jag
vill bara som huvudmotionär för en trepartimotion
ägna några minuter åt frågan
om de dövblinda och hur de skall
kunna få den hjälp och den omvårdnad
som vi har skyldighet att ge en så svårt
handikappad grupp.

I propositionen talas om behovet av
tolkar åt de döva — antalet döva uppskattas
till mellan 6 000 och 9 000 personer
och är således ganska stort •—
och departementschefen säger att detta
behov inte kan tillgodoses inom den
nuvarande organisationen men att tolkar
bör finnas att tillgå inom alla
landstingsområden och med sådan
spridning att man bekvämt kan få tolk
när det behövs. Departementschefen
tillstyrker det förslag som går ut på att
sjukvårdshuvudmännen får ansvaret för
en försöksverksamhet i syfte att tillgodose
de dövas behov av hjälp genom
tolk. Han förordar att sjukvårdshuvudmännen
skall få statsbidrag till kostnaden
för arvode åt tolkar för döva.

Det finns också i vårt land omkring
400 personer som är både döva och
blinda. Det är inte så många; men vilket
tungt handikapp bär de inte på!
De lever nästan utan kontakt med omvärlden,
i både mörker och tystnad. Vår
fantasi räcker knappast till att föreställa
oss deras levnad, hur de kan uthärda.

En bild ur verkligheten, berättad av
några medarbetare i frälsningsarmén,
kan måhända hjälpa oss att förstå situationen
för de dövblinda. Två bröder
levda ensamma i en liten stuga — de
var både döva och blinda —• och ett
par medarbetare ur frälsningsarmén
skulle en dag besöka dem. De blev inte
insläppta genom att knacka på dörren
och inte heller till en början genom att
knacka på fönstret. Men så småningom
lyckades de, tydligen genom något slags
vibrationer i huset, åstadkomma en reaktion
hos den ena av bröderna — de

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. hjälpmedel för handikappade
kunde se det genom fönstret — och
blev insläppta. De kunde identifieras
genom att en av bröderna fick känna
på kragen och de bokstäver som symboliserar
frälsningsarmen. Det visade
sig att en av bröderna kunde ett teckenspråk
varmed han kunde göra sig
förstådd, och han fick äntligen möjlighet
att meddela sig med någon människa
och att fråga hur det var med
hans bror som han dagligen levde tillsammans
med, denne bror som inte behärskade
teckenspråket ens. — Jag har
också hört talas om hur man på ålderdomshem
har funnit en och annan som
av omgivningen har betraktats som
helt debil men vars isolering har brutits
när frälsningsarmens tolkar har fått
kontakt med dem.

Frälsningsarmén bär under mer än
70 år bedrivit ett arbete bland de döva
och blinda och bland de dövblinda.
Personer tillhörande frälsningsarmén
har fungerat som tolkar när dessa handikappade
har behövt uppsöka sjukhus
eller läkare eller andra inrättningar av
något slag eller när de har behövt förflytta
sig. Men de har också uppsökt
dessa handikappade i deras hem -—
t. o. m. dem som bor mest isolerat uppe
i Norrland — bara för att ge dem kontakt
med någon människa som de kan
meddela sig med.

Denna verksamhet har byggts upp
helt utan statliga bidrag, och jag tycker
att den också skulle tryggas för framtiden.
Jag är inte alls så säker som
statsutskottet på att syftet med motionsförslaget
»torde ha blivit tillgodosett
genom den i propositionen föreslagna
möjligheten att försöksvis lämna sjukvårdshuvudmännen
statsbidrag till kostnader
för arvode åt tolkar för döva».
Den frivilliga uppsökande verksamheten
kan inte ersättas av tolkar som får
rekvireras bara när man absolut behöver
dem.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motionerna 1:326 och
II: 412.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Sörenson förvånar
sig över att utskottet var enhälligt
trots att så många motioner föreligger.
Om man läser närmare vad utskottet
har skrivit, så finner man att detta är
en kompromiss som alla har ansett sig
kunna acceptera. Utskottet bär på det
sätt som utskott brukar skrivit ihop sig
och kommit fram till synpunkter, som
även företrädare för motionärerna i
utskottet har kunnat godkänna. Det är
för den skull inte alls förvånansvärt att
man i detta stora och betydelsefulla
ärende har velat få en enig ståndpunkt.
Man understryker därmed bl. a. vikten
och värdet av att kunna skapa detta
handikappinstitut, som en utredning tidigare
föreslagit.

När sjukvårdshuvudmännen inte ville
vara med i detta institut innebar det
icke att de för all framtid är borta,
utan de har möjligheter att när de så
önskar bli medpart i institutet.

Genom detta instituts tillkomst har en
rad förbättringar för de handikappade
föreslagits. Redan under kommande
budgetår ökas ju bidraget med 7 miljoner,
och man räknar med att hela bidragssystemet
som regel kommer att innebära
att det varje halvår till sjukvårdshuvudmännen
betalas ut statsbidrag
med 100 procent av kostnaderna
för de hjälpmedel som genom sjukvårdshuvudmännens
försorg har lämnats
ut till de handikappade. Det beräknas
att det nästa budgetår kommer
att betalas ut inemot 50 miljoner kronor
i statsbidrag för hjälpmedel åt handikappade.
Det är en betydelsefull och
värdefull reform vi nu skall besluta,
och det vore ännu värdefullare om kammaren
kunde följa det enhälliga utskottet
och på det sättet visa att detta är
ett intresse som sträcker sig genom
partierna, över alla åsiktsskillnader,
och att syftet är att få till stånd ett institut
som redan från begynnelsen har
ett allmänt förtroende.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag delar helt herr Birger
Anderssons uppfattning att vi här
står inför en värdefull och mycket betydelsefull
reform. Det är just därför,
herr Andersson, som jag tycker att det
är synd att den organisatoriska reformen
förfuskats. Det ligger inte så till, som
herr Andersson har sagt, att sjukvårdshuvudmännen
inte vill vara med. Det
har de inte sagt. De har sagt att de i
detta avseende inte vill betala. Då har
jag — och med mig mina medmotionärer
— ställt frågan: Skali vi låta penningen
vara avgörande? ökar vi samhällets
insatser måste pengarna tas någonstans.
Om de tas helt på den skatt
som staten får in eller om institutet erhåller
en del via kommunen är en värderingsfråga,
en bedömningsfråga. Sjukvårdshuvudmännen
borde ha varit med
från begynnelsen som huvudmän i organisationen
av detta institut.

Jag har stor respekt för kompromisser
— så måste vi ju arbeta i demokratiska
sammanhang — men på denna
punkt menar jag att kompromissen inte
är lycklig. Jag har haft anledning att
meddela detta i kammaren, och jag vidhåller
mitt yrkande om bifall till det
motionspar som jag har angett.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är klart att det inte
finns någon kompromiss som är så
idealisk att den i varje punkt är sådan
som man skulle vilja ha den. Men här
är dock en kompromiss som statsutskottets
30 ledamöter har ansett sig
kunna godtaga. Sjukvårdshuvudmännen
ställs ju inte utanför det hela. Genom
representation i styrelsen kommer
de att få vara med om att dana
den framtid vi står inför.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag har varit med om
att behandla detta ärende inom utskotts -

Ang. hjälpmedel för handikappade
avdelningen, men jag hade inte tillfälle
att delta i behandlingen vid statsutskottets
plenum. Jag skulle bara vilja säga
ett par ord.

Herr Sörenson framhåller att det
krävs en organisation som når ned även
på patientnivå. Jag tycker att det är
en riktig modell att man har överlåtit
åt sjukvårdshuvudmännen att organisera
detta inom landstingens sjukvårdsområden.
Det förekommer praktiskt taget
överallt inom landstingen ett mycket
intensivt arbete på denna punkt.
Det har också varit en orsak till att jag
har tyckt att det varit tråkigt att sjukvårdshuvudmännen
inte har velat ekonomiskt
intressera sig för driften av
institutet. Om de skall vara med som
huvudmän för institutet, tycker jag att
det är ganska naturligt att de också
satsar pengar för det. Det är enligt min
mening sjukvårdshuvudmännen som i
sin verksamhet för de handikappade
i alla fall kommer att dra den största
nyttan av institutets verksamhet. För
mig har det därför varit ganska naturligt
att departementschefen har intagit
den ställning som han har gjort. Men
som herr Sörenson också påpekade
hoppas både departementschefen och
statsutskottet att huvudmännen skall
komma med så småningom.

Jag kan också förstå huvudmännens
synpunkt. När man studerar landstingsförbundets
stat kan man konstatera vilken
oerhört tung post som engagemanget
för SPRI har varit. Jag kan därför
begripa att sjukvårdshuvudmännen har
tvekat inför tvånget att också på detta
område satsa stora belopp.

Herr talman! Jag har med detta
egentligen bara velat antyda min synpunkt,
och jag vill yrka bifall till utskottets
förslag.

Det är en sak till som jag här skulle
vilja beröra. Den har varit föremål för
en hel del diskussion, varför jag skulle
vilja rikta uppmärksamheten på den.
På s. 6 i utskottets utlåtande nämnes
om Kungl. Maj :ts prövning i vissa fall.
Beträffande särskilt dyrbara hjälpme -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. hjälpmedel för handikappade
del för de handikappade står det i propositionen
att Kungl. Maj:t själv vill
göra prövningen. Utskottet förutsätter
emellertid att Kungl. Maj:ts prövning
inte kommer att i något större antal
fall avse enskilt bidragsärende utan i
första hand beslut huruvida ett kostsamt
hjälpmedel bör föras upp på
hjälpmedelsförteckningen, eventuellt i
förening med särskilda föreskrifter om
bidragsförfarandet i sådant fall.

Jag skulle vilja understryka vikten
av detta. Det är ett särskilt hjälpmedel
som varit aktuellt i denna fråga. På
grund av den erfarenhet om detta
hjälpmedel som jag har i min familj,
skulle jag kunna säga att det är, såvitt
vi kan bedöma, den bästa konstruktion
som gjorts inom detta område. Sådana
här konstruktioner lider ofta av vissa
barnsjukdomar, och det är möjligt att
man inte haft detta hjälpmedel under
prövning så länge att man slutgiltigt
kan bedöma det, men såvitt man hittills
kan bedöma förefaller det som om det
innebure ett betydande steg framåt.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att vi alla är positivt inställda till
denna reform. Just för att vi anser den
så viktig har jag haft behov av att så
långt som möjligt driva den linje som
jag företrätt i handikapputredningen
och om vilken vi där var eniga, nämligen
att en integration av sjukvårdshuvudmännen
från begynnelsen skall ske
i styrelsen. Det är vackert med fromma
förhoppningar, och en hel del av
oss måste leva med fromma förhoppningar
en stor del av sitt liv, och läser
man utskottets utlåtande nr 8 finner
man följande skrivning: »Det är en förhoppning
om att några representanter
för sjukvårdshuvudmännen skall ingå
i handikappinstitutets styrelse.» Inga
klara besked. En förhoppning.

Det är inte precis någon skärpa i
yttrandet. Man får ingen känsla av att
sjukvårdshuvudmännen från begynnel -

sen kommer att på ett aktivt sätt ta sitt
ansvar i den väsentliga utveckling som
här äger rum.

Jag delar helt den förhoppning som
kommit till uttryck att sjukvårdshuvudmännen
så småningom skall säga att
denna verksamhet är så viktig för vårt
folk att de är beredda att träda in inte
bara med en representant i styrelsen
för det organ som bär huvudansvaret
utan som huvudmän. Jag vill säga att
jag tycker att det är fel att man låter
den finansiella frågan vara den avgörande
faktorn i detta sammanhang. Om
sjukvårdshuvudmännen för närvarande
inte insåg betydelsen av detta och
därför av finansiella skäl avstod från
huvudmannaskap borde på något klarare
sätt än vad nu har skett kommit
till uttryck att mer betydelsefullt än
pengar är att vi får en riktig start för
detta viktiga institut.

Det är orsaken till att jag har agerat
i detta sammanhang. Jag vidhåller mitt
yrkande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är inte bara fromma
förhoppningar som dikterat utskottets
skrivning. I propositionen heter
det att sjukvårdshuvudmännen skall
vara representerade, och avdelningen
fick en försäkran från departementet
att sådan representation skall förekomma.
Det är alltså ingen tom förhoppning.
Det är på ett på fakta byggt underlag
som vi stöder oss.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! I propositionen framhåller
statsrådet bl. a. att statsbidrag
för särskilt kostsamma hjälpmedel bör
utgå efter prövning av Kungl. Maj :t. De
människor som i särskilt hög grad är
beroende av sådana hjälpmedel är personer
med så grava handikapp att de
bl. a. inte kan röra sig. Jag avser här
frågan om invalidbilar. Dessa människor
kan oftast vara mycket friska i sitt

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. beräkningsreglerna

sinne, men deras kropp ger dem icke
möjlighet att vistas utomhus.

Från handikapphåll sägs att ansökan
om en invalidbil, som sker över arvsfonden,
kan >ta ett år och ännu längre
tid att behandla. Stiftelsen för teknisk
hjälp åt handikappade har sedan den
grundades den 6 maj 1965 uteslutande
ägnat sig åt utveckling av en elektrisk
rullstol med sådana egenskaper att den
kan användas utomhus och utan större
svårigheter inomhus, it. ex. i affärer,
restauranger, kontor och handikapplägenheter.

Man har haft stora svårigheter att
ekonomisera en produktion av sådana
bilar. Det finns endast några få i bruk,
och de är mycket uppskattade av de
människor som använder dem.

Socialministern har rekommenderat
Stiftelsen för teknisk hjälp åt handikappade
att söka kontakt med industrin,
och så har skett. Saab har lagt
upp en tillverkning av 200 permobilar.

Man anser emellertid att om prövning
skall ske från fall till fall blir svårigheterna
att sälja dessa bilar så stora
att man avser att lägga ned tillverkningen
av dem.

Jag skulle här vilja vädja till socialministern
att medverka till att denna
tillverkning kan fortsätta.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkten 1, därefter särskilt
rörande punkten 14 samt vidare
särskilt beträffande utskottets hemställan:
i övrigt.

Härpå gjordes enligt de avseende
punkten 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 801 och II: 1029; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

för ATP i samband med arbetslöshet
Sedermera gjordes i enlighet med de
i fråga om punkten 14 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna I: 326 och II: 412;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Ang. beräkningsreglerna för ATP
i samband med arbetslöshet

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1968 dagtecknad
proposition, nr 60, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till lag angående ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring,

dels till Folkpensioner för budgetåret
1968/69 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 6 000 000 000
kronor.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet, såvitt anginge anvisande
av anslag, och i övrigt till lagutskott.

I propositionen hade föreslagits sådan
ändring i lagen om allmän försäkring,
att inkomstbortfall vid arbetslöshet
i vissa fall skulle kunna beaktas vid
beräkning av allmän tilläggspension
(ATP). Förslaget innebar fördelaktigare

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. beräkningsreglerna för ATP i samband med arbetslöshet

beräkningsregler i fråga om ATP för
försäkrade som vore födda år 1927 eller
tidigare. De nya reglerna omfattade
arbetslösa i dessa åldersgrupper som
uppburit dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa
under mer än 60 dagar
ett och samma kalenderår. De omfattade
vidare arbetslösa som för jämförlig
tid uppburit utbildningsbidrag eller omställningsbidrag.

Reglerna hade föreslagits träda i
kraft den 1 juli 1968. De förmånligare
beräkningsgrunderna skulle tillämpas
beträffande arbetslöshet som inträffat
efter ingången av år 1965. Retroaktiv
tillämpning för åren 1965—1967 förutsatte
att i fall, då reglerna kunde bliva
aktuella, före den 1 januari 1970 till
den allmänna försäkringskassan gjordes
anmälan i vilkeni omfattning dagpenning
eller utbildningsbidrag åtnjutits.

Propositionen innehöll vidare förslag
om de lagändringar som behövdes för
att genomföra den standardhöjning av
folkpensionerna som föreslagits i statsverkspropositionen.
Vid ett basbelopp
av 5 800 kronor bleve från och med den
1 juli 1968 det årliga pensionsbeloppet
— bortsett från kommunalt bostadstilllägg
— 5 220 kronor för ensam pensionär
och 8 112 kronor för ett pensionärspar.

I anslutning till förslaget om höjning
av folkpensionerna hade föreslagits en
justering av avrundningsregeln vid beräkning
av pension, vilket förslag innebar,
att det pensionsbelopp, som skulle
utgivas för en månad, skulle fastställas
med utgångspunkt från årspensionsbeloppet
avrundat till närmaste hela krontal
som vore jämnt delbart med tolv.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna I: 416,
av herr Werner, och II: 511, av herr
Hermansson m. fl., om höjning av folkpensionen; -

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

2) de likalydande motionerna I: 815,
av herr Enarsson, samt II: 1055, av
herr Åkerlind och fru Sundberg;

3) motionen II: 1054, av herr Jonsson.

I motionerna I: 815 och II: 1055 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle giva till känna vad
i motionerna anförts. Motionärerna hade
påpekat, att det i vissa fall vore familjepensionsförmåner,
som berördes
av de fördelaktigare beräkningsreglerna.
När det gällde anmälan för åren
1965—1967 måste det i sådana fall bliva
den försäkrades efterlevande som hade
att göra anmälan till försäkringskassan.
Motionärerna ville, att det i tillämpningsföreskrifterna
skulle angivas, att
anmälan av en efterlevande skulle beaktas,
trots att det i lagtexten angåves, att
anmälan skulle göras av den försäkrade.

I motionen II: 1054 hade föreslagits,
att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 60 skulle besluta, att den
andra satsen i 4 § 16 kap. lagen den 25
maj 1962 om allmän försäkring skulle
erhålla den lydelse, motionen visade,
vilket förslag avsåg, att avrundningsregeln
skulle utformas så, att årspensionsbeloppet
alltid avrundades uppåt, dvs.
till närmast hela högre krontal som
vore jämnt delbart med tolv.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionen
II: 1054 måtte antaga det genom
förevarande proposition, nr 60, framlagda
lagförslaget, såvitt anginge 16 kap.
4 § lagen om allmän försäkring;

B. att riksdagen med avslag på motionerna
1:416 och 11:511 måtte antaga
lagförslaget i övrigt; samt

C. att riksdagen med bifall till motionerna
1:815 och 11:1055 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört angående
anmälningsförfarandet.

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. beräkningsreglerna för ATP i samband med arbetslöshet

Reservation hade anförts, vid utskottets
hemställan under A, av fru Hamrin-Thorell
(fp) samt herr Wiklund i
Stockholm (fp) och herr Jonsson (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionen 11:1054 samt
med avslag på propositionen såvitt anginge
ändring i 16 kap. 4 § lagen om allmän
försäkring, måtte för sin del antaga
nämnda paragraf i den lydelse, reservationen
visade.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Proposition nr 60 innehåller
förslag om fördelaktigare regler
för ATP för vissa personer, nämligen
för dem som är födda före 1928
och har fått sina inkomster nedsatta
till följd av arbetslöshet. Propositionen
innehåller också förslag om en standardhöjning
av folkpensionerna. I anslutning
till detta har avgivits en reservation
som tar sikte på en detaljfråga
i lagförslaget. Det gäller avrundningsregeln
vid beräkning av pensionen.

De nuvarande reglerna innebär att
det pensionsbelopp som skall utbetalas
varje månad är fastställt med utgångspunkt
från årspensionsbeloppet, avrundat
till närmast lägre hela krontal som
är jämnt delbart med 12. Anledningen
är att man skall slippa utanordna öresbelopp
vid de månatliga utbetalningarna,
därför att detta är administrativt
opraktiskt. I propositionen anför statsrådet
att man kan nå samma effekt på
ett för pensionärerna gynnsammare
sätt, om årspensionsbeloppet i stället för
att alltid avrundas nedåt också kunde
avrundas uppåt, men alltid till närmaste
hela krontal som är jämnt delbart
med 12.

I anslutning till detta förslag bär
väckts en motion, och jag och några
andra folkpartister har sedan avgivit en
reservation. Vi anser nämligen att det
vore en rimligare lösning att avrundningsregeln
utformades så, att månat -

liga belopp aldrig reduceras i förhållande
till vad som skall utgå med utgångspunkt
från årspensionsbeloppet
och beräknat på en viss del av basbeloppet.
Det gäller verkligen inte några
stora summor, men som vi alla vet betyder
varje krona en hel del för många
folkpensionärer. Vårt förslag innebär
att ingen skulle få mindre än vad han
har fått förut utan en del i stället någon
krona mer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag skall yttra några
ord om den till utskottets utlåtande
fogade reservationen, som avser utbetalning
av det pensionsbelopp som det
kan bli fråga om.

Tidigare gällde, som fru Hamrin-Thorell
har anfört, att beloppet jämnades
nedåt till ett krontal som var delbart
med 12. Det tycker också departementschefen
bär varit onödigt hård mot pensionärerna.
Han föreslår nu att beloppet
skall avrundas uppåt eller nedåt till
närmast liggande krontal som är jämnt
delbart med 12. Det rör sig inte om
några stora belopp ens för pensionärerna,
det kan inte gälla mer än 50 öre
i månaden. Genom förslaget har pensionärerna
dessutom chansen att delningen
kan medföra en höjning av beloppet,
så att de vid ett annat tillfälle
kan få lika mycket utöver vad som rätteligen
borde utgå. På längre sikt torde
det förslag som nu föreligger medföra
att pensionärerna får vad de i verkligheten
skall ha. Enligt den tidigare tilllämpade
ordningen förlorade de alltid
något.

Herr talman! Jag tycker att detta
förslag närmast är att jämföra med
andra liknande reformer, där man vill
undvika att utbetala öretal och därför
utjämnar beloppen uppåt eller nedåt
till närmast liggande krontal.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkten A samt därefter
särskilt rörande punkterna B och C.

Därefter gjordes enligt de avseende
punkten A framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna B och C
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

89, i anledning av Kung!. Maj:ts
proposition med förslag til! lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, m. m.,
i vad propositionen avser medelsanvisning
till folkpensioner, jämte motioner;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt utbyggande
av akademiska sjukhuset i Uppsala
m. m.; och

nr 91, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 92, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inskrivning
och redovisning av värnpliktiga
jämte motioner.

Punkten 1

Ang. inskrivning och redovisning
av värnpliktiga

I propositionen nr 34 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 1 mars 1968, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de riktlinjer
som i statsrådsprotokollet angivits
för organisation m. m. av krigsmaktens
inskrivnings- och personalredovisningsväsen,
dels besluta, att centrala värnpliktsbyrån
skulle upphöra vid utgången
av juni 1968, dels besluta, att ett
centralt verk för krigsmaktens inskrivnings-
och personalredovisningsverksamhet,
benämnt värnpliktsverket, skulle
inrättas den 1 juli 1968, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de övergångsåtgärder
som behövdes för att genomföra
förslagen.

I propositionen hade framlagts förslag
till nytt system för inskrivning och
redovisning av värnpliktiga. Förslagen
inneburo, att nuvarande 21 inskrivningsamråden
skulle ersättas med tre
inskrivningsområden som vart och ett
omfattade två militärområden. Inskrivningen
skulle utsträckas till två dagar
och äga rum vid fasta inskrivningscentraler,
en i varje militärområde. Beslut
om inskrivning skulle meddelas av en
inskrivningsnämnd för varje inskrivningsområde.
Inom inskrivningsområdet
skulle inskrivnings- och personalredovisningsverksamheten
handhavas
av ett värnpliktskontor. För ledning av
verksamheten skulle centrala värnpliktsbyrån
i Solna omorganiseras och
under namnet värnpliktsverket ställas
direkt under Kungl;. Maj:t.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
783, av herrar Yngve Nilsson och Sveningsson,
samt II: 1015, av herr Wennerfors
m. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. inskrivning och redovisning av värnpliktiga

dels godkänna de riktlinjer som uppdragits
i propositionen för organisation
m. m. av krigsmaktens inskrivningsoch
personalredovisningsväsen med de
ändringar, som föreslagits i motionerna,

dels besluta, att den centrala myndigheten
skulle vara underställd överbefälhavaren,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsåtgärder som behövdes
för att genomföra förslagen,

dels ock motionen II: 1014, av herr
Ståhl, vari yrkats dels att riksdagen
skulle besluta, att inskrivning och personalredovisning
skulle ske vid alla militärområden,
dels att om riksdagen bifölle
Kungl. Maj:ts proposition nr 34
skulle uttalas, att övergång från tre
till sex regionala värnpliktskontor skulle
kunna upptagas till förnyad prövning
så snart erfarenhet i frågan vunnits.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte besluta, att
centrala värnpliktsbyrån skulle upphöra
med utgången av juni 1968,

2. att riksdagen måtte besluta, att ett
centralt organ för krigsmaktens inskrivnings-
och personalredovisningsverksamhet,
benämnt värnpliktsverket, skulle
inrättas den 1 juli 1968,

3. att riksdagen beträffande lydnadsförhållandena
för värnpliktsverket och
värnpliktskontoren med avslag å motionerna
I: 783 och II: 1015, såvitt nu
vore i fråga, måtte bifalla Kungl. Maj :ts
förslag, som innebar, att värnpliktsverket
skulle lyda direkt under Kungl.
Maj :t och att värnpliktskontoren skulle
hava en i förhållande till militärbefälhavarna
fristående ställning,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 783 och II: 1015 i vad de avsåge
utredning om lokaliseringen av
värnpliktsverket,

5. att riksdagen beträffande organisationen
av inskrivnings- och personalredovisningsverksamheten
med avslag å

motionen 11:1014 måtte bifalla Kungl.
Maj :ts förslag,

6. att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer i övrigt som i statsrådsprotokollet
angivits för organisation m. m.
av krigsmaktens inskrivnings- och personalredovisningsväsen,

7. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de övergångsåtgärder
som behövdes för att genomföra
förslagen.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande lydnadsförhållandena
för värnpliktsverket och värnpliktskontoren,
av herrar Virgin (h), Ottosson
(h), Schött (h), Bohman (h) och Petersson
(h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 3 hemställa, att
riksdagen beträffande lydnadsförhållandena
för värnpliktsverket och värnpliktskontoren
i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
1:783 och 11:1015, såvitt nu
vore i fråga, måtte besluta, att värnpliktsverket
skulle underställas överbefälhavaren
och värnpliktskontoren anknytas
till militärområdesstaberna;

2) beträffande utredning om lokaliseringen
av värnpliktsverket, av herrar
Virgin (h), Ottosson (h), Schött (h),
Bohman (h) och Petersson (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 4 hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna I: 783 och II: 1015,
såvitt nu vore i fråga, hos Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning rörande
lokaliseringen av värnpliktsverket.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! I det nu föreliggande
utlåtandet behandlar statsutskottet
Kungl. Maj:ts förslag till en genomgripande
omorganisation av systemet för
inskrivning av värnpliktiga. Det nuvarande
systemet, som ursprungligen
byggdes upp mot bakgrunden av att

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. inskrivning och redovisning av värnpliktiga

varje regemente skulle rekryteras från
en viss bygd, har länge varit omodernt.
En ändring blev direkt nödvändig efter
införandet av det nya värnpliktssystemet
— VU 60 — som riksdagen fattade
beslut om i förfjol. Det är också högst
önskvärt att prövningen av den enskilde
vid själva inskrivningsförrättningen
förbättras. Man kan därigenom vinna
både större utbyte för försvaret och
ökad tillfredsställelse för den enskilde
värnpliktige, samtidigt som betydande
besparingar kan göras genom att ett
större antal värnpliktiga än hittills,
som har brister i fråga om sitt hälsotillstånd
eller i andra avseenden, kan
gallras ut redan vid inskrivningen i
stället för som nu ofta är fallet först
efter en delvis genomgången grundutbildning.
Det kan röra sig om ett tusental
man per år, och det är självklart att
en tidigare utgallring måste ge betydande
vinster både i ekonomiskt och
i annat avseende.

Det nya inskrivningssystemet innebär
att den nuvarande centrala värnpliktsbyrån
ombildas till ett ämbetsverk
lydande direkt under Kungl. Maj :t.
Den inskrivningsverksamhet som nu
bedrivs vid 21 inskrivningsområden
under ledning av särskilda inskrivningsnämnder
överförs till nybildade
regionala personalförvaltningar, s. k.
värnpliktskontor. Sådana skulle enligt
den verkställda utredningens förslag
inrättas inom varje militärområde och
un derställas militärbefälhavaren.

Överbefälhavaren har i sitt yttrande
understrukit vikten av att de regionala
organen ingår som en del i milostaben
för att militärbefälhavaren skall få erforderligt
beslutsunderlag och inflytande
på krigsförbandens personella kvalitet
m. m.

Departementschefen har emellertid
frångått utredningsförslaget på denna
punkt och anser för sin del att det bör
räcka med tre regionala värnpliktskontor
och att alltså varje kontor skall betjäna
två militärområden. För att minska
restiden och resekostnaderna vid

inskrivningen föreslås emellertid därutöver
s. k. inskrivningscentraler inom
de militärområden som inte får värnpliktskontor.

Den av departementschefen vidtagna
förändringen innebär en effektivitetsförsämring.
I den operativa verksamhet
som militärbefälhavare!! har att leda
ingår redovisning och placering av
personal. Den uppgiften kan lättare och
bättre fullgöras om personalorgan finns
inom varje militärområde.

Nu har departementschefen angivit
behovet av att spara på kostnader och
personal som skäl för minskningen från
sex till tre kontor. Det finns emellertid
skilda meningar om det verkligen blir
besparingar. Framtiden får väl utvisa
om departementschefen har rätt på den
punkten. Det är ju dessutom inte alltid
så, att en lägre kostnad ger bättre utbyte
av insatsen än vad en högre gör.
Det finns skäl att befara att besparingen
här blir mindre än förlusten av effekt
i organisationen.

Yi har för vår del ändock godtagit
förslaget på denna punkt. I det utomordentligt
allvarliga läge, vari försvaret
befinner sig genom de kraftiga anslagsnedskärningar
som regeringen ämnar
genomdriva, kan även utgifter som
har hög avkastning i effektivitet få vika
för att minska ännu värre skadeverkningar
på annat håll. Vi vill emellertid
understryka vad utskottet anför om
det nya läge som kan förväntas uppstå
när datamaskinanläggningar blir inordnade
i de regionala staberna och
om vikten av att då ompröva organisationen
av inskrivnings- och personalredovisningsverksamheten
i den mån
det då kan befinnas motiverat.

En punkt där vi inte kan biträda departementschefens
av utskottsmajoriteten
tillstyrkta mening är när han föreslår
att hela inskrivningsförfarandet
och sysslandet med de värnpliktigas
förhållanden över huvud taget skall föras
bort från de militära myndigheternas
direkta ansvar genom att det centrala
värnpliktsverket ställs direkt un -

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. inskrivning och redovisning av värnpliktiga

der Kungl. Maj :t och värnpliktskontoren
och inskrivningscentralerna direkt
under detta verk, medan det militära
inflytandet avses skola komma till uttryck
genom »viss anvisnings- och direktivrätt».
Att en sådan organisationsform
inte kan ge bästa resultat i krig
förefaller alldeles uppenbart.

I fredstid är den militära apparaten
i huvudsak bara ett organ för utbildning.
Samhället har skäl och rätt att
ställa stora krav på att de militära myndigheterna
fullgör denna uppgift med
effektivitet och omdöme, så att utbytet
av de uppoffringar som vi avkräver
våra unga män i form av värnplikt blir
så stort som möjligt i fråga om försvarseffekt.

Instruktionsmässigt vilar ansvaret
för den operativa och organisatoriska
personalplaneringen och krigsplaceringen
på de militära myndigheterna
— det understryks särskilt av departementschefen
i propositionen, och han
påpekar också att det skall vara så även
i fortsättningen. Det är svårt att förstå
hur det ansvaret fullt skall kunna utkrävas
utan att de militära myndigheterna
får bibehålla hela uppgiften att
svara för omhändertagandet i alla dess
aspekter av värnpliktskontingenten —-naturligtvis efter de lagar och föreskrifter
i sammanhanget som statsmakterna
utfärdar. Det nuvarande systemet har
fungerat bra i det här avseendet -— i
varje fall har något annat inte gjorts
gällande i propositionen eller såvitt jag
vet i några andra sammanhang. Något
sakskäl för förändringen ges inte heller.

Man vill verkligen undra om detta
överflyttande av hela ansvaret är uttryck
för en misstro mot de militära
myndigheterna, och hur den misstron
i så fall motiveras. Under alla omständigheter
förefaller det sannolikt och
för övrigt också naturligt, om de militära
myndigheterna inte kan underlåta
att betrakta omflyttningen som ett uttryck
för sådan misstro.

Herr talman! I fråga om förläggning -

en av det centrala värnpliktsverket föreslår
Kungl. Maj :t att den skall bestämmas
till Solna, där även östra värnpliktskontoret
är tänkt bli förlagt. Det
finns väl skäl som talar till förmån för
en sådan placering, men det finns också
skäl som talar emot. Högerpartiets
representanter har i reservation 2 till
utskottets utlåtande pekat på beredskapssynpunkten
och på det allmänna
önskemålet att när så är möjligt flytta
ut ämbetsverk från storstockholmsområdet
till landsorten. Dessa skäl är enligt
vår mening i varje fall tillräckligt
starka för att man skall göra ytterligare
utredning innan förläggningen slutgiltigt
fastställes.

Det är självklart att en sådan utredning
även måste pröva om verkets
tänkta samförläggning med östra värnpliktskontoret
kan leda till att detta också
bör flyttas och om då den där tänkta
inskrivningsverksamheten skall ligga
kvar som en inskrivningscentral i
storstockholmsområdet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1 och kommer i
sinom tid att yrka bifall även till reservation
2 vid utskottets utlåtande.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få ta till
orda i denna fråga av ett par olika anledningar.
Den ena anledningen är att
jag har haft tillfälle att studera den
försöksverksamhet som för närvarande
bedrivs i Karlstad, och den andra är
att jag bär en med den senaste talaren
överensstämmande uppfattning i fråga
om reservation 2.

De förändringar i inskrivningsförfarandet
som propositionen och utskottets
tillstyrkan innebär är att hälsa med
tillfredsställelse. Det framgår klart av
den pågående försöksverksamheten att
en väsentligt mer gedigen undersökning
av de värnpliktigas fysiska och psykiska
förutsättningar kan genomföras
med den metod som nu planeras omfatta
hela landet. Förläggningen till fas -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. inskrivning och redovisning av värnpliktiga

ta inskrivningscentraler är självklart
ägnad att ge större säkerhet åt de bedömningar
av de värnpliktigas förutsättningar
att komma på rätt plats som
är ett angeläget önskemål i militära
sammanhang. lag vill därför personligen
livligt tillstyrka det förslag som här
föreligger.

Det är många fördelar förknippade
med detta förfarande, men det är uppenbart
att det också medför en del
ökade besvär och kostnader för de ungdomar
som skall inställa sig. Inskrivning
på endast sex platser i landet mot
för närvarande väsentligt fler platser
medför ökade reseavstånd. Systemet
som sådant innebär också att inskrivningen
utsträcks till två dagar. För
många ungdomar med lång resväg kommer
det att gå åt ytterligare én dag
såsom resdag. Jag har försökt att i
proposition nr 34 hitta något litet uttalande
om den ersättning för förlorad
arbetstid som rimligen borde utgå till
de värnpliktiga i detta sammanhang,
men jag har inte hittat något. Jag uttalar
emellertid här den förhoppningen
att dessa saker skall uppmärksammas,
emedan jag anser att en sådan här förhandsinställelse,
som inte rimligen kan
inräknas i värnpliktstiden, eftersom
man över huvud taget inte vet om vederbörande
blir uttagen till värnpliktstjänstgöring
eller ej, bör ersättas av
statsverket, enligt min uppfattning med
hela det inkomstbortfall som förorsakas
den värnpliktige. Jag skulle vilja vädja
till dem det vederbör att när det blir
aktuellt allvarligt pröva den frågan.

När det gäller den s. k. lydnadsställningen
för värnpliktsverket — ett enligt
min mening passande uttryck i militära
sammanhang — delar jag till
skillnad från herr Virgin utskottets
uppfattning om att detta nya verk bör
underställas Kungl. Maj :t direkt. Den
grundsyn som ligger bakom det nya förfarandet
vid inskrivning och som innebär
ett ökat hänsynstagande till medicinska
och psykologiska faktorer medför
tillsammans med den allmänna för -

ändringen i tidsandan, att det bör vara
rimligt att värnpliktsverket underställes
Kungl. Maj :t direkt och frikopplas från
överbefälhavaren. Jag tror också att det
skulle inge de värnpliktiga en känsla av
ökad objektivitet. Detta påstående innebär
inte att jag på något sätt hyser
misstroende mot de militära myndigheterna,
men jag är ganska övertygad om
att den synpunkt som jag har framfört
också är de värnpliktigas synpunkt.

Beträffande lokaliseringen av det nya
värnpliktsverket till Solna delar jag helt
lieirr Virgins uppfattning att man, innan
en sådan förläggning beslutas, borde
undersöka möjligheterna till annan
förläggning i landet. Denna min mening
är motiverad av centerpartiets allmänna
inställning att man bör pröva
förläggning av centrala statliga organ
och verk till andra platser än Storstockholm.
Dessutom är det väl ur ren
militär beredskapssynvinkel och ur försvarets
synvinkel angeläget att så litet
antal sårbara institutioner som möjligt
förlägges till storstockholmsområdet,
det område som väl utan tvekan i händelse
av krigstillstånd är mest utsatt i
hela vårt land.

lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag under den
punkt som vi nu behandlar. lag kommer
senare att biträda det yrkande som
herr Virgin sannolikt kommer att framställa
beträffande reservation 2.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag tar till orda i denna
debatt av två skäl.

Det första skälet är att jag ställt en
fråga till försvarsministern för en tid
sedan. Jag hade dock inte möjlighet
att vare sig tacka statsrådet för svaret
eller att kommentera detsamma.

Frågan gällde huruvida man skulle
kunna tänka sig att vidtaga åtgärder
för att eliminera de olägenheter såväl
för berörda värnpliktiga som för näringslivet
som är en följd av den osäkerhet
som många gånger råder beträf -

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. inskrivning och redovisning av värnpliktiga

fande tidpunkten för inkallandet av
värnpliktiga. Statsrådet hänvisade i sitt
svar till propositionen nr 34 och menade
att den nya organisationen skulle
göra det möjligt att beakta detta önskemål
i en annan utsträckning.

När jag nu läser propositionen närmare
och även ser utskottsutlåtande!,
finner jag att man inte i något stycke
har tryckt på betydelsen och nödvändigheten
av information för de värnpliktiga,
inte minst om när de kan vänta
inkallelse. Vi vet att många unga människor
måste planera sina studier. Det
behövs också en planering för hur man
skall träda ut i förvärvslivet. För många
värnpliktiga i vår tid kan även ingående
av äktenskap vara aktuellt.

Försvarsministerns svar innebar att
han ansåg rådande förhållanden på detta
område otillfredsställande men satte
sitt hopp till den nya organisationen.
Jag vill, herr talman, understryka nödvändigheten
av att de värnpliktiga blir
så långt som möjligt informerade om
tidpunkten då de kan vänta inkallelse.

Detta torde också ha en stor psykologisk
betydelse eftersom unga människor,
som skall träda i tjänst på detta
sätt, vill ha ordning och reda. Jag tror
att de militära myndigheterna inte
minst på detta område bär försummat
någonting — man skall inte bara kräva,
utan man skall också kunna ge de värnpliktiga
en känsla av att samhället gör
vad som är möjligt för att hjälpa dem
till rätta i den situation de befinner
sig i.

Mitt andra skäl till att jag tar till
orda i denna debatt är att jag, liksom
herr Svanström, vill uttrycka sympati
för reservation 2 vid utskottets utlåtande.
De skäl som anförts för utredning
av frågan om värnpliktsverkets
lokalisering är enligt min mening så
starka och bärande, att det finns all
anledning att titta närmare på denna
fråga. I många olika sammanhang bär
ju önskemål framförts om att de statliga
organ, som inte nödvändigtvis behöver
ligga i storstookholmsområdet,

bör man i varje fall försöka placera
ute i landet. Mig förefaller det som om
detta värnpliktsverk utan några större
vådor skulle kunna förläggas någon annanstans
än i storstockholmsområdet.

Jag kommer, herr talman, att stödja
reservation 2 vid utskottets utlåtande.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Vad riksdagen nu har
att ta ställning till — ett ändrat system
för inskrivning och redovisning av
värnpliktiga — innebär, om det antas,
en ganska genomgripande förändring
av någonting som de flesta manliga
svenskar över 21 år kommit i beröring
med, den s. k. »mönstringen». Vill man
skämta kan man kanske säga att vi nu
tänker övergå från den beväringsmönstring
som Döderhultarn odödliggjort i
sina skulpturer till dagens datamaskiner.

Utvecklingen inom samhället har
gjort att nuvarande system för inskrivning
och personalredovisning blivit
föråldrat och måste ersättas med något
annat. Utskottet har varit enigt i sin
tillstyrkan av det förslag till nytt system
för inskrivning och redovisning av
värnpliktiga som Kungl. Maj:t framlagt
och som herr Virgin nyss har redovisat.
Det har däremot inte gått att
nå enighet om lydnadsförhållandena
för de nya organen. Lokaliseringen av
den centrala enheten råder det också
delade meningar om.

Bristerna i det nuvarande systemet
gäller framför allt informationsunderlaget
och urvalssystemet.

Utvecklingen i samhället har sprungit
ifrån det system vi för närvarande har
för inskrivning och redovisning av våra
värnpliktiga. Vi behöver ett tillförlitligt
system för personalersättning
och för fördelning av arbetskraft till
olika områden i händelse av krig. Vi
har beslutat om ett repetitionsutbildningssystem,
som ställer stora krav på
redovisningssystemet.

Den snabba tekniska utvecklingen

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. inskrivning och redovisning av värnpliktiga

har lett till att kraven på befattningshavarna
inom krigsmakten har ökat
väsentligt. Kraven är dessutom skiftande.
I stridande befattningar ställs det
stora fordringar på personalens fysiska
och psykiska kvalifikationer. I tekniska
befattningar krävs personal med olika
grad av teknisk begåvning. Samtidigt
har utbildningssamhället börjat slå igenom
på tillgångssidan. De värnpliktiga
kan placeras utefter en bred skala när
det gäller teoretisk utbildning och
praktisk erfarenhet.

Att klara den mängd av information
det här är fråga om med manuell kraft
eller tillgängliga maskinella hjälpmedel
är inte möjligt. Man måste ta datatekniken
till hjälp. Detta ger också möjlighet
till integration med andra system,
bland annat folkbokföringen vilket ur
många synpunkter är väsentligt.

De ökade krav ur psykisk och fysisk
synpunkt som måste ställas på de värnpliktiga
gör att en betydligt mera omfattande
undersökning av den värnpliktige
än som för närvarande sker
erfordras för framtiden vid inskrivningsförrättningen.
Första avdelningen
har haft tillfälle att på platsen studera
de försök som pågår inom Bergslagens
militärområde. Vi blev övertygade om
det nya systemets fördelar. Den inskrivningsskyldiges
hälsotillstånd och
lämplighet för olika slags utbildning bör
bli väl klarlagda. Man kan därigenom
också redan vid inskrivningen skilja
ut en stor del av de värnpliktiga som
nu frikallas av medicinska skäl först
under pågående grundutbildning. Detta
gagnar den enskilda människan och
medför besparingar för försvaret som
åtminstone till en del kompenserar de
ökade kostnaderna. Utskottet har varit
enigt om att det föreslagna nya systemet
för inskrivning och personalredovisning
bör genomföras.

Det praktiska genomförandet av det
nya systemet innebär stora förändringar.
Enligt utredningens förslag skulle
inskrivningsområdenas antal, såsom
herr Virgin har framhållit, minskas till

sex, ett för varje militärområde, och
jämte personalredovisningen bilda en
regional personalförvaltning för militärområdet.

Kungl. Maj:t har för att spara personal
och begränsa kostnaderna förordat
att endast tre regionala organ inrättas.
Verksamhetsområdet för ett regionalt
organ omfattar i princip två
militärområden som då bildar ett inskrivningsområde.
Det inrättas ett värnpliktskontor
för varje inskrivningsområde.
Inskrivningsverksamheten får två
fasta inskrivningscentraler inom varje
inskrivningsområde. Härigenom förkortas
de inskrivningsskyldigas resor.
Detta sker även genom att man vid hänvisning
till inskrivningscentral inte
strikt följer gränsdragningen mellan
militärområdena. Utskottet har inte
funnit något skäl att erinra mot denna
del av förslaget.

I fråga om personalredovisningen
har det motionsvis framförts förslag
som i likhet med utredningen syftar till
ett regionalt organ för varje militärområde.
Det finns helt visst skäl som
talar för det, men utskottet har dock
stannat för att förorda Kungl. Maj :ts
förslag. Kostnadsbesparingarna är därvid
ett vägande skäl. Det gäller ju att
inom anslagsramen för försvaret få ut
största möjliga försvarseffekt. Varje
krona som kan sparas på organisationen
medför större materielanslag. Vi
bör också komma ihåg att en väsentlig
del av arbetet vid de här organen sker
med datamaskiner där tekniken befinner
sig i snabb utveckling. Det pågår
inom krigsmakten utredningar om användningen
av datamaskiner för andra
ändamål. Detta kan leda till ändrade
förutsättningar även för inskrivning
och personalredovisning. Utskottet har
förutsatt att om den organisation som
nu förordats skulle medföra olägenheter
eller om det av annan anledning
skulle finnas skäl att ompröva organisationen,
så skall en sådan omprövning
komma till stånd utan särskild åtgärd
från riksdagens sida.

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. inskrivning och redovisning av värnpliktiga

En del av förslaget som det rått delade
meningar om har gällt ställningen
i lydnadshänseende för det centrala organet
värnpliktsverket och de regionala
organen värnpliktskontoren.

Departementschefen har förordat att
värnpliktsverket skall underställas
Kungl. Maj:t och att värnpliktskontoren
skall vara fristående i förhållande
till militärbefälhavaren. De militära
myndigheternas medinflytande skall
säkras genom direktivrätt och anvisningsrätt,
som herr Virgin alldeles nyss
har anfört.

Motionsvis har yrkats att värnpliktsverket
skall underställas ÖB och att
värnpliktskontoren skall anknytas till
militärområdesstaberna. Man menar att
det ansvar för personalplanering som
vilar på de militära myndigheterna inte
blir bäst tillgodosett genom direktivoch
anvisningsrätt.

Utskottets majoritet har stannat för
att tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag. Inskrivningsverksamheten som
sådan kan knappast anses vara en enbart
militär angelägenhet. Handläggningen
av befrielse- och anståndsärenden
tycker vi också talar för en mera
fri ställning. Vad verksamheten beträffar
kan det vidare sägas att om man
undantar den operativa och organisatoriska
personalplaneringen så är det
fråga om ett administrativt arbete jämförbart
med vad som ingår i förvaltningsbegreppet
på materielsidan. Vi
anser också att man inte kan bortse
från att övriga centrala ämbetsverk lyder
under Kungl. Maj:t och att övriga
förvaltningsorgan vid militärområdesstaberna
inte är inordnade i staberna.

Utskottets majoritet har utgått från
att de militära myndigheternas behov
av inflytande skall säkras genom direktiv-
och anvisningsrätt. Att hänsyn
därvid måste tas till det ansvar som
åvilar de militära myndigheterna finner
vi självklart.

Om, som utskottet framhåller, smidiga
och ändamålsenliga rutiner för samarbetet
tillskapas, tror jag att farhågor -

na för försvårade arbetsförhållanden
för de militära myndigheterna knappast
kommer att besannas. Men jag skulle
gärna för min personliga del vilja
tillägga att om så skulle visa sig bli
förhållandet, finner jag det självklart
att man uppmärksamt följer utvecklingen
och vidtar de rättelser som kan
behövas.

Till slut några ord om lokaliseringen
av värnpliktsverket till Solna. Personligen
är jag intresserad av att flytta ut
verksamheter till landsorten i så stor
utsträckning som möjligt, och jag vill
därför inte bestrida att de skäl reservanterna
framför har tyngd. Jag har
en gång varit med om att på basis av en
motion och följande reservation, som
samlade fem ledamöter i statsutskottet,
beslöt riksdagen flytta ut försvarets
fabriksverk från stockholmsområdet
till Eskilstuna, vilket slagit synnerligen
väl ut. Men jag undrar ändå, om de skäl
reservanterna anför i nuläget och vid
en avvägning med andra skäl överväger.
I första hand är det en kostnadsfråga.
Verket har tillräckliga lokaler i
Solna för sin verksamhet. Vid lokalisering
på annan ort skulle med all säkerhet
nya byggnader få uppföras. Detta
innebär merkostnader, som måste tas
inom ramen för det militära försvaret.
Man kan diskutera om detta är lämpligt.
ÖB har inte yrkat på ändrad lokalisering,
och inte heller arméchefen har
haft något emot det förslag som föreligger.
östra värnpliktskontoret kommer
att förläggas till Solna i anslutning
till värnpliktsverket. Detta bör ge möjlighet
till sambruk av dataanläggningen
och vissa administrativa anordningar.
Vi anser det också vara till fördel
att det centrala verket här får möjlighet
att direkt följa verksamheten vid
ett av de regionala organen. Allt detta
talar enligt vår mening för ett bibehållande
av värnpliktsverket i Solna. Lägger
man dessutom därtill att de flesta
värnpliktiga inom detta område bor i
Storstockholm, finner man att en utflyttning
av verket till Strängnäs skulle

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. inskrivning och redovisning av värnpliktiga

medföra i medeltal en ökning av restiden
med ungefär en tredjedel för de
värnpliktiga.

Herr Svanström har diskuterat frågan
om ersättningen till de värnpliktiga
som inställer sig till mönstringsförrättning.
Jag skulle vilja hänvisa till
vad som står i propositionen, nämligen
att de mönstringsskyldiga får de förmåner
som tillfaller de värnpliktiga, sålunda
fria resor, fri inkvartering och
förplägnad samt en dagpenning, som
för närvarande uppgår till fem kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på samtliga
punkter.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svanström sade i
sitt anförande att den ökade hänsyn
som man numera behöver ta till medicinska
och psykologiska faktorer gör
det nödvändigt eller i varje fall önskvärt
att värnpliktsverket läggs direkt
under Kungl. Maj :t. Men det ökade hänsynstagandet
till dessa faktorer har
främst framdrivits på de militära myndigheternas
initiativ. Jag tycker nog
att herr Svanströms inställning visar
just ett sådant misstroende mot dessa
myndigheter som jag knappast kan finna
motiverat. Inställningen visar också
en misstro mot regeringens möjligheter
att ge riktiga direktiv och att få
dessa direktiv efterföljda.

Man kan f. ö. göra tankeexperimentet
att det gällde att skapa någon institution
för att inskriva elever till det
allmänna skolväsendet — parallellen
är ganska lätt att dra. Menar herr Svanström
i så fall att man skulle göra denna
uttagning till skolväsendet vid sidan
av de lokala skolmyndigheterna och
under ledning av ett verk som ställdes
utanför skolöverstyrelsen? Jag har mycket
svårt att tro att man skulle vilja
hävda en sådan mening.

Sedan vill jag gärna instämma i den
av herr Harald Pettersson framförda
förhoppningen att den nya organisa -

tionen skall ge en bättre möjlighet till
planering och information till fördel
för de värnpliktiga och för näringslivets
överblick över förhållandena.

Slutligen, herr talman, vill jag säga
att verkets lokaliseringsfråga givetvis
kan vara en kostnadsfråga. Men vid
uppvaktningar inför statsutskottets
första avdelning fick vi veta att det
kan finnas lokaler på annat håll i landsorten
som kan ställas till förfogande
utan att det skulle bli några ökade
kostnader och att representanter både
för ÖB och försvarsstaben därvid har
förklarat att om kostnadsfrågan kan
komma ur bilden, vill man gärna tillstyrka
en utflyttning av värnpliktsverket.

Vidare antydde jag i mitt första anförande
att man mycket väl skulle kunna
ha en inskrivningscentral kvar för
storstockholmsområdet och flytta både
värnpliktsverket och östra värnpliktskontoret
till lämpligt ställe i landsorten.
Då skulle man klara alla de svårigheter
som första avdelningens ärade ordförande
anförde som skäl mot en omlokalisering.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall även till reservation 2.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga till
utskottets ärade talesman att de ersättningar
som det kan bli fråga om och
som alltså blir identiska med dem som
gäller för värnpliktiga i tjänstgöring
kan jag personligen inte vara nöjd med.
Jag framhöll i mitt första anförande att
de också bör inkludera ersättning för
förlorad arbetsförtjänst.

Till herr Virgin vill jag säga att mina
synpunkter på angelägenheten av att
lydnadsförhållandet blir det som Kungl.
Maj:t och utskottsmajoriteten föreslagit
såsom jag sade redan i mitt första anförande
inte alls är baserade på någon
misstro mot överbefälhavaren. Nu utsträckte
herr Virgin misstroendet också
till att gälla regeringen, som enligt för -

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. inskrivning

slaget skall utfärda närmare tillämpningsbestämmelser.
Det betyder väl inte
mycket om jag hyser misstro mot den
ena eller den andra, men jag vidhåller
min tidigare anförda synpunkt att det
avgjort kommer att stärka de värnpliktigas
känsla av att vara objektivt behandlade
i förhållande till de militära
myndigheterna.

Jag tycker att det är svårt att dra paralleller
med ett eventuellt centraliserat
inskrivningsförfarande i skolväsendet.
Jag tycker med förlov sagt, herr
Virgin, att det är svårt att dra en sådan
parallell i detta sammanhang. Det rör
sig om helt olika ting. Framför allt är
det på skolans område fråga om frivilliga
åtaganden, i varje fall när det gäller
studier över grundskolan. Vid sådana
frivilliga åtaganden finns det inte alls
samma behov av en objektiv handläggning
som när det gäller ett tvångsmässigt
åtagande.

Jag ber, herr talman, att utan ytterligare
motivering få yrka bifall till reservation
2.

Herr BLOM (fp):

Herr talman! I likhet med de tidigare
talarna, inklusive utskottets företrädare,
anser jag att denna proposition
i stort är ett bra förslag för en modernisering
och förbättring av den nuvarande
personalredovisningen inom försvaret.
Det blir en rationalisering, och
den bör kunna medföra säkrare och
bättre användning av de personalresurser
som de värnpliktiga utgör. Den har
också den fördelen med sig, som här
tidigare sagts, att den manliga delen av
svenska folket får en utomordentligt
grundlig hälsokontroll i 20-årsåldern.
Jag vill rent parentetiskt göra den reflexionen
att de läkarteam som man
här tillskapar för denna undersökning
kanske också skulle kunna användas
även för hälsokontroll av kvinnor i
motsvarande ålder. Det hör ju inte till
detta ärende, men jag kan inte undgå
att nämna detta.

Den värnpliktiges tjänstgöring är ett

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 22

och redovisning av värnpliktiga
stort ingrepp i hans liv. Han tas ifrån
sin civila gärning måhända under ett
år eller kanske något kortare tid. Det
är viktigt att frågor i samband med detta
ianspråkstagande blir handlagda på
ett sådant sätt att han blir rättvist uttagen,
att han får kallelse i tid, som här
talats om av herr Harald Pettersson,
och att över huvud taget den mänskliga
felfaktorn så långt möjligt elimineras.
Man får väl uttrycka den förhoppningen,
att man när dessa datarutiner
blir ordentligt inkörda kan på ett bättre
sätt ge en tillfredsställande och rättvis
service åt den enskilde värnpliktige
och sålunda lösa en angelägen fråga
även av personalvårdsnatur. Vidare
medför denna metod besparingar, inte
oväsentliga sådana, vilket måste hälsas
med tillfredsställelse.

Det är emellertid eu punkt som jag
är litet betänksam emot. Det är den
nedskärning av värnpliktskontoren till
tre i stället för enligt utredningen föreslagna
sex, där sålunda varje kontor nu
skall ha två militärområden att betjäna.
Kanske finns en viss risk för att
storleken av de enheter som skall betjänas
kan medföra någon högre procent
felmarginal. Det kan kanske också
försämra möjligheterna för de militära
myndigheterna att få den service
beträffande personalredovisning — och
framför allt beträffande krigsplacering
— som värnpliktskontoren skall ge. Jag
hyser vissa farhågor i det avseendet
och hade önskat att man i varje fall
till att börja med hade gått på utredningens
förslag med sex värnpliktskontor.

I motion nr 1014, avlämnad av herr
Ståhl, har också just de här synpunkterna
tagits upp, och jag vill bara här
citera vad han har sagt, nämligen: »Den
starkt reducerade organisationen och
den med regional ledning i övrigt mindre
fast etablerade verksamheten medför
från beredskapssynpunkt olägenheter
samt risker för en schablonartad
behandling av enskild medborgares
värnpliktsförhållanden.»

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. inskrivning och redovisning av värnpliktiga

Jag delar herr Ståhls uppfattning att
det kan finnas sådana risker. Nu har
emellertid inte denna motion föranlett
någon reservation i utskottet. Utskottet
har i stället skrivit att om olägenheter
i det här avseendet skulle uppstå, skall
frågan kunna tas upp till ny prövning.

Med anledning härav och eftersom
ingen reservation har avgivits kommer
jag vid röstningen att i detta avseende
biträda utskottets förslag, ehuru med
eu viss tvekan.

Beträffande lydnadsförhållandena
finns det kanske en viss risk i den riktning
som herr Virgin har anfört, nämligen
att det kan uppstå icke önskvärda
svårigheter med kommunikationerna
mellan militärmyndigheterna och
värnpliktsverket.

Jag tror emellertid att risken för detta
inte är så stor som herr Virgin tycks
tro. Det finns ju andra specialfunktioner
inom försvaret med motsvarande
organisation som här har föreslagits.
Jag tänker t. ex. på intendenturverket,
den kamerala sidan som leds av försvarets
civilförvaltning, materielverken
osv.

Jag kommer därför också i det avseendet
att stödja utskottets förslag.

När det sedan gäller lokaliseringen
av värnpliktsverket och östra värnpliktskontoret
delar jag helt herr Virgins
liksom herrar Harald Petterssons
och Svanströms uppfattningar att lokaliseringsfrågan
bör utredas. Jag gör det
utifrån den utgångspunkten att jag anser
att den utredning som för några år
sedan lades fram, med herr Eckerberg
som ordförande, om lokalisering av
den statliga verksamheten och som siktade
till en decentralisering av vissa
statliga organ från storstadsområdet till
landsbygden, inte får gömmas för all
evighet i kansliets djupaste skrivbordslåda.
Alla möjligheter till sådan utflyttning
där den kan vara lämplig bör
tillvaratas. Detta gäller alldeles särskilt
när man nyetablerar en statlig organisation
eller ett verk.

Jag har mycket svårt att tänka mig,

att värnpliktsverket skulle ha större besvär
och större svårigheter att kunna
sköta sin verksamhet från en landsortsstad
med hyggliga förbindelser med huvudstaden
än vad t. ex. försvarets fabriksverk
har. Det är väl inte så säkert
att de kostnader, som en utflyttning
skulle innebära, behöver bli så stora
som utskottets företrädare har nämnt.
Det har tydligen ifrågasatts att vissa lokaliteter
som nu ägs av försvaret ute i
landsorten skulle kunna disponeras.
De som ligger i Solna finns det alldeles
säkert behov av för försvaret i övrigt
eller för andra myndigheter.

Med anledning av detta, herr talman,
vill jag yrka bifall till den reservation,
som är betecknad med 2, och till utskottets
utlåtande i övrigt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan komme
att framställas först särskilt angående
mom. 1 och 2, därefter särskilt rörande
vartdera mom. 3 och 4 samt vidare
särskilt avseende mom. 5—7.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 och 2 hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de i fråga om mom. 3 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningspropositaon:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 92 punkten
1 mom. 3, röstar

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas d den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej— 24.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Nilsson, Ferdinand, (ep) anmälde,
att han avsett att rösta ja men
av misstag nedtryckt nej-knappen.

Vidkommande mom. 4, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Virgin
m. fl. vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 92 punkten
1 mom. 4, röstar

Ja;

Ang. företagsdemokratin

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 49.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 5—7 hemställt.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. företagsdemokratin

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av motioner
angående företagsdemokratin.

Förslag om en utredning rörande företagsdemokratin
hade väckts

dels i de likalydande motionerna I:
660, av herr Fälldin, samt II: 837, av
herr Johansson i Växjö och herr Sundkvist,
vari föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om en förutsättningslös och allsidig
utredning rörande uthyggd företagsdemokrati
inom både den privata och den
offentliga sektorn i enlighet med vad i
motionerna anförts,

dels ock i de likalydande motionerna
I: 661, av herr Holmberg m. fl., och II:
830, av herr Bohman m. fl., vari yrkats,

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. företagsdemokratin

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla om utredning under medverkan
av företrädare för arbetsmarknadens
organisationer i syfte att redovisa
i motionerna närmare angivet underlag
för att skapa ökad gemenskap
m. m. mellan företag och anställda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå

a) motionerna I: 660 och II: 837;
samt

b) motionerna I: 661 och II: 830.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Lundberg (h), Brundin
(h), Wikberg (ep), Regnéll (h) och
Börjesson i Glömminge (ep).

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag har tillsammans
med fyra andra ledamöter av bankoutskottet
fogat ett särskilt yttrande till utskottets
utlåtande.

Vi har gjort det för att markera att
vi av arbetsmarknadsorganisationerna
förväntar att de nu fullföljer det utredningsarbete
och det utvecklingsarbete,
vartill de genom sitt remissyttrande har
förbundit sig och som har till ändamål
en fördjupad företagsdemokrati i enlighet
med motionernas syfte. Vi förväntar
också att därvid underlag för en
bredare och fördjupad debatt föres ut
utanför dessa organisationers innersta
cirklar.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Trots att jag inte har
reserverat mig och inte heller avgivit
något särskilt yttrande vill jag dock betyga
mitt och folkpartiets stora intresse
för företagsdemokratin, som kommit till
uttryck på många olika sätt.

Jag anser att det är angeläget att företagsdemokratin
stärks. Det gäller att
vidga delaktigheten i beslutens fattande
inom företagen och det gäller att genom
fördjupad företagsdemokrati ge de
anställda nya möjligheter till initiativ,

medinflytande och ansvar, och deras
strävan efter ökade kunskaper skall stimuleras.
En stärkt företagsdemokrati
bör medföra såväl ökad effektivitet i näringslivet
som större trivsel på arbetsplatsen.
En utveckling mot vidgad jämlikhet
i samhället skall också främjas.

Kravet på en fördjupning av företagsdemokratin
har samma tyngd inom alla
företagsformer, antingen de är enskilda,
kooperativa, statliga eller kommunala.
Men jag vill påpeka, att förstatligandet
inte leder till ökat merinflytande för de
anställda. Det politiska livets beslutsformer
kan inte genom någon enkel metod
överföras till företagen. Det är dock
samtidigt angeläget att medborgarna
även inom arbetslivet på olika vägar bereds
större möjligheter till inflytande
på de förhållanden som berör deras
dagliga liv.

Den utveckling av företagsdemokratin
som folkpartiet här eftersträvar kräver
reformer över ett brett fält. Det gäller
förutom medbestämmanderätt bl. a.
information, insyn och utbildning.

Dessutom vill jag erinra om arbetsmarknadsparternas
gemensamma utredningsarbete
på området i deras utvecklingsråd.
En av våra huvudlinjer i
denna fråga är att det i första hand ankommer
på arbetsmarknadens parter
att åstadkomma den välbehövliga utvidgningen
av företagsdemokratin.

Men samhället har också stora uppgifter
i sammanhanget. Det gäller att stimulera,
att skapa goda förutsättningar
för företagsdemokratin och att undanröja
varje hinder för den vidgade företagsdemokrati
som skall nås genom beslut
mellan arbetsmarknadens parter.

Jag vill också erinra om flera konkreta
åtgärder, föreslagna från folkpartihåll.
Det gäller en effektiviserad företagsnämndsorganisation
genom tätare
sammanträden och inrättande av undergrupper
till företagsnämnden för
specialuppgifter, t. ex. för personalutbildning
och produktionsfrågor. Det
gäller försöksverksamhet med representation
för de anställda i företagens sty -

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

relser. Här vill jag påminna om Sven
Wedéns personliga pionjärinsatser i sitt
eget företag. Sådan verksamhet är värdefull
såväl i statliga och kommunala
som i privata och kooperativa företag.
För att få vidgad erfarenhet bör en omfattande
försöksverksamhet ske exempelvis
i statliga och kommunala företag.

System med andel i vinst blir nästa
punkt på föredragningslistan, och jag
skall därför inte beröra detta just nu.

Det gäller företagsformer med utvecklad
demokratisk uppbyggnad. Varför
inte stiftelseägda företag, vilka förvaltas
enligt särskilda regler av utsedda
representanter för de anställda?

Det särskilda yttrandet till allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 53 i
fjol motiverades av att utskottsmajoriteten
då i sin skrivning anlade ett alltför
snävt betraktelsesätt på de företagsdemokratiska
problemen. I år däremot
har utskottsmajoritetens skrivning blivit
annorlunda, och folkpartirepresentanterna
i bankoutskottet har mot den
bakgrunden haft anledning instämma i
utskottsmajoritetens mening. Jag citerar:
»Utskottet anser sig kunna utgå
från att även därförutan erforderligt
sakmaterial kommer att stå till buds
som underlag för den fortsatta debatt
om utvidgad företagsdemokrati som
torde vara att emotse.»

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Till bankoutskottets utlåtande
nr 32 är fogat ett särskilt yttrande,
föranlett av de tvenne motionsparen
från höger- och centerhåll om utvidgad
företagsdemokrati.

Vi har med detta yttrande velat understryka
värdet och önskvärdheten av
en fördjupad företagsdemokrati och det
angelägna i att arbetsmarknadens parter
prövar nya vägar, nya former för en
utbyggd företagsdemokrati utöver den
s. k. konventionella företagsnämndsformen.

Åven om de avgivna motionerna i det -

Ang. företagsdemokratin
ta ärende avstyrkts av ett enhälligt utskott
och torde komma att bli avslagna
av kammaren, torde de inte sakna betydelse
som påtryckningsmedel på arbetsmarknadens
parter i avsett syfte. Utskottets
skrivning tyder också på det.
Jag citerar vad utskottet bl. a. säger:
»Det kan tas för givet att de uppslag som
framförts i de nyss nämnda motionerna
kommer att beaktas vid parternas fortsatta
gemensamma utredningsarbete.»
Jag hoppas att utskottet blir sannspått
på den punkten.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr PALM (s):

Herr talman! Det har varit intressant
att lyssna till de tre borgerliga representanterna,
som talat alldeles nyss.

Herr Brundin var ju mycket anspråkslös.
Han sade att högern med högerledaren
i spetsen — jag fattade det så —
har skrivit motionen med ett enda syfte,
nämligen att väcka debatt i frågan. Så
mycket mer kunde jag inte få ut av det
anförande som högerrepresentanten
höll.

Herr Österdahl har inte reserverat
sig. Han har varit med och skrivit under
utskottets utlåtande men hade mycket
mer att säga i en rad frågor. Det
hade varit intressant om han gjort allvar
av detta och motionerat i vanlig
ordning. I så fall hade remissinstanserna
fått pröva de synpunkter, som herr
Österdahl tagit tillfället i akt att nu
presentera. Det kanske kan finnas tillfälle
härtill en annan gång. Det skulle
vara intressant att höra, vad Arbetsgivareföreningen
och löntagarorganisationerna
skulle ha att säga i dessa frågor.
Dessa organisationer har ju ändå i flera
år sysslat med de spörsmål det gällde på
förhandlingsplanet.

Herr Wikberg, som finns med bland
dem som har levererat det särskilda
yttrandet, säger att man vill understryka
värdet av att arbetsmarknadens parter
»prövar nya vägar för företagsdemokratin».
Det skulle vara mycket intressant
att få veta vilka vägar man har

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. företagsdemokratin
tänkt sig. Man uttrycker sig i mycket
allmänna ordalag men anger inte på
vilket sätt dessa problem skall attackeras.

över huvud taget ger detta särskilda
yttrande ett mycket märkligt intryck.
Man talar inte klarspråk. Jag hade kanske
väntat mig att man, när man inte
har velat vara med om utskottets skrivning,
givit en förklaring som medfört
ökade upplysningar. Men någon sådan
förklaring återfinns inte i yttrandet.

I det särskilda yttrandet sägs på ett
ställe, att det är av vikt »att även andra
former av samverkan prövas än de om
vilka arbetsmarknadsparterna redan
har träffat överenskommelse». Jag vill
bär anknyta till vad jag sade till herr
Wikberg. Dessa »andra former» hade
vi velat veta litet mera om. Om man
har så bestämda önskemål, hade det
kanske varit bättre om man funnit formen
för en ren reservation och preciserat
sig bättre.

De två sista meningarna i det särskilda
yttrandet ger närmast intryck
av ett »god dag yxskaft». Man svarar på
vad man själv tidigare har ifrågasatt.

Här visar det sig ju, att höger- och
centerpartiledamöterna anstränger sig
för att gå partiledare Holmberg till mötes
så långt det är möjligt. Man sluter
dock inte helt upp bakom högergruppens
motion, utan man liar i stället valt
denna väg.

Det är ganska intressant att läsa högermotionen.
Där talas på något ställe
om att de stora företagen skapar en
»främlingskänsla hos den enskilde». Det
är ju en rent marxistisk vokabulär. Marx
talade om alienationen, men Marx kom
som bekant till andra slutsatser än man
har kommit till i detta sammanhang. Jag
vill för min del inte svära på varje ord
som Marx har sagt. Jag vill fråga om
herr Brundin vill svära på vad herr
Yngve Holmberg har sagt eller om han
svär på den ståndpunkt som Svenska
arbetsgivareföreningen intar i denna
fråga. Det är nämligen två skilda ståndpunkter.

I högermotionen sägs vidare: »De
problem som möter oss när vi önskar
utvidga de anställdas möjlighet att deltaga
i företagens planering och utveckling
är komplicerade. Redan önskemålet
att förbättra insynen möter svårigheter.
Näringslivets arbetsvillkor kräver
ett betydande mått av intern slutenhet.
»

Ja, det är precis vad vi har misstänkt
och vad vi har fått bekräftat. Därför
hälsar vi alla insatser för företagsdemokratin
med stor tillfredsställelse, som
man i första hand skall kunna lösa förhandlingsvägen.

I högermotionens kläm begärs en utredning
i syfte att »redovisa i motionen
närmare angivet underlag för att
skapa ökad gemenskap m. m. mellan
företag och anställda». Vad innebär detta
»m. m.»? Det skulle vara intressant
att få veta.

Sedan kommer jag till centerpartimotionen,
där herr Fälldin är en av undertecknarna.
I denna motion talas om
det goda samarbete som råder i detta
sammanhang samt om intressegemenskapen.
Man noterar att ett nytt samarbetsavtal
tillämpas sedan år 1967 men
att man är i behov av en bättre information.
I allmänna ordalag talas om att
det har »diskuterats om insyn», men
sedan blir det inte mera.

År det möjligen Hägglunds-affären
som man tänker på? Eller vad är det
man har i tankarna? Det skulle ha varit
värdefullt, om man också där hade preciserat
sig, alltså om man över huvud
taget begär insyn och hur denna insyn
i så fall skulle vara utformad. Det finns
inte ett ord om detta i centerpartiets
motion. Den lider samma brist på klarspråk
som högermotionen.

I centerpartimotionens kläm talas om
»en förutsättningslös och allsidig utredning
rörande utbyggd företagsdemokrati
inom både den privata och den offentliga
sektorn».

Såsom framgår av utskottsutlåtandet
har dessa motioner skickats på remiss.
Arbetsgivareföreningen säger utan vi -

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

dare nej till motionsyrkandena och hänvisar
till utredningar som pågår. LO och
TCO svarar, att de inte vill vara med
om någon lagstiftning för närvarande.
SACO säger nej, liksom även Statstjänstemännens
riksförbund.

Bankoutskottet har varit barmhärtigt
nog mot herr Holmberg och hans medmotionärer,
att inte ansluta sig till
Arbetsgivareföreningens linje. Utskottet
har häktat på det yttrande som närmast
LO och TCO har kommit till, där
det ju framgår av vår skrivning att dörren
naturligtvis står på glänt för en lagstiftning,
om det framstår såsom ett
uppenbart intresse från löntagarorganisationerna
att de vill ha lagstiftningsåtgärder
i den riktningen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Tyvärr tror jag att herr
Palm hörde alltför dåligt på vad jag
yttrade; det var visserligen mycket
kort men detta betraktar jag som en

dygd.

Jag sade att vi hade åtnöjt oss med
ett särskilt yttrande av den anledningen,
att arbetsmarknadsorganisationerna
i sina remissvar uttalat sig klart positivt
för en utveckling mot fördjupad
företagsdemokrati, helt i linje med önskemålen
i högerns partimotion. Och jag
förstår inte varför herr Palm skulle
lia någonting emot att vi kan fördjupa
och förbättra demokratin ute i våra
svenska företag.

Att vi nöjt oss med ett särskilt yttrande
i stället för att i reservation yrka
bifall till partimotionen beror helt enkelt
på att vi har ansett det vara ett politiskt
ansvar att hålla denna fråga vid
liv och ständigt stöta på —- men när de
organisationer som närmast har att
handlägga dessa frågor uttalar sig så
positivt för syftet och beträffande
engagemanget i ett fortsatt utredningsoch
utvecklingsarbete, ja, då finns det
inte anledning att göra annat, herr

Ang. företagsdemokratin
Palm, än att genom ett särskilt yttrande
markera sin politiska vilja.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Trots herr Palms mångordighet
när det gällde att redovisa högerns
och centerns motioner i detta
ärende måste jag nog säga, att herr
Palm har läst centermotionen rätt dåligt,
när han frågar vilka andra vägar
jag avsåg då jag använde det uttrycket.
Om herr Palm läser längst upp på
andra sidan i motionen, finner han en
del förslag där.

Låt mig dessutom bara peka på att
också utskottet som sådant är helt inne
på den linjen, att även om de steg, som
hittills tagits på företagsdemokratins
område, kan vara av ganska stort värde
så kännetecknas de av en viss återhållsamhet,
varför man från skilda utgångspunkter
kan föreslå radikalare åtgärder.

Så alldeles opåkallat är det därför
kanske inte med en utredning.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag gjorde mina randanmärkningar
till behandlingen av detta
ärende närmast därför att frågan har
kommit igen i riksdagen vid upprepade
tillfällen. Vi vet var löntagarorganisationerna
står i dessa sammanhang,
och man får ett starkt intryck av att
motionärerna av rent propagandistiska
skäl vill framstå som något slags pådrivare
i denna fråga. En fråga som är
föremål för förhandlingar samtidigt
som det är klart att lagstiftningsvägen
kan utnyttjas om det inte är möjligt
att komma överens vid förhandlingsbordet.

Här finns många intressanta saker
som det kanske blir tillfälle att tala om
framöver — exempelvis en översyn av
aktiebolagslagen och vad det skall kunna
ge. Jag vill också understryka den
stora roll insynsfrågorna har när man
vill ge sig i kast med dessa problem.

Onsdagen den 8 maj 1968

40 Nr 22
Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

Vad jag velat markera med mitt inlägg
är att de borgerliga partierna går
som katten kring het gröt och inte talar
klarspråk i detta avseende. Man vill
framstå som varma anhängare av en
ökad företagsdemokrati, men det intressanta
är att man inte har satt fingret
på de verkligt centrala punkterna, som
vi nog kommer att närma oss här inom
en inte alltför avlägsen framtid.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt
företagssparande

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av motioner
angående de anställdas andel i ett långsiktigt
företagssparande.

I de likalydande motionerna 1:658,
av herr Dahlén m. fl., och II: 851, av
herr Wedén m. fl., hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
hemställa, att en parlamentarisk utredning
måtte tillsättas under medverkan
av företrädare för arbetsmarknadens
parter och erforderlig expertis
med uppgift att avgiva förslag om hur
från det allmännas sida metoder att
giva löntagarna andel i ett långsiktigt
företagssparande kunde stimuleras.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 658
och II: 851.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundberg (h), Brundin (h), Österdahl
(fp), Wikberg (ep), Regnéll (h), Berglund
(fp), Börjesson i Glömminge (ep)
och Larsson i Umeå (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:658 och
11:851 hos Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning angående de anställdas

andel i ett långsiktigt företagssparande
i enlighet med vad reservanterna anfört.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Denna fråga har en både
praktisk och principiell betydelse,
praktisk just på grund av det stora behovet
av kapital.

Det svenska näringslivet undergår ju
en mycket snabb strukturförändring.
Näringslivet måste anpassas efter de
ändrade avsättningsförhållandena såväl
på hemmamarknaden som på exportsidan.
En rationalisering och en mekanisering
måste genomföras för att produkterna
skall kunna produceras så billigt
som möjligt, vilket är nödvändigt
om avsättningen i den hårda konkurrensen,
inte minst på exportsidan, skall
kunna tryggas. Stora omflyttningar av
arbetskraften geografiskt och yrkesmässigt
pågår, som kräver väldiga investeringar
i bostäder och serviceanordningar
i de expanderande orterna, samtidigt
som en ökad utbildning och omskolning
måste genomföras för att arbetskraften
yrkesmässigt skall kunna anpassas
till de ändrade förhållandena.

Allt detta kostar pengar och åter
pengar. Det är tydligt att ett stort kapitaltillskott
måste kunna ställas till näringslivets
förfogande för att finansiera
de nödvändiga investeringarna. Ett
av de största problemen för de mindre
staterna torde vara att få fram tillräckligt
kapital för att klara dessa investeringar,
framför allt inom produktionen,
så att konkurrenskraften gentemot utlandet
skall kunna upprätthållas.

I avstämningen av 1965 års långtidsutredning
i den reviderade finansplanen
sägs också: »Den med hänsyn till
1970-talets utveckling nödvändiga uppgången
av investeringsaktiviteten kommer
att innebära ökade krav på kreditmarknaden
inte endast i kvantitativ bemärkelse
utan även vad gäller mekanismerna
för utbudets anpassning till de
föreliggande behoven.»

Tyvärr har företagssparandet sjunkit

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

avsevärt under de senaste åren. År 1959
var inte mindre än 51,7 procent av
bruttosparandet i landet just företagssparande,
inklusive de enskilda försäkringsinrättningarnas
sparande, men år
1964 hade andelen sjunkit till 32,5 procent;
alltså var minskningen nästan 20
procent, allt enligt motionärerna. Det
synes som om denna dystra utveckling
skulle fortsätta. Enligt vissa utredningar
skall företagssparandet under 1970-talet ha sjunkit ända ned till 25 procent
av hela bruttosparandet.

Denna utveckling är olycklig ur de
synpunkter som reservanterna företräder,
och här kommer de principiella
synpunkterna in i bilden.

Den hittillsvarande utvecklingen har
medfört att makten över kapitaltillgångarna
i hög grad koncentrerats till samhälleliga
instanser, som på detta sätt
fått möjlighet att öva inflytande över
näringslivet. Vi tror inte att detta är
lyckligt. Företagssparandet bör därför
stimuleras så att självfinansieringen
inom näringslivet blir tillfredsställande.
Vidare måste hushållssparandet öka.
Jag vill också erinra om att företagssparandet
och självfinansieringsgraden
i t. ex. USA är mycket hög, vilket säkerligen
är en av anledningarna till effektiviteten
i detta lands industri.

Med hänsyn till sparandets ogynnsamma
utveckling hitintills och framför
allt på sikt är det angeläget att nya
former prövas för att öka bl. a. företagssparandet
och det enskilda sparandet.

Den form av sparande som motionärerna
föreslår avser ett företagssparande,
som de anställda får del av och som
av dem skall kunna lyftas efter vissa
år. Detta sparande kan därigenom omedelbart
tas i bruk av företaget. På detta
sätt ökar företagets möjligheter att
finansiera vissa investeringar, samtidigt
som förmögenhetsbildningen sprides till
de anställda och inte blir koncentrerad
enbart till företagens ägare. Vidare blir
företagen mindre beroende av kreditinstitut
av olika slag.

Det förslag som reservanterna tillstyrkt
fyller därför högt ställda fordringar
när det gäller förmögenhetsfördelningen
i form av förmögenhetstillväxt,
fördelad på företag och i företaget
anställda. Vi tror också att denna
form för de anställdas del i företagens
förmögenhetsbildning ytterligare kommer
att förstärka det goda förhållande,
som råder mellan arbetstagarna och deras
arbetsgivare. Värdet av samförstånd
och ökad insyn i företagen kan inte
överskattas.

Jag vill också särskilt erinra om reservanternas
uttalande, att ett grundläggande
villkor för ett dylikt system
är att arbetsmarknadens parter är beredda
att medverka såväl på utredningsstadiet
som vid projektets genomförande
i praktiken. Det är alltså inte
på något sätt fråga om att gå förbi dessa
parter, men vi tror att om statsmakterna
uttrycker en bestämd vilja att
pröva förutsättningarna för ett sådant
företagssparande från de anställdas sida,
t. ex. vad gäller den skattemässiga
behandlingen, så har man all anledning
att räkna med intresse och medverkan
från arbetsmarknadsparterna.

Utskottsmajoriteten har uttalat att det
inte kan bli tal om att staten i beskattningshänseende
skulle premiera ett sådant
företagssparande. Reservanterna
däremot anser, att den frågan bör bli
föremål för en parlamentarisk utredning,
där arbetsmarknadens parter och
erforderliga experter får medverka.
Frågan om en försäkring mot förluster
vid företagens eventuella likviditetssvårigheter
bör också beaktas.

Herr talman! .lag yrkar bifall till reservationen.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman: I en artikel i tidskriften
Fackföreningsrörelsen, nr 8 i år, behandlades
helt nyligen denna fråga om
vinstandel för de anställda. Det var under
rubriken »Industrins självfinansiering
och den ekonomiska demokratin».

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

Det är intressant att få en LO-experts
negativa syn på frågan. Det börjar med
misstro mot motiven. Författaren säger
att tanken om vinstdelning framförts
nu igen »synbarligen för att mildra löntagarnas
traditionella misstro mot liöga
vinster». Detta skulle alltså vara något
slags arbetsgivarknep. Det positiva —
stimulans till produktionsökning, skapande
av »vi-anda», stabila anställningsförhållanden
etc. — skulle alltså
inte vara de verkliga, ärliga motiven.

Så fortsätter författaren med en redovisning
av inom DO diskuterade synpunkter
på hur anställda skall kunna få
del av förmögenhetstillväxten. Det skulle
i så fall vara fonder, som kontrolleras
av organisationerna och som skapas efter
kollektiva överenskommelser. Även
offentligt sparande via AP-fonderna
främjar bättre den ekonomiska demokratin
än något individuellt vinstandelssystem.

De här kort refererade tankegångarna
illustrerar utmärkt hur olika vi ser
på frågan. I högermotionen om de mindre
och medelstora företagens arbetsförhållanden,
som debatterades här i kammaren
i fredags, fanns också ett avsnitt
som behandlade just denna fråga, vilken
tagits upp i folkpartimotionen. Jag
ber att få citera ett par meningar ur
motionen nr II: 496: »I mindre företag
är det stundom möjligt att genom överenskommelser
om andel i vinst eller aktieteckning
med prioritet för de anställda
ytterligare stärka bandet mellan
de anställda och företagen.»

Vidare heter det: »Det är sålunda vår
åsikt att man närmare bör utreda lämpliga
system för både andel i vinst och
de anställdas delägarskap. Möjligheterna
att genom vissa bolags- och skatterättsliga
åtgärder underlätta sådana arrangemang
bör även prövas.»

Det var då naturligt för oss från högersidan
att stödja utredningskravet.
Folkpartimotionen innehåller en skiss
till system med i företagen under viss
tid kvarhållna vinstandelar. Personligen
är jag väl något tveksam om just denna

modell är en god och praktisk lösning.
Sannolikt skulle en utredning kunna ge
anvisning på andra modeller. Detta
skulle utan minsta tvekan vara av stort
värde. Redan i dag tillämpas i en hel
del företag individuellt utformade system,
mer eller mindre konsekvent genomförda.
Kanske är förekomsten av
vinstandelssystem i den mindre och medelstora
företagsamheten mer frekvent
än vi tror, eftersom i detta avseende
den gamla regeln om att »hälsan tiger
still» säkert gäller. Jag har personligen
mer än 20 års erfarenhet i just detta
ärende.

Jag är övertygad om att uppslag och
idéer som stimulerar arbetsgivare till
initiativ i denna riktning och som gör
löntagarna positivt inställda till försök
är nyttiga och önskvärda. Att sedan Organisationssverige
åtminstone i första
omgången visat en negativ inställning
är begripligt, men det får väl tas med
visst jämnmod. Att få sina cirklar litet
rubbade kan självklart verka litet irriterande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar är föranlett av två
folkpartimotioner, där man hemställer
om en parlamentarisk utredning. Denna
fråga har behandlats flera gånger tidigare
i riksdagen, men har rönt samma
öde som vi väl förutsätter att den skall
göra i dag också, nämligen att motionerna
avslås.

När man läser motionerna undrar
man vad motionärerna egentligen menar.
Om jag förstått motionärerna rätt,
vill de å ena sidan skapa möjligheter
för industrierna att öka sina investeringar,
men å andra sidan tar de fram
det gamla socialiseringsspöket. Det heter
nämligen i motionerna: »När det
gäller det offentliga sparandet är det
uppenbart att partier som vill föra en
socialistiskt färgad politik har förkär -

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. de anställ
lek för denna typ. En del socialdemokratiska
kretsar i Sverige torde t. ex. ha
funnit att en kraftig utveckling av dessa
sparformer numera för dem är den
minst ofördelaktiga metoden att förändra
samhället i socialistisk riktning,
undergräva äganderätten och öka möjligheterna
för de bestämmande politikerna
att dirigera konsumtion och produktion.
»

Herr Österdahl återkom just med samma
skrämselpropaganda. Han uttalade
att just det kollektiva sparandet hade
gjort det möjligt för samhället att skapa
sig större inflytande över produktionen.
Ur borgerlig synpunkt är det tydligen
något alldeles fruktansvärt att samhället,
människornas flertal, skall få
ett inflytande. Därför föreslår man i
reservationen en utredning, trots att
alla de löntagarorganisationer som står
bakom detta kollektiva sparande tackat
nej till förslaget i folkpartimotionerna.

Det är en underlig inställning. Vad är
man egentligen ute efter? Är man verkligen
ute efter att ge företagarna ett kapital
för ökade investeringar, eller är
det socialiseringsspöket som här driver
på?

När man läser vad som sägs från
bägge håll förstår man att fackföreningsrörelsen
är negativ.

Jag skall inte återge vad de olika remissinstanserna
sagt i denna fråga. Det
räcker med att jag konstaterar att ingen
stöttar upp folkpartimotionerna. Men reservanterna
säger: »Ett grundläggnde
villkor för att ett system av denna art
skall kunna komma till stånd är givetvis
att arbetsmarknadens parter är beredda
att medverka såväl på utredningsstadiet
som till projektets genomförande
i praktiken.»

När löntagarorganisationerna sagt
nej har utskottsmajoriteten funnit, att
utskottet inte har någon anledning att
tillstyrka motionerna. Därför yrkar vi
avslag på dem. Vi anser nämligen att
löntagarorganisationerna, eftersom de
redan sagt nej, inte vill delta. De vill

över huvud taget inte ha med frågan

,s andel i ett långsiktigt företagssparande
att göra, vilket också framgår av remissvaren.

Därför, herr talman, hemställer jag
om bifall till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Utskottet och dess föredragande
har enligt min uppfattning
hamnat på en alldeles riktig linje.
Strängt taget skulle det vara alldeles
onödigt för mig att gå upp i debatten.
Men ett inlägg kan bl. a. motiveras av
att en artikel i Fackföreningsrörelsen
åberopats på ett ganska underligt sätt.

Får jag dock allra först konstatera,
att vad man vill utreda är ett omfattande
tvångssparande. Det är nämligen vad
det rör sig om. Jag har ingenting
emot att tvångssparande utreds. Ett
samhälle kan tvingas till tvångsåtgärder,
och det har skett i betydande grad.
Det är emellertid förvånande att de
som bl. a. gick emot ATP och mycket
annat under förebärande, att det skulle
innebära inskränkning i individuell frihet,
så lättvindigt och plötsligt vill ge
sig in på ett ytterst konkret och omfattande
tvångssparande som ett positivt
förslag från utredningen skulle leda
till i detta fall. Detta var en mera
marginell fundering i frågan.

Jag vill gärna hålla med herr Lundberg
om att riksdagen skall förbehålla
sig rätten att sakligt pröva en propå
även om varenda organisation på arbetsmarknaden
sagt nej. Det är riktigt.
Det är t. o. m. en mycket väsentlig princip
att man inte utan vidare faller undan
för ett kollektiv. Men om herr
Lundberg studerar argumenten och
tänker sig in i hela den värld de är
uttryck för, måste han komma till den
slutsats som utskottets föredragande angett,
nämligen att det är en ganska
dödfödd historia.

Det fanns en hel del gott folk bland
löntagarna som förut, bara för några
år sedan, funderade över om detta var
någonting att ta fasta på. Men ju mer
man har tänkt — det är nämligen

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt foretagssparande

många som sysslat med dessa problem
utan hjälp av en kungl. utredning ■—
har man kommit underfund med att det
är en ganska underlig historia. Det är
mycket riktigt som sagts att man kör
vanemässigt med dessa olika idéer, ty
om man bara offrar några dagar på att
fundera kring problemen kommer man
underfund med vilken utomordentligt
allvarlig fråga det rör sig om.

I utskottets utlåtande har refererats
vad de stora arbetsmarknadsparterna
anfört i centrala sammanhang. Jag skall
anföra några synpunkter, som delvis
ligger vid sidan om. Då vill jag allra
först framhålla att den ställning man
tar till en sådan propå naturligtvis beror
på vad man vill åstadkomma med
tvångssparande av det här slaget. Är
man ute för att trygga ett ökat sparande
kanske man kan ha en uppfattning.
Är man ute för att binda löntagaren
hårdare vid den enskilda arbetsplatsen,
kanske man intar eu annan hållning.
Vill man ge löntagaren ökat inflytande
i produktionslivet, kan det motivera en
omvänd hållning. Är man slutligen ute
rätt och slätt för att motverka en sund
omdaning av vårt ekonomiska liv, något
som herr Åke Larsson knöt an till
här, då kan man hitta på precis vilka
saker som helst på detta område. I så
fall har man ett sådant ärende att man
struntar i alla realiteter i övrigt i frågan.

Jag vill erinra om att både LO och
TCO sedan gammalt har varit synnerligen
positiva i näringslivsfrågorna.
Inom LO har vi funnit det angeläget att
fostra följande mentalitet hos arbetarna:
vi vill ge dem insikten om att bara
ett effektivare produktionsliv kan tillåta
en standardhöjning, insikten om att
man inte får stirra sig blind på den
egna arbetsplatsen eller det egna företagets
förhållanden utan att man måste
ha en helhetssyn i sitt arbete för näringslivets
förkovran. Man kan då till
och med få hålla med om att det företag
där man är anställd och trivs så
bra vid får lov att läggas ned i en sund

strukturrationaliseringssträvan. Detta är
den debatt vi för och söker vinna förståelse
för såsom en helhetssyn.

Nu undrar jag vart det skulle leda
om man ger sig in på företagssparande
av den här arten. Remissinstanserna
och utskottet har sagt en hel del.
Man har bl. a. erinrat om att det med
all sannolikhet kommer att innebära
en sektorisering och snedvridning. Jag
skulle för min del vilja tillägga: en
ökad monopolisering hos vissa företag
av investeringarna via de ökade resurser
man åtminstone till en början skulle
få genom tvångssparandet. Var
tvångssparande upphör att ha betydelse
för effektiviteten och standarden på
lång sikt är en mycket svårare fråga
att ta ställning till.

En annan sak är att löntagarna tar ut
mindre i lön. Nominellt tar de ut lika
mycket i lön, förstår jag att motionärerna
menar. Men reellt disponerar de
en mindre andel än eljest, och en del
får stanna i företaget. Då har man gett
en ökad chans åt de oräntabla och från
näringslivs- och strukturrationaliseringssynpunkt
mindre bra företagen, ty
de kommer då att disponera resurser
som de eljest inte skulle ha och kan
förlänga en process vilket utifrån det
resonemang som väl alla är ense om
i det bär näringslivet måste te sig som
oriktigt. Det kan alltså motverka en
sund strukturrationalisering. Vidare
skulle det skärpa de redan nu mycket
stora orättvisorna på lönemarknaden.
Jag behöver inte erinra om hur mönstret
är — det finns som bekant en tendens
hos de mindre räntabla företagen
att ge löntagarna en sämre inkomst.
Skall man där avstå från en del av inkomsten
och förlora det i en företagskonkurs,
då har man ju skärpt inkomstorättvisorna
i det här samhället på ett
ganska otrevligt sätt — med andra ord:
enskilda löntagare i utsatta lägen och
företag skulle offra sig för att åstadkomma
erforderligt sparande, eller vad
det nu är man är ute efter.

Ja, då säger man: Vi kan försäkra

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

oss mot förluster i företag som går under.
Men tänker man ingenting alls i
de här frågorna? Skriver man bara motioner?
Om vi inför ett försäkringssystem,
så kopplar vi i givna lägen av den
mekanism som skulle vara själva motorn
för att den enskilde skulle intressera
sig för företaget. Om han blir tryggad
genom en försäkring, ja då går det ju
i alla fall, han får ut sin »kosing». Men
hans ambition skulle ju vara att rädda
sina pengar och öka dem, efter vad jag
kan förstå. Så omöjligt är det att här
försöka bygga in en antites, vilken jag
förstår att man måste skratta åt på Arbetsgivareföreningen.
Jag undrar inte
alls över att den har sagt nej till denna
tanke.

Den ökade självfinansieringsgraden
vore i och för sig värd en debatt. Jag
skall inte ta upp den nu utan bara ange
min inställning, ty den hör hemma i
sammanhanget. Jag har den uppfattningen
att en av de mycket stora svagheterna
under senare år — en bidragande
orsak till överkonjunkturen och
slöseriet med kapital här i landet —
har varit de alltför feta vinsterna i företagen
som har gjort dem mindre benägna
att strukturrationalisera och se
realistiskt på situationen än de eljest
hade varit.

Kammarens ledamöter vet säkert av
vad jag sagt tidigare och av den kontakt
de har med näringslivet att när vi
fick åtstramningen för ett och ett halvt
år sedan, blev det en väldig fart inom
företagen att rationalisera på tjänstemannasidan.
På arbetarsidan hade man
gått hårt fram förut. Detta beskriver
man själv från företagarhåll, det är
ingenting som vi andra fått veta skvallervägen.
Vi talar på fackligt håll öppet
med arbetsgivarvärlden om detta. Stora
företag reducerade kraftigt sin tjänstemannakår
men fortsatte att öka produktionen
osv. Den där processen att dra
till sig folk i onödan och nonchalera
ekonomiska faktorer kan frodas nästan
hur mycket som helst så länge man
har feta vinster. Det finns många and -

ra aspekter på detta som jag inte
skall beröra, t. ex. fördelningsfrågorna.
Min uppfattning är att vårt centrala intresse
skall vara att trygga erforderligt
sparande men inte via feta vinster. Vi
accepterar att feta vinster uppstår, ty
vi måste ha vinstelementet som drivfjäder.
Den som sköter ett företag bra
eller är en lyckans gullgosse och råkar
producera inom rätt fält måste få tjäna
pengar, det hör till mekanismen. Men
att bygga upp en teori om mer eller
mindre fullständig självfinansieringsgrad
i ett starkt expanderande näringsliv
är att bekänna sig till förmögenhetsanhopning,
inte till en sund utveckling.
Det är också en metod att sätta bankväsendet
ur spel. Man gör vissa företag oberoende,
andra kommer inte in på marknaden,
osv. Jag skulle kunna uppehålla
mig länge vid den frågan, men jag tror
att ni kan den lika bra som jag.

En filosofi som vi inom socialdemokratin
och fackföreningsrörelsen har ■—
och jag tror uppriktigt sagt att arbetsgivarvärlden
i grund och botten delar
den — är att vi hävdar individens reella
frihet att byta yrke, sysselsättning
och arbetsobjekt. Jag undrar om detta
är så nyttigt för strävan att plöja fast
individen i ett mer eller mindre suspekt
företagsintresse. Nog lär det bli litet
svårt att byta företag om man plöjt ned
litet pengar under 10—15 år. Blir man
arbetslös hamnar man kanske i ett annat
företag under ett halvt år. Det finns
stora grupper som byter sysselsättning
15—20 gånger i livet. Det blir mycket
svårt för dessa att leva sig in i varje
företag helt och fullt. Nog lär väl de
tycka att det är riktigt att de får ut sin
andel och fritt får pröva var de vill
placera sina eventuella sparpengar i
en låt oss säga levande spar- och lönemarlsnad.

Här talas om solidariteten med företaget.
Vad är det man vill uppnå? Om
jag bara har en linje — solidaritet med
företaget — då är jag inte rumsren i en
sund arbetsmarknad. Jag är farlig för
denna, och dessutom för demokratin.

Onsdagen den 8 maj 1968

46 Nr 22

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt

Jag har en gång tidigare, om jag inte
minns fel, erinrat om vad Anders örne
sade när vi införde företagsdemokratin
i detta land. Han var ytterligt ängslig
för att det skulle leda till korporativism,
gruppmentalitet — dvs. att arbetsgivarföretag
sluter sig samman suveränt
mot konsumenter och mot andra
samhällsgrupper. Vi har kanske i grunden
skött denna sak riktigt bra. Därför
har vi inte behövt uppleva sådana
olyckor. Att kunna utöva inflytande
och bedriva samarbete är ju en fråga
om mognad, om kultur på arbetsmarknaden.
Men vi skall vara mycket
försiktiga med att organisera något som
jag vill kalla konstlad solidaritet med
det enskilda företaget. En sund naturlig
solidaritet är det inget fel på.

Vi kan som exempel ta ett företag på
en viss ort. Människorna känner sig
beroende av det. Man trivs där. Om
man dessutom investerar en betydande
del av sin lön i företaget — det måste
det väl ändå röra sig som, om det skall
bli någon mening med detta förslag och
inte bara skoj — kommer man i ett beroendeförhållande.
Ty ingen vill väl
bestrida att det »mervärde» man skulle
få ut ibland motverkas av en tvångssituation,
en bundenhet. Detta kan leda
till den attityden att man bara tänker
på det egna företaget, den egna näringsgrenen
och inte förstår att acceptera
det stora skeende som nu pågår och
som de borgerliga i t. ex. EEC-debatten
påpekar är så viktigt, nämligen att
vi befinner oss på en världsmarknad
och att vi måste kunna hävda oss där.
Då är det sannerligen farligt att anlägga
grodperspektiv på företagslojalitet. Jag
har därmed inte gjort gällande att man
eftersträvar ett sådant, men vi skall ha
klart för oss att om vi har orealistiska
ambitioner på denna punkt så kan vi
komma väldigt snett.

Varje gång man tar upp en sådan här
enkel debatt, är jag liksom Anders Örne
orolig för att vi skall få ett konfliktförhållande
mellan producent och konsu -

företagssparande

ment, vilket jag tycker är det sista vi
skall bidraga till.

Jag bortser här från sådana situationer
där vi för att kunna lösa nationens
problem tvingats till hårdhänta ingrepp,
det har jag förståelse för. Men vad blir
följden av att ha till system och ideologi
ett fortlöpande generellt sparande
av detta slag? En del människor kan
nätt och jämnt och ibland inte alls klara
sig på egen hand. För dem måste det
framstå som ganska groteskt att tvingas
in i ett tvångssparande ■— när de behöver
varje krona själva och dessutom
inte vet om företaget i fråga kommer att
förvalta pengarna väl eller inte. Först
i en lönemarknad av något trevligare
karaktär än den vi har nu tror jag att
man på allvar kan börja föra ett sådant
här förenklat resonemang om lönesparande
i denna form.

Jag vill, herr talman, säga att vi skall
trygga ett tillräckligt sparande. Jag kanske
tillhör dem som är mycket positiva
när det gäller att lyssna på dessa tongångar,
därför att jag har den uppfattningen
att vi får tillgripa mycket hårdhänta
omstruktureringar om vi lika
elegant som hittills skall lyckas klara
vår standard och vår utveckling — men
vi skall söka andra vägar. Jag brukar
inte vara emot utredningar, men efter
många års funderande — bl. a. i en rad
utredningar som har snuddat vid denna
problematik — har jag blivit övertygad
om att här finns ingenting av
livsvärde, såvitt man inte är ute för
att skapa en löntagare, en medborgare
som vill ha snedperspektiv och en begränsad
syn på samhälle och utveckling.
Då hamnar man där.

Herr LUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! I början av den sociald
emokratiska arbetsmarknadsfilosofiska
föreläsning som vi nu hört sade
herr Yngve Persson att jag på ett underligt
sätt citerat tidskriften Fackföreningsrörelsen.
Om det nu låg någon

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

tanke bakom uttrycket »underligt» var
det kanske att jag inte nämnde författaren,
och då skall jag be att få göra det.
Det är alltså Eric Pettersson, civilekonom
på LO:s utredningsavdelning.

Herr PERSSON, YNGVE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Nej, jag försvarade mig
inte på något sätt. Jag hade behov att
tala om att jag inte skrivit artikeln. Men
om jag hade velat ha en fjäder i hatten
hade jag försökt inbilla kammaren att
jag skrivit artikeln. Den är en utmärkt
sak, skriven av en av LO:s allra mest
kunniga.

Sedan en liten reflexion. Herr Lundberg
talade om mina arbetsmarknadsfilosofiska
utläggningar. Det är när man
inte har filosofin med i bilden som man
kommer galet i denna fråga.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! I herr Yngve Perssons
anförande var det så många tankar som
trängdes att det är bäst att jag läser ordentligt
i protokollet innan jag vågar
ge mig in på någon kommentar.

Jag begärde ordet när herr Åke Larsson
talade. Han var litet indignerad över
att i den motion som jag varit med om
att väcka står det talat om att en del
socialister anser det önskvärt att vi får
en utveckling som leder till att stat och
kommun sparar mycket mer i samhället;
att det inte blir de enskilda medborgarna
och företagen som sparar utan
att detta skall ligga på en annan part.
Herr Larsson var, tyckte jag, indignerad
över denna beskrivning, och på visst
sätt är jag tillfredsställd, om det nu var
en äkta indignation, vilket jag föreställer
mig att det var.

Jag skulle vilja fråga herr Larsson:
Skall yttrandet alltså fattas på det sättet
att herr Larsson tillhör dem som
verkligen vill vidta åtgärder för att
både öka det enskilda sparandet och
öka företagssparandet? Jag tycker att

det vore mycket bra att få ett sådant
besked från utskottsmajoritetens sida i
denna fråga. Då tycker jag nämligen att
vi med rätta kan påvisa hur socialdemokratin
är kluven på denna punkt. Vi
vet alla att många inom socialdemokratin
säger: »Det är självklart att det enskilda
sparandet och företagssparandet
inte får utvecklas gynnsamt, ty vi måste
se till att vi själva har möjlighet att
dirigera sparandet dit vi vill ur politisk
synpunkt, och det kan vi givetvis inte
om vi tillåter att företagssparandet och
det enskilda sparandet verkligen ökar.»
Vi tycker att den filosofin — om jag
skall använda herr Lundbergs uttryck
om herr Perssons anförande —• är väldigt
farlig. Det är alldeles uppenbart —
och där vill jag instämma med andemeningen
i vad herr Persson sade —• att
inte minst för löntagarna är ett stort
företagssparande helt avgörande för
möjligheten att hålla hygglig sysselsättning
även i dåliga tider. Den första
försvarslinjen för en god sysselsättning
går inom företagen och inte någon annanstans.
Jag uppfattade andemeningen
i herr Perssons anförande så, och på
den punkten vill jag instämma. Nu blir
frågan hur socialdemokraterna i bankoutskottet
ser detta. Jag tycker att herr
Åke Larsson borde begagna tillfället att
klargöra det litet mer.

Vi har från vår sida sagt att förr i
världen var det klassiska mönstret på
sparandet att ett litet fåtal enskilda individer
kunde samla mycket stort sparkapital.
De satte ofta in medlen mycket
produktivt och — det skall vi väl erkänna
— ibland mindre produktivt. Under
låt oss säga 1800-talet spelade dock
den här formen av sparande hos enskilda
en mycket stor roll. Det är uteslutet
att tänka sig en återgång till en sådan
sparandeform, där ett litet antal individer
står för en stor del av sparandet.
Jag vet ingen som vill göra sig till talesman
för det. Om man inte vill att bara
det statliga och kommunala sparandet
skall vara det som ökar utan vill att det
enskilda sparandet såväl som företags -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

sparandet skall öka mer än nu, då inställer
sig frågan hur vi skall uppmuntra
detta. Vad vill herr Larsson i dag
säga till kammaren att hans främsta reformkrav
är för att åstadkomma detta?

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Tryggheten är ett mycket
omfattande begrepp, som innefattar
många komponenter, och en av dessa
komponenter är givetvis att människorna
har arbete. Sentensen »arbete, trygghet,
utveckling» innehåller alltså en
tautologi, ty tryggheten innefattar självfallet
att man måste ha arbete. Hur den
tryggheten skall kunna byggas upp
bäst, så att vi får högsta möjliga sysselsättning
och högsta möjliga lönsamhet
för det arbete vi utför kan diskuteras,
men man kan utan vidare konstatera
att bort emot 95 procent av den svenska
företagsamheten är privat. Man kommer
således fram till att starka, livskraftiga
företag är en grundförutsättning
för att vi skall kunna hävda oss i
konkurrensen med andra länder och för
att vi skall kunna få en högre levnadsstandard.

Självfinansieringen är något som jag
anser vara mycket betydelsefull. Det är
ett felslut när det säges att självfinansiering
kan leda till att de anställda vid
ett företag får ut mindre. Man har inte
pengar gratis i ett företag, utan om man
bär större lånat kapital har man också
ränteutgifter i så stor utsträckning att
utgifter för kapitalförsörjningen kommer
att spela en stor roll.

Jag vill också be kammarens ledamöter
observera att konjunkturerna växlar.
Vi får inte, som herr Yngve Persson förefaller
vara benägen till, anse att ett företag
skall falla för strukturrationaliseringen,
när det får tillfälliga svårigheter.
Vi måste se på problemen på längre
sikt än korta perioder om ett å två
år. Detta motiverar också att man bör
bygga upp en stark självfinansiering.

Herr Yngve Persson har talat mycket
om strukturrationaliseringen, och jag

vill bara understryka en del av vad
han sade. Strukturrationaliseringen är
önskvärd och nödvändig, ty annars kan
vi inte hävda oss i konkurrensen. Vi
har från centerns sida tillsammans med
folkpartiet och socialdemokraterna startat
Investeringsbanken. Från vår sida
ville vi skapa större förutsättningar
med ytterligare en sådan och vi har
all anledning understryka att det vore
riktigt. Herr Perssons slutsatser kan
man emellertid inte acceptera. Han tar
nämligen så lättvindigt på problemen.
Om ett företag inte kan hävda sig, återstår
enligt herr Persson ingenting annat
än att lägga ned det. Jag skulle vilja
ställa en fråga till herr Persson och
därmed gå in på vårt gemensamma diskussionsämne,
skogen.

Tidningen Domänposten, organ för
domänverket, redovisade för en tid sedan
att med allra största sparsamhet
skulle statens skogar kunna tänkas inleverera
10 miljoner kronor under det
kommande budgetåret. En fjärdedel av
Sveriges skogsareal skulle alltså kunna
inleverera 10 miljoner till statsverket.
År det ett tillfredsställande resultat, eller
får man inte med herr Perssons logik
i det fallet säga att statens skogar snarast
möjligt bör avvecklas? Nu kan herr
Persson kanske referera till mitt tidigare
anförande och påpeka att växlingar
förekommer och att nedgången kanske
är tillfällig. Nej, det är inte på det
sättet, utan vi har tvärtom under en
mycket lång tid fått nöja oss med svaga
resultat ifrån statens skogar. Då kan
vi ju få höra vad herr Yngve Persson
säger om den formen av rationalisering.
Bör vi inte beakta även vad som skall
göras på det området? Jag tillstyrker
helt reservationen i detta fall. Jag tycker
att det är fullt på sin plats med en
utredning i denna fråga.

Herr Yngve Persson talade om solidariteten
inom ett företag. Han utgår
ifrån att pengarna till ett eventuellt företagssparande
skall tas från de pengar
som arbetarna annars skulle ha fått i
lön. Men det finns ju en part till i detta

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

sammanhang. I en hel del företag finns
aktieägare eller en ägare till företaget.
Har herr Yngve Persson inte någon
tanke på att dessa ägare skulle kunna
avstå något så att den anställde fick nyttan
därav, eller är herr Yngve Persson
så ängslig för aktieägarna att han är
rädd att de skall få mindre utdelning
och därför inte kan acceptera den form
som är föreslagen i reservationen?

Jag vill erinra om att solidariteten
mot företaget betraktas något olika. För
några år sedan talade det parti som herr
Yngve Persson företräder med förtjusning
om vissa kollektiva former, t. ex.
ett jordbruk som skulle drivas av ett
antal lantarbetare som slöt sig samman.
Det var en utmärkt form. Jag tycker för
min del att det var bra att detta försök
gjordes. Men även i det fallet måste
det ju bli tal om en solidaritet mot företaget.
Det är dock så tyst om detta i
dag. Man talar inte alls om det. Det
var i Östergötland försöket gjordes.
Herr Yngve Persson ser litet förvånad
ut, men det var faktiskt där som försöket
startades för några år sedan.

Herr Åke Larsson ansåg att en koncentration
av kapital till statens och
kommunernas händer borde vara ett
lämpligt sparande. Jag vill visserligen
understryka att det skall sparas där,
men samtidigt vill jag framhålla att det,
om sparandet bara koncentreras till
dessa enheter, kan bli ett resultat som
vi alls inte önskar. Det kan bli fråga
om en monopolställning och en centraldirigering,
vilket vi från centerpartiet
anser vara synnerligen olyckligt. Av
denna anledning ber jag, herr talman,
med vad jag nu har anfört att få yrka
bifall till reservationen.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr Dahlén ställde några frågor.
Han trodde att jag var indignerad över
att motionärerna hade talat om att de
kollektiva sparmetoderna i och för sig
skulle innebära ett socialiseringshot.
Jag är inte alls indignerad över att ni

4 Första kammarens protokoll 1968. Nr 22

vill framställa oss på det viset. Jag tog
det bara såsom ett exempel på att man
kan undra vad det är ni är ute efter;
ville ni slå undan fotterna på det kollektiva
sparandet, eller menade ni allvar
med förslaget att ge företagarna
möjlighet att få pengar till investeringar?
Jag ställde dessa två frågor
mot varandra. Om sedan herr Dahlén
uppfattade det så som om jag var indignerad,
får det stå för hans räkning.

Låt mig fråga herr Dahlén: Vad är
vinst i ett företag? Jo, det är en skrivbordsprodukt
som framkommer sedan
man har gjort avskrivningar. År herr
Dahlén och folkpartiet villiga att ge arbetarna
det inflytande som fordras för
att de skall kunna vara med och bestämma
hur stora avskrivningarna skall
vara? Det får inte bli bara en insyn,
som herr Dahléns partiledare erbjöd i
sitt företag i Eskilstuna, utan det måste
vara ett reellt inflytande för att arbetarna
skall kunna vara med och bestämma
avskrivningarna, om man skall kunna
nå fram till ett riktigt resultat.

Det talades om maktkoncentration.
Man är rädd för att det skall bli ett statligt
monopol. Jag skall inte säga något
ont till herr Bengtson, ty hans exempel
känner jag till. Men, herr Dahlén, var
stod ni när vi 1960 — om jag inte
minns fel — i en motion begärde utredning
om maktkoncentrationen? Jo,
ni var mot den utredningen. Har ni i
dag ändrat uppfattning då det gäller
maktkoncentrationen? Det kan ju vara
intressant för kammaren att få veta.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande detta sista
som herr Larsson tog upp var ju situationen
den dråpliga, att socialdemokraterna
i båda kamrarna var förskräckligt
ängsliga för att man inte skulle få till
stånd en statlig utredning. Vi sade bl. a.:
»Ni har ju själva haft regeringsmakten
ett stort antal år, varför då inte begära
av regeringen att den tillsätter en utredning?»
Men se, det var litet för be -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

svärligt — och kanske litet för enkelt
— att göra.

Vi var inte mot att en utredning skulle
göras —• det var bara det, herr Larsson,
att motionen verkligen var dålig;
och nu är den väl så pass gammal att
herr Larsson kan erkänna att det var
en dålig produkt. Och vad som hittilldags
kommit är ju inte heller några sensationer.

Men det vore väldigt bra om herr
Larsson inte försökte smita ifrån den i
detta sammanhang mycket väsentliga
frågan. Om herr Larsson är indignerad
eller ej spelar väldigt liten roll, men
jag frågar: Är det av principiella skäl
som socialdemokratin icke vill medverka
till ett ökat företagssparande, ett
ökat enskilt sparande, därför att politikerna
då får mindre att säga till om?
Statsmakternas möjligheter att centraldirigera
investeringarna dit man vill
blir då mindre, och det är egentligen
därför som socialdemokratin säger nej
till praktiskt taget alla förslag från oppositionen
om ökning av sparandet i
andra sektorer än dem som bestäms av
stat och kommun.

Försök svara på det, herr Larsson,
så får vi en belysning av det jag varit
med om att skriva i motionen, att socialdemokraterna
helst vill att sparandet
skall gå sådana vägar att statsmakterna
kan bestämma, i stället för andra
vägar.

Vidare sade herr Larsson någonting
som var väldigt intressant. Skall jag
uppfatta herr Larssons yttrande så att
socialdemokratin nu bestämt sig för att
löntagarna bör sitta med och bestämma
—• som herr Larsson sade — hur
stora avskrivningarna i ett företag skall
vara? Jag kommenterar det inte ytterligare
utan frågar bara om detta är ett
besked på det socialdemokratiska partiets
vägnar.

Herr LARSSON, ÅKE, (s) kort genmäle: På

det sista kan jag svara så, herr
Dahlén, att jag ställde frågan om vad

vinst var. Enligt min uppfattning är
det en skrivbordsprodukt som framkommer
sedan man gjort avskrivningarna.
För att vinstfördelningen skall
bli riktig krävs det alltså att löntagarna
får vara med och bestämma avskrivningarna,
och då ställde jag frågan till
herr Dahlén: Är folkpartiet i dag berett
att ge löntagarna ett sådant inflytande?

Sedan är jag inte mot ett ökat sparande,
men jag riktar mig mot ett sådant
sparande som innebär ökade klyftor
mellan företag och löntagare på det sätt
detta system skulle innebära. Ett företag
som ger god vinst skulle ju lämna
stor utdelning till de enskilda, men vad
får löntagarna ut från ett företag som
ger mindre vinst? Dessutom är det inte
så alldeles säkert att pengar, som sparades
på det sätt man här önskar utreda,
skulle komma till en samhällsekonomiskt
riktig användning. Men det
spelar tydligen mindre roll ur folkpartiets
synpunkt, bara man kan motarbeta
det kollektiva sparandet, som enligt
herr Dahlén är så fruktansvärt farligt
ur socialiseringssynpunkt.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åke Larsson märkte
givetvis att han hade varit ute på
djupt vatten, alltför djupt vatten, och
var nu snabb i vändningarna att ro tillbaka
till land, och han gjorde det genom
att inte ge något besked på min
fråga. Jag skall inte fortsätta debatten
på den punkten men vill göra en kommentar
till en annan fråga.

Herr Larsson har nu två gånger sagt
att vinsten är en skrivbordsprodukt.
Herr Larsson menar tydligen att man
inom företagen kan göra litet hur man
vill med vinsten. Nu är det ju så, herr
ledamot av bankoutskottet, att vad man
får göra och inte göra när det gäller
avskrivningar är reglerat i en lag som
jag förmodar att även herr Larsson har
varit med om att anta. Detta kan alltså
inte sägas vara någon skrivbordsprodukt,
så nu får väl herr Larsson ro tillbaka
även på den punkten.

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

Beträffande redovisningen vill jag säga
— jag har yttrat mig i den frågan
vid en rad tidigare tillfällen i offentliga
sammanhang —- att jag tycker att
en hel del av de svenska företagen är
alldeles för försiktiga när det gäller att
redovisa hur vinsterna har disponerats
och över huvud taget hur man lagt upp
sin verksamhet. Det finns — jag upprepar
vad jag tidigare har sagt offentligen
— bara ett fåtal svenska företag
som har förstått att det är möjligt att
gå längre än vad aktiebolagslagen på
denna punkt föreskriver. Det är några
som är föregångare. Jag hoppas verkligen
att det skall bli fler.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Det finns som väl är
fasta värden i tillvaron. Kollegan och
vännen Bengtson är ett av dem; han
ändrar sig aldrig. Han resonerar lika i
vått och torrt, och hans långa exil varje
år i New York och FN befriar honom
från hämningar som vi andra känner
som följer frågorna mera konkret.

Herr Bengtson säger i en replik till
mig att vi måste se längre än två år.
Talet om tvåårspolitik är väl något som
får knytas ensidigt till de enskilda företagen.
Hela min predikan — det var
visst det enligt någon talare — var ju
evangeliet om långsiktighet och översiktlighet.
Men så säger herr Bengtson
att visst skall vi ha livskraftiga företag
— det är ett livsvillkor ■— därför att
han inser att så är fallet. Han måste
emellertid se till att socialdemokratin
framstår som suspekt ur småföretagarnas
synpunkt och att det är centerpartiet
som slår vakt om företag som inte
kan hävda sig i konkurrensen. Till
följd härav går han till angrepp och
tycker att jag är väl hänsynslös. Alla
som har lyssnat på debatten kunde upptäcka
att jag inte nämnde på vilken nivå
och hur hårt strukturrationaliseringen
skall gå fram. Jag angav en princip
och ingenting annat, och det borde herr
Bengtson ha märkt om han inte vore

så inställd på att i debatten föra enkel
partipolitik till torgs.

Men så kommer herr Bengtson med
en gammal lögn, inte hans egen utan
myntad för årtionden sedan. Jag trodde
verkligen att man i en seriös debatt
inte ens vågade antyda vad herr Bengtson
nu käckt trumpetar om domänverket.
Vad är nu sanningen? Jag skall
svara mycket kort. Domänverket har
sina skogar på de sämsta markerna i
detta land, det mesta längst uppe i norr
och i inlandet. För att ta ett exempel
är medeiboniteten i Norrbotten 2,3 kubikmeter
per hektar. I södra Skåne är
den 7,8, mer än tre gånger så mycket.
Med skogsodling i Norrbotten kan man
mycket begränsat påverka tillväxthastigheten.
I Skåne kan man två-, tre- och
fyrdubbla den med billiga åtgärder. Den
som är det minsta bevandrad i skogsekonomi
förstår att det är stört omöjligt
att inom ramen för samma rationaliseringsgrad
få samma ekonomiska resultat
på domänskogarna som på bolags- och
framför allt bondeskogarna, vilka är de
allra gynnsammaste. I södra Sverige är
det 95 procent bondeskogar, och vi vet
att det växer mycket mer söderut än
norrut.

Men vad är sanningen i fråga om
domänverket? Den måste innebära det
högsta betyg åt den arbetsform domänverket
har. Man har enligt min uppfattning
på ett strålande sätt klarat uppgiften,
särskilt mot den realistiska bakgrund
vi har. Om jag använder det enkla
mått herr Bengtson har i fråga om
domänverket, skulle jag kunna säga att
det är skräpföretag som varenda bonde
har eftersom ingen står på egna ben
utan alla lever på statsstöd. Men så säger
jag inte. Man försöker emellertid inbilla
bönderna att jag säger det. Det är
det språk herr Bengtson för i kammaren.

Sanningen är att om dessa skogar inte
varit förstatligade, hade vi haft skövling,
nakna ytor, sämre ekonomiskt resultat
och en våldsam otrygghet för den
industri i Norrland som tusen och åter

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt fbretagssparande

tusen skogsindustriarbetare skall leva
på.

Herr Bengtson! Gå dit där domänverket
har skogarna och tala med skogens
och industrins folk! Det blir inte roligt
att komma och redovisa beskeden
för riksdagen. Det är klart att skogsarbetarna
blir bittra också när de rationaliseras
ut genom domänverkets åtgärder,
vilka gått så hårt fram på senare
år att domänverket faktiskt bär
beslutat på sista tiden att sänka takten
med de ekonomiska konsekvenser detta
har för företaget. Man gör det av sociala
skäl. Detta har jag accepterat, vilket
visar att jag ingalunda bara ser till rationaliteten
utan är beredd att ta sociala
hänsyn — men bara till rimlig
grad, ty livet måste utvecklas och gå
vidare.

Det är inte jag som har rivit upp denna
debatt som inte hör hemma här.
Men det har gjorts ett angrepp som inte
skall stå oemotsagt, hur orimligt det
än är, ty det går så lätt att göra slagord
av detta problem. Hur ser det ut för
detta ideala skogsbruk som enligt centerpartiets
uppfattning småskogsbruket
utgör? Det är mycket dålig lönsamhet
och rotnettot lågt eller ingenting alls,
säger skogsägarnas organisationer själva.
Det stämmer säkert i viss utsträckning,
herr Bengtson, fast man har skyhögt
bättre förutsättningar än staten.

En annan sak är att ni för att klara
bondeskogsbruken via denna riksdag
har krävt också en rad förmåner och
subventioner. Ni har också stödformer
och lättnader på olika sätt. Det finns
de som har studerat småskogsägarnas
skattedeklarationer — jag har inte själv
haft tid att göra det, men det skulle
vara en intressant litteratur. De visar
väldigt magra vinster, även när det
nästan sprutar gran och tall ur marken.
Om vi skall rätta oss efter de
klagomål som förs fram när man begär
stöd och hjälp och högre priser, så måtte
detta gynnsamma bondeskogsbruk vara
synnerligen illa ute.

Det är alltså mycket farligt att tala

som herr Bengtson gör. Jag har inte
med detta velat dra i härnad mot bondeskogsbrulcet.
Men när herr Bengtson
i nästa andetag kommer in på rationaliteten
och näringslivets utveckling, så
ber jag att få erinra om att jag under
hela efterkrigstiden har haft debatt med
bondeintresset, framför allt om skogsbrukets
struktur. Och vad har jag sagt?
Jo, att om vi inte får storskogsbruk och
hög rationalitet, kommer våra råvarukostnader
och ogynnsamma strukturförhållanden
inom industrin att leda
till att vi får svårigheter på världsmarknaden.
Det är säkert många partivänner
som har tyckt att jag har blåst
upp detta i onödan och menar: »Persson
har sina medlemmar i skogsnäringen
och ömmar för dem så att han överdriver.
» År det någon i dag som tror
att jag överdrivit? I dag vet alla att
Akilleshälen är det felstrukturerade
skogsbruket som framför allt ägs av
bönderna. Det är inte böndernas fel, det
är bondeorganisationen som inte bara
slagit vakt om en klasslagstiftning på
felaktig grund utan dessutom satt upp
felstruktureringen som ett högt ideal för
skogsbruket.

För att komma in på den lilla detalj i
Östergötland som herr Bengtson tog
upp, har jag frågat herr Bengtson vad
det rör sig om. Det var åtta eller nio
skogsarbetare eller lantarbetare som hade
skaffat sig skog tillsammans och brukat
den gemensamt som ett kollektivt
skogsbruk. Hur herr Bengtson kan föra
in det i denna debatt begriper jag inte.
Men jag misstänker att det hänger samman
med den synpunkt som jag en gång
i tiden framfört och som jag är beredd
att upprepa i dag. I skogsnäringsdebatten
drev nämligen centerpartiet hårdhänt
tanken på klasslagstiftning på
skogsförvärvets område. Vi har en sådan
lagstiftning, som vi mjukade upp
för några år sedan. Bonden är prioriterad
när det gäller att skaffa och behålla
skogsmark. I den diskussionen har jag
ställt frågan så här: Hur kan man prioritera
just för bonden? Om man skall

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

prioritera, är det inte då rimligt att
man prioriterar för den som arbetar i
skogen och skall sköta den, alltså skogsarbetaren?
Herr Bengtson knyter an till
att man säger att de som arbetar skall
prioriteras så att de kan skaffa sig den
mark de arbetar på. Jag vet inte om kollektivet
i Östergötland har misslyckats
—■ jag har ingen aning om vad det är
fråga om. Men om det var så, förstår
jag inte vad det har med mitt påstående
och min frågeställning att göra. Men så
här grumligt för man debatten, och det
är inte så trevligt, tycker jag.

Sedan var det en fråga om vinstandelssystem
och aktieägande som jag inte
heller förstår med hänsyn till vad jag
har sagt i dag. Jag har sagt att om vi
accepterar privat företagande, får vi acceptera
vinstintresset — annars gör vi
oss omöjliga. Har vi aktiebolag i detta
land betyder det att vi sanktionerar aktieägande,
dvs. att människor med
kapital går samman och driver företag
i aktiebolagsform. Om man har accepterat
detta är nästa steg att diskutera
vilken roll ett aktiebolag skall spela,
vilka rättigheter och skyldigheter det
skall ha. Jag bekänner alltså att jag inte
alls förstår på vad sätt herr Bengtson
ville ta upp frågan med hänsyn till vad
jag har sagt.

Låt mig allra sist, herr talman, säga
några ord kring småföretagandet.

1 nästan alla debatter som rör näringslivet
—- om anslag till hantverksorganisationer
eller vad det är —
»brygger» framför allt centern, men
också högern, för småföretagarna. Samtidigt
»brygger» man för ett fritt näringsliv
och talar om att vi skall konkurrera
på EEC-marknaden. Alla förstår
att vi inte kan göra båda sakerna.
Vi måste bestämma oss. Vill vi ha ett
rationellt näringsliv, får företag stryka
med. Jag har redan antytt det, men jag
vill ta upp det i viss mån från annan
utgångspunkt. Vi kan inte samtidigt
rätta oss efter två mot varandra stridande
viljor. En av de stora svagheterna
i vårt näringsliv i dag, herr Bengt -

son, är enligt min uppfattning att vi
stöder alldeles för många småföretag.
De redovisar mycket litet skatter men
disponerar enorma resurser för samhället.
Kommun och stat får investera för
vägar och allt möjligt annat som behövs.
Om man dessutom skall prioritera
i lånesammanhang och i annat kan
man komma alldeles galet med strukturrationaliseringen.
Därför vore det
nyttigt för en saklig debatt om man
kunde se detta på ett riktigt sätt. Det
finns lägen, där småföretagen är helt
naturliga, ja, till och med det enda
tänkbara. Men man får inte göra det
till någon sorts religion att stödja småföretag
så att säga i vått och torrt.

Jag har sagt en gång förut i en debatt
här i kammaren att jag som representant
för löntagarna har en mycket bitter
erfarenhet av småföretag. De ger
lägsta löner och sämsta sociala förmåner.
Jag skyller inte detta på småföretagarna.
Jag bara konstaterar att deras
resurser är begränsade, trots det begränsade
tillskott de ger till skatteunderlag
osv. Jag anser att man även i denna
strukturdebatt måste ha klart för sig att
de inte är bara närande utan också tärande
i vårt totala hushåll.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I mitt första anförande
tog jag upp debatten om strukturrationalisering
och betydelsen av att skapa
livskraftiga företag. Det var i det sammanhanget
som debatten sedan råkade
komma in på saker som tydligen berörde
herr Yngve Persson mycket hårt. För
sin gamla käpphäst om statens skogar
glömde han bort nästan allt vad jag sagt
i övrigt. Han underlät att bemöta detta
och sysslade helt med statens skogar.

Herr talman! Jag vill understryka att
det inte var detta som debatten direkt
berörde, utan ett av de exempel som
jag tog i fråga om strukturrationalisering
var just statens skogar. Men eftersom
herr Persson har gjort en sådan
huvudfråga av detta, skall jag säga nå -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

got om denna sak också. När jag nämnde
domänverkets skogar tog jag den totala
skogsarealen. Det var den som
skulle kunna leverera in 10 miljoner
kronor under nästa år. Om jag inte
missminner mig innehas skogarna i
Norrbotten till 60 procent av staten, och
det är inte bra skogsareal på alla håll.
Men 40 procent ags av bolag och bönder,
och av dem har mig veterligt inte
framförts några klagomål. Jag vill nämna
en sak till som väckte mycket uppmärksamhet,
och det var förre landshövdingens
utredning — och det var
flera som hjälpte till med denna —
om domänverkets skogar i Norrbotten.
Där framfördes en svidande kritik över
hur dessa skogar sköttes, och man kan
nog säga att förre landshövdingen i
Norrbotten var den som förstod dessa
saker. Min vän Yngve Persson brukar
vilja pådyvla mig att jag inte är hemma
i dessa frågor, och därför åberopar
jag denna auktoritet för Norrbottens
del.

Men ta och gå till Ölands revir till
exempel, herr Yngve Persson, och se
hur det gått med statens skogar där
nere! Det går inte mycket bättre där.
Man kunde leta upp en hel mängd andra
platser där vi skulle få samma resultat.
Men det har inte så stor betydelse
för detta ytterligt svaga resultat med 10
miljoner kronor -— vi kan inte få mer,
kanske vi rent av får mindre för nästa
år från en fjärdedel av landets skogar.
Staten har många skogsdomäner som
inte alls är bra, men den har också åtskilliga
arealer i södra Sverige som är
utomordentliga skogsområden. Totalt
får man dock inte fram mer ändå.

Det går bra att göra som herr Yngve
Persson — säga att man inte skall säga
en sak och sedan ändå tala om den. I
varje fall förekom orden att bönderna
lever på statsunderstöd. Han sade att
han inte ville säga det men ändå anfördes
dessa ord. Jag tror inte att det
svenska jordbruket har några större
svårigheter att hävda sig i världskonkurrensen.
Man har ju från Sveriges

lantbruksförbund sagt att man inte har
något emot om det blir en anslutning
till EEC, ty det svenska jordbruket
kommer att kunna hävda sig på en sådan
marknad, och en sådan anslutning
är vad vi allesamman mycket gärna
önskar. Jag förmodar att herr Persson
också önskar att vi skall få en anslutning
till EEC, om det kan ske med bevarad
neutralitet. Då är alltså svenskt
jordbruk fullt berett att ta upp kampen
där. Det har visst förbigått herr
Yngve Persson en hel del av vad som
hänt på senare år, alla skogsbruksområden
t. ex. där det bedrivs en mycket
rationell skogsvård. Jag får upplysa
herr Yngve Persson om att sådana har
kommit till stånd i väldigt stor utsträckning
och medger ett betydligt rationellare
skogsbruk — det var kanske inte
lika rationellt tidigare som vad det är
i dag.

När jag tog exemplet om Östergötland
var det därför att vi i anslutning till utskottets
utlåtande talat om solidariteten
med företagen. När den frågan behandlades
var det från herr Perssons
partis sida en utomordentligt viktig sak
att man skapade solidaritet med företaget.
Varför gäller det inte nu också att
skapa solidaritet med företaget? Jag
tycker det är något som man fortfarande
bör beakta. Socialdemokratin
har fel nu i dag, anser jag, och hade
rätt första gången.

Herr Persson har nog också missuppfattat
en sak när han talar om förbudslagarna
för att förvärva skog. Herr
Persson, det var inte några andra som
var förbjudna att förvärva skog, det var
bolagen som inte fick lov att förvärva
skog. Var det någon som av annan anledning
ville förvärva skog fick man
visst göra detta.

Det lär nog inte bli så värst trivsamt,
herr Persson, om det blir så att vi
kommer in i EEC med den fullständiga
etableringsrätten och kapitalstarka länder
och intressen då kommer att gå in
för att förvärva stora delar av de svenska
skogarna. Jag tror inte att det är en

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

utveckling som någon skall vara glad åt
när den kommer. Det är nog all anledning
att uttala sig försiktigt om det beslut
ni drev igenom att man skulle ta
bort bolagsförbudslagen.

I fråga om småföretagen har vi ju
herr Yngve Persson som den ständige
anmärkaren mot småföretagsamheten.
Jag vill bara säga att det finns ca 30 000
företag totalt, av vilka 250 har över 500
anställda. 90 procent, eller 27 000 företag,
har mindre än 50 anställda, och de
svarar för en tredjedel av hela vår nationalprodukt.
Detta är vad jag vill säga
i all korthet om småföretagsamheten.
Herr Persson är välkommen ner till
våra bygder, jag talar nu för dem som
sitter på smålandsbänken, för att studera
de företag som finns där och som
hävdar sig utomordentligt väl inte bara
på den svenska marknaden utan också
på exportmarknaden.

Jag vill sluta, herr talman, med att
säga att ju mer man hör av herr Yngve
Persson desto mera fog finns det för att
ansluta sig till det förslag om utredning
som föreligger i reservationen.

Herr LUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Ämnet vi diskuterar var
visst vinstandelssystem. Yi har hamnat
ganska långt från det, och det rätt ofta.
Det var när herr Yngve Persson talade
om småföretagsamheten som jag begärde
replik.

Det är intressant att notera hur herr
Yngve Persson liksom ställer mot vartannat
ett rationellt näringsliv och förekomsten
av småföretagsamhet. Om jag
uppfattade rätt var det i slutet av anförandet
några antydningar om att småföretagandet
nästan var tärande och
icke närande. I fredags hade vi en debatt
om småföretagandets villkor. Om
herr Yngve Persson var med då eller nu
i efter hand studerar protokollet vet
han, att inga subventioner begärdes. Det
gällde olika positiva stimulerande åtgärder,
men det var icke fråga om några
subventioner.

Herr PERSSON, YNGVE, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Nu var väl herr Lundberg
utan debattämne när han måste gå
upp och bara säga att jag skapar motsättningar
mellan strukturrationalisering
och småföretag, fast jag så noga
belyst min breda hållning i den här
frågan.

Till herr Bengtson vill jag säga att
det inte är mitt fel att vi diskuterar domänverket.
Men man skall inte göra ett
sådant angrepp utan att bli motsagd.
Jag förstår inte detta tal om tio miljoner.
Det är ju ganska ointressant vad
man delar ut. Enligt min filosofi skall
man behålla så mycket som möjligt i företagen.
Det är i stället fråga om hur
domänverket sköter sin roll som skogsförvaltare.
Är det någon som tror att det
skulle gå bättre med den modell som
herr Bengtson varit talesman för i alla
tider?

Sedan tog herr Bengtson upp den
Näslundska utredningen. Det skulle
verkligen vara intressant att belysa den
mot vad herr Bengtson har sagt. Får jag
bara kort fastslå att den utredningen
gick ut på att konstatera om det fanns
mer råvara att ta ut i skogarna än vad
industrin hade tillgång till. Det var
nämligen överkapacitet på industrin
och arbetslöshet. Den Näslundska utredningen
kom fram till att det skulle
gå att avverka något hårdare på domänverkets
skogar än man gjort. Men vad
man framför allt slog fast, herr Bengtson,
var att det fanns en betydande råvarufond
inom det privata skogsbruket
i Norrbotten, som alltså var underavverkat.
Domänverket kunde redovisa en
stark överavverkning i stora områden
som skett för att över huvud taget kunna
ge sysselsättning åt arbetskraften vid
de nordligaste sågverken.

Vidare kan det väl hända att landshövding
Näslund kan vara mer optimistisk
om skogsuttagsmöjligheterna och
möjligheterna att kosta på reproduktion
än vad chefen för domänverket,
herr Sköld, är. Denne skall ansvara för

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

det ekonomiska utfallet och för människorna
socialt. Det är naturligt att
landshövdingen är optimist, men om
han vore företagsledare är jag inte säker
på att utredningens uttalande hade
blivit exakt detsamma som i dag. Att
det skulle ge herr Bengtsons resonemang
något som helst underlag är ändå
helt orimligt.

Sedan tog herr Bengtson upp skogsbruksområdena.
Som väl alla vet försöker
man genom kollektiv samverkan av
skogsägare åstadkomma ökad effektivitet
och rationalitet för att kunna få upp
rotvärdena, eller hur vi nu vill uttrycka
det. Varför gör man det, herr Bengtson?
Jo, därför att enskilt bondeskogsbruk
icke klarar sig. Därför måste ni
hitta på något, och då gör ni denna
halvmesyr som, försäkrar jag kammaren,
ingen skogsvetenskapsman eller
skogsekonom, vilken har satt sig in i
problemet, tror på att den räcker. Herr
Bengtson, det skall bli roligt att få en
debatt när skogspolitiska utredningen,
som har hand om denna problematik,
är färdig. Då får vi tillfälle att diskutera,
och då är vi också fler i denna
kammare som kan vilja deltaga. För
närvarande kan vi inte säga någonting
om den på det stadium den befinner
sig.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Endast det förhållandet
att vi om en eller annan vecka kommer
att behandla ett utlåtande från
jordbruksutskottet som berör skogspolitiken
avhåller mig från att här i ett
längre anförande ta upp en debatt med
herr Yngve Persson.

Jag kan trots detta inte underlåta att
nu ge till känna min mening eftersom
herr Yngve Persson här onekligen
framlagt sina synpunkter i denna fråga
och därvid bl. a. kommit in på skogspolitiken,
domänverket, den inställning
som intagits av förre landshövding
Näslund i Norrbotten samt frågan om
de enskilda skogarna där uppe. Att

landshövding Näslund tidigare har
gjort en utredning är riktigt, men man
kan inte bortse från att det finns ytterligare
en utredning som också har
gjorts av förre landshövding Näslund,
länsjägmästaren i Norrbotten och en
skoglig doktor, vars namn jag inte kommer
ihåg nu.

Vi kan, herr Yngve Persson, konstatera,
att på i princip likvärdiga skogsarealer
i Norrbotten •— det är inte bara
domänverket som har skogar högt
uppe i O-zonerna, utan även de privata
skogsägarna har det — redovisar domänverket
för femårsperioden 1962—
1966 en förlust på 30 miljoner kronor.
Skogsallmänningarna i Norrbotten, som
har betydligt mindre areal men i stort
likvärdiga skogsförhållanden som domänverket,
redovisar under samma
femårsperiod en vinst på 10 miljoner
kronor.

Det är klart att man i en sådan situation
frågar sig vad detta förhållande
kan bero på. Här står expertis mot expertis.
Den expertis som vi åberopar
och som näringslivets närings- och planeringsnämnd
— vilken jag själv råkar
tillhöra —- har anlitat består bl. a. av
vår förre landshövding, som tidigare
varit professor vid skogshögskolan,
samt som jag nyss nämnde ett par andra
experter. De bär kommit till en
uppfattning. Det är klart att domänverkets
chef har en annan uppfattning.
Men vem har rätt? Det är inte på sin
plats, lienr talman, att i dag ta upp den
debatten, men dessa siffror, som jag tagit
direkt ur minnet, visar ändå att
man inte kan framställa saken så ensidigt
som herr Persson ville göra.

Vi får, herr talman, tillfälle att ta upp
denna debatt vid ett senare tillfälle.

Herr PERSSON, YNGVE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag menar, herr Strandberg,
att så kan man inte diskutera den
frågan. Domänverkets resultatredovisning
avser mycket blandade skogar som

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ang. de anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

har långt sämre produktionsbetingelser
än bondeskogarna nere i kustbanden
och i floddalarna. Här spelar också
transporter och alla möjliga andra faktorer
in. Detta är så oomtvistligt, att det
diskuterar man inte i initierade kretsar,
herr Strandberg.

Jag har inte ifrågasatt att domänverket
är överlägset i och för sig. Men,
herr Strandberg, domänverket får inte
ett öres bidrag från staten. Under vinstgivande
år — innevarande år är ju det
sämsta tänkbara i detta avseende —
får verket i stället leverera in pengar
till staten.

Men vad gör det enskilda bondeskogsbruket
när virkespriserna är dåliga?
Jo, man ligger på sitt virke, låter
bli att avverka. När priserna går ner
säljer man inget virke och lämnar därmed
industrin utan råvara. När priserna
stiger säljer man och utnyttjar sålunda
konjunkturerna.

Domänverket måste leverera sitt virke
under alla konjunkturer och ta de
priser som bjuds. Därför är domänverket
i en sämre ställning ekonomiskt.

Sanningen om domänverket är nog
att det anses vara ett välskött företag.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag har inte haft tillfälle
att lyssna till väderleksutsikterna
i dag, så jag vet inte om detta område
är varnat med risk för skogsbrand. Annars
är ju herr Yngve Persson en duktig
braständare som borde omges med
stor försiktighet. Han har i dag lyckats
tända en debattbrasa som egentligen i
någon mån är ovidkommande. Herr
Persson säger visserligen att den första
gnistan kastades av herr Bengtson, men
den brasan var väl ringa jämfört med
den vådeld som herr Persson sedan
åstadkom och som även jag, herr talman
— förlåt mig, ärade kammarledamöter
— känner mig manad att beröra
med några ord. Vi får ju en skogsdebatt
senare, och jag skall därför begränsa
mig till det yttersta.

Till skillnad från herr Persson är jag
själv enskild skogsägare och som sådan
möjligen att anse såsom mycket tvivelaktig.
Jag har att ta hand om ett stycke
skogsmark och försöka åstadkomma
något av det. I grannskapet har jag ett
ganska välbeläget och betydligt mera
produktivt markområde, som tillhör
domänverket. Jag har alltså från denna
snäva utgångspunkt betydande erfarenheter
för en jämförelse.

Jag tror att det var en väsentlig överdrift
att påstå att vi i det enskilda
skogsbruket har skyhögt bättre förutsättningar,
som herr Persson uttryckte
sig. Jag har inte heller sett att vi har
några subventionsmöjligheter. När det
gäller skatterna är vi självfallet tacksamma
för möjligheten att få sätta in
på skogskonto, men uppenbarligen är
statsverkets skogar befriade från statlig
skatt.

Herr Bengtson har bemött herr Persson
när det gäller uppmjukningen av
ägandeförhållande och liknande, så det
behöver jag inte gå in på. Ett annat yttrande
av herr Persson har något bättre
anknytning till det ärende vi nu behandlar,
och det gäller hans uppfattning
i allmänhet om småföretagen. Där
har jag den meningen att man alltför
ofta drar en parallell mellan små företag
och orationella företag. Detta är
alldeles felaktigt. När det gäller skog
i kombination med jord är det uppenbarligen
på samma sätt som i varje annat
företag att ett rationellt företag är
det som på bästa möjliga sätt tillvaratar
tillgängligt kapital och arbete. Om man
t. ex. på en mindre gård har en överkapacitet
på arbetskraft kan denna med
fördel och även med betydande säkerhet
rent nationalekonomiskt fördelaktigt
utnyttjas för arbete i skogen, och
det är vad som sker. Mot detta har vi
i det privata skogsbruket blivit anklagade
för att inte kunna svara för årsanställda.
Det är en felaktig bedömning.
Jag tror att det är riktigare att
säga att vi försöker utnyttja den befintliga
arbetskraften på bästa möjliga sätt.

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

Herr talman! Det skulle finnas anledning
att orda ytterligare mycket om
detta, men vi får som sagt tillfälle att
återkomma, och det sagda får vara tillräckligt.
Liksom övriga talare från oppositionen
ber jag att få yrka bifall till
föreliggande reservation.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Herr Bengtson säger att
det inte har varit något som helst hinder
för andra enskilda medborgare än
bönder att skaffa sig skog. Det är bolagsförbudslagen
som har stoppat dem,
säger han. Men vi har ju haft en jordförvärvslag
som klart har prioriterat
bönderna i förvärvssammanhang.

Till det sista anförandet vill jag säga
att jag inte med ett ord berörde skogsnäringen
i mitt inledningsanförande.
Men herr Bengtson gick till våldsamt
angrepp mot domänverket. Det kallade
min värderade kollega här för en gnista.
Men när jag går tillbaka i talarstolen
för att visa att det var en oriktig
framställning kallar man det för en vådeld.
Då erinrar jag mig den gamla visan
om att sanningen kan tända brasor.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det bör råda klarhet
om förvärvslagarna — det förefaller
som om herr Persson inte kände till
dem.

Jordförvärvslagen, som nu är borta,
hindrade inte någon från att köpa jord
om han önskade bruka den, utan var
avsedd för att förhindra spekulationsköp.
Enligt herr Perssons framställning
var det ingen annan än jordbrukare
som fick köpa. Detta är fel. Den som
skulle bruka jorden fick köpa enligt
den lagen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden proposi -

tioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Österdahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 62.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte
motioner.

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

I en den 8 mars 1968 dagtecknad
proposition, nr 54, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

1) antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning,

2) medgiva, att riksbanken för tiden
den 1 juli 1968—den 30 juni 1969 finge
fritagas från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att före utgången
av denna tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar om förhållandena
gåve anledning till detta.

Det förslag i fråga om riksbankens
sedelutgivningsrätt, som framlagts i propositionen,
innebar, att särskilda bestämmelser
om undantag från riksbankslagens
föreskrifter härom skulle
gälla även för tiden den 1 juli 1968—
den 30 juni 1969. Maximibeloppet för
sedelutgivningsrätten hade föreslagits
höjt från 10,5 till 12 miljarder kronor.

I anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna I:
811, av herrar Åkerlund och Enarsson,
samt 11:1049, av herr Nordgren, vari
anhållits, att riksdagen måtte

1. bifalla Kungl. Maj :ts proposition nr
54, dock med den ändringen, att riksbanken
finge utgiva sedlar till ett belopp
av högst 11 300 miljoner kronor,
samt

2. uttala, att riksbankens metalliska
kassa borde förstärkas med lägst 300
miljoner kronor under år 1968.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1. antaga det genom propositionen nr
54 framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens sedelutgivning
och sålunda avslå motionerna
I: 811 och II: 1049 i motsvarande
del;

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

2. med bifall i övrigt till propositionen
medgiva, att riksbanken för tiden
den 1 juli 1968—den 30 juni 1969 finge
fritagas från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att före utgången
av denna tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar om förhållandena
gåve anledning till detta;

3. även i övrigt avslå motionerna I:
811 och II: 1049.

Reservation hade anförts av herrar
Åkerlund (h) och Enarsson (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 1 och 3 hemställa, att riksdagen
måtte

1. — med bifall till motionerna I: 811
och II: 1049 i ifrågavarande del — antaga
det genom propositionen nr 54
framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
dock med i reservationen angiven
lydelse;

3. — med bifall även i övrigt till motionerna
1:811 och 11:1049 — i skrivelse
till fullmäktige i riksbanken uttala,
att riksbankens metalliska kassa
borde förstärkas med lägst 300 miljoner
kronor under år 1968.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Den reservation som jag
i dag litet mer utförligt skall uppehålla
mig vid — och jag vill med en gång säga
att jag kommer att hålla på en stund —
gäller den varje år återkommande begäran
från riksbanken om rätt att få ge
ut mera sedlar, samtidigt som förnyad
befrielse begärs från skyldigheten att
med guld inlösa de sålunda och tidigare
utgivna sedlarna.

I samband med denna fråga har jag
under tidigare år brukat med reservation
samt med ett inlägg i kammardebatten
ange några allmänna riktlinjer
för hur mitt parti och jag skulle önska
att den del av den allmänna ekonomiska

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
politiken som penning-, kredit- och valutapolitiken
utgör borde föras under
det kommande året.

Eftersom i all synnerhet penning- och
kreditpolitiken enligt vår mening spelar
en kanske större roll än finanspolitiken
för den ekonomiska utvecklingen, borde
den ekonomiska debatten i högre grad
knytas till de frågor som står på dagens
föredragningslista än till frågan om uttagsprocenten
för den direkta statsskatten,
när denna fråga någon av de sista
dagarna i maj i riksdagens hektiska
slutskede kommer upp. Helst har jag
alltid velat och även sagt så, att man
borde hopkoppla regeringsförslagen om
både penning- och finanspolitiken i en
gemensam debatt. Härför erfordras en
utskottsbehandling av nationalbudgeten
— den preliminära lika väl som den reviderade.
Därtill är dock riksdagen synbarligen
ännu icke beredd.

Dess bättre kan jag i dag glädja mig
åt att ha tillgång till den reviderade finansplanens
material, och jag skall begagna
mig därav för att ge min syn på
den allmänna ekonomiska bakgrunden
till de rekommendationer som herr
Enarsson och jag vill lämna riksdagen
beträffande penning- och valutapolitiken.

Mitt studium av finansplanen har lett
mig till att ta fasta på några få punkter,
vilka utmärkt väl karakteriserar det
ekonomiska läget i vårt land. Det är tre
förhållanden som särskilt bör beaktas.
Det första är frågan om företagens lönsamhet.
Det andra är sysselsättningskrisen
och den faktiska arbetslösheten i
produktiv verksamhet. Det tredje är den
starkt stigande upplåningen och skuldsättningen.

Finansministern säger i finansplanen,
trots alla protester häremot, att självfinansieringsgraden
i det svenska näringslivet
fortfarande måste betraktas
såsom hög. Han säger också att lönsamhetsläget
i näringslivet genomsnittligt
har förbättrats. Att enstaka företag kommer
i krislägen kan enligt hans mening
inte ges någon generell förklaring. Mot

tesen att självfinansieringsgraden i
svenskt näringsliv generellt sett är hög
reses dock bestämda protester från ett
samstämmigt näringsliv, som väl kan erkänna
enstaka undantag men samtidigt
kan peka på en våldsam ansvällning av
skuldsättningen. Däremot kan finansministern
väl ha rätt, när han säger att
lönsamheten genomsnittligt förbättrats.
Låt oss se hur det kan tillgå genom att
ta ett exempel.

Om fem företag vardera har en miljon
kronor i vinst och fem företag vardera
har tre miljoner kronor i vinst, blir det
sammanlagt 20 miljoner kronor i vinst.

I genomsnitt blir vinsten för varje företag
bland de tio företagen två miljoner
kronor. Antag nu att två av de svagaste
företagen slås ut, varigenom totalvinsten
går ned till 18 miljoner kronor. Fördela
nu vinsten på de återstående åtta
företagen, och man skall finna att den
i genomsnitt stiger till två och en kvarts
miljon kronor i stället för två miljoner
kronor.

I detta stiliserade exempel har finansministern
så rätt. I genomsnitt har lönsamhetsläget
förbättrats för de företag
som finns kvar. Men hur har det gått
för de människor som hade sina arbeten
i de utslagna två företagen? Jo, de har
blivit av med sina arbeten. Det är därför
från vår sida ett politiskt krav att
lönsamheten i näringslivet generellt sett
inte endast genomsnittligt höjes genom
ekonomisk-politiska åtgärder. Det är en
fördelningsfråga, där socialdemokratiskt
tal om att fördelningspolitiska skäl
gör det omöjligt att höja självfinansieringsgraden
måste avvisas. Sysselsättningspolitiska
skäl väger enligt vår mening
tyngre till förmån för en höjd
självfinansiering.

Det är befogat att tala om en sysselsättningskris,
kanske t. o. m. med vissa
strukturella inslag. De arbetsmarknadspolitiska
insatserna säges i nuläget ge
sysselsättning åt cirka 100 000 personer.

Det är givetvis ett beröm åt arbetsmarknadsmyndigheterna
att säga, att de
på en begränsad tid kunnat organisera

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

upp så många sysselsättningstillfällen;
men det har också kostat mycket
pengar. Enigheten i riksdagen är stor
om att åtgärder skall sättas in. Kvar står
dock att det såväl för folkhushållet som
för den enskilde är viktigt att de arbetslösa
kommer in i produktionen på de
normala arbetsplatserna och inte tvingas
gå i vad de själva mycket väl vet inte
är avsett som livstidsjobb; målet för
myndigheternas ansträngningar är ju i
själva verket att bli av med dem snarast
möjligt. Vart skall de då ta vägen om
inte till företagen? Det är där även dagens
friställda måste få sitt arbete och
sin stadiga utkomst. Därför är det ett
politiskt krav från vår sida, att jobben
fördelas rättvist så långt som detta någonsin
låter sig göra. Solidaritet i sysselsättningspolitiken
är, lika mycket
som solidaritet i lönepolitiken, den moderna
tidens rättvisekrav.

För statskassans del har arbetsmarknadspolitiken,
och naturligtvis mycket
annat, lett till starkt stigande utgifter.
Samtidigt har den generellt sett alltför
låga lönsamheten i företagen lett till avsaktande
stegring av statsinkomsterna.
Dessa båda företeelser tillsammantagna
har framkallat en uppseendeväckande
stark ökning av den statliga skuldsättningen.
För tre budgetår, det föregående,
det nu löpande och nästa, blir skuldsättningen
7,5 miljarder kronor — statsskulden
stiger från 19,5 till 27 miljarder
kronor fram till den 1 juli 1969. Det är
uppenbart att inte ens vårt lands mycket
moderata statsskuld i det långa loppet
kan tillåtas stiga i denna takt, även
om tillfälliga variationer uppåt temporärt
kan vara både nödvändiga och
önskvärda.

Under alla förhållanden måste det nu
beaktas att ett framtida schematiskt
motverkande av statsskuldens fortsatta
stegring genom nya skattehöjningar
kommer att oundvikligt draga med sig
prisstegringar, något som för övrigt visar
ihåligheten och skenbarheten i den
något långsammare uppgång av konsumtion
sp risindex för i fjol och i år

Ang. riksbankens sedelutgivning, in. m.
som finansministern åberopar med sådan
tillfredsställelse. Även inom näringslivet
i övrigt tilltar skuldsättningen
på ett sätt som visar självfinansieringens
otillräcklighet generellt sett. Behövde
folk inte låna skulle de inte heller
göra det, men de behöver låna. För i
stort sett samma tid av tre år som jag
nyss hänvisade till beträffande statsskulden,
alltså åren 1966—1969, kan
den årliga ökningen av kreditgivningen
och dess spegelbild skuldsättningen antas
komma att bli 50 procent, vilket slår
alla hittillsvarande rekord. År 1966 var
nyupplåningen 12 700 miljoner kronor,
i år beräknas den till 18 300 miljoner
kronor. I professor Kraghs kreditmarknadsmatriser,
vilka presenterades för
ett år sedan, räknas med upplåningssummor
för år 1970 vilka överskreds
redan i fjol. Skuldsättningen har tagit
sådan omfattning i hela vårt näringsliv,
att detta uppladdats med veritabel inflationsdynamit.
De varningar som från
vårt håll tidigare uttalats vid behandlingen
av nu förevarande frågor har
förklingat ohörda.

Riksbanken har nu begärt att rätten
att få ge ut sedlar skall utökas med inte
mindre än 1 500 miljoner kronor, till 12
miljarder kronor. Det är en exempellöst
stor höjning för ett enda år; det
mesta som någonsin förut begärts har
varit 800 miljoner kronor. Miljardvallen
har nu sprängts. Även riksbanken
känner tydligen samma »drang» till att
sätta sig i skuld — skuld till den
svenska allmänheten, skuld som den
aldrig kommer att återbetala.

Herr Enarsson och jag som mot vår
vilja tvingas ta ståndpunkt till dessa
varje år återkommande förslag därför
att den permanenta reglering av denna
fråga om sedelutgivningsrätten som
riksdagen likaså år efter år begär och
som den även i år föreslås skola begära
enligt ett enigt utskott erbjuder oss gå
med på 800 miljoner kronors ökning.
Vi vill därmed framför allt manifestera
vår önskan att riksbanken skall vara
allmänt sett försiktigare i sin likvidi -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
tetspolitik och styra kreditpolitiken i
lugnare kanaler än hittills. Med fastställande
av sedeltaket anger vi, som vi ser
saken, eu viktig förutsättning för riksbankens
likviditetspolitik. Utskottet
återger vår uppfattning korrekt i reciten
när det presenterar motionerna av
oss och herr Nordgren i andra kammaren,
men sedan tillåter sig utskottet förvanska
vår uppfattning när det i sitt
utlåtande helt sonika självtaget vänder
på vårt resonemang och säger att vi
skulle beteckna kreditexpansionen under
år 1967 »som resultatet» — ordet
här taget i bestämd form — »av en på
frikostig sedelutgivning baserad släpphänt
likviditetspolitik». Till den som
hållit i pennan vid detta uttalande vill
jag replikera att omläggningen till vad
vi kallar släpphänt likviditetspolitik
kom på sommaren 1966, vilket av oss
kritiserats i dechargen år 1967. Man är
bra fattig på argument för att behöva
tillgripa sådana metoder att vränga
kritikernas ord för att nödtorftigt söka
skyla sin ohållbara tanke att sedelmängden
är en följd av den allmänna omsättningens
krav, vilket vi säger att den
kan vara men politiskt sett icke bär få
vara. Får den det, är det med vår terminologi
lika med släpphänthet. Med
höjning av sedeltaket med så mycket
som 1,5 miljard kronor skapas en förutsättning
och en viktig sådan för ny
kreditexpansion, ny skuldsättning i
våldsam omfattning och ny inflation.
Det är emellertid ett politiskt krav från
vår sida att över hela fältet energiska
åtgärder vidtas för att stoppa den ständigt
fortgående inflationen.

Därför yrkar jag bifall till vår hemställan
om ett lägre sedeltak än utskottsmajoritetens.

Jag skall nu övergå till reservationens
andra punkt som gäller guldfrågan
och kravet på köp i moderat omfattning
av guld. Denna fråga har sin grund i
begäran om fortsatt befrielse för riksbanken
från regeringsformens klara ord
att sedlarna skall inlösas med guld enligt
myntlagen. Det är en förpliktelse

som inte kan uppfyllas och vi är eniga
därom. Emellertid är det ju inte
nödvändigt att riksdagen med varje år
skall göra det allt svårare att göra något
åt det hållet genom att tillåta ökning
av sedelmängden utan att guldkassans
storlek ens omnämnes. Riksbanken
har för närvarande en guldkassa av 1
miljard kronors värde. Enbart en ökning
av sedelmängden av 1,5 miljards
storlek, som är detta enda års krav, gör
det kanske omöjligt med guldinlösen
bara det. Sedelomloppet som vid höjdpunkten
kan gå upp till 11 miljarder
kronor motsvaras av en enda fattig miljard
i guld. Knappast något land i världen
på de västerländska demokratiernas
sida och med en så stor ekonomi
som vår har sådan disproportion i sitt
penningväsen. Detta är enligt min mening
så mycket bekymmersammare som
nu frågan om den s. k. internationella
likviditeten kommit i centrum för den
penningpolitiska diskussionen på sådant
sätt som skett — och guldet är den
nationella likviditetens främsta källa än
i dessa dagar. Jag kan inte ta upp denna
fråga i hela dess vidd i dag, hur
frestande det än är för mig personligen.
Men jag skall försöka ge kammarens
ledamöter någon uppfattning om
hur jag ser på frågan om de s. k. internationella
dragningsrätterna, den fråga
som valutamötet på Foresta i mars samlades
till behandling av under Sveriges
och herr Wickmans ledarskap.

Jag fäster uppmärksamheten på att
det talas om speciella dragningsrätter
och att ordet speciella i detta sammanhang
är ett nyckelord. Det finns nämligen
dragningsrätter förut, och det är
fråga om Internationella valutafonden.
Dragningsrätter finns allmänt i bankväsendet,
fast vi i vårt land kallar dem
checkräkningskrediter, och jag skulle
tro att de i den meningen är välkända
för kammarens ledamöter. Det finns
alltså vanliga dragningsrätter i Internationella
valutafonden, och nu skall det
tillkomma speciella sådana. Varför?
Svaret är att för det första de vanliga

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

dragningsrätterna redan i allt väsentligt
är utnyttjade och att för det andra
nya villkor för dessa dragningsrätter
föreslås skola gälla.

En förenklad bild av förhållandet
låntagare—långivare i Internationella
valutafonden av i dag visar att valutakrediter
via dragningsrätter givits till i
huvudsak tre länder — England 11/2
miljard dollar, USA 800 miljoner dollar
och Indien 500 miljoner dollar, tillsammans
alltså 2 800 miljoner dollar.
Därtill kommer smärre belopp, huvudsakligen
till u-länderna.

De som givit lånen är nästan helt och
hållet EEC-länderna med 2 1/2 miljarder
dollar, varav Västtyskland, Frankrike
och Italien med cirka 700 miljoner
dollar var, Belgien och Holland med
cirka 200 miljoner dollar var. Ett stort
antal smärre långivare, bland dem Sverige
med 80 miljoner dollar eller cirka
400 miljoner kronor, kommer dock inte
upp i mer än totalt 600 miljoner dollar.
I princip skall dessa lån någon
gång återbetalas, ehuru t. ex. England
ända sedan Internationella valutafondens
tillkomst 1944 bara ökat sin skuldsättning
och återbetalat genom att ta
nya lån. USA var till en början den stora
långivaren men är sedan ett par år
låntagaren nr 2 när det gäller storleksordningen.

Principen om återbetalningsskyldighet
är nu ifrågasatt, och därför skall
ett speciellt nytt konto uppläggas i Internationella
valutafonden med dessa
speciella dragningsrätter. Meningen är
att för bestämda perioder av fem år varje
land skall få en ny dragningsrätt i
Internationella valutafonden, en rätt till
valutakredit. Enkelt uttryckt skall nu
gälla att 70 procent av denna rätt eller
upptagna krediter får stå ute utan definierad
tidsbegränsning, medan 30 procent
skall återbetalas inom femårsperioden
eller, som det heter, skall rekonstitueras.
Ännu så länge är det inte utåt -—
i varje fall inte för mig — bekant hur
stora dessa speciella dragningsrätter
skall bli. Jag känner inte till om total -

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
belopp här blivit fixerade. Men en sak
är viktig. Skall ett land få ett lån, måste
det någonstans finnas en långivare,
vare sig lånen i princip skall återbetalas
någon gång i framtiden, såsom i fallet
med de vanliga dragningsrätterna,
eller de bara till viss del skall rekonstitueras,
såsom de speciella. Bilden eller
mönstret för de nuvarande valutakrediterna
ger oss en allmän fingervisning
om det läge som kommer att uppkomma
för de speciella dragningsrätternas del.

I debatten med herr Gösta Jacobsson
beklagade statsrådet Wickman att
Frankrike — EEC-världens ledande och
bestämmande om än inte dess rikaste
partner — vägrat att skriva på valutaöverenskommelsen.
Denna klagan av
herr Wickman är förvisso förståelig, ty
den kanske i verkligheten viktigaste långivaren
i hela detta system är icke med.
Och vad mer är: Frankrike har dragit
sig ur vad Frankrike i Rio de Janeiro
förklarat sig vara berett att medverka
till på vissa villkor, när dessa villkor enligt
fransk mening icke uppfyllts. Vill
man se detta opartiskt och objektivt —
jag söker för min del göra det därför att
det är ett värde i sig självt att få eu
korrekt analys — måste man säga att
Frankrike tekniskt sett icke handlat fel
från sina utgångspunkter. Men resultatet
har otvivelaktigt blivit att hela SDRsystemet
haltar i högsta grad. Frankrike
kommer att utöva en väldig dragningskraft
på alla andra EEC-länder,
särskilt Italien och Belgien, att motsätta
sig en långivning. Holland kan inte ge
mycket, och det finns trots allt en gräns
för vad Västtyskland plus Sverige, Kanada,
Japan och några andra till kan ta
på sig. Jag tror därför inte att man skall
vänta sig några underverk av dessa
SDR. Troligen blir de ett ganska betydelselöst
inslag i den verkligt stora frågan
om guldet, dess pris och hela den
internationella kreditgivningsmekanismen
med t. ex. eurodollarmarknaden.

Med den uppfattning jag här redovisat
i dessa frågor bibehåller jag mitt
intresse för och min uppmärksamhet

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
riktad på guldet. Jag vill då först erinra
om att den franske finansministern
Dcbré som motiv för sin vägran att
medverka i SDR anfört att hela valutasystemet
bör bli föremål för översyn
men fick nej på detta. Han klagade
också över t. ex. i den svenska TV:n
att man icke förstod vad han begärt. På
Valutafondens årsmöten har dessutom
begärts av Sydafrika att frågan om
guldets ställning och dess pris skall utredas.
Detta har emellertid alltid vägrats,
trots att det finns gamla löften att
falla tillbaka på. Jag finner det för min
del otillfredsställande att Internationella
valutafonden vägrar sin medverkan
till en förutsättningslös utredning av
dessa frågor. Jag tror att det politiskt
sett är ett misstag av dem som motsätter
sig den internationella organisationens
medverkan till utredning av guldfrågan.

Herr Enarsson och jag har nu upprepat
vårt krav på förstärkning av metalliska
kassan med minst 300 miljoner
kronor. Utskottsmajoriteten säger att
pågående reformsträvanden i fråga om
det internationella valutasystemet utgör
ett särskilt skäl mot att riksdagen nu
genom direktiv till bankofullmäktige
skulle påkalla en omprövning. Enligt
vår mening är motsatsen det riktiga:
Reformsträvandena utgör ett skäl för,
inte mot, en omprövning.

Frankrikes strävanden ingår också i
de allmänna reformsträvandena, och
vill man ha Frankrike med t. ex. i SDR,
får man nog räkna med att reformsträvandena
bör omfatta också Frankrikes
önskemål. Som jag ser saken, är därför
reservanternas ställning stärkt och
inte försvagad.

Finansministern säger i finansplanen,
att prisbildningen på privata guldmarknader
nu är fri. Sådana har också blixtsnabbt
uppstått på en mängd håll på
kontinenten. Det kan ha sitt intresse
att notera att man för ett par månader
sedan — i mars —• till och med ändrade
lagstiftningen i Holland för att ge
möjlighet till marknadshandel med guld

i det landet. I Sverige förekommer som
bekant inte någon verklig guldmarknad,
vilket jag beklagar. Läget utomlands är
nu detta:

På en i praktiken icke fungerande
marknad hävdas ett nominellt pris av
35 dollar per uns (1 uns är 31,1 gram
fint guld). På de fria guldmarknaderna
där guld verkligen omsättes har priset
blivit högt. Guldet har med andra ord
blivit dyrare. Detta måste vi nu ta med
i beräkningen, ehuru det är beklagligt.
Delvis kunde det för riksbankens del
ha undvikits om vår sedan flera år
framförda rekommendation att börja
köpa guld hade villfarits. Det är nu
ingenting att göra åt. Men ett fritt och
obundet guld är värdefullt för riksbanken
att ha, framför allt från valutapolitik
synpunkt. Ingen skall lämna ur bilden
möjligheten att guldet kan komma
att bli ännu dyrare, så oroligt som det
är ute i världen. Valet av inköpskälla
är givetvis riksbanken bäst skickad att
träffa, likaså att fastställa den lämpligaste
tidpunkten inom den av oss angivna
ramen.

En sak vill vi emellertid understryka.
Det har framhållits i tidigare års
debatter, och det sägs dessutom i motionerna
till vilka hänvisas i reservationen:
Riksbanken bör icke störa Förenta
staternas ansträngningar att återge
dollarn dess fulla konvertibilitet. Något
intresse av att falla in i den högljudda
kören av kritiker mot USA i alla
dess beteenden har varken herr Enarsson,
herr Nordgren eller jag. Det vill
jag kraftigt betona. Vi vill vara framåtriktade
i vår politik och vill tillåta oss
framföra meningar i sakfrågor.

Förenta staterna lika väl som andra
stater bör förstå våra speciella synpunkter,
som gäller den stigande disproportionen
mellan sedelomlopp och
guld. Förenta staterna har just upphävt
lagbestämmelserna angående täckning
av sitt sedelomlopp. De hade 25 procents
täckningskrav och slåss nu med
all makt för att i praktiken kunna hindra
en ytterligare nedgång av procent -

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

talet genom nedgång också av sin metalliska
kassa. Härför begärs hjälp av
andra länder, däribland av oss som är
mycket, mycket fattigare och sämre
ställda i detta hänseende med vår
knappt 10-procentiga täckning. Vi bör
hjälpa så långt vi kan, men vi bör inte
helt avsvära oss vår rätt att själva tillvarataga
våra intressen. Vi förstår den
nuvarande amerikanska administrationens
svårigheter i fråga om guldet och
dess önskan och energiska ansträngningar
att försvara sitt guld, när vi vet
att den 25-procentiga täckningsregeln
släpptes av senaten med endast två rösters
majoritet och av representanthuset
med nio rösters övervikt. Den amerikanska
administrationen bör då förstå
vår speciella situation. Vi ligger ju trots
allt kvar i Europa vars kontinent med
emfas håller fast vid guldet.

Jag vill avslutningsvis säga att vi har
åtaganden enligt Valutafondens stadgar
om att upprätthålla valutakonvertibilitet
och en liberal valutapolitik. Metalliska
kassan är därvid ett gott stöd eftersom
guldet överallt är accepterat och
eftersökt. Vår ställning bedöms emellertid
av riksbank och regering som så
svag att vi avgett reservationer till
OECD-rekommendationerna om liberalisering
av kapitalrörelserna, och i ett
viktigt avsnitt upprätthåller vi därmed
en sträng valutareglering.

Denna fråga tas upp i nästa ärende
på dagens föredragningslista, men den
bör nämnas här på grund av det samband
som även i detta hänseende finns
med frågan om storleken av guldkassan.

Jag anser att kraven på guldförvärv
gör sig gällande med växande styrka
och yrkar med detta bifall till herr
Enarssons och min vid utlåtandet fogade
reservation.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Efter herr Åkerlunds
mycket intressanta nationalekonomiska
föreläsning finner jag mig föranlåten
att påpeka, att vi i dag inte skall ha

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr 22

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
någon ekonomisk debatt. Den ekonomiska
debatten kommer att föras här
i kammaren om 14 dagar. Jag vill därför
återföra debatten till de frågor, som
behandlas i bankoutskottets utlåtande
som i dag ligger på kammarens bord.

Låt mig begränsa mig till att säga, att
vi inom bankoutskottet är eniga om
propositionens hemställan om en höjning
av beloppet för riksbankens sedelutgivningsrätt.
Maximibeloppet föreslås
Höjt från nuvarande 10,5 miljarder till
12 miljarder kronor. De två reservanterna
inom utskottet med herr Åkerlund
i spetsen föreslår att höjningen begränsas
till 11,3 miljarder kronor.

Utskottets ledamöter i övrigt delar
inte reservanternas uppfattning att förändringarna
i den utelöpande sedelmängden
anses spela en aktiv roll i
penningpolitiken utan är en följd av
den allmänna omsättningens krav.

Reservanterna föreslår vidare, att
riksdagen i skrivelse till fullmäktige i
riksbanken uttalar att riksbankens metalliska
kassa bör förstärkas med lägst
300 miljoner kronor under år 1968. Inom
utskottet anser vi att det inte är
riksdagen som skall ge direktiv i de här
frågorna. Det bör i stället vara riksbanksfullmäktige
som bör ta initiativ
i dessa ting. Det har vi sagt tidigare
då de här frågorna behandlats i kammaren,
och jag vill understryka det
även i dag. Alla dessa frågor har mycket
ingående behandlats i kammaren
under de senaste åren, om jag inte
minns fel sedan 1959.

I år vill jag, herr talman, begränsa
mig och hänvisa till utskottets utförliga
motiveringar i sitt utlåtande, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Herr Ståhle sade inledningsvis
i sitt anförande, att detta inte
är tidpunkten för någon allmän ekonomisk
debatt.

Den möjlighet som kammaren har till

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
en ekonomisk debatt är knuten till
kompletteringspropositionen. Alla vet
att denna kompletteringsproposition på
grund av att den också innehåller frågan
om uttagsprocenten för den direkta
statsskatten kanske måste komma just
på riksdagens sista dag. Och vi vet också
alla, att vi vid den tidpunkten arbetar
under en sådan press, att det sällan
blir möjlighet till någon effektiv ekonomisk
debatt som sträcker sig längre
än till partiledarna och finansministern.

Detta är enligt min åsikt mycket tråkigt
av det skälet, att denna fråga om
penning- och kreditpolitiken betyder
mer för hela den ekonomiska utvecklingen
än frågan om finanspolitikens
utformning, om ett eventuellt större
eller mindre underskott i budgeten eller
om uttagsprocenten. Så har det varit
alla år jag har varit här. Jag har ansett
att man helt enkelt blir snöpt i sina
möjligheter att ge uttryck åt synpunkter
på den kommande politiken just när
det gäller dessa penning- och kreditpolitiska
liksom valutapolitiska avsnitt.

Nu säger herr Ståhle, att när det gäller
valutapolitiken så skall riksdagen
inte ge några direktiv, särskilt när det
gäller frågan om vi skall köpa guld
eller inte. Men det är väl just det som
är meningen, enligt min uppfattning.
Man skall ge visserligen allmänt hållna
men faktiska direktiv vid denna tid på
året. Sedan följs detta upp i början på
nästa år, när riksbanken redovisat vad
som inträffat under fjolåret. Det föreläggs
riksdagen, och vi debatterar det
vid frågan om decharge. Funnes det
inga sådana uttalanden eller ståndpunkter
presenterade vid årets början i fråga
om penningpolitiken, skulle dechargen
förlora mycket av sin meningsfullhet,
när den kommer först tio å tolv
månader senare.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det är självklart, att
därest det hade varit så uppgjort, att vi

skulle hålla en ekonomisk debatt här
i dag, anser jag detta varit av mycket
stort intresse. Men enligt de planer som
presenterades redan vid riksdagens början
har det rutats in vilka frågor som
skulle diskuteras då och då. Den ekonomiska
debatten skulle inte hållas i
dag i anslutning till den mycket begränsade
fråga, som bankoutskottet redovisar
i sitt utlåtande, nämligen om
sedelutgivningen. Tyvärr, herr Åkerlund,
tycker jag det är olämpligt att gå
ifrån den plan som riksdagen tidigare
har gjort upp med tanke på arbetet här
i kamrarna.

Vad det sedan gäller frågan om sedelutgivningsrätten
måste jag som min
uppfattning understryka, att riksdagen
på den punkten inte bör ge riksbanksfullmäktige
direktiv, utan det måste
vara fullmäktige i riksbanken som själva
skall avgöra hur kassan skall vara
sammansatt, den metalliska kassans
storlek osv.

Jag vidhåller således, herr talman,
mitt tidigare uttalade yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag kan nu inte se att
denna fråga om penning- och kreditpolitiken
samt valutapolitiken är en,
som herr Ståhle säger, »relativt begränsad
fråga». Enligt min mening är det
i själva verket en fråga, som i de stora
huvuddragen anger, hur konjunkturen,
de allmänna ekonomiska villkoren, i
vårt näringsliv kommer att se ut för
den närmaste tio- och tolvmånadersperioden.

Som ett exempel på att valutapolitiken
spelat stor roll kan jag tillåta mig
hänvisa till den stora betydelse, som
det ställningstagande hade som bankofullmäktige
tog i november i fjol, när
man bestämde sig för att inte devalvera
kronan. Det var en åtgärd som vi sedan
i enighet har fastställt såsom varande
riktig. Men det är en valutapolitisk åtgärd,
som otvivelaktigt har den största

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

betydelse för det svenska näringslivet
av i dag och för sådana för oss alla så
väsentliga frågor som de om sysselsättning,
lönsamhet o. d.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag lovar att inte spräcka
dag- och tågordningen för riksdagens
behandling av de ekonomiska
frågorna. Det rör sig emellertid om
ganska intressanta frågor, och jag hälsar
herr Åkerlund välkommen tillbaka
till en debatt i dem längre fram. När
jag lyssnade på herr Åkerlund fann jag
emellertid så pass mycket av motsättningar
i hans inlägg, att jag i varje
fall i långa stycken stod frågande till
det hela.

Jag finneir inte någon förändrad inställning
i Frankrikes hållning, om jag
jämför landets deklarationer från höstens
konferens i Rio och dess ståndpunkt
vid Forestakonferensen. Vi vet att
fransmännen är reserverade mot hela
systemet med de speciella dragningsrätterna,
av skäl som vi också känner
till men som jag inte skall närmare utveckla
här.

Men det är ju ändå herr Åkerlund
bekant, att fransmännen står rätt ensamma.
Jag skulle tro att de i längden
inte kan hålla sin — om jag får använda
uttrycket — emot andra nationer
avvikande ståndpunkt i dessa frågor.
Herr Åkerlund har deklarerat, att
han med sympati ser på de amerikanska
ansträngningarna att komma till rätta
med sin bytesbalans —• något som
vi alla har anledning att önska dem
lycka till med, helt enkelt därför att
man ju i annat fall får vissa spekulationer
mot den dominerande reservvaluta,
som ingen kan ha något gagn av.

Vi får väl hoppas att det går att föra
fram arbetet med de speciella dragningsrätterna.
Dessa innebär ju ett alldeles
nytt inslag i förhållande till de
traditionella dragningsrätterna i valutafonden,
eftersom man med de speciella
dragningsrätterna helt enkelt tillverkar

Ang. riksbankens sedelutgivning, ni. in.
en internationell valuta, som formerar
den förutvarande internationella valutan.
I ett läge där amerikanerna reducerar
sina likvidiseringsduscher över
världen, måste en ersättning till, och
detta är väl den enda vägen att skapa
en sådan ersättning.

Jag har således personligen ganska
goda förhoppningar om att man löser
dessa frågor. Jag tror att det ur den
internationella handelns synpunkt och
ur den allmänna ekonomiska tillväxtens
synpunkt runt om i världen är absolut
nödvändigt.

Men det var egentligen inte detta jag
ville säga, herr talman, utan jag fäste
mig vid att herr Åkerlund säger, att
han förstår amerikanernas politik. Han
hoppades att de skulle lyckas, om jag
fattade honom rätt.

Nu var ju en spekulation i gång i
guld — eller kalla det gärna en spekulation
mot dollarn som reservvaluta, en
spekulation i dollarns devalvering kontra
guldet — som föranledde att guldpoolsländerna
träffades i Washington,
där amerikanerna begränsade sina
långtgående åtaganden att furneira spekulanter
och andra med det erforderliga
materialet; en spekulation som gick ut
på att skaffa sig materialet så länge
det var billigt och sedan sälja det när
det blev dyrt. Spekulationen bottnade
väl i tankegången, att man väl egentligen
räknade med en fördubbling av
guldpriset, från 35 till 70 dollar per
uns.

Nu lyckades man träffa den överenskommelsen,
att amerikanerna i fortsättningen
bara skall sälja sitt guld till de
seriösa centralbankerna, de som man
vet är lojala inför den penningpolitik
och den monetära politik som amerikanerna
behöver bedriva.

Det var ett streck i räkningen för
guldspekulanterna att den stegring av
guldpriserna, som hade börjat innan
överenskommelsen i Washington kom
till, snabbt slocknade. Under tiden därefter
har priset varierat mellan 35 och
40 dollar per uns —- det har snarare

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
legat närmare de 35 än de 40. Det har
alltså varit fråga om väsentliga distanser
till den prisnivå som spekulanterna
räknade med.

Nu har amerikanerna delvis varit pinade
av fransmännens politik under
årens lopp att växla över sitt dollarinnehav
i rent guld. Det har varit många
bevekelsegrunder härför.

Men vad amerikanerna kunnat lita på
har varit att den svenska riksbanken
uppträtt lojalt i dessa frågor. Jag försäkrar
herr Åkerlund, att det skulle bli
någonting av en mycket obehaglig överraskning
för amerikanerna om vi i detta
läge, som fortfarande är litet ömtåligt,
anmälde en viss inväxling av våra
dollartillgodohavanden i rent guld. Det
skulle inte betraktas som vänligt mot
USA:s strävanden att stabilisera den
monetära marknaden, att få lugn på
fronten — någonting som vi alla är
ytterst intresserade av.

Jag kan inte underlåta att konstatera
den motsättning som låg i herr Åkerlunds
anförande när han säger att vi
bör hjälpa USA i strävandena. Konsekvensen
av en sådan rekommendation
om hjälp är att man just nu låter
bli att köpa guld av amerikanerna. Man
kan inte dels ta den attityden och dels
den andra attityden, att vi bör se om
vårt eget hus och köpa guld av amerikanerna.
Man får bestämma sig för det
ena eller det andra, och det går inte
att förena två så diametralt motsatta
uppfattningar. Jag tror att om herr
Åkerlund ärligt menar vad han sade —
och det utgår jag från att han gör —
håller han i stort sett med mig om att
situationen inte är den, att vi från
Sverige — som lojalt har försökt hjälpa
till att hindra spekulationen i prisstegringar
i guld — nu skulle uppträda som
något slags hjälpare i det avseendet,
även om vi motiverar det med att vi
vill se om vårt eget hus.

Situationen att just nu gå ut är den
sämsta möjliga. Det var bara den deklarationen
jag ville göra.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag är glad över att
finansministern tog till orda, och jag
är naturligtvis tacksam för att han hälsar
mig välkommen tillbaka till debatten
om den ekonomiska politiken. Jag
har för min del ingen högre önskan än
att få vara med i den debatten, och jag
har vid flera tillfällen beklagat att jag
i praktiken har varit utestängd från
att delta i den. Jag har också varje
gång jag försökt ta till orda i exempelvis
remissdebatten, dechargedebatten
och vid andra tillfällen kunnat konstatera
att finansministern inte varit närvarande
för att debattera med mig i de
ekonomiska frågorna.

Några av dessa viktiga spörsmål har
finansministern berört, och de kräver
från min sida också att jag nu, när jag
fått ett sådant tillfälle, kommer med invändningar
på några punkter.

Den första frågan som finansministern
tog upp gällde den om fransmännen
har ändrat sin inställning i förhållande
till vad som framkom vid Riomötet,
och på den punkten vill jag göra
gällande att det har de faktiskt gjort.
Vid Riomötet förklarade de, att de var
beredda att biträda denna SDR-överenskommelse,
men de hade vissa önskemål
därvidlag bl. a. gällande voteringsregler
osv. Men de har nu faktiskt dragit
sig tillbaka.

Huruvida de ensamma kan hålla
stånd mot, som det heter, en annan
värld tror jag är att vrida tankegångarna
åt fel håll. Det är inte fråga om motsättningar
av det slaget. Frankrike lika
väl som andra västeuropeiska länder är
demokratiskt och har inget intresse av
att konstruera upp motsättningar. Landets
strävan är naturligtvis att söka
finna den bästa möjliga lösningen på
detta problem. Och det finns ju, herr
finansminister, även andra möjligheter
att komma till rätta med detta problem
om den internationella likviditeten än
just genom SDR-arrangemang.

Jag vill också tillåta mig att på en
punkt korrigera finansministern, när

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

han säger att jag skulle ha uttalat önskemål
om eller delat hans uppfattning
om angelägenheten av att den amerikanska
bytesbalansen bringas i bättre
ordning. Den amerikanska bytesbalansen
är i själva verket starkt positiv, och
det är de internationella kapitalinvesteringarna
på andra håll ute i världen,
som gör att amerikanerna har vissa
problem när det gäller guldet. Vad jag
från min sida diskuterat har rent konkret
varit frågan om guldet och ingenting
annat. Jag tar inte upp till diskussion
frågan om den amerikanska betalningsbalansen.

Dessutom ligger det en motsättning i
vad finansministern säger om å ena
sidan angelägenheten av att den amerikanska
bytesbalansen skall få ett annat
utseende och å andra sidan det förhållandet,
att de amerikanska »likviditetsduscherna»
— finansministern använde
det ordet — är ett resultat av att
USA har underskott i betalningsbalansen.
Det är emellertid inte den frågan,
som jag vill diskutera, utan diskussionen
gäller helt konkret och sakligt frågan
om guldet.

Vad som inträffade vid den s. k.
guldrushen var, såsom jag ser det, helt
enkelt det att amerikanerna »kröp ur
marknaden», som det heter på ett vanligt
enkelt affärsmässigt språk. De begränsade
sina åtaganden och sade att
de inte längre deltog i marknaden med
stödförsäljningar för att hålla nere
guldpriset. Följden härav blev också
att priset gick upp. I gårdagens tidning
finns en uppgift om ny toppnotering
på guld i London. Där hade betalats 39
dollar och 70 cent för guldet per uns.

Finansministern tog också upp frågan
om en väntad fördubbling av guldpriset.
Frågan om guldprisets höjd har
från min sida inte diskuterats. Jag vill
emellertid säga, att om man vill påverka
den internationella likviditeten uppåt
så finns den möjligheten att göra en
uppskrivning av guldkassornas värde
allmänt sett. Det bör alltså inte vara
en separat åtgärd som den engelsmän -

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
nen vidtog i november, vilket var en
devalvering, utan man kan göra det generellt.
Detta är alltså en rent allmän
möjlighet, men jag har över huvud taget
icke tagit ställning i den frågan.

Sedan säger finansministern, att det
viktigaste i detta sammanhang är lojaliteten
i förhållande till den amerikanska
politiken, och där ser finansministern
en motsättning i mitt agerande.
Jag vill understryka, att vi icke bör
driva en politik här i vårt land som
skapar ökade svårigheter för amerikanerna.
Missuppfattningen från finansministerns
sida ligger däruti att han
så att säga tillvitar mig den meningen
att vi skulle företaga en omväxling av
våra dollar. Vi skulle alltså sälja de
dollar vi har och i stället köpa guld.

Något sådant har jag aldrig sagt! Jag
har sagt att riksbanken här skall få
välja på vilket sätt den vill skaffa guld.
Vi har dock valutainkomster från en
hel mängd andra källor än Förenta
staterna. Vi har inga stora överskott
i vår handel med USA, som tillför oss
guld. Däremot har vi överskott i handeln
med en del andra länder, där vi
alltså skulle ha goda möjligheter att
förvandla överskottet till guld.

Varför skulle amerikanerna ha något
emot att vi gjorde så, när frågan rör
sig om ett så litet belopp som 60 miljoner
dollar av en årlig nyproduktion i
den fria världen av nära 1,5 miljard
dollar i guld? Jag kan inte se att det
finns något skäl att göra gällande, att
det från amerikansk sida skulle uppfattas
som en ovänlighet om riksbanken
helt lugnt går ut i marknaden och
på lämpliga ställen köper guld för de
överskottspengar som banken har. Så
dåligt ställt liar väl inte Sveriges riksbank
att den inte skulle kunna köpa
något, kanske i Frankrike, kanske i
Schweiz. Varför skulle förresten amerikanerna
tycka illa om att vi köpte
något litet av fransmännen, när det här
inte är fråga om några stora belopp?

Det är en missuppfattning av finansministern
när han gör gällande, att jag

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
skulle ha sagt, att vi skulle byta ut våra
dollar mot amerikanskt guld. Det finns
inte någonstans belägg för detta finansministerns
påstående. Vi kan väl ändå
ha rättighet att få använda de andra
inkomster vi har till förvärv av guld?

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Visst är den amerikanska
handelsbalansen positiv, och även
deras kapitaltransaktioner är positiva.
Men gör man som ett omdöme en slutlig
saldering av amerikanernas affärer
med omvärlden kommer man fram till
ett negativt resultat, som i och för sig
har inneburit att amerikanerna har likvidiserat
omvärlden varje år med precis
så mycket som deras underskott bär
utgjort. Att jag sedan använde den
svenska vokabulären och kallade denna
sista saldering för »bytesbalans» må vara
förklarligt, ty det är på det sättet
som vi skildrar problemen från vår
egen utgångspunkt.

Om vi har en valutareserv på 5,9 miljarder
kronor, som jag tror att den sista
siffran är, och, såsom herr Åkerlund
säger, en av dessa miljarder är i guld,
är ändå resten praktiskt taget bara dollar.
Om herr Åkerlund och herr Enarsson
menar, att man relativt snart skall
växla om något av denna valutareserv
och få en relativt större metallisk kassa,
kan man inte göra det på något annat
sätt än genom att växla om bankens
reservvaluta, dvs. dollartillgodohavanden,
i rent guld. Jag tror inte att man
med någon större utsikt till framgång
skulle kunna anmäla den dollarbehållningen
till den franska centralbanken
och säga, att nu skall vi köpa guld i
stället! Jag tror inte heller att man skulle
kunna anmäla den i Bank of England
eller någon annanstans, utan i sista
hand hamnar man i den amerikanska
centralbanken.

Från det hållet måste det uppfattas
såsom någonting av en ny politik från
svensk sida. Jag vill väl inte gå så långt
att jag säger, att det skulle uppfattas

såsom ett misstroende från Sverige
gentemot amerikanernas arbete att hålla
dollarn i det relativa värde till guldet
som de för närvarande arbetar med.
Men att de skulle bli förvånade och
långt ifrån angenämt överraskade, det
kan jag försäkra herr Åkerlund.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Först och främst vill jag
framhålla att finansministern utgår från
ett rent statiskt resonemang, när finansministern
säger att vi har 5,9 miljarder
kronor i våra guld- och valutatillgångar.
Så säger finansministern, att vill vi nu
öka andelen här av guld, så måste vi ta
av valutorna, och valutorna är dollar.
Helt är de inte dollar, herr finansminister.
Jag är riktigt informerad därom
även om det i huvudsak är dollar. Det
är dock inte heller detta jag rekommenderar.
Jag säger att det därutöver
finns möjligheter för vårt land att göra
valutainkomster helt enkelt i vår utrikeshandel.
Dessa inkomster är i storleksordningen
över 20 miljarder kronor.
Det är inga jättebelopp det är fråga om
i sådant sammanhang med 300 miljoner
kronor. Det borde väl finnas möjligheter
att kunna använda dem till köp av guld
lika väl som till köp av bensin eller apelsiner.
Det är helt enkelt det önskemålet
som jag har formulerat.

Sedan säger finansministern än en
gång, att det skulle uppfattas ovänligt
från amerikansk sida om vi skulle göra
någonting sådant. Då skulle jag vilja erinra
om att finansministern — om jagtrodde
att det verkligen skulle betyda
någonting — i dag själv har fällt ett yttrande,
som säkert inte är roligt för amerikanerna
att inkassera, när finansministern
påstår att dollarn är inkonvertibel.
Han säger nämligen att man inte
blir glad i Banque de France eller i
Bank of England om vi skulle försöka
använda dollar för köp av guld. Jag tror
att finansministern har rätt; men jag
måste samtidigt framhålla att det är att
direkt säga, att dollarn inte är konvertibel.

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Så vill jag erinra om att finansministern
och jag för några år sedan hade en
ingående diskussion av frågan, om guldet
eller dollarn var det mest likvida
internationella betalningsmedlet. Redan
då gjorde jag gällande att det var en påtaglig
risk för att dollarn kunde komma
att bli inkonvertibel. Finansministern
hävdade å sin sida att dollarn är bättre
än guldet.

I dag har finansministern klart och
tydligt intagit den ståndpunkten, att
guldet är bättre än dollarn, och det vill
jag inkassera.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Åkerlund drar för
långtgående slutsatser av mitt förra inlägg.
Jag har bara sagt att i den tänkta,
teoretiska situationen att vi anmäler ett
dollartillgodohavande i den franska centralbanken
och ber att få guld i stället,
är det troligt att svaret blir avvisande.
Därmed har jag inte uttalat mig om
dollarns stabilitet i och för sig.

Vi har gjort allt vi kunnat för att medverka
till att den enda reservvaluta
vi för närvarande och än så länge har
skall vara förtroendegivande och stabil.
Men herr Åkerlund vet lika väl som jag
att fransmännen har tillämpat en annan
politik och lagt sig ombord med en stor
guldbehållning. Det kan ju hända att de
skulle vilja göra sig av med guld mot
dollar om de sedan hos amerikanerna
kunde växla över våra svenska dollar
till guld den vägen, men då innebär det
i sista hand att man ytterligare länsar
USA:s redan hårt trängda guldreserver.
Följer man herr Åkerlund och herr
Enarsson blir det väl i sista hand amerikanerna
som skall släppa till guldet.

Tanken att man så att säga i en löpande
handel skulle kunna skaffa sig ersättningar
i rent guld är för mig så överraskande,
att det skulle vara fasligt intressant
att höra hur ett sådant utbyte
går till. Men då kan det hända, herr talman,
att vi får den långa ekonomiska
debatt som vi skulle undvika i dag. Herr

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
Åkerlund kan ju tänka på saken tills vi
träffas om 14 dagar och lämna beskedet
då.

Det ligger dock i den allmänna —
eller låt mig kalla den tysta — överenskommelsen
mellan nationerna att man
i fortsättningen skall disciplinera sig
när det gäller guldköp, och den överenskommelsen
täcker även privata guldköp.

Jag försäkrar herr Åkerlund att det i
dag är mer olämpligt än det varit någon
gång tidigare att föra fram den traditionella
motionen från herr Åkerlund.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag vill säga till finansministern
att jag vet svaret på den sista
frågan om köp av guld — men jag skall
gärna ge finansministern de nödvändiga
14 dagarnas betänketid, så att han kan
sätta sig bättre in i problemet.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var inte jag som
önskade betänketid — jag ansåg att herr
Åkerlund var i trängande behov av det.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Finansministern föll
mig i talet — och det får han gärna
göra, det är trevligt —• men jag hade
en sak till att säga.

Det är alldeles riktigt att vi måste leva
på god fot med USA — från min sida
är det önskemålet mycket intensivt
Men, herr finansminister, det är också
väldigt viktigt för oss att kunna leva på
god fot med Frankrike.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komime att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. fortsatt valutareglering

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —115;

Nej— 17.

Därjämte hade C ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten 2.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 3
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan

samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej — 14.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. fortsatt valutareglering

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående fortsatt valutareglering
jämte motioner.

I en den 8 mars 1968 dagtecknad proposition,
nr 55, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av ett propositionen bi -

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

lagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag,

1) begärt riksdagens samtycke till
förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen
förordat,

2) velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till förordning om fortsatt giltighet av
valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr
264).

Den tid, för vilken förordnande om
fortsatt valutareglering avsåges bliva
meddelat och valutaförordningen äga
fortsatt giltighet, var den 1 juli 1968—
den 30 juni 1969.

I anledning av propositionen hade
väckts

dels de likalydande motionerna I:
812, av herr Lundström m. fl., samt II:
1051, av herrar Ståhl och Antby, vari
anhållits, att riksdagen vid sin behandling
av propositionen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder
för en väsentlig uppmjukning av de valutareglerande
författningarna och deras
tillämpning i syfte att, efter särskild
utredning, avveckla valutaregleringen,

dels ock de likalydande motionerna
I: 813, av herr Wallmark in. fl., och II:
1050, av herr Bengtson i Solna m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte skyndsamt tillsätta en utredning
bestående av särskilt sakkunniga
experter på detta område med
uppdrag att överse den nuvarande valutaregleringen
och att pröva möjligheten
att övergiva det negativa systemet
till förmån för ett positivt regelsystem,
varvid i utredningsdirektiven skulle ingå,
att den svenska valutaregleringen
anpassades till de liberaliseringssträvanden,
som nu kunde avläsas inom exempelvis
EEC-samarbetet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

Ang. fortsatt valutareglering

A. 1) samtycka till förordnande om
fortsatt valutareglering i enlighet med
vad som förordats i propositionen nr
55, och

2) vad beträffade det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
som sin mening giva Kungl. Maj :t
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört; B.

avslå motionerna 1:812 och II:
1051 samt I: 813 och II: 1050.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (h), Hilding (fp), Enarsson
(h), Mattsson (ep), Regnéll (h), Berglund
(fp), Börjesson i Glömminge (ep)
och Löfgren (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 812 och II: 1051
samt 1:813 och 11:1050 hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning rörande valutaregleringen
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Den fråga som vi n.u har
att behandla gäller valutaregleringen
och är ju en trogen följeslagare i riksdagsarbetet,
inte bara därför att trägna
motionärer återkommer och kräver att
valutaregleringen skall mildras eller
kanske helst slopas, utan också därför
att ett förordnande om valutareglering
kräver riksdagens årliga medgivande.

Från början var denna reglering en
kristidslag. Allteftersom åren gått och
regleringen bestått, bär den fått en alltmer
permanent karaktär. I och för sig
är det ju märkligt att vi fortfarande på
valutaområdet dras med en regleringspolitik,
som närmast är av kristidskaraktär,
trots att de förhållanden som ursprungligen
motiverade regleringen inte
längre är för handen. Numera bedöms
frågan på regeringshåll som regel endast
mot bakgrunden av behovet av
samhällsekonomisk balans. Man menar

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. fortsatt valutareglering

att denna balans inte skall få störas av

ett okontrollerat inflöde av kapital.

Tämligen regelbundet återkommer
kravet från näringslivets organisationer
att man utan hinder av valutaregleringen
skall få söka finansiering på den internationella
marknaden av nödvändiga
investeringar. Den som tror att detta
skulle leda till ett väldigt tillskott av
utländskt kapital räknar emellertid säkert
fel. Det är väl snarare så, att motsatsen
skulle bli fallet. Det är ett välbekant
faktum att det svenska näringslivets
investeringsvilja har starkt försvagats
till följd av vikande lönsamhet, och
i det läget är det knappast troligt att finansiella
resurser skulle rinna till från
en internationell kapitalmarknad där
hård konkurrens råder. Det är nog i
andra situationer än den, som vi nu befinner
oss i, som man skulle kunna räkna
med ett nettoinflöde, som då också
skulle kunna vara till viss nytta.

Vid sidan om behovet av samhällsekonomisk
balans som motiv för valutaregleringen
brukar också anföras, att
spärren mot kapitalrörelser inte på något
sätt är absolut. Riksbanken tillämpar
en välvillig politik gentemot s. k.
direkta investeringar såväl när det gäller
utländska i Sverige som svenska i
utlandet. Men under sådana omständigheter
vore det mest logiskt att fråga sig,
om regleringen verkligen behövs. I stället
för det principiella förbud, som man
nu utgår ifrån och sedan generöst tilllämpar,
skulle man lika väl som utgångspunkt
kunna ha en principiell frihet
med inskränkningar på en eller annan
punkt, om man så anser behövligt.
Resultatet skulle i praktiken bli detsamma.

Skulle de kvarvarande hindren, som
alltså är både formella och faktiska, avskaffas,
finns det inte någon anledning
att tro att effekterna skulle på något
sätt bli hotande. Att de penningpolitiska
målsättningarna skulle råka i fara
är osannolikt. Däremot skulle avsevärda
fördelar stå att vinna framför allt på
längre sikt genom ökade möjligheter

till internationellt finansiellt samarbete
mellan såväl företag som kreditinstitut.
Vi intar ju en positiv attityd till ekonomisk
integration, och det går inte att
förena denna attityd med en negativ inställning
till en internationalisering av
kapitalmarknaderna.

Det område där mera betydande förändringar
skulle kunna inträffa, om
valutaregleringen slopades, antas snarast
vara de privata portföljinvesteringarna.
Vi kan ju tänka på exemplet om
den svenske turisten som är utomlands
och som där för närvarande får göra av
med sin valuta på vilka onyttigheter
som helst, men som om han av obetänksamhet
skulle förvärva en utländsk
sparobligation begår en brottslig handling.

Reservanterna i bankoutskottet har
för sin del funnit att det med anledning
av de motioner som föreligger torde vara
bäst att låta en utredning i detalj
klarlägga vilka verkningarna skulle bli,
om valutaregleringen slopades. Inte
minst gäller detta i ett dämpat konjunkturläge.
En sådan utredning skulle säkerligen
kunna övertyga oss alla om att
farhågorna är överdrivna.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Efter herr Hildings anförande
begränsar jag mig till att yrka
bifall till reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I proposition nr 55
hemställs att nu gällande valutareglering
skall äga fortsatt giltighet t. o. m.
den 30 juni 1969. I anslutning till propositionen
hav motioner avgivits, vari
hemställts om tillsättande av en utredning
— som vi hörde av herr Hilding
— för utformande av bestämmelser för
avveckling av valutaregleringen.

Såväl utskottets majoritet som reservanterna
är överens om att tillämpning -

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

en av de kvarstående begränsningarna
av valutarörelserna, vilka i huvudsak
omfattar värdepappershandel och de
finansiella krediterna, tillämpas mycket
liberalt. Även i fråga om kapitalöverföringar
tillämpas en mycket liberal
praxis, och det har också understrukits
av herr Hilding att man på den punkten
inte bär någon annan uppfattning
än utskottsmajoriteten.

Då även denna fråga, som också herr
Hilding nämnde, varit en följetong här
i kammaren under många år — den har
om jag inte minns fel varit föremål för
behandling sedan år 1959 med hänsyn
till bestämmelserna om lagens giltighet
som är begränsad till ett år i sänder —
vill jag, herr talman, begränsa mig att
hänvisa till utskottets motivering, som
tillstyrker Kungl. Maj :ts proposition nr
55.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Ang. fortsatt valutareglering

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej —61.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr
575) om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar, m. m.;
samt

nr 37, i anledning av motion om tillskapande
av ett minnesföremål för ledamot
av riksdagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 13
maj 1966 (nr 158) angående utvidgad
tillämpning av lagen den 22 juni 1939
(nr 299) om förbud i vissa fall mot

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. bullerproblemet

överlåtelse eller upplåtelse av fartyg
m. m. och av lagen den 21 mars 1940
(nr 176) med vissa bestämmelser om
fraktfart med svenska fartyg.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. bullerproblemet

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 30, i anledning
av motioner om utredning rörande bullerproblemet,
åtgärder mot bullerstörningar
och normer för bullervärden.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats de sinsemellan likalydande
motionerna

1:88, av herr Hubinette, och II: 13b,
av herr Ringaby,

1:444, av fru Diesel! m. fl., och II:
558, av herr Wennerfors in. fl., ävensom

I: 500, av herr Wirtén och fru Elvy
Olsson, samt II: 939, av herr Larsson i
Borrby och herr Norrby.

I motionerna hade anhållits,

A) såvitt avsåge motionerna I: 88 och
11:134, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om en
förutsättningslös utredning om bullerproblemet
i syfte att bland annat snabbt
få fram normer för högsta tillåtna ljudnivå
på de områden där detta vore
möjligt;

B) såvitt avsåge motionerna 1:444
och II: 558, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte låta utarbeta normer avseende
högsta tillåtna bullervärden;
samt

C) såvitt avsåge motionerna 1:500
och 11:939, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder
för att bekämpa bullerstörningarna
i samhället, varvid särskilt borde
beaktas

a) att i en ny organisation för miljövårdsforskningen
bullerfrågorna bleve
beaktade på liknande sätt som andra
föroreningar,

b) att en egen administrativ enhet inrättades
i statens naturvårdsverk för
den centrala handläggningen av bullerfrågorna,

c) att en ny lagstiftning mot buller
ej begränsades till endast fast egendom
och varaktig störning utan innefattade
alla källor som kunde medföra fysiska
eller psykiska skador,

d) att särskilt vikten av att det utarbetades
gränsvärden för de högsta bullerstörningar,
som borde tillåtas, betonades,

e) att i övrigt beaktades vad som anförts
i motionerna särskilt beträffande
buller på arbetsplatser, från kommunikationer
och från luftfarten.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att de sinsemellan likalydande motionerna
I: 88 och II: 134, I: 444 och
11:558 samt 1:500 och 11:939 — sistnämnda
motioner såvitt avsåge gränsvärden
för bullerstörningar — icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I:
500 och 11:939, såvitt de ej behandlats
under punkten 1, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits vid punkten
1, av fru Hultell (li), herrar Kilsmo
(fp) och Ernst Olsson (ep), fru Diesen
(h) samt herrar Wirtén (fp), Johan
Olsson (ep), Dickson (h), Rimås (fp),
Larsson i Borrby (ep), Nilsson i Bästekille
(h), Andersson i Örebro (fp) och
Johansson i Växjö (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen i anledning
av de sinsemellan likalydande motionerna
1:88 och 11:134, 1:444 och II:
558 samt I: 500 och II: 939 — sistnämnda
båda motioner i vad avsåge gränsvärden
för bullerstörningar — i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att Kungl. Maj :t efter erforderlig utredning
måtte låta utarbeta normer avseende
högsta tillåtna bullervärden.

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Fru DIESEN (h):

Herr talman! Buller definieras allmänt
som icke önskvärt ljud och dess
effekt på människan kan vara störande
eller direkt hörselskadande. Även om
en del ledamöter av denna kammare
skulle finna att detta anförande utgör
buller enligt tidigare definition så torde
det ändå inte komma att medföra
några hörselskador. Effekten av vanligt
tal ligger nämligen på cirka 50 å 60 decibel,
och smärtgränsen går vid 130 decibel;
det är på denna nivå som man
bl. a. placerar en jetmotor om man hör
den på cirka 25 meters håll. De nya
överljudsplanen ligger på en ännu högre
nivå, och det är i sanning fruktansvärda
perspektiv som öppnar sig i det
avseendet. I tunnelbanan utsätts man
för en ljudnivå av cirka 90 decibel, som
gör det svårt att föra samtal. Att dagligen
färdas med detta kommunikationsmedel
innebär ett slitage på nutidsmänniskan
som hon får betala för att
komma fort fram.

Buller har blivit en plåga i det moderna
samhället. Det förföljer oss överallt,
i våra bostäder, på våra arbetsplatser,
på gator och vägar, på badstränder
och i båtar. Vi tror att vi så småningom
kanske har vant oss vid ett visst
buller, men sanningen är den att vi redan
har blivit hörselskadade.

Samhällets åtgärder mot buller har
hittills varit trevande och ofullkomliga.
På en del områden har man genom initiativ
av kommunala myndigheter eller
andra organ kommit ganska långt, men
från de statliga myndigheterna har hittills
alltför litet gjorts. Det är anledningen
till att det i detta utskottsutlåtande,
nr 30 från allmänna beredningsutskottet,
återfinns tre motionspar bakom
vilka står företrädare för de tre
borgerliga partierna. Gemensamt för
samtliga är att de bl. a. kräver normer
för bullervärden. I en av motionerna
talar man om att ljudeffekter
håller på att bli en allmän hälsorisk.
Man pekar på att i andra länder har
det t. ex. införts maximigränser för

Ang. bullerproblemet
ljudnivån på motorfordon. I Sverige
finns inte några sådana gränser, trots
att en arbetsgrupp vid statens institut
för folkhälsan redan år 1961 lade fram
en utredning med förslag till sådana
normer. Man talar också om att det på
olika områden saknas normer för bullervärden.
Det har inte heller observerats
när det gäller stadsplanering, och
det finns mycket att göra i fråga om
olika slag av byggmaskiner.

I detta ärende har inkommit yttranden
från olika remissinstanser, och jag
skall nöja mig med att citera några få.

Naturvårdsverket, som hittills saknat
egen expertis på detta område, säger
att de framförda förslagen förefaller
angelägna.

Luftfartsverket, som begränsar sitt
yttrande till att avse flygbullerproblem,
instämmer i motionerna på så sätt att
man för luftfartens del vill att en utredning
skall få i uppdrag att skyndsamt
utreda och föreslå normer för
flygbuller. Man menar att den av motionärerna
föreslagna utredningen bör
bedöma inverkan på den kritiska bullergränsen
av sådana faktorer som bullernivå,
bullertyp, frekvensen av störande
buller och bullrets fördelning på
dygnets timmar. Man anser att dessa
spörsmål är väl lämpade för en utredning,
och den bör kunna arbeta snabbt
och utmynna i konkreta förslag som
kan tjäna som riktlinjer.

Statens institut för folkhälsan, som
redan tidigare har lämnat förslag på
olika områden, instämmer också i den
föreslagna utredningen och säger att
förutsättningarna att framlägga normer
om högsta tolerabla nivåer är beträffande
bullerstörningarna ovanligt gynnsamma
i jämförelse med vad som är
fallet beträffande andra i samhället förekommande
stimuli. Också vad beträffar
störningsgraden säger man att det
föreligger goda möjligheter till mätningar.

Ingeniörsvetenskapsakademden delar
helt de synpunkter som framförs i motionerna
om behov av ökade insatser.

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. bullerproblemet
Man säger att vid ett eventuellt utredningsarbete
bör det iakttas att en stor
del av det erforderliga vetenskapliga
och tekniska underlaget redan finns
framtaget. Det gör att en utredning bör
kunna genomföras på kort tid. Ingeniörsvetenskapsakademien
anför också
att bestämmelser om högsta tillåtna bullernivåer
bör införas snarast.

Hälsovårdsnämnden i Stockholm åberopar
ett tjänsteutlåtande av hälsovårdsförvaltningen
som också tillstyrker
motionen och som omtalar vad som
har gjorts på olika områden här i
Stockholm. Det är bl. a. möjligt att utan
särskilt stora insatser åstadkomma en
bullersänkndng hos enskilda fordon.
Förutsättningen för detta är att myndigheterna
fixerar krav som är uttryckta
i lämpliga riktvärden. Sådana krav
finns ännu inte utfärdade av vederbörande
statliga myndigheter.

I Stockholm har man bl. a. sysslat
med ljudnivån hos sophämtningsbilar.
Redan år 1955 beslöt hälsovårdsnämnden
här att fordonet icke fick förorsaka
buller över 70 decibel mätt tre meter
från bilen. När man sedan tolv år senare
började genomföra en serie mätningar
för att se om dessa värden iakttogs
fann man att många fordon icke
uppfyllde kraven. De uppmätta ljudnivåerna
låg ofta vid 80 till 85 decibel.
Efter konstruktionsändringar och vissa
andra ljuddämpande åtgärder har man
kommit ned till godtagbara värden. Numera
har såväl renhållningsverken som
tillverkarna av sopbilar egen bullerkontroll
både före leverans och mottagande.

Bullerstörningar från byggnadsplatser
är också störande, i synnerhet i en
stad där det pågår så mycket saneringsarbeten
som bär. Därvidlag har man
bedrivit intensiva forskningar inom
olika kommunala nämnder, och man
har också engagerat tillverkarna av
vissa maskiner som används i detta arbete.
Resultaten visar att man i en del
fall genom enkla åtgärder kan åstadkomma
klara förbättringar. Men även

de grupper som har sysslat med det arbetet
finner att det viktigaste är att det
utarbetas statliga normer för detta.

Utskottet vill inte bifalla motionerna
utan anser att förslag först bör avvaktas
rörande ett ställningstagande till
den myndighet som har hand om dessa
frågor. Reservanterna har inte velat avvakta
ett sådant ställningstagande. Vi
anser att dessa åtgärder är både angelägna
och möjliga att genomföra, och
med hänvisning till den positiva ställning
som de flesta av remissinstanserna
har intagit ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som är
fogad till detta utlåtande.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Människor drabbas av
olika handikapp med väsentliga skillnader
i svårighetsgrad. Grava hörselskador
är samhället relativt observant på
och åtskilligt görs för att hjälpa de
människor, som har detta handikapp.
Man kan naturligtvis tillägga att det i
flera avseenden är otillräckligt. Det är
emellertid en annan grupp som jag
ville fästa uppmärksamheten på i samband
med behandlingen av detta ärende,
och det är de lindrigt hörselskadade,
de som alltså har en lindrig skada
men som ändå inte obehindrat kan
uppfatta ett samtal i en miljö där bullernivån
är relativt obetydligt förhöjd.
Sannolikt är antalet av den kategorin
människor större än vi anar. Det psykiska
lidande som följer av att inte mer
än delvis kunna uppfatta ett samtal är
betydande och leder ofta till isolering,
osäkerhet och kanske även misstänksamhet.

Vetskapen om att det tilltagande bullret
i hög grad är skyldigt till just de
lindriga hörselnedsättningarna gör bl. a.
att bullerstörningarna måste angripas
med större frenesi än hittills. Det är
uppenbart att bullerstörningarna påverkar
den mänskliga organismen i negativ
riktning i en rad andra avseenden
också, t. ex. genom försämrad eller helt

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

utebliven sömn, irritation, psykiska
störningar osv. Vi har i en mittenmotion
påpekat betydelsen av att ökade
insatser görs för att komma till rätta
med bullerproblemen och pekat på
framkomstvägar för att åstadkomma förbättringar.

Remissinstanserna och allmänna beredningsutskottet
har behandlat motionerna
i positiv anda, och jag tror man
vågar påstå att enighet råder om att
större aktivitet behövs i vår strävan att
uppnå ett mer bullerfritt samhälle. Några
remissinstanser har tillstyrkt motionsyrkandet
— vi har nyss fått en del
yttranden refererade av fru Diesen •—■
och vill således att en utredning kommer
till stånd med uppgift att framkomma
med förslag om tolerabla gränsvärden
för bullerstörningar. Utskottsmajoriteten
har tyvärr avvisat det yrkandet,
och jag vill på den punkten
helt instämma i vad fru Diesen här har
sagt och yrka bifall till reservationen.

Det lagförslag vi har att vänta, baserat
på det utredningsarbete som utförts
av immissionssakkunniga, kommer tyvärr
endast att omfatta bullerstörningar
från fasta anläggningar, såvida inte regeringen
gör en omarbetning av förslaget
på den punkten. Det framlagda förslaget
innebär således att de betydande
bullerstörningar som härrör från trafiken
lämnas utanför lagstiftningen, vilket
naturligtvis är helt otillfredsställande.
Vi har i mittenmotionen påpekat
detta och hävdat att alla bullerstörningar
som kan medföra fysiska eller psykiska
skador måste hejdas oavsett hur
de uppkommer.

Herr talman! Jag vill också kort anföra
något om vem som skall handlägga
bullerfrågorna. Vi saknar inte organ
som sysslar med dessa problem. Låt mig
nämna statens planverk, arbetarskyddsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, arbetsmedicinska
institutet och statens institut för
folkhälsan, och på det kommunala planet
finns byggnadsnämnderna och hälsovårdsnämnderna.
Alla dessa organ har
bullerfrågorna inom sina verksamhets -

Ang. bullerproblemet

områden. Vad som saknas är en samordnande
myndighet. Denna uppgift bör
enligt vår åsikt tillkomma naturvårdsverket,
och vi finner det närmast anmärkningsvärt
att naturvårdsverket
fortfarande saknar expertis på bullerfrågor.
Vi har föreslagit att en administrativ
enhet inom naturvårdsverket inrättas
för den centrala handläggningen
av bullerfrågorna,, ett yrkande som också
har stöd i riksdagens uttalande från
1965 med anledning av ett utlåtande
från andra lagutskottet. Däri sägs att det
är befogat att ett centralt organ får till
uppgift att bevaka samhällets intressen
på bullerområdet.

Utskottet har noterat detta uttalande
från 1965, och förutsätter att förslag om
en organisation med erforderliga resurser
kommer att föreläggas riksdagen.
Det är min förhoppning att så kommer
att ske snart. I annat fall lär vi komma
igen med nya framstötar i samma riktning.

Jag vill i detta sammanhang också påpeka
det enligt min mening naturliga
förhållandet att forskningen om bullerfrågor
kommer att bli en väsentlig och
integrerad del av det forskningsarbete
inom naturvården som riksdagen helt
nyligen beslutade om skulle förläggas
till en forskningsenhet inom naturvårdsverkets
ram.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av fru Hultell
m. fl.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Miljöfrågorna har rönt
stor uppmärksamhet på senare tid, och
bullerproblemen utgör en del av miljöfrågan.
Vi har sedan många år — inte
minst från centerpartiets sida — försökt
få en allmännare debatt om miljöfrågan
särskilt i riksdagen ser utvecklingen mot
ett större intresse för denna fråga som
ett positivt inslag.

En god miljö förutsätter att man kan
komma till rätta med även bullerproblemet.
Förändringarna inom arbetslivet,
produktionen, bostadsbyggandet och

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. bullerproblemet
trafikutvecklingen skapar ständigt nya
problem på detta område. Buller som
tidigare varit tolerabelt därför att det
träffat människorna endast vid enstaka
tillfällen blir outhärdligt och hälsovådligt
om det återkommer oftare. Den
stress som nutidsmänniskan är så utsatt
för ökas markant genom buller som ett
inslag i livsmiljön.

Forskningen kring bullerfrågorna har
inte följt med utvecklingen i övrigt; den
har släpat efter, och här föreligger stora
brister. Förhållandevis litet har gjorts
t. ex. för att dämpa ljudnivån i verkstäder
och fabrikslokaler, trots att det här
skulle gått att göra åtskilligt med mycket
små medel. Detsamma är förhållandet
inom byggnadsindustrin — i allmänna
beredningsutskottet hade vi känning
härav under höstens arbete genom pålkranarna
utanför fönstren, och de som
deltog i arbetet kan intyga hur störande
det verkade. Inte minst här i Stockholm
bidrar byggnadsmaskinerna mycket till
att förstöra trivseln, och jag tror att det
skulle vara rimligt och möjligt att till
åtskillig del dämpa bullret från byggnadsmaskiner
av olika slag.

Trafiken är ett annat område där man
försummat bullerproblemen. Hur många
bostadsområden skulle man inte önska
låge åtminstone på något litet avstånd
från de stora trafikstråken? Deta är ett
helt försummat område. Det är klart att
vi har myndigheter som också här har
utfört en hel del. Arbetarskyddsstyrelsen
t. ex. har gjort mycket; det skall
inte riktas kritik mot vad den gör. Jag
tror att om man kunde komma fram
till normer, såsom har påtalats i motionerna,
skulle man så att säga få större
makt att kräva åtgärder av olika slag.

Man har alltså inte fastställt några
gränser för vad människan tål i fråga
om buller och oljud, men det är mycket
angeläget att man verkligen försöker
komma fram till riktlinjer. Dessa frågor
kan inte lösas på en gång. Det måste bli
övergångstider, så att näringslivet och
produktionen kan inrätta sig efter bestämmelserna.
Det tar lång tid, och det

är därför angeläget att man redan nu
sätter i gång.

I de motioner som nu behandlas har
yrkats att bullerproblemen skulle få en
särskild sektion inom naturvårdsverket.
Utskottet har också uttalat sig i den
riktningen. Vi hoppas att man skall
komma fram till konkreta åtgärder
ganska snart. Remissbehandlingen av
dessa motioner har varit ovanligt positiv.
Alla remissinstanser har uttalat sig
för att det behövs en utredning på detta
område. Vissa remissinstanser har sagt
att det bara behövs kortvariga, sammanfattande
utredningar, för att man sedan
skall kunna vidtaga konkreta åtgärder.
Medicinska experter, som jag har resonerat
med, framhåller att ett ur medicinsk
synvinkel helt oacceptabelt förhållande
råder för närvarande. De människor
som har drabbats av hörselskador
kan ofta inte få bot. Det är med
andra ord omöjligt att reparera hörselskador
som en gång har uppstått. Det
är enbart av den anledningen ganska
angeläget att man verkligen tar upp
dessa frågor.

Från medicinskt håll framhålles att
dessa bullerproblem för närvarande endast
behandlas såsom »extraknäck».
Inga experter ägnar sig på heltid åt dem.
Det är därför mycket angeläget att här
framhålla nödvändigheten av att experter
av olika slag verkligen utbildas, vilka
kan följa upp dessa frågor och komma
med förslag till förbättringar.

Utskottet har behandlat motionerna
positivt. Utskottet föreslår ändock att
motionerna avslås med motiveringen att
man först vill avvakta de administrativa
formerna för miljötillsynen, innan
man fastställer normvärden för högsta
tillåtna buller. Vi reservanter är rädda
för att man därmed förlorar dyrbar tid.
Vi anser att läget är sådant och att det
finns ett sådant underlag att man skulle
kunna gå i författning om en mycket
kort sammanfattande utredning för att
få till stånd normvärden, vilka i sin tur
skulle kunna ligga till grund för konkreta
åtgärder på många olika områden.

Onsdagen den 8 mai 1968

Nr 22

Vi behöver t. ex. inte invänta den administrativa
lösningen i naturvårdsverket
för att fatta ett sådant beslut. Vi
känner ju till hur långsamt kvarnarna
mai. Vi tycker därför att reservationen
är riktigare, eftersom den snabbare leder
till det resultat som vi allesammans
ändå strävar efter. Jag förmodar att det
är just detta faktum att man förlorar
dyrbar tid som har medfört att majoriteten
i andra kammaren faktiskt har biträtt
reservationen i denna fråga.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till reservationen i detta
ärende.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Det knippe bullermotioner
som utskottet haft att behandla
berör i huvudsak dels frågan om normer
för högsta tillåtna bullergränser,
dels frågan om hur dessa problem organisatoriskt
skall handläggas av myndigheterna.

Det har rått stor enighet i utskottet
om vikten och behovet av att dessa frågor
mer offensivt och samlat angrips
från samhällets sida, och i huvudsak
har enighet uppnåtts inom utskottet i
fråga om det föreliggande förslaget. Endast
på en punkt har delade meningar
uppstått, nämligen när det gäller frågan
om i vilken ordning arbetet med
bullernormerna skall angripas.

Bullerfrågorna har i riksdagen och
även i samhället i övrigt under senaie
år mer och mer uppmärksammats. Jag
vill erinra om ett väsentligt uttalande,
som riksdagen gjorde 1965 och vari det
bl. a. sades att samhällets åtgärder mot
bullret är splittrade och ineffektiva och
att det kunde vara befogat med ett centralt
organ som skulle bevaka samhällets
intressen, som kunde bättre överblicka
dessa frågor och som kunde stimulera
och initiera en anpassning av
lagstiftningen efter utvecklingen. Detta
riksdagens uttalande gavs till känna
för Kungl. Maj :t.

6 Första kammarens protokoll 1968. Nr 22

Ang. bullerproblemet

En väsentlig händelse som därefter
inträffat är att immissionssakkunniga
1966 avgav sitt betänkande med förslag
till miljötillsynslag, enligt vilken naturvårdsverket
skulle vara högsta tillsynsmyndighet.
Betänkandet innehöll även
ett förslag om en särskild enhet i naturvårdsverket
för bullerfrågor.

Nu bearbetas detta betänkande i
Kungl. Maj :ts kansli, och en proposition
i ärendet är att vänta.

I fjol väcktes motioner om just en
särskild bullerenhet i naturvårdsverket.
Riksdagen avslog då dessa med hänvisning
just till att immissionsbetänkandet
var föremål för prövning av Kungl.
Maj :t.

Vi har också i utskottet i år avstyrkt
nu föreliggande liknande motioner och
i stort sett av samma skäl. Vi finner det
inte behövligt att nu begära en särskild
utredning, eftersom propositionen är i
faggorna. Men det är väsentligt att konstatera
att utskottet understryker 1965
års uttalande om ett särskilt centralorgan
för bullerfrågorna. Vi förutsätter
också att ett förslag om en organisation
med erforderliga resurser kommer att
föreläggas riksdagen. Det är i sak en
beställning till Kungl. Maj:t att beakta
vid handläggningen av immissionssakkunnigas
betänkande.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att naturvårdsverket i sina petita
för nästa budgetår uttalat att en
sektion för bullerärenden kan inrättas
och knytas till luftvårdsbyrån i verket
men att på sikt en särskild byrå för
bullerfrågorna bör upprättas inom verket.

Med detta tror jag att den organisatoriska
delen av bullerfragorna är tillräckligt
beaktad av riksdagen i nuvarande
läge.

Den andra frågan — om normer och
högsta tillåtna värden för störningar —
är som framgår av utskottsutlåtande
och remissuttalanden föremål för mycken
uppmärksamhet och många utredningar.

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ang. bullerproblemet

Inom arbetarskyddsstyrelsen har en
rad utredningar gjorts. På vissa områden
i arbetslivet har riktvärden för
buller uppsatts, och en internationell
samverkan bedrivs i den internationella
standardiseringsorganisationen
ISO.

Herr Wirtén nämnde särskilt hörselskadorna.
Jag vill fästa uppmärksamheten
på att arbetarskyddsstyrelsen redan
har uppsatt vissa riktvärden just
för hörselskydd i arbetslivet, och man
kommer också inom kort att utfärda
ett meddelande i den frågan. Det gäller
här arbete med oskyddat öra. I fråga
om arbetsbuller av typ som inte är direkt
hörselskadande men som har störande
eller irriterande inverkan föreligger
dess värre enligt styrelsens uppgift
icke sådant medicinskt underlag
att det finns tillräcklig grund för att
nu utfärda riktvärden. Saken är alltså
ingalunda så enkel som herr Olsson
nyss framställde den, då man fick intrycket
att det bara var att sammanfatta
redan befintligt forskningsmaterial
och sedan utfärda normer på högsta
riktvärden. Redan då det gäller denna
delfråga finner vi det bekräftat genom
styrelsens uppgifter att den medicinska
forskningen ännu inte har kommit så
långt.

Det erinras också om en rad andra
utredningar som pågår. Luftfartsverket
undersöker t. ex. flygbuller och bullermattor
vid flygplatser; där bedrivs också
en internationell forskning. Statens
institut för folkhälsan arbetar med en
utredning om buller från trafikleder;
den väntas bli klar till sommaren. Hälsovårdsnämnden
i Stockholm berättar
om ett mycket viktigt utredningsarbete
som gäller ljudisolering i bostäder, en
lika viktig som dyrbar delfråga; nämnden
berör också andra bullerproblem
som hör samman främst med storstadsräjongerna.

Herr Wirtén hävdade att en ny lagstiftning
mot buller bör avse inte endast
buller från fast egendom och varaktig
störning utan innefatta alla källor

som kan ge upphov till buller. Det tycker
jag är en resonlig utgångspunkt för
den fortsatta handläggningen av bullerproblemen.
Jag fäster uppmärksamheten
vid att utskottet säger att oavsett
lagstiftningens uppbyggnad kan man
räkna med att den utformas i enlighet
med resultaten av forskning och särskilda
studier, i den mån sådant underlag
kommer fram.

Det låter i och för sig mycket tilltalande
och lovande att ett sådant utredningsarbete
är på gång som jag nu
refererat till. Inga delade meningar kan
väl råda om önskemålet att samhället
skall komma till rätta även med den
miljöfråga bullret utgör. Detta kommer
att kräva tid och stora ekonomiska insatser,
men vi måste betala priset —
frihet från onödigt buller måste tillhöra
begreppet god levnadsstandard i vid
mening.

Hälsovårdsförvaltningen i Stockholm
har kastat fram en tanke som reservanterna
hakat på -— det är den enda delfråga
där en särmening framförts i utskottet.
Hälsovårdsförvaltningen har
tänkt sig att man skulle kunna införa
provisoriska normer och riktvärden.
Förvaltningen klargör dock —- jag hänvisar
till utlåtandet nederst på sidan 7
— att det för närvarande på grund av
bristande medicinsk forskning och medicinska
erfarenheter kan vara svårt
att finna stöd för definitiva normer
och högsta bullergränser; detta visar
återigen, herr Olsson, att det ingalunda
är fritt fram för sådana normer. Med
hänsyn till dessa svårigheter förordar
hälsovårdsförvaltningen tanken att skapa
provisoriska normer eller riktvärden.
De skulle då kunna sättas betryggande
högt, och efter hand som man
får ett fastare medicinskt underlag skulle
värdena kunna trappas ned.

Den tanken har tilltalat reservanterna,
som vill att riksdagen skall beställa
sådana provisoriska normer genom en
ny utredning.

Denna tankegång har utskottets majoritet
avböjt. Vi delar helt uppfattningen

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Om inrättande av en trafikteknisk försöksanstalt

att sådana normer för högsta tillåtna
buller skall utarbetas. Emellertid tycker
vi att det är rimligt att den administrativa,
organisatoriska frågan först
ordnas i naturvårdsverket, dvs. att den
omtalade enheten i detta verk först beslutas
och att verket tillförs den bullei--expertis som för närvarande saknas
där. Om verket skall vara den högsta
tillsynsmyndigheten i fortsättningen
och om det skall vara samordnande,
pådrivande och initierande bör också
verket få vara med när det gäller att
utveckla arbete med den mycket väsentliga
fråga bullernormerna utgör.

Det gäller här en skiljaktighet mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna
mera i fråga om synen på själva handläggningen
och metodiken än beträffande
sakfrågan. Vi anser därför att det
inte finns någon anledning att på detta
stadium begära en särskild, ny utredning.
Vi tror att detta skulle vara en
opraktisk handläggning i nuläget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Diesel! begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 30 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringsp.ropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Diesel! begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 63.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 2.

Om inrättande av en trafikteknisk
försöksanstalt

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 34, i anledning
av motioner om inrättande av en trafikteknisk
försöksanstalt.

I de likatydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
51, av herr Nyman m. fl., och II: 79, av
herr Gustafsson i Borås m. fl., hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om utredning och
förslag beträffande inrättandet av en
trafikteknisk försöksanstalt.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likatydande motionerna I:

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Om inrättande av en trafikteknisk försöksanstalt

51 och II: 79 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har i sitt utlåtande nr 34 behandlat
motionerna I: 51, som jag har
varit med om att skriva, och II: 79 vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall anhålla om utredning
och förslag beträffande inrättandet av
en trafikteknisk försöksanstalt.

Utskottet har låtit motionerna gå till
fyra remissinstanser med intresse av
den fråga som tas upp i motionerna.
Samtliga instanser har hänvisat till
1964 års transportforskningsutredning,
som utskottet menar har behandlat de
frågor som motionärerna tagit upp. Nu
är jag inte alldeles säker på detta och
inte heller på att nämnda utredning
kommer att ta ställning till en trafikteknisk
försöksanstalt, eftersom ingenting
därom nämns i utlåtandet.

Den i motionerna föreslagna trafiktekniska
försöksanstalten avses bli en
central försöksanstalt där olika delar av
landets statliga förvaltning och andra
organ, kommunala myndigheter, forskningsanstalter
och ideella enskilda organisationer
m. fl. har möjligheter att
i en riktig miljö med tillgång till erforderlig
försöksutrustning och under realistiska
omständigheter genomföra försök,
prov och den praktiska delen av
forskning.

Utskottet tycks räkna med att utredningen
skall komma fram med förslag
om att olika delar av transportforskningen
sammanföres till ett speciellt
trafikforskningsinstitut. Men för att detta
skall kunna få praktisk betydelse behövs
just den föreslagna anstaltens
provbanor.

Avsikten med den föreslagna anstalten
är inte att den skall överta ansvaret
för några av de verksamhetsområden
eller den forskning som för närvarande
åvilar statliga organ som t. ex.
trafiksäkerhetsrådet och väginstitutet.
Däremot kommer anstalten att effekti -

visera verksamheten genom att den
möjliggör ett effektivt utnyttjande av
inom olika områden vunna erfarenheter
utan att fordra en tungrodd centraliserad
ledning. Detta nås genom att
respektive huvudman för försöks- och
provuppdrag vid genomförandet av dessa
utnyttjar sina egna specialister och
anstaltens, som därvid förmedlar erfarenheter
och samordnar arbetet med
eventuella andra lämpliga försök.

Statens väginstitut framhåller därför
behovet av en lämplig provbana eller
anstalt för praktisk forskning. Man anser
sig ha erforderlig expertis för att
sköta en sådan provbana. Men den får
inte ses som en isolerad företeelse utan
måste kombineras med annan forskning.

Trafikforskningsinstitutet torde inte
komma att överta den verksamhet som
t. ex. trafiksäkerhetsverket eller väginstitutet
i dag har ansvaret för. Institutets
karaktär av forskningsinstitut
torde även innebära att det knappast
kan fungera som ett serviceorgan för
de många myndigheter och organ som
i dag behöver ha tillgång till försöksmöjligheter
i en välutrustad och realistisk
miljö. Tvärtom torde tillkomsten
av en försöksanstalt i den form som
motionerna skisserar betydligt förbättra
det planerade forskningsinstitutets
förutsättningar att genomföra ett forskningsprogram
på bred bas.

Samtliga nämnda remissinstanser är
statliga organ. Statens myndigheter och
förvaltningar har, som framhållits i
motionerna, stora fordonsparker. Anskaffningen
och därigenom även typvalet
för dessa sker genom varje myndighets
försorg. Såväl kravet på ett effektivt
utnyttjande av de statliga medel
som investeras i försöksanstalter, byggnader,
utrustning etc. som önskemålet
om enhetliga normer för bedömning av
de fordon som anskaffas av statliga
myndigheter torde var för sig vara tillräcklig
anledning att överväga tillkomsten
av det serviceorgan försöksanstalten
avses bli.

Onsdagen den 8 maj 1968 Nr 22 85

Om inrättande av en trafikteknisk försöksanstalt

Beredningsutskottet har vidare helt
undvikit att beröra den stora betydelse
för en effektivare konsumentupplysning
som den föreslagna försöksanstalten
kommer att få. Denna konsumentupplysning
gäller inte enbart enskilda bilägare
utan även i hög grad småföretagare,
lantbruk och den medelstora industrin,
för vilka rätt val av fordon
spelar stor, ibland avgörande roll. De
sistnämnda kategoriernas möjligheter
att bedöma lämpligheten av gjorda investeringar
försvåras i dag av att saklig
och obunden konsumentupplysning
många gånger saknas.

Med hänsyn till här framförda synpunkter
hade det bästa enligt min mening
varit att riksdagen överlämnat
motionerna till Kungl. Maj:t med hemställan
om att frågan om en trafikteknisk
försöksanstalt snarast måtte utredas
utan hinder av behandlingen av
det betänkande som 1964 års transportforskningsutredning
beräknas framlägga
inom kort. Men, herr talman, jag inser
det hopplösa i att så här dags —
och kanske någonsin! — få kammaren
att gå emot ett enigt utskotts uppfattning,
speciellt som utskottet har ansett
sig kunna avstyrka motionerna med
hänvisning till pågående utredning.
Därför avstår jag från att yrka bifall
till motionerna och nöjer mig med en
stillsam protest mot att en god idé skall
behöva begravas så här i all stillhet.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Trots att det utskottsutlåtande
vi nu behandlar är enhälligt
kan det ändå vara anledning att något
bemöta vad herr Nyman sade.

Det är inte så, herr Nyman, att utskottet
i isolationism har betraktat dessa
frågor på sitt eget sätt, utan de synpunkter
som har legat bakom utskottets
utlåtande delas av samtliga remissinstanser.
Det är bara herr Nyman som
inte tror att den transportforskningsutredning
som nu arbetar skall ta upp
även de frågor det här gäller. Det me -

nar nämligen alla remissorgan att utredningen
skall göra.

Vad själva sakfrågan beträffar har
remissinstanserna påpekat att vi bör
eftersträva en samordning av resurserna
och forskningsinsatserna för att
främja verksamheten på det viktiga område
det här gäller. Den fråga som herr
Nyman berört får väl ändå sägas vara
mera en organisationsfråga än en principfråga.
Rent principiellt är vi överens,
och när det gäller att ta ställning
till organisationsfrågan menar utskottet
i likhet med remissinstanserna att
det nu, eftersom 1964 års transportforskningsutredning
kommer att framlägga
sitt betänkande redan i vår, inte
finns någon anledning för riksdagen
att beställa en ny utredning. Det är
bättre att vänta till dess att transportforskningsutredningens
betänkande blivit
framlagt. Man kanske då finner att
det i detta betänkande brister på vissa
punkter, som ytterligare bör utredas.
Vi bör alltså ta ställning till detta först
när vi vet hurudant resultatet av utredningens
arbete blivit och bör inte dessförinnan
tillsätta en ny utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Också jag är naturligtvis
villig att avvakta transportforskningsutredningens
betänkande för att
se vad detta kan ge. Enligt de källor
jag har är dock utskottets uttalande att
denna utredning har behandlat de frågor,
som tas upp i motionerna, inte
med sanningen överensstämmande.
Framför allt ställer jag mig, såsom jag
framhöll i mitt första anförande, mycket
tvivlande till huruvida det kommer
att framläggas ett praktiskt förslag till
en trafikteknisk försöksanstalt. Men låt
oss vänta och se, herr Hedlund. Om det
inte framläggs något sådant förslag, får
jag anledning att återkomma i ärendet.
Jag har dock redan nu velat framlägga
mina synpunkter på detta spörsmål.

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Meddelande ang. enkla frågor

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

På föredragningslistan för morgondagens
plenum, som börjar kl. 15.00,
upptas ett stort antal ärenden, som av
allt att döma kommer att ta avsevärd
tid i anspråk. Det är därför inte troligt
att alla ärenden hinder behandlas. I
likhet med vad andra kammaren beslutat
kommer därför även första kammaren
att fortsätta behandlingen av
ärendena vid fredagens arbetsplenum,
som dock inte beräknas bli särskilt
långvarigt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets
utlåtanden nr 96 och 97 skulle uppföras
näst efter statsutskottets utlåtande
nr 93.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 175, i anledning av motioner om
upphävande av förbudet mot offentlig
nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar;
samt

nr 207, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 13 maj 1966
(nr 158) angående utvidgad tillämpning
av lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om
förbud i vissa fall mot överlåtelse eller
upplåtelse av fartyg m. m. och av lagen
den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa
bestämmelser om fraktfart med svenska
fartyg.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
206, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa frågar
om hjälpmedel för handikappade
jämte motioner.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 208, till Konungen i anledning
av proposition med förslag till lag
om vissa kommunala befogenheter inom
turistväsendet jämte följ dmotioner.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande nr
40, med anledning av motion angående
skattefrihet för bidrag till vissa fiskare
med anledning av kvicksilverförekomst
i fisk;

tredje lagutskottets utlåtande nr 45,
i anledning av motioner om dels provisoriska
byggnadsförbud, dels skydd
mot skadeverkningarna av oskäligt
långvariga byggnadsförbud; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 24,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1967/68
inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Skärman (fp) till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:
»I vilken utsträckning utnyttjar
polisen film- och stillbildsfotografering
för dokumentering och som bevismaterial
vid upplopp och urspårade demonstrationer?»;
samt

av herr Dahlén (fp) till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:
»Mot bakgrund av det tilltagande
antalet våldshandlingar i samband med
demonstrationer ställer jag följande frågor: 1.

Anser Statsrådet att det finns skäl
att anta att det i demonstrationerna
finns personer, som systematiskt verkar
för att undergräva respekt för lag
och ordning?

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

2. Vilka åtgärder avser Statsrådet att
vidta för att möjliggöra för ordningsmakten
att förhindra våldshandlingar
i samband med demonstrationer?

3. Anser Statsrådet att ordningsmakten
har tillräckliga resurser härför?

4. Anser Statsrådet att i detta avseende
gällande regler för ordningsmakten
är tillfredsställande utformade?»

Meddelande ang. enkla frågor

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.22.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

/Solveig Gemert

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Torsdagen den 9 maj

Kammaren sammanträdde kl. 15.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. m., i vad
propositionen avser medelsanvisning
till folkpensioner;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt utbyggande
av akademiska sjukhuset i Uppsala
m. m.;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde;
samt

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inskrivning och
redovisning av värnpliktiga.

Ang. skattekraftsområde för den kommun
som kan komma att bildas genom
en eventuell sammanslagning av
de i Mora kommunblock ingående
kommunerna

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Nils Nilssons (ep) fråga
angående skattekraftsområde för den
kommun som kan komma att bildas genom
en eventuell sammanslagning av de
i Mora kommunblock ingående kommunerna,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 25 april, och
anförde:

Herr talman! Herr Nils Nilsson har
frågat mig, vilket skattekraftsområde
jag anser den kommun bör höra till,
som blir resultatet av en eventuell sammanslagning
av de i Mora kommunblock
ingående kommunerna.

Årets riksdag har avslagit motioner
om att bl. a. Mora köping och Solleröns
landskommun skall överflyttas till skattekraftsområde
2 fr. o. m. bidragsåret
1969. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
framhöll statsutskottet att några
nya omständigheter inte anförts som
motiverade en ändring av riksdagens
tidigare ställningstagande i frågan. Utskottet
erinrade om att i förordningen
om skatteutjämningsbidrag intagits en
bestämmelse som ger Kungl. Maj:t möjlighet
att, när särskilda skäl föreligger,
förordna om avsteg från den föreskrivna
områdesindelningen.

Den omständigheten att en sammanläggning
kommer till stånd mellan
kommuner tillhörande skilda skattekraftsområden
kan peka på önskvärdheten
av att hela den blivande storkommunen
hänföres till ett och samma
skattekraftsområde, även om något
hinder i och för sig inte föreligger
att storkommunen är uppdelad i olika
skattekraftsområden.

Det är inte möjligt att nu beräkna om
en sammanläggning år 1971 — vilket
år är det aktuella i nu förevarande
sammanhang — av kommuner som f. n.
är sammanförda i kommunblock kommer
att medföra en försämring eller en
förbättring i fråga om skatteutjämningsbidrag
för en ny storkommun. När det
av frågeställaren framförda problemet
blir mera aktuellt torde anledning föreligga
att ta ställning till frågan. Jag
vill för övrigt i sammanhanget erinra
om möjligheten för en storkommun att

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

Om utvecklingen av kostnaderna för fria läkemedel från och med januari 1968

övergångsvis erhålla extra bidrag i form
av stimulansbidrag. Sådant bidrag kan
— i syfte att stimulera till kommunsammanläggningar
— beviljas en nybildad
kommun med belopp motsvarande det
skatteutjämningsbidrag som utgått till
delkommuner året före indelningsändringen.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret.

I en av riksdagen i år behandlad motion
hemställdes bl. a. att hela Mora
kommunblock skulle få tillhöra skattekraftsområde
2. Många och goda skäl
talar härför. Eftersom motionen ej vann
riksdagens bifall, finns i dag ej anledning
att i detta sammanhang diskutera
motionen. Vad som nu är väsentligt är
om de delar av kommunblocket som i
dag tillhör skattekraftsområde 2 —
Våmhus och Venjan — får behålla denna
sin tillhörighet även efter en kommunsammanslagning.

I en av Kommunförbundet upprättad
långtidsbudget för de i kommunblocket
ingående kommunerna kan det inkomstbortfall
som skulle ske i den händelse
hela blocket vore hänfört till skattekraftsområde
1 beräknas till för år 1971
cirka 630 000 kronor och för år 1972
cirka 660 000 kronor. Någon vilja till
sammanläggning av kommunerna är
under dessa förhållanden ej att vänta.
Bidragsbortfallet är för stort, och den
sammanlagda kommunens kostnader i
de nytillkomna delarna blir inte mindre
efter sammanläggningen. Tvärtom
talar många skäl för att dessa kostnader
kommer att öka, medan skattekraften
i dessa områden sannolikt ej kommer
att öka.

Finansministern säger i sitt svar att
»något hinder i och för sig inte föreligger
att storkommunen är uppdelad
i olika skattekraftsområden».

Om jag inte är fel underrättad finns
något eller några parallellfall i vårt
land. Det har meddelats mig att Väster -

bottens läns landsting i lapplandsdelen
har tillhört och fortfarande tillhör
skattekraftsområde 2. Ett fall till som
jag inte riktigt har kunnat kontrollera
är Skellefteå, där Jörns kommun tidigare
har tillhört skattekraftsområde 2
och fortfarande lär göra detta. Men det
är något som jag inte helt kan verifiera.
Jag har fått uppgiften från Kommunförbundet.

Beträffande möjligheterna för en
storkommun att under en övergångstid
erhålla extra bidrag i form av stimulansbidrag
så gäller ju detta en övergångsperiod
på tre år, om jag inte har
fel. Man kan väl säga att om vi något i
förväg kan veta om vi får behålla dessa
bidrag vore det av värde för vårt
framtida handlande. Eftersom inkomstbortfallet
nu blir så pass stort kan det
vara värdefullare för oss att i stället —
så långt det är möjligt — försöka ha
samarbete i form av olika avtal.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om utvecklingen av kostnaderna för fria

läkemedel från och med januari 1968

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Kaijsers (h) fråga
om utvecklingen av kostnaderna för fria
läkemedel från och med januari 1968,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 2 maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Kaijser har frågat
om jag vill lämna en redogörelse för
hur kostnaderna för läkemedelsförmånerna
synes utveckla sig efter den vid
årets början genomförda läkemedelsreformen.

När läkemedelsreformen beslöts i
fjol, beräknade man att sjukförsäkringens
kostnader för läkemedelsförmånerna
år 1968 skulle komma att öka med
ca 40 procent. Riksförsäkringsverkets
statistik för de tre första månaderna
1968 föreligger nu. Den visar att kost -

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Om utvecklingen av kostnaderna för fria läkemedel från och med januari 1968

naderna jämfört med motsvarande månader
under år 1967 ökat med 69 procent
under januari, 61 procent under
februari och 59 procent under mars.
För april finns en motsvarande preliminär
siffra på 55 procent.

Utvecklingen hittills i år kan också
avläsas i de siffror som finns om apotekens
försäljning under tiden januari
•—mars 1968. Jämfört med motsvarande
månader 1967 ökade apotekens omsättning
för reoeptbelagda läkemedel
med 28 procent under januari, 24 procent
under februari och 17 procent under
mars. Dessa siffror bör ses mot
bakgrunden av den fortlöpande årliga
ökningen av apotekens omsättning, som
under år 1967 innebar att försäljningen
av läkemedel på recept ökade med
15 procent i förhållande till föregående
år. De nämnda siffrorna gäller receptbelagda
läkemedel. Det kan påpekas
att också försäljningen av receptfria
läkemedel ökade kraftigt i början
av år 1968. ökningstalen för receptfria
läkemedel var för januari 23 procent,
för februari 21 procent och för mars
7 procent.

Flera faktorer torde ha bidragit till
den starka ökningen av sjukförsäkringens
läkemedelskostnader under årets
två första månader. Främst beror givetvis
ökningen på att förmånsnivån har
höjts betydligt genom läkemedelsreformen
och att man därigenom ger ett
kraftigare stöd åt personer som på
grund av sjukdom har stora utgifter för
medicin, däribland många pensionärer.
Till detta kommer att sjukligheten under
januari och februari i år var väsentligt
högre än vid samma tid under
1967. Antalet ersatta sjukdagar per
sjukpenningförsäkrad var i januari 25
procent högre och i februari 19 procent
högre än under motsvarande månader
år 1967. Detta har självfallet påverkat
läkemedelsförbrukningen.

Det har ännu gått för kort tid för att
man skall kunna dra några säkra slutsatser
om sjukförsäkringens läkemedelskostnader
efter läkemedelsrefor -

men. Även om kostnadsutvecklingen
hittills i år visar en nedåtgående kurva,
ligger kostnaderna fortfarande över
den nivå som man räknade med när läkemedelsreformen
beslutades. Sannolikt
skriver läkarna i en del fall ut medicin
i större förpackningar för längre
tidsperioder än tidigare. Det kan finnas
motiv för detta, t. ex. när det gäller
långtidssjuka patienter, men det
finns anledning att ha uppmärksamheten
riktad härpå. Som jag framhöll i
samband med att läkemedelsreformen
beslutades av riksdagen följer socialstyrelsen
noga utvecklingen och är beredd
att vidta de åtgärder som kan behövas.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för detta svar,
som jag tycker är intressant. Jag tycker
också att det är utförligt för att bara
gälla en enkel fråga.

När denna reform genomfördes undrade
man givetvis vilka kostnaderna
skulle bli, och därför har det varit av
stort intresse att få dessa uppgifter. Jag
är fullt på det klara med att systemet
varit i tillämpning alltför kort tid för
att man skall kunna göra någon generell
bedömning av det, men det var som
sagt intressant att få veta hur utvecklingen
har gått.

Jag är också fullt på det klara med
att socialstyrelsen, såsom departementschefen
föreslog i propositionen förra
året, har fått i uppdrag att följa utvecklingen
på detta område. Jag vet
också att socialstyrelsen gör det mycket
noggrant.

Under lång tid har kostnaderna för
läkemedelsförmånen stigit med mellan
12 och 15 procent om året. Man hade
alltså räknat med att stegringen under
innevarande år skulle bli högre, men
det var osäkert hur stor skillnaden skulle
bli. Departementschefen erinrar om
att man hade räknat med en ökning av

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

Ang. hastighetsbegränsning för viss fordonskombination

40 procent. Jag vill minnas att man räknade
med att ökningen skulle röra sig
om 60 miljoner kronor utöver den ökning
som ändå skulle ha uppstått om
man haft det gamla systemet kvar.

Anledningen till min fråga är naturligtvis
att jag ur politisk synpunkt är
intresserad för kostnaderna, men jag är
givetvis också nyfiken som läkare. Det
har sagts mig från kolleger att läkarna
blir utsatta för en viss press att skriva
ut större kvantiteter läkemedel och att
på samma gång skriva ut läkemedel
som kanske inte är alldeles nödvändiga
för tillfället men som det ändå finns
visst fog att skriva ut.

En jurist berättade för mig att han
en gång för en klients räkning skulle
föra talan i ett mål som rörde ett
olycksfall. Klienten talade om för honom
att »den där doktorn var så snål
att han inte ville skriva ut läkemedel
åt mig för mer än 100 kronor». Detta
visar hur en del patienter räknar med
denna förmån.

När man nu kan konstatera att kostnadsstegringen
under de här månaderna
har minskat, förefaller det mig i
hög grad sannolikt att det är riktigt,
som departementschefen säger, att en
hel del av dessa ökade kostnader beror
på den ökade sjukligheten under januari
och februari, och det är med tillfredsställelse
som man kan notera att
kostnadsökningen nu går nedåt.

Jag har inte ställt denna fråga i avsikt
att framföra något förslag om ändring,
utan vad jag har önskat är endast
att få information, och jag är tacksam
för den information som jag nu har
fått.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. hastighetsbegränsning för viss
fordonskombination

Herr statsrådet GEIJER erhöll ordet
för att besvara herr Mattssons (ep) frå -

ga till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
hastighetsbegränsning för viss fordonskombination,
vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 23 april,
och anförde:

Herr talman! Herr Mattsson har frågat
kommunikationsministern när han
avser att framlägga förslag om höjning
av hastighetsgränsen för fordonskombinationen
dragbil med påhängsvagn
jämte tillkopplad släpvagn från 40 km/
tim. till 70 km/tim. i enlighet med riksdagens
uttalande.

Med hänsyn till att kommunikationsministern
är på utrikes resa har det
överlämnats till mig att besvara herr
Mattssons fråga.

På grundval av en utredning som utförts
av trafiksäkerhetsrådet i samarbete
med andra tekniska myndigheter
lades i höstas i proposition 160 fram
förslag till vissa ändringar i hastighetsbestämmelserna
för fordonskombinationer.
Förslagen innebar i vissa avseenden
en höjning av hastighetsgränserna
för kombinationer med en släpvagn.
Däremot föreslogs —• i enlighet med
rådets uppfattning — inte någon höjning
för kombinationer med såväl påhängsvagn
som en släpvagn. Rådet hade
ansett att vissa omständigheter när
det gäller manövrerbarhet och bromseffekt
hos sådana kombinationer talade
emot en hastighetshöjning och hade
inte företagit några prov eller undersökningar
med kombinationer av det
slaget.

Med anledning av att riksdagen uttalade
sig för en hastighetsgräns på 70
km/tim. också för dessa kombinationer
uppdrog Kungl. Maj :t åt trafiksäkerhetsverket
att inkomma med förslag i frågan.
Enligt vad jag inhämtat är trafiksäkerhetsverkets
undersökningar inte
slutförda. Arbetet bedrivs emellertid
skyndsamt och man räknar inom verket
med att kunna avge ett yttrande under
sommaren.

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ang. eftersläpningen i naturhistoriska riksmuseets verksamhet

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Geijer få framföra ett tack för svaret
på min fråga. Jag måste tyvärr beklaga
att det inte varit möjligt att i
samband med de nu införda nya fartgränserna
även villfara riksdagens enhälliga
uttalande, att fordonskombinationen
dragbil med bromsad påhängsvagn
och tillkopplad bromsad släpvagn
finge framföras med samma hastighet
— 70 km i timmen — som andra lastbilstyper.

Tredje lagutskottet har i sitt utlåtande
nr 61 år 1967, som statsrådet Geijer
åberopade, ingående behandlat och redovisat
synpunkter på de olägenheter
som kan uppstå med olika hastigheter
för den tunga lastbilstrafiken. När nu
de nya fartgränserna för den tunga trafiken
varit i kraft en tid har utskottets
farhågor för olyckstillbud vid omkörningar
besannats i praktiken. Det är
inte alltid lätt att på våra vägar finna
lämpliga omkörningssträckor för en
tung lastbil som har en maximerad fart
av 70 km i timmen, när det fordon
som skall passeras håller 40 km. För
att förhindra olyckor och ytterligare
olyckstillbud anser jag det angeläget
med en snar författningsändring, så att
alla lastbilstyper får framföras med
samma hastighet -— 70 km i timmen.

Jag ber än en gång få tacka för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. eftersläpningen i naturhistoriska
riksmuseets verksamhet

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
PALME, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara fru Diesens (h)
interpellation angående eftersläpningen
i naturhistoriska riksmuseets verksamhet,
och nu yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
fru Diesen frågat mig om jag har för
avsikt att vidta några åtgärder för att
söka inhämta den eftersläpning som
drabbat naturhistoriska riksmuseet
samt vidta den förstärkning som är
nödvändig för att förverkliga det mål
som uppställdes i prop. 1965: 81.

Det beslut som riksdagen fattade med
anledning av prop. 1965:81 innebar
bl. a. att riksmuseet omorganiserades
och delades upp på två avdelningar, en
museiavdelning och en forskningsavdelning.
Museiavdelningen kom till för
att stimulera och utveckla en dessförinnan
relativt försummad utåtriktad museal
verksamhet. Avdelningen tillfördes
ett antal nya tjänster, bl. a. en museidirektör
och en museilektor. Under det
första verksamhetsåret 1965/66 förutsattes
det att avdelningens arbete i huvudsak
skulle begränsas till planering
och försöksverksamhet. Dåvarande departementschefen
underströk att, allteftersom
närmare erfarenheter vanns
om verksamhetens utformning, ställning
skulle få tas till tillskott till avdelningens
resurser. För verksamheten inom
forskningsavdelningen innebar omorganisationen
att möjligheterna till forskning
förbättrades bl. a. genom att professorernas
ansvar för utställningsverksamheten
minskade.

Under tiden fr. o. m. budgetåret 1966/
67 har vissa ökningar, utöver vad som
brukar kallas automatiska, av museets
anslag kunnat genomföras. Att ökningarna
varit relativt begränsade sammanhänger
bl. a. med pågående utredningar.
Inom byggnadsstyrelsen utreds sålunda
f. n. hur museets lokal- och byggnadsfrågor
skall kunna lösas. Avsikten
är att bl. a. utrymmena för tillfälliga
utställningar skall förbättras. Den genom
de senaste årens insatser starkt
ökade utställningsverksamheten kan
härigenom bli ännu livaktigare. Vad beträffar
forskningsavdelningen vill jag
erinra om att dess resurser nyligen behandlats
av 1965 års biologiutredning,
som arbetat på uppdrag av universitets -

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

Ang. eftersläpningen i naturhistoriska riksmuseets verksamhet

kanslersämbetet. Utredningens förslag
bereds f. n. inom ämbetet.

Fru DIESEN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret. Det innehåller
ju intressanta upplysningar, om
man aldrig i sitt liv tidigare har hört
talas om naturhistoriska riksmuseet.
Men för kammarens ledamöter torde det
knappast innehålla några nyheter. Svaret
är egentligen en repetition av kända
fakta, och det ger mig som interpellant
vissa svårigheter att tolka det. Jag känner
mig nästan tvungen att tillgripa en
textanalys.

1 interpellationen står det att statsrådet
i Kungl. Maj:ts proposition nr
1965: 81 uttalade att den nya museiavdelningens
arbete under första verksamhetsåret
i stor utsträckning skulle komma
att begränsas till planering och försöksverksamhet
och att man därefter
skulle ta ställning till en ökning av avdelningens
verksamhet. Det står i svaret:
»Under det första verksamhetsåret
1965/66 förutsattes det att avdelningens
arbete i huvudsak skulle begränsas
till planering och försöksverksamhet.»
Jag behöver inte citera längre eftersom
statsrådet nyss har läst upp svaret.
Om det som sägs i interpellationssvaret
skall föreställa ett svar, påminner det
mycket om goddag — yxskaft.

Statsrådet talar om att man från och
med budgetåret 1966/67 har fått vissa
ökningar utöver vad som brukar kallas
automatiska. Jag har letat i statsverkspropositionen
för att försöka finna vad
statsrådet kan mena med detta. I statsverkspropositionen
för år 1967 begär
naturhistoriska riksmuseet en ökning
med 20 tjänster, men departementschefen
tillstyrker en minskning med 4
tjänster. Detta är inte så konstigt, det
gäller personal för fastighetstjänsten.
När det gäller materiel, en viktig ingrediens
i museets verksamhet, begär museet
sammanlagt 240 000 kronor, 55 000
kronor för museiavdelningen och

185 000 kronor för forskningsavdelningen.
Departementschefen tillstyrker enbart
40 000 kronor att fördelas lika mellan
avdelningarna. Detta är knappast
några mer anmärkningsvärda ökningar.

Om vi sedan går till statsverkspropositionen
för år 1968 finner vi att museet
begär ytterligare 7 tjänster, men
får en minskning med en tjänst. Det är
en tjänst på övergångsstat som dras in.
Riksmuseet har begärt 60 000 kronor för
monterutrustning i museiavdelningen
och 175 000 kronor för forsltningsavdelningen,
alltså sammanlagt 235 000 kronor.
Departementschefen säger att anslaget
bör höjas med 40 000 kronor att
fördelas lika mellan museiavdelningen
och forskningsavdelningen. Det finns
alltså ingen relation mellan vad museet
begär och vad man tillstyrker; det är
alltid 40 000. Man säger: Var så god,
här är 40 000, det får ni dela lika mellan
avdelningarna. Jag skulle vilja fråga:
År det slentrian eller är det pietet
mot företrädaren?

Sedan säger statsrådet att man håller
på att utreda lokalfrågorna och att
avsikten är att utrymmena skall förbättras.
Den genom de senaste årens insatser
starkt ökade utställningsverksamheten
kan härigenom bli ännu livaktigare.
Ja, den utställningsverksamhet
som man bedrivit de senaste åren har ju
skett genom en anspänning av alla de
krafter som fanns tillgängliga vid museet,
och man har uppnått en betydande
ökning av publikfrekvensen. Men
hur skall man få den ännu livaktigare?
Det räcker inte bara med ökade lokalutrymmen,
det behövs både tjänster
och andra tillskott. År det ett löfte från
statsrådets sida att i framtiden vara
mera lyhörd för museets äskanden?

Svaret slutade med att statsrådet erinrade
om att 1965 års biologiutredning,
som arbetat på uppdrag av universitetskanslersämbetet,
har behandlat forskningsavdelningen.
Det finns för övrigt
inga synpunkter på den annat än att
förslaget bereds inom ämbetet. Det

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

naturhistoriska riksmuseets verksamhet

Ang. eftersläpningen i
nämns heller ingenting om det förslag
om geovetenskaplig utbildning och
forskning, som också bär utarbetats på
uppdrag av universitetskanslersämbetet
och som nyligen avlämnats. Det berör
också i vissa avseenden naturhistoriska
riksmuseets arbete, och där finns en del
uttalanden som kanske kan vålla viss
oro för dem som arbetar på museet.
Det skulle vara intressant att få höra
statsrådets synpunkter på den utredningen.

Av statsrådets svar kan man inte
utläsa någon bestämd ståndpunkt beträffande
riksmuseets framtid eller de berättigade
krav som från forskarnas sida
kan ställas på bättre arbetsmöjligheter.
Jag avvaktar med intresse ett svar på
de frågorna.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Fru Diesen sade att det
som jag anförde i mitt svar kände kammarens
ledamöter väl till, alltihop. Jag
tycker att fru Diesen har en hög uppskattning
av den, skall vi säga, museala
allmänbildningsnivån i kammaren.
Jag tyckte det var ganska värdefullt att
upprepa vissa grundläggande fakta om
riksmuseet i mitt svar.

Sedan tog fru Diesen nästan uteslutande
upp budgetfrågor och redovisade
vad riksmuseet hade äskat de senaste
åren och vad departementet hade gått
med på i anslagshöjningar. Det är klart
att det var prutningar. Men jag är kanske
lite förvånad över att fru Diesen i
så fall inte tog upp den frågan när vi
behandlade riksmuseets anslag här i
kammaren. Såvitt jag minns förekom det
inte något inlägg i debatten i den frågan
och inte något yrkande om högre
anslag till riksmuseet. Eftersom fru Diesen
nästan helt har gjort det till en budgetfråga
här så hade väl den lämpliga
synpunkten varit att då begära mera
pengar. Vad gäller budgetfrågan vill jag
gärna säga att det helt visst vore önskvärt
med betydligt större ekonomiska
resurser för riksmuseet. Jag skulle gär -

na vilja öka medelstilldelningen till detta
värdefulla museum. Men vi har ju
varje år problemet att klara budgeten,
vi måste snåla ganska hårt med medel.
Fru Diesen och hennes parti brukar
inte precis ta spenderbyxorna på när
det gäller att skaffa skatteinkomster för
de utgifter som vi sedan skall besluta
om här i riksdagen. I den budgetavvägning
som vi tvingas till varje vår är det
naturligtvis min förhoppning att man
skall kunna bereda utrymme för ökade
satsningar på riksmuseet. Här har också
funnits det alldeles speciella skälet
att så många av delarna i riksmuseets
verksamhet är under utredning, vilket
gör att det har varit litet svårt att veta
var och hur man skall satsa.

Vad slutligen gäller frågan om geovetenskaperna
och den byggnadsfråga
som i det sammanhanget är inblandad
vill jag säga att den är beroende av de
pågående utredningarna om Sveriges
geologiska undersökningars lokalfråga
och den s. k. geologiutredningen. Det
finns inte i dag material för ett slutligt
ställningstagande till den frågan, men
jag bär gjort mig förvissad om att det
i olika instanser pågår ett intensivt
planeringsarbete. Man har diskuterat
att försöka lägga fram förslag till en
provisorisk lösning av lokalfrågan, som
jag gärna erkänner är svårlöst. Det har
emellertid av olika skäl ansetts vara
mycket besvärligt att göra det. Man har
också diskuterat en dellösning, innebärande
att i första hand försöka åstadkomma
bättre utrymmen för utställningsverksamheten,
som också är
trängd. Men någon ståndpunkt till dessa
frågor har ännu inte tagits.

Fru DIESEN (h):

Herr talman! Statsrådet Palme talade
också budgetfrågor och anklagade mig
bland annat för att jag inte tog upp
riksmuseets anslagsfrågor när vi hade
statsverkspropositionen till behandlinghär
i kammaren. Det är ju ändå i sista
hand statsrådet Palme som är ansvarig

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

Ang. eftersläpningen i naturhistoriska riksmuseets verksamhet

för den här avdelningen, och det är
kanske svårt för en riksdagsledamot,
som bara har suttit litet över ett år, att
ha hunnit penetrera alla anslagsfrågor.
Det var ju också statsrådet Palme som i
januari i år innan riksdagen öppnades
skröt över att statsrådet hade fått på
sitt departement den största ökningen
av samtliga departement i årets budget.
Då tycker man måhända att något hade
kunnat komma också riksmuseet till
godo.

Statsrådet gick inte alls in på mina
frågor, inte heller när det gällde utredningen
Geovetenskaplig utbildning och
forskning, som berör riksmuseet. Såväl
den som den biologiska utredningen ser
ju dessa frågor bara ur sina egna synpunkter,
nämligen hur man skall kunna
utnyttja de resurser som finns vid riksmuseet.
Men det fordras ju också att
någon ser frågorna ur riksmuseets synpunkt,
således vad som bäst gagnar dess
möjligheter att arbeta.

Den geovetenskapliga utredningen tar
bl. a. upp frågan om den paleontologiska
forskningen. Utredningen vill dela upp
den i två professurer. Man vill ge den
evertebratpaleontologiska forskningen
— det rör sig som kammarens ledamöter
redan har insett om de ryggradslösa
djuren — en speciell professur, men
man vill att den skall knytas till universitet.
Det är väl en fråga beträffande
vilken man kan hysa en viss tveksamhet.

Det finns också ett annat uttalande av
utredningen, där det heter: »Geoutredningen
har diskuterat olika möjligheter
härvidlag» — dvs. beträffande förbättringar
på det paleontologiska ämnesområdet
— »men har varit något
tveksam beträffande de konkreta förslagen,
främst beroende på osäkerheten
i fråga om Riksmuseets framtida organisatoriska
ställning.» Detta är ju ett ganska
oroande uttalande. Vad innebär det,
när det nyligen har varit en omorganisation?
Allt är naturligtvis inte färdigt
med en gång; men den frågan sysslar
väl egentligen inte de här utredningar -

na med, utan den torde höra hemma på
departementsnivå, och därför vore jag
tacksam för en förklaring av statsrådet
Palme om vad ett sådant uttalande innebär
— jag kan låna statsrådet ett exemplar
av betänkandet!

Sedan vill jag gå litet närmare in på
det arbete som bedrivs vid riksmuseet.
Man var ju mycket erkännsam i propositionen
år 1965 och talade om de båda
avdelningarnas, museiavdelningens och
forskningsavdelningens, betydelse. Det
var ett centralt intresse att den utåtriktade
museala verksamheten stimulerades
och utvecklades. Stora anspråk skulle
komma att ställas på den avdelningen.
Forskningsavdelningen förväntades göra
en fortsatt insats inom den biologiska
grundforskningen, den skulle lämna
service till institutioner och forskare
såväl inom som utom landet.

När det gäller museiavdelningen har
man, såsom jag nämnt i min interpellation,
med uppbådande av alla krafter
lycktas åstadkomma ett betydligt ökat
intresse hos allmänheten. Men det har
skett genom en intensiv koncentration
som inte kan fortgå hur länge som helst
— personalen orkar inte, kan inte i
längden spänna sina krafter over evne.
Den måste ju också få ägna sig åt de
samlingar som finns och som kräver
ständig bearbetning. Man kan förstå om
de hårt arbetande museimännen känner
sig besvikna över att deras prestationer
inte lett till någon förbättring av anslagen
och inte till några nya tjänster.
Om museets nuvarande personal skulle
upphöra med utställningsverksamheten
—■ genom vilken man velat påvisa museets
möjligheter — och i stället helt
ägna sig åt att bearbeta de nuvarande
samlingarna så skulle enbart det arbetet
ta cirka 20 år.

När det gäller forskningen tror kanske
den okunnige lekmannen, att verksamheten
vid ett museum som riksmuseet
enbart består i katalogisering av
insamlade föremål. Men det går inte att
bara låta slumpen föra in föremål som
man sedan lägger i en monter. Ett mu -

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ang. eftersläpningen i naturhistoriska
seum av detta slag är heller ingen diversehandel
där man beställer in en
vara som fattas. Medan den forskning
som bedrivs vid universiteten i viss
mån blir och måste vara en aktualitetsforskning
är det museala arbetet något
annorlunda till sin karaktär. Arbetet
kräver kunskaper om forntiden. Men
detta är inte allt — det kräver också en
systematisk forskning med noggrann
insamling av data och bestämmande av
den exakta fyndplatsen. Dessutom kräver
det fantasi och kombinationsförmåga
samt något av profetisk blick för
vad som i framtiden kan vara mest begärligt
av det material vi har i dag. Det
är först under senare tid som man insett
vikten av den yttersta noggrannhet då
det gäller att beskriva situationen när
föremålen samlas in — det må gälla
ringmärkta fåglar eller mineralogiska
prov. Och under det noggranna forskningsarbetet
överskrider man kanske
plötsligt en gräns, öppnar nya, hittills
okända områden för vetenskapen. På
det sättet har man spårat kvicksilvrets
och de polyklorerade bifenylernas första
uppträdande i miljön.

Har vi råd att avvara en sådan forskning? Herr

statsrådet PALME:

Herr talman! Jag blev något orolignär
fru Diesen började tala om »Geovetenskaplig
utbildning och forskning»
och tyckte att det var förskräckligt att
jag inte kände till den utredningen och
kunde ta ställning till vad den föreslagit.
Jag hade inte ens hört talas om den
.— och det visar sig att betänkandet är
avlämnat till universitetskanslern och
över huvud taget icke är något ärende
i utbildningsdepartementet. Då kan det
inte rimligen begäras att jag skall känna
till den. Kanslern har rader av utredningar
på gång, och så småningom lämnar
han in dem till departementet om
han anser att de på något sätt bör föranleda
åtgärder från statsmakternas sida.
— Det var den frågan.

riksmuseets verksamhet

I övrigt tycker jag att fru Diesen gav
en förtjänstfull redovisning av det värdefulla
arbete som utförs på riksmuseet
och som naturligtvis på allt sätt
är värt samhällets stöd. Det är klart att
jag har stor toleransnivå, vare sig fru
Diesen har suttit ett och ett halvt år
eller längre i riksdagen. Men det är väl
inte konstigt om jag påpekar att vi trots
den väldiga anslagsökningen har ont
om pengar på varje enskild post. Vi gör
en avvägning som vi förelägger riksdagen,
och riksdagen har väl i stort
sett ställt sig bakom den avvägning som
gjorts. I fråga om riksmuseet rådde
ingen oenighet här i kammaren, utan
kammarens ledamöter tyckte över alla
partigränser att vi i år inte kunde satsa
mer än det föreslagna beloppet på riksmuseet.

Några veckor därefter kommer fru
Diesen och frågar varför vi gav så litet
pengar till riksmuseet. Då är det kanske
inte så konstigt att jag gör ett stillsamt
påpekande, att om fru Diesen tyckte att
det var för snålt, hade den rätta tidpunkten
att begära pengar varit den dag
då frågan behandlades i riksdagen.

När det slutligen gäller den långsiktiga
planeringen så förutsätter vi väl
allmänt i departementet en kontinuerlig
utbyggnad och utrustning av museerna
inklusive riksmuseet. Det var relativt
snålt i år. Vi kunde göra små förbättringar
där det var som svårast för flera
av våra museer. Men det skedde egentligen
ingen verklig upprustning på något
av våra många museer — vi hade
inte råd till det i år. Jag hoppas att
vi i framtiden kommer att kunna fortsätta
den utbyggnad och den aktivisering
av våra museer som ingår som en
mycket viktig del i 1960-talets kulturpolitik
och som min företrädare i ämbetet
lagt ner mycket arbete på. Men
det är klart att vi alltid kommer att
vara plågade av knapphet på medel i
förhållande till de ambitioner som vi
alla så gärna gemensamt vill ha.

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

Ang. jämställande i kompetenshänseende av svensk och finsk lärarutbildning

Fru DIESEN (h):

Herr talman! Statsrådet lägger hela
ansvaret på kammarens ledamöter och
säger att när vi diskuterade anslagsfrågorna
tyckte inte kammarens ledamöter
att mer pengar kunde satsas på
riksmuseet. Detta är väl ändå litet cyniskt
uttryckt. Det är ju socialdemokraterna,
vilka har majoriteten, som bestämmer
vad som skall satsas. Vi tyckte
på en rad andra punkter att man
skulle ha satsat mer. Jag hade väckt
motioner som yrkade på fler tjänster
vid kungliga biblioteket, större anslag
till teatrarna m. m. Men ingenting går
ju igenom av det som oppositionen föreslår.

Sedan säger statsrådet Palme att det
är relativt snålt i år, och han yttrar till
slut någonting som väl kanske kan uppfattas
som ett löfte, i den mån det blir
statsrådet som nästa år kommer att svara
för departementet.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Nu måste jag komma
med litet grundläggande statsvetenskap.
Om kammarens ledamöter enhälligt
godkänner en viss anslagspost, då har
vi väl i all sin dar ett gemensamt ansvar
för beslutet. Om vi socialdemokrater
använder majoriteten och genomdriver
förslaget mot er bestämda vilja,
därest ni har något annat önskemål som
ni framför och slagits för, då kan ni
säga: Vi ville ha gjort någonting mera.
Men i detta speciella fall fanns det tydligen
inte ens någon motion, inte heller
något yrkande eller någon reservation,
utan det fattades ett enhälligt beslut.
Då kan man inte skylla på att det var
någon majoritet som beslutat, utan vi
är därför gemensamt ansvariga. Detta
är en grundläggande parlamentarisk regel.

Vi kan ju spekulera i vem det är som
skall rusta upp museerna — det får vi
väl se, men den dagen, den sorgen. Förutsättningen
för att museerna skall kunna
rustas upp är emellertid att det finns
pengar att rusta upp dem för, och då

7 Första kammarens protokoll 1968. Nr 22

får inte pengarna tas bort genom alltför
stora skattesänkningar. Jag hoppas
därför att fru Diesen, eftersom hon kom
in på denna partipolitiska fråga i slutet
av sitt anförande, under de kommande
månaderna skall använda sin
vällovliga entusiasm för riksmuseet för
att lika entusiastiskt framhålla behovet
av erforderliga medel för statens verksamhet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. jämställande i kompetenshänseende

av svensk och finsk lärarutbildning

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
PALME, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl fröken Ranmarks
(s) interpellation angående jämställande
i kompetenshänseende av
svensk och finsk lärarutbildning, erhöll
ånyo ordet och anförde:

Herr talman! Fröken Ranmark har
frågat om jag överväger att, i avvaktan
på ett genomförande av en gemensam
nordisk arbetsmarknad för lärare, pröva
möjligheterna till ett arbetsmarknadsförfarande
beträffande finska lärare
i Sverige som, med garantier för tillfredsställande
språkkunskaper, i kompetenshänseende
jämställer i de båda
länderna erhållen lärarutbildning och
onödiggör det nu tillämpade dispensförfarandet
i enskilda fall.

En undersökning rörande antalet
finska barn i svenska skolor och dessa
barns skolsituation förbereds i samarbete
mellan statistiska centralbyråns utredningsinstitut
och det finsk-svenska
samarbetsorgan, finsk-svenska utbildningsrådet,
som enligt Nordiska rådets
rekommendation inrättats för att underlätta
den i Sverige bosatta finskspråkiga
befolkningens utbildningsproblem.
Denna undersökning avses ge underlag
för olika åtgärder, bl. a. anställning
av tvåspråkiga lärare med uppgift

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ang. jämställande i kompetenshänseende
att särskilt ta sig an de finskspråkiga
eleverna. Redan den första etapp av
undersökningen som man planerat att
genomföra inom kort bedöms kunna ge
underlag för rekrytering av en första
omgång lärare till orter eller regioner
med ett större antal finska barn.

De problem som visat sig särskilt svåra
att lösa när det gällt att skapa en gemensam
arbetsmarknad för lärare i de
nordiska länderna har hänfört sig till
vissa löne- och pensionsfrågor. Den
rekrytering av tvåspråkiga lärare som
jag nyss berört bedömes emellertid kunna
ske i former som gör att dessa problem
kan lösas. Enligt vad jag inhämtat
har finsk-svenska utbildningsrådet
haft överläggningar i frågan med Finlands
undervisningsministerium. Man
har därvid preliminärt kommit fram
till en lösning. En skriftlig framställning
i ämnet har nyligen ingivits av
finsk-svenska utbildningsrådet till undervisningsministeriet.

Vad beträffar villkoren för anställning
i Sverige gäller att skolstyrelse
kan anställa en finsk folkskollärare
som extra folkskollärare med samma
avlöningsförmåner som en svensk folkskollärare
i befordringsgångens lägsta
lönegrad, d. v. s. Ug 6 och fr. o. m. den
1 juli 1968 Ug 8. Statens avtalsverk kan
dock efter prövning i varje särskilt fall
besluta om förmånligare lönegradsplacering.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på min interpellation.
Vid Nordiska rådets session
1962 antog rådet en rekommendation
till regeringarna i Norden om inrättande
av en gemensam arbetsmarknad
för lärare. Ärendet har varit föremål
för utredning inom Nordiska kulturkommissionen.
Vid kommissionens
möte i oktober 1967 fann kommissionen
att ytterligare utredningar i saken för
kulturkommissionens vidkommande är
att anse som överflödiga, varför kommissionen
beslutat rekommendera rege -

av svensk och finsk lärarutbildning

ringarna att i varje land införa bestämmelser
av innehåll:

1) att vid tillsättandet av tjänst vid
offentlig skola lärarutbildningen från
annat nordiskt land inom ifrågavarande
undervisningsområde skall räknas
som kvalificerande;

2) att vederbörande centrala skolmyndighet
fastställer de krav som bör
ställas på kunskaper i landets eget
språk.

Efter i det närmaste sex års beredning
har rekommendationen ännu ej
lett till införande av en nordisk arbetsmarknad
för lärare i likhet med arbetsmarknadsbestämmelserna
för exempelvis
läkare och tandläkare. Med beaktande
av att det för lärarnas vidkommande
är fråga om förhållandevis stora personalkategorier
är det enligt min mening
angeläget att med det snaraste
åstadkommes ett liknande arbetsmarknadssystem
även för lärarna.

Här må endast hänvisas till det ej
ringa antal lärare som enligt preliminära
planer förutsättes komma att överflyttas
från Finland till Sverige inom
ramen för den verksamhet som föranleds
av Nordiska rådets rekommendation
nr 27 år 1967 angående undervisning
för finskspråkiga i Sverige.

Av svaret framgår, såvitt jag tolkar
det rätt, att frågan om en gemensam
arbetsmarknad för lärare kan lösas,
vilket är mycket glädjande. Jag hoppas
att löne- och pensionsfrågorna snarast
skall kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt, vilket enligt min uppfattning är
en förutsättning för att tvåspråkiga
finska välmeriterade lärare skall komma
över till Sverige. De bör kunna räkna
med anställningsvillkor motsvarande
deras svenska kollegers med avseende
på lön, tillgodoräknande av tidigare
tjänsteår m. in. Det är av vikt att såvitt
möjligt en automatiskt fungerande arbetsmarknad
även för lärare kommer
till stånd.

Som förhållandet nu är att t. ex. en
folkskollärare från Finland med ett tiotal
års väl vitsordad anställning vid an -

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

Ang. anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

ställning i Sverige får i lönehänseende
börja som extra folkskollärare i lägsta
löneklassen, dvs. efter den 1 juli i
år i Ug 8. Det anser jag inte tillfredsställande.
Jag hoppas på en snar och
positiv lösning av främst frågan om
den gemensamma arbetsmarknaden för
lärare Finland-Sverige och tackar än
en gång för svaret.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det har skett en hel del
framsteg på detta område under de
senaste åren. Vad som återstår — som
fröken Ranmark så riktigt påpekade —•
är själva den grundläggande behörighetsfrågan.
Nu får man Ug 8 från den
1 juli, och sedan får avtalsverket pröva
i varje särskilt fall om man skall ha en
högre lönegrad.

Vi överväger för närvarande att utfärda
föreskrifter som i behörighetsliänseende
jämställer finsk folkskollärarexamen
med en svensk examen, givetvis
under förutsättning att läraren
har erforderliga kunskaper i svenska.

Om man kan komma fram till en sådan
föreskrift, då löser sig alla andra
problem automatiskt, och jag förstår
att det är i den riktningen som fröken
Ranmark siktar. Vi överväger just den
frågan, men underlaget är inte riktigt
klart ännu. Men vi arbetar väl i samma
riktning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 40,
tredje lagutskottets utlåtande nr 45 och
jordbruksutskottets utlåtande nr 24.

Ang. anslag till klass- och ämneslärarutbildning
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 93, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
klass- och ämneslärarutbildning m. m.
för budgetåret 1968/69 jämte motioner.

7f Första kammarens protokoll 1968. Nr 22

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen nr
1 beräknat medel till Lärarhögskolorna
in. m., hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 65, under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 1 mars 1968, föreslagit
riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vid
lärarhögskolorna inrätta tio tjänster
som rektor i Up 27,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta
två professurer i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet förordats,

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om antalet intagningsplatser vid lärarhögskolorna
och folkskoleseminarierna,

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om ändring av bestämmelserna om
statsbidrag till driftkostnader för det
allmänna skolväsendet och för gymnasiala
skolor,

e) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet förordats
godkänna avtal med Kalmar stad
och Växjö stad såvitt gällde markbyte,

f) bemyndiga Kungl. Maj :t att, i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder och
riktlinjer, meddela de bestämmelser och
andra föreskrifter, fatta de beslut samt
i övrigt vidtaga de åtgärder, som fordrades
för vad i statsrådsprotokollet förordats,

g) till Lärarhögskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
112 000 000 kronor,

h) till Lärarhögskolorna: Omkostnader
för budgetåret 1968/69 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 6 420 000 kronor,

i) till Lärarhögskolorna: Materiel,
böcker m. m. för budgetåret 1968/69 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 6 915 000 kronor,

j) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 7 780 000 kronor,

k) till Folkskoleseminarierna: Omkostnader
för budgetåret 1968/69 under

100

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ang. anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

åtonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 842 000 kronor,

1) till Folkskoleseminarierna: Materiel,
böcker m. in. för budgetåret 1968/
69 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 380 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

832, av herr Lidgard, och II: 1077, av
herr Nordstrandh,

dels de likalydande motionerna I:

833, av herr Lidgard och fröken Stenberg,
samt II: 1076, av herr Nord strandh,

dels de likalydande motionerna I:

834, av fröken Stenberg m. fl., och II
1079, av herr Nordstrandh m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

835, av fröken Stenberg och herr Lidgard,
samt II: 1075, av herr Nord strandh,

dels de likalydande motionerna I:

836, av herrar Wallnmrk och Strandberg,
samt 11:1078, av herr Nord strandh

och fru Sundberg,

dels de likalydande motionerna I:

837, av herrar Österdahl och Erik Filip
Petersson, samt II: 1074, av fru Nettelbrandt
och herr Hamrin i Kalmar,

dels ock motionen 11:1080, av fru
Rgding m. fl.

I motionerna I: 833 och IT: 1076 hade
anhållits, att riksdagen måtte dels avvisa
Kungl. Maj :ts förslag om ny tjänstetyp
vid lärarhögskolorna, dels anvisa
ett förslagsanslag av sådan storleksordning
till avlöningar vid lärarhögskolorna,
att undervisningen kunde bedrivas
med lektorskompetent personal.

I motionerna I: 834 och II: 1079 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att lärarhögskolan i Umeå skulle givas
tillstånd att bedriva försöksundervisning
för speciallärare på utbildningslinje
1 för läsåret 1969/70 samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
rörande fullständig lärarutbildning
för speciallärare på samtliga tre utbildningslinjer
vid lärarhögskolan i Umeå.

I motionerna I: 835 och II: 1075 hade
yrkats, att riksdagen skulle uttala, att
Kungl. Maj :t snarast borde framlägga
förslag om inrättande av Up-tjänster
som övningslärare för tjänstgöring även
på grundskolans låg- och mellanstadier
vid skolenheter för lärarhögskolas försöks-
och demonstrationsverksamhet.

I motionerna I: 836 och II: 1078 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte meddela bestämmelser om
fyllnadsprövning i enlighet med vad i
motionerna anförts före inträdet vid lärarhögskola
i matematik, fysik och kemi
för sådana elever, som ej uppfyllde
kraven i dessa ämnen motsvarande
minst fackskolans sociala linjes naturvetenskapliga
gren.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vid lärarhögskolorna
inrätta tio tjänster som
rektor i Up 27,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att inrätta
två professurer i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 1 mars 1968 förordats,

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om antalet intagningsplatser vid lärarhögskolorna
och folkskoleseminarierna,

d) bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om ändring av bestämmelserna om
statsbidrag till driftkostnader för det
allmänna skolväsendet och för gymnasiala
skolor,

e) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
förordats godkänna avtal med Kalmar
stad och Växjö stad såvitt gällde markbyte,

2. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:833 och IT: 1076, nämnda motioner
i vad de avsåge införande av en
ny tjänstetyp vid lärarhögskolorna, måtte
bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder och

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

101

Ang. anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m

riktlinjer, meddela de bestämmelser och
andra föreskrifter, fatta de beslut samt
i övrigt vidtaga de åtgärder, som fordrades
för vad i statsrådsprotokollet förordats,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 833 och II: 1076, i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Lärarhögskolorna:
Avlöningar för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
112 000 000 kronor,

4. att riksdagen måtte för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa

a) till Lärarhögskolorna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 6 420 000 kronor,

b) till Lärarhögskolorna: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag av
6 915 000 kronor,

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 7 780 000
kronor,

d) till Folkskoleseminarierna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 842 000
kronor,

e) till Folkskoleseminarierna: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag
av 380 000 kronor,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:832 och 11:1077 om underlag
för bedömning av vilket antal ämneslärarkandidater
som borde tagas in på
lärarhögskolorna läsåret 1969/70,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 834 och II: 1079 om utbildning
av speciallärare vid lärarhögskolan i
Umeå,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 835 ocli II: 1075 om förslag om
inrättande av s. k. Up-tjänster,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 837 och II: 1074 i vad de avsåge
inrättande av 72 Up-tjänster,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:837 och 11:1074 i vad de avsåge
ökad medelsanvisning till den
praktiska lärarutbildningen,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:836 och 11:1078 om fyllnadsprövning
före inträdet vid lärarhögskola,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1080 om utbildning av oexaminerade
lärare.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande frågan om inrättande
av s. k. Up-tjänster för övningslärare på
låg- och mellanstadier, av herrar Virgin
(h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Wallmark (h), Thorsten Larsson
(ep), Wirtén (fp), Johan Olsson (ep),
Nihlfors (fp), Mattsson (ep), Turesson
(h), Tobé (fp), Westberg (fp), Sjönell
(ep) och Nordstrandh (h), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
7 hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 835 och II: 1075
hos Kungl. Maj :t hemställa, att förslagsnarast
måtte föreläggas riksdagen om
inrättande av Up-tjänster för övningslärare
på låg- och mellanstadiet vid
skolenheter för lärarhögskolas försöksoch
demonstrationsverksamhet;

2) beträffande frågan om fyllnadsprövning
eller alternativt kompletteringskurs
i matematik, fysik och kemi
för lärarkandidater på klasslärarlinje,
av herrar Virgin (h), Kaijser (h), \Vallmark
(h), Turesson (h) och Nordstrandh
(h), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 10 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:836 och 11:1078 hos
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte meddela bestämmelser om fyllnadsprövning
enligt vad reservanterna
förordat; samt

3) beträffande införande av en ny
tjänstetyp vid lärarhögskolorna, av herr
Nordstrandh (h), som dock ej antytt
sin mening.

102

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ans. anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Proposition nr 65 angåetide
anslag till klass- och ämneslärarutbildning
m. m. för budgetåret 1968/
69 är en följdproposition till 1967 års
principbeslut om hur lärarutbildningen
skall utformas fr. o. m. den 1 juli 1968.
Det är därför naturligt att de väsentliga
principfrågorna i stort kommer att lämnas
utanför dagens debatt. Jag avser att
enbart beröra den fråga som behandlas
i reservation nr 1 av herr Virgin m. fl.,
nämligen det överraskande avhopp som
föredragande statsråd gör från det sakligt
starkt motiverade förslaget från
skolöverstyrelsen om inrättande av Uptjänster
i övningsämnena för låg- och
mellanstadiet vid försöks- och demonstrationsskolorna.

Skolöverstyrelsen har ju haft Kungl.
Maj :ts uppdrag att vidtaga erforderliga
förberedande åtgärder i anslutning till
förra årets principbeslut. Enligt riksdagens
beslut skall till varje lärarhögskolas
förfogande ställas en försöks- och
demonstrationsskola. Där skall, som benämningen
anger, försök och demonstrationer
ske men också bedrivas viss
praktisk lärarutbildning i form av övningsundervisning
och auskultationer.

För att leda denna verksamhet föreslås
att ett relativt stort antal kvalificerade
lärare skall erhålla kommunala
tjänster med en förordnandeperiod på
i regel sex år, benämnda Up-tjänster.

Skolöverstyrelsen fann vid sin prövning
av den här frågan, att utöver Uptjänster
för klasslärare på låg- och mellanstadiet
var det för en kvalitativt god
klasslärarutbildning nödvändigt att också
inrätta Up-tjänster avsedda för övningslärare
i ämnena teckning, musik
och gymnastik. Föredragande statsråd
har frångått det av skolöverstyrelsens
experter framlagda förslaget och helt
frankt strukit Up-tjänsterna i dessa ur
pedagogisk synpunkt svårhanterliga övningsämnen.

För ett så djärvt grepp letar man med
intresse efter en motivering. Den finns
också i propositionen och lyder: »Över -

styrelsens förslag om Up-tjänster för övningslärare
för tjänstgöring på grundskolans
tåg- och mellanstadium är jag
däremot inte nu beredd att tillstyrka. I
överensstämmelse med vad som förutsattes
vid de överläggningar med personalorganisationerna,
som föregick 1967
års proposition om reformerad lärarutbildning,
beräknar jag medel för tjänster
som övningslärare för tjänstgöring
på grundskolans högstadium och på det
gymnasiala stadiet.»

Indirekt måste således motiveringen
vara att Up-tjänsterna för övningslärarna
på låg- och mellanstadiet inte förutsattes
vid överläggningen med personalorganisationerna
hösten 1966. Fackorganisationerna
har för övrigt tillkännagivit
en motsatt uppfattning och menat
att de ifrågavarande Up-tjänsterna innefattades
i uppgörelsen. Därom har jag
personligen ingen bestämd mening. Någon
pedagogisk motivering till att dessa
tjänster inte behövs saknas helt, och det
tycker jag är anmärkningsvärt.

En intressant kommentar kan ytterligare
göras till föredragandens motivering,
och det är en observans för det
lilla ordet »nu» i meningen: »Överstyrelsens
förslag om Up-tjänster för övningslärare
för tjänstgöring på grundskolans
låg- och mellanstadium är jag
däremot inte nu beredd att tillstyrka.»

Skall det tolkas så, att statsrådet kommer
att ompröva sin inställning i vetskap
om att skolöverstyrelsens förslagär
väl underbyggt? Om så är fallet kommer
följdfrågan: När skall omprövningen
ske? Blir det under läsåret 1969—
70?

Utskottsmajoriteten har följt propositionen
och avslagit de motioner som innehållit
ändringsyrkanden på denna
punkt. Utskottet motiverar sitt avslag
med att försöks- och demonstrationsskolorna
måste ha en normal uppbyggnad
om deras försöksverksamhet skall
kunna ge resultat av relevans för hela
vårt skolväsende. Detta talar klart emot
att man inrättar Up-tjänster för övningslärare
på låg- och mellanstadiet.

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

103

Ang. anslag

Efter att ha läst det frågar man sig
om utskottet anser, att lärarkandidaterna
vid de nuvarande seminarierna fått
en felaktig utbildning, när de vid övningsskolorna
haft förmånen att följa
undervisningen och blivit handledda av
övningslärare i ämnena teckning, musik
och gymnastik?

Jag tror inte det och kan av egen erfarenhet
vittna om, att just de råd och
tips jag fick av specialisterna vid deras
undervisning i övningsämnena hade jag
oerhörd nytta av när jag senare som
klasslärare fick ta ansvaret för undervisningen
i övningsämnena. Ingen som
har någon erfarenhet av klasslärarundervisning
tror jag kan bestrida de svårigheter
en klasslärare möter när han
omväxlande skall visa upp musikalitet
och sångarglädje på musiklektionerna,
spänst och smidighet på gymnastiklektierna
samt fantasi och konstnärlig skaparförmåga
på teckningslektionerna. De
flesta klasslärare klarar någon del av
dessa önskemål, men ytterst få har glädjen
att vara utrustade med samtliga
nämnda begåvningar. Då måste klassläraren
kompensera sina eventuella brister
med olika pedagogiska grepp eller -—
om man så vill — pedagogiska knep.
Dem lär man sig otvivelaktigt bäst av
specialisterna i de olika övningsämnena.

Jag är därför övertygad om att Uptjänster
i övningsämnen är lika nödvändiga
på låg- och mellanstadiet vid
försöks- och demonstrationsskolorna
som nu föreslås på högstadiet och det
gymnasiala stadiet.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda yrkar jag bifall till reservation
nr 1 av herr Virgin m. fl., och jag gör
det med ett lånat tillägg från en av de
många facktidskrifter som diskuterat
denna fråga. Slutorden i en av kommentarerna
lyder: »Sällan synes oss bättre
motiv för avvikelse från innehållet i en
framlagd proposition förefinnas.»

till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag skall i huvudsak
ägna mig åt några reflexioner omkring
reservation nr 2 som avser lärarnas;
kompetens.

Som bekant fattade riksdagen föregående
år — mot lärarutbildningssakkunnigas
förslag ■— beslut om att fackskolan
skulle vara grunden för klasslärarutbildningen
i stället för gymnasiet.
Nu har i den här aktuella propositionen
denna fråga tagits upp med hänsyn till
vilken typ av utbildning inom fackskolan
det skall röra sig om. Kompetensutredningen
har ju föreslagit, att den
naturvetenskapliga grenen på den sociala
linjen skall vara huvudlinje härvidlag.
Men man har inte velat avvisa
elever som går på den språkliga linjen
från att utbilda sig till lärare. Då uppkommer
frågan hur man skall förfara i
de naturvetenskapliga ämnena, De som
går den språkliga linjen har som bekant
icke en enda timmes undervisning
i matematik, fysik eller kemi.

Lärarutbildningsutredningen, som
skulle försöka sätta kött på benen på
undervisningsplanerna inom lärarhögskolorna,
ansåg för sin del, att det var
nödvändigt att vederbörande hade den
fullständiga utbildningen på naturvetenskapliga
grenen om de skulle ha någon
chans att följa med i utbildningen på
lärarhögskolan och uppnå en sådan
kunskapsnivå som krävs för att undervisa
på ett riktigt sätt.

Kompetensutredningen gick inte med
på detta. Majoriteten föreslog allenast
en årskurs i de ifrågavarande ämnena.
För de elever som gått den sociala linjens
språkliga gren och alltså inte läst
matematik, fysik och kemi skulle en
kurs på förslagsvis fem veckor anordnas.
Det senare förslaget kan man val
säga att utskottet för sin del har avstyrkt,
och i så måtto tycker jag att utskottsskrivningen
här är ganska stark,
då den understryker betydelsen av att
vederbörande »har en tillräcklig grund
att bygga på inte minst i de här ämne -

na».

104

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ang. anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

Vi har emellertid ändå fogat en reservation
till utlåtandet, eftersom kra -

ven i motionen ligger högre än vad propositionen
har föreslagit. Motionen och
reservationen föreslår, att vederbörande
skall ha minst matematikkunskaper
enligt första årskursen samt kemi- och
fysikkunskaper enligt båda årskurserna
i den naturvetenskapliga grenen.

Det är omkring detta spörsmål som
jag skulle vilja göra några reflexioner.
Vi ser med bekymmer på ungdomens
tvekan att vilja gå på de naturvetenskapliga
och tekniska linjerna. Vi kan
redan nu på universiteten konstatera att
det står tomma platser i en rad ämnen.
Gymnasiernas motsvarande linjer har
kunnat besättas endast genom tvångsdirigcring
av ungdomarna. Frågan huruvida
det skall vara nödvändigt för
skolöverstyrelsen att jämväl tvångsdirigéra
dem i andra klasser är högaktuell.

Vad beror nu detta på? De internationella
strävandena över huvud tagel i de
ledande industriländerna går ut på en
kraftig förstärkning av de tekniska och
naturvetenskapliga ämnena. Det torde
inte vara svårt att förstå varför. Det är
väl heller ingen tvekan om att här i
Sverige myndigheternas önskan iir i linje
med övriga industriländers.

Varför har vi då misslyckats på detta
område? Vad skall vi göra för att försöka
vrida denna utveckling rätt?

Jag tror att grundläggande för ungdomarnas
intressen är det siitt, på vilket
de blir undervisade kanske redan
på mellanstadiet och högstadiet i grundskolan.
För detta krävs självklart utomordentligt
duktiga lärare, lärare som
både är kunniga i ämnet och skickliga
pedagoger. Vi har under denna period
haft bekymmer med att få kvalificerade
lärare till just dessa ämnen, men jag
tror att en icke ringa del av denna överströmning
sammanhänger med de förändrade
krav som vi haft inom de samhällsvetenskapliga
och humanistiska
ämnena, där man i en växande omfattning
har gått ifrån kraven på exakta
kunskaper till mera beskrivande dis -

kussioner. De har av ungdomarna uppfattats
som lättare och bekvämare, och
det torde för den som har gjort ett antal
intervjuer med ungdomar inom skolväsendet
vara klart, att de tycker att
matematik, fysik och kemi är ganska
besvärliga ämnen — det är lättare att
gå över till de andra. Fortfarande ställer
man nämligen vissa bestämda kunskapskrav
i dessa tre ämnen, och jag
tror att det är svårt att komma förbi
dem. Det är också nödvändigt att försöka
finna nya undervisningsformer, så
att de uppfattas som intressanta och så
att ungdomarna i större omfattning vill
ägna sig åt dem. Det tror jag är en viktig
fråga.

Men för att över huvud taget klara
detta är det nödvändigt att vi har synnerligen
skickliga och kunniga lärare.
De krav som vi nu skall ta ställning till
— som Kungl. Maj:t i realiteten har tagit
ställning till och som riksdagen här
skall konfirmera — är i jämförelse med
lärarutbildningssakkunnigas förslag en
sänkning i första hand från gymnasium
till fackskola och nu i andra hand från
fackskola till bara ett år i fackskola.

Det är en djupt beklaglig utveckling,
och praktiskt taget samtliga företrädare
för lärarhögskolorna inom detta område
har protesterat mot den. De säger
att det är inte tillbörligt att förfara på
detta sätt. Därjämte torde det vara betydande
svårigheter för dem som skall
bli lärare och alltså har gått den språkliga
linjen att få en fair chans att konkurrera
med sina kamrater. De kommer
i en mycket besvärlig situation.

Av den anledningen, herr talman, har
vi i reservation 2 sagt att de som har
gått den språkliga linjen på olika sätt
skall skaffa sig denna kunskap. Detta
kan ske förslagsvis genom en utbildning
på en termin. Jag yrkar alltså bifall
till den reservationen.

Sedan vill jag bara göra en liten kommentar
till en skrivning som utskottet
har gjort och som inte är berörd i propositionen
och på vilken det inte heller
finns någon motion. Det gäller det gam -

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

105

Ang. anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

la gymnasiet, alltså den sista gruppen
som går ut i år. Genom vad vi kanske
får kalla ett olycksfall i arbetet från
skolöverstyrelsens sida har de ungdomar,
som gått allmänna linjens språkliga
gren och som har något för små kunskaper
i biologi och kemi, blivit avvisade
med meddelande om att de måste
komplettera sina kunskaper på något
sätt. Den skrivning som utskottet här
självständigt har tagit upp skall alltså
tolkas så, att dessa ungdomar bör tas
in på sina betyg och genom en bredvidläsning
under första terminen i lärarhögskolan
få komplettera dessa kunskaper.

Jag vill betona angelägenheten av att
man omgående meddelar denna korrigering
till ungdomarna runt om i landet,
så att de som är intresserade verkligen
kan få komma med som sökande.

Det är glädjande att utskottet har tagit
upp denna fråga och velat rätta till
ett misstag som i och för sig kan vara
förståeligt, men likväl är beklagligt.

Herr talman! Med detta vill jag alltså
yrka bifall till reservation 2. Beträffande
reservation 1 och våra synpunkter
på denna kommer herr Lidgard senare
att utveckla dem.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Eftersom föredragande
statsrådet på grund av resa är förhindrad
närvara här i dag tar jag till orda
i denna fråga.

Det rör sig här om ganska tekniska
ting. Till herr Wallmark vill jag säga,
att det väsentligen är en fråga om övergångsanordningar,
som utskottsmajoriteten
har ställt sig bakom. Fackskolan
är inte en gång för alla given. Läroplanen
kommer att revideras bl. a. med
hänsyn till att förstärka dessa ämnen.

När det gäller den andra frågan, som

herr Wirtén tog upp, går reformeringen
av lärarutbildningen tillbaka till 1960
års lärarutbildningssakkunnigas förslag,
som ledde till den proposition som riksdagen
i fjol tog ställning till.

En betydelsefull nyhet i lärarutbildningssakkunnigas
förslag var inrättandet
av särskilda skolenheter, knutna till
lärarhögskolorna, för försöksverksamhet
och utvecklingsarbete. Jag vill särskilt
understryka att dessa skolor, som
nu betecknas »skolenheter för försöksoch
demonstrationsverksamhet», får väsentligt
vidgade och i betydande grad
andra uppgifter än de nuvarande s. k.
övningsskolorna. Deras uppgift är alltså
inte i första hand att medverka i den
praktiska delen av lärarutbildningen.
Denna måste i stället i betydande utsträckning
ske vid andra skolenheter.
Lärarkandidaternas praktiktermin måste
t. o. in. helt och hållet försiggå utanför
skolenheten för försöks- och demonstrationsverksamhet.
Herr Wirtén talade
bär hela tiden som om det gällde i huvudsak
handledning.

Skolorna för försöks- och demonstrationsverksamhet
skall, hoppas vi, fylla
en stor uppgift vid utvecklingen av vårt
skolväsende, pedagogiskt och metodiskt
i vidaste bemärkelse. Det innebär att
vid dessa skolor skall kunna prövas
inte bara undervisningsmetodiska nyheter,
utan också uppslag inom sådana områden
som gäller elevvård och elevdemokrati
och som syftar till att nå bra
arbetsförhållanden i skolan. För den
skull är det självfallet angeläget att
skolorna har en läraruppsättning, som
är inriktad på nyorientering och nyskapande
och som bär intresse och förmåga
att engagera sig i utvecklingsarbete.
Å andra sidan är det också viktigt,
att skolenheterna så långt det är möjligt
är uppbyggda efter den normala
modell som gäller för vårt skolväsende.
Det verkar som om herr Wirtén tyckte
att det var något konstigt. Just för att
de är försöks- och demonstrationsskolor
bör de vara någorlunda lika normala
skolor.

106

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ang. anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

Detta var utgångspunkten när man
redan vid förberedelsearbetet för förra
årets lärarutbildningsproposition bestämde,
att skolenheterna för försöksoch
demonstrationsverksamhet i varje
fall tills vidare skulle ha den personaluppsättning
som är normal inom skolväsendet
i övrigt.

Detta innebar bl. a. att man bestämde
sig för att s. k. Up-tjänster även för övningslärare
skulle finnas på det gymnasiala
stadiet och vid skolenheter med
grundskolans högstadium, även om lärarutbildningen
för övningslärare än så
länge inte är förlagd till lärarhögskolor.

Herr Wirtén talade om det »avhopp»
som departementet skulle ha gjort från
skolöverstyrelsens förslag beträffande
tjänsterna på låg- och mellanstadiet.
Han nämnde dock inte motsvarande avhopp
som departementet gjort när det
gäller gymnasiet och grundskolans högstadium,
där skolöverstyrelsen icke hade
föreslagit sådana Up-tjänster, som vi
dock skall införa till ett antal av 48.

I låg- och mellanstadiet finns däremot
normalt inte särskilda tjänster för övningslärare.
Vi har därför tills vidare
inte heller förutsatt att sådana skall inrättas
på låg- och mellanstadiets del för
försöks- och demonstrationsverksamhet.
Men jag vill fördenskull inte göra
detta till någon stor fråga. Självfallet
kan erfarenheterna, när verksamheten
kommit i gång, leda till att dessa ställningstaganden
behöver omprövas. Det
framgår också av föredragandens formulering
i den nu aktuella lärarutbildningspropositionen,
att det hittills gjorda
ställningstagandet avser endast läsåret
1968/69, d.v. s. det första år den
nya organisationen skall tillämpas.

Herr Wirtén frågade: Vad betyder
ordet »nu»? När upphör »nu»?

Jo, »nu» upphör den dag man liar
fått erfarenheter av någonting annat att
grunda sig på, som leder till en annan
uppfattning.

Jag vill tillägga att redan inom den
organisationsmodell som vi nu har utgått
ifrån kommer lärarkandidaterna på

klasslärarstadiet att få goda möjligheter
att komma i kontakt, inte bara med
klasslärarens undervisning i övningsämnen,
utan också med fackutbildade övningslärare,
dels genom de metodiklektorer
i dessa ämnen, som ju skall ha en
del av sin tjänstgöring förlagd såsom
skoltjänstgöring i skolenheter för försöks-
och demonstrationsverksamhet,
dels genom att vid dessa skolor otvivelaktigt
liksom i skolväsendet i övrigt övningslärare
kommer att ta hand om en
del av undervisningen i övningsämnena
samt dels slutligen givetvis vid lärarkandidaternas
praktiktjänstgöring ute i
skolväsendet i övrigt.

Till sist vill jag säga, att det ibland
har framhållits, att sådana här tjänster
skulle vara nödvändiga för att de människor
som nu arbetar vid seminarierna
inte skulle mista några förmåner eller
möjligheter. Jag vill då betona, att regeringen
genom ett tidigare beslut under
året har vidtagit åtgärder, som innebär
att personal som arbetar i den
hittillsvarande lärarutbildningsorganisationen
inte behöver inför nästa läsår
lämna denna organisation. I varje fall
under en övergångstid skall de kvarstå
i sina gamla tjänster. Därför finns det
ju inte någon anledning att med hänsyn
till de övergångssvårigheter, som
naturligtvis alltid kan vara besvärliga
i andra fall, inrätta de här nu diskuterade
Up-tjänsterna.

Med detta har jag velat redovisa att
den uppläggning som givits åt lärarutbildningspropositionen
i fjol och i år
stämmer. Man får dock pröva sig fram
och se vilka erfarenheterna blir och om
det framöver kommer att bli anledning
till ändringar.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palme avfärdade
den fråga som jag tog upp med att
säga, att det bara gällde övergångsanordningar
och att vi så småningom kommer
att revidera kursplanerna för fackskolan.

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 2Z

107

Ang. anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

För det första har han därmed erkänt,
att det är fel såsom det nu är. För
det andra får man konstatera att det
kommer att ta åtskilliga år, innan någon
ändring av dessa kursplaner har
skett.

Statsrådet sade samtidigt att han endast
vikarierade för statsrådet Moberg.
Därmed avsåg väl förmodligen statsrådet
Palme att ge till känna, att han inte
är hemma i dessa frågor och inte kan gå
in i en debatt. Jag tog emellertid upp
frågan ur en något större synvinkel,
som ju måste engagera utbildningsministern
i hög grad, nämligen denna tendens
hos ungdomarna att inte vilja ägna
sig åt de tekniska och naturvetenskapliga
ämnena samt frågan vad bakgrunden
till detta kan vara.

Jag pekade själv på två möjliga förklaringar
härtill. Den ena var att ungdomarna
i första hand ägnar sig åt samhällsvetenskapliga
och humanistiska
ämnen på grund av att de uppfattar dessa
ämnen såsom lättare. Den andra var
att vi just på dessa områden i regel har
haft litet sämre utbildade lärare, kanske
man får lov att säga, än vad vi har haft
på de övriga områdena. Vi har varit
tvungna att arbeta med synnerligen
många vikarier osv. Det kan innebära,
dels att lärarna inte har pedagogisk
utbildning, dels också att de har
alltför bristfälliga kunskaper i facket
som sådant.

Min fråga till statsrådet var: Har
statsrådet observerat detta förhållande
och vilka åtgärder vill han vidtaga? Är
det en lämplig åtgärd att ytterligare
sänka kunskapskraven på de lärare som
skall tas in? Är det en utveckling i den
rätta riktningen för att rätta till de
missförhållanden som har uppstått?

Jag vill nu komplettera med en helt
annan fråga. Statsrådet Palme gjorde
här ett uppmärksammat inhopp i den
s. k. kompletteringsdiskussionen. Statsrådet
menade att en studerande skall
ha möjlighet att komplettera — han
skall inte vara definitivt stängd.

De spelregler som gäller för tillträde

till klasslärarutbildning ger möjlighet
till komplettering, men komplettering
på ett sätt som är det sämsta tänkbara,
nämligen att ungdomarna endast har
chans att sänka sitt betyg men aldrig
att höja det. Detta kan innebära att den
som har låt oss säga ett genomsnittsbetyg
på 4,1 och vill läsa in ytterligare
ett ämne måste ta en 5:a i det ämnet
för att inte få genomsnittsbetyget sänkt,
men han har ingen möjlighet att tillgodoräkna
sig mer än 4,1 i alla fall.

Var det detta statsrådet Palme avsåg
när han ville hoppa in i debatten rörande
kompletteringsfrågorna, så tycker
jag att det var ett misslyckat sätt att
agera.

Herr WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palme säger
att försöks- och demonstrationsskolorna
i jämförelse med de gamla övningsskolorna
skall vara ganska annorlunda, en
institution med nya och vidgade uppgifter.
Jag godtar det; det finns mycket i
propositionen som ger belägg för att det
införs många nyheter, och statsrådet
själv räknade upp en del sådana.

Men detta förändrar inte vårt krav i
den reservation som jag här har pläderat
för, eftersom det inte är tänkbart
att de skolenheter, dit lärarkandidaterna
hänvisas för huvuddelen av sin praktiska
utbildning, skulle vara utrustade
med specialister i övningsämnena. Om
lärarkandidaterna skall få möjlighet att
följa undervisningen och att få demonstrerade
mönsterlektioner i de svårhanterliga
ämnena teckning, musik och
gymnastik, måste det ske just i försöksoch
demonstrationsskolorna. Detta tycker
jag närmast stärker reservanternas
ställning.

Att få uppleva den skolsituation som
är den normala — statsrådet menade
att det var angeläget att den försiggick
just vid försöks- och demonstrationsskolorna
■—är just vad lärarkandidaterna i
huvudsak får göra inom de andra skolenheterna
där det är traditionell klasslärarundervisning.

108

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ana''. anslag till klass- och ämneslärarutbildmng m. m.

Jag skulle gärna vilja ställa en följdfråga.
Om man nu skall införa 24 undervisningstimmar
för lärarna vid försöksocli
demonstrationsskolorna, betyder
det väl ändå att lärarna där måste lämna
ifrån sig åtskilliga timmar, och då
får man väl förmoda att de just väljer
bort de ämnen som de finner vara svårast
ur deras egen synpunkt — eller
också att de tar tilläggstimmar, en möjlighet
som även står till buds. Då är det
väl troligt att det kommer in specialister
som får undervisa i bl. a. dessa ämnen.

Till sist skulle jag vilja tacka för de
kommentarer som gjordes beträffande
det lilla ordet »nu». Statsrådet menar
att det förslag, som här läggs fram, skall
gälla till dess erfarenheterna blir sådana
att det kan vara skäl att ompröva
frågan. Det tolkar jag så att behovet av
Up-lärare i övningsämnena på låg- och
mellanstadiet mycket snart kommer att
bli så stort, att vi redan läsåret 1969/70
får sådana lärare.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Wirtén kan inte
gärna tolka det så, men han kan ju förmoda
och hoppas att det blir så. Det är
på samma sätt med resonemanget om
att lärarna skulle välja bort vissa ämnen
— de svårare ämnena — från de
24 timmarnas undervisningsskyldighet,
vilket skulle ha till följd att man fick
övningslärare i större utsträckning vid
dessa skolor och därmed underlag för
Up-tjänster. Det var så resonemanget
gick. Men den saken vet vi ingenting
om i dag, utan detta är en förmodan
hur utvecklingen kommer att te sig, och
det får vi väl se.

När det sedan gäller specialisterna
på ämneslärarsidan, vid försöks- och
demonstrationsskolorna, var tanken att
man skall använda tekniska hjälpmedel,
och det är inte minst metodiklektorerna
som har en central ställning vid de
skolorna. Detta ändrar väl därför inte i
sak den speciella frågan.

Så kommer jag till herr Wallmarks
inlägg. Skälet till att jag körde fram
herr Moberg var inte alls någon rädsla
för att möta herr Wallmark i en debatt
— orsaken var den rent formella att
herr Moberg har undertecknat propositionen,
och eftersom han är bortrest har
det fallit på min ringhet att försvara
propositionen. Det var inte på skälvande
knän inför herr Wallmark som jag
gjorde det!

Vi har inte erkänt att det är sämre i
och med att vi sagt att fackskolans läroplaner
kommer att revideras. Kompletteringskurser
etc. blir väl alltid av
övergångskaraktär, man får så småningom
en stabilare bas. Men vi anser
inte att detta skulle vara undermåligt,
utan det stämmer i huvudsak med vad
kompetenskungörelsen anser lämpligt;
och nu får skolöverstyrelsen komma
med förslag om hur det i detalj skall
ordnas.

Så tog herr Wallmark upp en fråga
vid sidan om, då han sade att jag skulle
ha gjort något slags »inhopp» när det
gäller kompletteringsfrågan och förklarat
att detta vore någonting värdefullt
för ungdomen. Mitt s. k. »inhopp» bestod
i att jag svarade på en fråga och
därvid bara exakt konstaterade vad bestämmelserna
på området innebär, nämligen
att det finns vissa möjligheter att
komplettera sådana ämnen som man
inte har med i sitt slutbetyg. Detta var
bara ett konstaterande — jag framställde
kompletteringar som någonting i och
för sig önskvärt.

Slutligen tog herr Wallmark upp frågan
om de naturvetenskapliga och tekniska
ämnenas attraktionskraft på eleverna.
Nu tror jag inte att det stora och
avgörande för ungdomsströmmen är den
fråga som skiljer högerreservanterna
och övriga partier, alltså de extra fyllnadsprövningarna
— detta är i all rimlighets
namn en detalj. Men naturligtvis
är frågan om attraktionskraften viktig.
Det finns en tendens hos ungdomen
att välja samhällsvetenskapliga och humanistiska
linjer framför de rent na -

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

109

Ang. anslag

turvetenskapliga. Och den tendensen är
inte på något sätt begränsad till Sverige
—- man har precis samma fenomen i
Frankrike, England, Tyskland och USA.

I och för sig är det ett mycket intressant
fenomen som föranlett många spekulationer.
Beror det på att naturvetenskapliga
och tekniska ämnen ter sig för
svåra? Kan det vara så —- ganska osannolikt
— att bara en viss andel av varje
årskull har intressen åt det hållet, varför
expansionen inte är riktigt lika
snabb där? Eller kan orsaken vara att
naturvetenskapen och tekniken kommit
litet grand i vanrykte på grund av vad
den har ställt till med i världen? Att
alltså ungdomarna hellre söker sig till
ämnen som är mindre direkt materiellt
inriktade, mera ger tillfälle till funderingar
om hur samhället skall vara
organiserat än hur tekniken skall drivas
framåt?

Teorierna är många, men det rör sig
som sagt om ett verkligt internationellt
problem. I direktiven till utredningen
om den eftergymnasiala utbildningen,
tillsatt för två veckor sedan, är detta
problem markerat — utredningen skall
dels analysera problemet, dels överväga
möjligheterna att minska snedvridningen
och förbättra balansen i utbildningssystemet.

Herr WALLMARK (li) kort genmäle:

Herr talman! Till det sista vill jag
säga, att jag visserligen inte läst dessa
direktiv men att jag kände till att utredningen
skulle ta upp dessa frågor.
Jag menar emellertid att det är ett på
tok för sent stadium. Hela detta problem
måste ju diskuteras för den skolnivå
som statsrådet Palme själv har ansvaret
för, nämligen grundskolan. Det måste
vara inom grundskolan som man grundlägger
intressena åt de olika hållen. När
ungdomarna kommer till det gymnasiala
stadiet eller går vidare till universitet,
högskolor och andra utbildningsanstalter
är det för sent. Diskussionen här
i dag rör sig uteslutande om grundsko -

tiH klass- och ämneslärarutbildning m. m.

lans nivå, nämligen om klasslärarna
som skall tjänstgöra på låg- och mellanstadiet.
Det är därför vi har velat föra
fram denna reservation, och det är därför
jag har velat göra dessa reflexioner
kring detta problem. Jag tror att det är
ett djupt och allvarligt problem.

Statsrådet nämnde USA, men vi är
väl medvetna om att man där har gjort
en utomordentligt stor satsning just
inom detta område, liksom Sovjet har
gjort. När vi var nere i Östtyskland
kunde vi konstatera vilken fantastisk
satsning man där gör. Där kan man
emellertid dirigera ungdomarna på ett
annat sätt än vi vill. Jag ser utvecklingen
här i landet som djupt oroande. Varken
statsrådet Palme eller jag är intresserade
av att tvångsmässigt dirigera
ungdomarna och säga: »Nu skall ni läsa
teknik även om ni inte vill det!» Vi måste
starta på ett tidigt stadium.

Högerreservationen är en detalj, men
en viktig detalj, ty de specialister som
har utarbetat läroplanerna för lärarhögskolorna
har sagt, att de inte kan klara
undervisningen med den grundnivå som
nu skall beslutas i riksdagen.

Så bara ett ord om kompletteringshistorien.
Det var väl så, statsrådet Palme,
att statsrådets inhopp i den debatten
gällde frågan huruvida man skulle
kunna höja sin betygsnivå genom att
komplettera ett ämne — om inte mitt
minne helt sviker mig. Vad är konsekvensen
av det uttalandet? År det den
kompetenskungörelse som nu har kommit
i fråga om tillträde till klasslärarutbildningen,
alltså till hela det högre
undervisningssystemet? Det har ju utfärdats
bestämmelser i båda fallen. Och
de sammanfaller inte med de tankar
som statsrådet hade fört fram, inte heller
med det förslag som kompetensutredningen
har framlagt. Det är ett förslag
som helt fabricerats på departementet
och som, såvitt jag kan förstå,
av alla sakkunniga bedömts som det
sämsta tänkbara förslag som över huvud
taget kunnat läggas fram. Det har
alla nackdelar och inga fördelar — det

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ang. anslag till klass- och ämneslärarutbildnmg m. m.

vågar jag med bestämdhet hävda. Detta
är en enhällig uppfattning i kompetensutredningen,
och även medarbetare
på utbildningsdepartementet har precis
samma uppfattning.

Frågan är: Stämmer det överens med
vad statsrådet Palme själv sade en gång
i tiden? Det gör det alltså inte! Men resultatet
har blivit detta.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Wallmark hetsade
upp sig i en fråga som här inte är föremål
för diskussion. Jag måste ändå till
protokollet få säga, att hans minne svek
honom å det mest ohyggliga! För det
första gällde mitt s. k. inhopp grundskolan
och inte klasslärarutbildningen. För
det andra var det icke ett inhopp, utan
ett svar på en fråga om vad som faktiskt
gäller. Därvid hade jag rätt, nämligen
att man på grundskolan i vissa mycket
speciella fall kan göra sådan betygskompettering.
Det var inga tankar jag
utvecklade, det var en ren tolkning av
de bestämmelser som gäller.

Jag kan inte finna annat än att de
nuvarande bestämmelserna i kompetenskungörelsen
är bra. Dessa bestämmelser
lämnar inte några speciella favörer åt
dem som kompletterar sin utbildning,
och de stimulerar inte till en sådan
komplettering med hänsyn till alla de
olika orättvisor för eleverna som detta
kan medföra.

Herr Wallmark tog upp frågan om
den naturvetenskapliga och tekniska utbildningen.
Det är klart att han var imponerad
av de insatser på detta område
som gjorts i Amerika, i Sovjet och i Östeuropa.

Jag kan tala om för honom att när vi
träffar företrädare för dessa länder
utomlands är de imponerade av den
satsning som gjorts på detta område i
Sverige. Men det förbjuder mig min
blygsamhet, och av helt andra skäl herr
Wallmark, att uttala sig om; och det
skall jag inte närmare ta upp till debatt.
Men det förhåller sig på det sättet, att

det sker en stor satsning på detta''område
i Sverige.

Det föreligger emellertid vissa problem.
Jag skall här beröra de problem
som föreligger på det högre undervisningsstadiet.
Men observera, herr Wallmark,
att det här inte bara gäller universitet
och högskolor! Denna eftergymnasiala
utredning har varit tvungen att
ta upp frågan om de lägre undervisningsstadierna
för att få en samstämmighet
vid planeringen. Det är nödvändigt
att så sker, och det står klart uttryckt
i direktiven. Det gäller naturligtvis
framför allt mellanskolestadiet eller
det gymnasiala stadiet — eller vad vi
kallar det för. Då för herr Wallmark det
hela nedåt ytterligare en bit, nämligen
till grundskolan, och säger att det är där
som schäsen skall komma! Det kan finnas
skäl för det, men jag skall inte ta
upp hela denna fråga till diskussion i
dag — vi får gudi nog tillfälle att göra
det i samband med översynen av läroplanerna
i grundskolan. Men det är
kanske fel att tro att man skall kunna
mata barnen så mycket med matematik
och fysik på ett tidigt skede, att dessa
på grund därav kommer att bli framstående
naturvetenskapsmän och tekniker.
Det är inte säkert att det är en riktig
mekanism. Men hela denna problematik
får vi sannerligen rika tillfällen,
herr Wallmark, att återkomma till när
det ärende där den hör hemma tas upp
till behandling.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag skall återgå till de
fredliga tongångar som präglade debatten
för en stund sedan.

Liksom herr Wirtén kände jag mig
rätt fridsam när jag hörde utbildningsministerns
kommentarer till det lilla ordet
»nu» i fråga om Up-tjänsterna. Det
är väl ingen mening med att förstora
meningsmotsättningarna på denna
punkt. Utbildningsministern säger att
erfarenheterna bör avvaktas. Vi som
stöder reservanterna menar att det i
stort sett redan nu kan göras sådana

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

1(1

Ang. anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

prognoser, att sådana här tjänster redan
nu skulle kunna inrättas. Vi är förresten
inte ensamma när det gäller detta
förslag utan har skolöverstyrelsen delvis
i sällskap.

Jag kan väl i huvudsak ansluta mig
till vad herr Wirtén anfört i denna fråga
och skall därför inte komma med
några ytterligare broderier i ärendet.
Men jag skulle vilja tillägga, att det går
som en röd tråd i den ämnespolitiska
debatten — om jag nu får använda ett
sådant uttryck — att övningsämnena
och andra ämnen i skolan alltmer skall
bli jämställda. Jag har många gånger
kunnat konstatera, att det ibland går
litet trögt att försöka omsätta dessa teorier
i praktiken. Det finns väl kanske
ett litet exempel på detta även i detta
sammanhang.

I varje fall måste jag säga att man,
om man verkligen vill åstadkomma den
jämställdhet som vi alla tycker är riktig,
nog också bör göra detta på personalplanet.
Jag tycker att jag kan säga
detta med rätt gott samvete, bl. a. av
den anledningen att jag i andra sammanhang
har uttalat mig för att vi också
på de stadier som det nu är fråga om
skulle inrätta dessa tjänster för olika
specialister i de ämnen det här gäller.

Sedan finns det, herr talman, en blank
reservation av herr Nordstrandh, som
handlar om vad man kan kalla vissa
lektorstjänsters förvandling till adjunktstjänster.
Jag skall inte fördjupa
mig i en analys av begreppet lektorskompetens,
vilket man bär visat vissa
tendenser till i utskottets utlåtande. Det
är en lång historia som har många intressanta
aspekter, inte minst under
1950-talet. Men jag tycker inte att den
liör hemma i denna debatt. Det är inte
den viktigaste frågan.

Den viktigaste frågan, den som är intressant,
är om man kan befara att inrättandet
av de nya tjänsterna kan leda
till ett resultat, om vilket man skulle
kunna säga att det kan bli något sämre
än det skulle blivit om man haft vad

jag i motionen tillåtit mig kalla lektorskompetenta
lärare. Vad som menas med
den saken vet vi allesammans, även om
man försökt skoja litet grand med min
uppfattning i utskottets utlåtande.

Jag har funderat en del på innebörden
av det uttryck som finns i statsutskottets
utlåtande, där man säger att
de föreslagna nya adjunkterna i kompetenshänseende
inte ligger under vissa
åberopade lektorers i lönegrad Uo 21.

Vad kan man månne ha menat med
detta? Jag har kommit fram till att skall
det fylla någon funktion i detta sammanhang,
kan det inte bara vara fråga
om ett konstaterande av den formella
kompetensen, utan den reella innebörden
måste väl vara att det är folk av
samma höga kvalitet. Det är adjunktsbehörigt
folk av samma höga kvalitet
som rekryterar dessa tjänster i Uo 21 i
högstadiets metodik.

Om det förhåller sig på detta sätt är
väl detta förslag inte så förfärligt farligt.
Om folk kallas för adjunkter eller för
lektorer är väl en underordnad fråga.
Kärnproblemet är: Vad får man för kvalitet
på de människor som skall tillträda
dessa tjänster? Det vet vi inte särdeles
mycket om. I utskottsutlåtande! gör man
en jämförelse med lektorstjänsterna i Uo
21, och man säger att de nya adjunkterna
i kompetenshänseende skall vara
jämställda med dessa. Men man bär inte
gett oss någon möjlighet att bedöma det
reella innehållet i detta uttalande, ty vi
har varken i propositionen eller i utskottsutlåtande!
fått någon uppfattning
om den lönesättning som är tänkt för
dessa adjunktstjänster.

Sätter man dem i en lönegrad motsvarande
Uo 21, är det som jag sagt kanske
inte något att säga om saken, och
jag kallar det en underordnad historia.
Sätter man dem i den vanliga adjunktslönegraden
kan man verkligen fråga sig,
om det inte blir en reell skillnad i kompetenshänseende
mellan dessa befattningshavare,
som då skulle sitta i 17:e
lönegraden, och de andra lektorerna i
21 :a lönegraden.

112

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ang. anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

Herr talman! Jag skall inte ställa något
yrkande i denna fråga. Det är en sak
som får lösas på ett annat plan, men
om man skall följa statsutskottets utlåtande,
så har man kanske vissa riktlinjer.

Slutligen, lxerr talman, finns det en
motion i denna kammare, nr 834, som
handlar om behovet av vissa speciallärare.
Man erinrar i statsutskottets utlåtande
om att skolöverstyrelsen för landet
i dess helhet föreslagit en oförändrad
intagning med 120 elever vid envar
av lärarhögskolorna i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Vidare konstateras i
utlåtandet att man inte har tillgång till
några närmare prognoser om vare sig
ett speciellt Norrlandsproblem eller behovet
över huvud taget. Det är med andra
ord en tämligen slentrianmässig intagning
som man gör med de här 120.
Man har gjort så tidigare, och därför gör
man så även nu. Jag har inhämtat att
skolöverstyrelsen själv tycks ha vissa
funderingar på om de här 120 ■— alltså
tre gånger 120 — lärarkandidaterna
verkligen svarar mot det behov som
finns. Man har haft en undersökning av
behovet av speciallärare på gång inom
skolöverstyrelsen, men man har fått
uppskjuta den på grund av otillräckliga
resurser. Det är naturligtvis beklagligt,
och man får hoppas att skolöverstyrelsen
till ett annat år skaffar sig de resurserna,
så att man kan få ett fastare
underlag för ett ställningstagande.

Jag är medveten om att det är en
mängd andra synpunkter också som
man måste inhämta än de som här har
influtit genom kontakt med några Norrlandslän.
Men där kan man faktiskt få
en viss bild av både hur de speciella
Norrlandsproblemen ser ut och storleken
av det lärartillskott som behövs, om
man jämför antalet speciallärare som
för närvarande tjänstgör och inte har
behörighet med antalet speciallärare
som beräknas ytterligare bli erforderliga
för organisationen 1968/69. Man kominer
då fram till att det för de fyra
Norrlandslänen — Västerbottens, Norr -

bottens, Jämtlands och Västernorrlands
län — behövs ungefär 200 nya speciallärare
läsåret 1968/69. Detta skulle i och
för sig ha kunnat motivera att man hade
satt i gång en utbildning av det slag
som jag har föreslagit i motionen.

Jag skall inte heller på denna punkt
ställa något yrkande utan bara uttrycka
den förhoppningen, att skolöverstyrelsen
när detta problem behandlas till ett
kommande år skall ha haft resurser att
litet bättre klargöra vilket behov av
speciallärare som egentligen existerar.

Häri instämde fröken Stenberg (h).

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
detta sista som herr Lidgard sade här.
Jag skall bara anknyta till fridsamheten
i herr Lidgards inledning och säga
att när det gäller alla dessa specialtjänster,
så får vi väl utan prestigekänslor
på någon sida avvakta de konkreta
erfarenheter som utvecklingen kan ge.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Efter den mycket ingående
debatt som har förts och den detaljredovisning
som statsrådet har gett
av den föreliggande propositionen finns
det ingen anledning för mig som utskottets
talesman att ge mig in på någon
redovisning för utskottets uttalande.
Det sammanfaller ju med vad statsrådet
här har anfört och med propositionen.

Jag vill bara än en gång erinra om
att propositionen är en följd av det förslag
till reformerad lärarutbildning som
1967 års riksdag antog. Det har ju heller
inte förelegat några större meningsskiljaktigheter.
Vad det har rört sig om
är Up-tjänsterna och också behörighetskravet
när det gäller matematik,
fysik och kemi. Jag skall inte alls gå in
på Up-tjänsterna, därför att den frågan
har diskuterats tillräckligt här.

Beträffande den andra reservationen,
om behörigheten i matematik, fysik och
kemi, så kan det ligga någonting i vad

Torsdagen den 9 maj 1968 Nr 22 H3

Ang. anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

herr Wallmark säger att det är inte
mycket som skiljer utskottsmajoriteten
och reservationen. Skillnaden är att
reservanterna ställer krav som går längre
än kompetensutredningens. Utskottet
menar för sin del att man bör överlåta
åt skolöverstyrelsen och Kungl. Maj:t
att undersökan denna sak och komma
fram med det förslag till behörighetskrav
som kan föranledas av de försök
man nu gör.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkterna
1—6, därefter särskilt rörande punkten
7, vidare särskilt avseende punkterna
8 och 9, därpå särskilt i fråga
om punkten 10 samt ytterligare särskilt
beträffande punkten 11.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna 1—6 hemställt.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen enligt de angående punkten
7 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 93 punkten
7, röstar

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 61.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 8
och 9.

I vad gällde punkten 10, anförde nu
he-r förste vice talmannen, hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 93 punkten
10, röstar

Ja;

114

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ang. organisation av ett läromedelsförlag

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 22.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 11.

Ang. organisation av ett läromedelsförlag Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 96, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående organisation
av ett läromedelsförlag jämte motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
63, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 15 mars 1968, föreslagit
riksdagen att dels besluta, att staten
från och med den 1 juli 1969 tillsammans
med Svenska kommunförbundet
och Kooperativa förbundet skulle driva
förlagsverksamhet på utbildningsväsendets
område i ett gemensamt ägt förlagsaktiebolag
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i nämnda statsrådsprotokoll
förordats, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de åtgärder
som fordrades för att sammanföra skol -

överstyrelsens förlagsverksamhet (Söförlaget)
med Bokförlaget Liber AB till
ett gemensamt förlagsaktiebolag.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
827, av herrar Bengtson och Dahlén,
samt II: 1069, av herrar Wedén och
Hedlund., vari yrkats, att riksdagen

1. skulle avslå propositionen nr 63 i
avvaktan på resultatet av läromedelsutredningens
arbete,

2., för den händelse proposition nr
63 godtoges, skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att § 5 i avtalet
mellan staten, Svenska kommunförbundet
och Kooperativa förbundet måtte
modifieras så, att det klart angåves, att
eventuella framtida tillskott av rörelsemedel
från statens sida vore beroende
av riksdagens beslut i varje särskilt fall,
3. i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
hemställa, att läromedelsutredningen
genom tilläggsdirektiv måtte få i uppdrag
att skyndsamt utreda formerna för
ett institut för läromedelsforskning,
som arbetade i nära kontakt med skolöverstyrelsen,
skolväsendet i övrigt, olika
bildningsinstitutioner och förlag
med läromedelsproduktion samt den vetenskapliga
forskningen vid universitet
och lärarhögskolor,

dels ock de likalydande motionerna
I: 828, av herr Holmberg m. fl., och II:
1068, av herr Bohman m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen med avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 skulle
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att dessa motioner måtte
överlämnas till läromedelsutredningen
för beaktande i det fortsatta utredningsarbetet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:827 och 11:1069 samt 1:828
och II: 1068, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, måtte besluta, att sta -

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

115

ten från och med den 1 juli 1969 tillsammans
med Svenska kommunförbundet
och Kooperativa förbundet skulle
driva förlagsverksamhet på utbildningsväsendets
område i ett gemensamt ägt
förlagsaktiebolag i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för den 15
mars 1968 förordats samt bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder
som fordrades för att sammanföra SÖförlaget
med Bokförlaget Liber AB till
ett gemensamt förlagsaktiebolag,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:827 och 11:1069 i vad de avsåge
viss modifiering av den villkorligt
träffade överenskommelsen angående
ett förlagsaktiebolag,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:827 och 11:1069 i vad de avsåge
utredning av formerna för ett institut
för läromedelsforskning,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:828 och 11:1068 i vad de avsåge
överlämnande av dessa motioner
till läromedelsutredningen.

Reservationer hade anförts

1) beträffande frågan om bildande av
ett av staten, Svenska kommunförbundet
och Kooperativa förbundet gemensamt
ägt läromedelsförlag, av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), TVallmark (h), Thorsten Larsson
(ep), Wirtén (fp), Johan Olsson
(ep), Nihlfors (fp), Mattsson (ep), Turesson
(h), Tobé (fp), Westberg (fp),
Sjönell (ep) och Nordstrandh (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna 1:827 och II:
1069 samt 1:828 och 11:1068, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, måtte
avslå Kungl. Maj :ts förslag om organisation
av ett läromedelsförlag och bemyndigande
för Kungl. Maj:t att vidtaga i
statsrådsprotokollet föreslagna åtgärder; -

Ang. organisation av ett läromedelsförlag

2) beträffande frågan om utredning
av formerna för ett institut för läromedelsforskning,
av herrar Virgin (h),
Axel Andersson (fp), Kaijser (h), Waltmark
(h), Thorsten Larsson (ep), Wirtén
(fp), Johan Olsson (ep), Nihlfors
(fp), Mattsson (ep), Turesson (h), Tobé
(fp), Westberg (fp), Sjönell (ep)
och Nordstrandh (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 3 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:827
och 11:1069, såvitt nu vore i fråga,
hos Kungl, Maj :t hemställa, att läromedelsutredningen
måtte erhålla uppdrag
att utreda formerna för ett institut
för läromedelsforskning, som arbetade
i nära kontakt med skolöverstyrelsen,
skolväsendet i övrigt, olika bildningsinstitutioner
och förlag med läromedelsproduktion
samt den vetenskapliga
forskningen vid universitet och lärarhögskolor.

Herr ANDERSSON, AXEL (fp):

Herr talman! Jag vet nu inte hur
många gånger under mina år här i kammaren
som jag har varit med om att en
motion har avstyrkts och avslagits med
den motiveringen att den fråga som motionären
har väckt redan var föremål
för utredning. Det har då underförståtts
att det närmast skulle betraktas som ett
helgerån att föregripa utredningens arbete.
Jag vet som sagt inte hur många
gånger detta har hänt, men det torde
vara hundratals gånger. Motionärerna
har också nästan undantagslöst känt sig
djupt förkrossade. Om en och annan
av dem ändå har tagit sig orådet före
att begära ordet i kammaren så har
deras anföranden format sig till en stillsam
förhoppning om att vad man har
anfört i sina motioner skulle beaktas av
den pågående utredningen.

Om det alltså har varit och i fortsättningen
säkerligen också kommer att förbli
en av utskottens pålitligaste motionsslaktmetoder
och en gyllene regel för

116

Ni 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ang. organisation av ett läromedelsförlag
riksdagen att vila på hanen till dess en
utrednings resultat föreligger, tycks
Kungl. Maj:ts regering inte besväras av
någon hänsyn i detta stycke. Där tycks
man tvärtom ta helt för givet att regeringen
står över så enkla saker som utredningar,
även om man själv tillsatt
utredningen i akt och mening att få
ledning för sitt framtida handlande.

Här sitter nämligen en av regeringen
tillsatt utredning, läromedelsutredningen,
och funderar på en hel del problem,
av vilka ett enligt regeringens egna direktiv
är »att utreda behovet av och formerna
för en eventuellt samhällsägd förlagsverksamhet
för framställning av pedagogiska
hjälpmedel».

.lag är minst sagt säker på att därest
en motionär i fjol skulle ha kommit på
tanken att lägga fram en motion av
ungefär samma innehåll som den proposition
vi nu behandlar, skulle vi i
andra avdelningen och i statsutskottet
utan tvekan ha riktat ett förebråelsens
finger mot motionären, och man skulle
ha låtit honom förstå att han varit ute
i ogjort väder. Man skulle särskilt ha
understrukit att utredningen ännu inte
klarlagt vare sig behovet av eller formerna
för ett statligt läromedelsförlag.
Jag är övertygad om att utskottsutlåtandet
på sedvanligt sätt skulle ha slutat
med de kända orden: »Då frågan således
redan är föremål för utredning föreslår
utskottet riksdagen att avslå motionen.
»

Rimligen borde den praxis som så
fast och bestämt tillämpas av riksdagen
också vara känd i kanslihuset, och rimligen
borde det handlande riksdagen anser
vara riktigt och självklart i fråga
om motioner också gälla i fråga om propositioner.
Men det är tydligen att ställa
alltför stränga krav på rimligheten.
Därför står vi i dag inför det faktum
att samma majoritet i statsutskottet som
så många gånger obönhörligt slagit vakt
om utredningarnas okränkbarhet nu
plötsligt finner sig i att tillstyrka ett
förslag i en fråga som är föremål för
utredning, trots att utredningen ännu

inte haft tillfälle att behandla frågan —
långt mindre presentera något resultat.

Självfallet kommer utskottets talesman
att mot detta invända att utredningen
haft tillfälle att yttra sig, och kanske
kommer han också att erinra om att
utredningen pekat på »att några motiv
för en statlig-kommunal samverkan på
läromedelsområdet allvarligt bör prövas».
Därmed skulle utredningen ha
givit departementschefens påhitt sin
fulla välsignelse.

Mot detta resonemang kan emellertid
invändas att utredningen aldrig så ingående
och grundligt diskuterat frågan
som det måste och brukar ske i en utredning.
Utredningen får väl nu närmast
betraktas som ett remissorgan. Jag
tycker nog att utredningen i den egenskapen
yttrar sig mycket försiktigt då
den förklarar att det finns, som jag
nämnde, några motiv som bör allvarligt
prövas och då den säger sig nämna
»exempel på områden där statligt-kommunal
samverkan på läroboksområdet
kan övervägas».

Det är sannerligen inte några fasta
grundvalar för ett bygge av det slag
som utbildningsdepartementet här lagt
fram ritningarna till.

I en gemensam motion från folkpartiets
och centerpartiets partiledare, liksom
i en motion från högern, yrkas avslag
på propositionen. Herrar Wedén
och Hedlund understryker att regeringen
har desavouerat utredningen och
framhåller att inga skäl anförts för att
behovet av ett samhällsägt läromedelsförlag
blivit så akut att man inte skulle
haft tid att invänta utredningens betänkande.

I och för sig är det inget fel med konkurrens,
men den måste på detta område
redan nu anses vara väl tryggad,
då inte mindre än ett femtontal förlag
ägnar sig åt utgivning av skolböcker
och framställning av annan undervisningsmateriel.
Inom dessa företag har
man under årens lopp samlat en rik
fond av erfarenheter och pedagogiska
kunskaper. Det skulle enligt vår mening

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

117

innebära ett allvarligt slöseri om dessa
företag inom en snar framtid tvingades
mer eller mindre helt upphöra med sin
verksamhet. Det ligger nämligen nära
till hands att befara att ett samhällsägt
företag mycket snabbt skulle kunna utvecklas
till ett monopolföretag.

Som motionärerna mycket riktigt
framhåller, utövar samhället redan nu
ett betydande inflytande på skolboksutgivningen
genom skolöverstyrelsen, läroboksnämnden
och kommunerna. Skulle
utöver detta en sammankoppling ske
mellan den offentliga forskningen och
utvecklingsarbetet inom den praktiska
pedagogiken å ena sidan och läromedelsproduktionen
å andra sidan, är det
inte svårt att räkna ut att vi snart
skulle hamna i ett läge då den välgörande
fria konkurrensen vore satt ur
spel.

Enligt motionärernas mening skulle
också skolan förlora på ett sådant förhållande.
Ett pedagogiskt forskningsresultat
är inte något en gång för alla givet,
utan ett led i ett ständigt pågående
forsknings- och utvecklingsarbete. I det
fallet kan man aldrig slå sig till ro. Utan
en fri konkurrens är det emellertid stor
risk för att utvecklingen hålls tillbaka,
vilket väl ändå inte kan vara något att
eftersträva.

Ingen torde med framgång kunna
göra gällande att vi här i landet är
efterblivna då det gäller framställning
av läroböcker och andra hjälpmedel för
skolan. Statsrådet Palme stod alldeles
nyss i talarstolen. Han hänvisade till sin
väl kända blygsamhet, men betygade i
alla fall att man på många håll i världen
betraktade Sverige som ett föregångsland
på skolans område. Våra läroboksförlag
har, som jag tidigare påpekat,
lång erfarenhet, de har en väl uppbyggd
organisation, de har samlat en rik fond
av kunskaper, de har en god medarbetarstab
och de har tryckeritekniska resurser
av högsta klass. Det kan inte vara
något samhällsintresse att lamslå konkurrensen,
det rätta måste i stället vara
att stimulera den. De företag som nu

8 Första kammarens protokoll 1968. Nr 22

Ang. organisation av ett läromedelsförlag
sysslar med framställning av hjälpmedel
för skolan har kanske hittills inte
känt så mycket av konkurrensen utifrån,
men det är alldeles uppenbart att
en sådan konkurrens är på väg och att
den kommer att intensifieras ju mer
komplicerade hjälpmedel det blir fråga
om.

Vi anser nog allmänt att det svenska
skolväsendet ligger väl framme, vilket
jag tidigare erinrat om, och att vi faktiskt
kan ha en del att lära ut åt andra.
Borde vi då inte också se till att våra
företag får chansen att utvecklas och
nå fram till en ställning som gör det
möjligt för dem att inte bara möta den
utländska konkurrensen på hemmaplan
utan även konkurrera utomlands? Vi
talar så ofta och gärna annars om vår
företagsvänlighet, om vår vilja att göra
vårt näringsliv konkurrensdugligt. Då
frågar man sig: Varför skall vi just
inom denna bransch sätta käppar i hjulen
samtidigt som vi satsar allt större
belopp på forskning och utvecklingsarbete? I

den gemensamma folkparti- och
centerpartimotionen erinras om att utbildnings-
och läromedelsfrågor inte endast
gäller skol- och universitetsundervisningen
utan berör bildningsarbete i
alla dess former. Även hos radio-TV och
våra stora folkbildningsorganisationer
bär samlats en rad erfarenheter, som
bör komplettera skolöverstyrelsens och
universitetskanslersämbetets verksamhet.
Motionärerna menar liksom vi reservanter
att det därför skulle vara en
fördel att bilda ett särskilt institut för
läromedelsforskning, där alla som är
verksamma inom det pedagogiska området
skulle medverka med kunskaper
och erfarenheter men kanske också genom
ekonomiska bidrag. Det skulle, anser
vi, vara en för läromedelsutredningen
lämplig uppgift att utreda formerna
för ett sådant institut. I reservationen
framställs också yrkande om att utredningen
genom tilläggsdirektiv får ett
sådant uppdrag.

Jag förstår att utskottets majoritet vill

118

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ang. organisation av ett läromedelsförlag
göra gällande — det framgår av skrivningen
— att det skulle vara mera ändamålsenligt
att lägga ut forskningsbeställningar
av detta slag på någon redan befintlig
institution. Mot detta kan man
dock invända, dels att vi knappast har
någon institution av den speciella beskaffenhet
som det här är fråga om, och
dels att branschforskningsinstitut av
detta slag inte är någon nyhet för oss
här i landet. Tvärtom har vi redan en
hel rad sådana institut, närmare bestämt
åtta stycken. Det är väl också
uppenbart, att den bransch som det här
rör sig om redan har en mycket betydande
omfattning, att den kommer att
växa i mycket snabb takt och att den
kommer att få syssla med allt fler och
alltmer komplicerade och kostnadskrävande
hjälpmedel.

Till sist, herr talman, vill jag framhålla,
att det i avtalet mellan staten,
Kommunförbundet och Kooperativa förbundet
finns en passus, som onekligen
verkar oroande. I § 5 läser man: »Staten
förbinder sig att svara för att förlagsaktiebolaget
erhåller erforderliga
rörelsemedel såväl i samband med ombildningen
som därefter vid en rimlig
ökning av omsättningen och en godtagbar
resultatutveckling.» Detta öppnar
onekligen vägen för mycket långtgående
ekonomiska åtaganden, som rimligen
inte regeringen utan riksdagen bör ha
att ta ställning till.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag kan helt instämma i
vad herr Axel Andersson har sagt men
får kanske ändå göra några kommentarer,
även om det kan förefalla meningslöst
att anföra några som helst sakskäl
i detta ärende. Såvitt jag kan förstå rör
det sig här om ett beslut som inte har
med sakfrågan att göra. Det är snarare
fråga om en viljeyttring från den socialdemokratiska
gruppens sida att åstadkomma
ett samhällsägt företag utan att

ta hänsyn till konsekvenserna därav. Ur
den synpunkten skulle man kunna spara
sin tid och använda den på ett bättre
sätt än att stå här i talarstolen. Jag
skall likväl säga några ord.

I direktiven till läromedelsutredningen
har dåvarande undervisningsministern
herr Edenman mycket utförligt uppehållit
sig vid denna fråga och framfört
mycket intressanta synpunkter som
han har gett kommittén att fundera
över. Utredningens ordförande är ju
ledamot av denna kammare och kommer
kanske senare att framföra några
synpunkter.

Förutvarande statsrådet för en diskussion
om svårigheterna i och för sig
för de privatägda företagen att konkurrera
därest ett samhällsägt företag bildas
med de subventioner och den prioritering
som det kommer att få. Han
säger att en förutsättning för att det
över huvud taget skall kunna bli en
konkurrens är att den privata förlagsverksamheten
kan hävda sig mot ett
samhällsägt förlag med dess resurser.
Det kan man verkligen hålla med om.
Kärnpunkten i denna fråga framgår
emellertid av följande citat: »Det blir
en av de sakkunnigas viktigaste uppgifter
att utreda frågan om inrättande av
ett samhällsägt förlag för produktion av
läroböcker och andra pedagogiska
hjälpmedel. Skälen för och emot detta
bör Ingående och förutsättningslöst redovisas
och diskuteras.» I reservationen
har vi hänvisat till detta. Jag förmodar
att det var statsrådets avsikt att vi offentligen
skulle kunna ta del av konsekvenserna
beträffande olika förslag,
eftersom det är nödvändigt för att vi
skall kunna föra en meningsfylld diskussion.
Vad som föreligger från läromedelsutredningen
är bara ett majoritetsuttalande
där man tillstyrker den här
ordningen utan, såvitt jag förstår, att
ha hunnit analysera frågan över huvud
taget, i varje fall utan att redovisa något
som helst material som kan vara till
gagn och ledning i den offentliga debatten
för ett beslut i denna riktning.

Torsdagen den 9 maj 19C8

Nr 22

119

Jag delar herr Anderssons uppfattning
att läromedelsförlaget, om det får arbeta
enligt de intentioner som bär dragits
upp — vilket Gud förbjude — kommer
att få en monopolställning. Förlaget har
ju med sig involverat den enda kunden.
Hur man då kan tala om konkurrens på
lika villkor har jag mycket svårt att
förstå.

De inventeringar som har gjorts beträffande
svenskt näringslivs möjligheter
att hävda sig i den internationella
konkurrensen har bl. a. omfattat undervisningsområdet.
Det är ingen tvekan
om att vi där ligger relativt väl framme.
Statsrådet Palmes blygsamhet var ju
ytterligt klädsam, eftersom han egentligen
inte har något som helst ansvar
för vad som har hänt; han är ju alldeles
nytillträdd. Men det är ingen tvekan om
att vi rent undervisningstekniskt hävdar
oss relativt bra. Vi börjar i växande
omfattning att köpa undervisningsmateriel
från utlandet. Jag skall bara bland
de stora producenterna nämna ett par,
Rand Corporation och IBM. Det finns
även andra utländska företag som lärarhögskolorna
har uppmärksammat och
som de börjar ta in i sitt försöksarbete.
Man kan nästan se i förlängning av det
bär förslaget ett slags rationell uppfattning
där det finns eu åsikt, eu undervisningsmetod,
eu lärobok. Det kan ju
förefalla billigt. Tyvärr är det väl så
att den allövergripande och allvisa undervisningsledning
inte lär finnas som
ensam kan producera allt detta på rätt
sätt. Tvärtom tror jag att det som till
synes kan vara en splittring är till gagn
i fortsättningen.

Skall vi över huvud taget få fram förbättrade
undervisningsmetoder så krävs
det en stor öppenhet och en stor generositet
och vilja att ta emot alla försök
och satsa ganska hårt på detta. Det har
vi i andra sammanhang vid ett flertal
tillfällen påpekat.

Herr talman, jag har likväl inte kunnat
undgå att vilja framföra de här
synpunkterna, även om jag är helt införstådd
med att förslaget dikteras mer

Ang. organisation av ett läromedelsförlag
av en vilja att driva ett samhällsägt företag
än en vilja att få fram undervisningsmetoder
på bästa möjliga sätt och
till lägsta möjliga kostnad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag kan instämma i det
mesta som hittills har sagts i detta ärende.
Jag tror att vi är ganska överens om
att en förbättring bör komma till stånd
i den service som tillhandahållandet av
goda läromedel utgör. Vi behöver bättre
och helst billigare böcker men framför
allt en tillräcklig tillgång på böcker i
tid vid terminens början. Tyvärr har
det ibland brustit en del i detta avseende.
Var skulden kan ligga har jag inte
försökt utreda.

Allt detta är emellertid önskemål som
står högt upp på skolornas önskelista
och som väl delvis har legat till grund
för tillsättandet av 1966 års läromedelsutredning,
som skulle penetrera dessa
frågor och komma med förslag till lösningar
och eventuellt då förslag till ett
samhällsägt förlag''.

Skolboksbranschen präglas som det
har sagts här för närvarande av konkurrens
mellan förlagen. De uppgår till
ett femtontal, dock med en rätt markerad
dominans i fråga om marknadsandel
för två förlag. Vi har också redan i
viss mån prövat formen med statlig förlagsverksamhet
genom det förlag som
skolöverstyrelsen etablerat.

När regeringen nu har tillsatt denna
utredning så hade man väl väntat att
det skulle komma ett utredningsbetänkande.
Man kan ju undra vad som är
skälet till att det nu plötsligt har blivit
så bråttom att man inte kan avvakta
detta. Har man från regeringens sida
tyckt att utredningen arbetar för långsamt?
Vad vet vi? Eller har utredningen
givit regeringen underhandsinformationer?
I så fall bär vi, såsom herr Wallmark
sade, inte fått dessa redovisade
för riksdagen. Det var kanske inte hel -

120

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ang. organisation av ett läromedelsförlag
ler meningen. Men vi har tagit reda på
i utskottet •— utskottsmajoriteten har
också anfört det — att majoriteten i utredningen
i princip är med på att ett
dylikt statligt bolag etableras. Några
andra fakta i denna fråga har vi inte.

Vid många olika frågors behandling
här i riksdagen brukar man ju anföra
det skäl för avslag som herr Axel Andersson
var inne på, nämligen att man
om frågan inte är tillräckligt utredd
skall avslå förslaget. Det finns starka
skäl att tillämpa denna praxis även i
detta fall.

Jag tycker att det är ganska många
frågetecken som man kan sätta inför ett
förstatligande av läroboksutgivningen.
Vad innebär denna eventuella dirigerande
styrning av läromedlen? Vad innebär
upphävande av den som vi menar
mycket värdefulla fria konkurrensen,
som ger kontroll i fråga om både
pris och kvalitet? Vad innebiir det för
den pedagogiska förnyelsen, som enligt
min mening ständigt bör stimuleras av
själva friheten i marknadsföringen? Kan
nya uppslag göra sig gällande vid det
statsdirigerade företaget — kanske rent
av bättre än för närvarande?

Detta är några frågor, och vi vet
egentligen ingenting om dem, herr talman.
Var och en kan tro och tycka men
inte veta. Skulle inte utredningen kunna
berika vårt vetande? Jag tycker att
man borde kunna vänta tills utredningen
fick chansen att visa om den kan
besvara dessa frågor. Därför vill jag
helt kort instämma i yrkandet om avslag
på Kungl. Maj:ts proposition. Jag
yrkar alltså bifall till reservation 1.

Om riksdagen ändå i dag beslutar att
vi skall få detta läromedelsförlag, har
vi ett andrahandsyrkande, nämligen att
läromedelsutredningen erhåller i uppdrag
att utreda frågan om främjandet av
det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet
genom bildandet av ett särskilt
institut för läromedelsforskning.
Motsvarande forskningsinstitut har vi
ju inom många branschorganisationer i
svenskt näringsliv. Ett flertal sådana

forskningsinstitut är uppräknade i reservationen,
och jag skall inte här förlänga
debatten genom att än en gång
räkna upp dem. Det är institut som staten
lämnar bidrag till. Det måste också
vara ett allmänt intresse att en god
forskning kommer till stånd på detta
område.

Utskottsmajoriteten påpekar att utredningens
direktiv innefattar hjälpmedelsforskningen.
Så mycket hellre bör
då utredningen erhålla i uppdrag att utreda
frågan om läromedelsforskningen i
sin helhet och att pröva vilken samverkan
som på detta område kan ske,
t. ex. i skolöverstyrelsen.

Med detta, herr talman, vill jag i andra
hand yrka bifall till den med 2 betecknade
reservationen.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen uppstått och avlägsnat
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertagits av herr
andre vice talmannen.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! De motioner som väcktes
med anledning av föreliggande proposition
var nog så svassiga i uttryckssätten.
Kvar i reservationerna finns
egentligen bara de formella uttalandena
att läromedelsutredningen blivit förbigången
och att propositionen därför
bör avslås. Detta kommer läromedelsutredningens
ordförande, ledamoten av
denna kammare herr Ericsson, att säkert
mera effektivt än jag kan tillbakavisa.
Han kan också påvisa de utomordentligt
starka skäl som föreligger för
ett agerande nu i denna fråga. Jag skall
emellertid inte gå in på denna fråga i
detta sammanhang — det får jag göra i
medkammaren •— men jag vill innan
jag går dit ändå ta upp några saker.

Här sades att den fria konkurrensen
skulle upphävas, om de två samhällsägda
företagen på detta område sammanslogs.
Vidare skulle en mängd små
nödlidande skolboksförlag tvingas slå

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

121

igen när denna statliga gigant kom till,
något som herr Andersson här försökte
antyda. Realiteten är ju den att det
finns en ganska påtaglig tendens till
koncentration inom skolboksmarknaden.
Som tidningen Vi har påpekat,
finns det två jättar på området som behärskar
75 procent av skolboksmarknaden.
Det är de som utgör hotet i första
hand mot dessa småföretag på området
genom att de lägger under sig en
allt större andel av marknaden. Om det
nu uttalas nästan infamiteter om ett befarat
åsiktsförtryck och om ett upphävande
av konkurrensen, kan det vara
av intresse att konstatera att den ena och
utan varje gensägelse största av dessa
jättar på marknaden är den koncern som
också har landets två största tidningar,
som också har hälften av landets veckopress,
som också har en mycket påtaglig
dominans när det gäller annan
bokutgivning och som nu har hälften
eller så av skolboksutgivningen. Om det
finns någon risk för påverkan i fråga
om åsiktsbildning och för åsiktsförtryck
mot bakgrunden av de skräckbilder
som här tecknades, är det väl att
all utgivning av tryckt ord i så fall
i allt högre grad samlas i en familjs
hand. Det känns därför som ett mycket
väsentligt led att detta nya företag
skall bli slagkraftigt så att det kan bli
konkurrens på detta område.

Det företag som det här gäller är litet.
Om dessa två företag slås ihop,
kommer företaget på sin höjd att få en
marknadsandel på tio, kanske femton
procent. Detta lilla företag utnämns
plötsligt till monopol, men den bjälke
som finns i dagens verklighet väcker
ingen oro. Det var ganska intressant
att läsa de debattinlägg, som har förekommit
om den fria konkurrensen på
detta område. Den arlcivhistoriskt intresserade
skulle kunna finna att de
argument som från dem som företräder
monopolsidan, och dess värre från vissa
höger- ocli folkpartirepresentanter,
anförs mot denna sammanslagning erinrar
på ett slående sätt om de argu -

Ang. organisation av ett läromedelsförlag
ment som på sin tid anfördes mot Kooperativa
förbundet när detta företag
satte i gång tillverkning av glödlampor
och galoscher för att få till stånd en
produktion på dessa områden. Nu är,
ropar man, friheten i fara, och nu är
allt annat elände på gång.

Förslaget har framlagts för att skapa
en effektiv konkurrens på denna marknad.

Sedan, eftersom jag skall vara kort,
en liten politisk observation: Vi har
haft förhandlingar med Kommunförbundet,
och vi blev överens. Det fanns
en högerman som reserverade sig. All
right, men folkpartiets representant i
Kommunförbundet var med om detta.
Han såg ingenting av dessa faror. Det
fanns tre mycket framstående representanter
för centerpartiets riksdagsgrupp:
herr Torsten Andersson i Brämhult,
herr Larsson i Luttra och herr Larsson
i Norderön. De var med på förslaget.
De tyckte det var fint att vi skapar ett
slagkraftigare företag än det som skolöverstyrelsen
bär och det som kommunerna
och KF har tillsammans.

Sedan läste jag plötsligt i min tidning
att centerpartiet gick på rakt motsatt
linje och yrkade avslag med alla möjliga
argument när frågan kom till riksdagsgruppen.
Jag blev verkligen förvånad.
Just samma dag som centermotionen
hade kommit in till kammarens
kansli hade jag en debatt i Nässjö
med centerpartiets gruppledare i första
kammaren, herr Bengtson. Han stod som
första namn på centerns motion. Jag
frågade honom hur man på detta sätt
kunde desavouera flera av centerpartiets
mest framträdande riksdagsmän.
Det visade sig att herr Bengtson inte
hade den blekaste aning om innehållet
i den motion under vilken han stod som
första namn. Icke den blekaste! Det
var helt omöjligt att få i gång den enklaste
debatt om saken, ty han hade inte
läst motionen. Jag kan förstå att vi i
dag inte har glädjen att se hans glada
nuna ibland oss när vi diskuterar denna
fråga. Jag tycker dock att det prin -

122

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ang. organisation av ett läromedelsförlag
cipiellt är synd att desavouera framstående
medlemmar av sin grupp och att
inte gruppledaren åtminstone läser vad
det är fråga om.

Jag tycker att jag i all stillsamhet kan
göra den observationen att i Kommunförbundet,
där är det rejält och praktiskt
folk, och där satt socialdemokrater
och centerpartister i god sämja och
sade att den här frågan skall vi hantera
praktiskt för att göra ett bra förslag
av det hela, ge ut bra böcker åt barnen
och skapa litet konkurrens på denna
marknad. Men när de centerpartistiska
representanterna liksom kom ifrån
denna jordnära kontakt med representanter
för socialdemokratin och kom i
lag med representanter för andra partier
med kontakter åt annat håll, då
blev detta plötsligt något slags ideologisk
fråga. Då blev det ett hot mot både
åsikter och fri konkurrens och allt
möjligt annat. Då gick man emot förslaget.
Jag tycker det är synd att centerpartiets
motståndskraft mot dessa påtryckningar
inte är större när de råkar
in i borgerlig samverkan, eller vad det
kallas i högtidliga ögonblick.

Det är inte underligt att det på centerpartiets
affischer står »Trivs du i
din miljö?» eller något i den stilen.
Jag tycker att detta verkar som uttryck
för vantrivsel i den miljön eller åtminstone
som en illavarslande tendens.

Jag har sett detta som en praktisk
fråga, liksom centerpartiets representanter
i Kommunförbundet. Jag hoppas
att det finns underlag för att efter riksdagens
beslut betrakta detta som en
praktisk fråga om att skaffa bra böcker
åt barnen vid våra skolor och bra
böcker genom eu ordentlig konkurrens
i stället för privata monopol på läroboksmarknaden.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är ju ett inte alldeles
okänt fenomen att herr Palme förses
med änglavingar men jag tror att i det

här fallet skall han inte lyckas få dem
att sitta kvar. Han har skyndat före en
utredning innan den tillräckligt utrett
frågan, lagt fram några som helst resultat.
När han här handlat på ett sätt som
fullständigt skiljer sig från det vanliga
i riksdagsarbetet försöker han inbilla
oss att det har skett av omtanke och
för att skolan skall få bättre läroböcker.

Vi hade för inte så länge sedan — för
mycket kort tid sedan vågar jag påstå
— en liten debatt i den här frågan. Där
framträdde en partivän till statsrådet
Palme, en partivän som jag vågar påstå
har betydligt större erfarenhet på det
här området än vad herr Palme hunnit
skaffa sig. Han förklarade direkt att
detta var en ideologisk fråga; det gällde
en socialisering, ett statligt eller
halvstatligt företag — det var inte lönt
att resonera på annat sätt. Därför är
det väl rätt naturligt om man misstänker
att den fria konkurrensen — inte
med detsamma men i framtiden -— kan
komma att upphävas.

Herr Palme talar om de två stora dominerande
företagen och menar tydligen
att vi reservanter slår vakt just om
dem och att de utgör ett hot mot de
små företagen. I själva verket är det så
att dessa två stora företag är gamla företag
och att en rad nya, små företag
har växt upp vid sidan av dem. En del
av de nya företagen har specialiserat
sig på vissa produkter, det är väl också
känt.

Vidare åberopar statsrådet Palme här
plötsligen Kommunförbundet som det
verkliga slagträt i detta sammanhang.
Han talade om vilka kloka och praktiska
karlar som finns i detta förbund.
Han var förvånad över att herr Bengtson,
med inte mindre än tre partivänner
i förbundet, och jag — folkpartiet
har ju bara en medlem där —• inte insåg
att vi borde inta samma ståndpunkt
som dessa medlemmar i förbundet.

Det är ju roligt för Kommunförbundets
representanter att plötsligt få detta
verkligt förnämliga betyg av utbild -

Torsdagen den 9 maj 1908

Nr 22

123

ningsministern. Men, statsrådet Palme,
jag har varit med åtskilliga gånger —
jag vet faktiskt inte hur många — då vi
har behandlat frågor där Kommunförbundet
drivit en helt annan mening än
regeringen. Men var dessa representanter
för förbundet inte kloka och praktiska
då också? Blev de plötsligt kloka
och praktiska just den gången när de
tillstyrkte en sak som regeringen ville
genomföra?

Alldeles oavsett om herrarna i Kommunförbundet
är kloka, och oavsett den
blygsamhet som statsrådet Palme talat
om i tidigare inlägg här, finns det i alla
fall en person i landet som väl måste
erkännas vara en verklig auktoritet på
det pedagogiska området, nämligen professor
Husén. — Jag märker att min tid
för replik är ute och skall be att få
återkomma med en liten föreläsning för
statsrådet om vad Sveriges förnämsta
expert på det här området har för uppfattning! Herr

LARSSON, THORSTEN (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palme talade
sig'' varm för faran av att två stora förlag
behärskade två tredjedelar av skolboksmarknaden,
men han är alldeles
blind för den fara som ett eventuellt
statligt bolags dominans på denna
marknad skulle kunna innebära.

Det finns, som jag tidigare som hastigast
nämnde, ett Sö-förlag. Har de
böcker som detta förlag tillhandahållit
varit billigare och bättre än andra?
Knappast! De skolkontor jag har kontakt
med har i stället sagt att dess priser
ligger gott och väl lika högt som eller
till och med högre än andra förlags.
Det är möjligt att detta Sö-förlag med
större juridisk självständighet och med
hjälp av Kommunförbundet och KF,
som det är skisserat i propositionen,
skulle innebära en bättre form av förlagsverksamhet.
Jag säger att det är
möjligt men inte säkert. Vi vet alltså
ingenting om den saken.

Ang. organisation av ett läromedelsförlag

Jag ber om överseende, herr talman,
att jag i detta anförande liksom i mitt
förra undrar om det inte var denna fråga
som läromedelsutredningen skulle
belysa. Varför så bråttom just nu? När
statsrådet Palme talade om familjen
som dirigerar här, förstår jag att det
var litet andra bevekelsegrunder som
gjort att det plötsligt blivit så bråttom.
Det är val i höst, och jag vet att speciellt
statsrådet Palme känner dragning
åt ett visst håll. Centern har intet emot
en kontroll genom det allmänna. Jag
tror dock inte att vi är utan kontroll på
detta område, även om man målar den
där »skuggan på väggen», som statsrådet
Palme gjorde. I varje fall tycker jagvi
borde ha rådrum att få ta del av vad
utredningen kommit fram till.

Statsrådet Palme ägnade mycket stor
uppmärksamhet åt en annan sida av saken,
nämligen att centerpartiets representanter
i Kommunförbundet gått med
på det föreliggande förslaget. Ja, ja, vi
har ingen partipiska i centerpartiet och
alltså ingen anledning att förhindra våra
representanter att ta den ställning de
vill.

När det sedan gäller utarbetandet av
motioner, som man fäster stor vikt vid,
så har väl alla riksdagspartier kommittéer
som utarbetar motionsförslag. Det
är alltså efter de överväganden som vår
utbildningskommitté gjort som vi här
kommit fram till ett ställningstagande.
Det är emellertid ett ställningstagande
— jag ber statsrådet Palme uppmärksamma
detta — som inte direkt går
emot förslaget som sådant, men som efterlyser
vad utredningen kommer fram
till. Om våra representanter i Kommunförbundet
anser sig ha fått sådana upplysningar
att de kan ta ställning, så får
de själva svara för det. Så ligger saken
till.

Om nu statsrådet Palme har begärt
att utredningen principiellt skall ta
ställning för propositionen så skulle jag
tro — jag bara framför detta som ett
antagande innan utredningens ordförande,
som jag förmodar, tar till orda

124

Nr 22

Torsdagen den 9 mai 1968

Ang. organisation av ett läromedelsförlag
här — att det är ett bevis på en partisolidaritet
som kanske kan betecknas
som ganska unik. Men som uppenbarligen
går att få fram!

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var länge sedan jag
hörde statsrådet Palme vara så len i
munnen som han var i början av sitt
inlägg — även om han använde uttryck
som hafsigt eller slarvigt formulerade
motioner; jag hörde kanske inte riktigt
vad lian sade.

När statsrådet Palme tar upp frågan
om att det skulle föreligga risk för
åsiktsförtryck därför att en väsentlig
del av det som trycks här i landet är
samlat under en familj •— jag förmodar
att det var huset Bonnier statsrådet
syftade på — så har jag i och för sig
ingen anledning att ta dess dagstidningar
i försvar, så mycket som de skäller
på oss, men jag tycker att vi kan hålla
detta skilt från läromedelsproduktionen.
Den andra delen hör väl knappast
hit, herr Palme. Låt oss hålla oss till
den sistnämnda frågan.

Då uppkommer alltså problemet om
delta skulle vara ett monopolföretag eller
inte. Jag yttrade i varje fall att vi i
det här beslutets förlängning ser en
monopolställning för det samhällsägda
företaget. Motiveringen var ju framför
allt den, att man hade »tagit in kunden
i företaget». En av de mest väsentliga
synpunkterna i sammanhanget är ju att
det inte är fråga om ett fristående företag
som på likvärdiga grunder skall
konkurrera med de övriga företagen.
Det framgår ju också av direktiven för
Iäromedelsutredningen.

Det måste vara utomordentligt starka
skäl som gjort att herr Edenmans efterträdare,
statsrådet Palme, har gått emot
herr Edenmans anvisningar och lagt
fram detta förslag. Det måste ha hänt
någonting eftersom man lägger fram det
just nu. Även om herr Palme tror att
herr John Ericsson skall kunna framföra
starka skäl, kan jag inte säga att det

inte finns starka skäl att anföra, tv man
har inte följt de klara direktiv soin är
givna, nämligen att offentligt redovisa
åsikter för och emot. Det är den viktigaste
meningen i direktiven på denna
punkt, och dem har man alltså brutit
emot.

Det är väl alldeles uppenbart — och
framgår klart av den redovisning som
herr Edenman har lämnat i direktiven
— att ett privat företag torde ha utomordentliga
svårigheter att fritt konkurrera
med ett sådant här kundsamhällsägt
företag. Näringsfrihetsombudsmannen
har ju också yttrat sig beträffande
detta och följande ärenden och mycket
klart uttalat sin stora tveksamhet i frågan
om det finns en möjlighet att konkurrera
på lika villkor. När statsrådet
Palme sålunda litet försynt talar om att
det bara är fråga om att skapa ett företag
som skall vara med och konkurrera
mot de två jättarna, så är det inte sant.
Jag kanske skulle behöva citera näringsfrihetsombudsmannens
uttalande i detta
sammanhang. Det är mycket starka
ord för att komma från det hållet.

Det är denna monopolställning som
vi i första hand reagerar mot, men vad
vi reagerar starkast emot är den risk för
ensidighet i åsiktsframförande — risk
för åsiktsförtryck — som ett sådant här
förlag kommer att innebära.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänkte inte delta
i denna debatt men eftersom jag hörde
att debatten i Nässjö den 4 april har
tagit herr Palmes sinne så hårt, att han
ännu inte glömt hur luften definitivt
gick ur den socialdemokratiska luftmadrassen,
vill jag ändå säga några
ord.

Jag vänder mig speciellt mot den
princip på vilken herr Palme hänger
upp hela sitt resonemang, nämligen att
förberedande instanser egentligen skall
avgöra den fortsatta behandlingen. Då
frågar jag statsrådet Palme: Vad sitter
vi då här för? Är det inte ens statsrå -

Torsdagen den 9 maj 19G8

Nr 22

125

det Palme och regeringen som bestämmer
det, inte Sveriges riksdag? Man
baserar hela sitt resonemang på vad
Kommunförbundet och centerns representanter
där har sagt. Det måste vara
fullkomligt oegentligt.

Vi kan inte arbeta efter sådana principer,
och jag skulle inte på något sätt
vilja beskylla socialdemokratin för att
man absolut gör till sin politik det som
bär sagts i en förberedande instans.
Vad är det i så fall för mening med
yttranden, utredningar och sådant? Det
finns ju i så fall ingen mening alls. Vi
måste väl här i riksdagen vara fria att
ta ställning till en fråga och säga vad
vi anser om den, naturligtvis med hänsynstagande
till vad vi anser vara riktigt
från de förberedande instanserna.
Men vi bör ingalunda vara bundna av
dem. Det är på samma sätt som när vi
hade debatten den 4 april att herr Palme
hänger upp hela resonemanget på
detta och nästan glömmer bort argumenteringen
i övrigt.

.lag kan inte finna att man i detta
fall — mer än i något annat — hade så
förfärligt bråttom att man inte kunde
invänta den utredning som redan arbetar.

Det har sagts otaliga gånger — som
herr Axel Andersson påpekat, det är
bara att understryka — att man ingenting
kan göra; om vi har aldrig så starka
argument säger man ändå att det pågår
utredningar och därför kan man
inte göra någonting åt det. Jag har
själv ifrån denna talarstol sagt en gång
när jag var mycket förtvivlad över detta,
att »hade Moses varit en statlig kommitté
så hade Israels barn befunnit sig
i Egypten ännu». Jag fick ändå inte
igenom det förslaget, därför att man
sade lika starkt nej, det finns en utredning
och därmed nog — vi kan inte
göra någonting åt det.

Men i detta fall kunde herr Palme
både göra avsteg från vad utredningen
arbetade med och hänga upp hela sitt
förslag på vad Kommunförbundet har
sagt. Herr talman! Det är detta jag tyc -

Ang. organisation av ett läromedelsförlag
ker att man principiellt bör anföra i
fråga om behandlingen av det här ärendet.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Till alla tre debattörerna
vill jag nu säga att det är mycket
bättre att utredningens ordförande
själv får ta upp hela frågan om relationen
mellan utredningen och Kungi.
Maj:ts förslag. Den delen av debatten
tar jag inte upp, utan det kommer herr
John Ericsson att göra.

Stackars herr Bengtson! Det remarkabla
med hans insats i Nässjö var ju
att han inte hade den blekaste aning
om innehållet i den motion, som han
dagen innan hade inlämnat såsom
första namn här i kammaren. Jag drar
gärna en barmhärtighetens slöja över
denna episod — sådant kan väl hända
i de bästa familjer, höll jag på att säga.

Här är det fråga om två jämställda
parter. Jag betraktar herr Andersson i
Brämhult, som jag samarbetat med i
många frågor, herr Larsson i Luttra
och herr Larsson i Norderön som kloka
personer. Självfallet kan man ha en annan
mening här i riksdagen än man
har i Kommunförbundet — det är ingenting
märkvärdigt. Men så remarkabelt
är det nu att man tycker att centerns
gruppledare åtminstone borde sätta sig
in i vad frågan gäller innan han går
på eu helt annan linje än centerns
representanter i Kommunförbundet.

Herr Andersson sade att detta måste
vi gå emot —• en socialdemokrat har
sagt att det är en ideologisk fråga; alltså
är det en socialisering och alltså är
vi emot.

Visst kan man säga att detta är en
ideologisk fråga. Det är en ideologisk
sak att undvika monopolisering till ett
par privata företag av en så viktig marknad
som skolboksproduktionen. Därför
finns det stor anledning att inrätta ett
slagkraftigt, samhällsägt, och — som
det i realiteten är — samägt läromedelsförlag.

126

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ang. organisation av ett läromedelsförlag

Det är inte jag som har talat om risken
för åsiktsförtryck. Men det är underligt
att ni anser att ett litet företag
med 10—15 procents marknadsandel
skulle kunna innebära risk för att Kommunförbundet
tillsammans med staten
och KF skall utöva åsiktsförtryck mot
svenska folket. Om ni verkligen tror det
bär ni inte ett dugg rädsla för det faktiska
förhållandet nu, när i realiteten
två företag har 75 procent av marknaden.
Det största av dessa företag behärskar
ju dessutom en stor del av
marknaden för allt tryckt material här
i landet.

Det skulle finnas mycket annat att
förlänga debatten med! Herr Axel Andersson
började citera Torsten Husén
just när hans repliktid var ute. Jag har
den största respekt för Torsten Husén
som pedagog; däremot är han ingen
förlagsexpert. Jag skulle vilja betrakta
honom som eu personlig vän som jag
uppskattar mycket. Just därför vill jag
också påstå att han i Dagens Nyheter
har presterat en höggradigt förvirrad
artikel, som har ofantligt litet att göra
med den sakfråga vi behandlar i dag.
Han för nämligen in läromedelsnämnden
som ett bevis för att man inte skall
skapa ett KF-kommun-statsägt förlag.
Läromedelsnämnden, som väl skall omorganiseras,
är ett rent kontrollorgan
och har inte ett dugg med produktionen
att göra. Det finns ingen som helst anledning
att införa den i sammanhanget.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är mycket som är
underligt i detta sammanhang. Här säger
statsrådet Palme att det vore bäst
om ordföranden i utredningen fick redogöra
för vad som förekommit mellan
utredningen och regeringen. Jag trodde
att en utredning skulle arbeta tills den
var färdig och lägga fram ett betänkande,
som kan diskuteras både i pressen
och annorstädes. När sedan diskussionen
avslutats och man har nått ett re -

sultat är det dags att ta ställning. Men
här skall vi finna oss i ett slags underhandsuppgörelse
mellan en utredning
och regeringen.

Herr Palme tyckte att professor Husén
var förvirrad och att läroboksnämnden
bara var ett kontrollerande
organ. Hur är det då med de två stora
monopolföretagen? Jo, de har tre kontrollanter,
skolöverstyrelsen, läroboksnämnden
och -— först och sist — kommunerna,
som är de stora köparna, så
nog blir de föremål för kontroll.

Herr Palme påstod att motionerna
var svassigt utformade; herr Wallmark
hade missuppfattat ordet. Jag erkänner
att reservanterna inte är så svassiga.
De begär att riksdagen avslår Kungl.
Maj:ts förslag om organisation av läromedelsförlag.
Det är mera kort, men
det är kärnfullt, och det är inte svårt
att förstå vad vi menar.

Så måste jag uppfylla mitt löfte att
föredra något av vad professor Husén
säger:

»Som jag ser det bör samverkan mellan
staten och de enskilda producenterna
kunna ske enligt följande:

1. Produktionen av läromedel bör i
princip ligga hos de enskilda förlagen,
vilka företräder teknisk kompetens på
området och i flertalet fall kan erbjuda
konkurrerande alternativ som ger ''avvikande’
pedagoger deras chans.

2. De statliga insatserna bör vara av
två slag. Dels bör de bestå i att ge utvecklingsanslag
. ..»

Professor Husén säger sedan att det
allmänna skall ta hand om framställningen
av sådant material som de enskilda
producenterna knappast har möjlighet
att åstadkomma och avslutar därefter
sin artikel på följande sätt:

»På få områden av samhällslivet är
följderna av byråkratiskt stelnande mera
ödesdigra än inom det nutida utbildningsväsendet.
Det förnyelsearbete som
där pågår är till sitt väsen antibyråkratiskt
och informellt. Frågan om
statligt eller privat inom läromedelssektorn
gäller därför ingalunda socia -

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

127

lism kontra kapitalism — ... — utan
centralistisk uniformitet kontra initierad
förnyelse.»

Herr Palme talade om glödlampor
och galoscher. Jag tror att herr Palme
får lov att tända många glödlampor och
ta på sig galoscher, om han upprätt och
torrskodd skall gå ut genom detta.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Beträffande det första
ledet i herr Axel Anderssons anförande
vill jag säga, att om det finns anledning
att, sedan herr John Ericsson talat och
jag har kommit tillbaka från medkammaren,
la upp denna formella fråga, så
skall jag gärna göra det.

Det andra problemet är att undvika
en centralisering till några få enskilda
förlag med alla de risker som en sådan
innebär. Det är en missuppfattning av
både herr Axel Andersson och professor
Husén, att detta förlag skulle innebära
en centralisering. Det är tvärtom
för att skapa en mångfald i läroboksproduktionen
som vi vill starta ett sådant
här förlag. Det är den centrala avsikten.
Skapandet av detta förlag är en
insats av samma art som den RF gjorde
— enormt angripen på sin tid — för att
bryta ett existerande monopol när det
gällde glödlampor och galoscher. Många
tyckte illa om det då, men vi hyllar alla
RF för det i dag. Vi får väl se 20 år
framåt, om vi inte då kommer att anse
att det var klokt att skapa balans på
denna marknad.

Den enkla konkurrensaspekten har
det nog visat sig att de praktiska centerpartisterna
och folkpartisterna i
Kommunförbundet bedömt riktigare än
de mera privatideologiskt inriktade kollegerna
i denna kammare.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Mitt anförande skall bli
så kort att jag tror att statsrådet Palme
kan stanna och lyssna på det!

Det är en sak som jag tycker bör kla -

Ang. organisation av ett läromedelsförlag
ras ut, fastän den inte har någon större
betydelse. Jag har inte alls uttryckt mig
så som statsrådet Palme nu påstår. Jag
sade helt enkelt att jag inte kände till
saken närmare. Jag hade inte läst vad
Kommunförbundet sagt. Jag hade endast
hastigt ögnat igenom propositionen.
Jag hade inte sett den slutliga versionen
av motionen. Detta förhållande
har vänts av statsrådet Palme, som bara
envist påstår, att herr Bengtson inte har
läst motionen. Det är riktigt så till vida
att jag inte har läst den slutliga versionen
av motionen.

Så är situationen. Det är bäst att klara
ut den nu, så att statsrådet Palme vet
vad som verkligen förekom den gången.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! På en punkt vill jag instämma
med reservanterna, nämligen
att jag har fått förmånen att vara ordförande
i läromedelsutredningen. Det
gläder mig mycket, det måste jag säga,
att kommitténs namn så snabbt har slagit
igenom i den svenska riksdagen att
man nu inte längre talar om läroböcker
utan om läromedel; det inregistrerar
jag som ett stort framsteg. Därutöver
vill jag säga några ord i själva sakfrågan.

Det har här talats om utredningar,
och det har sagts att läromedelsutredningen
blivit desavuerad. Herr Thorsten
Larsson sade att man har låtit partipiskan
vina. Jag för min del skulle ögonblickligen
vara beredd att böja mig för
den, mén herr Larsson och hans partivänner
böjer sig inte. Det är karlar det!

År 1962 tillsatte Kungl. Maj:t en utredning
— och det bör herrarna beakta
— som gick ut på att utreda statlig
publiceringsverksamhet. Kungl. Maj:t
gav i uppdrag åt statskontoret, som är
statens rationaliseringsorgan, att undersöka
på vilka områden man borde vidta
åtgärder, i syfte naturligtvis att få till
stånd en effektivare verksamhet. Jag
skall inte skildra publicerijngsutredningens
betänkande på annat sätt än

128

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 19C8

Ang. organisation av ett läromedelsförlag
att jag vill framhålla att alla ledamöter

— jag betonar alla — i statskontorets
styrelse var överens om att skolöverstyrelsens
förlag måste få en annan status
än en del av ämbetsverken. Så tillsätter
regeringen år 1966 läromedelsutredningen.
I direktiven skriver statsrådet
Edenman att inrättande av ett statligt
bokförlag är en angelägen uppgift. Men
innan läromedelsutredningen har blivit
färdig med den frågan — vi har lagt
upp undersökningar på flera områden,
bl. a. stora statistiska undersökningar

— kommer statskontoret med sitt betänkande.
I betänkandet föreslås enhälligt
att skolöverstyrelsens förlag skall
omändras på det sättet att ett aktiebolag
bildas. Därmed får skolöverstyrelsen
möjlighet att bevaka upphovsrätt och
andra ting, lättare att fatta beslut osv.

Vad det blev strid om i statskontoret
var huruvida detta nya bolag skulle vara
ett dotterbolag till Svenska reproduktions
AB eller ett fristående bolag. Herr
Ståhl hävdade att det skulle vara ett
fristående bolag. Han betraktar inte
detta som någon socialisering, efter vad
jag kan förstå. Läromedelsutredningen
hade i uppdrag att avge yttrande över
detta förslag. Vi fick det alltså på remiss.

Herr Andersson läste valda stycken
ur vårt utlåtande. Jag brukar inte, herr
talman, läsa upp vad som är skrivet ■—
det tycker jag över huvud taget är onödigt
— men jag vill ha sagt att vi i vårt
yttrande var eniga om att möjligheten
till samverkan mellan stat och kommun
borde undersökas, eftersom staten och
kommunerna får ett allt större intresse
av kostnadssidan när det gäller läromedel.
Det måste vara ett samhällsintresse
att försöka ordna dessa ting på ett så
rationellt sätt som möjligt.

Vi tillstyrkte att ett statligt förlag
skulle inrättas. Vi gick eu bit längre än
Kungl. Maj :t. Vi tillstyrkte nämligen att
förlaget skulle bli ett dotterbolag till
SRA. Mot detta förslag reserverade sig
två ledamöter av utredningen, dels undervisningsrådet
Storm som hade spe -

ciella synpunkter, men dels och framför
allt direktören i skolboksförlaget,
som ansåg att vi borde utreda frågan.
Herrar Axel Andersson och Thorsten
Larsson skall beakta att utredningens
majoritet ansåg att frågan hade utretts
av statskontoret, som kommit till den
slutsatsen att skolöverstyrelsens förlag
inte kunde fortsätta sin verksamhet på
ett framgångsrikt sätt under den status
som detta företag nu har. Det är aldrig
så att säga juridiskt bildat utan har
kommit att uppfattas som ett förlag i
allmänhetens ögon; och det har dess
bättre vuxit mer och mer därför att det
har förelegat ett behov av ett sådant förlag.
Det är klart att direktören för det
stora förlaget ville att vi skulle fortsätta
utreda, men detta var ju inte möjligt eftersom
utredningen hade att yttra sig
över ett förslag om statligt bokförlag. Vi
blev tvungna att ta ställning till detta.
Och som jag sade ansåg statskontoret att
man borde ge Sö-förlaget en ny status.

Detta är bakgrunden. Vad händer sedan?
Jo, efter remissyttrandet granskar
Kungl. Maj :t detta — jag antydde att vi
i vårt remissvar talar om samverkan
mellan stat och kommun — och därefter
förs förhandlingar med Kommunförbundet
och Stadsförbundet om bokförlaget
Liber, där parterna kommer överens
om att gå samman i ett gemensamt
företag. Och propositionens förslag innebär
just inrättandet av ett sådant förlag.
Konstigare är det inte.

Man säger att utredarna desavuerats
genom detta. Ja, i så fall har den andra
utredningen gjort det.

Jag tycker att det är praktiskt och
ändamålsenligt — här föreligger ett förslag
som man finner riktigt i sak och
som man kan tillstyrka. Då kan man
väl inte hålla på sin prestige och säga,
att detta skall vi utreda. Jag tror att läromedelsutredningen
har tillräckligt
med arbete ändå.

Det argument som herr Axel Andersson
här har framfört är inte väl grundat.
Två utredningar har sysslat med
samma sak under en period, men stats -

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

129

kontoret som fick sitt uppdrag fyra år
tidigare blev också färdigt tidigare än
läromedelsutredningen.

Det är sålunda alldeles klart att det
inte är fråga om vad Thorsten Larsson
här insinuerar, nämligen att det skulle
vara partidisciplin som givit utslag i
detta fall.

Jag skall inte säga mera om den materiella
bakgrunden när det gäller läromedel.
Men jag vill i alla fall, herr talman,
säga att denna sektor kommer att
bli mycket stor, och samhället kommer
att få allt större och större kostnader,
om jag bedömer utvecklingen riktigt.
Och det är inte bara fråga om tryckta
skrifter utan det går långt därutöver.
Det kanske är beklagligt för många här
i kammaren men staten har ju börjat
med ett annat bolag när det gäller läromedel,
vilket staten för övrigt övertog
från fria företagare som var rädda att
misslyckas med sitt företag och därför
sålde det.

Jag anser att det är en bättre uppgörelse
när Kommunförbundet och staten
startar ett företag. Det är klart att man
kan kalla det socialisering. Vi slipper
väl i varje fall socialisera de brister
som nu råder. Det kommer att påvisas
av läromedelsutredningen att för vissa
ting har dessa privata företag inget intresse.
Det gäller exempelvis böcker för
minoriteter där upplagorna blir små.
Vi får helt enkelt organisera verksamheten
på ett annat sätt.

Jag tror att grunden för en bättre
service med större frihet kan man få
genom detta företag, och jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var mycket intressant
att höra herr John Ericssons beskrivning
— dess värre får man väl
säga att den inte var korrekt.

Ingen har påstått att utredningen
blivit desavuerad, utan det är riksdagen
som har blivit det genom att utredningen
inte har fullföljt det uppdrag

Ang. organisation av ett läromedelsförlag
den fått. När dåvarande departementschefen
skrev direktiven till den utredning
som herr Ericsson är ordförande
i, var han väl medveten om att statskontoret
hade ett utredningsuppdrag.
Det står t. o. m. nämnt i direktiven.
Detta var alltså i och för sig ingenting
märkvärdigt.

Sedan kan man naturligtvis ta frågan
så legärt som tydligen majoriteten i
läromedelsutredningen har gjort. Man
har sagt: Ja visst, det här är ett bra
förslag, det tillstyrker vi, och så rullar
bollen vidare. Det är självklart att man
kan göra så om man inte vill fullfölja
de direktiv som givits, nämligen att
man ingående och förutsättningslöst
skall redovisa och diskutera skälen för
och emot. Det är ju det vi saknar —
vi har inte fått något underlag i detta
sammanhang.

Det tidigare Sö-förlaget skall jag inte
gå in på i detalj. Vi som sitter i andra
avdelningen känner rätt väl hur Söförlaget
kommit till och vad det sysslar
med. Det var först sidofrågor, och sedan
har verksamheten vuxit undan för
undan.

När herr Ericsson talar om majoritetsbesluten
vill jag erinra om att det
ju bara finns två parlamentariker i denna
utredning. Båda är socialdemokrater,
och jag förstår att det inom den
gruppen inte är så svårt att få enighet.
Därutöver finns det fyra ledamöter, av
vilka i varje fall en för mig är bekant
som framstående socialdemokrat. Det
torde ej heller vara så svårt att få med
honom på förslaget.

Jag tycker alltså att den redovisning
herr Ericsson har givit är ett försök att
se det hela praktiskt. Samtidigt kommer
dock herr Ericsson tillbaka till den
ideologiska synpunkten. Vi skall inte
socialisera bristerna — vad menar herr
Ericsson med det? Att det inte skall bli
några brister i det nya socialiserade
företaget? Jo, var så säker att det kommer
att finnas stora brister. De brister
som läromedelsutredningen — jag är
fullt medveten om det — kommer att

130

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Ang. organisation av ett läromedelsförlag
redovisa, skall ju rättas till. Men det
skall inte ske på den här vägen. En
galenskap blir väl inte bättre därför att
man hittar på en annan och större.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det var
mycket intressant att lyssna till den
redogörelse som utredningens ordförande
lämnade. Att Sö-förlagets status
skall ändras tyckte han var ett bra förslag
när det kom från statskontoret. Behövde
man därmed inte fortsätta utredningen
i den frågan?

Nu tycker jag ändå att det är rätt
egendomligt att man inte kan få utredningen
förelagd riksdagen, så att man
kan få svar på en hel del av de frågor
som jag ställde i mitt huvudanförande.
Detta har vi inte fått, även om det, som
jag sade, var mycket intressant att lyssna
till herr Ericssons anförande. Jag
måste än en gång upprepa: Vad hade
hindrat att man väntat ytterligare någon
liten tid med propositionens framläggande,
tills vi hade fått denna redovisning
för riksdagen? Varför har det
plötsligt blivit så bråttom? Vi hade
kanske hunnit få se utredningen till
höstriksdagen. Nu ruskar herr Ericsson
på huvudet. Nå ja, något senare då.
Men jag tycker i varje fall att en redovisning
i dessa frågor vore på sin plats
innan vi tar ställning till dem.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det skall bli ett kort
genmäle, ty jag kan i stort sett instämma
i vad herr Wallmark och herr Thorsten
Larsson nyss sade, nämligen att
det ju är så egendomligt att statskontoret
har pysslat med samma saker som
en annan utredning, en utredning som
skall tillkalla expertis just på detta område;
statskontorets uppgift var ju betydligt
vidare. Men så böjer sig denna
specialutredning för de mera allmänna

resonemang som statskontoret för med
hänsyn till Sö-förlaget, som vi mycket
riktigt känner till. Vi känner också väl
till de rent praktiska svårigheter som
man där råkat ut för ibland. Men kvar
står, liksom herr Thorsten Larsson just
påpekat, att inte någonting har hänt
under den senaste tiden som gör att
denna fråga behöver aktualiseras på
detta brådstörtade sätt.

Visst är det riktigt, som utredningens
ordförande säger, att det råder
brister. Det har rått brister och det råder
brister, men vi vet också mycket
väl vad dessa brister har berott på. Vi
har nämligen här i riksdagen forcerat
hela vårt utbildningsväsende under det
senaste årtiondet i så hög grad att det
har varit en praktisk omöjlighet för
någon, även för ett statligt läroboksförlag,
att hänga med i svängarna och ha
allting klart i och med att vi har beslutat
den och den reformen. Det förhåller
sig bara på det sättet.

Vidare är det, herr Ericsson, inte bara
fråga om en förlagsverksamhet i
största allmänhet. Här gäller det hela
innehållet i pedagogiken. På detta område
krävs alltid en förnyelse, och det
är inte säkert att denna förnyelse kommer
från ett hel- eller halvstatligt förlag.
Som professor Husén säger, är det
just människorna ute på fältet som i så
hög grad berikar pedagogiken och gör
det möjligt att få fram olika alternativ.
Man blir inte likriktad i undervisningen.
Alla lärare är inte likadana och har
inte samma uppfattningar. Det är därför
nödvändigt för skolan att ha olika
alternativ att välja på.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Då jag inte vill bidra
till en ytterligare förlängning av denna
i och för sig intressanta debatt, nöjer
jag mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att med anledning av vad därun -

Torsdagen den 9 maj 1908

Nr 22

131

der yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen;
och förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel ''upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 96 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 54.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. organisation av ett läromedelsförlag

På gjord proposition bifölls därpå utskottets
hemställan i punkten 2.

Vidare gjorde herr andre vice talmannen
enligt de rörande punkten 3
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
eu omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 96 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej—-54;

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 4.

132

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

På särskilda framställningar av herr
andre vice talmannen beslöts dels att
handläggningen av återstående ärenden
å föredragningslistan skulle uppskjutas
till ett annat sammanträde, dels ock att
å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde bevillningsutskottets betänkande
nr 40 skulle sättas näst efter
jordbruksutskottets utlåtande nr 24.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 173, i anledning av motioner om
förhandlingar med Norge för att förhindra
vattenföroreningar i norra Bohuslän;
och

nr 174, i anledning av motioner angående
den psykiska hälsovården.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 210, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet
väckta motioner.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Wallmark (h) till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet:
»Är Herr Statsrådet villig att ge
kammaren en redogörelse för hur framskridna
planerna är och vad konsekvenserna
blir för Sverige om den planerade
europeiska storacceleratorn förläggs
till Lunsenområdet?»;

av herr Nilsson, Nils, (ep) till hans
excellens herr statsministern: »Gäller
regeringens uttalande om alla folks rätt
till frihet och demokrati även i vårt
förhållande till de baltiska folken?»;
samt

av herr Sörenson (fp) till hans excellens
herr statsministern: »Vilka möjligheter
anser regeringen föreligga att
på ett fruktbart sätt tillvarata ungdomens
på skilda sätt visade sociala och
internationella engagemang?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.42.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM Ittl