Tisdagen den 7 april Sid (Riksdagens protokoll 1970:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

Nr 15

FÖRSTA KAMMAREN

1970

7—8 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 7 april Sid.

Interpellation av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. den framtida verksamheten
vid jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens
skolor, m. m............................................. 4

Meddelande ang. enkel fråga av herr Hjorth (s) ang. utlåning av
vapen och ammunition .................................... 6

Onsdagen den 8 april

Svar på enkel fråga av herr Petersson, Hans, (fp) om inskrivning

av akademiska betyg för vissa vuxenstuderande ............ 7

Skördeskadeskyddet m. m................................... 8

Om prövning av handikappads önskan att erhålla fosterbarn .... 20

Riksbankens penning- och valutapolitik ...................... 22

Åtgärder för direkt begränsning av bankernas upplåning i riksbanken
.................................................. 39

Den ekonomiska politiken .................................. 40

Om åtgärder för undvikande av företagsnedläggningar ........ 72

Om ökad insyn i enskilda och statliga företag ................ 74

1 Första kammarens protokoll 1970. .Vr 15

Nr 15

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 8 april sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. skördeskadeskyddet
m. m................................................... 8

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 14, om prövning av
handikappads önskan att erhålla fosterbarn ................ 20

— nr 15, om utbildning i medicinsk teknik .................. 22

— nr 16, om samordning av den civila och militära sjukvårds utbildningen

............................................ 22

— nr 17, om en regionplan för användningen av landets grustillgångar
.............................................. 22

— nr 18, om offentliga utfrågningar i statliga utredningar...... 22

Bankoutskottets utlåtande nr 17, om automatisk överföring av medel
från postlönekonto till annan bank .................... 22

— nr 18, ang. granskning av riksbankens och riksgäldskontorets

styrelse och förvaltning .................................. 22

— nr 19, ang. den ekonomiska politiken...................... 40

— nr 20, om åtgärder för undvikande av företagsnedläggningar 72

— nr 21, om ökad insyn i enskilda och statliga företag........ 74

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, om dels uttalande angående antisemitismen
i Sovjetunionen och Östeuropa, dels avståndstagande
från förföljelser mot kristna ........................ 75

Tisdagen den 7 april 1970

Nr 15

Tisdagen den 7 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Upplästes en till kammaren inkommen
skrivelse av följande lydelse:

Till riksdagen

Med stigande oro har jag under senaste
året kunnat iaktta hur regeringens
oförmåga att hålla tillbaka den offentliga
utgiftsstegringen tvingat riksbanksledningen
föra en till sina verkningar
hänsynslös penning- och valutapolitik.
Det exceptionellt höga ränteläget
och den allmänna åtstramningen
på penningmarknaden har starkt försvårat
eu nödvändig utbyggnad av den
svenska industrins kapacitet. Särskilt
den mindre och medelstora företagsamheten,
som ofta saknar självfinansieringsmöjligheter,
har drabbats hårt.
Utvecklingen av handelsbalansen, bytesbalansen
och vår valutaställning har
varit eller är negativ och kan med en
sådan politik inte förändras till det
bättre.

Under det senaste året har vi också
sett flera exempel på att valutapolitiken
handhafts på ett mindre klokt sätt.
Detta har uppenbarligen bidragit till
att förvärra problemen.

Riksbanksledningens starka beroendeförhållande
till regeringens politiska
ställningstaganden torde också ha bidragit
till den förtroendeklyfta som
uppstått mellan svensk företagsamhet
och regeringens sätt att handlägga både
den ekonomiska politiken och näringspolitiken.

Till detta kommer att enligt min mening
bankofullmäktige ej medgivits de
praktiska möjligheter till medinflytande
på besluten som är förutsättningen
för att delaktighet i ett ansvar skall te
sig rimligt.

Mot denna bakgrund begär jag mitt
entledigande från uppdraget som riksbanksfullmäktig
och kommer att föreslå
annan ledamot av moderata samlingspartiets
riksdagsgrupp som representant
i fullmäktige.

Stockholm den 6 april 1970.

Yngve Holmberg

På särskilda propositioner biföll
kammaren berörda anhållan samt beslöt,
att vederbörligt val skulle i föreskriven
ordning anställas.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, att första kammaren ville
besluta att vid sammanträde, som komme
att hållas onsdagen den 15 innevarande
månad, företaga val av valmän
och suppleanter för utseende av ej
mindre fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret än även suppleanter
för fullmäktige i nämnda bank och
kontor.

Detta förslag antogs.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 57, med förslag till lag
om otillbörlig marknadsföring, m. in.,
hänvisades propositionen, såvitt den
avsåge ändring i lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 94,
med förslag till lag om arbetsgivares
kvittningsrätt, m. m.

4 Nr 15 Tisdagen den 7 april 1970

Interpellation ang. den framtida verksamheten vid jordbrukets, skogsbrukets och
trädgårdsnäringens skolor, m. m.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 1070—1076 till statsutskottet,

motionen nr 1077 till jordbruksutskottet
och

motionen nr 1078 till lagutskott.

Föredrogs och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 5.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

92, med förslag till lag om ändring
i folkbokföringsförordningen
(1967:198), m. m.;

nr 93, med förslag till lag om ändring
i lagen (1959: 99) om köttbesiktning
m. m.; och

nr 101, med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts skrivelse
med redogörelse för verksamheten inom
Europarådets ministerkommitté under
år 1969, dels skrivelse från den
parlamentariska delegationen hos Europarådets
rådgivande församling med
redogörelse för församlingssessionerna
under år 1969, dels motioner om bildande
av en europeisk ungdomsfond
inom Europarådet;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1970/71 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner;

nr 44, i anledning av motioner om
ett statligt företag för tillverkning av
tekniska hjälpmedel för handikappade;

nr 45, i anledning av motioner om
avveckling av ortsgrupperingen av de
statsanställdas löner;

nr 46, i anledning av motioner om
löneavdrag för statstjänsteman vid
tjänstledighet för fullgörande av offentligt
uppdrag;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1970/71 jämte motion;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till vissa
personer;

nr 49, i anledning av vissa motioner
i skolfrågor; och

nr 51, angående överlämnande till
lagutskott av två till statsutskottet hänvisade
motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av motion om
ökat minoritetsskydd åt aktieägare i
svenskt aktiebolag;

nr 24, i anledning av motioner om
en översyn av bestämmelserna angående
aktiemission; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om utlämning
till Danmark, Finland, Island
eller Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling, m. in.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner
om inrättande av toaletter på bussar
och busstationer m. m.

Interpellation ang. den framtida verksamheten
vid jordbrukets, skogsbrukets
och trädgårdsnäringens skolor, m. m.

Herr NILSSON, NILS, (ep) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! I samband med det
europeiska naturvårdsåret igångsättes
en stor kampanj inom Europa för att
fästa uppmärksamheten på vikten av
naturvård. Miljövården, inom vilken

Tisdagen den 7 april 1970

Nr 15

Interpellation ang. den framtida verksa

aven naturvården inneslutes, röner numera
med all rätt stor uppmärksamhet.
Vi befinner oss dock endast i början
av ett mycket stort arbete, och inom
många områden har miljöförstöringen
redan gått långt. Åtgärder vidtages i
rationaliserande syfte vilkas verkningar
på sikt vi inte alltid känner till och
kanske inte heller uppmärksammar
förrän avsevärd skada hunnit att uppstå.
Det må här räcka med att omnämna
gifters användande i olika sammanhang,
även om en uppräkning skulle
kunna göras lång.

Det är därför av vikt att så långt
möjligt kunna följa olika åtgärders inverkan
på vår miljö och därmed i tid
kunna vidtaga åtgärder om sådana är
erforderliga.

Vården av den för oss livsviktiga
miljön är även en betydande informations-
och fostringsfråga. Att på ett rätt
sätt umgås med vår natur är ingen
ringa fråga med tanke på det starkt
ökade behovet av friluftsliv.

I de naturanknutna skolorna — jordbruket,
skogen och trädgårdsnäringens
skolor — har vi en informationsapparat
som redan finns uppbyggd och som
skulle kunna utnyttjas i betydligt vidare
sammanhang än vad som nu är fallet.
Vi liar här lärarkrafter, lokaler,
undervisningsmaterial och fasta utbildningsanordningar
som ligger direkt
klara att tagas i bruk för ett ändamål
som t. ex. eu naturvårdskampanj, eller
för speciell undervisning för såväl
skolungdom som vuxna t. ex. lägerskolor.

Då de är fördelade över hela vårt
land skulle de även kunna fungera som
fasta centraler för naturinformation
och dessutom som observationsstationer
med uppgift att var och en på sin
plats genom observationer följa förändringar
i miljön.

Dessa skolor är nu föremål för utredning
av organisationskommittén för
jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens
skolor (OJST). För

heten vid jordbrukets, skogsbrukets och
trädgårdsnäringens skolor, m. m.
skogsskolornas del kommer dessa —
numera till antalet fyra, Kalleherga inräknat
— att ersättas med två skogsinstitut,
och förslag föreligger till ytterligare
nedskärning av antalet skolor
för jordbruk och skogsbruk med ytterligare
ett tiotal. Vid bedömningen av
behovet synes det enbart rent yrkesmässiga
behovet varit avgörande. Starka
skäl talar dock för, att de så viktiga
miljövårdsfrågorna får vederbörlig
uppmärksamhet i dessa sammanhang.

Av den lärarpersonal som finnes vid
dessa skolor skulle vid en kraftig nedskärning
av antalet skolor ett flertal bli
friställda. Så blir nu fallet vad beträffar
skogsskolorna. Vid dessa senare torde
detta i särskild grad komma att
drabba yrkeslärarna då denna lärarkategori
skall utgå.

Enligt de uppgifter som jag kunnat
erhålla vet de lärare som ej kan erhålla
tjänster ännu ej var eller när de kommer
att få nytt arbete. De lärare som
är knutna till jordens, skogens och
trädgårdens skolor kommer i sitt arbete
i nära kontakt med naturvårdsfrågor
och miljövårdsfrågor i allmänhet
och utgör härvid en tillgång som
bör tillvaratagas.

Med vad som i interpellationen anförts
hemställes om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få ställa
följande frågor:

Inrymmer det uppdrag som organisationskommittén
för jordbrukets,
skogsbrukets och trädgårdsnäringens
skolor erhållit möjlighet att vid bedömning
av den framtida dimensioneringen
av nämnda skolor ta vederbörlig
hänsyn till den betydelse som miljövårdsfrågorna
kan innebära i dessa
sammanhang?

Om så inte är fallet vill statsrådet
medverka till att dessa frågor får det
beaktande som kan vara nödvändigt innan
befintliga skolor — skogsskolorna
inräknade — definitivt läggs ned?

På vilket sätt kommer friställda lä -

Nr 15

Tisdagen den 7 april 1970

Meddelande ang. enkel fråga
rare att beredas trygghet i sin anställning? Vill

statsrådet medverka till att viss
försöksverksamhet får påbörjas vid de
skogsskolor där undervisning skall
upphöra, eller vid någon av dem?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 1079, av herr Bichardson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 37, angående samordning av
veterinärhögskolans verksamhet med
annan forskning och utbildning m. m.;

nr 1080, av herr Skärman m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 37, angående samordning av veterinärhögskolans
verksamhet med annan
forskning och utbildning m. m.;

nr 1081, av herr Wallmark, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 37,
angående samordning av veterinärhögskolans
verksamhet med annan forskning
och utbildning m. m.;

nr 1082, av fröken Stenberg m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 46, angående dialekt- och ortnamnsarkiven
in. m.; samt

nr 1083, av herr Österdahl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
60, med förslag till lag om ändring i
lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
m. m.;

nr 1084, av herr Andreasson,
nr 1085, av fröken Stenberg och herr
Sörenson,

nr 1086, av herr Wallmark, samt
nr 1087, av herrar Österdahl och Sörenson,

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 66, med förslag till lag om ändring
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
m. m.;

nr 1088, av herrar Brundin och
Strandberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 73, angående an -

slag för budgetåret 1970/71 till miljövårdsinformation
och till en rikskampanj
mot nedskräpning;

nr 1089, av herr Bohman m. fl.,
nr 1090, av fröken Mattson,
nr 1091, av herr Olsson, Johan, och
fru Olsson, Elvy,

nr 1092, av hem Pettersson, Karl,
in. fl.,

nr 1093, av herr Stefanson m. fl.,
samt

nr 1094, av herr Wallmark,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, med förslag till ny organisation
av läkemedelsförsörjningen
m. in.; ävensom

nr 1095, av herr Bohman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 110, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret;

nr 1096, av herr Lindblad, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
110, angående vissa organisations- och
anslagsfrågor rörande försvaret; samt
nr 1097, av herr Österdahl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
110, angående vissa organisations- och
anslagsfrågor rörande försvaret.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Hjorth (s) till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet: ”Avser
Statsrådet ta initiativ till en översyn
av bestämmelserna angående utlåning
av vapen och ammunition?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Onsdagen den 8 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Jag ber att få föreslå,
att kammaren måtte besluta, att antalet
suppleanter för de valmän, som skall
utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för
dem, bestämmes till tio.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Om inskrivning av akademiska betyg för
vissa vuxenstuderande

Herr statsrådet MOBERG fick ordet
för att besvara herr Hans Peterssons
(fp) fråga till herr statsrådet och chefen
för utbildningsdepartementet om
inskrivning av akademiska betyg för
vissa vuxenstuderande, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
19 mars, och yttrade:

Herr talman! Herr Hans Petersson
har frågat chefen för utbildningsdepartementet,
om han avser vidta åtgärder
för att de vuxenstuderande som enligt
kungörelsen den 11 april 1969 beretts
tillfälle till akademiska studier skall
kunna få samtliga tidigare förvärvade
akademiska betyg inskrivna i sin tentamensbok.
Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara
frågan.

Sådan vuxenstuderande som herr Petersson
avser och som deltagit i decentraliserad
akademisk utbildning eller i
akademisk utbildning anordnad av Hermods
korrespondensinstitut och som
fått bevis över godkända prov i sådan
utbildning äger tillgodoräkna sig detta
inom ramen för de 60 poäng som försöksverksamheten
med vidgat tillträde

omfattar. Vill han tillgodoräkna sig ytterligare
poäng krävs för närvarande
dispens av konsistoriet. Som jag tidigare
framhållit i denna kammare räknar
jag med att ansökan om sådan dispens
skall behandlas med all tänkbar generositet.

I fråga om prov som vuxenstuderande
avlagt inom ramen för universitetscirkelverksamhet
finns inga generella
regler om tillgodoräknande av prov för
examen. Detta innebär dock inte att
tillgodoräknande av prov inte kan ske.
Det är examinators sak att i varje enskilt
fall avgöra om och i vilken utsträckning
han kan godtaga prov från
en universitetscirkel som tillräckligt
bevis för att den studerande har de
kunskaper och färdigheter som fordras
för godkänd tentamen.

Herr PETERSSON, HANS, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret.

Statsrådet har i svaret redogjort för
principerna. Jag vill emellertid påpeka
att enligt bestämmelserna en vuxenstuderande
som i akademisk kurs, anordnad
av t. ex. studieförbund, förvärvat
akademiskt betyg kan få detta infört i
sin tentamensbok endast under den förutsättningen
att betyget förvärvats i
ämne som han genom inskrivning blivit
behörig att studera. En student däremot
får samtliga tidigare akademiska betyg
införda.

Man kan naturligtvis påstå att dessa
vuxenstuderande genom den nu pågående
försöksverksamheten fått möjligheter
till högre studier som aldrig förr.
Man kan emellertid tid också förstå deras
förundran att inte deras men väl
deras medstuderandes tidigare betyg
kan bli införda i tentamensbok.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. skördeskadeskyddet m. m.

Med tanke på att många av dessa
vuxenstuderande bedrivit studier vid sidan
av förvärvsarbetet tycker man att
det borde vara rimligt att de får samma
bevis för sina prestationer som de vanliga
studenterna. Statsrådet har i sitt
svar framhållit att han räknar med generös
dispensgivning. Det är ett bra
svar, för vilket jag är synnerligen tacksam.
Dock kvarstår det faktum att en
del av dessa vuxenstuderande alltjämt
kommer i kläm. De studerar kanske
med en känsla av osäkerhet beträffande
bedömningen av deras tidigare studier.
Det är för dem vi bör försöka göra något
ytterligare, eventuellt i form av generell
dispens eller — kanske allra
helst — ändrade bestämmelser.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig för klarhetens
skull konstatera att vi på denna punkt
har samma uppfattning. Den försöksverksamhet
med vidgat tillträde till
högre utbildning som vi har påbörjat
i år har fått en glädjande stor omfattning.
Enligt de senaste rapporterna är
det 800 personer som tagit chansen att
skaffa sig denna utbildning. Jag räknar
med att försöksverksamheten kommer
att utvidgas och att den utvidgade
verksamheten bör kunna bedrivas med
tillämpning av enklare regler än de nuvarande.
Kompetensutredningen kommer
nämligen i sitt huvudbetänkande
att behandla erfarenheterna av årets
försöksverksamhet och på grundval
därav lägga fram förslag till mer definitiva
regler. Jag räknar med att dessa
förslag kommer att framläggas senare i
år.

I samband med den departementsbehandling
som sedan följer kommer jag
— i den mån jag får tillfälle därtill -—•
att noga pröva om man skall låta en
vuxenstuderande, som skaffat sig 60
poäng, fortsätta sina studier vid filosofisk
fakultet utan den dispensprövning
som för närvarande krävs.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 92, med förslag till lag om ändring
i folkbokföringsförordningen
(1967: 198), m. m.; och
nr 93, med förslag till lag om ändring
i lagen (1959: 99) om köttbesiktning
in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 101, med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 1079—1081 till jordbruksutskottet,

motionen nr 1082 till statsutskottet,
motionerna nr 1083—1087 till lagutskott,

motionen nr 1088 till jordbruksutskottet
och

motionerna nr 1089—1097 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 6, statsutskottets
utlåtanden nr 6 och 44—49
samt memorial nr 51, första lagutskottets
utlåtanden nr 23—25 ävensom allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 19.

Ang. skördeskadeskyddet m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av motioner
angående skördeskadeskyddet m. in.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna
1:170, av herr Eskilsson m.fl., och

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

II: 197, av herr Krönmark in. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt Kungl.
Maj:t att genom skördestatistiska nämnden
utreda förutsättningarna för sådana
förändringar i skördeskadeskyddet,
att, enligt vad som i motionerna anförts,
utbetalningarna av ersättningarna
kunde ske samma år som skördeskadan
uppstått,

dels de likalydande motionerna
1:259, av herr Pettersson, Axel Georg,
in. fl., och II: 296, av herr Larsson i
Öskevik in. fl., vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära skyndsam översyn av jordbrukets
skördeskadeskydd genom skördestatistiska
nämnden eller på annat
sätt, främst avseende 1) sänkt självrisk;
2) indelning i mindre skördeuppskattningsområden,
som vore geografiskt
och odlingsmässigt enhetligare, så
att en rättvisare skördeskadeersättning
kunde uppnås; samt 3) särskilda provytegårdar
för grödor som icke odlades
allmänt inom området,

dels de likalydande motionerna
I: 424, av herr Nilsson, Ferdinand,
m.fl., och 11:469, av herr Persson i
Heden in. fl., vari yrkats att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa
om en översyn av det obligatoriska
skördeskadeskyddet, varvid borde
övervägas behovet av ökade resurser
och förbättrad teknisk utformning, varjämte
borde eftersträvas att ersättningsbeloppen
skulle kunna utbetalas eller
i vart fall beskattas inom samma skatteår
som skadan skedde; ävensom att
riksdagen skulle besluta att med verkan
redan i fråga om skador på 1969
års skörd höja den för behovsprövade
bidrag avsedda andelen av skördeskademedlen
från en till två procent,
dels de likalydande motionerna
1:431, av hem Åkesson m.fl., och
II: 607, av herr Nilsson i Lönsboda
in. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att frågan om permanent

Ang. skördeskadeskyddet m. m.
skördeskadeskydd måtte för yrkesmässig
fruktodling skyndsamt utredas,

dels ock de likalydande motionerna
I: .944, av herrar Skagerlund och Axelson,
samt 11:1097, av herr Rimås och
herr Eriksson i Arvika, vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om en översyn av skördeskadeförsäkringen
i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1. lämna utan åtgärd motionerna
1:170 och 11:197, 1:259 och 11:296,
1:431 och 11:607, 1:944 och 11:1097
samt, såvitt däri hemställts om översyn
av det obligatoriska skördeskadeskyddet,
motionerna 1:424 och 11:469,

2. lämna motionerna 1:424 och
II: 469, såvitt i övrigt vore i fråga, utan
åtgärd.

Reservationer hade anförts

1, angående metodiken för skördeuppskattning
och skördeskadeskyddets
administration av herrar Carl Eskilsson
(in), Skagerlund (fp), Svenungsson
(m), Annerås (fp), Nils Nilsson
(ep), Hansson i Skegrie (ep), Jonasson
(ep), Berndtsson (fp) och Hedin
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
1:170 och 11:197, 1:259 och
11:296, 1:431 och 11:607, 1:944 och
II: 1097 samt, såvitt däri hemställts om
översyn av det obligatoriska skördeskadeskyddet,
motionerna I: 424 och
II: 469;

2, angående behovsprövade skördeskadebidrag,
av herrar Skagerlund (fp),
Svemtngsson (m), Annerås (fp), Nils
Nilsson (ep), Hansson i Skegrie (ep),
Jonasson (ep) och Berndtsson (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. skördeskadeskyddet m. m.
viss del bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1:424 och 11:469, såvitt i övrigt vore
i fråga, som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
angående ramen för utbetalning
av behovsprövade skördeskadebidrag.

Herr ESKILSSON (in):

Herr talman! När det nuvarande
skördeskadeskyddet för tio år sedan avlöste
tidigare provisoriska anordningar
avsåg riksdagen att jordbruket skulle
få ett permanent skydd mot inkomstbortfall
på grund av skördeskador.

Under 1969 har det nya systemet satts
på ett verkligt eldprov. För jordbrukets
vidkommande hade vi nämligen synnerligen
ogynnsamma väderleksförhållanden
under fjolåret. Det började med
ymnig nederbörd på våren, som försenade
sådden, och fortsatte med eu
ovanligt varm och torr sommar, som
minskade skörden avsevärt. Skördeförlusterna
blev därför stora, och de utbetalade
skördeskadeersättningarna har
också blivit större än någonsin förr.
När siffrorna äntligen var klara veckan
före påsk visade det sig att ersättningarna
uppgick till 136 miljoner kronor.
För första gången har ersättningar betalats
ut över nästan hela landet och
till mer än en fjärdedel av samtliga
brukare.

De utbetalade ersättningarna är alltså
betydande och utgör givetvis en värdefull
hjälp för dem som drabbas av
skördeförluster. Men vi får inte glömma
att jordbrukarna trots detta i regel
får svara för de största förlusterna själva.
I systemet ingår en självrisk som i
medeltal uppgår till 15,5 procent men
som i det enskilda fallet kan stiga till
betydligt högre procenttal. Självrisken
räknas inte i procent av skördeförlusten
utan i procent av den beräknade
normala skörden. Vid ett skördevärde
av 50 000 kronor på en gård och en
självrisk av 20 procent får jordbruka -

ren själv svara för en förlust av 10 000
kronor innan skyddet träder i funktion.

Inom mitt eget län har det största
ersättningsbeloppet i landet utbetalats,
nämligen 38,8 miljoner kronor. Men
skördeförlusten för Östergötland beräknades
till minst 75 miljoner kronor,
och därav har jordbrukarna själva fått
bära ungefär hälften. Dessutom har ersättningarna
fallit ut mycket ojämnt
mellan olika bygder och olika gårdar.
Trots att skördeskadeskyddet har givit
ett betydande utslag i år kvarstår fortfarande
många önskemål om förbättringar.

Vid årets riksdag har det väckts flera
motioner med detta syfte. Jordbruksutskottets
socialdemokratiska majoritet
avstyrker emellertid samtliga motioner
och hänvisar till den fortlöpande prövning
av systemet som utföres av skördestatistiska
nämnden inom statistiska
centralbyrån. Och visst är det sant att
en sådan prövning förekommer. Många
gånger har emellertid förändringar i
systemet genomförts först sedan förslag
härom framförts i riksdagen. I en reservation
tar därför utskottets borgerliga
ledamöter upp en del önskemål,
som framförts i motionerna och som
fortfarande är aktuella.

Låt mig som ett exempel på en förbättring
som genomförts efter upprepade
påstötningar i riksdagen nämna
ansökningsförfarandet. De första åren
måste jordbrukare som drabbats av
.skördeskador göra individuella ansökningar
om bidrag. Om någon av glömska
eller förbiseende försummade detta
gick han förlustig möjligheten att få ersättning.
Vi motionerade under flera
år om en allmän arealinventering på
våren, där uppgiften samtidigt kunde
tjäna som ansökan om skördeskadebidrag,
om skador inträffade. Detta system
tillämpas nu sedan ett par år.
Men trots att det nya systemet innebär
eu större garanti för att alla skall få
vara med, händer det fortfarande att
enstaka jordbrukare går miste om ersättning
därför att de av någon anled -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

ning inte lämnat in arealuppgift. Det
vanligaste fallet torde vara att det har
skett byte av brukare på gården och att
det inte varit tillräcklig kontakt mellan
den tidigare och den nye brukaren. För
alt det skall bli rättelse i dessa fall erfordras
för närvarande ett omständligt
ansökningsförfarande, som också tar
lång tid. Där borde man kunna få eu
förenkling, så att vederbörande lokala
organ får möjlighet att rätta till uppenbara
misstag utan alltför lång tidsutdräkt.

En fortgående justering av uppskattnings-
och ersättningsområdena är också
önskvärd, så att man får en indelning
i så enhetliga områden som möjligt.
Allteftersom ny statistik kommer
fram, kan man på det viset få bättre
överensstämmelse mellan beräkningarna
och de verkliga förhållandena. Sådana
ändringar kan bl. a. behövas på
grund av den pågående strukturrationaliseringen
inom jordbruket. Det ligger
omfattande tekniska beräkningar
bakom skördeskadeskyddet. Det är nödvändigt
att man använder så riktiga
uppgifter som möjligt vid dessa beräkningar,
t. ex. beträffande skördevariationerna
mellan olika områden. Områdesindelningen
vid beräkningarna balett
stort inflytande på ersättningsbeloppen.

Den största bristen i skördeskadeskyddet
är emellertid fortfarande att
ersättningarna kommer så sent. De kommer
först i slutet av mars året efter
det att skadan inträffat — på samma
sätt som för tio år sedan. Det är svårt
att förstå den långa tidsutdräkten mellan
skadan och utbetalningen av ersättningen.
Tidigare skulle ansökningarna
om ersättning lämnas in i början av
oktober. Nu sker arealinventeringen i
början av juli, alltså tre månader tidigare.
Vi har numera en modern datateknik
som borde både underlätta och
påskynda beräkningarna. Vi anser att
det skulle vara möjligt att genom ytterligare
åtgärder få fram en snabbare
reglering av ersättningarna. Vi har

Ang. skördeskadeskyddet m. in.
pekat på möjligheten att i en första omgång
ta undan en del grödor som skördas
sent och därför fördröjer beräkningarna.
Under utskottsbehandlingen
av ärendet antyddes bestämt möjligheten
att påskynda utbetalningen genom
ett sådant förfarande. Den nuvarande
tågordningen medför stora svårigheter
för jordbrukarna. De får ut ersättningsbeloppen
först året efter det då de har
haft förlusten och minskningen av inkomsten.
Det säger sig självt att detta
medför stora problem som man behöver
rätta till.

Utskottsinajoriteten har som sagt avstyrkt
motionerna i förlitande på den
prövning som skördestatistiska nämnden
utför. Även vi reservanter är medvetna
om denna verksamhet och uppskattar
den. Men vi vill inte nöja oss
med detta. Vi vet att det kan gå fortare,
om riksdagen också gör en påstötning.
Därför yrkar vi i reservationen 1, att
Kungl. Maj:t och berörda myndigheter
skall beakta de förslag som framförts i
motionerna och vidtaga de åtgärder
som ytterligare kan effektivisera skördeskadeskyddet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 1.

Herr SKAGERLUND (fp):

Herr talman! Som här tidigare sagts
har skördeskadeförsäkringen ofta blivit
uppmärksammad i riksdagen. När försäkringen
infördes 1961 krävde det
samlade jordbruket att försäkringen
skulle kompletteras med resultatutjämningskonto.
Men den framställningen
avslogs då. Denna fråga är ju fortfarande
olöst trots många framställningar.

Skördeskadeförsäkringen har förbättrats
mycket under de år som gått, men
erfarenheterna från 1969 och de utbetalningar
som gjorts för ett par veckor
sedan pekar på att bär fortfarande finns
allvarliga brister. I fem motionspar har
man gjort riksdagen uppmärksam på
dessa brister och föreslagit förbättringsåtgärder.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. skördeskadeskyddet m. m.

Erfarenheterna i varje fall från örebro
län är sådana att motionskraven på
att skördeuppskattningsområdena skall
göras mindre och odlingsmässigt enhetligare
framstår som mycket berättigade.
Erfarenheterna pekar också på
att särskilda provytegårdar för mindre
allmänt odlade grödor bör tas ut. Jag
syftar här i första hand på potatis, där
stora variationer i år förekommit inom
samma strata beroende på om grödan
odlats på sandjord eller mullrik jord
och om bevattning förekommit. Som ett
första steg mot mindre skördeuppskattningsområden
borde redan under innevarande
år en omarbetning och uppmjukning
av bestämmelserna för tillfälliga
områdesförändringar ske.

Att behov av särskilda provytegårdar
för grödor som inte allmänt odlas i området
föreligger kan belysas i exempel
när det gäller potatis. Inom ett skördeuppskattningsområde
hade man för
få provytor. Man lånade därför resultatet
från ett närliggande område. Men
eftersom detta område var mera gynnat
av jordmån och nederbörd, blev resultatet
helt missvisande för det förstnämnda
skördeuppskattningsområdet.

I skördeskadeförsäkringen har inte
tidigare specialodlingar såsom foderärter,
kokärter och vallfröodlingar kunnat
inordnas. Som framgår av utskottsutlåtandet
pågår nu utredningar och
undersökningar om detta. Jag tror att
det är mycket betydelsefullt för det
samlade jordbruket att man får ökad
variation i växtföljderna. Man bör således
underlätta och stimulera odling
av mera proteinrika växter som kan bidra
till självförsörjningen, t. ex. baljväxter
och oljeväxter. Därför är det
angeläget att även dessa specialodlingar
inordnas i skördeskadeförsäkringen, så
att odlarens risktagande inte blir för
stort.

Beträffande självrisken anses eu
sänkning till 12 procent fullt realistisk.
Vid skördeskada innebär denna sänkning
att odlaren erhåller ytterligare

cirka 40—45 kronor per hektar i ersättning.
Kostnaden för sänkning till
12 procent beräknas till ytterligare 25
miljoner kronor per år, och frågan är
naturligtvis hur detta skall täckas in.
Kostnadsfördelningen i dag innebär att
jordbruket står för en tredjedel och
staten för två tredjedelar av kostnaderna.
Dessutom svarar staten för administrationskostnaderna.
För det samlade
jordbruket framstår det som absolut
nödvändigt att skördeskadeförsäkringen
ytterligare förbättras för att
ge ökad trygghet åt näringsutövarna.

1 dag brukas en tredjedel av landets
åkermark av arrendatorer. Speciellt
kreaturslösa arrendatorer men givetvis
också alla nystartade jordbruksföretag
är alldeles särskilt i behov av en väl
fungerande skördeskadeförsäkring.

Jag är övertygad om att jordbruket
är berett att påta sig sin del av de ökade
kostnader detta medför.

När det gäller tiden mellan skördeskadan
och ersättningens utbetalande,
har irritation alltid rått. Man frågar
sig om det i datateknikens tidevarv
skall behöva gå sex månader. Vid expertföredragning
i utskottet fick vi veta
att en viss reducering av tiden är möjlig,
men om en verkligt påtaglig förbättring
skall ske på detta område, får
det ske till kostnaden av en försämrad
kvalitetsbedömning av grödorna. Genom
att undanta vissa specialgrödor
från den första utbetalningen kan man
dock uppnå betydande fördelar.

Det bästa komplementet till skördeskadeförsäkringen
är emellertid fortfarande
ett resultatutjämningskonto.

Erfarenheterna från skördeskadeåret
1969 är mycket varierande. I Örebro
län finns skördeuppskattningsområden
där skadorna reglerats på ett tillfredsställande
sätt, men det finns också närbelägna
områden där skörden varit
mycket svag, men trots detta har endast
små utbetalningar skett och i vissa
fall helt uteblivit. Det råder i dag en
mycket irriterad stämning bland jord -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

brukarna i dessa områden, och klagoskrifter
i stor mängd samt massuppvaktningar
är att vänta.

Trots ett mångårigt förbättringsarbete
av skördeskadeförsäkringen finns
fortfarande betydande brister som
snabbt måste rättas till. För att gradera
angelägenheten av de önskade förbättringarna
vill jag siitta tryggheten
och effektiviteten som nummer ett. Det
innebär lägre självrisk, mindre skördeskadeområden,
särskilda provytegårdar
och att specialodlingarna inordnas.
Som nummer två kommer formerna för
utbetalningen av skördeskadeersättningen.
Här vill jag ännu en gång nämna att
de största nackdelarna med det nuvarande
förfarandet kan elimineras med
resultatutjämningskonto!.

Vi hade givetvis hoppats att ett enigt
jordbruksutskott skulle ställa sig bakom
dessa förbättringskrav för att ge
mera tyngd åt framställningen. Men
när så inte varit möjligt återstår endast
reservationen 1 som jag yrkar bifall
till. Beträffande reservationen 2 förmodar
jag att motionären kommer att tala
för den, och jag ber därför att helt kort
få yrka bifall till densamma.

Herr PETTERSSON, AXEL GEORG,

(ep):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i jordbruksutskottets utlåtande nr 11
har i dessa dagar en verklig aktualitet.
Skördeskadeskyddet eller skördeskadeförsäkringen,
vilket ord man vill använda,
framstår för många jordbrukare mera
som ett lotteri än som en försäkringsform.

Fjolårets svaga skörderesultat har
hänsynslöst blottat de svagheter som
vidlåder det nuvarande skördeskadeskyddet,
även om dess brister varit
kända långt tidigare. Den irritation som
kommit till uttryck bland jordbrukarna
är således fullt förståelig. De stora skördeförluster
som är ett faktum och som
genom skördeskadeskyddets ofullständighet
icke föranlett rimlig ersättning

Ang. skördeskadeskyddet m. m.
till jordbrukarna har skapat en både
naturlig och högst begriplig irritation
och harm. Skördeskadeskyddet skulle
ju avse att ge ett skydd mot skördenedsättning
och därmed ersättning åt jordbrukarna
då det sammanlagda skördevärdet
var väsentligt lägre än normalt.
I princip borde den verka på samma
sätt som en arbetslöshetsförsäkring och
garantera viss inkomsttrygghet åt den
enskilde jordbrukaren. Om skörden blivit
svag, förlorar odlaren en stor del av
sin arbetsinkomst, och försäkringen
borde då rimligen ge kompensation för
detta genom skördeskadeskyddet.

I nuvarande skördeskadeskydd ingår
en självrisk som i genomsnitt för samtliga
brukningsenheter utgör cirka 15
procent av normskördevärdet. I praktiken
varierar emellertid självrisken
från gård till gård beroende på olika
produktionsinriktning. Vid viss specialiserad
odling kan självrisken uppgå till
mer än 20 procent. Låt mig säga att detta
är en mycket hög självrisk, som utgör
en väsentlig del av vederbörandes
arbetsinkomst. I många fall, bland annat
vid kreaturslösa jordbruk, kan självrisken
motsvara hela den egna arbetsinkomsten
för brukaren.

Eftersom det kan vara stora variationer
i skördeutbytet mellan olika gårdar
inom ett ersättningsområde kan många
jordbrukare inom delar av jordbruket
reellt ha väsentligt större skördeskador
än den uppskattning som konstituerar
rätt till ersättning. Jag har med detta
velat slå fast att även om skördeskadeskyddet
vid en skördeskada träder i
funktion, så medför det nuvarande systemet
att jordbrukaren i många fall
kan förlora hela sin arbetsinkomst. Jag
vill fråga: Kan någon annan yrkesgrupp
i vårt land vara tillfredsställd med en
sådan försäkring vid inkomstbortfall?
Vid skördeskador lika väl som vid arbetslöshet
gäller ju att inkomstbortfallet
är förorsakat av faktorer över vilka
individen själv inte råder.

Utskottets skrivning, att man inte
kunnat finna några omständigheter som

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. skördeskadeskyddet m. m.
skulle tala för en höjning av bidraget
till skördeskadefonden för att därmed
möjliggöra en sänkning av självrisken,
finner jag mycket egendomlig mot bakgrunden
av de faktiska förhållanden
som föreligger med hänsyn till fjolårets
skörderesultat. Erfarenheterna från fjolåret
inom stora områden med kraftiga
skördeskador understryker i stället, som
jag ser det, behovet av en sänkt självrisk.

Hur de ökade kostnader som en sänkning
av självrisken skulle medföra för
samhället och det samlade jordbruket
skall klaras ut får väl bli föremål för
överläggningar mellan berörda parter.

Vad vi i motionen krävt är en översyn
av hela systemet. Men självklart är
att en sänkning av självrisken är ett
mycket viktigt led i att göra skördeskadeskyddet
mera försäkringsmässigt och
mindre lotteribetonat än vad nu är fallet.
Dock är en sänkning av självrisken
inte tillräcklig för att åstadkomma ett
fullgott försäkringsskydd. Vi måste också
komma fram till en bättre precision
vid skadeberäkningarna, och detta är
under alla förhållanden nödvändigt.

Inom geografiskt stora områden förekommer
ofta mycket betydande skillnader
i skördeutbytet, särskilt i områden
med stora variationer i jordarter. För
att få ett säkrare underlag för bedömningen
av skördeskadorna har vi i motionen
föreslagit att antalet ersättningsområden
blir avsevärt flera och att de
därmed blir geografiskt och odlingsmässigt
enhetligare. Herr Skagerlund gav
här klara exempel på hur detta verkar
i praktiken. Därav följer i sin tur att
antalet provytegårdar utökas i motsvarande
grad och vidare — som herr Skagerlund
påpekade — att särskilda provytegårdar
inrättas för grödor, som inte
odlas allmänt inom omådet.

Vi motionärer vill omskapa skördeskadeskyddet
till ett försäkringssystem
jämförbart med vad som finns för andra
grupper som drabbas av inkomstbortfall,
men då måste man också sträva efter
att göra skyddet så försäkringsmäs -

sigt som möjligt — det är det som är
det väsentliga. Det är den ambitionen
som finns bakom de yrkanden som föreligger
i motionsparet 1:259 och II:
296.

Utskottsmajoritetens kallsinnighet
gentemot våra motionsyrkanden är beklaglig,
och jag hade nog föreställt mig
att reservanterna också skulle kunna
mobilisera litet mera glöd till förmån
för de rättvisekrav som motionärerna
framför. Helst skulle jag av denna anledning
ha velat yrka bifall till motionerna,
men med hänsyn till att reservanterna
— även om de ägnat mycket
liten tid åt själva sakfrågan och mest
sysslat med en detaljfråga — dock i reservationens
skrivning påpekat vissa av
de svårigheter som föreligger på detta
område, nöjer jag mig med att yrka bifall
till reservationen 1 till jordbruksutskottets
utlåtande nr 11.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! I de föreliggande motionerna
och de reservationer som är fogade
till detta utlåtande framföres förslag
om en del åtgärder i syfte att förbättra
skördeskadeskyddet i olika hänseenden.
I reservationen 1 framföres
i första hand krav på att utbetalningar
av skördeskadeersättning skall kunna
ske samma år som skördeskadan uppstått.

Det råder väl ingen tvekan om att
ett sådant krav kan vara rimligt, och
det görs också betydande ansträngningar
för att åstadkomma en sådan
anordning, men det är säkerligen inte
lätt att finna någon godtagbar väg att
komma fram på. Frågan följs dock,
som redan sagts, med största uppmärksamhet
av skördestatistiska nämnden,
och finner nämnden någon möjlighet
att komma fram till en bättre lösning,
så kommer säkerligen också förslag att
läggas fram. Här föreligger ju — som
redan påpekats — flera motioner, och
i alla dessa tas ungefär samma frågor
upp. Det är inte bara självrisken utan

Onsdugcn den 8 april 1970

Nr 15

också metodiken vid skördeuppskattningen
ocli den tekniska utformningen
av liela skördeskadeskyddet som tas
upp, men dessa frågor är som sagt föremål
för kontinuerlig uppmärksamhet.

Man bör kanske tillägga att i skördestatistiska
nämnden ingår även representanter
för Lantbruksförbundet och
RLF, och nämnden har till uppgift att
svara för utvecklingsarbetet inom skördeskadeskyddet.

Det åligger nämnden bl. a. att fortlöpande
följa det statistiska och beräkningstekniska
arbetet och genomföra
eller låta genomföra de utredningar
som nämnden bedömer erforderliga för
att fullgöra nämnda arbetsuppgifter
samt att lägga fram de förslag som
nämnden finner erforderliga i syfte att
förbättra och bygga ut skördeskadeskyddet.

På grundval av skördestatistiska
nämndens arbete har det gjorts och
görs fortfarande åtskilliga förbättringar
av själva skyddssystemet. Sålunda
har man gjort en indelning i ersättningsområden,
och denna har setts
över vid ett flertal tillfällen i syfte att
förbättra det hela. Jag vill framhålla
att det har gjorts genomgripande ändringar
av indelningen i syfte att öka
områdenas likformighet så att man förbättrat
möjligheterna att utföra objektiva
skördeuppskattningar.

Bland andra pågående arbeten kan
nämnas utredning av möjligheten att
inordna ytterligare grödor, såsom kokärter
och vallfröer i skadeskyddssystemet.
Vidare eftersträvas att förlägga
utbetalningarna av skördeskadeersättningarna
till en tidigare tidpunkt.

Den s. k. självrisken torde kunna
sänkas endast genom en ytterligare ökning
av det årliga medelstillskottet till
skördeskadefonden. I detta sammanhang
bör man väl också påminna om
att statens bidrag till fonden för detta
ändamål i fjol ökades från 15 till 30
miljoner kronor, medan den del som
jordbruket betalar fortfarande är oförändrad,
alltså 15 miljoner kronor.

Ang. skördeskadeskyddet m. m.

Reservationen 2 tar upp frågan om
de behovsprövade skördeskadebidragen.
Nu gällande regler innebär att det
för ifrågavarande ändamål årligen
skall stå till förfogande ett belopp motsvarande
eu procent av de utgående
allmänna kontanta ersättningarna för
skördeskador, eller, om beräkning enligt
enprocentsregeln ger till resultat ett
lägre belopp, 400 000 kronor.

Reservanterna vill ändra förslaget på
så sätt att ramen för de behovsprövade
bidragen bestämmes till 2 procent och
vill i anslutning till detta höja det
nämnda beloppet från 400 000 kronor
till 800 000 kronor.

Den regel som nu gäller har tidigare
fastställts av riksdagen, och utskottsmajoriteten
har för sin del inte funnit
anledning att föreslå någon ändring av
nuvarande bestämmelser för den behovsprövade
bidragsgivningen.

Låt mig för ett ögonblick återgå till
sänkningen av den självrisk som ingår
i försäkringssystemet. Man kan naturligtvis
sänka självrisken, men detta får
konsekvenser. Det blir ytterligare kostnader,
och dessutom måste man ställa
ökade krav på precisionen i skadeberäkningarna,
vilket kommer att medföra
ökade administrationskostnader.

En relativt liten sänkning av självrisken
ökar genast medelsbehovet för
finansieringen. Herr Skagerlund påpekade
att det mycket väl går att sänka
självrisken till 12 procent. Det gör det,
men som herr Skagerlund också mycket
riktigt påpekade kommer det att
kosta i runt tal 25 miljoner kronor.
Med nuvarande självrisknivå på 15,5
procent uppgår kostnaderna till cirka
45 miljoner kronor per år. En sänkning
av självrisken till 12 procent skulle
betyda ett ökat medelsbehov av 25
miljoner kronor om året. När riksdagen
i fjol — som jag tidigare sade — höjde
statens årliga bidrag från 15 till 30 miljoner
kronor, kan man väl för närvarande
knappast påräkna någon ytterligare
höjning. Det är klart att om en
sänkning ovillkorligen skall åstadkom -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. skördeskadeskyddet m. m.
mas, kan detta naturligtvis ske, om
jordbrukarna själva tillför fonden ett
större belopp än de 15 miljoner kronor
som nu satsas.

Herr talman! Till sist skulle jag vilja
säga att jag faktiskt har litet svårt att
på ett sätt förstå motionärerna och reservanterna.
I alla försäkringssystem
förekommer det väl punkter som man
inte tycker om och inte är nöjd med,
men å andra sidan har ju jordbrukarna
särskilda representanter i skördestatistiska
nämnden, t. ex. från RLF och
Sveriges Lantbruksförbund. Genom att
nästan varje år återkomma med motioner
i detta ärende nedvärderar ni ju
nämndens arbete. Här görs ideliga förbättringar,
och tror ni att era representanter
i nämnden sitter där med
skygglappar för ögonen? Jag tror det
knappast. Om det vore möjligt att med
eu gång åstadkomma de förbättringar
ni kräver, skulle säkert hela nämnden
eller i varje fall representanterna för
RLF och Lantbruksförbundet knappast
uraktlåta att framlägga förslag om förändringar
eller förbättringar. Jag anser,
att vi bör ha fullt förtroende för
hela nämndens arbete. Som jag tidigare
anfört, tycker jag att det visst vore
bra och riktigt, om det fanns en individuell
försäkring, men detta är ett
svårlöst problem. Vi bör väl därför
lita på att skördestatistiska nämnden
gör vad den kan för att finna förbättringar
i nuvarande system.

Herr talman! Med detta yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! I fredags gjordes det en
sådan liten partiell reform, som herr
Mossberger talade om, en reform som
jag hälsade med stor tillfredsställelse:
man flyttade upp jordbruksutskottets
ärenden, som i regel kommer sist eller
nästan sist på föredragningslistan, och
satte dem först. Men underligt nog gjorde
man halt före skördeskadeärendet —
det var liksom om man tvekade att tillerkänna
det samma betydelse. Men det

förhöll sig nog inte på det sättet. Det är
ett outgrundligt öde som leder vårt arbete
här i riksdagen, och ödesgudinnan
och de lokala tomtarna, om jag så får
säga, spelar väl sin roll i detta sammanhang
— jag har en känsla av att det låg
till ungefärligen på detta sätt.

Herr talman! Jag förstod inte riktigt
herr Mossbergers resonemang. Han undrade
varför riksdagen skall lägga sig i
detta ärende och varför vi skall springa
och motionera vartenda år om det ena
och det andra på detta område — vi
bär ju skördestatistiska nämnden som
sköter alltihop åt oss. Jag hör till de
människor som i denna fråga har motionerat
det ena året efter det andra.
När jag inte har motionerat har jag interpellerat
eller framställt enkla frågor,
ty detta är verkligen ett mycket stort
bekymmer för många människor i detta
land. Många har varit så, skall vi säga,
radikala eller mörkblå — jag bryr mig
inte så mycket om beteckningen — att
de i varje fall sagt: ”Stryk hela eländet,
för det ger bara orättvisor!” Men jag
har också träffat människor som har
varit belåtna därför att de har fått pengar,
men jag har träffat ännu flera som
har varit missnöjda och djupt kränkta
i sin rättskänsla när de har sett hur detta
system fungerar. Den ene får ersättning
därför att han bor i den stratan
och har de grödorna, medan en annan
som drabbas hårdare av skadorna inte
får någonting.

När det görs jämförelser med arbetslöshetsförsäkringen
får vi komma ihåg
att här är det inte fråga om någon arbetslöshet.
Det blir mycket mera släp
och slit på grund av de dåliga skördeförhållandena,
men det blir dåligt och
ibland ingenting med lönen för mödan.
Detta är ett mycket besvärligt problem,
och man kan inte, herr Mossberger, nöja
sig med att rulla tummarna och hoppas
att det löser sig självt vid de årliga
översynerna i skördeskadenämnden.

Herr Mossberger säger att det är ett
förskräckligt misstroende mot nämnden,
när man motionerar i de här frå -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

gorna. Nej, herr Mossberger, så är det
inte! Det liar ofta varit så att förslag
som framförts av nämnden har tagits
upp i motioner därför att de inte har
beaktats av Kungl. Maj:t. Det är den
enkla sanningen, herr Mossberger, och
jag är förvånad över att man från regeringspartiets
sida behandlade den här
frågan på det sätt som herr Mossberger
gjorde. I själva verket har skördeskadestatistiska
nämndens uttalanden ofta
fått stöd i riksdagen, när framstötarna
inte beaktats av departementet. I regel
brukar det bli så att när det har motionerats
några år så har tiden varit inne
för förändringar. Klockan har slagit,
och åtgärder äntligen vidtagits. Människor
som drabbas av orättvisor är
inte hågade att få saker och ting förhalade
på det viset.

Nu skulle jag vilja lämna en liten kritik
av skördeskadcstatistiska nämndens
och statistiska centralbyråns arbete i
det här sammanhanget på en punkt. De
har alldeles för skrala resurser.

På hösten kan vi få veta att skadorna
uppskattas till 105 miljoner kronor.
Längre fram får vi höra att det nog blir
150 miljoner, och sedan kommer det en
kommuniké som säger att det nog blir
mer men att det finns 75 miljoner till i
garantifonden och att man hoppas att
resurserna skall räcka. Den som får dessa
meddelanden förstår att de organ
som har hand om dessa saker inte har
tekniska resurser till sitt förfogande för
att åstadkomma rimliga och vettiga bedömningar.
Annars skulle de inte behöva
hålla på ungefär som när det gäller
att gissa antalet ärter i en säck på en
marknad. 105 miljoner, 150 miljoner, i
alla fall nog inte mer än 225 miljoner
— vad är detta för en saklig bedömning? Det

är ledsamt att sådant skall komma
ut till allmänheten, tv det undergräver
ett förtroende som många av oss
som har sett ett bra utfört arbete gärna
hyser, ehuru vi vet att man arbetar under
svårigheter som väl kräver resursförstärkning.

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 15

Ang. skördeskadeskyddet m. m.

Så talas det om att försäkringen är
dålig. Det kan jag instämma i, men jag
är så rättvis att jag säger att om man
har en produktion på 4 000 miljoner
kronors värde och betalar en försäkringspremie
på 15 miljoner, så skall
man sannerligen inte begära någon så
förfärligt märkvärdig försäkring. Jag
har den uppfattningen att man under
sådana förhållanden nog bör vara försiktig
i sina pretentioner.

Herr Mossberger visade hur generös
staten var när den — för övrigt i samband
med jordbrukets prisförhandlingar
och såsom ett kohandelsobjekt där
— gick med på en förhöjning av sin insats
från 15 till 30 miljoner. Men han
glömde att säga — och det tycker jag
från herr Mossbergers synpunkt skulle
vara tacksamt att påpeka — att det inte
var så förfärligt länge sedan bönderna
var med om att pruta ner sin insats från
20 till 15 miljoner. Det hör till de dumheter
som jordbrukarna har begått i
detta sammanhang. Skall vi få någon
rätsida på det hela, får vi nog lägga sådana
synpunkter åt sidan. Annars blir
det inte något bra resultat.

Jag har pekat på de skrala resurser
som här står till förfogande. Jag kommer
så till frågan om att få fram resultaten
i tid. Det är dock inte rimligt att
en jordbrukare, som ett år får en fördärvad
skörd och kanske om han har
tur får ersättning av skördeskadeinedel
för någon del av skörden, sedan skall
råka ut för progressiv beskattning för
den händelse han året efter får ett bra
skördeutfall. På det sättet skall vi väl
ändå inte organisera en statlig verksamhet.

Nu sägs det att det bereder vissa tekniska
svårigheter att göra på annat sätt.
Från utskottsmajoritetens sida framhölls
i andra kammaren att det kostade flera
miljoner kronor att göra någonting åt
detta. Hur bedömer man i andra sammanhang
ett rättviseproblem? Är det
rimligt och riktigt att man skall handskas
med problemet på detta sätt? Jag
undrar om man kan säga det.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. skördeskadeskyddet m. m.

Det berättas att det är med våra i
riksdagen invalda statsråd som det heter
i kupletten: De är kanske inte hemma,
men de tänker på oss. De har sina
högtalare, med vilka de avlyssnar kammarens
förhandlingar. Ja, så lär visst
ha hänt i enstaka fall. Mer vill jag inte
yttra mig om den saken. För den händelse
så emellertid skulle vara fallet just
nu, skulle jag till jordbruksministern
vilja rikta en vädjan: Tag kontakt med
finansministern och försök få en uppgörelse
med riksskattenämnden om ändrade
tillämpningsbestämmelser, som gör
att man godtar efterdeklarationer avseende
skördeskadeersättningar, vilka har
utfallit under ”fel” år, så att de kan bli
redovisade det år dit de hör. En sådan
enkel sak skulle i varje fall provisoriskt
bereda möjlighet för jordbrukarna
att med hjälp av sina organisationer
åstadkomma framstötar om att få göra
efterdeklarationer. Det strider visserligen
mot nu gällande principer, ty inkomsten
erhålles ju när skördeskadeersättningen
beviljas, men det strider inte
mot rättsmedvetandet, som säger att
pengarna skall beskattas det år då skördeskadan
uppstår.

Sedan övergår jag till de ärenden som
berörs i reservationen 2. De som har
sysslat med sådana här saker och som
har hefunnit sig i den pinsamma situationen
att de bland många människor,
som sitter mycket hårt till, har varit
tvungna att avgöra vilka som skall erhålla
de s. k. behovsprövade tilläggen
rosar inte den marknaden. De är inte
glada åt sitt arbete. Det är mycket svårt
att med så begränsade resurser som det
här är fråga om åstadkomma en ens tillnärmelsevis
rättvis gradering där behoven
ofta är lika stora.

Här gör jag en parentes. Det är populärt
att tala om ett utjämningskonto,
som skulle klara situationen för jordbrukarna
i detta fall. För dem som är
hårt trängda, för dem som skrev växlar
på våren för utsäde och drivmedel
m. m. och sedan drabbades av det dåliga
skörderesultatet på hösten är det ing -

en hjälp att ha pengar på ett konto, när
likviditeten är hårt ansträngd. De som
sitter bättre till ekonomiskt klarar sig
ju. Men tänk i någon mån också på dem
som har en sämre ekonomisk ställning!
För exempelvis alla dessa som med små
ekonomiska resurser startar nya jordbruk
betyder det oerhört mycket att få
pengarna i tid.

Jag återgår nu till de behovsprövade
skördeskadebidragen.

Skördeskadebidrag är ingen trevlig
utväg. Visst har systemet i fråga om
skadebidragen förbättrats — det har
herr Mossberger rätt i, och varför skulle
detta område utgöra det enda där
inga förbättringar skett under senare
år? — men det är fortfarande så bristfälligt
att orättvisorna är uppenbara och
påtagliga. Så länge systemet fungerar illa,
så länge bör det enligt min uppfattning
vara befogat att ha behovsprövade
bidrag i en omfattning som möjliggör
en rimlig och rättvis prövning, åtminstone
som en kompensation för det
skördeskadestatistiska lotteriet. Jag tror
att det skulle innebära ett framsteg och
en lättnad även för dem som har ansvaret
att bland lika illa ställda fördela
behovsprövade bidrag.

Jag hade givetvis velat tala litet mera
systematiskt om problemet i stort på
detta område, eftersom det är sista
gången jag bär tillfälle att yttra mig i
det här ärendet. Jag skall emellertid
nöja mig med vad jag här har sagt.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till dels reservation 1, som kräver
en översyn av och bättre resurser för
de organ som skall handlägga ärendena
om skördeskadeskydd, dels också reservation
2, som dock innebär ett försök
att rätta till de värsta orättvisorna och
att hjälpa dem som har det svårast ekonomiskt
ställt.

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag förlänger debatten. Jag brukar
emellertid inte vara så flitig i den här

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

talarstolen, och dessutom är det för
mig — liksom för herr Ferdinand Nilsson
— sista gången jag har tillfälle att
delta i en överläggning i riksdagen om
skördeskadeskyddet.

Jag tyckte nog att herr Mossberger
hade ett alltför obegränsat förtroende
för skördestatistiska nämnden och dess
verksamhet.

Jag framhöll i mitt tidigare anförande
att även reservanterna har förtroende
för det arbete som utförs av skördestatistiska
nämnden. Men om man bara
låter sig nöja och är belåten med vad
myndigheterna gör då blir det inga förbättringar,
då för man sannerligen inte
utvecklingen framåt. Därför har vi inte
tvekat att framföra önskemål om förbättringar
på detta område, även om
vi återkommer år efter år med samma
förslag.

Erfarenheterna från år 1969 visar att
skördeskadeskyddet fortfarande är behäftat
med svagheter. Många önskemål
om förbättringar kan framföras.

De motioner som väcktes i denna
fråga vid riksdagens början avspeglar
en del av de bekymmer som de praktiska
jordbrukarna hyser just när det
gäller effektiviteten och tillförlitligheten
i skördeskadeskyddet.

Vi reservanter menar att de erfarenheter
som gjorts under år 1969, då vi
hade de största och besvärligaste skördeskadorna
under det nuvarande systemets
tillvaro, bör utnyttjas för att
åstadkomma förbättringar. Man bör ge
informationer och ta kontakter i båda
riktningarna, såväl från de utövande
jordbrukarna och deras organisationer
till de statliga myndigheterna som vice
versa, från de statliga myndigheterna
ut till jordbrukarna och jordbrukets
organisationer.

Vi anser att ett sådant önskemål får
större tyngd om riksdagen ställer sig
bakom detsamma, om man inte bara
viftar bort förslagen och hänvisar till
att det pågår en ständig översyn och
kontroll av systemet.

Ang. skördeskadeskyddet m. m.

Föregående talare har redan anfört
att vi nått resultat tidigare genom att
föra fram våra förslag undan för undan.
Jag påpekade själv i mitt första
anförande att exempelvis det nuvarande
ansökningsförfarandet inte genomförts
av sig självt, utan delvis var ett
resultat av år efter år återkommande
önskemål från riksdagens sida om ett
annat förfaringssätt än det gamla. Detta
är motivet till att vi även i år vill
ge eftertryck åt våra önskemål genom
ett uttalande från riksdagens sida.

Herr talman! Till sist vill jag säga
några ord om reservation 2. Jag har
inte vid utskottsbehandlingen anslutit
mig till denna reservation — i år lika
litet som tidigare. — Jag vill emellertid
nu deklarera att efter utskottsbehandlingen
av ärendet har det framkommit
sådana omständigheter att det kan vara
motiverat att även stödja reservation 2.
Det är vissa grödor som har blivit direkt
missgynnade i skördeutfallet 1969.
Här har nämnts potatisen, som i alla
delar av landet vållar stora problem.
Skörden har delvis slagit fel på många
håll, men på grund av prisutvecklingen
har detta inte medfört någon skördeskadeersättning.
Det gamla ordspråket,
att när det regnar välling har den fattige
ingen sked, gäller även på detta
område. Därför kommer onekligen behovet
av medel för behovsprövade bidrag
att öka efter 1969 års skörd.

Om jag hade haft reda på dessa förhållanden
vid utskottsbehandlingen,
skulle jag säkerligen också ha anslutit
mig till reservation 2.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 1 förekomna
yrkandena propositioner,

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Om prövning av handikappads önskan att erhålla fosterbarn

först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Carl Eskilsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr It
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 63.

Herr Stefanson (fp) anmälde, att
han vid den nu företagna voteringen
avsett att rösta nej men av misstag nedtryckt
ja-knappen.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 2 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Skagerlund

m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Skagerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr It
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Skagerlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Skagerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 64.

Om prövning av handikappads önskan
att erhålla fosterbarn

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av motioner om prövning av
handikappads önskan att erhålla fosterbarn.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 268, av fru Wallentheim m. fl.,
samt 11:302, av fru Lewén-Eliasson
och herr Andersson i Södertälje, hade

Onsdagen den 8 april 1!)70

Ni 15

Om provning av hundikappads önskan att erhålla fosterbarn

föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om åtgärder syftande till att ute
i kommunerna säkerställa en objektiv
och allsidig prövning före beslut rörande
handikappads ansökan att erhålla
fosterbarn.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna
I:2(i8 och 11:302 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Vid läsningen av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 14 gör jag på nytt reflexionen att
det visionära, konstruktiva tänkandet
är betydligt mindre när det gäller
”små” och vardagsnära ting än då det
exempelvis är fråga om Norrlandsälvarna.

För att få bättre garantier för att
ansökningar från handikappade personer
om att ta fosterbarn inte avslås på
osakliga grunder vill jag, herr talman,
trots det enhälliga utlåtandet säga några
få ord som motionär.

Påpekanden om denna sak har kommit
utifrån fältet, från personer i kommunal
verksamhet och med stor erfarenhet.
I ”Råd och anvisningar” står
det — utom ett helt godtagbart förbud
för fosterbarnsplacering — att kontaktbesvärande
lyten som syn- och hörselnedsättningar
och nedsatt rörelseförmåga
som innebär skötselsvårigheter
bör beaktas. Det är det man gör,
i överkant. Formuleringarna i ”Råd
och anvisningar” ges olika tolkningar
i olika barnavårdsnämnder. Statens
handikappråd tycker att det också
finns anledning till detta. Man skriver
nämligen i sitt remissutlåtande att man
finner vissa punkter i dessa anvisningar
diskriminerande, och man ifrågasätter
starkt om de exemplifierade handikappen
verkligen utgör svåra hinder
för kontaktskapande och tillsyn av
barn.

Handikapp kan naturligtvis vara av
olika grad, svårare eller lättare, och
beröra olika mänskliga funktioner.
Med dagens tekniska hjälpmedel som
man på allt sött utvecklar, med ökade
insatser i samhälls- och byggnadsplanering
etc. strävar man intensivt atl
normalisera de handikappades tillvaro,
och man lyckas i många fall. Vi möter
också betydligt skadade personer i yrkeslivet
som där gör en utomordentlig
insats. Vi förundras numera inte alls
när vi möter skadade personer som
bilförare eller som utövare av lagidrott.
Vi möter rullstolsbundna och
andra som praktiskt verkande eldsjälar
i olika förenings- och samhälleliga
sammanhang.

Men i dessa frågor finns det kvar en
obegriplig fördom och en stor okunnighet,
som leder till att man är förfärligt
rädd att placera barn hos handikappade
personer. Det ligger inte alls
något fördömande i detta konstaterande.
Det man kanske aldrig direkt personligen
ställs inför eller möter bara
sporadiskt, det leder naturligtvis omedvetet
till en återhållande känsla när
man står i den ställningen att man
skall ta ett viktigt ansvar, som det ju
är fråga om då man skall placera ut
barn. Men jag anser att socialstyrelsens
”Råd och anvisningar” i många fall
förstärker och bidrar till att handikappet
får en större negativ betydelse än
vad som är sakligt befogat när man
skall handlägga ärenden av detta slag.

Motionärerna har helt enkelt bara
velat att man när det gäller fosterbarnsansökningar
från handikappade
personer skall inhämta ett sakkunnigt
utlåtande för att säkerställa en rätt bedömning
av handikappet från funktionell
synpunkt. Barn skall aldrig betraktas
som botemedel för att lindra vuxna
människors lidanden. Men det finns ju
heller ingen rimlig anledning att öka
detta lidande på osakliga grunder genom
att vägra en mycket barnkär person
eller familj att få vården om andras
barn när man på grund av olyck -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

liga omständigheter inte kan få något

eget.

Är det fråga om släktbarn, säger beredningsutskottet,
skall man ta hänsyn
till detta. Släktskap är emellertid inte
någon garanti för att det finns en känslobindning.
Förutsättningarna är i
många fall lika stora att en sådan känslobindning
kan uppstå till andra personer
och till handikappade personer,
som man får förutsätta verkligen har
ömhet och intresse för barn när de gör
en ansökan av detta slag. Naturligtvis
skall i dessa som i alla andra fall de sökandes
personliga förutsättningar och
förhållanden noggrant prövas och utredas.

Man kan, herr talman, till nöds förstå
att socialstyrelsen slår vakt om sitt eget
tryckalster, som den anser täcka vad
det är fråga om. Utskottet tar emellertid
inte hänsyn till erfarenheterna ute
på fältet och inte heller till statens handikappråd
som man får förutsätta har
sakkunskap på området. Det är för mina
förståndsgåvor helt obegripligt att allmänna
beredningsutskottet har avvisat
en begäran som inte innebär någon utvidgning
utan bara är avsedd att säkerställa
en objektiv bedömning inom ramen
för nu gällande bestämmelser.

Detta rör väsentliga och djupt mänskliga
frågor, människor som upplever sin
utestängdhet nu och i dag. Förlåt mig,
ledamöter av allmänna beredningsutskottet,
med litet mer fantasi och med
litet större försök till inlevelse i dessa
problem borde man ha kunnat avstå
från den hänvisning till en pågående utredning
som man gör i detta utlåtande.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av motioner om
utbildning i medicinsk teknik;

nr 16, i anledning av motion om samordning
av den civila och militära
sjukvårdsutbildningen;

nr 17, i anledning av motioner om
en regionplan för användningen av
landets grustillgångar; och

nr 18, i anledning av motion om offentliga
utfrågningar i statliga utredningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 17, i anledning
av motioner om automatisk överföring
av medel från postlönekonto till annan
bank, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 18, om verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik I

denna punkt hade utskottet lämnat
en redogörelse för den ekonomiska utvecklingen
under år 1969 samt den av
riksbanken under nämnda år förda
penning- och valutapolitiken.

Punkten avslutades med en förklaring,
att utskottet velat för riksdagen
omförmäla vad i detta ärende förekommit.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande kreditpolitiken

a) av herrar Åkerlund (m), Strandberg
(m) och Enarsson (m), vilka ansett,
att utskottets omförmälan i viss
del bort hava den lydelse, reservationen
visade;

b) av herr Nils Theodor Larsson
(ep) och herr Börjesson i Glömminge
(ep), vilka ansett, att utskottets omförmälan
i viss angiven del bort er -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

hiilla den lydelse, denna reservation
visade;

2) beträffande valutapolitiken

av herrar Åkerlund (ni), Strandberg
(m) och Enarsson (m), vilka ansett,
att efter visst stycke i utskottets omförmälan
bort tillfogas ett avsnitt av i
reservationen angiven lydelse.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande punkt
jämväl finge beröras punkten 2 i detta
utlåtande.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Kännetecknet för en
stark regering är väl att den i en svår
situation vågar ta ansvar för och öppet
förklara nödvändigheten av impopulära
åtgärder. Den besvärliga ekonomiska
situation som vi nu befinner oss i måste
alltså regeringen helt ta ansvar för. Att
den nationella utvecklingen i viss utsträckning
har påverkat det uppkomna
läget skall inte bestridas, men det fritar
inte regeringen från att den förda ekonomiska
politiken i Sverige på ett avgörande
sätt medverkat till den aktuella
situationen.

Bankoutskottets utlåtande nr 18 är
daterat den 19 mars i år. På s. 7 framhåller
utskottsmajoriteten, att en så
kraftig åtstramning av kreditpolitiken
som den som genomförts under 1969 får
till konsekvens att i och för sig väl motiverade
låneanspråk inte kan tillgodoses.

Jag nämnde, herr talman, att detta
bankoutskottets utlåtande var daterat
den 19 mars. Dagen efter bankoutskottets
justering av föreliggande utlåtande,
den 20 mars — kan man läsa i statsrådsprotokollet
— betecknar regeringen
konjunkturläget som ansträngt, så
att vi nu har ett stramt kreditmarknadsläge.
Detta framgår också av proposition
nr 101 som helt överraskande
lades på riksdagens bord under gårdagen.
Jag vet inte om man i departementet
den 19 mars på eftermiddagen hade
hunnit läsa de reservationer som mode -

rata samlingspartiets talesmän avgivit.
Vad vi särskilt har tryckt på i reservationerna
till detta bankoutskottets utlåtande
är att de varningstecken som
framskymtade redan åren 1967 och 1968
enligt vår bedömning bättre borde ha
beaktats av riksbanken.

Herr talman! Min partikamrat herr
Åkerlund kommer att närmare utveckla
innehållet i reservationerna under såväl
punkten 1 som punkten 2. Jag skall
därför bara ta upp ett enda litet avsnitt.
Personligen kan jag inte oreserverat ropa
hurra åt den prioriteringsprincip
som utskottsmajoriteten talar sig varm
för. I utskottsutlåtandet heter det på s.
7: ”Utskottet vill i detta sammanhang
uttala sin tillfredsställelse över att de
prioriterade områdena, däribland bostadsbyggandet,
kunnat få sina kreditbehov
tillgodosedda.”

Enligt min bedömning kan det med
tanke på det finansiella läget under år
1969, vilket fortfarande består, inte på
något sätt synas orealistiskt att till närmare
prövning uppta just frågan om
riktigheten i rådande prioritering. Visst
vill vi alla bygga bostäder i tillräcklig
omfattning, men vad är det för mening
med att färdigställa nya bostadsområden
och samtidigt förhindra att dessa,
om vilka förslag redan har framlagts,
inte förses med nödvändiga serviceanordningar? Min

frågeställning blir: Har regeringen
saknat och saknar regeringen alltjämt
politiskt mod att ändra prioriteringsprinciperna?
Måste vi trots ett synnerligen
ansträngt kreditläge vidhålla
kravet på exempelvis byggandet av
100 000 nya lägenheter, framför allt som
de enligt gårdagens förslag från början
inte skall få tillgång till serviceanläggningar? Det

gäller här, herr talman, inte bara
frågan om det skall byggas 100 000 eller
90 000 bostäder, utan det är i själva
verket nettotillskottet som är det intressanta.
Bygger vi 100 000 bostäder
och river 40 000, blir ju nettot endast
60 000. Precis samma netto kan man

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

uppnå, om man bygger 90 000 och river
endast 30 000 lägenheter. Jag kan därför
inte instämma i den prioriteringsprincip
som utskottet talat sig varmt för,
och det framgår också av reservation
1, till vilken jag ber att få yrka bifall.

I ett läge där alla krafter borde anspännas
för att tillgodose särskilt exportindustrins
kapitalbehov borde enligt
min mening bostadsbyggandet ha
medtagits vid bedömningen av lämpliga
åtgärder. Då så icke tidigare skett, är
det nu hög tid att frågan aktualiseras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 1 a och 2.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! I sin förvaltningsberättelse
för år 1969 säger riksbanken om
verksamhetsårets valutautflöde att det
tidigare bara en gång ägt rum ett valutautflöde
av motsvarande omfattning,
nämligen under tolvmånadersperioden
från halvårsskiftet 1946 till halvårsskiftet
1947, då riksbankens och affärsbankernas
nettobehållning av guld och
valutor minskade från knappt 2,7 miljarder
kronor till drygt 600 miljoner
kronor, d. v. s. med över 2 miljarder
kronor.

Vad dechargen i år haft att granska
och bedöma är alltså först och främst
de största valutaförlusterna sedan
1946/47. För det andra har den haft
att ta ställning till den hårdaste kreditåtstramningen
och det högsta ränteläget
i mannaminne. För det tredje har
den tillika blivit ställd inför de grövsta
utfall mot det svenska privatbanksväsendet
som på mycket länge förekommit
från offentligt håll.

Hur har vi hamnat i denna situation,
herr talman? Hur skall vi bedöma den,
vad kan vi lära av den och vad bör vi
göra för att för framtiden komma in
på sunda banor?

Samtliga de tre reservationer som
från vårt håll fogats till detta bankoutskottets
utlåtande slutar med anvisningar
om vad som enligt vår mening
bör göras i positiv och uppbyggande

anda för att komma över puckeln i vår
väg till ekonomisk hälsa för svenska
folket. Våra reservationer innehåller
dock även kritik, som jag hoppas att
riksdagens ledamöter finner vara hovsam
i formen men som vi reservanter
själva anser vara stark i sak och besk
till innehållet, som sanningen många
gånger är att höra för den som felat.

Våra reservationer berör penningoch
kreditpolitiken, valutapolitiken och
den s. k. 360-procentsräntan. Jag skall
redogöra för dem i nämnd ordning.

I grund och botten är det bristen på
samordning mellan kreditpolitiken och
valutapolitiken som ställt till våra nuvarande
svårigheter. Det är en under
flera år utsträckt process som nu mognat
ut i rena krissymtom. Jag vågar
säga att flagranta felbedömningar
gjorts av vad våra verkliga kapitalresurser
medgett oss och av vad man
trott sig kunna tillåta sig i form av
kreditgivning.

Det är inga efterhandsrationaliseringar
jag kommer med, ty vi har i
tidigare års reservationer utfärdat bestämda
varningar mot den släpphänta
likviditets- och kreditpolitiken. Denna
har präglats av ryckighet och instabilitet,
som trätt i dagen så fort smärre
valutarubbningar inträffat.

Vad som framför allt ger anledning
till kritik är enligt min mening underlåtenheten
att dra de penningpolitiska
konsekvenserna av den omsvängning
från kapitalinflöde valutavägen 1965/
66 till utflöde 1967, en omsvängning
från ett plus på cirka 500 till ett minus
av cirka 200 miljoner kronor. Det hela
var dock så tydligt skönjbart att man
frågar sig varför inte riksbanken mäktade
observera denna omsvängning.

Så kom då i fjol det starka valutautflödet
med dess omedelbara marknadsmässiga
kapitalknapphet och likviditetsbrist.
Hur kan någon tro att man
kan häva något sådant med kreditpolitikens
hjälp? Det var ju en utländsk
kredit som gick förlorad när valutorna
gick ned.

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Ang.

Det blev också en häftig och stark
kreditåtstramning och en reduktion
med 2,5 miljarder kronor av, som det
heter, den nytillkomna kreditförmedlingen.
Skulle inte riksbanken, som
dess bättre sent omsider reagerade rikligt,
ha dragit åt tömmarna på likviditets-
och kreditpolitiken, så skulle den
själv ha finansierat underskotten i valutabalansen
och gett valutautflödet ett
självgenererande s. k. kumulativt förlopp,
som den nationalekonomiska termen
lyder.

Min kritik är hård mot riksbanken
för att den väntade så länge med anpassningen
av kreditpolitiken och därigenom
tvangs göra åtstramningen så
häftig och kraftig.

Extra hård blev åtstramningen genom
att statens och bostadsbyggandets prioriterade
kreditanspråk till och med
fick stiga i en reducerad kreditram.
Näringslivets andel av nytillskotten till
kreditmarknaden reducerades nästan
till hälften av vad den var år 1968. Man
kan säga att kusken-riksbanken förstod
att han måste strama åt tyglarna på
hästen; men det var bara i högra tömmen
han drog, och så körde han hästen
ner i valutadiket.

Det var ett mycket olyckligt beslut
riksdagen en gång fattade, och jag har
själv kritiserat det i denna kammare
för några år sedan, att riksbanken skulle
åläggas att prioritera vissa krediter
eller över huvud taget prioritera. Det
är principiellt alldeles felaktigt att ge
en centralbank andra direktiv än att
upprätthålla det inhemska och det yttre
penningvärdet genom att ålägga den
att ta på sig väsensfrämmande fördelningsuppgifter,
t. o. in. i detalj. Det är
helt enkelt centralbankspolitisk infantilitet.
Men när och om riksbanken känt
sig bunden av dessa prioriteringsregler,
bör det vara klart att bundenheten
under alla förhållanden inte behöver
kännas så hård och regeln tolkas så
snävt att menliga följder inträder för
valutautvecklingen och riksbankens

riksbankens penning- och valutapolitik
möjligheter att tillvarata sina primära
målsättningar. Att riksbanken under
1969 fört eu restriktiv kreditpolitik
har varit ofrånkomligt och riktigt, men
man nödgas fälla det omdömet — såsom
även gjorts inom bankofullmäktige
— att riksbanken vid tillämpningen
måste sträva efter att vinna allmänt
förtroende och förståelse för sin politik.
Det har varit särskilt påkallat, när
politiken varit så drastisk på ett håll,
nämligen mot näringslivet, och så frikostig
på ett annat, nämligen mot staten
och bostadslåneinstitutionerna.

Vad de andra borgerliga partierna
beträffar skall jag nöja mig med att
konstatera att folkpartiet har anslutit
sig till socialdemokraterna i fråga om
kreditpolitiken och att centerpartiet
velat motsätta sig diskontohöjningen i
juli i fjol. Om riksbanken följt cp-linjen
skulle måhända hundratals miljoner
kronor i valutor ytterligare ha gått
förlorade för landet.

I fråga om valutapolitiken har inte
något av de andra partierna gjort något
uttalande, inte heller socialdemokraterna.
Jag har år efter år tidigare
uttryckt min förvåning över att utskottet,
d. v. s. majoriteten, inte anser sig
kunna kosta på sig någon annan yttring
än den som består i att ordet valutapolitiken
återfinns i rubriken till punkten
1 i utlåtandet; i övrigt ingenting
alls. Jag vet inte om jag får tolka detta
så att majoriteten i det väsentliga är
nöjd med vad som har hänt på valutafronten.
Nog är det i andra sammanhang
ett tecken på att allt står väl till,
om ett utskott inte finner anledning att
göra någon som helst kommentar med
anledning av en händelseutveckling.
Då synes den vara godtagen. Jag måste
fråga: Är det politisk impotens, för att
tala med herr Strängs ord i ett annat
sammanhang, som läggs i dagen från
utskottsmajoritetens sida? För mig är
detta helt ofattbart. Jag måste fråga
herr Ståhle och andra majoritetens talesmän:
Är ni verkligen helt och hållet

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

nöjda med en förlust för landet av 350
miljoner dollar enbart under år 1969?
Varför tiger ni?

Vi reservanter har först konstaterat
att kronans dollarkurs hållits oförändrad
under 1969. Som alla intresserade
känner till, var det måhända någon
vacklan i februari månad på denna
front; men det tillhör nästa års decharge,
inte årets. Den direkta bindningen
till dollarn har accentuerats.
Detta uttalande har vi gjort för att markera
ett nytt läge i förhållande till vad
vi sade i fjol, då vi konstaterade att
kronans värde i förhållande till guldet
sjunkit cirka 20 procent genom den
dåvarande allmänna guldprisstegringen.
Genom vårt medlemskap i internationella
valutafonden har kronan som
bekant en dubbel bindning, dels till
guldet, dels till dollarn. Men den ändringen
har inträffat att guldets ställning
i förhållande till världens länder
och internationella valutafonden bär
undergått en viss icke oväsentlig förskjutning
under fjolåret. I verkligheten
har den stärkts, men kronan har bundits
mer till dollarn än till guldet.
Framtiden får utvisa vad detta kommer
att innebära för kronans del.

Genom en mellan Sydafrikanska republiken
och Förenta staterna träffad
överenskommelse, som även vissa europeiska
länder och Internationella valutafonden
på förhand diskuterat, har förutsättningarna
för guldtillförseln till det
internationella valutasystemet reglerats
från årsskiftet. Dels har guldets nyckelroll
konfirmerats, dels skall den s. k.
tvåprismarknaden bestå med förpliktelser
nu för Internationella valutafonden
att köpa allt det guld som inte kan
säljas på fria marknaden till högre pris
och som Sydafrika önskar sälja — köpa
det för 35 dollar per ounce. Ett minimipris,
ett golv, har därmed lagts för
guldpriset. För den internationella räntenivån,
som ju har betydelse också för
vårt lands ränteläge, är detta av vikt,
eftersom likviditetstillskott av guld till
det internationella betalningssystemet

kan få räntesänkande effekt, medan
uteblivna tillskott också kan verka höjande
på densamma. För vårt lands del
betyder nu detta att även vi har via Internationella
valutafonden inkopplats
på guldköpsarrangemangen. Som alla
här vet, har jag önskat att vi tidigare
själva hade ordnat denna angelägenhet
genom att förstärka vår guldkassa. Men
det har jag tyvärr inte fått gehör för.
Nu tvingas vi vara med, men på ett annat
och för oss sämre sätt. Vår guldkassa
är, som vi framhåller återigen i vår
reservation, liten vid en internationell
jämförelse. Det kommer att visa sig redan
om ett par dagar, då regeringen förelägger
riksdagen nya förslag, som jag
skall återkomma till när frågan har aktualiserats.
Det är verkligen beklagligt
att man så envist har avvisat vår guldköpspolitik,
när den ännu kunde utföras
förhållandevis enkelt.

Vad som nu på valutapolitikens område
framstår såsom det väsentligaste
är att åter bygga upp valutakassan,
d. v. s. i praktiken blir det nu dollarförråden,
eftersom kronan har bundits
starkare till dollarn, vilket jag nyss sade.
Det är ju dollar våra valutaförluster
har gällt, och det blir dollar som måste
återanskaffas, eftersom dollarn är den
i praktiken enda valuta som är internationellt
gångbar i stor skala. I enlighet
med intentioner som har kommit till
uttryck inom bankofullmäktige måste
nu återuppbyggnaden av valutakassan
ges högsta prioritet.

Valutastyrelsen har i sin berättelse
såsom en möjlighet pekat på en långsiktig
basering av vår betalningsbalans på
kapitalimport. Enligt reservanternas
mening kan en sådan politik inte vara
tillrådlig, alldeles bortsett från vilka
möjligheterna är för det s. k. rika Sverige
att leva på fattigare länders lån.
Rent temporärt finns naturligtvis en
teoretisk möjlighet att utnyttja Internationella
valutafondens resurser, och
eventuellt kanske några andra tillfälliga
lånemöjligheter. Att basera vårt lands
valutapolitik på sådana tillfälliga ar -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

rangemang kan dock inte rekommenderas.
Vi måste ta oss själva i kragen och
rätla till de misstag som obestridligen
har gjorts. I)et kommer vi til syvende
og sidst inte ifrån, lntr mycket vi än
skulle försöka vigga oss fram i livet
med lån och växlar.

Herr talman! Såsom ett led i riksbankens
kreditpolitik bemyndigade bankofullmäktige
på riksbankschefens begäran
denne att vidta åtgärder för en direkt
begränsning av bankernas upplåning
i riksbanken. Det är denna fråga
som behandlas i reservation 3 under
punkten 2. Bemyndigandet gavs den 10
juli i fjol. Det var med andra ord en delegation
av en fullmakt till riksbankschefen.
Den var inte tidsbegränsad. Den
förutsatte att bankerna skulle erhålla av
riksbankschefen fastställda, föränderliga
s. k. limiter för sin upplåning i riksbanken.
Extra stöd kunde erhållas på,
som det hette, okonventionella och speciella
villkor. Dessa villkor hemlighölls,
men det sades att de i efterhand kunde
komma att mildras.

Riksdagens revisorer, som även har
att revidera riksbanken, har tagit upp
frågan om den rättsliga grunden för
detta förfarande och anmodat ställföreträdande
justitieombudsmannen Wennergren
att verkställa en utredning,
självfallet utanför sin ordinarie tjänstgöring.

Justitieombudsmannen Wennergren
har för sin del funnit att denna rättsliga
grund måste sökas inom avtalsfrihetens
civilrättsliga ram och i riksbankens
frihet att sköta penningpolitiken.
Utskottsmajoriteten anser att rättsgrunden
väsentligen ligger på offentligrättens
grund, och jag delar för min del i
all anspråkslöshet den meningen. Emellertid
minskar inte detta enligt min
uppfattning det krav som just därigenom
måste ställas på en offentlig institution
som riksbanken att uppträda med
öppet visir.

Frågan om limiterna har emellertid
också en penningpolitisk sida. Justitieombudsmannen
Wennergren ingår inte

på denna fråga, som han anser ligga
utanför hans uppdrag. Riksdagsrevisorerna
framhåller att den penningpolitiska
sidan får bedömas i ett större sammanhang
vid granskningen av penningoch
valutapolitiken. Det tillkommer
alltså bankoutskottets ledamöter att göra
denna bedömning. Vi reservanter
har därvid framfört vissa kritiska synpunkter
och önskemål i reservationen
3. Utskottets majoritet finner intet skäl
för närvarande att ingripa reglerande
mot den penningpolitiska användningen
av limiterna och är helt nöjd — naturligtvis,
hade jag så när sagt. Hade,
herr talman, något annat varit att
vänta?

Den nya metodiken är emellertid ingenting
okänt i andra länder än vårt.
Det är bara det att när den tillämpas
riktar den sig inte bara mot bankerna.
Staten är utomlands snarare den som
oftast är underkastad upplåningsbegränsningar.
Här i vårt land gynnas
däremot staten speciellt. Sådant kan
också förekomma i andra länder, i synnerhet
om där föreligger särskilt kritiska
situationer. Som så allvarlig har
jag dock inte kunnat finna fjolårets situation
vara.

Eftersom det nu introducerats en ny
metodik till de redan existerande, såsom
likviditets- och kassakvoter, så anser
vi att metodiken bör allsidigt prövas
med avseende på dess syfte, innehåll
och former. Eljest finns risk för att
skönsmässighet och godtycke utvecklas.
Om tekniken skall bibehållas, bör man
också göra den generellt verkande, så
att inte endast bankerna utan även staten
och bostadslåneinstitutionerna
kommer in under den. Därför begär vi
en utredning av frågan.

Vad beträffar 1969 års utlåningsbegränsning
anser vi i och för sig syftet
därmed motiverat och har funnit åtgärderna
tjänliga. Det är alltså rent tekniskt
som de varit tjänliga. Syftets nödvändighet
bestrider vi inte. Däremot är
vi skeptiska till lämpligheten i metoden
— det vill jag inte sticka under stol

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

med. Det är många skäl för detta, såsom
jag redan pekat på.

Andra sådana skäl är brister i själva
förfarandet. Det har sålunda, som jag
tidigare nämnt, saknats tidsbegränsning
i bemyndigandet. Hur länge skall detta
förfarande för övrigt få fortsätta? Vet
någon det? I varje fall vet icke bankoutskottets
ledamöter något om detta.

De okonventionella och kännbara
villkoren är för vittgående. Nu vet de
berörda vad dessa villkor gått ut på.
Men vet de något om vad riksbankschefen
nästa gång kommer att finna vara
”okonventionellt och kännbart”? Vet
någon här det? Detta kan enligt vår
mening inte vara en tillfredsställande
ordning.

Justitieombudsmannen Wennergren
har lämnat det öppet om en 360-procentig
ränta står sig inför en domstolsprövning.
Skulle han verkligen ha sagt så,
om han tror på att den skulle stå sig?
Jag vet inte, men detta är heller inte ett
tillfredsställande tillstånd i vårt samhälle.

Från rättssäkerhetssynpunkt måste
full klarhet råda om riksbankens intentioner.
Riksbanken kan enligt vår mening
aldrig nå förtroende inom vad som
utomlands brukar kallas den officiella
familjen. Detta uttryck anger att i denna
familj av centralbanker och affärsbanker
skall råda ett gott och förtroendefullt
förhållande. Ett sådant förtroende
kan icke råda, om man tillgriper
alltför drastiska åtgärder i sin politik,
alltför överraskande och alltför svåra
att förstå. Förtroendefull samverkan är
ändå en nödvändig förutsättning för att
vårt bankväsende skall kunna fungera
och lösa de stora uppgifter som förestår.

Jag vill, herr talman, med åberopande
av vad jag anfört hemställa att riksdagen
måtte med gillande av de uttalanden
som innefattas i reservationerna
1 a och 2 vid punkten 1 lägga utskottets
omförmälan till handlingarna.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1 b av mig och
herr Börjesson i Glömminge.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Den ekonomiska utvecklingen
i vårt land under år 1969 karakteriserades
av en snabb konjunkturuppgång
och av betydande påfrestningar
på vår betalningsbalans. Det är
mot denna bakgrund som bankofullmäktiges
åtgärder på det kredit- och
valutapolitiska området måste bedömas.

Konjunkturuppgången inleddes under
andra halvåret 1968 men tog fart
först under år 1969. Denna utveckling
motiverade att den ekonomiska politiken
lades om i åtstramande riktning.
Denna omläggning skedde inom arbetsmarknadspolitiken,
inom byggnadsregleringen,
genom uppskov med statliga
industribeställningar etc. Ett väsentligt
inslag i åtstramningen var den skärpning
av kreditpolitiken som vidtogs i
ett par etapper och som med särskild
styrka genomfördes under andra halvåret
i fjol.

En första serie av kreditpolitiska restriktionsåtgärder
beslöts av bankofullmäktige
i februari. Då höjdes diskontot
från 5 till 6 procent. Vidare föreskrevs
om likviditetskvoter för affärsbankerna
enligt gällande beredskapslagstiftning
om likviditets- och kassakvoter.
Slutligen träffades överenskommelser
om placeringsregler mellan å
ena sidan riksbanken och å andra sidan
sparbankerna, postbanken, försäkringsbolagen,
allmänna pensionsfonden
och centralkassorna för jordbrukskredit.

I juli beslöt fullmäktige om åtgärder
avsedda att ytterligare skärpa kreditpolitiken.
Diskontot höjdes med en procentenhet
till 7 procent. Vidare förordnades
om kassakvoter för affärsbankerna
enligt beredskapslagstiftningen. Slut -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

21)

Ang.

ligen bemyndigade fullmäktige enhälligt
riksbankschefen att vidta åtgärder
för att direkt begränsa bankernas uppläningsmöjligheter
i riksbanken. På
grundval av detta bemyndigande fastställdes
individuella tak för affärsbankernas
upplåning i riksbanken, som
tillämpades fr. o. in. den 15 augusti. Lånetaken
justerades efter band, och hänsyn
togs då bl. a. till säsongvariationer
i bankernas upplåningsbehov och till i
vilken utsträckning bankerna begränsat
sin utlåning till andra ändamål än bostadsbyggande.

Slutligen vidtogs i september vissa
åtgärder inom valutaregleringens område,
som mer direkt var inriktade på att
motverka försämringen av betalningsbalansen.

Effekten av de åtgärder jag här i
korthet har beskrivit blev en markant
åtstramning av kreditmarknaden. Under
andra halvåret 1969 avstannade
kreditexpansionen, och den totala nytillkomna
kreditförmedlingen på den
organiserade kreditmarknaden blev för
hela året 2,6 miljarder kronor mindre
än under år 1968.

När det gäller bedömningen av bankofullmäktiges
åtgärder på kredit- och
valutapolitikens områden vill jag först
konstatera att den inhemska konjunkturuppgången
och påfrestningarna på
vår yttre balans nödvändiggjorde en
åtstramning av den ekonomiska politiken.
Denna slutsats råder det, såvitt jag
kan förstå, allmän enighet om. Jag kan
citera vad utskottet skriver:

”Stora krav ställdes därvid på kreditpolitiken,
särskilt som möjligheterna att
tillgripa andra ekonomisk-politiska medel
var begränsade. Enligt utskottets
mening har således den kraftiga skärpning
av kreditpolitiken som genomförts
varit ett nödvändigt huvudmoment i
strävandena att bevara den samhällsekonomiska
balansen. Bankofullmäktiges
allmänna uppläggning av kreditpolätiken,
om vilken enighet rått inom
fullmäktige, kan utskottet alltså helt
ansluta sig till.”

riksbankens penning- och valutapolitik

.lag tycker att det iir väsentligt att slå
fast vad som här sägs, nämligen att bankofullmäktige
varit eniga när det gäller
den allmänna uppläggningen av kreditpolitiken
och alt utskottet ansluter sig
till denna uppläggning. Bakom skrivningen
från utskottet står såväl de socialdemokratiska
ledamöterna som mittenpartiernas
företrädare. Ilar jag tolkat
den moderata reservationen 1 a rätt
så vitsordar man även från det hållet
behovet av en kreditåtstramning.

Sedan kommer jag till frågan om det
sätt på vilket kreditåtstramningen genomförts
och de medel som kommit till
användning. På den punkten anser utskottsmajoriteten
att bankofullmäktiges
åtgärder har varit väl avvägda. Bakom
den bedömningen står socialdemokraterna
och folkpartisterna i utskottet
och — utom i fråga om räntehöjningen
i juli, som herr Nils Theodor Larsson
pläderat för — även centerpartisterna.

På moderat håll har man däremot
inte kunnat ansluta sig till utskottsmajoritetens
bedömning av bankofullmäktiges
politik, som också framgått av
herrar Åkerlunds och Strandbergs anföranden
tidigare. Man har presenterat
alternativa skrivningar beträffande såväl
kreditpolitiken och valutapolitiken
som de åtgärder för en direkt begränsning
av bankernas upplåning i riksbanken
som vidtagits.

Låt mig först ta upp ett par punkter
i reservationen rörande kreditpolitiken.

En huvudsynpunkt där tycks vara
att kreditåtstramningen under 1969 visserligen
varit nödvändig men att den
blev alltför häftig och stark och att en
stramare politik bort föras redan under
1967 och 1968. Nu skall vi väl inte
här diskutera kreditpolitiken under

1967 och 1968, men jag kan inte underlåta
att säga att reservanterna helt bortsett
från det väsentliga avvägningsproblemet
för kreditpolitiken under dessa
år. Under 1967 och större delen av

1968 var ju det allmänna konjunkturläget
sådant att en lätt kreditpolitik var

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

motiverad, samtidigt som valutautveeklingen
tidvis ställde krav på en åtstramning.
Att en stramare kreditpolitik med
åtföljande negativa konsekvenser för
produktion och sysselsättning skulle ha
varit motiverad under denna period
kan jag inte finna. Under fjolåret däremot
nödvändiggjorde tendenserna i
fråga om såväl den inhemska konjunkturutvecklingen
som den yttre balansen
eu skärpning av kreditpolitiken. På
den punkten tycks vi vara ense.

En annan fråga som tas upp i reservationen
gäller kreditgivningens fördelning
på olika grupper av låntagare. Reservanterna
anser tydligen att näringslivet
inte fått en tillräcklig andel av
krediterna. Reservanterna säger om detta
att ”även vid nuvarande reglering av
kreditmarknaden möjlighet funnits till
en sådan avvägning mellan olika behov
att näringslivets angelägna kreditanspråk
blivit tillgodosedda i högre grad”.
Men en ökad andel för näringslivet måste
ju ha inneburit mindre andelar för
andra sektorer, eftersom reservanterna
inte anser att det totala kreditutbudet
bort göras större. Och mycket riktigt:
staten och bostadsbyggandet borde enligt
reservanterna inte ha tillåtits att få
sina kreditbehov tillgodosedda. Jag citerar:
”De generella direktiven om

prioritering av krediter för statens och
bostadsbyggandets behov bör enligt utskottets
uppfattning inte ges en så snäv
tolkning att klart menliga följder inträder
för valutautvecklingen.”

Jag finner detta ställningstagande
uppseendeväckande. Riksdagen fattar
ju beslut om statens utgifter och inkomster
och tar därvid ställning till
statsupplåningens storlek. Riksdagen
fattar också beslut beträffande omfattningen
av bostadsbyggandet. Men nu rekommenderar
alltså moderata samlingspartiet
bankofullmäktige att sabotera
statsmakternas beslut genom att inte
släppa fram den upplåning som ett genomförande
av dessa beslut kräver.

I det sammanhanget vill jag erinra om
vad bankoutskottet uttalade i sitt av

riksdagen godkända utlåtande nr 17 år
1962 i anledning av förslag till lag om
bl. a. likviditets- och kassakvoter samt
placeringskvoter. I fråga om statens och
bostadsbyggandets upplåning framhöll
utskottet: ”Reslut om bur stor del av
samhällets resurser som skall ägnas åt
statliga ändamål och åt bostadsbyggande
fattas av riksdagen. För de organ
som handhar de kreditpolitiska instrumenten
är dessa beslut ett faktum som
måste tagas till utgångspunkt för handlandet.
Medel för dessa ändamål får förutsättas
komma att uppbådas under alla
förhållanden.” Bakom detta uttalande
stod bl. a. högerpartiet. De riktlinjer
som slogs fast vid det tillfället har också
under den återstående delen av 1960-talet allmänt ansetts böra ligga till
grund för fördelningen av kreditutrymmet.

Herr talman! Om moderata samlingspartiet
nu vill ha någon ändring av de
här angivna principerna är det enligt
min mening inte rätta vägen att rekommendera
bankofullmäktige att bryta mot
dem.

Låt mig så gå över till den moderata
reservationen beträffande valutapolitiken.
Den innehåller flera dunkla punkter
som jag något vill kommentera.

Först beskrivs den valutapolitiska
målsättningen under år 1969 på det sättet
att den gått ut på att hävda kronans
yttre värde i förhållande till den amerikanska
dollarn och inneburit bindning
med ytterligare inriktning på dollarn.
Nu är det väl emellertid så att
nästan alla länder i västvärlden upprätthåller
paritetsvärdet på sina valutor
genom att köpa respektive sälja dollar
— det finns dock ett fåtal länder som
inte har något deklarerat paritetsvärde.
Mot den bakgrunden vore det intressant
att av herr Åkerlund få veta vad det är
för mening i alt säga att kronans yttre
värde har hävdats just i förhållande till
dollarn. Och vad finns det för grund
för uttalandet om bindning med ytterligare
inriktning på dollarn?

Sedan gäller det frågan om det sydaf -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

rikanska guldel. 1 reservationen sägs:
”Genom en mellan Förenta staterna och
Sydafrikanska republiken träffad överenskommelse
har förutsättningarna för
tillförsel av guld till det internationella
valutasystemet reglerats med i huvudsak
obegränsad leveransrätt för sydafrikanskt
guld till det officiella guldpriset
av 35 dollar per ounce och valfri
försäljning till den fria guldmarknaden
vid högre pris.” Går man till bankofullmäktiges
berättelse får man emellertid
en annan beskrivning. Där sägs att direktionen
för valutafonden genom beslut
den 30 december 1969 tills vidare
fastställt de riktlinjer som fonden skall
tillämpa för guldköp från Sydafrika.
Enligt dessa kan Sydafrika räkna med
att till fonden sälja nyproducerat guld
under två förutsättningar: om landet
behöver utländska valutor av betalningsbalansskäl
och om guldpriset på
den fria marknaden sjunkit till eller under
35 US-dollar per ounce. Å andra sidan
förutsätts att Sydafrika i mån av
behov säljer guld till den fria marknaden
om priset där ligger över 35 USdollar
per ounce. Det förutsätts vidare
att valutafondens medlemsländer normalt
inte köper guld direkt från Sydafrika
eller från den fria marknaden. Reservanternas
beskrivning stämmer alltså
inte med bankofullmäktiges redovisning.
Det normala torde i själva verket
bli att Sydafrikas guldproduktion åtminstone
till större delen kommer att
avsättas på den fria marknaden.

Sedan påstår reservanterna: ”Den

träffade guldöverenskommelsen borde
emellertid kunna tillföra det internationella
valutasystemet och de internationella
penning- och kreditmarknaderna
erforderliga likviditetstillskott för att en
lägre räntenivå skall nås.” Även denna
bedömning finner jag ganska märklig.
Sydafrikas hela årliga guldproduktion
kan värderas till cirka en miljard dollar,
om man räknar med priset 35 dollar
per ounce. Det behövliga tillskottet
till världens valutareserver beräknas till
cirka 5 miljarder dollar. Eftersom bara

en ringa del av Sydafrikas guldproduktion
beräknas komma att ingå i valutareserverna,
är det svårt att förstå att
detta skulle kunna få någon betydelse
för det internationella ränteläget. Utvecklingen
av det internationella ränteläget
torde bli beroende av helt andra
omständigheter iin guld, framför allt,
enligt min uppfattning, av den ekonomiska
politik som kommer att föras i de
ledande industriländerna.

Beträffande riksbankens valutapolitik
framhåller reservanterna att guldkassan
borde ha förstärkts under 1969. Jag har
många gånger tidigare haft anledning
att i mina diskussioner med herr Åkerlund
betona att jag inte förstår, varför
riksbanken skulle öka sina guldbehållningar.
Jag skall därför inte nu återigen
upprepa argumenten för min ståndpunkt.
Det kan räcka med att konstatera
att moderata samlingspartiet — eller
skall jag säga herr Åkerlund — torde
stå ganska ensam i sin bedömning av
guldets roll som reservtillgång.

Avslutningsvis säger reservanterna att
riksbanken nu bör ge återuppbyggnaden
av guld- och valutakassan högsta
prioritet. Om detta betyder något annat
än att vi bör söka åstadkomma en
förstärkning av vår betalningsbalans
liar jag litet svårt att förstå innebörden.
Syftet kan väl inte vara att riksbanken
bör ytterligare kraftigt skärpa kreditpolitiken.
Att vi långsiktigt skulle basera
vår betalningsbalans på kapitalimport
är det väl ingen som har förordat.

Slutligen har moderata samlingspartiet
reserverat sig mot utskottsmajoritetens
skrivning beträffande de åtgärder
soin under 1969 vidtogs för att direkt
begränsa bankernas upplåning i riksbanken.
Där konstaterar jag först att
reservanterna beträffande upplåningsbegränsningarna
anser ”att deras syfte
varit motiverat och åtgärderna i huvudsak
tjänliga i rådande situation”. Man
riktar emellertid kritik mot fullmäktiges
sätt att delegera verkställigheten av åtgärderna
till riksbankschefen. Man anser
tydligen att delegationen borde

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

gjorts tidsbegränsad och att den fått en
alltför vittgående tillämpning. I detta
senare avseende hänvisas till att varken
bankofullmäktige eller Skandinaviska
banken — vad Skandinaviska banken
liar att göra med frågan om delegation
framgår inte — hade kännedom om villkoren
för den upplåning som kunde
medges utöver fastställda lånetak. Att
verkställigheten av en upplåningsbegränsning
av det slag det här är fråga
om måste av fullmäktige överlåtas på
riksbankschefen finner jag ganska naturligt.
Sedan anser jag att det bör ankomma
på fullmäktige själva i första
hand att avgöra i vilken mån man löpande
vill följa verkställigheten av det
bemyndigande man givit riksbankschefen.
Jag tycker inte att vad som har förevarit
ger riksdagen anledning att
komma med några anmärkningar i det
avseendet.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis
konstatera att utskottets granskning av
bankofullmäktiges fögderi under 1969
har resulterat i en vittgående enighet i
bedömningen. Utskottets socialdemokratiska,
folkpartistiska och centerpartistiska
ledamöter ansluter sig helt till
fullmäktiges allmänna uppläggning av
kreditpolitiken och till fullmäktiges avvägning
av de olika medel som kommit
till användning. Jag bortser då från att
centerpartiets representanter ansett att
räntehöjningen i juli inte bort ske. Endast
moderata samlingspartiets företrädare
i utskottet har på en rad punkter
drivit särmeningar, som de inte kunnat
få gehör för hos de båda andra oppositionspartierna.
Jag frågar mig faktiskt
om man har möjlighet att få gehör för
alla dessa synpunkter inom de egna leden.

Herr talman! Jag vill med detta yrka,
att utskottets omförmälan läggs till
handlingarna med gillande av vad utskottet
anfört.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill börja med att
framföra ett tack till herr Ståhle för att

han var så angelägen att läsa upp långa
stycken ur vår reservation. Det bör ha
bidragit till att skapa klarhet om vad
vi vill och vad vi har kritiserat.

Jag skall ta upp några av de invändningar
som herr Ståhle gjort mot oss.

På kreditpolitikens område gäller det
här, kan man säga, en bedömning av
sättet att genomföra kreditåtstramningen
och fördelningen av denna kreditåtstramning
på de olika objekten.

Herr Ståhle anser att man måste begränsa
sig till tiden 1 januari 1969—
31 december 1969 och helt blunda för
vad som förevarit under åren 1967 och
1968. Men det kan inte vi göra, herr
Ståhle, helt enkelt därför att vi har angivit
klart avvikande meningar om politiken
under dessa båda år, och vad
som hände under de åren är, som jag
nämnde, grundläggande för vad som
inträffade under år 1969.

Det drastiska i kreditåtstramningen
tror jag inte jag behöver uppehålla mig
länge vid. Svensk företagsamhet och
svenskt näringsliv känner nog väl till
hur det verkar för dem. Däremot har
vi kritiserat prioriteringsförfarandet,
som inneburit att vissa sektorer blivit
gynnade, den statliga och bostadsbyggandet.

Herr Ståhle åberopar ett så gammalt
beslut som det riksdagen fattade 1962
på grundval av bankoutskottets utlåtande
den gången. Han menar tydligen att
det beslutet skall gälla även under 1969.
Om däremot jag åberopar vad som har
förevarit under åren 1967 och 1968,
som ligger mycket närmare i tiden, så
anser herr Ståhle att man inte skall ta
hänsyn till det. Däremot skall vi enligt
hans mening ta hänsyn till det gamla
beslutet från 1962, även om herr Ståhle
rimligen bör veta att ingen riksdag binder
en annan. 1970 års riksdag behöver
alltså inte känna sig bunden av tidigare
fattade beslut.

Därtill kommer att vi, herr Ståhle,
vid ett senare tillfälle än år 1962 —
jag vill minnas att det var 1965 — uttalat
mycket bestämda protester mot

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

att statsutskottet åsidosatte bankoutskottet
och sände en rekommendation
från riksdagen innebärande direktiv
till bankofullmäktige att föra en prioriteringspolitik
för bostadsändamål. Vi
reagerade mycket starkt häremot år
1965.

Vidare måste man hålla i minnet att
det här var fråga om allmänt hållna
direktiv, och riksbanken har självfallet
också betraktat dem som sådana. Eljest
skulle den helt frånsäga sig varje som
helst kreditkontroll respektive sin rätt
att framföra synpunkter på statens utgiftspolitik,
finanspolitikens roll och
sättet att tillföra krediter till vissa
prioriteringsområden. Riksbanksfullmäktige
brukar alls inte vara tysta när
det gäller sådana saker.

Någon rekommendation att bryta
riksdagens direktiv har vi alls inte
framfört. Däremot har vi sagt att inom
direktivens ram finns mycket väl möjligheter
för riksbanken att agera självständigt.

Vad så beträffar frågan om guldet
och dess roll är min tid här i talarstolen
så knapp att jag inte mer ingående
kan gå in på den frågan. Låt mig emellertid
lämna en upplysning till herr
Ståhle och till övriga som kan vara
intresserade av att veta något om skrivningen
i riksbankens förvaltningsberättelse
och det material på vilket jag
baserat mina bedömningar. Bankofullmäktiges
skrivelse är avgiven den 8
januari i år. Det är ett välkänt faktum
att Internationella valutafonden dagen
efter, den 9 januari, gav ut en kommuniké
som redogjorde för hur guldavtalet
skulle tolkas. Denna redogörelse
sammanfaller tämligen väl med den i
riksbankens verksamhetsberättelse. I
nästa nummer av International Financial
News Survey däremot, som jag rekommenderar
intresserade att läsa, är
överenskommelsen i detalj redovisad,
genom att man publicerar själva fördragstexten.
I den står någonting annat
än vad vi först fick veta i riksbankens
version, och den förtydligar även den

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 15

åberopade texten från den 9 januari.
Låt mig bara i korthet peka på en sak
som herr Ståhle nämnde. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att'' ordet ”normalt”,
som återfinns även i riksbankens
förvaltningsberättelses skrivning,
är en ren felöversättning av vad som
står i fördragstexten och i den korrespondens
som förts mellan Förenta
staterna och Sydafrika.

Jag vidhåller alltså att vad jag sagt
ger en korrekt bild av läget, och jag
skall gärna återkomma så fort jag får
tillfälle.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är självklart, som
också herr Åkerlund sagt, att man kan
ha delade meningar om på vilket sätt
tillgängliga medel skall prioriteras.
Men det är ju riksdagen som beslutat
om den prioritering som skall ske, bl. a.
till bostadsbyggandet. Vi har alla deltagit
i riksdagebehandlingen och gemensamt
fattat det beslut som ligger
bakom denna styrning av tillgängligt
kapital.

Vad sedan gäller herr Åkerlunds invändning
emot att jag gick så långt tillbaka
i tiden som till 1962 och åberopade
det beslut som då fattades, vill jag
bara säga att det var då man lade grunden
till den lagstiftning som gäller den
ekonomiska politiken och som sedan
förnyats vart tredje år. Vi har ju möjligheter
att varje år komma med nya
förslag, och 1969 gjorde riksdagen ett
uttalande på den punkten, så det är
inte något märkligt.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
i den intressanta kredit- och valutapolitiska
debatten mellan herr Ståhle och
herr Åkerlund. Vad jag fäst mig vid och
vad jag vill ta upp är ett avsnitt i bankoutskottets
utlåtande under punkten 2,
vars innebörd är så oklar att jag gärna
skulle vilja ha ett förtydligande från

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

utskottets talesmän. I varje fall borde
de generella slutsatser som man eventuellt
kan dra av detta avsnitt ha blivit
rakt motsatta dem som utskottet tycks
ha dragit. Jag betonar ordet ”tycks”, för
om jag missuppfattat vad utskottet i
själva verket har avsett, så är det bara
bra.

På sidan 7 i detta utlåtande sammanfattas
ställföreträdande justitieombudsmannen
Bertil Wennergrens utredning
på följande sätt: ”Utredningsmannen
anger såsom en slutsats av utredningen
att den rättsliga grunden för riksbankens
kreditreglerande åtgärder i
fråga om begränsningen av bankernas
upplåning under 1969 är att finna dels
i den avtalsfrihet som gäller enligt
svensk civilrätt, dels och framför allt
i den frihet riksbanken får anses ha att
efter eget bedömande och på eget ansvar
med redovisningsskyldighet inför
riksdagen sköta penningpolitiken.”

Detta uttalande skulle alltså innebära
att riksbankens nu diskuterade ingrepp
skulle kunna betraktas som ett mer eller
mindre normalt led i de rent privaträttsliga
relationer som får antas förekomma
vid den utlånings- och upplåningsverksamhet
som äger rum mellan
riksbanken och affärsbankerna. Vanliga
avtalsregler, som reglerar affärstransaktioner
mellan vanliga parter, skulle alltså
vara tillämpliga, men därjämte skulle
riksbanken ha att handla som myndighet,
ha offentligrättsliga befogenheter
och också ett offentligrättsligt ansvar.

Litet längre fram i bankoutskottets
utlåtande, nämligen i fjärde stycket på
sidan 8, erinrar utskottet om att syftet
med den Wennergrenska utredningen
var att klarlägga den rättsliga grunden
för de åtgärder som riksbanken vidtagit
för att begränsa bankernas upplåning.
Utskottet tillägger: ”Vad utredningsmannen
anfört ger inte utskottet
anledning till annat uttalande än att
utskottet för sin del finner det uppenbart
att en rättslig bedömning av riksbankens
handlande på det kreditpoli -

tiska området måste göras väsentligen
från offentligrättslig och icke från civilrättslig
utgångspunkt.” Utskottets
tolkning av Wennergrens yttrande måste
alltså innebära att de offentligrättsliga
aspekterna bör dominera. Häremot
kan väl ingen erinran framföras.

En läsare får emellertid av skrivsättet
lätt den uppfattningen — och det är
på denna punkt jag vore tacksam för ett
klarläggande — att detta förhållande
skulle ge riksbanken, liksom — får man
väl förutsätta — andra offentliga organ,
större handlingsfrihet än vad vederbörande
skulle ha haft på det rent privaträttsliga
planet. Det skulle alltså vara
mot den bakgrunden som riksbankens
handlingssätt inte borde föranleda någon
kritik. De slutsatser som utskottet
drar i sin egen bedömning av riksbankens
handlande tyder på att det är denna
tolkning som avses.

Detta kan icke vara riktigt. Jag har
nämligen som politiker och inte minst
som jurist den alldeles bestämda uppfattningen
att offentliga myndigheters
handlande är och måste vara långt mera
reglerat och begränsat än vad som
gäller enskilda organ på det civilrättsliga
fältet. I avtalsförhållanden mellan
enskilda individer föreligger handlingsfrihet
inom de ramar som svensk
lagstiftning drar upp, och vårt rättssystem
tillerkänner som bekant enskilda
mycket stor rörelsefrihet. Tvingande
regler är mycket sällsynta.

Då det däremot gäller myndighetsutövning
har i varje fall min juristgeneration
fått lära sig att myndigheterna
för sitt handlande måste ha som det
brukar heta ”laga grund”. Att handla
godtyckligt eller skönsmässigt utan klara
författningsregler eller förvaltningsbestämmelser
kan alltså inte komma i
fråga. Med myndighetsutövningen följer
att handlandet skall vara normbundet
och följdriktigt, att lika fall skall
behandlas lika och att de enskilda som
drabbas av de offentliga besluten på
förhand klart skall kunna bedöma var
gränserna för deras handlingsfrihet

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

skall dras och också veta de konsekvenser
som inträder om man bryter mot
bestämmelserna.

Jag skall inte gå in på själva sakfrågan
och alltså inte uttala någon egen
mening om huruvida riksbanken eller
riksbankschefen har handlat på det sätt
som en utövare av offentliga maktbefogenheter
bör handla. Det är de generella
aspekterna jag vill ta upp. Vad jag
vill ha är ett klarläggande uttalande
från utskottets sida då det gäller kraven
på offentligrättsliga organs normbundna
handlande. Vilken uppfattning
har utskottet i det hänseendet? Har
jag missuppfattat utskottet, då jag i
varje fall mellan raderna tycker mig
kunna utläsa den enligt min mening
felaktiga uppfattningen att myndighetsutövning
skulle kunna ges större rörelsefrihet
och mera utrymme för
skönsmässiga åtgärder än motsvarande
aktivitet inom de ramar som civilrätten
drar upp för enskilda individers
eller organs handlande?

Detta är en betydelsefull fråga, herr
Ståhle. Jag vore tacksam om jag kunde
få ett klart besked från utskottet.
Ingen vore lyckligare än jag om jag
hade missuppfattat utskottets mening
och om utskottets representant ville
förklara sig dela min uppfattning rörande
de begränsningar i handlingsfriheten
för offentliga organ som gällande
allmänna förvaltningsprinciper i vårt
land förutsätter.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Den utredning som
herr Bohman åberopar har tillkommit
på initiativ av riksdagens revisorer.
Den skrivning som vi presenterar i utskottsutlåtandet
får tolkas så att utredningsmannen
har diskuterat riksbankens
åtgärd dels mot bakgrund av
civilrättsliga regler, dels, som han säger,
ur ”en offentligrättslig infallsvinkel”.

I det första sammanhanget har han
bl. a. sagt att den omständigheten att
riksbanken äger frihet att bestämma

över sina prestationer skiljer riksbanken
från de flesta övriga offentliga inrättningar
med affärs- och serviceuppgifter.
Detta talar på ett särskilt sätt för
en tillämpning av civilrättsliga regler,
d. v. s. regler om bl. a. avtal och försträckning.
Då har det t. ex. blivit anledning
för honom att diskutera, huruvida
en domstol skulle kunna tänkas jämka
den uttagna s. k. straffräntan enligt avtalslagens
regler om jämkning av oskäligt
vite. Den frågan står naturligtvis
öppen. Men vad utskottet velat med sitt
uttalande är att framhålla att det offentligrättsliga
resonemang som Wennergren
också för förefaller att vara
mera betydelsefullt i sammanhanget.

Utskottet betonar alltså riksbankens
ställning som myndighet — en myndighet
som i sitt handlande kommer att
befinna sig i en situation av den art
som Wennergren beskriver i anslutning
till synpunkter som tidigare har framförts
av bl. a. professor Nils Herlitz.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag har naturligtvis
mycket noggrant läst det tryck det här
gäller, innan jag ställde min fråga.

De tre led det är fråga om är följande.
För det första har utredningsmannen
tagit upp den civilrättsliga aspekten
och framfört starkt kritiska synpunkter
och också ifrågasatt konsekvenserna
för riksbanken vid en eventuell
domstolsprövning. För det andra
har utskottet i sitt yttrande understrukit
den offentligrättsliga aspekten och
i stort sett gått förbi den civilrättsliga
•—■ och jag kan ansluta mig till denna
ståndpunkt. Men när utskottet för det
tredje drar den slutsatsen, att riksbanken
inte har handlat felaktigt, då finns
det fog för den fråga jag ställde.

Skall man alltså av utskottets skrivning
dra den slutsatsen, att man ställer
mindre stränga anspråk på offentligrättsligt
handlande än på handlandet
på det privaträttsliga fältet?

Det är det resultatet resonemanget

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

för fram till, och om denna slutsats har
dragits av utskottet, frågar jag: Skall
detta ges generell tillämpning?

Delar alltså utskottet min uppfattning,
nämligen att gängse förvaltningsrättsliga
bestämmelser skall tillämpas
vid offentliga organs handlande och att
den begränsning dessa regler uppställer
är mycket strängare än den som
gäller handlandet på det privaträttsliga
fältet?

På denna fråga har jag inte fått något
svar av herr Ståhle.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Riksdagens revisorer,
som har föranstaltat om den utredning
det här gäller, har inte kommit till något
annat resultat än att de föreslår utskottet
att bevilja riksbanksfullmäktige
ansvarsfrihet för sitt handlande under
år 1969 — och det är detta vi har understrukit.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte riksdagens
revisorers uttalande eller ståndpunktstagande
som jag har diskuterat, utan
jag har diskuterat det skrivsätt utskottet
har använt. Det är mot denna bakgrund
som jag har riktat min fråga till
herr Ståhle. Och på den frågan har jag
fortfarande inte fått något svar.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag anser att herr Bohman
fått svar på den fråga han ställde
enligt min bedömning.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom jag har godtagit
utskottets skrivning rörande tolkningen
av vad som är civilrättsligt
respektive offentligrättsligt men också
i slutet på min reservation gjort vissa
anmärkningar mot sättet att genomföra
den upplåningsbegränsning som skett,
vill jag för tydlighetens skull och för
att alla skall veta var jag befinner mig
göra ett tillägg till vad som sägs i näst
sista stycket på sidan 12.

Den sista meningen lyder så här:
”Vad utredningsmannen anfört därvidlag
ger inte utskottet anledning till annat
uttalande än att utskottet för sin
del finner det uppenbart att en rättslig
bedömning av riksbankens handlande
på det kreditpolitiska området måste
göras väsentligen från offentligrättslig
och icke från civilrättslig utgångspunkt.
” Tillägget skulle lyda: Det måste
emellertid förutsättas att handlandet
överensstämmer med vedertagna principer
för offentliga organs myndighetsutövning.

Häri instämde herr Strandberg (m).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Den intressanta tolkningsdebatt
som här har förts föranleder
mig inte till några som helst reflexioner.
Jag vill helt kort anknyta
till vad som sägs i slutet av reservation
1 a av herr Åkerlund m. fl.

Jag tycker att det ligger något i vad
som sägs i sista stycket av den nämnda
reservationen: ”Sammanfattningsvis

finner utskottet att den restriktiva kreditpolitiken
varit ofrånkomlig men att
den--- — borde getts sådan tillämp ning

att den kunnat vinna förståelse
hos alla därav berörda.” Det stycket
tycker jag är så allmänt hållet att det
kan även jag ansluta mig till utan att
därmed ta ståndpunkt till reservationen
i övrigt. Jag gör detta därför att
jag hörde utskottets värderade talesman
säga att han ”bortser från den
från centern framförda reservationen
beträffande räntan i juli”. I centerreservationen
står det: ”Med hänsyn till
de övriga åtgärder för att begränsa kreditgivningen
som då beslöts borde diskontot
ha kunnat hållas oförändrat och
en ytterligare skärpning av högräntepolitiken
sålunda undvikas.”

Skall en politik vinna förståelse av
alla därav berörda, får man nog inte
resonera så där förskräckligt nonchalant.
Vi vet att räntan som finanspolitiskt
vapen drabbar alldeles särskilt

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

den mindre företagsamheten och vad
som därmed sammanhänger, och jag
anser att det inte är rimligt att bortse
från en så pass väsentlig sak. Jag har
klart för mig att man i juli var tvungen
att överväga situationen, men jag finner
att man liksom så många andra
gånger överskattade räntevapnets betydelse.
Det finns dock andra åtgärder än
ideliga räntehöjningar som bör kunna
användas i kritiska situationer.

Detta är sålunda sagt som eu reflexion
i anledning av herr Ståhles yttrande
att han bortsåg från centerns
reservation angående diskontohöjningen
i juli.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag gjorde givetvis en
mycket kort anmälan om centerpartiets
reservation, ty jag ansåg den vara
mycket orealistisk. Det understryker
jag även i detta anförande.

Herr Ferdinand Nilsson pläderade
nyss för sina synpunkter angående de
höga räntorna. Det är klart att ingen
är intresserad av höga räntor. Men i
det särskilda läge som för närvarande
råder måste även vi i vårt land anpassa
oss till omvärlden för att över huvud
taget ha möjligheter att klara vår ekonomi.
Jag vill understryka den saken,
herr Ferdinand Nilsson.

Jag vill göra ett tillägg till mitt svar
till herr Bohman. Jag har här i min
hand Wennergrens sammanfattning till
revisorerna. I sitt offentligrättsbetonade
resonemang anger Wennergren bl. a.
vissa allmänna rättsstatliga grundsatser
som myndigheterna måste iaktta. Utskottets
uttalande innebär naturligtvis
bl. a. ett understrykande härav.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
fråga herr Ståhle: Tycker herr Ståhle
ändå inte att den kapitalistiska ränteutsugningen
med nuvarande räntor har
tagit tillräckliga dimensioner?

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda omförmälan komme att
framställas först särskilt angående kreditpolitiken
samt därefter särskilt rörande
valutapolitiken.

I vad gällde kreditpolitiken, fortsatte
herr förste vice talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets omförmälan skulle
läggas till handlingarna med gillande
av vad utskottet yttrat;

2:o), av herr Strandberg, att utskottets
omförmälan skulle läggas till handlingarna
med gillande av vad som yttrats
i den av herr Åkerlund m. fl. vid
punkten avgivna, med 1 a betecknade
reservationen; samt

3:o), av herr Larsson, Nils Theodor,
att kammaren skulle lägga utskottets
omförmälan till handlingarna med gillande
av vad som yttrats i den av honom
och herr Börjesson i Glömminge
vid punkten anförda reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till att utskottets
omförmälan skulle läggas till handlingarna
med gillande av vad utskottet yttrat
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Strandbergs yrkande.

Herr Larsson, Nils Theodor, äskade
emellertid votering om kontraproposi -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

tionens innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr 18 punkten 1, i vad
gäller kreditpolitiken, antager, att utskottets
omförmälan lägges till handlingarna
med gillande av vad som yttrats
i den av herr Åkerlund m. fl. vid
punkten avgivna, med 1 a betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits, att utskottets
omförmälan lägges till handlingarna
med gillande av vad som yttrats i
den av herr Nils Theodor Larsson och
herr Börjesson i Glömminge vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som lägger bankoutskottets omförmälan
i utlåtande nr 18 punkten 1,
i vad avser kreditpolitiken, till handlingarna
med gillande av vad utskottet
yttrat, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, lägges utskottets omförmälan
till handlingarna med gillande
av vad som yttrats i den av herr Åkerlund
m. fl. vid punkten avgivna, med
1 a betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

jan omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 22.

Därjämte hade 30 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å valutapolitiken, anförde
nu herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels att utskottets omförmälan
skulle läggas till handlingarna
med gillande av vad utskottet yttrat,
dels ock att kammaren skulle lägga utskottets
omförmälan till handlingarna
med gillande av vad som yttrats i den
av herr Åkerlund m. fl. vid punkten
avgivna, med 2 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på att utskottets omförmälan
skulle läggas till handlingarna
med gillande av vad utskottet yttrat
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som lägger bankoutskottets omförmälan
i utlåtande nr 18 punkten 1,
i vad avser valutapolitiken, till handlingarna
med gillande av vad utskottet
yttrat, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, lägges utskottets omförmälan
till handlingarna med gillande
av vad som yttrats i den av herr Åkerlund
m. fl. vid punkten avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Ang. åtgärder för direkt begränsning av bankernas upplåning i riksbanken

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 20.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2

Ang. åtgärder för direkt begränsning av

bankernas upplåning i riksbanken

(Debatt rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 1 i detta utlåtande.)

Riksdagens revisorer hade i sin revisionsberättelse
angående riksbanken
meddelat, att de — med hänsyn till
räckvidden av de kreditreglerande åtgärder
som på grundval av bankofullmäktiges
beslut den 10 juli 1969 vidtagits
för en direkt begränsning av affärsbankernas
upplåningsmöjligheter i
riksbanken — funnit det vara av intresse
att förberedande undersöka frågan
om den rättsliga grunden för dessa
åtgärder; ställföreträdande justitieombudsmannen
Bertil Wennergren hade
på revisorernas uppdrag verkställt en
utredning härom.

I förevarande punkt hade utskottet
för riksdagen velat omförmäla visst
ställningstagande i anslutning till revisorernas
berättelse och den därtill fogade
utredningen.

Reservation hade anförts av herrar
Åkerlund (m), Strandberg (m) och
Enarsson (m), vilka ansett, att utskottets
omförmälan i viss del bort erhålla

den lydelse, som i reservationen angivits.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
med det tillägg som jag förut
gjort.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka att
utskottets omförmälan läggs till handlingarna
med gillande av vad utskottet
anfört.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först därpå
att utskottets omförmälan skulle
läggas till handlingarna med gillande
av vad utskottet yttrat samt vidare
därpå att kammaren skulle lägga utskottets
omförmälan till handlingarna
med gillande av vad som yttrats i den
vid punkten avgivna reservationen med
det tillägg däri, som under överläggningen
vid punkten 1 gjorts av herr
Åkerlund; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på att utskottets omförmälan
skulle läggas till handlingarna
med gillande av vad utskottet yttrat,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som lägger bankoutskottets omförmälan
i utlåtande nr 18 punkten 2
till handlingarna med gillande av vad
utskottet yttrat, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, lägges utskottets omförmälan
till handlingarna med gillande
av vad som yttrats i den vid punkten
angivna reservationen med det tillägg

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. den ekonomiska politiken

däri, som under överläggningen vid
punkten 1 gjorts av herr Åkerlund.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 23.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 3

Lades till handlingarna.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. den ekonomiska politiken

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner
angående den ekonomiska politiken.

Bankoutskottet hade i detta utlåtande
i ett sammanhang behandlat

A) de likalydande motionerna I: 500,
av herr Bohman m. fl., och II: 576, av
herr Holmberg m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte

1. tillsätta en utredning med uppgift
att studera det enskilda sparandets
struktur och utveckling samt utreda
möjliga åtgärder ägnade att stimulera
till ett ökat enskilt sparande,

2. tillsätta en parlamentarisk besparingsutredning
med uppgift att verkställa
en översyn av de offentliga åtagandena
i syfte att genom besparingar
och en bättre hushållning med de allmänna
medlen hålla de offentliga ut -

gifternas stegring inom ramen för produktionsökningen,

3. tillsätta en utredning med uppgift
att utreda möjligheterna att underlätta
näringslivets kapitalförsörjning genom
bland annat en ökad kanalisering av
allmänna pensionsfondens medel genom
affärsbanker och andra kreditoch
kapitalmarknadsinstitutioner, samt

4. överse systemet med emissionskontroll
samt i övrigt metoderna för
styrning av kreditmarknaden i konjunkturpolitiskt
syfte;

B) de likalydande motionerna I: 807,
av herr Bengtson m. fl., och II: 952,
av herr Hedlund m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t

1. hemställa om utredning och förslag
i syfte att samordna och förbättra
rationaliseringsverksamheten inom den
offentliga sektorn,

2. begära, att alternativa programbudgetalternativ
måtte utarbetas, samt

3. uttala, att långsiktiga, övergripande
”perspektivplaner” för den offentliga
verksamheten omfattande 10—15
år borde utarbetas regelbundet i enlighet
med vad som anförts i motionerna;

C) de likalydande motionerna I: 814,
av herrar Helén och Bengtson, samt
II: 950, av herr Hedlund och herr Gustafson
i Göteborg, vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t

1. anhålla om utredning och förslag
i syfte att belysa verkningarna på produktion,
sysselsättning och inkomstfördelning
av olika finanspolitiska åtgärder,

2. anhålla, att utredning måtte ske
om inrättande av ett ekonomiskt-socialt
råd med företrädare för regering
och opposition, arbetsmarknadens parter
och näringslivets organisationer
samt ekonomisk expertis med uppgift
såväl att åstadkomma en offentlig belysning
av de samhällsekonomiska problemen
på sätt i motionerna angivits
som att förbereda stabiliseringspolitiska
konferenser,

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

3. anhålla om utredning och förslag
i syfte att belysa hushållens sparvanor
och stimulera det personliga sparandet,

4. hemställa, att en parlamentarisk
utredning måtte tillsättas med uppgift
att utarbeta riktlinjer för en ekonomisk
planering i enlighet med vad som
utvecklats i motionerna, samt

5. begära, att en parlamentarisk utredning
måtte tillsättas för en översyn
av statens uppgifter i syfte att främja
kostnadsbesparingar;

D) motionen 11:414, av herr Björck
i Nässjö, vari yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en utredning angående hushållens
sparvanor, vilken skulle framlägga
förslag till åtgärder syftande till
att stimulera det enskilda sparandet
och åtgärder som underlättade en
övergång till olika former av vinstandel
och delägarskap;

E) motionen 11:573, av herr Antby
och herr Jonsson i Mora, vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att en parlamentarisk
utredning måtte tillsättas
för en översyn av statens uppgifter i
syfte att främja kostnadsbesparingar
samt ett studium av behovet av ändrade
prioriteringar på vissa områden.

Den under D nämnda motionen hade,
såvitt den avsåge beskattningen,
hänvisats till bevillningsutskottet. De
däri berörda frågorna om vinstandelssystem
och delägarskap i företag komme
utskottet senare att behandla på
grundval av andra motioner.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå

a) motionen 11:573, om en parlamentarisk
besparingsutredning,

b) motionerna 1:500 och 11:576, såvitt
de avsåge en parlamentarisk besparingsutredning,
samt

c) motionerna 1:814 och 11:950, så -

Ang. den ekonomiska politiken
vitt de avsåge en parlamentarisk besparingsutredning; B.

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:807 och 11:952, såvitt de avsåge
rationaliseringsverksamheten inom
den offentliga sektorn;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:807 och 11:952, såvitt de avsåge
”alternativa programbudgetalternativ”; D.

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:807 och 11:952, såvitt de avsåge
perspektivplaner för den offentliga
verksamheten;

E. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:814 och 11:950, såvitt de avsåge
riktlinjer för ekonomisk planering; F.

att riksdagen måtte avslå

a) motionen 11:414 angående utredning
om hushållens sparvanor, såvitt
nu vore i fråga,

b) motionerna 1:500 och 11:576, såvitt
de avsåge utredning om det enskilda
sparandet, samt

c) motionerna 1:814 och 11:950, såvitt
de avsåge utredning om hushållens
sparvanor;

G. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:500 och 11:576, såvitt de avsåge
utredning rörande näringslivets
kapital! örsör j ning;

H. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:500 och 11:576, såvitt de avsåge
översyn av systemet med emissionskontroll
och av andra metoder
för styrning av kreditmarknaden;

I. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:814 och 11:950, såvitt de avsåge
utredning rörande verkningarna
av finanspolitiska åtgärder;

K. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:814 och 11:950, såvitt de avsåge
utredning rörande ett ekonomisksocialt
råd.

Reservationer hade avgivits

1, beträffande utskottets hemställan
under A, av herrar Stefanson (fp),
Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. den ekonomiska politiken
(ep), Brundin (m), Regnéll (m), Börjesson
i Glömminge (ep) och Löfgren
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av

a) motionen 11:573,

b) motionerna 1:500 och 11:576 i
ifrågavarande del, samt

c) motionerna 1:814 och 11:950 i
ifrågavarande del

hos Kungl. Maj :t hemställa om tillsättande
av en parlamentarisk besparingsutredning
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

2, beträffande utskottets hemställan
under B, av herrar Stefanson (fp),
Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson
(ep), Brundin (m), Regnéll (m), Börjesson
i Glömminge (ep) och Löfgren
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 807
och 11:952 i ifrågavarande del hos
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
rörande rationaliseringsverksamheten
inom den offentliga sektorn i enlighet
med vad reservanterna anfört;

3, beträffande utskottets hemställan
under D, av herrar Stefanson (fp),
Nils Theodor Larsson (ep), Börjesson
i Glömminge (ep) och Löfgren (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den ändrade lydelse,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under D hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:807 och 11:952 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t hemställa
om utarbetande av perspektivplaner
för den offentliga verksamheten i enlighet
med vad reservanterna anfört;

4, beträffande utskottets hemställan
under E, av herrar Stefanson (fp),
Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson
(ep), Brundin (m), Regnéll (m), Börjesson
i Glömminge (ep) och Löfgren
(fp), vilka ansett, att utskottets ytt -

rande i viss del bort hava den avfattning,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under E hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:814 och 11:950 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj :t hemställa
om tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppgift att utarbeta
riktlinjer för en ekonomisk planering
i enlighet med vad reservanterna anfört; 5,

beträffande utskottets hemställan
under F, av herrar Stefanson (fp),
Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson
(ep), Brundin (m), Regnéll (m), Börjesson
i Glömminge (ep) och Löfgren
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så,
som reservationen visade, samt att utskottet
bort under F hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av

a) motionen 11:414,

b) motionerna 1:500 och 11:576 i
ifrågavarande del, samt

c) motionerna 1:814 och 11:950 i
ifrågavarande del

hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning
rörande hushållens sparvanor i
enlighet med vad reservanterna anfört;

6, beträffande utskottets hemställan
under G, av herrar Stefanson (fp),
Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson
(ep), Brundin (m), Regnéll (m), Börjesson
i Glömminge (ep) och Löfgren
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
G hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:500 och 11:576
i ifrågavarande del hos Kungl. Maj:t
hemställa om utredning rörande näringslivets
kapitalförsörjning i enlighet
med vad reservanterna anfört;

7, beträffande utskottets hemställan
under H, av herrar Stefanson (fp),
Åkerlund (m), Brundin (m), Regnéll
(m) och Löfgren (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort un -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

der H hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:500 och
11:576 i ifrågavarande del hos Kungl.
Maj:t hemställa om översyn av systemet
med emissionskontroll och av andra
metoder för styrning av kreditmarknaden
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

8, beträffande utskottets hemställan
under I, av herrar Stefanson (fp),
Åkerlund (in), Nils Theodor Larsson
(ep), Brundin (m), Regnéll (m), Börjesson
i Glömminge (ep) och Löfgren
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 814
och 11:950 i ifrågavarande del hos
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
rörande verkningarna av finanspolitiska
åtgärder i enlighet med vad reservanterna
anfört;

9, beträffande utskottets hemställan
under K, av herrar Stefanson (fp),
Nils Theodor Larsson (ep), Regnéll
(in), Börjesson i Glömminge (ep) och
Löfgren (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den ändrade lydelse, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet
bort under K hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:814
och 11:950 i ifrågavarande del hos
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
angående inrättande av ett ekonomisksocialt
råd i enlighet med vad reservanterna
anfört;

10, beträffande utskottets motivering
i övrigt, av herrar Stefanson (fp),
Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson
(ep), Brundin (m), Regnéll (m), Börjesson
i Glömminge (ep) och Löfgren
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den avfattning,
denna reservation visade.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Åkerlund
(m) och Brundin (m), i anslutning
till utskottets hemställan under K
och motiveringen därför.

Ang. den ekonomiska politiken

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Med tanke på att bankoutskottets
utlåtande nr 19, som nu skall
behandlas, kommer att föranleda en debatt
på partiledarnivå i denna kammare,
sedaii talesmän för reservanter och
majoritet i utskottet gått en första rond,
kommer jag inte att fördjupa mig i en
allmän politisk-ekonomisk utläggning
utan huvudsakligen att koncentrera mig
på de reservationer som har mittenpartiernas
motionspar angående den ekonomiska
politiken som bakgrund,
d. v. s. motionerna I: 814 och II: 950.

Låt mig ändå göra några reflexioner
beträffande dels prisutvecklingen, dels
kreditrestriktionerna. I finansplanen
konstaterade finansministern att prisutvecklingen
under åren 1968 och 1969
varit relativt lugn. Som målsättning för
1970 angavs också samma prishöjningar
som de båda tidigare åren, nämligen 3,5
procent. Från vårt håll påpekade vi
emellertid redan i början av riksdagen
i den i samarbete med centern avgivna
motionen angående den ekonomiska politiken
att tendenserna till prisstegringar
hade stärkts. Vi betvivlade redan då
att den angivna målsättningen skulle
kunna hållas. Det har tyvärr också visat
sig att våra farhågor besannats. Priserna
har under de första månaderna
detta år stigit med hela tre procent, och
när mars-siffrorna har redovisats kommer
det sannolikt att visa sig att vi passerat
finansplanens 3,5-procentsprognos.

Denna tendens till en intensivare inflation
innebär naturligtvis stora risker
för vår konkurrenskraft och kan omintetgöra
alla försök att skapa gynnsammare
bytesförhållande till utlandet. Genom
ständiga produktivitetsförbättringar
har den svenska industrin trots stigande
kostnader hittills kunnat hävda
sig i den internationella konkurrensen.
Detta är väl också framdeles möjligt så
länge inte kostnadsutvecklingen inom
vårt näringsliv överstiger den i våra
konkurrentländer. Nu är det emellertid
stor risk för att utvecklingen går alltför

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. den ekonomiska politiken
snabbt hos oss vid internationell jämförelse.

I mittenmotionen framhålls att prisutvecklingen
måste ägnas mycket stor
uppmärksamhet under den närmaste tiden.
Under en följd av år har vi, då
prisstegringarna hotat den samhällsekonomiska
balansen, dels riktat kritik mot
att regeringen inte fört en tillräckligt
hård och målmedveten kamp mot inflationen,
dels lagt fram förslag till ett
stabiliseringspolitiskt program. Vi har
framhållit de allvarliga olägenheter som
snabba pris- och kostnadsstegringar
medför. Det är inte bara fråga om näringslivets
kostnadsläge och därmed
dess internationella konkurrenskraft.
Inflationen påverkar dessutom inkomstoch
förmögenhetsfördelningen på ett ur
social synvinkel olämpligt sätt. Många
iägre inkomsttagare, personer med låga
och trögrörliga löner, pensioner eller
fasta inkomster, t. ex. försäkringstagare
och småsparare, har inte fått kompensation
för prisstegringarna. Inflationen
har också gjort de sparformer som i
huvudsak utnyttjas av småsparare, t. ex.
insättning på bankräkning, mindre
attraktiva. Inflationen har tagit en betydande
del av deras ränteinkomster.

Kostnadsutvecklingen inom näringslivet
kan ju, om vi vill bevara vår konkurrenskraft,
endast mötas på ett sätt,
nämligen genom ökad rationalisering,
vilket också kräver ökade investeringar.

Men det finns ju också andra bromsar
på vår ekonomiska tillväxt i dag. Jag
tänker på den broms som våra begränsade
resurser på kapital- och arbetsmarknad
utgör. Med undantag för regionala
ojämnheter har vi ju i dag ett
mycket högt utnyttjande av vår industriella
kapacitet. Det gäller då att utnyttja
våra begränsade resurser så att
de i största möjliga utsträckning främjar
ekonomisk tillväxt och skapar nya
resurser och därigenom också ökade
möjligheter att realisera angelägna politiska
målsättningar.

Då måste den ekonomiska politiken
snarast medverka till en kreditmarknad

som kan bidraga till finansiering av näringslivets
utveckling. Företagen klarar
i dag inte finansplanens förutsedda tioprocentiga
investeringsökning utan att
kunna finansiera nyanskaffning och utbyggnad
med krediter. Visserligen nämner
finansministern i en tidningsintervju
i dag att han tror på att dessa 10
procent skall kunna klaras under 1970
— men han säger samtidigt att detta
inte gäller alla företag. Nej, det är så att
de mindre och medelstora företagen har
ett betydligt svårare läge. Likviditetsoch
självfinansieringssituationen är
bland många företag inte sådan i dag att
företagssparandet ensamt kan svara för
investeringarna. Det är klart att kreditpolitiken
måste användas som ett medel
att skydda vår valuta, men även här
finns det en balanspunkt, nämligen den
punkt då kreditrestriktionerna blir så
hårda och så rigorösa att de uppenbart
allvarligt skadar företagen. I stället för
att bidraga till en gynnsam utveckling
medverkar då kreditrestriktionerna och
ett högt ränteläge till att försämra vår
handelsbalans och därmed vårt valutaläge.
Det är väl frågan om inte den balanspunkten
nu är överskriden.

I detta sammanhang bör också framhållas
att nedgången i hushållssparande!
under 1960-talet varit högst otillfredsställande,
vilket jag tidigare berört.
Enligt uppgifter i nationalbudgeten för
år 1970 har hushållssparandet minskats
från 5 miljarder kronor 1964 till 2,8
miljarder kronor 1969. Siffrorna är i
löpande priser. Realvärdet av sparandet
har minskat ännu kraftigare än dessa
siffror anger. Även om, som framhållits
i nationalbudgeten, dessa uppgifter
är något osäkra, visar de dock att
tendensen är starkt sjunkande när det
gäller hushållssparandet. Detta är ett
oroande inslag i den ekonomiska utvecklingen,
inte minst med tanke på de
mindre och medelstora företagens kreditsituation.
Det är nödvändigt att orsakerna
till denna utveckling utreds och
att åtgärder vidtas för att stimulera sparandet.
Detta framhålles i reservationen

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

5. Herr Helén har ju nyligen gjort eu
interpellation till finansministern om
en sparutredning, och det vore intressant
att höra om denna utredning kommer
snart. Det vore viirdefullt att få svar
från finansministern på den frågan.

I ett läge som detta, när vi har tendenser
till en kostnadsutveckling som
riskerar att nedsätta vår internationella
konkurrenskraft, när vi har begränsade
resurser på kapital- och arbetsmarknaden,
som nödvändiggör en noggrann
fördelning och prioritering, i ett sådant
läge är naturligtvis vårt förslag till ett
ekonomisk-socialt råd och stabiliseringspolitiska
konferenser, som föreslås
i mittenmotionen, något som måste realiseras.
Vi tar upp detta i reservationen
9. Det framhålles där att en viktig
förutsättning för att stabiliseringspolitiken
skall kunna bedrivas med framgång
är att det hos olika grupper finns kunskap
om förutsättningarna för och förståelse
för de åtgärder som vidtas i detta
syfte. Ett institutionaliserat samråd
mellan företrädare för regering och opposition,
arbetsmarknadsparter, näringsliv,
organisationer och ekonomisk
expertis inom ramen för ett ekonomisk-socialt
råd skulle vara ägnat att
öka förtroendet för statsmakternas ekonomiska
politik. Rådet kunde fungera
som ett forum för diskussioner av de
problem som ekonomiska och sociala
spänningar i samhället skapar. Det skulle
även kunna lämna underlag för en
mera allmän diskussion om dessa problem,
och det skulle kunna medverka
till att få till stånd stabiliseringspolitiska
konferenser.

Enligt vår mening är också en fastare
och mera långsiktig planering ett led i
stabiliseringspolitiken. I mittenmotionen
framhålles att en effektiv statlig
planering som innefattar olika prognoser
och som klarlägger olika handlingsalternativ
samt deras verkningar skapar
förutsättningar för en bättre samordning
såväl av statliga som kommunala
åtgärder.

En svaghet hos de hittillsvarande

Ang. den ekonomiska politiken
långtidsutredningarna har varit att de
redovisat endast ett alternativ och att
detta alternativ byggt på en enda uppsättning
av för utredningsarbetet fastställda
förutsättningar. Om någon viktig
förutsättning för detta alternativ inte
uppfyllts i verkligheten har utredningen
kunnat förlora starkt i värde. Enligt
vad vi nu erfarit arbetar den nuvarande
långtidsutredningen med alternativa
antaganden, och det hälsar vi med tillfredsställelse.
Vi vill också ha en s. k.
rullande planering som inte låses fast
till eu enda planeringsperiod utan successivt
förnyas och anpassas till de nya
förutsättningar som samhällsutvecklingen
ger.

Planeringen bör också innefatta en
översiktlig nationalbudget i arbetskraftstermer.
Prognoser över framtida
tillgång och behov av olika slag av arbetskraft
skulle underlätta en rationell
fördelning av de samhällsekonomiska
resurserna på detta område — en bättre
samordning av de begränsade tillgångar
vi har och sannolikt kommer att få
både på utbildad arbetskraft och på
kapital. De skulle kunna bli vägledande
för utbildningspolitiken och medverka
till att utan tvångsstyrning anpassa
vår utbildningskapacitet till arbetslivets
behov.

Vi föreslår i mittenmotionen en parlamentarisk
utredning som skall ta upp
dessa problem. Reservationen 4 tar upp
denna problematik.

Begränsade resurser ställer alltid
krav på sparsamhet och rationellt utnyttjande.
Vi anser att en översyn av
statsutgifterna bör göras med jämna
mellanrum i syfte att främja kostnadsbesparingar
och effektivitet i statsförvaltningen,
och vi vill ha en parlamentarisk
beredning för detta ändamål.

I reservationen 1 erinras om den besparingsutredning
som genomfördes i
slutet av 1950-talet. Inom denna utredning
kunde enighet nås mellan representanter
för de olika politiska partierna
på en rad punkter, omfattande inte
oväsentliga belopp.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. den ekonomiska politiken

I motionen föreslås också en utredning
med uppgift att belysa verkningarna
av olika finanspolitiska åtgärder
på produktion, sysselsättning och inkomstfördelning.
Denna undersökning
skulle leda fram till förslag till metoder
för en säkrare och snabbare bedömning
av konjunkturutvecklingen. Det är angeläget
att de finanspolitiska åtgärderna
snabbare än vad som varit fallet
under 1960-talet anpassas till förändringarna
i konjunkturläget. Det är nödvändigt
att få fram ett system för åtgärder
som möjliggör snabbare och smidigare
ingripanden. Det är också nödvändigt
att få en bätre avvägning mellan
kreditpolitiska och finanspolitiska
åtgärder än den vi nu har. I dag får
kreditpolitiken bära en alltför stor del
av börden då det gäller att uppnå en
bättre ekonomisk balans och skydda
vår valuta.

Vi reservanter är medvetna om att
dessa frågor redan nu ägnas stor uppmärksamhet,
t. ex. inom den ekonomiska
forskningen. Det åligger ju även
budgetutredningen att beakta de i motionen
berörda problemen. Reservanterna
anser dock att en särskild översyn
bör göras av dessa problemkomplex. I
reservationen 8 hemställs också om en
särskild utredning.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till samtliga vid
detta utlåtande avgivna reservationer.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Till grund för detta utlåtande
och de avgivna reservationerna
ligger partimotioner från alla de tre
borgerliga partierna. Jag är glad att
kunna säga att det har varit möjligt att
få gemensamma reservationer på många
av de tio punkterna. Det är främst under
punkten 9 — frågan om en utredning
rörande ett ekonomisk-socialt råd
— som detta inte har gått och det av
särskilda skäl.

Inledningsvis vill jag i allt väsentligt
ansluta mig till de synpunkter som herr

Stefanson här har anfört. Enligt min
mening har han riktigt redovisat innehållet
i de avgivna reservationerna liksom
saker och ting som jag tror skulle
vara till gagn för den ekonomiska utvecklingen
och den ekonomiska politiken
i vårt land.

Under punkten 9 — frågan om ett
ekonomisk-socialt råd — har i stället
herr Brundin och jag fogat ett särskilt
yttrande till utskottsutlåtandet. Yi menar
att det ekonomiska och sociala rådet
inte kan fylla den väsentliga uppgift
som just nu är angelägen för oss.
Därför har vi biträtt utskottets skrivning,
i vilken framgår att i de krav på
en utredning som framförts har i viss
mån själva tanken uttunnats. Den viktiga
frågan om en s. k. stabiliseringskonferens
eller rundabordskonferens i
stabiliseringssyfte har tyvärr kommit
i bakgrunden genom att man skjutit
fram detta råd, som enligt förslagsställarna
skulle fylla en underordnad roll
i förhållande till den stabiliseringspolitiska
konferensen.

Vi har därför i vårt särskilda yttrande
framhållit att de närmaste framtidsutsikterna
ter sig så ovissa att frågan
om en rundabordskonferens i stabiliseringssyfte
borde upptas till prövning
utan onödigt dröjsmål. Vi är glada att
kunna konstatera att den tanken vunnit
anslutning på vissa håll inom folkpartiet,
vilket också har framförts till
svenska folket via nyhetsmedia. Skälen
till att man borde anordna en sådan
konferens pekar vi på. Det är det alarmerande
valutautflödet, den växande
kritiken mot löneutvecklingen, missnöjet
på arbetsmarknaden, den förestående
eller kanske rättare sagt pågående
prisstegringen och ett rent allmänt skakat
förtroende inom näringslivet för
regeringens politik. En stabiliseringskonferens
skulle, tror vi, kunna vara
ett sätt att åstadkomma en bred samling
och uppslutning kring en verklighetsbetonad
handlingspolitik för att
stabilisera ekonomin. Det har vi framfört
i vårt särskilda yttrande. Jag hop -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

pas att den frågan också kommer att
utvecklas i det följande.

Beträffande reservationerna behöver
jag inte närmare gå in på dem, eftersom
herr Stefanson redan gjort det,
utom att jag möjligen skall peka på reservationen
7, som gäller emissionskontrollen.
Vi har vid flera tillfällen uttalat
kritiska synpunkter på riksbankens
allmänna prioriteringspolitik på kreditområdet.
Detta diskuterade vi nyss
här i kammaren vid behandlingen av
utskottets utlåtande nr 18, om ”decharge^’.
Frågan om emissionskontrollen
hänger naturligtvis ihop med frågan
om prioriteringen på kreditområdet.
De kritiska synpunkterna behöver
jag inte upprepa utan kan nöja mig
med att understryka att vi betraktar
denna kontroll som en dålig form för
att reglera och prioritera kreditgivningen.
I reservationen hemställer vi
att man ser över systemet och även
granskar andra metoder för styrning
av kreditmarknaden.

I reservationen 10 pekar vi särskilt
på de allmänt kända svårigheterna för
vårt näringsliv att kunna konkurrera
utomlands och den begränsade resurstilldelningen
när det gäller investeringar.
Man kan väl säga att den proposition
som Kungl. Maj:t lade fram i går
om en 25-procentig investeringsavgift
i varje fall har en motivering, som ligger
mycket nära den som angivits i reservationen
10. Jag kan därför, som
sagt, nöja mig med att bara understryka
vår motivering och yrka bifall till
reservationen 10, liksom jag yrkar bifall
till samtliga reservationer, till vilka
mitt namn finns knutet.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! Efter den fylliga redovisning
som de båda tidigare företrädarna
för oppositionspartierna har givit
kammaren finns det inte någon anledning
för mig att stanna länge här i
talarstolen.

Jag vill emellertid peka på en sak,

Ang. den ekonomiska politiken
nämligen att finansministern har skapat
en ny situation inför kamrarnas
ekonomiska debatt i dag. Det har han
gjort genom sin proposition nr 101 om
en 25-procentig investeringsavgift för
viss byggnadsverksamhet. Den skall naturligtvis
behandlas i vanlig ordning
och icke här och nu. Men åtgärden —
propositionen — är ett uttryck för och
ett erkännande av det allvar som präglar
dagens ekonomiska situation i vårt
land. Det måste emellertid få sägas att
detta erkännande kommer i senaste laget
och att enbart ett ingripande emot
en del av byggnadsverksamheten i landet
inte torde vara nog. Det är säkerligen
också finansministern medveten
om. Vidare träffar denna proposition
endast perifera delar av ekonomin och
får väl också antas få en alltför fördröjd
effektutlösning. Givetvis kan också
sägas att den träffar blint och i
många individuella fall orättvist hårt.
Men detta gäller ju också, och i ännu
högre grad, det gamla räntevapnet, som
man enligt vår uppfattning kört med i
alltför stor utsträckning med åsidosättande
av andra instrument och möjligheter.
Å andra sidan måste man vara
överens om att åtgärder är nödvändiga
emot den oroväckande starka och
snabba inflationsutveckling som nu pågår
inom landets ekonomiska liv.

Oppositionen har länge försökt få
regeringen att lyssna till bl. a. förslag
om rundabordskonferenser där regering,
opposition och arbetsmarknadens
parter tillsammans kunde överlägga om
den ekonomiska situationen, dess hot
och risker för en inflatorisk utveckling,
och därvid komma överens om åtgärder
för att stoppa eller åtminstone begränsa
nu pågående och inte för någon
part önskvärd utveckling.

Mittenpartierna har motionerat om
sådana åtgärder. I motionsparet I: 814
och II: 950 har man anhållit om ett antal
utredningar syftande till att belysa
verkningarna på produktion, sysselsättning
och inkomstfördelning av olika finanspolitiska
åtgärder. Vidare har man

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. den ekonomiska politiken
begärt utredning om inrättande av ett
ekonomisk-socialt råd, som herr Stefanson
nyss talade om och som skulle
omfatta företrädare för regering och
opposition, arbetsmarknadens parter
och näringslivets organisationer samt
även ekonomisk expertis för att åstadkomma
en belysning av de samhällsekonomiska
problemen och att förbereda
stabiliseringspolitiska konferenser.

Ytterligare begärs i mittenpartimotionen
utredning och förslag i syfte att
belysa hushållssparande! och vidare en
parlamentarisk utredning med uppgift
att utarbeta riktlinjer för en ekonomisk
planering. Till slut begärs i mittenpartimotionen
en parlamentarisk utredning
för översyn av statens uppgifter
i syfte att främja kostnadsbesparingar.

Centerpartimotionerna 1:807 och
11:952 hemställer om utredning och
förslag i syfte att samordna och förbättra
rationaliseringsverksamheten inom
den offentliga sektorn. Uppenbarligen
har den enskilda sektorn inom
näringslivet kommit fram fortare och
nått längre än man gjort inom den offentliga
verksamheten. Man begär vidare
att alternativa programbudgetförslag
utarbetas samt att långsiktiga,
övergripande perspektivplaner för den
offentliga verksamheten utarbetas regelbundet.

Herr talman! Majoritetspartiets representanter
i utskottet har inte velat
acceptera detta, men det är beklagligt,
därför att en samverkan mellan de politiska
partierna, regeringen och arbetsmarknadens
parter för att åstadkomma
en broms på inflationsutvecklingen
i landet är vad som krävs inför
den utveckling som nu pågår och som
kan befaras komma att accelerera inför
en kommande avtalsperiod. Sker
ingenting, görs ingenting, befarar jag
att vi under det närmaste året får en
stark inflation i vårt land.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till reservationerna 1, 2,
3, 4, 5, 6, 8, 9 och 10.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Jag skall bara kort beröra
tre av de reservationer som är fogade
till bankoutskottets utlåtande nr
19. Det gäller här först och främst reservationen
1. I den del av skrivningen
som utskottet är enigt om anför utskottet
att det delar den uppfattning som
framförts bl. a. i moderata samlingspartiets
partimotioner I: 500 och II: 576
att det är väsentligt för framstegstakten
i ekonomin att näringslivets investeringar
ligger på en hög nivå. Vi är också
helt överens i utskottet när vi därefter
konstaterar att det skett en positiv
utveckling av investeringsviljan. Men
reservationerna 1, 5 och 6, som jag
skall tala litet om, handlar egentligen
om den skillnad som föreligger mellan
den relativt höga investeringsviljan och
den beklagligt lilla möjligheten att genomföra
investeringar på grund av de
svårigheter näringslivet möter på kapitalmarknaden.

Under en lång följd av år har den
offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten
ständigt ökat. Därigenom
har det blivit relativt mindre till
övers för den enskilda sektorn. Vi menar
att det i ett sådant läge är särdeles
nödvändigt att söka tillvarata varje
möjlighet till besparingar och kostnadssänkningar
och effektivitetsökningar
inom den offentliga sektorn. I
slutet av 1950-talet genomfördes en besparingsutredning.
Visserligen kan det
råda olika meningar om resultatet därav
var tillfredsställande eller inte, men
med vetskap om att kostnadsutvecklingen
inom den offentliga sektorn vida
överstigit kostnadsutvecklingen inom
det enskilda näringslivet bör man, som
vi ser det, vara rätt angelägen om att
tillvarata alla möjligheter att reducera
kostnaderna inom den offentliga sektorn.
Jag är för min del helt övertygad
om att en parlamentarisk utredning
skulle, om den utrustades med tillräckliga
utredningsresurser, kunna åstadkomma
mycket betydelsefulla kostnadssänkningar
och effektivitetshöjningar.

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Vi kräver därför i reservationen 1, att
en parlamentarisk besparingsutredning
tillsätts.

I reservationen 5 berörs en del av
problemet att nå balans mellan sparande
och nödvändiga investeringar. Den
del som behandlas i denna reservation
gäller hushållssparandet. Det föreligger
visserligen en osäker och därför helt
otillfredsställande statistik beträffande
hushållssparandets utveckling, men i
den preliminära nationalbudgeten för
1970 anges i alla fall en del siffror när
det gäller att på ett ungefär beräkna
hushållssparandets utveckling, och det
är inga glädjande siffror. Från att ha
legat på nivån cirka 5 miljarder kronor
1964 har sparandet fem år senare,
nämligen 1969, minskat till nivån 2,8
miljarder kronor, d. v. s. nästan en
minskning till hälften. Vi menar därför
att eftersom hushållssparandet traditionellt
har spelat en mycket betydande
roll för kapitalförsörjningen till näringslivet,
bostadsbyggandet etc., så är
det nu nödvändigt att titta på vilka
bakomliggande orsaker det finns till att
hushållssparandet så kraftigt har gått
ned. Hur ser hushållens sparvanor ut?
Intar den privata konsumtionen en så
prioriterad ställning att den upprätthålls
på så här kraftig bekostnad av
hushållssparandet, eller finns det andra
skäl? Finns det exempelvis möjligheter
att hitta andra sparmål än människorna
tidigare har haft?

De här frågorna bör besvaras. Tyvärr
— och det är jag personligen rätt
förvånad över — har vi inte kunnat bli
eniga i utskottet på den punkten, utan
här har de borgerliga ledamöterna gemensamt
reserverat sig med krav på
en utredning om hushållens sparvanor.

I reservationen 6 tas en annan del
av den här problematiken upp, nämligen
frågan om hur man skall kunna
slussa tillgängligt kapital till näringslivet.
Det är ju lika viktigt att näringslivet
får tillgång till för investeringar
erforderligt kapital som jag inledningsvis
sade att det är viktigt att

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 15

Ang. den ekonomiska politiken
man kan hålla en hög investeringsnivå.
Nu har vi fått en kraftig förändring av
kapitalmarknadens struktur genom den
snabba uppbyggnaden av allmänna pensionsfonden.
Vi anser att en större del
än f. n. av allmänna pensionsfondens
medel borde kunna slussas via affärsbanker
och andra kreditinstitut ut till
näringslivet. Av någon anledning är
inte finansministern av den uppfattningen.
I direktiv som utgått från honom
har han ställt sig avvisande till en
utbyggnad av den här formen för kapitalslussning
ut i näringslivet. Det är
förvånande att det ställningstagandet
görs av den person som mer än någon
annan bär ansvaret för att erforderliga
investeringar i näringslivet kan klaras
av genom tillgång till en kapitalmarknad.

Det finns nu, anser vi, alla skäl att
undersöka möjligheterna att på olika
sätt underlätta för näringslivet att försörjas
med det kapital som erfordras
för att trygga sysselsättningen i vårt
land. Vi har därför även på den punkten
krävt en utredning, och jag ber,
herr talman, att till sist få yrka bifall
till reservationerna 1, 2, 4, 5, 6, 7, 8
och 10.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I utlåtande nr 19 har
bankoutskottet tagit upp till behandling
i ett sammanhang ett flertal motioner
med allmänna uttalanden om det ekonomiska
läget och den ekonomiska politiken
och med konkreta förslag till åtgärder
av olika slag på den ekonomiska
politikens område.

Två motionspar har en vidare syftning
än de övriga motionerna. Det ena
paret är partimotioner från moderata
samlingspartiet, och det andra är motioner
som väckts gemensamt av folkpartiet
och centerpartiet. I dessa motioner
behandlas det aktuella ekonomiska
läget och de prognoser som föreligger
för 1970. Vidare kommenteras regeringens
ekonomiska politik och framförs
vissa förslag till åtgärder på detta

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. den ekonomiska politiken

område. Man kan alltså säga att dessa
motioner utgör kommentarer till och i
viss utsträckning alternativ till den av
regeringen framlagda finansplanen. Jag
vill emellertid konstatera att något gemensamt
borgerligt alternativ till finansplanen
har motionärerna inte kunnat
åstadkomma. Finansplanen blir i
nuvarande system formellt sett inte utskottsbehandlad.
Man kan säga att den i
viss mån har blivit det när bankoutskottet
har tagit ställning till de motioner
som mer eller mindre syftar till att
presentera alternativ till finansplanen.
Enligt det förslag till ny utskottsorganisation
som nyligen har lagts fram skall
ju finansutskottet avge utlåtande över
finansplanen och då även över motioner
av detta slag. Vi kan alltså se bankoutskottets
utlåtande nr 19 och denna
debatt såsom ett förebud om vad som
skall komma om grundlagberedningens
intentioner blir förverkligade.

Mot den bakgrunden tycker jag det är
intressant att konstatera att det inte
finns någon reservation mot utskottets
uttalande att motionärernas rekommendationer
beträffande den kortsiktiga
stabiliseringspolitikens allmänna inriktning
inte har kommit att i högre grad
skilja sig från vad som förordats i finansplanen.
I båda de borgerliga partimotionerna
diskuteras på vissa punkter
det ekonomiska läget insatt i ett något
vidare perspektiv, i vilket även strukturella
förändringar i ekonomin blir aktuella.
I det sammanhanget upptas även
frågor såsom den offentliga sektorns
tillväxt, näringslivets investeringar, avvägningen
mellan konsumtion och investeringar,
balansen mellan sparande
och investeringar samt utrikesbalansens
utveckling.

I partimotionerna från moderata samlingspartiet
kan huvudnumret sägas vara
en diskussion av den offentliga sektorns
expansion och konsekvenserna
härav för den ekonomiska politiken och
för näringslivets investeringar. Jag skall
bär inte återge resonemanget, som är
sammanfattat i utskottets utlåtande.

Slutsatsen av resonemanget är att den
offentliga sektorns tillväxt bör begränsas.
Såvitt jag kan finna är det alltså
fråga om en traditionell attack från
moderat håll mot den offentliga sektorn,
även om attacken denna gång har fått
en mera utpräglat ekonomisk-teoretisk
utformning än vad som tidigare brukar
vara fallet.

För min del kan jag inte finna att den
skarpa motsatsställning mellan den offentliga
sektorn och näringslivets investeringar
som målas upp i motionen
är realistisk. Vi är givetvis alla medvetna
om och ense om att det är av stor
vikt för framstegstakten i ekonomin och
för ekonomins internationella konkurrenskraft
att näringslivets investeringar
kan hållas på en mycket hög nivå. Regeringen
har ju också deklarerat i finansplanen
att den anser det vitalt för
vår ekonomis styrka och expansionsförmåga
att föreliggande investeringsplaner
inom industrin kan realiseras
och att en viktig förutsättning härför
är en reell och finansiell återhållsamhet
inom övriga sektorer. Men vi måste
samtidigt ha klart för oss att de offentliga
investeringarna i form av basinvesteringar
inom olika områden och
även den offentliga konsumtionen spelar
en avgörande roll för produktivitetstillväxten
i vår ekonomi. Jag behöver
bara erinra om de insatser som samhället
gör för forskning och teknisk utveckling
och inom utbildningsområdet.
Sedan är det klart att man kan göra olika
bedömningar av hur avvägningen
bör göras på kort sikt och i enskilda
fall. Men det moderata receptet att den
offentliga sektorns tillväxt skall begränsas
är givetvis helt godtyckligt. Det är
en politisk värdering som görs och som
är ett uttryck för misstro mot den offentliga
sektorn. Det är en politisk värdering
som jag inte helt kan instämma
i.

Herr talman! Jag skall inte vidare gå
in på de allmänna resonemangen i de
borgerliga alternativa finansplanerna,
utan jag övergår till att i korthet beröra

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

de olika konkreta förslag som framförts
i de motioner som bankoutskottet bär
behandlat. Flertalet av förslagen har
riksdagen tagit ställning till flera gånger
tidigare. Många yrkanden rör på ett
eller annat sätt den offentliga sektorn.

1 flera motioner krävs att en parlamentarisk
besparingsutredning skall
tillsättas. Detta är enligt min mening
inte ett realistiskt förslag. Tidigare erfarenheter
visar att om man nämnvärt
skall kunna minska statsutgifterna måste
man ge sig på de stora utgiftsområdena:
folkpensioner, barnbidrag, olika
former av bidrag till kommunerna
m. m. Jag har inte hört talas om att man
från borgerligt håll föreslagit några reduktioner
på dessa områden.

Vad som bör göras är givetvis att se
till att den statliga verksamheten drivs
så effektivt och rationellt som möjligt.

På detta område pågår också en kontinuerlig
reformverksamhet. Att en parlamentarisk
besparingsutredning skulle
kunna lösa några problem härvidlag finner
jag inte sannolikt.

Rationaliseringsverksamlieten tas särskilt
upp i en partimotion från centerpartiet,
som begär en utredning i syfte
att samordna och förbättra denna verksamhet.
De statliga organ som har ansvaret
för denna verksamhet — riksrevisionsverket,
statskontoret, försvarets
rationaliseringsinstitut och riksdagens
revisorer — har samtliga omorganiserats
eller nyorganiserats under senare
år och fått ökade resurser till sitt förfogande.
Riksdagens beslut har i detta
sammanhang varit enhälliga med något
undantag. Att nu tillsätta en särskild utredning
om rationaliseringsverksamheten
kan jag inte finna motiverad.

Centerpartiet tar i samma motion upp
frågan om programbudgetering inom
den statliga sektorn och kräver att ”alternativa
programbudgetalternativ”
skall utarbetas. Riksdagen har redan tidigare
i år i statsverkspropositionen
fått en redogörelse för den försöksverksamhet
med programbudgetering som
pågår. Därav framgår, vilket jag vill be 4-j-

Första kammarens protokoll 1970. Nr 15

Anj;. den ekonomiska politiken
tona, att verksamheten fortfarande har
karaktär av försök, vars resultat utvärderas
efter hand. Enligt min mening
finns det ingen anledning för riksdagen
att nu binda denna försöksverksamhet.
När det gäller försvarsdepartementets
verksamhetsområde kommer riksdagen
senare i år att få tillfälle att yttra sig
om ett förslag till planerings- och budgeteringssystem
för försvaret, baserat
på en programbudgetering.

Slutligen har centerpartiet ett förslag
som innebär att långsiktiga övergripande
perspektivplaner skulle utarbetas.
Vad som närmare avses med dessa planer
framgår inte tydligt av motionerna.
Möjligen har man utan närmare eftertanke
gripit tag i termen perspektivplanering
från den planeringsverksamhet
som bedrivs inom försvaret. Såvitt jag
förstår är kravet på långtidsplanering
redan tillgodosett genom långtidsutredningarna
och långtidsbudgeterna.

I mittenpartiernas gemensamma motion
tar man upp den statliga ekonomiska
planeringen sedd i ett något vidare
perspektiv och framför en rad olika
krav som riksdagen de två senaste åren
har tagit ställning till. Man begär att en
parlamentarisk utredning skall tillsättas
för att utarbeta riktlinjer för den
ekonomiska planeringen. På detta område
pågår en kontinuerlig utredningsoch
utvecklingsverksamhet, och jag har
inte blivit övertygad om att en särskild
utredning skulle vara en konstruktiv
väg att föra denna verksamhet ytterligare
framåt.

I flera motioner diskuteras hushållssparandets
utveckling och framförs krav
på en undersökning av hushållens sparvanor.
Den statistik vi har på detta område
är bristfällig, och några särskilda
sparundersökningar har inte gjorts sedan
slutet av 1950-talet. Jag vill medge
att vissa skäl kan tala för att en ny
sparundersökning borde genomföras.
Vissa förberedande överväganden beträffande
en sådan undersökning pågår
emellertid redan, och vi bör väl avvakta
och se vad de leder fram till.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970 .

Ang. den ekonomiska politiken

I ett par fall framställs utredningskrav
som, såvitt jag kan förstå, redan
är tillgodosedda. Det gäller frågan om
möjligheterna att underlätta näringslivets
kapitalförsörjning, bl. a. genom att
överföra AP-fondens medel via bankinstituten,
vilken faller inom ramen för
1968 års kapitalmarknadsutrednings
uppdrag. Det gäller vidare frågan om
olika finanspolitiska åtgärders effekt på
produktion, sysselsättning och inkomstfördelning,
som skall behandlas av den
nyligen tillsatta budgetutredningen.

Från moderat håll kräver man en
översyn av systemet med emissionskontroll
och i övrigt av metoderna för styrning
av kreditmarknaden. Inte heller i
detta fall kan jag finna att några bärande
skäl har anförts för utredningskravet.

Slutligen, herr talman, en gammal bekant
— förslaget om inrättande av ett
ekonomiskt-socialt råd — som årligen
prövats av riksdagen de senaste fem
åren. Rådet har emellertid uppträtt i
skiftande skepnader under årens lopp,
och jag har ett intryck av att det blir
allt mer diffust för varje år. I årets
version är det bara lösligt skisserat som
ett rent diskussionsforum utan närmare
anknytning till verkligheten och dess
intressemotsättningar. Jag kan i vart
fall inte uppfatta förslaget som ett realistiskt
bidrag till strävandena att åstadkomma
stabilitet i samhällsekonomin.

Herr talman! Låt mig till sist konstatera
att vad de borgerliga partierna kunnat
åstadkomma —- under skiftande
grad av enighet — på den ekonomiska
politikens område är en rad olika utredningskrav.
Men något konstruktivt
alternativ till regeringens uppläggning
av den ekonomiska politiken har man
inte kunnat samla sig kring.

Herr talman! Utskottets socialdemokratiska
hälft står för utskottets skrivning,
och utskottet hemställer om avslag
på samtliga i utlåtandet behandlade
motionsyrkanden. Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan på samtliga punkter.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Herr Ståhle har i sitt
älskvärda och stillsamma anförande huvudsakligen
polemiserat med moderata
samlingspartiet. Jag har alltså ingen anledning
att här gå in på någon mer ingående
diskussion med honom, även om
jag tycker att han inte riktigt slutade i
den anda som han i sitt i övrigt gentlemannamässiga
anförande hade hållit sig
till. Jag tror att både denna debatt och
de offentliga redovisningarna klargör
att oppositionen i viss mån har tagit
ledningen i den diskussion som förts
under de senaste dagarna om det allvarliga
ekonomiska läget.

Jag gläder mig åt att herr Ståhle slår
fast att det är av stor vikt för framstegstakt
och konkurrenskraft att näringslivets
investeringar hålls uppe. Jag förmodar
att han med det också menar att
näringslivet behöver visas förtroende
från statsmakterna.

Jag gläder mig också åt att herr Ståhle
försiktigt stödde tanken på en ordentlig
undersökning av hushållssparande!, som
gått ned på ett mycket betänkligt sätt.
Det vore intressant att höra om finansministern,
som har en interpellation
från mig liggande, ville tala om åtminstone
när han tänker svara på den.

Herr Stefanson har i sitt inlägg gått
igenom och motiverat de olika reservationerna.
Jag skall därför inte syssla
med dem, utan huvudsakligen ta upp ett
mer principiellt resonemang.

Vi vet ju alla att år 1970 kännetecknas
— liksom 1969 -— av en kraftig högkonjunktur.
Efterfrågan är hög — inte
minst från utlandet. Åtskilliga av exportindustrierna
har orderböckerna
fulla och arbetar så långt arbetskraften
och den maskinella kapaciteten räcker.
Arbetslösheten, som var oroande för
mindre än två år sedan, har i stora delar
av landet förbvtts i brist på arbetskraft.
Detta gäller särskilt de expansiva
regionerna i Syd- och Mellansverige.
Samtidigt kvarstår den regionala obalansen,
och svårigheten att skapa varaktiga
sysselsättningar i Norrland och

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

de mellansvenska skogslänen är verkligen
bekymmersam. Men vi kommer om
några veckor att här i kammaren få
tillfälle att diskutera de regionalpolitiska
problemen, och jag skall därför
inte fördjupa mig i dem nu.

De oroande och illavarslande tecknen
i den svenska ekonomins utveckling
under de första månaderna i år har redan
berörts av de tidigare talarna. Som
herr Stefanson påpekade, steg konsumentprisindex
med 3 procent under januari
och februari och med 0,4 procent
från februari 1908 till februari 1970. Finansministern
räknade i finansplanen
med en inflation för hela detta år på 3,5
procent. Men när konsumentprisindex
för mars presenteras, skulle det inte
förvåna mig om vi tvingas konstatera
att penningvärdet redan under årets
första kvartal försämrats lika mycket
som, eller kanske mer än vad finansministern
räknat med för hela året. Det
har verkligen funnits skäl, när vi under
de senaste dagarna fört en ganska intensiv
offentlig diskussion om dessa saker.

Det är också känt att valutareserven
sjönk under fjolåret med ungefär en
tredjedel, alltså med nära 1,9 miljarder
till 3,8 miljarder, den i särklass lägsta
årssiffran under hela 1900-talet. Valutareserven
täcker nu faktiskt mindre än 5
å 0 veckors import till Sverige. År 1902,
då den också var låg, täckte den åtminstone
14 veckor och 1908 ungefär 10
veckor. Avtappningen av valutareserven
upphörde under de sista månaderna i
fjol och i januari, men har sedan fortsatt
under februari och mars. Det är
därför naturligt att återkomma till den
diskussion vi förde här under remissdebatten.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen
av tecken på obalans i ekonomin
och peka t. ex. på den rekordhöga
räntan. Det är den högsta ränta vi haft
här i landet på 40 år. Det finns t. o. m.
de som menar att den är den högsta på
50 år och att man alltså får gå tillbaka
ända till kristiden efter första världs -

Ang. den ekonomiska politiken
kriget, 1921, för att finna jämförbart
diskonto. Industriinvesteringarna är för
närvarande ganska höga, men vid en internationell
jämförelse finner man att
de har varit låga under en längre tid,
och därför är det, som herr Ståhle medgav,
nödvändigt att nu göra någonting
åt detta.

Det talas inte sällan om en förtroendekris
i vårt land mellan näringslivet
och den makthavande socialdemokratin.
Jag skall inte uttala mig beträffande
omfattningen av en sådan förtroendekris,
men själva det faktum att man talar
om den visar ju att allt inte är bra.

I valrörelsen 1968 och i dess förspel
kom de socialdemokratiska angreppen
på näringslivet ganska tätt. Kanske är
det också så att man inom näringslivet
har en känsla av att regeringen i vissa
frågor är mest intresserad av vad som
är taktiskt användbart. Det saknas faktiskt
inte underlag för sådana misstankar.
Man kan som exempel ta landshövding
Eckerbergs brev till industriministern.
Eckerberg är alltså ordförande
i en utredning som skall lägga fram förslag
om samarbetet mellan näringsliv
och statsmakt, och hans arbete är naturligtvis
av mycket stort intresse. Men
när han skriver till industriministern
om utredningens arbetssituation gäller
hans fråga vad utredningen skall presentera
som passar in i socialdemokratins
valuppläggning. Det är, framhåller
herr Eckerberg, ”en rent politisk bedömning
hur mycket regeringen nu vill
ha fram och hur man ser på effekten.
Vi har ju en valrörelse i faggorna, och
hur mycket sprängstoff den skall tillföras
från utredningen vill jag inte ensam
avgöra”. När skrev en ordförande i en
statlig utredning ett sådant brev till ett
statsråd? Det minskar ju knappast förtroendekrisen.
Och att den finns har
herr Eckerberg senast häromdagen
upprepat i Dagens Nyheter.

Om denna förtroendekris ibland överdrivits,
så kan man ändå inte säga att
regeringen saknar ansvar för den situation
som har uppkommit. Försöker man

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. den ekonomiska politiken
att studera de mera långsiktiga ekonomiska
perspektiven — och det görs faktiskt
i mittenpartiernas motion om den
ekonomiska politiken och också i moderata
samlingspartiets motion — finns
det anledning till en betydande försiktighet,
särskilt, som jag sade, på längre
sikt. Planeringschefen i finansdepartementet
Erik Böök har avslöjat några av
de preliminära beräkningarna av den
ekonomiska utvecklingen under 1970-talets första hälft, som gjorts för långtidsutredningen.
Det var en inte alltför
optimistisk bild han gav. Bruttonationalprodukten
antas öka långsammare
än under 1960-talet — 3,5 procent årligen
mot över 5 procent 1960—1965 och
4 procent för senare hälften av 1960-talet.
Skälet är dels en minskning i arbetskraftsutbudet,
dels en förskjutning i
fördelningen mellan olika näringsgrenar.

Vi kan alltså räkna med att det blir
en hård konkurrens om resursutrymmet
i den svenska ekonomin. En hel
del inteckningar av produktionsökningarna
har faktiskt också gjorts. Vi är
överens om att folkpensionärerna skall
ha standardförbättring, och jag hoppas
att vi också är överens om vårt ansvar
för ett höjt u-landsbistånd. Den känsla
som inte minst ungdomen har för den
värld vi lever i måste ju ta sig uttryck
i att vi fullföljer och intensifierar våra
strävanden på den punkten. Folkpartiet
och centern har drivit på en saktfärdig
socialdemokrati när det gällt
just u-landsbiståndet, och vi kommer
att fortsätta med detta. Det finns andra
redan beslutade åtgärder som medför
automatiska kostnadsstegringar för det
allmänna under kommande år.

Det knappa reservutrymmet blir alltså
kännbart för den offentliga sektorn,
och det blir nödvändigt med en hård
prioritering av utgifter och reformbehov
på det området. När kommer regeringen
att presentera långsiktiga prioriteringar
som uttryck för sin politiska
vilja? Blir det i själva valrörelsens slut -

spurt? Det brukar ju inte vara precis
den lämpligaste tidpunkten.

En god ekonomisk politik kräver faktiskt
en utbyggd ramplanering. En fastare
och mera långsiktig ekonomisk planering
är i sig ett viktigt stabiliseringspolitiskt
instrument, och jag tror inte
att någon kan säga att den nuvarande
planeringen i vårt land är tillräcklig.
Flera av de politiska beslut som riksdagen
fattar i år kommer att ha betydande
inflytande på hur samhället ser ut
ända fram till år 2000, och bortom sekelskiftet.
Det ger ökad tyngd åt vårt
krav på ett mera långsiktigt planeringstänkande.

Vi har försökt beskriva hur en effektiv
och långsiktig planering skulle kunna
utformas. Vi har pekat på behovet
av flera alternativa planer, understrukit
att planeringen måste göras rullande
och att den måste ges en politisk förankring
genom att regering och opposition
i anslutning till planerna redovisar
sin politiska vilja och verkligen anger
vilken av de alternativa planerna som
man finner mest realistisk och önskvärd
att följa. Nu krävs det inte bara en
prioritering av nya reformer så att de
kan genomföras i angelägenhetsgrad
allteftersom resurserna växer. Vad är
det som säger att alla de nuvarande ändamål,
till vilka pengar anslås över
statsbudgeten, skulle vara mer angelägna
än de eftersatta reformbehov som
väl alla är medvetna om? År socialdemokratin
säker på att en kraftigare utbyggnad
av barnstödet, t. ex. genom införande
av ett vårdnadsbidrag, är mindre
angelägen än allt det som riksdagen
nu anslår pengar till?

Vi lever i ett samhälle med snabba
och stora förändringar. Vi måste existera
med förändringarna och försöka styra
dem så att vi verkligen får utrymme
för våra politiska värderingar.

Den fortgående utvecklingen ställer
ständigt krav på nya reformer — kräver
ingripanden på nya områden. Men
är det helt säkert, att inte förändringar -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

na och utvecklingen gör vissa offentliga
utgifter mindre angelägna, även om de
i en gången tid har varil mycket motiverade? Vem

vågar säga, att statliga medel på
alla områden används på hästa sätt och
att inga besparingar kan göras på något
område? Men ändå avvisar utskottsmajoriteten
kraven på en parlamentarisk
besparingsutredning, där vi gemensamt
skulle se efter om det inte finns möjlighet
att göra en nedskärning som kunde
komma nya, viktiga områden till godo.

Jag har försökt att inte på något sätt
överdramatisera de tydliga tecknen på
obalans i den svenska ekonomin. Och
jag är litet förvånad över att regeringen
så länge enbart visat upp en fasad av
oberördhet inför de svårigheter som vi
kan skönja. Vi har inte haft till syfte att
åstadkomma någon våldsam och överdriven
diskussion. Vi har velat ha en
stillsam överläggning om dessa saker,
men det har varit omöjligt att komma i
kontakt med regeringen. ”Än finns det
ingen anledning till panik”, det är vad
finansministern kostar på sig att svara.
Nej, det gör det inte, men en förutseende
regering brukar handla i god tid innan
det finns någon som helst anledning
till panik.

I går hände det onekligen någonting.
Regeringen har till sist insett att den
måste ta itu med den försämring av den
samhällsekonomiska balansen som inte
bara kan anas utan som redan inträtt
på vissa områden, med en 3-procentig
inflation under årets första två månader
och en fortgående åderlåtning av
vår valutareserv. Kring en förnuftig
stabiliseringspolitik borde regering och
opposition ha kunnat enas, men herr
Sträng är som vanligt sig själv nog. Åtgärden
att helt hastigt återinföra den
25-procentiga investeringsavgiften på
icke-prioriterade byggen och senareläggandet
av vissa statliga beställningar
är bevis för att regeringen satt sig själv
och oss alla i ett bekymmersamt läge.
Det är inte många som tror att dessa in -

Ang. den ekonomiska politiken
grepp kommer att räcka. Flera inhopp
låter nog inte vänta på sig.

Det intressanta är här, och det tror
jag att allmänheten har noterat, att regeringen
började röra på sig först sedan
oppositionen slagit larm om det ekonomiska
lägets allvar. Regeringen har
tvingats erkänna att det krävdes omedelbara
åtgärder, men man har väntat
så länge att man kommit i ett läge där
man måste tvärbromsa, och som alla vet
— när man tvärbromsar är det risk för
knyckar och sladdar. Det rycker också
undan fotfästet för planeringen, inte bara
inom de enskilda företagen utan också
hos arbetsmarknadens organisationer.
Det kan möjligen leda till en risk
för att man söker hugga för sig för att
komma på den säkra sidan. Hur skulle
man då kunna följa finansministerns
uppmaning i finansplanen att visa återhållsamhet? Går

man till de faktiska åtgärder som
finansministern föreslår, så är det ju
som herr Nils Theodor Larsson och
andra påpekat så att dessa kommer att
diskuteras senare här i kammaren. Man
kan redan nu notera att byggreglering
plus investeringsavgift är en svårhanterlig
och krånglig metod. Förra gången
den användes kritiserades den från
flera håll, inte minst av byggnadsarbetarna.
Det blir nu stopp för en rad i och
för sig välmotiverade byggen inom t. ex.
handel och för sociala och kommunala
institutioner. Vidare kommer alla de
grupper som samlat in pengar till samlingslokaler
för religiösa och andra ideella
ändamål att få stora svårigheter.

Vår uppfattning att dagens läge kräver
en stabiliseringskonferens där partierna
och arbetsmarknadens parter är
representerade kvarstår trots gårdagens
ingripande av herr Sträng. En sådan
konferens borde samlas under våren
och uteslutande inriktas på åtgärder
för att motverka inflationen, främja industriinvesteringarna
samt skapa en
bättre utveckling av den svenska handelsbalansen.
Däremot skulle den inte

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. den ekonomiska politiken
ha till syfte att förbereda höstens och
vinterns avtalsförhandlingar, men det
säger sig självt att en framgångsrik stabiliseringskonferens
i sig lägger en riktigare
grund för sådana överläggningar.
Ytterst är det, herr talman, fråga om att
skapa förtroende för statsmakternas
handlande och att avlägsna intrycket att
regeringen är beroende av vissa partivänners
strävan att förvandla hela näringslivet
till en tummelplats för socialistiska
hugskott och påfund.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag skall i stort sett underlåta
att bemöta herr Ståhles argumentering
mot de moderata alternativ
som mitt parti har lagt fram. Jag antar
att andra representanter för mitt parti
kommer att göra det.

Men jag vill knyta an till det inledande
resonemang som herr Ståhle förde
rörande frågan om finansplanens
riksdagsbehandling. Han beklagade, om
jag inte missförstod honom, att det inte
fanns möjlighet att som i andra parlament
utskottsbehandla finansplanen och
därefter riksdagsbehandla den. Därigenom
skulle man få ett ordentligt underlag
för den fortsatta granskningen av
olika anslag och vidare en betydligt
starkare sammanhållande effekt än nu,
då allting i stort sett flyter ända fram
till dess att i samband med kompletteringspropositionen
redovisas det samlade
resultatet av vårens arbete. Jag delar
således herr Ståhles uppfattning och
tycker att det är synd att vi inte har
kunnat åstadkomma samma budgetgranskning
som i andra länder.

Som ordförande i statsutskottet har
jag faktiskt — det vill jag gärna tala om
i denna kammare, eftersom det kanske
inte är känt — i flera år under hand
sökt förmå regeringen att gå med på en
ordning som skulle ha möjliggjort en
sådan granskning av och debatt om finansplanen.
Det finns nämligen möjligheter
att redan inom nuvarande grundlags
ram åstadkomma en reell riksdags -

behandling av finansplan och statsverksproposition.
Men regeringen har
varit negativ. Den har ju en märklig
förmåga att vara ”konservativ” i ordets
sämre bemärkelse så fort det gäller
förslag om nyheter, reformer och moderniseringar
från oppositionens sida.
Nu tycks denna fråga ändå lösa sig inom
ramen för vår nya konstitution. Jag
tror att det är fördelaktigt och att riksdagsarbetet
mår väl av det. Detta om
detta, herr talman.

Vi vet alla att det inte är lätt att teckna
en klar och entydig bild av vårt samhällsekonomiska
läge i dag. Jag tror att
ett försök att göra det skulle visa motsägelsefyllda
drag. Underlaget för säkra
slutsatser om de närmaste månadernas
utveckling är minst sagt bräckligt. Å
ena sidan befinner vi oss alldeles otvivelaktigt
mitt i en utpräglad högkonjunktur,
låt vara med varierande styrka
i olika branscher och med regionala
och ganska allvarliga sysselsättningssvårigheter.
Det är en högkonjunktur
som har medfört att all tillgänglig produktionskapacitet
tagits i anspråk. Vi
kan i stort sett sälja allt vad vi kan tillverka.
Å andra sidan kan vi snart sagt
dagligen inregistrera tecken på balansrubbningar
i ekonomin, rubbningar
som tydligen tenderar att skärpas. Gemensamt
för båda dessa sidor av utvecklingsförloppet
är det svenska näringslivets
begränsade produktionskapacitet,
en följd av 1960-talets otillräckliga
investeringar.

I själva verket har under nu rådande
högkonjunktur alldeles klart bekräftats
att vår kritik mot regeringens investeringspolitik
varit berättigad. Den offentliga
sektorn inklusive bostadsbyggandet
har tillåtits förfoga över en alltför
stor del av våra samlade resurser,
till men för tillväxttakten och den långsiktiga
välståndsutvecklingen.

Herr Ståhle kritiserade moderata
samlingspartiet för dess synpunkter på
den offentliga sektorns storlek och sade
att vi skulle gjort en ”skarp gränsdragning”
mellan den offentliga sektorn å

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

;>/

ena sidan och den enskilda sektorn å
andra sidan samt att vi skulle bortse
från det obestridliga sammanhanget
mellan de olika sektorerna inom samhällsekonomin.
Det är en felaktig argumentation
som herr Ståhle för. Vi har
aldrig haft en så doktrinär inställning
då det gäller den offentliga sektorns
storlek. Det ömsesidiga beroendet är,
som jag framhöll, alldeles påfallande.
Vad vi har syftat till är att uppdraga
principiella riktlinjer för utvecklingen,
så att tillväxttakten kan ökas. Det är
inte en politisk utan en ekonomisk-politisk
bedömning som vi gör för att garantera
en bättre och snabbare tillväxttakt
än den vi har haft och kan se fram
emot. Våra resurser är inte obegränsade.
Vi måste helt enkelt göra en prioritering
mellan de olika sektorerna. Den
offentliga sektorn får då inte öka avsevärt
snabbare än ökningen av de resurser
som vi allesammans är med om att
arbeta ihop. Om inte den offentliga sektorn
håller sig i stort sett inom sådana
ramar, blir konsekvensen att den enskilda
sektorn måste begränsas, och erfarenheten
har visat att det då varit de
industriella investeringarna som drabbats.

Den tablå som bankoutskottet redovisar
på s. 8 i sitt utlåtande bekräftar de
tendenser som jag här har påtalat. Tablån
visar hur den privata konsumtionen
från 1960 till 1969 klart minskat;
det är en alldeles påtaglig trend. Den
-visar också hur de privata bruttoinvesteringarna
har undergått en motsvarande
minskning och hur den offentliga
sektorn har ökat från 24,9 till 32,4 procent.

Vi är naturligtvis medvetna om —
det underströk också herr Helén —- att
samhällsutvecklingen kommer att skapa
nya behov och ställa nya krav på insatser
från den offentliga sektorns sida.
Nya angelägna önskemål måste förverkligas,
men om vi skall kunna förverkliga
dem måste vi i varje givet ögonblick
göra en prioritering mellan vad vi har
och vad vi kan få. Vi måste göra en av -

AnR. den ekonomiska politiken
vägning mellan vad som är viktigt och
vad som är mindre viktigt, därför att
resurserna inte kommer att räcka till
att fortsätta på samma sätt som vi hittills
har gjort. Det går inte i längden att
både öka den offentliga sektorn i samma
takt som under de gångna åren och
samtidigt göra gällande att den industriella
kapaciteten skall byggas ut. Det är
en ekvation som icke kommer att gå
ihop. I det sammanhanget, herr Ståhle,
kan vi inte bortse ifrån att det är de industriella
investeringarna som är avgörande
för välståndsutvecklingen. Det
är ju vad finansministern vid upprepade
tillfällen under de senaste månaderna
starkt har understrukit och som
också nu motiverat vissa kraftåtgärder
från regeringens sida.

Även om år 1969 representerade en
viss omsvängning med en på nytt
växande enskild investeringstakt efter
den tidigare dämpningen och efter den
tidigare faktiska tillbakagången, var
uppgången 1969 i absoluta tal klart
otillräcklig. Behovet av näringspolitiska
stimulansåtgärder och av en klar
prioritering av industriinvesteringarna
är alltså i dag alldeles påtagligt. Jag
menar att årets finansplan inte tillgodosett
dessa krav. Den kännetecknades
generellt sett av en optimism i överkant.
Den byggde på förhoppningar om
en positiv utvecklingstrend i nära nog
alla för samhällsekonomin avgörande
hänseenden: ökande export, mindre

ökande import, stigande industriinvesteringar,
förbättrat valutaläge, successivt
lättad kreditmarknad och en lugn
prisutveckling. I inget av dessa hänseenden
har förväntningarna hittills
klart infriats. Från vår sida framfördes
redan i januari månad varningar för
en alltför sangvinisk bedömning. De
tillbakavisades från regeringens sida
som ett uttryck för oppositionens vanliga
svartmålning. Kammarens ledamöter
minns helt säkert statsminister Olof
Palmes spydiga kommentarer och tirader
här i kammaren under remissdebatten.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. den ekonomiska politiken

Så sent som för någon vecka sedan
ironiserade finansministern över oppositionens
tal om samhällsekonomiska
svårigheter och påståenden om tendenser
till försämrat ekonomiskt klimat.
Statssekreterare Kjell-Olof Feldt fullföljde
denna linje i den ekonomiska
TV-debatten för ett par dagar sedan.

I det utlåtande av bankoutskottet
som vi nu behandlar hävdar -— som
herr Strandberg nämnde för någon
timme sedan — utskottets majoritet att
det inte finns anledning till erinran
mot de optimistiska konjunkturprognoser
som redovisas i finansplanen. Den
information som senare tillkommit, säger
utskottet, ”tyder inte på att prognosen
i något mera betydande hänseende
skulle behöva revideras”.

Och nu vet vi att finansministern
i går lade fram proposition 101 om investeringsavgifter
för vissa byggnadsarbeten.
Ur den kan man hämta bl. a.
följande konstateranden, nämligen att
spänningarna i vår ekonomi under de
senaste månaderna har ”blivit alltmer
framträdande”, att arbetsmarknaden
kännetecknas i områden utanför skogslänen
av ”ett starkt efterfrågeöverskott”,
att importen ligger på en ”mycket
hög nivå”, vilket trots den gynnsamma
exportutvecklingen medfört
”fortsatt underskott i varuutbytet med
utlandet” under de första månaderna,
att konjunkturläget måste betecknas
som ”ansträngt” och att det är viktigt
att industrins investeringsplaner kan
realiseras. Där sägs vidare, att det strama
kreditmarknadsläget emellertid gör
att en prioritering av industrins investeringsplaner
måste ytterligare markeras
genom en dämpning av benägenheten
för mindre angelägna byggnadsinvesteringar.
De medel som finns för
att dämpa denna investeringsbenägenhet
måste förstärkas.

Jag skall nu inte debattera de åtgärder
som föreslås i proposition 101 som
sådana. Syftet med att prioritera industriinvesteringarna
kan vi vara överens
om, men åtgärden som sådan är verk -

ligen milt sagt högst diskutabel. Vi får
emellertid tillfälle att senare återkomma
till det här nya inslaget i regeringens
stopp- och gåpolitik, eller bergoch
dalbanepolitik; stryk det som inte
passar.

Vad som är intressant och anmärkningsvärt
är att finansministern nu erkänner
att situationen är oroande och
att vår kritik och våra farhågor från
början av året har varit berättigade.
Det är naturligtvis ingenting att glädjas
över. Tvärtom. Vi har alla ett klart gemensamt
intresse att komma till rätta
med balansrubbningarna så snabbt och
så effektivt som möjligt. Vi har också
ett gemensamt intresse att återställa det
förtroende mellan statsmakterna och
näringslivet och den tilltro till den
ekonomiska politiken som är en avgörande
förutsättning för investeringar
och för satsningar i kapital, initiativ
och duglighet, i en långsiktig, välståndsbefrämjande
aktivitet.

Skall vi lyckas förutsätter det att förtroendekrisen
kan övervinnas. Låt mig
säga, eftersom industriministern nu är
närvarande i kammaren, att detta kräver
en dämpning av de yviga socialistiska
spekulationerna och av det som
flertalet inom näringslivet ”uppfattar”
som en äventyrlig näringspolitisk experimentlusta.
Detta kräver i sin tur
ekonomiskt förnuft, politisk realism,
vilja och klarsyn. Läget är oroande.
Det behöver inte innebära någon panik,
men det finns plats för och behov av
självrannsakan. Vi måste kosta på oss
att dra ut konsekvenserna av att vi lever
över våra tillgångar. Vi konsumerar
mer än vad vi själva producerar
för konsumtion, och vi har i längden
inte råd att betala den import eller den
förtäring av våra lagertillgångar som
fordras för att fylla igen detta saldo.

Vi investerar totalt sett mer än vi
sparar och konsumerar mer än vi tillverkar.
Saldot kommer bl. a. till uttryck
i en minskande valutareserv som
kommer att successivt begränsa vår
handlingsfrihet.

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Vi för en kreditpolitik som reser
spärrar för investeringsutveeklingen
och som grymt — det är inte överord
—- drabbar den mindre och medelstora
företagsamhet som vi behöver för näringslivets
expansion och för att tillgodose
det konsumtionsbehov som annars
måste söka sig till importmarknaden.
Men lättnader i kreditpolitiken
kan inte åstadkommas utan en finanspolitisk
restriktivitet, den restriktivitet
regeringen hittills inte haft det politiska
modet att tillämpa.

Det är inte besynnerligt att prisutvecklingen
under årets första månader
ger anledning till bekymmer. Oavsett
vilka förklaringar eller bortförklaringar
man må ha till utvecklingen, motsvarar
prishöjningarna, som herr Helén
påvisade, i stort sett hela den uppgång
som finansministern förutsåg för innevarande
år.

Det skatteförslag som vi kommer att
få tillfälle att diskutera här i kammaren
om någon månad är ägnat att ytterligare
skärpa svårigheter och problem,
nämligen att stimulera konsumtionen,
att minska sparandet, att bygga
under kompensationskrav och därmed
driva upp löner, kostnader och priser,
att med andra ord göra inflationshotet
än mer akut.

Herr talman! Det är regeringen som
bär ansvaret för den ekonomiska politiken.
Vår socialdemokratiska regering
är politiskt stark, starkare än någon
tidigare regering under efterkrigstiden
i vårt land, vilket gör regeringens ansvar
än mer förpliktande. Den har en
parlamentarisk majoritet i riksdagens
båda kamrar, och det ansvar jag här
talar om innefattar både de åtgärder
som hittills har underlåtits och de åtgärder
som nu fordras. Det är inte oppositionens
sak att dela detta ansvar.
Oppositionen har att påtala vad den
anser vara vrångt och tokigt i politiken
och att säga ifrån hur den i stora drag
skulle ha velat ha det. Men ansvaret är
och förblir regeringens.

Det är därför, herr talman, som jag

Ang. den ekonomiska politiken
ställer mig kritisk mot förslaget att oppositionspartierna
skulle göras medansvariga
genom att ingå i något slags
institutionaliserat samråd med regeringen
samt arbetsmarknadens och näringslivets
parter i ett permanent ekonomiskt-socialt
råd. Vill regeringen
samråda med oppositionen och diskutera
med oppositionen, skall vi däremot
inte undandra oss vårt ansvar. Vi
kommer tvärtom att vara beredda att
delta i förutsättningslösa överläggningar,
inriktade på att finna praktiskt politiska
lösningar av de många samhällsproblem
som nu föreligger och som i
allra värsta fall skulle kunna utvecklas
till en allvarlig ekonomisk kris i detta
land, Europas rikaste land.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag skall i likhet med
herr Helén på intet sätt försöka svartmåla
den situation som nu är rådande,
mer än vad som är nödvändigt. Men när
man läser bankoutskottets utlåtande nr
19 och därtill fogade reservationer, kan
man inte komma ifrån att såväl utskottets
majoritet som reservanterna hyser
en viss oro. Läser man raderna i utskottets
skrivning och även tänker sig
vad som står att läsa mellan raderna i
skrivningen, finner man att det föreligger
en viss oro för nuet och framtiden.
I detta sammanhang må det vara mig
förunnat, om jag så får uttrycka mig,
att påminna om det utspel som vår partiledare
gjorde för ungefär 14 dagar sedan,
när han med skärpa påminde om
att nödvändiga åtgärder måste vidtagas.

Jag har mycket noga läst utskottets
utlåtande. Där sägs på många ställen att
utskottet delar motionärernas uppfattning
att åtgärder bör vidtas, och det
hänvisas till utredningar, men så slutar
det hela med att utskottet avstyrker
samtliga motioner. Detta är numera
brukligt inom samtliga utskott med den
majoritet som finns inom båda kamrarna.

Vi har speciellt från mittenpartiernas
sida under de senaste åren med skärpa

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. den ekonomiska politiken
framhållit nödvändigheten av att gemensamma
åtgärder vidtas. Vi har, som
även herr Helén här anfört, framhållit
nödvändigheten av att en parlamentarisk
utredning tillsätts där alla får ta
del av problemen och gemensamt söka
lösa dem.

I reservationen på denna punkt talas
om rationalisering och planering inom
den statliga sektorn. Reservanterna hänvisar
även till såväl minskningen av
hushållssparande! som en viss oro när
det gäller det enskilda sparandet. Det
är väl bara att hoppas att det på denna
punkt kommer att vidtas vissa åtgärder,
även om kammaren inte bifaller motionerna.

Låt mig, herr talman, här bara uttala
en liten undran. För ungefär en vecka
sedan var finansministern uppe i norr
— om det var i Boden eller Haparanda
kommer jag inte ihåg — där han enligt
referat i sina egna tidningar — jag hade
inte nöjet att vara närvarande — sade
att det inte fanns anledning till någon
oro vare sig för ekonomin i vårt land
eller för valutautflödet. Efter knappt en
vecka får vi sedan den proposition som
nyligen är omtalad, nämligen nr 101, i
vilken föreslås drastiska åtgärder. Hade
man följt de rekommendationer som
oppositionen givit under dessa år och
som återfinns i reservationerna, skulle
man måhända inte ha behövt vidtaga de
drastiska åtgärder som föreslås i proposition
101. Om detta är dock ingenting
att säga. Vi får bita i det sura äpplet
och försöka svälja det. Det är viktigare
att göra någonting för att sanera ekonomin,
byteshandeln och valutareserven
än att föra en låtgåpolitik där över huvud
taget ingenting sker. Även om det i
dag kanske inte är tid att diskutera denna
proposition, vill jag tillägga att jag
är medveten om att kommunalmännen
redan under de närmaste dagarna kommer
att uppvakta vederbörande statsråd
för att påminna honom om vad som
står i denna proposition om en viss liberalisering
när det gäller tillståndsgivningen.

Vi vet att det har förts en ekonomisk
politik, som inte gagnat näringslivet.
Sparandet har varit för dåligt. Nödvändiga
investeringar har inte kunnat göras
under dessa år. Detta har givetvis
påverkat den ekonomiska utvecklingen,
vilket jag och även andra talare tidigare
har omnämnt. Vi har därför i våra
motioner med skärpa velat framhålla alla
de åtgärder som nu återfinns i de reservationer
som herr Larsson i Högsby
har yrkat bifall till.

Jag vill, herr talman, bara framhålla
att felet med de i propositionen föreslagna
åtgärderna är att de inte kommer
att få någon verkan förrän om ungefär
ett år. Detta bevisades förra gången en
straffavgift på det fria byggandet infördes.
Frågan är om inte redan nu åtgärder
behöver vidtagas för att vi skall
kunna rätta till vår ekonomi. Personligen
är jag inte förundrad om vi, innan
vi slutar vårriksdagen, får nya påbud
från finansministern eller måhända
industriministern om vissa kanske
längre gående åtgärder för att klara den
ekonomiska utvecklingen i vårt samhälle.

Herr Helén har talat om en stabiliseringskonferens.
Jag delar hans uppfattning.
Jag tror att vårt lilla lands läge i
Europa och i den stora världen är sådant
att det, även om regeringen har en
majoritet bakom sig, är nödvändigt att
även minoriteten samt näringslivet får
säga sitt för att vi skall kunna lösa de
ekonomiska problemen på bästa sätt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag vill anknyta till det
anförande som nyss hölls av herr Bohman
och belysa en faktor i sammanhanget
som jag anser förtjänar allvarlig
uppmärksamhet, nämligen arbetskraftsfaktorn.

Jag har haft tillfälle att gå igenom
den avstämning av 1965 års långtidsutredning
som gjordes 1968 med beräkningar
rörande arbetskraftsutvecklingen
fram till 1980. Av denna utredning

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

framgår att den arbetsföra befolkningen
i Sverige under det senaste årtiondet
bär gått tillbaka i antal och under 1970-talet kommer att mer eller mindre stagnera.

Medan antalet årsarbetare under tiden
1900—1905 ökat med 3 procent, har
ökningen under tiden 1905—1970 inskränkt
sig till 0,5 procent. För den
närmaste femårsperioden, 1970—1975,
kommer ökningen att vara så ringa som
0,1 procent för att 1975—1980 hålla sig
vid plus minus noll. Antalet kommer
till och med att något minska. Vi blir
med andra ord beroende av invandringen,
och det är ju en ganska osäker
och äventyrlig rekryteringsbas.

Vad jag med detta vill ha sagt är att
det inte är fråga om bara en tillfällig
överhettning i vår ekonomi just nu. Vi
står i stället inför en permanent brist på
arbetskraft. Arbetskraftssituationen är
den vassa egg, på vilken hela vår ekonomi
balanserar. Effekten av arbetskraftsbristen
måste bli att bruttonationalproduktens
tillväxttakt kommer att
minskas och att den ekonomiska tillväxten
upphör om inte näringslivets rationalisering
intensifieras. Det är med tanke
härpå som vi från vår sida anser att
hög prioritet måste ges åt industrins investeringar
för rationaliseringsändamål.
Den offentliga sektorn och kanske
även i någon mån bostadsbyggandet
måste ges mindre utrymme i fortsättningen.
Vi kommer nog inte ifrån detta.
Det senare kan göras bl. a. på det viset
att saneringen av äldre bostäder får
vänta några år.

Inte minst nödvändigt är det också
att de kommunala investeringarna hålls
inom rimliga gränser. Vad jag nu sagt
innebär ingen misstro mot den offentliga
sektorn, utan såvitt jag kan se blir
restriktioner på detta område i en nära
framtid en tvingande nödvändighet.
Storkommunutvecklingen bör också
kunna lugnas ner. över huvud taget tror
jag att vi har all anledning att mycket
snart ta prioriteringen för olika ändamål
under omprövning.

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 15

Ang. den ekonomiska politiken
Men givetvis finns ett alternativ, och
det är en fortsatt och växande inflation
— ett i sanning dystert alternativ. Den
senaste tidens prisutveckling är, som
någon har sagt, ett skrämmande tecken
på vad som i denna del kan väntas. Den
kommer av allt att döma att accelerera.
Kostnadsutvecklingen hänger som ett
hot över den svenska ekonomin. Bankoutskottet,
som ju på sitt sätt inom riksdagen
har ansvar för penningpolitik
och finanspolitik, borde i denna del ha
kraftigare besinnat sitt ansvar och inte
låtsats som om prognoser och allt är i
huvudsak i sin ordning.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! På grund av det kvardröjande
tvåkammarsystemet är finansministern
förhindrad att delta i första
kammarens debatt. Det vore emellertid
kanske oriktigt att den här debatten
helt ägde rum utan något inlägg från
regeringsbänken.

Jag skulle vilja dela upp mina kommentarer
till debatten — som jag har
kunnat följa den —- i två olika avsnitt.

Först skulle jag vilja diskutera vad
som faktiskt sker i vår ekonomi och
den politik som faktiskt bedrivs, för
att sedan komma tillbaka till oppositionens
handlande i ekonomisk-politiska
sammanhang.

Jämför vi läget i dag med den bedömning
som skedde i statsverkspropositionen
—- det gjorde herr Bohman —
är det riktigt att de, skall vi säga, optimistiska
prognoser som gjordes i budgeten
inte bara har slagit in utan i betydande
utsträckning överträffats när
det gäller den internationella utvecklingen.
Det är alldeles påtagligt att den
internationella högkonjunkturen har en
större styrka än vad man rimligen kunde
anta för ett halvår sedan. Jag tror
att det är en rätt allmän bedömning
som jag ger uttryck för, om jag säger
att högkonjunkturen säkerligen kommer
att bestå på våra viktigaste marknader
in på år 1971. Det medför i sin

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. den ekonomiska politiken
tur att den överkonjunktur som råder
i vårt land har blivit mera markerad än
den var vid årsskiftet. Det som har
hänt i den ekonomiska politiken är ett
exempel på hur man hanterar en sådan
situation. Det sker inga dramatiska kast
i den ekonomiska politiken, utan den
innebär — om det är en realistisk politik
— ett successivt uppföljande av utvecklingen
och en successiv anpassning
av politiken till utvecklingen.

I budgeten — och då menar jag inte
bara budgetförslaget för nästa budgetår
utan innevarande års budget för det
halvår som vi nu är inne i — har skett
en icke oväsentlig åtstramning av finanspolitiken
som lett till ett mycket
kraftigt nedbringande av det statliga
upplåningsbehovet. Jag tror att man
kan säga att denna åtstramning var välkommen
och nödvändig. Men är den
tillräcklig?

Den investeringsavgift som annonserades
i går visar att åtgärderna som
sådana inte har varit tillräckliga utan
måste mot bakgrunden av den pågående
överkonjunkturen skärpas. Detta
sker genom denna investeringsavgift
som vi har lagt förslag om till riksdagen,
men också genom att de statliga
utgifterna säsongmässigt och temporärt
dras ned.

Sedan kan man alltid fråga: Räcker
dessa åtgärder för att åstadkomma den
balans i ekonomin som vi behöver? Det
är omöjligt att säga i dag. Den här debatten
kommer egentligen en aning för
tidigt; det är bara ett par veckor kvar
innan riksdagen får tillfälle att ta del
av kompletteringspropositionen och
därmed regeringens bedömning av det
ekonomiska läget och regeringens syn
på den ekonomiska politiken. Efter ytterligare
några veckor får vi tillfälle
att debattera denna proposition här i
kammaren. Från den synpunkten har
därför den här debatten kanske kommit
upp vid en inte helt lämplig tidpunkt.

Det var en rätt fantastisk tanke som
herr Helén förde fram — om nu refe -

ratet är riktigt av vad han sade — nämligen
att förslaget om en investeringsavgift
skulle vara ett resultat av oppositionens
förslag för någon vecka sedan.
Jag utgår emellertid från att herr
Helén måste ha felrefererats på den
punkten. Rent tekniskt går det inte att
arbeta så snabbt, även om det är en
snabb regering. Det här förslaget var
förberett och klart långt dessförinnan.

Det sägs att regeringens politik har
inneburit att vi inte har gett industriinvesteringarna
den prioritet som de
bör ha med hänsyn till vårt — jag vill
understryka det — långsiktiga bytesbalansproblem.
Vi har nämligen ett sådant.
Det är en felaktig historieskrivning
om man vill underkänna regeringens
konsekventa hävdande av industriinvesteringarnas
nödvändighet för att
förbättra och återställa jämvikten i vår
bytesbalans. Jag skulle naturligtvis här
kunna göra en ganska lång historieskrivning
beträffande de successiva åtgärder
som satts in under 1960-talet för
att just stimulera industriinvesteringarna.
Den senaste betydelsefulla stimulansen
låg naturligtvis i omläggningen
från omsättningsskatt till mervärdeskatt.
Nu är det så att industriinvesteringar
inte är en storhet som direkt
styrs av den ekonomiska politiken. Man
kan stimulera dem genom vissa finanspolitiska
åtgärder, som skett. Man kan
också stimulera dem genom att bereda
det utrymme i samhällsekonomin som
behövs för att en stigande investeringsefterfrågan
skall kunna realiseras utan
att åstadkomma ett övertryck i ekonomin.
Vi menar att det är det som sker
genom årets budgetförslag. En viss
uppgång av industriinvesteringarna ägde
rum under fjolåret, och såvitt vi nu
kan bedöma kommer en ganska väsentlig
investeringsökning att äga rum under
innevarande år.

Detta kan i sin tur vara en — låt mig
använda uttrycket — de factokommentar
till den ofta påtalade förtroendekrisen.
Jag tycker över huvud taget att
det är värdefullare att se till hur folk

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

handlar än till vad de säger. Den
svenska industrins aktivitet i dag —
både åtgärderna på investeringssidan
och dess förbättrade vinstläge — talar
ett helt annat språk än det förtroendekrisspråk
som herrar Bohman och Helén
så gärna återger här i kammaren.

Det är inget sensationellt att det slutliga
ställningstagandet till den ekonomiska
politiken framöver görs i kompletteringspropositionen.
Detta är återigen
ett exempel på hur politiken fungerar.
Politiken måste — jag vill upprepa
det -— vara en politik som successivt
anpassar sig till ett föränderligt
konjunkturläge. Att kalla det för
berg- och dalbane- eller stopp- och gåpolitik
är verkligen att vända upp och
ner på begreppen, herr Bohman. Det är
nämligen självklart att den ekonomiska
politiken, om den icke anpassade sig
till utvecklingen, verkligen vore en dålig
politik. Jag vill upprepa att det är
att vända upp och ner på begreppen
om man kallar en anpassning av konjunkturpolitiken
efter konjunkturutvecklingen
för en berg- och dalbanepolitik.
Det intressanta är kanske inte
att upprepa ganska självklara ting om
vår politik, utan det intressanta är formen
för oppositionens kritik av denna
politik.

Jag delar herr Bohmans uppfattning
att oppositionen icke i den meningen
är medansvarig för den ekonomiska
politiken att vi bör syfta till att få ett
institutionaliserat medansvar, vilket
jag tror vore olyckligt för vår demokratis
vitalitet. Men naturligtvis har
oppositionen ett medansvar för den
ekonomiska politiken i den meningen
att oppositionen — om jag får uttrycka
mig litet patetiskt — har ett moralisktpolitiskt
ansvar för sitt uppträdande
i ekonomisk politik. När man säger att
regeringens finanspolitik varit för svag
med hänsyn till rådande efterfrågan på
arbetskraft, bytesbalansläge och prisutveckling
är dock detta en argumentering
som i och för sig rationellt kan
läggas fram på ett intelligent sätt. Jag

Ang. den ekonomiska politiken
vill heller inte bestrida att man kan
föra eu sådan diskussion. Men några
för vilka det borde vara besvärande att
föra en sådan diskussion, är just oppositionen.
Jag vill inte dra in oppositionen
i något medansvar för den ekonomiska
politiken, eftersom det självklart
är regeringen som bär ansvaret för denna
politik. Alla är dock ansvariga för
sina egna handlingar. Oppositionen är
alltså inte ansvarig för regeringens
handlingar, men väl för sina egna.

Oppositionens företrädare kan inte
om innevarande års budget och det
budgetförslag som diskuteras säga att
dessa är uttryck för en för svag finanspolitik
när oppositionen samtidigt, i
sitt eget agerande, velat ytterligare försvaga
vad man nu i efterhand anser
vara en alltför s’Tag politik från regeringens
sida. Att oppositionen uppträder
på det sättet har vi ju sett också
under de allra senaste dagarna. Skattemotioner
har lagts fram — vi får tillfälle
att diskutera dem mer i detalj senare
— som enligt vår bestämda mening
innebär en ytterligare försvagning
av vår ekonomiska politik. Efter ytterligare
några dagar greps emellertid oppositionen
av ett samhällsekonomiskt
ansvar — det är i och för sig bara bra.
En framstående partiledare sade då att
vi behöver höja mervärdeskatten redan
innevarande år för att åstadkomma den
dämpning av efterfrågan som skulle
vara påkallad. Detta skulle ha varit ett
intressant inlägg i en ekonomisk-politisk
debatt om det inte verkligen vore
uttryck för en stopp- och gå-politik.
När finansministern säger att enligt
hans uppfattning denna åtgärd inte är
aktuell eller befogad i det läge som
man nu kan bedöma, vad händer då
inom oppositionen? Då faller förslaget!
Man förklarar att om inte herr Sträng
är med på förslaget, saknar det aktualitet.
Men hur kan förslaget sakna aktualitet
för oppositionen, vars uppgift
ju är att verkligen föra en konsistent
alternativ politik? När därför herr Helén
talar om att vi bör ha en långsiktig

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. den ekonomiska politiken
planering i vår politik, vilket är riktigt,
måste han med sitt förflutna ha en
mycket låg uppfattning om denna kammares
ledamöters minne.

Jag skall inte ytterligare kommentera
diskussionen om att det här skulle vara
fråga om en förtroendekris. Den ”förtroendekrisen”
skall vi nog klara upp
för egen räkning. Min fråga är snarare:
Hur skall oppositionspartierna klara
upp sin förtroendekris? Såvitt jag kan
bedöma måste oppositionen genom sitt
agerande i den ekonomiska politiken,
framför allt genom sitt agerande under
de allra senaste dagarna, verkligen ha
inbjudit till en allvarlig förtroendekris
mellan sig och inte bara näringslivet
utan över huvud taget den för vår ekonomiska
utveckling intresserade delen
av svenska folket. Men det är oppositionens
problem, och jag hoppas att ni
skall kunna klara upp det. Samtidigt är
det emellertid också i någon mån fråga
om politikens anseende i detta land.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Statsrådet Wickman inledde
med ett senkommet erkännande
av tvåkammarsystemets olägenheter.
Jag är glad över att insikten har nått
regeringsbänken på den punkten.

Jag skall inte bli långrandig men vill
gärna påpeka att det var ett par saker i
mitt inlägg som industriministern inte
alls tog upp. Den ena gällde behovet av
en sparundersökning. Han gjorde inga
kommentarer till hushållssparandets
nedgång och sade ingenting om huruvida
man åtminstone avser att undersöka
omfånget av och orsakerna till denna
förändring. Vi vet alla vilken betydelse
ett ökat enskilt sparande skulle ha
för undvikande av den typ av kapitalbrist
som har utlöst de senaste månadernas
och veckornas allvarliga läge.

Han sade inte heller ett enda ord som
kommentar till påpekandet att en del av
förtroendekrisen sannolikt har sin
grund i de socialistiska hugskott och
propåer som partivänner till industri -

ministern med jämna mellanrum för
fram. Industriministern är ju i den
lyckliga situationen att han i riksdagen
företräder ett företagarvänligt län. Han
har inte ansvaret för vad som sker på
Stockholmsbänken och har därför inte
behövt svara på de frågor som riktats
till en riksdagsman på Stockholmsbänken
om vad man vill se närmast förstatligat.
Det har blivit en katalog över åtgärder.
Försäkringsväsendet skulle socialiseras
liksom banker, naturtillgångar,
byggnadsindustri, transportväsende,
livsmedelsindustri, oljeindustri, skönhetsmedelsindustri
och hyreshus. Denna
katalog över socialiseringsprojekt bidrar
verkligen till att skapa en del av
vad som ändå måste kallas en förtroendekris.
Jag är glad över att industriministern
säger att man skall klara av den
saken. Det innebär väl att man före valrörelsen
kommer att avskriva dessa hugskott
och propåer just som hugskott och
propåer.

Sedan gjorde industriministern en seriös
karakteristik av läget, som var intressant
att höra. Han betonade att den
internationella högkonjunkturen hade
fått ett något annat förlopp än vad man
hade räknat med, och han underströk
att det i vår anpassning till detta läge
inte fick bli några dramatiska kast. Men
tror ändå inte industriministern att
svenska folket uppfattar det som skedde
genom framläggandet av propositionen
om investeringsavgiften och senareläggandet
av statliga beställningar
som ett ganska dramatiskt kast? Inte är
detta någon rutinåtgärd, utan nog uppfattas
det som om larmklockan ringt.
Jag ser visserligen att propositionen är
daterad den 20 mars, men industriministern
skall inte försöka övertyga mig
om att det inte finns något tidsmässigt
samband mellan propositionens presenterande
här i kamrarna och den debatt
som hålls i dag och som pågått under
de senaste dagarna.

Sedan försöker industriministern att
spela över det hela till oppositionssidan
genom att hävda att vi skulle ha lagt

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

fram förslag soin innebär clt äventyrande
av den konjunkturpolitik som regeringen
försöker föra. Finansministern
har en gång tidigare konstaterat att modifikationer
i förhållande till regeringsbudgeten
som ligger inom en promille
av dess totala omfång inte behöver debatteras
i riksdagen. De förslag som vi
presenterade i januari innebar förändringar
inom denna ram. Om finansministern
hade suttit här i stället för industriministern
tror jag inte att han
skulle ha framställt oppositionens förslag
som en väsentlig försvagning av den
konjunkturpolitik som regeringen önskar
föra.

Vad gäller de förslag som vi under senaste
tiden presenterat i anslutning till
skattepropositionen har vi klart deklarerat
vår beredvillighet att medverka
till den finansiering som kan bedömas
som erforderlig. Vi förutsätter att i bevillningsutskottet
skall kunna föras seriösa
diskussioner om detta. Det finns
alltså inte heller här någon grund för
industriministerns anklagelser.

Men låt oss få höra litet om regeringens
syn på det enskilda sparandet! Och
låt oss få veta om industriministern i
dag är beredd att avskriva den katalog
av socialistiska propåer som era kolleger
på Stockholmsbänken med sådan
förtjusning har redovisat.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Min replik kan i stort
sett löpa parallellt med herr Heléns,
och jag ber därmed om överseende om
jag skulle upprepa vad herr Helén redan
har sagt.

Jag tycker att den beskrivning av det
ekonomiska läget som industriministern
gav var både riktig och värdefull. När
det gäller slutsatserna kan jag kanske
inte hålla med honom, men vi är nog
alla medvetna om att hans beskrivning
av vad som händer på det internationella
planet var riktig. Men det är ju
inte mycket att glädjas åt att den internationella
högkonjunkturen uppenbar -

Ang. den ekonomiska politiken
ligen håller på att förstärkas, när vi vet
att den tillgängliga kapaciteten i det
svenska näringslivet inte gör det möjligt
för oss att utnyttja de goda konjunkturerna.
Det är ju som om brandkåren
som skall släcka en eldsvåda inte
har vatten, fastän omvänt.

Vi kan iaktta hur bra det går ute i
världen men måste samtidigt beklaga
att vi inte medan tid var byggde ut våra
industriella resurser på det sätt vi borde
ha gjort.

Man blir inte heller mera tillfredsställd
av högkonjunkturen när man noterar
att även om exporten ökar så ökar
importen i ännu högre grad. Och den
allvarliga klyftan mellan dessa två poster
tenderar att vidgas. Höga siffror i
absoluta tal på både export- och importsidan
ger ju inte någon tillfredsställelse.

Jag kan naturligtvis också följa statsrådet
Wickman när han säger att den
ekonomiska politiken skall bedrivas på
sådant sätt att det inte blir fråga om
dramatiska kast utan om en uppföljning,
under vilken man registrerar vad
som händer och anpassar politiken därefter.
Mot den bakgrunden blir jag rätt
förvånad över statsrådet Wickmans påstående
att jag skulle ställa begreppen
på huvudet när jag talar om berg- och
dalbana då det gäller den nya investeringsavgiften.
Den avgiften är nämligen
just den typ av kastningar som inte
skall förekomma i en skickligt bedriven,
flexibel, väl anpassad konjunkturpolitik.
Det är sådana kast vi vill undvika.
Vi anser att den ekonomiska politiken
skall bedrivas med automatiskt verkande,
generella medel. Då får den större
effekt och skapar inte den oro och den
halva panik som sådana här elefanthopp
som investeringsavgiften medför
och som totalt rycker sönder planeringen
för de företag som är direkt berörda
och som omöjliggör en långsiktig planeringsverksamhet
i effektivitetsbesparande
syfte inom de näringar det här är
fråga om. Det är ett slöseri med medel.
Detta slags konjunkturpolitik kostar

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. den ekonomiska politiken
mycket, mycket mera än en flexibel politik.
Jag tror att herr Wickman är beredd
att i varje fall i princip instämma
med mig på denna punkt.

Vi har under 1960-talet — i varje fall
i andra kammaren där jag då satt, men
jag förmodar också här i första kammaren
— haft debatter om förhållandet
mellan investeringar och den statliga
sektorns expansion. I de debatterna har
jag i regel haft nöjet att möta finansministern.
Vår diskussion har då alltid
rört avvägningen mellan de olika sektorerna.
Finansministern har i regel förklarat
att vi får finna oss i att investeringarna
inte ökar i snabbare takt. Vi
får se till att vi inte överanstränger oss.
Kraven från alla möjliga grupper i samhället
på insatser från statens sida är så
starka att de måste ges företräde framför
ökade investeringar på andra områden,
har finansministern sagt. När
man nu kan registrera resultatet av den
politik man relativt målmedvetet bedrivit
under hela 1960-talet kan man näppeligen
föra det resonemang som herr
Wickman här för. Då skall man kunna
erkänna att man gjort en felaktig prioritering.
Hade man inte gjort den felaktiga
prioriteringen hade läget varit
bättre i dag.

Herr talman, en sak är dessutom vad
som händer på det internationella planet
och vad som faktiskt sker i vårt
land och som många människor kan
uppfatta och registrera, i varje fall de
som följer utvecklingen. En helt annan
sak är vad regeringens talesmän säger
för att försvara sin politik. Jag har följt
de debatter i vilka företrädare för statsmakterna
uppträtt under årens lopp
och har då gång på gång kunnat konstatera
en överslätande attityd från regeringen
när man från oppositionens sida
uttryckt sina farhågor. Man har från
regeringssidan sagt att här händer i
själva verket ingenting, det här är alls
inte farligt. Det är, brukar man säga,
oppositionens vanliga sätt att svartmåla
och att bära sig illa åt. Allt går ju så
bra!

Nu gav herr Wickman en annan och
betydligt mera nyanserad bild av läget.
Hade man i tid delgivit människorna i
detta land den bilden, så hade vi inte
haft samma anledning som i dag att kritisera
statsmakterna. Jag hade då i varje
fall ålagt mig större återhållsamhet.
Det är ingenting att glädjas åt att utvecklingen
i vår ekonomi går i fel riktning,
tvärtom. Men vi skulle alla vinna
på att erkänna att det tycks gå åt skogen
och att vi alla måste försöka hjälpas
åt att lösa problemet, i stället för
att som regeringen säga att läget inte är
oroande och sedan plötsligt hoppa in
med en sådan åtgärd som investeringsavgiften.
Jag upprepar att sådant inte
skapar förtroende, det rubbar i stället
förtroendet.

Jag tycker det är bra att herr Wickman
på olika sätt försöker dämpa det
allmänna misstroendet inom näringslivet
mot regeringen. Det är en riktig åtgärd.
Men det räcker inte med att bara
tala om saken, utan man måste också
vidta konkreta, praktiska åtgärder som
gör klart för näringslivet att man tidigare
talat för mycket i nattmössan och
nu är beredd att ingå på ett mera
fruktbringande, konstruktivt resonemang,
vilket vi behöver i det svenska
samhället i dag.

Det är givet att oppositionspartierna
är ansvariga för sina handlingar och
för sin politik. Vi är beredda att bära
det ansvaret. På den punkten är vi överens.
Men vi är inte överens när statsrådet
Wickman från ett sådant allmänt
positivt konstaterande drar slutsatsen
att oppositionen inte lever upp till sin
förkunnelse, att vi gör oss skyldiga till
överbud i olika hänseenden, såsom när
herr Wickman hänvisar till det alternativ
till skatteförslag som vi lagt fram.

Jag har redan tidigare sagt att jag inte
vill föregripa skattedebatten. Jag vill
dock gärna i detta sammanhang inskärpa
varför moderata samlingspartiet i
sitt provisorium — ty det är ett provisoriskt
förslag — så starkt skjutit in sig
på marginalskatten och inte valt andra

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

avsnitt soin politiskt sett kanske skulle
varit mer matnyttiga. Det är just för att
de höjda marginalskatterna är den ur
samhällsekonomisk synvinkel mest betydelsefulla
delen. Det är just marginalskattehöjningarna
som skapar kompensationsbehov
och får en allvarlig inflationistisk
effekt. Därför menar vi att
det i rådande läge är väsentligt att i
stället få skatteskalor som är så utformade
att denna effekt kan motverkas.

Skatteförslag skall naturligtvis alltid
ges en tekniskt riktig konstruktion.
Konstruktionen skall inte bestämmas av
den konjunkturbild som råder just i det
ögonblick man antar skatteförslaget.
Den skattereform som vi nu diskuterar
skall vi behålla under åtskilliga år
framöver, om regeringen sitter kvar. Vi
har ingen aning om hur konjunkturbilden
ser ut exempelvis den 1 juli 1971
då investeringsavgiften skall lätta och
då man från regeringens sida räknar
med att situationen skall vara mera avspänd.
Vi kan inte göra nya tekniska
skatteförslag beroende av konjunkturläget
i varje särskild situation. Ett skatteförslag
måste därför vara så avpassat
att skatteuttaget kan anpassas efter de
konjunkturer som råder vid olika tillfällen.

Vårt förslag till förändrade marginalskatter
innebär en statsfinansiell merbelastning
på 270 miljoner kronor den
1 juli 1971 — en droppe i havet av de
utgifter som vi har att räkna med. Men
även den droppen kan vara betydelsefull.
Hur betydelsefull den är och vilka
motåtgärder man skall vidta får övervägas
när den tiden närmar sig. Den regering
som skall avlämna sin statsverksproposition
den 1 januari nästa år får
naturligtvis göra en samhällsekonomisk
bedömning av vad det behövs för åtgärder
för att balansera denna effekt. Man
måste alltså skilja mellan skattesystemets
tekniska utformning och den samhällsekonomiska
bedömning samt de
samhällsekonomiska åtgärder som kan
behövas för att lösa konjunktursvårigheter.
Det har vi förklarat i vår motion.

Ang. den ekonomiska politiken
Den är naturligtvis lång. Herr Wickman
har kanske inte läst den. Det har kommit
så mycket andra ”papper” de senaste
dagarna. Jag har en känsla av att
oppositionen ändå får läsa fler papper
än vad regeringen får göra efter den
påskskörd som delades ut på våra bänkar.
Av vår motion framgår att vi är beredda
att delta i diskussioner om erforderliga
åtgärder för att skapa samhällsekonomisk
balans och även skisserat
olika medel härför i vår motion.

Det är naturligtvis hyggligt av statsrådet
Wickman att tänka på vårt anseende
och på politikens anseende. Vi är
tacksamma för den omtanke om oppositionens
vitalitet och image, som kom
till uttryck i statsrådet Wickmans senaste
anförande. Men en politisk debatt
i riksdagens första kammare vinner inte
mycket på att vi försöker fastställa vilket
av de demokratiska partierna som
är mest mån om att bevara sitt anseende.
Inom de olika partierna råder nog
delade meningar på den punkten.

Herr DÅHLÉN (fp):

Herr talman! Statsrådet Wickman
fällde en del smickrande omdömen om
regeringens finanspolitik, dess avsaknad
av dramatiska kast, hur långsiktig
den var o. s. v. På två punkter vill jag
göra några kommentarer.

Om regeringens finanspolitik nu har
varit så utomordentlig som statsrådet
Wickman påstår att den har varit, hur
kommer det sig då att det inte har skett
några väsentliga förändringar vare sig
beträffande möjligheterna till kreditlättnader
eller återströmning av valuta?

Om man ser till det förstnämnda så
är det en helt omöjlig kreditpolitik
som vi för närvarande måste föra. Jag
tror nämligen inte att det finns någon
i riksbanksfullmäktige som i och för
sig tycker att denna politik är angenäm.

Jag har ingen anledning att här stå
upp och försvara herr Åsbrink som
riksbankschef, men när man försöker

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. den ekonomiska politiken
ge intryck av att någon i riksbanksfullmäktige
skulle tycka att det var trevligt
att så här få ”klippa till”, då tror jag
att man har fel. Varje gång vi har diskuterat
dessa saker i riksbanksfullmäktige
har jag sagt — och jag anser mig
oförhindrad att upprepa det här — att
så länge finanspolitiken inte tar över
en större del av bördan, är det nödvändigt
att föra en hård kreditpolitik.

Herr Wickman! Låt mig få ställa ett
par frågor:

Om nu regeringen har en så långsiktig
finanspolitik, hur kommer det sig
då att det inte varit möjligt att göra
några väsentliga lättnader i den orimliga
kreditpolitik som riksbanken måst
föra?

Om det nu är en så utomordentlig
finanspolitik som regeringen för, hur
kommer det sig då att denna politik
inte lett till någon väsentlig återströmning
av valuta?

Det viktigaste när det gäller att bedöma
regeringens finanspolitik är ju
att se till resultaten. Och, herr Wickman,
resultaten skriker högljutt ut att
herr Wickmans beskrivning av den socialdemokratiska
politiken är vackra
ord och ingenting annat. De faktiska
resultaten låter vänta på sig.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har efter herr Sundins
anförande inte någon anledning
att använda det manuskript som jag
försett mig med.

Det finns dock måhända anledning
att konstatera det allmänna uppvaknande
som skett mycket snabbt i anledning
av doktor Hedlunds utspel i
lördags. Att uppvaknandet synes ha
skett både i kanslihuset och hos övriga
oppositionspartiers kanslier borde
egentligen kunna lägga en god grund
för samförståndslösningar i den viktiga
fråga som det gäller, nämligen frågan
om den ekonomiska politiken och
vår samhällsekonomi.

I nästa akt alltså: Plats på scenen för
herr Ericsson i Kinna!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
förevarande utlåtande komme att
framställas först särskilt angående varje
punkt av utskottets hemställan samt
därefter särskilt rörande viss del av
utskottets motivering.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 62.

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets hemställan i punkten C.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten D framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,

Ang. den ekonomiska politiken
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten angivna
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja—-85;

Nej — 45.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten E, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ang. den ekonomiska politiken

given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 64.

Ytterligare gjorde herr talmannen
enligt de avseende punkten F förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 65.

I vad gällde punkten G, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej — 65.

Härpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten H
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten H, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 46.

Ang. den ekonomiska politiken

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 65.

Såvitt rörde punkten K, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Om åtgärder för undvikande av företagsnedläggningar

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten K, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 53.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Bohman (m) anmälde, att han
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta ja men av misstag nedtryckt
nej-knappen.

Vidkommande det avsnitt i utskottets
motivering, som å sid. 16 i det
tryckta utlåtandet började med orden
”Utskottet anser liksom” och slutade
med ”bl. a. dessa problem”, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
detsamma skulle godkännas, dels ock
att kammaren skulle godkänna den
motivering i förevarande del, som föreslagits
i den vid utlåtandet avgivna,
med 10 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets
motivering i denna del oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Stefanson och Åkerlund begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner det avsnitt i
bankoutskottets motivering i utlåtande
nr 19 som på sid. 16 börjar med orden
”Utskottet anser liksom” och slutar
med ”bl. a. dessa problem”, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering
i förevarande del, som föreslagits
i den vid utlåtandet avgivna, med 10
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 64.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om åtgärder för undvikande av företagsnedläggningar Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av motioner
om åtgärder för undvikande av företagsnedläggningar.

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Om åtgärder

I detta utlåtande hade utskottet i ett
sammanhang behandlat

dels de likalydande motionerna I:
383, av herr Jansson, Paul, och herr
Palm, samt It: 427, av herrar Hugosson
och Carlstein, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta att överlämna föreliggande
motioner till den s. k. samarbetsutredningen
för beaktande,
dels ock de likalydande motionerna
1:824, av herr Petersson, Bertil, m.fl.,
och II: 962, av herr Nilsson i Kalmar
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om tillsättandet av en utredning
med uppdrag att undersöka och framlägga
förslag, som gåve staten möjligheter
att under en övergångstid övertaga
driften av företag, vilket konkursförklarats
och därigenom eller av annan
orsak avsåge att nedlägga driften.

Syftet med motionerna 1:383 och
11:427 vore att ytterligare utvidga registret
av åtgärder som kunde tillgripas
för att förebygga företagsnedläggelser
och därmed förknippade sysselsättningsinskränkningar.
Motionärerna
hade betonat önskemålet om insyn för
de anställda och samhället i företagens
planer och dispositioner. Deras konkreta
förslag gällde såväl en mera allmän
kontroll över företagens ..skötsel
och organisation som ökade möjligheter
till tvångsingripanden i krissituationer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte
i anledning av

a) motionerna 1:383 och 11:427
samt

b) motionerna 1:824 och 11:962
besluta att som sin mening giva

Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat uttalat förhoppningen, att Kungl.
Maj:t kunde låta de i motionerna I: 383
och 11:427 framförda uppslagen övervägas
antingen genom samarbetsutredningens
försorg eller i samband med

för undvikande av företagsnedläggningar
den fortsatta prövningen av de förslag
som utredningen framlade.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Det finns nog en oskriven
lag här i kammaren att en motionär
som har fått eu motion välvilligt
behandlad inte behöver uppta kammarens
tid med något yttrande. Om jag nu
för ett ögonblick bryter mot denna gode
sedvänja beror det på vissa händelser
som under den senaste tiden bär
inträffat på den svenska arbetsmarknaden
och som understryker betydelsen
av de åtgärder som vi har fört fram
i motionerna I: 383 och II: 427.

De allra flesta företagsnedläggningar
beror väl, kan man säga, på strukturomvandlingen
i näringslivet. Men alla
nedläggningar har väl inte skett på
grund härav. Enligt gjorda undersökningar
har det nämligen visat sig att
många små och medelstora företag har
haft en bristande organisation, vilket
så småningom har lett till att verksamheten
har avvecklats. I vissa fall hade
nedläggningen kanske kunnat undvikas,
om ägaren hade gått med på att
överlåta företaget till hugade spekulanter.
Över huvud taget är det ytterst angeläget
att de anställda får rätt att påverka
företagets dispositioner i frågor
som gäller anställnings- och inkomsttryggheten.
Vi tror dessutom att det är
nödvändigt att samhällets arbetsmarknadspolitiska
och näringspolitiska insatser
byggs ut på ett sådant sätt att
man får möjlighet att gripa in innan
beslut fattas om såväl nedläggningar
som förflyttningar av företag. Det blir
kanske nödvändigt med någon form av
lagstiftning som ålägger företagen att
föra förhandlingar med arbetsmarknadsmyndigheterna,
med berörda kommuner
och med de anställda, innan sådana
beslut fattas.

Utskottet har av förklarliga skäl inte
för dagen kunnat ta direkt ställning till
de synpunkter som vi fört fram i motionerna,
men utskottets förslag innebär
ju att riksdagen i skrivelse till

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Om ökad insyn i enskilda och statliga företag

Kungl. Maj:t skall ge till känna vad utskottet
anfört i anledning av våra motioner.
Jag vill understryka vad utskottet
här har skrivit: ”Då motionärernas
avsikt sålunda är att tillföra ett pågående
utredningsarbete idéer finner utskottet
inte skäl att för sin del ingå på
en närmare granskning av de olika förslagen.
Utskottet inskränker sig till att
notera att dessa synes intressanta och
att det skulle kunna vara av betydelse
att få deras för- och nackdelar närmare
belysta och deras genomförbarhet utredd.
” Utskottet vill vidare ”uttala förhoppningen
att Kungl. Maj:t kan låta de
i motionerna 1:383 och 11:427 framförda
uppslagen övervägas antingen genom
samarbetsutredningens försorg eller
i samband med den fortsatta prövningen
av de förslag som utredningen
lägger fram”.

Jag vill, som sagt, särskilt understryka
detta, och jag hoppas att regeringen
snart kommer att finna former
för en bättre aktivitet på det här området.
Vad som under de senaste dagarna
har hänt inom textilindustrin —
YFA i Norrköping — poängterar väl ytterligare
nödvändigheten av åtgärder
på det här området.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Fru LANDBERG (s):

Herr talman! Liksom herr Paul Jansson
tar jag kammarens tid i anspråk
med anledning av motionerna 1:383
och II: 427 samt I: 824 och II: 962. Jag
är medveten om att det är nödvändigt
med en strukturomvandling inom vårt
näringsliv. Frågan är bara om det ur
både mänskliga och samhällsekonomiska
aspekter ibland inte går i alltför
snabb takt och om inte de anställda i
de företag som läggs ned får bära en
alltför stor börda för framstegen, allra
helst som företagsnedläggningarna mycket
ofta drabbar låglönegrupper.

Genom undersökningar som gjorts vet

vi att av dem som friställts vid nedläggningar
får cirka en fjärdedel det bättre,
en fjärdedel får det ungefär likadant
som tidigare, och en fjärdedel får det
sämre, medan en fjärdedel aldrig mera
får arbete på arbetsmarknaden. Det är
orimligt att cirka hälften av dem som
friställs vid företagsnedläggningar skall
få det sämre och betala för framstegen.

Norrköping, som sedan början av
1950-talet drabbats mycket hårt av företagsnedläggningar,
har åter träffats av
en mycket stor företagsnedläggning. Om
knappt fyra månader börjar friställningen
av 900 som är anställda vid YFA. Av
dessa 900 är 716 arbetare. Av de anställda
är 379 över 50 år och närmare 200
över 60 år. Ungefär hälften av de friställda
är kvinnor.

Yi i Norrköping är medvetna om att
allt kommer att göras från samhällets
sida för att eliminera följderna av YFAnedläggningen.
Jag vill vid detta tillfälle
kraftigt understryka att de möjligheter
som i dag står till buds för samhället
är otillräckliga för att undvika
personliga tragedier och stora ekonomiska
svårigheter för den kommun som
drabbas av en så stor nedläggning som
YFA-nedläggningen.

Eftersom utskottet har behandlat motionerna
välvilligt har jag inget yrkande,
men jag vill kraftigt understryka
nödvändigheten av att det som utskottet
ger uttryck för i sin skrivning mycket
snart kommer till praktiskt utförande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om ökad insyn i enskilda och statliga
företag

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av motioner
om ökad insyn i enskilda och statliga
företag.

I de likalydande motionerna 1:812,
av herrar Dahlén och Wirtén, samt

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Om ökad insyn i enskilda och statliga företag

II: 960, av fru Nettelbrandt och herr
Mundebo, hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa
bland annat

1. om en utredning med syfte att
föreslå sådana ändringar i aktiebolagslagen,
att kraven på främst de större
företagens utåtriktade redovisning
skärptes,

2. om en utredning med syfte att
föreslå lämpliga former för ömsesidig
information och samråd mellan representanter
för de anställda, företagsledningen,
kommun och arbetsmarknadsmyndigheter.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:812 och 11:960, såvitt nu vore i
fråga.

Reservation hade anmälts av herrar
Annerås (fp) och Hyltander (fp), vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! I vår motion anges vägar
för några reformer som är genomförbara
och som skulle bidra till större
öppenhet och insyn i det ekonomiska
livet och motverka den maktkoncentration
som vi är motståndare till.

En viktig faktor är den utåtriktade
redovisningen av företagens resultat och
företagens framtidsplaner. Visst har det
väl skett en förbättring av redovisningsmetoderna
och större öppenhet visats,
men det brister på många håll, och därför
är det angeläget att åstadkomma förändringar
i bl. a. aktiebolagslagen som
skärper kraven på främst de stora företagens
redovisning.

Ett sätt att åstadkomma detta vore
att kräva delårsrapporter av företag
över en viss storlek. Dessa rapporter
bör inte bara ge en redovisning av uppnådda
resultat utan också en framåtriktad
information.

Aktieregistren bör vara så utformade
att de ger en aktuell och överskådlig
information om ägarstrukturen.

Den ekonomiska redovisningen och
den allmänna insynen när det gäller de
statliga företagen är klart otillfredsställande.
Det finns näraliggande exempel
på detta. Jag skall inte närmare gå in på
det utan vill endast konstatera att så är
förhållandet.

Den tredje huvudpunkten som berörs
i motionen gäller formerna för samarbete
och samråd mellan offentliga myndigheter
och företag. Det konstateras
att en förbättring skett under senare år
och att det är viktigt att skapa ett organ
som kan arbeta vid exempelvis omläggningar
och friställningar. I detta organ
bör finnas representanter för anställda,
företag, kommuner och arbetsmarknadsmyndigheter.

Motionärerna föreslår därför en utredning
med syfte att utarbeta lämpliga
former för ömsesidig information och
samråd i dessa viktiga frågor.

Utskottsutlåtandet hänvisar till att
flera statliga utredningar sysslar med
de frågor som motionen berör. Vid behandlingen
av motionen i utskottet förelåg
icke delade meningar om angelägenheten
av motionens syfte. Jag har därför,
herr talman, inget yrkande utan uttalar
förhoppningen att motionens frågeställningar
tas upp i de olika statliga
utredningar som redovisats i utlåtandet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner
om dels uttalande angående antisemitismen
i Sovjetunionen och Östeuropa,
dels avståndstagande från förföljelser
mot kristna.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
49 skulle sättas sist å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Herr NYMAN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende som avses i Kungl.
Maj:ts proposition nr 57, med förslag
till lag om otillbörlig marknadsföring,
m. m., hemställer jag att kammaren
måtte medgiva att tiden för avgivande
av motioner i anledning av nämnda
proposition utsträckes till det sammanträde
som infaller näst efter 15 dagar
från den dag propositionen kom kammaren
till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1970/71 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1970/71 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner; och

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående Främjande i allmänhet
av fiskerinäringen för budgetåret
1970/71 jämte motioner.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 122, till
Konungen i anledning av motioner om

förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk
undersökning.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 15 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 127, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till sjöarbetstidslag,
jämte motioner i ämnet.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 17 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 1098, av herr Larsson, Åke, m.fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
m. m.; och

nr 1099, av herr Nyquist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.41.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1570