Tisdagen den 6 november Sid (Riksdagens protokoll 1962:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 29

FÖRSTA KAMMAREN

1962

6—9 november

Debatter in. in.

Tisdagen den 6 november Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Fahlander ang. rättsskydd för arrendatorer av sommarstugetomter
............................................ 3

av herr Jonasson om höjda bidrag vid skördeskador ........ 3

av herr Nilsson, Ferdinand, om översyn av gällande system för

skördeskadeersättning .................................. 5

av herr Bergh, Ragnar, ang. dispositionen av vissa ersättningar
enligt renbeteslagen ...................................... 9

Interpellationer:

av herr Nyman om inlärningsmaskiner ...................... 10

av herr Lager ang. information och medbestämmanderätt vid
väsentliga förändringar i företagens drift .................. 11

Fredagen den 9 november

Interpellation av herr Sundin om statlig medverkan för bevarande
av äldre dokumentär- och journalfilm........................ 14

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 29

I ..tv

1,10 /K t:! i i f l''4,!

i-''..

r< ; ;v.j ii''i

pM«r

• />; t.j ‘.tM/ri/i.nn v. i ii

r uynj&yv !■■:>Kil : : i pr.ni ’

........V. , . • J

■

•'' ■ ■ ., ajt;

• ■

'' ■

■ "It* ■; ■ ■■ U

Tisdagen den 6 november 1962

Nr 29

Tisdagen den 6 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 27, 29
och 30 nästlidna oktober.

Ang. rättsskydd för arrendatorer av sommarstugetomter Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Fahlanders interpellation angående rättsskydd
för arrendatorer av sommarstugetomter,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Fahlander har i en
interpellation frågat mig, om jag vill
medverka till tillkomsten av ett provisoriskt
rättsskydd för arrendatorer av sommarstugetomter
i avvaktan på den arrendelagstiftning
som är under utredning.

Så sent som den 8 maj i år besvarade
jag i andra kammaren en av herr Andersson
i Storfors ställd interpellation i samma
ämne. Som jag då framhöll torde frågan
om regleringen av dessa arrenden få
anses så komplicerad, att någon provisorisk
lösning inte bör tillgripas.

Herr FAHLANDER (s):

Herr talman! Samtidigt som jag till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ber att få framföra ett tack
för svaret, vill jag tillägga att jag skulle
vara djupt oärlig, om jag sade mig finna
svaret tillfredsställande. Jag är i stället
mycket besviken, och denna min besvikelse
delas av tusentals medborgare i detta
land. De befinner sig i en prekär situation,
en situation som de tydligen under
obestämd tid kommer att få befinna sig i.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om höjda bidrag vid skördeskador

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
även herr Jonassons interpellation om
höjda bidrag vid skördeskador, och nu
yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har i eu
interpellation frågat mig om jag är beredd
att skyndsamt vidta sådana åtgärder,
att erforderligt större belopp kan
ställas till förfogande för skördeskadebidrag
såväl för den aktuella situationen
som för framtiden.

De av interpellanten åsyftade behovsprövade
skördeskadebidragen skall enligt
1961 års riksdagsbeslut efter strängt
restriktiv bedömning och endast under
vissa omständigheter kunna utgå såsom
ett komplement till systemet med generella
skadeersättningar. För närvarande
skall årligen ett belopp motsvarande en
procent av totalt utgående ersättningar,
dock lägst 100 000 kr., kunna tas ur skördeskadefonden
för att utlämna behovsprövade
bidrag. Mot bakgrunden av nu
föreliggande erfarenheter beträffande
riskerna för att punktvisa eller mycket
lokalt begränsade skördeskador skall
uppkomma vissa år anser jag skäligt att
en viss höjning sker av minimibeloppet
på 100 000 kr. Inom kort kommer riksdagen
att föreläggas ett förslag att öka
beloppet till 400 000 kr.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Jonassons interpellation.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
jordbruksministern för svaret på min interpellation.
Till skillnad mot den föregående
interpellanten skall jag be att få
tacka för svarets innehåll.

Nr 29

Tisdagen den 6 november 1962

Om höjda bidrag vid skördeskador

Jag behöver väl i sammanhanget inte
rekapitulera de svårigheter som jordbrukarna
utsatts för till följd av skördeskadorna
under ett flertal år. Detta är ju
känt för kammarens ledamöter. Svårigheter
har rått och råder alltjämt, och det
gäller att finna en lämplig väg för att
hjälpa dem som drabbats. Problemet är
ingalunda slutligt löst ännu.

Den skördeskadeförsäkring som infördes
1961 kommer väl i år att ställas inför
sitt verkligt hårda prov, och nu får vi
tillfälle att se hur den kommer att slå ut.
Redan nu kan man naturligtvis säga att
försäkringen är behäftad med stora brister.
De behovsprövade bidragen visade
sig redan 1961 — alltså första året —
vara alltför knappt tilltagna. 100 000 kronor
stod till förfogande. Av detta belopp
har enligt uppgift utdelats 90 000 kronor,
och 10 000 är reserverade. Enligt riksdagsbeslutet
skall ju, som också jordbruksministern
framhållit, de behovsprövade
bidragen utgå efter restriktiv bedömning,
men även vid en sådan har
lantbruksnämnderna kommit fram till ett
behov av ca 620 000 kronor för 1961. På
grund av skördeskadeförsäkringens bestämmelser,
särskilt beträffande de stora
strataområdena, kommer ett stort behov
av bidrag att alltjämt föreligga med försäkringens
nuvarande konstruktion.

Jag hälsar därför med tillfredsställelse
att jordbruksministern ämnar ställa
mera medel till förfogande. Det föreslagna
beloppet kan kanske vara i knappaste
laget, men det innebär en förbättring som
är rätt avsevärd. Jordbruksministern ämnar
föreslå ytterligare 300 000 kronor,
men man kommer kanske snart underfund
med att siffran är för låg, och jag
hoppas att jordbruksministern i en sådan
situation skall ställa mera pengar till
förfogande.

Vad jag inte kan utläsa av svaret är
huruvida de pengar som jordbruksministern
nu ämnar föreslå skulle avse
även 1961 års skörd. Det är ju egentligen
beträffande det året som behovet föreligger.
Jag förmodar alltså att pengarna
gäller även 1961, men jag skulle vara
tacksam för en kompletterande upplysning
på den punkten.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är rädd att jag måste
göra herr Jonasson ledsen. Som riksdagen
kommer att bli varse, när förslaget
framlägges, avses naturligtvis innevarande
jordbruksår, det som börjat den
1 september och som fortgår ett år framåt.
Det kan således inte bli tal om att
förstärka de bidrag som avsåg förra årets
skörd.

Jag skulle kanske säga att man dock
skall hålla i minnet att förra årets skörd
faktiskt var en av de bästa vi haft under
en lång följd av år, och generella ersättningar
utbetalades med endast 210 000
kronor. Man måste säga att med 100 000
kronor i speciellt behovsprövade bidrag
blir relationen mellan dessa båda slag
av bidrag en helt annan än man föreställde
sig när man fattade beslut i den
här frågan. Då utgick man ifrån att
ungefär en procent av hela ersättningsbeloppet,
dock högst 100 000 kronor,
skulle ställas till förfogande i form av
behovsprövade bidrag. Här blev det faktiskt
ungefär 50 procent av det generella
ersättningsbeloppet. Jag kan således,
herr Jonasson, inte lova att tillgodose
förfluten tid.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag är mycket ledsen
över att så inte är fallet, ty enligt jordbruksnämndens
beräkningar — och de
byggde på en mycket restriktiv bedömning
— skulle det föreligga ett benov
om ytterligare 300 000 kronor. Jag tog
för givet att det var den summan som
det här skulle röra sig om.

Det är klart, att här har en uppenbar
orättvisa begåtts. Och när man har kommit
underfund med att man har gjort
en felbedömning, en orättvisa, bör man
väl försöka rätta till denna så snart som
möjligt. Det gäller ju dessa stora skördeskadeområden,
alltså strataområdena,
där försäkringen inte utlöses men där
förhållandena kan variera så starkt att
det är nödvändigt med behovsprövade
bidrag.

Jag är som sagt mycket ledsen över
att mina önskemål inte tillfredsställts,

Tisdagen den 6 november 1962

Nr 29

Om översyn av gällande system för skördeskadeersättning

och det är väl omöjligt att vädja om något
i den vägen, men alldeles säkert
skulle det ha varit en mycket fin sak om
man kunnat rätta till den frågan även
för 1961. Nu blir det väl i all fall en viss
rättelse, som kommer att gälla framöver,
och jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om översyn av gällande system för
skördeskadeersättning

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQYIST, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Ferdinand Nilssons
interpellation om översyn av gällande
system för skördeskadeersättning, erhöll
ånyo ordet och anförde:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har i en interpellation frågat mig dels
om jag är villig att uppta frågan om en
genomgripande översyn av gällande
system för utbetalning av skördeskadeersättning,
dels om jag avser ompröva
spörsmålet att till skördeskadeskyddet
foga möjligheter till erforderlig kreditgivning.

Enligt min mening är det för tidigt
att redan nu efter endast ett års erfarenhet
ifrågasätta att göra en sådan genomgripande
översyn av systemet för
utbetalning av skadeersättningar som
herr Nilsson åsyftat. Jag vill erinra om
att den skördestatistiska nämnden fortlöpande
granskar om systemet fungerar
ändamålsenligt. Det åligger nämnden att
vidta eller föreslå de jämkningar som
den finner önskvärda.

Hittills har inte heller något framkommit
som ger anledning att nu överväga
en komplettering av systemet för permanent
skördeskadeskydd med kreditstöd
till odlare som åsamkats skördeskador.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Ferdinand Nilssons interpellation.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för att han
besvarat min interpellation. Jag konstaterar
att han däri säger att han finner
det för tidigt att ens ifrågasätta en sådan
genomgripande översyn som jag
åsyftat. Han tar dessutom betäckning
bakom skördestatististiska nämndens
fortlöpande granskning och dess syftemål
att tillse att systemet fungerar ändamålsenligt.
Eftersom herr statsrådet
inte funnit någon anledning till åtgärder
drar jag den slutsatsen att han tills
vidare anser att det fungerar ändamålsenligt.
Jag behöver inte kommentera den
saken. Jag hänvisar endast till de resultat
som hittills har framkommit.

Beträffande frågan om kreditstödet till
odlarna ber jag att få återkomma lite
längre fram. Jag skali först ägna mig en
liten smula åt de gällande principerna.
Jag konstaterar — och det berörde jag
redan i interpellationen — att systemet
brister rent principiellt på väsentliga
punkter, och det är därför jag tvingats
ifrågasätta en genomgripande omdaning
av det hela.

Det är fråga om brister beträffande
indelningen i områden, och det gäller
inte bara tekniken. Det är inte bara den
skördestatistiska nämnden det gäller,
som skall klara tekniska detaljer, det är
också fråga om den jordbrukspolitiska
avvägningen av premiebetalningen mellan
olika grödor, eventuellt också vissa
drivmedel. Inte minst upprör det rättsmedvetandet,
att de som bor utanför
områden där försäkringen utfaller skall
som nu sker sättas i strykklass för att
deras grannar, de kringboende, inte råkat
lika illa ut.

Här har vi en rik och bedrövlig erfarenhet,
och jag återkommer till vad
statens jordbruksnämnd har att förtälja
i skrivelse till Kungl. Maj:t om den saken.
Man frågar sig om det är rimligt
att fortsätta att på detta sätt på människors
bekostnad vinna nya lika bedrövliga
erfarenheter. Det var ju så att
vi i en motion, innan propositionen kom

Nr 29

Tisdagen den 6 november 1962

Om översyn av gällande system för skördeskadeersättning

1961, lade fram ett förslag om hur man
skulle kunna tänka sig att bota sådana
brister.

Vi menade att eftersom strataindelningen
och vad därmed sammanhänger
inte alltid utfaller som man skulle vilja,
skall det finnas möjlighet att komplettera
systemet. Vi tänkte oss två kompletteringsmöjligheter.
Den ena var personligt
prövade bidrag, som sålunda
skulle bota den orättfärdighet som jag
nyss berörde. Den andra var en komplettering
med krediter för att möta alla de
många fall, då man inte kan tala om katastrofala
skördeskador och inte räkna
med att maskineriet skall fungera. I dessa
fall bereder dock skördeutfallet ofta
nog svårigheter som berör likviditeten
och därmed möjligheterna att klara växlar,
räntor och amorteringar.

I propositionen biträddes vår framställning
om en komplettering av systemet
med personliga bidrag så att säga i princip,
men det rörde sig bara om symboliska
belopp. Efter 1961 års erfarenheter
tycker jag att den saken borde kunna
rättas till. Ingen som känner till frågan
kunde väl i våras tänka sig att de anslagna
slantarna skulle räcka. Statens
jordbruksnämnd hade i skrivelse till regeringen
skildrat hur omöjlig uppgiften
var. Beloppen blev för ynkliga, menade
väl jordbruksnämnden. Det var inte möjligt
att åstadkomma en rimlig fördelning,
sade man.

I våras frågade jag statsrådet därom,
och han svarade mig då att han inte
kunde bedöma om de därför disponerade
beloppen var otillräckliga. Nu säger
statens jordbruksnämnd någonting angående
de principer man har följt. Man
hänvisar till de angelägenhetsgrader som
tillämpats vid lantbruksnämndernas fördelning
av ärendena i tre grupper. Till
grupp 1 skulle hänföras sådana fall, där
1961 års skördeskador var betydande och
på grund därav och på grund av övriga
omständigheter behovet av hjälp var så
trängande, att sökanden inte kunde antas
fortsätta jordbruket om han inte erhöll
statsbidrag. Han skulle alltså helt
enkelt vara färdig att stå på näsan för
att kunna få bidrag. Till grupp 2 hän -

fördes de sökande, för vilka hjälpbehovet
inte var så trängande att bidraget var
nödvändigt för att uppehålla driften. Till
grupp 3 hänfördes övriga fall.

Då ansökningarna om skördeskadebidragen
kommit in till jordbruksnämnden
fann denna att bidragsgivningen måste
bli mycket knapp. Man hade ju inte mer
än 100 000 kronor, och 10 000 av dessa
skulle reserveras. För jordbruksnämnden
återstod sålunda att utbetala bidrag med
sammanlagt 90 000 kronor. Antalet inkomna
ansökningar var 1 782, varav 487
av lantbruksnämnderna hänförts till angelägenhetsgrad
1.

I det läget såg sig jordbruksnämnden
nödsakad att till lantbruksnämnderna
återremittera samtliga ansökningar i
grupp 1 för omprövning och nedskärning,
trots att lantbruksnämnderna redan
konstaterat att det i dessa fall gick så
dåligt att vederbörande inte kunde fortsätta
driften utan bidrag.

Nu kan man säga att detta är detaljer,
som inte har med principuppläggningen
att göra. Men det har de. Systemet är så
upplagt att man kompletterar en generellt
verkande indelning och fördelning
av skördeskademedlen med individuellt
prövade bidrag. Observera att dessa bidrag
lämnas till människor som lika väl
som de andra har varit med att betala
avgifterna till försäkringen. Ändå utfaller
försäkringen så här restriktivt, därför
att de har olyckan att bo i områden
där grannarna klarade sig bättre.
Jag menar att det borde finnas möjligheter
för en mera generös tillämpning i
det fallet, därför att det andra systemet
är så stelbent.

Jordbruksministern berörde för ett
ögonblick sedan den dåliga proportionen
mellan de ungefär 200 000 kronor
som utdelades så att säga den ordinarie
vägen och de 100 000 som kom på den
behovsprövade delen. Jag kan nog för
min del kritisera den senare delen, liksom
herr Jonasson gjorde. Jag måste också
säga att det väl ändå är något galet
när man av de medel som fanns inte kunde
komma till större belopp på den ordinarie
vägen.

Det är visserligen riktigt, som jord -

Tisdagen den 6 november 1962

Nr 29

Om översyn av gällande system för skördeskadeersättning

bruksministern säger, alt skörden generellt
var bra, men detta gäller inte alls i
vissa trakter. Inte minst i Uppsala och
Stockholms län fanns ett mycket stort
antal fall av faktiska skördeskador uppskattade
till mycket stora belopp av
nämnderna där, men det gick inte att få
någonting. I sparbössan samlades in
mycket pengar, men det var omöjligt att
skaka ur annat än dessa småslantar. Detta
borde väl ändå visa att man måste
göra någonting åt saken. Man kan inte
bara vänta på att vinna erfarenheter.

I interpellationen ifrågasätter jag också
tidsutdräkten för utbetalningen. Som
det nu är upplagt, förstår jag att det måste
ta tid. Jag åberopar dock ett auktoritativt
uttalande av en framstående man i
jordbruksutskottet i denna kammare om
att det gällde att få skördeskademedlen
placerade så, att man skulle kunna hastigt
komma ut med pengarna. De där
blixtutryckningarna har vi faktiskt i
praktiken sett fasligt litet av. Men när
det från ledande håll i jordbruksutskottet
uttalats att så bör det gå till, borde
åtminstone detta i någon mån beaktas vid
bedömningen.

Jag återvänder till skördeskadelånen
med hänsyn till situationen nu. Vi vet att
det är fråga om stora skador på skörden.
Det har angivits att ungefär varannan
jordbrukare i detta land anmält
sig för prövning. Det har också angivits
att 126 000 skördeskadeanmälningar inkommit.
Av dessa har från Mälarlandskapen
80 procent anmält sig. Från Skaraborgs
län har inkommit 12 678 framställningar,
och från Värmland och Västerbotten
mellan 9 000 och 10 000. I åtskilliga
fall är det kanske inte fråga om ren
katastrof, men över lag har konsekvensen
blivit svårighet att klara varuväxlar,
räntor och amorteringar, särskilt då bidrag
inte utgått. Då är det överraskande
att statsrådet i detta läge inte finner anledning
att ompröva de möjligheter till
lån som i detta fall har ifrågasatts. Det
var ju inte bara motionärer som 1961
ifrågasatte den saken, utan i remissvar
med anledning av den kungliga propositionen
1961 har lantbraksstyrelsen, statens
jordbruksnämnd, RLF, Sveriges

lantbruksförbund och även Landsorganisationen
behandlat dessa frågor i positiv
riktning. I propositionen tänkte man
sig eventualiteten att i framtiden lämna
garantilån i sådant syfte, och detta har
också genom visst skrivsätt accepterats
av utskottet och sedermera av riksdagen.

Vi kan diskutera formerna för stödet,
men det är uppenbart att det är nödvändigt
att därutöver snarast få kompletteringar.
Inför utsikten att få ta ställning
till så pass omfattande skördeskador
av den grad och av den art jag förut
berört tycker jag att det är rimligt att
man överväger detta. Skillnaden mellan
statliga garantier och skördeskadelån är
i grund och botten en fråga om räntan.
Garantilånen kan ju beräknas ligga högre.
De statliga skördeskadelånen i gammal
stil har ju lägre ränta, och om någonsin
en låg ränta är ekonomiskt motiverad,
må det i vart fall vara i detta
fall.

Jag vill sluta med att säga att den
situation som nu föreligger är så bedrövlig
att den kräver allvarliga överväganden.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
och jag har tidigare diskuterat denna
fråga om skördeskadeskyddet, och jag
förmodar att det inte är sista gången
som vi gör det med det intresse herr
Nilsson visar för denna sak.

Herr Nilsson säger att den generella
skördeskadeersättningen skall kompletteras
med individuella bidrag. Ja, jag
kan hålla med om att man har den möjligheten
att lämna in en ansökan och få
den prövad, även om man inte kommit i
åtnjutande av det generella bidraget. Men
det är faktiskt så, herr Nilsson, att det
är åtskilliga som har skickat in ansökningar
om individuella bidrag men avstått
från att söka den generella ersättning
de kunde ha fått om de gjort sig
påminta. Vi bör inte glömma bort att vi
här i riksdagen varit ense om att det
skulle ske en mycket restriktiv bedömning
när det gäller de individuella bi -

Nr 29

Tisdagen den 6 november 1962

Om översyn av gällande system för skördeskadeersättning

dragen. Herr Nilsson har själv varit med
om att avsätta 100 000 kronor för detta
ändamål. Sedan kan det ju sägas att erfarenheterna
ger anledning till att beloppet
ökas. Jag har tidigare i en liten
debatt med herr Jonasson givit uttryck
för att regeringen är beredd att gå ett
steg längre nu. Men nog skulle det vara
märkvärdigt — och jag upprepar vad
jag sagt — om vi redan nu då vi haft
ett mycket gott skördeår skulle vara beredda
att ompröva hela systemet. Det är
inte så enkla saker att man utan vidare
efter en så här kort tids erfarenhet kan
veta hur man vill ha det hela ordnat.
Jag tror därför att vi får vänta ännu någon
tid.

Jag nämnde att det fanns sådana som
avstått från att söka generell ersättning.
När det gäller Norrbottens län har 375
ansökningar inkommit om behovsprövade
bidrag. Av dessa hänfördes inte mindre
än 320 till angelägenhetsgruppen 1 —
alltså sådana fall som kunde anses vara
angelägna. Det var endast ett fåtal av
dem som ansökt om generell ersättning.
Det gjordes en beräkning beträffande
dessa jordbrukare, och det visade sig att
266 skulle ha fått ordinarie skördeskadeersättning
med sammanlagt 85 000 kronor,
om de lämnat in sina anmälningar
i vanlig ordning. Då hade inte deras
inkomster eller förhållanden i övrigt behövt
prövas. Då hade de helt enkelt
haft att utkvittera denna ersättning. Detta
visar, herr Nilsson, att det inte är så
enkelt med detta system. Det tar tid
innan det tränger in i medvetandet,
det tar tid innan jordbrukarna förstår
det, och det finns anledning för oss att
ta tid på oss innan vi är beredda att
göra om allt detta.

Sedan har herr Nilsson tagit upp åtskilliga
frågor. Han sade att det inte varit
någon särskild »blixtutryckning» när
det gällt att utbetala ersättningsbeloppen.
Ja visst tar det tid att samla in
blanketterna och att pröva framställningarna,
men sedan man väl tagit ställning
till ansökningarna har jag en känsla
av att utbetalningarna kunnat ske mycket
snabbt — det är väl inte att begära

att beloppen skall betalas ut innan man
prövat ärendena.

Vad herr Nilsson sedan sade beträffande
skördeskadelånen är jag främmande
för. Jag kan inte finna att det står
någonting sådant i propositionen som
herr Nilsson talade om. Det är möjligt
att han tänker på vad reservanterna sade
i reservationen till utskottets utlåtande,
där de skrivit positivt om skördeskadelånen
— men det finns ingenting om
detta i propositionen och ingenting i
utskottets utlåtande, herr Nilsson.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
herr statsråd, att det problem det här
gäller är av en sådan svårighetsgrad,
att man givetvis inte löser det i en handvändning.
Just därför är det så mycket
viktigare att gripa sig an saken i någorlunda
rimlig tid, så att man kan komma
till något resultat. Jag ger herr statsrådet
rätt i att det kanske inte var så lätt
att nu efteråt komma och begära ett förhöjt
anslag till behovsprövade bidrag
när man så att säga hade fördelningen
klar. Det är sakligt rimligt att resonera
på det viset. Men detta problem bragte
jag på tal i våras, och då sade statsrådet
att han inte kunde bedöma om det behövdes
mera pengar eller inte. Man får
väl ändå försöka åstadkomma ett bedömande,
och att dessa 100 000 kronor inte
kunde räcka var väl ändå nästan alla
ense om.

Herr statsrådet påpekar vidare att en
hel del människor inte ordentligt inger
eller fullföljer sina ansökningar. Ja, det
har spritts en pessimism angående denna
försäkring som gjort att många resignerat
och sagt sig att det inte kan löna
sig att lämna in dem. Det är beklagligt
att så är förhållandet, därför att det är
en så viktig och värdefull sak som här
har satts i gång och som så innerligt väl
behöver utvecklas.

Herr statsrådet talade om vad vi var
ense om 1961. Ja, en sak var vi ense
om, nämligen att detta var att betrakta
som en provisorisk lösning som skulle

Tisdagen den 6 november 1962

Nr 29

Ang. dispositionen av vissa ersättningar enligt renbeteslagen

kompletteras och utvecklas i olika avseenden.
Det var ett förslag som naturligtvis
både förslagsställaren och de som
voterade hade svårt att bedöma verkningarna
av. Vi kan väl ändå säga att
det inte har gått riktigt bra, inte ens
förra året då vissa orter eller vissa delar
av landet var i brännpunkten. Inte heller
då bjöd systemet den trygghet som
man vill att ett modernt samhälle skall
ge i dylika avseenden.

Jag måste betona att jag inte begär
att allting skall bli färdigt och klart i en
handvändning, därtill är jag alltför realistisk.
Men när det föreligger så uppenbara
brister i fråga om det nuvarande
systemet räcker det, enligt min uppfattning,
inte med en hänvisning till att statistiska
nämnden har att komma in med
förslag, och då så inte skett skulle allting
vara bra.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. dispositionen av vissa ersättningar
enligt renbeteslagen

Ordet gavs ännu en gång till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara även herr Ragnar
Berghs interpellation angående dispositionen
av vissa ersättningar enligt renbeteslagen,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Ragnar Bergh har
i en interpellation frågat mig, när Kungl.
Maj :ts beslut om dispositionen av vissa
av LKAB till kronan erlagda arrendeavgifter
för mark ovan odlingsgränsen i
Kiruna är att förvänta.

Alltsedan år 1908 har LKAB arrenderat
kronomark i Kiruna. Arrendeområdena
har efter hand utvidgats och utgör
för närvarande sammanlagt ca 1 500 hektar.
De arrendekontrakt som tid efter
annan upprättats med bolaget har från
och med år 1958 sammanförts i ett enda
avtal, som Kungl. Maj:t godkänt år 1960.
Såsom interpellanten angett har Kungl.
Maj:t i beslut åren 1941, 1948 och 1960

tills vidare lämnat öppen frågan om hur
mycket av arrendebeloppen som skall
tillfalla domänfonden respektive statens
lappfond. De båda äldre besluten gällde
årliga arrenden om 820 och 1 854 kr.
respektive 415 kr. Från och med år 1958
uppgår det samlade arrendet till 27 000
kr. om året.

Länsstyrelsen i Luleå har under de
tre senaste åren framlagt två förslag till
fördelning av arrendeavgifterna. Det ena
avser det årliga beloppet på 27 000 kr.
medan det andra gäller de arrendebelopp
som bolaget betalat till domänstyrelsen
under åren 1908—1957. Enligt
dessa förslag skall lappfonden tillföras
nio tiondelar av arrendeavgifterna och
domänfonden endast få behålla en tiondedel
som ersättning för domänverkets
förvaltningsbestyr. Domänstyrelsen har å
sin sida förordat att till lappfonden skall
överföras ett engångsbelopp, avsett att
täcka både förfluten och kommande tid.
Därvid har domänstyrelsen utgått från
att fonden enbart skall ha ersättning för
markens värde som renbetesmark.

De nämnda förslagen är remitterade
till kammarkollegiet för yttrande. Till
kollegiet har under de sista åren också
hänskjutits åtskilliga andra ärenden, vilka
hänger samman med de i flera avseenden
komplicerade frågor som berör
förvaltningen av de ovan odlingsgränsen
belägna delarna av Norrbottens och Västerbottens
län. Kollegiet har under hand
meddelat mig, att det funnit sig böra ta
ställning till åtminstone flertalet av
ärendena — däribland de som gäller
fördelningen av arrendeavgifterna i Kiruna
— i ett sammanhang samt att det
räknar med att avge sitt yttrande i fördelningsfrågan
under de närmaste månaderna.
Jag kommer att snarast möjligt
därefter ta upp frågan till prövning.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Berghs interpellation.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret. Av detta framgår
att kammarkollegiets yttrande är att
vänta inom de närmaste månaderna och

Nr 29

Tisdagen den 6 november 1962

Interpellation om inlärningsmaskiner
att jordbruksministern snarast möjligt
därefter skall ta upp frågan till prövning.
Jag vill hoppas att man inom kanslihuset
alltså skall sätta en smula mera
fart på detta ärendes behandling. Det
kan inte vara rimligt att vi ännu år 1962
saknar beslut av Kungl. Maj.''t om hur
arrendeavgifter skall disponeras, som
med växlande belopp har influtit ända
sedan 1908.

Hur arrendeavgifterna skall fördelas
ankommer inte på mig att bedöma. Jag
vill i detta sammanhang endast uttala
som min personliga mening att 1928 års
renbeteslag i det avseendet ger uttryck
åt den princip som därvid bör tillämpas,
nämligen att ersättning för arrendeupplåtelser
ovan odlingsgränsen skall
komma samerna till godo.

Låt mig här tillägga att såsom jag läser
sista stycket i renbeteslagens 56 §
kan det ifrågasättas om någon uppdelning
av arrendeavgifterna över huvud
skall förekomma. Stycket lyder nämligen
sålunda: »Medel som inflyta genom sådan
upplåtelse skola enligt bestämmelser
som givas av Konungen användas till
förmån för lapparna.» Denna formulering
ger inte uttryck för någon uppdelning.
Det kan ifrågasättas om renbeteslagen
över huvud taget är tillämplig i
detta fall, men jag utgår ifrån att så är
fallet. Jag bygger denna uppfattning på
det tillämpningsområde som anges. Jag
finner ytterligare bekräftelse på att så
är förhållandet i den omständigheten,
att Kungl. Maj :t dock själv har utsagt
att Kungl. Maj:t framdeles skall ge besked
om hur dessa avgifter skall disponeras.

Av det jag nyss sagt följer också, såvitt
jag förstår, att man i motsats till
vad domänstyrelsen synes mena inte kan
tänka sig ett engångsbelopp som inkluderar
även ersättning för framtiden. För
närvarande uppgår det samlade arrendebeloppet,
såsom vi nyss hört, till 27 000
kronor per år, men Kungl. Maj:t har i
sitt beslut 1960, då detta belopp justerades,
tydligen räknat med att beloppet
kan bli ett annat efter utgången av år
1967, vilket ju är rätt naturligt med hänsyn
bl. a. till penningvärdets föränd -

ringar. Att i det läget fixera, som domänstyrelsen
tycks önska, ett engångsbelopp
för framtiden kan inte gärna motsvara
stadgandet i 56 § renbeteslagen. Men, som
sagt, det ankommer inte på mig att ge
besked om hur fördelningen skall ske.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj ds
til! kammaren överlämnade proposition
nr 184, med förslag till läkemedelsförordning,
in. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående inrättande av
vissa ordinarie tjänster i riksgäldskontoret
och vid riksdagens ekonomibyrå.

Interpellation om inlärningsmaskiner

Herr NYMAN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Förverkligandet av skolans
målsättning kommer att ställa skolmyndigheterna
inför stora krav på att
söka förbättra undervisningsmetoderna.
Dessa är i hög grad beroende av de hjälpmedel
lärarna kan ha tillgång till. I 1957
års skolberednings betänkande V om
»Hjälpmedel i skolarbetet» har behandlats
två grupper av hjälpmedel, nämligen
huvudsakligen tryckt materia! och audivisuella
hjälpmedel. Sedan utredningen
avgivits har emellertid ett nytt undervisningsmedel
låtit mycket tala om sig,
nämligen inlärningsmaskiner, som kan
vara såväl relativt enkla som avsevärt
komplicerade.

»Programmerad inlärning» med hjälp
av maskiner har först tillämpats i USA,
där man tror att de kommer att revolutionera
undervisningen, särskilt i den fas
av undervisningen som heter inövning
framför allt av exakta läroämnen som
matematik, fysik, språk m. fl. I mer avancerad
form användes den att träna tjänstemän
i företagsledning, s. k. beslutspel.

Tisdagen den 6 november 1962

Nr 29

I Sverige har inlärningsmaskinerna
mötts med mycket stort intresse. Vid pedagogiska
institutionen vid Göteborgs
universitet har den amerikanska verksamheten
på den programmerade undervisningens
område följts några år. Hösten
1961 startades skolförsök i åtta klasser
av årskurs 7 i Jönköping, Huskvarna
och Lundby samläroverk i Göteborg i
matematik och följande termin i språk.
Skolöverstyrelsen har tillsatt en kommitté
för programmerad inlärning med
professor T. Husén som ordförande.

Om den programmerade inlärningen
håller vad den tycks lova, så kan den
komma att betyda ett stort steg framåt på
undervisningens område, så att undervisningen
kan bli mer effektiv, individuell
och för eleverna mer intressant. Metoden
anses också mycket lämplig för de
mindre begåvade eleverna tack vare de
små stegens princip. Kravet på ett fastare
kunskapsresultat liksom en mer differentierad
undervisning kan genom den
nya metoden komma att bättre tillgodoses.
Icke minst förväntas den komma att
bli av stor betydelse för inlärning och
instruktion i den egentliga yrkesundervisningen
och vid företagsekonomiska
beslutspel.

Inlärningsmaskinernas användbarhet
är emellertid ännu icke tillräckligt prövad
och vetenskapligt utredd. Vissa frågetecken
har satts för deras förutsättningar
och verkningar och varningar
höjts mot att övervärdera den programmerade
inlärningen.

Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande fråga: Kommer

herr statsrådet att vidtaga ytterligare
åtgärder för att snabbt utforska
inlärningsmaskinernas förutsättningar
och verkningar samt deras utnyttjande
inom svenskt skolväsende?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. information och medbestämmanderätt
vid väsentliga förändringar
i företagens drift

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr LAGER (k), som yttrade:

Herr talman! Den 28 september detta
år underrättades de kommunala myndigheterna
i Nacka stad samt personalen
vid Stal-Lavals verkstäder i Nacka att
hela verksamheten skulle flyttas till Finspång
i Östergötland. Det uppges att företagsledningen
fattat beslut om flyttningen
den 27 september, alltså dagen
innan.

Enligt vad ordföranden i Nacka stads
drätselkammare meddelade i ett interpellationssvar
den 29 oktober i Nacka stadsfullmäktige
kan man »förutsätta att förberedelser
och planering rörande sammanslagningen
och flyttningen varit på
gång ganska länge dessförinnan». Rykten
om den förestående flyttningen hade
cirkulerat flera månader i förväg. Av det
redan anförda interpellationssvaret framgår
emellertid att företagsledningen hela
tiden sökt hemlighålla planerna. Flera
exempel ges hur företagsledningen vid
kontakter med de kommunala myndigheterna
sökt inbilla dessa att företagets
planer snarare gick ut på en utbyggnad
vid verkstäderna i Nacka i stället för
tvärtom.

När ett så pass stort företag som StalLaval,
med cirka 700 anställda, plötsligt
flyttar från en så pass liten stad som
Nacka, runt 21 000 invånare, uppstår
självklart mycket allvarliga problem och
svårigheter för såväl staden som de anställda.
Erbjudandet till de anställda att
få följa med verkstadsutrustningen till
Finspång har enligt uppgifter i pressen
intresserat endast en av de anställda. De
övriga har avböjt att begagna sig av erbjudandet.
De anställda ställes nu plötsligt
inför problemet att skaffa sig nytt
arbete. Även om sysselsättningen ännu är
relativt god kan det dock uppstå stora
besvärligheter för Stal-Lavals tidigare
arbetare och övriga anställda att skaffa
sig nytt arbete, omskolning kan komma
att bli aktuell med krav på kommunala
åtgärder och ekonomiska utgifter.

Nr 29

Tisdagen den 6 november 1962

Interpellation ang. information och medbestämmanderätt vid väsentliga förändringar
i företagens drift

Stal-Laval-fallet aktualiserar ånyo frågan
om begränsning av de privata
företagarnas rätt att handla och vandla
med sin egendom och med sina anställda
efter gottfinnande. Inom fackföreningsrörelsen
har under senare år förts livliga
diskussioner kring detta tema. De
hittills åstadkomna resultaten är s. k.
frivilliga överenskommelser att företagsledningar
som står i begrepp att företa
väsentliga förändringar i eller av arbetsplatsen,
skall i god tid underrätta såväl
de anställda som de statliga arbetsmarknadsmyndigheterna
om dessa planer. Så
sker emellertid inte alltid. Vissa företagsledningar
struntar i överenskommelsen.
Tiden borde därför vara inne för statsmakterna
att ingripa.

Med hänvisning till vad som här anförts
anhåller jag att till statsrådet och

chefen för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

Blev de statliga arbetsmarknadsmyndigheterna
underrättade om Stal-Lavals
flyttningsplaner tidigare än de anställda
och Nacka stad?

Avser statsrådet att vidtaga åtgärder
som i framtiden garanterar de löneanställdas
och kommunernas rätt till information
om och medbestämmanderätt vid
väsentliga förändringar i företagens
drift?

Även denna anhållan bifölls.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.49.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 9 november 1962

Nr 29

Fredagen den 9 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad hemställer härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
11—25 november för att på Kungl.
Maj:ts uppdrag deltaga i Unescos generalkonferens
i Paris.

Stockholm den 7 november 1962

Yngve Möller

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds
proposition nr 184, med förslag till läkemedelsförordning,
m. m.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning
angående inrättande av vissa ordinarie
tjänster i riksgäldskontoret och vid riksdagens
ekonomibyrå, hänvisades framställningen
till bankoutskottet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

191, med förslag till lag om rätt
för kommun att bistå utländska studerande; nr

192, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Argentina för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; nr

193, angående omorganisation av
statens jordbruksnämnds råd;

nr 195, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. in.;

nr 196, angående statligt stöd till förbättrad
torrläggning av Kvismaredalen
m. fl. områden i Örebro län;

nr 197, med förslag till förordning angående
de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum; och

nr 198, med förslag till förordning om
bekämpande av hönstyfus.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation
m. in. av försvarets centrala intendenturförvaltning; nr

158, i anledning av väckta motioner
om ökad upplåtelse av militära
verkstäder för civil yrkesskolutbildning; nr

159, i anledning av väckt motion
om besiktningen av hästar, som uttagas
enligt militära uttagningsförordningen;
nr 160, i anledning av väckta motioner
om en plan för fortsatt utbyggnad
av patent- och registreringsverket;

nr 161, i anledning av väckta motioner
om sättet för vissa utbetalningar till
kommuner m. fl.;

nr 162, i anledning av väckt motion
om ersättning till byggnadsarbetaren
A. S. Sundström för skada uppkommen
genom olycksfall i arbetet;

nr 163, i anledning av väckta motioner
om partiell tjänstledighet eller deltidstjänstgöring
för folk- och småskollärare
m. m.; samt

nr 164, i anledning av väckta motioner
om rätt för lärare att tillgodoräkna
tjänstgöring i annat nordiskt land såsom
merit;

bevillningsutskottets betänkanden :
nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

Nr 29

Fredagen den 9 november 1962

ring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av väckta motioner
om ersättning av statsmedel vid ingripanden
enligt karantänskungörelsen;

nr 35, i anledning av väckta motioner
om aulctorisering av bilförsäljare;

nr 36, i anledning av väckta motioner
om ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen; nr

38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande godkännande av
en europeisk social stadga; samt
nr 39, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i sjömanslagen den 30 juni 1952,
in. in., dels ock i ämnet väckta motioner; tredje

lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckt motion
om tidpunkten för utbetalande av ersättning
vid expropriation av vägmark;

nr 38 i anledning av motioner om trafiksäkerhetsbestämmelserna
avseende
husvagn;

nr 39, i anledning av motion angående
översyn av bestämmelser om arbetstid
för förare i yrkesmässig automobiltrafik; nr

40, i anledning av motioner angående
kompetensfördelningen mellan
länsstyrelse och biltrafiknämnd; samt
nr 41, i anledning av dels motion om
fångst av vildkanin med iller och nät,
dels ock motion om åtgärder mot skadegörelse
av vildkanin; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av väckt motion
om stöd till den estniska befolkningsgruppen
i vårt land.

Interpellation om statlig medverkan för
bevarande av äldre dokumentär- och journalfilm Herr

SUNDIN (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Det kan knappast råda
någon tvekan om att dokumentärfilmen
är och alltmer kommer att bli en av de
värdefullaste källorna, när det gäller att
bilda sig en uppfattning om förfluten tid.
Det måste anses vara ett allmänt intresse
att sådan film så långt möjligt bevaras.

I vårt land finns ett filmmaterial av
detta slag som betecknats som unikt i
världen. Från år 1912 till för några år sedan
har nämligen visats aktuell dokumentär-
och journalfilm på biograferna.
Det filmföretag som främst svarat för
denna journalfilmsverksamhet har nu
filmmaterialet i sin ägo.

Materialet är av stort värde ur historisk
synpunkt och för t. ex. framtida
forskning och undervisning. Det finns
emellertid stora risker för att det skall
spolieras, emedan det består av nitratfilm
som genomgår sådana kemiska förändringar
att den efter längre tids lagring
blir obrukbar. Skall materialet kunna
bevaras till eftervärlden, är kopiering
på tidsbeständig film nödvändig. Ett sådant
förfarande är dock förenat med så
stora kostnader, att det med hänsyn till
de betingelser under vilka filmföretagen
arbetar inte kan förväntas att det berörda
företaget i tid får möjlighet att säkerställa
materialet. Enligt min mening bör
det därför prövas om det allmänna kan
medverka till att materialet på betryggande
sätt bevaras åt eftervärlden.

över huvud taget måste det anses vara
en brist att vad filmmediet frambringat
i fråga om belysning av samhällslivets
olika sidor i så liten utsträckning beaktats
i det dokumentations- och arkiveringsarbete
som eljest pågår på praktiskt
taget alla områden. De enda nämnvärda
officiella samlingarna synes utgöras av
filmhistoriska samlingarna vid Tekniska
museet och av de samlingar som innehas
av Sveriges Radio. De filmhistoriska samlingarna
gäller emellertid endast film som

Fredagen den 9 november 1962

Nr 29

Interpellation om statlig medverkan för bevarande av äldre dokumentär- och journalfilm -

är av värde ur speciellt filmhistorisk synpunkt,
och samlingarna vid Sveriges Radio
gäller av naturliga skäl nästan enbart
film från senare tid. Äldre film av
allmänt historiskt värde ingår således
inte i de berörda samlingarna. Det är av
allmänt intresse att denna brist undanröjes.

Vid en medverkan från det allmännas
sida måste givetvis beaktas att ifrågavarande
film är i privat ägo, nämligen hos
ett filmföretag. Den omständigheten behöver
dock inte utgöra något hinder för
en samverkan i lämplig form, t. ex. av
innebörden att företaget förbinder sig att
utan ersättningsanspråk upplåta samlingarna
för forsknings- och undervisningsändamål
men däremot inte för kommersiell
användning. Det är enligt min mening
angeläget att förutsättningarna för
ett sådant arrangemang prövas utan onödigt
dröjsmål.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande fråga:

Är statsrådet villig att i enlighet med
vad i interpellationen anförts pröva förutsättningarna
för statlig medverkan vid
säkerställande och bevarande av äldre
dokumentär- och journalfilm, som är av
värde ur historisk och annan allmän synpunkt? På

gjord proposition medgav kammarent
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokol,Isutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.13.

In fidem
K.-G. Lindelöw