Tisdagen den 6 mars Sid (Riksdagens protokoll 1962:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 10

FÖRSTA KAMMAREN

1962

2—7 mars

Debatter in. in.

Tisdagen den 6 mars Sid.

Svar på fråga av fröken Nordström om tillfälliga postexpeditioner
vid pensionärs- och ålderdomshem för utbetalning av folkpension
...................................................... 6

Interpellationer:

av fröken Ljungberg ang. bristen på gymnasielektorer........ 8

av herr Larsson, Thorsten, ang. övningsassistenternas undervisningsverksamhet
vid tekniska högskolan i Stockholm ...... 9

Onsdagen den 7 mars

Om sänkning av rösträttsåldern .............................. 12

Anslag under andra huvudtiteln:

Dagarvodet till nämndemän vid häradsrätterna .............. 13

Dagarvodet till vattenrättsnämndemän ...................... 16

Om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till

avlöningar ................................................ 18

Om försäljning av statens aktier i LKAB, m. m................. 21

Om viss höjning av det skattefria bottenbeloppet vid den statliga

förmögenhetsbeskattningen ......................... 35

Taxeringen av medel å skogskonto, m. m....................... 39

Om vissa ändringar i förordningen om allmän energiskatt...... 47

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet m. m..... 50

Om genomförande av fyrtio timmars arbetsvecka senast år 1967 60

Rabatter för folkpensionärer m. fl. vid resor på statens järnvägars

och postverkets busslinjer .................................. 64

Om stimulerande av gåvor till religiösa m. fl. ändamål.......... 68

l Första kammarens protokoll 1962. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 7 mars

Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling
.................................................. 11

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, om viss ändring av direktiven
för 1958 års utredning kyrka—stat.................... 12

— nr 4, om sänkning av rösträttsåldern ...................... 12

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde .............................. 13

— nr 12, ang. utgifterna inom civildepartementets verksamhetsområde
.................................................. 17

—- nr 32, ang. nedsättning av allmän kommunalskatt i anledning
av övergångsbidrag vid vissa ändringar i den kommunala indelningen,
m. m......................................... 17

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, ang. nedsättning av allmän
kommunalskatt i anledning av övergångsbidrag vid vissa ändringar
i den kommunala indelningen, m. m................. 17

Statsutskottets utlåtande nr 33, ang. anslag för militärhistorisk
verksamhet m. m......................................... 18

— nr 34, ang. utgifterna å kapitalbudgeten: ecklesiastikdepartementet
.................................................. 18

— nr 35, om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av

anslag till avlöningar .................................... 18

— nr 36, om försäljning av statens aktier i LKAB, m. m......... 21

Bevillningsutskottets betänkande nr 13, om ändrade bestämmelser

rörande uppbörd av automobilskatt ........................ 35

— nr 14, om viss höjning av det skattefria bottenbeloppet vid den

statliga förmögenhetsbeskattningen ........................ 35

— nr 15, ang. vissa ändringar av förordningen om taxering för

inkomst av medel som insatts å skogskonto ................ 39

— nr 19, ang. vissa ändringar i förordningen om allmän energiskatt
.................................................... 47

— nr 20, ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet
m. m............................................. 50

—- nr 21, om undantagande av alkoholhaltiga drycker från rätten

till avdrag vid beskattningen för representationskostnader____ 60

Andra lagutskottets utlåtande nr 7, om översyn av reglerna för
samhällets stöd åt ensamstående barnförsörjare.............. 60

— nr 8, om utredning för genomförande av fyrtio timmars arbetsvecka
senast år 1967....................................... 60

— nr 9, om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för

kostnad för sjukgymnastik eller därmed jämförlig behandling 64
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, ang. ändrad lydelse av 4 kap.

1 och 4 §§ vattenlagen .................................... 64

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, ang. rabatter för
folkpensionärer m. fl. vid resor på statens järnvägars och postverkets
busslinjer, m. m................................... 64

•— nr 2, om stimulerande av gåvor till religiösa m. fl. ändamål,
m. m..................................................... 68

Fredagen den 2 mars 1962

Nr 10

Fredagen den 2 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 23 nästlidne
februari.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed vördsamt
om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 6 till och med den 14
mars för att i samband med en pågående
utredning besöka svenska beskickningar
i Europa och Nordafrika.

Stockholm den 1 mars 1962

Ivar Johansson

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/
63 till oförutsedda utgifter;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/
63 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

86, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1962/63;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 83, till Konungen i anledning
av väckt motion angående kravet på
egenhändigt undertecknande av aktiebrev.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 84, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till viss ändring av lagen om rätt
till fiske.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 89, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 48, angående omorganisation av de
fiskesakkunniga organen i vattenmål,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 56, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
65, med förslag till lag med särskilda be -

Nr 10

Fredagen den 2 mars 1962

stämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

60, angående anslag till nybyggnad
för statens polisskolas huvudskola
i Stockholm;

nr 67, angående anslag till skogshögskolan
för budgetåret 1962/63;

nr 69, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den
16 maj 1957 (nr 202) med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965,
m. m.;

nr 71, med förslag till lag om ändring
i kommunallagen den 18 december 1953
(nr 753), m. in.; och
nr 72, angående anslag till teckning av
aktier i Aktiebolaget Ceaverken, m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
angående dispositionen av
överskotten från riksbankens rörelse.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag vid
vissa ändringar i den kommunala indelningen,
m. m.;

nr 3, i anledning av motion om viss
ändring av direktiven för 1958 års utredning
kyrka—stat; samt

nr 4, i anledning av väckt motion om
sänkning av rösträttsåldern;

statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom justitiedeparte -

mentets verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om nedsättning
av allmän kommunalskatt i anledning
av övergångsbidrag vid vissa
ändringar i den kommunala indelningen,
m. in., såvitt propositionen icke angår
lagförslaget;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för militärhistorisk
verksamhet under budgetåret
1962/63 m. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1962/63 inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

35, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för uppförande
i statsbudgeten av anslag till avlöningar;
samt

nr 36, i anledning av väckta motioner
om försäljning av statens aktier i
LKAB, m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 13, i anledning av väckt motion om
ändrade bestämmelser rörande uppbörd
av automobilskatt;

nr 14, i anledning av väckta motioner
om viss höjning av det skattefria bottenbeloppet
vid den statliga förmögenhetsbeskattningen
;

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar av förordningen
om taxering för inkomst av medel
som insatts å skogskonto;

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om allmän energiskatt;

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder vid beskattningen i
syfte att främja sparandet m. m.; samt
nr 21, i anledning av väckt motion om
undantagande av alkoholhaltiga drycker
från rätten till avdrag vid beskattningen
för representationskostnader;

Fredagen den 2 mars 1962

Nr 10

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion om
översyn av reglerna för samhällets stöd
åt ensamstående barnförsörjare;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om utredning för genomförande av fyrtio
timmars arbetsvecka senast år 1967;
samt

nr 9, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för kostnad för sjukgymnastik
eller därmed jämförlig behandling;

tredje lagutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen,
dels ock i ämnet väckta motioner; ävensom allmänna

beredningsutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av väckta motioner
angående rabatter för folkpensionärer

m. fl. vid resor på statens järnvägars
och postverkets busslinjer, om utvidgning
av statens järnvägars rabatter för
folkpensionärer och om rabatterade
järnvägsresor för invalidpensionärer
m. fl.; samt

nr 2, i anledning av väckta motioner
om stimulerande av gåvor till religiösa
m. fl. ändamål och om åtgärder till
främjande av humanitär verksamhet
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 10

Tisdagen den 6 mars 1962

Tisdagen den 6 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 27 och
den 28 nästlidne februari.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr SO, till Konungen i anledning av
väckta motioner om befrielse från arvsskatt
beträffande legat till internationell
hj älpverksamhet.

Om tillfälliga postexpeditioner vid pensionärs-
och ålderdomshem för utbetalning
av folkpension

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade fröken Nordström till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställt följande
fråga: »Vill herr statsrådet medverka
till en undersökning av möjligheterna
att där så är lämpligt och möjligt
ordna tillfälliga postexpeditioner
vid pensionärshem och ålderdomshem
i samband med utbetalning av folkpension
på sätt som skett vid Nälsta pensionärshem
i Vällingby?»

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Fröken Nordström har
frågat mig om jag vill medverka till en
undersökning av möjligheterna att där
så är lämpligt och möjligt ordna tillfälliga
postexpeditioner vid pensionärshem
och ålderdomshem i samband med utbetalning
av folkpension på sätt som
skett vid Nälsta pensionärshem i Vällingby.

Liksom när det gäller postverkets service
i allmänhet strävar postverket självfallet
efter att ge även pensionärerna
bästa möjliga betjäning. Postverkets service
måste emellertid också på detta område
hållas inom en ekonomiskt försvarbar
kostnadsram. En utökning av berörda
särskilda anordningar kan enligt
poststyrelsens bedömning ske endast i
mycket begränsad omfattning. I varje
särskilt fall måste vissa krav ställas på
antalet pensionärer, som kan beräknas
komma att anlita kassaexpeditionen, på
avståndet mellan vårdhemmet och utbetalningspostanstalten,
på den lokal som
kan ställas till förfogande såsom kassaexpedition
och på de personella resurserna
hos den utbetalande postanstalten.

Några krav på anordnande vid ifrågavarande
hem av tillfälliga kassaexpeditioner
för folkpensionsutbetalningar synes
inte tidigare ha rests hos generalpoststyrelsen.
Möjligheterna att underlätta
folkpensionsutbetalningen bl. a. genom
att upprätta kassaexpeditioner av
här avsett slag bör dock enligt min mening
beaktas. Det bör få ankomma på
postverket att i samband med den översyn
som fortlöpande sker beträffande
verkets service uppmärksamma denna
fråga.

Och med det anförda anser jag mig,
herr talman, ha besvarat fröken Nordströms
fråga.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att till chefen för
kommunikationsdepartementet, statsrådet
Skoglund, få framföra ett tack för
svaret på min enkla fråga och att få uttrycka
min glädje över att statsrådet är
villig att uppfylla den önskan som givetvis
ligger bakom min fråga, så långt som
resurserna räcker och när ett dokumenterat
behov föreligger. Mera kan jag rimligen
inte begära av statsrådet.

Tisdagen den 6 mars 1962

Nr 10

Om tillfälliga postexpeditioner vid pensionärs- och ålderdomshem för utbetalning

av folkpension

Inspiration till min fråga var en artikel
i Dagens Nyheter häromdagen, där
det skildrades hur en postmästare i Vällingby
den 15 i marje månad inrättade
en tillfällig expedition på pensionärshemmet
i Nälsta. Jag inbillar mig att det
då ser ut ungefär som när vi här i riksdagen
kvitterar ut vår lön ute i sammanbindningsbanan
hos en vänlig och
trevlig tjänsteman från riksgäldskontoret,
som kommer till oss över bron strax
härutanför.

Servicen ute i Nälsta är utan tvekan
underbar för de gamla alla årstider men
i all synnerhet nu på vintern, när man
även i bokstavlig bemärkelse har anledning
att vara rädd för att ge sig ut på
hal is. Jag tror att ett liknande arrangemang
på ålderdomshemmen skulle bli
också av stor psykologisk betydelse för
de gamla.

Låt oss för enkelhetens skull tänka oss
att en gammal man på ett ålderdomshem
har 250 kronor i månaden i folkpension
— han har inte precis det beloppet
utan några kronor mindre, och
antag att han själv har möjlighet att lösa
ut pengarna på posten — det vanliga
postkontoret eller en tillfällig expedition
— och att han sedan kan gå till föreståndarinnan
eller socialassistenten och
överlämna 200 kronor i inackorderingsavgift
och få behålla de 50 kronor, som
han är berättigad till enligt folkpensionslagen.

Vi kan jämföra detta med det arrangemang,
som är nödvändigt om de gamla
av psykiska skäl inte kan eller inte vill
sköta sina affärer men som tyvärr så
ofta får tas till enbart därför att de gamla
inte kan gå till posten, nämligen att
de lämnar en fullmakt till socialnämnden
eller styrelsen för ålderdomshemmet
att lyfta pensionen, varefter någon ur ålderdomshemmets
personal delar ut 50
kronor av pensionen till var och en som
fickpengar.

Man kan tycka att detta är en bagatell.
De 50 kronorna varken ökar eller
minskar ju i värde.

Men jag undrar om inte de gamla känner
sig mera som de inackorderingar de

är och som vi vill att de skall känna sig,
om de finge kvittera ut pengarna och utföra
denna penningtransaktion själva.
Jag tror också att personalen skulle uppfatta
dem mera som ärade gäster när
den ser hur de gamla betalar för sig.
Fickpengar är f. ö. ett uttryck som jag
tycker är sällsynt illa valt, men som
statsrådet Skoglund ju inte bär något
ansvar för.

Jag tror, herr talman, att om de åtgärder
som jag hoppas på och som jag efter
fattig förmåga också har försökt motivera
vidtoges med kommunikationsministerns
och postverkets medverkan, så
skulle det förhjälpa många gamla, som
är inackorderade på institutioner, till litet
större självförtroende och självkänsla.

Även om det är sant, som herr statsrådet
säger i sitt svar, att postverkets
service måste hållas inom en ekonomiskt
försvarbar kostnadsram, behöver ju detta
inte betyda inom krasst ekonomiska
gränser.

Statsrådet säger i sitt svar att några
krav på anordnande av ifrågavarande
kassaexpeditioner inte tidigare har rests
hos generalpoststyrelsen. Detta tror jag
beror på att ingen över huvud taget
kommit på denna enkla idé förut.

Jag ber ännu en gång att få tacka herr
statsrådet för svaret, och jag hoppas att
mycket gott skall komma ur statsrådets
avgivna löfte.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 60,
angående anslag till nybyggnad för statens
polisskolas huvudskola i Stockholm.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 67, angående anslag till skogshögskolan
för budgetåret 1962/63.

Nr 10

Tisdagen den 6 mars 1962

Interpellation ang. bristen på gymnasielektorer

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 69, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 och 3 § §
lagen den 16 maj 1957 (nr 202) med
särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåge författningsförslagen,
till bevillningsutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 71, med förslag till lag om ändring
i kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753), m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
72, angående anslag till teckning av aktier
i Aktiebolaget Ceaverken, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
dess anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
angående dispositionen av
överskotten från riksbankens rörelse.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 2—4,
statsutskottets utlåtanden nr 2, 12 och
32—36, bevillningsutskottets betänkanden
nr 13—15 och 19—21, andra lagutskottets
utlåtanden nr 7—9, tredje
lagutskottets utlåtande nr 10 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 1 och 2.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2 skulle uppföras
näst efter statsutskottets utlåtande nr
32.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

51, angående nomadskolväsendets
organisation; och

nr 75, angående ytterligare investeringar
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, m. m.

Interpellation ang. bristen på gymnasielektorer Fröken

LJUNGBERG (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Antalet ordinarie lektorstjänster,
vilka i juni och augusti 1960 var
ledigförklarade för tillträde den 1 januari
1961 vid folkskoleseminarierna och
sådana skolor under skolöverstyrelsens
inseende, på vilka allmänna skolstadgan
äger tillämpning, utgick (enl. Aktuellt
från So 1961/39) till sammanlagt 320
stycken. Därav kunde inalles 38 tjänster
tillsättas, eller 11,9 procent.

Av 20 ledigförklarade lektorstjänster i
kristendomskunskap med eller utan annat
ämne, dock ej latin, kunde 6 tillsättas,
av sammanlagt 53 tjänster i modersmålet
med olika kombinationer kunde 7
tjänster tillsättas, av 40 i latin endast 2,
av 63 i moderna språk endast 5, av 29 i
biologi endast 4 och av 102 i övriga naturvetenskapliga
ämnen och matematik
kunde endast 4 tillsättas.

Ser man till nuläget, med den målsättning
som fortfarande existerar för det
svenska gymnasiet, måste den markanta
lektorsbristen betyda en försämring av
kvaliteten på gymnasieutbildningen.
Denna utbildning är avsedd att förbereda
eleverna till universitetsstudier och
studier vid fackhögskolor, och som ett
nödvändigt led i denna förberedelse ingår
undervisning med hjälp av vetenskapligt
utbildade lärare, lärare med
djupgående kunskaper i sina ämnen.

Lektorsbristen har också medfört en
oerhörd arbetsbörda för gymnasielärare
både med och utan adjunktskompetens.
Dessa har vid sidan av sina ordinarie
arbetsuppgifter i stor utsträckning gjort

Tisdagen den 6 mars 1962

Nr 10

Interpellation ang. övningsassistenternas undervisningsverksamhet vid tekniska

högskolan i Stockholm

stora ansträngningar i syfte att fortbilda
sig. Den energi och ambition som berörda
lärare i gemen lägger i dagen i detta
avseende är berömvärd. Det är inte läraren
som skall klandras om kvalitetskravet
i undervisningen inte kan upprätthållas.
Det är nämligen i de flesta
fall ogörligt för t. ex. en adjunkt att vid
sidan av sitt ordinarie arbete skaffa sig
den erforderliga lektorskompetensen. De
ansträngningar som ambitiösa adjunkter
och andra lärarkrafter på gymnasiet
lägger i dagen, befriar inte staten från
kravet att tillse att den kvantitativa utbyggnaden
av gymnasierna sker med
upprätthållna kvalitetskrav, vilka senare
icke kan tillgodoses utan kvalificerade
lärare i tillräckligt antal.

Universitetens utbildningssida har
förstärkts väsentligt genom inrättande av
universitetslektorat med flera lärartjänster.
Dessa har i viss utsträckning rekryterats
från kategorien gymnasielektorer.

Man kan alltså konstatera dels en avtappning
av lektorer från gymnasierna
till universiteten dels minskade möjligheter
för gymnasierna att besätta alla
sina vakanta leletorstjänster. Det saknas
helt enkelt folk som är villiga att bli
lektorer. Detta kan förefalla så mycket
mera märkligt som antalet filosofie
magistrar och filosofie kandidater ökar.
Men uppenbarligen är det så att många
söker sig till andra håll än till lärarbanan,
och de som söker sig till denna nöjer
sig i regel med att efter provår eller
lärarhögskola stanna på adjunktsnivå.
Om man tar i betraktande den
omfattande merutbildning som är nödvändig
för att vederbörande skall uppnå
lektorskompetens, kommer man i
första hand till resultatet att lönesättningen
för lektorer är i underkant. Skillnaden
i lönehänseende mellan adjunkter
och lektorer med licentiatexamen är
för liten liksom också skillnaden mellan
de sistnämnda och lektorer med doktorsgrad.
Det behövs med säkerhet ett mycket
mera differentierat lönesystem i förevarande
hänseende, för att det skall
bli tillräckligt lockande för en filosofie
magister att inte stanna på adjunktsnivå

utan fortsätta sin utbildning i syfte att
uppnå lektorskompetens. Det har framkommit
i pressen, att man från universitetshåll
framhållit bristande resurser i
fråga om forskarhandledning som en av
de viktigaste orsakerna till att antalet
lektorskompetenta så föga motsvarar det
växande behovet. Den risken är nu utomordentligt
stor, att våra gymnasier skall
stå utan tillgång på vetenskapligt skolade
lärare medan kompetenskraven är
formellt bibehållna både i fråga om lärarkrafterna
och gymnasieutbildningen.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser herr statsrådet, att lektorsbristen
innebär en fara för att målsättningen
för gymnasieutbildningen icke
skall kunna fullföljas?

2. Ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder
för att främja utbildningen av
gymnasielektorer?

Ämnar herr statsrådet verka för att
göra lektoraten mera konkurrenskraftiga
på arbetsmarknaden än de nu är?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. övningsassistenternas
undervisningsverksamhet vid tekniska
högskolan i Stockholm

Ordet lämnades på begäran till herr
LARSSON, THORSTEN, (ep) som anförde: Herr

talman! Enligt alarmerande rykten
bl. a. i tidningspressen står tekniska
högskolan i Stockholm inför nödvändigheten
att begränsa viss del av undervisningen
i följd av att de anvisade anslagen
inte räcker till. Begränsningen
skulle främst gälla den undervisning,
som handhaves av de cirka 350 till högskolan
knutna övningsassistenterna, och
skulle få formen av antingen en nedskärning
av övningstiden för teknologerna

Nr 10

Tisdagen den 6 mars 1962

Interpellation ang. övningsassistenternas

högskolan i Stockholm
eller en utökning av antalet teknologer i
varje undervisningsgrupp.

Som bakgrund till den inträffade situationen
har pekats på statsmakternas
beslut, att de ordinarie assistenterna vid
de tekniska högskolorna fr. o. m. den
1 juli 1961 skulle få uppflyttas två lönegrader
från A 17 till A 19 i avsikten att
högskolornas rekryteringsbehov i nämnda
avseende skulle kunna klaras. Vid
tekniska högskolan i Stockholm har
drygt 100 ordinarie assistenter uppflyttats
i A 19. Följden härav skulle ha blivit,
att de anvisade anslagen inte räcker
till för den undervisning, som handhaves
av övningsassistenterna. Enligt vissa
uppgifter skulle övningsassistenterna
inte ha fått ut sin lön i vanlig ordning
den sista februari.

Tekniska högskolan i Stockholm begärde
i december i fjol att få ytterligare
700 000 kronor till sin undervisning. Enligt
uppgift har regeringen emellertid
ansett sig kunna gå med på endast hälften
av det begärda beloppet, d. v. s.
350 000 kronor. Därmed skulle högskolan
stå inför tvånget att skära ner sina utgifter
för undervisningen med 350 000
kronor. Det skulle alltså drabba övningsassistenternas
undervisningsverksamhet.
Men det har också uppgivits, att för närvarande
inga anställningar kan ske på de
vakanta ordinarie assistentbefattningarna.

I olika sammanhang och inte minst
här i riksdagen har understrukits angelägenheten
av att en förstärkning kommer
till stånd i fråga om övningsassistenternas
undervisningsverksamhet vid
de tekniska högskolorna. Tekniska högskolan
i Stockholm synes emellertid nu
ha kommit i den belägenheten, att en
försämring av denna undervisningsverksamhet
måste följa, om inte erforderliga
medel ställes till förfogande.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag, herr talman, om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet lämna kammaren

undervisningsverksamhet vid tekniska

en redogörelse för förhållandena i fråga
om övningsassistenternas undervisningsverksamhet
vid tekniska högskolan i
Stockholm samt för de åtgärder, som
herr statsrådet finner erforderliga för
undvikande av att ifrågavarande undervisningsverksamhet
begränsas till tiden
eller försämras på annat sätt?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 555, av herr Dahlberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
53, med förslag till lag angående ändring
i lagen om val till riksdagen m. m.;

nr 556, av herr Bergman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
43, angående vissa anslag för budgetåret
1962/63 till de tekniska högskolorna; nr

557, av herr Hilding m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
43, angående vissa anslag för budgetåret
1962/63 till de tekniska högskolorna; nr

558, av herr Nordenson och Boheman,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 43, angående vissa anslag
för budgetåret 1962/63 till de tekniska
högskolorna;

nr 559, av herr Anderson, Carl Albert,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 55, angående vissa anslag
för militärmusiken under budgetåret
1962/63 m. m.;

nr 560, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 55, angående vissa anslag
för militärmusiken under budgetåret
1962/63 m. m.;

nr 561, av herr Widén, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 55, angående
vissa anslag för militärmusiken
under budgetåret 1962/63 m. m.; samt

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

nr 562, av herr Alexanderson och
herr Hanson, Per-Olof, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 63, med
förslag till lag om ändrad lydelse av 72 §
växellagen m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.19.

In fidem

Fritz af Petersens

Onsdagen den 7 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! För detta val ber jag att
få avlämna en gemensam lista med för -

slag till ombud i Europarådets rådgivande
församling jämte suppleanter för
dessa. Listan är godkänd av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista av följande utseende
och med rubriken »Den gemensamma
listan»:

Elmgren, B. F.,

ledamot av första kammaren

Möller, Y. A.,

ledamot av första kammaren

Hagnell, H.,

ledamot av andra kammaren

Sjövall, E., fru

ledamot av andra kammaren

Heckscher, G. E.,

ledamot av andra kammaren

Regnéll, C. G.,

ledamot av andra kammaren

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades hava blivit utsedda
till ombud i Europarådets rådgivande
församling herrar Elmgren, Hagnell
och Heckscher samt till suppleanter
för dem respektive herr Möller, fru
Sjövall och herr Regnéll.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 51, angående nomadskolväsendets
organisation; och

nr 75, angående ytterligare investeringar
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 555 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 556—561 till statsutskottet
och

motionen nr 562 till behandling av
lagutskott.

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om sänkning av rösträttsåldern

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning
av motion om viss ändring av direktiven
för 1958 års utredning kyrka—
stat, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om sänkning av rösträttsåldern

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av väckt
motion om sänkning av rösträttsåldern.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade
motionen nr 466 i andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle m. fl. hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära skyndsam
utredning och förslag om sänkning
av rösträttsåldern vid allmänna val liksom
vid folkomröstning till 18 år.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 466 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har även innevarande
år föreslagit att riksdagen skall vidtaga
åtgärder för att sänka rösträttsåldern
till 18 år. Jag erinrar om att andra
tidigare ställt samma förslag. Förr har
utskottet ställt sig avvisande till förslaget
och gör det även i föreliggande utlåtande.
Jag måste säga att utskottet
gjort det mycket lätt för sig, dels genom
att hänvisa till att frågan tidigare varit
föremål för behandling, varvid förslaget
avstyrkts av utskottet och avslagits
av riksdagen, dels genom att hänvisa till
att myndighetsåldern ju är 21 år. I detta
sammanhang passar jag på att erinra
om att riksdagen förra veckan behandlade
en motion om sänkning av myndighetsåldern.
Då hänvisade utskottet till
att en rad länder inte sänkt myndighetsåldern.
Men det bör påpekas att minst
en tredjedel av mänskligheten har genomfört
en annan myndighetsålder än
vad som gäller här.

I dag är, som sagt, en av utskottets

motiveringar att myndighetsåldern är 21
år och att man följaktligen inte kan
sänka rösträttsåldern till 18 år. Jag har
fått det totala intrycket att utskottet tidigare
år visat och även i år visar en
bristande positiv vilja att söka lösa denna
tämligen viktiga fråga. Utskottet intar
helt enkelt en avvisande attityd, och
jag önskar notera detta, ty det kan ju
inte dröja så många år förrän en annan
inställning måste komma i konstitutionsutskottet.
Jag hoppas verkligen att så
skall bli fallet, men jag önskar, som sagt,
i dag notera den kallt avvisande hållning
som konstitutionsutskottet intar i
denna fråga.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motion nr 466 i andra
kammaren.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
har avstyrkt motionen om sänkning av
rösträttsåldern. Nu säger herr Helmer
Persson att utskottet visar bristande positiv
vilja. Det är alldeles uppenbart att
det för ett utskott som har den uppfattningen,
att en sådan ändring inte bör
vidtas, som den som här är föreslagen,
naturligtvis kan tolkas som bristande positiv
vilja. Men vi i utskottet tar den beskyllningen
med största lugn, därför att
de noggranna överväganden som här
skett under flera år i rad visar att det
förslag som nu föreligger inte är möjligt
eller lämpligt att genomföra. Om man
vill kalla detta för bristande positiv vilja,
så gärna för mig, men det är i så fall
en bristande vilja som är utomordentligt
väl underbyggd.

Jag skall inte gå in på något längre
resonemang här, utan jag ber endast,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Ang. dagarvodet till nämndemän vid häradsrätterna

som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Ang. dagarvodet till nämndemän vid
häradsrätterna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Häradsrätterna: Ersättningar
till nämndemän för budgetåret 1962/
63 anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Ragnar Bergh (I: 357)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Turesson och Björkman (II:
515), hade, såvitt avsåge förevarande anslag,
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att dagarvodet till nämndemän
vid häradsrätterna skulle fastställas till
50 kronor samt att till följd härav anslaget
till Häradsrätterna: Ersättning till
nämndemän skulle sänkas med 165 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 357 och II: 515, såvitt nu vore
i fråga, till Häradsrätterna: Ersättningar
till nämndemän för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Staxäng och Cassel, vilka ansett, att ut -

skottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:357 och 11:515, såvitt nu
vore i fråga, till Häradsrätterna: Ersättningar
till nämndemän för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
3 835 000 kronor.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Vid denna punkt i utskottets
utlåtande är fogad en reservation
som sammanfaller med en motion i
denna kammare, nr 357, som jag har
lämnat. Samma motion är i andra kammaren
väckt av herr Turesson.

För några år sedan blev jag av en ledamot
av kammaren, som inte längre tillhör
riksdagen, beskylld för att vara så
angelägen om att i egenskap av motionär
få tala för en reservation, att jag
skyfflat undan reservanterna. Det var,
vilket klarlades den gången, ett oriktigt
påstående, och inte heller i dag skulle
ett sådant påstående vara riktigt •— bäst
att säga detta för att intet missförstånd
skall förekomma.

Den höjning av arvodet till nämndemän,
som här har föreslagits i statsverkspropositionen
och som tillstyrkts
av utskottets majoritet, är en kraftigt tilltagen
höjning — utöver det traktamente
som nu utgår — från 30 till 60 kronor,
således en höjning med inte mindre än
100 procent. När motionen tillkom ville
jag allra helst föreslå en höjning från
30 till 40 kronor. En ökning av den storleken
kunde med hänsyn till den ständigt
stigande prisnivån vara skälig och
motiverad. När vi ändå föreslog en höjning
av arvodet till 50 kronor per dag,
tänkte vi att ett sådant yrkande med
hänsyn till Kungl. Maj:ts förslag skulle
ha större utsikter att kunna godtagas.
Man kan för övrigt ibland inte annat än
tycka att riksdagen inte borde behöva
vara fullt så kungatrogen som den vid
alla tillfällen är.

Nämndemansuppdraget har alltid betraktats
som ett stort förtroendeuppdrag.
Det är ett fint och förnämligt upp -

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Ang. dagarvodet till nämndemän vid häradsrätterna

drag att sitta med i domstolen och tilllämpa
lagen. Man har alltid haft en strävan
att markera nämndemansuppdraget
såsom ett förtroendeuppdrag mer än något
annat. Att den som väljes till detta
uppdrag skall vara en för saken intresserad
och lämpad person är väl orsaken
till att man aldrig har infört den proportionella
valmetoden vid val av nämndemän
ute i kommunerna.

Den motiveringen hänger med även i
dag, att arvodet bör sättas så, att nämndemannauppdraget
alltjämt har karaktären
av heders- och förtroendeuppdrag.
Jag tycker emellertid det är rätt svårt
att ha kvar den motiveringen och ändå
göra en höjning till 60 kronor. Vad kan
det vara som säger att gränsen för heders-
och förtroendeuppdrag skall gå
just här men inte högre?

Visst kan det tänkas, om man gör en
mera rimlig höjning till 50 kronor, såsom
vi har föreslagit, eller rent av till
60 kronor, att en och annan kommer
att förlora någon krona den dag de
tjänstgör som nämndemän, men de dagarna
är väl ändå inte så många, att de
därmed avsevärt försämrar sin ekonomi.
Vad offrar inte människorna för de intressen
de har — och det skall helt naturligt
vara för saken intresserade personer
som väljs till nämndemän.

De som åtar sig detta uppdrag måste
nog ha ett speciellt intresse för det —
det räcker inte med att uppdraget alltid
har betraktats som ett heders- och
förtroendeuppdrag. Jag anser för min
del, såsom jag redan har sagt, att det är
omöjligt att ha kvar den beteckning som
man har använt för uppdraget och som
man nu försöker vidhålla, beteckningen
heders- och förtroendeuppdrag. Karaktären
av förnämligt förtroendeuppdrag
kommer enligt min mening att plånas ut
och försvinna.

Att tala om att uppdraget begränsas
till sådana personer som har ekonomiska
resurser att mottaga det tycker jag är
onödigt. Om arvodet sätts till 50 kronor
behöver inte någon lida ekonomisk skada
— uppdraget är såsom jag redan
bär sagt inte så betungande. Jag tror det
är mycket svårt att finna någon nämn -

deman under årens lopp — fastän arvodet
har varit mycket lägre och det
tidigare inte utgick något arvode alls •—
som har avsagt sig uppdraget med motivering
att han får sin ekonomi försämrad
eller kanske rent av förstörd om
han fortsätter med uppdraget. Nämndemännen
är i allmänhet personer som
är skötsamma i alla avseenden, och så
måste det vara.

Det finns också en annan fara med
att sätta nämndemannaarvodet till 60
kronor och arvodet för vattenrättsnämndemän
till 75 kronor. Helt nyligen har
det lämnats en kungl. proposition som
ger kommunalmännen ute i kommunerna
mycket större möjlighet än nu, ja en
fullständig rätt, att själva bestämma om
arvoden och ersättningar för alla slag
av kommunala förtroendeuppdrag. Eftersom
nämndemännen är kommunalvalda,
är jag rädd för att nämndemansarvodet
blir normgivande och ett gott
före i inkörsporten till väsentligt höjda
arvoden och ersättningar åt de kommunala
förtroendemännen i allmänhet.

Utan tvivel kommer det beslut som i
dag fattas att föra med sig konsekvenser
även på andra områden. I detta fall
tycker jag det finns anledning att hoppas
på ett bifall till reservationen. Häradsrätterna
kommer säkert att få nämndemän,
även om arvodet blir 50 kronor.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen av fröken Andersson
m. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag skall inte trötta kammaren
med något långt tal — jag tror
det vore tämligen överflödigt. Den här
saken är så klar att var och en bör förstå
den utan någon alltför ingående analys.

När man lyssnar till motionären som
för reservanternas talan får man den
uppfattningen att nämndemansuppdraget
är ett hedersuppdrag om det avlönas
med 50 kronor men inte om det avlönas.
med 60 kronor. Den där tian förtar tydligen
det som finns kvar av heder i upp -

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Ang. dagarvodet till nämndemän vid häradsrätterna

draget och komplicerar i varje fall frågan
för motionärerna.

Nu har det emellertid länge ansetts att
nämndemännens arvode varit lågt, och
det har faktiskt varit svårt att få vissa
grupper av människor, som annars har
varit lämpliga, att åta sig att bli nämndemän.
Herr Sveningsson sade att han
icke hört att någon avsagt sig en nämndemannasyssla
på grund av att arvodet
varit för lågt. Nej, det kan tänkas, men
det finns många som vägrat att bli nämndemän
därför att de icke haft råd att ta
uppdraget för det låga arvode som har
utgått.

Detta har varit det avgörande för utskottet.
Vi har ansett att det bör öppnas
möjligheter för alla, oavsett deras ekonomiska
förhållanden, att åta sig detta
uppdrag. Riksdagen har i år beslutat att
vittnesersättningen skall vara 50 kronor,
och man kan tycka att det är rimligt att
nämndemännen får något mer, eftersom
nämndemännen har att fullgöra ett uppdrag
som tar hela dagen, medan den insats
ett vittne gör vid en domstol kan
ha mycket kort varaktighet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag har nog inte gjort
det där uttalandet att gränsen för heders-
och förtroendeuppdrag går just
vid 50 kronor. Vad jag har sagt är att
utskottet har den uppfattningen att arvodet
kan sättas till 60 kronor utan att
man rubbar på vad man tidigare har avsett
detta uppdrag vara.

Herr Andersson säger att det finns
människor som man vill ha till nämndemän
men som säger nej av den orsaken
att arvodet är för lågt. Det kommer säkert
att finnas sådana också i fortsättningen.
Det finns säkert personer som
inte nöjer sig med ett arvode av 60 kronor,
men jag skulle nog för min del vilja
säga att de som ser enbart på det ekonomiska
när det gäller detta uppdrag
nog inte bör väljas. Att man inte får just
den person man vill ha till nämndeman
kanske ännu mycket mer beror på att

det gäller en arbetsuppgift på dagtid.
Många kan inte frigöra sig från sitt dagliga
arbete för denna uppgift. Där tror
jag den stora svårigheten ligger.

Jag ser också en annan risk i att sätta
arvodet så högt som man nu gör. När de
politiska partierna, som ju vanligt är,
skall föra fram sina kandidater, är det
mycket möjligt att, då arvodet sättes så
pass högt, man ger nämndemansuppdraget
till någon som har meriterat sig på
ett annat område. Den grunden för att
tillsätta nämndemän tycker jag inte är
så lyckad.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Sveningsson befarar
tydligen att om arvodet höjs till 60
kronor kommer nämndemanssysslan att
tillsättas efter skumma politiska bevekelsegrunder,
och den rättrådighet som
nämndemännen skall visa skulle försvinna.
Jag är inte lika pessimistisk. Jag vet
att som det nu är, när man inte kunnat
få tillräckligt många i yrkeslivet verksamma
människor att åtaga sig nämndemannaskapet,
har man varit tvingad att
låta uppdraget gå till pensionärer och
liknande. Det har i år väckts förslag till
riksdagen att maximera åldersgränsen
till 70 år. Man har på många håll ansett
att nämndemännen är alldeles för gamla.
Men skall man kunna komma ifrån
detta är det nödvändigt att ha ett arvode
som möjliggör för en industriarbetare
eller kontorist eller annan yrkesverksam
person att åtaga sig uppdraget utan att
förlora nämnvärt på det. Detta är den
enda motiveringen. Att i förslaget se några
skumma politiska bevekelsegrunder
är att vara alldeles för mörkrädd.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Jag har varit nämndeman
i nära 30 år, så jag har en viss erfarenhet
av en domstols arbete. Det är
ytterst angeläget att vi slår vakt om häradsrätts
och domstols institution och
ser till att vi får nämnden så allsidigt
sammansatt som möjligt så att den företräder
olika sidor av samhällslivet.

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Ang. dagarvodet till vattenrättsnamndeman

Jag har den bestämda uppfattningen
att det för närvarande är, som herr Birger
Andersson säger, svårt att få lämpligt
folk att åtaga sig uppdraget. Det förekommer,
herr Sveningsson, att kommunerna
för att få nämndemän betalar
ett kommunalt bidrag utöver nämndemannaarvodet.
Vi skall inte blanda in
politiska synpunkter i den här frågan
utan sträva till att få häradsrätter och
domstolar så allsidigt sammansatta som
möjligt. Ett led i denna strävan är att
ge ett rimligt arvode.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —111;

Nej — 16.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 22

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23

Ang. dagarvodet till vattenrättsnämndemän Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga den ändring i personalförteckningen
för vattendomstolarna, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1962 föreslagit,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för vattendomstolarna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1962/63, dels
ock till Vattendomstolarna: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 4 295 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:357,
av herrar Sveningsson och Ragnar
Bergh, samt 11:515, av herrar Turesson
och Björkman, hade, såvitt avsåge förevarande
anslag, hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att dagarvodet till vattenrättsnämndemän
skulle fastställas till 50
kronor samt att till följd härav anslaget
till Vattendomstolarna: Avlöningar skulle
sänkas med 14 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för vattendomstolarna, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1962 föreslagit; II.

med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
357 och 11:515, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för vattendomstolarna, att

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Ang. dagarvodet till vattenrättsnämndemän

tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1962/63;

b) till Vattendomstolarna: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 4 295 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Staxäng och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna I: 357 och II: 515, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för vattendomstolarna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1962/63;

b) till Vattendomstolarna: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 4 281 000 kronor.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att under punkt 23, som gäller arvoden
till vattenrättsnämndemän, upprepa
den debatt som redan har förekommit
under punkt 21 om arvoden till
nämndemän vid häradsrätter. Jag hänvisar
till den debatten och vill nu bara
framhålla att jag inte kan finna någon
anledning att vattenrättsnämndemän
skall åtnjuta högre arvode än övriga
nämndemän. Av den orsaken ber jag,
herr talman, att i fråga om punkt 23 få
yrka bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag instämmer med
herr Sveningsson i att det är överflödigt
att nu upprepa den debatt som redan
förekommit. Därför inskränker jag
mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
anledning av vad därunder yrkats propositioner
koinme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av

2 Första kammarens protokoll 1962. Nr 10

utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjordes i enlighet med de
rörande mom. II framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara möd
övervägande ja besvarad.

Punkterna 24—54

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom civildepartementets
verksamhetsområde; och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om nedsättning
av allmän kommunalskatt i anledning
av övergångsbidrag vid vissa
ändringar i den kommunala indelningen,
m. m., såvitt propositionen icke angår
lagförslaget,

varvid utlåtandet nr 12 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående nedsättning
av allmän kommunalskatt i anledning
av övergångsbidrag vid vissa ändringar
i den kommunala indelningen,
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för militärhistorisk verksamhet
under budgetåret 1962/63 m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1962/63 inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 9 och 10

Lades till handlingarna.

Om ändrad ordning för uppförande i
statsbudgeten av anslag till avlöningar

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för uppförande
i statsbudgeten av anslag till avlöningar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg m. fl. (1:447) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (11:527), hade föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte dels vid uppgörandet av statsverkspropositionen
för budgetåret 1963/
64 och följande budgetår för ifrågakommande
fall uppföra å förslagsanslag avlöningar
till ordinarie och extra ordinarie
tjänstemän —- under bifogande av
vederbörliga uppgifter rörande personalförteckningen
avseende samtliga ordinarie
och extra ordinarie befattningar
— samt å obetecknat anslag avlöningar
till extra tjänstemän, varvid uppgift
borde lämnas om behovet av extra befattningar
i 20 :e lönegraden och där -

över, dels ock i förekommande fall med
sakanslag sammanföra anslag till avlöningar
åt extra tjänstemän i högst 19 :e
lönegraden samt till arvoden åt tillfälliga
befattningshavare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:447 och 11:527 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:447 och 11:527, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte dels vid uppgörandet av statsverkspropositionen
för budgetåret 1963/
64 och följande budgetår för ifrågakommande
fall uppföra å förslagsanslag avlöningar
till ordinarie och extra ordinarie
tjänstemän — under bifogande av
vederbörliga uppgifter rörande personalförteckningen
avseende samtliga ordinarie
och extra ordinarie befattningar
— samt å obetecknat anslag avlöningar
till extra tjänstemän, varvid uppgift
borde lämnas om behovet av extra befattningar
i 20 :e lönegraden och däröver,
dels ock i förekommande fall med
sakanslag sammanföra anslag till avlöningar
åt extra tjänstemän i högst 19:e
lönegraden samt till arvoden åt tillfälliga
befattningshavare.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Denna fråga har tidigare
varit föremål för debatt. För några
veckor sedan behandlade vi ju olika anslags
uppförande i statsbudgeten, alltså
anslag i allmänhet. Nu rör det sig speciellt
om avlöningsanslagens uppförande.
Också här menar vi att det sker en
onödig specificering. Nu uppfördes exempelvis
avlöningsanslag och rörligt
tillägg till ordinarie befattningshavare
som förslagsanslag, medan i princip anslagen
till extra ordinarie tjänstemän
uppföres såsom obetecknade. Detta förfaringssätt
utesluter ju åtminstone i
princip överskridanden, varigenom
riksdagen har en motsvarande kontroll

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar
beträffande dessa tjänstemän, i likhet
med vad fallet är beträffande de ordi -

narie tjänstemännen.

Yrkandena i motionen och reservationen
går ut på att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skall hemställa att anslaget
till ordinarie och extra ordinarie
tjänstemän från och med budgetåret
1963/64 skall uppföras som förslagsanslag.
Det nuvarande förhållandet är ju
rent historiskt betingat. Tidigare var
extra ordinarie anställning en relativt
lös anställningsform, men så är inte fallet
nu. Vi menar därför att den nuvarande
uppdelningen är klart ologisk.

Som det nu är prövar riksdagen inrättandet
av ordinarie tjänster i de lägsta
lönegraderna, medan den lämnar vederbörande
viss frihet att inrätta extra ordinarie
tjänster upp till och med 19 :e lönegraden.
Statsverket binds ju därigenom
de facto för framtiden bl. a. beträffande
pensionsförpliktelser och liknande.

Vi anser vidare att anslagen till extra
tjänstemän på motsvarande sätt bör sammanföras
till en post som obetecknat anslag.
De olika huvudtitlarnas anslag till
extra utgifter skulle då kunna tas i anspråk
för oförutsedda kostnader för extra
tjänstemän. Detta bör dock begränsas till
19 :e lönegraden, då vi anser att en organisatorisk
förändring inte bör kunna ske
på denna väg.

Ett förverkligande av de förslag som
vi nu här lägger fram skulle ge en bättre
överblick över avlöningsanslagen. För
närvarande är det inte möjligt att av avlöningsstaten
se hur utgifterna fördelar
sig på olika grupper av anställda.

I fråga om extra tjänster i de lägre lönegrupperna
är den skarpa gränsen mellan
personalanslag och sakanslag numera
knappast motiverad eller lämplig. Sker
den ändring som vi vill ha till stånd så
blir det lättare att rationalisera genom
att t. ex. utbyta arbetskraft mot maskiner
och tekniska anordningar av ena eller
andra slaget.

Utskottet hänvisar i föreliggande utlåtande
till motsvarande utlåtande år 1959.
Där resonerade majoriteten ungefär så
här: Om anslagen till extra tjänstemän
beräknas under en särskild obetecknad

anslagspost, skulle det under varje huvudtitel
upptagna anslaget för extra utgifter
kunna få tas i anspråk till oförutsedda
merkostnader för extra tjänstemän,
något som skulle innebära ett avsteg från
en av huvudprinciperna i nu tillämpad
budgetredovisning, nämligen att statsutgifterna
bör redovisas inom de områden
till vilka de hör.

Man frågar sig onekligen: skall vi verkligen
hålla på det även om en eljest
önskvärd rationalisering därigenom försvåras?
Det gäller ju här en fråga av
mera teknisk beskaffenhet. Över huvud
taget har den ingen politisk färg; men
man kan inte frigöra sig från intrycket
att det ändå har gått en smula politik
i det hela.

Majoriteten hänvisade år 1959 till att
remissutlåtandena var i övervägande
grad negativa. Det är alldeles riktigt.
Emellertid fanns också andra röster. I
ett remissyttrande — jag vill minnas att
det var från försvarets civilförvaltning
—• sades ungefär det att motionen innefattar
åtskilliga spörsmål vilkas ändamålsenliga
lösning skulle kunna bereda
myndigheterna lättnader i administrativt
hänseende och ge statsmakterna bättre
överblick över myndigheternas åtgärder
på förevarande område. —- Ja, just det!

Majoriteten har tidigare gått emot liknande
förslag — bl. a. om de allmänna
anslagens sammanförande till klumpanslag
i budgeten •— under hänvisning till
att en sådan anordning skulle minska
riksdagens makt. Här är det nu fråga om
att öka denna makt — vilken betydelse
man nu skall inlägga i ordet makt —
men likafullt går majoriteten emot förslaget
och är negativ. Varför intar majoriteten
en sådan ståndpunkt? Ja, svaret
finner man väl i någon mån i utlåtandet
1959, där det sägs att »problemkomplexet
är av sådan omfattning och räckvidd
att det torde erfordra en närmare
utredning». A la bonne heure — sätt då
i gång en utredning!

Vi anser för vår del att det inte behövs
någon utredning, och därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Det är riktigt som fröken
Andersson säger, att denna fråga
inte är ny. Den har återkommit varje år
sedan 1959.

Fröken Andersson har också erinrat
om remissyttranden, dessa infordrades
från statskontoret, riksräkenskapsverket,
försvarets civilförvaltning, riksförsäkringsanstalten,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens organisationsnämnd,
generaltullstyrelsen, Sveriges
geologiska undersökning, medicinalstyrelsen,
direktionen för karolinska sjukhuset
och länsstyrelsen i Älvsborgs län.
Samtliga remissinstanser avstyrkte eller
var ganska negativa.

Enligt min mening föreligger inga nya
skäl i årets motion. Utskottet har alltså
begränsat sig till att åberopa den utförliga
utredning som man lät företaga vid
frågans behandling år 1959.

Fröken Andersson sade i slutet av sitt
anförande: »Sätt i gång en utredning.»
Jag skulle vilja ge fröken Andersson
det rådet att motionera om en utredning
nästa år — då blir kanske resultatet
att vi tillstyrker förslaget om utredning.
Men som saken nu ligger till yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag har väl ingen anledning
att begära en utredning. Vi anser
att frågan är klar, och vår motivering
framgår till fullo av motionen. Det
är väl de som talar om behovet av utredning,
som skall begära en sådan hos
Kungl. Maj:t.

Herr Boman hänvisar till remissinstanserna
och framhåller alldeles riktigt
att flertalet av dem var negativa, medan
en mycket liten minoritet ställde sig positiv
till våra synpunkter. Det är ju intressant
att konstatera att en representant
för ett oppositionsparti håller så
starkt på majoritetens uppfattning. Men
det är kanske ganska naturligt att remissmyndigheterna
ställde sig relativt
negativa — jag har ju redan antytt att
ändringen skulle i viss mån innebära

en minskning av deras makt, och vilken
myndighet vill minska sin makt?

Majoriteten har varit emot att minska
riksdagens makt. I detta fall vill vi öka
riksdagens makt, men då vill majoriteten
inte vara med på det heller.

Jag konstaterar, herr talman, att herr
Boman inte åberopat några som helst
nya argument och sagt att vi inte heller
kommit med några sådana. Motionen
föreligger dock till behandling, och
vi kommer även i fortsättningen att utnyttja
rätten att motionera och att framföra
vår argumentering, även om motionerna
faller år efter år. Jag vet inte
om vi då kommer att kunna åberopa
några strålande nya argument, men
kammaren utökas ju undan för undan
med en del nya ledamöter, och vi vill
inte undanhålla dem vår visdom i dessa
frågor.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! De flesta remissinstanserna
anförde på sin tid att denna fråga
är av den storleksordningen att en
förändring inte kan genomföras utan ytterligare
utredning. Jag hänvisar fortfarande
till remissyttrandena och utskottets
ställningstagande år 1959 och vidhåller
att inga nya argument har framförts
i år; att fröken Andersson vill räkna
mig till majoriteten ehuru jag företräder
ett oppositionsparti, det tar jag
med knusende ro.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Om försäljning av statens aktier i
LKAB, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
om försäljning av statens aktier
i LKAB, m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Per-Olof Hanson och Gösta Jacobsson
(1:200) samt den andra inom andra
kammaren av herr Regnéll m. fl. (II:
250), hade hemställts, att riksdagen
måtte

1. besluta, att av statens till cirka 479
miljoner kronor uppgående innehav av
aktier i LKAB aktier till ett nominellt
belopp av 228 miljoner kronor skulle erbjudas
allmänheten i valörer på 50 kronor
per aktie till en emissionskurs, motsvarande
ett pris av 225 kronor för varje
sådan aktie, och i övrigt på i motionerna
angivna villkor, varvid särskilt
skulle tillses, att köpare av lägre antal
aktier ägde förtur vid överteckning och
att en bred spridning av aktieköpen
vunnes bland allmänheten;

2. besluta, att försäljningen under budgetåret
1962/63 skulle bestämmas til! nominiellt
100 miljoner kronor, motsvarande
ett emissionsbelopp av 450 miljoner
kronor;

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de förberedelseåtgärder som emissionen
erfordrade, varvid särskilt borde beaktas
vad i motionerna anförts i fråga om
valordning för bolaget samt om möjligheterna
att stimulera allmänheten att
disponera överskjutande skatt för placering
i aktier i LKAB, utbjudna av staten; 4.

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av lämpliga former för
försäljning av aktier i statliga företag
till allmänheten utöver försäljningen av
aktier i LKAB, varvid särskilt måtte beaktas,
att sådana former för aktieförsäljningen
ordnades, som garanterade en
bred spridning av aktierna bland allmänheten
och som kunde vara ägnade
att främja det långsiktiga sparandet.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

att motionerna 1:200 och 11:250 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade anförts, utom av
annan,

1) av herr Boman, fröken Andersson
samt herrar Ragnar Bergh, Per Jacobsson,
Edström, Staxång, Ståhl, Nilsson i
Göingegården och Nelander, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del lyda så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:200 och 11:250,

2. besluta, att försäljningen under
budgetåret 1962/63 skulle bestämmas
till nominellt 100 miljoner kronor, motsvarande
ett emissionsbelopp av 450
miljoner kronor;

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de förberedelseåtgärder som emissionen
erfordrade, varvid särskilt borde beaktas
vad i motionerna anförts i fråga om
valordning för bolaget samt om möjligheterna
att stimulera allmänheten att
disponera överskjutande skatt för placering
i aktier i LKAB, utbjudna av staten; 4.

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning av lämpliga former för
försäljning av aktier i statliga företag
till allmänheten utöver försäljningen av
aktier i LKAB, varvid särskilt måtte beaktas,
att sådana former för aktieförsäljningen
ordnades, som garanterade
en bred spridning av aktierna bland
allmänheten och som kunde vara ägnade
att främja det långsiktiga sparandet;

2) av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Eliasson
i Sundborn, vilka ansett, att utskot -

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om försäljning av statens aktier i LKAB,
tets yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:200 och 11:250, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att frågan om försäljning
till allmänheten av aktier i
statliga företag måtte göras till föremål
för utredning, varvid särskilt borde beaktas,
att betryggande garantier skapades
för att aktierna icke efter hand
samlades på ett fåtal händer.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det tycks vara mitt öde
att ständigt tala i denna fråga — nu är
det femte eller sjätte gången. Här står
jag alltså och kan inte annat. Frågan
kommer kanske igen, det vet jag ingenting
om; den har ju tidigare fallit, men
den har kanske i någon mån fallit framåt.
Vi är i varje fall fler reservanter än
från början, och centerpartireservanterna
vill, i likhet med vad vi yrkar i sista
punkten i vår reservation, ha en utredning
rörande försäljning av aktier i statliga
företag över huvud taget. Det tycker
jag är ett framsteg.

Jag skall inte här gå in på detaljerna
i yrkandena i vår reservation. Den går
i korthet ut på att man till allmänheten
skall utbjuda aktier i LKAB till ett nominellt
belopp av 228 miljoner kronor i
valörer på 50 kronor per aktie, och slutligen
yrkar vi, såsom jag nyss nämnde,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall begära en utredning om försäljning
av aktier i även andra statliga företag
som väsentligen, nota bene, är affärsinriktade.

Såsom framhålles i reservationen ansåg
den nyss avslutade utredningen rörande
de statliga företagsformerna att
den för sin del inte kunde ta ställning
till frågan om försäljning av aktier till
allmänheten. Beträffande LKAB-aktierna
anser vi att någon sådan utredning
inte behövs, och därför går vi direkt på
yrkandena. Vi framhåller mycket starkt
att största möjliga spridning bör eftersträvas
och att garantier bör skapas för
att inte aktierna samlas på ett fåtal händer,
ett argument som ju gång på gång

m. m.

har kommit tillbaka i debatten rörande
denna fråga. Vidare är det klart, såsom
också understrykes i reservationen, att
aktieägarna skall beredas ett rimligt inflytande
i bolaget. I Tyskland har man,
som väl är bekant, prövat ett folkaktiesystem
som såvitt jag vet har fungerat
bra. Stora poster av aktier i gruvföretaget
Preussag och en stor del av aktierna
i Volkswagenverken har lämnats
till försäljning. I Preussagföretaget såldes
från början aktier till över 200 000
köpare. Vid första bolagsstämman var
ett tusental personer närvarande, som
representerade över 55 procent av aktiekapitalet.
För undvikande av dominans
av det stora kapitalet är rösträtten
inskränkt på visst sätt, som jag inte skall
ta upp tiden med att närmare ingå på.
Vidare har, såsom jag nämnde, också i
Volkswagenverken aktier försålts till
allmänheten; 60 procent av företagets
kapital har på det sättet överförts på enskilda
händer. I dessa båda företag finns
nu bortåt ett par miljoner aktieägare.
Det är också betecknande att de tyska
socialdemokraterna har gått med på en
försäljning av något slags andelsbevis i
statliga företag; det rör sig alltså i den
riktning som vi anser är den lämpliga.

En försäljning av aktier i statliga företag,
och alltså nu närmast LKAB, skulle
enligt vår mening bli ett av medlen
att stimulera till ett ökat sparande och,
nota bene, ett långsiktigt sådant. Det
skulle samtidigt — och det är det inte
minst viktiga —- vara ägnat att skydda
också småspararna mot den ständigt
fortgående penningvärdeförsämring, som
vi nu lider under.

Detta får, herr talman, räcka tills vidare.
Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Boman m. fl.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk lång stund, och
jag kan för övrigt i stort sett instämma
i vad den föregående talaren har sagt.
Låt mig bara peka på ytterligare några
saker, som kanske delvis redan är berörda.

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Tillåt mig först betona att en försäljning
av detta slag skulle innebära en
ökning av aktiematerialet här i landet,
vilket ju i och för sig skulle vara en
tillfredsställande och god sak. Jag viil
också understryka att det skulle öka
möjligheterna till värdebeständiga placeringar
för dem som vill placera pengar
på det sättet, och med den misshandel
som spararna har blivit utsatta för i
detta land finns det som alla vet ett
mycket stort intresse för den saken.

Från rent principiella utgångspunkter
— såsom jag ser det, och det går igen
i vår reservation och även i centerpartiets
reservation — anser vi inte att staten
bör driva affärsverksamhet, om det
inte finns alldeles särskilda skäl för detta.
Sådana skäl föreligger inte i detta
fall, och det är mer än tvivelaktigt, om
de föreligger i en del andra fall där staten
sysslar med affärsverksamhet.

Därtill kommer att ett aktieägande i
enskilda händer i eljest statliga företag
ger andra möjligheter till insyn och kontroll.
Därvidlag har som bekant utredningen
om de statliga företagsformerna
varit inne på tanken att man genom att
på ett eller annat sätt få över en del av
aktiestocken i enskilda händer skulle
skapa möjligheter att på ett annat vis
få en insyn och en kontroll samt ett
deltagande i administrationen och ledningen
av dessa företag. Jag tror därför
att det är rimligt och riktigt att inta en
sådan ståndpunkt.

Jag tror ingen kan förneka att vi hittills
inte har lyckats skapa tillfredsställande
konstitutionella former för ledningen
av de statliga företagen. Vi vet
ju hur det i många fall går till; det
skickas ut en man från finansdepartementet
vilken utgör bolagsstämma och
tillsätter styrelse och som över huvud
taget är enväldig. De försök som gjorts
från riksdagens sida att få till stånd en
verkningsfull kontroll har hittills strandat
på en lång rad formella omständigheter
som inte har kunnat övervinnas.

Jag vill, herr talman, med dessa randanmärkningar
yrka bifall till reservationen
av herr Boman m. fl.

försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.
Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Reservation nr 2 till detta
utskottsutlåtande har avgivits med
anledning av motionerna om försäljning
av LKAB-aktier. Den har dock mera tagit
hänsyn till det principiella spörsmålet.
Inom centerpartiet anser vi att
näringslivet i princip bör bygga på enskild
företagsamhet och enskilt ägande.
Det finns dock undantag då vi anser
att staten av olika skäl, arbetsmarknadspolitiska
eller sociala, bör äga någon
gren av näringslivet.

Då det gäller statens aktier över huvud
taget har vi ansett att man mycket
väl kan försälja statens aktier och att
man bör utreda förutsättningarna för
detta. Aktierna bör spridas på flera händer,
och vi anser att det inte finns nog
garanti för detta i den reservation som
är betecknad med nr 1. Dessa frågor
upptas även i reservation nr 1, men huvudförslaget
är dock försäljningen av
LKAB-aktier. Jag kan då kanske erinra
om att hälften av LKAB:s aktiestock
övergick i statens ägo 1907 på förslag
av en högerregering, som sedan också
föreslog att vid lämpligt tillfälle även
den andra delen skulle inköpas. Detta
har också skett. En av motiveringarna
från den tiden var att det fanns risker
för att LKAB skulle övergå i främmande
lands ägo, och den risken fäste man med
rätta mycket stor vikt vid. Det skulle
man inte kunna göra nu, därför att vi
har en annan lagstiftning nu. Men det
nya i detta sammanhang och det som
bör observeras är de europeiska förhandlingarna
om handelsområden. Det
råder stor ovisshet om utgången där.
Jag hoppas att den eventuellt kommande
etableringsrätten inte skall komma
att medföra risker för att svenska naturtillgångar
skall övergå att ägas av utlänningar.
Yi vet inte vad som kommer
att hända, och därför är det i dag ännu
större anledning att gå fram med största
försiktighet och inte avhända sig de värden
som nu finns i LKAB.

Centerpartiet har inte bundit sig för
någon uppfattning i denna fråga utan
anser att man mycket väl kan göra en
utredning om förutsättningarna för för -

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om försäljning av statens aktier i LKAB,
säljning av aktier i allmänhet i statens
ägo. Med dessa ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den av mig
m. fl. avgivna reservationen.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Det har under denna
diskussion inte framkommit någonting
nytt utöver vad som tidigare har redovisats
i denna fråga. Fröken Andersson
sade att det är sjätte gången vi har denna
fråga uppe för diskussion, och efter
den redovisning som bl. a. herr Bengtson
har givit är det inte mycket att
tillägga.

Det enda nya är ju att fröken Andersson
gläder sig över att hon har fått sällskap
med några folkpartister i denna
fråga. Det är klart att det kan vara en
liten glädjekälla för henne.

När denna fråga senast diskuterades
— det var 1959 — hade bl. a. herr PerOlof
Hanson en annan uppfattning. Han
ansåg då att det var en stor och komplicerad
fråga som man gav sig in på,
och han ansåg att ett beslut måste föregås
av en utredning. Plan har i dag funnat
att den utredningen inte behövs. Nu
kan han gå med på ett beslut om direkt
försäljning av LKAB-aktier. Han har
dock inte lyckats att få alla sina partivänner
i utskottet att förstå denna synpunkt.
Det finns ju de som står utanför.

Jag vill, herr talman, inte uppta tiden
med någon polemik utöver den som tidigare
har förekommit här och ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon djupare debatt. Vi hade en högerregering
1907, då man började överlåta
LKAB åt staten. Herr Bengtson angav
ju själv huvudskälet till detta. Jag
tycker emellertid att man bör vara lite
försiktig med de historiska jämförelserna.
1907 såg samhället i någon mån annorlunda
ut än nu. Det finns nu massor
av människor som verkligen kan
köpa aktier för 50 kronor per styck.
Det fanns det inte 1907, även om priset,
herr talman, hade varit väsentligt lägre.

m. in.

Herr Bengtson säger vidare att vi
skall vara försiktiga med att avhända
oss tillgångar, när man försöker få till
stånd en internationell marknad. Vad är
det nu för tal! Det finns ingenting som
säger att det är fråga om annat än försäljning
till svenska medborgare. Avhänder
vi oss tillgångar om svenska
medborgare får köpa aktier i ett svenskt
bolag? Jag fattar över huvud taget inte
resonemanget.

Herr Rikard Svensson tror att jag är
förfärligt glad över att jag har fått
sällskap med några folkpartister. Jag
skulle bli ännu gladare, om jag fick
sällskap också med herr Svensson och
hans partivänner.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Såsom jag redan har
anmärkt tidigare råder det skillnad
mellan förhållandena 1907 och förhållandena
nu. Skall vi se på historieskrivningen,
kan vi även se på 1945. Då var
fröken Anderssons parti och likaså folkpartiet
med på att den andra hälften
av aktierna i LKAB skulle förvärvas av
staten. Men det har ju inte förändrats
så mycket på dessa 17 år som har gått
sedan 1945. Även då hade svenska folket
ekonomiska möjligheter att köpa
aktier.

Sedan är det klart att det är svenska
medborgare som skulle köpa aktierna.
Jag hoppas att det inte blir en sådan
etableringsrätt att vilka utlänningar som
helst kan få köpa svenska naturtillgångar.
Men om det blir så, är det väl svårare för
dem, att köpa aktier av svenska staten
än av olika svenska medborgare som
inte tar hänsyn till om aktierna går över
i utländsk ägo.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Jag vill, herr talman, bara tala om
för fröken Andersson att hon får vänta
länge på glädjen att få sällskap med
majoriteten i den här frågan. Vi har den
bestämda uppfattningen att det inte
finns någon anledning till försäljning,
och vi anser att vi bör fortsätta som

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Om försäljning av statens aktier i LKAB. m. m.

hittills. Jag tror att vi gör rätt som vi
gör, och jag tror att fröken Andersson
inte skall ta ut någon glädje i förskott.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det här är ju en fråga
där skiljelinjen går tydlig och klar mellan
borgerlig och socialdemokratisk
uppfattning, och därför är det väl inte
troligt att vi någonsin kan närma oss
varandra så mycket att vi kan bli överens.

Jag kan emellertid inte förstå den envishet
med vilken man gång efter annan
återkommer till den här saken. Orsaken
kan inte vara att man önskar ytterligare
spridning av ägandet av aktierna,
ty när svenska staten äger ett antal
aktier —• eller vad det nu är för
värden — så är ju hela svenska folket
delaktigt i ägandet. Det bär sagts
många gånger, och jag tycker att eftersom
det är ett axiom skulle det kunna
anammas av dem som gång efter annan
kommer tillbaka till den här saken. Jag
kan inte tänka mig en vidare spridning
av ägandet av vare sig naturtillgångar
eller andra tillgångar i vårt land
än att varje svensk medborgare är delaktig
i dem, i och med att svenska staten
är ägare.

Herr Bengtson förvånade mig något
när han alldeles riktigt påpekade den
ökade osäkerhet beträffande vårt innehav
av kapital som de internationella
kapitalrörelserna kan föra med sig, i
händelse vi skulle bli associerade med
EEC. Om det skapas risker för vårt land
i och med att kapitalrörelser medges
i den utsträckning som nu råder inom
sexstatsmarknaden, så frågar man sig
onekligen: Vad finns det då för behov
av att utreda försäljningen av aktier?
Det kan jag inte förstå, men herr Bengtson
gör det väl, antar jag, eftersom han
försvarar det utredningskrav som framförts
i reservationen.

Jag ber också, herr talman, att få
ansluta mig till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Herr Bengtsons senaste
anförande begrep jag inte ett dugg
av — det första var ju något så när begripligt.
Vad han sade går ju stick i
stäv mot vad han har skrivit i centerpartiets
reservation — hela resonemanget
svär emot den, såvitt jag kan
förstå.

Herr Elowsson sade att han inte förstår
vår envishet. Om man anser att en
sak är riktig, är det väl rätt att vara envis?
Tänk om de första socialdemokraterna
inte hade varit envisa och återkommit
gång på gång — var hade vi
stått i dag, herr Elowsson? Eller var
hade ni stått, rättare sagt?

Som det nu är, är hela svenska folket
delaktigt i bolaget, säger herr Elowsson.
Herr Hanson var inne på innebörden
av den delaktigheten. Vad har
svenska folket att säga till om i sammanhanget?
I Tyskland har socialdemokraterna
ändrat sig en hel del, herr
Svensson, så det finns kanske lite hopp
om herr Svensson också. Men man skall
inte spå om framtiden — vi får klara
den saken när frågan kommer upp igen.
Vi är delägare allihop, säger herr Elowsson,
men hur mycket har vi att säga
till om när det gäller järnvägar, post,
telegraf och vad det nu är för någonting?
Svenska folket avhänder sig ju
inte rätten att säga till om någonting,
om en hel del småsparare, som vill det,
får köpa aktier i bolaget.

Jag förstår inte herrarnas resonemang,
men kanske skall man inte förstå
det heller.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det är verkligen mycket
intressant att höra en socialdemokrat
tala om att här föreligger äntligen en
fråga, där vi har en klar skiljelinje mellan
vad han kallade borgerlig och socialistisk
uppfattning. År det något som under
senare år har varit regel från socialdemokratiskt
håll, är det ju att man aktat
sig för att beröra vad som menas med
socialism och socialistisk uppfattning.
Man använder alla möjliga termer för

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om försäljning av statens aktier i LKAB, i
att komma runt en sådan gränsdragning.

Låt mig återvända till frågan om vem
som kan tänkas ha inflytande och bestämmanderätt
i statliga företag. Det är
väl ändå ett ganska kraftigt våld på verkligheten
att säga att när staten äger någonting,
då äger vi det alla. Det är ju en
gammal pålitlig socialistisk vidskepelse.
Verkligheten är den att när staten äger
allting, så äger ingen någonting i samhället.
Det är så det förhåller sig.

Inte går vi omkring och känner oss
som ägare till statens järnvägar eller televerket
o. s. v. Staten är ju ändå inte
någonting annat än eu opersonlig abstraktion
långt ifrån den enskilde individen,
och dennes möjligheter att göra
sig gällande är verkligen ganska små.
Kan man säga att den enskilde i egenskap
av ägare har någon lysande situation
t. ex. i Sovjetunionen, där staten
äger nästan allt? Tvärtom är det ju ur
den enskildes synpunkt utomordentligt
prekärt. Han äger ingenting.

Det har redan antytts här att det ändå
finns en del hopp om socialdemokratien
i det här avseendet. Den tyska socialdemokratien
har ju orienterat om sig ganska
kraftigt under senare år. I Storbritannien
pågår eu stor batalj sedan många
år mellan två olika riktningar. Man vet
inte hur den slutar, men det ser ut som
om den mera socialistiska skulle ha alla
utsikter att lida ett nederlag efter hand.
Varför skulle vi då inte våga hoppas på
en omsvängning också inom den svenska
socialdemokratien? Jag tycker det är
ett mycket lovande tecken att man är så
försiktig att mumla ur skägget när det
gäller socialistiska målsättningar och tar
det mera indirekt.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Vad jag sade om uppgörelsen
1945 tycks behöva en ytterligare
förklaring. Den gången förklarade den
dåvarande samlingsregeringen, där det
även fanns representanter för högern, att
man vid lämpligt tillfälle skulle förstatliga
sista delen av LKAB. Det var det
som kom att fullföljas senare. Om det

i. in.

var den punkten som var oklar, ville jag
förtydliga detta.

Men jag har begärt ordet närmast med
anledning av herr Nils Elowssons anförande.
Jag tyckte det var synnerligen intressant,
ty det företrädde en statssocialism
som var så utpräglad, att det är anmärkningsvärt
att man får höra detta i
våra dagar, ty våra dagars socialdemokrater
är inte fullt så intresserade av att
tala om socialismen. Men här fick man
det intrycket, att om staten äger, är det
idealet, ty då äger alla svenska medborgare.
Kontentan blir att staten skall äga
allting, ty då äger vi alltsammans. Det
var ett verkligt extremt statssocialistiskt
uttalande, som vi fick höra i första kammaren
i dag. Det vill jag ta avstånd ifrån,
ty detta kan vi inte acceptera från vår
sida. Det skall vara i rena undantagsfall,
som staten skall äga någonting. Vi
har talat om en förutsättningslös utredning,
och när den blir klar, kan det hända
att den ger sådana resultat, att varken
fröken Andersson eller herr Rikard
Svensson får några svårigheter att acceptera
den, ty den kanske klarlägger
hela frågan.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är ett vanligt trick
på diskussionsmöten, och det går igen
här också, att man säger att vi socialdemokrater
helst inte vill tala om socialism
utan endast smyga in den i filttofflor,
så att ingen märker det. Den framställning
man försöker ge av det socialdemokratiska
programmet innebär ungefär
att det skall bedrivas i skymundan.
Men så är det inte. Vi vägrar aldrig att
ställa upp när det gäller att diskutera
socialismen vare sig vid det ena tillfället
eller vid det andra. Om vi hade varit
rädda, skulle jag inte fört saken på tal
i dag. Vi talar gärna om socialism och
vi ser ju hur socialismen vinner terräng
överallt, överallt i världen tvingas man
att på ena eller andra sättet låta staten
träda till med initiativ, med kapitalinsatser
och på andra sätt. Vi kommer inte
ifrån det. När vi nu vill påskynda en sådan
utveckling, som ligger i full sam -

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Om försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

stämmighet med tidens krav och med
en alltmer växande uppfattning, skall
man inte säga att vi är rädda för en sädan
diskussion. Man kan gärna lägga åt
sidan denna diskussionstes i fråga om
statsägande och sådant.

När jag begärde ordet var det emellertid
med anledning av vad fröken Andersson
sade, att om inte vi socialdemokrater
hade varit envisa, hade vi inte
stått där vi står i dag, och det är nog så
riktigt. Men när jag tänkte på envishet
tänkte jag inte på detta, utan jag tänkte
på den envishet, med vilken ni vägrar
acceptera så solklara argument som dem
vi för fram i denna sak. Det tycker jag
är underligt, ty det kan inte bestridas,
hur mycket man än resonerar därom,
att om staten äger en sak är vi delaktiga
i den allihop. Varenda gång jag åker på
SJ, känner jag faktiskt att jag åker på
min egen järnväg. Jag känner det precis
på samma sätt, när jag talar i telefon.
Det är denna syn på ägandet som ni inte
har velat acceptera, och det är det som
gör att ni vid så otaligt många tillfällen
tar fel i er bedömning av utvecklingen.
Om ni i stället kunde acceptera att socialism
är gemensamt ägande och gemensamt
brukande till gemensamt väl,
så skulle ni kunna förstå den samarbetskänsla
som behärskar oss på socialdemokratiskt
håll och den samarbetsvilja
som vi alltemellanåt lägger i dagen, och
som vi tycker är så underligt att ni inte
kan acceptera. Vi skulle — om ni gjorde
det — kunna få ett mycket bättre samarbete
till stånd än vi för närvarande
har.

Fröken Andersson framhöll att de som
blir aktieägare i stora företag har möjlighet
att få inflytande över dem. Det
tror väl ändå inte fröken Andersson
själv på. Om man kan köpa in sig i privata
företag så skulle småspararna inte
kunna göra det i sådan utsträckning, att
de kunde dominera dessa företag, t. ex.
de stora koncernerna. Det tror jag inte
ett ögonblick på, och jag undrar egentligen
hur mycket samhörighet som fröken
Andersson har t. ex. med våra stora
koncerner. Det är väl ungefär lika mycket
som hon har beträffande staten.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Skall vi diskutera sådana
här saker, borde vi följa den gyllene
sokratiska regeln att tala om vad man
diskuterar och komma med klara definitioner.
Herr Elowsson säger att socialdemokraterna
inte är rädda för att diskutera
socialism. Låt mig då säga, att ni
äntc är särskilt hågade, om ni först
tvingas att konkretisera vad det rör sig
om. Det är klart att om man ger socialismen
en sådan definition att den består
i en allmän hygglighet, då har ju
socialismen en rätt stor spridning, och
då kan man önska den god fortsättning.
Men det blir strax litet mera problematiskt,
när man tar till en annan av de
olika definitioner som herr Elowsson i
sitt allmänt glidande resonemang har
erbjudit, nämligen att det skulle vara
socialism, så snart staten måste gripa in
på något område. I så fall måste jag
säga att socialismen har gamla anor. Det
finns väl knappast någon statsbildning
som inte under några förhållanden bär
varit socialistisk. En sådan definition
är fullkomligt meningslös. Den bidrar
inte till att klargöra vad det är fråga
om i vår diskussion.

Däremot kommer man mycket närmare,
när man tar fasta på den definition
som herr Elowsson antydde i sitt första
anförande, att staten skall öga praktiskt
taget allt, att man skall ha en långt driven
statssocialism i betydelsen statligt
ägande. Då kan vi resonera konkret, ty
då finns det en klar gränslinje mellan
oss.

Nu är herr Elowsson orolig för att vi
inte vill hänga med i svängen. Han tycker
att vi är något slags underutvecklade
varelser, som inte tycker att det är
väldigt bra när statens inflytande breder
ut sig över område efter område och
staten tar hand om det ena företaget efter
det andra för att slutligen äga alla
företag till 100 procent. Vi tycker ap
detta skulle vara en allvarlig sak. Jag
kan inte inse, att det i det enskilda fallet
skulle vara någon stor principiell
fråga, om det gäller ett eller annat företag,
men vad vi är oroliga för och vad
herr Elowsson och hans meningsfränder

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

tydligen inte har den ringaste känsla för
är att om staten tar hand om mer och
mer, kommer man oundvikligen att närma
sig ett statssocialistiskt system med
en sådan politisk och ekonomisk maktkoncentration
på få händer, att de demokratiska
friheterna och rättigheterna
och demokratien över huvud taget får
en mycket prekär ställning.

Vid diskussion med socialdemokrater
har det alltid förvånat mig, att de ofta
inte ens i princip är beredda att medge
att det föreligger ett problem, som består
i spänningen mellan en stark koncentration
av ekonomisk och politisk
makt i den politiska toppen och kravet
från de enskilda människorna att ha en
egen frihetssfär. Jag tycker att en blick
ut över världen i dag ändå borde illustrera
för var och en som vill se utan
färgade glasögon, att här föreligger ett
problem. Var man sedan skall dra gränsen
och säga, att nu har vi kommit så
långt i fråga om statlig, ekonomisk och
politisk maktkoncentration och statligt
ägande, att det föreligger allvarlig fara
för den politiska demokratien, det är
svårt att säga. Det kan man diskutera
fram och tillbaka. Men erkänn, herr
Elowsson, att här föreligger ett problem,
som man inte skall ta så lätt på som herr
Elowsson gjorde i sitt första anförande!

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag kommer igen, men det beror på
att herr Bengtson två gånger nämnde
överenskommelsen av år 1946. Jag skall
vara så hederlig, att jag talar om att jag
bär frågat en kamrat som var med på
den tiden och sysslade med den frågan
på ett annat sätt än jag gjorde, och jag
har fått den uppgiften, att när det gällde
att staten skulle övertaga aktierna från
Grängesbergsbolaget, sades det ingenting
om den framtida utvecklingen. Det är
vad jag kan referera på den punkten,
men eftersom herr Bengtson var så glad
åt upptäckten ville jag precisera saken.

Jag skal! inte gå in på allmänt socialistiska
resonemang; det är inte fråga om
det nu. Här gäller det dels försäljning

av en del av LKAB-aktierna och dels en
utredning om statliga företag och om
möjligheten att sprida aktierna bland en
bredare allmänhet. Jag tycker att man
inte behöver ta upp en vittgående principdebatt.

Sedan sade herr Elowsson att det här
är så oklart. Kunde vi få veta, vari oklarheten
består, kunde vi kanske bättra oss,
när vi kommer tillbaka med motioner ett
annat år.

Herr Elowsson var tveksam om de små
aktieägarna kan få det inflytande som
man talar om. Jag hänvisar återigen till
erfarenheterna från Tyskland, där man
har korrektiv mot att aktierna skall gå
över till de stora kapitalägarna. Det kan
vi få här också. Det finns olika möjligheter
att förhindra detta, och det är den
saken som utredningen skall syssla med.
Men nu rör det sig in concreto bara om
att försälja LKAB-aktier till ett belopp
motsvarande icke fullt hälften av aktiekapitalet.

Så säger herr Elowsson, att aktieminoriteterna
inte har möjlighet att göra
sig gällande. Jag medger, att vår aktie
bolagslag kanske behöver ändras på den
punkten. Men kom ihåg att vi har minoritetsskydd.
En minoritet av aktieägare
kan begära egna revisorer som går igenom
företaget och kan på det sättet få
visst inflytande.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Vi tycker väl alla om
herr Elowsson i Kristianstad, åtminstone
gör jag det, kanske framför allt därför
att om det varav t. ex. herr Ericssons
i Kinna hjärta är fullt, därom talar herr
Elowssons mun, och den gör det på ett
personligt och trevligt sätt! Jag har alltså,
herr talman, inte någon anledning
att polemisera mot herr Elowsson. Jag
skall bara tillåta mig att göra vissa konstateranden
med utgångspunkt i hans inlägg.

Det första: Om alla vi som inte tycker
som socialdemokraterna bara tycker
som socialdemokraterna, så skall vi bli
hyggligt och trevligt behandlade och få
ett litet inflytande, vi också.

Det andra: Om vi bara utan vidare ac -

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Om försäljning av statens aktier i LKAB, m. in.

cepterar, att de argument, som t. ex. herr
Elowsson framför, är solklara, skall samarbetet
mellan oss bli än bättre än det
i dag är. Jag förmodar att den praktiska
innebörden därav är att då skall än flera
av oss än hittills är fallet få bli suppleanter
i olika styrelser och institutioner
som bestämmer. Det är naturligtvis
värt att uttala sin varma tacksamhet för
detta.

Om vi bara, till slut, godkänner att det
staten äger, det äger herr Elowsson och
jag, så är ju alla problem borta ur världen
— d. v. s. kanske inte riktigt alla. Om
tågen vid den järnväg, som herr Elowsson
äger, kommer för sent — vilket enligt
vad som berättats mig lär hända — förmodar
jag att herr Elowsson i sin egenskap
av ägare till järnvägen ser till att
tågen kommer i rätt tid, och därmed har
ju han i sin egenskap av ägare utövat ett
alldeles avgörande inflytande på det företag
han äger.

När man från socialdemokratiskt håll
hävdar att statligt ägande är ett gemensamt
ägande, utgår man, förefaller det
mig, från en säregen föreställning om
vad ägande är. Realiteten är ju den, att
när staten äger, är det ingen som äger.
Då upphör alltså äganderättsbegreppet
att ha något innehåll — det kan de! bara
ha som en personlig rättighet. Och
hur vänligt inställd herr Elowsson än är
till kollektiviteten, innebär denna vänliga
inställning inte någon lösning av problemet.

När jag satt här och hörde på hur vår
förträfflige vän försökte definiera sig ut
ur svårigheten, kom jag faktiskt att tänka
på vilken risk han löper. En herre,
som heter Nikita Sergejevitj Chrustjov
har nyligen givit en definition på begreppet
kommunism. Chrustjov säger att
kommunism är när man av var och en
kräver efter hans förmåga och åt var
och en ger efter hans behov. Om herr
Elowsson plötsligt skulle upptäcka att
han är framme vid samma definition,
skulle han bli mycket — om jag får använda
ordet — »ond», ty om det är någonting
som är honom främmande är det
att komma ens i samma våning som kommunismen
— det vet jag sedan gammalt.

Herr talman! Jag har faktiskt en gång
varit med på en bolagsstämma i ett amerikanskt
företag, där det var nära 12 000
aktieägare närvarande. Det var en mycket
trevlig tillställning, och jag är alldeles
övertygad om att om herr Elowsson
varit med där, skulle vi ha kunnat ha en
verkligt intressant och givande debatt,
men, herr Elowsson, hela tiden med utgångspunkt
från äganderättens personliga
innehåll både för herr Elowsson och
mig.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Hanson var orolig
för att jag var orolig för att man på borgerligt
håll inte ville följa med oss. Nej,
orolig är varken jag eller någon annan på
vårt håll; vi är bara undrande över att
när vi över hela världen — också i de
mest kapitalistiska stater — kan se hur
det sker en successiv omdaning under
vilken staten får lägga sig i den ena saken
efter den andra i växande omfattning
—■ en utveckling som vi har för
ögonen varje dag vi slår upp en tidning
—• spjärnar ni ändå emot detta och tror
att den utvecklingen går att hejda. Det
gör den inte, tv efter hand som människorna
bli mer samhällssinnade, lär sig
mer, och får ökat inflytande tack vare
demokratien, kommer man att intressera
sig mer för sina egna angelägenheter,
och om man då finner att det är bättre
att göra en sak gemensamt i statens regi,
så gör man det.

Vi hade på sin tid någonting som hette
vägdistrikt i vårt land. När det blev
fråga om att staten skulle överta vägunderhållet,
stretade praktiskt taget varenda
vägdistriktsordförande i hela vårl
land emot. Om vi ser på utvecklingen
på bilismens område och på landsvägstrafikens
område över huvud taget, är
jag övertygad om att det inte finns en
enda högerman i detta land som skulle
ha önskat att vi vid denna tid skulle ha
haft kvar vägdistrikten, ty alla människor
begriper att om vi skall ha en rationell
vägvård, måste den skötas gemensamt
med stora maskinparker etc. etc.
Ingen skulle i dag komma på idén —
inte ens herr Svärd — att stå upp och

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om försäljning av statens aktier i LKAB,
begära att vi skall få tillbaka vägdistrikten.
Det kan jag inte tänka mig att han
gör, ty då skulle debatter! bli ännu
längre.

Herr Hanson nämnde också, att om
staten får mer och mer att säga till om,
skulle det innebära en ekonomisk och
politisk maktkoncentration som är farlig.
Den kan bli farlig i sådana stater,
där man genomfört en diktatur, men
den blir inte farlig i ett land, där man
har en fri demokrati, där man har en fri
press och där man över huvud taget har
tanke-, yttrande- och föreningsfrihet, ty
där kan de enskilda samhällsmedborgarna
säga sin mening om det styrelseskick
man har och det sätt på vilket makten
utövas. Då föreligger ingen risk för afl
gemene mans bästa skall trädas för när.
Jag kan därför inte finna att det är fråga
om någon maktkoncentration som är
farlig i den utveckling vi ser fram emot.

Herr Hanson säger emellertid att vi
väl inte kan förneka att det här föreligger
ett problem. Problemet skulle bestå
däri att vi inte kan gå hur långt som
helst när det gäller statligt ägande. Jag
tror inte heller att vi kan det, men det
finns ingen möjlighet att man vid en viss
tidpunkt i utvecklingen säger att vi får
stanna här eller stanna där om 10 år eller
om 20 år. Hur det skall bli med den
utvecklingen, får de avgöra, som har att
fatta beslut i de aktuella fallen och vid
de aktuella tidpunkterna — det kan vi
inte göra någonting åt. Vi har ingenting
annat att göra än att göra vårt bästa i
den tid vi nu lever i — därutöver mäktar
vi ingenting.

Sedan skulle jag till herr Svärd vilja
säga, att han förväxlar kommunism med
bolsjevism. Jag har ända sedan den ryska
bolsjevismen framträdde djupt beklagat,
att bolsjevismen kom att kompromettera
kommunismen såsom den gjort.
Det är en olycka som är mycket stor,
att man överallt i världen har accepterat
bolsjevismen som kommunism, ty det är
den inte. Jag skall inte gå vidare in på
den frågan. Jag vill bara säga att det förklarar
en hel del, och det förklarar också
en hel del av den uppfattning och
missuppfattning, som herr Svärd har.

m. m.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag trodde inte att vt
skulle hålla någon större debatt om socialismen
och andra ideologiska problem,
när vi egentligen skulle tala om
en eventuell försäljning av LKAB:s aktier,
men eftersom herr Elowsson drog
fram vissa spörsmål på detta område,
vill jag också säga några ord.

Den första definition, som herr
Elowsson gjorde hade enligt min mening
utan tvekan en klart statssocialistisk
prägel. Den definitionen var klar.
Men nu har han lämnat helt andra motiveringar
och gör gällande, att sådana
statliga ingripanden, som företas av olika
praktiska skäl, också skulle vara utslag
av en socialistisk ideologi. Detta
kan jag inte alls acceptera. I ett komplicerat
samhälle måste staten ingripa
i vissa avseenden. Det betyder emellertid
ej, att socialismen har vunnit terräng.
Tvärtom har socialismen förlorat terräng.
Jag vill erinra om att en av labourpartiets
mest framstående män i
England har yttrat, att partiets största
svårighet är att folk inte viil ha socialism
utan vill gå enskilda, individuella
vägar.

Vad det socialdemokratiska partiet i
Sverige beträffar vill jag vidare erinra
om att i dess program för tiden före
år 1944 var intaget orden »i samhällets
ägo skall överföras...» utan vidare
kommentarer. Efter år 1944 förekommer
en betydligt förmildrad version, och i
det program som senast har gjorts upp
har uppfattningen uppmjukats ytterligare.
Detta är ju bevis för motsatsen till
herr Elowssons mening att socialismen
vinner terräng. Tvärtom får den vika,
därför att vi inte längre tror att den
lämpar sig som samhällssystem.

Jag vill också göra en kommentar
till vad herr Elowsson yttrade om vägväsendet.
Det var samlingsregeringen,,
som föreslog att vägväsendet skulle förstatligas.
Det var alltså inte fråga om
en insats från det socialdemokratiska
partiet ensamt.

Jag vill även göra ett litet tillrättaläggande
med anledning av fröken Anderssons
anförande. Jag vill erinra om att

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Om försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

samlingsregeringen avgick den 1 augusti
1945. År 1946 hade vi sålunda en socialdemokratisk
ministär. Det förhöll
ju sig så att frågan om eventuellt förvärv
av LKAB:s aktier skulle tas upp till
behandling vart tionde år. Det var det
som skedde år 1945 under medverkan
av ett statsråd från fröken Anderssons
parti.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag skall bara förskräcka
herr Elowsson med att säga, att jag
är alldeles bestämd anhängare av en
decentralisering av vägförvaltningarna.
Jag hoppas att herr Elowsson inte i anledning
därav begagnar sin i skytterörelsen
förvärvade kunnighet mot mig
personligen.

Herr Elowsson vill sätta en gräns
för statens ägande, vilket ju är snällt
av honom. För inte så särdeles länge sedan
satte man inom det socialdemokratiska
partiet den gränsen vid frisersalongerna.
Får jag fråga herr Elowsson:
Är det någon ny ideologisk gränsdragning,
som därefter har gjorts?

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag har inte på årtionden
hört talas om att någon svensk politiker
skulle vara anhängare av den
s. k. nattväktarstaten, utan vi har väl
alla varit med om att i olika avseenden
öka statens inflytande på olika områden,
där vi ansett detta motiverat av
sociala eller andra skäl. Den fråga de?
nu gäller är emellertid vad som sker om
staten lägger sig till med alltsammans.

Herr Elowsson talade nyss om en rent
ödesbestämd utveckling. Han yttrade
att utvecklingen inte står att hejda, utan
i land efter land får staten ett större
inflytande. Man fick det intrycket ap
vi stackars politiker inte kan göra någonting,
eftersom det här skulle gälla
en av en naturlag ledd utveckling. Det
var dock ingenting farligt i denna utveckling,
yttrade herrr Elowsson, men
i nästa minut framhöll han i en förklaring,
att någonstans måste man hejda

utvecklingen. Detta skulle vi dock inte
göra i dag utan överlåta åt våra barn att
ta ställning till vid en senare tidpunkt.

Får jag bara på tal om vad som här
anförts om socialismens reträtt erinra
om att vi hade någonting som kallades
tjugosjupunktsprogrammet. Det var
länge sedan det programmet förekom i
någon valrörelse på socialdemokratiskt
initiativ. Jag tror knappast att det har
skett under 1950-talet. Man måste nog
medge, att socialismen är på reträtt,
framför allt i länder där man någorlunda
har haft möjlighet att först se den
förverkligad och sedan ta ställning till
den i demokratiska val.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag skall inte komma
igen såvida det inte händer någonting
alldeles särskilt, men jag skulle vilja på
en gång replikera herr Hanson och herr
Bengtson när de säger att socialismen
viker. Det är väl ändå en felsyn, det borde
herrarna kunna gå med på utan vidare.

Herr Bengtson säger, att han har belägg
för detta däri, att det socialdemokratiska
partiet i vårt land gång på gång
ändrat sitt program. Ja, tacka för det!
Så som ni misstolkar våra program, måste
vi försöka få rimligare förklaringar
så att ni kan förstå dem. Det är alldeles
nödvändigt, men det betyder inte att vi
vikit från vår linje; det kan ni vara
övertygade om.

Herr Svärd undrade om vi på socialdemokratiskt
håll hade en ny gränsdragning.
Denna gräns skulle tidigare ha gått
vid frisersalongerna. Nej, jag sade tydligt:
Vi kan inte dra någon gräns, och
det kan inte ni heller göra. Ni låter också
staten ingripa gång efter annan, och
ni skulle bli tvungna till det om ni skulle
regera — utvecklingen är sådan att
ni inte skulle kunna undgå det. Ni måste
göra det eftersom det är förmånligare
för helheten än att gå på andra vägar.

Jag nämnde för en stund sedan detta
om vägdistrikten, och herr Svärd ville
ha dem tillbaka igen. Men jag tror han
är tämligen ensam om den uppfattning -

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om försäljning av statens aktier i LKAB,
en, och han finge säkert alla bilisterna
på sig, om han försökte genomföra den,
det är jag övertygad om.

Vi står nu inför ett nytt statligt ingripande
i och med att staten skall överta
polismakten i detta land. Det kommer vi
säkert att gå med på allihop — ja, kanske
inte herr Svärd, men jag är övertygad
om att majoriteten i riksdagen, även
högern och folkpartiet, kommer att göra
det. Det är alltså ett nytt område, där
man menar att det är förmånligt om staten
får ordna förhållandena. Det är så vi
tänker oss att det skall gå till även i fortsättningen.

I England, där man spänt bågen högre
än vad som är vettigt, fick man göra sådana
erfarenheter som de engelska socialdemokraterna
gjort. Det är därför att
vi i Sverige inte gått fram på den vägen
som man ibland försöker stimulera oss
till att göra det, för att vi skall begå
samma dumheter som engelsmännen
gjort. Men sådana misstag har inte vi
gjort i någon större utsträckning hittills.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Elowsson klagar
över att vi ständigt misstolkar vad socialdemokraterna
skriver i sina partiprogram.
Det är möjligt att vi inte kunnat
komma till klarhet; men det är något
märkvärdigt med denna socialism:
var gång vi tycker att vi kan få ett grepp
om vad herrarna menar så säger ni:
Nej, vi menar inte det, utan någonting
helt annat!

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag skulle tolka herr
Elowssons anföranden, framför allt det
senaste (jag hoppas det inte blir det sista!),
så är såvitt jag förstår den socialistiska
ideologi som han företräder möjlig
att sammanfatta i några få ord. Det
är de kända orden: härtill är vi nödda
och tvungna. Möjligen tillägger herr
Elowsson sedan: tack och lov! Det är
väl det där »tack och lov» som i så fall

m. m.

skulle vara den ideologiska skiljelinjen
i svensk politik.

Till slut: Herr Elowsson hotar mig
med att om jag intar en aecentraliseringsståndpunkt
i vägfrågor, kommer jag
att få alla bilisterna över mig. Det skulle
vara besvärande, det erkänner jag. Men
alla får jag inte över mig, herr Elowsson.
Jag har frågat min fru, som är familjens
bilist, och hon har samma uppfattning
som jag.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har år efter år diskuterat
denna fråga i riksdagen, och
jag har deltagit i samtliga diskussioner
om detta tema. Jag hade inte tänkt att
begära ordet i dag därför att jag tycker
att praktiskt taget allt vad som kan sägas
i denna fråga är sagt tidigare. Efter
vad jag har hört har det inte kommit
fram ett enda nytt argument från högern
och folkpartiet för att bygga under
det yrkande som de har ställt här.
Jag vill inte heller påstå att jag i mitt
anförande kommer fram med några
nya argument, men det må väl vara
tillåtet även för mig att framföra gamla
argument.

Jag begärde ordet närmast för att
bland annat fastställa att man på ett
grundligt sätt har rört ihop begreppen
i denna diskussion, och jag måste tyvärr
beklaga att herr Elowsson. som
har slagits tappert mot högern och folkpartiet,
även har gjort sig skyldig till
en hopblandning av begreppen. Det är
ju så, herr Elowsson, att om man med
framgång skall kunna hävda socialismens
sak, kan det inte ske på det sättet
att man säger att förstatliganden under
alla förhållanden, oavsett när det
sker, är lika med socialism, ty då kommer
vi till rena orimligheterna. Förstatligande
kan under vissa betingelser
innebära en socialistisk åtgärd, mfcn
nog är det väl i alla fall på det sättet
i vårt land, att de förstatliganden som
har skett här i övervägande grad måste
sägas ha lett till uppkomsten av statskapitalism.

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Om försäljning av statens aktier i LKAB, m. in.

Jag skall något senare beröra en annan
typ av förstatligande som har skett
här i vårt land, men innan dess måste
jag med stor indignation vända mig
emot demagogerna, sådana de har framträtt
i dag från högern och folkpartiet.
De ger sken av att vara emot allt förstatligande,
men det är de naturligtvis
inte. Högerns före detta partisekreterare,
herr Svärd, och herr Hanson, vet av
att de talar emot egen övertygelse, när
de söker göra gällande att de är emot
allt förstatligande över huvud taget.

Varför kan inte högern och folkpartiet
någon gång komma på den geniala
idén att säga att nu säljer vi aktier i
statens järnvägar? Nej, det gör de inte.
Varför? Jo, därför att statens järnvägar
också gynnar det svenska monopolkapitalet
i många avseenden. Jag tänker
inte här göra någon utredning utan
vill endast fastställa denna grundsanning.
Varför vill de inte sälja aktier i
postverket eller televerket? Ja, de kan
komma upp och förklara varför. De har
inte ens föreslagit att man skulle sälja
aktier i vattenfall trots att vattenfall är
ett ur ekonomisk synpunkt mycket exklusivt
företag, och varför? Jo, emedan
det statliga vattenfallsverket har satsat
oerhörda pengar —- det tycker de är
väldigt bra — och säljer den elektriska
strömmen mycket billigt till monopolistiska
företag i detta land. De kan
inte få fram en bättre situation än den
som är. De välsignar helt enkelt den
statliga företagsamheten av denna typ
därför att den gynnar det svenska monopolkapitalet
i det avseende jag här
nämnt.

Jag skall ta ett annat exempel. Arbetsmarknadsstyrelsen
är ett statligt organ.
Herrar Svärd och Hansson håller
på att gå upp i limningen för hur effektivt
arbetsmarknadsstyrelsen — detta
statliga organ —- arbetar för att länsa
hela provinser i Sverige från folk
och skickar dem till de speciella företag,
som ekonomiskt stöder högern och
folkpartiet. Ja, men då välsignar ni
dem. Varför vill ni inte göra arbetsmarknadsstyrelsen
till ett aktiesällskap?
Nej, ni tycker att det är en fin

3 Första kammarens protokoll 1962. iNr 10

anordning därför att den gynnar uppdragsgivare,
vars talan ni här för.

Så kommer jag till det sista avsnittet,
som bland annat gäller LKAB, ASSI
och NJA, statliga företag som under
särskilda historiska och politiska betingelser
har växt upp i Norrbotten.
Att dessa bolag blev .statliga retade den
svenska storfinansen och dem som företräder
deras intressen i den svenska
riksdagen. Det är uppenbart att det retade
dem av många skäl, som jag här
inte skall redogöra för. De anser att deras
utvecklande strider emot deras
klassintressen och i viss mån också mot
deras ekonomiska intressen. Därför slår
det aldrig fel att de varje år går till attack
mot dessa statliga företag.

Att dessa har växt upp i kampen mot
den svenska storfinansen är ett resultat
av den svenska arbetarklassens
kamp och det stöd som den svenska arbetarklassen
har fått i denna kamp av
sina bundsförvanter. Följaktligen betraktar
jag dem som statskapitalistiska
företag av särskild typ, som påfallande
skiljer sig från exempelvis statens järnvägar,
posten, televerket, vattenfall
o. s. v. Detta begriper herrar Hanson
och Svärd, deras partier och deras uppdragsgivare,
och därför för de denna
frenetiska kamp emot dessa företag.
Jag måste beteckna deras verksamhet i
första hand som en marodörverksamhet
emot folket i Norrbotten, som skulle
haft det väldigt svårt därest dessa företag
inte hade blivit förstatligade. Jag
måste tyvärr konstatera att i denna marodörverksamhet
deltager också en
riksdagsman från Norrbotten.

Till sist måste jag beklaga att herr
F.lowsson måste söka frälsa sin själ genom
att komma med följande gamla glosa:
»Jag beklagar, att bolsjevisterna

skall framstå såsom kommunister.» Ja,
egentligen får vi heta kommunister i
vanliga fall, men nu har herr Elowsson
hittat på en ny liten sak, nämligen
att försöka klargöra att bolsjevismen
intet har att göra med kommunismen.
Men man kan ju inte komma ifrån den
verkliga sanningen, nämligen att socialismen
inte är genomförd i det här lan -

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

det. Socialism är bara genomförd där
kommunisterna har sådan styrka att de
kunnat göra det. Det vet herr Elowsson
om, men han försöker till varje pris liksom
förklara inför de borgerliga, att
han egentligen inte är socialist, utan
någonting annat mystiskt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av fröken Andersson,
att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Boman
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Bengtson, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom in. fl.
vid utlåtandet anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till fröken Anderssons yrkande.

Herr Bengtson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 36 antager godkännande av
det förslag, som innefattas i den av herr
Boman m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den
av herr Bengtson m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —-46;

Nej —19.

Därjämte hade 70 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 46.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Om viss höjning av det skattefria bottenbeloppet vid den statliga förmögenhets beskattningen -

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 13, i anledning
av väckt motion om ändrade
bestämmelser rörande uppbörd av automobilskatt,
bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Om viss höjning av det skattefria bottenbeloppet
vid den statliga förmögenhetsbeskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 14, i anledning av väckta
motioner om viss höjning av det skattefria
bottenbeloppet vid den statliga förmögenhetsbeskattningen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 64, av herr Gösta Jacobsson
m. fl., samt 11:98, av herrar
Barlin och Nordgren, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i förordningen om statlig förmögenhetsskatt,
att det skattefria bottenbeloppet
för den statliga förmögenhetsskatten
höjdes från 80 000 kronor till 100 000
kronor, samt att förmögenhetsskatt icke
utginge å den del av förmögenhet, som
understege sistnämnda belopp.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
I: 64, av herr Gösta Jacobsson m. fl.,
samt II: 98, av herrar Darlin och Nordgren,
om viss höjning av det skattefria
bottenbeloppet vid den statliga förmögenhetsbeskattningen,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande över motionerna hade
utskottet bland annat anfört, att det ej
utan närmare utredning vore berett att
på sätt motionärerna förordat tillstyrka
en generell höjning av skattepliktsgränsen
vid förmögenhetsbeskattningen; såsom
framhållits i motionerna inginge
förmögenhetsskatten i den allmänna omprövning
av beskattningen som för närvarande
påginge inom den till allmän -

na skatteberedningen hörande skattesystemutredningen.
Enligt utskottets mening
borde resultatet av utredningens
arbete i denna del avvaktas, innan ställning
toges till de i motionerna föreslagna
lagstiftningsåtgärderna.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Gösta Jacobsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i
Borås, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna I: 64, av herr
Gösta Jacobsson m. fl., samt 11:98, av
herrar Darlin och Nordgren, måtte antaga
i reservationen infört förslag till
förordning angående ändrad lydelse av
11 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; II)

av herr Gustaf Elofsson och herr
Vigelsbo, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i denna reservation angivits.

I det i reservationen II föreslagna yttrandet
hade reservanterna bland annat
ansett det vara otillfredsställande, att
förmögenhetsskatten utginge efter samma
grunder för äkta makar som för ensamstående;
en omfördelning med hänsyn
till den i allmänhet lägre skattekraften
hos äkta makar borde enligt reservanterna
ske i samband med den justering
av skattepliktsgränsen, som penningvärdeförsämringen
motiverade. Reservanterna
hade understrukit angelägenheten
av att dessa frågor skyndsamt
prövades vid den pågående skatteöversynen,
så att förslag snarast kunde föreläggas
riksdagen.

Reservanterna hade även velat framhålla
vikten av att vid pågående skatteöversyn
särskild uppmärksamhet ägnades
åt vissa med förmögenhetsbeskattningen
sammanhängande problem; ett
ofta framfört önskemål vore enligt reservanterna
rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för förmögenhetsskatten
såsom utgift för inkomstens förvärvande.

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om viss höjning av det skattefria bottenbeloppet vid den statliga förmögenhets-*

beskattningen

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Förmögenhetsskatten
bygger på tanken att den som har ett kapital
och en inkomst av detta kapital
därmed har större skatteförmåga än den
som har en inkomst av motsvarande
storlek av tjänst.

Det ligger givetvis något i denna tanke
under förutsättning att det sammanlagda
skatteuttaget i förhållande till avkastningen
hålles inom måttliga gränser.
Men detta motiv med den högre
skatteförmågan är inte alltid lika hållbart
när inkomstskatten är så hög som
den för närvarande är. Det kan inte an
vändas som en generell regel. Förmögenhetsskatten
träffar hårt eftersom den lägges
ovanpå den vanliga inkomstskatten.
De senaste årens penningvärdeförsämring
har medfört en automatisk skärpning
av densamma. Den har kommit alt
verka alltmer betungande för de skattskyldiga,
redan för sådana med relativt
blygsamma kapitalinkomster i skattens
bottenskikt. Progressiviteten på inkomstskatten
och förmögenhetsskatten i förening
åstadkommer i de individuella fallen
en påtagligt orättvis effekt. Detta gäller
framför allt vid förmögenheter med
låg avkastning. Det gäller också där förmögenheten
ligger i en rörelse och utgöres
av fordringar, maskiner eller fabriksfastigheter,
och likaså i jordbruk. Starka
skäl föreligger för att förmögenhetsskatten
som sådan göres till föremål för omprövning
och att skatteskalorna justeras
efter det ändrade penningvärdet.

Då denna fråga utredes av den allmänna
skatteberedningen har motionärerna
inskränkt sitt yrkande till att avse en
höjning av det skattefria bottenbeloppet
från 8(1 000 till 100 000 kronor. Till jämförelse
kan nämnas att det kapitaliserade
beloppet av högsta ATP-pensionen i
fullt utbyggt skick vid 67 års ålder uppgår
till 190 000 kronor —- jag har fått
denna uppgift av en framstående statistiker,
så att jag antar att den är riktig.
Detta kapitaliserade belopp, som är en
påtaglig förmögenhetstillgång, samlas
upp utan att belastas av vare sig inkomstskatt
eller förmögenhetsskatt. Är

det då rimligt, frågar man sig, afl den
som vill trygga sin ålderdom på annat
sätt, d. v. s. genom eget sparande, skall
påläggas inte blott inkomstskatt utan
även årlig förmögenhetsskatt för belopp
över 80 000 kronor? Höjning av det
skattefria bottenbeloppet till 100 000
kronor är en mycket blygsam begäran.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
av herr Hagberg m. fl. avgivna reservationen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När denna fråga diskuterades
i bevillningsutskottet ansågs det
att det har skett så stora förändringar i
penningvärdet under de senaste åren, att
en höjning av förmögenhetsgränsen var
av nöden påkallad. Förmögenhetsgränsen
bestämdes till 80 000 kronor år 1957.
Sedan dess har penningvärdet försämrats
år efter år, varför en justering av beloppet
är motiverad redan av den anledningen.

Att vi från centerpartiet här gått fram
med en egen reservation beror mycket
på att motionärerna anser att samma förmögenhetsgräns
bör gälla för äkta makar
som för ensamstående. Vi anser att
äkta makar bör äga rätt till större skattefritt
bottenbelopp än ensamstående
person. Den sittande allmänna skatteberedningen
bör enligt vår uppfattning ta
upp även denna fråga till översyn och
pröva om inte skatteskalorna också behöver
justeras i någon mån.

Jag instämmer i vad herr Jacobsson
här sade, att det måste anses orimligt att
en person som söker trygga sin ålderdom
genom att själv spara och sätta in överskottet
i en bank eller penninginrättning
skall straffas på så sätt att han drabbas
av en hårdare beskattning än den som
får sin trygghet garanterad exempelvis
genom ATP-försäkring, där beloppet är
skattefritt. Det är därför, anser jag,
starkt av nöden påkallat att det sker en
översyn av hela systemet. Jag hoppas att
den pågående skatteutredningen skall
framlägga förslag i denna del, som i

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Om viss höjning av det skattefria bottenbeloppet vid den statliga förmögenhets beskattningen -

stort sett tillgodoser de önskemål som
motionärerna här framfört.

Jag tror att vi inte behöver orda så
mycket mer om detta — var och en har
säkert klart för sig att en ändring av denna
förmögenhetsgräns bör ske fortast
möjligt. Därför skall jag inte uppehålla
tiden längre, herr talman, utan ber endast
att med det sagda få yrka bifall till
den av mig och herr Vigelsbo avlämnade
reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Både herr Jacobsson och
herr Elofsson har ju fattat sig kort, och
jag lovar att följa deras exempel.

Det är inte många nya synpunkter, om
ens någon, som har förts fram här, och
själva yrkandet i motionen är ju också
mycket måttfullt, det måste jag erkänna.
Om motionen gick igenom skulle väl
resultatet bli en favör som ungefär motsvarar
priset för en biljett till operamaskeraden,
d. v. s. 100 kronor. Den förmånen
skulle ges både åt den som äger
100 000 kronor och åt den som äger miljonen.
Det är som sagt måttliga krav herr
Jacobsson och hans medmotionärer ställer.

Men det intressanta i detta sammanhang
är väl någonting annat. Blickar
man ut över de politiska reservaten, så
märker man att herrar Jacobsson och
Darlin m. fl. har lagt ut ett rede för vad
som skall komma — och så upptäcker
jag till mitt stora nöje att det har kommit
gökungar i boet: herrar Elofsson och
Vigelsbo har i sin reservation tagit alltsammans
och söker skapa en ny plattform
för mera långtgående krav. Funderingarna
i deras särskilda motivering —
som; inte utmynnar i något yrkande —
slutar ju med att de hoppas på framtida
utredningar; och även det ställningstagandet
är ju ganska måttfullt.

Jag är tacksam för att utskottets majoritet
har intagit den ståndpunkten att
det är bättre att inte gå in på allt detta
utan avslå motionen; sedan får talesmännen
för de bägge reservationerna av -

göra sin tvist på annan plats än i riksdagens
första kammare.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Med hänsyn till att herr
Elofsson har yrkat bifall till sin reservation
torde det, under förutsättning alt
vårt yrkande förkastas, senare bli en omröstning
beträffande motiveringen, vilken
då kommer att gälla bifall till utskottets
motivering eller bifall till motiveringen
i herrar Gustaf Elofssons och
Vigelsbos reservation. Jag vill bara meddela
att därest händelseutvecklingen
skulle bli sådan, vilket man ju har anledning
att räkna med, så kommer vi för
vår del att rösta för motiveringen i den
nämnda reservationen.

Varför gör vi då det? Jag skall be att
få motivera vårt ställningstagande med
några få ord.

Såsom redan bevillningsutskottets ärade
ordförande påpekat, har man i den
nämnda reservationen —- och det är ju
eu liten smula anmärkningsvärt — gått
utanför motionens ram.

I motionerna, som är likalydande i båda
kamrarna, föreslås en höjning av det
beskattningsbara förmögenhetsbeloppet
från 80 000 till 100 000 kronor, och därvid
har man stannat. I det förslag till motivering,
som innefattas i reservation II,
har emellertid, såsom herr John Ericsson
påpekat, framförts även åtskilliga
andra ting. Man har tagit fram ett förslag,
tidigare ofta dryftat, om olika förmögenhetsgränser
för äkta makar och
ensamstående och även frågan om förmögenhetsskattens
avdragsgillhet. Sistnämnda
fråga har självfallet inte alls
berörts i motionerna, som gäller en helt
annan sak, men här har man tagit in
frågan i en motivering. Det kanske kan
diskuteras, huruvida man kan gå till
väga på det sättet vid författandet av en
reservation, ty frågan om avdragsgillhet
har inte någonting med motionen att
göra. Saken har emellertid tydligen fått
passera.

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om viss höjning av det skattefria bottenbeloppet vid den statliga förmögenhets beskattningen -

Jag vill förklara, varför vi anser oss
kunna ta denna motivering. Anledningen
är helt enkelt den, att vi sedan många
år tillbaka, tämligen ensamma, har drivit
just linjen om förmögenhetssskattens
avdragsgillhet. Det har varit tämligen
motigt med den saken, men redan år
1947 fanns det från vårt håll i denna
kammare en motion i den riktningen,
och sedan har vi vid flera tillfällen återkommit
i frågan. Om det kan intressera
kammarens ledamöter, skall jag erinra
om att representanterna i 1949 års stora
skatteutredning för högerpartiet och
folkpartiet hade förenat sig om en reservation
just till förmån för förmögenhetsskattens
avdragsgillhet. Den togs ju inte
upp i propositionen, utan när skattereformen
skulle genomföras år 1952, kom
vi i anslutning till vårt ståndpunktstagande
i skatteutredningen med en egen
partimotion, sedermera följd av en reservation,
alltjämt till förmån för förmögenhetsskattens
avdragsgillhet. Yi har sedermera
under årens lopp vid skilda tillfällen
åter luftat detta problem. Det är
klart att vi är mycket tacksamma för att
dessa tankar har vunnit förståelse i vida
kretsar, och vi hoppas att man så småningom
skall komma så långt att denna
fråga har mognat till ett avgörande i positiv
riktning.

Jag skall inte vid detta tillfälle, då jag
anser att det i någon män ligger utanför
ramen av föreliggande betänkande, ingå
på någon argumentering, varför en avdragsrätt
i detta fall bör införas, utan
jag skall inskränka mig till att konstatera
att jag, därest det blir en sådan votering
som jag har förutsagt, kommer att
förfara på det sätt som jag redan har
givit till känna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan
samt därefter särskilt rörande utskottets
motivering.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de med avseende å utskottets hemställan
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till densamma samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej —23.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets motivering skulle godkännas
oförändrad, dels ock att kammaren
skulle godkänna utskottets motivering
med den ändring, som innefattades i

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Ang. taxeringen av medel å skogskonto, m. m.

den av herr Gustaf Elofsson och herr
Vigelsbo vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets motivering
oförändrad vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner motiveringen i
bevillningsutskottets betänkande nr 14
oförändrad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med den ändring som innefattas
i den av herr Gustaf Elofsson och
herr Vigelsbo vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86:

Nej — 44.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. taxeringen av medel å skogskonto,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 15, i anledning av
väckta motioner angående vissa ändringar
av förordningen om taxering för

inkomst av medel som insatts å skogskonto.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:6, av
herr Jonasson, och II: 10, av herr Börjesson
i Falköping, vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam prövning
och förslag angående sådan ändring av
bestämmelserna om skogskonto, att
skogskonto, som överginge till endast
en dödsbodelägare, kunde avvecklas under
en tidrymd av förslagsvis 3 år, räknat
från dagen för dödsfallet, i enlighet
med vad i motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna 1:21,
av herrar Nils-Eric Gustafsson och Sundin,
samt 11:44, av herrar Larsson i
Norderön och Fälldin, vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om prövning och förslag
angående sådan ändring av förordningen
om taxering av medel som insatts
på skogskonto, att skogskonto i
händelse av fastighets försäljning eller
dödsbos skiftande efter ansökan hos den
lokala taxeringsmyndigheten kunde
överföras på fastighetens nya ägare i
enlighet med vad i motionerna anförts;

3) de likalydande motionerna 1:281,
av herr Ebbe Ohlsson, och II: 350, av
herr Magnusson i Tumhult, vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta sådan
ändring i förordningen den 27 mars
1954 om taxering för inkomst av medel,
som insatts på skogskonto, att uppsägningstiden
ändrades från fyra till
två månader; ävensom

4) de likalydande motionerna I: 360,
av herr Nils-Eric Gustafsson, samt II:
438, av herrar Mattsson och Nilsson i
Tvärålund, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om sådan ändring av förordningen
om taxering av medel som insatts
på skogskonto, att insättning avseende
viss förvärvskälla för ett och
samma beskattningsår ej finge understi -

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Ang-, taxeringen av medel å skogskonto, m.
ga 1 000 kronor i enlighet med vad i
motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt, att
följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:6, av
herr Jonasson, och II: 10, av herr Börjesson
i Falköping, om beredande av
viss tid för avveckling av skogskonto i
dödsbo med en delägare;

2) de likalydande motionerna 1:21,
av herrar Nils-Eric Gustafsson och Sundin,
samt 11:44, av herrar Larsson i
Norderön och Fälldin, om möjlighet att
överföra skogskonto på ny fastighetsägare
i vissa fall;

3) de likalydande motionerna 1:281,
av herr Ebbe Ohlsson, och 11:350, av
herr Magnusson i Tumhult, om ändrad
uppsägningstid för medel å skogskonto;
ävensom

4) de likalydande motionerna 1:360,
av herr Nils-Eric Gustafsson, samt II:
438, av herrar Mattsson och Nilsson i
Tvärålund, angående taxeringen av medel
å skogskonto,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Yngve Nilsson, Nordenson,
Magnusson i Borås och Darlin, vilka
under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna 1:281, av herr
Ebbe Ohlsson, och II: 350, av herr Magnusson
i Tumhult, ansett, att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
med bifall till förenämnda motioner
måtte antaga i reservationen infört förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 6 § förordningen den 27 mars 1954
(nr 142) om taxering för inkomst av
medel, som insatts å skogskonto;

II) av herrar Sundin och Eriksson i
Bäckmora, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 4 hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:360, av herr Nils-Eric
Gustafsson, samt II: 438, av herrar Mattsson
och Nilsson i Tvärålund, måtte i

ni.

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
prövning rörande sänkning av minimibeloppet
för insättning på skogskonto
från 2 000 kronor till 1 000 kronor i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Vi har till detta bevillningsutskottets
betänkande fogat en reservation
med beteckningen I. Den är avgiven
på grundval av motionerna 1:281
och II: 350.

I dessa motioner har hemställts om att
uppsägningstiden för medel, som insatts
på skogskonto, skall ändras från fyra till
två månader. Motiveringen för en sådan
ändring av uppsägningstiden är följande.
Om uppsägningstiden är fyra månader,
måste uppsägningen ske i augusti
månad, alltså fyra månader före årsskiftet.
Vid den tidpunkten kan skogsbrukare
som även har jordbruk inte överblicka
den ekonomiska situationen tillräckligt,
och med hänsyn till detta begärs i motionerna
att uppsägningstiden skall sänkas
till två månader. I oktober vore det
lättare att överblicka den ekonomiska
situationen.

Bevillningsutskottet har emellertid inte
ansett sig kunna gå med på detta och
säger även i sitt betänkande, att motionärerna
inte tillräckligt klart har motiverat
varför de vill ha denna ändring av
uppsägningstiden. Jag tycker den saken
borde vara klarlagd, då motionärerna
framhåller att man uppenbarligen lättare
kan överblicka det ekonomiska läget
i oktober än i augusti.

Med hänvisning till det anförda, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till reservation
nr I.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Då jag är motionär i förevarande
fråga och i den egenskapen
har rönt en något omild behandling av
utskottets majoritet, vill jag med några
få ord motivera den reservation som avgivits
av herrar Sundin och Eriksson i
Bäckmora.

I reservationen yrkas på en sänkning
av minimibeloppet för insättning på

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Ang. taxeringen av medel å skogskonto, in. m.

skogskonto från nuvarande 2 000 kronor
till 1 000 kronor. Det lägsta intäktsbeloppet
enligt nu gällande regler, som kan
grunda insättningsrätt, uppgår till 3 334
kronor när det gäller rotförsäljning och
5 000 kronor beträffande leveransvirke.
Detta medför självfallet att många skogsägare
— framför allt ägare av mindre
skogsarealer — blir helt utestängda från
möjligheten att utnyttja den smidiga
form för inkomstutjämning som skogskontot
utgör.

Vi motionärer och även reservanterna
har ansett, att ett sådant förhållande innebär
en klar orättvisa, och vi vill därför
ha en lägre gräns. Rätt till insättning
på skogskonto skulle enligt vårt förslag
medgivas, när köpeskillingen uppgår till
1 667 kronor för rotförsäljning och 2 500
kronor beträffande leveransvirke.

Beträffande vad utskottet har sagt vill
jag bara helt kort konstatera, att utskottet
enligt min mening i sin skrivning inte
har frambragt några vägande skäl för
ett avslagsyrkande.

Med det anförda vill jag, herr talman,
yrka bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen av herrar Sundin och
Eriksson i Bäckmora.

I detta anförande instämde herr Svanström
(ep).

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Gemensamt för de fyra
motionspar, som behandlats i detta utskottsbetänkande,
och för de två reservationer,
som är fogade till detsamma,
är ju att man avser att få till stånd en
skattelindring, d. v. s. gynnsammare
villkor vid beskattning. För var och en
vore det, från vilken grupp han än
kommer, naturligtvis tacknämligt med
en skattelindring. Emellertid måste man
ha i minnet, att om den ena gruppen
skall få en skattelindring och staten
samtidigt skall få in lika mycket pengar
i skatt som förut, måste en annan grupp
få betala mera i skatt, i varje sådant fall
måste det bli en relativ förskjutning av
skatteläget.

Låt mig få erinra om skogskontonas
syfte. De skulle jo möjliggöra en utjäm -

ning av skatten år för år. Tillväxten av
skog är ju en inkomst och den skall beskattas
— det är ingen tvekan om den
saken, utan på den punkten är vi väl
alla eniga. Det kan ibland vara ändamålsenligt
att ta mer än ett års tillväxt
i taget, exempelvis att ta tio års tillväxt
på en enda gång. För att det inte i
sådana fall skall behöva bli tio års beskattningsbar
inkomst på ett enda års
uttag, har man infört möjligheten till
avsättning på skogskontona. Det är alltså
syftet med det hela, att man i fortsättningen
från sitt skogskonto under en
tioårsperiod skulle kunna ta ut medel
till sådant för vilket man har avdragsgilla
kostnader, t. ex. vid reparationer
av fastigheter eller något dylikt.

Så enkelt är det ordnat, och det är
enligt min mening ändamålsenligt att
ha det ordnat på detta sätt. Men låt mig
också få erinra om att redan de förhållanden,
som i dag råder på detta område,
är så pass gynnsamma för dem som
kan använda sig av skogskonto, att
många andra grupper i samhället med
största avundsjuka sneglar just på
skogskontot. Låt mig erinra om att utskottet
haft under behandling motioner
om liknande förslag rörande jordbruksnäringen
och att vi också har haft liknande
förslag till behandling i fråga om
andra yrkesgrupper. Många sneglar alltså
på skogskontona och säger, att systemet
är så gynnsamt att de vill ha något
liknande på andra områden. Skall
man då göra skogskontona ännu gynnsammare
än de redan är?

Jag vill säga några ord beträffande
motioner och reservationer och börjar
med reservation I. Motionärer och reservanter
anser, att uppsägningstiden
är för lång. Man måste säga upp redan
i augusti månad för att under det innevarande
kalenderåret kunna ta ut någonting
på skogskontot och utnyttja
pengarna till reparationer eller andra
liknande utgifter. När lagen kom till
sades det emellertid vid remissbehandlingen
från många håll, att också fyra
månader var en för kort tid. Man yrkade
på åtta månaders uppsägningstid,
helt enkelt av det skälet att det här var

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Ang. taxeringen av medel å skogskonto, in
en utsökt möjlighet till skatteflykt. Man
kunde nämligen betala in och ta ut
pengar precis i samband med deklarationens
avlämnande, om man inte hade
någon uppsägningstid, och man kunde
flytta och laborera med pengar hur
mycket man behagade. Flera av remissinstanserna
ville ha åtta månaders uppsägningstid,
men departementschefen
tyckte att det kunde vara lämpligt med
fyra månader, och departementschefens
förslag antogs av riksdagen. Det
finns ingen anledning att på den här
punkten ändra någonting, ty inom fyra
månader före årsskiftet bör man ändå
ha klart för sig hur man har det med
årets inkomster.

Vad beträffar den andra reservationen,
som går ut på att man skulle få
sätta in mindre belopp än 2 000 kronor
på skogskonto, måste man ha i åtanke
att det här ytterst är en fråga om skatteutjämning,
och med tanke på det
beslut som riksdagen fattade i höstas
att ytterligare öka det proportionella
skiktet för beskattningen torde faktiskt
belopp under 2 000 kronor ha mycket
ringa betydelse när det gäller just den
skatteutjämnande effekten. Det finns
enligt mitt sätt att se knappast någon
anledning att ändra på den punkten
heller.

Herr Gustafsson ivrar här särskilt för
småskogsägare. Naturligtvis utgör de en
grupp människor som vi har att ta hänsyn
till, men jag undrar om de över
huvud taget kommer upp till en så hög
beskattning, att deras inkomster berörs
av progressiviteten. Det är säkert ytterst
få som gör det av de små skogsägarna.
Jag tycker att skogskontona
måste ge en rimlig effekt för de skattebetalare,
som utnyttjar dem, i förhållande
till merarbetet för skattemyndigheten
som har att utföra den tekniska beskattningen.
Skogskontona utgör ett
komplement till den förordning vi har
om ackumulerad inkomst. I fråga om
ackumulerad inkomst gäller en nedre
insättningsgräns av 4 000 kronor — således
dubbelt så mycket som i fråga om
skogskontona — och en utredning är
tillsatt för att undersöka lämpligheten

av att öka de 4 000 kronorna till ett högre
belopp. Därför finns det ingen anledning
att minska beloppet i fråga om
skogskontona, särskilt som åtgärden
också är av så liten betydelse.

Låt mig till slut säga, att införandet
av skogskontona innebar en så pass stor
favör för en grupp skattebetalare, att
någon ytterligare lindring av den gruppens
beskattning knappast förefaller
motiverad.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i dess helhet.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det kanske kan vara
onödigt att använda mera tid på denna
debatt, eftersom herr Wärnberg inte på
något sätt har skjutit sönder den argumentering
som finns i reservation II.
Men jag vill i alla fall säga, att det är
väl litet underligt när det påstås att ett
belopp under 2 000 kronor över huvud
taget inte skulle ha någon betydelse —•
herr Wärnbergs ord föll ungefär på det
sättet, att det som ligger under den
gränsen saknar betydelse när det gäller
skatteutjämnande effekt. Jag tror inte
att det är på det sättet.

Sedan sade herr Wärnberg att det är
många som sneglar med avundsjuka på
skogskontona och den möjlighet som
dessa konton ger till en skatteutjämning,
vilket ju är skogskontonas primära uppgift.
Jag vill då säga att aktiebolag och
ekonomiska föreningar, som har rätt
att ha investeringsfonder och som har
en favör på det sättet, inte skulle behöva
vara ledsna över att de mindre
skogsägarna också ges en möjlighet till
skatteutjämning. Jag vet inte vilka ledsna
personer herr Wärnberg menar, men
jag tror att de är ganska få.

Jag tror inte att vad som stadgades
i fråga om progressiviteten i de nya
skatteskalor, som genomfördes i höstas,
får sättas i samband med det här, och
jag tror att det är mycket svårt för herr
Wärnberg att närmare förklara vad han
sade om hur onödig en sänkning av mi -

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Ang. taxeringen av medel å skogskonto, m. m.

nimigränsen skulle vara. För mig framstår
det här som en rättvisefråga, där
man speciellt har att ta hänsyn till små
inkomsttagare, för vilka det här beloppet
kanske ändå spelar en väldigt stor
roll, eftersom det inte är säkert att de
har inkomster enbart från skogen utan
även från annat håll. Det är ju många
som har förvärvsarbete vid sidan om,
och herr Wärnberg och jag kan inte
fastställa någon absolut inkomstnivå för
de människorna. Man kan utgå ifrån att
de i regel har små inkomster, men att
det som vi här föreslår skulle ha skatteutjämnande
effekt också för dem, den
saken borde vara klar.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr NILSSON, YNGVE, (h) kort genmäle
:

Herr talman! Vad beträffar reservation
I, som behandlar uppsägningstiden,
menade herr Wärnberg att man redan
fyra månader före årsskiftet borde kunna
överblicka den ekonomiska situationen
och förutse inkomsten för året.

Det är nog inte så enkelt, herr Wärnberg,
när man har jordbruk i kombination
med skogsbruk. Skörden pågår under
augusti, september och oktober, och
man har inte reda på vilka inkomster
man får för året förrän leveransen är
klar och priserna fastställda. Först då
vet man vad man har att rätta sig efter.
Därför är det yrkande om minskning av
uppsägningstiden till två månader, som
gjorts i reservationen, ett befogat yrkande.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande,
herr talman.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson och jag
har tydligen olika åsikter om vad som
menas med små inkomster — han hävdar
nämligen, att de små inkomsttagare,
som det här gäller, skulle drabbas av
progressiviteten. Enligt vad vi beslöt i
höstas är det emellertid bara inkomster
över 20 000 kronor, som drabbas av pro -

gressiviteten. Sådana inkomster kallar
jag, herr Gustafsson, stora inkomster, åtminstone
i de småbruk som jag känner
till i södra Sverige. Det kanske ligger
annorlunda till norrut! I så fall skulle
gränsen mellan norr och söder ha en
kolossal betydelse!

Jag skulle vilja säga till herr Nilsson,
att det naturligtvis ligger någonting i påståendet
att man inte i augusti månad
kan överblicka skördeutfallet. Men, herr
talman, skogskontot är inte till för att
klara jordbruket. Skogskontot är till för
att klara skogsbruket och de investeringar
som hör samman med detta. Annars
blir det nämligen så att de jordbrukare
som inte har skogsbruk är missgynnade
i förhållande till dem som bär skogsbruk
i förening med jordbruk. Och här, herr
Gustafsson, kommer in i bilden just sådana
som sneglar avundsjukt på skogskontona.
Vi har här i kammaren att ta
ställning till motioner, i vilka man från
jordbrukarhåll hävdar, att jordbrukarna
skall ha samma möjligheter som skogsägarna
har. Dessutom vill småföretagarna
ha vissa fonder, och motiveringen
är just att de som äger skog har en stor
förmån.

Naturligtvis är det tacknämligt att få
förmåner, men någon måste betala förmånerna.
Ger vi för stora förmåner på
ett håll, måste andra på ett annat hål!
betala dem. När skogsägarna redan har
så stora förmåner, som skogskontona
faktiskt innebär, tycker jag inte att det
finns någon anledning att genom en ändring
på denna punkt ytterligare utvidga
dessa förmåner.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår mycket väl,
att herr Wärnberg har en önskan att här
försvara utskottet — det är helt naturligt.
Men när det gäller avsnittet om progressiviteten
måste det nog sägas ett ord
till. Eftersom herr Wärnberg talade så
mycket om de stora inkomsttagarna och
framhöll att den skatteutjämnande effekten
hade någon betydelse endast för dem
efterlyste jag — jag kanske formulerade

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Ang. taxeringen av medel å skogskonto, m. m.

det oklart — herr Wärnbergs progressiva
skattetänkande visavi de mindre inkomsttagarna.

Herr NILSSON, YNGVE, (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Wärnberg ville göra
gällande, att man inte skall betrakta
jordbruk och skogsbruk som en enhet
när det gäller skogskonton. Men förhåller
det inte sig på det sättet, att man
beträffande skogen många gånger måste
för att få tillräckligt med arbetskraft göra
en avverkning som täcker avverkningsbehovet
flera år framöver? Det är
just i det läget, som man bar möjlighet
att sätta in pengar på skogskonto. Om
det sedan skulle visa sig att det något år
blir svårt att få debet och kredit att gå
ihop på jordbrukssidan, då har man möjligheten
att säga upp pengar på skogskontot
för att utjämna det hela. Det tycker
jag skall vara en naturlig följd av att
man har skogskonto.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Gustafsson vill
jag bara säga att man inte kan utjämna
en progressivitet som i de fall det här
gäller inte finns — den inträder ju först
vid 20 000 kronors inkomst.

Sedan några ord till herr Nilsson. Det
ligger något i vad herr Nilsson säger, att
jordbruket det ena året kanske inte går
ihop och att man då vill ta ut pengar
från ett skogskonto, även om man inte
skall ha skogskontot för att klara ett underskott
på jordbrukssidan.

Ja, detta är, som jag sagt förut, herr
talman, fullt lagligt. Och det är legitimt
att med alla lagliga medel söka få ned
skatten så mycket som möjligt. Men det
är felaktigt att föra in rättvisebegreppet
i bilden, ty man begår i så fall en orättvisa
mot alla dem som inte har någon
skog, utan driver enbart jordbruk. Skogskontot
är till för att jämna ut bördan av
progressiviteten vid skogsbruket, alltså
för att möjliggöra att en skatt på exempelvis
en tioårig tillväxt inte skall behöva
tas ut på en gång.

Jag kan inte finna att det finns något
annat motiv. En annan sak är att man i
enstaka fall vill försöka klara andra saker
just med skogskontona; det gjorde
man sålunda när det var svåra skördeskador
för något år sedan. Men att försöka
genomföra någon generell regel,
som innebär att skogskontona kan användas
för att mildra svängningar på
andra områden, tycker jag är felaktigt.
Därför vidhåller jag mitt yrkande.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt blanda
mig i denna debatt, men när jag råkar
vara motionär till motionen nr 6 i
denna kammaren har jag begärt ordet
närmast för att herr Wärnberg påstod
att motivet var att åstadkomma skattesänkningar.
Detta kan vara riktigt på sitt
sätt, och jag delar i långa stycken herr
Wärnbergs resonemang, men jag vill
framhålla att avsikten är väl också att
man skall få en rättvis beskattning genom
detta system.

Den motion som jag lagt fram i denna
kammare avser ett specialfall — det
gäller när en person, som bär endast en
arvinge, dör. Då betraktas skogskontot
som förfallet till beskattning i och med
dödsfallet, och detta får ibland oerhört
svåra följder. Det kan vara fråga om en
person, som har avsatt på skogskonto
för skogsvårdsåtgärder. Han kan ha en
del reparationer på sina hus, som han
avsett att betala från skogskontot. Men
när personen i fråga dör, faller det hela
till beskattning omedelbart, innan arbetena
hinner utföras och beloppet kan
bli föremål för en mycket stor progressiv
beskattning.

Herr Wärnberg säger, att man med
skogskontot avsett att få en för skogsägare
gynnsam men rättvis förordning,
och det är alldeles rätt.

Man frågar sig: Varför har skogskontot
kommit till? Det är, vilket också herr
Wärnberg redogjort för, för att man skall
kunna utjämna, om man har en stor
skörd från skogen på en gång. Det kan
vara drivningsförhållanden och dylikt,
som har nödvändiggjort detta.

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Ang. taxeringen av medel å skogskonto, in. m.

Många sneglar avundsjukt på detta
skogskonto, har det sagts, men det beror
nog bara på att de inte satt sig in
i det verkliga förhållandet. En person
kan göra en stor avverkning av sådan orsak
som jag nyss nämnde, men det kan
också vara hans mening att han så småningom
skall reparera sina hus — det
kan vara hus för skogsbrukets räkning
men också för jordbrukets räkning, och
man får, som herr Yngve Nilsson sade,
se detta som en enhet. Det kan också
vara någon annan orsak, som kanske
många av dessa som sneglar avundsjukt
inte har tänkt på. Det kanske är så, att
när en drivning gjorts har vederbörande
en hel del skogsvårdsåtgärder kvar att
fullgöra. Det kanske just då råder brist
på skogsarbetskraft på grund av en högkonjunktur
i skogsbruket, och då har
han möjlighet att sätta in pengar på
skogskontot och ta ut dem, när det längre
fram blir ont om arbete för skogsarbetarna
och han har möjlighet att få sina
skogsvårdsåtgärder klarade. Därvid är
alltså skogskontot en värdefull tillgång.
Vi skall inte tro att skogskontot är till
för att favorisera skogsägarna. Det är
som herr Wärnberg sade — det vill jag
starkt understryka — en gynnsam men
rättvis förordning, och den vill vi slå
vakt om.

Den motion som jag lagt fram kommer
väl, enligt vad jag förstår av utskottets
skrivning, att bli föremål för en utredning.
Det är ganska angeläget att man
inte genom en starkt progressiv beskattning
tar bort skogskontots goda syfte.
Därför hoppas jag att den kommitté som
skall ta hand om detta, kommer med ett
rimligt förslag.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan,
men jag vill ändå instämma i
herr Xils-Eric Gustafssons yrkande under
punkt 4 i utskottets hemställan.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Herr Yngve Nilsson har
redan på ett utmärkt sätt hävdat de synpunkter,
som bör komma fram med an -

ledning av vår motion, och jag kan därför
fatta mig mycket kort.

Skogskontot är en värdefull hjälp, alldeles
särskilt för de medelstora och stora
skogsägarna, då det gäller en utjämning
av skatterna. Det är inte tu tal om
annat än att de mindre skogsägarna i regel
har betydligt mindre möjligheter att
utnyttja sådana konton, då minimigränsen
för insättning på konto satts så pass
högt som till 2 000 kronor. Från förädlingsindustriens
sida stimulerar man ju
nu för tiden skogsägarna till egna avverkningar,
av s. k. leveransvirke. Försäljning
av sådana sortiment måste som
här tidigare framhållits uppgå till minst
5 000 kronor för att insättning på kontot
skall kunna ske. 60 procent av försäljningssumman
skall emellertid bli föremål
för beskattning redan året efter
det att försäljningen ägt rum. De återstående
40 procenten kan alltså överföras
till skogskontot, dock lägst 2 000 kronor.

Enligt motionärernas mening är det
en gärd av rättvisa, om det lägsta beloppet
för insättning på kontot fastställdes
till 1 000 kronor. Det skulle naturligtvis
bli många fler mindre skogsägare som
då hade möjlighet att utnyttja skogskontot.

Beträffande uppsägningstiden av det
innestående skogskapitalet har här redan
anförts, att denna tid, som nu är fastställd
till fyra månader, enligt vad vi har
föreslagit skall minskas till två månader.
Det anser vi vara för vederbörande bankinrättningar
en fullt tillräcklig tid.

Härmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation nr I.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Jonasson sagt har jag inte mycket
att tillägga. Han har i stort sett accepterat
vad utskottet sagt, nämligen att de
nuvarande reglerna faktiskt kan innebära
stora nackdelar för de s. k. enmansdödsbona,
men att vi, då detta inte
är fullständigt klart, inte nu har velat
föreslå någon åtgärd. Sådana kan ju
vidtagas längre fram. Herr Jonasson och
jag är därför på den punkten överens.

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Ang. taxeringen av medel å skogskonto, m. m.

Utskottet går inte emot motionen så hårt,
eftersom utskottet anser att det ligger
en hel del i vad i motionen anförts. Därmed
behöver jag inte syssla mer med
herr Jonassons anförande.

Vad sedan beträffar herr Ebbe Ohlssons
anförande skulle jag i likhet med
honom vilja påpeka, att man enligt nuvarande
regler när det gäller leveransvirke
får sätta av 40 procent av den totala
försäljningssumman på skogskontot,
dock lägst 2 000 kronor. Försäljningssumman
måste alltså uppgå till 5 000
kronor för att dessa 2 000 skall kunna
insättas på skogskontot. Jag vill bara till
kammarens ledamöter säga, att detta kan
innebära att man helt enkelt får sätta in
på skogskonto en del av sin egen arbetsinsats.
Det kan ju ligga så till att rotvärdet
kan vara av noll och intet värde -—
det kan röra sig om dåligt sortiment, såsom
klenvirke, brännved och dåliga timmersortiment,
som måste avverkas under
besvärliga förhållanden. Om rotvärdet
är noll, blir ju försäljningssumman faktiskt
en erkänsla för det arbete som utförs
av skogsägaren, och han får sålunda
rätt att sätta in en hel del av sin egen
arbetsinsats på skogskontot. Vi kan ju i
detta avseende aldrig få någon enhetlig
regel. Är det fina sortiment, som är lätttillgängliga
för avverkning, blir arbetsinsatsen
en ringa del av det totala värdet,
och rotvärdet blir så mycket större.
Därför har man fått denna schematiska
regel, som innebär att vi på skogskonto
får insätta 40 procent av värdet när det
gäller det ena sortimentet och 60 procent
när det gäller det andra.

Vad vi emellertid hela tiden velat poängtera
är att skogskontolagstiftningen
tillkommit för att åstadkomma en skatteutjämning.
Om den skattskyldiges inkomster
av skogsbruk är mycket små,
har ju detta förslag ingen betydelse när
det gäller just den skatteutjämnande effekten.
Dessa regler är ju bara till för
att jämna ut progressiviteten i beskattningen,
och har skogsägaren små inkomster
betyder 1 000 kronor mer eller mindre
en så liten förmån för vederbörande
såsom skattebetalare med den föreslagna
ändringen av reglerna, att det inte

uppväger de nackdelar som detta skulle
innebära för skattemyndigheten. Det
skulle i alla fall bli en hel del nya skriverier,
och nya blanketter skulle fyllas i.
Vi har nu ändrat om skatteskalorna så
mycket, att de små inkomsttagarna egentligen
inte får någon progressiv beskattning
längre, utan för dem gäller den
proportionella beskattningen. Om man
beskattar inkomsten det ena eller andra
året, spelar således från skatteutjämningssynpunkt
inte någon som helst
roll.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
förevarande betänkande gjorda hemställan.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 1 och
2 hemställt.

I fråga om punkten 3, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 15
punkten 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Om vissa ändringar i förordningen om allmän energiskatt

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 26.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 4 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Sundin och herr
Eriksson i Bäckmora vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 15
punkten 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin och herr
Eriksson i Bäckmora vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 27.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om vissa ändringar i förordningen om
allmän energiskatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 19, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i
förordningen om allmän energiskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 466,
av herrar Mattsson och Torsten Andersson,
samt II: 546, av herrar Nilsson i
Tvärålund och Larsson i Borrby, vari
hemställts,

att riksdagen måtte besluta om sådan
ändring i energiskatteförordningen

1) att egenproducerad kraft, som alstrades
genom förbränning av vedbränsle,
ej bleve föremål för beskattning,

2) att gränsen för borgerlig förbrukning
höjdes från 40 000 kilowattimmar
till 100 000 kilowattimmar per driftställe,
samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att energiskattens
omläggning till fast avgift per kilowatttimme
måtte bliva föremål för skyndsam
prövning i enlighet med vad i motionerna
anförts; och

II) motion II: 191, av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om ändrade grunder för
bestämning av beskattningsvärde vid uttagande
av energiskatt på detaljdistribuerad
kraft (elskatt).

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om vissa andringar i förordningen om allmän energiskatt

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 466, av
herrar Mattsson och Torsten Andersson,
samt II: 546, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Larsson i Borrhy, ävensom

2) motionen II: 191, av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundin och Eriksson i Bäckmora, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:466, av herrar
Mattsson och Torsten Andersson, samt
II: 546, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Larsson i Borrby, måtte antaga i
reservationen infört förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 14 §
1 inom. förordningen den 31 maj 1957
(nr 262) om allmän energiskatt;

II. att riksdagen måtte

a) med bifall till motionen II: 191, av
herr Eriksson i Bäckmora m. fl., och
de likalydande motionerna 1:466, av
herrar Mattsson och Torsten Andersson,
samt 11:546, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Larsson i Borrby, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om prövning
angående ändrade grunder för bestämning
av beskattningsvärdet vid uttagande
av energiskatt på detaljdistribuerad
elkraft i enlighet med vad reservanterna
anfört;

b) i anledning av de likalydande motionerna
I: 466, av herrar Mattsson och
Torsten Andersson, samt II: 546, av herrar
Nilsson i Tvärålund och Larsson i
Borrby, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om prövning rörande undantagande
från energibeskattningen av egenproducerad
elkraft, som alstrades genom
förbränning av vedbränsle, i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag vill i anledning av
bevillningsutskottets betänkande nr 19

säga några ord, trots att det gäller en
fråga, som har behandlats av tidigare
riksdagar.

Genom uppdelningen av elkraften
i s. k. borgerlig förbrukning och industriell
förbrukning har vi vid beskattningen
fått ett trappsteg, som är
synnerligen olyckligt för den mindre
och medelstora industrien. Om vi ser på
statsverkspropositionens inkomstsida beträffande
beskattningen av elkraften,
kan vi konstatera att beskattningsvärdena
för den elektrokemiska och elektrotekniska
användningen beräknas efter
ett pris av ett öre. Beskattningen blir
därigenom 0,1 öre per kilowattimme.
För övriga industrier är beskattningen
0,4 öre i medeltal. För den borgerliga
förbrukningen som gäller vid kraftuttag
upp till 40 000 kilowattimmar har
man ett beskattningsmedeltal av 1,2 öre.
Värdeskatten utgår nämligen med 7 procent
av erlagda avgifter. För uttag,
som överstiger 40 000 kilowatt, s. k.
industriell förbrukning, är skattesatsen
10 procent. Nu har en stor del av
den mindre och medelstora industrien
en årsförburkning, som ligger mellan
40 000 och 100 000 kilowatt.

I detta sammanhang måste man även
koppla in eltaxorna. För den industri
det här gäller är priset i regel över 20
öre per kilowatt. Beskattningen av den
uttagna effekten kommer därigenom att
bli mer än 2 öre per förbrukad kilowatttimme
eller mer än fem gånger så mycket
som det i statsverkspropositionen
beräknade beskattningsvärdet för industriellt
förbrukad elkraft.

Det skulle kanske vara anledning att
ytterligare beröra taxornas konstruktion
och den därmed sammanhängande
beskattningen, men jag skall bara i korthet
uppehålla mig vid utskottets uttalande
att man genom att ändra skatteskalorna
skulle rubba konkurrensföjrhållandena
inom industrien. Jag finner detta
utskottets uttalande ganska anmärkningsvärt.
När det gäller möjligheterna
för olika företagstyper att konkurrera
såväl på hemmamarknaden som på exportmarknaden,
bör det ju ligga i statsmakternas
intresse att skapa så lika för -

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Om vissa ändringar i förordningen om allmän energiskatt

utsättningar som möjligt för både den
mindre företagsamheten och alla annan
industriell verksamhet. Detta gäller inte
bara på elkraftens utan bör även gälla
på andra områden, som har betydelse
för industriens kostnader, t. ex. ränteoch
kapitalfrågornas lösning. Som det
nu är undanröjer man ju möjligheterna
för den enskilde skicklige företagaren
att konkurrera på lika villkor. Man kan
ju av utskottets resonemang på denna
punkt kunna få den uppfattningen att
man särskilt vill slå vakt om viss större
industri, då denna enligt statsverkspropositionen
bevisligen har en kraftkostnad,
som måste vara lägre än medelkostnaden
för elkraften.

Jag tror inte att storindustrien vill
motsätta sig, att en elkraftsabonnent,
som har ett årligt kraftbehov som ligger
mellan 40 000 och 100 000 kilowatt,
får elskatten sänkt med 3 procent. Jag
tror inte heller, att skattebortfallet för
statskassan blir så stort, att det icke
finns utrymme för att tillgodose denna
skatterättvisa.

I motionerna och i reservationen har
vidare tagits upp frågan om beskattningen
av egenproducerad elkraft och
särskilt påpekats att framställning av
elektrisk energi med sågverksavfall beskattas.
Motionernas yrkande om borttagandet
av skatten på denna punkt finner
jag så rimligt att utskottet utan vidare
hade bort kunna tillstyrka motionerna
i denna del. Jag anser mig inte
behöva göra några ytterligare uttalanden
utan vill med det sagda yrka bifall
till den reservation som är fogad till utskottets
betänkande och undertecknad
av herrar Sundin och Eriksson i Bäckmora.
Reservationen går ut på att riksdagen
måtte höja beskattningsgränsen
för industriell förbrukning från 40 000
till 100 000 kilowattimmar per år samt
att övriga frågor på elskattens område
måtte bli föremål för Kungl. Maj:ts
prövning och förslag.

Hen- CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet
framhåller i sitt betänkande, att i sam 4

Första kammarens protokoll 1962. Å r 10

band med att riksdagen år 1957 beslöt
uttaga särskild elskatt, prövade man ingående
efter vilket system denna skulle
uttagas. Man hade under åren 1951—
1952 haft ett annat system, men man
fann lämpligast 1957 att tillämpa det
system som nu är gällande.

Vid flera tillfällen sedan dess har
riksdagen haft möjligheter att ompröva
detta ärende med hänsyn till motioner
av samma innebörd som de nu föreliggande.
Senast vid 1961 års riksdag hade
vi att ta ställning till motioner, som i
ordalydelsen var precis likadana som
de här föreliggande. Vi fann inte då
anledning att göra någon ändring i riksdagens
tidigare beslut. Bevillningsutskottet
har nu funnit att inga nya skäl
presterats, och det är med hänsyn till
detta som utskottet jämväl i år har yrkat
avslag på föreliggande motioner.

.Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets betänkande.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Beträffande skattens
uttagande antingen som en fast enhet
eller procentuellt som det nu är vill jag
säga, att man tidigare tog ut ett öre per
kilowattimme, och det antydde ju också
utskottets talesman. Om jag inte är
felunderrättad föreslog departementschefen,
när skatten på nytt infördes, att
man skulle fortsätta med denna ettöring
i stället för att övergå till procentuell
beskattning.

Att år efter år bara åberopa att man
inte har skäl att ändra sin ståndpunkt
på grund av att man hade samma uppfattning
under fjolåret tycker jag är
skäligen klent. Om man verkligen undersökt
hur denna beskattning drabbar
olika företagsgrupper, så tror jag att
utskottet med god vilja skulle kommit
fram till att allt talar för en ändring av
elskatten.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet m. m.

jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
förevarande betänkande hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Siindin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varse] upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej— 19.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte
att främja sparandet m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 20, i anledning av väckta
motioner angående åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna 1:23,
av herr Mattsson, och II: 39, av herr Antonsson
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning och förslag till
riksdagen rörande stimulans av det personliga
sparandet i vad avsåge

1) premiering av det personliga nysparandet
av reell karaktär,

2) premiering av sparande å särskilt
sparkonto i bank eller annan penninginrättning; II)

de likalydande motionerna 1:154,
av herr Källqvist m. fl., och II: 198, av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
vari anhållits, att riksdagen måtte

a) uttala sin anslutning till det i motionerna
angivna systemet för premiering
av det enskilda sparandet, innefattande
bland annat

att skattelättnad skulle lämnas för sparbelopp,
som insattes på särskilda sparkonton
i bank eller därmed jämförlig
sparinrättning,

att premieringen skulle utgå med 10
procent av nyinsatt sparbelopp och i
motsvarande mån minska spararens statliga
inkomstskatt,

att premieringen skulle utgå för högst
1 000 kronor per år och konto,

att varje till statlig inkomstskatt skattskyldig
svensk medborgare över 16 år
skulle hava rätt att öppna sådant premiesparkonto,
dock att två äkta makar
skulle hava rätt att öppna ett sparkonto
var, även om den ena maken saknade
egen inkomst,

att premiesparkonto även skulle få
öppnas för egna barn under 16 år,
att premiering för sparinsättning skulle
kunna ske genom motsvarande lättnad
i källskatten, om överenskommelse
träffades, att arbetsgivaren ombesörjde
insättningen för den anställdes räkning,
att definitiv premiering skulle förutsätta,
att sparbelopp stått inne på konto
minst fem år,

att uttag skulle kunna ske, om spa -

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet m. ni.

raren så önskade, men att på uttaget belopp
belöpande sparpremie genom bankens
försorg då återginge till statsverket,
ifall beloppet icke stått sparat minst
fem år;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om författningsförslag på grundval av
förut angivna riktlinjer för stimulans av
enskilt sparande;

III) de likalydande motionerna I: 280,
av herr Yngve Nilsson m. fl., och II: 273,
av herr Darlin m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att företagsbeskattningskommittén
måtte få i uppdrag
att utreda och snarast framlägga förslag
om rätt till avdrag för utdelning av aktier
med viss procent av aktiekapitalet,
avdraget dock maximerat till visst belopp; IV)

de likalydande motionerna I: 336,
av herr Hagberg m. fl., och II: 412, av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
genom vidgade direktiv till allmänna
skatteberedningen måtte giva denna i
uppdrag att utreda frågan om eu successiv
avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska föreningar; 2)

att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda förslag till

a) förordning om bostadssparande;

b) förordning om utbildningssparande; c)

lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

3) att riksdagen måtte för att främja
allmänt målsparande besluta medgiva avdragsrätt
vid beskattningen för medel
som insatts å särskilt sparkonto enligt
de i motionerna angivna riktlinjerna.

Det i motionerna 1:336 och 11:412
framlagda förslaget till förordning om
bostadssparande avsåg bland annat, att
den som under något av åren från och
med 1963 till och med 1968 — alltså en
sexårsperiod — satte in pengar på ett
särskilt bostadskonto skulle få draga av

4f Första kammarens protokoll 1962. Nr

det sparade beloppet i sin deklaration.
Som högsta belopp under perioden hade
föreslagits 6 000 kronor för ensamstående
och sammanlagt 12 000 kronor
för äkta makar. Det förslag, som i nyssnämnda
motioner framlagts till förordning
om utbildningssparande, avsåg
bland annat, att den som för eget barns
räkning satte in nysparade medel på ett
utbildningskonto skulle få draga av beloppet
i sin deklaration. Maximum skulle
vara 1 200 kronor om året och sammanlagt
på utbildningskontot 18 000 kronor,
exklusive upplupna räntor. Utbildningskontot
skulle vara upprättat innan
barnet fyllt 12 år. Hade någon tagit ut
medel från utbildningskonto, borde
fortsatt skattefri avsättning icke få ske
liksom ej heller efter det barnet fyllt
20 år. De insatta medlen borde vara fria
från gåvoskatt. I det under 2 c i motionerna
1:336 och 11:412 framlagda lagförslaget
hade förordats, att det nuvarande
s. k. sparavdraget skulle höjas
med 200 respektive 400 kronor i den
mån kapitalavkastningen till motsvarande
belopp utgjorde utdelning av aktier
eller av andelar i ekonomisk förening
och vidare att en person som insatt sitt
sparkapital i jordbruk, annan fastighet
eller rörelse skulle erhålla samma skatteförmån
som om han haft inkomst av
kapital.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 23, av
hem Mattsson, och II: 39, av herr Antonsson
m. fl., om stimulans av det personliga
sparandet,

2) de likalydande motionerna I: 154,
av herr Källqvist m. fl., och II: 198, av
hem Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
om skattepremiering av enskilt sparande,

3) de likalydande motionerna I: 280,
av herr Yngve Nilsson m. fl., och II: 273,
av herr Darlin m. fl., om visst avdrag
vid beskattningen av aktier, samt

4) de likalydande motionerna 1:336,
av herr Hagberg m. fl., och II: 412, av
herr Heckscher m. fl., angående vissa
sparstimulerande åtgärder,

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet m. m.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Sundin och Vigelsbo, vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen —
med bifall till yrkandet i denna del i
motionerna I: 23, av herr Mattsson, och
II: 39, av herr Antonsson m. fl., -— måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag rörande stimulans
av det personliga sparandet i vad
avsåge premiering av det personliga nysparandet
av reell karaktär;

II) av herrar Söderquist, Stefanson,
Sundin, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo
och Christenson i Malmö, vilka ■— under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 23, av herr Mattsson,
och II: 39, av herr Antonsson m. fl.,
i denna del, samt de likalydande motionerna
1:154, av herr Källqvist m. fl.,
och II: 198, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., — ansett, att utskottet bort
tillstyrka det i sistnämnda motioner
framförda yrkandet och att utskottet således
bort under 1 och 2 hemställa, att
riksdagen i anledning av förenämnda
motioner måtte

a) uttala sin anslutning till ett system
för premiering av det enskilda sparandet,
innefattande bland annat

att skattelättnad skulle lämnas för
sparbelopp, som insattes på särskilda
sparkonton i bank eller därmed jämförlig
sparinrättning,

att premiering skulle utgå med 10 procent
av nyinsatt sparbelopp och i motsvarande
mån minska spararens statliga
inkomstskatt,

att premiering skulle utgå för högst
1 000 kronor per år och konto,

att varje till statlig inkomstskatt skattskyldig
svensk medborgare över 16 år
skulle hava rätt att öppna sådant premiesparkonto,
dock att äkta makar
skulle hava rätt att öppna ett sparkonto
var, även om den ena maken saknade
egen inkomst,

att premiesparkonto även skulle få
öppnas för egna barn under 16 år,
att premiering för sparinsättning skul -

le kunna ske genom motsvarande lättnad
i källskatten, om överenskommelse
träffades, att arbetsgivaren ombesörjde
insättningen för den anställdes räkning,

att definitiv premiering skulle förutsätta,
att sparbelopp stått inne på konto
minst fem år,

att uttag skulle kunna ske, om spararen
så önskade, men att på uttaget belopp
belöpande sparpremie genom bankens
försorg återginge till statsverket,
ifall beloppet icke innestått sparat minst
fem år;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om författningsförslag på grundval av
förut angivna riktlinjer för stimulans av
enskilt sparande;

III) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Sticrnstedt och Björkman,
vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 280,
av herr Yngve Nilsson m. fl., och II: 273,
av herr Darlin m. fl., samt de likalydande
motionerna 1:336, av herr Hagberg
m. fl., och II: 412, av herr Heckscher
m. fl., ■— ansett, att utskottet bort under
4 hemställa, att riksdagen måtte

A) antaga vid motionerna 1:336 och
11:412 fogade

a) förslag till förordning om bostadssparande,

b) förslag till förordning om utbildningssparande,
och

c) förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

B) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte för att
främja allmänt målsparande snarast förelägga
riksdagen förslag angående avdragsrätt
vid beskattningen för medel,
som insatts å särskilt sparkonto, enligt
i motionerna I: 336 och II: 412 angivna
riktlinjer; samt

C) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte genom vidgade
direktiv till allmänna skatteberedningen
giva denna i uppdrag att utreda
frågan om en successiv avveckling av
dubbelbeskattningen av aktiebolag och
ekonomiska föreningar;

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet m. m.

IV) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna 1:336, av
herr Hagberg m. fl., och II: 412, av herr
Heckscher m. fl., såvitt gällde frågan
om s. k. sparavdrag från inkomst av
jordbruksfastighet, annan fastighet eller
rörelse — ansett, att utskottet bort under
4 hemställa, att riksdagen måtte
antaga i reservationen infört förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! De problem och de förslag
som ligger till grund för det föredragna
utskottsbetänkandet är inte nya.
De har framförts i motioner vid flera
tillfällen under senare år och därför
blivit debatterade och väl kända.

Att motionärernas yrkanden hittills
inte vunnit riksdagens bifall beror inte
på att man varit oenig eller ens tveksam
om själva kärnan i det hela: att
sparandet är nödvändigt i vårt samhälle
och att åtgärder för stimulans av detta
sparande är önskvärda. Vid olika tillfällen
och i skilda sammanhang har
detta kommit till klart uttryck. Det måste
sparas, därom är man ense. Och man
bör söka stimulera folk till att spara,
inte heller om den saken är man av olika
mening. Det är om de sparstimulerande
medlen och om tidpunkten för
deras användning som man tvistar —
när man tvistar.

Från folkpartiets sida har i år liksom
vid tidigare tillfällen banksparandet och
åtgärder för stimulerande av detta motionsvis
aktualiserats. Kanske har man
därvid alldeles särskilt tänkt på »småspararna»
och önskvärdheten att få med
de många, som var för sig inte förmår
särskilt mycket men som tillsammans
kan åstadkomma verkliga stortag. Ett
sparande, som resulterar i att — som
man förr sade — »ha pengar på banken»,
vilket väl ofta alltjämt är den
högt värderade belöningen för en enskilds
sparansträngning, har ansetts
vara värd särskild uppmuntran.

Motionärerna har föreslagit ett system
för sparstimulans enligt den s. k.

sparkontoprincipen i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av tre reservanter
i sparutredningen framfört förslag.
Sparandet föreslås bli premierat genom
viss skattelättnad. Premieringen anknytes
till ett särskilt konto, vilket skall få
öppnas i banker och liknande inrättningar
av var och en till statlig inkomstskatt
skattskyldig fysisk person, som
är mantalsskriven i Sverige och som
fyllt 16 år. En och samma person skulle
ha rätt att öppna ett konto. Äkta makar
skulle dock ha rätt att öppna var sitt
konto, även om endast den ena maken
är skattskyldig för inkomst. Föräldrar
skulle vidare ha rätt att öppna
särskilt konto för egna minderåriga
barn. På det sättet skulle man nå en
enkel form för utbildningssparande.

Premieringen skulle utformas så att
skatten minskas med ett belopp som
motsvarar 10 procent av det på sparkontot
under året nyinsatta beloppet.
Nysparas på kontot t. ex. 1 000 kronor,
blir skattelättnaden 100 kronor. Högsta
sparbelopp föreslås till 1 000 kronor
per konto och år; för äkta makar tillsammans
2 000 kronor per år. Högsta
sammanlagda belopp för ett och samma
konto föreslås till 15 000 kronor exklusive
upplupen ränta.

För rätt till sparpremie skall krävas
att spararens samtliga tillgodohavanden
på bank skall ha ökat under året med
minst det belopp för vilket skattepremiering''
yrkas. Enbart överflyttning från
annat konto till ifrågavarande sparkonto
kan inte föranleda premiering. Sådan
skall vidare lämnas endast för belopp
som överstiger kontots tidigare
maximum. Genom denna kontrollregel
hindras att systemet efter en inledande
5-årsperiod kan bli »självförsörjande»
och medge sparpremiering vid alternerande
uttag och insättning vartannat år.
Innebörden av regeln är att premier erhålles
endast en gång för på sparkonto
insatt belopp. För att inte inkräkta på
de kommunala skatteintäkterna föreslås
vidare att premieringen knytes till den
statliga inkomstskatten. Av den anledningen
anses en premiering motsvarande
10 procent, vilket är den statliga

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet m. m.

marginalskatten i botten, inte vara för
hög.

Utskottet avstyrker motionsförslaget
med hänvisning bland annat till att
frågan om premiering av nysparande
varit föremål för överväganden av sparntredningen.
Dennas majoritet avstyrkte
införandet av sparkontometoden som
sparstimulerande åtgärd under det att
en minoritet tillstyrkte. Motionärer och
några reservanter i bevillningsutskottet
delar minoritetens uppfattning och menar
att sparkontometodens användning
skulle verksamt stimulera småsparan(let
— banksparandet.

I reservation II av mig m. fl. till det
utskottsbetänkande vi nu behandlar föreslås
därför att riksdagen i anledning
av motionerna 1:154 och 11:198 samt
motionerna I: 23 och II: 39, i vilka sistnämnda
motioner från centerpartiets
sida framföres liknande förslag som i
de nyssnämnda folkpartimotionerna,
måtte uttala sin anslutning till ett system
för premiering av det enskilda sparandet,
vilket alltså skulle innefatta
bl. a. att skattelättnad lämnas för sparbelopp
som insättes på särskilda sparkonton
i bank eller därmed jämförlig
sparinrättning, att premiering skulle utgå
med 10 procent av nyinsatt sparbelopp
och i motsvarande mån minska
spararens statliga inkomstskatt, att premiering
skulle utgå för högst 1 000 kronor
för år och konto, att premiering
för sparinsättning skulle kunna ske genom
motsvarande lättnad i källskatten,
om överenskommelse träffas att arbetsgivaren
ombesörjer insättning för den
anställdes räkning, att definitiv premiering
skulle förutsätta att sparbelopp
stått inne på konto minst fem år och att
uttag skulle kunna ske, om spararen så
önskar, men att på uttaget belopp belöpande
sparpremier återgår till statsverket
ifall beloppet inte innestått sparat
minst fem år.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! För mig framstår frågan
om sparandet främst som en samhälls -

ekonomisk fråga och därtill som en central
sådan fråga. Ett ökat sparande behövs
av många skäl. I motsats till den
föregående ärade talaren tror jag att olika
meningar, eller i varje fall olika meningsnyanser,
föreligger om graden av
sparandebehovet, enkannerligen behovet
av ökat frivilligt sparande. Från vårt håll
lägger man större vikt vid frivilligt personligt
sparande och sätter mindre lit
till statligt tvångssparande.

Frågan om sparandet tas upp av stabiliseringsutredningen
i dess nyligen
publicerade betänkande. Där påyrkas att
man synes böra sikta på en något snabbare
tillväxt av nationalprodukten än
hittills under efterkrigstiden. Det understrykes
att härför erfordras en ökning av
investeringarna i samhället och följaktligen
— för att den samhällsekonomiska
balansen skall kunna bevaras — även en
ökning av summan av hushållens, företagens
och det offentligas planerade sparande
så att det blir av samma storlek
som den önskvärda investeringsnivån.
Det är att märka att Sverige varken beträffande
spartakten eller storleken av
investeringarnas andel av det samlade
produktionsresultat befinner sig i någon
särklass. Vi ligger efter både Norge,
Västtyskland och Nederländerna.

Sparandet inom de enskilda hushållen
svarar för ungefär två femtedelar av
de totala nettoinvesteringarna. Det är
alltså en mycket stor andel av det totala
sparandet som vilar på hushållssparande!
och det personliga sparandet. Det
är angeläget att denna andel kan hållas
och till och med ökas eftersom företagens
möjligheter till självfinansiering uppenbarligen
har minskats.

Kungsvägen till ett ökat personligt sparande
går utan tvekan över full sysselsättning
och fast penningvärde. Icke
minst är jag angelägen om att trycka på
det fasta penningvärdets betydelse i detta
sammanhang. Ett fast penningvärde
är bästa tänkbara sparstimulans. Spararna
måste finna sig ha någorlunda
trygghet för att de inte genom en fortsatt
penningförsämring mer eller mindre
går förlustiga frukterna av sitt sparande.
Dessvärre har spararna anledning till

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet m. m.

misstro beträffande statsmakternas vilja
och förmåga att sörja för penningvärdets
stabilitet. Spararnas erfarenheter
har som bekant i denna del i det förflutna
icke varit uteslutande goda, även
om situationen i denna del kanske på
senare tid något förbättrats. Men på
grund av dessa erfarenheter är det dubbelt
angeläget att särskilt det mot penningvärdeförsämring
oskyddade sparandet
blir föremål för statsmakternas omvårdnad.
Man skall kanske inte överskatta
värdet på kort sikt av en del av de
sparstimulerande åtgärder som det här
är fråga om, men de kan dock väntas
skola ge positiv effekt framför allt på
längre sikt.

Med tillfredsställelse, herr talman, må
konstateras, att kreditinstituten nyligen
genom en förhöjd ränta på mera långfristiga
insättningar gjort sitt till för att
uppmuntra sådant sparande och att riksbanken
gett sin sanktion härtill.

Bevillningsutskottet redovisar den ökning
av sparandet som enligt nationalbudgeten
de senaste åren skett i hushållens
sparande. Efter en nedgång år 1959
till 1 640 miljoner kronor har det uppgått
till 2 990 miljoner kronor år 1960
och 3 480 miljoner kronor år 1961. I dessa
siffror ingår icke försäkringssparandet,
som emellertid stigit något mindre
än övrigt sparande; det rör sig om cirka
25 procent av den totala långfristiga inlåningen
med ungefär 12 miljarder.

Jag vill inte tolka utskottets skrivning
på så sätt att utskottet skulle mena att
det nuvarande sparandet är tillräckligt.
Utskottet är platoniskt välvilligt i form
men tyvärr helt negativt i sak. Utskottets
majoritet går emot en direkt premiering
av sparandet skattevägen över huvud taget.

Ett uttryck för att det totala sparandet
och framför allt det långfristiga sparandet
icke är tillräckligt och att behov
föreligger av ett ökat sparande är den
prioritet som i fråga om utlåningen alltjämt
tillämpas för allmänna investeringar
och bostadsbyggandet.

Herr talman! Jag skall inte gå närmare
in på karaktären av de speciella sparstimulerande
åtgärder som kan komma

i fråga i form av bestämmelser om skattefria
avsättningar till vissa sparkonton
— de är gamla bekanta och har också
närmare skildrats av den föregående ärade
talaren. Jag skall inte heller uppehålla
mig vid den betydelse som dubbelbeskattningens
slopande i fråga om aktiebolagens
vinster skulle få för sparandet
och kapitalbildningen. Jag inskränker
mig till att i dessa delar hänvisa till
respektive motioner och till reservation
III av herr Yngve Nilsson m. fl., till vilken
jag yrkar bifall.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Inledningsvis vill jag genom
att yrka bifall till reservation II understryka
vad herr Söderquist nyss har
sagt.

Som vanligt brukar vara har det vid
denna frågas behandling även denna
gång framförts väsentliga synpunkter om
vilka både majoriteten och reservanterna
i utskottet är eniga. Det råder alltså stor
enighet om sparandets nödvändighet i
allmänhet och om nysparandets betydelse
i synnerhet.

När man kommer över till frågan på
vilket sätt sparandet skall ökas, går emellertid
meningarna delvis isär. Utskottsmajoriteten
hävdar, att åtgärder i form
av lönsparande, som i dagarna startas,
och ungdomens lönsparande — alltså ett
sparande av lotterikaraktär — plus möjlighet
till högre inlåningsränta för medel
som binds under en längre tid är tillräckliga.
Majoriteten erinrar dessutom
om att det s. k. sparavdraget och försäkringsavdraget
har höjts.

Inom centerpartiet anser vi att mer av
sparstimulerande åtgärder måste vidtas
för att speciellt nysparandet skall främjas.
I reservation II föreslår sålunda centerpartiet
och folkpartiet åtgärder som
är värda att pröva.

I reservation I föreslår centerpartiet
vidare en utredning angående sparande
av reell karaktär. Med enbart premierande
av nysparande i bank och med det
lotterisparande, som jag här tidigare har
talat om, blir de som sparar i egen rörelse,
jordbruk eller annan fastighet mer

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet m. m.

eller mindre satta på undantag. I motionerna
1:23 och 11:39 har angivits riktlinjer
för sparande av reell karaktär, vilka
kan vara grundläggande för den begärda
utredningen. På grund av att motionerna
tidigare har behandlats här i
riksdagen behöver jag inte mera utförligt
gå in på vad som föreslås i motionerna.

I reservation IV föreslås att det s. k.
sparavdraget skall gälla även inkomst
från jordbruksfastighet, annan fastighet
eller rörelse. Även om det s. k. schablonsparavdraget
inte är av sådan art, att det
med nuvarande utformning i tillräcklig
utsträckning gynnar nysparandet, måste
det väl av rättviseskäl vara riktigt att
även kapital som är bundet i reella objekt
får utnyttjas för det s. k. sparavdraget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I, II och IV.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det förefinns tydligen,
det visar en blick ut över kammaren,
inget större intresse bland kammarens
ledamöter för att lyssna på den här debatten,
och jag kan delvis förstå det förhållandet.
Vi har diskuterat dessa frågor
under många år, och de framställningar
som görs är upprepningar av
gamla ting med litet variationer. Vi behöver
inte i riksdagen diskutera behovet
av att sparandet ökas — därom är vi
alla ense — utan det är metoderna att
öka och stimulera sparandet som vi diskuterar,
och jag menar att det på den
punkten inte har kommit fram så värst
mycket nytt.

Det som har hänt sedan vi sist diskuterade
dessa saker är att vi har fått ett
allmänt lönsparande. Jag vill vitsorda
att jag för min personliga del tror att det
kan ligga åtskilligt av värde i denna
sparform. Jag hade på sin tid att göra
med ungdomens lönsparande, och jag
fann det vara en mycket intressant uppgift.
Ungdomens lönsparande har lett till
betydande framgångar. Detta ungdomssparande
har sin betydelse från rent
samhällsekonomiska synpunkter, men

jag vill nog tro att det mest positiva i
den verksamheten ligger i att självständiga
och medvetna unga medborgare,
som vill stå på egna ben och slå sig
fram i livet, kan med hjälp av ett sparkapital
förbereda sig för framtiden.

När dessa motioner nu återkommer är
det klart att man inte kan ge sig till att
i detalj diskutera de olika förslagen; det
skulle nytta föga. För en del år sedan
hävdade många att det samlade sparandet
skulle komma att minska i takt med
att den sociala tryggheten ökar. Vid det
här laget vet vi — och man erkänner det
nu så smått från alla håll —• att den mest
betydande sociala reformen i vårt land,
nämligen genomförandet av den allmänna
pensionsförsäkringen, inte ledde till
en minskning i sparandet, något som
man på vissa håll mycket bestämt ansåg
skulle bli fallet. Från majoritetens sida
erkänner vi att den ökade sociala tryggheten
kan påverka det enskilda sparandet,
men vi konstaterar med tillfredsställelse
— och står fast i utskottets yttrande
— att sparandet har ökat under senare
år. Det erkännes att de siffrorna —
som inte innefattar försäkringssparandet
— är riktiga. Men även försäkringssparandet
har noterat framgångar, inte
minst därför att vi gett försäkringsbolagen
ett vapen i propagandan genom höjningen
av det s. k. försäkringsavdraget.
I försäkringsackvisitionen är det naturligtvis
tacknämligt att kunna säga: »Staten
betalar en del av premierna — skynda
er att ta försäkringar.» Riksdagen har
varit medveten om att beslutet skulle
komma att utnyttjas på detta sätt, och
jag har ingen invändning på den punkten.
Min avsikt har endast varit att framhålla
att om alla sparformer skall uppmuntras
genom stimulerande åtgärder av
det allmänna, så måste man nog räkna
med att registret kan bli ganska brett.

Jag har premiesparandet i livligt minne.
Det innebar knappast någon fördel
för samhället eftersom det inte torde ha
resulterat i någon nämnvärd ökning av
vad reservanterna kallar nysparande.
Sparpremierna blev till fördel för många
enskilda i så måtto att väldiga belopp
i form av premier betalades ut från stats -

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet m. m.

kassan och kom enskilda till godo. När
det gäller nysparande tror jag dock att
premiesparandet totalt misslyckades,
trots att sparpremierna var mycket höga.

Jag tror att man är inne på en mycket
tvivelaktig metod när man vill premiera
sparandet genom skattelättnader. Det är
inte alltför länge sedan en statlig institution
konstruerade ett statslån på sådant
sätt att personer med stora inkomster
och hög progressiv beskattning fick
ett direkt intresse av att placera pengar
i detta lån. Resultatet, herr talman, blev
inte något nysparande. Man flyttade bara
över pengar och placerade dem på
annat sätt. Staten fick ge ut en vacker
slant för detta försök. Naturligtvis kom
åtgärden enskilda till godo, men något
allmänt ökat sparande ledde den inte till.

Eu annan fråga gäller vilka grupper
av sparare man skall gynna. Om vi räknar
med nuvarande ränteläge, omkring
5 procent, så innebär det nuvarande
sparavdraget skattefrihet för ett belopp
av 16 000 kronor; man slipper betala
skatt för avkastningen av ett så stort kapital.
Det är klart att man kan säga att
det beloppet är alldeles för litet och att
vi måste gå högre upp.

Statistiken är väl inte särskilt förnämlig
när det gäller detaljerna i sparandet,
men vi får ju ta hänsyn till de uppgifter
som finns.

Hur verkar då sparandet inom den
grupp av medborgare, som kommer med
i den statistik som avser den statliga
förmögenhetsskatten? Utvecklingen har
under de senaste åren visat en ständig
ökning av antalet förmögenheter, som
blir föremål för förmögenhetsbeskattning.
Antalet förmögenheter — alltså de
som ligger över 80 000 kronor och som
kommer med i statistiken — har från år
1955 till år 1959 ökat från ungefär 99 000
till 168 000 enheter. Beträffande det totala
beloppet vet vi att det också har
skett en mycket markerad ökning. Således
har under de två sista åren ökningen
varit ungefär 1,2 miljarder kronor. Det
är ju rätt aktningsvärda belopp; inte heller
härvidlag kan man alltså säga att
sparandet inte ökar. Jag tror tvärtom att
det ökar, men det vore önskvärt att det

ökade ännu mer. Jag håller med herr Jacobsson
i Malmö när han säger att vi
måste investera i ökat tempo. Förutsättningen
för att öka investeringarna är ett
ökat sparande, om vi inte skall få en inflation,
och det vill vi inte ha.

Nu såg jag till min stora överraskning
härom dagen att en framstående man
från Svenska arbetsgivareföreningen hade
uttalat att man kanske sparar alltför
mycket. Han avsåg ATP-fonderna, som
efter vad han angav skulle komma att
stiga till 30 miljarder kronor år 1970,
och han tyckte att det blev en alltför stor
maktkoncentration. Jag hade på sin tid
en del att göra med pensionsreformen,
och det sades ofta att det inte går att
vältra över bördorna på framtida generationer
utan att varje generation skall
betala sitt ålderdomsskydd. För en person
som har hört detta många gånger
förefaller det egendomligt att man anmärker
på fondbildningens storlek, ty
om beräkningarna är riktiga skulle alltså
den nuvarande generationen spara
alldeles för mycket. Jag kan inte finna
något fel i att vi får detta ökade sparande,
låt vara att det är ett institutionellt
sparande, därför att det ju möjliggör
för oss att öka våra investeringar.
Att avstå från konsumtion är att spara.
Sparandets funktion är att skaffa nyttigheter
av varjehanda slag.

Utskottets majoritet har, som jag tidigare
antytt, sagt att man får granska noga
när man vill vidta åtgärder för att premiera
och stimulera ett ökat sparande.
En utredning har nyligen undersökt dessa
ting, och den har kommit fram till
slutsatser som i allt väsentligt överensstämmer
med de åsikter som bevillningsutskottets
majoritet tidigare har hävdat
och som utskottet även nu hävdar.

Jag vill gärna tro att det är en god
vilja från motionärernas sida när de
framför sina speciella yrkanden. Vi som
företräder en annan uppfattning hyser
emellertid den meningen att den ekonomiska
politiken skall skötas så att vi
uppmuntrar enskilda att spara. Vi tror
emellertid på de åtgärder som är vidtagna
och har också en positiv inställning
till nya åtgärder, liknande dem som

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet in. m.

gjorts för ett allmänt lönsparande. När
det gäller önskemålet att öka sparandet
är vi således ense, men när det gäller
metoderna att försöka ytterligare stimulera
sparandet genom skattesänkningar
och premieringar av varjehanda slag har
vi delade meningar, och det kommer till
uttryck i utskottets betänkande.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen yttrade,
att i anledning av de därunder
framkomna yrkandena propositioner rörande
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan komme att
framställas först särskilt beträffande
punkten 1, i vad avsåge personligt nysparande
av reell karaktär, därefter särskilt
angående punkterna 1 och 2, i vad
anginge stimulans av enskilt sparande
på grundval av riktlinjer i reservationen
II, vidare särskilt i fråga om punkten
4, i vad gällde s. k. sparavdrag från
inkomst av jordbruksfastighet, annan
fastighet eller rörelse, ytterligare särskilt
rörande punkten 4, i vad den ej
förut avgjorts, samt slutligen särskilt avseende
utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om punkten 1, i vad avsåge
personligt nysparande av reell karaktär,
fortsatte herr förste vice talmannen, hade
yrkats, dels bifall till vad utskottet
härutinnan hemställt, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herrar Sundin och Vigelsbo vid
betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 20

punkten 1, i vad avser personligt nysparande
av reell karaktär, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Sundin och
Vigelsbo vid betänkandet avgivna, med
I betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej —17.

Därjämte hade 31 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande punkterna l och 2, i vad
anginge stimulans av enskilt sparande
på grundval av riktlinjer i den av herr
Söderquist m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen, gjorde herr förste vice
talmannen propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i nämnda reservation; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 20
punkterna 1 och 2, i vad de avser stimulans
av enskilt sparande på grundval
av riktlinjer i den av herr Söder -

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet m. m.

quist m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i nämnda reservation av herr
Söderquist m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej —59.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten 4, i vad gällde s. k.
sparavdrag från inkomst av jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse,
gjorde herr förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan, samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i dels den
av herrar Sundin och Vigelsbo vid betänkandet
avgivna, med IV betecknade
reservationen, och dels den av herr
Yngve Nilsson m. fl. anförda reservationen,
punkten A c, i motsvarande del;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
20 punkten 4, i vad avser s. k. sparavdrag
från inkomst av jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i dels den av herrar Sundin
och Vigelsbo vid betänkandet avgivna,
med IV betecknade reservationen, och
dels den av herr Yngve Nilsson m. fl.
anförda reservationen, punkten A c, i
motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 42.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
enligt de yrkanden, som framställts
angående punkten 4, i vad den ej
förut avgjorts, propositioner, dels på bifall
till vad utskottet hemställt, dels ock
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen,
såvitt nu vore i fråga.

Härpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden;
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
20 punkten 4, i vad den ej förut avgjorts,
röstar

Ja;

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om genomförande av fyrtio timmars arbetsvecka senast år 1967

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen,
såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 22.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 21, i anledning
av väckt motion om undantagande
av alkoholhaltiga drycker från
rätten till avdrag vid beskattningen för
representationskostnader, bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion om översyn av
reglerna för samhällets stöd åt ensamstående
barnförsörjare, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om genomförande av fyrtio timmars
arbetsvecka senast år 1967

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner om utredning för genomförande
av fyrtio timmars arbetsvecka senast
år 1967.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 26
i första kammaren av herrar Lager och
öhman samt nr 284 i andra kammaren
av herrar Hagberg och Holmberg.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära
skyndsam utredning angående sådan förändring
av arbetstidslagstiftningen, att
övergång till 40-timmars arbetsvecka
vore genomförd senast år 1967.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:26 och II:
284, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Ingen kan med fog beskylla
våra statsmakter för att ha handlat
överilat och alltför snabbt när det
gäller lönearbetarnas arbetstidsfrågor.

År 1889 reste arbetarna kravet på åtta
timmars arbetsdag. Först år 1919 kunde
riksdagen samla sig till att godkänna
det kravet som då genom avtal mellan
parterna redan var förverkligat inom
vissa yrken. Beslutet år 1919 skulle kanske
heller inte ha tillkommit då, om
inte ett bestämt tryck hade utövats på
statsmakterna genom de revolutionära
strömningar i Europa som kännetecknade
den tiden.

Sedan gick det närmare 40 år innan
någonting inträffade på detta område.
Först i slutet på 1940-talet tillsattes en
utredning för att — som det heter —
verkställa en översyn av arbetstidslagstiftningen.
Den utredningen tog god tid
på sig. Efter sju år var den färdig med
sin rapport. De sju årens grubblerier och
undersökningar hade fört fram till att
vissa kategorier med särskilt påfrestande
och hälsofarligt arbete skulle kunna
få arbetstiden nedsatt men att det i övrigt
skulle förbli vid det gamla. Kraven
från de löneanställda på en förkortad
arbetstid var emellertid så starka
att en ny utredning — mindre konservativ
än den tidigare —- måste tillsättas.

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Om genomförande av fyrtio timmars arbetsvecka senast år 1967

Den nya utredningen arbetade snabbt
och var redan efter ett par år färdig
med ett förslag'' att genomföra en allmän
förkortning av arbetstiden från 48
till 45 timmar i veckan. Denna förkortning
beslöts också vid 1957 års riksdag
och genomfördes successivt under åren
1958, 1959 och 1960.

Naturligtvis fanns det på sina håll
starka betänkligheter mot denna arbetstidsförkortning.
Man fruktade att den
skulle inverka menligt på produktionen,
som befarades sjunka, trots att man visste
att den lagstadgade åttatimmardagen
40 är tidigare inte medfört någon sänkning
av produktionen.

När den lagstadgade arbetstiden reducerades
i slutet av 1950-talet, uttalades
från regeringens sida att man borde
sätta som mål att få arbetstiden nedsatt
till 40 timmar i veckan. Denna målsättning
låg såvitt jag förstår också helt
i linje med tidens krav. I flera länder
med ungefär samma grad av industrialisering
som vårt land är arbetstiden sedan
länge kortare än 45 timmar i veckan.
På en del håll är målsättningen att
under 1960-talet uppnå en reducering
av arbetstiden till 36 timmar i veckan.
Nyligen såg jag i en tidning, att en viss
arbetargrupp i Förenta staterna genomdrivit
en nedsättning av sin arbetstid
till 30 timmar i veckan. Regeringens
målsättning är således vare sig orealistisk
eller överdrivet banbrytande,
snarare tvärtom. Den är försiktig, mycket
försiktig. Regeringen hade kanske
också svårt att komma ifrån att uppställa
ett sådant mål. För två år sedan
beslutade nämligen internationella arbetsorganisationen
att rekommendera
de anslutna staterna att stegvis införa
40 timmars arbetsvecka. De svenska ombuden
vid konferensen röstade för denna
rekommendation.

Vid den tidpunkt då regering och
riksdag uppställde 40-timmarsveckan
som mål gjordes också en reservation.
Man ville avvakta erfarenheterna från
förkortningen av arbetsveckan till 45
timmar. Jag förmodar, att det främst var
erfarenheterna av hur den förkortade
arbetstiden skulle komma att inverka på

.1 Första kammarens protokoll 1962. Yr JO

de! totala produktionsresultatet som intresserade.

Nu har 45-timmarsveckan tillämpats
under två år, 1960 och 1961. Resultaten
kan avläses i statistiken. Vad säger
oss då denna? Jo, statistiken säger oss
kort och gott att produktionsökningen,
som under den senare hälften av 1950-talet genomsnittligt uppgick till 3,5 procent
årligen, har utgjort 4,5 procent
från 1900 till 1961 —- den tid då 45-timmarsveckan tillämpades. Arbetstidsförkortningen
har således inte medfört
en nedgång i produktionen. Jag vill inte
påstå att det är arbetstidsförkortningen
som medfört stegringen, men den har i
varje fall inte hindrat en sådan stegring.

Under senaste år har vi kunnat iakttaga
en allmän tendens att göra lördagarna
arbetsfria. Detta medför en förlängning
av arbetstiden under veckans
övriga arbetsdagar. Ju fler fria lördagar
under året, desto längre blir arbetstiden
de andra fem veckodagarna, eftersom
den arbetstid som faller bort på
lördagen måste arbetas in under de
andra dagarna. Denna förlängda arbetsdag
är inte bra. Med det tempo som nu
hålles på de flesta ställen inom produktionslivet
är en arbetsdag på nio timmar
alldeles för påfrestande. Räknar
man in matraster, måste arbetarna vistas
på arbetsplatsen upp till tio timmar
om dagen. Till detta kommer de långa
och ofta mycket tröttsamma resorna till
och från arbetsplatsen. Det är inte bara
i storstäderna som dessa resor är påfrestande.
Också ute i landsbygden är
det ingalunda ovanligt med resor på tio,
tjugu, trettio kilometer och mer från
hemmet till arbetsplatsen. Dessa resor
stjäl ytterligare en, två kanske tre timmar
av arbetarens dag, och sedan blir
det inte mycket över till något annat
än personlig hygien och sömn. Genom
den långa arbetstiden och restiden spärras
möjligheterna för många att delta
i föreningsliv och sköta allmänna värv,
vilket blir till skada för föreningslivet
och det allmänna.

Jag har svårt att förstå att man, med
de erfarenheter som redan finns av ef -

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om genomförande av fyrtio timmars arbetsvecka senast år 1967

fekten av arbetstidsförkortning, skall
behöva gå fram så försiktigt och så långsamt
på arbetstidsförkortningens väg.
Alla de erfarenheter som vunnits talar
ju för en nedsättning av arbetstiden.
Varför skall man då dröja ytterligare
och hålla våld land bland de mest efterblivna
i detta hänseende?

Utskottet säger att riksdagen senast
föregående år hade till behandling en
motion med samma yrkande som vi
har och avslog detta. Utskottet säger
vidare, att ingenting inträffat sedan
dess »varigenom förutsättningar tillskapats
för ett genomförande av den av
motionärerna föreslagna reformen».
Men, herr talman, detta stämmer inte.
Om ingenting annat inträffat, har ju i
varje fall ett år gått sedan detta förslag
senast avslogs av riksdagen, och
detta år har dock gett vissa — enligt
min mening mycket upplysande — erfarenheter
av arbetstidsförkortningens
effekt på produktionen. Jag skulle vilja
fråga utskottets talesmän, om de har
någon uppfattning om hur många års
erfarenhet av 45-timmarsveckan som
behöver samlas, innan ytterligare ett
steg på vägen mot regeringens och riksdagens
uttalade målsättning kan tas.
Skall de tidsintervaller som ligger mellan
1889 och 1919 respektive mellan
1919 och 1957 vara normgivande, då får
vi vänta ett gott stycke in på nästa sekel,
innan det tas ett nytt initiativ till
förkortning av arbetstiden. Jag hoppas
att dessa långa intervaller mellan reformer
på detta område inte skall gälla
också för framtiden. Jag är övertygad
om att de svenska arbetarna och andra
anställda inte kommer att låta nöja sig
med ett sådant tempo.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till vår motion.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Lager är ju relativt
ny i kammaren och har följaktligen
inte varit med om de debatter som förts
både i denna fråga och i andra frågor,
som man från kommunistiskt håll betraktat
som livsviktiga för arbetarklas -

sen. Jag håller med honom om att det
gick ganska lång tid från åttatimmarsdagens
genomförande fram till den ytterligare
arbetstidsförkortning som har
lagfästs. Men man kan inte bortse ifrån
att vi under den perioden hade svåra
kriser under 1920-talet och 1930-talet,
och sedan kom andra världskriget. Detta
till trots har ju vidtagits åtgärder som
har samma effekt som en arbetstidsförkortning.
Under perioden genomfördes
nämligen tre veckors semester, vilket
väl i stort sett motsvarar en arbetstidsförkortning
med ungefär tre timmar i
veckan.

Under 1930-talet ställdes starka krav,
bl. a. från fackföreningsinternationalens
sida, på att man skulle genomföra en
arbetstidsförkortning ned till 40-timmarsvecka.
Man trodde inte att den
kunde genomföras med tillgodoseende
av det krav som arbetarna i regel ställer
när det är fråga om arbetstidsförkortning,
nämligen bibehållen realinkomst,
men detta till trots ställde man
detta krav mycket starkt, i det man förmenade
att en arbetstidsförkortning
skulle ge möjlighet att föra in fler människor
i produktionen och att man därigenom
skulle motverka den stora arbetslösheten.
Jag tror att vi även på arbetarhåll
så småningom blivit på det
klara med att om något skall vidtagas
i denna riktning, skall man inte göra
det när det är depression och arbetslöshet,
ty förmodligen kommer sådana
åtgärder då att verka i rakt motsatt
riktning och försvåra möjligheterna att
få ett fast underlag för reformens fortbestånd.

Jag tror att man har gjort sådana erfarenheter
i Frankrike, där man på
1930-talet genomförde 40-timmarsveclca
och fick uppleva ett allmänt sabotage —
höll jag på att säga fastän det kanske är
ett alltför starkt uttryck — från andra
håll än dem som stod bakom folkfronten.
Detta motstånd mot arbetstidsförkortningen
kunde göra sig gällande just
emedan de naturliga förutsättningarna
för denna icke förelåg.

Nu har vi i Sverige äntligen genomfört
en förkortning från 48 till 45 tim -

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Om genomförande av fyrtio timmars arbetsvecka senast år 1967

mar, vilken som herr Lager påpekade
är effektiv från och med 1960. Från
fackligt håll och från det socialdemokratiska
partiets sida har man aktualiserat
frågan om en ytterligare utökning
av semestern från tre till fyra veckor.
Jag tror t. o. m. att det i olika sammanhang
sagts alt eu sådan förkortning bör
kunna genomföras redan före det andrakammarval
som skall äga rum 1964.
Om denna tanke förverkligas innebär
det en arbetstidsförkortning med cirka
en timme i veckan. Vidare finns det
ett önskemål från arbetarna, att arbetstidsförkortningen
skall genomföras inte
bara med bibehållen reell arbetsinkomst
utan också med tanke på att man inte
skall bryta den möjlighet till fortsatt
stegring av realinkomsten som visat
sig vara för handen under ett flertal år.
Den dag då frågan om en ytterligare arbetstidsförkortning
blir verkligt reell
och har ett starkt underlag i de fackliga
organisationerna, väntar jag mig att vi
skall få kännedom om det kravet på ett
annat sätt än genom en enskild motion
i riksdagen. Nog borde väl våra organisationer
som är så starka, kanske de
starkaste i världen, kunna låta oss förstå
när tiden är inne att på allvar pröva
frågan om en ytterligare arbetstidsförkortning.
Partiet och fackföreningsrörelsen
är fullt medvetna om att detta
är något som kommer, men det får inte
komma förrän tiden är mogen. Genomför
man denna åtgärd för tidigt riskerar
man ett bakslag, och det kan betyda en
försening av den verkliga vinsten av de
åtgärder som herr Lager efterlyser och
som är markerade i motionen. Utskottet
har för sin del kommit fram till att vi
ännu inte är i en sådan situation att vi
på allvar kan aktualisera frågan om en
ytterligare arbetstidsförkortning. Men
den tid kommer alldeles säkert, då åtgärden
är både riktig och motiverad.

Jag hemställer om bifall till utskottets
hemställan.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ocli arbetsdagen med många
ord. Jag vill bara säga att jag nog tror

att även om det bara är fråga om en
enskild motion i riksdagen, uttrycker
den en ganska bred opinion i arbetarkretsar.
Det är möjligt att den inte har
nått fram till de fackliga centralorganisationernas
ledningar — det kan jag
inte uttala mig om — och att detta beror
på att man i dessa centrala instanser
inte iir tillräckligt lyhörd för en sådan
sak eller att opinionen tagit sig alltför
svaga uttryck — jag vill inte fälla
något omdöme därvidlag. Men att opinionen
finns är ställt utom varje tvivel.
Jag menar också att fyraveckorssemestern,
som är annonserad att genomföras
år 1964, inte bör inkräkta på en arbetstidsförkortning
av det slag vi tagit upp
i motionen och som jag här nämnt.

Det är väl inte riktigt att väga frågan
om arbetstidsförkortning enbart emot
vad som förekommit tidigare; den bör
väl också ses i förbindelse med den
produktivitet som råder inom samhället
och med den produktionsökning som
åstadkommes varje år. Produktionsökningen
avtar ju inte i tempo utan det
är tvärtom så — om vi skall tro vad
som framgår av statistiken — att en
viss ökning av tempot också i produktionsökningen
kan förväntas efter det
att en arbetstidsförkortning genomförts.

Jag sade förut att jag inte är säker
på att det är arbetstidsförkortningens
förtjänst att denna stegring i produktionstempo
bär åstadkommits, men den
har i varje fall inte heller lagt något
hinder i vägen för en sådan ökning.

Om jag fattade herr förste vice talmannen
rätt, menade han att en arbetstidsförkortning
inte borde genomföras
i tider av depression och kriser utan i
tider av goda konjunkturer. Vi har ju
här i landet goda konjunkturer, och så
vitt jag förstår bedöms dessa goda konjunkturer
både från regeringens sida
och från Landsorganisationens sida bli
ganska varaktiga.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har inte något ytterligare
i sakfrågan att anföra. Jag vill ba -

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Ang. rabatter för folkpensionärer m. fl. vid resor på statens järnvägars och post

verkets busslinjer

ra erinra herr Lager om att man fortfarande
i mycket stor utsträckning tilllämpar
övertid i produktionen för att
klara sådant som man gärna vill klara.
Det är ju ändå ett uttryck för att det råder
brist på arbetskraft. Eljest tillgrep
man väl inte övertid, som inte uppskattas
som någon lämplig form för att kompensera
en arbetstidsförkortning. Vi har
för dagen över 100 000 utländska arbetare
på den svenska arbetsmarknaden.
Det är väl också ett uttryck för att vi
har det knappt om arbetskraft. Jag
skulle tro att både användningen av
denna arbetskraft och den övertid som
uttagits medverkat till att vi kunnat hålla
en så relativt liög konjunktur och
kunnat få en så hög standard i samhället
som vi för närvarande har. Vi har
kunnat hävda vår ställning på världsmarknaden
när det gäller både export
och import. Jag skulle tro att det är
många faktorer som man inte kan begära
skall redovisas i vare sig en motion
eller ett utskottsutlåtande. Men jag tror,
herr talman, att om det funnits någon
starkare opinion för omedelbara åtgärder,
syftande till en ytterligare förkortning
av arbetstiden, skulle vi ha fått
kännedom om den opinionen även på
ett annat sätt än genom en enskild motion.
Jag vill särskilt erinra om att vi
fått en sådan kännedom när det gäller
fyraveckorssemestern. Den har varit aktualiserad
i ett uttalande, jag tror även
i ett kongressuttalande, som Landsorganisationen
gjorde föregående år, men
den har även aktualiserats i ett uttalande
av Landsorganisationens ordförande,
och jag tror att också partiordföranden
sedermera uttalat sig i samma riktning,
nämligen att det är lämpligt att överväga
huruvida inte en sådan reform
kan genomföras och är helt motiverad.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag är också på det klara
med att det är ganska komplicerade
frågor man här stöter på. Men av vår
motion framgår det ju att det inte bör
vara alltför svårt att summera de ut -

redningar som gjordes i slutet av 1940-talet och under 1950-talet och de erfarenheter
som föreligger av den förkortade
arbetsveckan under de senaste två
åren och lägga detta till grund för ett
beslut.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av väckta motioner om ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen för kostnad
för sjukgymnastik eller därmed
jämförlig behandling, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§
vattenlagen, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. rabatter för folkpensionärer m. fl.
vid resor på statens järnvägars och postverkets
busslinjer

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
väckta motioner angående rabatter för
folkpensionärer m. fl. vid resor på statens
järnvägars och postverkets busslinjer,
om utvidgning av statens järnvägars
rabatter för folkpensionärer och om rabatterade
järnvägsresor för invalidpensionärer
m. fl.

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Ang. rabatter för folkpensionarer m. fl. vid resor pa statens iarnvagars och post -

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande inom riksdagen
väckta, av utskottet till behandling i ett
sammanhang upptagna motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:4 av
herr Peterson, Eric, och herr Nyman,
samt II: 5, av herr Carlsson i Huskvarna
in. fl.;

2) en inom andra kammaren väckt
motion II: 23, av fröken Karlsson m. fl.;
samt

3) en inom andra kammaren väckt
motion 11:117, av herr Landgren.

I motionerna I: 4 och II: 5 hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att Kungl.
Maj :t med vederbörande affärsverk måtte
upptaga frågan om att rabattförmåner
för folkpensionärer, liknande dem
som nu gällde vid järnvägsresor, skulle
införas även på SJ:s och postverkets
busslinjer, ävensom att rabattförmånerna
skulle utsträckas till att omfatta förtidspensionärer,
blinda, invalider och
vanföra.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I: 4
och II: 5 samt motionerna II: 23 och II:
117 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! För några veckor sedan
hade jag tillfälle att besöka ett av vårt
lands större järnbruk. Ciceronen visade
mig då på ett lågt timrat hus, som låg
nedanför de väldiga verksbyggnaderna.
Stugan hade funnits ända sedan den tid
då bruket anlades för något århundrade
sedan. Nu hade företaget ställt stugan
i ordning för brukets pensionärer, som
brukade mötas där och trivdes där mycket
bra, enligt vad man sade. Det var
från företagsledningens sida en »merhandling»
som mycket uppskattades.

Här i landet har ju mycket gjorts för
våra pensionärer. De motioner som
väckts angående rabatter för folkpensionärer
vid resor på statens järnvägar

verkets busslinjer

och med postverkets busslinjer tycks
mig, herr talman, vara en sådan merhandling,
som jag anser att vi borde
kunna kosta på oss, eftersom vi vet hur
uppskattade dessa rabatter är och har
varit bland våra pensionärer.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till motionerna nr 4 i första kammaren
och nr 5 i andra kammaren.

I herr Nymans yttrande instämde herr
Osvald (fp).

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag kan inte tala lika
varmt och vackert som herr Nyman i
denna fråga, även om jag vet att det
finns pensionärer som får del av rabatterna
och menar att dessa är mycket
förnämliga. Folkpensionärerna har
det nämligen inte så ställt som man i
allmänhet tror. Deras ekonomiska möjligheter
ligger på ett helt annat plan än
motionärerna tycks ha för sig.

Här har man i tre olika motioner yrkat
på att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa att Kungl.
Maj:t måtte bemyndiga järnvägsstyrelsen
att ändra rabattbestämmelserna för
folkpensionärer att gälla obegränsat antal
resor. Om detta hade varit en verkligt
stor fråga, hade jag personligen
motionerat härom i den svenska riksdagen,
eftersom jag företräder den stora
riksorganisation som folkpensionärerna
är anslutna till. Vi betraktar emellertid
inte denna angelägenhet som en stor fråga
av det enkla skälet att vi alltför väl
känner till hur flertalet av våra pensionärer
har det ställt ekonomiskt.

I en av motionerna yttrar motionärerna,
att avgiften av 10 kronor för 67-kortet dock medför en extra utgift för
folkpensionärerna. Det är riktigt, men
om man drar ut konsekvenserna av resonemanget
måste man ju säga sig att
om en utgift av 10 kronor är en stor
börda för folkpensionärer, som vill ha
67-kortet, så måste ju resekostnaderna
bli en ännu större börda, även om de
har 50 procent rabatt. Det är nog så att

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Ang. rabatter för folkpensionärer m. fl.

verkets busslinjer

flertalet varken har råd att köpa tiokronorskortet
eller att resa.

Vi förhandlar varje år med järnvägsstyrelsen
om dessa ting. Järnvägsstyrelsen
har ju den principiella uppfattningen
att styrelsen inte kan vidtaga någon
åtgärd som inte överensstämmer med
rent affärsmässiga principer. Vi måste
inom riksorganisationen säga oss att vi
på den punkten inte kan vara oense
med styrelsen. Vill man ha längre gående
förmåner får det tillkomma riksdagen
att ge statens järnvägar det belopp
som svarar mot inkomstbortfallet till
följd av utvidgade rabattbestämmelser.

I slutet av förra månaden uppgavs att
ungefär 15 000 kort hade lösts. Om vi
ställer denna siffra emot antalet folkpensionärer,
som i dag uppgår till nästan
en miljon, så får den åtgärd, som
motionärerna vill att riksdagen skall
uttala sig om, rätt proportion.

Inom riksorganisationen menar vi att
man inte gärna bör plottra med små
förmåner, som vi vet inte har det stora
värde för folkpensionärerna som man i
allmänhet inbillar sig. Vad vi offrar vår
tid och vår kraft på är att få folkpensionerna
höjda till en sådan rimlig nivå
att folkpensionärerna liksom andra
svenska medborgare skall kunna åka tåg
eller buss eller vad de vill i vanlig ordning
enligt det system som tillämpas av
statens järnvägar. Om vi sedan lyckas
förhandla oss till någon extra förmån
hos SJ, är vi både glada och tacksamma
för detta, därför att vi har en grupp
av pensionärer som har en egenpension
utöver folkpensionen. Det är egentligen
för den gruppen av pensionärer som vi
har löst frågan om rabatterna. Den
grupp, om vilken vi känner på oss att
den kan ha råd att resa, har vi alltså
givit en möjlighet till det med 67-kortet.
Det är en lättnad, men vi har aldrig
kunnat tänka oss att pensionärer som
bara har folkpension och kommunalt
bostadstillägg har möjlighet att offra
pengar på att ge sig ut i världsvimlet
ens om de får 50 procent rabatt.

Det är denna deklaration, herr talman,
som jag vill göra här i dag. Dessa

vid resor på statens järnvägars och post ständigt

återkommande motioner, som
jag förstår andas välvilja mot folkpensionärerna,
har inte medverkat till någon
bättre lösning än vi kunnat förhandla
oss till varje år med statens järnvägar.
Jag kan inte undgå att tycka att
det är underligt att man i en motion
yrkar på att SJ skall få större utgifter,
medan man i en annan motion från
samma partiriktning vill minska SJ:s
inkomster. Denna senare motion, som
kommer att behandlas längre fram under
riksdagen, är väckt i anslutning till
att SJ hemställer om att få täcka sitt
underskott med statsmedel upp till SO
miljoner kronor. I ifrågavarande motion
vill man skära ned detta till 50
miljoner. Man vill alltså i ena fallet ta
bort vad SJ redan i dag behöver och i
andra fallet öka SJ :s utgifter utan att
anvisa någon täckning.

Vi kan väl inte undvika att motionärerna
kommer igen till nästa år. Det
har de gjort en rad av år. Men jag måste
deklarera att det inte har hjälpt oss
i vårt arbete. Av den anledningen är jag
överens med utskottet i dess avstyrkande,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Kommunikationsministern
har vid ett tillfälle i andra kammaren
yttrat att dessa rabatter grundas
på kommersiella kalkyler. Jag har
fått höra att SJ inte har gjort några förluster
på dessa rabatter, utan kanske
snarare haft någon inkomst, och jag är
inte alldeles säker på att en utvidgning
av dessa rabatter till att också gälla SJ :s
bussar skulle leda till någon större förlust.
Om man har en inkomst på järnvägsrabatterna
och det till äventyrs
skulle bli en liten förlust på bussrabatterna,
kan detta jämna ut sig med tanke
på den betydelse det kan ha för våra
pensionärer att få komma ut och
resa.

Jag är övertygad om att herr Svensson
känner mycket för sina pensionärer
precis som vi också gör allt vad

Onsdagen den 7 mars 1962 Nr 10

m. fl. vid resor på statens järnvägars och postverkets
busslinjer

Ang. rabatter för folkpensionärer

man kan göra för att skapa goda förmåner
för dem. Jag håller med om att
detta inte är någon stor fråga, men jag
tror ändå att man kan kosta på sig en
liten merhandling. Det är detta som
varit avsikten med motionerna.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Efter vad herr Svensson
nyss anförde kan jag fatta mig
mycket kort. Han har tolkat de motiv
som ligger bakom ett enhälligt utskottsutlåtande,
och han har därmed
redovisat de argument som man har
haft och de insikter man har omfattat.

Herr Nymans ord alldeles nyss tyder
på att han inte med tillräcklig
noggrannhet har läst järnvägsstyrelsens
och generalpoststyrelsens uttalanden.
Jag skall inte gå in på dessa utlåtanden.
Frågan är ju väl känd, liksom
argumenten både för och emot. De
uttalanden han gör dementeras och vederläggs
i remissinstansernas utlåtanden.

Utskottet har sagt att det förutsätter
att trafikverken skall tillvarata möjligheterna
till rabattering av resorna
för just de grupper som berörs i motionerna
inom ramen för de riktlinjer som
gäller för verkens taxesättning. Det är
cn positiv inställning till motionens syften
.

Jag skall be att få fästa uppmärksamheten
på ett faktum som är betydelsefullt
i denna fråga. Herr Nyman yrkar
bifall till ett motionspar, 1:4 och
11:5, som han och en annan person är
undertecknare av. Den andra personen
är herr Eric Peterson, som varit med
om utskottsbehandlingen av sin egen
motion. Han har därvid haft tillfälle
att tränga in i frågan, och det har medfört
att han kunnat förena sig med det
övriga utskottet i att yrka avslag på
sin egen motion. Det är väl ganska
starkt när utskottet är enhälligt i sitt
utlåtande.

Jag hemställer om bifall till detta.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Bara en kort replik till
herr Nyman.

Det är givet att SJ har haft en viss
inkomst genom de förhandlingsresultat
som vi har kommit till, ty annars hade
vi inte heller nått någon överenskommelse.
Så långt är alltså SJ med. Kan
SJ räkna fram att SJ kan tjäna någon
krona till så medverkar SJ till att bygga
ut detta, men vi kan inte komma
längre än till det resultat vi har nått,
och varför? Jo, herr Nyman, av det
enkla skälet att SJ liksom vi i riksorganisationen
är medvetna om att vi inte
får fler resenärer även om vi bygger
ut rabattsystemet till samtliga folkpensionärer,
därför att de inte har råd att
resa. Det är där vi har det egentliga
hindret. Det är på den punkten som
herr Nyman och jag skiljer oss åt.

Herr Nyman tycker att man mycket
väl kan föra ett vackert tal och önska
att folkpensionärerna får denna förmån.
Det kan herr Nyman göra, men
jag som ansvarig man i riksorganisationen
kan inte handla på det sättet, ty
då kommer man i organisationen att
fråga mig vad det kan nytta till att skaffa
fram någonting som inte kan utnyttjas.
Vi inriktar oss på att få ett resultat
av det arbete som vi håller på med, och
det stora arbete som ligger framför oss
gäller alltså en ytterligare utbyggnad av
folkpensionerna, det stora problemet
om vården av de gamla och frågan om
en utbyggnad av samaritverksamheten.
Det är på dessa väsentliga uppgifter som
riksorganisationen är inriktad, och vi
vill inte plottra bort vare sig vår tid eller
vår kraft med någonting som icke
ger något resultat för dem som vi vill
hjälpa, nämligen folkpensionärerna.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:4 och 11:5; och förklarades

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om stimulerande av gåvor till religiösa m
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om stimulerande av gåvor till religiösa
m. fl. ändamål

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
väckta motioner om stimulerande av
gåvor till religiösa m. fl. ändamål och
om åtgärder till främjande av humanitär
verksamhet m. m.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande inom riksdagen
väckta, av utskottet till behandling i ett
sammanhang upptagna motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna 1:190,
av herr Bengtson in. fl., och 11:241, av
herr Hedlund m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
1: 507, av hem Hanson, Per-Olof, och fru
Hamrin-Thorell, samt II: 592, av herr
Wedén m. fl.

I motionerna 1:190 och 11:241 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
av behovet och möjligheterna att
stimulera enskilda personer att lämna
bidrag och gåvor till religiösa och ideella
organisationers m. fl. insatser till
förmån för allmännyttiga, humanitära
och vetenskapliga ändamål, undervisning
och kulturminnesvård in. m. i enlighet
med vad i motionerna anförts.

I motionerna 1:507 och 11:592 hade
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
dels rörande införande av avdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt
på belopp som den skattskyldige
skänkt till humanitära, kulturella, religiösa,
vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål samt dels
även rörande de andra former av stimulans
åt verksamhet av i det föregående
angiven karaktär som kunde befinnas
motiverade vid sidan av avdragsr
ätten.

. fl. ändamål

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att

1) de likalydande motionerna 1:190
och II: 241 samt

2) de likalydande motionerna 1:507
och 11:592

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axe! Emanuel Andersson, Nestrnp,
Olofsson, Eric Peterson, Björkänge,
Berglund, Keijer och Larsson i Borrby,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna 1:507 och 11:592 samt I:
190 och 11:241 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om en skyndsam
utredning rörande samhällets åtgärder
till stimulerande av gåvor och bidrag
till religiösa samt humanitära, kulturella,
vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål.

Herr ANDERSSON, AXEL EMANUEL,
(ep):

Herr talman! Yi har i dag diskuterat
stödet åt lönesparandet. Allt sparande
man kan få fram medför förbättringar
för hela vårt folk. Här gäller det en annan
fråga, nämligen om stöd åt vetenskapliga,
humanitära, kulturella, religiösa
och andra allmännyttiga ändamål.
Detta stöd lämnas med förut beskattade
medel. Vi har varit eniga i utskottet
om att värdera allt vad som
göres i detta fall, men när vi kommer
längre fram är vi inte eniga. Majoriteten
tror att detta intresse skall fortsätta
utan att staten på något vis stimulerar
härtill. Vi vet inte hur mycket
gott som de organisationer det är fråga
om har gjort, men vi vet vad det
kostar landet att hålla ungdomsvårdsskolor
och andra inrättningar för vissa
människor. I vilken omfattning dessa
religiösa och ideella föreningar kan
rädda någon människa från att omhändertas
på nämnda inrättningar vet vi
inte.

Av denna anledning har vi i reserva -

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 1»

Om stimulerande av gåvor till religiösa in. fl. ändamål

tionen begärt att i samråd med dessa
organisationer få en förutsättningslös
utredning för att uppmuntra människor
att i fortsättningen stödja och kanske
än mer bygga ut den verksamhet som vi
alla vet gör nytta för hela vårt land.
Med hänvisning till detta yrkar jag bifall
till den reservation som är fogad
vid detta utskottsutlåtande.

Herr OLOFSSON (fp):

Herr talman! Detta är ju en mycket
gammal fråga som har diskuterats åtskilliga
gånger i riksdagen. Senast vid
1960 och 1961 års riksdagar har vi haft
att ta ställning till denna fråga som på
grund av olika motioner varit föremål
för behandling i bevillningsutskottet,
varvid utskottet tyvärr av olika skäl ansett
sig nödsakat avstyrka motionerna,
vilket ju också i båda fallen blivit riksdagens
beslut.

I årets motion har emellertid yrkandet
en annan karaktär. Yrkandet går nu
i första hand endast ut på en förutsättningslös
utredning. Yi menar att detta
är ett så stort område med så stor betydelse
för samhället, att man borde kosta
på en ordentlig utredning. Vi må ju
också komma ihåg att det inte bara är
fråga om gåvor till religiösa och frikyrkliga
ändamål utan även om gåvor
till andra i vårt land betydelsefulla uppgifter,
som jag inte här närmare behöver
räkna upp men som dock finns angivna
såväl i utlåtandet som i motionerna. Det
gäller som bekant organisationer som
har stor betydelse för vårt land och för
dess utveckling.

Skattefrihet för gåvor har provats och
tillämpats i olika länder. Jag kan bara
peka på att det i USA råder en mycket
stor generositet i skattehänseende mot
gåvor till allmännyttiga ändamål, varvid
man på ett mycket långtgående sätt tillmötesgår
möjligheterna att ge skatteavdrag
för gåvor till dylika ändamål. Liknande
betingelser råder också i såväl
Kanada, Storbritannien som Västtyskland
beträffande möjligheterna att få avdrag
för gåvor.

Vi har även i vårt grannland, Dan -

mark, en nyligen stiftad lag i enahanda
syfte som nyligen trätt i kraft, och där
skall man nu pröva de nya bestämmelserna
om efterskänkning av skatt för
gåvor. De närmare bestämmelserna härom
är också inflikade i de motioner som
ligger till grund för beredningsutskottets
utlåtande, nämligen 507 i första
kammaren och 592 i andra kammaren.
.lag behöver inte närmare ingå på detta
eftersom det både i motionerna och
i utskottets utlåtande redogörs för hur
vi tänker oss att dessa bestämmelser
skall tillämpas.

Vi har även i vårt land tidigare prövat
liknande metoder. För inte så många
år sedan medgavs skatteavdrag för gåvor,
även om det då gällde gåvor för
annat ändamål. Jag vill i det sammanhanget
citera vad som står nederst på
sidan 6 i utskottets utlåtande: »Det torde
vara tillräckligt att här erinra om
att under åren före och under det andra
världskriget avdrag fick åtnjutas för
gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren.
Denna avdragsrätt tillämpades senast vid
1943 års taxering. Genom beslut av 1943
års riksdag bemyndigades vidare Kungl.
Maj :t medgiva, att skattskyldig vid taxering
åren 1944 och 1945 till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt fick åtnjuta
avdrag för penninggåvor, ej understigande
1 000 kronor, till internationellt
hjälparbete för lindrande av nöd
bland civilbefolkningen i krigshärjade
länder.»

Denna metod att medge avdragsrätt
vid beskattningen för sådana här gåvor
har alltså tidigare prövats även i Sverige
och efter vad jag kan förstå också
utfallit till belåtenhet.

I vårt land lämnar såväl staten som
kommunerna bidrag till uppförande av
samlingslokaler, således även frikyrkliga
lokaler. Som alla vet är dock ett villkor
för att staten och framförallt kommunerna
skall kunna ge sådant bidrag,
utan att det överklagas, att lokalerna i
fråga får användas av vilken organisation
som helst på orten. Den organisation
som äger lokalen har således inte
ensam dispositionsrätt över den utan är
skyldig att upplåta lokalen till andra or -

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om stimulerande av gåvor till religiösa m. fl. ändamål

ganisationer som önskar använda densamma.
Det är naturligtvis svårt för en
frikyrkoförsamling eller ett ideellt kristet
samfund att mottaga ett bidrag som
är förbundet med ett sådant villkor. Församlingen
eller samfundet äger nämligen
då inte rätt att själv bestämma över
lokalen. Det kan mycket väl inträffa, att
en lokal som används för gudstjänstbruk
samma dag skulle behöva upplåtas
för tillställningar med profana och
världsliga nöjen. Sådant kan naturligtvis
inte tolereras av de organisationer
och samfund, vilkas medlemmar ändå
offrar så mycket av både pengar och
personliga insatser för att över huvud
taget få till stånd dessa lokaler. Det måste
för dem kännas som ett stort ingrepp
i deras frihet, att de inte själva får bestämma
över lokalernas användning.

Dessa organisationer, såväl de kristna
som de med andra humanitära och
kulturella syften, utför en samhällsgagnande
gärning av stora mått. Detta gäller
inte minst deras strävan att föra in
ungdomen i goda levnadsvanor och på
olika sätt länka in ungdomen i den samhälleliga
verksamheten. Dessa organisationer
utför en så nyttig gärning att det
borde vara en samhällets angelägenhet
att stödja dem på något sätt.

1 årets motioner pekas också inte bara
på möjligheten att medge skattefrihet för
gåvor och bidrag av denna art, utan motionärerna
önskar också att den föreslagna
utredningen skall undersöka, på
vilket sätt statsmakterna eller kommunerna
genom lån eller direkta bidrag
kan stödja de organisationer som det
här är fråga om.

Vid årets riksdag har även väckts två
likalydande motioner, I: 88 och II: 116,
vari föreslås att samhälleliga medel skall
ställas till förfogande för lokaler av hithörande
slag. Tyvärr har dessa motioner
inte kommit upp till behandling här
i riksdagen samtidigt med de motioner
vi diskuterar i dag. Anledningen härtill
vill jag inte närmare ingå på, men jag
beklagar livligt att de inte kommit upp
till behandling samtidigt med dagens niotionspar,
eftersom motionerna har ett
mycket likartat syfte, nämligen att stöd -

ja sådan verksamhet som är av kulturoch
samhällsbefrämjande karaktär.

Vi yrkar nu i reservationen på en förutsättningslös
utredning, som skall ske
i samråd med de organisationer och
sammanslutningar som sedermera skulle
kunna tänkas komma i åtnjutande av
dessa bidrag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! I det stora hela skulle
jag kunna inskränka mig till att instämma
i vad den föregående ärade talaren
sagt.

Jag vill dock understryka att vi i vårt
samhälle har ett oerhört stort behov
av frivilliga krafter som arbetar på
många olika områden. Från riksdagens
sida försöker vi också på olika sätt hjälpa
och stödja detta frivilliga arbete, vilket
naturligtvis alltid är stumulerande
för dom som kommer i åtnjutande av
detta stöd. Jag tänker t. ex. på idrottsrörelsen,
där vi hjälper idrottsföreningar
och andra dylika organisationer. Vi
söker att från statens sida lämna hjälp
och stöd på många andra områden, t. ex.
till studieverksamheten. I de föreliggande
motionerna hemstäixes nu om en förutsättningslös
utredning rörande samhällets
möjligheter att stödja och stimulera
det frivilliga arbetet på ett område
som vi alla — det är jag övertygad om
— skattar mycket högt.

Herr PETERSON, ERIC, (fp):

Herr talman! Det arbete som utförs av
de många frivilliga organisationer som
här förut har uppräknats röner stor
uppskattning och följs säkerligen med
stort intresse av flertalet människor i
vårt land. Av olika skäl har denna uppskattning
ännu inte tagit sig uttryck i
det stöd som med hänsyn till allmännyttan
vore motiverat.

Ett av skälen till att denna fråga ännu
är olöst fn- väl att motionärerna inte varit
ense när det gäller vägen. Vid ge -

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Om stimulerande av gåvor till religiösa m. fl. ändamål

nomläsningen av årets motioner i denna
fråga tändes dock i varje fall hos
mig en hoppets stjärna, då man i samtliga
motioner liksom ser en utsträckt
hand, inbjudande till ett visst samarbete.
Visserligen har varje motion en huvudlinje
som skiljer den från övriga,
men det finns i samtliga motioner inslag
som direkt överesstämmer med varandra.

Alltså förelåg i år stora möjligheter
att uppnå i varje fall en viss enighet i
frågans behandling, och en lösning i
enighetens tecken skulle bättre överensstämma
med frågans karaktär. Det var
av denna anledning som vi i utskottet
begärde att alla tre motionsparen skulle
behandlas på samma gång i utskott och
kamrar. En sådan behandlingsgång skulle
ha givit förslagsställarna tillfälle till
överläggningar om en gemensam linje,
och ärendet skulle därigenom ha lyfts
upp över partiplanet. Tyvärr gick inte
utskottet med på detta, vilket enligt min
uppfattning är att beklaga.

Genom ett bifall till reservationen i
dag och ett senare bifall till motionsparet
1:88 och 11:116 står dock möjligheten
kvar att få frågan om detta stöd
löst på ett för oss alla tillfredsställande
sätt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation som finns fästad vid utskottets
utlåtande.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Detta är eu fråga som
håller på att bli en av riksdagens eviga
följeslagare, och därför är argument och
motargument så kända, att de inte behöver
redovisas utförligare. Det håller
på att bli eu växelsång mellan bevillningsutskottet
och beredningsutskottet,
där frågan hamnar vartannat år.

.Tåg vill i förbigående bestämt dementera
de pressuppgifter som varit synliga
om att utskottet skulle ha vägrat remiss
på folkparti- och centerpartimotionerna.
Sådan remiss begärdes aldrig och har
alltså icke heller kunnat vägras.

Motionerna och de förslag de innehåller
bär avvisats varje gång de behand -

lats i riksdagen. Detta kan inte tolkas
som en brist på intresse hos riksdagen
för de syften motionerna uttalar. Det beror
inte på att riksdagen skulle nonchalera
det arbete som här har nämnts och
som utförs av nykterhetsorganisationer,
frikyrkliga, idrottsliga och andra organisationer.
Motivet för att motionerna
har avvisats har varit att förslagen om
införande av skattelättnader för de gåvor
det här är fråga om anses bryta mot
grundläggande principer i svensk skattelagstiftning.

Jag kan understryka vad herrar Olofsson
och Nestrup har sagt om det behjärtansvärda
i det arbete som utförs och
det ideella arbetets behövlighet i vårt
samhälle. När herr Nestrup nämner
idrotten och studiearbetet, vill jag fästa
uppmärksamheten vid att dessa båda rörelser
åtnjuter stöd i andra former, nämligen
direkt statsstöd av rätt betydande
storlek. Här är det dock en annan metod
som föreslås, nämligen skatteavdrag
för enskilda gåvor. Förslag härom har
avvisats gång efter annan. Det avvisades
också av skattelagssakkunniga år 1956,
som gjorde en utredning och hänvisade
till möjligheterna att lämna stöd i andra
former.

Herr Olofsson sade att undantag tidigare
har gjorts. Ja, det har gjorts undantag
med en bestämd begränsning och
för särskilda tillfällen, men här föreslås
någonting annat, nämligen en generell
avdragsrätt för gåvor inom ett ytterst
vidsträckt område.

I år har det kommit ett nytt tillskott
i förslagsfloran, närmast från centerpartiet,
som förordar att det skall ges ett
direkt statsstöd. Tidigare har det hetat
att detta stöd skulle motsvara de gåvor
som enskilda givare lämnar, men i år
varieras förslaget, och man tänker sig
inrättande av en årlig post som sedan
skulle fördelas.

Här föreligger två motioner och två
olika principer. Motionerna polemiserar
delvis ganska bestämt mot varandra —
centerpartiets motion nr 241 i andra
kammaren och 190 i första kammaren
innebär ju ett principiellt avvisande av
den avdragsrätt som föreslås i folkpar -

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om stimulerande av gåvor till religiösa m. fl. ändamål

tiets motioner nr 592 respektive 507. I
centerpartimotionen heter det att avdragsrätten
sådan den föreslås från folkpartihåll
inger mycket starka betänkligheter,
om den skall praktiseras som generell
metod. Metoden skulle medföra en
gradering, icke efter angelägenhet —
sägs det — utan efter ekonomi och skattekraft
hos de personer som stöder olika
organisationer och ändamål. En gåva
från en stor inkomsttagare skulle medföra
stort skatteavdrag och ringa egen
uppoffring, en gåva från en mindre inkomsttagare
skulle innebära litet skatteavdrag''
och större egen uppoffring. Centerpartimotionen
påvisar att proportionerna
i ytterlighetsfall skulle bli 20 respektive
80 procent, och därför avvisar
man denna tanke. Detta är ju eu mycket
allvarlig kritik, som också har legat till
grund då riksdagen tidigare avslagit
framställningar om avdragsrätt.

Jag behöver inte längre uppehålla mig
vid dessa frågor och de orättvisa verkningar
som härigenom skulle uppkomma.
Motionärerna har själva bedrivit
den mest effektiva polemiken mot varandras
förslag. Jag konstaterar bara att
den enligt bibeln ädlaste av alla gåvor,
nämligen änkans skärv, alls inte skulle
komma i beröring med avdragsrätten.
Motionen från folkpartiet ställer sig å
andra sidan ganska avvisande och skeptisk
till direkta statsbidrag, detta av
fruktan för statskontroll.

Bägge motionerna förenas i ett yrkande
om förutsättningslös utredning. Den
enigheten uppnår man endast genom att
so bort från varandras i huvudsak diametralt
motsatta synpunkter och dölja
sig bakom ordet »förutsättningslös». Det
framgår av utgångspunkterna i motionerna,
att reservationen i sak är mycket
svagare än reservanternas numerär
antyder.

Det är onödigt att gå närmare in på
verkningarna av dessa förslag. Jag konstaterar
bara att det hela skulle vålla
ett utvecklat kineseri i taxeringsväsendet.
Det omfattande kvittosystem som
måste uppstå vore raka motsatsen till
den förenkling i taxeringsarbetet som
man eftersträvar. .Tåg noterar vidare —

och detta är det väsentligaste — att
statskassan skulle förlora mycket avsevärda
inkomster, utan att statsmakterna
hade någon kontroll över det hela eller
kunde uttala någon mening i fråga om
kostnadernas storlek och inriktning.
Tanken på en årlig klumpsumma för
statens stöd till dessa vidsträckta områden
är inte heller särskilt övertygande.
Statens stöd till ändamål som anses
vara allmännyttiga bör liksom hittills
lämnas direkt och så att riksdagen
har överblick över kostnaderna och inriktningen;
det är i linje med en god
tradition i statsmakternas arbete.

Jag finner alltså, herr talman, att
både praktiska och principiella skäl talar
emot motionerna och gör en särskild
utredning överflödig. Med den motiveringen
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL EMANUEL,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill göra det beriktigandet,
att jag aldrig har yrkat på
skatteavdrag. Vi reservanter avsåg att
gemensamt nå ett resultat i form av
en utredning; sedan får den av regeringen
tillsatta utredningen tillsammans
med berörda organisationer visa
vägen och ange i vilka former man
skall underlätta bidragsgivningen. Jag
poängterar än en gång att staten kanske
slipper ifrån rätt avsevärda utgifter,
om vi på olika sätt kan uppmuntra
sparandet till förmån för uppenbart
allmännyttiga ändamål.

Därför gick vi ifrån yrkandena i de
enskilda motionerna. Jag har varit med
på reservationen därför att den syftar
till en utredning om de vägar vi skulle
gå, men jag har inte alls yrkat bifall
till förslaget om skatteavdrag. Reservanterna
har mötts i önskemålet om en
utredning, och den bör kunna ge bättre
besked i frågan än utskottets majoritet,
som yrkar avslag innan man
vet vad en utredning kan leda till.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till
reservationen.

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Om stimulerande av gåvor till religiösa m. fl. ändamål

Herr OLOFSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Möller säger att
motionernas syfte inte överensstämmer
med tidigare tillämpade föreskrifter om
avdragsrätt. Det är mycket möjligt att
så inte är fallet, men märk väl att både
motionerna och reservationen tar sikte
på en förutsättningslös utredning.
Yrkandet gäller inte enbart avdragsrätten
utan avser en utredning om hur
statsmakterna över huvud taget skall
kunna stödja hithörande ändamål.

Till sist trodde herr Möller att detta
inte skulle kunna komma att få någon
tillämpning på änkans skärv. Jag vill
säga att det nog är änkans skärv som
har byggt och som i fortsättningen kommer
att bygga de flesta av våra frikyrkolokaler.

Herr MÖLLER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Olofssons yttrande
nu strider direkt mot motionen, som
ingalunda är förutsättningslös. Huvudsyftet
i den är ju att man till en viss grad
skall införa skattefrihet genom avdragsrätt
för gåvorna. Tanken på förutsättningslöshet
har tillkommit för att man
skulle kunna bli enig med centerpartiet
i en reservation, men herr Anderssons
yttrande nyss bekräftade ju
för hela kammaren att de två grupperna
av reservanter inte alls är överens
i sakfrågorna. Herr Andersson tar avslånd
från det som är kärnan i folkpartiets
förslag — där uppenbaras ju
hela klyftan mellan reservanterna.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag hörde herr Möller. Jag tyckte att
han förenklade saken litet och gjorde
det för lätt för sig när han konstaterade
att det fanns nyanser mellan motionerna,
spelade ut dem mot varandra
och sade att det inte gick ihop. Jag
vill då betona, att man, när det konstaterades
att det förelåg olika synpunkter,
möttes för att undersöka vad som kunde
göras i hithörande ärende. Det duger
inte att gentemot detta anföra anmärk -

ningar i enskilda tidigare detaljer, och
det duger inte heller att på detta sätt
försöka förbilliga debatten genom att ta
upp detaljerna i motionerna vid bedömandet
av en reservation, som är förutsättningslös.
När en stark minoritet inom
ett utskott begär en förutsättningslös
utredning, anser jag det inte vara
riktigt lämpligt att säga, att man döljer
sig bakom begreppet förutsättningslös.
Vi får väl utgå ifrån, herr Möller, att
denna begäran om förutsättningslösheten
är allvarligt menad.

En tidigare talare nämnde det högt
skattade arbete som här förekommer.
Låt mig säga att vi alla är högt beskattade,
men nu är det meningen att möjligheter
skall skapas att lämna stöd åt
ideella och religiösa rörelser i deras
verksamhet, en sak som inte bara skall
skattas med ord utan också med ett redigt
handtag.

Det framgår inte av den föreliggande
reservationen, till vilka detaljer en utredning
skall kunna komma fram. Vi
vet inte vad den kommer att stanna
för, och hela den argumentation, som
här förekommer, blir skott i luften,
innan vi har sett utredningens förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Axel Emanuel Andersson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! När det gäller remitterandet
skall jag be att till herr Möller
få säga, att när vi hade motionerna i
hand — det tog mycket lång tid innan
vi fick dem tryckta ■— kom vi underfund
med att det också fanns ett tredje
motionspar, som borde kunna behandlas
samtidigt. Jag ansåg att den föreliggande
folkpartimotionen och motionen
av herr Svensson i Kungälv i de delar
där de handlade om samma ting,
nämligen lokalerna, borde ha remitterats
samtidigt, men det får nu vara.

Herr Möller säger att det är grundläggande
skatteprinciper som gör det
omöjligt att gå med på ett förslag om
avdragsrätt vid gåva. Skall det vara så
absolut omöjligt? Om den saken går att

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om stimulerande av gåvor till religiösa m. fl. ändamål

klara upp i betydligt större länder än
Sverige, borde det väl i rimlighetens
namn gå att klara upp även här. Jag
tror inte på skälet, att det skall vara så
omöjligt.

Det har vidare sagts att det här blir
fråga om ett kineseri med kvittosystemet.
Ja, låt oss få göra en utredning och
se vad den kan komma till. Det skall väl
inte vara omöjligt att få till stånd ett
system, som går att använda också i
detta fall. Jag tror inte heller att herr
Möller kan tro någonting annat.

Beträffande frågan hur stora medel
som kommer att falla bort, vet vi inte
heller någonting om den saken. Kanske
en utredning skulle kunna tala om för
oss, hur mycket det skulle bli. Det skulle
kanske vara nyttigt att få svar på
dessa frågor, och en utredning skulle
eventuellt härvidlag kunna få fram någorlunda
hållbara uppgifter.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Till herr Nilsson får jag
säga att det är ganska naturligt, om jag
har uppehållit mig vid de argument som
återfinns i motionerna, därför att den
polemik mot avdragsrätten, som bedrives
i centerpartiets motion, ju är samma
resonemang som riksdagen har fört
varje gång som denna utredning och
detta förslag har framförts, och den är
därför av ganska central innebörd. 1
övrigt är ju argumenten så väl kända
och upprepade i denna kammare, att
jag ansåg mig i vissa avseenden kunna
gå förbi dem mera kortfattat. De centrala
argumenten är ju dels de som legat
till grund för skattelagssakkunnigas
uttalande år 1956 och dels riksdagens
principiella avstyrkande gång efter annan.
Jag har inte blivit mera övertygad
därför att argumenten har upprepats i
år.

När herr Nestrup säger att vi inte vet
vad det kostar —- men det kan en utredning
ta reda på —• vill jag fästa uppmärksamheten
på att herr Nestrup och
hans vänner vart annat år föreslår di -

rekt lagstiftning om avdragsrätten utan
föregående utredning av hur mycket det
skulle kosta; man vet inte hur många
tiotals miljoner det kan röra sig om. Jag
bara noterar att de frivilliga gåvorna
dess bättre ökar i omfattning år från år
och enligt tillgängliga siffror väl håller
takten med inkomstutvecklingen
utan någon stimulans genom skatteavdrag.

Vad beträffar jämförelserna med utlandet
är det väl ganska vanskligt att
slänga fram några lösryckta exempel
från det ena eller andra landet, när vi
inte vet i vilket sammanhang lagstiftningen
på detta område är insatt eller
hur den konkret är utformad.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag kan gärna instämma
med herr Olofsson, när han säger att vi
här rör oss inom ett mycket stort område.
Det framgår också av reservationen
på sid. 10 i utskottets utlåtande,
där det talas om stöd och stimulans för
enskilda, frivilliga gåvor till vetenskapliga,
humanitära, kulturella, religiösa
och andra samhällsnyttiga ändamål. Det
är alltså ett mycket stort och vittsyftande
område, som det givetvis måste
vara svårt att ta ställning till på en
gång. Vi har också frågat oss i utskottet
vad det här skulle kosta, och ingen har
kunnat svara på det.

Kanske är det också en samvetsfråga
lika mycket som eu principfråga, om
man skall ge osjälviskt till dessa ändamål
av det man kan avstå på sin inkomst
eller om man skall ha kompensation
för att man ger något till dessa
ändamål. Jag tycker inte man skall ha
kompensation. Jag tillhör dem —■ de
många, hoppas jag — här i kammaren,
som ger en procent av mitt riksdagsarvode
till hjälp åt de underutvecklade
länderna. Skulle jag ha avdragsrätt för
att jag ger denna hjälp? Jag tycker inte
det är riktigt sympatiskt att man skall
ha det.

Från vårt håll vill man gärna ha ett
skattesystem som ger större utrymme
för den enskilde att ge gåvor till de här

Onsdagen den 7 mars 1962

Nr 10

Om stimulerande av gåvor till religiösa in. fl. ändamål

verksamhetsområdena. Jag vill också
tillägga att utskottet inte på något sätt
är negativt till den här verksamheten
eller till gåvor för dessa ändamål. Det
är bara det att vi inte har kunnat finna
att den här vägen är den lämpligaste.
Jag blev också lite överraskad när jag
fann folkpartiet och centerpartiet i en
gemensam reservation, ty i utskottet hade
man ju diametralt motsatta uppfattningar,
vilket också har understrukits
av herr Andersson, och det visar hur
svårt det skulle vara att enas i en utredning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag skall inte ingå i någon
tävlan om vad jag är med och satsar
till eller inte. Jag vill försäkra, att
det för mig har gällt saken, inte den
eller den vägen. Jag har i sådant fall
röstat tidigare på centerpartiets förslag,
och jag röstade förra året på ett förslag
från folkpartiet. Det har jag gjort, därför
att jag har ansett detta vara en stor
och brännande fråga, där vi måste nå
fram till en utväg för en lösning.

Man kan inte här tala om stora ekonomiska
konsekvenser i den eller den
formen. Vad kammaren nu skall votera
om är helt enkelt, huruvida det skall
tillsättas en skyndsam utredning om vilken
väg vi skall gå samt om vilka dimensioner
och vilka belopp det kan
komma att röra sig om. Jag anser att en
utredning kan ge besked om detta. Den
rätta tidpunkten för att ventilera bekymren
om eventuella motsättningar
mellan uppslagen i de olika fallen och
bekymren angående de ekonomiska konsekvenserna
förefaller mig vara när den
förutsättningslösa utredningen föreligger.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som

innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Emanuel, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Olofsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 43.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
deltagande i Nordiska rådets tionde session
i Helsingfors beviljades herrar
Birger Andersson, Osvald och Strand,
fröken Andersson samt herrar Gillström,
Sandin och Lundström för tiden den
16—den 23 innevarande månad, herr
Sandler för tiden den 16—den 22 i denna
månad ävensom fru Segerstedi Wiberg
för tiden den 19—den 23 mars.

Nr 10

Onsdagen den 7 mars 1962

Om stimulerande av gåvor till religiösa m,
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner
:

nr 54, angående reformering av den
obligatoriska skolan in. in.;

nr 61, angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1961/62
till förberedelseåtgärder för skolreformen
in. m.; och

nr 80, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 22 april
1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,
m. m.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! .lag hemställer, att kammaren
för sin del ville besluta, att ett
särskilt utskott, bestående av sexton ledamöter,
åtta från vardera kammaren,
skall tillsättas för behandling av ej
mindre Kungl. Maj:ts proposition nr 54,
angående reformering av den obligatoriska
skolan m. in., samt Kungl. Maj:ts
proposition nr 61, angående anslag på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62 till förberedelseåtgärder för
skolreformen m. m., än även de ytterligare
framställningar, som kunna komma
att av Kungl. Maj:t eller i enskilda
motioner göras i detta ämne eller andra
i omedelbart samband därmed stående
frågor; ävensom att andra kammaren inbjudes
att i detta beslut förena sig med
första kammaren.

Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.

Ordet gavs ånyo till herr FÖRSTE
VICE TALMANNEN, som yttrade:

Herr talman! Under förutsättning att
andra kammaren förenar sig med första
kammaren i beslut om tillsättande av ett
särskilt utskott för behandling av Kungl.

fl. ändamål

Maj ds proposition nr 54, m. m., hemställer
jag, att första kammaren måtte
besluta, att antalet suppleanter i särskilda
utskottet, skall för första kammarens
del bestämmas till elva.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Därefter anförde herr talmannen, att
han, efter samråd med andra kammarens
talman, finge föreslå, det första
kammaren —• under förutsättning att
andra kammaren förenade sig med förslå
kammaren i dess beslut om tillsättande
av ett särskilt utskott — ville besluta
att vid sammanträde fredagen den 9 innevarande
månad företaga val av ledamöter
och suppleanter i det särskilda
utskottet.

Delta förslag antogs.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag erinrar om att vid nästa arbetsplenum,
onsdagen den 14 dennes, hålles
utrikesdebatt; detta sker i anslutning
till behandlingen av utlåtande från statsutskottet
angående anslag under tredje
huvudtiteln. Ytterligare 23 ärenden har
av utskotten preliminärt anmälts till
bordläggning i kamrarna för behandling
nästa onsdag. Det kan därför bli nödvändigt
att då hålla kvällsplenum.

Arbetsplenum kommer att hållas även
fredagen den 16 dennes och tager sin
början kl. 11.00. Vid detta plenum väntas
bli behandlat bl. a. utlåtande om boxningen.
Kvällsplenum kommer ej att då
hållas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.44.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620351