Tisdagen den 6 mars Sid (Riksdagens protokoll 1956:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 9

2—7 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 6 mars Sid.

Svar på fråga av herr Eskilsson ang. utbetalningen av stödlån till
jordbrukare ................................................ 5

Svar på interpellationer:

av herr Johansson, Theodor, ang. ansvarighetsfördelningen enligt
bilansvarighetslagen .................. 9

av herr öhman ang. tidskriften Lifes reportage om vissa svenska
försvarsanläggningar ..................................... 10

Interpellationer:

av herr Elofsson, Gustaf, ang. bankernas räntemarginal ........ 15

av herr Arrhén ang. utseendet av allmänna revisorer i sparbankerna
..........• .............................. 15

4 i >.i '' : i •: ,:t ■'' "ii" 4; i i /

Onsdagen den 7 mars

Ang. Sveriges utrikespolitik ............................... 18

Ändringar i polislönereglementet m. m............ 66

Upphävande av jordförvärvslagen m. m. ..........■.............. 69

Ändring i bestämmelserna ang. folkomröstning ................ 73

Skogsvårdsavgiften för år 1956 ................................ 75

Placeringen av omyndigs penningmedel ........................ 77

Effektiva åtgärder mot trafikbullret ............................ 85

Ändring i sjukförsäkringslagen m. m........................... 87

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 7 mars

Val av tjugufyra valmän jämte suppleanter för utseende av riksdagens
justitie- och militieombudsmän samt deras ställföreträdare 17

1 Första kammarens protokoll 1956. Nr 9

Nr 9

Innehåll.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. godkännande av handelsavtal
med Tjeckoslovakien ................ 66

Statsutskottets utlåtande nr 7, ang. utgifterna under sjunde huvudtiteln
(finansdepartementet) ................................ 66

— nr 36, ang. vissa ändringar i polislönereglementet m. m.....66

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, ang. upphävande av jordförvärvslagen
m. m........................................... 69

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, ang. rätten att försälja
explosiva varor till minderåriga ...................... 72

— nr 4, ang. licensavgiften för radiomottagningsapparat ........ 72

— nr 5, ang. nedsatt inträdesavgift för telefon åt invalider m. fl. . . 72

— nr 6, ang. obligatorisk anskaffning av identitetsbrickor åt vissa

barn .................................................... 72

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrad lydelse av § 49
mom. 2 regeringsformen .................................. 73

— nr 2, ang. ändrad lydelse av § 11 regeringsformen ............ 75

— nr 3, ang. revision av § 90 regeringsformen .................. 75

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet) ................................ 75

— nr 35, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond: utrikesdepartementet
........................... 75

— nr 37, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag: försvarsdepartementet
............................ 75

— nr 38, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag: ecklesiastikdepartementet
........................................ 75

— nr 39, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag:

justitiedepartementet ...................................... 75

— nr 40, ang. inplacering i löneklass av nykterhetskonsulenterna

N. F. Edberg och S. H. E. Forssberg ........................ 75

Bevillningsutskottets betänkande nr 12, ang. skogsvårdsavgiften för
år 1956 ........... 75

— nr 13, ang. ändring i förordningen med provisoriska bestämmelser
om särskilda investeringsfonder m. m........ 77

— nr 14, ang. införande av särskild beskattning för sjöfolk ...... 77

— nr 15, ang. utredning om möjligheterna för yrkesfiskare att erlägga
preliminär A-skatt .................................... 77

Första lagutskottets utlåtande nr 11, ang. förmyndares förvaltning
av omyndigas egendom m. m............................... 77

Andra lagutskottets utlåtande nr 7, ang. meddelande av föreskrift
rörande yttertak till byggnad, som inrymmer boningsrum .... 85

— nr 8, ang. effektiva åtgärder mot trafikbullret .............. 85

— nr 9, ang. överflyttning av frågor om indragning av körkort från

länsstyrelse till domstol .................................... 87

— nr 10, ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m. . . 87

— nr 11, ang. ändring i lotteriförordningen .................... 92

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7, om utredning ang.
möjligheterna att rena s. k. spillolja.......................... 92

Fredagen den 2 mars 1956

Nr 9

Fredagen den 2 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 24 nästlidne
februari.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner, m. m.;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1955/56 till
vägunderhållet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa,
kronan tillhöriga fastigheter.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 30 mars 1951 (nr 148) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
in. in.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 77, angående omorganisation av statens
lantbrukskemiska kontrollanstalt
samt kemiska analyslaboratoriet vid
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 7 och 36, tredje lagutskottets
utlåtande nr 6 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 3—6.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 74, angående Sveriges anslutning till
det reviderade allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) samt till avtalet rörande
Organisationen för handelssamarbete
(OTC) m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen; nr

2, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av § 11 regeringsformen;
samt

nr 3, i anledning av motioner om revision
av § 90 regeringsformen;

statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 under statens allmänna fastighetsfond,
i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 38, i anledning av Kungl. \laj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag, avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 40, i anledning av väckt motion angående
inplacering i löneklass av nyk -

Nr 9

Fredagen den 2 mars 1956

terhetskonsulenterna N. F. Edberg och
S. H. E. Forssberg;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1956 skall utgå;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 11 maj 1951 (nr 230) med
provisoriska bestämmelser om särskilda
investeringsfonder för ersättande av förlorade
inventarier och lagertillgångar,
m. m.;

nr 14, i anledning av väckt motion om
införande av särskild beskattning för
sjöfolk; samt

nr 15, i anledning av väckt motion om
utredning angående möjligheterna för
yrkesfiskare att erlägga preliminär Askatt; första

lagutskottets utlåtande nr 11, i
anledning av väckta motioner om vissa
ändrade regler angående förmyndares
förvaltning av omyndigas egendom
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion om
införande i hälsovårdsstadgan av viss fö -

reskrift rörande yttertak till byggnad,
som inrymmer boningsrum;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om effektiva åtgärder mot trafikbullret;

nr 9, i anledning av väckt motion om
överflyttning av frågor om indragning
av körkort på grund av trafikförseelse
från länsstyrelse till domstol;

nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 11, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lotteriförordningen;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om utredning angående de tekniska och
ekonomiska möjligheterna att rena s. k.
spillolja.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 6 mars 1956

Nr 9

Tisdagen den 6 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 28 och
den 29 nästlidne februari.

Herr Pålsson anmälde, att han under
gårdagen åter infunnit sig vid riksdagen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
92, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning
m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen; nr

94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 74 § gruvlagen den 3 juni
1938;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition dels angående godkännande
av konvention till förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja, dels ock
med förslag till lag om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg, ro. m.; samt

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden.

Ang. utbetalningen av stödlån till jordbrukare Jämlikt

§ 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Eskilsson till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framställt följande fråga: »Kan
herr statsrådet lämna kammaren en upplysning
om anledningen till att en väsentlig
del av de av höstriksdagen beviljade
stödlånen, som var avsedda att
snabbt avhjälpa de på grund av 1955 års
skördeskador uppkomna kreditsvårigheterna
för jordbruket, hittills icke utbetalats
till de lånesökande?»

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NORUP, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Eskilsson har frågat
mig, om jag kan lämna upplysning
om anledningen till att en väsentlig del
av de av höstriksdagen beviljade stödlånen,
som var avsedda att snabbt avhjälpa
de på grund av 1955 års skördeskador
uppkomna kreditsvårigheterna för jordbruket,
hittills icke utbetalats till lånesökandena.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Praktiskt taget samtliga låneansökningar
slutbehandlades av lantbruksnämnderna
under december 1955—januari
1956.

Enligt vad jag inhämtat från riksbanken
hade intill mitten av februari vid
riksbankens kontor från lantbruksnämnderna
mottagits protokoll med uppgift
om att nämnderna definitivt bifallit sammanlagt
17 182 ansökningar om stödlån.
Dessutom hade vissa lantbruksnämnder
— i avvaktan på riksdagens den 22 februari
fattade beslut om tilläggsanslag —
preliminärt godkänt ett antal låneansökningar.
Av de definitivt bifallna ansökningarna
hade riksbanken i mitten av

Nr 9

Tisdagen den 6 mars 1956

Ang. utbetalningen av stödlån till jordbrukare

februari utbetalat 11 969 lån till ett sammanlagt
belopp av omkring 37 miljoner
kronor. Av de 5 213 lån, som vid denna
tidpunkt ännu ej hade utbetalats, utgjorde
2 066 lån mot inteckningssäkerhet och
2 479 lån mot borgen eller annan säkerhet.
629 av de beviljade men ej utbetalade
lånen hade lämnats utan säkerhet
och 39 hade återkallats. Fördelningen av
dessa resterande lån på de olika lantbruksnämnderna
är ojämn, bl. a. beroende
på att antalet ansökningar starkt
växlat.

Anledningen till att så många lån ännu
ej hade utbetalats vid ifrågavarande tidpunkt
är enligt riksbankens upplysningar
skiftande. Inom alla grupperna av lån
förekommer sålunda ett ganska stort antal
fall, då lånesökandena icke låtit sig
avhöra, sedan meddelande om lantbruksnämndens
beslut tillställts dem. Orsakerna
härtill är det givetvis svårt att yttra
sig om. Från ett av riksbankens avdelningskontor
har emellertid uttalats bland
annat följande: »I ett anmärkningsvärt
stort antal fall har låntagare trots avisering
över huvud taget ännu icke låtit sig
avhöra. I en del fall, där riksbanken påmint
vederbörande att insända sina förbindelser,
har såsom orsak till dröjsmålet
uppgivits exempelvis, att ’jag trodde
ej, att det var någon brådska’ eller ’jag
har ännu ej kunnat få några borgensmän’
eller ’nej, de pengarna vill jag ej
ha ännu, för de skall användas till en
likvid först längre fram’.» Liknande uttalanden
lär ha gjorts till flera andra av
riksbankens kontor. Vid ett kontor har
vid påminnelse kontoret fått till svar, att
låneansökningen gjorts av formella skäl
beroende på att vederbörande haft för
sig, att arealbidrag icke skulle utgå, om
icke ansökan om stödlån hade inlämnats.
Vederbörande hade samtidigt meddelat
att han ej hade för avsikt att uttaga lånet.

Vidare har i många fall utbetalningen
av stödlån fördröjts, därför att lånereversen
måst återgå till sökanden för komplettering.
I stort sett hade emellertid i
mitten på februari de lån, beträffande
vilka fördröjningen endast berott på sådan
orsak, utbetalats. Jag kan här tilläg -

ga, att när det gäller lån, för vilka säkerhet
icke krävts, det — enligt vad riksbanken
uppgivit — helt är beroende på
den lånesökande, om utbetalning icke
skett.

I åtskilliga fall har handläggningen av
låneärendena fördröjts genom att sökanden
gjort framställning till lantbruksnämnden
om ändring av säkerhetens art
eller i fråga om inteckningssäkerhet ändrat
förmånsrättsläge. En dylik framställning
har måst föranleda nytt beslut av
lantbruksnämnden. Enligt vad lantbruksstyrelsen
upplyst, har omprövningen
dock skett så snabbt, att besked ofta kunnat
lämnas samma dag, som ärendet inkommit
till nämnden. Vidare kan i detta
sammanhang nämnas, att lånesökandena
i många fall i sina ansökningar icke rätt
angivit fastighetens legala beteckning,
vilket tagit viss tid att rätta.

Vad beträffar lån mot säkerhet av inteckningar
torde dröjsmål med utbetalningen
i det övervägande antalet fall ha
berott på att inskrivningsdomarna haft
svårigheter att expediera inkomna ärenden
inom normal tid på grund av den
stora anhopningen av dylika ärenden.
Riksbanken har upplyst, att det i samband
med förevarande stödlån konstaterats,
att tiden mellan inlämnandet och
expedieringen vid domsagorna, vilken i
normala fall uppgår till 2 å 3 veckor,
förlängts, så att man nu måste räkna
med en tid av 4 å 5 veckor, i vissa fall
avsevärt mera.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet Norup för
det svar som jag har fått och även för
att jag fått tillfälle att ta del av detsamma
i förväg.

Såsom framgår av svaret återstod fortfarande
i mitten av februari månad ett
stort antal stödlån, som inte blivit utbetalade.
Visserligen var antalet utbetalade
lån nära 12 000, medan endast styvt 5 000
återstod att betala ut, men det var framför
allt större lån som fortfarande var
innestående. Av det totalbelopp på 70
miljoner kronor, som riksdagen har be -

Tisdagen den 6 mars 1950

Nr 9

Ang. utbetalningen av stödlån till jordbrukare

viljat för detta ändamål, hade enligt svaret
ungefär 37 miljoner kronor lämnats
ut till mitten av februari, d. v. s. något
mer än hälften av den sammanlagda lånesuinman.
Eftersom antalet utlämnade
lån var nära 12 000, kan man ju lätt räkna
ut att det i huvudsak är lån under
3 000 kronor som är utbetalade, d. v. s.
sådana som i regel lämnas ut utan säkerhet.

När jag i början av februari framställde
min fråga berodde det på att jag själv
fått förfrågningar från ett flertal lantbrukare,
som var bekymrade över det
långa dröjsmålet med lånens utbetalande.
De hade uppmanats på olika sätt i
höstas att sända in sina ansökningar i
god tid, de hade fått meddelande att lånen
var beviljade, och de var i regel i
trängande behov av pengar. Syftet med
stödlånen var ju, såsom statsrådet själv
anförde i propositionen nr 203 till höstriksdagen,
att bidraga till att avhjälpa
de kreditsvårigheter som uppkom till
följd av skördeskadorna. Eftersom årets
skördeskador medförde ett stort inkomstbortfall
för ett stort antal jordbrukare
och därigenom också medförde likviditetssvårigheter,
var det angeläget att
åstadkomma en skyndsam hjälp. Genom
det dröjsmål som nu uppstått i ett eller
annat led av lånebeviljandet har många
jordbrukare haft besvärligheter under
flera månader i vinter. Besvärligheter
har f. ö. inte bara drabbat jordbrukarna
själva utan också företag av olika slag,
vilka lämnat ut förnödenheter till jordbrukarna
på kredit.

I svaret säger herr statsrådet att riksbanken
anfört en råd omständigheter
som förklaring till dröjsmålet — en del
låntagare har slarvat med att sända in
sina förbindelser, en del uppgifter bär
varit ofullständiga, och vissa lånesökande
har inte menat allvar med sina ansökningar.
Jag förstår fuller väl att det
bland 17 000 låneansökningar måste finnas
många fall, där dröjsmålet beror på
vederbörande själva. Det är inte alltid så
lätt att svara på brev och fylla i blanketter!
Men jag känner också många personer
som skickat in uppgifter om fullgod
säkerhet, borgen eller inteckning,

sedan de fått meddelande om att lånet
var beviljat, men som därefter fått vänta
flera veckor innan de fått låneförbindelsen
sig tillsänd. Jag kan inte undertrycka
den förmodan att resurserna inte
räckt till vid en del riksbankskontor, när
det gällt att bedöma den erbjudna säkerheten.
Eftersom stödlånen var avsedda
att medföra skyndsam hjälp har det
långa dröjsmålet inte varit tillfredsställande.

Herr talman! Vi kan alla hoppas att vi
i framtiden inte skall behöva anlita stödlån
i samma utsträckning som hittills.
Men om vi trots allt måste göra det flera
gånger, tror jag att det vore till fördel
om man även kunde lägga bedömningen
av den erbjudna säkerheten hos lantbruksnämnderna.
Där har man den
största personkännedomen rörande det
klientel som det här är fråga om, och
där har man i förväg en fast lokalorganisation
med ortsombud i varje kommun.

Med detta ber jag, herr talman, att än
en gång få tacka herr statsrådet för det
lämnade svaret.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Alla delar vi herr Eskilssons
förhoppning att vi inte i framtiden
ännu en gång skall behöva tillgripa några
stödåtgärder på grund av dålig skörd.
När landets jordbrukare emellertid nu
råkat ut för svåra skördeskador måste
det väl ändå betraktas som en stor förmån
för dem att ha fått denna hjälp med
stödlån. Antalet fall av skördeskador har
dock varit så betydande, att man under
alla omständigheter måste räkna med att
det skulle kräva en viss tid att behandla
alla låneansökningar. Även om det hade
varit önskvärt att låncansökningarna
kunnat handläggas ännu snabbare finns
det faktiskt ingen anledning att kasta
sten på dem som haft till uppgift att behandla
de inkomna låncansökningarna.
Både lantbruksnämnderna och riksbankens
avdelningskontor har gjort vad de
kunnat för att få ärendena handlagda så
snabbt som möjligt.

Jag har tillåtit mig att göra eu liten

Nr 9

Tisdagen den 6 mars 1956

Ang. utbetalningen av stödlån till jordbrukare

undersökning i ett par län som står den
ärade interpellanten och mig nära. I Östergötlands
län har vid riksbankens avdelningskontor
i Linköping beviljats
1 815 lån. Av dem hade i mitten av februari
månad utbetalats 965 stycken, medan
850 icke var utbetalade, därav mot
inteckningssäkerhet 355, mot borgenssäkerhet
400 och utan säkerhet 95. Sedan
har det varit ganska svårt att få in en del
papper, såsom jag redogjort för. I Kristianstads
län har det varit fråga om 530
stödlån. Av dem var den 15 februari 1956
392 stycken utbetalade, och det återstod
138. I 90 av dessa 138 fall hade låntagaren
aldrig avhörts efter det att lånet
var beviljat och aviserat. I två fall hade
låntagaren anmält att han inte ville ha
lån. I tre fall har lånen inte utbetalats
på grund av konkurs eller nära förestående
konkurs. I två fall har låntagaren
begärt ändring i säkerheten. I tio fall har
borgen ännu inte godkänts. I 13 fall har
borgen godkänts och revers utsänts men
inte återkommit till kontoret. I 15 fall
har inteckningssäkerhet godkänts men
inteckningarna inte inkommit till kontoret,
och i 3 fall låg lånen klara för utbetalning
den 15 februari.

Följaktligen kan man säga, att i den
överväldigande delen av de fall som återstod
att utbetala har ingalunda vare sig
lantbruksnämnden eller riksbankens avdelningskontor
skuld till att lånen inte
utbetalats, utan det har inträffat förändrade
förhållanden. I 90 fall har jordbrukarna
inte ens avhörts. Som jag tillät mig
säga i mitt första anförande, är det tydligen
så, att en del av de lånesökande
har mer eller mindre missuppfattat vad
det gällt. De har sålunda inte sett att de
inte behövt söka stödlån för att få arealbidrag,
eller också har det blivit förändrade
förhållanden, så att de inte fullföljt
ansökningen. Jag tycker att det trots
allt är mycket glädjande, att jordbrukarna
inte vill låna pengar, om de inte är
tvungna till det, och här framstår det ju
ganska klart, att om vederbörande fått
andra möjligheter, har man inte fullföljt
sin ansökning.

Om vi åter skulle råka i sådana förhållanden
att vi behöver använda denna lå -

neform, så kan det hända att en del omständigheter
inträffat, som man då får
taga ställning till, och att man får undersöka
om det skall gå till på samma
sätt som nu. Det kan jag inte göra något
uttalande om vid detta tillfälle, men jag
vill framhålla att det här ställts så mycken
arbetskraft som möjligt till förfogande
från lantbruksnämnderna och riksbanken.
Enligt min mening har man försökt
handlägga dessa ärenden så snabbt
som möjligt, och en misstanke om att
man här inte skulle ha gjort allt vad man
kunnat är enligt min mening obefogad.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag har inte heller haft
några invändningar mot de stödåtgärder
som lämnats från statsmakternas sida.
Jag vill understryka vad herr statsrådet
nu sist anförde, att det var en fördel för
jordbrukarna att komma i åtnjutande av
dem, och jag vill också understryka, att
frågan inom de centrala instanserna har
handlagts med mycket stor snabbhet.
Propositionen om stödlån som vi fick i
höstas var daterad så tidigt som den 22
september. Den behandlades av höstriksdagen
omedelbart sedan riksdagen samlats,
och riksdagen fattade sitt beslut den
22 eller 23 november. Så expedierades
kungörelsen, och ansökningstiden utgick
den 1 december. Vad de centrala myndigheterna
angår har man handlagt frågan
med största skyndsamhet.

Jag avser inte heller med mina små
randanmärkningar att kasta sten på dem
som handlagt dessa frågor lokalt. Men
om herr statsrådet, som jag förmodar,
har haft tillfälle att fråga lantbrukare ute
i bygderna, som väntat på stödlånen, vad
de tycker, så har han säkert fått veta- att
problemet ter sig lite annorlunda från
låntagarens än från långivarens sida. Det
är ett faktum att lantbrukare, som har
uppfyllt alla de krav som man kan ställa
på en låntagare, trots detta har fått
vänta på lånet längre än som varit önskvärt.
Jag har naturligtvis liksom herr
statsrådet tagit intryck av uppgifter från
mitt eget län, och jag kan nämna fall,
där personer, som har fått meddelande

Tisdagen den 6 mars 1956

Nr 9

Ang. ansvarighetsfördelningen enligt bilansvarighetslagen

om att lånet blivit beviljat, omedelbart
har erbjudit fullgod borgenssäkerhet till
riksbankens avdelningskontor och ändå
fått vänta mellan fem och sex veckor, innan
låneförbindelsen kommit dem till
handa. Jag talade i fredags morse med en
lantbrukare i min hemsocken som hade
erbjudit en inteckning som säkerhet för
lånet. Inteckningen, som tidigare legat
som säkerhet för ett lån hos sparbank,
fanns hemma hos vederbörande själv,
och det var alltså inte fråga om några
inskrivningsåtgärder eller sådant. Men
han hade ännu inte fått meddelande av
den, som skulle betala ut lånet, att säkerheten
skulle givas in. Det finns sådana
exempel runt om i landet, och det är
detta som motiverar mitt omdöme att resurserna
inte har räckt till när det gällt
att så snabbt som det hade varit önskvärt
expediera lånen till de lånesökande.

Herr statsrådet NORUP:

Jag vill påminna herr Eskilsson om
att i propositionen föreslogs att ansökningar
skulle ingivas senast den 1 december,
men jordbruksutskottet och riksdagen
ändrade detta datum till den 16
december och uttalade dessutom att ansökningar,
som ingavs senare, skulle behandlas
mycket liberalt, så att man om
möjligt skulle se till att vederbörande
fick sina önskemål tillgodosedda.

Det är klart att det hade varit bra, om
lånen kunnat ordnas inom ett par dagar,
men detta är ju omöjligt på grund av de
praktiska svårigheter som uppstår. Det
går inte heller för lantbruksnämnder och
riksbankskontor att för någon månad anställa
extra personal, som är kompetent
att handlägga dessa ganska ömtåliga problem
— det framgår av herr Eskilssons
resonemang att också han anser dessa
frågor vara ganska ömtåliga. Vi jordbrukare
tycker mången gång att olika formaliteter
kan vara onödiga, men om man
undersöker det enskilda fallet, får man
nog erkänna att de är motiverade. Jag är
övertygad om att vederbörande inte har
velat försena låneutbetalningarna genom
att göra svårigheter i onödan.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. ansvarighetsfördelningen enligt
bilansvarighetslagen

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Theodor Johanssons interpellation
angående ansvarighetsfördelningen enligt
bilansvarighetslagen, och nu yttrade:

Herr talman! I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Theodor Johansson frågat mig, om jag
anser att bilansvarighetslagens bestämmelser
om fördelningen av ansvarigheten
är till alla delar tillfredsställande och
om jag ämnar vidta åtgärder för att få
till stånd en omarbetning av dessa bestämmelser.
Herr Johanssons interpellation
synes vara föranledd av en tidningsuppgift,
enligt vilken skadeståndsanspråk
skulle ha riktats mot en bilägare
på grund av att hans bil, som var utlånad
till andra personer, kolliderat med
en rälsbuss. Interpellationen avser alltså
närmast, hur ansvarigheten för uppkommen
skada bör fördelas mellan bilägaren
och bilföraren. Som svar på frågorna vill
jag anföra följande.

Den lagstiftning, som rör ansvarighet
för skada i följd av motortrafik samt trafikförsäkring,
är sedan maj 1952 under
utredning i nordiskt samarbete. För Sveriges
del bedrives arbetet av en särskild
kommitté, den s. k. bilskadeutredningen.
En av kommitténs uppgifter är just att
överväga vilket ansvar som bör åligga
fordonsägare och förare. Utredningen,
som berör komplicerade juridiska och
ekonomiska problem, har krävt grundliga
överväganden, men efter vad jag inhämtat
räknar kommittén med att kunna
framlägga sitt förslag under innevarande
år.

Det förhållandet att jag alltså redan
har föranstaltat om denna utredning torde
utgöra svar på herr Johanssons frågor.
Innan utredningen har lämnat sitt
betänkande, är jag inte beredd att i sak
diskutera de föreliggande problemen.

Nr 9

Tisdagen den 6 mars 1956

Ang. tidskriften Lifes reportage om vissa svenska försvarsanläggningar

Herr JOHANSSON, THEODOR, (bf):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet för svaret på
min interpellation.

Interpellationen åsyftade ju ett visst
trafikolycksfall som framkallat vissa betänkligheter
mot gällande lagbestämmelser.
Det är självfallet att de flesta sådana
olycksfall blir reglerade på ett tillfredsställande
sätt efter den ändring som riksdagen
föregående år beslutade och varigenom
skadeersättningsbeloppen höjdes.
Men uppenbarligen kan det inträffa svåra
olyckshändelser som kräver ännu
större ersättningsbelopp än som förutses
i de gällande bestämmelserna. Det är i
sådana fall som ansvarighetsfördelningen
mellan bilägaren och bilföraren aktualiseras.

Jag är tacksam för att frågan redan
har kommit under utredning, och jag
förmodar att utredningsmännen också
kommer att ge ett svar på frågan. Det är
naturligtvis önskvärt att ansvaret i största
möjliga utsträckning läggs på bilföraren
och inte enbart på den som äger bilen.

Med dessa ord ber jag att ännu en
gång få tacka för svaret.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. tidskriften Lifes reportage om vissa
svenska försvarsanläggningar

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
TORSTEN NILSSON,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr öhmans interpellation
angående tidskriften Lifes reportage
om vissa svenska försvarsanläggningar,
fick nu ordet och anförde:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr öhman i en interpellation frågat
mig om jag anser det med svenska
försvarsintressen förenligt att representanter
för främmande makt får den insyn
i svenska militära förhållanden som
framgår av ett reportage i den amerikanska
tidskriften Life om det »underjordiska
Sverige» samt om så icke är fal -

let, vilken eller vilka myndigheter som
lämnat tillstånd för den amerikanske
journalisten att utforska svenska försvarsanläggningar.

Lifes korrespondent i Sverige kontaktade
i mars 1955 utrikesdepartementets
pressbyrå och hemställde om stöd för ett
reportage om svenska bergrumsanläggningar.
Efter samråd mellan pressbyrån
och vederbörande civila och militära
myndigheter erhöll två representanter
för Life, en journalist och en fotograf,
tillstånd att under vederbörlig kontroll
besöka bl. a. en civil bergverkstad, vissa
civilförsvarsanläggningar, ett i berg insprängt
kraftverk samt en flyghangar i
berg. Denna flyghangar var den enda
militära anläggning som besöktes. Vad
beträffar de fotografier som därvid tagits
kan nämnas att tillstånd till fotografering
har lämnats endast för sådana motiv
som förut fotograferats och i olika
former publicerats. Av övriga fotografier
har ett, visande en jagare i fartygstunnel,
tagits av marinens tjänstefotograf
samt med vederbörligt tillstånd
publicerats i pressen och genom bildbyråer
försålts till såväl svenska som utländska
tidningar och tidskrifter medan
vissa andra tillhandahållits av vederbörande
myndigheter. De i Life publicerade
teckningarna har utförts av en av tidskriften
anlitad tecknare, vilken som underlag
haft i behörig ordning utlämnade
och tidigare publicerade bilder och fantasiteckningar.
Vad härefter rör den text,
som åtföljer bilderna, är densamma hämtad
ur ett flertal tidigare artiklar om
svenska bergrum av olika slag. Den innehåller
delvis riktiga uppgifter men företer
också en rad felaktiga sådana som
förekommit tidigare och av naturliga
sekretesskäl icke tillrättalagts från de
svenska myndigheternas sida.

Reportaget i Life avslöjar sålunda icke
några ting, som inte tidigare varit kända,
vare sig beträffande krigsmaktens, civilförsvarets
eller civila institutioners
och industriers berganläggningar.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på mina frågor.

Tisdagen den C mars 1956

Nr 9

Ang. tidskriften Lifes reportage om vissa svenska försvarsanläggningar

Men jag kan inte förklara mig tillfredsställd.
Försvarsministern gör ett försök
att försvara Lifes bildreportage, men det
hela liknar närmast ett försök att avklara
en obehaglig sak.

Formuleringarna i svaret är ofta mycket
hala, undvikande och allmänna. Det
blir ju lätt på det sättet, om man ger sig
in på att försvara en dålig sak. Och det
har försvarsministern gjort i detta fall.

Vad gäller nu sakfrågan? Ja, svenska
folket har offrat och får fortfarande offra
hundratals miljoner till försvarsanläggningar
av skiftande slag. I folks medvetande
har den uppfattningen blivit rotfäst,
att de flesta av dessa anläggningar
är av hemlig natur. Allmänt anses det
som en hederssak att hålla tyst med vad
man till äventyrs vet om sådana anläggningar.
Den svenska strafflagen stipulerar
ju också stränga straff för den, som
till representanter för utländsk makt yppar
någonting om våra försvarsanläggningar.

Våra myndigheter har vid olika tillfällen
bedrivit propagandakampanjer för
att folk skall förstå att hålla tyst med
vad de vet om dylika anläggningar. »En
svensk tiger» var ett av slagordet. »Spionen
lägger puzzle ... tag vara på din
bit», har varit ett annat. Och folk i allmänhet
har följt anvisningarna, vilket
enligt min mening är riktigt.

I många fall har de militära myndigheterna
varit så noga med sekretessen att
de vägrat oförvitliga svenska arbetare
anställning vid militära byggnationer,
om det så endast gällt att gjuta några
bunkers ute på öppna fältet. Det har till
och med förekommit, att de militära
myndigheterna nekat fackliga tjänstemän
att besöka anläggningarna för att göra
de uppmätningar, som varit erforderliga
för att arbetarna skulle kunna få ut sin
avtalsenliga lön.

Jämför dessa förhållanden med dem
jag påtalade i min interpellation, och intrycket
blir milt sagt egendomligt. En
amerikansk tidskrift gör en framställning
om att få göra ett reportage i text
och bilder från svenska försvarsanläggningar,
från underjordiska verkstäder
och annat som står i direkt förbindelse

med våra försvarsansträngningar. Tidskriftens
utsända, vilkas bisysslor vid sidan
om den journalistiska verksamheten
ingen känner till, blir mottagna med öppna
armar och beredes all möjlig hjälp att
utföra sitt uppdrag. De får tillstånd att
fotografera. De får på ort och ställe göra
iakttagelser om vederbörande anläggnings
geografiska belägenhet, om terrängförhållanden
och annat som säkert
är av intresse för militära myndigheter
i vederbörandes hemland. Och i den
mån de inte haft tillfälle att själva ta
önskade bilder står svenska myndigheter
dem till tjänst med bilder och teckningar.
. Allt detta söker försvarsministern
släta över.

Det som svenskarna —• helt riktigt —
betraktar såsom krigsindustri, underjordiska
flygplansverkstäder och liknande,
förvandlas i försvarsministerns avklaringsförsök
lekande lätt till civila bergverkstäder.
Men sådant är väl ändå, herr
försvarsminister, att ta en smula för lätt
på denna allvarliga sak!

På vissa punkter går det emellertid inte
att använda en sådan avklaring. Försvarsministern
måste därför vidgå, att de
utsända fått besöka och fotografera en i
berget insprängd flyghangar. Ja, de fick
inte bara göra egna iakttagelser om belägenheten
o. s. v. och ta bilder, de fick
också på samma plats uppgifter av teknisk
natur. Jag citerar ur bildtexten i
tidskriften, som jag har här: »På insidan
av en bas i berget står svenskbyggda J 29
reaplan beredda. När ordern ges om att
gå upp, bogseras reaplanen genom en
dörr i fonden av traktorer och kan sedan
vara uppe i luften på två minuter.»

Jag frågar: Tjänar sådan hövlighet
mot utsända från främmande makt det
svenska försvarets intressen? För min
del måste jag svara ett kategoriskt nej.
Jag undrar om försvarsministern har något
annat svar att ge?

I sitt svar uppger försvarsministern,
att Lifes utsända inte fick tillfälle att besöka
jagaren Uppland i dess skyddsrum.
Men marinens myndigheter stod till
tjänst med bilder, och material och upplysningar
tillhandahölls de utsända för
att de skulle kunna göra en ritning av

Nr 9

Tisdagen den 6 mars 1956

Ang. tidskriften Lifes reportage om vissa svenska försvarsanläggningar

skyddsrummet, som beskrives på följande
sätt: »Jagarskyddsrum liknande det
som använts av Uppland visas här i ritning.
Tunga stålportar och tandade anfallsfickor,
som skurits ut i granitväggarna,
skyddar fartygen från bombexplosioner
utanför skyddsrummet.»

Så detaljerade uppgifter om skyddsrum
för flyg och krigsfartyg har, mig veterligt,
inte förekommit i svensk press.
Men en amerikansk tidskrift kan leverera
dem. Är sådant gagneligt för våra försvarsintressen?
Knappast någon kan hävda
en sådan orimlighet, och då återstår
frågan: Vilka intressen ligger bakom
denna affär?

Det finns i vårt land vissa bestämmelser
om utlänningars rörelsefrihet. De är
så restriktiva, att t. ex. utländska artister
vägrats uppträda i städer som råkat
ligga inom s. k. försvarsområden. I en
kungörelse av den 12 januari 1939 finns
reglerna, men då det ofta kan vara knivigt
för en lekman att tolka en sådan
kungörelses riktiga innebörd skall jag låta
regeringens främste man, statsministern,
göra det i stället. I en interpellationsdebatt
i andra kammaren den 27
april 1955 — alltså ungefär samtidigt
som Lifes utsända var här —- yttrade
statsministern: »Beträffande utlänningars
rörelsefrihet inom Sverige märkes
de starkt inskränkande bestämmelserna
i kungörelsen den 12 maj 1939 angående
särskilda villkor för utlännings vistelse
inom skyddsområde för fästning eller
motsvarande försvarsanläggning samt
tillträde till etablissement vid försvarsväsendet
m. m. Utlänning får icke inkomma
inom fästningsområde. Inom
skyddsområde får utlänning färdas på
vissa angivna kommunikationsleder och
uppehålla sig blott på vissa bestämda
platser, och endast ett dygn åt gången,
såvida han icke fått utsträckt tillstånd.
Det är förbjudet för utlänning att fotografera
eller göra beskrivningar eller
mätningar inom skyddsområde.»

Det är alltså statsministerns tolkning
av kungörelsen, och jag skulle tro att den
är riktig. Men då återstår frågan: Gäller
inte dessa bestämmelser i praktiken för
alla utlänningar? Är det någon viss ras

eller nationalitet — exempelvis amerikaner
— som är undantagna från bestämmelserna?
Statsministern nämnde ingenting
därom, men vi kanske kan få upplysningar
på den punkten av försvarsministern.

Ty det kan väl aldrig vara så att vissa
myndigheter, i detta fall militära, helt
struntar i bestämmelserna när det kommer
s. k. gäster från ett visst land?

Försvarsministern meddelade att Lifes
utsända beviljats tillstånd att »under
kontroll» göra sina besök på försvarsanläggningarna.
Ja, det förbättrar inte saken.
Kontrollerad kunskaparverksamhet
är lika förkastlig som okontrollerad.

Slutligen vill jag tillägga, att avsikten
med min interpellation uteslutande har
varit att rikta regeringens uppmärksamret
på nödvändigheten av större vaksamhet.
Även om jag inte är till freds med
svaret, hoppas jag att regeringen ser till
att någonting liknande som detta inte
inträffar i fortsättningen.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Herr öhman drog den
slutsatsen av mitt anförande, att jag hade
försökt att ge mitt svar i så pass hala
vändningar, att jag på det sättet skulle
försöka avklara en obehaglig sak. Till
detta vill jag bara säga, att herr öhman
vet lika väl som jag att vi i detta land
inte kan hemlighålla att vi har berganläggningar
och skyddsrum av olika slag.
Det är allmänt känt inte bara för svenska
medborgare utan även utanför våra
gränser, alldenstund Sverige fått ord om
sig att när det gäller exempelvis vårt civilförsvar
måhända ha hunnit längst i
världen i fråga om åtgärder till skydd
för medborgarna.

Under sådana förhållanden behöver
det ju inte vara ur svensk synpunkt enbart
ofördelaktigt, att man i något enstaka
fall ger även utländska iakttagare tillfälle
att under kontroll få kännedom om
att de försvarsanläggningar, som vi talar
om, inte bara är fantasiprodukter
utan att de även finns i verkligheten. Enligt
mitt förmenande bidrar detta till att
respekten för vårt försvar kanske kan

Tisdagen den 6 mars 1956

Nr 9

Ang. tidskriften Lifes reportage om vissa svenska försvarsanläggningar

bli större än om man i utlandet skulle
dra den slutsatsen att de åtgärder, som
vi på detta sätt vidtar för vårt försvar
och om vilka vi ordar, mer eller mindre
skulle vara fantasiprodukter.

Vad sedan beträffar det förhållandet,
att Lifes fotograf har gjort besök i Agas
underjordiska verkstäder och vid ett
kraftverk, är det här inte fråga om ting
som är av hemlig natur.

Herr öhman ville ha besked av mig,
huruvida de utlänningar, som fick besöka
sådana anläggningar, skulle vara av
särskild ras eller av viss nationalitet, exempelvis
amerikanare. Självklart är så
inte fallet. Jag kan ge ett praktiskt exempel
härpå. Några dagar innan fotografen
från Life besökte det underjordiska
kraftverket, besökte en elvamannadelegation
från Sovjetunionen precis samma
kraftverk. Herr öhman har därmed fått
bevis för att vi inte tar hänsyn till ras
eller nationalitet.

Vad beträffar påståendet om att fotografen
och journalisten från Life skulle
ha besökt någon underjordisk flygverkstad,
måste jag säga att detta inte är fallet.
De har inte besökt Saabs verkstäder.
En tecknare har endast gjort en fantasiteckning
med ledning av uppgifter, som
förekommit i svensk press angående
Saabs verkstäder.

Den enda militära anläggning som besökts
är en flygflottilj utanför Stockholm,
som vi brukar visa både svenska
och utländska pressmän. Det är alldeles
riktigt och det är ingen hemlighet att
man med svenska flygplan — och det är
dessa uppgifter som herr öhman fäste
sig vid — kan från dessa hangarer komma
upp i luften inom loppet av två minuter.
Vi tycker inte att det finns någon
anledning att hemlighålla detta. Det visar
nämligen hur effektivt vårt flygvapen
i en viss situation kan uppträda.

Vad slutligen angår de civila skyddsrummen
vill jag understryka, att dessa
skyddsrum har i sin helhet tillkommit
för civilbefolkningen. Under fredstid
kommer de att användas för praktiskt
bruk i form av garage, och under den tid,
då dessa skyddsrum byggts i berg, har
man haft visningar för allmänheten. Det

har varit tillträde för pressen, och det
liar omtalats hur människorna skall söka
sig till dessa skyddsrum. Det är följaktligen
icke fråga om några hemligheter.
Jag är -— det kan jag försäkra — minst
lika intresserad som herr öhman att se
till, att sådant som är av hemlig natur
inte skall komma utländsk makt till handa.
Men å andra sidan anser jag, att man
i vissa enstaka fall kan omtala ting som,
även om de inte sättes i sitt omedelbara
och rätta sammanhang, ändå ger en bild
av vad vi på svenskt håll uträttar för att
försvara oss, såvida man inte därigenom
ger offentlighet åt något, som vi är intresserade
av att hemlighålla. Jag vågar
påstå att de åtgärder är försvarbara,
som civila och militära myndigheter vidtagit
när det gällt att visa journalisten
från Life vissa ting och när det i vissa
andra sammanhang gällt att visa svensk
och utländsk press svenska försvarsanläggningar.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Försvarsministern fortsätter
ju att avklara det hela. Han säger,
att vi genom att visa utländska utsända
svenska försvarsanläggningar skulle öka
respekten i omvärlden för de svenska
försvarsansträngningarna — man skulle
då i utlandet förstå, att det inte bara är
sagor som utsprids om våra berganläggningar
och liknande saker. Jag vill till
det bara säga, att det ändå är ett faktum,
att dessa anläggningar i den svenska allmänhetens
ögon betraktas såsom sekretessbelagda.
Detta gäller naturligtvis inte
civilskyddsrummet i Katarinaberget,
som inte kan hemlighållas och inte heller
bör hemlighållas, eller andra stora civilskyddsrum,
som finns här i Stockholm
och i andra större städer. Men uppgifter
om var vi har våra flyghangarer anser
jag tillhör sådant som icke bör meddelas
till offentligheten vare sig här hemma eller
i utlandet.

Nu säger försvarsministern, att de
amerikanska tidningsmännen icke besökte
Saabs underjordiska verkstäder. Den
uppgiften kan jag inte kontrollera men
jag får naturligtvis tro honom på hans

Nr 9

Tisdagen den 6 mars 1956

Ang. tidskriften Lifes reportage om vissa svenska försvarsanläggningar

ord. Emellertid publicerades i tidskriften
en mycket ingående skildring av den
metod som användes, när flygplanen
skall tas upp ur verkstäderna, av vingarnas
konstruktion och hur man bär sig åt
för att vika ihop vingarna. Härjämte
publiceras en teckning, som icke har
kunnat göras på fri hand och som ingalunda
kan betraktas som en fantasiteckning
utan som väl måste bygga på de
faktiska förhållandena.

Det är också förbluffande, att Life kan
leverera så pass detaljerade upplysningar
om det antal berganläggningar, som
finns i Sverige, och om vad de kostar.
Jag vet inte, hur många av denna kammares
ledamöter, som utan att ha studerat
Life kan säga hur många bergrum vi
har och vad de kostar. Life kan det! Tidskriften
upplyser om att det är 500 bergrum
och att kostnaden uppgår till mellan
1 500 och 2 000 miljoner kronor. Det
är uppgifter, som — såvitt jag förstår —
icke funnits i svensk press. Det skulle
kanske ändå vara av ett visst intresse,
om den svenska riksdagens ledamöter
före Life fick veta vad dessa anläggningar
kostar.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Först kan jag meddela,
att den teckning som gjorts av Saabs
verkstad är en fantasiteckning. De uppgifter,
som lämnats i Life i anslutning
till teckningen, är faktiskt hämtade, tror
jag mig kunna säga, ur ett nummer av
tidskriften Industria, där man bl. a. har
beskrivit anläggningarna vid Saab.

Vad sedan beträffar antalet bergrumsanläggningar,
som i tidskriften Life uppgivits
till 500, kan jag inte här ge bestämda
uppgifter om, hur många sådana
anläggningar vi i verkligheten har,
men så mycket kan jag säga herr öhman,
att han inte skall tro på allt vad som
står i den amerikanska tidskriften.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition

nr 74, angående Sveriges anslutning till
det reviderade allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) samt till avtalet rörande
Organisationen för handelssamarbete
(OTC) m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1—3,
statsutskottets utlåtanden nr 3. 35 och
37—40, bevillningsutskottets betänkanden
nr 12—15, första lagutskottets utlåtande
nr 11, andra lagutskottets utlåtanden
nr 7—11 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 7.

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 76, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades, att Kungl. Maj:t
prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning till riksdagen
gjordes meddelande rörande Sveriges
utrikespolitik, ävensom förordnat, att
meddelandet skulle framföras i första
kammaren av statsministern och i andra
kammaren av ministern för utrikes ärendena.

Herr förste vice talmannen yttrade, att
han i anslutning till den nu föredragna
skrivelsen finge tillkännagiva, att enligt
överenskommelse med hans excellens
herr statsministern det i skrivelsen avsedda
meddelandet komme att lämnas
vid morgondagens sammanträde.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse skulle
läggas till handlingarna.

Anmäldes och bordlädes

dels Kungl. Maj:ts till kammaren överlämnade
propositioner:

nr 71, med förslag till förordning om
ändring av förordningen den 1 juni 1951
(nr 440) med instruktion för värdering
av skogsmark och växande skog vid taxering
av fastighet (skogsvärderingsinstruktion); nr

78, angående anslag för budgetåret
1956/57 till valutakontoret;

Tisdagen den 6 mars 1956

Nr 9

Interpellation ang. bankernas räntemarginal
manna revisorer i sparbankerna

nr 80, angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.;

nr 81, angående statstjänstemannens
löner under år 1956 m. m.;

nr 83, angående uppförande av klinik
för alkoholsjukdomar vid karolinska
sjukhuset;

nr 84, angående anslag för budgetåret
1956/57 till universitetskanslersämbetet,
m. m.;

nr 85, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete samt angående fortsatt
giltighet av samma lag; samt

nr 86, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1956/57 m. m.;

dels ock Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 82, med överlämnande
av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation.

Interpellation ang. bankernas räntemarginal Herr

ELOFSSON, GUSTAF, (bf): erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Under de senaste åren
har Sveriges riksbank träffat överenskommelser
med affärsbanker, försäkringsbolag
och andra kreditinrättningar om
vissa kreditrestriktioner, och dessa överenskommelser
var gällande tills i början
av 1955.

Då frångick man dessa överenskommelser
och i stället höjde man diskontot med
en procent, som skulle slå igenom över
hela kreditområdet med undantag av de
bundna krediterna, samt föreskrev skärpta
kreditrestriktioner på alla områden.

1954 antogs en ränteregleringslag, där
man gav Kungl. Maj:t fullmakt att om
så behövdes fastställa de räntesatser som
ansågs vara skäliga. Denna lag har icke
tillämpats trots att skäl därtill för länge
sedan har förelegat.

Bankerna tillämpar en inlåningsränta
på 4 procent och en utlåningsränta på
sex procent och på omsättningsväxlar
med 6,5 procent. Denna marginal mellan
in- och utlåning synes vara oskäligt stor,

Interpellation ang. utseende av all alldenstund

alla insättningar på checkräkning
ej är räntebärande.

Jag vill i detta sammanhang påpeka
att under den tid som lågräntepolitiken
användes var inlåningsräntan 2,5 till 3
procent under det att utlåningsräntan
var 3,5 till 4 procent, och om vi ser på
bankernas redovisade bokslut för år
1955, visar dessa stora vinstökningar,
varför skäl inte torde saknas för ett ingripande.

Med stöd av vad som ovan anförts får
jag vördsamt anhålla om första kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framställa
följande interpellation:

1. Anser herr statsrådet att den nu av
bankerna tillämpade räntemarginalen är
skälig?

2. Om så inte är förhållandet, är herr
statsrådet beredd att medverka till att
bankernas utlåningsränta står i rimligt
förhållande till inlåningsräntan?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. utseendet av allmänna
revisorer i sparbankerna

Ordet lämnades härefter på begäran till
herr ARRHÉN (h), som anförde:

Herr talman! 1945 års bankkommitté
framhöll i sitt betänkande, att vad som
med den tidens terminologi kallades
»allmänna ombud» inte överallt i erforderlig
utsträckning ägt ekonomiska insikter
eller, kanske framför allt, personliga
erfarenheter av ekonomisk verksamhet.
Det påpekades i detta sammanhang
att länsstyrelserna låtit ombudsuppdragen
utgöra bisysslor för länsstyrelsernas
egna tjänstemän. Kommittén påvisade,
att vid tiden för dess arbete (1946) omkring
80 procent av samtliga allmänna
ombud var landsstatstjänstemän. 1951
års riksdagsrevisorer, som likaledes observerat
dessa förhållanden, uppgav, att
under 1950 inte mindre än 193 av de 224

Nr 9

Tisdagen den 6 mars 1956

Interpellation ang. utseende av allmänna revisorer i sparbankerna

ombudsuppdragen, eller cirka 86 procent,
innehades av tjänstemän eller förutvarande
sådana i landsstaten.

1948 års sparbankssakkunniga, vilkas
förslag låg till grund för den nya sparbankslagen,
som antogs av 1955 års riksdag,
riktade också sin kritik mot dessa
förhållanden och framhöll, att den av
det allmänna utsedda revisorn borde vara
väl kvalificerad och besitta goda ekonomiska
kunskaper samt erfarenhet på
området. Det framhölls i betänkandet
bl a., att auktoriserade revisorer både
kunde och borde förvärvas för dylika
uppdrag.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet
beaktade i 1955 års proposition
de gjorda påpekandena och uttalade,
att, därest en auktoriserad revisor
eller godkänd granskningsman funnes
att tillgå, det syntes vara till fördel för
vederbörande sparbank, om sådana utsåges
till allmän revisor. Statsrådet uttalade
vidare, och detta är måhända det
mest väsentliga i detta sammanhang, att
statsrådet, i syfte att bereda länsstyrelserna
möjlighet att överblicka tillgången
på de personer, som är bäst skickade
för revisorsuppdragen och även för
att underlätta personvalet, förordade ett
stadgande, enligt vilket länsstyrelsen
skall, innan revisor utses, från den handelskammare,
inom vilkens distrikt sparbanken
har sitt huvudsakliga verksamhetsområde,
begära förslag på tre personer,
vilka med hänsyn till kvalifikationer
och bosättningsort lämpligen bör
komma i fråga som revisorer.

Något laga hinder för länsstyrelsen att,
med bortseende från handelskammarförslaget,
utse landsstatstjänstemän till
allmänna revisorer —- »allmänna ombud»,
enligt den tidigare lagens terminologi
— föreligger inte men ett dylikt
förfaringssätt står, av skäl som vi
tidigare här angivit, knappast i överensstämmelse
med den nya lagens vare sig
mening eller anda. Länsstyrelserna synes
därför näppeligen helt kunna bortse
från handelskammarförslagen och i
stället regelmässigt eller nästan regelmässigt,
enligt praxis från den gamla lagens
tid, välja länsstyrelsernas tjänstemän.

Det avsnitt av den nya sparbankslagen,
som behandlar dessa frågor, blev
ganska livligt uppmärksammat av bankoutskottet,
vilket allmänt anslöt sig till
finansministerns i propositionen uttalade
mening.

I olika instanser har diskussioner om
länsstyrelserna som tillsynsorgan förts.
Situationen kännetecknas givetvis därav,
att sparbankerna själva gärna vill
behålla kontakten med länsstyrelserna.
Samtidigt har man emellertid intresse
av att få verkligt kvalificerat folk i revisionsarbetet.
Självfallet är också, att
det bland länsstyrelsens tjänstemän finnes
många kvalificerade krafter, exempelvis
tingsmeriterade jurister, lämpade
för granskning av de formella förhållandena
beträffande inteckningar o. d. Det
är dock begripligt, att det understundom
kan brista i fråga om erfarenheter på
det ekonomiska livets område samt beträffande
kännedomen om bankteknik
och bokföring.

Tendensen för dagen synes vara, att
taxeringstjänstemännen hos länsstyrelserna
placerats som revisorer i sparbankerna.
Man får visserligen antaga, att de
i allmänhet beträffande insikter i bokföring
och ekonomisk verksamhet över
huvud taget har större kvalifikationer än
flertalet andra landsstatstjänstemän men
den risken torde föreligga, att, om taxeringstjänstemän
mera allmänt blir det
allmännas revisorer i sparbankerna,insättarna
lätt bibringas den uppfattningen,
att deras arbete i främsta rummet får
fiskaliskt syfte. Det torde vara svårt att
tänka sig liknande arrangemang inom,
låt oss säga, affärsbankernas sfär. Det
förefaller icke heller vara rimligt, att
taxeringstjänstemän, med den arbetsbörda
som deras ordinarie verksamhet ålägger
dem, på detta sätt skulle dragas från
sina egentliga och för samhället betydelsefulla
uppgifter. Det förefaller icke heller
rimligt, att handelskammardistriktens
synpunkter och önskemål i samband
med deras i lagen stipulerade förslagsrätt
mera eller mindre generellt åsidosattes.
Deras förslagsrätt blir då i hög
re eller mindre grad illusorisk, vilket
uppenbarligen icke varit deras mening,
som lagen gjorde.

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Interpellation ang. utseende av allmänna revisorer i sparbankerna

Under hänvisning till vad sålunda anförts
hemställer jag om första kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att medverka
till att de lokala intressena blir bättre
beaktade vid utseende av allmänna revisorer
i sparbankerna?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fru Gärde Widemar för tiden
från och med den 8 till och med den 23
innevarande månad för utrikes resa.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.01.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 7 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs val av 24 valmän för utseende
av riksdagens justitie- och militieombudsmän
samt deras ställföreträdare.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talmani För vartdera av de två val,
som skall förrättas vid detta plenum, ber
jag att få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda
ledamöterna i talmanskonferensen. Vardera
listan upptar namn på så många
personer, som det ifrågavarande valet
avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av valmän,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Branting
Anderberg
Lindblom
Strand
Tjällgren
Elowsson, Nils
Elmgren
Englund
Velander

2 Första kammarens protokoll 1956. Nr 9

Kriigel

Lodenius

Grym

Weiland

Hermansson, Albert

Ahlkvist

Nilsson, Bror

Lindahl

Ollén

fru Sjöström-Bengtsson

Magnusson

Pettersson

Nilzon, Ivar

Sunne

Svärd

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.

Anställdes val av sex suppleanter för
de av riksdagen utsedda valmännen för
utseende av riksdagens justitie- och militieombudsmän
samt deras ställföreträdare.

Den av herr förste Vice talmannen avlämnade
lista, som gällde detta val, upptog
under partibeteckningen »Den gemensamma
listan» följande namn:

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik
Jansson, Axel
Lindgren

Johansson, Anders
Werner

Andersson, Axel
Arrlién

Efter det denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.

Herr TALMANNEN anförde:

Efter samråd med talmannen i andra
kammaren och talmanskonferensen får
jag beträffande riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela följande.

De sista arbetsplena före påsk beräknas
äga rum fredagen den 23 innevarande
mars och, om så erfordras, lördagen
24 mars. Kamrarna sammanträder åter
onsdagen den 4 april klockan 14.00 för
anställande av gemensamma omröstningar,
såvida voteringspropositioner för sådant
ändamål blivit dessförinnan godkända.
I motsatt fall avses, att utskottsarbetet
återupptages sagda onsdag den 4
april, varefter kamrarnas sammanträden
kommer att hållas i sedvanlig ordning.
Allt detta gäller under förutsättning att
intet oförutsett inträffar, som påkallar
annan ordning.

Jag får vidare meddela, att därest de på
dagens föredragningslista upptagna ärendena
icke hinner genomgås under förmiddagssammanträdet,
kommer arbetsplenum
att anordnas om fredag den 9
mars kl. 14 för behandling av de återstående
ärendena.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Hans excellens herr statsministern ERLANDER
erhöll nu ordet för framförande
av det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 76
avsedda meddelandet och yttrade därvid: Herr

talman! Det har nu gått tre år sedan
de första tecknen på en ändrad inställning
i förhållandet mellan öst och
väst kom till synes. Den utrikespolitiska

debatten under dessa år har dominerats
av sådana uttryck som avspänning, fredlig
samlevnad och — under det gångna
året — av begreppet Genéve-anda. öst
och väst har kunnat diskutera sina problem
både vid stort upplagda konferenser
mellan stormakterna och i internationella
organisationer som Förenta Nationerna,
där umgängestonen efter hand
blivit mindre hetsig, mera dämpad och
anpassad efter den vilja till förhandlingar,
som trots ganska fundamentala meningsskiljaktigheter
dock synes finnas på
båda sidor. Även om de stora internaiionella
problemen icke kunnat lösas och
motsatserna mellan blocken i stort sett
består, har man dock på olika håll i
världen — både i USA och i Sovjetunionen
— en känsla av att krigsfaran minskats.
Till det nu rådande lugnet bidrager
uppenbarligen en ganska allmänt
härskande uppfattning att en viss maktbalans
inträtt mellan de båda blocken.
Detta gäller inte minst en balans i fråga
om innehav av moderna förstörelseme del.

Kunskapen om deras förödande verkan
utgör i och för sig en starkt återhållande
faktor gentemot möjliga tendenser
att inleda ett angrepp eller ett preventivkrig.
Denna kunskap verkar avskräckande
på båda sidor och tvingar samtidigt
till försök att uppnå en politisk
avspänning.

Det finns inga säkra tecken till att
någondera sidan inför denna relativa balans
överväger att ensidigt reducera Sina
rustningar. De nedskärningar av arméernas
numerär som gjorts betraktas av ingendera
sidan såsom inledande steg till
en allmän nedrustning, utan man ger
dem en mera politisk-taktisk innebörd.
Företagna reduktioner torde för övrigt
balanseras av en ökning av båda parters
resurser för ett luftkrig. Det militära
tekniska forskningsarbetet fortsätter
energiskt, framgångsrikt och utan uppehåll
i krigsindustriens tjänst. Även på
detta område synes emellertid en viss
likställighet ha kommit till stånd. I varje
fall torde Sovjetunionen vara på god väg
att inhämta det försprång Väst hittills
haft på det tekniska området.

Mot bakgrunden av en nu inträdd re -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

lativ maktbalans och kunskapen om de
nya förstörelsemedlens verkan tycks som
sagt den uppfattningen ha stadgat sig att
ingen stormakt vill avsiktligt utlösa ett
världskrig i atomåldern. I stället synes
andra linjer i maktkampen mellan de
stora blocken accentueras. En sådan linje
är att Sovjetunionen särskilt sedan
något år tillbaka börjat visa ett stort intresse
för kulturellt och vetenskapligt,
.särskilt tekniskt samarbete och utbyte av
erfarenheter med den icke-kommunistiska
delen av världen. En annan linje i utvecklingen
är att Sovjetunionen visat
ökat intresse för vissa s. k. underutvecklade
länder. Teknisk expertis och industriell
utrustning har erbjudits Indien,
Burma och Afghanistan och andra länder
i Asien och även accepterats. Liknande
erbjudanden har gått till länder i Sydamerika.
Sedan någon tid tillbaka deltar
östblockets länder i FN:s tekniska hjälp
till underutvecklade länder.

Det är särskilt Asien som är föremål
för detta intresse, ett Asien med en rad
nya självständiga stater, som nu håller
på att ändra sin ekonomiska struktur
och har påbörjat sin industrialisering.
De är alla underutvecklade ur teknisk
och ekonomisk synpunkt och måste för
sin fortsatta utveckling söka kontakter
med länder, som kan bidraga till deras
uppbyggnad. Hittills har Västeuropa och
USA i första hand kommit i åtanke; nu
anmäler även Sovjetunionen sin beredvillighet
att hjälpa. Det förefaller som
om kampen mellan de två blocken om
politiskt inflytande i vissa delar av världen
tar formen av en konkurrens, i första
hand om det ekonomiska inflytandet.

Den allmänna politiska aktiviteten
i Asien tog sig våren 1955 uttryck i
den s. k. Bandung-konferensen mellan
ett stort antal asiatiska och afrikanska
stater. Det kommunistiska Kina deltog
i denna konferens tillsammans med
stater, som hade mer eller mindre intima
förbindelser med västblocket. I
en resolution från konferensen i tio
punkter betonas bl. a. vikten av att alla
rasers och nationers likställighet erkännes;
respekten för de mänskliga
rättigheterna och för de principer,

Ang. Sveriges utrikespolitik
som finns nerlagda i Förenta Nationernas
stadga, understrykes; under
konferensen förklarades kolonialism i
alla dess yttringar vara av ondo. Det
förtjänar samtidigt att nämnas, att den
indiske premiärministern målmedvetet
arbetar vidare på att få till stånd en
asiatisk-afrikansk neutralitetspolitik baserad
på de indiska fem principerna
om ömsesidig respekt mellan staterna
för varandras frihet och oavhängighet;
för territoriell integritet och suveränitet,
för icke-inblandning i varandras
inre och yttre angelägenheter, för nonaggression
och för ömsesidigt utbyte
och fredlig samlevnad. Dessa principer
får anses vara accepterade av flera andra
asiatiska stater, bland dem Kina och
Indonesien, och utgör riktlinjen för Indiens
uppträdande i asiatiska och internationella
sammanhang.

Den tyska frågan har under förra året
liksom under 1954 varit föremål för ingående
diskussioner mellan stormakterna.
Innan ännu de s. k. Paris-fördragen
hade definitivt förts i hamn och innan
alltså Västtysklands anslutning till Atlantpakten
var ett fullbordat faktum, hade
sovjetregeringen gjort flera försök att
fördröja anslutningen. Den sista framstöten
skedde i januari 1955, varvid sovjetregeringen
lät förstå, att den kunde
acceptera fria val såsom första led i proceduren
för en tysk återförening och
internationell kontroll till skydd för
valfriheten. Detta anbud gjordes dock
inte i officiell form utan såsom en deklaration
i radio. Det tycks inte av västmakterna
ha uppfattats som ett nytt allvarligt
bud, och även om så hade skett
hade västmakterna säkerligen ej låtit sig
rubbas i sin föresats att införa Västtyskland
i Atlantmakternas krets. På sina
håll rådde den föreställningen, att Västtysklands
anslutning till alliansen skulle
bana väg för en framgångsrik konferens
om Tysklands återförening. Såsom
framhölls i föregående års redogörelse
till riksdagen föreföll denna uppfattning
föga grundad. När stormakternas utrikesministrar
möttes i Geneve under hösten
1955 och diskuterade den tyska frågan,
var i själva verket avståndet mel -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik
lan ståndpunkterna större än tidigare.
Förhandlingarna utvisade att Västtysklands
upptagande i Atlantalliansen ur
sovjetisk synpunkt ansågs ha skapat ett
nytt läge som tills vidare gjorde återförening
under rysk medverkan omöjlig.

Efter Genévekonferensens misslyckande
har en händelse inträffat som kan
förefalla som ett försök att öppna nya
kanaler för lösningen av den tyska frågan.
Under den tyske förbundskanslerns
besök i Moskva i september 1955 avtalades
bl. a. upprättande av diplomatiska
förbindelser mellan förbundsrepubliken
och Sovjetunionen. I Moskva kommer
alltså att finnas både en västtysk
och en östtysk beskickning, trots att
Västtysklands regering i vissa sammanhang
gör anspråk på att vara den enda
legitima företrädaren för Tyskland. Viktigare
är att i Bonn en diplomatisk representant
för Sovjetunionen får tillfälle
till förhandlingskontakter. Säkerligen
bör inte de diplomatiska förbindelsernas
upptagande tolkas som en föresats från
tysk sida att omedelbart pröva utsikterna
till bilaterala förhandlingar i den
tyska frågan. Men tysk-ryska överläggningar
torde kunna i varje fall bidra till
att skingra det dunkel som trots den senaste
Genéve-konferensen vilar över
Sovjetunionens tyska politik.

I Mellersta Östern har stormaktspolitiken
tagit sig uttryck däri, att den tidigare
existerande axeln Ankara-Karachi
utbyggts till den s. k. Bagdad-pakten,
till vilken anslutit sig förutom Irak även
Iran, som har en lång gemensam gräns
med Sovjetunionen. Att denna utveckling
mötts av sovjetiskt missnöje — senast
uttryckt gentemot Iran — är kanske
icke ägnat att förvåna. Samtidigt kan ett
sovjetiskt intresse — eller kanske riktigare
ett östblocksintresse — för den del
av arabvärlden som icke är ansluten till
Bagdad-pakten konstateras. Sovjetunionen
har utlovat ekonomisk hjälp till
Egypten, nu senast t. o. m. i fråga om
fredlig atomenergi; Tjeckoslovakien bistår
Egypten med militär utrustning.
Även om denna utveckling medfört att
Irak hamnat i ett annat läger än de öv -

riga arabstaterna, synes den arabiska
enigheten i förhållandet till Israel icke
ha undergått någon förändring. Under
senare delen av förra året har stridigheterna
mellan Israel och de kringliggande
arabländerna, särskilt Egypten
och Syrien, varit nära att antaga allvarliga
proportioner. Förslag till lösning
av de bakomliggande stora problemen
har framlagts av framträdande statsmän
som Dulles och Eden och i den angloamerikanska
deklaration, som nyligen
publicerats i Washington, har nya vägar
till stabilisering av läget antytts.

De intermezzon som ofta förekommit
i gränsregionerna mellan Israel och dess
arabiska grannländer blir allvarliga,
därför att de är uttryck för en djup motsättning
som har sin grund inte blott
i flyktingproblemet och tvister om
gränsdragningen utan också och framför
allt i arabländernas vägran att erkänna
Israels existensberättigande som
stat. Dessutom upprätthåller arabstaterna
gentemot Israel ett slags blockad, som
är föga förenlig med grundsatserna i
Förenta Nationernas stadga och som utgör
en ekonomisk belastning både för
Israel och för de utomstående länder,
vilka har kommersiella förbindelser med
bägge parterna.

I sammanhang med läget i Mellersta
Östern vill jag säga några ord om Sveriges
politik beträffande export av krigsmateriel.

Den svenska exporten av dylik materiel
är strängt reglerad. Ett allmänt exportförbud
gäller och licenser för export
beviljas av Kungl. Maj:t. Såsom allmänna
riktlinjer för licensgivningen har sedan
länge iakttagits, att licens icke beviljas
till länder som befinner sig i krig,
vare sig internationellt eller inre krig.
Icke heller beviljas utförseltillstånd, ifall
läget förefaller oroande eller kritiskt,
även om krigstillstånd ej föreligger. Dessutom
vägras ofta licenser till länder, till
vilka vi inte traditionellt haft krigsmaterielexport
och om vilkas interna och
yttre förhållanden vi har svårt att bilda
oss en säker uppfattning. Härutöver kan
särskilda skäl tänkas, som utesluter ut -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

försel av krigsmateriel, t. ex. en rekommendation
av Förenta Nationerna av sådant
innehåll.

Vid tillämpning av dessa allmänna regler
förekommer givetvis ofta gränsfall
eller övergångssvårigheter. Om det finns
skäl att stoppa utförseln till ett visst
land, är svenska regeringen ej förhindrad
att låta förbudet träda i kraft även
med avseende å partier som redan kontraherats
och måhända helt eller delvis
betalts. Å andra sidan kan det vålla
betydande olägenheter både för köparelandet
och för den svenske exportören,
om förbudet träder i kraft utan varje
övergångstid eller utan hänsyn till att
en leverans just skulle äga rum. Dylika
speciella förhållanden kan alltså föranleda
jämkningar i förbudet i form av
licens för något begränsat parti såsom
ett övergångsmedgivande, dock endast
om ej de allmänna skälen för ett omedelbart
stoppande av exporten anses
överväga hänsynen till det enskilda fallet.

Vad beträffar speciellt exporten till
arabländerna och Israel har under de
gångna åren efter världskriget en viss,
ehuru ej betydande export av krigsmateriel
ägt rum såväl till de förra, huvudsakligen
Egypten, som till Israel. Vid
åtskilliga tillfällen under denna period
har exporten tillfälligt inställts till Egypten
med tillämpning av de allmänna riktlinjer
jag förut omnämnt. När gränsintermezzon
allt oftare ägde rum i höstas
mellan Egypten och Israel, stoppades i
början av november all export av krigsmateriel
såväl till Egypten som till Israel.
Med det förra landet har emellertid
överläggningar ägt rum angående frisläppande
av vissa tidigare kontraherade
partier pistolammunition och krut, för
vilka exportstoppet inträdde när leveranserna
just skulle äga rum. Sedan regeringen
gjort sig underrättad om att
andra exporterande länder allmänt tycktes
ha förfarit mindre strängt iin Sverige
i fråga om övergångsbestämmelser,
har en tillfällig uppmjukning ansetts motiverad.
1 fråga om Israel förelåg intet
motsvarande läge.

När Förenta Nationerna firade sitt tio -

Ang. Sveriges utrikespolitik

årsjubileum genom en extra session i
juni förra året, förlagd till San Francisco,
skedde det i ett relativt gynnsamt
politiskt klimat. Även den generaldebatt,
varmed församlingen i september 1955
inledde sin ordinarie session, fördes i
känsla av att läget inte var orörligt. Från
svensk sida nämndes bland tecknen härpå
det avtal som då nyligen ingåtts mellan
Sovjetunionen och Finland om återlämnande
av Porkala-området, inom vilket
Sovjetunionen hade anlagt en flottbas.
Därjämte hade den framgångsrika
konferensen för fredligt bruk av atomenergi
just avslutats.

Vad angår generalförsamlingens fortsatta
session, är några framgångar att
anteckna. Här skall i korthet redovisas
tre betydelsefulla politiska spörsmål. I
nedrustningsfrågan skedde ett närmande
av ståndpunkterna i vissa hänseenden,
utan att dock något påtagligt resultat
vanns. Mer framgångsrik var behandlingen
av frågor som gällde fredligt bruk
av atomenergien och intagande av nya
medlemmar i organisationen.

Nedrustningsfrågan hade varit diskuterad
under Genévemötet i juli mellan
stormakternas regeringschefer och hänvisats
tillbaka till den subkommitté av
nedrustningskommissionen som behandlat
problemet tidigare under året. Då vissa
nya uppslag hade framkommit och
parterna modifierat sina förut hårt vidhållna
ståndpunkter, hade vissa förhoppningar
knutits till dessa förhandlingar.
Förhoppningarna blev dock inte infriade.
Någon gemensam plan för allmän
nedrustning kunde man alltjämt inte
enas om.

I det komplex av svårlösta spörsmål,
som ingår i planerna för nedrustning,
utgör bannlysning av atom- och vätebomben
och andra massförstörelsemedel
ett av huvudproblemen. Alltifrån
Förenta Nationernas tillkomst har det
varit en allmänt omfattad mening att
de nyuptäckta stridsmedlen, som kom
till användning för första gången i slutskedet
av kriget mot Japan, borde för
framtiden förvisas från staternas nationella
arsenaler och ställas under internationell
kontroll. Den bakomliggande

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik

tankegången var att atombomben — och
i ännu högre grad vätebomben — är ett
djupt motbjudande terrorvapen och häri
liknar giftiga gaser och smittoförande
bakterier, stridsmedel som sedan länge
förbjudits i internationella fördrag, senast
genom Genéve-protokollet av 1925 angående
förbud mot användande i krig
av kvävande, giftiga eller likande gaser
m. in. Det nya vapnet har dessutom så
oerhörda skadeverkningar att ett världskrig
i atom- och vätebombens tecken
måste medföra risk för den civiliserade
världens bestånd.

Målsättningen för Förenta Nationerna
har hela tiden varit förbud mot användning
av atomvapen och andra massförstörelsemedel
samt mot tillverkning och
lagerhållning därav. Till en början strandade
försöken att realisera detta program
främst, efter vad det föreföll, på
djupa meningsskiljaktigheter rörande
kontrollens utformning. Senare har FN:s
program i denna fråga så ändrats att
förbud mot atomvapen upptagits, icke
som en fristående fråga utan såsom led i
en allmän nedrustningsplan, avseende
också konventionella rustningar. Innebörden
av denna ändring synes vara att
västmakterna i FN icke velat avhända
sig möjligheten att med atomvapen balansera
en överlägsenhet hos andra sidan
i fråga om konventionella stridsmedel.

Såsom exempel kan anföras en resolution,
antagen av FN:s församling 1953,
vari uttalades såsom församlingens program
i denna fråga att nå en överenskommelse
om en omfattande och samordnad
plan under internationell övervakning
för reglering, begränsning och
minskning av alla väpnade styrkor och
alla rustningar, för avskaffande av och
förbud mot atom-, väte-, bakterie-, kemiska
och alla dylika vapen.

Genom ett franskt-engelskt förslag i
juni 1954 och ett sovjetryskt förslag i
maj 1955 och senare överläggningar i
•ovannämnda subkommitté på grundvalen
av dessa förslag, har ett närmande skett
mellan ståndpunkterna i vissa hänseenden.
Detta gäller bestämmandet av de
olika stadierna i den planerade successiva
minskningen av konventionella rust -

ningar, å ena sidan, och i planen för
ikraftträdandet av förbud mot tillverkning
och användande av atomvapen, å
andra sidan. Aven i fråga om maximeringen
av stridskrafterna har motsättningarna
väsentligen minskats. Men kontrollfrågan
ingår som ett avgörande led
i varje nedrustningsprogram, och dess
lösning i samförstånd är icke inom synhåll
vare sig det gäller kontrollen över
ett atomvapenförbud eller övervakningen
över en avtalad minskning av konventionella
rustningar.

Åtskilliga andra sidor av nedrustningsproblemet
är under debatt i FN:s nedrustningskommission
och i dennas subkommitté.
Dit hör presidenten Eisenhowers
uppslag om rätt för vardera sidan
att genom luftrekognoscering, utbyte
av ritningar och andra informationer
etc. få sådan insyn i motsidans militära
anläggningar och rustningar att riskerna
för överraskande anfall kunde minskas.
Dit hör också ett sovjetryskt förslag
att medge stationering av internationella
inspektionsposter på viktiga trafikcentra
i de olika länderna såsom kontrollåtgärd.

Det kan väntas att de i nedrustningskommissionen
företrädda regeringarna,
som står inför de utomordentliga svårigheterna
att finna ett effektivt kontrollsystem
för atom- och vätebomben, tills
vidare koncentrerar sina ansträngningar
på att finna ett kontrollsystem för de
konventionella rustningarna, eftersom
den uppgiften bör vara lättare. En nedrustning
på det området skulle medföra
åtminstone en ekonomisk lättnad för folken,
om än icke den ökade trygghet som
är ett huvudmotiv för kravet på nedrustning.

Förslag har också inom FN väckts om
någon form av stillestånd i de militära
rustningarna och om förbud mot experiment
med atom- och vätebomber. Även
om sådana provisoriska åtgärder finge
endast en ganska begränsad betydelse,
skulle de säkerligen hälsas med stor tillfredsställelse
av den allmänna opinionen
i alla länder såsom ett första positivt resultat
i nedrustningsfrågan.

I fråga om atomenergiens fredliga bruk

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

var det möjligt för generalförsamlingen
att i väsentliga hänseenden nå enighet.
De två spörsmål som här förelåg gällde
dels bildandet av en särskild organisation
för internationellt samarbete på
atomenergiens område, dels igångsättande
av en internationell vetenskaplig undersökning
av den radioaktiva strålningens
inverkan på den mänskliga organismen.
Genom den tilltänkta organisationen,
anknuten till FN, skulle medlemsstater
utan tillräckliga egna tillgångar
på klyvbart material eller utan erforderlig
teknisk expertis få möjlighet att genom
organisationens förmedling förvärva
atombränsle, atomreaktorer och annat
för framställning av atomenergi.
Samtidigt skulle organisationen noggrant
kontrollera att sålunda förvärvat
material icke användes för militära ändamål.
Meningen är att den nya organisationen
skall komma till stånd innevarande
år. Ett nytt betydelsefullt faktum
på detta område är president Eisenhowers
meddelande, att USA är berett att
friställa 20 000 kg uran för försäljning
eller uthyrning till andra stater. Det är
givet att denna förklaring är utomordentligt
välkommen och att erbjudandet
kan betyda ett kraftigt påskyndande av
utvecklingen på atomenergiens område.

Ett tillfredsställande resultat nåddes
också i vad avser upptagande av nya
medlemmar i FN. Efter många års fruktlösa
debatter i denna fråga kunde till
slut 16 ansökningar om medlemskap vinna
föreskriven röstmajoritet i säkerhetsrådet
och församlingen. Bland länder
som alltjämt står utanför märkes Japan,
Tyskland och Schweiz.

Även inom 1955 års församling framträdde
starkt den »antikolonialism» som
blivit ett markerat drag i särskilt de
asiatiska och afrikanska folkens ideologi.
Även bland de latinamerikanska länderna
finnes betydande resonans för
antikolonialismen. Ett uttryck för denna
politiska tendens var församlingens beslut
att uppföra frågan om Algeriet på
dagordningen, ett beslut som medförde,
att den franska delegationen temporärt
lämnade församlingen och dess olika
utskott. Cypernfrågans handläggning av -

Ang. Sveriges utrikespolitik

speglade samma motsättning, men resultatet
blev här, att församlingens majoritet
avböjde dess uppförande på dagordningen.

I principiell form uppstod en livlig,
stundom hetsig debatt om antikolonialismen
vid behandlingen av en föreslagen
konventionstext angående skydd för
de mänskliga rättigheterna. Förslaget innehöll
en deklaration om »självbestämmanderätt»
för folken, vilken måste tolkas
som en proklamation om koloniers
och andra beroende områdens rätt att
bryta sig ut ur gemenskapen med moderlandet.
Invändningen att detta problem
inte hörde samman med en konvention
om individuella mänskliga rättigheter
bemöttes med argument, att folkens
fria självbestämmanderätt var
grundvalen även för individernas rättigheter.
Någon slutligt antagen konventionstext
föreliger ännu icke.

Bland icke politiska frågor på dagordningen
märkes FN:s verksamhet för
hjälp till underutvecklade länder. Denna
verksamhet finansieras med frivilliga
bidrag från medlemsstaterna, och dess
omfattning bestämmes alltså av dessas
offervillighet.

I större omfattning kom FN:s och dess
fackorgans verksamhet för teknisk hjälp
i gång först 1950. Verksamheten består
hittills till väsentlig del i utsändandet
av experter till mindre utvecklade länder
och mottagande av stipendiater från
dessa. Antalet svenska experter under de
fem och ett halvt år, som verksamheten
varit i gång, uppgår till omkring 150.
Under samma tid har vi mottagit cirka
700 stipendiater. Beträffande bägge kategorierna
har vårt land hävdat sig relativt
väl i förhållande till andra länder.
Det är naturligt att vi i Sverige är positivt
inställda till svenskars medverkan i
den tekniska biståndsverksamheten, vare
sig denna sker genom FN eller genom
dess olika fackorgan eller i form av insatser
i svensk regi.

I förhållande till de omätliga behoven
är vad som hittills uträttats på detta
fält synnerligen modest. Men under förutsättning
att biståndsverksamheten successivt
väsentligen vidgas till sin omfatt -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik

ning, kan dess betydelse på längre sikt

knappast överskattas.

Det var FN som anordnade den märkliga
internationella konferens angående
fredligt utnyttjande av atomenergi, vilken
ägde rum i augusti förra året. Den
betydde en brytning med hemlighetsmakeriet
på detta område. På konferensen
frigavs ett ofantligt material av forskningsresultat
och tekniska landvinningar.
Enligt sakkunnigt bedömande kommer
konferensförhandlingarna att bli av
genomgripande betydelse för de närmaste
decenniernas utveckling särskilt
på kraftförsörjningens område.

Europarådets verksamhet har alltjämt
präglats av motsättningar mellan församlingen
och ministerkommittén. Församlingen
har sålunda i ett yttrande till ministerkommittén
klagat över att samarbetet
mellan de båda organen sällan varit
tillfredsställande och anför en del
exempel, avsedda att ge bekräftelse
härpå.

Sedan 1953 har församlingen varje år
brukat anordna en allmänpolitisk debatt.
Enligt församlingens åsikt borde
ministerkommittén medverka till att ge
denna debatt större betydelse genom att
underställa församlingen för yttrande
ett eller flera konkreta politiska problem
jämte dokumentation. Vidare borde ministerkommitténs
medlemmar enligt församlingens
mening deltaga i den politiska
debatten antingen å sina egna vägnar
eller som representanter för ministerkommittén.
Ett ytterligare önskemål
från församlingens sida är att ministrarna
emellanåt deltager i utskottens sammanträden
och att delegater från församlingen
måtte inbjudas att kommentera
församlingens ståndpunkt i vissa
frågor inför ministrarna. Församlingen
anser rentav att europeiska politiska
problem av allmänt intresse borde regelmässigt
diskuteras i församlingen och
att de i Europarådet deltagande länderna
bör eftersträva att nå fram till en
gemensam hållning i varje större problem
inom världspolitiken.

Denna församlingens ambition att bli
ett centralt forum för internationella
överläggningar om världspolitikens pro -

blem torde inte ha utsikt att tillfredsställas.
Genom sin struktur och sin sammansättning
är församlingen föga rustad
för att ta ledningen i sådana förhandlingar.
Den kan däremot vara ett instrument
för opinionsyttringar i frågor som
speciellt angår de europeiska länderna.
Förslaget att ge ministerkommitténs ledamöter
friare tillträde till församlingens
debatter med rätt att ta ordet däri
synes välgrundat. Från svensk sida påyrkades
förgäves en dylik rätt för utrikesministrarna
redan när organisationen
startade. Det må erinras om att enligt
Nordiska rådets stadga regeringsmedlemmar
har fri yttranderätt i rådet,
en ordning som visat sig ändamålsenlig.

Församlingen har också föreslagit
andra reformer av konstitutionell innebörd,
huvudsakligen berörande ministerkommitténs
arbetsmetoder och arbetsformer.
Från svensk sida har inom kommittén
gjorts gällande, att Europarådet
kan bäst hävda sin ställning, om det erhåller
lämpliga konkreta arbetsuppgifter,
medan däremot varjehanda föreslagna
procedurändringar vore föga motiverade
eller kunde utan olägenhet anstå.
I syfte att lämna bidrag till rådets arbetsuppgifter
har svenska regeringen föreslagit
en rad av ämnen, som lämpligen
kunde behandlas inom Europarådets
ram, ämnen av juridisk, handelspolitisk
och social natur.

I anledning av ett inom ministerkommittén
behandlat förslag till allmänt förliknings-
och skiljedomsfördrag hade
svenska regeringen som bekant framställt
vissa ändringsförslag av principiell
natur, åsyftande att utsträcka skiljedomsförpliktelsen
även till internationella
intressetvister. Det svenska förslaget
vann icke ministerkommitténs anslutning.
Sedermera har emellertid församlingen
fått tillfälle att behandla konventionsförslaget
och har därvid i väsentliga
hänseenden tillstyrkt de svenska
ändringarna. Ministerkommittén har
på grund härav återremitterat ärendet
till de juridiska experter, som tidigare
handlagt detsamma.

Under det gångna året har i OEEC
(Organisationen för europeiskt ekono -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

miskt samarbete) bl. a. beslutats om de
finansiella och organisatoriska åtgärder,
som skall vidtagas om och när medlemsländerna
gör sina valutor konvertibla.
Det utarbetade systemet har sammanfattats
i ett avtal, men då konvertibiliteten
med hänsyn till det ekonomiska läget —
framför allt i England — synes vara
jämförelsevis avlägsen, har den hittillsvarande
betalningsunionen tills vidare
etappvis förlängts.

På det handelspolitiska området har
ett fastare samband kunnat etableras
mellan den fortsatta frilistningspolitiken
och tullfrågan. På lågtulländernas ■—•
icke minst Sveriges —■ initiativ har långvariga
diskussioner förts på den senaste
tiden om de ekonomiska och kommersiella
verkningarna av rådande läge på
tullområdet. Man har därvid blivit ense
om att det handelspolitiska arbetet, som
OEEC hittills bedrivit med betydande
framgång, framför allt med avseende på
avvecklingen av de kvantitativa importrestriktionerna,
sättes i fara, ifall inte
differenserna mellan tullnivåerna i olika
länder utjämnas. Det förhållandet att avsevärda
framsteg gjorts, då det gällt att
befria den intereuropeiska handeln från
vissa hinder, medan andra, t. ex. tullarna,
lämnats i stort sett oförändrade, skapar
likaledes en risk för att arbetet snedvrides
och kan hindra vissa länder från
att deltaga i fortsatta gemensamma ansträngningar
för friare villkor för det
internationella varuutbytet.

Även om tullfrågan följaktligen kommer
att stå i förgrunden på ett annat
sätt än hittills i det fortsatta handelspolitiska
arbetet och därigenom kommit i
ett ur våra synpunkter gynnsammare
läge, återstår mycket innan dessa allmänna
principer kan omsättas i praktiken
i form av konkreta tullsänkningar.

1 OEEC har på den senaste tiden energifrågorna
tilldragit sig allt större uppmärksamhet.
Således beslöt ministerrådet
i juni förra året att upprätta en energikommitté,
vars uppgift skulle vara att
inventera de europeiska resurserna och
behoven av energi samt framlägga förslag
för utnyttjande av föreliggande och

Ang. Sveriges utrikespolitik

framtida tillgångar på effektivast möjliga
sätt.

För att komplettera organisationens
verksamhet på energiområdet tillsattes i
januari — vid sidan av olje-, kol- och
elektricitetskommittéerna — en kommitté
för gasfrågor. Vidare beslöt ministerrådet,
likaledes i juni, att tillsätta ett arbetsutskott
med uppgift att utarbeta förslag
till program för eventuellt samarbete
inom OEEC i avseende på det fredliga
utnyttjandet av atomenergien. Rapport
avgavs i december och frågan har
nyss behandlats av ministerrådet, som
intagit en positiv ställning till ett samarbete
inom ramen för organisationen.

Jag vill, herr talman, på denna punkt
meddela att handelsministern i dag i
andra kammaren i samband med denna
debatt besvarar en fråga av herr Braconier
om de överläggningar som i dessa
två nyssnämnda avseenden — tullfrågan
och samarbetet på energiområdet — ägt
rum vid OEEC-mötet nu för några dagar
sedan, av vilken redogörelse det framgår,
att man fortsätter ungefärligen efter
de riktlinjer som enligt vad jag nyss
nämnde har präglat OEEC:s arbete.

Angående det nordiska samarbetet må
nämnas att expertundersökningarna rörande
förutsättningarna för en gemensam
skandinavisk marknad har fortsatt
under det gångna året. I överensstämmelse
med det s. k. Harpsundsbeslutet i
oktober 1954 har denna utredning omfattat
en samordning i fråga om tullar
och kvantitativa restriktioner inom vissa
varuområden.

Utredningar har vidare påbörjats beträffande
de relativa konkurrensförhållandena
i de tre länderna, varvid man
bl. a. kommit in på undersökningar av
skatteförhållanden, arbetsförhållanden,
arbetslöner, elektricitetspriscr och ränteförhållanden,
samt beträffande de handelspolitiska
förpliktelser, som följer av
medlemskap i internationella organisationer,
närmast GATT, eller av gällande
traktater med andra länder och som beröres
av tillkomsten av en gemensam
marknad.

Uppgiften att utarbeta enhetlig tull -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik

nomenklatur på basis av Bryssel-nomenklaturen
ävensom en enhetlig handelsstatistisk
nomenklatur bär bedrivits parallellt
med undersökningarna inom olika
varuområden.

Samarbetsutskottets hittillsvarande
verksamhet redovisades som bekant i en
rapport till Nordiska rådets fjärde session.
Förutom de nu nämnda arbetsuppgifterna
anger utskottet ett antal nya
verksamhetsområden i rapporten. Det
gäller här främst problemet om finansiellt
samarbete mot bakgrunden av det
investeringsbehov, som måste förutses,
och de valutaproblem som kan uppkomma
vid genomförandet av en gemensam
marknad. En undersökning skall vidare
ske inom prisområdet, avseende att belysa
eventuella skillnader i de tre ländernas
gällande pris- och monopollagstiftning
samt administrativ praxis med
hänsyn till kontrollen av priser, prisavtal
och monopol.

Vid Nordiska rådets Köpenhainnsmöte
var det en allmän uppfattning, att utskottets
verksamhet hittills varit tillfredsställande,
men att utredningsarbetet befann
sig i ett så förberedande skede att
man ännu icke kunde bedöma följderna
för något land av en gemensam marknad.
Representanter för de norska borgerliga
partierna uttalade dock farhågor
för de risker, som kunde komma att uppstå
för det norska näringslivet, bl. a.
med hänsyn till ändrade konkurrensförhållanden
och till möjligheten av att en
gemensam marknad kunde innebära en
tvångssituation av något slag.

I anledning av dessa norska farhågor
framhölls från svensk sida bl. a., att det
är helt främmande för oss att vilja övertala
norska representanter att acceptera
en ordning, som de själva inte tror på
eller som de själva tror är rent av skadlig
för deras land. Ett samarbete som det
nordiska måste helt och hållet vila på
frivillighetens och den fria övertygelsens
grundval. Vår utgångspunkt har varit
att den gemensamma marknaden
kommer att innebära en allmän ekonomisk
expansion i Norden till fördel för
samtliga deltagande länder.

Finland deltog för första gången som

medlem i Nordiska rådet. Det är vår förhoppning
att det ej skall dröja länge, innan
Finland även på det ekonomiska
området intar sin naturliga plats inom
det nordiska samarbetet.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Först vill jag tacka utrikesledningen
för att jag redan på förhand
har fått ta del av den fylliga redogörelse,
som statsministern nu lämnat.

Under den utrikespolitiska debatten
här i kammaren för ett år sedan kunde
man notera, att det då var första gången
sedan år 1937 som världen befann sig i
en relativ fred. Läget är fortfarande detsamma,
men fredens fundament är
bräckliga. Den s. k. Genéveandan gick
fort upp i rök. Den tycks dock, såsom
statsministern framhöll, ha kvarlämnat
spår i form av en mera städad internationell
umgängston och en större vilja
att genom förhandlingar överbrygga rådande
motsättningar.

Det sorgliga i dagens situation är att
lugnet betingas av den maktbalans främst
i fråga om innehavet av moderna förstörelsemedel,
som finns mellan de stora
mosatta maktblocken. Redan i fjol kunde
man konstatera, att någon verklig
fred dock ej rådde vare sig i Mellersta
östern eller i närliggande kolonialområden.
Såsom framgick av den av statsministern
upplästa rapporten, har stridigheterna
mellan Israel och kringliggande
arabländer under senare tid varit nära
att ta en allvarlig vändning. Faran ligger
framför allt i arabländernas vägran att
över huvud taget erkänna Israel såsom
en självständig stat. Arabländernas uthålliga
blockad gentemot Israel strider
mot grundsatserna i Förenta Nationernas
stadga och utgör en direkt utmaning
av denna organisation. Många frågar sig,
hur det kan vara möjligt att en sådan
ordning skall få fortsätta år efter år. Orsaken
är givetvis, att stora ekonomiska
intressen är inbladade i den orientaliska
politiken; eljest skulle väl förhållandena
där nere ha sanerats för länge sedan.
De sista dagarna har läget i Orienten ytterligare
tillspetsats och kan tydligen

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

när som helst gå från ont till värre, med
oförutsedda konsekvenser för hela världen.

För en tid sedan vände sig en grupp
danskar till sin regering med begäran
att den skulle ta initiativ till att de nordiska
länderna gemensamt skulle erbjuda
sig att medla mellan Israel och arabstaterna.
Medlingen skulle vara obejktiv
och opartisk samt uteslutande verka i
fredens intresse. Förslagsställarna menade
att Sverige såsom stående utanför
atlantpakten här skulle kunna spela en
betydande roll. Jag föreställer mig att
den svenska utrikesledningen hyser intresse
för saken och inte undandrar sig
att såvitt möjligt göra en aktiv insats.

Av den inledande redogörelse för de
internationella företeelserna, som statsministern
avgav, framgår att en säker
diagnos därav är en vansklig uppgift, eftersom
opinionen är långtifrån enhetlig,
omväxlande mellan rosig optimism och
utpräglad pessimism. Åtskilliga håller före,
att den nya städade tonen i det internationella
umgänget inte är ett utslag
av en sinnesförändring, innebärande en
strävan att klara av olösta frågor på förhandlingens
väg, utan i stället ett vittnesbörd
om en ny taktik. Man vill utlista
motståndarens avsikter och samtidigt
insöva honom i en omotiverad
känsla av säkerhet. Andra pekar på de
framsteg, som dock gjorts. Österrike har
fått sin frihet. Porkalaområdet har utrymts,
en avspänning har skett mellan
Sovjet och Jugoslavien. Ett relativt lugn
råder i Formosasundet, likaså i IndoKina.
Ståndpunkterna i nedrustningsfrågan
förefaller inte fullt så diametralt
mosatta som förut.

Men är inte, herr talman, det där talet
om nedrustning en form av önsketänkande?
Det har exempelvis gjorts affär
av att Sovjet förra året minskade sina
landstridskrafter med 600 000 man. I
själva verket torde denna minskning i
militär personal mer än väl ha kompenserats
genom förstärkning av flyget eller
genom atomvapen. Mer än en gång har
det också inträffat, att en militärmakts
reduktion av personal i uniform motsvaras
av en lika stor ökning av militär

Ang. Sveriges utrikespolitik
personal i civila kläder. Så länge gränserna
inte öppnas för insyn rörande omfattningen
av ländernas militära föranstaltningar,
så länge torde icke någon
väsentlig nedrustning vara möjlig. Mot
bakgrunden härav har vi att utforma
vårt försvar.

Denna attityd utesluter dock inte att
varje närmande mellan de motsatta parterna
inom den internationella politiken
eller varje yttring av vilja till förhandling
måste hälsas med tillmötesgående,
om inte för annat så därför att den allmänna
opinionen, som väl är, i de olika
länderna så kräver. Även om det ligger
taktik bakom, kan måhända tillämpningen
av denna taktik medföra sådana verkningar
på opinionen även i de aggressiva
staterna, att krigiska konflikter försvåras.

Med de fruktansvärda vapen, som alla
stormakter i dag sitter inne med, måste
varje någorlunda ansvarsmedveten regering
vara angelägen om att undvika en
världskatastrof. Ett ökat samförstånd
länderna emellan försvårar också för
ledningen i de militaristiska autokratierna
att av sina folk avkräva utomordentliga
ansträngningar och genomföra
samhällets inriktning på i övervägande
grad militära mål. I stället reser sig kraven
på att samhällets produktion måtte
inriktas på en välbehövlig standardökning
för folkets stora massa.

Allt politiskt handlande förutsätter tålamod.
Den sanningen gäller inte minst
om den internationella politiken. Här
måste man handla på lång sikt. Till den
internationella politiken har vi väl också
att hänföra det nordiska samarbetet
inom ramen för Nordiska rådets verksamhet.
Av allt att döma är intresset härför
störst i Danmark. Var det är minst,
låter jag vara osagt. Den nordiska tanken
kan inte och får inte do bort i grinighetens
tecken. Allt sedan den pånyttföddes
i mitten av förra århundradet,
har den rönt motstånd från kretsar, för
vilka Norden varit en alltför liten skådebana.

Vid Nordiska rådets senaste möte citerade
jag ett yttrande från år 1936 av
professor Segerstedt i Göteborgs Ilan -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik
dels- och Sjöfartstidning, och jag vill göra
det även här i dag. Segerstedt skrev:
»Ingenting ådagalägger klarare styrkan i
den nordiska samförståndstanken än att
den kunnat överleva alla de bakslag och
motigheter, som mött på dess väg till förverkligande.
Den växtkraften har bara
en idé, som är rotad i livsförhållandenas
egen mark. Motigheterna ha emellertid
varit lärorika. De ha anvisat den enda
framkomliga vägen, det minsta motståndets.
Den nordiska idén har som så
många andra måst göra sig liten och anspråkslös
för att få insteg och fotfäste.
Det är på kulturlivets skilda områden,
som gemenskapen på senare tid kommit
till uttryck.»

Segerstedt kom så in på pressens betydelse
i samma artikel. Såsom pressman
hade han inga illusioner om de svenska
tidningarnas intresse för positiva insatser.
Men det kanske kan bli bättre i
framtiden, sedan vyerna vidgats, menade
han. Segerstedt skrev: »Kurser, besök
och studieresor ha av de nordiska
föreningarna anordnats för nordiska tidningsmän.
De ha utan tvivel varit till
gagn. Men en verkligt stor och bestående
insats skulle det vara om en nordisk högskola
för utbildning av tidningsmän kunde
åstadkommas.» Vid Nordiska rådets
möte i fjol motionerades om en gemensam
nordisk journalisthögskola. Efter en
mönstergillt snabb utredning av ärendet
kunde rådet i år rekommendera regeringarna
att lämna understöd till en samnordisk
journalistutbildning vid Aarhus
universitet. Beslutet har mött livligt bifall
i Danmark, på sina håll även i Sverige.

När man tar del av diskussionen här
hemma kring Nordiska rådets verksamhet,
kan man inte undgå att förvånas,
framför allt över diskussionens brist på
sammanhang. Rådet har klandrats för
att det för mycket har sysslat med små
och oväsentliga ting — särskilt då inom
den kulturella sektorn. I stället borde
rådet ta itu med stora projekt såsom
bron över Öresund, det må nu vara hur
avlägset i tiden som helst, eller med det
ekonomiska samarbetet. Men så inträffar
det egendomliga, att när de gemen -

samma ekonomiska problemen tas upp
till behandling, blir omdömet, att rådet
är alltför tidigt ute, att de vinster, som
skulle kunna inhöstas, är för små, att det
inte är lönt mödan, att utredningarna
och debatterna inom rådet ej varit ägnade
att ge problemen den ingående belysning,
man haft anledning att förvänta.

Det är möjligt, att frågan om den ekonomiska
integrationen i Norden tagits
upp på ett alltför tidigt stadium. Det är
likaså möjligt, att man på rådshåll överdrivit
frågans betydelse. En framstående
norsk industriman, direktör Joakim
Ihlen, har nyligen i en tidning publicerat
en större artikel i berörda spörsmål.
Han visar där fram, huru som det varit
möjligt att utveckla det ekonomiska samarbetet
på en rad områden utan stimulans
vare sig från någon tullunion eller
från det nordiska rådets sida. Han nämner
särskilt den norska sjöfarten, som är
de svenska skeppsvarvens största kund.
Också SAS framhålles som ett av de mest
glädjande resultaten av det nordiska
samarbetet.

På denna plats är det uteslutet att ta
upp de andra exempel på nordiskt ekonomiskt
samarbete, som direktör Ihlen
anför, exempel där Norge är det exporterande
landet. I statsministerns nyss
lämnade redogörelse gavs ju också en
del exempel i ärendet. Direktör Ihlen
gör slutligen gällande, att viktigare än
en tullunion för samhandeln i Norden
är en rad andra faktorer. Särskilt nämner
han upphävande av kvantitativa restriktioner,
enhetlig tullnomenklatur, enhetlig
företagsbeskattning, enhetliga avskrivningsregler,
fri valuta o. s. v. Dessa
företeelser skulle få mycket större betydelse,
anser han, för en ökad avsättning
av danska och svenska varor på den
norska marknaden och för norsk export
till grannländerna.

Trots denna kritik borde väl ändå, såsom
statsministern nyss framhöll, en gemensam
marknad inom ett område med
15 å 20 miljoner människor på längre
sikt medföra avsevärda fördelar. Men så
stora som svårigheterna och motsättningarna
för närvarande är, torde den riktiga
inställningen vara att skynda lång -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

samt i fråga om Nordens ekonomiska integration.

Förmodligen nödgas vi därför tills vidare
falla tillbaka till de s. k. små frågorna
inom det nordiska samarbetet,
främst på kulturlivets område. Det gäller
att bereda marken och påverka människornas
sinnen, att få dem att tänka i
nordiska termer. Vi lever i ett dynamiskt
tidevarv, där nya metoder hastigare än
förr griper in i utvecklingen. Om vi håller
oss till det kulturella och vetenskapliga
planet, förutsätter problemen helt
andra resurser än förr. Vart och ett av
våra nordiska länder har inte ekonomiska
och personella möjligheter att
hänga med i utvecklingen. Men går vi
tillsammans i att upprätta forskningsinstitut
och dylikt, kan också vi göra vår
andes stämma hörd i det internationella
sammanhanget. Säkerligen står den saken
klar för Nordiska rådets medlemmar.
Vid den senaste sessionen i Köpenhamn
beslöts ju också bl. a. en rekommendation
om samverkan inom kärnforskningen
och om det fredliga utnyttjandet
av atomenergien. Härmed är jag
inne på ett spörsmål, som det senaste
året fått allt större aktualitet inom olika
internationella samarbetsorgan, en aktualitet
som i dag nog företer en ganska
förvirrad bild. I varje fall står vi inför
ett utvecklingsskede, som sannolikt kommer
att påverka den mänskliga samlevnaden
i mångahanda måtto. Atomenergiens
frigörelse inträffar i en tid, då vi
kan skönja utsinandet av de energikällor,
som varit utslagsgivande för den tekniska
och ekonomiska utvecklingen under
de sista 100 åren på vår planet.

I Lewis Carrolls berömda »Alice’s Adventures
in Wonderland» finns ett kapitel
om det vanvettiga tekalaset. Vid bordet
satt marsharen, den tokige hattmakaren
och den sömniga hasselmusen, men
det var dukat för många, många fler.
Alice slog sig ned tillsammans med denna
underliga trio. Marsharen menade, att
det inte var vidare hövligt av henne att
sätta sig till bords, då hon inte var bjuden.
Hon hade nu i alla fall gjort det,
och de mest egendomliga samtal med
önsketänkande och gåtor i brokig följd

Ang. Sveriges utrikespolitik

utspann sig såsom: »Jag ser det jag äter
är liktydigt med att jag äter det jag ser»,
eller »Jag tycker om det jag får är liktydigt
med att jag får det jag tycker om»
o. s. v. Men så yttrade hattmakaren: »Nu
för tiden är det alltid kl. 6.» Och då förstod
Alice. »Är detta anledningen till att
så många kuvert finns här utlagda?»
»Just så», svarade hattmakaren, »nu för
tiden är det alltid tedags, och vi har inte
tid att diska upp.» »Därför flyttar ni er
ideligen runt bordet till nya platser»,
förmodade Alice. »Det var rätt tolkat»,
svarade hattmakaren, »allteftersom vi
konsumerar teet och kakorna.» »Men vad
händer, när ni gått bordet varvet runt
och kommer tillbaka dit där ni började?»
vågade Alice fråga. »Nej, nu byter
vi samtalsämne», avbröt hattmakaren
och gäspade, »jag blir trött, när jag hör
dylika dumma frågor.» Men hasselmusen,
hon mestadels sov.

Herr talman! Beter sig inte mänskligheten
i dag såsom de bisarra gästerna
vid Alices vanvettiga tekalas? Levnadsstandarden
har under det sista århundradet
ständigt stigit för en allt större
del av mänskligheten. Här i Sverige räknar
vi med att produktionen fördubblats
under de sistförflutna 20 åren. Vetenskapen
har för varje år gett oss ny
kunskap med mekanisering och automatisering
och nya möjligheter att utnyttja
jordens tillgångar. Primus motor har varit
den rikliga tillgången på billig energi,
lagrade förråd från tidigare geologiska
tidsåldrar av kol, olja och naturgas
samt utbyggnad av vattenfall. Folk
tror, att denna utveckling skall kunna
fortsätta obegränsat, och fantasifulla spåmän
skildrar i glödande ordalag den
guldålder, som ligger framför mänskligheten.

I själva verket är framtidsutsikterna
kanske inte fullt så lysande som många
utopister håller före. Tag ett sådant faktum
som jordens hotande överbefolkning!
Vi räknar i dag 2,5 miljarder människor
på denna planet, och antalet ökatmed
17 å 18 miljoner per år, motsvarande
två å tre gånger Sveriges befolkning.
Professor Wahlund brukar ta upp detta
problem till beskådande här i kamma -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik
ren. Jag skall därför inte göra det. Jag
vill blott understryka, att vi här möter
ett spörsmål som den internationella politiken
inte kan gå förbi •—- nota bene,
om dess tankevärld sträcker sig en smula
längre än vad näsan räcker. Detta är
dock inte så mycket ett tekniskt problem
som en socialpolitisk fråga.

Men hur förhåller det sig med den tekniska
sidan av saken? Hur förhåller det
sig med energitillgångarna och energiförbrukningen?
År 1952 förbrukades på
planeten inalles 10,2 miljarder MWh
energi (1 MWh lika med 1 000 kWh).
År 1975 beräknas med nuvarande utvecklingstakt
förbrukningen bli 27 miljarder
MWh, d. v. s. en ökning från 1952
med mer än 150 procent. Fortsätter stegringen
i samma takt, är vi år 2 000 uppe
i 84 miljarder MWh. Det dröjer alltså
inte så förfärligt länge, förrän de lagrade
mera lättillgängliga energitillgångar,
som hittills utnyttjats, är förbrukade
och vattenkraften utbyggd. Vad sedan?

Mänskligheten har liksom Alices kumpaner
vid det vanvettiga tekalaset flyttat
sig från kuvert till kuvert, allteftersom
portionerna förbrukats, från fyndplats
till fyndplats och exploaterat jordens
naturtillgångar. Och ändå befinner
sig större delen av människorna i ett
underutvecklat tillstånd såväl andligen
som lekamligen. De underutvecklade staternas
människor kräver allt mera del
av kalaset, och de låter sig säkerligen
inte avvisas med marsharens tal om att
det inte är hövligt att begära en plats
vid det dukade bordet. Snarare ser det
ut, som om dessa människor skulle vilja
följa parollerna från Alices tekalas: »Jag
äter det jag ser, eller jag får det jag tycker
om.» En stegring av de underutvecklade
ländernas levnadsstandard måste
i varje fall innebära ett ännu snabbare
utnyttjande av jordens energiförråd.

Plötsligt har de olika internationella
organen en smula yrvaket fält upp ögonen
för det framtidsperspektiv, som här
skymtar, och tillsatt eller planerat gemensamma
kommissioner för atomenergiens
fredliga användning. Statsministern
nämnde OEEC:s (organisationen
för ekonomiskt europeiskt samarbete)

nyligen tillsatta atomkommitté samt
FN :s rekommendation om en internationell
sammanslutning för ändamålet. Här
må tilläggas, att en samarbetsorganisation
också har upprättats inom kol- och
stålunionen, även kallat sexstatgruppen
eller Messinagruppen. Sexstatgruppens
planer går ut på att en europeisk atomorganisation
skall skapas, med uppgift
att främja forskning och utbyte av informationer,
upprätta erforderliga gemensamma
anläggningar, säkerställa industriens
försörjning med atommineral
och atombränsle samt slutligen genomdriva
ett fritt utbyte av atomindustriens
produkter och utrustning jämte fri cirkulation
av specialister.

Största vikt torde för närvarande ett
fritt utbyte av informationer ha. Genévekonferensen
i somras verkade ju i detta
syfte. Vid FN-församlingens möte i höstas
uttalade vår chefsdelegat, herr Sandler,
sin tillfredsställelse med denna konferens.
Han menade att det var den mest
framgångsrika internationella konferens
han någonsin bevistat.

Efter Genévekonferensen kunde man
hoppas, fortsatte han, att mänskligheten
icke skulle behöva återvända till det
mörka årtionde, under vilket atomvetenskapen
varit en statshemlighet.

Det är så sant som det blivit sagt. När
England efter kriget satte i gång med
den praktiska exploateringen av atomenergien,
fick landet börja från början,
trots att det låtit sina främsta experter
medverka vid den första atombombens
planering. Detsamma har gällt hos oss. I
själva verket har vårt läge varit ännu
sämre, inte bara på grund av våra mindre
resurser utan också därför att vi inte
hade någon nämndvärd inhemsk kärnfvsikalisk
eller kärnkemisk forskning att
falla tillbaka på.

De upplysningar, som släpptes fram i
Geneve, låg företrädesvis på det vetenskapliga
planet. De tekniska detaljerna
rörande reaktorernas konstruktion är
fortfarande lagda under sekretess. Särskilt
i USA har det varit ett allvarligt
brott att yppa någonting därom. Detsamma
gäller väl i ännu högre grad om Sovjet.
Nu tycks emellertid en islossning in -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

träffa. En kommitté under den amerikanska
kongressens atomenergiutskott
har i dagarna avlåtit ett betänkande på
900 sidor i ärendet. Beträffande sekretessfrågan
hävdar kommittén, att informationsmaterial
på atomenergiens område
icke bör hemligstämplas annat än i
fråga om upplysningar rörande atomvapen.
Den hittillsvarande kontrollen har
lett till allvarligt avbräck för alla dem
i olika länder, säger kommittén, som är
intresserade av atomenergiens utveckling
och utnyttjande. AEC -— the Atomic
Energy Commission, ett rent statligt
amerikanskt organ motsvarande vårt
halvstatliga atombolag — bör därför
upphäva alla sekretessbestämmelser, som
berör tekniska data för reaktorer m. m.
Vidare bör kongressens atomenergiutskott
ompröva de föreskrifter, enligt vilka
atomdata i princip är av hemlig natur
redan när de kommer fram.

Betänkandet har fått goda vitsord i
USA. Det har karakteriserats såsom den
i sitt slag mest omfattande och i vissa
avseenden jämväl mest auktoritativa översynen
av atomenergiens fredliga användning,
som någonsin sett dagen. Det är ett
kraftprov, som här gjorts. Kommittén
tillsattes nämligen så sent som den 26
mars i fjol, men så har den också haft
till sitt förfogande en stab av mer än
300 experter. Inte mindre än ett 50-tal
specialutredningar har utförts.

Eftersom kommitténs uttalanden måste
betecknas såsom en kritik, låt vara
hovsam, mot den amerikanska atomenergikommissionens
sekretesspolitik, kan
det vara av intresse att ta del av denna
kommissionens reaktion. Kommissionens
chef, Lewis Strauss, har betecknat kommitténs
arbete som »gediget, omfattande
och objektivt». Genom ett noggrant studium
av dokumentet hoppas AEC, säger
han, kunna påskynda atomenergiens
övergång från statsmonopol till den fria
företagsamhetens egendom.

Kommittén säger på något ställe i betänkandet,
att såväl kongressen och det
amerikanska folket som alla andra folk
bör göra klart för sig att stora penningsummor
och åratals ansträngningar krävs
för att atomenergien skali kunna kon -

Ang. Sveriges utrikespolitik

kurrenskraftigt utnyttjas. Därest den
amerikanska industrien inte är beredd
att påtaga sig de bördor och de risker
som krävs för att nå ett dylikt mål, bör
AEC lämna sin medverkan, eventuellt genom
att uppföra en fullständig demonstrationsanläggning
av varje typ av reaktor.
Atomenergien bör exploateras såsom
kraftkälla för produktion av elektrisk
energi i en takt, som är förenlig med
sunda och tekniska, ekonomiska och allmänna
principer.

Jag skulle, herr talman, vilja understryka
de sist anförda synpunkterna,
därför att man i diskussionen här hemma
tycks ha fått för sig, att det fredliga
atomenergiproblemet är i väsentliga avseenden
löst och att det därför bara gäller
att gå på i ullstrumporna. Det är mig
oförklarligt, hur en dylik felaktig uppfattning
kunnat uppkomma. Ännu finns
ingen industriell reaktor i gång ute i
världen men däremot så många fler försöksreaktorer
och prototyper. Engelsmännen,
som ju är särskilt trängda i fråga
om tillgång på energi, lär bli färdiga
i år med den första industriella reaktorn
vid Calder Hall.

Vi svenskar har som bekant det bättre
ställt med tillgång på energi, men den
stora kol-, koks- och oljeimporten måste
pressa även oss att följa med i utvecklingen.
Själva klarar vi inte problemen.
Vi har därför allt intresse av att vara
med i det internationella samarbete, som
planeras. Regeringen har synbarligen insett
situationens krav och lagat, att vi
deltagit i alla de konferenser, som förekommit,
om inte på annat sätt så genom
observatörer. Jag hoppas, att detta regeringens
intresse skall bestå. Om den
amerikanska atomkommitténs förslag
blir verklighet, har man all anledning
att förvänta ett snabbare närmande mot
målet, atomenergiens konkurrenskraftiga
frigörelse, än vad man förut kunnat hoppas
på.

Under den utrikespolitiska debatten i
fjol togs frågan om atomstrålningens
verkningar upp till behandling. Såsom
kammarens ledamöter kanske erinrar sig,
var meningarna härom — inte här men
ule i världen — mycket delade även

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik
bland de ledande vetenskapsmännen.
För att skingra dunklet kring detta
spörsmål har nu FN upprättat en vetenskaplig
kommitté, som har att studera
frågan. Det må här blott anmärkas, att
Sverige verksamt deltagit i ärendets behandling
inom FN samt att vårt land representerats
inom kommittén. Detta må
noteras med tillfredsställelse.

Emellertid är det inte bara i fråga
om vissa energikällor, där vi inom en ej
alltför avlägsen tidrymd skrapar botten
på faten. Tenn var i min tidiga barndom
en vanlig metall men håller snart på att
bli sällsynt. Bly och nickel följer med i
spåren. Koppar utgör den metallurgiska
grunden för vår elektriska industri, men
den tid är nog inte så avlägsen, då kopparmalmfyndigheternas
exploatering
måste ransoneras.

Häremot kan invändas, att teknisk
skicklighet och geniala uppfinningar
kommer att ge oss ersättningsprodukter
i stället. I min barndom var aluminum
en kuriositet. Nu ersätter det kopparn
i högspänningsledningarna och har blivit
ett av industriens förnämsta material.
Plastindustrien tycks öppna oanade möjligheter.
Uppfinningarna har inte bara
underlättat den mänskliga tillvaron utan
också skyddat oss från brist i olika avseenden.

Vi må dock inte alltför mycket invagga
oss i föreställningen, att det materiella
framåtskridandet skall fortgå med fördubblad
levnadsstandard vart tjugonde
år. Den sortens extrapolering må vara
samhällsforskarnas privilegium. Den
snabba utvecklingstakten under de sista
decennierna har betingats av det stora
förråd internationellt vetande, som fanns
lagrat men inte förut utnyttjats för uppfinningar.
Redan nu börjar detta vetenskapliga
förråd att tömmas. Det måste
fönyas, men härför erfordras ett tänkande,
som binder samman de olika vetenskaperna,
ty det tycks vara inom gränsområdena
dem emellan, där de vackraste
och största frukterna för närvarande
är att hämta. Ett faktum står i varje fall
klart: en fortsatt höjning av levnadsstandarden
världen över förutsätter ett
ännu intimare internationellt samarbete

mellan vetenskapsidkare, uppfinnare och
industrimän än vad som nu förefinns.
Att befordra detta samarbete och att försöka
kartlägga de framtida möjligheterna
på denna planet borde vara en för
FN angelägen uppgift.

Jag förutsätter, att den svenska regeringen
framdeles såsom hittills visar aktivt
intresse för dessa frågors lösning.
Lösningen måste sökas på det internationella
planet. Unescos bidrag i detta
sammanhang måste nog sägas vara i
magraste laget. Då tror jag mera på Faos
insatser på dess speciella område, även
om man beträffande den organisationen
måste påtala den skrivklåda och byråkratisering,
som tycks vara alla internationella
organisationers kännemärke.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag tillät mig att redan i
remissdebatten — låt vara i mycket koncentrerad
form — teckna en bakgrund till
min inställning i fråga om utrikespolitiken,
utmynnande i slutsatsen, att freden
i världen alltjämt hänger på en nödtorftig
maktbalans mellan de stora blocken
och en allmän insikt om att ett modernt
krig blir ett atomkrig.

Sedan dess har ingenting inträffat,
som har kunnat förändra bilden.

Intresset knyter sig framför allt till resultatet
av den nyligen avhållna ryska
partikongressen, som nu är föremål för
utläggningar och ivriga tolkningsförsök
världen över. Jag är medveten om att
det fordras både clairvoyance och en
ingående förtrogenhet med ryskt väsen
för att kunna skala sig fram till kärnan
i det vidlyftiga materialet. I saknad av
dessa förutsättningar kan jag bara i all
anspråkslöshet uttala, att jag förgäves letat
efter något som kan vara ägnat att
stärka förhoppningarna om en fredlig
utveckling i världen.

I den nyss upplästa regeringsexposén
lämnades, såvitt jag kunde finna, den
ryska partikongressen helt obeaktad. Om
också i försiktiga vändningar tycks exposén
vara präglad av den optimistiska
uppfattning om inträdd avspänning i
världen, som utrikesministern givit ut -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

tryck åt vid skilda tillfällen under senare
år. Alla minns vi hans durackord
i talet på FN-dagen i New York den 24
oktober förra året. Jag citerar några ord:
»På somliga håll vill man inte tro på någon
avspänning. Både i pressen och i
privata samtal framkommer ofta oro och
bekymmer över att den stora allmänheten
är alltför benägen att ta för gott vad
som säges om ett gynnsammare internationellt
läge. Dessa pessimister betraktar
Genéveandan snarast som ett spöke,
framtrollat av skickliga illusionister i
syfte att få en lättrogen allmänhet att ta
intryck av talet om en minskad spänning
och en mindre riskfylld framtid.
Låt oss dock inte vara alltför skeptiska
och klentrogna.»

Ja, i och för sig är det naturligtvis
tacksammare att uppträda i optimistens
än i pessimistens roll. Men huvudsaken
är väl att försöka komma verkligheten
så nära som möjligt. Chamberlains optimism
när han kom hem från Miinchen
med förklaringen om fred för vår generation
var inte mycket värd. Jag erkänner
gärna, att jag hör till de av utrikesministern
utpekade, som »hyser oro och
bekymmer över att den stora allmänheten
är alltför benägen att ta för gott vad
som säges om ett gynnsammare internationellt
läge». Och vad beträffar Genéveandan
hör jag nog ett långt stycke till
dem, som drabbas av utrikesministerns
ironiska vändning i New York-talet. Jag
tror att varje avslappning av vaksamheten
inom den fria världen — ett uttryck
som jag brukar utan att sätta »så kallade»
framför — skulle komma afl visa sig
ödesdiger. Sådant läget alltjämt är i världen,
tror jag det är mer angeläget att
låta vakthållningen inom politiken gälla
överdriven optimism än motsatsen. Jag
har därför lättare alt följa försvarsministern,
då han i ett tal i Göteborg den
26 oktober 1955 yttrade följande: »Optimism
är en värdefull tillgång, måhända
lika nödvändig för oss som saltet i födan.
Den för dock icke förleda oss till
förhastade slutsatser. Vi har inte sett
några resultat ännu. Erfarenheterna från
nedrustningsarbetet under mellankrigsåren
är inte uppmuntrande. Vi kan hel .

''! Första kammarens protokoll lHätl. Nr!)

Ang. Sveriges utrikespolitik
ler inte glömma, att europeiska folk två
gånger under detta århundrade drabbats
av nästan dödliga slag för att de icke
varit fysiskt eller psykiskt förberedda att
försvara sig. Klokt är därför att icke
motståndslöst finna sig i tendensen hos
ett fredligt inriktat folk att oreflekterat
ge efter för första antydan om minskad
fara.»

Även om det sagts många gånger tidigare,
tror jag det kan vara till gagn att
vid detta tillfälle ånyo understryka, att
enigheten kring vår alliansfria utrikespolitik
kunnat vinnas och bevaras endast
under två bestämda förutsättningar. Den
ena är att denna politik bedrives så, att
ingen tvekan kan råda i omvärlden om
vår ideologiska samhörighet med västerlandet,
och den andra är att vi efter måttet
av våra krafter upprätthåller starkast
möjliga försvar.

I det förra hänseendet kan jag välja
ett uttalande av statsministern i Borås
den 11 februari 1951: »Bilden av Sveriges
utrikespolitik vore ofullständig om
inte därtill lades att Sverige är en demokrati,
som med avsky vänder sig bort
från diktaturen vare sig den uppträder i
nazistisk eller kommunistisk form. Vi
känner med andra ord ideologisk samhörighet
med den västerländska demokratien.
» Det är viktigt att detta blir sagt
och upprepat, både med hänsyn till
åsiktsbildningen och debatten här hemma
och för att vi skall bli rätt förstådda
utomlands. Framför allt gäller det de
länder av vilkas solidaritet vi är beroende
om den yttersta påfrestningen skulle
komma. Vi behöver stöd utifrån, om
vi skulle utsättas för aggression. Planeringen
av vårt försvar förutsätter, att
sådant stöd skall kunna erhållas innan
det är för sent.

Rent språk och klara linjer i dessa ting
tror jag skulle vara av stort värde just
nu, då den ryska fredsoffensiven sätter
in för fullt och särskilt riktar sig mot
de länder, som valt att stå utanför det
demokratiska försvarssamarbete!. Vårt
stora regeringsparti nämns bland lämpliga
objekt för det ryska statspartiets
samförståndssträvanden. Statsministern
reser inom eu nära framtid till Moskva.

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik
Den svenska riksdagen kommer i vår att
vara värd för en delegation sovjetiska
representanter. Vi kommer att stå under
stark observans från olika håll. Må de
som i olika sammanhang ha att agera å
Sveriges vägnar låta sig angeläget vara
att inte lämna någon i tvivelsmål om vår
ideologiska inställning.

Som en andra förutsättning för enighet
kring alliansfriheten nämnde jag
upprätthållandet av starkast möjliga försvar.

Om de gångna decenniernas erfarenheter
av internationell politik lärt oss någonting
med eftertryck, är det att eft
oupplösligt samband finns mellan utrikespolitik
och försvarspolitik. Vacklan
och tvekan i försvarspolitiken slår ofelbart
igenom i minskade möjligheter att
vinna gehör i utrikespolitiken. Detta gäller
generellt, men alldeles speciellt för
ett litet land som vårt, som på grund av
ett utsatt strategiskt och politiskt läge
förbehållit sig att vara obundet i sina
bedömningar och sitt handlande. Det är
uppenbart att vår relativa militära styrka
i ett svagt Västeuropa var en av de
avgörande omständigheterna, då det lyckades
oss att vinna respekt för vårt beslut
om alliansfrihet. Att vi valde att stå
utanför Atlantpakten, av skäl som gällde
för oss men inte för andra, kunde ses
och sågs faktiskt mot bakgrunden av att
vi drog de försvarspolitiska konsekvenserna
av vår ståndpunkt. Moderniseringsarbetet,
ansträngningarna att effektivisera
och den successiva uppbyggnaden
inom alla försvarsgrenar vägde
tungt till vår förmån i de bestämmande
kretsarnas uppfattning av oss och våra
möjligheter. Att detta kunde genomföras
under demokratisk enighet betydde säkerligen
också mycket. Det gav förväntan
om stabilitet och kontinuitet.

Det solidariska försvar, kring vilket de
stora och de många demokratierna samlat
sig, har därefter fått ökad styrka. Den
bättre balansen i styrkeförhållandena
minskar emellertid inte den internationella
vikt vår vilja och förmåga att försvara
vårt territorium tillmätes.

Det finns tecken som snarare tyder
på att sammankopplingen mellan vår

försvarsbeslutsamhet och vår obundna
utrikespolitiks möjligheter göres än bestämdare
än tidigare. Vi har alltså alla
skäl att ge praktiska uttryck för den
obrutna försvarsvilja, som vi så många
gånger deklarerat och som är en omistlig
förutsättning för den utrikespolitiska
huvudlinje kring vilken enighet råder.
Låt mig särskilt understryka statsministerns
uttalande i ett interpellationssvar
i första kammaren den 18 maj 1954: »Jag
är förvissad om att jag tolkar uppfattningen
hos alla demokratiska medlemmar
av denna riksdag och hos den alldeles
övervägande delen av vårt folk om
jag säger, att icke ens hotet om ett atomkrig
kan minska vår fasta beslutsamhet
att till det yttersta försvara vår frihet
och vårt oberoende mot varje angrepp.
Ju bättre vi är rustade att möta ett sådant
angrepp, desto mindre är riskerna
för att en fiende genom ultimata och utpressningshot
skall söka tilltvinga sig eftergifter
av oss.» Jag var den gången
tacksam för dessa ord, och jag är tacksam
att kunna återge dem i dag igen.

De konsekvenser vi måste dra av denna
principiella inställning får vi olika
tillfällen att diskutera här i riksdagen
under den närmaste framtiden. För dagen
kan det därför vara tillräckligt med
några mera generella reflexioner.

Att en delvis pacifistiskt betingad
strömning av sjunkande förståelse för
försvarets nödvändighet håller på att
växa fram hos oss är uppenbart. Denna
har i huvudsak tagit sig uttryck i ett allmänt
missnöje, men också i förslag som
utan närmare underbygnad syftar till
beskärningar i utgifterna för personal
och materiel. Vår politiska ledning uppges
icke dela denna grumliga negativism
i princip. Men man har svårt att värja
sig för intrycket att regeringen genom
sitt beslut om repetitionsövningarnas inställande
i viss mån kapitulerat för ett
stämningsläge, som enligt regeringens
egna bedömningar icke är grundat på
fakta. År det verkligen så en statsledning
skal! fungera i en situation där ett bedrägligt
lugn döljer tillspetsade internationella
motsättningar? Har inte regeringen
en skyldighet att upplysa opinio -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

nen och försöka leda opinionsbildningen
— i en fråga av alldeles avgörande
nationell betydelse? Detta är en uppgift
som inte borde få vila på försvarsministern
ensam utan där även de politiska
ledarna i regeringen borde känna sig
uppkallade att göra en insats.

Fortsatt samförstånd i försvarsfrågan
borde inte minst av dem, som sitter inne
med majoriteten, vårdas som en dyrbar
nationell tillgång. Viljan till samförstånd
finns hos den minoritet jag företräder,
men den har inte obegränsad elasticitet.
Den tål inte vilka påfrestningar som
helst — ingen repetition av sådana beslut
som det om repetitionsövningarnas
inställande! Rätten att bli informerad
har naturligtvis sin betydelse för oppositionen,
men ensam bildar den rätten
inte underlag för samstämmighet. Förbehåller
sig regeringen att ensam få bestämma
bör den säga det. Vi får då dra
våra slutsatser. Jag skulle djupt beklaga
om utvecklingen skulle leda till ett sammanbrott
för försöken att hålla försvarsfrågorna
över partimotsättningarna. Vi
skulle därmed ha spolierat något som
de flesta inom landet och många utom
landet betraktar som vår styrka. Självfallet
måste enighet bygga på ömesidigt
hänsynstagande, men enigheten måste
gälla en realistisk och beslutsam försvarspolitik.

Fn samlad expertis förefaller ha kommit
till den slutsatsen att i den tekniska
upprustning av svenskt försvar, som utvecklingen
i världen gör ofrånkomlig,
måste ingå medvetna ansträngningar i
syfte att snarast möjligt skaffa atomvapen
för taktisk användning. För säkerhets
skull markerar jag alt det gäller ett
taktiskt vapen, avsett för rent militära
försvarsuppgifter, inte ett massförstörelsemedel
för anfall mot befolkningscentra.
Det taktiska atomvapnet har utvecklats
så, att det numera anges ge försvararen
större fördelar än angriparen. Det
kommer förmodligen ej att dröja länge
förrän detta vapen räknas till den mera
reguljära arsenalen. Man må ha vilken
uppfattning som helst om det icke önskvärda
i en sådan utveckling. Den står
ändå inte att hejda och skulle försätta

Ang. Sveriges utrikespolitik
oss i ett fruktansvärt underläge om vi i
motsats till en presumtiv angripare saknade
detta vapen. Vi måste se verkligheten
med alla dess risker i ögonen. Gör
vi det kan jag inte förstå annat än att
avgörande skäl talar för att vårt land
skall inrikta sig på att med minsta möjliga
dröjsmål införliva ett taktiskt atomvapen
i försvarsorganisationen.

Herr talman! Med vad jag nu yttrat
har jag i så kortfattad form som möjligt
fått säga vad som för mig är väsentligt
i denna debatt. Det innebär inte att jag
underskattar betydelsen av det arbete
som under svensk medverkan utförs
inom Förenta Nationerna, Europarådet
och Nordiska rådet. Det innebär endast
att de redogörelser, som nu föreligger
om arbetet i dessa betydelsefulla institutioner,
inte direkt uppkallar mig till
vare sig kritik eller kommentarer i övrigt.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Enligt regeringsdeklarationen
har man på olika håll i världen
en känsla av att krigsfaran minskats. Vi
hälsar naturligtvis detta med stor tillfredsställelse,
men jag undrar om detta
även gäller den allra senaste utvecklingen
i arabländerna. För en lekman verkar
denna oroväckande. Jag tänker då närmast
på det alldeles nyss ti made utbytet
av chef för den viktiga arablegionen i
Jordanien.

Det bör givetvis hälsas med glädje att
Öst och Väst har börjat kunna diskutera
sina problem, även om inga lösningar
hittills kunnat uppnås och motsatserna
mellan blocken alltså i stort sett består.
Men just detta faktum att länderna kan
komma till tals med varandra är av allra
största betydelse, och man får hoppas
att ytterligare framsteg skall kunna göras
på den vägen. De internationella organisationerna
har här sin mycket stora
betydelse, främst naturligtvis Förenta
Nationerna med dess underavdelningar
och rikt förgrenade verksamhet men
även sådana organisationer som Europarådet
och Nordiska rådet.

För min del iir jag speciellt intresse -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik

rad av Europarådet, eftersom jag varit
svensk delegat vid dess möten ända sedan
denna organisations tillkomst. Vad
beträffar Europarådet har vi fått en fyllig
framställning i en blå bok om ministerkommitténs
och rådgivande församlingens
möten under år 1955. Det är värdefullt
att få en sådan samanfattande redogörelse.
Även den som själv deltagit i
församlingens verksamhet har ibland
svårt att orientera sig i den mängd av
material som distribueras till delegaterna
mellan sessionerna.

I regeringsdeklarationen erinras att
församlingen sedan några år tillbaka
brukar anordna en allmänpolitisk debatt
och att enligt församlingens mening
ministerkommittén borde medverka till
att ge denna debatt större betydelse. Detta
skulle ske dels genom att underställa
församlingen för yttrande konkreta politiska
problem, dels genom deltagande i
den politiska debatten av ministerkommitténs
medlemmar. Det vore säkert
önskvärt om ledamöterna i ministerkommittén
i större utsträckning än hittills
ställde sig till förfogande för att lämna
orienterande redogörelser och upplysningar.
Det är ministerkommittén själv
som från början hållit på den litet förnäma
isoleringen — helt olika mot vad
fallet är i Nordiska rådet, även om detta
är annorlunda konstruerat. Församlingen
har aldrig haft något emot att ministrarna
deltagit i överläggningarna. Sedan
nu regeringsdeklarationen understrukit,
att förslaget om friare tillträde för ministerkommitténs
ledamöter synes välgrundat
kan man förvänta att Sverige
stöder detta förslag. Det bör kanske erinras
om att inom Europarådet är det ministerkommittén
ensom som har beslutanderätt.
Församlingen är endast, såsom
namnet anger, rådgivande. Församlingens
befogenheter var från början
mycket snävt avgränsade, och detta är
väl den huvudsakliga förklaringen till att
vissa slitningar förekommit mellan församlingen
och ministerkommittén. Detta
faktum har också antytts i dagens regeringsdeklaration.
Ministerkommittén har
dock sedan första arbetsåret —- 1949 —
stegvis gjort många eftergifter, och sam -

arbetet har blivit bättre. Det torde även
från svenska regeringens sida vara ett
önskemål att församlingen får större inflytande
och rörelsefrihet. I regeringsredogörelsen
omnämnes bl. a. förslaget
om ett allmänt förliknings- och skiljedomsfördrag.
Den svenske representanten
i ministerkommittén kunde i den
frågan inte få övriga ledamöter i kommittén
med sig på sin linje. Församlingen
följde dock sedan i det väsentliga
den svenska ståndpunkten. Jag tror över
huvud taget att ministerkommitténs arbete
i viss utsträckning skulle behöva
omorganiseras, bl. a. så att enhällighet
icke erfordras för beslut i samma utsträckning
som nu är fallet.

Det talas ofta om att Europarådet söker
arbetsuppgifter, och samtidigt efterlyser
man de konkreta resultaten av dess
hittillsvarande verksamhet. Ett resultat
kan man i varje fall tillgodoskriva Europarådet;
det var den första internationella
organisation som gav Västtyskland
tillträde som jämbördig medlem i de fria
nationernas rådslag. I anslutning till vad
jag nyss sade om de internationella organisationernas
betydelse vill jag endast
understryka, att man inte bör underskatta
betydelsen av Europarådets insats på
denna punkt då man bedömer resultatet
av dess arbete.

I regeringsredogörelsen omnämndes
ett förslag från svensk sida rörande frågor
som borde vara lämpliga att föreläggas
Europarådet som komplement till
tidigare framlagt arbetsprogram. Eftersom
jag antar att den blå boken, även
om den är mycket intressant, inte kommer
att nå någon större läsekrets, tillåter
jag mig att citera förslaget där.

Från svensk sida föreslogs utöver ett
par punkter om straffrättsliga frågor att
Europarådet till behandling skulle uppta: Åtgärder

för tillhandahållande av internationell
expertis i internationella sjökollisionsmål
— detta kunde kanske vara
särskilt angeläget för Sverige med
tanke på vad som hände ett svenskt fartyg
i Turkiet;

Utjämning av de europeiska tullnivåerna
med särskilt syfte att sänka de tull -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

barriärer, som är mest hindrande för
den intereuropeiska handeln;

Samordning av gällande bestämmelser
inom Europarådets stater beträffande
arbetstid, sjukförmåner etc. för sjöfolk; Inrättande

av ett permanent organ
med uppgift att ge medlemmarnas regeringar
råd i fråga om de ämnen på lagstiftningens
område, som anses böra bli
föremål för ett samarbete mellan europarådsliinderna; Europarådets

medverkan till slitande
av tvister mellan medlemmarna.

Bland de uppräknade ämnena förtjänar
särskilt uppmärksammas frågan om
utjämnande av tullnivåerna. Den har på
ett tidigt stadium tagits upp inom församlingen,
men av någon anledning har
den inte avancerat i nämnvärd grad. Eftersom
Sverige är ett utpräglat lågtariffland,
måste det ligga i vårt intresse att
föra denna fråga vidare. Samtidigt bör
understrykas att målet bör vara en
verklig utjämning, så att början göres
med en sänkning av de mer eller mindre
prohibitiva tullmurar som en del länder
håller sig med. Frilistningens synnerligen
ojämna fördelning kommer även in
i bilden. Sverige har på detta område
gått mycket långt, under det att vissa
andra länder släpar efter på ett betänkligt
sätt. Kvantitativa importrestriktioner
har avskaffats i stor utsträckning, men
de höga tullmurarna står kvar. Dessa
frågor behandlas även inom OEEC, men
ett fruktbart samarbete borde kunna
åstadkommas mellan båda dessa organisationer.

Till de fåtaliga men ofta mycket stortaliga
anhängarna av Sveriges anslutning
till Atlantpakten skulle man gärna vilja
rikta en fråga, vad de anser om den
amerikanske utrikesministern Dulles’ uttalanden
i tidskriften »Life» för någon
månad sedan. Det talades där om balansgången
mellan krig och fred på ett sätt,
som kom världen att häpna. Man hade,
enligt vad Dulles förklarade, varit
vid ej mindre än tre tillfällen under de
sista åren på tröskeln till krig och genom
detta vågspel vunnit diplomatiska
framgångar. Häpenheten kvarstår efter

Ang. Sveriges utrikespolitik
de bortförklaringar som gjorts. En norsk
utrikesexpert och anhängare av Nato-politiken,
den för sina måttfulla bedömningar
kände Finn Moe, har härom yttrat:
»Om Dulles sagt vad ''Life’ tillskriver
honom, kunde han lika gärna ha
sagt, att han tre gånger påtog sig risken
att inveckla samtliga A-paktsmedlemmar
i ett storkrig utan föregående rådslag
med dem.»

De mindre staterna inom Atlantpakten
blir tydligen inte ens informerade,
långt mindre rådfrågade.

Med dessa reflexioner, herr talman,
vill jag sluta min framställning.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! En av punkterna i tredje
huvudtiteln, som kommer att behandlas
litet senare i dag men ändå i anslutning
till denna debatt, och en punkt som
avsiktligt berördes endast flyktigt i den
av statsministern föredragna översikten
denna morgon, är den internationella
hjälpverksamheten.

Statsutskottet säger i det utlåtande häröver,
som ligger på vårt bord, att utskottet
finner det angeläget att »Sverige aktivt
deltager i den vidgade verksamheten
på detta område». Jag vill uttrycka
min tillfredsställelse med utskottets alltid
positiva inställning till denna del av
vår internationella aktivitet. I fjol uttryckte
utskottet bl. a. förhoppningar på
en kraftinsats genom landsinsamlingen
»Sverige hjälper», som vid det tillfället
just hade kommit ur startgroparna. Det
kan därför vara skäl att i detta sammanhang
ge kammaren en rapport om resultatet
av ifrågavarande insamling, liksom
även eu något utförligare redovisning
för de engagemang, som Sverige har i en
växande internationell hjälpverksamhet,
såväl i I X:s regi som utanför FN, en
verksamhet som utan motsägelse representerar
en verkligt ny giv i arbetet för
balans och fred i världen.

Den s. k. tekniska hjälpen till underutvecklade
länder har bara fem års erfarenhet
bakom sig men bär redan blivit
det av alla erkända verktyget, varmed
de väldiga klyftor i levnadsstandard

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik
mellan folken, som nu utgör ständiga
missnöjesanledningar, skall överbryggas.
Så länge som 2/3 av mänskligheten svälter
sig fram på 1/7 av jordens totala inkomster,
medan mindre än 10 procent —
och dit hör vi — förbrukar mer än 40
procent av dessa inkomster, måste man
förstå att fattigdomsfolkens bitterhet mot
de besuttna länderna kan utlösa inte
bara social oro och konflikter inom dessa
folk, utan även explosioner i det internationella
samlivet, konflikter som i
värsta fall kan utvecklas till krig. Den
tekniska hjälpen strävar till att förebygga
detta — ordet »teknisk» skall här fattas
i vidaste bemärkelse och avser hela
samhällslivet. Den »hjälp till självhjälp»-idé, som biståndet grundas på, är inte
ny eller originell i sig själv. Det är dess
uttrycksformer som är nya.

Den senaste verksamhetsberättelsen
från FN:s högkvarter ger oss en utomordentligt
livfull bild av dessa uttrycksformer.
Cirka 25 miljoner dollar satsade
FN och dess fackorgan på denna verksamhet
i fjol. I år kommer man att ha
drygt 29 miljoner dollar att röra sig med,
varav Sverige bidrar med 720 000 dollar
eller 3,6 miljoner svenska kronor. För
dessa pengar kommer under år 1956 att
finansieras bl. a. 2 463 experter som med
utrustning av olika slag skall betjäna
främst ett 25-tal eftersatta länder med
råd och dåd för att höja deras produktivitet
i industri och jordbruk, för att
starta eller bygga ut sociala institutioner
åt dem eller för att lära dem hur en effektiv
förvaltningsapparat skall rekryteras
och fungera. Samtidigt mottages ungefär
lika många stipendiater — under
1956 2 291 stycken — i länder som har
någonting att lära ut på hemmaplan:
man organiserar och hekostar vederbörandes
studier. Den största andelen av
de tillgängliga resurserna har under de
tre senaste åren satts in på livsmedelsförsörjningens
område. Cirka 24 procent
av experthjälpen är i år inriktad på
jordbruk, fiske och skogsbruk inklusive
bevattningsanläggningar. Det därnäst
största anslaget tillföll tidigare hälsovården,
medan numera industriell och ekonomisk
utveckling intar andra rummet

med cirka 21 procent mot 18 procent för
hälsovården.

Denna experthjälp omspänner de mest
skiftande ekonomiska och sociala problem.
Meteorologisk expertis hjälper exempelvis
Dominikanska republiken, det
lilla öriket i Karibiska havet, där så
många fruktade orkaner har sin födelseplats,
att skapa orkanvarningscentraler;
biologiska experter studerar gräshoppslarvernas
beteendemönster för att utrota
den ekonomiskt förödande gräshoppsplågan
i vissa sydamerikanska länder;
experter borrar efter vatten i Balucliistan
och forskar efter metoder för att ta
till vara 25 procent av regnet på bergen
för de nedanförliggande dalarnas behov
— lyckas man med detta kommer
dessa asiatiska torrslätter att förvandlas
till bördiga jordbruksbygder å la Kalifornien.
Och medan man i La Paz i Bolivia
med framgång — genom Unesco,
herr Ohlon —- praktiserar moderna enlietsskolemetoder
på analfabeter, har
man i Burma redan organiserat 7 000
s. k. concos, d. v. s. kooperativa föreningar
som med en ny tids effektivitet sköter
livsmedelsdistributionen till 3 miljoner
av landets 18 miljoner inbyggare. Drygt
1/3 av det tekniska biståndet innevarande
år är förlagd till Asien och Fjärran
östern, 1/4 till Latinamerika och 1/5 till
Mellersta östern. Afrika befinner sig på
efterkälken med endast 9 å 10 procent.
Europa slutligen mottar ca 6 procent av
det tekniska biståndet.

Jag har nämnt dessa många siffror för
att ge kammaren en liten föreställning
om den geografiska fördelningen och
fördelningen på olika verksamhetsområden
av den internationella hjälpen och
ett begrepp om storleksordningen av expert-
och stipendiatverksamheten som
bakgrund till vad jag nu kommer att säga
om de speciellt svenska insatserna.

Av FN-experterna i fjol var 66 stycken
eller knappt 3 procent hämtade från Sverige,
vilket dock innebär att vi nu tillsammans
med Danmark i detta hänseende
delar sjätte platsen efter Storbritannien,
Förenta staterna, Frankrike, Holland
och Kanada. Som mottagande land
har Sverige en än mer ledande plats med

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

cirka 150 utländska yrkesmän på studiebesök
bär i fjol. För närvarande har vi
svenska experter spridda över hela jordklotet.
I Indien har vi bl. a. en ingenjör
som bistår vid produktionen av tunga
maskiner för byggnadsindustrien, en
professor som sysslar med fartygsprovningar,
en tjänsteman från arbetsmarknadsstyrelsen
som lär ut yrkesvägledning
och en veterinär med konstgjord befruktning
som specialitet. I samma specialitet
arbetar som bekant professor Nils Lagerlöf
i Thailand. I Turkiet befinner sig
en svensk statsgeolog för att bistå med
kopparfyndigheter och en gävleingenjör
för att bistå turkisk textilindustri. Två
svenska statistiker lär Singapore respektive
Burma moderna statistiska metoder
och maskinella hjälpmedel härför.

I Persien har vi en skövdeingenjör
som undervisar om malmsmältningsprocesserna,
en man från telestyrelsen som
lär ut radioteknik och en läkare som undervisar
i mödra- och spädbarnsvård. I
Syrien och Östafrika arbetar svenska
meteorologer. I Vietnam har man bruk
för en svensk teekningslärare i den elementära
folkundervisningen. Även i Sydamerika
utnyttjas svenska tekniker i FNregi.
Fn ingenjör hjälper Venezuela med
järnvägsbyggen, en annan bistår Bolivia
med elektriska installationer.

Rekryteringen av svenska experter i
det tekniska biståndsprogrammet liksom
mottagandet av de utländska fackmän,
som kommer hit för att studera, ombcsörjes
genom Svenska institutets avdelning
för tekniskt bistånd, vars kostnader
helt bestrides av statsmedel, samt av
nämnden för internationella expert- och
stipendieärenden, som företräder Kungl.
Maj:t vid handläggningen av hithörande
frågor. Arbetet härmed förutsätter nära
ocli goda kontakter med myndigheter
och näringsliv. Möjligheten att placera
stipendiater från underutvecklade länder
vid industriföretag och institutioner
av olika slag har utnyttjats till det yttersta
för att kunna tillgodose efterfrågan
från FN och dess fackorgan. Denna
efterfrågan har varit och är mycket stor.
Det totala antalet stipendiater, som Sverige
mottagit under det tekniska bistån -

Ang. Sveriges utrikespolitik
dets 5-åriga tillvaro, utgör närmare 10
procent av FN:s samtliga stipendiater
under samma 5-årsperiod, och Sverige
är nu det tredje landet i världen i fråga
om antalet mottagna stipendiater. Deras
närvaro här får uppfattas som en komplimang
till vårt lands tekniska och sociala
utveckling, som man tydligen finner
värd att studera, och den komplimangen
bör besvaras med all den generositet
vi är mäktiga. Praktiska svårigheter
anmäler sig emellertid på många
håll att avdela språkkunnigt folk för
handledning av stipendiaterna under
den fullsysselsättning, som i allmänhet
100-procentigt engagerar berörda företags
eller institutioners personal. Inte
heller har den alltigenom positiva inställningen
till denna hjälpverksamhet
trängt igenom överallt ännu. Det är begripligt,
om den avkastning, som ett bolag
har inom räckhåll, gärna förefaller
dess ledning viktigare än den osäkra
framtida avkastning i form av good-will
för svensk export på främmande marknader,
som ett i nuet ofta besvärligt omhändertagande
av utländska fackmän
kan medföra så att säga som biprodukt.
Ändå vill jag starkt understryka betydelsen
av att man anlägger även de långsiktiga
perspektiven på denna tekniska
biståndsverksamhet — först och främst
naturligtvis ur utrikespolitiska synpunkter.
Men ett bättre och jämnare ekonomiskt
klimat i världens olika delar, som
ju det tekniska biståndets utjämningssträvanden
syftar till, och goda kontakter
med motsvarande yrkes- och näringsområden
i andra länder kan ju även få
en handelspolitiskt gynnsam effekt i
framtiden. Ännu mer gäller dessa synpunkter
expertrekryteringen, där vi har
svårt att släppa ifrån oss fackmän, som
så väl behövs hemma. Antalet svenskar,
som deltagit i den tekniska biståndsverksamheten,
motsvarar inte vad vårt
lands tekniska ocli .sociala status skulle
motivera att vi bidroge med.

Den tekniska biståndsverksamheten
arbetar även med demonstrationscentra
och mönstera n läggningar i eftersatta
länder. Sverige ger nu härtill — som jag
nämnde nyss — 3,6 miljoner kronor till

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 195G

Ang. Sveriges utrikespolitik
FN:s gemensamma kassa för tekniskt bistånd.
Vi har emellertid också -— som
kammaren har sig bekant — en direkt
svensk biståndsverksamhet på basen av
tvåpartsavtal mellan Sverige och annat
land. Vårt instrument härvidlag är
Centralkommittén för svenskt tekniskt
bistånd, som är uppbyggd av folkrörelserna
men innesluter även fyra representanter
för Kungl. Maj:t. Centralkommittén
administrerar i samråd med
Kungl. Maj:t vissa av riksdagen anslagna
medel för sin verksamhet — för nästa
budgetår upptagna till cirka 1,8 miljoner
kronor. Centralkommittén förfogar
vidare fritt över de insamlingsmedel,
som insamlingsaktionen »Sverige
Hjälper» inbringat. Slutredovisningen
härför är inte klar, men insamlingsbeloppet
torde komma att uppgå till cirka
3,3 miljoner kronor.

Den direkta svenska biståndsverksamheten
är för närvarande främst knuten
till två länder — Etiopien och Pakistan
— där man med svenska medel startat,
respektive avtalat att starta viss yrkesutbildning
i för ändamålet uppförda
skolor. D. v. s. i Etiopien är den byggnadstekniska
skolan i Addis Abeba redan
i gång och den första årskullen elever
— 24 stycken — redan installerad
med sina svenska lärare i nyuppförda
byggnader. I Pakistan föreligger ännu så
länge bara ritningarna för en skola för
yrkesundervisning i dels inredningsoch
byggnadssnickeri, dels konfektionssömnad.
Den svenska rektorn för skolan
anländer i dagarna till Karaclii för att
ta ledningen av arbetet, och vi hoppas
att skolan snart skall komma i gång
trots de mångahanda praktiska svårigheter
som försenat projektet. Dessa svårigheter
är sådana, som svensk opinion
har nytta av att begrunda, därför att de
är allmänt förekommande och nästan
oundvikligt förknippade med all teknisk
biståndsverksamhet i ekonomiskt eftersatta
länder. De administrativa resurserna
i dessa länder är ofta överansträngda
av ett uppbyggnadsarbete, som måste
försiggå samtidigt på hart när alla avsnitt
av samhällslivet, vartill kommer
att »hjälp till självhjälp»-principen för -

utsätter, att mottagarländerna å sin sida
presterar inte obetydligt kapital för investeringar
i de anläggningar som för
övrigt skänkes dem av givarländerna.

I det speciella fallet i Pakistan föreligger
så väldiga investerings- och administrationsproblem,
att man knappast
kan göra sig en föreställning därom. De
bör dock kunna förstås av oss alla, om
vi vet, att Pakistan med 80 miljoner invånare
hade en nationalinkomst på cirka
21 miljarder kronor år 1953, medan
Sverige samma år med snart 8 miljoner
invånare — alltså med endast tiondelen
så stor befolkning — hade nära nog den
dubbla nationalinkomsten av 40 miljarder
kronor. Ändå stönar vi här hemma
över icke tillgodosedda investeringsbehov
på alla möjliga områden. Man får
därför inte vara förvånad, ännu mindre
missräknad, över trögheten i starten
utan komma ihåg, att vad vi här presterar
inte är någon katastrofhjälp utan en
uppbyggnadshjälp ända nerifrån grunden
och att tålamod och pengar i lika
blandning är det murbruk vi därvid
måste använda oss av.

Av den här lämnade lilla översikten
framgår, att den svenska insatsen inom
det tekniska biståndets ram växer, även
om det inte sker i den raska takt som
många av oss skulle önska. Det är dock
inte svensk organisation det brister uti
härvidlag, utan —• som jag nämnde nyss
—- det är främst initialkostnader och administrativa
svårigheter, som myndigheterna
i mottagarländerna av naturliga
skäl har svårt att bemästra.

Eu praktiskt taget helt svensk organisationsuppgift
har emellertid den aktion
varit, som i fjol höstas överflyttade 584
personer ur österrikiska flyktingläger
till Sverige och inplacerade huvudparten
av dem i svenskt arbetsliv. Aktionen
i fråga utgjorde en så att säga svensk
naturaprestation vid sidan om det kontanta
svenska bidrag på G00 000 kronor,
som flyktingskommissarien erhållit och
vars motsvarighet är upptagen i det internationella
lijälpanslaget även för nästa
budgetår, överföringen av denna stora
kontingent statslösa flyktingar till
Sverige blev en mycket lyckad samord -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

nåd insats, byggd på medverkan av arbetsmarknadsmyndigheterna
via socialdepartementet,
medicinalstyrelsen via
inrikesdepartementet samt finansiellt
och annat bistånd via utrikesdepartementet.
Det kanske kan intressera kammaren
att höra att av de 61 tbc-sjuka
flyktingarna, som omedelbart placerades
i sanatorievård, har närmare tredjedelen
redan tillfrisknat, så att de kunnat arbetsplaceras
eller påbörja omskolningskurser.
Ytterligare ett 15-tal står nu på
tröskeln till ett liv i hälsa och arbete. Av
det vid hitkomsten arbetsföra flertalet
av flyktingarna hade de först anlända
stora grupperna anställning och bostad
redan inom loppet av 6—14 dagar, medan
det tagit något längre tid med omplaceringen
av dem, som kom hit i december
månad. De flesta har sugits upp
av industrien — säkerligen med välbehag,
tv många var duktiga yrkesmän redan
när de plockades fram ur flyktinglägren.
Från arbetsgivarhåll har vitsordats,
att flyktingsfamiljerna redan har
anpassat sig bra i det svenska samhället.
De närmare 200 barnen har satts i
svenska skolor och på dessa månader
lärt sig tala svenska förvånansvärt väl.
Skolbarnens snabba insmältning i den
svenska miljön har i sin tur underlättat
föräldrarnas anpassning. Fackföreningar
och andra organisationer har på ett berömligt
sätt bidragit till att aktionen att
bereda denna så pass stora flyktingsgrupp
fristad i vårt land gått så smidigt
och lyckligt som den gjort.

Uppmuntrad av resultatet och av den
internationelle flyktingskommissariens
entusiasm för en fortsättning av verksamheten
har regeringen just i dagarna
planlagt en ny samordnad aktion av
samma slag och beslutat disponera olika
anslag så, att vi nu i vår skall kunna påbörja
en ny överflyttning av flyktingar
till Sverige. Även den nya flyktingsgruppen,
som vi hoppas skall kunna inrymma
upp emot 1 000 personer, skall utväljas
bland flyktingar i mellancuropeiska
flyktingläger, där alltjämt cirka
60 000 flyktingar lever sitt rotlösa liv
som en krigets tragiska efterhörd. Att
inbjuda eu del av dessa hem- eller ar -

Ang. Sveriges utrikespolitik
betslösa att bli bosatta och självförsörjande
medlemmar av det svenska folkhushållet
är kanske för menig man här
hemma den konkretisering av den internationella
hjälpverksamhetens idé, som
han bäst förstår.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Debattens hittillsvarande
förlopp ger vid handen, att här inte föreligger
några sådana tvistefrågor beträffande
vår egen utrikespolitik, att därav
skulle nödvändigöras en särskild utrikespolitisk
debatt. Vad som förekommer
utöver regeringsmeddelandet är ju närmast
en presentation av litet olika nyanserade
bedömningar av det internationella
läget. Den väsentliga karaktären
av vad vi förehar i dag är ett informationssammanträde
men inte en debatt i
ordets egentliga mening. Och det kan
kanske sägas: väl är det. Det är ju viktigare
att vi inte har några sådana tvistefrågor
att debattera än att vi får uppleva
spänningen av en mera dramatisk
debatt. Från den utgångspunkten att hela
dagens förhandling väsentligen har
informativ karaktär har också jag valt
att ge mitt bidrag samma informativa
karaktär, till den kraft och verkan det
hava kan.

Jag skulle för min del vilja söka att ytterligare
något belysa rustningsfrågans
aktuella läge utöver vad regeringsförklaringen
innehåller därom. Regeringsförklaringen
konstaterar, som vi
hört, tillvaron av en inträdd maktbalans
mellan huvudmakterna, låt oss gärna i
stället för öst och Väst säga: mellan Förenta
staterna och Sovjetunionen. Vi är
nog alla medvetna om att den balansen
är en terrorns balans. Den vilar på en
tilllagande eller redan inträdd mättnad
i fråga om de nukleära, de s. k. atomvapnen,
vad angår USA och Sovjet. Och
det kan tilläggas, att den balansen ingalunda
utesluter fortsatt kapprustning.
Terrorns balans inger ingen särskilt behaglig
trygghetskänsla. Fn amerikansk
historiker har nyligen präglat den paradoxen,
att chansen för Förenta staterna
och Sovjet att undgå ett obegränsat atom -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1950

Ang. Sveriges utrikespolitik

krig egentligen vilar på bådaderas villighet
och förmåga att föra ett dylikt krig;
och det bör kanske tilläggas: på ett ömsesidigt
medvetande om detta förhållande.

Denna krigsavskräckande egenskap
hos den militärtekniska utvecklingen bör
emellertid kvalificeras genom två tillägg
— man bör tillfoga, som just den nämnde
amerikanske historikern har gjort:
under nu rådande förhållanden, och vidare:
såvitt fråga är om ett avsiktligt
startande av obegränsat atomkrig. Men
förhållandena är icke statiska, ärade
kammarledamöter, och det kan komma
att hända saker som inte från början
varit avsedda.

För övrigt hänför sig hela balansbegreppet
till att man i nuläget väsentligen
har att räkna med två huvudmakter. Ett
läge, där låt oss säga ett dussin andra
stater också vore i besittning av nukleär
stridsrustning, kan uppvisa helt andra
aspekter. Det ger en tankeställare som
kan vara nyttig att spekulera över, huruvida
tryggheten skulle bli ökad eller
minskad om man i stället för två eller
tre makter med atomstridsmedel hade
hela dussinet.

Det kunde vara frestande, men jag
tänker inte falla för frestelsen, att nu ingå
på atomvapenfrågan för vårt eget
lands vidkommande; det torde bli tillfälle
att beröra den saken senare under
riksdagen. Men då jag nyss hörde förordet
för att snarast införliva atomvapen
i det svenska försvarssystemet, så erinrade
jag mig den gamla katekesfrågan:
Hur sker det? Jag skall tills vidare nöja
mig med den lilla frågan.

Jag nämnde ordet mättnad i fråga om
atomstridsmedel. Man vet ju inte lika
mycket om Sovjet som om Förenta staterna.
Men det är att märka, att frågan
här inte alls gäller kvantitativ, utan kvalitativ
likställighet, i den meningen att
bägge huvudmakterna har tillräckligt av
dessa stridsmedel för att tillfoga motparten
dödliga sår; så tycks ju vara förhållandet.

Vad Förenta staterna beträffar, föreligger
för dagen ett belägg som är nog så
intressant. Här har redan talats om pre -

sident Eisenhowers utbud av 40 000 kg
uran 235, varav hälften avsedd för främmande
länder. Den amerikanska atomenergikommissionens
ordförande Strauss
kommenterade för en vecka sedan detta
presidentens utbud. Strauss är ju känd
för att låta säkerhetssynpunkten dominera
över alla andra intressen. Han motiverade
utbudet direkt med att, som
han säger, »våra lager och takten i aktuell
produktion är adekvata för förutsebara
militära anspråk». Det vill med
andra ord säga: Amerika har tillräckligt
på detta område för att kunna från det
militära till det civila området avstå dessa
40 000 kg uran 235.

Jag tillåter mig, herr talman, att i
detta sammanhang göra en liten utvikning.
I den allmänna yrvakenheten rörande
de civila perspektiven på atomkraftens
nyttjande kan det kanske inte
skada att påpeka, att Strauss i samma
kommentar gjorde också ett par andra
meddelanden. Från början har beträffande
utbudet uppgivits, att det är avsett
för en viss period. Strauss sade:
kanske 40 år. Vidare sade han, att en
förutsättning är att det vid varje utländsk
anläggning, som brukar uran 235, skall
stationeras inspektörer från Förenta staterna.
Det är kanske bäst att avvakta närmare
bestämmelser rörande användningen
av dessa 20 000 kilogram uran, innan
man omedelbart drar stora växlar på
Eisenhowers i och för sig uppseendeväckande
och självfallet välkomna anbud.

Jag nämnde också att terrorbalansen
ingalunda utesluter fortsatt kapprustning.
Det har redan sagts av herr Ohlon
— och jag instämmer dari — att en
minskning av konventionella rustningar
inte alls behöver innebära en minskad
rustningspotiential. Om Förenta staterna
och Sovjet reducerar sina manskapsstyrkor
med en halv miljon man, behöver
det inte alls betyda att deras förmåga
att föra krig på något sätt minskats. Den
kan mycket väl under samma tid ha
ökats därigenom att man koncentrerat
sig på mera effektiva förstörelseredskap.
Vad som faktiskt försiggår är ju en fortsatt
kapprustning i fråga om de nukleära

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

vapnen, både A-bomber och H-bomber.
För kort tid sedan avslutades en testningsserie
i Sovjet och nu i mars begynner
för Amerikas vidkommande nya
testningar i Stilla havet beträffande nya
typer av både A-bomber och H-bomber.
Av särskilt intresse för framtiden är den
kapprustning som pågår i fråga om vad
man kallar ICBM, den interkontinentala
raketen, som på 20—30 minuter beräknas
kunna gå från Europa över Atlanten.
Det föreligger nu farhågor i Förenta
staterna för att Sovjetunionen möjligen
har kommit längre när det gäller detta
arbete än man har gjort i Förenta staterna.
Faktum är, att ett febrilt arbete är
i gång på att fullborda detta nya ännu
mera fruktansvärda vapen, som gör varje
radarsystem ineffektivt såsom varningsinstrument.

Med detta går jag nu över till frågan
om de planer på nedrustningens område,
som föreligger. Det har sagts i regeringsförklaringen
att ett närmande av ståndpunkten
har skett i vissa hänseenden
utan att dock något positivt resultat har
vunnits. I det uttalandet tror jag att det
är skäl att göra en understrykning av
den senare delen. Det illustreras redan
av det förhållandet, att medan 1954 års
generalförsamling kunde fatta ett enhälligt
beslut i denna angelägenhet, voterades
det i höstas med 56 röster mot 7 —
d. v. s. hela Sovjetblocket röstade emot
den i höstas antagna resolutionen i generalförsamlingen,
visserligen under en
förklaring att man ämnade fortsätta sin
medverkan i det förhandlingsarbete som
förestod. Vad detta närmande av ståndpunkterna
innebär preciseras längre
fram i regeringsförklaringen; det gäller
ett fransk-engelskt förslag i juni 1954
och ett sovjetryskt förslag i maj 1955, avseende
bl. a. stadierna i fråga om konventionella
rustningar, ikraftträdandet av
förbud mot atomvapen, maximeringen av
stridskrafterna.

Ja, det är alldeles riktigt att Sovjet i
tre viktiga avseenden den 10 maj 1955
accepterat de fransk-brittiska förslagen,
mot vilka Förenta staterna då icke hade
gjort någon erinran. Men det är också
riktigt ocl) viktigt att komma ihåg, att

Ang. Sveriges utrikespolitik
detta anbud, som gavs från fransk-brittisk
sida, var givet under förbehåll av
samförstånd i kontrollfrågan. Med all
rätt säger också regeringsförklaringen
att något samförstånd på denna punkt
icke är inom synhåll.

Nu föreligger ju utförliga redogörelser
i den Blå boken rörande denna utveckling,
och jag tycker inte det är rimligt
att tynga riksdagens protokoll med att
upprepa vad som där är tryckt. Jag gör
det — vilket jag är medveten om — något
djärva antagandet, att Blå boken blivit
läst av kammarens ledamöter under
de få dagar den legat framme på våra
pulpeter. Jag går därför direkt över till
ett ögonvittnes utsago om hurudant läget
var, då politiska utskottet i höstas skulle
börja sin diskussion i nedrustningsfrågan.

Det var två ting som dominerade detta
utgångsläge. Det ena var Sovjets enständiga
vägran att precisera sin ställning
till kontrollfrågan. Under förhandlingarna
ställdes upprepade frågor till Sovjet,
man vägrade att svara. Man ville
över huvud taget inte säga någonting utöver
den allmänna förklaringen att det
skulle bli en effektiv kontroll över alla
kontrollobjekt. Men då det t. ex. frågades
vad som menades med »alla kontrollobjekt»,
erhölls inte något svar, utan
det hänvisades till att man först skulle
bli sams i fråga om alla principer för
nedrustningen, innan man började tala
mera ingående om kontrollen.

Det var det ena faktum. Det andra faktum
var, att det från Förenta staternas
sida hade gjorts en generalreservation
beträffande alla före de fyra storas Genévekonferens
intagna positioner. Man
strök ett streck, helt enkelt, över alla de
anbud, som tidigare hade gjorts. Varför?
Jo, det motiverades därmed, att i fråga
om atomvapen — både A-bomber och Hbomber
— har man nu full klarhet om
att det icke finns någon tekniskt säker
metod att upptäcka dolda lager.

Det är alldeles riktigt. Men vari bestod
det nya? Det var en sak som man
hela tiden haft klart för sig, ända från
början av detta arbete. Det nya består
dels däri, att den kvantitativa mängden

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik

av sådana lager ökats oerliört under dessa
år och därmed också risken för att en
viss procent kan fördöljas. Dels — och
framför allt — består det nya däri, att
en politisk slutsats hade dragits av detta
förhållande. Det hade gjorts av Sovjetunionen
i dess anbud den 10 maj. Då
hade nämligen från Sovjets sida förklarats,
att eftersom man kan dölja lager av
atomvapen på ett sådant sätt, att det icke
går att upptäcka dem, behöver man en
förberedelseperiod, under vilken man
åstadkommer nödigt förtroende makterna
emellan.

Det var sålunda från Sovjets sida som
denna slutsats först hade dragits. Den
upptogs sedan av Förenta staterna på ett
sådant sätt, att den rent av gjordes till
en huvudbas för deras politik under den
omprövning av den amerikanska politiken,
som hade igångsatts redan i mars
1955.

Jag har haft tillfälle att gå igenom
diskussionsprotokollen från londonförhandlingarna,
och det är riktigt att två
gånger under dessa förhandlingar gjordes
det ett påpekande från amerikansk
sida, att kontrollproblemet har komplicerats
genom svårigheten att konstatera
förekomsten av tidigare producerat klyvbart
material. Men därav drogs tills vidare
icke någon politisk slutsats. Ännu i
början av maj 1955 vidhölls programmet,
att nukleära vapen skulle förbjudas
och elimineras. Så kom den 10 maj sovjetförslaget,
och det ledde till en vändpunkt
även beträffande den amerikanska
politiken på området. Det blev ett långt
uppskov och, förefaller det, rätt mycket
förvirring. De fyra storas konferens i
Geneve kom emellan. De fortsatta förhandlingarna
förlädes till New York på
hösten, och där proklamerades den nya
amerikanska inställningen först den 6
september av Harold Stassen, då han där
förklarade, att beträffande alla före Genévekonferensen
intagna positioner måste
Förenta staterna nu reservera sin
hållning.

Det var i det läget, som det politiska
utskottet begynte sina förhandlingar i
höstas. De ståndpunkter, som där konfronterades,
kan sammanfattas ungefär

på följande sätt. Från Sovjetsidan sades
det: »Vi vill ha kontroll över nedrustning,
men vi accepterar inte kontroll
över kapprustning.» Det stämmer kanske
inte så väl med den bekanta Bulganinplanen,
att man skall placera internationella
inspektionsposter vid alla viktiga
trafikcentra etc., men logiken är ju
alltid ett sekundärt krav då det gäller
politiska ställningstaganden. Vad som
menas med denna ståndpunkt är närmast,
att Sovjet säger, att endast i en
allmän nedrustningsplan vill Sovjet vara
med om att utarbeta de detaljerade kontrollföreskrifterna.

Från Förenta staternas sida åter gav
man prioritet åt att skapa säkerhet mot
överraskande angrepp. Det vill med andra
ord säga, att man i stället för att hålla
på den gamla planen på en fortskridande
nedrustning ville etablera vad man
kan kalla ett alarmsystem. Inte heller på
den punkten var Amerika först, ty det
presenterades först i sovjetanbudet den
10 maj, där Bulganinplanen fanns med
de internationella posteringarna vid viktiga
trafikcentra och flygplatser etc.

Som alla vet framlade president
Eisenhower sin plan om flygrekognosering
i Geneve. Det är den plan, som i
den amerikanska pressen allmänt kallas
för »open sky-planen» — man skall
öppna skyn för insyn över de militära
anläggningar, som finns i olika länder.
Den slutsats, som från amerikansk sida
drogs, var att man nu måste koncentrera
sig på att skapa förtroende genom att
genomföra Eisenliowerplanen om ömsesidig
rekognosering från luften, och frågan
hur man skall göra med atomvapnen
får tills vidare vila tills man hittat
något medel att finna dolda lager.

Hur man skall göra om man aldrig
upptäcker detta medel —• ja, därom har
ingenting blivit utsagt. Men det har betonats
från amerikansk sida, att detta är
att betrakta som ett preludium till verklig
rustningsbegränsning. På fråga från
svensk sida gavs för övrigt ett direkt besked
om att så bör man uppfatta det
amerikanska förslaget.

Från engelsk sida medgav man, att de
dolda lagren vållar svårigheter beträf -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

fande atomvapnen och att man för ögonblicket
därför inte kunde göra någonting
åt den frågan. Men man gav förord
åt vissa nedrustningsåtgärder som kan
kontrolleras, utan att ingå på någon specifikation
av vad därmed menas.

Från fransk sida talade man till förmån
för en syntes utav både åtgärder
som skapar förtroende och direkta nedrustningsåtgärder.
Det är komprimerat
i Jules Moch-tesen: »Varken kontroll
utan nedrustning eller nedrustning utan
kontroll, men progressivt all den nedrustning
som kan kontrolleras.» Men
inte heller från fransk sida fann man
tiden mogen att framställa några formella
förslag om denna syntes.

Det kanske kan vara skäl att i detta
sammanhang säga några ord om de planer
som avser att skapa förtroende som
ett förberedande steg, d. v. s. Bulganinplanen
å ena sidan och Eisenhowers
»open sky-plan» å den andra. Mig synes
att Bulganinplanen med de internationella
posteringarna kunde ha förtjänat ett
något större intresse än som faktiskt
har visats ifrån den andra sidan. Man
har kritiserat den uti mycket allmänna
ordalag och sagt, att den inte är adekvat,
vilket naturligtvis är riktigt. Den tillgodoser
inte alla anspråk, om man bara
sätter dem tillräckligt högt. Men man
kan ju fråga sig, hur situationen skulle
ha varit, om atlantpaktsstaterna helt enkelt
hade slagit till och sagt ja, visserligen
i medvetande om att denna åtgärd
icke är tillräcklig. Om det emellertid i
detta ögonblick hade funnits sådana internationella
posteringar i hela Sovjetunionen,
i Förenta staterna och andra
länder, skulle det måhända ha sett litet
annorlunda ut. Nu är Bulganinplanen
accepterad av president Eisenhower såsom
tillägg till hans egen plan. Redan i
Geneve antyddes av Molotov, att man
nog kunde reflektera på Eisenhowerplanen,
men det skulle i så fall ske i slutstadiet
av en nedrustningsplan. Det skulle
enligt Molotov bli en final, i stället för
en ouvertyr enligt Eisenhower. Även detta
bar sedermera konfirmerats vid förhandlingarna
i Förenta Nationerna.

Vad nu Eisenliowerplanen beträffar

Ang. Sveriges utrikespolitik
vill jag nämna, att det under behandlingen
av dessa ärenden anordnades en
utställning i närheten av Förenta Nationernas
palats, där man fick se vad det
är för realitet som ligger bakom denna
plan. Från början trodde nog många,
att planen var en mycket stor och djärv
idé, men man trodde inte mycket på dess
praktiska utförbarhet. Av den utställning
som anordnades övertygades emellertid
deltagarna om att utvecklingen på
detta område har gått framåt på ett fullkomligt
fantastiskt sätt. Det delades ut
en publikation, benämnd »ömsesidig inspektion
i fredens tjänst», i vilken man
får se vad den amerikanska tekniken nu
kan åstadkomma på detta område. Denna
lilla publikation, som jag har här i
min hand och som inte finns i riksdagsbiblioteket,
tänker jag lägga ut i referensbiblioteket.
Den är verkligen vård
ett studium. Det visades bland annat
hur man kunnat fotografera ett 800 km
brett och 4 500 km långt stråk mellan
Los Angeles och New York. Fotograferingen
har utförts på fyra timmar. Det
visades vidare, hur fantastiskt snabbt
man kunde framkalla mikrofotografierna
så att man kunde studera vad som
faktiskt fanns inom detta område. I
publikationen får man också veta, att
Förenta staterna förfogar över ett rekognoseringsplan
som från en höjd
överstigande 10 000 meter kan fotografera
2 miljoner kvadratkilometer på tre
timmar. Dessa fotografier kan även tagas
under natten. Då också färgfotografering
är möjlig, kan man slutligen avslöja
camouflage i avsikt att dölja försvarsanläggningar
eller försvarsmedel.

Utställningen var fantastisk och gjorde
ett utomordentligt intryck på deltagarna.
Jag tror rentav att man kan säga,
alt den på somliga delegater gjorde ett
skrämmande effektivt intryck.

Ja, vad kan nu väntas i fortsättningen
utav planeringen på detta område?
Det säges uti regeringsförklaringen, att
inför svårigheterna att finna effektiva
kontrollsystem för atomvapnen kan man
koncentrera sig på de konventionella
rustningarna, »eftersom den uppgiften
bör vara lättare». Ja, allting är relativt.

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik
Men det bör nog inte läsas: »eftersom
den uppgiften är lätt»! Det vet nog var
och en som deltagit i den stora nedrustningskonferensen
i Geneve på 30-talet.

Innebörden av det som kan väntas
framgår av vad som verkligen beslöts
i höstas under generalförsamlingen. Det
viktigaste var att man då gav lika prioritet
åt två åtgärder, för det första de
förtroendebildande åtgärderna, som jag
nyss talade om — Eisenhowerplanen och
Bulganinplanen — och för det andra all
nedrustning som är kontrollerbar. Det
var särskilt från engelsk sida som detta
framfördes. Vad det verkligen stod strid
om under behandlingen av frågan var
huruvida dessa bägge åtgärder skulle få
lika prioritet. Det fanns från början ett
starkt amerikanskt intresse att framhäva
Eisenhowerplanen såsom det, som man
nu egentligen hade att arbeta för, men
resultatet av förhandlingarna blev, att
det har getts lika prioritet åt de förtroendebildande
åtgärderna och åt den
nedrustning som är kontrollerbar.

Men vad innebär nu det? Det kan gissas,
att här avses en enbart kvantitativ
minskning av rustningarna, d. v. s. en
kvantitativ maximering. Ty så snart man
kommer över till kvaliteten av rustningarna
kommer man in på frågan, vilken
beväpning som skall vara tillåten och vilken
beväpning som icke får förekomma.
Och då har man ju redan kommit in på
frågan om atomvapnets vara eller icke
vara.

Det finns engelska antydningar om att
de gamla taksiffror, som man har erbjudit
under de tidigare förhandlingarna,
inte längre står till buds, utan att
man nu ifrågasätter blygsammare resultat
när det gäller den kvantitativa nedskärningen
av manskapsstyrkorna. Situationen
blir sannerligen inte klarare,
då man läser dagens telegram om Eisenhowers
senaste budskap till Bulganin,
där det, om telegrammen är riktiga, sägs
att det vad nedrustningen beträffar inte
är i första hand själva manskapsstyrkorna,
som skall minskas, utan det är rustningarna,
som skall begränsas. Det är
för närvarande, heter det, svårt att komma
överens om någon generell reduktion

av de väpnade styrkorna, och det som
man kan ägna sig åt skulle vara att
åstadkomma kontroll och begränsning
under vederbörliga garantier av de tyngre
rustningarna. Jag måste säga att jag,
när jag läser detta, inte förstår mycket
av vad som nu kommer att ske och vad
som är att vänta. När det talas om de
tyngre rustningarna, tänker man väl i
allra första rummet på atomvapen.

Det anfördes i budskapet en motivering,
som låter höra sig. Det är hänvisningen
till läget i Fjärran östern. Där
kommer man in på en annan sak: Hur
skall det vara möjligt att över huvud taget
fixera taksiffror för manskapsstyrkorna
— till exempel att de tre största
makterna skall ha mellan 1 och 1 1/2
miljon man — utan att Kina är med i
avtalet? Och det är alldeles klart, att något
avtal med Kina icke kommer i fråga,
om man inte löser problemet om Kinas
representation i Förenta Nationerna.

En sak till. Ifrån svensk sida har man
upprepade gånger fäst uppmärksamheten
vid att frågan om andra massförstörelsevapen
över huvud taget icke har varit
föremål för någon konkret behandling
under alla dessa förhandlingar. Det
är en glosa som har hängt med ända
från Quebec-resolutionen 1945 och som
återfinns i alla resolutioner och alla uttalanden:
»Förbud mot och eliminering
av atomvapen och andra massförstörelsevapen».
Men det finns ännu ingen som
helt definition på vad som skall menas
med massförstörelsevapen, och eftersom
man över huvud taget inte har
ägnat sig åt frågan, kan man inte heller
veta, vilka kontrollåtgärder som är behövliga
och vilka kontrollåtgärder som
är möjliga att tillämpa då det gäller andra
sådana ting, såsom kemiskt krig och
bakteriologiskt krig.

Till den formulering som gavs under
församlingens behandling av detta ärende
— »all den nedrustning som går att
kontrollera» — torde man nog, när man
börjat granska dessa andra massförstörelsevapen,
få lägga en kompletterande
formulering ungefär i den stilen: »all
den kontroll som förnuftigtvis går att
realisera». Det kommer nog att visa sig

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

då, att kontroll har sina gränser. Det
gjordes ett mycket hälsosamt uttalande
under behandlingen av detta ärende i
den politiska kommittén av norrmannen
Finn Moe, som direkt sade: »Ni skall inte
inbilla er, att det finns någon 100-procentig
kontroll. Det är en illusion.»

Yad som åstadkoms av generalförsamlingen
1956 har ju bedömts olika. Den
amerikanske huvuddelegaten prisade antagandet
av denna resolution som en
storartad början »a great beginning».
Häremot kan man ställa Krislina Menons
kärva replik: »If it is a beginning, it is
a beginning of a recession» — om det är
en början, så är det början till en reträtt.

Detta hindrar inte att den svenska delegationen
kunde rösta för antagandet
av det beslut som fattades i generalförsamlingen.
Det motiverades i en röstförklaring
efter voteringen så, att eftersom
resolutionen inte innehåller någonting
som den svenska delegationen kan ha invändningar
emot och den har blivit kraftigt
förbättrad under debatten i det politiska
utskottet, har den svenska delegationen,
visserligen icke med glädje därför
att enigheten från förra året nu saknas,
men utan tvekan, som ett steg i riktning
mot en syntes, röstat för densamma.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa upplysningar och synpunkter på
rustningsfrågornas läge därför att jag
tror att det är behövligt att man har
klart för sig, att läget icke ger anledning
att vänta att den nya förhandlingsomgång,
som startar i denna månad, kommer
att ge några omedelbara resultat i
form av konkreta rustningsbegränsningar,
som verkligen minskar rustningspotentialen,
eller i form av en överenskommen
allmän nedrustningsplan.

Det självfallna behöver väl knappast
understrykas, att i den mån ansatser
görs för att öppna väg för en effektiv
nedrustning, så kommer sådana ansatser
liksom hittills att få svenskt stöd.

.lag tillägger emellertid, att vi har att
räkna med en ny utvecklingsfaktor, som
kommer att göra sig gällande då atomkraften
i någon betydande grad genom

Ang. Sveriges utrikespolitik
internationellt samarbete blir tagen i
fredligt bruk. Förhoppningar knytes till
de återverkningar detta kan ha på rustningsfrågan.
Det är möjligt att detta
kommer att bidraga till att förverkliga
president Eisenhowers stora tanke, att
de väldiga nya kraftresurserna i människans
tjänst blir, som han yttrade inför
generalförsamlingen 1953 — det är
synd att översätta dessa ord till svenska;
jag föredrar dem på engelska, då jag
tror att de flesta begriper dem: »not dedicated
to his death but consecrated to
his life».

F''red grundläggs ändå till sist säkrast
genom samverkan i fredligt arbete.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Utrikesutskottets ordförande
karakteriserade denna debatt mera
som en informativ upplysningsstund
än som en reell diskussion, eftersom vi
inte hade några meningsskiljaktigheter
oss emellan. I likhet med herr Sandler
uttrycker jag min glädje över att det förhåller
sig på det sättet. Jag är också
tacksam för att han här har velat utöka
den informativa karaktären på det
utomordentliga sätt, som hans senaste
anförande gjorde.

Herr talman! Det var emellertid några
uttryck i herr Ewerlöfs anförande, som
jag inte gärna vill låta stå oemotsagda.
Det är möjligt att jag missuppfattade honom
och att det därför kan vara önskvärt
att få ett klarläggande.

Herr Ewerlöf tog till min stora överraskning
upp frågan om alliansfrihetens
förutsättningar och gav därvid en
skildring, som kan vara riktig, även om
den inte täcker, enligt min mening, de
väsentliga ting som motiverar varför våld
folk har ställt sig på alliansfrihetens
linje.

Jag vill understryka, att vi från regeringens
sida betraktar det såsom en
utomordentlig tillgång alt vi, frånsett
vissa betydelselösa grupper, har kunnat
få till stånd en samling kring alliansfriheten
inom vårt folk. Det har varit ett
stort värde inte endast därför, att det

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik
har inneburit ett stärkande av samhörigheten
inom nationen, utan givetvis
främst därför att det har medfört en
ökad respekt för stabiliteten i vår vilja
att i alla väder, oberoende av politiska
meningsskiljaktigheter i övrigt och oberoende
av eventuella politiska skiften,
vidhålla alliansfrihetens linje. Vi gläder
oss också åt att denna alliansfria linje
undan för undan har tillvunnit sig
respekt ifrån yttervärlden. Det är för
oss självklart, att utan att man litar på
oss, utan att man tror att vi menar allvar
med vår vilja att stå utanför krigiska
förvecklingar, lär det inte finnas
stora möjligheter för oss att ännu en
gång kunna undgå en världsstorm om
den bryter loss.

Dessa två ting är alltå saker, som vi
sätter ett stort värde på: enigheten inom
nationen och den på denna enighet
grundade respekten utanför vårt lands
gränser för allvaret och redbarheten i
vårt uppsåt. Men då skall man kanske
också vara försiktig. Det fanns ett uttalande
om planeringen av vårt försvar i
herr Ewerlöfs anförande, som jag hoppas,
att jag missuppfattade, men som ger
mig anledning att deklarera, att Sverige
planerar sitt försvar utifrån sina utgångspunkter
och utifrån sina egna resurser.
Det sker utan att vi i detta planerande
inräknar stöd utifrån.

Herr Ewerlöf tycktes som en av de
väsentliga förutsättningarna för sin anslutning
till alliansfriheten ställa den
uppfattningen, att vi skall ha ett starkt
försvar och att vi skall deklarera en
ideologisk anslutning västerut. Ja, herr
Ewerlöf, ett starkt försvar är väl förutsättningen
för att vi skall lyckas med
vår strävan att driva en alliansfri linje.
Det starka försvaret är ett instrument
för strävandena att bevara alliansfriheten
och neutraliteten, men inte i och för
sig en förutsättning för vår vilja alt stå
utanför en krigisk konflikt. Jag är fortfarande
beredd att upprepa vad jag sagt
många gånger förut, att vårt försvar är
en betydelsefull förutsättning för Sveriges
möjligheter att bevara neutraliteten
och alliansfriheten.

Jag kan inte förstå, att herr Ewerlöf

skall behöva rikta en maning till »de politiskt
ledande krafterna i regeringen»
att göra en deklaration angående denna
sak, när herr Ewerlöf i samma andetag
återger ett citat från ett av mina anföranden,
där jag har sagt exakt det som
herr Ewerlöf ansåg att jag borde säga,
nämligen vårt försvars karaktär av stöd
åt vårt oberoende och åt vår alliansfria
linje. Jag har ingen som helst anledning
att ta tillbaka ett enda ord av vad jag
där sade. Jag kan inte inse av vilken
anledning herr Ewerlöf nu riktar en sådan
maning till de politiskt ledande
krafterna — kanske han inte räknar mig
dit, och i så fall är det någon annan han
vänder sig till! Men om det är mig han
menar, vill jag bara upprepa att min
uppfattning är helt oförändrad.

Men nu kommer jag till en punkt, där
jag säkert inte missuppfattade herr
Ewerlöf och där jag måste göra en erinran.
Det kan väl ändå inte vara så, att
herr Ewerlöf så till den grad uppförstorar
eventuella meningsskiljaktigheter
beträffande repetitionsövningarna, att
meningsskiljaktigheterna i denna detaljfråga
kan föranleda honom att uppta till
diskussion vår alliansfria politik över
huvud taget? Det är enligt min mening
en fantastisk överdimensionering av en
bedömningsfråga, där man kan ha olika
meningar utan att detta skall behöva leda
till divergenser på mera väsentliga
punkter.

Vårt folk har visat sin anslutning till
parollen om försvaret som ett stöd för
vår neutralitetspolitik genom att utan
mycket knot och mycken klagan ta på
sig försvarsbördor, som i fredstid måste
betecknas som stora och betungande.
Det tror jag är ett tillräckligt svar, herr
Ewerlöf, på de spekulationer herr Ewerlöf
gjorde på denna punkt.

Men jag tillägger vad jag tillät mig
säga i remissdebatten, att en av förutsättningarna
för att denna värdefulla
förankring av försvaret hos folkviljan
skall äga bestånd är, att vårt folk har en
känsla av att varje möjlighet till besparing
i försvarsutgifterna också iakttas.
Detta är otvivelaktigt en synpunkt, som
jag tycker att herr Ewerlöf i sin egen -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

skap av varm försvarsvän gärna skulle
kunna ägna större uppmärksamhet än
vad lian gör, när han på det sätt, som
nu för andra gången sker, enligt min
mening uppförstorar en meningsskiljaktighet
i en detaljfråga till någonting som
skulle innebära tecken på att försvarsviljan
är vacklande.

Slutligen, herr talman, ett ord i all
korthet. Det är självklart att den svenska
livssynen och den svenska samhällsuppfattningen
är demokratisk. Det är
självklart att vi känner en större samhörighet
med länder, som styrs efter
samma demokratiska principer som det
svenska folket och den svenska nationen
gjort till sina. Kravet på individens frihet,
tryckfrihet och politisk frihet är så
djupt förankrat hos vårt folk, att vi inte
ständigt behöver upprepa vår anslutning
till dessa krav i olika deklarationer. På
den punkten har det sannerligen inte
skett någon som helst ändring.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att meningsskiljaktigheterna
mellan oss åtminstone
delvis kan bero på att statsministern
inte har uppfattat mig riktigt.

Jag har inte alls avsett att sätta i fråga
alliansfriheten, utan jag har varit angelägen
att betona att vi fortfarande självfallet
står eniga kring denna politik.
Samtidigt har jag dock velat erinra om
att det är två förutsättningar för denna
enighet, nämligen å ena sidan den ideologiska
anslutningen till Västerlandet
och å andra sidan ett försvar som skall
vara, som statsministern uttryckte det,
ett instrument för att kunna hävda alliansfriheten.
Utan detta instrument och
ett instrument av all den styrka, som vi
är mäktiga, skulle alliansfriheten över
huvud taget icke vara en acceptabel linje.
.lag har velat betona detta icke såsom
ett uttömmande skäl varför vi valt
alliansfriheten, ty det är klart att många
andra skäl här kommer in i bilden, men
därför att dessa två omständigheter efter
min mening ändå är förutsättningarna
för enigheten kring den alliansfria
linjen.

4 Första hammarens protokoll 195G. Nr 9

Ang. Sveriges utrikespolitik

Statsministern säger nu att jag har
blåst upp till alltför stora proportioner
det tecken som jag tycker mig ha sett
på en viss önskan hos regeringen att tillmötesgå
ett pacifistiskt betonat stämningsläge,
vilket tagit sig uttryck i det
förslag som nu föreligger om repetitionsövningarna.
Statsministern måste söka
förstå, att det inte finns någon möjlighet
att övertyga mig om att det framlagda
förslaget varit betingat av budgetära skäl,
utan det måste ha någon annan bakgrund.

Jag måste, förklarade statsministern,
förstå att man för förankringen hos folkviljan
av försvaret måste ta till vara varje
möjlig besparing. Självfallet förstår
jag det, och jag har i olika sammanhang
gärna medverkat till dylika möjliga besparingar.
Men, herr statsminister, jag
kan icke upphöra att beteckna den besparing,
varom det här är fråga, icke såsom
möjlig utan såsom en omöjlig besparing.
Jag kan inte förstå att man kan
räkna med att den lojala del av svenska
folket, som bär upp vår gemensamma
försvarsvilja, skall känna sig mera tillfredsställd
av en besparing av denna innebörd
än om man hade låtit repetitionsövningarna,
som är så väsentliga,
fortsätta efter vanlig ordning. Man har
inte i dessa kretsar förtroende för en sådan
åtgärd som denna. Den stärker därför
icke försvarsviljan utan snarare
tvärtom.

Det är här meningsskiljaktigheten ligger.
Det har varit mig angeläget att i detta
sammanhang framhålla hur allvarligt
jag betraktar den omstridda åtgärden inte
minst såsom symptom. Samtidigt har
jag velat understryka hur angelägen jag
är att vi åter skall komma i sådana relationer
till varandra, att vi ömsesidigt
stöder den försvarsvilja som till sist är
nödvändig för vårt folks existens.

Dans excellens herr statsministern ERLANDER: Ilcrr

talman! Det har inte varit min
mening att här ta upp cn sakdebatt om
repetitionsövningarna. Vad jag reagerade
emot i herr Ewerlöfs första anföran -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1950

Ang. Sveriges utrikespolitik
de var att en i och för sig naturlig meningsskiljaktighet
i denna militär-ekonomiska
detaljfråga kunde tas som intäkt
för en diskusion om den svenska
alliansfrihetens och neutralitetens principer.
Det är det som jag reagerar emot
och som jag tycker vara en nästan otrolig
överdimensionering av frågan.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! När jag lyssnade till herr
Sandlers anförande gjorde jag den reflexionen,
att den syn på läget, som han
utvecklade, på vissa avgörande punkter
skiljer sig från den syn som framkommer
i regeringsförklaringen. Medan det i
regeringsförklaringen talas om en minskad
krigsfara, talade herr Sandler om
att vi lever i ett läge med terrorbalans.
Utan att närmare ingå på de olika punkterna
i herr Sandlers anförande vill jag
här deklarera att jag ansluter mig till
den analys av det internationella läget
som gavs i statsministerns inledningsanförande
och som visar att de mellanfolkliga
relationerna ändå steg för steg håller
på att förbättras. Läget ter sig i alla
fall i dag betydligt hoppfullare ur den
allmänna fredens synpunkter än under
de tidigare efterkrigsåren.

Den »styrkans politik», som lanserades
av Förenta staterna under senare
delen av 40-talet, är inte längre gångbar.
Politiken med militärpakter och
krigsbaser i främmande länder skrämde
en del folk till eftergifter under den tid,
då USA kunde framställa sig som enda
innehavare av atombomben. Men den tiden
är nu sedan länge förbi. Därför är
också konjunkturen för det »kalla kriget»
betydligt sämre än för några år sedan.

Därför kännetecknas också dagens situation
av att det börjar knaka alltmer
i fogarna på de militärblock som upprättats.
Motsättningarna tillspetsas inom
hela västmaktslägret, dels inom de enskilda
länderna, dels mellan de länder som
låtit sig infogas i Atlantpakten. MorgonTidningens
främste utrikespolitiska observatör
skildrade i lördags den våldsamma
indignation, som tändes bland
det amerikanska folket, när det avslöja -

des att mr Dulles tre gånger hotat med
atombombskrig mot Kina, och summerade:
»Att det likväl bara en hårsmån
från ''randen av krig’ inte gick till katastrof,
därför har man att tacka det amerikanska
folket, som bombarderade kongressen
och presidenten med protester
mot mr Dulles’ då som nu hänsynslösa
och ansvarslösa politik.»

Skribenten fortsätter och konstaterar:
»Sannerligen — tills vidare ser det ut
som om avskräckningsprincipen, sådan
den tillämpas av mr Dulles, verkar mera
avskräckande på amerikanska folket och
Washingtons utländska allierade än på
den internationella kommunismen.»

Jag kan instämma i dessa slutsatser
och vill bara tillfoga att motsättningarna
mellan Atlantpaktens stater tilltar i
snabbt tempo. Den engelske premiärministerns
senaste resa till Washington visar
inför hela världen hur stora motsättningarna
är i väsentliga frågor mellan
USA och England. Någon utjämning uppnåddes
inte vid överläggningarna i
Washington. Allt tyder på att motsättningarna
består och ytterligare fördjupas.

Just under de senaste dagarna har vi
också sett hur den franska regeringen
revolterar mot Atlantpaktens krigspolitik.
Den franske utrikesministern Pineau
förklarade häromdagen på en
presskonferens, att han »i högsta grad
ogillade den politik som västmakterna
fört gentemot Sovjetunionen under de
senaste åren». Han tillfogade: »Jag önskar
övertala våra angloamerikanska vänner
att revidera vår utrikespolitik. Krigets
politik har tillbakavisats. Vi måste
nu föra en fredens politik för att se att
vårt gemensamma ideal — rättvisa, jämlikhet
och frihet — får överhanden.»

Jag tror att vi har anledning att uppmärksamma
dessa nya tongångar. Det är
resultatet av den växande fredsopinionen
i alla länder. De bekräftar att styrkans
och våldspolitikens anhängare blir
alltmera isolerade från sina folk. Därför
kan vi nu med större hoppfullhet än på
länge se mot en framtid i fredens och
det internationella samarbetets tecken.

Jag tror att det finns särskild anled -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

ning till denna fredsoptimism, därför
att vi nu för första gången i mänsklighetens
historia har över 900 miljoner
människor med Sovjetunionen och Kina
i spetsen förenade i ett fast förbund, som
sätter fredens bevarande och den fredliga
samexistensen som sitt främsta mål.

Till detta kommer så den historiska
omvälvning som skett och sker bland de
tidigare koloniala och halvkoloniala länderna,
som framgångsrikt tillkämpar sig
nationell frihet och som avskyr kriget.
Statsministern har ju redan i sin översikt
erinrat om Bandoeng-konferensen
förra våren mellan 29 stater i Asien och
Afrika. Den resulterade i den bekanta
deklarationen om fredlig samexistens
grundad på fem principer, vilka också
refererades i regeringsdeklarationen. Jag
vill bara tillfoga den reflexionen, att de
stater som anslöt sig till denna deklaration
tillsammans med folkmaktens länder
representerar ej mindre än 1,5 miljarder
människor, således betydligt mera
än halva mänskligheten.

Enbart dessa fakta bekräftar att det
skett en sådan förskjutning av kraftförhållandena
i världen, att det numera
finns reella möjligheter att undvika ett
nytt världskrig. Vi kan motse ett skede
av förhandlingar och samexistens i stället
för våldspolitik och krigshot.

Konferensen i Geneve förra sommaren
betecknade inledningen till detta skede.
Även om konferensen ännu icke har lett
till resultat i form av konkreta lösningar
på tvistefrågorna kan dess värde svårligen
överskattas. Konferensen visade att
stormakternas ledande män kan sakligt
och under ömsesidigt förtroende diskutera
de internationella problemen. Det
är ingalunda så som herr Ohlon hävdade
och herr Ewerlöf instämde i att »Genéve-andan
gick snart upp i rök». Det
är inte så. Efter Geneve har hela den internationella
atmosfären ändrats, även
om vissa statsmän och publicister gör
vad de kan för att utplåna Genéve-andan.
De har inte lyckats därmed. Den lever
med oförminskad kraft hos alla folk
och stärker tillförsikten om möjligheten
att uppnå fredliga lösningar på alla internationella
problem.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Vissa praktiska åtgärder i Genéve-andans
tecken har vidtagits av Sovjetunionens
regering, exempelvis nedskärningen
av de väpnade styrkorna med 640 000
man, sänkningen av de militära utgifterna
och återlämnandet av Porkala till
Finland, 39 år före fastställd arrendetid.

Som en åtgärd i samma anda bör också
noteras förslaget ifrån den sovjetiske
regeringschefen till den amerikanske
presidenten om ett fördrag om vänskap
och samarbete mellan de båda staterna.
Jag tycker att dessa allvarliga försök att
åstadkomma avspänning och samförstånd
borde erhålla en hög uppskattning
av den svenska riksdagen och av hela
vårt folk.

Så betraktar jag den nuvarande situationen
i världen, och med utgångspunkt
därifrån vill jag säga några ord om den
svenska utrikespolitiken och dess inriktning
i nuvarande läge.

All erfarenhet säger oss, att neutralitetspolitiken
har varit lycklig för vårt
land. Erfarenheten säger oss att det
utan tvivel var klokt, att Sverige inte
gick med i Atlantpakten, då den frågan
var som mest aktuell 1949. Det var på
den tiden rätt starka krafter — framför
allt inom högern och folkpartiet —
som förordade att Sverige skulle gå
samma väg som Norge och Danmark. Nu
ser vi hur allt större kretsar av folken i
dessa länder inser att anslutningen till
Atlantpakten var olycklig. Den har medfört
att Norge och Danmark fått uppge
väsentliga delar av sin suveränitet. Deras
utrikes- och militärpolitik bestämmes
inte längre i Oslo och Köpenhamn
utan vid Natos sammankomster i
Washington, London, Paris och Lissabon.
Då det måste vara ett svenskt intresse
att friktionsytorna mellan de två
stora maktblocken avlägsnas så långt
som möjligt från våra gränser, bör vi på
allt sätt stödja den opinion bland våra
grannfolk som kräver utträde ur Atlantpakten
och återgång till neutraliteten.
Så länge detta inte skett finns det så
mycket större anledning för vårt land
att undersöka, på vilka vägar och med
vilka metoder vårt land kan stärka sin

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik
neutrala ställning. Vi liar från vårt håll
förordat ett förslag med detta syfte inför
årets riksdag. Det går i korthet ut på
att riksdagen skall avge en försäkran om
landets vilja till ständig neutralitet, om
att Sverige inte skall ingå militära allianser
och inte upplåta sitt territorium
för militära stödjepunkter. Därefter
skulle det bli regeringens sak att göra
en framställning till stormakterna och
samtliga grannländer om att dessa garanterar
och respekterar den svenska
neutraliteten. Vi tror att ett sådant initiativ
dels skulle öka tryggheten för
vårt eget folk, dels också skulle vara ett
betydande bidrag till tryggande av den
allmänna freden. Jag erinrar om att
Österrike tagit ett sådant initiativ och
fått sin neutralitet godkänd av stormakterna
och en rad andra stater, bland
dem också Sverige. Vi anser att det österrikiska
exemplet är lärorikt och borde
vara förebildligt för vårt land.

En konsekvent neutralitetspolitik behöver
inte innebära isolering, tvärtom
skapar den möjligheter till fruktbärande
kontakter åt alla håll, men den förutsätter
naturligtvis verklig alliansfrihet
och uppriktighet i utrikespolitiken. Detta
innebär enligt vår mening att Sverige
hör göra slut på sitt engagemang i sådana
tvivelaktiga sammanslutningar som
exempelvis Europarådet. Inte ens namnet
är sant på denna sammanslutning.
Europarådet omfattar endast en minoritet
av de europeiska staterna, och dess
uppgift är att ställa denna minoritet i
motsättning till den större delen av
Europa. Det handlar här om ett organ
som syftar till att upprätthålla splittringen,
icke att ena Europa, vilket väl
ändå borde vara ett svenskt intresse. Vi
har hela tiden varit emot Sveriges deltagande
i denna sammanslutning och
har inte funnit anledning att ändra
ståndpunkt, allra minst nu när sammanblandningen
med den s. k. Västeuropeiska
unionen, som inte är någonting
annat än en underavdelning till Nato,
tydligen fortgår för fullt. När man finner
att Europarådet sysslar med att sätta
pinnar i hjulen för handeln mellan
Öst och Väst och att åtminstone en del

av den svenska delegationen inför utrikesministermötet
i Geneve röstade för
en resolution som försvårar Tysklands
enande, som innebär ett angrepp på staterna
i Central- och Östeuropa och som
avsåg att låsa utrikesministrarna från
västsidan i en negativ position, då befästes
den meningen att Sverige inte bör
delta i sådana sammanslutningar.

Det bör tillhöra den svenska utrikespolitikens
angelägnaste uppgifter att verka
för en allsidig förbättring av våra relationer
med grannländerna kring Östersjön.
Vidgad handel med de stora krisfria
marknaderna i öster är ett påtagligt
svenskt intresse. Detsamma gäller ökat
kulturellt och sportsligt utbyte. Inte
minst viktigt är att stärka de personliga
kontakterna. Det utbyte av parlamentsdelegationer
som redan inletts med Sovjetunionen
är ett viktigt led i strävandena
att ytterligare förbättra relationerna
mellan våra länder. Man får hoppas att
statsministerns förestående resa till Sovjetunionen
blir av stor betydelse för att
vidga de ekonomiska och kulturella förbindelserna,
för att skingra eventuella
missförstånd och för att stärka vänskapsbanden
med detta stora land.

Sverige, som är ett östersjöland, har
gemensamt intresse med alla andra länder,
som gränsar till detta hav, att göra
Östersjön till ett fredens hav. Det förutsätter
vidgade kontakter med alla östersjöländer.
Till dem hör också Tyska demokratiska
republiken. Det är på tiden
att Sverige erkänner denna stat, normaliserar
relationerna med den och upptar
handelsförbindelser. Tysklands delning
för överskådlig tid är numera ett faktum
som man måste ta hänsyn till, om
man vill föra en realistisk utrikespolitik.

I flera grundläggande frågor, exempelvis
om svensk alliansfrihet och neutralitet,
liksom vid värderingen av den
nuvarande internationella situationen
sammanfaller vårt partis ståndpunkt
med den som företrädes av regeringen.
Därför borde det också, synes det mig,
vara ett gemensamt intresse att tränga
tillbaka de krafter i landet som i grunden
är emot den nuvarande utrikespolitiken.
Vi hörde nyss herr Ewerlöfs de -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

klaration om neutraliteten och de förbehåll
för sin anslutning till den som han
gjorde. Delvis fanns liknande tongångar
också hos folkpartiets företrädare. Man
gör en läpparnas bekännelse till alliansfriheten
och neutraliteten, men bekännelsen
är i högsta grad konjunkturbetonad.
Jag måste fråga: Var skulle Sverige
ha stått i dag, om vi hade följt högerns
och folkpartiets utrikespolitiska rekommendationer?
Jag skall bara anföra ett
par exempel.

Jag erinrar om högerledarens bekanta
förslag att Sverige tillsammans med
atlantpaktstaterna skulle förvandla Bornholm
till en krigsbas. Jag erinrar om
folkpartiledarens rekommendation i remissdebatten
1953 om »ett preciserat militärt
samarbete med de västeuropeiska
A-paktsstaterna».

Dessa rekommendationer — och det
finns flera av samma innebörd — riktade
sig emot den svenska alliansfriheten
och neutraliteten. Hade vi följt dem,
skulle Sverige inte längre ha haft möjlighet
att föra en självständig utrikespolitik,
utan liksom Norge och Danmark
varit inlemmat i Atlantpakten med de
följder för vår självständighet som detta
skulle ha medfört. Och när man i dag
dels här i riksdagen, dels i partipressen
från båda dessa partiers sida propagerar
för att vårt försvar skall utrustas
med atomvapen, importerade från atlantpaktsländerna,
är detta ytterligare ett
uttryck för att man ännu inte har uppgett
sina strävanden att driva Sverige
in i utrikespolitiska äventyrligheter, rasera
neutraliteten och göra vårt land till
en del av krigsblocket.

Det är därför, herr talman, ett fredsintresse
och ett intresse för bevarandet
av värt lands suveränitet och frihet att
dessa partiers inflytande bland folket
tränges tillbaka. För den uppgiften borde
landets alla fredsvänner och i första
hand arbetarrörelsens partier kunna göra
gemensam sak.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Fn utrikesdebatt i den
svenska riksdagen skiljer sig avsevärt

Ang. Sveriges utrikespolitik
från andra debatter, t. ex. sådana som
ägnas ekonomisk politik o. d. Både i
riksdagen och jag tror man kan säga
bland hela svenska folket råder en sådan
enighet om vilken utrikespolitik
Sverige bör föra, att det knappast förekommer
några hårdare meningsutbyten.
Den neutrala hållning, som Sverige
intagit, har vunnit så allmän anslutning
att man numera ytterst sällan hör någon
röst påyrka en radikalt förändrad
utrikespolitisk kurs.

Att Sverige är neutralt, innebär dock
ingalunda att vi ställt oss utanför den
internationella gemenskapen. Sverige har
med intresse och aktivitet deltagit i arbetet
såväl i Förenta Nationerna, Europarådet
och Nordiska rådet som i andra
internationella sammanhang. Närmast
har jag haft möjlighet att bedöma arbetet
inom den svenska FN-delegationen,
och jag tror mig kunna säga, att delegationen
under den senaste generalförsamlingens
möte ådagalagt stor aktivitet.
Sverige har bidragit till och aktivt deltagit
i hjälparbetet åt de underutvecklade
länderna, såsom redan framhållits i
statsrådet Lindströms anförande. Detta
bistånd har skett både genom lämnande
av bidrag och genom ställande av expertis
till dessa länders förfogande. Ett exempel
på ytterligare bidrag till det internationella
samarbetet har vi nu, då
Kungl. Maj:t i proposition till riksdagen
föreslagit att Sverige skall ansluta
sig till det internationella finansieringsbolaget
som bildats i FN:s regi.

Inom Förenta Nationerna har sedan
ett flertal år diskuterats upprättandet av
ett internationellt finansieringsbolag med
uppgift att förmedla riskvilligt kapital
främst till mindre utvecklade länder.
I^örslaget framfördes ursprungligen av
en expertgrupp som till det ekonomiska
och sociala rådets trettonde möte år
1951 hade att avgiva rapport om åtgärder
ägnade att främja det ekonomiska framåtskridandet
i de mindre utvecklade länderna.
Till följd av ett flertal liinders
obenägenhet att vid den tidpunkten skänka
förslaget sitt stöd kunde konkreta åtgärder
för dess förverkligande då inte
genomföras. Rådet uppdrog emellertid

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 195G

Ang. Sveriges utrikespolitik
åt Internationella återuppbyggnadsbanken
att i samråd med medlemsregeringarna
och privata intressenter närmare
undersöka frågan. Av banken utarbetade
rapporter över arbetet härmed samt dess
förslag till närmare utformning av det
planerade finansieringsbolaget behandlades
vid rådets och generalförsamlingens
möten åren 1952 och 1953, dock utan
att en slutgiltig lösning kunde uppnås.
Först vid generalförsamlingens nionde
möte hösten 1954, då jag hade förtroendet
att företräda Sverige i den kommitté
som behandlade ärendet, fattades
ett principiellt beslut om att inrätta ett
internationellt finansieringsbolag, som
erhöll namnet International Finance Corporation.
Internationella återuppbyggnadsbanken
har sedan utarbetat stadgar,
varefter förslaget har utsänts till de olika
medlemsstaterna. Sverige intog under
förarbetet en avvaktande hållning, beroende
på att förslaget i sin första utformning
huvudsakligen hade samma karaktär
som den s. k. tekniska hjälpen, för
vilken Sverige har visat ett betydande
intresse. Sedan förslaget omarbetats, så
att bolaget skulle kunna drivas efter mera
affärsmässiga grunder och med låga
administrationskostnader, ansåg man sig
dock kunna ge projektet sitt stöd. Vid
omröstningen i Förenta Nationerna röstade
också Sverige för förslaget om bildandet
av detta finansieringsbolag.

Jag har velat framhålla denna fråga
för att ytterligare fästa uppmärksamheten
vid det omfattande arbete, som FN
bedriver utöver det egentliga fredsarbetet.
Det är naturligt att blicken i första
hand riktas på själva fredsarbetet, men
det bör bemärkas, att även övrigt internationellt
samarbete har stor betydelse
som en fredsfrämjande faktor. I FN:s
stadga heter det i första hand i artikel
I, att F"örenta Nationernas ändamål är
»att upprätthålla internationell fred och
säkerhet och att i detta syfte dels vidtaga
verksamma kollektiva åtgärder för
att förebygga och undanröja hot mot
freden» o. s. v. I en senare punkt i samma
artikel heter det emellertid också, att
ändamålet är »att åstadkomma internationell
samverkan vid lösandet av inter -

ternationella problem av ekonomisk, social,
kulturell och humanitär art» o. s. v.

Det är ett aktningsvärt arbete FN har
utfört på detta område. För att hjälpa
folken i de underutvecklade länderna
och höja dem ur deras nuvarande fattigdom,
för att ge dem arbete, bröd och
möjlighet till en rikare personlighetsutveckling
har Förenta Nationerna, liksom
även de enskilda länderna i Västerlandet,
satt i gång ett omfattande arbete.
Kapital exporteras till dessa länder, och
teknisk hjälp lämnas dem av utsända experter
i syfte att utveckla och höja deras
näringsliv, framför allt genom ökad
industrialisering. Hjälp lämnas också för
att skapa ett modernt skolväsende och
för hälso- och sjukvård, varav det endast
finns obetydliga ansatser eller måhända
ingenting alls i stora områden. Det torde
vara självfallet, att ett sådant arbete bidrager
att närma folken till varandra
och skapa en känsla av tacksamhet, som
är gynnsam för fredssträvandena.

Det är inte underligt att människorna
är pessimistiska i fråga om möjligheten
att undvika ett nytt krig. Så långt vi kan
skönja tillbaka i historiens blad, har
det förekommit meningsskiljaktigheter,
oenighet, kiv, split, strid och kamp. Oerhörda
framsteg i tekniskt avseende har
uppnåtts, vetenskapen har gjort stora
landvinningar, och inom alla områden
kan vi uppvisa en rent av fantastisk utveckling.
Men i ett avseende har mänskligheten
inte kommit ett steg längre än
för flera årtusenden sedan, och det är i
fråga om att hålla fred på jorden. Jag
såg nyligen en uppgift, att det under
en tidsperiod av 3 400 år inte har varit
fred på hela jorden under mer än 268
år. Trots den allt annat än optimistiska
utvecklingen i fredshänseende kan jag
inte sälla mig till den på detta område
alltför stora skaran av pessimister. Inför
de väldiga svårigheter, som möter i arbetet
för freden, är det så lätt att vara
pessimist, så lätt att klandra, så lätt att
tala om de stora kostnaderna och de
små resultaten. År det rätt och klokt att
tänka på det sättet? När vi är medvetna
om de fruktansvärda förstörelscmedel,
som nu finns och som eventuellt kan

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

komma till användning i ett krig, bör vi
då inte så mycket ivrigare arbeta för att
skapa fred? Kostnaderna för det internationella
arbetet är stora, men om det
finns en möjlighet, om än ringa, att FN
skulle kunna förhindra ett krig, är det
då inte anledning att på allt sätt främja
en sådan verksamhet? Även om internationellt
arbete kostar pengar, så kostar
ett krig oändligt mycket mera. Ett krig
vållar en oerhörd, ja, i våra dagar en
rent av oöverskådlig förstörelse. Men
kriget kostar ännu mera. Kulturvärden,
såsom kyrkor, museer, konstverk m. in.,
som aldrig kan ersättas, blir förstörda.
Men framför allt kostar ett krig det alltid
lika oersättliga, det som inte i någon
form kan kompenseras, nämligen människoliv.
Därför måste det vara nödvändigt
att upprätthålla en internationell organisation,
som arbetar för det vi mest
av allt önskar, nämligen fred.

Under den före jul avslutade FN-sessionen
nåddes ett väsentligt framsteg.
Det var när 16 nya länder beviljades inträde
i organisationen. Den frågan hade
stått praktiskt taget stilla under nio år
— det var endast Israel och Indonesien
som beviljades inträde 1949 respektive
1950. Ett 20-tal länder har ansökt om
medlemskap, men det har inte varit möjligt
att nå enighet, så att nya medlemmar
kunnat beviljas inträde. Efter synnerligen
dramatiska förhandlingar och
voteringar kom man nu slutligen till det
resultatet, att 16 nya stater beviljades
medlemskap.

För en internationell organisation
som vill nå resultat är det mycket betydelsefullt
att den har allmän anslutning,
och Sverige har under alla år arbetat
för att FN skulle bli så universellt
som möjligt. Hans excellens herr statsministern
nämnde tre länder som fortfarande
inte är medlemmar i FN. Därvidlag
föreligger speciella svårigheter.
Japan fanns med i det första resolutionsförslaget
som avsåg inträde för 18
länder, men då Yttre Mongoliet inte kunde
bli medlem, kom Japan genom eu
kompromiss att också stå utanför. Tysklands
enande är kanske förutsättningen
för detta lands medlemskap. Schweiz in -

Ang. Sveriges utrikespolitik
tar en ståndpunkt, som vi från svensk
sida knappast vill acceptera, och driver
en neutralitet som går så långt, att man
knappast ens deltager i internationellt
samarbete.

På andra områden av Förenta Nationernas
verksamhet har dock inte kunnat
nås några större resultat. När jag
hörde herr öhman tala om Sovjetunionen
som en sådan stark fredsfaktor,
kunde jag inte undgå att göra den reflexionen,
att det skulle vara intressant,
om herr Öhman hade möjlighet att göra
en rundfråga till de länder som är fria
— inte Sovjetunionens satellitstater —
hur många av dessa som betraktar Sovjetunionen
som en speciell fredsfaktor.

En av de oroshärdar, som finns i världen
och som är en ständig krigsanledning,
har nämnts flera gånger i denna
debatt, nämligen motsättningarna mellan
araber och judar. Arabländerna har
inte erkänt den nya staten Israel, och
det råder nu territoriell strid mellan

dem. Araberna anser att Palestina är deras
land, och de påvisade under debatten
om flyktingfrågorna, att det så sent
som år 1917 fanns 90 % araber i Palestina
och 10 % judar. De påvisade vidare
att Palestina varit arabernas land i
1 500 år. När de kristna synpunkterna
framfördes, att judarna haft landet tidigare,
kunde araberna genmäla att de
dessförinnan — för 3 000 år sedan och
längre tillbaka i tiden — ändå hade besuttit
Palestina.

Det är möjligt att ställningen skulle
bli något lugnare mellan araber och judar,
om man kunde få bort det svåra irritationsmoment,
som flyktingfrågan utgör.
Situationen är nu att 905 000 araber,
som tidigare bott i Palestina, under
mycket svåra förhållanden lever som
flyktingar i de kringliggande arabländerna.
Den i stort sett enda försörjningsmöjlighet,
som de har, är det understöd
som lämnats av Förenta Nationerna. Under
år 1954 uppgick detta till 27 dollars
per person och år, d. v. s. ungefär 38
öre om dagen, som vederbörande skulle
existera på. Dessa flyktingar lever i tält,
i läger och under så svåra förhållanden,
att det uppstår mycket starka hatkäns -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik

lor mot det land, som de anser gjort
dem orätt.

Redan när man börjar diskutera, hur
denna flyktingfråga uppkommit, stöter
man på stora motsättningar. På den judiska
sidan säger man, att flyktingfrågan
uppkom efter kriget år 1948 mellan
Palestina och arabländerna. Araberna
däremot säger, att den började långt tidigare
och på grund av att judiska terroristgrupper
ställde till massakrer på
araberna och att det var i rädslan härför
som de flydde därifrån till sina nuvarande
platser. Förhållandet är nu detta,
att araberna ständigt hänvisar till
en resolution, antagen år 1948 i Förenta
Nationerna, där det står att de, som
önskar återvända till sina tidigare boplatser,
skall ha möjlighet att göra det.
Den verkliga innebörden av denna resolution
blir sannolikt, att alla dessa flyktingar
skulle återvända till Palestina.
Från Israels sida framhåller man, att i
stället för dessa omkring en miljon flyktingar,
som flyttat, har det kommit
350 000 judar från olika delar av världen,
och de menar att det under sådana
förhållanden inte finns någon möjlighet
att ta tillbaka flyktingarna. Man skall
också lägga märke till att den nya judiska
staten Israel inte har mer än
1 750 000 invånare, av dem 170 000 araber.
Man kan förstå rädslan att ta emot
så pass många arabflyktingar, vilka man
väl kan förmoda inte hyser alltför vänligt
stämda känslor mot Israel.

Det finns projekt på hur man delvis
skall kunna ordna denna fråga, så att
flyktingarna skulle kunna bli bosatta på
någon annan plats, främst i Sinai och
Jordan, där man räknar med att 200 000
flyktingar skulle kunna få arbete och
boplatser. Men dessa stora projekt tar
mycket lång tid att genomföra, kanske
10 å 15 år. Flyktingarnas antal ökar
emellertid med 20 000 om året, och även
om man skulle kunna ta emot 200 000
flyktingar, skulle det om 10 å 15 år ändå
finnas eu miljon flyktingar.

Frågan om arabflyktingarna diskuterades
under tre veckor i Förenta Nationernas
senaste generalförsamling, och
jag måste säga att man knappast kom

fram till någonting, som man kunde säga
var en lösning, vilken man kunde
hoppas så mycket av. Det antogs en resolution,
som Israel röstade för. Arabländerna
avstod att rösta. Sverige röstade
också för resolutionen, men jag tror
inte att delegaterna hade en känsla av
att man egentligen hade något väsentligt
närmat sig en lösning av problemet.
De starka motsättningarna finns fortfarande
kvar. I ett anförande från svensk
sida framhölls vid det tillfället dels att
frågan om palestinaflyktingarna alltmera
blivit en politisk fråga, dels att man
bör ge erkännande åt den hjälpverksamhet,
som bedrives. Vad man måste sträva
efter är emellertid att få problemet
ur världen, så att dessa flyktingar får
boplatser och arbete och inte förblir
flyktingar i hela sitt liv.

I detta fall framhölls från svensk sida
att man knappast kunde tänka sig att en
av parterna skulle få fullständigt rätt.
Man måste således tänka sig en kompromisslösning.
Det måste bli så, att staten
Israel kanske får tillåta en del av flyktingarna
att återvända till sina tidigare
hem, men å andra sidan får man också
vädja till arabstaterna att ta hand om en
del av dessa flyktingar.

Jag har velat belysa detta problem,
som nämnts vid flertalet tillfällen i denna
debatt, eftersom jag sysslat med detta
arbete i Förenta Nationerna. Tyvärr
måste jag sluta hela detta avsnitt med att
konstatera, att detta är en av de stora
orosanledningarna och en fråga som kan
föranleda krig och mera vittomfattande
oroligheter. Man får dock hoppas, att
frågan så småningom skall kunna lösas,
men för tillfället ser det inte så värst
ljust ut.

Herr talman! Jag vill sluta med att understryka
vad jag tidigare sagt, att även
om det föreligger stora svårigheter är det
glädjande att konstatera att Sverige deltar
i samarbetet på alla områden. Jag
hoppas att Sverige även i fortsättningen
kommer att delta i det aktiva internationella
arbetet. Även om det föreligger
dystra framtidsperspektiv med tanke på
krig och fred, är dock den enda förutsättningen
att vi gör allt, som kan tän -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

kas, för att bedriva samarbete och försöka
lösa problemen på detta sätt.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det var ett avsnitt i hans
excellens herr statsministerns anförande
här i dag som föreföll mig något oroande.
Det var uttalandet om exporten av
vapen till östra medelhavsområdet -—-det vill med andra ord säga ett uttalande
som just berör den konfliktsituation,
som herr Bengtson nyss har talat om.

Det har på många håll i vårt land
sagts, och jag tror med rätta, att vi från
svenskt håll har gynnat Egypten i dess
konflikt med Israel. Det är också väl
känt att talrika representanter för Egypten
har vistats vid gevärsfaktoriet i Eskilstuna
just i samband med vapenleveranser
till Egypten. Dessa uppgifter, som
sålunda har lämnats från olika källor,
har helt säkert oroat många i vårt land.
Jag måste tyvärr säga att oron ingalunda
har stillats av hans excellens herr statsministerns
anförande här i dag. De
många svenskar, som tycker att det är
beklämmande att man på många håll
även ute i världen visar så stor likgiltighet
för de svårigheter, som Israel för
närvarande har, anser naturligtvis att
det är ännu värre, om vi här från Sverige
skulle bidra till att öka svårigheterna.

Trots konflikter på skilda håll hoppas
mänskligheten alltjämt och särskilt, kan
man väl säga, efter den senaste vapentekniska
utvecklingen, att världens stater
så småningom skall avrusta och att
de skall komma överens om en allomfattande,
universell avrustning. Jag skulle
vilja säga att detta är det fjärran målet
och att det också borde vara målet för
våra utrikespolitiska strävanden, då det
gäller att utforma de dagsaktuella politiska
åtgärderna. Målet är en enad värld,
där rustningarna inte är nödvändiga,
utan där i stället de väldiga belopp som
rustningarna kräver — för närvarande
omkring 600 miljarder kronor årligen —
skulle kunna användas till att höja den
kulturella och sociala standarden hos
alla folk.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Det råder ingen tvekan om att ifall
vetenskap och teknik tillämpas och användes
för fredliga ändamål med samma
intensitet som för förstörelse under
krig, skulle vi snart komma dithän, att
ingen människa på jordens yta skulle behöva
hungra, ingen skulle behöva lida
nöd. De stora härjande farsoterna skulle
kunna bekämpas, och sjukdomarna skulle
kunna reduceras till ett — om jag så
får säga —- civiliserat minimum. I ett
sådant samhälle skulle alla väpnade konflikter
vara helt onödiga. Jag vill gärna
framhålla, eftersom det talats så mycket
om befolkningsökningen, att det med vetenskapens
och teknikens hjälp blir möjligt
att försörja en befolkning, vida större
än den vi för närvarande har.

Men vi kan inte vänta med arbetet på
att nå detta mål, till dess att vi har avrustat.
Vi måste öka våra insatser även
nu, medan rustningarna kräver stora belopp.
Om vi kan göra det och verkligen
gör betydligt större insatser än vi hittills
har gjort, har vi därmed, menar jag,
tagit ett mycket viktigt steg på vägen mot
freden. Herr Sandler sade nyss — och
det skulle jag vilja understryka ■—• att
det dock främst är arbetet för fredliga
värv som leder till fred. Jag vill emellertid
säga, att det åtminstone inte för oss
är likgiltigt, hur den värld ser ut, som
vi på det sättet bör hjälpas åt att skapa.
Det är inte likgiltigt, om det blir en fri
demokrati eller en ekonomiskt, socialt
och kulturellt totalreglerad och totalplancrad
kommunistisk diktatur.

Genom de frikostiga erbjudanden om
ekonomisk hjälp, som Sovjet på senaste
tiden har strött omkring sig, pågår för
närvarande, kan man med hans excellens
herr statsministern säga, en kamp
om det ekonomiska inflytandet i världen.
Det är därför viktigt, att det stöd, som
lämnas från Förenta Nationerna till de
hungrande folken i världen, kommer att
ökas, och det är därför också angeläget,
att vårt land ger allt det stöd det kan åt
ett arbete i sådan riktning. Men vi kan
inte — det vill jag understryka mycket
kraftigt — nöja oss med insatser av den
art, som hittills varit dominerande och
som bl. a. statsrådet Lindström talade

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik
om här i dag. Visst är den tekniska
hjälp, som t. ex. lämnas genom FAO,
nödvändig och nyttig, men den är långt
ifrån tillräcklig. Det räcker inte med
teknisk expertis, utan man måste ha
klart för sig, att det framför allt behövs
pengar för produktiva anläggningar och
i allra främsta rummet för att öka produktionen
av livsmedel.

En indisk lantbruksekonom, som jag
träffade för ett par år sedan — han var
ledare för ett stort vattenregleringsföretag
i Indien — sade, att Indien inte är
mycket hjälpt med sociala och kulturella
hjälpåtgärder, utan vad det behöver
är mera mat. Det är det dominerande
behovet i så gott som alla länder, som
är mindre utvecklade i tekniskt hänseende.

Det föreslogs för några år sedan inom
Förenta Nationerna, att det skulle upprättas
en fond just för att man skulle
kunna bistå länder med kapital i större
skala än vad som hittills har varit möjligt
genom t. ex. världsbanken. Grunderna
för den fonden utformades sedermera
av en kommitté, och fonden fick namnet
SUNFED — Special United Nations
Fund for Economic Development. Det
förutsattes, att den fonden skulle få ett
kapital på 250 miljoner dollar. Förslaget
har stötts och blötts, och motstånd
har rests från flera håll, men det har i
alla fall nu beslutats, att fonden skall åtminstone
provisoriskt träda i funktion.
Jag skulle vilja ge uttryck åt den förhoppningen,
att Sverige i Förenta Nationerna
stöder strävandena till en fortsatt
utbyggnad av denna fond för ekonomiskt
uppbyggnadsarbete jorden runt. Visserligen
är det kapital, som man tänkt sig
överlämna till denna fond, relativt litet
i förhållande till de stora lijälpfonder,
som framför allt Amerika har instiftat
eller lämnat pengar till. Men ju starkare
vi kan göra den ekonomiska hjälpen från
Förenta Nationerna, desto bättre är det
i alla avseenden, såvitt jag kan förstå.

Det finns ett ordspråk som säger, att
barmhärtigheten börjar hemma, och jag
skulle därför vilja framhålla, att vi kanske
i allra främsta rummet borde tänka
på ett vidgat ekonomiskt samarbete och

en ekonomisk uppbyggnad av länder i
Europa, där levnadsstandarden ännu är
mycket låg.

Men jag vill för min del inte inskränka
ett vidgat samarbete i Europa till ett ekonomiskt
och kulturellt samarbete. Vi behöver
samverkan även i militärt avseende.
En sådan samverkan är, menar jag,
desto nödvändigare som Sovjet intensivt
arbetar på att splittra Västeuropa. Det är
väl ingen tvekan om att flertalet av Sveriges
folk känner att de hör samman
med Västeuropas demokratiska folk och
att de endast kan tänka sig en framtid
i samverkan med dessa folk i frihet. Men
därav följer enligt min mening också,
att vi måste samverka för att bli så starka
som möjligt, om en sådan situation
skulle inträda, att styrkan kommer att
behövas. Och styrkan kan behövas även
då det gäller förhandlingar.

Den enda logiska slutsatsen av det
myckna talet om det ideologiska sambandet
synes mig vara, att man också
går till en samverkan i utrikespolitiskt
hänseende. Nyss yttrade herr Sandler i
ett helt annat sammanhang, att politiska
åtgärder sällan följer logikens lagar. Nå,
det kan ju så vara, men är det riktigt
att de inte gör det, så menar jag, att i
det här speciella fallet är det värre, då
de, enligt min mening, inte heller följer
förnuftets.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att fästa uppmärksamheten vid det avsnitt
i herr statsministerns anförande,
där han berörde förhållandena i Fjärran
östern, enkannerligen den politiska situation
som inneslutes i begreppet Israel—arabstaterna.
Två av talarna här i
dag har senare varit inne på samma problem,
och jag kan därför begränsa mig
till några mer allmänna konstateranden.

Statsministern nämnde i sitt anförande,
att han ansåg en försonligare anda
vara märkbar efter Genéve-konferensen.
Motsättningarna består, sade han, men
stämningen är lugnare. Rädslan för de
nya vapnens verkningar har lett till en
avspänning, och en viss maktbalans bär
inträtt.

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Man vågar påstå, att om detta gäller i
stort, så gäller det dock inte förhållandet
mellan arabstaterna och Israel — Israel,
denna lilla demokratiska utpost i Fjärran
östern. Det är där som ett av den
nutida historiens största samhällsexperiment
försiggår, det är där man söker att
tillämpa det bästa i den europeiska kulturtraditionen,
det är där man bygger
upp ett samhälle efter västeuropeisk demokratisk
förebild, det är där man tar
hand om vrakspillror av folk från Orienten,
för vilka man söker överbrygga en
i många fall hundraårig, kanske ibland
tusenårig efterblivenhet i kulturutvecklingen.

Samtidigt med att detta arbete pågår
där, måste invånarna leva under trycket
av ett latent krigshot. Arabstaterna vägrar
att över huvud taget diskutera ett
fredsslut med Israel. Folket betraktar sig,
om inte i krig, så dock utan fred. Detta
medför i sin tur uppenbara risker för
krig. Gränskränkningar ingår i den aktuella
och föga uppbyggliga dagsbilden.
Man ser allt som oftast av referat i tidningarna
vad som förekommit. I Jordans
källområde förekommer ofta uppmärksammade
motsättningar vid den syriska
gränsen. Man har inom detta område på
israelisk sida lanserat ett jättelikt utbyggnadsprojekt,
genom vilket man skulle
kunna tillgodogöra sig en del av Jordans
vattenflöde för att därigenom skapa
bevattningsmöjligheter och kraftanläggningar.
På syriskt håll har man motsatt
sig detta, och den dåvarande representanten
för Förenta Nationerna sanktionerade
denna vägran på det sättet,
att lian förbjöd en fortsatt utbyggnad.
Vid Ghazaområdet vid den egyptiska
gränsen råder det också påtaglig oro
med gränskränkningar och upprepade
sammanstötningar som följd, även om
det nu under några månader förefaller
ha varit lugnt.

Samtidigt med detta pågår en väldig
upprustning, som självfallet leder till att
den förutvarande s. k. maktbalansen blir
ett direkt illusoriskt begrepp. Läget kompliceras
också av att det är fråga om
inte bara nationella revansch- och prestigesynpunkter
— inte bara en nationell

Ang. Sveriges utrikespolitik
självhävdelse sålunda — utan fastmer
ocli kanske framför allt enorma ekonomiska
intressen. Det är kampen om oljan
som är det mest framträdande momentet
och som helt dominerar bilden.

Jag begärde ordet, herr talman, för att
säga att i detta läge borde de mindre
staterna, som på något undantag när cj
gärna kan sägas företräda vare sig egna
eller stormakternas ekonomiska intressen,
överväga, huruvida ett initiativ till
en fredlig lösning icke vore tänkbart.
Ett initiativ från de nordiska länderna
exempelvis, eventuellt i samförstånd med
ytterligare några av de mindre staterna,
i syfte att söka ernå en avspänning borde
vara en tanke som skulle kunna övervägas.
Jag uttalar förhoppningen eller,
kanske rättare sagt, förvissningen, att regeringen
följer händelseutvecklingen där
nere med den största uppmärksamhet
och därvid också överväger vad som kan
befinnas vara lämpligt. Ett initiativ från
nordiskt håll, kanske rent av inspirerat
från svensk sida, skulle måhända kunna
föra upp frågan åtminstone till en diskussion,
om inte möjligheterna till eu
fredlig avveckling på något avsnitt, där
motsättningar finnas, skulle vara möjlig,
och jag tillägger, att även om ett sådant
initiativ inte leder till omedelbart resultat,
blir det i varje fall ett incitament
till betänksamhet hos den, som är aggressiv,
och ävenså ett stöd för ett folk som
intet önskar högre än att få fortsätta
sitt arbete på landets fredliga utveckling.

Jag uttalar förhoppningen och förvissningen
att regering och utrikesutskott
överväger dessa tankegångar och vidtar
åtgärder, vartill de lämpligen föranleder.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! I den allmänna exposé,
varmed statsministern inledde denna
överläggning i förmiddags, hade han funnit
utrymme även för ett avsnitt, som
gällde vad man brukar kalla I''N:s verksamhet
för hjälp till underutvecklade
länder. Denna verksamhet finansieras ju
med frivilliga bidrag från medlemsstaterna,
och dess omfattning bestäms allt -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. Sveriges utrikespolitik
så av dessas offervillighet. Statsministern
lämnade också några exempel på de
insatser, som vårt land här har gjort. Vi
har ju hittills under de något mer än fem
år, som denna verksamhet har bedrivits,
sänt ut 150 experter, och vi har tagit
emot ungefär 700 stipendiater för att
göra dem delaktiga av våra allmänna
kulturella, sociala och tekniska landvinningar.

I ett senare anförande utvecklade statsrådet
Lindström ytterligare detta ämne
och lämnade en rad, såsom jag tycker,
intresseväckande detaljupplysningar.
Statsministern för sin del slutade sitt anförande
beträffande detta avsnitt med följande
ord: »I förhållande till de omätliga
behoven är vad som hittills uträttats
på detta fält synnerligen modest.
Men under förutsättning att biståndsverksamheten
successivt väsentligen vidgas
till sin omfattning, kan dess betydelse
på längre sikt knappast överskattas.
» Jag för min del, herr talman, vill
understryka detta statsministerns uttalande.
Jag delar hans uppfattning.

Därutöver skulle jag emellertid gärna
vilja säga något ytterligare om vårt eget
lands insatser hittills, dels i förhållande
till FN-organisationen som sådan, dels i
förhållande till den frivilliga verksamheten,
som jag talade om för ett ögonblick
sedan.

Jag tror, att om man räknar samman
de belopp som vi har offrat och som vi
— om nu riksdagen följer Kungl. Maj:t,
vilket ju är sannolikt •—• kommer att
offra, måste man säga, att dessa belopp
mot bakgrunden av våra egna resurser
och vid en internationell jämförelse är
icke obetydliga, för att icke använda ett
starkare uttryck. Vi har för vår del ingen
anledning att skämmas härvidlag. Vi
skall naturligtvis, herr talman, inte förhäva
oss över våra bidrag, men vi skall
inte heller undervärdera dem, vilket man
ibland tycks göra i den allmänna diskussionen.
Senare i eftermiddag skall vi
ju fatta beslut i vissa frågor av denna art,
som jag om ett ögonblick skall be att få
säga några ord om.

Dessförinnan vill jag emellertid erinra
om det förhållandet -— som kanske

inte är allmänt känt — att vårt land
per capita räknat är en av de tre största
bidragsgivarna till FN-organisationen
som sådan. I denna tätgrupp på tre har
vi två kolleger, Canada och Nya Zeeland.
Detta måste anses vara en för oss ganska
hedersam placering.

Om man sedan övergår till att mera i
detalj undersöka vad vi har gjort speciellt
för den internationella hjälpverksamheten,
torde en dylik undersökning
bestyrka, att verksamheten har den karaktär
som jag har nämnt för ett ögonblick
sedan. Vi skall, som sagt, senare i
eftermiddag behandla vissa anslagsfrågor.
Det gäller bl. a. bidrag till internationell
hjälpverksamhet. Kungl. Maj:t har
för detta ändamål anhållit om ett reservationsanslag
på 9 200 000 kronor. För
innevarande budgetår är anslaget 6000 000
kronor. Det är alltså fråga om en förhöjning
med mer än 50 procent. Statsutskottet
har enhälligt tillstyrkt och har
understrukit angelägenheten av att Sverige
aktivt deltar i den vidgade verksamheten
på detta område. Jag går ut
ifrån såsom givet, att kammaren kommer
att ganska enhälligt bifalla denna Kungl.
Maj:ts hemställan. Medlen kommer att
fördelas med 3 600 000 kronor till tekniskt
bistånd, 1 000 000 kronor till Förenta
Nationernas barnfond, 1 435 000 till
flyktinghjälp etc.

Nu kanske någon frågar sig: Hur ställer
det sig med andra nationers bidrag
till denna betydelsefulla frivilliga verksamhet?
Frågan har ju kanske också en
viss aktualitet mot bakgrunden av det
anförande, som herr Osvald höll för ett
par minuter sedan.

I dagarna har till kammarens ledamöter
av utrikesdepartementet delats ut
en blå bok, tidigare omnämnd i denna
debatt.

I denna blå bok finns vissa upplysningar
i detta ämne. På s. 131 skildras
den anslutning från andra medlemsstater
som är för handen. Jag kan, herr talman,
knappast säga att ett studium av
dessa siffror är direkt uppmuntrande.
Av tabellen på s. 131 finner vi, att totala
antalet bidragsgivare till det utvidgade
programmet för tekniskt bistånd, 5:e

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

perioden, är 69. Förenta Nationerna räknar
som bekant för närvarande 76 medlemsstater.
När det gäller Förenta Nationernas
hjälparbete bland palestinaflyktingar
är antalet bidragsgivare 29. När
det gäller Förenta Nationernas hjälparbete
i Korea är antalet bidragsgivare 38,
när det gäller FN:s barnfond är antalet
bidragsgivare 54, och när det gäller FN:s
nödhjälpsfond för flyktingar är antalet
bidragsgivare endast 15. I detta senare
fall betyder det, att endast en obetydlig
minoritet av medlemsstaterna i Förenta
Nationerna över huvud taget skänker någonting
till nämnda ändamål. Jag tycker
att en sådan attityd från vissa medlemsstaters
sida står i ganska dålig överensstämmelse
med de allmänna principer
om världssolidaritet och världslojalitet,
som finns nedlagda i Förenta Nationernas
charter.

De siffror, som återges i utrikesdepartementets
blå bok, visar att Sverige är
med bland bidragsgivarna på samtliga
dessa områden. Det förekommer även en
annan upplysning, som jag gärna skulle
vilja understryka, en upplysning som visar
den betydande generositet, som Förenta
staterna lägger i dagen i dessa sammanhang,
en generositet som är ett uttryck
för den helhjärtade anslutning till
Förenta Nationerna, som Förenta staterna
har gjort till sin. I blå boken omtalas
sålunda att i fråga om vad som kallas
UNKRA, d. v. s. FN:s hjälparbete i Korea,
betalar Förenta staterna 67 procent
av kostnaderna.

Jag gissar, att, om man närmare undersöker
bidragens storlek beträffande
övriga, här av mig nämnda ändamål,
skall man finna, att även i dessa sammanhang
den anpart, som Förenta staterna
frivilligt ålagit sig, iir högst betydande.
I flera fall tror jag man kan säga, att
utan bidrag från Förenta staternas sida
skulle verksamheten vara tämligen omöjlig
att genomföra.

Nu har man inom Förenta Nationerna
tillsatt en särskild kommitté, som skall
göra propaganda bland medlemsstater
och icke medlemsstater — icke medlemsstater
har ju rätt att vara med om denna
verksamhet — för att få till stånd livli -

Ang. Sveriges utrikespolitik
gare intresse för dessa ting och få fram
större bidrag. Det må väl inte anses ligga
utom ramen för denna överläggning i
den svenska riksdagen att uttala en varm
förhoppning om framgång för denna
kommitté i dess verksamhet, ty de ändamål,
som det här är fråga om, är verkligen
sådana, att de borde kunna omfattas
av flertalet av jordens länder.

Naturligtvis bör man inte göra sig
några överdrivna förhoppningar om vad
som här kan åstadkommas, även om de
belopp, som kan komma att ställas till
förfogande, blir väsentligt mycket större
än de belopp, man nu arbetar med.
Det är nämligen inte bara pengarna, som
är utslagsgivande. Detta sista skulle jag
vilja säga närmast till herr Osvald, med
vars anförande jag annars i stort sett
sympatiserar. Det är viktigt att få så
många miljoner som möjligt till denna
frivilliga verksamhet, men vi skall inte
vara blinda för det förhållandet, att denna
verksamhet i många fall kolliderar
med psykologiska och religiösa fakta,
som kan vara mycket svåra att komma
till rätta med. Vi får hålla i minne, att
denna verksamhet i stor utsträckning bedrivs
bland Österns myllrande miljoner,
som många gånger naturligtvis har svårt
att frigöra sig från en kanske sedan årtusenden
invand psykologisk eller religiös
inställning. Det finns tyvärr, så vitt
jag vet, ganska många exempel på att
Förenta Nationernas hjälpverksamhet i
sådana sammanhang har kommit till korta.
Den har besegrats av psykologiska
och religiösa fakta av den beskaffenhet
som jag här har antytt.

Vi bör alltså inte göra oss några överdrivna
förhoppningar om vad som kan
åstadkommas. Å andra sidan måste man
dock vara berättigad att säga — och därmed
skall jag sluta detta mitt korta inlägg
— att en stark intensifiering av FN :s
uppbyggande verksamhet på dessa områden
alldeles otvivelaktigt måste utgöra
en i avsevärd grad stabiliserande faktor,
när det gäller att försöka komma tillbaka
Ull något så när drägliga förhållanden
här i vår värld — en värld som ökar med
över 20 miljoner människor om året, d.
v. s. bortåt 100 000 människor om dagen,

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1950

Ang. Sveriges utrikespolitik
en värld i vilken ungefär halva befolkningen
för närvarande lever på svältgränsen,
en värld i vilken riskerna för
konvulsioner och explosioner måste vara
överhängande enbart av de grunder,
som jag här har talat om, alldeles oberoende
av vad politiska motsättningar och
ideologiska konflikter kan åstadkomma.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Herr Hagberg sade just,
att det blir inemot 100 000 nya världsmedborgare
om dagen. Ja, det har blivit
20 000 fler under den tid vi har fört denna
debatt. Jordbefolkningen ökar och
ökar. 250 miljoner världsmedborgare har
vi i dag, och det är lätt att räkna ut att
vi om 50 år kommer att vara uppe i 350
miljoner, ja, mer. Herr Hagberg påminde
om att stora delar av jordbefolkningen
svälter. Ja, det är som statsrådet Lindström
sade här nyss, att på två tredjedelar
av jordbefolkningen kommer bara
en sjundedel av inkomsten. De där två
tredjedelarna lever under levnadsvillkor,
som är sådana, att man inte har
tillräckligt med mat för att upprätthålla
en rimlig liälsostandard. I själva verket
är det så, att detta världsbefolkningsproblern,
detta gigantiska överbefolkningsproblem,
sträcker sig också utöver de
nämnda två tredjedelarna.

Jag var nere på Ceylon förra året och
fick där siffror som visar att man i detta
land, där levnadsstandarden dock är
tämligen hygglig, är ytterst bekymrad
för befolkningsutvecklingen. Orsaken till
bekymret är faktiskt att dödligheten har
gått ned, jag höll på att säga katastrofalt
— det menar jag inte, ty jag hyser stor
respekt för den verksamhet, som utföres
av världshälsoorganisationen och andra.
Dödligheten där nere har emellertid
minskat till hälften på tio år. På Ceylon
har man i dag västerländska dödlighetsförhållanden
samtidigt som man har den
högsta födelsefrekvensen i världen. Befolkningen
ökar med tre procent om
året. Man är där djupt bekymrad, då
man vet att man endast tills vidare kan
placera befolkningstillväxten genom att
uppodla djunglerna. Man kan särskilt

göra det nu, eftersom man har fått ned
dödligheten huvudsakligen genom malariakontroll,
och denna malariakontroll
har gjort stora områden av Ceylon beboeliga,
därigenom att malarian har försvunnit.
Dessa möjligheter förslår emellertid
inte länge, och man vet att där
om tio, femton år kommer att bli något
av en överbefolkningskatastrof.

Vi kan gå till andra länder exempelvis
Japan och se, att man också där,
trots att Japan är tämligen industrialiserat,
har stora bekymmer för befolkningsutvecklingen.
Jag har fått siffror
av en japansk läkare, som visar att det
i Japan utföres över 100 000 aborter om
året; de flesta av dessa aborter är legala.
De japanska läkarna är oroade och anser
det nödvändigt att slå in på verklig
födelsekontroll, och en verksamhet i detta
syfte är i gång.

Jag hade i dag inte alls tänkt tala om
dessa ting, ty jag har berört dem så
många gånger tidigare i denna kammare.
Det var lierr Ohlon som nästan anmodade
mig att göra det, och vidare har till
min stora tillfredsställelse dessa frågor
spelat en ganska stor roll i denna debatt,
vilken ju är, såsom herr Sandler
nämnde, av huvudsakligen informatorisk
karaktär.

Jag kommer tillbaka till befolkningsfrågan,
men dessförinnan skall även jag
säga några ord om den tekniska hjälpen.
Statsrådet Ulla Lindström redovisade en
lista över olika arter av teknisk hjälp.
Det var emellertid en hjälpform som där
inte fanns med, och anledningen därtill
förstår jag. Jag tänker här på ting som
praktiskt taget inte har praktiserats av
Förenta Nationerna eller inom den bilaterala
hjälpen, ting som utförs av de s. k.
underutvecklade länderna själva, nämligen
vad man kallar community development,
vilket innebär att skicka ut folk
till överbefolkade och undersysselsatta
byar med deras låga levnadsstandard och
försöka — ofta med mycket enkla metoder
— hjälpa människor till rätta. Man
vill framför allt leta sig fram till sådana
åtgärder för levnadsstandardens förbättrande,
som ej kräver kapital, men väl
arbete. Det folk det här gäller har över -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

skott på arbetskraft men saknar pengar.
Varierande tillvägagångssätt prövas, exempelvis
åtgärder till förbättring av hälsotillståndet,
åtgärder för jordbruket, såsom
bättre utsäde och bättre gödslingsmedel,
man gräver brunnar, man försöker
hos dessa befolkningar introducera
hemindustri och hantverk och alltså på
allehanda sätt förbättra folkets levnadsförhållanden.

Jag har pekat på detta, därför att jag
för min del är övertygad om att denna
form av hjälp till självhjälp kommer att
bli en mycket viktig linje i framtidens
arbete för att förbättra de underutvecklade
folkens ställning. Jag har själv studerat
hithörande verksamhet i Indien
och Thailand och har kunnat på ort och
ställe konstatera de framsteg, som göres.

Nu skall man inte tro att man enbart
genom dessa och andra hjälpåtgärder
klarar av situationen. Det tror inte herr
Osvald heller — det vet jag — fast han
enbart pekade på betydelsen av tekniskekonomisk
aktion. Jag vill taga fram ett
typiskt exempel, som just i dessa dagar
är aktuellt. Jag tänker på den jättelika
damm som nu skall byggas upp i övre
Nilen för att få en ordentlig bevattning
av hela Nildalen. Den representerar ett
verkligt gigantiskt projekt. Vid sidan
härav kommer forna tiders »underverk»,
pyramiderna, i lä. Man förstår storleksordningen
av projektet, när man vet att
denna damm, som skall byggas på tio år,
fullt utbyggd kommer att ge Egypten 30
procent större jordbruksareal och medföra
en produktionsökning på 25 procent.

Denna damm skall, som sagt, nu byggas.
Det fanns vissa besvärligheter att
finansiera den, men så kom Sovjet att
även där erbjuda finansiell hjälp, och då
blev det bråttom på västmaktshåll, där
man också kopplade in världsbanken.
Så blev penningfrågan ordnad. Det kan
så vara att det, som redan sagts i denna
debatt, i sådana här fall ligger ekonomisk-politiska
skäl bakom intresset, men
i det här sammanhanget har jag ingenting
emot den konkurrens som råder
mellan väst och öst.

Den där egyptiska dammen är naturligtvis
en högst förnämlig sak. Men så

Ang. Sveriges utrikespolitik
kommer befolkningsstatistiken med det
kalla konstaterandet, att under de tio
år, som det tar att bygga dammen, har
Egyptens befolkning, med den ökningstakt,
som denna befolkning för närvarande
har, ökat med just de 25 procent,
som svarar mot produktionsökningen,
och så är folkets levnadsstandard densamma
som förut.

Jag vill betona att jag är en lika livlig
anhängare av teknisk hjälp som herr
Osvald och andra talare som uppträtt i
denna debatt, men jag anser att denna
hjälp måste kompletteras med befolkningskontroll.
Den saken har jag sagt
många gånger i denna kammare, men
jag upprepar det.

Man kan naturligtvis fråga, hur Sverige
skall kunna göra en insats på detta
område. Sverige har faktiskt här ännu
inte gjort något. Jag anför detta icke som
ett klander mot regeringen, ty jag förstår
mycket väl situationen. De pengar som
finns är låsta för andra ändamål. Jag vet
efter mina samtal med både statsrådet
Ulla Lindström och utrikesministern att
de har en mycket positiv inställning till
hithörande problem. När jag här ändå
omnämner Sveriges möjligheter att göra
en insats på befolkningskontrollens område,
gör jag det därför att våra möjligheter
här faktiskt är större än många
andra länders. Låt oss se litet på hur
det ligger till.

Då det gäller att få till stånd befolkningskontroll
har man först att räkna
med ett motstånd från katolskt håll. Jag
konstaterar också detta utan all kritik,
ty när det gäller de etiska bedömandena
respekterar jag andras åsikter. Den verksamhet
på hithörande område som jag
själv handhaft har för övrigt inte mött
något motstånd från den katolska kyrkans
sida, bl. a. därför att verksamheten
bygger på metoder som för denna är acceptabla.

Vidare har man att räkna med en resistens
från kommunistiskt håll. Vi har
i Sovjet, säger man, ingen arbetslöshet,
vi behöver inte kontrollera befolkningsstorleken,
då vi med vår samhällsordning
ändå kan försörja medborgarna.
Faktum är emellertid att man numera

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 195C

Ang. Sveriges utrikespolitik
även i de kommunistiska länderna börjat
ändra åsikt på detta område. Kommunist-Kina
har t. ex. nyligen lagt upp
ett omfattande program för befolkningskontroll.

Fortfarande är emellertid resistensen
mot åtgärder för befolkningskontroll så
kraftig, att vi inte kan förvänta att Förenta
Nationerna kommer att kunna åstadkomma
något effektivt i detta syfte. För
ett par månader sedan hade jag tillfälle
att diskutera denna fråga med de högsta
ämbetsmännen inom FN inom de departement,
som borde ha att handlägga hithörande
frågor. De gjorde klart för mig
att man med hänsyn till det motstånd
som jag här konstaterat ej kan räkna på
någon aktivitet från FN:s sida. Det är
under sådana förhållanden nödvändigt
att den bilaterala hjälpen får rycka in.
Sverige bör då gå i täten, av den enkla
anledningen att det i vårt land inte finns
någon resistens mot befolkningskontrollerande
åtgärder. Vi svenskar kan ju närma
oss dessa problem utan etiska fördomar.

Detta var, herr talman, det viktigaste
som jag ville säga i denna debatt. Eftersom
jag nu i alla fall har ordet, vill jag
understryka en sak i statsrådet Ulla
Lindströms anförande, nämligen vad
hon sade om de statslösa flyktingar som
kommit hit från Österrike. Här har Sverige
faktiskt gjort en mycket förnämlig
insats, som vi har anledning att vara tillfredsställda
över. Vi kan med stolthet
konstatera att personer, som inom FN
sysslar med flyktingsfrågor, med beundran
omnämner Sveriges insatser för att
hjälpa dessa statslösa. Till min glädje
hörde jag av statsrådet Ulla Lindström
att denna verksamhet skall fortsätta.
Men, vad som här åstadkommits är faktiskt
teknisk hjälp för Sverige självt. I
egenomsorger har vårt folk tidigare inte
satt ett tillräckligt stort antal barn till
världen för att vi i dag skulle kunna
klara upp situationen på arbetsmarkna den.

Vi bör därför vara glada över att
dessa flyktingar kommit till vårt land,
särskilt som det i många fall är fråga om
kvalificerad arbetskraft eller barn strax
före produktionsåldern. Vi gör i Sverige

en god affär genom att ta hit dessa människor
från Österrike. Vi har ju sluppit
alla utbildningskostnader för dessa människor
och kan nu i vår produktion »gratis»
utnyttja deras arbetskraft. Men om
det är en god affär, så vill jag, herr talman,
ur den här aspekten säga, att det är
en affär som vi — liksom fallet är med
de flesta goda affärer — kanske inte
skall vara så värst stolta över.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag har begärt ordet vid
denna tidpunkt av debatten, därför att
jag har fått refererat för mig ett anförande
av herr Osvald som jag kanske
bör med några ord, inte bemöta men
kommentera.

Det har sagts mig enligt detta referat
— tyvärr var jag upptagen av en beredning,
så att jag hade inte tillfälle att
själv lyssna till herr Osvalds anförande
—- att herr Osvald uttryckte oro för att
vi med de vapenleveranser, som herr
Osvald föreställde sig att vi har medgivit,
skulle hjälpa till att upprusta Israels
fiender, arabstaterna, och att denna omständighet
framkallat oro bland vida
kretsar i vårt folk. Det förslår jag mycket
väl, om mitt första anförande skulle
ha gett anledning till den uppfattningen.

Det är därför för mig angeläget att
understryka vad som också stod i mitt
första anförande, att den svenska regeringen
icke har ändrat sina allmänna
principer beträffande vapenexport. Dessa
allmänna principer är utomordentligt
restriktiva. Inte bara för stater som är
invecklade i krig, utan också i en rad
andra av mig tidigare uppräknade fall
stoppas vapenexportlicenserna. Detta
gäller självfallet också de stater, som vi
för närvarande resonerar om.

Däremot kan det uppkomma mycket
besvärliga övergångslägen. Vi kan ju ha
situationer, då en vapenleverans har beställts,
resonemang förts om densamma,
tillverkningen är klar och varorna ligger
färdiga för omedelbar leverans. Men
så händer någonting som gör att regeringen
just i utskeppningsögonblicket

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

ser sig förhindrad att gå med på leveransen.
Då uppstår alltid ett avvägningsproblem,
huruvida den materiel, som är
föremål för prövning, är mycket betydelsefull
i upprustningshänseende eller
ej. Det är alltså en sak som skall övervägas.
Är det fråga om en liten kvantitet
som praktiskt taget icke kan göra vare
sig till eller från, så är det klart att man
inte är lika sträng som när det gäller
en stor och betydelsefull leverans. Vidare
frågar man sig, hur stor den allmänna
risken är för en väpnad konflikt. Är
dessa allmänna skäl så starka, att de
överväger de svårigheter som uppstår
för både köpare och leverantör genom
ett utfärdat stopp av licenserna?

Det är denna avvägning som vi har
gjort. Den ledde först till att vi stoppade
licenser även för de relativt små vapenleveranser
som var aktuella i början av
november. Vi sade att vi behövde andrum
för att se, hur dessa olika faktorer
tedde sig. Vi har sedan prövat frågan ytterligare
och diskuterat med utrikesnämndens
ledamöter. Vi kom därvid
fram till den meningen, att dels var leveranserna
så pass små, att de inte kunde
nämnvärt påverka utvecklingen där
borta, dels var de allmänna förhållandena
sådana, att övergångsbestämmelserna
kunde göras lite mindre rigorösa än
vad som skulle innebära ett totalstopp.

Jag är ytterligt angelägen att påpeka
— och det var därför jag begärde ordet
—• att vad jag nu sagt gäller materiel,
varom avtal träffats och som man ända
fram till november månad varit alldeles
på det klara med skulle komma att levereras.
Men det kommer inte att gälla för
nya beställningar. Det kommer alltså inte
att innebära ett svenskt stöd — såsom
det har refererats för mig att herr
Osvald tror — till en arabstaternas upprustning.

Om man ser saken på det sättet, behöver
oron inte vara så stor. Det har
också av utrikesdepartementets undersökningar
framgått, att Sverige kanske
är det land, som är strängast när det
gäller tillämpningen av övergångsbestämmelserna
och har den strängaste
tolkningen. I många andra länder har

6 Första kammarens protokoll 1956. Nr 9

Ang. Sveriges utrikespolitik

man i princip samma inställning som
vi men anser att leveranser, som man
redan slutit avtal om, måste fullgöras.
Vi är utomordentligt angelägna om att
vår restriktiva huvudprincip, när det
gäller vapenexport, även i fortsättningen
skall upprätthållas.

Jag vill sedan tillägga att under de år,
som gått från 1950 till nu, kan man nog
säga, att leveranserna till Egypten och
till arabländerna och Israel väger ungefär
lika. Jag är givetvis förhindrad av
hänsyn till köparna att här lämna några
kvantitetssiffror, men jag tror inte att
det är någon överdrift att säga, att det
är ungefär likvärdiga sändningar som
gått till Israel och Egypten under de
gångna åren. Man kan säga att beträffande
dessa även tidigare små vapenleveranser
— det har gällt krut och andra
dylika saker, av vilka en del påstås skola
gå till beväpning av poliser — har vi
försökt att behandla de båda staterna
något så när likvärdigt.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
som vi erfar att regeringens principer
är mycket restriktiva i fråga om
export av vapen till länderna i östra
medelhavsområdet. Men det hindrar inte
att det sätt, på vilket principerna i
stor utsträckning omsatts i verkligheten,
har vållat oro hos en stor del av
Sveriges folk. Att det i själva verket förhåller
sig så, var vad jag ville framhålla
i mitt första anförande. Även om det
kan sägas — jag tror visst med rätta —
att Sverige är strängare i tillämpningen
av principerna än de flesta andra länder,
förefaller det mig, som om det
kanske vore av behovet påkallat att tilllämpa
ännu något strängare principer.

Till slut bara en fråga: Vad gör egyptierna
i gevärsfaktoriet i Eskilstuna?

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Tyvärr kan jag inte besvara
den frågan genast, men jag skall
gärna ta reda på saken.

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. vissa ändringar i polislönereglementet m. m.

Jag vill fästa herr Osvalds uppmärksamhet
på att regeringen betraktar dessa
angelägenheter — även om det gällt
små kvantiteter — såsom så betydelsefulla,
att vi steg för steg hållit utrikesnämnden
orienterad om vilka dispositioner,
vilka ändringar i dessa dispositioner
och vilka ändringar i dessa ändringar
som vidtagits. Utrikesnämnden har
alltså varit väl informerad under hela
den tid som det här gäller.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 71, med förslag till förordning om
ändring av förordningen den 1 juni 1951
(nr 440) med instruktion för värdering
av skogsmark och växande skog vid
taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 78, angående anslag för budgetåret
1956/57 till valutakontoret;

nr 80, angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.; och
nr 81, angående statstjänstemännens
löner under år 1956 m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 82,
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majrts propositioner:

nr 83, angående uppförande av klinik
för alkoholsjukdomar vid karolinska
sjukhuset; och

nr 84, angående anslag för budgetåret
1956/57 till universitetskanslersämbetet,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 85, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för

byggnadsarbete samt angående fortsatt
giltighet av samma lag.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 86, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1956/57 in. m.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen
angående godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Tjeckoslovakien, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1956/57 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—66

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67

Lades till handlingarna.

Ang. vissa ändringar i polislönereglementet
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående vissa ändringar
i polislönereglementet m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds i proposition nr 48 framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:484 och 11:642,

1) bemyndiga Kungl. Maj d att vidtaga
ändringar i polislönereglementet den 14
maj 1954 (nr 226) i huvudsaklig överensstämmelse
med ett såsom bilaga B
vid statsrådsprotokollet över civilären -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Ang. vissa ändringar i polislönereglementet m. m.

den för den 20 januari 1956 fogat författningsförslag; 2)

i övrigt godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet förordade
förslag om ändrade grunder för lönegradsplacering
av polismanstjänster
samt om ändring i avlöningsförmånerna
för polispersonalen m. m.;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
de övergångsbestämmelser, som kunde
bli erforderliga i anledning av de under
1 och 2 omförmälda förslagen, och att
jämväl i övrigt vidtaga erforderliga åtgärder
för förslagens genomförande fr.
o. m. den 1 juli 1956;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåret
1956/57 medge det överskridande
av den i avlöningsstaten för poliskåren
i Boden upptagna anslagsposten till
avlöningar till icke-ordinarie personal,
som kunde föranledas av vad sålunda föreslagits.

I de likalydande motionerna I: 484, av
herr Nils Elawsson m. fl., och II: 642,
av herr Nilsson i Bästekille m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att hinder icke skulle möta för polisväsendets
organisationsnämnd att beakta
även sådana frågor som t. ex. lönegrad
Ca 21 för jourhavande befäl vid ordningspolisens
avdelningar i städer av
Kristianstads storlek.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Beträffande de i ämnet väckta motionerna
1:484 och 11:642 får utskottet
framhålla följande. Enligt Kungl. Maj:ts
förslag har reglerna för placering i Ca
21 av jourhavande befäl i vaktstyrka
(förste polisassistent) förutsatts skola
tillämpas bl. a. i sex särskilt angivna
städer, där gällande förutsättningar för
placering av sådant befäl i Ca 21 i det
närmaste är uppfyllda eller där särskilda
skäl ansetts föreligga med hänsyn till
städernas allmänna struktur och omedelbara
grannskap till storstäder. 1 de
nämnda motionerna hemställes att vid de
nya personalstaternas uppgörande måtte
beaktas även frågan om lönegrad Ca 21
för jourhavande befäl vid ordningspoli -

sens avdelningar i städer av Kristianstads
storlek. Enligt vad utskottet inhämtat
har den i motionerna berörda frågan
varit föremål för övervägande vid de i
ämnet förda förhandlingarna utan att
föranleda någon åtgärd av angiven innebörd.
Även om vissa svårigheter i regel
uppkommer, då det gäller att göra gränsdragningar
av ifrågavarande slag, kan
utskottet likväl inte finna tillräckliga
skäl för ett tillmötesgående av motionsyrkandet
— något som otvivelaktigt skulle
medföra svåröverskådliga konsekvenser.
Utskottet får därför avstyrka nämnda
yrkande.

I anslutning till det senast anförda får
utskottet slutligen framhålla följande.
Enligt vad i propositionen anföres är avsikten
att, sedan riksdagen beslutat i anledning
av förevarande proposition, polisväsendets
organisationsnämnd skall
upprätta och till polisdistrikten överlämna
förslag till de ändringar i personalstaterna,
som föranledes av propositionen.
Beslut i ämnet ankommer emellertid
på vederbörande polisdistrikt. Det
bör enligt utskottets mening kunna förväntas,
att polisdistrikten därvid inte gör
avsteg från de linjer som uppdragits i
propositionen och därmed försvårar förverkligandet
av den enhetlighet i lönegradsplaceringarna,
som utgör en av de
grundläggande förutsättningarna för löneregleringen.
»

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är ju en regel här i
riksdagen, att då det har träffats en
överenskommelse om lönerna och arbetsvillkoren
med någon grupp av statstjänare
eller andra, över vilka staten har
att bestämma, görs det inte några invändningar
i riksdagen. Beträffande det
ärende som vi nu behandlar ligger det
emellertid så till, att jag för min del anser
att man bör rikta uppmärksamheten
på saken, ty det är ganska anmärkningsvärt,
hur cn grupp här har blivit behandlad.
Det är fråga om polisöverkonstaplarna
i de medelstora städerna, som
vid den senaste löneuppgörelsen har blivit
helt och hållet förbigångna i det avseendet,
att de har fått stanna kvar på

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1950

Ang. vissa ändringar i polislönereglementet m. m.

samma lönestandard som de förut har
haft, under det att alla de andra har blivit
uppflyttade en eller flera lönegrader.
Om vi ser på en sådan stad, som den jag
närmast representerar, finner vi att poliskommissarien
har flyttats upp från 22
till 25 lönegraden, kriminalöverkonstaplarna
från 19 till 23, kriminalkonstaplarna
från 16 till 19, centralkonstaplarna
från 15 till 17 och poliskonstaplarna
från 14 till 17, under det att polisöverkonstaplarna
alltjämt står kvar i 19 lönegraden.
Den enda förmån som de har
fått i detta sammanhang är att de fått titeln
ändrad till polisassistent, men det
ger väl inte många slantar i börsen. Det
är rätt underligt att man stannat för detta
resultat beträffande polisöverkonstaplarna
i de medelstora städerna, alldenstund
deras kolleger i de smärre städerna
har fått en lönelyftning. Detta sista
har från departementets sida motiverats
med att de har att i många stycken fullgöra
poliskommissaries tjänst, emedan
städerna är så små, men det stämmer inte
riktigt, ty i sådana städer lyder ju polisen
under landsfiskalen eller stadsfiskalen,
och då blir det ju fiskalen som
fullgör poliskommissariens tjänsteåligganden.
I de medelstora städerna finns
det ju i regel en poliskommissarie, men
denne poliskommissarie kan ju inte
tjänstgöra hela dygnet, utan anordningen
innebär att vid alla de tillfällen, då han
inte är i tjänstgöring — nattetid, vid semestertid
eller vid sjukdom — är det
polisöverkonstaplarna som får sköta
hans tjänst. Följaktligen är det enligt
min mening synnerligen befogat att höja
även dessa tjänster en eller ett par lönegrader,
som det var meningen när underhandlingarna
fördes.

Jag tror inte att jag lyckas övertyga
kammaren att den bör gå med på detta,
men jag anser det i alla fall angeläget att
framhålla denna punkt. Vad som gör det
ännu mera befogat är att när utskottet
1954 uttalade sig om denna sak, så utgick
man ifrån att polisväsendets organisationsnämnd
skulle få sig underställda
de beslut i lönefrågor, som de kommunala
instanserna fattade. Därefter skulle
organisationsnämnden ta ställning till

huruvida det var möjligt att tillmötesgå
dessa beslut eller ej. Nu har man ändrat
på detta så att polisväsendets organisationsnämnd
skall uppträda som förhandlande
part jämsides med de kommunala
institutionerna, och detta gör ju, kan
man säga, att staten kopplats in i de fortsatta
förhandlingarna när det gäller de
individuella prövningarna på detta område.

Vi, som motionerat i denna sak, har
begärt att man vid underhandlingarna
skulle kunna ta hänsyn till de individuella
förhållandena på olika platser, så
att ojämnheter eventuellt skulle kunna
rättas till. Men med den skrivning, som
statsutskottet nu har använt, har tumskruvarna
dragits åt ytterligare ett varv.
Utskottet bestrider visserligen inte att
beslut i ämnet ankommer på vederbörande
polisdistrikt, men tillägger därutöver
att det »bör enligt utskottets mening
kunna förväntas, att polisdistrikten
därvid inte gör avsteg från de linjer som
uppdragits i propositionen och därmed
försvårar förverkligandet av den enhetlighet
i lönegradsplaceringarna, som utgör
en av de grundläggande förutsättningarna
för löneregleringen».

Jag kan förstå att statsutskottet vill ha
det på det sättet. Vad jag däremot har
svårt att förstå är att man vill fullständigt
stänga vägen för möjligheterna att
göra vissa avsteg i sådana här fall, fastän
det ändå alltjämt är fråga om kommunala
tjänster, i fråga om vilka kommunerna
borde ha befogenhet att rätta till
saker och ting som behöver rättas till.

Efter vad det har meddelats mig förekommer
det åtminstone i en stad i landet
att en polisassistent praktiskt taget
oavbrutet får fullgöra en poliskommissaries
tjänst. Enligt vedertagen kutym borde
han alltså ha samma ersättning för
sitt arbete som en poliskommissarie har.

Med hänvisning till vad jag nu anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig med flera väckta motionen.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Eftersom avdelningens
vice ordförande inte är närvarande här

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Om upphävande av jordförvärvslagen m. m.

för ögonblicket, kanske jag får säga
några ord med anledning av den föregående
ärade talarens anförande.

Det förhåller sig inte så, att utskottet
definitivt stänger möjligheterna att på
nytt ta upp problemet genom förhandlingar.
Inom femte avdelningen har vi
ganska ingående behandlat just den fråga
som herr Elowsson tagit upp, och vi kom
fram till att det inte var lämpligt att
göra avsteg från de principer som här
dragits upp. Det är ju så vid all gränsdragning
att någonstans måste man dra
gränsen, och så har det varit också i
detta fall. De skäl, som legat till grund
för förslaget och som framförts till oss,
har vi funnit vara så bärande att vi
inte kunnat bortse från dem.

Jag vill också påminna om att här föreligger
ett förhandlingsresultat som ju
riksdagen inte utan alldeles tvingande
skäl vill frångå — jag tror att något sådant
sällan om ens någonsin har hänt.
Vi har måst böja oss för de realiteter
som här föreligger.

Att det sedan kan vara otillfredsställande
att riksdagen anser sig ingenting
kunna göra i sådana här fall, därför att
det gäller ett förhandlingsresultat, har
jag i andra sammanhang mycket starkt
betonat, och det problemet diskuterades
för resten i avdelningen senast i går.

Utskottet har alltså bara uttalat en förväntan
att polisdistrikten inte skall göra
avsteg från de i propositionen uppdragna
allmänna riktlinjerna. När man vet
vilket kaos som har förekommit på detta
område, tror jag man måste säga sig att
samhället i längden mest gagnas av att
de uppdragna linjerna följs.

Med hänsyn till att det — jag betonar
detta än en gång — gäller ett förhandlingsresultat
yrkar jag bifall till utskottsutlåtandet.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Fröken Andersson säger
att det har förekommit kaos på detta
område, och det kan jag hålla med om.
Arbetsuppgifterna i de olika städerna är
nämligen så pass skiftande, att det fullväl
motiverar att man har en sådan an -

ordning, att lönerna kan avpassas efter
de olika arbetsuppgifterna.

Nu får jag emellertid veta av herr talmannen,
att mitt yrkande och utskottets
skrivning inte går ihop på sådant sätt
att yrkandet kan framställas. Därför skall
jag be att få ändra mitt yrkande dithän,
att sista meningen av utskottets motivering
på s. 3, som börjar: »Det bör enligt
utskottets mening» och slutar med »löneregleringen»,
måtte strykas.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu ifrågavarande
utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att utskottets
hemställan skulle bifallas med
den ändring i motiveringen, att sista meningen
därav utelämnades.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Om upphävande av jordförvärvslagen

m. nt.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om upphävande av jordförvärvslagen
den 3 juni 1955 m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 358 i första kammaren
av herr Nord in. fl. samt nr 284
i andra kammaren av herr Johnsson i
Kastanjegården m. fl.

I motionerna, som voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte

A. besluta, alt 1955 års lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag) skulle
upphävas från den 1 juli 1956;

B. antaga följande förslag till ändring
av lagen den 22 december 1943 om arren
dators förköpsrätt:

Härigenom förordnas att 4 § tredje
stycket lagen den 22 december 1943 om

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Om upphävande av jordförvärvslagen m.

arrendators förköpsrätt skall upphöra att
gälla samt att 2 § samma lag skall erhålla
följande ändrade lydelse.

2 §.

Förköpsrätt må----i densamma.

Sker försäljning i den ordning utsökningslagen
bestämmer må förköpsrätt ej
utövas.

Har jordägaren--— för hembudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1956.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner 1:358 och 11:284
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Åhman, Ebbe Ohlsson och Berggren
samt fru Boman, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att riksdagen
i anledning av motionerna 1:358
och II: 284 måtte

A) antaga följande

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 3 juni 1955
(nr 2724 om inskränkning i rätten att

förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag) Härigenom

förordnas, att lagen den 3
juni 1955 (nr 272) om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag) skall upphöra att gälla
med utgången av juni månad 1956.

B) antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 22 december 19)3 (nr 88)) om arrendators
förköpsrätt

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den
22 december 1943 om arrendators för -

in.

köpsrätt skall erhålla följande ändrade
lydelse.

2 §.

Förköpsrätt må---i densamma.

Sker försäljning i den ordning utsökningslagen
bestämmer må förköpsrätt ej
utövas.

Har jordägaren---för hembudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1956.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! För ungefär ett år sedan
debatterades jordförvärvslagen mycket
ingående här i kammaren, och jag skall
därför nu inskränka mig till att endast
med några få ord motivera den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande.

Det säges av utskottets majoritet, liksom
av alla som menar att jordförvärvslagen
är nyttig och nödvändig, att den
behövs framför allt för två ändamål,
nämligen dels för att jordbruksjorden
skall bevaras i den jordbrukande befolkningens
hand och dels för att man i jordbruket
skall kunna utnyttja rationaliseringsmetoder
av olika slag, alltså för att
man skall kunna ytterligare effektivisera
det svenska jordbruket. Befolkningssammansättningen
på den svenska landsbygden
är för närvarande sådan, att det först
angivna skälet knappast kan utgöra någon
anledning att bibehålla lagen. Vad
rationaliseringssträvandena beträffar, sades
det redan då lagen första gången
antogs och även sedermera, då lantbruksnämnderna
som de verkställande organen
tillkom, att det var oriktigt att försöka
rationalisera jordbruket efter alltför
stela schabloner; en större frihet
skulle vara betydligt värdefullare. Erfarenheterna
under de gångna åren har
visat, att detta var riktigt. I själva verket
har jordförvärvslagen och lagen om förköpsrätt
spelat en mycket liten roll för
jordbrukets rationalisering. Jag tror att
man för närvarande till och med skulle
kunna våga det påståendet, att jordförvärvslagen
och det verkställande organet
lantbruksnämnderna för närvarande ut -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Om upphävande av jordförvärvslagen m. m.

gör verkligt svåra hinder för en sund
rationalisering av vårt svenska jordbruk.

Det är därför vi reservanter menar,
att inga som helst skäl föreligger att begränsa
den rätt, som varje svensk medborgare
bör äga, att förvärva egendom av
vad slag det vara må, även jordbruksoch
skogsfastighet.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till den vid tredje lagutskottets
utlåtande nr 6 fogade reservationen.

Herr HERMANSSON, ALBERT, (s):

Herr talman! Jag tror inte att jag felbedömer
situationen, om jag antar att
det stora flertalet av kammarens ledamöter
börjar tycka att det blir något tjatigt
med dessa årligen återkommande diskussioner
om hur handeln med jordbruksfastigheter
bör ordnas. Den frågan bar,
såsom herr Osvald nyss anförde, dryftats
så ofta och så länge att alla vet vad
saken gäller. Det torde knappast finnas
någon politiskt orienterad person i detta
land som står tveksam inför frågan, om
han gillar eller ogillar lagstiftningen på
detta område. Alla tänkbara argument
både för att bevisa jordförvärvslagens
oumbärlighet och för motsatsen har upp
repats så många gånger i tidigare riksdagsdebatter,
att det måste betraktas så
som fullständigt meningslöst att nu på
nytt traggla igenom hela det långa och
kända registret på skäl och motskäl, som
i så många upplagor finns intalade i
riksdagens protokoll för tidigare år.

Så sent som i maj månad förra året
beslöt riksdagen med stor majoritet och
efter grundlig prövning av lagens alla
detaljer att godkänna den provisoriska
lagstiftning i ämnet, som är avsedd att
gälla från den 1 juli 1955 till och med
den 30 juni 1962.

Riksdagens sammansättning är i fråga
om partiställningen precis densamma i
år som i fjol, och så vackra ögon är de
herrar, som i år motionerat om jordförvärvslagens
avskaffande, inte begåvade
med att riksdagsmajoriteten för deras
skull kan tänkas vara villig att jämka på
sin uppfattning.

Då jag således i detta läge finner en
upprepning av tidigare hållna maratonföredrag
i frågan om fri eller begränsad
handel med jordbruksfastigheter överflödig
och meningslös, ämnar jag för
min egen del inte inlåta mig på någon
diskussion om de sak- och principfrågor,
som står i samband med denna lagstiftning.

Den enda förutsättningen för att riksdagen
i år skulle kunna tänkas gå med
på att upphäva en lag, som den i fjol
antog, vore om någonting nytt och sensationellt
hade inträffat, som gjort att hela
frågan hade kommit i ett annat läge än
tidigare. Men någonting sådant har motionärerna
inte ens försökt att antyda.
Hela den motivering, som de har lyckats
prestera för sina yrkanden, ryms på fattiga
15 trycksidor och utgöres i huvudsak
av några lösryckta meningar ur tidigare
motioner i samma ämne.

Men om man har anledning att förvånas
över den torftiga motiveringen, blir
man ännu mera fundersam beträffande
motionärernas förmåga att fatta innebörden
av riksdagens fjolårsbeslut, när man
tar del av motionens yrkanden. Såsom
en självklar följdåtgärd till den nya jordförvärvslagen
beslöt riksdagen förra året
också, att 4 § tredje stycket i lagen om
arrendators förköpsrätt skulle upphöra
att gälla. Årets motionärer i jordförvärvsfrågan
yrkar nu att samma lagbestämmelse
skall upphävas också i år! När
herr Ohlon tidigare i dag berättade sagor
från denna plats, eller åtminstone
en del av en saga, må det kanske vara
mig tillåtet att också påminna om en
strof ur ett berömt skaldeverk, där det
står: »I herredagsmän, riden icke så fort.
Vad göras skall, är redan gjort.» Det är
tydligt att dessa gamla skaldeord inte
ännu förlorat sin aktualitet.

Utskottsreservanterna med herr Osvald
i spetsen, som allesammans är mycket
snälla och människovänliga personer,
har emellertid tydligen kommit till den
slutsatsen, att någonting borde göras för
att rädda motionärernas ansikte och har
för den skull konstruerat fram en förklaring,
som säger »att det i motionärernas
yrkanden insmugit sig ett redaktionsfel»

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Om upphävande av jordförvärvslagen m. m.

med avseende just på den i fjol upphävda
lagbestämmelsen. Ja, det fanns en
gång en viss herre, som hette Relling och
som påstås ha sagt någonting anmärkningsvärt.
Jag vill inte här upprepa vad
han sade, men jag tänker i alla fall detsamma.

Alla har vi också hört talas om den
där s. k. Trvckfelsnisse, som beskylls
för att gå omkring och ställa till oreda
här och där men som alltid är så bra att
skylla på, då någon har skrivit någonting
dumt, som han sedan inte vill stå
för.

Nu har reservanterna inom utskottet
upptäckt att det finns en annan krabat
av ungefär samma sort och kaliber —
»Redaktionskalle» eller vad han nu skall
heta — som trots sin ungdom redan är
så försigkommen att han skriver motionsyrkanden
åt folkpartiet. Jag gratulerar
till fyndet och hoppas också, att
upptäckarglädjen måtte bli långvarig.
Men jag tycker å andra sidan, att det är
litet orättvist mot den nyupptäckte medarbetaren,
att han redan efter sitt första
offentliga framträdande skall förklaras
såsom vållande till den kalamiteten, att
herr Nord och hans medmotionärer irrar
omkring bland lagparagraferna utan att
kunna ta vara på sig själva.

Då jag således finner att den motion,
som givit anledning till utskottets utlåtande
och som kammaren nu har att ta
ställning till, inte lämpar sig som underlag
för en allvarlig överläggning i frågan,
nöjer jag mig med vad jag har sagt
och yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 88;

Nej — 36.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckta motioner
angående omprövning av gällande bestämmelser
om rätt att försälja explosiva
varor till minderåriga;

nr 4, i anledning av väckt motion om
viss ändring av bestämmelserna om skyldighet
att erlägga licensavgift för radiomottagningsapparat; nr

5, i anledning av väckt motion om
nedsatt inträdesavgift för telefon åt invalider
m. fl.; och

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående obligatorisk anskaffning av
identitetsbrickor åt vissa barn.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Om ändring i bestämmelserna ang.
folkomröstning

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av § 49 mom. 2
regeringsformen.

1 en inom andra kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 82, av herr Dahlén hade hemställts,
att riksdagen måtte såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga
följande

Förslag

till

undrad lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen 2

ro. Skulle med hänsyn till något ärendes
särskilda vikt prövas nödvändigt, att
före dess avgörande folkets mening inhämtas,
må Konungen och riksdagen genom
samfällt beslut förordna att allmän
folkomröstning skall anställas. Sådan
omröstning skall ock anställas, därest
minst femtio ledamöter av första kammaren
och sjuttiosju ledamöter av andra
kammaren förena sig i beslut därom.
Folkomröstning må dock ej beslutas i
frågor, som icke kunna prövas av riksdagen,
eller i frågor, vilka beröra riksstatens
reglerande eller överenskommelse
med främmande makt eller på riksdagen
ankommande val. Ej heller må folkomröstning
äga rum i det fall, att riksdagens
båda kamrar med hänsyn till
ärendets beskaffenhet finna dess avgörande
icke kunna utan avsevärt men
uppskjutas i avbidan på dylik omröstning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, II: 82, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Englund, Weiland, Swedberg, Svensson
i Ljungskile och Dahlén, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte — med bifall till förevarande motion
— såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga det i motionen
framlagda förslaget till ändrad lydelse
av § 49 mom. 2 första stycket regeringsformen.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Det här ärendet är ganska
kuriöst. När vi för någon tid sedan
beslöt att skapa nya regler om folkomröstning,
antogs en lagtext, som inte på
ett tillfredsställande sätt täcker de regler,
som man vill ha tillämpade. När motionären,
som närmare studerat lagtexten,
funnit att den inte är tillfredsställande,
har han utan att åsyfta någon
ändring i sak framlagt ett förslag till en
ny lagtext. Vid debatten inom konstitutionsutskottet
har man varit ense om att
med den nya lagtexten vinnes det syfte,
som man har velat nå, och att den är
överlägsen den gamla lagtexten.

Vad jag nu sagt skulle naturligtvis varken
för mig eller för någon annan i
kammaren ha varit tillräckligt för att
påkalla en ändring i lagtexten, eftersom
man enligt vad utskottet har klarlagt ändå
genom att gå till handlingarna kommer
fram till att den redan antagna lagtexten
täcker det syfte som man vill nå.
Nu förhåller det sig emellertid så, att
denna lagtext inte är slutgiltigt antagen.
Den har bara formen av ett vilande
grundlagsförslag. Frågeställningen är
därför denna: Skall man med kännedom
om att lagtexten är otillfredsställande
och när nu en bättre lagtext har förelagts
riksdagen avslå detta förslag om
ändring i texten och inte såsom vilande
grundlagsförslag till nästa riksdag anta
en mera tillfredsställande utformning av
de regler, som det nya folkomröstningsinstitutet
gör erforderliga?

När jag har ställts inför den frågeställningen
har jag funnit, att riksdagen utan
att lida men i sitt anseende skulle kunna
göra en sådan ändring av lagtexten. Det
är i själva verket inte så komprometterande
att skriva en otillfredsställande
lagtext. Språkets nyanseringsmöjligheter
är så rika, att man lätt hoppar fel, och
jag skulle tro att det särskilt gäller när
man skall skriva lagtext på den offentliga
rättens område, där man måste använda
ord, som inte har samma precision
som de har på områden, där lagstiftningen
har nått högst, såsom i straffrätten.

Utskottet har emellertid inte velat vara
med om en ändring av lagtexten utan
vill nöja sig med den formulering, som

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Om ändring i bestämmelserna ang. folkomröstning

föreligger, i förvissning om att man alltid
kan gå till handlingarna och genom
ett mera utförligt studium kan få reda
på vad lagtexten egentligen innebär.

När man under utskottsdebatten har
argumenterat för den ståndpunkten, har
man anfört växlande skäl. Jag erinrar
mig särskilt ett, som framförts av en
framskjuten ledamot av utskottet. Han
hävdade, att det här egentligen var en
smakfråga, huruvida man skall ha den
ena eller andra lagtexten. Ja, i den värld
av relativiteter, i vilken vi lever och där
alla värden sättes på huvudet, är det
kanske ett närliggande argument, men
så långt har vi väl ändå, herr talman, inte
hunnit, att det är en smakfråga, om
man skall ha en klar lagtext eller en
otydlig, som kräver forskningar i många
bakomliggande akter, innan man med
säkerhet kan avgöra, vad lagtexten innebär.

Jag anser, att den större klarheten i
den föreslagna lagtexten motiverar, att
förslaget antages, och jag yrkar därför
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Englund säger, att man vid det första
tillfället, då den här lagtexten behandlades,
ur vissa synpunkter hade anledning
att diskutera den. Men det finns inte
någon möjlighet att lägga resonemanget
i förevarande motion till grund för en
ändring av hela lagtexten, ty motionären
har råkat ut för en del missförstånd.
Jag skulle vilja säga att det är litet egendomligt,
att en ren folkpartireservation
avgivits, tv det kan naturligtvis inte här
vara fråga om en reservation i sak, utan
det gäller en reservation i fråga om innanläsningskonst,
något som väl inte bör
vara partiskiljande på något sätt.

Jag menar att motionären har råkat ut
för malören att blanda ihop initiativrätt
och beslutanderätt i sitt resonemang.
Vad först initiativrätten beträffar hävdar
motionären, att det borde klart sägas ut
att Kungl. Maj:t bär initiativrätt då det
gäller att ställa förslag om folkomröst -

ningar. Härtill vill jag bara säga att varken
Kungl. Maj:ts allmänna initiativrätt
i fråga om propositioner eller enskilda
riksdagsledamöters initiativrätt är närmare
utformad i grundlag utan förutsättes
i grundlagen. Det skulle därför vara
egendomligt, om man just på denna
punkt skulle skriva särskilda stadganden
beträffande initiativrätten. Jag vill således
hävda, att det behov, som enligt motionären
här skulle föreligga, inte existerar.

Vad sedan beträffar rätten att besluta
om folkomröstning, har man hängt upp
sig på ordet »förordna» och menar att
det möjligen kunde tänkas, trots allt som
står i förarbetena, att någon skulle tro,
att Kungl. Maj:t hade rätt att förordna
om folkomröstning på egen hand. Men
då vill jag be kammarens ärade ledamöter
att studera utskottsutlåtandet s. 6.
Där ser man först regeringsformen § 49
enligt det vilande förslaget och finner
det ord, som väckt oro hos motionären:
»I ärende av särskild vikt må förordnas,
att folkets mening skall inhämtas genom
allmän folkomröstning.» Men denna paragraf
måste läsas i samband med riksdagsordningens
§ 1, i vilken hänvisas till
ovannämnda stadgande. Därav framgår
ju alldeles tydligt, att här gäller det att
reglera rätten för en minoritet av riksdagens
ledamöter att påkalla folkomröstning.

Jag finner alltså, herr talman, att det
inte är möjligt att lägga förevarande reservation
till grund för ett beslut, utan
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av § 11 regeringsformen;
och

nr 3, i anledning av motioner om revision
av § 90 regeringsformen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1956/57 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 40, i anledning av väckt motion angående
inplacering i löneklass av nykterhetskonsulenterna
N. F. Edberg och S.
H. E. Forssberg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1956

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 12, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 1, såvitt proposi -

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1956

tionen angår det promillelal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1956 skall utgå.

I innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
besluta, att skogsvårdsavgift enligt
förordningen om skogsvårdsavgift skulle
för år 1956 utgå med en och en halv
promille.

Utskottet, till vars behandling propositionen
i denna del hänvisats, hade i
det nu ifrågavarande betänkandet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag
angående skogsvårdsavgiften besluta,
att skogsvårdsavgift enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skulle för år
1956 utgå med en och en halv promille.

Reservation hade anmälts av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående skogsvårdsavgiften
besluta, att skogsvårdsavgift
enligt förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1956 utgå med en
promille.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Den till utskottsbetänkandet
fogade reservationen är ett uttryck
för den uppfattning, som under de
senaste åren städse hävdats från högerhåll,
så snart frågor om skogsvårdsavgiften
varit aktuella här i kammaren.

Att skogsbruket har en alldeles exceptionell
betydelse såsom underlag för vår
export och därmed för samhällsekonomien
i stort, är väl alla beredda att
skriva under på. Den inställningen har
också av sådan anledning undan för
undan framträtt med ökad styrka, att
ingenting bör underlåtas, som kan vara
ägnat att befordra utveckling, rationalisering
och effektivitet på skogsbrukets
område. Med den inställningen rimmar
det emellertid dåligt att belasta skogsbruket
med en sådan extra pålaga som

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1956
skogsvårdsavgiften faktiskt är. Härtill
kommer så skogsvårdsavgiftens karaktär
av ren objektskatt, lagd på skogsmark
och växande skog. Den är alltså
principiellt sett att betrakta på samma
sätt som den kommunala fastighetsskatten.
Beträffande denna har emellertid
riksdagen enhälligt beslutat, att den skall
avvecklas. Man är kanske något oviss
om det tempo i vilket detta skall ske.
Den kommunala beskattningen befinner
sig dock i stöpsleven. Man väntar ju
till nästkommande års riksdag en reglering
av de kommunala ortsavdragen
uppåt, kanske i en sådan utsträckning
att de kommer att sammanfalla med
ortsavdragen vid den statliga beskattningen.
Det är då med mitt sätt att se
inte gärna möjligt att tänka sig att man
kan gå in för en sådan ordning och
därvid lämna den kommunala fastighetsskatten
orubbad. Jag utgår sålunda från
att denna kommer att behandlas i sådant
sammanhang, och jag är också av
den meningen, att skogsvårdsavgiften
ytterst står och faller med fastighetsskattens
vara eller icke vara.

Man kan vidare tänka sig, att skogsvårdsavgiftens
avvägning kommer att
aktualiseras även av andra anledningar,
ifall den kvarstår ännu något år. Jag
kan sålunda tänka mig, att utfallet av
den fastighetstaxering, som vi har att
förvänta under år 1957, kommer att leda
till ett sådant resultat, att frågan om
skogsvårdsavgiftens avvägning måste
upptagas till omprövning. Det är emellertid
min förhoppning, att skogsvårdsavgiften
då inte längre finns till.

Jag hemställer med det sagda, herr
talman, om bifall till reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Vi är nog alla ense om
att skogsbruket är så betydelsefullt för
vårt land, att det bör främjas på allt
sätt. Men när reservanterna här uttalar,
att skogsbruket kommer att särskilt belastas,
vill jag erinra om att när skogsvårdsavgiften
för ett tiotal år sedan lädes
om, beräknades det att den skulle
bestrida ungefär två tredjedelar av de

utgifter som var förenade med skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet.

Jag vill också erinra om följande. Om
man nu betalar i skogsvårdsavgift 8 miljoner
kronor, kommer detta belopp inte
ens att täcka hälften — i stället för två
tredjedelar — av kostnaderna för skogsvårdsstyrelserna,
17 miljoner kronor.
Under sådana omständigheter och då
alla dessa pengar och minst lika mycket
till användes för rent skogsvårdande
uppgifter, tror jag, att det ur skogsväsendets
synpunkt är en utgift som förräntar
sig mer än hundrafalt.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Den synpunkt, som herr
Sjödahl framförde i början av sitt anförande,
framkom också från hans sida
i debatten i denna fråga här i kammaren
den 8 maj 1954. Jag hade då tillåtit
mig att bestrida, att det år 1946 skulle
ha varit fråga om någon sådan avvägning
av skogsvårdsavgiften, att den skulle
täcka två tredjedelar av statens utgifter
för skogsvården, alltså av skogsvårdsstvrelsernas
medelsbehov. Riktigheten
av den uppfattning, som jag då
hävdade, bekräftades av dåvarande finansministern
Sköld. Det är därför anmärkningsvärt,
att herr Sjödahl även nu
framför samma mening som vid det tillfället.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag brukar inte lika
ivrigt som herr Velander studera tidigare
hållna anföranden. Men jag vill
erinra om att när de nya bestämmelserna
kom till år 1946 sade den dåvarande
departementschefen, med instämmande
av jordbruksutskottet, att ungefär två
tredjedelar av skogsvårdsstyrelsernas beräknade
totala nettobehov — d. v. s. de
ordinarie avlöningskostnaderna jämte
nettoomkostnaderna i övrigt — borde
täckas av skogsvårdsavgiften. Dessa kostnader
täcks för närvarande inte till hälften
på detta sätt.

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Ang. placeringen av omyndigs penningmedel

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Vad herr Sjödahl sade nu,
är ingenting annat än ett konstaterande
av det läge, som var för handen år 1946.
Då täckte nämligen skogsvårdsavgiften
två tredjedelar av det aktuella medelsbehovet
för skogsvårdsstyrelserna. Men det
var ingen som i det sammanhanget uttalade
någon mening om i vilket tempo
de ifrågavarande kostnaderna kunde
komma att stiga eller i vilken ordning
de skulle täckas. Jag hänvisar alltjämt
till herr Skölds uttalande av år 1954, då
han bekräftade riktigheten av mina uppgifter
i ämnet.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Om utgifterna för skogsvård
ökas i större utsträckning än statens
inkomster av skogsvårdsavgifterna,
borde väl herr Velander inte bli alldeles
bestört över en sådan utveckling.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande betänkandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 14, i anledning av väckt motion om
införande av särskild beskattning för
sjöfolk; och

nr 15, i anledning av väckt motion om
utredning angående möjligheterna för
yrkesfiskare att erlägga preliminär Askatt.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. placeringen av omyndigs penningmedel Föredrogs

ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
om vissa ändrade regler angående
förmyndares förvaltning av omyndigas
egendom m. m.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
335 i första kammaren av fru Gärde Widemar
m. fl. och nr 276 i andra kammaren
av herr Cassel m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning för att utforma
lämpliga regler angående placering
av omyndigs penningmedel samt
angående sakkunnig hjälp åt överförmyndarna
och utvidgad kontroll över
dessa.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:335 och 11:276,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning för att utforma lämpliga
regler angående placering av omyndigs
penningmedel;

B) att motionerna 1:335 och 11:276,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Frnligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade fru Sjöström-Bengtsson samt
herrar Erik Svedberg, Theodor Johansson,
Onsjö, Ekström, Jacobsson i Sala
och Lundqvist ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att förevarande motioner, 1:335
och 11:276, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. placeringen av omyndigs penningmedel

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Det är inte första gången
som första lagutskottet har haft att
behandla frågor som berör förmyndarocli
överförmvndarinstitutionerna. Gång
efter annan har spörsmål av detta slag
dykt upp i riksdagen. I år har dessa ting
ånyo aktualiserats genom motioner i båda
kamrarna, där man begär en utredning
för att dels utforma lämpliga vidgade
regler angående placering av omyndigas
penningmedel och dels angående
sakkunnig hjälp åt överförmyndarna och
utvidgad kontroll över dessa.

Frågan om placering av omyndigas
penningmedel har genom väckta motioner
varit föremål för behandling i utskottet
och riksdagen senast 1951 och
1952. Man kan utan tvekan säga att motionerna
1951 fick en grundlig behandling
i utskottet. I utlåtandet redovisades
såväl fördelarna av vidgade möjligheter
för placering av förmyndarmedel i s. k.
realvärden som faran av en sådan placering
exempelvis i aktier. Det skulle, menade
utskottsmajoriteten, medföra att ett
visst moment av spekulationen skulle
vinna insteg, om det mera allmänt medgåves
att placera förmyndarmedel i aktier.
Detta ansåg utskottet skulle kunna
äventyra tryggheten för en myndlings
medel, och eftersom utskottsmajoriteten
då ansåg att just trygghetsmomentet borde
vara avgörande då det gällde dessa
medel, så föreslog utskottet att riksdagen
skulle avslå motionerna, vilket också
blev riksdagens beslut.

Samma öde drabbade en motion i ämnet
vid 1952 års riksdag. I år har emellertid
utskottets majoritet kommit till en
annan uppfattning och föreslår en utredning
för att utforma lämpliga regler angående
placering av omyndigs penningmedel.

Emellertid är det en talrik minoritet,
sju mot åtta, som har reserverat sig för
avslag på motionerna under hänvisning
till vad utskottet såväl 1951 som 1952
anförde i ärendet. Vi reservanter säger
att ingenting hänt som nu kan föranleda
eif annat bedömande än det som av utskottet
gjordes 1951 och 1952.

För min egen del skulle jag vilja säga

att en del har hänt, som befäst mig i den
tron, att förmyndare inte bör ha större
frihet än de redan har, när det gäller
förvaltning av myndlings medel.

Herr talman 1 Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Fru Sjöström-Bengtsson
har såsom talare för reservanterna sagt
att ingenting har hänt som föranlett ett
annat bedömande av frågan om placering
av omyndigas penningmedel sedan
frågan var uppe i riksdagen 1952. I slutet
av sitt anförande nämnde fru Sjöström-Bengtsson
att en del hade hänt
sedan dess, men hon antydde inte vad
det var för saker som hade hänt, och
det har inte heller framkommit i utskottet
några omständigheter som fru
Sjöström-Bengtsson kan åberopa för sin
ståndpunkt.

Vad som har inträffat och som vi alla
känner till i denna sak är att penningvärdet
sedan 1951—1952 har undergått
en ytterligare försämring och att
kurvan alltjämt pekar mot en försämring
av penningvärdet. Det har sjunkit
drygt tio procent sedan 1951 — och det
anser reservanterna inte är särskilt
märkvärdigt! Förhållandet har emellertid
uppmärksammats av riksdagens revisorer
på ett synnerligen anmärkningsvärt
sätt. De har i sin berättelse till riksdagen
påpekat, att man måste ta upp
frågan om fondmedels placering till
övervägande, därför att den förändring
av penningvärdet som inträffat sedan
slutet av 1930-talet innebär att det reella
värdet av de av statskontoret förvaltade
fonderna minskats avsevärt. Följden
bär blivit att donationsmedel inte i samma
utsträckning som tidigare kan bestrida
de utgifter för samhällsnyttiga ändamål,
som de är avsedda för. Staten riskerar
med andra ord här att behöva
träda emellan och deltaga i kostnaderna
för de ändamål, som avsetts med donationerna.

I riksdagens revisorers berättelse sägs
vidare, att utvecklingen under de senas -

Onsdagen den 7 mars 1950

Nr 9

Ang. placeringen av omyndigs penningmedel

te decennierna visar, att en stel långtidsplacering
i obligationer och motsvarande
tillgångar med fasta nominella
värden inte är så fördelaktig, att den
placeringsformen bör utnyttjas i den utsträckning
som sker för närvarande.
Man siktar alltså till att få en friare placering
av fondmedel för att kunna säkra
realvärdet av fonderna.

De bestämmelser, som gäller för statskontorets
fonder, daterar sig från 1877.
De är tror jag de enda bestämmelser vi
har för placering av medel av detta slag.
Statskontoret har i en skrivelse av den
24 november 1955 hemställt hos Kungl.
Maj:t, att ämbetsverket måtte få rätt att
beträffande donerade fonder för placeringsändamål
inköpa aktier och förlagsbevis
av viss beskaffenhet, dock att dylik
placering för varje enskild fond sammanlagt
icke må avse större belopp än
som motsvarar en fjärdedel av fondens
bokförda värde.

Statskontoret har tidigare ställt sig
mycket restriktivt och tveksamt till en
ökad placeringsfrihet i fråga om fonder
av detta slag. Den omständigheten att
statskontoret nu helt har svängt om, får
man väl ta som ett tecken på att det
verkligen har hänt något på detta område,
och att det finns anledning att oroa
sig för beståndet av fonderna.

Under de senaste åren har dessutom
frågan uppmärksammats av Kungl. Maj:t.
I ett flertal fall har medgivanden lämnats
att placera fondmedel i aktier. Som
regel har man tillåtit en placering av
upp till 25 procent av det totala fondkapitalet.
En av dessa fonder, är Humanistiska
fonden, som redan 1929 begärde
att få en annan placering av sina medel
och 1951 fick tillstånd att placera
viss del i aktier och förlagsbevis. Dessutom
vill jag nämna Nobelstiftelsens placeringar.
Nu senast har Nobelstiftelsen
genom SFS nr 2(5 enligt beslut av den 3
februari erhållit tillstånd att placera
hälften av stiftelsens fonder i aktier. Tidigare
gällde 25 procent, men den rätten
har alltså ytterligare utvidgats genom
Kungl. Maj :ts beslut. Man undrar om
reservanterna i utskottet har observerat
den förändring, som har skett på detta

område i fråga om fondmedelsplaceringen.
Bland de andra fonder som har
erhållit dylika medgivanden är Samfundet
De Nio, Danvikens hospital, Konstakademien
och Hvitfeldtska stipendieinrättningen.

Det är ett mycket stort kapitalbelopp
som ligger i fonder under statskontorets
förvaltning. Den senaste uppgift jag har
är från den 30 juni 1955, och då fanns
103 räntebärande fonder förvaltade av
statskontoret med en beräknad kapitalbehållning
av 243 miljoner kronor.

Levnadskostnadsindex ökade från 1945
till 1955 med 50 procent. Det betyder att
penningvärdet under den tioårsperioden
sjönk med ungefär 50 procent, d. v. s.
att realvärdet av dessa fonder har sjunkit
till halva det ursprungliga kapitalbeloppet.
Det är detta som gör att man på
senare år har strävat efter att få placering
av viss del av fondmedlen i realvärden.

En annan fond, som också redovisas i
riksdagens revisorers berättelse, är jubileumsfonden,
där cirka 11 miljoner kronor
är placerade i aktier, d. v. s. 86 procent
av det totala fondkapitalet.

Då det gäller omyndigas penningmedel
har vi faktiskt en lagstiftning som
binder dessa medel vid penningvärdets
fall. Om man i dag köper obligationer
för en omyndigs medel, kan man ju med
till visshet gränsande sannolikhet utgå
ifrån att en stor del av detta kapital
kommer att vara försvunnet då vederbörande
blir myndig om kanske 10—20
år. Det kan väl inte sägas vara en trygg
placering, utan man får väl säga att det
är en förment trygg placering. Vi kan i
dessa dagar se många exempel på hur
penningvärdets fall inverkar på obligationskurserna.
Penningvärdeförsämringen
leder faktiskt till att de pengar, som
en myndling en gång i framtiden får tillbaka,
inte har samma realvärde som när
vederbörande en gäng ärvde pengarna,
och inte ens samma nominella värde, ty
den dag obligationerna skall säljas gäller
kanske en betydligt lägre försäljningskurs
än då de inköptes.

lag kan inte förstå reservanternas
ståndpunkt att eu friare placering i ak -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. placeringen av omyndigs penningmedel

tier, varom utskottets majoritet nu föreslår
en utredning, skulle kunna medföra
spekulation med omyndigas medel. Det
skulle ju i varje fall bara vara en del av
det samlade kapitalet som skulle få placeras
i aktier. Man kan tänka sig samma
normer som gäller för de fonder som jag
nyss redogjorde för, t. ex. att 25 procent
får placeras i aktier, om man nu från
början inte vill gå längre.

Majoriteten i utskottet har ansett, att
det inte skulle medföra några risker eller
innebära ett frångående av trygghetskravet
om man får möjlighet att placera förmynderskapsmedel
på det sätt som motionärerna
här tänker sig. Det är ju tre
ting man vill uppnå och trygga vid placering
av omyndigs medel, nämligen en
fördelaktig avkastning, en väl avvägd
riskfördelning och ett bevarande av realvärdet
i görligaste mån. Här är det heller
inte fråga om att få göra vilka placeringar
som helst, utan placeringarna
skall ske med överförmyndarens samtycke
och efter moget övervägande.

Man invänder kanske att det redan nu
finns en viss möjlighet att placera tillgångarna
i aktier. Det är riktigt i så
måtto, att om särskilda skäl härför föreligger
kan överförmyndaren lämna tillstånd
till dylik placering. Denna bestämmelse
har tillämpats mycket oenhetligt
i landet. Stockholms förmyndarkammare
anser att »särskilda skäl» föreligger för
att medge dylik placering redan på den
grund, att penningvärdet nedgått så väsentligt.
Man anser sig därför kunna tilllåta
placering i aktier, vanligtvis de börsnoterade
aktierna på A-listan. Många
överförmyndare ute i landet anser emellertid
att lagens krav på »särskilda skäl»
inte är uppfyllt endast med hänvisning
till penningvärdets fall, utan de fordrar
ytterligare skäl för att medge placering
i aktier. Ibland är det kanske inte så lätt
att precisera dylika »ytterligare skäl».
På många orter måste man därför fortfarande
ha myndlingarnas kapital placerat
i statsobligationer. Därigenom berövas
ju på längre sikt dessa myndlingar
åtskilligt av det ursprungliga kapitalets
realvärde.

Utskottets majoritet yrkar nu på en ut -

redning av dessa frågor. Enligt vår uppfattning
bör denna utredning taga ståndpunkt
till hur stor del av kapitalet, som
skall få placeras i aktier, och vilka försiktighetsåtgärder,
som eventuellt skall
kunna föreskrivas för att trygga att det
icke kan bli fråga om spekulation med
omyndigas tillgångar utan tvärt om en
åtgärd i syfte att bevara dem.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i de synpunkter på denna fråga, som fru
Sjöström-Bengtsson här framfört. Jag
kan heller inte förstå att det i årets motion
anförts några nya synpunkter som
skulle kunna föranleda riksdagen att inta
en annan ståndpunkt än vad den gjorde
åren 1951 och 1952.

Såsom fru Sjöström-Bengtsson sade är
det trygghetsprincipen, som är det väsentligaste
när det gäller placering av
förmyndarmedel. Den principen tillgodoses
bäst med de bestämmelser som
gäller på detta område.

Jag vill vidare erinra om att motionärerna
ju inte enbart yrkar på utvidgade
möjligheter till mera fri placering av
omyndigas medel. De anser dessutom att
åtgärder bör vidtagas för att ställa sakkunnig
hjälp till överförmyndarnas förfogande.
Dessutom bör enligt motionärerna
utvidgad kontroll införas över placeringarna.
Märkligt är, att utskottsmajoriteten
i utlåtandet tar ganska lätt på
den senare delen av motionärernas yrkanden.
Vi reservanter menar, att motionärerna
i denna del kommit med ett
fullt logiskt förslag. Säger man A måste
man också säga B. Medger man ökad
möjlighet att placera förmyndarmedel i
aktier måste man otvivelaktigt tillse, att
det blir en utvidgad kontroll med vad
allt det för med sig av ökade kostnader
för det allmänna.

Därför hävdar vi, att man bör låta
sig nöja med de bestämmelser som redan
finns på detta område. Såsom fru
Gärde Widemar erinrat om är det ju
möjligt redan med nu gällande lagstift -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Ang. placeringen av omyndigs penningmedel

ning att placera myndlings medel i aktier,
därest särskilda skäl kan påvisas
härför. Under sådana förhållanden kan
vi inte anse det nödvändigt att nu göra
en ändring av reglerna på detta område.

Med det sagda ber jag att få instämma
med fru Sjöströin-Bengtsson och yrkar
alltså bifall till reservationen i detta
ärende.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att säga ungefär vad
herr Hermansson sade när vi nyss diskuterade
tredje lagutskottets utlåtande,
nämligen att frågan varit så mycket diskuterad
i denna kammare, att kammarens
ledamöter inte gärna kan vara intresserade
av att få en mera ingående
redogörelse för den. Jag har emellertid
ändå begärt ordet för några kompletteringar
i anledning av fru Gärde Widemars
motivering för utskottets förslag.

Hon sade, att motiveringen för att utskottet
nu begärt en utredning är den
ständigt pågående penningvärdeförsämringen.
Jag vill då erinra om att när år
1924 denna lagstiftning om förmynderskap
beslöts, hade man också erfarenhet
av en penningvärdeförsämring strax
dessförinnan, vilken hade gått mycket
längre än den som vi har erfarenhet av
nu och som var mycket mera akut. Penningvärdeförsämring
var alltså vid den
tidpunkt, då lagen antogs, icke något
okänt begrepp. Någon ändring i förhållandena
därvidlag har alltså enligt mitt
förmenande inte inträffat sedan lagen
antogs.

Jag är nog konservativ att säga, att det
inte är nödvändigt att gå ut ifrån att bestämmelser,
som våra företrädare har
beslutat, alltid måste vara felaktiga. Om
med nödvändighet en ändring skall göras,
så måste ju vi kunna peka på några
ändrade förhållanden eller på några olägenheter
i tillämpningen av giillande bestämmelser.
Det har emellertid inte utskottsmajoriteten
kunnat göra i detta
fall.

Fru Gärde Widemar hänvisade till platt
Första kammarens protokoll t9C>6. Nr 9

ceringen av vissa fonder, bl. a. åberopade
hon statsrevisorernas uttalande i samband
med vissa statliga fonder. Jag har
svårt att finna att det kan ha något samband
med förmynderskapsmedel. Fru
Gärde Widemar resonerade över huvud
taget från den utgångspunkten, att när en
förmyndare får i uppdrag att förvalta en
omyndigs pengar, så får han i sin hand
en summa pengar, som skall placeras på
olika sätt. Hon nämnde att förmyndaren
skulle sprida placeringen och att det
fanns möjlighet att placera viss procent
i aktier. Jag vill då erinra om att redan
vid förarbetena till lagen anförde lagberedningen,
att förvaltarens uppgift bör
vara konserverande, och därpå bygger
egentligen hela denna lagstiftning. Det är
inte på det sättet att förmyndaren får en
summa pengar i sin hand, utan han skall
förvalta den omyndiges arv oavsett om
det består i banktillgodohavanden, fastigheter
eller aktier. Lagstiftningen bygger
på att tillgångarna i stort sett skall
stå oförändrade, till dess att den omyndige
övertager dem själv. Det står visserligen
utsagt, att när det gäller aktier
och det finns risk för att dessa blir värdelösa,
bör överförmyndaren göra eu
omplacering.

Herr talman! Jag har inte på något sätt
kunnat finna att här skett någon förändring
sedan vi tidigare har behandlat detta
ärende i riksdagen. Orsaken till att
utskottet ändrat sig har jag för min del
svårt att förstå. För egen del ansluter jag
mig därför till reservationen.

Herr JOHANSSON, THEODOIt, (bf):

Herr talman! Fru Gärde Widemar frågade
vad de ledamöter, som reserverat
sig, egentligen tänkt i detta sammanhang.
Jag vill då svara att i stort sett har
vi tänkt på det sätt, som herr Ahlkvist
här refererade, nämligen att de omyndigas
medel hör placeras så säkert som
över huvud taget är möjligt och i huvudsak
på det sätt som de var placerade då
förmynderskapet började. Vi menar att
de omyndigas medel inte skall eller bör
användas i spekulativt syfte på något

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. placeringen av omyndigs penningmedel

sätt, ty det skulle kunna leda till att förmyndaren
kunde komma i en mycket
otrevlig situation när han skall överlämna
sitt förmynderskap. Penningvärdet
har visserligen undergått förändringar,
men även annat undergår förändringar,
icke minst värdet på aktier. Det har
kanske under senare år varit förmånligt
att placera pengar i aktier, men de kan
falla lika hastigt som de stiger. Det skulle
kunna leda till vad jag nyss sade, att en
förmyndare, som placerat pengar i spekulativt
syfte, kunde komma i en obehaglig
ställning.

Vi menar alltså, att de bestämmelser
som för närvarande gäller är tillräckliga.

I varje fall bör man inte ändra bestämmelserna,
förrän man är övertygad om
att de brister i något avseende. Jag tror
att i de flesta fall är det nog för den
omyndige bäst, om tillgångarna behålles
oförändrade, d. v. s. att förmyndaren
förvaltar en fastighet som ärvts eller låter
pengar som stått inne på bankräkning
stå kvar där eller, om pengarna varit
placerade i aktier, förmyndaren behåller
den placeringen o. s. v. Jag tror
att en sådan förvaltning är bäst för de
omyndiga och även riktigast.

Å andra sidan, om vi skulle ändra bestämmelserna,
skulle detta kanske föranleda
många förmyndare att liksom känna
sig skyldiga att placera pengarna där de
för ögonblicket ger den bästa avkastningen.
Det är enligt min mening just ett spekulativt
element, som där kommer fram.

Det är inte alltid så lätt att avgöra ekonomiska
frågor, emedan det skulle ställa
oerhört stora krav på förmyndarnas sakkunskap
att avgöra vad som är lämpligast
och göra de omplaceringar som
kanske är nödvändiga i vissa situationer.

Jag skulle tro att detta skulle kräva så
mycket av våra förmyndare och överförmyndare,
att vi inte på en gång skulle
kunna skapa den kår som skulle behövas
för att förvalta de omyndigas medel.

Det är detta som är anledningen till att
vi ansett, att de nuvarande bestämmelserna
är tillräckliga och därför bör gälla
tills man kunnat prestera något förslag
som kan ge bättre möjligheter och större
säkerhet.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
möjligen erinrar sig har jag, när
denna fråga tidigare varit uppe till behandling,
varit mycket restriktiv och velat
avvakta utvecklingen, innan jag kände
någon lust att förorda någon förändring.
Nu har det emellertid inträffat nya
förhållanden. I motsats till herr Ahlkvist
vill jag säga, att det har faktiskt inträffat
sådana förändringar, att jag finner läget
i dag mycket otillfredsställande.

Det är framför allt två saker som jag
här vill understryka. Den ena är olikheten
i behandlingen av dessa frågor i
olika delar av landet. Medan Stockholms
förmyndarkammare medger placering i
börsnoterade aktier i relativt stor utsträckning,
gör man det inte på andra
håll, och det är klart att det måste
vara otillfredsställande, att överförmyndarna
handlar på ett sätt i det ena fallet
och på ett annat sätt i det andra.
Det bör vara likhet i behandlingen hos
de olika överförmyndarna.

Det andra är, såsom också tidigare
framhållits här, statsrevisorernas påpekande
beträffande statens egna fonder.
Det är väl iindå självklart, att om man
funnit att .statens egna fonder är alltför
fastlåsta vid vissa placeringar, så är det
lämpligt att också företa en översyn angående
placeringen av förmyndarmedel,
som val får anses vara ungefär likartade.
När man ändrar reglerna för .statens
fonder bör man inte vidhålla reglerna
för förmyndarmedlen, ty statsmakterna
har dock skyldighet att tillse att
dessa förvaltas på sådant sätt, att de
ger den avkastning som de skäligen kan

ge Vad

som åsyftas är att få till stånd
en något större variation. Man skall inte
uppfatta denna framställning som om
det gällde att placera alla myndlingens
medel i börsnoterade eller andra aktier,
utan det är endast meningen att utreda
frågan om en något smidigare form, så
att man kan få en bättre variation av
dessa placeringar. Jag tror att en sådan
utredning i dagens läge är fullt berättigad,
i all synnerhet som man för närvarande
förfar olika på olika platser. Då

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Ang. placeringen av omyndigs penningmedel

bör man se till att man får en regel, som
kan tillämpas i andra delar av landet på
liknande sätt som man nu gör i Stockholm.

Detta är orsaken till att jag ansett att
tiden nu var inne att göra en översyn
av bestämmelserna. Det är ju inte fråga
om något annat än en utredning, som
kan klarlägga läget och vilka möjligheter
som kan stå till huds att få fram
mera varierande placeringar än de nu
gällande hårda bestämmelserna i 15 kap.
5 § föräldrabalken medger.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Brantinfl (s).

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Jag tycker mig märka, att
bakom reservanternas mening ligger ett
visst misstroende mot aktier som placeringsobjekt,
ett misstroende som nog var
berättigat för ett par tre decennier sedan,
men som nu borde tillhöra en gången
tid. Herr Alilkvist sade, att här har
inte inträffat några ändrade förhållanden,
utom att utskottet har ändrat uppfattning.
Jag vill då hävda, att det under
de senare decennierna har inträtt en stabilisering
och säkerhet på aktiemarknaden,
vartill vi icke haft någon motsvarighet
tidigare.

Herr Svedberg antydde att denna nya
bestämmelse skulle fordra en ny kontrollapparat,
men som fru Gärde Wideraar
yttrade är det egentligen här bara
fråga om börsnoterade aktier, och de
står redan under kontroll. Där finns auktoriserade
revisorer, och riskerna för att
placera pengar i börsnoterade aktier är
väsentligt mindre nu än tidigare.

Med detta lilla klarläggande har jag
avsett att framhålla, att det är på tiden
att försöka rubba något på den allmänna
misstro mot aktier, som bar funnits inte
bara i detta sammanhang utan också i
andra, så att litet var som har pengar
blir villiga att placera dem i aktier, vilket
man i mycket stor utsträckning gör
t. ex. i Amerika.

.lag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag begärde ordet då
herr Lindblom talade om varför han hade
ändrat mening sedan vi sist behandlade
detta ärende.

Som kammaren erinrar sig har herr
Lindblom förut talat för utskottet, då
detta avstyrkt motioner med samma yrkande
som den nu föreliggande. Herr
Lindblom motiverar nu sin nya ståndpunkt
med två ting.

Han säger för det första, att överförmyndarna
tillämpar olika praxis när det
gäller att ge tillstånd till förmyndare
att placera omyndigas medel i aktier.
Jag får i det sammanhanget erinra om
att vi vid remissen av motionen vid 1951
års riksdag fick in just dessa uppgifter,
att överförmyndarna i Göteborg och
Stockholm tillämpade delvis andra regler
än de andra överförmyndarna. De
motioner i samma syfte, som väcktes år
1952, remitterades inte, utan utskottet
hänvisade till de yttranden som kom in
föregående år. Och i båda de fallen var
herr Lindblom talesman för utskottsmajoriteten.
I fjol hade vi åter frågan uppe
i samband med ett förslag om ändrad
förmyndarorganisation. Inte heller då
hade herr Lindblom hunnit upptäcka
detta förhållande att olika praxis förekom.
Han har behövt hela tiden från år
1951 till i dag för att finna detta motiv
för att ändra uppfattning.

Jag glömde att anteckna vilket hans
andra argument var, men det spelar
mindre roll. Jag övergår till vad herr
De Geer sade om det ändrade läget på
aktiemarknaden.

Jag påpekade i mitt första anförande
att det skäl som utskottsmajoriteten och
motionärerna anfört, nämligen penningvärdeförsämringen,
förelåg redan år
1924 då lagen antogs. Jag borde ju ha
tillagt att om någon förändring hade inträtt,
så skulle den bestå i att det svenska
näringslivet under senare tid har stabiliserats
så, att riskerna för placering
i aktier är något mindre i dag än de
var då. Men det förhållandet har varken
motionärer eller utskottsmajoritet pekat
på, utan de har envist hållit fast vid
penningvärdeförändringen såsom argu -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. placeringen av omyndigs penningmedel

ment. Men trots den förbättring, som
har ägt rum i nyssnämnda avseende, är
det alltjämt, herr De Geer, riskbetonat
att placera pengar i aktier. Man kan alltjämt
få läsa i tidningspressen — vilket
jag gjorde senast för en vecka sedan —
om företag, vilkas aktier inte är värda
så mycket som det papper som de är
tryckta på. Att ett riskmoment kvarstår
kan vi inte komma ifrån. Men å andra
sidan föreligger ju intet förbud mot att
placera förmyndarmedel i aktier, sådana
placeringar är endast kringgärdade
med vissa garantier.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Man har ju alltid ansett
att obligationer skulle vara säkrare placeringsobjekt
och därför som regel rekommenderat
att omyndigas medel placerades
i sådana papper, medan man
däremot med misstro betraktat placering
i aktier. Emellertid har ju under
senare år många omyndiga personer i
detta land gjort avsevärda förluster just
genom att deras medel varit placerade i
obligationer. Vad utskottet här föreslår
är ju inte att man nu skall övergå från
den ena sedvänjan till den andra, utan
här föreslås endast en översyn av hithörande
förhållanden. Jag tror, herr talman,
att det bör vara oss alla angeläget
att en sådan översyn blir verkställd med
det snaraste.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Såsom den försiktige
man jag alltid har varit när det gäller
ekonomiska frågor har jag tidigare inte
velat böja mig, trots vad som har framförts
som skäl mot den nuvarande ordningen.
Men en dag kan trycket bli så
starkt, om man lägger ihop det ena och
det andra och det tredje och det fjärde,
att man måste finna att nu är det ändå
tid att göra någonting åt saken.

Vad som har tillkommit och som man
förut inte har kunnat peka på är för -

slaget om nya regler vid placering av
statens egna fonder. Man bör väl ändå
inte vara så försiktig vid placeringen av
de omyndigas medel att dessa blir värdelösa.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Lindblom erinrade
om att överförmyndarna på olika håll i
landet bedömer dessa problem litet olika.
På en del håll tillämpas bestämmelserna
generöst, d. v. s. överförmyndarna medger
i större utsträckning placering i aktier.
På andra håll gör de inte det. Nu
menar herr Lindblom att man borde
ändra bestämmelserna på sådant sätt att
överförmyndarna bedömde dessa ting
enhetligt.

För min del har jag svårt att tänka
mig att det går att över huvud taget åstadkomma
en författning som medger ett
enhetligt förfarande när det gäller bedömandet
av penningplacering i aktier
och dylika objekt. Jag tror nog att herr
Lindbloms önskningar skulle bli uppfyllda,
om riksdagen anslöt sig till motionärernas
förslag att det skulle inrättas
en rådgivande nämnd, eventuellt en central
nämnd för hela landet, som skulle
ha inflytande i dessa angelägenheter.
Men den tanken liar ju herr Lindblom
tagit bestämt avstånd ifrån i utskottet.

Kontrollen av överförmyndarna i avseende
på placeringar utövas ju för närvarande
av rätten. Nu ansåg herr De
Geer att denna kontroll egentligen var
överflödig, åtminstone vid placering i
börsnoterade aktier. För min del har
jag litet svårt att gå med på det resonemanget.
I det sammanhanget kan jag
även erinra om att motionärerna inte
är nöjda med den nuvarande kontrollen,
utan anser att denna bör utvidgas.
Jag kan också erinra om att Sveriges advokatsamfund
är synnerligen intresserat
av en sådan utökning av kontrollen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan
godkänna den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Sjöström-Bengtsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och godkännes den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid fru Gärde Widemar begärde
rösträkning, företogs nu votering
medelst omröstningsapparat. Enär därvid
befanns, att fel uppkommit å omröstningsapparaten,
verkställdes härefter
votering medelst namnupprop; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 45;

Nej — 77.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion om införande i hälsovårdsstadgan
av viss föreskrift rörande
yttertak till byggnad, som inrymmer boningsrum,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om effektiva åtgärder mot trafikbullret

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om effektiva åtgärder mot trafikbullret.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 336 i
första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. samt nr 278 i andra kammaren
av herrar Mellqvist och Fredriksson.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade begärts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om snara
förslag till åtgärder, som vore ägnade att
på ett effektivt sätt minska trafikbullret.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 336 och II:
278, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Det torde väl inte råda
några delade meningar om att det buller,
som orsakas av vissa motorfordon,
är till förfång för trivseln i samhället.

Chefen för kommunikationsdepartementet
anförde i ett interpellationssvar
i andra kammaren i december i fjol
bland annat följande: »Tyngre lastbilar
och bussar samt i synnerhet motorcyklar
och mopeder åstadkommer, som känt
är, åtskilligt störande buller i dagens trafik.
Endast ett fåtal motorcykelmodeller
torde för närvarande vara utrustade med
ljuddämpare av sådan effektivitet, att
den under alla förhållanden förhindrar
bullerstörning.»

Då utskottet ingående refererat de
synpunkter, som statsrådet vidare anförde
vid interpellationsdebatten, behöver
jag inte ytterligare referera dessa.
Rent allmänt är man alltså på det klara
med att åtgärder bör vidtagas för att
minska det buller, som trafiken åstadkommer,
men det kan alltid råda delade
meningar om vilka åtgärder som bör
komma till för alt på ett verkligt effektivt
sätt komma till rätta med de rådande
olägenheterna.

I motionen har såsom lämpliga åt -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Om effektiva åtgärder mot trafikbullret

gärder anvisats skärpt lagstiftning på
området, effektivare trafikövervakning
även när det gäller motorfordons ljuddämpare
samt försök att intressera tillverkarna
av motorfordon att åstadkomma
effektiva konstruktioner i fråga om
ljuddämpare.

Utskottet har för sin del uppehållit
sig vid de två av mig först nämnda åtgärderna,
nämligen skärpt lagstiftning
och effektivare övervakning, och har i
sitt utlåtande redovisat vidtagna åtgärder
och framför allt pågående överväganden
inom kommunikationsdepartementet
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
m. fl. myndigheter för att åstadkomma
en effektivare övervakning. Den
tredje i motionen nämnda åtgärden, att
intressera tillverkarna av motorfordon
för att åstadkomma bättre ljuddämpare,
har utskottet däremot inte berört.

Jag är övertygad om, herr talman, att
övervakning och straff är nödvändiga
för att vi skall kunna komma till rätta
med missförhållandena, men det mest
effektiva botemedlet är givetvis, att man
får fram sådana konstruktioner, att motorfordonen
inte kan åstadkomma onödigt
buller.

Mot detta kan invändas, att även om
det är en riktig synpunkt, finns det mycket
små möjligheter för riksdagen att
där göra sitt inflytande gällande. En
sådan ståndpunkt kan också jag väl förstå
— tyvärr har inte riksdagen så stora
möjligheter att här åstadkomma en ändring
och få till stånd ett ökat intresse
hos motorfordonsfabrikanterna. Men såsom
ett led i en allmän strävan att
komma till rätta med rådande missförhållanden
tror jag, att en opinionsyttring
från riksdagen i denna fråga ändock
vore av stort värde.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motionerna.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Den ärade motionären
kan vara övertygad om att han har hela
utskottet med sig, när han kräver åtgärder
mot motorfordonsbuller. Det är väl
inte många i vårt land som inte är för -

argade över det, och litet var får vi väl
också lida av det.

Det är alldeles tydligt, att vi för att
kunna gripa in på detta område måste
ha någon norm att följa, då det gäller
att fälla den som åstadkommer bullret.
Det är emellertid svårt att finna en norm
för avgörandet av att bullret är hälsovådligt,
och det har åtminstone delvis
hittills förhindrat åtgärder på detta område.

Jag motionerade själv för några år sedan
i samma sak. Då gjordes det gällande,
att vi hade tillräckligt kraftiga lagar
för att förhindra motorbuller, om bara
polismyndigheterna ingrep. Men för att
så skall kunna ske måste de kunna avgöra,
om bullret skall anses vara lagstridigt,
och för det ändamålet erfordras,
som jag nämnde, vissa normer, som
de kan följa. Det gäller en fråga av specifikt
vetenskaplig art, som jag inte kan
närmare redogöra för, men en hel del
av de större städerna har genomfört en
utredning på det här området. Den är
val ännu inte slutgiltigt färdig, men eftersom
en av kammarens ledamöter —
doktor Huss — lett utredningen, skulle
jag, samtidigt som jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag, vilja hemställa
om att herr Huss lämnar kammaren
en redogörelse för utredningen.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Det har sedan flera år
tillbaka inom en sammanslutning, som
brukar kallas för samarbetsförbundet
mellan de större städernas hälsovårdsnämnder,
verkställts en omfattande utredning
i bullerfrågan. Vi har haft precis
samma inställning som motionärerna,
att något måste göras för att komma
till rätta med trafikbullret. Denna omfattande
utredning blev färdig i fjol våras
och översändes till Kungl. Maj:t, som
skickade ut den på remiss. För att komplettera
utredningen med ytterligare material
skickade Malmö stads hälsovårdsnämnd
i september i höstas ut en delegation
till Västtyskland för studier. Det
förhåller sig nämligen på det sättet, att
Västtyskland är det enda land, som hit -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Ang. ändring i sjukförsäkringslagen m. m.

tills har genomfört exakta normer beträffande
styrkan av det motorbuller,
som får utvecklas.

Vi framlade ett mycket omfattande
material i remissvaret till länsstyrelsen,
och detta material gick vidare till Kungl.
Maj:t. Sedermera har Kungl. Maj:t uppdragit
åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt statens institut för folkhälsan
att verkställa utredning i ärendet och inkomma
med förslag. Under sådana förhållanden
är det tills vidare, synes det
mig, inte något annat att göra än att avvakta
den bearbetning av det redan
framlagda materialet, som alltså för närvarande
håller på att verkställas av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och statens
institut för folkhälsan. Jag kan därför
inte biträda yrkandet om bifall till motionerna,
såsom saken nu ligger till, fastän
jag i sak delar den uppfattning, som
motionärerna givit uttryck åt.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av väckt motion om överflyttning av frågor
om indragning av körkort på grund
av trafikförseelse från länsstyrelse till
domstol, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ändring i sjukförsäkringslagen
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 4 januari 1956 dagtecknad
proposition, nr 22, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga
vid propositionen fogade förslag
till lag angående ändring i lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
samt lag angående ändring i lagen
den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

dels ock antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 7 § förordningen den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel.

I det av Kungl Maj:t framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen
om allmän sjukförsäkring var 16 § så lydande: Har

försäkrad åtnjutit läkarvård, som i
14 § avses, skall ersättning utgå för utgifter
för resor till och från läkaren, dock
endast såframt resekostnaden överstiger
fyra kronor för det första besöket hos läkaren
och en krona för varje följande besök
(återbesök). Därvid ersättes hela den
överskjutande kostnaden, om försäkrad
efter hänvisning av läkare sökt läkarvård
vid allmänt sjukhus eller för enbart
öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,
vilken tillhör staten eller till vars
drift statsbidrag utgår eller som drives
av landsting eller stad, som ej deltager i
landsting; dock att ersättning icke må
utgivas med högre belopp än som skulle
hava utgått, om läkarvården sökts vid
närmaste allmänna sjukhus, där vården
kunnat meddelas. Har försäkrad sökt läkarvård
vid allmänt sjukhus för skada,
som drabbat honom genom olycksfall,
skall, såframt det skäligen kunnat antagas
att han till följd av skadan var i
trängande behov av läkarvård vid sådant
sjukhus, den överskjutande kostnaden ersättas
enligt vad nu sagts ändå att hänvisning
av läkare ej skett. I annat fall
utgår ersättning med tre fjärdedelar av
den överskjutande kostnaden; dock må
högre belopp ej utgivas än som skulle

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. ändring i sjukförsäkringslagen m. m.
hava utgått vid besök hos den provinsialläkare
eller stadsläkare, inom vars
distrikt den försäkrade vistas, och skall
vid återbesök försäkrad svara för högst

två kronor.

Ersättning, som —• •— —--utom

riket.

Om försäkrads------— hans

följeslagare.

Vid tandläkarvård--------

motsvarande tillämpning.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat

dels två i anledning av propositionen
väckta likalydande motioner, nr 463 i
första kammaren av herr Sundelin och
nr 598 i andra kammaren av herr Königson
in. fl., i vad motionerna rörde
fråga om ändring av 16 § lagen om allmän
sjukförsäkring,

dels ock en efter propositionens avlämnande
väckt fristående motion nr 52
i första kammaren av herrar Norling
och Öhman.

I motionerna I: 463 och 11:598, såvitt
nu var i fråga, hade hemställts, att riksdagen
för sin del måtte besluta, att § 16
i lagen om allmän sjukförsäkring skulle
kompletteras med en bestämmelse om att
icke blott som i propositionen föreslagits
svårartat olycksfall utan även hastigt
påkommande svårare sjukdom skulle
jämställas med olycksfall i fråga om
möjlighet till reseersättning, utan att
hänvändelse till läkare skett.

Motionen I: 52 utmynnade i ett yrkande,
att riksdagen måtte besluta om viss
i motionen angiven ändrad lydelse av
lagen om allmän sjukförsäkring, innebärande
sådana ändringar i 16 och 17 §§,
att vid sjukdoms- och olycksfall i princip
alla resor till och från läkare eller sjukvårdsinrättning
skulle ersättas av försäkringen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 463 och II: 598 i vad rörde fråga
om ändring i 16 § sjukförsäkringslagen,

måtte bifalla förevarande proposition, nr
22; samt

B) att motionen I: 52, i vad den icke
kunde anses besvarad genom vad utskottet
förut anfört och under A hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hamrin-Thorell
och herr Königson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet under A bort hemställa,
att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring och med bifall till
motionerna I: 463 och II: 598 såvitt rörde
16 § nämnda lag — måtte bifalla förevarande
proposition, nr 22, med den
ändringen att 16 § i förslaget till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
erhölle följande lydelse:

Har försäkrad---— (lika med utskottet)
--— kunnat meddelas. Har

försäkrad sökt läkarvård vid allmänt
sjukhus för skada, som drabbat honom
genom olycksfall, eller för hastigt påkommen
svår sjukdom skall, såframt det
skäligen kunnat antagas att han till följd
av skadan eller sjukdomen var i trängande
behov av läkarvård vid sådant sjukhus,
den överskjutande kostnaden ersättas
enligt vad nu sagts ändå att hänvisning
av läkare ej skett. I annat fall — —
(lika med utskottet) ----två kronor.

Ersättning, som---— — utom

riket.

Om försäkrads-------hans

följeslagare.

Vid tandläkarvård ■— ----.--

motsvarande tillämpning.

Herr NORLING (k):

Herr talman! I det föreliggande utskottsutlåtandet
har utskottet tillstyrkt
de av Kungi. Maj :t föreslagna ändringarna
i sjukförsäkringslagen, där vissa
mindre ändringar företagits, då sjukdom
förorsakats av olycksfall och särskilt när

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Ang. ändring i sjukförsäkringslagen m. m.

olycksfall drabbar utländska medborgare.
Ändringarna innebär också, att arbetsgivarna
tillerkänns rätt till statligt
bidrag för läkarvård och sjukvårdande
åtgärder på samma sätt som centralsjukkassor,
om arbetsgivaren föranstaltar sådan
vård.

I samband med utlåtandet har också
behandlats motion nr 52 i denna kammare,
som väckts av mig och herr Öhman.
I denna motion föreslås viss lagändring
om ersättande av resekostnader
vid besök hos läkare och sjukhus. Den
ersättningsbestämmelse, som nu gäller,
är utomordentligt tillkrånglad och har
varit och kommer att bli ett stort irritationsmoment,
så länge någon ändring ej
sker, och då särskilt i de större städerna
med flera sjukhus och polikliniker. Förslagen
i motion nr 52 om ändring av §§
16 och 17 lagen om allmän sjukförsäkring
syftar till att avskaffa dessa irritationer
och schismer som uppstår mellan
den sjuke och sjukkassornas personal.
Centralsjukkassorna i Stockholm och Göteborg
har också i skrivelse till Svenska
sjukkasseförbundet påtalat de nuvarande
bestämmelserna om ersättning för resekostnader
och begärt en omprövning
av dessa. Jag skall be att få citera något
av de skäl som anförs för en ändring av
ersättningsbestämmelserna, då det blottar
hur byråkratiskt det nuvarande systemet
verkar. Det säges följande: »Bestämmelserna
om ersättning för resekostnader
har utformats speciellt för landsbygdens
behov. För Stockholms och Göteborgs
del har de visat sig synnerligen
svåra att tillämpa och vållat stor irritation
bland de försäkrade genom de resultat,
som de ofta lett till. Detta gäller
bland annat bestämmelsen i § 16 första
stycket, att högre belopp ej må utgivas
än som skulle hava utgått vid besök hos
den provinsialläkare eller stadsläkare,
inom vars distrikt den försäkrade vistas.
Enligt den praxis, som utformats och
godkänts av riksförsäkringsanstalten, har
man i såväl Stockholm som Göteborg
kommit att i stället för stadsläkare avse
distriktsliikarc. För att bestämma ersättning
för resa till en privatpraktiserande
läkare måste man nu mäta dels avståndet

till närmaste distriktsläkare och dels avståndet
till den läkare, som besökts. Först
därefter går det att taga ställning om ersättning
skall utgå och ersättningens
storlek. Med de små skillnader i avstånd,
som det ofta rör sig om, blir prövningen
av ersättningsfrågan orimligt arbetskrävande
och tidsödande, och för de försäkrade
tycks justeringarna nedåt av ersättningens
storlek obegripliga. Om t. ex.
en medlem bor mellan en fristående poliklinik
och ett sjukhus och av läkare remitteras
till sjukhuset, som ligger längre
bort från bostaden än polikliniken, kommer
medlemmen att få resekostnadsersättning
endast för vägsträckan mellan
bostaden och kliniken.»

Kan någon förstå, hur en försäkrad
skall finna ett sådant system rättvist, vilket
det ej heller är?

LO yttrar sig i sitt remissvar bl. a. om
nuvarande förfarande och tolkning av
ersättningsbestämmelserna. Jag tillåter
mig på nytt citera några rader ur detta:
»I många fall kan en läkarremiss enbart
medföra ökade kostnader både för den
försäkrade och sjukkassan, bortsett från
att den byråkratiska ordningen bör undvikas.
LO är medveten om de praktiska
svårigheterna, när det gäller att göra
gränsdragningar mellan vad som kassan
rimligen bör utbetala och vad som kan
betraktas som onödig kostnad, därför att
vederbörande försäkrad använt sig av
för dyrbart färdmedel. LO anser, att risken
för missbruk på detta område är betydligt
överdriven, eftersom en sjuk eller
skadad människa väljer det färdmedel
som hon anser vara bäst för att snabbast
ernå tillfrisknande. Reseersättningen
bör därför ses i första hand ur de försäkrades
synpunkt.»

Jag vill själv anföra några exempel på
hur nuvarande bestämmelser tillämpas
och hur stor del av resorna som ersättes.
Hos en folkpensionär, som bor i närheten
av en poliklinik, inträffade ett hastigt
sjukdomsfall. Hustrun fick svåra plågor
och blev i taxi forslad till närmaste
sjukhus, där hon fick genomgå en svår
operation. Då platsbristen var stor, utskrevs
hon från sjukhuset, så fort det
var möjligt, varefter hon skulle erhålla

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. ändring i sjukförsäkringslagen m. m.
poliklinikvård på sjukhuset. Enda tänkbara
färdmedel till polikliniken var taxi
eller ambulans. Resorna med taxi kostade
8 kronor till och från sjukhuset de
gånger hon beordrades dit av läkaren.
När sjukkassan sedan skulle ersätta dessa
resekostnader och tillämpade sin mätningsprocedur,
visade det sig, att den
fristående polikliniken låg så nära bostaden,
att de beräknade kostnaderna föll
inom ramen för vad den försäkrade själv
skulle bekosta. Följaktligen utbetalades
ingen ersättning.

Ett annat likartat fall. En försäkrad,
som bor i en ytterstadsdel, remitterades
av läkare till sjukhus. Även här var det
fråga om en svår operation, och likaså
utskrevs patienten på så tidigt stadium
att han endast tilläts vistas uppe under
en kort tid av dagen. Läkaren beordrade
även här fortsatt klinikvård på sjukhuset
och föreskrev biltransport. Resorna
till och från sjukhuset för poliklinikvården
blev här betydligt dyrare, då den
försäkrade hade att resa lång väg. Resan
med taxi till och från sjukhuset kostade
i detta fall 19 kronor, men på grund av
den tillämpade avståndsmätningen till
närmaste fristående poliklinik kom ersättningen
från sjukkassan att uppgå till
endast 6 kronor.

Ytterligare ett tredje fall. En person
anställd vid ett sjukhus insjuknade. Han
behövde emellertid inte sjukskriva sig
utan fick en injektion mot sjukdomen av
personalläkaren vid sjukhuset, varpå arbetet
fortsatte några dagar. Emellertid
inträffade en försämring, och då det var
snö och kallt väder tog den sjuke bil från
bostaden till sjukhuset för att där få behandling.
När framställning om ersättning
för resekostnader gjordes hos sjukkassan,
fick han beskedet, att någon ersättning
ej utbetalades, då han inte besökt
distriktsläkaren för remiss till sjukhus.
Den sjuke skulle i detta fall ha fått
resa 3 km förbi sjukhuset och samma väg
tillbaka om reseersättning skulle utbetalas.

Man frågar sig, varför myndigheterna,
i detta fall regeringen, inte kan gå med
på att ändra ett sådant byråkratiskt system
som nu tillämpas vid utbetalande av

ersättning för resekostnader på grund av
sjukdom. Kan det sägas vara riktigt att
en sjuk människa skall själv behöva bidraga
till två läkararvoden och dubbla
resor, samtidigt som sjukkassan åsamkas
större utgifter bara för att ett illa övervägt
ersättningssystem tillämpas? Grundtanken
vid sjukförsäkringslagens antagande
var väl att befria den sjuke från
de betungande utgifter som följer med
sjukdom. På grund av krångelsystem
och byråkratisk tillämpning av bestämmelserna
har motsatsen blivit fallet.

Den av utskottet nu föreslagna ändringen
av lagen beträffande det fall då
olycksfall inträffar och ingen läkare finnes
att tillgå som kan remittera den skadade
till sjukhus, innebär naturligtvis en
uppmjukning av nuvarande bestämmelser.
Den kommer emellertid samtidigt att
leda till nya irritationer. Frågan om ersättning
skall utgå eller inte är endast
beroende av en bedömning av sjukkassan.
Den nya bestämmelsen befriar inte
arbetaren från de nuvarande bekymren
att alltid vara så försedd med pengar att,
om en eventuell olycka skulle inträffa,
han kan bekosta resan till läkaren eller
sjukhus. Många fall har redan inträffat
att vid olycksfall kamrater till den skadade
fått samla ihop tillräckliga medel
för att den skadade skall komma under
läkarbehandling.

Det är riktigt vad utskottet säger i sitt
yttrande i anledning av motionen 52 i
första kammaren att ett bifall till motionen
i princip skulle innebära, att alla
resekostnader vid sjukdom komme att
ersättas av försäkringen. Till slut blir
det också tydligen den enda lösningen
för att på ett tillfredsställande sätt lösa
denna fråga i de försäkrades intresse.

Jag hemställer därför om bifall till utskottets
förslag med den ändring som
föranledes av bifall till yrkandena i motion
nr 52 i denna kammare.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Den reservation som är fogad till utskottets
utlåtande avser en ändring av
§ 16 sjukförsäkringslagen. Kärnpunkten
i de motioner, som väckts i detta sam -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Ang. ändring i sjukförsäkringslagen m. m.

manhang, är den, att ersättning borde
utgå vid resa till och från läkare vid
allmänt sjukhus inom en något vidare
ram än som nu är fallet. Med nuvarande
bestämmelser måste även den som exempelvis
hastigt drabbas av hjärtsjukdom i
sitt hem eller på gatan först skaffa sig
en remiss till sjukhus för att få reseersättning,
försåvitt han eller hon inte lägges
in på sjukhuset utan efter behandling
får fara hem. Lägges vederbörande
in på sjukhuset, utgår ersättning för
resa till sjukhuset, och kostnaderna för
resa hem blir även ersatta i den mån de
överstiger fyra kronor.

Om man tar exemplet med personer,
som drabbas hastigt av lijärtlidande
hemma eller på gatan, så måste anhöriga
först skaffa en remiss från en läkare.
Det kan i många fall vara besvärligt,
i synnerhet på landsbygden. Såväl
motionärerna som reservanterna tycker,
att det är rimligt att ersättningsbestämmelserna
utvidgas. Det är helt enkelt en
gärd av rättvisa att de personer det här
gäller får ersättning utan ett omständligt
remissförfarande.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Hem ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är i regel så, att när
man skall genomföra en stor reform,
har man inte omedelbart blicken öppen
för allt som hör samman med den. Den
nya sjukförsäkringslagen utgör i det fallet
intet undantag. När vi antog lagen var
vi alla på det klara med att den inte var
fullständig, utan vi fick utgå från att
den skulle komma att undergå förändring
efter förändring. Det är naturligtvis
detta som är orsaken till den proposition,
som ligger på kammarens bord i
dag. Man har kommit underfund med
en del saker som tillsynsmyndigheten
har ansett vara möjligt att rätta till nu.
Men det är å andra sidan också tydligt,
att innan man gör några förändringar
skall man ha ett tillräckligt fylligt material
som motiverar dem. I annat fall
kan det hända att man får börja ändra
på ändringarna.

De exempel, som herr Norling förde
fram här för att motivera sin och herr
Ölimans motion, beror på ett förhållande
som är speciellt för Stockholm och Göteborg,
nämligen att man där har flera
dispensärer och polikliniker utöver de
allmänna sjukhusen. Det har vållat en
hel del besvärligheter, som emellertid genom
den förändring, som nu skall inträda,
kommer att i hög grad elimineras.
Det kommer i alla fall att uppstå besvärligheter
på det sättet, att det blir
ojämna utgifter, om jag så får säga. Det
kanhända blir någon som kommer närmare
polikliniken eller det allmänna
sjukhuset, så att han inte får någon ersättning.
Men för att man skall kunna
minska så mycket som möjligt på den
kontroll, som sjukkassorna måste utöva
när det gäller dessa resor, har man bestämt
sig för att betala den kostnad som
är förenad med resa till allmänt sjukhus.
Man kan därför utgå ifrån att den
saken är klar.

När det sedan gäller motionens om
jag så får säga huvudyrkande, att alla
resor till läkare skall vara fria, tror jag
knappast att någon som har sysslat med
sjukkassearbete är beredd att gå så långt.
Vi måste nämligen — det är en gammal
erfarenhet — alltid räkna med att det är
många människor som försöker använda
sjukkassorna i oärligt syfte. De söker på
ett eller annat sätt tillskansa sig förmåner
därifrån. När man ser detta — och
sjukkassefolket får ju praktiskt taget dagligen
stifta bekantskap med sådana tendenser
— är det alldeles uppenbart, att
man inte kan lämna fältet helt och hållet
fritt och bestämma, att alla resor till
och från läkare skall vara fria. Det måste
finnas någon hållhake.

Sedan kommer jag till den andra motionen,
den som fru Hamrin-Thorell talade
för. Niir denna motion skrevs hade
man inte riktigt klart för sig, vilka förmåner
sådana personer, som drabbades
av hastigt påkomna sjukdomar, kom i åtnjutande
av. Det är nämligen på det sättet,
att om vederbörande blir förd till
allmänt sjukhus och får stanna där, får
han ersättning för resan. Nu säger man
i motionen, att med olycksfall skall jiiin -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ang. ändring i sjukförsäkringslagen m. m.

ställas även »hastigt påkommande svårare
sjukdom». Men i liur många sådana
fall får vederbörande, när han förts till
ett sjukhus, inte stanna kvar där? Det
kan tänkas att det sker i några fall, men
inte i många. När det gäller dessa fall
måste även motionärerna medge, att det
är fråga om gränsfall, där det är ytterligt
svårt för sjukkassorna att utan vidare
avgöra, huruvida det har varit en
svårare sjukdom eller inte. Graden blir i
detta fall avgörande. Vilken sjukdom är
»svårare» och vilken är inte »svårare?»

I varje fall kan man enligt vad läkarna
uppger knappast utan vidare avgöra detta.
Om bestämmelsen skulle formuleras
så som föreslagits, skulle man följaktligen
komma ut på gungande grund, och
det har utskottet inte velat att riksdagen
skulle medverka till.

Beträffande bägge dessa motioner gäller
att man inte får glömma bort sjukkassornas
svårigheter att utöva kontroll.
Man får inte heller glömma bort de personalökningar
och därmed också de
kostnadsökningar, som skulle uppkomma
om vi på punkt efter punkt skulle
försöka komma åt varenda liten sak, som
inte är tillfredsställande. Vi måste ovillkorligen
komma ihåg när det gäller sjukförsäkringen
liksom när det gäller så
mycket annat, att det är fråga om en
hjälp till självhjälp och att människorna
måste försöka klara någonting själva.
De skall inte i varje ögonblick och i varje
situation lita till det ena eller det andra,
utan de måste ovillkorligen inrikta sig
på att klara något själva, i varje fall i
alla sådana sammanhang när svårigheterna
att utöva en nödvändig kontroll är
mycket stora eller — som i detta fall —
oöverkomliga.

Jag skall därför, herr talman, be att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det nu föredragna utlåtandet
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av fru HamrinThorell,
att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, som förordats
i den vid utlåtandet avgivna reserva -

tionen; samt 3:o), av herr Norling, att
kammaren skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen I: 52.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr It, i anledning
av väckta motioner om viss ändring i
lotteriförordningen, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner om
utredning angående de tekniska och ekonomiska
möjligheterna att rena s. k. spillolja,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1956 skall utgå; samt
nr 99, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 11 maj 1951 (nr 230)
med provisoriska bestämmelser om särskilda
investeringsfonder för ersättande
av förlorade inventarier och lagertillgångar,
m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 105, till
Konungen angående val av ombud i Europarådets
rådgivande församling med
suppleanter;

Onsdagen den 7 mars 195G

Nr 9

dels ock riksdagens förordnanden:

nr 10G, för herr Bengt Elmgren att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 107, för herr Walter Sundström att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 108, för herr Karl Wistrand att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

109, för herr Tore Bengtsson att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 110, för herr Bertil Ohlin att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

111, för herr Bernhard Näsgård att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 112, för herr Gustaf Ragnar Fahlander
att vara suppleant för ombud i
Europarådets rådgivande församling;

nr 113, för fröken Gunnel Olsson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 114, för herr James Dickson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 115, för herr Ingemar Andersson
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 116, för herr Gerard De Geer att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 117, för statsrådet Gunnar Hedlund
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

87, angående vissa frågor rörande
verksamheten vid Apelvikens och Kronprinsessan
Victorias kustsanatorier; och
nr 89, angående vissa åtgärder för
ökad intagning vid universitet och högskolor.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.34.

In fidem
G. H. Berggren