Tisdagen den 6 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1952:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

ANDRA KAMMAREN

Nr 16

3—8 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 6 maj. Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Löfroth ang. järnvägstrafiken i Norrland................ 12

Herr Nyberg ang. åtgärder till minskande av brottsligheten m. m. 14

Herr Johnsson i Stockholm ang. utlänningskommissionen........ 18

Interpellation av herr Nihlfors ang. beskattningen av musik genom
varuskatten på grammofonskivor .......................... 27

Onsdagen den 7 maj fm.

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel:

Lands- och länsarkiven: Avlöningar ........................ 29

Kungl. biblioteket: Avlöningar ............................ 35

Musikaliska akademien med musikhögskolan: Avlöningar........ 36

Do: Stipendier m. m..................................... 38

Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier .......... 40

Do: Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier .... 42

Chalmers tekniska högskola: Avlöningar .................... 53

Bidrag till vissa privatläroverk ............................ 54

Bidrag till Bestenässkolan................................ 63

Bidrag till Viggbyholmsskolan ............................ 64

Fortbildningskurser för lärarinnor i husligt arbete.............. 65

Kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.. 66

Fortbildningskurser för lärare vid egentliga folkskolor och småskolor
.............................................. 68

Bidrag till anordnande av skolmåltider...................... 70

Folkskolor m. in.: Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande av

fria läroböcker m. m................................... 76

Do: Bidrag till vissa byggnadsarbeten ...................... 77

1 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 16.

Nr 16.

Innehåll.

Sid.

Folkskolor m. m.: Byggnadsbidrag till tjänstebostäder.......... 79

Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar ................ 82

Understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning ...... 83

Bidrag till Lennings textiltekniska institut i Norrköping........ 90

Understöd åt folkbiblioteksväsendet ........................ 93

Understöd åt anstalter och föreningar som anordna populärvetenskapliga
föreläsningar.................................. 95

Understöd för anordnande av folkbildningskurser m. m......... 100

Understöd åt studiecirkelverksamhet........................ 102

Interpellation av herr Dahlgren ang. ändring av semesterlagens bestämmelser
rörande semesterns förläggning .................. 109

Onsdagen den 7 maj em.

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel (Forts.):

Bidrag till inköp av filmapparater för föreläsnings- och studielokaler 110
Bidrag till studieförbund för organisations- och administrationskostnader
.............................................. 110

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar och studiehem ........ 116

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för

nykterhetens främjande................................ 122

Främjande av medicinsk forskning.......................... 130

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco ................ 131

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel:

Forskningsverksamhet m.m............................... 136

Avlöningar till värnpliktiga .............................. 145

Armén: Mathållning .................................... 147

Do: Anskaffning av tygmateriel m. m....................... 148

Do: Hemvärnets avlöningar .............................. 149

Do: Hemvärnets omkostnader ............................ 150

Do: Hemvärnets övningar ................................ 150

Do: Hemvärnets tygmateriel m. m......................... 151

Do: Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m................. 151

Do: Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig...................... 152

Do: Frivilliga djursjukvården i krig ........................ 153

Do: Frivilliga skytteväsendets befrämjande .................. 153

Marinen: Rekryteringskostnader............................ 154

Do: Bidrag till sjövärnskåren.............................. 154

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m................. 155

Do: Understöd åt privatflyget ............................ 157

Personalvårdsverksamhet ................................ 157

Innehåll.

Nr 16.

Sid.

Försvarsupplysning...................................... 159

Lottaorganisationen...................................... 159

Torsdagen den 8 maj.

Motioner rörande åldringsvården m. m......................... 161

Pensionering av arbetarpersonal.............................. 171

Höjning av postavgifter.................................... 172

Motion om ändring i lagen om investeringskonto för skog ........ 193

Skatten å motorsprit ...................................... 198

Fri konkurrens mellan olika företagsformer för bostadsbyggande .... 199

Värdefast statligt obligationslån.............................. 203

Sparandets struktur m. m................................... 211

Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet ............ 213

Placering av omyndigs penningmedel.......................... 226

Reformering av undervisningen vid lantmannaskolorna .......... 228

Inflationens inverkan på de sociala förmånerna.................. 230

Revision av församlingsindelningen .......................... 235

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 7 maj fin.

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifterna under åttonde huvudtiteln

(ecklesiastikdepartementet) .............................. 29

Onsdagen den 7 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifterna under åttonde huvudtiteln
(Forts.).......................................... 110

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, ang. ändrad lydelse av 12 kap.

1 § tryckfrihetsförordningen .. ............................ 135

— nr 18, ang. ändrad lydelse av § 53 riksdagsordningen.......... 135

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna under fjärde huvudtiteln

(försvarsdepartementet).................................. 136

Torsdagen den 8 maj.

Statsutskottets utlåtande nr 106, ang. inköp och iståndsättande av be skickningsfastigheter

m. in............................... 161

— nr 107, ang. vissa markförvärv för försvaret m. m............. 161

— nr 108, ang. anslag å tilläggsstat II till ersättningar till de förutvarande
ombordanställda m. fl. å motorfartyget Ningpo ...... 161

— nr 109, ang. förstärkning av den särskilda polisverksamheten för

hindrande och uppdagande av spioneri m. m. .. .............. 161

— nr 110, ang. åldringsvården m. m......................... 161

— nr 111, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att överlämna vissa

arbetsuppgifter till riksskattenämnden m. m................. 171

— nr 112, om upphävande av de i statens allmänna avlöningsregle mente

förekommande undantagsbestämmelserna beträffande lärare
vid högre kommunala skolor.......................... 171

Nr 16.

Innehål!.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 113, om revision av pensionsbestämmelserna
för vissa befälskategorier inom armens reserver m. m.....171

— nr 114, ang. rätt till full tjänstepension för vissa telegrafexpedi törer

................................................ 171

— nr 115, om översyn av gällande föreskrifter angående pensionering

av viss arbetarpersonal.................................. 171

— nr 116, ang. återbetalning av erlagda tjänstepensionsavgifter i vissa

fall vid befattningshavares avgång ur statens tjänst .......... 172

— nr 117, ang. anslag till bidrag till täckande av underskott i kost naderna

för flyktkapitalbyråns, restitutionsnämndens, tyskmedelskommitténs
samt likvidationsnämndens verksamhet .......... 172

— nr 118, ang. bestridande av vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter........................................ 172

— nr 119, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag

under fjärde huvudtiteln m. m........................... 172

— nr 120, ang. anslag till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m............................... 172

— nr 121, ang. anslag å tilläggsstat II till Svenska skifferoljeaktiebo laget

m. m............................................. 172

— nr 122, ang användande av Spenshults sanatorium såsom efter vårdssjukhus

för reumatiker.............................. 172

— nr 123, ang. anslag till vattendomstolarna m. m............. 172

— nr 124, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
........................................ 172

— nr 125, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (staten för statens

allmänna fastighetsfond) ................................ 172

— nr 126, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (civildepartementet)
.................................................. 172

— nr 127, om ersättning till chauffören C. V. Bengtsson i anledning

av olycksfall i arbete.................................... 172

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. höjning av vissa postavgifter
................................................ 172

— nr 33, ang. ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383)

angående stämpelavgiften................................ 192

— nr 34, ang. ändrad lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943 (nr 346)
angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror. 192

— nr 35, ang. inleverans av tobaksskatt ...................... 193

— nr 36, ang. ändrad lydelse av 9 § förordningen den 17 december

1948 (nr 766) angående taxering och debitering av skatt vid ändring
i kommunal eller ecklesiastik indelning m. m........... 193

— nr 37, ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen om skatt vid ut skiftning

av aktiebolags tillgångar ........................ 193

— nr 38, om ändring i lagen om investeringskonto för skog ...... 193

— nr 39, ang. förslag till förordning om fortsatt tillfälligt upphävande
av skatten å motorsprit jämte i ämnet väckta motioner .... 198

— nr 40, ang. ändrad lydelse av 28 och 38 §§ förordningen den 6 juni

1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt .................. 199

— nr 41, ang. ändrad lydelse av 14 och 30 §§ förordningen den 21

december 1945 (nr 823) om nöjesskatt...................... 199

— nr 42, ang. vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m........... 199

Innehåll.

Nr 16.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. förslag till förordning med
särskilda bestämmelser angående Aktiebolaget Vin- & spritcentralens
tullnederlagsrörelse.................................. 199

Bankoutskottets utlåtande nr 17, ang. möjliggörande av fri konkurrens

på lika villkor mellan olika företagsformer för bostadsbyggande.. 199

— nr 18, om en utredning rörande utgivande av ett värdefast statligt

obligationslån.......................................... 203

— nr 19, om en utredning rörande sparandets struktur m. m....... 211

— nr 20, ang. vissa åtgärder för främjande av kapitalbildningen i

landet................................................ 213

— nr 21, ang. förslag till lag med särskilda bestämmelser angående

sparbanksinlåning...................................... 225

— nr 22, ang. ändrad lydelse av § 4 förordningen den 16 maj 1890

(nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank, m. m. .. 225

— nr 23, ang. ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj

1935 (nr 176) angående Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m........................................... 226

— nr 24, ang. ändrad lydelse av § 2 förordningen den 6 juni 1929

(nr 129) angående Svenska skeppshypotekskassan m. m.......226

Första lagutskottets utlåtande nr 20, om utredning av frågan angående
effektivare former för uttagande av ådömd ersättning för vid
bilstölder vållade skador ................................ 226

— nr 21, om en utredning angående lämpliga regler för placering av

omyndigs penningmedel ................................ 226

Andra lagutskottets utlåtande nr 33, ang. Sveriges biträdande av vissa

internationella hälsovårdsbestämmelser .................... 228

— nr 34, ang. ändrad lydelse av 15 § epidemilagen den 19 juni

1919 (nr 443).......................................... 228

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, om reformering av undervisningen

vid lantmannaskolorna.................................. 228

— nr 25, om utrustande av en patrullbåt för laxfiskeområdena i

södra Östersjön........................................ 229

— nr 26, ang. anslag till den statliga och statsunderstödda frökontrollverksamheten
m. m................................. 229

— nr 27, ang. anslag till gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare
erlagd bensinskatt ................................ 230

— nr 28, om anslag till Sveriges pomologiska förening .......... 230

— nr 29, om gäldande av statsmedel av hushållningssällskaps kostnader
för vissa åtgärder i kampen mot mul- och klövsjuka .... 230

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 19, om en
skyndsam utredning angående inflationens inverkan på de sociala
förmånerna............................................ 230

— nr 20, ang. revision av församlingsindelningen i riket.......... 235

Lördagen den 3 maj 1952.

Nr 16.

Lördagen den 3 maj.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 26
nästlidna april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Adolv Olsson i Gävle,
som för närvarande vårdas på Södersjukhusets
hjärtklinik, är på grund av
sjukdom, cardioscleros med akut hjärtinfarkt,
förhindrad att utöva sitt riksdagsmannaskap
till och med den 25
maj 1952. Vilket härmed på heder och
samvete intygas.

Stockholm den 30.4.1952.

Karl Erik Grewin.

Med. Dr., Doc.

Att fru Hildur Humla fortfarande
vårdas å centrallasarettet i Karlstad för
kronisk ledgångsreumatism och är oförmögen
att under maj månad 1952 deltaga
i riksdagsarbetet, intygas härmed.

Centrallasarettet, Karlstad den 2 maj
1^52. j'' Svensson.

Lasarettsläkare.

Kammaren, som vid sammanträdena
den 12 mars resp. den 23 april beviljat
fru Humla och herr Olsson i Gävle ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare,
lade de nu ingivna läkarintygen
till handlingarna och bestämde tiden
för de beviljade ledigheterna för fru
Humla till och med vårsessionens slut
och för herr Olsson i Gävle till och
med den 25 innevarande maj.

§ 3.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen
inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och
statens anstalt för fallandesjuka m. m.;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid poliskåren i Boden;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

170, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

171, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 16.

Lördagen den 3 maj 1952.

proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m., i vad propositionen
avser anordnande av förbättrade lokaler
för domkapitlet i Växjö m. m. samt
ombyggnad av domkapitelhuset i
Västerås m. m.;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till främjande av lärlingsutbildning
inom muraryrket m. m.;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående studielån med
statlig kreditgaranti åt s. k. flyktingstudenter; nr

176, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

177, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

178, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde
;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för
budgetåret 1952/53 till statens institut
för folkhälsan;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anskaffning av
vissa yllevaror för sjukvårdsberedskapen
och civilförsvaret;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor i
samband med omläggning av föreningen
Styrsö kustsanatoriums verksamhet
m. m.;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till lindring i mindre
bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader; samt

nr 183, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1952/53 till de statliga
och statsunderstödda alkoholistanstalterna
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 184, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående tillägg å de livräntor, som utgå
enligt förordningen den 11 juni 1943
(nr 347) om vissa ersättningar vid införandet
av statsmonopol å importen
av tobaksvaror.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ändrad lydelse
av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen;
och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ändrad lydelse
av § 53 riksdagsordningen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

8, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksam -

Lördagen den 3 maj 1952.

Nr 16.

hetsområde, jämte i ämnet väckta motioner; nr

106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp och iståndsättande
av beskickningsfastigheter
m. m.;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52 till ersättningar till de förutvarande
ombordanställda m. fl. å motorfartvget
Ningpo;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående förstärkning
av den särskilda polisverksamheten för
hindrande och uppdagande av spioneri
m. m.;

nr 110, i anledning av väckta motioner
rörande åldringsvården m. m.;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att överlämna vissa
arbetsuppgifter till riksskattenämnden
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet;

nr 112, i anledning av väckta motioner
om upphävande av de i statens allmänna
avlöningsreglemente förekommande
undantagsbestämmelserna beträffande
lärare vid högre kommunala
skolor;

nr 113, i anledning av väckta motioner
om revision av pensionsbestämmelserna
för vissa befälskategorier inom
arméns reserver m. m.;

nr 114, i anledning av väckta motioner
angående rätt till full tjänstepension
för vissa telegrafexpeditörer;

nr 115, i anledning av väckt motion
om översyn av gällande föreskrifter angående
pensionering av viss arbetarpersonal; nr

116, i anledning av väckt motion
angående återbetalning av erlagda
tjänstepensionsavgifter i vissa fall vid
befattningshavares avgång ur statens
tjänst;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till bidrag till täckande
av underskott i kostnaderna för flyktkapitalbyråns,
restitutionsnämndens,
tyskmedelskommitténs samt likvidationsnämndens
verksamhet;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till utbyggnad av staten
tillhöriga gruvanläggningar i Malå
socken m. m.;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52 till Svenska skifferoljeaktiebolaget
m. in. jämte i ämnet väckta motioner; nr

122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användande av
Spenshults sanatorium såsom eftervårdssjukhus
för reumatiker;

nr 123, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till vattendomstolarna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat IT till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna
fastighetsfond;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser civildepartementets verksamhetsområde; -

Nr 16.

Lördagen den 3 maj 1952.

nr 127, i anledning av väckt motion
om ersättning till chauffören C. V.
Bengtsson i anledning av olycksfall i
arbete;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter, jämte i ämnet väckta motioner; nr

33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; nr

34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror; nr

35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inleverans av tobaksskatt; nr

36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § förordningen
den 17 december 1948 (nr 766) angående
taxering och debitering av skatt
vid ändring i kommunal eller ecklesiastik
indelning;

nr 37, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 1 §
förordningen om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar;

nr 38, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen om investeringsko
nto för skog;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillfälligt upphävande av
skatten å motorsprit jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 28 och 38
§§ förordningen den 6 juni 1941 (nr
416) om arvsskatt och gåvoskatt;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 14 och 30

§§ förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. in.; och
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående
Aktiebolaget Vin- & spritcentralens tullnederlagsrörelse; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckta motioner
angående möjliggörande av fri konkurrens
på lika villkor mellan olika
företagsformer för bostadsbyggande;

nr 18, i anledning av väckta motioner
om en utredning rörande utgivande
av ett värdefast statligt obligationslån;

nr 19, i anledning av väckta motioner
om en utredning rörande sparandets
struktur m. m.;

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående vissa åtgärder för främjande
av kapitalbildningen i landet;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående sparbanksinlåning; nr

22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank,
m. m.;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176)
angående Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m.; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshypotekskassan, m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan angående ef -

Nr 16.

Lördagen den 3 maj 1952.

fektivare former för uttagande av
ådömd ersättning för vid bilstölder
vållade skador; och

nr 21, i anledning av väckta motioner
om en utredning angående lämpliga
regler för placering av omyndigs
penningmedel;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående Sveriges biträdande
av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser,
såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott; och

nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 15 § epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443), dels ock
i ämnet väckt motion; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 24, med anledning av väckta motioner
om reformering av undervisningen
vid lantmannaskolorna;

nr 25, med anledning av väckta motioner
om utrustande av en patrullbåt
för laxfiskeområdena i södra Östersjön;

nr 26, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1952/53 till den statliga och
statsunderstödda frökontrollverksamheten
m. m.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd
bensinskatt;

nr 28, med anledning av väckta motioner
om anslag till Sveriges pomologiska
förening; och

nr 29, med anledning av väckt motion
om gäldande av statsmedel av hushållningssällskaps
kostnader för vissa åt -

gärder i kampen mot mul- och klövsjuka;
samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 19, över motion om en skyndsam
utredning angående inflationens inverkan
på de sociala förmånerna; och

nr 20, över motion angående revision
av församlingsindelningen i riket.

§ 5.

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 235, angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Nederländerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
beträffande skatter å inkomst och
förmögenhet samt beträffande skatter
å kvarlåtenskap tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 6.

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält, att till utskottet inkommit

dels framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret om vissa ändringar
i reglementet för riksgäldskontoret;

dels ock framställning från riksdagens
revisorer om ändrad lönegradsplacering
för kanslichefen hos riksdagens
revisorer.

Dessa anmälningar bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 16.

Tisdagen den 6 maj 1952.

Tisdagen den 6 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 29
nästlidna april.

§ 2.

Svar på interpellation ang. järnvägstrafiken
i Norrland.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON
erhöll på begäran ordet för att besvara
herr Löfroths interpellation angående
vissa spörsmål rörande järnvägstrafiken
i Norrland.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Andersson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

1. Kan man förvänta att el-loktillgången
inom närmaste tiden avsevärt kommer
att förbättras så att norrländska
trafikanters intressen tillgodoses?

2. Är statsrådet villig att medverka till
att under vintertid i Norrland rälsbussar
utbytas mot loktåg?

Som svar på dessa frågor vill jag anföra
följande.

Herr Löfroth gör inledningsvis gällande,
att maskinparken vid SJ under
de senaste 10 å 12 åren skulle ha försummats
i betänklig grad, och särskilt
skulle detta gälla övre Norrland. Så är
emellertid inte fallet. Jag vill erinra om
att under åren 1944 och 1945 levererades
ett antal lok av speciell typ, s. k.
M-lok, vilka samtliga insattes i snälltågsoch
godstrafiken mellan Ånge och Boden.
Dessa lok var särskilt avpassade
för förhållandena på denna bansträcka,

där vi har längre och starkare stigningai
än som eljest är vanligt på SJ:s elektrifierade
huvudlinjer. I den mån de beställningar
effektueras som gjorts under
de senaste åren, kommer ytterligare lok
att tillföras norrlandstrafiken. Järnvägsstyrelsen
har sålunda beställt ytterligare
lok av en modifierad M-lokstyp. Dessa
lok, som benämnes Ma, får större
maximihastighet och större hästkrafttal
än M-loken, och man söker vid konstruktionen
eliminera vissa svagheter,
som man konstaterat hos M-loken. Maloken
är liksom M-loken avsedda att
sättas in i person- och godstrafiken på
linjer med stora stigningar, såsom Ånge
—Boden, men i mån av tillgång skall
de även användas för tunga godståg å
linjer med normala stigningar. Sedan
de för nästa budgetår begärda investeringsmedlen
nu beviljats, torde ytterligare
ett antal Ma-lok komma att beställas.
Leveransen av de första loken av
denna typ beräknas bli påbörjad under
första hälften av 1953.

För malmbanan har SJ för att kunna
utöka banans kapacitet beställt ett antal
nya och starkare lok, som enligt leveransplanen
skall levereras under andra
och tredje kvartalen nästa år. SJ avser
även att vidta vissa ändringar av befintliga
malmtågslok, varigenom det skulle
bli möjligt att framföra större tåg än
nu på linjen Kiruna—Narvik.

Beträffande loktillgången i övrigt vill
jag även erinra om att SJ under 1950 och
1951 beställt ett större antal Da-lok,
vilka väntas bli levererade under innevarande
och nästa år.

I den mån här nämnda lokbeställningar
effektueras, hoppas jag, att den
tidvis ansträngda situationen i fråga om
tillgången på elektrolok kommer att
lätta.

Tisdagen den 6 maj 1952. Nr 16.

Svar på interpellation ang. järnvägstrafiken i Norrland.

I interpellationen antydes, att underhållet
av de i norrlandstrafiken använda
loken skulle vara eftersatt. Enligt
järnvägsstyrelsen är detta emellertid
icke fallet. Visserligen har under de senaste
årens starka trafik och särskilt
vintertid vissa tekniska svagheter efter
hand framträtt hos de tidigare nämnda
M-loken, men sedan nu pågående justeringar
slutförts, hoppas man att loken
bättre skall tåla påfrestningarna.

Beträffande interpellantens första fråga
vill jag sammanfattningsvis framhålla,
att vissa svårigheter förelegat att
på ett nöjaktigt sätt bestrida trafiken på
linjen Ange—Boden med befintliga elektrolok.
Åtgärder för att bemästra dessa
har emellertid vidtagits, och påtagliga
resultat torde uppnås under de närmaste
månaderna. Vad beträffar loksituationen
i landet i dess helhet är det riktigt
att ånglok måst insättas på elektroloklinjer,
men detta sammanhänger till
övervägande del med den osedvanligt
starka godstrafiken och de nämnda svårigheterna
med M-loken, vilka temporärt
gjort det nödvändigt att dirigera
lok till Norrland från landets sydligare
delar. De norrländska trafikanternas intressen
har icke eftersatts. Tvärtom har
dragkraftsbehovet i Norrland givits en
hög grad av prioritet.

Interpellanten har vidare uttalat, att
tåg som planenligt skulle framföras med
rälsbussar ersatts med loktåg, enär —
jag citerar interpellationen — »rälsbussarna
äro nedslitna och för övrigt ej
lämpade för vintertrafik i Norrland». I
samband med övergång från tidigare
rälsbussutförande med plåtbeklädd träkorg
till rälsbussar med hel stålkonstruktion
har en viss eftersläpning
onekligen uppstått i rälsbussanskaffningen.
Denna har medfört att reserverna
i fråga om rälsbussar ej varit tillräckliga,
varför på vissa sträckor loktåg
måst insättas vid felaktigheter på
rälsbussar. SJ bar emellertid gjort betydande
beställningar av såväl normalspåriga
som smalspåriga rälsbussar, vil -

ka kommer att levereras under detta och
nästkommande år.

Interpellantens uttalande, att rälsbussarna
ej är lämpade för vintertrafik i
Norrland, kan jag icke instämma i. Vid
sträng kyla har det visserligen ibland
visat sig svårt att hålla en tillräcklig
uppvärmning i de äldre rälsbussarna,
som är försedda med träkorg, men erforderliga
åtgärder har vidtagits, varför
dessa svårigheter nu i stort sett kan anses
vara övervunna. Rälsbussarna anses
väl lämpade för trafiken i Norrland inte
bara under sommaren utan också under
vintern. De drifttekniska fördelar och
betydande kostnadsbesparingar, som
rälsbussdriften medför, har möjliggjort,
att kommunikationerna i Norrland avsevärt
kunnat förbättras. Flera och snabbare
förbindelser har sålunda kunnat
inrättas, och i regel har de nya och bättre
rälsbussarna placerats på norrlandslinjerna.
Det vore högst olyckligt, om
de svårigheter, som någon gång kan
uppstå vintertid med dessa lätta och
driftbilliga fordon, skulle tagas till intäkt
för yrkanden, att rälsbussdriften
skulle ersättas med loktåg. Ett tillmötesgående
av ett dylikt krav skulle nödvändiggöra
en beskärning av tågplanen under
vintern och dessutom medföra längre
gångtider, något som ur trafikanternas
synpunkter icke kan vara önskvärt.

Härefter anförde

Herr LöFROTH: Herr talman! Jag ber
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få uttala ett
tack för det erhållna svaret. Mitt påstående
i interpellationen, att maskinparken
vid statens järnvägar i betänklig
grad försummats under de senaste
10 å 12 åren och särskilt då i övre
Norrland, bär genom det svar statsrådet
lämnat ytterligare stärkt mig i min
uppfattning. Jag är därför i stort sett
nöjd med svaret, åtminstone vad det
gäller svaret på den första frågan, men
jag vill dock anföra några synpunkter.

Statsrådet erinrar till en början om

Nr 16.

Tisdagen den 6 maj 1952.

att under 1944 och 1945 levererades ett
antal lok av speciell typ, s. k. M-lok,
vilka samtliga insattes i snälltågs- och
godstrafiken mellan Ånge och Boden,
och att dessa lok var särskilt avpassade
för förhållandena på denna bansträcka
med längre och starkare stigningar
än som eljest är vanligt på
SJ:s elektrifierade huvudlinjer. Men
just här var det ett av felen som begicks,
då denna loktyp inte först utprovades
tillräckligt, innan man beställde
en hel serie, 17 stycken. Konstruktionen
av dessa lok var av sådan
art — detta har berättats för mig från
mycket sakkunnigt håll — att man inte
kan beteckna den som den bästa. Skador
uppstod ofta, särskilt på hjulens
ekrar, och förorsakade många allvarliga
olyckstillbud, inte minst under
den gångna vintern. Vissa tider under
just denna senaste säsong var endast
en tredjedel av dessa M-lok i trafikdugligt
skick.

Med glädje konstaterar jag dock att
SJ nu frångått denna loktyp och i stället
gått in för ett par andra loktyper,
men tillfredsställelsen skulle naturligtvis
ha varit ännu större om beställningarna
hade gjorts åtskilligt tidigare,
så att en del av de nya loken kunnat
insättas redan nu i den hårt belastade
trafiken på Norrland.

Beträffande min andra fråga tycks
statsrådet av svaret att döma inte ha
lust att medverka till att under vintertid
rälsbussar i Norrland utbyts mot
loktåg. Jag finner detta mycket beklagligt,
särskilt ur Norrbottens och Västerbottens
synvinkel. Ett är säkert,
nämligen att rälsbussarna är mycket
känsliga för sträng kyla och i ännu
högre grad för snö. Vid kraftigt snöfall
kommer inga rälsbussar fram förrän
snön bortplogats. Följaktligen måste
alltid loktåg stå i reserv vintertid.
Man frågar sig också varför inte SJ på
vissa sträckor, där nu rälsbusståg föres
fram, försöksvis kunde prova de s. k.
motorvagnarna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. åtgärder till
minskande av brottsligheten m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Nyberg frågat mig

om jag är i tillfälle att ge kammaren
en redogörelse för brottslighetens omfattning
med särskilt hänsynstagande
till den ökning, som av vissa tecken
att döma inträtt under det senaste
året, och

vilka åtgärder för att minska brottsligheten
som redan är planerade och
vilka som enligt min mening ytterligare
kan vidtas för att nå detta syfte.

Herr Nyberg anför i sin interpellation
att vissa tecken tyder på att brottsligheten
i vårt land tenderat att öka
de senaste åren. Och till stöd för detta
antagande åberopas några uppgifter
hämtade ur polisstatistiken för tredje
kvartalet 1951. Sedan numera siffror
föreligger också för det sista kvartalet,
kan man göra en jämförelse mellan
hela åren 1950 och 1951. Även denna
jämförelse visar samma förhållande,
nämligen att åtskilligt flera brott anmälts
till polisen år 1951 än året förut.
Jag skall ta några exempel för att
illustrera detta. Samtliga anmälda
brott mot strafflagen (utom fylleri och
förargelseväckande beteende) ökade
från cirka 160 000 till cirka 189 000
eller sålunda med 18 procent. Denna
ökning synes främst falla på förmögenhetsbrotten.
Grova våldsbrott, såsom
mord, dråp och våldtäkt, visar tämligen
oförändrade tal. Men ser man på
brotten mot 20 kap. strafflagen eller
sålunda tillgreppsbrott av olika slag,
finner man att dessa ökat med omkring
18 procent eller, i runda tal räknat,
från 112 000 till 132 000. Siffran för
anmälda tillgrepp av bilar och motorcyklar
kan ju vara av ett särskilt intresse.
Den visar en ökning från 7 050
till 9 197, vilket utgör 30 procent.

Tisdagen den 6 maj 1952.

Nr 18.

Svar på interpellation ang. åtgärder till minskande av brottsligheten m. m.

Även om det alltså är riktigt att polisstatistiken
visar en betydande ökning
under det senaste året, bör man
vara försiktig med att dra några bestämda
slutsatser därav. Denna statistik
påbörjades år 1950 för hela landet.
Tidigare offentliggjordes polisstatistik
endast för några av de största
städerna. Man har därför en alltför
kort erfarenhet av dessa siffror för att
kunna säkert bedöma deras värde.
Tydligt är att det krävs både en översikt
över flera år i följd och en noggrann
undersökning av siffermaterialet
för att man skall kunna dra några
säkra slutsatser av detta.

Vidare bör man alltid ha i minnet,
då man sysslar med brottsstatistik, att
denna icke ger något besked om den
verkliga brottsligheten utan endast om
den brottslighet som myndigheterna
tagit befattning med.

Ehuru man alltså måste rekommendera
all försiktighet vid bedömandet
av polisstatistiken och i synnerhet då
det gäller detaljuppgifter i denna, bör
man å andra sidan icke dölja för sig
att dess allmänna tendens i fråga om
ökning av brottsligheten överensstämmer
med vad andra omständigheter utvisar.
Både av polisstatistiken från de
större städerna, vilken är känd för en
längre följd av år, och av domstolsstatistiken
finner man samma förhållande,
nämligen att brottsligheten har en
ökande tendens, vilken främst faller
på egendomsbrottsligheten.

•lag skall härefter övergå till herr
Nybergs senare fråga, vari han efterlyser
åtgärder för alt minska brottsligheten.
I det sammanhanget anser jag
mig böra begränsa mig till vad som
faller inom inrikesdepartementets åligganden,
närmare bestämt till polisens
verksamhet. All erfarenhet talar för
att frågan om polisens effektivitet är
av central betydelse i kampen mot
brottsligheten. Otillräckliga arbetskrafter
hos polisen, med åtföljande arbetsbalans
och dröjsmål med brottsutred -

ningar, kan verka brottsbefrämjande.
I all synnerhet gäller detta förmögenhetsbrottsligheten,
där vane- och yrkesbrottslingar
förekommer och där
brottsligheten lätt breder ut sig, om
icke organiserad verksamhet snabbt
förkväves och tjuvgodsuppköpare hålles
efter.

Viss arbetsbalans föreligger på sina
håll, framför allt i Stockholm. Så hade
t. ex. av ca 30 000 under år 1951 till
polisen i Stockholm anmälda tillgreppsbrott
endast omkring 3 800 eller
ungefär 12 procent klarats upp under
året. Härtill kom 1 230 uppklarade
brott, som anmälts före början av 1951.
Men då är att märka att till 1951 hade
balanserats enbart från 1950 års anmälningar
över 20 000 ouppklarade tillgreppsbrott.
Man kan icke undgå att
ställa siffror som dessa mot polispersonalens
storlek. Antalet poliser per
10 000 invånare var i Stockholm vid
1951 års utgång 20,71 mot 21,83 tio år
tidigare och 22,94 vid 1935 års utgång.
Samtidigt har antalet anmälda brott i
förhållande till samma invånarsiffra
ökats från 191 år 1935 till 387 år 1941
och 606 år 1951. Även med all hänsyn
till de bristfälligheter och felkällor i
statistiken, som förut delvis berörts,
måste dessa siffror inge oro.

Enligt gällande polislag är kommunerna
målsmän för polisverksamheten.
Kommunerna är skyldiga att hålla den
polispersonal, som erfordras. I första
hand ankommer det därför på de kommunala
organen att ta ställning till om
kommunens polisorganisation är tillräcklig
eller om det krävs en utökning
av denna i syfte att bättre bekämpa
brottsligheten. Det åligger emellertid
de statliga myndigheterna, främst överståthållarämbetet
och länsstyrelserna,
att tillse att kommunerna ej uppenbarligen
åsidosätter sina skyldigheter. Det
måste förutsättas att dessa myndigheter
har sin uppmärksamhet fästad på
dessa förhållanden och söker åvägabringa
rättelse, då bristerna är påtag -

Nr 16.

Tisdagen den 6 maj 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder till minskande av brottsligheten m. m.

liga. Med hänsyn till den oroande utvecklingen
i Stockholm har jag emellertid
för avsikt att inom den närmaste
tiden ta kontakt med vederbörande
statliga och kommunala myndigheter
där och göra mig underrättad om vad
som åtgjorts och planeras för att åstadkomma
en förändring till det bättre.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter yttrade

Herr NYBERG: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet för svaret på min
interpellation.

När jag i mitten av januari månad
framställde denna interpellation, skedde
det under intryck av vissa alarmerande
uppgifter som kommit angående
brottsligheten under det senaste året.
På en del håll sades det att man stod
inför rekordsiffror i detta dystra avseende.
Det talades om »inflation i
brott», och jag erinrar mig att en av
våra största tidningar hade dubbla
rubriker över en hel sida med texten:
»Dystert facit av det gångna året. Rekord
i skoj och stölder.» Även en del
föreliggande statistik, som t. ex. den
som jag åberopat i min interpellation
och som visar en 16-procentig ökning
av till polisens kännedom komna brott
vid jämförelse mellan tredje kvartalen
1950 och 1951, pekade åt samma håll.
Det föreföll mig vara motiverat att här
i riksdagen ta upp denna fråga i en
något vidare bemärkelse än som vanligtvis
sker, och detta ledde till den interpellation,
på vilken svaret nu föreligger.

Inrikesministern har i sitt svar anfört
ytterligare en del siffror, som synes
bestyrka den tendens jag i min interpellation
gav uttryck åt. Samtliga
anmälda brott mot strafflagen — utom
fylleri och förargelseväckande beteende
—• har under 1951 ökat med 18 pro -

cent. Också tillgreppsbrotten av olika
slag har ökat med 18 procent men enbart
tillgreppen av bilar och motorcyklar
med hela 30 procent. Nu anser
inrikesministern att man icke skall
dra alltför bestämda slutsatser av dessa
siffror, och jag ger honom därvidlag
alldeles rätt. Jag har i min interpellation
också understrukit detta.
Likaså är det naturligtvis riktigt, att
statistiken icke ger besked om den
verkliga brottsligheten, eftersom det
finns sådan som myndigheterna icke
får tillfälle att ta befattning med.
Brottsligheten är säkerligen större än
siffrorna ger vid handen, varmed
dock icke är sagt att den är stadd i
ökning.

Nu vill jag emellertid framhålla, att
även om brottsligheten inte skulle ha
en stigande tendens utan vara oförändrad,
så är detta oroande nog. Vår
strävan, inte minst här i riksdagen, går
ju ut på att skapa ett bättre samhälle.
Vi offrar mycket pengar och mycken
möda i tal och skrift för att nå eller i
varje fall närma oss det målet. Bristande
respekt för lag och rätt är i ett
sådant samhälle en skönhetsfläck, som
vi måste försöka tvätta bort. Med stigande
folkupplysning, stigande folkbildning
och stigande välstånd borde
följa en minskad brottslighet. Låt oss
hoppas att detta på lång sikt också blir
resultatet. Status quo i fråga om brottsligheten
är i och för sig en mycket allvarlig
sak, och vi får absolut inte inge
oss själva den föreställningen att allt
är bra som det är.

Nu har statsrådet vid sina undersökningar
kommit till den slutsatsen, att
brottsligheten har en ökande tendens.
Jag skall inte försöka att motsäga statsrådet
på den punkten. Jag tror nämligen
att han har rätt. Tidningspressen
bär dagligen till oss vittnesbörd om
hur illa det är ställt med laglydnaden
på vissa håll hos vårt folk. Jag läste
t. ex. en tidning i går som hade hela
sin första sida praktiskt taget fylld av

Tisdagen den 6 maj 1952.

Nr 16.

Svar på interpellation ang. åtgärder till minskande av brottsligheten m. m.

artiklar om nya brott. Jag kan anföra
några rubriker: »Brutala rånöverfall
av uppspelt trio.» — »Vägattentat.» —■
»Rattfyllo i Skårby fast efter veritabel
dårfärd.» —• »Sexårig växsjöflicka irrade
omkring i skog efter våldtäkt.»

När man varje dag möts av nyheter
av detta slag, måste man tro att vi är
inne på en farlig utveckling, även alldeles
frånsett vad statistiken säger.
Jag skulle vara den förste att känna
tillfredsställelse, om de dystra slutsatser
man kan dra på detta område vore
felaktiga, men tyvärr vågar jag inte
vara säker på att de är det.

När det gäller åtgärderna för att bekämpa
brottsligheten har statsrådet
endast hållit sig till vad som faller
inom inrikesdepartementets område.
Främst står då frågan om polisens effektivitet.
Även i detta fall ger svaret
en del upplysningar som inte är uppmuntrande.
Jag tror också det är en
erfarenhet som man har litet varstans
här i landet att polisen har för liten
personal. De siffror, som anges från
Stockholms stad, är inte ensamstående
i sitt slag, men förhållandena är kanske
mest påfallande just i huvudstaden.
Medan antalet anmälda brott ökar
minskar polispersonalen, och detta är
väl ändock en felaktig utveckling.
Statsrådet Hedlund har i sitt svar meddelat,
att han med hänsyn till den oroande
utvecklingen i Stockholm »har
för avsikt att inom den närmaste tiden
ta kontakt med vederbörande .statliga
och kommunala myndigheter».
Jag är inte stockholmare — tack och
lov, kanske jag skulle säga — men jag
törs väl ändå ta tillfället i akt och uttala
ett tack till statsrådet för den planerade
åtgärden. Jag får väl också beteckna
denna uppgift som en positiv
detalj i interpellationssvaret.

Att man på många håll i Stockholm
med tacksamhet ser att statsrådet ingriper
tror jag är säkert - så mycket
bär jag genom omständigheternas
makt kommit att vistas här i Stock -

holm, att jag lärt känna vad åtskilliga
människor anser. Det finns i denna
stad många, i synnerhet äldre människor,
som stänger väl om sig inte bara
på kvällarna utan hela dagarna och
som förklarar att de helt enkelt inte
törs gå ut på staden efter mörkrets inbrott.

Sedan får jag väl också hoppas, att
om statsrådets kontakt med myndigheterna
i Stockholm ger resultat, detta
också måtte smitta av sig på övriga
håll i landet, där förhållandena inte är
tillfredsställande — jag syftar naturligtvis
främst på städerna och övriga
större samhällen.

Inrikesministerns svar borde kanske
inte inbjuda till några ytterligare utläggningar
från min sida. Jag kommer
nämligen då att gå utanför interpellationssvarets
ram. En interpellation
som denna skulle kanske, om det varit
möjligt, ha gått till två statsråd, inrikesministern
och justitieministern.
Men jag skall i alla fall göra några reflexioner,
helt korta.

Hela frågan om brottsligheten är ju
ett stort komplex. Den sammanhänger
med förhållandena i hemmen, med bostadsfrågan,
med skolornas fostrargärning
och med kamrat- och nöjeslivet
— den har samband med fångvården
och samhällets skyddsåtgärder på olika
områden. Yi har ju, herr talman, i
vårt land gått in för en intensifierad
skyddsuppfostran och en humanisering
av fångvården; vi går också in för en
friare fostran i hem och skolor av det
uppväxande släktet. Allt detta är bra
i teorien, och låt oss innerligt hoppas,
att det visar sig välsignelsebringande
även i praktiken.

Det börjar dock redan höjas mycket
starka protester mot vad man kallar
»barnens majestät» och mot daltet
med de kriminella elementen, och en
stark opinion har gjort sig gällande.
•lag vill inte instämma i dessa protester.
Men jag tror mig böra uttala vikten
av att i de unga sinnena mera än

2 — Andra kammarens pratakoll 7.952. Nr 1(i.

Nr 16.

Tisdagen den 6 maj 1952.

Svar på interpellation ang. utlänningskommissionen.

som nu sker inpräntas nödvändigheten
av lydnad och respekt för föräldraauktoritet
och samhällslagar. Det föreligger
nog en risk för att den unga
människa, som i sitt hem får husera
som han eller hon vill, också tror sig
ha samma rätt i samhället. Jag vill understryka
vad som tidigare har sagts
åtskilliga gånger i denna kammare,
nämligen att reformerna på humaniseringens
väg måste följas av ökade ekonomiska
och personella resurser. I annat
fall kanske vi drivs fram till en
kris på detta oerhört viktiga samhällsområde,
en kris som vi måste be alla
goda krafter bevara oss från.

Låt mig också påpeka en annan sak
som ligger i varje fall mig och som jag
tror även många andra ledamöter av
denna kammare varmt om hjärtat. Jag
syftar på en effektiv kamp mot spritbruket.
Vi har nyligen fått en mycket
intressant utredning från 1944 års
nykterhetskommitté, som bland annat
belyser alkoholbrukets roll för kriminaliteten.
Det framgår därav att mellan
en tredjedel och hälften av alla
alkoholmissbrukare återfinns i polisens
straffregister. För absolutisternas
del däremot är siffran 1—2,5 procent,
alltså en försvinnande liten del. Av
samtliga straffregisterbrott, som begåtts
av män under 25 år under perioden
1937—1946, hade inte mindre än
64,5 procent förövats av personer som
missbrukar sprit. Om vi kunde komma
till rätta med alkoholproblemet i
vårt land, skulle brottsligheten bli bara
en svag skugga av vad den är. Emellertid
är tidpunkten inte nu inne att
diskutera den saken, utan därtill blir
det tillfälle när riksdagen en gång
skall behandla hela problemet om en
ny nykterhetslagstiftning. Jag har
dock ansett det motiverat att erinra
om den i detta sammanhang.

Herr talman! Brottsligheten har diskuterats
mycket under den senaste
tiden på olika sammankomster, man
och man emellan och i pressen. Den

är en aktuell fråga. Mycket mer skulle
vara att säga, t. ex. om forskningen rörande
brottslighetens orsaker, men jag
nöjer mig med vad jag nu framhållit.
Jag tackar ännu en gång för svaret och
för de åtgärder, som statsrådet meddelat
sig skola komma att vidtaga inom
sitt område.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. utlänningskommissionen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd
har herr Johnsson i Stockholm med
hänvisning till en under år 1950 gjord
undersökning inom statens utlänningskommission
framställt tre frågor till
mig, nämligen

för det första, om jag är i stånd att
lämna riksdagen klart besked om anledningen
till den av min företrädare i
ämbetet föranstaltade undersökningen
angående vissa förhållanden i utlänningskommissionen
och om resultatet
av denna undersökning,

för det andra, om några åtgärder har
vidtagits inom kommissionen som en
följd av undersökningen och

för det tredje, om jag, såvida jag anser
materialet vara av så ömtålig natur
att det ej bör offentliggöras för allmänheten,
i så fall på andra vägar kan delge
riksdagens ledamöter detsamma eller åtminstone
det utskott, som skall behandla
propositionen om kommissionens omorganisation? Som

svar får jag anföra följande.

Våren 1950 uppdagades, att en tjänsteman
hos utlänningskommissionen obehörigen
utnyttjat hemliga uppgifter som
anförtrotts honom i tjänsten. Saken föreföll
till en början ännu allvarligare än

Tisdagen den 6 maj 1952. Nr 16.

Svar på interpellation ang. utlänningskommissionen.

den senare visade sig vara och föranledde
en omfattande publicitet. När häktningsframställning
ingavs den 18 april
1950 kunde förutses att åtalet skulle
komma att gälla grovt spioneri. Det må
här framhållas, att underrätten dömde
tjänstemannen för sådant brott till 4Va
års straffarbete men att hovrätten, vilkens
dom vann laga kraft, fann att tjänstemannen
icke gjort sig skyldig till
spioneri utan till brott mot tystnadsplikt
och härför dömde honom till 8
månaders fängelse.

Vad som vid tiden för häktningsframställningen
framkommit beträffande
denna tjänsteman föranledde min företrädare
att ta initiativ till en utredning
om hur arbetsförhållandena ur säkerhetssynpunkt
var ordnade inom utlänningskommissionen.
Sedan Kungl. Maj:t
lämnat honom bemyndigande därtill,
tillkallade han den 22 april 1950 expeditionschefen
i inrikesdepartementet E.
Montell såsom utredningsman.

Utredningsdirektiven hade följande
lydelse: »De flyktingar, som vistas i
vårt land, måste med rätta kunna kräva
garantier för att uppgifter, som avse
deras förhållanden och som uteslutande
äro avsedda för myndigheternas handläggning
av deras ärenden, behandlas
med tillbörlig sekretess. Även för kommissionen
och de myndigheter, som dit
avge yttranden och andra handlingar
av hemlig natur, måste det vara av synnerlig
vikt att dessa icke komma till
obehörigas kännedom. — Handlingar av
hemlig natur som gälla flyktingar och
med deras förhållanden sammanhängande
spörsmål måste uppenbarligen omhänderhas
på sådant sätt att de icke
kunna användas på ett otillbörligt sätt.
— Utredningsmannen bör ingående pröva
samtliga de organisatoriska och personella
förhållanden, som kunna vara
av betydelse i detta sammanhang. Om
därvid framgår att den nuvarande ordningen
icke kan tillgodose berättigade
sekretesskrav hör utredningsmannen
framlägga förslag till åtgärder för att

avhjälpa förefintliga brister. Med hänsyn
till kommissionens stora arbetsbörda
och behovet av en smidig arbetsordning
måste emellertid de för hemligstämplade
handlingar avsedda säkerhetsanordningarna
kunna tillämpas på
sådant sätt att de icke onödigt betunga
arbetsrutinen. Förslagen böra vidare utformas
med beaktande av att de såvitt
möjligt skola kunna genomföras utan
personalförstärkning eller andra kostnadskrävande
åtgärder.»

När utredningsmannen för att fullgöra
detta uppdrag satte sig i förbindelse
med bl. a. förste byråsekreteraren
i utlänningskommissionen R. Hansen,
framförde Hansen till utredningsmannen
vissa anmärkningar mot byråchefen
N. Hagelin i dennes egenskap av chef
för kommissionen. Utredningsmannen
meddelade min företrädare innehållet i
anmärkningarna. Anmärkningarna hade
vid ett tidigare tillfälle muntligen framförts
av Hansen till statssekreteraren i
inrikesdepartementet, som nedtecknat
dem och omedelbart underrättat min
företrädare om deras innebörd. Dåvarande
inrikesministern fann då lämpligt
att utredningsmannen, vilken vistades
i kommissionen för det officiella
uppdraget, vidtog en förberedande undersökning
om det berättigade i anmärkningarna.

Den 6 oktober 1950 överlämnade utredningsmannen
till min företrädare
dels en promemoria, i vilken arbetsförhållandena
inom kommissionen behandlades
ur säkerhetssynpunkt, dels eu promemoria
angående anmärkningarna mot
kommissionens ordförande. Rörande
den förstnämnda undersökningen utfärdades
samma dag en kortfattad kommuniké.
Den sistnämnda promemorian
offentliggjordes den 31 mars 1952. Promemorian
om arbetsförhållandena däremot
är hemligstämplad jämlikt 10 och
14 §§ sekretesslagen. Utredningsmannen
har nämligen i denna promemoria lämnat
en ingående redogörelse för hur
arbetsförhållandena vid tiden för utred -

Nr 16.

Tisdagen den 6 maj 1952.

Svar på interpellation ang. utlänningskommissionen.

ningen var ordnade och hur de enligt
hans förslag skulle ordnas inom kommissionen
för att allmänna och enskilda
säkerhetsintressen skulle bli behörigen
tillgodosedda. Med hänsyn till både utlänningskontrollen
och de enskilda utlänningarnas
säkerhet anser jag, att promemorian
icke kan publiceras. Den har
emellertid på begäran utlämnats till konstitutionsutskottet
den 31 mars 1952.
Självfallet kommer även statsutskottet,
till vilket propositionen om kommissionens
omorganisation remitterats, att få
ta del av promemorian, om utskottet så
önskar.

I avsikt att i väsentliga drag klarlägga
hur utredningen om arbetsförhållandena
bedrivits och vilka resultat den lämnat
vill jag meddela följande. Utredningsmannen
har ägnat säkerhetsfrågorna
en ingående prövning. Han har ur
ifrågavarande synpunkter granskat de
grundläggande författningsbestämmelserna
om inskränkning i rätten att utbekomma
allmänna handlingar och om
tjänstemans tystnadsplikt. Vidare har
han gjort vissa uttalanden om personalens
allmänna pålitlighet samt behandlat
en rad åtgärder av organisatorisk
och teknisk natur som syftar till att
skydda det material hos kommissionen,
som är hemligt antingen ur utrikespolitisk,
militär eller polisiär synpunkt eller
med hänsyn till enskilda utlänningars,
främst flyktingars, säkerhet.

Berörda författningsbestämmelser är
enligt utredningsmannens uppfattning i
behov av viss översyn, vilken emellertid
med anledning av att den bör ingå
som led i en mera omfattande översyn
av dessa författningskomplex ännu icke
kunnat verkställas.

Vad angår personalen uttalade utredningsmannen,
att tekniska åtgärder i
syfte att skydda ett hemligt material av
den omfattning som förekommer hos
utlänningskommissionen sannolikt skulle,
även om de var väl genomtänkta och
utförda, icke ge avsett resultat, därest
icke personalen lojalt fullgjorde sina

skyldigheter. Detta innebar — fortsatte
utredningsmannen — att personalen
oberoende av tjänsteställning, sedan den
blivit informerad om materialets hemliga
karaktär, iakttog den största omsorg
beträffande materialets handhavande
under tjänstgöring och absolut förtegenhet
utom tjänsten beträffande den närmare
innebörden av kommissionens arbete.
Utredningsmannen förklarade vidare,
att han utan närmare motivering
vågade påstå, att svensk förvaltningspersonal
i allmänhet visat sig motsvara
det förtroende som givits den i de avseenden
varom här är fråga. Vid sina
samtal under utredningen med ett stort
antal befattningshavare i olika tjänsteställning
och på skilda arbetsstationer
inom kommissionen hade utredningsmannen
bibringats den uppfattningen,
att kommissionens personal icke ur lojalitetssynpunkt
företedde några avvikelser
mot svensk förvaltningspersonal i
allmänhet. — Härutöver påpekade utredningsmannen
den stora omsättning
av biträdespersonal som förekom inom
kommissionen. Han uttalade som sin
uppfattning, att solidariteten med verket
och härmed också med arbetsuppgifterna
skulle komma att stärkas, därest
en permanentning av verket komme till
stånd och personalen finge en fastare
anställning. Ur de synpunkter utredningsmannen
anlagt vid sin bedömning
av förhållandena inom kommissionen
tillstyrkte han därför att frågan om
verkets framtida ställning snarast upptogs
till prövning.

Beträffande jämkningarna i de organisatoriska
och tekniska säkerhetsåtgärderna
hade till någon del förberedelser
härför vidtagits av kommissionen redan
innan utredningsmannen tillkallades.
Dessa och andra åtgärder, vilkas ändamålsenlighet
icke kunde sättas i fråga,
verkställdes i samråd med eller på initiativ
av utredningsmannen innan ännu
utredningen avslutats. Ytterligare åtgärder
i samma syfte förordades i utredningsmannens
promemoria och har till

Tisdagen den 6 maj 1952. Nr 16.

Svar på interpellation ang. utlänningskommissionen.

väsentliga delar accepterats och genomförts
av kommissionen.

Utredningsmannen sammanfattade utredningens
resultat sålunda. Av utredningen
framgår, att det ur allmän eller
enskild synpunkt hemliga arbetsmaterialet
hos utlänningskommissionen omhänderhaves
på ett godtagbart sätt. En
systematisk genomgång av arbetsförhållandena
hos kommissionen har emellertid
föranlett vissa förslag till åtgärder i
syfte att ytterligare tillgodose berättigade
sekretesskrav. Förslagen avser mestadels
praktiska detaljer och torde kunna
genomföras utan att vare sig arbetsrutinen
nämnvärt betungas eller särskilda
kostnader uppkommer.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag framför till statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet ett tack
för hans svar på min interpellation.

Jag kanske kan säga att jag finner
svaret så mycket eller så litet upplysande
som man kan vänta när det gäller
hemligstämplade papper.

När jag ingav min interpellation, visste
jag inte att konstitutionsutskottet dagen
före hade infordrat handlingarna
i ärendet. Hade jag vetat det och alltså
velat att ärendet ändå skulle komma under
riksdagens prövning, hade jag naturligtvis
inte ingivit någon interpellation.

Då nu saken väl kommer upp i samband
med dechargedebatten, finner jag
inte anledning att här föra någon debatt
i ärendet. Jag skall bara tillåta mig några
korta erinringar.

1 min egen dagliga verksamhet fick
jag för några år sedan ofta ta emot särskilt
baltiska flyktingar. Dessa klagade
ofta över att de inte kände sig säkra.
De uttryckte sin misstanke, att det någonstans
fanns en läcka, så att deras
förhållanden blev kända för utländsk

makt. De talade också om att anhöriga,
som fått möjlighet att lämna landet, på
oförklarligt sätt hade kommit bort under
resan.

Det väckte därför självfallet inte minst
min egen stora uppmärksamhet, när år
1950 en del förhållanden hos utlänningskommissionen
avslöjades, som syntes ge
belägg för denna flyktingarnas misstanke.

Vi är självfallet tacksamma mot dåvarande
statsrådet Mossberg för att han
ingrep och föranstaltade om utredning
och ändring i de förhållanden som inte
var såsom de skulle vara.

Chefen för utlänningskommissionen
fick redan i januari 1950 genom en
tjänsteman sin uppmärksamhet riktad
på att det nog inte stod rätt till just med
den tjänsteman som sedan blev häktad,
men chefen för utlänningskommissionen
vidtog trots detta inte någon som helst
åtgärd.

Det har sagts att han redan tidigare
under ett par år hade gjorts uppmärksam
på att hemliga handlingar angående
flyktingar fick ligga öppna och tillgängliga
för vem som helst på tjänstemännens
skrivbord, även utanför arbetstiden.
Efter arbetstidens slut uppehöll
sig oansvariga människor — städerskor
och ibland deras manliga bekanta — i
lokalerna, och även nattvaktens personal
kunde ostörd vandra genom lokalerna.
Med andra ord, man kan säga att
vem som helst, som hade tillträde till
lokalerna, också kunde ta del av handlingarna.
Men trots att chefen hade blivit
uppmärksamgjord på detta vid flera
olika tillfällen, hade han inte vidtagit
någon åtgärd för att vinna rättelse.

Statsrådet Mossberg fick kännedom
om förhållandena genom en direkt hänvändelse
från en tjänsteman i kommissionen
den 15 april 1950. Häktningsframställning
mot den misstänkte tjänstemannen
ingavs den 18 april, och den
22 april, eu vecka efter det att statsrådet
fått vetskap om förhållandena,
tillsattes utredningsmannen.

Nr 16.

Tisdagen den 6 maj 1952.

Svar på interpellation ang. utlänningskommissionen.

En fråga som man inte får något svar
på i interpellationssvaret år hur allvarligt
statsrådet såg på de förhållanden
som avslöjades och vilka konsekvenser
det blev för den ansvarige för utlänningskommissionen.

Av allt att döma har det inte blivit
några som helst konsekvenser. I tidningarna
har kommissionens ledare utlagt
saken såsom uteslutande en personlig
förföljelse ifrån den honom underställde
tjänsteman som hade anmält förhållandena.
Jag skulle vara intresserad
av att veta om detta också är statsrådets
mening.

Om jag tolkar interpellationssvaret
rätt, söker man nedvärdera den tjänstemans
insats, som först fäst uppmärksamheten
på förhållandena, till att avse
huvudsakligast personligt färgade angivelser
av bagatellartad natur mot kommissionens
ordförande.

Så långt jag förstår är ett sådant betraktelsesätt
helt oriktigt, och det får
väl ändå inte bli så, att den person, som
har fäst uppmärksamheten på förhållandena,
i slutomgången ställes på den
skyldiges sida, medan den person, på
vilken ansvaret vilar och som inte har
vidtagit de begärda åtgärderna, icke får
vidkännas några konsekvenser.

Jag uttrycker alltså den förhoppningen,
att det inte här går som i ett annat
fall, att den som slog larm emot oefterrättliga
förhållanden blir den som till
sist får lida för denna sin gärning.

Av skäl som jag nämnde, alltså att
frågan kommer upp i dechargedebatten,
skall jag inte uppta herr statsrådets och
kammarens tid med något ytterligare
ordande i saken, utan jag kanske får
återkomma då.

Jag ber än en gång få uttala mitt tack
för det avgivna svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Herr Johnsson i Stockholm efterlyser
en uppgift, huruvida något har vidtagits

i anslutning till den utredning som expeditionschefen
Montell har verkställt.

Redan i svaret har jag ju tillkännagivit
att åtskilliga åtgärder har vidtagits.
Det var inte särskilt revolutionerande
ting som utredningsmannen Montell
föreslog. Han önskade att sekretesslagen
skulle omarbetas, såsom det är nämnt i
svaret. Det är tills vidare inte utfört,
beroende på, som det också sägs i svaret,
att frågan bör sättas in i ett större
sammanhang.

Herr Montell ville vidare att man skulle
inskärpa tystnadsplikten hos de anställda
vid anställningens början, och
han ansåg det nödvändigt att påpeka
för personalen vilket material som var
hemligt. Han ville göra detta bland annat
genom att man utanpå dossierna
skulle göra en anteckning om detta förhållande.

Han kom vidare, såsom jag tidigare
har nämnt, med förslag om att organisationen
skulle göras mera permanent för
att man på det sättet skulle slippa byta
personal så ofta. Han hade vissa förslag
om ändringar i lokaliteterna, och
han kom med förslag om vissa regler
om hur man skulle gå till väga när man
flyttar över hemligt material från den
ena avdelningen till den andra. Han
föreslog också att man skulle gå till väga
på visst sätt när man skulle tillvarataga
pappersavfall o. s. v.

Nåja, såsom jag nyss sade ger allt
detta vid handen att det inte har varit
fråga om några revolutionerande förändringar,
och det mesta har faktiskt
blivit vidtaget inom kommissionen i anledning
av denna utredning, som ju
verkställdes år 1950. Jag har t. ex. här i
min hand en instruktion angående behandlingen
av kontrolldossierer och
vissa andra hemliga handlingar och utlänningsärenden,
dagtecknad den 21
maj 1951, där man har givit ganska utförliga
föreskrifter just för sekretessens
skull.

Slutligen fäste jag mig vid att herr
Johnsson i Stockholm av interpellations -

Tisdagen den 6 maj 1952. Nr 16.

Svar på interpellation ang. utlänningskommissionen.

svaret tycks ha fått den uppfattningen,
att den person, som gjorde inrikesministern
uppmärksam på förhållandena
inom kommissionen, betraktas som något
slags syndabock. Det är för mig oförklarligt
hur herr Johnsson kan utläsa
någonting sådant ur svaret.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Som ledamot
av utlänningskommissionen vill
jag inte låta denna debatt passera utan
ett par ord. Jag gör det för att ställa
den allmänna frågan, vilket syfte herr
Johnsson i Stockholm har haft med
denna interpellation. Jag tycker att
interpellationen är mycket oklart utformad,
och jag måste säga, att också
interpellantens anförande i dag kännetecknades
av samma oklarhet. Där
fanns den ena insinuationen efter den
andra utan att det, såvitt jag förstår,
presterades något bevis.

Det är självklart att ett ämbetsverk
skall vara föremål för offentlighetens
kritik, och det är endast tacknämligt
att utlänningskommissionen här ställs
under observans, men jag undrar i
detta fall hur stor vederhäftigheten
härvidlag är.

Jag vill erinra om att det för några
år sedan stod i en del tidningar, att en
hel bunt av kommissionens hemliga
handlingar förvarades på någon vind
utan tillsyn. Det visade sig sedan, att
det inte alls var fråga om utlänningskommissionen
utan om ett annat verk.
Det sades att en brevbok med adresser
på balter och andra flyktingar var tillgänglig
på ett postkontor. Det visade
sig att också den uppgiften var bedräglig.
Ytterligare har man sagt, att utlänningskommissionens
handlingar icke
är säkra på något sätt, att Tyska spioner
eller svenskar som går ryska spioners
ärenden har tillgång till dem,
o. s. v. Jag vill ställa den frågan till
herr Johnsson, om han känner till
någon handling från utlänningskommissionen
som har kommit bort. Jag
tycker det är orätt mot den lojala,

plikttrogna stab av tjänstemän, som arbetar
där, att de ideligen beskylls för
det oförlåtliga slarv som skulle vara
förenat med denna förmenta bristande
tillsyn över handlingarna.

Däremot, och det är därför denna utredning
genom expeditionschefen Montell
har kommit till, har det möjligen
hänt att inom utlänningskommissionens
lokaler ett par handlingar några gånger
har legat framme på borden över en
natt i stället för att låsas in. Det har
i varje fall denne kontrollör, tjänstemannen,
sagt, och det har han sedan
meddelat inrikesministern. Men när vi
diskuterar denna fråga vill jag fästa
uppmärksamheten på att denne man
inte har gått till ordföranden eller någon
annan tjänsteman och framhållit
att den och den handlingen har legat
framme på deras bord dagen förut. I
stället har han varit förtegen med detta
för att något år efteråt gå till inrikesministern
med denna anmälan, att
det för något år sedan låg en handling
framme på t. ex. ordförandens bord. I
ett sådant fall är givetvis vederbörande
tjänstemän försvarslösa; de kan inte
efteråt avgöra, om vederbörande har
rätt eller inte. Jag ifrågasätter inte här
att tjänstemannen har haft orätt. Jag
måste bara konstatera, att han har ryktat
sitt värv som kontrollör mycket dåligt
när han inte har meddelat den ansvarige
chefen detta utan i stället först
långt efteråt gått till inrikesministern
och sedan uppvaktat tidning efter tidning
i flera år med uppgifter riktade
mot kommissionen.

När nu en riksdagsman tar upp samma
yttrande, tvingas jag å kommissionens
vägnar, även om jag inte har någon
annan ställning än som ledamot av
dess plenum, att ställa den frågan till
herr Johnsson, vad han har för grund
för sitt påstående, att handlingar skulle
ha kommit bort från utlänningskommissionen.

Det förekom för några veckor sedan
åter en kampanj, enligt vilken dot

Nr 16.

Tisdagen den 6 maj 1952.

Svar på interpellation ang. utlänningskommissionen.

skulle finnas insyn i flyktingars förhållanden
i vårt material. Det finns
inte skymten av bevisning för detta,
och ingen på kommissionen känner till
saken, trots att ingen kan vara mera
angelägen än kommissionens chefer
och tjänstemän om att trygga sekretessen.
Jag vill än en gång understryka
vad inrikesministern här nyss uppläste
ur expeditionschefen Montells utredning:
»Av utredningen framgår, att
det ur allmän eller enskild synpunkt
hemliga arbetsmaterialet hos utlänningskommissionen
omhänderhaves på
ett godtagbart sätt.» Det finns inte heller
i utredningen — den är ju hemlig,
men jag tror mig ha rätt att meddela
detta — någon anmärkning om att någon
akt skulle ha kommit bort. Sedan
nu Kungl. Maj:t gjort sig omaket att
tillsätta en särskild utredningsman,
tycker jag att vi bör ha förtroende för
honom till dess motsatsen har bevisats,
och det har herr Johnsson, såvitt jag
har förstått, brustit i.

Sedan är det en annan sak, att man
aldrig kan vara nog säker i fråga om
kontroll. Även den bästa kontroll kan
misslyckas på grund av människorna
som har befattning med akterna, och
det är alldeles givet att en myndighet
som är fast organiserad, som har
tjänstemän som känner sig så att säga
för livet bundna vid sin uppgift, åtminstone
teoretiskt är pålitligare än en
myndighet som är organiserad som en
tillfällig kommission och där det ofta
sker växlingar.

Ur denna synpunkt måste jag beklaga
att regeringen inte heller i år har
gjort allvar av att tillgodose de önskemål
som har framkommit från så
många håll, bland annat från denne utredningsman
och ifrån de s. k. utlänningssakkunniga,
att utlänningskommissionen
borde ges en mera permanent
karaktär. Fortfarande är utlänningskommissionen,
som har en utomordentligt
viktig uppgift, nämligen att
på visst sätt kontrollera 250 000 utlän -

ningar, en lös institution, där arbetsförhållandena
inte kan bli så psykologiskt
gynnsamma som önskvärt vore
och som de är i andra verk.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på att även lokalförhållandena spelar
en ganska väsentlig roll. Utlänningskommissionen
är inrymd i tre lokaler,
och dess arkivmaterial förvaras
på många andra platser. Det kan inte
bli ideala förhållanden med en barack,
överblivna lokaler i ett gammalt riksdagshus
och ett gammalt hus i Gamla
staden, varemellan tjänstemännen måste
oscillera. Även i det fallet har kommissionen
fått arbeta under, jag vill
inte säga olidliga men mycket dåliga
förhållanden, och det är alldeles givet
att sekretessen skulle kunna göras tekniskt
mycket mera effektiv, om lokalförhållandena
vore mera rationellt ordnade.
Jag vill därför verkligen fästa
statsrådets och kammarens uppmärksamhet
på att vi, när vi här diskuterar
sekretess och andra därmed sammanhängande
förhållanden i denna
mycket känsliga kommission, också har
skyldighet att tänka på att skapa så
gynnsamma arbetsförhållanden som
möjligt för densamma.

Jag vill inte gå in på den fråga som
herr Johnsson sist berörde, nämligen
förhållandet emellan den här berörde
tjänstemannen och chefen för verket.
Det är ju en fråga som uppenbarligen
kommer upp i sammanhang med konstitutionsutskottets
dechargememorial,
och såsom ledamot av kommissionen
har jag inte haft någonting med denna
fråga att skaffa; det är självfallet, att
det här uteslutande kan vara fråga om
ett bedömande ifrån statsrådets sida,
och det tillkommer knappast en kommissionsledamot
att pröva chefens
tjänsteutövning. Jag vill dock tillägga
— och jag är bemyndigad att i detta
fall också tala på professor Holmbäcks
vägnar, eftersom han är den ende riksdagsman
utöver mig som är ledamot av
kommissionen — att i den mån det

Tisdagen den 6 maj 1952. Nr 16.

Svar på interpellation ang. utlänningskommissionen.

gäller chefens, byråchefen Hagelins,
förhållande till sina kolleger i plenum
har vi ingen anmärkning att rikta emot
hans arbete. Vi har tvärtom funnit
hans arbete vara fyllt av en mycket
stor ambition, och jag vill tillägga att
han enligt min personliga mening har
en mycket fin och förnäm uppfattning
om asylrättens krav.

.lag tror inte heller att herr Johnsson
är på rätt stig när han säger att
denne tjänsteman, som nu har ingivit
dessa anmärkningar mot kommissionen,
skulle behandlas illa. Det är väl
någonting exempellöst, skulle jag tro,
att en tjänsteman i flera år med större
eller mindre framgång har gått och
uppvaktat tidning efter tidning i Stockholm
och andra städer med inlagor
emot sin chef. Vi i kommissionen har
dock sagt: Vi lever i ett fritt land. Må
han hållas. Han har sin fullkomliga
rätt att gå och anmärka. Men det är ju
klart att man har rätt att fästa minst
lika stort avseende vid exempelvis inrikesministerns
— den förutvarandes
och den nuvarandes — uppfattning
om utlänningskommissionens ordförande
som vid uppfattningen hos denne
tjänsteman, som på ett sätt som jag
inte känner till har kommit i konflikt
med kommissionen eller i varje fall
med dess ledning.

Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! Herr Håstad efterlyste syftet
med min interpellation. När för det
första, såsom jag vittnade om, jag under
flera år har haft dessa samtal med
flyktingar och när det för det andra
i artiklar i tidningar av de mest olika
partiriktningar har framförts dessa anklagelser
och denna undran om hur
det står till. tycker jag nog ändå att
en medlem av denna församling kan
ha rätt att ställa en vördsam fråga. Jag
kan inte finna att mina frågor innebär
något slags insinuationer, utan
frågorna är uteslutande dikterade av
önskemålet att vi skall få klarhet om

hur det förhåller sig. Det är ingenting
annat jag syftar till än att vinna
denna klarhet. Om jag haft reda på
att konstitutionsutskottet skulle komma
att behandla saken, hade jag, såsom jag
sade i mitt förra anförande, naturligtvis
inte framställt interpellationen.

Jag vet inte om herr Håstad har rätt
när han säger att denne tjänsteman
inte bär gått till ordföranden utan till
olika tidningar och andra instanser
utanför verket. Åtminstone har det av
hans egen framställning klart framgått
att han vid många olika tillfällen har
gjort sin ordförande uppmärksam på
förhållandena.

Herr Håstad frågade om jag känner
till någon enda handling som skulle
ha kommit bort. Nej, det gör jag inte,
herr Håstad. Jag har inte på något
sätt gjort anspråk på att jag skulle
känna till några detaljer inom kommissionen.
Jag har inte tillgång till
det material som konstitutionsutskottet
har på sitt bord, och det är för övrigt
inte alls säkert att ens konstitutionsutskottet
känner till någon sådan handling.
Jag vill bara betyga att det enda
jag har efterlyst har varit klarhet över
förhållandena. Det har jag gjort i det
allmännas intresse och inte för att gå
några skumma ärenden.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag vill
först framhålla att det var herr Johnsson
i Stockholm, som i denna debatts
början talade om att det gick rykten om
att handlingar kommit bort, att ryska
spioner hade dessa till förfogande, att
handlingar skulle ha förkommit för haitiska
flyktingar o. s. v. Allt detta sades
i samband med interpellationen rörande
utlänningskommissionens verksamhet.
Det är väl då ganska naturligt, att den
som på något sätt känner sig berörd av
denna anmärkning ställer en fråga till
herr Johnsson med en begäran om precisering
av beskyllningarna. Brister herr
Johnsson i detta blir min slutsats att
herr Johnsson, innan han kastar sig in

Nr 16.

Tisdagen den 6 maj 1952.

Svar på interpellation ang. utlänningskommissionen.

i en sådan debatt, bort ha skaffat sig
fast underlag för sin argumentering.

Om det bara varit resultatet av den
Montellska utredningen, som drivit herr
Johnsson fram till talarstolen som interpellant,
borde det inte ha varit någon
svårighet för honom att ta reda på att
samma meddelande, som herr inrikesministern
lämnade som slutsats av denna
Montellska utredning, publicerades
i september 1950 — jag kommer ihåg
det därför att det var veckan efter valet.
Det är alltså uppgifter, som stått i pressen
förut, och det är följaktligen ingenting
nytt som herr Hedlund här kommit
med. Man kan också ställa det anspråket
på en riksdagsman, att han, innan
han interpellerar, tar reda på vad
som är känt och publicerat.

Jag glömde säga i mitt första anförande,
att det föreföll på herr Johnsson
som om kommissionen eller dess ordförande
skulle ha gjort sig skyldig till
någon försummelse, när den som beträddes
med att ha fotograferat handlingar
fick stanna kvar så länge. Jag
känner inte alla detaljer i denna fråga
— det är i första hand säkerhetspolisen
som haft hand om denna affär — men
jag har inte alls någon vetskap om att
det skulle ha dröjt länge med häktningen
av vederbörande. Tvärtom har jag
för mig att det var en ganska rask affär.
Även på den punkten betvivlar jag i
allra högsta grad herr Johnssons vederhäftighet
som interpellant om utlänningskommissionen.

Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! Den sista anmärkningen kan
jag inte alls förstå. Jag har angivit
data både för hänvändelsen till statsrådet
och för häktningen och för tillsättande
av utredningsman, så att på
den punkten kan det inte vara något
som helst fel.

När herr Håstad påstår att jag skulle
ha sagt, att handlingar har kommit
bort, är han också inne på fullkomligt
fel linje. Jag har inte sagt att några

handlingar har kommit bort, och det
har inte heller balter sagt. Men den
nämnde tjänstemannen har fäst uppmärksamheten
på att handlingar har
legat framme på icke tjänstetid, så att
det fanns möjlighet för strängt taget
vem som helst som uppehöll sig i lokalen
att ta del av dessa hemliga handlingars
innehåll. Någonting annat har
jag inte sagt i denna debatt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition, nr 235, angående
godkännande av avtal mellan Sverige
och Nederländerna för undvikande av
dubbelbeskattning och fastställande av
bestämmelser angående ömsesidig
handräckning beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet samt beträffande
skatter å kvarlåtenskap.

§ 6.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt §
21 riksdagsstadgan, att till utskottet inkommit dels

framställning från fullmäktige i
riksgäldskontoret om vissa ändringar i
reglementet för riksgäldskontoret;

dels ock framställning från riksdagens
revisorer om ändrad lönegradsplacering
för kanslichefen hos riksdagens
revisorer.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 17
och 18, statsutskottets utlåtanden nr 4,
8 och 106—127, bevillningsutskottets
betänkanden nr 32—43, bankoutskottets
utlåtanden nr 17—24, första lagutskottets
utlåtanden nr 20 och 21, andra
lagutskottets utlåtanden nr 33 och 34,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 24—
29 samt andra kammarens allmänna be -

Tisdagen den 6 maj 1952. Nr 16.

Interpellation ang. beskattningen av musik genom varuskatt på grammofonskivor.

redningsutskotts utlåtanden nr 19 och

20.

§ 8.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 8 skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden å morgondagens
föredragningslista.

§ 9-

Interpellation ang. beskattningen avmusik
genom varuskatt på grammofonskivor.

Herr NIHLFORS erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Statsrådet
och chefen för finansdepartementet
har både i statsverkspropositionen
och senare uttalat, att han har för avsikt
att låta utreda frågan om en omläggning
av den indirekta beskattningen.

Med anledning härav vill jag påpeka,
att det finns ett område, som nu är belagt
med indirekt beskattning, som enligt
min uppfattning förtjänar att få en
översyn, nämligen beskattningen av
grammofonskivor.

För närvarande utgår på grammofonskivor
av typen 25-cm-skivor en skatt
av 1 kr. och å s. k. långspelande skivor
3 kr. Jag har inte någon anledning
att gå in på denna avvägning av de olika
skattesatserna annat än på en punkt.
Om man skulle önska en differentiering
av beskattningen av en konstart som
musiken, vore dqt naturligt att den seriösa
musiken skulle beskattas lägre än
den rikhaltiga floran av musik av mera
tvivelaktigt värde. Den musik, som inspelas
på långspelande skivor, torde
nästan utan undantag utgöras av den
värdefullare seriösa musiken. Det ter
sig då egendomligt, att just den förnämliga
delen av musiken skall åläggas
högre skatt än den okonstnärliga. Detta
förhållande är dock bara ett detaljspörsmål.

Vida betydelsefullare blir frågan, om
en beskattning av en konstart av detta
slag över huvud taget skall ske. Som be -

lysning av spörsmålet kan diskussionen
kring beskattningen på ett likartat område
förtjäna att refereras.

1949 års skatteutredning förordade i
anslutning till pappersskattens avveckling,
att en särskild beskattning av tidskrifter
av förströelsekaraktär skulle införas.
Någon beskattning av tidskrifter
med litterärt värde eller tidskrifter, som
ur kulturella eller andra synpunkter bedömdes
som värdefulla, tog man avstånd
ifrån. I sammanhanget framfördes icke
någon tanke på att belägga t. ex. skönlitteratur,
böcker av allmänt eller kulturellt
intresse med någon form av beskattning.
Man torde icke utan anledning
kunna göra gällande, att om förslag
väckts om beskattning av denna
art, hade det rönt allvarliga invändningar.
Att även värdefull litteratur indirekt
beskattats genom att skatt utgått
å papper rubbar icke denna förmodan.

Den här återgivna synen på litteraturen
inbjuder onekligen att en parallell
dragés med musiken. Man kan ytterligare
vidga frågeställningen genom att
påpeka, att införande av skatt på måleri
och skulptur säkerligen skulle stöta på
samma motstånd som beträffande värdefull
litteratur. För den som genom inköp
av grammofonskivor önskar njuta musik
i sitt hem eller annorstädes förligger
däremot en form av beskattning. Av vilken
anledning skall skillnad göras på
dessa konstarter?

Det anförda torde vara tillräckligt för
att påvisa, att frågan om beskattning av
grammofonskivor bör omprövas.

När man närmar sig detta problem,
tangeras frågan om nöjesskatten på offentliga
musikaliska framföranden. Det
torde dock icke vara absolut nödvändigt
att binda det av mig väckta spörsmålet
vid en lösning även av den frågan.

Med anledning härav anhåller jag om
andra kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att ge direktiven
till de sakkunniga, som enligt upp -

Nr 16.

Tisdagen den 6 niaj 1952.

gift skall utreda frågan om indirekt beskattning,
sådan utformning, att det till
principiellt övervägande upptages, om
beskattningen av musik genom varuskatt
på grammofonskivor är lämplig?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från första lagutskottet:
nr 195, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal, dels ock i ämnet väckt motion;

nr 196, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av gällande
regler om frihetsberövande; och
nr 197, i anledning av väckta motioner
angående dels revision av lagstiftningen
om epilepsi som äktenskapshinder,
dels revision av giftermålsbalkens
bestämmelser om förbud
mot äktenskaps ingående med särskild
hänsyn till föreskriften om fallandesjuka
och dels utredning av frågan om
vilka sjukdomstillstånd som vetenskapligt
kunna rubriceras såsom äktenskapshinder,
m. m.;

från tredje lagutskottet:
nr 193, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., såvitt propositionen
hänvisats till behandling av
lagutskott, dels ock en i ämnet väckt
motion; och

nr 194, i anledning av väckt motion
om skärpta bestämmelser angående åtgärder
till motverkande av förorening
av sjöar och vattendrag;
från jordbruksutskottet:
nr 186, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig
fast egendom, m. m.;

nr 187, med anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Bidrag till
hushållningssällskapens undervisnings -

verksamhet m. m. jämte i ämnet väckt»
motioner;

nr 188, med anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsan slag,

m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

189, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Bidrag
till jordbrukets rationalisering samt till
Täckande av förluster på grund av statlig
kreditgaranti jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 190, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
inköp av maskiner för torrläggningsverksamheten; nr

191, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; och

nr 192, med anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om fortsatt disposition av
det för budgetåret 1942/43 anvisade reservationsanslaget
till Understöd åt fiskare
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

från riksdagens kansli, nr 185, angående
ersättning för isolering vid epizooti.

§ Il Anmäldes

att till kammaren avlämnats
Kungl. Maj ds proposition nr 237,
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1951 vid dess tredje
ordinarie möte fattade beslut.

Denna proposition bordlädes.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.10 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 30
nästlidna april.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 237, med anhållan
om riksdagens yttrande angående
vissa av Europarådets rådgivande församling
år 1951 vid dess tredje ordinarie
möte fattade beslut.

§ 3.

Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående utredning av frågan
om beskattning av musik genom varuskatt
på grammofonskivor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna t—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lands- och länsarkiven: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,

punkten 7, föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tilllämpning
tills vidare från och med
budgetåret 1952/53, vidtaga av departementschefen
angiven ändring i personalförteckningen
för lands- och länsarkiven,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för
lands- och länsarkiven, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1952/53, dels ock till Lands- och länsarkiven:
Avlöningar för budgetåret

1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
500 600 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Bcrgh (I: 136) och
den andra inom andra kammaren av
fru Hellström m. fl. (II: 175), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att i personalförteckningen för landsarkivet
i Härnösand skulle upptagas
även en ordinarie arkivarietjänst i lönegrad
Ca 26 samt att anslaget under
åttonde huvudtiteln till Lands- och
länsarkiven: Avlöningar måtte uppföras
med 515 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 136 och II: 175,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1952/53, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för landsoch
länsarkiven, som föranleddes av
vad departementschefen anfört;

b) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för lands- och länsarkiven,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1952/53;

c) till Lands- och länsarkiven: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 500 600 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Lands- och länsarkiven: Avlöningar.

Andersson samt herrar Arrhén och Kyling,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 136 och II: 175,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1952/53, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för
lands- och länsarkiven, som föranleddes
av vad reservanterna anfört;

b) godkänna av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för lands- och länsarkiven,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1952/53;

c) till Lands- och länsarkiven: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 515 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru HELLSTRÖM: Herr talman! Tillsammans
med en del andra ledamöter
från olika delar av Norrland har jag
vid årets riksdag väckt en motion om
att personalen vid Norrlands landsarkiv
i Härnösand måtte utökas med en ordinarie
arkivarie i lönegrad Ca 26 och
att därför anslaget under förevarande
punkt måtte höjas med 14 400 kronor.
Riksarkivet hade i sina äskanden hemställt
om detta större anslag, men ecklesiastikministern
har inte upptagit förslaget,
trots att han gör det uttalandet
att tjänsten är väl motiverad. Han har
bara föreslagit att en förut rörlig e.o.-tjänst nu ordinariesättes och fast knytes
vid landsarkivet i Härnösand. Men
detta betyder ju inte någon som helst
förstärkning av personalen, då denna
rörliga tjänst redan funnits vid arkivet.
Och det är ju just en förstärkning av den
kvalificerade personalen som behöves
och som nu behövts i 17 år. I flera år
har också denna tjänst stått främst på
riksarkivets önskelista.

Av Sveriges fem landsarkiv har arkivet
i Härnösand det största distriktet
och är samtidigt det yngsta av arkiven,

men det har mindre personal än de
andra arkiven. Härnösandsarkivets distrikt
sträcker sig från Gävle i söder till
Karesuando i norr. Det omfattar med
andra ord hela Norrland utom Jämtlands
län, ett område som utgör hälften
av Sveriges yta och hyser en sjättedel
av hela landets befolkning. Detta betyder
att härnösandsarkivets distrikt är
större än de fyra övriga landsarkivens
tillsammantagna. Arkivet i Härnösand
tillkom år 1935, ungefär 30 år senare än
landsarkiven i södra och mellersta Sverige.
Redan vid arkivets tillkomst påyrkade
riksarkivet i sina anslagsäskanden
till 1935 års riksdag, att det skulle
i personalhänseende bli bättre utrustat
än de andra landsarkiven. Motiven därtill
var dels de stora arbetsuppgifter,
som förelåg därigenom att norrlandsarkivet
tillkommit så mycket senare än
de andra arkiven, dels distriktets oerhört
stora omfattning. Det talades i samband
härmed om »de väldiga avstånden,
de sparsamma, ofta obekväma förbindelserna
mellan de glesa bygderna och
det förhållandet, att arkivdistriktet, vad
ordnad arkivvård beträffade, stode flertalet
av de övriga arkivdistrikten långt
efter». Det erinrades vidare om »de
krav, som på grund därav ställdes på
den viktiga del av arkivets verksamhet,
som bestode i inspektion av de lokala
arkiven inom dess område», o. s. v.

Det ansågs alltså redan år 1935 att
norrlandsarkivet borde ha en större personaluppsättning
än de sydligare landsarkiven,
men arkivet blev trots detta
svagare rustat i personalhänseende än
de övriga arkiven.

Arkivets uppgifter med att omhänderta
och lillgängliggöra Norrlands arkivalier
var så mycket svårare som det gällde
att utan alltför stor tidsutdräkt söka
inhämta södra Sveriges försprång på
det arkivaliska området. Både för forskningen
och förvaltningen var det angeläget
att de norrländska arkivalierna
samlades, uppordnades, förtecknades
och registrerades, och detta var ett

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

ofantligt stort arbete. Även med hänsyn
till distriktets väldiga omfattning, som
försvårade möjligheterna för landsarkivet
att hålla kontakt med sina omkring
550 statliga myndigheter och som gjorde
inspektionsresorna betydligt mer
tidskrävande än i de sydliga distrikten,
borde arkivet ha blivit starkare utrustat
i personalhänseende än de andra landsarkiven.

Statskontoret hade inte heller någonting
emot att en ordinarie arkivariebefattning
inrättades, men departementschefen,
som fann att »onekligen mycket
starka skäl anförts härför», ansåg att
någon tids erfarenhet rörande organisationsarbetet
vid arkivet borde inhämtas,
varför det borde anstå med inrättandet
av tjänsten »ett eller annat år».
Ett eller annat år har nu blivit 17 år,
och landsarkivet i Härnösand står fortfarande
utan den arkivarie som det här
gäller. Den personalstat, som landsarkivet
i Härnösand hade när det år 1935
öppnades för allmänheten, har det fortfarande.
Den arkivutbildade personalen
består alltjämt av bara två tjänstemän,
trots att arkivets arbetsuppgifter under
den gångna tiden svällt ut över alla
breddar. Och trots att arkivet har det
största distriktet i landet — såsom jag
nämnde större än alla de andra tillsamman
— och dess arbetsuppgifter är lika
stora som de övriga arkivens, står det
i en undantagsställning med fåtaligare
personal än de andra arkiven. Man kan
verkligen fråga sig varför just norrlandsarkivet
— liksom för övrigt så många
andra norrlandsinstitutioner — skall
sättas på undantag. Den väntetid på »ett
eller annat år», som departementschefen
i detta fall talade om år 1935. har ännu
inte tagit slut.

Det har alltså blivit en mycket lång
väntan, och under hela denna tid har
gång på gång nya framställningar i saken
gjorts såväl av riksarkivet som vid
ett par tillfällen av enskilda motionärer.

I en motion år 1949 angående en rationell
arkivorganisation över huvud taget

Lands- och länsarkiven: Avlöningar.

återkom även kravet om inrättande av
en ordinarie arkivariebefattning i Härnösand.
I denna motion sades bl. a. om
denna befattning att det gällde »en ny,
om än ända från landsarkivets inrättande
påyrkad tjänst. Enligt vår uppfattning
är det en så i ögonen fallande
anomali, att Norrland i fråga om arkivvården
satts i lägre klass än riket i övrigt,
att rättelse av detta påtagliga missförhållande
ej skulle kunna åberopas
som prejudikat.» Vidare framhöll motionärerna
att det här gällde »summor,
som i vår budget icke spela någon roll».
Statsutskottet, som inte heller den gången
biträdde förslaget, ansåg dock att
arkivet var i behov av befattningen, och
utskottet förutsatte att Kungl. Maj :t skulle
ha sin uppmärksamhet riktad på
frågan.

Kravet har återkommit år 1950, 1951
och nu 1952 och har alltjämt mött samma
välvilliga förståelse. Trots detta
föreslår departementschefen oförändrad
personalorganisation.

Att detta inte är enbart en s. k. norrlandsfråga
bevisas bäst av att även riksdagsmän
från andra delar av landet
motionerat om inrättande av den nämnda
befattningen. År 1949 vädjade också
landsarkivarierna i Uppsala, Vadstena,
Lund och Göteborg, alltså vid samtliga
övriga arkiv i landet, hos Kungl. Maj:t
om inrättande av den begärda tjänsten
i Härnösand. Behovet av denna tjänst
har upprepade gånger vitsordats av både
statsutskottet och departementschefen,
men tillsättandet av tjänsten har
alltid ställts på framtiden med hänvisning
till »nuvarande ekonomiska läge».

Det är ett enkelt rättvisekrav, att
landsarkivet i Härnösand blir likställt
med övriga landsarkiv. Vi har i motionen
lämnat en hel del statistiska
uppgifter t. ex. om de olika distriktens
ytstorlek, folkmängd, olika arkivbildande
myndigheter o. s. v., och av dem
framgår det ju tydligt, att norrlandsarkivet
i fråga om administrativa uppgifter
inte står efter övriga landsarkiv,

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Lands- och länsarkiven: Avlöningar.

och att det följaktligen är orimligt, att
det skall ha en fåtaligare personal.
Distriktets väldiga yta och de därav
följande svårigheterna att överblicka
arkivvården på fältet och att följa det
mångskiftande kulturarbetet är väl
snarare ett skäl för en större personal
än vid de andra arkiven. Och ändå är
det inte bara i fråga om den arkivutbildade
personalen, som härnösandsarkivet
har blivit vanlottat, det gäller
även biträdespersonalen. Om man jämför
landsarkivet med en del andra kulturella
institutioner i Norrland, t. ex.
centralbiblioteken, finner man, att dessa
har fler fackutbildade tjänstemän,
och ändå undrar jag, om inte landsarkivets
uppgifter är mer differentierade
och krävande. Vi har också i motionen
lämnat uppgifter om de olika
landsarkivens korrespondens per år.
De visar att verksamheten vid härnösandsarkivet
är av samma omfattning
som vid de övriga.

Samlingarnas vård, ordnande och
förtecknande är instruktionsenligt en
av de viktigaste uppgifterna vid landsarkiven,
och det är bara de akademiskt
utbildade tjänstemännen som kan utföra
sådant arbete. De två akademiskt
utbildade tjänstemännen är nu i så hög
grad upptagna av löpande ärenden —
administrativa ärenden och utredningsuppdrag
från myndigheterna — att
bara en obetydlig tid kan användas för
det egentliga arkivarbetet. Inte mer än
ungefär en tiondel av tjänstgöringstiden
blir över för detta viktiga arbete,
som ju för dem borde vara det väsentliga.
Landsarkivet i Härnösand med
omkring 5 000 hyllmeter arkivalier är
ju Norrlands mest betydande humanistiska
forskningsinstitution, där källorna
till Norrlands historia finns att
söka. Men på grund av personalbrist är
ju handlingarna ännu i stor utsträckning
oordnade och oförtecknade och
därför svårtillgängliga för forskare.
Före kriget hade landsarkivet i genomsnitt
650 forskningsbesök per år; förra

året hade det 3 000, alltså omkring fem
gånger så många. Till att handha alla
dessa besökare räcker inte den arkivutbildade
personalen, utan den uppgiften
får nu i stor utsträckning överlåtas
åt arkivarbetarna.

På senare år har ju Norrlands eftersläpning
i olika hänseenden ofta påtalats,
och uppmärksamheten har alltmer
inriktats på att skaffa Norrland dess
tillbörliga rätt. Då en högskola i Norrland
kommer till stånd — jag förutsätter
att det förr eller senare sker —
måste de redan nu påbörjade forskningarna
i Norrlands historia på alla
dess olika områden — i fråga om lokalhistoria,
förvaltning, kyrko- och religionshistoria,
näringsgeografi, sociologi
m. m. — alltmer intensifieras.
Därför är det så mycket mer nödvändigt,
att norrlandsarkivets samlingar
är så ordnade, att forskarna kan få den
behövliga nyckeln till sitt material.
Det är hög tid att Norrlands eftersläpning
vad gäller arkivvården upphör.
Och enda möjligheten till det är att
snarast förstärka den kvalificerade
personalen vid norrlandsarkivet.

Jag har förut nämnt att de löpande
uppgifterna vid arkivet i synnerhet
under senare år ökats i väldig omfattning
vad beträffar såväl in- och utgående
skrivelser och antalet forskarbesök
som framtagna volymer. Uppgifterna
har också delvis fått en ny inriktning
genom det samarbete med
statliga myndigheter inom distriktet
som numera krävs av arkivmyndigheterna,
särskilt i fråga om den rationalisering
av myndigheternas arkivvård,
som består i gallringen. I statsrevisorernas
berättelse till årets riksdag
framhåller revisorerna (på s. 198)
efter att först ha påtalat, att myndigheterna
i landet ofta låter gallringsbestämmelserna
stanna på papperet: »Det
synes därför vara angeläget, att arbetet
med gallringen inom statsförvaltningens
arkiv effektiviseras, genom att
myndigheterna lämnas sakkunnig hjälp

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

med vården av vederbörande handlingar.
» Som det är nu, har landsarkivet
i Härnösand inga som helst möjligheter
att lämna en myndighet effektivt
bistånd. Den begäran om hjälp, som
då och då kommer till landsarkivet,
måste tyvärr alltid besvaras med: Det
finns inte folk till det. Statsrevisorerna
framhöll också: »Den effektiva övervakningen
av statsförvaltningens arkivbildning,
arkivvård och arkivgallring
måste, även om den skulle kräva
någon personalförstärkning, betraktas
som en rationaliserings- och besparingsåtgärd»
genom de besparingar i
fråga om byggnads- och hyreskostnader,
som ett förnuftigt gallringsarbete
innebär.

När nu statsutskottet återigen haft
denna sak under behandling framhåller
det i sitt utlåtande att Kungl. Maj:ts
förslag »medför icke någon ökning av
de vetenskapligt utbildade arbetskrafter,
som nu stå till arkivets förfogande»
men »utskottet vill med anledning
av motionen understryka, att härnösandsarkivet
enligt utskottets mening
bör vara så utrustat, att arkivet kan på
tillfredsställande sätt bemästra sina arbetsuppgifter.
Så torde enligt vad i
motionerna påvisats för närvarande
knappast vara förhållandet.» Och så
avstyrker man motionen, men utgår
från att Kungl. Maj:t tager saken under
förnyat övervägande.

Det är alltså en mycket positiv
skrivning, som jag ju måste vara tacksam
för även om jag tycker, att
med den starka motiveringen motionen
kunde ha bifallits. Utskottet har emellertid
inte varit enigt i avstyrkandet.
Några utskottsmedlemmar har reserverat
sig för bifall och funnit det angeläget
att arkivarietjänsten redan från
och med niista år tillföres arkivet, för
att arbetet där inte skall äventyras.
Det påpekas, att behovet varit omvittnat
iinda sedan 1935 och att riksarkivet
även i år begärt befattningens inrättande.

3—-Andra kammarens protokoll 1952. Nr

Lands- och länsarkiven: Avlöningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten 7 fogade reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Redan vid början av de debatter,
som väl här kommer att föras på
de olika punkterna under åttonde huvudtiteln,
skulle jag vilja säga några
ord om den princip som har varit vägledande
för utskottsavdelningens behandling
av de förslag som framlagts
såväl av Kungl. Maj:t som av olika motionärer.

När jag första gången tog del av föreliggande
huvudtitel, fick jag den uppfattningen,
att det visats ovanligt stort
tillmötesgående från statsrådets sida
gentemot de olika framställningar om
anslag som hade gjorts — jag tror
knappast att jag'' för min del varit med
om ett större tillmötesgående från departementschefens
sida än som framgår
av årets förslag till åttonde huvudtiteln.
Jag gjorde då i min enfald den
reflexionen, att det i år väl skulle gå
ganska lätt att behandla huvudtiteln
inom statsutskottets andra avdelning,
men däri bedrog jag mig alldeles. Det
var inte så att statsrådets ökade tillmötesgående
hade tillfredsställt dem, som
ansåg att man för olika ändamål borde
bevilja större statsbidrag, utan detta
tillmötesgående hade snarare ökat aptiten
hos vederbörande motionärer. Det
har i samband med åttonde huvudtiteln
avlämnats ett större antal motioner
än någonsin tidigare eller inte
mindre än över 80 motioner, och om
riksdagen skulle gå med på samtliga de
artslagskrav, som därvid framställts,
skulle huvudtitelns slutsumma ökas med
över 40 miljoner kronor. Man kan ju
ha olika uppfattning om angelägenhetsgraden
hos olika behov, men utskottsavdelningen
har framför allt måst ta
hänsyn till att det här föreligger en
sådan mängd av framställningar att de
skulle, även om anslagshöjningarna var
''ör sig inte kan siigas spela någon av10.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Lands- och länsarkiven: Avlöningar.

görande roll i en huvudtitel vars slutsumma
är så stor som åttonde huvudtitelns,
kunna medföra en ytterligare
utgift av den imponerande storleksordningen
40 miljoner kronor.

När vi nu har gått att granska de
olika förslagen, har vi försökt väga dem
mot varandra, och man skall inte inbilla
sig att andra avdelningen består
av en mängd kallsinniga och okunniga
individer, som inte tar hänsyn till de
olika anslagskraven. Vi har försökt att
i mån av förmåga bedöma anslagsyrkandena.
På några punkter har utskottsmajoriteten
gått utöver Kungl.
Maj:ts förslag.

Beträffande det anförande som föregående
talarinna har hållit på här ifrågavarande
punkt — om avlöningar åt
lands- och länsarkiven — skulle jag
vilja säga, att hon delvis slog in öppna
dörrar. Utskottsavdelningen och utskottet
har fullt förstått behovet av den
höjning, som hon vill förorda. Jag är
inte säker på att det var behövligt att
undervisa departementschefen om den
situation i vilken ifrågavarande arkiv,
härnösandsarkivet, befinner sig. Andra
synpunkter har varit utslagsgivande, i
varje fall för den ståndpunkt som utskottet
har intagit.

Vi har skrivit mycket välvilligt. Jag
är övertygad om att denna fråga ligger
så bra till att denna ökning så småningom
kommer. Även om jag inte är
säker på att man egentligen gagnar saken
genom att yrka bifall till en reservation,
som riksdagen kommer att avslå
—• det hoppas jag; så cynisk är jag
— så hoppas jag dock att det inte kommer
att betyda att intresset för denna
fråga därutav skall bli mindre.

Det intresse som visats från utskottets
sida både tidigare och nu är sådant,
att jag är förvissad om att Kungl.
Maj :t tar förevarande spörsmål under
förnyat övervägande och att vid den
omprövningen framkommer ett förslag,
som ger ett mera tillfredsställande resultat
än det som i dag föreligger.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag på förevarande
punkt.

Fru HELLSTRÖM: Herr talman! Den
ärade talesmannen för utskottet talade
om öppna dörrar. Men om dörrarna
stått öppna i 17 år, är det ju inte för
tidigt, om man fick komma igenom
dem nu.

Jag hade inte för avsikt att på något
sätt undervisa departementschefen —
det anser jag mig inte alls kompetent
att göra — utan jag ville bara med mina
ord tala för ett i mitt tycke rättvist
krav på anslag för vårt arkiv i Härnösand.
Jag är mycket tacksam för den
välvilliga skrivning som utskottet har
åstadkommit.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Hellström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
7:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 163 ja och 43 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 8—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Kungl. biblioteket: Avlöningar.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Fröken VINGE: Herr talman! När jag
väckte de båda motioner, som utskottet
redovisar under denna punkt, hade
jag redan insett det hopplösa i att realisera
det som hade varit min ursprungliga
tanke, nämligen att i en sammanfattande
motion lägga fram förslag om
de nödvändigaste anslagsökningarna för
de vetenskapliga biblioteken. Jag insåg
nämligen att det är fråga om så stora
anslagsbehov att det helt enkelt blir
nödvändigt att dela upp anslagen på
flera år. Men för att kunna göra det
måste det finnas en plan, en plan för
fördelningen på flera år, med hjälp av
vilken man kunde beräkna personalens
storlek och anslagen för bokinköp.

Jag har alltså fått nöja mig med att
följa två olika linjer, dels att på vissa
speciella punkter bl. a. den vi nu behandlar
— yrka på ett par, som jag
finner, nödvändiga anslagsökningar, och
dels i en särskild motion begära en utredning
om behovet på längre sikt.

I fråga om kungl. biblioteket har utskottet
nu intagit en välvillig hållning.
Jag vill bara beklaga att utskottet inte
gått ett steg längre och intagit samma
hållning som det glädjande nog intagit
när det gällde riksarkivet, som äntligen
fått återbesätta en sedan länge vakant
tjänst. Jag föreställer mig att riksbibliotekarien
finner sig nödsakad återkomma
till denna punkt och till dess han
lvekas beveka riksdagen.

Kungl. biblioteket: Avlöningar.

Jag skall, herr talman, inte längre
upptaga tiden med att nu tala om den
motion som gäller kungl. biblioteket,
utan jag skall övergå till den som gäller
en begäran om en utredning, som syftar
till en flerårsplan för de vetenskapliga
bibliotekens upprustning. Jag måste
säga att jag finner de skäl, som utskottet
har anfört för sitt avslagsyrkande,
egendomliga. Man hänvisar i
detta sammanhang till det förslag om
de vetenskapliga bibliotekens chefsråd,
som universitetsberedningen framförde
för några år sedan, och som jag försökte
hålla vid liv under föregående
riksdag. Detta chefsråd har ännu inte
upprättats, och vissa tecken tyder på
att det kan ta någon tid, kanske något
år, innan detta chefsråd kommer till
stånd. Biblioteken kan inte vänta så
länge på att en utredning börjar om hur
stora deras anslagsbehov är.

Som jag tillåtit mig framhålla bl. a.
i motionen, är ju situationen den, att
många av dessa bibliotek under krigsåren
fått stora luckor i sitt bokbestånd,
luckor som man nu skall försöka fylla,
men som inte kan fyllas om det dröjer
allt för många år innan vi får de nödvändiga
anslagen, eftersom upplagorna
av böckerna då kan hinna ta slut.

Den allvarligaste invändningen mot
utskottets resonemang är emellertid den,
att chefsrådet aldrig varit tänkt som
ett utredningsorgan. Såsom förslaget är
utformat av universitetsberedningen har
chefsrådet inga möjligheter att företaga
en så stor utredning som denna. Chefsrådet
skall bestå av cheferna för några
av de största vetenskapliga biblioteken.
De är givetvis redan nu överhopade av
arbetsuppgifter inom sina egna bibliotek,
och de får till sitt förfogande, inte
ett stort sekretariat, utan endast en sekreterare
med ett enligt förslaget mycket
blygsamt arvode, ett arvode som inte
kan motsvara alltför många arbetstimmar.
Det anslag, som universitetsberedningen
föreslog var sannolikt tillräckligt
för den organisation som den för -

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Musikaliska akademien med musikhögskolan: Avlöningar.

utsatte, men det är inte tillräckligt för
ett utredningsarbete av denna stora omfattning.

Utskottet menar väl inte på allvar, att
dessa strängt upptagna män skall resa
runt till alla de bibliotek det gäller och
undersöka deras förhållanden och på
grundval av vad de där kommer fram
till utarbeta ett förslag till upprustning.
Jag vill inte tilltro utskottet en så opraktisk
inställning till problemet, och jag
måste därför i stället fråga utskottets
talesman: Hur har man egentligen tänkt
ordna den här saken? Ligger förklaringen
kanske däri, att utskottet hänvisar
till det samarbete, som i viss utsträckning
redan nu äger rum mellan
några av de stora vetenskapliga biblioteken?
Men det gäller inte bara de stora
biblioteken. Anser sig utskottet kunna
negligera de små vetenskapliga specialbiblioteken,
och på vilka grunder anser
det sig kunna göra det? Har man inom
utskottet inhämtat några upplysningar
som styrker den uppfattningen, att deras
problem inte är av den vikt att de
behöver beaktas? Det framgår inte av
reciten om denna motion har varit ute
på remiss, inte heller om man har anlitat
någon utanför utskottet stående expertis.

Jag är fullt på det klara med att statsutskottets
andra avdelning ställts inför
mycket stora och svåra avväganden på
grund av de stora anslagskrav som utskottets
talesman framhöll just nu. Vi
känner alla till de krav som från olika
håll nu ställs just på åttonde huvudtiteln.
Detta har samband med att vi under
krigsåren varit nödsakade att iakttaga
stor restriktivitet, men i längden
går det inte att fortsätta på detta sätt.
Jag förstår att utskottet blir oroat av
alla dessa krav på höjningar, men just
därför menar jag att utskottet nu borde
ha bifallit en motion, som gick ut på att
ett av dessa många eftersatta områden
skulle få en ordentlig utredning, som
skulle kunna leda till den upprustning,
som oundgängligen behövs.

Jag vill, herr talman, säga att det
inte i första hand är kollegiala hänsyn
som gör att jag i kammaren gång på
gång tar upp frågan om de vetenskapliga
biblioteken. Jag gör det av hänsyn
till forskarna och av hänsyn till
den studerande allmänheten.

Jag vill sluta med att citera några
ord, som en av våra mest kända biblioteksmän
skrev till mig i år med anledning
av denna min motion. Han skriver:
»Tyvärr ha våra bibliotek sedan
länge varit de anslagsbeviljande myndigheternas
styvbarn». Vidare framhåller
han: »Att framdeles fylla de luckor
som uppstått i våra offentliga samlingar
genom de senaste årens biblioteksmisére
kommer att visa sig svårt, om
ens möjligt.» Och slutligen: »Därest ej
de offentliga samlingarna beredas möjlighet
att förvärva det viktigaste av den
utkommande internationella vetenskapliga
litteraturen ställes vår uppväxande
ungdom utanför möjligheten att hävda
sig i forskningen. Det är därför fullt berättigat
att hävda bibliotekens krav som
ofrånkomliga i ett samhälle som vill vara
demokratiskt och skaffa alla lika utbildningsmöjligheter.
»

Jag anser, herr talman, att det är meningslöst
att i dag ställa något yrkande,
men jag måste säga kammaren att jag
tror, att vi måste räkna med att de problem,
som jag här i korthet berört, måste
återkomma inför kammaren ända till
dess de har bragts till sin lösning.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 12—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Lades till handlingarna.

Punkterna 48—70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Musikaliska akademien med musikhögskolan:
Avlöningar.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Musikaliska akademien med musikhögskolan: Avlöningar.

Herr HOPPE: Herr talman! Såsom ett
par motioner ger vid handen, har man
i vissa kretsar känt sig mindre tillfreds
med förslaget på denna punkt. Det är
i fråga om anordnandet av kompletteringskurser
för kyrkomusiker. Läget
är följande.

Genom den nya kvrkomusikerstadgan
infördes nya krav på dem, som
skulle inneha kyrkomusikertjänst. Det
är kanske inte så mycket att säga om
detta. Genom den nya kyrkomusikerstadgan
bestämdes nämligen, att kyrkomusiker
inte bara skulle ägna sig åt
kyrkomusiken utan även undervisa i
läroverk och folkskolor. En del —
kanske inte så många — av dem som
avlagt organistexamen kommer nu i ett
mycket besvärligt läge. Förut hade de
som avlagt organistexamen vid Musikaliska
akademien rätt att söka kvrkomusikerbefattning.
Nu krävs det för
detta även musiklärarexamen. De som
förut varit anställda i ordinarie eller
extra ordinarie tjänst kan dock få gå
över till de nya bestämmelserna, men
placeras en lönegrad lägre. Men dessutom
finns det kyrkomusiker, som ej
innehar sådan befattning, ocli dessa är
således under förhandenvarande förhållanden
utestängda från rätten att
söka dylik befattning.

Läget är således det, herr talman,
att en del kyrkomusiker förut haft rätt
att söka och inneha befattning men genom
den nya stadgan berövas denna
rätt. När kyrkomusikersakkunniga sysselsatte
sig med dessa problem, räknade
man med att det skulle ordnas med
vissa kompletteringskurser, som skulle
ge dem som hade kyrkomusikerexamen
men inte musiklärarexamen rätt
att söka organistbefattning. Man räknade
således med kompletteringskurser.
Denna tanke har också Musikaliska
akademien gått in för. Det har
emellertid iide blivit några sådana
kompletteringskurser, och detta känns
som en orättvisa för dem som kommit

i gluggen. De har blivit berövade en
rätt, som de förut haft.

Nu har utskottet genom sitt sätt att
referera akterna och i sin skrivning
givit vid handen, att man mycket väl
förstår detta. Dessutom uttrycker utskottet
den förvissningen, att Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på
detta spörsmål. Denna fråga har ju
också det gångna årets kyrkomöte
varmt intresserat sig för.

Jag begärde ordet, herr talman, inte
för att ställa något annat yrkande än
utskottets utan endast för att ta mig
friheten att till ecklesiastikministern,
statsrådet Persson, rikta en varm vädjan
att så snart det är honom möjligt
komma med förslag till sådana kompletteringskurser,
som åt dessa människor
skulle återge en rätt, som de
förut haft men genom kyrkomusikerstadgan
blivit berövade.

Herr KYLING: Herr talman! Jag har
motionerat i detta ärende och även till
utskottsutlåtandet fogat en blank reservation.
Jag kan helt instämma i
sakfrågan med den föregående talaren
och behöver således inte mycket upptaga
tiden. Jag vill dock speciellt understryka
den vädjan, som herr Hoppe
riktade till ecklesiastikministern.

Här har faktiskt alla instanser varit
positivt inställda. Vi finner att kyrkomusikerutredningen
ansåg, att detta
förslag var en nödvändig förutsättning
för att det hela skulle gå ihop. Musikaliska
akademien har haft exakt samma
uppfattning och likaså 1951 års
allmänna kyrkomöte.

När nu ecklesiastikministern sitter i
kammaren och lyssnar till debatten
vore det väl ändå ganska värdefullt att
få en förklaring till varför ecklesiastikminister
Persson desavouerat det, som
kyrkomötesledamoten Persson varit
med om att besluta. Det finns väl eu
viss anledning till detta. Det skulle
vara mycket värdefullt att ecklesiastikministern
i dag ville försöka ge belägg

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Musikaliska akademien med musikhögskolan: Stipendier.

för att denna fråga verkligen kommer
att lösas. Här föreligger nämligen för
närvarande eu orättvisa.

Jag skall inte ställa något yrkande
i dag, herr talman. Jag ville endast
rikta denna vädjan till herr statsrådet.
Om ecklesiastikministern inte anser att
det finns någon anledning att gå i
svaromål, då tolkar jag detta som en
positiv inställning till saken.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag hade inte tänkt yttra mig i denna
fråga. Efter det senaste anförandet
vill jag emellertid säga några ord om
min allmänna syn på den budgetberedning,
som jag har varit med om för
att få fram den åttonde huvudtiteln.

Det är inte första gången jag i riksdagen
fått en erinran om att jag tidigare
varit med om att begära saker
och ting, som jag sedan inte kunnat
effektuera i innevarande års propositioner.
Det torde vara allom bekant,
att det är oerhört många i och för sig
behjärtansvärda ändamål som trängs
om utrymmet vid budgetberedningen.
Skulle man tillgodose dem alla, så
skulle man komma upp till sådana fantastiska
siffror, som utskottets avdelningsordförande
här har visat på —
ja, kanske ännu högre. Därför har det
varit nödvändigt för oss i regeringen
att beskära anslagen och beskära hårt.
Härvidlag bär vi givetvis inte kunnat
se på varje enskild punkt med samma
ögon, som de olika motionärerna velat
göra.

Jag erkänner gärna att denna punkt
hör till dem, som jag verkligen vill
ägna intresse åt. I den mån det blir
mig möjligt, skall förslag så småningom
komma fram på denna punkt. Å
andra sidan vill jag emellertid säga, att
detta naturligtvis är en sak av större
vikt för vissa enskilda befattningshavare
än när det gäller att tillgodose de
kvrkomusikaliska intressena i allmänhet.
De senare intressena måste man

ju ändå sätta främst, och därför måste
det härvidlag bli en mycket grannlaga
avvägning.

Herr KYLING: Herr talman! Jag skall
be att få tacka statsrådet Persson för
svaret. Den sista delen av hans anförande
tyckte jag emellertid var ganska underlig.
Om det nu på detta område finns
en orättvisa, som inte kunnat ändras,
då är det väl ändå inte riktigt att svara
på det sättet, att man får ta hänsyn till
det stora sammanhanget och inte i första
hand till de enskilda befattningshavarna.
För mig framstår det som en gärd
av rättvisa, att detta förslag i första
hand blir genomfört. Om det sedan är
fråga om en person, tio eller hundra,
det betyder mindre i sammanhanget.

Av herr statsrådets anförande har jag
ändå förstått, att det finns ett positivt
intresse för att ordna denna sak och att
den så småningom kommer att ordnas.
Jag får uttala den förhoppningen, att
saken kommer att föreläggas nästa års
riksdag. Om statsrådet Persson i god tid
vidtalar finansministern att få disponera
pengar för ändamålet, då tror jag
också att vi kan vänta en proposition i
ärendet till nästa år.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 72 och 73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74.

Musikaliska akademien med musikhögskolan:
Stipendier.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkten 77, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1952/53
anvisa ett anslag av 26 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Werner och Bror
Nilsson (1:85) och den andra inom

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Musikaliska akademien med musikhögskolan: Stipendier.

andra kammaren av herr Sundström
in. fl. (11:83), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att för budgetåret
1952/53 anslå 40 000 kronor på det
under musikaliska akademiens stat
uppförda reservationsanslaget för stipendier
m. m. åt svenska tonsättare.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 85
och 11:83, till Musikaliska akademien
med musikhögskolan: Stipendier m. m.
för budgetåret 1952/53 anvisa ett anslag
av 26 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
är medveten om att det är föga hoppfullt
att tala till förmån för en avstyrkt
motion. Här gäller det emellertid en sak
som ligger mig varmt om hjärtat, och
jag ämnar taga kammarens tid i anspråk
endast lika lång tid som om det
gällde ett kort genmäle.

Det gäller här stipendier åt tonsättare.
Det finns en kategori kulturellt verksamma,
som kallas seriösa tonsättare.
De för en mycket ojämn kamp för tillvaron.
Möjligheterna för dessa att få
någon ersättning för sina mödor är
mycket problematiska. Det är känt att
de stipendier, som har utdelats, varit
fullkomligt otillräckliga. Med penningvärdets
försämring har dessa medel ytterligare
krympt. Jag vill erinra om att
vi år 1909 hade 15 000 kronor i stipendier
åt tonsättare. Nu föreslår utskottet
26 000 kronor. Vi förstår dä, att det
här skett en reell försämring.

Samtidigt har det varit en mycket
glädjande utveckling på detta område.
Det finns en rad av seriösa komponister,
som har goda förutsättningar att skapa
verk av bestående värde. Det är synnerligen
beklagligt, att de inte har kunnat
genom resor och studier och på annat
sätt utbilda sig för stora uppgifter,
varigenom de siikerligen skulle kunnat

skapa åt Sverige betydande framtida
kulturvärden. Jag tror inte det finns
något område, där slöseriet med de
mänskliga tillgångarna varit så stort som
på detta område. Jag skulle kunna anföra
mycket talande exempel på detta.

Jag skall bara erinra om hurusom ett
av våra största genier som symfoniker
nödgades ägna sig åt framställning av
fönsterglas och bruksrörelse med mycket
klena resultat i stället för att skapa
verk av bestående värde. En av våra
främsta romantiker fick dra sig fram
som enkel sockenklockare i Skåne, trots
att han hade förutsättningar att bli en
mycket framstående komponist.

Det är vidare att märka, att möjligheten
för en seriös komponist att få ersättning
för sina verk är helt beroende
av att verken blir uppförda. Vi vet, hur
publiken reagerar inför stora nya verk.
Det tar ofta lång tid, innan den vänjer
sig vid dem, och ett stort symfoniskt
verk kan falla i glömska i kanske 20 år
innan det kommer upp på nytt. Ofta
blir verket känt först efter komponistens
död, och det blir förläggare och de som
exekverar verket, som då kan få mycket
stora intäkter. Komponisten däremot
kanske har fått framleva sitt liv i djupaste
armod. Det är ett öde som drabbat
en hel rad av musikens stora genier.

Nu säger man kanske, att det har skett
en förbättring genom STIM. Det är visserligen
sant, men vad beträffar de seriösa
komponisterna är möjligheterna
mycket begränsade. Ett nittiotal tonsättare
i Sverige räknas till de seriösa. Av
dem är det endast fem, som uppnår en
inkomst av 4 000 kronor från STIM.
Fjorton kommer upp till intäkter mellan
1 000 och 4 000 kronor. Man förstår
då, att de måste skaffa sig sitt livsuppehälle
genom annan sysselsättning,
som i regel förrycker deras skapande
verksamhet.

Jag tror det skulle vara väl använda
pengar, om vi här kunde ge dylika kulturföreträdare
ett verkligt handtag. Nu
har utskottet sagt, att skäl synes tala för

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier.

att detta anslag förstärkes. Det synes
mig. att mycket starka skäl talar för det.
Jag tillåter mig rikta en vädjan till ecklesiastikministern,
att han måtte ha sin
uppmärksamhet riktad på detta och
verkligen beakta det medgivande till
höjning, som utskottets skrivning innebär
och över vilken jag ber att få uttrycka
min tillfredsställelse. För att understryka
vikten och betydelsen av detta
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till motionen 11:83.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Motionären talade ju mycket vältaligt
för den motion han har väckt.
Även om jag på grund av bristande begåvning
på detta område inte kunde
följa honom i alla tongångar, förstår
jag det intresse han hyser för denna
sak. Emellertid nämnde han ett ord i
sitt anförande, som inte har höjt dessa
tonsättare i vanligt folks ögon. Han
nämnde ordet STIM. För några år sedan
vållade detta ord irritation vid
enklare tillställningar på ett sätt som
inte skapat förutsättningar för att höja
anseendet för dem STIM närmast skulle
företräda.

Detta har emellertid inte haft ett
spår av inverkan på utskottsavdelningen,
när den tagit ståndpunkt till dessa
motioner. Avgörande för avdelningens
ställningstagande har först och främst
varit den omständigheten, att Kungl.
Maj:ts förslag innebär en höjning med
6 000 kronor, vilket — det har motionärerna
själva erkänt — innebär en
höjning med 30 procent. Visserligen
säger man, att det är för litet, och
jämför med författarstipendierna, som
ökats till 100 000 kronor, med 33Vs
procent. Här räknar man sålunda matematiskt
och anser sig ha starka motiv
för sin egen uppfattning. Vi kan
inte räkna på samma sätt, och vi har
inte heller gjort det. Vi har försökt
granska de olika förslagen, som jag tidigare
framhållit, efter bästa förstånd,
och då har vi beträffande nu förelig -

gande förslag inte kunnat komma till
det resultatet att det funnits tillräckligt
starka skäl för oss att tillstyrka
motionen.

Herr Sundström ville skärpa det uttalande
utskottet gjort på denna punkt.
Det må vara hans ensak. Utskottet har
skrivit: »Ehuru skäl synas tala för en
ytterligare förstärkning av anslaget
.. .». Det är mycket försiktigt skrivet.
Herr Sundström anser att starka
skäl talar för förstärkning av anslaget,
vilket är en mycket väsentlig
skärpning.

•lag ber med den motivering jag här
anfört att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna 75—114.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 115.

Gemensamma universitetsändamål:

Naturastipendier.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkten 127, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av 646 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I en inom andra kammaren av herrar
Johansson i Stockholm och Lager
väckt motion (11:343) hade hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret
1952/53 anvisa 1 204 000 kronor till naturastipendier,
att fördelas enligt ett
av Sveriges förenade studentkårer
framlagt förslag, samt i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om snabb utred -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier.

ning och förslag till nästa års riksdag
om ett sådant stipendiesysfcem, att de
ekonomiska hindren för högre studier
eliminerades.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
11:343 och 11:344, till Gemensamma
universitetsändamål: Naturastipendier

åt studerande vid universiteten och vissa
högskolor för budgetåret 1952/53 anvisa
ett reservationsanslag av 646 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Fru WOHLIN: Herr talman! Det är
min övertygelse, att vi måste gå vidare
på naturastipendiernas väg och göra
allvar av demokratiens grundprincip,
att utbildningen skall göras såvitt möjligt
tillgänglig i mån av begåvning
men oberoende av föräldrarnas inkomst.
Ett naturastipendium, som utgår
till högt kvalificerade studerande,
så att de kan ligga kostnadsfritt vid
våra universitet, är ett steg i rätt riktning.
Emellertid är naturastipendierna
för knappt tilltagna. Det är mycket få,
som kan få dem, och konkurrensen är
hård.

Nu har statsrådet föreslagit sådan
höjning, att den något så när kompenserar
inflationen. Däremot har han
inte velat utvidga denna stipendieform
till att gälla även socialinstituten, ekonomiska
högskolor och andra fria högskolor.
Det är en sak som hör till kravet
på verklig demokrati, att högt begåvade
pojkar och flickor från fattiga
hem måste få möjlighet att studera.
Att inte tillgodose detta krav är också
ur samhällssynpunkt otillåtligt slöseri
med begåvningar, ty eu begåvning är
en vara, som tyvärr är mycket knapp
i vårt samhälle. Vad samhället lägger
ned på att låta begåvningarna få luft
under vingarna, får samhället igen
mångfaldigt i form av rikare kulturellt

liv, i form av ekonomiska och medicinska
framsteg samt tekniska uppfinningar
etc.

Jag skall inte ställa något yrkande,
herr talman, eftersom det inte finns någon
reservation, men jag hoppas att
regeringen och riksdagen nästa år
kommer att visa sig mera generösa,
när det gäller att utvidga bildningstillfällena
för alla som kan göra sig förtjänta
därav.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! De synpunkter fru Wohlin redan
har antytt, har varit en grundlinje
i debatten om demokratiseringen, alltså
att människor med sämre sociala
villkor, utan förmögenhet eller lånemöjligheter
eller från den avlägsna
landsbygden skulle, om de visade studiebegåvning,
likställas med alla andra.
De naturastipendier och andra stipendier
samt lånefonder som har inrättats
räcker inte på långt när.

I stället för att den högre bildningen
skulle demokratiseras, har det gått åt
andra hållet. Vi har i vår motion anfört
exempel ur en utredning, som visar,
att under 1 O-årsperioden 1937—
1946 har antalet vid universitet och
högskolor studerande från socialgrupp
III, som omfattar 57 procent av befolkningen,
endast varit 6 procent, medan
58 procent varit från socialgrupp
I, som motsvarar 6 procent av befolkningen.
Detta omvända förhållande visar
ju vilken stor begåvningsreserv det
måste finnas, som aldrig kommer fram
till de positioner, som den säkert skulle
fylla bättre än de som nu har dem. De
förhindras att över huvud taget bli utbildade
och får nöja sig med lägre befattningar,
som inte motsvarar deras
begåvning. .lag medger att man i år
föreslagit en fördubbling av anslaget,
men det motsvarar knappast försämringen
av penningvärdet och ännu
mindre den väldiga ökningen av tillströmningen
till universitet och högskolor.
Ej heller tillmötesgår man det

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för främjande av högre vetenskapliga

studier.

gamla krav, som vi har ställt många
gånger, att naturastipendierna skulle
utsträckas till att gälla även fackskolorna.

Visserligen är jag på det klara med
att eftersom utskottet enhälligt gått
emot vårt förslag, leder ett yrkande om
bifall inte till något resultat. Fru
Wohlin har inte heller yrkat bifall till
sin motion, som innefattar det första
av våra förslag, ett förslag som också
är framställt av Sveriges förenade studentkårer.
Vi har gått ett stycke längre
och vill ha en utredning om ett stipendiesystem,
som verkligen skulle ge
möjlighet för alla begåvningar i sämre
ekonomiska villkor att bli likställda
med övriga. Jag'' vill ändå, herr talman,
yrka bifall till motion nr 343.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman.
Jag kan helt allmänt instämma i de synpunkter
av rent principiell art, som fru
Wohlin här anlagt, och jag har den
uppfattningen att det otvivelaktigt
skulle vara av utomordentlig betydelse,
om man skulle kunna bygga ut det stipendiesystem
det är fråga om. Jag hoppas
att sådan möjlighet så småningom
skall kunna skapas.

Nu innebär departementschefens förslag,
som det här har sagts, en fördubbling
av beloppet med hänsyn till prisutvecklingen
och det ökade antalet studerande
vid läroanstalter, där stipendiemöjligheter
föreligger. I nuvarande
ekonomiska situation får man anse att
det är ett beaktansvärt hänsynstagande
till behovet. Att utskottet utan några
närmare kalkyler och beräkningar
skulle utvidga stipendiesystemet även
till andra områden får väl anses vara
uteslutet. Det är en fråga, där det tillkommer
Kungl. Maj :t att taga initiativ.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjor -

da hemställan dels ock på bifall till
motionen 11:343; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Punkten 116.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 117.

Gemensamma universitetsändamål: Stipendier
för främjande av högre vetenskapliga
studier.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkten
129, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av
1 443 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Cassel m. fl. (I: 197) och den andra
inom andra kammaren av herr Braconier
m. fl. (II: 199), i vilka —• såvitt
hör var i fråga — hemställts, att riksdagen
måtte dels anvisa till Gemensamma
universitetsändamål: Stipendier för
främjande av högre vetenskapliga studier
för budgetåret 1952/53 ett reservationsanslag
av 1 616 500 kronor, dels
ock i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
ändringar i ifrågavarande stipendiebestämmelser
i enlighet med vad i
motionerna föreslagits;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Hastad väckt motion (11:447), i
vilken — såvitt här var i fråga — hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av åttonde huvudtiteln måtte besluta att
höja licentiand- och doktorandstipendierna
till 4 000 kronor respektive 6 000
kronor, men i gengäld göra vissa inskränkningar
i det av Kungl. Maj :t
framlagda förslaget angående stipendiaternas
rätt till förvärvsarbete under stipendietiden.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 197 och II: 199 samt II: 447 — såvitt
här var i fråga — till Gemensamma universitetsändamål:
Stipendier för främjande
av högre vetenskapliga studier för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 1 443 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Arrhén.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag har
varit motionär under åtskilliga punkter
av huvudtiteln. Jag vill dock i huvudsak
koncentrera mig till denna, som jag tror,
är en av de mera betydelsefulla på den
första avdelningen av detta utlåtande.

Men innan jag gör det vill jag säga
några ord med anledning av den allmänna
deklaration, som herr statsrådet
nyss avgav. Jag skulle ha kunnat erinra
om den tid, år 1924, då Värner Rydén
i denna kammare höll ett stort, våldsamt
anförande, riktat emot dåvarande
kulturministern, riksarkivarie Clason,
och talade om den egyptiska mordängeln,
som gått fram vid åttonde huvudtiteln.
Men jag gör inte det. Jag förstår
de finansiella svårigheter som statsrådet
haft att brottas med. Jag vill bara
uttala en förhoppning: att det måtte
lyckas statsrådet Persson att vara lika
effektiv för åttonde huvudtitelns del
som det har lyckats hans kollega, statsrådet
Norup, i fråga om jordbruksregleringen.
Jag tror att statsrådet Persson
skulle kunna göra kulturen en verklig
tjänst, om han inriktade sig på att bli
eu verklig kämpe mot finansdepartementet
i (less i och för sig mycket begripliga
kamp att hålla nere utgifterna.

Sedan vill jag bara tillägga, att avdelningen
i år förtjänar ett tack för det
självständiga bedömande, som avdelningen
har visat. I åtskilliga fall har

avdelningen ställt sig mycket positiv,

1 andra fall har avdelningen i år inte
velat gå med på i och för sig behjärtansvärda
förslag. Jag hoppas att statsrådet
till nästa år gör ett urval ibland
de nu avslagna motionerna och att åtskilliga
av önskemålen då må komma
tillbaka i form av regeringsförslag.

Nu skall jag ta upp frågan om licentiand-
och doktorandstipendier. Som
kammarens ledamöter kanske hunnit
orientera sig om, är läget i korthet
detta, att regeringen föreslår en höjning
av licentiandstipendierna från

2 500 till 3 000 kronor och samtidigt,
vad gäller både doktorand- och licentiandstipendierna,
medger en ökad förvärvsverksamhet
av stipendiaterna i
förhållande till vad som förut tillämpats.

Vad har nu resultatet av denna proposition
blivit? Jag vill försöka vara
mycket kortfattad och gör följande sammanfattning.
Genom att man här har
begränsat höjningen av dessa stipendier
till 500 kronor i fråga om licentiandstipendier
och inte gjort någon höjning
av doktorandstipendier, så innebär propositionen
på grund av den penningvärdesförsämring
som skett sedan 1947,
då dessa stipendier inrättades, ingenting
mindre än att värdet av denna stipendieform
har sänkts med ungefär en
tredjedel. För det andra innebär de föreslagna
reglerna om att vederbörande
numera skall ha rätt till »civil» verksamhet
i större omfattning än tidigare,
att effekten av dessa stipendier blir
mycket mindre än förut. För det tredje
har man här också infört den regeln —
i och för sig begriplig - att doktorandstipendium
skall kunna under alla
förhållanden innehas i tre år, även om
vederbörande haft licentiandstipendium
under två år. Detta innebär i realiteten
eu minskning av antalet doktorandstipendiater,
som man kanske kan uppskatta
till 20 procent eller däromkring.

I tre mycket väsentliga hänseenden

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för främjande av högre vetenskapliga

studier.

har man sålunda framkallat en kulturell
nedrustning. Jag måste säga att det
är med bedrövelse det konstateras, att
man på regeringshåll har den uppfattningen,
att vårt land trots nationalinkomstens
stegring o. s. v. inte skall åtminstone
kunna bevara den kulturella
standard på detta område, som man införde
1947. Det är så mycket mera beklagligt
att utskottet delar denna uppfattning
som vi ju sedan dess också
har fått ett stort budgetöverskott, som
till någon del hade kunnat tas i anspråk
för att upprätthålla den gamla nivån.

Man bör inte minst taga i beaktande
det besvär som ur olika synpunkter är
förenat med att vederbörande till följd
av ett mycket omfattande civilt förvärvsarbete
kommer senare ut i livet.
Vi ha för närvarande den stora lärarbristen,
och den avhjälper man inte genom
att fördröja licentiatexamina eller
doktorsdisputationerna på sätt som här
i många fall kommer att ske. När det
gäller att snabbt få fram avhandlingar
har vi också sett, att effekten av de hittills
utdelade stipendierna inte har blivit
vad man från början säkerligen räknat
med, även om dessa stipendier i övrigt
givit en fullgod effekt. Vi liar just
läst i tidningarna, att Lunds universitet
i år inställt promotionen på grund av
att de disputationer som där förekommit
är så få. Jag vill bara som en uppgift
vid sidan av många andra nämna,
att av de 29 doktorandstipendiaterna
inom humanistiska fakulteten vid Stockholms
högskola ingen i år anmält sig
för disputation. Några av dessa förlorar
sitt stipendium på grund av tidsreglerna,
men de övriga kommer att bibehålla
dem.

Det är någon som sagt att det är en
fördel ur många synpunkter, att studenterna
inte uteslutande ägnar sig åt universitetsstudier
och forskning utan även
skaffar sig kontakt med det levande
livet. Därför vore det endast till fördel,
om de vid sidan av studierna och forsk -

ningsarbetet kan ha »civilt» arbete. Jag
tror det kan ligga något i detta. Men å
andra sidan är en sak fullständig evident,
nämligen att mödosamt bredvidarbete
är till utomordentligt hinder i
allmänhet — det kan finnas undantag

— för effektiviteten av forskningar och
avhandlingsstudier. Intressena blir
splittrade, och det tar netto förhållandevis
mycket längre tid att fullgöra det
arbete, som man har satt sig före, än
som eljest skulle ha varit fallet.

Genom att ingen ökning'' av antalet
stipendier för humanistiska och filosofiska
studier har skett utan endast för
studier inom den juridiska fakulteten,
kommer det att uppstå en oerhörd konkurrens
om doktorandstipendierna
bland annat som en följd av regeln, att
stipendierna nu kan bibehållas ytterligare
ett år. Jag vill säga här till departementschefen
och statssekreteraren, att
vid Stockholms högskola har 20 vid humanistiska
fakulteten sökt förlängt doktorandstipendium.
27 nya söker. Högst
nio av de nya kan komma att få stipendium.
Jag är alldeles övertygad om att
av de återstående nära 20 många är
utomordentligt begåvade. Några kanske
kan rensas bort såsom inte varande i
besittning av de uppställda kvalifikationerna.
Det kommer att bli en inte så
liten tragedi för dessa begåvade forskare,
som kanske får vänta ett eller två
år innan de sättes i tillfälle att kunna
fullborda sitt forskningsarbete. Jag vill
därmed — jag säger det ännu en gång

— inte vända mig mot att denna treårsbestämmelse
nu införes, men jag
tycker det varit fullkomligt självklart,
att man bort samtidigt komplettera den
nya regeln med en ökning av antalet
doktorandstipendier, så att man inte
här skapar denna mycket försämrade
effekt av stipendiesystemet, som blir
följden.

Jag vill också, herr talman, peka på
ytterligare en sak. Över vilken grupp
av studenter eller studerande kommer

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier.

de nya bestämmelserna att gå ut? Självfallet
blir det över de ekonomiskt svagaste,
de fattigaste. De som har förmögenhet
eller möjligen har blivit rikt
gifta eller på annat sätt är väl ställda
behöver inte ta någon extra sysselsättning.
Men genom att man inte höjt stipendierna
i förhållande till penningvärdesförsämringen
blir det de minst
bemedlade som tvingas ut på förvärvsmarknaden
och som därför kommer att
ligga längst vid universiteten och senast
komma ut i livet. Detta är fullkomligt
solklart, och vem som helst som har
att göra med denna stipendieutdelning
har den rikaste erfarenhet av denna
konsekvens av stipendiesystemets utformning.

Jag vill också peka på — det vill jag
emellertid inte lägga departementet till
last — att stipendiater skall tillsättas
denna vår men ännu har inte reglerna
för den nya given kunnat utfärdas. Jag
kan föreställa mig att det kommer att
dröja ett par veckor innan universitet
och högskolor får dessa nya bestämmelser.
Det är behagligt att detta inte kan
ske förrän i terminens sista stund. Detta
är dock ett problem av mycket stor
vikt för de stipendiegivande myndigheterna.

Jag vill, herr talman, konstatera ännu
en gång, att såsom detta system nu utformats
innebär det en försämring för
universiteten, en försämring för forskningen
och en försämring för studenterna
själva, som härigenom i stället
för att få en nöjaktig kompensation för
inflationen tvingas ut i förvärvslivet.
Och det är en försämring för samhället,
som senare än eljest får ut dem som
lärare eller som befattningshavare på
andra poster. Jag tycker därför att det
skulle ha varit naturligt, om statsutskottet
—- framför allt sedan budgetöverskottet
kom — hade reviderat denna
proposition i här ifrågavarande delar.

Och må jag, herr talman, allra sist

få tillägga, att jag kan inte hjälpa —
med all den utomordentliga respekt jag
har för statssekreterare Edenman, som
varit utredningsman på detta område —
att jag beklagar, att hans utredning gick
till på det sättet att han endast hade
kontakt med studentorganisationerna
och inte med de akademiska myndigheterna.
Det är dock dessa myndigheter
som har med stipendiegivningen att
göra. Det var först på yttrandestadiet,
som fakulteter och rektorsnämnder
o. s. v. sattes i tillfälle att ge sin mening
till känna. Hur mycket har kommit
med av dessa yttranden i propositionen,
i utskottsutlåtandet o. s. v.? Ej mycket.
Jag tycker ändå att i en fråga, där de
akademiska lärarna självfallet måste ha
det största inflytandet — något annat
är alldeles otänkbart — hade det varit
lika naturligt att vända sig till de akademiska
myndigheterna och efterhöra
deras mening som att vända sig till
studenterna. Här är inte fråga om ett
»antingen eller» utan om ett »både
och». Måhända skulle åtskilligt av vad
som här kritiserats ha onödiggjorts, om
det på ett tidigare stadium varit bättre
kontakt mellan universitetsmyndigheterna
och utredningsmannen. Jag vill
därmed inte ett ögonblick dra i tvivelsmål
utredningsmannens utomordentligt
starka personliga intresse för lösningen
av denna fråga — det vare mig
fullkomligt fjärran — men jag anser
att frågan inte i princip handlagts på
det mest önskvärda sättet.

Jag förstår att man inte kan göra något
åt saken i år, men jag hoppas att
herr statsrådet till ett annat år tar de
åsikter, som jag nu framfört och som
torde vara ganska gängse hland de akademiska
lärarna, under verkligt allvarligt
övervägande och att vi restaurerar
den stora kulturella insats, som gjordes
1947 av riksdagen, d. v. s. återför stipendierna
till deras gamla realvärde.

Jag vill emellertid — om inte annat
så av ideella skäl — yrka bifall till den

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

46 Nr 16.

Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för främjande av högre vetenskapliga

studier.

motion jag väckt i ämnet och som innebär
att doktorandstipendierna skulle
höjas till 6 000 kronor och licentiandstipendierna
till 4 000 kronor samt att
en viss inskränkning göres i den tid under
vilken vederbörande får ägna sig
åt civilt arbete vid sidan om forskningen.

Herr BRACONIER: Herr talman! .lag
skall inte upprepa de mycket vägande
skäl, som herr Håstad framförde och
som även flera andra talare anfört för
en höjning av doktorand- och licentiandstipendierna.
Jag skulle dock i
detta sammanhang, när herr ecklesiastikministern
sitter här i denna kammare,
vilja ställa en fråga: Hur har
statsmakterna tänkt sig att man över
huvud taget skall kunna få fram tillräckligt
med forskare, om man för lektorstjänst
bara kräver licentiatexamen?
Ja, det har t. o. m. talats om att bara
två betyg i licentiatexamen skulle krävas.
Hur skall man under sådana förhållanden
över huvud taget kunna få
tillräckligt med forskare, som behövs
för att man skall kunna hålla universitet
och andra vetenskapliga institutioner
vid liv? Och hur många kan vara
säkra på att få en fast lärarbefattning
vid ett universitet? Jag tror att detta,
som herr Håstad underströk, är en vital
fråga för svensk kultur och svensk
vetenskaplig forskning över huvud taget.
Det kan visserligen sägas, att vi
ställt stora krav här i landet på den
vetenskapliga forskningen; jag tror att
detta är utomordentligt nödvändigt.
Man kan utan skryt våga påstå, att vårt
land i förhållande till sina resurser
praktiskt taget inom varje ämnesområde
väl kan konkurrera med vilket annat
land som helst. Om fordringen på
disputationsprov för dessa lärare tas
bort, ställer man sig oundgängligen frågan
hur vi skall kunna få fram personer
kompetenta att bekläda lärarbefattning
vid våra universitet. Jag har inte

sett något som helst förslag från regeringshåll
till en lösning av denna fråga.

Att jag har en motion här om höjning
av doktorand- och licentiandstipendierna
beror av de skäl föregående
talare anfört. Jag vill också erinra om
att herr Edenman i sin utredning om
höjning av doktorand- och licentiandstipendierna
föreslår en höjning inte
bara av licentiandstipendierna utan
också av doktorandstipendierna. Såvitt
angår doktorandstipendierna har statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
gått emot denna höjning, som
emellertid torde vara ännu mera nödvändig
nu just med hänsyn till de förhållanden
jag inledningsvis påtalade.

Jag kan inte heller komma ifrån det
faktum, att som nu stipendiebestämmelserna
är utformade kommer en kategori
stipendiater att ställas i särställning.
De blivande lärarna kan inte på samma
sätt som övriga stipendiater utnyttja
sommarmånaderna för tjänstgöring
inom sitt blivande yrkesområde och
torde också drabbas av svårigheter att
på studieorten erhålla lärartjänster av
så begränsad omfattning som den i propositionen
angivna. Jag anser det vara
rimligt, att stipendiat, som tillhör denna
kategori, under stipendieåret får rätt
till bisyssla 12 schematimmar per
vecka. En tjänstgöring av denna storlek
är också den minimitjänstgöring en lärare
har rätt att tillgodoräkna sig för
extra ordinarie befattning. Jag tror att
här är också ett förhållande, som man
förr eller senare måste gå in på genom
att man ger en vidgad omfattning
åt ecklesiastikministerns förslag.

Jag beklagar i likhet med herr Håstad
och andra talare att inte de personer
det här gäller får kompensation för
penningvärdets försämring. Detta kommer
att gå ut över de fattiga begåvningarna
och över de studerande, som kommer
från fattiga hem. Jag anser en sådan
utveckling ytterst olycklig och inte
ägnad att tjäna den vetenskapliga forsk -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier.

ningens intresse och inte heller samhällets
intresse.

Herr talman! Jag ber att på de skäl
jag här anfört få yrka bifall till motionen
nr 199 i denna kammare.

Herr EDENMAN: Herr talman! Jag
skall inte ta upp en allmän diskussion
om sättet och metoderna för forskarproduktionen.
Det är onekligen som
herr Braconier nämnde en ytterligt
central fråga, men den bör kanske
behandlas i ett speciellt sammanhang.
Jag skall naturligtvis inte heller gå in
på disputationskravet och frågan om
produktion av lektorer. Detta senare
får vi under denna månad tillfälle att
diskutera, när civilministern svarar på
herr Håstads interpellation om lektorskompetensen.

Som utredningsman vill jag först något
stanna vid den anmärkning herr
Håstad hade. Han ville göra gällande,
att jag därvidlag inte tagit den kontakt
med de akademiska myndigheterna,
som varit önskvärt för utredningsarbetets
bedrivande. Jag vill då erinra herr
Håstad om att de bestämmelser vi fortfarande
har är i alldeles särskild grad
ett verk just av de akademiska lärarna.
Däremot hade studenterna mycket få
tillfällen att göra sina synpunkter gällande
på det stadium, då bestämmelserna
första gången fastställdes. Det är
att observera, att det i första hand är
doktorandernas och licentiandernas egna
erfarenheter av stipendiebestämmelserna,
som var utgångspunkten för den
utredning jag på ecklesiastikministerns
uppdrag gjorde.

Men det finns ju ytterligare en sak
att peka på. Remisstadiet är vid en
översyn som denna ingalunda något
oväsentligt. Jag hade till uppgift att
göra en översyn och revidera nuvarande
bestämmelser. De nya synpunkter
och den kritik som framkommit var
uteslutande komna från studenternas

sida. Det är alldeles självklart att de
akademiska myndigheterna på remissstadiet
gavs tillfälle att bemöta dem.
En särskild konferens inför universitetskanslern
ägde bl. a. rum, och otaliga
personliga kontakter med olika akademiska
lärare togs givetvis under arbetets
gång.

Om jag sedan övergår till herr Håstads
allmänna anmärkningar är det
alldeles självklart att i en fråga, där
våra gemensamma intressen är så sammanfallande,
är det inte särskilt tacksamt
för mig att diskutera med herr
Håstad här i kammaren. Men på några
punkter anser jag, att han kommit med
en teckning, som inte är alldeles riktig.
I fråga om antalet stipendier tydde ingen
av de siffror jag hade senast i
januari 1951 på att antalet stipendier
var otillräckligt. Jag vill nämna för att
endast exemplifiera detta, att vid Stockholms
högskolas juridiska fakultet var
det sex ansökningar till fem stipendier,
och i samhällsvetenskapliga ämnen var
det sex ansökningar och sex stipendiater.
I Uppsala i samma ämnesgrupp var
det nio ansökningar och nio stipendier,
i Lund nio ansökningar och åtta stipendiater
samt i Göteborg två ansökningar
och två stipendier. Jag skali villigt
erkänna att den samhällsvetenskapliga
gruppen hade det bäst ställt, men siffrorna
är i och för sig belysande. Även
om vi tar övriga humanistiska ämnen
utom de samhällsvetenskapliga ämnena
var det i Stockholm 30 sökande, medan
23 fick stipendium. Det är en proportion,
som ju ändå måste betecknas som
ganska tillfredsställande, alldenstund
här inte är fråga om befattningar utan
om stipendier.

Beträffande stipendiebeloppens storlek
är det uppenbart all stipendierna i
dag är mindre värda än det år de tillkom.
I februari 1951 föreslog jag en
höjning av stipendierna med 500 kronor
till 5 500 kronor. .lag föreställer
mig, att om jag soin utredningsman i

Nr 16.

48 Nr 16. Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för

studier.

dag skulle ha föreslagit ett stipendiebelopp,
så hade det blivit ungefär 6 000
kronor. Men, och här vill jag tillägga
en principiellt viktig synpunkt, dessa
doktorandstipendier kan, enligt vad jag
kan förstå, aldrig bli så stora, att stipendiaterna
kan klara sig ekonomiskt
enbart på dem. Lån, förvärvsarbete eller
personliga tillgångar av något slag
måste också tillgripas.

Det är här fråga om forskare, som
ännu inte blivit prövade, och jag vill
understryka att samhället inte ställer
några krav på motprestationer. Det är
inte fråga om assistent- eller amanuenstjänster
av något slag, utan staten satsar
dessa pengar på unga forskare, som
man tror på. Att jämföra dessa stipendiater
med »motsvarande grupper», ett
uttryck som fälldes i debatten, är därför,
såvitt jag förstår, oriktigt.

Ur studieeffektivitetssynpunkt är ett
väl tilltaget stipendium, kombinerat
med ett statligt garantilån, givetvis att
föredra. Det har emellertid visat sig,
att i storstäderna Stockholm och Göteborg
finns det, jag höll på att säga en
principiell motvilja hos studenterna
mot att låna pengar. Det är påfallande
hur man i Uppsala och Lund »traditionellt»
på ett helt annat sätt än här i
Stockholm finansierar studierna lånevägen,
framför allt nu, sedan man fått
garantilånen. Från Stockholms studenters
sida har man sagt: »Vi vill inte
skuldsätta oss, vi har inte råd att doktorera.
Vi har inte råd att ta emot ett
doktorandstipendium, om vi inte har
möjlighet att vid sidan om ha någon
bisyssla, som ger oss inkomster av någon
betydelse.»

Detta tycker jag är ett ganska rimligt
krav. Det förslag till nya bestämmelser
som nu föreligger innebär därför, att
studieåret begränsas till nio månader;
sommaren blir alltid helt fri. Vidare
kommer den tillåtna tiden för bisysslor
att öka från nu vanliga åtta till tio lärartimmar
i veckan och, när det gäller

främjande av högre vetenskapliga

annan tjänst, från tolv till femton timmar
i veckan.

Här är jag inne på den fråga, som
herr Håstad ansåg så ytterligt viktig,
han påstod att såväl studenterna som
universiteten och forskningen hade förlorat
på denna anordning. Herr Håstad
tog där exempel från Stockholms
högskola och gjorde gällande, att antalet
disputationer — underförstått sedan
dessa stipendier kom till — hade gått
ned. Jag vill då nämna, att en undersökning,
som Sveriges förenade studentkårer
gjort, visar, att av de tillfrågade
doktoranderna och licentianderna
uttalade sig 458 yngre forskare för rätt
till ökade bisysslor, medan endast 97
personer ansåg att tiden för bisysslor
icke borde utsträckas.

Jag är medveten om att man här inte
får gå för långt, och departementschefen
har ju inte heller gått längre än
till att föreslå en ökning på några timmar.
Det krav som framförts från studentorganisationerna
och från en del
yrkessammanslutningar om rätt att ta
halvtidstjänst bär sålunda icke tillmötesgåtts.

När herr Håstad säger att de studerande
tvingas att arbeta en större del
av tiden, så får man ju ändå komma
ihåg, att vederbörande här har sin fria
vilja. Arbetsförmågan är ytterligt varierande
hos olika personer. Jag har
sett många exempel på att unga forskare
psykiskt inte står ut med att år efter
år. ända till dess de kommit ett gott
stycke över 30 års ålder, endast syssla
med sitt avhandlingsarbete. De måste
vid sidan om detta även så att säga få
känna sig nyttiga. Många personer föredrar
också av ekonomiska skäl att
ha förvärvsarbete vid sidan av studierna.
Den statistik över bisysslornas omfattning,
som jag framlagt i utredningen,
visar också att majoriteten av stipendiaterna
ingalunda utnyttjar maximigränsen.
Det bör emellertid inte få
vara så, att ett lärarkollegium eller en

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Stipendier för främjande av högre vetenskapliga

Gemensamma universitetsändamål:

studier.

fakultet, t. ex. i Lund, kan förbjuda en
person, som tar ett uppdrag i studentkåren,
att inneha ett doktorandstipendium,
därför att studieffektiviteten
skulle minska. Lundensarna har för övrigt
varit så restriktiva, att de icke
tillåtit mer än sex timmars arbete per
vecka. Nu är detta justerat uppåt till 10
timmar. Jag tror inte att de starka ord
herr Håstad här använde är berättigade,
när det gäller den tid som stipendiaterna
kommer att nedlägga på förvärvsarbete.

Detta är också en mentalitetsfråga,
vilket jag framhållit tidigare. Många
studenter anser som sagt studielånevägen
förkastlig, och de vill inte som familjeförsörjare
i 30-årsåldern dras med
den belastning som ett studielån utgör.
När dessa studerande därför vill kombinera
ett doktorandstipendium med
förvärvsarbete, så anser jag, att det
skulle vara oriktigt, om statsmakterna
förbjöd dem att syssla med sådant arbete
i litet större omfattning än hittills.

Jag är medveten om att detta är en
avvägningsfråga, och jag vill erinra om
att herr Håstads partivän, herr Braconier,
i sin motion har gått fram på helt
andra vägar än herr Håstad. Herr
Braconier vill ha längre tid för bisysslor,
i varje fall för en specialgrupp,
nämligen läroverkslärarna. Jag är för
min del mera böjd för att ta herr Braconiers
anmärkning på allvar än herr
Håstads uttalanden om att studenterna,
universiteten och forskningen skulle
förlora på de vidtagna åtgärderna.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag skall
inte förlänga denna debatt, även om
frågan i och för sig är viktig och betydelsefull
nog, och jag skall inte heller
komma med något yrkande. Jag vill
bara framföra en vädjan till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet.
Jag hoppas att statsrådet till

ett kommande år skall ta dessa anslag
sådana de var i fjol och till att börja
med räkna upp dem med hänsyn tagen
till penningvärdets fall — så att den
saken att inte inflationen skall få reducera
samhällets åtgärder på detta
område ställes utanför all diskussion
— och att han sedan överväger vilka
möjligheter som finns att inom ramen
för de begränsade statsfinansiella resurserna
åstadkomma förbättring. Jag
tror det är mycket viktigt att man inte
passivt låter inflationen medföra en
standardsänkning på detta område.

Herr Edenman har anfört, att antalet
sökande till dessa stipendier inte
är särskilt stort i förhållande till stipendiernas
antal, men detta beror naturligtvis
i viss mån på stipendiebeloppens
storlek och den väl icke klandervärda
obenägenhet, som finns t. ex. här i
Stockholm, att skuldsätta sig. Jag tror,
att i den mån som stipendierna blir
tillräckliga — de var inte för höga för
några år sedan vid ett helt annat penningvärde
— så kommer också efterfrågan
på dem att stiga.

Visst är vi här i landet, som statsrådet
påpekade under diskussionen vid
föregående punkt, tvungna att ta ekonomiska
hänsyn, men vi är väl ändå
inte så fattiga, att vi är tvungna att
sänka standarden när det gäller anslag
av denna art. Det bör i alla händelser
inte vara så här i Sverige, att det till
största delen blir de välsituerade grupperna,
som rekryterar de vetenskapliga
banorna. Jag tror att vi är överens om
att det är ett demokratiskt krav, som
ligger bakom politiken med dessa stipendier.
Det är i övertygelse om att vi
i grund och botten ser lika på dessa
ting, som jag bara vädjar till herr
ecklesiastikministern att han till ett
kommande år gör allt vad han kan till
gagn för både det vetenskapliga arbetet
och den fortsatta demokratisering av
samhället, som i detta avseende är önskvärd.

4 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 111.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för främjande av högre vetenskapliga

studier.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Trots den
enorma sakkunskapen som herr Edenman
besitter på detta område, kan jag
inte känna mig övertygad om att hans
allmänna slutpåståenden var riktiga.
Jag vill dock ännu en gång betona, att
dessa stipendier är oerhört värdefulla.
Det är en enorm tillgång att ha dem,
ja, de är alldeles omistliga. Men detta
kan ju inte förta oss rätten att här konstatera,
att om man hade företagit en
höjning av stipendiebeloppen, vilket motiveras
av penningvärdets fall, och en
ökning av antalet stipendier i förhållande
till stipendietidens utsträckning, så
hade detta varit bättre för universiteten,
bättre för studenterna och bättre
för samhället. Jag har därför icke gjort
mig skyldig till någon som helst överdrift,
när jag sagt att föreliggande proposition
innebär en försämring av de
hittillsvarande förhållandena.

Principiellt måste jag vidare säga, att jag
inte kan dela statssekreterare Edenmans
uppfattning beträffande beredningen av
ett ärende av detta slag. Statssekreteraren
har konstaterat, att det föreligger
motsättningar mellan studenter och lärare.
Det är möjligt att några lärare
ibland kritiserat studenterna, och det
är också känt att studenterna ibland har
kritiserat lärarna. Men här kan inte i
och för sig finnas några intressemotsättningar.
Ty vad vill lärarna i sak?
Jo, de vill ingenting annat än forskningens
och de studerandes bästa. Här finns
gemensamma intressen. De erfarenheter
som uppsamlats sedan 1947, fanns
först och främst hos de stipendiegivande
myndigheterna, men dessa tillfrågades
inte förrän utredningen var färdig.
Därigenom kom utredningen enligt
min mening att för litet betona
forskningens intressen och kanske också
ge vissa sneda perspektiv på studenternas
intressen.

Nu har herr Edenman berikat debatten
med en del siffror, som visar hur
få sökande som det tidigare funnits

till stipendierna, gällande samhällsvetenskaplig
forskning. Jag får kanske då
framhålla, att det för några år sedan
tillsattes en kommitté med uppdrag att
försöka uppmuntra till just detta slag
av forskning, som tidigare delvis legat
efter. Detta innebar, att det vid den tiden
fanns mycket få människor som
var färdiga för licentiatexamen och därmed
färdiga att söka doktorandstipendier.
När ifrågavarande stipendier kom
till, fanns alltså inte tillräckligt många
kvalificerade aspiranter. Jag skulle tro
att man numera i stort sett har hämtat
in den eftersläpning, som då förelåg.

Vad Stockholms högskolas humanistiska
fakultet beträffar, så har vi där
på senare år haft stora svårigheter att
stipendiera duktiga forskare, och dessa
svårigheter blir ännu större i år, enligt
vad vi hört av de här lämnade siffrorna.

Vidare är det väl ställt utom all diskussion,
att om man kan få 6 000 kronor på
dessa stipendier — och här är det fråga
om skattefria pengar — i stället för
5 000 kronor, så har vederbörande ett
mindre behov av att ha ett förvärvsarbete.
Detta är väl fullkomligt solklart.
Nu tvingas många studenter att ta förvärvsarbete,
som motsvarar kanske ungefär
halva året. Även om det i vissa
fall kan föreligga behov av att få omväxling
några timmar om dagen eller ett
par månader om året, så kan det väl
ändå inte ur samhällets synpunkt vara
önskligt, att de studerande, som icke har
något annat val, av ekonomiska skäl
tvingas att syssla med förvärvsarbete
och på det sättet dra ut på studierna
undan för undan och, jag vill tillägga,
kanske därigenom också försämra avhandlingens
kvalitet, ja, kanske till slut
ledsna på avhandlingsarbetet.

Det är klart att den som har förmånen
att helt kunna gå in för en uppgift
skriver i regel en bättre avhandling än
den som bara kan arbeta på kvällarna.
Därom är tydligen all erfarenhet samstämmig.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier.

För undvikande av varje missförstånd
vill jag betona att jag aldrig sagt,
herr Edenman, att antalet doktorsdisputationer
på sista tiden har nedgått. De
har tillfälligtvis kunnat göra det vid vissa
universitet. Men jag har velat konstatera
att man inte fått ut den positiva
effekt, det ökade antal doktorsdisputationer
som man vid starten för fem år
sedan räknade med. Och i det hänseendet
konstaterar jag än en gång att
ingen av de 29 stipendiaterna vid Stockholms
högskola under detta läsår disputerat,
och i Lund har man ansett sig
nödsakad att inställa disputationer på
grund av det ringa deltagandet.

Jag vill till sist, för att undvika ytterligare
missförstånd, påpeka att det var
Stockholms högskola, som först kanske
mest klart försökte dra upp riktlinjer
för att åstadkomma ett gyllene lagom,
d. v. s. hur vederbörande stipendiater
å ena sidan skulle ha rätt till
visst förvärvsarbete men hur de å andra
sidan skulle göra dessa statsunderstödda
forskningar till huvuduppgift.
Det är mycket möjligt att man kan jämka
något på detta avvägningsförhållande,
men situationen blir nu den, att en
student kan ägna ungefär halva sin tid
åt förvärvsarbete, halva tiden åt dessa
forskningar. Att detta är till förfång
för samhället och för forskningen är
enligt min mening självklart. Detta gör
att jag alltigenom bibehåller den ståndpunkt
jag tidigare haft. Jag sätter mitt
hopp för framtiden till statsrådet precis
som herr Ohlin nyss gjorde.

Det har uppgivits här från kammarsekreterarens
sida att den motion jag
väckt inte kan i nuvarande skick bli
föremål för ett riksdagsbeslut, då denna
motion förutsatte att statsutskottet
skulle utforma vissa riktlinjer för stipendierna
i enlighet med förslagen i
motionen. Då så tydligen inte har skett
och då jag dessutom förmodar, att någon
ändring i sak inte kan genomföras
vid årets riksdag, avstår jag från att

framställa något yrkande. Men jag vill
meddela, att jag i princip i vissa delar
av denna fråga inte har samma uppfattning
som herr Braconier, och därför
föredrar jag att inte göra något yrkande.

Herr EDENMAN (kort genmäle): Herr
talman! I egenskap av ämneskollega till
herr Håstad —- om jag får använda det
uttrycket — är jag mycket angelägen att
kammaren inte skall bibringas det intrycket,
att jag anser att samhällsvetenskaperna
fått för många doktorand- och
licentiandstipendier. Jag vågar påstå
att jag på olika sätt medverkat till att
stärka denna ämnesgrupps ställning
utåt.

Liksom herr Håstad är jag medveten
om att ny forskning och nya vetenskapsgrenar
måste stödjas på det sätt
som här sker. Jag har bara velat påvisa
att den skillnad mellan ansökningar
och tillgängliga stipendier, som
faktiskt förelåg vid årsskiftet 1950—
1951, knappast kunde ge mig anledning
att föreslå ett ökat antal stipendier.

När herr Håstad säger att dessa 10,
respektive 15 timmar skulle innebära
halvtjänst vill jag knappast erkänna
att så är förhållandet. Låt oss acceptera
att människorna har olika arbetsförmåga!
Jag hade en gång tillfälle att
följa licentiaten Håstads enorma arbetsprestation
på den tid, då han dels
förvärvsarbetade och dels skrev sin
avhandling. Jag tror att vi kan använda
många sådana personliga exempel
för att belysa, hur rent ut sagt löjligt
det är att påstå, att tio timmar för
varje stipendiat skulle komma att innebära
en halvtjänst. Detta är synnerligen
växlande. Om det för vissa personer
skulle bli katastrofalt för studierna,
så finns det en stipendieinspekt°r
—- i allmänhet ämnesläraren -—■
som då får säga ifrån, herr Håstad, och
därmed mister vederbörande stipen -

52 Nr 16. Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier.

diet eller också får han minska sitt
förvärvsarbete. Men han ställs fortfarande
inför detta fria val.

Herr talman! Då jag i mitt förra anförande
tydligen glömde bort att yrka
bifall till utskottets förslag vill jag något
grundligare göra det nu.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag vill ingalunda delta i meningsutbytet
mellan herr Håstad och
herr Edenman, vilken gör gällande att
propositionen innebär en förbättring,
under det att herr Håstad anser att det
är fråga om en försämring.

Det är inte första gången som vi på
andra avdelningen får ta ställning och
uttala en mening i en fråga, där åsikterna
går isär bland lärda herrar. Det
är vårt begränsade sunda omdöme,
som jag benämner sunt bondförnuft,
om jag får uttrycka mig så, som då
måste fälla utslaget, och det har det
gjort även i detta fall. Vi har för vår
del blivit övertygade om att detta förslag
icke är, såsom herr Håstad gör
gällande, en försämring, utan vi tror
att det är en förbättring. Det är på
dessa grunder som vi har tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag. Jag skall be att
med dessa få ord, herr talman, få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Jag skall inte
förlänga denna debatt, herr talman.
Jag vill bara med anledning av herr
Ohlins vädjan medge, att här har man
tydligen delade meningar om vilket
som är det bästa sättet att ordna för
dessa stipendiater. Det är därför inte
utan vidare givet, att man skall använda
det allmänna indexet såsom beräkningsmetod.

Vi har ändrat bestämmelserna och
det råder därför delade meningar, men
jag tror i alla fall inte att man kan säga
att vi har försämrat saken. Man kan ha
den uppfattning som herr Håstad givit

till känna, att man skulle kunna få
fram vissa bättre avhandlingar genom
att tvinga vederbörande till koncentration.
Men, herr Håstad, det skulle också
kunna hända — och jag tyckte att
herr Håstad själv inte var helt främmande
för den tankegången — att man
i vissa fall inte fick någon avhandling
alls. Vederbörande anser kanske att
han över huvud taget inte kan ge sig
in på uppgiften, såvida vi inte skulle
höja stipendierna väsentligt. Och detta
har vi i den allmänna återhållsamhetens
tecken inte ansett oss böra göra.

Slutligen, herr talman, ber jag få erinra
herr Braconier, som ställde en
fråga till mig, om att hans kammaroch
partikamrat herr Håstad har framställt
en interpellation, visserligen inte
till mig utan till chefen för civildepartementet,
beträffande lektorskompetensen.
Det kommer att lämnas ett svar
på den interpellationen, det vet jag,
och vi får sålunda tillfälle att återkomma
till ärendet. Jag vill därför inte
föregripa något av den kommande debatten
genom att nu gå in på denna
fråga.

Herr HÅSTAD: Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att vad jag har talat
för är ingenting annat än att stipendierna
dels skall bibehållas vid samma
värde som 1947 och dels inte skall
minskas i antal, vilket faktiskt sker genom
den berörda ändringen av stipendiereglerna.
Därför utgör detta förslag
en avsevärd försämring för ifrågavarande
grupper; det innebär en kulturnedrustning
på detta område. Det är
därför jag vädjar så intensivt till herr
statsrådet att han så gott det sig göra
låter söker rätta till förhållandena.

När herr Edenman i vänliga ordalag
nämnde några ord om min avhandling
vill jag dock framhålla, att den tillkom
just genom att jag lämnade allt annat
arbete och faktiskt gick i kloster ett par
år och därför kunde få fram den snabbt.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Men jag är alldeles övertygad om att om
jag skulle ha varit piskad att ha ett civilt
arbete vid sidan om under dessa
år, skulle det ha tagit fyra, fem, sex år
att skriva den. Nu kunde det gå på två
år, och därefter kunde jag gå ut i förvärvslivet.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
ber att få uttala ett tack till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för hans erinran om den interpellation
som framställts rörande lektorskompetensen.
Mina synpunkter i frågan
utvecklade jag som en motivering
till mitt yttrande för den motion jag
avgivit. Jag har bl. a. tänkt på att betydelsen
av att lärarkategorien framföres
till vetenskaplig forskargärning. Är
det så att man icke kräver disputation
för lektorstjänst, kan man ställa frågan:
Kommer under sådana förhållanden
många lärare att över huvud taget kunna
ägna sig åt vetenskapen, om man
håller stipendiebeloppen så pass låga
som nu är fallet?

Det är riktigt som herr Edenman
sade, att studenterna i Stockholm och
Göteborg inte gärna vill låna pengar.
Detta är naturligt därför att exempelvis
en lärare med stora studieskulder
har utomordentligt svårt att betala tillbaka
sådana lån. Den som suttit i ett
stipendiekollegium år efter år och bevittnat
hur stora studieskulder många
måst ikläda sig, förstår tillfullo studenternas
bekymmer.

Herr Håstad och jag har ju i någon
mån på denna punkt olika åsikter. Jag
förstår herr Håstads synpunkt i hans
egenskap av akademisk lärare. Men jag
ser denna fråga ur de läroverkslärares
synpunkt, som vill ha möjligheter
att utföra en vetenskaplig prestation
vid sidan av sitt arbete. Jag tror, att
som stipendiebestämmelserna nu är utformade
för lärarna blir det väldigt
svårt för lärarna att bedriva forskningsarbete.
Jag vill erinra herr Håstad
om de märkliga studieprestationer

Chalmers tekniska högskola: Avlöningar.

som inte bara han själv utan också
många läroverkslärare utfört under
pressande arbetsförhållanden. Skall
man inte försöka att ge denna kategori
ökade möjligheter att utöva forskning?
Man har om de svenska lektorerna i
landsorten sagt, att de är någonting av
den svenska kulturens bärare. Jag tror
att detta är en stor sanning och att det
vore en kännbar förlust för svensk
forskning, för svensk vetenskap och för
svenskt kulturliv över huvud taget, om
man inte ökade denna kategoris möjligheter
att utöva forskning vid sidan
av lärartjänstgöring.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag förstår
inte herr Braconiers patetiska anförande.
Som angrepp på mig var det
fullkomligt obegripligt. De möjligheter
han vill skapa har enligt den uppfattning,
som vi har vid Stockholms högskola,
kunnat vinnas genom en klok
och förnuftig tillämpning av redan gällande
bestämmelser. Så herr Braconiers
anförande var ett slag i luften i varje
fall i den mån det riktade sig mot
mig.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna
1:197 och 11:199; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna 118—156.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 157.

Chalmers tekniska högskola: Avlöningar.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Fröken

ELMÉN: Herr talman! Jag har
till denna punkt fogat en blank reservation,
men jag vill från början säga ifrån,
att jag inte kommer att ställa något yrkande.

Det rör sig här om två kanslitjänster

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Bidrag till vissa privatläroverk.

vid Chalmers tekniska högskola, vilka
för närvarande ligger i 11 :e lönegraden
men som högskolan begärt att få uppflyttade
till 15 :e lönegraden på grund av de
kvalificerade arbetsuppgifter som åligger
befattningshavarna. Departementschefen
har flyttat upp den ena tjänsten i
13 :e lönegraden, men den andra har
han gått förbi, så att den kvarstår i
11 :e lönegraden.

Detta förefaller ledningen för Chalmers
tekniska högskola mycket egendomligt,
då det visserligen gäller olikartade arbetsuppgifter
men inte är någon skillnad
på de kvalifikationer, som krävs
för arbetet. I båda fallen är det också
fråga om självständigt och kvalificerat
arbete. Departementschefen och statsutskottet,
som gått på samma linje, åberopar
biträdesutredningen, som satt den
ena av dessa tjänster i 11 :e och den
andra i 13:e lönegraden.

Man får väl lov att säga att det här
skett en mycket schablonmässig bedömning,
som är att beklaga, men jag förutsätter
att saken kommer att underkastas
förnyad prövning, så att det kan
bli en rättvis justering av dessa båda
tjänster.

Jag har, herr talman, som jag framhöll
i början av mitt anförande, intet
yrkande, utan jag får som sagt hoppas,
att det kommer en justering till stånd.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 158—17b.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 175.

Bidrag till vissa privatläroverk.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkten 192, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1952/53
anvisa ett förslagsanslag av 4 785 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av
herr Håstad m. fl. väckt motion (II: 86),
i vilken hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i enlighet med förslag av
skolöverstyrelsen tilldela Höglandsskolan
i Stockholm statsbidrag ur förslagsanslaget
Bidrag till vissa privatläroverk,
att de med detta anslag förenade
bestämmelserna skulle äga tillämpning
på denna skola, att därvid skolans organisatoriska
egenart skäligen beaktas
samt att det under nämnda förslagsanslag
upptagna beloppet skulle ökas med
85 000 kronor, av vilka 69 500 kronor
skulle överföras från i propositionen
upptaget anslag till Höglandsskolan,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Larsson i Stockholm och fru
Gärde Widemar väckt motion (II: 351),
i vilken —• såvitt nu vore i fråga —
hemställts, att riksdagen måtte beräkna
anslaget till Höglandsskolan enligt de
under punkten 192 i bilagan åttonde
huvudtiteln till statsverkspropositionen
angivna reglerna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
II: 86 och II: 351 — sistnämnda motion
såvitt här vore i fråga — till Privatläroverk:
Bidrag till vissa privatläroverk
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 4 785 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Söderquist,
Arrhén, Svensson i Ljungskile,
Bergstrand, Hoppe, Kyling, fröken Elmén
och herr Widén, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
II: 86 och II: 351 — sistnämnda motion
såvitt här var i fråga — till Privatläroverk:
Bidrag till vissa privatläroverk
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 4 870 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag har på denna punkt deltagit
i en motion, vars yrkande upptagits i
en reservation till utskottets utlåtande,
till vilken jag her att få yrka bifall.

De motioner, som jag väckt i fråga
om bidragen till vissa privatläroverk,
gäller inte bara Höglandsskolan — de rör
även Franska skolan och Viggbyholmsskolan,
som behandlas på några av de
följande punkterna. Jag tillåter mig
emellertid, herr talman, att nu i ett
sammanhang yttra mig till stöd för de
yrkanden, som jag i fråga om dessa
skolor ansluter mig till. De är på alla
punkter i överensstämmelse med den
ståndpunkt, som skolöverstyrelsen intagit.

Herr talman! Vi nalkas vid denna årstid
skolavslutningarnas tid, och det
kanske då kan vara passande att när
man talar om skolor anknyta till ett
yttrande av den störste av alla skolinspektörer
i detta land, nämligen Tegnér,
som i Jönköping i ett av sina berömda
skoltal sade — visserligen på latin, vilket
jag icke här skall upprepa:

»Skolan att leva och trivs måste sin
genius ha.»

De skolor, för vilka jag här talar, har
alla sin särskilda genius, och det är
om dem jag skulle vilja något påminna.

Höglandsskolan och Viggbyholmsskolan,
den första en skola av normalskoletyp,
som ger normalskolekompetens,
den andra sammansatt av en fullständig
enhetsskola och ett förgrenat gymnasium,
är båda uttryck för de friare
arbetsformer på skolans, undervisningens
och uppfostrans område, som
i väsentlig omfattning besjälar den nya
skolreformen. Vad är det då för en
genius som dessa skoltyper sökt att förverkliga?
Jo, det är, som jag redan har
sagt, de friare undervisningsmetoderna,
det större personliga intresset, vädjan
till lärjungarnas fria initiativ och individuella
intressen, det är praktiserande
av olika friare former för undervisningen,
exempelvis i form av koncentra -

Bidrag till vissa privatläroverk.

tionsläsning och enskilda arbeten, det
är en större tyngdpunkt över huvud
taget på de praktiska ämnena. Jag kan
här nämna namnet Carl Malmsten för
att alla skall förstå vad detta betyder.

I själva verket har ju Höglandsskolan,
kan man säga, i apostolisk succession
övertagit den första försöksskolans. Olovsskolans,
traditioner och uppgifter. Det
är den starka tyngdpunkten på slöjden,
på teckningsundervisningen i fria former,
på undervisningen också i hushålls-
och annat hemarbete, där icke
heller pojkarna är avstängda från matlagningsundervisningen.
Det är vidare
den starka tyngdpunkten på musiken,
på sången och varför inte också säga
teatern, som träder i förgrunden. Det
är det vidsträckta intresse som lämnas
också åt samhället och samhällsfrågorna,
åt den värld i vilken vi lever, i
form av föredrag och fria diskussioner.

Det är alltså så, herr talman, att dessa
skolor i väsentlig omfattning odlat
de friare arbetsformer i den nya skolan,
där vi nu håller på att komma
i gång med en försöksverksamhet. Det
förefaller mig då också vara riktigt
att man ser på dessa skolors ekonomi
med den välvilja, som deras betydelsefulla
insatser på detta område motiverar.

Vad Franska skolan angår är den ju
en alldeles särskild typ därigenom att
undervisningen från första förberedande
i stor omfattning sker på franska,
ehuru eleverna är svenska barn. Man
börjar också tidigare än i andra skolor
med de övriga språken, över huvud taget
är Franska skolan i eminent mening
en språkskola. Envar som haft förmånen
att stifta bekantskap med elever
från Franska skolan — jag har själv
i många år nära samarbetat med en
förutvarande elev från Franska skolan
—■ kan vitsorda, att det är en ovanlig
språkbildning som man där får.

Jag lyssnade i går kväll, som jag föreställer
mig att också andra av kammarens
ledamöter gjorde, till det Europa -

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Bidrag till vissa privatläroverk.

program, som i skiftande former skickades
ut i radio, och jag tänkte för mig
själv: Vilken väsentlig, elementär sak
det dock är för europeisk orientering,
för en orientering i internationella sammanhang,
att alla svenska barn får lära
sig språk! På den punkten har Franska
skolan gjort en insats som varit
enastående och förebildlig.

Det kan anföras mot Franska skolan,
att dess lärarkrafter i stor utsträckning
med kompetens från franska institutioner
inte har den kompetens, som fordras
för lärare i svenska skolor. Detta
är riktigt. Och går man igenom Franska
skolans ekonomi och metoder, herr
talman, så tror jag man måste finna,
att de i ovanlig grad kännetecknas av
fransk sparsamhet och fransk, får jag
kanske säga, rationalism.

Nu är det ju så, att varken skolöverstyrelsen
eller vi motionärer föreslagit,
att anslaget till Franska skolan skall
utgå efter 1951 års kungörelse av förslagsanslaget
till stöd åt privatläroverken,
utan det förutsättes utgå i form av
ett särskilt anslag. Detta skulle beräknas
med ett något högre belopp än
Kungl. Maj:t föreslagit, ett belopp, som
skulle motsvara vad som utginge vid
en sparsam tillämpning av 1951 års
kungörelse. Jag ber att för min del få
uppta detta skolöverstyrelsens yrkande
och kommer att yrka bifall till motionen
på denna punkt.

I fråga om Höglandsskolan har ett antal
reservanter under punkten 175 upptagit
väckta motioners yrkande och hemställt,
att anslaget måtte utgå med det
högre belopp, som skulle utgå därest
1951 års kungörelse tillämpades för
Höglandsskolan. Detta skulle få stor betydelse
för skolan även genom att allmänna
pensionsbestämmelser och lönetursberäkningar
skulle gälla för lärarkrafterna.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen vid punkt 175 och
kommer sedermera vid de följande
punkterna att framställa de yrkanden,

som föranleds av denna ståndpunkt och
motionerna i fråga om Viggbyholmsskolan
och Franska skolan.

Häruti instämde herr Kollberg.

Herr KYLING: Herr talman! Jag har
varit med om att anteckna en reservation
vid förevarande punkt och jag
skall med några ord vidröra den speciella
del av problemet som gäller Höglandsskolan.

Det är ju inte första gången som
riksdagen får ta ställning till ett anslag
för Höglandsskolan. Redan föregående
år väcktes i denna kammare en motion,
i vilken det begärdes att Höglandsskolan
skulle inlemmas i det statliga
systemet i vad det gällde statsbidrag.
Denna motion föranledde statsutskottet
och sedermera riksdagen att begära
en utredning, och man var mycket
positivt inställd både från statsutskottets
och riksdagens sida för att
denna utredning skulle komma till
stånd. Man väntade sig givetvis att när
utredningen förelåg så skulle väl åtminstone
riksdagen vara benägen att
fatta beslut i den riktning, som utredningen
hade kommit till.

Under år 1951 har en sådan utredning
verkställts. Trots att skolöverstyrelsen
har gjort den utredningen och
inte har haft någonting att invända mot
att statsbidrag i nya former skulle ges
Höglandsskolan, har Kungl. Maj:t inte
velat vara med om att lämna detta statsbidrag.
Jag kan redan nu säga, att det
gäller cirka 15 000 kronor. Man frågar
sig onekligen, vad det är som har gjort
att Kungl. Maj:t har sagt nej i dessa
sammanhang. Jag förstår mycket väl av
det anförande, som statsrådet hållit tidigare
i dag, att det är statsfinansiella
skäl som åberopas. Det är alldeles riktigt,
att man får ta hänsyn till sådana
ting.

Men låt mig ett ögonblick stanna inför
den problemställning som här föreligger!
Jag skulle då vilja börja med att
säga, att det finns icke något som helst

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

pedagogiskt hinder för att ta ställning
enligt skolöverstyrelsens utredningsförslag.
Det har skolöverstyrelsen i sin utredning
klart visat. Det finns inte några
organisatoriska hinder: det har statsutskottet
och riksdagen i sitt ställningstagande
förra året visat. Det har redan
sagts av herr Larsson i Stockholm, att
denna skola liksom vissa andra privata
skolor bedriver en försöksverksamhet,
som kan vara rätt värdefull, givetvis
om den hålles inom kontrollerade
gränser.

Det återstår väl då närmast att tala
om de statsfinansiella skälen. Men när
man uppställer sådana hinder som
statsfinansiella skäl, så måste man väl
ändå försöka väga dessa skäl emot
vissa andra. Ingen bestrider att Höglandsskolan
fyller en mycket stor uppgift
i svenskt skolväsende. Vi vet allesamman,
vilken oerhörd konkurrens
det för närvarande är i Stockholm när
det gäller för barnen att komma in i
en realskola. Om det nu skulle vara så,
att denna skola får lägga ned sitt arbete,
minskar alltså möjligheterna för
barnen att vinna inträde i en högre
skola. Det är visserligen en mycket liten
procent som kan få nytta av denna
skola, men det är i alla fall några.

Man säger säkerligen ifrån statsutskottets
sida — jag har hört av det
förut — att 15 000 kronor kan väl i alla
fall inte ställa en skola inför några
större problem, inför några risker att
behöva nedläggas. Jag skall ett ögonblick
stanna inför detta, herr talman.
Det är inte pengarna som är det viktigaste
i detta sammanhang, utan det
är frågan om på vilket sätt man skall
kunna skaffa lärare till skolan. Så länge
denna skola icke får det anslag som det
här gäller, har nämligen de lärare som
tjänstgöra där icke samma rätt till pension
som övriga lärare i det statliga
skolsystemet, och de har inte lieller
samma rätt till lönetursberäkning. Det
ligger då i sakens natur — när det för
närvarande är en skriande lärarbrist

Bidrag till vissa privatläroverk.

— att lärarna i dessa skolor, och nu
enkannerligen Höglandsskolan, kommer
att söka sig till sådana skolor och söka
erhålla sådana tjänster, att de både kan
få ordnad pension och framför allt får
vara med vid lönetursberäkningen.

Redan i höstas var det faktiskt bekymmersamt
att få lärare till skolan,
och dessa bekymmer kommer att växa.
Jag är rädd för att skolans existens
kanske kommer att bli ganska bekymmersam,
om riksdagen inte vill bifalla
den föreliggande reservationen. Nu är
det ju vanligt att man ifrån riksdagens
sida — vilket är mycket förståeligt —
säger sig, att vi inte gärna vill ansluta
oss till en reservation, om inte Kungl.
Maj:t på något vis tagit ställning till
frågan. Jag tror att man i det bär fallet
kan bortse ifrån detta resonemang
och säga: Här föreligger alla utredningar
fullkomligt klara, här gäller det
bara de 15 000 kronor, som kan bli den
handräckning som är behövlig för att
skolan skall kunna existera för framtiden.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
varmt rekommendera att kammaren i
dag, när den går att fatta beslut i denna
fråga, verkligen tänker på de konsekvenser
det skulle medföra, i fall riksdagen
avsloge förslaget om ett ökat anslag.
Jag ber sålunda, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation, som
är fogad till utskottets utlåtande på
denna punkt.

I detta anförande instämde herr Håstad.

Fröken NYGREN: Herr talman! Jag
vill först endast deklarera den ansvarskänsla,
som jag själv har och som jag
vet att riksdagsmännen i allmänhet
måste ålägga sig när det gäller att yrka
på höjning av anslag av olika slag. Vi
önskar ju alla finna möjligheter att
sänka skatten, och skall vi få dessa
möjligheter, så får vi inte samtidigt
höja utgifterna. Man säger så många
gånger: ja, det gäller bara den lilla

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Bidrag till vissa privatläroverk.

summan eller den lilla summan. Men
vi vet att de många småsummorna tillsammans
göra stora belopp. Men trots
min fasta övertygelse om nödvändigheten
av att man känner sitt ansvar i detta
avseende, har jag ändå tagit till orda
för att tala för reservationen.

Vår ansvarskänsla när det gäller återhållsamhet
i anslagsäskanden får dock
inte drivas så långt, att vi glömmer det
ansvar, som vi kan ha i andra sammanhang.
Riksdagen måste ju ändå sakligt
pröva varje fråga. Höglandsskolan
har en lång verksamhet bakom sig, och
när man har följt denna verksamhet
med intresse och kunnat konstatera, hur
skolan allt mer och mer har funnit sin
form och tagit stadga, så måste man
innerligt önska, att den skall kunna få
fortsätta sin verksamhet.

Jag skall inte gå ytterligare in på den
platsbrist som är rådande i våra högre
skolor. Den är redan tillräckligt starkt
poängterad för att kammarens ledamöter
skall förstå, att det är en allvarlig
fråga, om Höglandsskolan inte skulle
kunna fortsätta sin verksamhet. Det har
gått hittills dels därför att lockelsen att
bo i Stockholm eller Stockholms närhet
är så stor, att man kan få lärare hit,
även om villkoren för lärarna är mindre
förmånliga än på andra håll, dels därför
att många intresserade pedagoger,
som vill ha möjligheter att pröva nya
vägar, har känt sig lockade till skolor
av denna form och av den anledningen
tagit anställningar, som varit mindre
förmånliga. Herr Kyling har redan talat
om — och det har sagts även tidigare
— att det kan föreligga risk för
att skolan nu inte längre får behålla
sina lärare. Och det får väl inte förvåna
oss med hänsyn till den konkurrens som
nu är rådande om lärarkrafterna. Jag
behöver inte heller här gå in på vad
detta innebär för lärarna — det har
herr Kyling redan klarlagt.

Till sist men inte minst måste vi väl
känna ansvar för vad vi själva har sagt
i tidigare sammanhang. Utskottet har

också erinrat om vad som ifrån riksdagens
sida sades i fjol. Då uttalades
det ju tydligt och klart, att därest den
utredning, som man begärt, skulle visa
hän på att Höglandsskolan vore berättigad
att komma i den förmånligare
ställning, som man redan då ifrån
många håll ville bereda denna skola, så
hade man ju väntat att förslag skulle
komma ifrån Kungl. Maj:t. Skolans ledning,
lärarna vid skolan och målsmännen
som har sina barn där har utan
tvivel tagit fasta på de uttalanden som
riksdagen gjorde i fjol. Och när skolöverstyrelsens
utredning offentliggjordes
och man fick klart för sig inställningen
därifrån, har man ifrån alla
dessa håll på goda grunder räknat med
att nu var frågan i hamn, nu skulle
Höglandsskolan få den ställning i vårt
skolväsende, som gjorde det möjligt för
skolan att leva vidare och gå mot en
lugn utveckling.

När nu Kungl. Maj :t trots utredningen
inte bär vågat sig på att föreslå att man
skall ta konsekvenserna och ge statsanslag
på önskade grunder, bär inte
heller utskottets majoritet kunnat gå på
motionärernas linje, fastän man mycket
klart kan utläsa ur utskottets utlåtande,
att sympatierna även hos utskottsmajoriteten
ligger för ett sådant
ställningstagande.

Med all respekt för de ekonomiska
synpunkter, som utskottsmajoriteten i
sitt utlåtande har anlagt och som jag
för övrigt ansluter mig till, vill jag dock
i detta fall, herr talman, yrka bifall till
reservationen.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Den vältalighet, som i denna fråga
har utvecklats av tre talare efter varandra,
visar ju att frågan omfattas med
stort intresse från skilda håll. Jag är
bara en liten smula överraskad över att
man anser det ligga en sådan fara i det
dröjsmål som kan komma att uppstå
enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
i detta ärende.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Den, som har deltagit i den förberedande
behandlingen av ärendet inom
andra avdelningen av statsutskottet, vet
att det även där råder bara en mening.
Det är bara när det gäller tidpunkten
som man inte är enig. Som kammarens
ledamöter finner har både Kungl. Maj:t
och utskottet använt sig av det lilla ordet
»nu». Kungl. Maj :t har vid behandlingen
av denna fråga ansett sig icke nu
kunna tillstyrka överstyrelsens förslag
i detta ärende, och utskottet använder
ordet i ett annat sammanhang. Sedan
utskottet sagt, att enligt »utskottets mening
har Höglandsskolan en betydelsefull
uppgift att fylla inom Stockholms
skolorganisation» och att utskottet också
är »medvetet om att det för skolan är
av synnerlig vikt att få en säkrare ekonomisk
grundval än den hittillsvarande»,
följer reflexionen: »Emellertid anser
sig utskottet icke nu böra förorda
någon ändring i statsbidragshänseende
beträffande skolan.»

Vad innebär nu detta, om man vill
tolka det så som man enligt min uppfattning
bör tolka det? Det innebär ett
uppskov för, skulle jag tro, högst ett år.
Man lägger nu från reservanternas sida
en så utomordentligt stor vikt vid att
detta år inte får förflyta, utan att beslut
om åtgärder i av skolöverstyrelsen föreslagen
riktning skall ske nu. Jag vill
inte vara elak, men jag skulle vilja säga
till fröken Nygren i hennes egenskap
av förutvarande statsråd, att jag inte är
alldeles övertygad om att Kungl. Majrts
förslag hade sett annorlunda ut, om hon
hade signerat huvudtiteln. I det i departementschefens
uttalande använda
ordet nu ligger alltså skäl, som inte är
utskrivna men som vi i detta sammanhang
kunna gissa oss till. Det är detta
som för avdelningen bär varit av avgörande
betydelse, och vi har icke ansett
oss kunna eller höra gå utöver vad
Kungl. Maj:t i detta hänseende har föreslagit.

Därest som jag hoppas kammaren
kommer att bifalla utskottets förslag, är

Bidrag till vissa privatläroverk.

jag övertygad om att med den samstämmighet
som —- såvitt man kan läsa mellan
rader —• kommit till uttryck mellan
departementschefens uttalande och vad
utskottet har skrivit och vad som sagts
i reservationen — alla är ju mycket välvilligt
inställda till en positiv lösning
av frågan —■ kommer det att gälla endast
ett uppskov på en kortare tid, som
jag skulle vilja tolka till ett år. Under
sådana förhållanden kan det inte ligga
en sådan fara i det dröjsmål som här
uppkommer.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HOPPE: Herr talman! Jag skall
be att med några korta ord få ange de
tre skäl som för mig talar för ett bifall
till reservationen.

För det första är det trängseln i de
högre utbildningsanstalterna här i
Stockholm. Ett borttagande av några
tiotal eller kanske ett hundratal platser
medför en ytterligare belastning på de
läroverk som finns.

Nu är jag angelägen att säga att det
här inte får betraktas som ett enbart
stockholmsintresse. När det är fråga
om krav från Stockholm, har jag ibland
lust att säga att Stockholm är en del av
Sverige och inte bör behandlas sämre
än andra kommuner.

Det andra jag skulle vilja säga är att
Höglandsskolan har karaktär av försöksskola.
Vi har alldeles nyss av herr Larsson
i Stockholm blivit påminda om hur
man arbetar där, hur man söker sig
fram efter delvis nya linjer, och i en
del hänseenden är det uppenbart att det
arbete, som har utförts vid Höglandsskolan,
redan burit mycket god frukt.

Jag har för min personliga del, herr
talman, mycket svårt att förstå hur de
som är anhängare av den nya skolan
kan undgå att med mycken tillfredsställelse
hälsa Höglandsskolans arbete.

Nu säger man att man gör det, men
jag tycker att kärleken både till den nya
skolan och till Höglandsskolan är litet

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Bidrag till vissa privatläroverk.

ljum, då man inte omedelbart här vill
gå till handling.

När det gäller det tredje skälet kunde
jag egentligen nöja mig med att stryka
under det sista som fröken Nygren sade,
det som gällde riksdagens beslut föregående
år. Så bestämt som det över
huvud taget kunde sägas av utskott och
riksdag sades det då ifrån, att man väntade
ett förslag från Kungl. Maj:t omedelbart.
Man var, sades det i utskottsutlåtandet
år 1951, på det klara med att
starka skäl talade för att Höglandsskolan
borde genom ökat statsbidrag ges
en ekonomiskt starkare ställning än den
hade förut, men man väntade på en utredning,
och man förutsatte, att bara
den utredningen var klar skulle Kungl.
Maj:t lägga fram förslag i ärendet till
1952 års riksdag.

Utredningen är verkställd, men det
kom inte förslag i ärendet från Kungl.
Maj:t. Jag kan emellertid inte se att det
däri skulle ligga något som helst skäl
för riksdagen att springa ifrån den
ståndpunkt som den intog föregående år.

Här säger utskottets talesman att man
väntar att det skall ljusna för Höglandsskolan,
men man är inte så där deciderad
och så där avgjort välvillig som man
var föregående år, då man sade att man
väntade ett förslag i ärendet till detta
års riksdag.

Nu ifrågasätter herr Svensson i Grönvik,
utskottsavdelningens ärade ordförande,
om det kan vara riktigt att ett
bifall till utskottets hemställan skulle
innebära en verklig fara för Höglandsskolans
bestånd. För min personliga del
måste jag ifrågasätta om det inte måste
ha en mycket olycklig psykologisk verkan
på dem som har arbetat, och arbetat
hårt, offervilligt och också med
mycken framgång i Höglandsskolan, när
nu föregående års riksdag har sagt ifrån
att den väntar en omedelbar lösning
men man nu inte är lika bestämd utan
har mjukat upp det hela.

Jag tycker att både när det gäller
skolväsendet här i Stockholm, när det

gäller att slå vakt om en utomordentligt
värdefull försöksskola och när det gäller
trohet emot vad riksdagen förut har
uttalat är det klokast att gå på reservationens
linje.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Herr Larsson i Stockholm började sitt
anförande med att framhålla vilken
utomordentligt stor roll Höglandsskolan
och några andra skolor, som han
nämnde, spelar. Jag skall inte ett enda
ögonblick förneka att många av de pedagogiska
reformidéerna har kommit
fram i skolor som grundats av enskilda
och att dessa pedagogiska reformidéer
sedan kunnat komma hela det allmänna
skolväsendet till del.

Jag tror alltså att Höglandsskolan likaväl
som de andra skolor herr Larsson
i Stockholm här nämnde — Franska
skolan och Viggbyholmsskolan — i
det avseendet har spelat en utomordentligt
stor roll.

När vi å andra sidan i riksdagen har
att pröva frågan om att väga anslagsmöjligheterna
och flytta in anslagen under
de gällande bestämmelserna för
mera reguljära understöd, då kan vi
inte bara plocka ut en enda skola, utan
då måste vi också tänka litet grand på
vilka konsekvenserna kan bli.

Jag ber alltså att få understryka, att
från herr Larssons i Stockholm sida är
det inte bara fråga om Höglandsskolan,
utan han vill också ha Franska skolan
och Viggbyholmsskolan med, och på
en senare punkt har vi från en annan
motionär i kammaren förslag om att
ytterligare en skola skall få anslag.

Jag tror alltså att vi får försöka bedöma
de här frågorna i deras större
sammanhang, och vi får då inte bara
försöka att reducera kostnaden — på
en enda punkt — till kanske en relativt
obetydlig summa, utan vi får ställa in
det hela i de större sammanhangen.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Jag skulle, herr talman, i det sammanhanget
också vilja säga en annan
sak. Det har under debatten här tidigare,
både på denna punkt och på andra
punkter, sagts att ecklesiastikministern
kanske vore intresserad för beviljande
av anslaget på den här punkten, men
att det finns någonting som heter en
finansminister. Jag vill på den punkten
säga, att även om det nu är så att det
är skilda departement som svarar vart
och ett för sina delar av den statliga
verksamheten och förvaltningen, är det
å andra sidan oriktigt att skilja ut finansministern
i det här fallet och säga
att han är en person som bromsar på
varenda punkt, att han är så att säga
en buse som ständigt och jämt är framme
och försöker hålla anslagen nere.
Vi kan inte resonera på det sättet. Vi
måste, när det gäller den ekonomiska
politiken i stort och statsutgifterna i
stort, se regeringen som en helhet, och
vi måste i det fallet tillmäta finansministerns
synpunkter och allmänna ställningstaganden
samma betydelse som vi
tillmäter fackministrarnas synpunkter.

Det är en annan punkt som jag också
skulle vilja säga ett par ord om i det
resonemang som förs. Man har sagt att
denna försöksverksamhet, som förekommer
vid Höglandsskolan, har en utomordentligt
stor betydelse för vårt skolväsendes
fortsatta utveckling. Jag tror
att det är riktigt, men jag tror å andra
sidan att vi får lov att skjuta in en annan
frågeställning också i det här sammanhanget,
och det är denna: Om vi
nu skall bedriva försöksverksamhet,
vilket i och för sig är både bra och nödvändigt,
skall vi då kanske plottra ut
de medel, begränsade till omfånget, som
ändå står till vårt förfogande, på försöksverksamhet
på en mängd olika områden?
Kan det inte kanske vara skäl
i att försöka koncentrera de pengar,
som skall gå till försöksverksamhet, på
ett mindre antal skoltyper och försöka
se till att försöksverksamheten där för
fulla möjligheter att slå igenom? Jag

Bidrag till vissa privatläroverk.

tror inte att man kan komma ifrån den
synpunkten heller, herr talman.

Efter att ha deltagit i diskussionen
både i avdelningen, i utskottet och här
i kammaren måste jag säga att jag är
beredd att följa utskottets förslag, som
jag her att få yrka bifall till.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Herr Wallentheims anförande
föranleder mig endast till att konstatera
att 1951 års kungörelse väl bör äga
tillämpning på alla de skolor som fyller
dess villkor. Det är fallet med Höglandsskolan
enligt överstyrelsens bedömande.
I överensstämmelse med den
ståndpunkt som riksdagen tidigare har
intagit, på sätt som särskilt herr Kyling
här har redogjort för, är det väl
också riktigt att Höglandsskolan får
det anslag som tillämpningen av 1951
års kungörelse leder till.

De övriga av mig nämnda skolorna
har icke anslag enligt 1951 års kungörelse,
utan de har särskilt prövade anslag,
och mitt yrkande beträffande Höglandsskolan
för ingalunda med sig några
självklara konsekvenser för de övriga
skolor som jag har pläderat för. De må
prövas fritt var för sig, naturligtvis
ända till den tidpunkt då även för dem
de fulla formella förutsättningarna för
tillämpning av 1951 års kungörelse föreligger.

Jag tror följaktligen, herr talman, att
herr Wallentheims försök att med hänsyn
till befarade konsekvenser avskräcka
från ett bifall till reservationen
på denna punkt är ogrundat.

Herr HOPPE: Herr talman! Herr Wallentheim
manade oss att känna ansvar
för det ekonomiska läget i vårt land av
i dag. Jag skulle för min del vilja säga
att jag är fullkomligt ense med honom
på den punkten. Det kanske inte alla
har känt på precis samma sätt vare sig
i avdelning eller i utskott; i varje fall
har inte alla velat gå precis samma vägar.
Men detta att känna ansvar för vårt

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Bidrag till vissa privatläroverk.

lands ekonomiska läge innebär inte och
har inte fått innebära, vare sig för avdelningen
eller för statsutskottet, att
man på varje punkt obrottsligt följer
Kungl. Maj:t, utan det har för oss inneburit
den skyldigheten att sakligt pröva
varje förslag.

På några punkter har avdelning och
utskott sålunda gått ifrån Kungl. Maj:t.
På ett par—tre punkter därutöver har
jag varit med om att gå ett stycke längre
än Kungl. Maj:t har avsett, och jag
menar att vi som går den vägen inte
på något sätt vill brista i ansvarskänsla
eller vill säga att det finns en buse,
som står där i vägen och som har
skulden.

Ibland kan det nog hända — herr
Wallentheim var inne på den saken -—
att vi undrar om vi inte, när vi litet
smått revolterar mot Kungl. Maj :ts förslag,
har ecklesiastikministern med oss
och om han verkligen blir så förfärligt
bedrövad om vi går en annan väg än
den som han själv har föreslagit.

När herr Wallentheim talar om försöksverksamhet
vill jag säga att läget är
det, att vi har en försöksskola som, enligt
vad som från olika håll har erkänts,
arbetar framgångsrikt och effektivt, har
givit en hel del åt svenskt skolväsende
och bör kunna ge mera. Här har vi en
färdig försöksskola. Jag kan inte med
gott samvete stå kallsinnig inför frågan
om dess fortbestånd, och jag vidhåller
därför, her talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Då jag har påpekat vad herr Larssons
i Stockholm förslag innebär jämväl beträffande
andra skolor och framhållit
de ekonomiska förpliktelser som ett bifall
till hans motion skulle medföra,
förlorar det påpekandet inte sin betydelse
genom en hänvisning till att anslaget
till den ena skolan går efter en
viss kungörelse under det att anslaget
till den andra skolan går efter andra
grunder. Det spelar ingen roll efter

vilka grunder anslaget utgår, utan vad
vi har att tänka på är att medel i den
ena eller andra formen ovillkorligen
måste anvisas.

Till herr Hoppe vill jag sedan säga
att jag ingalunda har förfäktat den meningen,
att man på alla punkter slaviskt
bör följa finansministern -—- jag har
själv på några ‘punkter medverkat till
att det har skett höjningar — men vad
jag har opponerat emot är den arten
av resonemang, där man försöker skilja
ut vissa ledamöter av regeringen, i
detta fall vederbörande fackminister,
och å andra sidan finansministern och
sedan ställa upp den ene mot den
andre. Det är detta som inte kan vara
riktigt eller försvarbart.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kyling begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
175 :o) i utskottets utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kyling begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgå -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

vos 129 ja och 88 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 176—178.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 179.

Bidrag till Restenässkolan.

I en inom andra kammaren av herr
Svensson i Ljungskile m. fl. väckt motion
(11:253) hade hemställts, att riksdagen
måtte för budgetåret 1952/53 till
detta ändamål anvisa ett anslag av
30 000 kronor.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 253 icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Söderquist, Arrhén, Svensson i Ljungskile,
Bergstrand, Kyling, fröken Elmén
och herr Widén, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionen II: 253, till Privatläroverk:
Bidrag till Restenässkolan
för budgetåret 1952/53 anvisa ett anslag
av 30 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Vi har här en stund diskuterat
ett par skolor av privat natur förlagda
till Stockholm. Denna punkt rör
en skola, som har vuxit upp på
landsbygden under de senaste åren,
nämligen Restenässkolan i Bohuslän.
Den är en fyraårig realskola av kommunal
karaktär, som ligger ute på rena
landsbygden, och är också den en experimentskola.
Erfarenheterna under
de år den varit i verksamhet har varit
mycket goda; om den saken råder inga
delade meningar. Skolöverstyrelsens
vittnesbörd är fullständigt entydigt,
och även vad statsutskottet har skrivit
på denna punkt visar ju alt man erkänner
skolans kvalitet. Vi, som kän -

Bidrag till Restenässkolan.

ner till skolan, vet också att den fyller
en stor uppgift. Särskilt när det gäller
elever från rena landsbygden, inte
minst elever från skärgårdsdistrikten
och från Orust och Tjörn, har det varit
en mycket stor fördel för hemmen
att kunna skicka sina barn till denna
internatskola på landsbygden och på
det sättet slippa att inackordera barnen
i städerna, där det ju för övrigt är så
oerhört trångt i skolorna, att den avlastning,
som Restenässkolan kan ge, är
mycket välbehövlig även från allmän
synpunkt.

Studieresultaten vid denna skola har
varit mycket goda, nästan uppseendeväckande
goda. Även innan skolan hade
examensrätt och eleverna alltså måste
ta sin examen vid en skola med examensrätt,
var genomsnittsbetygen ovanligt
höga.

Nu har denna skola, till vars upprättande
och drift privata intressenter lagt
ut mycket pengar, begärt 50 000 kronor
i statsanslag. Skolöverstyrelsen har för
sin del tillstyrkt 30 000 kronor och den
motion, som jag har skrivit under tillsammans
med några kamrater, går på
skolöverstyrelsens förslag och hemställer
att riksdagen måtte bevilja ett anslag
av 30 000 kronor till Restenässkolan.
Jag har också tillåtit mig att tillsammans
med några kamrater foga en
reservation till utskottets utlåtande till
förmån för detta anslag på 30 000 kronor.

Jag vill innan jag slutar säga, att
jag uppskattar och är tacksam för det
erkännande, som även utskottet i sin
skrivning ger åt denna skola. Men det
är klart att hur glädjande det än är
med ett erkännande, så avlönar man
inte lärare eller klarar internatkostnader
med det, utan det behövs även ett
anslag.

Jag ber, herr talman, att med dessa
korta ord få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Gustafsson i
Borås, TJtbult och Staxäng.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Bidrag till Viggbyholmsskolan.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Under hänvisning till den debatt vi
nyss har fört och under hänvisning till
utskottets mycket välvilliga skrivning
på denna punkt vill jag inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets förslag.

Punkten ISO.

Bidrag till Viggbyholmsskolan.

I en inom andra kammaren av herr
Larsson i Stockholm m. fl. väckt motion
(11:350) hade hemställts, att riksdagen
måtte uppföra anslag till stiftelsen
Viggbyholmsskolan med 65 000 kronor.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 350 icke måtte av riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag vill ännu en gång fästa uppmärksamheten
på vad vi några motionärer
har framhållit till förmån för
Viggbyholmsskolan. Den är en nioårig
enhetsskola plus gymnasium och står
mycket nära de läroverk, som eljest efter
1951 års kungörelse erhåller statsbidrag.
Men lika litet, herr Wallentheim,
som ett bifall till den nyss avslagna
reservationen i fråga om Höglandsskolan
skulle ha föranlett ett bifall
till denna punkt, lika litet har kammaren
med sin nyss intagna negativa inställning
förpliktats att avslå anslaget
till Viggbyholmsskolan. Det är i denna
form som vi har upptagit överstyrelsens
hemställan om ett fritt prövat anslag
med hänsyn till den betydelse som denna
skola har. Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Jag får kanske därtill lägga, att Viggbyholmsskolan
— liksom den skola,
som behandlades i föregående punkt,

ligger på landsbygden och icke har något
statsunderstöd utan allenast lever
på avgifter, på enskilda bidrag och på
de bidrag som kunnat utverkas från de
landskommuner, som har intresse av
denna skola. Detta tycker jag också är
en synpunkt som talar till förmån för
motionen.

Jag har givetvis inga förhoppningar
om bifall till det av mig ställda yrkandet,
och jag tillåter mig då följa herr
Svenssons i Grönvik anvisning att läsa
mellan raderna, och mellan raderna i
utskottets utlåtande hämtar jag stöd för
min förhoppning, att i en nära framtid
Kungl. Maj :t och med Kungl. Maj :t riksdagen
måtte finna de skäl, jag här anfört,
tillräckliga för att uppta frågan
om ett statsunderstöd till Viggbyholmsskolan,
jag gissar i överensstämmelse
med den gällande allmänna kungörelsen.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till min motion.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Utskottet har ju på denna punkt uttalat
sin uppskattning av Viggbyholmsskolan.
Jag skulle på den punkten kunna
tillägga, att både som ledamot av
skolkommissionen och i annat sammanhang
har jag haft tillfälle att litet
närmare följa verksamheten där ute
och ta del av arbetet, och jag måste
säga att jag, så långt jag kan bedöma,
funnit att denna verksamhet varit utomordentligt
värdefull. Emellertid anser
sig icke utskottet nu kunna tillstyrka
ett bifall till motionen utan hemställer
att motionen avslås.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Fortbildningskurser för lärarinnor i husligt arbete.

Punkterna 181—187.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 188.

Fortbildningskurser för lärarinnor i husligt
arbete.

I en inom andra kammaren av fröken
Ager och herr Nihlfors väckt motion
(11:339) hade hemställts, att riksdagen
måtte till detta ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av
15 000 kronor.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 339 icke måtte av riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

AGER: Herr vice talman! Vid
denna punkt har herr Nihlfors och jag
en motion, där vi begär 15 000 kronor
till fortbildningskurser för lärarinnor i
husligt arbete. Vi lade in denna motion
med anledning av att skolöverstyrelsen
begärt 41 000 kronor till dessa fortbildningskurser
men departementschefen
icke förelagt riksdagen något förslag.
Utskottet har nu avslagit denna motion,
och det sker utan motivering, vilket något
förvånar mig.

För alla lärargrupper och inom alla
skolformer är det väl både önskvärt
och nödvändigt att ha fortbildningskurser,
och det är också nödvändigt för
dessa lärare i husligt arbete. De skall
ju föra fram riksdagens intentioner vad
gäller enhetsskolan och den moderna
undervisningen. Skall detta vara möjligt
måste dessa lärare och framför allt
de äldre lärarna komma på fortbildningskurser.
Många av dem sitter ju ensamma
ute i bygderna och får inga kontakter
med sina kolleger, och de kan
inte heller genom litteratur få kontakt
med de rön som gäller deras undervisning.
De måste få kurser i psykologi,
metodik och modern kemi och komma
i kontakt med de forskningsresultat och
de rön, som man över huvud taget får
fram på detta område.

Man har i olika sammanhang, inte
minst här i riksdagen, framfört, att enhetsskolan
står och faller med 9 y, och
skall 9 y lyckas, gäller det att vi här får
välutbildade lärarkrafter, inte minst på
det praktiska området. Vi kan alltså inte
här sitta och vänta utan måste sätta i
gång med att utbilda dessa lärare.

Jag är förvissad om att min motion
kommer att falla även om jag yrkar bifall
till den, men jag hemställer och
vädjar till chefen för ecklesiastikdepartementet,
trots att han inte nu är här,
att vara litet välvilligare nästa år och
anslå medel till denna lärargrupp, övriga
lärargrupper, även specialskolelärarna,
har fått anslag till dessa fortbildningskurser.
Jag missunnar dem inte
det, men det är ett vitalt intresse för de
praktiska lärarna att få samma möjlighet
att vara med på fortbildningskurser
som för de övriga lärarna. Jag hemställer
därför om avslag på utskottets hemställan
och bifall till min motion nr 339
i denna kammare.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Utskottet förnekar ingalunda värdet av
dessa fortbildningskurser som anordnas
på olika områden, och det har ju också
på vissa punkter just i anslutning till
försöksverksamheten för enhetsskolan
föreslagits en viss utökning av anslagen.
Emellertid har möjligheterna att bevilja
ökade anslag ansetts begränsade, och vi
har därför inte ansett det vara möjligt
att utvidga verksamheten på alla de
olika områdena. Det kan i och för sig
vara beklagligt, men eftersom resurserna
har varit begränsade har vi inte kunnat
komma med något annat förslag än
det som är upptaget i det föreliggande
utlåtandet, till vilket jag ber att få yrka
bifall.

Andra kammarens protokoll 1952. Nr 1C>.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.

Punkterna 189 och 190.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 191.

Kurser för lärare vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkten 206, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av 25 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Sunne och Weiland (I: 199) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hammar m. fl. (II: 179), i vilka
— såvitt här vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till kurser för lärare
vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter för budgetåret 1952/53 anvisa
ett reservationsanslag av 140 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Arrhén och Lundqvist
(I: 269)och den andra inom andra kammaren
av herr Nestrup (II: 340), i vilka
hemställts, att riksdagen till kurser för
lärare vid de allmänna läroverken med
flera läroanstalter för budgetåret
1952/53 måtte anvisa ett sådant reservationsanslag,
att detta medgåve att resekostnads-
och traktamentsersättning
kunde utgå i enlighet med allmänna resereglementet.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 199 och II: 179 —- såvitt här var i fråga
— ävensom motionerna 1:269 och
II: 340, till Kurser för lärare vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande

hade avgivits av herrar Ohlon, Söderquist,
Arrhén, Kyling och Widén.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMMAR: Herr vice talman! Vid
denna punkt — nr 191 i statsutskottets
utlåtande nr 8, som gäller kurser för
lärare vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter — har fogats en blank reservation
av herr Ohlon m. fl. Med anledning
av denna reservation och den i
samband med föreliggande fråga behandlade
motionen nr II: 179 tillåter jag
mig säga ett par ord.

Utskottet har anslutit sig till den
kungl. propositionen och hemställer om
ett reservationsanslag på 25 000 kronor
för budgetåret 1952/53. Motionen däremot
stöder sig på skolöverstyrelsens
anslagsäskande, som uppgår till 140 000
kronor. Skillnaden mellan summorna är
ju avsevärd, och man frågar sig ovillkorligen,
vad orsaken kan vara till denna
kraftiga nedprutning av skolöverstyrelsens
petita, detta så mycket mer
som överstyrelsen med stort eftertryck
framhållit nödvändigheten av det större
anslagsbeloppet.

Så långt jag förstår, är det av utomordentligt
värde, att lärarna bibehåller
och stärker sin kompetens och därmed
vidmakthåller den allmänna standarden
inom vårt undervisningsväsen. Alldeles
särskilt gäller det att under nuvarande
betydelsefulla utvecklingsperiod uppmuntra
fortbildningsarbetet. Behovet av
kurser för lärare vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter omvittnas
vara mycket stort, och i all synnerhet
gäller detta, sedan den reducerade timplanen
medfört omläggning av kursplaner
och metodik för flertalet ämnen.

Till läroverkslärare, som deltar i dylika
fortbildningskurser och är bosatta
utanför kursorten, utgår för närvarande
ett traktamente av tio kronor om dagen.
Departementschefen har föreslagit tolv
kronor, vilket onekligen är en höjning,
fastän den långtifrån, synes det mig,

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.

motsvarar de nuvarande dagskostnaderna
och det penningvärdesfall, som vi
har fått uppleva under de senaste åren.
Skolöverstyrelsen har beaktat detta och
hemställer att ersättning till deltagare
i kurserna skall utgå enligt bestämmelserna
i allmänna resereglementet, något
som statens lönenämnd finner fullt skäligt.
Statskontorets avstyrkande i detta
sammanhang var kanske väntat. Dess
uttalande, att vissa av skolöverstyrelsen
till jämförelse åberopade kurser inom
andra områden av statsförvaltningen är
av annan karaktär än nu ifrågavarande
kurser och sålunda icke helt jämförliga
med dessa, får stå helt och hållet för
kontorets egen räkning. För min del
känner jag inte till, vad det skulle vara
för slags kurser.

Med åberopande av vad som har sagts
här och av den motivering som återfinnes
i motionerna yrkar jag bifall till
motion nr II: 179, vari föreslås ett reservationsanslag
av 140 000 kronor till
kurser för lärare vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter under budgetåret
1952/53.

Herr NESTRUP: Herr vice talman! Jag
kan i allt väsentligt instämma med den
föregående talaren. Det är ju så att det
inom skolväsendet pågår en kraftig utveckling,
som vi väntar mycket av för
enhetsskolans genomförande. Även för
läroverkslärarna blir det många nyheter
med reducerade timplaner o. s. v., vilket
gör att lärare som har varit ute kanske
10—15 år inte riktigt kan följa med
utvecklingen. De behöver komma ut och
träffa andra lärare, och detta gäller naturligtvis
speciellt de lärare som tjänstgör
vid små skolor. Vi har ju t. ex. många
realskolor, där det endast finns en lärare
i fysik, en i kemi, en i kristendom,
en i geografi o. s. v. Sådana lärare har
inte någon möjlighet alt hålla den personliga
kontakt med kolleger, som är så
oerhört stimulerande. Vid de större läroverken
har man ämneskonferenser, där

alla lärare i samma ämne träffar samman
och som ofta är synnerligen befruktande
för undervisningen. Vid de små
skolorna blir ämneskonferensen en konferens
mellan denne ende lärare och
rektorn, som kanske inte undervisar i
det ämnet. Det blir ingenting med en
sådan konferens och vederbörande lärare
har bara att skriva av protokollet
från föregående år. När han har hållit
på 10—15 år har han kanske hamnat i
en slentrian, som inte är gynnsam för
undervisningen. Den enda möjligheten
för honom att komma ur denna slentrian
är att ge sig ut på en kurs, som i allmänhet
ordnas under sommarferierna.

Skolöverstyrelsen säger att man skulle
behöva femton kurser varje sommar för
att någorlunda tillfredsställa behovet.
Nu föreslår departementschefen ett anslag,
som räcker till två kurser somliga
år och till tre kurser andra år, och det
är således för litet.

Dessutom tillkommer här en annan
sak, nämligen att anslaget för vivre är
för lågt. En lärare som beger sig till en
sådan kurs får, som vi hörde, tolv kronor
per dygn, och som dessa kurser i
allmänhet är förlagda till storstäderna,
är det svårt att få det att gå ihop. Läraren
måste sålunda skjuta till av sina
egna pengar, och så går det ju inte till
när det gäller andra som är anställda i
statens tjänst. När det anordnas frivilliga
kurser för andra statsanställda, får
ju deltagarna ersättning enligt resereglementet.
Det är denna sak jag har motionerat
om i motion nr 340, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till denna
motion.

Herr EDENMAN: Herr talman! Behovet
av här ifrågavarande kurser är allmänt
omvittnat, något som också framgår
av den diskussion som här förts,
och jag vill nu bara ge eu förklaring
till att den prutning som skett på skolöverstyrelsens
äskande blivit så kraftig
som den blivit. Denna prutning bottnar

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Fortbildningskurser för lärare vid egentliga folkskolor och småskolor.

framför allt däri, att ecklesiastikministern
inte ansett sig kunna acceptera att
deltagarna i dessa kurser skulle komma
i åtnjutande av ersättning enligt
allmänna resereglementet. Det är att observera,
att kurserna är helt frivilliga.
De är förlagda till ferierna, i allmänhet
till sommaren. Om man hade accepterat
skolöverstyrelsens förslag, skulle
det ha inneburit att reseersättningen
måste graderas efter vederbörande lärares
lönegrad och att lärarna måst placeras
i olika traktamentsklasser — en
rektor t. ex. skulle ha fått ersättning
för resa i första klass och för första
klass sovvagn samt erhållit traktamentsersättning
enligt högsta traktamentsklassen.
Vidare skulle ett sådant accepterande
av skolöverstyrelsens förslag ha
medfört synnerligen stora konsekvenser
över hela fältet. Om man för dessa
kurser, som visserligen i och för sig är
viktiga och värdefulla för den enskilde
tjänstemannens fortbildning men som
dock är frivilliga, skulle lämna ersättning
efter allmänna resereglementets
principer, skulle det över huvud taget
icke kunna anordnas några kurser i det
allmännas regi utan att dessa bestämmelser
måste tillämpas.

Ersättning för resa i tredje klass och
ett belopp av tolv kronor om dagen,
såsom här är föreslaget, täcker givetvis
inte alla omkostnader för deltagarna
i dessa kurser, men full lön utgår ju,
själva resan till kursorten blir helt betald
och de 12 kronorna kan väl i någon
mån utgöra ersättning för de merkostnader
vederbörande lärare ådrar sig
genom att vistas på den ort där kursen
äger rum.

I första hand är det alltså vägran att
acceptera principen om att rese- och
traktamentsersättning för dessa frivilliga
kurser skall utgå enligt allmänna resereglementet,
som har medfört den
kraftiga nedprutningen av skolöverstyrelsens
förslag. Skolöverstyrelsen har
för sin del varit konsekvent och föreslagit,
att samma ersättningsgrunder

skulle tillämpas för samtliga kurser av
detta slag, alltså även inom folkskolans
område. Departementschefen har
varit lika konsekvent och över hela linjen
sagt nej till denna princip.

Jag ber herr talman att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NESTRUP: När jag framställde
mitt yrkande förbisåg jag, herr talman,
att den motion, vartill herr Hammar redan
yrkat bifall, är av samma innehåll
som min motion. Jag ber därför att få
återtaga mitt yrkande och instämmer i
stället i herr Hammars yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i den föredragna punkten
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna I: 199 och II: 179; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna 192—211.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 212.

Fortbildningskurser för lärare vid egentliga
folkskolor och småskolor.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkten 230, föreslagit riksdagen att
till detta ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft de under punkten
191 angivna motionerna I: 199 och
II: 179, i vilka, såvitt här vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte till förevarande
ändamål anvisa ett reservationsanslag
av 115 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 199 och II: 179, såvitt här var i fråga,

Onsdagen den 7 inaj 1952 fm.

Nr 16.

Fortbildningskurser för lärare vid egentliga folkskolor och småskolor.

till Fortbildningskurser för lärare vid
egentliga folkskolor och småskolor för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Ohlon, Söderquist,
Arrhén, Kyling och Widén.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HAMMAR: Herr talman! Jag skall
även vid denna punkt tillåta mig att
anföra några korta reflexioner. I den
kungl. propositionen föreslås ett anslag
för budgetåret 1952/53 av 60 000
kronor för här ifrågavarande ändamål.
Utskottet har tillstyrkt bifall till Kungl.
Maj:ts förslag. I den motion, som på
denna punkt föreligger, nr 179 i denna
kammare, hemställes att riksdagen måtte
i överensstämmelse med skolöverstyrelsens
riksdagspetita anvisa ett reservationsanslag
på 115 000 kronor.

Om dessa kurser för lärarfortbildning
torde det, såsom från statssekreterarens
sida redan omvittnats, endast råda
den meningen att kurserna är utomordentligt
betydelsefulla. Med stort eftertryck
framhåller också skolöverstyrelsen
värdet och nödvändigheten av att
det lämnas bidrag till en kursverksamhet
under själva läsåret, och jag skall
tillåta mig att något citera den motivering
som skolöverstyrelsen därvid
anför: »Beträffande kurser, som anordnas
på dagar, som eljest skulle varit
läsdagar, torde man för närvarande
knappast kunna fixera allmän statlig
rese- och traktamentsersättning. Man
torde kunna räkna med att skoldistrikten
äro intresserade av kursverksamheten
och ekonomiskt understödja deltagandet.
Staten synes dock böra uppmuntra
denna form av fortbildningsverksamhet
genom ett bidrag, som tills
vidare väsentligen bör avse organisationskostnaderna.
» Vidare säger skolöverstyrelsen:
»Dessa kurser — som i
allmänhet torde bli kortvariga — kun -

na förutsättas i regel bli förlagda till
pågående läsår med utnyttjande av de
möjligheter som föreskrifterna i folkskolestadgan
erbjuda. För att ytterligare
befrämja sådan kursverksamhet vill
överstyrelsen, i anslutning till vad som
framhållits i flera inhämtade yttranden,
förorda höjning av antalet dagar, då
undervisningen av sådan anledning får
inställas, från nuvarande tre till fem
dagar.» Till sist uttalar skolöverstyrelsen
som sin mening att det stora flertalet
folkskoleinspektörer och flera seminarier
önskar anordna kurser eller
pedagogiska dagar under läsårets gång.

Till detta vill jag bara foga att samtliga
hörda instanser vitsordar behovet
av en vidgad fortbildningsverksamhet,
samtidigt som de betygar det intresse,
som från lärarnas sida visats för de
kurser som anordnas. Kurserna har varit
väl besökta trots att de bara avser
fortbildning inom verksamhetsområdet
och någon kompensation i form av
högre löneställning eller högre befattning
i regel inte kan förväntas.

Med stöd av vad jag här sagt och
närmare utvecklat i min motion tillåter
jag mig, herr talman, att yrka bifall
till motionen i denna kammare nr 179,
som går ut på att fortbildningskurser
för lärare vid egentliga folkskolor och
småskolor må anvisas ett reservationsanslag
av 115 000 kronor.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Med hänvisning till den motivering,
som herr Edenman anförde när
det gällde motsvarande kurser för läroverken
och varav framgick att departementschefen
konsekvent avvisat tanken
på en ersättning enligt allmänna
resereglementet, en konsekvens som
även statsutskottet iakttagit, hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till de i ämnet väckta mo -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

70 Nr 16.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

tionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 213—217.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 218.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkten 236, föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen
förordade ändringar beträffande grunderna
för statsbidrag till skolmåltidsverksamheten,
att tillämpas från och
med budgetåret 1952/53, dels ock till
detta ändamål för budgetåret 1952/53
anvisa ett förslagsanslag av 26 300 000
kronor, innebärande en anslagshöjning
med 6 800 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ivar Nilzon (I: 141) och den andra inom
andra kammaren av herr Larsson i
Luttra m. fl. (II: 182), i vilka hemställts,
att riksdagen med ändring av Kungl.
Maj:ts proposition måtte besluta att
med tillämpning från och med budgetåret
1952/53 fastställa det särskilda bidragsunderlaget
för bespisningsenheter
med högst två läraravdelningar till 90
öre per utspisad måltid samt höja procentsatsen
så, att den utginge med två
tiondels procent för varje fullt tiotal
skatteören varmed skoldistriktets eller
kommunens skatteunderlag för redovisningsåret
understege 55 skattekronor
per invånare, dock med lägst 10 procent
av bidragsunderlaget;

dels en inom andra kammaren av
herr Jacobson i Vilhelmina m. fl. väckt
motion (II: 82), vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts förslag rörande bidrag till anordnande
av skolmåltider för budgetåret
1952/53 måtte besluta

a) att — i avvaktan på den översyn

av grunderna för statsbidrag till skolmåltider,
som departementschefen förutskickat
— den ändringen redan nu
måtte vidtagas, att bidrag skulle utgå
med två tiondels procent för varje fullt
tiotal skatteören, varmed skoldistrikts
eller kommuns skatteunderlag för redovisningsåret
understege 55 skattekronor
per invånare;

b) höja det särskilda bidragsunderlaget
för mindre bespisningsenheter med
högst två läraravdelningar till 90 öre
per måltid och lärjunge;

c) vidtaga den erforderliga höjning
i det av departementschefen äskade förslagsanslaget,
som följde av ett bifall till
motionen;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Holmberg och Dahlgren väckt
motion (11:445), vari hemställts, såvitt
här var i fråga, att riksdagen måtte i
enlighet med skolöverstyrelsens förslag
till förevarande ändamål anvisa ett förslagsanslag
av 30 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:141 och 11:182, 11:82 samt 11:445,
sistnämnda motion såvitt här vore i
fråga,

a) godkänna av departementschefen
förordade ändringar beträffande grunderna
för statsbidrag till skolmåltidsverksamheten,
att tillämpas från och
med budgetåret 1952/53;

b) till Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 26 300 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsgård, Ohlon, fröken Andersson, herrar
Ivar Nilzon, Söderquist, Arrhén,
Svensson i Ljungskile, Bergstrand, Åkerström,
Kgling, fröken Elmén och herr
Onsjö, vilka ansett att utskottet under
a) bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:141 och II: 182,
11:82 samt 11:445, sistnämnda motion
såvitt här vore i fråga, godkänna av

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

reservanterna förordade ändringar beträffande
grunderna för statsbidrag till
skolmåltidsverksamheten, att tillämpas
från och med budgetåret 1952/53.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! När skolöverstyrelsen i sina
petita till årets statsverksproposition
hemställde om bidrag till anordnande
av skolmåltider, framställde skolöverstyrelsen
dels förslag om att de nuvarande
bidragsgrunderna måtte ändras
på sådant sätt, att bidrag utginge med
0,2 procent för varje tiotal skatteören,
varmed skoldistriktets eller kommunens
skatteunderlag för redovisningsåret understiger
55 skattekronor per invånare,
dels förslag om att det särskilda bidragsunderlaget
för mindre bespisningsenheter
•— med högst två läraravdelningar
— skulle höjas från nuvarande
80 till 90 öre och för övriga bespisningsenheter
från nuvarande 60 till 70
öre. När ärendet sedan kom upp till
departementet, gick departementschefen
med på att höja bidragsunderlaget med
10 öre för de större bespisningsenheterna,
alltså sådana där det finns mer än
två läraravdelningar, medan han, märkligt
nog, inte ville vara med om en sådan
höjning beträffande bespisningsenheter
där det finns högst två avdelningar,
utan ansåg att man där kunde
nöja sig med en höjning av 5 öre.

De bidragshöjningar som det bär gäller
avser, såsom klart och tydligt framgår
av departementschefens motivering,
att vara en kompensation för dyrtiden,
vilken även gör sig gällande beträffande
skolmåltiderna. Vi norrlandsrepresentanter
har emellertid inte kunnat finna
någon rimlig förklaring till att man
inte skulle göra en minst lika stor höjning
när det gäller de ekonomiskt sämst
ställda skoldistrikten som övriga skoldistrikt.
Vi har därför i en motion, undertecknad
av ledamöter från Norrbotten,
Västerbotten, Jämtland och Ånger -

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

manland, hemställt om att procentsatsen
måtte höjas till 0,2 procent samt
att det särskilda bidragsunderlaget för
bespisningsenheter med högst två läraravdelningar
måtte höjas med 10 öre till
90 öre.

Statsutskottet har för sin del biträtt
departementschefens förslag i frågan,
men till min glädje konstaterar jag att
inte mindre än tolv reservanter inom utskottet
har ställt sig på motionärernas
sida i fråga om bidragsunderlagets höjning.
När det gäller förbättringen av
procentsatsen har man däremot inte velat
tillmötesgå vårt önskemål. Det finns
väl under sådana förhållanden inte någon
utsikt att få motionen bifallen i
dess helhet, men jag hoppas att den
kompromiss, som reservanterna har gått
in för, nämligen en höjning av bidragsunderlaget
med 10 öre såväl beträffande
de mindre som de större bespisningsenheterna,
kommer att vinna andra kammarens
godkännande.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som fogats
till denna punkt.

Herr WIDÉN: Herr talman! Jag vill
först beklaga att genom ett misstag mitt
namn icke återfinnes under den reservation
som här föreligger, detta särskilt
som jag inom utskottet talade för
reservationen. Vidare vill jag, utöver
vad föregående talare här redan gjort,
anföra några synpunkter på själva sakfrågan.

Vi reservanter har inte ansett oss
kunna förorda några större ändringar
av bidragsbestämmelserna, då det ju
har tillsatts en utredning som skall ta
upp frågan i dess helhet. Däremot har
vi ansett det vara naturligt att man beträffande
bidragsunderlaget för mindre
bespisningsenheter behåller samma
normer som nu. Kungl. Maj:ts förslag
innebär faktiskt en ändring därvidlag,
i det att man har minskat avståndet
mellan större och mindre skolor i fråga
om bidragsunderlagets storlek. Jag

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

måste säga att jag är något förvånad
över den ställning, som statsrådet Persson
på denna punkt intagit.

År 1950, då man beslöt denna förändring,
som innebar ett höjt bidrag för de
mindre skolorna, förebragte skolöverstyrelsen
en statistik, som visade att
det fanns underlag för den differentiering
som då gjordes. Ser man på de
siffror som skolöverstyrelsen förebragt
i år, finner man att för samtliga skoldistrikt
både på landsbygden och i städerna
utgjorde kostnaderna cirka 78
öre per måltid men i de mindre skolorna
med högst två läraravdelningar
98 öre, alltså en skillnad på just de 20
öre, som för närvarande utgör skillnaden
i bidragsunderlaget. Man måste därför
förvåna sig över att Ivungl. Maj :t
har frånträtt den nuvarande regeln.

Såsom påvisades av skolöverstyrelsen
år 1950 betyder skolmåltidsverksamheten
givetvis allra mest ute på landsbygden.
När det gäller skolorna där visar
det sig, att det är svårt att få i gång en
sådan verksamhet. Det är speciellt
Norrland och skogsbygderna över huvud,
som har dessa mindre skolor. Allt
talar för att man till dess att den nu
igångsatta utredningen blir klar bibehåller
de nuvarande bestämmelserna
för bidragsunderlaget.

Man kan fråga sig hur mycket detta
betyder i pengar. I reservationen har
det sagts att det ur kostnadssynpunkt
inte betyder så mycket, att man haft
anledning att ändra på det begärda anslagsbeloppet,
eftersom det här gäller
ett förslagsanslag. Ser man på de siffror
som skolöverstyrelsen lämnade 1950,
framgår det att det innebär en skillnad
i utgifter på bara 30 000 kronor. Det
rör sig alltså inte om några större belopp.
Jag tycker nog att man kunde använda
30 000 kronor till att hjälpa dessa
mindre skolor ute på landsbygden med
dessa skolmåltider.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till denna punkt
i statsutskottets utlåtande.

Herr HOLMBERG: Herr talman! På
praktiskt taget alla de punkter, där det
nu sker en uppräkning av anslagsposterna
under åttonde huvudtiteln, rör
det sig om otillräckliga kompensationer
för de prishöjningar och andra fördyringar
som inträffat. Herr Johansson i
Stockholm och herr Håstad har redan
i fråga om stipendiegivningen givit exempel
på vilken omfattning dessa standardförsämringar
har. Detta gäller
emellertid inte bara stipendier utan en
hel rad andra punkter.

Beträffande en del poster, särskilt
när det gäller folkskolundervisningen,
framträder dessutom en annan tendens,
som är skadlig för undervisningen och
dessutom innebär en ytterligare social
orättvisa. Jag avser den metod, som vi
kan spåra bl. a. i behandlingen av nu
förevarande fråga, att mer och mer på
kommunerna överflytta kostnader, som
statskassan egentligen skulle svara för.
Så har nu skett under flera år, bl. a. i
fråga om kostnaderna för skolmåltider.
Vår motion nr 445 i denna kammare
behandlar den frågan. Vi har inte vågat
sikta så högt som till att återställa
den proportion, som ursprungligen rådde
mellan statsmakternas och kommunernas
andel i kostnaderna för detta
ändamål, men vi trodde oss kunna räkna
med utskottets medverkan till att
man åtminstone inte skulle genomföra
en ytterligare förändring till kommunernas
nackdel av dessa proportioner.
Tyvärr har det emellertid visat sig, att
vi inte ens i detta hänseende kunde
räkna med utskottets medverkan.

Reservationen på denna punkt, avgiven
av herr Näsgård m. fl., innebär bara
en nyansskillnad i jämförelse med regeringens
och utskottets ståndpunkt.
Den innebär att de minsta bespisningsenheterna
nu skall få en höjning av bidragsunderlaget
till 90 öre. Den lilla
smulan åtminstone av vår motion har
alltså reservanterna försökt rädda och
vi är naturligtvis tacksamma för det.
Men nog får man ett intryck av att det

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

måste ha varit en sällsynt benhård
ovilja inom utskottet, när inte ens reservanterna
vågade komma med något
bättre.

över huvud spårar man i hela behandlingen
av denna fråga inte mycket
av det intresse för landsbygden, som vi
bl. a. i förra veckan fick höra mycket
högstämda deklarationer om i denna
kammare. Även de socialpolitiska åtgärderna
inom skolväsendet berör nämligen
i mycket hög grad landsbygden.
Det är landsbygdskommunerna, som
hårdast får sitta emellan för en ogin
statlig politik på detta område. Framför
allt är det de glesbebyggda landsbygdskommunerna
i Norrland som har
de högsta kommunalskatterna, och det
är därför också i sådana skoldistrikt,
som de menligaste verkningarna av att
man ytterligare förskjuter skatteuttaget
från staten till kommunen framträder,
d. v. s. då man genomför en skatteomläggning
till kommunernas nackdel.

Det bör observeras, att den ståndpunkt
som utskottet företräder inte har
ett dugg med sparsamhet att göra. Det
är inte fråga om att spara ett enda öre,
ty det är ingen som vill att verksamheten
på detta område skall bli mindre
omfattande. Pengarna skall alltså ut.
Det är bara fråga om vem som skall
betala dem. Skall staten betala dem eller
en mindre andel av dem än hittills,
eller skall kommunerna få vidkännas
den kostnaden?

Utskottet har för övrigt så långt ifrån
rekommenderat någon inskränkning, att
det tvärtom bar uttalat en förhoppning
om att skolmåltidsverksamheten »så
snabbt som möjligt vinner en allmännare
utbredning», och en sådan förhoppning
vill ju var och en ge sin anslutning
till. Men det är just detta, som
utskottet motverkar genom sitt förslag.
Skolöverstyrelsen har för övrigt i flera
olika sammanhang påtalat att en sådan
övervältring av utgifter från staten till
kommunerna kan få till följd en restriktivare
politik från kommunerna be -

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

träffande skoländamål och att därigenom
skulle inträffa en standardförsämring
för undervisningen över huvud
taget.

Herr talman, eftersom ett annat förslag
i vår motion ligger på principiellt
samma plan som detta, vill jag passa
på att redan nu säga några ord om det.

Det gäller de fria läroböckerna. Finansieringen
av den verksamheten
skedde ursprungligen så, att staten betalade
83 procent och kommunerna 17.
Genom att lägga på kommunerna praktiskt
taget hela den merkostnad, som
uppstår genom prishöjningarna, har
man nu ökat kommunernas andel i kostnaderna
och minskat statens. Kommunernas
andel blir enligt utskottets förslag
60 procent mot de tidigare 17, medan
statens förutvarande 83 procent
sjunker till 40 procent. Så stor förskjutning
sker alltså av kostnaderna.

Denna anordning tycker vi är orättvis
och skadlig för undervisningen.
Vårt förslag innebär ingen ideallösning
■— det skall jag gärna erkänna —- ty en
ideallösning skulle innebära att staten
tog hand om alla dessa kostnader och
att kommunerna ingenting skulle betala.
Det vore det enda rättvisa. Men
vi har försökt att få riksdagen att medverka
till en åtminstone något rimligare
politik gentemot kommunerna än den,
som man nu föreslår.

I fråga om den punkt som det nu gäller
hemställer jag, herr talman, om bifall
till motionen nr 445 i vad den gäller
skolmåltiderna.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Skillnaden mellan utskottets förslag och
reservanternas är inte alltför betydande.
De båda förslagen skiljer sig endast på
en punkt, nämligen i fråga om hur
stort bidraget skall bli till de mindre
skolenheterna, .lag skall, herr talman,
även om jag inte kan skriva under vad
herr Widén sade att alla skäl talar för
reservationen, villigt erkänna att ändå
vissa skäl tala för den. Men jag vill

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

samtidigt också framhålla, att när man
här företar en höjning av statsbidragen
är det väl i och för sig ingenting
onaturligt i att man gör den kraftigaste
höjningen i botten och försöker något
begränsa höjningen högre upp. Jag tror
att det är felaktigt att utgå från att
denna skillnad på 20 öre mellan den
ena och den andra typen är fastställd
som den under alla förhållanden rimliga
och riktiga. Nu skall hela frågan
om grunderna för bidragen bli föremål
för närmare översyn, och då har man
från utskottsmajoritetens sida menat,
att det inte finns några skäl att på
denna punkt frångå det förslag, som
Kungl. Maj:t har framlagt.

Jag skulle emellertid medan jag har
ordet vilja understryka en del av utskottets
yttrande. Utskottet säger att
man inte skall ställa allt för stränga
krav på de lokaler, som skall utnyttjas
för skolmåltider. Så långt min erfarenhet
sträcker sig har de inspekterande
myndigheterna många gånger ställt alldeles
orimliga krav på den punkten och
därigenom bidragit till att förhindra
den i och för sig önskvärda utvecklingen
av skolbarnsbespisningen. Jag
vill alltså begagna tillfället att på den
punkten mycket kraftigt understryka
utskottets önskemål, att man från myndigheternas
sida är starkt återhållsam
i fråga om sina krav samt att man möjliggör
provisoriska anordningar, med
vilka man ändå kan vinna det som är
viktigast, nämligen maten åt barnen.
Om vi inte i nuvarande läge kan bedriva
den förgyllda socialpolitiken, så
tror jag i varje fall att vi skall inrikta
oss på att bedriva den effektiva.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Jag kan
hålla med utskottets talesman, herr
Wallentheim, om, att det inte är en så
särskilt stor skillnad mellan utskottsmajoritetens
förslag och reservationen.
Jag hoppades därför i det längsta på att

utskottet skulle ha enat sig på denna
punkt.

Det gäller här inte att öka det allmännas
utgifter utan det gäller en fördelning
av utgifterna mellan stat och
kommun. De som här tidigare — och
enligt min uppfattning med full rätt —
på olika punkter hävdat, att vi måste
spara, de kan inte med samma rätt åberopa
sparsamhetsargumentet på denna
punkt. Pengarna skall ges ut av skattemedel;
betalar inte staten, så måste
kommunerna betala. Som här förut påpekats
har det blivit en tendens, att vi
här i riksdagen högtidligen beslutar om
en del stora reformer och att kostnaderna
för dessa reformer skall fördelas
mellan stat och kommun efter vissa
grunder. Sedan visar det sig emellertid
att staten inte har råd att betala sin
andel. Bördan vältras då mer och mer
över på kommunerna. Detta är en tendens,
som man måste reagera mot. Nu
är emellertid alla eniga om -— liksom
när det gäller en del andra punkter —
att detta skall rättas till. En utredning
är redan tillsatt, som skall arbeta med
detta. Vi får hoppas, att utredningen
redan nästa år kan komma fram med
ett förslag om rättvisare ordning i
detta fall.

Här har i propositionen föreslagits en
höjning med 10 öre för de stora bespisningsenheterna.
Bidragsunderlaget
skall således höjas till 70 öre. När det
emellertid gäller de mindre bespisningsenheterna
— på två klasser och
därunder —- vilka bevisligen är dyrare,
har man inte orkat med en lika stor
höjning, utan man har nöjt sig med
5 öre.

Nu försvarar herr Wallentheim detta
med att när man skall höja, är det naturligt
att man höjer mest i botten. Jag
förstår inte vad han menar med botten
i detta fall. Närmast kommer man
väl att tänka på de kommuner, som
har det sämst ställt och som drabbas
hårdast. Det är betecknande att den
motion, som här föreligger, är under -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

tecknad av 22 representanter från olika
partier. Motionärerna är huvudsakligen
från norra Sverige, där ifrågavarande
distrikt främst är belägna.

Jag kan inte komma ifrån, att den
femöring det här gäller naturligtvis
inte alls räcker till för att täcka skillnaden
mellan statens och kommunens
andel av prisstegringen. Det är dock
i någon mån en gärd av rättvisa -— rättvisa
framför allt mot de skoldistrikt,
som är sämst lottade i fråga om både
skolor och ekonomi — om man följer
reservationens förslag.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Larsson i
Luttra.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag har inte mycket att tillägga
efter det s. k. försvar, som herr Wallentheim
här fört å utskottets vägnar.
Han gör gällande, att även om man
inte kan erkänna att alla skäl talar för
ett bifall till reservationen, så är han
dock villig att medge, att vissa skäl taar
för ett bifall till densamma. Det är
ytterst sällan man blir i tillfälle att
höra, att en talare från statsutskottsmajoriteten
medger, att de som har en
annan uppfattning än utskottet har goda
skäl för sin inställning. I och med
denna deklaration från herr Wallentheims
sida tycker jag att saken
borde vara klar.

Det är inte denna femöring, som
varit avgörande. Det är inte den, som
skapat denna stora enighet bland de
norrländska motionärerna, utan vi har
sett saken ur rättvisesynpunkt. Orättvisan
blir, herr Wallentheim, densamma
om det skulle gälla 5 kronor eller om
det skulle gälla 500 000 kronor. Det är
inte fråga om beloppets storlek. Frågan
är helt enkelt om det är rättvist,
speciellt mot den norrländska ödebygdshefolkningen
och de skoldistrikt, som
där finns, att ställa dem i särklass i
detta fall.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

När herr Wallentheim talar om botten
måste man, som herr Onsjö sade,
främst tänka på bespisningsenheterna
med högst två läraravdelningar. Där
blir trycket starkast och de ekonomiska
påfrestningarna hårdast.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt tidigare framställda yrkande om
bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan
i förevarande punkt; 2:o) bifall
till samma hemställan med den ändring,
som föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till
utskottets ifrågavarande hemställan
med den ändring däri, som följde av
bifall till motionen 11:445 i förevarande
delar; och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobson i Vilhelmina begärde
emellertid votering, i anledning varav
herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade likväl
herr Holmberg votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 218 i statsutskottets förevarande
utlåtande nr 8 antager den
vid punkten fogade reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranledes

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker
m. m.

av bifall i nu förevarande del till motionen
11:445 av herr Holmberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits i
den vid punkten fogade reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
218 :o) i utskottets utlåtande nr 8 röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits i
den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 219—229.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 230.

Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna
för tillhandahållande av fria läroböcker
m. m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,

punkten 248, föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen
förordad höjning från och med den 1
juli 1952 av statsbidraget för tillhandahållande
av fria läroböcker m. m. åt lärjungar
vid folk- och småskolor, dels
ock till Folkskolor m. m.: Bidrag till
kostnaderna för tillhandahållande av
fria läroböcker m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
8 300 000 kronor, innebärande en anslagshöjning
med 1 650 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft den under punkten
218 angivna motionen 11:445, vari, såvitt
här vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Folkskolor m. m.: Bidrag
till kostnaderna för tillhandahållande
av fria läroböcker m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 10 350 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 445,
såvitt här vore i fråga,

a) godkänna av departementschefen
förordad höjning från och med den 1
juli 1952 av statsbidraget för tillhandahållande
av fria läroböcker m. m. åt
lärjungar vid folk- och småskolor;

b) till Folkskolor m. m.: Bidrag till
kostnaderna för tillhandahållande av
fria läroböcker m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
8 300 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Med
hänvisning till vad jag redan sagt under
en tidigare punkt ber jag att få
yrka bifall till motionen II: 445.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propo -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten.

sitioner dels på bifall till utskottets hemställan
i punkten dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som följde av bifall till motionen
II: 445 i nu förevarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 231.

Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten.

Ivungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkten 249, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1952/53
anvisa ett förslagsanslag av 50 000 000
kronor, innebärande en ökning med
16 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft ett flertal motioner.

I den under punkten 218 angivna motionen
11:445 hade, såvitt här vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
till förevarande ändamål anvisa ett förslagsanslag
av 78 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 445,
såvitt här vore i fråga, till Folkskolor
m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 50 000 000 kronor;

b) i anledning av motionerna 1:201
och II: 241 samt I: 14 och II: 20 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i motiveringen anfört.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HOLMBERG: Herr talman! Vårt
förslag i motionen nr 445 när det gäller
denna punkt sammanfaller med skolöverstyrelsens
förslag. Under flera år
har för övrigt skolöverstyrelsen uttalat
en varning emot den eftersläpning,
som har skett rörande fullföljandet av
skolbyggnadsprogrammet. Skolöverstyrelsen
har betecknat sina förslag som

ett minimum, som man inte kan underskrida
utan att ta de största risker när
det gäller skolundervisningen. Nackdelarna
har ju också varit mycket påtagliga
och kan omvittnas från alla delar
av landet. Inte minst beklagligt är att
detta läge inträtt i en situation, när vi
alla hoppats på att beslutet om enhetsskolan
skulle följas av en period av
stor expansion och stora förbättringar
rörande den grundläggande undervisningen.

I vår motion har vi också erinrat om
att till denna bild — en mycket trist
bild — också hör, att tusentals ungdomar
varje år söker inträde i läroverken
för att få en bättre undervisning än
den folkskolan kan ge men avvisas därför
att det inte heller i läroverken finns
tillräckligt med lokaler. Det har sagts
— och det sägs kanske fortfarande —
att investeringsverksamhet även av
detta slag måste hållas tillbaka för att
»dämpa konjunkturen», som termen ly der.

Vi har nu den meningen, att arbetskraft
och materiella resurser redan tidigare
kunde ha fördelats på ett mycket
förnuftigare sätt till förmån för
bl. a. undervisningen och vetenskapen.
Läget på dessa kulturområden visar ju
enligt vår mening på ett mycket påtagligt
sätt, att vi inte haft råd med hela
den enorma militära upprustningen,
som uppenbarligen är det största hindret
för att åstadkomma en kulturell
upprustning. Det skulle behövas en relativt
ringa begränsning av anslagen på
fjärde huvudtiteln för att få litet mera
över till den åttonde.

Dessutom är det väl inte så motiverat
ens från utskottets egna tidigare ståndpunkter
■—• såvitt jag förstår ■— att följa
den arbetshypotes, som man i detta
sammanhang använt under tidigare år.
Redan i nuvarande läge är det tillräckligt
tydligt, att den s. k. dämpningen av
konjunkturen fått mycket påtagliga
följder. Den lokala arbetslöshctspolitiken
har ju nu fått en sådan omfattning,
att det närmast liknar en krascli inom

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten.

ganska betydande näringsgrenar. Mycket
tyder på att det hastigt blir värre
och värre. Borde man inte i detta läge
planera i syfte att bygga mera i stället
för att dämpa investeringarna när
det gäller skolorna? Ger inte de ändrade
förhållandena på arbetsmarknaden
och näringslivet över huvud anledning
att nu börja anlita de arbetslösa,
som redan nu finns och som det
säkerligen kommer att bli flera av, och
för skolans räkning ta i bruk en del av
de materiella resurser och de varor,
som man inte kan få avsättning för;
det gäller som bekant bl. a. en del byggnadsmateriel? Vi

tror för vår del att det finns anledning
till en sådan omprövning av
skolans byggnadsprogram, inte bara
med hänsyn till vad jag tidigare sagt
om skolans behov utan även med hänsyn
till det förändrade läget på arbetsmarknaden.

Slutligen, herr talman, vill jag passa
på att också i detta sammanhang säga
några ord om ytterligare en fråga, som
vi motionerat om. Vi har nämligen avgivit
en motion, i vilken vi har velat understryka
vår anslutning till skolöverstyrelsens
ståndpunkt även i fråga om
tjänstebostäderna. Vår motion avser på
den punkten, liksom i fråga om skolmåltiderna
och den fria skolmaterialen,
att åstadkomma en högre grad av
rättvisa i fördelningen av kostnaderna
mellan stat och kommun. Vi föreslår i
enlighet med skolöverstyrelsens förslag,
att anslaget till kommunerna skall utgå
med 50 procent av byggnadskostnaderna.
Men liksom skolöverstyrelsen har vi
också föreslagit, att högst 30 000 kronor
skall få användas till bostad åt ordinarie
lärare och högst 20 000 kronor till
bostad åt annan lärare. Med anledning
av utskottets yrkande på den punkten
skall jag, när den kommer att behandlas,
be att få återkomma med någon
modifiering av vårt tidigare förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen II: 445.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
I anledning av herr Holmbergs anförande
vill jag göra det påpekandet, att
frågan om att hinna i kapp med skolbyggnader
inte beror på de anslag, som
på denna punkt ställs till förfogande —
det är ju ett förslagsanslag som det här
gäller — utan framför allt på den allmänna
kvottilldelning för skolbyggnadsändamål
som kan komma i fråga.
I det avseendet har ju utskottet också
gjort ett mycket bestämt uttalande. Det
har sagt, att läget är bekymmersamt
och att det även med de anslagsbelopp,
som står till förfogande och som bygger
på den beräknade kvottilldelningen,
inte kan skönjas någon nämnvärd ljusning,
och att man hoppas att det skall
bli möjligt att ge en ökad byggnadskvot
för skolbyggnader. Något mera kan
väl på den punkten i närvarande stund
inte sägas.

Dessutom kanske man i detta sammanhang
också bör peka på att den
kommitté, som helt nyligen har tillsatts
för att överväga frågan om bidragsgrunder,
både för skolbyggnader, tjänstebostäder
och det ena med det andra,
självfallet kommer att ta upp hela frågan
om fördelningen mellan stat och
kommun till närmare prövning och
också i sinom tid kommer med förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Vad
löftet om utredning beträffar är det som
bekant en metod, varigenom man under
många många år har avspisat det ena
angelägna reformkravet efter det andra.
Det hör tyvärr inte till ovanligheten,
att det tar 10 år och mera innan det
blir något praktiskt resultat av utredningar.

Dessutom är det också fråga om vilket
resultat en utredning kommer till.
Mycket i samband med de nu signalerade
utredningarna rörande fördelningen
emellan stat och kommun av avgifter
har närmast karaktären av ett yt -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Folkskolor m. m.:

terligare hot mot kommunerna, nämligen
hotet att det skall bli ännu sämre.
Formuleringar av detta slag fanns framför
allt i de s. k. Wärnska förslagen,
som också handlade om utredningar av
detta slag. Även om man inte å priori
behöver förutsätta att det skall bli så
i det här fallet, kan jag inte finna någon
anledning att vänta ytterligare på en
utredning, som kanske tar många å''r
i anspråk, innan man sätter i gång en
redan nu angelägen utvidgning av skolbyggnadsprogrammet.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag vet inte vad herr Holmberg har
för erfarenhet av utredningsarbete,
men nog kan man väl våga säga att sådana
långvariga utredningar, som herr
Holmberg har räknat med, knappast
har förekommit, i varje fall inte när
det gäller skolväsendet. Jag vill erinra
om att skolkommissionen, som ju hade
ett väldigt område att bearbeta, var färdig
med sitt stora principförslag efter
två års arbete, och två år senare kunde
också riksdagen fatta sitt principbeslut.

Den utredning, som skall ta upp frågan
om statsbidragsgrunderna, är ju tillsatt.
Om den har börjat sitt arbete vet
jag inte, men jag föreställer mig att det
därvidlag inte kan bli fråga om något
så oerhört långvarigt utredningsarbete.

Vad den tredje synpunkten angår,
herr Holmberg, nämligen att man inte
vet vilket förslag utredningen kommer
med, finns det anledning att ta upp den
frågan till diskussion, när utredningen
kan visa sitt resultat. Då får vi tillfälle
att överväga vad vi i en sådan situation
bör göra.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring,
som följde av bifall till motion
II: 445 i nu förevarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Byggnadsbidrag till tjänstebostäder.

Punkterna 232—235.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 236.

Folkskolor m. m.: Byggnadsbidrag till
tjänstebostäder.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkten 254, föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen
förordad höjning från och med budgetåret
1952/53 av bvggnadsbidragen till
tjänstebostäder för folkskolans lärare,
dels medgiva att under budgetåret
1952/53 måtte beviljas byggnadsbidrag
till tjänstebostäder för folkskolans lärare
med tillhopa högst 5 000 000 kronor,
dels ock till förevarande ändamål
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 3 900 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I den under punkten 218 angivna motionen
11:445 hade, såvitt här vore i
fråga, hemställts, att riksdagen till Folkskolor
m. m.: Byggnadsbidrag till tjänstebostäder
för budgetåret 1952/53 måtte
anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor.

Utskottet hemställde:

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 140 och II: 181, I: 13 och II: 21
samt 11:445, sistnämnda motion såvitt
här vore i fråga,

a) godkänna av utskottet förordad
höjning från och med budgetåret
1952/53 av byggnadsbidragen till tjänstebostäder
för folkskolans lärare,

b) medgiva, att under budgetåret
1952/53 måtte beviljas byggnadsbidrag
till tjänstebostäder för folkskolans lärare
med tillhopa högst 5 500 000 kronor,

c) till Folkskolor in. m.: Byggnadsbidrag
till tjänstebostäder för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 4 800 000 kronor;

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Folkskolor m. m.: Byggnadsbidrag till tjänstebostäder.

II. att motionerna 1:88 och 11:169
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Under denna punkt redovisas ett
flertal motioner, däribland en väckt av
undertecknad m. fl. i denna kammare
och en av herr Einar Persson m. fl. i
första kammaren. Då jag ansett att de
spörsmål, som vi tagit upp i motionerna,
är av stor betydelse, framför allt
för landsbygden, vill jag begagna tillfället
att säga några ord därom.

Jag utgår från att kammarens samtliga
ledamöter har kännedom om att
det inom vissa skoldistrikt föreligger
skyldighet att tillhandahålla tjänstebostäder
för lärare, medan det beträffande
andra skoldistrikt icke föreligger
någon sådan skyldighet. Om man undersöker
varför denna olikhet föreligger
mellan skoldistrikten, finner man
att grunden härtill ligger i den i folkskolestadgans
52 § upptagna bestämmelsen
om hyresmarknad. Det är där
fastslaget, att om det på ort varest
skola är belägen icke finns hyresmarknad
i skolans närmaste omgivning, föreligger
skyldighet för skoldistriktet att
tillhandahålla tjänstebostäder för lärare.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att när vederbörande myndighet
bestämt att hyresmarknad icke finnes,
har den utgått från att bostäder av den
beskaffenhet som föreskrives i boställsordningen
icke finns tillgängliga.

Jag vill också framhålla att de landsbygdskommuner
och skoldistrikt, som
genom denna bestämmelse om hyresmarknad
blir skyldiga att tillhandahålla
de ifrågavarande tjänstebostäderna, i
alla händelser måste betrakta det såsom
orättvist, att vissa kommuner och
skoldistrikt skall vara nödsakade att
ikläda sig betydande ekonomiska uppoffringar
genom denna skyldighet, me -

dan andra kommuner och skoldistrikt
är helt befriade därifrån, ty i det senare
fallet får befattningshavarna själva
söka på bästa sätt ordna sin bostadsfråga
genom att hyra i öppna marknaden.

Beträffande frågan, hur mycket det
kostar ett skoldistrikt att tillhandahålla
dessa tjänstebostäder, så skall jag endast
anföra ett exempel för att inte debatten
skall dra alltför långt ut på tiden.
Skall man hålla en fullt modern
tjänstebostad om 90 m2, medför detta,
enligt de erfarenheter jag har, under
nuvarande förhållanden en årlig utgift
för kommunen av cirka 2 500 kronor.
Den hyresavgift, som utgår för en dylik
modern bostad och som ju blev
fastslagen för åtskilliga år sedan, uppgår
till 888 kronor. Således uppstår
det faktiskt för kommunen i dylika fall
en förlust, som uppgår till skillnaden
mellan cirka 2 500 och 888 kronor. Det
finns naturligtvis ingen enskild medborgare,
som kan bedriva en sådan förlustbringande
bostadsuthyrningsverksamhet.
Inte heller skulle kommunerna
kunna göra detta, om inte dessa av
mig nu omnämnda tvingande bestämmelser
funnes, och naturligtvis detta
att man kan ta av skattebetalarnas medel,
så att man på det sättet kan fullgöra
denna skyldighet.

Motionärerna är för sin del angelägna
om att det skall bli en ändring i det
förhållande som jag här nu påtalar. Vi
har för vår del ansett nödvändigt, att
rättelse åstadkommes i berörda förhållanden.
Härvidlag har vi tänkt oss två
möjligheter, antingen att man upphäver
de nuvarande bestämmelserna i folkskolestadgan
om hyresmarknad, eller,
om man inte vill gå in på den vägen,
att man från statens sida anvisar tillräckligt
höga statsbidrag till åstadkommande
av dylika tjänstebostäder, så att
samtliga skoldistrikt blir likställda och
inte det ena skoldistriktet skall behöva
ikläda sig sådana utgifter för bostäder,
medan det andra skoldistriktet är be -

Onsdagen den "j

Folkskolor m.

friat från en dylik uppoffring. Jag tror
inte, alt upphävande av bestämmelserna
om hyresmarknad skulle medföra,
att det skulle bli omöjligt för de berörda
befattningshavarna att hyra bostad.
Däremot är det ju uppenbart, att det
kommer att leda till att hyrorna för bostäderna
komme att stiga. Om bestämmelserna
om hyresmarknad komme
bort ur folkskolestadgan, skulle naturligtvis
intet skoldistrikt komma att tillhandahålla
tjänstebostäder till det pris
som nu gäller och som fastställts för
åtskilliga år sedan.

Nu är det ju så — och det är med
tillfredsställelse som jag erfarit detta
— att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för inte så
länge sedan tillsatte en utredning som
skall syssla med alla de i motionerna
aktualiserade spörsmålen. Jag kan sålunda
här endast konstatera, att motionärernas
önskemål om utredning åtminstone
tills vidare blivit tillgodosett,
och det är ju klart, att jag under dessa
förhållanden inte skall framställa något
yrkande.

Jag vill också självfallet uttala min
tillfredsställelse med den höjning av
statsbidraget till ifrågavarande ändamål
som nu föreslås. Det innebär ingen
slutgiltig lösning av denna fråga,
och det är naturligtvis inte heller meningen
att det skali utgöra det. Men
den föreslagna höjningen av statsbidraget
är ju dock så påtaglig, att den synes
mig förtjäna elt erkännande från
denna plats.

Jag bär för min del intet yrkande.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman! Jag
vill först och främst helt och fullt instämma
i vad herr Ericsson i Sörsjön
har sagt. Jag skall bara be att få komplettera
hans anförande med några ord
om de olika ortsgrupperingarna, lönegrupperingen,
skattegrupperingen och
bostad sgrupperingen.

Man kan ju tycka, all dessa grupperingar
borde sammanfalla, men det gör
6 — Andra kammarens protokoll Itltkl. N.

maj 1952 fm. Nr 16.

m.: Byggnadsbidrag till tjänstebostäder.

de inte. Bara för något år sedan tillhörde
min hemsocken före den sista
stora omregleringen av dyrorterna lönegrupp
3, skattegrupp 2 och bostadsgrupp
1. Nu är det ändrat både i fråga
om skattegrupperingen och i fråga
om lönegrupperingen så att det är både
lönegrupp 3 och skattegrupp 3, men
jag tror inte att det är ändrat beträffande
bostadsgrupperingen. Jag har
dock icke undersökt saken på två år,
men då tillhörde hela vårt län med undantag
av eu enda kommun grupp 1
vad beträffar bostadsgrupperingen. Detta
gör att de av staten fastställda hyrorna
för tjänstebostäder ligger betydligt
lägre än de skulle göra, om bostads-,
skatte- och lönegrupperingarna vore
desamma.

Jag har frågat många men inte kunnat
få svar på frågan, varför det skall
vara så stor skillnad mellan löne- och
bostadsgrupperingarna. Bostadsgrupperingen
följde åtminstone då, inte annat
än jag kunde förstå, samma indelning
som den som gäller för bostadsgrupperingen
för folkpensionerna. Och
det vet vi ju, att man utgått från en
alldeles felaktig utgångspunkt, när man
gjorde bostadsgrupperingen för folkpensionerna.
Då undersökte man vilka
bostäder folkpensionärer bodde i, och
detta fick ligga till grund. Och det förstår
man ju, att gamla människor, som
slutat att ha några inkomster, måste
söka sig till de sämsta bostäderna. På
det sättet konserverade man en låg
standard på bostäderna.

Detta är ju inte alls tillämpligt på
statstjänarna. Med nuvarande löner —
jag är ju gammal folkskollärare — så
kan de hyra nya bostäder med den
högsta standard, som bjudes på landsbygden.
Utöver denna indelning av
bostäderna, som i huvudsak innebär,
att bostäderna på hela landsbygden tillhör
ortsgrupp 1, finns det också eu indelning
i A-, B- och (''.-bostäder. Jag
skall inte gå in på det närmare. De
flesta här vet ju vad det vill säga. Nu
i- it;.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar.

är det många bostäder, som lärarna på
landsbygden har, som är undermåliga,
men man kan inte begära, att kommunerna
skall visa något större intresse
för att förbättra och bygga om dem,
när de får in hyror, som endast motsvarar
ungefär hälften av vad de skulle
få, om man skulle tänka sig, att debet
och kredit skulle gå ihop beträffande
de nybyggda husen. Jag tycker ju, att
bostadsgrupperingen här borde följa
löne- och skattegrupperingen. Sedan
har man ju ändå A-, B- och C-grupperingen
beträffande bostädernas kvalitet.
Den får då vara utslagsgivande i
fråga om den olika standarden för bostäderna.
Jag har talat om detta förut
här i kammaren, och jag ville bara åter
understryka det i samband med vad
herr Ericsson i Sörsjön sade. Det är
en fråga som intresserar oss ofantligt
på landsbygden. Nuvarande system är
mycket orättvist.

Jag har förut gjort jämförelser mellan
min hemkommun och Gävle, medan
vi tillhörde ortsgrupp 1 och Gävle
ortsgrupp 3 i fråga om lönerna. Då
var förmånerna för lärare i vår kommun
mycket sämre än för lärarna i
Gävle. Nu är vi också i ortsgrupp 3
vad beträffar löner, d. v. s. lika som
Gävle. Lärarna i Gävle får hyra i öppna
marknaden. För en bostad om
90 in2 får de säkerligen betala över
2 000 kronor, kanske 2 500 kronor per
år. Den hyra som betalas på landet,
då tjänstebostad tillhandahålles, är
mycket låg. Den blir ungefär hälften,
även om man tar hänsyn till bränslekostnaderna,
som nu är mycket höga.
Det är kanske ganska egendomligt, att
en gammal lärare för fram dessa synpunkter,
men jag kan inte hjälpa, att
jag alltid har insett orättvisan i denna
uppdelning och i alla fall ansett, att
rätt borde väl vara rätt. Man får bortse
från det egna kårintresset. Jag har
emellertid velat stryka under vad herr
Ericsson i Sörsjön sagt och vad säkerligen
många på landsbygden tänker.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Flera
av de motioner som avgivits i denna
fråga, bl. a. II: 445, sammanfaller med
skolöverstyrelsens förslag i fråga om
bidragsprocenten till kommunerna och
i fråga om maximibeloppet. De avviker
alltså i det hänseendet avsevärt från
utskottets förslag.

Däremot finns det i utskottets förslag
en detalj, som jag för min del gärna
vill understödja. Det är utskottets förslag
att de förhöjda beloppen skall utbetalas
för de bostäder, beträffande
vilka Kungl. Maj:t meddelat bidragsbeslut
efter den 1 januari 1951.

För att kunna förena detta förslag
med yrkandet i vår motion ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan men med bifall jämväl till
motionen nr 445 i denna kammare.

Herr WALLENTHE1M: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag oförändrat.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i den
föredragna punkten dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring, som följde av bifall till
motionen 11:445 i nu förevarande del;
och biföll kammaren utskottets nämnda
hemställan.

Punkterna 237—260.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 267.

Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr EDENMAN: Herr talman! Jag vill
endast ställa en fråga till utskottets
ärade talesman.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning.

Det står i utlåtandet överst på s. 123:
»Utskottet vill för sin del med anledning
av departementschefens uttalande
samt motionerna 1:202 och II: 243
framhålla, att utskottet funnit den i utsikt
ställda utredningen icke blott böra
taga sikte på ifrågavarande ämbetsverks
ändamålsenliga organisation utan — på
sätt i motionerna antytts — vidgas till
att omfatta samtliga de problem, som
stå i samband med yrkesutbildningens
centrala ledning.»

Jag förstår inte riktigt hur detta utskottsutlåtande
skall kunna effektueras
omedelbart. Yrkesutbildningen i vad det
gäller enhetsskolestadiet sorterar för
närvarande under skolöverstyrelsen,
den övriga delen under yrkesöverstyrelsen.
Dessutom tillkommer att skolkommissionens
yrkesutbildningsdelagation
inte kan väntas framlägga sitt förslag,
som berör hela detta fält, förrän
tidigast om ett år. Denna utredning,
som departementschefen avsett att tillsätta
omedelbart, alldenstund överstyrelsen
för yrkesutbildningen är i behov
av en, det kan man gott säga, omedelbar
upprustning, skulle alltså, om utskottets
rekommendation följs, inte
kunna effektueras förrän tidigast om
ett år.

Det skulle därför vara värdefullt,
herr talman, att få ett uttalande från
utskottet, vad man egentligen har tänkt
sig med denna formulering. Det är en
jätteuppgift, om man tolkar detta riktigt,
för eu utredning.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag medger villigt att det vidgade utredningsuppdrag,
som utskottet anhållit
om, är mycket omfattande, men vid diskussioner
vid olika tillfällen inom utskottet
och avdelningen bar vi kommit
fram till just detta förhållande, som herr
Edenman varit inne på, att yrkesutbildningen
under 9 y bör närmast till
skolöverstyrelsen, medan däremot den
direkta yrkesutbildningen ligger under
den särskilda yrkesöverstyrelsen. Här

uppstår en rad av samordningsproblem.
Här uppstår också enligt de diskussioner,
som förevarit inom avdelningen
och utskottet, frågan om den nuvarande
organisationen med en uppdelning på
olika överstyrelser är den allra lämpligaste,
och det är detta problem som
utskottet bär velat bringa under diskussion.
Huruvida det betyder att en
utredning endast kan göras etappvis,
kan vi från utskottets sida inte närmare
uttala oss om. Det är bara denna allmänna
syn som vi haft på problemet,
som jag här velat ge uttryck åt såsom
en förklaring till vad utskottet skrivit.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 268—278.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 279.

Understöd åt kommunala anstalter för
yrkesundervisning.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkten 302, föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen
förordade förändrade grunder för statsunderstöd
åt kommunala anstalter för
yrkesundervisning, dels ock till Kommunala
och enskilda anstalter för yrkesundervisning:
Understöd åt kommunala
anstalter för yrkesundervisning för
budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 11 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh (I: 144) och den andra inom
andra kammaren av fru Hellström m. fl.
(II: 173) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att statsbidrag skulle utgå
till i motionerna nämnda teoretiska
heldagskurser vid kommunala yrkesskolor
med minst 30 veckors läsår med
78 procent av kostnaderna för rektors

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning.

och lärares löner, dock högst 8 kronor
per undervisningstimme, och skulle
i anslutning därtill förevarande anslag
för budgetåret 1952/53 höjas med
30 000 kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Majt:s förslag samt med avslag
å motionerna 1:144 och 11:173, 1:274
och II: 356 samt I: 273 och II: 254, sistnämnda
bägge motioner såvitt här vore
i fråga,

a) godkänna av departementschefen
förordade förändrade grunder för statsunderstöd
åt kommunala anstalter för
yrkesundervisning,

b) till Kommunala och enskilda anstalter
för yrkesundervisning: Understöd
åt kommunala anstalter för yrkesundervisning
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 11 200 000
kronor;

II. att motionerna 1:145 och 11:252
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Svensson i Ljungskile.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har fogat en blank reservation
till den föreliggande punkten
om anslag till yrkesundervisningsanstalterna,
och jag har gjort det för att få
tillfälle att säga några ord. I detta sammanhang
skulle jag emellertid vilja
göra ett par erinringar, som gäller huvudtiteln
i allmänhet. Det kan finnas
anledning att göra det därför att den
fråga, som här behandlas, är omnämnd
i statsrådets sammanfattning i slutet av
huvudtiteln, men också på grund av
vad avdelningens ärade ordförande sagt
här tidigare i dag.

Herr Svensson i Grönvik framhöll,
att han knappast trodde sig ha varit
med om en så väsentlig höjning på

denna huvudtitel på en gång som nu,
och det kan ju i och för sig låta mycket
bra. Men vad säger statsrådet själv
i sin sammanfattning om denna höjning?
Han säger blygsamt och sant nog:
»Denna höjning är emellertid av i huvudsak
automatisk natur eller föranledd
av anslagsuppräkningar med hänsyn
till inträffade prisstegringar på
olika områden.»

Alltså, om vi fått en särskilt stor
höjning på denna huvudtitel, så beror
det i huvudsak på att vi har upplevat
en särskilt stor inflation, att de automatiska
stegringarna i löner och omkostnader
har lett till en sådan summa
som 173 miljoner i höjningar. De egentliga
höjningarna är varken många eller
så värst stora, men de bör naturligtvis
tacksamt noteras.

Jag skulle också vilja göra en annan
principiell anmärkning med anledning
av vad herr Wallentheim nämnde tidigare.
Avdelningens vice ordförande
sade, när han talade emot en reservation,
att vi måste ändå visa ansvarskänsla.
Det ber jag att få instämma i,
men jag tycker inte det finns någon
anledning att påstå, att ansvarskänslan
bestämt skall vara på den sida som
håller på Kungl. Maj :ts förslag. Det kan
och bör vara lika mycket personlig
ansvarskänsla och lika noggrann prövning
även ifall någon kommit till den
uppfattningen, att det förslaget inte var
det enda riktiga utan att det borde varit
något annat. Jag tycker inte att de
som nu talar för utskottets och Kungl.
Maj:ts förslag skall monopolisera ansvarskänslan.
Den har vi alla lika stor
rätt att åberopa, ty jag förmodar att vi
allesammans handlar under ansvar, och
riksdagens plikt och rätt är ju att pröva
frågorna och komma till bästa möjliga
resultat, även om vi i något fall är av
avvikande mening.

Yrkesskolorna är en av de punkter,
där vi verkligen fått en reell anslagshöjning.
Den innebär att bidraget till
lärarlöner per undervisningstimma bär

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning''.

höjts från kronor 2: 70 respektive kronor
3: —•'' upp till kronor 5: — alltså en
anslagshöjning på 40 å 50 procent. Det
är ju i och för sig en ganska kraftig
och glädjande höjning, men man får
också komma ihåg att som bakgrund
till detta ligger en lång lidandets historia.
Dessa skolor har inte fått någon
höjning från början av 1920-talet till
början av 1950-talet utan har i stället
fått en sänkning under denna tid. Därefter
liar det varit en liten höjning
under nu löpande budgetår. Detta har
gjort att dessa skolor har befunnit sig
i en mycket besvärlig ekonomisk situation.

När vi har motionerat i frågan under
senare år har man hänvisat till en pågående
utredning. En sådan utredning
har nu verkställts, och riksdagen har
tidigare uttalat som sitt önskemål, att
det förslag, som utredningen kommit
till, skulle effektueras. Ecklesiastikministern
har inte ansett sig kunna göra
det. Han har brutit ut denna fråga om
bidrag till lärarlönerna och föreslagit
den höjning, som jag nämnde. I övrigt
har han uppskjutit avgörandet tills vidare.
Det ingick bland annat i utredningens
förslag, att det skulle bli ett
bidrag till organisations- och administrationskostnader
på 10 procent. I
den motion, som jag varit med om att
föra fram, har vi hemställt att riksdagen
skulle bevilja åtminstone 5 procent
i organisations- och administrationskostnader.
Vi menade att ett sådant
beslut från riksdagens sida knappast
skulle kunna skapa något prejudikat
eller binda riksdagen i dess forisatta
prövning, då man väl får förutsätta att
det i alla fall måste bli något anslag av
denna art och det knappast skulle
kunna vara mindre.

Utskottet har emellertid inte velat gå
med på detta. Å andra sidan har utskottet
skrivit välvilligt, jag skall gärna
och tacksamt erkänna det. Utskottet
säger: »Samtidigt vill utskottet emellertid
med anledning av dessa motioner

understryka önskvärdheten av att frågan
om en ytterligare förbättring av
nämnda statsbidragsvillkor blir föremål
för bedömande i samband med att
Kungl. Maj:t tager slutlig ställning till
det av skolkommissionen framlagda förslaget
i ämnet.»

•Tåg vill gärna, herr talman, särskilt
stryka under detta uttalande från utskottet
i förhoppning om att det inte
skall dröja längre än till nästa år förrän
dessa skolor får en ytterligare förbättring.
Jag vill samtidigt som jag
stryker under behovet härav bara säga,
att redan den höjning av omkostnaderna,
som har skett sedan detta förslag
lades fram, är så pass stor att en
stor del av anslagets höjning redan är
utkvittat mot de nya omkostnaderna.
Det är därför särskilt för de enskilda
skolorna mycket stora svårigheter. En
av de skolor jag närmast känner till
har fått lägga ner en avdelning. Det
går helt enkelt inte i många av dessa
skolor att fortsätta, och många av dem
är i en mycket besvärlig situation. Och
när det nu är så att alla egentligen är
överens om att yrkesutbildningen bör
utvidgas och förbättras, så är det väl
ändå en högst angelägen sak att man
tar vara på det som finns och inte låter
det gå under på grund av de svårigheter
som de starkt stegrade omkostnaderna
skapat.

Jag skall nu, herr talman, inte ställa
något yrkande. Jag har velat stryka under
dessa synpunkter, och det blir väl,
förmodar jag, tillfälle att komma igen
i något annat sammanhang. .lag hoppas
att Kungl. Maj:t till ett annat år lägger
fram förslag om ytterligare förbättring
av statsanslaget.

I detta anförande instämde herr Widén
och fröken Aqer.

Fru HELLSTRÖM: Herr talman! Det
är ju till synes en väldig anslagshöjning
som gjorts på denna punkt, som gäller
det kommunala och enskilda yrkesskolcväsendet,
och det iir jo också tacknäm -

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning.

ligt att äntligen statsbidragen till dessa
skolor höjts. Det har nämligen, som vi
hört av de föregående talarna, inte skett
på ungefär 30 år annat än med en mycket
liten justering en gång. Men någon
reell förbättring innebär det inte på
grund av penningvärdets fall. Fem kronor
nu är värda mindre än två kronor
30 öre då. Departementschefen säger att
han med detta nya förslag velat påbygga
gällande statsbidragssystem och föreslår
att statsbidrag till avlöning av rektor
och övriga lärare från och med nästa
budgetår fastställes till högst 78 procent
av deras avlöning mot nu 2/3. Men så
tages differentieringen för olika slag av
undervisning bort, och bidraget maximeras
till fem kronor per undervisningstimme.
Det skulle alltså betyda att inga
lärarlöner vid några yrkesskolor skulle
vara högre än sex kronor 40 öre per
timme. Det lär nog inte vara lätt att i
dessa lärarbristens tider finna kvalificerade
lärare, som arbetar för den timlönen.
Vi har nu några stycken i första
och andra kammaren motionerat i denna
sak och begärt att tills vidare — tills
statsbidragen över lag kan höjas — bidragen
dock skall till vissa skoltyper
kunna få utgå med högst 8 kronor per
timme.

Vid en del kommunala yrkesskolor i
landet anordnas nämligen ettåriga heldagskurser
med minst 30 veckors läsår.
Dessa kurser är huvudsakligen teoretiska
och användes som inträdeskurs
för tekniskt gymnasium. Man skall under
detta år bibringa eleverna kunskaper,
som ungefär motsvarar realexamen
i bl. a. ett eller två främmande språk,
svenska, matematik, geometri, fysik och
kemi. Till dessa kurser söker sig unga
män av skilda kategorier, ofta sådana
som förut inte haft möjlighet att få högre
skolsnderbyggnad än folkskola —
kanske folkhögskola och korrespondenskurser.
Det är arbetare av olika slag,
och det är t. ex. montörer eller underofficerare.
En och annan yngling med
realexamen — det finns för resten flic -

kor också — kanske avlagd för flera år
sedan, kommer också dit för att friska
upp eller bättra på sina gamla kunskaper.
Jag har själv haft förmånen att
under ett tiotal år undervisa vid sådana
kurser, och jag vet av denna erfarenhet
till vilken välsignelse denna undervisning
är för massor av ungdomar, som
förut inte haft tillfälle eller råd till vidare
skolgång. De är för begåvade ungdomar
ett språngbräde till vidare utbildning
till ingenjörer eller andra
tekniska yrken. Och såvitt jag bär fattat
tanken med den blivande enhetsskolan
rätt, så är det väl just meningen
att man via yrkesundervisning på skolstadiet
skall kunna öppna möjligheter
för ungdomar att oberoende av ekonomisk
ställning eller bostadsort få utbilda
sig till goda yrken. Alltså yrkesundervisningen
och yrkesskolorna bör på alla
sätt främjas.

Jag tror också fullt och fast, att bästa
sättet att hjälpa ungdomen och att motverka
att den kommer på avvägar är att
ge den god yrkesutbildning och på så
sätt ta vara på dess möjligheter. Jag anser
att man måste väl till stor del förlägga
enhetsskolans yrkesundervisning
till de kommunala yrkesskolor som redan
finns. Och för att programmet
skall kunna genomföras måste man väl
försöka att ytterligare utbygga och hjälpa
de yrkesskolor, som nu drives i kommunal
eller enskild regi. Det är alltså
ett mycket starkt statligt intresse, att
yrkesskolorna stödjes effektivt. Detta
har också insetts av skolväsendets målsmän.
Således uttalade chefen för ecklesiastikdepartementet
bl. a. i sina direktiv
till 1946 års skolkommission: »Med
hänsyn till såväl prisutvecklingen som
nu rådande lönestandard för tjänstemän
ha de vid olika tidpunkter fixerade
grunderna för statsbidrag till löner för
lärare vid yrkesundervisningsanstalterna
kommit att uppvisa en eftersläpning,
som nu gör en förbättring erforderlig.»
Skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation
fick således direktiv att utarbe -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning.

ta nya grunder för statsbidragen. Under
de fem år som gått sedan dess har yrkesskolorna
kommit i allt sämre liige, då
ju, som jag förut sagt, statsbidraget på
grund av penningvärdets försämring blivit
allt mindre under de senare åren.
Och under det sista året har situationen
för dessa skolor på många håll blivit
ohållbar, då kommunerna ofta inte orkar
med de stigande kostnaderna på
grund av de stigande lönerna för lärarna.
Ett flertal av landets yrkesskolor
har i vinter legat i besvärliga lönekonflikter.

Bland oss alla, som står yrkesskolväsendet
nära och ivrar för dess utveckling,
konstaterades med tillfredsställelse,
att skolkommissionen i sitt 1950 framlagda
betänkande sökt att utforma statsbidragen
så, att yrkesskolorna skulle
komma att jämställas med andra högre
kommunala skolor. Vi blev besvikna
över att inte redan förra årets riksdag
fick något förslag till en förbättring av
statsbidragen. Och inte heller i år har
departementschefen varit beredd att nu
tillstyrka skolkommissionens förslag.
Det blir visserligen en förbättring av
statsbidragen med ungefär 2 kronor per
timme till ett belopp av 5 kronor. Detta
låter nog så bra — men i själva verket
betyder det ingen reell förbättring jämfört
med 1947 på grund av penningvärdets
starka fall sedan dess. Eftersläpningen
blir fortfarande lika stor, om
inte större, då ju lönerna under denna
tid stigit avsevärt. Man måste alltså livligt
hoppas, att statsmakterna är beredda
att ett annat år föreslå samma statsbidragsgrunder
för yrkesskolorna som
gäller för de högre kommunala skolorna.
Annars blir talet om jämställdhet
mellan de olika skoltyperna bara tomt
prat. Samtliga remissinstanser hade ju
i huvudsak tillstyrkt skolkommissionens
förslag om statsbidrag, och överstyrelsen
för yrkesutbildning hade ju för
nästa budgetår hemställt om dessa bidragsgrunder.

.lag har nu emellertid tillsammans

med några medmotionärer yrkat på att
bidrag till de heldagskurser jag omnämnde
i början av mitt anförande
skulle kunna få utgå med högre belopp.
Dessa teoretiska kurser fordrar nämligen
— om de skall fylla sitt syfte —
kvalificerade lärare i de flesta ämnen,
detta då ju undervisningen skall föra
fram till kunskaper ungefär motsvarande
realexamen för att eleverna skall
kunna komma in vid de tekniska gymnasierna.
Skolkommissionen hade räknat
med lönegrad 25 för dessa lärare,
vilket motsvarar ett arvode av 12 kronor
00 öre per undervisningstimme. Om nu
statsbidraget blir maximerat till 5 kronor
i timmen, som departementschefen
föreslagit, är ju detta inte ens 50 procent
av den verkliga kostnaden. Det betyder,
att om kurserna skall kunna drivas
även i fortsättningen, måste kommunerna
få mycket stora kostnader för
kurserna. Och i synnerhet i fråga om
sådana kurser är det ganska orimligt
att begära, att kommunerna skall ikläda
sig denna stora utgift, då kursernas elever
till största delen är från andra kommuner
än den där skolan är belägen,
och ofta från olika platser i hela landet.
Kan nu inte kommunerna åtaga sig dessa
stora kostnader måste i stället eleverna
betala höga avgifter —• det får de i regel
göra nu. Och det är ju alldeles i strid
med riksdagens mening om jämställdhet
mellan teoretisk och praktisk utbildning
— mellan realskolor och yrkesskolor.
Dessa ofta mycket ambitiösa ungdomar,
som av studiehåg, kanske med stora
uppoffringar, försöker skaffa sig kunskaper,
skulle alltså vara betydligt sämre
ställda än vad läroverkseleverna och
eleverna vid de kommunala högre skolorna
är. Just kurser av denna typ har
under de senaste åren kommit i särskilt
ofördelaktigt läge. Det hade också skolkommissionen
i sitt betänkande tagit
hänsyn till och föreslagit, att statsbidraget
till heldagskurser av bl. a. denna typ
skulle utgå efter väsentligt gynnsammare
grunder än för övriga kurser.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning.

Med det av departementschefen nu
föreslagna statsbidraget kommer säkert
dessa kurser i ett bekymmersamt läge,
och det kan tänkas, att kommunerna anser
det omöjligt att anordna dem. Jag
tror att det är mycket stort allmänt intresse
att dessa kurser finns kvar. Det
vore ytterligt beklagligt, om denna möjlighet
för framåtsträvande ungdom att
fä en bättre start i livet skulle omintetgöras
på grund av att kommunerna inte
har råd att hålla i gång kurserna och
inte kunna hjälpa till effektivt. Utskottet
skriver nu med anledning av våra
motioner, att det »vill understryka önskvärdheten
av att frågan om en ytterligare
förbättring av nämnda statsbidragsvillkor
blir föremål för bedömande
i samband med att Kungl. Maj :t tar slutlig
ställning till det av skolkommissionen
framlagda förslaget i ämnet».

Herr talman! Jag ber att varmt få
vädja till statsmakterna om ytterligare
förståelse för det kommunala yrkesskolväsendet
över huvud taget, så att det i
bidragshänseende så småningom kommer
att jämställas med övriga kommunala
skolor, såsom skolkommissionen
tänkt sig och föreslagit, och därför ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
motionen nr 173 i denna kammare.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag begärde ordet under herr
Svenssons i Ljungskile anförande. Han
började med att kommentera både mitt
och herr Wallentheims yttrande här i
dag. Det verkade nästan som någon
examination och en betygssättning. Han
slutade sitt anförande med att i det här
sammanhanget tala om ansvar. Jag tycker
nog, att när han talar så, vill han
att man skall tolka den omständigheten
att han är ensam reservant i utskottet
så, att det bara var han, som där hade
intresse och ansvarskänsla för de skolor
som behandlas i den föredragna
punkten. Så är det nu gudskelov inte.
Från alla håll visades i stället ett mycket
stort intresse för dessa skolor. Men

när utskottet nu stannat för ett tillstyrkande
av Kungl. Maj :ts förslag har det
motiverat detta med att den revidering
av statsbidragsgrunderna, som departementschefen
föreslagit, i och för sig innebär
en icke oväsentlig förbättring av
yrkesskoleväsendet. Utskottet ger detta
förslag sin anslutning. Och vidare har
utskottet, såsom också erkänns av båda
de föregående talarna, uttalat sig välvilligt
vid behandlingen av dessa frågor.
Det råder ingen tvekan om att här
är cn skoltyp, som gör anspråk på och
också är värd uppmuntran. Men i nuvarande
läge har avdelningen och utskottet
inte ansett sig böra gå utöver
Kungl. Maj:ts förslag, och det är mot
bakgrunden härav som jag, herr talman,
yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Bara för att det
inte skall bli något missförstånd skall jag
be att få erinra andra avdelningens i
statsutskottet ärade ordförande om att
jag uttryckligen sade ifrån att jag förutsätter
att alla riksdagens ledamöter och
sålunda också alla ledamöter på andra
avdelningen har rätt att göra anspråk på
omdömet att de med ansvarskänsla bedömer
dessa frågor, detta antingen de
kommer till samma resultat som Kungl.
Maj:t eller eventuellt till ett annat resultat.
Det finns alltså intet stöd i mitt uttalande
för en sådan tolkning som att
jag skulle vilja reservera ansvarskänslan
för egen räkning.

Herr STÄHL: Herr talman! De fä ord
jag har att säga hänför sig till punkt
280, men då utskottet där hänvisar till
motiveringen i punkt 279 kan det väl
vara lämpligt att jag framför mina synpunkter
nu.

Jag kan i allt väsentligt instämma
i vad herr Waldemar Svensson sagt
om de enskilda yrkesskolornas läge och
den hållning, som statsmakterna intagit
gentemot dem. Det är klart att alla
vi, som har med den enskilda yrkesun -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning.

dervisningen att göra, är tacksamma för
den positiva skrivning som avdelningen
och utskottet gjort i förevarande utlåtande,
och såvitt jag har mig bekant
kan vi också räkna med samma inställning
från departementets sida.

Jag har närmast begärt ordet för att
försöka förekomma sådana tolkningar,
som avdelningens ärade ordförande alldeles
nyss gav uttryck åt, när han sade
att här skett en avsevärd förbättring av
dessa yrkeskolors förhållanden. Jag vill
med anledning därav tala om för herr
Svensson i Grönvik och kammarens övriga
ledamöter hur denna förbättring
ter sig för den, som sedan många år
sitter i styrelsen för en sådan yrkesskola.
Att den skola, där jag är ledamot
av styrelsen, fyller en väsentlig
uppgift i svensk ungdoms fostran, framgår
av att den sedan inemot 80 år haft
och alltjämt har mellan 250 och 300
elever årligen. Hur ter sig då denna
förbättring där? Jo, den ter sig på följande
sätt: När Kungl. Maj:t i januari
i år lade fram åttonde huvudtiteln för
årets riksdag, så räknade vi i styrelsen
för skolan genast ut, att enligt våra beräkningar
skulle anslagshöjningen ge
skolan i runt tal 30 000 kronor extra
samt att den förlust, som verksamheten
sedan flera år tillbaka gått med och
som skolan nu var färdig att duka under
för, skulle kunna regleras. Vi räknade
faktiskt med — och flera skolor
av denna typ räknade som vi — att
kunna fortsätta verksamheten tack vare
det höjda statsbidraget. Men vad inträffade,
herr Svensson i Grönvik? Jo, tre
månader före den 1 juli 1951 — då det
nuvarande budgetåret gick in och då
vi skulle få det höjda statsbidraget —-blev vi nödsakade att träffa en uppgörelse
med lärarna vid skolan om deras
löner. På grund av penningvärdeförsämringen
erhöll de en förbättring av
lönerna på 15 procent, men de kom ändå
inte upp i paritet med vare sig de
statligt eller de kommunalt anställda lärarna.
De kommunala skolorna, fru

Hellström, befinner sig faktiskt i ett
betydligt bättre läge än de enskilda skolorna.
Per budgetår innebär denna lönejustering
för vår skola en merkostnad
på först och främst de 30 000 kronorna
och dessutom några tusen kronor till.
Vi tvingades alltså att äta upp statsbidraget
och mera till, innan vi fick det!

Detta är tyvärr, herr Svensson i Grönvik,
den bistra verkligheten för de människor,
som skall sköta en skola av
detta slag och bära ansvaret för den.

Jag är ledsen över att ecklesiastikministern
nu har försvunnit ur kammaren.
.lag ser emellertid att statssekreterare
Edenman är närvarande, och då
jag vet att han är positivt intresserad
av denna fråga vill jag genom honom
ställa en fråga till ecklesiastikministern.
Sådant som läget ter sig i dag, hade, om
det höjda statsbidraget inte kommit, för
här åsyftade yrkesskolor inträffat en
katastrof. Genom detta anslag har vi nu
fått möjligheter att leva vidare, det är
ingen tvekan om det. Men vi kan inte
tänka oss att dessa skolor skall kunna
med framgång kämpa för livet under
de förhållanden som nu råder. Eftersom
statsutskottet nu har skrivit som
det har, vill jag därför sluta med en
fråga til! statsrådet. Jag hoppas att den
kan vidarebefordras till honom och att
han i något annat sammanhang kan
svara på den. Jag vill alltså fråga, om
vi kan räkna med att ecklesiastikministern
till nästa års riksdag — jag begär
inte att han skall göra det till höstriksdagen
— kommer att ta upp den i
varje fall indirekta uppmaning, som utskottet
här ger honom, att förbättra här
ifrågavarande anslag, så att yrkesundervisningen
tryggas. Under nu rådande
förhållanden måste vi nämligen räkna
med att vissa yrkesskolor kommer att
duka under, till stor skada för vår ungdoms
yrkesutbildning. Jag tror att det
skulle vara ytterst välgörande, om ecklesiastikministern
kunde ge ett sådant
besked, och det skulle vara eu stor uppmuntran
för dessa skolor, vilka nu ar -

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Bidrag till Lennings textiltekniska institut i Norrköping.

betar under mycket svåra förhållanden,
att få ecklesiastikministerns ord
på att de verkligen kan räkna med starkare
ekonomiskt stöd, och detta redan
så snart som vid nästa års riksdag.

Fru HELLSTRÖM: Herr talman! Herr
Ståhl vände sig till mig och sade, att
de enskilda yrkesskolorna ligger sämre
till än de kommunala skolorna. Det gör
de kanske, men även för de kommunala
yrkesskolorna är situationen mycket
besvärlig. I min hemstad har det t. ex.
i år faktiskt varit tal om att lägga ned
de kurser, som jag förut nämnde om,
och jag tror att många andra yrkesskolor
ute i landet för närvarande, på
grund av lönekonflikterna i år, befinner
sig i samma prekära läge som herr
Ståhl här talade om. Det är verkligen
att hoppas att myndigheterna här skall
ta krafttag för att hjälpa yrkesskolorna,
tv det är väl just dessa skolor som skall
bilda grunden för den yrkesundervisning,
som enhetsskolan skall bygga vidare
på.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
följde av bifall till de i ämnet väckta
motionerna 1:144 och 11:173; och biföll
kammaren utskottets nämnda hemställan.

Punkterna 280—290.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 291.

Bidrag till Lennings textiltekniska institut
i Norrköping.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkten 314, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1952/53
anvisa ett anslag av 45 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra

kammaren av herr Bergstrand väckt
motion (11:479), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till Särskilda
anstalter för yrkesundervisning: Bidrag
till Lennings textiltekniska institut
i Norrköping för läsåret 1952/53
anslå ett belopp av 60 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 479
till Särskilda anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till Lennings textiltekniska
institut i Norrköping för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av 45 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Söderquist, Svensson i Ljungskile, Bergstrand,
Hoppe, fröken Elmén och herr
Widén, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med
bifall till motionen II: 479 till Särskilda
anstalter för yrkesundervisning: Bidrag
till Lennings textiltekniska institut i
Norrköping för budgetåret 1952/53 anvisa
ett anslag av 60 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr BERGSTRAND: Herr talman! Det
är väl överflödigt att nämna för kammarens
ledamöter att textil- och konfektionsindustrierna
tillsammans värdemässigt
är den tredje i storleksordningen
av landets industrier. Jag nämner
det endast för att erinra om att
det under sådana omständigheter är
självklart att dessa båda industrier har
ett betydande behov av väl utbildade
tekniker.

Anmärkningsvärt nog har vi i vårt
land endast två skolor, som utbildar tekniker
för de uppgifter, varom här är
fråga, d. v. s. sådana tekniker, vilkas
motsvarigheter på andra områden i
huvudsak utbildas vid de tekniska
gymnasierna. Dessa båda utbildningsanstalter
ligger i Borås och Norrköping.
Lennings textiltekniska institut

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Bidrag till Lennings textiltekniska institut i Norrköping.

i Norrköping är det större och äldre
av dem. Det är bildat genom en donation
och drives för närvarande med
bidrag dels från textil- och konfektionsindustrierna,
dels från Norrköpings
stad och dels med ett relativt
litet statsbidrag samt till en inte så
liten del med sådana medel, som inflyter
genom terminsavgifter. Nämnda
institut är inte någon liten utbildningsanstalt.
För att belysa hur stor den är
vill jag nämna, att institutet har en
maskinpark, som represenerar ett värde
av ca en miljon kronor. Vid detta
institut utbildas årligen 100 å 150 elever.
När man studerar anstaltens elevmatrikel,
finner man att huvudparten
naturligtvis är svenskar, men det är ett
känt faktum att Lennings textiltekniska
institut även har ett gott namn utomlands,
framför allt i våra grannländer,
och en ganska stor del av eleverna är
därför utlänningar. Det är emellertid
en alldeles speciell kategori elever vid
institutet, som jag här vill peka på. På
grund av bristen på tekniska gymnasier
för utbildning av textiltekniker
har Lennings textiltekniska institut
åtagit sig att utbilda de elever vid
Norrköpings tekniska gymnasium, som
önskar gå den textiltekniska linjen.
Dessa blivande textiltekniker arbetar i
huvudsak — i varje fall mer än halva
tiden — vid nämnda institut. Trots
detta åtnjuter denna utbildningsanstalt
icke något egentligt understöd från staten
för avlöning av sina lärare. Staten
utnyttjar med andra ord Lennings textiltekniska
institut på ett sätt, som väl
saknar motstycke inom övriga utbildningsområden.
I våra dagar brukar
man ju nämligen inte anse, att varje
industri själv skall utbilda sina tekniker.
Detta anses som bekant vara statens
skyldighet, och utbildningen sker
ju också hl. a. vid de tekniska gymnasierna.

Nu är emellertid situationen vid
Lennings textiltekniska institut densamma
som omvittnats från så många

andra håll, nämligen att institutets ekonomi
genom penningvärdets fall har
blivit undergrävd. Institutet har därför
råkat i en besvärlig situation. Under
sådana omständigheter har institutets
ledning sett sig nödsakad att försöka
utverka ett ökat statsbidrag, vilket
bidrag även vitsordats såsom mycket
behövligt av överstyrelsen för yrkesutbildning,
som tillstyrkt detsamma.
Departementschefen har emellertid
sedan endast delvis tagit upp detta
anslag. Han har höjt anslaget från
33 000 till 45 000 kronor. 60 000 kronor
torde dock vara det minsta som
institutet kan reda sig med. Hur skall
nu institutet kunna klara sig i fortsättningen?
Man har naturligtvis försökt
att planera på olika sätt; bland annat
har man övervägt att höja terminsavgifterna.
Vi har nyss erinrats om att
det egentligen måste betraktas som någonting
förhatligt ur modern demokratisk
synpunkt, att sådana här terminsavgifter
höjs. Terminsavgifterna för
svenskar är redan så höga som 150
kronor. Institutet måste räkna med en
höjning till 250 kronor, sålunda en
mycket betydande ökning.

Man har naturligtvis också funderat
på om inte Norrköpings stad skulle
kunna rycka in i större utsträckning.
Norrköpings stad har lämnat ett mycket
väsentligt understöd åt institutet
och kommer även fortsättningsvis att
göra det. Men man måste komma ihåg
att i dagens situation, med det krisläge,
som är för handen på textilområdet,
blir just en sådan stad som Norrköping
skattemässigt kraftigt lidande. Man
måste därför förstå, att Norrköpings
stad inte precis anser sig ha möjligheter
att höja beloppet alltför mycket, i
all synnerhet som de flesta eleverna
ingalunda är norrköpingsbor utan kommer
från landet i dess helhet.

•lag har väckt en motion om att institutet
skulle få ett till 60 000 kronor
förhöjt anslag. Det finns en reservation
av herr Söderquist in. fl. till förmån

Nr 16.

Onsdagen den 7 mai 1952 fm.

Bidrag till Lennings textiltekniska institut i Norrköping.

för den motionen, och jag har med vad
jag nu sagt velat motivera, varför jag
tycker det är så angeläget att riksdagen
här verkligen försöker göra sitt
bästa. Det är inte gott för anstalten att,
om jag så får säga, leva ur hand i mun,
och det är ännu sämre för den att behöva
leva på skuld. En tredje sak som
är mycket betänklig är att institutets
lärare faktiskt måste gå ut och tigga
pengar för att kunna hålla driften i
gång.

Det har ifrågasatts, om institutet
skulle minska driften i någon del.
Detta är emellertid svårt av den orsak,
som jag nyss nämnde, nämligen att institutet
tjänstgör som gymnasium för
textil- och konfektionstekniker. Det
som ligger närmast till hands är att anstalten
skulle dra in den konfektionstekniska
kurs som man började med
för några år sedan och som av allt att
döma fyller en betydande uppgift. Jag
talade vid rektorn häromsistens, och
han sade, att det är möjligt och tänkbart
att man måste dra in denna kurs,
men detta skulle vara bekymmersamt
just därför att så många av eleverna
från det tekniska gymnasiet begagnar
sig av denna konfektionstekniska kurs.
De skulle sålunda bli avstängda från
fortsatt utbildning inom detta för hela
vår folkförsörjning så viktiga område.

Med stöd av vad jag anfört ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
reservation som avgivits vid denna
punkt av herr Söderquist in. fl.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Vi har, som herr Bergstrand erinrade
om, i den institution det här gäller ett
ganska typiskt exempel på hur medlen
för en skola, ursprungligen grundad på
donationsmedel, på grund av förändringar
i penningvärdet och avkastningen
av donationsmedlen inte räcker
till för att hålla verksamheten i gång
i den omfattning som är önskvärd.
Man kan väl säga, att i en sådan
situation är det en uppgift för det all -

männa att, så långt det finns ett allmänt
intresse att skydda, försöka ingripa
och hjälpa till att hålla verksamheten
uppe. Det är ju också vad som
har skett i detta fall. Det anslag, som
föreslagits från Kungl. Maj :ts sida och
som statsutskottet har yrkat bifall till,
innebär en höjning av statsbidraget
med 12 000 kronor, och detta utgör en
förhöjning med i runt tal 33 procent.
Det är alltså ett ganska betydande tillskott
som staten här har givit.

När det nu gäller att täcka det underskott,
som kan komma att uppstå,
har utskottet ansett det naturligt att
man försöker intressera den industri,
som både haft och har nytta av den
utbildning som försiggår vid institutet.
Det borde väl inte, mot bakgrunden av
de betydande vinster som textilindustrien
gjort under årens lopp och med
hänsyn till den omfattning den har,
vara någon omöjlighet att där kunna
uppbringa bidrag i ytterligare omfattning
och sedan få debet och kredit att
gå ihop med tillägg av vad Norrköpings
stad, som ju också måste vara
direkt intresserad av att skolans verksamhet
fortsätter, kan bevilja.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bergstrand begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
291 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen (len 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 292—298.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 299.

Understöd åt folkbiblioteksväsendet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! Det har här sedan klockan 10
i morse flödat en ström av klagomål
fram till statsrådet Persson. Jag föreställer
mig att det inte tjänar mycket
till att fortsätta, ty vid det här laget
borde han väl vara antingen fullkomligt
förkrossad eller också fullkomligt
förhärdad, i varje fall om han inte använt
sig av möjligheten att då och då
lämna kammaren.

Vi är emellertid nu framme vid den
punkt i åttonde huvudtiteln som handlar
om folkbiblioteksväsendet, och jag
ser mig nödsakad att säga några ord på
grund av att jag väl i viss mån får lov
att anse mig vara målsman här i kammaren
för denna del av folkbildningsarbetet.
.lag har så mycket större anledning
härtill som jag i en motion försökt
att vinna gehör för eu del synpunkter
men inte lyckats i vidare utsträckning
än att statsutskottet välvilligt har sökt
att visa ett litet pekfinger åt Kungl.
Maj:t för förberedandet av nästa års
budget.

Det förhåller sig på det sättet med
understöden till folkbiblioteksväsendet,
att de är maximerade och att maxinieringsgränserna
fastställdes redan 1929

Understöd åt folkbiblioteksväsendet.

efter förslag av en utredning, som begynte
sitt arbete 1920. Sedan dess har
det onekligen inträffat en hel del. Även
om jag bortser från den väldiga utveckling,
som folkbiblioteksväsendet har genomgått
under de senaste 30 åren, så
är det ju andra omständigheter som,
tycker man, borde ha föranlett Kungl.
Maj:t att företa en revision av maximeringsgränserna.
Det har emellertid inte
skett. Skolöverstyrelsen har i sina petita
hemställt, att man åtminstone skulle
höja maximeringsgränserna med 20 procent
med hänsyn till det sista årets penningvärdeförsämring,
men inte ens detta
har man lyckats vinna gehör för.

Jag skall peka på en omständighet,
som jag för min del finner alldeles särskilt
anmärkningsvärd. Vi har som bekant
genomfört en ny kommunindelning
här i landet. När det gäller skolbiblioteken
är statens bidrag maximerade
till visst belopp för kommun —•
jag vill minnas att 1 000 kronor är det
högsta belopp som en kommun kan erhålla
till sitt skolbibliotek. Så slår man
ihop en fyra, fem stycken småkommuner
till en storkommun. Då får de förutvarande
småkommunerna, som enligt
maximeringsreglerna var för sig hade
rätt att erhålla upp till 1 000 kronor i
statsbidrag, endast bidrag som en kommun,
alltså med högst 1 000 kronor. Nu
medger jag, att de många små landsbygdskommunerna
inte i så stor utsträckning
utnyttjat hela möjligheten till
statsbidrag. Men låt oss säga att de hade
400 å 500 kronor om året av staten
till sina skolbibliotek och att man
sedan slår ihop några stycken och det
blir ett högsta belopp av 1 000 kronor
till ett antal kommuner, som förut sammanlagt
hade 2 000 eller 3 000 kronor.
Det är ju uppenbart att maximeringsreglerna
åtminstone på denna punkt
verkar alldeles uppåt väggarna.

Jag föreställer mig att det förhållandet
att man från departementets sida
inte velat föreslå en ändring av bestämmelserna
ens på denna punkt mera

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Understöd åt folkbiblioteksväsendet.

måste bero på ett förbiseende än på att
man helt och hållet har slagit dövörat
till för kritiken av maximeringsreglerna.
Alla vet ju, att särskilt de två sista
årens utveckling varit mycket besvärlig
ur ekonomisk synpunkt. Enligt vad
skolöverstyrelsen uppger bär bokpriserna
stigit med i genomsnitt 35 procent,
och om man räknar med bindningskostnadernas
stegring, så lär kostnadsökningen
närma sig 50 procent. Lönestegringen
de båda sista åren representerar
väl ungefär 30 å 35 procent,
och övriga administrationskostnader
har stigit i samma grad.

Nu är det ju genomgående så på åttonde
huvudtiteln, att ingen har fått
full kompensation för penningvärdeförsämringen.
Men biblioteken är alldeles
särskilt missgynnade. Enligt statsverkspropositionen
har man i genomsnitt begärt
av riksdagen en ökning av anslagen
med 28,3 procent. För folkbiblioteksväsendets
del stannar man emellertid vid
11,1 procent. Envar måste ju då medge,
att det sker en uppenbar standardsänkning.
Det görs inte ett försök ens
att släta över det förhållandet, att staten
inte anser sig orka upprätthålla den
standard, som vi hittills haft i fråga om
folkbiblioteksväsendet. Jag måste säga
att för oss, som satt i 1947 års folkbiblioteksutredning
och som 1949 lade fram
ett förslag till upprustning av hela vårt
folkbiblioteksväsen, är det ganska beklämmande,
inte så mycket att ej vinna
gehör för vad utredningen föreslog men
att i stället finna, att utvecklingen drives
åt rakt motsatt håll.

Jag vet att statsrådet Persson personligen
är mycket intresserad av folkbildningsarbetet
här i landet. Intill dess
han blev chef för ecklesiastikdepartementet
var han ledare för ett av vårt
lands största studieförbund och har tillhört
statens folkbildningsnämnd, varför
jag inte tror att det är bristande intresse
från hans sida som gör, att denna
utveckling nu tyvärr måste konstateras.

Herr Wallentheim har varnat oss för
att söka skilja ut något annat statsråd
och göra denne till speciell »buse». Jag
skall inte göra det heller, men jag måste
säga att ur många synpunkter ter det
sig alldeles särskilt olyckligt, att just
kulturområdet skall utsättas för de allra
värsta påfrestningarna under dessa år.
Och, herr Wallentheim, om man inte
skall skilja ut ett särskilt statsråd att
lägga ansvaret på, kanske man emellertid
kan vältra någon del av ansvaret
för denna utveckling över på statsutskottet.
Tv vi har ju statsutskottet så
organiserat i detta land, att utskottet
skall ha en samlad överblick över hela
statsbudgeten, att statsutskottet skall se
till att ingen verksamhet bereder sig
favörer på annan verksamhets bekostnad.
Men hur är det på den punkten,
herr Wallentheim?

Idrottsrörelsen fick förra onsdagen
genom Kungl. Maj :ts välvilja en halv
miljon kronor mera än föregående år,
och riksdagen ökade på med ytterligare
en halv miljon. Och om damerna
och herrarna bläddrar litet förstrött i
fjärde huvudtiteln, som vi snart skall
börja behandla, skall ni finna, att den
avdelning i statsutskottet, som företräder
den huvudtiteln, uppenbarligen icke
är lika rädd för att dra i härnad för de
intressen den representerar som kulturavdelningen
i statsutskottet synes vara.

Jag skall nöja mig med att säga detta
och skall samtidigt bo att få tacka statsutskottet
för den lilla smula, som ändå
fallit folkbiblioteken till. Utskottet framhåller
nämligen i detta sammanhang,
»att utskottet uppmärksammat att de
under åttonde huvudtiteln redovisade
anslagen till bokinköp och bokbindning
vid de vetenskapliga biblioteken enligt
Kungl. Maj :ts förslag för nästa budgetår
uppräknats med 35 procent, medan
den uppräkning, som departementschefen
förordat med avseende å anslaget
till understöd åt folkbiblioteksväsendet,
utgör allenast omkring 11 procent». I
fortsättningen understryker utskottet

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga föreläsningar.

önskvärdheten av att frågan om maximering
av anslaget tas under övervägande.

Jag tackar för denna vänlighet och
uttalar den förhoppningen att statsrådet
Persson, när han nästa år går att
göra upp denna budget, tar sig en allvarlig
funderare på om läget i landet
verkligen är sådant, att det är nödvändigt
att låta en lovande verksamhet sådan
som folkbiblioteksverksamheten
förlora sin förmåga att växa vidare för
att i stället kanske vissna ner. Jag tror
inte detta är nödvändigt.

Jag har, herr talman, i dagens situation
intet yrkande.

Häruti instämde herrar Hammar och
Bark.

Fröken VINGE: Herr talman! Jag kan
i allt väsentligt instämma med herr
Nilsson i Kristinehamn. Jag vill bara
tillägga att jag tycker det är underligt,
att man inte i utskottets utlåtande finner
något uttalande om hur man tänker
sig att det skall bli på detta område
inom storkommunerna efter sammanslagningen.
Denna har dock ägt rum.
Vi är med andra ord redan i den situationen,
att i en hel del kommuner får
man inte ett förhöjt belopp utan tvärtom
ett i penningar räknat lägre anslag;
jag tänker här speciellt på skolbiblioteken.

Herr Wallentheim, som själv är pionjär
för den nya skolundervisningen,
vet ju vilken vikt man i skolarbetet fäster
vid just denna biblioteksverksamhet. Undervisningen
skall ju inte bara bestå i
att man pluggar i ungarna kunskaper,
utan man skall lära dem hur de själva
skall söka sig fram till kunskaper, en
verksamhet som man knappast kan bedriva
om man inte har åtminstone någorlunda
väl utrustade skolbibliotek.

Hur skall det bli nu? Skall man lägga
ned denna verksamhet, eller skall kostnaderna
övervältras på kommunerna?
Har man tiinkt något på vad som står

i motionen angående dessa bibliotekskurser,
som man behöver låta personal
genomgå för att de skall kunna handha
de något större biblioteken, människor
alltså som skall söka komma till
rätta med de problem härvidlag, som
uppstår i kommunerna på grund av
kommunsammanslagningen ? Skolöverstyrelsen
säger att man nu inte kan
ordna dessa kurser, såvida inte kommunerna
skall betala mer än förut. Är det
utskottets mening att dessa kostnader
skall övervältras på kommunerna?

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 300.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 301.

Understöd åt anstalter och föreningar,
som anordna populärvetenskapliga föreläsningar.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkten
324, föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1952/53 anvisa
ett anslag av 550 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Weiland (1:147) och den andra inom
andra kammaren av herrar Hammar
och Antby (II: 178), i vilka hemställts,
att riksdagen ville, utöver vad Kungl.
Maj :t föreslagit, bevilja till centralbyråer
11 700 kronor, till bidrag till anordnande
av föreläsningar i anslutning
till lokalt organiserat studiearbete
30 000 kronor samt till bidrag till anordnande
av föreläsningar på orter, där
lokala föreläsningsanstaliter icke funnes,
m. in., och till bidrag åt lokala föreläsningsanstalter
för samtliga föreläsningar,
till vilka statsbidrag författningsenligt
kunde utgå, 10 800 kronor

96 Nr 16. Onsdagen den

Understöd åt anstalter och föreningar,

läsningar.

och sålunda under åttonde huvudtiteln
såsom bidrag till Understöd åt anstalter
och föreningar, som anordna populärvetenskapliga
föreläsningar, anvisa
tillhopa 602 500 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Simiie rn.fl. (I: 53) och den andra
inom andra kammaren av fru Sjöstrand
in. fl. (11:64), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att bidraget
per föreläsning från och med budgetåret
1952/53 skulle utgå med högst 35
kronor för varje under ett och samma
budgetår anordnad föreläsning upp till
ett antal av 10 och med högst 20 kronor
för varje under budgetåret därutöver
anordnad föreläsning, samt att riksdagen
måtte som understöd åt anstalter
och föreningar, som anordnade populärvetenskapliga
föreläsningar, anvisa
ett belopp om 120 000 kronor utöver vad
i kungl. statsverkspropositionen föreslås
eller 670 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Spetz m. fl. (I: 91) och den andra
inom andra kammaren av herr Bark
m. fl. (II: 114), i vilka -— såvitt här vore
i fråga — hemställts, att bidraget till
föreläsningar i anslutning till lokalt organiserat
studiearbete måtte upptagas
till 170 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 147 och II: 178,
1:53 och 11:64 ävensom 1:91 och 11:114
— sistnämnda bägge motioner såvitt
här var i fråga — till Understöd åt anstalter
och föreningar, som anordna populärvetenskapliga
föreläsningar, för
budgetåret 1952/53 anvisa ett anslag av
570 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Svensson i Grönvik, som ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna

7 maj 1952 fm.

som anordna populärvetenskapliga före I:

147 och II: 178, I: 53 och II: 64 ävensom
I: 91 och II: 114 — sistnämnda
bägge motioner såvitt här vore i fråga
— till Understöd åt anstalter och föreningar,
som anordna populärvetenskapliga
föreläsningar, för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av 550 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HAMMAR: Herr talman! I samband
med behandlingen av de motioner,
som ligger till grund för utskottets
utlåtande, har statsutskottet också behandlat
en motion av herr Antby och
mig, motion nr II: 178. Den går ut på
att riksdagen skall utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit bevilja till centralbyråer
11 700 kronor, till bidrag till anordnande
av föreläsningar i anslutning
till lokalt organiserat studiearbete
30 000 kronor, till bidrag till anordnande
av föreläsningar på orter, där lokala
föreläsningsanstalter inte finns samt till
bidrag åt lokala föreläsningsanstalter
för samtliga föreläsningar, till vilka
statsbidrag författningsenligt kan utgå,
10 800 kronor och sålunda under åttonde
huvudtiteln som bidrag och understöd
åt anstalter och föreningar, som
anordnar populärvetenskapliga föreläsningar,
anvisa 602 500 kronor.

Nu vill jag inte vara otacksam mot
ecklesiastikministern, men det förhåller
sig dock så att man på grund av penningvärdeförsämringen
inte fått full
kompensation i fråga om anslagen till
dessa ändamål. Kungl. Maj:ts förslag
innebär emellertid, såsom också utskottet
påpekat, en höjning av förevarande
anslag för nästa budgetår med sammanlagt
40 000 kronor. Då dessutom utskottet
vid prövningen av bl. a. vår motion
funnit skäl tala för en ytterligare
höjning av det kungl. förslaget med
20 000 kronor, saknar jag anledning att
yrka bifall till herr Antbys och min
motion. Vi nöjer oss i stället med att

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga före -

läsningar.

instämma i utskottets hemställan om
anslag på 550 000 plus 20 000 kronor,
eller tillhopa 570 000 kronor för det ändamål,
det här är fråga om.

Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Utan
att vara otacksam mot vare sig Kungl.
Maj:t eller utskottet, som ju faktiskt
åstadkommit en liten höjning av anslaget
till föreläsningsverksamheten, ber
jag ändå få göra några reflexioner på
denna punkt.

Det är främst två omständigheter
man bör ta i betraktande, när man bedömer
denna anslagsfråga. Den ena är
inflationen, som medför att beviljandet
av ett nominellt lika stort belopp som
tidigare utgått i själva verket innebära en
anslagsminskning. Den andra gäller ökningen
av arbetets omfattning.

Vad inflationen angår måste man väl
anse, att staten borde ha skyldighet att
också i sådana här anslagsfrågor lämna
kompensation för dyrtiden lika väl som
när det gäller befattningshavare eller
sociala förmåner. Det har framhållits
vid flera tillfällen i dag under debatten,
att detta borde vara den första och
för dagen viktigaste uppgiften.

Riksdagen fattade år 1947 ett enhälligt
beslut om ändrade grunder för det
statliga stödet till frivilligt folkbildningsarbete.
Det var en ny giv, och den
väckte allmän tillfredsställelse. Man tog
det som ett bevis för statsmakternas insikt
om betydelsen av detta arbete. Såväl
denna övertygelse som de av riksdagen
beslutade åtgärderna verkade
starkt stimulerande på det fria folkbildningsarbetet,
som efter 1947 visat
en enastående utveckling av praktiskt
taget alla grenar inom detsamma.

Jag vill särskilt framhålla, att de föreläsningsanstalter
som kommit till under
de senaste åren — antalet har sedan
1947 ökat från ca C00 till ca 900 — i
regel är lokaliserade på landsbygden,
många gånger i avlägsna landsändar.

De omfattas där ofta med ett rörande
7 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr

intresse. De flesta föreläsningsföreningar
som tillkommit under senare år bygger
i allmänhet på samverkan mellan på
platsen befintliga organisationer av
olika slag och har alltså ett brett underlag
och en fast förankring hos bygdens
befolkning. Det måste betraktas som en
gärd av rättvisa åt landsbygden, att
detta viktiga kulturella anslag får kraftigt
stöd från statens sida.

Man diskuterade förra veckan här i
riksdagen problemet »flykten från
landsbygden». Föreläsningsverksamheten
är ett sådant inslag i landsbygdens
liv som på ett värdefullt sätt kompletterar
andra åtgärder för trivsel på landsbygden.

De nuvarande grunderna för statsbidrag
är 25 kronor per föreläsning upp
till tio föreläsningar och därutöver 10
kronor — allt för under ett budgetår
anordnade föreläsningar. Denna norm
för understöd föreslogs av 1944 års
folkbildningsutredning, som jag själv
hade äran tillhöra. Vi ansåg nog inom
utredningen, att beloppet den gången
var i knappaste laget, men vi utgick
från då gällande normalarvoden till föreläsare,
mellan 30 och 35 kronor per
föreläsning och ett dagtraktamente av
högst 20 kronor. Då skulle statens bidrag
till de tio första föreläsningarna
bli ungefär hälften av vad föreningarna
hade att erlägga till föreläsaren. Utgifter
för lokal, annonsering etc. skulle
helt komma på föreningarnas del. Utredningen
var medveten om att föreläsarnas
dåvarande arvoden var låga,
men den kunde inte direkt påyrka ändring
den gången. Redan innan den nya
författningen hann träda i kraft blev
emellertid en höjning nödvändig, och i
år kommer en ytterligare böjning, så att
arvodet nu blir 55 kronor, vartill kommer
dagtraktamente på 27 kronor. Det
gör alltså sammanlagt 82 kronor per
föreläsning. Ja, detta iir normalarvodet,
men många föreläsare betingar sig högre
arvode.

IG.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Understöd åt anstalter och föreningar,

läsningar.

Någon invändning mot dessa arvoden
kan man knappast göra. Med nuvarande
prisförhållanden är de fullt skäliga.
Man måste betala sådana arvoden, att
man kan få medverkan av kompetenta
och kvalificerade krafter. Verksamhetens
kvalitet är beroende därav. Det
möter ändå för närvarande svårigheter
för föreläsningsanordnarna att på ett
tillfredsställande sätt lösa föreläsarfrågan.

Enligt de förut angivna beräkningsgrunderna
för statsbidraget per föreläsning
borde detta nu bli mellan 40
och 45 kronor, alltså en ökning från
nuvarande belopp med mellan 15 och
20 kronor. Den ökning med 10 kronor,
som motionärerna föreslagit, ligger således
i underkant, och ökningen borde
ha kommit långt tidigare.

Under samma rubrik i statsutskottets
utlåtande ingår även bidrag till den föreläsningsverksamhet,
som bedrives av
studieorganisationerna. Den blev i statsverkspropositionen
något mera gynnad
— anslaget ökades med 23 000 kronor.
Om denna verksamhet heter det i statsverkspropositionen,
att den kämpar
med svårigheter på grund av prisstegringar,
ofrånkomliga arvodeshöjningar
och verksamhetens utvidgning. Detsamma
gäller ordagrant även om föreläsningsföreningarna.
Jag kan bara nämna
sådana utgifter som post och telefon.
För föreläsningsföreningarna kommer
därtill, att de för att kunna hålla verksamheten
uppe måste hålla ett bestämt
antal föreläsningar. Studieorganisationernas
föreläsningsverksamhet är mera
elastisk. Där kan man undan för undan
lämna anslag till kurser så långt pengarna
räcker. Jag anser ökningen av anslaget
till den verksamheten fullt berättigad
och vill livligt tillstyrka denna
ökning men anser att föreläsningsanstalterna
inte får skjutas åt sidan utan
att även deras berättigade intressen bör
tillgodoses.

Trots den höjning som är föreslagen

som anordna populärvetenskapliga förekan
inte på långt när statsbidrag erhållas
till samtliga de föreläsningar, som
enligt författningen är berättigade till
sådant. Det blir en ytterligare svårighet
för de personer ute i bygderna, som
högst frivilligt och utan ersättning offrar
sin tid för detta arbete, att möta ett
nyväckt intresse och en ny livaktighet
med beskedet, att man inte kan få ekonomiskt
stöd till verksamheten. Det
måste kännas nedslående. Det skulle ha
varit glädjande om riksdagen velat slå
fast sitt intresse för verksamhetens
standard och hjälpt föreläsningsanstalterna
med den av motionärerna föreslagna
tian per föreläsning. Emellertid
vill jag uttrycka min tacksamhet även
för den blygsamma höjning som företagits.
Jag hoppas att den goda vilja, som
har tagit sig detta uttryck och som tydligen
ändå finns, fast den lyser med
flämtande och svag låga, skall finna
möjlighet att bättre tillgodose dessa
folkbildningskrav till ett annat år.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag har vid denna punkt fogat en
reservation med yrkande om bifall till
Kungl. Maj:ts förslag. Det är inte så
särskilt tacksamt att tala för Kungl.
Maj:ts förslag i detta sammanhang. Det
förstår jag. Men det kan inte hjälpas
att man måste göra det i hithörande
frågor, och med talmannens tillstånd
skall jag be att i detta sammanhang få
yttra mig även beträffande punkten 308
i utlåtandet.

Det är visserligen många år sedan jag
personligen sysslade med folkbildningsarbete.
Då var det inte så, att man fick
räkna med stora bidrag från det allmänna,
utan det gällde att själv inom
de olika studiecirklarna söka arbeta för
att med de små belopp, som man hade
till sitt förfogande, åstadkomma bästa
möjliga resultat. Jag undrar om man
ändå inte måste erkänna, att den energi
som då utvecklades och de pengar som

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga föreläsningar.

man då offrade på arbetet skärpte intresset
på ett annat sätt än om man kan
gå och utkvittera större eller mindre
belopp från det allmänna.

När det gäller den här närmast föreliggande
punkten har ju Kungl. Maj:t
föreslagit en höjning av det tidigare beviljade
anslaget med 40 000 kronor. Detta
belopp har utskottet inte ansett tillräckligt.
Det har höjt summan med ytterligare
20 000 kronor. Därutöver har motionerats
om väsentligt högre belopp,
vilket också är fallet på nästa punkt.

Vid behandlingen av förevarande
punkt i utskottet hade vi uppe representanter
för folkbildningsverksamheten,
vilka själva beklagade sina svårigheter
i ekonomiskt avseende, att anslagen
inte räckte till och att man därför
fick lov att tigga anslag på olika
håll. Jag tillät mig då fråga, om det
anslag till folkbildningsverksamheten,
som erhålles från landstingen ute i landet,
också kunde rubriceras som pengar,
som man tigger ihop. Jag har nämligen
lyckats erhålla uppgifter på de
belopp som landstingen sammanlagt
beviljar för folkbildningsverksamheten
i hela landet. De uppgår per år till
sammanlagt 1 338 396 kronor. Det är
alltså inte några småbelopp som i det
här fallet kommer från annat håll än
staten, och det är från dessa utgångspunkter
som jag tycker att man borde
ha varit nöjd med Kungl. Maj:ts förslag.

Med herr talmannens tillstånd skall
jag sedan för att spara tid yttra några
ord om punkten 308. På den punkt som
vi nu behandlar har ju utskottet föreslagit
en höjning av Kungl. Maj:ts anslag
med 20 000 kronor, ifrån 550 000
kronor till 570 000 kronor. På punkten
308 har Kungl. Maj:t höjt det förutvarande
anslaget med 120 000 kronor.
Därutöver liar utskottsmajoriteten höjt
det med 80 000 kronor. Men det finns
en reservation, som vill gå 100 000 kronor
därutöver. Jag har inte ansett att

man kan förbigå detta utan att i varje
fall omnämna Kungl. Maj:ts förslag i
sammanhanget. Jag är mycket överraskad
över att det har funnits så litet förståelse
för Kungl. Maj:ts förslag i statsutskottet.
Men det är i varje fall anledning,
menar jag, att även i kamrarna
ta sig eu funderare över huruvida sådana
skäl föreligger, att man utan vidare
kan frångå Kungl. Maj:ts förslag.

Jag kommer senare att framställa yrkande
när det gäller punkten 308. Vid
denna punkt ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation som
jag har avgivit, vilket är detsamma som
bifall till Kungl. Maj :ts förslag oförändrat.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Det är ju en ganska egendomlig situation,
som jag för ögonblicket befinner
mig i. För det första nödgas jag polemisera
mot avdelningens ärade ordförande,
och för det andra är det, om jag inte
missminner mig, första gången i dag
som eu representant för utskottet har
att vända sig mot en kammarledamot,
som yrkar ett lägre belopp än vad utskottet
har föreslagit.

Vad själva sakfrågan beträffar är det
väl så klart dokumentariskt bevisat som
det gärna kan bli, att föreläsningsverksamheten
har utomordentligt stora bekymmer
och att i varje fall när det gäller
vissa delar av denna de pengar
som står till förfogande är förbrukade
ungefär när halva den tid, för vilken
de är avsedda, är tilländalupen. Jag
tror att det finns fullgoda skäl för att
vidtaga den ytterligare höjning utöver
Kungl. Maj:ts förslag som utskottet här
har föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Fru SJÖSTRAND: Herr talman! .lag
skulle gentemot herr Svensson i Grönvik
vilja invända, att de siffror som
han anförde från landstingen inte gäl -

Nr 16.

100

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Understöd för anordnande av folkbildningskurser m. m.

ler anslag till föreläsningsverksamheten
utan anslag till all bildningsverksamhet
i länen, alltså både studieverksamheten
och allting annat som räknas till
bildningsverksamheten.

Jag vill också säga att landstingens
huvuduppgift ju inte har varit att hjälpa
föreläsnings- och studieverksamhet;
det har varit andra och större frågor
som landstingen har haft från början,
fastän de sedan också bär börjat ge
anslag till denna verksamhet. Det är ju
staten som har lovat och givit stöd på
dessa områden. Särskilt 1947 gav ju
staten nya löften om bidrag, löften som
man kan begära att staten skall hålla.
Jag får säga att jag tycker, att det är
missriktad sparsamhet, när avdelningens
ordförande föreslår en sänkning av
dessa anslag, som i alldeles särskilt stor
utsträckning går till landsbygden. Jag
kan inte förstå, att en landsbygdsrepresentant
som herr Svensson i Grönvik
kan göra sig till talesman för en minskning
av just de anslag som gäller landsbygdens
väl och landsbygdsbefolkningens
trivsel. Det är synd om ungdomen
på landsbygden många gånger. Man kan
inte hjälpa den till nöjen eller tidsfördriv.
Anordnande av föreläsningar är
ett enkelt och jämförelsevis billigt sätt
att bidra till lösningen av landsbygdsungdomens
fritidsproblem.

Om jag nu ändå skall ställa ett yrkande,
ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Punkten 302.

Understöd för anordnande av folkbildningskurser
m. m.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkten
325, föreslagit riksdagen att dels

godkänna av departementschefen förordade
ändrade grunder för statsbidrag
till folkbildningskurser, att tillämpas
från och med den 1 juli 1952, innebärande
en höjning av maximibidraget för
längre folkbildningskurs från 400 till
500 kronor och höjning av bidraget för
undervisningstimme i ämneskurs från
15 till 20 kronor, dels ock till Understöd
för anordnande av folkbildningskurser
m. in. för budgetåret 1952/53 anvisa
ett anslag av 155 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Pettersson m. fl.
(I: 90) och den andra inom andra kammaren
av herr Andersson i Ronneby
m. fl. (II; 111), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte höja anslaget till Bidrag
till Folkbildningsförbundet för
konsulentverksamhet från 30 000 kronor
till 45 000 kronor för budgetåret
1952/53 för att möjliggöra statsbidrag
till konsulenter i vissa i motionerna angivna
län.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 90 och II: 111,

a) godkänna av departementschefen
förordade ändrade grunder för statsbidrag
till folkbildningskurser, att tillämpas
från och med den 1 juli 1952;

b) till Understöd för anordnande av
folkbildningskurser m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av
155 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HALLBERG: Herr talman! Riksdagen
beviljade första gången för budgetåret
1947/48 statsbidrag till folkbildningskonsulenter
i länen. Statsbidraget
skulle enligt bestämmelserna utgå med
högst 5 000 kronor till avlöning av heltidsanställd
konsulent under villkor att
lika stort belopp anskaffades från annat

101

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Understöd för anordnande av folkbildningskurser m. m.

håll. Den sammanlagda summa, som
riksdagen ställde till förfogande för
det ändamålet, var det nämnda budgetåret
30 000 kronor, och det är samma
summa som sedan dess har utgått för
varje år och som statsutskottet också
tillstyrker för nästkommande budgetår.

En del landsting i län, som ansåg sig
vara i behov av att anställa bildningskonsulent,
vidtog också snart, efter det
att riksdagen hade godkänt bestämmelser
för statsbidrag till dess konsulenter,
åtgärder för anställning av sådana. Jag
vill särskilt nämna Kopparbergs län,
Gotlands län och Blekinge län. Men det
ser ut som om bestämmelsen endast
skulle vara en bestämmelse på papperet,
med undantag för de landsting som
kom med i första ögonblicket och tillsammans
fick de 30 000 kronorna. Det
har sedan väckts motioner fyra år i
rad —• det fjärde året är i år — där det
har yrkats att de landsting som jag nyss
nämnde —- och i år har tillkommit
Västerbottens läns landsting, som planerar
anställande av bildningskonsulent
— skulle komma i åtnjutande av
de statsbidrag som bör utgå enligt de
av riksdagen godkända bestämmelserna.

Med anledning av en liknande motion
vid 1949 års riksdag gjorde statsutskottet
ett mycket erkännsamt uttalande om
de landsting som hade tagit initiativ
till att anställa folkbildningskonsulenter.
Men de erkännsamma orden från
statsutskottet ledde inte till någonting
den gången, utan utskottet yrkade avslag
på motionerna med anförande av
»det nuvarande ekonomiska läget». I
år säger ju inte statsutskottet någonting
alls om vad anledningen kan vara till
att man inte vill gå med på det här anslaget.
Jag skulle därför vilja tillåta mig
att fråga statsutskottet, när statsutskottet
möjligen beräknar att det skall kunna
bli ett så pass rikligt penningtillflöde
i statskassan, att det blir möjligt för
riksdagen att bevilja dessa tusenlappar
som skulle behövas såsom statsbidrag
till bildningskonsulentcrna.

Jag förstår att statsutskottet utgår
ifrån att det finns så smått om pengar
just nu — ty detta var ju motiveringen
för utskottet år 1949, då utskottet yrkade
avslag på framställningen — att
det ännu inte är möjligt att fullgöra
den förpliktelse som riksdagen faktiskt
en gång har iklätt sig gentemot de
landsting som vill anställa bildningskonsulenter.
Men är det så, att landstingen
inte heller för framtiden kan
räkna med att få detta statsbidrag, då synes
det mig att det vore klokt att slopa
bestämmelserna, att upphöra med att
över huvud taget lämna något bidrag.

Herr talman! Det vore ju en fantastisk
tanke att jag skulle kunna besegra
ett enhälligt statsutskott, men jag tillåter
mig ändå att yrka bifall till motionen
nr 111 i andra kammaren.

Häruti instämde herr andre vice talmannen
Olsson samt herrar Bark och
Hammar.

Herr ANDERSSON i Ronneby: Herr
talman! Efter herr Hallbergs anförande
skulle jag kunna inskränka mig till att
instämma med honom. Eftersom jag är
motionär vill jag emellertid säga några
ord.

Konsulenterna ute i länen har gjort
mycket för att samordna den frivilliga
bildningsverksamheten för att på ett
bättre sätt tillvarata de personella och
materiella tillgångarna, och vi kan nog
säga att denna organisation har slagit
mycket väl ut.

Det är självfallet att landstingen, som
nu tagit på sig de kostnader som rimligen
borde falla på staten, ställer sig
den frågan, om de stora landsting, som
i första hand lyckades inrätta konsulenter
ocii därmed få statsbidrag, skall
vara de enda som får statsbidrag, under
det att de andra landstingen skall
få vänta hur länge som helst; det verkar
inte som om de mindre länen inom
en rimlig framtid skulle komma att bli
likställda i detta avseende med de liin
som först skaffade sig folkbildningskon -

102

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Understöd åt studiecirkelverksamhet.

sulenter. Jag hävdar bestämt att den
relativt ringa kostnaden för statens vidkommande
utan svårighet borde kunna
tagas, så att man inte i fortsättningen
skulle behöva vältra över bördan på
landstingen och därmed på vissa håll
omöjliggöra en utveckling av denna
mycket viktiga verksamhet.

Jag tycker att riksdagen, även om
statsutskottet här har varit enigt i sitt
avstyrkande, borde kunna ge dessa
blygsamma pengar till den kulturella
verksamheten, som sannerligen inte får
mer än den behöver utan alltid är satt
på svältkost. Jag tror att det skulle vara
synnerligen väl använda pengar för en
samordning av den verksamhet som
staten i olika former ger pengar till.

Jag skall be att få inskränka mig till
dessa korta ord, herr talman, samtidigt
som jag yrkar bifall till motionen.

I detta anförande instämde herr Arweson.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Det iir på denna punkt liksom på så
många andra punkter så, att det förslag,
som den föreliggande motionen
berör, i och för sig är ytterst behjärtansvärt.
Det är bara den nackdelen, att vi
i statsutskottet, då vi har suttit och resonerat
om hur mycket vi skulle kunna
öka anslagen med och var vi skulle
kunna lägga ned de belopp, som man
skulle kunna tänkas få fram, har funnit
att den post, som det här är fråga
om, är en av dem som i varje fall i
nuvarande läge bör få vänta med en
höjning, och med den motiveringen yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Ronneby begärde
emellertid votering, i anledning

varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
302 ro) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri som föreslagits i de i ämnet
väckta motionerna.

Punkten 303.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 304.

Understöd åt studiecirkelverksamhet.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkten
327, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordade
ändringar av grunderna för här
ifrågavarande understöd, att tillämpas
från och med den 1 juli 1952, dels ock
till Understöd åt studiecirkelverksamhet
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 2 300 000 kronor.

I detta sammanhang har utskottet till
behandling förehaft tre motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nerman m. fl. (1:203) och den andra
inom andra kammaren av herr Svensson
i Ljungskile m. fl. (II: 255) hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå de

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

103

punkter i Kungl. Maj:ts förevarande
förslag, som avsåge en förändring av
bestämmelserna rörande statsunderstöd
i kungl. kungörelsen 1947 nr 508.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:203 och 11:255 samt 11:250,

a) godkänna av departementschefen
förordade ändringar av grunderna för
här ifrågavarande understöd, att tillämpas
från och med den 1 juli 1952;

b) till Understöd åt studiecirkelverksamhet
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 2 300 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon och Svensson i Ljungskile, vilka
ansett, att utskottet under a) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 203 och II: 255 ävensom
med avslag å motionen II: 250, avslå
de av departementschefen förordade
ändringarna av grunderna för här ifrågavarande
understöd.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har tillsammans med herr
Ohlon vid denna punkt fogat en reservation.
Vad det gäller är två ändringsförslag
från Kungl. Maj:ts sida i fråga
om reglerna för statsbidrag till studieverksamhet.

Kungl. Maj:t vill dels att bidrag inte
skall utgå till hobbvbetonade ämnen, när
det gäller deltagare som är över aderton
år, dels att anslaget per studiecirkel
skall begränsas till högst 300 kronor
för år.

Denna fråga, som delvis har principiell
innebörd, har varit föremål för diskussion
mellan skolöverstyrelsen och
studieförbunden tidigare, och på hösten
1950 träffades en överenskommelse mellan
bildningsförbunden och skolöverstyrelsen
med innebörd att dessa bildningsförbund
själva, utan att vara

Understöd åt studiecirkelverksamhet.

bundna av några nya författningsbestämmelser,
skulle granska och gallra
dessa studiecirklar i hobbybetonade
ämnen. Det är detta som Kungl. Maj:t
nu inte anser vara tillräckligt. Kungl.
Maj:t har föreslagit, att man skall direkt
begränsa anslagen och utesluta
statsbidrag till hobbybetonade cirklar
för äldre deltagare.

Det var väl en av grundtankarna i
1947 års beslut, att studiearbetet skulle
bedrivas i fria och frivilliga former. Det
var meningen att statsmakterna skulle
visa förtroende för bildningsförbunden
och låta dem driva verksamheten inom
relativt vida gränser, och jag tror att
det var en riktig ståndpunkt. Jag tror
inte att det är riktigt, att man på detta
sätt börjar att alltmer regelbinda denna
fria bildningsverksamhet. Jag tror att
förtroendet för studieförbunden var befogat
och att man kunde gå vidare på
den inslagna vägen.

Det finns också betydande svårigheter
då det gäller att bestämma vad som
är hobbybetonade ämnen och vad som
inte är det. Jag tror inte att chefen för
ecklesiastikdepartementet är alldeles
främmande för att det kan vara svårt
att definiera vad som skall anses som
hobbyverksamhet och vad som inte
skall vara det. Studieförbunden pekar
bland annat på sådana ämnen som
konst, musik och teater, där det är mycket
svårt att dra gränsen emellan rena
övningsgrupper och sådana grupper
som sysslar med mera allvarliga, ibland
teoretiska studier. Det måste alltså bli
mycket svårt att här dra de rätta gränserna,
om man ger sig in på en dylik
reglering.

Nu menar statsrådet, att man skulle
kunna räkna upp ett antal ämnen av
hobbybetonad karaktär. Den uppräkningen
lär väl aldrig bli på en gång
tillräckligt fullständig och tillräckligt
begränsad. Det här är så mycket som
ligger utefter gränserna, att det inte lär
finnas någon möjlighet till en sådan
uppräkning —- man hamnar ändå i en

104

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Understöd åt studiecirkelverksamhet.

fri bedömning. Man måste komma fram
till en fri bedömning, och varför då
inte stanna vid den överenskommelse
som redan finns emellan skolöverstyrelsen
och bildningsförbunden? Denna
överenskommelse har ju för övrigt inte
börjat tillämpas förrän det senaste året,
och man tycker att det då inte skulle
vara så angeläget att försöka med nya
bestämmelser, utan att man åtminstone
tills vidare skulle kunna avvakta erfarenheterna
av denna gallring genom
studieförbundens verksamhet, som man
har kommit överens om.

Sedan är det en synpunkt till, som
jag tror väger ganska tungt. Det är naturligtvis
mycket svårt att säga vad som
är hobbybetonade ämnen, och det är
svårt att dra gränser. Men det är också
många gånger så, att den ungdom, som
man bäst behöver komma i kontakt
med, alltså den minst studieintresserade,
den av mindre gynnsamma inflytelser
lättast påverkade, som glider ur
greppet och som det är svårt att komma
i förbindelse med, den ungdomen
går det många gånger lättast att få kontakten
med genom hobbybetonade ämnen.
På det sättet kan ungdomarna sedan
bli intresserade och föras vidare
in på mera alldagliga studier.

Nu skulle ju detta inte drabba den
egentliga ungdomen. Vi har 18-årsgränsen,
men det blir å andra sidan inte så
lätt att uppehålla den gränsen, särskilt
på platser där det inte är så många
studieintresserade. Denna motion har
undertecknare från olika politiska partier
med förbindelse med studieverksamheten,
och den vill alltså att man
åtminstone tills vidare skall låta bli att
skärpa bestämmelserna. Motionen ansluter
sig till vad samtliga studieförbund
i skrivelse till skolöverstyrelsen
den 10 maj i fjol har hemställt om. Det
är Arbetarnas bildningsförbund, det är
Folkuniversitetet, Frikyrkliga studieförbundet,
Godtemplarordens studieförbund,
Jordbrukarungdomens förbunds
studieförbund, KFUKrs och KFUM:s

studieförbund, Tjänstemännens bildningsförbund,
Liberala studieförbundet,
Nationaltemplarordens studieförbund,
Studieförbundet Medborgarskolan,

Svenska landsbygdens studieförbund,
Sveriges blåbandsförenings studieförbund
och Sveriges kyrkliga studieförbund.
Man har gemensamt diskuterat
detta, och man har varit överens om
att vädja till statsmakterna att inte ge
sig in på denna bindning av studiearbetet
utan låta det utvecklas i fria former,
men naturligtvis under ständig
kontakt emellan skolöverstyrelsen och
bildningsförbunden. På det sättet vill
man försöka få den gallring till stånd,
som från olika synpunkter kan vara
ändamålsenlig. Man anser från studieförbundens
sida, att det redan nu finns
förutsättningar för en sådan gallring.

Den andra punkten, som motionen
och reservationen innehåller, är avslag
på begränsningen till 300 kronor per
studiecirkel. Det är i själva verket inte
så värst många studiecirklar, som går
över 300 kronor, och det fordras rätt
mycket arbete och kontroll för att upprätthålla
denna bestämmelse liksom den
föregående. Det torde orsaka mera besvär
och irritation än vad det egentligen
kan vara värt, och jag tror, herr
talman, att andra kammaren gjorde
klokt i att åtminstone tills vidare nöja
sig med de regler som finns. Det är
alltså inte fråga om att ändra någonting,
utan det är fråga om att nöja sig
med de regler som finns och låta bli
att vidta några skärpningar eller inskränkningar.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen nr
16 vid punkt 304.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
När vi för några år sedan fick de nya
grunderna för understöd till folkbildningsarbetet
och det i dessa nya grunder
jämväl öppnades möjligheter att
ge anslag till studiecirkelverksamhet,
så hälsades väl detta med allmän till -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

105

fredsställelse. Men jag skall villigt erkänna,
att redan i folkbildningsutredningen
och även under den fortsatta
diskussionen kunde man inte komma
förbi, att det på denna punkt ändå
fanns en del saker som kunde göra en
tveksam. Vad som kunde göra en tveksam
om hur det hela skulle slå ut i det
långa loppet, det var framför allt detta,
huruvida det fanns tillräcklig självdisciplin
bland dem som var med i
studiecirklarna för att skilja mellan
verkligt bildningsarbete och sådant
som knappast kan karakteriseras som
bildningsarbete.

Jag medger villigt, att cirklar i hobbyverksamhet
kan ha sin stora betydelse
och att det vore felaktigt att försöka
nedvärdera dem, men jag har å andra
sidan sett tillräckligt med exempel på
vad som kan dölja sig bakom studiecirkelrubriken
för att säga, att här behövs
det sannerligen att man är vaksam,
så att inte stora delar av bildningsarbetet
råkar på avvägar. Dessa synpunkter
har jag, herr talman, haft tillfälle
att framföra på den tiden jag var
ledamot av statens folkbildningsnämnd,
och jag hade då också tillfälle att säga,
att om inte företrädarna för studiecirkelverksamheten
på detta område håller
en rågång mellan verkligt studiearbete
och annat, då blir resultatet av
det hela, att vi måste komma fram till
ändrade grunder.

Så långt jag kan bedöma saken tycker
jag att departementschefen intagit
en riktig och klok ställning, när han
kommit med sitt förslag på denna
punkt. Jag tror att det i det långa loppet
är ägnat att hjälpa bildningsarbetet
upp på den högre nivå som vi önskar
att det skall ligga på.

Nu kan man komma och säga, att en
granskande verksamhet här kommer
att betyda ett ökat arbete i jämförelse
med det som nu förekommer. Jag tror
inte mycket på det argumentet, ty som
förhållandena redan nu är måste de
olika studieförbunden på sina expedi -

Understöd åt studiecirkelverksamhet.

tioner ganska ingående granska de cirkelrapporter
som inkommer och se om
arbetet varit av den art, att man verkligen
kan hänföra det till anslagsberättigad
verksamhet. Det är ju möjligt
att det kan bli någon ökning; jag kan
inte uttala mig på den punkten. Men
jag tror att även om det skulle bli någon
ökning i arbetet, så är ändå det
arbetet väl värt att utföras, om man på
detta område kan sanera det hela.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Man må vara hur intresserad som helst
av det fria bildningsarbetet, men man
måste i alla fall i den ställning jag nu
står i ha ögonen öppna för att statsmakterna
här, jämsides med att de ger
anslag och hjälper fram verkligt värdefullt
bildningsarbete, också kan ha en
uppgift att fylla genom att medelst
dessa anslag leda arbetet in på de riktiga
banorna. Det är klart att det här
inte är fråga om något allmänt fördömande
av de hobbybetonade cirklarna.
Men just den överenskommelse, som
herr Svensson i Ljungskile talade om,
har ju visat att studieförbunden själva
har insett, att det här förelåg en utveckling
till ämnen av inte allra högsta
värde, som borde kunna stoppas
eller åtminstone inte tillåtas fortgå alldeles
fritt.

Det är emellertid inte detta som är
grunden till att jag har tagit upp denna
sak i årets huvudtitel, utan det är
givetvis de ekonomiska förhållandena
och förutsättningarna. Jag skall be att
få erinra kammaren om att dessa anslag,
som från början sattes upp till
1,2 miljoner och sedan har höjts efter
behovet, i alla fall har haft eu reell belastning
av ungefär 1, l,c, 2,2 och 2,4
miljoner under de år dessa bestämmelser
varit gällande. Det är sålunda här
fråga om en stark ökning, som jag vå -

106

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Understöd åt studiecirkelverksamhef.

gar påstå inte någon av ledamöterna i
denna kammare, som varit med i statsutskottet,
skulle ha haft lätt att driva
fram, om det inte varit så, att denna
punkt hade fått förslagsanslags natur.
Jag var med bland dem som uppvaktade
den dåvarande ecklesiastikministern
för att få just den typen på detta
anslag, och jag har hela tiden ansett
det vara punkt nummer ett i detta
sammanhang att inte låta det hela gå
så fritt och växa sig så starkt jämfört
med andra anslag, att förslagsanslagsnaturen
skulle riskeras, ty då först
hade våra studieorganisationer fått
mycket stora svårigheter att bemästra
situationen.

När besparingsutredningen för ett
par år sedan ville beskära detta anslag,
befanns utredningen vara ofullständig,
varför skolöverstyrelsen fick i uppdrag
att verkställa en mera ingående utredning,
och i fjol gjordes därför ingen
ändring. Även om jag, som kammarens
ledamöter säkerligen vet, är intresserad
för folkbildningsarbetet, ansåg jag
mig som departementschef inte utan
vidare kunna avvisa den tanke som här
har framförts att på ett milt sätt beskära
detta anslag. Jag menar nämligen
att det här inte är fråga om att
bryta mot de principer om frihet och
förtroende som herr Waldemar Svensson
pekade på och som tidigare har
varit gällande. Det är ju inte här fråga
om att beskära möjligheterna att få anslag
till hobbycirklar för ungdom upp
till 18 år, som herr Svensson mycket
riktigt sade. Men herr Svensson vet
säkert också, att det föreligger en saxning
så till vida som det i ungdomscirklar
även finns personer över 18 år
och det finns deltagare under 18 år i
de äldres cirklar, eller allmänna cirklar
som termen lyder mera officiellt.
Det finns alltså här stora möjligheter
för dem, som särskilt intresserar sig
för dessa ämnen och inte vid 18 års
ålder har fått upp ögonen för andra
ämnens större bildningsvärde, att få

bidrag genom att i fortsättningen arbeta
med hobbycirklar.

Det är svårt att uppgöra en lista på
sådana ämnen som skulle vara uteslutna,
säger reservanterna. Jag skall inte
förneka, att det kommer att ha sina
svårigheter, men jag vill bestämt påstå,
att det skulle vålla väsentligt större
svårigheter för studierektorerna i de
olika studieförbunden att genomföra en
gallring på frivillig väg. Jag tror inte
många skulle vilja, utan något stöd i
statsmakternas beslut, åta sig uppgiften
att säga till sina medlemmar, att
något visst ämne är så litet värt, att de
inte kan få något statsbidrag till det.
Jag är övertygad om att skolöverstyrelsen
inte kommer att göra listan alltför
diger och inte kommer att binda den
alltför hårt, och därför tror jag att man
kommer att vara till freds med systemet.

Detsamma gäller den maximering
som jag har föreslagit nämligen att
man på försök inte skall lämna högre
bidrag än 300 kronor till en cirkel.
Jag skulle tro att de cirklar, som verkligen
behöver mer än 300 kronor, om
ligen behöver mer än 300 kronor, om de
är organiserade så som man önskar att
cirklar skall vara organiserade, dels är
fåtaliga och dels har stora möjligheter
att anpassa sig. Det gäller dock inte
här att kräva ut så mycket som möjligt
av staten. De allra flesta cirklarna får
100 eller 150 kronor i statsbidrag, och
de som kommer att beröras av maximeringen
till 300 kronor skall antingen
vara alldeles för stora — jag vågar
nästan säga otympliga — eller vara anordnade
på ett alltför dyrbart sätt. Jag
kan inte inse annat än att maximeringen
bör kunna användas åtminstone på
försök.

Herr talman! Med detta har jag förklarat
hur jag ser på denna sak. Jag
menar att detta är en möjlighet att på
ett milt sätt hålla igen något litet på
ett anslag, där det inte betyder så mycket
för de enskilda, för att man i stället
skall få pengar över inom en rimlig

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

107

fördelningsram för folkbildningsarbete
i övrigt. Jag tänker därvid inte minst
på en punkt i huvudtiteln, som vi snart
kommer till, nämligen anslaget till studieorganisationerna
för organisation
och administration. Där är det faktiskt
svårare att bära de ökade utgifterna,
och jag har ju också ökat upp
den posten. Att sedan utskottet har visat
sig mera generöst skall jag väl inte
resa någon invändning mot, men jag
tror inte att man i det långa loppet
har så stora möjligheter att få tillräckliga
anslagshöjningar där de bäst behövs,
om man inte också håller igen
något på anslag där behovet inte är
fullt lika accentuerat. Jag vill därför
vädja till kammaren att härvidlag följa
utskottet.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Herr Wallentheim säger att han
inte tror att denna gallring skulle öka
studieförbundens arbete så mycket. I
det fallet har herr Wallentheim en annan
åsikt än samtliga studieförbunds
ledningar. De har den bestämda uppfattningen,
att det kommer att föranleda
rätt stora svårigheter.

Om hobbyverksamheten skrev statsrådet
i en skrivelse för ännu inte ett år
sedan: »Skolöverstyrelsen har föreslagit
att allmänna studiecirklar i hobbybetonade
ämnen icke skola erhålla
statsbidrag. Detta synes innebära en
för långt gående besparingsåtgärd, som
dessutom förutsätter en klar definition
angående vilka cirklar som skola räknas
till denna grupp.» Det var alltså
riksdagsman Persson i Skabersjö, som
gav uttryck åt denna uppfattning, och
jag ber att få instämma i hans dåvarande
uppfattning.

Nu säger statsrådet att han inte i sin
nuvarande ställning kan inta en sådan
ståndpunkt. Jag kan ju inte uttala mig
om den saken, men principiellt sett tycker
jag inte att det skulle vara så alldeles
omöjligt.

Statsrådet säger att studieförbunden

Understöd åt studiecirkelverksamhet.

själva har insett att här bör göras någonting,
och det är vi överens om. Studieförbunden
har träffat en överenskommelse
med skolöverstyrelsen om att
man utan några författningsbestämmelser
skulle företa en granskning på detta
område, och det har man väl gjort. Är
det alltså statsrådets och herr Wallentheims
mening att studieförbunden har
svikit detta förtroende? Det måste ju
vara förutsättningen för ändringen i
ståndpunkt. Jag är för min del rädd för
att detta leder till en byråkratisering
och ökning av arbeten som inte är
önskvärd.

Herr statsrådet sade alldeles klart
ifrån, att huvudmotivet för denna inskränkning
ligger på det ekonomiska
planet. Ja, det är naturligtvis en bedömningsfråga.
Studieverksamheten har utvidgats
mycket kraftigt, och antalet studiecirklar
har ökat med 50 procent och
kanske väl det sedan dessa bestämmelser
infördes. Men det är väl inte så underligt
om verksamheten får ett kraftigt
uppsving under de första åren, då
mera frikostiga bidragsbestämmelser
tillämpas. Jag tror inte att man behöver
räkna med att det i fortsättningen
blir samma tempo i utvecklingen vare
sig man nu säger tyvärr eller dess bättre.
Man skulle nog därför ha kunnat
försöka hålla stånd åtminstone en tid
till och se hurudan utvecklingen blir.

Jag tror också, men det kanske vi
kan komma in på i ett annat sammanhang,
att den bildningsverksamhet som
här bedrivs med engagerande av i stor
utsträckning frivilliga krafter i stort
sett är mycket billig för statsmakterna
och att staten därför har allt skäl att
inom rimliga gränser bära sin del av
kostnaden när så många frivilliga krafter
är engagerade i denna verksamhet.

Det har frrmhållits alt det fortfarande
finns möjligheter att få bidrag
till hobbycirklar för ungdom under 18
år, men gränsen där är kanske inte alltid
så lätt att hålla. Dessutom har det
visat sig att studier i hobbybctonade

108 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Understöd åt studiecirkelverksamhet.

ämnen även för kvinnorna ofta har varit
den bästa upptakten till studier i
andra ämnen.

Herr statsrådet erkänner att det blir
svårt att göra upp de här listorna —
det är vi alltså överens om — men så
säger statsrådet att svårigheterna att
gallra ut sådana här bestämmelser också
torde vara stora, och statsrådet tror
själv att det inte är många studierektorer
eller andra i ledningen för bildningsförbunden
som skulle vilja åta sig
gallringen. Ja, men herr statsrådet,
samtliga bildningsförbund har åtagit sig
att göra det och vill hellre ha denna
frihet med det ansvar det medför än
de vill ha skärpta författningsbestämmelser.

Jag erkänner naturligtvis gärna att
detta är en bedömningsfråga och att det
kan finnas skäl för olika ståndpunkter,
men jag tror att det vore mest önskvärt,
att man tills vidare fortsatte på
den fria linje som man har slagit in
på. Jag tror inte det är sämre ställt i
statskassan än att vi kan göra det åtminstone
ännu en tid.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag
skall be att få anmäla att jag vid behandlingen
av detta ärende inom statsutskottet
biträdde reservationen, ehuru
mitt namn inte återfinnes bland reservanterna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det är klart att denna fråga som så
många andra är en avvägningsfråga.
Som jag nämnde tidigare har utskottet
visat en viss generositet. Kammaren har
visat samma generositet och på en
punkt t. o. m. en ännu större dylik.

Vi skall väl vara överens om, herr
Svensson, att det gäller att bedöma på
lång sikt. Hobbybetonade cirklar har ju
dock sammanlagt fått starkt ökade anslag
under senare år. Om man vill att
andra, mera allmänbildande cirklar
skall få huvuddelen av dessa anslag och

ta huvuddelen av de ungdomars tid,
som sysslar med sådana saker, är det
naturligtvis riktigt att man får en viss
dragning åt det håll vi här försöker
åstadkomma.

Jag har inte sagt att inte våra studieförbund
skulle vilja åtaga sig den ökade
börda som det skulle innebära att frivilligt
gallra bland cirklarna. Jag har
bara sagt att de får svårigheter att göra
det. Jag tror att resultatet av deras
frivilliga arbete inte kommer att bli
stort.

Herr Svensson i Ljungskile säger att
vi har råd till allt detta. Jag hoppas
också att vi skall få råd och att det inte
skall bli fråga om ytterligare inskränkningar,
men jag måste erinra om att det,
som någon har sagt tidigare i dag, är de
som yrkar på största skattesänkning
som är mest generösa med utgifterna.
Det går inte riktigt ihop, herr Svensson
i Ljungskile.

Herr WIDÉN: Herr talman! Jag skall
be att få göra samma anmälan som fröken
Elmén. Jag biträdde reservationen,
men av någon anledning står inte mitt
namn under densamma.

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Även jag skall göra samma anmälan.
Jag står och har hela tiden stått på
samma ståndpunkt som reservanterna,
men mitt namn har av okänd anledning
inte kommit med bland deras.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
304 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

109

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Interpellation ang. ändring av semesterlagens bestämmelser rörande semesterns
förläggning.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgåvos 150 ja och 55 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta behandlingen
av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 5.

Interpellation ang. ändring av semesterlagens
bestämmelser rörande semesterns
förläggning.

Ordet lämnades på begäran till

Herr DAHLGREN, som anförde: Herr
talman! 1951 års riksdag fattade bl. a.
beslut om förlängning av den lagstadgade
semestern. Detta beslut innebär att
de arbetande har lagstadgad rätt att erhålla
upp till 15 dagars semester för
innevarande år.

Men uttagandet av denna semesterledighet
betyder för arbetarna i många
fall att de nytillkommande tre dagarna
förläggas till annan tidpunkt än de 12

dagar semesterlagen bestämmer skall
utgå i en följd. Detta har skapat stort
missnöje bland dem som utsatts för dylik
arbetsgivardiktamen.

På en rad arbetsplatser har tvister
uppstått i fråga om förläggningen av
semestertiden, tack vare semesterlagens
nuvarande bestämmelser. Att förlägga
de tre semesterdagarna till årets mörkaste
tid har ju intet som helst samband
med begreppet semester utan vittnar
endast om att arbetsgivarna i första
hand ser på sitt eget privata intresse
och i sista hand på arbetarnas behov
av vila och rekreation. Så har exempelvis
Uddeholms bolag mot arbetarnas
vilja dikterat att de nytillkommande semesterdagarna
skall uttas mellan jul
och nyår. Detta bolagets tilltag har utlöst
stark förbittring bland arbetarna.
De fruktar även att semesterveckan nästa
år kommer att förfuskas genom att
förläggas till för arbetarna opassande
tid om inte en lagändring kommer till
stånd som sätter stopp för denna möjlighet.

Denna möjlighet att från vissa arbetsgivares
sida förfuska hela meningen i
begreppet semester bör enligt min mening
elimineras genom en lagändring
som omöjliggör ett sådant förhållande.

Med hänvisning härtill anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
spörsmål:

Har herr statsrådet uppmärksammat
det av mig påtalade förhållandet och
kan man förvänta ett förslag till sådan
ändring av nu gällande semesterlag
att en förläggning av semesterdagar
inte kan ske på sätt som Uddeholmsbolaget
försöker diktera?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.09 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Ilo Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Onsdagen den 7 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att behandlingen av statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under
åttonde huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas.

Punkterna 305 och 306.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 307.

Bidrag till inköp av filmapparater för
föreläsnings- och studielokaler.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

HAMMAR: Herr talman! Fröken
Vinge och jag ha i motionen II: 180
hemställt, att riksdagen måtte under
denna huvudtitel anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor till inköp
av filmapparater för föreläsnings- och
studielokaler för det kommande budgetåret.
Beloppet borde ställas till skolöverstyrelsens
förfogande för fördelning
enligt i huvudsak samma grunder,
som gällde för bidrag till inköp av ljudfilmsapparater
för smalfilm under budgetåren
1947/51.

Utskottet avstyrker motionen — som
det förefaller främst beroende på att
anslaget i fjol avfördes ur riksstaten,

närmast på förslag av 1950 års besparingsutredning.

Under de gångna åren har det dock
visat sig föreligga ett mycket stort behov
av bidrag till inköp av ljudfilmsapparater
för smalfilm. Det torde också
vara uppenbart, att detta bidrag i
hög grad underlättat strävandena inom
folkbildningsarbetet att följa med i den
pedagogiska utvecklingen. För närvarande
är dock möjligheterna för olika
organisationer att visa film mycket begränsade
på grund av de höga kostnader,
som äro förenade med inköp av
filmapparater. Det är därför av mycket
stor betydelse att möjlighet beredes
folkbildningsorganisationerna att
erhålla bidrag till inköp av filmapparater.
När utskottet nu synes ha varit
enhälligt i sitt avslagsyrkande vill jag,
herr talman, den här gången inte ställa
något särskilt yrkande om bifall till vår
motion.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 308.

Bidrag till studieförbund för organisations-
och administrationskostnader.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkten 330, föreslagit riksdagen att
till detta ändamål för budgetåret 1952/
53 anvisa ett anslag av 720 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de i det föregående
under punkten 301 angivna motionerna
I: 91 och II: 114, i vilka —- såvitt
här vore i fråga — hemställts, att
bidraget till studieförbunden för organisations-
och administrationskostnader
måtte upptagas till 1 290 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts för -

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

Bidrag till studieförbund för organisations- och administrationskostnader.

slag samt motionerna I: 91 och II: 114,
såvitt här vore i fråga, till Bidrag till
studieförbund för organisations- och
administrationskostnader för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av 800 000
kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Ohlon, Söderquist,
Svensson i Ljungskile, Bergstrand, Kyling,
fröken Eimén och herr Widén,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:91 och 11:114, såvitt här vore i
fråga, till Bidrag till studieförbund för
organisations- och administrationskostnader
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
anslag av 900 000 kronor;

b) av herr Svensson i Grönvik, som
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt avslag å motionerna
I: 91 och II: 114, såvitt här vore i fråga,
till Bidrag till studieförbund för
organisations- och administrationskostnader
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
anslag av 720 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Den här punkten gäller — som
antytts förut i anföranden i dag — bidrag
till studieförbund för organisations-
och administrationskostnader.

När riksdagen för fyra—fem år sedan
fattade ett beslut, som innebar en
upprustning av denna frivilliga folkbildningsverksamhet,
innebar detta beslut
det principiella ståndpunktstagandet,
att dessa bildningsförbund skulle få
50 procent av sina kostnader täckta.
Sedan har det gått som det ofta gör.
Verksamheten har å ena sidan utökats
mycket kraftigt. I stället för tolv bildningsförbund
finns det nu tretton, och i
stället för 22 500 studiecirklar finns det
nu över 30 000. Vidare har penningvärdets
fall och de fördyrade omkostnaderna
lett till att statens andel av kost -

naderna har sjunkit till omkring 30
procent i stället för 50. Studieförbunden
själva ha, med hjälp av andra anslag
eller insamlade medel, fått klara
resten. Detta har givetvis varit ganska
betungande, och nu har skolöverstyrelsen
menat, att man borde gå tillbaka
till det ursprungliga beslutet och ge ett
sådant anslag, att studieförbunden
skulle kunna få 50 procent av sina kostnader
täckta genom statsbidrag. Enligt
vad man nu beräknar skulle detta kosta
1 290 000 kronor, och det är denna
siffra skolöverstyrelsen har förelagt
Kungl. Maj :t.

Nu har ecklesiastikministern inte ansett
sig kunna gå med på detta förslag,
utan han har endast höjt anslaget från
600 000 kronor till 720 000 kronor.
Detta innebär väl på ett ungefär en
kompensation för det senaste årets inflation
— kanske inte en full kompensation,
men i alla fall något åt det hållet.
Detta förslag är alltså inte på något
sätt något försök att återställa de gamla
proportionerna.

Den motion, som jag har varit med
om att underteckna, grundar sig på skolöverstyrelsens
förslag. Helst skulle jag
ju ha sett ■— det kan jag gärna säga —-att utskottet direkt tillstyrkt denna motion.
Detta har emellertid inte blivit
fallet, och nu föreligger här från utskottets
sida ett par olika alternativ.
Dels har vi Kungl. Maj :ts förslag, som
föres fram i en reservation av andra
avdelningens ordförande, herr Svensson
i Grönvik. Vidare har utskottets
majoritet föreslagit 800 000 kronor —
således en höjning med 80 000 kronor
utöver Kungl. Maj:ts förslag. Slutligen
föreligger här en reservation av herr
Ohlon in. fl. där man sträcker sig till
900 000 kronor. Det är ju i alla fall även
där ett gott stycke kvar till den summa,
som skulle behövas för att återställa
de gamla relationerna och för
alt staten helt skulle infria löftet om
den hjälp, som man en gång ställde i
utsikt åt dessa bildningsförbund.

112

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Bidrag till studieförbund för organisations Jag

tror inte att det är lönt att här
försöka samla röster omkring motionen,
utan jag hoppas att kammarens majoritet
skall vara med om den reservation
som yrkar på 900 000 kronor, så att
man kommer åtminstone ett stycke på
väg mot de gamla proportionerna.

Jag vill erinra om att ecklesiastikministern
för en stund sedan nämnde att
de ekonomiska behoven just på denna
punkt är särskilt ömmande, och jag
hoppas därför att han inte, även om
han själv inte ansett sig kunna gå med
på mera, har någonting emot, om riksdagen
vill gå ett stycke längre.

Andra avdelningens ordförande
nämnde här i ett tidigare anförande, i
vilket han berörde även denna fråga,
att landstingen anslår till bildningsverksamheten
sammanlagt 1 358 000
kronor. Detta ansåg tydligen herr Svensson
i Grönvik vara något slags skäl till
att inte ge så mycket från riksdagens
sida. Jag kan inte se det på det sättet,
herr talman. Jag tycker att det förhållandet
att landstingen, vars representanter
lever så pass nära de krafter ute
i länen som arbetar på detta område,
anser sig kunna ge stora bidrag, är ett
mycket gott vittnesbörd om hur vederhäftigt
folk ur olika partier ute i de
olika länen anser sig böra slå vakt om
denna bildningsverksamhet. Det kan
väl i all rimlighets namn inte tas som
någon intäkt för att här försöka pruta,
utan det är väl snarare så, att när andra
krafter gör en insats, bör man även
från statsmakternas sida försöka hålla
fast vid det principbeslut, som en gång
har fattats. Ett bifall till reservationen
under denna punkt av herr Ohlon m. fl.
skulle visserligen inte realisera önskemålet
i dess helhet men dock vara ett
gott steg i den riktningen. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
denna reservation.

Hem BARK: Herr talman! Jag skulle
kunna inskränka mig till att instämma
med den föregående talaren, men jag

och administrationskostnader.

vill ändå komma med några synpunkter
utöver dem, som han här framförde.

Det svenska folkbildningsarbetet finansieras
ju på många olika sätt, dels
genom alla dem, som är medlemmar i
studiecirklar och andra former av
bildningsarbete, och dels genom stora
personliga insatser av olika slag. De
personliga insatserna är inte mindre i
dag än de varit någon gång tidigare i
folkbildningsarbetets historia; man kan
nog säga, att de är lika stora och i
många avseenden kanske t. o. m. större.
Vidare förhåller det sig ju så att de
olika folkrörelserna, som står bakom
vårt folkbildningsarbete, också på olika
sätt tillskjuter olika stora belopp. Dessutom
tillskjuter ju kommunerna, landstingen
och staten penningmedel.

Jag tror att man skulle kunna säga,
att arbetsfördelningen mellan kommun
och landsting och stat går till ungefär
på det sättet, att kommunerna satsar på
den lokala verksamheten, vilket ju synes
mycket lämpligt. Även staten satsar
på den lokala verksamheten i form av
bidrag till studiecirklar och föreläsningar
etc. När det gäller landstingen
satsar de på litet olika sätt — det är
ganska olikartat inom olika län — men
jag tror att det håller på att växa fram
en något så när likartad form av bidragsverksamhet.
Man skulle kunna säga
att landstingen finansierar distriktsorganisationerna.
Det är dessa distriktsorganisationer
som betyder så oerhört
mycket, när det gäller initiativ i
olika hänseenden.

Det anslag, som det här är fråga om,
är ju anslaget till de olika studieförbunden.
Det är alltså riksorganisationerna
som det gäller. Man kan då tycka,
att det skulle vara mycket lämpligt —
och det har ju också ansetts lämpligt
— att staten åtar sig detta vid sidan av
de stora folkrörelserna.

Som redan framhållits räknade man
ifrån början med att staten skulle satsa
lika mycket som vad studieförbunden
kunde få ifrån sina respektive organi -

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

113

Bidrag till studieförbund för organisations- och administrationskostnader.

sationer. Det kan man säga var en mycket
lämplig arbetsfördelning mellan
riksorganisationerna och staten, men
som redan här framhållits har statens
andel sjunkit undan för undan. Det förslag,
som här framkommit från regeringen,
innebär ju att man liksom slagit
stopp, så att inte anslaget rutschar nedåt
vidare. Men det skulle varit önskvärt,
om riksdagen hade velat återföra anslagsprinciperna
till de former, som
riksdagen gick in för 1947, nämligen
att satsa lika mycket, alltså 50 procent
av riksorganisationernas kostnader. Det
har skolöverstyrelsen gått in för och
det har också motionärerna föreslagit.

Det lönar sig givetvis inte att här
yrka bifall till motionen. Därför får
även jag gå på den reservation, som har
avgivits av herr Ohlon m. fl. Men jag
tycker annars att det skulle ha varit
en mycket lämplig gest från Sveriges
riksdag, och mer än en gest, att ha
firat det dubbeljubileum som svenskt
folkbildningsarbete firar i år. Den svenska
studiecirkelverksamheten, som faktiskt
är unik i många avseenden inom
världens bildningsarbete, firar i år 50-årsjubileum, och Sveriges ABF firar
40-årsjubileuin. Det skulle varit ett värdigt
sätt för Sveriges riksdag att fira
detta jubileum genom att gå på den
princip, som riksdagen fastställde 1947.

Med dessa korta ord ber jag att få
yrka bifall till den reservation, som avgivits
av herr Ohlon in. fl.

Häruti instämde herr Hallberg.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
I detta ärende föreligger nu tre
olika förslag, nämligen dels Kungl.
Maj:ts förslag som innebär en anslagshöjning
av 120 000 kronor, alltså från
(i00 000 till 720 000 kronor, dels utskottsmajoritetens
förslag, som är
80 000 kronor högre än Kungl. Maj:ts
förslag, alltså 800 000 kronor, och dels
en reservation, vari yrkas en höjning
med ytterligare 100 000 kronor.

När man diskuterar en anslagsfråga
av denna art visar det ett i och för
sig mycket glädjande intresse för bildningsverksamheten
som sådan. Det är
emellertid inte så mycket detta som
framträtt i debatten utan fastmer en
önskan att få ett högre statsanslag.

Kungl. Maj:t har ju — det framgår av
vad jag redan har refererat — visat en
mycket stor förståelse för detta anslag
i och med att Kungl. Maj:t har föreslagit
en ökning av anslaget från 600 000
till 720 000 kronor. Jag förutsätter att
man inom departementet, innan man
kommit fram till denna anslagsökning,
har granskat de förslag som förelegat
och också granskat behovet, som här
framhållits med sådan energi. Det är
från dessa utgångspunkter som jag
inom avdelningen har ansett att statsutskottet
vid granskningen av de förslag,
som Kungl. Maj:t och enskilda motionärer
framlagt, har att ta hänsyn till
de olika förslagen sådana som utskottet
finner dem vara värda.

När man då går att granska det hela,
kan jag inte komma till annat slutresultat
än att när Kungl. Maj:ts förslag
innebär en så väsentlig anslagsökning
som med 120 000 kronor, borde riksdagen
känna att däri ligger en ökad
förståelse från Kungl. Maj:ts sida för
denna verksamhet.

Jag skall inte ta upp kammarens tid
längre, men jag hemställer att kammaren
måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag,
vilket är bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade av mig avgivna reservationen.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag skall ärligt bekänna, att det är en
ganska svår situation, i vilken man befinner
sig, där man måste konstatera,
att folkbildnings- och folkupplysningsverksamheten
lämnar åtskilligt övrigt
att önska. Inte minst de stickprov som
tagits i samband med undersökningar
av de värnpliktigas kunskapsnivå och
bildningsintressen talar ju i detta fal -

8 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 16.

114

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Bidrag till studieförbund för organisations- och administrationskostnader.

let ett tydligt språk. Samtidigt som man
måste erkänna den påtagliga brist som
alltså där möter, tvingas man å andra
sidan av förhållandena att visa en betydande
återhållsamhet.

Det bar här sagts, att det riksdagsbeslut,
som fattades för åtskilliga år
sedan, innebar, att studieförbunden
skulle få 50 procent av sina administrationskostnader
täckta. Den procenten
har man inte kunnat hålla, men vi vet
ju alla vad som är anledningen därtill.
Anledningen är ju inte något underskattande
av folkbildningsarbetet som sådant
utan de allmänna svårigheter av
ekonomisk art, som vi här haft att
kämpa med. .lag tror också, att man
med visst fog i varje fall kan säga, att
om förhållandena varit sådana för staten,
så har å andra sidan de enskildas
inkomster varit större än tidigare och
organisationsväsendet har vuxit ut
långt kraftigare än tidigare, varför organisationerna
som sådana fått ökade
möjligheter. Man kanske då inte alltför
mycket får opponera sig mot att i ett
sådant svårt läge organisationerna fått
ta en ökad andel av kostnaderna. Jag
vill emellertid samtidigt säga, att jag
livligt hoppas, att det skall bli möjligt,
att man inom en inte alltför långt avlägsen
framtid skall kunna komma
fram till att det tidigare riksdagsbeslutets
grundtanke om att 50 procent av
studieförbundens kostnader skall täckas
av staten skall kunna bli förverkligad.
Men jag tror, herr talman, inte,
att det är möjligt att förverkliga den
grundtanken på en gång, utan jag tror,
att man på detta område liksom på
många andra får gå fram etappvis för
att nå detta resultat.

Utskottets linje är i det fallet, så
långt jag kan finna, ett steg i den riktningen,
och den innebär samtidigt även
en anvisning till Kungl. Maj:t och jämväl
en uppmuntran till studieförbunden
att inte förtröttas utan fortsätta i sin
strävan att göra allt vad som är möjligt
för att vi så småningom skall komma

fram till det resultat på denna punkt
som vi ursprungligen avsett.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag skulle vilja säga till utskottets
ärade ordförande, herr Svensson
i Grönvik, att när han här talar om att
böjningen från 600 000 kronor till
720 000 kronor innebär en väsentlig
anslagsökning, så talar han om sken
och inte om verklighet, eftersom
720 000 kronor i dagens penningvärde
inte är mer än 600 000 kronor var
förut. Detta är alltså reellt sett inte någon
anslagshöjning utan endast —
tacknämligt i och för sig — ett undvikande
av en reell anslagsminskning
och knappt det. Jag tycker nog, att
när vi diskuterar en sådan här sak,
kan vi åtminstone kosta på oss den
aktningen för bildningsförbunden, att
vi inte laborerar med rena skenargument,
som det blir, ifall man betraktar
denna höjning som en högst väsentlig
anslagsökning.

Vad sedan beträffar det som utskottets
vice ordförande sade är ju hans
tonfall ett helt annat, vilket det är allt
skäl att sätta värde på. Herr Wallentheim
erkänner, att det finns stora brister
i vår bildningsverksamhet och att
här återstår mycket att göra. Det är
bara det statsekonomiska argumentet,
som herr Wallentlieim menar, att man
inte kan komma förbi. Man kan för
den skull enligt hans mening inte
komma längre än till dessa ytterligare
80 000 kronor. Ja, det är klart att det
är en bedömningsfråga. Det är det
också här. Men när det gäller de 99
procenten av statsverksamheten kommer
vi inte ifrån att följa med i penningvärdets
fall. Vi se ju det i den oerhörda
ansvällningen av budgetens både
inkomst- och utgiftssiffror. Man måste
följa med både beträffande löne- och
omkostnadskontona när det gäller den
verksamhet, för vilken staten helt och

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

115

Bidrag till studieförbund för organisations- och administrationskostnader.

hållet har ansvar. Kan man då åstadkomma
så förfärligt mycket, i stort
sett, genom att från dessa folkrörelseanslag
försöka pressa ned statens andel
och pressa upp organisationernas?
Jag tror inte att man kommer så förfärligt
långt på den vägen, och jag tror
inte heller, att det är riktigt att anlägga
den synpunkten. Det är väl ändå
inte lättare för dessa organisationer att
skaffa pengar i nuvarande läge. Det är
alltså inte lättare för dem att ta på sig
en större andel, utan de har väl ungefär
samma svårigheter därvidlag, kanske
litet större, att hålla den gamla ramen,
som man från början hade tänkt
sig. Nå de har väl ungefär samma svårigheter
och litet till att hålla den tilldelning,
som man från början tänkt
sig. I många fall är det ju så, vilket
också omvittnats vid uppvaktningarna
i statsutskottet, att de anspråk som
dessa bildningsorganisationer i sin tur
ställer på andra organisationer, som
ger anslag, är svåra att tillmötesgå,
därför att dessa grundorganisationer
har fått vidkännas ökade omkostnader
i så många olika avseenden.

Man kan ju vara tacksam för herr
vice ordförandens förhoppning att man
skall lyckas komma tillbaka till den
gamla ansvarsfördelningen mellan staten
och bildningsorganisationerna.
Herr vice ordföranden säger, att det
inte går att ta detta i ett steg. Motionen
innebär att man skulle göra det,
och jag tror nog att det i och för sig
hade varit möjligt att ta det i ett steg.
Den avgivna reservationen på 900 000
kronor innebär emellertid, att man inte
ens kommer halvvägs till dessa 50 procent
räknat från utgångsläget. Om det
är 30 procent nu, så innebär väl utskottets
förslag att man kommer någonstans
vid 35 procent, och den andra
reservationen innebär, att man skulle
komma till bortåt 40 procent. Vi har
alltså åtskilliga steg att ta, innan vi
återställt 1947 års beslut.

.lag skulle därför vilja vädja till alla

dem, som är intresserade av denna
fråga — och det förmodar jag att praktiskt
taget alla är — att åtminstone gå
så långt som till att bifalla herr Ohlons
reservation om 900 000 kronor.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Ohlon m. fl. avgivna, vid punkten fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till
den reservation, som avgivits av herr
Svensson i Grönvik; och fann herr
andre vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde likväl votering, i anledning
varav herr andre vice talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade likväl herr
Svensson i Grönvik votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 308:o) i statsutskottets
utlåtande nr 8 antager bifall till den
av herr Ohlon in. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av
herr Svensson i Grönvik.

116

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar

råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 83 ja
och 106 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Svensson i Grönvik avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
308 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Svensson i Grönvik avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Punkten 309.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar
och studiehem.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkten 331, föreslagit riksdagen att till
dessa ändamål för budgetåret 1952/53
anvisa anslag av 35 000 kronor respektive
30 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Göransson m. fl. (I:
125) och den andra inom andra kammaren
av fröken Elmén m. fl. (II: 167),

och studiehem.

i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta dels att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning angående
statsbidrag till hemgårdsföreståndares
lön ävensom angående pensionsrätt och
lönetursberäkning för dem, dels ock att
öka anslaget till Bidrag till verksamheten
vid hemgårdar från 30 000 kronor
till 150 000 kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 125 och II: 167, i vad
de avsåge ökat anslag för nästa budgetår
till verksamheten vid hemgårdar,

a) till Bidrag till verksamheten vid
hemgårdar för budgetåret 1952/53 anvisa
ett anslag av 35 000 kronor,

b) till Bidrag till verksamheten vid
studiehem för budgetåret 1952/53 anvisa
ett anslag av 30 000 kronor;

II. att motionerna I: 125 och II: 167,
i vad de avsåge den i motionerna begärda
utredningen, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Söderquist, Arrhén,
Svensson i Ljungskile, Bergstrand, Hoppe,
Kyling, fröken Elmén och herr Widén,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 125 och II: 167, i vad
de avsåge anslag för nästa budgetår till
verksamheten vid hemgårdar,

a) till Bidrag till verksamheten vid
hemgårdar för budgetåret 1952/53 anvisa
ett anslag av 150 000 kronor;

b) till Bidrag till verksamheten vid
studiehem för budgetåret 1952/53 anvisa
ett anslag av 30 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 125 och II: 167, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
angående statsbidrag till hemgårdsföreståndares
lön ävensom angående
pensionsrätt och lönetursberäkning
för dem.

117

Onsdagen den 7 maj 1952 em. Nr 16.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar och studiehem.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag vill
endast med några ord motivera den
reservation, som är fogad till denna
punkt, vilken rör sig om anslaget till
hemgårdarna. Reservationen går ut på
en höjning av anslaget till dessa hemgårdar
till 150 000 kronor.

När vi talar om hemgårdarnas verksamhet,
är vi också delvis inne på den
förebyggande ungdomsvården. Vi får
här i riksdagen varje år ta ställning
till olika ungdomsvårdsproblem, där det
gäller anslag till eftervården av ungdomarna
på ungdomsvårdsskolor in. m.,
och vi har då att besluta om stora belopp.
Men vad jag anser vara lika viktigt
som den eftervårdande verksamheten
är den förebyggande ungdomsvården.
Så som samhället ter sig i våra dagar
har framför allt ungdomarna kommit
i en mycket besvärlig situation,
bl. a. på grund av den rörlighet som
f. n. finns dels geografiskt och dels mellan
arbetsplatserna. Familjen intar inte
längre samma centrala ställning som
den gjorde förr. Detta gör att vi f. n.
har en större grupp rotlösa ungdomar,
som inte har den förankring i familj
och arbete, som ungdomarna kanske
hade förr. Vi har därför nu en större
grupp drivande ungdomar, för vilka det
gäller att bereda en rent förebyggande
vård, att skapa nya kontaktmöjligheter,
skapa nya gemenskapsbildande faktorer
o. s. v. Det är här som hemgårdarna
gör sin mycket stora och värdefulla
insats med den öppna verksamhet som
de bedriver vid sidan av sin klubbverksamhet.
Där kan ungdomarna komma
och gå. Framför allt är det här många
gånger fråga om sådana ungdomar som
nyligen sugits in från landsbygden till
de större städerna och samhällena och
som har svårt att på ett naturligt sätt
få dessa kontakter. De kanske inte vill
gå in i klubbar och föreningar, och det
är därför på detta sätt man skall länka

in dem i samhället. I denna öppna verksamhet
finns det möjligheter att de kan
komma med och så småningom kanske
få de kontakter de många gånger hungrar
efter.

1 propositionen framhåller departementschefen,
att han anser denna fråga
vara snarare en kommunal angelägenhet
än en statlig. Det är ju också så att
kommunerna härvidlag i allmänhet lämnar
stora bidrag. Men, som jag förut
sade, det rör sig många gånger om just
de ungdomar som nyss kommit in till
storsamhället. Klarar de sig inte, vilket
blir förhållandet då? Jo, att barnavårdsnämnden
mången gång får ta hand
om dem, och de återbördas då till hemkommunen
igen. Det är därför jag menar
att detta är en gemensam angelägenhet,
där det är nödvändigt att staten
lika väl som kommunerna gör stora
insatser.

Jag vill också peka på att den förebyggande
verksamheten, förutom att
den är humanitär, också söker förhindra
ungdomen att trassla in sig i asociala
förhållanden. De förebyggande åtgärderna
är också oerhört mycket billigare
jämfört med vad ungdom på en
ungdomsvårdsskola kostar per år. Kan
vi årligen förhindra att 10 å 15 ungdomar
kommer in på ungdomsvårdsskolor,
har vi tjänat in det anslag vi
här begärt.

Herr talman! Med detta anförande
ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till denna punkt i
utskottsutlåtandet.

I detta anförande instämde herrar
Wiklund i Stockholm, Bergstrand och
Hdckner, fröken Vinge, fru Sjöstrand
samt herr Antbg.

Herr HALLÉN: Herr talman! Det som
gör att jag tar till orda i denna fråga
är att jag under många riksdagar råkat
bo i samma kvarter som en av rikets
största ungdomsgårdar, nämligen den
s. k. Mäster Olofsgården, som sysselsätter
cirka 1 800 medlemmar. Jag har

118

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar och studiehem.

på nära håll sett det arbete som där
bedrives. Om man tänker på huru denna
verksamhet som begynte, ifall jag
är rätt underrättad, med Natbanael Beskows
startande av Birkagården, gått och
bur den bedrives, måste jag säga, att
den faktiskt står i särklass i vårt land.

Det är klart att allt det arbete, som
både studiecirklar och politiska och religiösa
ungdomsorganisationer bedriver,
har sitt synnerligen stora värde. Men,
som fröken Elmén sade, den förebyggande
och fostrande gärning, som dessa
hemgårdar bedriver, kan inte nog
uppskattas. Det är ett faktum att dessa
hemgårdar för närvarande har stora
svårigheter att brottas med. Och det
är inte bara dessa svårigheter som ventilerats
här hela dagen, då man talat
om att det sjunkande penningvärdet
gjort anslagen otillräckliga; det finns
svårigheter av annan art. Jag talade senast
i går med en av dessa ledare, som
sade att i stället för att få ägna sig åt
detta betydelsefulla ungdomsarbete måste
dessa sammanslutningar och hemgårdar
offra en massa tid på att skrapa ihop
pengar genom allehanda fester, basarer,
lotterier och tillställningar, som tar en
oerhörd lång tid och som naturligtvis
är till förfång för den personligt fostrande
verksamheten. Det är inte samhället
värdigt att det skall vara på det
viset.

Jag skulle vilja till detta ytterligare
foga det påpekandet, att som det nu är
brottas dessa hemgårdar med andra
svårigheter. Genom de otillräckliga anslagen
kan de inte ordentligt avlöna de
ledare som behövs. Det är ju nödvändigt
att man har ledare med socialpolitisk
eller akademisk utbildning, och sådana
är svåra att få tag i. Och får man
sådana blir det ofta genomgångsplatser,
med vilkas hjälp vederbörande samlar
meriter; systemet leder med andra ord
till ganska täta ombyten. Detta gör att
denna verksamhet brottas med orimliga
svårigheter.

Nu kan man säga att det gör också

alla andra ideella sammanslutningar i
vårt land. Men jag tycker för min del,
herr talman, att när man ger denna
verksamhet, som omfattar — om jag
minns rätt — 37 hemgårdar, ett så litet
bidrag av statsmedel, som ett ifrån
30 000 kronor till 35 000 höjt anslag utgör,
är detta snart sagt häpnadsväckande.

Med tanke på de anslag som utgår
till den ungdomsvård, som bedrives vid
de skolor och institutioner, som måste
för samhällets räkning omhänderta en
hel del ungdomar, så är detta lilla bidrag
helt enkelt en spottstyver. Vi kan
inte undgå att känna den starka disproportionen
härvidlag, när vi tänker på
vad vi offrar — såsom också sades av
den föregående talaren — på eftervård
och omvårdnad av missanpassade och
miljöskadade ungdomar å ena sidan och
på detta förebyggande arbete, som är så
betydelsefullt å andra sidan. Det är, tycker
jag för min del, staten ovärdigt att
då ge det en så ringa spottstyver.

Jag vill därför med dessa ord, herr
talman, be att på det varmaste få yrka
bifall till föreliggande reservation.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Både på
grund av kvällens arbetsschema och
emedan prosten Hallén har framhållit
alla de synpunkter, jag hade tänkt anföra,
skall jag fatta mig mycket kort.

Ungdoms vårdsfrågan har en alldeles
särskild karaktär och fordrar alldeles
speciella omsorger i vår tid. Ungdomen
är väl varken bättre eller sämre
än förr, men livet har blivit så mycket
farligare för dem att leva. Det är
många faktorer som medverkar härtill.
Jag skall be att få nämna en i detta
sammanhang, nämligen bostadsnöden.
För dessa ungdomar, som kanske måste
hänga på ett kafé eller driva på gatorna
för att ha någonstans att göra av
sig, skulle det spela en enormt stor
roll att ha en hemgård att ta sin tillflykt
till, för att nu inte tala om den
verksamhet som där bedrives.

119

Onsdagen den 7 maj 1952 em. Nr 16.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar och studiehem.

Jag tror inte att det innebär någon
som helst överdrift att påstå, att det
arbete som utförts i våra hemgårdar
har hört till den bästa hjälpen från
samhällets sida när det gäller kampen
för ungdomen. Den generation av hemgårdsarbetare,
som har utövat en pionjärverksamhet
på detta område, kommer
förr eller senare — kanske förr —
att avlösas av unga människor som måhända
har fått ett rikt arv av idealitet
från dessa pionjärer. Men tiden är svår
och det är på grund av de ekonomiska
förhållandena inte säkert att de, hur
gärna de än skulle önska det, kan stanna
kvar inom denna hemgårdsverksamhet.

Herr Hallén har redan påpekat, hur
ledarna inom liemgårdsverksamlieten
får använda en mycket stor del av sin
tid för att tigga ihop medel för dessa
gårdars fortsatta verksamhet. Att de
anslag som nu står till förfogande för
hemgårdsverksamheten är otillräckliga
har också framhållits här. Det är
35 000 kronor, av vilka 5 000 skall gå
till administrationskostnader för riksförbundet
och de 30 000 fördelas på
37 hemgårdar. Jag behöver inte ytterligare
motivera, varför jag med varmt
hjärta vädjar till kammaren att sluta
upp i denna för vår ungdom så ytterligt
betydelsefulla fråga och att rösta
med den reservation, som har avgivits
av fröken Andersson m. fl.

Häruti instämde fröken Wetterström,
fru Boman och fru Hellström.

Fru WOHLIN: Herr talman! Jag ber
att helt få ansluta mig till det som prosten
Hallén och fru Ewerlöf har sagt.
Jag vill bara ytterligare understryka,
att eftersom en missanpassad ungdom
på eu ungdomsskola eller i ett ungdomsfängelse
kostar ungefär 8 000 kronor
om året, går det på ett årtionde åt
SO 000 kronor för att ta hand om en
sådan ung människa. Då har man i
alla fall endast räknat rena vårdkost -

nader, ingalunda de stora belopp som
går förlorade därför att de unga inte
kan göra en effektiv arbetsinsats i samhället.

Ju mer vi snålar på medel till hemgårdar,
studiecirklar, nykterhetsvård
och yrkesskolor, desto mer får vi satsa
på dessa ungdomsfängelser och anstalter.
Sådana anstalter bli mycket dyrare
än studiehem och hemgårdar. Om
man räknar att 30 hemgårdar på ett
år skulle kunna rädda 100 unga människor
— det bleve inte mer än något
över tre per hemgård och är kanske
inte för optimistiskt beräknat — från
att spåra ur och hamna i prostitution,
alkoholism och stöldligor, skulle man
på ett enda år vinna närmare en miljon
kronor.

Jag kan inte förstå den nationalekonomi,
som sitter och voterar endast
30 000 kronor för detta ändamål i ett
sådant läge, vari ungdomen befinner
sig för närvarande.

Jag skall be att få yrka bifall till
reservationen.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Det är självfallet ingen tacksam uppgift
att mot bakgrunden av alla de vädjanden,
som gjorts till kammarens ledamöter,
försvara utskottets ställningstagande.
Det skulle vara mig fjärran att
ett enda ögonblick försöka förringa värdet
av den verksamhet, som ungdomsgårdar
och studiehem och andra sådana
institutioner utför. Tvärtom tror jag
att man på den punkten har anledning
att ge allt erkännande som kan ges.

Men jag undrar, herr talman, om det
ändå inte är att ge hela denna fråga
för stora proportioner, när man liksom
vill antyda, att beviljandet av detta högre
anslag på 150 000 kronor skulle över
huvud taget lösa vårt ungdomsvårdsproblem,
hela detta väldiga problem med
eftervården av missanpassade ungdomar
och liknande. Jag tror faktiskt att
det är att ge hela denna sak orimliga
proportioner.

120

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar

Den verksamhet det här gäller är väl
i hög grad en verksamhet för större
och medelstora städer och tätorter. Såvitt
jag kan förstå bör det i främsta
rummet vara de kommunala myndigheterna
som inträder hjälpande för att
komma till rätta med de problem som
möter. Jag tycker också att det skulle
vara ganska uppseendeväckande, om
kammaren på ett enda tag skulle femdubbla
det anslag, som tidigare utgått
till denna verksamhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ELMÉN (kort genmäle): Herr
talman! Gentemot herr Wallentheim
skulle jag vilja säga, att det finns ingen
som har påstått att hemgårdsverksamheten
efter denna höjning av anslaget
till 150 000 kronor skulle kunna klara
hela ungdomsvårdsproblemet. Men man
skulle kunna hjälpa en hel del ungdomar,
om man finge bygga ut verksamheten
ytterligare. Och man måste säga
att det från statens sida är ett, minst
sagt, blygsamt anslag, när man anslår
30 000 eller 35 000 kronor, som nu föreslagits
till 37 hemgårdars verksamhet.

Jag ber ånyo att få yrka bifall till
reservationen.

Herr KYLING: Herr talman! Då jag
står som reservant under denna punkt,
skulle jag med några ord vilja nämna,
varför jag anslutit mig till reservationen.

Vi lägger ju här i landet ned åtskilliga
hundra miljoner kronor årligen på
vårt undervisningsväsende. När man
nu här vill utverka en ganska blygsam
summa, som skulle kunna användas för
att göra hemgårdarna litet bättre ekonomiskt
rustade för sitt viktiga värv,
så har jag menat, att de pengarna vore
väl använda. Jag skall inte på något
sätt upprepa vad andra talare här ha
sagt, men jag vill understryka, att vi
vet alltför väl hur förhållandena för

och studiehem.

närvarande är i de större städerna och i
tätorterna över huvud taget, där trångboddheten,
bostadsbristen och annat
sådant åstadkommer gängbildningar,
som i sin tur ofta leder ungdomarna in
på brottets väg.

Jag ger herr Wallentheim fullkomligt
rätt i att det blygsamma belopp som
begärts naturligtvis på intet sätt kan
sägas fylla ett ändamål så, att alla besvärligheter
sedan kan anses vara ur
världen. Och när herr Wallentheim säger
att det bör vara kommunerna och
inte staten som visar intresse för denna
sak, så kan jag ge honom rätt också i
detta. Men jag tror att det betyder
oerhört mycket för kommunernas intresse,
om staten går före och ger ett
handtag.

Jag är, herr talman, väl medveten om
att vi har all anledning att försöka
spara på alla områden, och det här kan
måhända vara ett belopp, som skulle
kunna inbesparas. Men jag har ändå
från min sida velat tillkännage, att när
det gällt att väga de finansiella skälen
mot de andra skäl, som det här är fråga
om, så har den vägningen för mitt
vidkommande utfallit så, att jag har
satt mitt namn under reservationen, till
vilken jag vill yrka bifall.

Herr HOPPE: Herr talman! I likhet
med dem som i det föregående yttrat
sig vid denna punkt ser jag den föreliggande
frågan framför allt som en fråga
om vården av ungdomen. Jag tror
att vi allesammans, inte bara vi som talat,
är ense om att ungdomsproblemet
är ett av vårt folks allvarligaste problem.
Detta har man behjärtat i olika
sammanhang. Jag vill erinra om att när
det varit fråga om en så angelägen —
jag betonar, herr talman, så angelägen
— sak som eftervården av de missanpassade
ungdomarna, har Sveriges riksdag
varit praktiskt taget enig om att
bevilja högst betydande anslag för ändamålet.
Jag tänker på sådana försök
att hjälpa unga människor till rätta

121

Onsdagen den 7 maj 1952 em. Nr 16.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar och studiehem.

som den planerade Roxtuna-anstalten
i Östergötland.

Jag hör till dem som anser att sådana
anstalter är nödvändiga. Ty det
är min övertygelse, herr talman, att
man inte med hemgårdar och liknande
institutioner kan föra all Sveriges ungdom
till rätta utan att det behövs en hel
del åtgärder för eftervård av missanpassade
i stil med Roxtuna-anstalten.
Jag måste dock säga att det är mycket
mänskligare, mycket barmhärtigare
och, som fru Wohlin nyss sade, också
ur ekonomisk synpunkt mycket fördelaktigare
att i inte alltför liten utsträckning
ge pengar till hemgårdar och liknande
verksamhet. Det har sagts att
det är ett rätt betydande belopp, fem
gånger så stort som den summa, som
tidigare anslagits för detta ändamål,
och att det skulle vara sällsamt om
kammaren skulle engagera sig för en
så stor anslagshöjning. Jag skulle i det
sammanhanget, herr talman, vilja nämna,
att när dessa ungdomsgårdar först
fick anslag, så utgjorde detta 30 000
kronor. Sedan dess har dessa hemgårdar
mer än fördubblats till antalet, men
samtidigt som hemgårdarna fördubblats
och pengarna sjunkit väsentligt i
värde har det anslag som förutsatts
för deras verksamhet nu av Kungl.
Maj :t föreslagits bliva höjt med endast
5 000 kronor.

Ifrån olika håll säger man att denna
fråga i första hand är ett kommunernas
problem. Jag tror man kan säga,
att det ligger någonting i detta. Jag har
här i min hand en förteckning på de
utgifter, som man ifrån kommunernas
och statsmakternas sida har för detta
ändamål. Det visar sig t. ex. för vårt
läns vidkommande, att Linköpings stad
har lämnat över 24 000 kronor till ändamålet,
medan det av staten beviljade
beloppet utgör 2 500 kronor. Samma
belopp får man till en hemgård i Norrköping,
till vilken staden lämnar 19 000
kronor.

Då jag, herr talman, tror att det här

gäller utomordentligt väl använda pengar
och då jag som sagt finner det barmhärtigare
och mänskligare att lägga
ner mera pengar på den förebyggande
ungdomsvården, ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HALLÉN: Herr talman! Flera
talare har gentemot utskottets ärade
representant, herr Wallentheim, framhållit,
att man inte bara får anlägga den
synpunkten, att det här gäller en kommunal
uppgift. Vi vet ju att statsmakterna
själva bär lämnat bidrag framför
allt till eftervården av en viss art av
ungdom, och då är det ingenting som
utesluter, att man också kan ge ett bättre
bidrag än hittills till den förebyggande
ungdomsvården.

Jag vill också påpeka, att de kommunala
myndigheterna i de olika städerna
anslår cirka 400 000 kronor till detta
ändamål. Det gäller i stort sett ungefär
20 000 ungdomar, av vilka 6 000 — för
närvarande för övrigt ännu flera — befinner
sig i den ömtåliga pubertetsåldern,
då det är förenat med stora svårigheter
att vara sådana ungdomar till
hjälp och nytta. Och jag vågar påstå
att det egentligen inte finns någon annan
därmed parallell och jämförlig
verksamhet. Jag upprepar därför ännu
en gång: Är det då inte underligt att
statsmakterna skall höll jag på att säga
i praktiken undervärdera denna verksamhet
genom att ge den ett så löjligt
litet bidrag som det här är fråga om?

Herr Wallentheim sade att det är ett
förfärligt hopp ifrån det nuvarande till
det föreslagna beloppet — han nämnde
att det var fem gånger större. Ja, man
kan ju säga att det är en häpnadsväckande
stegring, men man kan också,
herr Wallentheim, säga, att det är ett
häpnadsväckande löjligt litet bidrag,
som ges till denna stora och betydelsefulla
verksamhet.

Jag her, herr talman, nit få vidhålla
mitt yrkande.

Nr 16.

122

Onsdagen den 7 maj 1952 cm.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främ

jande.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
309: o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 116
ja och 83 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 310.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens
främjande.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkten 332, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1952/53
anvisa ett anslag av 564 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1: 340 av herrar Lindblom och Söderquist
samt 11:438 av herr Gustafson i
Göteborg m. fl., i vilka hemställts att
till ändamålet måtte anvisas 597 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 340 och II: 438, till Bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet
in. m. för nykterhetens främjande för
budgetåret 1952/53 anvisa ett anslag av
564 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Söderquist, Arrhén, Svensson i
Ljungskile, Berqstrand, fröken Elmén
och herr Widén, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 340 och II: 438, till Bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet
in. in. för nykterhetens främjande för
budgetåret 1952/53 anvisa ett anslag av
597 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! De betänkanden, som nykterhetskommittén
hittills har låtit publicera,
har fäst uppmärksamheten på vissa
skrämmande förhållanden inom vårt
folk. Det är mig fjärran att vilja föregripa
någon diskussion om dessa betänkanden,
utan jag vill bara ta fram
ett par exempel, som visar hur tillståndet
är.

Det visar sig att ungdomsfylleriet i
åldrarna 15—18 år har tredubblats under
de gångna 20 åren. Betänkandena
visar också att var nionde manlig vuxen
stadsbo under en tioårsperiod antingen
har blivit anhållen för fylleri eller varit
föremål för ingripande från nykterhetsnämndernas
sida.

123

Onsdagen den 7 maj 1952 em. Nr 16.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

Det är inte underligt att dessa utredningar
har väckt uppmärksamhet och
att också sådana, som förut har varit
betänksamma när det gäller värdet av
upplysningsverksamheten på nykterhetsområdet,
nu har börjat tillmäta denna
verksamhet en allt större betydelse.
Den uppfattningen torde väl delas av
samtliga demokratiska partier.

Tidningen Reformatorn hade en enquéte
med de fyra partiledarna strax
efter det att betänkandena hade publicerats,
och alla var de överens om att
åtgärder måste vidtagas. En av partiledarna
sade så här: »I detta läge, med
utredningens kalla siffror framför ögonen,
måste vi över hela linjen samlas
om att något måste göras och det
snart.»

Vi kan ju vara överens om att nykterhetsanslaget
inte skulle behöva vara någon
partiskiljande fråga. Alla partier
är väl överens om att anslaget till denna
verksamhet under nuvarande omständigheter
inte bör sänkas. Men det
är ju just detta, som i realiteten har
skett. Genom penningvärdeförsämringen
förra året förlorade ju anslaget cirka
20 procent av sitt realvärde. Nu har
departementschefen föreslagit en höjning
med cirka 13 procent, om man
bortser ifrån ett kvarstående specialanslag
på 10 000 kronor. Men detta innebär
ju att anslaget fortfarande är underkompenserat
med cirka 7 procent
för förra årets pris- och lönestegringar,
och därtill kommer ju årets prisstegringar
och en stor eftersläpning sedan
tidigare år.

Nu har skolöverstyrelsen begärt en
anslagsökning på 435 000 kronor, alltså
en nästan lika stor ökning som idrottsrörelsen
har fått i år. Vi motionärer
skulle givetvis helst ha velat yrka på
samma höjning, men då vi förstod att
detta i år skulle vara alldeles omöjligt,
har vi nöjt oss med att begära en höjning
med något över 30 000 kronor för
att därmed täcka hela penningvärde -

försämringen under förra året. Det är
klart att ett bifall till den reservation,
som här har avgivits, inte löser de svåra
problem som nykterhetsrörelsen för
närvarande har att brottas med, men
det skulle i alla fall betydligt hjälpa
den i dess svårigheter.

För närvarande arbetar dessa organisationer
med underskott. Godtemplarorden
visade förra året ett underskott
av 41 000 kronor, och Centralförbundet
för nykterhetsundervisning arbetar
med ett löpande underskott.

Det är alltså inte här fråga om att
man skall utvidga verksamheten för
närvarande. Verksamheten har tvärtom
måst inskränkas på grund av den
hrist på medel, som penningvärdeförsämringen
har skapat. Genom ett bifall
till den reservation, som har avgivits
på denna punkt, skulle man i alla
fall kunna ge det arbete, som det här
är fråga om, en uppmuntran och lätta
nykterhetsrörelsens allra värsta bekymmer.
Därför skulle jag vilja vädja till
kammarens ledamöter att rösta på den
reservation av herr Ohlon m. fl., som
har avgivits och till vilken jag, herr
talman, skall be att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herrar
Swedberg och Stjärne samt fru Wohlin.

Herr LINDBERG: Herr talman! Det är
nog intet tvivel om att nykterhetsrörelsen
behöver de pengar, som är begärda
även i reservationen. Men det förhåller
sig på det sättet, att under höstriksdagen
samlades 20-mannadelegationen
till överläggning om nykterhetsanslaget,
och man var då överens om att
uppvakta departementschefen i denna
fråga och begära att anslaget skulle
höjas. När i år statsverkspropositionen
kom och 20-mannadelegationen då hade
sitt sammanträde och man var underkunnig
om att en höjning med
75 000 kronor hade företagits, så enades
man om i 20-mannadelegationen
att icke till årets riksdag motionera

Nr 16.

124

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främ jande.

om någon ytterligare höjning. Nu har
emellertid sedan dess motioner kommit
om en ytterligare ökning av detta anslag.
Den socialdemokratiska nykterhetsgruppen
liar icke varit tillfrågad
om denna sak och icke heller varit underrättad
därom. Vi har också i den
socialdemokratiska nykterhetsgruppens
styrelse i dag beslutat att här i kammaren
meddela, att den socialdemokratiska
nykterhetsgruppen kommer
att yrka bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Därmed är emellertid inte sagt, alt
inte vi också är mycket intresserade av
att det blir ett tillräckligt anslag för
nykterhetsfrämjande verksamhet. Vi
vädjar också till departementschefen
att ta denna fråga under övervägande
och till ett annat år framlägga förslag
om höjning av detta anslag, så att nykterhetsrörelsens
olika organ kan fortsätta
att verka på ett effektivt och för
verksamheten gagnerikt sätt.

.lag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag på
denna punkt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Med anledning
av herr Lindbergs anförande vill jag
bara nämna, att jag här i min hand har
en skrivelse från Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund, daterad den 5
maj, där man vädjar om ett bifall till
reservationen.

Det är klart att jag instämmer i herr
Lindbergs vädjan till departementschefen
om en ökning av anslaget till kommande
år, men å andra sidan måste jag
säga, att det inte kan vara riktigt att i
nuvarande läge bidraga till att nykterhetsorganisationerna
måste inskränka
sin verksamhet på grund av brist på
medel. Jag vill alltså, trots vad som här
har sagts, fortfarande vädja till kammarens
ledamöter att bifalla reservationen.

Herr LINDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag måste svara herr Gustafson

i Göteborg, att när man har varit överens
om att icke motionsvägen begära en
ytterligare höjning, kan det väl ändå
inte vara riktigt att ändå komma med
en motion. Vi har efter uppvaktningen
hos Kungl. Maj :t blivit tillmötesgångna
med en kraftig höjning av anslaget, och
det kan väl inte vara riktigt att man, när
man har fått bevis för att en höjning
kommer till stånd, motionerar om en
ytterligare höjning. Man kan inte i fortsättningen
förfara på detta sätt att först
genom uppvaktningar få till stånd en
höjning och sedan gå ifrån allt och begära
höjning också på andra vägar.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill inte ta
upp någon polemik med herr Lindberg
i denna fråga. Jag vill bara konstatera,
att jag inte är ledamot av 20-mannadelegationen.
Vad jag sade var bara att
man på flera områden har tagit hänsyn
till penningvärdeförsämringen när man
har bestämt anslag till olika ändamål,
men på detta viktiga område, som i särskild
grad har fått strålkastarljuset på
sig på grund av nykterhetskommitténs
redan publicerade betänkanden. har
emellertid departementschefen icke kunnat
ge full kompensation för penningvärdets
fall under förra året. Då måste
jag och mina medmotionärer givetvis
ha rätt att yrka på att man inte skall
försämra realvärdet av nykterhetsrörelsens
anslag.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag vill
inte lägga mig i tvisten mellan de båda
föregående talarna om vem som har tagit
initiativet och vilka plikter man här
har att iaktta i visst avseende. Jag vill
för min del säga, att jag ansluter mig
till det yrkande som har framförts av
reservanterna, och jag gör detta, herr
talman, på rent sakliga skäl.

Jag vill framhålla, att om man under
den allmänna motionstiden hade kun -

125

Onsdagen den 7 maj 1952 em. Nr 16.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främ
jande.

nät fä klarhet i hurudant de här berörda
organisationernas ekonomiska läge var,
så hade alldeles säkert ytterligare en
hel del ledamöter från riksdagens olika
grupper anslutit sig till den motion som
framfördes. Jag vågar tro, att man nog
även på det håll som herr Lindberg representerar
hade gått med på detta. Sedan
boksluten numera har blivit bekantgjorda,
bar det nämligen visat sig
att det har uppstått en avsevärd brist i
så gott som samtliga dessa organisationers
rörelse.

Även en annan sak gör, att jag inte
kan låta bli att intaga den ståndpunkt
jag har intagit, nämligen det faktiska
förhållandet, att det i detta speciella
avsnitt av socialpolitiken har framkommit
sådana nyheter under de senaste
månaderna, att man inte kan
ställa sig avvisande till önskemålet att i
görligaste mån trygga upplysningsarbetet.
Jag syftar givetvis på de båda betänkande^
som har framlagts av den nu
arbetande nykterhetskommittén. Vad
denna nykterhetskommitté hittills har
offentliggjort av sina utredningar har
väl allmänt uppfattats som en signal
om att vi behöver starkt intensifiera
upplysningsarbetet.

Jag erkänner gärna att en höjning
av detta anslag med 33 000 kronor inte
på något sätt löser nykterhetsarbetets
ekonomiska dagsproblem, men den
summan skall kunna göra det möjligt
att öka bidragen på de mest utsatta
punkterna, varför även denna höjning
måste bedömas som mycket betydelsefull
och framför allt sakligt befogad. Om
riksdagen ställer sig avvisande till denna
anslagshöjning, kommer det givetvis
att starkt uppmärksammas och verka
i hög grad nedslående på dem som bär
upp detta arbete.

Detta, herr talman, är den motivering
jag vill lämna för min intagna
ståndpunkt. Jag ber sålunda att få yrka
bifall till det yrkande som reservanterna
har framfört.

Häruti instämde herr Gustafsson i
Borås.

Herr LINDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Den uppgift är nog inte alldeles
riktig som herr Hagård lämnade,
att man först efter boksluten inom nykterhetsrörelsens
olika grenar blev underkunnig
om det deficit, som skulle
uppstå för verksamheten under föregående
år. Det kan ju hända att boksluten
har klarlagt på kronan och öret
hur mycket man förlorade under föregående
år, men man visste redan under
förra årets senare del, att verksamheten
skulle komma att gå med förlust.
När 20-mannadelegationen samlades
fanns där också representanter för nykterhetsorganisationerna,
och samtliga
var överens om att icke motionera om
höjda anslag på det sätt som nu har
skett.

Jag har inte påstått att herr Gustafson
i Göteborg var med i 20-mannadelegationen.
Det kan han frita sig ifrån, men
nykterhetsgruppen i det parti, som han
tillhör, deltog i alla fall i sammanträdet
och var också överens om att man skulle
gå denna väg, och jag vidhåller att
man inte kan gå till departementschefen
och nära nog träffa en överenskommelse
om en viss förbättring av ett
anslag för att sedan, när man har fått
denna förbättring, ändå på andra vägar
komma och begära ytterligare höjning.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Herr Hagård sade att han inte
skulle blanda sig i den diskussion, som
fördes mellan herrar Gustafson i Göteborg
och Lindberg. Men jag måste säga
att den redogörelse, som herr Lindberg
lämnade, ger ett intryck av att det är
något fel i organisationen. Jag tror att
om man skall lyckas i sin strävan på
nykterhetsverksamhetens och upplysningens
område, som vi alla är intresserade
av, så gäller det framför allt att gå

126 Nr 16. Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

gemensamt fram i samråd och inte på
de vägar som här har påtalats. Jag tror
att det tillvägagångssättet kanske skadar
nykterhetsverksamheten och nykterhetsrörelsen
mera än de 33 000 kronor
kan hjälpa, som reservanterna vill
att anslaget skall ökas med. Jag måste
beklaga denna utveckling. Som gammal
nykterhetsvän tror jag att det är allvarligt
med en sådan schism här i riksdagen
mellan dem som arbetar för samma
mål, alltså ökad upplysning för nykterhetsverksamheten
på detta område.

Det är detta som jag skulle vilja säga
i detta sammanhang, och jag vill bara
åberopa och understryka vad herr Lindberg
sade, att Kungl. Maj :t har gått med
på en så väsentlig anslagshöjning, att
avdelningen för sin del icke har ansett
sig kunna tillstyrka motionen om höjt
anslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Trots att nykterhetskommitténs
principbetänkande inte har kommit,
är det, tänker jag, för alla intresserade
och initierade människor tämligen
klart, att tyngdpunkten i samhällets
fortsatta verksamhet när det gäller att
bekämpa alkoholskadorna måste bli
upplysning och nykterhetsvård. Det har
ju sedan länge varit i princip erkänt,
att dessa organisationer inte har fått
det bidrag, som man i och för sig har
ansett vara berättigat. Vi har diskuterat
bildningsorganisationcrna förut här i
dag och jag har sagt min mening i det
sammanhanget, men de organisationer,
som arbetar på nykterhetsfrågans område,
har inte fått en motsvarande anslagshöjning,
som den bildningsorganisationerna
fick 1947. Sedan har nu
denna stora penningvärdeförsämring
tillkommit.

Ett par av nykterhetskommitténs betänkanden
är publicerade, och de visar
med skrämmande tydlighet hur an -

gelägna uppgifterna på detta område
är. Under sådana förhållanden är det
väl ett verkligt samhällsintresse att i
avvaktan på de verkliga krafttag, som
måste beslutas på detta område, inte
låta det som finns alldeles sjunka ihop
och försvagas i brist på anslag från
statens sida.

Det är väl ingen — det tror jag gäller
herr Lindberg också — bland dem
som över huvud taget intresserar sig
för denna fråga — och det gör väl dess
bättre de flesta •— som i sak kan ha
någon annan mening på denna punkt än
att detta lilla ytterligare anslag, som
begäres i motionen, är i högsta grad
välbehövligt. Det skulle behövas som
utfyllnad bara för att ge åt årets anslagshöjning
det reella innehåll, som
man i höstas trodde sig få i det då utlovade
anslaget, som finns i Kungl.
Maj :ts proposition.

Nu tillkommer de formella synpunkter,
som herr Lindberg här har tagit
upp. Jag har inte varit med i 20-mannadelegationen,
och jag känner inte
närmare till vad som där resonerades
om. Jag kan förstå om de som agerat
i det sammanhanget för sin personliga
del känner sig förhindrade att gå i
bräschen för en ytterligare anslagshöjning.
Men jag har svårt att förstå en organiserad
motaktion mot ett förhöjt anslag
i den situation som nu föreligger,
och jag tror att Sveriges nvkterhetsvänner
i allmänhet har mycket svårt att
förstå en sådan motaktion. Jag tycker
att den påminner mera om formalism
och stingslighet än om hänsyn till sakintresset.
Jag vill erinra om att det har
hänt i denna kammare under den nuvarande
regeringens tid — ja, jag menar
inte den senare förbättrade upplagan
utan den första Erlanderska regeringen
— att regeringen på grund av
tillstötande omständigheter har yrkat
avslag på egna propositioner i riksdagen.
Det vet herr statsministern, och
det vet vi allesamman. Det är alltså

127

Onsdagen den 7 maj 1952 em. Nr 16.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

inte något märkvärdigt, om man, när
nya sakskäl kommer fram eller en annan
belysning av frågan ges, justerar
sin ståndpunkt.

Att dessa samtal i höstas skulle vara
så märkvärdiga, att man inte kan rösta
för ett något höjt anslag, har jag svårt
att förstå. I varje fall är det stora flertal
av riksdagens ledamöter, som inte
varit engagerade, i sin fulla rätt att ta
vilken ståndpunkt de vill. Jag tror att
den stora allmänheten som intresserar
sig för dessa frågor skulle förstå och
respektera ett sådant handlingssätt.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande, varunder herr talmannen
övertog ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herrar
Allmän och Nyberg.

Herr LINDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle bara vilja fråga herr
Svensson i Ljungskile vad man över
huvud taget skall ha ett organiserat
samarbete på detta område till, om de
överenskommelser som gemensamt träffas
inte skall följas. Kan det vara någon
lyckad anordning, att de från de
särskilda nykterhetsgrupperna valda
representanterna i 20-mannadelegationen
gång efter annan desavueras och
de beslut, som de varit med om att
fatta i 20-mannadelegationen och som
oftast sanktioneras i efterskott av hela
gruppen, sedan inte fullföljs? Det går
helt enkelt inte för sig att samarbeta
på sådana grunder, och som jag redan
sagt inte heller att genom uppvaktning
och på andra vägar få fram förbättringar,
om de som skall medge och medverka
til! dessa gång efter annan får
reda på att det inte har varit någon
idé att träffa överenskommelse, därför
alt man i efterskott på andra vägar begär
större fördelar.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag hade kunnat inskränka mig

till att instämma i herr Svenssons i
Grönvik och herr Lindbergs yttranden,
men då man på ett par håll i kammaren
funnit lämpligt fästa uppmärksamheten
på två för någon tid sedan offentliggjorda
betänkanden från nykterhetskommittén,
anser jag det inte ur
vägen att säga ett par ord.

Det är riktigt, herr talman, att dessa
betänkanden ger en ganska dyster bild
av läget. Ett par av de talare, som nu
har uppträtt, har dragit vissa konklusioner
av dessa betänkanden. Jag tilllåter
mig dock ifrågasätta, om tiden nu
är inne att över huvud taget diskutera
nykterhetskommitténs betänkanden.
Vore det inte skäl, ärade kammarledamöter,
att avvakta de konklusioner, som
nykterhetskommittén själv drager av
det material, som den har sammanbragt?
Det kan ju tänkas, att nykterhetskommittén
i fråga om upplysningsverksamhet
etc. försöker sig på att anvisa
andra vägar än de traditionella.
En debatt i dessa ting borde därför,
menar jag, lämpligen anstå, till dess
att det fullständiga materialet föreligger.

Uppriktigt sagt förefaller det som om
motionärerna själva i grund och botten
hade samma uppfattning, tv i motionerna
förklarar de, att »mera långtgående
åtgärder härvidlag böra övervägas
i sammanhang med nykterhetskommitténs
förslag». Detta är enligt
min uppfattning riktigt, men varför har
man inte stannat vid detta utan i stället
försökt överbjuda Kungl. Majrts förslag,
som ju dock innefattar anslagsökningar
utöver de förut utgående?

Med dessa få ord, herr talman, och
då jag anser, att diskussion om nykterhetskommitténs
betänkanden i detta
sammanhang är ganska orimlig, inskränker
jag mig till att hemställa om
bifall till utskottets förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Efter

Nr 16.

128

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främ jande.

det sista anförandet skall jag fatta mig
kort.

Naturligtvis är detta anslag behjärtansvärt.
Men det finns väl många andra
anslag som vi måste ge samma beteckning,
och när det nu gällde att
inför omvälvningarna i penningvärdet
kompensera anslagen på alla huvudtitlarna,
fick man ju försöka att finna en
något så när gemensam utgångspunkt
och sedan handla därefter. Så får regeringen
göra, och så bör väl riksdagen
också göra. Sedan är det en annan sak
att en och annan ledamot av riksdagen
har alldeles speciella intressen
inom området för ett visst anslag och
därför lägger ner särskilda ansträngningar
på att få detta anslag högre än
andra motsvarande anslag. Det är väl
ändå knappast riktigt att sådana framstötar
skall vinna framgång. Det leder
ju till ett snedvridande av hela grunden
för anslagsbeviljandet.

Man kan ju inte motivera en höjning
av detta anslag med omständigheten,
att nykterhetskommittén har kommit
med ett par publikationer, som närmast
åskådliggör nykterhetstillståndet
och vissa andra ting i samband med
alkoholbruket men som ingalunda innefattar
några förslag till ändringar i
den nykterhetsvårdande verksamheten
eller i nykterhetsupplysningen. Dessa
förslag väntar vi fortfarande på. Jag
är alldeles införstådd med att när förslagen
kommer och vi finner dem vara
sakligt grundade, det kan vara naturligt
att för här ifrågavarande anslag och
andra liknande inom nykterhetsupplysningens
område gå över till helt nya
beräkningsgrunder under hänsynstagande
till det sammanhang, vari då
nykterhetsupplysningen och hela kampen
mot alkoholbruket kommer att insättas.
Men det får vi vänta med att göra
tills vi, såsom herr Hagberg i Malmö
här sade, vet vad vi skall göra.

Slutligen vill jag understryka att det
anslag som det här gäller inte har bli -

vit sämre behandlat än andra motsvarande
anslag, utan det har nog blivit väl
så bra behandlat som andra anslag. Jag
kan därför inte förstå, att man just på
denna punkt skall behöva gå längre än
Kungl. Maj:t här har gjort.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Med anledning
av att herr Hagberg i Malmö här bl. a.
sade, att man ju inte bör föregripa diskussionen
om nykterhetskommitténs betänkanden
innan kommittén framlagt
sitt slutliga förslag, vill jag bara i saklighetens
intresse erinra om att motionärerna
ingalunda har begärt någon ökning
av anslaget till nvkterhetsverksamheten
i syfte att denna verksamhet skulle
kunna utvidgas. Jag håller fullkomligt
med herr Hagberg i Malmö och finansministern
om att något sådant inte
vore lämpligt i nuvarande läge.

När jag för min del här från nykterhetskommitténs
betänkanden hämtat ett
par exempel som visar nykterhetstillståndet,
har jag därmed bara velat säga,
att det väl i alla fall inte är lämpligt
att nykterhetsorganisationerna skall reellt
sett få ett mindre anslag till sitt
förfogande i avvaktan på att det sedan
vi fått nykterhetskommitténs slutbetänkande
skall kunna fattas ett definitivt
beslut om den framtida inriktningen
av nykterhetsarbetet. Även sedan motionen
framlades har ju en ytterligare
penningvärdeförsämring inträtt, och
den mycket blygsamma anslagsökning
på 7 procent, som det här är fråga om,
är ju endast avsedd att täcka penningvärdeförsämringen
under förra året.
Det är alltså bara en kompensation för
dyrtiden det här gäller, och på den saken
har ju inte utformningen av nykterhetskommitténs
slutbetänkande något
avgörande inflytande.

Jag vågar därför fortfarande vädja
till kammaren att beakta sakläget — jag
är glad över att finansministern sade
att varje kammarledamot givetvis har

129

Onsdagen den 7 maj 1952 em. Nr 16.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främ
jande.

rätt att göra detta — och alltså följa
reservanterna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill säga till
herr Hagberg i Malmö, att det väl inte
lär vara något brott att erinra om det
mycket rika och i många avseenden
skrämmande material, som finns i de
betänkande!! som redan kommit från
nykterhetskommittén.

1 övrigt har jag inte sagt annat än
vad jag redan för många år sedan framhållit
i denna kammare, nämligen att
såvitt jag och väl varje annan initierad
person förstår, måste en av tyngdpunkterna
i det fortsatta nykterhetsarbetet
bli upplysningsverksamheten och nykterhetsvården.
För att begripa den saken
behöver man inte vara medlem av
någon nykterhetskommitté, och på den
punkten har jag alltså inte avslöjat några
hemligheter. Men med hänsyn till
den framtida inriktningen av nykterhetsarbetet
är det väl rimligt att man
försöker någorlunda upprätthålla den
verksamhet som redan finns.

Finansministern säger att mera långtgående
åtgärder måste sparas tills nya
principiella linjer uppdragits för nykterhetsarbetet
och kampen mot alkoholbruket.
Det är alldeles klart att så
måste ske, men det finns ju sedan flera
år inom skolöverstyrelsen en plan för
understöd av nykterhetsverksamheten
där det rör sig om ett anslag på 924 000
kronor, och skolöverstyrelsen har gång
efter gång begärt ett sådant anslag för
att sätta denna plan i verket. Man kan
därför visst inte säga att den lilla anslagsökning,
som motionärerna här begärt,
går utöver vad som med nuvarande
grunder för verksamheten kan anses vara
rimligt och önskvärt.

•lag upprepar vad jag tidigare sagt,
att jag förstår om de som agerat i ett
visst sammanhang när det gäller denna
fråga, känner sig förhindrade att gå i
bräschen för något annat än man då
9—Andra kammarens protokoll 1952. Nr

stannade för. Men jag förstår inte alls,
och jag tror inte heller att Sveriges
nykterhetsfolk kommer att göra det, att
man skall behöva företaga en organiserad
motaktion mot den blygsamma
begäran om en anslagsökning som här
framförts.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Jag vill
i all korthet säga att jag gick hit i tanke
att rösta för reservationen, men efter
vad som upplysts här i debatten är
det inte möjligt för mig att göra det.

Till detta vill jag bara foga en
erinran om att den svenska nykterhetsrörelsen
borde väl, med de uppgifter
som den står inför, framför allt
visa prov på och förmåga till samarbete.
Jag beklagar att vi måste ha två
olika nvkterhetsgrupper här i riksdagen,
men under alla förhållanden borde
väl dessa nykterhetsgrupper, bl. a. i
20-mannadelegationen, ha visat förmåga
till samarbete. Det är en sak som för
mig kanske är den allra viktigaste.

Jag har, herr talman, bara velat göra
denna korta deklaration, och jag ber
nu att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
310: o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

II'',.

130 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Främjande av medicinsk forskning.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 145 ja och 54 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 311—328.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 329.

Främjande av medicinsk forskning.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkten 352, föreslagit riksdagen att
till detta ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
1 320 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
tre motioner.

I en inom andra kammaren av herrar
Johansson i Stockholm och Senander
väckt motion (II: 345) hade hemställts,
att riksdagen till Statens medicinska
forskningsråd: Främjande av
medicinsk forskning för budgetåret
1952/53 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 1 536 000 kronor.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionen 11:345, till Statens medicinska
forskningsråd: Främjande av medicinsk
forskning för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av
1 320 000 kronor;

b) att motionerna I: 339 och II: 347
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Trots att någon reservation inte
föreligger på denna punkt kan jag
inte underlåta att som motionär något
uppehålla mig vid de likalydande motiotionerna
1:339 och 11:347, där det yrkas,
att av anslaget till statens medicinska
forskningsråd 60 000 kronor skall
reserveras för alkoholforskning.

De sakkunniga för utredning rörande
nykterhetstillståndet under krigsåren
föreslog 1944, att ett reservationsanslag
på 30 000 kronor skulle beviljas till
alkoholforskning. Motiveringen för denna
de sakkunnigas ståndpunkt var den,
att det var en produktiv utgift att på
detta sätt reservera särskilda medel för
alkoholforskning. Kungl. Maj: t gick på
samma linje i en proposition 1945 om
inrättande av ett medicinskt forskningsråd.
Departementschefen uttalade i denna
proposition bl. a. följande:

». .. I anslutning härtill må framhållas,
att de sakkunniga» — det var alltså
de sakkunniga, som hade utrett frågan
om inrättandet av ett medicinskt forskningsråd
— »i sitt betänkande (SOU
1944:55) bland aktuella forskningsuppgifter
av i främsta rummet social eller
militärmedicinsk betydelse upptagit just
alkoholforskningen. .lag förutsätter därför,
att denna fråga kommer att ägnas
behörig uppmärksamhet från rådets
sida, och räknar med att av de anslag,
som vid bifall till mina i det följande
framställda anslagsyrkanden komma att
ställas till rådets förfogande för nästa
budgetår ett belopp av minst 30 000
kronor kommer att disponeras för
forskning på alkoholfrågans område.
Frånsett nu berörda fall synes det
mig icke lämpligt att visst belopp på
förhand bindes för ett bestämt forskningsändamål.
»

Detta uttalande av ecklesiastikministern
godkändes av riksdagen, och man
band sig alltså då för 30 000 kronor till

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

131

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

medicinsk alkoholforskning. 1946 års
riksdag fattade ett liknande beslut. Vid
1947 års riksdag höjdes forskningsrådets
hela anslag från V2 miljon till 1 miljon
kronor, men då tappades den här speciella
garantien för alkoholforskningen
bort, trots att rådets särskilda subkommitté
för alkoholforskning hade begärt
särskilda medel uppgående till 50 000
kronor för denna forskning.

Under de följande åren har konkurrensen
mellan medicinska forskningsuppgifter
på olika områden fått spela
fritt inom forskningsrådet med påföljd,
att alkoholforskningen kommit i klämma.
Man har fått vissa bidrag till denna
forskning, men man har inte fått de belopp
man begärt. I varje fall har man
inte fått några belopp i nivå med de
tidigare, om man tar hänsyn till penningvärdeförsämringen.
Detta medför
självfallet osäkerhet vid planläggningen
av hela alkoholforskningen. Till detta
forskningsarbete måste man ju knyta
en viss personal under en längre tid,
och man måste då kunna räkna med att
ett visst minimianslag verkligen utgår
från år till år. Vi motionärer har därför
uttalat, att det i år till detta anslag
borde knytas en garanti om att 60 000
kronor skall användas till medicinsk
alkoholforskning. Vid angivande av
detta belopp har vi tagit hänsyn till
penningvärdeförsämringen.

Utskottet nöjer sig emellertid i föreliggande
utlåtande med att bara understryka
den stora betydelsen av medicinsk
alkoholforskning. Vi motionärer
är givetvis tacksamma för att detta speciella
uttalande finns i utskottsutlåtandet,
men mot bakgrunden av vad som
gällt förut tycker vi nog, att statsutskottet
hade kunnat sträcka sig litet längre.
Statsmakterna har ju tidigare bundit sig
för särskilda medel till just alkoholforskningen.
Jag vill åtminstone för min
del vid detta tillfälle starkare än utskottet
understryka vikten av att denna
forskning får erforderliga medel.

Det vore utomordentligt värdefullt

om någon representant för statsutskottet,
t. ex. vederbörande avdelningsordförande,
ville inför kammaren något
kommentera statsutskottets yttrande på
denna punkt, vari framhålles angelägenheten
av att den medicinska alkoholforskningen
får de medel, som är
erforderliga. Det skulle givetvis vara
ännu mycket värdefullare om ecklesiastikministern
ville uttala sin mening.
Hans företrädare i ämbetet har som
sagt tidigare, år 1945, tagit en bestämd
ställning till denna fråga, men den garanti
som han då gav alkoholforskningen
har sedermera fallit bort.

Jag har givetvis, herr talman, eftersom
det inte finns någon reservation,
intet särskilt yrkande.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
motionen II: 345, som innebär bifall till
forskningsrådets anslagsäskande.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag tror att kammaren håller mig räkning
för om jag kort och gott yrkar bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen II: 345; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 330—354.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 355.

Kostnader för Sveriges medlemskap i
Unesco.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 379, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1952/53
anvisa ett förslagsanslag av 990 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydandc motioner, 1:

132

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

204 av herr Sviirtl och II: 353 av herr
Rirke, i vilka hemställts om avslag å
Ivungl. Maj:ts förevarande förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:204 och 11:353. till Kostnader för
Sveriges medlemskap i Unesco för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag''
av 953 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! När
riksdagen förra gången hade att fatta
beslut om anslag till denna organisation,
var jag motståndare till anslaget.
Jag vill endast deklarera, att jag ännu
inte har blivit övertygad om att det är
av så stort värde med detta internationella
organ, att vi bör offra en så
stor summa som närmare en miljon
kronor på detsamma.

Vi har, då vi nu befinner oss mot
slutet av denna åttonde huvudtitel, haft
tillfälle att lägga märke till att man
gjort betydande höjningar, uppgående
till något över en miljon kronor, utöver
Kungl. Maj:ts förslag. Det brukar gärna
vara så i statsutskottet, att om man på
någon punkt ökar på Kungl. Maj:ts förslag,
försöker man att finna något område
där det går att spara. Här har vi
nu ett tillfälle att spara 953 000 kronor,
vilket skulle kunna i stort sett uppväga
de ökade utgifter, som riksdagen i dag
har gått in för.

Det föreligger ju en motion från högerhåll,
där man yrkar avslag på detta
bidrag, och jag vill för min del ansluta
mig till denna motion. Jag tror att det
bland stora grupper av vårt folk kommer
att uppfattas på ett sätt som är
tillfredsställande, om man förstår, att
man försöker spara i dessa tider, när
skatteläget är så tryckande som det nu
är. Vi hör litet varstans i bygderna, att
man vill ha skattelättnader. Det förslag
som finansministern i dag framlagt på

riksdagens bord, visar, att det inte blir
någon nämnvärd skattelättnad, eftersom
uttagningsprocenten är beräknad till
110 i det förslag, som nu föreligger.
Enligt det förslaget blir det tvärtom
skatteökning för rätt stora folkgrupper
i jämförelse med vad de nu har. Jag
tror därför att det skulle väcka anklang,
om vid detta tillfälle man sparar
på denna summa, som många i vårt
land anser onödigt att ge till denna organisation.

Jag ber att få yrka bifall till den motion,
som är väckt i ämnet och som innebär
avslag på Kungl. Maj :ts förslag.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
kan delvis instämma i vad herr Rubbestad
sade. Säkerligen finns det inom
vårt land en bred opinion som tänker
som han. Jag vill gärna erkänna att
den som försöker förstå Unescos skrifter
kan kritisera dem. Jag har själv
funnit det egendomligt, att man lagt
fram så många kuriösa skrifter av föga
vetenskapligt innehåll. Jag tror därför
att en kritik mot Unesco ur olika synpunkter
är befogad. Rörelsen kanske
har vuxit sig alltför stark, och det behövs
en begränsning av verksamheten.
Men jag tror att i en tid som denna behövs
de internationella organisationer
som finns för att låta folken komma
samman. Jag vet att herr Rubbestad
kan säga, att detta är i så fall en mycket
dålig organisation. Jag vill emellertid
ändå uttala som min personliga
uppfattning, att om man gör ett försök
till internationellt samarbete, så kommer
man till ett läge, då man, när det
säges att organisationen är så usel att
man måste gå ur den, ställer sig frågande:
Skall man över huvud taget
skapa internationellt samarbete, så
måste man kanske från början vara inställd
på att en organisation av denna
art kan ha sina brister. Och då kanske
man genom kritik kan komma fram till
en värdefullare organisation. Är det
inte kärnpunkten i allt internationellt

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

133

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

samarbete att man försöker göra det
bästa möjliga av en organisation?

Visst kan man ha olika meningar om
huruvida anslaget till denna organisation
kanske är för högt. Jag kan gärna
gå med på det. Men jag undrar om inte,
därest vi skulle gå ut ur Unesco, det
skulle bli ett avbräck för allt internationellt
samarbete, som i vår tid behövs
mer än någonsin. Bör man inte
i stället för att ställa sig avvisande till
Unesco komma med konstruktiv kritik
och därigenom söka skapa en organisation
som tillgodoser det som vi i detta
läge borde känna såsom väsentligt inte
bara för vårt eget lands framtid utan
för hela mänsklighetens framtid?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Det är inte nog med kritik.
Vi har tillhört denna organisation
i flera år, och kritiken från svenskt
håll har varit ganska betydande. Inte
minst vid den konferens, som hölls i
fjol sommar, framfördes mycket stark
kritik av den svenska delegationen,
men den kritiken har inte haft någon
verkan. Det enda som verkar är, att vi
säger, att vi inte vill vara med om att
slösa pengar på detta system, om vi
inte får till stånd en bättre ordning. Det
är den enda rätta kritiken som folk begriper.
Om vi här i Sverige vågar inta
en sådan ståndpunkt och sålunda visar
oss litet starkare i ryggen, tror jag, att
många nationer skulle hälsa det med
tillfredsställelse, när de alltså skulle
finna, att vårt folk vågar säga sin mening,
att det inte vill låta stormakterna
dirigera. Det kan inte hjälpas att jag
tror, att det enda riktiga är att säga nej
till detta anslag.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Jag tror att stormakterna
blir ännu mera bestämmande, om vi
och andra små stater går ur organisationen,
och då blir det ingen ordning

alls. Om man säger att man inte alls vill
anslå pengar till organisationen, så har
man ingen som helst möjlighet att framlägga
konstruktiva förslag. Jag erkänner,
att en del kritik kan vara berättigad
på många punkter, men om man
skall få till stånd ett internationellt
samarbete, kan man inte gå emot den
internationella organisationen. Man
hamnar då i en internationell autokrati,
som inte kan vara lycklig vare sig för
oss eller för någon annan.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Vi är ju med i en internationell
organisation, nämligen Förenta
Nationerna, som sysslar med en
del av det som Unesco håller på med.
Det är ett slags dubbelorganisation.
Man kan därför inte säga, att vi bryter
all internationell samverkan, om vi går
ur Unesco, som ligger vid sidan och
som gjort en massa saker som inte är
av något nämnvärt värde och som ju
herr Braconier själv erkände är värd
att kritiseras.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! FN är ju egentligen en
politisk organisation. Jag anser att kulturen
också är något värdefullt, och jag
tror för min del att skall man nå världsfred
är det inte genom politiska maktinstrument
utan just genom ett kulturellt
samarbete. Det är den primära
fredsfaktorn. Med den inställning herr
Rubbestad har till Sveriges utrikespolitik
borde detta vara ett rättesnöre även
i detta fall.

Herr STÄHL: Herr talman! I fjol när
denna fråga var före, hade jag tillfälle
att deltaga i ett meningsutbyte med herr
Rubbestad om Unescos framtid. Jag
skall därför inte nu förlänga diskussionen,
men det är några upplysningar
som herr Rubbestad lämnat som är så
oriktiga och missvisande, att det är
nödvändigt att beriktiga dem. Det är
på tre punkter.

134

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

Den första är att vi mycket väl kan
gå ur Unesco. Vi är i alla fall kvar i
FN. Men jag vill påminna herr Rubbestad
om att Unesco bara är en delorganisation
av FN. Det är FN:s organ
för kuturell samverkan mellan folken
för att trygga freden eller, som det heter
i stiftelseurkunden, för att trygga
freden genom samverkan på kulturens,
vetenskapens och uppfostrans område.
Det är det ena. Det kan tilläggas att det
är ju ändå märkligt att det är flera
medlemsstater, herr Rubbestad, i Unesco
än i både FN:s världshälsoorganisation
och i FAO, livsmedelsorganisationen.

Den andra punkten, där det måste
lämnas en upplysning, gäller ansvällningen
av Unescos program. Det har
kritiserats, och det har kritiserats med
rätta. Jag vill säga inte minst i den
egenskap jag hade att vara medlem av
Sveriges delegation vid Unescos generalkonferens
i somras, att det från delegationen
inför generalkonferensen framfördes
kritik mot denna ansvällning.
Men samtidigt som man framför kritik
skall man också framhålla vad som är
ett faktum, nämligen att i det program,
som framlades vid 1951 års generalkonferens
för det nu löpande verksamhetsåret,
beskars antalet programpunkter,
så att de ifrån 297 blev 148. Det var den
nye mera verklighetsbetonade ledaren
för Unescos arbete som åstadkom detta,
inte minst tack vare den kritik som
framförts. Jag vill fråga, om inte även
herr Rubbestad, som kräver koncentration
och begränsning, måste medge att
det är ett starkt försök till koncentration
och begränsning när man skurit
ned antalet punkter med 50 procent.

Slutligen vill jag säga att högermotionen
har förvånat mig. Det är ju så, herr
talman, att vi formellt inte kan gå
ur Unesco nu, eftersom riksdagen för
två år sedan beslöt anslutning för en
följd av år. Yad vi kan göra är att vägra
betala vår medlemsavgift och på det
sättet komma i samma klass som några

andra nationer — jag kan nämna t. ex.
det nationalistiska Chiang Kai-ChekKina
— som inte betalat sin avgift men
som tydligen av politiska skäl befriats
från detta. Jag undrar om det skulle
hedra Sveriges riksdag, när vi nu ena
året beslutat vårt medlemsskap, att två
år efteråt säga: å la bonne heure, vi
har visserligen förbundit oss vara medlem,
men vi vill inte betala avgiften.
Jag tror verkligen att herr Rubbestad
med sitt yrkande gör Sverige och Sveriges
ställning utåt en mycket tvivelaktig
tjänst. Detsamma gäller högermotionären.

Jag skall inte här fördjupa mig i
detta ämne — tiden är långt framskriden
— men jag vill till sist betona att
de som riktar kritik mot Unesco, och
det finns plats för kritik — inte minst
vi som arbetar inom Unesco vet det —
är väl ändå skyldiga eller borde ha ''ntresse
av att ta del av vad Unesco gör.
Här sprids det fabler om att Unesco
gör en världsomfattande undersökning,
vilka folk som äter med kniv och gaffel
och vilka som äter med fingrarna. Uppgiften
emanerar från en ledamot av
riksdagens ena kammare vid ett diskussionsmöte.
När man undersöker denna
sak visar det sig, att det är fullkomliga
fabler. Det har naturligtvis aldrig
av Unesco gjorts någon sådan undersökning.
Det ena mera fantastiska ryktet
än det andra ges spridning utan att
man kontrollerar det. Om herr Rubbestad
vill intressera sig litet för vad
Unesco försöker göra för att stödja de
underutvecklade folken, om herr Rubbestad
vore med vid en konferens och
finge böra svarta, gula och bruna folkslag
där uppträda och vädja om hjälp i
det ena eller andra avseendet, tror jag
verkligen att herr Rubbestad skulle förstå
att bär bar man fått ett nytt organ
för den samverkan och den hjälpverksamhet
mellan folken, som både herr
Rubbestad och vi andra har varmt
hjärta för. Jag tror därför att mycket
av den propaganda emot Unescos verk -

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

135

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

samhet, som här pågår, beror på bristande
upplysning. Jag skulle vilja mana
dem, som känner sig luta åt den uppfattning
som högermotionären har framfört
— jag tar fasta på att han är fullkomligt
isolerad — och som även herr
Rubbestad här ånyo givit uttryck åt,
att försöka intressera sig för att ta reda
på vad Unesco gör. Jag är övertygad
om att man då skall få en annan inställning
än den man nu har.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
vill först säga till herr Ståhl, att det är
mycket här i världen, som man skulle
vilja vara med om men som det inte
går att vara med om. Att herr Ståhl sedan
för sin del är intresserad av Unesco
i egenskap av delegat har jag förståelse
för. Men då han säger, att Unesco
hör till Förenta Nationerna och att vi
alltså inte kan gå ur så länge vi står
kvar i Förenta Nationerna så vill jag
bara säga, att saken var den att vi var
med i Förenta Nationerna ganska länge,
innan vi gick in i Unesco, och att regeringen
var mycket tveksam innan vi
gick med. Det var pressen från folkpartiet
som till sist gjorde att herr
Wigforss lämnade medgivande till att
lägga fram det förslag, som jag skulle
tro att han ångrar som ett av sina
sämsta drag i det politiska livet.

När herr Ståhl omnämner att generalkonferensen
i fjol beskar antalet programpunkter
från 297 till 148 så var det
ett bra tag eller ett tag på 50 procent.
Men tag 50 procent till så står vi på
samma linje herr Ståhl och jag.

Sedan vill jag bara säga, att folk ute
i bygderna är det inte så lätt att övertyga
om att Unesco är så förfärligt värdefullt
och bra att ha som herr Ståhl
tror.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
avslag diirå i enlighet med de i ämnet

väckta motionerna; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
355: o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren i enlighet
med de i ämnet väckta motionerna
avslagit utskottets berörda hemställan.

Punkterna 356—363.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 364.

Lades till handlingarna.

§ 2.

Föredrogos vart för sig konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen;
och

nr 18. i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av § 53 riksdagsordningen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

136 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Forskningsverksamhet m. m.

§ 3.

Utgifter under riksstatens fjärde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—li.

Vad utskottet hemställts bifölls.

Punkten 12.

Forskningsverksamhet m. m.

Kungl. Maj:t hade i .statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punkt
15, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av 520 000
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ewerlöf m. fl. (1:331)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl. (11:442),
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte under förevarande anslagsrubrik
anvisa utöver Kungl. Maj:ts
förslag 290 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 331 och II: 442, såvitt nu var i fråga,
till Fortifikationsförvaltningen: Forskningsverksamhet
m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
520 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Lundgren, Skoglund
i Doverstorp, Nihlfors och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 331 och II: 442, såvitt

nu var i fråga, till Fortifikationsförvaltningen:
Forskningsverksamhet m.
m. för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 810 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HJALMARSON: Herr talman! Om
man skulle döma efter antalet reservationer
skulle man ju kunna få den föreställningen,
att stora meningsskiljaktigheter
föreligger i de frågor som behandlas
under fjärde huvudtiteln. Så är ju
emellertid inte alls fallet. Tvärtom råder
det ju en mycket stor enighet i det
väsentliga, en enighet som bygger på en
positiv inställning till våra gemensamma
försvarsangelägenheter. Självfallet
hälsar jag denna enighet med största
glädje och tillfredsställelse. Man kan
också konstatera att på de områden, där
olika uppfattningar alltjämt redovisas,
olikheterna är mindre markerade än
vad de varit förut. I de punkter som föranlett
reservationer gör majoriteten alls
inte gällande, att reservanterna inte
skulle ha bärande sakliga skäl för sina
yrkanden. Utskottet liksom tidigare
Kungl. Maj:t har tvärtom i flera fall understrukit,
att de önskemål som reservationsledes
redovisats ter sig sakligt välmotiverade.
Det rör sig här med andra
ord främst om praktiska avvägningsfrågor.

Med herr talmannens tillstånd ber jag
att i största korthet få motivera vårt
ställningstagande till några av dessa avvägningsfrågor.
Alla är ense om att
den militärvetenskapliga forskningen är
en utomordentligt angelägen uppgift;
den återkommer något senare vid denna
riksdag i ett annat och större sammanhang.
För dagen gäller det forskningen
inom fortifikationsförvaltningen.
För ett land som vårt med en relativt
liten befolkning i förhållande till de
stora landområden vi har att försvara
måste befästningsanläggningar komma
att spela en mycket stor roll. Effektiva

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

137

befästningsanläggningar spar människoliv
och gör det avsevärt lättare för oss
att möta de första stötarna vid ett angrepp
mot svenskt territorium. Men anläggningarna
är mycket kostnadskrävande
och måste kunna tillgodose högt
ställda tekniska anspråk. Forskningen
hjälper oss att få ut det mesta möjliga
för pengarna. Den är vidare nödvändig
för att vi skall kunna följa med i den
snabba tekniska utveckling, som försiggår
inom fortifikationen lika väl som
inom alla andra försvarsgrenar. Den
mindre anslagsförstärkning som vi i
denna punkt har begärt, syftar i första
hand till att göra det möjligt för fortifikationsförvaltningen
att möta ökade lönekostnader
och höjda materielpriser. I
andra hand avser anslagsförstärkningen
att skapa förutsättningar för att i enstaka
fall kunna fullfölja modellförsök
i full skala, något som vederbörande
myndighet har ansett vara av största
vikt för arbetets rationella bedrivande
och för tillvaratagande av besparingsmöjligheter.

1 fråga om anskaffning av tygmateriel
för armén framstår det som i hög grad
angeläget att få till stånd en snabbare
modernisering av vårt fältartilleri och
luftvärnsartilleri. En alldeles för stor
del av detta artilleri utgöres för närvarande
av föråldrade pjäser. Vad särskilt
fältartilleriet angår är situationen allvarlig
mot bakgrunden av de erfarenheter,
som gjorts nu senast i Koreakriget,
om den oerhörda betydelsen av
att marktrupperna för både sina defensiva
och offensiva operationer kan beredas
betryggande artilleriunderstöd.

Vad reservanterna från vårt håll tagit
sikte på är att göra det möjligt att något
bättre kunna utnyttja den industriella
produktionskapacitet, som nu finns
att tillgå för anskaffning av moderna
artilleripjäser och som eljest kan komma
att ställas till utländska köpares förfogande.
Det är därför som det, enligt
vad som upplysts under utskottets behandling,
är önskvärt att beställning -

Forskningsverksamhet m. m.

arna så långt möjligt utan dröjsmål kan
utläggas. Även beträffande ammunitions-
och eldledningsmateriel föreligger
mycket kännbara brister, som skulle
kunna täckas i något hastigare takt, om
man följer reservanternas linje.

Ett flertal av reservationerna avser att
jämka ersättningarna till olika frivilliga
försvarsorganisationer uppåt något
mer än vad Kungl. Maj:t föreslagit. Jag
skall inte närmare gå in härpå, ty jag
har anledning förmoda att dessa frågor
kommer att belysas utförligare från annat
håll i den fortsatta debatten. Jag
vill endast understryka att jag tror det
har en icke oväsentlig psykologisk betydelse
— och det är väl framför allt
från psykologiska synpunkter som dessa
spörsmål bör bedömas — att de
många människor, som gör en aktiv insats
i det frivilliga försvarsarbetet, känner
med sig att statsmakterna vill bibehålla
den hittillsvarande reella kostnadsramen
för deras arbete. I fråga om speciellt
arvodena till olika funktionärer i
det frivilliga försvarsarbetet gäller ju,
att de närmast har en symbolisk karaktär.
En justering av dessa arvoden efter
det förändrade penningvärdet kan
därför enligt mitt förmenande inte rätt
gärna anses prejudicerande för avvägningen
av andra .statliga arvoden, som är
avsedda att utgöra eu verklig ersättning
för utförda arbetsinsatser.

Ja, herr talman, detta var endast
några synpunkter på de reservationer,
som vi från vårt håll liar givit vår anslutning
till. I första hand yrkar jag bifall
till reservationen under den punkt,
som vi nu har att ta ställning till.

Innan jag slutar skulle jag emellertid
gärna vilja säga ett par ord i en fråga,
som anknyter till vad jag inledningsvis
yttrade om den samstämmighet i försvarsfrågorna,
som nu har uppnåtts
mellan de demokratiska partierna.

I höstas uttalade sig riksdagen utan
någon meningsskiljaktighet för önskvärdheten
av att en utförligare och tidigare
information i försvarsangelägen -

138 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Forskningsverksamhet m. m.

heter skulle komma till stånd för ledamöter
av riksdagen genom försvarsministerns
försorg. Dessa informella överläggningar,
som inte skulle inkräkta på
riksdagens fria prövningsrätt, ansågs
värdefulla på grund av försvarsfrågornas
ofta komplicerade och svåröverskådliga
karaktär. De ansågs även värdefulla
för att de skulle göra det lättare
för intresserade representanter för
riksdagsgrupperna att följa utvecklingen
inom det svenska försvarsväsendet, inte
minst inom sådana områden, som nyligen
varit eller inom kort kunde förväntas
komma under behandling i riksdagen.

Några överläggningar av här antytt
slag har ännu inte kommit till stånd.
Jag kritiserar inte försvarsministern
härför, då jag förstår att han haft mycket
att sätta sig in i, sedan han tillträdde
sitt nya ämbete. Det skulle emellertid
vara av värde, om försvarsministern nu
kunde meddela sin avsikt att framdeles
uppta kontinuerliga försvarsöverläggningar
i enlighet med det av riksdagen
framförda önskemålet.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag kan
visserligen inte ansluta mig till det yrkande,
som herr Hjalmarson ställde
just på den punkt som har föranlett
den allmänna överläggningen i denna
fråga, men däremot kan jag i många
avseenden instämma med hans allmänna
uppfattning om den fjärde huvudtitel,
som föreligger i år. Den ger ju,
som varje uppmärksam läsare finner
inte minst av reservationerna, inte anledning
till några djupare meningsbrytningar.
Jag vill i år, mot bakgrunden
av den överläggning som förekom i
fjol i anslutning till fjärde huvudtiteln,
gärna säga, att försvarsminister Torsten
Nilsson har gjort ett förstlingsverk,
som tyder på förståelse för försvarets
arbetsvillkor och även för försvarets
behov. Jag skulle vilja betyga honom
min erkänsla för att han på ett sätt,
som jag tycker vittnar om öppenhet

och renhårighet, också redovisar de
svaga punkter, som ju alltjämt finns
inom vårt försvar.

Jag vill dessutom säga, att jag med
en viss tillfredsställelse har följt försvarsministerns
föredragsverksainhet.
Jag tror att jag rätt har uppfattat den
anda som man har funnit där, nämligen
betonandet av att försvaret i ett
demokratiskt land som vårt inordnas
som en del av en normalt fungerande
demokrati och att även försvarets målsmän
skall uppfattas som fullt legitima
tjänare åt det demokratiska systemet
och inte såsom stående utanför, och att
detta är en huvudtanke, som förtjänar
att understrykas.

Om man som allra hastigast försöker
få en överblick över vad man i år har
försökt åstadkomma, främst Kungl.
Maj :t men även vi övriga som har arbetat
med försvarsbudgeten, så är det
ju åtskilliga önskemål som, det vill jag
säga, år efter år har framställts från
oppositionens sida, vilka nu har kunnat
tillmötesgås. Jag kan på den punkten
falla tillbaka på vad herr Hjalmarson
sade om de inte obetydliga medelstilldelningar
som har skett, inte bara i
form av anslagsökningar utan även som
beställningsbemyndiganden för materielbehov,
som är av yttersta betydelse.
Detta gäller bl. a. fältartilleriet. Vi har
också fått våra krav tillmötesgångna om
en förlängd utbildningstid både för
gruppcheferna och för övriga värnpliktiga,
som vi har framfört år efter år
men vilka tidigare har avvisats. Jag
måste beklaga dröjsmålet, och jag tror
att jag vågar säga, att om förlängningen
hade vidtagits tidigare, så hade det
hela blivit både bättre och billigare än
vad det nu blir genom de repetitionsövningar,
som måste till. Jag vill säga
detta därför att det har stått en sådan
strid om dessa frågor. Men just därför
är det ju särskilt tillfredsställande att
förbättringarna i år har kunnat genomföras
i enighetens tecken.

Jag är också intresserad av det för -

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

139

slag till nyordning av arméns rekryteringsfrågor
som framlagts, och den
fortsatta utvecklingen får väl här utvisa
vilka erfarenheter man gör. Jag
har nyligen haft tillfälle att företa en
resa i England och där också konfronterats
något med försvarsarbetet. Jag
kan konstatera att man där — England
är naturligtvis i många avseenden i en
icke jämförbar situation, men ändå är
den i många fall jämförbar, inte minst
när det gäller personalens utbildning
— bär mycket höga krav på standard
och teknisk skicklighet.

Jag vill också peka på vad som annars
möjligen kunde förbigå någon,
nämligen att i år införes avsevärt förbättrade
dagersättningar till de värnpliktiga.
Jag kan gott tillägga att det
från vår sida finns särskild anledning
till tillfredsställelse med att den frågan
nu kunnat föras i hamn, eftersom den
motionsvis för en del av de värnpliktiga
framfördes från vårt håll redan vid
fjolårets riksdag.

När det sedan som ett led i de partiella
reformerna gäller de utökade
materielbeställningarna, så är ju förslagen
på den punkten ganska betydande.
Detta har lett till — som herr
Hjalmarson konstaterade — att man från
oppositionens sida måst säga sig att vi
med hänsyn till det ekonomiska läge,
vari vi befinner oss, tvingas att vinnlägga
oss om en viss återhållsamhet.
Det har således gällt för oss att i positiv
anda försöka peka på sådana uppgifter
och sådana uppslag, som skulle
kunna leda till en förstärkning av försvaret
utan att därför dra med sig betydande
kostnader. Håller jag mig till
medelsanvisningarna för materielbeställningar
vill jag för min del bara
göra det påpekandet, att det i år har
varit kanske svårare, inte för den som
är medlem av avdelningen men för en
vanlig riksdagsman, att få en verklig
överblick över vad som härvidlag behövs.
Jag föreställer mig att skärpningen
av upplysningstjiinston möjligen kan

Forskningsverksamhet m. m.

ha sitt samband med vad som inträffat
i spioneriväg. Härvidlag avser jag inte
i första hand den allmänna debatten
utan andra möjligheter till information.
Jag vill uttala den förhoppningen att
man skall kunna göra skillnad på det
ena och det andra, så att man verkligen
skärper säkerhetstjänsten, såsom här
ställdes i utsikt tidigare. Det är ett uppenbart
behov att man å ena sidan skärper
vaksamheten men å andra sidan
öppnar vägen för den fullt legitima insyn
som är nödvändig för riksdagen,
om man över huvud taget skall kunna
arbeta med försvaret.

Herr Hjalmarson återförde tankarna
till riksdagens uttalande om överläggningar
kring försvaret. Jag vill peka på
en del andra uppgifter som förestår
och som måste lösas men som i år tyvärr
inte har kunnat framläggas.

Det är klart att partiella reformer är
nödvändiga och i och för sig en god
sak, men det räcker inte med sådana.
Det var en del väsentliga problem beträffande
avvägningsfrågor och organisationsfrågor,
som vi var ett gott
stycke på väg att lösa genom 1949 års
försvarsutredning men som man nu
har en känsla av att de liksom hänger
i luften. Denna utredning avbröts då
det visade sig att den av regeringen
angivna kostnadsramen inte var hållbar,
att den över huvud taget inte
stämde med den verklighet som vi arbetat
med. Jag diskuterade detta spörsmål
i fjol och skall inte återkomma
därtill nu. .lag vill emellertid påpeka
att frågor som t. ex. ansvarsfördelningen
i krig inom den territoriella organisationen
ute i landet fortfarande är oklara.
Vi har indelning i militärområden
(»milo»), i kustförsvarsområden och i
flygbasområden, men vi vet faktiskt inte
hur det hela kommer att fungera, om
så skulle bli nödvändigt. Vi har inte
trygghet i en effektiv organisation, om
det skulle behövas. Det förefaller mig
alldeles nödvändigt att detta i någon
form tas upp till behandling, så att

140

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Forskningsverksamhet m. m.

man kan känna sig säker på att dessa
problem blir lösta innan det är för
sent.

Det finns vissa andra organisationsfrågor
som efter vad jag kan förstå
snart måste tränga sig fram. Det gäller
t. ex. kustartilleriets ställning; den är
oklar både i fred och i krig, och den
saken måste klaras upp.

Vi har vidare frågorna om vårt luftförsvar.
Vi har ju en gång beslutat om
förstärkningen av jaktflyget, men vi
har sedermera flera gånger beslutat att
uppskjuta denna förstärkning. Vi har
upprepat det beslutet i år på grund
av att man nu — vilket jag inte har
något att invända emot — lägger tyngdpunkten
på förbättringen och inte på
förstärkningen. Jag skulle vilja säga,
att under tiden som går till dess att vi
får ett jaktflyg som är utbyggt i enlighet
med riksdagens tidigare principbeslut
måste vi ta ställning till den
fråga som jag många gånger här har
varit inne på, nämligen luftskyddet, i
den mån jaktflyget inte räcker till. Hur
skall vi ha det med moderniseringen
av luftvärnet? Det är klart att man kan
säga att det pågår en modernisering,
det är alldeles riktigt, liksom att det är
fruktansvärt dyrt att göra den, men
det är å andra sidan lika riktigt att
luftvärnet inte fyller de behov som
man tyvärr måste konstatera föreligger.

Jag tror att man här måste komma
fram till en lösning både av de organisatoriska
frågor som jag här har påpekat
och av de ekonomiska avvägningsproblem
som tränger sig på; jag
lämnar alldeles öppet om statsrådet
skall göra detta i departementet eller
om det skall ske på något annat sätt,
men jag tror att det är oundgängligt
att riksdagen snarast möjligt blir i tillfälle
att ta ställning till dessa spörsmål.

Jag sade nyss, att departementschefen
hade kommit med ett förslag till
åtminstone ett försök att förbättra personalrekryteringen
vid armén. Här har
också, såsom framgår av utlåtandet,

framlagts ett förslag som innebär ett
försök till förbättring av rekryteringen
vid flyget. Om jag nu bortser från kronologisk
ordning bland reservationerna
och i stället håller mig till innehållet
och alltså stannar vid den reservation
som finns vid punkten 64, angående rekryteringskostnader
vid marinen, måste
jag beklaga att försvarsministern på
den punkten har avböjt den ökning med
27 000 kronor som det gällde och i
stället prutat anslaget ifrån, om jag inte
minns fel, 120 000 till 100 000 kronor,
vilket ju också utskottsmajoriteten har
stannat för.

Det är på det sättet, att marinen
och framför allt flottan befinner sig i
samma rekryteringsbekymmer som väl
armén och därför är i stort behov av
hjälp och ökade resurser för att rekrytera
sina kadrer. Jag beklagar att inte
det här anslaget, som närmast är till för
att skaffa personal som kan sprida upplysning
om anställningsförhållanden
vid flottan, har kunnat tillstyrkas av
departementschefen eller av utskottsmajoriteten.
Det gäller ju ett så litet
belopp som 27 000 kronor, och jag tycker
nog att det vore väl använda pengar
om man satsade dem.

Våra reservationer gäller, såsom herr
Hjalmarson nyss påpekat, i allt väsentligt
det frivilliga försvarsarbetet i olika
former — hemvärn, skvtte, frivilligrörelser
o. s. v. — och beträffande de
frivilliga försvarsorganisationerna hittade
jag för några veckor sedan i en
tidning en motivering som är långt
bättre än vad jag själv skulle kunna
formulera den. Det framhölls i den motiveringen
att var tionde medborgare i
åldern 15—65 år beräknas tillhöra någon
av de frivilliga försvarsorganisationerna,
och det yttrades sedan: »Jag vet
bara att det finns tiotusenden som med
offerberedskap gör sina insatser i det
tysta utan tanke på erkänsla härför.»

— Det är försvarsministern som talar.

— »Jag vet bara, vad vi skall sträva
efter, att frivilligförsvaret skall säga

Nr 16.

141

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

oss, när vi söker avlyssna ordets innebörd.
Vi skall finna den hårdnackade
tron på Sveriges framtid, beredskapen
att avstå personliga fördelar, av egen
nytta för vårt svenska folk. Vi skall
finna tron på vår nationella frihet och
vår medborgerliga rätt. Sedan får vi
hoppas, att vad vi med möda bygger
upp aldrig skall träda i funktion. Men
det frivilliga försvaret skall vara skickat
att fylla sin betydelsefulla uppgift,
om ofärden i strid mot vår vilja skulle
hemsöka vårt fredliga folk.»

Så sade försvarsministern för några
veckor sedan i ett föredrag i Norrköping
om de frivilliga försvarsorganisationerna,
och jag kan inte hitta en
bättre motivering för de förslag som
här finns framlagda i folkpartimotionen
och som sedan återkommer i reservationerna.

•lag vill uttrycka min tillfredsställelse
över att man från högerhåll har anslutit
sig till våra yrkanden här över lag, och
jag kan bara beklaga att de inte har
vunnit vidare anslutning. Det kan se
ut, herr talman, som om det här skulle
röra sig om mycket stora pengar. Men
jag fäster uppmärksamheten på att det
belopp som det här gäller är ett för
försvaret så blygsamt sammanlagt belopp
som inte fullt 800 000 kronor. Då
kan man fråga: Men vad är det ni får
för dessa pengar? Är det inte demonstrationsreservationer,
som ni gör bara
för att det skall se fint ut och för att
ni skall verka intresserade för det frivilliga
försvaret? Så förhåller det sig
verkligen inte. Tv om man punkt efter
punkt går igenom dels yrkandena ifrån
organisationerna, dels civilförvaltningens
yttrande och dels departementschefens
handläggning av ärendet, så
skall det visa sig att såsom dessa anslag
ha utmätts, så räcker de till för att i
vissa fall t. ex. när det gäller hemvärnets
utrustning att tiicka merkostnaderna
för den organisation som fanns i
fjol. Men däremot, herr talman, räcker
de icke till att ge ersättning för dels

Forskningsverksamhet m. m.

merkostnaderna, dels den nyrekrytering,
som dessa rörelser har fått. Detta
har ju på punkt efter punkt också påpekats
av myndigheterna. Och jag tror
att man måste säga att man när det gäller
t. ex. hemvärnet får förstå — som
också alldeles riktigt har framhållits
ifrån socialdemokratiskt håll — att människor
är villiga att satsa sin arbetskraft
och sin fritid, men man kan inte
begära att de dessutom skall göra även
ekonomiska uppoffringar för att deltaga
i denna verksamhet. Detsamma gäller
frivilligrörelsen, och det gäller Lottaorganisationen.

Det kungliga förslaget, som fått utskottsmajoritetens
stöd, innebär därför
de facto en nedskärning av de frivilliga
organisationerna. Och jag kan inte förstå
att man i en tid som den nuvarande
står till svars med att företaga en sådan
nedskärning, i all synnerhet inte när
man har den uppskattning av de frivilliga
organisationerna som enligt vad
jag nyss har gett prov på genom att citera
försvarsministern är till finnandes.

.lag skall inte ingå på alla detaljfrågorna.
Jag vill bara påpeka just den
allmänna synpunkt, som jag tycker är
den relevanta och avgörande, att vill
man hålla frivilligorganisationerna
uppe, så måste man också sträcka sig
till den mycket blygsamma anslagsökning
det här är fråga om.

Utöver detta har det avgivits tre reservationer,
som ligga något vid sidan
om vad jag här har berört. Den första
av dessa gäller understödet till privatflyget.
Det har därvid yrkats på en ökning
ifrån 300 000 kronor till 400 000
kronor. .lag tror att jag kan nämna, att
den som står bakom detta yrkande är
ingen mindre än regeringens egen expert
på sparande, nämligen herr Wärn,
som i egenskap av ordförande i ifrågavarande
organisation har framlagt detta
förslag. Sannolikt skulle han ha känt
sig litet reserverad att framföra ett sådant
äskande, om han inte hade varit

142 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Forskningsverksamhet m. m.

medveten om vilken mission det här
anslaget fyller.

Jag vill dessutom påpeka, att när
man begär denna ökning, så är det bara
skenbart en ökning, herr talman, ty för
två år sedan — om jag inte missminner
mig — hade denna organisation ett
anslag på 390 000 kronor, vilket sedan
blivit nedprutat. Därför innebär det
faktiskt att hålla organisationen i stånd,
när man yrkar på denna anslagsökning.
Dess betydelse för rekryteringen
av flyget och över huvud taget flygintresset
i landet är ju alldeles obestridlig.
Jag tycker att det kan diskuteras,
om det är riktigt att lägga ett sådant
anslag under fjärde huvudtiteln.
Men då det nu har förlagts dit, vill jag
fästa uppmärksamheten på detsamma.

Den andra punkt som jag vill bringa
i erinran gäller yrkandet om en ökning
av 10 000 kronor på anslaget till försvarsupplysning,
närmast inom organisationen
Folk och försvar. Jag vill tro
att de flesta av riksdagens ledamöter i
någon form tagit del utav den upplysning
som organisationen Folk och
försvar bedriver, och jag tror jag vågar
konstatera att inte minst den verksamhet,
som tar sikte på att främja
den inre tryggheten och säkerheten är
av största betydelse.

Nu sades det i förstakammardebatten,
och jag vill därför taga upp det, att
organisationen redan har fått dessa
10 000 kronor. Det är alldeles riktigt
att den har fått ett anslag på detta belopp.
Men om man tittar efter i statsliggaren,
finner man att detta anslag
har utgått av till Kungl. Maj:ts disposition
ställda medel. Organisationen har
tilldelats anslag av dessa medel under
årets lopp. Men meningen med vårt yrkande
i reservationen är ju, att denna
organisation, som utför ett ur alla synpunkter,
inte minst för demokratien,
så viktigt renhållningsarbete, skall tillförsäkras
detta anslag av riksdagen i
vanlig ordning och inte bli beroende av
att det ställes till dess förfogande på

det sätt som här har skett. Jag tror därför
att det är fullt legitimt och riktigt
att riksdagen beslutar i enlighet med
denna reservation.

Får jag sedan till sist komma till reservation
nr 15 vid punkt 143 som
gäller personalvårdsverksamhet. Reservationen
tar i korthet sikte på en utökning
av anslaget till soldathemsverksamheten.
Denna verksamhet har fått i
runt tal 60 000 kronor under en följd
av år, och alla som känner till hur
soldathemmen arbetar — de finns ju på
de flesta garnisonsorter — kan intyga
att de arbetar under mycket anspråkslösa
förhållanden. Soldathemsföreståndarna
är lågt avlönade och utför ett
arbete som i stor utsträckning kan karakteriseras
som frivillig. Detta arbete
är av den största betydelse för de värnpliktiga
— det vet alla som har stiftat
bekantskap med de värnpliktigas intresse
för att utnyttja det hem som soldathemmet
ändå erbjuder dem under
övningstiden.

Det är ingen tvekan om att det hade
varit befogat att gå motionen helt till
mötes, men eftersom vi har farit försiktigt
fram i hela huvudtiteln, har vi,
när det gällt detta anslag till soldathemsverksamheten,
föreslagit en ökning
med endast 35 000 kronor. Det är
en ytterst blygsam förbättring, och jag
är övertygad om att inte bara den ekonomiska
hjälp som det skulle innebära
utan också det moraliska erkännande
som skulle ligga häri vore av stort värde.
Jag vill vädja till kammaren att bidra
till att underlätta soldathemmens
verksamhet genom denna anslagsökning.

Herr talman! Det är klart att man
skulle ha lust att ta upp många stora
saker till djupare diskussion när man
sysslar med försvarsfrågorna. Men klockan
går, och man har ju dåligt samvete
för varje minut man använder.
Jag skall därför sluta nu och ber att
få återkomma till yrkandena under de
särskilda rubrikerna.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

143

Herr WARD: Herr talman! Om kammarens
ledamöter efter den långt utdragna
debatten kring åttonde huvudtiteln
inte har så mycket ork kvar, att
de kan visa tillbörligt intresse för de
stora frågor som nu diskuteras, må det
vara vederbörande förlåtet.

Nu är det emellrtid så, som herr
Hjalmarson påpekade i sitt anförande,
att det egentligen inte föreligger några
större meningsskiljaktigheter. Det är
fråga om olika bedömanden i avvägningsfrågor
o. s. v., men i allt väsentligt
är ju statsutskottets ledamöter fullkomligt
överens, som herr Hjalmarson
yttrade, och det blir väl inte heller någon
diskussion i kammaren om dessa
angelägenheter.

Den punkt som herr Hjalmarson först
upptog, nämligen anslaget till fortifikationsförvaltningen
för dess forskningsverksamhet,
är av mycket stor betydelse
för försvarsväsendet. När man nu
talar om det lilla belopp varmed regeringen
uppräknat anslaget, tycks man
emellertid förbise vad regeringen framhåller
i propositionen, nämligen att i
den mån forskningen på ifrågavarande
område anses vara av betydelse även
för andra verksamhetsområden än försvaret,
bör medel för utökning av forskningen
i mån av tillgång kunna ställas
till fortifikationsförvaltningens förfogande
av anslag, som icke disponeras
av förvaltningen, och åt denna tankegång
har utskottet givit sin anslutning.
Det är följaktligen möjligt att det utöver
det belopp som nu formellt ställs
till fortifikationsförvaltningens förfogande
kan tillkomma summor som
medverkar till att göra arbetet effektivare.
Det är alldeles klart att en viss
del av det forskningsarbete som här utförs
har intresse uteslutande för försvarsväsendet,
men det finns också en
hel del som kan vara till nytta för
andra verksamhetsområden, och då bör
den bär föreslagna ordningen kunna
godtas.

Om man sedan granskar utskottsut -

Forskningsverksamhet m. m.

låtandet med åtföljande reservationer,
finner man att det kan delas upp i
fyra grupper av frågor. Jag har redan
berört fortifikationsförvaltningens forskningsanslag,
den andra punkten gäller
tygmateriel, den tredje hemvärnet och
andra frivilligorganisationer, och den
fjärde slutligen gäller personalvårdsfrågor.

Vad tygmaterielen beträffar har regeringen
äskat ett betydande belopp
såväl i anslag som i bemvndiganden,
och jag finner för min del att dessa är
så rikligt tilltagna att vi nog borde ha
kunnat bli överens på den punkten.

Eftersom herr Hjalmarson var vänlig
nog att inte polemisera mot den socialdemokratiska
gruppen inom statsutskottet,
är jag inte heller hågad att
polemisera mot herr Hjalmarson. Jag
har emellertid svårt att föreställa mig,
att denna ökning av bemyndiganden
med 20 miljoner och av anslag med 3
miljoner kronor i förhållande till regeringens
förslag kan spela den stora roll
som herr Hjalmarson tycks vilja göra
gällande. Det är ju som jag nämnde
i alla fall betydande belopp som regeringen
här har äskat och betydande
bemyndiganden som regeringen har
föreslagit. Jag tror för min del att det
kan bli ganska svårt att i önskad tid få
materiel inköpt ens för de belopp som
regeringen har föreslagit. Industriens
produktionsförmåga är ju begränsad,
det finns annat att syssla med än tillverkning
av krigsmateriel, och det lär
nog som sagt visa sig, att de av regeringen
föreslagna bemyndigandena och
anslagen är tillräckliga så långt som
omständigheterna medger leveranser
från industrien.

Vad så hemvärnet beträffar är det
alldeles klart, att vi alla bör se till att
hemvärnets ställning görs så stark som
möjligt eller upprätthålles vid sin nuvarande
styrka, och dess bättre har det
ju visat sig att intreset för hemvärnet
ingalunda har sjunkit utan tvärtom Håller
i sig och t. o. m. liar vissa tenden -

144

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Forskningsverksamhet m. m.

ser att öka. Men när man talar om vad
som skapar intresse för hemvärnet bör
man inte ett ögonblick föreställa sig att
de små arvodena till kretscheferna
härvidlag spelar någon roll. Detta anslag,
som nu utgått med 150 kronor per
år för dessa personer, har mera en
symbolisk betydelse än en praktisk
materiell betydelse. När nu regeringen
föreslagit en liten höjning, så tycker
man att det kunde få stanna vid detta.
Inte tror väl någon att hemvärnsmännen
rymmer fältet därför att de inte
får de 10 eller 15 kronor, som ett bifall
till den borgerliga reservationen
här skulle medföra.

Jag kommer härefter till personalvårdsfrågorna.
De är föremål för utredning,
och vi anser inom majoriteten,
att innan utredningsresultatet föreligger
skall man inte göra alltför stora
avsteg från den nuvarande ordningen.
Det är bland annat av det skälet som
vi inte har kunnat förorda något ökat
anslag utöver vad regeringen föreslagit
till soldathemsverksamheten. Jag tror
för övrigt för min del att de 35 000
kronor, som här föreslås utöver vad
regeringen föreslagit, fördelade på omkring
femtio soldathem sannolikt inte
gör mycket till för att underlätta soldathemmens
verksamhet. Det blir på
varje soldathem ett mycket ringa tillskott,
och jag tror nog att man genom
frivilligt arbete kan skaffa minst lika
mycket som det här är fråga om.

Jag nämnde här i samband med hemvärnet
också andra frivilliga organisationer,
och det kanske är skäl i att
jag också säger några ord om dessa.
Det är så att frågan om de frivilliga
organisationerna har varit föremål för
utredning, och förslag är framlagt,
men detta förslag har visat sig vara
sådant att det gett anledning till en
mycket skarp kritik, och man bör väl
kunna vänta och se huruvida den omprövning,
som denna kritik måste leda
till, kan komma fram inom kort. Jag är
övertygad om att den också kommer

att framläggas inom en inte alltför
långt avlägsen framtid.

Nu nämnde herr Stålil någonting om
att man varit alldeles för njugg mot
dessa olika organisationer. Jag har
gjort en sammanställning av de anslagsökningar
som regeringen har äskat.
Man finner där, att till hemvärnets avlöningar
yrkas en ökning på 44 000
kronor, till hemvärnets omkostnader
75 000 kronor, till hemvärnets intendenturmateriel
150 000 kronor, till hemvärnets
övningar 200 000 kronor, till
hemvärnets tygmateriel 300 000 kronor,
till frivilliga befälsutbildningsrörelser
200 000 kronor, till det frivilliga skytteväsendet
225 000 kronor, bidrag till
sjövärnskåren 25 000 kronor, till försvarsupplysning
35 000 kronor. Allt
detta är alltså höjningar från de anslag,
som beslutats för innevarande budgetår.

När man nu står i en situation sådan
som den vi nu har, då det gäller att
avväga mellan olika intressen och olika
uppgifter, så är det fullt begripligt att
departementschefen i detta stycke inte
har kunnat gå längre än han har gjort.
Men jag tycker inte att det finns någon
anledning att fördjupa sig närmare
i dessa detaljer. Det är ju, som
herr Hjalmarson yttrade, dess bättre
så, att det på det hela taget i alla väsentliga
ting råder enighet inom statsutskottet
och säkerligen också inom
riksdagen i dessa frågor. Man bör då
kunna skrida till beslut utan alltför
långa utläggningar och diskussioner.

Beträffande den nu föredragna punkten
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets hemställan.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag vill
bara ge en kort replik till herr Ward.
När han räknar upp anslagsökningarna
till de olika frivilliga organisationerna
gäller det ju inga verkliga anslagsökningar,
det är kompensation för fördyringen.
När ammunitionen för hemvärnet
eller skvttet har stigit så och så

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 145

mycket i pris kan man inte säga, att
det vore skäligt av regeringen och riksdagen
att låta hemvärnsmännen betala
prisstegringen, utan det är väl ändå
rimligt att de får den ersatt. Men däremot
kan man icke i de ökningar, som
bär är gjorda, inrymma ersättningen
för de nya hemvärnsmän och nya skyttar
som kommer till.

Jag är ledsen att jag inte hann säga
någonting om skyttet, men även där är
det ju så, att det nuvarande systemet,
där man måste skjuta med automatvapen,
leder till att den ena skjutbanan
efter den andra i landet raseras, och
pengarna räcker icke till för att återställa
dem i ur säkerhetssynpunkt betryggande
skick.

Det är riktigt detta med enighet, som
herr Ward betygar och som vi också
har konstaterat. Men enigheten får ju
icke sträcka sig så långt, herr Ward,
att man avstår från de mycket blygsamma
men högst befogade krav på
förbättringar som från vårt håll framförts.

Herr Ward säger vidare att om man
slår ut de 35 000 kronor som begärts till
soldathemmen på 50 soldatliem blir
det så litet, att soldathemmen kan skaffa
sig dessa pengar på annan väg i
stället. Jag tror att de som ute i landet
sysslar med soldathemsverksamheten
har en helt annan inställning. De bär
så små anspråk, herr talman, att de är
tacksamma för varje litet bidrag de
kan få.

Jag yppar väl ingen hemlighet, om
jag säger att föredraganden på avdelningen,
ledamoten av första kammaren
kyrkoherde Mogård, mycket starkt betonade,
att man inom Föreningen Soldaternas
vänner var mycket tacksam
för vilket bidrag man än kunde få,
även om riksdagen inte kunde gå motionen
helt och hållet till mötes. Det
går alltså inte att hänvisa till de frivilliga
krafterna. De ha sannerligen

Avlöningar till värnpliktiga.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hjalmarson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
12 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hjalmarson begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 157 ja och 43 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 13—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Avlöningar till värnpliktiga.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punkt
36, föreslagit riksdagen att dels medgiva
förhöjning, enligt av departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1952 föror -

gjort tillräckligt för soldathemsverksamheten
ändå.

10 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 16.

146 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Avlöningar till värnpliktiga.

dade grunder, av penningbidrag och
premier till värnpliktiga, dels ock till
Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 45 600 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Dahlgren väckt motion
(II: 107) hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att en utryckningspremie beräknad
efter en krona per tjänstgöringsdag
skulle tilldelas den värnpliktige
efter fullgjord tjänst.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionen II: 107,

a) medgiva förhöjning, enligt av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
1952 förordade grunder, av penningbidrag
och premier till värnpliktiga; b)

till Armén: Avlöningar m. m. till
värnpliktiga för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 45 600 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Vi
har sex år i följd motionerat om en ökning
av de värnpliktigas löner. Då man
vid riksdagens öppnande i år hade anledning
att vänta sig ett förslag om
höjning, sådant som det som nu ligger
på riksdagens bord, nöjde vi oss vid
det tillfället med att upprepa vårt tidigare
ställda yrkande om en utryckningspremie
åt alla värnpliktiga.

Det är givet att förlusterna av arbetsinkomst
för de värnpliktiga kommer att
bli mycket tung och kännas som en
uppoffring för dem under tjänstgöringstiden.
Lägger man så därtill den
förlust av semesterlön som tjänstgöringen
innebär, har man kanske däri
att söka den främsta anledningen till
den bristande aktivitet hos de värnpliktiga,
som utredningsmannen ansett

sig kunna konstatera. Det är enligt vår
uppfattning uppenbart att en tjänstgöring
som betyder ekonomisk uppoffring
och försämrade ekonomiska möjligheter
inte kan inbjuda till den entusiasm
som samhället anser sig ha
rätt att begära av landets manliga ungdom.

Osäkerhetskänslan hos den arbetande
ungdomen i ett samhälle med växlande
konjunkturer på arbetsmarknaden
— och härvidlag finns det just nu
anledning att tro att svårigheterna kommer
att förvärras — borde, om den inte
kan elimineras, dock i viss mån kunna
avhjälpas, om man gåve de värnpliktiga
ett premiebelopp av sådan storlek,
att de första tiden efter tjänstgöringen
skulle kunna klara de ekonomiska svårigheter,
som inställer sig för det övervägande
flertalet av dem som gjort sin
värnplikt. Alla vet att det kommer att
dröja några veckor innan den som tagit
en anställning får sin första avlöning.
Därtill kommer som sagt att den
fullgjorda värnplikten innebär förlust
av semesterlönen under samma tid.

Riksdagen har nyligen fattat ett beslut
som innebär att de värnpliktiga i
fortsättningen skall fullgöra 394 dagars
tjänstgöring. Det betyder en förlust av
13 månaders intjänt semester eller i
runt tal 20 förlorade semesterdagar.
När utskottet nu avvisar vårt krav på
en utryckningspremie bl. a. med hänvisning
till vad utskottet tidigare sagt,
när riksdagen tagit ställning till denna
fråga, och samtidigt upplyser om att
ett bifall till vår motion skulle kosta
statsverket 16 miljoner kronor, är det
nog på sin plats att erinra om att det
beslut, som riksdagen ganska nyligen
fattade och som innebär att värnpliktstiden
förlänges med 20 dagar, kostar
de värnpliktiga själva ännu mer än 16
miljoner kronor i förlorad inkomst.
Även den semesterlön, som de värnpliktiga
går förlustiga, innebär för dem
en reell ekonomisk förlust på mer än
16 miljoner kronor.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

147

Jag har den uppfattningen, att det
vore viktigare om riksdagen läte intresset
för de värnpliktigas egna förluster
gå något före intresset för vad
det hela kostat staten. Vid vårt ställningstagande
har vi i första hand tagit
hänsyn till de förluster som folket
självt får vidkännas och i andra hand
till de utgifter som staten åsamkas.

Vi står inte heller ensamma när vi
nu upprepar vår motion om en utryckningspremie
åt de värnpliktiga. Vi har
givetvis bakom oss den manliga ungdomen
i allmänhet, men även på politiskt
håll har vårt yrkande vunnit
stöd, nämligen av det socialdemokratiska
partiets och folkpartiets ungdomsförbund,
som båda uttalat sig för en
utryckningspremie åt alla värnpliktiga.
Tyvärr blir det väl så att Sveriges
ungdom efter riksdagens beslut
kommer att konstatera, att det är kommunisterna
som här ensamma företräder
kravet på en sådan utryckningspremie.

Jag ber, herr talman, att med vad
jag nu sagt få yrka bifall till motionen
nr 107.

Herr WARD: Herr talman! Jag anser
att genom den höjning av de värnpliktigas
dagavlöning till kronor 2: 50, som
nu kommer att ske, har man från statsmakternas
sida visat stor förståelse för
de värnpliktigas intressen. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som följde av bifall till motionen
11:107; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 30—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Armén: Mathållning.

Punkten 36.

Armén: Mathållning.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! I sitt utlåtande över motion
nr 331 säger statsutskottet att i motionen
har räknats med att de värnpliktiga
skulle vid första tjänstgöringen tilldelas
tobaksvaror eller choklad för endast
kronor 1: 50 per månad och för
3 kronor per 30-dagarsperiod under repetitionsövning.
Utskottet har missuppfattat
min motion. Jag har inte där
framställt något yrkande om en sådan
generell tilldelning åt de värnpliktiga,
utan endast gjort en utredning för att
få till stånd en preciserad beräkning
och ett ökat mathållningsanslag. I motionens
motivering heter det bl. a. att
extra tilldelning av tobak och dylikt
till de värnpliktiga endast bör ske i
samband med särskilt stora strapatser,
ansträngande tjänst, nattövningar o. s. v.
och att det lämpligen bör ankomma på
regementschefen att bestämma ganska
fritt över medelsanvändningen för detta
ändamål inom den givna ekonomiska
ramen.

De nuvarande krigsförplägnadsreglementena
möjliggör, såsom utskottet också
erinrar om, en extra tilldelning åt
de värnpliktiga av tobak och choklad.
Bestämmelserna härför är emellertid
militärt tillkrånglade. Det stipuleras sådana
restriktioner som att extra förplägnad
endast kan ske vid tredagarsövning
utanför garnisonsorten och efter
order av högre militär myndighet.
I motionen föreslås att dessa restriktioner
borttagas och att erforderliga
ändringar vidtagas i intendenturunderhållningsreglementena.

Vad beträffar det förslag om högre
dagspenning till värnpliktiga som utskottet
omnämner, har detta tidigare
framförts i riksdagen. Ett ökat penningsbidrag
är ju en konsekvens av
penningvärdets försämring.

148 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m.

I detta sammanhang vill jag också
erinra om att riksdagen helt nyligen
biföll en proposition med förslag till
anslag på 20 miljoner kronor till statstjänstemän
med s. k. obekväm tjänstgöring.
Mitt yrkande ligger i linje med
detta förslag, nämligen att ge de värnpliktiga
uppmuntran vid obekväm
tjänstgöring.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 37—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48.

Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punkt
55, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet
med i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1952
angivna grunder medgiva utläggande
av beställningar å tygmateriel m. in.
inom en kostnadsram av 185 000 000
kronor, dels ock till Armén: Anskaffning
av tygmateriel m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 140 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
kammaren av herr Eiverlöf m. fl. (I:
331) och den andra inom andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl. (II:
442), hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att utlägga beställningar å tygmateriel
m. m. för armén inom en kostnadsram
av, utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit,
20 miljoner kronor samt för
täckande av utfallande betalningar för
ifrågavarande ändamål anvisa, utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit, ett reservationsanslag
av 3 miljoner kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:

331 och II: 442, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 januari 1952
angivna grunder medgiva utläggande av
beställningar å tygmateriel in. in. inom
en kostnadsram av 185 000 000 kronor;

b) till Armén: Anskaffning av tygmateriel
in. m. för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av
140 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Lundgren, Skoglund
i Doverstorp och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 331 och II: 442, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 januari 1952
och av utskottet angivna grunder medgiva
utläggande av beställningar å tygmateriel
m. m. inom en kostnadsram
av 205 000 000 kronor;

b) till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1952/53 anvisa
ett reservationsanslag av 143 000 000
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den av fröken
Andersson m. fl. avgivna reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Med hänvisning
till vad jag förut yttrat ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hjalmarson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 149

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

l)en, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
48 ;o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 49 och 50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Lades till handlingarna.

Punkten 52.

Armén: Hemvärnets avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punkten
59, föreslagit riksdagen att dels
fastställa av departementschefen förordad
avlöningsstat för hemvärnet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1952/53, dels ock till Armén:
Hemvärnets avlöningar för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
380 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
kammaren av herr Hotmbäck m. fl. (I:
332) och den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin m. ft. (11:435),
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
förevarande anslag måtte i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag höjas med
40 000 kronor till 420 000 kronor.

Armén: Hemvärnets avlöningar.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 332 och II: 435, såvitt nu vore i
fråga,

a) fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för hemvärnet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

b) till Armén: Hemvärnets avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 380 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile, fröken Elmén, herrar
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna I: 332 och
II: 435, såvitt nu var i fråga,

a) fastställa av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för hemvärnet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

b) till Armén: Hemvärnets avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 400 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STÅHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den vid punkt 52
fogade reservationen av herr Ohlon
in. fl.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

150

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Armén: Hemvärnets övningar.

Armén: Hemvärnets omkostnader. —

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

52 :o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 130 ja och 68 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 53.

Armén: Hemvärnets omkostnader.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punkten
60, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1952/

53 anvisa ett förslagsanslag av 550 000
kronor.

Vidare hade i förberörda likalydande
motioner I: 332 av herr Holmbäck m.
fl. och II: 435 av herr Ohlin m. fl. hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag höjas med 30 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
332 och II: 435, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Hemvärnets omkostnader

för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 550 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile, fröken Elmén, herrar
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 332 och II: 435, såvitt nu
vore i fråga, till Armén: Hemvärnets
omkostnader för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 580 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

STÅHL: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkten 54.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 55.

Armén: Hemvärnets övningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punkten
62, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
1 375 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: 332 av herr Holmbäck
m. fl. och II: 435 av herr Ohlin
m. fl. hemställts, såvitt nu vore i fråga,

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

151

Armén: Hemvärnets tygmateriel m. m. — Armén: Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m.

att förevarande anslag måtte i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag höjas
med 150 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 332 och II: 435, såvitt nu vore i
fråga, till Armén: Hemvärnets övningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 1 375 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile, fröken Elmén, herrar
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 332 och II:
435, såvitt nu vore i fråga, till Armén:
Hemvärnets övningar för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 1 520 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STÅHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Punkten 56.

Armén: Hemvärnets tygmateriel m. m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln,
punkten 03, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 2 800 000 kronor.

Vidare hade i de likalydande motionerna
I: 332 av herr Holmbäck m. fl.
och II: 435 av herr Ohlin m. fl. hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag höjas med
200 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
332 och II: 435, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Hemvärnets tygmateriel

in. m. för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 2 800 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile, fröken Elmén samt herrar
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 332 och II: 435, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Hemvärnets tygmateriel

m. m. för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 3 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

STÅHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Punkten 57.

Armén: Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punk -

152 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Armén: Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig.

ten 64, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 2 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I de likalydande motionerna I: 332
av herr Holmbäck m. fl. och II: 435 av
herr Ohlin m. fl. hade hemställts, såvitt
nu vore i- fråga, att förevarande
anslag måtte i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag höjas med 150 000 kronor.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 332 och II: 435, såvitt
nu vore i fråga, till Armén: Frivilliga
befälsutbildningsrörelsen m. m. för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 2 200 000 kronor;

b) att motionerna I: 124 och II: 184
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile, fröken Elmén samt herrar
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottet under a) bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:332 och 11:435, såvitt
nu vore i fråga, till Armén: Frivilliga
befälsutbildningsrörelsen m. m. för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 2 350 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STÅHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på bifall till samma
hemställan med den ändring, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkten 58.

Armén: Frivilliga sjukvårdsväsendet
i krig.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punkten
65, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
40 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: 332 av herr Holmbäck
in. fl. och II: 435 av herr Ohlin
m. fl. hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att förevarande anslag måtte i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag höjas
med 60 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 332 och II: 435, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Frivilliga sjukvårdsväsendet
i krig för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 40 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile, fröken Elmén samt herrar
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:332 och II:
435, såvitt nu vore i fråga, till Armén:
Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

Punkten föredrogs, och yttrade därvid: Herr

STÅHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

153

Armén: Frivilliga djursjukvården i krig.

främjande.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 59.

Armén: Frivilliga djursjukvården i krig.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punkten
66, föreslagit riksdagen, att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1952/
53 anvisa ett reservationsanslag av
11 000 kronor.

Vidare hade i de likalydande motionerna
I: 332 av herr Holmbäck m. fl.
och II: 435 av herr Ohlin m. fl. hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att anslaget
måtte i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag höjas med 19 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
332 och 11:435, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Frivilliga djursjukvården i
krig för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 11 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile, fröken Elmén samt
herrar Nihlfors och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottet hort hemställa att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:332
och 11:435, såvitt nu vore i fråga, till
Armén: Frivilliga djursjukvården i

krig för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 14 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STÅI1L: Herr talman! .lag ber
att få yrka bifall till reservationen.

— Armén: Frivilliga skytteväsendets be Herr

WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Punkten 60.

Armén: Frivilliga skytteväsendets befrämjande.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punkten
67, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1952/
53 anvisa ett reservationsanslag av
1 725 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 332 och II: 435, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret 1952/
53 anvisa ett reservationsanslag av
1 725 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile, fröken Elmén samt
herrar Nihlfors och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 332 och II: 435, såvitt nu
vore i fråga, till Armén: Frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 1 810 000 kronor.

154

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Marinen: Rekryteringskostnader. — Marinen: Bidrag till sjövärnskaren.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr STÅHL: Herr talman! Under åberopande
av vad jag anförde i ett tidigare
anförande såsom motivering för
nödvändigheten av en förbättring av
anslaget till skyttet, ber jag att få yrka
bifall till den vid punkt 60 fogade reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Samtidigt anhåller jag att herr talmannen
måtte, där diskussion ej uppstår,
framställa proposition om bifall
till utskottets hemställan utan något
yrkande.

Punkterna 61—63.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64.

Marinen: Rekryteringskostnader.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punkten
73, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
100 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Holmbäck m. fl. (I: 333)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin m. fl. (11:434), hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte till rekryteringsanslag för
flottan bevilja ett anslag av 147 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
333 och II: 434, såvitt nu vore i fråga,

till Marinen: Rekryteringskostnader

för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile, fröken Elmén samt
herrar Nihlfors och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:333 och 11:434, såvitt nu
vore i fråga, till Marinen: Rekryteringskostnader
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 147 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde

Herr STÅHL: Herr talman! Jag ber
att få framhärda och yrkar bifall till
reservationen.

Punkterna 65—81.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 82.

Lades till handlingarna.

Punkterna 83—85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86.

Lades till handlingarna.

Punkten 87.

Marinen: Bidrag till sjövärnskåren.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punkten
96, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
280 000 kronor.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

155

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
332 och II: 435 såvitt nu vore i fråga, till
Marinen: Bidrag till sjövärnskåren för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 280 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile, fröken Elmén samt
herrar Nihlfors och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:332 och 11:435, såvitt nu
vore i fråga, till Marinen: Bidrag till
sjövärnskåren för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av 300 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

STÅHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Punkterna 88—106.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 107.

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropo -

sitionen under fjärde huvudtiteln, punkten
118, föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 januari 1952
förordats medgiva utläggande av beställningar
å flygmateriel m. in. inom
en kostnadsram av 380 000 000 kronor,
dels ock till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
320 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr öhman m. fl. (1:252)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg i Luleå m. fl. (II: 333),
hemställts, att det av Kungl. Maj :t för
anskaffning av flygmateriel m. m. begärda
beställningsbemyndigandet måtte
begränsas till 300 000 000 kronor och
att det för samma ändamål äskade anslaget
måtte sänkas med 92 900 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
252 och 11:333,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
1952 förordats medgiva utläggande av
beställningar å flygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 380 000 000 kronor;

b) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1952/
53 anvisa ett reservationsanslag av
320 000 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Åkerström.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Jag
har vid den här punkten antecknat en
blank reservation för att i kammaren
få tillfälle att knyta några reflexioner
till densamma.

I propositionen nr 110 vid 1951 års
riksdag beräknades den kostnadsram,

156 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

som skulle gälla för ett flerårsprogram
för anskaffning av flygmateriel, till
1 275 miljoner kronor, och i år har man
efter en omräkning kommit fram till
att man får lägga på först och främst
525 miljoner kronor.

Jag har i utskottet ställt frågan, huruvida
man kan säga att denna betydande
kostnadsökning kan förklaras
uteslutande med hänvisning till den allmänna
prisstegringen. Vi hade ändock
en presentation av beloppet för planens
vidkommande så sent som i fjol. Det
har visserligen här angivits, att i fjol
hade man inte helt räknat med kostnadsfördyringen
till dess.

Jag har också ifrågasatt om man
möjligen kan säga — själv tycker jag
mig ha funnit stöd för det på mer än
en punkt -— att när det gäller myndigheter
över huvud taget på det militära
området är man inte alltid så noggrann
med beräkningarna, då man gör upp
sina kalkyler. Regeln synes vara den,
att innan man är framme vid att betala
räkningen, kostar det bra mycket mera
än man räknat med från början och som
presenterats inför riksdagen.

När riksdagen tidigare fattat beslut i
fråga om flyget har man också utgått
ifrån att vi skulle ha så och så många
enheter, så och så många flottiljer och
ungefär så och så många flygplan av
den och den typen. Vad har sedan inträffat?
Jo, att man nödgats gå över
till andra flygplanstyper, som är dyrare
i anskaffning, dyrare i drift och har
kortare livslängd. Även beträffande
manskapet torde man kunna säga att
det fordrar en noggrannare, låt oss
gärna kalla det en kostbarare utbildning.

Då vi ställs inför de här ekonomiska
konsekvenserna frågar jag mig, huruvida
det inte förelegat skäl för utskottet
att göra några erinringar mot
de kostnadsberäkningar, som tidigare
gjorts, och jämväl antyda att man måhända
här får lov att överväga en hopkrympning
av flyget med hänsyn till

de ekonomiska konsekvenserna. Jag har
fått det beskedet, när jag antytt sådana
här saker, som att man inte varit tillräckligt
noggrann vid beräkningarna,
då man upprättat kalkylerna, att detta
skulle vara en insinuation. Jag måste
säga till första avdelningen, att den för
sin del, när den haft att behandla ett
ärende som berört det civila området,
tagit till mycket starka ord för att kritisera
liknande företeelser. Men när det
gäller det militära området synes man
inte ha något som helst intresse av att
stryka under nödvändigheten av att
även militären gör sina kalkyler ordentligt
redan från början och inte räknar
fram dem, såsom jag misstänker, ibland
för lågt för att, sedan när man en gång
fått riksdagen med på den eller den planen
och i sinom tid skall betala sluträkningen,
finna att det kostar omkring
dubbelt mot vad man ursprungligen avsett.

Det var för att ge till känna denna
uppfattning som jag begärt ordet, herr
talman, och jag avstår från att göra något
yrkande.

Herr LAGER: Herr talman! Vi har i
anslutning till förslaget om detta anslag
om anskaffning av flygmateriel ställt ett
förslag om nedprutning av de av regeringen
begärda beloppen såväl i fråga
om beställningsbemyndigande som i
fråga om själva anslagsäskandet. De allmänna
skälen för denna ståndpunkt har
vi tidigare i olika sammanhang lagt fram
vid denna riksdag, och jag vill så här
sent på kvällen inte ta upp kammarens
tid med att upprepa dem.

Jag vill emellertid säga, att det förefaller
som om den motivering som här
föreligger för utökningen av anslagen
är skäligen svag. Det uppges i handlingarna
att flygförvaltningen så sent
som i slutet av förra året ansåg, att det
viktigaste var att förstärka jaktflyget,
för att några veckor senare, efter att ha
samrått med industrien, komma till
den slutsatsen, att man i stället skulle

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

157

Flygvapnet: Understöd åt privatflyget. —

förbättra parken av attackflyg. Det förefaller
som om det inte skulle varit flygvapnets
behov utan snarare industriens
önskemål som varit vägledande för
detta anslagsäskande.

Jag vill också knyta en enda reflexion
till behandlingen av de båda huvudtitlar
som riksdagen sysslat med i dag. På
förmiddagen gick kammaren igenom anslagen
till kulturlivet på dess olika områden
och gnuggade och vände på varje
tusenlapp också till ändamål, som alla
måste erkänna vara obestridliga och
nödvändiga. När det sedan gäller anslagen
till militära ändamål då vrider man
inte på tusenlapparna utan då rullar
man med miljonerna utan ett ords kommentarer.
Jag vill instämma i vad herr
Åkerström sade, att något större återhållsamhet
och bättre prövning när del
gäller anslagen till militära ändamål är
på sin plats.

Jag ber att få yrka bifall till motionen
II: 333.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till de
i ämnet väckta motionerna I: 252 och
II: 333; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 108—110.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 111.

Lades till handlingarna.

Punkten 112.

Flygvapnet: Understöd åt privatflyget.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punkten
123, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Petrén in. fl. (I: 61) och

Personal vårds verksamhet.

den andra inom andra kammaren av
herr Sundström m. fl. (11:84), hemställts,
att riksdagen måtte under förevarande
anslagsrubrik för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 61
och II: 84, till Flygvapnet: Understöd
åt privatflyget för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av 300 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Axel Andersson, Lundgren,
Malmborg i Skövde, Svensson i Ljungskile,
fröken Elmén och herr Nihlfors,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 61 och II: 84, till
Flygvapnet: Understöd åt privatflyget
för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

STÅHL: Herr talman! Jag har
tidigare påpekat betydelsen av att privatflygets
behov av den anslagsförstärkning,
som det här är fråga om, tillgodoses,
och jag ber i anslutning till detta
påpekande att få yrka bifall till den till
punkt 112 avlämnade reservationen.

Häruti instämde herr Sundström.

Punkterna 113—J42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten l''/3.

Personal vårdsverksamhet.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punk -

158 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Personalvårdsverksamhet.

ten 159, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
125 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft sex motioner.
I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Weiland
m. fl. (I: 23) och den andra inom
andra kammaren av herr Gustafsson i
Bogla m. fl. (II: 29) hade hemställts, att
riksdagen måtte under rubriken Personalvårdsverksamhet
för budgetåret
1952/53 anvisa 120 000 kronor såsom
bidrag till soldathemsverksamheten.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 22 och II: 30 samt med avslag å motionerna
1:23 och 11:29, 1:184 och
II: 242, sistnämnda båda motioner såvitt
avsåge anslaget, till Personalvårdsverksamhet
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett reservationsanslag av 140 000
kronor;

b) att motionerna 1:184 och 11:242,
såvitt de icke behandlats under a), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits av herrar
Näsgård, Ohlon, fröken Andersson, herrar
Pålsson, Axel Andersson, Lundgren,
Malmborg i Skövde, Svensson i Ljungskile,
Rubbestad, fröken Elmén samt
herrar Onsjö och Nihlfors, vilka ansett,
att utskottet under a) bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:22 och 11:30, 1:23 och 11:29 samt
med avslag å motionerna I: 184 och
II: 242, sistnämnda båda motioner såvitt
ansåge anslaget, till Personalvårdsverksamhet
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett reservationsanslag av 175 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr STÅHL: Herr talman! Jag hemställer
om bifall till reservationen vid
punkt 143.

Herr GUSTAFSSON i Bogla: Herr talman!
Jag instämmer i herr Ståhls yrkande
och yrkar alltså bifall till reseivationen.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag skall inte besvära kammaren
med många ord, men jag vill också
yrka bifall till reservationen. Det
gäller ju här en verksamhet till förmån
för soldaterna under fritiden.
Bakom denna verksamhet står kristna
organisationer. Från diakonistyrelsen,
kyrkan, KFUM, KFUK och frikyrkliga
organisationer är människor engagerade
för att söka främja denna sak.
Det är på detta område som på nästan
alla andra områden av liknande slag så,
att både möjligheterna att hålla byggnader
i stånd och kraven på löner liksom
också andra omkostnader ständigt har
ökats. Allt detta gör, att omkostnaderna
ökar i mycket hastig takt, och det
är svårt för dem, som bär ansvaret för
denna verksamhet, att klara alla utgifterna.

Jag vill därför, herr talman, vädja
till kammarens ledamöter att rösta för
reservationen.

I detta anförande instämde herr Gustafsson
i Borås.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till samma
hemställan med den ändring, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ståhl begärde
emellertid votering, I anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

159

Försvarsupplysning. — Lottaorganisationen.

143 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den vid punkten
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Ward begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
96 ja och 100 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
förevarande punkt fogade reservationen.

Punkten 144.

Försvarsupplysning.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln,
punkten 160, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
175 000 kronor.

Vidare hade i de likalydande motionerna
I: 332 av herr Holmbäck m. ft.
och 11:435 av herr Ohlin m. fl. hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte höjas med 10 000
kronor såsom ytterligare bidrag till centralkommittén
Folk och Försvar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 332 och II: 435, såvitt nu vore i fråga,
till Försvarsupplysning för budgetåret

1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
175 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile, fröken Elmcn samt herrar
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:332 och 11:435, såvitt nu
vore i fråga, till Försvarsupplysning för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 185 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade

Herr STÅHL: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen.

Punkterna 145—147.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 148.

Lottaorganisationen.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punkten
164, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
600 000 kronor.

Vidare hade i de likalydande motionerna
I: 332 av herr Holmbäck m. fl.
och IT: 435 av herr Ohlin in. fl. hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte höjas med 100 000
kronor till 700 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna

160 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

I: 332 och II: 435, såvitt nu vore i fråga,
till Lottaorganisationen för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
600 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

STÅHL: Herr talman! Det är sista
gången i dag som jag har ett yrkande,
nämligen om bifall till den reservation
som är fogad vid punkt 148.

Punkterna 149—153.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 154.

Lades till handlingarna.

Punkterna 155—164.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 165.

Lades till handlingarna.

§ 4.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 198, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående av
kommunindelningsref ormen betingade
ändringar i lagen om ordning och villkor
för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning m. m.

§ 5.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen
:

nr 233, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1952/53,
in. in.;

nr 236, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område;
och

nr 238, med förslag till lag om extra
tillägg för år 1952 å folkpensioner m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.38 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16. 161

Torsdagen den 8 maj.

Kl. 3 em.

§ I Vid

föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 233, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1952/53, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick det procenttal
av grundbeloppet, varmed statlig
inkomstskatt för vissa skattskyldiga
föreslås skola ingå i preliminär skatt,
till bevillningsutskottet samt i övrigt
till statsutskottet.

Härefter föredrogs och hänvisades
till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts
proposition, nr 236, angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 238, med
förslag till lag om extra tillägg för år
1952 å folkpensioner m. m. hänvisades
propositionen, såvitt angick anvisande
av anslag till Extra tillägg å folkpensioner
ni. in., till statsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

§ 2.

Föredrogs den av herr Dahlgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående ändring av
semesterlagens bestämmelser rörande
semesterns förläggning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp och iståndsättande
av beskickningsfastigheter
m. m.;

11 —Andra kammarens

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52 till ersättningar till de förutvarande
ombordanställda m. fl. å motorfartyget
Ningpo; samt

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående förstärkning
av den särskilda polisverksamheten
för hindrande och uppdagande av
spioneri m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4.

Motioner rörande åldringsvården.

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 110, i anledning av väckta motioner
rörande åldringsvården m. m.

Statsutskottet hade till behandling
förehaft följande inom riksdagen väckta
motioner, nämligen
från första kammaren
1:1 av herr Eliasson m. fl.,

I: 54 av fru Svenson m. fl.,

I: 186 av herr Lundqvist m. fl.,

1:342 av herr Lindblom m. fl. samt

från andra kammaren
11:2 av herrar Larsson i Luttra och
Andersson i Dunker,

II: 71 av herrar Andersson i Dunker
och Hansson i önnarp,

II: 263 av herr Hagård in. fl.,

II: 264 av herr Ståhl m. fl.,

11:476 av herr Ohlin m. fl.

I motionerna I: 342 och II: 476, vilka
voro likalydande, hade hemställts,

1. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om utredning an -

protokolt 1952. Nr 16.

162

Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Motioner rörande åldringsvården.

gående förbättrad forskning och undervisning
i fråga om de kronicitgrande
och invalidiserande folksjukdomarna
och ålderssjukdomarna, såsom de reumatiska
och psykiska sjukdomarna,
kräftsjukdomarna, hjärt- och kärlsjukdomarna
in. fl. sjukdomar, samt angående
en förbättring av vårdmöjligheterna
på dessa områden;

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om snara åtgärder
för överförande av pensionsstyrelsens
vid vissa centrallasarett bedrivna
sjukvårdande verksamhet till kroppssjukvårdens
ordinarie huvudmän, landstingen
och städerna utanför landsting,
varvid riksdagen skulle förutsätta, att
av SOU 1945:41 uppdragna riktlinjer
i huvudsak följdes; samt

3. att riksdagen i övrigt i fråga om
beslutade men ej genomförda åtgärder
på förevarande område i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte beakta i motionen
anförda synpunkter.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte i anledning av
vad i motionerna 1: 1 och II: 2 samt
1:186 och 11:263 anförts om statsbidrag
till anordnande av ålderdomshem
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte för 1953 års riksdag
framlägga förslag om statsbidrag för
ändamålet i enlighet med vad utskottet
härutinnan anfört;

II. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 1 och II: 2 samt I: 186
och II: 263, i den mån de icke besvarats
genom vad utskottet under I. hemställt,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;

III. att motionerna 1:54 och 11:71
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

IV. att motionen II: 264 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

V. att motionerna 1:342 och 11:476
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar

Axel Andersson, Söderquist, Bergstrand,
fröken Elmén och herr Xihlfors, vilka
ansett, att utskottet i punkten V. bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 342 och II: 476.

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående förbättrad
forskning och undervisning i fråga
om de kroniciterande och invalidiserande
folk- och ålderssjukdomarna, såsom
de reumatiska och psykiska sjukdomarna,
kräftsjukdomarna, hjärt- och
kärlsjukdomarna m. fl., samt angående
en förbättring av vårdmöjligheterna på
dessa områden;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till nästa års riksdag
om överförande av pensionsstyrelsens
vid vissa centrallasarett bedrivna sjukvårdande
verksamhet till kroppssjukvårdens
ordinarie huvudmän, landstingen
och städerna utanför landsting,
varvid riksdagen skulle förutsätta, att
i SOU 1945: 41 uppdragna riktlinjer i
huvudsak följdes;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna i övrigt
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Som en
av motionärerna i denna fråga skulle
jag vilja göra några kortfattade kommentarer,
innan kammaren går att fatta
beslut.

Man kan enligt mitt förmenande säga
att årets riksdag ovanligt enigt ägnat
uppmärksamhet åt ett relativt nytt avsnitt
av den svenska socialpolitiken.
Denna gång har det gällt medborgare,
som gjort sin huvudsakliga insats men
alltjämt har vissa möjligheter att delta i
arbetslivet. Det gäller bland annat den
stora grupp, som är i behov av viss vård
och viss tillsyn men som tidvis med begränsade
resurser kan göra sig gällande.
I detta sammanhang har ett starkt intresse
ägnats omvårdnaden av de åldringar,
som är i behov av dylik tillsyn.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

163

Riksdagens borgerliga partier har var
för sig i motioner mer eller mindre ingående
angivit sin inställning till den
viktiga frågan om åldringsvården. Därigenom
har en allsidig belysning av
detta problem erhållits.

Det socialdemokratiska partiet bär
inte nedlagt något speciellt arbete med
att motionsvis klarlägga sin inställning
till spörsmålet. Från detta håll bär man
i stället valt att interpellationsvägen låta
socialministern lämna en redogörelse
för hnr socialdepartementet ser på detta
spörsmål. På så sätt hade riksdagens
första kammare tillfälle att redan den
12 mars få del av socialministerns speciella
synpunkter. Därvid hade motionärerna
tillfredsställelsen att finna sina
olika aspekter på åldringsvården berörda
och redovisade i interpellationssvaret
och att få dem inte blott antecknade
utan även beaktade.

Riksdagen och framför allt motionärerna
fick således på ett tämligen tidigt
stadium klarlagt vad Kungl. Maj:t kunde
komma att åtgöra i olika avseenden beträffande
åldringsvården. Den eventuella
riksdagsskrivelsen blev alltså i stort
sett obehövlig; önskemålen var för ovanlighetens
skull redan i förväg tillgodosedda.
Statsutskottet liar därför kommit
i den belägenheten att det kunnat göra
sin framställning kortfattad och i väsentliga
delar kunnat hänvisa till interpellationssvaret.
Vad som därutöver
skulle sägas blev i själva verket inte så
mycket. Det har med något undantag
blivit ett understrykande av vad som anförts
i motionerna.

Utgångspunkten för hela denna samlade
opinionsyttring var delvis, ja, kanske
till övervägande del, det överraskande
resultat vartill man förliden höst
kommit, då man undersökt förhållandena
på våra ålderdomshem och närmast
klientelblandningen på hemmen. Riksdagens
tydliga och klara önskemål år
1947 om evakuerande av sinnessjuka,
sinnesslöa, kroniskt sjuka och andra störande
element från ålderdomshemmen

Motioner rörande åldringsvården.

hade inte kunnat efterlevas. Orsakerna
till detta skall jag inte närmare gå in
på nu. Det må vara nog sagt att svenska
folket fick en chock, som måste betecknas
såsom nödvändig för att få en slutlig
åtgärd vidtagen.

I detta avseende har säkerligen den
samlade opinionen redan utövat ett visst
inflytande. För egen del vill jag uttrycka
min tillfredsställelse över de krafttag,
som i år har tagits från riksdagen och
särskilt från inrikesdepartementet för
att genom utbyggnad av själva sinnessjukvården
göra det möjligt att under
den närmaste framtiden föra över de
sinnessjuka och andra sinnesabnorma
från ålderdomshemmen till speciella anstalter.
Denna fråga berördes nämligen
ingående i den interpellation, som jag
hade tillfälle att framställa till inrikesministern
vid 1951 års höstsession.

EU annat resultat av den senaste tidens
opinionsbildning på detta område
har, kan man säga, kommit till synes i
en förändrad inställning till anstaltsvården.
Vi har så småningom sökt att
komma ifrån anstaltstänkandet i olika
sammanhang. »Bort från anstalten!» har
det predikats beträffande barnavården.
Barnhemmen som uppfostringsanstalter
för minderåriga är inte längre i ropet.
Att man inte helt kan komma ifrån anstalter
inom ungdomsvården är ju i och
för sig att beklaga.

De nya tankegångarna är således, herr
talman, att man skall söka komma ifrån
den slutna vården i form av anstalter
då det gäller normalt åldrande. Detta är
ett glädjande tecken. Den väg som beträtts,
då man låtit den öppna vården
få större utrymme inom åldringsvården,
kan inte nog uppskattas. Åldringarna
bör erhålla möjlighet att bo kvar i sin
ursprungliga miljö och framleva sitt
liv där. Därmed nödgas man också sätta
ett visst frågetecken för den utveckling
som kännetecknas av pensionärshem,
sammanförda till mer eller mindre markerade,
kasernbetonade byggnader. Man
har härvidlag redan fört fram tanken

1(34

Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Motioner rörande åldringsvården.

på att skapa stöd åt pensionärsbostäder,
förlagda till den allmänna bostadsmarknaden.
Detta hindrar emellertid enligt
mitt förmenande inte att en betydande
uppmärksamhet alltjämt måste ägnas åt
strävandena att få fram ålderdomshem
av en typ, som ansluter sig till den tankegång
som skisserades vid 1947 års reform
på detta område.

Statsutskottet har glädjande nog accepterat
de yrkanden, som framförts
från höger- och bondeförbundsliåll, att
frågan om statsbidrag för uppförande
av ålderdomshem nu måste definitivt
lösas. Den eftersläpning, som bestått i
endast löften om sådant bidrag —• och
detta retroaktivt fr. o. in. den 1 juli 1946
— måste ersättas av ett klart besked
snarast möjligt. När socialministern
lämnade sitt interpellationssvar fick
man det intrycket, att han ville skjuta
ytterligare något på denna fråga. Statsutskottet
har emellertid sagt ifrån, att
besked bör ges 1953 års riksdag och
tillagt, att om detta svar inte kan göras
definitivt, så måste provisoriska bidragsgrunder
skapas. Jag tror att detta
står helt i samklang med den inställning
som man har inom många primärkommuner.

Jag har observerat, att man i utskottsutlåtandet
behandlat även en motion,
som indirekt berör åldringsvården, nämligen
förslaget om åtgärder för överförande
av den sjukvårdande verksamhet
som pensionsstvrelsen utövar vid
vissa centrallasarett i samarbete med
lasarettens huvudmän. Statsutskottet anser
denna fråga vara ett organisatoriskt
problem och hänvisar spörsmålet till
övervägande av sjukhuslagstiftningskommittén.

Jag tror att man kan ge statsutskottet
rätt härutinnan. Enligt direktiven för
sjukhuslagstiftningskommittén skall dess
arbete avse inte blott sjukhuslagstiftningens
formella gestaltning utan även
bestämmelsernas materiella innehåll. Utredningen
bör, heter det vidare, »ha som
främsta riktpunkt att genom enkla och

överskådliga bestämmelser skapa författningsmässiga
garantier för en ändamålsenlig
vårdorganisation». Det finns
emellertid en annan sjukvårdande verksamhet
som pensionsstyrelsen har, den
som på tre sjukvårdsinrättningar utövas
av AB Kurortsverksamhet. Det hade
enligt min mening varit större skäl att
göra denna verksamhet och dess organisation
till föremål för ett speciellt yrkande.

Herr talman! Det skulle vara åtskilligt
att härutöver anföra i detta sammanhang.
Jag vill emellertid avstå därifrån
och endast tillägga, att det enligt mitt
förmenande ligger mycken makt uppå
att den framstöt och det intresse som
ägnats åldringsvården hålles vid liv, så
att vi inte än en gång får uppleva en
sådan chock som vi förra året erfor vid
underrättelsen om det svenska samhällets
misslyckande vad beträffar skötseln
av ålderdomshemmen.

Då socialministern redan utfäst sig
att verkställa den utredning som begärts
av motionärerna bär statsutskottet inte
ansett det nödigt att framföra särskilt
yrkande härom. Jag vill för egen del
uttrycka den förhoppningen, att socialministern
snarast kommer att infria sin
utfästelse och att arbetet med utredningen
skall bedrivas så, att resultat kan
presteras inom rimlig tid.

Herr talman! Jag vill ännu en gång
understryka statsutskottets yrkande i
punkt I »att riksdagen må i anledning
av vad i motionerna I: 1 och II: 2 samt
I: 186 och II: 263 anförts om statsbidrag
till anordnande av ålderdomshem i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte för 1953 års riksdag framlägga
förslag om statsbidrag för ändamålet
i enlighet med vad utskottet härutinnan
anfört». Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag i såväl denna som
följande punkter.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag
skall endast säga några ord med anled -

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

165

ning av den reservation som är fogad
till detta utskottsutlåtande. Det kanske
kan tyckas kammarens ledamöter att reservationen
är väl lång och omständlig,
men detta beror på att den fråga det
här gäller avviker så väsentligt ifrån de
övriga motioner som utskottet i detta
sammanhang behandlat. Denna fråga
har visserligen långt ifrån kommit
i dåligt sällskap, men den har kommit
i fel sällskap, när den blivit behandlad
i detta statsutskottsutlåtande. I övrigt
rör sig nämligen utlåtandet på åldringsvårdens
område, men vad reservationen
och den motion, det här gäller,
åsyftar är forskning på folksjukdomarnas
område. Främst gäller det forskning
och en forskning som omspänner mycket
större grupper än enbart åldringar.
Det gäller de kroniserande sjukdomarna,
som drabbar alla åldrar, även
ungdom och medelåldern, och framför
allt gäller det reumatiska, psykiska och
kräftsjukdomar, vidare hjärt- och kärloch
ålderssjukdomar.

Beträffande ålderssjukdomarna vill
jag peka på den motion, som är avgigiven
från bondeförbundshåll och där
man likaså önskar få en forskning till
stånd. Denna fråga, framför allt rörande
forskningen, hade emellertid statsutskottet
och riksdagen att ta ställning till
år 1949. Det förefaller rätt egendomligt
att utskottet nu intagit denna ståndpunkt,
detta mot bakgrunden av det
uttalande som nämnda år gjordes i utskottsutlåtandet.

Den motion det då gällde gick ut på
att man omedelbart skulle bygga ut
forskningen på detta område. Utskottet
hänvisar där till ett remissyttrande från
universitetskanslern, vari det säges att
detta är en angelägen fråga, som kräver
vidtagande av åtgärder snarast möjligt,
men att man i första hand måste
göra en utredning, då problemet vore
både vidlyftigt och invecklat. Utskottet
understryker detta, framhåller angelägenheten
av alt detta önskemål uppfylles
och betonar, att en utredning smi -

Motioner rörande åldringsvården.

rast möjligt måste komma till stånd.
Denna utredning har icke gjorts.

Vidare framhåller utskottet att sådana
kliniker som bygges ut bör få
karaktär av forskningskliniker. Man
framhåller vidare i utlåtandet, att till
universitetssjukhusen kommer i första
hand akutsjukdomar till behandling,
och de kroniska sjukdomarna blir avvisade
därifrån, vilket gör att det inte
kan bli fråga om forskning och framför
allt inte om undervisning på dessa
områden. Utskottet uttalar som sagt att
en utredning snarast möjligt borde komma
till stånd, och jag understryker än
en gång att denna utredning såvitt man
kan förstå icke har blivit gjord.

Man har vidare åberopat ekonomiska
skäl. Detta förefaller mig egendomligt.
Jag tycker att den forskning som
här avses skall syfta till ett förebyggande
i fråga om dessa folksjukdomar.
Det är först och främst ett humanitärt
intresse att förebygga mänskligt lidande,
men det är väl också i allra högsta
grad ett samhällsekonomiskt intresse att
förebygga människors invaliditet och
arbetsoförmåga. Vidare skulle man också
kunna tänka sig att vårdbehovet
minskade.

Reservationen påyrkar även att den
sjukvårdande verksamhet, som pensionsstyrelsen
bedriver, snarast möjligt
bör överflyttas till huvudmännen för
sjukvård i allmänhet, nämligen landstingen
och staten. Pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet har naturligtvis
betytt mycket på detta område, men
den kanske ändå inte har fått den betydelse
som avsetts, alldenstund dess
organisation har medfört att det inte
kunnat bli den utbyggnad, som skulle
ha kunnat åstadkommas.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till reservationen.

Herr HUSS: Herr talman! Man frågar
sig: Vad är det som står i den motion
som reservanterna gjort sig sådan möda
att försöka försvara, alltså motionen

1G6 Nr 16.

Torsdagen den 8 muj 1952.

Motioner rörande åldringsvården.

nr 476 i andra kammaren? Jo, man yrkar
på att vi här i Sverige borde upprusta
i fråga om forskning, undervisning
och vård på de s. k. folksjukdomarnas
och ålderdomssjukdomarnas
område.

Är vi inte alla i princip eniga härom?
Jo, och det är man också i utskottet,
men dess majoritet har, samtidigt som
man helt platoniskt uttalar sitt gillande
av motionen, ställt saken på framtiden,
medan reservanterna, som naturligt är,
tycker att vi borde göra något mera
och visa litet större prov på handlingskraft.

Till en början måste det sägas — vilket
fröken Elmén redan har gjort —
att denna motion har handlagts på ett
ganska underligt sätt. Man har sammanfört
den med åldringsvården, men
alla vet att folksjukdomarna — dit vi
räknar bl. a. tuberkulos, psykiska och
reumatiska sjukdomar, etc. — bara till
en mindre del drabbar åldringarna. Vidare
är det alldeles klart att första
början till vad vi kallar ålderdomssjukdomar
sträcker sig långt ner i medelåldern.
Problemet är inte här hur
man skall kunna höja livslängden ytterligare
utan hur man skall kunna förebygga,
att våra åldringars höst förbittras
av onödiga sjukdomar. Vi bör unna
våra gamla att få tillbringa sina sista
år vid god vigör, så att livets slut, som
vi enligt fysiologiska lagar inte kan
hindra, får den barmhärtiga form, som
har jämförts med att ett ljus plötsligt
flämtar till och slocknar.

Vad har nu utskottsmajoriteten för
skäl att avböja ett krafttag på detta område?
Jo, man säger att den medicinska
forskningen redan bedrives mycket
intensivt här i landet och för högst betydande
kostnader. Man kan inte hänvisa
till att denna forskning på ett tillräckligt
sätt är inriktad på folksjukdomarna
och ålderdomssjukdomarna, helt
enkelt därför att ett sådant påstående
inte skulle vara sant. Detta skäl är alltså
inte hållbart. Vidare hänvisar man

till de gränser, som en normal eller
rimlig statsbudget utstakar. Man vill
med andra ord säga så här: Vi har inte
råd att syssla med dessa frågor mera än
vi gör för närvarande.

Detta innebär uppenbarligen att man
inte förstår, att en intensifierad forskning
på det här området alldeles säkert
skulle så småningom medföra utomordentliga
besparingar i fråga om kostnaderna
för vården av de sjuka som det
är fråga om. Den svenska staten har här
med andra ord möjlighet att, om man
nu skall se saken rent ekonomiskt, göra
en utomordentligt fin penningplacering.
Och när det gäller sådana placeringar
brukar det allmänna lika litet som den
enskilde fråga efter vad det kostar —
har man inte kontanter lånar man pengar.
Jag tror inte man kan säga om all
vetenskap att den ger ett ekonomiskt
mycket gott utbyte, men i detta fall
kan man säkerligen påstå det. Man bör
alltså kunna hävda att det härvidlag
inte är fråga om en driftkostnad utan
om en kapitalplacering.

Utskottsmajoriteten uppger vidare att
forskningsmöjligheterna begränsas av
brist på lokaler, men det är ju tydligt
att detta är just ett av de huvudproblem,
som den i motionen begärda utredningen
skulle syssla med. Ett sådant
sysslande förefaller däremot ganska
obehövligt när det är fråga om personalen.
Alla prognoser och beräkningar
tycks visa, att vi omkring år 1960 skulle
ha tillräcklig tillgång både på läkare
och sjuksköterskor. Det är den tidpunkt
då en i år, enligt förslag i motionen,
tillsatt kommitté tidigast skulle kunna
tänkas ha avsatt praktiska resultat i
form av nya institutioner m. m.

Utskottsmajoriteten har slutligen sagt
att frågan om pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet bör övervägas av
1951 års sakkunniga för översyn av
sjukhuslagstiftningen. Men, herr talman,
granskar man närmare direktiven för
dessa sakkunniga, finner man att ett
uppdrag av denna natur inte rimligt -

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

107

vis kan anses vara inrymt bland de av
departementschefen lämnade direktiven.

Sammanfattningsvis måste jag säga,
alt det är omöjligt att godkänna de skäl
som utskottsmajoriteten har anfört för
att avstyrka motionen. Det är här tydligen
fråga om den obotfärdiges förhinder.
Någon tröst kan man hämta i utskottets
uttalande, att utskottet i stort
sett ansluter sig till de i motionerna
angivna målen. Men här stöter man återigen
på ett frågetecken. Vid 1949 års
riksdag förordade statsutskottet en utredning
med anledning av en motion
som hade i princip samma yrkanden
soin denna nu aktuella motion, om man
undantar frågan om pensionsstvrelsens
sjukvårdande verksamhet. Nu avstyrker
statsutskottet att motionen föranleder
någon åtgärd och avvisar alltså det i
motionen upprepade kravet på en utredning.
Man måste väl ändå få tolka
det tidigare beslutet så, att riksdagen
står fast vid det av riksdagen 1949 godkända
uttalandet av statsutskottet med
dess positiva inställning till en utredning,
låt vara av mindre omfattning än
den som nu begärts men avstyrkts.

Jag skulle, herr talman, gärna i dag
avstå från att ställa något yrkande om
jag kunde få visshet om att den utredning,
som riksdagen uttalat sig för redan
1949, verkligen blir av, men då
jag är tämligen övertygad om att någon
garanti för den saken inte kommer att
lämnas, yrkar jag bifall till reservationen.
Skulle å andra sidan en sådan garanti
mot förmodan ställas, är jag beredd
att återtaga mitt yrkande.

Häruti instämde herr Bergstrand.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Fröken Elmén och herr Huss
har i sina anföranden lagt huvudvikten
vid forskningen, men utskottet har lagt
huvudvikten vid att söka åstadkomma
en så god och effektiv åldringsvård
som möjligt. Jag skall senare med några

Motioner rörande åldringsvården.

ord redogöra för skälen till att vi inte
har lagt huvudvikten vid forskningen.

Inom utskottet har alla varit eniga
om att samhället måste ägna åldringsvården
betydligt större uppmärksamhet
än man hittills har gjort. Den ökade
livslängden medför problem på många
olika områden. Med ökad livslängd följer
ökad sjukdomsfrekvens, framför allt
i fråga om hjärtsjukdomar, åderförkalkning,
kräftsjukdomar o. s. v. Att
dessa problem måste ägnas särskild
uppmärksamhet är alldeles uppenbart.
Utskottet har ansett detta vara så självklart,
att vi inte funnit det erforderligt
att genom en skrivelse fästa Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på detta förhållande.

Forskningsfrågan är väl i första hand
en fråga om anslag och om en erforderlig
samordning. Beträffande anslagen
ber jag, herr talman, att få hänvisa
till vad utskottet har anfört på s. 7
i sitt utlåtande. Av de där anförda
siffrorna framgår, att anslagen till denna
verksamhet har ökats betydligt under
de senaste åren, och det kan även
förutsättas att anslagen kommer att
ökas ytterligare allteftersom det ekonomiska
läget tillåter.

Såsom fröken Elmén tidigare har
nämnt fästes Kungl. Maj ds uppmärksamhet
redan 1949 på nödvändigheten
att samordna forskningsverksamheten
på detta område. Jag vågar inte bestämt
uttala mig om vad som kan vara
orsaken till att Kungl. Maj:t inte hav
gjort någonting åt dessa framställningar,
men vi får inte bortse från att det
sedan 1948 arbetar en kommitté -—- jag
tror den heter 1948 års läkarutbildningskommitté
—- som skall upplägga
formerna för läkarutbildningen här i
landet. Det skulle inte förvåna mig om
Kungl. Majd ville se litet närmare på
vad denna kommitté kan komma att
förorda innan Kungl. Majd tillsätter
ytterligare en kommitté angående
forskningen.

Frågan om en överflyttning av pen -

168

Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Motioner rörande åldringsvården.

sionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet
till landstingen har, som kammarens
ledamöter känner till, varit föremål
för Kungl. Maj ds prövning sedan
flera år tillbaka. Orsaken till att Kungl.
Majd inte har tagit slutlig ståndpunkt
till denna fråga är möjligen de svåra
förhållanden som är rådande på sjukvårdens
område såväl vad det gäller
den statliga som landstingens. Jag tror
att landstingen har att kämpa med stora
svårigheter när det gäller utbyggnaden
av sjukvårdsverksamheten. Det är möjligt
att de inte har vågat sig på att överta
även den gren av verksamheten, som bedrives
av pensionsstyrelsen. Men enligt
min mening bör en överenskommelse
om möjligt träffas mellan landstingen
och regeringen, på vad sätt och efter
vilka grunder dessa sjukvårdsproblem
lämpligast bör lösas för framtiden. Som
utskottet har sagt i sitt ulåtande kan
det även vara lämpligt att 1951 års
sakkunniga för översyn av sjukvårdslagstiftningen
prövar dessa frågor innan
de slutgiltigt förelägges riksdagen.

Sedan, herr talman, bara några få
ord om åldringsvården. Vad gäller
frågorna om åldringsvården måste,
som utskottet bestämt har sagt ifrån,
de principer som beslutades av 1947
års riksdag snarast sättas i verkställighet.
Utskottet hemställer i anslutning
härtill, att frågan om bidrag till byggande
av ålderdomshem förelägges
1953 års riksdag. Utskottet förutsätter
vidare, att de sinnessjuka, sinnesslöa
och kroniskt sjuka, som för närvarande
vårdas på ålderdomshemmen, snarast
överföres till specialanstalter. Vi
har nämligen den bestämda uppfattningen,
att ålderdomshemmen bör vara
pensionärshem för något så när friska
åldringar, som inte kan beredas lämplig
vård på annat sätt. Dessa åldringar
bör kunna få leva i lugn och ro på ålderdomen,
men detta kan inte ske så länge
som ålderdomshemmen i stor utsträckning
är belagda med kroniskt sjuka,
sinnessjuka o. s. v. Här måste enligt ut -

skottets uppfattning de byggnadsplaner.
som riksdagen redan har antagit för utbyggande
av sinnessjukvården, snarast
fullföljas.

Vad det sedan gäller den öppna vården
har utskottet i väsentliga delar anslutit
sig till de synpunkter som framförts
i motionerna. På detta område
bör åstadkommas en planläggning och
en samordning av de olika vård- och
hjälpformer, som kan ifrågakomma för
att bereda åldringarna en så god och
omsorgsfull vård och tillsyn som är
ekonomiskt möjlig att åstadkomma.

Herr Hagård nämnde i sitt anförande
något om att utskottet i sitt skrivsätt
har tagit alltför stor hänsyn till
det interpellationssvar, som socialministern
lämnade i första kammaren för
någon månad sedan. Jag fattade herr
Hagårds uttalande ungefär på det sättet.
Ja, det är alldeles tydligt, att vi,
när socialministern har svarat på en
interpellation som gäller åldringsvården
här i landet och lämnat ett så utförligt
svar som han gjorde vid detta
tillfälle, inte kunnat undgå att ta en
viss hänsyn härtill. Men utskottet har
dessutom under hand erfarit, att socialministern
har för avsikt att omedelbart
tillsätta en utredning, som kommer
att pröva samtliga de frågor rörande
åldringsvården, som utskottet har
berört i sitt utlåtande. Jag vill i anslutning
härtill endast uttala den förhoppningen,
att den planerade utredningen
snarast möjligt skall lyckas
komma till en lämplig lösning av åldringsvårdens
många problem.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fröken ELMÉN (kort genmäle): Herr
talman! När herr Mårtensson framhåller
att jag inte ser det betydelsefulla i
själva åldringsvården vill jag säga, att
på den punkten är jag absolut överens
med de övriga utskottsledamöterna och
instämmer fullständigt i vad de anför.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

109

Men när vi sedan kommer till behandlingen
av den motion, som gäller
forskning, anser jag att det här är fråga
om ett helt annat område och att
denna motion lämpligen inte borde behandlas
i samband med de övriga motionerna
om åldringsvården. Jag tycker
t. o. m. att denna motion icke skulle
ha remitterats till tredje avdelningen
utan att den snarare hade hört
hemma på andra avdelningen.

Sedan säger herr Mårtensson, att
1951 års sakkunniga vid sin översyn
av sjukhuslagstiftningen skulle uppta
frågan om pensionsstyrelsens sjukvårdsverksamhet.
När man läser igenom
direktiven för denna utredning
kan man inte förstå att detta skulle
ingå i dess uppgift. Men måhända kan
den på grund av vad som i detta sammanhang
förekommit i fortsättningen
uppta även den frågan till behandling.
Därom kan jag inte uttala mig med bestämdhet.

Herr HUSS (kort genmäle): Herr talman!
Herr Mårtensson hänvisar till
1948 års läkarutbildningssakkunniga,
och det är klart att man i deras betänkande
kan vänta en hel del av intresse
även för dessa frågor. Jag vill
emellertid hänvisa till vad jag sade redan
i mitt tidigare anförande, att statsutskottet
1949 ställde sig mycket klarare
positivt till en utredning om de
här sjukdomarna och underströk behovet
av en utredning. Det var året
efter det dessa sakkunniga blivit tillsatta.
Det finns alltså knappast någon
anledning för statsutskottet att i år inta
en position som avviker från den som
utskottet intog 1949.

Fröken HÖJER: Herr talman! Herr
Mårtensson anser att när det har lagts
ned så mycket pengar på t. ex. medicinska
högskolor som står angivet på
sidan 7 i statsutskottets utlåtande, så
borde man kunna lugna sig i förviss -

Motioner rörande åldringsvården.

ning att Kungl. Maj:t kommer att ägna
denna fråga erforderlig uppmärksamhet.

I reservationen är det en punkt som
jag skulle vilja ta upp här, nämligen att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om en utredning angående
förbättrad forskning samt jämväl
angående förbättrade vårdmöjligheter
för dem som drabbas av ålderssjukdomar.
I reservationen säges det,
att detta är ett omfattande problemkomplex,
vars lösning måste ske successivt
i takt med såväl de statsfinansiella som
de samhällsekonomiska och personella
resurserna. Jag skulle vilja tala ett par
ord om de personella.

Utskottet har i sitt utlåtande sagt, att
avgränsningen mellan sluten och öppen
åldringsvård är en av kärnpunkterna i
problemet och att man särskilt bör beakta
den öppna åldringsvården. Utskottet
finner att frivillig socialvårdsverksamhet
t. ex. genom hemsamariter, socialvårdssystrar
o. s. v. bör utvecklas i
all den utsträckning de ansvariga kommunala
instanserna finner förutsättningarna
medgiva.

Jag skulle vilja säga ett par ord om
den här saken. Så mycket som vi har
hållit på med dessa frågor, tror jag vi
litet var har börjat inse att vi verkligen
måste se till att ha kunnig sjukvårdspersonal,
om vi skall kunna komma någon
vart. För att det skall kunna bedrivas
forskning på detta område måste
man inte endast ha läkare-forskare utan
också universitetskliniker med välkvalificerad
personal, som biträder med allehanda
undersökningar och iakttagelser
vid forskningsarbetet. Vi har ännu inte
tillräckliga resurser därvidlag, men i
inrikesdepartementet ligger det ett förslag
om utbildning som riksdagen en
gång har begärt men som alltjämt är
vilande. Riksdagen tycks finna att det
är bra att det ligger där. Det står i detta
förslag, att man bör ha en ordentlig
utbildning inte endast för sjuksköterskor
utan också för sjukvårdsbiträden. I inrikesdepartementet
har man alltså an -

170

Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Motioner rörande åldringsvården.

sett att kommunerna kan lösa den frågan
i den mån de anser det ligga i deras
intresse. Det har anordnats sporadiska
kurser för denna personal men inga
kurser enligt här uppgjort schema, nämligen
en initialkurs och en därefter
kommande kurs, och riksdagen har inte
fått uttala sig för eller emot det här
framlagda förslaget.

I andra länder är man medveten om
att denna kvalificerade personal behövs
på olika områden. Här i Sverige begär
riksdagen en utredning, utredningen
kommer, det avges en mängd yttranden,
de flesta i välvillig ton, över utredningens
förslag, men detta får ligga i inrikedepartementet.
Man säger bl. a. att
detta beror på brist på lärarinnor. Ett
av förslagen innebär att utbildningen av
lärarinnor på detta område skall övertas
av staten och inte skötas av den privata
förening som nu har saken om hand
inen som kanske inte orkar utbilda så
många som skulle behövas. Statsbidraget
har visserligen ökats men utgår enligt
föreningens beräkningar alltjämt
inte med mer än drygt 50 procent av
kostnaden, och någon utvidgning av
verksamheten kan inte ske. Man önskar
alltså på alla håll att utbildningen av
de lärarinnor som behövs skall övertas
av staten. Varför får inte riksdagen
detta förslag på sitt bord?

Jag kommer att rösta för reservationen,
bl. a. på grund av en sak som kan
tyckas vara mycket liten men som enligt
min mening är mycket stor, nämligen
att man i reservationen yrkar, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall framhålla, att det behövs en utredning
angående förbättring av vårdmöjligheterna
såväl i den öppna som i
den slutna vården.

Beträffande den öppna vården vill jag
säga, att även medicinalstyrelsens förslag
om hemsjukvårdarinnor alltjämt
vilar i inrikesdepartementet, som tydligen
finner det vara onödigt att ta upp
en sådan fråga och anser att man kan
nöja sig med de frivilliga insatserna.

Jag tycker mycket om privata initiativ
och frivilliga insatser, men i dessa frågor
tycker jag inte det är nog. Jag tror
att också statsmakterna måste göra mera
på detta område.

Herr talman! Speciellt med tanke på
vad reservanterna har sagt på denna
punkt men också med tanke på vad de i
övrigt har anfört kommer jag att rösta
för reservationen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Fröken Elmén gjorde gällande
att svaret på motionerna nr I: 342 och
II: 476 borde ha kommit i ett särskilt utlåtande
i stället för att kombineras med
utskottets utlåtande om åldringsvården.
Ja, det är klart att det kan råda delade
meningar om vilket som var lämpligast,
att dela upp denna fråga i två delar
eller att försöka sammanföra de olika
spörsmålen i ett utlåtande. Vi har efter
en noggrann prövning av dessa frågor
kommit till det resultatet, att samtliga
motioner rörde sig om åldringsvården,
forskningen rörande åldringssjukdomarna
o. s. v., och vi ansåg det därför vara
lämpligast att besvara motionerna i ett
enda utlåtande. Det är inte alls på det
sättet som fröken Elmén ville försöka
göra gällande, att vi härigenom på något
sätt skulle velat undervärdera de
synpunkter, som framförts i dessa motioner.

Herr Huss nämnde någonting om att
1949, när riksdagen skrev till Kungl.
Maj:t med anhållan om att Kungl. Maj:t
skulle låta undersöka forskningsverksamheten
och söka få till stånd en samordning,
var den s. k. läkarutbildningskommittén
redan tillsatt men riksdagen
skrev trots detta om saken. Ja, det är
väl möjligt att riksdagen räknade med
att den kommittén inte skulle ta så lång
tid i anspråk utan inom den närmaste
framtiden komma fram med ett utlåtande.

Men så är det en sak till som jag vill
påpeka i detta sammanhang. När riksdagen
har skrivit en gång till Kungl.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

171

Maj:t i en fråga, anses det inte erforderligt
att göra ytterligare påminnelser i
densamma.

Sedan bara ett par ord till fröken Höjer.
Jag hade inte tänkt mig att vi skulle
blanda in utbildningen av sjukvårdspersonalen
i dessa frågor. När vi talar
om social hemhjälpsverksamhet på åldringsvårdens
område, har vi inte tänkt
oss att det för denna hemhjälpsverksamhet
skall anställas fullt utbildade sjuksköterskor.
Vi har inte ens tänkt oss att
denna verksamhet i alltför stor utsträckning
skall uppdragas åt hemvårdarinnorna,
utan vi har trott att denna fråga
skulle kunna lösas efter betydligt enklare
och billigare grunder. Om vi inte
kan lösa frågan om denna åldringsvård
i hemmen efter enkla grunder, så är jag
rädd för att denna vård kommer att
medföra så stora kostnader, att det inte
finns möjlighet för samhället att lösa
denna fråga under den närmaste tiden.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Elmén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 110, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i (ten vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

Pensionering av arbetarpersonal.

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 137 ja och 52 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att överlämna vissa
arbetsuppgifter till riksskattenämnden
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet;

nr 112, i anledning av väckta motioner
om upphävande av de i statens allmänna
avlöningsreglemente förekommande
undantagsbestämmelserna beträffande
lärare vid högre kommunala
skolor;

nr 113, i anledning av väckta motioner
om revision av pensionsbestämmelserna
för vissa befälskategorier inom
arméns reserver m. m.; samt

nr 114, i anledning av väckta motioner
angående rätt till full tjänstepension
för vissa telegrafexpeditörer.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ C.

Pensionering av arbetarpersonal.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 115, i anledning av väckt motion
om översyn av gällande föreskrifter
angående pensionering av viss arbetarpersonal.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

172 Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Höjning av postavgifter.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Här säger statsutskottet att en
sådan anställning, som det här är fråga
om, är att betrakta som i princip liktydig
med anställning i statens tjänst.
Men finns det ingen av herrarna i statsutskottet,
som besökt ett kronotorp och
kan bilda sig en uppfattning om huruvida
den som arrenderar några hektar
kronomark är att jämföra med en statstjänsteman?
Det är sorgligt att kunskapen
på detta område inte skall vara
större. Jag skall inte yrka bifall till min
motion, utan jag hoppas kunna få tillfälle
att återkomma i annat sammanhang
och då klargöra skillnaden mellan
en kronotorpare och en statens tjänsteman.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 116, i anledning av väckt motion
angående återbetalning av erlagda
tjänstepensionsavgifter i vissa fall vid
befattningshavares avgång ur statens
tjänst;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till bidrag till täckande
av underskott i kostnaderna för flyktkapitalbyråns,
restitutionsnämndens,
tyskmedelskommitténs samt likvidationsnämndens
verksamhet;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till utbyggnad av sta -

ten tillhöriga gruvanläggningar i Malå
socken m. m.;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52 till Svenska skifferoljeaktiebolaget
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användande av
Spenshults sanatorium såsom eftervårdshus
för reumatiker;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till vattendomstolarna
m. in. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser civildepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 127, i anledning av väckt motion
om ersättning till chauffören C. V.
Bengtsson i anledning av olycksfall i
arbete.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8.

Höjning av postavgifter.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 32, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående höjning av
vissa postavgifter, jämte i ämnet väckta
motioner.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

173

I en den 14 mars 1952 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition.
nr 160, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att besluta,
att befordringsavgifterna för inrikes
brev och paket, affärshandlingar, trycksaker,
varuprov och varukorsband, inoch
utbetalningskort i postgirorörelsen,
postabonnerade tidningar samt utgivaroch
kommissionärskorsband skulle utgå
med belopp och från tidpunkter, som
av departementschefen vid ärendets föredragning
inför Kungl. Maj:t förordats.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bl. a.,
att avgifterna för postabonnerade tidningar
samt utgivarkorsband och kommissionärskorsband
skulle höjas med
20 procent.

Till utskottet hade överlämnats följande
i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:443
av herr Axel Andersson m. fl. och II:
597 av herr Gustafsson i Borås m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 160 ville besluta, att höjningen
av postavgiften för postabonnerade tidningar
och utgivarkorsband måtte fastställas
till 10 procent»; samt

2) motionen I: 399 av herr Ola Persson
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att avslå Kungl.
Majt:s proposition nr 160 angående
höjning av vissa postavgifter».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 160;
.samt

2) att de likalydande motionerna
1:443 av herr Axel Andersson m. fl.
och 11:597 av herr Gustafsson i Borås
m. fl. ävensom motionen I: 399 av herr
Ola Persson m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Höjning av postavgifter.

Reservation hade avgivits av herrar
Kristensson i Osby, Gustaf Elofsson,
Velander, Kiklasson, Wehtje, Spetz,
Persson i Svensköp, Hagberg i Malmö,
Sjölin och Vigelsbo, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 160 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas — i anledning
av de likalydande motionerna
I: 443 av herr Axel Andersson m. fl.
och 11:597 av herr Gustafsson i Borås
m. fl. bifalla Kungl. Maj:ts förslag med
den ändring, att höjningen av befordringsavgifterna
för postabonnerade tidningar
samt utgivar- och kommissionärskorsband
måtte fastställas till 10
procent; samt

2) att motionen I: 399 av herr Ola
Persson m. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Från detta århundrades början
har postverkets brevrörelse i vårt land
haft en ganska jämn utveckling. Det har
varit en ökning av i genomsnitt 4,3
procent per år, vilket ungefär motsvarat
den utveckling som ägt rum i andra
jämförbara länder. Men från och med
1949 har det märkliga inträffat på detta
område, att denna ökning har upphört,
och det har i stort sett skett en stagnation.
Man kan därför säga, att på tre
år har en normal ökning på ca 12 procent
uteblivit.

Bakom detta förhållande ligger åtskilliga
orsaker. Men en av dessa är
den höjning av avgifterna, som ägt rum.
Det ligger därför i sakens natur, att
generalpoststyrelsen nu i stort sett är
försiktig när det gäller att vidta nya
höjningar. Men dessa höjningar tvingas
fram genom de ökade omkostnader som
uppstått. Bevillningsutskottet har i stort
sett varit överens om dessa höjningar,

174

Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Höjning av postavgifter.

som föreslagits av Kungl. Maj :t, men
på ett område har meningarna gått isär,
nämligen beträffande tidningstaxan.

1932 års riksdag beslöt en tidningstaxa
som var tämligen låg, och man
gjorde detta med hänsyn till tidningarnas
intresse. Denna taxa var oförändrad
år efter år trots stegrade omkostnader
för postverket. Inte förrän
den 1 januari 1949 inträffade här en
förändring, en höjning med 20 procent.
Fjolårets riksdag beslöt sedan en höjning
på 30 procent. Vid det tillfället
hade generalpoststyrelsen och Kungl.
Maj:t begärt en höjning på 50 procent,
men bevillningsutskottet och riksdagen
stannade för 30 procent, och man gjorde
det ifrån utskottets sida under den uttryckliga
motiveringen, att man tog
hänsyn till de svagare tidningarna och
deras ekonomi. Från generalpoststyrelsens
sida har man nu sagt, att om det
inte sker en höjning med 30 procent,
så kommer den förlust på tidningsrörelsen,
som man beräknat till omkring
17 miljoner kronor, att ytterligare öka.
Kungl. Maj:t har föreslagit en ökning
med 20 procent.

Jag skall här gärna medge att det
ekonomiska betraktelsesätt, som generalpoststyrelsen
och Kungl. Maj:t här
lagt på problemet, är värt beaktande.
Men jag vill å andra sidan göra gällande,
att också andra synpunkter bör
komma med i bilden. Jag vill alltså
göra det hela till en avvägningsfråga
mellan statsfinansiella och andra synpunkter.
På detta område förestår en
utredning, och jag finner det då ganska
rimligt att man avvaktar denna utredning
och under tiden går mycket måttfullt
och försiktigt fram när det gäller
höjningar av denna taxa.

Dessutom har ju postverket under de
senaste åren haft en viss erfarenhet
av att en ökning av avgifterna inte alltid
medför den ökning av inkomsterna,
som man beräknar. Så kan det också
ske på detta område. Det kan ske en
minskning av antalet postprenumeran -

ter på tidningar, som gör att inkomsterna
inte ökar i den omfattning som
man beräknar.

Men framför allt vill jag understryka,
att tidningarna har en kulturell och
politisk uppgift att fylla. Det är av vikt
att medborgarna i detta land har tidningar,
och jag tänker då inte minst på
de talrika landsortstidningarna i vårt
land, av vilka många för en hård kamp
för tillvaron. Många har det besvärligt
med sin ekonomi. Det är av vikt i en
demokrati att det fria ordet får så
vid spridning som möjligt.

I en motion har yrkats att höjningen
av tidningstaxan skall inskränkas till
10 procent. Jag har tillsammans med
andra reservanter anslutit mig till den
tanken, och jag vill understryka att
detta ändå medför en höjning av dessa
taxor med 71 procent från tiden före
den 1 januari 1949.

Herr talman! Det är ur dessa synpunkter
som jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven
av undertecknad in. fl.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Vi är några stycken, kanske inte så få
för resten, här i kammaren som under
de senare åren uttalat vår skepsis beträffande
det ändamålsenliga i den politik
som statsmakterna numera för beträffande
postverket, eu politik som ju
yttrar sig i undan för undan höjda taxor.

Vi har menat, att förr eller senare
måste den tidpunkten inträda, då en
sådan politik slår back, då allmänheten
reagerar och då postverket inte får
ut de pengar som riksdagen har räknat
med att postverket skulle få.

Särskilt i fjol hade man anledning
att framföra erinringar i den stilen.
Det kanske inte vore alldeles ur vägen
att påminna kammaren om vad
kammaren då beslöt.

Det var så, att generalpoststyrelsen
hade föreslagit vissa taxehöjningar, men
departementschefen och riksdagen gick
längre än gencralpoststyrelsen hade

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

175

föreslagit, detta framför allt beträffande
den dominerande inkomstkällan,
nämligen inrikesbrevportot. Generalpoststyrelsen
hade icke ifrågasatt någon
höjning av detta från 20 till 25
öre. Generalpoststyrelsen ansåg att en
sådan höjning var omotiverad med
hänsyn till de kostnader postverket
hade för den verksamheten, men inte
desto mindre föreslog departementschefen
—• och riksdagen följde honom —-en höjning från 20 till 25 öre av riksportot.
Vi menade att reaktionen bland
allmänheten måste bli ogynnsam. Tyvärr
måste man säga, att dessa våra
farhågor blivit bestyrkta av utvecklingen.
Den taxepolitik, som i fjol fick sitt
mest markanta uttryck i höjningen av
inrikesbrevportot, har inte varit vidare
lyckosam.

Om kammarens ledamöter har varit
i tillfälle att närmare studera propositionen
nr 160, finns där vissa ganska
intressanta upplysningar från generalpoststyrelsen
i detta hänseende. Generalpoststyrelsen
erinrar om att man
i november 1951 hade räknat med att
postverkets inkomstöverskott skulle bli
37 respektive 35 miljoner kronor för
budgetåren 1951/52 och 1952/53. Men
det har tyvärr inte gått på det sättet.
Tvärtom har generalpoststyrelsen måst
konstatera en viss nedgång i posttrafiken,
innebärande en minskning av det
beräknade överskottet. Sedan har vissa
kostnadshöjningar tillkommit, sammanhängande
bland annat med tjänsteförteckningsrevisionen,
och detta tillsammans
har gjort att det i november 1951
beräknade överskottet för innevarande
budgetår sjunker till cirka 17,2 miljoner
kronor och att överskottet för budgetåret
1952/53 vändes i ett underskott
om cirka 7,4 miljoner kronor. Man kan
väl inte tänka sig ett klarare vittnesbörd
om det föga ändamålsenliga i de taxehöjningar
som riksdagen i fjol beslöt.
Man hade hoppats på att öka inkomsterna,
men i stället har effekten blivit
inte bara den, att inkomsterna har

Höjning av postavgifter.

minskats, utan de har minskats i sådan
grad att ett underskott har uppkommit.

För att nu i någon mån rätta till förhållandena
föreslår generalpoststyrelsen
vissa ökningar på sådana områden
som generalpoststyrelsen anser möjligen
skulle kunna bära sådana höjningar.
Till dessa områden hör tidningsavgifterna.

Det är ju ett känsligt kapitel detta.
De som har varit intresserade av dessa
ting erinrar sig många debatter i ämnet.

Departementschefen har i viss mån
beaktat de erinringar som har framförts,
och han har ju inte velat vara
med om höjning av dessa avgifter med
mer än 20 procent, men även denna
20-procentiga höjning är, såvitt jag vågar
döma, av den storleksordningen att
man måste reagera emot höjningen.

.lag tror att vad som har framhållits
i motionerna och påpekats i reservationen
är riktigt i detta hänseende.
Dessa siffror har ju berörts av den
föregående talaren, och jag skall inte
närmare gå in på dem, men jag vill
dock erinra om att den nu föreslagna
höjningen med 20 procent skulle innebära
att höjningen i sin helhet av
dessa avgifter i förhållande till den
före den 1 januari 1949 utgående avgiften
uppgår till drygt 87 procent. Jag
ifrågasätter om kammarens ledamöter
kan finna en så avsevärd höjning på
dessa avgifter motiverad. Den ligger
utan tvekan, såvitt jag kan döma, inte
oväsentligt högre än vad som motsvarar
omkostnadsökningarna under samma
tid för generalpoststyrelsen.

Sedan tillkommer ju en annan omständighet,
som, jag medger det, ligger
litet vid sidan om de allmänna synpunkter
som bevillningsutskottet brukar
lägga på dessa ting men som icke
desto mindre är förtjänt av uppmärksamhet.

Alla känner ju till den kritiska situation
i vilken stora delar av den
svenska pressen för närvarande befinner
sig. Det gäller inte de s. k. riks -

176

Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Höjning av postavgifter.

tidningarna. De har en sådan status att
de är om inte oberoende så dock i alla
fall relativt oberörda även av en sådan
omkostnadsökning som denna, men den
grupp tidningar som här träffas är den
stora gruppen av medelstora och små
landsortstidningar, vilka är i utomordentlig
grad beroende av sina prenuinerationsinkomster
och sina distributionsutgifter.
De har mycket svårt att
kompensera ökningarna på sådana konton
genom att exempelvis höja annonspriser
och dylikt, även om de kunde
få tillstånd till detta av vederbörande.

Med den syn jag har på dessa ting
vill jag betona, att kammaren inte bör
glömma den kulturellt betydelsefulla
roll som den svenska landsortspressen
spelar. Den lilla ortstidningen fyller
ur opinionsbildande synpunkt en helt
annan och viktigare funktion i samhället
än de stora rikstidningarna. Det
finns otaliga vittnesbörd om i vilken
hög grad den lilla ortstidningen kan
påverka hela bygdens liv och även
själv speglar samhället, sådant det gestaltar
sig inom tidningens egen läsekrets.
Och det finns — vilket är synnerligen
viktigt — likaledes talrika vittnesbörd
om vad den lilla ortstidningen
betyder för den fria medborgerliga debatten,
en debatt som ju dock är och
bör vara ett fundament för hela vårt
demokratiska system. Minskar man ytterligare
existensmöjligheterna för denna
landsortspress, så beskär man i
motsvarande mån möjligheterna till
den fria debatt om vilken jag här talar.

Det är kanske inte alldeles ur vägen
att erinra om några uppgifter som i
går publicerades i tidningarna och som
nog åtskilliga av kammarens ledamöter
observerat. Av dessa uppgifter framgår
att under förra året rådde nästan fullständig
stagnation i fråga om de svenska
tidningarnas upplagor. På grund av olika
sammanfallande omständigheter, framför
allt kostnadsstegringen, uppgick ökningen
av den svenska pressens samlade
upplaga under förra året till blott 200

exemplar. Om man ser denna siffra mot
bakgrunden av den totala upplagesiffran,
som är 3 474 000 exemplar, förstår
var och en att det är fråga om en
stagnation av ganska ödesdiger betydelse.
Jag skulle också finna det beklagligt,
om den svenska riksdagens
andra kammare, när den nu går att
fatta beslut, inte beaktade även denna
sida av det problem som här möter och
som enligt mitt förmenande är betydelsefullt.
Jag är en vän av klara,
uttömmande och rakt på sak gående
ekonomiska resonemang i olika sammanhang,
men det kan inte hjälpas att
det understundom måste göras vissa
undantag från denna regel, och jag
finner att mycket goda både psykologiska
och reella skäl talar för att det
i detta fall sker ett sådant undantag
och att man beaktar även de synpunkter
på saken som jag här anlagt.

Härtill kommer den omständigheten
att vi i dag faktiskt inte exakt känner
postverkets verkliga kostnader för tidningsdistributionen
här i landet. Detta
är ju ett spörsmål som ofta har diskuterats
och där meningarna har brutit sig
mot varandra och påstående stått mot
påstående. Det har nu meddelats att
vi så småningom skall få en utredning
om dessa kostnader och jag anser att
inte minst detta är en omständighet
som bör observeras. Skulle det inte,
ärade kammarledamöter, vara bättre
att vi lugnade oss ett litet tag och inväntade
denna utredning, innan vi
slog till med en taxehöjning som skulle
medföra så anmärkningsvärda kostnadsökningar
för tidningarna som den
nu föreslagna?

Jag kan för min del inte betrakta
frågan om dessa taxehöjningar som en
renodlad statsfinansiell angelägenhet.
Jag anser att frågan rymmer vida kulturella
aspekter som måste tillmätas
mycket stor betydelse när andra kammaren
nu går att fatta sitt beslut.

Med dessa ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till reservationen.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16. 177

Herr talmannen tillsporde nu kammarens
ledamöter, huruvida förhandlingarna
skulle avbrytas för middagsrast
eller utan avbrott fortsättas; och
beslöts att sammanträdet skulle fortsättas.

Härefter yttrade:

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! De
taxehöjningar som det här gäller är
naturligtvis en åtgärd, som särskilt för
tidningarna inte är vidare angenäm,
men jag tror att den som tar del av
den motivering generalpoststyrelsen
och Kungl. Maj:t här förebragt skall
nödgas erkänna att de är ofrånkomliga.
De har sin motivering främst däri, att
löneutgifterna och andra kostnader för
postverket stegrats på ett sådant sätt,
att postverkets rörelse inte går ihop
om inte taxehöjningar företages. Dessutom
har, såsom också herr Kristensson
i Osby här sagt, den minskning av
frekvensen som skett i fråga om postförsändelserna
bidragit till nedgången
av rörelsens överskott. Jag tror emellertid
att det är förhastat att dra den
slutsatsen, att denna minskade frekvens
uteslutande skulle bero på de taxehöjningar
som tidigare ägt rum. Det är
inte säkert att frekvensen skulle ha varit
avsevärt större om taxorna hade bibehållits
oförändrade.

Med de taxeändringar som nu föreslås
sjunker postverkets beräknade
överskott för innevarande budgetår
från 37 miljoner till ett så lågt belopp
som 17,2 miljoner, och om inte särskilda
åtgärder vidtages, kommer för
nästa budgetår det beräknade överskottet
på 35 miljoner att förbytas i ett
underskott på inte mindre än 7,4 miljoner.
Det är de nakna fakta, som vi
har att beakta.

Nu kan det naturligtvis sägas att
man på detta område liksom på alla
andra skulle kunna gå subventionsvägcn
och låta underskottet täckas av
skattemedel. Men är vi verkligen, ärade
kammarledamöter, beredda att i en

Höjning av postavgifter.

högkonjunktur som den nuvarande knäsätta
en sådan politik i fråga om de
affärsdrivande verken, som ju i regel
anses böra kunna bära sina egna kostnader? Det

kan ju också ställas den frågan,
om inte andra utvägar står till buds för
postverket att klara upp situationen
och prestera det överskott som kan anses
normalt. Därpå vill jag svara att
besparings- och rationaliseringssträvandena
inom postverket har, såsom
generalpoststyrelsen själv påpekar, haft
en sådan omfattning att det nog finns
ytterst litet att hämta på den vägen.
Vad återstår det då för andra utvägar
än taxehöjningar? Jag tror att reservanterna
skall nödgas medge att det är,
såsom jag framhöll i början av mitt
anförande, helt enkelt ofrånkomligt att
tillgripa taxehöjningar.

Det råder ju också, såsom herr Hagberg
här själv påpekat, praktiskt taget
enighet över hela fältet när det gäller
de föreslagna taxehöjningarna med undantag
för postbefordringsavgifterna
för tidningarna, som naturligtvis är de
föreslagna åtgärdernas ömmaste punkt.
Jag vill emellertid framhålla att postbefordran
av tidningar för närvarande
beräknas medföra ett underskott för
postverket på 16,7 miljoner. Herr Hagberg
har inte precis underkänt den beräkningsgrund,
som postverket härvidlag
använt, men han har å andra sidan
inte velat direkt vitsorda att underskottet
har exakt den storlek som den
framräknade siffran anger. Jag vill naturligtvis
inte heller utställa någon
växel på att siffran är hundraprocentigt
riktig, men nog måste väl de kontinuerliga
beräkningar, som generalpoststvrelsen
gör, tillmätas så mycket
vitsord, att siffrorna kan sägas visa
ungefär vartåt det hela lutar. Det är
sålunda alldeles klart att en underlåtenhet
att vidtaga ytterligare taxehöjningar
måste leda till en betydande
ökning av det underskott som postverkets
tidningsbefordran nu lämnar.

12 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 16.

178

Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Höjning av postavgifter.

Generalpoststyrelsen har föreslagit
att avgiften för tidningsbefordran skulle
höjas med 30 procent. Kungl. Maj:t
har modifierat förslaget och föreslagit
en höjning med allenast 20 procent.
Motionärerna däremot anser att 10
procent är den riktiga höjningen. Vi
bör emellertid besinna att en höjning
med 20 procent inte ens täcker kostnadsökningen
för denna postbefordran
och att alltså det beräknade underskottet
på densamma kommer att
ytterligare öka även med den taxehöjning,
som skall vidtagas.

Men, säger man kanske, tidningarna
har ju en så stor kulturell mission att
fylla och är av sådan betydelse för den
politisk-demokratiska upplysningen, att
det är skäligt att statsmakterna påtar
sig det eventuellt ökade underskott på
postverkets tidningsbefordran, som
skulle uppkomma om taxehöjningen
begränsades till 10 procent. Ja, det beror
naturligtvis på vilka krav man har
på postverket när det gäller förräntning
och överskott. Kungl. Maj:t har
för sin del ansett att sådan som situationen
är måste man ge avkall på kravet
att erhålla det överskott, som beräknats
i budgeten, och sålunda nöja
sig med ett överskott på 10 miljoner
kronor i stället för beräknade 35 miljoner.
Då frågar jag kammarens ledamöter:
Tycker ni att det är skäligt att
en så betydande rörelse som postverket
inte skall beräknas ge tio miljoner
kronor i överskott? Vi skall komma
ihåg att med denna ytterligt stora rörelse
behövs det en mycket obetydlig
kostnadsförskjutning för att de beräknade
inkomsterna inte skall förslå att
täcka postverkets utgifter.

Med bifall till reservationen skulle
det inräknade överskottet på tio miljoner
sänkas med ytterligare två miljoner
till åtta miljoner. Då blir situationen
naturligtvis ännu mera ohållbar
för postverket. Utskottet har inte funnit
det möjligt att bifalla motionens
yrkande på denna punkt med hänsyn

just till nödvändigheten av att hålla
postverkets ekonomi på åtminstone en
sådan nivå, att skattemedel inte behöver
tillgripas för att få rörelsen att gå
ihop.

Man skall inte överdriva den roll
som postbefordringsavgifterna spelar
för tidningarnas ekonomi. Ni behöver
inte för mig framhålla svårigheten att
få tidningarna att gå ihop. Jag äger
en tjugofemårig erfarenhet på det området.
Men när man gör gällande att
höjningen av dessa postbefordringsavgifter
skulle vara något som betyder
liv eller död för tidningarna, överdriver
man ganska kraftigt. Det är inte
postbefordringsavgifterna som är orsaken
till den eventuella tidningsdöden
eller upplagornas tillbakagång. Det är
andra och mycket större kostnadsposter
som därvid är avgörande. Det
skulle bara behövas en sänkning av
papperspriserna med två eller tre öre
för att helt kompensera höjningen av
postbefordringsavgifterna.

Om jag för en mycket representativ
samling tidningar delar upp abonnemangsavgifterna
på postbefordringsavgifter
och utgivarmedel visar det sig
att utgivarmedlen, d. v. s. vad som
återstår sedan postbefordringsavgiften
är erlagd, ökat mycket kraftigt, i det
extremaste fallet 195 procent, från
1935 till 1952, under det att postbefordringsavgifterna
stigit med högst 81
procent. Detta visar tydligt att det är
andra kostnadsposter som har föranlett
den abonnemangsavgiftshöjning,
som kanske är den kraftigaste orsaken
till upplageminskningarna.

Med detta vill jag naturligtvis inte
undervärdera svårigheterna för tidningarna
och önskvärdheten av att
man i görligaste mån möjliggör för
dem att fortsätta med sitt betydelsefulla
värv. Men om detta skall ske på
bekostnad av postverkets ekonomi,
skjuter man väsentligt över målet. De
direkta bidragen för detta ändamål
från postverkets sida är i varje fall

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

179

så pass betydande att de inte rimligen
kan höjas.

Utan tvekan är trots höjningarna
den billigaste distributionsformen för
tidningarna den som postverket består.
Det bevisas bäst av att, sedan det
blivit medgivet för tidningarna att befordra
sin upplaga genom posten även
på utgivningsorten, denna utväg i hög
grad har anlitats under de sista åren,
därför att det numera är så kostsamt
och så svårt att få tidningsbud som
bär ut tidningarna. När man nu vid
vissa tidningar tillgriper andra befordringsmetoder,
med bil, buss o. s. v.,
är det ingalunda därför att den metoden
är billigare utan därför att tidningarna
anlägger andra synpunkter.
När de har råd att kosta på en dyrbar
distributionsapparat av annat slag för
att vinna vissa fördelar är det inkonsekvent
att kräva att postverket skall
göra de uppoffringar man här begär.

Det har i reservationen sagts att
lantbrevbärarnas turer inte kommer att
minskas och att det inte innebär någon
kostnadsökning om också tidningarna
finge följa med. Ett sådant betraktelsesätt
är orimligt. Om vi försöker dela
upp de kostnadsökningar, som är förbundna
med varje tur en lantbrevbärare
gör, på postväskans innehåll, skall
vi nog lätt finna att det mesta av kostnadsökningarna
rätteligen bör läggas
på tidningarna, som utgör övervägande
delen av postväskans innehåll och obestridligen
den tyngsta delen av bördan.

Jag skall inte gå in på tidningarnas
kulturella uppgifter. Jag vill bara tilllägga
att utskottet har varit lika angeläget
som reservanterna att vitsorda
den saken. Vi är lika livligt övertygade
om betydelsen av eu fri och stark
tidningspress. Men inför de nakna
ekonomiska fakta som vi bär ställts inför
har vi inte ansett oss kunna tillmötesgå
motionärernas önskemål, detta
så mycket mindre som departementschefen,
såsom jag har redogjort för
tidigare, har företagit en prutning på

Höjning av postavgifter.

generalpoststyrelsens krav, vilket utgör
ett obestridligt tillmötesgående gentemot
tidningarna.

Med det förslag som här föreligger
borde tidningarna ulan tvekan ha
kunnat känna sig nöjda. På de skäl jag
anfört ber jag därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Sundström
förmenade att det inte vore riktigt att
lägga hela skulden för stagnationen eller
nedgången för posttrafikens vidkommande
på de mycket avsevärda taxehöjningarna.
Men herr Sundström har
därvidlag alldeles förbisett det mycket
bestämda uttalande på den punkten som
generalpoststyrelsen själv gör enligt propositionen.
Den skriver: »Med hänsyn
till de stora höjningar som vidtogos föregående
år beträffande flertalet postavgifter
och den ogynnsamma inverkan
dessa höjningar i vissa fall haft på
posttrafiken anser generalpoststyrelsen
dock, att nya portohöjningar böra vidtagas
blott i begränsad omfattning och
endast beträffande sådana rörelsegrenar,
som i nuvarande läge förmodas
kunna bära en ytterligare avgiftsstegring.
» Det är ju ett klart och otvetydigt
besked.

Propositionen är rätt sparsam med
uPPgifter> inte minst om trafikens stagnation
eller nedgång. Med anledning
därav införskaffade bevillningsutskottet
under hand från generalpoststyrelsen
vissa upplysningar, som är redovisade
i betänkandet. Dessa tror jag alldeles
särskilt bör intressera kammarens ledamöter.
Därav framgår bl. a.: »Om man
— med bortseende från portohöjningarna
— använder frankoteckensuppbörden
såsom en mätare på den posttrafik,
till vilken uppbörden hänför sig,
iöreter utvecklingen en annan bild.
År 1948 uppvisar då eu ökning i förhållande
till år 1917 med endast 3,5 procent,
vilket i huvudsak motsvarar vad
som erfarenhetsmässigt anses vara nor -

180 Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Höjning av postavgifter.

mal årlig tillväxt. För åren 1949 och
1950 föreligger en ökning med 0,5 respektive
3 procent medan för år 1951 en
nedgång skett med 0,3 procent.»

Herr talman! Meningen är väl i alla
fall inte att statsmakterna skall behandla
de affärsdrivande verken så, att allmänheten
i allt mindre utsträckning använder
sig av deras tjänster. Sådana serviceverk,
som posten och en del andra
statliga verk är, skall väl stå allmänheten
till tjänst och allmänheten skall
väl kunna vara belåten med dem. Statsmakterna
skall inte föra en sådan politik
att allmänheten drar sig ifrån dessa
verk och söker sig andra vägar, vilket
skett i fråga om posten. Bl. a. inom näringslivet
har man genom rationaliseringar
och på andra sätt i avsevärd utsträckning
underlåtit att använda posten
som distributör.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill inte förneka sambandet
mellan försändelsefrekvensen
och taxehöjningarna. Men det kan vara
andra förklaringar än taxehöjningarnas
inverkan till den minskade frekvensen.
Man kan ha uteslutit vissa försändelser,
som kanske varit onödiga,
och inskränkt sig till att sända sådant
som är av viktigare natur. Jag tror inte
att det föreligger någon risk att man
skall anlita andra distributionsmedel på
detta område, därest man tar hänsyn
till kostnaderna. Tidningarnas användning
av andra distributionsmedel har
jag redan berört. Det gjordes försök
vid sista taxehöjningen att införa s. k.
privata postverk, men deras saga blev
mycket kort på de flesta orter. Det visade
sig att det långt ifrån blev billigare,
och tillförlitligheten i dessa distributionsanordningar
gjorde att de självdog
ganska kvickt.

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Jag skulle i stort sett ha kunnat
nöja mig med att instämma i herr Kristenssons
i Osby yttrande, men i egen -

skap av motionär tillåter jag mig dock
att några minuter ta kammarens tid i
anspråk.

Reservanternas syn på frågan har ju
redan så väl redovisats, att jag inte
nu skall uppehålla mig därvid. Jag skall
inte heller gå in på de stora ekonomiska
problem som sammanhänger med postverkets
rörelse. Jag vill dock något
stanna vid vad utskottet har återgivit
ur propositionen. Det heter där bl. a.:
»Med hänsyn till att en tendens till försvagning
av vissa delar av posttrafiken
inträtt under de senaste månaderna, begränsar
styrelsen sitt förslag till sådana
rörelsegrenar, som i nuvarande
läge förmodas kunna bära en ytterligare
avgiftsstegring.» Jag tycker att detta
uttalande röjer en viss, mycket välgörande
försiktighet. Men när man till de
rörelser som »förmodas» kunna bära en
avgiftsstegring räknat även tidningsrörelsen,
är jag mycket tveksam om huruvida
man förfarit riktigt. Vi har i
vår motion påpekat att om den i propositionen
föreslagna höjningen av 20 procent
medräknas, har avgifterna för tidningsbefordran
på något mer än ett
par år höjts med över 80 procent. Även
om postverkets utgiftsökningar på
grund av lönehöjningar och andra kostnadsstegringar
varit mycket stora, är
de dock inte av sådana proportioner
som höjningen av avgifterna för postbefordran
av tidningar. För de stora
tidningarna i storstäderna, som har en
egen distributionsapparat och som i
mycket hög grad lever på annonser, är
kanske inte 20 procents höjning av avgiften
för tidningsbefordran någon livsfråga
men för de många mindre tidningar
ute i landsorten, som kämpar
hårt för sin existens, är den av mycket
stor betydelse. Jag är säker på att
man ute på dessa tidningar med inte så
liten ängslan väntar på hurudan utgången
av den här föreliggande frågan kommer
att bli i riksdagen. Dessa tidningar
är i mycket hög grad beroende av
att kunna hålla prenumerationspriset

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16. 181

så lågt som möjligt, och de måste noga
överväga, huruvida det är möjligt för
dem att höja detsamma med en enda
krona. Såsom kammarens ledamöter säkert
vet, har också en hel del landsortstidningar,
som mycket länge fört
en hård kamp i ekonomiskt avseende,
måst sträcka vapen inför dyrtiden och
antingen helt enkelt upphöra eller också
slås samman med andra tidningar.
Jag har hört mig för och fått reda på
att minst ett tiotal tidningar på detta
sätt upphört på endast ett och ett halvt
år. Jag tycker att detta säger en hel del.
Det kan väl ändå inte vara riktigt att
tidningarna skall bli tvugna att upphöra.
Det är väl inte dit man vill nå.
När det gäller tidningarnas ekonomiska
bärkraft kan det inte vara riktigt att
räkna som gubben i skogen gjorde när
han lastade timmer och sade, att om
hästen orkar med den, så orkar han
också med den.

Nu vet jag att det vore att skjuta över
målet om man sade, att just de höjda
posttaxorna skulle vara den enda anledningen
till tidningsdöden. Att lägga
på ytterligare 20 procent är dock för
mycket. Jag erkänner styrkan i herr
Sundströms argument: prishöjningen å
tidningspapperet, men det är inte det
problemet vi har att stanna inför i dag.

Jag vill även, herr talman, uttala den
bestämda åsikten, att tidningarnas förtjänstmarginal
är så pass hårt beskuren,
att den inte utan vidare åtgärder kan
ta emot en höjning av befordringsavgiften
på ytterligare 20 procent. Inom
företagen måste man fråga sig varifrån
pengarna till de höjda postbefordringsavgifterna
skall tagas. Det finns då inte
någon annan utväg än att höja prenumerationsavgifterna.
Det är klart, att
det inte betyder så mycket för den som
har stora inkomster, att den tidning
man håller sig med ökar med fem eller
tio kronor. Annorlunda blir det emellertid
med en hel del små inkomsttagare,
t. ex. folkpensionärer och eu del andra.
Jag vet att de kommer in på tidnings -

Höjning av postavgifter.

expeditionen och klagar och frågar om
man åter skall höja tidningsavgiften. De
vill så gärna hålla sig med den tidningen,
men stiger den ytterligare i pris
uppstår frågan, om de har råd till det.
Jag vill, herr talman, inte ett ögonblick
förfalla till någon sentimentalitet — jag
vet, att det inte alls passar i riksdagen
— men jag tycker inte att det är oriktigt
att påpeka även denna lilla enkla
synpunkt.

Det är, herr talman, även en annan
liten detalj, som jag skulle vilja säga
några ord om innan jag slutar. Posten
har ju — som det också framhölls i första
kammaren i går — på vissa håll
gjort framställningar om att få övertaga
den distribution av tidningar, som
tidningsföretagen nu utför i egen regi.
Som motivering har anförts, att postverket
därigenom inte skulle öka sina
utgifter men väl sina inkomster med
rätt stora belopp. Om man nu är intresserad
av att få övertaga ytterligare postbefordran
av tidningar och detta anses
vara ekonomiskt förmånligt, då kan det
väl inte samtidigt vara just denna befordran,
som skaver hål på postverkets
fickor. När reservanterna säger att det
måste vara angeläget att statsverket inte
genom sin prispolitik bidrar till en
höjning av den allmänna prisnivån i
landet i annan mån än som är oundgängligen
nödvändigt, då tror jag att
detta resonemang har full bärkraft.

Herr talman! Även med hänsyn till
det faktum — vilket herr Hagberg i
Malmö mycket kraftigt poängterade förut
i debatten —- att en fullständig utredning
rörande kostnaderna för tidningsdistributionen
enligt generalpoststyrelsen
snart skall sättas i gång, är
det skäligt att gå fram med stor för
siktighet när det gäller att höja avgifterna.
Man har ju dock, som förut påpekats,
från den 1 januari 1949 höjt avgifterna
ned något över 70 procent.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservanternas förslag.

182 Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Höjning av postavgifter.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr VIGELSBO: Herr talman! Jag
tillhör dem som undertecknat den till
bevillningsutskottets betänkande i denna
fråga fogade reservationen. Det torde
då också vara lämpligt att jag med
några ord berör orsakerna till mitt
ställningstagande.

Alla torde ju kunna vara överens om
— både de som står för utskottets förslag
och de som skrivit under reservationen
—• att utgiftsökningarna för postbefordran
varit högst väsentliga under
de senaste åren. Nu kan man kanske
hålla med herr Sundström om att dessa
kostnadsökningar ändå inte varit
orsaken till den tidningsdöd, som de
senaste åren ägt rum. Samtidigt måste
man väl ändå hålla med herr Gustafsson
i Borås när han i sitt anförande
sade, att om man förut har en mycket
stor utgiftsbelastning för tidningspressen,
då kan även mycket små utgiftsökningar
ha en avgörande betydelse för
ett företags vara eller icke vara.

En hel del synpunkter har förts fram
i denna diskussion. Det har här sagts,
att generalpoststyrelsens beräkningar
ger vid handen, att tidningsdistributionen
går med förlust eller i varje fall
inte lämnar något överskott. Nu har jag
väldigt svårt att förstå riktigheten i den
uppdelning, som skett inom generalpoststyrelsen,
enligt vilken man gör beräkningar
för de olika befordringsgrupperna:
paketbefordran, brevbefordran

o. s. v. Varför har man inte kommit
underfund med att man skall räkna
detta företag såsom en ekonomisk enhet
på samma sätt som man gör beträffande
t. ex. statens järnvägar? Jag
kan inte förstå annat än att även postverket
skall räknas som en ekonomisk
enhet. Man bör inte på detta sätt bryta
ut vissa detaljer ur denna enhet och
säga, att den här detaljen har gått med
underskott och denna detalj har gått
med överskott.

Man kan nu närmare se på denna
fråga och tänka sig in i den utveckling
som kommer att äga rum. Jag skall
inte på något sätt se frågan ur kuturella
aspekter utan vill endast lägga rent
ekonomiska synpunkter på den. Herr
Sundström har i dag inte sagt, att de
stora tidningarna som draga mycket
papper och har mycket stor vikt, de får
betala en mycket hög avgift, och detta
skulle innebära att de kommer att få
bära en hårdare belastning än de mycket
små och magra landsbvgdstidningarna.
Detta sades i går i första kammaren,
men herr Sundström aktade sig
för att säga det.

Resonemanget är emellertid riktigt
under förutsättning att de stora tidningarna
anlitar postverket vid distributionen.
De stora tidningarna anlitar i allt
större utsträckning järnvägen. Stockholmstidningarna,
både morgonupplagorna
och aftontidningarna, går numera
ut såsom ilgods med järnvägen till
pressbyrån och försäljes sedan i Pressbyråns
kiosker. Dessa tidningar kommer
inte att anlita postverket vid befordran,
och följaktligen torde de ha
mycket litet intresse av om vi i detta
sammanhang höjer avgiften med 10 procent
eller 20 procent. De är kanske
mest intresserade av om vi höjer avgiften
med 30 eller 40 procent. Om vi här
utgår ifrån att vi höjer avgiften med
20 procent, således i enlighet med propositionens
förslag, då innebär detta
att ännu fler av de stora tidningarna
måste göra upp en ekonomisk kalkyl
och fråga sig, om de skall fortsätta att
skicka ut tidningarna med postverket
eller om de skall slå in på samma
väg som Dagens Nyheter, StockholmsTidningen
och Stockholms aftontidningar
och ordna befordringen medelst
järnväg och ilgods. I samma mån som
tidningarna mer och mer övergår till
järnvägsbefordran kommer postverkets
kostnader för de tidningar, som inte
bär möjlighet att välja befordringsgången,
att ytterligare öka. Vi får säkert an -

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16. 183

ledning att återkomma till detta flera
gånger och konstatera, att många tidningar
gått med ännu större underskott
med anledning av att upplagorna minskat
undan för undan i samma mån som
de stora tidningarna övergått till att
välja andra befordringsmöjligheter.

Jag skall inte fördjupa mig mera i
denna diskussion. Enligt min mening
har de små landsbygdstidningarna måhända
två möjligheter att klara sig.
Vi räknar med att en del tidningar kanske
haft sådana inkomster, att de kan
ta denna utgiftsökning utan att behöva
höja prenumerationspriset. Men det
finns också tidningar som är i ett sådant
ekonomiskt läge, att de är piskade att
höja prenumerationspriset för att täcka
de ökade utgifterna. För de små landsortstidningarna
kommer man då upp i
ett sådant prisläge, att vederbörande
prenumeranter måste överväga, huruvida
de skall fortsätta med denna tidning
eller övergå till en av de stora
stockholmstidningarna, eftersom prisskillnaden
inte blir så särskilt stor.

Jag måste säga att jag med oro ser på
framtiden när utvecklingen går i den
riktningen. Skall de små tidningarna ute
på den svenska landsbygden, som dock
haft mycket stora uppgifter att fylla,
utmanövreras av de stora och kapitalstarka
tidningskoncernerna. Man kan
t. ex. tänka sig hur Kreuger och Bonnier
här i Stockholm samtidigt som de bekämpar
varandra även skall få monopolrätten
att svara för hela svenska folkets
kulturella upprustning. Jag har
svårt att tänka mig in i en sådan situation.

Innan jag slutar vill jag emellertid
ge postverket ett erkännande. Det har
i detta sammanhang sagts, att man utökat
lantbrevbärningslinjerna. De insatser
som i det sammanhanget gjorts
från postverkets sida är vi från den
svenska landsbygden synnerligen tacksamma
för. Kunde sedan postverket,
trots söndagsutbärningens inställande
åtminstone vid landsbygdens små post -

Höjning av postavgifter.

stationer på söndagsmorgnar och andra
helgdagsmorgnar dela ut tidningarna
i postfacken, då skulle vi ännu mera
uppskatta postverket för dess tjänster.

Med de utgångspunkter jag har i denna
fråga har jag funnit mig böra stanna
för reservanternas förslag. Jag vill
säga, att reservanterna ingalunda har
haft någon negativ inställning till denna
fråga. Vi har också gått med på en
avgiftshöjning men med 10 procent.
Propositionen har ju begärt 20 procent
och generalpoststyrelsen 30. Jag menar
således att också vi har en positiv inställning,
även om vi inte ansett oss kunna
gå så långt som propositionen begär.

På nu anförda skäl ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill påpeka, att när
man begagnar sig av andra distributionsformer
än postbefordran, så inträffar
det att postfunktionärer gör framställning
om att återfå distributionen för
postverkets räkning. Jag vet att det argumentet
anfördes i första kammaren,
men det bevisade i detta sammanhang
ingenting, ty det är givet att om en viss
tidningsupplaga går med samma bil, kan
kostnaderna inte bli så stora. Anledningen
härtill är måhända också i vissa
fall att en poststationsföreståndare gärna
ser att han får så många abonnemang
som möjligt så att hans postkontor skall
ge en så god intäkt som möjligt. Om
tidningarna befordras på annat sätt kan
det hända att intäkten blir mindre, varigenom
poststationen kan komma att
placeras i en lägre klass.

Herr Vigelsbo tyckte, att det var egendomligt
att postverket på detta sätt kalkylerade
med olika kategorier av uppdrag,
vilken kostnad som kommer på
envar av paketpost, brevpost och tidningspost
o. s. v. Men det är ju alldeles
självklart att ett verk som postverket
måste använda en sådan metod. Hur
skulle man annars kunna få den minsta
grund för att avväga taxorna, avgöra

184

Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Höjning av postavgifter.

vilken kostnad den ena eller den andra
tjänsten åt allmänheten drager. Herr
Vigelsbo vill nu att vi skall se postverket
såsom en enhet. Jag vill då replikera,
att även om vi betraktar postverket
som en enhet, så kräves, vilket jag tror
mig i mitt första anförande ha kunnat
uppvisa, även från dessa utgångspunkter
minst de taxehöjningar som Kungl.
Maj:t föreslagit. Vill man sålunda få ett
rimligt överskott, ja ett minimum av
överskott på rörelsen, är man tvingad
att acceptera dessa taxeförhöjningar.
Vill man däremot laborera med ett underskott
och skattemedel, kan man naturligtvis
göra det, men jag tror att i den
ekonomiska situation, som vi befinner
oss i, är en sådan utväg icke tillrådlig.

Vad beträffar möjligheterna att befordra
tidningarna på järnväg på sätt
som storstadstidningarna gör, så tror jag
inte att det skulle vara någon ekonomisk
vinning för småtidningarna. Säkerligen
skulle det bli en dyrare affär än att anlita
postverket.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
tänker inte trötta kammaren med att
upprepa alla de argument som vi tidigare
haft anledning anföra i motiveringen
för vårt ställningstagande, då vi avvisat
denna form av indirekt beskattning. Jag
har heller inte för avsikt att ta ställning
på samma sätt som en hel del talare här
gjort, d. v. s. se frågan enbart ur tidningarnas
synpunkt, även om jag kan
anse de anförda synpunkterna vara berättigade.
Även om det är ett berättigat
intresse att förhindra att på det viset
tidningarnas spridning fördyras, vill jag
ändå som representant för den grupp i
samhället, som får betala det hela, d. v. s.
tidningsläsarna, och som ju inte får vidkännas
en kostnadsökning på 10 eller
20 procent utan betydligt mera, då alla
parter skall försöka tjäna på en dylik
höjning, vill jag inskränka mig till att
säga endast några ord.

Mina partikamrater i första kammaren
har väckt en motion, med yrkande

om avslag på propositionen. De har i
motionen hänvisat till att även generalpoststvrelsen
i sitt yttrande varnat för
att på nytt och så kort tid efter föregående
höjning ytterligare fördyra postavgifterna.
Generalpoststyrelscns yttrande
kan inte tydas på annat sätt än att
den föregående avgiftsökningen medfört
en betydande förlust. Detta borde väl
vara en varning då man ånyo skall söka
genomföra ytterligare fördyring. Det
finns anledning att tala om mycket dålig
ekonomisk politik, då man tydligen
inte vill ta hänsyn till föregående erfarenheter.

Vi har sagt att det är på tiden att inte
falla undan för alla krav som reses från
olika håll om prisstegringar och att riksdag
och regering äntligen skall göra
slut på dem. Jag har, när jag tänker på
denna fråga, i tankarna några yttranden
som fälldes för en vecka sedan på de
olika första maj-mötena i vårt land, då
många av riksdagens ledamöter var ute
och gav det svenska folket råd om uppläggningen
av den politik man ansåg
skulle bedrivas. Det sades då från de
socialdemokratiska första maj-talarnas
sida, att det var synnerligen angeläget
att hindra den utveckling, som innebär
fortsatt kapplöpning mellan priser och
löner. Man betonade i dessa första majmötestal
att det krävdes en samling av
alla goda krafter för att försvara penningvärdet
genom, som man kallar det,
en energisk ekonomisk politik. Jag kan
inte tolka detta på annat sött än att de
tänkte sig, att man skulle resa ett block
för att hindra ytterligare prisstegringar.

Jag vill, herr talman, endast fästa
uppmärksamheten vid att här har dessa
förstamajtalare en möjlighet att omsätta
sina råd i praktisk handling genom
att följa de råd vi anvisat i motion I: 399,
och jag ber att få yrka bifall till densamma.

Herr EDBERG: Herr talman! Jag har
tecknat mitt namn under den motion,
som vunnit reservanternas bifall och

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

185

som samlade en hel utskottshalva. Jag
vill med anledning därav säga några
ord.

Jag vill först och främst säga, att jag
mycket väl förstår det dilemma, i vilket
kommunikationsministern befinner sig
med hänsyn till det försämrade driftsresultatet
för postverket. Jag vill också
framhålla, att jag uppskattar det obestridliga
tillmötesgående som han visat,
då han prutat ned generalpoststyrelsens
äskande i fråga om befordringsavgifterna
för tidningarna från 30 till 20 procent.
När jag likväl för min del icke har
kunnat följa kommunikationsministern
mer än halvvägs, har det skett därför
att tidningarna redan tidigare har drabbats
av så starka höjningar när det gäller
postbefordringsavgifterna, att man
måste ifrågasätta om det kan vara rimligt
att nu lägga ytterligare en relativt
betydande sten på bördan.

Herr Sundström nämnde att postverkets
underskott på tidningsdistributionen
beräknats till 16,7 miljoner kronor.
Det är självfallet en imponerande siffra.
Jag kan på intet sätt bestrida den, men
jag vill heller inte bekräfta den. Jag tror
nämligen att alla beräkningsmetoder,
vare sig man använder merkostnadseller
delningsprincipen eller någon annan,
måste vara behäftade med betydande
osäkerhetsmoment. Mot bakgrund av
den från postverkets sida uppgivna förlustsiffran
ställde herr Sundström den
frågan, om det kunde vara rimligt att
tidningarna skulle få lägre avgifter än
den föreslagna på bekostnad av postverkets
ekonomi. Han svarade själv, att
det icke kunde vara rimligt med sådana
uppoffringar från postverkets sida.

Det har i diskussionen, dock inte här
i kammaren och jag betonar att herr
Sundström icke använt argumentet, påståtts
att postverket skulle subventionera
tidningsföretagen. Jag tror att det
finns anledning att någon minut uppehålla
sig vid detta argument. Om själva
distributionen av tidningarna skulle gå
med eu påvisbar förlust så är ändå inte

Höjning av postavgifter.

distributionen det enda som tidningsföretagen
som sådana svarar för. Ser
man distributionen av tidningar i relation
till de dagliga miljonförsändelserna
av postanvisningar, girosändningar,
paketsändningar o. s. v., som tidningsrörelsen
ger upphov till, finns det skäl
för antagandet att den samlade verksamheten
ger ett ingalunda oväsentligt
stöd åt postverkets verksamhet. Jag menar
inte att man på något sätt skall hårdra
denna jämförelse, utan jag vill bara
nämna den liksom i förbigående med
anledning av det resonemang, som har
förts på denna punkt.

Jag kommer tillbaka till frågan om de
beräkningsmetoder, som kan användas
för att få fram den beräknade förlusten
på tidningsdistributionen genom postverket.
Om inga tidningar skulle distribueras
med lantbrevbäring eller i varje
fall ett väsentligt mindre antal tidningar
än hittills, är det då sannolikt att om
man anser att distributionen av tidningarna
för postverket innebär en förlust
för verket, denna minskning av distributionen
skulle leda till en bättre ekonomi
för postverket? Herr Sundström
menade för sin del, att man måste ha
vissa beräkningsmetoder. Man får dela
upp innehållet i väskan och se vad som
är bärigt och vad som inte är bärigt.
I och för sig är det ingenting att invända
mot detta, men jag vill bestämt
påstå, att även om icke en enda tidning
distribueras genom lantbrevbäring, skulle
de flesta lantbrevbärarlinjerna ändå
få upprätthållas. Något annorlunda förhåller
det sig i de större städerna, men
även där talar starka skäl för att man
icke kan förlänga utbäringslinjerna hur
långt som helst, om man inte hade tidningarna
att frakta.

Jag har med detta endast velat säga
att jag tror, att man bör vara något försiktig,
när man ser på resultaten av de
olika beräkningsmetoder som används.
Man manas kanske till större försiktighet
när man ser att de olika beräkningsmetoderna
ger rätt skilda utslag. Om

186 Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Höjning av postavgifter.

man objektivt, t. ex. med delningsprincipen,
skulle komma underfund med
att tidningsdistributionen går med förlust
— det är mycket svårt att påvisa
det — är det i och för sig ingenting nytt.

Jag vågar bestämt hävda, att det icke
kan förhålla sig så, att postverkets kostnader
för tidningsdistributionen har
ökat med hela 87 procent sedan 1 januari
1949. Även om kostnaderna har ökat
rätt väsentligt, förefaller det icke troligt
att de har ökat i denna utsträckning.
Jag ber att få påpeka, att om man ser
denna kostnadsökning i relation till övriga
taxehöjningar, måste man säga att
dessa absolut ligger i överkant.

Det kan ytterligare anföras att den
nu föreslagna taxehöjningen, den tredje
på mycket kort tid, kommer, som tidigare
erinrats av flera talare, i ett för
tidningarna högst ogynnsamt läge. I går
kunde man i alla tidningar läsa rubriker
om tidningarnas kris, en kris som
beror på kraftiga utgiftshöjningar på en
rad olika områden. Postbefordringsavgifterna
spelar därvid ingalunda någon
oväsentlig roll. Tidningspaperet har ökat
med 75 procent, lönerna med 35 å 38
procent, och postbefordringsavgifterna
har hittills ökat med 50 å 60 procent.
För övrigt bör man se detta i relation
till levnadskostnadernas stegring, som
under samma tid —• jag väljer som utgångspunkt
den 1 januari 1949 —- har
varit 24,7 procent. Det som har åstadkommit
krisen är att tidningarna inte
har kunnat få kompensation för dessa
utgiftsstegringar.

Under samma tid har prenumerationspriset
kunnat höjas med 45 procent,
lösnummerpriset med 25 å 30
procent och annonspriset med 35 procent.
Men redan dessa förhöjningar,
som alltså inte motsvara de kostnadsförliöjningar
tidningarna fått, har
åstadkommit ett påtagligt köpmotstånd.
Det har erinrats tidigare av någon talare,
jag tror det var herr Hagberg i
Malmö, hur upplagorna nu börjar visa
en stagnerande tendens. Ser man på

annonsmarknaden finner man, att annonsvolymen
för såväl rikstidningarna
som landsortstidningarna inte bara
stagnerat utan visar en klart sjunkande
tendens.

I den årsredogörelse från Svenska
tidningsutgivareföreningen, som i går
publicerades i tidningarna och som
gav anledning till rubrikerna om tidningarnas
kris, heter det: »Trots verkställda
justeringar av de egna priserna,
besparingsåtgärder i skilda hänseenden
samt ett intensivt försäljningsarbete
synes emellertid det ekonomiska
resultatet för flertalet företag ha avsevärt
försämrats. Tidningsutgivarna ha i
skilda sammanhang manifesterat sin
oro för den fortsatta utvecklingen i
detta hänseende; sålunda ha, i samband
med träffande av olika ekonomiska
uppgörelser av för branschen
normerande karaktär, stark tvekan från
olika håll uttalats rörande tidningsföretagens
möjligheter att bära dessa ytterligare
kostnadsökningar.»

Jag vill här betona att de tidningar,
som löper den allvarligaste faran just
nu på grund av dessa stegvisa höjningar
i postbefordringsavgifterna, är de
mindre landsortstidningarna.

Nu kan man naturligtvis säga som
herr Sundström, att det här betyder
ingalunda liv eller död för tidningarna
— det är en kraftig överdrift. Jag vet
inte om någon påstått, att det skulle
gälla liv eller död för tidningarna. I så
fall vill jag också understryka att det
är en kraftig överdrift. Men det är alldeles
uppenbart att i ett läge, där utgifterna
har stigit så kraftigt som skett
utan att tidningarna kunnat kompensera
sig härför, betyder varje liten höjning
ytterligare en droppe i bägaren.

När kommunikationsministern visat
det tillmötesgåendet mot tidningarna,
för vilket han är värd allt erkännande,
att sänka de begärda 30 procenten till
20, så har han naturligtvis utgått ifrån
att de 10 procent, som ligger mellan
20 och 30, ändå har en viss betydelse

Nr 16.

187

Torsdagen den 8 maj 1952.

för tidningarna, och då tror jag inte
man kan förneka att de 10 procent,
som ligger mellan 10 och 20, också
kan ha en viss betydelse. En höjning
så kraftig som 87 procent från den 1
januari 1949 måste tillsammans med
andra faktorer komma att medverka
till att tidningarna måste undan för
undan försöka kompensera sig, men
när man redan mött ett köpmotstånd,
är det sannolikt att man kommer att
möta ett ännu större, och risk finns,
även om jag inte vill påstå på något
sätt att befordringsavgifterna spelar
den största rollen, att postverkets inkomster
från tidningsrörelsen kan komma
att minska, helt enkelt därför att
man råkat i ett läge, där upplagorna
kan befaras komma att gå ned.

Herr talman! Jag vill slutligen erinra
om att generalpoststyrelsen och kommunikationsministern
har varslat om
en fullständigare utredning rörande
postverkets tidningsrörelse. Från de utgångspunkter
som jag inledningsvis
antydde är jag kanske litet tveksam,
om man kan finna någon fullkomligt
tillförlitlig beräkningsgrund, men jag
vill inte förneka möjligheten av att
man kan finna en tillförlitligare beräkningsgrund,
och det är för att finna
en sådan som denna utredning avses
komma till. Det förefaller mig då, som
om man skulle kunna avvakta resultatet
av denna utredning och gå fram
en smula försiktigare än som skett,
när det gällt att höja befordringsavgifterna
för pressen.

Jag har, herr talman, med dessa ord
argumenterat varför jag kommer att
rösta för reservationen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag har med intresse lyssnat
till alla inlägg här, av vilka de flesta
gått ut på att vi skulle begränsa höjningen
av postavgifterna för tidningsrörelsen
med 10 procent.

Reservanternas huvudargument är väl

Höjning av postavgifter.

i första hand den, som man menar,
mycket kraftiga höjning som har inträffat
just för postavgifterna i tidningsrörelsen
under de sista åren, och
man begränsar då sin jämförelse till
just tiden från 1949, när dessa postavgifter,
efter att ha legat stilla ända
från 1933, började röra sig uppåt. En
sådan jämförelse kan ju inte vara riktig.
Postverket kunde under de goda
åren från 1933 till 1948 vara mycket
generöst mot tidningarna och kunde ta
de stora förluster, som ingen förnekar
ha drabbat postverket vid dess befattning
med tidningarna. Postverket
kunde göra det därför att verkets ekonomi
i övrigt var så pass god. Men när
kostnadsstegringarna omkring 1948
höll på att ställa postverket i en försämrad
ekonomisk situation var det
omöjligt. Även postavgifterna för tidningar
måste följa med i den allmänna
uppgången.

Om man ser, vilket är det riktiga, totalt
till vad som skett låt oss säga ifrån
1935, som brukar vara ett vanligt basår
vid beräkningar av det här slaget, så
skall man finna att varken postverkets
taxor i stort eller postverkets taxor för
tidningar har gått upp i samma utsträckning
som andra kostnader i samhället.
Om man tar utgångsåret 1935
finner man, att till dags dato före de
stegringar, som nu kommer, har de allmänna
posttaxorna ökat med 95 procent.
Då ligger postavgifterna för tidningar
utanför. Där är uppgången endast
56 procent, medan det allmänna
konsumtionsindex i landet fram till
januari månad i år har ökat med
117 procent från år 1935. Postverket
har alltså inte ännu behövt anpassa sig
helt uppåt till de allmänna kostnadsökningarna
i samhället. Här har alltså
ett statligt verk trots ständiga allmänna
kostnadsökningar, som naturligtvis
drabbat även det, faktiskt kunnat hålla
sig med lägre taxor för allmänheten än
praktiskt taget all annan verksamhet i
landet. Om man tar de siffror som

188

Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Höjning av postavgifter.

skulle uppstå, om riksdagen följer propositionen,
kommer man till en stegring
för tidningsrörelsen från den 1
januari nästa år —• lägg märke till att
när vi diskuterar dessa avgifter för
tidningarna är det ingen höjning i år
utan från den 1 januari 1953 — på 87
procent, räknat från 1935, medan postverkets
taxor i övrigt skulle höjas så,
att de kommer att ligga på 105 procent.
Med andra ord, det är ju alldeles tydligt
att postverket eller rättare sagt
Kungl. Maj:t och riksdagen under de
här åren faktiskt har låtit tidningsrörelsen
komma billigare undan än postverkets
övriga kunder. Man har självfallet
gjort det därför att tidningarna
haft det mycket svårt under dessa år,
och man har också gjort det med tanke
på, såsom också här framhållits, det
allmänna kulturella intresse som ligger
i framför allt att vi kan få ut tidningarna
på landsbygden.

Om man sedan ser till de förluster,
som görs på tidningsrörelsen, så skall
jag inte yttra mycket om det. Jag tycker
det är egendomligt att man försöker
bestrida postverkets beräkningar. Man
brukar annars inte i kammaren bestrida
de siffror som affärsverken eller myndigheterna
lägger fram. Man brukar
inte penetrera dem. Här görs från nästan
varje talare gällande, att dessa siffror
kan man inte lita på. Det har gjorts
stora utredningar. 1949 gjordes en omfattande
utredning, och när man för
fram dessa siffror till dagens situation,
kommer man till de förluster på tidningsrörelsen
för postverket, som är
redovisade av postverket och som finns
i utskottsbetänkandet.

Jag vill erinra kammarens tidningsmän
om att postverket föregående år
förde förhandlingar med tidningsutgivareföreningen.
Då begärde postverket
att få full täckning för de omkostnader
för tidningsrörelsen, som verket
har, och man begärde därför en fördubbling
av avgifterna, man begärde en
hundraprocentig höjning. Tidningsut -

givareföreningen kämpade självfallet
mot detta, men lägg märke till att tidningsutgivareföreningen
medgav då en
höjning med 50 procent. Det var vad
tidningsutgivareföreningen ansåg sig
böra tillstyrka för att komma undan
det som var värre, nämligen 100 procent.
Vi gick till riksdagen med det förslaget.
Här gjordes en kompromiss, och
riksdagen gick med på en höjning av
30 procent. Nu kommer vi med en höjning
på 20 procent, och lägger man
samman de 30 procenten förra året och
de 20 nu, blir det inte i stort sett mer än
vad tidningsutgivareföreningen förra
året ansåg sig böra gå med på, trots att
det sedan dess har inträffat en kostnadsstegring
för postverket med 50 miljoner
kronor från och med i år på grund av
lönerörelserna under året.

Jag skall inte gå in på vad det betyder
för tidningarna — det har representanter
för tidningsutgivarna här klarlagt
för oss. Vi vet mycket väl att det
blir en ytterligare belastning på tidningarnas
ekonomi från och med nästa
år. Var och en som har intresse för tidningarna
känner ju till hur andra kostnadsökningar
är den verkliga skulden
till tidningarnas svåra ekonomiska ställning.
Om man jämför postavgifternas
inverkan på tidningarnas ekonomi med
utgifterna för papper, löner och de nya
pensionerna, så är det alldeles tydligt
att postavgifterna inte spelar någon betydande
roll, och det är en våldsam
överdrift att tala om att om denna höjning
kommer till stånd nästa år, så
skulle det innebära att en mängd tidningar
kommer att nedläggas.

Jag har också kontakt med en hel del
tidningar i landet och följer regelbundet
i detalj deras ekonomi; jag vet således
från fall till fall vad detta kommer
att innebära. Det är naturligtvis
bl. a. den möjlighet som vi haft och
fortfarande har att få inblick i tidningarnas
ekonomi som gjort, att jag var
villig, när en del tidningsmän här i
kammaren sökte upp mig och hade

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

189

ett resonemang för att få till stånd en
kompromiss, att göra ett försök med
kompromiss. Men då gjorde jag så, att
jag tog bort 10 av dessa 30 procent och
höjde i stället — för att få in de två
miljoner kronor, som det rörde sig
om — avgifterna på de mindre paketen.
På det sättet fick postverket den behållning
som var nödvändig.

Jag skall säga några ord om denna
behållning. Lägg märke till att postverkets
överskott för nästa budgetår var
preliminärt, innan kostnadsstegringen
kom, beräknad till 35 miljoner kronor.
Föregående budgetår tror jag överskottet
var 16 eller 18 miljoner kronor.

Det var som sagt beräknat till 35
miljoner kronor. Med kostnadsstegringen
skulle det bli ett minus på 7
miljoner kronor. Det var omöjligt att
tillåta det. Genom mina förslag här
skall överskottet för nästa år bli preliminärt
10 miljoner kronor. Det är ett
av de lägsta överskott, som postverket
har haft. Lägg märke till vilken klen
marginal dessa 10 miljoner kronor är
för ett så stort verk. Det behövs bara,
att vi t. ex. mitt under budgetåret från
den 1 januari nästa år får en löneökning
på någon procent, så ryker marginalen
och vi skulle komma i den situationen,
att postverkets rörelse inte skulle gå
ihop. Jag är övertygad om att ingen här
i kammaren skulle önska, att den situationen
skulle inträffa, och jag kan självfallet,
såsom ansvarig här för postverket,
inte vara med om att så försvaga
postverkets ekonomi.

Då säger man från tidningsrepresentanternas
sida här i kammaren, att man
kan väl i så fall vända blickarna åt
annat håll och inte pressa tidningarna
ytterligare. Jag kan försäkra kammaren
— och jag tror, att de, som deltagit i utskottsbehandlingen
och haft kontakt
med postverkets chefer måste medge
det —■ att det enda alternativet här är
eu allmän höjning av postavgiften, att
höja den från 25 öre, till vilket belopp
riksdagen höjde den förra året, till 30 öre.

Höjning av postavgifter.

Emellertid har ju här redan diskuterats
vilken effekt fjolårets höjning
fick på frankoteckenförsäljningen. Därvidlag
kan man utläsa en viss tillbakagång,
och det är alldeles uppenbart,
att man inte då i första taget väljer den
utvägen för att stärka postverkets ekonomi.
Det har vi inte heller gjort utan
försökt välja höjningen på andra ting
och krupit så långt ner som till ett
överskott på 10 miljoner kronor, vilket
jag vill betona utgör en mycket svag
marginal.

Slutligen har herr Edberg, herr Hagberg
i Malmö och andra försökt att
mot denna höjning anföra ett annat argument.
Man säger att både postverket
och departementschefen ju tala om en
utredning, som skall komma till stånd
om postavgifterna för tidningsrörelsen,
och menar att alldenstund det här är
ett provisorium, borde man väl kunna
vänta med höjningen. Med anledning
därav vill jag säga, att man måste lägga
märke till varför det är ett provisorium
och varför man skall göra en
utredning. Det skall inte göras en utredning
om postverkets merkostnader
för tidningsrörelsen. Dem känner vi
redan nu. Utredningen därom är färdig.
Vad som skall utredas är, hur man
skall kunna få täckning för dessa kostnader.
Här har vi problemet om de små
tidningarna som väger litet, om avståndsfrågor
och mycket annat. Det är
alltså inte fråga om att undersöka om
de uppgifter postverket fått fram i sin
utredning är riktiga eller inte —• att
dessa är riktiga, betraktar vi som klart
— utan det är de förhållanden, som
kan ha ändrats sedan postavgifterna
en gång fastställdes, som skall undersökas.

När från postverkets sida de senaste
årens höjningar betraktats som ett provisorium
beror det på att postverket
måste betrakta varje sitt förslag som ett
provisorium, tills man framlägger ett
förslag, om vilket man med säkerhet
vet, att man får full täckning för sina

190

Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Höjning av postavgifter.

kostnader. Postverket vill inte betrakta
10 eller 20 procents höjning annat än
som ett provisorium, eftersom det borde
ha varit en långt mera betydande höjning
för att postverket skulle få täckning
för sina utgifter.

När det ligger till på det sättet skulle
jag finna det mycket egendomligt om
denna kammare skulle följa reservanterna
och inte tillåta postverket att få
tillbaka från tidningsrörelsen åtminstone
en del av de stora kostnadsstegringar
som faller på denna gren av
postverkets verksamhet från och med
i år. Jag ber kammarens ledamöter observera,
att med 20 procents stegring
täcks bara hälften av de i år kommande
nya utgifterna på tidningsrörelsen inom
postverket.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Jag föreställer mig,
att åtskilliga av kammarens ledamöter
nog hade väntat att kommunikationsministern
skulle begagna sitt framträdande
till att något litet kommentera det
särskilda material, som bevillningsutskottet
under hand ansett sig böra införskaffa
från generalpoststyrelsen för
att komplettera propositionen.

Jag tillät mig fästa uppmärksamheten
på detta material i mitt tidigare anförande.
Det är ju ganska märkliga omständigheter
som här blottas. Detta material
visar att, om man — med bortseende
från portohöjningarna — använder
frankoteckensuppbörden såsom
en mätare på den posttrafik, till vilken
uppbörden hänför sig, så är rörelsen
i färd med att stagnera, detta avseende
åren 1949 och 1950. Ser man på 1951,
föreligger en nedgång. Jag tror det
skulle vara värdefullt för kammarens
ledamöter, om departementschefen här
ville något belysa dessa förhållanden.
Det är ganska anmärkningsvärt, att ett
statens affärsdrivande verk visar en
utveckling i denna riktning. Enligt min
mening måste det i ganska väsentlig
mån bero på en felaktig taxepolitik från

statsmakternas sida. Jag skall dock inte
nu längre uppehålla mig vid denna
sida av saken. Det vore, som sagt, värdefullt
att få veta, hur man i kommunikationsdepartementet
ser på dessa
ting.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag vill bara säga till herr
Hagberg att min slutsats av denna tillbakagång
drog jag i mitt anförande,
där jag sade, att jag undvikit att ånyo
aktualisera frågan om ytterligare höjning
av det allmänna portot. Det har
skett en viss tillbakagång här. Emellertid
vet herr Hagberg, att den inte är så
betydande. Man vågar inte se en bestämd
tendens i den tillbakagång, som skett
sedan det allmänna portot höjdes. Det
beror självfallet på att, när man slopar
lokalportot, betyder en höjning till
25 öre att portot blir jämförelsevis
högt, och det dröjer en tid — det vet
vi från andra statliga verks taxepolitik
—- innan allmänheten anpassar sig till
denna högre avgift, liksom det i allmänhet
dröjer innan allmänheten anpassar
sig till det nya penningvärde,
som vi har fått. Min slutsats är bara,
att detta oroande tecken tyder på att
skall vi föra en riktig taxepolitik, skall
vi inte höja det allmänna portot utan
försöka få täckning inom andra grenar
av postverkets verksamhet. Då är det
ganska naturligt, att man bland dessa
grenar tar med tidningsrörelsen, där
postverket uppenbarligen inte på långa
vägar får täckning för sina utgifter.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Borde inte ett sådant
resonemang, som kommunikationsministern
här fört, leda till att man begränsar
höjningen för tidningarna, tv
vad inträffar, om reaktionen i fråga om
tidningsavgifterna blir densamma som
allmänhetens reaktion i fråga om brevportot?
Det skulle ju kunna tänkas, att
postverket i fortsättningen får ut mindre

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

191

av tidningsavgifterna än det skulle fått,
därest man bibehållit status quo eller
eventuellt inskränkt höjningen till de
10 procent, som reservanterna ifrågasatt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag bedömer inte läget
så, att den 20-procentiga höjningen av
postavgifterna i fråga om tidningsrörelsen
kommer att få den effekt som
herr Hagberg här talat om, eftersom
jag vet, att denna kostnad för tidningarna
inte betyder på långa vägar så
mycket som andra kostnadsstegringar
som inträffat och som kan komma att
inträffa.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Efter
statsrådets inlägg skall jag bara komma
med några kompletterande synpunkter.

Med anledning av replikväxlingen
mellan herr Hagberg i Malmö och
statsrådet angående verkan av de höjda
postavgifterna, vill jag lämna den
upplysningen i fråga om enhetsportot,
som vi befarade skulle ha vissa verkningar
i de större städerna, att det
i fråga om Stockholm och Göteborg
inte visat den nedgång man kunnat
befara.

När jag lyssnat till vad reservanterna
här anfört har jag fått den känslan,
att debatten skulle röra sig om någon
skatt, som man skulle lägga på tidningarna,
att vi skulle befinna oss i det
läge, som vi tidigare befunnit oss i,
när vi diskuterat taxehöjningar för att
få ut större summor av posten och
andra verk. Då har det sagts: Vi skall
väl inte göra posten till ett skatteinstrumcnt.
I det läget befinner vi oss
emellertid inte nu, utan i ett helt annat,
som statsrådet här belyst. Det är
nämligen fråga om att postverket skall
få en förräntning som är den minsta
man rimligen kan begära — eventuellt
kan det ju enligt detta förslag bli förlust
i stället. Det är inte fråga om att

Höjning av postavgifter.

skattlägga tidningarna, utan att de skall
bära sin del av de omkostnader posten
har för distributionen. Även om man
instämmer i allt vad som sagts om tidningarnas
betydelse — och det gör jag
— kan man väl ändå inte som ansvarig
riksdagsman, vilken även måste se
på en sund finanspolitik, sträcka sig
så långt, att man inte vill medverka till
att tidningarna skall betala åtminstone
en del av kostnaderna för distributionen.

Reservanterna säger att vi måste se
de olika grenarna inom postverket som
ett helt, att det hela får jämnas ut
o. s. v. och det kan ju vara riktigt i
viss mån. Jag förmodar att vi är ense
om att postverket skall ge rimlig avkastning
och inte gå med förlust. Vi
är väl eniga om att postverket och
andra affärsdrivande verk inte skall
subventioneras med skattemedel.

Med anledning av vad reservanterna
sagt om att frågan om förlusten för
postverket av tidningsdistributionen
skulle utredas och att — såsom statsrådet
framhållit — den summa som
bär uppgivits skulle vara oriktig, vill
jag framhålla, att denna summa, 16,7
miljoner kronor, är den som man nu
kan säga är säker. Men det är inte
otroligt att siffran kommer att visa
sig högre vid den fortsatta utredningen.

Om vi sålunda måste säga oss, för
det första att vi inte kan ta ut något
mera på andra rörelsegrenar, och för
det andra att vi inte kan vara med om
en politik, som minskar postverkets
överskott och rent av medför risk för
att det uppstår förlust, vad återstår då?
Jo, herr Vigelsbo, att postverket måste
rationalisera, och det mycket hårt. Och
ligger inte i så fall den tanken nära
till hands för oss, som representerar
landsbygden, att det blir de svagare
postlinjerna, som i första hand kommer
att drabbas, att man med andra
ord sätter en kiipp i hjulet för den utveckling
av postverkets verksamhet på

192 Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Höjning av postavgifter.

landsbygden, vilken vi alla hoppas på.
Denna utveckling måste då stagnera.
Om det blir en hård rationalisering,
kan det t. o. m. tänkas bli indragningar.

Jag frågar mig då, om inte dessa
perspektiv ur såväl kulturella som andra
synpunkter kan väga lika tungt
som vad man här sagt om tidningarnas
stora kulturella betydelse. Det är ju
härvidlag dock bara fråga om att tidningarna
skall bära en del av postverkets
kostnader för deras distribution! Herr

talman! Jag inskränker mig till
att med stöd av de utav mig nu anförda
synpunkterna, vilka varit de för
mig avgörande i denna fråga, yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr VIGELSBO: Herr talman! Jag
skall inte ge mig in på något svaromål
gentemot herr Orgård, utan jag vill endast
ställa en fråga till herr statsrådet.

Herr statsrådet berättade om det samtal,
som förts mellan regeringen och
tidningsutgivarföreningen angående en
tänkbar höjning av befordringsavgifterna,
och att man då ifrågasatt en höjning
med 100 procent, men att tidningsutgivarföreningen
bjudit 50 procent —
om jag inte missuppfattat saken. Jag
skulle nu vilja fråga herr statsrådet, om
och i vad mån tidningsutgivarföreningens
styrelse representerar de små landsortstidningarna,
vilka vi för vår del anser
befinna sig i farozonen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; samt
3:o) bifall till den i ämnet väckta motionen
1:399 av herr Ola Persson m.
fl.; och fann herr andre vice talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kristensson i Osby begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den un -

der 2:o) angivna propositionen, efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Sköld begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 92 ja och 92 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta. Då följaktligen
de avgivna rösterna voro lika
delade, nedlade herr andre vice talmannen
i rösturnan en ja-sedel och en
nej-sedel, varefter på herr andre vice
talmannens anmodan fröken Höjer
ur urnan upptog den ena av dessa båda
sedlar, vilken befanns vara ja-sedeln.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9.

Föredrogos vart för sig bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; nr

34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 16 § lagen den 11

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

193

Motion om ändring i lagen om investeringskonto för skog.

juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror; nr

35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inleverans av tobaksskatt; nr

36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § förordningen
den 17 december 1948 (nr 766) angående
taxering och debitering av skatt
vid ändring i kommunal eller ecklesiastik
indelning, m. m.; samt

nr 37, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
om skatt vid utskiftning av aktiebolags
tillgångar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 10.

Motion om ändring i lagen om investeringskonto
för skog.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 38, i anledning av väckt
motion om viss ändring i lagen om investeringskonto
för skog.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II:
387, av herr Hedqvist hade hemställts,
»att till lagen den 14 december 1951
om investeringskonto för skog göres
sådant tillägg att från i § 1 a omnämnd
skog, som avyttrats genom upplåtelse
av avverkningsrätt, undantages sådan
vedskog som upplåtes för fritidshuggning
av ved för konsumentens eget
bränslebehov».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 387 av herr Hedqvist om viss ändring
i lagen om investeringskonto för
skog icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Kristensson i Osby, Petrén, Veländer,
Wehtje, Persson i Svensköp, Sjölin och
Nilsson i Svalöv, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen

måtte för sin del besluta, att 1 § punkt
a) lagen den 14 december 1951 om investeringskonto
för skog skulle erhålla
följande lydelse:

»tjugufem procent av den å beskattningsåret
belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse
av avverkningsrätt, med undantag av
vedskog, vartill avverkningsrätt upplåtits
för att uteslutande tillgodose köparens
eget husbehov av ved,».

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Den fråga som vi här har att behandla
bygger på en motion av herr Hedqvist,
som hemställt att köpeskillingen
för sådan vedskog, som upplåtits för
fritidshuggning, skall undantagas från
skyldighet för säljaren att insätta visst
belopp på investeringskonto.

I bevillningsutskottet var jag redan
från början av den meningen, att motionen
borde bifallas. Jag har nämligen
alltsedan lagen om investeringskonto
tillkom reagerat mot den inkonsekvens
som råder, när det i denna lag stadgats
att om vedskog försäljes avverkad,
så skall ingen insättning på investeringskontot
ske, medan däremot om
vedskogen säljes på rot insättning skall
företagas. I vilken form vedskog försäljes
bör enligt min mening icke vara
avgörande för huruvida insättning skall
förekomma eller ej.

Frågan, såsom den upptagits i motionen,
är visserligen icke av någon
större storleksordning, men jag kan
icke komma ifrån att den har en viss
betydelse för vår bränsleförsörjning.
Detta framgår av det yttrande, som statens
bränslekommission under hand
ingivit till bevillningsutskottet. Av detta
yttrande framgår nämligen, att fritidshuggning
— som i regel omfattar
smärre avverkningsrätter av vedskog
— har utnyttjas av 80 000—100 000 fritidsliuggare,
och att över en miljon
kubikmeter brännved på detta sätt

13 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 16.

194 Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Motion om ändring i lagen om investeringskonto för skog.

kommit vår bränsleförsörjning till godo.
Bränslekommissionen vitsordar att
denna insats av fritidshuggarna varit
av vikt för vår bränsleförsörjning. När
kommissionen vidare framhåller, att
skogsägarna visat en viss motvilja mot
att upplåta avverkningsrätt åt fritidshuggare
bl. a. under åberopande av
skyldigheten att verkställa insättningar
å investeringskonto, anser jag att man
bör sätta tilltro även till denna förklaring.
Utskottsmajoriteten försöker
resonera bort detta och förklarar, att
obenägenheten har andra orsaker,
framför allt då det gäller skogsbolagen.
Det är klart, att dylika andra orsaker
också kan finnas, men låt oss i första
hand få bort de orsaker, som troligen
väger tyngst. Hit hör nog insättningstvånget
på investeringskonto, en fråga,
som har liten betydelse för skogsbolagen
men väl en relativt stor betydelse
för jordbrukare, som innehar medelstora
skogar.

En väsentlig anledning till att utskottsmajoriteten
har gått på avslagslinjen
är tydligen det yttrande, som
riksskattenämnden avgivit i denna
fråga. Jag vill emellertid fråga: Är det
någon som väntat sig, att riksskattenämnden
skulle tillstyrka ett sådant
förslag som här framställts av motionären?
Riksskattenämnden förklarar
själv att den sett frågan endast ur de
synpunkter, som nämnden har att företräda,
nämligen att verka bl. a. för
likformighet i beskattningen och effektivitet
i taxeringskontrollen.

Vad är det då för krångel, som
skulle bli följden av ett bifall till reservationen?
På jordbruksbilagan till
självdeklarationen deklareras intäkt av
skogsbruk under tre rubriker: 1) intäkt
av sålda skogsprodukter, 2) intäkt
på grund av upplåten avverkningsrätt
och 3) intäkt av skogsavverkning
i samband med upplåtelse av
marken. Om nu beskattningsnämnd ur
deklarationen skall direkt kunna avläsa
det belopp, som skall ligga till

grund för beräkning av det belopp,
som skall insättas på investeringskonto
och för vilket deklaranten i anslutning
därtill skall åtnjuta uppskov med taxeringen,
måste man tydligen göra en
uppdelning av den första inkomstposten,
enär inkomsten från avverkad försåld
brännved skall undantagas från
insättningsskyldigheten. Ingen har, såvitt
jag vet, klagat över detta förhållande.

Ett bifall till det förslag som här nu
föreligger, betyder att man måste göra
en uppdelning även av den andra inkomstposten,
nämligen intäkt av upplåten
avverkningsrätt, därför att vedskog,
vartill avverkningsrätt upplåtits
för att uteslutande tillgodose köparens
eget behov av ved, då också skall undantagas
från insättningsskyldigheten.
Därvidlag opponerar sig emellertid
riksskattenämnden och bevillningsutskottet
och säger, att det blir för arbetsamt.
Jag tycker nog, att den belastning,
som genom detta förfarande
åsamkas deklaranten och beskattningsnämnden,
är av tämligen obetydlig
storleksordning. Härtill kommer — såvitt
jag kan se —■ att riksskattenämnden
under alla förhållanden måste utarbeta
ett formulär, som av deklaranten
måste ifyllas, då det belopp, som skall
ligga till grund för insättningen på investeringskonto,
framräknas; det går
inte att ta detta belopp direkt ur den
nuvarande jordbruksbilagan.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Kristensson i
Osby m. fl. och till vilken jag också
anslutit mig.

Herr HEDQVIST: Herr talman! Jag
kan i allt väsentligt instämma i vad
herr Nilsson i Svalöf här har framhållit.
Jag vill bara ytterligare tillägga och
understryka vad bränslekommissionen
anfört i sitt yttrande till bevillningsutskottet.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

195

Motion om ändring i lagen om investeringskonto för skog.

Den propaganda för fritidshuggning,
som bränslekommissionen satte i gång
förra året, var betingad av de föreliggande
svårigheterna i vår bränsleförsörjning,
och den propagandan har givit
påtagliga och goda resultat under
den tid som gått. Bränslekommissionen
bedömer nu läget, åtminstone för den
närmaste framtiden, på det sättet att
denna fritidshuggning bör fortsätta,
och kommissionen anser det även angeläget
att det ges möjligheter för en
utökning av fritidshuggningen. För att
åstadkomma ännu bättre resultat av
denna verksamhet har bränslekommissionen
också på olika sätt försökt att
stimulera enskilda skogsägare och organisationer
samt kommunala myndigheter
och, givetvis, den allmänhet som
så kan, att åtminstone delvis försöka
tillgodose det egna bränslebehovet genom
fritidshuggning.

Nu kan man ju säga att ett avslag
på motionen, som i ett avseende även
berör fritidshuggningen, inte kommer
att hindra och framför allt inte att
äventyra denna huggarverksamhet, och
att saken i och för sig är en liten och
oetydelselös fråga. Jag menar emellertid,
att när nu en statlig försörjningsmyndighet
har igångsatt denna fritidshuggning
och lagt ner mycket arbete
på att driva upp den till nuvarande
omfattning, och när huggningen från
olika håll har omfattats med ett så
stort intresse som fallet är, så skall
man också försöka undanröja alla hinder,
som kan resa sig för denna huggarverksamhet.
Nu lär emellertid de,
som haft kontakt med enskilda skogsägare
och skogsägarsammanslutningar
i denna fråga, ha gjort den erfarenheten,
att lagstiftningen på detta område
ibland, och kanske i ganska stor
utsträckning, kan medföra att en del
skogsägare blir mindre intresserade av
att upplåta skog för fritidshuggning.
Under sådana förhållanden menar jag
att det är rimligt att riksdagen medverkar
till att undanröja det hinder,

som förefinnes för denna huggarverksamhet.

Herr talman! Med anförande av dessa
synpunkter vill även jag yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr KÄRRLANDER: Herr talman!
Det är väl onödigt att säga, att utskottsmajoriteten
givetvis inte har någon annan
uppfattning än vad som här framkommit,
när det gäller vikten och angelägenheten
av att vi får en god bränsleförsörjning.
Det är alltså inte det skälet
som gjort bevillningsutskottets majoritet
betänksam, utan skälen är helt
andra. Herr Nilsson i Svalöv har här
ganska utförligt redovisat dem, framför
allt vad gäller kontrollen.

Jag tror emellertid att man inte skall
nonchalera vad riksskattenämnden sagt
i detta fall. Herr Nilsson i Svalöv frågade,
om det var någon, som hade väntat
att riksskattenämnden skulle göra
något annat än avstyrka här ifrågavarande
motion, eftersom nämnden har sett
denna fråga enbart ur de synpunkter,
som nämnden har att företräda. Detta
är ju ganska naturligt, herr Nilsson i
Svalöv. Bränslekommissionen å sin sida
har ju sett frågan ur de synpunkter,
som kommissionen haft att företräda.
När sedan beslut skall fattas, tycker jag
det är mycket rimligt att bevillningsutskottet
och riksdagen får avväga vilka
skäl man skall ta största hänsynen till.

Jag tror att den linje, som utskottsmajoriteten
därvid stannat för, är den
riktiga. Om man här gör ett undantag,
luckrar man nämligen upp bestämmelserna.
Man kan naturligtvis med fullt
fog säga, att det inte spelar någon roll
om vi undantager fritidshuggningen
från denna bestämmelse om insättning
på investeringskonto för skog. Men å
andra sidan måste man också ta konsekvenserna
av ett sådant beslut, och
det är då alldeles säkert, att om vi här
öppnar vägen för en uppluckring av bestämmelserna,
så får vi ta upp lik -

196

Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Motion om ändring i lagen om investeringskonto för skog.

nande problem på andra håll, där man
kanske har lika goda skäl att anföra.

När det gäller kontrollen tror jag
för övrigt inte man kan påstå att den
är någon obetydlig sak. Bränslekommissionen
redovisar en avverkning på en
miljon kubikmeter och 80 000—100 000
fritidsliuggare. Dessa siffror visar väl
så tydligt som något, att om man skall
ha en effektiv kontroll, så blir det ett
oerhört merarbete för taxeringsnämnderna
och taxeringsmyndigheterna
över huvud taget, vilka redan nu är
överhopade med arhete.

Beträffande obenägenheten från
skogsägarnas sida att upplåta sin skog
för fritidshuggning, tror jag att den
huvudsakligen är en prisfråga. Dessutom
har det alltid rått en viss obenägenhet
bland skogsägare att i obegränsad
utsträckning släppa in främmande
människor i sina skogar. Det är helt
naturligt att de är rädda om sin skog,
och att de vill se till att huggarna inte
gör mera skada än nytta där. Detta är
alltid ett problem.

Med de priser som rått i skogen under
de senaste åren, tror jag inte att
den avgörande faktorn för en sådan
motvilja mot fritidshuggning, där den
förefinns, är att man är tvungen att
sterilisera en viss del av inkomsterna,
om man kommer över de fastställda minimigränserna.
För bolagens del kan
det inte spela någon som helst roll, om
de blir tvungna att sätta in ett par tusen
kronor till eller en liknande liten
summa, därför att de haft fritidshuggare
i sina skogar. Den saken har ingen
som helst betydelse. Inte heller när det
gäller de små enskilda skogsägarna kan
detta ha någon större betydelse, eftersom
inkomsten ju får stiga till 3 000
kronor innan någon insättning behöver
göras. Härtill kommer, att det ju
här inte är fråga om någon skatt utan
bara om en sterilisering, vid vilken man
till på köpet efter någon tid får ränta
på pengarna.

Vad sedan gäller stimulansen åt fri -

tidshuggningen tror jag också det kan
vara skäl att erinra om att det nu råder
en helt annan arbetskraftsbalans i skogen
än för några år sedan. Jag har t. ex.
sett i en tidning, att arbetsförmedlingens
föreståndare i en så skogrik trakt
som Sollefteå har förklarat, att han i år
för första gången på de senaste tio åren
haft tillräckligt med folk till skogen.
Man har haft lika stor tillgång som
efterfrågan. Den saken får man naturligtvis
också ta hänsyn till, när man
diskuterar dessa problem, eftersom det
ju i en sådan situation inte blir så angeläget
att stimulera folk till skogshuggning
på fritid.

Jag tror alltså, herr talman, att bevillningsutskottets
ställningstagande är
grundat på sådana sakskäl, att det inte
finns någon anledning för riksdagen att
inta någon annan ståndpunkt. Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (kort genmäle):
Herr talman! Av herr Kärrlanders
yttrande framgår klart var skiljelinjen
går mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Utskottsmajoriteten
har lagt huvudvikten vid de rent fiskaliska
synpunkter, som företräds av
riksskattenämnden, medan reservanterna
lagt huvudvikten vid de försörjningspolitiska
frågorna.

Vi reservanter har nog ansett, att man
inte skall bortse från att man måste ha
en effektiv kontroll i vårt taxeringsväsende,
men här är det, som herr Kärrlander
anfört, inte fråga om någon
skatt utan om ett belopp, som skall steriliseras
en kortare tid. Man kan kanske
därför säga, att även om något belopp
eventuellt ej skulle komma med, så har
det icke samma betydelse som när det
gäller ett skattebelopp.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag brukar
nästan aldrig yttra mig när det

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

197

Motion om ändring i lagen om investeringskonto för skog.

gäller motioner, men det var en punkt
i herr Hedqvists anförande som gör,
att jag anser mig böra framhålla ett
par saker.

Det är ju så att bränslekommissionen
inte är någon statsmakt. Det är alltså
inte bränslekommissionen, som har beslutat
att det skall bli en fritidshuggning,
utan det är Kungl. Maj:t, som har
gjort detta på förslag av bränslekommissionen.
Detta innebär alltså att regeringen
väl besinnar och inser fritidshuggningens
stora betydelse. Regeringen
vill inte onödigtvis göra någonting
för att lägga hinder i vägen för
fritidshuggningen. Regeringen har
emellertid ändå valt vägen att i sitt
förslag till investeringskonto för skog
inte undantaga vedskog. Vi hade god
kännedom om bränslekommissionens
synpunkter i denna fråga, när propositionen
utarbetades i höstas.

Det är klart att vi hade ungefär
samma skäl för vår ståndpunkt som
utskottet bär redovisat. De små skogsägarna
kommer sällan upp till rotvärdesförsäljningar
på 3 000 kronor; de
drabbas alltså inte av detta. För de
större skogsägarna är insättningar av
medel på investeringskonto lika mycket
en fördel som en nackdel, och sannolikt
är det väl knappast någon djupare
tänkande större skogsägare som
av den anledningen avstår från att upplåta
skog för fritidshuggning. Särskilt
för de större skogsägarna verkar insättning
på spärrkonto i rätt stor utsträckning
skatteutjämnande. Jag bär därför
svårt att tro att den omständigheten,
alt man måste göra insättningar även
vid dylika försäljningar, kommer att
innebära någon nackdel.

Men saken bar även en annan sida,
och det är taxeringsarbetet. Det var
den sidan av saken som gjorde att vi
icke ville göra detta undantag. Detta
är nämligen en rätt invecklad sak. Vi
bar undantagit ved — det är ganska
enkelt, ty avverkad brännved är brännved.
Den avskiljer sig själv från gagn -

virket. Men att dela upp skog på rot
på så sätt, att man säger att den skogen
är gagnvirkesskog och den skogen
är vedskog är hopplöst, eftersom både
vedskog och gagnvirke kan ingå i samma
post.

Redan där ligger en stor svårighet,
men till detta kommer ytterligare ett
moment. Man skall nämligen också avgöra
om försäljningar av vedskog på
rot gäller fritidshuggningar. Nu är det
så, att fritidshuggning inte gäller så
stora kvantiteter på varje avverkningsställe,
men det gäller många avverkningsställen.
Var och en kan inte avverka
så många kubikmeter och därför
blir det många fritidshuggare och
många skogsägare som berörs.

Nu säger herr Nilsson i Svalöv, att
det här inte är fråga om någon skatt
utan endast om insättning på spärrkonto,
och att kontrollen därför inte behöver
vara så noggrann. Men, herr Nilsson,
inte får vi lov att säga till taxeringsnämnderna,
att det inte är så noga
med de uppgifter vi ger dem. Det
är självklart att taxeringsnämnderna
måste göra sitt arbete effektivt. Det
vore förskräckligt, om taxeringsnämnderna
resonerade som så, att den och
den saken är det inte så noga med.
Det är klart att taxeringsnämnderna
måste ta alla sina uppgifter på allvar,
således även denna kontroll. Det är
därför klart att ett sådant särskiljande
skulle åstadkomma en förtyngning av
taxeringsarbetet, som kunde leda till
att taxeringsnämnderna finge mindre
tid och krafter över till andra granskningsuppgifter.

När jag väger dessa båda synpunkter
mot varandra, kommer jag till den
ståndpunkten, att det inte går att undantaga
försäljning av skog på rot ens
när det gäller fritidshuggning. Det var
precis detta problem regeringen ställdes
inför i höstas. Vi intog då samma
ståndpunkt som bevillningsutskottets
majoritet bär gjort, och det får väl
bränslekommissionen nöja sig med.

198 Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Skatten å motorsprit.

Herr HEDQVIST: Herr talman! Det är
en alltför stor ära som vederfarits denna
lilla motion, när finansministern tagit
till orda vid dess behandling.

Det var emellertid en sak som jag
ville svara på eller till nöds rätta till,
om jag har uttryckt mig otydligt eller
olämpligt. Såvitt jag minns, har jag
aldrig påstått att bränslekommissionen
är en statsmakt och att bränslekommissionen
här fattat beslut, som den inte
vore berättigad att fatta. Vad jag ville
framhålla i mitt anförande var det omfattande
detaljarbete, som kommissionen
lagt ned på propaganda för fritidshuggningen.
Det är alldeles självklart
att den verksamheten bedrives av
kommissionen efter bemyndigande av
Kungl. Maj:t, och jag har inte heller
påstått någonting annat.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Svalöv begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 38,
röstar

Ja;

Den, som det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen

tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Svalöv
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 106 ja och
05 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11.

Skatten å motorsprit.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 39, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillfälligt upphävande
av skatten å motorsprit jämte
i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr SJÖLIN: Herr talman! Jag har
avgivit en blank reservation till detta
betänkande och vill därför med några
ord belysa denna fråga.

När frågan om motorspritskatt senast
var uppe i riksdagen i december
1950, framhöll jag att användning av
motorsprit var synnerligen oekonomisk.
Bränslekostnaden för framställning
av en liter motorsprit är nämligen
ungefär lika stor som kostnaden
för import av en liter bensin. På grund
av statens avtal med spritfabrikerna
var spritcentralen ännu vid den tiden
tvungen att ta ut cirka 20 000 kubikmeter
sprit per år, men den tog faktiskt
ut 40 000 kubikmeter. Den kontraktskvantitet
som nu återstår är inalles
6 000 kubikmeter, och av detta
skall 5 000 kubikmeter tas ut under
sista halvåret i år och resten, 1 000
kubikmeter, under tiden därefter till
och med april 1954. Den kvantitet som
i år skall levereras till spritcentralen
beräknas till 18 000 kubikmeter, alltså

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16. 199

Fri konkurrens mellan olika företagsformer för bostadsbyggande.

mer än tre gånger så mycket som det
avtalsenligt är nödvändigt att avsätta.
Det är att märka att riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap vidhåller
sin förut uttalade uppfattning, att
det inte är något beredskapsintresse
att lämna statligt stöd åt sulfitspritsproduktionen.

Det kan också anföras, att kontrollstyrelsen
har föreslagit, att motorspriten
i likhet med bensinen skall beskattas
med 25 öre per liter. Kontrollstyrelsen
påminner om att staten förlorar
4,5 miljoner kronor genom att den
kvantitet motorsprit, som nu skall tas
ut, ej skattebelägges.

Förra gången frågan var uppe här i
riksdagen var nog den allmänna meningen,
att så fort avtalen med sulfitspritfabrikerna
inte lade hinder i vägen
borde motorspriten i skattehänseende
jämställas med bensinen. Bevillningsutskottets
ordförande gick också
på denna linje och gjorde det uttalandet,
att han tänkte sig att affärerna
med spritfabrikerna skulle kunna avvecklas
under år 1951.

Nu har emellertid nya omständigheter
tillkommit. 1951 års utredning rörande
beskattningen av motorfordonstrafiken
kan tänkas komma att föreslå
en annan skattesats för bensin, och innan
dess bör ingen ändring ske av motorspritbeskattningen,
menar man. Det
är ett argument som man får böja sig
för, när det förutsättes att förslag inom
kort kommer att avgivas.

Jag vill tillägga att det från min sida
inte är fråga om någon ovilja mot bilismen
men väl att tillse, att rationella
principer blir iakttagna. Det skulle
t. ex. kunna medföra, att en väsentligt
större lagring av bensin kunde ske
än vad som nu är fallet. Men i det
läge frågan nu har kommit har jag,
herr talman, intet annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej; utskottets hemställan
bifölls.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 28 och 38
§§ förordningen den 6 juni 1941 (nr
416) om arvsskatt och gåvoskatt;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 14 och 30
§§ förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.;
samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående
Aktiebolaget Vin- & spritcentralens
tullnederlagsrörelse.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 13.

Fri konkurrens mellan olika företagsformer
för bostadsbyggande.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
angående möjliggörande av fri konkurrens
på lika villkor mellan olika
företagsformer för bostadsbyggande.

Bankoutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nr 299 i första kammaren
av herr Nordenson in. fl. och nr 393 i
andra kammaren av herr Hjalmarson
in. fl. samt nr 351 i första kammaren
av herrar Lindblom och Holmbäck och
nr 474 i andra kammaren av herr
Ohlin in. fl.

1 motionerna I: 299 och II: 393, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsamt förslag i
syfte att möjliggöra fri konkurrens på

200 Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Fri konkurrens mellan olika företagsformer för bostadsbyggande.

lika villkor mellan olika företagsformer
för bostadsbyggande».

Motionerna 1:351 och 11:474, vilka
även voro likalydande, utmynnade i
hemställan »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådan komplettering av direktiven
för 1951 års bostadsutredning, att
utredningen uttryckligen erhåller i uppdrag
att framlägga sådana förslag beträffande
det statliga kreditstödet åt
bostadsbyggandet, att konkurrens på
likvärdiga villkor mellan olika företagsformer
säkras».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 299 och II: 393
samt de likalydande motionerna I: 351
och II: 474 måtte anses besvarade genom
vad utskottet i motiveringen anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
De Geer, Xordenson, Svärd, Schmidt,
Nyberg och Edström, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med anledning av de likalydande motionerna
I: 299 och II: 393 samt de likalydande
motionerna I: 351 och II: 474,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådan komplettering av direktiven
för 1951 års bostadsutredning att
utredningen uttryckligen erhölle i uppdrag
att framlägga sådana förslag beträffande
det statliga kreditstödet åt
bostadsbyggandet, att konkurrens på
likvärdiga villkor mellan olika företagsformer
säkrades.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NYBERG: Herr talman! Jag har
varit med om att underteckna den reservation
som här föreligger, och jag
skall säga några ord — det behöver
inte bli många.

Denna fråga, som ju gäller möjliggörande
av fri konkurrens på lika villkor
mellan olika företagsformer för
bostadsbyggande, kan diskuteras från
olika utgångspunkter. Man kan dra upp

en stor debatt om hela bostadspolitiken,
och man kan nöja sig med att ta
ställning till frågan om den skrivelse,
som enligt reservanternas förslag skulle
avges till Kungl. Maj:t. Jag skall
hålla mig till den senare frågan. Vi får
ju förresten inom kort en debatt här
i kammaren om bostadsförsörjningen i
stort.

Det föreligger två motioner, en från
höger- och en från folkpartihåll, och
deras syften torde väl i stort sett sammanfalla.
I folkpartiets motion yrkas
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om
sådan komplettering av direktiven för
1951 års bostadsutredning, att utredningen
uttryckligen erhåller i uppdrag
att framlägga sådana förslag beträffande
det statliga kreditstödet åt bostadsbyggandet,
att konkurrens på likvärdiga
villkor mellan olika företagsformer
säkras.» Motionerna har tillstyrkts
av vissa remissinstanser, bland annat
kommerskollegium och Svenska byggnadsindustriförbundet.
Vid utskottsbehandlingen
har dock största vikten
lagts vid den mening, som givits till
känna av bostadsstyrelsen och bostadsutredningen.
Bostadsstyrelsen anför sålunda,
att den intet har att erinra mot
att bostadsutredningen uttryckligen erhåller
i uppdrag att vid utarbetandet
av sina förslag beakta önskemålet om
likvärdiga villkor för olika företagsformer.
Bostadsutredningen anför, att den
intet har att erinra mot att direktiven
för dess arbete kompletteras i enlighet
med hemställan i motionerna I: 351
och II: 474.

Vi reservanter har mot bakgrunden
av dessa remissyttranden ansett det
vara både förnuftigt och följdriktigt
att yrka bifall till de nämnda motionerna.
Utskottets majoritet skriver också
att utskottet »finner angeläget att en
effektivitetsbefrämjande konkurrens
mellan olika företagsformer inom bostadsproduktionen
upprätthålles». Men
majoriteten anser att någon skrivelse

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16. 201

Fri konkurrens mellan olika företagsformer för bostadsbyggande.

till Kungl. Maj:t inte är erforderlig.
Denna inställning är rätt svår att förstå,
när man vet att såväl bostadsstyrelsen
som bostadsutredningen om inte
direkt begär så dock tillstyrker att bostadsutredningen
får den nämnda kompletteringen
av sina direktiv. Det synes
mig som om reservanternas mening
skulle vara mera konsekvent.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
hemställer jag om bifall till reservationen
av herr De Geer m. fl.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Majoritetens
och reservanternas mening i
denna fråga skiljer sig inte så mycket
som man skulle tro. Båda parter
vill att 1951 års bostadsutredning skall
ta upp frågan, och skillnaden är bara
den, att majoriteten förutsätter att så
sker utan att riksdagen begär det, under
det att reservanterna vill att Kungl.
Maj:t skall ge bostadsutredningen i
uppdrag att komma med förslag om att
konkurrens på lika villkor mellan olika
företagsformer säkras.

Men är det då så nödvändigt och
riktigt att det finns en fri konkurrens
på byggnadsområdet? Ja, jag måste
nog säga att vissa företag för närvarande
favoriseras på ett sätt, som inte kan
vara till fördel för ett billigt och rationellt
bostadsbyggande. Stockholms
handelskammares remissyttrande belyser
förhållandena i Stockholm, men
förhållandena är nog likartade på andra
orter och samma mannamån sker
säkert även där. Genom att koppla bort
de enskilda byggarna från marknaden
och genom att diskriminera andra företag
än de kommunala och kooperativa
bar man skapat ett monopol, som
endast kan vara till skada. Särskilt visar
sig missgynnandet av de enskilda
byggnadsföretagen vid lämnandet av
tertiärlån.

Vem som i verkligheten bygger billigast
kan fortfarande anses vara eu
öppen fråga, även om jag i går i en
tidning såg att det helkommunala AD

Svenska bostäder prålar med att det
bygger billigare än alla andra. Det talades
om att företagschefen har gjort
en utredning, men en sådan utredning
får man nog syna i sömmarna. Jag
tror man kan påstå motsatsen mot vad
som gjordes gällande, ty mina erfarenheter
pekar åt det hållet. Jag tror att
de enskilda byggarna och enkannerligen
de industrier, som bygger bostäder
åt sina arbetare och tjänstemän, bygger
billigare och i varje fall bättre än
kommunerna.

Men då frågar man sig: Om nu Svenska
bostäder bygger så billigt, varför
är man då rädd för att låta konkurrensen
äga rum på lika villkor, den konkurrens
som man från det hållet så
allvarligt har avstyrkt i remissyttrandet?
I varje fall tycker jag att det visar
på mycket liten tilltro till den egna
utredningen, när man så gruvligt fruktar
den fria konkurrensen. Det kan endast,
herr talman, vara till fördel att
alla företagsformer får konkurrera på
likvärdiga villkor, speciellt när det
gäller låne- och andra understöd från
det allmännas sida.

Jag ber, herr talman, att med det
sagda få yrka bifall till den av herrar
De Geer och Nordenson m. fl. avgivna
reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SEVERIN: Herr talman! Såsom
framgår av utskottsutlåtandet och såsom
också framgick av herrar Nybergs
och Edströms anföranden är det tämligen
klart, att denna fråga kommer
under utredning även om riksdagen
inte skriver till Kungl. Maj:t. Till yttermera
visso har ju utskottet betonat
att det »finner angeläget att en effektivitetsbefrämjande
konkurrens mellan
olika företagsformer inom bostadsproduktionen
upprätthålles». Man skall
vara bra angelägen att skriva till Kungl.
Maj:t, om man i ett spörsmål, där ens
önskemål i alla händelser blir till -

202 Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Fri konkurrens mellan olika företagsformer för bostadsbyggande.

godosedda, håller på att riksdagen
skall besluta en skrivelse.

Å andra sidan kan man säga att
ingen skada uppkommer, om riksdagen
skriver. Att utskottet icke dess mindre
har avstyrkt förslaget om skrivelse till
Kungl. Maj:t beror på att med en sådan
skrivelse motionernas yrkanden
och motivering indirekt skulle komma
att bifallas; detta har utskottet inte velat
gå med på.

Som jag sade har utskottet funnit
det angeläget att en effektivitetsbefrämjande
konkurrens upprätthålles, men
motionärerna har inte varit nöjda med
en effektivitetsbefrämjande konkurrens.
I annat fall hade man inte behövt
reservera sig. Motionärerna har i
sina motioner huvudsakligen koncentrerat
sig kring lånegränserna för olika
slag av företag.

Detta är en fråga av en annan innebörd
än effektivitetsbefrämjande konkurrens.

I högerns motion heter det inledningsvis:
»I dagens bekymmersamma
läge på bostadsmarknaden framstår det
som särskilt angeläget, att alla produktiva
krafter effektivt utnyttjas. Bostadsefterfrågan
är enligt de officiella
siffrorna större än någonsin, men bostadsproduktionen
krymper samman.»
Men efter denna högtidliga deklaration
skriver man, en liten smula längre
fram i motionen: »Vi finna det å andra
sidan naturligt att varje företagare
— han må vara enskild, kooperativ,
''allmännyttig’ eller kommunal — själv
sätter in visst riskbärande kapital och
icke medgives en belåning till 100 procent.
Den riskbärande andelen bör
fastslås till 10 procent över hela linjen»,
alltså såväl för privata som för
kommunala byggare.

Nu instämmer jag gärna i att en
företagare själv bör bära någon del av
risken. Det vore en orimlighet, som
skulle strida mot det enskilda företagandets
egen natur, om staten skulle
satsa hela kapitalet till 100 procent

och ta de förluster, som eventuellt kan
uppkomma på företaget, medan den
enskilde företagaren skulle ta den vinst
som kunde uppkomma. Det tycks ju
till och med för motionärerna ha synts
vara för bekvämt, och därför har de
föreslagit att man skulle nedsätta lånegränserna
även för kommunerna till 90
procent. Kan detta antagas befrämja
bostadsbyggandet i vårt land? Det är
ju det som är meningen med det hela.
Jag skulle i stället vilja antaga, att om
det uppkommer ytterligare svårigheter
för kommunerna att finansiera byggandet
skulle detta närmast verka i motsatt
riktning.

Nu spelar emellertid kanske inte
detta så avgörande roll. Jag anser att
man över huvud taget inte kan jämföra
kommuner och enskilda företagare
i detta hänseende. Kommunerna
bygger inte för att erhålla vinst, utan
kommunerna är egentligen bara att betrakta
som statens exekutivorgan för
den bostadspolitik som föres, och det
skulle sannolikt inte heller ha någon
återhållande betydelse, såsom det anfördes
i motionerna, om kommunerna
själva skulle stå risken till 10 procent.
För övrigt är det inte önskvärt med
någon återhållsamhet i fråga om bostadsproduktionen
för närvarande.

När nu emellertid alla är ense om
önskvärdheten av en effektivitetsbefrämjande
konkurrens och frågan om
lånegränserna i alla fall kommer under
utredning, har utskottet ansett det
onödigt att särskilt skriva om saken.

Av denna anledning har vi yrkat avslag
på motionerna, och av denna anledning
hemställer jag också, herr talman,
om bifall till utskottets hemställan.

Herr WEDÉN: Herr talman! Både
herr Edström och herr Severin har varit
inne på frågan om lånegränserna
för olika företagsformer. Jag skall inte
ta upp den debatten. Jag vill bara uttrycka
meningen, att jag tror att den

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16. 203

lämpliga tidpunkten därför är när bostadsutredningen
blir färdig.

Herr Severin hade en del anmärkningar
att rikta mot några preciserade
yrkanden i högermotionen. Just med
hänsyn till att hela detta problemkomplex
befinner sig under utredning har
vi för vår del i folkpartiet skrivit vår
motion så, att det skulle bli möjligt för
riksdagen att, om den ville, göra ett
principuttalande för en effektivitetsbefrämjande
konkurrens på likvärdiga
villkor. Det är en sak att binda sig för
olika detaljer, en annan sak att uttala
sig för en princip. Jag trodde att enigheten
var mycket omfattande i fråga
om att man bör ha en effektivitetsbefrämjande
konkurrens på likvärdiga
villkor. De villkoren kan man tänka
sig att konstruera på olika sätt, men
att de i princip bör vara likvärdiga,
därom trodde jag att enighet rådde.
Det är huvudfrågan i detta sammanhang.
Om utskottet i sin skrivning hade
förutsatt att bostadsutredningen
skulle göra sitt arbete utifrån den av
riksdagen fastslagna principen, att konkurrensvillkoren
skulle vara likvärdiga,
skulle jag inte ha haft någonting
att tillägga, men det är detta som, såvitt
jag har kunnat finna, utskottsmajoriteten
har underlåtit att göra.

Däremot har reservationen tagit upp
det yrkande som vi från vår sida har
haft i vår motion. Jag menar att det
skulle vara av stort värde, herr talman,
om riksdagen här ville ansluta sig till
ett sådant principuttalande om att konkurrensvillkoren
skall vara likvärdiga;
det är det som frågan gäller. Skulle
riksdagen icke vilja göra detta, måste
jag, herr talman, beklaga den saken.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nyberg begärde emellertid

Värdefast statligt obligationslån.

votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 14.

Värdefast statligt obligationslån.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om en utredning rörande utgivande av
ett värdefast statligt obligationslån.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade, likalydande
motioner, nr 353 i första kammaren av
herrar Holmbäck och Bergvall och nr
461 i andra kammaren av herr Ohlin
m. fl., hade hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om
en utredning rörande utgivande av ett
värdefast statligt obligationslån, varå
teckningsrätt skulle tillfalla pensionsoch
livförsäkringsinstilutioner i avsikt
att bereda pensioner och livförsäkringar
upp till ett visst maximibelopp något
skydd mot den värdeminskning
som inflationen eljest medför».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:353 och 11:461
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

204 Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Värdefast statligt obligationslån.

Reservation hade avgivits av herrar
Schmidt och Nyberg, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen,
i anledning av de likalydande motionerna
I: 353 och II: 461, i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att 1951
års penningvärdeundersökning även
finge i uppdrag att utreda möjligheterna
för utgivande av ett värdefast, statligt
obligationslån.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SCHMIDT: Herr talman! Först
och främst bör det framhållas att syftet
med ifrågavarande motion är att
lindra inflationens verkningar. Ett
missförstånd föreligger när man säger
att förslaget innebär ett försök att bidraga
till ett stabiliserande av penningvärdet.
Det har aldrig motionärerna
sagt.

Det har också invänts att ett värdefast
statligt obligationslån skulle minska
intresset för att vidmakthålla ett
stabilt penningvärde. Varför det? Och
vem skulle förlora intresset? Låntagaren,
som knappast lär kunna utöva något
avgörande inflytande? Väl ej långivaren,
staten?

Utan att ingå på alla de invändningar
som framförts vill jag säga att
det synes mig som om man ej tillräckligt
beaktat spörsmålet om avvägningen
mellan säkerhet och avkastning.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att den här frågan börjar vinna
aktualitet på olika sätt och på olika
håll. I dagarna har vi sett att Städernas
försäkringsbolag har utfärdat bestämmelser
om indexförsäkring. Vi har
också observerat att man i Frankrike
förbereder ett stort lån, som också
skall vara indexreglerat. Jag skall inte
ingå på detaljerna utan endast genom
att nämna dessa ting markera att frågan
är föremål för intresse på olika
håll.

Så har ytterligare den synpunkten
framförts, att man får skilja på vad

staten gör och vad ett icke statligt företag
gör. Det är KF som framhåller att
staten, till vars förnämsta skyldigheter
det hör att vara penningvärdets vårdare,
icke kan utgiva värdebeständiga
lån utan att samtidigt medgiva att den
icke känner sig denna uppgift vuxen.
Det vill med andra ord säga att Caesars
hustru inte ens får misstänkas.
Men nu är det så att Caesars hustru är
komprometterad den här gången genom
det starka fall som har skett i
penningvärdet. Då tycker jag att det är
allt skäl i världen att ge sig in på en
penetrering av detta problem.

Om det nu sålunda är vissa differenser
som kan konstateras mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna, så
har man i alla fall enats om följande
uttalande: Man vill »understryka, hurusom
omsorgen om penningvärdet framstår
som en angelägenhet av yttersta
vikt för samhällets ekonomiska politik.
Därest strävandena till en stabilisering
av penningvärdet krönas med
framgång, föreligger heller intet behov
av en indexreglerad statsupplåning.
För närvarande pågå inom 1951 års
penningvärdeundersökning olika vetenskapliga
undersökningar syftande
till att belysa möjligheterna att bevara
ett stabilt penningvärde i ett samhälle
med full sysselsättning. Att det av
motionärerna aktualiserade spörsmålet
bär ett nära samband med de frågor,
vilkas utredning hänskjutits till penningvärdeundersökningen,
är tydligt.»

Av någon outgrundlig anledning drar
utskottets majoritet enligt min mening
inte den riktiga slutsatsen ur detta uttalande.
Eftersom »strävandena till en
stabilisering av penningvärdet ej
krönts med framgång», vore väl den
riktiga slutsatsen snarare att anmoda
penningvärdeundersökningen att också
undersöka möjligheterna för värdefasta
obligationslån.

Nu skall det villigt medges att det på
olika håll har framhållits att penningvärdeundersökningen
borde titta på

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16. 205

detta problem, och jag vill hoppas att
penningvärdeundersökningen kommer
att beröra denna fråga.

Därför, herr talman, skall jag inskränka
mig till att yrka bifall till
reservationen och avstå ifrån att begöra
rösträkning.

Herr SEVERIN: Herr talman! Det
talas ibland här i riksdagen om förslag
som blivit fullkomligt sönderskjutna
under remissbehandlingen. Om det
någonsin funnits skäl att säga detta är
det beträffande denna motion om värdefasta
obligationer.

Sparbanksföreningen är tveksam men
säger att om sådana värdegarantier
skall givas vid utlåning av penningar
skall de även givas vid bankinsättningar.
Jordbrukskreditkassan tar ingen
ståndpunkt i frågan men anser att
om ett genomförande av förslaget skall
ifrågakomma skall det även gälla bankinsättning.
Bankofullmäktige avstyrker
blankt. Riksgäldsfullmäktige har en avstyrkande
motivering. Kooperativa förbundet
har en mycket lång och avstyrkande
motivering men slutar med att
säga att frågan bör kunna överlämnas
till 1951 års penningvärdeutredning.
Alla är emellertid ense om att om någon
dylik värdegaranti skall givas
skall den gälla även bankinsättningar.

Svenska bankföreningen slutligen avstyrker
blankt. Livförsäkringsbolagens
förening har visserligen inte någonting
att invända mot en utredning men
tvivlar på de praktiska fördelarna därav.
Samtliga remissinstanser är sålunda
skeptiska i fråga om fördelarna av
ett värdefast obligationslån.

Tanken att en värdegaranti även
skall gälla bankinsättningar eller annat
dylikt sparande synes mig ha ovanligt
mycket som talar för sig. Det måste
betraktas som motbjudande och orättvist
att uppdela spararna i två kategorier,
skyddade och oskyddade. Om
inflationen i och för sig är en orättvisa,
måste denna ytterligare markeras

Värdefast statligt obligationslån.

genom att ett visst sparande skyddas
medan allt annat sparande skall utsättas
så mycket starkare för inflationens
verkningar. Detta är nämligen
ofrånkomligt. Bankinsättning och annat
dylikt sparande måste socialt och
ekonomiskt vara likvärdigt med livförsäkringssparande
och obligationssparande.
Bankinsättaren har fullt legitima
skäl att ge sitt sparande denna
form. Skall emellertid alla fordringar
på detta sätt garanteras sin värdebeständighet,
måste även andra privata
mellanhavanden på något sätt regleras,
eftersom de flesta dylika fordringar
är rent privata mellanhavanden. Bankinsättningen
är ingenting annat än en
privat fordran på banken. Om man
skulle vara rättvis på detta sätt uppstår
frågan vem som till sist skulle utfärda
dessa garantier och om staten
skulle göra det också.

I flera av remissyttrandena har framhållits,
att ett värdefast obligationslån
skulle minska statens intresse av att
upprätthålla penningvärdet. Jag vill
inte säga utan vidare att denna verkan
ovillkorligen skulle uppstå, men om
fara för inflation föreligger skulle ett
värdefast obligationslån otvivelaktigt
ytterligare markera detta. Varför skulle
lånet ges om det inte funnes någon
fara för inflation? Med en sådan avi
till enskilda sparare måste man räkna
med att alla andra sparandeformer
skulle upphöra. Man skulle känna sig
ha liksom en statlig garanti för att inflationen
skall fortsätta och att staten
vill skydda vissa sparare för verkningarna
därav, men inte andra. De
andra, de oskyddade, måste således bli
mycket rädda för att spara.

Härtill kommer den oro på obligationsmarknaden,
som skulle uppkomma
genom ett dylikt lån. Saken är ju
den, att livförsäkringsbolagen, som hade
ensam teckningsrätt till dessa
värdeobligationer, inte skulle kunna
åläggas att ovillkorligen behålla dessa
till dess de förfölle. De måste ha rätt

206 Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Värdefast statligt obligationslån.

att sälja dem; obligationerna måste ut
i marknaden, och det kunde då bli intressant
att se kursutvecklingen.

Med hänsyn till detta och till det
tämligen enhälliga avstyrkandet av
förslaget ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill svara utskottets ärade
ordförande, att ehuru vissa av remissmyndigheterna
ställer sig tveksamma
till förslaget har de inte motsatt sig
att en utredning kommer till stånd.
Det är att märka att riksgäldsfullmäktige,
på samma gång som de uttrycker
en viss tveksamhet, säger att det synes
önskvärt att en utredning kommer till
stånd av frågan, huruvida och på vilket
sätt olägenheterna av inflationens
verkningar på förhållandena på kreditmarknaden
skulle kunna undanröjas.
Det är ju klart att en utredning av
detta slag skulle beröra just den frågan.

Det var en synpunkt som jag inte
tog upp sist och som inte heller motionärerna
har tagit upp. Jag erinrar om
vad jag sade den 12 mars, när vi diskuterade
riksbankens decharge. Jag
ställde då den frågan till regeringen,
vad man skall svara när omyndiga
barn en gång blir myndiga och frågar
hur förmyndarinstitutionen förvaltat
den del av deras medel som är placerad
i guldkantade papper.

Nu kommer vi senare i kväll att behandla
första lagutskottets utlåtande nr
21, som berör en motion om en undersökning
av placeringen av förmyndarmedel.
Jag skall därför inte nu gå in
på dessa spörsmål, men det är ju alldeles
givet att här finns ett avgränsat
fält, där man mycket väl skulle kunna
tänka sig att man skapade ett värdepapper
som tryggade förmyndarmedel.
Det kan ju inte i längden få fortgå
på samma sätt som under de sista 15
åren, när förmyndarmedlen har fallit
50 procent i värde.

Herr OHLIN: Herr talman! Bankoutskottets
ärade ordförande tycktes ha
den känslan att hans argument var i
svagaste laget och att han därför ett
par gånger behövde hänvisa till att förslaget
om värdebeständiga obligationslån
var sönderskjutet av remissyttrandena.
Herr Sclimidt var redan inne på
detta. Jag vill ytterligare betona den
saken, att av de sju remissinstanserna
är det två som har direkt avstyrkt förslaget,
medan fem med olika motiveringar
visserligen har uttryckt tveksamhet
men inte avstyrkt. Ingen vill
heller bestrida att en viss tveksamhet i
och för sig kan motiveras; det är ju
därför vi begär en utredning.

Vilka är det då som har direkt avstyrkt
förslaget? Det är först och främst
bankofullmäktige. Vi har där en socialdemokratisk
majoritet, som väl i
sådana här fall låter sig ledas av liknande
hänsyn som bankoutskottets socialdemokratiska
majoritet. Vidare är
det Svenska bankföreningen, och herr
Severins uttalande var egentligen byggt
på detta avstyrkande. När det gäller
ekonomiska ting, har vi nu kommit
därhän att den förnämsta och mest förkrossande
auktoritet, som -— när man
vill pröva något nytt i det ekonomiska
livet — kan åberopas av det förut revolutionära
socialdemokratiska partiet
är Svenska bankföreningen. Det ger en
liten belysning av dagens FolkhemsSverige,
som kan föranleda rätt många
reflexioner men som jag nu lämnar
därhän. Jag konstaterar bara, att herr
Severins påstående inte var riktigt utan
att man mera korrekt kan säga att remissinstanserna
visserligen varit tveksamma
men att fem av sju icke har
velat motsätta sig att en utredning
kommer till stånd på ett eller annat
sätt.

Sedan skulle jag bara vilja understryka
en annan sak som herr Schmidt
redan nämnt. Man säger att sådana
värdebeständiga lån inte är något medel
mot inflationen, men det har ju

Torsdagen den 8 mai 1952.

Nr 16. 207

inte heller någon påstått. Det verkar
som om man behövde ta till argument
som man vet inte hör till saken, därför
att de andra argumenten inte räcker.
Annars skulle inte bankoutskottet, där
en så kunnig, intelligent och framstående
man som herr Severin sitter som
ordförande, blanda in argument som
uppenbarligen inte hör till saken.

I utskottsutlåtandet citerar man med
gillande och säger även på annat sätt
att staten inte bör erkänna, att den
inte är vuxen uppgiften att hålla ett
stabilt penningvärde. Herr Severins
ståndpunkt är alltså den, att vi skola
uppehålla fiktionen att svenska staten
—- herr Hall och hans vänner —
från och med år 1952 kommer att med
hjälp av finansministern hålla penningvärdet
stabilt. Vi skall inte ge ett
finger åt erkännandet, att här finns
en icke oväsentlig risk för att prisnivån
på lång sikt kan ha en stigande tendens.
Det är ingen som säger att en sådan utveckling
är säker, och man behöver inte
ens säga att den är sannolik för att komma
till samma slutsats som reservanterna.
Vad man behöver säga är, att det
finns en väsentlig risk för att prisnivån
liksom hittills på lång sikt skall
ha en viss stigande tendens och att
det därför kan vara motiverat att vidtaga
vissa åtgärder däremot. Då säger
utskottet emellertid, att vi inte bör
göra det. Vi bör uppehålla fiktionen
att år 1952 är den stora milstolpen i
vår ekonomiska historia; från och med
då finns det inte någon väsentlig risk
för en försämring av penningvärdet.
Jag måste säga att det är ett märkligt
resonemang.

För övrigt vill jag fråga utskottets
ordförande en sak. När vi här i landet
under många år har haft ett system
med indextillägg på statstjänstemannens
löner och när vi sedan åtskilliga
år har indextillägg på folkpensionerna,
då har vi inte hört att det inte skulle gå
för sig, för att det skulle innebära ett erkännande
av att staten inte kan skydda

Värdefast statligt obligationslån.

och stabilisera penningvärdet. Då har
man glömt det argumentet. Hur kan det
vara att man nu plötsligt, när man
ställs inför en liknande tankegång, säger
att det vore farligt med ett sådant
erkännande från statens sida?

Sedan citerar utskottet med gillande
att det, om man emitterar värdefasta
obligationslån i begränsad omfattning,
skulle vara svårt att sedan undvika en
mera allmän indexreglering. Ja, men
det resonemanget kan väl mycket bättre
tillämpas på andra områden, där vi
redan har indexreglering. För övrigt är
det ju här endast fråga om utredning
rörande ett försök i begränsad omfattning
och för vissa ändamål. Därför tror
jag att utskottet i hög grad har överdrivit
sådana prejudikatrisker.

Men det kanske märkligaste i utskottets
argumentering är att intresset
för ett stabilt penningvärde skulle minskas.
Om man tryggar en viss kompensation
för inflationen åt en viss grupp
av sparare, skulle dessa sparare tycka
att det inte vore så stor olycka med
en inflation, och därmed skulle man
minska deras intresse av att bekämpa
inflationen. Vad innebär detta argument,
herr talman? Jo, det innebär naturligtvis
att vi inte alls skall skydda
några medborgare mot inflationens
olyckor och orättvisor. Låter vi bli att
kompensera löntagare, folkpensionärer
och andra, blir de ännu mer förtretade
på inflationen, och dess bekämpande
kommer att framstå som ännu viktigare
än eljest. Utskottets argument leder
till slutsatsen att vi skall ta bort
indexregleringen av folkpensioner och
ta bort indextilläggen för statstjänstemännen
för att göra dessa mera intresserade
av att bekämpa inflationen.

Man häpnar verkligen inför denna
tankegång. Eller skulle det vara just
småspararna som skulle piskas fram
till intresse av att bekämpa inflationen
genom att man låter dem hära hela
förlusten på penningvärdeförsämringen?
Man säger att andra grupper kan

208 Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Värdefast statligt obligationslån.

få kompensation trots att det minskar
deras intresse. Varför skall då småspararna
i princip ställas i strykklass
och genom inflationens orättvisor piskas
till att bli någon sorts stöttrupp för
att skapa intresse för inflationens bekämpande? Jag

nekar inte till att jag trots denna
timme med ett visst intresse motser
vad utskottets ärade ordförande skall
ge för förklaring av denna särställning
som han vill ge småspararna och försäkringstagarna,
en särställning även i
politiskt hänseende som torde vara
mycket svår att motivera.

Till sist, herr talman, vill jag säga
att man både inom utskottet och på
andra håll har hänvisat till penningvärdeutredningen.
Det är någonting intressant
med penningvärdeutredningen
som skall allt bestyra. Vi började
inom folkpartiet 1946 att kräva en utredning
om hur man skulle stabilisera
penningvärdet. Regeringen slog år efter
år ifrån sig och sade att det var
alldeles onödigt och överflödigt. År
1951 fick vi äntligen en sådan utredning
som endast har börjat arbeta i sin
första del med en mera vetenskapligt
djupplöjande analys. Jag förmodar att
det kommer att ta ett par år innan man
kan komma med undersökningens mera
praktiska avsnitt. Nu får vi emellertid
höra, att en sådan utredning som under
fem år var överflödig, skall klara
inte bara huvudproblemet, hur man
skall försvara penningvärdet, utan även
utreda värdefasta obligationslån och
undersöka sparandets struktur och allt
möjligt annat. Nog har man inom det
socialdemokratiska partiet blivit omvänd
till insikt om värdet av en sådan
utredning, det måste jag erkänna och
med tillfredsställelse konstatera.

Men jag tror, herr talman, att det är
föga praktiskt att lägga just utredningen
av denna rent tekniska fråga
angående ett värdefast obligationslån
hos penningvärdeutredningen. Den har
ett mycket stort material som, jag tve -

kar inte att säga det, till sin huvudsakliga
del handlar om andra frågeställningar.
Den har såvitt jag vet icke några
krafter som är utsedda med hänsyn
till sin kompetens på detta speciella
område. Den saknar alltså f. n. kompetent
folk att utreda denna sak. Den har
däremot mycket framstående specialister
för den centrala uppgiften. Men
jag vet inte att den har några personer,
om det inte har tillkommit några nyligen,
som har denna speciella kompetens.

Därtill kommer emellertid att penningvärdeutredningen
enligt sin arbetsplan
skall göra en djupplöjning av detta
vetenskapliga problem, som jag tror
tar minst två år, och sedan komma till
mera praktiska ting. Även om man
kompletterar utredningens tjänstemän
med personer med speciell kompetens,
kommer väl i alla fall utredningen om
detta spörsmål att bli mycket försenad.
Om jag sutte i penningvärdeutredningen
— det vill jag säga till bankoutskottets
ärade ordförande —■ och finge läsa
utskottets utlåtande, skulle jag säga
mig, att det finns så litet intresse bland
de flesta partierna i riksdagen för denna
sak att man inte bör offra för mycket
tid och arbete på den. Jag skulle
möjligen ha kunnat förstå om utskottet
i likhet med reservanterna gjort sitt uttalande
på sådant sätt att det hade direkt
givit utredningen en uppmuntran
att studera spörsmålet, men det har man
ju alls inte gjort.

Herr talman! Det är klart att frågan
om ett lån av detta slag inte i och för
sig är så förfärligt stor. Den bör emellertid
betraktas som ett led i det stora
spörsmålet om vad man eventuellt kan
göra för att minska inflationens olägenheter
för stora folkgrupper och icke
minst för folkgrupper med blygsamma
ekonomiska villkor. Vill man mildra
inflationens olägenheter särskilt för
småspararna, får man försöka komma
fram på den ena eller den andra vägen,
med skattepolitiska åtgärder och med

Nr 16. 209

Torsdagen den 8 maj 1952.

sådana åtgärder som det här är tal om.
Man får inte från början säga, att detta
är litet besvärligt och att vi därför
inte skall göra det. Det som ligger bakom
folkpartiets inställning till denna
fråga är inte någon ljusblå tro att en
lösning av här debatterade problem
skulle betyda någon mera revolutionerande
förbättring av spararnas ställning.
Vi ställer inte några sådana stora
förhoppningar, utan vi ser frågan som
ett relativt blygsamt led i en politik
som mera beaktar spararnas intressen.
Vi anser att man bör pröva även detta
led i och för sig.

Vi konstaterade förut när det var tal
om att skydda folkpensionerna mot inflationen,
att man inom högerpartiet
var mycket ointresserad av detta spörsmål.
En stor del av högerpressen var
bestämt emot automatiska dyrtidstilllägg
på folkpensionerna, och de andra
partierna var också mindre intresserade,
då man tänkte sig gå fram på andra
vägar. När vi nu behandlar en parallell
fråga, låt vara av långt mindre betydelse,
finner man att både socialdemokraterna
och bondeförbundet sluter upp
tillsammans med det konservativa partiet
i en sådan där stockkonservativ attityd,
att detta inte är värt ens ett allvarligt
försök till utredning. Jag vill,
herr talman, beklaga detta och yrkar
bifall till reservationen.

Herr SEVERIN: Herr talman! Från
den upphöjda position som herr Ohlin
har valt mellan Svenska bankföreningen
och socialdemokratiska partiet förefaller
i alla händelser utsikten vara
rätt dimmig och dunkel. Trots den
upphöjda ställning han har intagit observerade
han nämligen icke, att halva
hans anförande riktade sig emot den
reservation som hans partivänner
Schmidt och Nyberg har avgivit. Herrar
Sclunidt och Nyberg yrkar nämligen
att 1951 års penningvärdeutredning
även skall få i uppdrag att utreda
möjligheterna för utgivande av ett

Värdefast statligt obligationslån.

värdefast obligationslån. Men enligt
herr Ohlin saknar 1951 års penningvärdeutredning
alla möjligheter att
verkställa en dylik djupplöjning av
ämnet. Det är ju då rätt egendomligt
att herr Ohlins partivänner vill överlämna
detta svårgenomträngda spörsmål
till människor som saknar all
kompetens för uppgiften.

Vem är det då egentligen som är
kompetent? Det borde ju herr Ohlin
upplysa om, och allra först borde han
upplysa sina partivänner om vilka som
är kompetenta att göra detta. För övrigt
förefaller mycket framskjutna partivänner
till herr Ohlin tidigare ha
haft en mycket högre uppskattning om
1951 års penningvärdeutredning än
herr Ohlin har. Herr Kristensson i
Osby, som var med om att behandla
saken i bankofullmäktige, när de avstyrkte
utredningen om det värdefasta
obligationslånet — vilket herr Kristensson
inte ville vara med om, varför
han reserverade sig — har också mycket
stort förtroende för denna utredning.
»Enligt vid fullmäktiges yttrande
fogat protokollsutdrag» — står det
i utlåtandet —• »utvisande ärendets behandling
inom fullmäktige, anfördes
reservation av herr Kristensson, som
anförde: ''Under hänvisning till den
motivering, som finnes i motionen, anser
jag, att en utredning bör komma
till stånd. Då emellertid i fullmäktige
upplysts om att 1951 års penningvärdeutredning
har sin uppmärksamhet riktad
på problemet och att de komma
att tillkalla särskild sakkunnig för ändamålet,
bör syftet med motionen därigenom
vara uppfyllt. Jag förutsätter
att utredningen sker utan dröjsmål.’»

Herr Ohlin har alltså råkat ut för
malören att, i den upphöjda position
han har intagit mellan Bankföreningen,
storkapitalismen och socialdemokratien,
isolera sig icke bara från bankföreningen
och socialdemokratien utan
även från folkpartiet och bondeförbundet,
som ju i detta hänseende är

14 — Andra kammarens protokoll 1:952. Nr 1(1.

210

Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Värdefast statligt obligationslån.

samma syndare som socialdemokraterna.
Ja, ensam är stark, upptäckte redan
Henrik Ibsen, och herr Ohlin får
väl i fortsättningen söka bevisa styrkan
i denna ställning såsom alldeles
ensam mot samtliga partier i riksdagen,
ty det får man väl antaga att
han är.

För övrigt för herr Ohlin ett resonemang
som ligger alldeles vid sidan om
vad jag sade, ty jag framhöll att det
skulle vara en orättvisa att på detta
sätt dela upp spararna, särskilt småspararna,
i skyddade och oskyddade.
Om inflationen var en orättvisa mot
spararna, bleve denna ytterligare markerad
genom denna uppdelning i skyddade
och oskyddade. Även reservanterna
måste väl medge att remissinstanserna
varit tämligen eniga i uppfattningen,
att om ett dylikt värdeskydd
skulle givas, skulle det givas åt alla,
även vid bankinsättningar. Detta kommer
ju igen hos alla. Om allt sparande
på detta sätt skulle värdeskyddas,
så undrar jag vilka problem som skulle
uppkomma. Nog vore vi då säkra på
att inte någon inflation skulle inträffa,
tv om varje sparande vore skyddad
mot förstöring av de pengar han hade
sparat, så funnes det ingen inflation,
d. v. s. då upprätthölles penningvär det.

Men då vore det värdefasta obligationslånet
meningslöst. Tv vad skulle
vi i så fall ha ett värdefast obligationslån
till?

För övrigt var det en lysande tanke
som herr Ohlin hade, när han drog parallellen
med de indexreglerade lönerna.
De har i själva verket knappast
med inflationen att göra. Denna indexreglering
har pågått även under en
mycket stark deflationstid. Det är
mycket diskutabelt om en sådan indexreglering
är så .särskilt värdefull. Men
detta är en sak som inte hör hit. Nu
brukar emellertid löner vara prioriterade
fordringar, och det är väl på
grund av detta som man har tillfogat
en indexklausul. Men att staten skulle

garantera varje långivning till dess
värde är en fullkomligt annan sak än
att staten garanterar reallönen för den
som är anställd hos staten. Att med
detta dra en parallell till det värdefasta
obligationslånet är ett orimligt hopp.
Egentligen är det rent egendomligt, att
inte herr Ohlin med ett så våldsamt
hopp kom ned från den höga position
han intog.

Herr OHLIN: Herr talman! Herr Severin
uppfattade tydligen inte att jag förklarade,
att penningvärdeutredningen i
sin nuvarande form knappast är lämplig
för detta ändamål och att jag föredrog
ha en speciell utredning. Om man
emellertid skulle ge uppdraget till penningvärdeutredningen,
så utgick jag
ifrån att den bleve kompletterad med
erforderlig arbetskraft. Jag är alldeles
övertygad om att reservanterna i utskottet,
utan att närmare diskutera frågan
vilka som för närvarande finns och inte
finns i denna utredning, också utgått
ifrån att, om riksdagen hänskjuter denna
uppgift till penningvärdeutredningen,
denna då får en behövlig komplettering.

Jag tycker att det bästa alternativet
är en speciell utredning. Men, herr Severin,
politik är det möjligas konst.
Det näst bästa men avgjort sämre än
det bästa finner jag vara det, som jag
yrkade bifall till i mitt yttrande, d. v. s.
detsamma som reservanterna från folkpartiet
rekommenderat. Konstigare är
det inte. Herr Severin är ju förvånad
över att det skulle finnas denna nyans
i uppfattningen, att reservanterna inte
givit uttryck för det som jag sade var
den bästa lösningen utan nöjt sig med
att rekommendera vad som enligt min
mening var det näst bästa. Jag vet
inte om reservanterna tänkt eller inte
tänkt på detta. Jag vet inte om de tycker
att vad de föreslagit är det bästa.
Men vad jag vet är, att den praktiska
slutsats de och jag har kommit till är
den, att det för närvarande inte lönar

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

211

sig att yrka bifall till något annat än det
som reservanterna gått in för.

Jag vet inte vilken uppfattning herr
Severin har om diskussionen i ett
parti. Det verkar som om han menade,
att om det inträffade, att man i det
socialdemokratiska partiet kunde konstatera
en nyansskillnad mellan herrar
Sköld och Severin, skulle detta vara en
sensation. Jag kan emellertid förklara,
att om det inträffar i folkpartiet, att
man visserligen är överens om den
praktiska slutsatsen men inte ser helt
lika, är det alls inte någon sensation.
Herr Severins överraskning är närmast
avslöjande för hur han bedömer förhållandena
inom ett parti.

Nu skall jag, herr talman, bara säga
en enda sak. Jag tycker att herr Severin
egentligen inte svarade mycket på
det jag sade. Han började emellertid
med att säga, att jag inte hade uppehållit
mig vid vad han hade yttrat. Jo,
herr Severin, jag uppehöll mig vid vad
utskottet med gillande refererat och
vad utskottet uttalat. Då kan man inte
komma ifrån det genom att säga:
»Herr Ohlin talade inte om vad jag
sade.» Tv herr Severin menar väl ändå
inte att komma ifrån utskottsutlåtandet
genom att delvis tala om andra
saker.

Beträffande intresset av att bekämpa
inflationen så nöjer sig, såvitt jag uppfattade,
bankoutskottets ordförande
med att säga att detta, att kompensation
åt löntagarna minskar deras intresse
av att inflationen undvikes, är
en helt annan sak. Det är intet argument,
herr Severin, att säga att det är
en helt annan sak. Ty vill man inte
skydda folk mot inflationens orättvisor
därför att man anser att de då blir
mindre intresserade av att bekämpa
inflationen, frågar jag: Varför skall
detta gälla bara spararna och inte löntagare
och folkpensionärer?

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

Sparandets struktur m. m.

på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 15.

Sparandets struktur m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner
om en utredning rörande sparandets
struktur m. m.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 300 i första kammaren av
herr Ohlon m. fl. och nr 392 i andra
kammaren av herr Ohlin m. fl., hade
hemställts »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
rörande sparandets struktur,
omfattning och motiv, i avsikt att underlätta
en ekonomisk politik, som på
lång sikt befrämjar det frivilliga sparandet
och undviker att hämma detsamma».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 300 och II: 392
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Schmidt och Nyberg, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till de likalydande motionerna
1:300 och 11:392, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
rörande sparandets struktur, omfattning
och motiv, i avsikt att underlätta
en ekonomisk politik, som på lång
sikt befrämjade det frivilliga sparandet
och undveke att hämma detsamma.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SCHMIDT: Herr talman! Enligt
reservanternas uppfattning är motionärernas
uppslag i detta fall värdefullt,
och utskottsmajoriteten har också ansett
att eu förbättrad kännedom om
sparandets natur och förutsättningar

212

Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Sparandets struktur m. m.

är i hög grad önskvärd. Motionärerna
har också anvisat några huvudpunkter
för en utredning. Sparkvoten av nettoinkomsten,
sparkvotens förändringar
med konjunkturerna, sparandets källor
och sparmotiven, det är fyra punkter
som är värda att ge sig in på. Under
den senare punkten frågas, hur kravet
på trygghet för ålderdomen eller erfarenheten
från penningvärdets fall inverkar.
Hur stor roll spelar exempelvis
det så kallade målsparandet? Här bör
tilläggas, att ju mer penningvärdet faller,
desto långsammare närmar sig målspararen
målet: att kunna förverkliga
sina önskningar.

Reservanterna anser att även i en
vidare bemärkelse, nämligen i avseende
på det mänskliga beteendet i ekonomiska
frågor i allmänhet, kan den föreslagna
utredningen belysa nya socialekonomiska
problemställningar. Tilläggas
bör, att UNESCO i dagarna har beslutat
att tillsätta ett internationellt sociologiskt
forskningsråd med bl. a. specialister
i sociologi, ekonomi och socialpsykologi.
Den av motionärerna föreslagna
utredningen torde därigenom, i
vad angår Sverige, komma att anknytas
till forskningsrådet. Den kan hämta
näring ur rådets forskningsmaterial och
lämna bidrag därtill.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på en artikel i Ekonomisk Revy, första
numret 1952, av Nils Meinander, där
han redogör för forskningen på detta
område i Amerika. Det är tydligt att
man har gått mycket långt där och att
detta också är någonting att beakta och
överföra på svenska förhållanden.

Man torde väl kunna påstå, att motionen
i sak har vunnit uppskattning;
därom vittnar de flesta remissinstansernas
uttalanden. Dock har utskottsmajoriteten
icke ansett sig kunna tillstyrka
en utredning av den anledningen,
att organ för utredningen av vissa
spörsmål och avsnitt redan finns. Emellertid
anser reservanterna att någon
sakkunnig bör hålla i trådarna och re -

dovisa utredningsmaterialet. Alldeles
särskilt är det av vikt att utredningen
kommer fram så snart som möjligt med
hänsyn till nuvarande läge.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till reservationen.

Herr SEVERIN: Herr talman! I och
för sig är naturligtvis den fråga, som
motionen och reservationen avser, mycket
intressant att utreda. I vad mån
detta intresse kan vara övervägande
akademiskt eller om en utredning kan
ge praktiska resultat vet jag inte; det
kan vara intressant i alla fall. Att utskottet
trots detta har ansett sig böra
avstyrka motionen är därför att frågan
så att säga redan befinner sig under
utredning. Så säger exempelvis konjunkturinstitutet,
att åtskilliga av de utredningsuppgifter,
som motionärerna
särskilt angivit, är av den art att de
ligger inom ramen för antingen den
verksamhet, som bedrivs inom konjunkturinstitutet,
eller för den särskilda undersökning
av kapitalbildningen ur sysselsättnings-
och penningvärdesynpunkter,
som försiggår inom 1951 års penningvärdeutredning.

För att inte ta tiden för mycket i anspråk
skall jag bara hänvisa till att frågan
så att säga befinner sig under utredning.
Detta har inte heller reservanterna
kunnat alldeles komma förbi i sin
reservation. De slutar därför med att
påpeka, att av konjunkturinstitutets och
penningvärdeundersökningens redovisning
framgår enligt deras uppfattning
att organ, som skulle kunna handha de
olika avsnitten till denna utredning om
sparandets struktur, redan är till finnandes.

»Emellertid står det klart för utskottet»
— det är alltså vad reservanterna
ville ha sagt — »att för ledning och
sammanhållning av utredningen samt
slutlig bearbetning och redovisning av
utredningsmaterialet särskilda sakkunniga
böra förordnas». Men är inte detta
ändå kaka på kaka att, när man själv

213

Torsdagen den 8 maj 1952. Nr 16.

Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet.

konstaterar att frågan befinner sig under
utredning, tillsätta ytterligare särskilda
sakkunniga, som skall bearbeta
utredningsmaterialet?

Det brukar ibland, inte minst i folkpartipressen,
skrivas mer eller mindre
kvicka artiklar om det väldiga utredningsväsende
som vi underhåller. En
socialdemokratisk finansminister brukar
vid varje sådant tillfälle berömmas
såsom den verkligt store ekonomen, därför
att han gick fram med den s. k.
Geddesyxan och avskaffade ett par kommittéer,
eller hur många det nu var.
Denna kritik mot utredningsväsendet
är i allmänhet oberättigad. Men jag
måste säga, att om man på detta sätt
skall dubblera utredningen: först ha institut
och kommittéer, som utreder vissa
saker, och sedan ovanpå dessa tillsätta
ytterligare en utredning, som skall bearbeta
utredningsresultaten, så är kritiken
faktiskt berättigad. Ur denna synpunkt
är det som utskottet avstyrkt motionen.

Herr talman! Jag ber få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SCHMIDT: Utskottets ordförande
motsäger sig ju själv, herr talman, när
han citerar vad vi reservanter här sagt.
Vi har icke ifrågasatt att det skulle bli
en ny utredning, utan vi vill bara få en
sakkunnig som sammanför det utredningsmaterial
som kan komma fram
inom de olika organen. Det är en helt
annan sak än att begära en ny utredning.

Vidare är att märka, att konjunkturinstitutet
säger att institutet inte har
möjlighet att företaga omfattande statisiska
primärundersökningar liksom
inte heller att utföra sociologiska intensivundersökningar.
Då det just är detta
som ytterligare fordras, så vittnar det
om okunnighet när man förbigår vad
här sägs. På flera ställen i landet pågår
inom olika industrier sociologiska undersökningar,
varvid man försöker klarlägga
de problem som sammanhänger

med det mänskliga beteendet i arbetet,
alltså frågan om trivsel och trygghet,
med de ekonomiska förhållandena och
annat sådant. Varför skulle det då inte
kunna ske en bearbetning av materialet
på det sätt som reservanterna föreslår,
när vi ju alla är överens om att sparandet
är en så utomordentligt viktig sak?

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Schmidt begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 19, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Schmidt begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 42 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10.

Åtgärder för främjande av kapitalbildningen
i landet.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner

214 Nr 16. Torsdagen den 8 maj 1952.

Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet.

angående vissa åtgärder för främjande
av kapitalbildningen i landet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nr 352 i första kammaren av
herr Lindblom m. fl. och nr 477 i andra
kammaren av herr Ohlin m. fl., hade
riksdagen föreslagits att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om tillsättandet
av en utredning rörande främjande av
kapitalbildningen enligt vissa i motionerna
närmare angivna riktlinjer.

Utskottet hemställde att de likalydande
motionerna 1:352 och 11:477 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Schmidt och Nyberg, som ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 352 och II: 477, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om tillsättandet
av en utredning, inkluderande
företrädare för arbetsmarknadens
parter och med uppdrag att anlita inocli
utländsk expertis med sakkunskap
på i motionen berörda områden, i syfte:

1) att undersöka förutsättningarna
för att genom skattereformer stimulera
tillämpningen inom det enskilda näringslivet
av vinstandelssystem med särskild
hänsyn till angelägenheten att
främja kapitalbildningen genom att bereda
de anställda ökade möjligheter till
sparande och uppnå större effektivitet
i produktionen,

2) att undersöka förutsättningarna
för vinstandelsmetodernas tillämpning
inom av det allmänna ägda företag i
branscher, där de befunne sig i en effektiv
konkurrens med enskilda företag
på lika villkor,

3) att pröva möjligheterna och lämpligheten
av sådana ändringar i skattelagstiftningen,
att utvecklingen av ny
företagsamhet och därtill knuten kapitalbildning
underlättades,

4) att undersöka det allmännas möjligheter
att genom en ändring eller

komplettering av rådande lagstiftning
underlätta tillkomsten av investeringsbolag
med låga aktievalörer eller andra
liknande institutioner i avsikt att
skapa en fördelaktig form för mindre
inkomsttagares sparande och öka tillgången
på aktivt kapital,

5) att framlägga de förslag till åtgärder,
vartill utredningen föranledde.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NYBERG: Herr talman! Jag har
mitt namn under den reservation som
här föreligger och jag vill därför säga
några ord.

Den motion, som nu behandlas, gäller
det s. k. vinstandelssystemet och
samhällets möjligheter att underlätta
dess genomförande. Jag tror inte att
jag behöver närmare specificera motionens
innehåll —■ detta framgår ju av
den reservation som fogats till utlåtandet.
Jag vill bara säga att för min
personliga del lägger jag huvudvikten
vid en utredning om vinstandclssystemet
som sådant, även om jag naturligtvis
inte liar något att invända emot att
samhället genom skatteåtgärder och dylikt
stimulerar dess förverkligande.

Det vilar en säregen stämning över
det frågekomplex som här möter. Vi är
väl alla överens om att frågan om vinstandelssystem
har stor räckvidd. Den
har diskuterats sedan lång tid tillbaka,
och tanken har också omsatts i praktisk
handling inom ett flertal företag
och i många olika länder. Men på flera
håll söker man bagatellisera hela spörsmålet
och göra det till någonting som
man helst inte bör ta befattning med.
Vad jag i detta sammanhang finner särskilt
anmärkningsvärt är att man på
de anställdas sida, i varje fall här i
landet, intar en så avvisande hållning.

Motionen har ju varit föremål för en
mycket vidlyftig remissbehandling —
inte mindre än 15 instanser har yttrat
sig. De flesta av dom har ställt sig mer

215

Torsdagen den 8 maj 1952. Nr 16.

Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet.

eller mindre tveksamma, och några har
direkt avstyrkt motionens förslag. Till
de kyligaste hör Landsorganisationen,
som fasthåller vid den inställning man
intog i sitt yttrande i samma ärende vid
1949 års riksdag, i vilket yttrande det
bl. a. sades att inom fackföreningsrörelsen
rådde enighet om att systemet
med andel i vinst icke var en lämplig
form för att påskynda en standardförbättring
och en höjning av produktionseffektiviteten.
Jag skulle vilja fråga:
Råder det verkligen en enighet av det
slag som Landsorganisationen talar om?
Det är mycket möjligt att en sådan enighet
föreligger inom fackföreningsrörelsens
ledning, men jag är inte säker på
att man skulle få lika samstämmiga svar
om man talade med enskilda arbetare
och tjänstemän. Den erfarenhet som jag
själv gjort tyder på att systemet med
andel i vinst i hög grad intresserar
även arbetare och tjänstemän i vårt
land. Ett direkt bevis därpå är den inställning''
som kommit till uttryck på
arbetarliberalt håll, men även arbetare
som inte är enrollerade i denna rörelse
har tillkännagivit ett positivt intresse
för vinstandelssystemet. I varje fall
har jag för min del kunnat förmärka
ett sådant intresse vid samtal med enskilda
arbetare, och jag kan inte värja
mig för den tanken att om man inom
fackföreningsrörelsens ledning såg på
denna sak med litet mindre förutfattade
meningar, skulle man kanske ha
visat en mer positiv inställning.

Då är det lättare att förstå den tveksamhet
som kommer till uttryck på företagarhåll.
Svenska arbetsgivareföreningens
avstyrkande kom inte på något
sätt överraskande för mig. Jag tror
emellertid att man även på detta håll
har vissa förutfattade meningar som
skulle kunna mjukas upp vid en ingående
utredning av hela frågan om vinstandelssystemet.

Systemet med andel i vinst har ju
prövats även utomlands, särskilt i Amerika,
och det föreligger många vittnes -

börd om att det har slagit mycket bra
ut. Å andra sidan vill jag inte alls bestrida
att det finns misslyckanden att
peka på. Jag är inte blind för att det
möter åtskilliga svårigheter när det
gäller att genomföra ett vinstandelssystem.
Vissa företag kan relativt lätt
genomföra ett sådant, medan det för
andra visar sig vara ganska besvärligt.
Men ett faktum är att systemet har stora
fördelar och att det kan vara till
nytta inte minst när det gäller att knyta
de anställda fastare till företaget och
på så sätt främja produktionen.

Det finns även här bland riksdagens
ledamöter ett par företagare, som på ett
eller annat sätt har praktiserat systemet
med andel i vinst. Enligt vad jag
hört sägas, har man emellertid, när man
gått in för åtgärder i denna riktning,
ställt sig frågande till vilken metod
som i det särskilda fallet skulle vara
den bästa — det finns som bekant flera
olika former av vinstandelssystem.

Vi reservanter har i likhet med motionärerna
ansett det vara av stort värde
att det företages en statlig utredning
för att få fram det material som
kan åstadkommas på detta område. Jag
vill betona att även om vinstandelssystemet
som sådant är gammalt är det
något som hör framtiden till, och det
bör därför inte nonchaleras. Jag tror
att Sveriges grossistförbund i sitt yttrande
kommer den riktiga uppfattningen
ganska nära när förbundet säger att
det kan vara lämpligt att »olika åtgärder
vidtoges i ändamål att skapa ökad
kunskap om vinstandelssystemet som
sådant och dess verkningar i praktiken».
Det är närmast detta önskemål
— att skapa ökade kunskaper på området
—■ som för oss reservanter varit
motiveringen till vårt ställningstagande.

Jag finner det mycket viktigt att i
detta samamnhang betona, att meningen
naturligtvis inte är att någon skall
påtvingas en anordning med vinstandelssystem
om man inte önskar en sådan.
Det praktiska genomförandet mås -

Nr 16.

216

Torsdagen (len 8 maj 1952.

Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet.

te helt bli en sak mellan vederbörande
parter på arbetsmarknaden. Vad staten
kan göra är bara att genom den begärda
utredningen skaffa fram det material
som behövs för att man på ömse
håll skall kunna rätt bedöma dessa
frågor.

Jag har, herr talman, inte gått in på
betydelsen av att stimulera sparandet.
Vikten därav är uppenbar. Inte heller
lägger jag för min del här huvudvikten
vid de skattepolitiska åtgärder som berörs
i motionen eller vid frågan om att
underlätta tillkomsten av investeringsbolag
med låga aktievalörer. Men jag
har i likhet med min medreservant ansett
det befogat att ett yrkande i ärendet
också omfattar den mer vidsträckta
utredning som motionärerna åsyftar.

Med vad jag nu anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr SKÖLDIN: Herr talman! I likhet
med föregående talare anser jag det
vara riktigt att lägga huvudvikten vid
det förslag som motionen innehåller
när det gäller vinstandelssystemet.

Arbetsmarknadens parter, alltså såväl
Landsorganisationen och TCO som
Svenska arbetsgivareföreningen, har ju
ställt sig direkt avvisande till det förslag
som härvidlag framförts, och det
kan förtjäna framhållas att Arbetsgivareföreningen
i sitt utlåtande över motionen
säger, att vinstandelssystemet
står i uppenbar motsättning till det kollektivavtalssystem
som tillämpas på den
svenska arbetsmarknaden.

Föregående talare säger att det inte
är meningen att påtvinga någon de åtgärder
som rekommenderas i motionen.
Men om man skulle lagstifta, skulle
denna lagstiftning komma att tillämpas
på de olika företagare vi har. Det
innebär såvitt jag kan förstå, att man
tvingar på parterna en sak, som de från
ömse håll uttalar sig emot. Om det inte
är fråga att genom lagstiftningsåtgärder
tvinga fram ett sådant system,

måste jag fråga mig vad meningen är,
tv de för närvarande rådande förhållandena
hindrar ju såvitt jag vet ingen
arbetsgivare att tillämpa ett sådant system
som det man rekommenderar i
föreliggande motion.

Om man skulle förfara på sätt motionärerna
här har föreslagit, uppkommer
ju frågan ■—• i utskottet har vi åtminstone
ställt oss den frågan —: Hur har
man räknat med att man skall förfara,
därest företagen inte ger några vinster?
Är det meningen att i ett läge, där
företagen gör förluster, de som varit
med och tagit åt sig av vinsterna på
något sätt också skall vara med och
bära förlusterna?

Jag kan alltså inte finna att det vore
klokt att lagstifta på området — det är
väl ändå det som är avsikten med den
utredning som har föreslagits.

Jag vill under sådana förhållanden
yrka bifall till vad bankoutskottet har
föreslagit.

Herr WEDÉN: Herr talman! Herr
Sköldin sade upprepade gånger i sitt
anförande, att han måste utgå från att
meningen med den motion som här har
framlagts måste vara att på den ena
eller andra vägen genomföra en lagstiftning
om vinstandelssystem.

Det vore värdefullt för den sakliga
debatten om de av kammarens ledamöter,
som vill opponera mot förslagen i
denna motion, studerade motionen så
uppmärksamt, att de blev på det klara
med att där inte finns något som helst
uttryck som ger stöd åt en sådan tanke,
som den herr Sköldin här framfört.

Tvärtom är det ju i motionen tydligt
och klart utsagt, att man inte syftar
till att på mer eller mindre tvångsartat
sätt införa vinstandelssystem i den svenska
företagsvärlden. Vi måste väl i
alla fall respektera varandras åsikter,
när de så klart framföres, och inte indikta
några andra motiv bakom de motioner
som väcks än vad som i själva
verket där anges.

217

Torsdagen den 8 maj 1952. Nr 16.

Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet.

Emellertid har även några remissinstanser
i sina yttranden argumenterat
på ett sådant sätt, att man nästan kan
få intryck av att de har utgått från att
här ändå funnes risk för att man strävar
efter ett mer eller mindre tvångsartat
förfarande. Det är inte meningen
och syftet med motionen —• jag upprepar
det än en gång — att forcera på
det svenska företagslivet olika slag av
vinstandelssystem.

Vad det är fråga om, herr talman, är
för det första, som herr Nyberg sade,
en kartläggning av de erfarenheter man
bär av vinstandelssystem, och för det
andra en utredning som skulle få fram,
om statsmakterna kunde förändra de
allmänna betingelserna för företagens
verksamhet, t. ex. genom skattereformer,
så, att det skulle bli mera lockande
för både företagare och anställda att
tillämpa vinstandelssystem.

Riksdagen har många gånger under
förflutna år fattat beslut som i den ena
eller andra riktningen förändrat de allmänna
betingelser, under vilka arbetsmarknadens
parter opererar, beslut som
så att säga stakat ut det fält, på vilket
de rör sig. Statsmakterna kan inte undgå
att i vissa avseenden handla så, att de
mer eller mindre påverkar arbetsbetingelserna
för organisationerna. Då ligger
det icke något märkvärdigt i att utreda,
om det inte skulle kunna vara fördelaktigt
att söka påverka dessa allmänna
betingelser, något litet åtminstone, i sådan
riktning att ett visst incitament
skulle uppstå att tillämpa vinstandelssystem.

Vi har ju verkligen — om kammaren
vill tillåta mig att fullfölja den tankegången
ett ögonblick — i det förflutna
ingripit på arbetsmarknadens område
och sannerligen inte bara då arbetsmarknadens
parter varit eniga. .lag erinrar
om lagstiftningen om kollektivavtal
och arbetsdomstol, hela arbetarskyddslagstiftningen,
lagstiftningen om
arbetstid och semester o. s. v. Här har
det gällt lagstiftning som ändrat arbets -

marknadens allmänna betingelser. Nu
är det inte fråga om någon lagstiftning
utan om att undersöka, huruvida man
inte genom vissa skattepolitiska åtgärder
kunde förändra dessa allmänna betingelser
i för vinstandelssystemet något
gynnsam riktning.

År det mödan värt att sätta i gång en
sådan apparat? Jag skall bara i korthet
nämna de fördelar som man räknar med
att vinstandelssystem skulle kunna leda
till. Det är den större produktionseffektiviteten,
det är — något som vi särskilt
tryckt på — möjligheten att få
till stånd ökat sparande hos de anställda
och naturligtvis också den större
samhörigheten inom företagen och den
större beredvilligheten till samarbete
kring produktionsfrämjande åtgärder,
som skulle kunna bli följden av att de
anställda fick känna sig arbeta inte bara
för sin lön utan även för att med företagarna
dela uppkommande vinster.

Det. är litet märkligt, att argumentationen,
framför allt på socialdemokratiskt
håll, mot hela tanken på att ta
upp detta problemkomplex till närmare
undersökning rör sig efter två mycket
skilda linjer.

Ibland säger man: Det här har så
litet att betyda, det kan inte leda till
några så stora fördelar, att det är värt
att slösa uppmärksamhet på. Vinstandelssystem
är i själva verket något man
kan vifta bort.

Men i andra sammanhang säger man,
och det har även framskymtat i debatten
i herr Sköldins yttrande: Detta med
vinstandelssystem är en stor och farlig
sak. De kan om de mera allmänt
genomföras, leda till att kollektivavtalen
slås sönder. De kan leda till mycket
allvarliga följder för den solidariska lönepolitiken.
Slutligen har också i debatten
från socialdemokratisk sida
framförts farhågor för en menlig inverkan
på de anställdas politiska mentalitet.
I redaktör Dahlanders kritik av
vinstandclssystemen i tidskriften Ekonomen
säges det rakt ut, att den finnes

218 Nr 16. Torsdagen den 8 maj 1952.

Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet.

risk för att alla anställda kan få kapitalistiska
intressen och komma att tillägna
sig en kapitalistisk mentalitet.

Ja, det är klart, att en sådan utsikt
måste te sig besvärande sedd ur socialdemokratisk
partisynpunkt. Men man
kan näppeligen på en gång göra gällande,
att prövningen av vinstandelssystem
skulle få så farliga verkningar
med avseende på kollektivavtalen, den
solidariska lönepolitiken och själva mentaliteten
hos dem som är verksamma i
företagslivet och samtidigt att dessa
system är så betydelselösa, att vi inte behöver
syssla med dem.

Nu skall jag för min del gärna säga,
att jag inte har den uppfattningen att
försök att tillämpa vinstandelssystem
i större skala skulle medföra några kolossalt
revolutionerande verkningar.
Framför allt tror jag inte att det skulle
medföra några svårigheter för kollektivavtalsförhandlingarna.
När vi diskuterade
denna fråga ur delvis andra aspekter
i riksdagen för ett par år sedan
sade jag, att en absolut förutsättning
för att man över huvud taget skall få
någon framgång med vinstandelssystem
i vårt land måste vara, att de ges en
sådan utformning och uppbyggnad, att
de icke stör kollektivavtalen utan blir
ett komplement och en påbyggnad av
dessa.

Eftersom det finns så få inhemska
erfarenheter på detta område har man
endast möjlighet att hänvisa till utländska
sådana. Man brukar ofta hänvisa
till den rätt betydande utbredning vinstandelssystem
fått i Förenta staterna.
Man möts emellertid ofta av svaret, att
förhållandena där är så olika våra,
att det inte är riktigt att dra några paralleller
med Förenta staterna. Emellertid
tror jag att den brittiska arbetsmarknaden
är uppbyggd på ett sätt, som
i relativt stor utsträckning överensstämmer
med den organisation, som den
svenska arbetsmarknadens parter har
skapat åt sig. Det är därför av intresse
att ta del av en undersökning, som

gjorts på uppdrag av det brittiska konservativa
partiets rådgivande politiska
kommitté med mr R. A. Butler i spetsen.
Den visar hur ett rätt stort antal
vinstandelssystem fungerat inom den
brittiska industrien. Inom de företag,
som har undersökts, rör det sig om ett
sammanlagt antal anställda på mellan
200 000 och 250 000. Dessa har under
en lång följd av år åtnjutit en andel av
vinsten, som under åren närmast före
kriget uppgick till någonting mellan 6
och 7 procent av deras årslön. Denna
andel utgjorde således ett tillägg till
den ordinarie lönen.

Nu kan man fråga sig hur detta har
verkat på dessa företags förhållande till
de allmänna avtalsuppgörelserna. Har
det haft några effekter av den mera
ödeläggande karaktär, som man här så
gärna talar om att vinstandelssystem
skulle få i detta sammanhang? Jag har
så gott jag kunnat försökt bilda mig en
uppfattning om det. Bland dessa företag
finns t. ex. Vauxhall Motor Co. och T.
& .1. Tavlor Co., det sista ett gammalt
industriföretag, som haft vinstdelningssystem
i tlera decennier. Det har till sina
anställda givit vinstandelar av storleksordningen
35—40 miljoner svenska kronor.
Det finns även många andra företag
av betydande storlek att här nämna.
Jag har frågat mig om de vanliga
löner, som utbetalats i dessa företag, på
något sätt har avvikit från de genomsnittliga
löner, som utbetalas i andra
liknande företag som icke haft något
vinstandelssystem. Såvitt jag kunnat
konstatera har det icke funnits någon
skillnad i för vinstandelsföretagen ofördelaktig
riktning härvidlag. I den mån
det funnits några avvikelser i fråga om
lönernas storlek har dessa avvikelser
sannolikt snarare gått i den riktningen,
att lönerna i vinstandelsföretagen i genomsnitt
legat något över de vanliga
avtalslönerna.

Nu säger visserligen Svenska arbetsgivareföreningen
i sitt yttrande över
motionen, att den anser, att kollektiv -

219

Torsdagen den 8 mai 1952. Nr 16.

Åtgärder för

avtalet i princip skall innehålla bestämmelser
för alla de förmåner, kontanta
eller in natura, som arbetstagaren har
att emotse för utfört arbete. Föreningen
tror för sin del inte på hållfastheten i
ett system som bygger på rättigheter
och skyldigheter vid sidan av avtalet.
Jag förstår i viss mån de synpunkter
som dikterat detta uttalande. Jag måste
dock säga att det är rätt överraskande
att finna en så pass hundraprocentig
bekännelse till en så hundraprocentigt
kollektivisk linje på detta område
från en sammanslutning av enskilda företagare.
Emellertid tror jag alltså att
de erfarenheter man har från det brittiska
näringslivet — avtalssystemet där
är, såvitt jag vet, i rätt stor utsträckning
uppbyggt på samma sätt som hos
oss — icke på något sätt berättigar till
slutsatsen, att vinstandelssystem skulle
verka besvärande på kollektivavtalsväsendets
normala funktionssätt.

Den andra huvudsakliga invändningen
har ju varit den, att vinstandelssystem
skulle föranleda en brytning med
den solidariska lönepolitiken. Det är givet
att i den mån vinstandelssystem tilllämpas,
kan detta leda till att det uppstår
en del ojämnheter, till en viss tendens,
att den bästa och mest yrkesskickliga
arbetskraften söker sig till och sökes
av de bäst ledda och mest vinstgivande
företagen. För det första tror jag emellertid
inte att man — med alla de tröghctsmoment
som här finns — skall överskatta
styrkan hos en sådan tendens.
För det andra börjar man väl även inom
fackföreningsrörelsen själv att på sina
håll ifrågasätta, om inte en uppmjukning
av den benhårt solidariska lönepolitiken
skulle vara lämplig. Inte heller
denna invändning kan jag därför
finna vara ett bärande skäl emot att
åtminstone undersöka denna sak.

Sedan är det, herr talman, alldeles
givet, att den som har eu socialistisk
uppfattning i ordets verkliga mening,
den som tror på och vill förverkliga ett
samhälle, där statlig och kollektiv iigan -

främjande av kapitalbildningen i landet.

derätt, statlig och kollektiv företagsamhet
i stor utsträckning har ersatt enskild
äganderätt och enskild företagsamhet,
den behöver inga andra motiv för att
säga nej till vinstandelssystem, som ju
nödvändigtvis måste bygga på den enskilda
företagsamhetens framgångsrika
utveckling. För min del tror jag att det
kollektiva ägandet är en chimär. Föreställningen
att man genom ett utbrett
statligt och kollektivt ägande skulle kunna
komma närmare en reell ekonomisk
demokrati tror jag är en chimär. Jag
vill ingalunda påstå, att tillämpningen
av vinstandelssystemet skulle vara något
slags patentmedicin när det gäller att
hastigt förverkliga en ekonomisk demokrati
i anda och sanning. Jag tror
t. ex. att sådana saker som en ordentlig
trygghet på ålderdomen och vid sjukdom
har ännu större praktisk betydelse.
Jag vill dock säga att vinstandelssystem
är en av de vägar, som man borde kosta
på sig att försöka beträda. Jag har föreställt
mig att man bland de anställda
och deras organisationer skulle resonera
som så, att vad som är till fördel för de
anställda det kunde ändå vara värt att
undersöka och befrämja.

Jag beklagar, att oron för att socialismens
jordmån skulle försämras tydligen
inverkat på bedömningen av denna fråga.
Märkligare är det dock att finna, att
vi har en fullständig allians mot oss,
från högern och till socialdemokratien.
Det är ju ändå ett faktum att t. ex. det
brittiska konservativa partiet med ett
helt annat intresse än det svenska gått
in för att undersöka denna sak. Det är
dock möjligt, att i detta sammanhang,
liksom när det gällde konjunkturvinstskattcn,
som vi behandlade för kort tid
sedan, för högern gäller satsen, att vad
som är sanning och god politik i London
och Westminster är lögn och dålig
politik i Stockholm och på Helgeandsholmen.

Låt mig sluta med att siiga, herr talman,
att det är intressant att konstatera
hur alla remissinstanser, som yttrat sig

Nr 16.

220

Torsdagen den 8 maj 1952.

Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet.

över denna motion, fullständigt instämmer
i motionärernas teckning av själva
läget. Man instämmer i nödvändigheten
av att finna medel för att öka produktionen
och sparandet. Detta, säger man,
är i själva verket huvudvillkoret för att
man skall kunna nå en ökad investeringsvolym
och nå fram till en täckning
av alla de brister, som vi har på så
många olika områden. Det är märkligt
att finna denna enighet om lägets karaktär,
när riksdagsmajoriteten samtidigt
säger nej till varje försök att nå fram
till nya och positiva lösningar. Jag menar,
herr talman, att vår situation är
sådan, att man inte i onödan skall vifta
bort sådana uppslag, som innebär möjligheter
till framtidslinjer; man har anledning
att medverka till en undersökning
av om inte positiva lösningar här
kan finnas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr FAGERHOLM: Herr talman!

Uppenbarligen har jag större respekt
för kammarens tid och den långa föredragningslistan
än herr Wedén, och jag
skall därför inte ge mig in på några
långa utläggningar. I och för sig skulle
det vara frestande att söka flytta ned
resonemanget från de allmänna talesätten
i herr Wedéns framställning till
realiteterna, men jag skall med hänsyn
till tiden inte göra det.

Jag skall be att helt kort få motivera
varför jag i denna fråga har hamnat på
utskottsmajoritetens sida. Rent principiellt
ser jag positivt på vinstandelssystemet.
Det ligger något tilltalande i själva
tanken att de produktiva krafterna skall
samarbeta, dela vinstresultatet och allt
detta. Men vad som för mig är fullständigt
uppenbart är, att initiativet till en
sådan ordning bör komma från de berörda
parterna själva. Det framstår för
mig såsom fullkomligt otänkbart att mer
eller mindre påtvinga dessa parter ett
sådant initiativ. Om framställningen
hade kommit från dessa parter, hade

jag varit beredd att gå med på en utredning,
men jag tycker att det är onödigt
att riksdagen tar initiativet.

Herr talman! Det har i motionerna
också tagits upp en skattefråga. Det heter
där att man skall undersöka förutsättningarna
för en sådan ändring i
skattelagstiftningen, som skulle stimulera
tillämpningen av vinstandelssystemet.
Men det går inte, herr talman, att isolera
dessa skattefrågor från andra skattefrågor,
och jag förstår inte hur man skall
kunna ha en utredning rörande skattelagstiftning
så begränsad och så specialiserad
som här åsyftas. Näringslivets
skattefrågor måste prövas i sin helhet
och från andra konkreta utgångspunkter
än denna.

Slutligen, herr talman, vill jag beträffande
investeringsbolagen framhålla att
det finns sådana, som står öppna för
vem som helst som önskar köpa aktier i
dem.

Herr talman! Dessa mycket summariskt
redovisade omständigheter har
gjort att jag tillhör utskottsmajoriteten i
denna fråga.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag är den förste att be kammaren
om tillgift för att jag enligt herr
Fagerholms mening råkat ta en oproportionerligt
lång tid i anspråk. Vi har väl
alla någon gång haft ett ärende som legat
oss särskilt varmt om hjärtat, och jag
tror att kammaren har förståelse för att
man då kan finna det berättigat att tala
något utförligare.

Herr Fagerholm säger, att det väsentliga
ligger i att något initiativ inte har
kommit från arbetsmarknadens parter.
Jag skall inte nu gå in på någon diskussion
om detta. Jag vill endast konstatera,
att såvitt jag känner till — om jag
har fel är jag tacksam att bli rättad ■—
är läget i Storbritannien detsamma som
i Sverige. De konservativa har där tagit
upp denna fråga ifrån samma utgångspunkter
som vi. Herr Hjalmarson sade i
ett annat sammanhang, att om Churchill

221

Torsdagen den 8 maj 1952. Nr 16.

Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet.

varit i Sverige och levt under svenska
förhållanden skulle han ha tänkt på ett
annat sätt. Herr Fagerholm kanske vill
säga att om framstående brittiska konservativa
varit i Sverige skulle de i denna
fråga också ha tänkt på ett annat
sätt. Jag tror inte det utan menar i stället
att det skulle vara en fördel om man
kunde få ett utbyte till stånd, så att
några framstående svenska högermän
fore till England och att några av de
brittiska konservativa reste hit. I så fall
kunde vi tydligen hoppas på ett bättre
resultat när det gäller samarbete med
den svenska högern om dessa ting.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag har svårt att ta herr
Wedén på allvar. Det kan väl inte vara
så, herr Wedén, att de svenska konservativa
skall anses mer eller mindre
skyldiga att ta upp samma frågor som
de engelska konservativa. Det skulle ju
leda till fullkomligt orimliga resultat.
Men det vore kanske intressant att notera,
att, enligt herr Wedéns sätt att se,
de svenska folkpartisterna därifrån
skall hämta ledning för vilka initiativ
de skall ta i denna fråga.

Denna fråga är, herr talman, en praktisk
fråga. Det är ingen idé att vid detta
tillfälle diskutera mer eller mindre teoretiska
projekt. Jag anser, herr talman,
att man inte skall ta itu med utredningar,
när det icke finns intresse och initiativ
från deras sida, som beröres av saken,
och när det icke heller finns ett
statens intresse, som nödvändiggör att
en utredning igångsättes.

Herr HALLBERG: Herr talman! Jag
begärde ordet, när jag hörde herr Olaus
Nyberg motivera reservationen till detta
utlåtande med hänvisning till att fackföreningsrörelsens
avstyrkande av
vinstandelssystcmet skulle vara ett uttryck
för fackföreningsrörelsens lednings
åsikter men inte för arbetarnas,
d. v. s. menige man i fackföreningsrörelsen
skulle ställa sig sympatisk till
detta förslag.

Jag vill hänvisa herr Nyberg till vad
han själv har läst i utskottets recit, som
refererar Landsorganisationens yttrande.
Det konstateras där, att den
fackliga landsorganisationen nu liksom
vid det tidigare tillfälle, då det förelåg
en liknande motion i riksdagen, har
bestämt gått emot detta system. Jag förstår
att herr Nyberg har varit i kontakt
med den mycket obetydliga fronderande
fackliga grupp, som kallas arbetarliberalerna.
På deras program finns
detta vinstandelssystem upptaget. Jag
kan för min del inte räkna detta såsom
något auktoritativt vittnesbörd om
att menige man inom den svenska fackföreningsrörelsen
skall ha någon annan
mening i denna sak än vad den fackliga
ledningen har givit uttryck åt.

Det var ganska intressant att höra
det avsnittet i herr Wedéns anförande,
där han sade att vinstandelssystemet
skulle verka hindrande på socialismens
framträngande i vårt svenska samhälle.
Han fann det därför naturligt att de socialistiskt
sinnade gick emot förslaget.
Men då frågar jag: År Svenska arbetsgivareföreningen
också en socialistisk
organisation och även högerpartiet här
i riksdagen? Jag tror att herr Wedén
verkligen får söka sig in på andra vägar
för att mota den fara, som han anser
hotar i det avseendet.

Jag ber att få yrka bifall till bankoutskottets
utlåtande.

Herr NYBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag har sagt att jag tror att
fackföreningsledningen är avogt inställd
till vinstandelssystemet, men jag
har också samtidigt framhållit att jag
tror att det finns arbetare, som har en
annan inställning. Jag tror det därför
att jag talat med arbetare, som är sympatiskt
inställda till vinstandelssystemet.
Jag vill upplysa herr Hallberg om
att de arbetare, som jag talat med, inte
tillhörde arbetarliberalerna. Jag har
med det sagda endast velat korrigera
herr Hallberg på denna punkt.

222 Nr 16. Torsdagen den 8 maj 1952.

Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet.

Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Jag
hade inte tänkt ge mig in i debatten
i dag, men eftersom jag hade nöjet att
i debatten 1949 växla en del i sig själv
inte definitivt befruktande tankegångar
med herr Wedén, anser jag att jag har
viss anledning att återkomma i debatten
i dag. Jag gör det så mycket hellre
som frågeställningarna och motiveringen
på ömse sidar faktiskt tycks
vara likadana i dag som de var 1949.

Vad beträffar de synpunkter, som
herr Wedén rent principiellt lagt på
frågan om vinstandelssystemet — han
underrättade oss om att det är en
kungsväg till ökad produktivitet och
ökat sparande och att det ger större
möjligheter till samarbete mellan arbetsmarknadens
parter och resulterar i större
effektivitet —- vill jag bara erinra om
det faktum att arbetsmarknadens egna
parter i varje fall under det senaste
årtiondet har varit strängt sysselsatta
med uppgiften att åstadkomma ett sådant
närmande mellan parterna, som
skulle gagna både produktionen, sparandet
och effektiviteten över huvud
taget.

Men det finns också andra sedan
länge kända former med avseende å
möjligheterna att tillskapa en ökad produktion.
Jag syftar på utnyttjandet av
ackordssystemet. Men jag tror att alla
svenska fackföreningar, som över huvud
taget har sysslat med frågan om ersättning
för utfört arbete, har gjort den erfarenheten
att så snart produktiviteten
ökat och därmed inkomsterna har stigit,
har man försökt pressa ned ackordsersättningen
med bibehållande av den
högre produktiviteten.

Det samband som skulle kunna finnas
mellan lönesättningen och vinstandelssystemet
tycks på sätt och vis
ha klarlagts ganska tydligt när arbetsmarknadens
egna parter ber att få
slippa pröva herr Wedéns lijärteidé. De
är tydligen på det klara med att det
redan nu finns ett påtagligt missförhållande
i hela lönesystemet mellan olika

löntagargrupper och att ett utnyttjande
av vinstandelssystemet icke skulle få
annan effekt än att avståndet mellan de
olika löntagargrupperna sannolikt
skulle komma att öka.

Jag blev liksom herr Hallberg ganska
överraskad av att i denna debatt få
ifrån herr Wedéns sida lyssna till en
argumentation, som egentligen inte innebar
något annat än att folkpartiet
plöjer med den här kalven såsom ett
slags alternativ till den socialistiska
tankegången om det kollektiva ägandet,
även om nu herr Fagerholm och högern
har hamnat på den sida där vi befinner
oss. Jag vet inte vem som skall vara
generad, tv det är väl meningen, att någon
skall vara generad över sällskapet.
År det verkligen så, herr Wedén, att
folkpartiet har den föreställningen att
vinstandelssystemet utgör ett representativt
alternativ från folkpartiets sida
till tankegången om den kollektiva
äganderätten, eller är det bara en tillfällig
tankeprodukt av herr Wedén, när
han för fram den synpunkten i debatten? Jag

skall inte längre upptaga tiden,
men jag vill ändå ställa cn fråga till
herr Wedén. I debatten 1949 underströk
jag för mitt vidkommande att vilken
arbetsgivare och vilken företagare
som helst kunde tillämpa vinstandelssystemet
om man ansåg det förmånligt,
och jag tillät mig då, även om det
kanske var oförskämt, att be herr Wedén
tillämpa denna utsökta idé på det
företag i vilket han är en av de ledande.
Om jag nu får fortsätta med min hänsynslöshet
skulle jag vilja fråga herr
Wedén om han under mellantiden haver
befruktat sitt företag med idén om
vinstandelarna eller om han fortsätter
i gamla spår. Herr Wedén skulle säkerligen
kunna få en bättre spridning på
idén om vinstandelssystemet, om han
började tillämpa den hemma på sin
fabrik innan han bad riksdagen svälja
den.

223

Torsdagen den 8 maj 1952. Nr 16.

Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Herr Fagerholm nämnde några
ord om investeringsbolag och viftade
bort hela frågan med att det redan
finns sådana investeringsbolag i Sverige.
Herr Fagerholm borde dock veta
att denna fråga inte är löst på ett tillnärmelsevis
tillfredsställande sätt i
vårt land. De som köper aktier eller
andelar i svenska investeringsbolag är
i regel samma slags personer som de
som köper aktier i vanliga bolag på
börsen.

Motionen går ju ut på att under betryggande
former öka tillgången på
riskvilligt kapital och dessutom ge en
viss möjlighet åt mindre och medelstora
sparare att få ett visst skydd mot
förluster på grund av penningvärdets
fall av den art som drabbat många på
sista tiden. Man är allmänt överens om
att på lång sikt finns det risk för att
det inte skall bli tillgång till riskbärande
kapital i tillräcklig omfattning,
och det är därför som vi i motionen
har rekommenderat att man skall titta
litet på de olika system med ömsesidiga
investeringsfonder, som med så
stor framgång har praktiserats i Förenta
staterna.

Nu har ju en kommitté av sakkunniga
på banklagstiftningens område
lagt fram ett förslag, som jag hoppas
skall kunna genomföras och som i viss
mån underlättar placering i sådana
här investeringsbolag. Jag har därför
intet yrkande men vill uttrycka den
förhoppningen, att vederbörande på
marknaden ägnar denna fråga uppmärksamhet.

När det sedan gäller själva vinstandelssystemet
har jag här en hel packe
material, men jag tror att kammaren
håller mig räkning för att jag inte nu
i detalj går in på det.

Jag vill bara säga till herr Sehlstedt,
att när han här gör en personlig hän -

vändelse till herr Wedén, är det ganska
oförsynt, tv herr Sehlstedt vet mycket
väl att det företag, som herr Sehlstedt
åberopar, äges av en man som
icke är medlem i det parti som herr
Wedén representerar. Det kan därför
inte vara särskilt lämpligt att dra upp
denna fråga och ge den en sådan personlig
tillspetsning.

Herr Sehlstedt motiverar sedan delvis
sin misstänksamhet mot vinstandelssystemet
med att det enligt hans
version har visat sig vara så, att om
arbetarna, som har ackord, lyckats
höja produktiviteten, försöker man
pressa ner ackorden, och arbetarna får
därigenom inte en rättvis andel av
produktivitetsökningen. Men detta, herr
Sehlstedt, skulle vara ett motiv om något
för ett vinstandelssystem, tv där
får i alla fall de anställda en andel av
den vinst, som uppstår genom den ökade
produktiviteten.

När man nu säger, att detta är en
fråga som man inte har anledning att
ta så förfärligt högtidligt på, bör man
dock komma ihåg att det är inte vilka
små företag som helst som ute i världen
har praktiserat vinstandelssystemet.
Några av världens största företag,
General Electric i Amerika, Eastman
Kodak och Nuffieldkoncernen,
som tillverkar Morrisbilarna, har med
framgång under lång tid tillämpat detta
system, och det borde motivera att
man gör en undersökning.

Vad till sist gäller förhållandena i
England, så var herr Fagerholm vänlig
nog att säga, att de svenska liberalerna
tydligen haft de konservativa i
England som föredöme. Jag kan nämna
att det liberala partiet i England
har varit pionjär, när det gällt att föra
fram denna sak, men den har också
förts fram senare av de konservativa.
Det torde inte vara obekant att finansministern
i den förutvarande engelska
ministären, Gaitskell, strax före det
förra engelska parlamentsvalet uttalade

Nr 16.

224

Torsdagen den 8 maj 1952.

Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet.

sig sympatiskt om detta system med
vinstdelning.

Jag ar övertygad om att frågan i dag
kominer att falla, men jag är lika övertygad
om att den kommer att falla
framåt.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Jag begärde ordet när herr Hallberg
påstod, att det inte var några andra
arbetare än de s. k. arbetarliberalerna
som stod bakom den uppfattning som
här framförts i motionen.

Jag kan berätta att i söndags, när
jag var hemma på min gård i Arbrå,
kom en granne till mig. Han var anställd
vid Arbrå verkstad och ordförande
i Järn och Metall i Arbrå, och han
talade om de stora vinster som bolaget
haft i fjol. Han sade: Tycker du inte
vi skulle ha ett system, så att vi arbetare
bleve delaktiga i denna vinst?

Jag skall inte relatera vårt samtal,
men han var betydligt säkrare än jag
på att det borde finnas ett sådant
system.

Jag vill med detta bara bevisa, att
de här tankarna finns även hos andra
stora arbetargrupper. Nu skall jag
skicka honom motionen, utskottets utlåtande
och debattprotokollet, och sedan
kanske Järn och Metall i Arbrå
bildar en studiecirkel i denna fråga.
Sedan skall jag låta höra vad han
svarar.

Herr WEDÉN: Herr talman! Herr
Sehlstedt frågade mig, hur det var
med vinstandelssystemet i det företag,
där jag är verksam.

Herr Gustafson i Göteborg bär redan
givit honom ett svar. Om herr
Sehlstedt eller någon annan här i kammaren,
som nu tar ställning emot oss,
varit för vinstandelssystem, så skulle
jag kunnat ställa precis samma fråga
till honom, och i många fall skulle jag
få svaret: Tyvärr är det icke jag som

utövar bestämmanderätten. Det svaret
kan jag nöja mig med. I övrigt vägrar
jag att diskutera de interna förhållanden
i det företag, där jag är verksam,
eller andra förhållanden av mera privat
natur.

Det är emellertid märkligt i vilken
utsträckning det går att bli missförstådd.
Jag underströk såvitt jag kan
minnas mycket kraftigt, att jag betraktar
inte vinstandelssystemet som i och
för sig allena saliggörande, som någon
patentmedicin som kan leda till både
det ena och det andra stora resultatet.
Men vad jag sade var, att detta är en
av de utvägar som man borde pröva
för att nå en bättring i fråga om produktion
och sparande, och jag är övertygad
om att man skulle nå icke föraktliga
resultat. Herr Sehlstedt sade
att folkpartiet lancerar tanken på vinstandelar
huvudsakligen därför att det
tror sig ha funnit ett medel mot socialismen.
Nej, herr Sehlstedt, men vad
jag var inne på i någon mån i mitt
första anförande var, att när det gäller
att utveckla den ekonomiska demokratien,
att fylla denna term med ett större
innehåll, tror jag inte att det går på
de kollektiva vägarna, på förstatligandevägarna.
Tv kollektiv äganderätt,
statens äganderätt, uppleves inte av
den enskilde medborgaren som någon
för honom själv betydande realitet.
Jag tror att den enda väg man har att
gå, om man vill fylla begreppet med
innehåll -— en väg som i realiteten i
mycket stor utsträckning bär beträtts
och vandrats under de förflutna åren
— är att göra den enskilda äganderätten
till en alltmer betydelsefull och fördelaktig
realitet för ett allt större antal
medborgare. I det fallet kan även
vinstandelssvstemen ha något att betyda.

Herr talman! Jag vill bara tillägga,
att jag heller aldrig sagt, att vinstandelssystemen
skulle vara en säker metod
att besegra socialismen. Vad jag
sade var, att det från socialdemokra -

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

225

Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet.

tiskt håll framförts en serie av argument,
som visade, att man å den socialdemokratiska
sidan, bland de socialdemokratiska
debattörerna, uppenbarligen
har den meningen, att om
vinstandelssystem skulle förverkligas,
skulle det kunna medföra mycket stor
fara för socialismen, en utveckling till
en annan mentalitet hos många anställda.
Det var vad jag sade. Farhågorna
för en sådan utveckling finns alltså på
den socialdemokratiska sidan, och därför
är det rätt märkligt att också finna
högern och socialdemokratien på samma
linje. Någon föregående talare
ställde frågan, vem av de båda som
egentligen har anledning att känna sig
generad. .lag tycker att båda våra motståndare
har anledning därtill.

Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Jag
har uppfattat det så, att vad som herr
Wedén själv kallar eu hjärteangelägenliet
tydligen under debattens gång
krympt ihop så avsevärt, att det inte
återstår mer att diskutera.

Jag begärde ordet, därför att herr
Gustafson i Göteborg tyckte att jag var
oförsvnt, när jag ställde min fråga till
herr Wedén. Jag bara ber att få notera
det faktum, att herr Wedén uppenbarligen
inte har lagt ned någon
strävan på att söka övertyga sin närmaste
omgivning om välsignelsen av
vinstandelssvstemet. Det är kanske rått
att återföra denna övermåttan sköna
idé till ett företag i Eskilstuna, men
jag tror att denna råhet är ganska nyttig
för vederbörande i denna debatt.

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag vill
bara ställa en fråga till herr Sehlstedt:
Vad kan han veta om min strävan i
detta fall? Ändå uttrycker han sig med
mycket stor säkerhet om den. Det är
för att använda en term som förekom
häromdagen i en debatt, att begagna
den politiska polemiken på ett högst
otillfredsställande för att inte säga något
oanständigt sätt.

15 — Andra kammarens protokoll

Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Jag
har bara efterlyst resultatet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nyberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående sparbanksinlåning; nr

22, i anledning av Kungl. Maj:ts
Nr It'',.

226 Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Placering av omyndigs penningmedel.

proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, in. m.;

nr 23, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176)
angående Konungariket Sveriges stadshvpotekskassa,
m. m.; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshvpotekskassan, m. m.;
samt

första lagutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av väckt motion om utredning
av frågan angående effektivare former
för uttagande av ådömd ersättning
för vid bilstölder vållade skador.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18.

Placering av omyndigs penningmedel.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om en utredning angående lämpliga
regler för placering av omyndigs
penningmedel.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 357 i första kammaren av herr Cassel
m. fl. och nr 471 i andra kammaren
av fru Ewerlöf m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
en utredning i syfte att utforma lämpliga
regler angående placering av omyndigs
penningmedel snarast igångsättes
och att därvid särskilt 3, 4, 5 §§ i femtonde
kapitlet föräldrabalken omarbetas».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 357 och II: 471, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Cassel och fru Hellström,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande
motioner, 1:357 och 11:471,
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att en utredning snarast måtte igångsättas
för att utforma lämpliga regler
angående placering av omyndigs penningmedel,
därvid särskilt 3, 4 och 5 §§
i femtonde kapitlet föräldrabalken borde
omarbetas;

2) av herr Wirtén, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och

yttrade därvid:

Herr WIRTÉN: Herr talman! Jag har
till första lagutskottets utlåtande nr 21
fogat en blank reservation och vill därför
med några få ord lämna förklaring
härtill.

Det är en både finkänslig och mycket
svår fråga att komma till rätta med,
som motionärerna nu på nytt fört fram.
Det är ju också naturligt, att under
tider med ständigt fallande penningvärde
frågor av sådan natur kommer
under debatt. Jag är också av den meningen
att här bör göras något för att
säkra realvärdet av penningmedel, som
förvaltas av förmyndare, men frågan
är, hur detta skall kunna ske.

Vid utformningen av på området gällande
lag har man särskilt tagit sikte
på att kapitalet i första hand skall vara
på ett betryggande sätt placerat, så att
detta icke förlorar i värde, men att det
givetvis också skall ge största möjliga
avkastning. Med nuvarande bestämmelser
är det givetvis svårt för förmyndare
att kunna förverkliga detta. Jag förstår
därför motionärerna då de återkommer
i detta ärende med begäran om
utredning i syfte att utforma lämpliga
regler för placering av omyndigs penningmedel.
Däremot har jag svårare
förstå den begränsning just till penningplaceringsfrågan
som motionen syftar

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

227

till. Det är ju så, att nuvarande bestämmelser
förhindrar placering av medel
i aktier utan överförmyndarens tillstånd
och att denne finner särskilda
skäl därtill föreligga. Det är väl närmast
här motionärerna vill ha större
frihet.

Med den förmyndarorganisation vi
nu har är jag emellertid icke övertygad
om att man kan uppluckra bestämmelserna
på denna punkt, utan anser i
stället att utredningen i första hand
borde taga sikte på inrättande av något
centralt organ, antingen av rådgivande
natur, eller kanske ännu hellre
ett förvaltningsorgan i likhet med överförmynderiet
i Danmark. Detta organ
skulle alltså centralt förvalta omyndigas
penningmedel. Med detta skulle
man vinna större kvalifikation av förvaltningen
och dessutom minska riskerna
vid placering av medel i aktier
genom att man kan göra aktieköp i
ett mycket större antal företag och på
så sätt eliminera eventuella förluster
för den enskilde myndlingen.

Då motionen i fråga icke tar sikte på
en så omfattande utredning, som jag
här syftar till, har jag icke heller funnit
det möjligt att i detta sammanhang
föreslå en sådan utredning, ehuru jag
helst skulle se att en sådan kom till
stånd. Jag har emellertid velat framföra
de här anförda synpunkterna på den
nu föreliggande frågan.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
skall inskränka mig till att rikta en
fråga till utskottets ärade herr vice
ordförande, med vilken jag hade en
kort ordväxling vid förra riksdagen just
i denna fråga. Själva saken rör ju, som
herr Wirtén nyss nämnde, möjligheten
för en förmyndare att placera vissa
förmyndarmedel i aktier. Under vissa
förhållanden går detta, men det skall
vara särskilda förhållanden.

•lag ställde förra året den frågan till
herr Hedlund som då svarade för ut -

Placering av omyndigs penningmedel.

skottet, huruvida de ändrade förhållanden,
som det osäkra penningvärdet kan
innebära, nu kan räknas som sådana
förhållanden, som kunde motivera avsteg
från principen om att inte placera
förmyndarmedel i aktier. Herr Hedlund
svarade då ganska kategoriskt, att man
inte fick fatta saken så. Nu tycks emellertid
en viss förvirring råda på sina
håll härvidlag. Förmyndarkammaren i
Stockholm tolkade nämligen åtminstone
förra året saken på rakt motsatt sätt.
Den ansåg klart, att dessa ändrade förhållanden
på penningmarknaden skulle
motivera en mindre markerad återhållsamhet
just på denna punkt. Jag skulle
nu gärna vilja efterlysa ett uttalande
från utskottets sida, huruvida utskottet
fortfarande är på samma linje, nämligen
att de nuvarande förhållandena inte
motiverar en uppmjukning — i vilket
fall Stockholms förmyndarkammare
uppenbarligen har handlat oriktigt —
eller om man i utskottet inte numera
anser att de ändrade förhållandena under
det gångna året kan motivera en
annan inställning.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Om jag uttalade mig på sätt
herr Dickson säger, var det ett uttalande
av min personliga uppfattning i
denna sak. Vad som var avgörande för
första lagutskottet och för riksdagen
vid fjolårets behandling av den motion,
som då förelåg och som var precis
likalydande med den nu förevarande,
var att man ville slå vakt om den
trygghet för förmyndarmedel, som ligger
i den lagstiftning vi nu har.

Att svara på frågan huruvida penningvärdeförsämringen
skulle utgöra
ett sådant särskilt skäl, som skulle medge
penningplacering i aktier, kan jag
inte, och det har inte heller första
lagutskottet velat besvara. Vi har bara
begränsat oss till en hänvisning till vad
man säger på sakkunnigt håll. Stockholms
förmyndarkammare anser, att
det går, men jag tror inte, att första

Nr 16.

228

Torsdagen den 8 maj 1952.

Reformering av undervisningen vid lantmannaskolorna.

lagutskottet skulle vilja säga, att det
kan tas som generell regel för att avvika
från de garantier som lagen i övrigt
uppställer, när den säger, att förmyndarmedel
skall placeras på sådant
sätt, att de kan bevaras för framtiden.
Det måste naturligtvis, herr Dickson,
prövas efter förhållandena i varje särskilt
fall. Det är mycket möjligt att tilllika
med övriga skäl även penningvärdeförsämringen
skulle kunna ge anledning
för överförmyndaren — i varje
fall tycks det gälla förmyndarkammaren
i Stockholm — att placera pengar
i andra värden än de som lagen säger
att de skall placeras i.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag är
säkert lika angelägen som utskottets
talesman om att tryggheten i fråga om
dessa medel skall hållas så hög som
möjligt, men det är just det läge, som
vi har råkat in i och som lagstiftaren
1924 väl inte var beredd på, som gör,
att all penningplacering blivit en mycket
vansklig sak på senare tid.

Nu kan en förmyndare, som trevar
efter hur han bäst skall förvalta detta
sitt stora ansvar, säga sig, att han dock
har lagens stöd, när han placerar förmyndarmedlen
i de papper som står
särskilt uppräknade. Visserligen kanske
hans förnuft säger honom att efter all
sannolikhet skulle det vara tryggare att
placera myndlingens förmögenhet eller
åtminstone en del därav i andra värden.
Men då finge han göra det liksom
på egen risk, ty det står särskilt i lagen,
att det skall vara särskilda förhållanden.
Han ger sig då liksom ut
på isen, och inånga människor i den
situationen sitter hellre även om de
gör det med vemod, och ser kapitalet
smälta undan till kanske hälften på
det lagliga sättet, om jag får uttrycka
mig så, än att ta denna risk och sedan,
om det skulle gå galet, bli anklagade
för att de varit oförsiktiga.

Det är just det restriktiva momentet
som predestinerar för en sådan inställning,
som jag skulle vilja ha bort eller
som en utredning eventuellt skulle visa
att det är möjligt att ta bort. Det är därför
motionärerna återkommit med sin
motion från förra året. Jag tror att jag
då sade, att frågan måste komma igen.
Det är ganska dystert att se anförtrodda
medel försvinna, vilket sker då man av
en alltför försiktig överförmyndare inte
tillåts att göra en placering i sakvärden
i en situation som den vi för närvarande
har på det penningpolitiska
området.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
den reservation, som är fogad till utlåtandet.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Cassel och fru Hellström avgivna
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Sveriges biträdande
av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser,
såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott; och

nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 15 § epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443), dels ock
i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 20.

Reformering av undervisningen vid lantmannaskolorna.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 24, med anledning av väckta
motioner om reformering av undervisningen
vid lantmannaskolorna.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

229

Reformering av undervisningen vid lantmannaskolorna.

Utskottets hemställan föredrogs; och de lämpligaste undervisningsformerna,
anförde därvid: Jag har intet yrkande.

Herr WIDÉN: Herr talman! Jag har
begärt ordet närmast för att beklaga att
det i vår motion bar lämnats en felaktig
sifferuppgift. Det gäller antalet
elever vid våra lantmannaskolor under
senaste året. Anledningen till felet är
att de siffror vi fått från lantbruksstyrelsen
var felaktiga. Jag har nu fått ett
brev från lantbruksstyrelsen, där man
beklagar att dessa siffror inte kontrollerades
innan de lämnades ut.

När jag i alla fall har ordet, skulle
jag vilja uttala en viss förvåning över
utskottets uttalande på denna punkt.
Enligt utskottets uppfattning kan elevantalet
vid lantmannaskolorna i stort
sett betraktas som tillfredsställande.
Den debatt som förts i fackpressen tyder
väl på att man på lantmannaskolehåll
icke är belåten med den utveckling
vi har av yrkesundervisningen på
jordbrukets område; lantmannaskolorna
skall ju vara jordbrukets yrkesundervisningsanstalter.
När vi har tvåtusen
elever per år och borde ha bortåt
tiotusen för att alla jordbrukare skulle
få yrkesutbildning, måste vi säga att
tillståndet inte är tillfredsställande. Det
konstaterar också lantbruksstyrelsen i
sitt remissyttrande i denna fråga, i det
att den påtalar, att utbildningen icke är
tillfredsställande i vad det gäller elevanslutningen
till våra skolor.

Jag skall inte ställa något yrkande,
ty lantbruksstyrelsen säger på ett annat
ställe, att den med uppmärksamhet
följer frågan om cn effektivisering av
lantmannaskolornas undervisning, och
att den sökt intressera skolorna för en
prövning av nya kursformer och nya
metoder för undervisningen. Med denna
inställning hos lantbruksstyrelsen
får vi hoppas, att det skall bli en förbättring
i fråga om utformningen av
vår lantbruksundervisning och en försöksverksamhet,
som jag tror är nödvändig
för att vi här skall få fram

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! När motionären inte har något
yrkande, skall jag inskränka mig till
att säga, att då utskottet sagt att elevanslutningen
till lantmannaskolorna i
stort sett är tillfredsställande, så bar det
inneburit, att vissa skolor kanske haft
svårighet att få det antal elever, som de
haft utrymme för, medan andra skolor
haft fullt antal elever. Man kan alltså
säga, att elevantalet i skolorna i stort
sett varit tillfredsställande. Det är förståeligt
att det i en tid, som den vi nu
b a haft med stor brist på arbetskraft
inom jordbruket, i synnerhet på vissa
orter, inte varit så lätt att erhålla det
antal elever man har plats för i sina
skolor. Detta torde inte vara beroende
av att eleverna ansett det vara något
fel på de kurser och den undervisning,
som lantmannaskolorna har.

Vad beträffar den kritik, som motionären
har framfört i fråga om kursplaner
och undervisning, vill jag bara säga
att det enligt de nya förordningar som
gälla för lantmannaskolorna, finns möjlighet
för den lokala ledningen för skolorna
att lägga upp kurserna på det sätt,
som är mest lämpligt för den bygd där
skolan finns och för den inriktning som
jordbruket har inom detta område.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 21.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 25, med anledning av väckta motioner
om utrustande av cn patrullbåt
för laxfiskeområdena i södra Östersjön;

nr 26, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till den statliga och statsunderstödda
frökontrollverksamheten
in. in.;

230

Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Inflationens inverkan på de sociala förmånerna.

nr 27, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt; nr

28, med anledning av väckta motioner
om anslag till Sveriges pomologiska
förening; samt

nr 29, med anledning av väckt motion
om gäldande av statsmedel av hushållningssällskaps
kostnader för vissa åtgärder
i kampen mot mul- och klövsjuka.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 22.

Inflationens inverkan på de sociala förmånerna.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 19,
över motion om en skyndsam utredning
angående inflationens inverkan på de
sociala förmånerna.

I en inom andra kammaren väckt motion,
nr 431, hade fröken Vinge m. fl.
hemställt, att riksdagen måtte besluta
hemställa hos Kungl. Maj :t om en skyndsam
utredning angående inflationens
inverkan på de sociala förmånerna.

Utskottet hemställde, att motion II: 431
ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Gustafson i Göteborg,
Christenson i Malmö, fröknarna Ager
och Vinye samt fru Wohlin, som ansett,
att utskottet bort hemställa, att andra
kammaren för sin del måtte besluta, att
riksdagen med anledning av motionerna
1:327 och 11:431 skulle hemställa
hos Kungl. Maj :t om en skyndsam utredning
angående inflationens inverkan
på de sociala förmånerna;

2) av herr Braconier, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken VINGE: Herr talman! Utskottet
behandlar i detta utlåtande en motion
som varit remitterad till socialstyrelsen
för yttrande. Socialstyrelsen
vitsordar att de påståenden vi gjort i
motionen tyvärr är alldeles riktiga,
nämligen att penningvärdets fall har
medfört att åtskilliga sociala förmåners
realvärde har minskat och att det antal
medborgargrupper, som är berättigade
till inkomstprövade förmåner, i stor utsträckning
krympt samman. Socialstyrelsen
har också i sitt utlåtande några
mycket intressanta uppgifter om barnkostnaderna.
Man talar där om att vid
bibehållen levnadsstandard betyder tillkomsten
av ett barn — denna siffra
gäller för barnets första år — en utgiftsökning
av 1 090 kronor per år, men den
faktiska utgiftsökningen för indexfamiljen
är bara 680 kronor. Vad innebär
detta? Jo, säkerligen ingenting annat än
att familjens standard sänks, när det
kommer ett nytt barn till världen. Det
var ju detta man ville motverka genom
de allmänna barnbidragen och de övriga
familjesociala åtgärderna.

Nu har jag fullt klart för mig, att
barnbidragen aldrig varit så stora, att
de motsvarat hela barnkostnaden, men
tydligt är att statens andel i barnkostnaderna
— den del som numera täcks
av barnbidragen — på grund av denna
utveckling är mindre än förut. Hur
mycket mindre är den? Ja, detta vill
vi motionärer utreda. Vi har framhållit
i reservationen, att det kan finnas anledning
att undersöka om det inte är på
det sättet, att barnkostnaderna har stigit
mer än levnadskostnaderna för vuxna.
Vi kan inte med säkerhet påstå, att
det förhåller sig så, men vi anser att
det finns så starka skäl för en sådan
misstanke, att det bör göras en utredning
på denna punkt.

När det gäller de allmänna barnbidragen
möter ju inte de tekniska svårigheter
för en uppräkning av beloppen,
som möter — vilket vi nyligen här i
riksdagen har erfarit — när det gäller de

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16. 231

Inflationens inverkan på de sociala förmånerna

särskilda barnbidragen. Däremot är det
ovillkorligen så, att den uppräkning av
de allmänna barnbidragen som det skulle
vara någon glädje med, kommer att
sluka mycket stora belopp. Socialministern
har talat om hur mycket det skulle
kosta att höja barnbidragen med 30 procent,
men ingen utredning har gjorts
som säger att denna ökning motsvarar
minskningen av bidragens realvärde. Vi
behöver få veta detta, vi behöver en utredning
och måste fråga: Varför vill
inte utskottet gå med på en utredning?
Är det så att man är rädd för att denna
utredning skall blotta hur stor urholkningen
av de sociala förmånernas realvärde
verkligen har blivit? Men, herr
talman, det är jag övertygad om att
förmånstagarna märker, även om vi inte
gör någon utredning. Det är inte för
att barnfamiljerna skall komma underfund
med detta, som vi begärt denna
utredning. Vi måste komma till rätta
med det problem som det här gäller,
nämligen att de förmåner som vi har
hjälpts åt att införa, det reformverk, som
vi alla har varit med om att bygga upp,
inte längre är värda lika mycket som
när de infördes.

Vi är väl överens om att i begreppet
frihet ingår frihet från nöd och frihet
från fruktan för nöd. Jag vågar inte
inbilla mig, att ett återställande av de
.sociala förmånernas realvärde — om vi
över huvud taget kan åstadkomma detta
— skulle medföra att vi med ett slag
införde frihet från nöd. Om vi kunde
garantera att förmånerna behölle sitt
värde i framtiden, har vi inte därmed
garanterat frihet från fruktan för nöd,
men jag tror att vi därigenom skulle ha
kommit ett steg längre på den vägen.

Ett återställande av de sociala förmånernas
realvärde skulle dra mycket
stora kostnader och vi måste därför
undersöka vilka konsekvenser det skulle
få.

Jag vill understryka, herr talman, att
den utredning vi begärt inte iir något
självändamål; den iir ett medel för att

få fram ett underlag för bedömning av
situationen, och den är ett medel att ge
oss ett underlag för ett successivt återställande
av det sociala reformverkets
tidigare storlek. Men givetvis måste de
åtgärder man här vill vidtaga avvägas
mot andra angelägna åtgärder på olika
områden av samhällslivet, vilka inverkar
på budgetsituationen. För att kunna
göra detta behöver vi en samlad
överblick. Vi kan inte här i riksdagen
slå oss till ro — vilket tydligen utskottet
menar att vi kan göra — med en mer eller
mindre grundad tro på att man inom
kanslihuset sitter inne med erforderliga
kunskaper på området. Vi kan inte
nöja oss med att regeringen serverar sitt
större eller mindre vetande åt oss i små
portioner. Vi behöver en samlad överblick.
Riksdagen har rättighet att begära
denna överblick, den socialt intresserade
allmänheten har också rätt att
begära denna överblick.

När jag, herr talman, ber att få yrka
bifall till denna motion, så är det för
att få fram ett underlag för att bedöma
möjligheterna att återställa de sociala
reformernas realvärde, och jag gör det
i den förhoppningen, att det skall visa
sig möjligt att inom icke alltför många
år också genomföra detta.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Gustafson i Göteborg,
fröken Elmén, herrar Widén och
Nihlfors samt fru Wohlin och herr
Sjölin.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman*!
Det finns väl ingen i denna kammare
eller någon medborgare i detta
land, som inte skulle vilja vara med om
att vidtaga åtgärder i den riktningen,
att de sociala förmånernas realvärde
återställes. Den motion som nu behandlas
har ju inte något speciellt yrkande
om att dessa värden skall återställas,
utan vad motionärerna syftar till med
den begärda utredningen är ju, att rent

232

Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Inflationens inverkan på de sociala förmånerna.

siffermässigt eller i valörer få fastslagen
inflationens inverkan.

Vid ett studium av vad socialstyrelsen
yttrat i denna fråga finner man, att styrelsen
är inne på en värdering i delvis
den riktning, som fröken Vinge här har
motionerat om, åtminstone i vissa detaljer.
Enligt utskottets förmenande har
man också möjligheter att inom socialstyrelsen
följa händelseutvecklingen och
att bedöma vad som sker på detta område.

Jag vill här också erinra om att det
svar på en enkel fråga, som socialministern
för en tid sedan lämnade i denna
kammare, väl hade den innebörden,
att man även från departementets sida
är inriktad på att vidtaga de åtgärder
i den riktning, som vi väl alla är överens
om bör vidtagas. Det är möjligt att
man inte i alla avseenden når det goda
resultat, som vi alla önskar, men det
förefaller mig ändå vara så, att man i
denna fråga haft och har möjligheter att
pröva de olika fraserna av olika sociala
förmåner. Jag tror också att detta är
den effektivaste vägen.

Personligen har jag ingenting emot
att det upprättas en statistik, som visar
att så och så mycket har dyrtiden —
eller vad man nu vill kalla det — inverkat
på de sociala förmånerna, och
så och så mycket har deras realvärde
sjunkit under en viss tidsperiod. Men
jag har också den bestämda uppfattningen
att det bör ankomma på och att
det också ankommer på i första hand
socialstyrelsen men även andra statliga
organ att med uppmärksamhet följa utvecklingen
härvidlag. Och framför allt
bör det ankomma på vederbörande* departement
att se till att alla erforderliga
åtgärder vidtages på detta område.

Till sist vill jag bara säga, att alla
strävanden med de åtgärder och förslag
till åtgärder som nu finns väl går
ut på att återställa realvärdet på de
sociala förmånerna så långt som våra
ekonomiska resurser det medgiver. Att
det finns ett eller annat undantag är

jag medveten om, och det har fröken
Vinge fullkomligt rätt i. Men detta utesluter
ju inte att även dessa delar av
socialprogrammet vid tidpunkt då detta
kan anses lämpligt med hänsyn till de
ekonomiska förhållandena, blir föremål
för en omprövning av riksdagen.

Herr talman! Jag vill meddela, att
första kammaren redan har tagit ställning
till en likalvdande motion och
därvid gått på avslag av densamma.

Med dessa ord, herr talman, samt med
hänvisning till vad utskottet anfört, yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Fröken VINGE (kort genmäle): Herr
talman! Utskottets ärade ordförande
har framhållit, att vi i vår motion har
gått endast på en utredning av dessa
frågor, men att vi inte har framställt
något yrkande om ett återställande av
samtliga sociala förmåners realvärde.
Ja, vi har faktiskt varit överens om att
det skulle varit ansvarslöst att framställa
ett sådant yrkande. Den enda
grupp här i riksdagen, som brukar
komma med sådana yrkanden, är den
kommunistiska. Vi andra brukar undersöka,
om de förslag vi ställer är möjliga
att genomföra.

Utskottets ordförande framhöll vidare,
att vi redan har fått vissa detaljer
på detta område belysta, och det
har jag aldrig ett ögonblick förnekat.
Men vi saknar en helhetsredovisning,
och det är den jag fortfarande efterlyser.
Vi kan inte slå oss till ro med
bara en förhoppning, att socialstyrelsen
och socialdepartementet skall företa en
utredning. Om vi är överens om att den
behövs, varför vill då inte riksdagen
begära den? Skall inte vi här i riksdagen
kunna ta några initiativ? Skall vi
bara sitta här helt snällt och vänta på
vad första statsmakten skall göra? Vad
gör vi i så fall här?

Utskottets ordförande talade också
om att man skulle göra en sådan redovisning
när tiden är lämplig härför.
Ja, men vem skall avgöra när tiden är

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

233

Inflationens inverkan på de sociala förmånerna.

lämplig? Skall inte riksdagen ha någon
åsikt på den punkten?

Herr OHLIN: Herr talman! Fröken
Vinge har redan motiverat den inställning,
som ligger bakom hennes motion
och reservationen. Jag har därför inte
mycket att tillägga.

Jag vill emellertid understryka, att eu
översikt över vad som sker på detta
område — alltså hur å ena sidan inflationen
har inverkat på de sociala förmånernas
realvärde, på inkomstgränserna
o. s. v., och å andra sidan vad
de vidtagna förändringarna genom de
beslut som fattats här i riksdagen eller
av andra myndigheter har inneburit —
väl måste vara inte blott nyttig utan
även nödvändig, om vi skall kunna göra
den avvägning som behövs vid beslut
om nya kompensationsåtgärder och liknande.
Då gäller det ju att väga detta
mot angelägenheten av att även nya
krav blir tillgodosedda.

Som fröken Vinge påpekade måste en
begäran om en belysande sammanställning
av denna art vara ett nödvändigt
och legitimt krav. När man i utskottsutlåtandet
hänvisar till att Kungl. Maj:t
ju utreder både det ena och det andra,
så tycks man inom utskottet leva i den
föreställningen att allting är all right.
Om bara Kungl. Maj:t utreder en sak,
så behöver inte partierna, inte ens regeringspartiernas
egna ledamöter, veta
någonting. Då kan de lägga ned sin
talan och sluta upp att sysselsätta sig
med dessa spörsmål. Detta är kvintessensen
av utskottets inställning, som jag
fattat den.

Det förefaller mig mycket rimligt att
alla vi, som är ledamöter av riksdagen,
vill ha tillgång till det material som
myndigheterna kan åstadkomma i dag
eller vid någon annan tidpunkt, för att
vi själva skall kunna göra bedömningar
och avvägningar. Om myndigheterna
håller på att komplettera detta material
på ett eller annat sätt — och det kommer
de väl alltid att göra — så kan väl

inte det vara ett skäl för att man inte
kan åstadkomma den redovisning, som
redan nu är möjlig.

Sedan får jag kanske här lov att
mycket kort hänvisa till det lilla intermezzo,
som förekom för en månad
sedan, när fru Västberg ställde en enkel
fråga till socialministern, som delvis
gällde samma spörsmål som det i
fröken Vinges motion. På denna fru
Västbergs enkla fråga gav socialministern
ett mycket ovanligt, långt och
skriftligt svar, som delades ut på kammarens
bänkar. Fru Västberg sitter i
det utskott som behandlat den Vingeska
motionen, och det är ju en egendomlig
tillfällighet, att när det från oppositionens
sida motionsledes framställes krav
på belysning av någon fråga, så skyndar
sig någon ledamot från regeringspartierna
i samma utskott att framställa
en enkel fråga om ungefär samma sak,
och statsrådet visar då en alldeles exceptionell
villighet att besvara denna
fråga på ett sätt, som inte alls brukar
vara vanligt. Hade det varit en interpellation,
så kunde det hela ha rullats
upp på ett annat sätt.

Inför detta måste man fråga sig: Anser
man från regeringspartiernas sida
eller inom regeringen över huvud taget,
att herr Strängs svar på fru Västbergs
fråga var nödvändigt, och skulle man,
om det svaret inte hade lämnats, ha
yrkat bifall till fröken Vinges motion?
Skulle man i det läget ha sagt: »Ja
visst, här behövs en ytterligare belysning!»
Det vore intressant att höra, om
man anser det. Om inte, menar man
tydligen att redan lierr Strängs svar
var överflödigt. Men så vanvördiga mot
ett .statsråd brukar ju inte regeringspartiernas
ledamöter vara. Jag får väl
därför utgå ifrån att det ansågs högst
behövligt att lämna i varje fall denna
mycket begränsade belysning av den
fråga, som fröken Vinge och hennes
medmotionärer har begärt belysning av.
Man vill bara inte att belysningen skulle
lämnas som svar på en hänvändelse

234 Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.
Inflationens inverkan på de sociala förmånerna.

från oppositionen, utan det skulle se ut
som om det var ett svar på en hänvändelse
från någon ur regeringspartierna.

Ja, så ser det ut. Jag vet inte om
detta är förklaringen till det ovanliga
tillvägagångssättet, eller om den kan
vara en annan. Även om vi är överens
om att den belysning herr Sträng gav i
och för sig var värdefull, så måste man
i alla fall konstatera, att den inte uppfyllde
de krav, som den Vingeska motionen
och nu reservationen har ställt.
Här fordras — vilket jag inte nu närmare
skall utveckla — en mer allsidig
utredning och framställning, som bör
leda fram även till en möjlighet att
pröva, i vad mån det finns lämpliga
metoder för att ge de sociala förmånerna
garantier mot fortsatt reduktion
i händelse av en vidare inflation.

Att detta är ett mycket allvarligt problem
erkänner nog alla. Det kan ju inte
gå till på det sättet, att en hel del av de
.sociala förmånerna mer och mer urholkas
genom en inflation på flera tiotal
procent. Vi kommer såvitt jag förstår
i det läget, att det blir nödvändigt att
ge åtminstone någon kompensation åt
dem, som hittills blivit efter i denna
konkurrens. Enligt min mening vore det
högeligen önskvärt, att regeringen på
grundval av ett fylligare material angav,
på ett utförligare sätt än herr
Sträng gjorde, hur man ser på denna
fråga om rangordningen mellan de olika
sociala önskemålen.

Jag har sagt att vi vill ha material,
så att vi kan bedöma saken själva, efter
eget huvud, men vi är naturligtvis också
intresserade av kunskap om hur regeringen
bedömer saken, ty det var ett
ganska blygsamt bidrag till den frågan
som herr Sträng lämnade, även om jag
erkänner att det gav en smula.

Herr talman! Får jag bara säga att
jag känner ett dubbelt behov av att här
understryka det demokratiskt naturliga
i att oppositionspartierna får material
till förfogande när det gäller bedömning
av denna art, som måste ske

över ett rätt vidsträckt fält. Socialstyrelsen,
ett utmärkt ämbetsverk vars remissyttranden
jag ofta läser med tillfredsställelse,
har av sammanfattningen
att döma här gjort sig skyldig till
vad jag betraktar som ett allvarligt
missförstånd. Socialstyrelsen anser, enligt
referatet i utlåtandet, »att det
måste betecknas som ett starkt socialpolitiskt
önskemål att i vart fall de sociala
förmånernas realvärde återställes.
I vissa fall har åtgärder därför vidtagits,
medan i andra fall intet åtgjorts.
Avvägningen av i vilken utsträckning
det är möjligt att nu återställa deras
realvärde måste uppenbarligen i första
hand verkställas av Kungl. Maj:t. Då
man kan utgå från att Kungl. Maj:t
har sin uppmärksamhet fäst på detta
problem, synes någon riksdagens särskilda
åtgärd icke erfordras för att aktualisera
frågan.»

Alltså: Kungl. Maj:t tänker för oss,
riksdagen behöver inte tänka själv! Det
kan jag aldrig tro att socialstyrelsen
på allvar menar. Riksdagen, även den
del som tillhör oppositionen, vill ha
möjlighet att tänka själv, men den har
inte till förfogande de resurser, som
gör att vi kan ha dubbelt kansli, dubbel
socialstyrelse, dubbelt socialdepartement
etc., utan är hänvisad till att
begära två ting av regeringen: ordentlig
sammanställning och belysning av
förhållandena samt vidare svar på frågan:
Hur ser regeringen, som åtagit sig
att vara regering, på dessa spörsmål?
Det är som jag sade en avvägningsfråga,
där även nya krav måste vägas mot
gamla.

Herr talman! Jag skall sluta med eu
mer allmän reflexion. Jag har tidigare
berört inte bara den fråga vi här diskuterar
utan också frågan om inflationens
orättvisor och skadeverkningar
mer allmänt. Jag har tidigare i dag
hänvisat till att vi höll på i fem år
med att begära utredning om vad som
kunde göras för att stabilisera penningvärdet,
innan regeringen gick med

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

235

på alt sätta i gång en sådan utredning.
Vi har hållit på rätt länge nu — fastän
inte fem år men vi får kanske fortsätta
— med att begära att regeringen skall
intressera sig för att ordentligt belysa
inflationens verkningar på inkomstoch
förmögenhetsfördelningen, som
inte på något sätt är avsedda eller
önskade av någon utan endast olyckliga
produkter av inflationen.

Att det inte är möjligt att göra detta
exakt hindrar inte att mycket kan göras.
Jag kan inte förstå hur man skall
kunna bedriva en ekonomisk och social
politik, där man säger att vi vill
göra allt så bra och rättvist som möjligt
för svenska folket, vi vill ta hänsyn
inte minst till de mindre bemedlade
grupperna, om man inte får till
förfogande ett bättre material över vad
som sker i vårt samhällsliv på det ekonomiska
och sociala området än man
nu har. Här har man litet siffror här
och litet siffror där, men man har inte
någon ordentlig belysning av inflationens
skadeverkningar när det gäller
inkomst- och förmögenhetsfördelningen,
ändringar i fråga om levnadsstandard
för olika folkgrupper etc.

Det förhåller sig lyckligtvis så, att
statistiska centralbyrån har en chef,
som jag utgår ifrån åtnjuter regeringens
förtroende, eftersom hon inte för
länge sedan var ledamot av regeringen.
Skulle det inte kunna tänkas att statistiska
centralbyrån fick i uppdrag att
på grundval av eget och andras material
göra en belysande sammanställning,
eu analys av inflationens verkningar
på det område jag här berört?

Jag är alldeles säker på att man
lugnt skulle kunna uppskjuta en del
andra, mindre viktiga statistiska utredningar,
om det skulle visa sig vara
nödvändigt för att man skulle kunna
få till stånd eu sådan belysning som
jag här talat om. .lag kan inte tro annat
än att det i grund och botten på
alla håll skulle erkännas, att det är ett
demokratiskt krav att sätta strålkasta -

Revision av församlingsindelningen.

ren på de viktiga ekonomiska och sociala
förändringar, som inflationen
medför, för att vi därefter i möjligaste
mån sakligt och realistiskt skall kunna
diskutera vad som eventuellt kan göras
för att dämpa dessa skadeverkningar.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Gustafson i Göteborg m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Vinge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet av herr Gustafson i Göteborg
m. fl. fogade reservationen.

§ 23.

Revision av församlingsindelningen.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 20 över
motion angående revision av församlingsindelningen
i riket.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Till detta utskottsutlåtande finns

236

Nr 16.

Torsdagen den 8 maj 1952.

Revision av församlingsindelningen.

fogad en reservation av några av utskottets
ledamöter. Detta kan kanske
tolkas så, att det skulle råda större meningsskiljaktigheter
i frågan inom utskottet,
men jag kan betyga, att det har
det inte gjort. Vi har nog inom utskottet
varit överens om att en utredning
av den karaktär som motionen åsyftar
inte är lämplig vid denna tidpunkt, då
det pågår en utredning om pastoratsindelningen.
Vad jag bara i allra största
korthet skulle vilja ha sagt är, att
de synpunkter som utskottet har framfört
inte får tolkas på det sättet, att det
under alla förhållanden och för all
framtid kan anses, att den nuvarande
ordningen är fullt tillfredsställande.
Jag vill understryka, att det kan inträffa
sådana situationer, när pastoratsindelningskommitténs
förslag är
framlagt och eventuellt också genomfört.
att de synpunkter, som motionärerna
har framfört, bör tas under övervägande.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Häruti instämde herr Bark.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag kan
tekniskt väl förstå vad som har motiverat
motionärernas framstöt och då
också vad utskottets ärade ordförande
här nyss sade. Det är deras ordningssinne,
om jag får uttrycka det så, som
är stört. De tycker att anordningarna
i fråga om församlingsindelningen och
därmed sammanhängande förhållanden
är opraktiska.

Nu skulle jag i detta sammanhang
vilja understryka, att denna fråga ligger
mycket djupare än att vara ett rent
tekniskt problem. De som var närmare
berörda av kommunsammanslagningarna
gjorde nog allmänt den erfarenheten
ute bland allmänheten, att känslan
för de gamla kommunerna satt mycket
djupare än vad man hade anat. Församlingsindelningen
tror jag är ett
ändå mycket djupare förankrat problem,
en sak som skulle på det allra

intimaste beröra ett mycket större antal
människor här i landet än man
egentligen skulle tro.

Vid ett interpellationssvar häromdagen
till herr Nyberg var herr Nyberg
uppe i talarstolen och konstaterade
mycket riktigt den missräkning,
som vi väl alla känner över att våra
utmärkta anordningar här i samhället

— sociala anordningar, bildningsanordningar
och allt vad därtill hörer

— inte har lett till det resultat i fråga
om folkets moraliska standard, om jag
får uttrycka det så, som vi väl hade
väntat. Brottsligheten ökar, nervositeten
tilltar, oskicket på det ena och det
andra området snarare ökas än minskas.
Frågan är, om inte samhället har
misslyckats i sina vällovliga strävanden
att nå bättre förhållanden på dessa
områden.

Man frågar sig då, om det finns någon
annan kraft som skulle kunna ingripa,
när inte de rent mekaniska statliga
krafterna kan göra någonting, och
man undrar, om det kanske kan vara
kyrkans, eller låt mig säga kyrkornas,
uPPMift att här ingripa och göra sitt.
Jag tror att riksdagen och de världsliga
myndigheterna bör så mycket som
möjligt undvika att blanda sig i de
kyrkliga angelägenheterna utan låta
kyrkan få möjlighet att efter sina linjer
lösa sina uppgifter. Församlingsindelningen
är naturligtvis ett perifert problem
i det avseendet, men jag skulle på
det allra enträgnaste vilja hemställa, att
man tog ytterst försiktigt på dessa ting
och helst lät initiativet komma från de
kyrkliga intressena och från de kyrkliga
myndigheterna. Finner de att en
ändring kan vara påkallad i en framtid
•— och jag tror säkert att det kan
vara så i vissa fall, såsom utskottets
ordförande här framhöll — så bör initiativet
inte komma från riksdagen
utan från kyrkligt håll.

Jag har intet annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar

Torsdagen den 8 maj 1952.

Nr 16.

237

Andersson i Dunker, Rubbestad och
Nilsson i Bästekille samt fru Wohlin.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Anledningen till att utskottet
inte, såsom dess ordförande önskat, i
sitt utlåtande ville ta med något uttalande
om huruvida det vore lämpligt
att i en framtid företa en utredning på
detta område, är att man fann att frågan
ju inte är mogen för utredning.
Samtliga remissinstanser har avstyrkt,
och Uppsala domkapitel med ärkebiskopen
i spetsen har uttalat allvarliga
farhågor för det kyrkliga arbetet,
om den förändring som motionärerna
åsyftar skulle komma till stånd.

Därtill kommer att pastoratsindelningssakkunniga
för närvarande håller
på med en utredning. Då man ju knappast
kan överblicka situationen förrän
denna utredning är färdig, har utskottet
inte velat göra något uttalande. Det
är ju självklart, att om det efter det
att utredningen framlagt sitt betänkande
skulle uppstå en situation, då
man kan anse att en sådan utredning
som den begärda är nödvändig, så är
det möjligt för motionärerna eller utskottets
ordförande att återkomma
med en ny motion.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

F.fter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 24.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens .skrivelse, nr
222, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat 11 till riksstaten
för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser til! Konungen:

nr 199, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående höjning av vissa
postavgifter;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; nr

201, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inleverans av tobaksskatt; nr

203, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § förordningen
den 17 december 1948 (nr 766) angående
taxering och debitering av skatt
vid ändring i kommunal eller ecklesiastik
indelning, m. m.;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillfälligt upphävande av
skatten å motorsprit;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§
förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 14 och 30 §§
förordningen den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.; och
nr 208, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående
Aktiebolaget Vin- & spritcentralens tullnederlagsrörelse.

§ 25.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.12 em.

In fidem
Gunnar Rritth.