Tisdagen den 6 december (Riksdagens protokoll 1955:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 30

2—7 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 6 december

Svar på interpellation av herr Helén ang. tillgodoseende av remissinstansernas
behov av längre remissperioder.................... 4

Interpellation av fröken Höjer ang. lämpligheten av att representanter
för läkarkåren deltaga i konferenser rörande atomenergiens
fredliga användning...................................... 8

Onsdagen den 7 december fm.

Statens väghållningsskyldighet i städerna...................... 10

Utredning av den enskilda väghållningens problem.............. 10

Godkännande av beslut om uttagande av särskild tullavgift för vissa

varuslag............................................... 11

Godkännande av vissa inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) lämnade tullkoncessioner m. m................ 15

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter 23

Onsdagen den 7 december em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter
(Forts.)............................................. 84

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 7 december fm.

Statsutskottets memorial nr 182, ang. ersättning till V. Kenttä för

krigsskada (gemensam votering) .......................... 9

— utlåtande nr 183, ang. anslutning till konventionen rörande
EUROFIMA, europeiskt bolag för finansiering av järnvägsmate ricl,

in. m............................................. 10

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 30

Nr 30

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 184, ang. statens väghållningsskyldighet i
städerna.............................................. 10

— nr 185, ang. den enskilda väghållningen.................... 10

— nr 186, ang. löne- och arbetsförhållanden vid vägförvaltningarna 10

— nr 187, ang. statstjänstemännens sjukvårdsförmåner m. m...... 11

— nr 188, ang. ändrad lönegradsplacering för vissa tjänster m. m. . 11

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. särskild tullavgift för

vissa varuslag......................................... 11

— nr 58, om vissa enligt allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

lämnade tullkoncessioner m. m............................ 15

Bankoutskottets utlåtande nr 39, om ersättning för minskning i avlöningsförmåner
från riksdagens verk under tjänstgöring som
beställningshavare i reserven............................. 23

Andra lagutskottets utlåtande nr 38, om besvärsrättenisjukförsäkringsoch
pensionsärenden.................................... 23

Onsdagen den 7 december em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39, ang. den framtida utformningen

av prissättningen på jordbrukets produkter ................ 84

Fredagen den 2 december 1955

Nr 30

Fredagen den 2 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 26
nästlidna november.

§ 2

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till konventionen rörande bildandet
av EUROFIMA, europeiskt bolag för
finansiering av järnvägsmateriel, m. m.,
nr 184, i anledning av väckta motioner
angående statens väghållningsskyldighet
i städerna,

nr 185, i anledning av väckta motioner
om utredning av den enskilda väghållningens
problem,

nr 186, i anledning av väckta motioner
om utredning angående löne- och
arbetsförhållandena för viss personal
vid vägförvaltningarna,

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
sjukvårdsförmåner m. m., och
nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad lönegradsplacering
för vissa tjänster m. m.;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
beslut om uttagande av särskild tullavgift
för vissa varuslag jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av vissa
inom ramen för det allmänna tull- och

handelsavtalet (GATT) lämnade tullkoncessioner
jämte därav föranledda
ändringar i gällande tulltaxa, m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 39, i anledning
av delegerades för riksdagens
verk framställning om ersättning till
ordinarie tjänstemän vilka fått vidkännas
minskning i sina avlöningsförmåner
från riksdagens verk under tjänstgöring
som beställningshavare i reserven; andra

lagutskottets utlåtande nr 38, i
anledning av väckta motioner om besvärsrätten
i sjukförsäkrings- och pensionsärenden;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 39,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den framtida utformningen
av prissättningen på jordbrukets
produkter jämte i ämnet väckta motioner.

§ 3

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 213, angående godkännande dels
av tilläggsprotokoll nr 6 och 7 till överenskommelsen
den 19 september 1950
angående upprättande av en europeisk
betalningsunion, dels ock av ett europeiskt
monetärt avtal, tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 30

Tisdagen den 6 december 1955

Tisdagen den 6 december

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 29 och
den 30 nästlidna november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Etty Eriksson på
grund av Tracheolaryngit acuta är arbetsoförmögen
fr. o. m. den 5 dec. 1955
tills vidare intygas härmed.

Hälsingborg den 5 dec. 1955

N. G. Wallengren

Kammaren beviljade fru Eriksson i
Ängelholm ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 5 december
tills vidare.

§ 3

Svar på interpellation ang. tillgodoseende
av remissinstansernas behov av
längre remisstider

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Helén till mig riktat två
frågor, nämligen dels en generell fråga
om jag anser det möjligt att i fortsättningen
genom förkortning av utredningsperioderna
bättre än hittills beakta
remissinstansernas rimliga behov av
längre remissperioder, och dels en så
att säga individuell fråga, om jag är
beredd att ange en yttersta gräns för
1948 års konstutrednings arbete.

Beträffande den första frågan utgår
interpellanten från remisstiden för två
under året avgivna betänkanden inom
ecklesiastikdepartementets verksam -

hetsområde, handelsutbildningskommitténs
betänkande om yrkesskolornas
handelsundervisning m. m. och 1948
års tekniska skolutrednings betänkande
om den tekniska skolutbildningen. Det
förra betänkandet lämnades till departementet
den 17 maj i år, och remissutlåtanden
infordrades till den 15 september.
Tekniska skolutredningens betänkande
avlämnades den 17 juni i år, och
remisstiden bestämdes till den 15 oktober.

De av interpellanten berörda två fallen
illustrerar mycket bra de överväganden,
som måste göras inom departementen
varje gång ett betänkande skall
remitteras. Inom departementen har
man inget som helst särskilt intresse
av korta remisstider. Tvärtom. En ordentligt
utmätt remisstid gagnar saken
bäst på alla sätt. I vanliga fall måste
emellertid en remisstid av fyra månader,
som givits i båda de berörda fallen,
anses tillräcklig. Men om remisstiden
löper under sommaren, bör hänsyn tas
till semestrar och ferier och en viss förlängning
ges. Då uppstår emellertid en
annan komplikation.

Om möjlighet skall föreligga att utarbeta
en proposition på ett betänkande
till nästkommande års riksdag, måste
i regel remissbehandlingen vara avslutad
omkring den 1 oktober. Vill man
alltså hålla möjligheten för en eventuell
proposition till nästa riksdag öppen,
måste remisstiden bestämmas härefter.
Om den utsträckes till exempelvis
den 1 december, har man i regel på förhand
meddelat att man inte räknar med
proposition till nästa års riksdag. När
jag talar om remisstid, menar jag då
den tid som bestämmes för de viktigare
remissmyndigheterna. Att en och annan
förening eller sammanslutning, som be -

Tisdagen den 6 december 1955 Nr 30

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av remissinstansernas behov av längre
remisstider

retts tillfälle att avge yttrande, får medgivande
att inkomma senare, rubbar
icke tidsschemat för propositionsarbetet.

Interpellanten har emellertid tänkt
sig det nu ifrågavarande problemet löst
därigenom, att man från departementet
skulle bestämma den längsta tidrymd
utredningsarbetet får ta i anspråk. Något
sådant kan väl tänkas ibland när
särskilda skäl nödvändiggör att en utredning
måste vara färdig inom viss
tid. Men i vanliga fall kan man icke
rimligen sätta tidsspärr för utredningar,
åtminstone ej för utredningar som
har att framlägga förslag i svåra tekniska
och administrativa frågor. Riskerna
för försening under utredningsarbetet
är där mycket stora. Detta mitt
uttalande betyder dock ej, att jag inte
anser det synnerligen viktigt, att utredningarna
själva på allt sätt beaktar vikten
av att utredningsförslagen lämnas
vid sådan tidpunkt, att erforderlig tid
kan inrymmas åt remissbehandlingen.

Vad härefter angår interpellantens
andra fråga — om en yttersta gräns för
1948 års konstutrednings arbete — vill
jag framhålla, att jag själv observerat
de av interpellanten påtalade mindre
tillfredsställande förhållandena. Sedan
utredningen nu i november inkommit
med en anhållan om tillstånd att trycka
sitt betänkande och jag givit dylikt tillstånd,
hoppas jag att en åtgärd som den
av interpellanten ifrågasatta icke skall
behöva bli aktuell.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellantens två frågor till mig.

Härefter anförde:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för det svar han
givit mig, både det principiella och det
individuella. Med undantag för några
få detaljer är jag helt överens med eck -

lesiastikministern om de åsikter han
uttalar. Jag anser emellertid att denna
fråga är av så stort principiellt intresse,
att jag ett ögonblick måste uppehålla
mig vid bakgrunden till interpellationen.

Det har uppenbarligen blivit en betydande
tendens att förlänga utredningstider
och förkorta remisstider. Av de
tre utredningar, som jag exemplifierat
min interpellation med, har en hållit
på i tio år och de båda andra i sju år.
Det är uppenbarligen inte lämpligt eller
lyckligt med så långa utredningstider.

Jag skall inte påminna om det mest
allvarliga som inträffat, nämligen när i
vintras Svea hovrätt helt enkelt vägrade
att yttra sig över ett lagförslag —
detta faller ju inom ett annat departements
arbetsområde. Men jag skall återge
några rader, där landshövdingen i
Kronobergs län tar upp detta problem.
Han skriver:

»Vad angår tiden för avgivande av
remissvar göres stundom den meningen
gällande, att det är ganska likgiltigt, om
tiden blir kort eller lång. Myndigheterna
hinner ändå inte att taga befattning
med remissärendet förrän kort innan
svar skall avges. Detta är fel. Många
myndigheter måste planlägga sitt arbete
för ganska lång tid framåt, utsätta tider
för inspektioner och sammanträden
etc. Detta gäller såväl domstolar som
andra myndigheter. Ett krav på snabbyttrande
rubbar cirklarna och bringar
oreda i arbetets planläggning. En alltför
kort remisstid medför också helt naturligt,
att myndigheten icke hinner att så
grundligt som är önskvärt tränga in i
tankegångarna i ett betänkande och bedöma
deras konsekvenser. Ett ståndpunktstagande
behöver liksom mogna
fram. Ju kortare remisstid, dess mindre
värde med yttrandet.»

Det finns emellertid ytterligare en
synpunkt, som inte hittills tagits upp i
debatten, och det är att vi numera har
en lång rad lekmannainstanser, för vil -

6 Nr 30 Tisdagen den 6 december 1955

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av remissinstansernas behov av längre
remisstider

ka det är en mycket viktig och värdefull
uppgift att i remissyttrandets form
få ta ställning till framlagda utredningsförslag.
Här har vi ju möjlighet att i ett
komplicerat samhälle ge röst åt de
många särmeningar, intressen och erfarenheter,
som inte ens expertisen i ett
kanslihus kan täcka. Jag tycker att det
skulle vara utomordentligt beklagligt,
om remissinstitutet kommer i vanrykte
på grund av att sådana händelser inträffar
som de som ägt rum i samband
med handelsutbildningsbetänkandet, då
en mängd skolstyrelser helt enkelt vägrade
yttra sig, därför att deras utlåtanden
infordrades under semestertiden,
då de inte hade möjlighet att sammankalla
ledamöterna. Förr i världen skämtades
det mycket med själva det sätt, på
vilket remissvaren krävdes in. Den
klassiska historien handlar ju om lotsstyrelsen,
som hade att avge remissyttrande
över ett psalmboksförslag men
nöjde sig med att behandla de psalmer
som rörde sjöfolket. Detta är lyckligtvis
en svunnen epok, men det gäller att
inte skapa ett liknande läge genom tilllämpande
av alltför korta remisstider,
så att instanserna kan ställas inför att
behöva behandla ärenden under en semesterperiod.

Jag tror alltså att man måste gå vidare
på den väg, som ecklesiastikministern
antyder i sitt svar, nämligen att ge
uttryck åt mera bestämda uppfattningar
för hur lång tid olika utredningar får
ta. Om det nu är så, att man inte kan i
direktiven ange, när en utredning rimligtvis
bör vara färdig, och om etiketten
i kanslihuset är så sträng, att inte ens
ett statsråd har rätt att sätta sig i förbindelse
med ordföranden i en utredning
och tala om, att denne måste slutföra
sitt arbete vid den och den tidpunkten,
så borde väl statsråden kunna
begagna sig av möjligheten att i de
uttalanden, som de då och då distribuerar
via TT, göra klart att det vore värdefullt,
att den och den utredningen

blev färdig. Jag skulle vilja rekommendera
ecklesiastikministern, som ju också
ibland har begagnat sig av TT, att
överväga att göra det också i sådana
angelägenheter.

Jag skall be att få återkomma till ett
av de konkreta fall, som jag tagit upp i
min interpellation, nämligen betänkandet
om handelsutbildningen. Jag förmodar
att det är detta som åsyftas, när
ecklesiastikministern i svaret säger, att
det viktiga är att vederbörande ämbetsverk
lämnar sina svar inom den angivna
remisstiden och att det är av mindre
vikt, om några föreningar eller andra
sammanslutningar lämnar sina yttranden
senare. I det aktuella fallet har jag
kommit underfund med att det bara var
två statliga verk, som lämnade sina svar
i laga tid, nämligen sparbanksinspektionen
och arbetsmarknadsstyrelsen.
Men hela näringslivssektorn och en rad
statliga verk, såsom statskontoret, skolöverstyrelsen,
kungl. överstyrelsen för
yrkesutbildning och kommerskollegium,
har lämnat sina remissyttranden efter
remisstidens utgång, därför att man
uppenbarligen inte hunnit med saken
under den tid som stod till förfogande.
Under sådana förhållanden är det väl
knappast för mycket att säga, att ärendet
nästan glidit departementet ur händerna.

Jag tror, herr talman, att det finns
allt skäl i världen att man i fortsättningen
från departementens sida, trots de
många viktiga arbetsuppgifter man där
har, fäster så stor vikt vid dessa synpunkter,
att det för dem som leder
arbetet i utredningar framstår såsom ett
tvingande krav att slutföra arbetet under
en avsevärt kortare tid än perioder
så långa som sju, åtta eller tio år. Vi kan
inte rimligen i ett samhälle, som kräver
så hög grad av central planering, arbeta
med utredningsorgan som tar så lång
tid på sig.

Tisdagen den 6 december 1955 Nr 30 7

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av

remisstider

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Tidigare, under vårriksdagen,
väcktes från vår sida en motion,
som hävdade liknande synpunkter
beträffande kommittéarbetet som dem
herr Helén framhållit i dag. Jag hoppas
attt detta leder till att vi, om vi avlämnar
en liknande motion nästa år, då
också får ett gott stöd från folkpartiet.

Det framhölls i denna motion, att
man i riksdagsberättelsen hade angående
en rad kommittéer år efter år
framhållit, att den och den kommitténs
arbete skulle vara färdigt under ifrågavarande
år. Detta hade när det gäller
en viss kommitté upprepats ett tiotal
gånger i följd! Man hade alltså gång på
gäng lovat att den kommittén skulle bli
färdig. Detta påpekande gällde inte ecklesiastikdepartementet,
men jag vill
framhålla vikten av att det om möjligt
införes en skälig tidsbegränsning för
kommittéernas arbete. Riksdagsmajoriteten
ville inte vara med på förslaget i
fråga, men jag vill ändå understryka
det viktiga i att man får bättre garantier
för att utredningar verkligen blir
färdiga inom rimlig tid.

Jag skulle emellertid nu också vilja
ta upp en speciell fråga, som inte minst
berörts i tidningar av olika partifärg
och som gäller en kommitté, där statssekreteraren
i ecklesiastikdepartementet
är ordförande. I samband med den
betydelsefulla realskoleutredningens arbete
har från olika håll en del farhågor
uttalats att remisstiden skall bli alltför
kort när det gäller denna utredning.

Jag vill framföra det önskemålet till
chefen för ecklesiastikdepartementet,
att denna för det svenska skolväsendets
omdaning så betydelsefulla fråga blir
föremål för en mycket grundlig prövning.
Riksdagen uttalade som bekant
1950 för övrigt, att den framtida omgestaltningen
av den svenska skolan borde
äga rum mot bakgrunden av en omfattande
och allsidig försöksverksamhet.
Det är, när det gäller alla dessa

remissinstansernas behov av längre

aktuella skolfrågor, av utomordentlig
vikt att de kommunala organen i stad
och på landsbygd får säga sin mening
i samband med gjorda erfarenheter. Jag
vill även yttra några ord om det mycket
omfattande betänkande, som kallas 1951
års skolstyrelseutredning och där det
föreslås en helt ny instansordning i
fråga om t. ex. de disciplinära befogenheter,
som de nuvarande folkskolestyrelserna
i viss mån har med avseende
på lärarna; denna befogenhet skall ju
överflyttas på en mellaninstans. Mycket
allvarliga farhågor har i olika avseenden
uttalats rörande de olika förslagen.
Man framhåller att inte minst landsbygdskommunernas
nuvarande struktur
försvårar genomförandet av åtskilliga
av de reformer, som är av central
vikt för det svenska skolväsendet. Det
skulle vara ytterst egendomligt om man
genomtrumfade nya beslut på detta område
utan att alla de sakkunniga instanserna
får säga sin mening. Jag tror att
det vore olyckligt, om man inte i dessa
frågor medgav en tillräcklig remisstid.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 213, angående godkännande dels av
tilläggsprotokoll nr 6 och 7 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av ett europeiskt
monetärt avtal.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 183—188, bevillningsutskottets
betänkanden nr 57
och 58, bankoutskottets utlåtande nr 39,
andra lagutskottets utlåtande nr 38 och
jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

Nr 30

Tisdagen den 6 december 1955

§ 6

Interpellation ang. lämpligheten av att
representanter för läkarkåren deltaga i

konferenser rörande atomenergiens
fredliga användning

Fröken HÖJER (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den 4 december 1954
inbjöd FN:s generalförsamling till en
konferens för undersökning av möjligheterna
till utveckling av atomenergiens
fredliga användning genom internationell
samverkan. Konferensen var förlagd
till Geneve och pågick den 8—20
augusti 1955.

Vid konferensen var 73 nationer representerade
med ett sammanlagt antal
av omkring 3 000 delegater och observatörer.
Åhörare och pressmän uppgick
till ett tusental. Den svenska delegationen
bestod av ett tjugotal ledamöter.

Mycket har skrivits i de dagliga tidningarna
angående denna internationella
konferens av vetenskapsmän, som
behandlade frågor, vilka efter allt att
döma kommer att bli av avgörande betydelse
för folkens standard och allmänna
välbefinnande.

Av programmet framgår att allmänna
sessioner hölls bl. a. över användning
av radioaktiva isotoper inom medicin
och biologi samt över atomkraftverk
från bl. a. biologisk synpunkt. I speciella
sektioner diskuterades strålarnas
kemiska och biologiska verkan samt
medicinska och allmänna hälsoaspekter.

Av efterföljande referat framgår, att
den brännande frågan om strålningsskydd
och om de tillåtna strålningsdoserna
diskuterades. Vid behandling av
skadeverkningarna enades man om att
på den för strålningen utsatta individen
direkt iakttagbara skador var relativi
lätta att studera. Svårigheterna gällde
de genetiska verkningarna, d. v. s. skadorna
på arvsmassan.

De frågor, som å denna synnerligen
betydelsefulla konferens behandlades,

gällde med hänvisning till ovanstående
icke endast atomkraftens utnyttjande
och den värdefulla hjälp som härigenom
kunde erhållas för att höja folkens
standard med bibehållande av de naturvärden
vi för närvarande disponerar i
älvar och sjöar, utan en betydelsefull
del upptog också de skadeverkningar,
som uppstår vid användandet av strålar
av denna typ. För att ingående kunna
diskutera dessa problem torde läkarexpertis
vara erforderlig. Att döma av
sammansättningen av delegationerna
från andra länder än Sverige var också
denna vetenskapsgren väl tillgodosedd;
sålunda ingick i delegationen från Danmark
och Norge fyra resp. två läkare,
och det torde vara svårt att uppbringa
något land, som ej haft medicinsk fackkunskap
företrädd vid konferensen i
Geneve med undantag av Sverige. Vår
strävan att höja folkens standard i fråga
om sådana värden som t. ex. bekvämt
inrättade bostäder med därtill
hörande arbetsbesparande maskiner
måste givetvis vägas mot vad eventuellt
kan förloras i fråga om folkens hälsa.
Det problemet är så uppenbart, att en
utomstående inte kan förstå, varför inte
de svenska experterna på detta område,
läkarna, vilka såsom vetenskapsmän
har ett högt internationellt anseende,
var representerade vid den här berörda
konferensen.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens utrikesministern få
rikta följande interpellation:

Anser inte Eders Excellens lämpligt
ait vid dylika konferenser även läkare
är representerade,

och kan man vid ev. kommande liknande
konferenser förvänta sig att även
läkarkåren blir representerad?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkande nr 59, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om investe -

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

ringsavgift för år 1956, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

ner om ändring av gällande bestämmelser
angående vissa kungöranden i kyrka.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av ytterligare
kostnader för det svenska deltagandet
i stilleståndsövervakningen i
Korea; och

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1955/56 för tillverkning av polioympämne
m. m.; samt

från första lagutskottet:

nr 376, i anledning av väckta motio -

§ 9

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 710, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 215,
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område under återstoden
av produktionsåret 1955/56.

Denna motion bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.20.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 7 december

Kl. 10.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 182
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill att motionerna 1:250 och
II: 293 icke må av riksdagen bifallas,
röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av motionerna 1:250 och II:
293, till Ersättning till Vilhelm Kenttä
för viss krigsskada å tilliiggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln anvisa ett anslag av
14 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstningen
medelst omröstningsapparat; och utföll
densamma med 70 Ja och 126 Nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 51 Ja och 73 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller ........ 70 Ja och 126 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 121 Ja och 199 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.

10 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Statens väghållningsskyldighet i städerna — Utredning av den enskilda väghållningens
problem

§ 2

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den på kammarens bord
liggande motionen nr 710 av herr
Ohlin m. fl.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 59.

§ 4

Föredrogs den av fröken Höjer vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående lämpligheten av att
representanter för läkarkåren deltaga i
konferenser rörande atomenergiens
fredliga användning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående Sveriges anslutning
till konventionen rörande bildandet av
EUROFIMA, europeiskt bolag för finansiering
av järnvägsmateriel, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Statens väghållningsskyldighet i städerna

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

184, i anledning av väckta motioner angående
statens väghållningsskyldighet i
städerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr GA VELIN (s):

Herr talman! Jag har inte något yrkande,
men jag skulle vilja ha antecknat
till protokollet, att jag hoppas att
denna utredning inte drunknar i mäng -

den av andra utan företages så snabbt
som möjligt. Det råder en verklig orättvisa
på detta område, och det är angeläget
att det blir en ändring till det
bättre.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 7

Utredning av den enskilda väghållningens
problem

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
185, i anledning av väckta motioner om
utredning av den enskilda väghållningens
problem.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr ANDERSSON i Brämhult (bf):

Herr talman! Jag har inte heller för
avsikt att ställa något yrkande. Jag vill
bara konstatera, att utskottet i sitt utlåtande
angående framställningen om
bättre möjligheter för de enskilda väghållarna
inom vägföreningarna att utnyttja
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
maskiner m. m. skriver ungefär så,
som om utskottet inte skulle ha haft
något emot att begära en utredning på
denna punkt, för så vitt motionen åsyftat
även vägsamfälligheterna och inte
enbart vägföreningarna. Det styrker mig
i min föresats att återkomma till ärendet
vid kommande års riksdag. Till dess
avvaktar jag också med stort intresse
resultatet av den inventering, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har satt i
gång.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 186, i anledning av väckta motioner
om utredning angående löne- och

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Godkännande av beslut om uttagande av särskild tullavgift för vissa varuslag

arbetsförhållandena för viss personal
vid vägförvaltningarna;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
sjukvårdsförmåner in. m.; och
nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad lönegradsplacering
för vissa tjänster m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Godkännande av beslut om uttagande av
särskild tullavgift för vissa varuslag

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 57, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av beslut om uttagande av särskild
tullavgift för vissa varuslag jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 30 september 1955 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 202, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att godkänna Kungl.
Maj:ts beslut av den 30 juni 1955 och av
den 30 september 1955 om uttagande av
särskild tullavgift för vissa varuslag,
m. m., huvudsakligen inom textil- och
läderområdet.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta, likalydande
motionerna 1:565 av herrar
Theodor Johansson och Weiland samt
11:694 av herr Neländer m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 202 måtte
besluta, att tullen för till stat. nr 1034: 1
(ur tulltaxenummer 496) hänförliga varor
(cordväv av bomull) skulle fastställas
till åtta procent i stället för av
Kungl. Maj:t beslutade 12 procent.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte godkänna
Kungl. Maj:ts beslut av den 30 juni 1955
och av den 30 september 1955 om ut -

tagande av särskild tullavgift för vissa
varuslag, m. m.; samt

2) att de likalydande motionerna
I: 565 av herrar Theodor Johansson och
Weiland samt 11:694 av herr Nelander
m. fl. måtte av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation ulan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Sjölin och Stenberg.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Tillsammans med herr
Stenberg har jag avlämnat en blank reservation
till föreliggande betänkande.
Jag ber därför att med några ord få
motivera denna åtgärd.

Avsikten med ifrågavarande provisoriska
tulltariff har varit att ge bl. a.
den inhemska textilindustrien ett bättre
skydd än den på senare tid haft. Enligt
gällande tulltaxa utgår tullen efter
vikt, vilket emellertid med tiden gjort
att tullskyddet blivit helt illusoriskt.
Tullen skall därför baseras på värdet i
stället för på varans vikt. Cordväv, som
i detta sammanhang är aktuell, har tidigare
haft en tull som räknats efter
vikten och som motsvarat sex procent
om man räknar efter värdet. Den provisoriska
tullsatsen föreslås nu till tolv
procent, dvs. dubbelt så mycket.

Om det gällt att skydda en svensk
industri kunde denna åtgärd kanske ha
varit motiverad, men detta är ju inte
fallet, eftersom det inte finns någon
svensk tillverkning av cordväv. Följaktligen
synes mig också en dylik åtgärd
i viss mån dåligt motsvara departementschefens
uppfattning att tulltaxerevisionen
skulle präglas av strävandena
att bibehålla en låg tullnivå. Då som
sagt cordväv inte tillverkas i Sverige
synes det mig åtminstone inte finnas
någon anledning att öka tullskyddet.
Det medför ju endast ökade kostnader
för folkhushållet, och det borde man
enligt min mening söka undvika.

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Godkännande av beslut om uttagande av

Beklagligt nog har vi emellertid inte
funnit något gehör för denna uppfattning
i utskottet, och därför har vi inskränkt
oss till att avge denna blanka
reservation. Studerar man emellertid
saken närmare finner man snart ganska
starka argument för att den av motionärerna
föreslagna tullsatsen av åtta
procent i stället för tolv procent skulle
gälla. Ätta procent gäller ju för bomullsgarn,
och cordväv består till allra största
delen av bomullsgarn. Varpen är
bomullsgarn, motsvarande 99,24 procent
av cordvävens vikt, under det att
väften, som konstituerar varan som väv,
endast utgör cirka 0,76 procent av vikten.
Jag finner allt detta ge mig anledning
att rekommendera tulltaxekommittén
att ta under förnyat övervägande
om inte en vara som cordväv, som till
så stor del utgöres av bomullsgarn, borde
kunna klassificeras på samma sätt
som detta och åsättas ett tullskydd av
åtta procent. Jag har emellertid inte
något yrkande.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det kan kanske för
kammarens ärade ledamöter synas vara
en ganska oväsentlig detalj som motionen
II: 694 har aktualiserat i anledning
av de nya provisoriska tullsatserna. Man
har också nästan den känslan, att bevillningsutskottet
inte så gärna har velat
ta ställning till själva saken.

Det rör sig emellertid här om en
principfråga. När utskottet i slutet av
sitt utlåtande säger »att ett utbrytande
av den i motionerna upptagna tullfrågan
säkerligen skulle aktualisera frågan
om ändrade tullsatser på andra varor,
beträffande vilka man med lika stort
fog som i det föreliggande fallet kunde
kräva ändringar», så torde detta knappast
vara överensstämmande med verkligheten.

Enligt vad jag försport var det endast
från fyra håll som erinringar gjordes
mot den av Kungl. Maj:t gjorda tull -

särskild tullavgift för vissa varuslag

taxeändringen i somras. De tre var från
sådant håll, där man ville ha högre tullar.
Yrkandet om lägre tull på bomullscordväv
var sålunda det enda i sitt
slag. Textilnäringen har, enligt vad jag
erfarit, inte heller haft något att invända
mot detsamma. Tillåt mig, herr
talman, att något motivera varför jag
anser att motionens här ifrågavarande
förslag borde godtagas.

Cordväven användes endast av gummiindustrien
och där så gott som uteslutande
för tillverkning av däck för
cyklar, motorcyklar och traktorer. Den
utgör en mycket obetydlig förädling av
cordgarnet, ett förädlingsarbete som
knappast är större än arbetet att spola
upp cordgarnet för att göra det lämpligt
för distribution.

Om kammarens ärade ledamöter kunde
se det prov på cordväv som jag här
har med mig, skulle man snart finna
att det i själva verket inte rör sig om
någon verklig väv utan, som herr Sjölin
nyss påpekade, helt enkelt om cordgarn
med mycket glesa inslag av klen bomullstråd
— vanligen endast en inslagstråd
per centimeter — för att hålla ihop
cordtrådarna. Världsmarknadspriserna
på cordgarn och cordväv är praktiskt
taget desamma eller cirka kronor 8: 50
per kilogram för båda. Detta synes ha
förbisetts av tulltaxekommittén i dess
arbete. Trots detta har nämligen tullen
för cordgarn satts till åtta procent och
för cordväv till tolv procent; i tulltaxekommitténs
förslag lär det till och med
röra sig om 14 procent. Tullen på cordväv
har sålunda höjts från sex procent,
vilket motsvarar den nuvarande vikttullen,
till det dubbla.

Den provisoriska tullhöjningen i juli
medförde en höjning för ett flertal av
gummiindustriens textilvaror, men endast
ett fåtal gummitullar justerades
samtidigt. För gummiindustrien blev sålunda
den totala effekten en reduktion
av nettotullskyddet. Det nuvarande tullskyddet
utnyttjas för närvarande inte i
sin helhet av gummiindustrien. Den

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 13

Godkännande av beslut om uttagande av särskild tullavgift för vissa varuslag

marginal, som det outnyttjade tullskyddet
innebär, ger industrien möjlighet
att låta den höjda cordvävstullen slå
igenom i priserna och med andra ord
övervältras på konsumenterna.

Motionen har sålunda inte i första
hand vänt sig mot den fördyring, som
uppstår för gummiindustrien, utan mot
den fördyring som åstadkommes på en
viktig konsumtionsartikel. Detta är desto
onödigare, då de tillverkare som under
kriget ålades tillverkning av bomullscord
genomgående förklarat sig ointresserade
av en tillverkning av detta
slag. Något textilskyddsintresse föreligger
sålunda inte, vilket också påpekats
av herr Sjölin.

För att ange storleken av den fördyring
det här är tal om kan man lämpligen
utgå från importsiffrorna för cordväv
för år 1953. Man räknar nämligen
med att 1956 års siffror kommer att hålla
sig på samma nivå. År 1953 importerades
560 ton cordväv med ett värde
av 4,93 miljoner kronor, övergången
från en vikttull av 50 öre per kilogram
till en värdetull på tolv procent innebär
en tullhöjning av 312 000 kronor. Eftersom
vår motion för likställighet med
cordgarnet går med på en tull av åtta
procent blir skillnaden inte så stor, men
det rör sig dock om ett belopp av över
200 000 kronor i fabrikantledet. För
konsumenterna betyder detta en onödig
belastning med över 250 000 kronor per
år.

De obetydliga rubbningar, som genom
en sänkning av den provisoriska cordvävstullen
skulle uppstå i de kalkyler
som ligger till grund för tulltaxekommitténs
förslag till framtida gummitullar,
är helt oväsentliga, speciellt som
sänkningen endast berör varuslag, omfattande
cirka 15 procent av cn enda
av gummiindustriens varugrupper, nämligen
bil- och cykelgummi.

Kan nu denna höjning ha någon inverkan
också på exporten? Härtill är
först att säga, att exporten av cykcldäck
för närvarande inte är så betydande,

vilket förklaras av de utomlands existerande
höga tullmurarna, här och var i
förening med importregleringar. Tullen
ligger i flertalet länder på 25 procent
och däröver. År 1954 uppgick exporten
till 183 000 kronor. Dessutom exporterades
motorcykeldäck med inlägg av
bomullscord för 124 000 kronor. För alla
grupperna torde exporten av däck med
bomullscordväv kunna uppskattas till
sammanlagt mellan en halv och en miljon
kronor. Trots de höga tullarna arbetar
den svenska industrien på att
åstadkomma en ökning av exporten.
Varje kostnadsstegring måste därvid inverka
oförmånligt.

Herr talman! Jag tror mig med detta
ha klarlagt att den av oss föreslagna
sänkningen av den provisoriska tullen
på bomullscordväv från tolv procent
till åtta procent är en i dagens läge
praktisk lösning, varigenom en onödig
fördyring för konsumtionen undvikes.
Jag ber alltså att få yrka bifall till motionen
II: 694, innebärande för cordväv
av bomull med statistiskt nummer
1034: 1 en ändring av propositionens
förslag till åtta procents tullsats.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på att det ärende vi här behandlar
gäller tulljusteringar som betingas
av att man har ansett, såväl i
tulltaxekommittén som inom regeringen,
att man inte har kunnat vänta med
dessa frågor till dess det slutliga förslaget
läggs fram. Det är således fråga
om ett provisoriskt förslag, där det
framför allt gäller alt stödja textilindustrien,
läderindustrien och gummiindustrien.

Kungl. Maj :ts beslut i juni och september,
vilket nu har förelagts riksdagen
för godkännande, innebär en kompromiss
mellan de olika synpunkter
som har gjort sig gällande i tulltaxekommittcn.
Det är nämligen ingen hemlighet
för riksdagens bevillningsutskott

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Godkännande av beslut om uttagande av särskild tullavgift för vissa varuslag

att tullkommitténs förslag på denna
punkt avser en högre tullsats än den
som Kungl. Maj :t nu har underställt
riksdagen för godkännande. Det har i
stort sett inte heller varit svårt att i
fråga om alla dessa olika grupper, som
behandlas i proposition nr 202, vinna
enighet i bevillningsutskottet.

Det är bara på en enda punkt — nämligen
den som de båda föregående talarna
har berört — där enigheten har
brutits sönder. Två av utskottets ledamöter
har avgivit en blank reservation.
Den reservant som nyss har talat här
har icke ställt något yrkande, vilket
däremot huvudmotionären i denna
kammare har gjort.

Motionärerna önskar sänka värdetullen
— man går nämligen nu över till
värdetullar -— från den av Kungl. Maj :t
fastställda tullsatsen av tolv procent till
åtta procent. I den nuvarande tulltaxan
är tullen på garnet 25 öre och tullen på
den färdiga produkten 50 öre. Enligt
upplysningar som utskottet har fått från
tulltaxekommittén förhåller det sig på
det sättet, att man i och med fastställandet
av tolv procents tullsats för den
färdiga produkten nyper tullskyddet i
kanten en liten smula, vilket betyder
att den färdiga produkten, till förmån
för de här åberopade konsumenterna,
får avstå ungefär en procent av det tullskydd
som den f. n. har.

Vi har i bevillningsutskottet kommit
till det resultatet, att det är praktiskt
taget omöjligt att tänka sig att utskottet
vid en provisorisk reglering som denna
på varje punkt skulle sätta sig att pröva
huruvida det mellan råvaror och
färdiga produkter kan föreligga samma
förhållande på alla möjliga olika områden
som det kan föreligga i fråga
om den cordväv som motionärerna har
tagit upp. Det är mycket troligt att man
skulle kunna hitta mångfaldiga sådana
fall, där det bara inte har lyckats för
vederbörande intressenter att få någon
riksdagsman att motionera i frågan.

Riksdagen bindes på intet sätt genom

det beslut som här i dag fattas. När tullkommitténs
slutliga förslag kommer att
föreligga, har riksdagen möjlighet att
på längre sikt pröva vilket tullskydd
som skall ges åt de olika varugrupperna
och de enskilda varuslagen. En förutsättning
därför är ett ingående penetrerande
av detta problem, och tullkommittén
har ju i åratal sysslat med
det som bevillningsutskottet enligt motionärerna
skulle kunna göra på någon
vecka. Det är ju dock inte ett bagatellartat
arbete som man sätter sig ner att
göra, eftersom man måste ta hänsyn
inte bara till en varugrupp utan till det
svenska näringslivet över huvud taget.
Därför har utskottet ansett att detta bör
anstå, intill dess vi slutligen omprövar
hela omläggningen av tullpolitiken och
en övergång till värdetullar. Utskottet
har kommit till det resultatet att det är
klokast att bifalla det här föreliggande
förslaget, ty det binder oss på intet sätt
och hindrar oss inte att när det slutliga
avgörandet skall ske gå in på en omprövning
av dessa ting. Därigenom berövar
man ju heller ingen rätten att vid
det tillfället hävda de meningar, som
därvid kan komma att göra sig gällande.
Men jag vill starkt understryka att
det väl ändå skulle vara orimligt, om
man här på rak arm justerade och icke
toge hänsyn till att tullkommittén har
offrat år av arbete på att knyta ihop
hela detta verk till en enhet.

Herr talman! Med anförande av dessa
synpunkter ber jag få hemställa om bifall
till bevillningsutskottets här föreliggande
förslag.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Herr Adolv Olsson säger
att det inte går att ta ställning till
frågan därför att bevillningsutskottet
under den tid det haft till sitt förfogande
inte hunnit så noga penetrera detta
ärende. Jag kan förstå att utskottet haft
svårigheter härvidlag. Jag tycker dock
att jag här försökt påvisa att detta är

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Godkännande av vissa inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

lämnade tullkoncessioner m. m.

ett specialfall, att det berör en principfråga.
Jag har framhållit att av fyra
erinringar mot Kungl. Maj:ts förslag är
det bara en enda som innebär att man
vill ha lägre tullsatser, och det är just
i fråga om denna vara. När, såsom vi
här påpekat, det inte är något textilskyddsintresse
som kommer i kläm, tycker
jag att man borde undvika denna
onödiga fördyring av konsumtionen.
Nu vill jag gärna ta fasta på herr Olssons
uttalande att riksdagen, om den nu
skulle komma att gå på utskottets förslag,
inte binder sig vid en framtida omprövning
utan då kan gå in för ett noggrannare
övervägande. Med hänsyn till
de synpunkter som här framhållits menar
jag att tulltaxekommittén också bör
göra detta. Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till motionen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag nödgas till den siste
ärade talaren framhålla, att jag inte sagt
att bevillningsutskottet icke noggrant
penetrerat detta ärende. Men vi har inte
kunnat dra ut konsekvenserna och undersöka
om inte samma sak kanske gäller
i fråga om tusentals olika fall i det
svenska näringslivet. Vi har inte velat
handla så att vi gynnar den ena och
slår ihjäl den andra.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i motionen 11:694 av herr
Nelander m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nelander
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen 11:694 av herr Nelander
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 10

Godkännande av vissa inom ramen för
det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) lämnade tullkoncessioner m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 58, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition om godkännande av
vissa inom ramen för det allmänna tulloch
handelsavtalet (GATT) lämnade
tullkoncessioner jämte därav föranledda
ändringar i gällande tulltaxa, m. m.

I en den 28 oktober 1955 dagtecknad,
till utskottet hänvisad proposition, nr
212, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels för sin del godkänna de nytillkommande
och ändrade svenska tullkoncessioner
inom ramen för det allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT),
som angivits i Bilaga 1 till statsrådsprotokollet
i detta ärende;

dels besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316)
fogade tulltaxan skulle i angivna delar
erhålla ändrad lydelse på sätt framginge
av Bilaga 2 till statsrådsprotokollet
i detta ärende;

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Godkännande av vissa inom ramen för det

lämnade tullkoncessioner m. m.

dels förklara, att de föreslagna ändringarna
i tulltaxan skulle träda i kraft
å dag som Kungl. Maj :t komme att bestämma; dels

ock besluta, att Kungl. Maj :t, vad
anginge sålunda sänkta tullar, skulle
äga att, därest omständigheterna det påkallade
och bestämmelserna i förevarande
överenskommelser det medgåve,
helt eller delvis återställa avgifterna till
nuvarande höjd, i den mån icke andra
avtal lade hinder i vägen därför.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 212.

I motiveringen hade utskottet bl. a.
gjort följande uttalande:

»Särskild uppmärksamhet förtjänar
resultatet av den återförhandling som
förts beträffande tullkoncessionerna för
färska äpplen och päron och som, på
sätt framgår av den i det föregående
lämnade redogörelsen, lett till modifikationer
i de tidigare från svensk sida
lämnade tullbindningarna på dessa produkter
och därav betingade förslag till
ändring av frukttullarna. Med åtgärderna
avses att ge ökat stöd åt den svenska
fruktodlingen, varom under senare år
från fruktodlarhåll framförts upprepade
krav.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Då jag har begärt ordet
med anledning av bevillningsutskottets
betänkande är det därför att vi
här går att ta ställning bland annat till
frågan om att höja tullen på äpplen och
päron. När man ute i bygderna diskuterar
de prishöjningar på olika produkter
som har kommit till stånd finner
man en stark oro. Därför frågar man sig
om det i nuvarande situation finns anledning
att höja priserna på frukt till
konsumenterna. Utskottet och Kungl.
Maj :t tycks ha resonerat ungefär som

allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

så, att det är producenternas intressen
som man skall tillvarata. Men när man
tänker på barnrikefamiljer och andra
som för en god mathållning är beroende
av att åtminstone i viss utsträckning
kunna använda äpplen och päron i
kosten, så frågar man sig om det är
rimligt att man inte tar hänsyn även
till konsumentsidan.

Yrkesodlarna är cirka 1 900 till antalet,
om man räknar med sådana som
har minst 100 träd, och utöver dessa är
det naturligtvis många som har fruktträd
vid sina sommarstugor m. m. Jag
frågar mig: Är det angeläget för statens
del att i en situation med full sysselsättning
försöka att få ytterligare en näring
som staten skall garantera inkomsterna
för? Jag vill bara påpeka att
ingenting har inträffat som skulle behöva
föranleda att riksdagen nu ändrar
på tulltaxan i detta avseende. Jag vill
därför i den delen yrka avslag på
Kungl. Maj :ts proposition.

När man nu vill förändra tulltaxan
innebär detta att man i stället för de
skyddsåtgärder, som ju tullen här ursprungligen
avsågs innebära, under viss
tid får en ren finanstull. Det kan ju
inte vara rimligt att belasta konsumenterna
av päron och äpplen på detta sätt.

Jag vill även varna för att, om priserna
på äpplen och päron drivs upp,
en snedvridning av konsumtionen kan
tänkas komma igen, så att vi får en
väsentlig ökning av konsumtionen av
exempelvis apelsiner. Skall man även
möta den företeelsen genom att höja
tullarna?

Jag kan därför inte inse att riksdagen
kan behöva biträda Kungl. Maj :ts förslag
i det här avseendet.

Jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag med den ändringen, att den del
av utskottets motivering, som börjar
med orden »Särskild uppmärksamhet»
och slutar med »upprepade krav», ändras
till:

»Beträffande frågan om tullkonces -

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Godkännande av vissa inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

lämnade tullkoncessioner m. m.

sioncr för färska äpplen och päron kan
utskottet icke finna att modifikationerna
i de tidigare från svensk sida lämnade
tullbindningarna på dessa produkter
och därav betingade förslag till ändring
av frukttullarna är motiverade.»

Jag har velat framföra detta därför
att jag anser att man här bör beakta
även konsumentintresset och låta detta
väga tyngre än det intresse som cirka
1 900 fruktodlare i detta land representerar.

Jag vill tillägga att man frågar sig
om det är finansministern eller jordbruksministern
som har dikterat själva
motiveringen till den föreslagna förändringen.

Herr talman! Jag ber alltså att få
yrka bifall till utskottets förslag med
den ändring som jag här har angivit.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Det är bara ett enda fel
på herr Lundbergs yrkande. Det skulle
ha ställts i våras, när riksdagen praktiskt
taget enhälligt skrev och uppmanade
Kungl. Maj:t att uppta dessa förhandlingar
med Amerikas förenta stater
och att försöka göra detta så att
man på något sätt kunde sätta fruktodlingen
i ett annat läge än den stora
GATT-överenskommelsen för några år
sedan hade försatt den i. Då hördes
ingen opposition på denna punkt. Riksdagen
är således, såvitt jag kan förstå,
bunden av sitt ståndpunktstagande i
våras, och Kungl. Maj:t har med framläggande
av denna proposition ingenting
annat gjort än följt den linje som
riksdagen har uttalat sig för.

Jag måste nog säga att detta avslagsyrkande
förvånar mig, eftersom riksdagen
vid många tillfällen har behandlat
detta spörsmål och praktiskt taget
ingen opposition då har förelegat. Vid
tillkomsten av GATT-överenskommelsen
var vi ju överens om att fruktodlingen
och lökodlingen hade kommit att

sitta emellan en liten smula vid denna
uppgörelse till förmån för den svenska
industrien. Då var vi bundna av GATTavtalet.
När nu GATT-avtalet skulle förlängas,
hade vi möjlighet att få till
stånd förhandlingar med Amerikas förenta
stater, förhandlingar, som inte
precis har varit alldeles smärtfria. Det
har nämligen inte varit så enkelt, att
man bara behövt säga, att det och det
vill vi ha. Det finns nämligen en annan
part här, och den parten är ju inte
precis vem som helst, utan det är en
part, som kanske inte alltid är så lätt
att ha att göra med i sådana här sammanhang
när det gäller tullar.

Jag skulle nog kunna tänka mig att
ställa spörsmålet, om herr Lundberg
anser, att vi bara skall avslå dessa
punkter, som riksdagen själv har begärt,
och om vi skall ta upp nya förhandlingar
med Amerika. Det sista betraktar
jag nog såsom uteslutet, sedan
man har ställt sig på avslagsståndpunkten.
Jag skulle i det sammanhanget också
vilja spörja: Skall vi då bara övergå
till de gamla GATT-bestämmelserna,
som band oss vid den gamla tullsatsen?

Det som vi i bevillningsutskottet under
årens lopp har betraktat som ett
väsentligt problem i detta sammanhang
har kanske inte varit så mycket femöringen
i tull per kilo, utan den fråga
som för vår del har varit den centrala
är utsträckning av tiden för tullskyddet.
Jag skulle nog tro, att det är den
centrala frågan i det här sammanhanget.
Är vi redo att avvisa det, ja,
då är det bara att följa herr Lundberg.
Är vi inte det, utan riksdagen anser sig
böra kvarstå på sin ståndpunkt från i
våras, där det ändå diskuterades så pass
mycket att ingen borde sväva i okunnighet
om vad frågan gällde, ja, då synes
det mig, som om det inte finns mer
än en enda väg, och det är att följa bevillningsutskottet.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till vad som har förekommit i dcn -

2 — Andra kammarens protokoll 1!).r>5. Nr .‘10

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Godkännande av vissa inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

lämnade tullkoncessioner m. m.

na sak och med hänvisning till att om
det är någon, som är skyldig till något
enligt herr Lundbergs uppfattning
brottsligt i detta sammanhang, så är
det riksdagens båda kamrar och ingen
annan.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad beträffar brott och
straff i detta sammanhang skulle jag
vilja säga till herr Olsson i Gävle att
här är det väl inte bara konsumenterna
utan jämväl producenterna som man
skall döma när det gäller att ge ett
straff enligt herr Olssons definition.

Jag vill bara erinra om att utskottet
i våras skrivit följande: »Med hänsyn
till frågans natur torde det böra ankomma
på Kungl. Maj :t att med beaktande
av de möjligheter gällande avtal
erbjuder och med hänsyn till de olika
intressen som på detta område gör sig
gällande bedöma vilka åtgärder som
ur landets synpunkt kan vara mest ändamålsenliga
i avseende å gjorda tullbindningar.
Utskottet utgår från att
Kungl. Maj :t kommer att fortlöpande
följa dessa spörsmål med uppmärksamhet
och att därvidlag även de i föreliggande
motioner anförda synpunkterna
beaktas.» För min del kan jag inte
tolka detta på annat sätt än att vi har
givit Kungl. Maj :t i uppdrag att beakta
inte endast producenternas utan jämväl
konsumenternas intressen.

Det kan inte vara ett konsumenternas
intresse, speciellt för barnfamiljerna,
att frukten skall stiga i pris med 25 å 30
öre per kilo under den tid, då frukt
hör ingå i kosthållet mer än annars. Det
är det som är orimligt.

Med anledning av herr Olssons uttalande
om att yrkande borde ha ställts
i annat sammanhang vill jag säga, att
man givetvis kan ställa yrkanden i olika
sammanhang, men att jag inte kunnat
tolka ovannämnda skrivning som att vi

skulle ha givit Kungl. Maj :t något uppdrag
att tillvarataga bara producenternas
synpunkter. Men är det så att man
skall fatta denna proposition och denna
överenskommelse på det sättet att frågan
redan är klar och att riksdagen
inte har rätt att lägga sig i detta, så är
det självklart, att det inte tjänar något
till att ställa något yrkande här. Jag
har emellertid fattat det så, att när
Kungl. Maj:t skall höra riksdagen om
en fråga, så sker detta, därför att även
riksdagen skall få möjlighet att påverka
den. Men det är kanhända fel enligt
herr Olssons uppfattning.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara säga att
vad riksdagen gjort eller inte gjort i
det här fallet är väl alla, som deltagit
i de fattade besluten i våras, medvetna
om, förutsatt att de över huvud taget
haft något intresse för den föreliggande
frågan.

Man skall komma ihåg att detta ärende
har diskuterats ända sedan GATTavtalets
tillkomst 1949. Då klagade
fruktodlarna och då klagade lökodlarna
på Öland att det var de som fått betala
kalaset. Även om de kanske tog till
litet för stora bokstäver, så låg det dock
någonting under. De hade fått betala
exportchanserna för delar av den svenska
industrien.

Innan avtalet nu i höst skulle förnyas
för två år framåt, hade riksdagen att
yttra sig på basis av en motion i våras.
Riksdagen uttalade då beträffande
de återförhandlingar som skulle äga
rum, att Kungl. Maj:t därvid skulle beakta
de synpunkter som hade framförts.

Jag vet inte, hur man läser eller inte
läser, men om man läser rätt vad bevillningsutskottet
skrev i våras, så gällde
det endast vilken knuff man skulle
ge Kungl. Maj :t —■ det var därom som
striden stod den gången. Men den som

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 19

Godkännande av vissa inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)
lämnade tullkoncessioner m. m.

var med om skrivningen i våras kan
inte, såvitt jag förstår, nu ställa ett
avslagsyrkande.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Olsson i Gävle
ändrade sitt första uttalande till att
diskussionen i våras öppnade en möjlighet.

Om diskussionen öppnade en möjlighet
för Kungl. Maj :t att pröva frågan
ur olika synpunkter och, som det uttryckligen
står här, bedöma saken med
beaktande av olika intressen, så inlägger
jag häri även konsumenternas intressen.

Man kan för övrigt fråga sig, om det
inte är rimligt och riktigt i nuvarande
situation, då man ställs inför detta förslag,
att man också skall kunna göra
ändring i detsamma.

Herr Olsson talade om fruktodlarnas
klagan. Javisst! Här klagar stora arbetargrupper!
Jag var med på 30-talet, då
man klagade ganska kraftigt inom skogsindustrien.
Men när klagomål framförs,
inte beaktas de från sådana här synpunkter
endast därför att någon har
klagat, utan det föreligger väl andra
skäl! I föreliggande fall anser jag att
konsumenternas krav bör beaktas. Detta
har varken utskottet eller Kungl.
Maj :t gjort.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har inte sagt att diskussionen
öppnade en möjlighet. Jag
har sagt att avtalets förlängning öppnade
en möjlighet att göra gällande svenska
synpunkter, och det är någon skillnad,
herr Lundberg.

.lag skall inte diskutera, om fruktodlarna
kommer att skära guld med täljknivar
efter detta. Jag är inte alldeles
övertygad om det. Jag skulle nog vilja
säga att man hellre bör uttala en varning
till fruktodlarna att inte plantera
alltför mycket fruktträd i Kristianstads

län utan att tänka på vad framtiden
kan bära i sitt sköte. Denna varning,
som jag skulle vilja ställa, tror jag är
väsentligt mera berättigad än något
annat.

Jag kan inte, herr talman, komma
till annat resultat än att den skyldige
här är riksdagen. Den har begärt att
Kungl. Maj :t skall träffa detta avtal.
Regeringen har efter mycket arbete lyckats
att få detta avtal till stånd och förelägger
nu riksdagen ungefär det som
vi under åratal har diskuterat att ett
sådant avtal borde innehålla.

Det kan ju hända att tullfrågorna,
allteftersom de aktualiseras, också blir
möjliga att använda som tillhygge vid
alla tänkbara tillfällen, men jag tänkte
att man för framtiden kanske kunde
stanna inför detta spörsmål med ett
klart observandum, att den fulla sysselsättningen
medför att man bör se till
att när man kan skydda svenskt näringsliv,
så bör man också göra det.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Utskottet har här ett
enhälligt utlåtande. Det har i denna
fråga inte väckts någon motion, alltså
icke heller av herr Lundberg. Det är
klart att man kan göra som herr Lundberg,
ta upp en överläggning här, men
jag vill säga till herr Lundberg, att det
inte är stora utsikter att han når något
resultat med en sådan överläggning när
utskottet är enhälligt.

Jag skall bara med några korta ord
erinra om att när vi tog GATT-avtalet
här i riksdagen 1950, var det bara kommunisterna
som yrkade på avslag. Men
diskussionen gällde då trots detta till
mycket stor del tullarna på trädgårdsprodukter.
Det fanns åtskilliga som yrkade,
att man snart nog skulle ta upp
förhandlingar härom. För min del ansåg
jag att man vid lägligt tillfälle borde
ta upp förhandlingar. När frågan
behandlades här i våras skedde det med
anledning av en folkpartimotion, i vil -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Godkännande av vissa inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

lämnade tullkoncessioner m. m.

ken yrkades på förhandlingar före den
1 juli i år. Dessa förhandlingar kom
till stånd, och resultatet föreligger här.
Såvitt jag kan förstå bör detta betraktas
som en fördel för de svenska fruktodlarna
utan att innebära någon större
nackdel för konsumenterna.

Det gäller här att slå vakt om den
svenska fruktodlingen. Man har mer
och mer gått över till att odla vinterhärdiga
sorter. Statsmakterna har gått
in för att stimulera till lagring på detta
område. Jag tror att det är viktigt
just detta som herr Olsson i Gävle underströk,
nämligen att man utsträckt
tullskvddet för äpplen att gälla också
under februari månad. Jag anser att den
svenska fruktodlingen har sådana svårigheter
att kämpa emot att den bör få
detta stöd. Det är inte bara ett antal
yrkesodlare som beröres, herr Lundberg,
ty på många håll är fruktodlingen
en binäring för jordbrukarna, och
många gånger finns det trädgårdar,
där fruktodlingen ger en god biinkomst.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag liar, herr Olsson
i Gävle, aldrig diskuterat frågan om
fruktodlarna skurit guld med täljknivar
eller inte. Hans uttalande i den delen
kan man naturligtvis returnera så här:
Tror herr Olsson att barnfamiljer och
andra som äter denna frukt också skär
guld med täljknivar och att de skall
kunna fortsätta på det viset? Den saken
kan vi väl lämna åsido i detta sammanhang,
men om man ökar lönsamheten
genom att bygga på detta tullsystem,
kommer fruktodlingen kanske att ytterligare
öka, och då är vi inne i en dans,
där jag inte vill vara med.

Sedan talade herr Olsson om ett tullskyddat
näringsliv. Jag vill fråga: Tror
herr Olsson att Sverige med sin export

och sitt beroende av handeln med utlandet
skulle vara betjänt av att det
skapas ett näringsliv, som inåt skulle
bygga på tullskydd, och att detta skall
vara huvudfrågan?

Herr Kristensson i Osby anmärkte,
att jag inte motionerat i ämnet. Vi har
ju, när Ivungl. Maj:t framlägger en proposition,
utskott som skall pröva den
även om det inte väcks någon motion i
frågan. Jag anser det vara ganska självklart
att ett utskott skall göra det, och
hade man följt vad utskottet skrev vid
vårriksdagen, skulle konsumentintresset
inte ha glömts bort på det sätt som nu
sker.

Sedan talade herr Kristensson om, att
det var bara kommunisterna som yrkade
avslag på GATT-avtalet. Jag vet
inte vad kommunisterna avsåg med det,
men för konsumenterna kan detta inte
vara en motivering för att höja priserna
på frukten. Jag tycker att då en ledamot
av bevillningsutskottet motiverar
sitt resonemang så som herr Kristensson
i Osby gör, bör han sysselsätta sig
med något annat.

Vidare kommer vi till principfrågan.
Om herr Olssons i Gävle tolkning rent
principiellt av ett utskotts skrivning
är riktig kan faktiskt riksdagen vid olika
tillfällen alltid anse sig vara bunden
av en skrivning. Efter vad jag kan förstå
är det utskottets kläm som är det
avgörande, och i den står det mig veterligt
inte, att man skall ta hänsyn bara
till producenterna men inte även till
konsumenterna. Det är ur den synpunkten
jag tror att även konsumenternas
intressen bör röna litet beaktande även
i riksdagens andra kammare.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara säga till
herr Lundberg, att han nyss lugnt och
stilla var med om att genomföra en tulljustering
på textilområdet, som utan

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Godkännande av vissa inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

lämnade tullkoncessioner m. m.

tvivel kommer att betyda ännu mera
för konsumenterna än det beslut som
herr Lundberg nu inte vill biträda. Jag
har i min hand det papper, som herr
Lundberg här talat så mycket om och
som jag vet varifrån det härstammar.
Jag vet också att tullkommittén i våras
inte var alldeles överens om den motivering,
som då anfördes av dem som
inte ville medverka till det resultat
kommittén kom till. Det var att man
ansåg det vara handelspolitiskt omöjligt
att genomföra. Men det visade sig
att Kungl. Maj:ts regering kunde åstadkomma
det, och då menar jag, att den
motiveringen i dag inte är värd något.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Olsson i Gävle säger, att jag inte deltog
i debatten i föregående fråga, och det
kanske jag borde ha gjort för att över
huvud taget våga framföra en uppfattning
i här förevarande ärende. Jag vill
emellertid upplysa om att jag inte röstade
ja i den förra frågan, om det nu
kan vara till någon glädje.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Det kan inte hjälpas att
man blir förvånad över herr Lundbergs
framträdande i denna fråga. Man frågar
sig om herr Lundberg i själva verket
vet vad han talar om, ty av hans uttalande
att döma är han inne på ett område,
som han saknar ingående kännedom
om. Samtidigt som han anmärker
på utskottets behandling av detta ärende,
vänder han sig emot bevillningsutskottets
ordförandes uttalanden, och
han vill göra gällande, att man här har
trampat konsumenterna mycket hårt på
tårna samt att fruktodlarna genom den
föreslagna åtgärden kommer att skära
guld. Jag skulle vilja råda herr Lundberg
att göra sig underkunnig om hur
det verkligen ligger till beträffande den
svenska fruktodlingen och odlarnas inkomster,
vilka herr Lundberg tydligen

tror är mycket stora i dag. Alla i denna
kammare bör annars känna väl till de
stora förluster våra fruktodlare led under
förra året, och förhållandena har
sannerligen inte varit stort mycket bättre
i år.

Herr Lundberg borde nog också studera
förhållandena i de övriga nordiska
länderna i vad gäller tullskydd för
frukt. Se t. ex. på Norge! Där har man
ett tullskydd på 50 öre för äpplen och
päron. Om de svenska odlarna fick ett
sådant skydd, så kanske det kunde finnas
någon liten anledning för herr
Lundbergs anmärkningar — men jag
försäkrar att våra fruktodlare mycket
väl behöver det skydd de nu får.

Hur skulle fruktpriserna för övrigt
se ut, om den svenska fruktodlingen
upphörde alldeles? Jag är övertygad
om att vi då omedelbart — även under
hösten — skulle märka olägenheterna
av att icke ha någon svensk frukt, som
kunde konkurrera med den utländska.
Vi vet allesamman hur det brukar gå,
när den svenska frukten är slut på
marknaden. Då stiger priserna omedelbart.
Det är ingen konst för herr Lundberg
att gå ut i butikerna och konstatera
den saken.

Det är ett mycket rättvist och mycket
blygsamt handtag man ger odlarna
med den föreslagna tullhöjningen på
fem öre under viss tid. Jag är också
övertygad om att den höjningen inte
kommer att bli någon tunga för de
svenska konsumenterna.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Detta är ju en gammal
fråga, som har diskuterats många gånger.
Man kunde därför ha väntat att den
nu skulle vara mogen för avgörande
utan debatt.

Fruktodlarna har begärt ett betydligt
högre tullskydd än det som nu föreslås,

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Godkännande av vissa inom ramen för det

lämnade tullkoncessioner m. m.

och de har också begärt att tullen skulle
utgå under längre tid. Vidare är det väl
ingen hemlighet att det förslag, som nu
har lagts fram, exakt överensstämmer
med det som tulltaxekommittén kommer
att framlägga. I nämnda kommitté
har man kommit fram till sina förslag
efter en del kompromisser. Herr Olsson
i Gävle har redan nämnt, att tulltaxekommitténs
förslag beträffande textiltullarna
ligger högre än det vi här fattat
beslut om. Mellan de olika frågorna
har i tulltaxekommittén förekommit
vissa kompromissförhandlingar, vid vilka
vi, som biträtt förslaget om en högre
textiltull, har gjort det därför att vi
anser att textilindustrien är berättigad
härtill. Därför har också de representanter
från herr Lundbergs eget parti,
som deltagit i förhandlingarna, ställt
sig bakom kompromisserna i kommittén
beträffande frukttullen. På det sättet
har vi från alla håll kommit fram
till enighet.

Sedan påstod herr Lundberg att det
är konsumenterna som drabbas av ett
förbättrat tullskydd på frukt. Jag såg
emellertid i höstas, när fruktodlarna i
trädgårdarna fick 40 å 50 öre för frukten,
att äpplena kostade 1:60 å 1: 70
per kg i butikerna i Stockholm. Där
har vi handelsmarginaler, jämfört med
vilka den föreslagna femöreshöjningen
på tullen ter sig som en droppe i havet.
Man skall därför inte här skjuta fram
konsumentintresset i förgrunden. Det
finns andra områden — t. ex. mellanhandsvinsterna
—■ där det finns större
anledning att slå vakt om konsumenternas
intressen.

Som herr Olsson i Gävle så riktigt säger
har riksdagen givit regeringen i
uppdrag att uppta förhandlingar med
Förenta staterna i denna fråga. Regeringen
har gjort som riksdagen rekommenderat
och enligt min mening skilt
sig från uppdraget på ett utmärkt sätt.

Herr talman! Men detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har, herr Nilsson i
Göingegården, i detta sammanhang aldrig
talat om att skära guld med täljknivar.
Men därest nu dessa 1 800 människor
skulle ha det så dåligt, så faller
ju denna fråga under socialhjälpslagen,
som vi skall diskutera i nästa vecka,
och vi får väl försöka lösa problemet
då.

När vi talar om jordbruk och industri
måste herrarna ändå komma ihåg, att
även den svenska industrien har problem
och att även de som arbetar där
vill ha betalt för sitt arbete. Jag tror ni
har nytta av att komma ihåg, att man
kan inte övervältra bördorna från en
grupp på en annan hur länge som helst.

Vad marginalerna beträffar, herr
Hansson i Skegrie, vill jag fråga: Hur
är det med de butiker, som mjölkcentralerna
har? Är det lägre priser där,
eller vad var orsaken till att mjölkföreningarna
överlät sina mjölkbutiker? Är
marginalerna för höga, eller är det något
annat som spelar in? Jag tror att
man skall vara försiktig, när man sitter
i glashus.

Sedan framhölls det, att odlarna har
begärt betydligt högre tull än som nu
föreslagits. Det betvivlar jag inte alls,
ty när man är van vid att få vad man
begär, så begär man naturligtvis mycket.
Jag skall villigt erkänna att jag inte
har sett tulltaxekommitténs tryckta förslag,
och därför kan jag inte yttra mig
om det. Detta är naturligtvis ett förbiseende
av mig, som jag beklagar, men
det är ju bra, om ledamöterna kan
sprida upplysningar.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring av motiveringen, som
under överläggningen yrkats av herr
Lundberg; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 23

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

§ 11

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande nr 39, i
anledning av delegerades för riksdagens
verk framställning om ersättning
till ordinarie tjänstemän vilka fått vidkännas
minskning i sina avlöningsförmåner
från riksdagens verk under
tjänstgöring som beställningshavare i
reserven; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 38, i
anledning av väckta motioner om besvärsrätten
i sjukförsäkrings- och pensionsärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Den framtida utformningen av prissättningen
på jordbrukets produkter

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 39, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående den framtida
utformningen av prissättningen på
jordbrukets produkter jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen den 12 maj 1955
avlåten proposition, nr 198, vilken hänvisats
till jordbruksutskottet, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
medge att prissättningen på jordbruksprodukter
fr. o. m. regleringsåret 1956/
57 finge utformas i överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits i propositionen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

I: 550 av herrar öhman och Norling,
likalydande med 11:680 av herr Hagberg
i Stockholm m. fl.,

1:555 av herr Ohlon m. fl., likalydande
med II: 690 av herr Ohlin in. fl.,

1:556 av herr Ewerlöf in. fl., likaly -

dande med 11:684 av herr Hjalmarson
m. fl.,

1:557 av herr Elof sson, Gustaf,

1:558 av herr Werner m. fl., likalydande
med II: 688 av herr Pettersson i
Dahl m. fl.,

I: 559 av herr Holmquist m. fl., likalydande
med 11:691 av herr Severin i
Stockholm m. fl.,

1:560 av herr Andersson, Lars, och
herr Pålsson, likalydande med II: 689
av herr Larsson i Hedenäset m. fl.,

I: 561 av herr Jonsson, John Wiktor,
in. fl., likalydande med 11:687 av herr
Ahlsten m. fl.,

I: 562 av herr Larsson, Sigfrid, m. fl.,
likalydande med 11:685 av herr Hansson
i önnarp m. fl.,

1: 563 av herr Persson, Karl, samt

11:686 av herr Johnsson i Kastanjegården.

I motionerna I: 550 och II: 680 hade
hemställts, »att riksdagen, med bifall i
övrigt till Kungl. Maj:ts proposition nr
198, måtte uttala

att särskilda kalkyler upprättas för
det mindre jordbruket i södra och mellersta
Sveriges skogs- och dalbygder
samt i Norrland, vilka ges en med det
centrala kalkylunderlaget likvärdig
ställning så till vida, att de lägges till
grund för socialt betonade stödåtgärder,
respektive fortlöpande anpassning
av dessa, som erfordras för att småbrukets
utövare skall kunna tillförsäkras
en högre standard;

att statlig priskontroll upprätthålles
i förädlings- och handelsleden på alla
viktigare jordbruksprodukter samt beträffande
vegetabilieproduktionen på
brukningsdelar överstigande 50 har
också i produktionsledet;

att importavgifter ej uttages på fodersäd
och övriga fodermedel av betydelse
för det mindre jordbrukets animalieproduktion; att

sockerbetsodlingen på Öland och
Gotland samt sockerproduktionen vid
fabrikerna i Mörbylånga och Roma

24 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

upprätthålles i minst hittillsvarande
omfattning;

att margarinpriset sänkes med 45 öre
per kilo;

att leveranstillägget för mjölk höjes
med 5 öre per kilo samt

att det extra mjölkpristillägget för
Norrland fördubblas.»

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte medge, att prissättningen
på jordbruksprodukter
fr. o. m. regleringsåret 1956/57 måtte
utformas i överensstämmelse med de
riktlinjer, utskottet angivit i utlåtandet,
samt således

1) beträffande problem i samband
med överskottsproduktionen av jordbruksprodukter
bifalla Kungl. Maj:ts
framställning;

2) i fråga om jordbruksbefolkningens
inkomstläge, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag
å motionerna 1:558 och 11:688, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

3) beträffande det svenska jordbruket
och utlandsmarknaden bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

4) i fråga om utformningen av gränsskyddet
med hänsyn till handelspolitiken
och det internationella samarbetet
bifalla Kungl. Maj:ts framställning;

5) i vad anginge förhållandena i
slättbygderna som underlag för prisstödets
avvägning, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag
å motionerna 1:560 och 11:689, godkänna
vad utskottet anfört;

6) beträffande småbruksfrågan, med
bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med anledning av motionerna
1:556 och 11:684 ävensom med avslag
å motionerna I: 550 och II: 680 — samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga —
godkänna vad utskottet anfört;

7) rörande formerna för prisstödet
bifalla Kungl. Maj:ts framställning;

8) i vad anginge utformningen av
prissättningen på jordbruksprodukter,
med bifall till Kungl. Maj :ts framställ -

ning samt med anledning av motionerna
1:550 och 11:684, såvitt nu vore i
fråga, ävensom med avslag å motionerna
I: 557 samt I: 563, godkänna vad utskottet
anfört;

9) i fråga om prisgränser, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna 1:558 och
II: 688, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

10) beträffande import- och regleringsavgifter,
med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning samt med anledning
av motionerna 1:555 och 11:690
ävensom med avslag å motionerna 1:550
och 11:680 samt 1:558 och 11:688 —-samtliga motioner såvitt nu vore i fråga

— godkänna vad utskottet anfört;

11) rörande exportförhållanden, med
bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
godkänna vad utskottet anfört;

12) i fråga om särskilda spärregler,
med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 555 och II: 690 samt I: 558 och II: 688

— samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga — godkänna vad utskottet anfört;

13) beträffande ikraftträdande och
allmän översyn av systemet, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna 1:558
och II: 688, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

14) angående informationsmaterial
om förhållanden i jordbruket bifalla
Kungl. Maj :ts framställning;

15) i vad anginge brödsäd m. in. bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

16) beträffande fodersäd och andra
fodermedel in. in., med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning ävensom med avslag
å motionerna I: 550 och II: 680
samt I: 555 och II: 690 — samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga — godkänna
vad utskottet anfört;

17) i fråga om potatis bifalla Kungl.
Maj:ts framställning;

18) angående potatisprodukter, med
bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

I: 559 och II: 691 samt II: 686, godkänna
vad utskottet anfört;

19) beträffande socker och sockerbetor
m. m., med anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt motionerna
1:550 och 11:680, såvitt nu vore i
fråga, ävensom motionerna I: 561 och
II: 687 samt I: 562 och II: 685, godkänna
vad utskottet anfört;

20) angående fettvaror, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna I: 555 och
II: 690, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

21) i fråga om mjölk och mejeriprodukter,
med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med anledning av
motionerna 1:555 och 11:690 ävensom
med avslag å motionerna I: 550 och
II: 680 — samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga — godkänna vad utskottet
anfört;

22) beträffande kött och fläsk m. in.
bifalla Kungl. Maj:ts framställning;

23) i vad anginge ägg bifalla Kungl.
Maj:ts framställning;

24) i fråga om övriga produkter bifalla
Kungl. Maj:ts framställning.

Reservationer hade avgivits:
beträffande punkten 1 (problem i samband
med överskottsproduktionen av
jordbruksprodukter):

av herrar Eskilsson och Hseggblom,
vilka ansett, att viss del av utskottets
yttrande såvitt anginge denna punkt
bort hava annan, av reservanterna angiven
lydelse;

beträffande punkten 2 (jordbruksbefolkningens
inkomstläge):

a) av herrar Nord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett, att viss del
av utskottets yttrande i fråga om denna
punkt bort hava annan, av dessa reservanter
angiven avfattning;

b) av herrar Eskilsson och Hecggblom,
vilka ansett, att viss annan del av
utskottets beträffande punkten avgivna
yttrande bort hava den lydelse reservationen
utvisade;

beträffande punkten 8 (utformningen
av prissättningen på jordbruksprodukter)
:

av herrar Eskilsson och Hseggblom,
vilka ansett, att utskottet i denna punkt
bort hemställa, att riksdagen måtte i vad
anginge utformningen av prissättningen
på jordbruksprodukter med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt
med bifall till motionerna I: 556 och
II: 684, såvitt nu vore i fråga, ävensom
med avslag å motionerna 1:557 samt
1:563, godkänna vad reservanterna anfört; beträffande

punkten 10 (import- och
regleringsavgifter):

av herrar Nord, Hansson, Johnsson i
Kastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett, att utskottet i
denna punkt bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande import- och
regleringsavgifter, med anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 555 och II: 690
ävensom med avslag å motionerna
1:550 och 11:680 samt 1:558 och
II: 688 — samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga — godkänna vad i reservationen
anförts;

beträffande punkten 12 (särskilda
spärregler):

av herrar Nord, Hansson, Johnsson i
Kastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett, att utskottet i
nämnda punkt bort hemställa, att riksdagen
måtte, i fråga om särskilda spärrregler,
med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med anledning av
motionerna 1:555 och 11:690 ävensom
med avslag å motionerna I: 558 och
11:688 — samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga — godkänna vad reservanterna
anfört;

beträffande punkten 13 (ikraftträdande
och allmän översyn av systemet):

av herrar Tjällgren, Sigfrid Larsson
och Pettersson i Dahl, som ansett, att
utskottet i denna punkt bort hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande ikraftträdande
och allmän översyn av syste -

26 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

met, med anledning av Kungl. Maj :ts
framställning ävensom med bifall till
motionerna I: 558 och II: 688, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

beträffande punkten 16 (fodersäd

och andra fodermedel m. m.):

av herrar Nord, Hansson, Johnsson i
Kastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett att utskottet
i denna punkt bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande fodersäd och
andra fodermedel m. in., med anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 555
och II: 690 ävensom med avslag å motionerna
I: 550 och II: 680 — samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga — godkänna
vad dessa reservanter anfört;

beträffande punkten 19 (socker och
sockerbetor m. m.):

av herrar Anderberg, Lage Svedberg,
Jon Jonsson, Hjalmar Nilsson, Mossberger,
Gustafson i Dädesjö, Andersson i
Hyssna, Jonsson i Strömsund samt Ekdahl
och fru Lindskog, vilka ansett, att
utskottet i denna punkt bort hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande socker
och sockerbetor m. m., med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
anledning av motionerna I: 550 och
II: 680, såvitt nu vore i fråga, ävensom
med avslag å motionerna I: 561 och
II: 687 samt I: 562 och II: 685, godkänna
vad i reservationen anförts;
samt

beträffande punkten 20 (fettvaror):
av herrar Nord, Hansson, Johnsson i
Kastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett, att utskottet i
nämnda punkt bort hemställa, att riksdagen
måtte, angående fettvaror, med
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 555 och II: 690, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört.

Därjämte hade särskilt yttrande avgivits
av herr Svensson i Ljungskile.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Det är mer än åtta år
sedan riksdagen knäsatte de nu gällande
principerna för jordbrukspolitiken.
Efter ett flerårigt förarbete nåddes då
allmän enighet om huvudlinjerna. Det
centrala jordbrukspolitiska målet blev
inkomstlikställighet mellan jordbruksbefolkningen
och jämförliga befolkningsgrupper.
Målet skulle nås dels genom
olika prisstödjande åtgärder, dels
genom en rationalisering av jordbruksdriften.

Enigheten om huvudprinciperna har
inte betytt, att den jordbrukspolitiska
diskussionen under de gångna åren
präglats av något slags stillestånd.
Tvärtom har meningarna ofta gått isär
när det gällt den praktiska utformningen
av olika åtgärder. Även om man
kunnat enas om målsättningen, har
medlen att nå denna ofta framkallat
ganska heta diskussioner. Inte minst
har meningsskiljaktigheter kommit till
synes i fråga om formerna för prissättningen
och jordbrukskalkylen som prissättningens
underlag.

Vid prissättningen på jordbruksprodukter
har vi sedan början av 1940-talet använt jordbrukskalkylen som beräkningsgrund.
Genom räknekarlarnas
ambition förbättrades kalkylen alltmera
under årens lopp och blev säkert allt
bättre som en skattning av den ekonomiska
utvecklingen. Samtidigt blev det
dock svårare för lekmannen att orientera
sig i kalkylberäkningarna. Inte
minst detta skapade irritation och en
kritisk inställning mot kalkylen som
prissättningsunderlag.

Kritiken blev med åren allt starkare.
Man har bland annat sagt att kalkylen
är alltför osäker och att den inte tar
hänsyn till jordbruksbefolkningens alla
inkomster och kostnader och till de
olikartade förhållandena i skilda delar
av landet och inom olika storleksgrupper.
På sina håll ansåg man vidare att
prissättningen genom kalkylen hade

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 27

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

blivit direkt beroende av avtalsförhandlingarna
för lantarbetarna och att en
ur olika synpunkter olycklig bundenhet
hade uppstått vid kalkylresultaten.
Stor uppmärksamhet tilldrog sig vidare
svårigheten att beräkna arbetskostnadsposten
i kalkylen. Genom bristen på
tillförlitligt statistiskt underlag kunde
rationaliseringsavgången beträffande arbetskraft
endast ungefärligen uppskattas.
Kalkylen blev härigenom omgiven
av inte obetydliga felmarginaler.

Jag skall här inte närmare gå in på
det berättigade och icke berättigade i
den kritik, som har riktats mot jordbrukskalkylen.
Man kan kort och gott
säga att den uppfattningen alltmer gjorde
sig utbredd, att man genom kalkylen
hade kommit att eftersträva en exakthet
i regleringen, som på grund av felmarginalerna
i verkligheten blott var skenbar
men som trots detta medförde en
betydande och ur flera synpunkter
mindre lämplig bundenhet. Alltmer
gjorde sig önskemålen gällande att finna
sådana former för prisregleringen som
innebar, att denna skulle ske efter mera
schematiska regler och dessutom i högre
grad än kalkylsystemet medgav en smidig
anpassning till förändringarna i
produktions- och avsättningsförhållandena
och i den allmänna löne- och
kostnadsutvecklingen.

År 1952 tillkallade jag en utredning
för översyn av prissättningssystemet.
I direktiven till denna utredning framhöll
jag, att den i 1947 års riksdagsbeslut
fastställda principen om inkomstlikställighet
även skulle vara vägledande
för utredningens arbete. Vidare anförde
jag bl. a. att man skulle beakta
önskemålet, att största möjliga frihet
skulle beredas de enskilda producenterna
och att konsumenterna icke skulle
belastas hårdare av regleringarna än
som var nödvändigt för att uppnå de
mål som åsyftades. Detaljreglering skulle
således i möjligaste mån undvikas.

Nu har man i motioner fört fram en
del kritiska synpunkter på propositio -

nen, men jag för min del anser att man
därvidlag faktiskt endast försökt slå in
öppna dörrar. När jordbruksprisutredningen
vid senaste årsskiftet framlade
sina förslag, förordade dess majoritet
ett system, där för olika produkter fastställdes
en övre och en nedre prisgräns.
Dessa gränser skulle avvägas så,
att mittpriset representerade den i 1947
års riksdagsbeslut angivna inkomstlikställigheten.
Vidare skulle importavgifterna
i utgångsläget avvägas så, att denna
likställighet då uppnåddes. Sedan
systemet trätt i kraft skulle importavgifterna
endast ändras om den nedre
prisgränsen underskreds eller den övre
prisgränsen överskreds. Eljest skulle de
enligt utredningen hållas oförändrade
under en period av fem år. Inom prisgränserna
skulle den internationella
prisutvecklingen även ge utslag på vår
hemmamarknad. Tanken var helt enkelt
att avvikelserna från inkomstlikställighetsnivån
under enstaka år skulle utjämna
varandra. Jordbrukarna skulle
inom ramen för prisgränserna ta risken
för prisfall på den internationella
marknaden, medan konsumenterna skulle
ta risken för en prisstegring.

Det är klart att det angivna systemet
endast kunde införas, om prisläget på
den internationella marknaden hade
uppnått en viss grad av stabilitet. Skulle
det däremot exempelvis vara tydligt att
priserna håller på att falla, vore det ju
svårt för jordbrukarna att acceptera
systemet. Jordbruksprisutredningen ansåg
att den nödvändiga stabiliteten på
den internationella marknaden förelåg.
I mångas tycke vilade dock denna bedömning
på en alltför osäker grund.

Det var tydligt att det föreslagna
systemet innebar åtskilliga fördelar,
bl. a. genoin den större frihet det medförde
ur jordbrukets synpunkt och den
naturliga marknadsanpassning som
därvid åstadkoms. Personligen satte
jag stort värde just på den minskning
av detaljregleringarna, som man genom
systemets införande syntes kunna upp -

28 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

nå. Samtidigt fann jag dock riskerna
med systemet, såsom det utformats av
jordbruksprisutredningen, vara alltför
stora för att ge jordbruket den säkerhet
i fråga om inkomster, som man
åsyftat i 1947 års riksdagsbeslut.

I utgångsläget skulle importavgifterna
bestämmas så, att inkomstlikställigheten
då förverkligades. Emellertid kunde
sedan sådana förskjutningar inträffa,
att denna likställighet gick förlorad.
Man kan här skilja på följande fall.

För det första kan rationaliseringen
i jordbruket komma att fortskrida i
långsammare takt än inom övriga näringar.
Vid oförändrat gränsskydd skulle
då den till jordbruket bundna befolkningen
kunna förlora utgångslägets
inkomstlikställighet. Vi vet att rationaliseringen
inom jordbruket hittills
har varit betydande och torde ha legat
åtminstone i nivå med industriens. Vi
vet dock ingenting med säkerhet om
rationaliseringsmöjligheterna i framtiden.
Emellertid är det här fråga om en
utveckling på något längre sikt. Hänsyn
till de rubbningar i likställigheten, som
kan komma att förorsakas av skiljaktigheter
i rationaliseringstakten, kan
lämpligen tas vid de med vissa års
mellanrum återkommande översynerna
av systemet. Som bekant har jag föreslagit
att sådan översyn skall göras efter
tre år. Jag anser att tillräcklig hänsyn
till eventuella skillnader i rationaliseringstakten
kan tas med en sådan
prissättningsperiod.

Eftersom importavgifterna och prisgränserna
anges i nominella värden,
d. v. s. i ören och kronor, kan inkomstlikställigheten
även rubbas vid förändringar
i penningvärdet. Därför har föreslagits
att om socialstyrelsens konsumentprisindex
har ändrats med minst
fem procent, motsvarande procentuella
ändringar även vidtas i fråga om samtliga
importavgifter och prisgränser. Nu
innebär denna justering inte att producentpriset
utan vidare höjs med fem
procent. Resonemanget vid utformning -

en av regeln har varit att en ändring i
penningvärdet sällan är endast en nationell
företeelse. Är penningvärdeförändringen
att hänföra såväl till den inhemska
som den utländska marknaden,
är regeln fullt tillfredsställande. Emellertid
är jag medveten om att det även
kan inträffa en situation, då penningvärdeförändringen
helt eller väsentligt
är att hänföra endast till vårt land.
Verkningarna av femprocentregeln är
sålunda svår att överblicka. Jag har
därför nu inte föreslagit någon ändring
av regeln, särskilt som denna även ingår
i det kompromissförslag som jag
strax närmare kommer att beröra. Utskottet
har förutsatt, att Kungl. Maj:t
framdeles kommer att ha uppmärksamheten
fäst vid frågan om femprocentregeln.
Det är också min mening, att
dess verkningar noga bör följas.

Utom genom olika rationaliseringstakt
och genom förändringar i penningvärdet
kan inkomstlikställigheten även
rubbas vid en förskjutning av priserna
på den internationella marknaden. Enligt
jordbruksprisutredningens förslag
skulle åtgärder endast vidtas vid prisgränserna.
En bedömning av den internationella
marknadsutvecklingen är givetvis
mycket vansklig. Man kan dra
fram skäl för och emot utredningens
bedömning, att det internationella prisläget
har uppnått för systemet nödig
stabilitet. Jag vill emellertid påpeka, att
utvecklingen hittills i och för sig icke
har motsagt utredningens påstående. En
säker framtidsbedömning kan emellertid
inte göras, och därför bedömde jag
riskerna med systemet som alltför stora.
Hade priserna skyddats endast vid den
nedre prisgränsen och producentpriserna
sjunkit med exempelvis tio procent,
skulle detta för jordbruket inneburit en
inkomstminskning av inte långtifrån
samma omfattning, som årets torka
medfört. Jag vill betona, att det ur
jordbruksbefolkningens synpunkt är
angeläget att erhålla viss trygghet i inkomsthänseende.
Detta trygghetsbehov

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 29

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

är ju för övrigt inget säreget för jordbrukets
folk. Det var därför naturligt
att man från jordbrukarhåll var betänksam
mot ett system, som avsågs
kunna leda till betydande inkomstminskningar.

Under remissbehandlingen av utredningens
förslag etablerades kontakt
mellan representanter för jordbruksnämnden,
Lantbruksförbundet, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Landsorganisationen
och Kooperativa förbundet.
Man kom därvid fram till ett kompromissförslag,
som senare godkändes även
i jordbruksnämndens råd, med dess representation
för olika intressegrupper.
Det är enligt min mening av stort värde,
att man har kunnat komma fram till
en lösning i prissättningsfrågan, som
såväl jordbrukets som konsumenternas
stora organisationer har varit eniga om.
Det bör ju vara ett för oss alla gemensamt
önskemål att för jordbruket vitala
frågor kan lösas i samförståndets
tecken.

Kompromissförslaget gav enligt min
mening de garantier åt jordbruket, som
saknades i jordbruksprisutredningens
ursprungliga förslag. Man föreslog nämligen
en särskild spärranordning mot
starkare avvikelser från mittprisnivån.
Man skulle månadsvis beräkna en producentprisindex,
som inställdes på 100
vid prissättningsperiodens början. Om
avvikelserna från 100 uppgick till minst
sex enheter, d. v. s. producentpriserna
hade sjunkit till minst 94 procent eller
mindre av de ursprungliga respektive
stigit till 106 eller mera, skulle en varningslampa
tändas. Man skulle dock
icke omedelbart vidta några åtgärder.
Man skulle skrida till verket endast om
varningslampan hade varit tänd i flera
månader.

Som regel uppsattes i kompromissförslaget,
att de ihopräknade avvikelserna
från 100 sammanlagt skulle få uppgå
till 30. Uppnåddes detta tal, skulle genom
ändringar i importavgifterna priserna
för olika produkter återföras till

mittprisnivån. I kompromissförslaget
hade man därvid uppställt krav på att
avvikelserna skulle komma i månadsföljd.
Kravet på månadsföljd uppställdes,
eftersom regeln var avsedd att lämna
skydd vid mera långvariga förskjutningar
i de internationella priserna.
Man ansåg att spärregeln inte borde
utformas så, att den kunde träda i
kraft vid tillfälliga prisförskjutningar.
För min del ansåg jag, att regeln väl
fyllde sitt syfte med den utformning
den hade fått i kompromissförslaget. Ur
jordbruksbefolkningens synpunkt var
det icke givet, att ett frångående av kravet
på månadsföljd alltid var önskvärt.
Regeln är ju dubbelsidig, och det kan
mycket väl tänkas att de internationella
priserna tillfälligt går upp. Är då kravet
på månadsföljd alltför mycket uppmjukat,
kan regeln träda i kraft vid den
övre kritiska gränsen utan att en verkligt
långvarig internationell prisstegring
har ägt rum.

Nu har ju jordbruksutskottet föreslagit,
att man skall acceptera avbrott i
månadsföljden med högst en månad.
Även om jag av anförda skäl anser, att
kravet på månadsföljd innebär vissa
fördelar, ändrar utskottets förslag enligt
min mening icke på något väsentligt
sätt sexprocentregeln. Jag är också
medveten om att vissa skäl kan anföras
för den föreslagna uppmjukningen.

Jag vill i föreliggande sammanhang
fästa uppmärksamheten vid att man i
kompromissförslaget även hade enats
om att föreslå ett genomsnittligt bättre
skydd för en del animalier. Enligt min
uppfattning har detta varit ur olika
synpunkter önskvärt, och utskottet har
tydligen varit enigt med mig i denna
fråga.

Som jag förut nämnde, föreslog jordbruksprisutredningen
att en översyn av
systemet skulle ske efter fem år. Trots
de spärregler, som tillförts systemet, är
det enligt min mening ändå svårt att
på förhand helt överblicka dess verkningar.
Jag har därför icke ansett mig

30 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

kunna acceptera en femårsperiod, utan
föreslagit att översyn skall ske redan
efter tre år. Riskerna för oväntade utslag
av systemet begränsas givetvis genom
en sådan förkortning av prissättningsperioden.

Det nya prissättningssystemet innebär
ingalunda, att man under en löpande
prissättningsperiod låter bli att följa
utvecklingen inom jordbruket. Tvärtom
skall man kontinuerligt följa, hur jordbrukets
inkomstläge vid det nya systemet
gestaltar sig. Det kan givetvis inträffa
att ogynnsamma omständigheter
medför att jordbrukets inkomster minskas
på ett oförutsett sätt. Detta kan
bland annat bli förhållandet vid svåra
skördeskador, så länge frågan om skördeskadetäckningen
icke är tillfredsställande
löst. Som bekant arbetar en utredning
för närvarande just med dessa
spörsmål. Det är självklart att statsmakterna
inte kommer att låta utvecklingen
inom jordbruket gå vind för
våg, om landet drabbas av missväxt
och ersättning härför icke kan fås på
annat sätt.

Som jag tidigare framhöll, skall det
nya systemet utformas så, att vid de
fastställda importavgifterna inkomstlikställighet
för jordbruksbefolkningen
uppnås i utgångsläget. Bestämningen av
den nivå, som kan anses ge sådan likställighet,
är sålunda en av de väsentligaste
frågorna vid systemets konkreta
utformning.

27-mannakommittén kom i mitten av
1940-talet till slutsatsen, att en betydande
klyfta då förelåg mellan jordbruksbefolkningens
och jämförliga
gruppers inkomstläge. För jordbruksprisutredningen
blev det en central arbetsuppgift
att utröna, vilka förändringar
som sedan dess inträffat. Nu visste
man ju i förväg, att åtskilliga svårigheter
var förenade med ifrågavarande
inkomstjämförelser. Vid en jämförelse
mellan olika befolkningsgrupper kan
man inte såsom på ett exakt mätinstrument
avläsa resultatet av beräkningar -

na. För att bilda sig en uppfattning i
frågan fick utredningen plocka fram
material från olika håll. Jag skall inte
gå in på de olika statistiska problem
som därvid uppstod, utan bara beröra
några mera centrala spörsmål.

Vårt jordbruk har under de gångna
åren genomgått en omfattande mekanisering.
Bl. a. i samband därmed har
även skötseln av ett basjordbruk kommit
att kräva allt större yrkeskunskap.
Det är väl knappast någon som vill påstå,
att skötseln av en rationellt driven
gård är ett okvalificerat arbete. Det
skulle sålunda enligt min uppfattning
rimma dåligt med 1947 års riksdagsbeslut,
om man jämförde brukarna av basjordbruk
med den helt okvalificerade
arbetskraften på landsbygden. Den genomsnittliga
industriarbetarlönen, som
utredningen bl. a. jämförde med, anser
jag i föreliggande sammanhang godtagbar.
Inom den sålunda utvalda gruppen
ingår ju till icke oväsentlig del arbetare
med arbetsuppgifter som kräver god yrkesskicklighet.

Jag har i propositionen endast berört
de jämförelser jordbruksprisutredningen
utfört. Under den tid, som omfattas
av dessa jämförelser, gällde ännu
den gamla dyrortsindelningen. Sedermera
har som bekant dyrortsindelningen
ändrats. I utskottsutlåtandet göres
det uttalandet, att man framdeles bör
jämföra med industriarbetare och liknande
inom de två lägsta dyrortsgrupperna
enligt den nya indelningen och
att man därvid bör ta hänsyn till jordbruksnäringens
omfattning inom var
och en av dessa ortsgrupper. Enligt
min mening anknyter man därmed även
framdeles till ungefär den jämförelsegrupp,
som jag i propositionen ansett
vara godtagbar.

Det hade givetvis varit önskvärt, att
jordbruksprisutredningen hade kunnat
göra en jämförelse mellan timlönerna
i stället för årsinkomsterna. Emellertid
har det statistiska materialet för en sådan
jämförelse icke funnits. Det är

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

också tydligen mycket svårt att framskaffa
uppgifter om arbetsåtgången.
Jag utgår från att man fortsätter att
söka få fram uppgifter om arbetstiderna
i jordbruket. Jag är dock medveten
om att man för närvarande inte kan
säga hur långt experterna kan nå på
detta område.

Jag har förut framhållit, att inkomstjämförelser
näppeligen kan bli föremål
för en exakt mätning. Man måste räkna
med att man även framdeles får utgå
från olika material för att bilda sig en
uppfattning i denna fråga. Det är dock
av stor betydelse, att man gör vad man
kan för att få fram så fullständiga uppgifter
som möjligt.

Min allmänna bedömning av utredningens
material utmynnar i slutsatsen,
att tillräcklig grund förelåg för antagande,
att den i 1947 års riksdagsbeslut
åsyftade inkomstlikställigheten i huvudsak
uppnåtts med utgången av den
tid utredningens jämförelser avser. Det
sista år utredningen hade med i sina
beräkningar var emellertid 1952/53. Vi
vet, att mycket har inträffat sedan dess.
Det är då inte endast fråga om hur
jordbruksbefolkningens inkomster har
utvecklats, utan även vilka förskjutningar
som har inträffat i de jämförda
gruppernas inkomstlägc. När det nya
prissättningssystemet träder i kraft
måste dessa förskjutningar beaktas. Såsom
jag förut betonat skall i utgångsläget
för det nya systemet inkomstlikställighet
föreligga.

Jag vill kommentera propositionen
på ytterligare några punkter. Av praktiska
skäl har jag föreslagit, att kalkyler
för slättbygderna skulle sättas
som ett centralt underlag för prisstödets
avvägning. Inkomsterna i skogsbygderna
varierar ju ganska betydligt
från år till år på grund av förändringarna
i priserna på skogsprodukter.
Jordbruksutredningens siffror har dock
visat, att genomsnittsinkomsten för ett
basjordbruk i skogsbygderna har legat
väl i nivå med genomsnittsinkomsten

för basjordbruken på slättbygderna. Det
kan hända att man under löpande prissättningsperiod
måste göra en översyn
och att man då närmare behöver granska
jordbruksbefolkningens inkomstläge.
Har man då skogsbygderna med
kan det inträffa, att de inkomster man
får fram är påverkade av en tillfällig
skogskonjunktur. Detta skulle direkt
påverka prissättningen på jordbruksprodukterna.
För att undvika detta har
jag förordat, att man skall utgå från
slättbygdskalkylerna.

Jag vill emellertid starkt framhålla,
att slättbygdskalkylernas införande på
intet sätt innebär att inkomstutvecklingen
i skogsbygderna lämnas obeaktad.
Vid den periodiskt återkommande
översynen skall material även finnas
rörande inkomstutveeklingen i dessa
bygder. Vid denna översyn skall man
också se till, att skogsbygderna inte
sackar efter i inkomstutvecklingen.

Frågor som rör småbruket är av stor
betydelse för landsbygden. Fn stor och
betydande befolkningsgrupp är knuten
till jordbruk under 10 hektar. Denna
idoga och vid jorden bundna befolkning
har all rätt att kräva eu inkomststandard,
som står i rimligt förhållande
till vad brukare av större jordbruk erhåller.
Det är emellertid av mycket stor
betydelse även för det mindre jordbruket
hur det allmänna prisstödet utformas.
Småbrukets inkomstbildning
bestäms ju i första hand av de generella
jordbrukspriserna. Det är sålunda enligt
min mening viktigt, att man har
full klarhet om det allmänna prisstödets
utformning när man ger sig i kast med
en översyn av småbruksstödet. De av
mig i somras tillkallade sakkunniga
kommer sålunda att ha möjlighet att
vid sin revision av småbruksstödet ta
hänsyn till de ändringar som eventuellt
kan vara påkallade på grund av omläggningen
i det allmänna prisstödet.

Jag vill här också påminna om att
jag har föreslagit säkrare stöd för en
del animalieproduktcr. Beträffande

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

översynen av småbruksstödet vill jag
vidare tillfoga, att den tillsatta utredningen
har vidsträckta möjligheter att
underkasta småbruksfrågan en genomgripande
prövning. Utredningens sammansättning
borgar också enligt min
mening för att uppdraget blir genomfört
på ett grundligt sätt.

Utskottet har ingående behandlat frågan
om mjölkproduktionen. Jag kan i
stort sett instämma i de synpunkter
som därvid anförts. Utvecklingen på
mjölkproduktionens område har under
det senaste halvåret varit oroväckande.
Benägenheten hos många jordbrukare
att överge mjölkproduktionen tyder på
att mjölkinkomsterna icke har varit tillräckliga
för att bland annat kompensera
den bundenhet, som denna produktion
medför för den enskilde. Många
tätorters försörjning med konsumtionsmjölk
synes ha kommit i farozonen.
Denna utveckling bör givetvis beaktas
vid den konkreta utformningen av prissättningssystemet.
Det bör även då avgöras,
om möjlighet finns att genomföra
den tidigare påtänkta prisändringen
på smör och margarin.

Utskottet har föreslagit att slopandet
av Sockerbolagets importmonopol skall
uppskjutas. Utskottet anser dock liksom
jag, att ett friare system bör införas
även i fråga om socker. Enligt utskottets
mening är det dock svårt att införa
det nya systemet redan från och
med nästa produktionsår. Även jag har
varit medveten om att en omläggning
av sockerregleringen inte kan ske utan
svårighet. Enligt min mening var det
dock icke lämpligt att bryta ut en
produkt ur det nya systemet.

Det har glatt mig att allmän enighet
har rått om att sockerbetsodlingen på
Öland och Gotland skall bevaras. Det
är en angelägenhet för oss alla att ge
näringslivet på öarna ett väl behövligt
stöd.

Detta var, herr talman, några synpunkter
som jag ville framföra i detta
sammanhang. Den fråga som nu skall

avgöras av riksdagen är av stor betydelse
för vår jordbruksbefolkning. Det
har varit glädjande, att ganska stor
enighet om huvudprinciperna i det nya
förslaget har rått mellan representanter
för olika grupper. Det är min förhoppning,
att den strävan till saklig
bedömning som i huvudsak har kännetecknat
ställningstagandena i denna
fråga, även kommer att prägla den nu
följande debatten.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Departementschefen har
utförligt och ingående redogjort för
huvudprinciperna i det nu framlagda
förslaget till nya grunder för prissättningen
på jordbrukets produkter. Han
har understrukit, att det vid de årliga
diskussioner vi har haft kring prisuppgörelsen
har riktats stark kritik mot
det hittillsvarande systemet med kalkylredovisning
och fortlöpande kostnadstäckning.
Man kan, som departementschefen
nyss gjorde, säga att denna kritik
varit mer eller mindre rättvis. Det
är dock ett faktum, att det gamla systemet
undan för undan bär brutits sönder
och att det följaktligen inte återstod
något annat än att för de närmaste
åren söka sig fram på andra vägar.

Det förslag som prisutredningen
framlade för ett år sedan var i flera avseenden
byggt på kompromisser, även
om dess båda alternativ vittnade om att
man inte helt lyckats överbrygga motsättningarna
mellan producent- och
konsumentintressen. Man måste förstå,
att jordbruksministern i den situationen
har funnit det angeläget att konstruera
propositionen så, att den i princip kunde
accepteras från båda hållen. En sådan
justering var också politiskt nödvändig.
Ett system, som under ett flertal
år framåt skall tillämpas på ett så
känsligt område som prissättningen på

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

jordbrukets produkter är, måste vinna
anslutning på bredast möjliga bas i politiskt
hänseende.

Som departementschefen erinrade om
upptogs genom jordbruksnämnden förhandlingar
med representanter för jordbruksorganisationerna,
KF och LO. I
det av dessa parter godkända kompromissförslaget
har man räknat med en
översyn efter tre års erfarenhet av
systemets verkningar. Detta kompromissförslag
vill ge säkrare grunder för
att inte inkomstlikställigheten skall
äventyras av olika anledningar, t. ex.
av en långsammare rationaliseringstakt
eller av förskjutningar i penningvärdet
inom landet eller på den internationella
marknaden. Departementschefen har
därefter vidtagit vissa jämkningar av
kompromisskaraktär i förslaget och likaså
utskottet. Yari de senare består
kommer jag till längre fram.

För att göra en kort sammanfattning
av förslaget så föreligger här en gång
på gång genomtänkt och överarbetad
proposition, och jag anser att vi med
gott samvete bör kunna godkänna den
föreslagna försöksverksamheten under
de närmaste tre åren. Jag vill inte dölja,
att jag för egen del hellre hade sett, att
man räknat med en omprövning först
efter fem år. Detta inte bara av bekvämlighetsskäl.
En längre intervall mellan
omprövningarna skulle otvivelaktigt ha
skapat bättre balans mellan goda och
dåliga skördeår. Hade systemet tillämpats
de senaste tre åren, hade det knappast
funnits några goda år att utjämna
med. Om nu alla spärrar och hakar
fungerar på det sätt man har tänkt sig,
är emellertid en tidrymd av tre år inte
längre än att några katastrofer i vare
sig den ena eller andra riktningen knappast
torde behöva befaras.

Liksom de flesta barn är även detta
med smärta fött till världen. Faddergåvorna
blev många vid motionstidens
utgång. Särskilt de som frambars från

inte någon anledning att spekulera över
vilka taktiska eller andra motiv som
föranlett bondeförbundsmotionärerna
att göra sitt utbrytningsförsök. Ett beaktande
av de förslag och de krav som
har ställts i motionerna skulle ha inneburit
klara avvikelser från principerna
för 1947 års beslut, som ju inte avsågs
skola rubbas genom de nya grunderna
för prissättningen, och skulle dessutom
ha omöjliggjort hela systemets funktion
i dess viktigaste punkter. Jag behöver
bara erinra om kraven beträffande vilka
jämförelsegrupper som skall avses och
kraven på timlönsberäkning, hänsyn till
obekväm arbetstid, skärpningen av femprocentsregeln
och uppmjukningen av
sexprocentsregeln m. m., som jag återkommer
till längre fram.

Eljest är jag angelägen om att betyga
att det inom utskottet har visats
utomordentliga prov på berömvärd
strävan från olika håll att nå fram till
samförstånd och positivitet i detta
ärende.

Jag har tagit till orda vid denna tidpunkt
i debatten, inte för att lämna
någon redovisning av propositionens
olika avsnitt — det har departementschefen
redan gjort — utan för att kommentera
de uttalanden i utlåtandet, om
vilka enighet har nåtts efter vissa jämkningar,
och även de uttalanden, där reservationer
vittnar om att enighet icke
har kunnat vinnas.

I fråga om det jordbrukspolitiska
principprogrammet från år 1947, som
ju inte på någon punkt rubbas av den
föreslagna formeln för prissättningen,
deklarerar herr Svensson i Ljungskile
i ett särskilt uttalande en avvikande
mening. Och kammaren visste ju redan
förut att herr Svensson tänker annorlunda.

När jag i förrgår kväll satt och funderade
på detta mitt inlägg kom jag att
fästa ögonen på herr Svenssons i
Ljungskile recension av utskottsutlåtandet
i den kvällstidning, där han med
inte alltför glesa mellanrum under -

den närmaste släkten var emellertid inte
precis guld, rökelse och myrra. Jag har
3 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 50

34 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

håller sin läsekrets. Det är med stor
respekt för hans pedagogiska förmåga
som jag tar mig friheten att behandla
vissa aktuella punkter i samma ordning
som han har redovisat dem i denna
sin recension.

Utskottet har på flera punkter skrivningar
som uppenbarligen är avsedda
som kompromisser. I den mån dessa har
tillmötesgått vettiga krav — framförda
av herr Svensson i Ljungskile eller
andra — förbigår han detta i sin artikel
med en känd, blygsam tystnad. Jag
kan bara erinra om en sådan sak som
mjölken, denna nyckelprodukt framför
allt för det mindre jordbruket, som
ju sedan propositionen lämnades har
blivit föremål för prishöjningar i annat
sammanhang, liksom även smöret. Detta
är ju en omständighet som har gjort
en kringgående rörelse nödvändig i utskottets
skrivning. Det är inte bara
missväxtens foderknapphet med följande
utslagning som har rubbat situationen
sedan i våras, utan det finns anledning
att uppmärksamma konsumtionsorternas
mjölkförsörjning även på
längre sikt. Övergången till kreaturslösa
jordbruk kan ge anledning till oro för
den framtida mjölkförsörjningen.

Det fanns utsikter att vinna enighet
om mjölken i utskottet, och man lyckades
genom en delegation att utan reservationer
brygga över de meningsskiljaktigheter
som kom fram, något
som jag för min del noterar som en
framgång. Den lilla framgången kunde
ju ändå herr Svensson i Ljungskile ha
noterat.

En annan liten seger kunde han ha
inkasserat i sin recension, om han inte
hade varit så förtvivlat blygsam. I
folkpartimotionen ville han ha årlig
redovisning av hur regleringsavgifterna
och importavgifterna hade disponerats,
och det kravet på insyn fanns det ju
ingen rimlig anledning att inte tillmötesgå.

Men om jag återgår till övriga frågor
i den ordning som herr Svensson i

Ljungskile har följt och uppehåller mig
vid de frågor där reservationer vittnar
om att enighet inte har uppnåtts i utskottet,
så vill jag först stanna vid de
s. k. spärreglerna.

Principen är ju den — det har jordbruksministern
nyss understrukit — att
det för viktigare jordbruksprodukter
skall fastställas en övre och en undre
prisgräns och att mittpriserna mellan
gränserna skall fastställas så att jordbrukarna
skall tillförsäkras den inkomstlikställighet
som beslöts år 1947.

Denna mittprisnivå skall vårriksdagen
fatta ställning till efter förslag från
statens jordbruksnämnd, framställt efter
samråd med jordbrukets representanter.
Detta blir sannolikt en mycket svårlöst
och kanske i åtskilliga avseenden delikat
fråga att lösa. Mellan prisgränserna
är importen fri för vem som helst mot
erläggande av importavgift. Överskrids
övre prisgränsen bör jordbruksnämnden
stegvis reducera importavgifterna
ned till noll. Stiger det inhemska priset
trots att importavgifterna slopas, kan
Kungl. Maj :t återigen sätta den suspenderade
kvantitativa importregleringen
i kraft eller också pålägga importavgifter.
Underskrides den nedre gränsen
skall jordbruksnämnden höja importavgifterna,
men det är då klart uttalat
att de inte annat än i extrema fall bör
höjas över 25 procent av importpriset.
Detta är en mycket betydelsefull
skyddsanordning för konsumentintressena.
Även här kan kvantitativa importregleringar
tillgripas som ett yttersta
skydd.

Nu kan det, som jordbruksministern
påpekade, inträffa förskjutningar som
rubbar kraven på likställighet. Sådana
förskjutningar kan uppkomma av flera
anledningar. De kan orsakas av den
minskade rationaliseringstakten inom
jordbruket, vilket är en mera långsiktig
historia och kanske kan regleras i den
allmänna översynen om tre år. Rubbningar
kan också uppstå på grund av
förskjutningar i penningvärdet inom

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

landet och även på utlandsmarknaden.
I fråga om förändringar i penningvärdet
är socialstyrelsens konsumentprisindex
tänkt som en mätare. Femprocentregeln
avses skola innebära att —
då index ändras med minst 5 procent,
räknat från systemets genomförande
eller närmast föregående justeringstillfälle
— motsvarande ändringar i samtliga
importavgifter och prisgränser
skall vidtagas.

I detta sammanhang bör kanske observeras
att justeringen gäller importavgifterna
och sålunda icke priserna.
Om importpriset är 4 kronor och importavgiften
1 krona per kilo, höjs det
inhemska priset genom tillämpningen
av femprocentsregeln till kronor 5: 05;
höjningen blir alltså 1 procent. På denna
punkt hade bondeförbundsmotionärerna
föreslagit att importavgiften skulle
ändras till 5 procent av mittpriserna.
Enligt ett av motionärerna anfört exempel
skulle detta i ett extremt fall ha
inneburit en höjning med inte mindre
än 26 procent. Det hade varit en överkompensation
som utskottet givetvis
inte kunde acceptera.

Den andra spärregeln, som det har
stått strid om, är sexprocentregeln. Den
är avsedd att värna om inkomstlikställigheten
vid mera långvariga förskjutningar
av priserna på den internationella
marknaden. Som underlag för tilllämpningen
av denna regel skall konstrueras
en producentprisindex som
ställes in på 100 då systemet träder i
kraft och prissättningsperioden börjar.
Översyn skall sedan äga rum när avvikelsen
från 100 uppgår till minst 6 enheter,
och sådana avvikelser beräknade
för de månader i följd, för vilka de registrerats,
har uppnått summan 30. Om
index t. ex. låg vid 94 under 4 månader
i följd och sedan steg till 96, var
de tidigare månaderna ur räkningen.
Om index återigen sjönk till 94 fick
man börja räkna på nytt. De stränga
kraven på månadsföljd överensstämde
mycket väl med sexprocentrcgelns ka -

raktär av skydd vid verkligt långvariga
förskjutningar i den internationella
prisnivån.

I detta avseende yrkade bondeförbundsmotionärerna
att kravet på månadsföljd
skulle utgå. Detta kunde självfallet
icke överensstämma med sexprocentregelns
syfte. Utskottet gick emellertid
med på att sexprocentregeln ändrades
så, att man skulle kunna tolerera
överhopp på högst en månad. På denna
punkt har viss tveksamhet om tolkningen
framkommit, närmast föranledd!
av att orden »under en 12-månadersperiod»
står kvar i utskottets skrivning.
Om man vill se till de praktiska
verkningarna i tillämpningen av den
skrivning utskottet sålunda stannat för,
skulle det rätteligen ha stått 9 månader
i stället för 12, men om den rätta
tolkningen torde enligt min mening
ingen tveksamhet behöva råda.

Jag medger att ändringen innebär,
att chanserna att sexprocentregeln träder
i kraft något ökas, men möjligheten
är också, som jordbruksministern
antydde, över huvud taget endast teoretisk.
Jag kan även understryka vad
jordbruksministern påpekade, nämligen
att regeln självfallet är dubbelsidig.
Stiger priserna ökas genom den uppmjukning
av regeln, som utskottets formulering
innebär, också chanserna för
att den träder i kraft vid den övre kritiska
gränsen och att avgifterna sänkes.

Sedan skall vi observera bestämmelsen
om att importavgifterna inte annat
än i undantagsfall bör överstiga 25
procent av importpriserna. Denna i och
för sig obetydliga kompromiss gjordes
för att vinna relativ enighet inom utskottet
på denna punkt. Folkpartiets
utskottsledamöter gick emellertid sin
egen väg, mest av formella skäl, om jag
tolkat deras reservation rätt i detta
avseende.

Jag är så framme vid den andra stora
tvistefrågan, där utskottet har tagit sig
friheten att formulera något som var
avsett att utgöra ett förtydligande av

36 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

propositionen. Det gäller spörsmålet
vilka grupper jordbrukarna skall jämställas
med vid beräkningen av deras
inkomstläge. Jag hänvisar till jordbruksministerns
redogörelse för den
tolkning han kommit fram till. Oppositionen
har valt att jämföra med industriarbetare
och liknande i de två lägsta
ortsgrupperna. När utredningen gjorde
sina beräkningar fanns ortsgrupp 1 ännu
kvar, men sedermera har den försvunnit.
Formuleringen »de två lägsta
ortsgrupperna» har emellertid vandrat
vidare i skrifterna ända fram till utskottet,
och utskottsmajoriteten ansåg
det vara befogat att i varje fall försöka
närmare inringa begreppet. Hela ortsgrupperna
2 och 3 kan väl knappast
läggas till grund för jämförelsen, och
inte heller kan man använda det aritmetiska
medeltalet för inkomsterna i
ortsgrupperna 2 och 3. Då har vi försökt
ange en riktpunkt genom formuleringen
»industriarbetare och liknande
i de för närvarande andra och tredje
dyrortsgrupperna». Hänsyn skall dock
tagas till jordbruksnäringens omfattning
inom var och en av dessa ortsgrupper.

Jag kan inte se någon oklarhet på
den punkten, och jag kan inte heller
se att vi för närvarande, då vi inte har
tillräckliga statistiska beräkningar att
grunda ett närmare angivande på, kan
komma sakfrågan närmare. I verkligheten
torde det väl betyda ortsgrupp 2
och en mindre del av ortsgrupp 3, d. v. s.
ett med hänsyn till jordbruksbefolkningens
omfattning vägt medeltal. Visst
hade det varit värdefullt att kunna
grunda ställningstagandet på ett bärigt
statistiskt material, men vår anvisning
torde väl ändå inte slå alldeles fel. Sakkunskapen
påstår i varje fall, att det
är ganska sannolikt att experternas beräkningar
ungefär sammanfaller med
de linjer som utskottet angivit.

Bondeförbundet ville gå avsevärt
längre och yrkade att jämförelsen skulle
göras med yrkesskickliga arbetare inom
industrien, att beräkningen skulle

grundas på timlönen och att hänsyn
skulle tagas till obekväm arbetstid.
Även om timlönejämförelsen teoretiskt
kunde anses befogad, är det ju ändå
omöjligt att i praktiken beräkna den
effektiva arbetstiden inom jordbruket,
som har flera hundratusen brukningsdelar
och där förhållandena på den ena
gården inte är lika förhållandena på
den andra. Vi vet alla att jordbrukarna
ofta får arbeta på obekväm arbetstid,
i varje fall på de icke kreaturslösa
jordbruken, men vi måste medge att
det också förekommer bekväm arbetstid,
och det går icke att kontrollera
vad som är obekväm eller bekväm arbetstid.
Vi kan ju icke ta med tidtagarur
i kök och ladugårdar.

Hittills har jag följt herr Svenssons
i Ljungskile disposition i hans tidningsartikel.
Han sätter där punkt med
följande retoriska tirad: »Kan det verkligen
vara socialdemokraternas mening
att det nya systemet skall utrustas med
alternativa tolkningsmöjligheter och reservutgångar
i stil med den gamla jordbrukskalkylen?» Vad

är det de socialdemokratiska ledamöterna
har gått med på i fråga om
inkomstjämförelsen? Vi uppmanar dem
som skall utarbeta förslaget till jämförelse
att undersöka, om inte den föreslagna
riktpunkten kan vara rimlig
och riktig. Det är raka motsatsen till
att hålla reservutgångar öppna.

Efter denna fråga sätter herr Svensson
i Ljungskile punkt. Jag vet inte om
det beror på att utrymmet på tidningssidan
var slut — i vederbörande kvällstidning
får ingen artikel på den ena
sidan gå över på den andra. Eljest
skulle det vara intressant att redan på
det stadiet få ta del av herr Svenssons
och folkpartiets motivering för sitt
ställningstagande i en annan fråga, där
utskottets socialdemokratiska ledamöter
genom ödets mellankomst har stannat
i majoritet, nämligen frågan om sockernäringen.

Det har inte gått att vinna enighet i

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

utskottet angående sockret. Vi reservanter
har i anslutning till propositionen
vid vår bedömning av vad som kan
anses vara ett rimligt gränsskydd åt
sockernäringen påpekat, att skillnaden
mellan det inhemska priset och världsmarknadspriset
under flera år har varit
väsentligt större än motsvarande
skillnad för flertalet andra produkter
och att gränsskyddet därför har måst
vara tämligen högt. Just på grund härav
är det angeläget att det föreslagna prissättningssystemet
icke brytes i fråga
om sockret. Produktionskostnaden för
socker var hösten 1954 i Sverige 91—
92 öre per kilo, medan importpriset
var 60,5 öre, vilket innebar ett skydd
av ungefär 50 procent. Sedan dess har
importpriset sjunkit, så att skillnaden
hösten 1955 är 70 procent. Skillnaden
beror naturligtvis till största delen på
den stora arbetskraftsförbrukningen
här hemma och de sämre konkurrensmöjligheter
som därav följer. De synpunkter,
som vi här i vårt land måste
lägga på behovet av stöd åt sockernäringen,
är socialpolitiska och beredskapspolitiska
synpunkter och hänsyn
till strukturförhållandena inom industrien.
De socialpolitiska synpunkterna
koncentreras ju närmast till odlingen
på Gotland och Öland. Inom övriga betodlardistrikt
torde inte några mera allvarliga
sociala problem uppstå. Det är
ganska svårt att få arbetskraft till betfälten,
men på öarna är alternativen
odling eller ingen odling alls, eftersom
de fabriker, som finns i Mörbylånga
och Roma, om de skall drivas, måste
förses med råvaror som producerats på
öarna. Detta problem är emellertid ett
specialproblem, som egentligen ligger
vid sidan om de jordbrukspolitiska frågeställningarna.
.lag kan inskränka mig
till att framhålla att inom det av jordbruksministern
framlagda prissättningssystcmet
ryms alla möjligheter alt ge
ett särskilt stöd i tillräcklig omfattning
åt odlingen på öarna, vare sig det ges
i form av pristillägg eller arealbidrag,

vare sig det kommer att utgå direkt eller
från den föreslagna konjunkturutjämningsfonden.
Med det nuvarande
gränsskyddet på 70 procent av importpriset
kostar detta de svenska konsumenterna
drygt 100 miljoner kronor
om året, trots att näringen på intet sätt
kan betecknas som efterbliven. Man
kan instämma i att stora ansträngningar
har gjorts att minska produktionskostnaderna,
och ändå torde det, som det
står i propositionen, vara riktigt att
möjligheter till ytterligare rationaliseringar
synes vara icke obetydliga. Man
kan inte räkna med att dessa möjligheter
till rationaliseringar blir tillvaratagna
så länge det nuvarande importmonopolet
består.

Man kan heller inte bortse från den
principiella sidan av saken. Yi kommer
ju att få ett friare regleringssystem
för t. ex. stärkelsen. Om vi följer utskottsmajoriteten,
skulle sockret bli det
enda kvarstående importmonolet inom
jordbruksregleringen. En prolongering
av den nuvarande ordningen innebär i
realiteten att vi skjuter undan rationaliseringsprocessen
och därmed också
ett rimligare sockerpris tre år in i
framtiden. Vi reservanter vill i likhet
med departementschefen slopa importmonopolet
och att prisgränserna fastställes
till plus minus tio av mittpriset,
att en särskild regleringsfond inrättas
och att producentpriset på sockerbetor
blir föremål för förhandlingar mellan
Sockerbolaget och Betodlarnas centralförening.

I det senaste numret av tidskriften
Industria behandlas sockerindustrien
och sockernäringen här i landet. Där
har Sockerbolaget självt sagt ifrån att
ingen är rädd för konkurrensen. Där
har också påvisats vilken lönande näring
sockerindustrien är och att sockeraktierna
är guldkantade papper. Jag
tror att det finns starka skäl för att vi
redan nu fattar ett beslut om sockermonopolets
upphävande och att vi beslutar
i överensstämmelse med herr An -

38 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

derbergs m. fl. reservation, som är detsamma
som bifall till den kungl. propositionen
på denna punkt.

Jag skulle ha kunnat sluta här, men
jag ber om ursäkt om jag nu återkommer
till den av herrar Tjällgren och
Pettersson i Dahl m. fl. avgivna reservationen
i punkt 13, ikraftträdande och
allmän översyn av systemet, som står
på s. 78 i utskottsutlåtandet.

I punkt efter punkt godkände bondeförbundsrepresentanterna
i utskottet
den skrivning som blev utskottets. Det
gällde frågan om prisgränserna, frågan
om import- och regleringsavgifterna
och frågan om de särskilda spärreglerna.
Endast på punkt 13 anmälde herrarna
reservation. Med mycket stor förvåning
tog jag del av reservationens
formulering. Där upprepas punkt för
punkt den motionens krav, som med
herr Petterssons i Dahl m. fl. godkännande
hade avstyrkts av utskottet. Reservationen
är ingen reservation. Den
är en ny motion väckt i anledning av
utskottets utlåtande. Jag vill bara ställa
en enda fråga till herr Pettersson i
Dahl. Det gäller den sista meningen på
s. 79 och första raden på s. 80, där han
säger att de i motionen framförda synpunkterna
i ej oväsentlig mån vunnit
beaktande. Och så fortsätter han: »Vi
förutsätter, att hänsyn till vad i motionerna
anförts tages vid tillämpningen
av systemet. . .»

Har herr Pettersson i Dahl och hans
utskottskamrater godkänt utskottets
skrivning i de punkter jag nyss läste
upp eller har ni det inte? Ett klart och
entydigt svar härpå är en från min
sida inte opåkallad begäran.

Vi har en serie av öppna punkter och
öppna frågor som i propositionen har
skjutits undan för vidare utredning
eller vidare beaktande: småbruksfrågan,
prisavgränsningen och minimiprisnivån,
regleringsavgifternas storlek
och användning, informationsmaterial
om förhållandena inom jordbruket, avtrappningen
av gränsskyddet åt pota -

tisnäringen, omläggningen av stärkelseproduktionen,
sockerindustrien och stödet
åt sockernäringen, tätorternas förseende
med konsumtionsmjölk, utredning
om torrmjölk. Det återstår således
ett mycket omfattande utredningsarbete,
innan systemets alla detaljer har
trimmats för sina funktioner. Men huvudlinjerna
är uppdragna, och om vi i
dag fattar ett principbeslut i huvudsaklig
överensstämmelse med propositionen
kan vi göra detta i känsla av
att ha skapat en friare ordning på
marknaden för jordbruksprodukter och
större utrymme för anpassning till en
önskvärd produktionsutveckling, och
vi har lyft frågan om prissättningen ett
stycke över partigränserna, vilket bör
tillförsäkra systemet ett ökat förtroende.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande på alla punkter utom i
fråga om sockret, där jag ber att få
yrka bifall till reservationen av herr
Anderberg m. fl.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! När den nuvarande regeringen
trädde till på hösten 1951
fanns det ett par satser i regeringsprogrammet
som har varit av intresse i
fortsättningen för jordbrukets vidkommande.
Å ena sidan utlovade man en
översyn över prispolitikens grunder,
vilket för övrigt jordbruksministern
erinrade om i dag. Å andra sidan kom
man överens om att man skulle lämna
täckning för jordbrukets kostnader enligt
jordbrukskalkylen i avvaktan på
nämnda utredning. Den sista satsen har
ju, som alla vet, trots att jordbruksministern
här i dag upprepat den principdeklaration
som fanns i 1952 års
proposition, pressats mycket hårt i vissa
sammanhang. Jag vet inte vem som
har skött om pressen, kanske det inte
är herr Norup utan godsägare Liedberg.
Det vill jag låta vara osagt. I alla händelser
fick vi vänta ganska länge på

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 39

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

denna utredning. Den tillsattes i maj
1952, men först nu är vi i tillfälle att ta
ställning till en proposition i frågan.

När denna väntan blev så lång, angav
folkpartiet på våren 1954 en del synpunkter
för sin del på hur jordbrukspolitiken
i fortsättningen borde utformas.
Det var ju ändå alldeles klart, att
beslut måste fattas, innan man återigen
kom till en valrörelse, och därför ansågs
det rimligt att på det sättet ange en
del synpunkter.

Nu kan det naturligtvis vara delade
meningar om hur långt man skall gå i
första etappen när det gäller att försöka
nå fram till en friare prisbildning. Jag
får för min del säga, att jag finner det
ganska förklarligt, ifall man på jordbrukarhåll
känner en viss oro när det
gäller att kasta loss ifrån de gamla invanda
ståndpunkterna och försöka sig
på en friare ordning. Jag kan också
säga, att den allmänna ekonomiska utvecklingen
under senare år inte har
varit så stabil, att den varit ägnad att
i så särskilt hög grad minska en dylik
oro. Det frimodiga skrytet om penningvärdets
stabilisering och den ekonomiska
stabiliseringen över huvud taget,
som man i andra sammanhang så hejdlöst
hängivit sig åt, tar sig ett annat
uttryck när man för egen del drar slutsatserna
av den ekonomiska situationen.
Då märks inte så stor kolartro på
stabiliteten.

Från min synpunkt och jag kan säga
i viss grad från vår synpunkt inom
folkpartiet har inte denna proposition
givit allt vad man har kunnat önska,
men den ger å andra sidan väsentliga
saker. Vi får nu flerårsperioder i prissättningen,
vi får en friare inre marknad
ur de förutsättningar som förut
angivits av jordbruksministern, vi får
force-majeure-bestämmelser för kritiska
krislägen. Detta ligger i linje med vad
vi på våren 1954 ansåg vara riktigt. Vi
har också anledning stryka under, att
den ökade uppmärksamhet som man nu
från alla håll ägnar det mindre jord -

bruket ligger i linje med vad vi år efter
år försökt föra fram i debatten, fastän
många gånger med ganska liten framgång.

Både med hänsyn till att väsentliga
ting har vunnits och till önskvärdheten
av att man nu försöker få en viss avspänning
på det jordbrukspolitiska området
har vi menat, att man i huvudsak
borde acceptera jordbruksministerns
proposition som utgångspunkt för en
samförståndslösning. Att man ändå inte
kunnat nå fram till en sådan samförståndslösning
beror i första hand på
att majoriteten av jordbruksministerns
eget parti fronderat.

Herr Gustafson apostroferade en artikel,
som jag hade i måndags i en kvällstidning,
och det gläder mig naturligtvis,
om jag med denna artikel har kunnat
hjälpa herr Gustafson med studierna av
detta utlåtande. Att jag tog fram just de
i artikeln berörda sakerna berodde helt
enkelt på att jag tyckte det var de svåraste
frågorna i utlåtandet, som bäst
behövde belysas. Annars fanns det nog
en del andra saker, som från taktisk
synpunkt med större fördel kunnat behandlas
av mig — det håller jag med
herr Gustafson om —• men de frågorna
finns ju kvar. Jag skall nämna några
saker nu, som inte kunde tas med i denna
artikel.

Som herr Gustafson nämnde har vi
från folkpartiets sida anledning att med
mycket stor tillfredsställelse notera
vad utskottet nu har sagt i fråga om
mjölken. När socialdemokraterna, högern
och bondeförbundet tillsammans
slog in på en ny jordbrukspolitisk kurs
1951, var vi tveksamma inför den alltför
hårda omläggningen av prissättningen
och produktionsavvägningen.
Jag skulle kunna läsa upp långa rader
av citat, men jag skall inte trötta kammaren
med detta. Den som har lust kan
ju själv gå till skrifterna.

Nu tycks man vara överens om att
här måste en justering ske. Det erkände
också jordbruksministern i sitt anfö -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

rande, och det är glädjande att så stor
enighet har kunnat nås.

Jag skall inte upprepa de fakta vi
har fört fram i vår motion angående
den nuvarande situationen i fråga om
mjölkproduktionen. Jag bara konstaterar
att slutsatsen som vi drog i vår motion
var, att man bör eftersträva en
sådan prissättning att på lång sikt tendensen
till minskning av mjölkproduktionen
hejdas. Både ur folkförsörjningens
synpunkt och med hänsyn till flertalet
jordbrukare är detta önskvärt.

Nu har jordbruksutskottet redovisat
sin ställning på s. 68 och 69, och jag
konstaterar att den allmänna inställning,
som utskottet där ger uttryck för,
helt och hållet överensstämmer med
vad vi fört fram i vår motion. Jag skall
inte trötta med att läsa någonting av
det. Vi omnämnde också, att frågan
om man i fortsättningen skulle kunna
utnyttja torrmjölken borde utredas, och
även i detta fall har utskottet litet klarare
än i våras anslutit sig härtill. Det
föreligger nu en direkt hemställan om
en utredning, och jag hoppas, herr jordbruksminister,
att den kommer så fort
som möjligt. Det är en fråga på lång
sikt —• den berör ju inga problem för
dagen — men jag tror den är mycket
viktig.

När det gäller prisrelationen mellan
smör och margarin har vi från folkpartiets
sida ibland haft avvikande mening
under de sista åren. Nu har man i utskottet
accepterat en skrivning, som
inte ger den hårda bundenhet som man
tidigare har haft. Först instämmer man
i jordbruksministerns uttalande om att
avsättningsmöjligheterna för mjölkprodukter,
framför allt smör, inte bör försämras,
och så fortsätter utskottet —
och den meningen skall jag citera: —
»Utskottet vill instämma häri och framhålla
att man bör undvika en sådan
ändring av prisrelationerna emellan
smör och margarin, som kan leda till
att på grund av minskad smörförbruk -

ning ett svårsålt smöröverskott uppkommer.
»

Denna skrivning innebär inte, att
man inte får ändra prisrelationerna
mellan smör och margarin. Den avgör
inte heller om smöret skall säljas hemma
eller borta utan tar fasta på det som
för jordbrukarna är det väsentliga,
nämligen att man inte skall åka fast för
ett svårsålt smöröverskott. Nu har det
gått i detta fall liksom i så många andra
när man kritiserat folkpartiet för att
vi velat få fram ändrade marginaler.
Man har huvudstupa ramlat i en mycket
värre situation och herr Norup har accepterat
en större spänning mellan priset
på smör och margarin än vi någonsin
föreslagit. Nu experimenterar statsrådet
mycket farligare än vi gjort, och
det är med spänning man motser resultatet
av ett dylikt experiment. Men som
sagt är utskottets skrivning nu sådan,
att den bereder utrymme för en friare
diskussion och ett friare förhandlande
än som det tidigare varit möjligt att
nå enighet om.

Det är en sak till i fråga om mjölken
som jag vill notera. Propositionen var i
det fallet både oklar och säkerligen
mycket opraktisk. Den innebar ju, om
jag förenklar saken, att om man företog
en viss prissänkning på smör och margarin
skulle riksdagen därmed lova att
binda margarinaccisen och det allmänna
mjölkpriset med resultat, såvitt jag
förstår, att prissättningen på konsumtionsmjölk
skulle bli fullständigt fri.
Men om man inte kan genomföra den
operationen, skulle prissättningen på
konsumtionsmjölk bli fullständigt bunden
eller rättare sagt bunden i samma
grad som enligt proposition nr 180 som
gäller årets priser och bara medger vissa
lokala justeringar. I det avseendet
föreslog vi i vår motion, att det skulle
bli för prissättningen på konsumtionsmjölken
som för andra varor en begränsad
rörelsefrihet. Detta har utskottet
accepterat, och jag tror att med hänsyn
till att det här rör sig om en tid av tre

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 41

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

år framöver är det det enda praktiskt
rimliga att man försöker få en sådan
frihet. Denna fråga om mjölken är nog
med avseende på vår motion det viktigaste
i utskottsutlåtandet, och där har
utskottet blivit enigt. Jag har velat kommentera
denna sak en smula eftersom
herr Gustafson i Dädesjö efterlyste mitt
understrykande av vad vi vunnit.

När det gäller systemets allmänna utformning
föreligger här ett par skrivningar,
som både statsrådet och ut*
skottets vice ordförande varit inne på
utan att sprida precis någon större
klarhet i frågorna. Som tidigare i dag
nämnts byggde jordbruksprisutredningen
sin inkomstjämförelse på basjordbruksinnehavarna
å ena sidan och industriarbetarnas
genomsnittslön i de
två lägsta dyrorterna å den andra sidan.
Emot detta opponerade sig LO i
sitt remissyttrande och menade, att
man skulle gå på grovarbetarlönen som
man gjorde 1947. Statsrådet tillbakavisar
detta och säger, att man inte kan
göra gällande att den som sköter ett
basjordbruk är en okvalificerad arbetare.
Vi har i vår motion understrukit
detta. Vidare säger statsrådet, såsom
också framgår av hans anförande i dag,
att man kan acceptera jordbruksprisutredningens
resultat att inkomstlikställighet
nåtts vid den tidpunkt då utredningen
företogs. Men om det är så, herr
statsråd, att man dels försvarar jämförelsen
mot LO och dels medger att slutresultatet
torde vara riktigt kan man
väl inte därav sluta sig till annat än
att statsrådet accepterat den jämförelse
som jordbruksprisutredningen bygger
på — jag kan inte förstå annat. Men
så har den tekniska historien inträffat
att det som var i de två lägsta ortsgrupperna
då inte längre var det efter 1954
års ingång. Detta har utskottet sysslat
med, såsom redan framgått av tidigare
anföranden här. Jag måste nog därför
läsa upp ett stycke i första delen av utskottets
utlåtande. Det heter där: »Utredningen
har jämfört jordbrukarnas

inkomster med den genomsnittliga industriarbetarlönen
i de två lägsta ortsgrupperna
vid den vid jämförelsepcrioden
gällande dyrortsgrupperingen. Utskottet
delar departementschefens
uppfattning, att utredningen härmed i
huvudsak har utgått från en jämförelsekategori,
som kan anses motsvara de i
förut nämnda riksdagsbeslut uppställda
kraven. Det bör betonas, att en begränsning
av jämförelsegruppen till helt
okvalificerad arbetskraft icke kan anses
motiverad. Såsom departementschefen
också framhållit, kan skötseln av
ett basjordbruk icke betecknas som ett
okvalificerat arbete.»

Det är första delen av det stycke,
som skall ange utskottets ståndpunkt.
Från folkpartiets sida har vi där avgivit
en motion, som på ett naturligt sätt
ansluter sig till denna del av utskottets
skrivning. Men när herr Gustafson i
Dädesjö och hans kamrater samt herr
Pettersson i Dahl och hans kamrater
sedan skulle hitta på en kompromissskrivning
— som herr Gustafson i Dädesjö
här med ringa framgång har försökt
förklara — så har man skrivit att
man skall bygga på de nuvarande dyrortsgrupperna
2 och 3. Sedan har de
emellertid kommit underfund med att
detta måhända är en aning äventyrligt,
och därför har de sagt att hänsyn skall
tagas till jordbruksnäringens omfattning
inom var och en av dessa grupper.
Herr Pettersson i Dahl har vidare
begärt att man inte skall acceptera jämförelsen
mellan jordbrukarna och industriarbetarna,
utan att jämförelser i
stället skall göras mellan jordbrukare
och mera kvalificerad arbetskraft. Utskottet
förklarar då, att man kan anse
industriarbetarna som kvalificerad arbetskraft
— och därmed iir den saken
förklarad. Det där anser herr Gustafson
i Dädesjö vara ett förtydligande, ett försök
att närmare inringa begreppet, som
herr Gustafson icke kan so någon oklarhet
i. I verkligheten betyder nämligen
detta att man tar hela dyrortsgrupp 2

42 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen pa jordbrukets produkter

och en del av dyrortsgrupp 3, varför
beräkningen inte kan vara så alldeles
felaktig.

Men utskottet har ju i den citerade
delen av sin skrivning accepterat det
jämförelsematerial, som jordbruksprisutredningen
redovisat, och låtsats vara
överens med departementschefen om
det riktiga häri — men sedan har man
helt plötsligt tagit ett helt annat jämförelsematerial.
Om detta kan kallas ett
förtydligande, så är sannerligen vårt
svenska språk svårtolkat!

Vidare är det en annan sak, som är
otydlig, nämligen den att man skall använda
jordbrukets omfattning inom var
och en av de nämnda dyrortsgrupperna
som vikter. Men vad innebär ordet
jordbruksnäringen i detta sammanhang?
Det skulle jag önska att jordbruksministern,
herr Gustafson i Dädesjö
eller herr Pettersson i Dahl ville förklara.
Enligt de uppgifter jag inhämtat
— vilka emellertid icke gör anspråk
på att vara exakta — uppgår den yrkesarbetande
jordbruksbefolkningen till 54
procent i grupp 2 och till 46 procent i
grupp 3. Där väger det med andra ord
tämligen jämnt. Räknar man däremot
med hela jordbruksbefolkningen, så
finns 2ls av densamma i grupp 2 och
1U i grupp 3. Om man i stället med begreppet
jordbruksnäringen förstår hela
produktionsvolymen, antalet hektar
åker eller antalet bönder och småbrukare
— och jag förmodar att bondeförbundet
framför allt ansluter sig till det
sistnämnda — så finns det följaktligen
minst fem olika betydelser av nämnda
uttryck. Jordbrukskalkylen slutade
vad arbetskraftredovisningen beträffar
med fem olika tolkningsalternativ, och
nu menar sålunda bondeförbundarna,
socialdemokraterna och högern att man
skall börja med fem olika tolkningsmöjligheter.

Därför herr Gustafson i Dädesjö är
det ingen retorisk fråga utan en rent
saklig och torr kommentar, när jag säger:
Kan det verkligen vara socialde -

mokraternas mening att det nya systemet
skall utrustas med alternativa tolkningsmöjligheter
och reservutgångar i
stil med den gamla jordbrukskalkylen?

Vi kan inte göra något uttalande om
innehållet i utskottets skrivning, eftersom
egentligen ingen vet någonting om
dessa saker. Vi tycker emellertid det är
orimligt att acceptera en skrivning av
denna mångtydiga och från början
oklara karaktär. Det hade varit mera
naturligt att tills vidare hålla fast vid
det gamla jämförelsematerialet och låtit
bli att göra kategoriska principuttalanden.
Det gamla materialet kan mycket
väl gälla framöver, till dess vi får
ett bättre utredningsmaterial.

Nu säger statsrådet, som talade mycket
skickligt och på väsentliga punkter
mycket otydligt, att han för sin del
kunde godtaga föreliggande skrivning
som ett uttryck för vad han avsett i
propositionen. Men vilket av alternativen
har statsrådet avsett? Utan svar
på den frågan blir det här inte något
förtydligande.

På ungefär samma sätt förhåller det
sig med den s. k. 6-procentsregeln, även
om den troligen spelar mindre roll.
Även där skulle herr Gustafson i Dädesjö
och de andra socialdemokraterna
kompromissa med herr Norups meningsfränder,
och så gjorde de denna
underliga konstruktion, som redan har
berörts här ett par gånger. I stället för
att räkna fem månader i följd med avvikelser
på minst sex procent har man
tillåtit att månadsföljden får brytas,
dock endast med en månad. Men det
står ingenting i skrivningen, om huruvida
man får bryta tidsföljden med bara
en månad en gång, eller om man får
bryta med en månad hur många gånger
som helst, d. v. s. de fyra gånger, som
det teoretiskt kan bli. Sett ur prissynpunkt
innebär det systemet »ett upp
och ett i minne» hela vägen.

Nu säger herr Gustafson, att om man
tar fem månader och skjuter in en månad
i varje intervall, så får man 5

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 43

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

kan väl ändå alla vara överens om att

+ 4 = 9. Tolv kan det alltså inte bli,
men då säger utskottets vice ordförande
att rätteligen skulle det ha stått nio.
Men, säger han, regeln är ju dubbelsidig,
den verkar både upp och ned —
vad nu detta kan ha med siffran nio
att göra. Vi gick, säger utskottets vice
ordförande, på en annan linje av formella
skäl. Ja, jag medger att det är
svårt att förstå vad denna ändring rent
materiellt kan innebära, men det är väl
ändå ett rimligt krav att riksdagen, när
ett nytt principbetänkande för prissättningen
på jordbrukets produkter skall
utarbetas, försöker skriva så, att vem
som helst kan begripa det något så när,
eller åtminstone de som måste begripa
det.

I det sammanhanget har vi ytterligare
ett stycke i vår reservation, som
inte har någon motsvarighet i propositionen
eller i utskottsmajoritetens
skrivning. Vi har varit en aning betänksamma
inför förslaget att man
skulle återföra prisnivån till utgångsläget.
Detta innebär nämligen, att det
kunde vara av ett visst intresse för den
ena eller andra parten att öka avvikelsen
för att komma tillbaka till utgångsläget.
Hur stor den risken kan bli är
svårt att säga något om. Vi har ändå
accepterat denna regel såsom jordbruksministern
har lagt upp den — jag hoppas
att han också själv accepterar sin
egen regel.

För vår del har vi emellertid gjort
det tillägget, att det är önskvärt att det
producentprisindex, till vilket 6-procentsregeln
skall anknyta, blir så konstruerat,
att det i största möjliga utsträckning
förebygger möjligheten till
spekulation i prisändringar. Därför har
vi uttalat, att man så långt möjligt bör
bygga på partipriser i marknaden och
inte på avräkningspriser till jordbrukarna.
Det står som sagt ingenting i
propositionen om detta. Detta index är
inte konstruerat ännu, men vi tror att
detta observandum behöver göras, därför
att även om risken inte är så stor

man inte skall skapa några instrument,
som kan användas i spekulativt syfte.

Beträffande import- och regleringsavgifterna
säger statsrådet i sin proposition,
att jordbruksnämnden bör redovisa
importavgifterna för Kungl. Maj:t.
Det tycker vi också att jordbruksnämnden
bör göra, men det förefaller som
om statsrådet hade tappat bort en sak
i sammanhanget, nämligen att det statsorgan,
som i första hand skulle nödgas
i viss mån avstå från sina konstitutionella
befogenheter, är riksdagen. Därför
har vi i vår motion hemställt, att
Kungl. Maj :t å sin sida årligen skall
lämna riksdagen en redovisning, och
detta har utskottet accepterat.

När det gäller regleringsavgifterna
kan man föra fram vissa betänkligheter,
exempelvis mot att de organ, på
vilka man delegerar beslutanderätten
genom någon författning, får lägga på
regleringsavgifter på svenska produkter,
vilka samtidigt lägges ovanpå importavgifterna
på importerade produkter.
Man kan anföra vissa principiella
betänkligheter i det avseendet, men
det torde å andra sidan knappast vara
möjligt att få denna jordbruksreglering
att fungera utan en dylik apparat. Vi
har därför stannat vid att kräva att
även dessa regleringsavgifter bör redovisas
för riksdagen. Varför socialdemokraterna
inte kunde vara med om det
har jag litet svårt att förstå; att inte
också högern och bondeförbundet kunde
gå med på saken begriper jag för
övrigt inte heller.

Vi har även en reservation rörande
fodermedlen. Därvidlag har utskottet
gjort några påpekanden, som jag gärna
tacksamt vill stryka under. Vad vi har
yttrat i det sammanhanget tycks i någon
mån ha gjort intryck. Man säger
alltnog ifrån, att man bör inte belägga
en import av majs och oljekraftfoder
med importavgifter så länge importen
inte är större än som kan motiveras
med hänsyn till foderstaternas samman -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen

sättning. Här tillkommer också det besvärliga
problemet med pengar till äggexporten.
Det vore önskvärt att man
kunde klara den saken på något annat
sätt än som föreslagits.

Utskottet säger, att man förutsätter
att försiktighet iakttages vid bestämmandet
av berörda importavgifter, och
det är bra. För vår del har vi emellertid
ställt oss tveksamma när det gäller
exportpremierna på fodersäd. Vi tror
inte det är nödvändigt med sådana.

I varje fall menar vi att man borde ta
en treårsperiod utan dessa exportpremier
på fodersäd. Därmed vill vi inte
förneka, att det naturligtvis kan tänkas
situationer, där premier är befogade,
men den erfarenhet vi har av hur foderpolitiken
skötts här i landet under
de senaste åren talar för att man här
skall säga nej.

Vi sålde i fjol ungefär 500 000 ton
brödspannmål, bland annat cirka
150 000 ton råg för omkring 26 öre
kilot. Nu motiverar man det höga
fläskpriset, som till stor del kommer
den södra landsändan till godo, med
att vi har brist på fläsk, och vi importerar
fläsk. Först säljer vi alltså säd
till underpris, sedan köper vi fläsk till
överpris och så höjer man fläskpriset
här hemma med motiveringen att vi är
tvungna till detta för att få tillräckligt
med fläsk. Det är ju inte bara dessa
150 000 ton råg som sålts utan mycket
annat också, och man förlorade flera
gånger mer på denna spannmålsexport
än man förlorat på smörexporten. Det
vore önskvärt att både riksdagsmän
och tidningsredaktörer observerade den
saken någon gång.

Med denna erfarenhet bakom oss menar
vi alltså, att det går att reda sig
utan exportpremier på fodersäd, därför
att brödsädsregleringen har så starka
återverkningar på fodertillgången och
foderpriserna, att det kan räcka.

I en reservation om fettvarorna berör
vi tre olika saker. Jag skall för -

på jordbrukets produkter

söka fatta mig kort, fastän mycket vore
att säga.

Först och främst menar vi, att en
utredning bör göras med översyn över
hela den mycket krångliga och invecklade
fettregleringen. Det finns ett visst
stöd för ett sådant krav i departementschefens
uttalande. Vi tror, att utredningen
bör göras av en vanlig kungl.
kommitté och inte av det tillämpande
organet. Systemet att den myndighet,
som skall tillämpa en reglering, också
skall tillverka den har sina avigsidor.

Den andra frågan vi tar upp gäller
inblandningstvånget för rapsolja i margarin.
Vi gick emot förslaget härom
redan när systemet infördes för ett
par år sedan. Vi tror inte att det är
nödvändigt med något inblandningstvång,
och dessutom är det rätt betänkligt
med en sådan anordning i en situation,
då vi håller på att försöka lägga
den nordiska samhandeln till rätta.
Jag vet inte vad ministern för nordisk
samordning egentligen gör, när jordbruksministern
ordnar med margarinoch
fettregleringsfrågor. Vid konferensen
på Harpsund för något år sedan,
strax efter Nordiska rådets möte i Oslo,
utsågs ju inom regeringen en samordningsminister,
som inför riksdagen högtidligen
påtog sig ansvaret för att det
skulle tas en smula nordiska hänsyn i
olika frågor. Han tycks emellertid ha
haft någonting annat att göra, när jordbruksministern
sysslade med dessa frågor.

Vi går slutligen in på ytterligare ett
problem som rör fettvarorna, nämligen
frågan om ett fast inlösningspris på oljeväxtfrö.
Departementschefen och utskottet
påstår, att man bör ha ett fast
inlösningspris på oljeväxtfrö. Men varför
behöver man det? Här är ju handeln
samlad på ett enda organ, och det går
mycket lätt att ordna efterbetalningar
med hänsyn till hur exporten utfaller.
Därför behövs inte något fast inlösningspris.
Det föreslås ju i propositionen
att sockerpriset skall få svaja, och

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 45

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

man skall laborera med efterbetalningar.
Så sker ju också för de flesta andra
varor, men för oljeväxtfröer skulle man
ha ett fast inlösningspris, och för att få
en konjunkturutjämningsfond, som försvarar
detta fasta pris, skänker statsrådet
oljeväxtodlarna tio miljoner kronor
i startkapital. Tänk vad det är svårt
att få några hundra tusen kronor exempelvis
till äggen! Om mjölkproducenterna
fick motsvarande startkapital, skulle
de ha 130 miljoner kronor. Men bara
med ett par rader i propositionen har
saken klarats upp för oljeväxtfröerna.

Så ett par ord om sockret, som herr
Gustafson i Dädesjö var inne på. Jag
förstår att detta är det sötaste för hans
del _ det finns ju åtskilligt annat, som
inte kan vara så roligt för honom att
tala om. Nu säger herr Gustafson, att
man inte skall tillåta någon särbehandling
av just sockerproduktionen. Men
denna kan inte inrymmas under 25-procentsregeln utan måste även om man
går på departementschefens linje sättas
i särklass.

Herr Gustafson m. fl. reservanter säger,
att garantierna för öarna är fullgoda
enligt reservationens förslag. Är
de, herr Gustafson, lika fullgoda som
de som riksdagen och departementschefen
en gång lämnade när jag interpellerade
om sockerbetsodlingen i Västergötland?
Vi hade långa debatter om
saken, och vi fick högtidliga löften av
regeringen att man skulle säkra sockerbetsodlingen
i Västergötland. Men den
fabrik till vilken man skulle frakta betorna
är borta. Över huvud taget har
dessa frågors utveckling inte varit så
rolig, ty det som har hänt har vanligtvis
hänt innan riksdagen hunnit säga
någonting om saken. I remissyttrandena
har man fått uttala sig om Lidköpingsfabriken,
men när vi skall behandla
frågan i riksdagen finns denna fabrik
inte längre. Därför är åtminstone jag
cn aning kritisk mot dessa »fullgoda
garantier».

lag skall villigt erkänna att reservan -

ternas principlinje är den riktiga. Det
är bara det att det är precis samma
linje som utskottets ledamöter har, ty
de säger tydligt ifrån: »Utskottet vill
slutligen understryka att på längre sikt
samma prissättningssystem bör tillämpas
för socker som för andra jordbruksalster.
---Utskottet förut sätter,

att man under denna period» —
d. v. s. under den kommande treårsperioden
— »grundligt förbereder införandet
av det i propositionen föreslagna
systemet eller ett annat friare system,
vartill en fortsatt utredning kan
ge anledning.» Principdebatten kan vi
alltså avlysa. Vi menar visserligen att
det är enklast att behålla status quo
medan vi väntar på utredningen, men
vi vill fördenskull inte uppge den principiella
ståndpunkten.

Vad man också måste ta hänsyn till
är att sockerbetspriset till mycket stor
del är arbetslön. Medan t. ex. ett ha
höstraps fordrar 60 arbetstimmar fordrar
ett ha sockerbetor 450 arbetstimmar.
Detta innebär att en svajning i
sockerpriset medför en svajning i arbetslönen.

Jag vill, herr talman, i likhet med herr
Gustafson sluta med att säga ett par
ord om bondeförbundsreservationen.

Jordbruksministern började sitt anförande
med att säga att en del motioner
slår in öppna dörrar. Vilka motioner
och vilka dörrar han syftade på
sade han inte, men jag förmodar han
menade den motion som har lämnats
av herr Pettersson i Dahl och hans 27
kamrater, d. v. s. 20 motionärer i andra
kammaren och åtta i första. Två motioner
kommer med ännu mera långtgående
krav, en som har väckts av herr
Elofsson i Vä och en av herr Persson i
Vinslöv. Det är alltså 30 motionärer,
som har en principiellt ganska avvikande
uppfattning.

I fråga om den principiella ståndpunkten
säges i motionen av herr Pettersson
i Dahl m. fl., att »förutsättningen
för cn sådan liberalisering måste

46 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

vara — — — att inkomstlikställigliet
garanteras». Att vi skall eftersträva inkomstlikställighet
på lång sikt genom
att starta det nya systemet med ett riktigt
prisläge och genom att justera prisläget
vid periodens slut är vi alla överens
om. Den saken har över huvud
taget inte diskuterats sedan 1947 och
knappast innan dess heller. Det kan
alltså inte vara detta, utan det måste
vara att jordbruket skall ha inkomstlikställighet
under den löpande perioden
som motionärerna kräver. Reservanterna
föreslår en skrivelse till Kungl. Maj :t
med begäran »om skyndsam utredning
och förslag rörande sådan komplettering
av prissättningssystemet, att vid
förändringar i det allmänna löneläget

---den avsedda inkomstrelationen

må kunna återställas». Det kan alltså
här inte bara vara fråga om vad 5-proeentsregeln
och 6-procentsregeln och
valutaförbehållet har att ge utan om
mera långtgående garantier.

Motionärerna går alltså med på en liberalisering,
som innebär att ta vissa
risker och utnyttja vissa chanser, men
uppställer som förutsättning för denna
liberalisering, att inkomstlikställigheten
garanteras inte bara på lång sikt
utan också år från år. Att då säga att
det inte finns någon principiell skillnad
mellan motionärernas och propositionens
förslag är att driva med både
Sveriges riksdag och Sveriges folk. Vad
herr Pettersson i Dahl i denna reservation
i själva verket begär är, att jordbruksministern
skyndsamt skall utreda
möjligheterna att sätta sitt eget förslag
ur funktion. Det är väl inte att slå in
öppna dörrar. Det är att slå ihjäl hela
förslaget.

Högern går egentligen i armkrok med
herr Pettersson i Dahl. Vad de säger i
sin reservation på s. 77 är i princip ungefär
detsamma. Herr Hjalmarson, som
var så kvick att kommentera och betygsätta
folkpartiets jordbruksprogram,
kunde nog ha ett visst behov av att
som jordbrukspolitisk general inspek -

tera den egna frontlinjen, från Gösta
Liedberg och över Einar Hseggblom och
Folke Kyling fram till fru Märta Boman
— jag bara tar dessa namn för att
liksom ge en bild av den jordbrukspolitiska
terrängen ute i bygderna. Herr
Hjalmarson skulle säkert göra intressanta
upptäckter, ifall han på allvar företog
en sådan inspektion.

Att det är något litet mystiskt med
den här kompromisskrivningen och reservationen,
bestyrkes av vad som står
att läsa i det senaste numret av tidskriften
Aktuellt för den 30 november.
Där skriver den socialdemokratiske
partisekreteraren Sven Aspling: »Vid
höstriksdagens början väckte ett antal
bondeförbundare motioner, som, därest
de bifallits, hade inneburit att den ena
parten ryggat sina åtaganden. Under
riksdagsbehandlingen har emellertid opponenterna
frånfallit sina yrkanden och
den preliminära uppgörelsen har med
några och principiellt obetydliga detaljjusteringar
blivit av riksdagen fastställd
i stor enighet.»

Det förefaller som om Aktuellt var
alldeles för aktuell den gången. Men
jag förmodar att partisekreterare Aspling
haft litet kontakt med socialdemokraterna
i jordbruksutskottet, och innan
man skrivit den här oklara kompromissen
och herr Pettersson i Dahl
hängt på sin reservation var väl läget
sådant som Aktuellt beskrev det. Men
nu är det ju ett annat. I reservationen
tar man i allmänt svepande formuleringar
med praktiskt taget allt som
herr Gustafson har kompromissat bort.
Jag förstår därför, om herr Gustafson
har anledning att vara en aning missbelåten.

Det är också alldeles riktigt som herr
Gustafson säger, att bondeförbundsreservationen
egentligen inte är någon
reservation utan snarare en kommentar
eller en ny motion, hur man nu vill
se det. Och i denna kommentar heter
det: »Vi förutsätter, att hänsyn till vad
i motionerna anförts tages vid tillämp -

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 47

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

ningen av systemet.» Vad menar herr
Pettersson med det? Om motionerna bifalles
är det självklart att det skall tagas
hänsyn till dem, eftersom det är
riksdagens beslut. Om de inte bifalles,
kan det väl inte vid tillämpningen tas
hänsyn till vad riksdagen avslagit. Vad
är det för slags demokrati som ligger
i sådana uttalanden?

Härmed har jag, herr talman, framfört
de små anmärkningar som jag skulle
vilja göra till det föreliggande förslaget.
Avslutningsvis skall jag be att
få tacka jordbruksministern för uttalandet
om att småbruksutrednir.gen har
vidsträckta fullmakter. Detta är mer än
vad själva direktiven ger vid handen,
men det måtte väl vara den auktoritativa
tolkningen av dessa direktiv.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Debatten om jordbrukspriserna
uppges åtminstone handla om
hur man skall bära sig åt för att förbättra
levnadsstandarden för vissa eftersatta
grupper — senast har jordbruksministern
i dag givit en förklaring
i den riktningen. Vid alla tidigare
sådana diskussioner har det funnits ett
par grundläggande utgångspunkter, som
väl i princip accepterats av alla. Det
är för det första uppfattningen att man
i och för sig kan uppnå vissa fördelar
för eftersatta grupper även genom en
omfördelning av tillgängliga resurser,
självfallet under förutsättning att omfördelningen
sker till förmån för de
eftersatta. Den andra utgångspunkten
gäller den s. k. »gemensamma kakan».
Det handlar därvid om, hur man skall
kunna öka denna kaka för att få litet
mera att ta av.

I båda dessa avseenden har emellertid
regeringen i sina senaste jordbrukspropositioner
vänt upp och ned
på alla tidigare vedertagna begrepp

om vad som är vettigt och rättvist. I
den mån det har handlat om en annan
fördelning än tidigare av tillgängliga
resurser har det i stor omfattning, för
att inte säga huvudsakligen, gällt en
överflyttning från befolkningsgrupper
med de sämsta inkomsterna, först och
främst arbetare och småbönder, till de
rikaste storbönderna. I bästa fall har
jordbruk i mellanstorlekarna fått några
småsmulor, medan storbönderna höstat
in väldiga vinster.

Alldeles särskilt upprörande orättvist
är det, när man dels genom redan tidigare
fattade beslut, dels genom de riktlinjer
för den framtida prissättningen
på jordbruksprodukter, som vi nu behandlar,
ordnar det så, att de stora
barnfamiljerna får en starkt försämrad
levnadsstandard. Så verkar det nämligen,
när man höjer konsumentpriserna
i stället för att genom subventioner ta
ut nödvändiga förbättringar exempelvis
åt mjölk- och köttproducenterna.

Lika orimlig är uppfattningen att
man skall kunna höja levnadsstandarden
för vissa eftersatta grupper genom
att minska den gemensamma kakan. Om
herr Norup på den punkten företräder
hela regeringens uppfattning, då måtte
han ha lyckats ur sina regeringskolleger
knåda ut varje uns av arvssynden
från den tid, när efterkrigsprogrammet
kom till. Helt i strid med detta program
förklarar regeringen nämligen, att vår
stora olycka består däri, att vi producerar
alldeles för mycket livsmedel!
Framför allt påstås vi ha för mycket
högvärdiga livsmedel, smör och andra
mjölkprodukter, kött och annat som
kommer från småbruket. Därför skall
inriktningen nu vara, enligt det principprogram
som utskottet framlagt, att
begränsa denna produktion och bl. a.
lägga ner en massa småbruk och plantera
skog på åkrarna. Efter allt som
skattebetalarna satsat för nyodling och
förbättrade jordbruksmetoder, efter alla
bemödanden som gjorts av hushållningssällskap
och andra jordbruksorga -

48 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkte:

nisationer för att t. ex. flytta odlingsgränserna
längre norr ut och efter alla
bestämmelser om vanhävd skall vi nu
klubba ett beslut i riksdagen om avsiktlig
vanhävd i jätteskala — eller rättare
sagt, vi skall ytterligare konfirmera
denna jordbrukspolitiska linje. Det är
ju nämligen sant som jordbruksministern
sagt här i dag, att denna politik inleddes
redan 1947. Den systematiska utsvältningen
av småbruken har emellertid
framför allt den nuvarande jordbruksministern
framgångsrikt fullföljt
t. ex. genom de senaste årens propositioner
om skördeskadorna.

Hur fastställer man egentligen att det
finns ett faktiskt överskott av livsmedel?
Är det bara en fråga om tillgång
och s. k. köpkraftig efterfrågan? Spelar
numera näringsfysiologiska och sociala
synpunkter ingen roll? Det är ju inte
så särskilt länge sedan en offentlig utredning
konstaterade, att ensidig kost
inom stora delar av det svenska folket
— särskilt i vissa landsdelar -— var ett
allvarligt hot mot folkhälsan. Även i
detta avseende skulle det vara välbehövligt
om herrarna i regeringen toge
del av synpunkterna i efterkrigsprogrammet
när det gäller detta problem.
Där konstateras bl. a.: »Endast en minoritet
av det svenska folket har en
livsmedelskonsumtion som i varje avseende
fullt tillgodoser alla näringshygieniska
krav.» Detta berodde enligt
efterkrigsprogrammets författare på
flera orsaker, men de underströk bl. a.
att det »inte sällan förekommer kvantitativa
brister i livsmedelskonsumtionen».
Så är det fortfarande ställt i en
situation, när man skall begränsa livsmedelsproduktionen
— framför allt
produktionen av högvärdiga livsmedel.

Nu finns det i herr Norups överväganden
inte en rad om sådana hänsyn
till folkhälsan och andra sociala synpunkter.
Jag är dock säker på att om
han tagit experter av även detta slag
till hjälp när det gällde formuleringarna
i propositionen, så skulle kapitlet om

överproduktionen ha fått ett helt annat
innehåll. Om regeringen korrigerar en
del av de åtgärder som lett till försämrad
levnadsstandard för de stora konsumentgrupperna
skulle den också
snabbt upptäcka, att överskottet av livsmedel
inte är mycket att hurra för.
Sänk räntan och därmed hyrorna, ge
subventioner i stället för den senaste
prishöjningen på livsmedel och återställ
barnbidragens realvärde så blir
det ett snabbt uppsving för försäljningen
av smör, kött och andra högvärdiga
livsmedel!

Mot de invändningar som kommer
från småbrukarhåll när det gäller regeringens
nuvarande kurs säger jordbruksministern
och utskottet: Javisst är
det svårt för småbruket, till och med
mycket svårt, men den frågan skall vi
inte behandla nu. Den saken skall vi
utreda. Med den utgångspunkten kan
man säga, att herr Norup just nu fördelar
sina håvor ungefär så här: konsumenterna
får vidkännas ökade livsmedelspriser,
vilka berövar de stora
barnfamiljerna flera hundra kronor per
år. Storjordbrukarna som odlar spannmål
och oljeväxter får ett fortsatt starkt
skydd för de höga priserna och mångfaldigt
större skördeskadehjälp än småbrukarna
— även i sådana fall när de
inte haft några skördeskador — och
småbrukarna får en utredning!

Det är naturligtvis en helt orimlig
metod att skjuta småbrukarnas problem
på framtiden när man nu skall fastställa
principiella riktlinjer för jordbruket,
riktlinjer som så genomgripande berör
även småbruket. I dessa principer ingår
ju nämligen bl. a., att en betydande
del av småbruket skall nedläggas. Det
blir ju jordbruksbefolkningens majoritet
som på detta sätt kommer utanför
den principiella bedömningen. Alla
vitsordar också att de allvarligaste problemen
i dessa sammanhang gäller småbrukat,
ja, att även verkningarna av det
nya prissystemet hårdast griper in i
småbrukets förhållanden. Men den sa -

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 49

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

ken skall man som sagt inte behandla
på annat sätt än med tomma fraser.

Jordbruksministern förklarar emellertid,
att småbruksfrågan hör till de
viktigaste av de spörsmål som berör
landsbygdens livsvillkor. Så är det naturligtvis,
eftersom det handlar om det
stora flertalet jordbrukare. Till och
med i Skåne är småbruken i överväldigande
majoritet, och i Norrland finns
det praktiskt taget inga andra jordbruk
än småbruk. När vi föreslagit, att man
redan i det principbeslut som nu skall
fattas skall skriva in några riktlinjer
även om hur småbruket skall tillgodoses,
då avfärdar emellertid utskottet
detta med tre rader och säger, att den
saken inte skall behandlas. Utan att
göra någon utredning anser utskottet
sig kunna utfärda en dödsdom över en
stor del av småbruket men kan däremot
inte göra en principförklaring, att man
vid framtida prissättning på jordbruket
produkter inte kan utgå bara från
förhållanden vid jordbruk på den sydocli
mellansvenska slättbygden och därtill
jordbruk av en storleksordning, som
bara förekommer i mycket ringa omfattning,
utan att man också måste göra
särskilda kalkyler för småbruket så som
vi har föreslagit. Inga fraser kan dölja,
att bakom en så osaklig ståndpunkt
gömmer sig en klassegoistisk politik,
en politik uteslutande i storböndernas
intresse.

I högerns och folkpartiets motioner
vimlar det också av beklaganden över
det öde, som nu skall drabba småbönderna.
Högern medger, att dessa redan
nu har ett mycket svårt läge och med
säkerhet kommer att få det ännu sämre
om man följer de föreslagna riktlinjerna.
Högermotionärerna säger sig särskilt
ömma för Norrland. Men vad
hjälper alla dessa krokodiltårar, när
högerns enda avvikelse från herr Norups
politik är att föreslå åtgärder,
varigenom storbönderna skall få ännu
mer, delvis på bekostnad av småbrukarna?
Så blir exempelvis fallet, om

de borgerliga partiernas förslag beträffande
sockermonopolet antas av riksdagen.
Därigenom vill de borgerliga
partierna rädda ytterligare 100 miljoner
kronor per år åt storbönderna,
vilket belopp tas ut på konsumenternas
bekostnad. Ytterligare några tiotal
miljoner kronor går åt samma håll genom
de förmalningsavgifter, som tas
ut även av småbrukare, som anlitar
kvarnarna för eget behov.

Folkpartiets motion innehåller också
många exempel på favorisering av storbönderna.
Herr Svensson i Ljungskile
har ytterligare utökat katalogen över
sådana exempel. I motionen konstateras,
att det länge har pågått en medveten
krympning av den svenska mjölkproduktionen.
Den har gått till så, att
storbönderna har fått möjlighet att ta
ut mycket höga priser på fodermedel.
Det har fått följder även för större
gårdar, som bedrev mjölkproduktion,
men där kunde en övergång till annan
verksamhet ske utan förluster eller,
för att citera folkpartiets motion, »vid
dessa större gårdar kunde driften ordnas
på ett privatekonomiskt nöjaktigt
sätt utan mjölkproduktion».

Helt annorlunda ställer det sig emellertid
för småbrukarna. Högt uppdrivna
priser på fodermedel i förbund med
den regeringspolitik, som bedrivits
gentemot småbrukarna bland annat i
samband med skördeskadorna, har
tvingat tiotusentals småbrukare att
kraftigt begränsa sin mjölkproduktion,
varigenom självfallet även deras inkomster
minskat. Det har måst ske
utan att småbrukarna haft någon möjlighet
att kompensera sig på annat sätt,
t. ex. genom alt övergå till annan odling,
vilken möjlighet stått till förfogande
för storbruket.

När nu regeringen skisserar ett jordbruksprogram
med innebörden, att man
skall fortsätta på detta siitt gentemot
småbrukarna, kommer folkpartimotionärerna
emellertid till den märkliga
slutsatsen, att herr Norup därigenom

4 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 50

50 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

»mera än tidigare synes vara beredd
att beakta småbrukets problem». Efter
en sådan folkpartistisk kullerbytta bör
man kanske inte förvåna sig över att
motionärerna å ena sidan förklarar, att
foderpriserna är alldeles för höga, men
å andra sidan förenar sig med övriga
utskottsledamöter om avslag på vårt
förslag om en sänkning av dessa priser.

Samma olikhet mellan ord och handling
förekommer i folkpartiets befattning
med margarinpriset. I motionen
konstateras, att det »inte är genom
exportförluster utan genom margarinbeskattningen
som de svenska konsumenterna
får betala stora kostnader för
smörets marknadsproblem. Denna kostnad
rör sig om 100—130 miljoner per
år. Dessa pengar tillföres inte jordbruket
utan har i stället karaktären av
en skatt som drabbar dem hårdast vilka
har minsta förmågan att bära den.»

Det är så riktigt sagt, som om det
vore direkt avskrivet ur den kommunistiska
motionen. I stället för att av
detta förhållande dra samma slutsats
som kommunisterna och yrka på en
sänkning av margarinskatten har emellertid
folkpartimotionärerna förenat sig
med övriga utskottsledamöter om att
bibehålla margarinskatten oförändrad.
Varför skall man dröja med att lindra
en beskattning, som har de orättvisa
verkningar som beskrivits i motionen?

Herr talman! Som vi framhållit i vår
motion anser vi, att utgångspunkten för
bedömningen av jordbrukets problem
och näringspolitiska frågor över huvud
taget skall vara hland annat, att man
skall på bästa sätt tillvarata landets
produktiva resurser och vidtaga sådana
åtgärder, att en ökad produktion leder
till en förbättring av de stora folkgruppernas
levnadsstandard. Vi har därför
motsatt oss åtgärder, som avser att
minska produktionen. Vi har gjort det
tidigare i fråga om industrien och vi
gör det nu beträffande jordbruket. Vi
anser, att de synpunkter, som framförts
i vår motion, bör läggas till grund för

den framtida utformningen av prissättningen
på jordbrukets produkter. Vi är
av tekniska skäl förhindrade att ställa
något konkret yrkande på den punkten,
och den högerreservation som
finns i ämnet är inte tillfredsställande
såsom vi ser saken. Beträffande punkt
1 i utskottets förslag nöjer vi oss med
denna deklaration, och vi kommer inte
att delta i en eventuell omröstning på
den punkten.

Beträffande punkterna 6, 10, IG och
21, som avser de övriga frågor jag har
behandlat — bl. a. fodermedlen, margarinskatten
och den särskilda kalkylen
för småbrukarna — yrkar jag däremot
bifall till motionen II: 680. Vi kommer
också att stödja de socialdemokratiska
reservanternas förslag i fråga om sockermonopolet.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Frågan om det nya prissättningssystem
för jordbruket, som vi
diskuterar och skall fatta beslut om i
dag, är av synnerligen stor betydelse.
Somliga — inte minst herr Ohlin —
har längtat efter detta nya system med
en otålighet som inte har kunnat döljas.
Det gamla systemet med en totalkalkyl
och fortlöpande kostnadstäckning
har blivit mycket kritiserat, och
vi har från vår sida aldrig haft någonting
emot ett nytt system, under förutsättning
att det utformas på sådant sätt,
att 1947 års målsättning om inkomstlikställighet
åt jordbrukets folk kan
förverkligas. Vi har emellertid aldrig
varit så otåliga som herr Ohlin, vilken
för ungefär ett år sedan uttalade sin
ledsnad över att jordbruksutredningen
inte hade skyndat på så mycket, att han
kunde få läsa betänkandet då.

Vi har ansett att detta är en så betydelsefull
fråga, att man måste ha någorlunda
säkra garantier innan man ger
sig in på detta nya system. Jag tycker
nog man kan säga, att det var stor tur
att det inte blev som herr Ohlin rekom -

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

menderade för ett år sedan, att det nya
prissättningssystemet skulle tillämpas
redan för innevarande produktionsår.
Jag tror inte det skulle ha varit så lyckligt
om vi hade gjort ett hastverk och
sedan med den frihet, som herr Ohlin
älskar att tala om, försökt tillämpa systemet
i den extraordinära situation,
som vårt jordbruk har kommit i till
följd av skördeskadorna.

Vi är alla ense om att vi bör övergå
till ett nytt prissystem, och det finns
då ingen anledning att hålla något större
gravtal över det gamla systemet, men
det kanske ändå kan vara på sin plats
att i någon mån försöka ge rättvisa åt
detsamma.

I totalkalkylen har man spaltat upp
jordbrukets inkomster å ena sidan och
dess utgifter å den andra sidan, och
man har sökt fastställa priserna så, att
1047 års målsättning har kunnat förverkligas.
Från vissa håll har det sagts,
att detta har varit ett fullständigt misslyckat
system, och herr Ohlin har, alltid
med benäget bistånd av herr Waldemar
Svensson, sökt finna fel hos
jordbrukskalkylen. Vi minns hur han
bär i kammaren år 1954 med sparsamt
dold blygsamhet lade fram det jordbruksprogram,
som folkpartiet hade
sökt med ljus och lykta och sedan kanske
lyckats finna någonstädes. Då lovade
herr Ohlin att jordbrukarna skulle
få frihet från statlig dirigering, och
han sade att jordbrukskalkylen hade givit
jordbruket en statsgaranterad inkomstökning
utan motsvarighet inom
andra näringsgrenar.

Ja, hin tror’t, sade Relling. Det kan
inte bestridas, att jordbruket ekonomiskt
sett släpar efter på grund av dåliga
skördar, ökade omkostnader och
de förhållanden som har rått på marknaden.
Jordbruksprisutredningen visade
också, att kritiken mot jordbrukskalkylen
i det stora hela hade varit omotiverad.
Det prissättningssystem vi har
haft har inte givit jordbruket för mycket
och har inte heller oskäligt belas -

tat konsumenterna — det har jordbruksprisutredningen
klargjort. Det har
nog inte varit så illa ställt med friheten
heller, och jag tror inte jordbrukarna
av denna anledning känner av något
förtryck. Jordbrukarna har också
fått ta risker och chanser inom ramen
för 4-procentsregeln, som har trätt i
funktion allt emellanåt och som har
gällt 165 miljoner kronor uppåt eller
nedåt. Detta torde t. o. m. kunna tillfredsställa
herr Ohlins krav på ett äventyrligt
liv för jordbrukets folk.

Man har sagt om det gamla systemet,
att det var krångligt och besvärligt, så
att endast experterna begrep sig på det,
och det nya systemet skulle bli mycket
enklare och verka så att säga av sig
självt. Hur det i praktiken blir i det
avseendet får väl framtiden utvisa. För
min del vill jag dock redan nu sätta ett
frågetecken vad beträffar enkelheten.
Det nya systemet har alla möjligheter
att bli ännu mer invecklat än det gamla,

Det nya systemet för med sig att man
dagligen måste registrera utländska priser.
Säkert måste detta föra med sig en
stor apparatur med en stor utökning
av det nuvarande kansliet hos jordbruksnämnden
och jordbrukets egna
organisationer, som för att kunna följa
med prissättningen måste inrätta eu
särskild utrikesavdelning, så att de kan
följa med och dagligen registrera läget
på utlandsmarknaderna.

Det gamla prissystemet har nödvändiggjort
förhandlingar varje år och stora
besvärligheter för åstadkommande
av en rättvis prissättning. Enligt det
nya systemet skall vi ha en treårig regleringsperiod.
De inhemska priserna
skall anknytas närmare till världsmarknadspriserna
och inom vissa gränser få
röra sig fritt efter utvecklingen på
världsmarknaden. Vi har godtagit denna
princip, men förutsättningen för att
en sådan liberalisering skall kunna genomföras
är, att vi i systemet får garantier
för att målsättningen om inkomstlikställighet
för jordbrukets folk

52 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

förverkligas. I rättvisans namn måste
man nog säga, att det är en hel del
osäkra faktorer som kan spela in. Man
vet inte hur det nya systemet kan komma
att slå i praktiken. Då bör man nog
också kunna förstå, att jordbrukarna
känner oro inför framtiden.

Herr Gustafson i Dädesjö sade i sitt
anförande här i debatten, att detta nya
barn liksom alla andra barn fötts med
smärta, och han tyckte att de skänker,
som den närmaste släkten till jordbruksministern
framburit, inte varit
guld, rökelse och myrra utan något helt
annat. Jag får ju säga att släkten i detta
fall endast varit välvillig mot sin släkting
jordbruksministern och velat ge
honom stöd i hans strävan att få fram
ett så rättvist system som möjligt. Vi
kanske inte som herr Gustafson i Dädesjö
bara kan känna glädje inför detta
nya system, som innebär att jordbruket
skall få sin frihet. Det är också möjligt
att vi har all anledning att känna en
viss oro över hur det nya systemet
skall verka.

Av detta skäl har vi väckt en motion
som blivit mycket uppmärksammad.
Jag tycker visst att den kan vara värd
stor uppmärksamhet. Det har emellertid
från vissa håll sagts, att vi skulle
vara frondörer mot jordbruksministern,
att vi ställt till med uppror eller revolt.
Jag tror knappast att någonting kan
vara mer oriktigt än denna beskyllning.
Såsom jag redan framhållit har vi godtagit
propositionens principer. Vi har
i vår motion endast föreslagit vissa
kompletteringar av de regler, som skall
garantera målsättningens förverkligande,
i detta fall full likställighet mellan
jordbrukare och andra jämförbara yrkesgrupper.

Först och främst bör uppmärksammas,
att det hänt en hel del sedan propositionen
framlades. Den är signerad
den 12 maj och bygger i väsentliga delar
på en kompromiss som antagits av
jordbruksnämnden samt jordbruks- och
konsumentorganisationerna så tidigt

som den 23 mars. Vad är det då för
händelser som efter nämnda tidpunkt
kan inverka på bedömningen?

Som vi alla vet medförde avtalsrörelsen
i sin senare del mycket kraftiga
löneökningar. Det kan väl vara onödigt
att här åter erinra om att regeringen
varnade för alltför stora lönestegringar.
I början av lönerörelsen höll sig avtalen
inom tre—fyraprocentsramen. För
jordbruket träffades uppgörelse tidigt.
Lantarbetarna fick en behövlig lönelyftning,
men jordbrukarna fick ingen förbättring.
När kompromissen om prissättningssystemet
uppgjordes hade man
ännu inte träffat avtal för en stor del
av arbetsmarknaden, t. ex. inte för livsmedelsbranschen,
inte för den kemiska
industrien och inte heller för statstjänstemännen.
De sistnämndas löner
blev inte klara förrän ett stycke in i
april. Allteftersom avtalsrörelsen fortskred
ökades som bekant anspråken,
och resultatet blev ju att lönerna ökades
med i medeltal 10 procent. Detta
visar hur pass kraftiga förskjutningar
som kan inträffa i det allmänna löneläget,
och det är självklart att denna
synpunkt inte är ovidkommande när
man skall utforma ett prissättningssystem
för att jordbruket skall få likställighet.

Vi har varit ense om att förutsättningen
för att vi skall kunna liberalisera
vår jordbrukspolitik är, att man också
gör det i andra länder. Den översyn av
GATT-avtalet, som ägt rum i år, har
emellertid inte lett till ökade förbud
mot kvantitativa importregleringar, utan
avtalet kommer i sin nya utformning i
stället att ge ökade möjligheter inte bara
till importreglerande åtgärder utan
även till subventionering av exporten
av jordbruksprodukter. Jordbrukspolitiken
i Förenta staterna måste sägas
vara av alldeles särskilt stor betydelse
för oss. Man kan säga, att Förenta staterna
godkänt GATT-avtalet men inte
är villiga att själva tillämpa bestämmelserna.
Man har förbehållit sig att få

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 53

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

fortsätta med en starkt protektionistisk
jordbrukspolitik. I Amerika finns en
stor överskottsproduktion, som kan
släppas ut på världsmarknaden och
trycka ner priserna. Det har sedan propositionen
framlades framgått, att en
sådan utveckling kan befaras. Mot denna
bakgrund är det självklart, att
skyddsreglerna i vårt prissätlningssystem,
om vi nu skall gå in för ett treårsavtal,
måste vara så effektiva som
möjligt.

''Det kan vidare framhållas, att de
skärpta kreditrestriktionerna och den
stora räntehöjningen på de obundna
pengarna betyder stora utgifter för
jordbruket. Allt detta visar nödvändigheten
av att jordbruket får sådana garantier,
att den avsedda inkomstutvecklingen
kan uppnås.

Vi har i motionen utgått från den
princip, som fastslagits såväl i 1947 års
riksdagsbeslut som i den nu föreliggande
propositionen, nämligen att jordbrukets
folk skall ha inkomstlikställighet
med jämförbara inkomstgrupper,
och vi anser att jordbrukspolitiken
måste utformas på sådant sätt, att denna
målsättning kan förverkligas. Vi har
inte i något avseende fört fram krav på
att jordbruket skulle ha någon favoriserad
ställning. Vad vi föreslagit faller
helt inom ramen för målsättningen.

Vid de jordbruksuppgörelser, som
under senare år träffats, har man ju i
så stor utsträckning som möjligt sökt
tillgodose småbrukets och det mindre
jordbrukets intressen. Detta gäller även
om den senaste uppgörelsen om kompensation
för skördeskadeförlusterna.
Småbrukarna har dock inte kunnat
uppnå en tillfredsställande inkomstutveckling.
Jordbruksministern har i år
tillsatt en utredning beträffande det
framtida småbruksstödet. Vi har i motionen
understrukit angelägenheten av
att denna fråga löses snarast möjligt,
så alt småbruksstödet snabbt kan inpassas
i det nya prissättningssystemet.
Jag anser det vara anledning att under -

stryka, att småbruket och det mindre
jordbruket även för framtiden är eu
nödvändig förutsättning såväl för näringslivets
utveckling som för bevarandet
av en levande landsbygd. Då är
det också nödvändigt att småbruket får
möjligheter till en tillfredsställande inkomstutveckling.

Enligt det gamla prissättningssystemet
har man ju räknat med att jordbrukarna
för sitt eget arbete skall ha
samma ersättning som de anställda lantarbetarna.
Denna s. k. automatik har
blivit åtskilligt kritiserad. Men vem
kan säga annat än att det är rimligt att
jordbrukarnas egen arbetsprestation
värderas lika mycket som de anställdas?

I folkpartiets jordbruksprogram, som
herr Ohlin presenterade här i kammaren
i maj 1954, heter det emellertid att
den automatiska sammanbindningen av
jordbruksnäringens totala inkomst med
variationer i lantarbetarlönerna »kan
på ett icke önskvärt sätt påverka såväl
jordbrukspolitiken som avtalsförhandlingarna».
Folkpartiet kan ju härmed
ha menat endast det, att jordbrukarna
inte skulle få göra anspråk på samma
ersättning för sitt arbete som de anställda.
Den inställningen har vi som
sagt mycket svårt att förstå. Har man
på det hållet velat ha ett nytt system
för att automatiken skall försvinna?

I det nya prissättningssystemet skall
vi inte ha någon automatik. Men som
underlag för prissättningen skall man
ha en inkomstjämförelse med sådana
arbetargrupper på landsbygden, vilkas
arbetsprestation i stort sett motsvarar
arbetsprestationen vid skötseln av ett
basjordbruk.

Jordbruksprisutredningen gjorde sina
jämförelser med industriarbetarna i de
två lägsta dyrorterna i dåvarande läge,
d. v. s. dyrortsgrupperna 1 och 2. Ortsgrupp
1 har nu försvunnit. Det måste
uppmärksammas att en betydande utveckling
har ägt rum inom jordbruksdriften
under senare år. Om eu jordbrukare
nu skall kunna nå ett tillfreds -

54 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

ställande resultat ställs det på honom
betydligt större fordringar än för åtta
år sedan. Det fordras här mycket i
fråga om yrkeskunskaper, framför allt
beträffande ekonomi, maskinteknik,
växtodling och djurskötsel. Här har en
revolutionerande utveckling ägt rum.
Jordbrukets företagare kan i detta avseende
mycket väl jämställas med yrkesskickliga
arbetare inom industrien.
Därför skrev vi i vår motion att det
vore riktigt att ta hänsyn härtill vid
inkomstjämförelserna.

Vidare är ju jordbrukarens arbetstid
väsentligt längre än vad som genomsnittligt
kan beräknas för en industriarbetare.
Vi framhöll därför i motionen
angelägenheten av att sådant material
skaffas, att prissättningssystemet kan
utformas på grundvalen av jämförelser
mellan timlöner och inte mellan årseller
familjeinkomster. Det måste också
uppmärksammas att jordbruksarbete i
så stor utsträckning är bundet vid
s. k. obekväm arbetstid.

Utskottet har inte helt kunnat instämma
häri men dock gjort en del betydelsefulla
förbättringar. Utredningen
jämförde som sagt jordbruksarbetarnas
inkomster med den genomsnittliga industriarbetarlönen
i de två lägsta ortsgrupperna
i den då gällande dyrortsgrupperingen,
d. v. s. grupperna 1 och
2. Utskottet har nu uttalat att jämförelsen
bör ske med industriarbetare och
liknande i de två lägsta bland de dyrortsgrupper
som nu finns, d. v. s. grupperna
2 och 3. Vidare har utskottet
sagt att hänsyn skall tas till jordbruksnäringens
omfattning inom var och en
av dessa ortsgrupper.

Herr Svensson i Ljungskile har gjort
ett kategoriskt uttalande vari han kritiserat
utskottets skrivning såsom oklar
och sagt att den innehåller saker som
han inte kan gilla. Herr Svensson i
Ljungskile säger att det är inte mindre
än fem olika tolkningar som här kan
tillämpas. Om jag granskar folkpartiets
reservation kan jag inte få fram någon -

ting annat än att den innehåller ett
mycket kategoriskt uttalande på denna
punkt. Man säger nämligen där att man
inte kan förorda den i motionerna
ifrågasatta höjningen beträffande jämförelsegrupperna.
Detta skulle nämligen
enligt folkpartireservanternas mening
innebära att man utginge från en jämförelsegrupp
med högre inkomster än
som avsågs i 1947 års riksdagsbeslut.
Jag kan inte förstå annat än att det är
ett mycket kategoriskt uttalande som
folkpartiet här har gjort, där man faktiskt
har sagt att man är rädd för att
välja en sådan jämförelsegrupp att man
på något sätt skall komma att lyfta upp
jordbruket till ett högre inkomstläge.
För övrigt innebär folkpartiets ställningstagande
att man vill göra en jämförelse
med en ortsgrupp som inte finns.

På denna punkt har jag tidigare här
i mitt anförande sagt att jag är mycket
tveksam om huruvida tolkningen blir
så lätt. Jag tror att det är svårt att göra
bestämda uttalanden i detta sammanhang,
och man får kanske låta framtiden
visa vartåt det hela pekar. Vad vi
har velat åstadkomma med vår motion
— och jag kommer snart till vår reservation
— är ju bara detta, att vi skall
kunna skapa något så när garantier för
hur den närmaste framtiden skall ställa
sig för jordbruket. Jag har den bestämda
meningen, att jordbrukarna lika väl
som andra yrkesgrupper har full rätt
till trygghet i sin yrkesutövning och
till trygghet för framtiden, också den
närmaste framtiden; jag vill alltså inte
bara säga som herr Svensson i Ljungskile,
att vi bör veta hur det hela kommer
att verka på längre sikt. För vår
del är vi nog nödsakade att inrikta oss
på att något så när även veta hurudan
de närmaste årens utveckling kommer
att bli.

Utskottet har ansett att jämförelser
på grundval av timlöner teoretiskt sett
kan anses befogade. Såvitt jag kunde
förstå av herr Gustafsons i Dädesjö anförande
ansåg han också att detta kun -

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 55

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

de vara teoretiskt befogat, men herr
Gustafson i Dädesjö sade att det är
svårt att få ett sådant jämförelsematerial
att man kan komma till riktiga
slutsatser på denna punkt.

Enligt vår mening är det emellertid
angeläget att sådant statistiskt material
så snart som möjligt kan framskaffas,
så att jämförelserna kan bli så rättvisande
som möjligt. För likvärdiga arbetsprestationer,
oavsett inom vilken
näring de utföres, bör utgå likvärdiga
ersättningar. Den framtida målsättningen
måste därför vara, att inkomstjämförelserna
skall ske på grundval av timlöner
och att hänsyn också skall tagas
till i vilken mån s. k. obekväm arbetstid
förekommer.

Nu har det sagts här i debatten att
visst kan det vara obekväm arbetstid
också inom jordbruket, men det är
klart att man inte ständigt kan arbeta
under obekväma förhållanden, utan det
måste finnas bekvämare arbetsförhållanden
också för jordbrukarna. Men
vilken yrkesgrupp är det som inte har
variation också här, som alltså inte
har både obekväma och mera bekväma
arbetstidsförhållanden? Jag tror dock
att jordbruket där står i särklass och
att det genom omständigheternas makt
blir obekväm arbetstid i större utsträckning
än inom andra yrken.

Utredningen medgav vid sin beräkning
av jordbrukarnas arbetsinkomster
inte täckning av räntekostnaderna på
grundval av marknadsvärdet. Nytillträdande
jordbrukare skulle härigenom
inte kunna räkna med att få full förräntning
på sitt i jordbruksrörelsen investerade
kapital. Vi framhöll i motionen,
att man borde syfta till en rättvis
avvägning i nämnda avseende. Jordbrukarna
får ju ändå skatta för dessa
tillgångar, och då bör man också tycka
att det är rimligt att räkna in räntekostnaderna.

De synpunkter, som vi i motionen
framfört med avseende på skyddsreglerna,
har på vissa betydelsefulla punkter

beaktats av utskottet, varigenom bättre
garantier för målsättningens förverkligande
enligt vår mening erhållits.

Vid förändring av penningvärdet
skall ju femprocentsregeln vara ett
skydd för inkomstlikställigheten. Såsom
den utformats ger den emellertid inte
enligt min mening ett tillfredsställande
skydd. Därför föreslog vi i vår motion
en ändring. Den justering, som
skall äga rum enligt utskottet, gäller
importavgiften — men den skall ändras
endast i samma utsträckning som penningvärdet.
Importavgiften svarar ju
bara mot en liten del av det inhemska
priset, och är det frågan om inflation
som begränsar sig till vårt land, kan
ju en sådan justering inte ge något tillfredsställande
skydd. Om vid en penningvärdeförsämring
med fem procent
exempelvis importpriset är fyra kronor
och importavgiften en krona, skulle importavgiften
justeras till 1,05 kronor,
och det inhemska priset skulle följaktligen
bli 5,05 kronor, d. v. s. en procent
högre än före justeringen, vilket
måste sägas vara ett klent skydd, när
penningvärdet försämrats med fem
procent. Jag vill tillägga, att jag tror
att den detaljen faktiskt är utan betydelse.
Utskottet har understrukit, att
därest en penningvärdeförändring, som
utlöser femprocentsregeln, är en helt
eller väsentligen till vårt land begränsad
företeelse, kan effekten av regeln
bli mindre tillfredsställande. Utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t framdeles
kommer att ha sin uppmärksamhet riktad
på denna fråga. Det uttalande, som
utskottet här gjort, är dock av betydelse,
och jag vill understryka vikten av
att frågan uppmärksammas av Kungl.
Maj:t, så att den avsedda inkomstlikställigheten
kan upprätthållas. Såvitt jag
hörde var jordbruksministern också för
sin del beredd att uppmärksamma denna
fråga.

Vi pekade i vår motion på de risker,
som med det nya systemet kunde finnas
för dumping och spckulationsim -

56 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

port, varigenom priserna skulle kunna
tryckas ned. Vi föreslog därför en ändring
beträffande sexprocentregeln, så
att kravet på månadsföljd skulle utgå.
Utskottet bar ju inte helt tillmötesgått
oss men dock föreslagit en mycket väsentlig
förbättring, som betyder, att
kravet på månadsföljd utgår. För min
del tror jag, att denna justering av sexprocentregeln
är av stor betydelse för
möjligheterna att förhindra en spekulationsimport.

Naturligtvis finns det fortfarande risker
för att det nya prissättningssystemet
inte skall kunna ge tillfredsställande
garantier för den avsedda inkomstlikställigheten.
De synpunkter,
som vi framfört i motionen, har inte
helt vunnit utskottets beaktande. Men
när vi ändå i det stora hela ansluter oss
till utskottets förslag, så förutsätter vi,
att hänsyn till de synpunkter, som vi
anfört, kommer att tagas vid tillämpningen
av systemet och att vid den allmänna
översyn, som skall äga rum vid
regleringsperiodens utgång, frågan om
betryggande garantier för målsättningens
förverkligande upptages till allsidig
prövning på grundval av de erfarenheter,
som då vunnits.

På en särskild punkt har vi emellertid
reserverat oss. Vi godtar treårsperioden,
som ju betyder att vi kommer ifrån
de årliga förhandlingarna. Men man
kan ju inte komma ifrån, att inkomstlikställigheten
kan rubbas under regleringsperioden
genom förskjutningar i
inkomstrelationen mellan jordbrukarna
och jämförbara grupper. Industriarbetarna
har sedan den tid, som utredningens
jämförelser avsåg, 1952—
1953, fått en löneökning på cirka 15
procent, under det att jordbrukets inkomster
har minskats.

Det måste givetvis understrykas, att
hänsyn till denna eftersläpning måste
tagas vid den närmare utformningen
av prissättningssystemet. Det kan nämligen
befaras, att en sådan eftersläpning
för jordbrukets vidkommande kan

förekomma även under de närmaste tre
åren. En sådan utveckling kan då inte
gärna förenas med målsättningen om
upprätthållande av inkomstlikställighet
mellan jordbrukets folk och jämförbara
grupper. Vi har uttalat önskvärdheten
av att lika långa avtalsperioder finge
gälla för jordbrukare och löntagargrupper.
En sådan kongruens mellan löneavtalen
på arbetsmarknaden och jordbrukets
prisreglering skulle enligt vår
mening främja en lugn samhällsekonomisk
utveckling. Om under avtalsperioden
för jordbruket en mera betydande
förskjutning i relationen mellan jordbrukarnas
och industriarbetarnas inkomster
skulle inträffa till följd av förändringar
i det allmänna löneläget, är
det väl rimligt att förhandlingar kan
upptas i syfte att återställa relationen
från utgångsläget. Man räknar ju med
att industriarbetarna i år skall uppnå
en reallöneförbättring med cirka 5 procent.
Sådana förändringar rubbar ju
helt den avsedda inkomstlikställigheten,
och det går inte att bortse från att utvecklingen
i framtiden kan bli sådan,
att risker i den vägen kommer att finnas.
Vi har därför i vår reservation föreslagit
skyndsam utredning rörande
komplettering av prissättningssystemet
i syfte att möjliggöra att den avsedda
inkomstrelationen kan upprätthållas.

Nu har vår reservation i dag blivit
kritiserad av herr Gustafson i Dädesjö
och herr Svensson i Ljungskile. Herr
Gustafson sade, att vi i utskottet punkt
för punkt har godkänt utskottets förslag,
och så upprepar vi en hel del av
vår motion i denna reservation. Han säger
att det är ingen reservation utan
det är en motion. Herr Svensson i
Ljungskile säger, att detta är ingen reservation
utan det är en kommentar,
och herr Svensson undrar vad detta är
för slags demokrati.

Ja, hur är det egentligen vid en utskottsbehandling?
Det är klart att man
försöker åstadkomma bästa möjliga resultat.
Det gör vi väl allesammans. Det

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 57

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

är inte alltid man kan bli överens, och
det är inte heller alltid man blir nöjd
med utskottets uttalande. Vi har alltid i
våra utskott reservationstid, och i jordbruksutskottet
har vi högst två dygn.
Under denna tid har vi möjlighet att
framföra vår uppfattning i reservationer.
Jag vet inte om man har någon
skyldighet att diskutera olika uppfattningar
med andra än sina meningsfränder.
I detta fall har vi reservanter haft
en överläggning och enat oss om reservationen.
Jag kan inte förstå annat än
att vi har full frihet till detta. Jag kan
inte tänka mig att vi i detta fall skall
behöva springa till herr Svensson i
Ljungskile och fråga, hur vi bör formulera
vår reservation. Menar verkligen
herr Svensson att det skulle vara en
demokratisk ordning, att vi från de
olika grupperna skulle behöva gå till
de andra med motsatt uppfattning och
diskutera ett uttalande, som vi skulle
göra i en reservation?

Vi har som sagt understrukit i vår
motion och vi understryker här, att vi
skulle vilja ha fleråriga avtal. Vi skulle
önska att de andra grupperna har lika
långa avtal som jordbruket. Vi framhåller
att det kan ske en ganska stor förskjutning
under avtalstiden, och då anser
vi det inte orimligt att Kungl. Maj :t
uppmärksammar detta och sätter i gång
en utredning för att rätta till saken.

Så säger herr Svensson i Ljungskile,
att med detta slår man ihjäl hela systemet.
Om herr Svensson kan göra det
påståendet, erkänner herr Svensson
faktiskt att det under denna treårsperiod
kan ske mycket stora förskjutningar.
Blir det inga förskjutningar mellan
de olika grupperna, blir det heller
inte någon anledning till ändring, utan
då löper avtalet. Men bara sedan 1952j
53, alltså för tre år sedan, har det faktiskt
skett en inkomstförsämring för
jordbruket jämfört med andra grupper
med mer än 15 procent. Jag vet inte om
herr Svensson anser detta vara en riktig
utveckling. Det är mycket möjligt att

herr Svensson gör det. Men vi som representerar
jordbruket och vill försvara
jordbrukets rätt kan inte godta ett dylikt
resonemang.

Nu frågar herr Gustafson i Dädesjö
och herr Svensson i Ljungskile vad vi
menar, när vi i slutet på s. 79 och översi
på s. 80 i vår reservation framhåller,
att vi förutsätter, att hänsyn till vad i
motionerna anförts tages vid tillämpningen
av systemet samt att vid den allmänna
översyn, som skall äga rum vid
regleringsperiodens utgång, frågan om
betryggande garantier för målsättningens
förverkligande upptages till allsidig
prövning på grundval av de erfarenheter,
som då vunnits.

Vad är det för fel på denna formulering?
Jag har svårt att förstå det. Jag
har många gånger förut hört herr Svensson
i Ljungskile och andra stå här i
talarstolen och i sin bänk och säga, att
han hoppas att Kungl. Maj :t och andra
tar hänsyn till den uppfattning som han
framfört. Då har väl vi i rimlighetens
namn också rättighet och jag tror även
skyldighet att framhålla vår uppfattning,
och jag kan inte förstå annat än
att detta är helt i överensstämmelse
med det demokratiska system som vi
har och den frihet som riksdagsmännen
också har att föra fram sin egen
uppfattning.

Jag kan verkligen inte förstå, att man
på vissa håll behöver vara så upprörd
över ett sådant förslag. Ingen kan ju
säga, att det som vi föreslagit är någonting
annat än vad som är rättvist. Jag
har sett, att herr Ilaeggblom i Medborgaren
tycker att reservationen är orimlig.
Men det är ju ändå så, att vi skall
försöka ge jordbruksbefolkningen inkomstlikställighet
med industriarbetarna.
Och då är det väl också angeläget,
att vi söker utforma prissättningssystemet
på sådant sätt, att denna målsättning
också kan förverkligas i praktiken.

I de många felaktiga pressreferaten
över bondeförbundsmotionen har man

58 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

påstått, att vi vill ha årliga förhandlingar
om jordbrukspriserna. Detsamma
ville ju herr Ohlin påstå i remissdebatten,
för en månad sedan. Något
sådant har vi ju aldrig begärt. Men när
man på vissa håll argumenterar på det
sättet, så måste man väl också anse, att
det varje år skulle vara risk för betydande
förskjutningar i löneläget. Och
då har man ju också medgivit, att vi
har rätt.

Vi har ju fått en del kritik för vårt
förslag i de andra partiernas tidningspress.
Det är förvånande, att högerpressen
deltagit i den aktionen, om man
tänker på vad högern själv här i riksdagen
har föreslagit. Nu kräver högerreservanterna,
att om den åsyftade inkomstlikställigheten
inte uppnås, så
bör systemet redan under övergångstiden
kunna omprövas. En av högerns
representanter, herr Eliasson, tolkade
detta i remissdebatten för en månad sedan
på det sättet, att under perioden
nya förhandlingar skulle kunna upptagas
om justeringar, därest systemet
skulle visa sig inte fylla de uppgifter,
som lagts på detsamma. Tycker då inte
högern, att också detta är ganska revolutionerande?
Skillnaden mellan oss
och högern i detta avseende är väl
egentligen den, att vi försöker komplettera
systemet, så att målsättningens
förverkligande garanteras, medan högern
är redo att kasta hela systemet
över bord, om det inte skulle gå så bra.
Vi har inte velat vara så lättsinniga
som högern. Nu säger högern, att man
inte vet något om spärreglernas effektivitet.
Ja, det är ju riktigt. Men några
sådana farhågor hade högern inte, när
den för några år sedan så ivrigt förordade,
att våra jordbrukspriser skulle
anknytas till världsmarknadspriserna.

Det finns en mycket bra sak i högerns
motion och reservation, nämligen
det som sägs om behovet av en resultatutjämning
för jordbruket, fast det hör
ju inte ihop med den här propositionen.
Utskottet har inte heller kunnat be -

handla den saken — men högern har
förstås kunnat reservera sig. Men alldeles
oberoende av sådana riksdagstekniska
saker skall det fastslås, att detta
är en viktig angelägenhet. Frågan togs
ju också upp i en bondeförbundsmotion
i våras, och för en vecka sedan lovade
finansministern i ett svar på en bondeförbundsinterpellation
att frågan skall
bli föremålmål för utredning. Jag vill
gärna understryka, att den frågan bör
lösas snarast möjligt.

Folkpartiet har börjat intressera sig
för mjölkproduktionen, och det är ju
bara bra, ty vi har ju alltid understrukit,
att denna produktion är grundvalen
för det mindre jordbruket. Men fortfarande
håller folkpartiet fast vid att
margarinpriset skall sänkas, vilket ju
också betyder sänkt smörpris och försämrade
inkomster för småbruket. Jag
hörde i dag att herr Svensson i Ljungskile
menade att det är för stor spänning
mellan smör- och margarinpriset. Jag
vill gärna erkänna att i detta fall delar
jag herr Svenssons uppfattning. I fjol
sade herr Ohlin, att landet förlorar på
jordbruksexporten flera tiotals miljoner
kronor. Men nu vill tydligen folkpartiet,
att vi skall producera mjölk och
smör och exportera med förlust. Det
var väl i alla fall en kovändning. Det
är alltså folkpartiets nya låt, men vem
skall betala fiolerna? Det väsentliga är
ju, att mjölkproduktionen får tillfredsställande
ekonomiska villkor, och det
får den ju inte, om folkpartiet skulle få
sin vilja igenom med sänkt margarinoch
smörpris.

Presskampanjen mot bondeförbundsmotionen
har, såsom jag påtalat, varit
mycket egendomlig. Först har man felaktigt
försökt få folk att tro, att vi med
bondeförbundsmotionen tagit avstånd
från principerna i propositionen. När
sedan utskottet på väsentliga punkter
gått våra önskemål till mötes, söker man
i pressen göra gällande, att det ingenting
betyder. Dagens Nyheter däremot,
folkpartiets största tidning, tycker för -

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 59

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

stås, att utskottet varit alltför välvilligt
mot bondeförbundsmotionärerna. Betydelsen
av de jämkningar, som skett i
utskottet, torde väl framgå av den praktiska
utvecklingen så småningom. Jag
förstår mycket väl, att det är det blinda
partinitet, som ligger bakom skriverierna
i pressen.

Man säger på vissa håll, att jordbruket
i vårt land är mer skyddat än andra
näringar. Är det verkligen så? För det
första kan man konstatera, att jordbruket
i flertalet andra länder har ett
skydd, som är minst lika starkt som
vårt. Och för det andra finns det väl
egentligen ingen yrkesgrupp i vårt land
som inte har skydd. Tänk bara på den
revidering av tulltaxan, som nu förelagts
riksdagen. Den ger ju skydd åt
respektive företagare och därmed också
åt de anställda. Vi har handelsavtal,
som ger skydd åt våra export- och importnäringar.
Det finns kollektivavtal
för de anställda över hela arbetsmarknaden,
vilket ju också ger skydd. Det
är ju inte frågan om annat än att jordbrukets
folk skall ha sin trygghet.
Orimligt vore annars. Det prissättningssystem,
som vi nu skall anta, måste
vara sådant, att jordbrukets folk kan
få den inkomstlikställighet, som det enligt
1947 års riksdagsbeslut fått löfte
om.

Jag skall, herr talman, nämna en sak
till innan jag slutar. Vi har i vår motion
berört förvaltningen av fondmedel,
våra export- och importmedel. Vi har
uttalat, att dessa fondmedel inte böi
förvaltas av Kreditbanken ulan att d(
också skall kunna förvaltas av jordbrukskasserörelsen,
som ju betjänar
jordbruket. Utskottet har ansett, ati
detta är en Kungl. Maj :ts förvaltningsfråga.
Jag vill här för min del starkt
understryka, att jordbrukskasserörelsen
bör ha minst lika god rätt till att
förvalta dessa pengar som Kreditbanken.

Herr talman! Jag skall sluta med

dessa reflexioner och ber att få yrka
bifall till reservation nr 13.

I detta anförande, under vilket ledningen
av förhandlingarna övertagits av
herr andre vice talmannen, instämde
herr Andersson i Dunker (bf).

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är helt naturligt
omöjligt att i en replik beröra allt det,
som herr Pettersson i Dahl här har anfört,
men det är kanske inte heller nödvändigt.

Vad först bondeförbundsreservationen
angår, har både herr Gustafson i
Dädesjö och jag anmärkt på att den
tekniskt sett inte är skriven som en reservation
utan som en kommentar. Den
kan över huvud taget inte lyftas in i ett
utskottsbetänkande. Trots att detta är
omöjligt, säger emellertid reservanterna
att de hoppas att hänsyn skall tagas
till vad de anfört — alltså oavsett vad
riksdagen anser. Är sådant demokrati?
Det var det frågan gällde.

Sedan angrep herr Pettersson i Dahl
folkpartiets program och gjorde gällande
att detsamma innehöll argument mot
den automatiska sammanbindningen av
lantarbetarlönerna och jordbrukets
prissättning. Men det är ju vad propositionen
säger. Även om folkpartiets talesmän
ensamma menade det 1954 —
jag tror dock inte att vi var ensamma
ens då — så är det i varje fall många
som menar det nu. Vad som står i propositionen
är jordbruksministerns uppfattning,
men den har nu bondeförbundets
ledare i andra kammaren kritiserat
genom att rikta kritiken mot folkpartiet
för att vi har instämt med herr
Norup. Är det rent spel, politiskt sett?
Jag tycker inte det.

Vad sedan frågan om ortsgrupperna
beträffar undrade jag om herr Norup,
herr Pettersson i Dahl eller herr Gustafson
i Dädesjö ville tolka de möjligheter
som föreligger att använda jord -

60 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

bruksnäringens fördelning i olika ortsgrupper
som vikter mellan ortsgrupperna
2 och 3. När herr Pettersson i Dahl
sedan svarade, talade han om vad som
står i folkpartiets reservation, men det
var ju inte det, som det här var fråga
om. Vi får naturligtvis stå för vår reservation.
Men vad menas med det som
skrivits i utskottets utlåtande?

Vad sedan gäller inkomstjämförelserna
föreligger det ett omfattande utredningsmaterial,
och på det har jordbruksministern
grundat sin proposition.
Från folkpartihåll har vi instämt i och
anslutit oss till vad jordbruksministern
skrivit, så långt man över huvud taget
kan tolka det skrivna. När herr Pettersson
i Dahl därför kritiserar folkpartiet,
drabbar hans kritik samtidigt jordbruksministern.

Bondeförbundarna har också i en motion
yrkat, för det första att den jordbruksekonomiska
undersökningens gårdar
icke skall användas vid inkomstjämförelserna,
eftersom de är för positiva.
För det andra vill man att jämförelserna
inte skall ske med industriarbetarnas
inkomster i genomsnitt utan
med yrkesskickliga arbetare — vilka
dessa nu kan vara. För det tredje vill
bondeförbundarna att jämförelserna
skall grundas på tim- i stället för årslöner,
och för det fjärde att hänsyn
skall tagas till obekväm arbetstid samt
för det femte att man skall ta med alla
räntekostnader i bilden, även de som
grundar sig på inflationsvinst.

Dessa fem saker finns alla med i bondeförbundsmotionen,
och tillsammantagna
måste de betyda en avsevärd avvikelse
från jordbruksministerns skrivning.

Här vill jag nu fråga statsrådet Norup,
om han verkligen ansluter sig till
den uppfattning, som herr Pettersson i
Dahl här har givit uttryck åt och som
han har förfäktat i den avgivna motionen.
Kan jordbruksministern ansluta sig
till vad hans partis främste talesman
här i kammaren driver som bondeför -

bundets mening i denna fråga? Det är
alldeles nödvändigt i den politiska redbarhetens
namn att den saken klaras
upp. När jordbruksministern lägger
fram en proposition, går det verkligen
inte an att partiets främste talesman
här i kammaren förfäktar en annan
åsikt, samtidigt som han förklarar: »Vi
är inga frondörer, vi är överens med
jordbruksministern, vi har godkänt
principerna, och här föreligger inga avvikelser
i sak utan endast i tolkningsfrågorna.
»

Låt oss i rimlighetens namn få klarhet
häri, innan vi kommer ut i bygderna
och diskuterar dessa saker! Skall
bondeförbundets talesmän få lov att
hudflänga oss i folkpartiet för att vi
stöder jordbruksminister Norup och
hans proposition? Har jordbruksministern
nu en annan mening än när propositionen
skrevs, och sammanfaller i
så fall denna ändrade uppfattning med
vad herr Pettersson i Dahl här har förfäktat?
Det är helt enkelt nödvändigt
att få klarhet i den saken, i annat fall
urartar hela debatten i rena tramset.

Herr talman! Sedan vill jag reparera
en liten försummelse, som jag gjorde
mig skyldig till, när jag i mitt förra anförande
glömde att ställa något yrkande.
Jag ber därför att nu få yrka bifall
till utskottets utlåtande med de ändringar
däri, som föreslagits i reservationen
av herr Nord m. fl.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets uttalande i
fråga om jämförelsegrupperna har såsom
jag i mitt första anförande försökte
klargöra — inte avsetts såsom kategoriskt
bindande. Utskottet har inte gjort
ett uttalande där beräkningarna i detalj
har fastställts. Man har inom ramen för
utskottets uttalande möjligheter att utforma
beräkningarna med hänsyn till
det statistiska material som kan framkomma.
Skulle det enligt herr Svens -

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 61

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

sons i Ljungskile mening varit bättre
om man redan nu bundit sig i detalj
eller inte gjort något uttalande alls?
Förr eller senare kommer man ju fram
till själva sakfrågan, och då är det väl
ändå bättre att det i varje fall diskuteras
några riktlinjer efter vilka dessa
beräkningar skall göras än att det inte
gjorts något uttalande alls.

Medan jag ännu har replikrätten vill
jag bara göra en kommentar till herr
Petterssons i Dahl svar på min fråga om
han och hans meningsfränder godkänt
de punkter jag räknade upp i utskottets
skrivning eller de inte har gjort det. I
det avseendet säger han bara, att man
får framföra vilken uppfattning man
vill, ty det är var och en obetaget. Ja,
naturligtvis får man det, men har man
i ett utskott varit med om att fatta
ståndpunkt och besluta i fråga efter
fråga kan man väl sedan inte komma
med en reservation och säga, att man
förutsätter att vid tillämpningen av systemet
hänsyn tages till motioner som
avslagits. Det är bara detta jag på det
starkaste reagerat mot.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få framföra
mitt tack till herr Svensson i
Ljungskile för att han så helt anslutit
sig till jordbruksministerns uppfattning.
Yi har här i riksdagen under
årens lopp fått höra något helt annat
då herr Svensson i Ljungskile vid
många tillfällen med stora bokstäver
kritiserat jordbruksministern. Om det
nu blivit en ändring i det avseendet är
det ju bara tacknämligt.

Sedan säger herr Svensson i Ljungskile
att det är orätt av mig att hudflänga
folkpartiet därför att det håller
med jordbruksministern. .Tåg vet inte
att det är att hudflänga folkpartiet när
jag återger vad folkpartiledaren herr
Ohlin sagt. Jag kan inte förstå annat än
att den bär s. k. automatiken faktiskt

varit ett skynke, som kommit folkpartiet
att se rött därför att jordbrukarna
med egna gårdar får samma inkomster
för sitt arbete som de lejda arbetarna.

I det avseendet har man nu sagt att
detta är att binda ihop denna fråga med
avtalsrörelserna och därigenom försvåra
dessa. Vi kan inte anse att det är
något fel med automatiken så att jordbrukarna
själva får samma ersättning.

Sedan till detta tal att motionen innebär
en väldig avvikelse från propositionen!
Jag har förut under remissdebatten
och nu erkänt, att en komplettering
av propositionen på många väsentliga
punkter behövs. Jag har sagt att
enligt vår mening har det sedan den
skrevs skett en hel del saker, som borde
ge anledning till vissa justeringar.

Vidare säger herr Svensson i Ljungskile
på tal om reservationer att det inte
är demokratiskt att lägga fram en sådan
som vår. Jag tror att herr Svensson har
anledning att läsa riksdagstrycket, ty
där skall han i andra utskott finna reservationer,
som är uppbyggda ungefär
som denna. Jag vet inte om de varit så
förnämliga som vår reservation, därom
vågar jag inte uttala mig.

Herr Gustafson i Dädesjö säger att jag
suttit i utskottet vid behandlingen av
alla väsentliga punkter och godkänt utskottets
skrivning. Men det har jag inte
gjort. Jag har suttit tyst vid behandlingen
av flera punkter där ändring
skett, och det är, i sådana fall jag anser
mig vara i min fulla rätt att i reservation
framföra min mening. Det är
precis så det brukar gå till i utskotten,
både i jordbruksutskottet och i andra.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara replikera
herr Gustafson i Dädesjö, som nu påstår
att vad utskottsmajoriteten skrivit på s.
10 inte bör få tolkas som ett bindande
uttalande utan såsom något som får ge
rum för slutsatser med anledning av det

62 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

statistiska material som kommer fram.
Vidare frågar han om det varit bättre
att vi ingenting sagt i detta avseende för
att ge vägledning. Men, herr Gustafson
i Dädesjö, vi är ju överens folkpartireservanterna,
herr Gustafson och andra
om den första delen i detta stycke
på s. 10, vilken, såvitt jag förstår, innehåller
ett i nuvarande situation så tillfredsställande
uttalande som man kan
göra. Det är vad herr Gustafson i Dädesjö
och herr Pettersson i Dahl hängt på
som bara trasslar till alltsammans. Och
herr Gustafson i Dädesjö kan ju inte
själv tolka det. Det hade varit bättre
att stoppa där såvitt jag förstår. Nu förmodar
jag att jordbruksministern får
väl diskutera detta med herr Gustafson
i Dädesjö; med herr Pettersson i Dahl
är det kanske inte så givande att diskutera
dessa saker i fortsättningen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
och herr Svensson i Ljungskile polemiserar
här om hur man skall tolka vissa
skrivningar i propositionen och i den
av herr Pettersson i Dahl avgivna motionen.
Herr Svensson i Ljungskile fann
det i sammanhanget nära nog oanständigt
att i svensk politik förfara på det
sätt som skett i detta fall. Jag har emellertid
ingen som helst anledning att ge
mig in i diskussion på den punkten och
att där hjälpa någon av herrarna. I
stället ber jag att få komma med en motfråga
till herr Svensson i Ljungskile: I
vilket eller vilka avseenden har jag
frångått min i propositionen uttryckta
uppfattning?

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Ja, det var ju det som statsrådet skulle
lämna svar på, men denna retoriska
fråga måste väl innebära, att statsrådet
icke har frångått propositionen.
Han gjorde visserligen ett oklart uttalande
i fråga om C-procentregeln och i

fråga om skrivningen på s. 10, vi fick
intet uttalande om sockret etc. Statsrådets
senaste fråga måste väl ändå tolkas
så att han icke har frångått propositionen.

I så fall befinner sig herr Pettersson
i Dahl mycket långt ifrån statsrådet.
Ingen hederlig och intellektuellt redbar
människa som jämför propositionen
och motionen kan påstå, att ståndpunkterna
i dessa avseenden sammanfaller
eller att det bara är fråga om några
små tolkningsnyanser. Här föreligger
betydande reella skiljaktigheter, både
materiellt och principiellt. Då är alltså
frågan: Skall vi i fortsättningen nödgas
föra en debatt ute i svenska bygder om
den proposition, till vilken vi har anslutit
oss och som herr Norup håller
fast vid, och samtidigt diskutera från
by till by med bondeförbundet, som
följer herr Pettersson i Dahl och påstår
att hans åsikter representerar bondeförbundets
mening? Och vad är koalitionens
mening? Jag får säga att det är
inte anständig politik att sådana här
spörsmål inte blir klargjorda för Sveriges
riksdag och Sveriges folk.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort

genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
säger, att ingen hederlig och intellektuellt
redbar människa, som jämför
vår motion och propositionen, kan påstå
att de stämmer överens. Det är ett
mycket djärvt påstående, ty det skulle
betyda att vi allesammans, som ansett
att propositionen behövde kompletteras,
karakteriseras som ohederliga och
icke intellektuellt redbara. Herr Svensson
i Ljungskile har ingen möjlighet att
på ett sakligt sätt göra gällande, att våra
påståenden är oriktiga.

Hur många gånger har inte herr
Svensson uppträtt i kammaren på både
det ena och det andra sättet? Herr
Svensson borde gå in i sin kammare
och göra en självrannsakan, innan han
kommer med sådana kategoriska och

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 63

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

oförskämda påståenden som han gjort
i dag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte diskuterat
med herr Pettersson i Dahl om vad
som är riktigt eller oriktigt i detta sammanhang.
Det kan man nämligen inte
göra några kategoriska uttalanden om.
Jag har diskuterat, i vilken mån det råder
överensstämmelse mellan propositionen
och herr Petterssons motion och
huruvida skillnaden kan betraktas som
endast en tolkningsfråga utan större
principiell innebörd. Jag har sagt, att
ingen kan läsa dessa två aktstycken och
med bevarad politisk hederlighet och
intellektuell redbarhet förklara, att någon
skillnad inte finns.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! När jag nu efter detta
intressanta replikskifte skall försöka utveckla
några av mina synpunkter på det
föreliggande utskottsutlåtandet, kan det
inte hjälpas om det i detta skede av
debatten delvis blir fråga om upprepningar.
Det har vid så många olika tillfällen
från denna plats talats om behovet
av ett friare system för prissättning
av jordbrukets produkter än som varit
möjligt med den nuvarande kalkylen. I
dag är det tillfälle kommet då riksdagen
går att uppfylla dessa önskningar. Ändå
kan det väl inte påstås att det råder
någon särskild klang- och jubelstämning
vid detta tillfälle. En och annan
sorgens tår kläms i stället fram över
totalkalkylens minne och alla känner
sig osäkra inför vad som nu skall komma.

Det förslag till ny prissättningsmetod,
som vi har att ta ställning till, bär inte
heller prägeln av så mycken frisk djärvhet.
Vägen från utredningens början
fram till detta utlåtande är kantad av
många kompromisser. Verkningstiden
har i det nya systemet minskats från
fem till tre år. Den kompromiss, som i

våras gjordes i jordbruksnämnden och
som sedan legat till grund för propositionen,
har utrustat det nya systemet
med en hel del kryckor, på vilka utskottet
dessutom påspikat ytterligare beslag,
för all del kanske påsatta mest för syns
skull.

Hur har då vi, som i utskottet närmast
representerar konsumentsidan,
kunnat vara med om dessa kompromisser?
För min del får jag svara att jag
har den uppfattningen att det är av
stort värde, när man fattar ett beslut
som detta, att man icke fattar det mot
utan i överensstämmelse med jordbrukarnas
uppfattning. Genom att vi nu
från båda hållen har kunnat närma oss
varandra uppnås den fördelen, att vi
nästan allesamman inom den svenska
riksdagen är i huvudsak eniga om det
beslut, som vi väl under denna dag
skall fatta.

Någon kanske invänder att denna
enighet kan inte vara så värst mycket
att hurra för. Den uppfattningen kan
man få efter att ha åhört det ganska
hetsiga replikskiftet nyss och efter att
ha tittat på detta utskottsutlåtande, till
vilket fogats tio reservationer och där
samtliga utskottsledamöter i något sammanhang
förekommer som reservanter.
Trots detta föreligger det emellertid på
många viktiga avsnitt fullständig enighet.
Detta gäller småbrukarfrågan, som
ju dominerade i herr Holmbergs anförande
nyss och som jag något tänker
uppehålla mig vid. Därvidlag understryker
utskottet att det är av stor betydelse
för det mindre jordbruket, hur det
allmänna prisstödet utformas, och uttalar
i sammanhanget att småbrukets
speciella förhållanden så långt möjligt
bör beaktas.

Jag skulle tro att det är flera än jag
i denna kammare som har den uppfattningen,
att det tidigare har förekommit
en hel del uppgörelser, där småbrukets
produktion icke beaktats i tillräcklig
grad. När vi nu är eniga om att prisstödet
åt jordbruket skall utformas med

64 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

hänsynstagande till småbrukets intressen,
bör väl dessa synpunkter även i
framtiden bli vägledande vid de förhandlingar
som stundar rörande mittpriser
under den kommande treårsperioden.
Utskottet har dessutom framhållit
att mjölkproduktionen utgör en
väsentlig inkomstkälla för det mindre
jordbruket och påpekar betydelsen av
att man uppmärksammar risken, att vi
kan bli ställda inför svårigheter när det
gäller att klara mjölkförsörjningen i
vissa större konsumtionscentra.

Ja, mjölkproduktionens lönsamhet är
onekligen svag. Samtidigt är det så att
konsumenterna med all rätt tycker att
mjölken nu blivit dyr. Det finns i alla
fall en risk som är större, inte minst
med tanke på barnfamiljerna, och det
är om ingen mjölk skulle finnas att
köpa. I den mån det blir för dyrt för
dem att köpa mjölk, måste dessa erhålla
kompensation efter andra vägar.

Vi har märkt att de som varit motståndare
eller i varje fall kallsinniga
mot det nya prissättningssystemets genomförande
i regel i sin kritik har skjutit
fram småbruket, som enligt deras
mening skulle bli i hög grad missgynnat,
när jämförelser skall göras med
15-hektarjordbruken i södra Sveriges
slättbygder. Men nu är det väl uppenbart
— och det tycker jag att speciellt
herr Holmberg i sin kritik borde ha
tänkt på — att småbruket har varit
missgynnat även med nuvarande totalkalkyl.
Det har befunnit sig bland de
s. k. minusvarianterna.

Här har diskuterats om sättet att räkna
arbetstimmarna och timersättningen
till jordbrukare i enlighet med lantarbetaravtalet.
Det är fullständigt riktigt
att småbrukarna skall ha ersättning i
proportion till lantarbetarna, men man
har i detta fall på totalkalkylens kostnadssida
lagt den stora mängden arbetstimmar
inom t. ex. det norrländska
småbruket för att därmed motivera högre
priser på produkter som småbrukarna,
liksom alla konsumenter, fått köpa.

Det kan därför, såvitt jag förstår, knappast
bli sämre för småbrukarna genom
den nya prissättningsmetoden.

Det är väl ändå ingen som menar,
att vi skulle använda oss av mindre
jordbruk än som nu föreslås, när vi gör
inkomstjämförelserna. De små jordbruken
är ju många gånger föga rationellt
skötta och åldersfördelningen bland
deras brukare är sådan, att arbetsprestationerna
av naturliga skäl inte alltid
är särskilt höga. I skogsbygderna har
småbruken dessutom aldrig varit avsedda
att ge sina brukare full försörjning.
Till många av dessa mindre jordbruk
hör skog i sådan utsträckning, att
ägaren redan nu, i många fall åtminstone,
når upp till en inkomst i nivå med
vad de mest yrkesskickliga industriarbetarna
kan få. Andra småbruk är belägna
i trakter, där storskogsbruket dominerar,
så att ägarna därigenom kan få
en arbetsinkomst. Huruvida jordbruket
eller lönearbetet i skogen är den
huvudsakliga inkomsten kan naturligtvis
diskuteras, men lönearbetet borde
väl vara det primära.

I samband med detta vill jag säga
några ord om det allt vanligare påståendet,
att jordbruket är en belastning
för skogsbruket. Det kan gälla en del
enskilda skogsägare, men det gäller däremot
inte de jordbrukare i Norrland,
som arbetar inom storskogsbruket.
Tvärtom har detta omskrutna storskogsbruk
ofta profiterat på det mindre jordbruket.
Långa tider har arbetstillgången
varit så ojämn och arbetslönen så
låg, att innehav av jordbruk faktiskt
varit en förutsättning för att folk skulle
kunna arbeta inom storskogsbruket.
Körarlönen är så låg, att jordbruket i
huvudsak får svara för försörjningen
av en häst, som behövs inom jordbruket
bara ett par månader under året. De
småbrukare, som nu satsar det mesta
av sin arbetskraft på skogsbruket, bör
väl också inom skogsbruket erhålla
kompensation för kort arbetssäsong och
en garanti för sin ålderdomsförsörj -

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 05

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

ning. Det kan inte vara riktigt att utgifterna
härför skall bäras av de små jordbruken,
och det är ju inte rimligt att
konsumenterna i sista hand skall betala
kostnaderna.

Trots allt har småbruket visat sig äga
stor livskraft. Att innehavaren äger sitt
eget jordbruk och där själv får bestämma
sin arbetstid, att han får umgås med
naturen och alltid ha kontakt med sin
familj är ju fördelar, som inte gärna går
att beräkna i pengar. Timlönerna kan
därför inte precis jämföras med lönerna
för industriarbetarna, som jäktar
igenom sin arbetsdag med stämpelur
och tidsstudiemän i bakgrunden. Till
vilket pris som helst kan förmånerna
naturligtvis inte köpas, och standardskillnaden
får inte bli för stor.

På många håll finns det emellertid
småbruk i sådan utsträckning, att det
inte går att komplettera dem med skog
och där småbrukarna inte heller kan
påräkna arbetsinkomst vid sidan om.
Det kan här också vara så, att inre
rationalisering med specialodlingar och
dylikt inte kan genomföras. Då måste
den yttre rationaliseringen fortsätta,
även om det är risk för att landsbygden
glesnar ut. Man uppehåller inte, såvitt
jag kan förstå, en livskraftig landsbygd
genom att binda kvar människorna vid
fattigdomen. Finns det starka allmänna
skäl att ha kvar dessa små jordbruk,
då må kostnaden härför tas ut på ett annat
sätt än över produktpriserna och av
konsumenterna.

Vad jag har velat säga beträffande
småbruket är alltså i koncentrat, att
dess produktion bör betalas på ett sådant
sätt att brukarna får skälig ersättning
för den tid det rimligen behöver
ta att klara denna produktion. I övrigt
bör förutsättningen för småbrukets fortbestånd
vara, att brukaren får fullgod
inkomstutfyllnad vid sidan om jordbruksarbetet
genom arbete i egen skog
eller genom lönearbete. Saknas denna
förutsättning, är det inte konsumenternas
sak att ge inkomstutfyllnad, utan då

bör småbruket slås samman med annat
jordbruk eller läggas ned, om läget är
sådant att sammanslagningen inte är
möjlig. Eljest finns inte någon annan
utväg än att låta brukarens inkomst vara
lägre än den som i och för sig skulle
vara riktig.

Utskottet är också enigt i fråga om
potatisprodukterna. Personligen delar
jag den mening som har framförts i
motion nr 691 i denna kammare av herr
Severin i Stockholm m. fl. Utskottet betonar
att alla möjligheter att förbilliga
framställningen av potatisprodukter bör
tillvaratas och att man även på detta
område bör komma fram till ett friare
regleringssystem. Jag tycker att motionen
på så sätt har blivit väl tillgodosedd.
Jag hoppas att även motionärerna
skall vara nöjda, liksom vi, som i utskottet
stödde motionen, anser oss kunna
vara det.

I fråga om sockerbetsodlingen är vi
inte eniga. De tio utskottsledamöter som
med lottens hjälp har blivit majoritet
föreslår i motsats till propositionen att
Sockerbolagets importmonopol skall bibehållas
och att prissättningen på socker
och sockerbetor årligen fastställes
efter förhandlingar såsom har skett de
senaste åren. Det är märkligt att inför
Sockerbolagets importmonopol frihetslidelsen
till och med hos folkpartisterna
tagit slut. Det blir intressant att se
utgången av dagens omröstning i denna
sak och alldeles speciellt att se hur de
norrländska bondeförbundarna kommer
att uppträda i detta ärende. Månntro de
kommer att bli mera skånska än jordbruksministern
själv och rösta emot
Kungl. Maj:ts proposition?

Det är för all del riktigt att sockerbetorna
odlas företrädesvis av dem som
man i södra Sverige betecknar som
mindre jordbrukare. På denna vara
finns, vilket herr Gustafson i Dädesjö
nämnde, elt gränsskydd av 70 procent
av importpriset. Detta kostar landets
konsumenter över 100 miljoner kronor.

5 — Andra kammarens protokoll 1955. AV 50

66 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

Det är ett något dyrbart stöd åt just
denna typ av småbrukare.

Ett bibehållande av det nuvarande
importmonopolet förhindrar också -—-eller försenar i vart fall — rationaliseringen
av sockerindustrien. Den sockerbetsodling
som vi bör upprätthålla på
Öland och Gotland kan vi stödja på annat
sätt, vilket även vi reservanter är
beredda att medverka till. När vi nu
skall uttala oss för ett friare regleringssystem
på alla andra områden av jordbrukspolitiken
skulle det se konstigt ut
att, såsom blir fallet därest utskottet
segrar — sockermonopolet kvarstår som
enda monopol inom jordbruksnäringen.
Jag förstår inte att det kan finnas anledning
att göra detta undantag.

Jag ber, herr talman, att få sluta med
att på denna punkt yrka bifall till reservationen
av herr Anderberg m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Andreasson (s), Lundqvist (s) och
Bark (s).

Herr H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag får bekänna att jag
var inställd på att den debatt, som
skulle föras här i kammaren om denna
för jordbruket viktiga fråga, skulle
präglas av samma vilja till samförstånd
som kom till synes, när jordbruksutskottet
behandlade frågan. Sedan herr
Svensson i Ljungskile och herr Pettersson
i Dahl angett tonen i debatten, verkar
den nog mera som en illustration
till den karlfeldtska dikten Demagogisk
söndag: »Partiet, partiet, partit, partit,
jag hör dit, jag hör dit.» Jag vill vitsorda,
att den prägel som utskottets ärade
vice ordförande herr Gustafson i
Dädesjö lagt på sitt anförande stämmer
bäst med den anda som rådde när vi
inom fyra väggar försökte komma till
rätta med detta problem, med givande
och tagande och hänsynstagande till
motioner och till yrkanden som framkom,
även utan stöd av motioner, och
vi hade inte inom utskottet detta sneglande
på de partitaktiska synpunkterna.

Det har ju funnits en pikant detalj i
den förda debatten. Det var den stora
motion som bondeförbundarna lade
fram vid höstriksdagens början. Inte
minst genom skriverier i bondeförbundspressen
fick man intryck av att
det var en allvarlig familjeträta inom
jordbruket. Men när vi i dag nu ser
sista akten i — jag skall inte kalla det
drama — denna lilla fars, verkar det
som om familjefriden var återställd och
som om såväl herr Pettersson i Dahl
som herr Norup vore beredd att i likhet
med grånade krigare i Fänrik Ståls
sägner, som fäst med glädje sin egen
strålande krans på den andres hjässa
»om i byte han vunnit hans». Under sådana
förhållanden har väl vi utomstående
inte så stor anledning att lägga
oss i saken.

I anledning av det resonemang som
här förts om bondeförbundsreservationen
— vilken herr Pettersson i Dahl
tillät sig kalla en mycket förnämlig reservation
— vill jag framhålla att denna
reservation innebär ett fullkomligt kapitulerande
från motionärernas sida inför
både jordbruksutskottet och jordbruksministern.
Ty observera, mitt
herrskap, så som denna reservation är
skriven talar herrar Tjällgren, Sigfrid
Larsson och Pettersson i Dahl där om
»vi» och »oss». Man avviker alltså från
den vanliga formen för en reservation,
d. v. s. att reservanter föreslår att utskottet
skall säga det och det. Vidare
slutar reservanterna i detta fall med att
hemställa att riksdagen skall godkänna,
inte vad som anförts av dem själva, utan
vad utskottet anfört, vilket betyder att
riksdagen skall godkänna utskottets
förslag om avslag på alla punkter i motionen,
såsom förslaget redovisas i utskottsutlåtandet.

Nog får väl herr Pettersson i Dahl
medge att så »förnämliga» reservationer
i fråga om oriktighet och osäkerhet
har dess bättre inte förut presterats
inom jordbruksutskottet, och det skall
bli intressant att se, om man över hu -

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

vud taget från bondeförbundshåll kommer
att rösta för en reservation, där
reservanterna i klämmen skriver bort
vad som anförts i motiveringen och i
stället ansluter sig till vad utskottet anfört.

Herr Norup har ju i sitt anförande
här understrukit vilket viktigt beslut
som riksdagen nu skall fatta, och han
har även uttryckt sin glädje över att
därigenom kunna uppfylla löftet i koalitionsregeringens
regeringsförklaring
om att ge jordbruket ett prisregleringssystem
som inte skulle verka reglerande
i detalj men som dock skulle förverkliga
1947 års beslut om inkomstlikställighet
mellan jordbruket och övriga
grupper i samhället. Jag har inte anledning
att på något sätt korrigera jordbruksministern
på denna punkt, utan
jag vill foga mig till dem som framför
sina gratulationer till honom. Herr Norup
har, vi får väl säga av olyckliga
omständigheter, ibland framstått som
det lilla problembarnet i koalitionsregeringen
under detta sista år, och när
koalitionsregerandet nu sjunger på någon
av de sista verserna, är det ju glädjande
att han fått förverkliga något
som för honom nog har varit en hjärtesak.

Av vad jag nu sagt framgår, att jag
för min del inte har anledning att upprepa
vad som är betydelsefullt i den
proposition som väl nu kommer att godkännas
av riksdagen. Jag vill bara i
korthet redovisa, varför vi på högerhåll
har kunnat acceptera förslaget — våra
reservationer avser endast vissa förtydliganden
och tillägg. Att vi kunnat acceptera
förslaget beror i första hand
därpå, att det ger jordbruket den inkomstlikställighet
som utlovades 1947
men beträffande vilken det sedan varit
rätt knaggligt med förverkligandet. Nu
är dagen bestämd när denna inkomstlikställighet
skall komma till stånd —
det skall ske den 1 september nästa år
— och vi har också fått klart fastställt,
med vilka inkomstgrupper jordbruket

skall likställas. Det har emellertid varit
en rätt lång lidandes historia som detta
löfte från år 1947 har haft. År 1951
skedde det en höjning av lantarbetarlönen
som var mindre än höjningen av
industriarbetarlönerna, och därigenom
minskades alltså likställigheten mellan
jordbrukarna och andra grupper. År
1952 skedde det en förbättring av lantarbetarlönen
och vi kom alltså ett
stycke på väg mot genomförandet av
likställigheten, men år 1954 försämrades
återigen lantarbetarlönen i förhållande
till industriarbetarlönerna, och
gapet blev alltså större. År 1955 kom det
visserligen till stånd en förbättring av
lantarbetarlönen i förhållande till industriarbetarlönerna,
men som resultat
av den hårda kritik, som framfördes i
vissa konsumentorgan, tillerkändes inte
jordbrukarna vid uppgörelsen i våras
samma ersättning för sitt eget arbete
som skulle utgå enligt lantarbetaravtalet.
Man fick på detta sätt avstå från
ungefär 200 miljoner kronor av det belopp
som hade behövts för att jordbrukarna
skulle få samma lön som lantarbetarna,
räknat med 3,5 procents minskning
av jordbrukets arbetskraft.

Utvecklingen har alltså inte tidigare
varit så särskilt gynnsam med hänsyn
till inkomstlikställigheten. Och när det
nu föreligger ett förslag om förverkligande
av denna inkomstlikställighet och
detta förslag egendomligt nog inte bara
är ett förslag, som Kungl. Maj:t efter
en utredning och ett remissförfarande
lägger fram för riksdagen, utan förslaget
också har i sina huvuddrag blivit
godkänt som en kompromiss mellan
jordbrukets organisationer, Landsorganisationen
och Kooperativa förbundet,
då måste förslaget, inte minst ur jordbrukets
synpunkter, utgöra en värdefull
grund för de kommande årens jordbruksprissättning.
Jordbruket bär ju
under de förhandlingar, som de sista
dagarna skett i syfte att komina till rätta
med frågan om ersättning för skördeskadorna,
med glädje kunnat konstatera

€8 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

att när de stora konsumentorganisationerna
i en överenskommelse gett löfte
om något sådant som fyraprocentsregeln,
då står de vid detta löfte. Eftersom
hela förslaget om det nya prissättningssystemet
som sagt också bygger på en
kompromiss mellan de stora organisationerna
på producent- och konsumentsidan,
har vi på högerhåll varit mycket
aktsamma med att föreslå förändringar,
som skulle innebära att karaktären av
kompromiss på något sätt rubbades och
att de konsumentorganisationer, som
står bakom propositionens förslag, alltså
skulle kunna känna sig befriade från
sin anslutning till denna kompromiss.
Det som yrkades i bondeförbundsmotionen
var nog på gränsen för att inte
säga i vissa fall över gränsen. Det är
bara att vara belåten med att man har
dragit sig tillbaka på det sätt man i
själva verket nu har gjort.

Om de av kammarens ärade ledamöter,
som tidigare har varit bekymrade
för jordbrukskalkylen och ansett, att
jordbruksutskottets representanter när
de står här i talarstolen talar över huvudet
både på dem som sitter i kammaren
och på dem som sitter på läktaren,
tror att det skall bli gynnsammare tider
för dem, när detta system i framtiden
diskuteras, kommer de nog att i
rätt stor utsträckning bli besvikna. Ty
vad är det man opererar med i det nya
systemet? Jo, med mittpriser och prisgränser,
som har olika procent för olika
produkter, med fasta och rörliga importavgifter,
med inlösenspris för
spannmål och oljeväxter, med inblandningstvång
för brödsäd och oljeväxtprodukter,
med fem procent- och sex
procentspärregler och dessutom med
regleringsavgifter, som jordbrukarna
själva skall ta ut för att klara exporten
av sina produkter. Inte blir det någon
lättjefull framtid för den, som skall
syssla med detta. Likväl är det ett system,
som är värt att acceptera. Det är
ett system med inom vissa gränser fritt
rörliga priser, ett system som befriar

oss från de årliga pristrätorna. Det ger
jordbruket möjlighet att fungera på i
stort sett samma grunder som näringslivet
i övrigt. Som motvikt mot större
risker får den enskilde jordbrukaren
större möjligheter än hittills att tillgodogöra
sig vinst på grund av såväl
rationalisering som egna initiativ och
egen duglighet.

Vad riskerna beträffar bör man dessutom
komma ihåg, att de har inte heller
varit obefintliga i det förevarande systemets
slutskede. Om jag inte är fel underrättad,
blev slutresultatet av 1954/55
års prisreglering ett icke beräknat underskott
för jordbruket på flera hundra
miljoner kronor. Resultatet av den
överenskommelse, som träffades i våras,
vet vi visserligen inte ännu, men
för dagen räknar man med ett underskott
på 771 miljoner kronor, varav 340
miljoner blir täckta genom subventioner
och prishöjningar, medan återstående
belopp är de pengar jordbruket
får räkna som den risk det självt måste
stå.

De fyra reservationer, som förekommer
från vår sida, bör inte undanskymma
den enighet i stort, som förelegat
beträffande principerna och även alla
viktiga detaljer. Jag skall emellertid
be att få lämna en redogörelse för deras
tillkomst och innebörd, eftersom man
måste känna till deras bakgrund för att
förstå dem.

Utskottsarbetet började med att de
socialdemokratiska ledamöterna mycket
bestämt tog avstånd från bondeförbundsmotionen.
Den ståndpunkten vidhöll
de under hela sakbehandlingen.
Härom vittnar även delvis utskottets
klämmar, vari det yrkas avslag på bondeförbundsmotionen
i fyra punkter och
varav det framgår, att denna icke i något
fält har givit anledning till något
ståndpunktstagande hos utskottet. Detta
hindrar inte, att bondeförbundsrepresentanterna
under utskottsbehandlingen
påverkade utformandet av olika
detaljer i utlåtandet. Att höger- och

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

folkpartimotionerna rönte ett något
bättre öde framgår också av utskottsklämmarna.
Jag skall inte stå och
skräppa därom, men så gick alltså sakbehandlingen
i utskottet.

Sedan gick utskottet till att justera
skrivningen. Då skedde, från vår synpunkt
sett, ett direkt omslag i temperaturen
på den socialdemokratiska sidan.
Ett par ledamöter av utskottets socialdemokratiska
grupp besökte på morgonen
kanslihuset — jag mötte dem; jag
vet således vilka det var och kan eventuellt
sätta in deras namn i kammarens
protokoll, om det behövs. När utskottsutlåtandet
därefter skulle justeras, kunde
vi konstatera, att det inte fanns någon
möjlighet för högern att få ett enda
ord ändrat medan socialdemokraterna
däremot visade en mycket stor kompromissvillighet
beträffande bondeförbundets
ändringsönskningar. Jag vet
inte vilken grad av behandling de båda
utskottsledamöterna utsattes för i kanslihuset,
men resultatet blev i varje fall
en fullständig ovillighet att på något
sätt jämka skrivningen i enlighet med
högerns och folkpartiets önskningar.
Kanske tyckte man, att det var så ljuvt
att vila i koalitionens armar igen, att
man inte ville ryckas bort därifrån,
eller kanske överansträngde man sig genom
den kompromissvilja man nödgades
visa gentemot bondeförbundet och
orkade sedan inte hjälpa fram några
andra synpunkter. För att fortsätta med
Fänrik Ståls sägner så var de båda kompromissarierna
i varje fall inte som
landshövdingen, vars ansikte sken av
ett inre sken därför att han hade ett
gott samvete. Resultatet blev, att när
vi inte på något sätt kunde få våra synpunkter
beaktade —• i ett fall gällde det
ett enda litet ord, som vi ville ha med,
men man sade nej — så hade vi ingenting
annat att göra än att visa vad vi
velat skriva och föreslå. Detta finns i
våra reservationer, och jag skall be att
få nämna dem med några ord för var
och en.

Den första reservationen gäller det
allmänna uttalandet om den framtida
jordbrukspolitiken och avsättningen av
överskottsproduktionen. I utlåtandet
står mycket som man nog skulle vilja
ha en ändring på. Herr Svensson i
Ljungskile har räddat sig genom att
ställa ett särskilt yrkande och peka på
vad han tidigare velat framhålla. Vi
har nöjt oss med en reservation på en
bestämd punkt. Det gäller frågan om
den främsta förutsättningen för att
jordbruket i framtiden skall få den utlovade
inkomstlikställigheten. Där säger
utskottet —• och man citerar här
departementschefen — att den främsta
förutsättningen är att jordbruket icke
producerar ett pristryckande överskott
för export. Det är möjligt och troligt
att jordbruksministern vet vad han skrivit.
Han har tidigare haft den ståndpunkten,
att jordbruket inte skall producera
för export. Jag tänkte dock, att
den tid som förflutit sedan herr Norup
gjorde detta uttalande hade lärt honom
ett och annat. Jag vet emellertid inte
om utskottet vet vad det skrivit när det
framhåller, att den främsta förutsättningen
för att jordbruket skall få inkomstlikställighet
är, att det inte producerar
ett pristryckande exportöverskott.

Den främsta förutsättningen för att
jordbruket skall få en med andra näringar
jämförlig ställning här i landet
måste vara, att jordbruket till fullo utnyttjar
alla sina produktionsfaktorer
och utnyttjar dem i den utsträckning,
de vid varje tidsläge står till jordbrukets
förfogande. Det går inte att producera
mindre och låta bli att exportera
och tro, att man på det sättet skall få
högre priser. Just nu har vi upplevt, att
vi fått en jordbruksproduktion som till
följd av torkan inte ger något nämnvärt
över till export. Det blir litet
spannmål över och litet ägg, men det
blir inte alls så mycket soin förut. Vad
har resultatet blivit av detta? Jo, priserna
får på hemmamarknaden höjas

70 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

ganska avsevärt på många av jordbrukets
produkter. Det kan inte vara en
klok formulering att säga att förutsättningen
för inkomstlikställighet skall
vara, att jordbruket inte fullt utnyttjar
sina produktionsmöjligheter. Detta har
vi velat ge uttryck för i den första reservationen.

Den andra reservationen gäller en detalj,
hur man skall beräkna inkomstlikställigheten.
Där har departementschefen
och utskottet godtagit jordbruksprisutredningens
uppfattning, att när
en jordbrukares arbetsinkomst skall
beräknas, skall avdrag från bruttoinkomsten
inte göras för ränta på det kapital
som han disponerar över och som
uppkommit genom prisstegringar. Sådant
genom prisstegring framvuxet eget
kapital disponeras emellertid endast av
jordägare som har förvärvat sina jordbruk
före prisstegringarna. Sådant kapital
disponeras inte av nytillträdande
jordbrukare och inte heller av arrendatorer.
Beräknar man denna inkomstlikställighet
under hänsynstagande till
dessa prisstegringar, så betyder det, såvitt
jag förstår, att man får ett prisläge
för jordbruket som blott blir tillfredsställande
för äldre jordbrukare. För
dessa innebär det inte någon lockelse
att lämna sina jordbruk och övergå till
industriarbete. Tack vare att de kommer
i åtnjutande av dessa prisstegringar
som tillgångar har de en fördel som
de inte skulle ha som industriarbetare.
Beträffande arrendatorer och yngre
jordbrukare måste mittpriset, som på
detta sätt uträknas för likställighet, innebära
att om man väljer industriarbete
i stället för att starta som jordbrukare
med eget eller arrenderat jordbruk, så
får man en bättre arbetsinkomst.

Vi tycker att detta inte är riktigt tilltalande.
Jordbruket behöver ju binda
yngre människor till sitt arbete, sådana
människor som kan fortsätta där de
gamla slutar. Vi har velat påpeka detta
och har, utan att använda någon matematisk
formulering, endast anbefallt att

hänsyn skall tas till detta. Man vet att
25 procent av jordbrukarna är arrendatorer,
och det måste finnas en möjlighet
att låta detta faktum påverka den siffra
som för basjordbrukets del skall representera
inkomstlikställigheten.

Vår tredje reservation gäller omprövningen
efter den första treårsperioden.
Det var just i fråga om formuleringen
här som herr Svensson i Ljungskile tilllät
sig en del uddigheter. Han sade att
högern hade svårt att jämka samman
åsikter, som representerades av Liedberg
i Skåne och Märta Boman i norr
och några stycken i Mellansverige. Det
är självklart att sådana svårigheter föreligger.
Jag förmodar att herr Svensson
i Ljungskile är väl insatt i de svårigheter
som föreligger när man skall jämka
ihop ett jordbruksprogram, där Dagens
Nyheter och Expressen och den
jordbruksvänliga delen av den övriga
folkpartipressen skall få sitt.

Herr Svensson i Ljungskile har sannolikt
också personlig erfarenhet av
vilka svårigheter det bereder att skriva
om jordbrukspolitik i både Expressen
och t. ex. Västerbottens-Kuriren, som ju
intar helt olika ställningar i jordbruksfrågorna.
Visst föreligger det svårigheter
för ett parti som högern med jordbruksrepresentanter
från hela landet!
Jag kan emellertid försäkra herr Svensson,
att tillkomsten av denna detalj inte
skett därför att vi velat gå armkrok
med bondeförbundet. Det förhöll sig så
att vi i oktober månad här i Stockholm
drog samman representanter för hela
högerpartiets jordbruksråd, och från
alla håll deklarerades då en känsla av
ovisshet inför vad som skulle ske. Det
var självklart att man i detta fall åberopade
de synpunkter, som framförts i
jordbruksprisutredningens alternativ 2,
vilka pekar på vad som kan hända ute
på världsmarknaden. Nu är ju detta
prissättningssystem som föreslås av utskottet
inte absolut fastlåst. Jordbruksministern,
som sitter i regeringen och
vet vad som kan hända på högre plan,

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 71

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

har sagt att systemet måste bli föremål
för översyn om växelkurserna skulle avsevärt
förändras. Utskottet har tagit fasta
på katastrof fall till följd av skördeskador
och skrivit, att vi, om sådana
uppkommer, inte kan nöja oss med ett
system som det nu föreslagna utan måste
tillgripa andra åtgärder. Vi reservanter
har, med hänsyn till den ovisshet
som råder på världsmarknaden för
jordbruksprodukter och jordbruksförnödenheter,
velat ha en litet fylligare
formulering i fråga om möjligheterna
till omprövning. Vi vet visserligen att
spärrarna finns och att de skall kunna
göra sin nytta, men man kan nog befara
att både femprocentspärren och sexprocentspärren
kommer att verka med
ganska lång tidsutdräkt efter det att en
olycklig situation har inträtt. Vi har
därför velat i utlåtandet införa, att om
utvecklingen skulle leda till faktiska
priser, som i så hög grad avviker från
mittpriserna, att den åsyftade inkomstlikställigheten
uppenbarligen icke uppnås,
systemet redan under övergångstiden
bör kunna omprövas. Det betyder
inte att vi velat kasta allting över bord,
som antingen herr Svensson i Ljungskile
eller herr Pettersson i Dahl sade.
Jag har litet svårt att skilja dem åt, ty
de talar naturligtvis olika ord men i delvis
ungefär samma känsloläge. Vår inställning
betyder alltså bara, att man
får rätta till vad som behöver rättas till.

Jag skall sedan bara nämna den
fjärde reservationen, som gäller en resultatutjämning
i fråga om beskattningen.
På den punkten har utskottet
inte velat ta ställning i detta sammanhang,
då utskottet ansett det vara en
bevillningsutskottsfråga. Jag kan medge
att motionens formulering var sådan,
att utskottet hade fog för detta
ståndpunktstagande. I motionen begärdes
faktiskt att utskottet skulle komma
med ett förslag, och det ligger givetvis
inte inom jordbruksutskottets domäner.
Nu har vi i stället fört reservationen
in på den linjen, att vi begär

en utredning, och en sådan hör i mycket
hög grad hemma i det sammanhang
som nu diskuteras. Principen med dessa
rörliga priser under en treårsperiod
bygger nämligen på att om ett år går
illa, skall ett annat år kunna gå så
mycket bättre. Man hoppas att mittpriserna
skall kunna garanteras, fritt rörliga
som de är inom vissa gränser, så
att jordbrukaren, när de tre åren gått,
har fått kompensation för eventuella
förluster. Det är ju en klok utformning,
men den kräver absolut en möjlighet till
resultatutjämning i skattehänseende.
Om vi säger att en jordbrukare ett år
förlorar 5 000 kronor och nästa år likaledes
5 000 kronor men det sista året
i stället får en vinst på 10 000 kronor,
så har visserligen dessa förluster och
vinster tagit ut varandra, men när jordbrukaren
har betalat skatten på det
tredje årets vinst har han inte samma
förmögenhetställning som han hade innan
han började få det första årets förlust,
utan kanske mellan 3 000 och 3 500
kr. mindre. Det hade därför varit önskvärt
att samtidigt med detta förslag, som
bygger på resultatutjämning mellan olika
år i fråga om jordbrukets inkomster,
kunnat framläggas förslag om en lagstiftning
som möjliggjorde en resultatutjämning
ur skattesynpunkt. Detta kan
emellertid inte jordbruksministern, som
ju haft sina utredningar att föra fram,
råda över. Vi vet dock att denna fråga
är föremål för intresse, och vi har menat
att då situationen är den, att frågan
om resultatutjämning i skattehänseende
skall prövas, borde resultatutjämningen
för jordbruket brytas ut och
behandlas särskilt i en snabbutredning.
Detta är alltså vad vi i detta avseende
yrkat i vår reservation.

Slutligen vill jag endast säga ett par
ord om sockerfrågan. Den uppfattning
som står mig nära kommer att utförligare
redovisas i ett senare anförande
av en annan ledamot av denna kammare.

Det system som departementschefen

72 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

förordar måste i varje fall för nästa år
— och jag tror det blir så i framtiden
också — innebära att den del av betpriset,
som skall betalas av Sockerbolaget,
varierar efter eventuella förändringar
av fabrikspriset på socker. Så
står det åtminstone i den socialdemokratiska
reservationen, och jag tror det
är riktigt. Odlarna och industrien får
alltså dela förlustrisker och vinstchanser.
Det betyder att sockerbetsodlarna
inte på förhand vet något om betpriset,
medan vi ger både brödsädsodlare och
oljeväxtodlare tryggheten av fasta och
fixa inlösenpriser för de produkter de
saluför, när produkterna är skördemogna.
Vad sockerbetorna beträffar har
vi att räkna med att odlaren inte kan
ligga och reglera leveranserna till dess
det blir en bättre konjunktur. Han
måste absolut leverera när Sockerbolagets
fabriker är i gång och när han
kommenderas att leverera, och han får
ta det prisläge som då råder. Jag tror
att det är skäl att ta hänsyn till detta,
i varje fall under de närmaste tre åren,
annars är det risk för att odlingen reduceras,
och den reduceringen anser
jag inte vara försvarlig ur beredskapssynpunkt.
Jag tycker att det ännu är litet
för tidigt att glömma krisåren, då vi tack
vare sockerbetsodlingen hade en visserligen
ransonerad och för många hushåll
otillräcklig sockertillgång men en
tillgång som i alla fall gjorde försörjningen
i Sverige ofantligt mycket bättre
än i många av kriget berörda länder.

Sockerbetsodlingen är i behov av ett
starkare skydd än det som propositionen
har tillämnat. I varje fall behöver
vi få tid på oss att se, om de rationaliseringsåtgärder,
som kan vidtagas inom
både odling och fabrikation, kan bli av
den storlek som jordbruksprisutredningens
majoritet förutsatte, när den
framlade det förslag som reservanterna
har accepterat.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
för min del att få yrka bifall till utskottets
förslag med de ändringar som

framgår av de reservationer som fogats
till utlåtandet av herr Eskilsson och
mig.

I detta anförande, varunder herr förste
vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Svensson i Krokstorp (h).

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Haeggblom började
med att i bästa veckotidningsstil
avslöja vissa interiörer. Han talade om
att han utanför kanslihuset på morgonen
före utskottssammanträdet hejade
på ett par utskottskamrater, och han
visste vilket ärende de var ute i. Han
menade att det var det kompromissärende
som senare på dagen presenterades
i utskottet.

Om det var mig han åsyftade — jag
hejade på herr Haeggblom på morgonen,
men det hör egentligen inte hit —
vill jag säga, att det kompromissförslag
som presenterades inte var så tokigt,
eftersom högerns båda kloka karlar i
utskottet accepterade det.

Sedan klagade herr Haeggblom över
att högerrepresentanterna vann så litet
i utskottet. Ja, det kanske de gjorde,
men det berodde väl på att de satt med
så dåliga kort.

Den första av de reservationer som
herr Haeggblom yrkade bifall till är
återgiven på s. 75. Där förutsättes att
några statsåtgärder i syfte att begränsa
jordbrukets produktion att blott avse
hemmamarknaden icke bör vidtagas.
Jag vet inte riktigt vad herr Haeggblom
åsyftar, men han kan väl inte
gärna mena annat än de statliga rationaliseringsåtgärderna,
vilka inte berörs
i detta sammanhang.

Sedan säger han att den produktionsapparat
jordbruket förfogar över möjliggör
en produktion, som överstiger
vårt folks behov av livsmedel, men att
det är en förutsättning för att inkomstlikställigheten
skall vidmakthållas, att

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

de möjligheterna får utnyttjas. Jag kan
inte finna att utskottet har sagt någonting
annat i sin skrivning. Jag kan hänvisa
till s. 5, där utskottet säger: »Den
ökade produktionen har främst åstadkommits
genom en effektivare användning
av tillgängliga produktionsresurser.
Trots att överskottspartier under
senare år i regel har sålts till utlandet
till lägre priser än de inländska, får
exporten i fråga anses ha varit samhällsekonomiskt
lönande.»

I reservationen till punkt 2 om inkomstlikställigheten
säger herr Hseggblom
att arrendatorer och nytillträdande
jordbrukare bör få tillgodoräkna sig
ränteinkomsten fullt ut. Vi rör oss
emellertid i hela detta system med genomsnittsförhållanden
och kan inte gärna
ta hänsyn till extremer. Det är väl
knappast möjligt att plocka ut gruppen
arrendatorer och nyetablerade jordbrukare
och fastställa specialregler för
dessa.

Herr H7EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar herr Gustafson
i Dädesjö för att han påminner om
en sak som jag hade tänkt säga men
glömde bort. Den där behandlingen som
skedde uppe i kanslihuset ledde inte
till någon olycka i fråga om utskottsutlåtandet,
ty som herr Gustafson i Dädesjö
mycket riktigt framhåller röstade
vi för detta förslag. Vad som ur vår
synpunkt var olyckligt var, att det
tycks ha dragits ned en järnridå för
möjligheterna för högern att få ett enda
ord ändrat i utskottets skrivning. Den
synpunkten kom väl fram när jag resonerade
om varför vi ansåg att vi behövde
reservera oss. Kan man inte
åstadkomma en sammanjämkning, talar
man ju om vad man velat göra. Det
är fullt juste.

I)ct jag avser med uttrycket »statspåverkan
på produktionen» är inte bara
rationaliseringen. Om man skriver som
utskottet har gjort och lovar riksdagen,

att det skall åstadkommas en likställighet,
men att en förutsättning är, att det
inte frambringas något pristryckande
exportöverskott, då kan en makthavande
riksdag göra praktiskt vad som
helst.

Vad gäller vår reservation nr 2 är det
klart att vi menar att genomsnittsförhållandet
måste komma till synes när likställighetsinkomsten
skall räknas ut.
Och vi menar, att om det är 25 procent
av jordbrukarna, nämligen arrendatorerna,
som inte har någon glädje
av prisstegringarna på jordbruksfastigheterna,
skall man ta hänsyn till dem
när man räknar ut genomsnittet.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! När man nu låter ett
gammalt system liksom gå i graven och
man försöker skaffa någonting nytt, är
det ju lämpligt att — som brukar ske
i sådana fall — åtminstone kasta en
blick tillbaka på vad det systemet, som
nu har fullgjort sin insats i det svenska
folkhushållet och det svenska jordbruket,
egentligen har betytt under de
gångna åren.

Så sent som 1952 redovisade statens
jordbruksnämnd att det system vi nu
har, jordbruksregleringen, hade tillfört
de svenska konsumenterna billigare
livsmedel i en omfattning som motsvarade
cirka 300 miljoner kronor föregående
år. Vi har haft detta system under
en tid, då världsmarknadspriserna växlat
i mycket hög grad, samtidigt som
vi här hemma i Sverige kunnat hålla ett
någotsånär stabilt prisläge. Det har inneburit
att konsumenterna under tidigare
år fått mycket stor förmån genom
systemet, under det att jordbrukarna
de sista åren har haft förmån av det
system som vi nu har.

Men systemet har ju också för jordbrukets
del inneburit en trygghetskänsla,
som gjort att jordbruket varit
villigt att rationalisera och investera
mer än man skulle ha gjort om man

74 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

hade fått lov att anpassa investeringskostnaderna
efter mera osäkra inkomstförhållanden.
Detta i sin tur har gjort
att man kunnat räkna med en betydande
rationaliseringsprocess, som med
det system vi har haft helt och hållet
har kommit de svenska konsumenterna
till godo.

Vi skall vara så pass ärliga att vi
skall erkänna, att detta system har fyllt
en utomordentlig uppgift under den tid
som gått. Att vi nu i dag befinner oss
i ett läge, där vi får lov att vidtaga
andra åtgärder, förringar inte betydelsen
av det som har varit. Det är säkert
viktigt att man i dag söker sig fram
efter andra linjer, och det är också
därför med tillfredsställelse man konstaterar
att i stort sett råder enighet
om den nya riktlinje som man skall
tillämpa.

Herr talman! Innan jag ger mig in
på frågor som jag speciellt tänkte tala
om, vill jag säga något om den allmänna
översikten av överskottsproduktionen
av jordbruksprodukter, som här redovisas.
Det heter på sid. 3 i utlåtandet:
»Förutsättningen för att man skall kunna
vidmakthålla en inkomstnivå för
jordbruksbefolkningen, som motsvarar
den i 1947 års riksdagsbeslut åsyftade
inkomstlikställigheten med jämförliga
befolkningsgrupper, är sålunda — vid
i stort sett oförändrad struktur av den
internationella marknaden — på längre
sikt, att inga pristryckande överskott
kommer att föreligga.» Jag hoppas att
detta uttalande från departementschefens
sida, som också utskottet för sin
del har accepterat, inte innebär att ett
hundraprocentigt effektivt utnyttjande
av jordbrukets produktionsapparat, som
kan leda till en viss överproduktion i
landet, får tas till intäkt för att riksdagen
skulle vara frikallad från sitt ansvar
att se till att en inkomstlikställighet
kommer att upprätthållas emellan
de jämförbara grupper, som den kungl.
propositionen hänvisar till. Ty skulle
det vara på det sättet, befinner sig

jordbruket i en mycket besvärlig anpassningssituation,
där man får se till
att inte ett överskott kommer att uppstå.
Och hur man skall klara den saken
vet jag inte med hänsyn till de olika
skördeutfall som man får år från år.
Regnar det mycket får man en god
skörd, och blir det torrt som i år får
man en mycket dålig skörd, och läget
kan växla oerhört från fall till fall.

Det finns sedan också ett allmänt uttalande
på sid. 4. Det talas om den
fortsatta rationaliseringen och utvecklingen
på jordbrukets område i allmänhet.
Det refereras fortfarande till att
man skall söka nybilda brukningsdelar
med storleken 10—12 hektar, och
detta skall vara målsättningen i fortsättningen.

Jag har här i kammaren för några
dagar sedan sagt, att jag tror att den
målsättningen är riktig när det gäller
slättbygderna i vårt land. Men den är
inte riktig när det gäller skogsbygderna,
ty här skapar man ju i skogsbygden
ett jordbruk som ger full sysselsättning.
Men dessa brukare har inte
förmånen av de klimatiska förhållanden
som södra Sverige har i allmänhet.
Skogsbygden har helt andra arbetsförhållanden,
och dessa jordbruk måste
arbeta med komplement av skog.

Nu har ju hela utvecklingen gått därhän
att det är brist på skogsarbetare,
och man kan fråga sig om det är rimligt
att staten inom skogsbygden, där
vi har 75 procent av våra småbruk,
fortfarande fasthåller vid detta generella
uttalande som riktpunkt för rationaliseringen
av det svenska jordbruket
i fortsättningen. Detta kan inte vara
riktigt i dag. Det är för att freda mig
— eftersom jag inte har kunnat knyta
någon reservation till utskottets utlåtande
— som jag har velat säga detta,
läget i skogsbygderna nu är ett annat
än det var 1947 och man kan inte generalisera
på denna punkt, utan man
måste beakta de ändrade förhållanden
som har inträtt i skogsbygderna med

Onsdagen den 7 december 1955 fm. Nr 30 75

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

hänsyn till det stabila priset på skogsprodukter
i jämförelse med de prisförliållanden
som var rådande år 1947, då
man i stort sett inte kunde bedöma utvecklingen
på detta område och då
skogsprodukterna hade legat i ett mycket
dåligt prisläge under många år.
Läget är nu ett annat, herr talman, och
därför har jag velat anföra denna synpunkt
när det gäller de allmänna riktlinjerna
för jordbrukspolitiken under
den tid som kommer.

Nu har det ju här förts en mycket
ingående debatt om utskottets kompromisskrivning
i vad gäller den jämförelsegrupp
som man skall räkna med
för att få fram likställighet för jordbrukarna
med andra folkgrupper. Därför
skulle jag för min del inte ge mig in i
den debatten, om det inte vore så att
jag sitter med i jordbrukets förhandlingsdelegation
och följaktligen befinner
mig i den synnerligen penibla situationen,
att jag måste tyda vad herr
Gustafson i Dädesjö och herr Pettersson
i Dahl liar sagt här i dag. Jag måste
erkänna att jag är fullständigt oförmögen
att klara den situationen, ty vad
som här är sagt kan ju tydas hur som
helst. Det är så riktigt vad herr Svensson
i Ljungskile har sagt, att det finns
flera olika tolkningar av vad som sägs
om att man skall beakta omfattningen
av jordbruket inom de olika ortsgrupperna.
När man här har räknat fram ett
jämförelsetal — vilket man har gjort
redan i anslutning till Kungl. Maj :ts
proposition, vars linje folkpartisterna
följer på denna punkt — har man kommit
fram till ett tal som mycket litet
avviker från ett aritmetiskt medeltal
mellan talen för ortsgrupperna 2 och 3.
Den skrivning som förordas från utskottet
måste emellertid förutsätta att jordbruket
har lika stor omfattning inom
ortsgrupp 3 som ortsgrupp 2, ty innebörden
måste ju vara att man skall
väga ihop de tal, som man får från de
olika ortsgrupperna, med hänsyn till
jordbrukets omfattning inom grupper -

na. Jag hoppas att herr Pettersson i
Dahl har försäkrat sig om att jordbrukets
omfattning inom grupp 3 är minst
lika stor som inom grupp 2. I annat fall
har han ju gjort jordbruket en verklig
björntjänst.

Det är farligt när ett utskott på detta
sätt förelägger riksdagen en viss skrivning
för godkännande och man inte
känner till hur det ligger till med det
statistiska materialet.

Jag hoppas som sagt att herr Pettersson
i Dahl liar försäkrat sig om att
jordbrukets omfattning inom ortsgrupperna
är sådan som jag nu har sagt.
Jag vet hur det ligger till i dag, och
jag vet att det inte blir lätt att klara
upp den här saken, alldeles frånsett
att man kan tolka utskottsbetänkande!
på olika sätt.

Nu trodde jag mig förstå av herr
Gustafsons i Dädesjö uttalande, att vi
skulle få rätt att med beaktande av utskottets
generella skrivning egentligen
tyda denna precis hur vi vill.

Jag röjer ingen hemlighet om jag säger,
att vi i förhandlingsdelegationen
och nämnden diskuterade Kungl. Maj :ts
proposition på denna punkt och sade,
att vi inte begrep hur detta skulle tydas
men att riksdagen skulle få tyda det.
Jag måste säga att den tydning som ges
av utskottet är förfärande, ty den ställer
denna fråga i en ännu oklarare dager
än den var i tidigare.

Herr Gustafson i Dädesjö säger att
detta är en skrivning som är ett försök
till ett klarläggande. Jag får lov att instämma
i att det är ett försök, även om
försöket har lett till någonting helt annat
än vad man avsåg.

Nu kan jag ju förstå att socialdemokraterna
här har varit utsatta för en
politisk kraftpåverkan från herr Petterssons
i Dahl sida, men hur högern
kan befinna sig i samma belägenhet
och biträda utskottet, kan jag inte rikligt
förstå, ty det är ju egentligen vad
som har skett här, att högerpartiet har
anslutit sig till denna synnerligen

76 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

oklara skrivning på en av de viktigaste
punkterna i hela denna nya prispolitik.

Jag kan inte finna annat, herr talman,
än att det bara finns ett sätt att ge ldart
besked på denna punkt, nämligen att
rösta på Kungl. Maj :ts förslag, som upptas
i folkpartiets reservation. Därigenom
bringar man klarhet på denna
punkt.

Jag skulle också vilja säga några ord
om sockret. Det har inte talats så mycket
om sockret här, och det förstår jag,
ty frågan om sockret är ju så pass invecklad
att det kanske inte är så många
som här vågar ge sig in på den i detalj.

Nu vill jag först, herr talman, hänvisa
till vad utskottet säger på denna
punkt sist i sitt utlåtande: »Utskottet
vill slutligen understryka, att på längre
sikt samma prissättningssystem bör
tillämpas för socker som för andra
jordbruksalster. Av vad ovan anförts
framgår emellertid, att det torde vara
förenat med stora olägenheter att redan
fr. o. m. produktionsåret 1956/57
genomföra departementschefens förslag
och att avgörande skäl sålunda talar
för att i fråga om sockernäringen det
nuvarande prissättningssystemet bibeliålles
under den kommande treårsperioden.
Utskottet förutsätter, att man
under denna period grundligt förbereder
införandet av det i propositionen
föreslagna systemet eller ett annat friare
system, vartill en fortsatt utredning
kan ge anledning.»

Utskottet har således tydligt sagt
ifrån, att det är ett uppskov med genomförandet
som vi förordar och att man i
princip accepterat, att man skapar ett
friare system på detta område. Men
man menar att det är riktigt, att man
får alla förutsättningar klarlagda, så
att man inte genomför ett system, som
sedan, när det skall sättas in i praktiskt
handlande, kommer att stöta på mycket
stora svårigheter. Hur ligger det då till
på detta område? Det har tidigare sagts,
att det avviker väsentligt från vad som

gäller den övriga delen av jordbruksproduktionen.

Den reglering av sockernäringen,
som vi nu har, har ju varit i kraft sedan
1929, Den kom således till, innan
någon annan jordbruksreglering genomförts
här i landet. Den har i huvudsak
byggt på att Sockerbolaget för statens
räkning handhaft importen av socker
och att det billigare eller dyrare sockret,
som man måst importera utifrån,
fått slå igenom i konsumentpriset, samtidigt
som man genom förhandlingar
mellan jordbruksnämnden och Sockerbolaget
har försökt kontrollera bolagets
ekonomiska utveckling. Man har sålunda
försökt se till att en viss rationalisering
har genomförts och att bolaget
inte fått tillskansa sig onödiga
pengar för utdelning på aktier o. s. v.
Jag vill påminna om att utdelningen på
aktierna under lång tid varit begränsad
till tre procent.

Nu redovisar Sockerbolaget i sin
skrivelse, att under tiden från 1940
till 1951 medförde detta system ett förbilligande
av sockret för konsumenterna
under denna period med inte
mindre än över 700 miljoner kronor.
Det innebar samtidigt, att vi här i landet
hade en beredskapsodling, som
gjort det möjligt för oss att upprätthålla
en ransonering av socker, som var
tillfredsställande för det svenska folkhushållet
under de år då kriget varade.
Det gäller således här i allra högsta
grad en beredskapsodling.

Det framgår också av den proposition
som här föreligger. Man begränsar
arealerna till 40 000 å 50 000 hektar i
Skåne och intilliggande områden och
5 000 å 6 000 hektar på Öland och Gotland.
Det betyder att man skär ned
arealerna till en försörjningsgrad, som
motsvarar ungefär 65 å 70 procent av
vad svenska folkhushållet konsumerar
av socker.

Detta förhållande gör ju att sockernäringen
som sådan inte har samma fria
ställning, även om man tillämpar Kungl.

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

Maj :ts förslag, som andra näringar här
i landet. På andra områden inom jordbruket
har man ju möjlighet att, om
man inte vill odla vete, odla oljeväxter
och om man inte vill odla oljeväxter
odla någonting annat. Man har frihet att
anpassa sin odling efter det prisläge
som råder. Så är det inte när det gäller
sockerbetsodlingen, utan den är knuten
till en industri, och man har begränsat
arealen så mycket som det är möjligt
med hänsyn till beredskapsläget
på detta område inom vårt land. Det
är således här fråga om något som
fullständigt avviker från vad man har
tillämpat i fråga om alla andra produkter
inom jordbruket.

Nu säger Sockerbolaget, vilket herr
Haeggblom också har redovisat här, att
man inte kan acceptera det här systemet
utan att priset till jordbrukarna
blir rörligt. Följaktligen måste Sockerbolaget
få avräkna ett a-contopris
till jordbruket på hösten och sedan,
när bolaget sålt sockret för året, slutredovisa
till jordbruket vad det har
fått ut. Sedan räknar man fram en multipel,
som ger bolaget rätt att på försäljningen
få tillgodoräkna sig vissa
procent, varjämte jordbruket för sin
del får vissa procent. Huruvida det
finns någon möjlighet för det svenska
jordbrukets talesmän att på det sättet
skapa fram en multipel som är rättvis
ur alla synpunkter, vet jag faktiskt inte.
Det förefaller fullständigt omöjligt.

De svenska sockerbetsodlarna har
hittills haft förmånen •— om jag får
använda det uttrycket — att odla på
ett kontraktsenligt vis. Man har sålunda
vetat vad man fått för sockerbetorna,
då man tecknat sig för odling. Det skulle
man inle få framdeles, utan man
skulle få nöja sig med den slutredovisning
man kan få, när sockret är försålt.

Nu förhåller det sig på det sättet, att
denna sak inte har godkänts av sockerbetsodlarna,
utan det står i vida fältet,
huruvida jordbruket skulle vilja accep -

tera att verkställa någon odling av socker
i detta land till ett så pass rörligt
och osäkert prisläge som det här är
fråga om. Det förefaller mig rätt konstigt,
måste jag säga, att socialdemokraterna,
som alltid brukar vara mycket
noga med att förhandlingar skall fortlöpa
till slut, innan riksdagen fattar
beslut, här medverkat till att riksdagen
skall fatta beslut först. Det ställer sockerbetsodlarna
inför ett absolut faktum,
där de inte har något annat val
än att antingen acceptera detta å-contopris
med efterbetalning eller att inte
odla några sockerbetor alls. Vad syftar
vi på här? Jo, vi menar, att det är
rimligt, att sockerbetsodlarna får så lång
tid på sig, att de får göra klart för sig,
huruvida det finns någon möjlighet att
få till stånd en uppgörelse, som godkännes
även av jordbrukets talesmän
på den här punkten. Centralföreningens
styrelse har ju fört vissa förhandlingar
men menar, att om man sammankallar
en stämma, så vet man inte hur det går,
och om jordbrukets talesmän sagt nej,
kommer man i en mycket besvärlig situation.
Här föreligger således en mycket
väsentlig detalj, som inte är klarlagd,
och jag tycker att riksdagen skulle
göra klokt i att avvakta och se, huruvida
det finns möjlighet att lösa denna
fråga, som är av så väsentlig betydelse
och avgörande för hela odlingen av
socker i landet.

Nu säger man i utskottets utlåtande,
att det är ett utomordentligt högt prisskydd,
som man måste ha för socker.
Således: det är ett utomordentligt förhållande
som råder, och av den anledningen
skall man knyta an till detta
system. Men är det ett utomordentligt
läge som råder, så får man väl också
lösa det med utomordentliga medel och
vidtaga åtgärder som gör det möjligt att
avvakta utvecklingen under de två år,
som det egentligen innebär, för att få
alltsammans klarlagt.

Nu är det, herr talman, på det sättet
att den kungl. propositionen bygger på

78 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

att om importavgifterna behöver uppgå
till mer än 25 procent av importvärdet,
skall det övervägas införande
av marknadsreglerande åtgärder. Man
gjorde ett avsteg när det gällde sockret
och sade, att det förelåg det läget i dag,
att vi har 60 öre i pris per kilogram på
världsmarknaden, vilket betyder att
man får höja importavgiften till 43
procent av importvärdet. Men när man
i dag skall fatta beslut om detta är det,
som herr Gustafson i Dädesjö och någon
mera har sagt, så att världsmarknadspriset
har gått ytterligare ned, och
man får i dag starta med en importavgift
som uppgår till 65 å 70 procent av
importvärdet. Således, man befinner sig
i den situationen, där propositionen i
sin helhet syftar till att man skall vidtaga
importreglerande åtgärder, och
man är långt över den marginalen. Vi
startar här med ett utgångsläge, där
man i allmänhet förutsätter att man
skall ha dessa åtgärder vidtagna. Det
är därför förvånansvärt att man inte vilar
på hanen och låter dessa åtgärder
vara i kraft så länge, i avvaktan på att
finna en lösning av denna fråga och
kanske avvakta ett annat prisläge på
världsmarknaden.

Man frågar sig vad anledningen är
till att man i propositionen sagt att
man skall vidtaga åtgärder, när importavgiften
överskrider 25 procent. Det
måste ju finnas någon mening med det.
Är det inte den meningen, att dessa
mycket höga importavgifter vid ett lågt
världsmarknadspris kommer att slå igenom
ganska fort i ett högre pris, ty
ju lägre världsmarknadspriset är, när
man sätter in avgifterna, desto större
risk finns det ur konsumenternas synpunkt
för att priset fortare stiger och
man då får de höga avgifterna att slå
igenom i ett högre pris? Det är en spekulation,
som man inte vet någonting
om, men saken borde, tycker jag, beaktas.

När det sedan gäller sockerbetsodlingen
på Öland och Gotland vill jag

först, herr talman, ha sagt, att vi är på
öarna synnerligen tacksamma både mot
statsrådet och mot alla de myndigheter
som avgivit yttrande och även emot
utskottet och dess reservanter för deras
positiva inställning och de uttalanden
som har gjorts.

Det är alldeles riktigt herr Gustafson
i Dädesjö att man kan genomföra stödet
till öarna, utan att man behöver avvika
från Kungl. Maj:ts förslag, men det
finns en stor reservation här. Läget är
ju på det sättet, att man skall bygga
upp en konjunkturutjämningsfond av
importavgifter, och från denna konjunkturutjämningsfond
skall även Sockerbolaget
få rätt att uppbära pengar
för täckande av de merkostnader bolaget
har för att driva fabrikerna i
Roma och på Öland. Vi har ställt frågan
till Sockerbolaget, hur mycket man
kan beräkna att denna kostnad kommer
att uppgå till. Man har från bolaget
sagt, att man beräknar kostnaden till
inte mindre än 2,7 miljoner kronor. Ni
förstår hur det känns för denna öbefolkning
att veta, att dessa fabriker som
i stort sett är den enda industrien vi
har på dessa öar och som betyder så
oändligt mycket inte bara för jordbruket
utan för hela näringslivet, för kommunikationerna,
för befolkningen i allmänhet
och för möjligheterna att helt
enkelt existera där, att dessa fabrikers
vara eller icke vara skall hänga på att
man årligen från Sockerbolagets sida
skall komma med en räkning på staten,
på vilken man skall få rätt att lyfta
2,7 miljoner om året.

Psykologiskt sett är detta fullkomligt
orimligt, tycker jag. Hur välvillig man
än kan synas vara på denna punkt är
detta förhållande mycket konstigt. Det
skulle betyda att om man tillämpar det
på ett annat område skulle man kunna
säga, att vi skulle sätta frakttaxorna så,
att man fastställer en kostnad för transport
av exempelvis 1 ton på malmbanan
och sedan subventionerar resten av
kostnaden.

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

Har man begränsat arealen till ett
minimum, bör man också ha skyddet
så, att det täcker de allmänna kostnader,
som är förenade med att odla denna
areal, var än odlingen är belägen
inom landet. Där har vi ställt ett yrkande
och begärt en viss bestämd princip
för utbetalningen av arealbidrag.
Den saken finns också omnämnd i propositionen,
där det emellertid icke säges
någonting om hur stort arealbidraget
skall vara. Jag anser det vara riktigt
att riksdagen gör ett sådant principuttalande;
ifrågavarande fond och
frågan om till vilka ändamål pengarna
skall användas är ju en förhandlingssak.
Om man från inkomsterna av importavgifter
i denna fond tar 2,7 miljoner
kronor, så blir det ju lika mycket
mindre att ta av till betodlarna i
landet. På det sättet skapar vi ett mycket
svårt förhandlingsläge för dem,
som skall handha dessa angelägenheter.
Vi anser att arealbidragen skall tagas
ur regleringsfonden. Det kan inte bli
fråga om mer än högst 500 000—600 000
kronor per år.

Med denna lilla redogörelse för läget
för sockerbetsodlingen har jag velat försöka
ge en liten bild av hur tillkrånglat
läget för betodlarna i dag är och vilka
motiv som talar för ett bifall till utskottets
förslag. Ett bifall till utskottets hemställan
skulle innebära att vi får tid
på oss att bättre undersöka förhållandena
på detta område, och när hela
frågan sedan är utredd, kan man komma
tillbaka till riksdagen med den efter
treårsperiodens utgång. Jag hoppas att
det då kan bli eu enhällig uppslutning
kring de nya riktlinjer, som då kan
ha dragits upp.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag
i vad gäller sockerbetsodlingen. I
övrigt har jag endast velat ha mina uttalanden
om jordbrukspolitiken i allmänhet
antecknade till protokollet.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag vill först komma
med en reflexion i anledning av de
mångordiga talare, som hittills har yttrat
sig i denna debatt. Jag tycker man
kunde förvänta, att talarna koncentrerade
sig litet mer än vad fallet varit. Vi
har förmodligen alla läst föreliggande
betänkande och tagit del av de avvikande
meningar, som där redovisas. De
sakerna behöver därför inte rabblas
upp igen från denna plats. Jag hoppas
att kommande talare försöker koncentrera
sig litet mera, och jag skall själv
försöka göra det.

Jag har begärt ordet bland annat därför
att jag tillhör dem, som har undertecknat
bondeförbundsmotionen i detta
ärende. Jordbruksministern har framhållit
att det är en mycket stor fråga,
som vi här diskuterar, och det är jag
den förste att skriva under. Den är stor
bland annat därför att vi här ställs inför
något alldeles nytt. Det gamla systemet
med en totalkalkyl var ändå något
att lita på för oss jordbrukare. Det
gav ett visst stöd i den meningen, att
självägande jordbrukare i stort sett alltid
kom i åtnjutande av samma lön som
lantarbetarna. Den saken har inneburit
en viss trygghet för oss, även om systemet
inte har tillämpats i full utsträckning
under de senaste åren. Det nya
systemet vet man emellertid inte vart
det bär hän.

Vår motion syftar på det som är huvudfrågan
i detta sammanhang, nämligen
efter vilka grunder mittpriserna
skall fastställas. Den frågan får vi emellertid
inte avgöra nu, utan den får riksdagen
ta ställning till nästa vår, sedan
nya förhandlingar förevarit mellan
jordbrukets representanter, jordbruksnämnden
och de andra som brukar deltaga
i sådana överläggningar. Det är
just för att få ett riktigt utgångsläge
när det gäller mittpriserna som det är
så viktigt att taga hänsyn till vad vi
framhållit i vår motion. Där har vi en
något annorlunda mening än departc -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

mentschefen, det skall jag öppet erkänna.
Departementschefen skriver att ett
visst jämviktsläge i inkomsthänseende
har inträtt för jordbrukare med 10—20
hektar åker gentemot andra inkomsttagare.
Han betonar emellertid — vilket vi
bör lägga märke till — att han anser
hela denna fråga mycket komplicerad
samt att han inte är fullt på det klara
med huruvida ett sådant uttalande är
riktigt. Jag vill här endast påpeka att
det i jordbruksprisutredningens betänkande
finns belägg för att någon jämställdhet
därvidlag icke råder. Där har
man nämligen också gjort en undersökning
av det antal timmar, som ifrågavarande
jordbrukare arbetar. Därvid
har det visat sig, att jordbrukaren själv
har arbetat 2 890, hans hustru 480 och
hemmavarande barn 187 timmar, tillsammans
alltså 3 557 timmar. Nu har
man gått in för att göra årsjämförelser,
alltså jämförelser med inkomsten per
år. Man vill inte ta hänsyn till vilken
inkomst som skall gälla per timme. Det
är där jag menar att den stora orättvisan
ligger. Yi får därigenom jordbrukare
med gårdar av sådan storleksgrad
att arbetet i timmar räknat per år blir
ungefär mer än en tredjedel större än
industriarbetarens. Dessa arbetare har
nu i allmänhet 2 400 arbetstimmar per
år, vilket gör det självklart att lantbrukarna
borde få betydligt högre lön än
industriarbetarna.

Detta har vi tagit fasta på i motionen,
i vilken vi yrkar på att hänsyn bör tagas
dels till den längre arbetstiden och
dels även till den obekväma arbetstid,
som i mycket stor utsträckning måste
förekomma i jordbruket. Alla andra än
jordbrukarna har fått kompensation för
obekväm arbetstid, och utskottet säger
också, att i princip är vårt yrkande riktigt,
men att utskottet inte tror att det
går att konstatera i vilken grad obekväm
arbetstid förekommer. Ja, men
bara detta att man konstaterar faktum,
däri borde väl ligga att man bör gå in
för att rätta till saken. Det är alltså en

mycket viktig faktor vi berör i motionen.
Vi har också sagt att jordbrukarna
bör jämföras med yrkeskunniga arbetare
i industrien, och som jag fattat
utskottets skrivning har utskottet också
i rätt stor utsträckning gått med på
detta. Det är bara folkpartiet som ställt
sig avvisande. Vi har ju fått bevittna
hurusom herr Svensson i Ljungskile —
en person som när det gäller jordbruket
tycks lida av en kronisk mycket svår
politisk magsyra — inte kan fördra
detta att man får denna jämförelse med
yrkesskickliga industriarbetare och därför
betonade svårigheterna i detta avseende.
Jag tror emellertid att det med
litet god vilja skall gå för de institutioner
som skall handlägga denna sak att
pröva sig fram till ett bättre förhållande
på denna punkt. Jag tror att utskottets
uttalande i det avseendet är tacknämligt
för oss jordbrukare, som fått
utskottets bifall till vårt önskemål. Herr
Svensson i Ljungskile frågade vilka som
är yrkesskickliga bland industriarbetarna.
Ja, till sådana brukar man ju
räkna personer med sju års anställning.
Det är sådana som kommer upp i en
högre lönesättning, och detta bör ju tas
hänsyn till vid lönejämförelser.

Vidare har här framförts under debattens
gång en hel del andra synpunkter
på denna fråga. Jag skall inte så
länge syssla med dem, men jag måste
ändå bemöta eu del av det som sagts,
framför allt av herr Svensson i Ljungskile.
Han talade om besvärligheterna
med denna s. k. 6-procentsregel, en sak
som jag tycker att vi i rätt stor utsträckning
fått bifall till genom utskottets
uttalande. Men även på den punkten
var herr Svensson framme och ansåg
att det var en svår sak att klara.
Jag tror emellertid att det skall gå mycket
hra.

Sedan var det frågan om importavgifternas
redovisning, som folkpartiet
berört i sin motion. Det förvånar mig
något att utskottet gått på motionens
linje. Vad betyder det att man varje år

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

skall redovisa för riksdagen dessa importavgifter,
hur de skall användas och
vilka belopp det rör sig om? Härigenom
kommer vi inte ifrån en årlig diskussion
om denna sak. Jag tror att det
bästa vore att bifalla Kungl. Maj :ts förslag,
att pengarna skall insättas i kreditbanken,
där jordbruksnämnden skall
ha rätt att taga ut och använda dem
efter beslut av Kungl. Maj :t utan riksdagens
medverkan.

Vidare talade herr Svensson i Ljungskile
om foderproduktionen, som han
inte alls ville ge tillräckligt skydd. Jag
måste i det sammanhanget ändå fråga
herr Svensson i Ljungskile om han inte
vet, att det i stora trakter av vårt land
produceras fodersäd. Vill han lämna
dessa landsdelar utan ringaste stöd mot
trycket utifrån? Jag kan inte förstå annat
än att det vore ett system som Sveriges
jordbrukare inte skulle tacka herr
Svensson i Ljungskile för. Man vill nog
där ha samma skydd som andra producenter.

Sedan var herr Svensson i Ljungskile
inne på frågan om fettvarorna och därmed
margarinet. Därvidlag förfäktade
han ju sina gamla synpunkter att man
framför allt skall gå in för förbrukning
av margarin. I det sammanhanget kom
han också in på jordbruksministerns
proposition i våras om nedskärning av
importkvantiteterna från fem till två
kilogram margarin per person. Där kunde
han inte låta bli — trots att den frågan
inte är aktuell i dag, utan den får vi
väl debattera senare — att komma in
på det nordiska samarbetet och frågade,
om man inte ville ta hänsyn till detta
samarbete och låta Norge skicka hit
av sitt margarin. Jag vågar deklarera
— ocli jag tror jag gör det i de flesta
svenska jordbrukares intresse — att
vi inte vill att norrmännen skall skicka
hit margarin, som pressar ner priset på
vårt smör, ty det är klart att den följden
får denna import så småningom.
Därför tycker jag nog att norrmännen
borde ha kvar sitt margarin i stället för

att skicka det hit. Jag beklagar att det
sitter en del ledamöter i jordbruksutskottet
som tillhör Nordiska rådet, ty
hade förhållandet inte varit detta, hade
vi nog fått klarare besked på den punkten
redan i våras.

Därefter kommer jag in på resonemanget
om reservationerna, och då
måste jag först till herr Hseggblom ställa
frågan: Vad är det för mening med
att det görs en uppdelning beträffande
räntan för gamla jordbrukare och för
arrendatorerna? Han nämnde ingenting
om hur han tänkte sig att man skulle
förfara med nystartade jordbruk, där
brukaren själv äger gården. Dessa jordbrukare
är väl i samma situation som
arrendatorerna, och de måste dessutom
bära räntan på den stora köpeskillingen.
Hur har herr Hseggblom tänkt sig
uppdelningen beträffande de olika räntesatserna
för de gamla jordbrukarna,
för arrendatorerna och för nytillträdda
jordbrukare? Jag tror detta är problem,
som bli tio gånger värre att klara än
t. ex. 6-procentsregeln och andra ting.

Innan jag går in på att bemöta kritiken
mot bondeförbundets reservation
vill jag understryka vår inställning i
småbrukarfrågan. Herr Hseggblom klagade
över att han inte fått det ringaste
gehör i utskottets skrivning för högerns
motion. Jag tycker att han fått alldeles
för mycket gehör, framför allt när det
gäller småbruket. Därvidlag har ju utskottet,
»i anledning av motioner från
högerhåll», gjort ett uttalande, men man
tycks helt och hållet ha glömt bort bondeförbundet,
som har precis samma
yrkande som högern i fråga om småbruket.
.Tåg undrar om man var tillräckligt
uppmärksamma i utskottet, när man
fattade sitt beslut på denna punkt. Hade
man varit det, skulle man väl ha omnämnt
även bondeförbundets motion,
som hade samma förslag som högerns.

.Tåg förstår att man från höger- och
folkpartihåll och kanske även från socialdemokratiskt
håll i många avseenden
inte kan acceptera bondeförbundets

(i — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 30

82 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

motion och att man inte gillar de synpunkter,
som där framförs. Men vår
motion är fullt i sin ordning. Den omfattar
allt som vi önskar ge uttryck för.
Vi pekar på vad man har att tänka på
när det gäller punkten 13 som gäller
just den allmänna översynen. I vår reservation
talar vi om den allmänna
översynen, och något annat förekommer
inte i berörda punkt. Herr Haeggblom
vill göra gällande, att reservationen
är detsamma som ett avslagsyrkande.
Har då inte herr Haeggblom läst, hur
punkten 13 lyder enligt majoritetens
förslag och hur den lyder enligt vår
reservation? Utskottet hemställer beträffande
ikraftträdande och allmän
översyn av systemet, att riksdagen må,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:558 och II: 688, godkänna vad utskottet
anfört. I reservationen yrkas någonting
helt annat, nämligen att riksdagen
må, beträffande ikraftträdande
och allmän översyn av systemet, med
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med bifall till motionerna
I: 558 och II: 688, godkänna vad utskottet
anför.

Reservationen bör utan vidare kunna
biträdas. Det är synnerligen viktigt att
dessa synpunkter beaktas vid de överläggningar,
som skall ske i vår, och det
är detta vi vill ha sagt.

Herr H^EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rubbestad, som
klockan 16.18 började sitt anförande
med en admonition till oss att vara
kortfattade, slutade nyss. Han uppmanade
oss också att inte tala om sådant
som man kunde läsa innantill om. Jag
måste tyvärr ge honom den admonitionen
att lyssna litet bättre till debatterna
i kammaren och till de repliker som
görs.

Jag svarade herr Gustafson i Dädesjö,
att vad vi syftade till var att få fram
en medelinkomst, där man tog hänsyn

till att en del av jordbrukarna är arrendatorer.
Det var alltså inte, herr
Rubbestad, fråga om att införa olika
räntesatser eller olika inkomstlägen för
olika kategorier av jordbrukare. Detta
hade herr Rubbestad vetat, om han lyssnat
till vad en av de där långrandiga
talarna hade sagt. Man får stå sitt lilla
kast ibland, när man lyssnar dåligt.

Jag ber att till kammarens protokoll
l''å understryka att herr Rubbestad ansåg
att högern hade fått för mycket gehör
i utskottet för sin omvårdnad om
småbruket. Det är mycket tacksamt att
kunna understryka detta. Hur ringa
gehör skulle vi ha fått för att herr Rubbestad
skulle ha varit nöjd?

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Rubbestad skilde
sig i varje fall från herr Pettersson i
Dahl i det avseendet att han klart erkände,
att det är en väsentlig skillnad
mellan jordbruksministerns ståndpunkt
och motionärernas. Detta har vi konstaterat
tidigare i dag och därvidlag är
vi alltså överens.

Herr Rubbestad säger att jag inte kan
fördra den inkomstjämförelse, som bondeförbundet
yrkar på i sin motion. Jag
kan inte här återigen upprepa fakta,
jag nöjer mig med att än en gång slå
fast att vi i folkpartiet har accepterat
vad jordbruksministern i sin proposition
i det fallet har yrkat. Herr Rubbestad
kan för sin del inte fördra jordbruksministerns
och folkpartiets ståndpunkt.
Det är så det ligger till.

Herr Rubbestad menade att vi inte
behöver hålla så långa anföranden —
alla har läst vad som står i utlåtandena.
Har alla läst lika illa som herr Rubbestad,
så är möjligheten till villfarelse
betydande. Han påstår t. ex. att folkpartiet
vill lämna fodersäden utan det
ringaste skydd. Läs om igen, herr Rubbestad,
och se efter vad det står! Vidare
gjorde herr Rubbestad en lång ut -

Onsdagen den 7 december 1955 fm.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

läggning om margarinresorna och
trodde, att det var om dem vi talat i
vår reservation, vilket innebär att herr
Rubbestad inte alls har läst vad som
står i reservationen och inte heller har
hört vad jag har sagt.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Först och främst beträffande
den tid jag tagit i anspråk
här vill jag bara säga till herr Hseggblom,
att jag klarade mig i alla fall på
ungefär en kvart, medan han höll på
i mer än tre kvart.

I fråga om mitt uttalande rörande
småbruket, vari jag sade att högern fått
väl mycket erkännande av utskottet, så
står jag för det. Med hänsyn till högerns
gärningar gentemot småbrukarna tycker
jag det är onödigt att ni på detta
sätt skall omnämnas i utlåtandet.

Till herr Svensson i Ljungskile vill
jag säga att han har ändå reserverat sig
beträffande fodersäden men vill inte
godkänna det som propositionen går in
för på den punkten. Då kan han väl
inte komma ifrån att han inte vill ge
samma stöd som föreslås i propositionen.

I fråga om margarinresorna slutligen
refererade jag endast till vad herr
Svensson i Ljungskile yttrat i talarstolen,
och han kan säkerligen inte förneka
att han uttalat sig på detta sätt.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det blev alltså en rättelse
åtminstone på en punkt. Det är
riktigt att vi icke vill ge samma stöd,
men det är alldeles felaktigt, som herr
Rubbestad sade i sitt första anförande,
att vi inte vill ge det ringaste stöd. Vi
vill vara med om samma importavgifter
som andra.

När det gäller margarinet talade jag
om inblandning av rapsolja och kom
därvid in på det nordiska sammanhanget,
vilket är något helt annat än
margarinresor. Jag sade vidare att den
nordiska samordningsministern tycks
lysa med sin frånvaro i båda sammanhangen.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i detta
ärende ävensom behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.40.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Onsdagen den 7 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Den framtida utformningen av prissättningen
på jordbrukets produkter (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen angående jordbruksutskottets
utlåtande nr 39, med
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående den framtida utformningen
av prissättningen på jordbrukets produkter
jämte i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid, enligt förut gjord anteckning,
ordet till

Herr HANSSON i Skegrie (bf), som
yttrade:

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast i syfte att framföra några synpunkter
på hur det föreslagna nya prissättningssystemet
kan te sig för det
utpräglade slättbygdsjordbruket. För
detta jordbruk, som ju saknar den stabiliserande
faktor som skogen utgör,
blir givetvis den otrygghet som det nya
systemet innebär särskilt påtaglig.
Svängningarna i världsmarknadspriserna
kan komma att bli synnerligen kännbara
inom denna del av vårt jordbruk.

Jag har ett intryck av att de flesta
talarna här i dag haft en känsla av att
man inte riktigt vet vart det bär hän
med det nya prissättningssystem som vi
nu skall gå in för. Vi är nog allesamman
överens om att det är ett steg ut i
det ovissa som vi nu tar. Prissättningssystemet
bygger nämligen väsentligen
på två faktorer, vilka för dagen icke är
för handen och vilka kanske inte kan

förverkligas förrän inom en mer eller
mindre avlägsen framtid. Dessa två faktorer
är för det första en något så när
stabil världsmarknad och för det andra
en kraftigare rationaliseringstakt än
hittills.

För närvarande är ju världsmarknaden
instabilare än den varit under de
senaste åren och utsikterna till en förbättring
är inte så lysande efter de
GATT-förhandlingar som slutfördes i
våras. Det är en ganska hård dom som
har uttalats över det nya systemet av
Sveriges lantbruksförbund, när förbundet
säger: »Det är att beklaga att utredningen
slutfört sitt uppdrag innan resultaten
förelåg från denna konferens.
Utredningen har nämligen därigenom
kommit att grunda sina för svenskt
jordbruk så viktiga förslag på fullständigt
felaktiga antaganden.» Visserligen
gäller Lantbruksförbundets uttalande
själva utredningen, men vad världsmarknadens
instabilitet beträffar har
uttalandet sin giltighet den dag som i
dag är. Dessa GATT-förhandlingar ledde
ju till att främst Förenta staterna men
även andra länder skaffade sig större
möjligheter än tidigare att införa importreglerande
åtgärder och exportsubventionering.
Detta ökar instabiliteten
på världsmarknaden, och bilden blir
inte bättre, om man tar i betraktande
de stora lager, som finns i de länder
som kan bli konkurrenter till oss, liksom
inte heller om man tar hänsyn till
den stora differens i produktionskostnader
som föreligger mellan svenskt
jordbruk och jordbruken i våra konkurrentländer,
en differens om vilken
utredningen sagt att den kommer att
bestå för lång tid framöver.

De konstlade världsmarknadspriser,
som sålunda uppkommer, avspeglar var -

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

ken produktionens omfattning eller konsumtionens
absorberingsförmåga och
ger därför falska signaler till produktionsökning
eller produktionsminskning
här i vårt land. Huvudprincipen i det
nya prissättningssystemet är nämligen
att ändringar i världsmarknadspriserna
skall vara det som ger impulsen till ökning
eller minskning av vår jordbruksproduktion.
Att de signaler, som vi sålunda
skall rätta oss efter, är falska
signaler, utgör enligt min uppfattning
den mest anmärkningsvärda bristen, åtminstone
för dagen, hos det nya systemet.

Vad beträffar den andra faktorn, en
ökad rationaliseringstakt, har ju rationaliseringen
inom slättbygdsj ordbruket
redan fortskridit så långt, åtminstone
när det gäller intensiv drift och mekanisering,
att möjligheterna minskas för
detta jordbruk att i fortsättningen följa
med i rationaliseringstakten inom industrien
och inom jordbruket i de länder
med vilka vi skall konkurrera. Men
det är ju ett fundamentalt krav, att vi
kan upprätthålla samma rationaliseringstakt
som inom de båda nämnda
områdena, därest inkomstlikställigheten
för jordbrukets del skall kunna bevaras
för framtiden. De rationaliseringar,
som hädanefter skall ske inom jordbruket,
kommer emellertid, i varje fall för
slättjordbrukets vidkommande, att bli
väsentligt dyrbarare än de rationaliseringar
som hittills vidtagits. Den fortsatta
rationaliseringen måste nämligen
ské på områden, där rationaliseringsåtgärderna
kräver betydligt större investeringar
— jag tänker särskilt på byggnadsområdet.
Den som vill fortsätta
med kreatursdrift får nog lov att bygga
om ladugård och stallar, och för att
motverka svängningarna på världsmarknaden
måste man skaffa sig större
möjligheter att lagra och torka spannmål
eller vidtaga andra liknande anordningar,
som kostar mycket pengar.
För närvarande försvåras emellertid
investeringar och rationaliseringar av

detta slag genom kreditåtstramningen.
Det är därför nödvändigt att kreditåtstramningen
och räntehöjningen tas
under omprövning inte minst ur denna
synpunkt. Jag vågar skärpa mitt uttalande
därhän att jag säger, att jag har
svårt att förstå, att bondeförbundet kan
medverka till att denna nya giv för prissättningen
genomförs utan att ställa bestämda
krav på att kreditåtstramningen
skall uppmjukas och räntehöjningen
revideras. Vill man att vi skall gå in
för ett nytt prissättningssystem i vilket
jordbrukets rationalisering är ett väsentligt
krav, måste man också se till
att instrumentet härför kan anskaffas
av svenska jordbruket till rimliga priser.

Jag såg härom dagen i en tidning att
två organisationer på löntagarområdet,
LO och TCO, hade hos regeringen inhämtat
bindande löfte om att kreditåtstramningen
skulle bibehållas under
kommande år, för att man därmed skulle
trygga sin inkomststandard. Det är
precis lika berättigat, att de svenska
jordbrukarna nu hos samma forum begär
att dessa kreditåtstramningar lättas,
så att vi genom rationaliseringar
kan skydda vår inkomststandard. Det
finns ingen principiell skillnad såvitt
jag begriper på de två kraven.

Det nya systemets tillskyndare bygger
emellertid mycket på den fortsatta
strukturrationaliseringen. Det är möjligt
att en hel del kan göras i fråga om
strukturrationalisering, men den formen
av rationalisering går ganska långsamt
och kan heller inte genomföras
överallt. »Denna gren av rationaliseringsverksamheten
kan därför icke
inom överskådlig tid i någon högre
grad inverka på det samlade jordbrukets
lönsamhet», såsom Hushållningssällskapens
förbund mycket riktigt
framhåller. Jag hoppas också, att detta
nya prissättningssystem inte skall betyda
en uppluckring av de skyddsbestämmelser
som nu finns mot en ohejdad
sammanslagning av jordbruk.

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

Det blir också nödvändigare än tidigare
att frågan om skogskomplettering
åt smärre jordbruk bringas till en snabb
lösning. I den mera oskyddade ställning,
som det utpräglade jordbruket
kommer i, blir det väsentligt att de små
jordbruken blir tilldelade skog. I annat
fall får de en alltför handikappad ställning.

Jag har velat anmäla dessa kritiska
synpunkter, därför att jag anser att
riskmomenten för närvarande är betydligt
större än vinstchanserna i detta system.
Om vi går mot en fredlig utveckling
—■ och det hoppas vi väl alla att
vi skall göra —• tror jag att också i fortsättningen
förlustriskerna kommer att
överväga vinstchanserna. Jag skall gärna
erkänna att det finns vinstchanser,
men jag tror inte att man, som herr
Hseggblom vill göra, skall satsa alltför
mycket på dem.

Det är med dessa ovissa faktorer som
bakgrund, som jag har ansett att man
skall se den motion som bondeförbundet
har avlämnat.

Herr Hseggblom har varit vänlig nog
att ägna denna motion ganska stor uppmärksamhet,
om inte i dag så dock i
sina artiklar i tidningen Medborgaren.
Jag har ställt mig åtskilligt frågande
när jag har läst den kritiken. De krav
som vi framställt i motionen är i stort
sett samma som de som återfinns i det
remissyttrande som Sveriges lantbruksförbund
har avgivit. Herr Hseggblom är
ju medlem i detta förbunds styrelse och
jag förmodar därför även medansvarig
i det remissyttrandet. Det hade då varit
mycket naturligt att herr Hseggblom
hade stött bondeförbundsmotionen när
den anför samma krav som herr Hseggblom
i egenskap av styrelseledamot har
ansett sig böra framlägga.

Det har talats om frihet, detta missbrukade
ord. Den frihet herr Hseggblom
och herr Waldemar Svensson har talat
om för svenska jordbruket får vi köpa
till priset av minskad trygghet. Detta
är värt ett observandum i en tid, då

praktiskt taget alla övriga grupper i
samhället går mot ökad trygghet. Vi
kommer så småningom här i kammaren
att ta ställning till tulltaxeförslaget, som
nog kommer att av industrien betraktas
som innebärande större trygghet för
industrien än den har nu. Vi har beträffande
textiltullarna i dag tagit ett förslag,
som innebär en väsentligt större
trygghet för textilindustrien än tidigare.
Löntagargrupperna har trygghet i
årliga avtal. När vi härom året diskuterade
en social reform, nämligen sjukförsäkringen,
begärde de grupper, som
tidigare hade större trygghet i detta avseende,
att få behålla densamma. Den
dag det blir aktuellt att här diskutera
pensionsfrågan kommer säkert också de
grupper, som nu har en tryggare pensionsförsäkring,
att begära att få ha
kvar denna.

Jordbrukarna går nu en rakt motsatt
väg. De går ifrån ett relativt tryggt sy
stem mot ett otryggare. Om man tar
hänsyn till att trygghetskravet överallt
bevakas, är det inte så egendomligt att
man inom bondeförbundsgruppen begär
en sådan komplettering till propositionen,
som innebär en minskad
otrygghet vid tillämpningen av det nya
systemet.

Jag vill gärna understryka vad som
har sagts tidigare, nämligen att vi accepterar
principerna i det nya förslaget.
Jag har ingenting emot att erkänna,
att smidigheten i detta kan ha sitt värde
jämfört med det nuvarande. Huruvida
de förväntningar som ställs på det kommer
att uppfyllas får dock framtiden
utvisa.

Herr Svensson i Ljungskile har tidigare
i dag gjort sig stor möda att förklara,
att bondeförbundets yrkanden
inte går ihop med propositionen. Såvitt
jag förstår menade han, att yrkandena
innebär ett avsteg från denna. Ja, alla
motioner som väcktes i anslutning till
propositionen är väl ett avsteg från
den. När herr Svensson vill göra gällande,
att vi därigenom på något sätt

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30

Den framtida utformningen av

slagit undan grunden för oss själva, vill
jag emellertid opponera mig. Vi har
godkänt principerna, vi accepterar detta
system med alla de risker och all
den ovisshet som följer med det, men
vi har velat minska dessa risker. Av två
onda ting, herr Svensson i Ljungskile,
väljer man det minst onda. Om denna
proposition i dag inte skulle bifallas
eller om vi från vår sida hade yrkat
avslag på den, hade vi stått inför risken,
alt herr Svensson i Ljungskile och folkpartiet
kanske hade haft litet mer att
säga till om, när en ny proposition en
gång skulle skrivas, och den dödliga
risken vågar jag för min del inte utsätta
svenskt jordbruk för.

Mycket beror på hur systemet kommer
att tillämpas. Man bör nog kräva en
noggrann registrering över utvecklingstendenserna.
Om jag har läst utskottets
utlåtande rätt, har utskottet också skrivit
ganska positivt på den punkten. Det
är vidare nödvändigt att ha en god beredskap,
så att man snabbt kan ingripa,
om prissänkningarna skulle gå för långt.
Vi måste nämligen komma ihåg, att prissänkningar
slår snabbt igenom medan
prishöjningar går betydligt långsammare.
Dessutom brukar de senare alltid
väcka ett visst motstånd.

Vad beträffar reservationerna skall
jag be att få säga några ord om ett par
av dem. Den, som berör resultatutjämningen,
är på ett sätt anmärkningsvärd.
Jag instämmer till fullo med herr Haeggblom
i att det är nödvändigt, att den
frågan löses med det snaraste, eftersom
den hör ihop med de treåriga avtalsperioderna.
Hur beaktansvärd den
än är, skulle jag likväl vilja ge reservanterna
det rådet att en annan gång
låta Adolv Olsson och hans utskott behandla
skattefrågor. Bevillningsutskottet
skilde sig i våras i anledning av en
bondeförbundsmotion på ett betydligt
bättre sätt från denna fråga än jordbruksutskottet
nu har gjort. Jag skall
emellertid be att få gratulera högern
till att ha lyckats haka på detta uppslag

prissättningen på jordbrukets produkter

på sin motion, som därigenom fått en
väl behövlig förstärkning.

Den andra reservationen jag vill säga
något om är den som gäller betodlingen.
På den punkten tycker jag att utskottets
förslag kunde ha bifallits, eftersom redan
detta är en kompromiss mellan propositionen
och motionerna. Departementschefen
skulle säkert ha tagit ett
sådant beslut med synnerligt jämnmod.
Betodlingen är en mycket viktig faktor
för jordbruket, i varje fall på slättbygderna,
när det gäller att uppehålla
ett intensivt jordbruk och vidmakthålla
en växtföljd, som skyddar mot
växtsjukdomar och skadeinsekter. Det
råder redan nu en ganska utbredd oro
bland betodlarna i dessa trakter med
anledning av de nya signalerna. Man
räknar allmänt med att möjligheterna
att träffa en överenskommelse om godtagbara
odlingsvillkor med Sockerbolaget
blir väsentligt försvårade genom det
nya förslaget. Jag har hämtat några
siffror ur en av våra största industritidskrifter
och skall be att få nämna
något om dem. Om vi utgår från att vi
kommer att fastställa ett mittpris på låt
oss säga 90 öre och vi får en tioprocentig
importavgift — det blir således
9 öre — kan sockerpriset sjunka till 81
öre utan att det görs någonting. Det betyder
en förlust på 27 miljoner kronor
för svensk sockerproduktion.

Sedan uppstår en fråga som man
inte kommer förbi enligt det nya systemet.
Vem skall stå för denna förlustrisk?
Skall Sockerbolaget ensamt göra
det eller skall den delas mellan Sockerbolaget
och betodlarna eller skall betodlarna
ensamma stå risken? Vid det
senaste alternativet vågar jag tryggt
säga att det inte blir någon betodling
i detta land. Även om risken skall delas
mellan Sockerbolaget och betodlarna
kommer det att bli ett avseviirt avbräck
för betodlarna. Risken blir så stor för
dem att jag tror, att de inte vågar acceptera
ett betpris som kan resultera
i dessa svängningar.

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

Det bör sedan även understrykas, att
betodlingen är mycket kostnadskrävande.
Om jag säger att en veteodling kräver
ungefär 70 arbetstimmar, så kräver
motsvarande betodling 450 arbetstimmar
eller 6 gånger så mycket.

Fördenskull hade det varit motiverat
med ett undantag, åtminstone i början
av detta prissystems iscensättande.

När man sedan här hänvisar till det
höga gränsskydd, som sockerbetsodlingen
nu har, skall vi lägga märke till att
detta gränsskydd baserar sig på importpriser.
För närvarande säljer utlandet
strösocker för 53 öre på världsmarknaden,
men inom respektive länder är
det ett annat pris. Grossisten i England
t. ex. får betala 87 öre liksom grossisten
i Sverige. Den engelska husmodern
betalar 1 krona per kg för strösocker;
den svenska får betala 1 krona 10 öre. I
Sverige är emellertid mellanhandsvinsten
23,88 öre per kg, medan den i England
är endast 13 öre. I Holland är motsvarande
pris 12,35 öre och i Danmark
9,60 öre. Den svenska mellanhandsvinsten
ligger alltså gott och väl 100
procent över andra länders.

Möjligheten att ytterligare rationalisera
sockerindustrien har varit på tapeten.
Det är möjligt att rationaliseringsmöjligheterna
ännu inte är uttömda.
Skulle man emellertid rationalisera
sockertillverkningen genom att lägga
ned fabriker, då blir en sådan rationalisering
även en börda för betodlarna.
Detta skulle utan tvekan komma att
göra odlingen mera kostsam.

Till dem som eventuellt tror att den
svenska sockerbetsodlingen är på efterkälken
vill jag säga, att den svenska
sockerindustrien ligger på toppen bland
världens sockerindustrier. Man håller
just nu på att bygga om en fabrik nere
i södra Skåne. Denna blir efter ombyggnaden
världens modernaste och
förnämsta sockerfabrik. Detta säger en
hel del om den nivå, till vilken svensk
sockertillverkning kommit då det gäller
rationalisering.

Från tvenne håll har man bär sagt,
att det nya systemet skulle påskynda
rationaliseringen. Som jag nämnde har
vi redan hunnit ganska långt med det
system som vi hittills har haft. Det är
möjligt att man kan rationalisera själva
sockerbetsodlingen ännu mer, men under
de sista åren har man kommit en
ganska god bit i varje fall då det gäller
den mekaniska upptagningen av betorna.
Hittills har dock denna rationalisering
inte betytt någon minskning av
kostnaderna. Den har endast inneburit
att man bytt ut den manuella arbetskraften
mot maskinell hjälp. Det
kostar dock lika mycket i dag att hyra
en sådan maskin — det finns inte så
många sådana maskiner ännu -— och
låta den ta upp ett tunnland betor
som att leja en karl att göra
samma arbete. Härtill kommer att i
varje fall sommararbetet på betfälten
i viss utsträckning måste ske med manuell
arbetskraft. Inom betodlarkretsar
bär vi allmänt den uppfattningen, att
även om vi lyckas lösa den mekaniska
upptagningens problem så måste vi
ändå betala arbetskraften på sommaren
så pass mycket, att kostnaderna sammanlagt
kommer att bli ungefär lika
stora. Fördenskull skall man inte satsa
alltför mycket på rationaliseringsmöjligheterna
i fortsättningen, även om jag
erkänner att det finns vissa möjligheter.

En minskning av betodlingen kan
komma att medföra, att den kreaturslösa
driften inom dessa områden ganska
snabbt kommer att öka. Jag vill också
framhålla, att betodlingen åtminstone
ännu så länge är en icke obetydlig inkomstkälla
för stora delar av landsbygdens
folk. Betskötsel är en inkomstkälla,
som man räknar med när man
skall se efter huruvida den årliga budgeten
skall komma att gå ihop.

Det nämndes här av herr Gustafson
i Dädesjö, att vi får kosta på oss 100
miljoner kronor om året för att importera
socker. .lag skall be att gentemot

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

den siffran få nämna en annan — jag
tror för resten att herr Ahlsten också
var inne på frågan — nämligen att de
svenska sockerkonsumenterna under
åren från 1939 till början av 1950-talet
förtjänade 700 miljoner kronor därigenom
att världsmarknadspriserna på socker
låg över dem som vi hade här i
Sverige. Även detta är kanske ett argument,
som man bör tänka på då det
gäller att ta ställning till huruvida det
inte är berättigat att under en övergångstid
behålla det gamla systemet för
sockerbetsodlingens del.

Jag kan inte heller låta bli att säga,
att om det skulle inträffa att man på
grund av ogynnsamma odlingsvillkor
inte kan bli överens med Sockerbolaget
om godtagbara odlingsvillkor och att
odlingen därför kommer att nedläggas
•— den möjligheten får man inte bortse
ifrån —• så tror jag inte att svenska
staten kan räkna med ett importpris av
53 öre därest den behöver importera
alltsammans. Vi har tidigare sett exempel
på hur man ute i världen utnyttjar
ett sådant tillfälle.

Till sist skall jag säga några ord om
hur jag ser på tillkomsten av detta nya
prissättningssystem. Jag ser det främst
såsom en eftergift för den kritik, som
har riktats mot det nuvarande systemet
främst från konsumentorganisationerna,
från konsumentpressen och från
enskilda konsumenter. Denna kritik
har skjutit avsevärt över målet. Man
har ibland, när man har jämfört våra
priser med världsmarknadspriserna,
framställt det svenska jordbruket som
efterblivet. Men det är nog ändå så, att
vårt jordbruk är fullt jämförbart med
vilket som helst i världen, och i fråga
om livsmedelspriser ligger Sverige, såvida
jag är rätt underrättad, som trea
från botten bland de europeiska länderna.
Det lär endast vara Danmark och
Norge som liar billigare livsmedel än
Sverige har. Det är en sak som man
har bortsett ifrån när man i denna kon -

sumentorienterade kritik har vänt sig
emot jordbruket.

Men jag ser också tillkomsten av detta
nya system som en eftergift för de krav
på en friare ekonomisk politik och ett
utsträckande av denna även till jordbrukspolitiken,
som har framställts
inte minst i denna kammare. Jag förstår
mycket väl att det i dag måste vara en
triumfens dag för herrar förespråkare
för den fria ekonomiska politiken.

Herr Gustafson i Dädesjö ville i förmiddags
likna det föreliggande förslaget
vid ett barn, och jag får erkänna att jag
tycker att man har kunnat utläsa tillfredsställelsen
och fadersglädjen framför
allt i folkpartiets ansikte. Lika
ogrumlad är inte glädjen i högerns och
i herr Hseggbloms, men det är vi ju
vana vid. När vi tenderar att genomföra
något uppslag från högern möts vi
ju där i regel med en bekymrad och
besviken min.

Jag har tidigare sagt att den frihet,
som vi nu skall bereda de svenska
jordbrukarna, får av dem köpas till priset
av minskad trygghet. Det är också
rätt anmärkningsvärt, att detta förslag
har mötts ganska kyligt av företrädarna
för jordbruket, av dem som främst
berörs av detsamma. Det gäller inom
utredningen, det gäller inom remissinstanserna
och det gäller också i övrigt.
Jag vill för min del säga att inte heller
jag, såsom läget nu tecknar sig, tvekar
att ställa mig bland dem som intar en
reserverad hållning. Skulle det inträffa
att de farhågor som i varje fall
för dagen gör sig gällande om ovisshet
och otrygghet inte blir besannade så
är det bara tacknämligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i vad avser
sockerbetsodlingen och i övrigt till den
reservation, som har avgivits av herr
Tjällgren m. fl.

Vidare anförde:

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

Herr H7EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är litet fundersam
över att herr Hansson i Skegrie riktar
kritiken beträffande detta förslag dels
mot herr Gustafson i Dädesjö och dels
mot mig och högern. Det är väl ändå
den närstående vän som han har på regeringsbänken
i statsrådet Norup, som
är mest ansvarig för alla detaljer i prissättningsförslaget,
det kan nog inte herr
Hansson i Skegrie neka till.

För att herr Hanssons i Skegrie falska
historieskrivning om Lantbruksförbundets
inställning inte skall stå oemotsagd
ber jag att få påpeka, att Lantbruksförbundet
har avgivit ett yttrande, som
återfinnes i propositionen, men att förbundet
också — det borde väl ändå inte
ha gått herr Hansson i Skegrie förbi,
om han har läst propositionen någorlunda
noggrant — har accepterat den
kompromiss på vilken hela förslaget
bygger.

Vad mig själv beträffar var jag inte
närvarande när Lantbruksförbundet avgav
sitt yttrande, och herr Hansson i
Skegrie kunde ju ha tagit reda på den
saken. Däremot var jag med om att ge
min välsignelse åt den kompromiss,
som sedan herr Norup har tagit upp
och som ligger till grund för det beslut
vi skall fatta i dag.

Herr Hansson i Skegrie fortsätter med
ungefär samma metod som herr Rubbestad
att sätta betyg på den motion som
vi från högerns sida har väckt. Jag sade
i mitt anförande att jag inte ville skräppa
med resultatet, men nu får jag kanske
ändå påpeka — att den motionen
är till stor del godkänd. Det framgår
tydligt av utskottets skrivning att dess
klämmar är beaktade så när som på en
punkt, nämligen den som herr Hansson
i Skegrie tyckte var en så utmärkt sak.
Om det nu hade varit från ett annat håll
än herr Hansson i Skegrie som betyget
hade kommit skulle jag ha kunnat vara
mycket belåten, ty utskottet har givit
gott betyg åt två tredjedelar av vad vi
har framfört och herr Hansson i Skegrie

åt den sista tredjedelen, men jag erinrar
mig den gamla diktens ord, att om
man får bifall från visst håll har man
anledning att känna sig obehagligt berörd,
och det gör jag vid berömmet
från herr Hansson i Skegrie.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
slutade sitt anförande med att tala om
hur han såg på tillkomsten av det förslag
som jordbruksministern lagt fram.
Det var, påstod han, en eftergift åt kritiken
dels i denna kammare och dels
ute i den allmänna opinionen. I det regeringsprogram
som koalitionen lade
fram säger man emellertid först att man
skall trygga landets behov av livsmedel,
och därefter heter det: »Den prisreglering
som erfordras härför bör på längre
sikt, såsom också av statsmakterna
uttalats, lämna utrymme för marknadsmässiga
prisförskjutningar för att ge
möjlighet till en självreglering av produktionsinriktningen
och onödiggöra
detaljingripanden från det allmännas
sida. Denna målsättning motiverar en
översyn av prispolitikens grunder.»

Var inte herr Hansson med om att
godkänna detta koalitionsprogram på
sin tid?

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Heeggblom kommer
inte ifrån att även om Lantbruksförbundet
godkänt kompromissen, som
det heter, så gäller kompromissen endast
sexprocentsregeln. Lantbruksförbundet
har emellertid, liksom vi gjort
i motionen, krävt att timlöner skulle
läggas till grund för beräkningen. Denna
fråga berör inte kompromissen. Det
har vidare begärt att jämförelsegrupperna
skulle ställas högre än som föreslagits.
Det har begärt att man skulle
ha fleråriga avtal också inom andra
grupper etc. Allt detta finnas i bondeförbundets
motion, men det berörs inte

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

på minsta sätt av kompromissen, herr
Hseggblom. Jag måste konstatera att vad
som för herr Hseggblom är sanning på
Klara östra kyrkogata 12, det är bara
dåligt skämt på Helgeandsholmen.

Sedan sade herr Hseggblom att högerns
motion var bifallen till två tredjedelar.
Ja visst, den kan inte bifallas
längre, ty den innehåller ingenting mer.
Jag har analyserat den och funnit att
den till 30 procent innehåller ett referat
av propositionen; i 60 procent av motionen
är det egentligen endast två frågor
som behandlas, och de sista tio procenten
berör resultatutjämningen, som
inte hör hit. Herr Hseggblom kan alltså
inte gärna ställa större krav på bifall
än vad som skett.

Herr HSEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan ju upplysa herr
Hansson i Skegrie om att fastigheten
Klara östra kyrkogata 12 är riven, och
vad herr Hansson nu pratar om rörande
det förflutna har mycket litet att
betyda. Lantbruksförbundet har accepterat
detaljerna i den proposition som
herr Norup har lagt fram. Vill herr
Hansson ha svart på vitt på den saken
kan han gå till herr Norup.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag bara konstaterar,
att vi inte fick veta om herr Hansson
var med om att godkänna koalitionsprogrammet
1951.

Hefr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Det är väl snart fyra
timmar sedan första kammaren voterade
i denna fråga, och även om förstakammarledamöterna
kunde ha särskilda
orsaker att påskynda behandlingen, så
kvarstår dock det faktum, att vi i denna
kammare ändå har 14 talare kvar på
talarlistan. Jag skall därför begränsa
mitt anförande till att endast snudda vid
elt par detaljproblem, som vi motionä -

rer tillåtit oss att aktualisera i motionen
nr 689 i denna kammare.

I motionen hade vi till att börja med
pekat på de ekonomiska svårigheter
som de många jordbrukare i Norrland,
vilka saknar skog, komme att få brottas
med om de ekonomiska förutsättningarna
vid 10—20 hektars jordbruk i
södra och mellersta Sveriges slättbygder
blir bestämmande för prisnivån.
Utskottet anför i anslutning härtill: »De
problem, som föreligger vid dylika
jordbruk, bör lösas på annat sätt.» Jag
tillåter mig att inkassera detta som ett
erkännande av att något bör göras åt
dessa problem. Jag vågar uttala förhoppningen
att, när utredningsarbetet
beträffande frågan om komplettering
av ofullständiga jordbruk med skog
är färdigt, den positiva inställning som
jag utläser ur utskottets skrivning skall
visa sig vara en realitet även den dagen.

Med den synnerligen invecklade konstruktion,
som i fortsättningen avses
skola begagnas för fastställande av
jordbrukets prissättning, ges den s. k.
slättbygdskalkylen en dominerande
ställning vid fastställandet av prisstödnivån.
För att följa inkomstutvecklingen
föreslås vidare, att fortlöpande jämförelser
företas dels mellan slättbygdskalkylen
och jämförbara arbetarkategorier
i de två lägsta dyrortsgrupperna,
dels också — för att följa inkomstutvecklingen
i olika landsdelar — mellan
slättbygdskalkylen och upprättade områdeskalkyler,
varvid landet föreslås
indelat i åtta områden. I realiteten får
detta befaras innebära, att inkomstutvecklingen
vid olika jordbruk, oavsett
var i landet de är belägna, skall jämföras
med inkomstutvecklingen för arbetare
i de två lägsta dyrortsgrupperna.
För övre Norrlands vidkommande syns
oss detta vara mindre tillfredsställande.

Avståndskostnader, hårdare klimatiska
betingelser och som regel ett högre
kommunalt .skattetryck är väl de förnämsta
av de faktorer, som lett till att
övre Norrland placerats i högre dyr -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

ortsgrupper än de två lägsta. När, för
att exemplifiera, i en by i Norrbotten
eller Västerbotten skolläraren, skolvaktmästaren
och vägarbetarna i lönehänseende
placerats i 5:e dyrortsgruppen,
borde väl detta rimligen även gälla
jordbrukarna i samma by. Det torde
inte kunna ifrågasättas att avståndskostnader,
hårdare klimatiska betingelser
eller högre skattetryck drabbar dem
i någon mindre utsträckning än byns
övriga inbyggare, snarare tvärtom.

Vid jordbruksutskottets behandling
av vårt motionsyrkande, att områdeskalkylerna
må upprättas med beaktande
av de dyrortsgrupper, som gäller
för andra befolkningsgrupper inom respektive
områden, synes mig utskottet
rätt så behändigt ha lyckats halka förbi
frågan. Utskottet anför bara att områdeskalkylerna
ej är avsedda att »direkt
ligga till grund för prissättningen».
Detta konstaterande är så riktigt och
innebär ingen överraskning för motionärerna.
Vi har emellertid — hur tveksamma
vi än är i fråga om resultatet
för jordbrukarna i övre Norrland -—
ansett oss böra godtaga principen om
slättbygdskalkylen som grundläggande
för prissättningen, då jordbrukets ekonomiska
och fackliga organisationer biträtt
denna linje. Samtidigt har vi emellertid
ansett det angeläget att jordbrukarna
i dessa delar av landet beredes
största möjliga trygghet för sin näring.
Även om områdeskalkylerna ej skall direkt
ligga till grund för prissättningen,
så upprättas de väl ändock inte enbart
för sin egen skull för att så fort de är
färdiga utan något beaktande läggas åt
sidan. Avsikten är väl ändock att de resultat,
som dessa områdeskalkyler uppvisar,
så långt möjligt skall vinna beaktande,
så att eventuella orättvisor av
ett ensidigt tillämpande av enbart slättbygdskalkylen
kan rättas till. Detta har
ju för övrigt även här i förmiddags erkänts
av jordbruksministern. Då så är,
måste det även vara angeläget att dessa
områdeskalkyler framräknas på basis

av för respektive områden aktuella och
riktiga utgångspunkter. Det är detta vi
i vår motion har begärt, ej minst ur
den synpunkten, att jordbruket i övre
Norrland fyller en väsentlig uppgift för
landets exploaterande av de nationaltillgångar
som dess malm, vattenkraft
och skogar utgör.

Det är med beklagande vi konstaterar
att utskottet ej beaktat vårt yrkande
härvidlag. Då det emellertid för dagen
inte lär vara möjligt att nå längre
än vad utskottet skrivit, skall jag avstå
från att ställa något yrkande. Jag nöjer
mig med en vädjan till utskott och kammare
att vi, därest utvecklingen aktualiserar
att vi kommer igen i denna fråga,
skall mötas av större förståelse än vad
som för dagen synes vara fallet.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Såsom en av de ledamöter
som motionerat rörande sockernäringen
vill jag i största korthet framföra
några synpunkter på sockerfrågan.
Reservanterna har sagt, att utskottsmajoriteten
och motionärerna
förordar ett annat prissättningssystem
för socker och därmed också för sockerbetor
än vad som förordas för andra
jordbruksprodukter. Detta är inte fullt
riktigt. Det är endast under en övergångsperiod,
som utskottsmajoriteten
kräver ett annat prissättningssystem.
Efter treårsperiodens slut är åtminstone
utskottet enligt dess skrivning villigt
att acceptera nya bestämmelser
även då det gäller sockerbetsodlingen
och prissättningen på socker.

Man kan fråga varför såväl utskottsmajoriteten
som motionärerna vill behålla
det gamla systemet för sockernäringens
vidkommande under en övergångsperiod.
Jo, därför att man vill ha
garantier för att sockerbetsodlingen
icke skall nedläggas. Sådana garantier
har man enligt min och många andras
mening inte i dagens läge, om den
kungl. propositionen antas i dag. För

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

dagen skulle visserligen en nedläggning
av sockerbetsodlingen, om vi ser
det ur krass ekonomisk konsumentsynpunkt,
vara försvarbar, eftersom socker
är den jordbruksprodukt som här
i Sverige har det största skyddet. Men
vi kan inte se saken på det sättet; vi
måste även ha försörjningsberedskapen
för ögonen. Vid en avspärrning kommer
sockerförsörjningen snart i farozonen.
Att vid ett sådant tillfälle snabbt
kunna få upp en inhemsk odling och
fabrikation av socker blir inte lätt, om
produktionsapparaten inte står fullt
färdig. Detta kommer den inte att göra
om sockerbetsodlingen skall ligga nere
några år. Odlingstekniken kommer att
försämras hos jordbrukarna, och i fabrikationsledet
kommer det också att
uppslå störningar om inte betbruken
skall vara i verksamhet varje år. Vi
måste uppehålla en viss beredskapsodling
av sockerbetor — därom tror jag
alla är ense, även reservanterna.

Frågan är då om vi får denna beredskapsodling
eller ej, därest det nya systemet
skall träda till nu på en gång.
Detta är den springande punkten. Står
vi några risker, eller gör vi det inte?
Kommer exempelvis inte det nya systemet
att medföra sådana underhandlingsproblem
både då det avser betodlarna
och Sockerbolaget, att man riskerar
en nedläggning av odlingen under
ett eller annat år? Jag är inte främmande
för att så kan ske, även om jag
vill understryka att enligt vad jag har
mig bekant alla parter — jordbruksnämnden,
Sockerbolaget och betodlarna
— är inställda på att göra sitt yttersta
för alt lösa problemet. Det kan dock
uppstå svårigheter soin gör detta omöjligt,
hur mycket energi man än sätter
till på olika håll.

Att lantbrukarna är mycket skeptiska
mot det nya systemet beror närmast
på att odlarna inte kan överblicka sockerbetspriset
under det närmaste produktionsåret.
Årliga prisförhandlingar
skall föras, men något fast pris kommer

av allt att döma inte att kunna fastställas.
Ett fast pris är av större betydelse
för sockerbetsodlingen än för
andra jordbruksgrenar, eftersom sockerbetsodlingen,
såsom herr Nils G.
Hansson redan här har framhållit, är
en av de mest kostnadskrävande grödorna
som jordbrukarna har och i anslutning
därtill också en av de mest
riskfyllda.

Jag kan med några siffror från en utredning
som jag själv har varit med om
belysa denna sak. Det visade sig vid
denna undersökning att odlingskostnaderna
för vete håller sig omkring 1 400
kronor per hektar, medan kostnaderna
för sockerbetor utgör 3 000 kronor per
hektar. Jordbrukaren får lägga ut stor
del av dessa kostnader på ett tidigt
stadium, och om odlingen misslyckas
gör han en verklig förlust. Betodlarna
måste därför ha större garanti för att
få sina kostnader täckta än vad odlare
av andra grödor behöver, om inte betodlarnas
ekonomi skall äventyras.
Denna större garanti kan de få om det
nuvarande systemet bibehålls ännu något
år.

Här har framhållits särskilt av jordbruksministern
och herr Gustafson i
Diidesjö, att det inte är lämpligt att utbryta
sockernäringen ur systemet, men
jag frågar om det vore så omöjligt. Enligt
propositionen skall sockerbetsodlingen
vara den enda odling i vårt land
som blir kvantitativt reglerad. Det står
i propositionen, att vi skall ha en sockerbetsodling
på det egentliga sockerbetsområdet
av mellan 40 000 och
50 000 hektar, alltså ungefär 45 000
hektar, och därtill kommer odlingen på
Öland och Gotland om cirka 5 000 å
6 000 hektar, om jag inte minns fel.
Här blir det alltså en begränsning i
arealen, medan alla andra grödor kommer
att odlas fritt och jordbrukarna
kan göra de variationer i dessa odlingar
som det aktuella prisläget motiverar.
Sådana variationer kan ej ske med sockerbetsodlingen,
om den rationalisering

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

skall komma till stånd som eftersträvas
för att prisskyddet skall kunna sänkas
och jordbrukarna skall våga ta de risker,
som föreligger med ett nytt prissättningssystem
för sockerbetorna.

Jag vill även understryka att det finns
en annan stor skillnad mellan sockerbetorna
och andra jordbruksprodukter.
När det gäller sockerbetor har vi i
vårt land endast en, om jag får använda
uttrycket, uppköpare. Redan nu vid
denna tidpunkt eller om några veckor
måste denna uppköpare, alltså Svenska
sockerfabriksaktiebolaget, och betodlarna
ha kommit överens om vilket pris
som skall ligga till grund för odlingen
1956, även om priset inte blir slutgiltigt
fastställt. Några motsvarande förhandlingar
förekommer inte i fråga om
andra produkter på jordbrukets område.
Där skall inte nu ske några överenskommelser
om vad några produkter
direkt skall kosta. Visserligen har vi
mittpriser, som skall fastställas, men vi
har inte några kontraktsenliga överenskommelser
mellan producent och köpare
såsom i fråga om sockerbetsodlingen.
Det anförda talar för att man
under en övergångstid bryter ut sockerbetsodlingen
ur hela systemet.

Jag sade, att om vi skall kunna göra
sådana rationaliseringsvinster inom
sockernäringen, att betpriset skall kunna
sänkas, då måste vi ha klara linjer
att arbeta efter. Man måste exempelvis
veta huru många hektar som fabrikationen
skall inställa sig på.

Emellertid är det inte bara rationaliseringsvinster,
som kommer att medföra
sänkning av prisskyddet för socker,
utan detta skydd blir även beroende av
världsmarknadspriset på socker samt
på vårt allmänna kostnadsläge för jordbruksproduktionen.
Man vågar kanske
anta, att en förändring i världsmarknadspriset
snart kommer till stånd, som
om ett eller annat år skulle göra det
lättare för jordbrukarna att våga ta risken
att övergå till ett nytt prissystem
inom sockernäringen, därför att jord -

brukarna då inte skulle behöva löpa så
stora risker som de gör för dagen.

Till sist bara ett par detaljer i sockerfrågan.
Det synes mig som om man
på många håll ute i bygderna sammankopplade
det särskilda stödet till betodlingen
på Öland och Gotland med
prissättningssystemet för socker och
sockerbetor. Detta är felaktigt. Oberoende
av huruvida utskottsmajoritetens
eller reservanternas förslag kommer att
segra skall öarna ha sitt särskilda stöd
för sin sockernäring. Skillnaden mellan
utskottsmajoritetens och reservanternas
förslag ligger endast däri, att majoriteten
preciserat storleken av detta extra
prisstöd för Öland och Gotland, medan
detta inte har skett i reservanternas förslag.
Jag tolkar dock, herr Gustafson i
Dädesjö, reservanternas skrivning så,
att de i stort sett är positiva för samma
stöd som utskottsmajoriteten föreslagit.

I den motion som jag har mitt namn
under har vi motionärer anfört, att det
belopp, som skulle gå till det extra stödet
åt sockernäringen på Öland och Gotland,
skall gå direkt över statsbudgeten och
inte tas av den i propositionen föreslagna
konjunkturfonden. Om beloppet
tas ur konjunkturfonden så kan jag inte
komma till något annat än att det kommer
att innebära att under 1956 eller
1957 blir det sockerbetsodlarna i det
egentliga sockerbetsområdet i Skåne,
Halland och Blekinge, som får betala
detta extra stöd.

Man kan fråga sig, om detta kan vara
riktigt. Jag anser att det inte är riktigt,
ty detta extra stöd, som skall utbetalas
för Öland och Gotland, har inte med
själva sockerproduktionen att skaffa
utan är ett stöd av rent social natur,
som har till uppgift att befrämja berörda
öars näringsliv och därmed hjälpa
dessa öars befolkning. Under sådana
förhållanden anser jag inte, att en grupp
människor skall betala det belopp, som
behövs, utan det bör vara en angelägenhet
för hela vårt folk att klara av detta
problem. Så har skett i andra samman -

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

hang, och så bör det ske även här. Utskottsmajoritetens
förslag får också i
stort den verkan, att alla gemensamt
får hjälpa till att bära denna kostnad.
Visserligen är det kanske uttryckt på
ett sätt som av många missförstås. Det
står i utskottsbetänkandet nämligen,
att det extra stödet till sockernäringen
på Öland och Gotland skall betalas av
sockerbolaget. Detta innebär emellertid,
att om det gamla systemet bibehålies, så
blir det inte Sockerbolaget som betalar
dessa kostnader, vilket man inte heller
gärna kan begära, utan det blir svenska
folket som på ett eller annat sätt får
betala det. Därför sammanfaller utskottsmajoritetens
förslag i stort sett
med det som vi har framfört i vår motion.

Jordbruksministern framhöll i sitt
anförande i förmiddags, att han hade
klart för sig att en ändring av sockerregleringen
kommer att medföra vissa
besvärligheter vid övergången. Detta är
alldeles riktigt, men jag undrar om jordbruksministern
verkligen tänkt över alla
de besvärligheter som kommer att uppstå,
om propositionens förslag i dag
skulle bli antaget och vi omedelbart för
1956 års betodling skulle tillämpa detsamma.
Har jordbruksministern exempelvis
klart för sig, vilka svårigheter
som kommer att uppstå vid prisförhandlingarna
bland annat av den orsaken,
att Svenska sockerfabriksaktiebolagets
avtal med staten ej löper ut förrän
den 1 maj 1956? Detta innebär att Sockerbolaget
får två avtal att hålla sig
till, då det gäller 1956 års betskörd.
Även om bolaget är aldrig så positivt
inställt till en medverkan att övergången
blir så smärtfri som möjligt, så ifrågasätter
jag om det blir möjligt att lösa
dessa övergångsproblem.

En annan detalj är, hur den konjunkturfond
som föreslås i propositionen
och som crhålles genom importavgifter
på importerat socker skall kunna bidra
till att få ett betpris 1956 som täcker
odlarnas kostnader. Enligt vad jag kan

finna måste här vidtas särskilda anordningar,
om man med hjälp av konjunkturfonden
skall få ett skäligt sockerbetspris
1956. Till fonden kommer nämligen
inte att inflyta avgifter för ett helt konsumtionsår,
innan 1956 års betpris skall
regleras i februari månad 1957. Enligt
vad jag kan förstå kommer, om propositionen
antages i dag, regeringen att
bli tvingad till att på våren 1956 lägga
fram ett förslag om att ett belopp på
ett eller annat sätt får tillskjutas denna
konjunkturfond.

Ja, de tekniska problemen vid övergången
blir stora.

Herr talman! Även om jag i dag kommer
att ansluta mig till utskottsmajoritetens
förslag i sockerfrågan, vill jag
säga att jag för min personliga del med
tillfredsställelse hade hälsat ett förslag
från ett enigt utskott, som hade godtagit
propositionens förslag men med tilllämpning
först på 1957 eller 1958 års
sockerbetspris. Berörda parter — jordbruksnämnden,
betodlarna och Sockerbolaget
— hade då haft tid på sig att
anpassa sig till den nya given.

Att ett uppskov med ikraftträdandet
ett par år skulle få den menliga inverkan
som herr Gustafson i Dädesjö i förmiddags
gjorde sig till tolk för, tror jag
inte är riktigt. Herr Gustafson i Dädesjö
befarade, att ett uppskov med ikraftträdandet
skulle innebära att rationaliseringsåtgärder
inom sockernäringens
olika led ej komme till stånd så länge
som importmonopolet finnes. Jag tror
att dessa farhågor saknar all grund. Erfarenheten
visar nämligen att i fabrikationsledet
har vi en av världens förnämsta
sockerindustrier, och vad betodlarna
beträffar har dessa också under
senare år genomfört rationaliseringar
som jag tror saknar motsvarighet inom
andra länders jordbruk.

Jag beklagar, herr talman, men jag
kan inte komma ifrån att hela denna
fråga till stor del har snedvridits därigenom
att man har haft uttrycket »monopol»
med i bilden. Importmonopolets

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

vara eller icke vara är inte det viktigaste
i denna fråga. Huvudproblemet är, huruvida
berörda parter, jordbrukare,
sockerindustrien etc., hinner anpassa
sig till de nya förhållandena.

Som jag redan framhållit så är inte
importmonopolets bibehållande det väsentliga.
Det väsentliga är att sockernäringen
får bedrivas under sådana
former, att den blir en lönsam rörelse,
som ger täckning för kostnaderna vad
det avser både jordbrukarna och sockerindustrien.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag tillät mig att i förmiddags
avsluta mitt anförande då med
en stilla förhoppning om att den sakliga
bedömning, som kännetecknat den
föregående handläggningen av detta
ärende, måtte prägla även denna debatt.
Jag kunde emellertid konstatera
att under hela förmiddagen var detta
ganska allmänt fallet. Jag måste dock
säga, att den skärpning av debatten, som
herr Hansson i Skegrie åstadkom, väl
inte kan vara till gagn för frågans lösning.
Det är dock så att den proposition
som här föreligger är resultatet av
en kompromiss, och vid en kompromiss
får ju inte någon sin vilja fram.
Man skulle givetvis nu, när det gäller
att klara upp priserna på jordbrukets
produkter för den tid som ligger framför
oss, kunna hålla brandtal från både
producenter och konsumenter, men jag
tror inte att det gagnar saken. Man har
som det sagts försökt komma fram till
en kompromiss. Det förslag som ligger
till grund för propositionen är faktiskt
en kompromiss, en kompromiss som är
godkänd — jag tillät mig säga det i förmiddags,
och jag kan inte komma ifrån
det — av såväl jordbrukarnas som konsumenternas
stora organisationer. Det

är klart att sedan kan man på båda
hållen uttala önskemål i olika avseenden
och göra påståenden, som det kan
ligga något av berättigande i. Jag hoppas
emellertid att denna debatt skall
sluta så, att, även om här förekommit
en del yttranden som talar häremot,
det ändå skall gå att förena olika ståndpunkter
och göra det möjligt för oss
att komma till en lösning, som inte lämnar
efter sig taggar, som kan göra det
svårt för parterna att komma överens.

Jag skall sedan gå in på en fråga
som här tidigare diskuterats, nämligen
frågan om sockerbetsodlingen. Beträffande
den har med lottens hjälp en majoritet
bildats i utskottet, men det finns
en lika stor minoritet som gått på reservationen.
Det tycks vara en av de
frågor, som tillspetsats allra mest. Jag
tycker dock för min del att från utskottsrepresentanternas
sida framkommit
alltför pessimistiska tongångar i
det fallet. Man har varit överens om att
godkänna principen, och man säger att
om tre år är det ingen som tänker sig
annat än att själva principen skall slå
igenom även beträffande sockret. Men
nu sägs det att om man inte får lov att
skjuta på saken riskerar man så mycket.
Jag skall tillåta mig att framföra
några synpunkter, som finns anförda i
propositionen och som nog i viss mån
klarlägger denna sak.

Man har sagt att när det gäller sockerbetsodlingen
måste man försöka inordna
även den i systemet för prissättningen
på andra jordbruksprodukter.
Alla är också överens om att gränsskyddet
i fråga måste anpassas så att
reella möjligheter åstadkoms för en rationalisering
av sockerproduktionen.
Jag skulle tro att en rationalisering nästan
alltid mer eller mindre sker på
grund av det tryck som finns från den
ena eller andra parten. Det är väl så
här som på näringslivets andra områden.
Nu sägs det att man här får skapa
ett gränsskydd, som ger sockerbetsodlingen
en viss säkerhet men som också

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30

Den framtida utformningen av

måste vara så hårt att det framtvingar
rationalisering. Men så sägs det också
att sänkningen av betpriset inte får
drivas så långt att sockerproduktionen
blir lägre än som är nödvändigt för att
man ur beredskapssynpunkt skall känna
en viss trygghet. Man säger att om
betodlingen minskar för mycket eller
helt försvinner är det väldigt svårt att
få den i gång igen så att vi vid en
avspärrning snabbt nog kan få upp den
på nytt och komma i samma gynnsamma
situation som under förra världskriget.
Men här har väl inte på något
håll sagts, att vi skall skära ner eller
helt lägga ner denna produktion. Man
har sagt att det är möjligt att begränsa
denna produktion till 40 000 å 50 000
hektar. Jag kan för min del inte tänka
mig att, om vi har en sockerbetsodling
omfattande mellan 40 000 och 50 000
hektar, vi inte ganska snabbt skall kunna
komma upp till de arealer som varit
maximum. Under senare år har vi haft
53 000 å 54 000 hektar odling, som väl i
huvudsak inneburit självförsörjning under
förutsättning att vi får en hygglig
skörd. Om det skulle behövas är det
säkerligen möjligt att åstadkomma en
arealökning på ganska kort tid. Helt säkert
är det också möjligt för sockernäringen
även efter en genomförd rationalisering
att förädla sockerbetor i
den utsträckning, som kan visa sig nödvändig
ur beredskapssynpunkt.

Det är anpassningen av gränsskyddet
som skall garantera en odling av 40 000
å 50 000 hektar. Däremot är det inte
riktigt att påstå att sockerbetsodlingen
är den enda odling, som blivit föremål
för kvantitativ begränsning. Gränsskyddet
skall som sagt bara säkerställa en
odling av den omfattningen.

Vidare är man på alla håll överens om
att betodlingen skall bibehållas på
Öland och Gotland, även om detta skall
ske med särskilt stöd. Det bör sålunda
vara möjligt att skapa förutsättningar
för jordbrukarna på dessa öar att odla
sockerbetor i den omfattning, som pro7
— Andra kammarens

prissättningen på jordbrukets produkter

positionen talar om, nämligen 5 000 å
G 000 hektar. Odlarna där bör sålunda
kunna känna en viss trygghet.

Sedan har det också framhållits att de
fastställda mittpriserna kan komma att
växla och därmed äventyra betodlingens
möjligheter. Jag förutsätter dock att
den sänkning som skett på världsmarknaden
under senare år icke är tillnärmelsevis
så stor som de maximala
sänkningar man i det sammanhanget
talat om. Därom kan man emellertid inte
säga någonting med bestämdhet, men
ingenting talar i varje fall för att så nu
kommer att ske. Den risk som betodlarna
och Sockerbolaget därvidlag löper
kan uppskattas till en tioprocentig
sänkning, och enligt de uppgifter jag erhållit
från chefen för statens jordbruksnämnd
innebär detta en sänkning
av betpriset på ungefär 15 öre per deciton
betor om betodlare och Sockerbolaget
delar på prissänkningen. Man skall
där inte vifta bort värdet av underhandlingar,
ty ingen vet vad dessa kan leda
till.

Jag tycker inte att någon har anledning
att vid denna tidpunkt anslå så
pessimistiska tongångar, som här framkommit.
Underhandlingarna om sockerbetspriset
har redan satts i gång. För
några dagar sedan resonerade jag med
en av de ledande männen i Betodlarnas
centralförening, och han var inte säker
på att betodlarna skulle få några som
helst större möjligheter, om ställningstagandet
i dessa frågor sköts upp i tre
år, jämfört med om vi löser problemet
i dag.

Herr Nilsson i Svalöv sade här: »Ge
oss tre år till, så skall dessa saker säkert
ordna upp sig!» Men innan jag
blev statsråd, deltog jag ofta i underhandlingar
av detta slag — jag har varit
med sedan också — och när vi då
ungefär vid denna tidpunkt på året
sett framåt, har det verkat ganska omöjligt
att nå fram till en lösning. Jag har
många års erfarenhet av att sådana underhandlingar
drar ut på tiden, och

protokoll 1955. Nr 30

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

att jordbruksutskottet har mycket kort
tid på sig att behandla frågan och
kammarens ledamöter att motionera.
Hela frågan har därför måst snabbbehandlas.
Varför? Jo, därför att någon
lösning inte har kunnat åvägabringas,
förrän detta varit absolut nödvändigt.
Det kan ha gällt frågor av lika stort
omfång och med lika vittgående konsekvenser
som den här diskuterade, vilka
har lösts under medverkan av statens
jordbruksnämnd. Så har ofta varit fallet
under år som gått. Då har odlarna förhandlat
med statens jordbruksnämnd,
och jordbruksnämnden har sedan underhandlat
med Sockerbolaget.

Även om tiden även denna gång är
kort, hoppas jag likväl att problemen
kommer att lösas så att vi för framförliggande
tider når ett lika bra resultat
som det betodlarna uppnådde enligt det
gamla systemet beträffande 1955 års
betodling. Men är det trots detta någon
betodlare, som vill stå upp här och säga
att den senast träffade överenskommelsen
var sådan att den kan rekommenderas
i fortsättningen? Det tvivlar jag på.
Men med det nya systemet hoppas jag
att vi skall komma fram till ett resultat,
som ger odlarna bättre möjligheter än
med det system vi tillämpat i år. Därom
kan jag emellertid inte nu göra något
bestämt uttalande.

Även om meningsmotsättningarna har
skärpts något beträffande tidpunkten
för det nya avtalets ikraftträdande, tror
jag ändå inte att meningsskiljaktigheterna
är större än att de kan överbryggas.

Vad sedan gäller Sockerbolagets ställning
som monopolföretag, så är jag
ganska förvånad över att man reagerat
så positivt även på håll, där man annars
alltid har ställt sig skeptisk till
monopoliseringen av företag här i
landet.

Men det är ju så att man i vissa lägen
kan anlägga synpunkter som man vid
andra tillfällen inte vill godta. Jag hoppas
dock, vare sig det skulle bli en an -

nan majoritetsställning i andra kammaren,
liksom det blev i första kammaren,
än inom utskottet, eller icke, att
de tankegångar och förslag som är
framlagda i propositionen skall ge möjlighet
till en överenskommelse, som inte
försätter sockerbetsodlarna i ett sämre
läge än deras yrkesbröder inom andra
odlingsområden.

Följaktligen är det fortfarande min
förhoppning att vi här skall kunna mötas
i förståelse. Jag erkänner villigt att
— som jag redan har sagt — stora svårigheter
kommer att uppstå under det
första året. Men det är ändå så att
svårigheter har förekommit många
gånger förr, och de är ofta till för att
övervinnas. Jag hoppas att så skall ske
nu också.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill först säga att
det gladde mig att jag inte kom med i
den grupp av talare, som jordbruksministern
ansåg på ett osakligt sätt spetsat
till debatten, såsom vissa av hans
egna meningsfränder gjort. Det var inte
min mening med mitt anförande i sockerbetsfrågan.
Jag har försökt göra det
så sakligt som möjligt, och jag är som
sagt glad över att jordbruksministern
inte heller gav det något annat betyg på
den punkten.

Dock kan jag efter detta inte låta bli
att uttala en viss förvåning över att
jordbruksministern hävdar, att rationalisering
måste ske under ett tryck. Detta
uttalande måste väl då nästan innebära,
att jordbruksministern ger såväl de
skånska jordbrukarna som Sockerbolaget
ett misstroendevotum för att de inte
skulle ha gjort vad göras kunde för att
rationalisera. Själv har jag en annan
uppfattning om den saken, vilket jag
redan vittnat om i mitt första anförande.

Jordbruksministern säger att ingen

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

har, vare sig i propositionen eller i utskottsutlåtandet,
talat om ett nedläggande.
Nej, det har man inte, det var jag
som befarade detta, om man ginge till
förhandlingar under de förhållanden
som skulle föreligga, om propositionen
i dag antas i oförändrat skick.

Jordbruksministern frågade också:
Var finns den sockerbetsodlare som vill
stå upp och säga att vi inte är nöjda
med det avtal vi fick 1955? Ja, jag tror
att jag kan skaffa fram många sådana,
men vill inte förlänga debatten med att
räkna upp alla dem som jag därvidlag
har kommit i beröring med. Jag tror att
det i detta avseende ligger till på ett
annat sätt än jordbruksministern anser
att det gör.

Statsrådet Norup vädjar till kammarens
ledamöter och säger att eftersom
första kammaren har antagit reservationen
så låt oss här i andra kammaren
göra på samma sätt. Jag ifrågasätter
emellertid: Borde vi inte gå in för att
ta utskottsmajoritetens förslag och sedan
som sammanjämkningsförslag taga
det förslag som jag framfört?

Till sist: en förändring i sockerpriset
med 10 procent gör inte 15 öre utan ett
betydligt högre belopp på betpriset.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Nilsson i Svalöv misstolkar mitt uttalande
mycket, då han säger att mitt påpekande
om nödvändigheten av rationalisering
skulle innebära ett misstroende
mot både sockerbolaget och betodlarna.
Så är det visst inte. .lag har största både
aktning och förtroende för den rationalisering
som under många år har
pågått inom dessa näringsgrenar. Jag
har bara sagt att jag tror det är nödvändigt
att denna rationalisering får
äga rum även i fortsättningen. Det har
skett en rationalisering inom hela vårt
jordbruk under ett visst tryck ■— det
trycket att vi saknat arbetskraft därför

att jordbruket med sin prisbildning tyvärr
inte haft möjlighet att betala människor
på samma sätt som industrien.

Ser vi på vår industri har också
där en rationalisering försiggått på
grund av ett tryck, kanske i form av
lägre prisbildning på den internationella
marknaden eller också på grund
av vissa förhållanden inom vårt eget
land. Det innebär inte något klander
eller misstroende gentemot industrien
om man säger: Fortsätt på denna rationaliseringsväg!
Nej, herr Nilsson,
så får man inte misstolka mitt uttalande.

Sedan säger herr Nilsson, vilket förvånar
mig i högsta grad, att betodlarna
— så många att herr Nilsson inte kunde
räkna upp dem här — inte skulle
vara belåtna med 1955 års betpriser
men att det dock finns många, många
som varit belåtna med 1955 års betpris.
Betpriset i våras var enligt min mening
resultatet av en kompromiss, där man
fick ta det mesta möjliga. Betpriset har
bestämts inte på grund av torka eller
svårigheter med betodlingen, utan det
har satts så som skett för att åstadkomma
odlingen. Frågan är för övrigt om
betodlingen gått ekonomiskt ihop med
det pris som varit rådande. Jag hade
knappast väntat att herr Nilsson så odelat
ansåg att det var en god ekonomisk
överenskommelse med årets betpris.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall inte med herr
Norup ta upp någon debatt rörande
produktionskostnaderna för sockerbetsodlingen.
Vad jordbruksministern och
jag härvidlag har sagt får stå för vår
egen räkning, och så får de praktiska
jordbrukarna själva avgöra, vem som
har rätt.

Jag begärde ordet närmast därför att
jag inte fick tillfälle att klargöra, hur
en förändring av sockerpriset inverkar
på betpriset. Det blir betydligt större
förändringar än vad jordbruksminis -

100 Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

tern gjorde gällande. Vilken storleksordning
det blir kan ingen människa
säga i dag eftersom det förslag vi
behandlar är så komplicerat. Ingen vet
vilket betpris Sockerbolaget kommer att
kunna erbjuda betodlarna, och ingen
vet med säkerhet hur eventuella förändringar
i sockerpriset kommer att påverka
odlare respektive sockerindustrien.
Jag kan emellertid säga, att om
vi i dag räknar med ett fabrikspris på
socker av 88: 38, så skulle detta kunna
ge ett grundpris på sockerbetor av 6:92,
men om priset gick ned till 84: 42, alltså
med 4 öre, så skulle betpriset bli
6: 39. Detta är en skillnad på 53 öre per
deciton sockerbetor. Om sockerpriset i
stället steg till 94:32, så skulle betpriset
stiga till 7: 41, allt detta dock endast
under de preliminära förutsättningar,
under vilka betodlarna och Sockerbolaget
inför jordbruksnämnden har börjat
förhandla. Jag är emellertid rödd för att
innan dessa förhandlingar slutförts kan
det framföras krav från både det ena
och det andra hållet som kommer att
förändra dessa siffror.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! För att intet missförstånd
skall uppstå vill jag nämna, att
enligt de uppgifter jag fått av generaldirektör
Söderström motsvarar ett öres
förändring i sockerpriset cirka sex öres
förändring i betpriset. Om sockerbolaget
och betodlarna skulle dela risken
och chansen lika — 50 procent vardera
— betyder 10 procents förändring i sockerpriset
15 öres förändring i betpriset.

Detta är de upplysningar jag fått.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt säga
någonting i sockerfrågan, men jag vill
göra en personlig deklaration. Jag har
principiellt den inställningen att man
bör häva monopol, men när det här talas
om att häva sockermonopolet är det
ju inköps- och importmonopolet som

åsyftas. Monopolet från Sockerbolagets
sida gentemot betodlarna står emellertid
kvar. Det blir alltså ett ensidigt monopol
gentemot betodlarna, och det är
på denna punkt jag tycker att förslaget
bör underkastas en omprövning. Jag
skulle därför önska en framflyttning av
tidpunkten för det friare systemets införande.

Olika talare har med utgångspunkt
från totalkalkylen redovisat fördelar
och nackdelar hos det gamla prissättningsförfarandet.
Jag vill bara framhålla
att de årliga regleringarna har
medfört en reglerad ryckighet i prissättningen,
beroende på lönerörelser
och skördeutfall, som jag anser har varit
olycklig ur både producent- och
konsumentsynpunkt. Jag vet mycket väl
att det nya systemet har fått en dålig
utgångspunkt i opinionen bland jordbrukarna
på grund av årets missväxt.
Man undrar hur det nya systemet kommer
att verka under sådana förhållanden.

Hur har det gamla systemet verkat?
På grund av den årliga regleringen med
tillämpning av 4-procentsregeln har
vinstmöjligheterna vid en god skörd
varit mycket små för jordbruket som
helhet. När underskott uppkommit, såsom
skett i år, har kompensation givits
dels genom prishöjningar, dels genom
subventioner. Subventionerna kan i
stort sett fördelas rättvist och ges åt
de områden, som drabbats hårdast av
torkan. Men hur har kompensationen
genom prishöjningar verkat? Jo, prishöjningarna
har givit kompensation och
överkompensation åt dem som fått nästan
normal skörd eller normal skörd.
Det systemet kan inte gärna anses vara
tillfredsställande. Jag tror för min del
inte att det finns något bättre system
för att klara de dåliga skördeåren än
det gamla beprövade att samla i ladorna
under goda år för att ha något att
möta de dåliga åren med. Detta, eventuellt
kompletterat med ett försäkringsskydd
eller annat skydd, är det bästa

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30 101

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

sättet att lösa problemet. Jag vill liksom
herr Gustafson i Dädesjö, som också
var inne på detta spörsmål, framhålla
att jag tror att tre år ur denna synpunkt
är en väl kort period och att en
femårsperiod varit bättre. Men med
tanke på att det gäller ett försök har jag
ingenting att invända mot att perioden
blir treårig.

I detta sammanhang har frågan om
resultatutjämning i beskattningshänseende
tagits upp i en högermotion och
även i en reservation från högerhåll.
När propositionerna om företagsbeskattningen
i våras behandlades av riksdagen
var folkpartiet och högern överens
på denna punkt, och med hänsyn
till att frågan sålunda behandlats redan
tidigare under detta år har vi för vår
del ansett att det inte finns någon anledning
att på nytt aktualisera den i
samband med jordbrukspropositionen, i
synnerhet som denna proposition handlagts
av jordbruksutskottet. Jag förstår
mycket väl att meningen är att utnyttja
frågan i nästa års valrörelse, men det
hade ju kunnat ske utan denna onödiga
manöver från högerns sida.

Debattinläggen här i dag från bondeförbundshåll,
kanske allra mest herr
Hanssons i Skegrie anförande, har andats
pessimism beträffande prisutvecklingen
på jordbrukets område. Spärrreglerna
skulle enligt bondeförbundsrepresentanternas
mening endast komma
att beröra den nedre gränsen. Det
är givetvis svårt att nu avgöra, hurudan
utvecklingen kommer att bli, men det
har i dagens läge uppstått prisrörelser
som tyder på att spärreglerna även kan
komma att ha betydelse för den övre
gränsen. Jag tror att det vid bedömningen
av detta problem är befogat att
ställa sig den frågan, om rörelsefriheten
skall göras så liten att den inkräktar
på den rörlighet som kan behövas för
att bl. a. skapa vissa möjligheter att
utnyttja de goda skördeåren i förhållande
till de dåliga. Enligt min mening
bör man nog även ur jordbrukarnas

egna synpunkter vara försiktig med att
påkalla en begränsning av denna rörelsefrihet.

I bondeförbundsmotionen och reservationen
har man i detta sammanhang
även tagit upp frågan om utvecklingen
på lönemarknaden. Jag vill i detta avseende
helt kort erinra om den reduktionsregel
som använts i jordbrukskalkylen
vid beräknandet av arbetskraftåtgången.
Genom att denna reduktionsregel
nu försvinner har vi enligt min
mening fått en kompensation som gör
att vi bör vara återhållsamma med krav
som endast rör småsaker. Denna reduktionsregel
har ju verkat nedpressande
på priserna som sådana.

Frågan om 6-procentsregeln har berörts
flera gånger här i dag. När kompromissförslaget
framlades i utskottet,
kunde jag i hastigheten inte förstå innebörden
av denna regel. När jag frågade
vad den egentligen innebar, fick
jag inte något svar. Herr Haeggblom
har ju här redan talat om vad som
förekom i utskottet, och jag vill nu
bara konstatera att herr Haeggblom
omedelbart accepterade förslaget om 6-procentsregeln. Huruvida detta berodde
på att han har ett rörligare intellekt
än jag, vet jag inte.

Jag vill tillägga att jag personligen
inte hade haft något att invända mot en
viss uppmjukning av denna regel, men
jag har inte kunnat vara med om att
acceptera en skrivning, där det talas
om tolv månader, medan man i själva
verket menar nio månader, detta bara
därför att det i bondeförbundsmotionen
talas om tolv månader.

Jag skulle också vilja uttala min tillfredsställelse
med utskottets skrivning
beträffande mjölken. På denna punkt
har det skett en markant omvändelse,
kanske jag får säga, från de andra partiernas
sida i förhållande till den ståndpunkt
som man intog bara för ett år
sedan, något som jag med tacksamhet
noterar.

Mjölkproduktionens dominerande be -

102

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

tydelse för större delen av Sveriges
jordbruk och för småbruket i synnerhet
behöver jag inte här ytterligare understryka.
Utvecklingen av denna produktion
har emellertid på senare tid varit
långt ifrån tillfredsställande, såsom
också framgår av utskottets utlåtande.
Vad är orsaken till denna nedgång i
mjölkproduktionen? Ja, i år utgör givetvis
torkan en viss förklaring därtill,
men jag tror att jag riktigt tolkar förhållandena,
om jag påstår att mjölkproducenterna
har gripits av olust, dels
på grund av bristen på arbetskraft, dels
som en följd av den dåliga lönsamhet
och bundenhet som utmärker denna
produktion — det brukar ju talas om
bundenheten vid kon. Det tycks dock
som om det inom vissa delar av landet,
bl. a. i mitt eget län, Värmland, finns
ytterligare en orsak till nedgången i
mjölkproduktionen, nämligen de goda
skogskonjunkturerna. På sina håll i
Värmland ligger jordbruken för närvarande
för fäfot. Ägarna avverkar och
sköter sin skog, och i många fall har de
dessutom tagit arbete inom någon industri.
Det gäller inte endast småbrukare,
utan även innehavare av jordbruk
inom basjordbrukets storleksram.
Jordbruken i dessa områden kan inte
göras bärkraftiga, om de skall drivas
som kreaturslösa jordbruk, men tack
vare de goda konjunkturerna inom
skogshanteringen och möjligheterna att
ta andra arbeten har jordbrukarna dock
ansett det vara mer lönande att lägga
ned mjölkproduktionen. Inom det mejeriområde,
där jag själv levererar
mjölk, har sålunda utvecklingen varit
sådan, att invägningen av mjölk för
dagen överstiger konsumtionsbehovet
med ungefär tio procent. Marginalen är
alltså så knapp som den över huvud
taget kan vara, och vi kan när som helst
bli tvungna att frakta mjölk långa vägar
för att klara efterfrågan från konsumenternas
sida.

Jag tror att detta säger tillräckligt
om dagens läge när det gäller mjölk -

produktionen, och jag vill mot denna
bakgrund med tacksamhet konstatera
utskottets positiva skrivning om mjölken.
Här krävs det nya tag, om inte
situationen skall bli mycket besvärlig.

Till sist vill jag understryka att jag
för min del är i stort sett tillfredsställd
med det föreslagna nya prissättningssystemet.
Jag tror att det innebär en
kursändring i vår jordbrukspolitik som
är till fördel för både producenter och
konsumenter.

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Det system för prissättning
som riksdagen nu skall fatta
beslut om skall ju ersätta den gamla
jordbrukskalkylen. När man byter ut
ett gammalt, prövat system mot ett nytt,
uppstår det en förklarlig oro bland
jordbrukarna. När den utredning som
skulle utarbeta detta system tillkom,
skedde detta enligt direktiven därför
att man önskade en friare prisbildning
och ett enklare prissättningssystem. Vi
kan vara överens om att det system
som nu föreligger till bedömning är
långt ifrån enkelt. Det är tvärtom mycket
krångligare än det gamla och mycket
svåröverskådligt till sina verkningar.

Såvitt jag förstår ligger svagheten i
det nya systemet bland annat däruti,
att det ger möjligheter till svängningar
på upp till tolv procent mellan högsta
och lägsta prisnivån. På denna punkt
har man tillmötesgått liberala krav.
Huru långt dessa möjligheter till uppoch
nedgång i priserna kommer att utnyttjas
är icke möjligt att förutse. Det
beror framför allt på fluktuationerna
ute på världsmarknaden. Vi skall erinra
oss att den värsta tid svenska jordbruket
har haft var när vi under 20- och
30-talen på grund av fri prisbildning
hade våldsamma svängningar mellan
ett högsta och ett lägsta pris. Å andra
sidan är den tryggaste tid som svenska
jordbruket har haft de år då vi har till -

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30 103

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

lämpat den hittillsvarande jordbrukskalkylen
med förutbestämda priser och
rätt till kompensation. Det nya systemet
ligger väl mitt emellan fri prisbildning
och ett system med fasta priser.

Två av de väsentligaste punkterna i
det nya förslaget är 6-procentregeln
och 5-procentregeln. Bondeförbundet
har i en partimotion framställt krav
på en viss justering av dessa regler.

Man tycks här i dag tvista om huruvida
vi haft någon framgång med motionen.
Vad 6-procentregeln beträffar
är det väl dock tydligt att det har träffats
en kompromiss som till betydande
del innebär bifall till motionen. Importörernas
möjligheter att påverka eller
rent av dirigera prisgränserna genom
att vissa månader i följd hålla producentprisindex
under C-procentgränsen
och sedan genom att förändra index
förhindra 6-procentregelns utlösning
har eliminerats genom att utskottet accepterat
kravet på att månadsföljden
skall utgå. Detta är att notera med tillfredsställelse.
Citerar jag folkpartiets
reservation vid denna punkt får jag ytterligare
belägg för min uppfattning.
Där står nämligen: »Vid en sådan utformning
av regeln kan det dock inträffa,
att producentprisindex t. ex. i
början av året understiger 100 med 6
enheter under fyra månader men sedan
på grund av ändrat prisläge på
den internationella marknaden stiger
till 100 eller därutöver. Under sista månaden
av året inträffar emellertid en
tillfällig nedgång i priserna. Vid den i
motionerna angivna utformningen kan
detta leda till att 6-procentregeln träder
i funktion, något som klart skulle
strida mot avsikten med nämnda spärrregel.
» Jag tror att 6-procentregeln i
sådana fall bör träda i kraft om man
vill nå ett större mått av trygghet för
jordbrukarna.

Vad beträffar 5-procentsregeln har
utskottet rekommenderat Kungl. Maj:t
att ha sin uppmärksamhet riktad på
denna fråga. Denna rekommendation

säger inte så mycket. Dess värde beror
på vem som är Kungl. Maj :t vid det ena
eller andra tillfället. Så mycket måste
vi ändå ha klart för oss att om en prishöjning
av inhemska orsaker skulle
rubba konsumentprisindex med fem enheter
med ty åtföljande penningvärdeförsämring,
kommer jordbruksbefolkningen
i en mycket missgynnad ställning.
Vi får hoppas att ett sådant läge
inte kommer. En rent nationell inflation
är väl inte så vanlig, men vi kan
nog inte komma ifrån att en sådan har
förekommit som isolerad företeelse.

I utskottets utlåtande behandlas jämförelsen
mellan jordbrukarna och andra
grupper på landsbygden. Jag kan
med största tillfredsställelse konstatera
att det står klart utskrivet, att jämförelsen
skall gälla andra och tredje
ortsgruppen inom nuvarande dyrortsgruppering.
Propositionen gav närmast
anledning till uppfattningen att jämförelsen
skulle gälla den lägsta ortsgrupp
som fanns 1947 men som nu är
avskaffad. Denna klara skrivning visar
att man redan från början vill ha som
mål likställighet mellan jordbrukets befolkning
och andra jämförbara grupper.

Man har från vissa håll riktat angrepp
mot jordbruksministern för att
han i propositionen inte också tog upp
frågan om att ge småbruket dess särskilda
stöd. Jag tycker att statsrådet
här har handlat rätt. Småbruket har,
tror jag, mera att vinna på att avvakta
hur detta nya system fungerar. Skulle
verkligen tolvprocentiga svängningar
bli brukliga och föranleda, att man arbetar
ut ett särskilt småbrukarstöd,
kommer småbruket som sådant självfallet
att få en tryggare ställning.

Jag tror inte, att småbruket bar något
att förlora på att man avvaktar utvecklingen
under en treårsperiod. På
den punken är kritiken mot statsrådet
Norup illa vald.

Det finns eu sak i utskottets utlåtande,
som jag i och för sig gärna skulle
ha sett utformad på ett annat sätt, näm -

104 Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

ligen allmänna mjölkpristillägget. Nu
har propositionen tyvärr skrivit fast
det på ett sådant sätt, att det inte förrän
1960 kan användas som medel för ett
eventuellt stöd åt småbrukarna.

Det föreligger här flera reservationer.
Med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall jag emellertid uppehålla
mig vid bara en av dem, nämligen
den som är avgiven av herr Nord m. fl.
och som gäller priserna på fodersäd
och andra fodermedel. I den reservationen
ger man uttryck för en vanlig
uppfattning på det håll reservanterna
företräder, nämligen att ett lågt fodersädspris
innebär en särskild förtjänst
för småbruket. Är det verkligen så? I
allmänhet förädlar småbrukarna huvudsakligen
sådant foder, som han själv
har producerat. Han förädlar kanske
mellan 6 000 och 7 000 kg hemmaproducerad
fodersäd, och 2 000 kg köper han.
Över 80 procent av det han förädlar är
alltså hemmaproducerat och bara 20
procent köpt. Om då priset på den fodersäd
han köper är lågt, blir följden
att han får samma pris för den fodersäd
han själv producerar. Detta utgör
många gånger en betydande del av
hans arbetsinkomst under året, och förädlingen
upptar en betydande del avhans
arbetstid. För att undvika detta
skulle man behöva ha särskilda rabatter
på fodermedel för småbruket.
Sådana är det väl knappast någon som
på allvar ifrågasätter skulle kunna införas.

Fn sänkning av priset på fodersäd
leder därjämte till att man gvnnar
dem som, många gånger rent hasardartat,
försöker sig på en storproduktion,
t. ex. sätter upp »fabriker» för
uppfödning av svin. De kommer alltid
i det läget, att de kan köpa billig fodersäd.
Erfarenheten visar, att vid en
liberal utveckling kommer alltid småbruket
särskilt i klämma. Så har det varit
under de två senaste jordbrukskriser
vi haft.

Detta var några randanmärkningar i

all korthet. Hur man än vänder och
vrider på problemet, är det ofrånkomligt,
att det nya systemet är en giv åt
en liberalare politik. Det innebär visserligen
i viss mån en större frihet men
medför också i motsvarande grad mindre
trygghet. Jordbrukets folk får nu
försöka acceptera detta. Annars är väl
människan i vårt samhälle som regel så
konstruerad, att i valet mellan ökad
frihet och mindre trygghet eller mindre
frihet och ökad trygghet väljer man i
allmänhet det senare alternativet.

Jag har inte velat underlåta att anföra
detta, men jag har, herr talman,
inte något yrkande.

Herr WIDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag fick inte riktigt
klart för mig, om herr Jansson i Benestad
i fråga om jordbruksbefolkningens
inkomstläge anser, att utskottet i
sin skrivning klart säger ifrån, att de)
är fråga om andra och tredje dyrortsgrupperna,
och följaktligen på denna
punkt i väsentlig grad skiljer sig från
propositionen. Vid ett tillfälle har herr
Jansson i en tidningsartikel skrivit, att
därest man i utskottet inte fick fram
några väsentliga eftergifter i vad Kungl.
Maj:ts förslag innebär, skulle man säga
upp koalitionen, d. v. s. bondeförbundet
skulle utträda ur regeringen. Jag
skulle vilja fråga, om herr Jansson har
funnit, att utskottets skrivning kan tolkas
på sådant sätt, att han inte behöver
sätta sitt hot i verkställighet.

Herr JANSSON i Benestad (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är nästan stolt över
den stora betydelse här Widén tillmäter
min artikel. På herr Widéns fråga
kan jag svara, att jag anser, att den
kompomiss utskottet har kommit fram
till ur mina synpunkter är tillfredsställande.

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30 105

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Vi har för en god stund
sedan kommit i den situationen, att
kammarens flesta ledamöter helst skulle
se att ingen mer uppträdde och talade.
Dessutom är det ju nu svårt att utvinna
några nya synpunkter, om man skall
ge sig in på de områden som förut så
energiskt behandlats här. Jag skall fördenskull
försöka att under några korta
minuter säga ett par ord i anslutning
till propositionen och jordbruksutskottets
uttalande på ett område, som ingen
tidigare behandlat.

Jordbruksdebatten förs i regel under
ett tryck av fruktan och hopp. Det är i
själva verket jordbrukarna som fruktar
framtiden på grund av den överskottsproduktion
som så många instanser
ständigt predikar om. Självfallet utlöser
denna förkunnelse en förhoppning hos
de icke livsmedelsproducerande konsumenterna
att de, på grund av det stora
överskott som finns här och på andra
områden i världen, snart skall få billigare
livsmedel. Jag måste säga att det
är en samstämmig uppfattning hos
många auktoriteter, att det verkligen är
ett bekymmersamt överskott. Den s. k.
konsumentkommittén med representanter
från RF, LO och TCO predikar om
detta, jordbruksprisutredningen predikar
om det, jordbruksministern säger
det i propositionen, och i utskottsutlålandet
finns samma uttalande. Resultatet
av denna bergfasta övertygelse är
rekommendationen, att man skall minska
på livsmedelsproduktionen. Det är
med anledning av detta jag känner mig
föranlåten att säga några ord. Jag anser
nämligen att det helt enkelt skulle vara
en olycka om man hölle fast vid ståndpunkten
att livsmedelsproduktionen
skall minskas. Jag anser att det är en
påtaglig brist i jordbruksministerns
proposition att inte på ett mera allsidigt
sätt belysa denna sida av problemet.

Det talas både i utredningen och i
propositionen i allmänna ordalag om
den fara som här hotar. För min del

skulle jag ha sett att man tagit hänsyn
till den rad faktorer som man verkligen
kan bygga en sådan förmodan på. Det
hade varit värdefullt när man står i begrepp
att bifalla ett nytt prissättningssystem
på jordbrukets produkter, om
man haft en någorlunda säker möjlighet
att bedöma framtidsutsikterna. Det
synes mig som om jordbruksministern
i sin proposition mycket väl hade kunnat
låta verkställa en undersökning om
befolkningsutvecklingen i Sverige och
internationellt sett och att de jordbruksarealer
som står till förfogande både i
Sverige och i världen i övrigt hade redovisats
samt att framför allt det europeiska
jordbruket — de europeiska länderna
är ju de verkliga avsättningsmarknaderna
för ett eventuellt svenskt
jordbruksöverskott — hade klarlagts.
Ingenting av detta har emellertid skett.

Beträffande situationen på den svenska
marknaden måste man säga, att påståendet
att vi har ett överskott är mycket
tvivelaktigt. Mitt under det att alla
instanser predikar om överskott, så importerar
man ju stora mängder av livsmedel.
Detta har skett inte bara i år,
då det varit missväxt, utan också tidigare
år. Om man jämför den europeiska
jordbruksarealen i allmänhet med den
svenska, förstår man ju att det är omöjligt
för Europa, som är ett så väldigt
underskottsområde vad gäller livsmedel,
att med den begränsade jordbruksareal
denna världsdel har, om man jämför
med svenska förhållanden, underhålla
de människor som bygger och
bor där och som förökar sig med stor
hastighet. I Europa har vi 151 miljoner
hektar åkerbruksjord, och vi har 395
miljoner människor. Dividerar man det
ena talet med det andra kommer man
fram till att det blir 3 800 kvadratmeter
jordbruksjord per individ. I Sverige har
vi ungefär 5 000 kvadratmeter jordbruksjord
per individ, och ändå är inte
Sverige självförsörjande! Naturligtvis
kan inte Europa vara självförsörjande.

Det hade varit värdefullt om jord -

106 Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

bruksministern visat en statistik över
världshandeln med jordbruksprodukter.
Om man ser på den totala världshandeln
finner man, att inte mindre än en
tredjedel av den utgöres av livsmedel.
Europa är världens största importområde
för livsmedel. När vi haft vårt
största överskott har vi kunnat räkna
med 300 000—500 000 ton vete. Men
Europa importerar omkring 25 miljoner
ton spannmål varje år. Dessutom
vet vi ju att näringsstandarden hos
människorna i Europa och i ännu högre
grad i den övriga världen är fabulöst
låg. Att just i det sammanhanget föreslå
— som sker i propositionen — att
vi skall minska vår jordbruksareal och
vår livsmedelsproduktion — detta förordas
också av jordbruksutskottet, och
tanken understöds t. o. m. av renodlade
konsumentrepresentanter — det måste
vara ägnat att förvåna.

Jag vet att det även finns jordbrukare
som leker med tanken på att det skulle
vara bra om det blev brist på livsmedelsprodukter.
Då skulle konsumenterna
få se på annat. För min del kan jag
inte dela den uppfattningen. När konsumenterna
har denna ljusa syn på
världsmarknaden, så måste jag säga att
de lever i en stor illusion. Man skulle
kunna tänka sig att vi just nu, när vi
importerar ungefär 25 miljoner kilo
kött och fläsk, skulle kunna tillägna oss
världsmarknadspriserna och skänka
konsumenterna de väldigt billiga livsmedel
som man med de hägrande
världsmarknadspriserna framför sig
åtrår. Ja, världsmarknadspriserna för
dagen på fläsk är sådana, att vi får betala
30 öre mer per kilo än vi ger de
svenska lantbrukarna. Och troligen
kommer det inte att finnas några låga
världsmarknadspriser när Sverige, som
har råd att betala,.skall bli köpare.

Jag måste fördenskull på det bestämdaste
understryka att jag inte kan dela
jordbruksministerns och utskottets uppfattning,
att vi skall minska livsmedelsproduktionen
i detta land. Det sker ty -

värr en naturlig minskning just nu på
grund av missväxten, en minskning
som kommer att ha följder för år
framåt.

Jag förstår mycket väl att det bakom
detta ställningstagande ligger, från jordbruksministerns
sida inte minst, ett
ekonomiskt ansvar för jordbruket. Och
det är intet att säga om det i och för
sig. Men de förslag, som man nu rekommenderar
för att så att säga fullfölja
detta ekonomiska ansvar och genomföra
en produktionsbegränsning,
är av en synnerligen egendomlig karaktär.
Det föreslås både i propositionen
och i utskottsutlåtandet, att vi skall
begränsa jordbrukets produktion genom
en extensifiering av jordbruket. Det är
emellertid alldeles omöjligt att tänka
sig jordbruket i framtiden med extensifierad
drift, ty extensifierad drift ger
de enskilda jordbrukarna alldeles för
litet pengar, och jordbruksdriften kommer
att bli dyrare undan för undan,
därom måste man hålla med herr Hansson
i Skegrie.

När det bostadsbestånd, som nu finns
på landsbygden och inom jordbruket,
inom ett par tre årtionden måste byggas
om och man måste räkna med de
fantastiska kostnader som är förbundna
därmed, då förstår man att man inte
kan tänka sig att det blir några sänkta
priser. Så billiga som jordbruken är för
närvarande kommer de säkert aldrig att
bli, ty hädanefter måste man betala inte
bara jorden, utan också byggnadsbeståndet
inom jordbruket.

Vidare föreslås här, att man skall odla
skog på dålig jord, som det heter. För
min del måste jag säga att jag har mycket
svårt att acceptera begreppet dålig
jord. Jag kan acceptera begreppet dåliga
jordbrukare, men jorden är vad
man gör den till och ingenting annat.
Sandjorden kan vara dålig för vete men
bra för potatis, och lerjorden är bra
för vete men dålig för potatis. Man kan
inte bestämma vilken jord som är dålig
och vilken som är bra.

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30 107

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

Att tänka sig att den nuvarande generationen
skulle lägga ned stora pengar
på skogsproduktion, vars avkastning
inte kommer förrän i nästa generation,
är, tror jag, väl optimistiskt.

Men jag skall sluta med att framhålla
en annan synpunkt i just det bär sammanhanget,
nämligen att det finns inte
bara ett ekonomiskt ansvar, som går ut
på att jordbrukarna och landsbygdsbefolkningen
skall ha en med andra likvärdig
levnadsstandard, utan det finns
också, knutet till jordbruket på ett helt
annat sätt än till de flesta andra företag,
ett moraliskt ansvar. Det är inte
detsamma att producera livsmedel som
att producera färg till naglar på fingrar
och tår, att producera leksaker eller att
producera andra ting som man kan undvara,
utan jordbrukets produktion är av
en helt annan väsensart, och det moraliska
ansvaret för var och en som brukar
ett stycke jord är inte knutet endast
till ekonomiska problem. Detta ansvar
kan man inte begränsa geografiskt,
utan det sträcker sig ut över hela världen.
Det finns så att säga för jordbruket
både en inre och en yttre mission, som
jordbruket helt enkelt måste fullfölja.
Det är omöjligt för den ansvarige jordbrukaren
att stå och se hur människor
lider nöd och svälter medan han själv
begränsar sin jordbruksdrift med berått
mod endast för att få mera betalt.
Det är orimligt att tänka sig, att ansvarskännande
människor skulle bedriva
en jordbrukspolitik som begränsar
möjligheterna att tillgodose världens
väldiga behov av livsmedel.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Jag skall be att få säga
ett par ord som har sammanhang med
den proposition och det utskottsutlåtande
vi nu behandlar, och detta närmast
därför att jag har undertecknat en
motion rörande sockerbetsodlingen.

Det har någon gång tidigare sagts att
den jordbrukskalkvl, den totalkalkyl

som vi hitintills bär begagnat oss av,
endast kan förstås av särskilt utvalda
experter. Därmed må vara hur som
helst. Jag fruktar emellertid att det
prissättningssystem, som kammaren nu
är beredd att ta ställning till, inte blir
enklare. Därom kanske vi får döma när
de tre år har gått, under vilka man förutsätter
att detta prissystem skall gälla.

När jordbruksprisutredningen framlade
sitt förslag väckte det en väsentlig
överraskning att man beträffande sockerbetsodlingen
förutsatte, att denna i
ett visst läge kunde komma att nedläggas
på Gotland och Öland. Det är alldeles
givet att detta väckte speciell uppmärksamhet
där, och jag tog mig också
friheten att i remissdebatten i januari
påpeka detta förhållande. Nu vill jag
ha tillagt att även jordbruksprisutredningen
medgav, att man kunde tänka
sig upprätthållande av odlingen genom
särskilda stöd och bidrag. Den saken
har departementschefen ytterligare understrukit
liksom både majoriteten och
reservanterna inom utskottet.

Då skulle man anse att allting nu är
väl beställt, och jag vill säga att vi tackar
för välviljan både i utskottets och i
reservanternas synpunkter. Men när
man kommer fram till den konstruktion
som skall användas för att klara
det särskilda tillägget, blir det kanske
svårare att finna den rätta vägen. Jag
kom att tänka på detta närmast då jag
hörde herr Nilsson i Svalöv säga något
om att det särskilda stöd, som skulle
tillkomma Gotland och Öland, skulle
betalas av Skåne och eventuellt Blekinge.
Om jag fattade herr Nilsson i
Svalöv rätt skulle det med andra ord bli
särskilda socialbidrag därifrån. Jag
måste nog säga att detta överraskar oss.
Vi hade inte tänkt att i detta sammanhang
få socialbidrag vare sig från Skåne
eller från något annat håll, utan vi hade
trott att man skulle kunna utforma ett
prissystem som gav möjligheter till odling
av sockerbetor på Gotland och
Öland, även med ilo svagare förutsätt -

108 Nr 30 '' Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

ningar för odlingen som där föreligger
jämfört med förhållandena i Skåne.
Detta skulle kunna ske genom en konstruktion
som inte inverkade på det pris
som odlarna i Skåne och Blekinge avtalsmässigt
kunde erhålla. Jag vill gärna
ha påpekat detta för herr Nilsson i
Svalöv.

Man kommer emellertid då också
fram till slutsatsen, att man inte är på
det klara med hur denna konstruktion
skall utformas, och jag undrar därför
om det inte är klokare att kammaren
följer utskottets här föreliggande förslag
att det nuvarande systemet bibehålies
tills man kan konstruera ett nytt
system, som ger fullgoda förutsättningar
för en framtida odling av sockerbetor.

Herr Gustafson i Dädesjö var i sitt
inledningsanförande inne på frågorna
rörande Sockerbolaget, och han sade,
om jag antecknat rätt, att rationaliseringsmöjligheterna
skulle tillvaratas, om
man följde reservanternas förslag. Jag
kan inte yttra mig om Sockerbolagets
rationalisering. Jag föreställer mig att
bolaget under de år som gått i rätt stor
utsträckning intresserat sig för rationalisering,
och vad odlarsidan beträffar,
så har t. ex. departementschefen sagt,
att man inte på det hållet kan förutsätta
någon väsentlig rationalisering varigenom
sockerpriset skulle sänkas. Jag har
också rätt svårt att förstå att man, när
det gäller sockerbetsodlingen och dess
prisskydd, kan inrama det i det schema
som i övrigt förutsättes för jordbrukets
produkter.

Jag har nu, herr talman, endast velat
i korthet poängtera detta, och jag skulle
gärna vilja rekommendera kammaren
att i detta avseende följa vad utskottet
föreslagit. Det förslaget är ju ändå i
princip i enlighet med propositionen.
Skillnaden är bara att man får tid att
nå en sådan ordning, att sockerbetsodlarna
för framtiden vet vilket pris de
kan erhålla för sin odling. Jag vill
poängtera, särskilt för dem som inte är
sockerbetsodlare, att arbetskostnadspos -

ten är så pass betydande, att man i förväg
måste känna till vilka priser som
så småningom kan betalas av Sockerbolaget.
Det förutsättes ju att det skall
föras förhandlingar mellan Sockerbolaget
och betodlarna. Jordbruksnämnden
skulle kopplas in endast när det gäller
importavgifterna och deras fördelning.

Herr BÖRJESSON (bf):

Herr talman! Jag skall liksom herr
Svensson i Stenkyrka begränsa mig till
punkten nr 19 i utskottets hemställan i
vad den berör motionen nr 687 i denna
kammare. Det är en motion som avser
den framtida odlingen av sockerbetor
på Öland och Gotland. Både inom jordbruksprisutredningen
och inom jordbruksutskottets
majoritet och av reservanter
har uttalats angelägenheten av
att denna betodling bibehålies. Det räcker
emellertid inte med att bara göra
ett vackert uttalande. Man måste också
ha en mekanism som garanterar att
denna odling kan bibehållas. Det är naturligtvis
riktigt då utskottets majoritet
säger att, om man släpper det nuvarande
systemet, betydande risker torde
vara förenade med det föreslagna
systemet för odlingens upprätthållande.
Om de riskerna föreligger t. ex. på de
bästa jordarna i de centrala områdena
inom Skåne, är givetvis dessa
risker mycket större för Ölands och
Gotlands odlingar. Det nya systemet
kan nog befaras komma att medföra
ökade risker för prisfluktuationer, i
synnerhet i pressande riktning. Redan
den prissänkning som skedde vid årets
uppgörelse föranledde en minskning av
den tecknade arealen på Öland med cirka
200 hektar. När man vet att fabrikernas
fasta kostnader är ungefär lika
stora vare sig kampanjen är kortare
eller längre, förstår man vilka svårigheter
detta kommer att betyda för odlingens
ekonomiska underlag.

Ett näringsbortfall av denna storleksordning
kan man inte kasta ut åt eu

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30 109

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

osäker slump. För vissa andra delar av
vårt land, t. ex. Stockholms stad, betyder
kanske en näringsgren av denna
omfattning inte så mycket, men för områden
som till följd av den nuvarande
samhällsutvecklingen utsätts för en betydande
press betyder den mycket ur
social synpunkt, ur kommunalekonomisk
synpunkt och ur befolkningssynpunkt.

Vi vet att det försiggår och sedan
ganska många år tillbaka har försiggått
en avfolkning av dessa öar, och en
minskning av de naturliga näringar
som där finns kommer att ytterligare
påskynda avfolkningen. Skatteunderlaget
på Öland är inte mer än 22,80
skattekronor per invånare, vilket ju är
ganska litet, och skulle denna näringsgren
på ett eller annat sätt pressas tillbaka,
skulle det också verka sänkande
på skatteunderlaget. Även utdebiteringen
måste kanske höjas ytterligare. Jag
vill bara nämna några exempel från
en del socknar: Föra har en utdebitering
av 17 kronor, Glömminge 16:50,
Gårdby 17:10 och Mörbylånga storkommun,
där fabriken är belägen,
15: 70.

Vid Mörbylånga förädlas betor från
3 198 hektar varav 2 651 på Öland från
1 665 odlare. Det blir inte mer än 1,5
hektar per odlare, och det kan inte sägas
vara några storodlare. Öland är ju
liksom Gotland ett familjejordbrukens
landskap i kanske högre grad än något
landskap på fastlandet.

Avverkningen har i år varit 80 038
ton, varav 44 000 har fraktats på järnväg.
Vi räknar med att denna odling
på Öland vid normal skörd ger en omsättning
på elva miljoner kronor, om
man inkluderar fabriksbearbetningen,
frakter och allt annat. Av detta kommer
en halv miljon på Ölands järnvägs del.
Fabriken sysselsätter cirka 65 fast anställda
året runt och under kampanjen
cirka 250 man inklusive de årsanställda.

Orsaken till att jag anför dessa siffror
iir att odlingen betyder mycket inte

bara för jordbrukarna på ön utan också
för kommunerna och för öns näringsliv
i dess helhet. Jag vågar inte biträda
det förslag som utskottets reservanter
är inne på, då det finns stor risk för
att det skulle försämra denna närings
möjligheter och försätta den i ett ännu
svårare trångmål. Jag vill understryka
vad utskottet säger, att det är önskvärt
att högsta möjliga stabilitet inom odlingen
icke äventyras. Därför är det
också viktigt att det nuvarande prissättningssystemet
bibehålls och att ett
arealtillägg utgår enligt utskottets förslag.

Herr Gustafson i Dädesjö har sagt tidigare
i dag, att Sockerbolagets aktier
är guldkantade papper, men även om
vi inför det nya systemet kommer man
säkerligen att se till att dessa papper
förblir guldkantade, och den press som
de osäkra faktorerna kan föranleda
kommer säkert att gå ut över dem som
arbetar på odlingsstadiet. Trots all den
vackra uppmärksamhet som odlingen
på öarna har fått befarar vi att risken
för odlingen blir större om man söker
tillämpa ett osäkert system som ännu
icke har prövats och som man inte vet
någonting om. Det är nämligen ändå
till sist odlarna som genom sin teckning
bestämmer hur stor odlingen skall
bli och därför också på lång sikt avgör
om fabriken skall kunna finnas kvar.
När odlarna tecknar sig för odling av
vissa sockerbetsarealer, måste de ha en
viss trygghet och garantier för odlingens
lönsamhet; annars kommer denna
teckning att sjunka.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Den långa debatt som
har förts i dag visar att denna fråga är
av stort intresse för alla grupper, inte
bara för oss som framställer jordbrukets
produkter utan även för dem som
köper produkterna.

Ilo Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

Att vi skall ha ett livskraftigt jordbruk
som förser vårt folk med livsmedel
under såväl goda som onda tider är
ett livsvillkor för hela vårt folk, men
ett livskraftigt jordbruk kan vi inte få
om inte de som arbetar inom jordbruket
är jämförbara med jämställda gruppers
inkomster.

Det nya prissystem för jordbrukets
produkter, som vi i dag skall fatta beslut
om, innebär i viss mån en större
rörelsefrihet för jordbruket och dess
organisationer. Även om man kan vara
något tveksam i fråga om vissa avsnitt
av det nya systemet, innebär dock vårt
beslut i dag en konfirmering av 1947
års beslut angående likställighet i inkomsthänseende
mellan jordbrukarna
och övriga jämförbara grupper. Tidigare
har detta varit ett mål som man
strävat att uppnå. Nu däremot sägs det
klart ifrån av utskottet, att förutsättningen
för det nya systemets tillämpning
skall vara inkomstlikställighet. Jag
skall inte här gå in på frågan om vilka
grupper som inkomstlikställigheten
skall gälla —• den har diskuterats tillräckligt
mycket här i dag. Jag förutsätter
bara att de avsedda jämförelsegrupperna
inte blir alltför hårt fixerade för
framtiden, utan att det, med de ökade
krav som ställs på jordbrukarna, skall
ske en motsvarande förskjutning uppåt
av jämförelsegrupperna.

I fråga om småbruket innehåller propositionen
tyvärr ingenting annat än
ett allmänt uttalande av departementschefen.
Ur flera synpunkter är det beklagligt,
att frågan om småbrukets ställning
inte kunde lösas i samband med att
prissättningen beslutas för jordbruket
totalt.

Vi torde väl alla vara på det klara
med att det nya prissystemet kan komma
att innebära ökade krav på jordbruket.
Risken för pristryck får vi inte
blunda för. Eftersom småbrukets inkomstförhållanden
i stor utsträckning
påverkas av den generella prissättningen,
kommer småbrukarna också att få

känningar av trycket från utlandsmarknaden.

Jordbruksprisutredningen har anfört,
att enligt dess inkomstundersökning
ligger det genomsnittliga inkomstläget
vid jordbruket under tio hektar — trots
särskilt stöd — inte obetydligt lägre än
vid basjordbruk. Detta innebär att småbruken,
som utgör det största antalet
jordbruk, har svårare att motstå en
prisutveckling som påverkas av exempelvis
dumpingartad import. Utskottet
har beaktat detta och understryker också
vad som anföres i högermotionerna,
att jordbrukets speciella förhållanden
så långt möjligt bör beaktas vid utformningen
av det nya prissystemet. Detta
är vackert tänkt, men det finns väl inte
någon som tror, att priserna kan sättas
så, att de ger tillräckliga inkomstgarantier
för jordbruk under tio hektar. Det
är därför angeläget att den småbrukarutredning,
som för närvarande arbetar,
får möjlighet att behandla hela småbrukarproblemet
och att det kan behandlas
så skyndsamt som möjligt. Vårt svenska
småbruk kan och får inte ses endast
som ett jordbruksekonomiskt spörsmål.
Det gäller också andra värden, som betyder
mycket för landsbygdens framtid.

Det som gör att jag personligen vill
slå vakt om småbruket är i första hand
min kännedom om de norrländska förhållandena.
Hos oss är endast någon
ringa del av jordbruket i basjordbruksklassen.
Alla övriga är s. k. småbruk
och inte några speciellt lönsamma småbruk
utan sådana, där innehavaren och
hans familj måste lägga ned ett hårt
arbete för att kunna försörja sig. Det
räcker därför inte med att man tar speciell
hänsyn till småbruken. Man måste
också beakta de särskilda svårigheter
under vilka de norrländska småbrukarna
arbetar. Genom den politik, som drivits
gentemot bilismen i form av onormalt
höga skatter och extra skatter, har
kostnaderna för förädling av småbrukets
produkter i Norrland stigit i hög
grad. Detta innebär en direkt försäm -

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30 111

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

ring, framför allt i fråga om mjölkprodukter.
Mjölken och mjölkprodukterna
kommer såvitt jag kan se att under
överskådlig framtid vara den väsentliga
inkomstkällan för Norrlands jordbruk.
Det är därför angeläget att betingelserna
för mjölkproduktionens lönsamhet i
vad gäller norrlandslänen särskilt beaktas
av småbruksutredningen.

I detta sammanhang vill jag påtala,
att utskottet vid fastställande av prisgränserna
för smör utgått från smörpriset
före den senast genomförda prishöjningen.
Importavgiften har föreslagits
till en krona per kilo. Med hänsyn
till det nuvarande smörpriset föreligger
risk, att en importavgift av en krona
kommer att ge ett otillfredsställande importskydd.
Erfarenhetsmässigt vet man
att mjölkproduktionen fluktuerar mycket
starkt. Under de senaste åren har
emellertid en ständigt minskad produktion
kunnat konstateras. Denna utveckling
torde med all sannolikhet komma
att fortsätta. Det bör observeras att det
är såväl ett producent- som konsumentintresse
att mjölkproduktionen har tillfredsställande
omfattning. Priset bör
därför avvägas så, att mjölkproduktionen
stimuleras. Utskottet har visserligen
sagt att man bör söka erhålla en
inom vissa gränser fri anpassning av
priserna på konsumtionsmjölk. Men
samtidigt framhåller utskottet att statsmakterna
även framdeles bör ha möjlighet
att ingripa, om priserna på konsumtionsmjölk
skulle stiga alltför starkt.
Enligt min mening bör man, när det
gäller priserna på konsuintionsmjölken,
eftersträva att nå det marknadsmässiga
priset. De som avgör detta pris är varken
statsmakterna eller jordbrukarna
utan konsumenterna. Det bör därför eftersträvas
eu fri marknad för konsumtionsmjölken.

Till slut, herr talman, vill jag uttrycka
min tillfredsställelse över att kammaren
i dag torde komma att enhälligt
besluta om själva principerna för det
nya prissättningssystemet, principer

som innebär att jordbrukarna får rätt
att kräva inkomstlikställighet med jämförbara
grupper. Även om det nya prissättningssystemet
skapar oro ute i bygderna,
är det min förhoppning, att det
skall leda till en förbättring. De senaste
åren har visat, att vårt nuvarande prissättningssystem
inte tillåter jordbrukarna
att följa med i inkomstutvecklingen.
Sedan 1952/1953 har jordbrukets inkomstförhållanden
för varje år försämrats.
Kan nu det nya prissättningssystemet
— jag förutsätter då att tillfredsställande
mittpriser kan nås — skapa
bättre förhållanden, har riksdagen i dag
fattat ett beslut, som för framtiden kan
ge jordbruket större möjligheter att
jämställas med övriga näringsgrenar.

Herr talman! Detta var endast några
synpunkter som jag ville anföra vid behandlingen
av denna viktiga fråga.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Visserligen har utskottet
gjort en s. k. välvillig skrivning beträffande
den motion, som jag tillsammans
med ett par andra av kammarens
ledamöter har väckt. Jag anser mig icke
desto mindre böra säga några ord och
sluta med att yrka bifall till vad vi
sålunda har motionerat om.

Vi har i denna motion erinrat om att
statsmakterna för kort tid sedan antagit
en lag mot konkurrensbegränsande
sammanslutningar. När statsmakterna
antagit en sådan lagstiftning, måste det
rimligtvis finnas mycket starka skäl för
att staten skall auktorisera privata monopol.
Stärkelsefabrikationen är ett av
staten auktoriserat privat monopol,
och det finns inga skäl för upprätthållandet
av detta monopol. Det finns inga
som gagnas av detta monopol mer än
ett relativt fåtal medlemmar av dessa
producentföreningar. Den stora massan
av potatisodlarna i de trakter det gäller,
nämligen Kristianstads och Blekinge
län, kan inte sägas ha något gagn av
detta monopol. Det är ett par tre tusen

112

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

medlemmar eller något dylikt, och dessa
åtnjuter fördelarna av monopolet i
form av att de får avsättningen för sin
potatisproduktion säkrad till ett skapligt
pris. Den andra, stora delen av
odlarna har ingen sådan säkerhet.

Jag skall för att illustrera detta ta
ett exempel från en enda kommun, där
det fanns 132 odlare, av vilka 25 tillhörde
producentföreningen. Dessa 25 som
tillhörde producentföreningen kunde
sälja sin potatis för 13 öre per kilogram.
De andra fick avsätta den för vad de
kunde få och fick nöja sig med ett fyra
öre per kilogram lägre pris. De enda
som sålunda har något gagn av detta
monopol är monopolhavarna själva.

Härtill kommer en annan sak. Stärkelseproduktionen
i vårt land är sorgligt
irrationell. Det finns få motstycken
därtill. Genom detta monopol upprätthåller
man denna irrationalitet. Man
kan anföra som exempel, att Danmarks
sju stärkelsefabriker producerar mer
än våra 99. Det är ett strålande exempel
på irrationaliteten i tillämpningen.

Nu försiggår för all del en viss rationalisering,
men denna rationalisering
försvåras av att den har byggt på principen,
att de gamla utslitna och avskrivna
fabrikerna skall inlösas. Man kan ta
som exempel att i en utredning därom
meddelas, att underhandlingar har slutförts
om sammanslagning av Köpinge
27 och Köpinge 42. Avsikten i detta fall
är att uppföra en helt ny fabrik, då de
gamla anläggningarna nu är nedslitna.
Inlösningssumman skulle vara 50 000
kronor. För vad? För fabriken? Den var
ju nedsliten och fullständigt värdelös!
För det av staten upprätthållna monopolet? Staten

auktoriserar sålunda en sammanslutning
för att pressa av konsumenterna
50 000 kronor åt dessa, som
har en gammal fabrik, som inte är värd
någonting som produktionsanläggning.
Det är vad som sker. Oavsett om detta
inte har någon större ekonomisk betydelse,
är det principiellt upprörande,

och därför, herr talman, vill jag yrka
bifall till motionen i denna kammare
nr 691.

Under detta anförande tog herr andre
vice talmannen ånyo ledningen av
förhandlingarna.

Herr NORDKVIST i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag skall referera till
två av de talare som tidigare har uppträtt
i denna debatt, nämligen herr Rubbestad
och jordbruksminister Norup.
Herr Rubbestad sade, att han hoppades,
att de som kom efter honom skulle
koncentrera sina anföranden. Jag skall
rätta mig efter det. Jordbruksministern
sade, att han hoppades, att vi skulle
fatta sådana beslut, att de som sköter
lantbruket här i landet skall kunna känna
trygghet med tanke på framtiden. I
det skulle jag också vilja instämma. Jag
skulle vilja vidga satsen till att inte bara
de som direkt sysslar med sockerbetsodling
utan också de t. ex. som arbetar
med sockerbetor på åkrarna och de som
sysselsätts i fabrikerna skall känna
trygghet för framtiden.

Man har skrivit både i majoritetsförslaget
och i reservationen: »Allmän
enighet har rått om att sockerbetsodlingen
och sockerfabrikationen på Öland
och Gotland bör beredas sådan villkor,
att den även framdeles kan upprätthållas.
» Varför har man varit så angelägen
om att skriva detta ord för ord både
i utskottsförslaget och i reservationen?
Jo, man har tydligen velat lugna de
människor, som bar känt farhågor inför
framtiden. Det är nämligen sannerligen
inte så egendomligt, att de har varit en
smula ängsliga och oroliga. Jag kan för
min del vittna om att i mitt län har man
varit ganska orolig.

Hur skulle det ställa sig exempelvis
på Öland, om man skulle slopa sockerfabriken
i Mörbvlånga och således också
nedlägga sockerbetsodlingen på
Öland? Ja, om jag tänker på den kommun,
som först skulle drabbas av detta,

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30 113

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

så skulle det helt enkelt medföra en
katastrof. Mörbylånga kommun har sedan
1952 uppfört kommunalhus för
320 000 kronor. Man har där byggt en
centralskola för enlietsskolan på 2,9
miljoner kronor. Man har bekostat vatten-
och avloppsledningar samt gator
för 500 000 kronor, och man har byggt
flerfamiljsfastigheter för en miljon kronor.
Dessutom har det förekommit och
förekommer ett synnerligen livligt byggande
av egnahem. Jag kan också nämna
att Mörbylånga hamn har under de
senare åren förbättrats för ungefär
350 000 kronor. Om sockerbetsodlingen
skulle läggas ned, skulle en stor del
av dessa arbeten vara förgäves, och detta
samhälle skulle avfolkas i mycket
hög grad.

Under vårriksdagen erfor man på
Öland, att jordbruksprisutredningen hade
övervägt, att sockerfabrikationen på
både Öland och Gotland skulle slopas.
Det väckte mycket stor oro. Man skickade
en deputation hit upp, och man
skickade också en skrivelse till Kungl.
Maj:t. Jag kan citera ur den, att hamnen
i Mörbylånga har för 1950 fått 60
procent av sina inkomster just ifrån
Sockerfabriksaktiebolaget och med denna
institution förenade näringar. 1951
var det 70 procent och lika mycket
1952. 1953 var det 78 procent och 1954
80 procent.

Sockerbetsodlingen betyder givetvis
oerhört mycket för jordbruket inte bara
direkt utan också indirekt. Den sätter
jorden på ett särskilt sätt i kultur genom
att betorna tränger djupare med
rötterna än vad flertalet andra växter
gör, och på det sättet har den indirekt
betydelse för jordbruket över huvud
taget. Den kontrakterade arealen för
sockerbetor för i år på Öland är 2 898
hektar, och den fördelar sig på 1 CG5
odlare.

Jag kan ju också nämna, att sockerbetsodlingen
medverkar till att skaffa
arbete i ett läge, då folk håller på att
flytta från Öland i rätt stor utsträck -

ning. Man beräknar att under årets lopp
kommer de 26 000 invånarnas antal att
minska med ungefär 500. Det är en
ganska stor avtappning. Jag skulle kunna
anföra åtskilliga punkter som talar
för att man bör göra vad man kan för
att bevara sockerfabrikation och sockerbetsodling
på Öland.

Jag skall sluta med att hänvisa till
vad den s. k. ö-utredningen sysslar
med. Den sysslar med att bereda utkomstmöjligheter
åt befolkningen på de
tre öarna Öland, Gotland och Ven. Man
söker rent ut sagt med ljus och lykta
efter hur man skall kunna gå till väga
för att draga dit industrier eller utvidga
de industrier som redan finns där
eller om möjligt sörja för förkovran av
andra näringsgrenar på de här nämnda
öarna. Då vore det ganska egendomligt
om, när sålunda en statlig utredning
sysslar med detta, en annan statlig utredning
skulle gå in för åtgärder, som
skulle verka helt annorlunda.

Nu kan det visserligen hända, att om
reservationen skulle bifallas här i riksdagen,
det inte skulle vara så stor fara
för Öland och för sockerhanteringen
där. Men det har uttalats av andra före
mig, att det är åtskilliga ovissa faktorer,
som man har att ta hänsyn till,
vilka gör, att man kanske inte ser så
klart utan måste vänta med ett beslut
och tänka på hur det kan utveckla sig
och hur man bör utreda saken ytterligare.
Det är bl. a. fråga om utlandskonkurrens
och gränsskydd, det är även
fråga om monopol och om underhandlingar,
där måhända representanter för
öarna Öland och Gotland kommer att
ligga i underläge när det gäller att
skaffa dem möjligheter i fråga om sockerbetsodling
och sockerfabrikation.

Herr talman! Det har sagts åtskilligt
i denna fråga. Jag har velat nöja mig
med denna deklaration, och jag yrkar
bifall till utskottsförslaget i punkt 19.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

8 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 30

114 Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! Eftersom herr Severin
i Stockholm nöjde sig med att yrka
bifall till sin motion, skall jag nöja mig
med att yrka bifall till vad utskottet
har föreslagit.

Men på en punkt måste jag bemöta
herr Severin i Stockholm. Han talade
om »monopolet», som ger mindre åt
dem som levererar potatis till stärkelsefabrikerna
än åt dem som äger dessa
fabriker. Det är på det sättet, att staten
bestämmer licenserna för vad var och
en får riva. Staten bestämmer också hur
mycket potatis som ska inköpas, och
inköpspriset sättes lika för alla. Herr
Severin talade om rationaliseringen i
Danmark av stärkelsefabriker. Jag känner
inte till vad det danska potatismjölet
kostar i dag, men i Norge där det
också är rationaliserad tillverkning kostar
potatismjölet i dag 1: 84 norska kronor
vilket gör 1: 35 svenska kronor. Vi
tillhandahåller extra prima mjöl till
förbrukaren för 89 öre per kg.

Det är synd att herr Severin i Stockholm
inte visste om detta. Men eftersom
jag lovade att inte hålla på längre än
han, slutar jag som sagt med att yrka
bifall till utskottets förslag.

Utskottets hemställan bifölls i samtliga
punkter, utom i fråga om socker
och sockerbetor m. m., där den av herrar
Anderberg m. fl. avgivna reservationen,
nr 19, godkändes av kammaren.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten 1), nämligen dels på
bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till samma hemställan
med den ändring beträffande motiveringen,
som föreslagits i den av herrar
Eskilsson och Haeggblom beträffande
denna punkt avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets nämnda
hemställan.

I avseende å punkten 2) gav herr tal -

mannen först propositioner beträffande
utskottets motivering i det stycke på
sid. 10 i dess tryckta utlåtande, som
började med »Utredningen har» och slutade
med »i propositionen», nämligen
dels på godkännande av utskottets motivering
i denna del, dels ock på godkännande
av den motivering, som föreslagits
i den av herr Nord m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren beträffande
punkten 2) i jordbruksutskottets
förevarande utlåtande nr 39 godkänner
utskottets motivering i det stycke på
sid. 10 i utlåtandet, som börjar med
»Utredningen har» och slutar med »i
propositionen», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering, som föreslagits i den
av herr Nord m. fl. beträffande denna
punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 151 ja och 49 nej.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering i nu förevarandé
del.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner beträffande utskottets

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30 115

Den framtida utformningen av

motivering i första stycket på sidan 11
i utlåtandet, vilket stycke började med
orden »I motionerna I: 558 och II: 688»
och slutade med »resonemang godtagas.
»; nämligen dels på godkännande av
utskottets motivering i denna del dels
ock på godkännande av den motivering,
som föreslagits i den av herrar Eskilsson
och Hseggblom, såvitt angår denna
punkt, avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hseggblom begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren beträffande
punkten 2) i jordbruksutskottets
förevarandc utlåtande nr 39 godkänner
utskottets motivering i första stycket
på sid. 11 i utlåtandet, vilket stycke
börjar med orden »I motionerna I: 558
och 11:688» och slutar med »resonemang
godtagas», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering, som föreslagits i den
av herrar Eskilsson och Hseggblom i
fråga om denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hseggblom begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid
avgåvos 172 ja och 23 nej, varjämte 6
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering i denna del.

prissättningen på jordbrukets produkter

På därå framställd proposition biföll
kammaren härefter utskottets hemställan
i övrigt i förevarande punkt.

Vidare bifölls på därå av herr talmannen
givna propositioner vad utskottet
hemställt i punkterna 3)—5).

Beträffande punkten 6) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring
däri, som följde av bifall till motionen
11:680 av herr Hagberg i Stockholm
m. fl. i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

Kammaren biföll härefter på framställd
proposition utskottets hemställan
i punkten 7).

I fråga om punkten 8) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herrar Eskilsson och Hseggblom
i fråga om denna punkt avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hseggblom
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
8) i utskottets utlåtande nr 39, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
den av herrar Eskilsson och Hseggblom
i fråga om denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

116 Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hseggblom begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 170 ja och 24 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härpå biföll kammaren, på därå av
herr talmannen given proposition, utskottets
hemställan i punkten 9).

Beträffande punkten 10) framställde
herr talmannen propositioner på l:o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o)
bifall till den av herr Nord m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen;
samt 3 :o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionen
11:680 av herr Hagberg i Stockholm
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svensson
i Ljungskile begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen, efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
10) i utskottets utlåtande nr 39, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Nord m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 147 ja och 48 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 10).

Utskottets hemställan i punkten 11)
blev nu på framställd proposition av
kammaren bifallen.

Beträffande punkten 12) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Nord m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
12) i utskottets utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Nord m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30 117

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

verkställdes. Därvid avgåvos 152 ja och
48 nej, varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

I avseende å punkten 13) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den av herr Tjällgren m. fl.
i fråga om punkten avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
13) i utskottets utlåtande nr 39, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Tjällgren m. fl. i fråga om
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 171 ja och 25
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 13).

Härefter bifölls på framställda propositioner
vad utskottet hemställt i
punkterna 14) och 15).

I avseende å punkten 16) framställde
herr talmannen propositioner på 1 :o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o)
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nord m. fl. i motsvarande
del avgivna reservationen; samt
3:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 680 av herr
Hagberg i Stockholm m. fl. i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade likväl
herr Holmberg votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 16 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 39 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri som föranledes av bifall
till motionen 11:680 av herr Hagberg
i Stockholm in. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat fiir japropositionen.
Kammaren hade alltså

118 Nr 30

Onsdagen den 7 decerhber 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den av herr Nord m. fl. avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
16) i utskottets utlåtande nr 39
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Nord m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svensson i
Ljungskile begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 147
ja och 53 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Utskottets hemställan i punkten 17)
blev nu, på därå av herr talmannen given
proposition, av kammaren bifallen.

I fråga om punkten 18) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till
motionen II: 691 av herr Severin i
Stockholm in. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Henriksson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
18) i utskottets utlåtande nr 39, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 691 av herr Severin i
Stockholm m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Henriksson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 137 ja och 42 nej, varjämte
23 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Beträffande punkten 19) framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den av herr Anderberg
m. fl. i fråga om punkten avgivna reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i
Dädesjö begärde emellertid votering,
vadan efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
19) i utskottets utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 7 december 1955 em.

Nr 30 119

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Anderberg m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 88 ja och 106 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Anderberg in. fl. beträffande denna
punkt avgivna reservationen.

Härefter gav herr talmannen i avseende
å punkten 20) propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den reservation, som
i fråga om denna punkt avgivits av herr
Nord m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid votering,
vadan efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
20) i utskottets utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Nord m. fl. i fråga om denna
punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
inlagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.

Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 148 ja och 47 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 20).

Herr talmannen framställde härefter
i fråga om punkten 21) propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 680
av herr Hagberg i Stockholm m. fl. i
motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Slutligen biföll kammaren, på därå av
herr talmannen givna propositioner,
vad utskottet hemställt i punkterna 22)
—24).

§ 2

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela kammaren, att nästa
arbetsplenum äger rum onsdagen den
14 december kl. 10.

§ 3

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 382, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till konventionen rörande bildandet
av EUROFIMA, europeiskt bolag
för finansiering av järnvägsmateriel,
in. m.;

nr 383, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
sjukvårdsförmåner m. in.; och

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad lönegradsplacering
för vissa tjänster in. in.;

120 Nr 30 Onsdagen den 7 december 1955 em.

Den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter
från bevillningsutskottet: nr 711, av herr Holmberg och fru

nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
beslut om uttagande av särskild tullavgift
för vissa varuslag; och

nr 379, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om godkännande av vissa
inom ramen för det allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT) lämnade tullkoncessioner
jämte därav föranledda
ändringar i gällande tulltaxa, m. in.;
från andra lagutskottet:
nr 377, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ny
lydelse av övergångsbestämmelsen till
lagen den 5 april 1946 (nr 130) omändrad
lydelse av 18, 20 och 23 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443); samt
från tredje lagutskottet:
nr 374, i anledning av väckt motion
om viss ändring av ersättningsbestämmelserna
i lagen om allmänna vägar;
och

nr 375, i anledning av väckta motioner
om ökat rättsskydd åt innehavare
av sommarstugearrenden.

§ 4

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl. Maj ds
proposition, nr 215, angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område under återstoden av produktionsåret
1955/56:

Nilsson,

nr 712, av herr Andersson i Dunker
m. fl., och

nr 713, av herr Ericsson i Näs.

Dessa motioner bordlädes.

§ 5

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att fru Disa Västberg, som lider av
högt blodtryck med yrselattacker, är på
grund härav förhindrad att under tiden
fr. o. m. 7 dec. t. o. m. 31 dec. 1955
kunna deltaga i riksdagens arbete, intygas
härmed.

Stockholm den 7 dec. 1955

1. G. Porjé
Doc. Med. Dr
leg. läkare.

Kammaren beviljade fru Västberg
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med innevarande dag för återstående
delen av höstsessionen.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.12.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLN 55
612114