Tisdagen den 6 december (Riksdagens protokoll 1949:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

ANDRA KAMMAREN

Nr 31

6—7 december.

Debatter m. m.

Tisdagen den 6 december.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Persson i Svensköp ang. förfarandet vid markegångssättningen 3
Herr Edström ang. beredande av möjlighet för systembolagen
att hålla utminuteringsställen öppna även efter klockan fem

eftermiddagen........................................ 3

Herr Svensson i Stenkyrka ang. avveckling av den vid 1948 års

riksdag genomförda extra bensinskatten .................. 6

Svar på frågor av:

Herr Nihlfors ang. lämnande av anvisningar å debetsedlarna å
slutlig skatt för möjliggörande av kontroll av skattebeloppen .. 9

Herr Fagerholin ang. rätt att vid inkomstbeskattningen göra avdrag
för flyttningskostnader............................ 12

Herr Håstad ang. den av riksdagen begärda utredningen om

beslutande folkomröstning.............................. 12

Onsdagen den 7 december fm.

Samförläggning av Södra skånska infanteriregementet ............ 16

Nya grunder för avlöningen av präster m. m. (forts, se em) .... 20

Onsdagen den 7 december em.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m. (forts, från fm) . . 74

Dispositionen av aktiebolags vinstmedel...................... 90

Ändringar i lagen om expropriation (forts, se 8/12)............ 93

1 — Andra kammarens protokoll 1U¥J. Nr lit.

Nr 31.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 7 december fm.

Sid.

Bevillningsutskottets memorial nr 51 ang. förordningar om tilläggsskatt
på bensin m. m. (gemensam omröstning) ............ 15

— betänkande nr 50, ang. förordning om särskilt anstånd med inbetalning
av kvarstående skatt på grund av 1949 års taxering 16

Statsutskottets utlåtande nr 185, ang. samförläggning av Södra

skånska infanteriregementet.............................. 16

— memorial nr 186, ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1949/50 .......................................... 20

Onsdagen den 7 december em.

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 2, ang. nya

grunder för avlöningen av präster m. m................... 74

Första lagutskottets utlåtande nr 54, ang. fortsatt tillämpning av
lagen med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel...................................... 90

Tisdagen den 6 december 1949.

Nr 31.

Tisdagen den 6 december.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 29 och
den 30 nästlidna november.

§ 2.

Svar på interpellation ang. förfarandet
vid markegångssättningen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som anförde: Herr
talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Persson i Svensköp till mig riktat
följande fråga:

Har den prövning av förfarandet vid
markegångssättningen, som 1940 års
statsutskott förordade, ägt rum, och när
kan det i så fall förväntas att förslag i
ämnet kommer att föreläggas riksdagen?

Den av interpellanten berörda frågan
har även behandlats i den av riksdagens
revisorer till 1948 års riksdag överlämnade
berättelsen och föranlett en
hemställan av riksdagen till Kungl.
Maj:t att taga frågan om markegångsinstitutets
avveckling under närmare
prövning. Såsom framgår av Kungl.
Maj :ts skrivelse nr 114 till innevarande
års riksdag, har med anledning härav
Kungl. Maj :t den 10 september 1948
uppdragit åt kammarkollegiet alt utreda
frågan om en förenkling eller avveckling
av markegångsinstitutet. Jag
har från kammarkollegiet inhämtat, att
igångsättandet av ifrågavarande utredning
blivit fördröjd huvudsakligen på
grund av kollegiets nuvarande arbetsbörda
i samband med handläggningen
av ärenden rörande den allmänna kommunregleringen.
Kollegiet räknar emellertid
med att sedan denna arbetsbelastning
minskat utredningen skall kunna

bedrivas så, att ett förslag i ämnet kan
framläggas i mitten av nästa år.

Härpå yttrade

Herr PERSSON i Svensköp: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
för det lämnade interpellationssvaret.

Frågan om en ändring i grunderna
och sättet för markegångstaxornas upprättande
har varit aktuell ända sedan
slutet av 1920-talet. Den 31 december
1930 avgav kammarkollegiet ett förslag
till förändringar och förenklingar i förfarandet
vid markegångssättningen.
Flerfaldiga ansatser att åstadkomma en
reform i detta stycke ha emellertid ännu
icke lett till något resultat. Varje
gång vi komma till den tidpunkt på
året, då markegångssättningen påkallar
uppgiftslämnande eller sammanträden,
frågar man sig ute i landet, hur länge
vi måste behålla den nuvarande omständliga
proceduren.

Jag är givetvis tacksam för finansministerns
förklaring, att ett nytt förslag
nu är att vänta, och jag begagnar tillfället
att understryka angelägenheten
av att de förenklingar och avvecklingar
i den allmänna förvaltningen, som kunna
åstadkommas, också bli vidtagna
utan för långt dröjsmål.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. beredande av
möjlighet för systembolagen att hålla
utminuteringsställen öppna även efter
klockan fem eftermiddagen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som anförde: Herr

Nr 31.

Tisdagen den 6 december 1949.

Svar på interpellation ang. beredande av möjlighet för systembolagen att hålla ut
minuteringsställen öppna även efter klockan fem eftermiddagen.

talman! I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Edström till mig riktat följande fråga:
År herr statsrådet villig föreslå sådan
ändring i rusdrycksförordningen, att
möjlighet ges för systembolagen att en
kväll i veckan hålla utminuteringsställena
öppna senare än klockan 17?

I anledning härav får jag anföra följande.

Regeringen kommer i sinom tid att
få taga ställning till frågan om den
framtida utformningen av nykterhetslagstiftningen.
Frågan om ordningen för
utminutering av rusdrycker ingår som
en viktig del av detta problemkomplex.
Under sådana förhållanden anser jag
mig inte för närvarande böra taga ställning
till den fråga, som interpellanten
berört.

Härefter yttrade:

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag
ber att få tacka herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet för det svar
han givit på min fråga.

Svaret hade ungefär den form jag
väntat mig. Men jag vill här icke underlåta
att påpeka, att jag trodde, att
herr finansministerns kända intresse
för en ökad export skulle ha medfört,
att svaret på denna interpellation blivit
litet mera positivt.

Jag tror icke, att herr finansministern
inser den här sakens fulla vikt. Av egen
erfarenhet vet jag, att mellan 12 och 15
procent av den manliga arbetsstyrkan
brukar vara frånvarande på lördagarna.
I de fall jag kunnat kontrollera har frånvaron
berott på att man velat göra spritinköp.
Då har man icke ansett det lönande
att gå till arbetet bara för några
timmar.

Socialstyrelsen har också undersökt
frånvaron vid arbetsplatserna och kommit
fram till siffror, som äro något lägre
än mina. Av socialstyrelsens statistik
framgår, att bortemot 10 procent av ar -

betsstyrkan inom den mekaniska verkstadsindustrien
äro borta från arbetet
hela lördagarna. Det finnes cirka 125 000
manliga arbetare i verkstadsindustrien.
Räkna vi med att bortemot 8 procent äro
frånvarande på lördagarna för att köpa
sprit, få vi fram siffran 10 000 lördagsfrånvarande
arbetare. Per år och arbetare
räkna vi cirka 250 arbetstimmar på
lördagar. Således skulle enbart i verkstadsindustrien
2,5 miljoner arbetstimmar
gå förlorade årligen därför att arbetarna
måste stå i spritkö på lördagen.

Som herr finansministern säkert vet
motsvarar varje arbetstimme ett exportvärde
av ungefär 8 kronor. Alltså skulle
vi enbart på grund av lördagsfrånvaron
inom verkstadsindustrien förlora en
produktion, vars exportvärde uppgår
till 20 miljoner kronor.

Vad denna frånvaro betyder för hela
den svenska industrien är svårt att uppskatta,
men säkerligen skulle en beräkning
giva oss siffror, som äro mångdubbelt
högre än de som jag här anfört.
Siffran ökar naturligtvis, om man dessutom
tar hänsyn till frånvaro under en
del av lördagen och till frånvaro under
andra veckodagar.

Jag är naturligtvis icke så blåögd,
herr finansminister, att jag tror att man
skulle komma till rätta med problemet
enbart om man ordnade öppethållande
någon kväll i veckan på systembolagen.
Men säkerligen kunde man genom en så
enkel reform vinna tillbaka en hel del
tid för produktivt arbete. En möjlighet
är givetvis att se till att utminuteringslokalerna
äro öppna åtminstone till kl.
5 på eftermiddagen. Det skulle vara en
liten men dock förbättring som kunde
åstadkommas utan någon som helst lagändring.

I varje fall är det uppenbart, att så
som öppethållandet nu är ordnat finns
det ingen möjlighet för kanske en miljon
motboksinnehavare att ordna sina
spritinköp under annan tid än arbetstiden.
Den gamla teorien, att man ge -

Tisdagen den 6 december 1949.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. beredande av möjlighet för systembolagen att hålla utminuteringsställen
öppna även efter klockan fem eftermiddagen.

nom att försvåra spritinköpen skulle
minska spritkonsumtionen, är väl en
förlegad åsikt.

Den exportökning, som kunde bli resultatet,
om vi komme ifrån detta slöseri
med tid, skulle verksamt kunna bidraga
till en standardökning. Visserligen
har herr finansministern sagt, att
han icke tror att en standardhöjning är
möjlig. Det tror däremot jag och med
mig också högern för övrigt — nämligen
om svenska folket arbetar litet mera.

Jag kan till sist icke underlåta att
framhålla, att det för gemene man gör
ett något underligt intryck, då regeringen
å ena sidan sätter upp affischer, spelar
in filmer och delar ut broschyrer
med propaganda för höjd produktion
men å andra sidan icke tyckes ha lust
att medverka till sådana reformer, som
skulle kunna åstadkomma att flera miljoner
arbetstimmar toges till vara för
produktiva ändamål i stället för att som
nu slösas bort, därför att det statliga
spritmonopolet icke tillhandahåller sina
kunder en förnuftig service.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Herr
Edström trodde, att jag icke riktigt uppskattat
denna frågas betydelse med hänsyn
till produktionsökningsmöjligheterna.
Det är möjligt att jag icke har
gjort detta. Men det beror i så fall på
att jag anser, att det bevismaterial som
för närvarande föreligger icke ger möjlighet
till en säker bedömning av frågans
räckvidd. Det kan väl hända, att
statistiken visar en stor frånvaro från
arbetsplatserna på lördagarna. Men därmed
är väl icke sagt, att denna frånvaro
beror på att människorna taga sig
ledigt för att köpa sprit. Det bar gjorts
en undersökning rörande veckan den 5
—12 november i en större industristad
i Sverige. Det visade sig, att på alla försäljningsställen
i staden voro alla köer
avverkade 5—10 minuter efter klockan

14, då stängningen inträdde. Man kan
icke säga, att det visar någon särskilt
stark tillströmning. Vidare ha fem av stadens
största arbetsgivare för manliga
arbetare tillfrågats. Fyra av dem påstodo
med bestämdhet, att det vid deras
företag icke skedde någon skolkning på
grund av intresset för spritinköp, under
det att den femte menade, att det
förelåge någon anledning att tro att så
vore fallet.

Det är klart, att jag icke vill tillerkänna
detta exempel någon större beviskraft;
det är bara ett stickprov. Men
jag vill anföra det såsom ett skäl för
påståendet, att det kanske ej är så klart
som herr Edström tror, att stängningstiden
vid systembolagen förorsakar
skolkning. Det är väl bäst att vänta och
se, till dess vi få litet mera material för
att bedöma frågan.

Till sist vill jag bara säga herr Edström,
att det är riktigt, att jag i ett föredrag
förklarat, att jag ej anser någon
standardhöjning i Sverige möjlig nu. Är
det beträffande den punkten som herr
Edström har annan uppfattning än jag,
så kom ihåg att jag underströk ordet nu!

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Finansministerns
sista genmäle var ju litet
mera positivt än vad svaret på min
interpellation var. Det är klart, att man
kan diskutera, om de anställda äro borta
på lördagarna på grund av spritinköp
eller av andra orsaker. I de fall, som
jag har haft möjlighet att undersöka, ha
de till största delen eller kanske nästan
uteslutande varit borta just på grund
av spritinköp. Jag har här bara räknat
med manlig personal. Man måste betänka,
att det icke är bara den tid som åtgår
för spritinköpen utan även tiden för
resorna till och från spritbolagen som
går bort. Allt detta tar så lång tid, tycka
vederbörande, att det knappast lönar
sig att gå till arbetet. De flesta skolkarna
äro kanske de som komma på mor -

6 Nr 31. Tisdagen den 6 december 1949.

Svar på interpellation ang. avveckling av den vid 1948 års riksdag genomförda extra
bensinskatten.

gonen för att sedan försvinna. Det finns
med nuvarande lagstiftning praktiskt
taget ingen möjlighet för dem att köpa
sprit utan att gå ifrån arbetet.

Beträffande finansministerns sista
tillägg, nämligen ordet »nu», så vad betyder
det? »Nu» betyder väl »i dag».
Det är klart, att en standardhöjning
kan man icke få på en dag. Jag har aldrig
tänkt mig någon möjlighet att höja
standarden på en dag. Den är naturligtvis
just en följd av en produktionsökning,
som kan åstadkommas genom att
man arbetar litet mera i stället för att
stå i spritkö. Denna produktionsökning
anser jag absolut vara möjlig.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
■Tåg förstår herr statsrådets inställning
i den här föreliggande saken så, att han
vill vänta till dess nykterhetskommittén
kan lägga fram sitt förslag i detta avseende.
Jag har ingenting att invända
däremot. Men även om herr Edström
nu har rätt — och jag utgår från att
han i viss mån har rätt — så tror jag
dock att frågan i själva verket icke
gäller så mycket lördagarna som de
andra dagarna. Då skulle jag vilja rekommendera
honom att titta efter i vår
rusdrycksförsäljningsförordning sådan
den föreligger. Därvid upptäcker han
tämligen snart, att utan att fråga vare
sig Kungl. Maj:t eller någon annan har
man möjlighet att utsträcka försäljningstiden
praktiskt taget en timme
varje dag i veckan. Om nu industrien
anser att detta är ett problem, som sålunda
kan skada landets produktionsmöjligheter
•— något som jag icke vill
uttala mig om — så är det ju en mycket
enkel sak för Industriförbundet eller
någon annan institution av denna
årt att hos kungl. kontrollstyrelsen hemställa
om vidtagande av åtgärder för
att utsträcka den tid som butikerna äro
öppna intill den gräns som denna författning
medgiver.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Till
herr Olsson i Gävle vill jag bara säga,
att herr Olsson hörde tydligen icke på
vad jag sade. Jag sade nyss, om jag
minns rätt, att en möjlighet är givetvis
att se till, att utminuteringslokalerna
äro öppna åtminstone till klockan 5 på
eftermiddagen. Det skulle vara en liten
men dock förbättring, som kunde åstadkommas
utan lagändring. Det är just
vad herr Olsson påpekade.

Denna hänvisning till nykterhetskommittén
är ett mycket vanligt sätt att
komma ifrån en brännande fråga. Man
hänvisar till kommittén; det är kanske
rätt och riktigt. Men om man vill ha
en standardhöjning snarast möjligt genom
ökad produktion, skall man icke
vänta till dess kommittén om två eller
tre år kommer till ett positivt resultat.
Då kanske vi icke behöva någon produktionsökning.
Det kan vara helt andra
förhållanden då. Yi veta icke hur
förhållandena på arbetsmarknaden ligga
till när den frågan kommer upp.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Detta förrycker ingenting av vad jag
här yttrade. Det tvärtom fastslår, att
om företagarna äro intresserade i detta
sammanhang och tro, att det skulle betyda
ökad produktion, böra de ju kunna
göra denna hemställan till kontrollstyrelsen
utan att gå över Kungl. Maj:t.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. avveckling
av den vid 1948 års riksdag genomförda
extra bensinskatten.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! I en med
andra kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Svensson i Stenkyrka
frågat mig, hur snart man kan
förvänta en avveckling av den extra

Tisdagen den 6 december 1949. Nr 31.

Svar på interpellation ang. avveckling av den vid 1948 års riksdag genomförda extra
bensinskatten.

bensinskatt, som genomfördes vid 1948
års riksdag.

I anledning av interpellationen vill
jag erinra om att den i våras tillsatta
kommittén för översyn av skatterna till
staten och deras verkningar enligt sina
direktiv har att pröva bl. a. frågan om
avvecklingen av de extraordinära konsumtionsskatter,
som beslötos av 1948
års riksdag såsom ett led i åtgärderna
till skydd för penningvärdet. Jag hade
anledning beröra detta förhållande i den
för någon tid sedan avlåtna propositionen
nr 215 angående bemyndigande för
Knngl. Maj:t att överföra vissa medel
till en clearingkassa för kaffe. Jag framhöll
därvid att de i nuvarande läge erforderliga
kompenserande prissänkningarna
på vissa varuområden kunde
åstadkommas genom slopande eller
sänkning av vissa indirekta skatter.
Emellertid borde resultaten av skattekominitténs
överväganden icke föregripas
genom att några förslag om dylika
skattelindringar nu framlades. Jag tilllade
vidare, att det torde bliva anledning
att återkomma till dessa frågor
i statsverkspropositionen till nästa
riksdag.

Sedan dessa uttalanden gjordes har
frågan om tilläggsskatten å bensin varit
aktuell i annat sammanhang, nämligen
vid slopandet av bensinransoneringen.
1 den kommuniké från folkhushållningsdepartementet,
som därvid utfärdades,
uttalades sålunda, att förutsättningen
för ransoneringens hävande
vore, att den nuvarande bensinskatten
bibehölles oförändrad. Även med oförändrat
bensinpris vore visserligen en
viss ökning av efterfrågan på bensin att
vänta, men denna ökning syntes icke
bliva större än att import av erforderlig
bensinkvantitet låge inom ramen för
våra möjligheter. Skulle däremot skatten
sänkas, komme ökningen i efterfrågan
säkerligen att bli större än vad
som ur valutasynpunkt kunde tillgodoses.
Någon sänkning av bensinskatten

vore alltså — enligt vad i kommunikén
uttalades — icke nu aktuell.

Regeringens ståndpunkt till frågan
om tidpunkten för en sänkning av bensinbeskattningen
framgår av det nu
sagda. Regeringen kommer alltså att avvakta
resultaten av den nu pågående
skatteutredningen, innan regeringen
tager ståndpunkt till frågan. Ett dylikt
uppskov synes vara så mycket mera
berättigat, som frågan om bensinbeskattningens
höjd — enligt vad nyss
anfördes — har direkt samband med
våra nuvarande valutaproblem.

Vidare yttrade:

Herr SVENSSON i Stenkyrka: Herr
talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet få
framföra mitt tack för svaret. Beträffande
svarets innehåll skulle jag dock
ha önskat ett mera positivt uttalande.
Jag skall icke på nytt upprepa vad jag
sagt i interpellationen — det har icke
finansministern berört — nämligen hur
ojämnt denna extraskatt drabbar. Jag
utgår alltså ifrån att finansministern delar
denna uppfattning. Men jag förstår,
att finansministern här ställer sig bakom
den tillsatta skattekommittén.

När finansministern säger, att med
hänsyn till bensinransoneringens upphävande
frågan kommit i ett nytt läge
och att det i enlighet med kommunikén
från folkhusliållningsdepartementet icke
nu föreligger något skäl för att ändra
bensinbeskattningen, skulle jag vilja
fråga, om det är ett ställningstagande
av regeringen som är ett tilläggsdirektiv
till den arbetande skattekommittén.
Riksdagen har ju såväl 1948 som i år
vid behandlingen av denna fråga eftertryckligt
sagt, att denna tilläggsskatt
skulle vara av tillfällig natur. Jag hoppas
därför, att den skattekommitté, som
nu sysslar med dessa frågor, snart skall
bli färdig med sitt förslag. Den har ju
dock arbetat ett halvt år. När bensin -

Nr 31.

Tisdagen den (

Svar pa interpellation ang. avveckling av
bensinskatten.

skatten infördes vill jag minnas, att den
dåvarande kommittén icke var sysselsatt
fullt en månad, kanske icke mera
ån ett par veckor.

Jag har, herr statsråd, endast velat
göra detta påpekande.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag begärde
ordet med anledning av finansministerns
förklaring om risken av en
prissänkning på bensinen, som skulle
leda till en så stor ökning av bensinkonsumtionen
att betalningsbalansen
inte skulle kunna bära den. Denna förklaring
var så allmänt formulerad, om
jag hörde rätt, att den närmast måste
tolkas såsom innebärande att finansministern
ställer sig bakom det argument,
som jag hört många gånger tidigare,
nämligen att även en prissänkning
på endast 3 öre, som skulle kompensera
prisstegringen under hösten,
i dagens läge skulle kunna väntas få betydande
konsekvenser för konsumtionen.
Mig förefaller denna ståndpunkt vara
närmast orimlig. Den skulle bl. a. innebära,
att finansministern menar, att om
vi inte fått någon devalvering och därför
inte en prisstegring från 68 öre till
71 öre, skulle vi inte haft någon möjlighet
att avskaffa bensinransoneringen.
Ty det skulle ju vara denna skillnad i
priset mellan 68 och 71 öre, som är av
avgörande betydelse för konsumtionens
omfattning. Jag har för min del svårt
att tro, att den prisvariation det härvidlag
är fråga om i motsats kanske till den
interpellanten väl hade i tankarna och
som var av större omfattning, skulle ha
en sådan inverkan på konsumtionen.
Jag tror för min del, att vilken uppfattning
man än kan ha rörande en större
prisvariations inverkan på konsumtionen
är det av värde att man såvitt möjligt
slår fast, att denna prisvariation av
mindre storleksordning inte kan ha en
sådan inverkan på konsumtionen att
detta kan tas till intäkt för en ändrad

i december 1949.

den vid 1948 års riksdag genomförda extra

hållning i ransoneringsfrågan. Då frågan
tidigare diskuterats här skall jag
emellertid, herr talman, inte förlänga
debatten.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
ju riktigt som herr Ohlin säger, att
denna fråga så nyligen som i onsdags
debatterats här i riksdagen, och det kan
väl då knappast finnas någon större
anledning att ta upp saken i dag. Men
jag vill ändå ge den förklaring, som
jag i onsdags gav i första kammaren,
nämligen att inom regeringen övervägdes
borttagandet ■ av bensinransoneringen
före devalveringen. Vi hade nog
kommit till den uppfattningen, att ett
upphävande var möjligt och att våra
valutatillgångar skulle medge detta under
förutsättning av ett bibehållet bensinpris.
Innan det slutliga ståndpunktstagandet
hade fattats inträffade devalveringen,
och det blev då anledning att
överväga, om den situation, som då inträdde,
och om de ökade påfrestningar
på valutan, som därmed skulle inträda,
skulle göra det nödvändigt för oss att
avstå ifrån föresatsen att upphäva bensinransoneringen.
Vid förnyat övervägande
kommo vi till det resultatet, att
vi vågade göra detta experiment, inte
minst därför att devalveringen kom att
medföra en ytterligare åtstramning av
priset.

Sedan är det en fråga, som man inte
kan mäta med räknesticka eller linjal,
nämligen vilka prisförändringar som
medföra en åtstramning av konsumtionen.
Herr Ohlin kan väl ha den meningen,
att de där tre örena eller vad det
kan bli inte kunna ha någon inverkan
på konsumtionen, men det får ju vara
herr Ohlins alldeles privata mening.
Man får väl ändå slå fast som en generell
regel, att ju högre priset är, desto
mera åtstramande på konsumtionen blir
det; det är åtminstone den ståndpunkt.

Tisdagen den 6 december 1949.

Nr 31.

Svar på fråga ang. lämnande av anvisningar å debetsedlarna å slutlig skatt för
möjliggörande av kontroll av skattebeloppen.

som gjort att jag för min del vill vänta
och se resultatet av bensinransoneringens
hävande, innan jag vill överväga
en sänkning av bensinpriset även
med de tre örena.

Till herr Svensson i Stenkyrka skulle
jag bara vilja säga, att sambandet mellan
bensinransoneringens hävande och
slopandet av tilläggsskatten på bensin
inte inneburit något nytt direktiv för
skattekommittén. Skattekommittén har
att ta sin ståndpunkt till denna fråga
utifrån de rent statsfinansiella synpunkterna
vid sitt bedömande av i vilken
ordning och på vad sätt de tillfälliga
skatterna skola avvecklas. Vid sidan
därav kommer regeringen naturligtvis
oavsett skattekommitténs betänkande
att dessutom följa bensinkonsumtionens
utveckling för att se när det
med hänsyn till vår valutaställning kan
bli möjligt att upphäva tilläggsskatten
eller så stor del därav, som inte kan
vara erforderlig för det kommande vägunderhållet.
Det har inte inträtt någon
ändring i regeringens ståndpunkt att
tilläggsskatten på bensin är en tilläggsskatt,
som så snart som möjligt bör avskaffas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på fråga ang. lämnande av anvisningar
å debetsedlarna å slutlig skatt för

möjliggörande av kontroll av skattebeloppen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som anförde: Herr
talman! Herr Nihlfors har frågat mig
om jag anser, att åtgärder böra vidtagas
för att i samband med utsändande i
december av debetsedlarna å slutlig
skatt lämna de skattskyldiga sådana anvisningar,
att de själva kunna kontrol -

lera sin skatt utan att därvid behöva
besvära skattemyndigheterna med förfrågningar
i onödan.

Till svar får jag meddela följande:

Den av herr Nihlfors berörda frågan
har länge varit föremål för uppmärksamhet.
Enligt vad jag har mig bekant,
övervägde sålunda redan 1944 års uppbördsberedning,
huruvida det vore möjligt
att på debetsedlarna å slutlig skatt
trycka sådana anvisningar, att de skattskyldiga
kunde själva kontrollera riktigheten
av de verkställda debiteringarna.
Detta befanns emellertid praktiskt
ogenomförbart. Sedermera har inom
finansdepartementet övervägts att vid
slutskattesedlarna foga en tryckt liten
broschyr innehållande dylika anvisningar.
Några åtgärder i åsyftad riktning
ha emellertid ännu icke vidtagits.
Detta beror på flera omständigheter.

De erforderliga anvisningarna skulle
med nödvändighet bliva tämligen omfattande.
Sålunda skulle upplysningar
behöva lämnas angående de författningsbestämmelser,
som reglera de statliga
respektive de kommunala ortsavdragen,
ävensom angående reglerna om
den s. k. bankningen av de kommunala
avdragen. Vidare borde vid anvisningarna
fogas dels tabell angående beräkning
av statligt ortsavdrag för ensamstående
skattskyldig och dels särskilda
tabeller till ledning vid uträknandet
av den statliga inkomstskatten
respektive den statliga förmögenhetsskatten.
Även om tabellmaterialet icke
redovisades i dess helhet, skulle broschyren
sålunda bliva ganska vidlyftig.
I detta sammanhang vill jag också
nämna, att en eventuell broschyr finge
tryckas i så pass stor upplaga som 4
milj. exemplar.

Vidare vill jag framhålla, att om den
skattskyldige skall kunna kontrollera
skattepåföringen, bör lian äga tillgång
till en avskrift av sin senaste självdeklaration.

Med hänsyn bl. a. till det nu anförda

Nr 31.

Tisdagen den 6 december 1949.

Svar på fråga ang. lämnande av anvisningar å debetsedlarna å slutlig skatt för
möjliggörande av kontroll av skattebeloppen.

komma några anvisningar för beräkning
av skatten icke att distribueras till
de skattskyldiga innevarande år.

Tanken ait de skattskyldiga böra beredas
ökade möjligheter att själva kontrollera
skatten är emellertid enligt min
mening riktig, förutsatt att detta kan
ske utan att anvisningarna bli alltför
vidlyftiga. Det är möjligt att förutsättningarna
härför bli gynnsammare efter
den omläggning av de kommunala ortsavdragen,
som kan bli resultatet av den
nu arbetande ortsavdragskommitténs
arbete. Frågan torde därför i sinom tid
böra upptagas till förnyad prövning.

Härpå yttrade:

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
får tacka herr statsrådet för svaret på
min fråga. I sitt svar radade lierr statsrådet
upp en hel del omständigheter,
som skulle göra det besvärligt att lösa
problemet hur de stackars skattebetalarna
skola kunna kontrollera sina skatter.
Svaret mynnade dock ut i en optimistisk
förväntan, att frågan i sinom
tid skulle kunna tagas upp ånyo. Tanken
att de skattskyldiga skola kunna
beredas ökade möjligheter att själva
kontrollera skatten är riktig, sade herr
statsrådet. Detta konstaterande vill jag
med tillfredsställelse notera, särskilt
som jag är övertygad om att relativt
enkla anvisningar skulle kunna lämnas,
om blott reklamteknisk expertis sättes
på uppgiften att utforma texten. Att behovet
av anvisningar är stort framgår
ju bl. a. av att uppbördsverket i Stockholm
nyligen inrättat en mängd extra
avdelningar, som just nu bereda sig på
att söka besvara alla frågor, som de
skattskyldiga väntas komma med per
telefon eller vid besök.

Alla minnas vi ju hur kaotisk situationen
var förra året vid denna tid.
Visserligen behöver man väl inte befara,
att allmänheten är lika desorienterad
i år som förra året, då det obe -

hagliga begreppet kvarskatt blev en pinsam
realitet för många. Men de höga
skatterna i kombination med det invecklade
källskattesystemet ha gjort att
medborgarna numera äro på ett helt
annat sätt än tidigare intresserade av
skatternas beräkning. De vilja därför
inte längre finna sig i så knapphändigt
utformade »räkningar» som skattsedlarna,
trots allt trycket på dem, utgöra.
Det är väl ingen som tror, att en privat
företagare skulle våga presentera en
räkning av ur kontrollsynpunkt så
ofullständigt slag som våra debetsedlar?
I detta sammanhang vill jag passa
på att ge tidningarna en eloge för den
insats de göra i denna fråga. Överallt
kan man just nu läsa populärt hållna
anvisningar i sättet att kontrollera skatterna.
I mina händer har jag helt nyligen
fått en av Skattebetalarnas förening
utgiven folder, som enligt min mening
skulle kunna tagas som mönster.

Om man i en, som jag hoppas, snar
framtid kan sammanställa en sådan
broschyr, bör man absolut undvika
långrandiga hänvisningar till författningsbestämmelser.
Det torde vara få,
som skulle misstro korrektheten i statsverkets
egna anvisningar. Reglerna om
bankning kunna beskrivas mycket enkelt.
I den folder jag nyss nämnde sker
det på fyra rader. Tabellerna för ortsavdrag
kunna inte gärna fordra stor
plats, och om man beslutar sig för att
ha olika serier av denna tänkta statliga
broschyr, blir detta givetvis till
fördel för skattebetalarna. Skattskyldiga
i lägre inkomstlägen behöva inte
i en för dem avsedd broschyr ha diagram
för beräkning av skatt på högre
inkomstbelopp. På det sättet kan en
broschyr enligt mitt förmenande inte
behöva bli på så många sidor att den
skapar förvirring för den skattskyldige
vid hans kontrollräkning.

Till slut kan jag inte underlåta att fästa
uppmärksamheten på det strida ordflöde
i bästa kurialstil, som förekom -

Tisdagen den 6 december 1949. Nr 31. 11

Svar på fråga ang. lämnande av anvisningar å debetsedlarna å slutlig skatt för
möjliggörande av kontroll av skattebeloppen.

mer på baksidan av slutskattesedlarna. och kategorier emellan. Det tror jag är
Om något normalare språk användes, enda kungsvägen, som leder fram till
skulle vissa anvisningar för kontroll av möjligheten att här skaffa allmänheten
skatten kunna få rum där. inblick i skattesystemet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag tar
ordet egentligen bara för att varna litet
för alltför stor övertro på dessa anvisningar.
Jag skulle för min del vilja
säga, att om staten tar sig före att ge
ut sådana räkneexempel, som det överflödar
av i tidningspressen, skulle vi
komma ur askan i elden. Ty vad staten
skall ge ut i detta avseende måste ju
vara korrekt och fullständigt; jag tror
att man inte heller kan auktorisera det
som Skattebetalarnas förening ger ut.
Man har där inte det ansvar, som måste
läggas på staten för att den enskilde
skall kunna få en korrekt vägledning.
Jag har inte alls bortsett från den möjlighet,
som kan föreligga att göra anvisningar
av olika slag för olika sorters
skattebetalare, men jag vet hur kolossalt
svårt detta är. Jag är kanske en av
då få i denna kammare, som på allvar
och i praktiken har sysslat med dessa
frågor. Jag har skrivit en sådan här
handledning, som gått ut i mer än
100 000 exemplar. Jag fick emellertid
begränsa mig till några få skattebetalarkategorier
för att det skulle vara
möjligt att inom ramen av ett 20-tal
sidor ge en sådan vägledning. Trots att
jag ju ändå inte saknar en viss förmåga
att popularisera tror jag dock, att åtminstone
hälften av skattebetalarna
skulle gå bet på att använda de av mig
försökta anvisningarna. Jag vill bara
säga: Låt oss inte hysa någon övertro
till möjligheterna i detta avseende.
Skall det bli möjligt att göra sådana
anvisningar fordras det säkert att vi så
småningom kunna komma överens om
alt göra en enklare skattelagstiftning
utan hänsyn till minuthandelsrättvisa,
om jag så får säga, alla olika människor

Herr NIHLFORS: Herr talman! Min
fråga till finansministern gick ju bland
annat ut på hur man skulle försöka att
med någon enkel anvisning åstadkomma
att inte skattebetalarna så att säga
kasta sig över skattemyndigheterna. Det
är väl i alla fall därvidlag en hel del
att göra, såsom jag också framhållit.
Man har nog möjlighet att på något sätt
få dem, som bli pinsamt överraskade
av en stor kvarskatt, att lugna ner sig.
Genom att man ger dem en populär
broschyr kan man nog få dem att hejda
sig en smula och titta litet på vad de
själva kunna kontrollera, innan de besvära
myndigheterna. I det avseendet
förmodar jag, att finansministern och
jag ha samma uppfattning, nämligen
att det är till allas fördel att allmänheten
inte lämnas vind för våg och måste
vända sig till skattemyndigheterna, varigenom
dessa alltså tvingas kosta på
en hel del arbete för att möta den frågesport
de äro utsatta för. Jag är medveten
om att här uppställa sig stora svårigheter,
jag har ett minne av att jag
läst finansministerns handbok en gång
i världen, men jag tror nog, att man
i detta sammanhang inte behöver tänka
sig taga med de skattebetalare, som ha
synnerligen invecklade skatteberäkningar
att kontrollera, utan att det
framför allt är de enkla löntagarna som
behöva en vägledning. Företagarna, åtminstone
de av större storleksordning,
ha ju alltid egen expertis till sin hjälp.
För deras del behövs det förmodligen
ingen enkel broschyr, de klara saken
själva. Den folder, som jag nämnde
nyss och som jag nu visar upp för
kammaren, har ett något långt snitt,
men den innehåller diagram, som tiicka
hela fältet. Jag har faktiskt själv gjort

Nr 31.

Tisdagen den 6 december 1949.

Svar pa fråga ang. rätt att vid inkomstbeskattningen göra avdrag för flyttningskostnader.
— Svar på fråga ang. den av riksdagen begärda utredningen om beslutande
folkomröstning.

en provräkning med den — jag har
ännu inte fått någon kvarskattsedel,
men att jag får kvarskatt så mycket
kan jag konstatera. Det är tyvärr omöjligt
för mig att säga vad denna folder
ger för resultat, men tydligt är att om
man hade olika sådana folders för olika
kategorier skattebetalare, skulle frågorna
om kvarskatten bli av mindre omfattning.
Jag hoppas trots allt, att det
i framtiden skall bli möjligt att från
statsverkets sida prestera sådana här
enkla anvisningar, och jag tror att uppbördsmyndigheterna
skulle bli tacksamma,
om de finge i kuverten med debetsedlarna
plocka in en enkel broschyr.

Sedan är det naturligtvis, som finansministern
sade, en mycket viktigare sak
att få fram ett enklare skattesystem.
Där är det naturligtvis ett mycket större
gebit att arbeta på, det inser även
jag, men min fråga var kanske av mera
aktuell natur med hänsyn till de besvärligheter,
som förra året uppstodo
för våra uppbördsmyndigheter och som
man tycker att det från statsverkets
sida bort göras något åt för att undvika
i år.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på fråga ang. rätt att vid inkomstbeskattningen
göra avdrag för flyttningskostnader.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som anförde: Herr
talman! Herr Fagerholm har frågat mig
om jag har för avsikt att, i anslutning
till ett av 1944 års skattesakkunniga avgivet
betänkande, för 1950 års riksdag
framlägga förslag om avdrag för flyttningskostnader
vid inkomstbeskattningen.

Till svar får jag meddela följande:

Det ifrågavarande betänkandet avlämnades
år 1948 och har varit föremål
för remissbehandling i vanlig ordning.
Från remissinstansernas sida har därvid
framförts åtskillig kritik mot förslaget.
Med hänsyn härtill räknar jag
knappast med att förslag i ämnet kommer
att framläggas för 1950 års riksdag.

Härefter yttrade

Herr FAGERHOLM: Herr talman!

Herr finansministern har kort och klart
besvarat den fråga jag riktat till honom.
Svarets innehåll ger mig inte anledning
till några närmare utläggningar. Jag
har fått det besked, som jag önskat,
och jag ber därför att få tacka finansministern
för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Svar på fråga ang. den av riksdagen begärda
utredningen om beslutande folkomröstning.

Chefen för justitiedepartementet, hem
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Herr Håstad har frågat mig, vad anledningen
är till att regeringen dröjt så
länge med att taga ställning till 1948
års riksdags skrivelse om utredning
angående beslutande folkomröstning.

Den 26 januari detta år besvarade
jag i första kammaren en fråga av hem
Näsgård med samma innehåll. Jag erinrade
då om att den offentliga utredningsapparaten
var hårt belastad och
framhöll att en rad andra lagstiftningsfrågor,
som voro särskilt brådskande,
hade fått företräde. Till komplettering
av dessa synpunkter vill jag erinra om
att det här gäller en grundlagsfråga och
att ett eventuellt förslag ej kan slutligen
antagas förrän vid 1953 års
riksdag.

Tisdagen den 6 december 1949. Nr 31.

Svar på fråga ang. den av riksdagen begärda utredningen om beslutande folkomröstning.

Emellertid har frågan nu i höst upptagits
till övervägande inom justitiedepartementet
tillsammans med vissa
spörsmål om valsystemet, där det också
gäller grundlagsfrågor och där riksdagen
likaledes har anhållit om utredning.
En preliminär behandling av
dessa problem har redan ägt rum inom
justitiedepartementet, och regeringens
ställningstagande kan väntas inom den
närmaste tiden.

Härpå yttrade

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag ber
att få framföra mitt tack till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
för det givna svaret, även om
jag knappast kan finna den förklaring,
som herr statsrådet har avgivit, i allo
tillfredsställande. Man anser nog på
många håll, att det dröjsmål, som denna
fråga har utsatts för, inte uteslutande
har stått i sammanhang med de lagstiftningssvårigheter,
som herr statsrådet
har talat om.

Jag vill här erinra om själva utgångspunkten
för frågan. År 1948 väcktes
det från fyra partier, högern, folkpartiet,
bondeförbundet och indirekt även
kommunisterna, motioner, som gingo
ut på införande av decisiv folkomröstning
i en eller annan form. Till det förslag,
som sålunda väcktes, anslöto sig
till slut också socialdemokraterna —
vilka ju sedan 1917 ha införande av
decisivt referendum på sitt partiprogram
— låt vara att det skedde med en
viss tvekan i utskottet. Frågan var
emellertid före vid det socialdemokratiska
partimötet, och efter detta enades
utskottet i kompromissens form om en
skrivelse om en förutsättningslös utredning.

Det torde vara ganska ovanligt att
riksdagen praktiskt taget enhälligt begär
utredning i en fråga, i vilken riksdagen
kan anses vara speciellt sakkunnig
— i detta fall beträffande stats -

skicket — men att regeringen hesiterar.
Det skulle knappast kunna ske under
normala förhållanden, och det borde
inte heller kunna ske, anser jag, med en
regering av nuvarande färg och med
tanke på vad partiprogrammet innehåller
på denna punkt.

Jag vill erinra om att det redan under
vårriksdagen av herr Näsgård ställdes
en fråga liknande den jag nu har
ställt till herr statsrådet. Herr Ohlin
upprepade frågan i remissdebatten vid
denna höstriksdag, då ställd till statsministern,
men utan att få något svar.

Av svarets innehåll att döma skall
besked under alla förhållanden ges
inom den närmaste tiden, och jag förmodar
att det blir ett positivt besked
och att en utredning på ett eller annat
sätt kommer till stånd. Statsrådet kan
naturligtvis med en viss rätt säga, att
ingenting har förlorats, eftersom denna
fråga inte kan slutgiltigt avgöras förrän
år 1953, men utredningen kan nu inte
komma i gång på allvar förrän under
1950, och den bör föreligga färdig 1951,
så att allmänheten och de intresserade
partierna i god tid kunna diskutera
problemet innan proposition och motioner
läggas fram till 1952 års riksdag.

Det finns anledning att i detta sammanhang
erinra om den föregående utredningen
angående folkomröstning,
vilken på riksdagens begäran anordnades
1920 under ordförandeskap av landshövding
Edén. Den sattes till på sommaren
1920 och blev färdig i början av
åi- 1923, alltså efter nära tre års arbete.
Det kan nu sägas, att den föregående
utredningen lämnade ett så rikhaltigt
och allsidigt belyst material, att den
nya utredningen inte behöver bli lika
utförlig eller omständlig, och det är vidare
sant, att folkomröstningskommittén
avlämnade som bilagor flera betänkanden,
därav två utomordentligt värdefulla,
nämligen nuvarande professorn
Brusewitz’ framställning om referendum
i Schweiz och nuvarande chef -

Nr 31.

Tisdagen den 6 december 1949.

Svar på fråga ang. den av riksdagen begärda utredningen om beslutande folkomröstning.

redaktören professor Tingstens framställning
om referendum i Amerika.
Jag tror mig gott kunna säga, att det
inte på något språk finns eu motsvarighet
till dessa båda arbeten, vare sig
i fråga om grundlighet eller i fråga om
kvalitet. Men — och nu kommer problemet
— problemställningen i dag är
inte alls densamma som den var 1923.
Om man nu här bara yttrar ett par ord
om Schweiz, som jag till följd av omständigheternas
makt relativt väl känner
till, så är läget nu ett helt annat
än det var 1923. Det har uppstått många
konflikter mellan förbundsmyndigheterna
och folket under de kriser och
under det krig, som vi haft sedan 1923.
När jag skrev min doktorsavhandling
i Schweiz om ett annat ämne, var jag
åsyna vittne till det kanske mest kritiska
läget för referendumproblemet i
Schweiz. Senast för ett par veckor sedan
mötte vi samma problemställning,
samma strid mellan folket och förbundsmyndigheterna,
och det intressanta
att konstatera är att folket då
slog vakt gent emot förbundsmyndigheterna
om referendumrättigheterna,
även om man där med hänsyn till den
moderna estatiska utvecklingen var beredd
till vissa eftergifter. Allt detta, menar
jag, behöver studeras och studeras
helt nytt, och den Brusewitzska boken
kan endast tjänstgöra som ett historiskt
material.

Om det sedan är ytterligare ett land,
där folkomröstningsinstitutet har vunnit
vidare omfattning, nämligen Amerikas
förenta stater eller, rättare sagt, ungefär
hälften av delstaterna i Amerikas
förenta stater, så gäller det att mig
veterligen finns det inget sammanfattande
arbete om erfarenheterna från
dessa delstater sedan den Tingstenska
utredningen avlämnades, utan vad man
på sin höjd för närvarande kan erhålla
är små monografier från Kalifornien,
Michigan eller andra delstater, och
dessa äro ofta föga uttömmande.

Det finns ju referendumerfarenheter
också från andra länder, från Australien
och nu senast från Frankrike, från
Eire, från Norge — särskilt har ju referendum
för ett par år sedan varit
uppe till mycket grundlig diskussion i
norska stortinget — från de baltiska
länderna under mellankrigstiden, från
Weimarförfattningen etc., men trots
allt skulle jag tro att det blir erfarenheterna
ifrån Schweiz och Amerikas förenta
stater som i huvudsak kunna vara
av intresse för oss att studera.

Jag vet inte alls vilket omfång regeringen
kommer att vilja ge denna utredning,
eller om man över huvud har
tänkt sig att man på samma sätt som
skedde under 1920-talet skall försöka
att taga del av de erfarenheter, som stå
att vinna utomlands. Men vare sig utredningen
blir större eller mindre är
det väl ändå alldeles otänkbart att vi
här skulle famla i mörker, och jag har
all anledning tro att konstitutionsutskottet,
när det begärde denna utredning,
för sin del ansåg att vi liksom
för 30 år sedan skulle få taga del av de
väsentligaste erfarenheterna utomlands.
Även om detta skulle kunna presteras
på en relativt kort tid, vilket jag för
min del betvivlar, kvarstår ännu ett
problem, som inte tillräckligt kom att
beaktas 1923, helt enkelt av det skälet,
att den dåvarande Edénska folkomröstningskommittén
inte föreslog någon decisiv
folkomröstning, alltså saknade anledning
att gå in på de olika detaljproblemen,
och det är den svenska konstitutionens
mycket egenartade utformning
när det till exempel gäller budgetbegrepp
och lagbegrepp. Vi kunna inte
här helt kort säga, att lagar skola under
vissa förutsättningar gå till referendum,
därför att lagbegreppet är här
så skiftande. Det förutsätter med andra
ord en ganska vidlyftig och mycket besvärlig
inventering av den svenska regeringsformen,
ifall utredningen skulle
stanna för en positiv lösning.

Onsdagen den 7 december 1949 fm. Nr 31.

Svar på fråga ang. den av riksdagen begärda utredningen om beslutande folkomröstning.

Vad jag med detta, herr talman, har velat säga är, kort sagt, att jag för min del är av den uppfattningen att frågan	sta lagutskottets utlåtande nr 54 och andra lagutskottets utlåtande nr 34.
inte har vunnit sakligt sett på uppsko-vet i regeringen under ungefär ett och ett halvt år, utan tvärtom kan det be-faras att en lugn, förnuftig och väl övervägd lösning härigenom har kun-nat försvåras. Härmed var överläggningen slut. § 8.	§ 9. Anmäldes och godkändes bankout-skottets förslag till riksdagens skrivel-se, nr 396, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
Föredrogos, men bordlädes ånyo statsutskottets utlåtande och memorial nr 185 och 186, sammansatta stats- och	Kammarens ledamöter åtskildes här-efter kl. 2.58 em. In fidem
första lagutskottets utlåtande nr 2, för-	Gunnar Britth.

Onsdagen den 7 decemder.

Kl. 11 fm.

§ 1.

A) antaga följande

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsord-ningen, omröstning över följande av be-villningsutskottet i dess memorial nr 51

1) Förslag

till

föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kamma-ren vill, att riksdagen skall bifalla vad
utskottet i ifrågavarande betänkande
hemställt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att i an-ledning av de likalydande motionerna
1:339 av herr Sunne m. fl. och 11:432
av herr Persson i Svensköp in. fl. samt
motionen 11:436 av herr Hansson i
Skediga

förordning om tilläggsskatt å bensin.

Härigenom förordnas, att för ben-sin, som till riket införes eller här till-verkas, skall — utöver skatt varom för-mäles i förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit — till staten erläggas till-läggsskatt med 24 öre för liter; och sko-la de i nämnda förordning meddelade
bestämmelserna rörande skatt å bensin
tillämpas jämväl i fråga om sålunda ut-gående tilläggsskatt.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1950, från och med vilken
dag förordningen den 5 mars 1948
(nr 81) om tilläggsskatt å bensin skall
upphöra att gälla.

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Samförläggning av Södra skånska infanteriregementet.

2) Förslag
till

förordning om tilläggsskatt å vissa för
drivande av automobil använda brännoljor.

Härigenom förordnas, att för brännoljor,
som avses i förordningen den 3
maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa
för drivande av automobil använda
brännoljor, skall — utöver skatt enligt
nämnda förordning — till staten erläggas
tilläggsskatt med 18 öre för liter;
och skola de i nämnda förordning meddelade
bestämmelserna tillämpas jämväl
i fråga om sålunda utgående tillläggsskatt.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1950, från och med vilken
dag förordningen den 5 mars 1948
(nr 83) om tilläggsskatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor
skall upphöra att gälla.

B) bemyndiga Kungl. Maj:t att beträffande
sådana för försäljning avsedda
myckenheter bensin, för vilka tillläggsskatt
å bensin erlagts enligt hittills
gällande bestämmelser, meddela
föreskrifter om restitution av den del
av skatten, som motsvarar den föreslagna
skattesänkningen.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 108 Ja och 114 Nej, varjämte en
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna
voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit
av första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 78 Ja och 60 Nej,
vadan, då därtill lädes
andra kammarens
röster eller 108 Ja och 114 Nej,
sammanräkningen

visade .......... 186 Ja och 174 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 2.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
december.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att herr
Andersson i Löbbo, som vid kammarens
sammanträde den 23 nästlidna november
med läkarintyg styrkt sig tills
vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
samt herr Fagerholm,
som vid sammanträdet den 3 innevarande
december likaledes med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sina platser i kammaren.

§ 4.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om särskilt anstånd med inbetalning
av kvarstående skatt på grund
av 1949 års taxering.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Samförläggning av Södra skånska infanteriregementet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående samförläggning
av Södra skånska infanteriregementet
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 135 hade Kungl.
Maj:t (punkt 2 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 11 mars 1949) föreslagit
riksdagen att besluta, att Södra skånska
infanteriregementet skulle i sin helhet
förläggas till Ystad.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Samförläggning av Södra skånska infanteriregementet.

Vidare liade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ivar Persson m. fl.
(1:275) och den andra inom andra
kammaren av herr andre vice talmannen
Olsson m. fl. (11:346), hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen i avvaktan
på förnyad utredning av de ekonomiska
konsekvenserna av regementets
förläggande till Ystad måtte avslå
Kungl. Maj:ts under punkt 2 i propositionen
nr 135 framlagda förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 275 och II: 346, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att Södra skånska infanteriregementet
skulle i sin helhet förläggas
till Ystad.

Reservationer hade avgivits:

I. av herrar Karl Andersson, von Heland,
Edin, Hubbestad och Johansson
i Mysinge, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:275 och
II: 346, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj :ts förslag om Södra skånska
infanteriregementets samförläggning till
Ystad;

II. av herr Nilsson i Steneberg.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Södra skånska infanteriregementets
förläggningsfråga är ju en
gammal och segsliten fråga, som varit
föremål för många och skiftande uppfattningar
bland experter och utredande
myndigheter. Man vågar väl också
påstå, att det även i utskottet rått stor
tveksamhet inför avgörandet av denna
fråga just nu. Därom bära ju motiveringarna,
både reservanternas och utskottsmajoritetens,
tydligt vittnesbörd.
Slutsatserna ha dock blivit vilt skilda,

1 det att utskottet tillstyrkt Kungl. Maj:ts
förslag och reservanterna, som äro de 2

— Andra hammarens protokoll 194.9.

lade på två linjer, avstyrkt detsamma.
Herr Nilsson i Steneberg vill gå så långt
som till att redan nu fastställa regementets
framtida form och att således
nu också fastställa regementets dubbelförläggning.
Så långt, herr talman, vill
inte jag gå. Jag ansluter mig till den av
herr Karl Andersson m. fl. avgivna reservationen,
vari yrkas, att frågan skall
ytterligare utredas, så att alla ärendet
påverkande faktorer bli klarlagda, innan
riksdagen tar slutlig ställning till
frågan. Det är enligt min mening så
mycket mera angeläget, som detta regementes
förläggningsfråga vid skilda tidpunkter
dels varit föremål för utredning
inom två försvarsutredningar, dels
också varit föremål för uppmärksamhet
från statens organisationsnämnd, som
gått på den linjen, att regementet i fortsättningen
skulle förläggas till Revingehed.

Man har ju helt ändrat uppfattning i
denna sak på militärt håll, och såsom
framgår av propositionen föreslår man
nu förläggning av regementet i dess
helhet till Ystad. Jag vill, som sagt, för
dagen inte ta någon bestämd ståndpunkt
i det hänseendet. Därvid tänker
jag inte minst på sådana faktorer som
förhandlingsläget beträffande markavtalet
med Ystads stad, svårigheten att
nu kunna bedöma, om övningsfältet i
Ystad är tillräckligt för det framtida
större regementet, och den föreslagna
skjutbanans användbarhet, som är
minst sagt oklar -— man har nog grundad
anledning förmoda, att det är ganska
otänkbart, att den över huvud taget
kan användas för sitt ändamål på
grund av sitt sanka läge och svårigheten
att dränera densamma.

Jag kommer således, herr talman,
fram till att det är varken önskvärt eller
nödvändigt att nu fatta bindande
beslut i denna fråga utan att man bör
invänta den tidpunkt, då ett fullt klarläggande
av alla på denna fråga inverkande
faktorer skett och desamma på
ett tillfredsställande sätt kunnat redo Nr

31.

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Samförläggning av Södra skånska infanteriregementet.

visas för riksdagen. Jag tror också,
herr talman, att detta är nödvändigt
inte minst med hänsyn till att den nu
sittande försvarskommittén väl också
kommer att ha ett ord med i laget i
(ienna fråga och torde komma att i sin
mån belysa regementets framtida storlek
och de byggnadsbehov, som då
kunna föreligga.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Karl
Andersson in. fl. avgivna reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Som den
föregående ärade talaren framhöll, har
frågan om Södra skånska infanteriregementets
förläggning varit föremål för
många olika bedömningar. Man kan
visserligen som herr Johansson i Mysinge
säga, att då kan man också vänta
ytterligare med definitivt beslut i denna
angelägenhet. Jag tror emellertid att
med hänsyn till vad som förevarit är
det på tiden, att riksdagen bestämmer,
bur det skall bli med detta regementes
förläggning. Utskottets första avdelning
har besökt såväl Revingehed som Ystad
och därvid blivit övertygad om att de
förläggningsförhållanden, som Ystad
kan erbjuda, äro så pass överlägsna
dem i Revinge, att man tryggt kan bestämma
sig för att hela regementet bör
förläggas till Ystad.

Herr Johansson i Mysinge nämnde
något om vissa besvärligheter i Ystad
beträffande skjutbanan, övningsfältet
o. s. v. Med den skrivning, som utskottet
här har bestämt sig för, lär man
emellertid inte löpa några som helst
risker, om man följer utskottet i vad
det här föreslagit. Man kan nog också
säga, att det finns andra faktorer än
de, som äro redovisade här, som tala
till förmån för \’stad. Man bör i varje
fall inte låta denna fråga vila längre.
Regementets ledning bör få klart besked
om hur det skall bli i fortsättningen.

Vidare säger herr Johansson i My -

singe liksom reservanterna, att man bär
avvakta den nu pågående försvarsutredningens
resultat. Jag kan inte föreställa
mig, att denna försvarsutrednings
resultat kommer att få någon betydelse
vid bedömningen av denna förläggningsfråga.
Utredningen skall ju inte
bedöma förläggningsfrågor utan något
helt annat. Nn säges det, att man kan
räkna med att regementet inte kommer
att upprätthållas i sin nuvarande organisation,
d. v. s. med tre bataljoner,
utan att det kan bli en minskning till
två bataljoner. Ja, det är mycket möjligt,
men utskottet bar ju i sin skrivning
garderat sig och riksdagen mot obehagliga
överraskningar härvidlag från
Ystads stads sida. Man har på den
punkten sagt tillräckligt, och jag anser,
som jag förut nämnt, att det inte finns
någon risk för riksdagen att nu fatta
beslut.

Nu kan man naturligtvis ömma för
en plats sådan som Revingehed, som så
länge har haft militärförläggning, men
såsom framgår av propositionen liksom
av utskottets utlåtande kommer Revinge
ingalunda att bli lottlöst. Meningen
är ju, att man skall förlägga en
bataljon sjukvårdssoldater till Revingehed,
och Revinge får på det sättet fullgod
ersättning, om man betraktar saken
ur kommunala synpunkter. Man
kan nog säga, att det är mycket lättare
att dela upp ett trängregemente än ett
infanteriregemente. Ett trängregemente
arbetar så att säga med olika specialiteter.
Vi ha t. ex. sjukvårdsbataljonen,
som inte har så mycket att skaffa med
den övriga trängen och som därför, såsom
här är tänkt, kan förläggas till annan
plats.

Man kan också säga, att ett beslut i
överensstämmelse med utskottets förslag
innebär en förbättring inte bara
för Södra skånska infanteriregementet
utan också för T 4, trängregementet i
Hässleholm. Detta trängregemente är nu
förlagt till tre olika platser: förutom till
Hässleholm till Kristianstad och till

Onsdagen den 7 december 19-49 fm.

Nr 31.

Samförläggning av Södra skånska infanteriregementet.

Revingehed. Detta medför naturligtvis
ett ganska betungande arbete för ledningen.
Om man nu bestämmer, att hela
Södra skånska infanteriregementet
skall förläggas till Ystad, kan trängregementet
förläggas till två platser i stället
för till tre, som för närvarande är
fallet. Även ur den synpunkten finns
det sålunda goda skäl att bifalla Kungl.
Maj:ts förslag.

Det är beklagligt att denna fråga bär
så illa planlagts från början, men det
är, som jag nämnde inledningsvis, nu
på tiden att riksdagen bestämmer hur
det skall bli med regementets förläggning.
Fatta vi nu principbeslut, kan
man, med de medel som redan finnas
anvisade, påbörja nödvändiga restaurerings-
och moderniseringsarbeten i
kasernetablissementet i Ystad och därmed
befrämja en större trivsel för
manskapet där nere.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
tror nog att denna sak tål att funderas
på. Man torde inte kunna göra gällande,
att det är nödvändigt att nu med detsamma
flytta regementet från Revingehed
till Ystad. Först och främst kommer
det att kosta ganska mycket pengar.
Kostnaden har beräknats till 8,1 miljoner
kronor, och det är ändå åtskillig
tid sedan den kostnadsberäkningen
gjordes, varför det torde vara betydligt
dyrare nu.

Dessutom är det många andra faktorer,
som ännu inte äro klarlagda. Utskottet
har pekat på en hel del av dem,
och den som läser utskottets utlåtande
blir nog förvånad, när han kommer till
klämmen och finner, att utskottet ändå
har tillstyrkt Kungl. Maj ds förslag. Utskottets
hela motivering borde egentligen
leda till ett yrkande om avslag, och
jag tror att detta vore det klokaste. Det
pågår ju, som herr Johansson i Mysinge
nyss nämnde, en utredning angå -

ende vår försvarsorganisation. Utskottet
säger, att man inte kan bortse från
att frågan om en reducering av regementet
kan bli aktuell vid dessa överväganden.
I utskottet sitta också två av
ledamöterna i denna kungliga utredning,
så man kan nog ha belägg för att
frågan är ganska aktuell, då dessa kunnat
vara med om utskottets skrivning.
Om regementet skall reduceras till bara
två bataljoner, är det ju alldeles onödigt
att uppföra dessa kostbara byggnader
nu.

Jag anser också att man måste se frågan
ur en annan synpunkt. Det är inte
många år sedan riksdagen fattade beslut
om att flytta Skånska pansarregementet
från Hälsingborg till Hässleholm
med den motiveringen, att det i händelse
av krigsförvecklingar med en
främmande makt skulle vara riskabelt
att ha regementet på eu så utsatt plats
vid kusten. Jag vill förmena, att även
Ystad ligger lika utsatt. Ur den synpunkten
är förslaget betänkligt, och om
det skulle uppstå förvecklingar få vi
kanske en kunglig proposition där det
sägs, att det är riskabelt att ha regementet
liggande i Ystad och att detsamma
bör flyttas tillbaka till Revingehed.

Allt detta gör att jag inte kan inse
nödvändigheten av att kasta ut pengar
i nuvarande läge, när det pågår utredning.
Jag tror därför kammaren gör
klokt i att följa den reservation, som är
anförd av herrar Karl Andersson, von
Heland m. fl.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
har i diskussionen omvittnats, att den
ursprungliga planeringen vid Revingehed
var illa skött. Jag skall gärna erkänna,
att det finns anledning till kritik
mot de beredande myndigheterna
på den punkten. Uppläggningen av de
stora markköpen berättigar till kritik
mot den bristande planläggningen. Vid
dessa stora markinköp tog man t. ex.
icke hänsyn till att det saknades möj -

20 Nr 31. Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Samförläggning av Södra skånska infanteriregementet.

lighet att ordna ett godtagbart stridsskjutfält
för ett infanteriregemente. Den
omständigheten, att man tidigare har
verkställt en dålig planering, kan emellertid
inte få utgöra skäl för att man
nu konserverar dessa förhållanden, när
det har framkommit förslag om en
lämpligare lösning av spörsmålet.

När herr Rubbestad talade om de
framtida byggnadskostnaderna tror jag
han i någon mån överdrev, ty herr
Rubbestad uraktlät att för kammaren
redovisa en annan byggnadsfråga, som
vi eljest med all sannolikhet skulle
åsamkas för T 4. Såsom herr Ward tidigare
har anfört är T 4 för närvarande
delat på tre förläggningsplatser. På
grund av brist på utrymme i Hässleholm
har man styckat upp sjukvårdsbataljonen
på det sättet, att två kompanier
ligga i Kristianstad, två kompanier i
Revinge och ett kompani i Hässleholm.
Det måste vara synnerligen olämpligt
ur utbildningssynpunkt att ha bataljonen
förlagd på det sättet. Nu kan man,
genom att samförlägga I 7, lösa även
den frågan, och det måste betraktas som
en betydande vinst.

Jag vill vidare erinra om att ett beslut
angående byggnadskostnaderna nu
inte binder oss för framtiden, därest I 7
skulle genomgå en omorganisation och
reducering från tre till två bataljoner.
I utskottets skrivning finnas fullt betryggande
garantier på den punkten.

Jag ber, herr talman, att för min del
få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Karl Andersson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Mysinge begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 185, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Karl Andersson in. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Mysinge
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 152 ja och
53 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
186, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1949/50.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Nya grunder för avlöningen av präster
m. m.

Föredrogs sammansatta stats- och
första lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående nya grunder för avlöningen
av präster m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 1 april 1949 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposi -

Onsdagen den 7 december 1949 fin.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

tion, nr 204, vilken tilldelats första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
föreslagit riksdagen att
godkänna av föredraganden, statsrådet
Quensel, enligt samma protokoll förordade
grunder för prästernas avlönande
och pensionering, avsedda att träda i
tillämpning å tidpunkt, som framdeles
bestämdes.

I propositionen hade föreslagits, att
principbeslut skulle fattas om tillämpning
av det civila lönesystemet för avlöning
av präster.

Beträffande lönegradsplaceringen för
komministrar innebar Kungl. Maj :ts
förslag placering i lönegraderna Ca 25
—Ca 28. För visst tjänstgöringsområde
anställd komminister skulle vid löneavvägningen
speciellt kompenseras,
därest tjänstgöringsområdet vore särskilt
omfattande.

I anledning av propositionen hade
under vårsessionen av innevarande
riksdag väckts elva motioner.

I motionerna I: 305 av herr Svedberg
in. fl. och II: 391 av herr Spångberg
in. fl., likalydande, II: 381 av herr Senander
m. fl. samt II: 404 av herr andre
vice talmannen Olsson m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta avslå
propositionen.

I motionen 1:318 av herrar Arrhén
och Eskilsson, likalydande med motionen
II: 405 av herr Hallén m. fl., hade
föreslagits, bland annat, att riksdagen
ville besluta, att den i propositionen
för vissa komministertjänster föreslagna
hänsynen till tjänstgöringsområdets
areal skulle utsträckas att gälla komministertjänst
i allmänhet.

På hemställan av första lagutskottet
i dess memorial nr 41 vid vårsessionen
hade kamrarna beslutat uppskjuta behandlingen
av propositionen och de
vid samma session väckta motionerna
till den nu pågående höstsessionen. Un -

der höstsessionen hade i anledning av
propositionen väckts ytterligare en motion.

Propositionen och samtliga motioner
hade efter överenskommelse mellan
statsutskottet och första lagutskottet
hänskjutits till behandling av sammansatt
stats- och första lagutskott.

Sammansatta utskottet hemställde,

A) att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 204, måtte,
med de avvikelser som föranleddes av
utskottets i utlåtandet gjorda uttalanden,
godkänna de av föredraganden enligt
propositionen förordade grunderna
för prästernas avlönande och pensionering,
avsedda att träda i tillämpning å
tidpunkt, som framdeles bestämdes;

B) att motionerna 1:305, II: 391,
1:318, 11:405, 1:319, 11:407, 1:320,
11:408, 11:381, 11:404, 11:406 och
11:431, i den mån de icke besvarats
genom vad utskottet hemställt under
A), icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottet hade beträffande löneavvägningen
för ordinarie församlingspräster
(kyrkoherdar och komministrar)
med tillstyrkande i övrigt av den i
propositionen förordade avvägningen
föreslagit, att inplaceringsreglerna för
komminister utan eget tjänstgöringsområde
skulle kompletteras med en av utskottet
närmare angiven arealregel.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Bubbestad, utan angivet
yrkande;

2) av herrar Lodenius, Lindblom,
Bergh och Boman i Kiervd, likaledes
utan angivet yrkande;

3) av herrar Pauli, Branting och Olsson
i Mellerud, som ansett, att utskottet
bort i enlighet med vad som yrkats i
motionerna 1:305, 11:391, 11:381 samt
11:404 hemställa, att riksdagen måtte
lämna Kungl. Maj:ts proposition nr 204
utan bifall ävensom avslå motionerna

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

1:318, 11:405, 1:319, 11:407, 1:320,
II: 408, II: 406 och II: 431;

4) av herr Mårtensson i Uddevalla,
som ansett, att utskottet i avsnittet om
löneavvägningen för ordinarie församlingspräster
(kyrkoherdar och komministrar)
bort tillstyrka den i propositionen
förordade löneavvägningen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman,
ärade kammarledamöter! Även för
den som vid sitt övervägande av denna
fråga kommit till ett annat resultat än
utskottsmajoriteten är det'' inte alltför
påkostande att giva ett erkännande åt
det tekniska arbete, som utförts av såväl
lcommitterade som departementet.
När jag i denna fråga nödgats skilja mig
från utskottsmajoriteten och därvid blivit
ensam reservant i andra kammaren,
kan det möjligen misstänkas att det kunde
bero på några speciella skäl. Jag vill
därför förklara att jag ingalunda bekajas
av några antikyrkliga intressen och
ej heller betraktar det som mindre angeläget
att sörja för en skälig utkomst
för denna grupp av statens tjänstemän
än för den stora massa, för vilken lönereglering
tidigare genomförts. Nej, mitt
ställningstagande domineras helt avhänsyn
till de konsekvenser, som enligt
min mening skulle följa av ett beslut i
enlighet med utskottets rekommendation,
ävensom av vissa praktiska och erfarenhetsmässiga
synpunkter.

Utan att gå in på förslagets detaljer
måste jag bekänna att jag anser lönegradsplaceringarna
för det högre prästerskapet
alltför generösa. Jämförelsen
med läroverkslärarna, enkannerligen
lektorerna, är i högsta grad omtvistad
och torde inte med hänsyn till utbildning
in. in. vara hållbar. Med all aktning
för våra biskopar kan jag heller
inte för min del vara med om att jämställa
dessa med landshövdingarna, och
detta särskilt efter den kraftiga expansion
som förekommit beträffande läns -

styrelsernas arbete under senare tid.
.lag betraktar ingalunda denna expansion
såsom avslutad. I den mån decentraliseringssträvandena
inom förvaltningen
bära frukt kommer detta otvivelaktigt
att leda till att allt flera och
allt betydelsefullare uppgifter flyttas
iiver på länsstyrelserna.

Åtskilliga högst betydelsefulla problem,
såsom prästvalsbestämmelserna,
den kyrkliga kommunala indelningen,
den prästerliga organisationen i pastoraten,
finansieringen av prästlönekostnaderna
ävensom frågan om stiftsbandet,
ha skjutits på framtiden. En del av
dessa problem — och jag tänker då
kanske i första hand på prästvalsbestämmelserna
— sammanhänga så intimt
med denna lönereglering, att jag
för min del anser det vara lyckligast,
om vi hade fåll se dem i ett sammanhang.
Detsamma torde man kunna säga
om frågan om den prästerliga organisationen
i pastoraten. Jag misstänker att
möjligheterna att genomföra en sådan
hade varit väsentligt större, om man på
ett bräde hade kunnat presentera denna
fråga och den nu ifrågasatta löneregleringen.
Det finns anledning tro att när
man en gång kommer fram till lösandet
av detta problem och då inte har löneregleringsfrågan
jämsides därmed, kommer
det då att stöta på ett väsentligt
motstånd.

Frågan om grunderna för bestämmande
av bostadsersättningen har enligt min
mening fått en mindre tillfredsställande
lösning, vilken på grund av det synnerligen
skiftande bostadsbeståndet kommer
att giva en dålig rättvisa, liksom
den med all säkerhet kommer att giva
ett ur det allmännas synpunkt magert
resultat. Eu annan form för bostadsuppskattningen
är enligt min mening påkallad;
om man vill ha en god bostadsuppskattning,
som ger rättvisa såväl åt det
allmänna som åt vederbörande befattningshavare
inbördes, tror jag näppeligen
att det går att komma ifrån en uppskattning
av bostadskostnaderna, som

Onsdagen den 7 december 1919 fm.

Nr 31.

Nya

närmare sammanfaller med den vi ha
för övriga statstjänstemän, exempelvis
folkskollärare, .lag har inte kunnat finna
att det mot denna kan riktas sådana
anmärkningar, att man inte borde ha
mera grundligt prövat denna väg att
komma fram.

Mina väsentliga skäl för uppskov, som
jag kallar det, med denna lönereglering
innefattas doek inte i de nu anförda
kritiska anmärkningarna i fråga om
förslagets detaljstadganden. Huvudsynpunkten
måste såsom jag ser saken vara,
om det nu kan anses tillrådligt att
riksdagen beslutar om en omfattande
lönereglering vid en tidpunkt, då alla
goda krafter måste sättas in på att få en
lönestabilisering på ännu ett år i hamn,
låt vara att avsikten är att beslutet skall
träda i kraft först på tid som Kungl.
Maj :t bestämmer. Enligt statsmakternas
uttalade mening är inkomststabiliseringen
ett av fundamenten för landets ekonomiska
återhämtning. Därav bör nödvändigtvis
följa alt varje handling, som
kan bidraga till att underminera detta
fundament, undvikes. Det kan inte
hjälpas: uppslutningen kring lönestoppet
måste vara hundraprocentig och
omfatta alla, om aktionen skall ha utsikt
att lyckas. Fronten bör icke få genombrytas
genom åtgärder, som liksom
gå om knuten på lönestoppet, men vilkas
verkan i psykologiskt avseende blir
hart när lika förödande som den mera
regelrätta löneaktionen. Man måste förstå
menige man inom låglöneyrkena,
där massor! av ojämnheter, orättvisor
och välmotiverade framställningar liksom
ligga på is, när han hävdar att stoppet
skall gälla för alla och avse alla former
av löneförmåner, om det över huvud
taget skall gälla. Jag ställer frågan:
Hur många grupper skulle inte önska ett
principavtal med tillämpning efter lönestoppets
hävande? Jag har under en
avsevärd tid fått företräda ett av de
stora kommunalförbundcn vid förhandlingsbordet,
och jag vet vad jag talar
om.

grunder för avlöningen av präster in. m.

Ett beslut som detta måste skapa
svårigheter, då det är åtskilliga grupper,
som anse sig med samma rätt kunna
få en förmån liknande den som man
nu är beredd att giva prästerskapet. Såvitt
jag förstår måste det betraktas såsom
ett vågspel att rubba grunderna
för den ståtliga samling omkring för
land och folk betydelsefulla ting, som i
detta stycke genom ett betydelsefullt frivilligt
åtagande åstadkommits. Denna
samling vittnar enligt min mening om
en politisk och ekonomisk mognad hos
vårt folk, över vilken vi ha anledning
att vara stolta. Men vi böra inte enbart
vara stolta över densamma, utan vi böra
också se till att vi underbygga densamma
och inte vidtaga åtgärder, som måste
irritera och åstadkomma skada.

Härtill kommer ännu ett skäl, som
går som jag säger i tungviktsklassen.
Sedan någon tid tillbaka arbetar på
Kungl. Maj:ts initiativ en kommitté med
revision av tjänsteförteckningen, varvid
olika statstjänster vägas mot varandra
och avses så småningom skola finna sin
slutliga placering. Jag klandrar inte i
detta avseende propositionen, då den ju
framlades tidigare än denna tjänsteförteckningsrevision
tillsattes. Men det är
ändock ett enligt min mening mycket
vägande moment för riksdagen, när den
i dag skall taga ställning i denna fråga,
att man inte föregriper denna tjänstcförteckningsrevision.
Jag har mig bekant,
att man bland dess ledamöter är
orolig över den situation som här inträtt.
Jag frågar, hur man inom tjänsteförteckningsrevisioncn
skall gå i land
med sin uppgift, om riksdagen mitt under
dess arbete och utan att ha varit i
tillfälle alt rådgöra med sagda organ
gör placeringar för stora och betydelsefulla
grupper. Har riksdagen i denna
stund klart för sig, vilka konsekvenser
ett sådant beslut kan leda till? Är det
någon som tror att de placeringar, som
riksdagen rekommenderas att företaga
särskilt i fråga om det högre prästerskapet,
inte komma all få följder, och

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

detta även utom läroverksvärlden? Det
förefaller mig som om riksdagen här
måste taga sig en allvarlig funderare,
om den skall fortsätta genom att giva
ett bifall till den kungi. proposition,
som nu föreligger till behandling.

Å andra sidan kan det, såvitt jag finner,
knappast vara något större intresse
för prästerskapet att detta beslut nu genomdrives
under lönestoppet. Är det
för övrigt sannolikt att det kommer att
medföra ett tidigare ikraftträdande av
denna lönereglering? Nog förefaller det
mig vara angenämare för prästerskapet
att få sin lönefråga behandlad utan inmängande
av det irritationsmoment,
som lönestoppet utgör, detta så mycket
mer som en sådan väntetid komme att
bliva av ganska kort varaktighet, då ju
lönestoppet inte beräknas bliva utsträckt
längre än till 1950 års utgång.

Herr talman! Med hänsyn till vad jag
sålunda anfört ber jag att få hemställa
om bifall till den reservation, som avgivits
av herrar Pauli, Branting och undertecknad
och som innebär att den
kungl. propositionen lämnas utan bifall.

Häruti instämde herrar Nilsson i
Landskrona, Svensson i Alingsås, Andersson
i Mölndal, Jansson i Hällefors,
Olsson i Gävle, Petterson i Degerfors,
Kärrlander, Östrand, Åkerström, Skoglund
i Umeå och Wiklund i Öjebyn, fru
Ericsson i Luleå samt herrar Jansson i
Kalix, Gavelin och Bark.

Herr SENANDER: Herr talman! Det
bär sagts att prästlöneförslaget väckt
stor förvåning bland allmänheten. Denna
uppgift är riktig. Förvåning är emellertid
knappast på sin plats. Den som
något litet följt regeringens politik borde
för länge sedan ha upphört att förvånas.
Dess inkonsekvenser ha varit så
många och uppenbara, att man egentligen
numera kan vänta sig vad som
helst. För en allmänhet, som fått se hur
regeringen på några år hunnit med att
vraka sitt program och acceptera en

borgerlig ideologi som grund för sitt
politiska handlande, borde ju sådana
bagateller som exempelvis 100 000-kronorsanslaget
till en prinsessa, löneförhöjningar
åt avpolletterade högre statstjänstemän
och löneförhöjningar till
prästerskapet i en tid, då regeringen
bittert klagar över rikets ekonomiska
nöd, endast betraktas som ganska typiska
uttryck för regeringens politik och
borde i varje fall inte vara på något sätt
överraskande.

Däremot måste jag för min del erkänna,
att jag trots den följsamhet, som
riksdagens utskott i allmänhet bruka
visa gentemot regeringen, inte trodde
att sammansatta utskottet skulle vara i
stånd till den grova utmaning som ligger
i ett tillstyrkande av regeringsförslaget.
Då så ändå har skett har jag bara
att konstatera, att min optimism var
abolut oberättigad. Det fanns verkligen
tretton män inom sammansatta statsoch
första lagutskottet, som bestämt sig
för en modig uppslutning kring prästerskapets
lönekrav. Utskottet har inte bara
efter vanligheten svalt regeringsförslagets
motivering. Det har spanat efter
tecken i skyn och funnit nya bidrag till
motiveringen. Utskottets ansträngningar
att utplåna effekten av det faktum,
att det med sitt tillstyrkande begår helgerån
mot det heliga och sakrosanta lönestoppet,
äro mer än lovligt enkla och
bestå bland annat i försöket att inarbeta
benämningen reform och reformarbete
i stället för lönereglering i det
föreliggande fallet. I sin iver glömmer
emellertid utskottet, att vi numera ha
inte bara lönestopp utan också reformstopp,
och ur denna synpunkt är det
lika illa vilken benämning man åsätter
det framlagda förslaget.

Det skall emellertid erkännas att utskottet
måste ha haft det svårt att finna
melodien. Onekligen är det en prestation
av osedvanliga mått att hitta motiv
för en löneförhöjning åt prästerskapet,
när man tidigare vägrat statstjänarna
deras avtalsenliga rätt till dyr -

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

tidskompensation, satt lönestopp för
svältavlönade arbetare, exempelvis banarbetarna
vid de enskilda järnvägarna
med sina 1 krona 62 öre i timmen, och
nonchalerat våra åldringars krav på
rimligt dyrtidstillägg på sina knappa
folkpensioner. Det verkar emellertid
som ett dåligt skämt, när utskottet i
detta sammanhang åberopar rättvisesynpunkter.
När prästerna, som bruka
tala om att man skall vara gudelig och
låta sig nöja, ity att det är vinning nog,
redan ha löner på närmare 30 000 kronor
om året, förefaller det verkligen
som om rättvisan fått sitt och mer till.
Försöket att förgylla upp motiveringen
med allmänna talesätt om rättvisesynpunkter
kan inte ändra helhetsintrycket
av det ominösa förslaget. Och helhetsintrycket
är att utskottsmajoriteten
kanske av ängslan för sina själars välfärd
eller av fruktan för regeringen
utan verkliga sakskäl givit sitt bifall till
löneförhöjningar till en ämbetsmannagrupp,
som redan nu har löner och andra
förmåner, vilka böra göra dess vandring
i jämmerdalen lätt och behaglig,
inte minst i jämförelse med dem som
utsatts för lönestoppets välsignelser.

Förslaget innebär som bekant alt ärkebiskopen
skall erhålla en årsavlöning
av 29 328 kronor jämte 9 000 till representation
eller sammanlagt 38 328 kronor.
De 9 000 kronor, som äro avsedda
till representation, äro skattefria. Dessutom
får han fri bostad, fria möbler
till fyra representationsrum samt tre
fjärdedelar av kostnaderna för uppvärmning
och belysning. Biskopen i
Lund får en årslön av 27 228 kronor
jämte 5 000 kronor till representation
eller sammanlagt 32 228 kronor. För
övriga biskopar föreslås samma grundlön,
medan representationen värderas
till 3 000 kronor. Det gör en samlad
årsinkomst av 30 228 kronor. Till samtliga
biskopar utgå i övrigt samma förmåner
som till ärkebiskopen, det vill
säga fri bostad, fria möbler till representationsrummen
jämte bidrag intill

tre fjärdedelar av kostnaderna för uppvärmning
och belysning av bostaden.
Även för större delen av övriga prästmän
föreslås kraftiga löneförhöjningar.
Kyrkoherdarna få en löneförbättring
av 2 020 kronor per år, alltså lika mycket
eller mer i löneförhöjning än vad
ett åldrigt par får i folkpension. Komministrarna
få upp till 2 480 kronor i
löneförhöjning, kyrkoadjunkterna upp
till 2 670 kronor o. s. v. Härvid bör man
också taga i betraktande förmånen av
bostäder till låga hyror. En kyrkoherde
behöver inte betala mer än 3 012 kronor
om året för en bostad på 7—8 rum
i högsta klassen och i lägsta klassen
endast 1 332 kronor. En komminister
får för sin bostad om 6—7 rum och
kök betala resp. 2 472 och 1 080 kronor.

Man måste säga att detta är bra marscherat
i lönestoppets tider. Regeringen
och utskottet ha verkligen markerat sin
omsorg om prästerskapet och kyrkan.
.lag skall inte i detta sammanhang vara
ofin nog att gå in på spörsmålet om
hur denna generositet mot prästerskapet
kan rimma med den socialdemokratiska
programpunkten om kyrkans skiljande
från staten. Men jag skulle vilja
fråga, hur man utan att blinka kan
giva sig till att föreslå en höjning avlönerna
till prästerskapet med sammanlagt
9 383 000 kronor, till prästerna,
som med hänsyn till värdet av sina
samhälleliga insatser redan äro väl avlönade.
Hur kan man göra detta, medan
man driver en sparsamhetspolitik, som
ställt och ställer de mest angelägna
uppgifter åt sidan, inte minst på det
kulturella området? Jag tillåter mig fråga,
hur man kan svälja detta förslag
samtidigt som man sänt ut en hel härskara
av större och mindre profeter,
som resa land och rike runt för att
plädera för det försakelsens evangelium,
som går under benämningen lönestopp
och återhållsamhet.

Herr talman! Man brukar tala om utmaningar
mot den allmänna opinionen.
Här föreligger faktiskt en sådan utma -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

ning. Frågan är nu, huruvida riksdagen
skall fullfölja den eller ej. Tusenden
lågt avlönade arbetare inom exportindustrien,
statstjänare, tjänstemän såväl
som kollektivavtalsanställda arbetare,
folkpensionärer och andra samhällsgrupper,
som fått finna sig i den strama
politik, som regeringen genomfört
och genomför, vänta med intresse på utgången
av voteringarna i denna fråga.
Representanter för 10 000 socialdemokratiska
arbetare i Stockholm ha krävt,
att den socialdemokratiska riksdagsgruppen
skall medverka till ett avslag
på propositionen och utskottets förslag.
Då vi kommunister komma att rösta för
blankt avslag, vilar hela ansvaret för
utgången av denna fråga på den socialdemokratiska
gruppen.

Herr talman! Ehuru reservationen av
herrar Pauli, Branting och Olsson i
Mellerud i sin motivering innehåller åtskilligt
som vi inte kunna godkänna,
innebär den dock rent avslag, och jag
ber att på den kommunistiska gruppens
vägnar få yrka bifall till denna reservation.

Herr RYLANDER: Herr talman! Ingen
har såvitt jag hört velat bestrida behovet
av att nu gällande ålderdomliga och
alltför invecklade bestämmelser om
prästernas avlöning underkastas en rationalisering
och förenkling, och man
har ansett det vara ganska naturligt, att
det civila lönesystemets principer
skulle i huvudsak tillämpas också på
prästerna. 1 allmänhet är man väl också
ense om att i samband med en sådan
rationalisering en förbättring bör ske
av de lägst avlönade prästernas lönevillkor.
Det är egentligen bara herr Senander
och hans medmotionärer som
helt generellt uttalat, att prästerna, som
det heter i motionen, »med hänsyn till
sina samhälleliga insatser redan äro
väl avlönade och att det över huvud
taget inte finns några sakliga skäl för
att genomföra reformen». Mot förslaget

att nu antaga nya grunder för avlöningen
av präster m. in. ha emellertid rests
åtskilliga invändningar, som vi ha hört
här i dag och som vi sett i motionerna.
Utskottet har i huvudsak tillstyrkt
Kung!. Maj:ts förslag. Det är bara på
några punkter, som utskottet i sitt utlåtande
frångått förslaget. Jag skall nu
redogöra för utskottets ställningstagande
i de väsentligaste delarna. Beträffande
detaljerna får jag kanske tillfälle att
senare återkomma, i den mån det blir
anledning till det. Måhända komma
andra ledamöter av utskottet att i åtskilliga
detaljfrågor komplettera min
framställning.

Jag vill då först nämna en invändning,
som herr Olsson i Mellerud ansåg
gå i tungviktsklassen. Det är den invändningen
att det existerar en tjänsteförteckningskommitté,
som tillsatts senare
än propositionen avgavs. Propositionen
framlades den 1 april i år, och
strax därefter eller i början av maj
tillsatte chefen för finansdepartementet
en tjänsteförteckningskommitté, som
skulle göra en allmän översyn av löncgradsplaceringen
för åtskilliga tjänstemän.
Det gäller dels statliga befattningshavare
och dels vissa icke statliga befattningshavare
med lön, som är bestämd
på samma sätt som för de statliga
befattningshavarna. Utskottet har
inte haft anledning att gå närmare in
på frågan om prästlönernas förhållande
till denna kommittés arbetsuppgifter,
och jag förmodar att inte heller reservanterna
på den tiden då utskottet arbetade
ansåg denna invändning gå i
tungviktsklass, eftersom den så litet
berördes av dem i utskottet. Jag kan
inte erinra mig mer än att en av dem
helt hastigt talade om denna kommitté
utan att gå in på dess direktiv.

Att regeringen i varje fall inte har
haft en sådan avsikt som att denna
prästlöneregleringsfråga rätteligen också
bort falla under tjänsteförteckningskommittén
synes ju klart framgå redan
av kronologiska skäl. Regeringen

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.
Nya

släpper minsann inte ifrån sig vare sig
en proposition, allra minst en sådan
som denna, eller direktiv för en utredning
på en enda dag, utan frågan har
ju dessförinnan varit föremål för långvarigt
förberedelsearbete i kanslihuset
inom de olika departementen. Båda
dessa frågor ha ju länge varit föremål
för regeringens prövning, och en gemensam
beredning har föregått båda
besluten. Det skulle vara alldeles otroligt,
att regeringen skulle med så kort
tidsmellanrum ha tillåtit sig att fatta
två mot varandra så stridande beslut,
som det skulle vara att den 1 april inlämna
denna vidlyftiga proposition och
så gott som samtidigt tillsätta en kommitté,
som rätteligen skulle befatta sig
med samma sak.

Även av direktiven för tjänsteförteckningskommittén
synes för övrigt framgå,
att frågan om prästernas lönegradsplacering
inte skulle upptagas av kommittén.
Jag vill särskilt peka på att
den anbefallda tjänsteförteckningsrevisioncn
enligt direktiven i princip
bör omfatta de tjänster, statliga och
icke statliga, som berörts av den under
åren 1947 och 1948 genomförda allmänna
löneregleringen. Det heter vidare i
direktiven, att frågan om förhållandet
mellan å ena sidan den allmänna
tjänsteförteckningsrevisionen och å
andra sidan löneutredningar med mera
speciell inriktning bör behandlas i
en viss särskild ordning. Man säger att
övervägande skäl i allmänhet synas
tala för att redan igångsatta utredningars
uppdrag slutföras i enlighet med
tidigare givna direktiv, men det finns
möjlighet att överlämna de resultat,
vartill ett sådant utredningsorgan kommit,
till tjänsteförteckningsrevisionen.
Detta gäller alltså sådana utredningar,
som nu äro verksamma. Beträffande redan
avslutade utredningar får man väl
antaga, att regeringen vid tjänsteförteckningskommitténs
tillsättande tagit
under bedömande, hur det skall gå med
dem. I detta fall synes det mig alldeles

grunder för avlöningen av präster m. m.

självklart, att regeringen har funnit att
utredningens resultat inte har ansetts
böra överlämnas till kommittén. Det
tycker jag också att regeringen gjort
på mycket goda grunder. Detta är en
mycket svår fråga. Tjänsteförteckningskommittén
skulle säkerligen ha fått sitt
arbete i hög grad försvårat, om den
redan från början fått på sig en så stor
och intrikat sak som denna fråga om
prästernas lönereglering.

Det nu framlagda förslaget innebär
ju, som alla veta, att principbeslut
skulle fattas om prästernas inordnande
under det statliga lönesystemet och om
lösande av uppkommande viktiga spörsmål,
i första hand lönegradsplaceringen,
under det att andra frågor skulle
komma i en senare etapp. Från skilda
håll har satts i fråga, huruvida verkligen
bärande skäl föreligga för att nu
fatta bindande beslut om »en lönereglering,
som innefattar icke oväsentliga
löneökningar också för de bäst ställda
befattningshavarna». Det skäl som i
första hand åberopats mot ett principbeslut
är, att ett sådant beslut skulle
vålla misstämning hos andra tjänstemannagrupper,
som slutit upp kring
stabiliseringspolitiken, och kunna äventyra
dennas fortsatta genomförande.
Mot detta vill nu utskottet framhålla, att
förslaget ju bara syftar till att uppdraga
de närmare riktlinjerna för den
blivande löneregleringen och att ett bifall
till förslaget alltså inte innebär någon
omedelbar höjning av lönerna. Det
fordras nytt beslut av riksdagen om
löneregleringens ikraftträdande, och
riksdagen är alltså i det hänseendet
obunden, innan löneregleringen kommer
att tillämpas i praktiken. Enligt
utskottets mening är det sålunda inte
ur saklig synpunkt något skiil att på
grund av löncstabiliseringspolitiken avstå
från att nu fatta ett principbeslut.

Å andra sidan har utskottet inte bortsett
från de psykologiska skäl, som här
med stor styrka åberopats mot ett bifall
till propositionen i nuvarande läge.

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

Även om vad man har anfört i den delen
delvis måste bero på bristande kännedom
om den verkliga innebörden av
förslaget, anser utskottet för sin del att
dessa psykologiska skäl förtjäna allt
beaktande. Det är klart att ju mer uttänjd
och skör den tråd är, med vilken
man lyckas hålla stabiliseringspolitiken,
desto tyngre väga dessa psykologiska
skäl. Utskottet skulle med hänsyn till
dessa skäl icke förordat att ett principbeslut
nu fattas angående nya grunder
för prästernas avlöning, om icke de
sakliga skälen för en sådan ordning
hade framstått för utskottet som synnerligen
starka. Det framgår också av
utredningen, att under hela det förberedande
arbetet inom regeringen dessa
skäl vägts mot de psykologiska skälen.

Mot ett principbeslut har också anförts,
att innan riksdagen tar ställning
till frågan, om nya utgifter av den storleksordning
det här är fråga om, åtskilliga
frågor som stå i nära samband
med löneregleringsfrågan borde underkastas
en närmare prövning. Bland de
frågor, som sålunda ansetts böra närmare
utredas, innan beslut om lönereglering
fattas, kunna nämnas frågan om
den kyrkligt-kommunala indelningen
och den prästerliga organisationen i
pastoraten, frågan om stiftsbandet, frågan
om prästvalsbestämmelserna, frågan
om kostnaderna för reformen —
de i propositionen framlagda beräkningarna
ha ansetts otillfredsställande
— frågan om finansieringen av prästlönekostnaderna
och slutligen frågan
om grunderna för bostadsersättningarnas
bestämmande.

Jag får möjligen senare återkomma
mera i detalj till dessa frågor. Under
detta stadium av debatten vill jag säga,
att bara uppräkningen av en rad var
för sig synnerligen svåra frågor, av
vilka flera kräva ingående utredning,
innan de kunna vinna sin slutliga lösning,
bör även för de ledamöter av
kammaren, som icke äro orienterade i
detta ämne, göra det klart, att det är

omöjligt och i vart fall icke förenligt
med en rationell arbetsmetod att i riksdagen
på eu gång till slutligt avgörande
upptaga ett så vidlyftigt frågekomplex.
Under alla förhållanden skulle
en utredning i alla dessa hänseenden
ta mycket lång tid, och det är självfallet,
att man icke så länge skulle kunna
undanskjuta löneregleringsfrågan.

Föredragande statsrådet har också
med rätta starkt understrukit kommitténs
uppfattning att om ett resultat
inom rimlig tid skall kunna nås i frågan
om en omläggning av prästlönesystemets
tekniska struktur allehanda under-
och sidoliggandc problem, som
icke ha ett tvingande samband med
lönefrågan, nu måste skjutas åt sidan.

Utskottet har ingående prövat denna
fråga, och särskilt har utskottet därvid
varit inne på tanken, huruvida med ett
ställningstagande beträffande själva lönegradsplaceringarna
skulle kunna anstå
till den andra etappen i reformarbetet,
då det ju är denna fråga som är
särskilt känslig i dagens läge. Det har
emellertid visat sig, att reformarbetets
fullföljande i så fall skulle avsevärt försvåras
och fördröjas.

Om man inte har en fast grund beträffande
huvudfrågan i det här komplexet,
synes det icke möjligt att genomföra
den detaljmässiga regleringen.
Lönegradsplaceringen blir sålunda avgörande
för lösandet av flera huvudspörsmål.
Det kan räcka med att
jag här pekar på sådana saker som
bostadsavdraget, semesterfrågan och
framför allt den viktiga övergångsregleringen.
Om vid den slutliga riksdagsbehandlingen
en väsentlig ändring av
lönegradsplaceringen skulle företagas,
skulle man icke kunna hinna med att
göra de mycket omständliga omräkningar,
som komme att vara nödvändiga.

En uppdelning av en lönereglering
på två etapper, som föreslås i detta
fall, är ej heller alltför ovanlig. Det
har förekommit tidigare. Förfarandet

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. in.

var sålunda detsamma vid den allmänna
löneregleringen för statstjänstemännen
vid 1946 och 1947 års riksdagar.
Utskottet kan också hänvisa till de
principbeslut som vid 1948 års riksdag
och vid vårsessionen i år fattades beträffande
lönerna till övningslärarna
och kyrkomusikerna.

Vederbörande departementschef åberopade
då som skäl för ett principbeslut
skäl, som med ännu större fog
skulle kunna åberopas i detta ärende.
Han sade bland annat, att frågan om
övningslärarnas anställnings- och löneförhållanden
inneslöte en rad mycket
svårlösta problem och att frågan sedan
lång tid varit föremål för övervägande
och tidigare vid ett flertal tillfällen
ställts på framtiden. Vidare betonade
han, att sedan år 1947 endast gällde
provisoriska avlöningsbestämmelser och
att på grund härav önskemålen om en
reglering gjorde sig gällande med allt
mer ökad styrka.

Det kan förtjäna nämnas att i debatten
här i kammaren yppades tveksamhet,
när det gällde att gå in för ett
principbeslut om lönereglering, varvid
som motiv anfördes, att tidpunkten
över huvud taget icke vore lämplig.
Men även från det håll, från vilket detta
framfördes, gav man vika, emedan
det förelåg vissa som man förmenade
starka sakskäl. Den gången ansåg man
det nämligen viktigt, att övningslärarna
bereddes en fastare ställning, och
därför fingo psykologiska skäl, som talade
mot ett principbeslut, vika.

Om jag nu, herr talman, övergår till
att något tala om de starka sakskäl för

att gå in för ett principbeslut, som utskottet
ansett föreligga, vill jag först mera i
förbigående nämna hur gammal denna
fråga är. Prästlöneregleringslagen av
år 1910 bygger på ett avlöningssystem,
som redan vid tiden för dess tillkomst
starkt avvek från den samtidiga avlöningsregleringen
inom de civila och
militära förvaltningsområdena. De erfarenheter,
som redan vid lagens första

tillämpning vunnos rörande det då nya
prästerliga avlöningssystemets ändamålsenlighet,
voro mycket ogynnsamma.
Det visade sig att arbetet med löneregleringen
som ju som bekant genomfördes
särskilt för varje pastorat var mycket
omständligt, tidsödande och kostsamt.
Redan för 20 år sedan framlade
sakkunniga, som hade tillsatts för att
utreda frågan, ett förslag, vari förordades
en allmän omläggning till huvudsaklig
överensstämmelse med de principer
som kommit till användning inom
den civila statsförvaltningen. 1931
framlades ett nytt förslag i ämnet av
andra sakkunniga, men intet av förslagen
föranledde något ståndpunktstagande
från regeringens sida. Det är alltså
en gammal fråga, och tyvärr är också
den nu gällande ordningen ännu mer
otillfredsställande än den ansågs vara
vid nu gällande lags antagande.

Redan i 1929 års betänkande uttalade
man, att det prästerliga löneväsendet
blivit ett lärosystem av ansenliga
mått, vars fulla behärskande blivit förbehållet
ett fåtal experter. Jag måste
säga, att med den lilla erfarenhet, jag
vunnit genom att arbeta med denna
fråga i utskottet, innebär denna bedömning
sannerligen icke några överord.
Det har sagts också, att det här är fråga
om en finvägning som är mycket
omständlig och att lönebestämmelserna
närmast äro att anse som ett slags
ackordstariffer. I propositionen har
lämnats en redogörelse för de nu gällande
prästerliga avlönings- och pensionsbestämmelserna,
som ger en uppfattning
om dessa bestämmelsers invecklade
beskaffenhet. Varje kyrkoherde-
och komministerlön bestämmes,
som jag nämnde, vid särskild lönereglering
i pastoratet för i regel 20 år
framåt. Man får en uppfattning om hur
genomgående denna differentiering av
tjänsterna är, när man i propositionen
får veta att åtminstone 1 200 av de
1 350 kyrkoherdarna sinsemellan ha
olika kontantlöner. När man ser, hur en

Nr 31.

Onsdagen (ien 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

vanlig kyrkoherdelön kan vara uppbyggd,
blir man närmast förbluffad
över att en sådan ordning fått vara i
tillämpning i 40 års tid bland oss
svenskar, som ju icke anses sakna organisationssinnc.

Herr talman! .lag skall med några ord
åskådliggöra det gällande lönesystemets
besvärligheter. Bottenlönen utgöres av
den s. k. reglerade lönen. Denna består
av ett grundbelopp och fyllnadsbelopp
av tre olika slag. Nu skall man emellertid
icke tro att det räcker med bara tre
fyllnadsbelopp. Dessa olika slags fyllnadsbelopp
sönderfalla i sin tur i olika
smärre belopp, alla lika omständligt
finvägda. Jag kan bara nämna, att det
s. k. fyllnadsbeloppet »för särskilda förhållanden
i pastoratet» kan bestå av
17 olika poster, om de skulle vara tilllämpliga
samtidigt. Nu skall man emellertid
ej heller tro, att man nöjt sig med
eu finvägning av de i den reglerade lönen
ingående posterna, trots att den
också är rätt omständlig. Nej, till den
reglerade lönen har efter hand kommit
en rad av olika tillägg. Man talar sålunda
om provisorisk tilläggslön, fast
reseanslag, tillfälligt reseanslag, nådårstillägg,
semesterkostnadsbidrag, dyrtidstillägg,
kristillägg, provisoriskt lönetillägg
och, om det vill sig väl och
man befinner sig i norra delen av landet,
ödebygdstillägg. Därtill kan komma
ytterligare ett par tillägg av mera
specifik natur. Det är ju lätt att tänka
sig, att denna mångfaldiga finvägning
tar sin tid, och man blir sannerligen
trött, när man bara tänker på allt arbete
som måste nedläggas av alla dem
som syssla med prästlönerna, och till
dessa liöra ej bara ett departement,
två centrala ämbetsverk och ca 25 lokala
myndigheter, nämligen domkapitlen
och stiftsnämnderna, utan även ett
antal kommunalt verksamma människor.

Reformen har så vitt angår lönestandarden
anknutits till den reform, som
skedde redan 1946 och 1947 beträffan -

de statstjänstemännen. Att det nu föreliggande
förslaget förelåg 2 */2 år senare
än motsvarande förslag beträffande
statstjänstemännen i allmänhet, beror
på de särskilda svårigheter som vidlåda
det nuvarande föråldrade systemet
beträffande prästernas löneförhållanden.
När det gäller andra kategorier
med likartade svåra förhållanden som
gälla för övningslärarna och kyrkomusikerna,
ha statsmakterna också fattat
principbeslut beträffande lönereglering,
och det har varit beslut som i det
närmaste haft samma ekonomiska räckvidd
som det förslag som nu är framlagt.
Det har visat sig mycket svårt att
utan föregripande av den slutliga reformen
ordna med skäliga provisoriska
lönetillägg åt prästerna. De starkt differentierade
lönerna och de stora
skillnaderna mellan högsta och lägsta
lönerna för ordinarie befattningshavare
medföra särskilda svårigheter. Första
lagutskottet, som både 1947 och 1948
liade att behandla frågan om sådana
provisoriska lönetillägg, underströk
båda åren i sina utlåtanden, som blevo
gillade av riksdagen, mycket starkt angelägenheten
av att prästlönekommitléns
utredning rörande allmän lönereglering
för prästerna påskyndades.
Även tre reservanter, som 1948 inte
ville vara med om ytterligare höjning
av det provisoriska lönetillägget, då
som de anförde — utredningen om hela
lönefrågan pågick och beslut i ärendet
beräknades föreligga inom nära framtid,
funno i alla fall angeläget, att lönefrågan
bleve slutgiltigt löst utan tidsutdräkt.
Utskottets dåvarande ordförande
sade också i debatten här i kammaren,
att han väntade att statsrådet
vidtog erforderliga åtgärder för att proposition
om möjligt skulle kunna framläggas
till 1949 års riksdag. Detta motsades
ej heller av någon även om tvivel
yppades, om detta verkligen skulle bli
möjligt.

Den meningsskiljaktighet som 1948
förekom under debatten angående den

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

provisoriska löneförbättringens storlek

- jag tänker ej närmare gå in på den

- visar, att man svårligen kan klara
sig med provisoriska lönebestämmelser
på detta område.

Herr talman! Det är emellertid icke
bara fråga om en lönereglering för
prästerna i den meningen, att prästerna
behöva högre löner. Själva lönefrågan
i denna mening har icke så länge
varit aktuell. Egentligen var det väl
närmast först efter det civilstatstjänstemännen
fingo sina löner reglerade 1947
som frågan kom att få denna aspekt.
Det är nämligen i lika hög grad och
sedan gammalt fråga om eii rationalisering
av den kyrkligt-kommunala indelningen
och den prästerliga organisationen.
Redan 1910 års riksdag, som
antog det nu gällande lönesystemet, underströk
att Kungl. Maj:t vid fastställande
av löneregleringen för de särskilda
pastoraten skulle noga pröva
möjligheterna för rationaliseringar och
besparingar. Under den tid som gått
sedan dess har också en lång rad av
rationaliseringar skett. Det kan nämnas,
att fastän folkmängden sedan den
tiden ökat med i runt tal 1,3 miljoner
människor de ordinarie tjänsterna
minskats avsevärt, låt vara att åtskilliga
icke ordinarie tjänster tillkommit.
Rationaliseringsarbetet har emellertid,
som statsrådet påpekat, svårt hämmats
av det förhållandet att prästerna i motsättning
till flertalet andra tjänstemän
icke äro underkastade någon förflyttningsskyldighet.
Även om man alltså
under den tid som gått beslutat om en
rationalisering, en sammanslagning av
vissa pastorat, har beslutet oftast stannat
på papperet, därför att det suttit eu
befattningshavare i någon del av det
blivande pastoratet, vilken man icke
kunnat rubba. Då har man fått viinta
tills han avgått antingen genom befordran
till annan tjänst eller på annat sätt.
Detta har gjort, att nyregleringen kommit
att fördröjas förfärligt länge, ibland
en hel mansålder. Det ligger i sakens

natur, att man också på grund av denna
ordning icke egentligen har kunnat
reglera något större antal pastorat samtidigt,
utan det har blivit så, att man i
stort sett angripit varje .särskilt pastorat
för sig i samband med att man antagit
lönereglering för detta. Den kyrkligt
kommunala indelningsfrågan kommer
emellertid nu att snarast aktualiseras.

Orsaken till detta är den ingripande
omregleringen av de borgerliga primärkommunerna.
Det blir nu nödvändigt
att i större sammanhang taga itu
med även de kyrkliga indelnings- och
organisationsfrågorna. Självfallet bör
man därvid ha den borgerliga kommunindelningen
i åtanke, även om man inte
utan vidare kan säga, att denna skall
vara helt och hållet normgivande för
den kyrkliga indelningen. Det är så
långt ifrån att man — såsom i någon
motion uttalats och även antytts i pressen
och här i kammaren — icke bör
genomföra lönereformen, innan frågorna
om pastoratsindelningen och den
prästerliga organisationen efter kommunsammanslagningen
klarlagts, att ett
genomförande av lönereformen tvärtom
torde vara en förutsättning för att
den rationalisering, som bör komma till
stånd även på det kyrkliga området,
skall kunna genomföras inom rimlig
tid. Rationaliseringen av pastoratsindelningen
kräver nämligen vidlyftiga
förberedelsearbeten, och det är då
mycket värdefullt alt man vid dessa
förberedelsearbeten kan räkna med att
det finns en förflyttningsskyldighet för
prästerna, en skyldighet som nu inte
föreligger men som skulle komma till
stånd genom ett antagande av ett principbeslut.
Det är att observera, att eu
sådan förflyttningsskyldighet endast
kan genomföras i samband med en lönereglering
som är så pass förmånlig
för befattningshavarna, att det endast
blir ett fåtal, som stannar kvar på gammal
stat. Skulle det bli för många som
bli kvar, får man en dubbel olägenhet,

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

N\a grunder för avlöningen av präster m. m.

som skulle göra besväret med prästlönerna
än värre än om man behåller det
gamla systemet.

Beträffande själva löneavvägningen
har det här gällt att åstadkomma den
nödvändiga rationaliseringen av det
prästerliga lönesystemet. Man har
emellertid då fått tänka sig en godtagbar
reglering av reallönestandarden för
de prästerliga befattningarna. Att man
måste tänka sig detta är ju en ren följd
av de beslut, som redan fattats beträffande
övriga statliga befattningshavare.
De genomsnittliga löneökningarna karakteriseras
av statsrådet i grova drag
såsom föranledda av det statliga lönesystemets
löneklassuppflyttning och
dyrortsgruppering. På grund av den
nuvarande ytterligt långt gående differentieringen
av prästernas löner föranleder
löneregleringen en mycket skiftande
mångfald av både ökningar och
minskningar av befattningshavarnas
löner. Det är emellertid att märka, att
i propositionen föreslagits avsevärda
ändringar i sänkande riktning i jämförelse
med kommitténs förslag. Härigenom
har vunnits en beräknad kostnadsbesparing
på omkring 950 000 kronor.

Frånsett biskoparnas löner, som under
åberopande av en tidigare antagen
jämförelsegrund nu åter föreslås bringade
i nivå med landshövdingarnas löner
—• utom beträffande representationsbidrag
— innebära de föreslagna
högsta lönerna för domprostar och
präster i högsta lönegraden Ca 33 i
stort sett inte några höjningar. De befattningshavare
det här gäller ha redan,
på grund av de bestämmelser som
nu gälla, med ett eller annat undantag
kommit upp i ungefär samma löneställning
som här föreslås. Det bör vidare
framhållas, att dessa lönelägen icke bestämts
genom någon okontrollerad löneutveckling,
som lätt kan ske i fråga
om sportler och dylikt, utan lönerna
ha varit under en fortgående prövning
från statsmakternas sida genom en sådan
finavvägning av de olika posterna,

som jag här talat om. I själva verket
sker en topphuggning av de nuvarande
högsta lönerna till kyrkoherdarna, i det
alt den högsta lönen bestämts till löneklass
Ca 33. Beträffande en del av dessa
kyrkoherdetjänster blir den sålunda
bestämda lönen lägre än vad som nu
utgår.

Jag finner inte någon anledning till
att redan nu gå närmare in på de olika
lönebeloppen. Med vad jag nu sagt vill
jag i alla fall, herr talman, redan nu
hemställa om bifall till utskottets utlåtande,
vari det yrkas, att riksdagen redan
nu skall fatta principbeslut i denna
fråga.

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Sällan
har väl ett förslag från regeringen
väckt en så stor uppmärksamhet som
det här föreliggande. Det gäller ju också
en uppseendeväckande stor kostnad
för genomförandet av en lönereglering
till förmån för denna relativt lilla samhällsgrupp,
som det här är fråga om.
Man får således inte vara förvånad över
att människor i denna stabiliseringens
och lönestoppets tid på ett alldeles speciellt
sätt uppmärksamma det som föreslås
i här föreliggande proposition och
utskottsutlåtande.

Många skäl kunna åberopas mot ett
tillstyrkande av den här föreliggande
propositionen. Vi ha ju för det första
dagliga påminnelser om stabiliseringspolitiken.
Vi veta, att arbetare, som äro
sysselsatta inom industrier där man
skulle kunna påvisa mycket starka motiv
för en viss löneökning, avstå från
lönehöjningar för att stabiliseringspolitiken
skall kunna genomföras. Det visas
sålunda en samhällssolidaritet från de
sämst ställda gruppernas sida, som man
väl även skulle kunna vänta sig från
andra håll, inte minst från den samhällsgrupp,
som det här är fråga om. I
de högre lönegraderna är prästerskapet,
såsom herr Olsson i Mellerud anförde,
så pass välavlönat, att det här inte bor -

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

de bli fråga om en löneökning i nuvarande
tidsläge. Man bör ju heller inte
glömma bort att väga den ena gruppens
inkomster mot den andra gruppens, liksom
man bör väga den ena samhällsinsatsen
mot den andra. Gör man det tror
jag att man skall finna många andra
grupper, som äro sämre ställda och som
ha ett samhällsnyttigt och absolut nödvändigt
arbete. Dessa borde komma före
i kön när det gäller löneökningar. Jag
skall erkänna, att det kanske inte är så
lätt att göra en rättvis värdering av de
olika gruppernas insats vid tillverkningen
av den kaka, som vi gemensamt
skola producera och som vi gemensamt
skola fördela vid vår konsumtion. Eftersom
det tyngre och riskfylldare arbetet
i denna fulla sysselsättningens tid emellertid
börjar värdesättas på ett annat
sätt än tidigare, så borde man bromsa
en smula när det gäller de högsta lönerna
i samhället.

Det är därför, ärade kammarledamöter,
som detta förslag väckt uppmärksamhet,
och det är därför som en huvudstadstidning
för någon tid sedan med
all rätt kunde konstatera, att det rådde
oro på arbetsplatserna inför riksdagens
behandling av prästlöneförslaget. Tidningsreferaten
från organisationernas
möten, många enskilda insändare i tidningspressen
och ledande tidningsartiklar
bekräfta, att denna oro är ganska
allmän.

Som ett av huvudmotiven för detta
förslag ha anförts de många olika bestämmelser,
som finnas när det gäller
prästlönerna. Detta berörde också
herr Rylander i sitt anförande. Ja, ingen
nekar till att det skulle vara önskvärt
med en större enhetlighet härvidlag.
Men är det rimligt, när man på det sätt
som här sker överdriver svårigheterna
med dessa bestämmelser? För närvarande
medföra de väl över huvud taget
inte några egentliga svårigheter. Lönerna
fastställas av Kungl. Maj:t för flera
år i sänder, och den nuvarande löncreglcringsperioden
utgår inte förrän år

3 — Andra kammarens protokoll 19''ft).

grunder för avlöningen av präster m. m.

1954. Det finns alltså god tid till att
pröva om frågan och lägga fram ett nytt
förslag, när man om ett eller möjligen
två år får se hur det går med den ekonomiska
stabiliseringen. Därtill kommer
ju det förhållandet, vilket måste
ställas mot propositionens huvudargument
— önskvärdheten av att komma
bort från de många bestämmelserna —
att dessa önskemål inte kunna förverkligas
nu genom att antaga det här föreliggande
förslaget. Detta kan ju inte ske
förrän lönestoppet är hävt, och detta
sker inte inom de närmaste dagarna.

En annan sak i detta sammanhang är,
att vi inte veta hur det går med lönerna
för övriga grupper i samhället. Vi veta
ingenting om den löneökning, som kan
ske den dag lönestoppet häves.

Jag vill gärna medge, att det vore
önskvärt om dessa många bestämmelser
— någon har kallat det kineseri —
kunde avskaffas; det är dock fel att
sammankoppla detta med den kraftiga
löneökning, som här föreslås. Frågan
hade legat annorlunda till om man kommit
med förslag, som höllo sig inom
ramen av de nuvarande kostnaderna.
Nu medför förslaget, som alla veta, omkring
10 miljoner kronor i ökade kostnader.
Åt dem som ha högre löner än
de enligt det föreliggande förslaget
skola ha ha samtidigt lämnats garantier
för att de skola få behålla dessa
för höga löner. De övriga skola få löneökningar.
Trots detta säger utskottet,
att förslaget syftar till att uppdraga de
närmaste riktlinjerna för en kommande
lönereglering. Herr Rylander hävdade
också samma mening i sitt anförande,
så vitt jag fattade honom rätt. Man
måste väl ändå säga sig, att dessa uttalanden
innehålla en sanning med viss
modifikation. Förslaget innebär ju ändå
mycket bestämda riktlinjer för kommande
lönegradsplacering. Antages
detta förslag i (lag lär det knappast bli
någon ny omprövning rörande lönegradsplaceringen.
.lag är dock herr Rylander
och naturligtvis i ännu högre

r 31.

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. n».

grad statsrådet Quensel synnerligen
tacksam om de kunna garantera, att det
vi i dag besluta rörande lönegradsplaceringen,
det har ingen bindande verkan
när nästa förslag skall framläggas
inför riksdagen. Jag har dock under de
snart trettio år jag tillhört riksdagen varit
med om tillräckligt många beslut för att
inte på allvar tro, att det går till på
det sättet. Skall man uppnå det syftet,
då finns det bara ett sätt som med säkerhet
kan leda till omprövning, och
det är att avslå föreliggande förslag.

Herr Rylander framhöll vidare, att
prästerna inte haft någon lönereglering
sedan år 1910. Detta framhålles även i
propositionen, men det är väl allmänt
känt, att prästerna sedan dess erhållit
ständiga löneförbättringar. Det är sålunda
orimligt att tala om att prästerna
skulle stå kvar på 1910 års lönenivå.
De inånga bestämmelser som här betecknas
såsom krångel tala ju sitt tydliga
språk om ständigt återkommande
löneförbättringar. Allt detta som herr
Rylander räknade upp i sitt anförande

— provisoriskt lönetillägg, dyrtidstilllägg,
kristidstillägg, provisorisk tilläggslön,
fyllnadsanslag o. s. v. — det är väl
inte bara krångel utan det är väl också
löneförbättringar, som ligga bakom varje
sådant beslut. Denna samlade lönesumma,
som man alltså nu kommer till,
måste man sålunda taga hänsyn till när
man bedömer prästernas löneläge.

Senast i fjol fingo ju prästerna löneökning.
I propositionen om denna löneökning
— jag tillät mig gå igenom den
häromdagen — framhålles det, att statstjänarna
fått det rörliga tillägget höjt
från 6 till 12 procent, varför det ansågs
att prästerna skulle ha motsvarande
ökning. Detta blev också riksdagens beslut.
Samtidigt beslöt riksdagen, att om
statstjänarnas rörliga tillägg skulle ökas
ytterligare — utöver siffran 12 procent

— så skulle även prästerna få löneökning
i motsvarande grad. Till detta
komma alla andra förbättringar, som
inträtt. Man kan erinra om att exempel -

vis biskoparna i fjol fingo det s. k. representationsbidraget
på 2 000 kronor.
Biskopen i Stockholm, som tidigare haft
6 000 kronor i hyresbidrag, fick i fjol
detta ökat till 7 800 kronor.

Man kan sålunda finna, att statsmakterna
väl tillgodosett prästernas ekonomiska
anspråk. Prästerna befinna sig
inte i något sämre läge än andra grupper,
och det är därför människorna äro
förvånade över att man från denna gott
ställda grupps sida skall komma med
förslag om denna kraftiga utgiftsökning
för staten. Man skulle förstå detta om
förslaget hade begränsats till de lägst
avlönade tjänsterna. I en svår ekonomisk
situation bör man väl ändå se till
dem som ha det sämst ställt och inte till
dem som kunna tillåta sig en avsevärd
lyx i sin livsföring. Nu har man i stället
gått hela skalan igenom från adjunkterna
till ärkebiskopen.

Adjunkterna ha ju ansetts ha en dålig
lön. Jag vet inte med vilka man skall
göra jämförelser — jag kan dock göra
sådana jämförelser, att man kan anse
att deras lön är rätt god, om jag går till
samhällsgrupper utanför prästerskapet.
Om man anser att adjunkterna haft en
så dålig inkomst att de, som påståtts,
måst erhålla ersättning från kyrkoherdarna,
så är det naturligtvis riktigt att
ställa dem på egna ben. Det kan emellertid
knappast finnas anledning att
giva kyrkoherdarna en löneökning, då
man nu befriar dem från de utgifter de
haft för adjunkterna.

I förslaget jämför man vidare kyrkoherdarna
med rektorerna vid kommunala
mellanskolor. Det finns nämligen
tre rektorstjänster vid de kommunala
mellanskolorna i 33 :e lönegraden. Följaktligen
anser man det vara lämpligt —
om jag förstår propositionen och utskottsutlåtande!
rätt — att placera 179
kyrkoherdar i samma lönegrad som
dessa. Herr Olsson i Mellerud gjorde en
jämförelse mellan utbildningen för
prästerna och utbildningen för vissa
läroverkstjänster. Jag kan ansluta mig

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

till den utan att vidare utveckla dessa
synpunkter, men jag vill framhålla att
den jämförelse som utskottet här gjort
är felaktig rent ekonomiskt sett. Om jag
inte minns fel, äro rektorerna vid de
kommunala mellanskolorna placerade i
29 :e lönegraden. Sedan utgår det vissa
tillägg beroende på mera krävande uppgifter.
Men det finns endast tre rektorstjänster
vid kommunala mellanskolor,
där det högsta lönetillägget utgår. På
dessa tillägg utgår emellertid inte pension.
Dessa rektorer erhålla sålunda
pension endast enligt 29 :e lönegraden.
Men de 179 kyrkoherdarna bli däremot
i pensionshänseende placerade i ungefär
33 :e lönegraden.

Jag kan instämma med herr Olsson i
Mellerud, när han kritiserar utskottets
jämförelse mellan biskopar och landshövdingar.
Denna jämförelse mellan
biskopar och landshövdingar tycker jag
skulle stöta de kristna litet grand i deras
hjärtan och samveten, inte minst med
tanke på kristendomens legendariska
ursprung och syften. Mästaren själv
umgicks nog inte så mycket med landshövdingar
och överståthållare. Han var
visst fiskares och timmermäns jämlike.
Men jag förstår att de finnas som anse
det opassande, och jag ber om överseende,
herr talman, att jag berör kristendomen
när det gäller prästerskapets
löner. Rost och mai ha kanske förstört
förutsättningarna för en jämförelse i
detta avseende.

Det finns emellertid präster som känna
olust inför denna löneaktion, och det
finns präster som ha givit offentligt uttryck
för denna olustkänsla i tidningspressen.
Det är en känd kyrkoherde i
landsorten som skrivit en artikel i en
huvudstadstidning, varur jag bara skall
citera några rader. Han säger: »Det torde
vara åtskilliga präster som i likhet
med undertecknad känner en markerad
olust inför den prästlönereglering som
nu är föremål för riksdagens behandling.
» Det är inte på grund av den opposition
som han mött, utan det är på

grund av följande som han i fortsättningen
skriver: »Även om det kommer
att krävas nytt riksdagsbeslut för att
löneregleringen skall träda i kraft, måste
det sägas vara sällsynt opsykologiskt att
kasta fram och söka driva igenom denna
omfattande lönereglering för en viss
tjänstemannagrupp under en tid, då
man från de stora arbetarskarorna kräver
solidarisk samling omkring ''lönestoppet’.
Och för prästerna, särskilt på
landsbygden, där man i regel står i närmare
kontakt med varandra än i de
stora städerna, kan situationen bli ganska
pinsam, om löneregleringen nu
verkligen trumfas igenom.» Man kan sålunda
säga att denna olust har gripit
omkring sig i alla läger, när man även
från prästmännens sida finner det
orimligt att i dagens läge genomtrumfa
detta principbeslut.

Herr Rylander berörde i sitt anförande
frågan om pastoratens indelning,
men han kom, såvitt jag förstår, till det
resultatet att först skall man reglera lönerna,
och sedan skall man bestämma
uppgifterna för dem som ha fått sina
löner höjda. Vid vilka statens verk och
institutioner skulle man gå tillväga på
detta sätt? Där är det väl så, att man
först har uppgifterna för människorna
klara och sedan bestämmer deras löner
i förhållande till de uppgifter, det arbete
och det ansvar som vederbörande
tjänsteman har. Skulle man inte kunna
lösa frågan om pastoratens indelning
först? Det anser jag vara ur förnuftig
synpunkt det enda riktiga. Jag kan inteförstå,
varför man inte kan mobilisera
så mycket förstånd i detta land, att det
vore möjligt att genomföra vad som i
detta fall är förnuftigt. Men då man nu
inte vill göra det, så borde man åtminstone
kunna 1 ösa den nu föreliggandefrågan
i samband med pastoratens indelning.
Här äro vi inne på elt område,
där det verkligen skulle kunna göras
mycket stora besparingar, om man sammansloge
många av de alltför små pastorat
som vi nu ha, samtidigt som man

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

löste prästernas lönefråga. Vi ha nämligen
omkring 300 pastorat som ha
högst 1 600 invånare, och dessa pastorat
kunde ju lämpligen sammanslås med
andra pastorat eller i vissa fall med varandra.
Man skulle därigenom kunna
spara in hundratals prästtjänster, och
detta borde ske i samband med löneregleringen.
Om det ordnades på så sätt,
att denna besparing vore själva förutsättningen
för löneregleringen, så kanske
också prästerna skulle bli intresserade
av en rationell lösning av frågan
om pastoratens indelning. Som det nu
är, får man nog i stället mycket bråk,
mycket krångel och mycken opposition,
när man skall ta itu med pastoratens
indelning, ty säkerligen vilja prästerna
ha de små, feta, välavlönade bitarna
kvar.

Herr talman! Jag har sökt finna något
skäl för ett bifall till utskottets förslag
och till propositionen. Men detta
har varit mig alldeles omöjligt, alla skäl
tala för avslag, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till den av herr
Pauli m. fl. vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Såsom
redan framhållits här, har ju prästlönefrågan
åstadkommit stark oro bland
de arbetare och tjänstemän, som i höst
på nytt ställts inför nödvändigheten
att på oförändrade villkor förlänga giltighetstiden
för de löner som ha gällt
under innevarande år. .lag har själv
under höstens lopp vid ett 40-tal sammanträden
och möten varit med om att
behandla frågan om inkomststabiliseringen,
och jag måste säga att det har
endast varit i rena undantagsfall som
man därvid inte har gjort gällande, att
förslaget till reglering av prästlönerna
utgör ett avsteg från de linjer som ligga
till grund för inkomststabiliseringen.
Det är förståeligt om sådana synpunk -

ter föras fram. Som bekant är det en
stor mängd rättvisekrav, som under de
senare åren inte kunnat tillgodoses för
olika grupper, beroende på att möjlighet
därtill icke funnits, såvida inkomststabiliseringen
över huvud taget
skulle kunna fullföljas. Än mindre
egendomligt är det att man från andra
gruppers sida framför erinringar mot
det nu föreliggande förslaget, när det
här icke är fråga om en låglönegrupp
i den meningen, att vederbörande leva
på en orimligt låg levnadsstandard.

Jag har alltså mycket stor förståelse
för den kritik, som har framkommit
från olika löntagargruppers sida emot
att det nu framlägges ett förslag av
den karaktären som det här föreliggande,
men jag tror dock att man till en
del överdrivit denna kritik. Det beror
väl i viss mån på att icke alla de, som
ha uttalat sig mot prästlöneförslaget,
haft möjlighet att i detalj taga del av
vad förslaget innebär eller av de skäl,
som föreligga för ett principbeslut i
frågan. Jag anser för egen del att det
i och för sig inte kan vara så upprörande,
att det nu lägges fram förslag om
ett principbeslut. Alla äro överens om
att det lönesystem som man nu har är
mycket föråldrat och att det finns anledning
att så snart som möjligt försöka
komma fram till någonting som kan
vara mera rationellt.

Det är vidare tydligt — det framgår
av en jämförelse mellan löneutvecklingen
för prästerna och för andra
jämförbara grupper, som äro anställda
hos stat eller kommun — att löneutvecklingen
för prästerna varit ofördelaktig
under senare år. Att ett principbeslut
fattas under en tid, då andra
löner ligga stilla, kan väl inte heller
vara så farligt, om det, såsom här är
fallet, är alldeles klart, att de bättre
lönerna icke skola träda i kraft förrän
man kommit fram till en tidpunkt, då
inkomststabiliseringen har upphört. Det
har varit nödvändigt att förfara på
detta sätt tidigare, när det gäller grup -

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

per som äro anställda hos staten, och
jag föreställer mig att det kan bli nödvändigt
att göra det också i fortsättningen,
beroende på den omständliga
och tidsödande ordning som gäller i
fråga om behandlingen av sådana lönefrågor,
där riksdagen i sista hand skall
träffa avgörandet.

Detta om själva principen. Trots min
positiva inställning till frågan om ett
principbeslut anser jag emellertid att
det finns så många skäl, som tala emot
det nu framlagda förslaget, att det icke
kan bifallas i den utformning som det
för närvarande har. Det gäller framför
allt de lönelägen, som ha valts, inte
minst för det högre prästerskapet. I det
avseendet anser jag, att både departementschefen
och utskottet ha på ett
oberättigat sätt favoriserat prästerna.

.lag skall inte nu uppehålla tiden med
att närmare ingå på de lönegradsplaceringar
som äro föreslagna för var
och en av de olika grupperna. Jag vill
bara citera ett avsnitt av vad statskontoret
anfört i sitt yttrande över det
kommittéförslag som legat till grund för
propositionen. Statskontoret har ju i
stora stycken tagit avstånd från de
föreslagna lönegradsplaceringarna, och
på ett ställe säger statskontoret följande:
»Kommitténs förslag, som principiellt
likställer de lägst avlönade komministrarna
med läroverksadjunkterna,
medför att något över hälften av rikets
komministrar skulle erhålla samma lönegradsplacering
som läroverksadjunkterna,
under det att återstående hälft
erhåller en högre löneställning, ett resultat
som ämbetsverket icke under
några omständigheter finner godtagbart.
»

Det är inte ofta, som jag har anledning
att instämma i vad som i lönefrågor
anföres från statskontorets sida,
men i detta fall är jag villig att göra
det. Jag tror att statskontoret mera än
något annat organ har haft realitetssinne
vid behandlingen av dessa frågor
och velat avväga befattningshavarnas

löneställning efter respektive områdens
nuvarande samhälleliga betydelse.

Om jag nu bortser från lönelägena i
allmänhet, vilka jag för min del, som
sagt, finner vara höga, återstå dock
vissa speciella grupper, där det kan
finnas anledning att ytterligare erinra
emot de föreslagna placeringarna.

Såsom framhållits här tidigare, har
man jämfört en del av kyrkoherdarna
med vissa rektorer och därför velat
placera dessa kyrkoherdar i lönegrad
33 i det allmänna avlöningsreglementet.
Detta är den lönegrad, som för närvarande
gäller för byråcheferna i de statliga
verken. Nu har det emellertid sedan
propositionen framlagts färdigställts
en utredning rörande byråchefernas
och andra chefstjänstemäns löner,
och där föreslås en förbättring av lönerna
för byråchefer och likställda med
omkring 2 500 kronor per år. Man frågar
sig därför med oro, om det löneförslag
för prästerna, som vi i dag behandla,
verkligen skall vara en slutgiltig
lösning av prästernas lönefråga eller
om det är meningen att nya förändringar
skola företagas för det högre
prästerskapets del, därest det kommer
till stånd en förbättring av de statliga
chefslönerna.

Föredragande statsrådet säger visserligen
på ett ställe i propositionen,
att de nu gjorda jämförelserna icke få
tillskapa ett sådant mekaniserat samband
mellan befattningshavargrupperna
att framdeles skeende ändringar i
löneavvägningen för den ena gruppen
skulle automatiskt föranleda ändringar
jämväl för den andra. Men all erfarenhet
talar ju för att det är mycket svårt
att förändra de inbördes relationerna
mellan ett par grupper, som ha jämförts
och i ett visst läge likställts. Vi
ha just exempel på det när det gäller en
av de grupper, som denna lönereglering
skulle omfatta, nämligen biskoparna.
I propositionen och utskottsutlåtandet
framhålles, att biskoparna i
löneavseende böra jämställas med

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

landshövdingarna, och detta uttalande
gör man därför att det någon gång på
1860-talet ansågs att dessa grupper borde
ha likadan löneställning. Men har
det inte under de 90 år, som förflutit
sedan dess, skett sådana förändringar
i samhället, att det allvarligt kan övervägas,
om inte arbetsuppgifterna och
de olika befattningshavarnas betydelse
för samhället kunna kräva en omvärdering
av biskoparnas löneställning i förhållande
till landshövdingarnas?

Om utskottets förslag skulle godkännas,
betyder det att biskoparna skulle
få en löneförbättring med ungefär 3 000
kronor om året, men om man tar hänsyn
till det förslag rörande de statliga
chefstjänstemännens löner, som föreligger
och som också omfattar landshövdingarnas
lönegrad, så kan den principen,
att biskoparna skola placeras i
samma lönegrad som landshövdingarna,
komma att innebära en ytterligare
löneförbättring på 5 000 kronor för biskoparna,
när den s. k. byråchefsutredningens
förslag efter inkomststabiliseringens
upphörande kommer att genomföras.
Och då skulle man alltså
komma i den något underliga situationen
att därför att staten behöver höja
lönerna för landshövdingarna och andra
chefstjänstemän för att på det sättet
kunna konkurrera med de enskilda företagen
om den kvalificerade arbetskraft,
som behövs för att åstadkomma
hästa möjliga ledning av den statliga
verksamheten, så måste man också företaga
en höjning av de högre lönerna
på det prästerliga området, där ju inte
gärna en sådan konkurrens kan sägas
föreligga.

Jag skulle, såsom jag här framhållit,
icke haft något emot att godtaga ett
principbeslut med hänsyn till de starka
skäl, som ha anförts för att få till stånd
ett sådant, men på grund av de lönelägen,
som ha föreslagits, kan jag inte
göra det. Jag tror inte att det skulle
inedföra alltför stora svårigheter, om
förslaget nu får ligga till sig under

någon tid för att sedan i modifierad
form återkomma till riksdagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Pauli m. fl. avgivna
reservationen.

Herr andre vice talmannen OLSSON:
Herr talman! Tyvärr har jag inte haft
tillfälle att följa den pågående överläggningen,
men jag har begått en motion
med yrkande alt Kungl. Maj:ts
proposition måtte lämnas utan bifall,
och därför ber jag att få besvära kammaren
med några ord.

I försvaret för Kungl. Maj :ts proposition
har jag hört sägas, att propositionen
innebär vad riksdagen själv har
begärt. Riksdagen har gett löften till
det svenska prästerskapet, som riksdagen
måste infria. Jag har måst fråga
mig, om detta påstående verkligen är
riktigt. Jag har inte kunnat finna, att
det är riktigt.

Sanningen är den att en revision av det
krångliga avlöningsväsendet för prästerna
redan på 1920-talet visade sig önskvärd.
Sakkunniga brottades med uppgiften
att skapa ett acceptabelt lönesystem,
men Kungl. Maj :t ansåg sig inte
kunna framlägga de sakkunnigas förslag
för riksdagen. År 1946 gjordes det
ett tredje försök genom samma års
prästlönekommitté, som i oktober i fjol
fullbordade den första etappen av sitt
arbete. 1947 års riksdag betecknade det
som ett trängande önskemål att kommitténs
utredning påskyndades, så att
förslag snarast kunde föreläggas riksdagen,
och år 1948 underströk riksdagen
på nytt angelägenheten av att prästlönekommitténs
utredning rörande en
allmän lönereglering för prästerna påskyndades.

Såvitt jag kunnat se, har i riksdagen
ingenting förekommit, som kan anses
lägga hinder i vägen för en fri prövning
av det nu föreliggande utskottsförslaget.
Riksdagen har betecknat 1947
års prästerliga lönereglering som ett
provisorium, men riksdagen har inte

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

på något sätt bundit sig i fråga om formen
för en definitiv lönereglering eller
dess innehåll. Riksdagen är fri, men
det kan vara skäl att i detta sammanhang
erinra om att då prästernas avlöningsfråga
dryftades vid fjolårets
riksdag hördes också rop på återhållsamhet,
och det uttalades farhågor för
att en provisorisk frikostighet skulle
bli prejudicerande vid en definitiv lönereglering.
I fråga om komministrarnas
lönegradsplacering framhölls det
i debatten, att Ca 2G icke borde överskridas.
Nu föreslås av Kungl. Maj:t
och utskottet Ca 28 som maximum.

Om tidpunkten just nu är lämplig
för denna reform, därom lär det inte
vara möjligt att uppnå någon enighet.
Så långt kan även oppositionen gärna
gå med att prästernas avlöningssystem
tarvar rationalisering genom förenkling
och att det lägst avlönade prästerskapet
snarast möjligt bör få sina avlöningsvillkor
definitivt förbättrade. För
egen del måste jag dock göra en stilla
reservation inför utskottets uttalande,
att icke minst de kommunala organen
pålagts ett orimligt arbete genom det
prästerliga lönekineseriet. I allmänhet
räcka för all del de kommunala organens
åligganden mer än väl till, men
i fråga om uträkningen av prästlönerna
är det utan tvivel de förvaltande myndigheterna
som få bära den tyngsta
bördan.

Jag vill annars, herr talman, villigt
erkänna, att utskottet åstadkommit
vissa förbättringar i Kungl. Maj:ts förslag.
Dit räknar jag utskottets klara understrykande
av att en rationalisering
av pastoratsindelningen snarast måste
komma til! stånd, så att de nu till icke
ringa antal förekommande alltför små
pastoraten genom indelningsändringar
bringas att uppgå i större enheter. Vidare
ser jag med tillfredsställelse, att
utskottet avvisar den av Kungl. Maj:t
föreslagna skyldigheten för pastoraten att
i vissa fall tillhandahålla tjiinstebostad
åt icke-ordinarie präst. Erfarenheten

visar allt tydligare, att den bostadsersättning,
som vid bruttolönesystem utgår
för tjänstebostäder, i allmänhet är
så ringa i förhållande till de nuvarande
mycket höga byggnads- och underhållskostnaderna,
att denna börda för
kommuner och pastorat inte bör ytterligare
ökas.

De av utskottet vidtagna förbättringarna
i Kungl. Maj:ts förslag äro emellertid
varken så många eller så betydande,
att jag funnit skäl att ändra
ståndpunkt. Utskottet säger en smula
tveksamt, att en godtagbar reglering
av reallönestandarden för de prästerliga
befattningshavarna »torde» vara
nödvändig också med hänsyn till den
önskvärda rationaliseringen av det
prästerliga lönesystemet. Jag beklagar
att jag inte kunnat övertygas om att
detta samband är absolut. Jag får
kanske vara beredd på att räknas till
dem, som genom sin bristande kännedom
om förslagets verkliga innebörd
löpa i fåvitsko, ty en sådan anklagelse
är det ju ingen svårighet att sätta på
pränt ens i ett utskottsutlåtande. Men
nog förefaller det, allra helst under nuvarande
förhållanden, som om en prästerlig
lönereglering med inte oväsentliga
löneökningar även för de högsta
och bäst ställda befattningshavarna inte
borde ens i princip beslutas utan att
en mera fullständig utredning i fråga
om löneregleringens konsekvenser kunnat
framläggas.

Det är efter min mening alltför mycket
som utlämnas åt framtidens ovisshet,
om riksdagen bifaller det nu föreliggande
utskottsförslaget. Det är gott
och väl att utskottet så pass bestämt uttalar
sig för en rationalisering av pastoratsindelningen
och för en sådan rätt
till tvångsförflyttning av präst som betingas
av organisatoriska skäl — vid
synnerliga skäl också i andra fall —
men förflyttningsskyldigheten kan knappast
få någon praktisk betydelse utan
att prästvalsbestämmelserna ytterligare
mjukas upp, så att församlingarna få

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

ännu mindre kvar av sin urgamla rätt
att själva välja präst. Utskottet överraskar
med ett uttalande om att en sådan
uppmjukning är önskvärd. För min del
är jag fast övertygad om att en överväldigande
mängd av kyrkomenigheten
skulle rösta mot en sådan uppmjukning,
om saken bleve föremål för en demokratisk
folkomröstning. Det borde räcka
med det offer som det svenska kyrkofolket
fick göra genom 1934 års prästvalslag.
Tillämpningen av den har knappast
uppmuntrat till fortsättning. Utskottet
säger visserligen att den lösning
som motsvarande problem vunnit i fråga
om folkskolans lärare pekar på att
de med denna uppmjukning förbundna
ömtåliga frågorna icke behöva stå hindrande
i vägen. Jag har någon erfarenhet
i fråga om dessa tvångsförflyttningar,
och aldrig har jag hört någonting
välvilligare, än att de betraktas som ett
nödvändigt ont. Det är mycket man
kan göra, om man inte frågar efter vad
som i och för sig är bra. Det minsta
man kan säga om vad som nu hotar är
att här föreligger ett mycket ömtåligt
och synnerligen svårlöst problem.

Fn annan viktig fråga som lämnas
utanför den nu föreslagna reformen är
frågan om finansieringen av kostnaderna
för avlöningar och pensionering. Jag
hoppas att utskottet inte smittats av
prästlönekommitténs exempel att glömsk
av alla kriser och nedåtgående konjunkturer
sorglöst förtrösta på »den tendens
beträffande skatteunderlagets utveckling,
som framträtt under senare år».
Jag hoppas, att utskottet inte heller betraktat
finansieringsfrågan lika lättvindigt
som en talare på 1948 års kyrkomöte,
som förtröstade sig till att det ankommer
på Kungl. Maj :t att göra upp
finansplanen för det hela; kyrkomötet
hade ingen skyldighet att hitta på besparingsmöjligheter,
och man borde inte
tillmäta resonemangen om vad kyrkofonden
kan bära och inte kan bära någon
alltför stor betydelse. För min del
tror jag att det är klokt, att då man sä -

ger: »så ska vi ha’t», så bör man också
söka svaret på frågan: »Var ska vi ta’t?»
Nu lämnas finansieringsfrågan i väsentlig
mån öppen. Kyrkoavgiften kan uppenbarligen
inte bibehållas vid sin nuvarande
nivå. En revision av finansieringsbestämmelserna
i kyrkofondslagen
är väl ofrånkomlig, och den allmänna
kyrkoavgiftens hittillsvarande maximum
måste säkert höjas. Det borde ha
hört till god ordning att riksdagen fått
närmare titta på denna räkning, innan
en lönereglering beslutas, som kräver
en kostnadsökning på närmare 9,5 miljoner.

Det skulle kunna vara mycket att tilllägga,
t. ex. i fråga om den föreslagna
lönegradsplaceringen, som försätter läroverkslärarna
i en sådan kvarsittarklass
att ett bifall till utskottets förslag
måste ge ökad styrka åt deras krav på
löneförbättring. Prästerna må själva bedöma,
huruvida deras inplacering i det
statliga lönesystemet är fullt förenligt
med den kyrkans ofördunklade egenart
som kyrkomötet velat värna. Utskottet
avverkar med några rader de besvärliga
frågorna om kommunala avlöningstillägg
och den framtida dispositionen
av förefintliga lönedonationer. I fråga
om donationernas användning ligger
fältet öppet, men kyrkomötet har för
sin del uttalat att en övergång till det
statliga lönesystemet inte får leda till
ett bortskymmande av kyrkans rätt till
sin förmögenhet eller eljest av dess ekonomiska
självständighet. Vad detta betyder,
vet inte jag, och ännu mindre vet
jag eller någon annan, vilken ståndpunkt
riksdagen kommer att inta till
detta spörsmål.

Bristerna och ofullständigheten i
Kungl. Maj:ts proposition motivera fullt
ut ett avslag på den nu föreslagna löneregleringen.
Den olämpliga tidpunkten
för propositionens framläggande måste
enligt min mening vara avgörande. Man
kan liksom jag mycket väl erkänna behovet
av en lönereglering för prästerskapet
och i synnerhet dess lägre be -

Onsdagen den 7 december 1949 fm. Nr 31. 41

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

fattningshavare men ändå vägra att nu
vara med om denna störning på den
lönepolitiska stabiliseringsfronten, i
synnerhet som förslaget inte innebär
någon omedelbar höjning utav lönerna.
Utskottet kan inte förneka att beaktansvärda
psykologiska skäl tala mot ett bifall
till propositionen i nuvarande läge.
Jag tror att det vore klokt att inte bagatellisera
dessa skäl. Kyrkan och dess
prästerskap borde ha alldeles särskild
anledning att beakta de psykologiska
synpunkterna, ty den stridande kyrkan,
som är medveten om sin rätta uppgift,
söker inte främst sina segrar på den
lönepolitiska fronten. Utskottet tryggar
sig vid att förhållandet till lönestabiliseringspolitiken
ingående övervägts före
framläggandet av Kungl. Maj:ts förslag.
Men det är ingen hemlighet att
meningarna på denna punkt äro starkt
delade, och i varje fall har väl ingen
kunnat undgå att märka, att det har
blåst åtskilliga vindar, sedan detta övervägande
skedde. Den ena protesten avlöser
den andra, och det förkunnas från
taken, att om riksdagen principiellt
godkänner denna lönereglering efter
alla de rekommendationer för ett lönestopp
som gjorts av arbetarnas och tjänstemännens
organisationer, då kommer
detta självfallet att påverka statstjänstemännens
lönegradsplacering. Hänvisningen
till att det nu bara gäller ett
principbeslut är särdeles svag. Ett principbeslut
innebär ju dock att riksdagen
binder sig för en framtid, om vars konjunkturer
vi nu ingenting veta. Och
man behöver bara göra det tankeexperimentet,
att riksdagen i tro på beslutets
ofarlighet skulle fatta motsvarande
principbeslut för övriga löntagare —
skulle någon anse ett sådant beslut vara
förenligt med riksdagens ansvar?

Chefen för finansdepartementet har,
sedan prästlönepropositionen framlades
för mer än ett halvt år sedan, tillsatt
en kommitté med uppdrag att inom ramen
för det allmänna löneläget efter
förhandlingar med tjänstemännens hu -

vudorganisationer verkställa en allmän
översyn av lönegradsplaceringarna för
statliga befattningshavare och vissa icke
statliga befattningshavare med statlig
lön. Det skulle inte vara lyckligt att genom
ett principbeslut i fråga om prästernas
lönegradsplacering föregripa
denna kommittés arbetsresultat.

Sedan propositionen lades fram, har
det hänt mer än detta att 1949 års tjänsteförteckningskommitté
trätt i funktion
och kräver hänsyn. Devalveringen har
medfört allvarliga påfrestningar för stabiliseringsfronten,
och statsmakterna
ha fått göra sitt yttersta för att förhindra
ett genombrott. Jag förstår den
oro som prästlöneregleringen framkallat,
och jag tror att det skulle vara
oklokt och farligt att slå dövörat till
för de varnande röster som höras från
arbetar- och tjänstemannahåll. Ett bifall
till utskottets förslag är så tillvida
likartat med ett avslag, att intetdera
medför någon omedelbar löneförhöjning,
men ett avslag stärker den allmänna
stabiliseringsfronten, och det
öppnar möjlighet till att frågan nästa
gång framlägges i ett större och tydligare
klarlagt sammanhang, utan att riksdagen
kan anklagas för att i släpphänt
löftespolitik ha gynnat någon löntagarpart
framför en annan.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag
på utskottets förslag och att alltså
Kungl. Maj:ts proposition lämnas utan
bifall i anslutning till den av herr Pauli
in. fl. avgivna, vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Fröderberg och Schmidt.

Herr statsrådet QUENSEL: Herr talman!
Jag ber att till eu början få tacka
utskottet för det stora intresse, som man
ägnat åt denna fråga, och för den mångsidiga
belysning, som utskottet givit de
olika problemen, samt även för den förståelse
för propositionens syfte som utskottets
hemställan innebär.

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

Prästlöneförhållandena likna inte någonting
annat. Det rör sig här om en
hel vetenskap, och systemet är till den
grad invecklat och föråldrat, att det i
praktiska sammanhang är ytterst svårt
att överblicka. Som exempel vill jag —
även om jag därvid i viss mån kan göra
mig skyldig till upprepning av vad som
förut här sagts — i korthet ange, hur
en kyrkoherdelön är beskaffad.

Kyrkoherden har i botten något som
kallas för reglerad lön. Denna består av
dels ett s. k. grundbelopp och dels en
serie s. k. fyllnadsbelopp. Grundbeloppet
utgör i regel 4 000 kronor. Fyllnadsbeloppen
äro tre: fyllnadsbelopp för

folkmängd, fyllnadsbelopp för areal i
land och fyllnadsbelopp för särskilda
förhållanden i pastoratet. Det sista beloppet
består av en stor mängd poster,
exempelvis för duplikation i predikoskyldigheten,
för betungande expedition,
för bostads avlägsna belägenhet,
för besvärliga färdevägar, för besvärliga
tjänsteresor, för pastoratets geografiska
beskaffenhet — om det är sönderskuret
av ett större antal sjöar, osv. Ett
maximum är emellertid satt för den
reglerade lönen; den får icke överstiga
8 000 kronor. Utöver den reglerade lönen
åtnjuter kyrkoherden fri bostad
utan åsatt värde och — i brist på tjänstebostad
— hyresersättning. Men vidare
har han en ytterligare serie tillläggsposter:
provisorisk tilläggslön, reseanslag,
bidrag till bostadens uppvärmning,
ödebygdstillägg i förekommande
fall, dyrtidstillägg, kristillägg och provisoriskt
lönetillägg. Utöver fler eller
färre av dessa inemot ett 40-tal löneposter
kan lian också ha s. k. kommunalt
tillägg, och han kan även uppbära
avkomst av en s. k. prästlönedonation.
— Det är, som framgår av det sagda,
inte precis någon lätt uppgift att fastställa
lönen för de särskilda kyrkoherdarna,
och med de löpande ärendena
på detta område sysselsätta sig ett statsdepartement,
två centrala ämbetsverk
och 25 lokala myndigheter, nämligen

domkapitel och stiftsnämnder, samt
därtill åtminstone 15 000 kommunalt
verksamma människor i landet. Området
är kanske den allra bästa biten av
svenskt krångelväsen.

I början av år 1946 tillsattes en kommitté,
som fick till uppgift att åstadkomma
ett det statliga lönesystemet i
övrigt liknande lönesystem för prästerskapet.
Ordförande i kommittén är
landshövding Westling i Karlstad, ledamöter
riksdagsmännen Mårtensson i Uddevalla
och Rubbestad, två präster och
ett kammarråd. Kommittén framlade
hösten 1948 ett principbetänkande, vari
enighet nåtts på alla väsentliga punkter.

År 1945 hade en kommitté tillsatts
för översyn av statstjänarnas löneförhållanden
i allmänhet. Prästlönekommittén
hade ju en mera invecklad uppgift
— nämligen att översätta ett föråldrat
och oöverskådligt system till ett
nytt, efter moderna principer anordnat
sådant. Det är därför förklarligt att
prästlönekommittén, som ju också blev
tillsatt senare, icke kunde bli färdig ens
med sitt principbetänkande förrän 1945
års kommittés arbete redan nått sitt
slutliga resultat genom den av 1947 och
1948 års riksdagar antagna nya löneregleringen
för statstjänarna. Prästerna
kommo sålunda på efterkälken. Deras
löneproblem var visserligen i huvudsak
en rationaliseringsfråga, men genom
1947 års allmänna löneförbättringar blev
det även en lönefråga i vanlig bemärkelse.

Den proposition, som nu framlagts
för riksdagen, innebär i huvudsak en
hemställan om riksdagens godkännande
av ett prästerligt avlöningssystem, som
i görligaste mån överensstämmer med
de allmänt antagna löneprinciperna.
Regleringen berör något över 3 000
präster, huvudsakligen kyrkoherdar, till
ett antal av 1 350, komministrar, till ett
antal av 880, och kyrko- och pastoratsadjunkter.

Jag vill också erinra därom, att båda
de sista riksdagarna före detta år, då

Onsdagen den 7 december 1949 fm. Nr 31. 43

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

propositionen framlagts, nämligen 1947
och 1948 års riksdagar, i samband med
beviljande av provisoriska lönetillägg
för prästerna uttalat sin förväntan att
förslaget snarast möjligt framlades för
riksdagen.

Jag anser mig böra i detta sammanhang
lämna en översiktlig framställning
i största korthet av propositionens huvudpunkter.

Propositionen innehåller ganska betydande
avvikelser från kommittéförslaget.
En nedjustering har skett i propositionen,
i det en lägre lönegrad tilllagts
för såväl kyrkoherdar som komministrar
och inplaceringen i lönegrad
vidtagits efter sparsammare principer
än de av kommittén föreslagna. Propositionen
intar sålunda en mellanställning
mellan statskontorets ståndpunkt
— som ju var den strängaste mot prästerna
— och den, som intagits av flertalet
övriga myndigheter och av kommittén.
I den offentliga diskussionen
har stundom påståtts, att propositionen
icke skulle tagit tillbörlig hänsyn till
de hörda myndigheternas prutningar i
kommittéförslaget. Härtill må anmärkas
— jag bortser nu från de remissinstanser
som få anses representera kyrkliga
intressen och som velat ge prästerna
högre löneställning än kommittén
föreslagit — att de avvikelser från
kommittéförslaget, som föreslagits av
myndigheterna, med undantag av statskontoret,
i propositionen i huvudsak
motsvaras av vidtagna nedjusteringar.

Enligt propositionen skulle normallönegraden
för kyrkoherde bli Ca 29 eller
lika med den av kommittén föreslagna
lägsta lönegraden. I propositionen
föreslås emellertid en två steg lägre
lönegrad för de minsta pastoraten,
alltså Ca 27. Kyrkoherdarna i de största
pastoraten föreslås komma i Ca 31
eller Ca 33.

Högsta placeringen, i Ca 33, motsvarar
ungefär vad kyrkoherdarna i de
största pastoraten nu ha. Också kommittén
hade föreslagit dessa två löne -

grader, Ca 31 och Ca 33, men med hänsyn
till att en ny lägsta lönegrad införts
i propositionen blir inplaceringen
enligt propositionen i dessa lönegrader
långt sparsammare än enligt kommittén,
så att i högsta lönegraden, Ca 33,
endast 179 av de 1 350 skulle taga plats.
Jag vill härvid nämna, att statskontoret,
som från prästerlig synpunkt representerar
lågvattenmärket, liksom
propositionen har Ca 29 till normallönegrad.
De övriga lönegraderna enligt
statskontoret skulle vara två, nämligen
Ca 20 och Ca 32.

Beträffande komministrarna hade
kommittén föreslagit lönegraderna
Ca 26, Ca 27 och Ca 28. Propositionen
har tillagt en lägre lönegrad, Ca 25.
Statskontoret hade komministrarna fördelade
på Ca 24 och Ca 26. Riksräkenskapsverket
hade föreslagit en enhetlig
grad, Ca 27. I förhållande härtill har
alltså propositionen medtagit en lönegrad
högre, Ca 28, och två lägre lönegrader,
Ca 26 och Ca 25. Med hänsyn
särskilt till inplaceringarna i lönegrad,
efter areal och folkmängd, innebär propositionen
även här en märkbar förskjutning
nedåt i förhållande till kommitténs
förslag.

Det föreslås vidare en reglerad befordringsgång
för adjunkterna, som
börjar i Cf 18 och slutar i Ce 24. Löneregleringen
omfattar dessutom några
små kategorier präster, bland dem
biskoparna. År 1936 godtog riksdagen
likställigheten mellan landshövding och
biskop, men i propositionen iakttages
likväl en väsentlig skillnad mellan dessa
kategorier, i det biskoparnas — här
bortser jag från ärkebiskopen — representationsbidrag
föreslås till hälften
av landshövdingarnas.

Jag vill i detta sammanhang ytterligare
nämna, att den föreslagna löncavvägningen
gjorts från den utgångspunkten,
att särskilda förmåner icke
få förekomma. Sålunda skall förbudet
för präst att mottaga särskild ersättning
för honom på grund av tjänsten

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

åliggande förrättningar ovillkorligen
upprätthållas. Men inte heller några
s. k. kommunala tillägg eller avkomsten
av prästlönedonationer skola få åtnjutas.

I propositionen föreslås vidare att
det prästerliga tjänste- och familjepensionsväsendet
skall ordnas i nära överensstämmelse
med vad som gäller för
befattningshavare i statens tjänst. Familjepensioneringen
blev redan genom
riksdagsbeslut 1941 moderniserad.

Merkostnaden för löneregleringar har
beräknats till omkring 9,4 miljoner kronor,
varav 1,8 miljoner falla på pensionerna.
Vidare belöper sig cirka 2,(5
miljoner på särskilda kostnadsersättningar
och sociala förmåner, som prästerskapet
såsom icke tillhörande det
statliga lönesystemet hittills icke åtnjutit.
För den egentliga löneregleringen
kan således beräknas cirka 5 miljoner
kronor. Då de särskilda förmånerna
icke gjorts till föremål för bedömande
i propositionen utan få anstå till den
proposition, som till en senare riksdag
kan komma att framläggas, är det nu
fråga om framtida kostnader till belopp
om cirka 6,8 miljoner kronor, varav,
som sagt, cirka 5 miljoner på själva
löneregleringen och 1,8 miljoner på
pensionerna.

De genomsnittliga löneförhöjningarna
för prästerna kunna i grova drag
karakteriseras såsom föranledda dels
av det förhållandet, att lönerna nu bli
dyrortsgrupperade, dels därav att ålderstillägg
införas, vilket de ordinarie
prästerna för närvarande inte ha. Kostnaden
kommer — till en mindre del —
att betalas med överskottsavkastning
från prästerliga avlöningstillgångar
men i övrigt belasta den kyrkligt-kommunala
beskattningen, dels i form av
någon ökning av de s. k. församlingsavgifterna
i sådana pastorat, som på
grund av sitt större skatteunderlag icke
äro berättigade till skatteutjämningsbidrag
från kyrkofonden, dels genom en
höjning av allmänna kyrkoavgiften

med 5—C öre per skattekrona. Allmänna
kyrkoavgiften skulle härmed komma
upp till ungefär samma öretal per
skattekrona, eller 15, varmed denna avgift
utgick för år 1943. I år utgör den
9 öre, i fjol var den 10 öre.

Reservanterna ha uttalat en farhåga
för att 1949 års tjänsteförteckningskommittés
blivande arbetsresultat skulle
föregripas genom det nu ifrågasatta
principbeslutet om prästernas lönegradsplacering.
Häremot får jag erinra
om följande. På föredragning av dåvarande
finansministern Wigforss beslöt
Kungl. Maj:t den 13 maj innevarande
år att tillsätta ifrågavarande tjänsteförteckningskommitté.
Enligt föredragandens
tanke borde ett nära samarbete
ske mellan denna kommitté och pågående
andra utredningar rörande särskilda
gruppers lönegradsplacering. Redan
slutförda sådana utredningar borde
överlämnas till kommittén för fortsatt
beredning. Nya utredningar i sådant
hänseende genom speciella organ borde
i möjligaste mån underlåtas.

Detta var den 13 maj. Strax förut —
den 1 april — hade emellertid Kungl.
Maj :t framlagt det nu föreliggande förslaget
om lönegradsinplacering för
prästerna. Det måste väl då också förutsättas,
att dessa två i tiden så närliggande
beslut icke strida mot varandra.
Jag får härjämte åter erinra om
att förslaget beträffande prästerna allenast
avser ett överförande av dessa befattningshavare
på det allmänna statliga
lönesystemet och det på den punkt
inom den nu gällande löneskalan, som
i stort sett svarar mot prästernas hittillsvarande
löneställning. Givetvis kunna
allehanda spekulationer göras om
att ett beslut nu i prästlönefrågan skulle
kunna inverka störande på tjänsteförteckningskommitténs
framtida förhandlingar
med organisationerna för
andra jämförbara personalgrupper, men
jag tror verkligen, att tjänsteförteckningskommittén
skall visa sig fullt kapabel
att sjävständigt och objektivt

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

pröva de personalgruppers tjänsteförhållanden,
som komma under kommitténs
bedömande.

Reservanterna ha vidare uttalat som
ett skäl mot beslut vid nuvarande tidpunkt
i prästlönefrågan, att de indelnings-
och organisationsfrågor, som
bl. a. med hänsyn till den nya kommunindelningen
kunna bli aktuella på det
ecklesiastika området, visserligen icke
kunna lösas utan att prästerna, på sätt
i propositionen föreslås, bli förflyttningsskyldiga
men inte heller förrän
ändring av bestämmelserna om tjänstetillsättningar
kommit till stånd, och att
sådan ändring förutsätter en föregående
utredning. Vidare behövdes en utredning
i stiftsbandsfrågan. Härtill ber
jag få anmärka, att visserligen böra
dessa utredningar äga rum, men det
fortsatta arbetet i kommittén drar sin
rundliga tid, och det synes troligt, att
de nu ifrågavarande utredningarna
skola kunna bedrivas parallellt och
komma till resultat inom en ej alltför
avlägsen framtid. Att å andra sidan
sätta i gång med dem utan principbeslut
om en löneställning för prästerna,
som kan förutsättas få dem att gå in
på nytt lönesystem med förflyttningsskyldighet,
synes föga meningsfullt.
Skulle de nuvarande ordinarie prästerna
vidbliva det nuvarande systemet,
dröjer det ju en mansålder framåt, innan
något slags rationalisering av pastoratsindelningen
kan genomföras. Jag
kan därför ej finna annat än att utskottets
majoritet riktigt bedömt behovet av
att nu fatta principbeslutet.

Sammanfattningsvis ber jag få understryka
att det här icke rör sig om
något brytande av lönestoppet. Kommitténs
förslag till lönereglemente m. in.
kan ej bli färdigt än på länge. Riksdagen
har i sin hand att, eftersom det
måste fattas ytterligare beslut från riksdagens
sida, bestämma tidpunkten för
ikraftträdandet. Inte heller föreligger
från regeringens sida någon avsikt att
framlägga förslag om genomförandet

av löneregleringen förrän efter lönestoppets
upphörande.

Vidare vill jag understryka, att behovet
av beslut i principfrågorna redan
nu är motiverat främst därmed, att det
fortsatta kommittéarbetet och utredningsarbetet
i övrigt skall ha en fast
utgångspunkt för att det ej skall riskera
att bli fruktlöst. Skulle nämligen hela
frågan sedermera framläggas för riksdagen
i ett gemensamt sammanhang
och riksdagen då ej godtoge huvudprinciperna
— till vilka höra lönegradsbestämningarna
och inplaceringen
i lönegrad — ja, då måste arbetet i väsentliga
delar rivas upp på nytt och
resultatet bleve, att frågan icke kunde
bli löst kanske på flera år efter det lönestoppet
upphört, och att alla organisations-
och indelningsfrågor av större
betydelse måste ställas på framtiden.

Allra sist i detta sammanhang vill
jag erinra därom att grupper, som vid
1947 års lönereglering kommo på efterkälken,
fått röna från statsmakternas
sida ett vida större tillmötesgående än
som någonsin ens ifrågasatts beträffande
prästerna. Med avseende på dessa
andra grupper ha nämligen, som
utskottet också anmärkt, besluten icke
ens i fråga om det slutliga genomförandet
gjorts beroende av lönestabiliseringspolitikens
avveckling. Talet om att
prästerna genom principbeslutet skulle
erhålla ett bättre utgångsläge beträffande
tiden efter stabiliseringspolitikens
avveckling än andra grupper i
samhället, saknar därför fog, enligt vad
jag kan förstå.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr EDBERG: Herr talman! Om man
får döma av högerns ledande organ
skulle det inte vara alldeles riskfritt att
ta till orda i denna fråga. Av Svenska
Dagbladet i dag finner man nämligen,
att motstånd mot regeringens prästlöneproposition
är att förlikna inte bara

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

vid demagogi utan dessutom vid hädelse.
När jag ändå tar risken att säga
några ord vill jag redan från början
förutskicka, att jag inte bär några som
helst anspråk på att kunna rätt värdera
landets själavård, men om jag tror mig
ha funnit, att regeringen i denna fråga
kanske visat sig välvillig i överkant, så
har det skett på alldeles speciella grunder.
Jag vill också påstå att när jag fann
att min sparsamme vän från Ödeborg
inte är tillfredsställd med regeringens
förslag utan ville gå ännu längre, så började
jag nog smått tvivla på mitt eget
förstånd. Men så sade jag mig, att det
tör väl hända, att också en så nitisk väktare
på sparsamhetens skansar som herr
Rubbestad kan slumra till ibland. Det är
bara mänskligt — även Homeros kunde
som bekant slumra till stundom.

När det gäller själva huvudprincipen
om att överföra prästlönerna till det civila
statliga lönesystemet, tror jag säkerligen
att inte från något håll några
invändningar resas mot förslaget. Mot
bakgrunden av nuvarande snåriga lönebestämmelser,
som statsrådet Quensel
nyss så vältaligt skildrat och som kanske
få sägas visa mandarin-Sverige i
dess fullkomning och blomma, skulle en
sådan rationalisering innebära ett mycket
betydande framsteg. Jag vet inte
om man fördenskull vill gå lika långt
som utskottet, som i sitt utlåtande karakteriserar
det prästerliga löneväsendet
som ett lärosystem av ansenliga
mått.

Hur som helst, om det endast gällde
ett principbeslut om övergång till det
civila lönesystemet, tror jag säkerligen
att ett sådant beslut skulle kunna fattas
i en känsla av allmän tillfredsställelse.
Men det gäller ju inte bara detta.
Det gäller inte i huvudsak en rationaliseringsåtgärd.
Det är något annat och
mera det gäller, en inplacering i vissa
bestämt angivna lönegrader, och det är
här som betänkligheter — och rätt starka
betänkligheter —- måste anmäla sig,
betänkligheter, som jag icke kan finna

att statsrådet Quensel på något sätt lyckats
skingra eller mildra. Dessa betänkligheter
göra sig gällande i två avseenden.

Den första gäller tidpunkten. Att denna
kanske inte är den allra lämpligaste
har förut mycket starkt utvecklats av
herr andre vice talmannen och av herr
Olsson i Mellerud. Jag skall inte upprepa
vad som i det fallet har sagts, jag
skall bara tillägga ett par reflexioner.
Om det enbart hade gällt att skapa en
reglerad befordringsgång för det lägre
prästerskapet och ge de obefordrade
prästerna ett välbehövligt lönetillskott,
tror jag knappast att några invändningar
skulle ha rests ens om det varit fråga
om eu omedelbar verkställighet. Jag
säger detta, trots att jag har fullt klart
för mig svårigheten att bryta ut en
grupp på detta sätt. Men det lägre prästerskapet
utgör ett särproblem och det
kan t. o. m. diskuteras, om det är alldeles
rimligt att de lägre prästerna
skola behöva vänta tills lönereformen
i sin helhet kan genomföras.

Men något annorlunda ställer det sig
onekligen för 1 350 kyrkoherdar med
löner varierande mellan 10 242 kr. och
14 854 kr. per år plus förmånerna av
hyresfri bostad och i förekommande fall
ålderstillägg, ödebygdstillägg, reseanslag,
osv. Detsamma gäller 880 komministrar
med löner varierande mellan
8 356 kr. och upp till 11 256 kr. samt 12
domprostar med löner från 14 851 kr.
till 16 875 kr. med vederbörliga tillägg.
Om biskoparna skall jag i detta sammanhang
inte tala.

Utskottet säger visserligen i sitt utlåtande,
att mer väsentliga höjningar av
lönerna företrädesvis komma de relativt
sämre ställda prästerna till del. Helt
kan väl inte detta bestridas, men jag
vågar i alla fall påstå, att en medellöneökning
för kyrkoherdar i 3:e löneklassen
på 1 450 kr., för komministrar i samma
klass på 1 800 kr. och för kyrkoherdar
i 4:e löneklassen på 2 020 kr. och
för komministrar i samma klass på 2 289

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

kr., att en sådan medellöneökning kanske
inte kan karakteriseras som alldeles
oväsentlig.

Man kan nog inte komma ifrån, att
även om denna lönereglering inte skulle
träda i kraft förrän nytt riksdagsbeslut
träffats och först sedan lönestoppet
hävts, så innebär det ett förhandslöfte
till en bestämd grupp om i vissa fall
rätt avsevärda löneförbättringar. Ingen
skall få mig att tro, att de här uppgjorda
löneskalorna komma att i någon
väsentlig grad rubbas sedermera. Och
ett sådant förhandslöfte är en lika ovanlig
som diskutabel åtgärd.

Det har sagts av flera talare, och jag
vill understryka det, att man kan inte
komma ifrån att det rimmar rätt illa
med stabiliseringspolitiken. Jag tror att
man drar alltför stora växlar på andra
gruppers kristliga fördragsamhet, om
man förutsätter att ett sådant beslut inte
skulle komma att utnyttjas som ett prejudikat.
Här bär av statsrådet Quensel
och av utskottets ordförande hänvisats
till riksdagsbeslutet om övningslärare
och kyrkomusiker. Det åberopas alltså i
denna debatt som ett prejudikat. Om vi
inte låta dessa beslut förbli en engångseftergift
utan fortsätta på den inslagna
vägen, eu väg som ovillkorligen måste
te sig diskutabel, riskerar man att gärdet
blir helt upprivet. Händer samma
sak flera gånger, då är säkerligen prejudikatet
ett faktum. Hör inte regeringen
hur andra grupper redan sorla i förrummet?
På vilka grunder ämnar man
säga nej, om andra grupper komma och
önska förliandsbeslut av samma karaktär? Därmed,

herr talman, kommer jag in
på den andra sidan av saken: det gäller
själva avvägningen av lönerna i förhållande
till andra grupper. Jag skall
villigt medge att regeringens proposition
i det stycket innebär en viss nedjustering
i jämförelse med kommittébetänkandet.
Men jag kan ändå inte underlåta
att spinna några sporadiska funderingar
kring de jämförelser, som så -

väl i kommittébetänkandet som i propositionen
gjorts mellan prästerna och
läroverkslärarna. Jag tror att i stort sett
kan kanske en sådan jämförelse godtagas,
även om jag ger statsrådet Quensel
helt rätt i att sådana jämförelser svårligen
kunna göras helt motsägelsefria.

I regel har man jämfört komministrar
med läroverksadjunkter och kyrkoherdar
med lektorer. Vad finner man,
om man drar ut denna jämförelse? Av
880 komministrar skulle en dryg tredjedel,
närmare 300 — eller noga räknat
298 — komma att ligga över läroverksadjunkterna
i lönehänseende, medan
341 skulle placeras i samma lönegrad.
Men observera, att för läroverksadjunkterna
är Ca 26 så gott som alltid slutstenen.
Någon befordran därifrån kunna
de som regel inte vänta. Komministraturen
är däremot normalt att betrakta
som genomgångsstation till kyrkoherdebeställning.
Det går nämligen i
det närmaste två kyrkoherdebefattningar
på varje komministratur. Det betyder
att så gott som varje komminister
notoriskt har befordran att vänta —
ibland kan den komma mycket snabbt.
En komminister kan t. o. in. bli biskop.
Om en komminister stannar som komminister,
föreligga i regel alldeles särskilda
förhållanden.

Om man sedan går vidare och jämför
kyrkoherdarna med lektorerna, finner
man att medan 741 kyrkoherdar föreslagits
i samma lönegrupp som lektorerna,
Ca 29, ligger också här en tredjedel

— 452 stycken i 2:a till 4:e löneklassen

— över lektorerna. Men det är att märka,
att lektorerna som regel ha väsentligt
längre utbildningstid och därmed
också väsentligt större studieskuld att
gälda. Detta gör att redan i samma lönegrad
skulle lektorerna i de allra flesta
fall sannolikt komma på en lägre standard,
och då bortser jag ändå från förmånen
av eu billigare bostad, som prästerskapet
rätt ofta har.

Skulle man gå efter utbildningstiden

— mig förefaller detta vara den enda

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

rimliga utgångspunkten — tillhör nog
jämförelsen mellan kyrkoherdar och
lektorer de jämförelser, som ingalunda
kunna sägas vara motsägelsefria. Lägger
man utbildningen som måttstock,
blir såvitt jag kan förstå det enda rimliga
att jämföra såväl kyrkoherdar som
komministrar med läroverksadjunkter.
Såvitt jag har kunnat finna av universitetsberedningens
betänkande nr 4, är
väl frågan den, om inte läroverksadjunkterna
ha något längre utbildningstid,
ehuru inte så mycket att det förrycker
jämförelsen på samma sätt som
i fallet kyrkoherdar—lektorer; lektorerna
äro som sagt i Ca 29.

Om man nu gör en liten räkneoperation
och adderar samman alla de belopp,
som skjuta över Ca 26, för 1 350
kyrkoherdar och 298 komministrar och
därifrån subtraherar lönedifferensen
mellan Ca 26 och Ca 25 för de 241 komministrar,
som föreslagits i 25:an, och
dividerar detta med totalantalet kyrkoherdar
och komministrar, kommer man
till det resultatet att kyrkoherdarna och
komministrarna i genomsnitt komma att
ligga ca 1 400 kr. över läroverksadjunkterna.
Detta kan såvitt jag kan förstå
inte vara rimligt. Jag har här inte yttrat
mig och skall heller inte yttra mig om,
huruvida de föreslagna lönerna äro skäliga
eller inte. Det är inte mitt ärende.
Jag anser mig inte vara skickad att avgöra
den saken. Men om riksdagen nu
beslutar att utlova dessa löner till prästerskapet,
så måste det ske med blicken
öppen för vilka farliga konsekvenser detta
kommer att medföra för jämförliga
grupper, i första hand för läroverkslärarna,
men även för andra. Är riksdagen
verkligen beredd att ta dessa konsekvenser,
vilka ännu inte äro genomdiskuterade
och ännu inte låta sig helt
överblickas? Borde inte trots allt det
naturliga vara att avvakta den allmänna
översynen av lönegradsplaceringarna,
som 1949 års tjänsteförteckningskommitté
fått i uppdrag att företa?

Jag skall villigt medge, att det förelig -

ger den skillnad i tiden mellan propositionens
framläggande och tillsättandet
av denna kommitté, som statsrådet
Quensel nyss hänvisade till. Jag är också
övertygad om att kommittén, som
statsrådet nyss sade, kommer att självständigt
och objektivt pröva andra gruppers
lönefrågor. Men vid denna prövning
kan det inte hjälpas att sådana
löner som de nu för prästerskapet föreslagna
komma att bli riktrote för åtskilliga
andra grupper. Härtill kommer ytterligare
den omständigheten, att om
lönerna saxningsvis höjas för olika
grupper, så föreligger det stor risk för
att detta kommer att förrycka rekryteringen.
Redan nu kan man på något
håll märka en viss tendens bland läroverkslärarna
att söka sig över till prästbanan,
men då denna tendens inte torde
komma att få någon nämnvärd omfattning,
skall jag här lämna den åsido.
Betydligt allvarligare är enligt min uppfattning
rekryteringsfrågan, där ju skolorna
redan nu ha mycket stora besvärligheter
att dras med. Vi känna alla till
vilka rekryteringssvårigheter som råda
t. ex. på läkarbanan. Det kan inte vara
tillfredsställande, att den studerande
ungdomen skall ryckas från ett område
till ett annat, allteftersom utsikterna för
tillfället te sig mest lockande. Även ur
den synpunkten hade det säkerligen varit
välbetänkt, att man hade löst lönegradsplaceringen
samtidigt för olika
grupper, under objektiv avvägning av
arbetsförhållanden, ansvar och utbildning.

Såvitt jag förstår behöva regeringens
planer inte nämnvärt rubbas av att riksdagen
i dag avslår här föreliggande förslag.
Jag beklagar att det inte föreligger
något förslag om ett principbeslut rörande
en övergång till det civila lönereglementet
i och för sig utan något försök
till lönegradsinplacering. Såvitt jag
kan finna av stämningen i kammaren
förefinns det nog en ganska allmän
åstundan efter en sådan reform. Om jag
fattar saken rätt, skulle därför ett av -

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya

slag på Kungl. Maj :ts proposition för
ingen del innebära, att riksdagen riktade
sig mot denna tanke. Det skulle endast
betyda, att riksdagen skjuter på
själva detaljavgörandet, dels med hänsyn
till att ett förhandslöfte av detta
slag harmonierar illa med den allmänna
prolongationspolitiken på lönefronten,
dels för att bereda regeringen tillfälle
att justera lönegradsplaceringarna
och bättre avväga dem i förhållande till
andra gruppers.

Herr andre vice talman! Jag ber att
få yrka bifall till den av herr Pauli in. fl.
avgivna reservationen.

Herr statsrådet QUENSEL: Herr talman!
Med anledning av vad herr Edberg
här framhållit vill jag säga, att
prejudikatet beträffande övningslärarna
och kyrkomusikerna inte här skulle
komma att upprepas. Tvärtom skall
man nu begagna tillfället att göra ett
avsteg från detta prejudikat. Denna
gång tillåter man nämligen inte, som
fallet var förut, att löneregleringen träder
i kraft, utan den saken ställes på
framtiden. Man markerar sålunda att
det som skedde med övningslärarna och
kyrkomusikerna inte nu får ske.

Beträffande jämförelserna med lektorerna
vill jag säga, att de icke befinna
sig i lönegrad Ca 29 utan i Ca 30, och
att huvudparten av kyrkoherdarna, omkring
900 stycken av 1 350, enligt förslaget
äro placerade lägre än lektorerna.
Det är klart att en jämförelse med
lektorerna alltid blir nedslående för
andra grupper, därför att lektorerna såvitt
jag vet äro de enda, för vilka det
krävs disputationsprov. Inte ens professorer
behöva ju avliigga sådana prov,
även om de få dokumentera sig vetenskapligt
på annat sätt. Men vilka konsekvenser
skulle det få för lektorernas
lönegradsplacering, om detta kompetenskrav
skulle bli avgörande för deras
förhållande till andra löntagare?

4 -Andra kammarens protokoll 1949.

grunder för avlöningen av präster ni. m.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
begärde ordet närmast därför, att jag
ville rikta en varm vädjan till statsrådet
Quensel, regeringen och utskottsmajoriteten
att de, i det läge vari vi nu
befinna oss, försöka att på lämpligt sätt
skjuta avgörandet i denna fråga på
framtiden. Efter att ha lyssnat till
statsrådet Quensels anförande måste jag
dock säga, att jag nästan tvivlar på att
statsrådet kan påverkas i denna riktning.
Jag konstaterar nämligen, att herr
statsrådet mycket skickligt undvek att
ingå på de svårigheter, som man från
olika håll har anfört, när det gäller det
allmänna löneläget och den ekonomiska
politik, som vi tvingats att föra. När
jag nu ändå framför denna vädjan —
som jag hoppas att kammaren i övrigt
skall ta hänsyn till — vill jag säga, att
även om det är ett principiellt beslut vi
stå i begrepp att fatta, så har det dock
framkallat oro och olust och föranlett
diskussioner bland stora folkgrupper i
samhället, som jag tror att riksdagen
gör klokt i att inte bara gå förbi. De
stora lönearbetargrupperna ha fått sig
till livs nödvändigheten av att skapa
en allmän samling kring vår ekonomiska
politik och att avstå från löneökningskrav
o. s. v. Regering och riksdag
ha i olika sammanhang talat om,
att vi måste föra en stram ekonomisk
politik, och i stort sett har man rönt
förståelse ute bland arbetarna för nyttan
och nödvändigheten av att få till
stånd en vändning i prisutvecklingen,
och arbetarna ha nu blicken öppen för
att vi behöva en stabilisering av vår
ekonomi.

Jag vill betona, att till det goda resultatet
ha givetvis bidragit de ekonomiska
upplysningar, som från olika
håll ha kunnat ges, men även psykologiska
faktorer ha i detta sammanhang
spelat en ganska stor roll. Den svenska
fackföreningsrörelsen har också nyktert
tagil ställning till olika frågor. Men
det är självklart, att om man från statsmakternas
och regeringens sida kräver

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

att arbetarna skola ta hänsyn till framförda
önskemål, så förutsätter man ju
samtidigt att de mera gynnade grupperna
i samhället skola visa samma
hänsyn.

Det förefaller som om Kungl. Maj ds
proposition nr 204 skulle ha tillkommit
vid ett tillfälle, då regeringen råkat ut
för kortslutning och mist kontakten
med lönearbetargrupperna och sin egen
ekonomiska politik. Detta är beklagligt,
med hänsyn till både det känsliga läge
som råder på lönemarknaden och till
det syfte, som propositionen är avsedd
att tjäna. Regeringen och utskottsmajoriteten
må tala aldrig så vackert om
att det här endast gäller ett principbeslut,
som skall verkställas i en framtid,
och att den faktiska realbehandlingen
av ärendet skall komma, när man med
någon säkerhet kan beräkna att lönebestämmelserna
skola sättas i funktion,
så fråga sig ändå många löntagare varför
regering och riksdag icke ha rekommenderat
samma väg för dem. Om
man i dag kan besluta om en principiell
och betydlig löneökning för biskopar
och kyrkoherdar, så skulle lönearbetarna
vara mycket nöjda, om ett liknande
beslut även fattades för deras vidkommande.

Jag vill säga, att vi här inte bara stå
inför ett principbeslut, utan vi spalta
ju också upp och planera de olika
tjänsterna samt placera dem i olika
lönegrupper. Det förefaller mig som om
man i nuvarande läge bör vara ytterst
försiktig med att föreslå lönesättningar
i lönegraderna Co 20 och Co 21. Om regeringen
och utskottsmajoriteten hade
velat få in kyrkans anställda i det statliga
lönesystemet, så hade det ju varit
lämpligt att begränsa förslaget till det.
Utskottets ordförande sade visserligen,
att detta skulle medföra avsevärda svårigheter,
men jag undrar om man inte
ur olika synpunkter i nuvarande situation
bort ta dessa svårigheter och avstå
från att inplacera ifrågavarande tjänster
i lönegrupper, något som måste ver -

ka mycket irriterande på andra löntagargrupper.

Jag vill deklarera, att jag inte har
någonting att erinra emot att nödiga
justeringar vidtagas för sådana kyrkliga
tjänster, som ur olika synpunkter
kunna anses vara underbetalda, d. v. s.
de lägsta tjänsterna. Men när man fastställer
löneplaceringar, som mycket
snart måste komma att dra med sig lönekrav
från andra statligt och kommunalt
anställda tjänstemän, så frågar jag
mig, om stat och kommun äro beredda
att i nuvarande situation ta konsekvenserna
av ett sådant beslut. Även om det
är vanskligt att spekulera i framtiden,
vill jag ändå ställa den frågan: Kan
statsrådet Quensel eller någon annan
ge det löftet till de i exportindustrien
anställda arbetarna, att även de skola
få vissa lönejusteringar vid den tidpunkt,
då de kyrkoanställdas högre löner
skola börja utgå?

Jag tror inte att någon kan ge ens
det löftet, att exportindustriens arbetare
få behålla de löneinkomster som de
nu ha.

Om riksdagen i dag fattar ett s. k.
principbeslut, är det självklart att man
därmed öppnar slussarna för olika
lönekrav. Detta måste väl då tolkas så,
att man inom regeringen och de ansvariga
kretsarna menar, att den lönestoppspolitik,
som vi av naturliga skäl
tvingats föra, nu skulle vara definitivt
ur världen och att vi i framtiden icke
behöva räkna med att råka i en sådan
situation, som vi i höst ha ställts inför.
Om jag räknar med att samma svårigheter
skulle föreligga även nästa höst,
så blir det inte trevligt för riksdagens
ledamöter och övriga, som skola upplysa
människorna ute i bygderna om
hithörande saker, att komma till dem
och säga, att vi skola förlänga lönestoppspolitiken
ytterligare. Jag tror att
det är ganska svårt för både regeringen
och andra att i dagens situation säga,
att läget nästa år skall vara så stabilt,
att vi kunna ge sådana löften.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya

När tiderna på det ekonomiska området
blir mer normala och om inte
några särskilda utrikespolitiska händelser
inträffa, måste vi räkna med att
exportindustrierna ganska snart komma
att få känna av kraftig konkurrens.
Jag vill då klart och tydligt säga ifrån,
att om detta inträffar vid den tidpunkt,
då bestämmelserna om de högre prästlönerna
skola träda i kraft, då vill inte
jag vara med om att säga till exportindustriens
arbetare, att de i fortsättningen
ensamma skola bära de bördor,
som de förut tvungits att bära. Det är
ur olika synpunkter angeläget att i nuvarande
läge inte ordna denna fråga
så, att vi binda oss för sådant, som vi
i nuvarande läge icke kunna överblicka.

Jag hade hoppats att någon av kyrkans
män skulle framträda och klart
och tydligt säga ifrån, att även de äro
beredda att ta konsekvenserna av den
ekonomiska politik, som landet i dag
måste föra, och att de icke vilja intaga
någon undantagsställning. Så har ännu
icke skett, i varje fall icke i denna
kammare. Det är kanske också utopiskt
att kunna förutsätta något sådant. Men
jag vill säga, att hade kyrkans folk
verkligen gjort detta, skulle de ha fått
respekt och en goodwill som de ej skulle
ha förlorat på. Vad ett principbeslut i
dag kan få för verkningar gentemot
kyrkans folk vill jag icke uttala mig
om, men det är märkligt, om man i
denna fråga liksom skall markera, att
kyrkan skall intaga en särställning även
i detta sammanhang. Jag tror att klokheten
bjuder oss att i dagens situation
icke lättvindigt räkna med att lönearbetargrupperna
ensamma under alla förhållanden
skola finna sig i att vara solidariska
mot den ekonomiska politik,
som ett visst läge kan tvinga oss att
föra. Då kyrkoherdar och andra nog
icke behöva avstå några ekonomiska
fördelar, om vi skjuta på frågan i detta
sammanhang, så tror jag alt vi kunna

grunder för avlöningen av präster m. m.

säga, att det är lyckligt, att riksdagen
här går försiktigt fram.

När jag ber att få yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen,
vill jag säga, att jag gör det
icke därför, att jag vill komma åt berättigade
krav, som kunna framföras
från de lägre betalda inom kyrkan,
utan jag gör det därför att jag vet, att
den oro och de svårigheter, som vi ha
att brottas med, böra bjuda till försiktighet.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till den reservation,
som innebär avslag på den framlagda
propositionen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr andre vice talman!
Det är ju ganska naturligt, att en fråga
av denna typ vållar delade meningar
och också vållar en livlig diskussion
utanför det här husets väggar. Det är
ju redan i och för sig märkligt, att ett
förslag till en lönereglering lägges fram
medan återhållsamhet och lönestopp
predikas för olika grupper.

Det är givet att när regeringen diskuterade
dessa ting i våras, innan propositionen
lades fram, så skedde det i
samband med att riktlinjerna för den
ekonomiska politiken diskuterades
inom regeringen. Och de invändningar,
som riktats mot propositionen i dag
och i den offentliga diskussionen i övrigt,
ha i stort sett ventilerats inom regeringen
i våras, innan propositionen
lades på riksdagens bord.

Regeringens tveksamhet var icke motiverad
av att vi betraktade en lönereglering
för rikets prästerskap såsom onödig.
Jag tror att ingen vågar bestrida,
att det nuvarande tillståndet är ett
kaos, som man så fort som möjligt bör
komma bort ifrån. Och ingen mer än
kommunisterna har i dagens debatt
hävdat, att det inte finns betydande
grupper inom prästerskapet, för vilka

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

det vore önskvärt med en lönereglering.
.Tåg tror icke att någon hävdat
annat än att det vore önskvärt, att det
statliga avlöningsreglementets allmänna
bestämmelser, framför allt beträffande
transportskyldighet, bleve tillämpade
på denna grupp av statstjänare.
Det var alltså inte behovet av en lönereglering
som vållade tveksamhet. Riksdagen
har ju så sent som 1947 och 1948
med all tydlighet sagt ifrån, att riksdagen
vill ha det utredningsarbete påskyndat,
som pågår för att få dessa
förhållanden reglerade. Skulle regeringen
till äventyrs ha varit tveksam
beträffande behovet, så skulle dessa påminnelser
från riksdagen ha fört oss
på andra tankar.

Men vad som, trots att vi voro väl
medvetna om behovet, likväl vållat diskussion
inom regeringen lika väl som
diskussion i denna kammare, var bland
annat det spörsmålet, om det förslag
som förelåg verkligen täckte de önskemål,
som uttalats. Jag har fattat det så,
att vad vi ville ha var en lönereglering,
där prästerna glede in i det statliga
lönesystemet men där hänsyn toges till
det förhållandet, att statstjänstemännen
fått en lönereglering 1947, varför en
lönejustering uppåt samtidigt skulle
ske. Den diskussion som föregick gällde
alltså, om de sakkunniga riktigt översatt
de löner, som nu utgå till prästerskapet,
till det statliga lönesystemet
med hänsynstagande till att prästerna
ej kommit i åtnjutande av annat än en
provisorisk lönestegring vid löneregleringen
1947. Det är naturligtvis ett räkneproblem
som kan få åtskilliga lösningar.
Jag tror att vi skola akta oss för
att göra sådana uttalanden som här
gjorts, att man utan vidare skall lägga
utbildningstidens längd såsom avgörande
för löneplaceringen i statstjänst.
Det tror jag är uttalanden, vilka de,
som gjort dem, själva komma att finna
ohållbara. Det har redan påpekats,
hurusom lektorerna äro de som ha den
längsta utbildningstiden, formellt t. o. m.

längre än professorernas. Bara ett sådant
påpekande är tillräckligt för att
säga oss, att man får ha sitt förnuft i
behåll och icke påstå, att en viss utbildning
automatiskt bör medföra en given
löneställning.

Likaså måste jag säga, att det är ett
konsekvensmakeri att som en talare
göra gällande, att eftersom biskoparna,
med den löneställning som de få, skulle
få 5 000 kronor mindre än landshövdingarna
enligt ett betänkande som
ligger på Kungl. Maj:ts bord, så vore
det ett skäl att icke acceptera Kungl.
Maj:ts proposition. Jag tror att vi få
låta bli att vara så konsekventa.

Men ändå: det är klart, att när det
gäller att till det statliga lönesystemet
översätta de prästerliga lönerna med
hänsynstagande till 1947 års lönereglering
för statstjänstemännen så kan det
bli olika lösningar på ekvationen. Vi
trodde, när vi i regeringen gingo till
en prövning, att med två så sparsamma
experter som herrar Ilubbestad och
Mårtensson i Uddevalla var det inga
risker för att de skulle komma för högt.
Men jag måste ju bekänna, att vid prövningen
blev jag betänksam. Det har ju
i Kungl. Maj :ts proposition gjorts en
väsentlig nedprutning. Denna väsentliga
nedprutning visar, att man kan vara
sparsammare än en så sparsam person
som herr Rubbestad. Men sedan denna
prutning var gjord, fingo vi den uppfattningen
att nu hade vi en riktig
översättning. Då menade vi, att denna
löneregleringsfråga skulle behandlas
precis som alla andra löneregleringsfrågor
för sådana grupper som ej hunnit
komma med i 1947 års lönereglering.

Här har sagts att prästerna sättas i en
särställning. Det är icke riktigt. Grupp
efter grupp av dem, som ej medtogos
1947, har riksdagen tagit ställning till.
Jag vill icke avvisa möjligheten av att
det kan komma flera sådana grupper.
På ett sätt har dock, såsom statsrådet
Quensel redan erinrat, prästerna ställts

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

i eu särställning. De andra grupperna,
som ej kommo med vid 1947 års lönereglering,
alltså övningslärare, kyrkomusiker
och fångvårdsstatens tjänstemän,
ha fått en lönereglering fastställd
att träda i kraft viss dag. I detta fall
gör man icke så, utan man behandlar
prästerna litet sämre än de andra grupperna,
som ej kommo med vid 1947
års lönereglering.

Men, som sagt, översättningsfrågorna
kunna diskuteras. Yi tro att den expertis,
som arbetat med detta, kommit
fram till ett resultat som är tämligen
hyggligt. Då är det den synpunkten
som skall läggas till grund för löneregleringen,
om man kommit fram till
ett tillgodoseende av de önskemål jag
nyss anfört.

Men det är givet att detta var hara
den ena, den sakliga innebörden i regeringens
tveksamhet i våras. Det andra
skälet till tveksamheten var frågan: Är
det, trots att det alltså finnes skäl för
en lönereglering, trots att man rent
sakligt måste erkänna, att efter dessa
prutningar, som ha gjorts inom regeringen,
kunna icke befogade erinringar
göras mot placeringen, ändå kanske av
andra skäl olämpligt att lägga fram regeringens
förslag vid en tidpunkt, då
man predikar allmän återhållsamhet?
Ingen har ju ifrågasatt, att denna lönereglering
skulle träda i kraft under den
tid lönestoppet varar. Men ändå måste
man fråga sig: Finns det skäl som göra
att man bör gå fram med detta förslag,
trots de betänkligheter beträffande tidpunkten
som här kunna anföras?

Ja, herr talman, av talesmän för utskottsmajoriteten
och av statsrådet
Quensel ha ju redovisats de skälen: för
det första den långa tid det dröjer att
utarbeta följdförfattningar och tillämpningsföreskrifter.
Om man vill att denna
lönereglering skall träda i kraft, när
lönestoppet upphör, bör ett principbeslut
gå före för att underlätta det fortsatta
arbetet.

Det andra skälet var, att om man

fattade ett principbeslut, hade man lättare
att komma till rätta med pastoratsindelningsreformen.
Jag kan icke förstå
annat än att det måste vara att vända
helt om på förhållandena, om man
tror, att det skulle vara enklare att
först angripa pastoratsreformen och därefter
löneproblemet. Jag tror att statsrådet
Quensel hade alldeles rätt i att
en fast grund för prästernas ställning
i det statliga lönesystemet med transportskyldighet
är den riktiga metoden
att angripa detta problem, vilket vi
förr eller senare nödgas göra, om ej
annat så av ekonomiska skäl.

Ja, detta är två skäl som icke ha
kunnat bestridas i dagens debatt. Förberedelsearbetet
tar lång tid. Det är bra
att ha en grund i prästerskapets överflyttande
i princip till det statliga avlöningsreglementet,
när man angriper
det stora problemet om pastoratsindelningen.
Vi för vår del funno, att dessa
två skäl voro tillräckligt starka för att
motivera propositionens framläggande.

Men jag betonar ännu en gång, att
självfallet ha vi icke tänkt oss att propositionen
skulle komma att leda till
att löneregleringen trädde i kraft under
den tid lönestoppet varade.

Jag undrar, om man i diskussionen
har tillräckligt beaktat vad detta i sak
innebär. Efter utskottets, som jag tycker,
föredömligt klara skrivning bör
det väl ändå vara alldeles uppenbart.
Men jag skall gärna från regeringsbänken
göra en deklaration, hur vi fattat
utskottets skrivning på denna punkt.
Jag hoppas att jag fattat det riktigt, så
att utskottets talesmän ej desavuera
mig. Sambandet med lönestoppet skrives
i utskottets motivering fast på ett
långt klarare sätt än som skett tidigare.
Men utskottet understryker dessutom,
att tidpunkten för ikraftträdandet skall
underställas riksdagen. Dessa två påpekanden
måste jag läsa i ett sammanhang.
Det måste betyda, att utskottsmajoriteten
har sagt ifrån, att det skall bli
en realprövning av tidpunkten, icke

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

bara en formell prövning. Det måste,
såvitt jag kan begripa, betyda, att det
räcker icke med att lönestoppet är formellt
borta. Utskottet förutsätter, att
det skall ske en allsidig prövning,
huruvida läget på arbetsmarknaden är
sådant att denna lönereglering skall
träda i kraft. Utskottsmajoriteten har
härigenom åt riksdagen garanterat en
realprövning av tidpunktsfrågan.

Därmed, herr talman, borde löntagarnas
naturliga önskemål, såsom de
framställts här av herr Lundberg, vara
tillgodosedda i det att man fått garantier
för att vid en tidpunkt av vikande
konjunkturer och försämrat läge på arbetsmarknaden
icke Sveriges prästerskap
skulle komma i åtnjutande av en
betydande löneförbättring. Den skrivning,
som utskottet presterat, är enligt
min mening en tillräcklig garanti på
denna punkt. Jag kan icke förstå, hur
man, efter det att utskottets utlåtande
har publicerats, fortfarande kan tala
om att denna propositions antagande
skulle innebära en belastning ur de
synpunkter som vi här ha resonerat
om.

Jag skulle dessutom, herr talman,
fastän mera i förbigående, vilja säga ett
ord till herr Edberg och någon annan
talesman, som i likhet med en stor
stockholmstidning sagt, att det är väl
ändå synd om det lägre prästerskapet,
ty om det lägre prästerskapets avlöningsfråga
på detta sätt kopplas samman
med det högre prästerskapets avlöningsfråga,
kunna vi komma i det läget
1951, att regeringen och riksdagen
säga: Det blir ingenting alls; läget är ej
sådant att det går att genomföra lönereformen.
Då skulle det lägre prästerskapet,
som tydligen enligt herr Edberg
behöver en lönereglering, få stå där
utan att få den.

Jag är å svenska kyrkans vägnar
tacksam för detta av herr Edberg markerade
intresse för det lägre prästerskapets
bästa. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att då skall herr Ed -

berg gå in för propositionen, ty vi kunna
1951 befinna oss i det läget, att Sveriges
riksdag säger: Nej, vi kunna icke
genomföra denna lönereglering i år
utan få vänta till 1952. Men samtidigt
kan det i Sveriges riksdag finnas en
majoritet som säger: Det finns en del
präster, som behöva en provisorisk löneförbättring.
Sedan man tagit propositionen
och har det övre taket angivet,
är det mycket lättare att ordna detta.
Skälet till att riksdagen vid flera tillfällen
avvisat en provisorisk löneförbättring
för det lägre prästerskapet har
varit, att man velat ha besked var taket
ligger. Jag är övertygad om, att när
herr Edberg, med det varma intresse
för prästerskapet som han tillkännagav
i sitt anförande, tänker på den saken,
få vi i honom en varm förespråkare för
Kungl. Maj :ts proposition. Då blir det
lättare att hjälpa just det lägre prästerskapet.

Herr talman! Jag har redovisat de
synpunkter, som voro bestämmande för
regeringen, när den framlade propositionen
i våras. Åtskilliga ting ha hänt
sedan dess; det förnekar jag icke. Men
ingenting har inträffat som påverkar
vår slutsats, att det ändå är klokt att
taga detta steg nu och komma till en
principiell lösning på en tilltrasslad
och besvärlig avlöningsfråga, som riksdagen
förr eller senare ändå måste taga
ställning till.

Föreliggande förslag har samlat
bakom sig en större enighet, trots striderna
i dagens lönedebatt, än som varit
möjligt vid alla försök som tidigare
gjorts att klara dessa ting. Jag tror att
det skulle vara dumt av oss att icke
taga chansen att åstadkomma en lösning
beträffande principen. Vad gäller
ikraftträdandet har riksdagen icke allenast
en formell prövningsrätt utan, såvitt
jag kan utläsa utskottets skrivsätt,
en reell prövningsrätt, som betyder att
ett antagande av propositionen icke
gärna kan ha det ringaste inflytande på
stabiliseringspolitiken.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Någon varm understödjare av
regeringens löneproposition kan icke
hans excellens herr statsministern räkna
på att få i mig. När jag talat om
det lägre prästerskapets löner är det
därför, att så länge vi ha den förbindelse
mellan stat och kyrka som vi ha,
får staten se till att den någorlunda
drägligt betalar sina anställda. Jag skulle
gärna ha sett att det lägre prästerskapets
lönefråga lösbrutits. Man kommer
inte ifrån att i propositionen är
den sammankopplad med löneregleringen
för prästerskapet i dess helhet.
Jag tror icke, uppriktigt talat, att en
lösbrytning är tänkbar sådan som saken
nu har upplagts.

Bara ett par ord om utbildningstidens
längd, när det gäller jämförelser
mellan jämförbara grupper! Jag skall
giva hans excellens herr statsministern
fullkomligt rätt i att man självfallet icke
kan lägga utbildningstiden som eu automatiskt
verkande faktor i fråga om
löneplaceringen. Men när det gäller två
så relativt jämförbara grupper som
präster och läroverkslärare, mellan vilka
ju även jämförelser gjorts i kommittébetänkandet,
kommer man, såvitt jag
kan förstå, inte ifrån att lägga avgörande
vikt vid utbildningstidens längd.
Gör man detta blir den naturliga jämförelsen,
att man jämför kyrkoherdar
och komministrar med läroverksadjunkter.
Därvidlag vill jag apropå statsrådet
Quensels påpekande, att lektorerna
äro placerade i lönegrad Ca 30, säga,
att detta påpekande inte rubbar min
hänvisning till att dock 452 kyrkoherdar
skulle komma över denna lönegrad
och placeras i lönegraderna Ca 31 och
Ca 33. Statsrådets påpekande rubbar
inte heller på något sätt min jämförelse
mellan kyrkoherdarna och komministrarna
å ena sidan och läroverksadjunkterna
å andra sidan, vilket visar att

den förra gruppen kommer att ligga
väsentligt över den andra i lönehänseende.

Jag skall, herr talman, tillägga bara
ett par ord med anledning av statsministerns
uttalande, och jag skulle vilja
göra det i form av två frågor — inte
som någon slags interpellation — och
jag tror att det skulle vara värdefullt,
om herr statsministern ville besvara
dem. Finner sålunda herr statsministern,
att de prästerliga lönerna, sådana
de äro föreslagna, äro riktigt graderade
i förhållande till andra jämförbara
gruppers löner — jag tänker då närmast
på läroverkslärarnas? Och vidare:
om så inte är fallet, är herr statsministern
och regeringen över huvud taget
beredda att för andra gruppers del
och inom en lika snar framtid ungefär
som för prästerskapet ta konsekvensen
av en mera allmän lyftning med utgångspunkt
från de prästerliga lönerna?

Herr OLSSON i Mellerud (kort genmäle):
Herr talman! Herr statsministern
säger, att genom att riksdagen tillförsäkrat
sig all prövningsrätt vid tidpunkten
för ikraftträdandet, skulle förslaget
inte innebära någon belastning.
Men jag undrar om det inte här föreligger
ett missförstånd. Jag har inte ett
ögonblicket trott att något förslag om
ikraftträdande kommer under den tid
lönestoppet varar; detta har jag ansett
såsom fullständigt uteslutet. På den
punkten finner jag således inte att någon
belastning föreligger. Belastningen
ligger däri, att den grupp, som vi här
fatta beslut för, genom detta principavtal
får eu fördel, som andra grupper
på arbetsmarknaden inte kunna
erhålla nu under lönestoppet; detta ha
vi reservanter ansett vara en belastning.

Jag vill också göra en invändning
emot påståendet att löneregleringen
skulle underlätta rationaliseringen av
pastoratsindclningen. Påståendet är na -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

turligtvis riktigt, nämligen så till vida,
att prästerna till följd av löneregleringen
få finna sig i förflyttningsskyldighet,
men denna skyldighet kan praktiskt
taget inte komma till tillämpning
förrän vi fått en ändring till stånd i
prästvalslagen; till dess blir det hela
praktiskt taget bara en reform på papperet.

Vidare skulle jag ånyo vilja erinra
om den invändning jag tidigare gjort
därom, att när vi få ta ställning till
frågan om en rationalisering av pastoratsindelningen
och de prästerliga tjänsterna,
komma vi att möta ett så hårt
motstånd, att jag misstänker, att vi få
det ytterligt svårt att kunna komma
någonstans, därest vi nu skulle avhända
oss möjligheten att genom en lönereglering
utöva påtryckningar. Alltså böra
enligt min mening en lönereglering och
en reform av pastoratsindelning ske
samtidigt.

En tredje synpunkt på den föreliggande
frågan gäller övningslärarnas löner.
Jag skall, Ers Excellens, villigt erkänna,
att det som marterat vårt samvete
gruvligen har varit den omständigheten,
att vi böjde oss undan, när beslutet
om övningslärarnas löner fattades.
Men det gjorde vi i förhoppning
om att det var fråga om en företeelse,
som inte skulle komma igen. Jag vill
nämligen framhålla, att om vi vetat, då
den frågan var före, vad vi i dag veta,
hade vi opponerat oss redan då.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag föreställer
mig att herr Edbergs frågor voro
retoriska frågor, som han menade att
han inte skulle ha något svar på, ty
på den första frågan hade jag i mitt
anförande givit ett, som jag tyckte, uttömmande
svar.

Herr Edbergs första fråga var, om
jag ansåg, att den nu föreslagna lönegradsplaceringen
kunde anses riktig
med hänsyn till andra tjänstemanna -

grupper. Jag har på detta svarat, att
frågan är svårbedömbar. Det kan nämligen
finnas flera lösningar av den ekvationen,
men här ha vi gjort upp ett
förslag med utgångspunkt från prästernas
nuvarande löner och behovet av
att genom en lönereglering ge dem
samma förbättring, som andra statliga
tjänstemän fingo 1947. Detta är mitt
svar på frågan.

Den andra frågan gällde, om jag ansåg
detta förslag riktigt och om jag med
hänsyn därtill vore villig att översätta
denna lönereglering till läroverkslärarna.
Nej, varje löneregleringsfråga
måste prövas för sig. Här ha vi en lönereglering,
som tillkommit just på det
sätt jag här skildrat. Det gäller en
grupp, som inte var med i 1947 års allmänna
lönereglering och som har ett
visst löneläge, och där man nu försöker
att översätta vad som skedde 1947. Det
är en sak, läroverkslärarnas lönefråga
får prövas i sitt sammanhang.

Med det anförda har jag också svaret
på herr Olssons i Mellerud inpass, tv
det är ju, herr Olsson i Mellerud, ändå
inte så, att det är en särskild behandling
av prästerna, utan de behandlas
på samma sätt som andra grupper, som
inte kommo med i 1947 års lönereglering.
Där kan man sedan diskutera, om
denna översättning blivit riktig eller
icke, men jag har svårt att tro, att det
skulle innebära någon större risk för
framtiden att säga, att vid en tidpunkt,
som riksdagen med hänsyn till vår ekonomiska
situation och med hänsyn till
löneutvecklingen o. s. v. bestämmer,
skall 1947 års löneregleringsbeslut tilllämpas
även på prästerskapet.

Herr RYLANDER (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning av herr
statsministerns yttrande beträffande innebörden
av utskottets utlåtande rörande
det nya beslut, som riksdagen
kunde komma att fatta, vill jag för min
del säga att, såvitt jag har uppfattat

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

diskussionen i utskottet rätt, det ingenting
är att erinra mot den innebörd,
som excellensen ville inlägga i utskottets
utlåtande. Arbetet i utskottet har
vimlat av en massa frågor, i vilka utskottet
fått inlåta sig på kompromisser,
och jag kan avslöja, att den nu berörda
frågan också är utslag av en
kompromiss. Härvidlag förelåg till en
början förslag om att det skulle skrivas
på ett sådant sätt, att inte ens det
nya beslutet i riksdagen finge fattas,
medan lönestoppet ännu rådde. Senare
enades man om det nu föreliggande
skrivsättet, ty man fann att det kunde
vara ur praktiska synpunkter lämpligt
att kunna fatta ett beslut, under det att
lönestoppet rådde.

När utskottet förutsätter som självklart,
att löneregleringen inte kommer
att genomföras så länge lönestoppet består,
är det alltså en ren följd av att
man ansett det självfallet, att själva
tillämpningen under inga förhållanden
kan följa förrän lönestoppet upphört.
Åtminstone har inte jag haft någon
tanke på att inte riksdagen skulle vara
obunden i övrigt i alla de hänseenden,
där riksdagen inte fattat beslut, alltså
i alla hänseenden, som inte ingå i propositionen,
främst alltså där riksdagen
inte ingått i principbeslut. Alltså har
riksdagen möjlighet att i sådana frågor
fatta beslut och att därvid även beakta
andra synpunkter än lönestoppet, som
kunna göra det olägligt att genomföra
ikraftträdandet vid en viss tidpunkt.

Herr SENANDER (kort genmäle):
Herr talman! Ett flertal talare, senast
statsministern, ha med särskild styrka
framhållit, att riksdagen, även om den
fattade beslut i frågan i dag, skulle ha
fullt fria händer att kunna företa eu
realprövning, då riksdagen på nytt skall
besluta i frågan. Visserligen svävade utskottsordföranden
på målet, men såvitt
jag fattade honom rätt hade väl statsministern
knappast alldeles riktigt fat -

tat innebörden av utskottets uttalande
på denna punkt.

Men om det nu är så, att riksdagen
har fullt fria händer nästa gång den
skall fatta beslut i frågan, om den godkänner
förslaget i dag, skulle jag vilja
fråga den det vederbör, vad det då
kan finnas för anledning att i dag fatta
beslut i frågan. Jag har uppfattat denna
forcering av frågan på det sättet, att
man velat genom ett beslut redan nu,
medan vi ännu ha relativt goda tider,
säkerställa prästerskapet för framtiden,
för vilken man ju räknar med sämre
konjunkturer.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Hans excellens statsministern
gav ett mycket diplomatiskt svar på
min senare fråga, då han sade, att varje
grupp av lönefrågor måste lösas för
sig. Men som det statliga lönesystemet
är uppbyggt kommer man inte ifrån att
göra jämförelser mellan olika grupper,
och dessa grupper göra också sådana
jämförelser sinsemellan. Man kan knappast
lyfta en grupp utan att detta får
konsekvenser för andra grupper; det
var detta jag ville påpeka. Därtill kommer,
att om man på detta sätt lyfter
olika grupper växelvis kan detta åstadkomma
en viss förryckning när det
gäller rekryteringen på de olika lärda
banorna.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber att till herr statsministern
få framföra ett tack för den
deklaration han gjorde, men när herr
statsministern säger, att riksdagen skall
få uppta frågan till realprövning, när
den skall föras ut till verkställighet,
skulle jag vilja utöka min fråga så här:
År det så, att realprövningen även skall
omfatta lönegrupperingen? Det är ju
ändå där väsentligt delade meningar
framför allt rått.

Herr Rylander uttalade sig i sin sista
replik mycket svävande, och om jag
skulle tolka hans uttalande på det sätt

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

som det kanske skall tolkas, kan det
finnas vissa möjligheter i det avseendet,
men jag anser det uteslutet att man
skulle kunna få en reglering av de olika
löneplaceringarna, när vi skola ta upp
frågan till verklig realbehandling.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag kan svara
kort och gott, att lönegruppsplaceringen
är den fråga vi avgöra i dag.
Därför kan jag tyvärr inte svara ja på
herr Lundbergs fråga.

Herr SEVERIN: Herr talman! Det är
naturligtvis riktigt, att riksdagen äger
en realprövningsrätt så till vida, att
riksdagen, när Kungl. Maj:t kommer
med en proposition om ikraftträdande,
kan avslå den. Däremot kan riksdagen
icke pröva inplaceringen i lönegrader,
vilken definitivt beslutas i dag om utskottets
hemställan bifalles. Utskottets
ordförande har förstått sitt eget utskotts
skrivning så, att det under inga
förhållanden kunde ifrågasättas, att
löneregleringen skulle träda i kraft under
lönestoppet; sedan finns det möjligheter
att ytterligare uppskjuta det
hela på grund av andra anledningar.
Herr statsministern fann det också naturligt,
att denna lönereglering inte
skulle kunna träda i kraft förrän lönestoppet
upphävts.

Argumenteringen rör sig sålunda
kring lönestoppet, och uppenbarligen
ligger mer eller mindre klart fattat
bakom dessa yttranden den tanken, att
när lönestoppet upphört föreligger frihet
att låta denna lönereglering träda
i kraft, d. v. s. möjlighet för Kungl.
Maj:t att föreslå riksdagen detta.

Det anses nu allmänt, att lönestoppet
kommer att upphöra med utgången av
år 1950. Alltså, innevarande höst är
förutsatt som den sista, under vilken
en allmän överenskommelse om avtalsprolongering
skall äga rum. Det skulle
därför inte överraska om man tolkade
utskottets skrivning så, att efter 1950

års utgång skall prästlöneregleringen
träda i kraft. Med andra ord, för 1951
års riksdag skulle proposition kunna
föreligga om löneregleringens ikraftträdande.
Under alla förhållanden är
det klart, att om riksdagen bifaller utskottsförslaget
och kallar det ett principbeslut,
avser den att senare besluta
dess ikraftträdande. Men det är klart
att denna tidpunkt inte kan skjutas
hur långt som helst in i framtiden.
Ikraftträdandet måste ske under den
närmaste tiden, och man kan inte förutsätta
att det skall dröja 10, 20 eller
30 år. Då uppstår frågan: Vad kan den
närmaste tiden ekonomiskt sett innebära
för oss? En liten skrift med namnet
Ekonomisk information, som utgives
av staten, Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen
tillsammans, publicerar vissa beräkningar
om våra utsikter i ekonomiskt
avseende under den närmaste tiden.
Dessa beräkningar gå ut på att vi fram
till 1952/53 kunna förutse en produktionsstegring,
som skulle medge en
standardstegring för vårt folk med en
procent om året. Det nu föreliggande
förslaget innebär på ett ungefär, om
man räknar ifrån alla sociala tillägg,
pensionskostnader o. d., en lönestegring
för prästerskapet med ungefär 15 procent.
Tar man med pensionskostnaderna
och allt det andra, d. v. s. hela den
totala kostnadssumma, som det innebär
för staten, blir det en kostnadsökning
på ungefär 25 procent, vilket i sin tur
uppenbarligen innebär att prästerskapet
får 25 procent förbättrade villkor
för sitt arbete, detta medan den stora
mängden av i övrigt produktivt sysselsatta
människor i detta land av staten
meddelas, att de kunna vänta en standardförbättring
med en procent om
året. Det har ofta sagts, att när lönestoppet
upphör med 1950 års utgång,
har man att vänta en explosion med
en väldig mängd stora lönekrav. Den
saken är ju inte alls omöjlig; jag vet
själv ingenting därom, men jag hoppas

Onsdagen den 7 december 1949 fm. Nr 31. 59

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

att så inte skall bli fallet. Det är inte
heller omöjligt att smärre löneförhöjningar
komma att beviljas, men ingen
skall inbilla sig att det kan bli fråga
om några stora realförhöjningar. Nu har
visserligen den ekonomiska utvecklingen
gått något bättre än vad den
ekonomiska informationen förutsagt,
produktionen har ökat något hastigare.
Men å andra sidan hade man inte räknat
med devalveringsförlusten, ty devalveringen
medför ovillkorligen någon
förlust. Hur stor den blir veta vi inte,
men försiktigtvis bör man nog räkna
med en viss förlust. Finansministern
ansåg sig i varje fall helt nyligen böra
påpeka, att vi visserligen inte behövde
räkna med någon standardsänkning,
men att det inte heller gavs plats för
någon standardhöjning. Medan det alltså
inte skall bli någon plats för en
standardhöjning för de stora arbetargrupperna
i samhället, skulle det för
prästerna bli en höjning med 25 procent.
Jag tycker faktiskt, att här föreligger
en motsägelse, som jag för min
del inte kan acceptera. Det skulle ju
inte heller vara så egendomligt, om också
riksdagen kände sig en smula olustig
inför detta beslut. En gång förut
under detta år har riksdagen haft en
ungefär liknande fråga till behandling,
nämligen fastställandet av riksdagsmännens
arvoden och frågan om huruvida
det kunde vara lämpligt alt fastställa
detta i år. Det gällde alltså riksdagens
egna ledamöter, och ni veta alla, att
även riksdagsmännens arvoden varit
föremål för utredning. Utredningen
framlade ett förslag om vissa höjningar:
12 000 kronor skulle arvodet bli
för landsortsrepresentanter och 9 000
för stockholmsrepresentanter. I propositionen
skrev föredragande statsrådet,
dåvarande finansminister Wigforss, att
i fråga om avvägningen av ersättningens
storlek de år 1940 tillkallade sakkunniga
hade föreslagit högre arvoden.
Han redogjorde därefter för de föreslagna
arvodena och tillägger: »Det rå -

dande ekonomiska läget har på senare
tid påkallat stark återhållsamhet i fråga
om löne- och arvodesregleringar för
alla samhällsgrupper. Med hänsyn härtill
är jag f. n. icke beredd att föreslå
någon höjning av riksdagsmännens arvoden,
trots att jag anser en sådan i
och för sig väl motiverad.»

Det var inte fråga om att fatta något
principbeslut, det är ingenting som
riksdagen har bundit sig för. Vad var
då anledningen till att riksdagen fattade
detta beslut beträffande riksdagsmännens
arvoden? Den ekonomiska situationen
var så äventyrlig, att det var
nödvändigt att begära, att de stora
arbetande grupperna skulle nöja sig
med de penninglöner de uppburo, och
riksdagsmännen ansågo sig böra föregå
med gott exempel och inte höja sina
arvoden. Vi voro fullt eniga om detta
beslut.

Finns det inte samma skäl för riksdagen
att inta denna ståndpunkt i det
nuvarande läget och att uttala, att riksdagen
icke blott beträffande riksdagsmännens
egna arvoden utan även beträffande
samhällstjänster i övrigt skall
föregå med gott exempel när vi — jagantar
att det är riksdagens mening —
begära av andra att de för närvarande
skola avstå från lönehöjningar? Ett beslut
i enlighet med det förslag som
här föreligger skulle ingen privat arbetsgivare
i världen våga fatta. Riksdagen
vågade det inte beträffande ledamöternas
arvoden. Jag håller före, att
riksdagen gör klokast i att inte ge sig
in på detta äventyr ens beträffande
prästernas löner.

Jag yrkar bifall till den av herr Pauli
m. fl. avgivna reservationen.

Herr statsrådet QUENSEL: Herr talman!
Man skulle kunna karakterisera
de löneökningar som här föreslås för
kyrkoherdar och komministrar jämfört
med statstjänarnas löneökning 1947 så.
att denna senare uppgick till något mer

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster i

än 2 000 kronor för tjänstemän i jämförbara
lönegrader, att kyrkoherdar och
komministrar genom nuvarande provisoriska
lönetillägg redan fått en löneökning
av cirka 1 000 kronor och att de
genom reformen skulle få ytterligare
en löneökning med 1 000 kronor, till
stor del föranledd av den föreslagna
ratten till flyttning i löneklass. Kyrkoherdar
och komministrar skulle alltså
i fråga om löneökning inte bli fullt jämställda
med de kategorier statstjänare,
som voro föremål för 1947 års reform.
Om man slår ut kostnaden för den egentliga
löneökningen, cirka 5 miljoner kronor,
på 3 000 präster, får man emellertid
en medelökning per präst av cirka
1 670 kronor i stället för 1 000 kronor.
Detta förklaras huvudsakligen av dels
större löneökning för pastoratsadjunkterna,
dels införande av dyrortsgradering,
av vilken förmån prästerna hittills
icke varit delaktiga. Man kan således
säga, att enligt en medelberäkning prästernas
löner med redan nu beviljade
lönetillägg inte skulle ökas mer än lönerna
för övriga statstjänare ökades år
1947. De övriga förmåner som ingå i
kostnadskalkylen och som kunna medföra
en standardförbättring äro inte nu
föremål för bedömande, och till dem
kommer riksdagen att få ta ståndpunkt
om ett eller ett par år.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
måste bekänna, att den debatt som hittills
har förts har varit ganska angenäm
för mig, då det betonats från så många
håll, att man måste iaktta all möjlig
sparsamhet. De tonerna har jag ofta förkunnat
från denna talarstol utan att de
som nu ha yttrat sig ha velat lyssna.
När det är så stor betänksamhet nu,
hoppas jag i framtiden kunna vinna
större förståelse. Jag förmodar nämligen,
att denna betänksamhet inte bara
skall rikta sig mot en viss klass utan
mot utgiftsökningar för staten även på
alla andra områden.

i. m.

Herr Severin ville nyss göra gällande,
att det inte finns utrymme för någon
standardhöjning i det kommande
och att om man nu beslutar den lönereglering
för prästerna som här föreslås,
skulle prästerna få en lönehöjning
av 15 procent. Herr Severin är väl ändå
medveten om att de löneökningar
som kommo statstjänarna till del år
1946 och 1947 uppgingo till mera än
20 procent, och även de löneökningar
som kommo industriarbetare och andra
som äro verksamma i förvärvslivet till
del belöpte sig till bortåt 25 procent.

När det nu talas om att stabiliseringspolitiken
är i fara om prästernas löneläge
ändras, vill jag fråga dem som så
energiskt gå emot förslaget, om de
vilja att prästerna skola stå i en särställning
i förhållande till alla andra
grupper. Svara de ja på den frågan,
förstår jag hela deras resonemang. Jag
begriper då att de inte vilja att prästerna
i likhet med alla andra skola ha
lönehöjning, men om de svara nej, då
faller allt deras prat om stabiliseringen.
Det är så som statsministern och statsrådet
Quensel ha betonat, att detta är
den sista gruppen som är föremål för
lönereglering, och det är självklart att
det kostar en del. Det belopp som här
är angivet i propositionen, 9,3 miljoner
kronor, är stort, men av detta
belöpa sig 1,8 miljoner på pensionerna
och på löneregleringen bara 7,6 miljoner.
Vi hörde också av statsrådet Quensel,
att av dessa 7,6 miljoner ungefär 2,6
miljoner hänföra sig till de sociala förmåner,
som det är meningen att prästerna
skola få och som andra statstjänstemän
redan nu ha. Jag förmodar att
åtminstone en statstjänsteman som herr
Pauli, som står för reservationen, inte
vill att prästerna skola stå i särställning
och inte ha samma sociala förmåner
som andra tjänstemän i vårt land. Om
man bedömer denna fråga objektivt,
kommer man nog till en helt annan
uppfattning än de ha kommit till. som
yrka avslag.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya

Det har tidigare betonats av flera talare,
att avlöningssystemet för prästerna
är ett av de mest invecklade lönesystemen
vi ha i detta land, och riksdagen
har många gånger, senast 1947
och 1948, uttalat, att det bör komma till
stånd en ändring. Det är därför den
kommitté, som har sysslat med prästernas
lönefråga, har kommit fram med
sitt förslag och Kungl. Maj:t liar lagt
fram denna proposition. Jag skulle ha
önskat att Kungl. Maj:t hade följt kommitténs
förslag när det gäller inplacering
i lönegrad av de olika befattningshavarna.
Det är inte tu tal om att vi
inom kommittén ha bemödat oss så
mycket som möjligt att finna den lämpligaste
inplaceringsgrunden.

Herr Mårtensson i Uddevalla var ju
ledamot av 1945 års lönekommitté, som
föreslog löner för de statsanställda. Jag
vågar försäkra, att ordföranden i denna
kommitté, landshövding Westling, är
den man i detta land, som bäst behärskar
lönefrågor och bäst vet vad som
kräves av olika befattningshavare. Ingen
är mera kapabel än han att bedöma,
vilket som är det rätta löneläget för
den ena eller den andra gruppen. Under
hela sin verksamhet i civilförvaltningen
har han undersökt vilka uppgifter
olika tjänstemän ha och vilken lönegrad
som är lämpligast för dem. Även
jag har sysslat åtskilligt med lönefrågor.
•lag har deltagit i en mängd löneutredningar
och anser mig därför inte vara
alldeles okunnig på området, och de
övriga ledamöterna av kommittén besitta
en hel del sakkunskap på detta område.
Jag anser därför, att Kungl. Maj:t
borde ha lagt fram det förslag som utredningen
kom med. Det hade varit den
säkraste grunden för ett rättvist bedömande
av prästernas löneläge.

Jag har nu i riksdagen väckt eu motion,
i vilken jag har tillstyrkt bifall
till kommitténs förslag. Jag trodde det
skulle vara möjligt att i utskottet vinna
gehör för detta förslag, men då jag
märkt att detta inte varit möjligt, har

grunder för avlöningen av präster m. ni.

jag inte utarbetat något särskilt förslag,
och jag finner det meningslöst att bär
i kammaren ställa något yrkande i den
riktningen. Jag måste då, när det gäller
lönegradsplaceringen, i stort sett
följa utskottet, trots att jag hyser rätt
stora betänkligheter. Det system som
kommittén föreslog var enklare. Det tillgodosåg
på ett bättre sätt önskemålen
om att få anslutning från lägre lönegrader
uppåt som man i övrigt brukar ha
i civilförvaltningen.

Det har här sagts att vi föreslagit en
alltför hög lönegrad för komministrarna,
Ca 26. Jag är emellertid av den bestämda
uppfattningen, att vilken revision
av lönegradsplaceringen som än
kan ifrågakomma kommer den inte, om
den är objektiv, att jäva det förhållandet,
att om den stora gruppen komministrar
stå i 26 lönegraden, kunna läroverkslärarna
inte komma i högre lönegrad,
Enligt min mening bör det vara
högre placering av komministrarna än
av läroverkslärarna, ty läroverkslärarna
ha ju inte tjänstgöring mer än tre fjärdedelar
av året, under det att prästerna
tjänstgöra nästan hela året. De äro ju
inte såsom andra befattningshavare berättigade
till ovillkorlig semester, utan
de få ofta tjänstgöra hela året, och man
kan räkna med att prästerna genomsnittligt
måste arbeta 20 procent mer
än läroverksadjunkterna. Tar man hänsyn
till detta, förstår var och en, att
det vore lämpligt med en högre lönegradsplacering
för komministrarna än
för läroverksadjunkterna. Utbildningen
för båda kategorierna är ungefär densamma.

Det argument om revision av tjänsteförteckningen
som har spökat här i dag
kunna herrarna ta med ro. Jag tror
inte det blir någon som helst ändring
i det förhållandet för flertalet tjänstemän
om vi i dag fatta beslut i enlighet
med utskottets förslag. Det påpekas vidare,
alt det föreligger förslag att byråcheferna
skulle flyttas upp i Ca 37. .lag
vill redan nu säga, att jag inte anser

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster in. m.

det vara berättigat med en dylik uppflyttning,
och till det förslaget har riksdagen
möjlighet att säga nej. När det
skall behandlas hoppas jag denna sparsamhetssträvan
visar sig hos de herrar,
som nu så ivrigt slå vakt kring stabiliseringspolitiken.

Då vi i dag besluta, alt det skall anstå
med prästernas lönereglering till
dess lönestoppet hävs, vill jag påpeka,
att det är en behandling som i rätt betydande
utsträckning skiljer sig från
behandlingen av andra grupper. Statsministern
har pekat på behandlingen
av övningslärarna. De äro inte fler än
prästerna, och en löneförbättring för
dem med cirka 7 miljoner kronor per
år tog man utan att säga, att detta kunde
anstå tills lönestoppet hävts. Detsamma
gäller kyrkomusikerna. Riksdagen
accepterade en löneförbättring för 2 500
kyrkomusiker, trots att inte mindre än
cirka 1 700 voro folkskollärare, som genom
löneregleringen fått en ganska stor
lön. Detta skall förmodligen träda i
kraft nästa år. Där har man alltså inte
infört någon villkorlig bestämmelse för
ikraftträdandet, och jag tycker det går
litet långt när man här vill slå in på
en annan linje när det gäller prästerna.
Även de borde komma i åtnjutande av
en lönereglering snarast möjligt likaväl
som alla andra grupper. Det belopp det
här rör sig om utgör en så försvinnande
liten del av statsutgifterna, att ingen
skall inbilla sig, att det påverkar stabiliseringspolitiken.

Statsministern gjorde en viss tolkning
av utskottets utlåtande beträffande
ikraftträdandet, och jag vill säga, att
det nog inte förhåller sig riktigt så som
statsministern tänkte sig. Utskottet har
förutsatt, att det visserligen skall framläggas
en ny proposition med det nya
reglementsförslaget utarbetat i detalj,
men riksdagen har fattat principbeslutet,
och det är inte meningen att den
skall ytterligare yttra sig om när ikraftträdandet
bör ske. Det bör bedömas av
Kungl. Maj:t med hänsynstagande till

förhållandena på andra områden. Om
statstjänstemännen i övrigt få en lönehöjning,
exempelvis genom att dyrtidstillägget
höjes från 12 till 20 procent,
då anse vi, att lönestoppet på sätt och
vis är hävt, och då bör förbättringen
träda i tillämpning också för prästerna.

Jag förstår att motståndet mot förslaget
om prästlönerna bottnar i den
agitation, som vissa tidningar målmedvetet
ha drivit, en propaganda, som är
byggd på synnerligen oriktiga föreställningar.
Det är ett drygt ansvar som vilar
på pressen när den med oriktiga
medel vill försöka inge folk föreställningar,
som inte alls överensstämma
med det verkliga förhållandet. Herr
Spångberg talade i sitt anförande om
den oro som råder ute i bygderna. Han
pekade på en artikel i en storstadstidning,
som en landsortspräst hade skickat
in. Ja, herr Spångberg, jag läste
också den artikeln, men jag lade märke
till att den inte var signerad. Det var
en anonym insändare, och man förstår
nog hur det går till när en tidning tar
in en sådan insändare. Det kan vara
en meningsfrände till herr Spångberg
och herr Severin som står bakom den.
Sådana anonyma insändare äro inte
mycket att tro på. Jag skulle önska, att
den stora allmänheten ville bedöma frågan
litet mera självständigt utan att låta
påverka sig av tidningspressen.

Herr Henrikssons anförande lyssnade
jag på med stort intresse. Vi veta ju,
att herr Henriksson på ett speciellt sätt
företräder tjänstemännen — han är ombudsman
i en tjänstemannaorganisation
— och det var mycket intressant att få
höra hans anförande. Han var en av
dem som motionerade om avslag när
propositionen lades fram, och jag hade
därför väntat ett mycket skarpare utfall
från hans sida. Han betonade emellertid,
att kritiken mot detta förslag har
skjutit över målet, och han sade, att
löneutvecklingen har varit till nackdel
för prästerna under den senaste tiden.
Det är en rätt långt gående bekännelse

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

av en motståndare till förslaget, och jag
tycker herr Henriksson lika gärna kunde
vara med om bifall. Den hittillsvarande
eftersläpningen för prästerna
skulle avhjälpas om riksdagen bifaller
propositionen, och prästerna skulle bli
mera rättvist ställda i förhållande till
andra grupper. Jag förmodar att herr
Henriksson vid litet närmare övervägande
kommer till den åsikten, att det
är lämpligt att rösta för bifall till propositionen
och utskottets utlåtande. Det
gjordes också en jämförelse mellan
biskoparna och landshövdingarna. Jag
vill minnas att det var herr Henriksson
som sade, att man på 1860-talet
skulle gjort denna jämförelse. Men, herr
Henriksson, det var så sent som 1936
efter en proposition av dåvarande statsrådet
Engberg som man beslöt denna
likställighet mellan biskopar och landshövdingar!
Det är alltså inte mer än
13 år sedan. Nu har det emellertid på
grund av prästerskapets eftersläpning
blivit så att biskoparna, som då ansågos
böra vara jämbördiga med landshövdingarna,
ha blivit långt efter. Det är
ett typiskt exempel på hur eftersatt
prästerskapet blivit. Jag tycker som
sagt, att om ni inte vilja särskilt gradera
denna kår av tjänstemän, skulle
ni kunna vara med om att skapa rättvisa
för dem.

När herr Olsson i Mellerud gör gällande,
att landshövdingarnas arbetsbörda
har ökat så mycket, vill jag säga till
herr Olsson, att visst har det blivit en
ökning i länsstyrelserna, men landshövdingarnas
arbete har inte blivit nämnvärt
utökat. Det är i stället tjänstemännen,
som ha utökats, och detta har gjort
att landshövdingarna i stor utsträckning
kunnat hålla sig utanför landets
gränser och ändå uppehålla sitt ämbete
under lång tid. Andra landshövdingar,
som sköta offentliga uppdrag, äro borta
ifrån sina hemlän månadtals utan att
det är någon risk, men detta går inte för
en biskop, herr Olsson i Mellerud. Han
måste sköta sina göromål undan för

undan. Beträffande utbildningen är det
också en kolossal skillnad. En grovarbetare,
som har gott munläder, kan bli
landshövding, men det går inte lika lätt
afl bli biskop. Härtill fordras en grundlig
utbildning. Därför skola vi i detta
fall inte göra de jämförelser, som herr
Olsson i Mellerud ville göra.

Sedan några ord till herr andre vice
talmannen. Han talade på ett synnerligen
intresserande sätt för sin motion
och framhöll särskilt svårigheterna med
prästvalsbestämmelserna och menade,
att man inte skall rucka på dessa och
gå emot församlingarnas berättigade intressen.
Jag ger honom rätt i detta.
Men strax efteråt kom herr andre vice
talmannen in på att vi måste ha en
kraftig omreglering av pastoraten. Detta
ville han sätta i första rummet, innan
han gick med på en lönereglering. Jag
måste säga att församlingarnas vilja till
motstånd blir säkerligen minst lika stor,
när det gäller att draga in prästerskapet
och organisationen i pastoraten som
i fråga om prästvallagen och dess bestämmelser.
Jag skulle önska att riksdagen
kom ihåg, vad den uttalade i
våras vid kyrkomusikerorganisationens
genomförande. Då var det också tal om
en viss omorganisation med indragning
av vissa kyrkomusiker, men då sade
utskottet, att det inte ville vara med om
detta. Utskottet yttrade i stället: »Utskottet
vill i detta sammanhang framhålla
betydelsen av att församlingarnas
egen mening beaktas så att sammanslagningar
och uppdelningar icke beslutas
mot de berörda församlingarnas vilja
utan tungt vägande skäl.» Det var första
lagutskottet som skrev detta, och riksdagen
accepterade detta uttalande utan
erinran.

Jag tror det är fullt riktigt att betona
detta, ty vi skola inte inbilla oss
att det går så lätt att få en ny organisation
på det prästerliga området. Det
kommer att bli mycket motstånd. Att
det behöver vara en viss omreglcring,
där den nya kommungränsen skär ett

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

pastorat, äro vi allmänt på det klara
med, och vi kunna eventuellt acceptera
att de allra minsta pastoraten på något
sätt sammanslås. Men detta är en fråga,
som får ses på mycket lång sikt, och vi
skola inte tro att det går i en handvändning
att göra något åt denna sak.
Jag tror därför att det är klokt att
man inte forcerar detta ärende.

I detta sammanhang vill jag göra ett
förklarande uttalande till utskottets utlåtande
på s. 69 angående pastoratens
omreglering. Utskottet säger: »I samband
härmed vill utskottet understryka
vikten av att en rationalisering av pastoratsindelningen
snarast kommer till
stånd. Härvid bör framför allt eftersträvas,
att de nu till icke ringa antal
förekommande alltför små pastoraten
genom indelningsändringar bringas att
uppgå i större enheter. Det synes lämpligt
att i görligaste mån hänsyn tages
till indelningen i borgerliga kommuner,
sådan densamma kommer att gestalta
sig enligt den nyligen beslutade reformen.
»

Den sista meningen kan, om man
inte känner närmare till saken, tolkas
såsom om den nya pastoratsindelningen
skulle syfta till pastorat av samma
storlek som de nya storkommunerna. Så
är inte meningen, utan man skall taga
hänsyn till dem i den mån en pastoratsgräns
bryts av en ny kommungräns.

Herr talman! Det har här anförts en
hel massa saker som skäl för att avslå
propositionen. Herr Olsson i Mellerud
hade ytterligare ett skäl. Han menade
att bostadsersättningen inte var rättvist
avvägd, utan att det borde vara en
klassificering i enlighet med vad som
gäller för folkskollärare. Vi ifrån bygderna
som sett, hur det gick till med
denna klassificering, ha märkt att den
väckt åtskillig irritation, och i prästlönekommittén
ha vi därför ansett
lämpligt att man finge en enklare form
för detta med bestämmande av ett särskilt
belopp för komminister och ett
särskilt belopp för kyrkoherde med

hänsyn till de olika ortsgrupperna. Det
är nämligen inte så med prästgårdarna
som med skollärarbostäderna, att det är
ett någorlunda lika antal rum i varje.
Vi ha prästgårdar som växla från två
rum och kök upp till 21 rum och kök,
och det är självklart att det inte går att
klassificera dem med hänsyn till de
olika prästgårdarnas storlek. Kommittén
föreslog därför — vilket också
Kungl. Maj:t gått in för i propositionen
— att kyrkoherde skall lämna ersättningen
för 6 rum och kök och komminister
för 5 rum och kök och att
detta skall vara lika för alla.

Det är ju på det sättet att standarden
i stort sett är ganska god beträffande
prästernas bostäder. Det hålls syn vart
tionde år. Om det är någon brist då,
blir det föreskrivet att det skall vidtagas
ändringar. I regel äro därför
prästgårdarna i gott stånd. Vi ha funnit
denna metod enkel. Den är också lämplig
ur den synpunkten att en präst, som
söker en befattning, vet att de med
tjänsten förenade förmånerna inte ändras
i den ena eller andra riktningen,
utan att det är stadgat att det och det
avdraget måste han finna sig i såsom
betalning för bostaden. Jag tror det är
en enkel och därjämte tillräckligt rättvis
gradering av prästgårdarna som
är föreslagen. Jag anser därför att det
inte finns något som helst skäl för ett
uppskov för den sakens skull.

Beträffande finansieringen, som vissa
talare varit inne på, har ju Kungl.
Maj:t inte tagit ställning utan sagt, att
den frågan får övervägas av prästlönekommittén
under det kommande arbetet.
Jag är viss om att det kommer
att finnas utvägar, varigenom man kan
lösa denna sak. Vi ha ju sett i propositionen,
att kostnaden för den allmänna
kyrkoavgiften vid ett genomförande
av propositionen skulle medföra en utdebitering
av 15,52 öre per skattekrona.
Det är ju 15 öre som nu är norm, och
det har visat sig att skatteunderlaget
ökat ganska kraftigt under de två sista

Onsdagen den 7 december 1949 fm. Nr 31. 65

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

åren. 1947 ökade det med 11 miljoner
skattekronor. 1948 har det ökat med
ytterligare cirka 14 miljoner skattekronor.
Därför kan man räkna med att det
icke behövs någon nämnvärd ökning
av de 15 örena per skattekrona för den
allmänna kyrkoavgift, som nu utgår,
men skulle så vara fallet blir det en
ganska obetydlig höjning som erfordras.
Den saken få vi emellertid taga
ståndpunkt till, när riksdagen nästa
gång får sig förelagd tillämpningspropositionen.

Herr talman! Av vad jag nu sagt
framgår, att jag i stort sett ansluter mig
till utskottets förslag, även om jag hade
önskat att löneställningen beträffande
kyrkoherdar och komministrar hade
varit en annan. Sådant som läget nu är
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall be att få korrigera en
uppgift av herr Rubbestad, som han gav
under sitt anförande. Han upplyste
nämligen kammarens ledamöter om att
industriarbetarna fått en löneökning
av 25 procent från 1947 till 1948. Jag
vet nu inte vilka statistiska källor, som
stå till herr Rubbestads förfogande. Jag
tittade emellertid i Sociala Meddelanden
rörande industriarbetarlönernas
förändringar och fann, att de från
1947 till 1948 stigit från index 172 till
189, d. v. s. med 17 enheter eller ungefär
10 procent.

Nu kan naturligtvis herr Rubbestad
säga, att det är ingenting att tala om,
om det är 10 eller 25 procent, och förmodligen
har han trots all sin sparsamhet
resonerat på detta sätt, när han
suttit i prästlönekommittén, och förmodligen
också här.

När emellertid herr Rubbestad till
kammarens ledamöter uttryckte förhoppning
om att människorna inte
skola låta sig påverkas av tidningarna,
vill jag komplettera detta med att kam -

marens ledamöter inte skola låta sig
påverka av herr Rubbestads oriktiga
statistiska uppgifter.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Rubbestad förstår
nog själv att han drog litet förhastade
slutsatser, när han trodde att han skulle
kunna övertyga mig att rösta på propositionen
i denna fråga.

När jag i mitt tidigare anförande
konstaterade, att löneutvecklingen var
mindre fördelaktig för prästerna, så
var detta ett konstaterande. Det behöver
emellertid inte leda till att man därför
måste acceptera de löneställningar, som
här ha föreslagits och som enligt min
och många andras mening äro alltför
fördelaktiga framför allt när det gäller
det högre prästerskapet.

Om vi icke ha möjlighet, herr Rubbestad
och jag, att bli eniga i denna
lönefråga, kan det tänkas att vi kunna
bli eniga i fortsättningen, om den omvändelse,
som kännetecknar herr Rubbestads
inställning till lönefrågorna i
dag, också kommer att stå sig, när vi
komma att behandla frågor av detta
slag för andra grupper.

Herr Rubbestad erinrade om att den
jämförelse, som jag tidigare gjort mellan
löneställningen för biskopar och
landshövdingar, inte var av äldre datum
än sedan 1936. Det är riktigt. Då
jämförde man sista gången, men då
konstaterade man bara att det på 1860-talet varit en likställighet och att den
alltjämt skulle gälla.

Statsministern sade tidigare, att det
var vi som gjorde oss skyldiga till inkonsekvens
när vi gjorde jämförelse
mellan löneställningarna. .lag menar att
inkonsekvensen ligger däri, att man
oavsett den samhällsutveckling, som
ägt rum, säger att biskopar och landshövdingar
skola vara likställda utan att
ingå på en realprövning, om arbetsuppgifterna
äro av sådant slag, att de
båda kategorierna böra ha lika löne -

5 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 31.

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

ställning. Det har man inte gjort vare
sig i utredningens betänkande eller i
propositionen, där man går förbi denna
fråga med endast ett par rader.

Slutligen vill jag gent emot herr
Ilubbestad säga, då han menar att vi,
som tala emot utskottets förslag, ha
låtit oss påverka av det som skrivits
i tidningspressen, att vi ha ju lika stora
möjligheter att göra en saklig värdering
av denna fråga som herr Rubbestad
har haft.

Herr SPÅNGBERG (kort genmäle):
Herr talman! Herr Rubbestad tvivlade
på att det citat jag anförde från en tidningsartikel,
skriven av eu kyrkoherde,
verkligen var äkta. Han sade, att man
vet ju, hur det går till på tidningarna,
när sådana saker komma in.

Jag vet inte, vilka erfarenheter herr
Rubbestad har i detta fall, och jag vet
inte hur det går till på bondeförbundets
tidningsredaktioner, men jag känner
till, vilken kyrkoherde det är som har
skrivit den av mig citerade artikeln.
Herr Rubbestads anförande i detta fall
vittnar bara om hur lättsinnigt han
bygger sin motivering, och jag ber att
få tillbakavisa den insinuation, som har
framslungats från herr Rubbestads sida.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Beträffande hur det går
till på bondeförbundets tidningar jämfört
med övriga vill jag säga till herr
Spångberg, att jag tror att det går till
där som på andra ställen. Om det var
en kyrkoherde, som skrivit det som stod
i tidningen, var det en konstig kyrkoherde.

Till herr Henriksson vill jag säga,
att jag kommer naturligtvis att bedöma
de övriga statstjänarnas krav och önskemål
med hänsyn till det uppkomna
läget och kommer att pröva dem fullt
objektivt som jag alltid brukar göra.

När sedan herr Henriksson säger, att
biskopar och landshövdingar ha varit

lika lönegradsplacerade före 1936, så
är det alldeles fel. Det var en kolossal
skillnad t. o. m. mellan de olika
biskoparna före 1936.

Till herr Severin vill jag säga, att
alla de uppgifter som jag nämnde om
lönehöjningar kan man studera i proposition
286 vid 1948 års riksdag, den
s. k. nationalbudgeten. Där finnas siffrorna.

Herr SPÅNGBERG (kort genmäle):
Herr talman! Herr Rubbestad trodde,
att det var en konstig kyrkoherde som
hade skrivit denna artikel. Nej, jag kan
försäkra att det är en kyrkoherde, som
kan bedöma detta läge, vilket även
framgår av hans artikel, och hans uppfattning
delas av majoriteten av folket
i detta land.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Herr Rubbestad kritiserade den
invändning jag hade gjort mot jämställdheten
mellan landshövdingar och
biskopar och ansåg den ohållbar. Jag
har givetvis ingen möjlighet att kunna
omvända herr Rubbestad. Det är ett
personligt bedömande, vilken funktion
som kan vara viktigast i samhällslivet,
men utan att underskatta biskoparnas
uppgifter förefaller det mig, som om
herr Rubbestad behandlade landshövdingarnas
uppgifter synnerligen lättsinnigt.

Jag känner till att landshövdingarna
under senare tid genom sitt ordförandeskap
i länsarbetsnämnderna ha möjlighet
att följa hela länets näringsliv
på alla dess pulserande punkter och
få ingripa med sina initiativ — om det
är något till karlar i varje fall ■— så
fort det gnisslar på någon punkt. Jag
är säker på att denna lilla del av landshövdingarnas
ökade arbetsuppgifter är
av det slag, att den kräver ett mycket
kvalificerat omdöme.

Herr Rubbestad säger i fråga om bo -

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

stadsersättningen, att den metod, som
man från utskottets sida valt, bär den
fördelen att man kommer fram till en
viss enkelhet. Jag skall villigt erkänna,
att den metod, som man använder, karakteriseras
särskilt av enkelhet, men
jag är tämligen övertygad om att med
det oerhört skiftande bostadsbestånd,
som vi där ha att göra med, kommer
det att bli omöjligt att med denna metod
skapa rättvisa mellan de olika befattningshavarna.
Jag är också tämligen
säker på att för staten kommer
det att bli en mycket dyr affär.

Herr Rubbestad vet, att när vi på
andra områden genomfört bruttolöns*
principen, ha vi varit mycket angelägna
om att det i dessa överenskommelser
om bruttolöner inte skulle ligga
liksom dolda löneförmåner av naturaslag.
Det är denna vettiga och kloka
princip som jag hävdat, när jag vill att
man skall använda ett bostadsorgan.
Vi ha ju redan ett för lärarpersonalen.
Det vore väl ingen svårighet att sammansätta
detta på lämpligt sätt,och ge
det en sådan utformning, att det skulle
kunna fylla uppgiften även i detta fall.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Det
är redan mycket sagt i denna fråga —
kanske några tycka att det t. o. m. är
för mycket sagt. Jag skall därför begränsa
mig till några få punkter i utskottets
förslag. Jag kommer att ta upp
frågan om förflyttningsskyldigheten och
rationaliseringen av pastoratsindelningen,
och jag kommer även att beröra
frågans sammanhang med den allmänna
ekonomiska stabil iseringspolitiken.

I fråga om förflyttningsskyldigheten
och rationaliseringen av pastoratsindelningen
vill jag säga, att det enligt min
mening är viktigt och angeläget, att eu
sådan rationalisering kommer till stånd.
För alt rationaliseringen skall kunna
genomföras fordras emellertid två saker,
nämligen att prästerna åläggas
skyldighet att tåla förflyttning och att

prästvalslagen ändras så att förflyttning
blir möjlig. I den första frågan, skyldigheten
att förflyttas, den anställningsrättsliga
sidan av saken, kunna vi besluta
här i riksdagen. I den andra frågan,
kyrkolagstiftningsfrågan, fordras
ju kyrkomötets medverkan. Den naturliga
ordningen vid behandlingen av
dessa två frågor är, att man först reder
ut den anställningsrättsliga frågan. Göra
vi inte det, torde förutsättningarna för
att få kyrkomötet med på ändringar i
de andra frågorna vara ganska små, och
i så fall skulle en rationaliseringsplan
inte kunna genomföras. Jag har velat
understryka detta för att för min de!
motivera, varför jag inte anser, att man
på de grunder som från vissa håll åberopats,
nämligen att prästvalsbestämmelserna
måste ändras, skall uppskjuta
behandlingen av denna proposition.

Vad sedan beträffar den samhällsekonomiska
stabiliseringspolitiken lyssnade
jag med mycket stort intresse på
herr Olssons i Mellerud anförande i dag
på morgonen. Som det mesta herr Olsson
säger var det klokt och välbalanserat
och genomtänkt. Men jag måste,
trots att jag hyser den allmänna uppfattningen
om herr Olssons i Mellerud
uttalande i denna fråga, anmäla en mot
honom avvikande mening. Herr Olsson
i Mellerud säger, att han har erfarenhet
av hur det här förslaget psykologiskt
kan verka. Han har erfarenhet
som — om jag uppfattade honom rätt
— ordförande i någon interkommunal
förhandlingsorganisation eller vad det
nu var. Herr Olsson i Mellerud, jag har
också erfarenhet om denna fråga, men
från en helt annan utgångspunkt. Jag
har till yrke och uppgift att vara ombudsman
för en löntagarorganisation,
och den löntagarorganisation jag företräder
kommer att prolongera sina avtal
oförändrade eller i stort sett oförändrade
vid det stundande årsskiftet.
Det skulle ju då vara naturligt, om jag
jag skulle ha tyckt, att en sådan här
åtgärd som förslaget om prästlönebe -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

stämmelserna skulle varit ganska otrevlig,
men jag har för min del inte sett
saken så. Jag har inte varit tveksam.

I utskottsutlåtandet står det ju — jag
citerar ordagrant, att »förslaget enbart
syftar till att uppdraga de närmare
riktlinjerna för en blivande reglering
av prästlönerna. Ett bifall till förslaget
innebär icke någon omedelbar höjning
av lönerna; för att den tillämnade reformen
skall kunna bliva verklighet,
erfordras ett nytt beslut av riksdagen,
och utskottet förutsätter såsom självklart,
att löneregleringen icke kommer
att genomföras, så länge lönestoppet
består.» Detta synes mig vara klara ord.
Jag har uppfattat utskottsutlåtandet på
precis samma sätt som hans excellens
statsministern, och därför har jag varit
med om utlåtandet. Det är alldeles klart,
att om vi i dag fatta ett beslut i enlighet
med det föreliggande förslaget, är
därmed frågan om lönegradsplaceringen
som sådan löst. Däremot är frågan
om när systemet skall genomföras givetvis
beroende av en realprövning. Skulle
det, när frågan kommer upp, visserligen
inte längre vara lönestopp men en helt
annan situation i fråga om den svenska
samhällsekonomien, som skulle nödvändiggöra
andra överväganden eller
stor återhållsamhet, synes det mig fullkomligt
självklart, att riksdagen måste
ta detta med i bedömandet, när man
skall avgöra, om förslaget skall träda
i kraft eller inte.

Det föreligger mycket starka praktiska
skäl för att man skall förfara på
det sätt som regeringen här har föreslagit,
nämligen att göra den uppdelningen
av detta lagstiftningsarbete, att
man först tar den så att säga principiella
delen. Herr Mårtensson i Uddevalla
och herr Rubbestad och andra
medlemmar av lönekommittén ha i utskottet
givit klart belägg för att det är
praktiska skäl som tala för detta förfaringssätt.
Lönestoppet kan ju inte
innebära — det måste väl även de som
talat mot detta förslag medge — att

all löneplanering, all verksamhet för
att reda ut lönesystem och vad därmed
sammanhänger skall stoppas upp. Riksdagen
kan ju inte under denna tid lägga
armarna i kors, när det gäller sådana
frågor, vilka ofta äro mycket tidsödande.
Det måtte väl räcka med att
riksdagen klart och tydligt säger ifrån,
att den ekonomiska effekt, som en lönereglering
skulle medföra, inte får inträda,
förrän den samhällsekonomiska
situationen förändrats.

Jag skulle vilja sluta med att säga,
att om de, som drivit fram en opinionsstorm
mot detta förslag på olika håll
ute bland löntagarorganisationerna och
i pressen, i stället hade använt sin tid
till att upplysa om hur saken verkligen
ligger till på det sätt t. ex. som hans
excellens statsministern upplyst oss om
i dag, skulle man inte haft denna opinionsstorm.
Det är detta angrepp mot
förslaget, som skapar de skadliga verkningarna
av förslaget, inte förslaget
som sådant. Vi måste enligt min bestämda
, uppfattning även under lönestoppstider
ha möjlighet att fortsätta
att arbeta med planering i fråga om löner
och sådant. Det väsentliga är ju,
att vi inte genomföra några höjningar,
och det har ju ingen ifrågasatt.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Det kan ibland ha sitt intresse
att kontrollera herr Rubbestads statistiska
uppgifter. Jag erinrade nyss i en
replik om att medan han gjorde gällande,
att industriarbetarlönerna från
1947 till 1948 stigit med 25 procent, visade
socialstyrelsens index ungefär 10
procents ökning. Han hänvisade mig då
till propositionen 1948:286. Jag gick
därför efter denna proposition och tittade
i den och fann, att nationalbudgetdelegerades
beräkningar sluta på en
höjning inte av 25 procent mellan
1947 och 1948 utan av 7 procent, så -

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

ledes 3 procent mindre än socialstyrelsens.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning av det
sista yttrandet av herr Severin ber jag
honom att läsa vad som står på s. 52
Bilaga B till Kungl. Maj:ts proposition
nr 286. Då skall han finna, att industriarbetarlönerna
höjdes med 17 procent
1947 och med 7 procent 1948. Det blir
alltså 24 procent.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag förstår den tveksamhet,
som gör sig gällande i denna fråga, men
i anslutning därtill vill jag framhålla,
att här är det endast frågan om ett
principbeslut och att frågan således
ånyo måste föreläggas riksdagens prövning,
innan beslutet kan träda i kraft.
Jag vill därför understryka vad statsministern
tidigare har framhållit, nämligen
att innan någon lönereglering
enligt detta förslag kan träda i kraft,
måste först riksdagen fatta definitiva
beslut. Jag utgår vidare ifrån att frågan
inte kommer att föreläggas riksdagen
för slutlig prövning, förrän de ekonomiska
förutsättningarna för reformens
genomförande föreligga.

Här har talats ganska mycket om det
ekonomiska läge, som landet kan befinna
sig i om några år, och jag förutsätter,
att om det ekonomiska läget
skulle bli svårartat, så kommer denna
fråga inte heller att föreläggas riksdagen.
Jag vill tillägga, att det ekonomiska
läget kan bli så svårartat, att även lönefrågor
för andra tjänstemannagrupper
kunna bli föremål för en viss omprövning.

Herr andre vice talmannen nämnde
något om finansieringen av detta förslag,
och han ansåg, att den var en av
de svagaste punkterna i förslaget. Ja,
herr talman, jag skall gärna erkänna,
att finansieringsfrågan inte har hunnit
utredas på ett tillfredsställande sätt.
Med anledning därav vill jag emellertid

ställa den frågan, hur det skulle funnits
möjlighet för kommittén att fullgöra
den beställning riksdagen har gjort såväl
1947 som 1948 och som gick ut på
att prästlönekommittén skulle påskynda
sitt arbete så att prästlönefrågan snarast
möjligt kunde föreläggas riksdagens
prövning. Om kommittén skulle
gått in för att göra en omfattande utredning
om finansieringsmöjligheterna,
så är jag rädd för att det hade dröjt
ytterligare några år, innan frågan hade
kunnat ligga på riksdagens bord.

Nu görs det i denna debatt gällande,
att det föreliggande förslaget är alltför
omfattande och alltför kostsamt. Ja, om
man ser på det belopp av mellan 9 och
10 miljoner kronor som det skulle
kosta, om förslaget helt skulle genomföras,
så är det ju en ganska betydande
summa. Men jag tror ändå, att det skulle
bli svårt att utarbeta ett förslag som
bleve nämnvärt billigare, under förutsättning
att prästerna skola behandlas
på samma sätt som övriga statstjänstemän
och beredas samma förmåner som
dessa. Ifrån statsrådsbänken har i denna
debatt redan framhållits, att prästernas
löner för närvarande inte äro dyrortsgraderade
i hela sin utsträckning.
Det förekommer heller inga ålderstilllägg
för de prästerliga befattningshavarna,
och deras sociala förmåner, pensioner
o. s. v. äro inte heller anpassade
efter de grunder som för närvarande
äro gällande för statstjänstemannen.
Det är just anpassningen efter de för
övriga statstjänstemän gällande bestämmelserna
på de nu nämnda punkterna,
som förorsakar de väsentligaste kostnadsökningarna.

Om vi se på den sammanlagda kostnadsökning
som i propositionen beräknats
för förslagets genomförande —
nu har inte hela detta förslag framlagts
— komma vi till en summa av 9 383 800
kronor. Om vi dela upp dessa kostnader,
finna vi, att 1 800 000 kronor hänföra
sig till pensionerna. Om prästerna
skola ha sociala förmåner i samma ut -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

sträckning som övriga statstjänstemän,
kostar det cirka 21/, miljoner kronor.
Då återstår det något mer än 5 miljoner
kronor. Större delen av dessa 5 miljoner
kronor gå till dyrortsgradering
av lönerna och till ålderstillägg. Om vi
studera propositionen och även utskottets
utlåtande, så finna vi, att om prästerna
hade placerats i första löneklassen
av de föreslagna lönegraderna, hade
löneförbättringen blivit i medeltal för
kyrkoherde 330 kronor, för komminister
440 kronor och för kyrkoadjunkt
700 kronor. En pastoratsadjunkt skulle
efter 31/2 års tjänstgöring erhållit en
löneförbättring av 1 100 kronor. Räkna
vi ihop vad detta sammanlagt skulle
innebära, finna vi, att 1 350 kyrkoherdar
och 880 komministrar skulle fått
en löneförbättring av tillhopa 832 700
kronor. Denna summa är inte så S3rnnerligen
svindlande. För de 346 kyrkoadjunkterna
skulle löneökningen sammanlagt
bli 242 200 kronor och för de
365 pastoratsadjunkterna efter 31/2 års
tjänstgöring tillhopa 401 500 kronor.
Sammanläggas dessa belopp komma vi
till en summa av 1 476 400 kronor. Detta
är den löneökning prästerna skulle fått,
om de placerats i lägsta löneklassen i
respektive lönegrader. Detta visar vad
jag förut framhållit, nämligen att det
är ålderstilläggen och delvis dyrortsgraderingcn,
som draga de största kostnaderna
av de 5 miljonerna.

Nu kan man naturligtvis invända, att
det kan ifrågasättas, om prästerna skola
få tillgodoräkna sig ålderstillägg. Jag
har emellertid den bestämda uppfattningen,
att om prästerna skola beredas
samma förmåner, samma rättvisa som
övriga statstjänstemän, måste de ha rätt
att tillgodoräkna sig ålderstillägg. I annat
fall skulle det kunna inträffa, att en
präst, som hade haft en tjänstgöring
på 20—30 år, skulle placeras i lägsta
löneklassen i respektive lönegrad och
alltså fått samma löneställning som en
nybliven befattningshavare. Jag kan
verkligen inte finna, att det skulle ligga

någon rättvisa i ett dylikt system. Jag
skall gärna erkänna, att jag inte är någon
stor beundrare av prästerna, men
så länge vi ha eu statskyrka, måste vi
även ha statskyrkotjänstemän, och då
skola vi även se till att dessa tjänstemän
få samma behandling som övriga
statstjänstemän få.

Här har även ställts frågan, om en
biskop bör tillerkännas samma lön som
en landshövding. Ja, detta är enligt min
mening mycket tveksamt. Jag har den
uppfattningen att en landshövding i regel
har både större och svårare arbetsuppgifter
än en biskop. Emellertid har
det redan erinrats om att riksdagen
1936 beslutat, att biskoparna skola jämställas
i lönehänseende med landshövdingarna,
och när riksdagen fattat ett
sådant beslut brukar det respekteras.
Då skulle det väl ändå varit ganska
egendomligt, om en kommitté, som hållit
på att utreda frågan om prästlönerna,
skulle framkommit med förslag om
att biskoparna inte längre skulle jämställas
med landshövdingarna i lönehänseende.
Det blir en fråga som Kungl.
Maj :t och riksdagen i första hand få ta
ställning till.

Herr Henriksson frågade om framläggande
inför riksdagen av förslag om
väsentlig höjning av lönerna till byråchefer,
landshövdingar in. fl. skulle inverka
på de löner som fastställas för
prästerna. Jag vill med anledning därav
bara hänvisa till vad utskottet säger
på s. 70 i sitt utlåtande, där det understryker
vad föredragande statsrådet har
sagt i den frågan. Det innebär, att om
det skulle framläggas proposition inför
riksdagen om en väsentlig höjning av
lönerna till vissa högre statstjänstemän
— även till landshövdingar — så skall
det inte ha någon direkt inverkan på
de löner, som riksdagen i år fattar principbeslut
om vad beträffar prästerna.

Vidare har det talats om pastoratsindelningen.
Herr Spångberg gjorde
gällande, att det hade varit lämpligast
att först göra en indelning av pastorä -

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

ten och sedan fatta beslut om en lönereglering
för prästerna. Jag tror inte
att den vägen är framkomlig. Frågan
om indelningen av pastoraten måste
underställas kyrkomötet, innan den kan
föreläggas riksdagen, och jag har den
bestämda uppfattningen, att den lämpligaste
vägen att komma fram på, när
det gäller denna fråga, är att först genomföra
en lönereglering och sedan
vidtaga en rationalisering av pastoratsindelningen.
Herr Spångberg trodde, att
en reglering av pastoratsindelningen
efter det prästerna fått sin lönefråga
löst skulle möta mycket motstånd från
prästernas sida. Emellertid vill jag
framhålla för herr Spångberg, att om
vi se på löneställningen för kyrkoherdarna
i de små pastoraten, finna vi, att
de bli placerade i 27 lönegraden. Om
man sammanslår pastoraten till betydligt
större enheter än de nuvarande,
kan man eventuellt utgå ifrån att kyrkoherdarna
där komma att placeras i
29 lönegraden. Tror inte herr Spångberg,
att kyrkoherdarna då komma att
arbeta för en sammanslagning av pastoraten
för att därigenom komma i åtnjutande
av en högre löneställning? Beträffande
pastoratsindelningen vill jag
understryka vad utskottet skrivit, nämligen
att en omfattande rationalisering
bör företagas, och den måste igångsättas
snarast möjligt. Det finns för närvarande
ca 1 350 pastorat i landet. Efter
kommunsammanslagningen kommer antalet
borgerliga kommuner att minskas
från ca 2 350 till 800. Efter denna omorganisation
av de borgerliga kommunerna
förefaller det mig helt enkelt
omöjligt att bibehålla den nuvarande
pastoratsindelningen, utan pastoraten
måste i största möjliga utsträckning anpassas
efter de borgerliga kommunerna.
Genomföres en sådan rationalisering,
tror jag, att denna lönereglering för
prästerna om 10 eller 15 år inte kommer
att betyda några utgiftsökningar
för staten.

Det skulle vara mycket att tillägga i

denna fråga, men jag skall, herr talman,
inskränka mig till detta. Jag vill dock
nämna ett par ord om ett yttrande av herr
Edberg, vari han gjorde gällande, att
det föreligger stora möjligheter att förbättra
lönerna och anställningsvillkoren
för de lägre prästerna. Jag har den bestämda
uppfattningen, att det inte finns
någon möjlighet att genomföra en
ordentlig lönereglering för endast en
grupp av dessa befattningshavare, utan
skall det bli en lönereglering måste den
ske i ett sammanhang. Menar herr Edberg
kanske, att de lägre prästerliga
befattningshavarna endast skola få ett
provisoriskt lönetillägg? EU sådant är
naturligtvis möjligt att genomföra under
förutsättning att ett tak fastställes,
men menar herr Edberg med sitt inlägg
att icke blott lönerna utan även
semester och övriga förmåner skola
regleras för dem och alltså det statliga
löne- och tjänstereglementet tillämpas,
vill jag säga, att det är omöjligt att genomföra,
om man inte tar hela förslaget
på en gång.

Herr talman! Jag har fogat en reservation
till detta utskottsutlåtande. Det
är nämligen så, att utskottet på en
punkt har velat gå längre än Kungl.
Maj :t. Utskottet har delvis bifallit motionerna
1:318 och 11:405. Detta medför
en utgiftsökning utöver vad som
föreslagits i propositionen på ca
32 000 kronor. Jag kan emellertid inte
finna, att det i nuvarande läge är lämpligt
och försvarbart att ytterligare öka
utgifterna på detta område, och jag ber
därför att få yrka bifall till utskottets
förslag med den ändring däri som jag
har föreslagit i min till utskottsutlåtandet
fogade reservation, vilket innebär ett
avslag på motionerna I: 318 och II: 405.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vet inte, om kammarens
ledamöter äro lika intresserade av statistiska
studier som herr Ilubbestad och

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

jag. Det replikskifte, som här förekommit
mellan honom och mig, är emellertid
en utmärkt illustration till det
gamla ordspråket, att det finns tre sorters
lögn: vanlig lögn, förbannad lögn
och statistik.

I sitt senaste anförande hänvisade
herr Rubbestad beträffande inkomststegringarna
till s. 52 Bilaga B till
propositionen 1948:286. Om jag fattade
honom rätt talade han i sitt föregående
anförande om stegringen från

1947 till 1948, men i sitt sista anförande
tog han även med 1946. Det gör emellertid
detsamma. Han hänvisade nu som
sagt till s. 52 i nämnda bilaga. Där
finns en tabell med rubriken »Inkomstsummor
åren 1943—1948». Den gäller
inte lönerna utan inkomsterna, och jag
förmodar, att alla inse, att det är skillnad
mellan en lönesats och en inkomstsumma.
På s. 52 i bilagan står följande:
»Såsom framgår av tabellerna skulle
den totala inkomstökningen 1947 ha
uppgått till omkring 1 600 miljoner kronor
eller 12 %. Denna skulle praktiskt
taget helt ha kommit på löntagarna, vilkas
inkomstökning därigenom procentuellt
blev något större, eller 15 %. För

1948 synas löntagarinkomsterna stiga
med omkring 1 160 miljoner kronor eller
10%,...» Det är inte fråga om
lönesatserna utan om den totala summan
utbetalda löner, vilken summa naturligtvis
kan stiga högt, även om lönesatserna
för övrigt äro oförändrade,
herr Rubbestad. Om t. ex. tio man arbeta
på samma ställe och ha 100 kronor
var i veckan och man anställer ytterligare
tio man med samma lön stiger
lönesumman med 100 %, men lönesatsen
blir oförändrad. Det är detta herr
Rubbestad inte begripit eller inte velat
begripa. Vill han ha reda på lönesatsen,
bör han läsa s. 49 i bilagan, där
det står: »Man finner alltså att 1948
års lönenivå för industriarbetare ligger
sammanlagt ca 7 % högre än genomsnittet
för kalenderåret 1947, även om
någon nämnvärd uppåtglidning i löne -

nivån inte skulle inträffa efter februari
1948.» Det var alltså lönenivån, inte
den totala lönesumman.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Även om det är lönesumman,
som där avses, är det ändå lönen,
som är det väsentliga, och inte vill väl
herr Severin göra gällande, att folkmängden
här i landet från 1946 till
1948 ökat med 25 %? Löneökningen var
ju 25 %. Jag förmodar, att herr Severin
väl ändå måste erkänna, att lönens
belopp per individ ökat i nästan
samma utsträckning.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag begärde ordet i anledning
av det yrkande som jag förstod att herr
Mårtensson skulle komma med. Vi ha
nämligen i det sammansatta utskottet
ansett det berättigat att soulagera komministrarna
i de nordligaste länen på
grund av de strapatser de äro utsatta
för i förhållande till sina kolleger i mer
koncentrerade pastorat och på grund
av den isolering och de karriärsvårigheter
som de äro underkastade. Det rör
sig om en årlig utgiftssumma av 32 000
kronor. Den summan är inte att förakta,
men rättvisan kräver den, och
vi sträva ju efter att de som arbeta
inom de nordliga stiften också skola få
vederlag för de vedermödor de äro utsatta
för.

Jag skall inte alls försöka övertyga
motståndarna till propositionen om att
de felbedöma frågan, när de säga, att
propositionen utgör ett hinder för lönestoppet.
Det som hans excellens herr
statsministern och herr statsrådet Quensel
inte lyckats med kan inte heller jag
lyckas med. Men jag måste ju säga, att
när jag har hört debatten i dag och
hört tonerna från dem som äro motståndare
till propositionen, har jag
svårt att förstå, hur man kan framhärda
i sina påståenden och därpå bygga
sina avslagsyrkanden.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

Jag har i många år i första lagutskottet
samarbetat med herr Olsson i Mellerud,
en av de män som alltid velat
taga ställning till alla ärenden endast
på grund av starka sakliga skäl. Det har
nästan varit besvärligt att samarbeta
med honom, därför att han varit för
saklig. Nu ställer han sig emellertid på
avslagslinjen och bygger sina yrkanden
på argument, som jag är övertygad om
att han själv inte tror på, på lönestoppet.
Detta utgör en fara för stabiliseringspolitiken,
säger han, och vi få
inte äventyra något så viktigt som
detta.

Jag måste ju säga, att när vi år 1947
i första lagutskottet fick propositionen
om en provisorisk löneförbättring för
prästerna, låg det i öppen dag för alla
inom utskottet och även inom riksdagen
i sin helhet, att det är orimligt att fortsätta
med ett lönesystem, uppbyggt så
som prästernas. Därför uttalade riksdagen
på första lagutskottets förslag år
1947, att prästernas lönefråga skyndsamt
måtte föreläggas riksdagen. Det
är därför orättfärdigt att i dag säga,
att prästerna inte borde vara så mammonbitna
och kräva höjda löner utan
borde bringa ett offer för det allmännas
bästa genom att avstå härifrån.
Kom ihåg: det är riksdagen som begärt
denna lönereglering. År 1948, d. v. s. i
fjol, uttalade riksdagen också med mycket
stor skärpa, att förslag i ärendet
måste komma fram. Det lönesystem som
gäller är orimligt, och den löneinkomst
vissa präster ha är för låg; det är under
all statens värdighet att ha det på detta
sätt. Det fanns lönestopp även år 1948,
när riksdagen gjorde detta uttalande
och krävde denna proposition. Till vilka
konsekvenser skall det leda, om riksdagen
ett år ropar på en reform, som
man året därefter, när det kommer ett
förslag i frågan, låter falla under bordet?
Riksdagen bör ju även tänka litet
på sitt eget anseende. Nog kunde riksdagen
likaväl i fjol bedöma, huruvida
en väntad proposition i prästernas lö -

nefråga skulle inverka menligt på lönestoppet,
som då var mycket mera aktuellt
än nu, men det oaktat sade riksdagen,
att den ville ha en proposition i
ärendet.

Kan någon ledamot här i kammaren
tänka sig, att prästerna, om de varit inrangerade
i det statliga lönesystemet,
år 1947 inte skulle ha fått en lönereglering
och löneplacering snarare liknande
den lönekommittén föreslagit än
den Kungl. Maj:t nu föreslår? Den saken
skulle inte alls ha diskuterats, och
jag begriper inte, varför man nu tar upp
en så våldsam strid om den.

Jag är mycket lyhörd för vad de
människor säga, som äro berörda av
lönestoppet, d. v. s. fackföreningar och
med dem likställda organisationer, men
om enskilda organisationer på grund
av felaktig information sätta i gång en
opinionsrörelse emot ett ärende i riksdagen,
är det riksdagens skyldighet att
upplysa om vad frågan gäller och inte
falla undan för opinionsrörelsen.

Ännu har såvitt jag vet inte någon
ledande organisation givit sitt missnöje
till känna. LO har inte sagt någonting
och inte heller andra ledande tjänstemannagrupper.
När man sålunda bygger
upp en opinionsrörelse på den fullständigt
felaktiga informationen, att
lönestoppet riskeras och att prästerna
gå fram hjärtlöst mot de andra, som
underkastat sig lönestoppet, måste jag
i rättvisans intresse inlägga en gensaga.

Utskottet har skrivit på ett sätt, som
statsministern har tolkat alldeles riktigt.
Om — men det tror ju ingen
människa — när lönestoppet inte längre
existerar och riksdagen på nytt får behandla
frågan om prästernas löner, förhållandena
öro sådana, att de tjänstemän,
med vilka prästerna äro jämställda,
skulle vara nödsakade att finna sig
i en löneminskning, är det ju helt naturligt,
att även prästerna få göra det,
det beslut som fattas i dag till trots. Vad
den ena tjänstemannagruppen i ett så -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

dant läge får finna sig i får även den
andra, d. v. s. prästerna, givetvis finna
sig i.

Man söker även värdesätta olika ämbetsmäns
uppgifter. När man gör jämförelser
mellan biskopar och landshövdingar,
vilkenderas arbete som är mest
betydelsefullt för samhället, blir det
beroende på vad man personligen anser
som det mest värdefulla. Jag bär på
grund av min tjänsteställning på nära
håll sett landshövdingars arbete. Det
är oerhört betungande och kräver sin
man. Det måste vara stora begåvningar
på landshövdingestolarna, och det ha
vi också. De ha händerna fulla av arbete.
Jag har också tillhört domkapitlet
i några år och sett vad biskoparna ha
att göra, och de ha också händerna
fulla, men att bedöma, vem av dem
som utför det för samhället mest betydande
arbetet, är omöjligt, eftersom deras
arbetsuppgifter äro så artskilda.
Somliga anse att en landshövding som
inviger ett pensionärshem utför en stör -

re samhällsuppgift än en biskop som
inviger en nyrestaurerad kyrka. Därför
tycker jag, att riksdagen inte skall göra
sådana jämförelser. Båda dessa ämbetsmannagrupper
ha en stor samhällsuppgift
att fylla, och därefter skola de ha
betalt.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
längre. Jag yrkar givetvis bifall till utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande utlåtande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30
em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.01 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 7 december.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ K

Nya grunder för avlöningen av präster
ni. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande sammansatta
stats- och första lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående nya grunder
för avlöningen av präster m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner, nu
komme att fortsättas; och lämnades där -

vid enligt förut gjord anteckning ordet
till

Herr BERGSTRAND, som yttrade:
Herr talman! Det vore kanske förmätet
att tänka sig, att man efter en så lång
debatt skulle kunna komma med nya
skäl för och emot den sak, som vi nu
ha diskuterat hela dagen. När jag ändå
dristat mig att begära ordet är det därför
att det förefaller mig, som om man
i åtminstone ett par hänseenden skulle
kunna ge något fylligare belysning åt
denna fråga. Även om ingen skulle ändra
den inställning han har förut, så
kan det kanske bidraga till att väcka
en smula eftertanke hos någon. Dock

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

kan jag naturligtvis inte undvika att i
någon mån upprepa några av de skäl,
som förut ha anförts.

Det tycks råda en fullkomlig enighet
om att det verkligen är en betydande
vinst med den rationalisering av prästlönesystemet,
som föreslås i utskottets
förslag. Det har påpekats hur drygt det
varit för myndigheterna att räkna ut
de olika delposterna. Jag skulle också
vilja erinra om en annan sak. Det är
inte helt utan sin betydelse för församlingarnas
egen skull, att en förenkling
kommer till stånd. Som förhållandena
nu äro har en församlingsbo som regel
mycket svårt att över huvud taget bilda
sig en uppfattning om vad det är som
ingår i prästlönerna. Det är möjligt —
och jag tror det är ganska säkert — att
just detta förhållande många gånger har
givit upphov till ganska groteska misstag.
Ibland — och inte så sällan — får
man höra uttalanden om att prästerna
ha sådana kolossala löner. Jag tror att
det därvidlag mest är antalet ingående
delposter, som har givit anledning till
denna enligt min mening felaktiga uppfattning.
Lika vanligt är det emellertid
att man möter den motsatta uppfattningen,
att prästerna äro underbetalda.
Jag antager att detta beror på att människor
tro, att den reglerade grundlönen
är den enda ersättning som tillkommer
prästerna — plus bostadsförmånen
och några enstaka smärre ersättningar,
såsom ersättning för ved,
för skjuts o. d. Otvivelaktigt blir det en
mycket stor vinning i detta hänseende,
om det nya förslaget antages.

Antages förslaget kommer en 40-årig
löneregleringsform, som alltid varit
oformlig, att avskaffas. Jag skulle vilja
fråga om det månne finns någon annan
löntagargrupp i detta land med en likartad
utbildning, som så länge har godtagit
så låga löner, som prästerskapet
i genomsnitt haft. Dessa löneförhållanden
ha för de yngsta varit så låga, att
man kan beteckna dem såsom usla. (Ja,
det kanske finns ytterligare en grupp,

nämligen de frikyrkliga predikanterna,
som också ha mycket låga löner, men
det är en sak som vi här i riksdagen
inte ha något att göra med.)

När jag tänker på denna sak tycker
jag det är svårt att frigöra sig från det
intrycket, att det fordrats en mycket
god portion självuppoffring från alla
dem, som ha ägnat sig åt dessa ämbeten.
Det vittnar om en offervillig inställning,
och det vittnar mycket gott om
allvaret och styrkan i den idealitet, som
har lett dessa människor in på dessa
tjänster, trots den genomsnittligt låga
ersättning för arbetet som de haft att
vänta.

Det har sagts i tidningarna, att våra
präster skulle ha en hel del extra förtjänster.
Jag tror att detta är i allra
högsta grad överdrivet. I varje fall förekommer
inte sådant i det stift jag är
bosatt, och jag tror inte ens att det förekommer
så ofta i storstäderna. Jag vet
dessutom att även om det förekommer,
så är det inte alltid säkert, att dessa extrainkomster
hamna i prästens privata
kassa. För många präster är det en hederssak
att låta dessa extrainkomster
gå till en kassa, som användes till församlingsarbetet.

Varför har det dröjt så länge innan
något löneregleringsförslag för prästerna
över huvud taget har lagts fram?
Jag har nyss nämnt en orsak, men jag
skulle i detta sammanhang vilja peka
på ännu en sak. När andra löntagargrupper
mer eller mindre tvingat sig
till en bättre ställning, så är det därför
att de ha kunnat ställa mycket stor
makt bakom sina krav. När det gäller
prästerna tror jag mig utan överdrift
kunna säga, att kyrkans världsliga makt
förvisso är ganska obetydlig för närvarande.
Ju mer sekulariseringen har gått
fram, desto mindre har denna makt
blivit. För egen del tror jag inte att
detta är så olyckligt; kyrkan har inte
förlorat något väsentligt på detta, kanske
tvärtom. Det kan i viss bemärkelse
innebära en vinning för kyrkan.

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

Ty om kyrkan också har förlorat
makt, så har den för den skull inte
förlorat i inflytande. När jag säger att
detta inflytande under de senaste decennierna
inte har minskat utan snarare
ökat, så vet jag, att jag har ganska
många med mig. Andra skulle väl kunna
säga, att det i dagens situation inte
alls ser ut på det sättet. Men häftigheten
i den opposition, som för närvarande
bedrives mot kyrkan, är dock på
sitt sätt ett mycket tydligt bevis för att
det inte är mot någonting betydelselöst
man vänder sig.

För att i övrigt ge stöd åt min uppfattning
skulle jag vilja ta ett par exempel.
Låt mig gå ett par decennier tillbaka
i tiden. Alla minnas vi den renässans
för religiöst liv och religiös tanke,
som då rådde i detta land och som
kortast kan exemplifieras med ett enda
namn: Nathan Söderblom.

Jag kan gå litet längre fram — till
krigstiden. Vi veta, att de förtvivlade
människorna under krigstiden på ett
helt nytt och avgörande sätt sökte sig
till kyrkan. Och tänka vi på vilka samhällsgrupper
det var som verkligen visade
det sanna modet, då tror jag att
prästerna komma mycket högt upp på
skalan. I hela Norden stod väl den uppfattningen
obestridd, att just prästerna
som sådana visade en resning, som ingav
tröst och förtroende hos många. Enligt
min mening är det inte alls konstigt,
att det låg till på det sättet. Allt
det bästa, som människorna innerst
längta efter, fann sitt uttryck i kyrkan,
och därför var det en självklar sak att
människorna sökte sig dit när det blev
bekymmersamt och hårda tider. Där
fanns den tröst och den vägledning de
behövde.

Nu kanske någon skulle vilja invända,
att dessa saker inte äro någonting att
tala om, därför att denna tid redan har
passerat. Jag skulle då vilja fråga om
det är någon, som i dagens situation
bestrider, att dessa förhållanden snart
nog skulle kunna komma på nytt? Äro

vi klara på den saken, då få vi nog
draga vissa konsekvenser. Kyrkans budskap,
prästens budskap, det är förvisso
något som inte till sitt innehåll förnyas,
men formen måste förnyas, och det är
en utomordentligt viktig och angelägen
sak att de som ge form åt budskapet
äro intellektuellt högtstående och så väl
utbildade att de i varje tidsläge förstå
att ge budskapet på ett sådant sätt, att
det verkligen talar till människornas
hjärtan.

Härav följer emellertid att om kyrkan
skall kunna locka till sig högtstående
begåvningar som på riktigt sätt kunna
bära fram detta budskap, då måste staten
se till — om den nu finner budskapet
behövligt och nödvändigt — att det
på ett värdigt sätt kommer att sörjas
för dem, som ge sig in på denna bana.
De som gå in på banan borde inte behöva
frukta att behöva för all framtid

— i varje fall för en väsentlig del av
framtiden — dragas med dryga studieskulder.

Det nu föreliggande förslaget innebär

— som det sagts här förut — att det
inte blir någon omedelbar löneförhöjning.
Det är endast ett principbeslut,
som skall fattas. Men det blir ett beslut
som — om det nu kominer att fattas —
ändå får sin betydelse, eftersom det visar,
att staten uppskattar kyrkans arbete
och lovar att när lönestoppet och
den ekonomiska situationen det medger
även prästerna skola beredas skälig ersättning.

Det framgår tydligt av vad jag sagt,
varför jag anser mig böra ge min anslutning
till utskottets förslag. Allra
minst förstår jag mig på dem som
säga, att eftersom vi nu ha lönestopp,
så skola vi inte antaga denna proposition.
Det är alldeles påtagligt att knappast
någon proposition blivit så väl genomarbetad
och genomtänkt som denna.
När en dag — kanske det blir ganska
snart — lönestoppet släpper, och
»syndafloden», som somliga tro, kommer
över oss, då förefaller det mig där -

Onsdagen den 7 december 1949 em. Nr 31. 7/

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

för vara utomordentligt lyckligt att redan
på förhand ha denna sak klar. När
man nu säger att detta kommer att
medföra, att även andra grupper komma
att ställa krav på löneförbättringar,
då kan jag inte förstå annat än att det
är riktigt att, om dessa grupper ha sin
ställning lika utarbetad och klart motiverad,
även deras önskemål läggas fram
för riksdagen, så att vi veta vad vi ha
att vänta.

Herr Edberg frågade om vi voro beredda
att taga konsekvenserna, om det
kommer krav från andra kårers sida.
Jag skulle vilja ge en fråga tillbaka
till herr Edberg — jag kan emellertid
inte se honom här —: Är han beredd
på att säga nej, om en utredning verkligen
visar, att det är rimligt och angeläget
att även andra lönegrupper med
motsvarande eller högre utbildning behöva
komma i åtnjutande av en löneförbättring,
nödvändig ej minst för kvalificerad
nyrekrytering till dessa banor?

Ja, herr talman, jag skall inte fortsätta
mitt anförande längre; debatten
har ju dragit ut på tiden länge ändå.
På grundval av vad som anförts i utskottet
och av dem som försvarat utskottets
ståndpunkt samt med hänvisning
till vad jag nu sagt skall jag be
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härefter anförde:

Herr FAST: Herr talman! Ja, det är
ju här inte fråga om att avskaffa statskyrkan
utan om något vida enklare. Det
gäller nämligen en reglering av prästernas
löner. Jag vill dock gärna erkänna,
herr talman, att för dem, som i likhet
med mig vilja ha statskyrkan kvar och
anse att den fyller en viktig samhällsfunktion,
likväl finns det sambandet, att
vi anse att man bör vara mån om att
erhålla en god utbildning av prästerna
med möjligheter till ett gott urval, så
att det blir plats för tolerans och inte
bara bokstavligt högt i tak i den svenska
kyrkan.

Jag begärde ordet på ett tidigt stadium
av debatten, och det är väl nu
inte mycket att tillägga. Argumenten för
och emot ha varit tillräckligt dryftade,
men det är ett par synpunkter, som jag
i all korthet ber att få understryka. Vi
böra ju snart vara färdiga för votering.

För det första vill jag konstatera —
och det med tillfredsställelse — att under
den tid jag suttit i riksdagen och
vi haft att behandla en stor grupps
lönefråga är detta en av de få gånger,
som man inte blivit överhopad med cirkulär,
uppvaktningar länsvis o. s. v.
Man har hållit sig fullkomligt lojal och
icke gjort några som helst försök till
påtryckningar. Jag sätter värde på detta,
och jag tror, att i det avseendet kunna
prästerna vara ett föredöme för många
andra grupper. Jag tror nämligen inte
på betydelsen av dessa uppvaktningar,
som ofta ske i lönefrågor.

När jag har gjort detta påpekande
vill jag säga ett ord om den s. k. lönestabiliseringen,
som skulle utgöra ett
hinder för att nu fatta det beslut, som
jag hoppas riksdagen kommer att fatta.
Det är ingenting, som jag egentligen haft
så svårt att förstå som detta resonemang.
Det förhåller sig ändå i verkligheten
på det sättet, att om denna utredning
hunnit bli färdig i tid så att
man kunnat lägga fram förslag i samband
med 1947 års lönereglering, då hade
även prästerna varit med och vi hade
inte behövt debattera denna sak i
dag. Prästernas lönesystem med en rad
därmed sammanhängande frågor var
emellertid så invecklat, att man inte
hann lägga fram förslag i tid. Vid denna
lönereglering sade man ifrån, att de
grupper, som inte kunde komma med
vid denna tidpunkt, skulle behandlas
senare undan för undan, och då är det
väl ganska naturligt att man fullföljer
detta och håller det löfte, som gavs i
det sammanhanget.

När man vill göra gällande, att detta
förslag psykologiskt har en betydande
inverkan på de grupper, som deltaga i

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

lönestabiliseringen, så kan jag inte heller
förstå detta resonemang. Denna proposition
har legat på riksdagens bord
hela året, under hela den tid alltså, som
resonemang ha förts med tjänstemannagrupperna,
arbetargrupperna o. s. v.
Det är väl ingen som har kunnat tänka
den tanken fullt ut, att regeringen skulle
vara beredd att utan vidare avstå från
att försvara sin proposition eller att
rent av taga tillbaka den? Det vore ju
tänkbart. Man har således varit fullt
medveten om att detta förslag skulle
komma att genomföras i den mån det
är politiskt möjligt att genomföra det.

Det förvånar mig emellertid en smula
att de, som ha varit sakligt missnöjda
med förslaget, inte ha gjort försök att
komma fram med positiva förslag och
ändringar i den föreliggande propositionen.
Jag vill gärna bekänna att det
finns punkter, som jag är ganska missnöjd
med. Jag är således ingalunda
hundraprocentigt nöjd med detta förslag,
men det tjänar ingenting till att i
detta sammanhang taga upp detta till
diskussion, eftersom vi nu stå i det
läget att vi måste antaga detta förslag
eller avslå det. Det finns inte några
möjligheter att ställa några säryrkanden.
Man har avstått från att komma
fram med positiva anvisningar och i
stället sagt, att man inte vill tillstyrka
detta på grund av den principiella synpunkten
att nuvarande tidpunkt inte
skulle vara lämplig att lägga fram detta
förslag. Man har emellertid då tydligen
förbisett att det här är fråga om
en grupp, som har rättighet att göra anspråk
på att bli behandlad i likhet med
andra tjänstemannagrupper i det svenska
samhället.

Jag skall i detta sammanhang inte
gå in på huruvida den eller den kyrkoherden
eller komministern, biskopen
eller domprosten blivit för högt placerad.
Jag saknar förutsättningar för att
med hundraprocentig säkerhet bedöma
denna sak. När man emellertid på den

motsatta sidan avstått från att göra
denna detaljkritik och bara avstyrkt
med hänsyn till ett enda principiellt
skäl, då måste jag säga att ställningen
är ganska svag, i synnerhet som man
ändå måste erkänna, att talet om de
psykologiska verkningarna i detta sammanhang
är minst sagt överdrivet. Över
huvud taget har jag under åhörandet
av denna debatt fått det intrycket, att
man drivit upp denna fråga till proportioner,
som inte motsvara verkligheten.

Till sist vill jag, herr talman, säga
ett ord angående rationaliseringen av
pastoratsindelningen. Jag har haft det
föga angenäma nöjet att här i riksdagen
vid ett par tillfällen avstyrka motioner
angående utredning om en annan
pastoratsindelning. Jag har varit
tvungen att vädja till kammaren att
inte bifalla dessa motioner. Varför har
jag nu gjort det? Jo, jag har påpekat att
vi inte orka med mer än en sak i sänder.
Vi måste först gå i land med kommunindelningen.
Jag har även lika uttryckligt
förklarat, att när denna indelning
är i hamn, då är det nödvändigt
att också taga itu med pastoratsindelningen.
Nu är kommunindelningen
i det närmaste klar. Om riksdagen nu
tar Kungl. Maj:ts förslag, så har man
förutsättningarna klara för att, när regeringen
finner tidpunkten lämplig,
igångsätta en utredning, som kommer
att bli mycket besvärlig, arbetstyngd och
tidskrävande. Även om man gör de nödvändiga
förarbetena så fort de principiella
förutsättningarna härför äro för
handen, så räknar jag ändå med att det
säkerligen kommer att dröja eu tioårsperiod
innan vi äro framme vid slutmålet:
ett färdigt förslag till en rationaliserad
pastoratsindelning. Denna
fråga har nu aktualiserats på ett alldeles
särskilt sätt. När man sett hur
pastoraten i det ena länet efter det
andra — efter kammarkollegii förslag
och Kungl. Maj ds beslut — sönderde -

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

lats, så har man litet varstans ute i
kommunerna sagt sig, att det i längden
inte går att ha det på det sättet.

Jag har den uppfattningen, att när
pastoratsindelningen kan genomföras,
så inbesparas i samband därmed så
många tjänster, att den här föreslagna
Iönereform, som vi i dag skola fatta
principbeslut om, kommer att betala sig
själv. Och även om detta inte skulle
bli fallet helt och hållet, så står det
ändå så mycket att vinna på denna reform,
som jag har den bestämda uppfattningen
är ofrånkomlig, att det är
bäst att genomföra den så fort som
möjligt.

Om man har klart för sig att det här
gäller ett arbete under tio års tid, så
förefaller mig det resonemang som förts
här i dag, nämligen att man först skall
avvakta en ny pastoratsindelning, innan
man gör upp en ny löneplan för prästerna,
såsom ganska orimligt. Det är
naturligtvis otänkbart med ett sådant
uppskov, det förstår var och en. Därför
har man såvitt jag förstår inte något
annat åt! göra än att vända på steken
och börja i den ända, som Kungl. Maj:t
och utskottet här ha föreslagit.

Jag tror därför att vi handla riktigast
och på längre sikt även ekonomiskt
mest fördelaktigt, om vi nu bifalla utskottets
förslag, till vilket jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herr Gustafsson
i Bogla.

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Jag hade från början knappast
tänkt yttra mig i denna fråga, och när
jag nu ändå har begärt ordet skall jag
inte ta kammarens uppmärksamhet i
anspråk någon längre tid.

När man tar del av det förslag till
nya grunder för avlöning av präster,
som prästlönekommittén här har avgivit,
och till utskottets behandling av
ärendet, så har man svårt att komma

ifrån, att det är skäligt att något positivt
göres för att härvidlag få till stånd
en bättre tingens ordning. Om man
följer systemet för prästernas avlöning
några århundraden tillbaka i tiden —
tiondesystemet, påskboten och allt vad
det nu hette — och jämför det med
vårt nuvarande system, så konstaterar
man, att en utveckling till det bättre
här har skett. Men det framgår också
tydligt av utredningarna, att det nuvarande
prästerliga lönesystemet är
synnerligen labyrintartat. Det torde
vara endast ett fåtal personer förbehållet
att behärska hela detta invecklade
system, dess källor och tillämpningar.
Det nu framlagda reformförslaget är
visst det tredje i ordningen sedan omkring
1920, och det borde få röna ett
bättre öde än sina föregångare, helst
som det är utarbetat på riksdagens eget
uppdrag.

Om huvudsyftet med den föreslagna
reformen har varit att åstadkomma en
rationalisering av det prästerliga lönesystemet,
så är det väl ganska naturligt
att riksdagen fattar ett principbeslut
om prästernas inordnande i det statliga
lönesystemet. Det är svårt för mig
att finna något bärande skäl varför ett
sådant principbeslut icke skulle kunna
fattas nu. Det har redan påpekats, att
riksdagen under vårsessionen i år fattade
ett liknande beslut för övningslärare
och kyrkomusiker. Man ansåg sig
kunna göra det utan att stabiliseringspolitiken
rubbades. Det förslag, som
riksdagen här står i begrepp att besluta
om, kommer ju att stanna på papperet
så länge lönestoppet varar. Man anser
emellertid ett beslut nu vara nödvändigt
för att kunna arbeta vidare. Reformens
slutliga genomförande kräver sedan
en ny proposition och ett nytt beslut
av riksdagen. Eftersom detta klart
framgår, tycker jag att de psykologiska
skäl, som här ha anförts mot Kungl.
Maj:ts förslag, dämpas högst betydligt.

Det mest vanskliga av allt vanskligt

£0 Nr 31. Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

synes vara siffror och statistik. Det
märkte man inte minst för en stund
sedan under tankeutbytet mellan ett par
av kammarens ledamöter. Det har också
i tidningspressen framhållits, att den
föreslagna lönereformen skulle tillföra
en relativt liten tjänstemannagrupp
mellan 9 och 10 miljoner kronor i löneökningar.
Enligt utskottet skulle summan
däremot stanna vid ungefär 5,1
miljoner kronor, vilket onekligen är en
ganska betydande skillnad. Det som synes
mig personligen tala mest för anslutning
till förslaget är den förbättring,
som reformen skulle innebära för
de lägst betalda prästerna, d. v. s. det
yngre prästerskapet. Det torde inte
vara en dag för tidigt, att det för dem
sker en ändring till det bättre.

Jämförelserna mellan biskoparnas
och landshövdingarnas löneförmåner
äro kanske inte särskilt lyckade, men
därom beslutade ju riksdagen själv för
åtskilliga år sedan. Det föreliggande förslaget
torde dock innebära, att vissa
kyrkoherdar få vidkännas sänkta löner,
medan det för andra kommer att bli
status quo. Om man betraktar prästerna
som statstjänare — vilket man väl
ur den synpunkt som riksdagen måste
se saken måste göra, då man behandlar
frågan om prästernas löneställning i
statskyrkan, sedd ur andra aspekter än
de andliga — så tycker jag att det är
rimligt att de lägst avlönade prästerna,
i en tid då detta är möjligt, lyftas upp
till den nivå, som jämställda statliga
befattningshavare uppflyttades till för
snart tre år sedan. Om den nu föreliggande
propositionen hade framlagts
tidigare och då anknutits till den år
1946/47 genomförda allmänna lönereformen
för statens tjänstemän, så hade
frågan antagligen redan varit avgjord.
Att så inte skedde berodde till stor del
på de svårigheter, som prästlönekommittén
haft att kämpa med, när det gäller
de problem, som det nuvarande
starkt föråldrade systemet har medfört.

Vid den slutliga behandlingen av
hela detta spörsmål är det ju riksdagen
obetaget att vidtaga smärre ändringar
i förslaget, men om inte huvudfrågorna
lösas i överensstämmelse med Kungl.
Maj:ts proposition, torde det inte vara
möjligt att arbeta vidare. Ett onödigt
fördröjande kan inte heller vara riktigt
eller önskvärt.

Jag skall här inte ingå på några jämförelser
mellan präster och läroverkslärare.
Sammankopplandet av dessa
båda yrkeskategorier tycker jag inte
är särskilt lyckligt. Det teoretiska underlaget
för å ena sidan rektorer och
lektorer vid läroverken och prästerliga
befattningshavare å andra sidan är nog
inte riktigt jämförbart. Det torde också
vara ofrånkomligt, att om inte våra
läroverk i framtiden skola komma att
lida ännu större brist på dugligt folk
än vad redan nu är fallet, så måste
statsmakterna ta akademikernas löneproblem
under omprövning. Riksdagen
har ju själv att bestämma när detta
skall ske.

Den främsta orsaken till att jag yrkar
bifall till Kungl. Maj:ts förslag är
att jag anser det vara rätt och riktigt
att det lägre prästerskapet får sin lönefråga
löst till det bättre. Tidpunkten
när de högre lönerna skola tillämpas
skall ju inte bestämmas i dag. Nu gäller
det endast att göra ett klart uttalande
i frågan. Så länge vi äga en statskyrka
anser jag det vara skäligt att
kräva, att ingen kyrkans tjänare hålles
nere ekonomiskt, utan att prästerna i
stället i lönehänseende komma i linje
med andra jämförbara befattningshavare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Stjärne.

Fru BOMAN: Herr talman! Jag skall
här helt utelämna det resonemang, som
i dag har förts omkring den förelig -

Onsdagen den 7 december 1949 em. Nr 31. 81

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

gande propositionen i vad det gäller
lönegrader o. d. Däremot vill jag på
denna fråga lägga en annan synpunkt,
som jag anser vara ofrånkomlig.

Vid varje debatt om lönerörelser för
den ena eller andra gruppen — det må
ha gällt sjuksköterskor, barnmorskor,
hemkonsulenter eller någon annan kategori
— ha ifrågavarande gruppers representanter
i kammaren mycket kraftigt
understrukit, att just dessa människor
behövas för att fylla nödvändiga
arbetsuppgifter i samhället. Den saken
har man varit mycket fast och bestämt
övertygad om. Man har också framhållit,
att det därför också varit absolut
nödvändigt att se till, att de funnits
till hands för att fylla sina uppgifter.
Under sådana lönedebatter liar man
gång på gång understrukit, att lönesättningen
därvidlag inte spelar den minsta
rollen. Jag vill nu bara helt kort och
gott säga, att vi i dagens läge behöva
dem, som vi här resonera om, nämligen
prästerna. Det andliga läget i vårt land
är sådant, att varje representant för
evangeliskt och kristet arbete behövs.
Vid behandlingen och lösningen av en
mångfald frågor, som riksdagen måste
besluta om — vi ha stått inför åtskilliga
av dem redan, och åtskilliga komma
ännu alt läggas fram på riksdagens
bord — skulle vi ha nytta av ett vidgat
samarbete med prästerna. Det är
inte så länge sedan som riksdagen och
kyrkomötet intogo sina positioner inför
dagens läge och proklamerade, att den
svenska linjen är den kristna linjen.
Om det på detta sätt uttalade önskemålet
skall kunna förverkligas, så måste
vi få med alla kyrkans krafter i arbetet.
.lag anser det då vara dålig logik att
i (lag motarbeta en av de medverkande
parterna i det gemensamma arbetet och
därmed omöjliggöra det uttalade önskemålets
förverkligande.

•lag framhåller behovet av prästerna
så mycket mer som jag representerar
eu bvgd, där kyrkan och prästen betyder
rotfasthet, trygghet och säkerhet

för befolkningen. Jag vet, att prästerna
i min hemtrakt, övre Norrland, arbeta
på ett helt annat sätt än prästerna
längre söder ut. Arbetsförhållandena
för prästerna därhemma äro helt annorlunda
än för den stora gruppen av
prästmän i landet för övrigt. Vi tala
ofta om Norrland som de stora avståndens
land. Om det däruppe är stora
avstånd för andra människor, så är
detta fallet inte minst för dem, som
utföra det andliga och kyrkliga arbetet.
Men jag vet, att däruppe i norr är en
mycket fast kontakt knuten mellan befolkning,
kyrka och prästerskap. Människorna
i dessa avlägsna bygder äro
starkt medvetna om att de behöva prästerna.
Om vi anse att vi behöva dessa
tjänare i den andliga tjänsten, så skola
vi också utnyttja dem i det arbete, där
riksdagen icke enbart kan lösa uppkommande
frågor utan kan göra det på
ett bättre sätt i samarbete med dem.
Då bjuder också logiken — som herr
Hedlund i Östersund har anfört — att
vi ordna deras löneförhållanden på ett
tillfredsställande sätt.

Några talare i dag ha uttalat den
meningen, alt majoriteten av svenska
folket troligen är på den sida, som
yrkar avslag på den föreliggande propositionen.
Jag vill inte gå så långt,
utan jag vill gärna säga att jag är tveksam
om hur därmed kan förhålla sig.
Men det vet jag, att om riksdagen ställdes
inför ödebygdens isolerade, fattiga
människor, så skulle dessa människors
inställning vara klar för kyrkan och
prästen. De betyda högtid och helg för
befolkningen, men de betyda också,
som jag sade förut, rotfastheten i tillvaron.
Prästen och kyrkan äro därför
högst nödvändiga som uppehållande
kraftfaktorer.

Herr talman! Den föreliggande frågan
har flera aspekter än den ekonomiska,
som herr Bergstrand också mycket
rikligt har framhållit, och av den
anledningen skall jag be alt få yrka bifall
till utskottets förslag.

(i Andra kammarens protokoll 1!)49. AV .''II.

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

Herr HALLÉN: Herr talman! Det är
med stor tvekan som jag tar till orda
i denna debatt — inte minst efter det,
som min ärade vän herr Fast här har
sagt om den tystnad, som rikets prästerskap
tycks ha ålagt sig i denna fråga.
Vi ha heller inte gjort som en annan
kår, som här om året under en
julhelg finkammade den svenska riksdagen
och bearbetade varenda riksdagsman
för att pressa fram vissa
lönekrav.

Jag skulle inte heller ha tagit till orda,
herr talman, om jag hade befunnit mig
i den ställningen, att den ifrågasatta
lönereformen för mig hade inneburit
förmåner eller hjälp av något slag. Såvitt
jag kan se är det nu inte så. Jag
har i 40 år tjänat i den svenska kyrkan,
och jag skulle egentligen tjäna där ytterligare
fem år. Det är för övrigt underligt,
att vi utgöra den enda kår i
riket, som har så lång tjänstetid, att vi
först efter fyllda 70 år kunna få nedlägga
vårt arbete. Om emellertid denna
lönereform skulle gå igenom, så blir
emeritiåldern nedflyttad till 65 år, och
med ett övergångsstadgande skulle det
bli möjligt för mig att inom två år sluta
denna del av mitt arbete. Jag skulle
alltså inte på något sätt bli delaktig av
de eventuella lönejusteringarna uppåt.

Det är under denna förutsättning
jag har dristat mig att ta till orda. Jag
har verkligen, ärade kammarkamrater,
en gång tidigare yttrat mig i prästerliga
lönefrågor. Jag tror det var för två
år sedan. Den gången gällde det ett
extra kristillägg för prästerskapet, och
jag talade då emot den s. k. kategoriklyvningen,
alltså emot den allt för
skarpa ekonomiska gränsen mellan
kyrkoherdarna och det s. k. lägre prästerskapet
och till förmån för de lägst
betalda prästerna.

Jag förmenar därför, att det är ursäktligt
att jag här har tagit till orda, eftersom
det inte kan sägas, att jag talar enbart
som part i målet.

Jag skulle vilja vädja till kammaren
att en liten smula reflektera över vad
det är, som ligger bakom striden om
prästlönerna. Det är nog inte bara det
att partilinjerna sprungit sönder och att
vi ha den ovanliga och mycket stimulerande
känslan av att inte veta hurudan
utgången kommer att bli, utan det
är också något annat. Om det här i stället
hade gällt en annan yrkesgrupp med
2 000 å 3 000 medlemmar, så undrar
jag, om intensiteten i känslorna hade
varit lika stark, som den nu på många
håll är. Vad beror denna intensitet på?
Jag tillåter mig att ett ögonblick ta
kammarens tid i anspråk med en liten
återblick på svunna tider.

Kyrkan har så att säga att kämpa
med permanent misstro och avoghet
från breda folklager i vårt land. Detta
är ett bittert minne från gångna tider
och en följd av den ställning, som kyrkan
intog, när de fattigare klasserna i
vårt land sökte slå sig fram till en
bättre och rättfärdigare ställning. Människorna
äro ofta sådana, att de glömma
vad dagens goda gärning kan
uträtta, men gångna års oförrätter kunna
de bevara i minnet. Detta är också fallet
här. När man ser på namnen under
avslagsmotionerna i de båda kamrarna,
så kan man ur åtminstone vissa
namn utläsa, att sådana bittra minnen
och känslor föresvävat undertecknarna.
Jag skulle också vilja våga det påståendet,
herr talman, att det är nog
icke enbart lönetekniska motiv, som ha
föresvävat alla motionärerna. Det finns
några av dem — jag säger några, det
är långt ifrån de flesta — som om den
religiösa verksamheten i vårt land ha
brukat använda uttrycket att vi sprida
den religiösa fördummelsen. Och jag
misstänker, att för dem kommer det alltid
att föreligga »lönetekniska skäl» och
betänkligheter mot att bereda prästerskapet
en tryggare ställning. Jag säger
detta ingalunda som någon anklagelse
mot motionärerna eller kritikerna över

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

huvud taget. Vi måste naturligtvis förutsätta
att det är rent sakliga och objektiva
betänkligheter de ha.

För att nu icke ta tiden alltför mycket
i anspråk, herr talman, och för att
undvika att upprepa de argument, som
nu äro ganska väl genomtröskade från
alla håll, skall jag bara stanna vid två
av dem. Det ena är att det blir åtskilliga
hundratals prästmän, kyrkoherdar
i större församlingar, som få en högre
lön än lektorerna. Man framhåller att
dessa senare genom sin licentiatexamen
behövt betydligt längre studietid, minst
ett år eller kanske ännu mer, än kyrkoherdarna,
och att det då är orättfärdigt
att kyrkoherdarna få högre lön.
Jag vill inte alls bestrida att man mycket
väl kan resonera på det sättet. Jag
har emellertid icke funnit det så förfärligt
upprörande, om t. ex. i andra
fall människor med mycket mindre
akademisk utbildning och till och med
sådana, som alldeles sakna akademisk
utbildning, ha fått högre lön. Det finns
många bland vårt lägre prästerskap
som ha lägre löner än en folkskollärare

— och jag har inte reagerat mot detta

— för att inte tala om kommunalanställdas
löner. Jag vet att det finns samhällen,
där en stadsarkitekt avlönas
med 20 000 kronor och en kommunal
folkskolinspektör med 19 000 kronor,
och deras akademiska utbildning kanske
inte är någon alls. Jag anför inte
detta som intäkt för några krav. Dessa
paralleller äro inte så alldeles självfallna.
Men jag skall tillåta mig att ta
ett exempel som är synnerligen färskt
och hämtat ur verkligheten, och jag
gör det för att man skall kunna något
bedöma, vilka uppgifter eu kyrkoherde
i en medelstor församling här i vårt
land har att fylla och ställa dem i jämförelse
med en lektors uppgifter.

Vad denna medelstora församling beträffar
— jag skall för ögonblicket icke
säga vilken det är — förhåller det sig
så, att det är två församlingar som
bilda en kyrklig samfällighet med

70 000 invånare. Ordföranden för samfälligheten
har kanske inte så värst betungande
arbete, men ordföranden i
samfällda kyrkorådet har det så mycket
värre. Han skall svara för en budget på
1 700 000 kronor. Kyrkoherden är dessutom
ordförande i den s. k. personalkommittén
i staden, som skall svara för
80 anställda, alltifrån kyrkokamrern till
kyrkogårdspersonalen, därav ett tjugotal
på expeditionen. Dessutom är han
ordförande i byggnadskommittén, som
har hand om underhållet och skötseln
av kyrkor, församlingshus, prästgårdar,
ekonomibyggnader o. s. v. Han är vidare
ledamot av kyrkogårdsnämnden,
boställsstyrelsen och aktiv ledamot av
fattigvårdsstyrelsen. Denne kyrkoherde
är dessutom ordförande i fyra fondstyrelser.
Han har dagligen 4—5 timmars
expeditionsarbete på pastorsexpeditionen
förutom de sedvanliga förrättningarna
och predikningarna. Det vill
inte mycket fantasi till för att förstå,
att det är en arbetsbörda som verkligen
fyller de allra största krav. Jämför man
nu honom med en lektor i latin och
grekiska — icke i samma stad utan i
en grannstad — så har den senare 20—
22 timmars tjänstgöring per vecka, men
han har naturligtvis också arbete med
att rätta skrivböcker och annat sådant
hemarbete. Jag kan icke känna mig det
minsta upprörd om mannen med den
arbetsbörda jag här skisserat skulle få
en tusenlapp mer än denne lektor.
Kammarens ledamöter kunna ju själva
göra en jämförelse mellan dessa båda.

Det var det ena jag ville ha sagt i
denna fråga. Det andra är redan vidrört
av flera talare, även av herr Fast
i hans anförande. Det är frågan om tillskapandet
av nya kyrkliga storförsamlingar
i analogi med våra storkommuner.
Jag måste säga att ingenting har
retat mig som präst under många år
så mycket som åsynen av det stelbenta
sätt på vilket kyrkan arbetar. Jag vet
alt bara hemma i mitt stift ha vi en
församling på 250 personer med egen

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nya grunder för avlöningen av präster m.

präst. Vi ha en annan på 550 personer
också med egen präst och en annan
med 600 personer o. s. v. Sedan vet jag
att det finns stora stadsförsamlingar
med bortåt 110 000 invånare, såsom
Brännkyrka församling, med ett fåtal
präster, som helt enkelt hålla på att
stupa av överansträngning. En sådan
avvita arbetsordning får man leta efter
på många håll. Det är klart att alla
anse att vi måste komma ifrån detta
och få en rationell upprensning av
dessa förhållanden. Den framtvingar
sig, ärade kammarledamöter, inte minst
av det skälet att vi nu stå inför en
ytterst allvarlig prästbrist, som gör att
man icke kan få alla prästerliga tjänster
besatta. Denna reform kommer att
tvingas fram fortare än vi räknade med
i fråga om storkommunerna.

Då säger man, att vi skola först genomföra
denna reform och vänta med
det andra eller, såsom en herre från
socialstyrelsen sagt i Aftontidningen
häromdagen, lägga hela löneförslaget
på is. Ärade kammarledamöter, jag
misstänker, att då hinner nog den isen
smälta och åtskilligt annat, ty det är
säkert, som herr Fast sade, icke gjort
i en handvändning att åstadkomma en
definitiv lösning av denna fråga. Vi ha
ju i färskt minne, hur kommunerna ha
stretat emot när det gällt storkommunernas
tillkomst, och vad som har skett
i detta fall ute i bygderna är ju bara
eu mild västanfläkt mot vad som är att
vänta, när vi skola genomföra dessa
kyrkliga storkommuner, som jag ändå
anser att vi skola komma fram till. Jag
skulle vara glad, om jag finge deltaga
i en utredning härom ooh skulle helt
enkelt önska att den kunde sättas i gång
så fort som möjligt, men den tar så
många år, att det vore nästan cyniskt
att begära att framför allt det s. k. lägre
och sämst avlönade prästerskapet skulle
få vänta i så många år på att få sina
löner reglerade. Herr Fast nämnde en
tidpunkt, tio år, och det är nog vad
sakkunniga anse vara den ungefärliga

ni.

tiden. Särskilt svårt blir det, om storförsamlingarna
skola sammanfalla med
storkommunerna. Dessa skära stundom
pastoratsgränserna, och detta medför
synnerligen svåra problem i fråga om
vidräkningen de olika församlingarna
emellan, när det gäller den för ett pastorat
gemensamma ecklesiastika jorden
o. d.

Jag skulle, herr talman, vilja tillägga
ännu en sak, och om jag då skulle våga
sätta en liten rubrik på denna del av
mitt anförande skulle jag vilja kalla den
för »Bakom fasaden». Det har här i
dag hörts röster som ha antytt —
det gjorde min ärade vän på värmlandsbänken
— att egentligen går det
ingen nöd på prästerna. De kunna gott
klara sig. Det lägre prästerskapet kanske
behöver en hjälp, men i övrigt går
det nog så bra, och man har framhållit
de stora, fina och präktiga bostäderna
och prästgårdarna. Herrarna och damerna
kunna studera vice talmannen
Olssons i Mora motion, där han talar
om hur dessa stora prästgårdar i regel
tillkommit på yrkande från prästerligt
håll. Men de där stora, väldiga husen är
ju inte alls det nu arbetande och levande
prästerskapet ansvarigt för. Jag har
inte som herr vice talmannen så stor
erfarenhet av hur det ser ut norr om
Dalälven, men när det gäller landet
söder om Dalälven tror jag, att jag kan
våga yttra mig med en viss sakkännedom.
Jag har nämligen under ett 40-tal
år som föreläsare plöjt igenom hela
denna del av Sverige och hållit bortåt
1 800 föreläsningar och gästat bygderna
ganska ingående. Jag kan ju säga i förbigående
att i många år fick också jag
känna på något av den där vinden från
storstrejksåret, då prästgårdarna helt
enkelt inte öppnades. Nu iiro tiderna åtskilligt
annorlunda, och nu är det väl
snarare tvärtom, gudskelov.

Om man nu ser litet bakom fasaden,
vad kan man då se? Jo, först och främst
vad gäller de där stora bostäderna, där
prästerna sitta och hovera sig i dessa

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

bostadsbristens tider, hur hänger det
ihop med dem? Jag har varit i många
prästgårdar, där man stängt av elementen
och bara haft belysning i några
rum och där några rum till och med
varit omöblerade eller där prästerna
fått dragas med många års skulder för
att möblera dessa förfärligt stora hus.
Man har inga hembiträden; dels finnas
inga att få, dels skulle prästernas lön
inte räcka till att betala de 150 å 200
kr. per månad, som det skulle kosta. Nå,
det kan man ju säga att det är lagom
åt dem, det behöva de inte ha mer än
andra människor. Det kan ju vara riktigt,
men har man en stor barnskara
och ett hus som ständigt är öppet för
besök och kanske är ett centrum för
mycket arbete i bygden, är det inte
så roligt för en prästfru att inte ha någon
hjälp att tillgå. Jag har också sett
nästan komiska exempel på att åldrande
präster fått deltaga i allehanda husliga
bestyr och sköta värmepannan, om
de haft någon, eller sådant. Ja, det är
ju inte något föraktligt i detta.

Jag har nämnt detta bara för att påvisa,
att det inte är så flott och fint
bakom fasaden som man inbillar sig.
Visserligen finns det en del präster
som ha god ekonomi och pengar på
banken, men de äro sannerligen lätt
räknade. Jag har i allmänhet funnit en
svag ekonomi hos prästerna, och vad
beror den på? Jo, det är en sak som
verkligen kammaren bör tänka på. Det
kan hända att de fackföreningar som
protesterat inte känna till det, och
känna de till det, kanske det ändå inte
gör något intryck på dem. Det är det
förhållandet att man i dessa prästgårdar
haft en kanske något envis ambition
att man skulle försöka ge sina barn eu
gedigen utbildning. Utan att nämna
några namn vet jag att många gamla
borgerliga släkter i detta land ha tillfört
den svenska staten samt dess ämbcts-
och tjänstemannavärld en lång rad
av lysande och trofasta tjänstemän, lärare,
domare och vetenskapsmän, som i

påfallande många fall ha sina rötter i
Sveriges prästgårdar. Det har kostat
pengar att ge barnen utbildning, och
det gör det ännu i dag. Jag gästade häromdagen
en komminister, som hade ett
förtvivlat arbete med att hålla sin pojke
vid akademien, vilket kostade bortåt
1 700 å 1 800 kronor i terminen. Han
hade inte pengar till detta, utan denne
man, som nätt och jämnt kommit från
sina egna studieskulder, hade fått lägga
upp en ny skuldserie med nya lån, växlar
och sådant. Han sade som många
andra bruka säga: Tänk, vi ha icke
större ekonomisk äregirighet i denna
tid än att vi hoppas kunna få, innan
vi do, göra rätt för oss och komma
ifrån våra skulder!

Detta är, ärade kammarledamöter,
ingen svartmålning. Det är en ytterst
vanlig bild av vad som finns bakom
fasaden. Jag skulle inte ha nämnt detta
utan nöjt mig med att veta det, men
jag har känt det obehagligt vid många
besök, när jag sett denna torftighet och
försakelse samt känt den liksom bittra
tystnad som kom till synes.

Jag skall sluta med att säga att många
präster ha frågat mig om möjligheten
att denna lönereglering skulle kunna
förverkligas. Jag har då sagt rent ut,
att det är inte säkert att den kan komma
än på en tid. Först och främst är
det osäkert om förslaget går igenom i
riksdagen, tv det har kommit i ett psykologiskt
mycket olämpligt ögonblick —
det äro vi ju alla ense om. Vidare har
jag sagt att genomförandet av löneregleringen
sammanhänger icke bara med
lönestoppets upphävande. — För egen
del — och det vill jag gärna ta till
kammarens protokoll — tycker jag att
detta förslag skall icke komma tillbaka,
det vill säga för bestämmande av en
viss tidpunkt för dess genomförande,
förrän icke blott naturligtvis lönestoppet
är hävt utan även den ekonomiska
balansen är återvunnen i vårt land, så
alt vi inte ha vare sig lågkonjunktur
eller kris att räkna med. Det vore ju

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

obehagligt för vårt lands präster att
kanske i en period av inbrytande arbetslöshet
få dessa sina angelägenheter
ordnade.

Sedan skulle jag också vilja anknyta,
och därmed slutar jag, till ett ord av
statsministern, då han sade att riksdagens
prövningsrätt är inte beskuren
i och med att detta förslag nu antages,
utan när det åter kommer en proposition
i fråga om förslagets ikraftträdande,
kan man till den knyta vilka förbehåll
som helst. Nu vet jag mycket
väl att man svarar, att det brukar riksdagen
inte göra. En god praxis är att
sedan man en gång gått in för en princip,
går man inte ifrån den. Det vet
jag också, och jag säger inte detta för
att föranleda någon till något slags
ogrundad optimism i detta stycke. Men
det finns delar av förslaget, som för
allmänheten te sig mindre sympatiska
och som riksdagen har möjlighet att
justera till om den så skulle vilja. Några
talare ha i det sammanhanget pekat
på biskopars och domprostars löner.
Visserligen är det praxis att ej ändra
på lönegradsplaceringar, men konstitutionellt
finns inget hinder därför. Om
riksdagen skulle vilja lägga detta på
minnet och, när ärendet återkommer,
göra en revision och beskära dessa
topplöner, så skulle det nog kunna vinnas
en mycket stor enighet därom här
i kammaren.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HJALMARSON: Herr talman! På
detta stadium av debatten skall jag givetvis
inte fördjupa mig i många detaljer,
när det gäller den fråga som här
diskuteras. Efter de anföranden, som
ha hållits av statsministern och statsrådet
Quensel, synes det mig inte heller
vara nödvändigt.

Jag har i främsta rummet begärt
ordet i anledning av det uttalande, som
utskottet gör rörande pastoratsindel -

ningen och där det heter, att en rationalisering
av pastoratsindelningen snarast
bör komma till stånd. Såsom alla
veta, har den nya kommunindelningen
medfört åtskilligt gnissel. Svårigheterna
skulle säkerligen inte bli mindre,
när det blir fråga om en ny indelning
av pastoraten, och redan på grund härav
borde det finnas anledning att
handla med en viss varsamhet. Men
härtill kommer ett annat och tyngre
vägande skäl. När kommunreformen
beslöts, gjordes, såvitt jag har kunnat
se, frågans lösning icke beroende av
någon motsvarande lösning av frågan
om pastoratsindelningen. Detta är också
ganska naturligt, ty pastoratsindelningen
måste ju bedömas även med
hänsyn till prästmannens uppgifter och
till hans möjligheter att i görligaste
mån stå i personlig kontakt med församlingens
medlemmar. Det måste därför
vara välbetänkt att gå försiktigt
fram, när det gäller en ändring av
pastoratsindelningen.

Man måste också beakta att det på
detta område finns vissa traditionella
värden, och om vi nu skulle, såsom den
föregående ärade talaren ansåg, försöka
åstadkomma en rationalisering, så
böra vi väl ändå se till, att inte dessa
värden försvinna vid denna rationalisering.
Det finns allt skäl att vara aktsam
även om dessa värden.

Vad till sist själva lönefrågan beträffar
vill jag bara framhålla följande.
Lönestoppspolitiken kan inte rimligen
åberopas mot Kungl. Maj:ts här föreliggande
förslag. Vad det nu gäller är
helt enkelt en anpassning i princip efter
andra tjänstemäns löneställning, en
anpassning som redan borde ha varit
i praktiken genomförd. Jag tror också
att om den svenska fackföreningsrörelsen
själv skulle ställas inför en liknande
situation, så skulle den näppeligen
komma fram till någon annan ståndpunkt
än vad utskottsmajoriteten här
har stannat för.

Att det lägre prästerskapet länge har

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

fått arbeta under mycket dåliga ekonomiska
villkor synas ju de flesta vara
ense om. Jag måste dock för min del
beklaga, att utskottet inte har ansett
sig kunna tillstyrka den motion, som
avgivits av herr Skoglund m. fl. och där
man hemställer att särskild hänsyn
måtte tagas till den s. k. duplikationstjänstgöringen
vid lönegradsplaceringen.
Vid kyrkoherdarnas lönegradsplacering
inverka de ersättningsbelopp för
duplikationstjänstgöring, som finnas inarbetade
i den reglerade lönen, men så
är inte fallet vid lönegradsplaceringen
för komministrar och kyrkoadjunkter.

Det hade varit önskvärt att även
dessa synpunkter kunnat beaktas i utskottets
förslag.

Vad slutligen det högre prästerskapet
beträffar, är det ju där fråga om att
åstadkomma en lönegradsplacering, som
står i konsekvens med vad som redan
genomförts för andra jämförliga befattningshavare.
Den ovillighet att draga en
sådan konsekvens, som på sina håll
kommit till uttryck, är enligt mitt förmenande
djupt beklaglig. Det gäller
här en högt kvalificerad grupp av kyrkans
tjänare, som gör en livsviktig insats
för samhället. Den tendens, som
även i andra sammanhang understundom
framträder att behandla sådana
grupper snävare än andra, kan inte i
längden vara till gagn för det allmänna.

Jag ber, herr talman, även för min
del att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Jag skulle ha kunnat inskränka mig
till att instämma med den föregående
talaren, men då jag varit med om att
foga en blank reservation, nr 2, till utskottets
utlåtande, så vill jag endast
deklarera att denna reservation tillkommit
just på grund av det uttalande, som
herr Hjalmarson här har berört, nämligen
rörande pastoratsindelningen. Jag
skall vid denna sena tidpunkt inte taga

upp den frågan på annat sätt än att
jag vill vädja till herr statsrådet att beakta
de synpunkter, som ha anförts av
herr Hjalmarson.

Riksdagen har ju för icke så länge
sedan fattat beslut om kommunsammanslagningen,
och denna sak har ute
i kommunerna vållat en viss irritation

— sinnena äro ganska upprivna på
många håll. När detta beslut fattades,
sades det ifrån att det icke skulle komma
att beröra den kyrkliga indelningen,
men innan kommunindelningsreformen
hinner träda i kraft, är man
från riksdagens sida färdig att förklara,
att vi snarast böra taga itu med en
ändring av pastoratsindelningen.

Jag vill, herr statsråd, understryka
att även om man måste göra en rationalisering
också på detta område —
och jag är för min del fullt medveten
om att en sådan bör komma till stånd

— så måste man ta mycket varsamt på
spörsmålet och inte skynda fortare än
att opinionen därute i någon mån hinner
smälta det nya. Man bör arbeta med
och inte mot opinionen, så att inte
människorna få en känsla av att reformerna
tvingas fram alldeles för fort
och utan hänsyn till de lokala förhållandena.

I övrigt vill jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Jag
begärde egentligen ordet för att rikta
en replik till en av de föregående talarna,
men när jag under tiden har
tänkt över saken har jag kommit till
den uppfattningen, att det egentligen
är så många andra som ha yttrat sig
på samma sätt som han, att min replik
måste ges en bredare bas och inte bara
riktas till en av talarna.

Flera talare här ha uttryckt den åsikten,
att intresset för avslag på propositionen
skulle ha kommit till synes först
sedan tidningarna tagit upp frågan. Jag
vill gentemot detta genmäla, att det inte

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nya grunder för avlöningen av präster m. m.

finns någon som helst saklig grund för
detta påstående. Jag vill hänvisa till de
motioner, som väcktes då propositionen
framlämnades till riksdagen. Enbart
från socialdemokratiskt håll avgavs
i denna kammare en avslagsmotion
med 29 namnunderskrifter, och i
första kammaren väcktes samma motion
av 28 ledamöter. Vid denna lidpunkt
kunde inte någon ha hunnit påverkas
av tidningarnas skriverier.

Det har vidare anförts, att motståndarna
till förslaget inte riktigt ha förstått
dess innebörd, och man har i detta
sammanhang påpekat att förslaget kommer
tillbaka till riksdagen igen. Ja,
detta visste vi redan från början, tv det
framgår ju av propositionen. Det är
alltså ingenting nytt som man här har
kommit med.

Det är sålunda icke på grund av
bristande kännedom om förslagets innebörd
liksom inte heller på grund av
tidningarnas skriverier som motionerna
om avslag ha kommit till, utan det
är med kännedom om förslagets innehåll,
som vi ha väckt dessa motioner,
och motståndet utifrån har säkerligen
tillkommit under samma förutsättningar.

Jag har velat anföra detta för att
äntligen göra slut på talet om åt! motionärerna
liksom oppositionen över
huvud taget ha blivit påverkade av tidningarnas
skriverier och inte ha förstått
förslagets verkliga innehåll.

Herr OHLIN: Herr talman! Det är inte
för att försöka tillföra denna långa och
uttömmande debatt några nya synpunkter,
som jag begärt ordet, utan endast
för att mycket kort understryka ett
par synpunkter, som väsentligen ha bidragit
till mitt ståndpunktstagande. Jag
förbigår därvid, herr talman, den mycket
viktiga omständigheten att vårt
lands präster onekligen äro en grupp,
som i lönepolitiskt hänseende är mera

eftersatt än de flesta andra grupper.
Det är, såsom med rätta har betonats
av flera talare här, en exceptionellt
lång tid, som har gått sedan den senaste
löneregleringen för prästernas
del — prästerna ha sannerligen fått
vänta i lönepolitikens sakristia mycket
länge.

Vad jag skulle vilja beröra äro de
psykologiska skäl, som ha anförts mot
att man redan nu fattar ett principbeslut.
Dessa skäl kunna naturligtvis
inte frånkännas en viss tyngd, men den
beror naturligtvis rätt mycket på med
vilket allvar man i olika kretsar upplyser
folk om hurudana förutsättningarna
för löneregleringen äro och vilka orsaker,
som ha gjort att regeringen och
utskottet trots lönestoppet ha velat få
till stånd ett principbeslut i nuvarande
läge. Jag tror att om man klargör, att
det föreligger en lång lönepolitisk eftersläpning
för prästerskapets del och att,
såsom här har framhållits, löneregleringen
inte skall träda i kraft förrän
på ett senare stadium, så komma dessa
psykologiska reaktioner att bli betydligt
svagare än vad som nu befaras.

Det finns också, herr talman, psykologiska
reaktioner av annat slag, som
kunna förtjäna att framhävas. Man kan
ju diskutera om regeringen gjort vårt
lands prästerskap någon tjänst genom
att lägga fram propositionen nu i stället
för nästa år — för min del undrar
jag, om det inte varit lika bra att få
till stånd ett beslut nästa år — men när
propositionen i alla fall har framlagts
och har tillstyrkts av utskottsmajoriteten,
så skulle det nog leda till en hel
del inte särskilt önskvärda psykologiska
reaktioner, om kammaren nu
skulle avslå propositionen. Ett sådant
beslut skulle säkerligen i vida kretsar
och ingalunda endast bland prästerskapets
medlemmar med rätt eller orätt —
för min del anser jag snarare med orätt
— uppfattas som uttryck för en viss
avoghet mot kyrkans män, en bristande
förståelse för de insatser som kyrkan

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nya

gör. Många av dem, som här tala mot
propositionen, äro efter vad jag kan
förstå fullständigt fria från varje sådan
bristande förståelse eller avoghet och
grunda i stället sitt ståndpunktstagande
på sakliga skäl, som jag ingalunda vill
bagatellisera. Men när man, på sätt
som här skett, räknar med psykologiska
reaktioner, så bör man inte förbise,
att det även finns psykologiska reaktioner,
som tala till förmån för ett positivt
beslut i dag.

Till sist vill jag beträffande avvägningen
mellan lönerna för olika präster
och för andra tjänstemän säga, att
det kan naturligtvis diskuteras, om inte
i vissa fall skillnaden mellan den föreslagna
reglerade lönen för en del präster
och den lön, som utgår för vissa
andra statstjänstemän med ungefär
motsvarande akademiska utbildning,
blir för stor. Men sådana inadvertenser
uppkomma ju ofrånkomligen alltid i
ett land, där det inte finns möjlighet
att reglera alla löner på en gång. Och
vi måste väl ändå, herr talman, erkänna
att det under många år har funnits
en dylik inadvertens och en betydande
sådan till prästerskapets nackdel.
Även om det nu under kortare
tid skulle bli en liten inadvertens till
vissa prästers fördel, så undrar jag
om detta i och för sig kan vara ett
tillräckligt skäl mot att företaga en
lönereglering.

Det är klart att ett positivt beslut
kan åstadkomma, att lönepolitiken för
vissa andra grupper av tjänstemän blir
aktuell under kommande år, men det
kommer den att bli i varje fall. Det har
nyligen framlagts ett viktigt kommittébetänkande,
som gäller just lönerna för
statliga tjänstemän med akademisk utbildning
— jag tänker på den s. k. byråchefsutredningen.
Att problemet alltså
kommer att aktualiseras och omfatta
stora grupper med sådan utbildning är
enligt min mening ofrånkomligt. Man
skall inte tro att man skall kunna undgå
detta genom atl i dag fiilla det före -

grunder för avlöningen av präster m. m.

liggande förslaget. Jag har gjort mig den
frågan, herr talman, om ett positivt beslut
i dag skulle på något olämpligt sätt
binda statsmakterna vid de ställningstaganden,
som man sålunda kommer att
ställas inför under kommande år, och
jag har kommit till den slutsatsen, att
någon sådan olämplig eller sakligt icke
motiverad bindning inte uppkommer.

Det är därför, herr talman, som jag
i likhet med många andra ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde först propositioner
beträffande utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den av herr Pauli m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Spångberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och första lagutskottets
hemställan i utskottets förevarande
utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
av herr Pauli m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, all
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 98 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Fortsatt tillämpning av lagen med särskilda bestämmelser om dispositionen av

aktiebolags vinstmedel.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härpå gav herr talmannen propositioner
beträffande motiveringen, nämligen
dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på godkännande av
den lydelse av motiveringen, som föreslagits
i den av herr Mårtensson i Uddevalla
avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mårtensson i Uddevalla begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
sammansatta stats- och första lagutskottets
motivering i utskottets förevarande
utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av motiveringen, som föreslagits
i den av herr Mårtensson i Uddevalla
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
utskottets motivering.

§ 2.

Fortsatt tillämpning av lagen med särskilda
bestämmelser om dispositionen av
aktiebolags vinstmedel.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående fortsatt tillämpning av lagen
den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda
bestämmelser om dispositionen av

aktiebolags vinstmedel, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SENANDER: Herr talman! Frågan
om aktiebolagens vinstmedel har
ju varit föremål för diskussion på de
arbetarmöten, som ha hållits på olika
ställen ute i landet med anledning av
lönestoppet. Vi på vårt håll ha under
dessa diskussioner alltid framhållit, att
medan de stora massorna pressats på
olika sätt, så ha bolagen praktiskt taget
fått sitta i orubbat bo. Från deras sida,
där man varit anhängare av lönestoppet,
har gjorts gällande att detta vårt
påstående beträffande bolagen är ovederhäftigt.
Man har sagt, att den s. k.
steriliseringen av bolagsvinsterna är av
sådan natur, att bolagen också ha fått
sitta åtskilligt emellan för den förda
stabiliseringspolitiken.

Såsom framgår av propositionen, är
i själva verket den s. k. steriliseringen
av bolagsvinsterna inte mycket värd,
då ju bolagen endast under viss angiven
tidrymd behöva avstå från dessa
medel, som sedan återbetalas till bolagen,
t. o. m. med 2 procents ränta. Det
har emellertid framhållits, att åtgärden
ändock skulle ha sin stora betydelse
ur stabiliseringssynpunkt, då bolagen
av sina vinstmedel skulle behöva
på detta sätt avstå inemot 250
miljoner kronor om året.

Utskottet konstaterar nu i sitt utlåtande,
att åtgärden icke haft någon
nämnvärd effekt ur penningpolitisk
synpunkt, då resultatet endast har blivit
ungefär hälften av vad man räknat
med. Man hade väntat att under de två
första åren ungefär 500 miljoner kronor
skulle insättas på spärrkonto, men i
verkligheten har inte ens halva detta
belopp influtit.

Utskottet säger vidare att åtgärden
i fråga ur penningpolitisk synpunkt
icke kan ha någon avsevärd inverkan.

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Fortsatt tillämpning av lagen med särskilda bestämmelser om dispositionen av

aktiebolags vinstmedel.

Det är däremot ett faktum att omkostnaderna,
som man räknat till 5 miljoner
kronor om året, äro så stora, att
de icke uppväga den fördel ur penningpolitisk
synpunkt som man har
räknat med.

Jag fastslår att utskottet i verkligheten
har konstaterat, att vad man nu avser
att förlänga egentligen är ett fiasko.
.lag har velat fästa uppmärksamheten
vid detta därför att man, som jag tidigare
sagt, i debatten alltid använt den
anordning, som man nu vill förlänga,
som ett motargument mot vårt påstående
att de stora massorna klämmas efter
i lönestoppets tecken, medan bolagen
praktiskt taget sitta i orubbat bo, i varje
fall slippa mycket lindrigt undan.

Jag har, herr talman, med vad jag
sagt velat konstatera, att de argument,
som man anfört mot oss i den offentliga
debatten, icke hålla. Bolagen ha som
vanligt kunnat klara sig undan till och
med denna lindriga åtgärd, som syftar
till att också komma åt bolagens vinstmedel.
Faktum är att denna åtgärd icke
haft någon nämnvärd effekt när det
gällt att begränsa bolagens möjligheter
att disponera över sina vinster.

Jag har intet yrkande.

Herr RYLANDER: Herr talman! Jag
skall ej vid denna sena timme gå in i
ett längre bemötande av vad herr Senander
här har sagt.

Det var ganska intressant på sitt sätt
att höra, hur herr Senander här uppträdde
som »advokat för lönestoppet» i
både detta ärende och det närmast föregående
om prästlönerna. Han synes lika
nitiskt strida mot som värna om det.
Jag vill emellertid säga, att utskottet i
sin skrivning på denna punkt varit
enigt om att det företrädesvis är av
psykologiska skäl, som man nu förlänger
denna lagstiftning. Det är ganska
klart alt en förlängning bör komma
till stånd vad beträffar utdclningsstoppet.
Vad å andra sidan beträffar den

andra delen, nämligen frågan om fortsatt
skyldighet för bolagen att insätta
medel å spärrkonto i riksbanken, förhåller
det sig väl så, att om det icke
hade inträffat något alldeles särskilt på
hösten, nämligen devalveringen, skulle
icke ens regeringen ha ifrågasatt en förlängning
på den punkten.

Då utskottet går med på en förlängning
är det därför att utskottet anser,
att man bör undvika varje åtgärd som
kan uppfattas som ett gynnande av någon
särskild grupp, något som skulle
kunna störa den vilja som man ju förutsätter
förefinnas hos alla att hjälpa
till med stabiliseringspolitikens genomförande.

Jag anser mig icke behöva närmare
gå in på denna sak utan ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
vet icke om jag missuppfattade utskottets
talesman, men jag tyckte han sade,
att jag uppträdde som advokat för lönestoppet.
Jag kan icke förstå vad jag
skulle ha yttrat som han kunde uppfatta
på det sättet. Jag har alltid talat
emot lönestoppet och kommer att göra
det i fortsättningen också. Jag har nu
endast fastslagit, att den åtgärd varom
här är fråga ej fått den effekt man åsyftat.
Det är för övrigt en åtgärd som
man i den offentliga agitationen använt
som motvikt till vårt motstånd mot lönestoppet.

Det var intressant att konstatera att
utskottets talesman fastslog, att vad
man här föreslagit är förestavat av psykologiska
skäl. Det var mycket trevligt
med ett dylikt erkännande som ej givits
tidigare. Vi notera med tacksamhet
detta.

Lönestoppet för arbetarna är ju en
faktisk realitet. Det bär ej med psykologiska
skäl att göra. Men när det gäller
bolagen har man vidtagit åtgärder av
psykologiska skäl, d. v. s. i verklighe -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Fortsatt tillämpning av lagen med särskilda bestämmelser om dispositionen av

aktiebolags vinstmedel.

ten har man lurat arbetarna till den
tron, att man också ingriper mot bolagen.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Jag tror att herr Senander här
blandar ihop två frågor. Det är nämligen
på det sättet att första lagutskottet
nu föreslår, liksom det gjort tidigare
år, att vinstbegränsning som motsvarar
lönestoppet även skall gälla under nästkommande
år, medan man däremot varit
tveksam i fråga om förlängning av
spärrkontoinsättningen, detta med hänsyn
till att man anser att denna inte
haft den stora betydelse, som man förutsatte
att den skulle ha när man genomförde
lagen.

Obestridligt är emellertid att tillsamman
med alla de andra åtgärder,
som vidtagits för att skapa stabilisering
av de ekonomiska förhållandena, har
också denna bidragit till att åstadkomma
ett helt annat läge än det, vari vi
befunno oss vid det tillfälle, då vi behandlade
frågan om insättning på spärrkonto.
Men i fråga om vinstbegränsningen
råder det ingen tvekan inom utskottet.
På den punkten anser man att
det bör råda paritet mellan löner och
vinster, och det är därför en förlängning
av denna lags giltighet nu föreslås.

Herr SENANDER: Herr talman! Vad
herr Andersson i Mölndal yttrade förstod
jag inte riktigt innebörden av.
Jag har fastslagit att utskottet självt
konstaterar, i ordalag som inte kunna
missförstås, att denna bestämmelse icke
har medfört vad man väntade. Den har
bara givit halva det belopp man beräknade,
och detta visar vilka möjligheter
bolagen ha att sno sig undan. Och
det ha de också gjort i detta fall, trots
det faktum att bolagen, sedan de haft
sina medel insatta på spärrkonto i tre
år, då få tillbaka medlen med 2 procents
ränta. Arbetarna, som få avstå

från förbättringar i lönehänseende och
som dessutom på grund av de nya och
ökade konsumtionsskatterna fått lämna
en ganska ansenlig tribut, ha inga utsikter
att få tillbaka ett öre.

Det är detta vi ha konstaterat, och jag
vill ha fastslaget en gång för alla, att
hela denna agitation om att man skulle
ställa arbetare och bolag »i paritet» är
bluff och ingenting annat.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Att den sammanlagda summan
som insatts på spärrkonto inte har blivit
vad man tänkt sig är säkerligen beroende
på ett flertal olika faktorer. Dels
ha vinsterna för bolagen under det senaste
året genomgått en förändring i
den riktningen, att de inte blivit lika
stora som de varit under tidigare år,
och dels ha dessutom vissa bolag varit
undantagna från skyldighet till insättning
på spärrkonto, men de ha i stället
fått insätta sina vinstmedel i konjunkturutjämnande
fonder.

Frågan vad dessa medel skola användas
till har inte utskottet haft att
behandla, den kommer att behandlas
av de parter, som ha intresse av dessa
konjunkturutjämningsfonder. Till ifrågavarande
resultat har också bidragit
att man velat befrämja en ökad produktion
och därför medgivit frihet från insättandet
på spärrkonto.

Herr SENANDER: Herr talman! Det
är ganska olustigt att höra hurusom socialdemokrater
här gå upp och dra en
lans för bolagen och tala om de minskade
vinsterna. Ett faktum är emellertid
att minskningen av vinsterna mest
har orsakats av att man ökat avskrivningarna
och placerat vinstmedel i fonder.
I verkligheten ha bolagen haft
minst lika stora vinster under det gångna
året som tidigare!

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

§ 3.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kung].
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 24 mars 1949 dagtecknad
proposition, nr 184, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Majd,
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av 4 kap.
10 och 11 §§ vattenlagen,

3) lag angående ändring i lagen den
20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt
till fast egendom,

4) lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385),

5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent, samt

6) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sexton
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 325 av herr Eriksson, Einar,
in. fl.,

nr 326 av herr Domö in. fl.,
nr 327 av herr Ekman,
nr 328 av herr Lindblom in. fl.,
nr 330 av herr Gräncbo in. fl.,
nr 336 av herr Sand bert/, Carl, och
nr 337 av herrar Holmbäck och Andersson,
Elon, samt

inom andra kammaren

Ändring i lagen om expropriation m. m.

nr 413 av herr Skoglund i Doverstorp
in. fl.,

nr 414 av herr Edenman m. fl.,
nr 418 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.,

nr 425 av herr Ohlin m. fl.,
nr 426 av herr Ståhl,
nr 427 av herr Nilson i Spånstad,
nr 428 av herr Häckner,
nr 429 av lierr Iheggblom och
nr 430 av herr Nilsson i Kristinehamn.

I motionerna I: 326 och II: 413, vilka
voro likalydande, hade yrkats, att förevarande
proposition måtte avslås och
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om ett på förnyad utredning
grundat förslag till lagstiftning
i ämnet, varvid de i motionerna framförda
synpunkterna borde beaktas.

I de likalydande motionerna 1:336
och II: 429 hade hemställts, att propositionen
icke måtte bifallas samt att
riksdagen måtte uttala sig för en fortsatt
utredning av den föreliggande frågan
med beaktande av vissa i motionerna
närmare angivna synpunkter.

I motionen II: 426 hade yrkats, att
riksdagen måtte besluta vidtaga vissa i
motionen föreslagna ändringar i och tilllägg
till propositionen eller, därest dessa
förslag ej komme att bifallas, riksdagen
måtte avslå propositionen.

I övriga i anledning av propositionen
väckta motioner hade framställts yrkanden
beträffande särskilda delar av förslaget.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i de genom förevarande proposition
framlagda lagförslagen — måtte
för sin del antaga i utskottets hemställan
intagna förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10
och 11 § § vattenlagen,

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ändring i lagen om expropriation in. m.

3) lag angående ändring i lagen den
20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt
till fast egendom,

4) lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385),

5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen
den 16 maj 1884 /nr 25) angående
patent, samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri
rättegång;

B) att de i anledning av propositionen
väckta motionerna I: 325—328, 330,
336 och 337 samt II: 413, 414, 418 och
425—430, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet ovan
under A) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats ett flertal
reservationer.

I en med I) betecknad, av herr Wistrand
och fru Ewerlöf beträffande det
genom propositionen framlagda förslaget
i dess helhet avgiven reservation
hade hemställts,

att Kungl. Maj:ts proposition nr 184
måtte av riksdagen avslås;

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa, att utredning
måtte verkställas angående behovet av
en utsträckt expropriationslagstiftning
för tillgodoseende av tätorternas bostadsbehov
och, om utredningen skulle
giva vid handen att behov av en sådan
lagstiftning förelåge, att Kungl. Maj:t
måtte låta, med beaktande av lagrådets
yttrande över det lagförslag, som låge
till grund för Kungl. Maj:ts proposition
nr 184, utarbeta nytt förslag till lagstiftning
i ämnet; samt

att de i anledning av propositionen
väckta motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
ovan hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

övriga vid utlåtandet fogade reservationer
innefattade ändringsyrkanden
beträffande särskilda delar av förslaget.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation skulle
1 § i lagen erhålla följande lydelse:

1 §•

Fastighet, som---för orten;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns
behov;

15. för stärkande av ofullständigt jordbruk;
eller

16. för att säkerställa att mark på
skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande
anordningar eller för att eljest i kommuns
ägo överföra mark, som icke är
tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt.

Särskild rätt —--till national park.

I motionen II: 426 hade föreslagits, att
det måtte stadgas, att endast sådan jord,
som innefattades i upprättad generalplan
eller bostadsförsörjningsplan,
skulle kunna bliva föremål för expropriation
i nu förevarande fall.

I likalydande motionerna I: 330 och
II: 418 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att rätt till expropriation
skulle kunna medgivas av jord, vilken
vore oundgängligen erforderlig för kommuns
behov av tomtmark för bostads-,
industri- eller därmed jämförligt ändamål
och som icke utan kommunens ingripande
kunde väntas bliva utnyttjad
för sådant ändamål inom skälig tid.

I motionen I: 328 hade hemställts, att
förslaget om rätt till expropriation för
förvärv av mark för tomträttsupplåtelse
ej borde genomföras, att expropriation
för tätbebyggelseändamål icke borde
komma i fråga beträffande mark, som
redan vore tätbebyggd, samt att expropriation
av icke tätbebyggd mark för
bostadsändamål och därmed sammanhängande
åtgärder borde medgivas endast
under förutsättning att kommunernas
behov av marken vore ostridigt
ådagalagt genom en på grundval av demografiska
och andra utredningar utar -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

betad generalplan samt att detta behov
vore aktuellt i den meningen, att exploatering
av marken för det uppgivna
ändamålet icke låge alltför långt fram
i tiden.

I motionerna I: 337 och II: 425, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
regeln om rätt till expropriation för att
överföra mark i kommuns ägo för upplåtelse
med tomträtt måtte utgå ur förslaget
samt att regeln om expropriation
för säkerställande av tätbebyggelse måtte
omformuleras så att den komme att
gälla endast inom stadsplan, byggnadsplan
eller av Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen
fastställd generalplan, i samband
varmed det uttalats som önskligt, att ordet
säkerställa kunde utbytas mot annat
uttryck och att lagtexten kunde bliva
klarare.

I motionen 11:428 hade yrkats, att
riksdagen måtte besluta, att i den föreslagna
punkt 16 av 1 § orden »där —
--tomträtt» skulle utgå.

I utskottets förslag hade 1 § lagen om
expropriation upptagits i den av Kungl.
Maj:t föreslagna lydelsen.

I en av herrar Holmbäck, Hallagård,
Jacobsson i Igelsbo, Stjårne och Hedlund
i Rådom avgiven, med II) 1 :o) betecknad
reservation beträffande denna
paragraf hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att 1 § i förslaget till lag
angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation skulle
erhålla följande lydelse:

1 §■

Fastighet, som---för orten;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns
behov;

15. för stärkande av ofullständigt
jordbruk; eller

16. för att säkerställa att mark inom
fastställd generalplan, fastställd stadsplan
eller fastställd byggnadsplan är tillgänglig
för tätbebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

Särskild rätt--— till national park.

Vidare hade herr Lundberg i en med
II) 2:o) betecknad, beträffande samma
paragraf avgiven reservation föreslagit
ändring i viss del av utskottets motivering.

7 § lagen om expropriation skulle enligt
Kungl. Maj:ts förslag erhålla denna
avfattning:

7 §.

För fastighet, som exproprieras, skall
erläggas löseskilling motsvarande fastighetens
värde med hänsyn särskilt till
ortens pris och fastighetens avkastning.
Exproprieras en del av en fastighet och
lider återstoden skada eller intrång genom
expropriationen eller den exproprierade
delens användande, skall ersättning
därför gäldas. Uppkommer eljest
genom expropriationen skada för
ägaren, skall ock sådan skada ersättas.

Är den---kan meddelas.

I motionen 1:328 hade yrkats, att
riksdagen måtte vidtaga den ändringen
i det framlagda förslaget, att nu gällande
värderingsregler bibehölles.

Jämväl i likalydande motionerna
I: 337 och II: 425 hade yrkats, att Kungl.
Maj :ts förslag måtte så ändras, att 7 §
expropriationslagen finge behålla sin
nuvarande lydelse.

I likalydande motionerna I: 330 och
11:418 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att i expropriationslagen
skulle stadgas, att löseskilling skulle
erläggas med fastighetens fulla värde
liksom ock för intrång.

Slutligen hade i motionen II: 428 yrkats,
att riksdagen måtte besluta, att uttrycket
fastighetens »fulla» värde skulle
bibehållas i 7 § expropriationslagen.

Utskottets förslag upptog 7 § i den
lydelse, som föreslagits av Kungl. Maj:t.

Beträffande denna paragraf hade i en
med III) l:o) beteckad,av herrar Holmbäck,
Hallagård, Jacobsson i Igelsbo,

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

Stjärne och Hedlund i Rådom avgiven
reservation hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att 7 § i förslaget till lag
angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation skulle
undergå endast den ändringen att tredje
stycket upphävdes och att paragrafen
följaktligen skulle erhålla följande
lydelse:

7 §.

För fastighet, som exproprieras, skall
erläggas löseskilling motsvarande fastighetens
fulla värde. Exproprieras en del
av en fastighet och lider återstoden
skada eller intrång genom exproprialionen
eller den exproprierade delens
användande, skall full ersättning därför
gäldas. Uppkommer eljest genom expropriationen
skada för ägaren, skall ock
sådan skada fullt ersättas.

Är den---kan meddelas.

Därjämte hade herr Lundberg i en
med III) 2:o) betecknad reservation i
fråga om denna paragraf hemställt om
iindring i viss del av utskottets motivering.

15 § lagen om expropriation skulle
enligt Kungl. Maj:ts förslag avfattas
sålunda:

Expropriationsdomstol består av ordförande
och fyra ledamöter. Ordförande
är ägodelningsdomaren i orten. Av
ledamöterna skola två vara särskilt utsedda
expropriationstekniker och två
nämndemän i orten. I mål av mindre
betydelse är expropriationsdomstol
domför med, förutom ordförande och
nämndemän, endast en expropriationstekniker.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som
ej sker vid huvudförhandling eller syn
å stället, är expropriationsdomstol domför
med ordföranden ensam.

I likalydande motionerna I: 337 och
II: 425 hade yrkats, att riksdagen måtte
besluta, att expropriationsteknikerna
skulle hava ställning som sakkunniga

och ej som domare eller, om de skulle
bliva domare, de liksom motsvarande
befattningshavare vid vattendomstolarna,
vattenrättsingenjörerna, skulle tillsättas
på livstid.

Även i motionen II: 428 hade föreslagits,
att riksdagen måtte besluta, att expropriationsteknikerna
ej skulle erhålla
ställning såsom domstolsledamöter utan
endast såsom sakkunniga.

Utskottets förslag innebar, att 15 §
skulle lyda på följande sätt:

Expropriationsdomstol består

— (Kungl. Maj ds förslag)-----en

expropriationstekniker.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som
ej sker vid huvudförhandling eller syn
å stället, så ock vid huvudförhandling,
som hålles i omedelbart samband med
förberedelsen, är expropriationsdomstol
domför med ordföranden ensam.

I en beträffande denna paragraf avgiven,
med IV) betecknad reservation
hade herrar Hallagård och Hedlund i
Rådom hemställt, att riksdagen måtte
besluta, att förevarande paragraf skulle
erhålla följande lydelse:

15 §.

Expropriationsdomstol består av ordförande
och två ledamöter. Ordförande
är ägodelningsdomaren i orten. Ledamöterna
skola vara nämndemän i orten.

I fråga om 16 § lagen om expropriation
hade Kungl. Maj:t föreslagit följande
lydelse:

1C §.

För att tjänstgöra i expropriationsdomstolar
förordnar Konungen eller
myndighet, som Konungen bestämmer,

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

för en tid av tre år i sänder lämpligt
antal expropriationstekniker, av vilka
hälften skall hava erfarenhet i fråga
om fastighetsvärdering inom tätorter
och hälften beträffande dylik värdering
å landet. Om de sålunda utsedda
och den sakkunskap envar av dem företräder
lämnas uppgift till expropriationsdomstolarnas
ordförande.

Utskottet hade i sitt förslag upptagit
samma paragraf i denna avfattning:

16 §.

För att tjänstgöra i expropriationsdomstolar
förordnar Konungen eller
myndighet, som Konungen bestämmer,
för en tid av sex år i sänder för varje
län lämpligt antal expropriationstekniker,
av vilka hälften skall hava erfarenhet
i fråga om fastighetsvärdering
inom tätorter och hälften beträffande
dylik värdering å landet. Om de sålunda
utsedda och den sakkunskap envar
av dem företräder lämnas uppgift
till ordförandena i länets expropriationsdomstolar.

I en med V) 1 :o) betecknad, av herrar
Hallagård och Hedlund i Rådom
avgiven reservation hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att förevarande
paragraf skulle erhålla följande
lydelse:

16 §.

För att avgiva utlåtande i expropriationsmål
förordnar Konungen eller
myndighet, som Konungen bestämmer,
för en tid av sex år i sänder för varje
län lämpligt antal expropriationstekniker,
av vilka hälften skall hava erfarenhet
i fråga om fastighetsvärdering inom
tätorter och hälften beträffande dylik
värdering å landet. Om de sålunda utsedda
och den sakkunskap envar av
dem företräder lämnas uppgift till ordförandena
i länets expropriationsdomstolar.

Vidare hade herrar Lundberg och
Andersson i Alfredshem i en med V)

Ändring i lagen om expropriation m. m.

2:o) betecknad reservation hemställt,
att riksdagen — med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag på denna punkt — måtte
besluta, att förevarande paragraf skulle
erhålla den i propositionen upptagna
lydelsen.

Kungl. Maj:t hade i fråga om 37—-39 §§ lagen om expropriation föreslagit
följande lydelse:

37 §.

Sedan stämning i expropriationsmålet
utfärdats, äge den exproprierande taga
fastigheten i besittning, om han hos
Konungens befallningshavande ställer
pant eller borgen för expropriationsersättningen
jämte sex procent årlig
ränta från tillträdesdagen samt sist å
fjortonde dagen före nämnda dag giver
ägaren och, om arrendators, hyresgästs
eller annans rätt beröres, denne underrättelse
om att fastigheten skall tagas i
besittning. Är fall som i 12 § sägs för
handen, må den fastighet eller rättighet
tillståndet till expropriationen omfattar
tillträdas av den exproprierande,
om han ställer säkerhet för därå belöpande
expropriationsersättning jämte
ränta och meddelar underrättelse enligt
vad nyss är sagt.

Därest å fastigheten finnes byggnad,
där dess ägare eller på grund av avtal
annan har sin bostad, vare dock bostadens
innehavare ej pliktig att därifrån
avflytta förr än å den fardag för avträde
av förhyrd lägenhet, som först
inträffar sedan tre månader förflutit
efter det han mottagit underrättelse om
att fastigheten skall tagas i besittning.

Enligt vad i 38 § stadgas vare för
tillträde i vissa fall även nedsättande
av ersättning erforderligt.

38 §.

Vägrar ägaren den exproprierande
att utan gäldande av ersättning taga
fastigheten i besittning, förordne därom
den domstol, där expropriationsmålet
är anhängigt.

7 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 31.

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

Finnes å fastigheten byggnad, där
ägaren har sin bostad eller vars avstående
eljest medför särskild olägenhet
för ägaren, eller är fastigheten av
väsentlig betydelse för ägarens bärgning,
eller prövar domstolen ägaren eljest
hava giltigt skäl för sin vägran, må
förordnande om fastighetens upplåtande
meddelas allenast under villkor att
den exproprierande hos Konungens befallningshavande
nedsätter tre fjärdedelar
av det belopp, vartill expropriationsersättningen
av domstolen uppskattas
i avbidan på att lagakraftägande
dom i målet föreligger.

Vad om ägare sålunda stadgas äge
motsvarande tillämpning beträffande
arrendator, så ock beträffande hyresgäst
eller annan som på grund av avtal
har sin bostad i byggnad å fastigheten.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande
till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande fastigheten.

39 §.

Över beslut, varigenom enligt 38 §
förordnats om tillträde, må klagan ej
föras.

I likalydande motionerna I: 337 och
II: 425 hade yrkats, att förslaget i dessa
delar måtte omarbetas efter följande
i motionerna angivna riktlinjer:

»1) Rätt för exproprianten att taga
fastigheten i besittning innan expropriationsersättningen
slutgiltigt bestämts
bör finnas endast efter särskilt
beslut av expropriationsdomstolen. Sådant
beslut bör kunna fattas endast
i fall, då exproprianten visar att särskild
skyndsamhet är av betydande
vikt för honom. Det är på denna ståndpunkt
bl. a. den tyska rätten står genom
sitt Dringlichkeitsverfahren.

2) F.xproprianten bör vara skyldig
att på ett tidigt stadium, helst redan
i stämningen i expropriationsmålet,
yrka på att få taga fastigheten i besittning
innan expropriationsersättningen

slutgiltigt bestämts, om han skall kunna
få rätt till sådant besittningstagande.

3) I samtliga fall då fastighet tages i
besittning innan ersättningen slutgiltigt
bestämts böra de ersättningsberättigade
ha rätt till en preliminär expropriationsersättning.

4) Den procentsats av den preliminära
ersättningen, till vilken de ersättningsberättigade
böra ha rätt, bör såsom
föreslogs i 1910 års kommittéförslag
bestämmas till 100 procent av fastighetens
eller rättighetens preliminärt
fastställda värde. Den, som tvingas avstå
sin jord, sitt arrende eller sin bostad,
bör alltså ha rätt till i princip full
kompensation även preliminärt.

Vid framläggande av detta förslag få
vi stryka under, att vi icke ha något
att erinra mot att då det gäller försvarsändamål
nuvarande regler få stå kvar.
Vi hava ej heller erinran mot en lagstiftning,
som bygger på den nuvarande
54 § expropriationslagen och med det
innehåll att exproprianten alltid äger
att mot erläggande av den expropriationsersättning,
som bestämts i första
instans, och mot avstående av sin rätt
att söka nedsättning av detta belopp
taga fastigheten i besittning.»

Utskottet hade i sitt förslag givit dessa
paragrafer följande lydelse:

37 §.

Om det är av synnerlig vikt för den
exproprierande att innan expropriationen
fullbordats taga i besittning den
fastighet eller rättighet, som tillståndet
till expropriationen omfattar, äge
expropriationsdomstolen förordna därom,
sedan stämning i målet utfärdats.
Därvid skall som villkor för tillträde
föreskrivas, att den exproprierande hos
Konungens befallningshavande ställer
pant eller borgen för expropriationsersättningen
jämte sex procent årlig
ränta från tillträdesdagen.

Tiden för tillträdet skall bestämmas
så, att ägare eller annan, vars rätt beröres,
får skäligt rådrum efter det han

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

fått del av domstolens beslut. Därest
å fastigheten finnes byggnad, där dess
ägare eller på grund av avtal annan har
sin bostad, må tillträdet till bostaden
icke bestämmas till tidigare dag än den
fardag för avträde av förhyrd lägenhet,
som först inträffar sedan tre månader
förflutit från delgivningen.

Enligt vad i 38 § stadgas skall i vissa
fall som villkor för tillträde även föreskrivas
att ersättning nedsättes.

38 §.

Där det ej är uppenbart, att expropriationsersättningen
blir obetydlig,
skall domstolen på yrkande av ägaren
som villkor för tillträdet tillika föreskriva,
att den exproprierande hos
Konungens befallningshavande nedsätter
belopp, som av domstolen bestämmes.
Beloppet må ej sättas lägre än tre
fjärdedelar av det belopp, vartill expropriationsersättningen
av domstolen
förberedelsevis uppskattas, och ej heller
lägre än vad den exproprierande i målet
erbjudit eller vad denne har att erlägga
på grund av dom i målet, som
mot honom vunnit laga kraft.

Vad om ägare sålunda stadgas äge
motsvarande tillämpning beträffande
annan, vars rätt beröres.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande
till Konungens befallningshavande
domstolens beslut ävensom
gravationsbevis rörande fastigheten.

39 §.

Beslut i fråga, som avses i 37 eller
38 §, må meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslut meddelas, skola parterna
erhålla tillfälle att yttra sig.

Mot beslut, som av expropriationsdomstol
meddelats under rättegången i
fråga, varom förmäles i första stycket,
skall talan föras särskilt. Mot hovrättens
beslut i dylik fråga må talan ej
föras.

I en med IX) betecknad reservation
hade herr Lundberg hemställt, att riksdagen
— med bifall till Kungl. Maj:ts

Ändring i lagen om expropriation m. m.

förslag på denna punkt — måtte besluta,
att förevarande paragrafer skulle
erhålla den i propositionen upptagna
lydelsen.

Beträffande 67 § lagen om expropriation
hade Kungl. Maj:t föreslagit följande
lydelse:

67 §.

Den exproprierande vare pliktig att,
i den mån ej annat föranledes av vad
i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas, ersätta motparten hans kostnader
å expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens
fördelning och
eljest i anledning av expropriationen.

I motionen II: 430 hade hemställts,
att 67 § i föreliggande förslag måtte
omarbetas enligt närmare angivna grunder,
innefattande att expropriatens rätt
till ersättning för expropriationskostnad
borde begränsas sålunda, att ovillkorlig
sådan rätt borde — bortsett från de i
67 § i förslaget angivna begränsningarna
— gälla allenast i fråga om expropriationskostnad
i första instans samt
att i övrigt rättegångsbalkens bestämmelser
om rättegångskostnad i tvistemål
borde tillämpas jämväl i expropriationsmål,
dock med det tillägget, att överinstans
borde, oavsett nämnda bestämmelser,
äga att, där så funnes skäligt, tillerkänna
expropriat ersättning för kostnader
vid instansen i fråga, varjämte i
motionen hemställts, att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till härför
erforderliga ändringar uti denna och
eventuellt andra paragrafer.

Utskottets förslag innebar godkännande
av paragrafen i den av Kungl.
Maj:t föreslagna avfattningen.

I en av herrar Lundberg, Andersson i
Alfredshem och Jansson i Hällefors beträffande
denna paragraf avgiven, med
X) betecknad reservation hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
förevarande paragraf skulle erhålla följande
lydelse:

100 Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig att,
i den mån ej annat föranledes av vad
i 18 kap. 6 och 8 § § rättegångsbalken
stadgas, ersätta motparten hans kostnader
vid expropriationsdomstolen, vid
expropriationsersättningens fördelning
och eljest i anledning av expropriationen.
Oavsett vad i rättegångsbalken
stadgas om skyldighet att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt, vare den
exproprierande, om särskilda skäl därtill
föranleda, skyldig ersätta motparten
dylik kostnad.

Enligt det i propositionen upptagna
förslaget till lag angående ändring i lagen
den 20 juni 192b (nr 38b) om återköpsrätt
till fast egendom skulle 10 § i
lagen erhålla följande lydelse:

10 |.

Varder ej överenskommelse, som i 9 §
sägs, träffad, skall för fastigheten erläggas
en i penningar på en gång utgående
löseskilling motsvarande fastighetens
värde, sådant det befinnes under
antagande dels att, för obestämd tid
framåt eller, där återköpsrätten förbehållits
endast för viss tid, under den
enligt avtalet återstående tiden, varje
ägare av fastigheten är bunden av återköpsrätten
och det i samband därmed
avtalade villkor angående fastighetens
användning, och dels att fastigheten i
övrigt icke besväras av andra rättigheter
än dem, som vid försäljning av
fastigheten i den ordning, utsökningslagen
bestämmer, äga företräde framför
återköpsrätten eller ock äro av försäljningen
oberoende.

Vid värdering-----motsvarande

tillämpning.

Utskottets förslag i denna del innebar
godkännande av den av Kungl.
Maj:t föreslagna lydelsen.

I en beträffande denna paragraf av
herrar Holmbäck, Hallagård, Jacobsson
i Igelsbo, Stjärne och Hedlund i Rådom
avgiven, med XI) betecknad reserva -

tion hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att förevarande paragraf
skulle erhålla följande lydelse:

10 §.

Varder ej överenskommelse, som i
9 § sägs, träffad, skall för fastigheten
erläggas en i penningar på en gång
utgående löseskilling motsvarande fastighetens
fulla värde, sådant det befinnes
under antagande dels att, för obestämd
tid framåt eller, där återköpsrätten
förbehållits endast för viss tid,
under den enligt avtalet återstående
tiden, varje ägare av fastigheten är
bunden av återköpsrätten och det i
samband därmed avtalade villkor angående
fastighetens användning, och
dels att fastigheten i övrigt icke besväras
av andra rättigheter än dem,
som vid försäljning av fastigheten i den
ordning, utsökningslagen bestämmer,
äga företräde framför återköpsrätten
eller ock äro av försäljningen oberoende.

Vid värdering---motsvarande

tillämpning.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, begärdes, beträffande
föredragningssättet, ordet av

Herr HELLBACKEN, som anförde:
Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 34 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att de av utskottet tillstyrkta lagförslagen
föredragas vart för sig, det
första paragrafvis med slutstadganden,
ingress och rubrik sist, varefter och
sedan alla lagförslagen blivit genomgångna
utskottets hemställan föredrages; att

vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; att

lagtext ej må behöva uppläsas i

Nr 31. 101

Onsdagen den 7 december 1949 em.

vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres; samt

att för den händelse något av lagförslagen
kommer att helt eller delvis återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt
att vid ärendets förnyade behandling i
avseende å de delar, som blivit med
eller utan ändring godkända, föreslå
sådana jämkningar, som kunna föranledas
av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs först
Punkten A.

1) Utskottets förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation.

Sedan 1 § föredragits, yttrade:

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Då jag jämte andra ledamöter av
andra lagutskottet reserverat mig rörande
förevarande utskottsutlåtande,
ber jag att få säga några ord.

Själva principen att kommunerna böra
erhålla rätt att tvångsvis förvärva
mark för bebyggelse, där sådan mark
eljest icke är på skäliga villkor tillgänglig,
vilja vi icke bestrida. Det kan ju
för resten erinras om att kommunerna
genom tidigare beslut av riksdagen blivit
ålagda att ansvara för att det finnes
tillräckligt med lämpliga bostäder för
inbyggarna. Rätten för kommunerna att
under vissa förhållanden expropriera
mark inom område, där stadsplan finnes
fastställd, finnes redan nu enligt
1947 års byggnadslag.

Då det gäller expropriationsändamålen
har folkpartiet i sin motion deklarerat
en från det kungi. förslaget avvikande
mening. Vi anse nämligen, att
man ej bör gå så långt som man enligt
detta förslag vill gå. I propositionens
förslag till ändringar i lagtexten till 1 §
punkt 16 heter det: »för att säkerställa
att mark på skäliga villkor är tillgänglig
för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar eller för att

Ändring i lagen om expropriation m. m.

eljest i kommuns ägo överföra mark
som icke är tätbebyggd för upplåtelse
med tomträtt».

Utskottet har tillstyrkt propositionen.
Vi från folkpartiet ha ansett att förslaget
går för långt. I den reservation som
är avgiven av herr Holmbäck m. fl.
framhålles, att expropriation hör få ske
endast inom områden för fastställd
stadsplan, fastställd byggnadsplan och
fastställd generalplan. Vi kunna sålunda
ej dela den uppfattning som är propositionens
''och till vilken utskottets
majoritet anslutit sig, att mark bör kunna
få exproprieras redan innan plan i
vederbörlig ordning blivit fastställd, om
förebragt utredning kan anses tillfyllestgörande
visa att marken behövs för dylikt
ändamål.

Om utskottets förslag härutinnan godtages,
kommer kommunen att kunna expropriera
mark för tätbebyggelse och
därmed sammanhängande anordningar
för fritidsområden m. m. redan innan
det är avgjort, om området över huvud
taget får användas för dylikt ändamål.
Vi kunna icke ansluta oss till en sådan
uppfattning, utan vi anse att det
för expropriation ifrågasatta områdets
lämplighet för bebyggelse m. m. bör
vara av vederbörande myndigheter prövad
och fastställd genom viss planläggning.

När man skall lagstifta på ett sådant
här område, bör man, enligt vårt förmenande,
gå fram med en viss försiktighet.

Den kungl. propositionen innehåller
förslag — detta framgår av den nyss
upplästa lagtexten -— om expropriation
av mark för upplåtande av tomträtt.
Detta har utskottet även tillstyrkt. Reservanterna
kunna icke ansluta sig till
denna uppfattning. Detta ståndpunktstagande
till propositionen och utskottsförslaget
innebär från vår sida icke något
ställningstagande till själva tomträttsinstitutet
som sådant utan avser endast
rätten att för ändamålet expropriera
mark.

102 Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

Expropriation av mark för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar
i övrigt kan enligt föreliggande
förslag icke ske om ägaren till
marken själv vill bebygga densamma
eller på skäliga villkor är villig att upplåta
den till annan som vill bygga. Då
det däremot gäller expropriation av
mark avsedd att upplåtas med tomträtt,
kan ägaren av marken ej freda sig på
detta sätt, enär ingen enskild kan upplåta
mark med tomträtt.

Vi befara här att en sådan bestämmelse
kan skapa möjlighet till kommunala
markmonopol, något som enligt
vår uppfattning icke kan anses önskvärt
lika litet som enskilda sådana monopol.

Det är visserligen sant att kommunen,
när det gäller tomträtten, är bunden
så till vida att området måste användas
för det ändamål, för vilket
marken exproprieras, ty i annat fall
kan den förre ägaren göra sin rätt till
återköp gällande inom 20 år efter det
att marken förvärvats genom expropriationen.
Man frågar sig då, om det icke
vore bättre för kommunen, om man vill
upplåta mark till tomträtt, att eventuellt
använda sådant område som kan
förvärvas genom frivilliga upplåtelser.

I propositionen och i utskottets utlåtande
hävdas, att man på detta sätt kan
förbehålla för det allmänna den värdestegring
som området undergår. Enligt
vårt förmenande äro de olägenheter
som förorsakas av rätten till expropriation
för tomträtt större än den
vinst man skulle göra genom att eventuell
värdestegring skulle förbehållas
det allmänna. Hela problemet om oförtjänt
värdestegring skall ju, enligt vad
som framhålles i propositionen, upptagas
i annat sammanhang.

Då det gäller kronans, kyrkans och
universitetens mark har i folkpartiets
motion framhållits önskvärdheten av
att pågående utredningar om upplåtelse
av kronans och kyrkans mark måtte
påskyndas. T den åberopade motionen

har dessutom framhållits, att det måste
anses vara ett elementärt rättvisekrav
att i fråga om expropriation det allmännas
och de enskildas jord ställes
så att säga på samma linje. Dessa synpunkter
ha också framhållits av utskottet.
Universitetens jord kan, enligt nu
gällande praxis, bli föremål för expropriation.

Då det gäller värderingsreglerna innehåller
den nuvarande expropriationslagen
i sin 7 § en bestämmelse om att
exproprierad egendom skall ersättas
med fulla värdet och att intrång och
skada på grund av expropriationen skall
ersättas enligt samma regler. I propositionen
är uttrycket fulla värdet utbytt
mot fastighetens värde med hänsyn
till särskilt ortens pris och fastighetens
avkastning samt att intrång och
skada skall ersättas. I propositionen
uttalas vidare, att vad som föreslås icke
är avsett att ändra den grundsats som
nu gäller att den eller de ersättningsberättigade
skola bibehållas orubbade
vid den ekonomiska ställning de såsom
helhet räknat tidigare innehaft. Man
har endast velat ha bort det förhållandet,
att de nuvarande expropriationsnämnderna
emellanåt bestämt för höga
värden. Utskottet har anslutit sig till
den i propositionen uttalade uppfattningen
och tillstyrker bifall till den
föreslagna omformuleringen av 7 § i
expropriationslagen.

I reservationen av herr Holmbäck
in. fl. har framhållits, att reservanterna
ej ha någonting emot att endast vad
som kan betecknas som fulla värdet
skall utgå för egendom som tages i anspråk
för expropriation. Detta innebär
icke något försvar om övervärden
någon gång utdömts. Vi förmena nämligen
att det har varit en felaktig praxis
om så har skett.

Då propositionen nu föreslår en ny
organisation i stället för nuvarande
expropriationsnämnderna, nämligen expropriationsdomstolar
i första instans
med besvärsrätt till hovrätt och högsta

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

103

domstol, anse vi att därmed tillräckliga
garantier skapats för att rätta värden
komma att utdömas. Någon anledning
att därför ändra formuleringen av 7 §
finnes enligt vårt förmenande icke. För
framtiden får man i expropriationsdomstolarna
organ, vilkas kompetens
att tolka gällande bestämmelser torde
vara ostridig. Och över expropriationsdomstolarna
komma hovrätterna och
högsta domstolen, d. v. s. landets högsta
judiciella myndigheter, att stå som instanser.
Man kan därför förutsätta att
prövningen av värdesättningen bör
kunna bli den bästa möjliga. Vi anse
därför, att det finnes fullgoda skäl för
att bibehålla 7 § i oförändrat skick.

Då det gäller organisationen har det,
som jag nyss nämnde, föreslagits, att
man skall ersätta de nuvarande expropriationsnämnderna
med expropriationsdomstolar.
Förslaget om omorganisation
möter icke någon gensaga från
vårt håll. Delade meningar ha varit rådande
under förarbetena till lagen om
t. ex. de föreslagna expropriationsteknikernas
ställning. För folkpartiets del
ha vi helst sett, att teknikerna blivit
sakkunniga utanför domstolen. Vi ha
nämligen förmenat, att det skulle vara
till fördel för prövningen och målets
handläggning, om man fått argumentera
med de sakkunniga teknikerna i dessa
saker inför domstolen, och kanske
skulle man i åtskilliga fall därigenom
kunna undvika att besvär anföres mot
expropriationsdomstolens beslut. Det
är visserligen sant att dessa expropriationsdomstolar
i motsats till vad expropriationsnämnderna
ha haft att göra
måste i den skrivna domen angiva skälen
varför de kommit till det eller det
resultatet. Men det kommer att bli
ganska svårt att kunna angiva detaljerna
till alla domskälen. För den skull skulle
det vara fördelaktigare om teknikerna
stode utanför domstolen. Den domstol
som varit förebild för expropriationsdomstolen,
nämligen vattenrättsdomstolen,
har man mycket god erfarenhet

Ändring i lagen om expropriation m. m.

av. De experter som där motsvara teknikerna
iiro de s. k. vattenrättsingenjörerna.
Dessa tillsättas ju för hela sin
tjänstetid. Enligt propositionens förslag
skulle teknikerna utnämnas av Kungl.
Maj :t för en tid av tre år i lämpligt
antal för varje län. Vi ha emellertid,
när det gäller teknikerna, från folkpartiets
sida gått med på att dessa få
vara ledamöter av expropriationsdomstolen
men att de skulle tillsättas för
en tid av 6 år i stället för föreslagna
3 år. Inom utskottet har träffats en
kompromiss, och utskottet föreslår därför
att expropriationsteknikerna skola
tillsättas för en tid av 6 år. Vi dela den
uppfattningen och ha därför ingenting
att anmärka på utskottsförslaget i denna
del.

Ja, herr talman, jag skall be att med
dessa ord få yrka bifall till den reservation
som är fogad till förevarande utskottsutlåtande
av herr Holmbäck m. fl.
i den nu föredragna punkten.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Förevarande förslag syftar som
bekant till att erforderlig mark för tätbebyggelse
skall stå till förfogande mot
skälig kostnad. Detta syfte är uppenbarligen
lovvärt. Då jag nu yttrar mig tämligen
kritiskt om olika punkter i förslaget,
beror detta ingalunda på att jag
inte är införstådd med detta syfte.

Förslaget går ut på ändring i tre viktiga
hänseenden, nämligen i fråga om
expropriationsändamålen, värderingsreglerna
och förfarandet vid expropriation.
Det bygger på ett betänkande
av markutredningen. I fråga om personvalet
i utredningen har jag tidigare
i en interpellation till justitieministern
påtalat att detta syntes vara så ensidigt,
att man kunde befara ett åsidosättande
av markägarnas intressen. Farhågorna
ha besannats.

Visserligen har justitieministern på
en och annan punkt vidtagit ändringar
till det bättre, och första lagutskottets
majoritet, d. v. s. utskottets socialdemo -

104

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

krater, som ensamma stå för utlåtandet,
synes där detta varit möjligt och utan
att ändra lagtexten och utan att direkt
kollidera med justitieministerns uttalanden
i motiveringen ha intresserat sig
för att slipa av det mest stötande i
detta förslag. Men utskottsförslaget är
likväl enligt min mening mycket otillfredsställande.

Beträffande expropriationsändamålen
föreslår utredningen kort och gott, att
kommunerna skola få rätt att tvångsförvärva
all mark, som erfordras för
tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar. Att markägaren
till äventyrs vill själv bebygga eller ock
sälja marken till rimligt pris, bör enligt
markutredningen icke hindra att expropriation
beviljas. Justitieministern
synes emellertid icke ha kunnat helt
följa utredningen på denna punkt. Han
torde tvärtom ha avsett, att expropriation
— utom vad angår mark som avses
att upplåtas med tomträtt — skall vara
utesluten, om markägaren själv bebygger
eller till rimligt pris säljer marken.

Andra lagutskottet skingrar på den
här punkten varje tvivel, som till äventyrs
kan ha förelegat tidigare. Det säger:
»Om det finns befogad anledning
antaga, att den enskilde markägaren
själv exploaterar marken eller eljest är
beredd att upplåta den för exploatering
mot skäligt pris måste det anses säkerställt,
att marken är på skäliga villkor
tillgänglig för tätbebyggelse, och under
sådana förhållanden saknas förutsättning
för att marken skulle kunna exproprieras.
» Utskottet framhåller vidare
att om en ej alltför obetydlig del av den
mark, som bedömes svara mot exploateringsbehovet,
tillhör sådan ägare som
bebygger eller säljer marken till rimligt
pris, så saknas rätt till expropriation.
En annan förutsättning som utskottet
betonar är, att marken skall behövas
och även lämpa sig för tätbebyggelseändamål.

Huruvida utskottet accepterat markutredningens
och departementschefens

tanke, att kommunerna skola på ett tidigt
stadium tvångsvis kunna få förse
sig med jord i sådan omfattning, att
man vid planernas utarbetande icke behöver
känna sig alltför bunden med
hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna,
är oklart. Uttalandet synes närmast
innebära att kommuner skola få
expropriera mark, även om man inte
kan säga mer om dess behövlighet än
att det kan hända att marken behövs
för ett av flera tänkbara planläggningsalternativ.
Det kan emellertid då svårligen
förenas med utskottets kategoriska
uttalande, att just den ifrågavarande
marken skall vara behövlig för
tätbebyggelseändamål.

Oavsett hur det förhåller sig på denna
punkt är det emellertid klart, att
utskottsförslaget medger rätt till expropriation
för tätbebyggelse, redan innan
det ens är avgjort, att marken får användas
för tätbebyggelseändamål. Enligt
vår mening är det minsta man kan
fordra, att den saken är avgjord. Om
man inte fordrar detta, komma markägarna
i alltför hög grad att utsättas
för expropriationer, som senare visa
sig onödiga. Vi ha därför icke kunnat
biträda ett förslag, som lämnar någon
möjlighet till expropriation innan
stadsplan, byggnadsplan eller generalplan
blivit upprättad och fastställd av
vederbörande myndighet.

För en stund sedan sade jag att justitieministern
inte hade kunnat följa
markutredningen i dess förslag om att
expropriation får ske, även om markägaren
själv vill bygga eller till rimligt
pris sälja sin mark för bebyggelse. Men
vad justitieministern givit med ena handen,
tar han igen med den andra. Han
föreslår nämligen att kommunerna för
att upplåta tomträtt skola få expropriera
oberoende av huruvida markägaren
själv vill bebygga marken eller
upplåta den till bebyggelse på skäliga
villkor.

I den mån det finns kommuner, som
på sin mark vilja upplåta tomträtt, och

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

105

människor som äro beredda att uppföra
bostäder, så är det med den utformning
tomträttsinstitutet har inte
mycket att erinra mot att en sådan upplåtelse
får det allmännas sanktion. Om
sålunda en kommun, som exproprierat
mark för bebyggelse, säljer den eller
upplåter tomträtt till densamma saknar
därför i och för sig betydelse i detta
sammanhang. Vad som däremot är
väsentligt är, att om kommun förklarar
sig skola använda marken för tomträtt,
så bli möjligheterna att få expropriera
helt oberoende av om ägaren vill bebygga
marken eller sälja den till rimligt
pris. Härigenom öppnas uppenbarligen
möjligheter för kommunala markmonopol.
Och all monopolbildning på detta
område kan liksom på så många andra
innebära betydande olägenheter för allmänheten.

I det här sammanhanget skulle jag
vilja peka på att det knappast finns anledning
tro, att i en sådan stad som
Stockholm vidgade expropriationsmöjligheter
skulle i någon högre grad påverka
tomt- och därmed bostadskostnaderna.
Den slutsatsen tycker jag man
är berättigad draga av officiella uppgifter
om stadens markinköp, m. m.
Ur Stockholms stads årsbok för 1948
inhämtar man, att medelpriset för den
mark om ca 200 milj. kvm, som staden
inköpt för stadsområdets utvidgande
och för stadens vattenledning, uppgår
till ca 27 öre per kvm. I detta aktstycke
får man därjämte veta, att staden upplåtit
12 940 tomter med tomträtt för en
tomträttsavgäld av ca 72 öre per kvm,
vilket kapitaliserat efter en räntefot av
3 % blir 24 kr. per kvm. Motsvarande
siffror ge vid handen, att avgälden för
upplåtelser under 1947 uppgår till 1
krona 17 öre per år eller kapitaliserad
till 39 kr. per kvm. Visserligen kan det
hända att stadens utgifter för vatten,
avlopp, gator in. in. äro så stora, att
dessa belopp kunna betraktas som skäliga.
Men så mycket bör man kunna
säga, att även om råmarken stått till

Ändring i lagen om expropriation m. m.

förfogande gratis och man alltså ej behövt
ge 27 öre för den, har kostnaden,
24 kr. per kvm, ej därigenom kunnat
nedbringas så mycket, att tomtkostnaden
kan sägas bli nämnvärt mindre.

Vilka äro då motiven till att expropriation
för tomträtt skall få äga rum
under andra förutsättningar än om
kommunen avser att sälja marken? Två
skäl ha uppgivits. Kommunen skulle genom
att upplåta tomträtt ha friare händer
att vid behov framdeles disponera
marken på annat sätt. Vidare skulle
markens värdestegring tillfalla kommunen.
Rent formellt är naturligtvis det
första skälet riktigt. Men i praktiken
ser det annorlunda ut. Kommunen har
som bekant avsevärda möjligheter att,
även om enskilda rå om marken,
tvångsvis göra förändringar i dispositionen,
som kunna vara påkallade. Å
andra sidan vore det säkerligen förhastat
att utgå från att kommunen vid
en tid då tomträtten upphör skulle kunna
behandla tomträttsinnehavarna hur
som helst. Tvärtom skulle nog omdispositioner,
som icke vore sakligt starkt
motiverade, utlösa en mycket hård
opposition inom samhället. Med hänsyn
härtill kan man med fog säga, att skillnaden
i dispositionsfriheten i själva
verket icke är så stor.

Det andra skälet, nämligen att tillföra
samhället värdestegringen, är säkerligen
huvudmotivet till förslaget om
expropriation för tomträtt. Gent emot
detta måste emellertid erinras om att
frågan, under vilka förutsättningar och
i vilken omfattning oförtjänt värdestegring
bör tillfalla det allmänna, ännu
icke är utredd. Att genom expropriation
för tomträttsupplåtelse indraga värdestegring
från vissa fastighetsägare innebär
rena godtycket. Vill kommunen redan
innan frågan om värdestegringen
blivit lagligen reglerad komma i åtnjutande
av denna, kan man för övrigt
ofta anlita samma väg som den Stockholms
stad synes ha beträtt, nämligen
att genom frivilliga köp förvärva bcty -

106 Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

dande markområden. Kostnaden för
köpen, 27 ör per kvm, synes knappast
ha varit orimlig.

Den andra huvudfrågan i förslaget
angår expropriationsersättningen. Gällande
regler säga att det skall utgå full
ersättning för vad som avstås. Ja, det
låter ju rimligt, tycker man. Men nu är
det så att man har fått för sig, att
detta uttryck skulle ha varit skulden
till att övervärden utdömts på sina håll.
Jag säger att man fått för sig, tv det
finns inte minsta utredning om att
eventuella övervärderingar skulle ha
berott på lagens föreskrift, att ersättningen
skall vara full.

Lagrådet, som väl får anses vara
auktoritativt i fråga om lagtolkning,
tillmäter ordet »full» ersättning en speciell
innebörd, nämligen den, att om
detta ord finns med så skall i tveksamma
värderingsfall det högre beloppet
utdömas. Borde inte en sådan regel
vara självklar? Att bli utsatt för expropriation
är naturligtvis oftast ett obehag.
Detta är särskilt påtagligt, om det
är fråga om att avstå en del av trädgård
till gata eller att avstå från kanske
hela sitt hem för ett eller annat allmänt
ändamål. Nog bör det väl i den
situationen vara angeläget att tillse, att
inte vederbörande som påbröd på detta
obehag skall få en ekonomisk förlust
på halsen, beroende på att man i tvivelaktiga
värderingsfall har underlåtit
att döma ut det högre värdebeloppet.

Utskottet har gjort sig till tolk för
den meningen, att de nya värderingsbestämmelserna
skola ges samma innebörd
som de gamla och att alltså icke
den, från vilken expropriation sker,
skall bära den med osäkerheten förenade
risken. Man spörjer då förgäves
efter anledningen till att inte lagtexten
får bibehålla de uttryck som
återge den regel, som ändå förklaras
vara riktig. Det uppgivna skälet, att
man därigenom skall kunna undgå övervärdering,
förefaller föga övertygande.

Varför skall man stoppa undan denna
regel i motiveringen? Det verkar faktiskt
som om man leker kurragömma
med sig själv i detta fall.

Den tredje huvudfrågan är expropriationsmyndighetens
organisation. Här inskränker
jag mig till att vidröra endast
en punkt, nämligen expropriationsteknikernas
ställning. I departementspromemorian
i denna fråga hade teknikerna
givits ställning som sakkunniga utanför
domstolen. I propositionen ha de
gjorts till domare. Goda skäl tala enligt
mitt förmenande för att man skall
låta dem gå domstolen till handa som
sakkunniga. Genom att göra dem till
domare i första instans löper man risken
att göra flerinstansordningen till
blott ett sken. Om i första instans men
icke i högre ingå sakkunniga domare,
kommer det säkerligen att bli så att
högre rätt sällan vågar sig på att ändra
en gjord värdering. Detta är till nackdel
för enhetligheten men kan också
menligt påverka möjligheten att få fram
riktiga avgöranden, något som i det
långa loppet kan undergräva förtroendet
för våra domstolar.

Som en sammanfattning av det föreliggande
förslaget till ändring i expropriationslagen
skulle jag vilja säga följande.
Uppenbarligen är det ett viktigt
samhällsintresse att bebyggelse kan ske,
där sådan behövs. Men det är också
ett intresse att tryggheten i äganderätten
behålles så långt sig göra låter utan
att tillgodoseendet av andra viktiga
samhällsintressen äventyras. Man finner
knappast någonstans i förarbetena
att en verklig avvägning företagits mellan
dessa båda intressen. Det verkar
nästan som om intresset för trygghet i
äganderätten och angelägenheten av att
icke i oträngt mål beskära denna inte
alls beaktats. Visserligen har utskottet
genom sina uttalanden från dessa utgångspunkter
förbättrat förslaget, men
det synes mig i alla fall oacceptabelt.

Herr talman! Under åberopande av

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

107

vad jag nu anfört tillåter jag mig hemställa
om bifall till utskottets förslag
med de ändringar däri, som innefattas
i reservationerna av herr Holmbäck
m. fl. samt av herr Hallagård och mig.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Högern
har i sin partimotion liksom i sin reservation
till utskottets utlåtande i expropriationsfrågan
förordat, att utredning
skulle verkställas angående behovet
av en utvidgad expropriationslagstiftning
för tillgodoseende av tätorternas
bostadsbehov. Jag skall självfallet
inte här försöka gå in på den rent juridiska
sidan av saken, därtill är jag inte
kapabel, utan jag skall bara i korthet
försöka motivera högerns reservation.

När vi yrka på en förnyad utredning
åsyftas därmed även en utredning huruvida
luckor finnas i vår expropriationslagstiftning
av sådan art och sådant
innehåll, att tätorternas utveckling
därigenom kan bli hämmad. I de
föreliggande utredningarna har det
framhållits, att det är ett par huvudgrupper
av markägare, som man med
nuvarande bestämmelser inte kan rå
på, nämligen kronan och kyrkan. Det
praktiskt taget enda konkreta fall där
det påvisats, att utvecklingen försvårats
till följd av markägarnas motstånd
har just varit sådana fall, då marken
ägts av nyssnämnda rättssubjekt. Varken
under förarbetena till förslaget
eller under utskottsbehandlingen har
konkret påvisats, att någon enskild
markägare lagt hinder i vägen. Från
högerns utgångspunkter har det därför
varit naturligt, att en förändrad
expropriationslagstiftning skulle röna
inflytande av nyssnämnda förhållanden.
Inte desto mindre har expropriationsfrågan
i vad den avser mark tillhörig
kronan och kyrkan inte lösts,
utan detta väsentliga spörsmål har i
stället ställts på en oviss framtid. Vi
anse detta vara en brist, och redan av

Ändring i lagen om expropriation m. m.

denna anledning ha vi avstyrkt det
föreliggande förslaget. .lag vill i detta
sammanhang understryka, att en lag,
som genom utvidgning av kommunernas
expropriationsmöjligheter kan förhindra
osund spekulation av jord och
få till stånd behövlig bebyggelse på
lämpliga områden, kan vara till stort
gagn. 1947 års byggnadslag har i detalj
reglerat det rättsområde, som berör
förhållandet mellan allmänt och enskilt
intresse när det gäller utnyttjande av
mark för byggnadsändamål. Byggnadslagen
innebär betydande nyheter och
tillför det allmänna befogenhet till genomförande
av dessa planer. Den ledande
principen är att det allmänna
skall ha befogenhet att bestämma både
var och när tätbebyggelse får uppkomma.
Frågan om ett visst område får
tagas i anspråk för tätbebyggelse avses
i första hand skola prövas i samband
med planläggningen, alltså vid upprättandet
av regionplan eller generalplan.
Regionplan innebär som bekant flera
kommuners planläggning, och någon
fastställelse av regionplanerna skall
inte ske. Generalplan omfattar endast
en kommun eller del därav och utgör
grundval för ordnandet av samhället
i princip. Sedan fastställelse skett får
nybyggnad inte ske i strid mot planen.
Stadsplanen är den konkreta utformningen
av ett visst kvarter eller del därav,
och byggnadsplanen är en ytterligare
utformning av bebyggelsens huvudgrunder.
Det förefaller som om man
på kommunalt håll härigenom skulle
ha fått goda instrument för en aktiv
bostadsplanering, i varje fall har man
full sysselsättning med att skaffa kompetent
personal för att hantera dessa
nya medel. I hela vårt land finns det
visst för närvarande endast ett fåtal
»auktoriserade» generalplanerare, och
hittills ha vi kanske inte en enda generalplan
fastställd.

Folkpartiet och bondeförbundet ha
i sin gemensamma reservation gått den

108 Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

socialdemokratiska majoriteten så till
vida till mötes, att man önskar införa
expropriation redan när generalplan
fastställts. Men hur kan detta förenas
med uppfattningen, att det är självklart
att s. k. expropriation i förråd
inte skall få ske och att den enskilde
markägaren skall få rätt att värja sig
för expropriationshot genom att själv
genomföra bebyggelse. Generalplanen
är inte så utformad, att bebyggelsen
kan ske i enlighet med denna. Generalplanen
skall angiva grunddragen för
markens användning till olika ändamål
såsom för tätbebyggelse, viktiga trafikleder
och andra allmänna platser. Men
innan stadsplan fastställts kan inte bebyggelse
äga rum. Antag att en generalplan
fastställts för ett visst område.
Därvid anges, att delen A skall bebyggas
för till exempel 1 000 innevånare.
Hur skall markägaren på detta stadium
kunna bevisa sin avsikt att vilja
genomföra bebyggelsen? Kan kommunen
vara nöjd med att markägaren förklarar
sig beredd att när stadsplanen
en gång i en mer eller mindre avlägsen
framtid utlagts bebygga området, eller
finns det något annat system för hur
man tänker sig, att markägaren skall
kunna värja sig? Det är nämligen väl
att märka, att äganderättsförhållandena
sedan generalplanen fastställts och intill
tidpunkten för den reella exploateringen
kunna ha förändrats många
gånger om. Kommunen kan givetvis
med fog säga, att en förklaring från
markägarens sida att han i sinom tid
skall bebygga området inte kan vara
tillräcklig, och kräver ytterligare handling.
Så länge man har stadsplaneringens
fastställelse som det avgörande för
expropriation finns möjlighet att konkret
bestämma och avgöra, huruvida
en reell exploateringsavsikt föreligger.
Men inför det diffusa begreppet generalplan,
må vara att den är fastställd,
kan man inte få saken lika klart tillrättalagd.

Ett bifall till förslaget skulle uppenbarligen
komma att få menlig återverkan
för jordbrukarna i städernas tillväxtzon.
Åtskilliga jordbrukare inom
denna rayon befara att få sin mark exproprierad
av en kommun, som förmenar
sig ha för avsikt att sedermera
upplåta den med tomträtt. För den,
som vill värna om de självägande jordbrukarnas
rätt att sitta i orubbat bo
och inte i onödan behöva störas av
expropriationslystna kommuner, ter sig
utvecklingen av expropriationsrätten
för tomträtt särskilt motbjudande. Även
folkpartiets förslag att expropriation
skall få ske av mark, som ingår i fastställd
generalplan, kommer att försätta
många jordbrukare i ett besvärligt
dilemma, ty generalplanerna omfatta
självfallet inte blott den bebyggda delen
av samhällena, utan däri ingå även
sådana områden, som kunna komma att
bebyggas kanske först om 20 år. Enligt
vår mening hade det därför varit en
naturlig sak att en jordägare åtminstone
skulle kunna få besked, huruvida expropriation
skall ske inom den närmaste
5- eller 10-årsperioden. Det har
understundom gjorts gällande, att expropriationslagstiftningen
är en fråga,
som endast berör de stora markägarna.
Men detta är väl ändå ett fundamentalt
misstag, ty de som komma i farozonen
för en expropriation äro i första hand
ägare av jordbruk i städernas utkanter
och vidare ägare av egnahem, villor
och småstugor.

Som högern i sin reservation inledningsvis
framhållit är i ett demokratiskt
samhälle avvägningen mellan allmänt
och enskilt intresse en både svår
och grannlaga uppgift. Den enskilda
äganderätten till jord är inte endast
en verklighet med djupa historiska rötter,
den fyller också viktiga funktioner
i samhället. Därför är denna avvägning
så utomordentligt viktig.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation,

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31. 109

som har avgivits av herr Wistrand i
första kammaren och av mig i denna
kammare.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle)
: Herr talman! Fru Ewerlöf har
uttryckt sin förvåning över att bondeförbundets
representanter i utskottet
kunnat sträcka sig så långt att de velat
vara med om expropriation inom område,
där generalplan föreligger. Ja,
detta ha vi ansett oss kunna göra särskilt
med hänsyn till att andra lagutskottet
så starkt har betonat, att just
den ifrågavarande marken skall vara
behövlig för tätbebyggelseändamål.

Om vi sedan skulle säga några ord
om på vilket sätt man bäst gagnar jordbruksbefolkningen
skulle det från min
sida endast vara det, att jag inte tror
att man gör detta bäst genom en ensländig
och steril nejsägning.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Fru
Ewerlöf har berört högerns allmänna
inställning till expropriationsfrågan.
Jag skall för min del företrädesvis beröra
frågan ur rättslig synpunkt eller,
om jag så får säga, ur rättspolitisk synpunkt.

Frågeställningen är i detta avseende i
viss mån unik. Det föreligger en strid
eller polemik eller vad vi skola kalla
det mellan landets justitieminister och
landets högsta rättsvårdande myndighet
ur juridisk synpunkt, nämligen lagrådet.
Lagrådet har sagt ifrån mycket
kraftigt, jag skall citera några punkter
av vad det sagt. Lagrådet säger: »Den
administrativa makten tillägges inom
mycket vida gränser en hart när oinskränkt
handlingsfrihet gentemot de
enskilda markägarna.» Lagrådet säger
också något om, att skyddet för den enskildes
rätt bara består däri att man
hoppas eller förväntar sig att den administrativa
makten inte skall missbrti -

Ändring i lagen om expropriation m. m.

ka sin rätt. Och sedan fortsätter lagrådet
med ett uttalande, som blivit starkt
kritiserat av justitieministern. Lagrådet
säger sålunda följande: »För den allmänna
rättsuppfattningen i vårt land
måste det utan tvivel te sig främmande
att i den betydande utsträckning som
här föreslagits utbyta den lagstadgade
tryggheten mot ett osäkerhetstillstånd,
där den administrativa makten efter
fritt skön samt mer eller mindre svävande
lämplighetsgrunder äger avgöra
om den enskildes äganderätt — det må
röra sig om större eller mindre jordbruk,
större eller minre bostads- eller
andra fastigheter — skall utan tvingande
skäl uppoffras.» På detta svarar
justitieministern i stort sett på följande
sätt. Justitieministern säger, att bedömandet
beror på den samhällsekonomiska
värderingen, ståndpunkt kan inte
fattas enbart på juridisk grund, och
han fortsätter med att säga, att bedömningen
måste grundas på politisk uppfattning.
Jag för min del kan inte finna
annat än att justitieministern alldeles
har talat bredvid lagrådets yttrande,
och jag skall närmare gå in på detta.
Yad är det lagrådet kanske främst påpekat?
Jo, det har påpekat osäkerheten
till följd av den utformning lagen fått
och som följd av de administrativa myndigheternas
fullmakter. Justitieministern
har grundat sitt ståndpunktstagande på
den bostadspolitiska målsättningen, på
den omfattning i vilken kommunerna
skola engagera sig i bostadspolitiken
och vad därtill hör. Detta är ju två alldeles
skilda frågor. Jag tror inte, att
justitieministern som jurist kan förneka,
att det finns något som heter
det allmänna rättsmedvetandet eller den
allmänna rättsuppfattningen. Jag tror
inte heller, att justitieministern kan förneka,
att det överensstämmer med allmän
rättsuppfattning, att om en enskild
medborgare skall avhändas sin rätt,
skall detta grundas på klara lagbud och
inte på ensidig maktutövning från

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

samhällets sida. Om detta förnekas, förnekas
också därmed själva grundvalen
för den rättsordning vi ha. Den som
litet grand sysslat med jordrättens historiska
utveckling har sett, hurusom en
röd tråd, eller vad vi kunna kalla det,
alltifrån Gustav Vasas strider med allmogen
om regalrätten och fram till modern
tid gått just detta rättsskydd för
den enskilde gentemot kronans och det
allmännas anspråk på marken. Den lag
som nu stiftas är inte någon lag för
några år eller den tid vår nuvarande
justitieminister sitter; det är en lag på
lång sikt. Den nuvarande expropriationslagen
har gällt sedan 1917, alltså
över 30 år. Den första expropriationslagen
av denna typ kom till redan under
första årtiondet av 1800-talet. Det
är alltså en fråga på lång sikt.

Jag för min del finner justitieministerns
svar till lagrådet olyckligt. Jag
tycker att det ställer den socialdemokratiska
civillagstiftningens principer
i en sämre dager än de verkligen förtjäna.
Jag har i varje fall uppfattat
det så, att man i den socialdemokratiska
civillagstiftningen fortfarande håller
mycket fast på kravet, att den enskilde
skall ha rättssäkerhet. Jag skall
gå in på denna fråga senare, men innan
jag gör detta skulle jag vilja beröra en
grundläggande samhällsfråga, nämligen
förhållandet mellan rätt och politik.
Det är en frågeställning, som innerst
inne sammanhänger med varje form av
statsbildning och alltid har gjort det.
Det skulle föra för långt att gå in på
saken i hela dess vidd, och jag vill
bara göra det konstaterandet, att varje
lagstiftningsfråga har en politisk och
en rättslig aspekt. Den politiska avgör
vad som lagen sakligt sett skall innehålla,
och den rättsliga hur lagen skall
utformas så att den inte kommer i strid
med de rättsprinciper, som bära upp
samhället. Om jag får återgå till lagrådets
synpunkt här så är det just det
ena ledet i förhållandet mellan rätt och
politik, som lagrådet betonat, statens

skyldighet att se till att rätten blir
objektiv, och inte alls den politiska
sidan, som justitieministern velat göra
gällande.

Vilka krav måste man ställa på eu
lagstiftning alldeles oavsett vad lagstiftningen
innehåller? Jo, det är såvitt
jag kan förstå detta, att det skall finnas
rättssäkerhet, att lika skola bedömas
lika, och att lagstiftningens tilllämpning
inte svänger hit och dit med
de politiska kastvindarna, att det med
andra ord blir stabilitet i lagtillämpningen.
Lagrådet har påpekat, att i det
avseendet brister den lag, som här är
framlagd.

Om jag sedan får övergå till den aktuella
lagfrågan har den precis som
varje annan lagfråga en politisk och en
rättslig aspekt. Den politiska aspekten
är hur mycket kommunerna skola engagera
sig i bostadspolitiken, hur långt få
de gå och på vilket sätt kan man stödja
dem. Den rättsliga sidan är hur lagen
skall utformas så att den når sitt syfte,
nämligen att ge kommunerna och det
allmänna den makt, som behövs, med
bibehållen rättssäkerhet.

Jag vill nämna, att jag personligen är
mycket positivt inställd till bostadspolitiken.
Jag anser att det är en naturlig
sak att tätorterna med den nära
sammanlevnad, som det moderna samhällslivet
medför, få tillfälle att ändamålsenligt
planera sin bebyggelse, att
skapa sunda och goda förhållanden. Jag
vill ha sagt detta därför att inte min
rent juridiska granskning av lagförslaget
skall missuppfattas, jag kommer
nämligen att i det följande helt och
hållet uppehålla mig vid de juridiska
frågorna, och jag kommer inte att tala
som partipolitiker.

Vad kan man nu uppställa för mera
konkreta krav på en lagstiftning av
detta slag? Ja, rättsmaterialet måste ju
vara lagtexten och motiven. På lagtexten
måste man i första hand ställa det
kravet, att den skall vara fullständig
och ge den verkliga grunden för myn -

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

111

digheternas handlanden, och motiveringen
måste motsvara lagtexten. Olika
uttalanden måste stämma. Det som beslutats
i olika instanser måste sammanfalla.
Herr talman! När det gäller den
väsentliga punkten i lagförslaget, utvidgningen
av expropriationsrätten, så
fyller lagförslaget icke dessa krav. Lagtexten
består av en allmän principdeklaration,
som icke ger några konkreta
hållpunkter. Justitieministerns motiv
innehålla en glidande argumentering,
där vissa uttalanden ej kongruera med
varandra. Utskottets motiv gå i vissa
punkter mot justitieministerns; i vissa
punkter sammanfalla de och i vissa
punkter är det nyansskillnader. Det är
icke bara fallet när det gäller detaljfrågor
utan också på centrala punkter.

Eftersom jag sade, att jag talar ej
som politiker utan som jurist, är det
sålunda min skyldighet att bevisa mina
påståenden. Jag har då icke politikernas
fördel att få tala utan att behöva
bevisa.

Jag vill börja med lagtexten. Först
talas det om att expropriation kan ske
»för att säkerställa att mark på skäliga
villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar
eller för att eljest i kommunens
ägo överföra mark, som icke är
tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt».
Ingen kan bestrida att denna lagtext
är elastisk som en gummisnodd.
Den kan betyda, att nästan allting kan
exproprieras, och den kan betyda, att
nästan ingenting kan exproprieras. Om
den får den ena eller den andra betydelsen
beror på vilket statsråd som skall
tillämpa den. Statsrådet Zetterberg tilllämpar
den säkerligen på ett annat sätt
än ett borgerligt statsråd, och eif folkdemokratiskt
statsråd skulle tillämpa
den på ett tredje sält. Det är sålunda
beroende på uttolkaren, på den administrativa
myndighetens egen uttolkning
av vad paragrafen innebär.

Men vad som är nästan lika farligt är
att lagtolkningen beror på något helt

Ändring i lagen om expropriation m. m.

annat också, nämligen vilken moderiktning
som för tillfället härskar inom
stadsplaneringskonsten. Det är alldeles
klart, att om det högsta modet, som
omfattas av kommunerna, är att bygga
höghus med koncentrerad bebyggelse
för att få ner reseavstånden och nedbringa
ledningskostnader o. d., kommer
icke lagen att få samma verkningar och
expropriation icke att beviljas i samma
omfattning som om man i stället
vill ha låghus- eller villaområden. Sålunda
äro lagtextens bestämmelser helt
elastiska och kunna varieras av olika
omständigheter, som ingen i förväg kan
förutse.

Jag tvekar ej att säga att det är ytterligt
olyckligt att dessa bestämmelser
i vår jordlagstiftning, som innebära vad
jag skulle våga kalla det största ingripandet
i de enskildas jordägande under
de sista hundra eller tvåhundra
åren, fått en dylik ur rättssäkerhetssynpunkt
otymplig utformning. Det är
ändå allvarligare, eftersom det ej är
domstolar utan administrativa myndigheter,
i sista hand Kungl. Maj :t, som
skola tillämpa dem. Denna tillämpning
blir i sin tur beroende av de dagspolitiska
kastvindarna. Jag skulle vilja
fråga mig, om riksdagen verkligen borde
vara beredd att giva den administrativa
makten en sådan myndighet över
medborgarna, en sådan fullmakt som
i och för sig ej har några klara gränser.

Jag vill uttryckligen understryka, att
med detta syftar jag icke i första hand
på den nuvarande socialdemokratiska
regeringen eller på vår nuvarande justitieminister.
Jag tror icke att deras
ståndpunktstagande kommer att bli så
förfärligt mycket annorlunda än vad
man möjligtvis kan utläsa ur motiven.
Del innebär kanske i och för sig ingen
revolution. Men vem vet hur man bedömer
dessa frågor om tio, tjugu eller
trettio år? Under hela tiden ligger fullmakten
hos Kungl. Maj:t.

Det är en lagstiftningsmetod som jag
icke kan finna riktig. Jag tycker att

112 Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

riksdagen som vårdare även av vad
man skulle kunna kalla folkets oberoende
och rätt mot den centrala makten,
den må vara socialdemokratisk eller
något annat, icke bör glömma bort att
den har denna uppgift.

Jag skall övergå till justitieministerns
motiv. Jag nämnde nyss, att justitieministern
i sina- motiv tillämpat en glidande
argumentering. Jag skall påvisa
detta.

När det gäller villkoren för rätt att
expropriera, aktualitetskravet eller vad
vi vilja kalla det, yttrar sig justitieministern
på följande sätt. Till att börja
med säger han något av innehåll, att
expropriation bör kunna beviljas då
det behöves för att bostadsbrist skall
bli avhjälpt och en bostadsreserv anskaffas.
Det är alltså ett nära liggande
fall, ett aktuellt krav, en ganska naturlig
beskrivning som man ej har någon
anledning att opponera sig emot. Några
rader längre ner säger justitieministern
i sina motiv, att expropriation skall
kunna ske för att kommunerna i förebyggande
syfte skola få ett förråd av
mark redan innan plan fastställts.
Ungefär så falla orden. Det är sålunda
en allmän rätt som helt och hållet exkluderar
den begränsning som kunnat
ligga i de tidigare motiven. Men justitieministern
fortsätter på ett senare
ställe med att säga, att expropriation
kan ske i den omfattningen, att man
vid blivande planers utarbetande icke
behöver känna sig alltför bunden med
hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
av olika alternativ. Vad betyder
detta uttalande? Det ger en möjlighet
att så att säga expropriera för säkerhets
skull. Man säger att man vet ej vilket
som blir bäst, att bygga bron på det ena
eller det andra stället, och för säkerhets
skull bör man expropriera så att
det passar för båda alternativen. Då
finnes det ej något aktualitetskrav kvar.

Sedan till sist i detta sammanhang
ha vi det som utsuddar alla preciseringar
i det tidigare sagda. Justitieministern

säger, att alldeles oavsett den aktuella
situationen på tomtmarknaden, bör man
få expropriera för att sedan upplåta
marken med tomträtt, såvida det — tills
vidare — icke gäller ett tättbebyggt område.
Med detta uttalande blir expropriationsrätten
fullständigt obegränsad.
Såvitt jag kan läsa lagtexten rätt kräves
för rätt att expropriera för att upplåta
med tomträtt icke att detta sker för att
»säkerställa att mark på skäliga villkor
är tillgänglig för tätbebyggelse». Det
står nämligen »eller för att eljest i kommunens
ägo överföra mark etc.».

Lagrådet har påpekat denna svävande
motivering. Om jag får vara litet ironisk
så kanske jag får säga, att justitieministerns
motiv i propositionen påminna
närmast om en välsorterad juridisk diversehandel.
Det finnes motiv passande
för alla tänkbara tillfällen. Det är bara
att taga för sig vad som passar. Det
säger sig självt vilka risker detta innebär.
Jag skall vara ärlig och säga, att
detta gäller kanske icke precis den nuvarande
justitieministern. Men vi veta
ej vem efterträdaren blir.

Om man sålunda hoppas, att när man
ej kan hitta något i den elastiska lagtexten
så skall man hitta något i motiven,
blir man ganska besviken, ty där
hittar man över huvud taget ingenting
som ger fastare hållpunkter.

Jag har tidigare dristat mig att säga,
att utskottets motiv icke hänga ihop
med justitieministerns motiv. Trots
detta har ingen ändring i lagtexten genomförts.
Jag syftar på följande fall.
Jag berörde nyss att för expropriation
för tomträtt fordras icke enligt lagtexten
att sådan är nödvändig för att säkerställa
att mark på skäliga villkor är
tillgänglig för bebyggelse. Det kan ske
bara därför att det anses vara bra att
denna upplåtelseform kommer i gång.
Justitieministern har själv sagt, att oavsett
det aktuella läget på tomtmarknaden
kan man expropriera för detta ändamål.
Men. utskottet säger på s. 20,
att förutsättning för denna expropria -

Nr 31.

113

Onsdagen den 7 december 1949 em.

tionsgrund är att marken behöves för
tätbebyggelse. Det är en annan sak. Såvitt
jag förstår strider utskottets motivering
mot lagtexten. Men ändå har någon
ändring av denna ej skett.

Jag skulle vilja fråga justitieministern:
Om det vore så, att min tolkning
av utskottets utlåtande är riktig, hur
blir den gällande rätten? Är det justitieministerns
motivering eller utskottets
motivering eller själva lagtexten? Naturligtvis
själva lagtexten!

Nu tycker någon att jag kalfatrat olika
uttalanden i motiven och förarbetena.
Men jag vill understryka, att det
är på dessa uttalanden det hänger, hur
lagen kommer att bli tillämpad, kanske
icke det första, andra eller tredje året
men sedan. Man måste veta vad man
syftar till åtminstone på lång sikt.

Jag kan fortsätta i detta avseende
med att rada upp uttalanden från markutredningen,
justitieministern och utskottet
samt belysa, hur de än sammanfalla,
hur det än är nyansskillnader och
hur de än till och med i några fall gå
emot varandra. Jag skall ej göra detta,
åtminstone ej för ögonblicket.

Jag återvänder till den rent rättspolitiska
frågan i detta sammanhang. Rättskällan
vid den fortsatta tillämpningen
av expropriationslagen blir lagtexten
och motiven. Jag anser mig kunna konstatera
— och därutinnan kan man säkerligen
hålla med mig — hur svävande
och ogenomskådliga dessa motiv äro
och hur de kunna läsas på olika sätt.
Jag skulle vilja påstå, att de äro motsägande,
svävande och icke nöjaktiga. Är
detta nu en lagstiftningsteknik som vi
vilja ha? Vilja vi att ett rättsmaterial av
denna typ skall bilda grundvalen för
de vidsträckta ingrepp mot enskilda
medborgares rätt, som göras från statsmakternas
sida? Jag vill uttryckligen
säga, att jag vet ej, hur långt ingripanden
skola ske. Men vad jag opponerar
mig emot är att det äger rum på dessa
lagtekniskt lösa grunder som här sker,

8 — Andra kammarens protokoll 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. ni.

om lagen går igenom. Då kan icke ens
den yppersta expertis i landet i ett konkret
fall avgöra, huruvida man har att
räkna med expropriation eller ej. Det
är väl ändå en rättsordning, som vi ej
äro vana vid hittills. Det betyder en
uppluckring.

Jag vill understryka — jag tror att
fru Ewerlöf också gjorde det — att det
är icke en intressefråga mellan å ena
sidan kommunerna och samhället samt
å den andra sidan ett antal stora bolag
och rikemän. Det är en fråga som på
det kraftigaste berör folkets breda lager.
Jag tror ej att det blir några större
skrällar i Stockholm eller de andra
stora städerna men väl i de mindre städerna
och i landsbygdens tätorter. Vilka
äga marken runt om dessa? Det är
bönder, hantverkare och pensionärer
som kanske köpt eu tomt. Det är folk i
största allmänhet. Det kan sålunda icke
sägas, att jag med detta dragit en lans
för rikemännens intressen. Tvärtom, jag
vill upprepa vad jag sagt förut: Äro vi
verkligen beredda att giva en sådan
makt åt regeringen, icke åt den regering
som sitter nu, ty denna fullmaktslag
är ej tidsbunden, utan åt en regering,
som kanske finns om 20—30 år?
Man måste ju veta, att om man en gång
givit en fullmakt blir det ganska svårt
att taga igen den.

Jag skall bara i förbigående göra en
liten granskning av lagens innehåll på
några punkter. Det finnes många andra
viktiga punkter som jag av tidsskäl
nödgas gå förbi. Jag vill först fästa
uppmärksamheten på själva konstruktionen
av mom. 10 i lagens 1 §. Om jag
ej läst alldeles fel består detta moment
av två led: det ena »för att säkerställa
att mark på skäliga villkor är tillgänglig
för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar». Det är det
ena alternativet. Det andra ledet lyder
»eller för att eljest i kommunens ägo
överföra mark, som icke är tätbebyggd,
för överlåtelse med tomträtt». Det är

Nr 31.

114

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

det andra alternativet. Är detta icke fallet
skulle det vara obegripligt med denna
satsbildning »eller för att eljest etc.».

Eftersom man bär att räkna med att
tomträttsupplåtelse kommer att bli den
normala formen, när samhällena avhända
sig mark, så kanske det blir det
andra ledet i detta moment som blir
den egentliga expropriationsanledningen
i många fall. Utskottet har gjort ett
begränsande uttalande, som icke återfinnes
hos justitieministern. Vad gäller
då? Jag vill bara fråga.

Vidare säger justitieministern, att expropriation,
dock ej för upplåtelse med
tomträtt, kan ske av redan tätbebyggd
mark, t. ex. i samband med en ökning
av exploateringstalet. Detta skulle kunna
ske redan innan ny stadsplan vore
fastställd och således innan den enskilde
tomtägaren kunde värja sig. Del kan
bli ganska belysande att se hur det går.
Markutredningen talar om att ändra trevåningshus
till sjuvåningshus. Man frågar
sig: Varför just sådana fall som trevåningshus?
Justitieministern talar om
att ändra villabebyggelse till hyreshus;
han är alltså försiktigare. Vad säger utskottet?
Utskottet har verkligen reagerat
på ett mycket hälsosamt sätt och
sagt, att det kan endast ske i undantagsfall,
om synnerligen starka skäl föreligga.
Dessa formuleringar förelågo
icke i justitieministerns motiv, i varje
fall icke så starka. Om utskottet ej infört
dessa begränsningar skulle nog alla
egnahemsägare blivit mer eller mindre
livrädda för sina områden.

Men jag vill ännu en gång ställa frågan.
Utskottet säger, att expropriation
i detta fall skall endast ske då synnerligen
starka skäl föreligga. Den lag,
som nu skall antagas, är en civillag som
stiftas gemensamt av Kungl. Maj:t och
riksdagen. Utskottets uttalande kan
möjligtvis binda justitieministern, om
justitieministern säger, att det överensstämmer
med hans uppfattning. Men det
kan icke i det långa loppet bilda rätt.
Jag frågar: Varför bär ej denna mycket

viktiga begränsning kommit in i själva
lagtexten, när utskottet i alla fall ansett
den nödvändig?

Jag skall återgå till det s. k. aktualitetskravet,
som jag nämnt förut. Enligt
min uttolkning uppställes icke detta
aktualitetskrav i andra ledet, alltså när
det gäller att förvärva mark för tomträttsupplåtelse.
Även i denna punkt finnas
vissa skiftningar mellan justitieministern
och utskottet. Utskottet har producerat
en ny bestämning. Det heter,
att det måste vara möjligt att tillgripa
expropriation »ej obetydlig tid innan
marken skall exploateras». Justitieministern
säger »på ett relativt tidigt stadium».
Varför säger utskottet icke detsamma
som justitieministern? Är det
därför att det är en skillnad mellan »ej
obetydlig tid innan» och »ett relativt
tidigt stadium»?

Jag skall nu övergå till den andra
tvistefrågan. Det gäller frågan om expropriationsersättningens
storlek. Ur
rättssäkerhetssynpunkt ligger denna
fråga till på ett annat sätt. Det finnes
ingenting att erinra i och för sig mot
den tankegång som ligger bakom justitieministerns
förslag, nämligen att tilllämpningen
kommer att ske av domstolar,
som ej äro beroende av dagspolitiska
kastvindar. I alla fall tycker jag
att läget är eu aning speciellt. A ena
sidan säga justitieministern och utskottet,
att full ersättning skall utgå.
Men man tror sig ha konstaterat, att det
blir för höga ersättningar. Därför stryker
man ordet »full» när det gäller ersättningen,
samtidigt som man ivrigt talar
om att domstolarna skola döma som
om det stode »full ersättning». Jag förstår
ej vad denna cirkelmanöver skall
tjäna till. Såvitt jag förstår ligger frågan
om ersättningens storlek till på ett
annat sätt. Huruvida ersättningen kommer
att förefalla högre eller lägre beror
enligt min uppfattning på vilken
part i expropriationsmålet som har bevisbördan.
Det har herr Hedlund i Rådom
redan berört. Om den ena parten

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31. 115

säger, att han vill ha så och så mycket,
och företer en god utredning om detta,
och den andra parten, det allmänna,
som skall expropriera, säger: Jag vill giva
så och så mycket, och även han företer
en god utredning, så står alltså uppfattning
mot uppfattning. Vem vinner?
Jo, den som icke behöver bevisa, den
som i tveksamma fall får rätt. Det talar,
såvitt jag kunnat finna, justitieministern
icke närmare om. Möjligen kan
hans åtgärd att stryka orden »full ersättning»,
såsom påpekades av herr Hedlund
i Rådom, vara uttryck för att man
vill åstadkomma en omkastning av bevisbördan.

Det har nämnts, att när det gäller
expropriation ha ersättningarna blivit
för höga. Vi hade en liknande fråga
uppe vid riksdagens vårsession. Det
gällde frågan om skadestånd åt sådana,
som blivit misshandlade, för ideell skada
och allt detta. Där äro ersättningarna
notoriskt för små, beroende på att
den skadelidande skall bevisa den skada
han lidit.

Dess bättre har emellertid utskottet
i expropriationsersättningsfrågan givit
klart besked i bevisbördefrågan, och
det vill jag tillgodoräkna utskottet som
kanske den viktigaste åtgärd det vidtagit.
Utskottet har sagt, att bevisbördan
åvilar den som exproprierar, dvs. det
allmänna. Det är klart besked, och det
är utomordentligt viktigt att detta säges
ut. Det överensstämmer med svensk
rättsuppfattning på den punkten. I jämförelse
härmed spelar enligt min mening
frågan om huruvida hänsyn skall
tagas till ortens pris eller markens avkastning
mindre roll.

Det har inträffat ett pikant intermezzo
i detta sammanhang. Justitieministern
har tillkallat eu offentlig utredning,
som skall fastställa normer.
Jag har inte sett handlingarna i ärendet,
men det är alldeles klart att en sådan
kommitté inte kan uppdra normer
för hur domstolarna skola handla. Det
kan inte ens justitieministern göra, utan

Ändring i lagen om expropriation m. m.

det fordras lag för att det skall kunna
ske. Utskottet har tagit bestämt avstånd
från förfaringssättet, och här kommer
det pikanta. Utskottet har nämligen
sagt: »De sakkunnigas uttalanden kunna
icke vara att betrakta på annat sätt
än reflexioner i en av en enskild person
utgiven lagkommentar eller i ett
vetenskapligt arbete.»

Jag tror icke ett utskott har sagt någonting
så elakt på ett så älskvärt sätt
gentemot en minister, i varje fall icke
under de senaste riksdagsåren. Det är
ju ett specifikt betyg för en offentlig
utredning, som landets justitieminister
tillsätter, att dess arbete skall betraktas
som »reflexioner».

Jag skall inte fortsätta mycket längre
utan övergår till en sammanfattning.
Jag avstår från att gå in på frågan om
expropriationsdomstolarnas sammansättning
och om tidpunkten för tillträde.
Det är viktiga frågor, men det
skulle föra för långt att ta upp dem vid
denna sena timme. Samtidigt som jag
uttrycker min positiva inställning till
bostadspolitiken, vilket inte har med
min kritik av lagförslagets utformning
att göra, vill jag rent allmänt säga, att
jag finner lagförslaget alltför oklart och
svävande. Det lägger en i förväg icke
begränsad makt i händerna på en administrativ
myndighet. Den ger med
andra ord den administrativa myndigheten
en fullmakt in blanco, oavsett vilken
den administrativa myndigheten är.
Uppläggningen medför att rättsosäkerhet
skapas, och en bärande princip för
förhållandet mellan det enskilda och
det allmänna trädes för när, nämligen
rättsprincipen, att en enskild person
icke skall utan klara skäl avhändas sin
egendom. Hur mycket som skall avhändas
honom är en politisk fråga, men
att det skall vara klara skäl och klara
bestämmelser, det är en rättsuppfattningsfråga.
Jag kan heller inte finna,
alt man ännu hunnit pröva 1947 års
byggnadslag så länge, att man vet hur
den kommer alt utfalla.

116 Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

Såsom väl redan har framgått av det
sagda vill jag, herr talman, ansluta mig
till det avslagsyrkande, som framställes
i herr Wistrands och fru Ewerlöfs
reservation.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Betydelsen
av den föreslagna ändringen
i expropriationslagen är väl i främsta
rummet av kommunal karaktär. Genom
statsmakternas och kommunernas aktiva
bostadspolitik och tätorternas tillväxt
har det blivit nödvändigt att skapa
ett bättre instrument, som dels möjliggör
en bättre planering av bebyggelsen,
dels hindrar ägare att betinga sig
oskäliga priser för tomtmark. Den utvidgade
rätten att expropriera står därför
enligt min mening i absolut beroendeställning
till de värderingsregler,
som praktiskt komma att tillämpas. Att
detta är riktigt framgår bland annat av
att byggnadslagens utvidgade expropriationsrätt
inte har kunnat utnyttjas
praktiskt på grund av de priser som
fått betalas vid expropriation.

Jag tror inte heller att, såsom de
ärade föregående talarna synas göra
gällande, den föreslagna ändringen
av expropriationslagen kommer att få
till följd att tillgripandet av expropriation
kommer att hastigt öka. Lagens
styrka kommer inte att ligga i att den
utnyttjas. Jag vill påpeka, att kostnaderna
för expropriation komma att bli
mycket höga och att detta kommer att
verka återhållande. Lagens främsta
styrka ligger därför i att lagen finns
till. De flesta tomtförvärven komma
nog även i fortsättningen att göras upp
på godvillighetens väg och till priser,
som jord- och markägarna komma att
vara nöjda med.

Lagen kommer enligt mitt sätt att se
att i främsta rummet kunna nyttjas mot
dem som i dagligt tal bruka kallas
tomtjobbare, den sociala bostadspolitikens
marodörer. När allt sålunda talar
för att lagen i den praktiska tillämp -

ningen i främsta rummet kommer att
nyttjas gentemot denna grupp, är det
självfallet av den allra största betydelse,
att lagens och tillämpningsföreskrifternas
utformning blir hård, om vi verkligen
skola kunna stävja den skadliga
verksamhet, som riktar sig mot hela
den sociala bostadspolitiken.

Jag måste erkänna, att jag inte kan
förstå den veklagan, som från olika håll
har höjts mot denna lag. Det förefaller
mig som om alla partier principiellt
skulle vara eniga om en lagändring.
Högern yrkar visserligen avslag på propositionen,
men avslagsyrkandet är inte
principiellt utan praktiskt-tillämpningsmässigt
motiverat. Herrar Holmbäcks
och Elon Anderssons motion kan väl
karakteriseras så, att folkpartiet även
i denna fråga vill säga jaså och ha möjlighet
att ur politisk lämplighetssynpunkt
välja det som vid olika tillfällen
kan vara lämpligt att föra fram. Bondeförbundet
har inte heller anfört några
principiella skäl mot förslaget. Det har i
stort sett stannat vid jordvärderingsreglerna,
och detta har gjorts på sådant sätt,
att man måste fråga sig, om jordbrukets
lönsamhet är så hög, att de förutsatta
värderingsreglerna vid avträde av jord
till tomtmark skulle utgöra en praktisk
förräntningsnorm för jord som användes
för vanligt jordbruk. Jag kan inte
förstå att det är något jordbrukarintresse
att få fram tomtpriser, vilkas
höjd inte kan undgå att påverka även
det pris, som hederliga svenska jordbrukare
rätteligen skola betala för jordbruksjord.
Att bondeförbundets intressen
skulle domineras av de intressen,
som äro knutna till tomtmarksjordarna
och inte den jord, som användes för
egentligt jordbruk, förefaller mig egendomligt
och ur landsbygdens synpunkt
betänkligt.

Jag har velat konstatera den principiella
anslutning till lagen, som vid utskottsbehandlingen
kom till uttryck hos
alla i utskottet företrädda partier. De
frågor, som skilja utskottets ledamöter,

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31. 117

ligga enligt min mening på det ekonomiska
intresseplanet och bero på de
enskildas och partiernas olika sociala
syn på denna fråga.

Jag åhörde med ett visst intresse den
rättsprincipiella föreläsning, som herr
Fagerholm höll. Jag frågar mig emellertid,
om det är lämpligt att i detta sammanhang
företa en disputation i denna
fråga. Man kan naturligtvis hålla på
hur länge som helst med att diskutera
hur stor vikt man skall tillmäta enskild
rätt och allmän rätt och hur man skall
avväga dem mot varandra och med att
diskutera rättsosäkerhet och enskild
och allmän trygghet. Det är riktigt, som
herr Fagerholm sade, att rätten skall
vara objektiv och att lika skall dömas
lika, men om någon i detta land skulle
ha önskat att dessa principer hade gällt,
så vore det väl arbetarrörelsen i dess
barndom. Rättsuppfattningen och inställningen
till hur en lag skall tolkas
ha alltid i viss mån varit och komma
alltid att bli beroende av den politiska
ställning och makt som olika partier ha.

Visst skall lag tillämpas objektivt,
men om lag stiftas av en demokratisk
församling och förändras på sådant
sätt till anda, innehåll och utformning,
att den kan tjäna vissa syften, då förstår
jag inte, att man i detta sammanhang
skulle förbryta sig på den heliga
enskilda rätten, såvida man inte menar,
att de makthavande skulle sätta lagen
ur funktion och gå vid sidan av densamma.

Herr Fagerholm kräver, att lagtexten
skall vara fullständig och stämma
med motiven, och han påtalar, att lagtexten
är elastisk. Det är väl så, att
varje lagtext är mer eller mindre elastisk
ur juridisk synpunkt. Jag måste
som lekman ofta fråga mig, hur det är
möjligt att olika jurister komma till
olika resultat, beroende på hur skickliga
de äro att tolka lagtexten. Jag tror
att när man i det fallet börjar tala om
juridisk diversehandel, och om man

Ändring i lagen om expropriation m. m.

förmenar, att justitieministern öppnar
möjligheter för sådan, vill jag säga, att
herr Fagerholm gör sig skyldig till
juridisk diversehandel som den praktiske
jurist han är. Om vi skola diskutera
diversehandelsprinciper, är det givet
att vi i olika sammanhang kunna
bli delade.

Herr Fagerholm säger också, att man
i detalj bör lösa de olika frågorna. Personligen
har jag den uppfattningen, att
vi skola be Gud bevara oss för en detaljlagstiftning.
Om vi vilja att Krångelsverige
skall blomstra, då herr Fagerholm,
skola vi släppa juristerna till att
skriva detaljlagar, som folk i allmänhet
har mycket svårt att tolka. Jag tror det
kan vara lämpligt att i det sammanhanget
säga, att herr Fagerholm bör se
frågan sådan den är. Det gäller en
praktisk social lagstiftning, med vilken
man försöker komma till rätta med ett
problem som samhället brottas med.

När jag ser de olika motiveringarna i
denna fråga, vill jag säga till herr Fagerholm
och även till fru Ewerlöf, att
jag förstår högerns motiv för avslag,
men det är ju så, att högern också begär
en utredning. När det begärs en utredning
brukar man ibland tala om att
man tar detta för att förhindra någonting
som man inte vill ha, och de intressen
högern anser sig företräda äro
väl sådana, att partiet anser det lämpligast
med avslag. När jag har hört hur
folkpartiets och bondeförbundets representanter
i utskottet enat sig om att
dels avstyrka expropriation i syfte att
i kommuns ägo överföra mark med
tomträtt, dels yrka, att värderingsregeln
i 7 § om en löseskilling, motsvarande
fastighetens fulla värde, skall bestå, då
frågar jag mig emellertid, om dessa
partier enat sig om att bli advokater
för intressen, som jag trodde numera
lågo utanför deras sociala synkrets.
Kunna vi icke åstadkomma en radikal
förändring i kommunernas möjligheter
att även på lång sikt planera bebyg -

118 Nr 81.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

gelse för bostäder och industrier, så att
detta sker till priser som stå i samklang
med vad som gäller för den omfattande
och kostsamma statliga bostadspolitiken,
då vill jag säga till både
folkpartiet och bondeförbundet, att det
är föga glädje med att stifta en lag,
som tar bort förutsättningarna för att
den praktiskt skall kunna verka. Jag
har den uppfattningen, att 7 §, som
handlar om värderingsreglerna, är av
avgörande praktisk betydelse för kommunerna.
Det föreliggande förslaget är
enligt min mening en minimilagstiftning,
och vi böra hålla i minnet, att
det är ur den synpunkten vi skola
granska lagtexten och de olika motiveringarna.

Lagstiftningen på detta område är
mycket svår, och utskottet har brottats
med många olika problem. Om vi skola
kunna utforma lagparagrafer som fylla
de ändamål vi åsyfta, skulle det måhända
bli en lag av ganska omfattande
format. Emellertid ha både utskottet
och justitieministern varit på det klara
med att lagtext och motivering måste
komplettera varandra i all social lagstiftning.
Det är därför angeläget att
man försöker få en överensstämmelse
i detta fall mellan lagtext och motivering,
men det är också angeläget att ett
utskott ser till, att motiveringen inte
blir sådan, att en lagparagraf hänger
i luften. Enligt min mening har även
majoriteten inom andra lagutskottet
kostat på sig utsvävningar i fråga om
motiveringen, vilka medfört, att propositionens
innehåll tunnats ut betänkligt.
Orsaken till att jag har reserverat mig
även beträffande motiveringen är att
jag anser det viktigt, att inte motiveringen
sätter lagens syfte på spel eller
tunnar ut lagen. När jag önskar strykningar
i skrivningen exempelvis på s.
20 i utskottets betänkande, vill jag
ha en begränsad skrivning om förutsättningarna
för att man skall få expropriera
mark. Inom parentes vill jag

säga, att den skrivning utskottet har
presterat vid justeringen borde få gälla
i detta sammanhang. Jag anser det viktigt
att man inte där tunnar ut lagen.

I fråga om skrivningen på sidorna
35 och 36 föreslår jag en begränsning
i fråga om värderingsreglerna, samtidigt
som jag anser det vara inkonsekvent,
såsom herr Fagerholm här påpekade,
att utskottet förordar att Kungl.
Maj:t skall utge denna handbok eller
exempelsamling för att få en enhetligare
bedömning, men sedan i sista meningen
förtar värdet av denna handbok.
Jag har därför yrkat, att denna även
av herr Fagerholm påpekade mening
skall utgå ur motiveringen.

Herr Fagerholm har tydligen med en
viss förtjusning tittat just på denna
skrivning, och jag förstår honom mer
än väl. Även om man menar, att endast
samma värde som en vetenskaplig avhandling
skulle tillmätas denna handbok,
så är det väl ändå här fråga om
en vetenskaplig avhandling, tillkommen
under sådana förhållanden, att
dess värde vid en kritisk granskning
skall visa sig bestående.

I fråga om expropriationsteknikerna,
som skola ingå i expropriationsdomstolarna,
råder det delade meningar. Att
man med expropriationstekniker menar
icke blott högskoleutbildat folk utan
jämväl personer, som genom praktisk
eller annan verksamhet äro sakkunniga
i de frågor, som domstolen skall pröva,
anser jag vara självklart, men jag har
velat understryka det i detta sammanhang.
Dessa tekniker skola inte ha några
ordinarie tjänster vid domstolarna.
De äro sakkunniga på sitt område.
Men det finns ju ingen som helst anledning
att, innan vi ha vunnit tillräcklig
erfarenhet på detta område, tillsätta
dessa tekniker på längre tid än som föreslagits
i propositionen. När därför
herr Andersson i Alfredshem och jag
ha yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag
om att 16 § skall få den lydelse,

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31. 119

som föreslås i propositionen, så anse
vi att det är skäl ur olika synpunkter
att begränsa tiden till tre år.

I 37 och 39 §§ behandlas förutsättningarna
för ett s.’k. förtida tillträde.
I herrar Holmbäcks och Elon Anderssons
motion kritiseras detta förfarande,
och utskottet har även tillmötesgått
motionärerna på denna punkt. Jag har
anmält en avvikande mening gent emot
utskottsmajoriteten, och jag ber att
med några ord få motivera detta.

Jag skall erkänna, att jag inte är s. k.
aktiv kommunalpolitiker, men i min
dagliga gärning kommer jag ändå i
kontakt med våra kommunalmän, och
jag måste erkänna att jag har mycket
stor respekt för deras sunda omdöme.
De flesta riksdagsledamöterna äro väl
mer eller mindre aktiva kommunalpolitiker,
och det förvånar mig därför att
riksdagen, vilket kan spåras även i
detta utskottsbetänkande, ofta synes
anse att kommunalpolitikerna skulle
sakna sans och måtta i ekonomiska ting
och i fråga om hänsyn. Ett förtida tillträde
kommer inte att tillgripas annat
än när det är absolut nödvändigt. Kommunalmännen
komma exempelvis att
noga pröva en sådan fråga, innan de
verkställa den, tv de ekonomiska konsekvenserna
äro minst sagt hårda för
den exproprierande parten. Att en
kommun ändå kan tvingas att tillgripa
detta förfarande beror ju inte minst på
all ett expropriationsärende enligt den
nya lagen även kan bli föremål för
prövning i högre instans. Motionärernas
och utskottets förslag kan jag därför
inte anse vara berättigat, utan jag
vill beteckna det hela som ett uttryck
för en önskan att även här berika
Krångelsverige, och denna .sjukdom synes
finnas inom alla partier i riksdagen
och annorstädes. Propositionens
förslag är så avvägt, att det tillfredsställer
de krav och hänsyn, som böra
gälla. Jag yrkar, herr talman, givetvis
bifall till min reservation, som också
innebär ett bifall till propositionen.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

I herr Nilssons i Kristinehamn motion
upptages ett annat viktigt spörsmål,
som även har sammanhang med
lagens möjligheter att fullfölja tvist till
högre rätt. Det är ju så, att i första instans
slipper alltid expropriaten att betala
rättegångskostnaden, men enligt
propositionen skulle även expropriaten
utan risk för kostnader kunna fullfölja
ett mål i alla instanser. Detta förhållande
leder till ett orimligt förfarande
i dessa tvister och inbjuder faktiskt
en expropriat att missbruka denna
rätt och fullfölja en tvist till högre rätt,
om han själv inte behöver riskera att
betala några kostnader därför. Ett dylikt
förhållande är ägnat att minska
effektiviteten hos det framlagda lagförslaget,
och det kan befaras att en
kommun, åtminstone om det område
kommunen önskade förvärva har endast
begränsat värde, med hänsyn till
risken att få vidkännas betydande rättegångskostnader
avstår från att anlita
expropriationsförfarandet och i stället
antingen underlåter att förvärva marken
eller också för den betalar ett pris,
som är högre än det som rätteligen
hade bort utgå. Jag delar därför inte
de skäl, som utskottet och propositionen
anföra på denna punkt, och jag yrkar
bifall till den vid 67 § avgivna reservationen,
som även innefattar bifall
till herr Nilssons i Kristinehamn motion
och som också innebär den uppfattning,
som framförts i Göta hovrätts
remissvar.

Det är givet att när en viktig förändring
vidtages i denna lagstiftning, skulle
mycket kunna anföras. Jag har föreslagit
vissa strykningar i motiveringen
och även försökt att komplettera lagtexten,
men jag måste erkänna att jag
är tveksam på vissa punkter. Jag är
tveksam speciellt med avseende på eu
del skrivningar i utskottets utlåtande,
som kunna verka så, att lagens kraft
kan åsidosättas. Det är givet att det
skall vara delade meningar i detta
ärende. Vi ha fått en provkarta från

120

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

de övriga politiska partierna. Jag
måste ju säga, att så fort man skall genomföra
en lagstiftning för att få en
bit mark till egna hem åt folk eller till
bostad åt hemlösa, så verkar det nästan
som om det skulle komma fram ett underligt
önsketänkande i de olika sammanhangen.
En som har sysslat med
denna lagstiftning erinrade vid ett tillfälle
om vad en dalmas hade sagt: »Om
jag hade Siljan i helvetet, kunde jag
portionera ut den för 50 öre glaset.»
Det är nog faktiskt på det sättet, att
många jord- och tomtägare synas tro,
att just deras egendom alltid skall
komma i en tätbebyggelse och att de
utan hänsyn till andra skola kunna
bara taga åt sig. Det är givet att skälig
hänsyn skall tagas, men hänsyn bör
även tagas till de människor, som sakna
egendom av en eller annan orsak.
Det är också självklart, att de, som behöva
hjälp för att få en bostad, även
skola kunna åberopa rättsskydd från
samhällets sida.

Även om jag på vissa punkter har
gjort en del randanteckningar, måste
jag likväl erkänna att justitieministern
med denna proposition har tagit ett
steg i rätt riktning. Jag är förvissad om
att många tacksamhetens tankar komma
att gå till justitieministern för propositionen,
speciellt från de folkgrupper
som ha små ekonomiska tillgångar.
Det är givet, att även om man inte
är nöjd i alla detaljer, så har jag ändå
den känslan att vi alla och envar kunna
anse, att denna lag kommer att ur
bostadssocial synpunkt vara av den
största betydelse.

Herr Fagerholm talade om att riksdagen
skulle vara vårdare av folkets
rätt. När jag bedömer expropriationslagen,
finner jag det självklart, att riksdagen
genom antagande av denna lag
blir vårdare av en allmänhetens eller
folkets rätt på ett sådant sätt att vi
kunna säga, att den fyller en länge
väntad och stor uppgift.

Herr talman! Med dessa erinringar

och med yrkande om bifall till den reservation,
som jag har avgivit, är jag
redo att rösta för den lag och det utskottsförslag,
som här presterats, och
jag hoppas att lagen skall bli till gagn
för bostadspolitiken och det svenska
folket.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Lundberg fällde ett
uttryck, som var beklagligt och som
jag tycker han själv skall beklaga. Han
gjorde nämligen gällande, att den kritik,
som jag och andra hade uttalat,
var ett uttryck för att vi skulle vara
»advokater för skumma intressen». Jag
utgår från, herr Lundberg, att detta
menade ni inte, och i så fall tycker jag
ni skall säga det. Vi ha var och en rätt
att här framföra våra åsikter utan att
därför misstänkliggöras på detta sätt.

Herr Lundberg returnerade min lilla
ironiska anmärkning mot justitieministern
med att mitt föredrag var ett
uttryck för juridisk diversehandel. Det
är ju klart, herr Lundberg, att detta
är bekvämt för herr Lundberg, när han
inte hinner hitta på något annat, att
använda samma tillspetsning som andra
talare gjort. Det är ingenting att säga
om herr Lundbergs uttalande i och för
sig, men jag vill påpeka, att i den mån
den principiella uppfattning jag givit
uttryck för är ett uttryck för ett juridiskt
diversehandleri, så säger herr
Lundberg därmed att lagrådet hänger
sig åt sådan verksamhet, ty i alla bärande
avseenden var mitt anförande ett
utvecklande av lagrådets tankegångar.
Jag tror inte att herr Lundberg är kompetent
att sätta sig till doms över ledamöternas
i högsta domstolen förmåga
att bedöma denna lag.

Herr Lundberg valde exempel från
arbetarrörelsens barndom. Det var
mycket egendomligt, ty om herr Lundberg
undersöker arbetarrörelsens tidigare
inställning till lagstiftningsfrågor,
skall han finna, att den innebar just att

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

121

man inte ville lämna staten någon som
lielst makt över arbetsavtal eller kollektivavtal,
inte ens den mest oskyldiga
lagstiftning, ty staten kunde då använda
denna som ett instrument mot arbetarrörelsen,
d. v. s. hängiva sig åt viss
maktutövning gentemot fackföreningsrörelsen.
Alltså, man misstrodde staten.
Excellensen Undén skrev en hel
bok om detta, som gav uttryck för arbetarrörelsens
inställning, och ännu så
sent som 1928 satte sig arbetarrörelsen
emot en laglig reglering av kollektivavtal.

Herr talman! Jag skall inte på denna
korta replik gå in på något bemötande
av herr Lundberg. Det är meningslöst.
Herr Lundbergs anförande mot mig visar,
att han inte förstått det principiella
resonemang, som legat bakom lagrådets
ståndpunktstagande och som jag
givit uttryck åt. Under sådana förhållanden
är det meningslöst att försöka
övertyga herr Lundberg. Jag vill endast
säga, att herr Lundberg vet inte vem
som är mest positiv i bostadsfrågan,
herr Lundberg eller jag. Den frågan
har jag över huvud taget inte talat om.
Vad jag har talat om är, hur vi skola
skriva lag och rätt i detta land, så att
det blir rättssäkerhet. Både herr Lundberg
och jag äro säkerligen överens om
att lagen bör vara sådan, att den ger så
stor rättssäkerhet som möjligt.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag får säga gent emot
herr Fagerholm, alt den motivering och
den utläggning han här åstadkom mot
denna proposition gjorde, alt man kunde
tolka vissa uttalanden så, att man
ville slå vakt om intressen, som givetvis
komma att strida mot den sociala
bostadspolitiken.

Vad gäller lagrådet så är det ju ändå
så, att även lagrådet, när det bedömer
en lag, inte är fritt från att vara bcsmittat
av en viss politisk syn eller
tankcinställning i fråga om lagar, som

Ändring i lagen om expropriation in. m.

givetvis kunna ha tradition och bygga
på något i äldre rättsuppfattning, men
som det är angeläget att man inte tillmäter
så stor betydelse.

Sedan talade herr Fagerholm om arbetarrörelsens
intresse för lagstiftning.
På den tid, från vilken jag anförde mitt
exempel, hade den svenska arbetarrörelsen
icke säte och stämma i denna
riksdag. Herr Fagerholm vet också, att
lagar nyttjades mot arbetarrörelsen.
När sedan viss arbetslagstiftning kom
till, var det naturligt att samma arbetarrörelse,
som hade fått vidkännas hur
lag kan nyttjas i olika sammanhang,
var misstänksam mot det nya som kom,
och det var detta som gjorde att man
var betänksam.

Den positiva inställningen till bostadsfrågan
kunna vi diskutera hur
länge som helst. I varje fall tror jag
nog att herr Fagerholm måste medgiva,
att denna lag behövs, om vi över huvud
taget skola kunna lösa vissa bostadspolitiska
problem.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Lundberg sade att
arbetarrörelsens aversion mot lagstiftning
hänförde sig till tiden innan arbetarrörelsen
hade säte och stämma i
riksdagen. Herr Lundberg, dessa diskussioner
utspelades 1910, 1911, 1912, 1914
och 1928, och om jag inte minns fel
var under hela denna period det socialdemokratiska
partiet det största partiet
i riksdagen! Det är nog anledning för
herr Lundberg att titta litet på sammanhanget
där.

Jag vill sedan bara konstatera, att
herr Lundberg nu ändrat sitt uttalande
rörande mina motiv så, att herr Lundberg
inte längre säger, att jag är företrädare
för skumma intressen, utan att
han möjligen kan tolka mitt anförande
så, att jag hade intressen, som stredo
mot den sociala politiken. Det är något
annat, och det skulle herr Lundberg
ha sagt ifrån början. Men då är
den saken ldar.

9 — Andra kammarens protokoll 1!)b9. Nr 31.

122 Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

Herr talman! Jag tror att herr Lundberg
är i fullkomligt god tro och absolut
ärlig, när han säger: Jag litar på
att det inte blir någon olägenhet när
regeringen tillämpar denna lag. Mitt
svar på detta är: Men hur vet herr
Lundberg hur det är om tio eller tjugo
år, om det då sitter en folkdemokratisk
regering? Man vet ingenting om
detta.

Herr talman! Jag har bara velat framkasta
dessa synpunkter.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Skola vi börja diskutera
lagstiftning under folkdemokratier o. d.
skola vi komma ihåg, att då äro de normer,
som skola gälla för denna lag och
andra lagar i detta land, satta ur spel.
Då är det över huvud taget rättslöshet
och inte ett rättssamhälle, som kommer

att råda. Jag tror därför att herr Fagerholm
i detta sammanhang bör försöka
hålla sig till det som vi tro skall
vara uttryck för politiskt handlande i
detta land.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande utlåtande till morgondagens
plenum kl. 11 fm.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.15 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri. Esselte ab. Stockholm 1949

917404