Tisdagen den 6 april (Riksdagens protokoll 1954:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

ANDRA KAMMAREN

Nr 13

3—7 april.

Debatter m. m.

Tisdagen den 6 april.

Sid.

Minnesord över H. K. H. kronprinsessan av Norge .............. 6

Svar på fråga av fröken Vinge ang. föreslagen ombyggnad av landsarkivet
i Lund.......................................... 7

Svar på interpellation av herr Hagård ang. järnvägsstyrelsens till lämpning

av bestämmelserna om pensionsålder................ 8

Interpellation av herr Fröding ang. den av riksdagen begärda utredningen
om revision av utsökningslagen.................... 16

Onsdagen den 7 april.

Svar på interpellation av herr Lundberg ang. vissa spörsmål rörande

arbetares färdande vid resor till och från arbetsplats .......... 18

Utgifter under riksstatens sjätte huvudtitel:

Handelshamnar och farleder .............................. 20

Vattenförsörjning och avlopp.............................. 20

Utgifter å kapitalbudgeten för ecklesiastikdepartementet:

Nybyggnader för Chalmers tekniska högskola ................ 23

Lån till Chalmers tekniska högskolas studentkår .............. 25

Omreglering av vissa äldre pensioner från statens pensionsanstalt .. 28

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag........ 29

Beskattningen av rese- och traktamentsersättningar för anställda i

privat tjänst m. m....................................... 67

Motioner om ändring av skattelagstiftningen i syfte att vinna bättre

möjligheter till resultatutjämning .......................... 70

Ändringar i fastighetsbeskattningen m. m..................... 76

Lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt .................... 89

Förbättring av fastighetsbestånd, som skadas genom vägbyggnad .. 93

Redovisning av statens spritinkomster och samhällets av spritbruket

föranledda utgifter ...................................... 94

1 —Andra kammarens protokoll 1951. AV 13.

Nr 13.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 7 april. Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 6, rörande utgifter uuder sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) .................... 20

— nr 61, ang. anslag å kapitalbudgeten för ecklesiastikdepartementet 23

— nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ang. utbildnings kurser

för sysselsättnings- och arbetsterapeuter .............. 28

— nr 63, ang. befrielse från skyldighet att gälda visst skadestånd

m. m................................................. 28

— nr 64, ang. överlåtelse av vissa kronan tillhöriga fastigheter in. in. 28

— nr 65, ang. omreglering av vissa äldre pensioner från statens

pensionsanstalt ........................................ 28

— nr 66, ang. ändrad löneklassplacering för vissa befattningshavare

vid statens järnvägar .................................. 29

— nr 67, ang. överlämnande till lagutskott av vissa till statsutskottet

hänvisade motioner .................................... 29

•—- nr 60, ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag
m. in......................................... 29

Bevillningsutskottets betänkande nr 34, ang. beskattning av rese- och
traktamentsersättningar för anställda i enskild tjänst, in. in..... 67

— nr 35, om sådan ändring av skattelagstiftningen att bättre möjligheter
till resultatsutjämning vinnes ...................... 70

— nr 36, om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen,

in. in................................................. 76

— nr 37, om ändrad lydelse av 60 § samt anvisningarna till 60 §

kommunalskattelagen, m. m............................. 89

— nr 38, ang. ändrad lydelse av den vid förordningen den 25 maj

1941 om varuskatt fogade varuförteckningen .............. 89

Bankoutskottets utlåtande nr 14, om ändring i pensionsgrunderna för

de äldre riksdags vaktmästarna .......................... 89

Första lagutskottets utlåtande nr 15, ang. viss översyn av lagen om

trafikförsäkring å motorfordon .......................... 89

— nr 16, ang. utredning om lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt
................................................ 89

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17, ang. ändrad lydelse av 35 § lagen
den 18 april 1952 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna 93

— nr 18, om viss ändring av den ecklesiastika boställsordningen m. m. 93

— nr 19, ang. förbättring av fastighetsbestånd, som skadas genom

vägbyggnad .......................................... 93

— nr 21, om inrättande av ett jaktråd ...................... 94

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10, ang. bemyndigande att försälja

viss kronan tillhörig fast egendom, in. m................... 94

— memorial nr 11, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar över

försäljningar av viss kronan tillhörig fast egendom............ 94

■— nr 12, ang. inrättandet av eu veterinärklinik i Hälsingborg .... 94

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 13, om genomgående zontariffberäkning
mellan statens järnvägar och busslinjer in. in. .. 94

— nr 14, om redovisning av statens spritinkomster och samhällets

av spritbruket föranledda utgifter ........................ 94

Lördagen den 3 april 1954.

Nr 13.

Lördagen den 3 april.

Kl. 14.00.

§ 1.

Justerades protokollet för den 27
nästlidna mars.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades därvid till

statsutskottet propositionen nr
173, med förslag till ändringar i 1947 års
allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. in.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

183, med förslag till fiskeristadga
m. m.;

nr 190, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 5 och fi § § rättegångsbalken
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 191,
angående försäljning av vissa allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheter;
samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

194, med förslag till lag om ändring
av övergångsbestämmelserna till
lagen den 18 april 1935 (nr 113) med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling;
och

nr 195, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring.

§ 3.

Föredrogos var för sig och lädes till
handlingarna av bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan gjorda anmälningar,
att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställningar: -

1) om ändrad lydelse av § 18 mom. 1
första stycket bankoreglementet; och

2) om godkännande av träffade avtal
om försäljning dels till Malmö stad av
riksbankens fastighet i Malmö, dels till
Norrköpings stad av riksbankens fastighet
därstädes och dels till Sundsvalls
stad av riksbankens därvarande fastighet.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner. Därvid
hänvisades

till statsutskottet motionen nr 649
av herr Ståhl;

till särskilda utskottet motionerna
nr 650 och 651 av herr Nilsson i Östersund; till

bankoutskottet motionerna:
nr 652 av herr Widén m. fl. samt
nr 653 och 654 av herrar Edström
och Hjalmarson;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 655 av herr Munktell in. fl. och
nr 656, av herr Carlsson i Stockholm
in. fl.; samt

till statsutskottet motionerna:
nr 657 av fröken Iiöjer m. fl.,
nr 658 och 659 av herr Helén in. fl.,
nr 660 av herr Andersson i Linköping
och

nr 661 av herr Nilsson i Göingegården
m. fl.

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtande och memorial: nr

6, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgif -

Nr 13.

Lördagen den 3 april 1954.

ter för budgetåret 1954/55 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr CO, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr Cl, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr G2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till utbildningskurser
för sysselsättnings- och arbetsterapeuter; nr

G3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från
skyldighet att gälda visst skadestånd
in. in.;

nr G4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
vissa kronan tillhöriga fastigheter
m. in.;

nr 65, i anledning av väckta motioner
angående omreglering av vissa
äldre pensioner från statens pensionsanstalt; nr

GG, i anledning av väckta motioner
angående ändrad löneklassplacering
för vissa befattningshavare vid
statens järnvägar; och

nr G7, angående överlämnande till
lagutskott av vissa till statsutskottet
hänvisade motioner, som äga samband
med frågan om fortsatt giltighet av lagen
om tillståndstvång för byggnadsarbete; bevillningsutskottets

betänkande!!:

nr 34, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av reseocli
traktamentsersättningar för anställda
i enskild tjänst, m. in.;

nr 35, i anledning av väckta motioner
om utredning och förslag till så -

dan ändring av skattelagstiftningen att
bättre möjligheter till resultatutjämning
vinnes;

nr 3G, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar beträffande
fastighetsbeskattningen, m. in.;

nr 37, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 60 § samt anvisningarna
till G0 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. in.; och
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen;

bankoutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av väckt motion om ändring
i pensionsgrunderna för de äldre riksdagsvaktmästarna; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående viss översyn av lagen om
trafikförsäkring å motorfordon; och
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående utredning om lagskydd
åt frikyrkopastors tystnadsplikt;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 35 § lagen den
18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna;

nr 18, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av den ecklesiastika
boställsordningen in. in.;

nr 19, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för förbättring av
fastighetsbestånd, som skadas genom
vägbyggnad; ocli

nr 21, i anledning av väckt motion
om inrättande av ett jaktråd;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom, in. in.;

nr 11, angående departementsvis
uppgjorda förteckningar över försälj -

Lördagen den 3 april 1954.

Nr 13.

ningar av viss kronan tillhörig fast
egendom; och

nr 12, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående inrättandet
av en veterinärklinik i Hälsingborg
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

13, över motioner om införande
av genomgående zontariffberäkning
mellan å ena sidan statens järnvägar
och å andra sidan postverkets och statens
järnvägars busslinjer in. in.; och

nr 14, över motion om redovisning
av statens spritinkomster och samhällets
av spritbruket föranledda utgifter.

§ G.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

159, med förslag till lag om nykterhetsvård
in. in.;

nr 184, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
in. m.;

nr 187, med förslag till förordning
om skatt på fonderade vinstmedel
(fondskalt);

nr 188, med förslag till förordning
angående temporärt undantag från bestämmelserna
i 16 § förordningen den
26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning
av brännvin, m. in.;

nr 189, med förslag till debitering
och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter,
in. in.;

nr 192, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglementc
in. in.;

nr 193, med förslag till ändrad lydelse
av § 49 mom. 2 regeringsformen
samt § 1 mom. 2, § 38 mom. 2, § 45,
§ 55 mom. 1 samt §§58 och 63 riksdagsordningen; nr

196, med förslag till förordning
om skyldighet för arbetsgivare att
lämna uppgift rörande arbetsanställning; -

nr 197, med förslag till lag om tillIämpning
å Stockholms stad av vissa
bestämmelser i kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753) och lagen den
18 december 1953 (nr 754) om införande
av kommunallagen;

nr 198, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen;

nr 199, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. in.;

nr 200, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken in. m.;

nr 201, med förslag till lag om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets
beslut in. m.;

nr 202, angående svensk medverkan
i ett skandinaviskt undervisningssjukhus
i Korea;

nr 203, med förslag till lag om personundersökning
i brottmål, in. in.;

nr 205, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § S:o), 14 :o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt;
och

nr 206, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 30
maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa
bolag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 662, av herr Allard in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
157, angående anslag till avsättning till
fonden för idrottens främjande;

nr 663, av herr Allard in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 156, angående anslag till främjande
av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet
m. in.;

nr 664, av herrar Helen och Dahlén,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 156, angående anslag till främ -

Nr 13.

Tisdagen den 6 april 1954.

jande av ungdomens föreningsliv och
fritidsverksamhet m. in.; och

nr 665, av herr Larsson i Stockholm,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 175, angående anslag till
statens polisskola för budgetåret
1954/55 in. in.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande
förslag'' till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 10 juli 1947 (nr
629) angående ändring i lagen den 28
maj 1937 (nr 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar; från

första lagutskottet:

nr 155, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till utlänningslag,
dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

från sammansatta konstitutions- och
första lagutskottet:

nr 156, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för effektivisering av
justitieombudsmannaämbetet, särskilt
dess kontroll över förvaltningen, m. nr.

§ 9-

.1 usterades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem
Gunnar B ritt h.

Tisdagen den 6 april.

Kl. 16.00.

§ 1.

Minnesord över H. K. H. kronprinsessan
av Norge.

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Under gårdagen nåddes vi av budskapet
om Norges kronprinsessas bortgång
efter en lång och plågosain sjukdomstid.
Det var oslitliga band, som
knöt Kronprinsessan Märtha till vårt
land. Under lyckliga ungdomsår vann
hon det svenska folkets hjärtan genom
sin vänlighet och naturliga charm. Med
glädje såg vi hur hon som norsk kronprinsessa
— inte minst under prövosamma
år — vann ett grundmurat förtroende
hos Norges folk. Hennes bortgång
har väckt djup förstämning. Å

andra kammarens vägnar vill jag ge
uttryck för ett varmt deltagande, främst
med de närmaste anhöriga, men också
med vårt broderfolk.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2.

Justerades protokollen för den 30 och
den 31 nästlidna mars.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att fröken
Wetterström och herr Kollberg, som
vid kammarens sammanträden den 31
mars respektive den 16 februari med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrade att deltaga i riksdagsgöro -

Tisdagen den (i april 1954.

Nr 13.

Svar på fråga ang. föreslagen ombyggnad av landsarkivet i Lund.

målen, denna dag åter intagit sina
platser i kammaren.

§ 4.

Svar pa fråga ang. föreslagen ombyggnad
av landsarkivet i Lund.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
lierr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Fröken Vinge har frågat
mig, om jag är i tillfälle att inför
riksdagen redogöra för min inställning
till det förslag till ombyggnad av landsarkivet
i Lund, som omnämnes i byggnadsstyrelsens
yttrande rörande 20 §
i riksdagens revisorers till innevarande
riksdag avgivna berättelse.

Härpå vill jag svara följande. Byggnadsstyrelsens
åsyftade förslag, som
är avgivet den 27 oktober 1952, är tillkommet
efter särskilt uppdrag av Kungl.
Maj:t i anslutning till 1940 års arkivsakkunnigas
principförslag den 5 maj
1951 till lösandet av byggnadsfrågor na
för riksarkivet samt vissa landsarkiv.
Byggnadsstyrelsens förslag beträffande
lundaarkivet omfattar utgrävning av
en källare under arkivbyggnaden i syfte
att vinna ökade inagasinsutrymmen,
vissa moderniseringsåtgärder inom administrations-
och arbetslokalerna, anordnande
av hiss ävensom anordnande
av särskilt utrymme för förvaring av
arkivfilm. Arhetena har kostnadsberäknats
till 270 000 kronor enligt prisläget
den 1 juli 1952.

Jag är medveten om att flera av våra
arkiv är i behov av tillbyggnad eller
ombyggnad. Detta gäller icke blott
lands- och länsarkiv utan även riksarkivet.
Emellertid är anspråken på investeringsanslag
under åttonde huvudtiteln
mycket stora. Eu stark sovring
av framställningarna efter deras angelägenhetsgrad
måste därför ske varje
år. Jag har inte ännu funnit möjlighet
att inom tillgänglig kvot medtaga lands -

arkivet i Lund men är villig att göra
det, så snart möjlighet yppas.

Härefter anförde

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det snabba svaret på
min enkla fråga.

Att jag har kommit att intressera mig
för denna byggnadsfråga i Lund beror
på att det här skulle finnas en möjlighet
att med relativt liten insats av
pengar, arbetskraft och material åstadkomma
en verkligt betydande ökning
av magasinsutrymmena. Man kan förutsätta
att det blir en ökning av utrymmena
med en tredjedel, räknat efter
golvytan.

Om man sedan tänker sig att landsarkivet
får tillfälle att anskaffa en
modern hyllinredning med tätpackningssystem,
där utrymmet kan utnyttjas
ungefär dubbelt så mycket som enligt
annars vanligt system, skulle förhållandena
ytterligare förbättras.

När jag talar om tätpackningssystem
syftar jag ingalunda på det system, som
man tyvärr är tvungen att tillämpa för
närvarande i Lund, där man har fått
sätta arkivalierna i tredubbla led på
hyllorna och där materialet belamrar
gångar och trappuppgångar, vilket gör
att det är ytterst svårt både att ta fram
material och sedan sätta upp det igen.
Man har också blivit tvungen att i stor
utsträckning lägga upp materialet på
vindarna. Vindarna är inte brandsäkra,
men där ligger mycket material som
inte är gallringsbart.

Man har gjort många försök i Lund
att skaffa andra lokaler, men hittills
har man inte funnit någon möjlighet
att få tillfredsställande lokaler inom
staden. Resultatet har blivit, att landsarkivet
inte kan ta emot alla föreskrivna
arkivleveranser från de många arkiven
inom dess upptagningsområde:
Skåne, Halland och Blekinge. Det gör
att man även hos flera av dessa myn -

Nr 13.

Tisdagen den (5 april 1954.

an8- järnvägsstyrelsens tillämpning av bestämmelserna om

Svar på interpellation

pensionsålder.

digheter nu dras med stora lokalsvårigheter.
Dessa svårigheter skulle i viss
utsträckning kunna lättas, om denna
källare fick grävas ut under landsarkivet
i Lund.

Men ett landsarkiv är inte bara en
arkivdepå. Det bör nog i detta sammanhang
strykas under, att det också
är en forskningsinstitution, en institution
som har betydelse för det vetenskapliga
ai-betet i en universitetsstad
som Lund. Vi behöver bara tänka på
ett ämne som vi har haft anledning att
diskutera några gånger här i kammaren,
nämligen ekonomisk historia, där
man i mycket stor utsträckning begagnar
sig av just arkivmaterial.

Jag hoppas att jag kan ta fasta på de
sista orden i statsrådets uttalande, så
att statsrådet kommer att finna det möjligt
att låta göra denna utgrävning,
denna tillbyggnad, senast under budgetåret
1955/56. Jag är fullt medveten om
att det är stora anslag som går på åttonde
huvudtiteln till kapitalinvesteringar
— vi får ju anledning att behandla den
frågan i morgon här i kammaren —
men då förefaller det mig som om ett
förslag av denna art, ett förslag som
för övrigt härstammar från Kungl. Maj :t,
borde komma mycket långt fram i turordning.

Med detta ber jag att få tacka för
svaret.

Häruti instämde herr Braconier (h).

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. järnvägsstyrelsens
tillämpning av bestämmelserna
om pensionsålder.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet för att besvara
herr Hagårds interpellation angående
järnvägsstyrelsens tillämpning av gällande
bestämmelser om pensionsåldern
för statliga befattningshavare.

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter
och nu upplästes av herr statsrådet
Andersson, var av följande lydelse: Herr

talman! I en interpellation har
herr Hagård påtalat, att järnvägsstyrelsen
ålagt vissa äldre lokförare, stationerade
inom statens järnvägars andra
distrikt, att avgå före uppnåendet av
den för dem gällande pensioneringsperiodens
övre gräns.

I anknytning härtill har herr Hagård
ställt följande frågor till mig, nämligen om

de av järnvägsstyrelsen vidtagna
åtgärderna att entlediga tjänstemän
med frångående av bestämmelserna om
valfri pensionsålder skett i samförstånd
med mig

och, om så är fallet, om jag med
hänsyn till de konsekvenser, som järnvägsstyrelsens
åtgörande kan innebära
inom statsförvaltningen i övrigt, samrått
i denna angelägenhet med civilministern.

Som svar vill jag efter samråd med
civilministern anföra följande.

De på senare tid vid statens järnvägar
vidtagna organisationsändringarna
och rationaliseringsåtgärderna,
vilka i betydande grad påkallats av den
successiva trafikminskningen, har lett
till överskott på personal på många
arbetsplatser och inom olika tjänstegrenar.
Genom övergången till rälsbuss-
och dieseldrift har detta särskilt
kommit att gälla lokpersonalen. Genom
omskolning av därför lämpliga lokförare
till motorvagns- eller rälsbussförare
har järnvägsstyrelsen emellertid
i största möjliga omfattning sökt bereda
övertalig personal inom loktjänsten
fortsatt sysselsättning. I fråga om lokförare,
som uppnått och i många fall
betydligt överskridit pensioneringsperiodens
nedre gräns och till följd av
rationaliseringsåtgärderna blivit övertaliga
på eget tjänsteställe, har styrelsen

Tisdagen den 6 april 1954. Nr 13.

Svar på interpellation ang. järnvägsstyrelsens tillämpning av bestämmelserna om

pensionsålder.

dock inte funnit skäl föreligga att kosta
på erforderlig omskolning, enär den,
om den kommit i fråga, skulle ha varit
till förfång för yngre, för loktjänsten
utbildade och befordringsbara tjänstemän
och den vidare ur företagsekonomiska
synpunkter icke skulle ha varit
försvarbar. Med stöd av förordningen
den 1 juni 1951 om ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila
statstjänstemän m. in., i vilken bestämmelserna
om pensioneringsperioder
ingår, bar styrelsen i stället uppmanat
dessa äldre lokförare att avgå.
Enligt förordningens 2 § 5 mom. äger
styrelsen nämligen befogenhet att förklara
tjänsteman, som tillsatts medelst
fullmakt eller konstitutorial och som
uppnått den för honom gällande pensioneringsperiodens
nedre gräns, skyldig
att avgå från tjänsten, då avgången
befinnes önskvärd på grund av omorganisation
eller rationalisering av
arbetsförhållandena vid hans tjänsteställe.
Järnvägsstyrelsens åtgärder i det
av interpellanten berörda fallet grundar
sig sålunda helt på denna bestämmelse,
som riksdagen godtagit. Att, såsom interpellanten
ifrågasatt, samråd med
mig på något sätt i förband skulle eller
borde ha ägt rum, måste grunda sig
på en missuppfattning om styrelsens
och mina befogenheter i nu berörda
hänseenden. Däremot bar jag liaft anledning
ta befattning med frågan sedan
den underställts Kungl. Maj:t besvärsvägen.
Då emellertid järnvägsstyrelsens
åtgärder vidtagits med stöd av 1951 års
författning, bar jag, sedan utlåtande
inhämtats bl. a. från statskontoret och
efter samråd med civilministern, förordat
avslag på besvären, och Kungl.
Maj:t har genom beslut den 2 april
lämnat desamma utan åtgärd.

Vad beträffar det sätt, på vilket föreläggandena
att begära avsked i vissa
fall lämnats, vill jag dock i likhet med
järnvägsstyrelsen beklaga alt de, såvitt
jag kunnat finna, genom olika samver -

kande omständigheter kommit att ske
onödigt bryskt.

Rörande den allmänna frågan, vilka
konsekvenser järnvägsstyrelsens åtgöranden
i det här berörda fallet kan få
för statsförvaltningen i övrigt, kan jag
hänvisa till vad jag tidigare sagt. Den
nämnda av riksdagen godkända författningen
ger de statliga myndigheterna
rätt att bl. a. vid omorganisation
och rationalisering av verksamheten
entlediga tjänstemän, som uppnått pensioneringsperiodens
lägre gräns. Anledning
att tillämpa denna bestämmelse
måste tid efter annan uppkomma och
den möjlighet att begränsa övertalig
personal, som bestämmelsen ger, förefaller
mig ändamålsenlig med hänsyn
till att alternativet eljest skulle vara att
låta konsekvenserna av omorganisationer
och rationalisering helt drabba de
yngre befattningshavarna.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat interpellationen.

Härpå anförde:

Herr HAGÅRD (It):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för svaret på interpellationen.

När vi införde bestämmelserna om
valfri pensionsålder år 1951 gjordes det
av en så gott som enhällig riksdag. Det
var i första hand en åtgärd av praktisk
och ekonomisk innebörd. Vi ansåg oss
böra skapa förutsättningar för ett bättre
utnyttjande av den mänskliga arbetskraften
i ett läge då brist på sådan
förelåg. Med hänsyn till befolkningsförskjutningen
mot allt högre åldrar
skulle härigenom en motvikt kunna
skapas mot överförandet till de tärande
folkgrupperna av människor, som
ännu någon tid hade förutsättningar
att tillsammans med yngre befolkningsgrupper
bära den gemensamma försörjningsbördan.
Detta låg i linje med
den uppfattning som förfäktas av flera
ibland oss, nämligen att till och med

Nr 13.

Tisdagen den 6 april 1954.

S>ar på interpellation ang. järnvägsstyrelsens tillämpning av bestämmelserna om

pensionsålder.

folkpensionärerna, de som uppnått
sina 67 år, skall ha möjlighet att kvarbliva
i arbetslivet och uppskjuta sin
pensionering ett eller annat år.

Någon uppgift rörande det antal befattningshavare,
som hittills utnyttjat
rätten till valfri pensionsålder, har jag
inte. Jag endast vet att för många, som
uppnår tjänstepensionsåldern, har det
varit tillfredsställande att få sluta sin
tjänst vid den valfria pensionsålderns
nedre gräns och sålunda avgå vid den
stipulerade åldern för pensions erhållande.

Andra däremot har gärna begagnat
sig av möjligheten att kvarstå någon
tid. Deras intresse för arbetet i förening
med god hälsa och vigör har
medfört, att de med tacksamhet begagnat
tillfället att fortsätta. Stundom
har härmed förenats en önskan hos
befattningshavarna att med de större
inkomsterna stabilisera sin ekonomi
för ålderns dagar, det kan gälla avbetalningar
av skulder, bättre ordna det
egna hemmet, sörja för barn i skolåldern
och annat.

För vederbörande företag har det å
andra sidan varit till fördel att få behålla
den anställde, som med sin yrkesskicklighet
och erfarenhet ännu en tid
kan tjäna sitt företag. I detta sammanhang
kan inte heller bortses ifrån de
betydande merkostnader, som kommer
att belasta ett företag genom att i oträngt
mål överföra anställda från det produktiva
arbetet till de pensionerades
skara.

ltedan vid riksdagens behandling av
lagen framfördes, att det skulle kunna
tänkas, att yngre anställda skulle komma
att betrakta dem, som utnyttjat den
valfria pensionsåldern, såsom hindrande
de vngres befordran. Sådana
synpunkter är det svårt att undertrycka.
Det vore i så fall inte första gången
den kungliga svenska avundsjukan
framträdde. I tider av full och överfull
sysselsättning är dylik argumentering

lätt att bemöta. Fråga är om inte ett
tillvaratagande av den äldre arbetskraften
bör betraktas som ett uttryck
för verklig rationalisering.

Då jag framförde min interpellation,
hade jag inte vetskap om att besvär
anförts över de verkställda uppsägningarna
i ett par fall. Då dessa nu enligt
statsrådets meddelande varit föremål
för Kungl. Maj:ts prövning, är jag förhindrad
att ingå på de närmare omständigheterna
i dessa konkreta fall.
Jag vill endast understryka statsrådets
uppgift om att uppsägningarna i berörda
fall verkställts under former,
som var onödigt bryska. Det är ett
lindrigt uttryck i detta fall. För en oförvitlig
och samvetsgrann tjänsteman
måste de uppfattas såsom kränkande.
Statsrådet säger sig beklaga detta.

Som vanligt vid interpellationer, som
berör människor på ett särdeles intimt
sätt, har jag mottagit ett antal meddelanden
från personer, som berörs av
det inträffade. De förklarar sig samtliga
vara överraskade av att denna lag,
som varit i kraft endast ett par år,
kunde tillämpas på detta sätt. Vissa av
dem sade sig ha varit förvissade om att
den ordning, som de sett tillämpad på
andra, även skulle gälla dem själva.
Härigenom har jag fått klart, att detta
missnöje gäller spridda orter och ingalunda
ett arbetsställe. Inte heller gäller
det endast en kategori tjänstemän utan
såväl högre som lägre.

Det kan förtjäna påpekas, att riksdagen
1951 vid sin behandling av lagen
om valfri pensionsålder förklarat, att
det skulle kunna inträffa, att en pensioneringsperiod
skulle kunna avkortas
vid ett försämrat läge på arbetsmarknaden.
Samtidigt angavs att vid en
kännbarare brist på arbetskraft rätten
för en befattningshavare att avgå vid
den nedre gränsen skulle kunna upphävas
och sålunda en allmän höjning
av pensionsåldern genomföras. Dylika
jämkningar i det nya systemet förut -

Tisdagen den (i april 1954.

Nr 13.

Svar på interpellation ang. järnvägsstyrelsens tillämpning av bestämmelserna om

pensionsålder.

sågs. I detta sammanhang underströks
med all tydlighet, att under alla förhållanden
krävdes riksdagens medverkan
för en förändring av lagen.

I samband med mitt sysslande i detta
ärende har ett fall bringats till min
kännedom, som belyser den gamla
satsen att den vänstra handen inte vet
vad den högra gör. En tjänsteman, som
var trött och kände sig i behov av vila,
begärde att få förtidspension, alltså
viss avkortad pension. Han hade för
hel pension erforderligt antal tjänstår.
Detta avslogs samma dag som ukasen
om uppsägningarna gick ut. Tjänstemannen
i fråga åtnjuter nu tjänstledighet
för sjukdom.

Jag vågar gå ut ifrån att statsrådet
delar min uppfattning att man väl kan
förlåta dem det gäller, om de inte begriper
situationen, då någon eller några
på en plats entledigas och några månader
senare ett 80-tal ordinarie tjänster
i deras eget fack ledigförklaras och
samtidigt utbildningskurser anordnas
för dylika tjänstemän.

Vid tidpunkten för min interpellation
för mer än två månader sedan och
därefter med täta mellanrum har verket
i fråga genom annonser i huvudstadspressen
sökt nyrekrytera ett arbetsområde,
närgränsande det inom vilket
uppsägningarna verkställts. Det var
detta, som närmast gav anledning till
min interpellation. Den sista annonsen
i detta avseende var införd fredagen
den 2 april.

Mot denna bakgrund ställer jag slutligen
den frågan: Vilka konsekvenser
får denna tolkning av bestämmelserna
för statens tjänstemän i övrigt? Statsrådet
bär svarat genom att hänvisa till
vad som inträffat. Min gensaga blir, att
genom denna tolkning och tillämpning
av anförda bestämmelse, som väl principiellt
får betraktas som en undantagsbestämmelse,
kan hela förordningen
om valfri pensionsålder under vissa
omständigheter sättas ur kraft, tv inom

ett stort verk torde alltid något arbetsställe
behöva en organisatorisk förändring.
För den som har intresse för
denna inte oviktiga detalj inom statsförvaltningen
blir det en bjudande plikt
att söka få till stånd en ändring, som
mera gör de beslutade pensioneringsperioderna
till en verkligt valfri pensionsålder.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! För att det inte skall bli
några missuppfattningar på en punkt
vill jag efter herr Hagårds anförande
göra en komplettering.

Den personal, som jag har haft anledning
att i första hand beröra i detta
sammanhang, är de personer som besvärat
sig hos Kungl. Maj :t över att de hade
blivit anmodade att avgå. Det gällde
personal i västra Sverige, i SJ:s andra
distrikt. Jag har därför ingående undersökt,
hur personaltillgången ställer sig
i detta distrikt. Det visade sig, att statens
järnvägar här hade att välja mellan
att anmoda dessa befattningshavare att
avgå eller att avskeda annan personal.
Det framgår redan därav, att dessa avgångar
inte har varit tillräckliga. Tyvärr
har statens järnvägar på grund av
rationaliseringsåtgärder måst nu under
första halvåret 1954 säga upp extra personal,
som har varit anställd under en
viss tid vid statens järnvägar, yngre
ogift arbetskraft, som man bär kunnat
avskeda. Statens järnvägars situation är,
som alla vet, den att en omorganisation
och en rationalisering pågår, en anpassning
till den nya trafiksituationen,
och avgångarna med anledning av detta
har ju de senaste åren varit 2 000—
3 000 per år. Alternativet för statens
järnvägar har varit antingen att anmoda
personal, som uppnått den lägre
pensionsåldern, att avgå eller att befria
sig från yngre personal.

Jag tror att man i den situationen nog

1- Nr 13. Tisdagen den 6 april 1954.

Svar på interpellation ang. järnvägsstyrelsens tillämpning av bestämmelserna om
pensionsålder.

måste säga, att statens järnvägar har
handlat riktigt. Att man handlat i enlighet
med förordningen betraktar jag
som fullständigt klart. Herr Iiagård har
på den punkten inte sagt någonting.
Riksdagen var fullt medveten vid beslutet
1951, att sådana situationer skulle
kunna uppstå, och därför medger förordningen
detta.

Jag vill dessutom tillägga, att i fråga
om denna anmodan till äldre lokförare,
som det här närmast gällde, står personalorganisationerna
helt bakom statens
järnvägar.

Jag tror inte att de konsekvenser, som
jag förstår att herr Hagård är ängslig
för, beträffande statsförvaltningen i
övrigt skall behöva uppstå. Alla är vi
väl fullständigt eniga om att den förändring
i våra pensioneringsbestämmelser,
som skedde 1951, är en utomordentligt
värdefull komplettering, och i stort
sett gäller ju, att vi gärna ser att denna
bestämmelse utnyttjas. Men om man
inom ett område inom statsförvaltningen
eller inom ett statligt affärsföretag
som .statens järnvägar kommer i en sådan
situation, att man ställs inför valet
att avskeda yngre personal eller att,
som statens järnvägar gör, bedriva rationalisering
i den takt, som pensionsavgången
medger, och det gör statens
järnvägar och detta i fullt samförstånd
och under aktiv medverkan från personalens
sida, kan jag inte anse annat
än att statens järnvägar har handlat på
ett rikligt sätt.

Sedan har statens järnvägar medgivit,
att uppsägningen av de lokförare,
som här har klagat hos Kungl. Maj:t,
kunde ha skett på ett lämpligare sätt,
och jag har starkt understrukit, att så
kunnat ske. Jag misstänker, att besvären
hos Kungl. Maj:t mest föranleddes
av denna upprördhet hos lokförarna
över det sätt, på vilket denna anmodan
skedde, och inte så mycket av att de anmodades
att avgå någon tid innan de
annars egentligen skulle ha behövt avgå.

Herr HAGÅRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tar omedelbart fasta
på den lugnande försäkran, som herr
statsrådet gav för sin del, att detta icke
kan medföra några konsekvenser, när
det gäller andra områden inom statsförvaltningen.
Detta var också det slutmål,
som jag satte i mitt resonemang.

Men när nu statsrådet gått in på händelser,
som inträffat i distriktet omkring
Göteborg, som jag kanske inte
tänkte närmast på i mitt inlägg i debatten,
vill jag passa på att fråga hur
detta överensstämmer med att man
just på dessa platser nu ledigförklarar
89 lokförartjänster, alltså just sådana
tjänster där dylika pensioneringar ägt
rum. Jag tycker att både jag och de som
hör på denna debatt bör ha en förklaring
på den punkten.

Sedan vill jag framställa eu fråga
nummer två, om jag får lov att besvära
med det. Hur går det med de lokförare
som sade ifrån, att de inte ämnar efterkomma
verksledningens uppmaning att
avgå? Hur går det för dem? Skall de
särskilt bestraffas, utfår de sin semesterrätt
o. s. v. eller kommer de att ställas
i någon särställning?

Det är dessutom bara att tillägga, att
det var inte bara lokförartjänster det
var fråga om i mitt allmänna resonemang,
utan det gällde alla de grupper
som på ett eller annat sätt berörs av
dessa uppsägningar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! På herr Hagårds första
fråga om de ledigförklarade platserna
kan jag meddela, att det bara är en formell
sak. Det är fråga om uppflyttningar
i lönegrader, och de måste ledigförklaras.
Det är inte fråga om någon nyrekrytering
inom SJ, utan den personal
som finns erbjudes att söka dessa ledigförklarade
tjänster.

Beträffande den andra frågan så kan
SJ ålägga vederbörande att avgå.

Tisdagen den G april 1954. Nr 13.

Svar på interpellation ang. järnvägsstyrelsens tillämpning av bestämmelserna om

pensionsålder.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det kunde vara mycket
att invända mot vad herr Hagård här
framhållit i sina anföranden, liksom
man också skulle kunna göra invändningar
mot vad kommunikationsministern
sade i sitt andra anförande, när
han svarade på en del frågor, som herr
Hagård ställt. Jag skall emellertid inte
gå djupare in på dessa spörsmål, eftersom
jag har varit inne på dem vid flera
tidigare tillfällen. Redan när förslaget
om införande av pensioneringsperioder
väcktes första gången, motionerade jag
om avslag på detsamma, och sedan har
jag yrkat avslag vid senare tillfällen, då
motioner i detta syfte väckts från vårt
håll.

Jag vill emellertid bestämt vända mig
emot herr Hagårds karakteristik av de
yngre statstjänarnas motstånd mot pensioneringsperioderna
såsom varande ett
utslag av den kungliga svenska avundsjukan.
Om herr Hagård kände till förhållandena
litet bättre inom statsförvaltningen,
skulle han vara medveten om
att lönerna i de lägsta lönegraderna är
så låga, att det enda skälet för att befattningshavarna
över huvud taget står
kvar i statstjänst är, att de har möjligheter
till befordran. Men när man då
inför ett system, som betyder att en befattningshavare
kan kvarstå i tjänst
ända upp till tre år utöver den tid, då
han eljest skulle ha avgått, så är det
uppenbart, att en sådan tjänsteman
utestänger en hel rad befattningshavare
i lägre lönegrader från befordran, och
det är helt naturligt att statstjänarna i
de lägre lönegraderna reagerar mot ett
sådant system.

Jag vill ifrågasätta, om inte regeringen
snarast möjligt borde framlägga förslag
om avveckling av det nu rådande
systemet och om återgång till fasta pensionsåldrar,
d. v. s. återgång till det
läge, där statstjänarna befann sig innan
systemet med pensioneringsperioder genomfördes.
Det systemet ställer nämli -

gen till en hel mängd trassel, vilket vi
bl. a. har bevis på i den interpellation,
som herr Hagård framställt, och det
svar på densamma, som kommunikationsministern
har lämnat. När systemet
med pensioneringsperioder infördes,
var det huvudsakligen arbetsmarknadspolitiska
skäl som motiverade detta,
och tidpunkten borde därför nu vara
inne — eftersom man ju nu måste avskeda
statliga befattningshavare inte
bara vid SJ utan även vid televerket
och vid andra statliga verk — att upphäva
de bestämmelser, som ger möjlighet
för den äldre arbetskraften att stå
kvar i tjänst utöver den nedre pensionsgränsen.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag tror att herr Hagård
gav en något missvisande beskrivning
av den situation som förelåg 1951.
Jag fick nämligen den uppfattningen,
att herr Hagård ansåg att statstjänstemännen
i allmänhet var mycket tillfredsställda
med att systemet med den
glidande pensionsåldern genomfördes
nämnda år. Det var emellertid enligt
min uppfattning inte alls på det sättet,
att tjänstemännen i gemen såg detta
med tillfredsställelse. De accepterade
åtgärden i då rådande arbetsmarknadsläge,
då vi verkligen kunde tala om eu
överfull sysselsättning, men man var
inte nöjd med att en hel del problem
som sammanhängde med det nya systemet
blev olösta. Jag erinrar bara om
— vilket jag tror att jag även nämnde
i denna kammare, då förslaget om den
glidande pensionsåldern behandlades
1951 — att frågan om pensionens storlek
för befattningshavare, som stannar
kvar i tjänst ett antal år utöver pensionsålderns
inträde, icke blivit uppklarad.
Den som stannar kvar i tjänst
behåller nämligen sin lön ända till dess
han avgår, och detta innebär faktiskt
att han fortsätter att betala till sin
tjänstepension utan att detta på något

Nr 13.

Tisdagen den G april 1954.

Svar på interpellation ang. järnvägsstyrelsens tillämpning av bestämmelserna om

pensionsålder.

sätt inverkar på den slutliga pensionens
storlek. Det var även en del andra
problem i sammanhanget, som inte
heller blev lösta.

Herr Hagård tycks alldeles se bort
ifrån att det kan uppstå situationer
—- som det nu gjort vid SJ och jag tror
även på en del andra håll -— där man
har att välja mellan att avskeda redan
utbildad, yngre arbetskraft och att,
kanske bara för ett eller annat år, behålla
äldre och ur pensionsålderssynpunkt
överårig arbetskraft. Det kan
inte vara rationellt att göra så. Det
innebär kanske att man släpper yngre
nyligen utbildad arbetskraft för att sedan
efter några år stå i den situationen
att man åter behöver den men då
tvingas nyanställa personal, därför att
man inte längre har den arbetskraft
tillgänglig som man hade tidigare.

Såsom här förut antytts kan en liknande
situation uppstå i andra ämbetsverk;
vi behöver bara tänka på krigsmaterielverkets
avveckling och minskningen
i riksförsäkringsanstaltens personal.
Jag tror att det övervägande flertalet
tjänstemän kommer att med tillfredsställelse
hälsa eventuella åtgärder
från Kungl. Maj:ts sida, som innebär att
man med tanke på de bekymmer de
för med sig vid dessa avvecklingar
något begränsar möjligheterna att stå
kvar över den lägre pensionsåldern.

Jag tror för min del, att man inte
skall se detta problem så ensidigt som
herr Hagård i detta fall gjort.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Bara ett par ord i
den föreliggande frågan.

Det framgick av herr Hagårds anförande
att han menade, att vad som
nu skett på statens järnvägars område
närmast skulle stå i strid med, om inte
den författning som gäller beträffande
pensionsåldern, så i vart fall med
de intentioner man hade när de pensionsperioder
infördes som nu gällt

under ett antal år. För att det inte skall
bli något missförstånd på den punkten
vill jag för min del säga, att det väl
tvärtom är alldeles klart, att detta förfaringssätt
var förutsatt när man från
riksdagens sida antog bestämmelserna
om pensioneringsperioderna. Jag vill
säga att vid de överläggningar, som
fördes mellan civildepartementet och
de statsanställdas organisationer innan
propositionen framlades för riksdagen,
ingick som en väsentlig förutsättning
för att man från organisationernas sida
skulle godta pensioneringsperioderna
just detta, att man skulle få en säkerhetsanordning
för det fall, att det på
det statliga området skulle uppstå risker
för arbetslöshet. Man skulle med
andra ord förfara så, att man inte lät
den personal kvarstå, som uppnått den
åldern att den fått sin försörjning tryggad
genom pension, och därigenom försatte
den yngre personalen i arbetslöshet
med de svårigheter som detta skulle
komma att föra med sig. Jag säger detta
samtidigt som jag vill framhålla, att
detta ju inte är något alldeles speciellt
på det statliga området. Vi har ju sett
att det också på den enskilda arbetsmarknaden
förekommit, att då sysselsättningen
nedgått inom vissa företag
och man fått överskott på arbetskraft,
överenskommelse träffats om att de
överåriga skulle avgå från sina anställningar.
Man kan säga att de tillhör en
högre åldersgrupp och det är riktigt,
men i princip är det samma sak som
skett på det statliga området.

Sedan anförde herr Hagård att det
skulle förekommit — det antyddes i
vart fall — i någon större utsträckning
att personer, som uppnått den lägre
pensionsåldern, nekats stå kvar i tjänst.
Min erfarenhet är den, att detta inte
kan ha förekommit i någon som helst
betydande utsträckning; det måste ha
varit i mycket enstaka fall någon blivit
nekad att kvarstå i tjänst om han velat
göra det, åtminstone såvitt organisatio -

Tisdagen den 6 april 1954. Nr 13.

Svar på interpellation ang. järnvägsstyrelsens tillämpning av bestämmelserna om

pensionsålder.

nerna känner till det. Jag tror inte att
det förekommit på något annat område
av statsförvaltningen. Det är väl inte
heller någon anledning att tro, att utvecklingen
skulle bli den, att man i
oträngt mål skulle skylla på organisationsförändringar
och rationaliseringsåtgärder
från myndigheternas sida. Min
erfarenhet är i stället den, att myndigheterna
på allt sätt försöker uppmuntra
personalen att stå kvar i sina anställningar
och alltså inte avvisar folk annat
än då det såsom i detta speciella
fall finns alldeles speciella skäl.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts på bordet liggande propositioner.
Därvid hänvisades

till särskilda utskottet propositionen
nr 159, med förslag till lag om nykterhetsvård
in. in.;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

184, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
in. in.,

nr 187, med förslag till förordning
om skatt på fonderade vinstmedel
(fondskatt); och

nr 188, med förslag till förordning
angående temporärt undantag från bestämmelserna
i 16 § förordningen den
26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning
av brännvin, in. in.

Vid härefter skedd föredragning av
propositionen nr 189, med förslag till
debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter
in. in., hänvisades propositionen,
såvitt angick det med 2) betecknade
förordningsförslaget, till behandling
av lagutskott samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Vidare föredrogos var för sig följande
propositioner. Därvid hänvisades

till statsutskottet propositionen nr

192, angående vissa ändringar i statens
allmänna avlöningsreglemente m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 193, med förslag till ändrad lydelse
av § 49 inom. 2 regeringsformen
samt § 1 mom. 2, § 38 mom. 2, § 45,
§ 55 mom. 1 samt §§58 och 63 riksdagsordningen; till

behandling av lagutskott propositionen
nr 196, med förslag till förordning
om skyldighet för arbetsgivare att
lämna uppgift rörande arbetsanställning; till

konstitutionsutskottet propositionen
nr 197, med förslag till lag om tilllämpning
å Stockholms stad av vissa
bestämmelser i kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753) och lagen den
18 december 1953 (nr 754) om införande
av kommunallagen;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

198, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen;

nr 199, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
in. in.;

nr 200, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. in.; och
nr 201, med förslag till lag om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets
beslut in. m.;

till statsutskottet propositionen nr
202, angående svensk medverkan i ett
skandinaviskt undervisningssjukhus i
Korea; samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

203, med förslag till lag om personundersökning
i brottmål, in. in.;

nr 205, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 8:o), 14 :o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
och

nr 206, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 30

Nr 13.

Tisdagen den G april 1954.

Interpellation ang. den av riksdagen begärda utredningen om revision av utsök ningslagen.

maj 191G (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa
bolag.

§ 7.

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord vilande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionen nr G62 av
herr Allard m. fl.;

till särskilda utskottet motionerna:

nr G63 av herr Allard m. fl. och

nr G04 av herrar Helén och Dahlén;
samt

till statsutskottet motionen nr GG5 av
herr Larsson i Stockholm.

§ 8.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
G samt GO—67, bevillningsutskottets betänkandeu
nr 34—38, bankoutskottets
utlåtande nr 14, första lagutskottets utlåtanden
nr 15 och IG, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 17—19 och 21,
jordbruksutskottets utlåtanden och memorial
nr 10—12 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 13 och
14.

§ 9.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att å morgondagens föredragningslista
statsutskottets utlåtande
nr GO skulle uppföras närmast efter
samma utskotts memorial nr G7.

§ 10.

Interpellation ang. den av riksdagen begärda
utredningen om revision av utsökningslagen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRöDING (h), som yttrade:

Herr talman! Redan vid 1945 års riksdag
framställdes motionsledes yrkande
om en ingripande revision av utsök -

ningslagen. Motionärerna framhöll
bl. a., att vår gällande exekutionsrätt
icke längre var i stånd att på ett tillfredsställande
sätta fylla sin uppgift.
Lagstiftningen på området var bristfällig
och företedde betydande luckor.
Ej heller organisationen av de exekutiva
myndigheterna ansågs tillfredsställande.
Särskilt utmätningsförfarandet
vad angår lös egendom var i stor
utsträckning ineffektivt och opraktiskt
ordnat.

Såväl de remissinstanser, till vilka
motionen remitterades, som första lagutskottet
ställde sig mycket välvilliga
till motionens yrkande. Utskottet tillstyrkte
sålunda en utredning, som borde
omfatta hela utsökningsrätten. Då
det ifrågavarande reformarbetet ansågs
vara av stor omfattning och säkerligen
skulle taga avsevärd tid i anspråk,
framhöll visserligen utskottet, att den
ifrågavarande utredningen icke skulle
förhindra partiella reformer, vilkas
genomförande ansågs vara trängande.
Partiella ändringar förutsattes å andra
sidan icke utgöra ett hinder för det
större utredningsarbetet. Vidare anknöts
frågan till den nya rättegångsbalkens
ikraftträdande. Det ansågs nämligen
ej lämpligt, att en eventuellt ändrad
utsökningslag skulle genomföras
före den nya rättegångsbalkens ikraftträdande.
Själva utredningsarbetet
skulle emellertid väl kunna påbörjas
omedelbart. Riksdagen biföll lagutskottets
hemställan.

Någon utredning har ännu icke kommit
till stånd, oaktat över åtta år förflutit,
sedan riksdagen avlät sin skrivelse
till Kungl. Maj :t. Visserligen har
en del mindre ändringar inom exekutionsrätten
genomförts, men trots dessa
ändringar och kompletteringar vilar
den nuvarande utsökningslagen fortfarande
på den lag, som trädde i kraft
redan den 1 januari 1879.

I detta sammanhang bör även anmärkas,
att första lagutskottet i sitt av

Tisdagen den 6 april 1954. Nr 13.

Interpellation ang. den av riksdagen begärda utredningen om revision av utsök
ningslagen.

riksdagen bifallna utlåtande nr 13 vid
årets riksdag över väckta motioner angående
införsel i arbetsinkomst för beredande
av ersättning åt målsägande i
brottmål — under hänvisning till yttrande
av bl. a. Sveriges advokatsamfund
—• får anses ha framhållit angelägenheten
av att den begärda revisionen
av utsökningslagen kommer till
stånd.

På grund av vad ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande frågor:

1) Vill herr statsrådet ange de omständigheter
som föranlett att den utredning
om revision av utsökningslagen,
som riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t år 1945 hemställde om,
ännu icke kommit till stånd?

2) Har herr statsrådet för avsikt att
tillsätta ifrågavarande utredning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen:

nr 666 av herrar Fröding och Boija,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 109, angående organisationen av
försvarets centrala tyg-, intendenturoch
civilförvaltning m. m.;

nr 667 av herrar Löfgren och Boija,
likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 109;

nr 668 av herr Widén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
110, angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1954/55 m. in.; samt
nr 669 av herr Munktell m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 174, angående förstärkning av ordningsstatspolisen
in. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11.

Anmäldes att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställningar:

1 :o) med förslag till ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret; samt

2:o) angående pension till extra tjänstemannen
i riksgäldskontoret N. O. E.
Wigren och avskedsersättning till f. d.
extra tjänstemannen i riksdagens ekonomibyrå
G. W. R. Thorell.

Dessa anmälningar bordlädes.

§ 12.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 204, beträffande vissa ändringar i
förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.; och

nr 207, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr
259) om församlingsstyrelse, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående polispersonalens
avlöningsförmåner m. in.; och

nr 153, i anledning av väckt motion
om ersättning åt K. A. Hillblom för
olycksfall i arbete.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.47.

In fidem
Gunnar Britih.

2 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Onsdagen den 7 april.

Kl. 10.00.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Fröken Viola Sandell är på grund av
luftrörskatarr med hög feber oförmögen
till allt arbete minst t. o. in. den
14/4 1954.

Intygas 6/4 1954.

H. Lundberg.

Kammaren beviljade fröken Sandell
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 6 till och med den 14
innevarande april.

§ 2.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål
rörande arbetares färdande vid resor
till och från arbetsplats.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Med anledning av att
ett 20-tal bilägare i Hållnäs i norra
Uppland i november 1953 dömts för utövande
av olaga trafik, enär de utan
tillstånd mot ersättning befordrat arbetskamrater
till och från deras arbetsplatser,
har herr Lundberg i en
interpellation frågat mig, om jag uppmärksammat
spörsmålet om arbetarnas
färdmedel till och från arbetsplatser
och, om så är fallet, om något förslag
till ändrad lagstiftning härom kan förväntas
till årets riksdag.

Som svar på dessa frågor vill jag
meddela, att vid det sammanträde med
berörda parter, som länsstyrelsen i
Uppsala anordnade den 30 november
förra året för att undersöka vilka möj -

ligheter, som stod till buds för en lösning
av transportfrågorna i Hållnäs,
var en tjänsteman från kommunikationsdepartementet
närvarande för att
göra sig informerad om de synpunkter
och önskemål, som där kunde framkomma.
Sedermera har frågan om arbetartransporterna
närmare prövats
inom departementet och bland annat i
samband med vissa andra aktuella lagstiftningsfrågor
rörande den yrkesmässiga
biltrafiken underställts länsstyrelserna
och trafikutövarnas organisationer
för yttrande. Med ledning av vad
därvid framkommit har det förslag rörande
arbetartransporterna utarbetats,
som ingår i den i dagarna till riksdagen
avlämnade propositionen rörande
vissa ändringar i yrkestrafikförordningen.
Förslaget innebär, att prövning
av ansökan om tillstånd till sådana
transporter skall göras avsevärt enklare
än vad förordningen eljest föreskriver
och vidare att transporterna undantages
från föreskrifterna om trafikkort och
godkännande av fordon.

Med detta förslag beträffande arbetartransporterna
anser jag mig ha tillgodosett
det av interpellanten uppmärksammade
behovet så långt nu är möjligt
utan att bryta mot grundprinciperna
för nuvarande ordning på biltrafikens
område. Jag förutsätter emellertid,
att frågan blir föremål för ytterligare
överväganden i samband med det utredningsarbete
rörande de trafikpolitiska
problemen, som nu pågår.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härpå anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunika -

Onsdagen den 7 april 1954. Nr 13.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande arbetares färdande vid resor till
och från arbetsplats.

tionsdepartementet få framföra ett tack
för det intresse och den handlingskraft
som han har ådagalagt vid behandlingen
av detta ärende. Det är glädjande att
se att herr statsrådet har full förståelse
för de problem som vi i dag brottas
med ute på arbetsmarknaden. Eftersom
vi har ett bostadsproblem på industrioch
tätorterna här i landet är det nödvändigt
dels för att man skall få en
rörlig arbetskraft och dels ur andra
synpunkter att industriföretagen ibiand
hämtar arbetarna långväga ifrån.

Det är glädjande att herr statsrådet
har kunnat få fram förslag till årets
riksdag, och jag förutsätter även att de
myndigheter som skall sköta detta
handhar frågorna på ett lämpligt sätt.
Jag måste dock erkänna att jag personligen
med den — naturligtvis mycket
begränsade — erfarenhet jag har är
litet betänksam i fråga om de organ som
skall handha uppgifterna inom de olika
länen. Det har nämligen visat sig att de
näppeligen har känsla och förståelse
för penningar och penningars värde
och för att svensk industri och svensk
arbetskraft icke skall åsamkas onödiga
kostnader och onödigt besvär.

Herr statsrådet talar om att föreskrifterna
om trafikkort och om besiktning
av fordonen skall slopas. Jag vill då
fråga herr statsrådet om det är möjligt
att detta får omedelbar verkan. Jag
har fått en avskrift av ett sådant tillstånd
som ges bilägarna. Där föreskrives
vilka passagerare som får tas, med
uppgift om namn, och man föreskriver
även att föraren skall ha trafikkort och
att bilarna skall vara besiktigade. De
som förut har fått en stämning för olaga
trafik får i dag även kosta på sig flera
hundra kronor för att skaffa sig trafikkort
och få bilarna besiktigade, och
det är kostnader som är ganska kännbara.
Jag vore tacksam om herr statsrådet
kunde ge de verkställande organen
instruktioner som möjliggör att vi
kommer bort från sådant krångel.

Jag är tacksam för svaret och den
positiva inställningen, men jag skulle
önska att bestämmelserna om möjligt
finge omedelbar verkan.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 204, beträffande vissa ändringar
i förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. in.; samt
till konstitutionsutskottet propositionen
nr 207, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr
259) om församlingsstyrelse, m. m.

§ 4.

Föredrogos och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälningar jämlikt
§ 21 i riksdagsstadgan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställningar:

med förslag till ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret; och
angående pension till extra tjänstemannen
i riksgäldskontoret N. O. E.
Wigren och avskedsersättning till f. d.
extra tjänstemannen i riksdagens ekonomibyrå
G. W. R. Thorell.

§ 5.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
följande på kammarens bord
liggande motioner, nämligen:

nr 666 av herrar Fröding och Boija,
nr 667 av herrar Löfgren och Boija,
nr 668 av herr Widén m. fl., och
nr 669 av herr Munktell m. fl.

i 6.

Föredrogs den av herr Fröding vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhål -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Handelshamnar och farleder. — Vattenförsörjning och avlopp.

lan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående den av riksdagen
begärda utredningen om revision
av utsökningslagen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Utgifter under riksstatens sjätte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under
sjätte huvudtiteln, avseende anslagen
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Handelshamnar och farleder.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

STENBERG (fp):

Herr talman! Vid denna punkt, som
handlar om bidrag till handelshamnar
och farleder, är vi några ledamöter av
denna kammare som väckt en motion, i
vilken vi hemställer att riksdagen måtte
besluta i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
äskande om anslag
på fem miljoner kronor i motsats till
det av Kungl. Maj :t föreslagna beloppet,
tre miljoner kronor. Av utskottets utlåtande
finner vi, att utskottet i allt väsenligt
funnit anledning att instämma i
vad motionärerna framhållit, och jag
skall därför inte upptaga tiden med att
återge de synpunkter vi anfört. Jag skall
i stället be att få fästa uppmärksamheten
på en annan punkt i utskottsutlåtandet,
nämligen uttalandet, att redan

1952 års riksdag genom godkännandet
av utskottets då föreliggande utlåtande
nr 6 tillstyrkte en översyn av de förhållanden,
som berördes i 1944 års hamnutredningsförslag.
Utskottet uttalade
därvid den förhoppningen, att resultaten
av denna översyn skulle kunna redovisas
för riksdagen redan påföljande
år. Vi vet alla, att det inte gick att ernå
denna snabba tågordning, utan att nästan
hela år 1953 förflöt innan en utredningsman
tillsattes för att verkställa
denna översyn.

Den sista meningen av utskottets utlåtande
under denna punkt lyder: »Utskottet
förutsätter därför, att den nu påbörjade
utredningen härom bedrives
med sådan skyndsamhet att förslag i
ämnet kan föreläggas redan nästa års
riksdag.» Motionärerna tolkar denna
mening så, att statsutskottet därigenom
har beställt en sådan forcering av utredningen,
att den verkligen kan föreläggas
1955 års riksdag. Med anledning
av denna starka skrivning och denna
beställning har jag intet yrkande att
framställa i dag utan uttalar endast en
förhoppning, att det måtte bli på det
sätt, som utskottet här har uttalat sig
för.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
vad utskottet i denna punkt hemställt.

Punkterna 13—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Vattenförsörjning och avlopp.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln, punkt
21, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 25 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (I: 293) och den andra
inom andra kammaren av herr Gavelin
in. fl. (II: 379), hade hemställts, att
riksdagen måtte till förenämnda ändamål
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
anslag av 45 milj. kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört;

II. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 157 samt I: 293
och II: 379, till Bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp för
budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GA VELIN (s):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga ber jag att få framföra några
synpunkter.

Det har ju i många år ställts krav på
att statsmakterna skall vidtaga effektivare
åtgärder för att ordna med vatten
och avlopp på landsbygden. Jag
trodde att vi i år skulle ha kunnat få
se en verklig förbättring, med kännedom
om de svårigheter, som råder beträffande
landsbygdens vattenförsörjning.
Tyvärr har emellertid regeringen
intagit samma negativa ståndpunkt som
under tidigare år, under åberopande
av en utredning, som sattes i gång redan
år 1946.

Det är glädjande att utskottet funnit,
att de nuvarande förhållandena är otillfredsställande,
och anser, att någonting
måste göras, men jag förundrar mig
verkligen över att inte någon i utskottet
har funnit anledning att biträda det
förslag, som framförts inte bara av
motionärerna utan också av de sakkunniga
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Det har från dessa håll tydligt
sagts ifrån, att om vi skall kunna

Vattenförsörjning och avlopp.

få en bättre ordning på detta område
måste det anslås mera pengar.

Jag skulle som bevis på svårigheterna
kunna påpeka ett par saker, som
är kända för mig och som gäller min
hembygd. Vi stai-tade för ungefär åtta
år sedan ett vattenföretag. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen drev först företaget
ett par år, och så till vida har
det naturligtvis utgått statsbidrag för
den tiden, men sedan kommunen år
1949 övertog vattenföretaget har vi icke
kunnat åstadkomma ett öres bidrag
från staten till detta företag. Nu vill
jag inte ha sagt att detta bara beror
på att det saknas pengar. Även andra
omständigheter torde ha medverkat. Vi
för vår del har emellertid under dessa
år fått lov att låna upp pengar för att
klara oss. Tills dato har vi lagt ut ungefär
1 miljon kronor för detta vattenföretag
utan att ha kunnat få någon
hjälp från staten.

Av en utredning, som gjorts av den
som inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
närmast handlägger dessa ärenden,
framgår klart att om här ifrågavarande
anläggningsverksamhet skall
kunna genomföras med samma tidsföljd
som under tidigare år, skulle det i år
ha behövts minst 45 miljoner kronor.
För närvarande råder det en eftersläpning
på cirka två år, och anser sig
riksdagen icke kunna ge mer än regeringen
föreslagit, ökas eftersläpningen
med ytterligare ett år. Det kan väl ändå
inte vara riktigt att förfara på ett sådant
sätt. Från statsmakternas sida har
ju med all rätt satsats stora belopp för
att få fram lämpliga bostäder.

Utskottet har nu i sin motivering
påpekat att det måste ske en samordning
mellan bostadspolitiken och åtgärderna
för att lösa frågan om vatten
och avlopp. Jag förundrar mig över
att inte utskottet åtminstone av den anledningen
kunnat finna det befogat att
tillmötesgå kravet på ett större anslag
för den sistnämnda verksamheten.

Sådana som förhållandena nu är i

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Vattenförsörjning och avlopp.

fråga om vatten och avlopp, liar vi på
landsbygden blivit i hög grad handikappade
då det gäller att lösa bostadsfrågan.
Det är klart att man i städer
och tätbebyggda samhällen har lättare
att göra det, eftersom det där finns
vatten och avlopp och man följaktligen
har möjlighet att åtnjuta statsbidrag
för uppförandet av bostäder. På
landsbygden kan vi i stor utsträckning
inte göra detta. Däruppe hos oss har
det i flera större byar planerats vatten-
och avloppsledningar, men arbetena
har inte kunnat komma i gång, och
det har gjort att vi inte heller kunnat
föra den bostadspolitik som avsetts.
När man bygger, kan man ju få statsbidrag
i och med att det borras efter
vatten, men i dessa byar har inte detta
varit möjligt därför att myndigheterna
har kunnat hänvisa till att det planeras
gemensamma vatten- och avloppsanläggningar.
Ingen vet emellertid, när
dessa anläggningar kan komma till
stånd.

Jag finner det, herr talman, verkligt
upprörande att det inte skall gå att beveka
statsmakterna på denna punkt, så
att det kan bli en bättre ordning. Utskottets
utlåtande är visserligen skrivet
på ett sådant sätt, att man skulle kunna
tro att statsmakterna ett kommande år
verkligen tar itu med frågan, men man
har dock ganska svaga förhoppningar
om att det skall ske någon förändring.

Jag skall inte nu förlänga diskussionen
genom att ytterligare belysa
saken, men jag vill säga att enligt min
mening är behovet av ett större anslag
så klart och tydligt ådagalagt att åtminstone
utskottets landsbygdsrepresentanter
borde ha kunnat finna anledning
att stödja motionen och därmed
det krav som framställts från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens sida.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till motionen i andra
kammare nr 379.

I detta anförande instämde fru Ericsson
i Luleå (s).

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Jag befinner mig i den
märkliga situationen att jag är medmotionär
till herr Gavelin och i alla
delar kan instämma till vad han här
sagt men att jag inom utskottet dock
inte har kunnat biträda motionen. Herr
Gavelin tyckte att det var underligt att
ingen ledamot av utskottet kunnat göra
detta, och jag har därför velat anmäla
att så har varit fallet även med mig,
när jag deltagit i ärendets behandling.

Inom avdelningen gjorde vi en mycket
grundlig genomgång av detta ärende,
även om det inte är första gången
som frågan om avvägningen av statsbidraget
till vatten och avlopp är uppe
till behandling — den är, som alla vet,
en gammal bekant.

Vi har denna gång liksom tidigare
konstaterat behovet. Men det innebär
ett visst hinder för planeringen av
dessa vatten- och avloppsföretag att
vi måste vänta på vad som kan ske med
anledning av 1946 års utredning beträffande
vatten- och avloppsfrågorna.
Betydelsefullt är framför allt vilken
myndighet som i framtiden skall svara
för det statliga bidraget till vatten- och
avloppsledningar. Såvitt jag har mig
bekant pågår för närvarande inom departementet
en utredning av denna
fråga. När vi får förslag om vilken denna
myndighet blir, måste väl också
formerna för statsbidraget klarläggas.
Jag utgår ifrån att det är sista gången
vi behöver komma tillbaka och motionera
för att klara av de väldiga fordringar
som kommunerna får på staten
genom att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har lämnat igångsättningstillstånd
till en del arbeten men uppskjutit
beslutet om statsbidrag till dem.

Man kan beklaga att det inte funnits
utrymme i budgeten för ytterligare anslag.
Men med de informationer jag fått

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Nybyggnader för Chalmers tekniska högskola.

i utskottet kan jag inte ställa något yrkande.
Jag uttalar därför endast förhoppningen
att utredningen skall genomföras
snarast möjligt och ge svar
på de frågor som herr Gavelin, jag och
fru Ericsson i Luleå har ställt.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Herr Gavelin fann det
glädjande att utskottet uttalat att förhållandena
på detta område är högst
otillfredsställande. Det är inte första
gången utskottet givit uttryck åt den
uppfattningen. Bedömningen har, med
all rätt, återkommit gång på gång de
senaste åren. Herr Gavelins teckning
av läget är nog i allt väsentligt riktig.
Det har vi i vår prövning av dessa
frågor under de senare åren haft tillfälle
att konstatera.

Herr Jansson i Kalix pekade på vad
jag vill kalla den springande punkten
i denna fråga: att vi måste ha möjlighet
att ta ställning till de kommande
förslagen som grundas på den undersökning
som gjorts av 1946 års sakkunniga.
Så länge dessa förslag inte
föreligger, har vi inte möjlighet att ta
denna fråga under allsidig omprövning.
Jag vill därför i likhet med herr
Gavelin hoppas att vi till nästa år får
förslag från Kungl. Maj:t, så att vi kan
få rätsida på detta spörsmål.

Jag vill också, herr talman, liksom
herr Gavelin, understryka att det på
detta område är en trängande nödvändighet
att den statliga bostadspolitiken
och dessa företag bättre samordnas.
Hittills har detta skett högst otillfredsställande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till motionen
II: 379 av herr Gavelin m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan
i punkten.

Punkterna 18—64.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65.

Lades till handlingarna.

Anslag å kapitalbudgeten under
ecklesiastikdepartementet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Nybyggnader för Chalmers tekniska
högskola.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

VINGE (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag fogat en blank reservation. Anledningen
är att jag vill fästa kammarens
och framför allt statsrådets uppmärksamhet
på det beklagliga faktum att
byggnadsfrågan för Chalmers tekniska
högskolas bibliotek hamnat i en återvändsgränd.

1947 beslöt riksdagen att lämna anslag
för att bygga detta bibliotek. Beslutet
fattades på förslag av dåvarande
ecklesiastikministern som i proposition
152 till 1947 års riksdag bl. a.
skrev: »En lösning av bibliotekets byggnadsfråga
kan enligt min mening nu
icke ytterligare uppskjutas. Behovet av
nya lokaler för denna institution har
sålunda numera blivit alltmera framträdande
genom den snabba utveckling
biblioteket undergått under senare år.»
Vid det tillfället fick man alltså pengar,

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Nybyggnader för Chalmers tekniska högskola.

men intet byggnadstillstånd. Sedan har
man år efter år försökt få byggnadstillstånd
och icke lyckats. Under tiden
har statsmakterna tagit anslaget i anspråk
för andra ändamål än det ursprungligen
avsedda biblioteksbygget.
Bland annat har genom riksdagens beslut
en del av detta anslag använts till
en idrottsplats. Nu, när man skulle
kunna få byggnadstillstånd, har man
alltså inga pengar, och intet anslag för
ändamålet har förordats i årets statsverksproposition.
Tvärtom föreslås det
nu att de sista pengarna skall användas
för andra ändamål. Under tiden växer
biblioteket med ungefär 300 hyllmeter
per år. Glädjande nog har statsrådet i
åttonde huvudtiteln på driftbudgeten
föreslagit ett ökat anslag för bokinköp,
så att Chalmers bibliotek skulle komma
i paritet med tekniska högskolans bibliotek,
vilket säkerligen är motiverat.
Men detta ökar trängseln.

När statsutskottets andra avdelning
för någon månad sedan besökte Chalmers
bibliotek hade vi tillfälle att med
egna ögon se hur fruktansvärt trångbodd
man var. Vi kom då ihåg vad som
stått i bibliotekets petita något tidigare
år och som då citerades i statsverkspropositionen,
nämligen att situationen
i bokstavlig mening var ohållbar. Trossbottnarna
tål inte någon ytterligare belastning.
De håller inte om man sätter
dit ännu fler bokhyllor eller för dit
ännu fler böcker. Vi hade också tillfälle
att konstatera att det inte fanns
utrymme för accession och att personalen
inte hade egna arbetsrum. Den ende
som hade ett eget arbetsrum var överbibliotekarien.
Dyrbara tidsskriftssviter
var placerade på vindarna, där de riskerar
att utsättas för förstöring. Många
av dessa sviter är oersättliga. Stora
delar av biblioteket måste förvaras vid
olika depåer ute i staden, vilket medför
besvärliga transporter och tidsförluster
när forskarna vill studera dem.

Chalmers tekniska bibliotek har en
mycket omfattande utlåning. Bl. a. var

det vid avdelningens besök mycket intressant
att få erfara att man bedriver
en mycket omfattande interurbanutlåning.
Det lär vara det svenska vetenskapliga
bibliotek som har den största
interurbana utlåningen. Man lånar ut
litteratur från Ystad till Haparanda, till
industrier, bibliotek och institutioner,
ca 15 000 band per år. En sådan detalj
som själva uppackningen och inslagningen
av alla dessa otaliga försändelser
får ske i en liten skrubb på några
få kvadratmeter.

Detta var bara några exempel på svårigheterna
där nere. Det är emellertid
en annan sak som jag tycker är ännu
allvarligare. För moderna industrimän
står det klart, att tillgången till den
aktuella tekniska litteraturen helt enkelt
är en nödvändig förutsättning för
att man snabbt skall kunna vidta de
förändringar i driften som kan vara
nödvändiga. Ett bevis för att industrierna
insett detta är den interurbana utlåningens
omfattning. Ett annat bevis
är att industrierna har varit ganska
generösa när det gällt att ge bidrag
till Chalmers bibliotek. Men om de blivande
industrimännen —• ingenjörerna
som utbildas vid Chalmers — verkligen
skall få tillfälle att från början lära
sig biblioteksstudiernas teknik, då behöver
de tillgång till biblioteket, och
detta har de faktiskt inte nu i nämnvärd
utsträckning. Anledningen är den
att biblioteket ligger kvar på Chalmers
gamla område, medan flertalet studenter,
framför allt de som bedriver avancerade
studier, nu huvudsakligen uppehåller
sig på det nya området och helt
enkelt inte hinner att i önskvärd utsträckning
förflytta sig till det gamla
biblioteket.

Med detta har jag, herr talman, velat
fästa kammarens och statsrådets uppmärksamhet
på önskvärdheten av att
riksdagen så snart som möjligt får tillfälle
att förverkliga de planer den skisserade
upp 1947.

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Lån till Chalmers tekniska högskolas studentkår.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag tvivlar inte på fröken
Vinges beskrivningar av förhållandena
där nere, men jag vill i alla fall
inte godkänna hennes resonemang när
hon säger, att denna byggnadsfråga har
kommit in i en återvändsgränd. Det är
ju alltid fråga om en avvägning beträffande
de byggnadsföretag som skall
upptas på kapitalbudgeten, och vi har
ju alltid av myndigheterna tillstyrkta
projekt, som går vida utöver vad som
kan rymmas inom den ram, som kan
komma att stå till förfogande.

Det verkar naturligtvis inte särskilt
sympatiskt att man här konsumerar ett
anslag för ett helt annat ändamål än
som ursprungligen är avsett. Å andra
sidan är ju dock det hela ändå en
fråga om hur mycket vi kan bygga
ett visst år och vad som då skall sättas
främst. I Göteborg har vi nu åtskilliga
konkurrerande företag, och vi
får ju se till att de sakkunniga myndigheterna
kommer att göra en gradering.
Var sedan avklippningen i raden
av önskemål skall ske, det måste ju
Kungl. Maj:t bestämma. Att denna gång
detta högst angelägna byggnadsföretag
blivit lidande — och dessutom ett par
andra, av vilka åtminstone ett säkerligen
kommer att diskuteras ytterligare
här i kammaren i dag — det kan man
bara beklaga.

Jag menar dock att denna byggnadsfråga
inte har kommit i ett sämre läge
därför att dispositionen av anslaget blivit
den nämnda. Denna fråga kommer
säkert att mycket ingående prövas vid
nästa budgetbehandling.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag vill bara i korthet
konstatera, att det var mycket glädjande
att höra att statsrådet inte anser att denna
fråga har hamnat i en återvändsgränd
och att statsrådet allvarligt vill
ta saken under omprövning. Då kanske

vi kan ha goda förhoppningar om att få
ett positivt förslag till nästa års riksdag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 10—J4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Lån till Chalmers tekniska högskolas
studentkår.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Spetz och Sjödahl (I: 303) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Göteborg m. fl. (II: 368), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att dels lån måtte beviljas med ett belopp
om 1 600 000 kronor till Chalmers
tekniska högskolas studentkår för utbyggnad
av studentkårens kårhus dels
ock för budgetåret 1954/55 å kapitalbudgeten
anvisas ett anslag om 1 000 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 303
och II: 368, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i punkten
anfört.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herr Ohlon, fröken Andersson,
herrar Boman, Aastrup och Malmborg
i Skövde, fröken Elmén, herr Widén
och fröken Vinge, vilka ansett att
utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 303
och II: 368, till Lån till Chalmers tekniska
högskolas studentkår för budgetåret
1954/55 anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

VINGE (fp):

Herr talman! Till denna punkt i utskottets
utlåtande finns fogad en reservation.
Det visar sig när man läser utskottsbetänkandet,
att utskottsmajorite -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Lån till Chalmers tekniska högskolas studentkår.

ten och reservanterna är överens om att
studentkåren vid Chalmers i princip
bör kunna få ett lån för att bygga ut
kårhuset så att det blir möjligt för studenterna
att där få ett ordentligt mål
mat. Skillnaden är att reservanterna vill
att de skall få lånet nu, medan majoriteten
vill att de skall få vänta ännu ett år.
Men nu har de väntat i många år. Chalmers
högskola bär begärt ett anslag till
lån två gånger i rad och kåren två gånger
i råd. Det är sammanlagt fyra år, och
fyra år är ju en hel studentgeneration.

Att situationen vid Chalmers är bedrövlig
hade statsutskottets andra avdelning
tillfälle att konstatera vid sitt
besök där. Först besökte vi en lokal i
gamla Chalmers som kallades Origo, där
förhållandena var sådana att det egentligen
vore skrattretande om det inte
vore så ynkligt att moderna människor
skall behöva tillbringa sina fristunder
och inta sina måltider under sådana
förhållanden. Så trasiga möbler vet jag
mig inte ha sett på de senaste tjugo åren
annat än möjligen på teater då det gällt
att framställa en proletärmiljö.

Vidare finns majoriteten av studenterna
på det nya området, och avståndet
från Chalmers nya byggnader ned
till de ställen i staden, där det går att
få mat till rimligt pris, är så stort att
studenterna inte hinner dit på sin matrast.
Man bär därför sökt ordna provisorisk
bespisning åt dem på det nya
området. Maten lagas i det s. k. Lopphuset,
där de hygieniska förhållandena
är så undermåliga, att fackföreningarna
vägrar att låta sina medlemmar ta anställning
där. Studentkåren måste därför
använda oorganiserad arbetskraft
för matlagningen. Möjligheterna att
laga mat är också relativt begränsade,
och det är bara vissa sorters maträtter
som kan åstadkommas där. Maten fraktas
sedan i en bil, som av studenterna
kallas tuggbussen, ned till de nuvarande
lokalerna, där man så långt
utrymmet räcker låter studenterna äta
denna halvkalla mat, som nödtorftigt

värms upp på värmedisk. Matköerna
där är ända upp till 30 meter långa,
som det står i motionen, och en genomsnittlig
väntetid på 20 minuter—en
halv timme är inte ovanlig. Studenterna
måste slänga i sig maten på högst en
kvart för att nya matlag skall hinna dit,
och ändå kommer inte alla åt att äta.

Vi fick vid vårt besök en bestämd
känsla av att studenterna får fara illa,
och det kan inte vara riktigt att vi låter
detta tillstånd fortsätta. Vi är ju överens
om att studentkåren skall få det
föreslagna lånet. Skall vi då inte kunna
bevilja det redan i dag?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag brukar sällan i
oträngt mål söka motionsvägen pressa
upp av Kungl. Maj:t begärda anslag —
jag har i allmänhet all respekt för den
återhållsamhet som ådagalägges på det
hållet — men jag har i detta fall övergivit
denna försiktighet. Jag anser nämligen
att den höjning av anslaget som
spörsmålet här gäller är av den främsta
angelägenhetsgrad. Den föregående talaren
har skildrat hur förhållandena
gestaltar sig för eleverna vid den ifrågavarande
undervisningsanstalten, och jag
skall inte upprepa det.

Nu har ju utskottet ställt sig ganska
välvilligt, och jag har funderat över
varför inte utskottet i all denna välvilja
har slutat med att tillstyrka motionen,
men vördnaden och respekten för
Kungl. Maj:t har väl vägt över känslan
för vad som här skulle vara skäligt och
rimligt, och det skall jag inte förebrå
utskottet. Statsutskottet har varit där
nere och självt studerat förhållandena
på platsen.

När jag nu ser chefen för ecklesiastikdepartementet
här skall jag vända mig
direkt till honom och vädja till honom
att nästa år göra ett krafttag, så att det
förslag om anslag som jag och mina
medmotionärer har framfört kommer på

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Lån till Chalmers tekniska högskolas studentkår.

riksdagens bord nästa år. Trots den förhoppningen
skall jag ändå be att få
yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Edström (h),
fröken Elmén (fp) samt herrar von
Friesen (fp) och Antby (fp).

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Det är ovedersägligt
att den skildring som motionären och
reservanten har givit av förhållanu^na
i kårhuset och bespisningslokalerna är
riktig; det har vi kunnat förvissa oss
om när statsutskottets andra avdelning
besökte olika institutioner i Göteborg,
bl. a. denna. På den punkten råder
alltså ingen meningsskiljaktighet. Vi är
också överens om att angelägenheten av
att den planerade tillbyggnaden av
Chalmers studenters kårhus kommer till
stånd är av hög angelägenhetsgrad.

Jag tror dock den ärade motionären
överdriver rätt väsentligt när han säger,
att orsaken till att avdelningen icke
kunnat biträda motionen skulle ligga i
vördnaden och respekten för Kungl.
Maj :t. Jag ber att få erinra om att det
finns gränser för våra möjligheter att
tillgodose olika investeringsönskemål.
Det är väl helt naturligt att man då
får avväga dessa mot varandra. Utskottet
har förutsatt att Kungl. Maj:t
har gjort en sådan avvägning och således
möjligheterna för avdelning och
utskott att göra en mera rättvis sådan
är små. Vi är nämligen på det klara
med att det föreligger stora behov, inte
bara på detta område utan också på
många andra sådana — jag behöver
bara erinra om fångvårdens eller sinnessjukvårdens
betryckta läge, och fröken
Vinge har nyss talat om biblioteksväsendets
eftersatta behov o. s. v.

Det har alltså varit ogörligt för utskottet
att ompröva denna fråga, och
därför har vi stannat för en välvillig
skrivning i detta utlåtande. Jag vill
erinra om att trängseln på investeringsområdet
är mycket stor. Där trängs inte
bara de allmänna investeringarna med

varandra, utan också de enskilda investeringsbehoven
kräver att i möjligaste
mån bli tillgodosedda. Man får väl
förutsätta att om vi genom nya investeringsanslag
utvidgar den allmänna investeringssektorn,
kommer det att ha
till följd att det blir inskränkningar
exempelvis på t. ex. industriens investeringar.
Frågan är således inte så enkel
som man vill göra den till, och då
1 G00 000 kronor dock är ett avsevärt
belopp har vi inte vågat oss på att tillstyrka
framställningen.

Jag vill dock, herr talman, livligt understryka
att också utskottsmajoriteten
anser att den föreliggande framställningen
är i högsta grad angelägen och
att den bör tillgodoses så fort möjligheter
därtill finns. Därom råder som
sagt ingen meningsskiljaktighet, och
jag hoppas att Kungl. Maj:t inom en
inte alltför avlägsen framtid skall ha
möjlighet att ge Chalmers studenter det
låneanslag till den nya kårbyggnad som
de så innerligt väl behöver.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den av
herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ia besvarad. Fröken Vinge begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
15;o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.
Omreglering av vissa äldre pensioner från statens pensionsanstalt.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Vinge begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 133 ja och 63 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

§ 9-

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till utbildningskurser
för sysselsättnings- och arbetsterapeuter; nr

63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från
skyldighet att gälda visst skadestånd
m. m.; och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
vissa kronan tillhöriga fastigheter m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Omreglering av vissa äldre pensioner
från statens pensionsanstalt.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 65, i anledning av väckta motioner
angående omreglering av vissa äldre
pensioner från statens pensionsanstalt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Fröken HöJEIt (fp);

Herr talman! Utskottet anser att huvudsyftet
med motionerna I: 317 och
II: 411 kommer att uppnås sedan utred -

ningen i statens pensionsanstalt har
slutförts, och vid sådant förhållande
synes pensionsregleringen i fråga inte
böra föregripas genom ett beslut från
riksdagens sida nu. Bakom allt ligger
ändå, att man eventuellt tänker sig ett
beslut från riksdagens sida. Detta gäller
alltså dem, som är pensionerade före
den 1 januari 1950, en hel rad pensionärer
inom olika områden. Det är
minst på femte året de har dessa låga
pensioner. Den som t. ex. stod i 12
lönegraden 1949 och, om de nya bestämmelserna
gällt då, skulle ha fått en
pension på 4 152 kronor, vill man nu
tillförsäkra en pension på 3 120 kronor,
vilket innebär en minskning med 10
procent i förhållande till de äldre pensionerna
för statligt anställda. Detta
anser man i alla fall att man alltjämt
skall vänta med att utjämna.

Det ligger ju till så, att riksdagen
1952 beslöt att en förbättring skulle ske
för dessa äldre pensionärer, som är
anslutna till statens pensionsanstalt,
om huvudmannen under 1950 hade omregistrerat
befattningarna enligt de nya
bestämmelserna. Då blev det en verklig
förbättring. Men om huvudmannen
hade glömt det eller av en eller annan
anledning inte begripit vad det betydde
— och det är massor av sådana huvudmän
i detta land —- då fick inte de
gamla denna lilla förbättring.

Nu har jag fattat detta utskottsutlåtande
så, att när omregistreringstiden
utsträckts till den 1 januari 1954, skall
också detta 1952 års beslut kunna tilllämpas
på dem som därvid har blivit
omregistrerade, så att de åtminstone
kan få denna lilla pensionsförbättring.

I annat fall betyder det ytterligare ett
år, efter vad jag förstår, innan denna
pensionsförbättring kan träda i kraft.
De yngsta har alltså väntat i fem år,
de andra i sex, sju, åtta eller nio år.
Jag tycker det är orättfärdigt och hoppas
att bestämmelserna verkligen kommer
att tillämpas på detta sätt eller åtminstone
att det blir möjligt för Kungl.

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning

Maj :t att komma med förslag därom
fortast möjligt efter det statens pensionsanstalts
utredning blivit klar.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtande och memorial:

nr 66, i anledning av väckta motioner
angående ändrad löneklassplacering
för vissa befattningshavare vid
statens järnvägar; och

nr 67, angående överlämnande till
lagutskott av vissa till statsutskottet
hänvisade motioner, som äga samband
med frågan om fortsatt giltighet av lagen
om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

I 12.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens
järnverk aktiebolag in. in.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 51, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 15 januari 1954,
föreslagit riksdagen att dels till Aktieteckning
i Norrbottens järnverk aktiebolag
å kapitalbudgeten, fonden för statens
aktier, för budgetåret 1954/55 anvisa
ett investeringsanslag av 200 000 000
kronor, dels medgiva, att Norrbottens
järnverk aktiebolag måtte få, efter
beslut av Kungl. Maj:t, disponera en
rörlig kredit i riksgäldskontoret av
högst 75 000 000 kronor, dels ock till
Avskrivning å statens aktier i Norrbottens
järnverk aktiebolag under huvud -

i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

titeln avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
för nämnda budgetår
anvisa ett anslag av 30 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergvall och fru Gärde Widemar (I:
403) och den andra inom andra kammaren
av herr Boija m. fl. (II: 516), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta dels att avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 51, dels att hos Kungl. Maj:t
begära tillkallandet av sakkunniga för
utredning av Norrbottens järnverk aktiebolags
nuvarande status och dess
framtida räntabilitetsutsikter med därpå
grundade förslag till en mer genomgripande
rekonstruktion av företaget,
innefattande en prövning av olika alternativ,
bl. a. frågan om företagets
eventuella överförande i enskild ägo
under fullgoda garantier för järnverkets
fortsatta drift, dels ock att medgiva,
att Norrbottens järnverk aktiebolag
måtte få, i avvaktan på verkställandet
av ifrågavarande utredning,
efter beslut av Kungl. Maj :t disponera en
kredit i riksgäldskontoret på 95 000 000
kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Svärd och Ewerlöf (I: 406) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Hjalmarson och Birke (II: 521), i vilka
hemställts, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 51
måtte a) i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förutsättningslös utredning
av läget i Norrbottens järnverk aktiebolag
och av de förhållanden, som med
verket ägde samband, att styrelsen för
Norrbottens järnverk aktiebolag måtte
anmodas närmare angiva de icke affärsmässiga
omständigheter, som kunde
vara av betydelse vid en bedömning av
företagets resultat och framtid, samt
att de förslag, vartill undersökningarna
enligt ovan samt önskemålet att differentiera
och stärka näringslivet i

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

Norrbottens län kunde föranleda, snarast
måtte föreläggas riksdagen; b) till
Avskrivning å statens aktier i Norrbottens
järnverk aktiebolag under huvudtiteln
avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförlusier
för budgetåret 1954/
55 anvisa ett anslag av 30 000 000 kronor;
c) till bidrag till Norrbottens
järnverk aktiebolag för räntebetalningar
och avskrivningar å driftbudgeten
under tionde huvudtiteln för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 30 000 000 kronor; d) i övrigt avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 51,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Dickson väckt motion (11:8),
vari hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t begära en snabb utredning
beträffande Norrbottens järnverks tillstånd
och förutsättningar, med öppet
redovisande av eventuella hittills dolda
omständigheter, samt att riksdagen innan
denna utredning förelåge icke måtte
fatta något beslut i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag om ökad investering
i företaget.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 403 och II: 516,
I: 406 och II: 521 samt II: 8, såvitt de
avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan om utredning, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

II. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 403 och II: 516,
I: 406 och II: 521 samt II: 8, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag under fonden för statens aktier
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
investeringsanslag av 200 000 000 kronor; III.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:403 och 11:516,
1:406 och 11:521 samt 11:8, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att Norrbottens järnverk aktiebolag
måtte få, efter beslut av Kungl.
Maj:t, disponera en rörlig kredit i

riksgäldskontoret av högst 75 000 000
kronor;

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:406 och 11:521 samt med avslag
å motionerna 1:403 och II: 516
samt II: 8, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, til! Avskrivning å statens
aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag
under huvudtiteln avskrivning av
oreglerade kapitalmedelsförluster för
budgetåret 1954/55 anvisa ett anslag
av 30 000 000 kronor;

V. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 406 och II: 521, i vad de avsåge
anvisning under tionde huvudtiteln
till bidrag till Norrbottens järnverk
aktiebolag för räntebetalningar och avskrivningar.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Lundgren, Skoglund i
Doverstorp och Birke, vilka ansett att
utskottet bort i punkterna I, II, III och

V hemställa

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 406 och II:: 521 och i anledning
av motionerna I: 403 och II:
516 samt II: 8, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla dels om förutsättningslös
utredning av läget i Norrbottens järnverk
aktiebolag och av de förhållanden,
som med verket ägde samband, dels att
styrelsen för Norrbottens järnverk aktiebolag
måtte anmodas närmare angiva
de icke affärsmässiga omständigheter,
som kunde vara av betydelse vid
en bedömning av företagets resultat och
framtid, dels ock att de förslag, vartill
dessa undersökningar samt önskemålet
att differentiera och stärka näringslivet
i Norrbottens län kunde föranleda, snarast
måtte föreläggas riksdagen;

II. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 403 och II: 516, I: 406
och II: 521 samt II: 8, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förslag om aktieteckning i Norrbottens
järnverk aktiebolag;

III. att riksdagen måtte, med bifall

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning i

till motionerna I: 406 och II: 521 samt
II: 8 och med avslag å motionerna
I: 403 och II: 516, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts
förslag om medgivande för Norrbottens
järnverk aktiebolag att disponera en
rörlig kredit i riksgäldskontoret av
högst 75 000 000 kronor;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 406 och II: 521, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till Norrbottens
järnverk aktiebolag för räntebetalningar
och avskrivningar under tionde huvudtiteln
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 30 000 000 kronor;

2) av herrar Ohlon, Boman, Aastrup,
Malmborg i Skövde, Ståhl, fröken Elmén
och herr Löfroth, vilka ansett

att utskottet bort i punkterna I, II
och III hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 403 och II: 516, I: 406
och II: 521 samt II: 8, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte låta verkställa utredning av Norrbottens
järnverk aktiebolags nuvarande
status och dess framtida räntabilitetsutsikter
och att på grundval av resultatet
därav framlägga förslag till rekonstruktion
av företaget;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 403 och II: 516 samt
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 406 och II: 521 samt II: 8,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva att Norrbottens järnverk aktiebolag
måtte få, efter beslut av Kungl.
Maj :t, disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret
av högst 95 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Norrbottens järnverk aktiebolag m. in.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Riksdagen har i dag
liksom många gånger tidigare under
de senaste 15 åren att behandla en
kungl. proposition med begäran om
stora kapitaltillskott till Norrbottens
järnverk. Det är inte så underligt, om
många ställer sig frågande inför det
förslag som här föreligger. Att det inte
gäller en kapitalinsats i ett industriellt
företag, som i vanlig mening förmår
förränta och amortera sig anförtrodda
pengar, är nog de flesta här närvarande
alldeles på det klara med.

Då nu pengar äskas av handelsministern
til! järnverket, rör det sig om
mycket stora belopp, och de måste nog
förr eller senare också betalas med
skattemedel, även om de i dag anvisas
på ett sådant sätt, att de går över på
kapitalbudgeten och upplånas. Järnverkets
styrelse har ju i sin framställning
till handelsministern själv sagt ut,
att vad det högst kan bli tal om att
förränta av de pengar, som ställts till
förfogande, är 85 miljoner kronor. När
detta uttalande gjordes om denna siffra,
85 miljoner, var det grundat på ett
högre järnpris än det i dag gällande.
I dag har vi säkerligen ett 20 procent
lägre järnpris, och då är det väl troligt,
att järnverket inte alls kan förränta
några pengar.

Under sådana förhållanden och då
det synes ovisst, om det, även med
bortseende från det stora anläggningskapital
som riksdagen anvisat, går att
få driften vid järnverket självbärande,
har vi från högerns sida ansett det
nödvändigt att, innan ytterligare stora
summor ställs till förfogande — i alla
händelser summor av den storleksordning
som föreslås i propositionen —
riksdagen får en bättre möjlighet att
bilda sig ett omdöme om järnverkets
framtida möjligheter. Därför har vi
yrkat, att en ny utredning bör komma
till stånd. Mot detta har gjorts den invändningen,
att det inte kan vara lämp -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

itterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

ligt att låta utanför stående personer
få insyn i företaget. Vi erkänner, att
det kan ligga något i dessa farhågor,
men vi har från vår utgångspunkt sagt,
att man för utredningen bör anlita expertis,
som är helt fristående från såväl
konkurrenter till företaget som från
det företag som skall undersökas. Detta
krav på ytterligare utredning återfinns
även i folkpartiets reservation.

Utskottsmajoriteten förefaller inte
heller särskilt optimistisk beträffande
järnverkets möjligheter att genom de
åtgärder som här ifrågasättes kunna
komma över sina svårigheter, men utskottet
vill i dagens läge inte gå med
på kravet på en ytterligare utredning
och tillstyrker, jag tror jag vågar säga
med en suck, Kungl. Maj:ts proposition.

Jag har inte tänkt att här i dag —
det lär vara många talare anmälda i
denna fråga —- uppta kammarens tid
med att syssla med vad som varit och
försöka mig på någon historieskrivning
om järnverkets utveckling genom åren
och dess, jag kan väl säga ibland ganska
egenartade öden ifrån att det från
början var fråga om ett väsentligt mindre
järnverk — man började med att anslå
10 miljoner kronor — tills vi i dag
rör oss med siffror på omkring 400
miljoner kronor. Riksdagen får så ofta
påminnelse, som jag tidigare sagt, om
verkets tillvaro, att den inte gärna kan
glömma bort vad som rör sig i detta
ärende.

På en punkt vill jag dock gå tillbaka
till järnverkets tillkomst. Det var två
skäl som framför andra framfördes, när
byggandet av järnverket första gången
kom på tal. Det första skälet var nödvändigheten
att öka försörjningsmöjligheterna
i Norrbotten. Man framhöll
att Norrbotten hade en växande befolkning,
att försörjningsmöjligheterna
däruppe var otillräckliga och att man
behövde få fram ett rikare näringsliv.
Det andra var beredskapsskäl: att vi
inom landet skulle kunna i större ut -

sträckning tillgodose vårt behov av
järn.

När beslutet första gången fattades
och även sedermera, när det varit tal
om ytterligare beslut i fråga om järnverket,
har ju stor betydelse ifrån olika
håll tillmätts båda dessa skäl. Yad
beredskapssynpunkten beträffar kanske
den i dag inte till alla delar är lika
aktuell som den var 1939. Vi har fått
en stor utbyggnad av järnverk i andra
delar av landet, och det kanske i någon
mån bär förändrat situationen. Men jag
får erkänna, att åtminstone statsutskottet
vid sin behandling av ärendet inte
har haft tillräckligt underlag för att
bedöma just denna synpunkt.

Vad beträffar den första av mig i
detta fall åberopade synpunkten, alltså
arbets- och försörjningsfrågan, så
utgår jag ifrån att den alltjämt har sin
stora aktualitet för Norrbotten. Då Norrbotten
ingalunda är någon statsbildning
för sig utan är en viktig del av det
svenska riket, är det också en gemensam
angelägenhet för oss andra i detta
land att utvecklingen går framåt även
där. Men frågan är på vad sätt den bäst
främjas. Den uppfattningen jag har fått
vid samtal med representanter för
Norrbotten — personer som jag sätter
mycket högt värde på — har varit att
de inte vill att Norrbottens industriella
möjligheter skall utbasuneras som så
begränsade, att de inte är möjliga att
föra vidare utan särskilt understöd.
Jag tror det är en riktig syn hos dem
som vill arbeta för sitt läns framtid och
som på ett realistiskt sätt vill främja
utbyggnaden av sitt läns näringsliv.

Vad som gjort att vi framför allt har
understrukit betydelsen av en utredning
är, att de uppgifter, som stått utskottet
till buds, inte har utgjort ett
tillräckligt underlag för en någorlunda
säker bedömning av räntabilitet, självkostnader
och utvecklingsmöjligheter
för Norrbottens järnverk. Att verket
inte fyllt de förväntningar, som ställts
på detsamma, är uppenbart. Någon

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

fullständig klarhet om orsakerna härtill,
säger vi också i motiveringen för
vår reservation, har inte stått att vinna.
Det är från dessa utgångspunkter och
även med tanke på sysselsättningssynpunkterna
som vi kräver en utredning.
Det kan inte vara riktigt att binda arbetskraft
i ett företag, om det inte har
rimliga utsikter att utan stora statsanslag
i framtiden kunna sysselsätta där
anställda. Norrbottens järnverk aktiebolag
har, trots uppkomna förluster
och de stora, delvis opåräknade investeringar
av statsmedel, som där gjorts,
icke varit föremål för någon företagsekonomisk
analys av personer utanför
styrelsens krets.

När vi reservanter begär denna utredning
har vi dock klart för oss, att
Norrbottens förhållanden kanske inte
är alldeles likartade med övriga läns
och att där råder i vissa hänseenden
säregna förhållanden. Därför säger vi
också ut, att man får väga de fördelar,
som kan anses nås genom investeringar
i järnverket, mot de fördelar som kan
uppnås genom att andra områden av
länets näringsliv befordras; med få
ord: att den begärda utredningen även
skall beakta angelägenheten av att
främja ett differentierat näringsliv i
Norrbottens län.

Jag återgår till järnverket som sådant.
Det hade säkert varit lyckligare,
om man, när ett järnverk skulle till,
hade följt de riktlinjer som det första
riksdagsbeslutet innebar, nämligen alt
man skulle gå försiktigt fram med uppbyggnaden
och stanna för ett mindre
verk. Det var 1946 som handelsminister
Myrdal och andra optimistiska förslagsställare
redovisade en tro på järnverket
och kom med mycket långt gående
förslag. Det har tyvärr visat sig, att det
inte fanns tillräckligt underlag för
dessa optimistiska beräkningar, och det
har ännu inte kunnat frambringas någon
driftsekonomisk kalkyl som visar,
att man skall kunna trygga framtiden
för verket.

Vi högerreservanter är medvetna om
att, även om utredningen kommer till
stånd och följer givna direktiv att påskynda
sitt arbete, det i aila händelser
tar en tid innan utredningens resultat
kommer fram. Vi är på det klara med
att under den tiden kan järnverkets
styrelse få vissa svårigheter i ekonomiskt
hänseende och kanske t. o. m.
nödgas inställa driften. Vi har därför
så till vida velat bifalla Kungl. Maj :ts
proposition, att vi vill vara med om
att anvisa 30 miljoner kronor till avskrivning
på statens aktier i Norrbottens
järnverk aktiebolag för att täcka
redan gjorda förluster och därjämte 30
miljoner kronor som bidrag till räntebetalningar
och avskrivningar under de
år som kommer.

Handelsministern kommer med ett,
man får väl säga rätt ovanligt förslag,
nämligen att överföra företagets skulder
till aktiekapitalet. Jag befarar att
om man vid ett enskilt företag skulle
använda en sådan väg som den här
föreslagna, skulle vederbörande bli
tämligen omilt bedömd. Det uppges nu
att den åtgärden är vidtagen för att
man på det sättet skulle avlasta järnverket
ränteutgifterna. I sista hand lär
det väl även med en sådan åtgärd bli
skattebetalarna, som får stå för utgifterna.
Vi reservanter föreslår att för
det kommande året nödiga medel för
räntebetalning utan en sådan här omskrivning
får tagas av de 30 miljoner
som i detta fall anvisas. På den av
Kungl. Maj:t föreslagna aktieteckningen
på ytterligare 75 miljoner i rörlig kredit
från riksgäldskontoret yrkar vi däremot
avslag.

Herr talman! Jag befarar att det blir
åtskilliga talare på denna punkt och
en lång överläggning, och då blir det
kanske tillfälle att i olika sammanhang
återkomma. Jag har med det anförda
velat redovisa hur vi, som står bakom
den reservation där mitt namn återfinns,
ser på denna fråga, och vi kan
i dagens läge inte ansluta oss till Kungl.

3 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

Maj:ts proposition. Vi är däremot beredda
att vara med om ett ganska avsevärt
belopp för att hålla företaget i
gång under den tid som är nödvändig
för att utredningen skall kunna bli
färdig.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag skall inte heller
jag fördjupa mig i järnverkets, jag
skulle kunna säga lidandes historia,
men med hänsyn till de pengar som
kommit dit är det icke enbart fråga om
ett lidande för verket eller bygden där
uppe. Så mycket måste man väl ändå
nu kunna konstatera vid en återblick
på de år som gått i fråga om Norrbottens
järnverk, att allting tyder på att
om verket hade projekterats på ett annat
sätt och åt detsamma givits riktigare
dimensioner — om utbyggnaden
kunnat ske på ett mera naturligt sätt,
ungefär som hela den svenska järnhanteringen
i princip har växt upp —
så skulle järnverket inte nu befinna sig
i den bekymmersamma situation som
det nu gör. När man en gång bestämt
sig för att bygga upp och driva fram
ett företag av de väldiga dimensioner
som Norrbottens järnverk har, kräver
det självfallet ansträngningar i form
av både personella och ekonomiska resurser
av en sådan storleksordning, att
resultatet blir en smula artificiellt,
konstlat. Det är ju inte bara att sätta
upp fabriksbyggnader och att montera
in maskiner, utan det är också fråga
om att bygga vägar och bostäder, att
lägga ut stadsplaner, dra fram vattenledningar
och bygga hamn. Det är ett
jätteföretag, som omspänner praktiskt
taget alla områden av mänsklig samlevnad
att sätta i gång ett sådant företag.
Det är också vad som härvidlag
skett, låt vara inte från början utan i
och med 1946 års utbyggnad, vilken
som herr förste vice talmannen nämnde
blev överdimensionerad och felkalkylerad.
Detta omdöme har erfarenheten
bekräftat. Jag vill inte gå i bor -

gen för att företaget, om man från
regeringens och majoritetens sida den
gången varit mera benägen att lyssna
till de betänksamma röster som höjdes
från oppositionen, i denna stund varit
ett ekonomiskt sunt och bärigt företag,
men jag är alldeles övertygad om, och
det säger sig självt, att de förluster
statsverket nu får ta då haft avsevärt
mindre dimensioner än de nu har. I
min uppfattning att man begick ett
misstag den gången, då man på detta
sätt överdimensionerade företaget, har
jag befästs i och med att jag i utskottet
sysslat med denna fråga.

Emellertid är det väl, som också den
föregående ärade talaren konstaterade,
inte mycket vunnet med att nu gräva
i den snö som fallit under gångna vintrar;
det är gjort, som gjort är. Frågan
är nu: vad skall man göra med företaget
i nuvarande läge, vad kan man
konstatera om man ser på situationen
sådan den nu är? Jo, till att börja med
att anläggningen kostat betydligt mera
pengar än man från början räknade
med. Därför frågas, vad man i det avseendet
kan vänta sig i fortsättningen.
Det torde väl kunna sägas att i nuvarande
situation har Norrbottens järnverk
tillförts i runt tal 325 å 330 miljoner
kronor. Av de pengarna torde,
som här tidigare sagts, enligt styrelsens
mening i runt tal kunna förräntas ett
belopp på 80, 90 eller 100 miljoner. Jag
vågar därvidlag inte ha någon annan
mening än den styrelsen uttalat. Det är
givet att något måste göras, eftersom
man inte i längden kan köra med ett anläggningskapital
som inte kan förräntas.
Vidare har vi driftsförlusten. Här
bar från styrelsens sida en driftsförlust
redovisats fram till 1953 på 30
miljoner kronor. Sådana pengar som
redan är borta kan givetvis inte släpa
med i fortsättningen, utan måste, som
också handelsministern föreslagit, skrivas
av.

Alltså måste en sanering av företaget
ske, eller en rekonstruktion, vad man

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

nu vill kalla det. Så långt borde alla
kunna vara eniga, och jag skulle tro
att även handelsministern instämmer
häri. Därför är det onekligen en smula
förvånande, att man från departementets
sida har stannat på halva vägen.
Man har nämligen därifrån föreslagit
att upplagrade förluster på av staten
garanterade lånemedel, 180 miljoner
kronor plus ytterligare 20 miljoner
kronor i anläggningsförluster, skall
överföras till aktiekapital. Samtidigt
som man föreslår detta, vet man, att
företaget icke kan förränta dessa pengar.

Jag kan nämna för kammaren, att
när vi hade en expert uppe för diskussion
om Norrbottens järnverk, så
sade han fullständigt riktigt att det ju
är aktiekapitalet som är de dyraste
pengarna. Det skall förräntas, oavsett
om det är fråga om ett enskilt eller
ett statligt företag — om nämligen företaget
skall drivas sunt, riktigt och naturligt.
Utgår man ifrån — och detta
har varit min grundinställning i denna
fråga — att detta statliga företag
skall drivas jämsides med privata
företag i samma bransch, då skall det
givas samma chans som de senare,
men det skall också ha samma förpliktelser
och samma belastningar. Därför
måste avsikten från början vara, att
aktiekapitalet skall förräntas även vid
Norrbottens järnverk. Men statsrådet
vet att aktiekapitalet inte kan förräntas!
Man frågar sig då: Varför lägga
fram ett förslag, som man vet är ogenomförbart?
På det svarar förmodligen
statsrådet, att den föreslagna åtgärden
bara är ett första steg på den väg man
ämnar gå beträffande Norrbottens järnverk.
Jag kan förstå om man gör den
invändningen. Men varför vågar man
då inte redan nu konstatera, att när
riksdagen i dag säger A genom att bifalla
den kungl. propositionen, så kommer
ganska snart den dag, då riksdagen
också måste säga B och ta konsekvenserna
av det beslut, som fattas i

dag? Detta borde ha sagts ut, så att
inte den felaktiga uppfattningen sprides,
att genom dagens beslut skulle
Norrbottens järnverk komma på terra
firma. Så är nämligen ingalunda fallet! I

detta läge har vi sagt att det måste
göras klart, att det steg vi nu tar inte
räcker. Vi måste gå vidare. Statsrådet
invänder kanske, att vi dessutom bör
ha klarlagt hurudan driften vid järnverket
skall bli, när det är utbyggt och
skall arbeta under mera normala förhållanden
än hittills. Till det vill jag
genmäla, att såvitt vi har kunnat bedöma
har Norrbottens järnverk vissa
fördelar framför andra liknande företag.
Dit hör ett fördelaktigt malmkontrakt.
Jag vill inte säga att kontraktet
innebär subvention, vilket har antytts
bl. a. av en motionär i denna kammare.
Jag tror dock man kan konstatera att
malmkontraktet mellan LuossavaaraKiirunavaara
å ena sidan och Norrbottens
järnverk å andra sidan är en för
verket mycket fördelaktig affärsuppgörelse.
Den andra fördelaktiga faktorn
är malmfrakterna. Det är ingen tvekan
om att företagets kontrakt även därvidlag
är relativt fördelaktigt för verket.
Detsamma gäller elkraften. Jag
har emellertid icke kunnat överbevisas
om att dessa fördelaktiga kontrakt har
karaktären av subventioner. De är snarast
fördelaktiga uppgörelser, som bolagsledningen
träffat. Det har även
upplysts att det, vid den tidpunkt då
dessa kontrakt slöts, hade varit möjligt
för enskilda företag i branschen
att träffa liknande uppgörelser.

I fråga om driften på lägre sikt talar
de uppräknade fördelaktiga faktorerna
för att man kan hysa relativt goda förhoppningar.
På kreditsidan står emellertid
två faktorer. Den ena är järnverkets
belägenhet. Den kommer att i
alla tider vara ett svårt handikap. Det
kostar nämligen mycket pengar att
frakta alla varor, som man köper och
säljer, de långa vägsträckor det här är

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

fråga om. Den andra faktorn, som kommer
att inverka på driften åtminstone
en avsevärd tid framåt, sammanhänger
med arbetskraften. Man måste nämligen
räkna med att det tar sin tid innan arbetarna
vid Norrbottens järnverk fått
den rutin och de yrkestraditioner, som
finns vid de mellansvenska järnverken.
Alla som bor i närheten av sistnämnda
järnverk och har haft möjlighet
att följa livet i Bergslagen har
kunnat konstatera, att dessa båda faktorer
är några av de allra största tillgångarna
för hela den mellansvenska
järnhanteringen. Det är riktigt att man
behöver få tid på sig att i någon mån
överblicka förhållandena, men det kan
inte behövas längre tid än att man redan
nu skulle kunna ta ställning till
det faktum, att ett saneringsprogram
oundgängligen anmäler sig. Det är av
detta skäl som folkpartireservanterna
beträffande den fortsatta gången av
järnverkets sanering i princip har tagit
den ställning som även högerreservanterna
intar, nämligen att redan nu ställa
i utsikt och förbereda den sanering
och konsolidering, den rekonstruktion
som måste göras.

Vi uttalar oss inte om takten i denna
utredning. Vi säger inte när detta skall
ske, och vi säger inte hur stora belopp
som skall skrivas bort. Vi uttalar bara
i största korthet, att utredningen måste
komma till stånd och att den skall göras
av människor, som är opartiskt inställda
till Norrbottens järnverk. Att det
behövs en sådan utredning, herr talman,
torde framgå av att den undersökning,
som en av landets främsta experter
verkställt och publicerat i tidskriften
Balans, nämligen bruksdisponent
Nils Danielsen i Uddeholm, kommer
till ett resultat som radikalt avviker
från den uppfattning, som inför
utskottet redovisats av en annan av
landets främsta experter på järnhantering.
Här är det ingenting självklart.
Det är icke givet vilken form en sådan
sanering bör få. Här behövs verkligen

en utredning som klarlägger saken på
ett övertygande sätt, innan beslut om
åtgärder fattas.

Men att saneringen måste ske är vår
bestämda uppfattning, och jag skulle
vilja säga till handelsministern att när
även han de facto måste följa reservanterna
vad gäller saneringsprogrammet
— ty det kommer man inte ifrån
— så vore det, förefaller det mig, lyckligt
både för dem som skall betala kalaset
och för ledningen av Norrbottensjärnverket
att denna utredning inte
bara anförtroddes åt bolagsledningen,
utan att man även tillkallade utomstående
krafter för att därigenom få en
så allsidig belysning av hela problemet
som är möjlig.

Om jag nu lämnar det avsnitt som
gäller själva saneringsprogrammet skulle
jag vilja säga ett par ord också om
finansieringen under tiden. Företaget
måste ju leva och måste leva på sådant
sätt, att det icke av de enskilda företagen
i branschen uppfattas som en
konkurrent med särskilda favörer. Jag
tror inte att jag yppar någon hemlighet
här i kammaren om jag säger, att den
enskilda järnhanteringen i Sverige inte
är förfärad för Norrbottens järnverk.
Det har man ingen anledning att vara.
Men man har rätt att hysa den bestämda
förhoppningen och förväntan, att
Norrbottens järnverk icke utnyttjar
sitt förhållande till staten på det sättet,
att det sker någon prisdumpning eller
någon konkurrens utanför vad som är
vanligt, vad som är fair play i branschen,
utan att företaget därvidlag uppträder
alldeles såsom ett enskilt företag
och utifrån samma förutsättningar.

Därför är det nödvändigt att bolaget
icke förses med större kapital än som
rent affärsmässigt är påkallat. Jag
skulle vilja tillägga, herr talman, att
det är lika nödvändigt att företaget får
pengar att leva vidare på, och på den
punkten måste jag sätta ett frågetecken
för högerreservationen. Den tillför under
utredningstiden bolaget dels 30 mil -

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

joner kronor, där vi alla är ense med
Kungl. Maj:t, alltså de driftsförluster
jag talade om för en liten stund sedan,
dels ett rörelsekapital på ytterligare
30 miljoner kronor. Men man får inte
glömma bort att järnverket för närvarande
har öppna skulder uppsagda
till betalning på i runt tal 80 miljoner
kronor. På den punkten framhåller
högerreservanterna endast att de tar
för givet, att dessa krediter skall kunna
förnyas.

Därmed är det alldeles klart att de
30 miljonerna i rörelsekapital under
den tid utredningen pågår icke räcker.
Detta har högerreservanterna tydligen
också haft på känn, ty de säger i sin
reservation, på sid. 13 i utlåtandet:
»Skulle under den tid, utredningen pågår,
ofrånkomligt behov av viss ökning
i företagets rörelsekapital anmäla sig,
torde förslag därom kunna förväntas
från Kungl. Maj:t.» Iiögerreservanterna
beställer alltså redan nu faktiskt ett
ytterligare stödbelopp för järnverket
trots att de i klämmen bara vill medge
de 30 plus 30 miljonerna.

Jag tror att detta förslag är föga
lyckligt. Det riktigaste och mest affärsmässiga
är att ge dagens beslut en sådan
utformning, att företaget ostört kan
leva vidare tills den utredning, som vi
önskat, är klar och ett saneringsprogram
kan framläggas.

För vår del har vi menat att det är
nödvändigt att ge företaget möjlighet
att leva, och därför har vi beträffande
finansieringen, som en konsekvens av
det faktum att vi inte uttalar oss om
hur lång tid utredningen kommer att
ta, på denna punkt följt handelsministern.
75 miljoner kronor för att täcka
det aktuella konverteringsprogrammet
för de öppna skulderna och 20 miljoner
kronor för merkostnaderna på anläggningen,
det är de 95 miljoner som
ingår i vårt belopp, och därtill kommer
30 miljoner för att täcka driftsförlusterna.
Detta program, som tydligen
Kungl. Maj :t och utskottsmajori -

teten har tänkt sig skulle vara tillräckligt
för en så lång följd av år, att man
inte vill uttala sig om hur länge, bör
vara en så mycket större garanti för
företaget under den kortare tid, som
vi förutsätter att utredningen skall pågå Herr

talman! Av de skäl jag här försökt
utveckla har vi inte kunnat följa
Kungl. Maj:t och skjuta hela konsolideringsprogrammet
på en oviss framtid.
Man kan icke stå till svars för, menar
vi, att behandla företaget på det sättet,
om det skall ges samma chans som enskilda
företag, utan man måste ta ställning
till denna fråga i dag. Det är för
den skull vi begär en utredning. Att
vi icke kunnat följa högern beror på
att högern enligt vår mening icke utformat
ett ekonomiskt program för
mellantiden som är hållbart och som
ger företaget möjlighet att leva. Ur
dessa synpunkter är därför vår reservation,
nr 2, den som det i dagens läge
är riktigast att följa.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till reservationen nr 2.

Häruti instämde herr Löfroth (fp).

Herr WARD (s):

Herr talman! Det är självklart att vi
alla önskar att Norrbottens järnverk
må kunna få en sådan framgång att det
ger rimlig räntabilitet, och vi skall väl
också hoppas att så omsider kommer
att bli fallet.

När man som herr Ståhl talar om
järnverkets utveckling från början och
fram till nu, får man inte bortse från
det faktum, att en av motiveringarna
till järnverkets byggande var de rent
sociala hänsyn som man ville visa befolkningen
i Norrbotten. Man ville få
till stånd ett så differentierat näringsliv
som över huvud taget var möjligt,
och när man fann att förhållandena
skulle kunna bringas till det bättre genom
att denna anläggning igångsattes,
slog man till och fattade sitt beslut.
Man ville med andra ord föra en aktiv

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

norrlandspolitik, och det tycker jag
att även de borgerliga partierna borde
kunna beakta och ge sitt erkännande
åt. Detta har nog också skett under
tidigare år, men i dag vill det förefalla
som om dessa partier alldeles glömt
bort denna sida av saken.

I propositionen seglar ju, herr talman,
fram mycket stora belopp, och
det är begripligt, om den som läser
propositionen undrar vart det egentligen
till sist skall bära hän. Men vid
en granskning av propositionen finner
man, att det i själva verket inte sker
någon större förskjutning i tillskottet
av kapital genom det förslag, som
Kungl. Maj:t har framlagt. Det rör sig
om ett reellt kapitaltillskott på 20 miljoner
kronor, som är motiverat av de
merkostnader anläggningen dragit till
följd av allmänt kända förhållanden —
förhållanden som ju har återspeglats
också inom andra anläggningar av skilda
slag. I övrigt sker så att säga endast
en omflyttning av lån, som bolaget
nödgats uppta, till aktiekapital för att
man därmed skall kunna få till stånd
ett stabilare läge för företaget. Egentligen
är skillnaden mellan utskottets
och reservanternas förslag på den
punkten inte så särskilt stor.

Jag instämmer med herr Ståhl, att
om vi följde högerreservationen så skulle
bolaget utan tvivel råka i mycket
stora besvärligheter, men jag är rädd
för att detsamma skulle bli förhållandet,
om vi följde folkpartiets reservation.
Man vill visserligen i folkpartireservationen
ge en rörlig kredit av
75 miljoner kronor och till denna lägga
20 miljoner kronor som skall täcka de
merkostnader, vilka anläggningen tarvat.
Detta är ju alllid något, men det
är knappast ägnat att ge bolagsledningen
den trygghet som den behöver
för att kunna framgångsrikt arbeta vidare.
Högern har för sin del inte som
folkpartiet kunnat ansluta sig till den
kungl. propositionen i fråga om den
rörliga krediten på 75 miljoner kronor.

Jag har med dessa få ord velat säga,
att vi inom utskottsmajoriteten funnit
oss ha goda skäl för att tillstyrka den
omläggning som regeringen har föreslagit.
Det är, som jag nämnde, inte
alls fråga om något större reellt tillskott
av kapital utan endast ett blygsamt
sådant och i övrigt endast om
en omflyttning från betungande lån
till aktiekapital. Jag kan inte förstå att
detta skall kunna anses vara någon
olämplig åtgärd.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det är ju inte första
gången som riksdagens kamrar på sin
dagordning har frågor rörande Norrbottens
järnverk. Det är nu 15 år sedan
riksdagen första gången fattade beslut
i dessa frågor, och det beslut som då
fattades kompletterades under 1946 och
1947 års riksdagar. Detta beslut har nu
i huvudsak verkställts.

Här har tidigare erinrats om motiven
för att bygga ett järnverk uppe
i Norrbotten. Avsikten var i första hand
att förbättra sysselsättningsmöjligheterna
och vidare att åstadkomma en bättre
tillgång på järn, vilket landet utan tvekan
hade behov av.

Det verk, som nu byggts upp i Norrbotten,
får en kapacitet av mellan
225 000 och 250 000 ton per år. Det är
alltså ett stort verk efter svenska förhållanden.
Anläggningarna har blivit
dyrare än vad som beräknats, men jag
hörde en talare i första kammaren säga,
att det knappast går att rikta några
grövre anmärkningar mot kostnadsfördyringen.
Detta vill jag gärna understryka.
Det har givetvis skett misstag,
men var sker inte det, och vilken stor
anläggning, som anskaffats under låt oss
säga efterkrigsåren, har inte blivit dyrare
än beräknat? Det finns nog mycket
få företag som kan säga, att de hållit
sig inom kostnadsberäkningarna, och

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

riksdagen har själv gång efter annan
konstaterat, att det inom en mängd statliga
områden inträtt kostnadsstegringar
som en konsekvens av penningvärdeförändringen.

Jag har inte tidigare hört att man
från något håll sagt, att verket är feldisponerat
ur tekniska synpunkter. Det
var först herr Ståhl som gjorde ett uttalande,
som kanske skulle kunna tolkas
på det sättet. Från de allra flesta håll
har tvärtom vitsordats, att utbyggnaden
skett rationellt. Verket är planerat på
bästa tänkbara sätt, och det finns ingenting
som säger, att det härvidlag skulle
ha begåtts några stora fel eller misstag.

Om herr Ståhl menade, att det lilla
verket skulle klara sig bättre än det
stora, så är jag inte kapabel att diskutera
den frågan, men så mycket kan jag
säga, att det inte är en given sak, att ett
verk med mindre kapacitet klarar sig
bättre än ett verk som har större kapacitet.
Jag kan alltså inte vitsorda uppfattningen,
att man utan vidare kan
utgå ifrån att ett verk är mycket sämre
därför att dess kapacitet utbyggts från
t. ex. 100 000 till 200 000 ton per år.

Att detta ärende nu på nytt kommit
på riksdagens bord beror på att det
måste fattas beslut, som innebär en lösning
av de likviditetssvårigheter verket
kämpar med. Det är sålunda fråga om
att ge en fastare grund åt företaget i
finansiellt avseende. Bolaget har fått
låna pengar i öppna marknaden och i
riksbanken. Givet är att detta förhållande
inte är tillfredsställande. När man
nu kan överblicka kostnaderna har
tiden ansetts lämplig att genomföra en
rekonstruktion. Herr Ward framhöll
nyss, att det reellt är ungefär 20 miljoner
kronor som ytterligare anvisas,
och det sammanhänger med att verkets
anskaffningar stegrats med detta belopp
sedan riksdagen förra gången tog ställning
i frågan. Det är dessa 20 miljoner
som nu begäres för att täcka merkostnaderna.
När det i en av reservationerna
framhålles, att man blivit överraskad

gång efter annan, vill jag endast säga,
att det var 1951 års riksdag som behandlade
dessa spörsmål, och en kostnadsstegring
på 20 miljoner kronor i
den kalkyl, som då förelåg, är inte på
något sätt anmärkningsvärd.

Från regeringens sida föreslås nu att
denna rekonstruktion skall äga rum på
det sättet, att man lyfter hort lån i riksbanken
och i stället för över beloppet
till aktiekapitalet, alltså till staten såsom
ägare. Detta innebär självfallet en
lättnad för bolaget, under förutsättning
att aktieägarna inte kräver förräntning
på sina pengar omedelbart. Det är enkelt
att uppskatta storleken av denna
lättnad. Om man räknar med en räntesats
av låt oss säga 3,5 procent utgör
lättnaden 7 miljoner kronor om året.
Det är alltså i och för sig en fördel för
bolaget rent driftsmässigt, men det
skulle aldrig falla mig in att säga, att
man därmed vunnit något väsentligt
ur allmänna ekonomiska synpunkter.
Vila förstår väl att staten får betala
motsvarande belopp, och jag vill inte
sticka under stol med att detta är en
förmån, som verket får från ägaren,
nämligen staten. Denna transaktion innebär
emellertid en betydande lättnad
i likviditetshänseende.

Jag kanske i det sammanhanget skall
passa på att säga, att efter vad som har
förekommit i en motion här i riksdagen
och efter en del ting som har skrivits i
tidningarna, kanske det är skäl i att
göra klart för allmänheten att vi inte
skall bygga ett verk till i Norrbotten.
Man talar nu om att vi skall slänga goda
pengar efter dåliga. Problemställningen
är inte den. Den är mycket enklare. Vi
har beslutat bygga ett verk där uppe.
Det har betalts. Den reella belastningen
på vår samhällsekonomi är alltså redan
skedd, och det vi väntar på är att få
fram fördelar av det verk som har
åstadkommits. Jag känner ett behov av
att säga detta så att det inte blir något
missförstånd, som det tyvärr ofta blir
när det gäller sådana här saker, som

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. ni.

man många gånger gör konstigare än de
i själva verket är.

Den andra delen av framställningen i
propositionen avser ju att möjliggöra
för företaget att få en kredit i riksgäldskontoret
i stället för de engagemang
i bankerna som man nu har tvingats
till att göra. Det är en anskaffning av
rörelsekapital till företaget och ingenting
annat.

Nu sägs här att denna rekonstruktion
är otillräcklig — det var närmast herr
Ståhl som sade det — att den tvingar
fram nya beslut och att det är mycket
bättre att vänta med den här aktieteckningen
till dess man får en utredning
gjord om verkets framtida möjligheter.
Herr Ståhl hänvisade i det sammanhanget
till en tidskriftsartikel av disponent
Danielsen. Jag tror inte att folkpartiets
reservation och herr Danielsens
artikel går på riktigt samma linje. Det
som disponent Danielsen egentligen kräver
är stora resurser och stor handlingsfrihet
för företaget, och jag förstår
uddeholmschefen då han på detta sätt
kräver dels att företaget skall få disponera
ett ordentligt belopp och slippa
komma tillbaka till riksdagen, dels att
företagsledningen skall få handlingsfrihet.
Han tillägger: Och så får det vara
slut med anslagen sedan. — Ärade kammarledamöter!
Om vi skulle använda
den metoden och det sedan inte skulle
visa sig möjligt att få företaget att lämna
tillfredsställande resultat, utan företaget
skulle komma i finansieringssvårigheter,
skulle riksdagen då vara beredd
att säga: Nu lägger vi ned det där
företaget? Jag tror det inte. Ty det är
många andra saker som säger oss, att
när den enskilda företagsamheten inte
har lyckats klara sysselsättningen i
Norrbotten, har det allmänna otvivelaktigt
skyldigheter att sätta in sina resurser,
och det är vad som har skett.
Man erbjuder vid alla möjliga tillfällen
enskilda företag att komma dit upp,
men man anser att förutsättningarna är
sämre där än på andra håll i landet och

att riskerna är för stora. Jag har gärna
velat säga ut detta, eftersom det naturligtvis
är det som har gjort att det här
verket har kommit till stånd, detta att
det inte finns enskilda som vill starta
företag i Norrbotten så att denna befolkning
får en rimlig sysselsättning.
Det är ju ändå så, trots de sysselsättningsmöjligheter
som nu har skapats
där, att det går en befolkningsström
från detta län ned till södra Sverige. Vi
måste beakta den synpunkten, och jag
finner glädjande nog att alla partier i
riksdagen är beredda att göra det.

När man ställer frågan, huruvida den
här transaktionen i finansiellt avseende
kommer att leda fram till möjligheter
för företaget att stå på egna ben, att
lämna en skälig förräntning av det investerade
kapitalet, så kan jag inte göra
något bestämt uttalande i den frågan nu.
När företagets styrelse säger, att man
räknar med att kunna åstadkomma underhåll
och förnyelse av anläggningarna
och förräntning av en mindre del av
det investerade kapitalet, utgår jag ifrån
att företagets styrelse har uttalat sig
försiktigt, att de inte ligger en alltför
optimistisk kalkyl bakom det där beskedet
utan att man har haft en del
säkerhetsmarginaler. Det är delvis detta
som har gjort att det för mig inte har
framstått som något större intresse att
nu hos riksdagen begära fullmakt att
skriva bort eller skriva ned aktiekapitalet
ännu mera. Ty det finns väl i åtskilliga
företags historia exempel på
att man vid en tidpunkt har sagt, att
nu är det hela förlorat, aktiekapitalet
är borta, men att det ändå omsider har
visat sig att det har blivit ett mycket
givande företag.

Det är naturligtvis svårt att förutse
vad som kommer att inträffa i framtiden.
Om priserna på bolagets produkter
faller men omkostnaderna förblir
oförändrade, blir ju resultatet dåligt.
Men i så fall får väl inte bara detta
företag sämre tider. Om däremot konjunkturen
för järn blir någorlunda sta -

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning

bil och om, som jag hoppas, järnverket
kommer att övervinna de svårigheter
som alla företag har i början och uppnår
ett bättre driftsresultat, ljusnar det
ju betydligt. Om driften kan effektiviseras
och om man vågar hoppas på att
vi går fram emot en konjunktur med
hyggliga eller rent av höga priser,
kommer detta företag som alla andra
av motsvarande karaktär att göra vinster.
Eftersom man inte behöver nya,
fasta anläggningar att investera dessa
pengar i, återvinner man en del av anläggningskostnaden.
Otaliga svenska företag
har väl på detta sätt konsoliderat
sin ställning.

Dessa motiv har varit det avgörande
för mitt ställningstagande i frågan om
med hur mycket aktiekapitalet skall
skrivas ned. I fråga om förlusterna,
som hittills uppgått till 30 miljoner,
fattas ju intet principavgörande. Men
eftersom styrelsen registrerat denna
förlust och hemställt om att den skall
täckas genom nedskrivning av aktiekapitalet
har jag inte haft någon invändning
att göra mot detta. Styrelsens
sätt att öppet redovisa driftsresultatet
och förlusterna och inte dölja något
i verksamheten håller jag den räkning
för.

Nu kräver reservanterna en utredning,
som de vill ha verkställd av expertis
som inte är engagerad i Norrbottens
järnverk och inte heller består av
konkurrenter. Det är ju lätt att säga
tulipan! Det kan väl inte vara reservanternas
mening att underkänna den
ledning som verket nu har. Yi har ju
förmånen av att ha framstående expertis
i styrelsen. Det är fyra personer
från den privata företagsverksamheten,
två högre statstjänstemän och en fackföreningsfunktionär
som bär ansvaret.
Det är väl rimligt att dessa, som bär
ansvaret, nu när kanske hårda tider
stundar för verket får sätta in sina
krafter på att söka förbättra produktionsresultatet
och med ledning av de
erfarenheter som kommit fram får möj -

i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

lighet att bättre bedöma verkets framtidsmöjligheter.

Det finns väl anledning att hoppas
att man skall komma över initialsvårigheterna,
även om man har speciella
svårigheter att kämpa med där uppe.
Det är riktigt vad herr Skoglund sade
om att man inte har en yrkeskunnig arbetarstam
utan till stor del måst omskola
arbetskraften innan den kunde
sättas in i arbetet. Men detta var nödvändigt
för det syfte som statsmakterna
hade med verkets tillkomst. Man kan
nog i alla fall bedöma läget så pass optimistiskt
att man säger, att driftsresultaten
kommer att bli bättre allteftersom
både ledningen och arbetarna vinner
erfarenheter.

När man inte har sträckt kraven för
bolagets vidkommande längre än man
har gjort, har det varit därför att man
vill ge företaget en god utgångspunkt
för att arbeta vidare genom den likviditetsförbättring
som uppnås då man
skjuter över krediten till riksgäldskontoret.
Företaget får på så sätt en chans
att ett annat år redovisa ett bättre resultat.
Jag håller med herr Ståhl att
man inte skall ge företagets ledning
mera pengar än nödvändigt. Jag har
en känsla av att man jämt och ständigt
bör erinra ledningen och de anställda
i Norrbottens järnverk om de stora
uppoffringar i form av investeringar
som det allmänna har gjort genom anskaffandet
av detta järnverk i Norrbotten,
och detta bör väl vara den bästa
och naturligaste maningen till ledning
och anställda att ständigt försöka nå
allt bättre resultat i den verksamhet,
varmed de är sysselsatta.

Det är därför som jag till slut hamnat
på den ståndpunkt som statsutskottets
majoritet nu tillstyrker och som
enligt min mening ger Norrbottens
järnverk en möjlighet — i varje fall
under den närmaste framtiden — att
söka övervinna de initialsvårigheter,
som alltid möter nya företag, och om
möjligt komma fram till driftresultat

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

som är sådana, att man kan sträcka förväntningarna
ett stycke längre när det
gäller förräntningen av det investerade
kapitalet än vad verkets styrelse i dag
vågar göra. Jag har hört berättas att
styrelsens ordförande, en aktad ledamot
av första kammaren, vid frågans
behandling i kammaren givit uttryck
just för sådana synpunkter, och det
skulle glädja mig — och jag föreställer
mig även riksdagen —• om han fick
rätt i dessa sina mer gynnsamma
prognoser.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Av de inlägg från olika
håll som här gjorts framgår klart —
jag tror att kammarens ledamöter inte
har kunnat undgå att konstatera detta

— att skillnaden mellan de olika
ståndpunkterna inte bör överdrivas, i
varje fall inte mellan statsrådets ståndpunkt
och den reservation som jag här
talat för.

Det finns ännu mindre anledning att
överdriva denna skillnad, sedan statsrådet
i slutet av sitt anförande här sagt,
att vad han nu syftar till är bara att
ge Norrbottens järnverk ett stöd för
den närmaste framtiden. Därav följer
att även statsrådet efter relativt kort
tid kommer att tvingas lägga fram ett
saneringsprogram för järverket. Det är
under sådana förhållanden mycket
egendomligt — jag håller fast vid detta

— att man inte nu vill säga någonting
om den saken.

När herr Ward här talade om förhållandena
i Norrbotten snuddade han
vid det argumentet, att de borgerliga,
såsom han uttryckte sig, inte skulle ha
samma norrbottensvänliga inställning
som hans eget parti. Men om det är någonting
som är norrbottensvänligt, är
det väl att redan nu säga ut att vi
måste sikta till en rejäl sanering av
företaget, så att det får möjlighet att
leva vidare. Det är detta som utsäges
i vår reservation, men icke i majoritetens
utlåtande.

Statsrådet uttryckte en viss tveksamhet
om huruvida man från reservanternas
sida hade förtroende för företagets
nuvarande ledning. Jag vill säga herr
statsrådet, att han kan vara lugn och
inte behöver sätta i fråga detta förtroende.
Styrelsens ordförande är ju inte
bara en aktad ledamot av första kammaren,
utan även —• det behöver jag
väl knappast påminna herr statsrådet
om — en aktad ledamot av folkpartiets
riksdagsgrupp. I det fallet fattas det
alltså inte något i fråga om förtroende.

Jag skulle vilja tillägga att det är
synd att inte regeringen från början
i detta avseende träffat ett lika lyckligt
personval som nu har skett. Hade styrelsens
ledamöter tidigare haft samma
möjligheter att göra sitt inflytande gällande
som fallet senare varit, skulle ledningen
av verket legat i lika goda händer
som nu, med de fördelaktiga verkningar
som detta haft för driftresultatet
och järnverkets utveckling.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ståhl ansåg att
den reservation, som han står för,
skulle ge styrelsen mera pengar till
nästa arbetsår. Det beror alldeles på
hur man ser saken. Om jag uppfattat
rätt, vill herr Ståhl att de SO miljoner
kronor, som skulle vara upptagna såsom
lån i riksbanken, skulle omedelbart
betalas tillbaka, och då återstår
det alltså 15 miljoner kronor. Nu vet
jag inte, huruvida järnverket är skyldigt
att omedelbart betala tillbaka dessa
pengar. Statsrådet föreslår ju för sin
del bara en kredit på 75 miljoner kronor,
och även om man följer Kungl.
Maj :t återstår det alltså 5 miljoner
kronor att betala på den korta upplåningen.
Men i varje fall är det väl inte
under den tid utredningen pågår av
någon avgörande betydelse, om detta
lån ligger i riksbanken eller hos riksgälden.
Vi har för vår del utgått från
detta och har därför i reservationen

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning

sagt, att om det händer någonting, bör
det tillkomma Kungl. Maj :t att ta upp
frågan och göra en anmälan hos riksdagen.
Under sådana förhållanden anser
jag att vår reservation ger järnverkets
styrelse fullt ut samma möjligheter
som den andra reservationen gör.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
säger här, att det
bör vara en ovillkorlig skyldighet för
det allmänna att skaffa försörjningsmöjligheter
åt dem som bor i Norrbotten,
om inte den enskilda företagsamheten
rår med detta. Det har sagts
från flera håll, att det är ett allmänt
intresse att det blir en god utveckling
uppe i Norrbotten. Ingen har velat undandra
sig medverka till detta om det
blir av verkligt värde, men vi får avväga
huruvida det är absolut nödvändigt
att man skall försörja Norrbotten
med ett järnverk om det visar sig gå
illa i framtiden. Vi får väga detta mot
möjligheten att i framtiden uppmuntra
andra näringsgrenar. Det är dit vi vill
komma. Vi kommer dock att ha gjort
en insats av över 200 000 kronor per
anställd i anläggningskapital, och vi
får kanske räkna med ränteförluster
som går upp till betydande belopp. Det
blir en avvägningsfråga om det skall
anses riktigare att ordna saken på detta
sätt än på något annat.

Handelsministern säger att vi inte
skall underkänna den sakkunniga ledning
som finnes i företaget. Jag skall
gärna erkänna att den företagschef som
finns där nu har lämnat mycket öppenhjärtiga
och rediga upplysningar vid
olika sammanträden. Jag skulle faktiskt
önska att den nuvarande handelsministern
hade varit handelsminister
1946 och kanske också att vi haft den
företagsledare som nu finns. Kanske
vi då inte kommit så långt ut. .lag har
för övrigt inte heller någonting emot
den aktade ledamoten av folkpartiet,
som det talats om, men jag har icke
så stort förtroende för den sakkunskap
som finns inom företaget, att jag inte

i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

anser att det skulle vara värdefullt att
deras synpunkter bedöms av utomstående
expertis. Om detta företag skulle
låna pengarna i ett annat kreditinstitut,
undrar jag om kreditgivaren inte
ville ha mer än en synpunkt lagd på
frågan.

Herr STÅIIL (fp) kort genmäle:

Herr talmani För att förebygga missförstånd
vill jag understryka att det
har sin betydelse om de 75—80 miljoner
som krediterna i detta fall gäller
ligger hos riksgäldskontoret eller hos
riksbanken. Enligt vad som har upplysts
är de öppna krediterna på marknaden
uppsagda till betalning, och medel
måste därför ställas till företagets
förfogande för att man skall kunna
likvidera krediterna. Därför tror jag
att det förslag som utvecklas i högerreservationen
ur ekonomisk synpunkt
inte är att jämföra med det som har
framlagts av departementschefen och
som upptagits i folkpartireservationen.
Jag vill bara konstatera detta utan att
i övrigt polemisera mot herr förste
vice talmannen.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Hem talman! Jag vill göra herr Ståhl
den frågan, om det är säkert att alla
pengarna ligger hos riksbanken. Ligger
inte en del hos Sveriges kreditbank?
Om företaget har fått ett statsgaranlerat
lån och befinner sig i svårigheter
har jag svårt att tro att Kreditbanken
blir den som sätter företaget i konkurs.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen nr 1.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om man anser att företaget
skall jämställas med ett fritt
företag bör det också ha möjlighet att
sköta sina bankförbindelser på samma
sätt som ett fritt företag.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! De anföranden som hittills
har hållits om Norrbottens järnverk
har verkat lugnande till tonen
och även till innehållet. Det bär betygats
från såväl högern som folkpartiet,
att man inte vill sätta en käpp i
hjulet för Norrbottens järnverk så att
företaget går över styr.

Vi norrbottningar förstår att sörlänningar,
såsom herr förste vice talmannen
sade, kan känna en viss oro inför
de miljonbelopp som järnverket kräver
hos Sveriges riksdag, men å andra sidan
gäller det ju att ge järnverket en
ekonomisk ryggrad. Vi lever i en tid,
då inte bara den politiska oron skapar
märkliga aspekter i tillvaron, utan vi
lever också i en tid, där den ekonomiska
oron och fluktuationerna på den
ekonomiska marknaden karakteriseras
av rätt skarpa kastningar, och där ett
företag, som i dag kan räkna med god
företagarvinst, i morgon står inför en
situation, där inställning av driften är
inom räckhåll. Vi har upplevt detta
under de två sista åren i Sverige inom
textilindustrien och inom cellulosaindustrien,
och vi börjar nu få känning
av denna oro på den ekonomiska marknaden
även inom järnbruksindustrien.

Norrbottens järnverk byggdes under
krigstiden, då konjunkturerna undan
för undan steg, då kostnadsberäkningarna
var omöjliga att hålla, då lönerna
började skjuta i höjden och priserna
på de varor och maskiner som man behövde
steg. Dessutom ökades också
svårigheterna att få de inköpta varorna.
Eftersläpningar, med åtföljande prisstegringar
eller kostnadsfördyringar
för företagen, blev allt vanligare.

När nu riksdagen vid olika tillfällen
har höjt aktiekapitalet i Norrbottens
järnverk till 142 miljoner kronor och
sedermera avskrivit 12 miljoner kronor
så att endast 130 miljoner kronor återstår,
medan verket kostar 288 miljoner
kronor i uppbyggnad, då förstår vi att
det måste ha uppstått svårigheter för

företaget. Man har måst skaffa de resterande
pengarna ute på den öppna penningmarknaden.
Där ligger nu 180 miljoner
kronor. I dag är frågan den om
dessa 180 miljoner kronor, vilka är
statsgaranterade, skall ligga kvar ute
på den öppna marknaden såsom relativt
dyra pengar — i varje fall räntekrävande
pengar — eller om man skall
överföra pengarna till aktiekapitalet
och då, som handelsministern nyss
gjorde, förutsätta att aktieägarna inte
ovillkorligen behöver ta ut räntebetalning
på detta kapital. Ja, ur Norrbottens
synpunkt är det ingen tvekan
om att vi vill överflytta dessa 180 miljoner
kronor från den öppna marknaden
till aktiestocken. Därmed har man
öppnat möjligheter — som här förut
talats om — att minska bolagets årliga
utgifter med cirka 7 miljoner kronor,
överföringen av dessa pengar innebär
ju faktiskt ingenting annat än att staten
som borgensman tar konsekvenserna av
borgensförbindelsen och löser in borgensbeloppet.
Det är detta man på högerhåll
inte vill vara med om. Från
våra utgångspunkter anser vi att det
ligger i linje med god företagsamhet
och framför allt med god ekonomi.

Det ligger i dag 328 miljoner statsgaranterade
pengar i företaget. En eftermiddagstidning
i går uppgav beloppet
till 440 miljoner kronor. Jag har velat
framhålla detta för att man skall slippa
denna form av vulgäragitation, som
gärna kommer i gång genom tidningspressens
vårdslöshet. Litet större noggrannhet
från tidningarnas sida vid informationer
skulle på ett betydligt bättre
sätt hjälpa och vägleda allmänheten.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att omnämna den märkliga
dicksonska motionen, .lag tror inte att
herr Dickson själv i dag tillmäter den
något större värde. Vid närmare eftertanke
måste väl herr Dickson medge,
att han kanske rusade i väg från
någon bättre middag, när han skrev
den motionen. Den är något insi -

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

nuant i tonen, och den gör nästan
gällande att man har manipulerat
en del — jag vet inte om det är
mellan departementet och styrelsen
eller om det är inom styrelsen. Man
har manipulerat med subventioner och
kapitalbisträckningar, som inte är redovisade
i propositionen eller vid utskottsbehandlingen.
Vi har däremot
den bestämda uppfattningen att den
lämnade redovisningen är både klar
och entydig. Styrelsen har inte, såsom
även handelsministern nyss underströk,
på något sätt försökt att skjuta åt sidan
de svårigheter som bolaget befinner sig
i. Inte heller har styrelsen försökt dölja
de skulder bolaget tvingas att åsamka
sig eller de merkostnader som uppstått
under byggnationstiden. De under
1950 uppgjorda kostnadsberäkningarna
uppgick till 258 068 600 kronor, och
de verkliga kostnaderna blev 288 miljoner
kronor. En kostnadsstegring på
7—8 procent är väl knappast någonting
att tala om. Vid den tiden 1951 och
1952 steg byggnadskostnaderna högst
väsentligt, och vi hade på den industriella
lönemarknaden det kanske
bästa löneuttag som förekommit här i
landet.

Det sägs, att Norrbotten har fått detta
företag av sociala skäl och av beredskapsskäl.
Jag vill nog i första hand
trycka på det sistnämnda. Under krigsåren
hade de svenska järnbruken stora
svårigheter att förse den svenska industrien
med plåt och annat järngods,
som behövdes vid framställning av olika
industriprodukter. Tillkomsten av
Norrbottens järnverk har bidragit till
att skapa förutsättningar för landet att
vara självförsörjande på detta område
även under en avspärrningsperiod. Enligt
vårt sätt att se är detta en mycket
god beredskapsåtgärd.

Det finns helt naturligt också en social
aspekt på åtgärden i det odifferentierade
näringsliv vi har i Norrbotten,
men den har även en ganska naturlig
anknytning till länets naturrike -

domar. Vi får inte glömma, att det är
staten som äger största delen av skogarna
där uppe. Det är staten, som
äger de flesta för att inte säga alla vattenfall
och därigenom har möjlighet att
bygga ut kraftstationerna. Det är staten
som äger hälften av LKAB och dessutom
de flesta övriga malmfyndigheter
som finns i länet. Då är det väl rimligt
att befolkningen där uppe hyser den
uppfattningen att det är kapitalägarens
plikt att svara för folkets försörjning.
Om befolkningen i Norrbotten begär
att få sitt näringsliv så differentierat,
att dess levnadsstandard kan hållas i
jämnhöjd med den som landet i övrigt
har, begär den inte för mycket.

Vi har upplevat storindustriens genombrott
i Norrbotten. Vi har sett, hur
de enskilda industrierna vuxit upp som
svampar ur jorden och säkerligen gjort
sig stora pengar men sedan, när konjunkturerna
blivit sämre, dragit sig
tillbaka och så småningom överlåtit
ansvaret för befolkningens försörjning
på samhället. Så har till exempel varit
förhållandet på trävaruindustriens område.
Jag behöver bara nämna Kalixindustrierna
och Seskaröverken. När
de dåliga tiderna kom bröt det enskilda
initiativet där samman, de enskilda
kapitalägarna hade inte längre intresse
av att satsa pengar, utan staten fick gå
emellan. I dag är dessa statliga industrier
mönsterindustrier. Det gäller såväl
sågverken som cellulosa- och papperstillverkningen.

Det är klart, att statens skogsindustrier
haft sina hundår, men dessa är
i dag genomlidna. Vi utgår ifrån att
Norrbottens järnverk måste uppleva
samma hundår. Vid mottagningen under
riksdagsresan i somras sade disponent
De Geer, att 17 år var den tid
ett järnbruk genomsnittligt behövde för
att komma på fotter. Låt oss vänta och
se hur Norrbottens järnverk ser ut efter
dessa 17 år. Om vi ger oss till tåls
något, behöver vi kanske inte fälla
så strida tårar. Det förefaller något onö -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag in. m.

digt att begära att en utredning prompt
skall sättas i gång. De pengar styrelsen
anser sig behöva för att kunna göra en
omdisposition av lånen och överföra
dessa till aktieteckning är väl ett ganska
rimligt krav. Man har såväl från
folkpartistiskt som från högerhåll uttalat
sin erkänsla för den sittande styrelsen
och dess duglighet. Inom styrelsen
sitter också en representant för
den äldsta släkten i landet på detta
område. Då bör riksdagen kunna överlämna
åt styrelsen att mot bakgrunden
av utskottsförslaget genomföra den sanering
av Norrbottens järnverk som
utan tvivel är motiverad och önskvärd.

Jag vill till sist, herr talman, påpeka
att det finns ännu ett område i Norrbotten
med gammal god tradition, där
det finns utmärkta arbetare, som inte
behöver omskolas, och där man väntar
på ett enskilt initiativ. Jag vore synnerligen
tacksam, om folkpartiet och högern
kunde skaffa fram kapitalägare
som kunde ta hand om Töreforsindustrien.
Ingen skulle vara mer belåten
än töreforsborna och andra norrbottningar
om enskilt kapital kunde rycka
upp den industrien. Den har säkerligen
framtiden för sig men kräver förmodligen
mer pengar än någon enskild vill
satsa. Jag spår därför, att man kanske
även på detta område får förvänta ett
statligt initiativ, om Norrbottens befolkning
skall kunna få sina försörjningsfrågor
lösta.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

I detta anförande, varunder herr andre
vice talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna, instämde herrar Gavelin
(s), Wiklund (s) och Jacobson i
Vilhelmina (s).

Fru ERICSSON i Luleå (s):

Herr talman! Jag har på intet sätt
tänkt lägga mig i denna storfinansiella

diskussion, ty det kan jag inte. Men det
finns andra synpunkter, som kanske
också är värda att framföras just nu.
Det finns människor bakom allt detta.
När järnverket kom till rådde det en
oerhörd arbetslöshet, och alla gladdes
helt naturligt åt detta stora företag,
och vi har också hoppats mycket av
detsamma. Staten fick under de åren
lämna stora summor i skatteutjämning
åt kommunerna, och ändå finns det
väl bara en önskan bland alla dessa
kommuner: att bli självförsörjande.

Järnverket kom, som jag nyss sade,
och vi hoppades oerhört mycket. Vi
hoppas ännu mycket av detsamma, vi
hoppas att det skall bli en basindustri,
som hjälper oss att få ett mera differentierat
näringsliv. Vi är också glada
över tillkomsten därför att vi har kunnat
behålla en hel del av den ungdom,
som vi förut fick »exportera» till andra
delar av vårt land, och detta betyder
ju mycket för en bygd.

Jag skulle kanske inte behöva säga
något annat än att understryka vad
länsstyrelsen i Norrbotten har sagt i
sitt remissyttrande, vilket handelsministern
också har berört. Länsstyrelsen
säger, att betydelsen av bolagets
förluster icke bör överdrivas. Länsstyrelsen
håller före att det i den svenska
industriens historia finns många exempel
på att företag, som startat under
liknande förhållanden, till slut har blivit
lysande företag. Det är också detta
som vi norrbottningar hoppas på.

Att dessa två motioner, som tillkommit
med anledning av den Kungl. propositionen,
väckt stor oro, får ingen
undra över. I den folkpartistiska motionen
heter det att man eventuellt
skulle kunna pröva två olika alternativ,
och det ena skulle vara att verket
eventuellt under betryggande former
överföres i enskild ägo. Jag måste säga,
att jag undrat över hur detta skulle gå
till. Vem skulle hjälpa till att få verket
under betryggande former i enskild
ägo? Kan man inte lika väl tänka sig

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

att staten under betryggande former
bar hand om företaget?

Jag måste nog säga, att den enskilda
företagsamheten är någonting som vi
i Norrbotten inte sätter så stor tillit
till. Det är kanske få av kammarens
ledamöter som vet att där förut funnits
ett järnverk, ägt av enskild företagsamhet.
Det byggdes 1907 och lades
ned 1925, och efter vad jag kunnat
finna — jag har gjort en hel del forskningar
— har detta järnverk burit sig
under hela tiden. Då ställer man sig
frågan: Vad var orsaken till att dessa
enskilda företagare lade ned järnverket
trots att det bar sig? Vad vi, som
var berörda just av detta, sade man
och man emellan, det var att den enskilda
företagsamheten inte ville satsa
pengar på Norrbotten, den ville inte
finnas kvar där, och därför var det så
lätt att göra som man gjorde, jämna
verket med marken. Var och en förstår
hur det blev för befolkningen, det
blev arbetslöshet och nöd. Det är just
detta som oroar människorna, ty det
finns många som var barn när detta
verk lades ned och som nu är arbetare
i det nya järnverket. Jag tror att just
detta tal om den enskilda företagsamneten
skorrar oerhört i deras öron.

Vi i Norrbotten är inte rädda för
ätatsdrift, och jag undrar hur det skulle
ha sett ut för oss ur försörjningssynpunkt,
om inte staten hade trätt
emellan när det var svårt.

Det var dessa synpunkter jag ville
föra fram i denna debatt. Jag vill till
slut uttala det önskemålet, att åtminstone
alla de riksdagsmän, som varit
med på resan upp till Norrbotten i somras
och som var på järnverket den där
soliga och vackra dagen och fick höra
ordföranden för verket, De Geer, och
den vädjan, som han då ställde till dem
att ge järnverket ett sådant handtag som
det behöver, när vi i Äag skall fatta
beslut i denna fråga medverkar härtill;
och jag hoppas, att många med dem
gör det. Här har ju framträtt flera ta -

lare som sagt, att visst vill de försöka
göra det bra för oss. Emellertid vore
det väldigt tacknämligt, om en stor
majoritet av riksdagen ville göra som
utskottet föreslår. Vi tycker, att det är
rätt tråkigt att jämt behöva komma tillbaka
och liksom leva på nåder av något
slag. Vi bor ju ändå i en landsända,
där vi har förutsättningar: vi har vatten,
vi har malm och vi har arbetskraft,
och vid ett sådant tillfälle som
detta tycker man nog, att det bör räknas
oss till godo.

Jag ber att med dessa ord få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Det är i egenskap av
motionär som jag i detta sammanhang
har begärt ordet. Det är klart, att efter
den debatt, som här har varit, kan det
kanske inte undgås att vissa upprepningar
sker.

Samtliga talare har ju varit synnerligen
positivt inställda till den fråga,
som vi nu behandlar, och jag är inte
mindre positivt inställd än dem som
tidigare här har yttrat sig. Anledningen
till att frågan har aktualiserats är
ju att järnverket nu har kommit i sitt
slutskede vad utbyggnaden beträffar
samt att man har tvingats att nu lösa
likviditetssvårigheterna. Det är troligt
att situationen för järnverket skulle ha
varit en något annan, om proportionerna
inte hade varit så stora som de
i dag är. Åt detta är emellertid nu
ingenting att göra.

Anläggningskostnaderna har ju överstigit
vad riksdagen tidigare har anslagit,
men med hänsyn till den inflation
som har varit och prisstegringar
i övrigt kan man kanske inte
säga någonting om detta. I det läge
som Norrbottens järnverk nu befinner
sig har ju Kungl. Maj:t föreslagit ett
investeringsanslag på 200 miljoner kronor
för inlösande av lån, som tidigare
sagts, på 180 miljoner och viss merkostnad
på 20 miljoner kronor. Sedan

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

har man tänkt sig en rörlig kredit hos
riksgäldskontoret på 75 miljoner plus
en avskrivning på 30 miljoner. Det är
något mindre än vad styrelsen för
Norrbottens järnverk begärt. Den har
nämligen begärt 110 miljoner kronor,
varav den tidigare fått 6 miljoner.

Kungl. Maj:ts förslag torde inte innebära,
såvitt jag förstår, en lösning
på längre sikt. Detta antagande kan
man göra på grund av det faktum, att
styrelsen själv trots mycket försiktiga
avskrivningar räknar med, i varje fall
för närvarande, att endast kunna förränta
cirka 85 miljoner kronor av anläggningskapitalet.
Det kan alltså ifrågasättas,
om man på längre sikt stärker
företagets ställning genom det sätt,
på vilket man just nu söker lösa de
ekonomiska svårigheterna.

I motionen nr 516 har vi därför framfört
den synpunkten, att företaget som
sådant skulle vara mest betjänt av en
verkligt genomgripande rekonstruktion,
som skulle ge detsamma ett gynnsammare
utgångsläge för fortsatt drift. En
sådan åtgärd måste emellertid föregås
av en teknisk-ekonomisk utredning angående
bolagets dagsläge och framtida
räntabilitetsutsikter. I samband därmed
bör man också undersöka formerna för
en eventuell rekonstruktion. I det syftet
har vi föreslagit, att en utredning
skulle tillsättas av på detta område
verksam teknisk och ekonomisk sakkunskap.
Det finns ju i vårt land såväl
inom konkurrerande företag som inom
icke konkurrerande sådana män, som
besitter mycket stor erfarenhet och
kännedom om driftsförhållanden, som
är aktuella vid Norrbottens järnverk,
och vi har också, som här tidigare
har sagts av bl. a. handelsministern,
en stor sakkunskap inom styrelsen för
järnverket.

Detta förslag har majoriteten inom
utskottet motsatt sig under motivering,
att tillräckligt underlag för närvarande
saknas för en verklig rekonstruktion
av bolaget. Det är mycket troligt, att en

utredning skulle komma till ett helt
annat resultat. Här har dock en av landets
största företagschefer visat, att
man utgående från vissa förutsättningar
kan dra vissa slutsatser angående
en rekonstruktion av bolaget. Skulle
riksdagen icke vilja följa det förslag
till utredning som föreligger i motionerna
och i reservationerna, torde det
vara ett faktum, att riksdagen om ett
eller annat år på nytt kommer att få
ta upp denna fråga och även frågan
om nya äskanden om kapitalutgifter.
Det vore därför enligt mitt förmenande
mera tilltalande, om riksdagen redan
nu ville medverka till att plan för en
rekonstruktion snarast kunde föreläggas
riksdagen.

Enligt styrelsens redovisning kan,
som jag tidigare antytt, inte mer än 85
miljoner av anläggningskapitalet förräntas,
vilket förhållande också understrykes
av departementschefen, som i
ett visst sammanhang yttrar att han
anser att en radikal rekonstruktion
kanske skulle behöva övervägas. Emellertid
hänvisar departementschefen
med all rätt till järnverkets utomordentligt
stora betydelse för bygden och den
ungdom, som där växer upp, samt att
statsmedel, om järnverket icke kommit
till stånd, i en eller annan form måste
tagas i anspråk för att underlätta sysselsättningen
inom länet. Detta är ett
förhållande som särskilt bör beaktas.
Det innebär också enligt departementschefen,
att verksamheten icke bör bedömas
ur enbart affärsmässiga synpunkter.

Jag är kanske en av de sista som
skulle vilja betvivla järnverkets betydelse
ur befolknings- och arbetsmarknadssynpunkt,
men lägger man som
i detta fall delvis allmänt sociala synpunkter
på rörelsen, borde man också
ange hur stor del av anläggningskapitalet
som skaM redovisas efter affärsmässiga
principer och hur stor del som
är ett statligt stöd ur befolknings- och
arbetsmarknadssynpunkt, ett stöd som

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

alltså icke skulle förräntas av rörelsen
såsom sådan. En dylik redovisning
skulle faktiskt skänka större rättvisa
åt företaget och även åt dem som arbetar
inom detsamma. Detta problem
såväl som andra som sammanhänger
bl. a. med järnverkets geografiska läge
skulle givetvis tas upp av den föreslagna
utredningen.

Vad motionärerna här föreslagit är
alltså en noggrann teknisk-ekonomisk
utredning om bolagets dagsläge och
framtida räntabilitetsutsikter. Det har
vi gjort av den anledningen att vi inte
är övertygade om, av skäl som ovan anförts,
att handelsministerns förslag innebär
den form av sanering, som i dag
och för framtiden skulle vara den lämpligaste.

Jag tror också, herr talman, att skattebetalarna
har rätt att kräva ett fullständigt
klarläggande i detta sammanhang.
Jag tror inte att detta är möjligt
utan en utredning som skulle visa, vilka
åtgärder som bör vidtagas och vilka
konsekvenser dessa medför.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 2) till utskottets
utlåtande nr 60, vilken innebär att Norrbottens
järnverk får det av Kungl. Maj:t
föreslagna rörelsekapitalet på 75 miljoner
kronor plus 20 miljoner kronor
för täckande av merkostnader för utbyggnaden,
alltså tillsammans 95 miljoner
kronor, men att konvertering av
lånet på 180 miljoner får anstå i avvaktan
på utredningens resultat. Genom
detta förslag ändras icke järnverkets
ekonomiska förhållanden jämfört med
Kungl. Maj :ts förslag på annat sätt än
att ränta måste erläggas ännu något år
på det lån på 180 miljoner, som alltså
tills vidare skulle få kvarstå.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Två norrbottningar har
redan varit uppe i debatten. Jag behöver
därför inte förlänga den så värst
mycket. Låt mig dock upptaga tiden

för att deklarera, att den fråga det här
gäller tillmätes betydelse inom olika
befolkningsgrupper hemma i vårt län.

Skillnaden mellan det föreliggande
utskottsförslaget och de båda reservationerna
är dels att reservanterna begagnar
allmänt välvilliga talesätt samtidigt
som de ibland ger uttryck för en
kritisk misstänksamhet och dels att 7
miljoner kronor mera per år skulle bli
erforderliga i ränteutgifter för detta
järnverk, om reservationerna biträddes.
Det är uppenbart att en årlig merkostnad
på 7 miljoner kronor är av
väsentlig betydelse för ett nystartat
verk, och det är litet svårt att förstå
hur ett sådant förslag kan korrespondera
med de allmänt välvilliga tongångar,
som i olika sammanhang begagnas.

I reservationen nr 1 återfinnes ett
uttalande, som enligt mitt förmenande
är att ställa saker och ting på huvudet.
Det redogöres först för önskvärdheten
av att stödja uppkomsten av ett mera
differentierat näringsliv uppe i Norrbotten
och därigenom få en tryggare
försörjning och ett mindre konjunkturkänsligt
näringsliv. Sedan heter det i
fortsättningen: »En alltför hård sammankoppling
av detsamma och det till
Luleå koncentrerade järnverket måste
emellertid anses diskutabel. Fördelarna
ur länets synpunkt av investeringarna
i järnverket måste vägas mot de fördelar,
som skulle kunna stå att nå
genom att investeringar på andra områden
av länets näringsliv befordras.»

Tillåt mig att säga, att vi norrbottningar
inte ser det på det sättet. Det
är inte fråga om ett antingen eller. Det
är inte fråga om antingen att driva
järnverket eller att få investeringar för
företagsamhet på andra områden av
näringslivet i Norrbotten. Vi vill se
saken så att det bör vara ett både-och.
Jag vill i det sammanhanget understryka,
att redan järnverkets tillkomst
hoppas vi skall skapa förutsättningar
för en ytterligare differentiering av

Andra kammarens protokoll 195b. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag in. m.

vårt näringsliv, exempelvis genom uppkomsten
av småföretag för ytterligare
förädling av de basprodukter som
framställs vid Norrbottens järnverk.
Kanske jag får upprepa den sista meningen
i reservationen som jag läste
upp, nämligen: »Fördelarna ur länets
synpunkt av investeringarna i järnverket
måste vägas mot de fördelar, som
skulle kunna stå att nå genom att investeringar
på andra områden av länets
näringsliv befordras.» Jag måste
säga att jag ställer mig litet undrande
till vad detta kan betyda. Jag måste
erkänna att jag fattat det föreliggande
förslaget på det sättet, att det inte är
fråga om några nya investeringar utan
endast om att konsolidera den ekonomiska
ställningen för ett företag där
investeringarna redan skett. Jag kanske
därvidlag får anknyta till det yttrande
herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet helt nyss fällde
när han förutsatte, att det kanske av
försiktighetsskäl borde talas om, att
det inte är fråga om att uppföra ett
järnverk till. Det verkar när man läser
denna formulering i reservationen, som
om det vore av behovet påkallat att
detta påpekande gjordes.

I reservationen nr 2 föres enligt mitt
sätt att se ett synnerligen märkvärdigt
resonemang. Man framhåller först att
det finns en sakkunnig, disponent Danielsen
i Uddeholmsbolaget, som konstaterat
att det är för litet pengar som
föreslagits i den kungl. propositionen,
men när sedan konsekvenserna av detta
skall dras kommer man fram till att
föreslå mindre än vad propositionen
föreslår. Jag måste bekänna att jag inte
kan förstå hur man kan prestera en
sådan inkonsekvens. Om man velat ge
sin anslutning till det uttalande som
disponent Danielsen gjort, hade det väl
legat närmast till hands att föreslå en
höjning av propositionens förslag eller,
om man prompt vill hålla på denna utredning,
i vart fall biträda vad Kungl.
Maj :t föreslagit i propositionen.

Jag tillåter mig sedan att även dröja
litet vid en annan sak, som tidigare
omnämnts i debatten. I en motion vid
riksdagens början begärdes ju en utredning
om de dolda subventioner,
som skulle kommit järnverket till del.
Herr Ståhl har ju här erkänt att statsutskottet
fått upplysningar om att några
sådana inte förekommit, att de malmpriser
järnverket har att betala till
viss del anknyter till priser, som innan
järnverket startade erbjöds åt eventuellt
hågade spekulanter, och att i fråga
om resten betalas ett högre pris. Jag
kan inte låta bli att påtala det märkvärdiga
i att man i en av Stockholms
morgontidningar i går fortsatte och
spann vidare på den tråden; det talades
om att bolaget fått malmrabatter
på 20 miljoner kronor. Det är inte
utan att jag tillåter mig fråga både motionären,
herr Dickson, och Svenska
Dagbladet: Om innan järnverket startades
i Norrbotten någon privat spekulant
uppträtt, som visat sig hågad att
betala de priser som erbjöds och uppfört
ett järnverk, hade ni då allt fortfarande
förfäktat att det varit subventioner
det här rör sig om?

Till sist, herr talman, skall jag nöja
mig med att konstatera det förhållandet,
att Norrbottens järnverk byggts
upp under en tid medan världen i övrigt
var sysselsatt med att bränna upp
och riva ned vad gångna generationer
lyckats åstadkomma. Det synes mig
som om det skulle vara självklart, att
vi i stället för att försvåra möjligheterna
för detta företag skulle slå vakt
om det för att få det att blomstra och
bli den tillgång icke blott för Norrbottens
ulan även för hela vårt lands
försörjning, som vi hoppas och väntar
att det skall bli.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Johansson i
Norrfors (bf).

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

Herr BOIJA (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
betraktade det som en inkonsekvens,
att vi som begär en utredning
inte nu skulle vilja tillstyrka det förslag
Kungl. Maj:t lagt fram, deita framför
allt då det gäller höjning av anslaget.
Jag kan inte se att det är någon inkonsekvens.
\ri vill avvakta vad utredningen
skall kunna komma fram till
och vad den skulle komma att innebära.
Jag vågar inte hoppas på förslag
om ett mindre anslag, utan det kommer
säkert att innebära ett större sådant.
Men då har man någonting att
bygga sitt beslut på.

Vidare nämnde herr Larsson dessa
7 miljoner kronor, som skulle erläggas
i form av räntor och som var av väsentlig
betydelse för järnverket. Ja, det
är klart att 7 miljoner kronor är en
relativt stor summa, men i avvaktan
på den utredning, som vi föreslagit
och som skulle kunna vara klar kanske
inom ett år, skulle det bara betyda
en utgift under ett eller annat år, vilket
kanske inte skulle ha så stor betydelse
i det stora sammanhanget.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Boija, att när det i reservationen
icke anföres några skäl, som talar för
att de i propositionen föreslagna beloppen
är för höga, utan reservanterna
endast åberopar dir. Danielsens uttalande
att beloppen är för små, så får
det förlåtas mig om jag tycker, att
konsekvensen skulle fordra, att man
går med på de belopp som begärs i
den kungl. propositionen —- såvida man
över huvud taget tror på vad som åberopas
i reservationen.

Herr STAHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att det
tydligen föreligger en missuppfattning
här. Beträffande beloppen föreslår vi
i folkpartireservationen exakt samma

summor som Kungl. Maj :t, med undantag
av att vi icke nu är villiga eller
anser det klokt att överflytta den stora
statsgaranterade upplåningen på 180
miljoner kronor till aktiekapitalet. I övrigt
följer emellertid folkpartireservationen
helt Kungl. Maj :ts finansieringslinje.
Vad man därför här kan diskutera
är endast de räntor, som uppstår
under tiden som behövs för utredning
av den grundliga sanering, vilken tydligen
förutsattes även från Kungl.
Maj :ts sida, trots att ingenting har utsagts
därom. Under behandlingen av
detta ärende har det emellertid förklarats,
att det beträffande ränteposten
icke föreligger några risker, utan att
den väl inrymmes i det belopp, som
föreslagits av Kungl. Maj:t och folkpartireservanterna.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Det kan inte hjälpas att
jag har den uppfattningen att ett förslag,
som innebär ökade ränteutgifter
med omkring 7 miljoner kronor per år,
inte kan vara jämförbart med vad som
föreslås i Kungl. Maj:ts proposition.

Herr HOLMBERG (1c):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
och herr Ståhl har båda förklarat,
att de inte vill ge sig in på
några historiska återblickar på NJA,
och jag tror att detta är mycket välbetänkt
för såväl högerns som folkpartiets
egen del.

De attacker, som de borgerliga partierna
nu satt i gång mot NJA, ingår
nämligen som ett led i en mångårig
och systematisk kampanj för att förhala
och förhindra de statliga ingripanden,
som visat sig vara nödvändiga
i Norrbotten, om man där skall kunna
få ett mera differentierat näringsliv.
De konsekvenser, som den borgerliga
politiken härvidlag kan komma att få
för människorna i Norrbotten, har man
inte tagit någon hänsyn till, och de

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag'' m. m.

spelar tydligen fortfarande ingen roll
för de borgerliga partierna, som nu umgås
med tanken på att lägga ned Norrbottens
järnverk utan att komma med
ett enda alternativ för hur det då skall
gå för de tiotusentals människor, som
direkt eller indirekt är beroende av
verksamheten vid verket. Allt tyder
också på att dessa borgerliga attacker
syftar längre än till NJA.

Redan från början har tanken på ett
statligt järnverk i Norrbotten förknippats
med förhoppningar om att verksamheten
där bara skulle vara en första
fas i järnmalmsförädlingen, vilken skulle
ge upphov till en omfattande järnmanufaktur
i Norrbotten. Denna tanke
var ett mycket framträdande drag redan
i norrlandskommitténs omfattande
utredning om här ifrågavarande problem,
och arbetsmarknadskommissionen
yttrade sig i samma riktning i samband
med riksdagsbeslutet 1946, vilket beslut
har diskuterats så mycket i dag.
I årets proposition om NJA har också
handelsministern varit inne på tanken
att åstadkomma en järnmanufaktur i
Norrbotten med NJA som råvaruleverantör.
För vår del har vi som bekant
fullföljt denna tankegång i en motion
till årets riksdag, i vilket vi föreslår
åtgärder för att tillskapa en statlig metallindustri
efter i princip samma linjer
som gäller för Statens skogsindustrier.

Om Norrbotten över huvud taget
skall kunna få ett mera differentierat
näringsliv, är tydligen en av de grundläggande
förutsättningarna härför, att
vi inriktar oss på en långtgående förädling
av de rika malmförekomsterna
i Norrbotten, men detta vill nu högern
och folkpartiet sätta stopp för, först
och främst genom att försöka skapa
svårigheter för NJA. Det är för övrigt
betecknande för de borgerligas avsikter,
att de i dessa dagar har inlett en
kampanj mot ytterligare statsingripanden
även inom träförädlingsindustrien.
Det är främst högern, som svarar för
den delen av kampanjen från borgerligt

håll. Herr Jansson i Kalix har här redan
talat om den krasch, som drabbat
Törefors-industrien, och det är väl för
att förebygga ett statsingripande där
— som med säkerhet kommer att bli
nödvändigt — som högerns kampanj
mot NJA nu också har kombinerats
med en ny attack mot statlig träförädlingsindustri
i Norrbotten. Beträffande
såväl träförädlings- som järnindustrierna
ser högern bara en fara, nämligen
att statsingripanden skall göras för att
bereda folk sysselsättning och försörjning.

En märklig företeelse vid behandlingen
av dessa frågor i år är, att det
bland borgerliga motionärer och reservanter,
som beklagar de statliga ingripandena
i Norrbottens näringsliv och
därvid närmast riktar sig mot NJA,
också finns med en norrbottning, herr
Löfroth i Luleå. Såvitt jag vet har det
inte tidigare förekommit, att någon
norrbottning uppträtt aktivt på högerns
och folkpartiets linje i denna fråga.
Yi trodde att herr Löfroth i någon mån
skulle ha påverkats i sin inställning av
de erfarenheter, som han dock måste
ha fått i Norrbotten, men av dessa finns
inte ett spår i hans motion.

Jag vill emellertid framhålla, att detta
inte är endast en norrbottensfråga. Det
har funnits en tendens här i dag att
framställa frågan om järnförädlingen i
Norrbotten såsom närmast jämförlig
med socialvården. Det har nästan uteslutande
lagts sociala aspekter på frågan,
arbetsmarknadssynpunkter och
sådant, senast nu av herr Boija. Man
har därvid också börjat använda ett
annat uttryck om åtgärderna än som
användes av verkets ledning och i propositionen
— nu talar man nämligen
om en sanering av företaget, precis
som om det skulle handla om ett bankrutt
och högst tvivelaktigt företag, som
på ett alldeles speciellt sätt måste hållas
under armarna. Men så förhåller
det sig ju inte, utan hela detta resonemang
är horribelt. Det rör sig här om

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

ett vanligt och enligt min mening
självklart utnyttjande av de rika naturtillgångar
och av den goda tillgång
på arbetskraft, som finns i Norrbotten.
Att det har blivit ett statligt företag
beror ju helt på den fantastiska underlåtenhet
och ansvarslöshet, som har
präglat det privata näringslivet på detta
område. Hade det inte varit så, skulle
vi för årtionden sedan ha haft järnverk
och annan järnindustri i Norrbotten,
eftersom vi där har världens
bästa järnmalm och, som jag tidigare
sagt, andra tillgångar som möjliggör
en sådan verksamhet.

Herr Löfroth vill nu liksom högermotionärerna,
att NJA skall tillfogas
nya orimliga ränteförluster i fortsättningen.
Han moraliserar om den »nyttiga
läxa», som han uttrycker det i
motionen, som statsdriftens anhängare
påstås ha fått, och han hänvisar till
någon slags erfarenhet som borde ha
avskräckt från att över huvud sätta i
gång NJA. Denna erfarenhet skulle
nämligen enligt herr Löfroth ha visat,
att »statlig drift vid industriföretag av
denna typ skulle vara dömd att misslyckas».
Det är alltså inte längre fråga
om någon kunskap som man skulle
vinna genom den ifrågasatta utredningen,
utan här spikas fast som en
folkpartistisk trossats, att det över huvud
taget inte går med statsdrift av
denna typ. Man måste ju då fråga sig
vad motionärerna under sådana förhållanden
menar med en utredning. Från
denna utgångspunkt har emellertid
herr Löfroth kommit till sin slutsats
om NJA:s eventuella överförande i enskild
ägo, och den andra konsekvensen
av herr Löfroths ståndpunkt blir ju
då ett nedläggande av driften.

Det skulle för resten vara intressant
att höra vad det är för erfarenheter
herr Löfroth åberopar och som skulle
ha givit anledning till att hålla inne
med det norrbottniska järnverksbygget.
Någon statlig järnverksdrift fanns
inte tidigare i Sverige, och gäller det

en jämförelse med de privata företagen
är det ju, som redan framhållits av
herr Jansson i Kalix, bekant att dessa
utan undantag kört med förluster mycket
längre tid än NJA varit i gång,
innan de kunnat konsolidera sig. Den
jämförelsen kan i vart fall inte ge något
stöd för folkpartimotionärernas
ståndpunkt. Men det förhåller sig väl
så, att herr Löfroth bara gjort en konstruktion
för att få anknytning till den
folkpartistiska trossatsen, att statsdrift
över huvud taget är av ondo.

Då finns det ett mera reellt underlag
för folkpartimotionärernas påpekande,
att deras parti försökt begränsa NJA:s
utbyggnad, men hur detta skall kunna
anföras som en merit i detta sammanhang
är för mig fullständigt obegripligt.
Just i förhalandet och de många
förseningarna, i framgångarna att begränsa
utbyggnaden, ligger ju den metod,
som inte bara folkpartiet utan
också högern använt för att åstadkomma
svårigheter för NJA. Bl. a. har förhalningen
lett till högre anläggningskostnader
och försämrat driftresultat.

Det finns alltså anledning att något
syssla med detta motionärernas påpekande.
Det är nämligen ett faktum, att
de borgerliga partierna inte bara försökt
utan också i hög grad haft framgångar
i sina upprepade attacker mot
NJA. Det gäller först och främst omfattningen
av NJA:s verksamhet. Meningen
var ju att verket efter den
andra utbvggnadsetappen skulle ha en
kapacitet av 300 000 ton valsverksprodukter
och dessutom 150 000 ton tackjärn,
och det talades om en sammanlagd
produktion av cirka 500 000 ton.
Men i de räntabilitetskalkyler som nu
gjorts upp rör man sig med 215 000
ton valsverksprodukter och 30 000 ton
martintackjärn, vilket anges som normal
produktion med verkets nuvarande
omfattning. Detta är sammanlagt
200 000''ton mindre än i de beräkningar,
som låg till grund för 1946 års riksdagsbeslut.
Det har anförts tekniska

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag in. in.

och marknadsmässiga motiv för begränsningen,
och man får väl hoppas
att den i varje fall inte i någon högre
grad är ett resultat av de påtryckningar
som gjorts från folkpartiet och högern.
Men att dessa spelat en roll är det
ingen tvekan om.

Jag skall i övrigt inte försöka ge mig
in på någon bedömning av vilka verkningar
som skulle ha uppstått, om man
hade byggt järnverket i den ursprungligen
planerade omfattningen, men det
bör antecknas som ett exempel på vart
folkpartiet syftar, när man inte ens är
nöjd med den mycket kraftiga nedskärning,
som skett i jämförelse med riksdagsbeslutet
1946, utan nu framhåller,
att det borde ha företagits en ännu
större inskränkning. Det fanns emellertid
vid detta tillfälle också ett borgerligt
förslag att inte bygga något
valsverk alls. Det skulle ha varit ett
verkligt grundskott emot NJA om den
borgerliga linjen hade gått igenom, ty
även en lekman begriper att förutsättningarna
för järnverket i mycket hög
grad är baserade på att man har en
fortlöpande process även genom ett
valsverk. Men folkpartiet menar kanske
att det var ända dithän man borde
ha gått redan då.

År 1946 motsatte sig också folkpartiet
med sin ledare i spetsen den föreslagna
statliga lånegarantien åt järnverket.
Så långt gick det visserligen
inte, men däremot lyckades inte ett
försök från Norrbottenshåll att redan
då förmå statsmakterna att ge sin medverkan
i form av aktier i stället för
lån. Hade detta skett då — vilket skulle
ha varit naturligt och klart motiverat
av företagsekonomiska skäl — hade
också diskussionen i dag om NJA:s
driftförluster haft helt andra dimensioner.
Till mycket väsentlig del beror
nämligen förlusterna på en orimlig
proportion mellan lån och eget kapital,
som också framhållits här i dag.

Ett särskilt intresse förtjänar den
energiska kamp, som bedrivits från

borgerligt håll i syfte att förhindra
thomasverkets tillkomst. Därvidlag satte
man nämligen från borgerligt håll
in stötarna på ett område, som var avgörande
för järnverkets räntabilitet.
Härifrån emanerade också flera miljoner
av de ökade anläggningskostnader,
som nu spelar en så stor roll i debatten.
Under den tid som man lyckades
fördröja uppförandet av ett thomasverk
fördubblades priset på denna anläggning;
det gällde flera miljoner kronor.
Men framför allt spelar thomasverket
en avgörande roll, när det gäller järnverkets
räntabilitet, alltså för den fråga
som man i dag gjort till huvudämne i
debatten.

I årets framställning anger järnverkets
styrelse som eu förklaring till
driftförlusterna att thomasverket kom
för sent till stånd. Bakom detta kortfattade
besked ligger emellertid en
mycket framgångsrik kampanj, framför
allt ifrån högern, i syfte att förhindra
tillkomsten av thomasverket. Riksdagen
beslöt redan 1941, att NJA skulle kompletteras
med ett thomasverk, och motiveringen
därför var, att ett thomasverk
är oundgängligt för att över huvud
taget göra järnverksdrift i denna
form räntabel.

I första omgången dröjde det ända
till 1944, innan statsmakterna över huvud
taget tog ytterligare befattning med
saken, och då visade det sig att den
fortsatta borgerliga attacken var mycket
grundligt förberedd. Regeringen föll
också undan. Däremot fanns det såväl
kommunistiska som socialdemokratiska
motionärer och utskottsreservantcr för
ett förslag om att omedelbart bygga
ett thomasverk, men med den dåvarande
borgerliga utskottsordföranden i
spetsen blev det en seger för den borgerliga
förhalningspolitiken.

All vid den tiden anlitad sakkunskap
vitsordade den stora roll, som thomasverket
skulle komma att spela för järnverkets
räntabilitet, men de borgerliga
uttalade öppet vid detta tillfälle, att

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

NJA inte skulle göras så räntabelt som
var möjligt genom thomasverket, därför
att man då inte skulle kunna tillgodose
de privata järnbruksintressena.
Den borgerliga ståndpunkten var då i
huvudsak följande. Om NJA får ett
thomasverk innebär detta, att man där
också kommer att ytterligare förädla
tackjärnet och då kommer de privatägda
verken inte att ha samma fördelar
som hittills vid köp av tackjärn. Till
saken hör nämligen, att NJA genom
tvångsföreskrifter hade förpliktats att
sälja tackjärn till de privata verken för
ett pris, som med 50 kronor per ton
understeg det, som dessa privata järnverk
själva fick när de sålde tackjärn.

Så åsidosattes alltså möjligheterna
att göra NJA mer räntabelt, för att man
skulle kunna tillgodose privata järnbruksintressen.
Det var alltså inte utan
anledning som handelsministern i en
tidigare riksdagsdebatt om dessa frågor
förklarade, att NJA har givit subventioner
till de privata järnbruken med
minst 30 miljoner kronor, alltså med
en summa som motsvarar hela den nu
diskuterade driftförlusten. Sedan de
borgerliga partierna drivit på för att
skapa ett sådant läge för NJA, använder
man nu detta som tillhygge mot
statsdrift i Norrbotten.

Den slutsats man skall dra härav är
inte att man skall avstå från nödvändiga
statsingripanden av denna typ,
utan att man i stället skall se till, att
det inte sker några ytterligare eftergifter
för dem som är företrädare för
högerns och folkpartiets politik, en
politik som aldrig varit förestavad av
något intresse för att NJA skall bli så
räntabelt som möjligt. Detta framhölls
också i en kommunistisk motion 1944
med herr Hagberg som huvudmotionär.
Han sade då, att thomasverket borde
byggas omedelbart, så att pengar som
investerats icke spolierades genom att
man ströp möjligheterna för en sådan
utveckling, att denna järnförädling
fick en så hög räntabilitet som möj -

ligt. Detta var nödvändigt, fortsatte
herr Hagberg, inte minst för att man
med framgång skulle kunna slå tillbaka
de attacker, som nu och framdeles
komme att göras mot den norrbottniska
järnförädlingen.

Dagens diskussion visar hur berättigad
denna varning var. Med dessa ord,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag nödgas syssla litet
med en motion, som jag väckt och
som har apostroferats av många med
herr handelsministern i spetsen. Den
har kallats hård och den har kallats
insinuant, och jag är nog skyldig kammaren
att kommentera den en smula.
Jag vill kanske först dock säga till min
vän herr Jansson i Kalix, att motionen
inte alls är skriven efter en bättre middag.
Skulle man ställa herr Jansson i
Kalix och mig bredvid varandra och
låta folk gissa vem som var på bra
middagar, så vet jag inte hur de skulle
gissa. Jag kan som sagt försäkra, att
motionen skrevs med full mening och
utan några sorters fördunklingar i hjärnan
utöver de vanliga. Motionen skrevs
emellertid i början av riksdagen med
stöd av de mycket kortfattade uppgifter,
som handelsministern då lämnade.
Han sade sig ämna lägga fram förslag
om ett anslag på 200 miljoner kronor
och därutöver 30 miljoner kronor.
Detta uppväckte min oro. Vi är ju alla
angelägna att kostnaderna inte skall
stiga för mycket, och det var därför
jag skrev denna motion.

Jag tror för resten att även norrbottningarna
bör vara glada över att motionen
kom till, ty den hade det goda
med sig, att den föranledde bolagets
styrelse att ge ut en kommuniké, som
i sin andra hälft var ytterligt värdefull.
Där klargöres för svenska folket
att de insinuationer, som har förekom -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

mit och förekommer beträffande bolagets
finansiering, beträffande rabatter
och subventionsartade företeelser är
oriktiga. Jag vill emellertid föredraga
vad som står i denna bok, Svensk Uppslagsbok,
som människor går till när de
skall inhämta kunskap och som jag
hämtat i hyllan ute i läsrummet. Under
uppslagsordet Norrbottens järnverk AB
står det där: »Det har vid diskussionerna
i riksdagen även påtalats, att N.
genom att utnyttja ett statens kontrakt
med LKAB tillförsäkrats avsevärda rabatter
på intill 200 000 t malm per år
och härigenom erhållit en till flera miljoner
kronor per år uppgående konstlad
förmån, som ej kommer det enskilda
näringslivet till del, varför motsvarande
belopp ej bör tillgodoskrivas bolaget
självt.»

De som läser detta måste få den föreställningen,
att bär föreligger något
hemlighetsmakeri med finansieringen,
och bolagsstyrelsens av min motion
föranledda deklaration klargör på denna
punkt bur det ligger till, så att något
vidare tal om detta kanske inte behöver
förekomma. Jag är varje fall
fullt beredd att godtaga vad styrelsen
säger.

Sedan säger bolagsstyrelsen emellertid
något annat i fråga om finansieringen,
och jag skall, herr talman, be
att få uppehålla mig vid detta ett ögonblick.

Styrelsen, som består av ekonomiskt
skolade och erfarna personer, glömmer
att den är styrelse i ett företag, som
är svenska folkets egendom. Varje
svensk medborgare är delägare och intressent
i företaget, och det vore därför
önskvärt att styrelsen, när den i
en kommuniké vänder sig till svenska
folket med uppgifter, använder begripliga
ord.

Svenska folket består inte av bankdirektörer,
som är vana vid att röra
sig med termer sådana som »rekonstruktion»
och »konvertering». Svenska
folket vill ha klara siffror.

Bolagsstyrelsen skriver i anledning
av min motion, att det visst inte är
fråga om att anslå ytterligare 230 miljoner
kronor. Och jag citerar: »I själva
verket gäller det endast en finansiell
rekonstruktion, som främst går ut på
att konvertera en del av låneskulden
till aktiekapital. Slutresultatet blir att
20 och icke 230 miljoner kronor friska
pengar tillföres företaget om regeringen
i sin proposition följer styrelsens
förslag.»

Vid läsandet av detta får jag och jag
tror hela svenska allmänheten den föreställningen,
att om bolaget bara får
20 miljoner kronor är det nöjt sedan.
Jag kan inte läsa uttalandet på annat
sätt. Jag upprepar att jag lägger styrelsen
till last att den inte använder
sådana ordalag vid beskrivningen av
bolagets tillstånd, att vanliga människor
kan begripa det hela. Nu begär
bolaget 20 miljoner kronor. Om man
vill vara riktigt konsekvent skulle man
yrka att riksdagen anslår 20 miljoner
kronor, som styrelsen i sin kommuniké
till svenska folket har begärt. Men jag
tror inte att styrelsen vore nöjd med
att man på detta sätt toge den på orden.
Här bar emellertid ett flertal av
Sveriges tidningar haft denna kommuniké.
Den har gått i svenska radion.
Varenda svensk som har lyssnat och
läst har fått detta intryck. Jag anser
det inte lämpligt att sådant här sker
i samband med ett det svenska folkets
företag.

I själva sakfrågan vill jag nu, eftersom
så mycket har sagts, inte tillägga
så mycket. Jag är fullt inne på att
Norrbottens näringsliv skall få sin
chans. Jag tror visserligen inte att det
var det lyckligaste greppet att få just
ett järnverk dit, ett konjunkturkänsligt
företag som har krävt stor kapitalinsats,
men den saken är ju nu redan
som den är, och man får göra det
bästa av situationen.

Jag återkommer nu till ett par repliker
i ordväxlingen här i kammaren.

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

Handelsministern underströk själv —-och jag tror att det var litet med adress
till mig —■ att det inte är fråga om att
bygga ett nytt järnverk i Norrbotten.
Och det är det ju dess bättre inte. Jag
tror inte att någon skulle komma på
den idén efter de erfarenheter som har
gjorts.

Herr Larsson i Hedenäset sade i sitt
sympatiska och trevliga anförande
nyss, att det inte är fråga om någon
ny investering utan bara om att omgruppera
pengar som redan finns. Jag
tror att herr Larsson i Hedenäset har
betraktat saken genom kärlekens glasögon
litet för mycket, varför det möjligen
finns en felsyn i hans inställning
på den punkten. Det vill nog till att vi
sätter till litet pengar om det skall
kunna gå i fortsättningen.

Herr talman! Debatten har varit så
lång redan. Jag upprepar att jag var
mycket frestad att ställa ett särskilt yrkande.
.lag har till och med skrivit ett
yrkande som går ut på att riksdagen
må såsom förslagsanslag o. s v. bevilja
Norrbottens järnverk aktiebolag det belopp
om 20 miljoner kronor, som bolagets
styrelse i dess till svenska folket
utsända kommuniké anmäler sig begära
såsom friska pengar. Men jag skall vara
välvillig och ge bolaget mer än dess
styrelse begär. Jag tror inte att den
reder sig med de begärda 20 miljonerna,
utan må de då få de 30. Det är 50 procent
påökt, om de får dem. Jag skall
därför yrka bifall till reservationen
nr 1 och hoppas att besvärligheterna
skall ta slut snart nog. Jag tror dock
inte att vi blir av med frågan i första
taget. Handelsministern sade så riktigt
i början av sitt anförande, att det inte
är första gången Norrbottens järnverk
är inför riksdagen. Om jag känner honom
rätt, vet han nog att det inte är
sista gången heller. Yi får kanske vänta
de 17 åren ut, som herr Jansson i Kalix
— tror jag det var — profeterade
om att det dröjer innan det blir ordning
på saken.

Reservanterna och även jag i min
blygsamhet är angelägna att vi inte
skall kasta ut pengar på olämpliga
ting. Jag använde mycket riktigt termen,
att man inte skall kasta goda
pengar efter dåliga. Jag upprepar den
satsen. Det är många som bittert har
fått sota för att de inte i tid har stoppat
en penningrullning, där det kanske
hade kunnat bli ganska små förluster
om den hade stoppats i tid, men som
sedan har kostat otroliga pengar och
har fört många människor till ruin.
Därför att det nu är statens pengar det
gäller får vi inte resonera mindre försiktigt.
Jag vet att handelsministern vill
vara försiktig och att han här har kommit
i ett besvärligt läge — man kan inte
ställa bolaget alldeles på bar backe,
utan det måste för dagen få fortsätta —
men jag tror att det är välbetänkt om
man undersöker saken, om man utreder
den, så att man får en bild av hur man
sedan skall handla i fortsättningen.

Jag ber, herr talman, som sagt att få
yrka bifall till reservationen nr 1.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Först vill jag bara säga
ett par ord med anledning av den kritik,
som från folkpartihåll har riktats
mot vår reservation både i denna kammare
och, enligt vad jag nyss hörde, i
första kammaren.

Tillåt mig då bara att först rekapitulera
följande.

Kungl. Maj:t har begärt 30 miljoner
kronor i avskrivningsmedel, som skall
ställas till företagets förfogande. Härutöver
har vi från vårt håll av skattemedel
begärt ytterligare 30 miljoner
kronor. Det är alltså friska pengar,
som man skulle ställa till företagets
förfogande. Bakgrunden till våra beräkningar,
som har lett oss fram till
denna siffra, 30 miljoner, är i korthet
följande.

Räntekostnaderna har uppskattats till
7 miljoner kronor. För att vara på den
säkra sidan har vi räknat upp dem till

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. in.

10 miljoner kronor. Företaget har i
avskrivningsmedel begärt 14 miljoner
kronor. Vi har för att vara på den
säkra sidan räknat upp det beloppet
till 19 miljoner kronor. Och så har vi
slutligen ytterligare som en riskmarginal
lagt till en miljon kronor. Jag föreställer
mig, herr talman, att var och en
måste säga sig att det är en mycket
försiktig kalkyl som ligger bakom de
siffror som presenterats i högerreservationen.

Om ett företag råkar i likviditetssvårigheter,
vad är det första som
då skall ske? Naturligtvis att företaget
tar kontakt med sina kreditgivare. Det
kunde nog inte ha stött på oöverstigliga
svårigheter för Norrbottens järnverk
att resonera med riksbanken och
Kreditbanken om att låta företagets lån
stå kvar i dessa institutioner mot betalande
av ränta i vanlig ordning, till
dess man har hunnit göra den expertutredning
vi anser vara angelägen. Vad
speciellt riksbanken angår kan den
knappast i och för sig ha något intresse
av att byta ut ett statsgaranterat
lån mot en revers från riksgäldskontoret.

Både handelsministern och många andra
talare här i debatten har gång på
gång kommit tillbaka till en synpunkt,
som handelsministern formulerade så,
att den reella belastningen av vår samhällsekonomi
redan har skett, då ju
företaget i stort sett står färdigt där
uppe i Luleå. Detta är naturligtvis riktigt.
Samma sak kan ju uttryckas så, att
de sparmedel som behövts för att bygga
detta företag har uppbringats. Men
dessa sparmedel måste så småningom
återbetalas. Då får skattebetalarna känna
av den reella belastningen i den
mån företaget inte kan göras verkligt
räntabelt. Men man kan inte utgå ifrån
att människorna i detta land kan belastas
med hur mycket som helst. Företaget
måste därför komma över på
en riktig ekonomisk bog. Och vi måste
komma på det klara med huruvida

skattebetalarnas uppoffringar sker på
rätt sätt ur landets och ur Norrbottens
synvinkel.

Det framkommer här två frågor av
betydande samhällsekonomiskt intresse,
som inte har blivit besvarade och
som jag skulle vilja säga något om.

Den första frågan är: Hur skall enligt
statsrådets mening riksgäldskontoret
anskaffa de medel, som denna institution
behöver för att aktieteckningen på
200 miljoner i järnverket skall kunna
genomföras och för att riksgäldskontoret
skall kunna ställa den rörliga kredit
på 75 miljoner till förfogande, som
riksdagen om en stund väl kommer att
bevilja järnverket? Riksgäldskontoret
synes för sin del utgå ifrån att hela
transaktionen skall orunas genom att
en statlig skuldförbindelse överlämnas
till riksbanken. Bankofullmäktige återigen
värjer sig energiskt mot statlig
upplåning av detta slag. Statsrådet har
hittills, såvitt jag kunnat observera,
iakttagit tystnad på denna punkt.

Frågan har stor principiell och praktisk
betydelse. Upplåning i riksbanken
betyder en typisk inflationsfinansiering
av icke obetydlig omfattning. En
upplåning på marknaden skulle uppenbarligen
komma att ske genom att staten
utnyttjar den prioritet på kreditmarknaden
som den har framtvingat
för sig. Detta betyder att pengar för
aktieteckning och förlagskrediter anskaffas
åt ett svenskt företag utan att
andra svenska företag får tillfälle att
fritt konkurrera om denna kredit. Trots
detta är naturligtvis en marknadsupplåning
att föredra, ehuru den markerar
vilka metoder staten anser sig kunna
använda för att nå sina politiska mål.

Den andra fråga, som jag föreställer
mig att riksdagen har anledning att
söka få mera entydigt besvarad, är en
fråga som har berörts flera gånger i
debatten, bl. a. av herr Larsson i Hedenäset.
Det har talats rätt mycket om
att Norrbottens järnverk skulle kunna
bli en s. k. basindustri, i vars skugga

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag in. m.

ett antal andra industrier skulle växa
fram i Norrbotten. Länsstyrelsen i
Norrbottens län har varit inne på denna
tankegång, och den gör i sitt remissuttalande
några allmänna antydningar
som är karakteristiska för det sätt varpå
dessa resonemang förs: »Det torde
inte heller vara uteslutet att successivt
på lång sikt åtminstone i någon mån
förverkliga tanken på en järnmanufakturindustri
med järnverket som råvaruleverantör.
» Sällan har man väl
skådat så många reservationer i ett uttalande
eller så liten beslutsamhet.

Den fråga, jag skulle önska att handelsministern
ville ägna någon minut
åt, sönderfaller i två delar. För det
första, vilka industrier har vuxit upp
i Norrbotten, därför att ett järnverk
förlagts till Luleå? För det andra, vilka
industrier räknar statsrådet med att
järnverket inom överskådlig tid skall
ge möjlighet att växa fram i denna del
av vårl land? Det är möjligt att handelsministern
här kan ge värdefulla
upplysningar som jag inte har kunnat
inhämta. Jag skall nöja mig med att
konstatera, att ett järnverk förefaller
mig förhållandevis olämpligt som basindustri,
särskilt om det inriktas på
produktion av valsverksprodukter, såsom
i stigande omfattning skett i Luleå.
Enligt internationella erfarenheter
är såvitt jag vet ett sådant företag i
hög grad ett slutet företag, som inte i
väsentlig omfattning betingar serviceindustrier
eller industrier för vidare
förädling, i varje fall inte i sådan skala
att de lämpligen kan lokaliseras i
Norrbotten.

Över huvud taget får man vid en
genomgång av handlingarna kring förslaget
om dessa ytterligare engagemang
i det statliga järnverksföretaget en känsla
av bristande konkretion i tankegången.
Jag skall be att få ta ett exempel
som anknyter till statsrådets inlägg
bär i debatten.

Statsrådet avvisar tanken på en mera
väsentlig avskrivning av det kapital,

som har investerats i företaget, under
påpekande av att en sådan avskrivning
inte för närvarande bör komma i fråga
utan synnerligen starka skäl. Tiderna
kan bli bättre, säger handelsministern.
Men hurudant är då läget nu, sådant
det kan överblickas av den bolagsledning,
för vilken vi, enligt vad handelsministern
själv här sagt, bör hysa mycket
starkt förtroende? Jo, vi vet att
bolaget i varje fall inte för närvarande
kan förränta det kapital som investerats.
Styrelsen har i sina beräkningar
låtit förstå, att vad järnverket i bästa
fall mäktar med är att år 1956 med
3,5 procent förränta 85 miljoner kronor.

Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att sistnämnda belopp
med 25 miljoner kronor understiger
det som styrelsen anser nödvändigt som
rent rörelsekapital. Det faktiska förhållandet
är alltså, att hela den investering,
som hittills har gjorts, eller cirka
330 miljoner kronor, måste anses
oräntabel, inte endast för ögonblicket
utan, såvitt styrelsen kan bedöma, för
ail framtid.

Enligt handelsministerns uppfattning
är inte detta förhållande ett tillräckligt
starkt skäl för en avskrivning av
mera väsentlig omfattning. Jag skulle
gärna vilja veta, om handelsministern
är beredd att rekommendera något enda
annat företag i vårt land en avskrivningspolitik
av den art, som handelsministern
nu förordar när det gäller
järnverket i Norrbotten. För min del
vill jag tillägga, att det har för vårt
näringslivs motståndskraft varit av betydelse,
att de ansvariga företagsledningarna
i vårt land inte har i avskrivningshänseende
tänkt efter den modell
som statsrådet här lanserat.

Alltjämt tycks man för närvarande
bedöma järnkonjunkturen med en viss
pessimism. Under andra halvåret i fjol
var prisnivån både på tackjärn och
valsverksprodukter vikande. De flesta
företag i branschen nödgades inregistrera
en åtstramning i orderingången.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. in.

Särskilda åtgärder vidtogs för att hålla
försörjningsnivån uppe både i vårt land
och i utlandet. Det är bekant att såväl
i Europa som i Amerika mycket betydande
anläggningar planeras eller är
under utbyggnad inom denna industrigren.
Rationaliseringsverksamheten
drivs med hänsynslös hårdhet både av
de mycket stora företagsenheterna ute
i världen och inom våra svenska företag.
Alla tecken tyder alltså på att vi
har att räkna med en hårdnande konkurrens
och växande besvärligheter när
det gäller att finna avsättning för produkter,
som inte är av absolut toppklass.
Av särskild betydelse härvidlag
torde bli de stora planer på utländska
investeringar, som starka krafter i Amerika
för närvarande hyser.

Mot denna bakgrund framstår åtminstone
för mig den finansiella konstruktion,
som regeringen föreslagit för
Norrbottens järnverk, såsom en lialvmesyr.
Det till slut avgörande problemet
får över huvud taget inte något
riktig belysning. Naturligtvis minskar
man produktionskostnaderna genom att
låta skattebetalarna överta kapitalkostnaden,
men allt tyder på att inte ens
detta är tillräckligt. Varken järnverkets
styrelse eller regeringen har försökt
besvara den alldeles avgörande
fråga, som i detta sammanhang måste
resa sig: Hur skall järnverket i Luleå
kunna förvandlas från ett förlustbringande
företag till ett företag med sådana
produktionskostnader, att det kan
i verklig mening konkurrera på marknaden?
Med statliga subventioner eller
finansiella transaktioner bereder man
ändå inte varaktig sysselsättning åt
järnverksarbetarna i Luleå. Sådana sysselsättningsmöjligheter
kan endast ett
bärkraftigt företag, som av egen kraft
undan för undan konsolideras, erbjuda.

Från våra utgångspunkter är det ett
angeläget önskemål att förutsättningar
skapas för ett differentierat och konsoliderat
näringsliv i Norrbotten, och
för min del tror jag att ett järnverk i

Luleå har en uppgift att fylla i detta
avseende. Däremot anser vi inte att
alla ansträngningar bör knytas till detta
enda företag inom en starkt konjunkturkänslig
bransch. Skall järnverket
emellertid kunna fylla sin uppgift i
Norrbotten och i svenskt näringsliv,
måste det förvandlas från en institution,
som drar sig fram med hjälp av
successiva skatteinjektioner, till ett konkurrenskraftigt
företag, som låter sig
jämföras med övriga svenska järnverk
både i fråga om effektivitet och självständighet.

Vår framstöt i denna fråga har alltså,
herr talman, två syften. För det första
anser vi att det är ett allmänt intresse
att så snart som möjligt en undersökning
göres om möjligheterna och vägarna
att förvandla järnverket till det
bärkraftiga företag som Norrbotten behöver
och är förtjänt av. I avvaktan
på en utredning är vi beredda att ställa
de medel till förfogande som enligt vår
bedömning erfordras.

För det andra ■— och det är inte det
minst viktiga — syftar vi till att skapa
säkra och hållbara förutsättningar för
de bedömningar riksdagen har att göra
om skattebetalarnas engagemang i detta
företag. 330 miljoner kronor har redan
ställts till förfogande för Norrbottens
järnverk. Detta betyder att varje skattebetalare
i vårt land tagit på sig en
företagarrisk på inemot 150 kronor.
Man ålägger inte, herr talman, svenska
folket en sådan förpliktelse utan att ha
någorlunda säkra utgångspunkter för
sina bedömningar.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få anmäla min anslutning till
högerreservationen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Hjalmarson använde
en lång tid på att försöka bevisa
för kammaren att högerreservationen
ändå innebär ett bejakande av
tanken på att man skall hjälpa Norr -

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning''

bottens järnverk. Man vill dock inte
göra det på det sätt som statutskottet
föreslår, nämligen genom ett bifall till
den kungl. propositionen.

Det är klart att det går att ställa en
massa detaljfrågor, och detta har herr
Hjalmarson gjort. Han frågar mig om
jag kan ge något besked om huruvida
det finns företag, som växt upp så att
säga i hägnet av det nya järnverket.
För att få det rätta perspektivet på den
frågan kanske det till en början bör
erinras om att valsverket där uppe nätt
och jämnt kommit i gång. Trådvalsverket
är ju ännu inte i full drift. Jag
har velat säga detta, ty förutsättningarna
för att det skall kunna växa upp
nya industrier och nya verksamheter
är ju att den råvara finns till hands
som man räknar med. Så mycket kan
jag säga att den utredning som pågår
beträffande sysselsättningen i Töre
kommun räknar med att kunna få i
gång en industri, som baserar sin produktion
på råvaror från Norrbottens
järnverk.

Detta är emellertid bara ett exempel.
När man kommer i gång på allvar med
verket är det min förhoppning, att det
skall visa sig möjligt att få i gång allt
fler verksamheter där uppe, som direkt
underlättas av järnverkets tillkomst.
Sedan är det ju ett faktum att
järnverket för åtskilliga servicenäringar
har inneburit ökad sysselsättning. Man
behöver bara komma till Luleå för att
se att det är en helt annan och livligare
verksamhet i dessa trakter nu än tidigare.
Jag kan bara ge herr Hjalmarson
det beskedet att det är min förhoppning,
att nya företag skall uppstå. Jag
vill uttrycka som min mening att det
förefaller vara både riktigt och rimligt
att vidta åtgärder om det är nödvändigt
att underlätta starten för dessa
nya eventuella företag.

Herr Hjalmarson frågar om jag finner
det rimligt att tillämpa en avskrivningspolitik
av den karaktär som styrelsen
här gjort antydningar om, d. v. s.

i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

en avskrivning med i genomsnitt 4,5
procent. Det är klart att man kan
svara på många sätt. Jag skulle väl
kunna svara med en motfråga. Tror
inte herr Hjalmarson att det finns
många privatföretag som inte alls är i
stånd att göra några avskrivningar under
vissa perioder? Jag skulle tro att
det går att leta fram sådana företag.
Jag har sagt att jag tycker att ifrågavarande
avskrivningsprocent är låg
med hänsyn till det troliga slitaget på
anläggningarna och maskinerna. Det
blir ju inte i och för sig avgörande för
företagets räntabilitet om man räknar
med 4,5 eller 5,5 procent i avskrivning
och förnyelse. Företagets styrelse säger
nu ifrån att man inte kan ställa i utsikt
någonting annat än att en liten del
av det investerade kapitalet kan förräntas
under den närmaste framtiden.
Jag tycker det är värdefullt att styrelsen
Öppet och ärligt säger ifrån att
man nu har den uppfattningen. Man
bär räknat försiktigt, och det kan bli
bättre.

Styrelsens ordförande sade nyligen i
första kammaren att han har förhoppningar
om att kunna förränta en väsentlig
del av det investerade kapitalet.
Det beror på en mångfald omständigheter
om man verkligen skall lyckas
med det. Jag antydde några sådana i
mitt första anförande, och jag skall
inte upprepa vad jag då sade. Så mycket
är väl ändå alldeles klart, att om
de järnbruk, som haft svårigheter i
starten, hade givit upp inför dessa, då
hade vi nog inte haft någon nämnvärd
järnindustri här i landet. Det är ju här
fråga om investeringar på lång sikt.
Att det gått så bra för dessa järnverk,
det är vi alla glada för. Vi vet ju att
den goda vinstkonjunkturen har gjort
det möjligt för dessa företag att konsolidera
sin ställning.

Om detta företag skulle skötas så dåligt
att det i en ny högkonjunktur inte
kunde ta vara på de chanser som bjuds,
är det givetvis något fel på det hela;

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. in.

då vore det sannerligen anledning till
anmärkningar. Men det går inte att med
någon skärpa vända sig mot ett företag
och dess ledning, om företaget innan
det ännu kommit riktigt i gång
inte får inkomster som täcker de löpande
och fasta kostnaderna. Det är
rimligt, att företaget får chansen att
sätta in hela sin kraft på en effektivisering,
att samla erfarenhet och därigenom
få bättre förutsättningar att ge
ägaren, d. v. s. staten, besked om hur
man kan se verksamheten framöver.

Herr Hjalmarson frågade hur det
tekniskt skall gå till när riksgäldskontoret
skall återbetala dessa lån till
riksbanken. Jag måste erkänna, att jag
inte har tänkt igenom den saken i detalj.
Jag kan emellertid inte tänka mig
att det är speciellt besvärligt, och jag
håller gärna med herr Hjalmarson om
att det bästa bör vara att riksgäldskontoret
i marknaden upplånar de pengar
som behövs. Det blir riksbanken och
riksgäldskontoret som får bedöma möjligheterna
därtill. I princip är jag ense
med herr Hjalmarson om att pengarna
om möjligt bör lånas upp i marknaden.
Det finns kanske vissa möjligheter, och
det underlättas i den mån de lån järnverket
har liggande i affärsbankerna
blir inlösta. Jag tror inte, att det finns
anledning att i detta sammanhang närmare
diskutera det rent tekniska förfarandet.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle
:

Herr talman! Syftet med Norrbottens
järnverk var att det skulle ge upphov
till ett blomstrande näringsliv i Norrbotten.
Om man läser handlingarna
från de gångna åren får man ett starkt
intryck av att det i detta avseende knutits
helt andra förväntningar till järnverket
än vad som framgår av handelsministerns
mycket försiktiga uttalande
i dag. Jag skall emellertid inte polemisera
mot handelsministern på denna
punkt, eftersom han kan säga, att före -

taget ännu inte hunnit komma i gång
i full utsträckning. Jag vill bara fästa
handelsministerns uppmärksamhet på
att han i sina beräkningar av järnverkets
effekt på Norrbottens näringsliv
knyter väsentligt större förhoppningar
till vad ett järnverk skall kunna åstadkomma
än man vågar göra beträffande
sådana företag på andra håll ute i
världen. Handelsministern kan alltid
säga att den som lever får se. Det är
väl föga sannolikt, att vi är kvar här
om 17 år, men vi får kanske i alla fall
tillfälle att någon gång längre fram
återigen resonera om denna sak.

Jag vill också säga ett par ord om
avskrivningsfrågan. Hur skulle det ha
sett ut inom svenskt näringsliv av i
dag, om man allmänt hade tillämpat
den avskrivningspolitik, som nu är på
tal beträffande järnverket? Då skulle vi
haft anledning att hysa mycket stor
oro för framtiden.

Handelsministern frågade, om det inte
finns många privata företagare, som är
tvungna att i kritiska situationer tillgripa
exceptionella åtgärder. Det finns
det nog, men om vi antar, att en privat
företagare skaffade sig 200 miljoner
kronor i aktiekapital och sedan använde
pengarna för att betala en redan
verkställd upplåning av motsvarande
belopp, så skulle en sådan företagare
mycket hastigt få sin bostadsfråga löst
på statens bekostnad för en tid framåt.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet för
att göra en kommentar till handelsministerns
anförande, men innan dess
vill jag nämna en annan sak. De försök,
som under debatten gjorts att bilda
en formlig myt, att man från s. k. borgerligt
håll skulle vara fientligt eller
avogt inställd mot en lycklig framtid
för Norrbottens järnverk, måste sägas
ha kommit till korta genom det enkla
faktum, att vi vill åstadkomma en snabbare
konsolidering av företaget än utskottsmajoriteten.

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

Det är också på den punkten jag vill
ställa min fråga till handelsministern.
Ämnar handelsministern — såsom han
för dagen överblickar läget —• låta aktiekapitalet,
om det nu tillföres ytterligare
200 miljoner kronor, behålla
denna storleksordning, trots att statsrådet
vet, att det är inemot fyra gånger
större än det belopp bolagets ledning
anser sig kunna förränta? Är detta enligt
statsrådets mening en sund och
riktig politik? Om det inte är det, varför
då inte redan nu, såsom vi här har
velat, anvisa åtminstone någon väg, på
vilken man skulle kunna komma fram
till en konsolidering av företaget?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Ståhl att jag hyser den meningen, att
företaget får en lättnad av betydande
storleksordning — sju miljoner kronor
ytterligare om året — i och med att
man konverterar lån till aktier och
staten inte kräver någon utdelning. Man
har vidare i väsentlig utsträckning givit
företaget trygghet genom att ställa
en lånegaranti på 75 miljoner kronor
till rörelsekapital. Det är ändamålsenligt
att företaget får arbeta i känslan
av att man måste åstadkomma bästa
möjliga resultat med tanke på de stora
investeringar som samhället har gjort.
I den mån detta lyckas blir ju alla nöjda.
Om man kan höja förväntningarna
till att man skall få fram ytterligare tio
miljoner kronor på vinstsidan, blir ju
aktiekapitalet förräntat, låt vara rätt
lågt.

Jag tycker inte man skall bedöma läget
så pessimistiskt att man redan nu
kan tala om att detta inte kommer att
lyckas. Inte heller det är ändamålsenligt
att man säger till en styrelse och
till de anställda att de inte behöver
känna så stort ansvar därför att staten
betalar i förskott. Jag har den bestämda
uppfattningen, att det hos både ledningen
och de anställda finns ett starkt

intresse av att försöka driva fram sådana
resultat som ger en säker utkomst
för befolkningen där uppe. Det är mera
väsentligt än om det formella aktiekapitalet
är 100, 200 eller 300 miljoner
kronor, när det inte innebär någon belastning
på företagets likviditet.

Herr Hjalmarson frågade huruvida
jag vill säga, att de avskrivningsregler
som bolaget gjort antydningar om, skulle
vara ändamålsenliga och hur jag
tror att det skulle ha sett ut om man
tillämpat sådana avskrivningsregler i
praktiken inom vårt näringsliv. På det
vill jag svara, att vårt näringsliv har
haft förmånen av lysande konjunkturer
både under kriget och framför allt
under efterkrigsåren. Statsmakterna har
sökt föra en företagsvänlig skattepolitik
och har uppmuntrat till avskrivningar.
Jag ser detta som en av grundpelarna
i vårt framåtskridande. Detta
har underlättats genom statsmakternas
målmedvetna skattepolitik, och jag hyser
den uppfattningen, att det är en
fördel om det är möjligt att fortsätta
med denna generösa inställning gentemot
näringslivet.

Här söker man nu göra gällande, att
detta företag är någonting alldeles speciellt.
Men den reguljära privata företagsverksamheten
vägrar ju att gå till
Norrbotten, och vi har därför ingenting
att jämföra med. Jag har sagt flera
gånger att det är angeläget att vi uppmuntrar
företag att etablera sig i Norrbotten.
Investeringar där bör så vitt
jag begriper kunna ge goda resultat.

Det finns nämligen lediga produktionsresurser,
inte minst arbetskraft,
som kanske är det dyrbaraste av allt,
och den arbetskraft som finns bör utnyttjas
till fromma för hela samhället.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Efter alla de anföranden
som har hållits här i kammaren
kan det tyckas onödigt att jag tar till
orda, men jag skulle i all blygsamhet
vilja deklarera varför jag i denna fråga

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

kommer att följa utskottets förslag. Det
beror inte på att jag personligen på
något sätt har blivit övertygad om att
statsdrift i och för sig skulle vara bättre
än enskild drift. Mitt ställningstagande
bär dikterats bl. a. av att jag haft stora
möjligheter att göra jämförelser mellan
den näringspolitiska strukturen i Norrbotten
och många andra län, däribland
även mitt eget, Västerbottens län. Jag
kan inte underlåta att här peka på ett
par omständigheter.

När det sägs i debatten, att det enskilda
näringslivet har misslyckats i
Norrbotten, förbiser man i allmänhet,
i den mån anklagelserna gäller företag
för förädling av skog och malm, att det
är staten som har de största intressena
här uppe. Det är utmärkande för våra
skogsindustrier, att de i regel har en
fast och konsoliderande bas i form av
egna skogar, och det är väl också förhållandet
med järnverken, att de i viss
utsträckning har egna malmtillgångar.
I ett län som Norrbotten har det varit
svårt exempelvis för enskild skogsindustri
att bygga ut stora företag, då
man inte haft några större egna råvarubaser.
Ett enskilt järnverk skulle kanske
ha större möjligheter att lyckas om
det hade en egen råvarubas, men det
vet vi ingenting om; handelsministern
har ju också nyss sagt att vi inte har
någonting att jämföra med.

Eftersom staten här uppe har så stora
egna domäner av skog och mark, kan
det just här vara riktigt att staten förädlar
råvaran. Skulle så inte ske, vore
näringslivet här uppe i Norrbotten i
hög grad underdimensionerat, och detta
i ett på naturtillgångar så rikt län!

Det är dessa fakta, som för mig är
bärande i denna fråga. De kan emellertid
inte bortskymma det förhållandet,
att det finns mycket att anmärka
på i fråga om skötseln och projekteringen
av Norrbottens järnverk. Det har
också framställts många anmärkningar,
men jag skall inte gå in på dem. Jag
har tidigare kritiserat Statens skogs -

industrier, men det har inte gällt det
förhållandet att dessa industrier finns
i Norrbotten utan helt andra saker, exempelvis
industriernas expansion och
dimensionering.

Det finns alltså åtskilligt att anmärka
på beträffande projektering och utbyggnad
av Norrbottens järnverk — man
kan inte komma ifrån det. Men nu ligger
verket där, och vill man föra det
hela i hamn är det tydligen enda möjligheten
att ge verket de medel som behövs,
med uttalande av förhoppningen
att man — med de erfarenheter man
nu har — gör en sanering och gör det
bästa möjliga av situationen.

När det slutligen —- och det är inte
minst viktigt för mig i detta sammanhang
— talas om att skattebetalarna
gör så stora uppoffringar, måste man
väl ändå kunna se detta mot bakgrunden
av den långa tid som Norrbotten
och stora delar av Norrland varit landets
stora råvarubas, utan att landsändan
själv erhållit mer än en liten
bråkdel av de stora vinster, som nationalekonomiskt
kommit hela landet
till godo. När man tänker på detta, herr
talman, ligger åtminstone för mig denna
sak ganska klar, och det är därför
jag i dag följer utskottets linje och inte
reservanternas.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tänker inte förlänga
dagens debatt genom att göra några tillbakablickar
på begångna misstag, fast
jag tror att sådana kan påvisas. Det hade
varit bättre om man tidigare mera följt
de försiktigare linjer, som från oppositionshåll
tidigare föreslagits — jag syftar
då naturligtvis på folkpartiet — och
använt en del av de överskjutande beloppen
till att på annat sätt befrämja
en utveckling av Norrbottens näringsliv.

Jag skall inte heller ta upp någon
polemik med handelsministern. Han
talade om att enskilda ju inte har utvecklat
näringslivet där uppe. Fru Sand -

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. in.

ström liar nyss där givit den avgörande
repliken med sin hänvisning till äganderättsförhållandena
i fråga om malmer
och skogar.

Herr talman! Enligt min mening måste
man ta fasta på något som både herr
Ståhl och handelsministern varit inne
på, nämligen att investeringarna är
gjorda. Järnverket är utbyggt, är i gång
med nästan full produktion. Då är naturligtvis
frågorna om finansieringstekniken
inte de mest centrala, även
om de ingalunda är oviktiga, utan den
praktiska frågan är den hur man skall
få en så effektiv och ekonomisk användning
av järnverket som möjligt. Det är
klart att finansieringsfrågan skall ordnas
så, att man befrämjar en sådan effektiv
skötsel. Detta tarvar med mitt
sätt att se att företagsledningen befrias
från en del av de finansiella bekymmer
den haft under de senaste två åren, när
det gäller gjorda investeringar och nödvändigt
rörelsekapital. Denna börda av
besvärande finansieringsbekymmer tror
jag avlyftes med den ordning, som föreslås
i reservationen nr 2 av herr
öhlon in. fl.

Men en än mer central fråga förefaller
det mig vara, att man söker befrämja
en så effektiv utveckling som
möjligt genom att vid lämplig tidpunkt
göra en utredning, gärna av experter
från utlandet, rörande hur man skall få
bästa möjliga anordning av produktionen.
Jag är övertygad om att järnverkets
ledning inte alls har någonting
emot att eu sådan utredning kommer
till stånd vid lämplig tidpunkt. Kan
ledningen få råd och vägledning på det
sättet, tror jag att den både har anledning
att vara tacksam och kommer att
vara tacksam för det.

Det är med denna motivering, herr
talman, som man från vår sida har
velat understryka lämpligheten av att
man nu tar sikte på en sådan expertutredning.
Den innebär ingalunda någon
misstro mot ledningen utan är en
fullt naturlig åtgärd i betraktande av

de väldiga belopp som det här gäller,
en åtgärd som kan vidtas i fullt samförstånd
med järnverkets ledning.

Nu gäller det alltså, herr talman, att
ordna så att järnverket kan utvecklas
så gynnsamt som möjligt. Det är enda
sättet att minska bördorna för skattebetalarna,
och det är också enda sättet
att hjälpa järnverket att få den betydelse
för Norrbottens ekonomiska utveckling,
som vi alla önskar att det
skall få.

Herr talman! Misstag har begåtts, men
det tjänar väl i dag inte mycket till att
diskutera dem. Jag tror att vi i grund
och botten på alla håll kan vara överens
om att det nu är bättre att se
framåt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om punkten I, nämligen på 1 :o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den av herr Lundgren m. fl. avgivna
reservationen beträffande denna
punkt; samt 3:o) bifall till den av herr
Ohlon m. fl. avgivna reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Ståhl begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr
Dahlén votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten I. i statsutskottets utlåtande
nr 60 antager den av herr Lundgren
in. fl. avgivna reservationen beträffande
denna punkt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Andra kammarens protokoll 1.954. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag in. ni.

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av herr
Ohlon m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
115 ja och 88 nej, varjämte 33 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Lundgren m. fl. avgivna reservationen
i förevarande del.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I. i
utskottets förevarande utlåtande nr 60,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Lundgren in. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Jansson i Kalix
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 133 ja och 26
nej, varjämte 47 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten I.

I fråga om punkten II gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på avslag
å Kungl. Maj:ts förslag i denna del;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II i
utskottets förevarande utlåtande nr 60,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
130 ja och 74 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten II gjorda hemställan.

Härpå gav herr talmannen i fråga om
punkten III propositioner på 1 :o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall till
motsvarande punkt i den av herr Lundgren
in. fl. avgivna reservationen; samt
3:o) bifall i motsvarande del till den
reservation, som avgivits av herr Ohlon
in. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Ståhl begärde
likväl votering, i anledning varav

Onsdagen den 7 april 1954. Nr 13.

Beskattningen av rese- och traktamentsersättningar för anställda i privat tjänst.

och sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
i utskottets förevarande utlåtande r
60, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motsvarande punkt i den av herr Lundgren
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jansson i Kalix begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
133 ja och 31 nej, varjämte 43
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten III.

På därå av herr talmannen given proposition
biföll kammaren utskottets i
punkten IV gjorda hemställan.

Beträffande punkten V gav herr talmannen
slutligen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i nämnda
punkt dels ock på bifall till den av herr
Lundgren m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

§ 13.

Beskattningen av rese- och traktamentsersättningar
för anställda i privat tjänst.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 34, i anledning av väckta

motioner angående beskattningen av
rese- och traktamentsersättningar för
anställda i enskild tjänst, m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag har till detta betänkande
fogat en blank reservation
för att få ge uttryck åt några synpunkter
på denna fråga. Förhållandena på
detta beskattningsområde vållar mycken
irritation. Det är många som berörs
av detta. Det är handelsresande, vägarbetare,
skogsarbetare, chaufförer, montörer
och många andra yrkesmän. Irritationen
beror på olika orsaker. Den
beror på att det ofta är en restriktiv
behandling av dessa frågor. Den beror
också på att olika praxis understundom
tillämpas, och dessutom i vissa fall på
att man sneglar på de statliga dagtraktamentena
och de beskattningsregler
som därvidlag gäller.

Utskottet har för sin del hänvisat till
1950 års skattelagssakkunnigas arbete.
Skattelagssakkunniga tänker sig en
schablonregel lika för alla. Jag kan för
min del inte se, att en sådan schablonregel
för alla löser detta problem i någon
större utsträckning. Jag vill därför
uttala den förhoppningen att skattelagssakkunniga
tar upp detta problem såsom
varande av större omfattning än
att kunna lösas genom ett schablonavdrag
för alla. Detta är en av orsakerna
till att jag för min del inte kunnat biträda
motionärernas yrkande om en särskild
utredning på detta område, men
jag har också haft ett annat skäl härtill,
nämligen att felen på detta område
till stor del beror på tillämpningen. Jag
menar att man bör försöka rätta till
tillämpningen på hithörande område.
I det län jag tillhör har länsstyrelsen
till riksskattenämnden sänt en promemoria,
i vilken man anger den praxis,
som tillämpas i Kristianstads län vad
beträffar avdrag för fördyrade levnadskostnader,
och man redogör också för

Nr 13.

Beskattningen av rese- och traktamentse

den praxis som tillämpas i grannlänen.
.lag har varit i förbindelse med riksskattenämnden
som säger, att den inom
kort skall ta upp detta problem till prövning.
Jag tror för min del att man kan
komma ett stycke på väg till frågans
lösning genom att införa schablonregler
för vissa yrkes- eller större intressegrupper;
i vart fall bör det vara möjligt
i viss utsträckning. Riksskattenämnden
har all anledning att ta mycket allvarligt
på dessa förhållanden, och jag
är övertygad om att den kommer att
göra det för att få fram större likformighet
och en rättvisare behandling av
dessa beskattningsfrågor.

Herr talman! Jag vill till sist uttrycka
den förhoppningen, att man vid
det fortsatta arbetet med dessa problem
beaktar de av mig nu framförda synpunkterna.

Häruti instämde herr Nilsson i Bästekille
(h).

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Jag skall be att få ta
till orda för att redogöra för vad som
i första hand varit orsaken till att fru
Ericsson i Luleå och jag i motionen
Tf: 434 hemställt om en översyn av möjligheterna
till ett mera schablonmässigt
förfarande vid beskattning av dagtraktamenten
än som nu är fallet inom
vissa taxeringsdistrikt. Hittillsvarande
förhållanden har mer och mer irriterat
dessa yrkesgrupper inom vad man
skulle kunna kalla parallellföretag till
de statliga verken. Ett enda exempel
tillåter jag mig att besvära kammaren
med, och detta exempel får utgöra
motivering för vår begäran. Det är
linjearbetare jag tänker på som dels är
anställda exempelvis vid televerket och
dels vid privata företag, t. ex. ett sådant
som Sydsvenska kraftaktiebolaget.
De har alla likartade arbetsförhållanden,
samma arbetsuppgifter och mången
gång också samma arbetssträckor i
terrängen under måhända månader i
taget, då det är lika nödvändigt för

i 7 april 1954.

•sättningar för anställda i privat tjänst.

båda parter att övernatta i bondgårdar
eller i stugor ute i terrängen eller, såsom
kanske är mera vanligt nu för tiden,
att medelst motorfordon färdas en
sträcka som emellanåt uppgår till tre å
fyra mil i vardera riktningen. I båda
fallen utgår ett visst dagtraktamente. Då
förhållandena kan vara sådana som fallet
är i min hemkommun, att dessa
linjearbetare bor i samma bostadsområde,
arbetar under enahanda förhållanden
och åtnjuter samma ersättning
för sitt arbete, är det självklart att viss
irritation kunnat uppstå, då dagtraktamentet
i ena fallet varken redovisas eller
beskattas men i det andra fallet
beskattning sker för vad som ej direkt
genom kvitto redovisas som verklig
merutgift.

Utskottet har nu avstyrkt motionen,
men om jag läst utskottsbetänkandet
rätt har utskottet ändå fastslagit vad vi
motionärer i första hand velat med motionen
visa, nämligen behovet av en
viss likhet för dessa yrkesgrupper, anställda
i enskild eller statlig tjänst. Utskottet
säger nämligen i sitt betänkande,
att det för sin del till en början
vill erinra om stadgandet i punkt 4 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen,
att avdrag med samma belopp
som den anvisade ersättningen i regel
torde böra medgivas i de fall, då ersättningen
ej överstiger vad som av staten
i motsvarande fall anvisas. Detta
utskottets uttalande kan måhända lösa
en del av problemställningen. Jag förutsätter
nämligen, herr talman, att utskottets
utlåtande kommer att godkännas
av riksdagen och att dess motivering
då kommer att beaktas av de taxeringsmyndigheter,
som hittills inte har
velat beakta vad som stadgas i punkt
4 i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen.
Därmed skulle vi kunna
vara nöjda i stor utsträckning med vad
som skett. Vi motionärer anser att vi
vunnit vad som åsyftats med motionen,
i vart fall under den tid vi väntar på
en bättre tingens ordning.

(59

Onsdagen den 7 april 1954. Nr 13.

Beskattningen av rese- och traktamentsersättningar för anställda i privat tjänst.

Herr talman! Jag ställer intet yrkande.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag tror inte det är
något fel på lagens formulering, utan
vad det här hänger på är nog'' till väsentlig
del lagens tillämpning.

Jag skulle också vilja hänvisa till de
anvisningar som finns under punkt 4
i lagens 32 §. Om dessa anvisningar tilllämpades
genomgående, skulle det inte
uppstå några tvister. Man tycks emellertid
inte göra det, trots att riksskattenämnden
har försökt att i sina anvisningar
ge klara besked i här ifrågavarande
hänseende. Jag är inte övertygad
om att vi genom att skriva om
lagen kan skapa andra förhållanden beträffande
tillämpningen.

Herr Kristensson i Osby sade, att han
inte tror att man genom en schablonbestämmelse,
sådan som 1950 års skattelagssakkunniga
håller på att arbeta med,
kan lösa dessa problem. Jag kan ge honom
rätt i det. Jag tror inte heller att
detta kommer att bli möjligt. Även om vi
med schablonbestämmelser kan lösa en
del problem, kan vi i alla fall inte lösa
alla. Det är min bestämda uppfattning.
Utskottet har emellertid sagt, att vi skall
avvakta till dess 1950 års skattelagssakkunniga
kommer med sitt förslag om
schablonlösning. Då kan vi bedöma hela
frågan och se om vi skall försöka åstadkomma
ett annat system än det vi har
nu.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr CHIIISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Av allt afl döma tycks
utskottets ordförande vänta sig mycket
av 1950 års skattelagssakkunnigas utredning,
även när det gäller enhetliga beskattningsformer
för traktamentsersättningar.
Huruvida de bebådade schablonmässiga
avdragen för arbetstagare
också skall gälla nämnda ersättningar
återstår emellertid att se.

Vid 1952 års riksdag väckte jag en
motion om översyn av 32 § kommunalskattelagen
jämte därtill hörande anvisningar
rörande skattskyldigas traktamentsersättningar.
Enligt den nuvarande
författningen har en ämbetsman och
statstjänsteman skattefria traktamentsersättningar,
vilka torde vara utmätta
med hänsyn till att de skall täcka de
merkostnader, som kan tänkas vara förenade
med resorna. Andra befattningshavare
i allmän och kommunal tjänst
har emellertid inte denna förmån. Inom
den privata sektorn får t. ex. handelsresande,
turnerande skådespelare, resemontörer
och liknande arbetstagare
sina traktamentsersättningar beskattade
med tre ända upp till åtta kronor per
dygn för besparade levnadskostnader i
hemmen. Det förekommer ofta, att en
löntagare inom dessa kategorier har
lika stor taxerad inkomst som en statstjänsteman,
men han får ofta sina dagtraktamentsersättningar
nedsatta av
taxeringsmyndigheterna till betydligt
under statstjänstemannens.

De många överklagningarna i länsprövningsnämnderna
varje år i traktamentsersättningsfrågor
är en beklaglig
tendens. Det enda riktiga hade därför
varit att få till stånd en översyn av bestämmelserna
i kommunalskattelagen,
men så långt har utskottet inte velat
sträcka sig. Det är därför jag har avgivit
en blank reservation.

Det måste nämligen vara irriterande
för jämställda kategorier skattskyldiga
att bli beskattade på olika sätt. Man
kan inte heller påstå, att genom den
praxis, som utbildats, skapats rättvisa
och jämlikhet skattskyldiga sinsemellan.
Jag kan inte finna annat än att det
skattesystem som nu tillämpas är orättvist
och därför i viss mån måste komma
att luckra upp skattemoralen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag tror inte man skall
inbilla sig att en ny utredningskommitté
— om vi tillsätter en sådan — kommer

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Motioner om ändring av skattelagstiftningen i syfte att vinna bättre möjligheter till

resultatsutjämning.

fram till ett bättre system i dessa skattefrågor
än det vi för närvarande har.
Vi har nämligen gjort så många ändringar
i lagen genom än den ena, än
den andra kommittén, att vi nu är medvetna
om att vår skattelagstiftning inte
är sådan, som vi skulle önska, i vad
gäller överskådlighet och enkelhet. Det
är därför, herr Christenson i Malmö,
som vi inte har velat ha en ny, särskild
utredning på här ifrågavarande område.
Resultatet kanske bara bleve ännu värre.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Reservation hade avgivits av herrar
Velander, Anders Johansson, Kristensson
i Osby, Strandh och Nilsson i Svalöv,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna 1:216 av herr
Magnusson in. fl. och II: 284 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl., måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag i syfte att åstadkomma
bättre möjligheter till resultatsutjämning
än för närvarande särskilt
beträffande förvärvskällan rörelse.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

§ 14.

Motioner om ändring av skattelagstiftningen
i syfte att vinna bättre möjligheter
till resultatsutjämning.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 35, i anledning av väckta motioner
om utredning och förslag till sådan
ändring av skattelagstiftningen att
bättre möjligheter till resultatsutjämning
vinnes.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:216 av herr Magnusson
m. fl. och 11:284 av herr Nilsson
i Svalöv in. fl. hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag i syfte att åstadkomma
bättre möjligheter till resultatsutjämning
än för närvarande, särskilt beträffande
förvärvskällan rörelse».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:216 av herr Magnusson
m. fl. och II: 284 av herr Nilsson
i Svalöv m. fl. om utredning och
förslag till sådan ändring av skattelagstiftningen
att bättre möjligheter till resultatsutjämning
vunnes måtte, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I motionen 11:284 har
jag jämte några partikamrater tagit
upp problemet om resultatsutjämning
vid beskattning av förvärvskällan rörelse.
Yi syftar i första hand till en utredning
av om inte fysiska personer
som driver rörelse skulle, om förlust ett
år uppstår, få utnyttja denna förlust
som avdrag ett kommande år.

Driftsekonomiskt bygger en företagare
inte bara på resultatet för ett år
utan på medelresultatet från ett flertal
år. På samma sätt anser vi att det bör
vara i fråga om det skattepliktiga resultatet:
skatten bör beräknas på medelinkomsten
för ett antal år. Så är det
som bekant inte nu. Visar exempelvis
en företagares deklaration ett år en förlust
på 5 000 kronor och året därpå
en vinst på 15 000 kronor, så får vederbörande
en taxering under dessa två år
beräknad på 15 000 kronor och inte på
10 000 kronor, vilket varit hans verkliga
inkomst under de två åren. Hade vederbörande
i den sista deklarationen fått
göra avdrag för föregående års förlust,
hade taxeringen det sista året endast
verkställts på 10 000 kronor.

En sådan resultatsutjämning förekommer
vid beskattningen i vissa andra
länder. I Norge tillämpas den och även
i England och ett flertal andra länder.

Onsdagen den 7 april 1954. Nr 13.

Motioner om ändring av skattelagstiftningen i syfte att vinna bättre möjligheter till

resultatsutjämning.

En resultatsutjämning av det slag som
vi motionärer föreslår skulle ha den
största betydelse framför allt för hantverkare
och småindustriföretagare under
de första verksamhetsåren. När ett
företag byggs upp från grunden lämnar
det väl i regel under de två, tre första
åren inte något överskott utan snarare
underskott. Vederbörande företagare
får då i regel låna upp medel för att
täcka förlusten, vilka sedan skall avbetalas
med de kommande årens överskott.
Skall dessa överskott då i sin
helhet först beskattas, blir det vanligen
med nuvarande hårda beskattning inte
mycket över till betalning av de första
årens förluster. Vederbörande rörelseidkare
får därför kanske under en lång
följd av år behålla dessa sina skulder,
som inte uppvägs av tillgångar i gjorda
investeringar utan som är orsakade av
rena driftsförluster.

Detta utgör en hämsko för nybildningen
av småföretag, vilket framför
allt blir till nackdel för landsbygden.
Den rådande befolkningsutvecklingen
gör det ju angeläget att där försöka
få till stånd ett mera differentierat näringsliv.
Vi bör underlätta startandet
av hantverksföretag och småindustrier
på landsbygden. Detta skulle bl. a. kunna
ske genom en ändring av taxeringsbestämmelserna
för förvärvskällan rörelse
i den riktning vi antytt.

Att det inte bara är vi motionärer
som har denna uppfattning fick jag till
min glädje se när jag i dag på morgonen
läste RLF-tidningen. Där fanns ett referat
från ett av SLU arrangerat möte i
Västerås, vid vilket man starkt understrukit
vikten av att vi får sådana former
för företagens beskattning, att de
kan jämna ut goda och dåliga år mot
varandra, vilket skulle göra det möjligt
att få småföretag till stånd på landsbygden.

Också inom utskottet har vi vunnit
förståelse för vår motion, även om utskottsmajoriteten
inte velat gå med på

en skrivelse till Kungl. Maj:t i ärendet,
vartill motionen syftar. Varför har man
då inte velat gå med på detta? Ja, studerar
man utskottsbetänkandet finner
man att utskottet bl. a. framhåller, att
riksdagen redan en gång skrivit till
Kungl. Maj:t i denna sak. Detta är riktigt,
men det var för fjorton år sedan.
Inte menade man väl vid 1940 års riksdag,
att det skulle ta inemot ett par
decennier innan utredningen i sin helhet
blev klar? Utskottsmajoriteten säger
även att sedan år 1940 har en hel del
blivit gjort som verkar resultatutjämnande
vid taxeringarna. Detta är också
riktigt, men själva huvudfrågan — avdragsrätten
för driftsförluster — har
man inte gjort något åt. Beskattningsårets
slutenhet i detta avseende står
fortfarande kvar. Därtill kommer att en
hel del av de åtgärder som beslutats sedan
1940 inte är av någon större betydelse
för nystartade företag och för
fysiska personer, och det är dessa som
i första hand behöver en metod för resultatutjämning
vid beskattningen.

Utskottet framhåller, att 1940 års
riksdagsskrivelse är överlämnad till
1950 års skattelagssakkunniga och att
dessa får försöka klara upp problemet.
Men har inte 1950 års skattelagssakkunniga
ett så stort arbetsfält, att man
får förmoda att de inte inom rimlig
tid kan befatta sig med denna fråga?
Vi hänskjuter ju här i riksdagen den
ena frågan efter den andra till 1950 års
skattelagssakkunniga, och deras arbetsbelastning
måste vara oerhört stor. Jag
bär nog, herr talman, den uppfattningen,
att skall denna fråga bli löst inom
rimlig tid måste en speciell utredning
till som samarbetar jämsides med skattelagstiftningssakkunniga
och med företagsbeskattningskommittén.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag
bara nämna att då 1940 års riksdag i
anledning av motioner, i första kammaren
av herr Nordenson och i andra
kammaren av herr Ivar Anderson i

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Motioner om ändring av skattelagstiftningen i syfte att vinna bättre möjligheter till

resultatsutjämning.

Norrköping, beslutade om skrivelse till
Kungl. Maj:t i detta ärende, så var bevillningsutskottet
vid detta tillfälle fullt
enigt i sitt förslag att någonting måste
göras. Det kan ha sitt intresse att höra
vad utskottet då anförde som motivering
för sitt förslag. Utskottet skrev:
»Med hänsyn icke minst till den skärpning
av den direkta beskattningen som
under de senaste åren måst vidtagas,
finner utskottet det vara av vikt för att
åstadkomma en så rättvis avvägning av
skattebördan som möjligt mellan olika
skattskyldiga, att den föreliggande frågan
ägnas närmare uppmärksamhet.»

Det var alltså det skärpta skattetrycket
1940 som var en av huvudorsakerna
till att man då ansåg att en så rättvis
avvägning av skattebördan som
möjligt borde åstadkommas. Sedan 1940
har skattetrycket mångdubblats och
därför måste denna motivering, som
1940 års bevillningsutskott anförde, vara
ännu mycket starkare i dag. Vi
måste bandia snabbt i denna fråga och
därför anser jag att en specialutredning
måste till.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som av herr Velander m. fl. fogats till
utskottets betänkande.

Herr STRANDH (fp):

Herr talman! I vår skattelagstiftning
har vi i princip stadfäst regeln om beskattningsårets
enhet, d. v. s. att inkomst
skall anses ha åtnjutits under
det år, då den enligt allmänt vedertagen
köpmannased bort upptagas som inkomstpost
i räkenskaperna och att motsvarande
skall gälla för utgiftsposterna.
Härav följer att ett på ett tidigare eller
senare beskattningsår belöpande underskott
inte får anses som avdragsgill omkostnad.

När det gäller juridiska personer har
denna regel i stor utsträckning mjukats
upp under åren. Vi har fått möjligheter
till avsättning till pensionsstiftel -

ser och andra personalstiftelser, till investeringsfonder,
till fri avskrivning
m. in. Även fysiska personer har genom
fri lagervärdering givits möjlighet till
dold resultatutjämning. Dessa regler
för resultatutjämning kan, som herr
Nilsson i Svalöv nyss sade, utnyttjas
huvudsakligen av företag och företagare
som bedrivit sin verksamhet en
följd av år. De gäller inte företagare,
speciellt inte småföretagare, alltså fysiska
personer, som nyss startat sitt
företag eller endast bedrivet det tre,
fyra år. De kan inte utnyttja dessa dolda
resultatutjämningsmöjligheter.

Det skulle därför vara av största betydelse
om vi finge sådana beskattningsregler
att man kunde avräkna förlustår
mot vinstår. Ett år är, särskilt
när det gäller nystartade företag och
speciellt då fysiska personer, en alltför
kort tid för en rättvisande resultatberäkning.
Det är inte alltid det skattemässiga
resultatet återspeglar det bokföringsmässiga
på grund av de skatteregler
som nu gäller. I många länder
har man löst dessa problem så, att man
tillåter en medeltalsberäkning av vinster
och förluster under visst antal år.
Herr Nilsson nämnde ett par sådana
länder, jag skall nämna ytterligare
några. I Frankrike, Belgien, Holland
och även i Norge har man en sådan
medeltalsberäkning, omfattande 3 till
5 år. Det anses vara en uppenbar brist
i vår skattelagstiftning att möjligheterna
till öppen resultatutjämning saknas.

Herr Nilsson i Svalöv nämnde att frågan
varit uppe tidigare, senast vid 1940
års riksdag, då ett enigt bevillningsutskott
med anledning av motionerna tillstyrkte
en skrivelse till Kungl. Maj:t om
utredning. Denna skrivelse hamnade
hos 1944 års allmänna skattekommitté,
som för sin del löste problemet så, att
den lade fram förslag om beskattning
av ackumulerade inkomster. Det var ett
visst framsteg, men det löste inte alls
den föreliggande frågan. Sedermera har

Onsdagen den 7 april 1954. Nr 13.

skattelagstiftningen i syfte att vinna bättre möjligheter till

Motioner om ändring av

resultatsutjämning.

denna 1944 års riksdagsskrivelse hamnat
hos 1950 års skattelagsstiftningssakkunniga,
men denna instans har, som
herr Nilsson nämnde, fått hand om så
många uppdrag att man kan ifrågasätta,
huruvida dessa sakkunniga verkligen
inom rimlig tid Ivan lägga fram några
förslag.

Då denna fråga om öppen resultatutjämning
är av synnerlig vikt både ur
skatte- och företagsekonomisk synpunkt,
anser jag att en utredning bör
tillsättas nu. Med dessa ord, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den
av herr Velander m. fl. avgivna reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag kan inte låta bli att
le en smula för mig själv. Herrarna
skulle ju ha kunnat kosta på sig att
säga, att vi i princip är överens. Det är
det faktiska läget. Den siste ärade talaren
var inne på en sak, som herr
Nilsson i Svalöv glömde bort, nämligen
att denna skrivelse först gick till 1944
års allmänna skattekommitté. Den löste
frågan till en del, men när kommittén
slutfört sitt arbete, kom Kungl. Maj:t
underfund med att den inte prövat
frågan ur de synpunkter, som bl. a. herrar
motionärer här har framhållit. Därför
skickade Kungl. Maj:t denna skrivelse
till 1950 års skattelagssakkunniga.
Det har således inte varit fråga om att
fördröja behandlingen i decennier. Det
har arbetats på denna sak hela tiden.

Herrarna föreslår nu — jag ber inom
parentes att få säga, att det även finns
folkpartister, som anser att man inte
skall gå den vägen och som alltså inte
är med bland reservanterna — att vi
skall skriva till Kungl. Maj:t, sedan
skattelagssakkunniga har fått sitt uppdrag,
varvid riksdagen syftat till en
översyn över hela lagstiftningen. Varför?
För att få förenklingar, för att få
reda och ordning i alla dessa ting på
ett område, där vi ju gång på gång

talar om att det inte är bra som det
är. Skall vi, när denna kommitté sitter
och arbetar, hos Kungl. Maj:t begära,
att det vid sidan av 1950 års skattelagssakkunniga
skall tillsättas en kommitté,
som separat skall lösa denna
fråga på ungefär samma sätt som vi
brukar lösa skattefrågor? Det finns
ingen, som har fått den verkliga stora
överblicken över det hela. Avsikten
med 1950 års skattelagssakkunniga var
ju att dessa skulle göra en undersökning,
som gav en verklig överblick över
hela problemet, så att man kunde behärska
det, hålla i det och komma
fram till ett resultat.

Nu förhåller det sig så, att hur vi än
uttalar oss och hur vi bär oss åt, kan
först och främst företagsbeskattningskommittén
inte komma förbi detta problem
för företagens vidkommande. Därefter
kommer skattelagssakkunniga. Om
så inte skulle bli fallet, får riksdagen
åtminstone en grund att bygga på, när
företagsbeskattningskommittén har lagt
fram sitt förslag, en grund, som möjliggör
att man kan komma fram till en
lösning av detta problem. Låt oss se till,
att den ena handen håller reda på vad
den andra gör. Då tror jag att vi kommer
till ett resultat som är nödvändigt
i detta sammanhang, ett rationellt resultat,
som löser denna fråga.

Det är dessa ting, herr talman, som
varit avgörande för bevillningsutskottet,
och vi tror att vi på detta sätt kan
komma fram till en rationell lösning
av det problem som — därom är vi
överens — måste lösas.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag beklagar att det
förbigick utskottets ärade ordförande
att jag i mitt första anförande sade, att
vi har fått förståelse för motionen inom
hela utskottet. Det var bara i fråga om
en detalj, som vi inte vunnit full förståelse,
nämligen då vi begärde en utred -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Motioner om ändring av skattelagstiftningen i syfte att vinna bättre möjligheter till

resultatsutjämning.

ning, vilket utskottet inte ville gå med
på. I sak var vi emellertid överens.

Herr Olsson i Gävle var också inne
på uppfattningen, att vi skall låta 1950
års skattelagssakkunniga klara upp
detta problem. Jag frågade redan i mitt
första anförande: Får inte 1950 års
skattelagssakkunniga ett för stort arbetsfält?
Om allt skall hänskjutas till
dem, kan det säkerligen dröja ytterligare
14 år innan frågan kommer upp
nästa gång.

Utskottets ordförande var vidare inne
på, att när företagsbeskattningskommittén
var färdig med sitt arbete, så fick
riksdagen möjligen något att bygga på
i denna fråga.

Jag är av den uppfattningen, att även
sedan företagsbeskattningskommittén
lagt fram sitt betänkande, kommer utskottet
att beträffande eventuella motioner
i detta ärende som vanligt säga,
att på grundval av motioner kan denna
fråga inte tas upp, den måste utredas.
Företagsbeskattningskommittén har
nämligen inte denna speciella fråga för
utredning. Det är därför som vi reservanter
anser att det vore bra om kommittéerna
redan nu fick arbeta sida vid
sida och kunde ta kontakt med varandra
så att det hela kunde lösas i ett
sammanhang inom en rimlig tid.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan ju tänka mig
att en kungl. kommitté, bestående av
herrar Strandh och Nilsson i Svalöv
och någon mer, kunde lösa detta problem
vid sidan om den stora översynen,
men är det någon som inbillar sig
att vi kommer närmare en lösning förrän
vi har gjort denna översyn? När vi
år 1950 skrev till Kungl. Maj:t och begärde
tillsättande av skattelagssakkunniga
var det ur den synpunkten, att
man ville ha en fullkomlig översyn
över hela vår kommunalskattelag, och
jag vill minnas att vi strax därefter

gjorde en motsvarande framställning
om en översyn av taxeringslagstiftningen.

Det är möjligt, mina herrar, att de
som en gång får vara med att lösa dessa
frågor, kommer underfund med att
vårt stora fel i dessa sammanhang är,
att vi har delat upp detta arbete på för
många händer, så att ingen har någon
verklig översyn över vare sig vår skattelagstiftning
eller vår taxeringslagstiftning.
Detta anser jag vara ett så
uppenbart fel och till såldan skada både
för samhället och för de beskattade, att
vi inte bör fortsätta på den vägen.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr NYGREN (la):

Herr talman! Jag har tillåtit mig att
begära ordet för att göra några små
randanmärkningar till det föreliggande
utskottsbetänkande! utöver vad som redan
kommit till uttryck från reservanternas
sida.

Utskottet bemödar sig om att framhålla,
att under senare år en del förändringar
genomförts, som ur skattesynpunkt
skulle vara till gagn för just
de intressegrupper det här i första
hand gäller. Man tar bland annat fram
det argumentet, att det finns möjlighet
att lägga om ett räkenskapsår. Den
möjligheten finns visserligen men i
mycket begränsad omfattning. Man får
som bekant inte förlänga ett räkenskapsår
med mer än sex månader, och
en period på 18 månader är i detta
sammanhang av ganska ringa betydelse.
Man talar vidare om investeringsfonder
och om skatteberäkning för
ackumulerad inkomst o. s. v. Jag tror,
att de företagare och rörelseidkare, det
här främst gäller, mycket litet beröres
av dessa bestämmelser. Det har redan
framhållits, att det är fråga om hantverkare
och småindustrier och varför
inte också om handelsföretag; även sådana
är ju ännu så länge legala före -

Onsdagen den 7 april 1954. Nr 13.

Motioner om ändring av skattelagstiftningen i syfte att vinna bättre möjligheter till

resultatsutjämning.

teelser här i landet. Det är ett faktum
att många sådana företag måste arbeta
ett flertal år, innan de har möjlighet
att nå ett vinstgivande resultat.

Till slut åberopar utskottet också
1952 års företagsbeskattningskommitté,
som har under omprövning frågan om
den framtida utformningen av lagstiftningen
i fråga om avskrivning på inventarier,
värdering av varulager och
avsättning till investeringsfonder. Det
är gott och väl att detta ligger under
utredning i kommittén. För min del är
jag dock tveksam om det från den kommitténs
sida kan komma fram något,
som medför skattelättnader för ifrågavarande
rörelseidkare.

Herr talman! Jag begärde emellertid
närmast ordet för att ställa en liten
fråga till bondeförbundets representanter
i bevillningsutskottet. Herr Nilsson
i Svalöv har redan erinrat om ett uttalande
som SLU för någon tid sedan
gjorde. Bondeförbundet har också vid
detta års riksdag framlagt en motion,
nr 11:290, som rör den framtida utformningen
av närings- och bebyggelsestrukturen
på landsbygden, en motion
som väl är ett slags näringspolitiskt
program för bondeförbundet, i varje
fall när det gäller landsbygden. I den
motionen står hland annat följande:

»Stöd åt nyetableringar inom näringslivet
framstår inte minst ur landsbygdens
synpunkt såsom angeläget.
Med nuvarande utformning av skattelagstiftningen
är emellertid nyetableringar
starkt missgynnade i förhållande
till gamla vinstgivande företag, som
vid utvidgning av driften och upptagande
av nya tillverkningar bär möjlighet
att draga av de första årens
driftunderskott på den gamla verksamhetens
överskott. Det är synnerligen
angeläget att härvidlag ge nyetablerade
företag bättre villkor. Det bör utredas
huruvida icke nyetableringar under en
viss tid borde beredas möjlighet att

inom rörelsen utjämna uppkomna under-
och överskott.»

I denna motion, som är undertecknad
av hela bondeförbundsgruppen,
gör man alltså ett uttalande som går i
samma riktning som den motion vi nu
behandlar. Är det enbart för att det här
gäller en högermotion som man inte
har kunnat biträda förslaget, eller avser
man att, när motionen nr 290 kommer
upp till behandling i kammaren,
framställa de yrkanden man nu inte
kan vara med på?

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon diskussion med herr Nygren. Vi
brukar varken i bevillningsutskottet
eller i kammaren anlägga sådana synpunkter
som han slöt sitt anförande
med. När herr Nygren utdömde företagsbeskattningskommittén
och sade,
afl man inte kunde vänta sig någonting
av den, tittade jag emellertid på min
vän herr Gustafson i Göteborg. Jag är
inte villig att skriva under betyget, men
detta är tydligen utfärdat av dem, med
vilka herrarna är vänner just i dag.

Bondeförbundet får väl svara för sig
självt men om dess representanter har
väckt en motion, som inte hör ihop
med den här frågan och som alltså
inte varit uppe till behandling i bevillningsutskottet,
kan man knappast förebrå
ledamöterna i utskottet på det sätt
herr Nygren gjorde. I varje fall kan
man inte förebrå dem att de använder
sitt sunda förnuft och försöker bringa
ordning och reda i förhållandena utan
hänsyn till från vilket håll motionerna
väckts.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ändringar i fastighetsbeskattningen m. m

med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 120 ja och 71 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

g 15.

Ändringar i fastighetsbeskattningen

in. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 36, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar beträffande
fastighetsbeskattningen, m. m.

Till bevillningutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 326
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:283 av
herr Hjalmctrson in. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte antaga i motionerna

framlagt förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), innebärande att procenttalet
för beräkning av garantibelopp för
fastighet skulle sänkas från fyra till tre
jämte viss justering av bestämmelserna
rörande fördelning mellan olika kommuner
av inkomst av rörelse, som bedrives
från fast driftställe i mer än en
kommun;

2) de Iikalydande motionerna I: 329
av herr Spetz in. fl. och II: 435 av herr
Sjölin in. fl., vari hemställts, såvitt motionerna
behandlats i förevarande betänkande,
att ett belopp av 20 000 kronor
av fastighets taxeringsvärde måtte
undantagas vid beräkning av garantibeloppet.

Utskottet hemställde,

1) att de Iikalydande motionerna
I: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 283
av herr Hjalmarson m. fl. om vissa ändringar
beträffande fastighetsskatten icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

2) att de Iikalydande motionerna
I: 329 av herr Spetz m. fl. och II: 435
av herr Sjölin m. fl. om ändrad ordning
för taxering av villafastigheter, i
de delar motionerna behandlats i detta
betänkande, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett att utskottet bort
under punkten 1) hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 326 av herr Ewerlöf
in. fl. och 11:283 av herr Hjalmarson
m. fl., för sin del antaga i motionerna
intaget förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

II) av herrar Spetz, Anders Johansson,
Kristensson i Osby, Stvandh och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

1) att de Iikalydande motionerna
I: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 283

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

av herr Hjalmarson m. fl. om vissa ändringar
beträffande fastighetsskatten icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

2) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 329 av
herr Spetz in. fl. och 11:435 av herr
Sjölin m. fl., i de delar motionerna behandlats
i detta betänkande, för sin del
antaga av reservanterna framlagt förslag
till lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade diirvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Vid förra årets riksdag,
närmare bestämt den 26 maj, hade vi en
mycket ingående debatt rörande fastighetsskatten.
Detta är bara ett av de
många tillfällen varvid denna fråga varit
uppe till debatt i riksdagen under de
senaste 15 åren. De många debatterna
vittnar om att fastighetsskatten är ett
brännbart problem. Eftersom frågan under
årens lopp blivit så genomdiskuterad,
skall jag inte i dag dra upp en ny
lång debatt om fastighetsskattens vara
eller icke vara.

Att vi från högerhåll i år dock åter
tagit upp till diskussion en viss detalj
rörande fastighetsskatten, nämligen repartitionstalet,
som vi vill sänka till tre,
beror närmast därpå att vi anser att
den förra året beslutade sänkningen av
repartitionstalet från fem till fyra inte
är tillräcklig.

Vid ifrågavarande tillfälle hade högern
yrkat på att repartitionstalet skulle
sänkas från fem till tre. Den sänkning
från fem till fyra, som riksdagen då beslöt,
vägde nämligen inte upp den höjning
av fastighetsskatten som de ökade
taxeringsvärdena av år 1952 medförde.
Vi kan inte anse, att om man nu i princip
uttalar sig för en successiv avveckling
av fastighetsskatten, densamma
skall höjas under en viss del av avvecklingsperioden.
Att så sker torde inte stå

Ändringar i fastighetsbeskattningen m. m.

i överensstämmelse med avvecklingstanken.

En annan sak i förra årets beslut som
vi vänder oss emot är ändringen av fördelningsreglerna
för de fall, där en rörelse,
vari fastighet ingår, skall tas upp
till beskattning i mer än en kommun.
Enligt fjolårets beslut får den kommun,
i vilken fastigheten är belägen, en
mindre del av inkomsten än tidigare,
medan däremot den kommun, där huvudkontoret
ligger, får en större del än
tidigare. Mången gång ligger huvudkontoret
i Stockholm, Malmö, Göteborg eller
någon annan större stad. Då går en
större del av inkomsten till dessa större
städer. Var detta verkligen meningen
med bondeförbundets och socialdemokraternas
förslag förra året? Jag anser
inte att det kan vara riktigt med denna
nya fördelning. Vi har föreslagit en
återgång till de fördelningsregler som
gällde före förra årets beslut.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen I av herr Velander
och mig.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! I det utlåtande som nu
föreligger till behandling har bevillningsutskottet
också tagit upp de två
likalydande motionerna I: 329 av herr
Spetz m. fl. och II: 435 av herr Sjölin
m. fl. Bevillningsutskottet har avstyrkt
motionerna, men till utskottets betänkande
har fogats en reservation med
beteckning II, där motionärernas yrkande
tagits upp. Detta yrkande går ut
på att ett belopp av 20 000 kronor av
fastighets taxeringsvärde måtte undantagas
vid beräkning av garantibeloppet
för fastigheten. Det är samma yrkande
som från vårt håll framställdes i fjol,
då fastighetsbeskattningen var under
debatt. Jag skall i likhet med närmast
föregående talare inte inveckla mig i
någon längre argumentering, men jag
vill i korthet peka på de tre skäl, som

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ändringar i fastighetsbeskattningen m. m.

utgör huvudargument för det förslag
motionärerna och utskottsreservanterna
framställt.

För det första avser förslaget att utgöra
en etapp på vägen mot fastighetsskattens
avskaffande. I fjol framhölls
av samtliga partier, vill jag minnas, såsom
en angelägen sak att fastighetsskatten
successivt skulle avvecklas, och
riksdagen gjorde också i det avseendet
ett positivt uttalande. Fastighetsskatten
drabbar ju ganska orättvist, därigenom
att den, som har en relativt hygglig inkomst
av fastigheten, en inkomst som
når upp till minst samma belopp som
garantiskatten, inte får någon fastighetsskatt,
under det att den, som har
en liten inkomst av fastigheten, drabbas
av fastighetsskatten.

Motionärernas förslag avser alltså i
första hand en etapp på vägen mot fastighetsskattens
avskaffande, och vi anser
att denna etapp utgör en lämplig
komplettering till de åtgärder som vidtogs
under fjolåret.

För det andra syftar förslaget till
att neutralisera verkningarna av den
höjning av taxeringsvärdena, som skedde
vid 1952 års fastighetstaxering.
Denna höjning blev ju åtminstone på
vissa håll i landet ganska kraftig, och
därigenom kom faktiskt fastighetsskatten
att höjas för åtskilliga fastighetsägare,
trots att repartitionstalet sänkts
från fem till fyra och viss annan omläggning
av fastighetsskatten har ägt
rum. Vi menar att det även av det skälet
är motiverat, att det i botten på fastighetsvärdet
skall tas bort ett belopp
på 20 000 kronor vid fastighetsbeskattningen.

Det tredje argumentet gäller närmast
en- och tvåfamiljsvillorna. Därvidlag
infördes i fjol en schablonmetod för
taxeringen, som också den åtminstone
i vissa avseenden verkade därhän, att
villaägarna fick en ökning av beskattningen
av sina villor och därmed en
ökning av sin bostadskostnad. Ett avdrag
i botten på fastighetens taxerings -

värde skulle även i detta avseende neutralisera
olägenheterna.

Det är dessa tre skäl som ligger till
grund för den reservation II av herr
Spetz m. fl. som fogats till bevillningsutskottets
betänkande, och jag ber, herr
talman, att med dessa ord få yrka bifall
till denna reservation.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! När vi i fjol diskuterade
denna fråga, var Kungl. Maj:t och
riksdagen eniga om att fastighetsskatten
skulle avvecklas. Vi förutsatte dock, att
det beslut vi fattade skulle träda i
kraft innan vi fortsatte ytterligare på
samma väg. Det är klart att det kan
råda tvist om hur hastigt man här skall
gå till väga. När vi för några månader
sedan diskuterade villa- och bostadsrättsbeskattningen,
tillät jag mig säga,
att det visserligen är väl och bra att
den ene motionären efter den andre
konstaterar att alltihop är galet från
början till slut, men till grund för behandlingen
i riksdagen och dess utskott
skall man inte lägga de undersökningar
som gjorts på respektive partibyråer.
Man skall avvakta taxeringsresultatet
för att se hur mycket sanning de olika
påståendena innehåller. Bevillningsutskottets
ståndpunkt i år är att man först
skall låta fjolårets beslut träda i kraft
och därefter se resultatet. Både Kungl.
Maj:t och riksdagen har ju vid beslutet
förklarat, att man sedan är villig att ta
upp problemet och diskutera det på
nytt.

Jag misstänker, att om det inte skulle
bli kommunalval i september i år hade
denna motion inte sett dagens ljus. Med
verklig eftertanke torde även åtminstone
de som står för reservation nr II
kunna säga sig, att det inte går att fortsätta
på denna väg förrän man prövat
vad det beslut riksdagen fattade i fjol
innebär. Med hänvisning till det skall
jag inte heller diskutera hur det kan
verka för kommunerna. Vissa kommuner
uppe i Norrland har börjat undra,

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

om inte det beslutet var olyckligt ur deras
synpunkt. Jag nöjer mig emellertid
med att konstatera, att bevillningsutskottets
ståndpunkt är denna: när klara
verba föreligger är tiden inne att till
allvarlig diskussion ta upp de propåer,
som nu framföres från olika håll.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Bevillningsutskottets
ordförande framhöll, att vi borde avvakta
de praktiska verkningarna av det
beslut som fattades i fjol. Är det verkligen
nödvändigt att i detta speciella
fall invänta resultatet av taxeringarna?
De praktiska verkningarna av att vi
sänkte repartitionstalet från fem till
fyra kan väl mycket lätt överblickas. Vi
känner till repartitionstalet, och vi vet
taxeringsvärdena. Då är det enligt min
mening enkel matematik att räkna ut
hur det blir, om man ändrar den ena
faktorn, nämligen repartitionstalet.

I övrigt gläder det mig mycket att
utskottets ordförande förklarar sig vara
beredd att söka en lösning på detta problem,
om inte i dag så i varje fall vid
ett senare tillfälle då han får fram det
material han anser sig behöva för att
kunna inta en definitiv ståndpunkt i
frågan om avveckling av fastighetsskatten.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara be att få
säga ett par ord i anledning av vad bevillningsutskottets
ordförande anförde.
Den motion som vi väckt i denna fråga
i år utformades och väcktes redan vid
fjolårets riksdag i samband med propositionen
om fastighetsbeskattningen.
Den har alltså inte speciellt inspirerats
av den händelse som kommer att inträffa
någon gång fram på höstsidan. Vi
hade redan då den uppfattningen, att

Ändringar i fastighetsbeskattningen m. m.

man förutom att sänka repartitionstalet
och baka in fastighetsskatten i kommunalskatten
skulle ha kunnat taga även
detta steg. Det har konstaterats — och
det framhölls även i fjolårsdebatten —-att den effektiva garantiskatten utgör
en allt mindre andel i det sammanslagna
skatteunderlaget på grund av den inkomstutveckling,
som har ägt och alltjämt
äger rum.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag erkänner att det är
riktigt som herr Anderson i Sundsvall
sade, att detta inte är någon ny ståndpunkt
från folkpartiets sida. Det är en
ståndpunkt som konsekvent hävdades
i fjol, men som då underkändes av riksdagen.
Vad jag anmärker på är, att man
kommer igen innan det beslut riksdagen
fattade i fjol trätt i kraft. Först
när resultatet av beslutet föreligger är
tiden inne att resonera lugnt och stilla
om dessa frågor på samma sätt som vi
alltid har gjort. I vilken takt denna utveckling
skall äga rum, är jag inte beredd
att säga i dag. Jag vill bara säga
att ett annat material än det som läggs
fram av partiernas utredningsbyråer
bör vara avgörande vid riksdagens
ståndspunktstagande. Jag har stort förtroende
för de politiska partierna, men,
herr Nilsson i Svalöv, det är för mycket
begärt att jag skall sitta och tillstyrka
en motion på grundval av ett material
där den eller den utredningsmannen
■— jag tänker nu särskilt på högerns
förslag här — kommit till det resultatet,
att det är lämpligt att ta ett så stort
steg och gå ner ytterligare från fyra till
tre. Detta bör vi ändå hålla i minnet.
Sedan tror jag nog att vi så småningom
kan komma fram till den linje, som
herr Anderson i Sundsvall talade om.

Det är väl ändå inte orimligt att säga,
att vi först skall se resultatet av det beslut
vi fattade i fjol. Detta beslut har
inte trätt i kraft ännu. Vi vet ingenting
om detta mer än de siffror som fram -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ändringar i fastighetsbeskattningen m. m.

lades i fjol, och de pekade åt ett håll
som gjorde riksdagen betänksam.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Olsson i Gävle
framhöll att han inte ville bygga på
material från de olika partiernas utredningsbyråer.
Jag vet inte om något
sådant material har lagts fram för herr
Adolv Olsson, men i fjol förelädes av
1950 års skattelagssakkunniga ett stort
material rörande fastighetsskatten.
Detta material var av den beskaffenheten,
att vi på högerhåll ansåg oss ha
fullt stöd för att fastighetsskatten kunde
avskaffas. Om inte riksdagen gick
med på detta hade vi ett klart stöd för
vårt yrkande om att åtminstone repartitionstalet
kunde sänkas till tre.

Herr KR!,STENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Vi är i princip överens
om att fastighetsskatten bör avvecklas.
Meningarna går isär när det gäller tidpunkten
och sättet för denna avveckling.
Inom folkpartiet var vi i fjol gärna
villiga att gå med på en sänkning av repartitionstalet
från fem till fyra. Vi
ville emellertid vid det tillfället gå ett
steg vidare och låta 20 000 kronor av
taxeringsvärdet vara fritt. Huvudmotiveringen
för detta var att vi ansåg det
önskvärt med en välbehövlig lättnad
för de många villaägarna. Vi ansåg vidare
att man kunde genomföra denna
förbättring utan att det avsevärt påverkade
kommunernas finanser.

Det är med tillfredsställelse jag i dag
konstaterar, att idskottets ärade ordförande
inte har upprepat de skäl mot
denna linje som finns i utskottets skrivning,
där man säger att denna linje
inte skulle vara rättvis. Beträffande den
synpunkten har man anledning att påminna
om att fastighetsskatten till sin
konstruktion över huvud taget inte
av någon uppges vara rättvis. Dessutom
är vårt förslag ett provisorium i avvaktan
på en slutgiltig lösning, som endast

kan gå ut på fastighetsskattens avskaffande.

Vi tar liksom utskottets ärade ordförande
hänsyn till kommunernas finanser.
Det är ett återhållande moment i
vårt ställningstagande. Detta har gjort
att vi för närvarande inte vill vara med
om en ytterligare sänkning av repartitionstalet.
Däremot anser vi inom folkpartiet
att det med hänsyn till kommunernas
ekonomi bör vara möjligt att
åstadkomma en ytterligare lättnad genom
att 20 000 kronor får vara fritt.
I fjol skrev utskottet för sin del att man
i avvaktan på fastighetsskattens avskaffande
borde företa den lindring som lät
sig förenas med omsorgen om kommunernas
finanser. Vi har samma grundsyn
i detta fall som kommit till uttryck
i detta citat från utskottsutlåtandet i
fjol, och det är med utgångspunkt från
denna grundsyn jag, herr talman, yrkar
bifall till den reservation som är
avgiven av herr Spetz m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara säga att
man måste ha klart för sig just de synpunkter
som herr Kristensson i Osby
här framhöll, nämligen hänsynen till
kommunernas ekonomi. Det är möjligt
— det vet vi ingenting om i detta nu ■—
att man måste ersätta denna skatt på
något sätt. I vissa norrlandskommuner
har det, såsom jag sade, redan börjat
talas om vad man i detta avseende kan
vänta sig för framtiden. Riksdagen kan
naturligtvis inte vara blind för att vi
helt enkelt sätter kommunerna i ett läge,
som kan betyda oerhörda svårigheter
för dem.

Jag vill erinra om att herr Jonsson i
Skedsbygd för några år sedan var inne
på en linje, som vi kanske så småningom
i det fortsatta avvecklingsarbetet
kommer att få fundera på en smula.
Jag tror nog att herr Kristensson och
jag kan hitta varandra så småningom i
detta fall. För närvarande tycker jag

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

dock att herr Kristensson irrar en
smula för mycket för att jag'' skall kunna
göra honom sällskap.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag'' skulle bara vilja
säga till utskottets ärade ordförande, att
jag naturligtvis är tacksam och glad
över den välvilliga inställning som herr
Olsson i dag har till det förslag som vi
framförde i fjol och som vi har upprepat
i år. Den kan naturligtvis betyda
att den linjen kommer att allvarligt
prövas också av dem som nu bildar en
majoritet.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf):

Herr talman! De bär ju varit en av
våra nästan ständigt återkommande
framstötar att söka avveckla fastighetsskatten,
men ju mer man har sysslat
med detta problem, ju mer har man
kommit till övertygelse om att det inte
är så enkelt; om man utan vidare avskaffar
fastighetsskatten kan detta komma
att medföra orättvisor och ojämnheter
i skattebelastningen, som är minst
lika stora om inte större än de som orsakas
av denna skatt.

.lag har från min verksamhet inom
taxeringsarbetet sedan många år tillbaka
sådana exempel från Småland.
Jag kan peka på domänverket, som
inom min kommun äger ganska stora
skogskomplex. Domänverket gjorde stora
avverkningar, som nästan aldrig
lämnade någon effektiv inkomstskatt.
Det överskott, som man vid vissa tillfällen
redovisade, fördelades på revirets
allmänna omkostnader, och vi fick
ingenting. Hade man tagit bort fastighetsskatten
kunde det vissa år ha inträffat
att domänverket med sitt stora
skogsinnehav inte hade haft någon
nämnvärd skatt att erlägga till kommunen,
under det att det i fråga om de
övriga skogsägarna, när de avverkade
ett parti skog, stod klart för taxeringsnämnden,
att här fanns det en skatte -

Ändringar i fastighetsbeskattningen m. m.

källa. Då hjälpte det inte med bara
fastighetsskatten, utan då fick dessa
skogsägare även betala inkomstskatt.

Detta har givit oss anledning att gå
andra vägar, att ta något försiktigare
på den här frågan, och ytterligare anledning
härtill får man när man konfronteras
med förhållandena i de norra
delarna av vårt land, där de stora kraftbolagen
i många fall dominerar inom
en kommun eller där de stora skogsbolagen
äger fastigheter, vilkas taxeringsvärde
betyder så mycket att kommunens
finanser är beroende av de inkomster
man får från fastighetsskatten.
När man vet att dessa företag i stor
utsträckning har möjlighet att i sin bokföring
ta upp rotvärdet så pass lågt, att
någon effektiv fastighetsskatt inte kan
komma i fråga, eller i varje fall blir
mycket liten, då förstår man att problemet
om fastighetsskattens borttagande
inte är så enkelt.

Vi har därför velat undersöka möjligheterna
för fastighetsskattens avskaffande,
och jag erinrar om en framstöt
som vi gjorde senast i fjol, där vi till
övervägande upptog frågan om huruvida
man inte kunde diskutera den vägen,
att endast personer, som inte är
mantalsskrivna och således skattskyldiga
inom den kommun diir de äger
fastigheter, skulle behöva erlägga fastighetsskatt.

Jag vet inte om denna utväg tillsammans
med andra kommer att prövas.
Men för mig står det klart att man inte
utan vidare kan ta bort fastighetsskatten,
garantiskatten, utan skadeverkningar
för vissa kommuner i landet.

I fjol sänktes den effektiva fastighetsskatten
till fyra procent, och detta
motiverades bl. a. med höjningen av
taxeringsvärdena. Jag medger att den
sänkningen inte motsvarar den höjning
av taxeringsvärdena som ägde rum, men
jag vill erinra herr Nilsson i Svalöv
därom att på den punkten, rörande fördelningen
av skatten mellan den kommun
där fastigheten är belägen och den

6 — Andra kammarens protokoll 1954. Kr 19.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ändringar i fastighetsbeskattningen m. m.

plats där ett företag bär sitt säte, företogs
det ingen rubbning. Det blev någon
liten förskjutning redan på grund av
sänkningen till fyra procent, men högern
var i fjol beredd att gå ned till
tre procent. Då hade ju denna rubbning
blivit ännu större.

Sedan skulle jag bara säga några ord
beträffande folkpartiniotionen. Herr
Kristensson i Osby betonade särskilt
att det var villafastigheter som lian i
detta fall ömmade för. För mig utgör i
stället just tanken på dessa fastigheter
ett motiv för att hålla fast vid fastighetsskatten
tills man får något annat i
stället. Om man i enlighet med folkpartiets
motion befriar fastigheter under
20 000 kronors taxeringsvärde från fastighetsskatt
kommer detta att medföra
att många av dessa villafastigheter, som
storstädernas inbyggare har ute i landsortskommunerna
och för vilka landsortskommunerna
har fått vidta vissa åtgärder
för att skaffa vägar, och kanske
även vatten och avlopp, i mycket stor
utsträckning skulle befrias från erläggande
av skatt till ifrågavarande kommun
trots de utgifter som kommunen
har haft för fastigheterna i fråga. Detta
gör att vi för vår del vill ta litet försiktigt
på detta problem. Finansministern
uttalade i fjol att han ansåg att
det steg, som togs i fjol, var ett steg
mot fastighetsskattens avskaffande, och
jag har förvissat mig om att han har
samma inställning i dag. Och när han
— som vi hoppas — kommer med något
förslag där kommunerna kan bli
skyddade, så att de inte lider alltför
stora förluster på grund av fastighetsskattens
avskaffande, då kommer jag,
om jag är kvar i riksdagen, att medverka
till fastighetsskattens fullständiga
avskaffande. Fastighetsskatten är ju en
kvarleva från den tid då fastighetsägarna
inte hade att erlägga annan skatt till
kommunen än fastighetsskatten, oavsett
inkomsterna i övrigt, och man lär väl
inte vilja återinföra den ordningen att
man låter fastighetsägarna slippa undan

med enbart fastighetsskatten. Jag tror
nog att Sveriges jordbrukare då skulle
vara med om att bibehålla densamma,
om de sluppe inkomstskatt.

Som frågan ligger till för närvarande,
när vi inte har sett resultatet av det
beslut som fattades i fjol, när det gällde
särskild beskattningsforin för egnahem
och tvåfamiljshus, tycker jag nog
att det är alla skäl att avvakta och se
utfallet av de beslut som vi har fattat.
Jag vill bara erinra om att enligt en utredning,
som förelåg i fjol, uppgick den
effektiva fastighetsskatten till 155 miljoner
kronor, och av detta belopp var
det endast 7 miljoner kronor som berörde
jordbruket. Det är under sådana
förhållanden i varje fall inte något
större jordbrukarintresse att i nuvarande
ekonomiska konjunktur med relativt
goda inkomster på jord- och
skogsbruk ta bort fastighetsskatten.

Jag vill medverka till — och det vill
säkerligen vårt parti — att få hort
denna orationella skatt, men vi kan inte
göra det förrän vi ser verkningarna
och kan förebygga skadeverkningarna
av detta borttagande.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! I mitt första anförande
i detla ärende framhöll jag, att förra
årets beslut hade medfört att vi fått
förändringar i fördelningsreglerna i de
fall då förvärvskälla, vari fastigheten
ingår, skall upptas till beskattning i
mer än en kommun. Detta skedde därigenom
att man i och med att repartitionstalet
sänktes från 5 till 4 inte passade
på att i anslutning till detta ändra
fördelningsgrunderna, så att vi fick
samma förhållande som vi hade tidigare.

Nu säger herr Jonsson i Skedsbygd,
alt om vi hade följt högerns förslag i
fjol och sänkt repartitionstalet till 3,

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

hade det blivit ännu tokigare. Nej, herr
Jonsson i Skedsbygd, det hade det inte
blivit, ty i fjol liksom i år hade vi förslag
om att fördelningsreglerna skulle
bli precis som de var tidigare. Vi ville
inte vara med om att de stora städerna,
där huvudkontoren är belägna, skulle
få större del av inkomsten än vad de
hade tidigare. Det sade vi klart ifrån i
vår motion redan i fjol.

Herr IvRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jonsson i Skedsbygd
tog upp ett argument mot folkpartiets
linje, som framfördes i debatten
under fjolåret, nämligen att vår
linje skulle visa sig ofördelaktig för
sommarsamhällen och sommarorter, och
man kan mycket väl förstå den invändningen.
Men jag vill erinra om att sommargästerna
är till fördel för dessa
orter på många sätt; det gäller affärer,
kaféer, rum suthyrning, trädgårdsodling.
Dessutom har dessa samhällen många
gånger möjlighet att ta ut avgifter för
sina tjänster och gör det också. Men
det väsentliga på detta område är väl
ändå, att det genom treprocenträkningen
vid inkomstberäkningen i många fall
blir en förbättring av skatteunderlaget
i sådana orter.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra
herr Nilsson i Svalöv om att det ju inte
vidtogs någon förändring av denna fördelningsgrund
i fjol. Hade man sänkt
repartitionstalet till 3, hade ju fördelningsgrunden
också ändrats ofördelaktigt.

Sedan säger herr Kristensson att
sommargästerna är till så stor nytta
för den bygd där de slår sig ned och
har sina sommarnöjen. Ja, men skall
man därför befria dem från att erlägga
skatt för sina fastigheter? Skall det bli
cn så pass stor fördel att få ut exempelvis
stockholmare till skärgården att

Ändringar i fastighetsbeskattningen m. m.

detta skall premieras för att de kommer
ut, eller är det för deras vackra
ögons skull man skall vara så välvillig
mot dem?

Herr NILSSON i Svalöv (li) kort genmäle
:

Herr talman! .lag skall bara helt kort
säga till herr Jonsson i Skedsbygd, att
om han studerar författningarna och
studerar riksdagshandlingarna från i
fjol, så finner han, att fördelningsgrunderna
blivit ändrade.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är övertygad om
att herr Jonsson i Skedsbygd är medveten
om att dessa sommarbostäder utgör
bara en mindre del av de många
villor som finns i vårt land. Vi har ju
med vår motion syftat till att underlätta
läget för de många ägarna av fastigheter
med lågt taxeringsvärde som
finns i vårt land. Detta är jag'' övertygad
om att herr Jonsson i Skedsbygd är
medveten om.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Det är ju ett gammalt
krav från bondeförbundet, att fastighetsskatten
skall avskaffas, men vi har
ansett, att det i detta sammanhang, såsom
herr Jonsson i Skedsbygd närmare
redogjorde för, är nödvändigt
med en kompensation till kommuner
som annars skulle komma att vållas alltför
stort avbräck i sina inkomster. Det
är kommuner med stora vattenkraftsanläggningar,
med stora bolagsskogar,
med stora fideikommiss och med ett
betydande antal sommarvillor o. s. v.

Den uppfattningen bär vi givit uttryck
för många gånger att när fastighetsskatten
tas bort, skall det ske i
samband med en sådan här kompensation.
Och att den skall tas bort har vi
ansett självklart. Vi har tillåtit oss att
säga, att vi tycker, att fastighetsskatten

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ändringar i fastighetsbeskattningen m. m.

är ungefär lika föråldrad som indelningsverket
var vid den tidpunkt, då
det avskaffades. Men som sagt, det är
en sak att man anser detta, och en annan
sak att man måste få till stånd en
utredning angående de kompensationer
som jag nyss liar talat om.

Folkpartireservationen kan ju tyckas
innehålla ett uppslag som är värt att
närmare överväga. Jag säger det, därför
att vi från bondeförbundets sida
övervägde just det uppslaget i fjol. Vi
tänkte oss, att man skulle kunna undgå
åtskilligt av de olägenheter jag har talat
om genom att låta bara en del av fastighetsvärdet
— vi tänkte oss inte bara
20 000 kronor, utan vi resonerade om
40 000 eller 50 000 kronor — bli skattefri.
På det sättet trodde vi, att man
skulle kunna klara av en del av de
olägenheter som slopandet av fastighetsbeskattningen
i dess helhet medför.
Det fanns nog åtskilliga, som menade,
att bär hade man funnit något av ett
Columbi ägg. Och det verkade faktiskt
på det sättet, innan man börjat studera
frågan närmare. Vad var det då som
gjorde och gör att vi i dag ingalunda
anser det vara något Columbi iigg och
att vi över huvud taget inte anser det vara
en framkomlig väg? Jo, framför allt var
det så att det visade sig, att systemet
inte passade för de s. k. bostadsrättshusen
som fastighetsbeskattats för varje
delägare för sig. Det här arrangemanget
skulle nämligen ha inneburit, att de
hyreshus, som var satta på andelar,
skulle bli praktiskt taget eller i varje
fall till största delen befriade från fastighetsskatt,
medan andra precis likadana
hyreshus skulle vara belagda med
fastighetsskatt i den mån värdet översteg
låt oss säga 30 000, 40 000 eller
50 000 kronor. En sådan ordning ansåg
vi uteslutet att gå in för och avstod
från detta. Vi förordade i stället att
man skulle söka sig fram efter den
gamla linjen men med en kompensation
till de kommuner, som i och med
fastighetsskattens borttagande kommer

att få vidkännas en betydande inkomstminskning.
Detta är vår ståndpunkt. Vi
kommer att arbeta för den, och jag
har den förhoppningen, att det skall
bli möjligt att komma fram till ett tillfredsställande
resultat.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få fästa inrikesministerns
uppmärksamhet på att
under årets riksdag har vi lagt om beskattningsreglerna
för fastighetsdelen
när det gäller bostadsrättsinnehavarna
så att den är överflyttad från bostadsrättsinnehavarna
till den förening eller
det bolag som äger fastigheten. Denna
stora förändring har riksdagen i år redan
beslutat.

Herr JANSSON i Aspeboda (bl):

Herr talman! Jag har i år liksom under
fjolårets debatt om denna sak lyssnat
med den allra största uppmärksamhet.
Vi kanske alla har befunnit oss i
den tron, att det skulle vara en lätt sak
att avskaffa garantiskatten. Men det har
visat sig'', att ju mer förtrogen man blir
med verkningarna av vad vi menar
med ett avskaffande desto mer fundersam
blir man över hur man skall gå
till väga för att inte åstadkomma att
den sista villan blir värre än den
första. Vi bär på sidan 12 i utskottsbetänkandet
ett exempel från Norrtälje,
där man visar, att utdebiteringen skulle
ha stigit med 42 öre per bevillningskrona,
om man skulle lagstifta fram en
fri del av 20 000 kronor vid taxeringen.

När jag hörde herr Anderson i
Sundsvall säga, att det skulle vara en
etapp på vägen mot att få bort garantiskatten,
om man ville gå med på att
ha 20 000 kronor fria, så tänkte jag, att
det skulle vara en etapp på vägen att
skapa en villervalla, som man inte
skulle kunna stå till svars med, när
man fick se verkningarna av detta. En
del skulle bli fria, men vi skulle då
övervältra bördan på andra. Jag vill

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

därför på det bestämdaste varna för
att beträda denna väg. Vi har nämligen
kommuner, där den allra största delen
av fastigheterna liar taxeringsvärden
vid 20 000 kronor eller därunder. Vi
förstår vad det skulle betyda.

I fjol avskaffade vi åtminstone de
allra största orättvisorna för dem som
var hårdast drabbade och värst utsatta
för verkningarna av denna garantiskatt.
På den tiden innan vi ännu infört barnbidragen
träffade jag ofta på människor,
som aldrig kunde utnyttja sitt
ortsavdrag. Sedan barnbidragen kom
till, liar det förbättrats betydligt. I år
har vi för första gången att emotse, att
den som i ortsgrupp 2 har ett taxeringsvärde
för sin gård på 44 000 kronor
och inte har annan inkomst än det
belopp, vartill garantiskatten uppgår,
får kvitta denna mot sitt ortsavdrag.
Detta gäller för äkta makar.

Tar jag exempelvis ortsgrupp 5 kan
man äga fastighet med ett taxeringsvärde
av 50 000 kronor och ändå vara
helt skattebefriad. Detta är ett framsteg
som gjorts på vägen för att rätta till de
allra största orättvisorna. Vi är alla
glada och belåtna att ha kommit så
långt. Från alla håll och kanter låter
det, som om vi vore övertygade om att
vi skall avskaffa garantiskatten, men
hur det skall gå till därom vet vi i dag
troligtvis för litet, såsom bevillningsutskottets
ordförande nyss har sagt. Vi
måste skaffa oss ett siffermaterial som
underlag för våra debatter, så att vi
kan besluta på ett sådant sätt att vi
inte åstadkommer skada. Jag kan nämna
ett drastiskt exempel. Det finns en
kommun i Kopparbergs län, som inte
har annan industri än en kraftstation,
men denna kraftstation är taxerad till
19 miljoner kronor, och hela den nya
storkommunen — två kommuner har
sammanslagits — kommer med hela sitt
fastighetsbestånd av skog och jord
m. m. inte upp till högre taxeringsvärde
än 18 miljoner kronor.

Först när vi får ett fullständigt klar -

Ändringar i fastighetsbeskattningen in. m.

läggande av hur vi skall förfara i sådana
fall kan vi ta upp frågan på nytt.
Jag hoppas att det då skall bli rörande
enighet inom alla partier och att vi då
verkligen skall kunna åstadkomma
något.

Det lappverk — jag kallar det lappverk
— som 20 000-kronorsbefrielsen
skulle utgöra, vill jag sannerligen inte
ge så mycket för. Det kan jag för min
del inte tillstyrka. Jag tror det skulle
skapa irritation.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Har man så stora betänkligheter
som herr Jansson i Aspeboda
låtit komma till uttryck, är jag
förvissad om att garantiskatten aldrig
kommer bort.

Vi bondeförbundare har ju alltid haft
på vårt program, att vi vill ha bort den
orättvisa beskattning som garantiskatten
utgör. .Tåg för min del står kvar
på den linjen och kan därför inte dela
de synpunkter, som herr Jonsson i
Skedsbygd framförde i detta avseende.
Jag anser nämligen att det inte blir de
förfärligt stora återverkningar vid en
sänkning från 4 till 3 procent, såsom
förordats i högerreservationen, som
man vill göra gällande. Jag förmodar
att herr Jonsson i Skedsbygd och herr
Jansson i Aspeboda och för resten hela
bevillningsutskottet läste utredningen
för ett par år sedan angående fastighetsbeskattningen
och återverkningarna
i de olika kommunerna, om man
slopade den helt. Där visades tydligt,
att det var ganska små återverkningar
i flertalet kommuner. Där det verkade
mest var just i sådana kommuner som
hade många sommarvillor. Där återverkade
det med en viss tyngd, dock inte
någon nämnvärt avskräckande. .Tåg för
min del tycker därför att vi så snart
som möjligt bör avskaffa denna orättvisa
skatt.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ändringar i fastighetsbeskattningen m. m.

Däremot kan jag inte vara med om
att det skall ske på den linje, som folkpartiet
gått in för, ty det medför ingen
rättvisa. Det skulle ju betyda att alla
alla dessa mindre fastigheter, som är
taxerade till högst 20 000 kronor, skulle
slippa och att skatten skulle övervältras
på alla de andra, som hade något
högre taxeringsvärden. Det ligger
ingen rättvisa i ett sådant system. Nej,
alla bör få en lättnad i förhållande till
taxeringsvärdet. Jag tycker att man bör
kunna ta detta steg med cn sänkning
från 4 till 3 procent så mycket mera
som den höjda fastighetstaxeringen
gjort att det är berättigat med procenttalet
3 i stället för 4. Procenttalet 4 ger
mer i skatt efter det nya taxeringsvärdet
än vi skulle haft med 5 procent
efter de gamla taxeringsvärdena, och
därför iir det berättigat att nu gå ned
till 3 procent. Jag kommer för min del
att rösta för det förslaget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på att den uppgift som här
lämnats om bostadsrättsföreningarna
inte är alldeles riktig. Beskattningen av
dem har nämligen flyttats över från den
enskilde till bostadsrättsföreningen som
sådan, men detta gäller inte den förmögenhet,
som ligger i fastigheten. Beskattningen
av den kommer bostadsrättsinnehavaren
därför alltjämt att
drabbas av.

Sedan vill jag till den siste ärade talaren
säga, att om jag inte minns alldeles
fel, så fanns det i den utredning
som låg till grund för Kungl. Maj :ts förslag
i fjol omnämnda kommuner, där
skattehöjningen skulle bli kr. 3:45 per
skattekrona.

Herr JANSSON i Aspeboda (bl) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Rubbestad sä -

ger att han inte kan se på denna fråga
på samma sätt som jag, så vet jag inte
hur herr Rubbestad ser på frågan över
huvud taget.

Det är många saker, som vi i detta
sammanhang måste ta hänsyn till, och
jag blev därför en smula förvånad över
hur snabbt herr Rubbestad gick ner till
tre procent. När vi behandlar en fråga,
som griper in så djupt i hela vårt ekonomiska
liv som förevarande fråga gör,
så kan vi inte gärna ta ställning hux
flux utan att tänka oss för, och jag
kan därför inte följa herr Rubbestad i
detta fall. Jag anser i stället att vi så
småningom bör kunna få fram ett undersökningsmaterial,
som garanterar att
vi inte här begår ett brott mot någon
kommun, som är beroende av det nuvarande
systemet.

Herr Rubbestad bättrade sig emellertid
i slutet av sitt anförande och tilläde
»snarast möjligt». På den punkten är
han och jag hundraprocentigt överens,
ty även jag vill snarast möjligt ha här
ifrågavarande ändring genomförd, men
jag vill inte vara med om det förrän vi
har absolut klart för oss hur det nya
systemet kommer att verka och vad vi
kan sätta i stället för de förmåner, som
vi här och där tar bort. Exemplet med
kraftstationen som tillför en socken 19
miljoner kronor, medan hela socknens
inkomster i övrigt uppgår till endast 18
miljoner kronor, borde ge herr Rubbestad
en liten tankeställare härvidlag.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf ) kort
genmäle:

Herr talman! Det kan måhända vara
onödigt att här replikera herr Rubbestad,
eftersom han ju kom till samma
slutsats som jag, nämligen att fastighetsskatten
bör komma bort. Herr Rubbestad
vill emellertid göra detta utan
alla reservationer och utan tanke på
de konsekvenser, som detta kan medföra
för vissa kommuner. Jag skall
därvidlag bara ta ett exempel. Låt oss
tänka oss att vi har en kommun, där

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

ett kraftverk står för den största delen
av inkomsterna och där företagets
taxeringsvärde uppgår till exempelvis
50 procent av det sammanlagda fastighetsvärdet
inom kommunen. Om man
där tar bort fastighetsskatten och inte
sätter någonting annat i stället, vad inträffar
då? Jo, företaget lämnar ingen
fastighetsskatt till kommunen, alltså
ökas företagets vinst, och denna beskattas
i den stad eller det samhälle, där
företaget har sitt säte. Det blir resultatet
av fastighetsskattens borttagande,
om man inte lämnar någon som helst
kompensation.

Efter att något litet ha studerat denna
fråga har jag därför kommit till
den uppfattningen, att vi här riskerar
att skapa en större orättvisa — låt vara
att det kanske sker i bara ett fåtal kommuner
— om vi tar bort skatten utan
vidare än om vi har den kvar.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! .lag vill gärna medge
att jag i min replik till inrikesministern
gjorde mig skyldig till ett förbiseende
och att det tillrättaläggande som
utskottets ärade ordförande i det sammanhanget
gjorde var alldeles korrekt.
Trots detta måste jag emellertid säga,
att vi här har att göra med en ny faktor,
den nämligen att vi beträffande inkomst
av hyresvärde i stort sett får
en förbättring för bostadsrättsinnehavarna.
Man kan naturligtvis se på båda
dessa frågor samtidigt, som vi har gjort,
när vi har diskuterat dessa problem
inom utskottet.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! .lag tror inte att man
klarlägger alla förhållanden, som herr
Jansson i Aspeboda vill ha klarlagda
innan man kan avveckla garantiskatten;
något sådant tror jag är omöjligt att
göra. Det är nämligen så många ovissa

Ändringar i fastighetsbeskattningen m. in.

faktorer, som i olika lägen kan spela in
och som gör att det som är möjligt ett
år visar sig omöjligt det kommande
året. För närvarande är vi i den lyckliga
omständigheten att fastigheterna i
allmänhet —• jag tänker särskilt på
jordbruksfastigheterna — lämnar en avkastning,
som inte behöver förrycka inkomstläget
i en kommun om man slopar
garantiskatten. Men det läget kan under
vissa förhållanden ändras så att det
blir större svårigheter att avveckla garantiskattesystemet
i ett kommande
läge än det för närvarande är. Jag tror
därför att nu är den lämpliga tidpunkten
härför, detta särskilt som, såsom jag
framhöll i mitt första anförande, fastighetsvärdena
höjts i den utsträckningen
att 4 procent på taxeringsvärdena
ger mera nu än 5 procent gav före
den sista fastighetstaxeringen, och att
det av denna anledning är berättigat
att redan nu sänka till 3 procent. Jag
tror därför som sagt att det nu är lämpligt
att göra detta.

Jag vill för övrigt göra det uttalandet,
att om man skall dröja så länge med
fastighetsskattens avveckling som till
den tid då vi tagit ställning till en
kungl. proposition, som vi fått i år och
som innebär att fastighetsskatten för år
1956 skall fonderas för att lämna stöd
till de kommuner som kommer att
drabbas av fastighetsskattens borttagande,
då bör vi åtminstone vara mogna
för att gå in för ett fullständigt avvecklande
av fastighetsskatten. Jag vill göra
detta uttalande till vederbörande i stafsrådsbänken,
tv jag hoppas att regeringen
åtminstone år 1956 sedan fondcringen
gjorts kommer med ett förslag
till fullständig avveckling av garantiskatten.
För dagen bör vi emellertid gå
på den linje som förordar en sänkning
av skatten till 3 procent i stället för 4
procent.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Jonssons i Skeds -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ändringar i fastighetsbeskattningen m. in.

bygd senaste inlägg kom mig att begära
ordet för en replik.

Herr Jonsson i Skedsbygd målade
situationen ganska svart för de kommuner
diir det finns kraftverk, som har
att erlägga fastighetsskatt. Jag vill erinra
herr Jonsson i Skedsbygd om att
1942 års kommunalskatteberedning löste
detta problem när den föreslog att
även om fastighetsskatten skulle bort,
så borde 5 procent av inkomsten alltid
gå till vederbörande kommun. Det är
precis den linje som högern följt i sina
motioner både förra året och även i år.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Det var ett yttrande av
herr Rubbestad, som uppkallade mig
att ta till orda, och det var när han
gjorde sig till talesman för att fastighetsskatten
eller garantiskatten skall tas
bort. Därvidlag vill jag göra en fråga.
Även om man ställer i utsikt en viss
kompensation, hur skall det då gå för
de norrländska kommuner, som i mycket
hög grad är beroende av fastighetsskatten?
Det finns där uppe vissa kommuner,
där bolagen och staten äger
nästan all skog och där man numera
går fram med stora sjöregleringsarbeten
och byggande av dammar och kraftverk,
som blir åsatta taxeringsvärden,
som i vissa fall för en del kommuner
kan betyda ända upp till 15 å 20 procent
av antalet skattekronor. Tror herr
Rubbestad att det kommer att gå att
fånga många valröster på det talesättet
i Norrland? Om herr Rubbestad tror
det, misstar han sig totalt.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag förutsätter att både
kronans egendomar och vattenfallsbyggnaderna
där uppe kan ge någon
avkastning. Vi bör under sådana förhållanden
gå in för att den skall redovisas
såsom skatteunderlag till kommunerna
och ge kanske mera än garantiskatten.
Då förmodar jag att herr Jacobson i
Vilhelmina blir nöjd.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den av herr Spetz
in. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 3:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Nilsson i Svalöv votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 3(5 antager den av herr Spetz
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen.

Sedan kammaren ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Svalöv
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstnings -

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

apparat anställdes. Därvid avgåvos 89
ja och 76 nej, varjämte 38 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Ilerr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Anderson i
Sundsvall begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 128
ja och 49 nej, varjämte 25 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 60 § samt anvisningarna
till 60 | kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m. och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds

Lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt.

proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den
vid förordningen den 25 maj 1941 (nr
251) om varuskatt fogade varuförteckningen; bankoutskottets

utlåtande nr 14, i anledning
av väckt motion om ändring i
pensionsgrunderna för de äldre riksdagsvaktmästarna;
samt

första lagutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av väckta motioner angående
viss översyn av lagen om trafikförsäkring
å motorfordon.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa betänkanden och utlåtanden hemställt.

§ 17.

Lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående utredning om lagskydd
åt frikyrkopastors tystnadsplikt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Som motionär skall jag
be att, mycket kort, få yttra något i
den fråga, som nu för ett ögonblick
rycker i förgrunden för kammarens
intresse och beträffande vilken väl herr
talmannen strax går att klubbfästa ett
beslut, som man har anledning att fästa
de allra största förhoppningar vid, eftersom
utskottet så entydigt positivt har
uttalat sig i motionens syfte.

Vi motionärer har egentligen bara att
buga och tacka. Det är emellertid här
obestridligen fråga om ett problem av
inte så alldeles enkel natur. Man vill
dock livligt hoppas och tro att det genom
den ytterligare beredning, som nu
torde följa, skall bli möjligt att lösa
problemet och i en enkel lagtext kunna
åstadkomma de garantier det i detta
fall är fråga om. Dessa garantier ligger

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt.

helt i linje med den nya religionsfrihetslagens
anda — ja, man kan säga
så helt i linje därmed, att det väl närmast
får anses som ett förbiseende att
denna sak inte redan är ordnad.

För undvikande av allt missförstånd
kan jag kanske också få lov att säga,
att det naturligtvis varit motionens tillskyndare
helt fjärran att mena, att borgerlig
lag skulle i minsta mån träda i
stället för det rent personligt betingade
ansvar som ligger i tystnadsplikten. Tv
det finns ju också en förpliktelse till
tystnad och inte bara en rätt till tystnad,
det är uppenbart. Men frågan om
tystnadsplikten bör, som jag ser det,
få bedömas som en väsentligen kristetetiskt
betingad angelägenhet, antingen
det finns något i lag därom föreskrivet
eller inte. För min personliga del tycker
jag att det härvidlag inte skulle
behövas något lagbud. Det står fast, att
en frikyrklig själavårdare känner sig
förpliktad att lielt förtiga vad han i
biktens form, i en stund av djup intimitet,
har mottagit; om han inte gjorde
det skulle all själavård vara omöjlig,
föreställer jag mig, tv den bygger ju
på ett orubbat förtroende. Men jag föreställer
mig å andra sidan att om det
befinnes önskvärt och angeläget att
också denna sida tas upp till förutsättningslös
utredning, så skall ingen ha
något att invända mot det.

Vad som under alla förhållanden
måste upp till omprövning är vissa
gränsdragningsproblem. Skall gränsen
dragas exakt där den gräns nu går,
som markerar rätt till vigsel för frikyrkopastorer,
eller skall man tänka
sig någon annan indelningsgrund? Jag
vill i det fallet skicka med en önskan,
att den avgörande synpunkten verkligen
blir den, att varje frikyrkopastor,
som reellt sett fyller uppgiften som
själavårdare och alltså har att mottaga
förtroenden i biktens form, också får
lagens skydd och att alltså ingen ur
den synpunkten behörig lämnas utanför.

Herr talman! Med dessa, som jag hoppas,
inte alltför många ord ber jag att
med livligaste tillfredsställelse få yrka
bifall till utskottets hemställan, som ju
är helt identisk med motionärernas
hemställan.

Fru JOHANSSON i Skövde (s):

Herr talman! Eftersom jag har avlämnat
en blank reservation i detta
ärende skall jag be att med några ord
få motivera varför jag har gjort det.

Liksom de övriga ledamöterna i utskottet
anser jag det vara alldeles på
sin plats att även en frikyrkopastor får
rätt att undandra sig vittnesmål angående
vad som blivit honom anförtrott i
hans egenskap av själasörjare. Jag tror
emellertid att denna fråga inte kan
lösas nöjaktigt, om inte en frikyrkopastor
utom att erhålla rätt att tiga
också ålägges skyldighet att tiga.

Jag misstänker visserligen inte ett
ögonblick att våra frikyrkopastorer på
något sätt skulle yppa vad personer i
biktens form har anförtrott dem, men
jag'' anser att det borde vara ett stöd för
dem att de verkligen har fått avge ett
tysthetslöfte så att de, om det skulle
uppstå en situation, där de kanske
skulle pressas att meddela vad som blivit
dem anförtrott, då skulle kunna
stödja sig på sin tystnadsplikt.

Inom Svenska missionsförbundet och
inom metodistsamfundet får nämligen
pastorerna, när de inviges i sin tjänst,
avlägga ett tysthetslöfte, men inom andra
samfund tycks detta inte vara förhållandet.
Det kan ju ändå tänkas att
någon pastor utträder ur vederbörande
de samfund eller kanske rent av inte
längre bekänner sig som kristen, och
som en följd därav kunde han också
anse sig löst från sina moraliska förpliktelser
i detta avseende som han
tidigare känt sig bunden av.

Jag'' anser bikten vara av stor betydelse.
Jag har många gånger kunnat
konstatera hur värdefullt det är för
människor, som har något bekymmer

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

att bära på, att få vända sig till en person
och tala om vad det är som bekymrar
dem och samtidigt ha en garanti
för att den person, som de meddelar
sig med, inte har rätt att yppa
detta i något sammanhang. Jag anser
att man fördenskull på allt sätt bör slå
vakt om denna tystnadsplikt, så att
dessa människor kan känna den största
trygghet då de går att tala med en själasörjare.

Motionärerna har fått sina önskemål
ganska väl tillgodosedda, och jag har
som sagt ingenting emot det. Jag anser
emellertid, att om det skall vara någon
konsekvens i det beslut vi går att fatta,
skulle det i utskottets kläm, samtidigt
som man anhåller om utredning om rätt
för frikyrkopastor att undandraga sig
vittnesmål angående vad som blivit
honom anförtrott i hans egenskap av
själasörjare, ha tillagts, att åt utredningen
bör uppdragas att utreda även
frågan om pastorernas tystnadsplikt.

Jag har inte något yrkande, men har
ändå velat framföra dessa synpunkter.

Häruti instämde herr Hallen (s).

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Det är i stort sett samma
synpunkter, som fru Johansson i
Skövde här anfört, som varit anledning
till att jag antecknat en blank reservation
till detta utskottsutlåtande. Motionärernas
önskemål har ju tillgodosctts.
Herr Hamrin betonade emellertid i sitt
anförande här j kammaren att han, om
jag fatttade honom rätt, anser att det
endast behövs en moralisk skyldighet
för vederbörande att tiga med vad han
erfarit och mottagit i bikten. Vi har nog
den uppfattningen, att den rättighet,
som en frikyrkopastor får jämfört med
andra kyrkans män, också bör så långt
det är möjligt förenas med samma skyldighet
för vederbörande att tiga med
vad han fått erfara. Detta har fru Johansson
på ett utmärkt sätt betonat.

Att frågan emellertid inte är så enkel
framgår av remissyttrandena. Styrel -

Lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt.

sen för Sveriges advokatsamfund poängterar
detta i sitt på sid. 16 i utskottets
utlåtande intagna yttrande. Jag tycker
detta uttalande bör understrykas och
tjäna som vägledning för utredningen
på detta område. Det heter där: »En
inskränkning i frikyrkopastorernas
vittnesplikt är ägnad att inge vissa betänkligheter.
Nu gällande inskränkningar
i vittnesplikten (rätten att tiga) korrespondera
mot en materiell tystnadsplikt
(plikten att tiga), stipulerad i särskilda
författningar, allmänna läkarinstruktionen,
advokatsamfundets stadgar
etc. Gemensamt för alla dessa fall torde
vara, att brott mot tystnadsplikten kan
medföra straffansvar eller disciplinär
påföljd. Att inskränka frikyrkopastorernas
vittnesplikt utan att samtidigt ålägga
dem en på något sätt sanktionerad
plikt att iakttaga tystnad synes knappast
kunna ifrågakomma. En lösning
av sistnämnda fråga torde möta vissa
svårigheter.»

Advokatsamfundet slutar sitt yttrande
med att säga följande: »Med det anförda
har styrelsen velat påvisa att den
av motionärerna väckta frågan är ganska
komplicerad. Någon erinran mot
att den av motionärerna begärda utredningen
kommer till stånd har styrelsen
emellertid icke.»

Om man får denna rättighet och någon
bryter mot tystnadsplikten, går
detta närmast ut över vederbörande,
som fått denna nya rättighet att iakttaga
tystnad. Är det någon som missbrukar
denna rätt kommer emellertid
också hela det nya systemet att förlora
i förtroende. Vi anser därför för vår
del, att det är lika nödvändigt för frikyrkopastorerna
att man upprätthåller
regeln, att rätt att tiga också skall
medföra plikt att tiga.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):
Herr talman! Mina ord i denna fråga
skall inte bli många.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt.

Utskottet har inga delade meningar
i själva sakfrågan i det ärende som nu
behandlas, och de som avlämnat en
blank reservation har gett besked om
anledningen därtill utan att framställa
något särskilt yrkande.

De svårigheter, som kan tänkas uppkomma
vid lösandet av den föreliggande
frågan, har utskottet, synes det mig,
ärligt och uppriktigt och samvetsgrant
redovisat. Det lämnas emellertid åt den
kommande utredningen att söka få håll
på eller bemästra dessa svårigheter.

Enligt nu gällande lag kan en frikyrkopastor
av domstol åläggas att röja
det som han under biktens insegel tagit
emot, t. ex. vid en dödsbädd eller eljest
i förtroende som själasörjare. Vägrar
han, vilket han i en sådan situation
givetvis gör, kan han i yttersta fall
kvarhållas i häkte tre månader. .Tåg tror
inte någon i denna kammare skulle anse
det vara värdigt vårt rättssamhälle om
så skedde. Man kan säga att ett sådant
domslut i dagens situation endast har
teoretiskt intresse, men nu gällande lag
ger i alla fall möjlighet till en så sträng
dom.

När det gäller begränsningen i rätten
till tystnad inför domstol är jag övertygad
därom, att mycket svårare nötter
har en tillkallad sakkunnigkommitté
haft att knäcka än den som denna kommitté
kan tänkas få. Man kan t. ex. följa
den linje, som herr Hamrin nämnde
här, att de som har fått vigsellicens
också skall få tystnadsrätt. Det kan också
finnas andra vägar att gå. Klart är,
att det skall vara sådana personer inom
vederbörande samfund, vilka verkligen
framstår som själasörjare i egentlig mening,
som bär bör komma i fråga. Som
har nämnts här förut får inom flera fri- ,
kyrkliga samfund pastorerna vid ordi- (
nationen och avskiljningen inför den ,
samlade konferensen avlägga ett högtidligt
löfte om obrottslig tystnad.

Jag kan gärna citera hur detta löfte,
med någon liten variation, lyder: »Jag
lovar att under tystnadens insegel be- 1

vara och på inga villkor förråda vad
som i form av syndabekännelse eller
på annat sätt blivit mig som pastor eller
själasörjare anförtrott.» Jag tror också
att vederbörande inte uppfattar detta
bara som vackra ord utan snarast som
eu edlig förpliktelse.

Utskottet erinrar vidare om att det
redan finns en kategori — jag ber kammaren
observera detta — av yrkesgrupper
som är ålagda tystnadsplikt inför
domstol utan att vara ålagda sanktionerad
tystnadsplikt, d. v. s. tystnadsplikt
med straffpåföljd. Enligt 36 kap.
5 g rättegångsbalken må rättegångsombud,
biträde eller försvarare ej höras
som vittne om vad som för dem har
uppdagats vid fullgörandet av den uppgift
som de har sig förelagd. Det finns
alltså i vårt rättssamhälle redan nu en
kategori av människor, som har tystnadsplikt
inför domstol, utan att staten
har spikat några straffsatser.

Den moraliska förpliktelsen till tystnad
är givetvis för oss den allra främsta
i rangordningen, men den juridiska rätten
är skälig för alla som är församlingsföreståndare
eller eljest direkt har
att arbeta som förluinnare eller själasörjare.

Jag vill, herr talman, sluta med att
erinra om att de stora frikyrkorna exempelvis
i Amerika och England inom
sig har ordnat hur det skall förfaras
med den, som skulle kunna tänkas bryta
ett tysthetslöfte, och vi kan vara förvissade
om att de frikyrkliga samfunden
i vårt land kommer att ägna denna
fråga all den tillbörliga uppmärksamhet
som saken kräver. Även om frågan kan
vara komplicerad tror jag likväl att de
farhågor, som fru Johansson i Skövde
och herr Lundqvist här har givit uttryck
åt, kommer att beaktas med all
respekt inom de frikyrkliga samfunden.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Förbättring av fastighetsbestånd, som skadas genom vägbyggnad.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 35 § lagen den
18 april 1952 (nr 1(57) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna; och
nr 18, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av den ecklesiastika
boställsordningen m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19.

Förbättring av fastighetsbestånd, som
skadas genom vägbyggnad.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för förbättring
av fastighetsbestånd, som skadas genom
vägbyggnad.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ELIASSON (h):

Herr talman! Utskottet har avstyrkt
den väckta motionen med hänvisning
till att det pågår en utredning. Jag skulle
emellertid som motionär vilja framföra
några synpunkter.

Det är givetvis för en bygd oerhört
viktigt att man får bra vägar och får
järnvägar, men för att dessa skall få en
rationell dragning kan man inte ta hänsyn
till de olika brukningsdelarna, utan
de blir sönderskurna. Det kommer att
betyda dels att man får åkertegar som
har en olämplig form för brukning och
dels många gånger, om det exempelvis
dras fram en järnväg, att det blir svårigheter
att från stamfastigheten komma
fram till åkrarna.

Nu kan man visserligen säga att vederbörande
dels får marklösen och dels
får ersättning för det intrång som sker,
men enligt min uppfattning bör det all -

männa, parallellt med att man planerar
vägar och järnvägar, också planera för
fastighetsbildningen. Kanhända skulle
man kunna dra vägen på ett ur fastighetsbildningssynpunkt
rationellare sätt,
och man bör från det allmännas sida ta
initiativ till att ordna upp de felaktigheter
som uppstår i fastighetsbildningen.
Man bör också betala de kostnader,
framför allt för lantmäteriförrättningar,
som uppstår i detta sammanhang. En
sådan åtgärd skulle vara ett led i andra
ingrepp, som samhället gör när det gäller
jordbrukets yttre rationalisering,
varvid man ju strävar till att få en
lämplig arrondering på de olika brukningsdelarna.

•lag vill emellertid notera, att utskottet
och lantmäteristyrelsen har varit
mycket positiva, och då man har hänvisat
till att en utredning under året
skulle bli färdig, vill jag, herr talman,
inte framställa något yrkande.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Vid det förhållandet, att
den ärade motionären icke framställde
något yrkande, utan i stället uttalade
sin belåtenhet i stort med utskottets
förslag, har jag ingen anledning att ingå
i någon utförligare motivering. Jag förmodar
att den ärade motionären, om
han hade varit medveten om att lantmäteristyrelsen
så sent som hösten 1953
hade ingångsatt en utredning om ifrågavarande
sak, måhända hade besparat
sig besväret att göra någon framställning
till den svenska riksdagen.

Även om motionären var belåten med
utskottsutlåtandet — vi är ju tämligen
överens i sak — kunde motionären
självfallet inte yrka bifall till utskottets
hemställan, då utskottet måst yrka avslag
på motionen. Jag inskränker mig
till att med hänvisning till utskottets
motivering yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Nr 13.

94 Nr 13. Onsdagen den 7 april 1954.

Redovisning av statens spritinkomster och samhällets

utgifter.

§ 20.

Föredrogos vart eller annat
tredje lagutskottets utlåtande nr 21,
i anledning av väckt motion om inrättande
av ett jaktråd; och
jordbruksutskottets utlåtande nr 10,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21.

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 11,
angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar av viss
kronan tillhörig fast egendom.

§ 22.

Föredrogos vart för sig
jordbruksutskottets utlåtande nr 12,
med anledning av Kungl. Majrts proposition
angående inrättandet av7 en
veterinärklinik i Hälsingborg jämte i
ämnet väckta motioner; och
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 13, över motioner om införande
av genomgående zontariffberäkning''
mellan å ena sidan statens järnvägar
och å andra sidan postverkets
och statens järnvägars busslinjer m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 23.

Redovisning av statens spritinkomster
och samhällets av spritbruket föranledda
utgifter.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, över motion
om redovisning av statens spritinkom -

av spritbruket föranledda

ster och samhällets av spritbruket föranledda
utgifter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr GAVELIN (s) :

Herr talman! Det är inte min avsikt
att försöka få till stånd någon debatt i
denna fråga, men innan vi begraver
motionen skulle jag vilja framföra ett
par synpunkter.

Jag måste först och främst erkänna,
att jag ingalunda hade någon tro på
alt jag skulle vinna gehör för mitt förslag
om en sådan utredning. Detta beror
dock icke på att jag anser att den
skulle vara omöjlig, såsom utskottet menar.
Man kan nog få fram så pass klara
fakta att en beräkning blir möjlig.

Mitt förslag kommer nog inte att begravas
för evärdelig tid utan kommer
säkert att komma upp i repriser, tills
det blir moget att bifallas och man gör
ett försök med en utredning.

Jag skall dra fram ett enda exempel,
som belyser de möjligheter som
finns att göra en sådan utredning. För
några veckor sedan bringades en man
i Norrbotten om livet av en annan i
samband med spritmissbruk. Den man,
som fick sätta livet till, hade hustru och
två barn. Statens inkomster av dessa
två mäns spritförtäring kan inte belöpa
sig till många kronor, men vilka utgifter
har inte åsamkats samhället genom
det inträffade. Först och främst
måste hustrun och de två barnen försörjas
av samhället. Vidare har samhället
förlorat sina inkomster av det arbete
som den döde skulle ha utfört under
sitt återstående liv, och han var en
ung man i 35-årsåldern. Dessutom fick
den andra parten flera års fängelse, och
samhället kommer alltså att under denna
tid gå miste om hans produktiva
kraft.

Det är sådant som jag bär syftat på,
och jag anser därför att det skulle vara
möjligt att göra vissa beräkningar av de

Onsdagen den 7 april 1954. Nr IS.

Redovisning av statens spritinkomster och samhällets av spritbruket föranledda
utgifter.

utgifter för samhället, som uppkommer
genom spritmissbruket.

Jag känner emellertid en viss tacksamhet
över utskottets sätt att skriva.
Utskottets skrivning ger mig all anledning
att understryka vad jag här sagt
om att frågan säkerligen icke kommer
att begravas för all framtid utan tvärtom
nog ganska snart åter kommer upp
på dagordningen.

Jag har inte något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 24.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 670, av herr Ejalmarson m. fl.,
i anledning av Ivungl. Maj :ts proposition,
nr 181, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete;

nr 671 av herr Andersson i Ronneby
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
propositionen, nr 183, med förslag till
fiskeristadga m. m.;

nr 672 av herrar Hteggblom och
Svensson i Krokstorp, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 183;

nr 673 av herrar Gustafson i Göteborg
och Netzcn, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 185, angående
anläggning av ett ångkraftverk på västkusten;
samt

nr 674 av herr Pettersson i Norregård
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 193, med förslag till
ändrad lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen
samt § 1 mom. 2, § 38
mom. 2, § 45, § 55 mom. 1 samt §§58
och 63 riksdagsordningen.

Dessa motioner bordlädes.

§ 25.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
vissa kronan tillhöriga fastigheter
m. in.; och

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

från bevillningsutskottet:

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 60 § samt anvisningarna
till 60 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.;
och

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen;

från tredje lagutskottet:

nr 158, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 september
1939 (nr 608) om enskilda vägar,
in. in., dels ock i ämnet väckta
motioner; och

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 35 § lagen den
18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna; samt

från jordbruksutskottet:

nr 9, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under
nionde huvudtiteln, avseende anslagen
inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner; och

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

nr 157, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda
framställningar angående anslag å
kapitalbudgeten för budgetåret 1954/55
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 26.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.25.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 54

404764