Tisdagen den 6 april (Riksdagens protokoll 1948:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 13

6 och 7 april.

Debatter m. m.

Sid.

Tisdagen den 6 april.

Interpellation av herr Håstad ang. registreringen av baltiska flyktingar
............................................... 4

Onsdagen den 7 april.

Understöd åt kontrollföreningsverksamhet .................... 5

Åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen.............. 7

Understöd av praktiskt vetenskaplig verksamhet å Weibullsholm.. 8

Bidrag till Sveriges pomologiska förening...................... 15

Bidrag till markkartering och grundkalkning .................. 16

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.................... 20

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna.................... 22

Premier för ombordsaltning av nordsjösill .................... 24

Skogsstyrelsen: Avlöningar.................................. 28

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.................. 38

Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo ............ 55

Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland ................ 57

Rikets allmänna kartverk: Avlöningar........................ 59

Socialstyrelsen: Avlöningar (hemhjälpskonsulent) .. .............. 61

Interpellationer av:

herr Carlsson i Bakeröd i anledning av försenade leveranser av

konstgödsel till jordbrukarna, m. m..................... 64

herr Österman angående åtgärder för bättre relation mellan antalet
ordinarie och extra ordinarie statstjänstemän ........ 65

Mödrahjälp .............................................. 66

Allmänna barnbidrag ...................................... 70

Fria resor för barn. Bidrag till husmoderssemestern............ 73

1—Andra kammarens protokoll 19ri8. Nr 13.

Nr 13.

Innehåll.

Sid.

Åtgärder till förebyggande av invaliditet...................... 79

Social upplysningsfilm...................................... SO

Allmänna riktlinjer för beräkning av väganslagen.............. 83

Bidrag till byggande av enskilda vägar ...................... 83

Byggande av broar........................................ 85

Byggande av fiskehamnar.................................. 86

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp........ 88

Riksdagens revisorers verksamhet............................ 90

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd, m. m........... 93

Kommunala tjänstetillsättningar ............................ 96

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Sid.

Onsdagen den 7 april.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. nionde huvudtiteln (jordbruksdepartementet)
.................................. 5—59

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. femte huvudtiteln (socialdepartementet)
............................................ 61—80

— nr 6, ang. sjätte huvudtiteln (kommunikationsdepartementet) 83—88

— nr 42, ang. riksdagens revisorers verksamhet utom beträffande

ändring av § 72 riksdagsordningen........................ 90

Första lagutskottets utlåtande nr 21, ang. ändrad lydelse av lagen

om polisväsendet i riket, m. m........................... 93

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. de kommunala tjänstetillsättningarna
........................................ 96

Tisdagen den 6 april 1948.

Nr 13.

Tisdagen den 6 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet propositionen, nr
110, angående försäljning av en fabrik
för tillverkning av syntetiskt gummi;
samt

till bankoutskottet propositionen, nr
195, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

§ 2.

Föredrogos var för sig på bordet liggande
motioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 473 av herr Sundberg och
nr 474 av herrar Österman och Swedberg;
samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 475 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.,

nr 476 av herr Nilsson i Göingegården
m. fl.,

nr 477 av herrar Johansson i Mysinge
och Pettersson i Dahl,

nr 478 och 479 av herr Roman i Stafsund
in. fl.,

nr 480 av herr Persson i Svensköp
in. fl.,

nr 481 av herr Sandberg m. fl.,
nr 482 av herr Lundberg,
nr 483 och 484 av herr Carlsson i Bakeröd
m. fl.,

nr 485 av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl.,

nr 486 av herr Larsson i Stockholm
in. fl.,

nr 487 av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl. samt

nr 488 och 489 av herrar Persson i
Svensköp och Stjärne.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
betänkande och utlåtanden
nr 16—18, statsutskottets utlåtanden
nr 5, 6 och 42, första lagutskottets
utlåtande nr 21, jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 4 samt andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 5.

§ 4.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren måtte besluta att jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 5, 6 och 42 samt första
lagutskottets utlåtande nr 21 å morgondagens
föredragningslista uppföras
främst hland två gånger bordlagda ärenden
samt övriga ärenden i den ordning
de förekomma å dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Avlämnades följande motioner, nämligen nr

490, av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 194, med förslag till lag
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet; och

nr 491, av herr Sefve, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition, nr 177, angående
utbyggnad av lantbruks-, veterinär-
och skogshögskolorna m. in.

Dessa motioner bordlädes.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Interpellation ang. registreringen av baltiska flyktingar.

§ 6.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HÅSTAD, som anförde: Herr talman!
Åtgärden att sedan i fjol registrera
enligt uppgift cirka 15 000 balter såsom
sovjetryska medborgare i stället för såsom
statslösa har väckt berättigad undran.
Framför allt har den varit ägnad
att väcka oro bland de flyktingar, som
därav direkt berörts. För utlänningskommissionen,
med dess registrering av
balterna såsom f. d. ester, letter eller
litauer, kommer åtgärden att vålla besvärligheter
och merarbete. Till sina
rättsliga konsekvenser medför åtgärden
i vissa hänseenden svårigheter och
krångel.

Under sådana förhållanden frågar
allmänheten sig vilka motiv som föranlett
utrikesdepartementet och statistiska
centralbyrån till denna registrering. I

synnerhet är det angeläget att riksdagen
på auktoritativaste sätt får besked om
att åtgärden i intet avseende inverkar
på den svenska asylrättspolitiken.

Med kammarens tillstånd vill jag därför
till hans excellens utrikesministern
framställa följande frågor:

1) På vad sätt och av vilka motiv har
registreringen av baltiska flyktingar i
Sverige som sovjet-medborgare tillkommit? 2)

Innebär åtgärden i något hänseende
en rubbning av den svenska asylrättspolitiken
sådan denna under senare
tid tillämpats?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 7 april.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att landshövding Oscar Lövgren, som
lider av influensasviter, är från den 8/4
t. o. m. den 24/4 1948 till arbete oförmögen,
intygas.

Stockholm den 2/4 1948.

Carl Gentz.

Överläkare.

Kammaren beviljade herr Lövgren ledighet
från riksdagsgöromålen från och

med den 8 till och med den 24 innevarande
april.

§ 3.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum den 14
innevarande april företaga val dels av
statsrevisorer jämte suppleanter dels
ock av valmän och valmänssuppleanter
för utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande å
kammarens bord vilande motioner; och
remitterades därvid

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

till behandling av lagutskott motionen
nr 490 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionen nr
491 av herr Sefve.

§ 5.

Föredrogs den av herr Håstad vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående registreringen av
baltiska flyktingar i Sverige.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Understöd åt kontrollföreningsverksamhet.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under nionde huvudtiteln, punkten
33 (s. 51—53), föreslagit riksdagen att
för nästa budgetår till ovannämnda ändamål
anvisa ett oförändrat anslag av
338 400 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 201 av herrar
Osvald och Sundelin samt II: 220
av herr Svensson i Ljungskile m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte till
Nötboskapsavelns befrämjande: Understöd
åt kontrollförcningsverksamhet för
budgetåret 1948/49 anvisa ett anslag av
420 400 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen

Understöd åt kontrollföreningsverksamhet.

måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 201 och II: 220, till
Nötboskapsavelns befrämjande: Understöd
åt kontrollföreningsverksamhet för
budgetåret 1948/49 anvisa ett anslag av
338 400 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Tjällgren, Osvald, Gustafson i Vimmerby
och Carlström, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning och med bifall till de likalydande
motionerna 1:201 och 11:220,
till Nötboskapsavelns befrämjande: Understöd
åt kontrollföreningsverksamhet
för budgetåret 1948/49 anvisa ett anslag
av 426 400 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Det bär tydligen
gått litet för hastigt med föredragningen
av de skilda punkterna, eftersom vederbörande
som begärt ordet på denna
punkt inte är här. Det skulle ju kanske
bara vara glädjande, om vi kunde fortsätta
på detta sätt, men på denna punkt
måste jag ändå be att få yttra några ord.
Här gäller det ju frågan om anslag till
bl. a. kontrollföreningsverksamheten,
och det är uppenbart, att om denna
verksamhet skall kunna fortsätta som
hittills, måste man se till, att det blir
så stora anslag, att vederbörande föreningar,
som under sista året haft större
kostnader än tidigare, icke tröttna.

Utskottet har visserligen motiverat
sitt avslagsyrkande med att frågan är
under utredning, men saken är ju den,
att denna utredning inte har kommit
så långt, att förslag kan framläggas till
detta års riksdag, och därför ha motionärerna
ansett, att ett något högre
anslag bör utgå för det närmaste budgetåret.

Jag skall inte ge mig in i detaljer,
ty jag tror, att motionären här känner
till denna sak bättre än jag, men jag

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Understöd åt kontrollföreningsverksamhet.

vill understryka ännu en gång, att det
är synnerligen angeläget, att denna
verksamhet upprätthålles. Om vi skola
få bästa möjliga resultat av vår mjölkproduktion,
måste vi se till att vi veta
vad kossorna, som skola ge mjölk, gå
för, så att man kan komma fram till ett
bättre urval.

Jag skall med dessa korta ord, herr
talman, be att få yrka bifall till den
reservation som på denna punkt har
avgivits av herr Tjällgren m. fl.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har tillåtit mig att tillsammans
med ett par kamrater väcka en
motion på denna punkt. Vad vi önska
är, att man skall få ett anslag av den
storleksordning, som lantbruksstyrelsen
har föreslagit.

Anledningen till att kontrollverksamheten
har blivit så mycket dyrare under
de senare åren än vad den tidigare
varit är i första hand de stegrade
lönerna till kontrollassistenterna. Dessa
tjänstemän voro tidigare mycket lågt
avlönade. Bara för ett fåtal år sedan
höll sig lönen i flera fall vid omkring
1 500 kronor om året. Nu är den i
många fall dubbelt så hög och litet däröver,
men det är ingen som kan påstå,
att detta är en hög lön. Kontrollassistenternas
lön är fortfarande låg, och man
kan alltså i detta avseende inte säga,
att omkostnaderna äro högre än de med
nödvändighet måste vara.

De höjda omkostnaderna ha emellertid
fört med sig, att kostnaderna för i
denna kontroll per djur räknat blivit
avsevärt högre än tidigare. Detta gör ]
sig alldeles särskilt gällande i sådana :
bygder, där det är övervägande mindre <
jordbruk med vid kontrollen. Det är ]
klart, att det är svårare att utnyttja 1
kontrollassistenternas arbetskraft på ett :
effektivt sätt, när djurbesättningarna
äro små, ty i de flesta fall får kontrollassistenten
nöja sig med att kontrollera i
en besättning per dag. Där blir det allt- ;

så en avsevärt högre kostnad per djur
än tidigare, och detta medför risk för
att kontrollverksamheten i sådana bygder
går tillbaka.

Nu framhålles det ifrån lantbruksstvrelsens
sida, att hela denna verksamhet
torde böra läggas om efter andra linjer.
Jag tror nog också för min del, att man
måste försöka åstadkomma något sådant.
Man löser inte alls detta problem
genom en sådan anslagsökning, som
lantbruksstyrelsen har föreslagit och
som vi i motionen ha yrkat på. Vare
sig man väljer Kungl. Maj:ts anslagssumma
eller motionärernas, får man i
vilket fall som helst räkna med att en
omläggning av verksamheten blir nödvändig.

Nu säger man i propositionen, att
man i avvaktan på förslag om verksamhetens
omläggning inte bör ytterligare
höja anslagssumman. Man bör icke gå
händelserna i förväg. Jag tycker nu för
min del, att det är en felaktig slutsats
man dragit i förevarande situation, därför
att ett anslag av den storleksordning,
som lantbruksstyrelsen begär, behövs
för att upprätthålla verksamheten
i nuvarande omfattning, och detta måste
väl i alla fall vara det riktiga, om man
tänker sig en omläggning senare. Det
skulle vara synnerligen olyckligt, om
verksamheten finge gå tillbaka och om
man alltså här och där finge ett avbrott
i de sifferserier, som finnas för
besättningarna sedan flera år tillbaka.

Vi ha alltså, herr talman, ansett, att
ett anslag av den storleksordning, som
lantbruksstyrelsen föreslagit, är av behovet
påkallat för att upprätthålla verksamheten
i nuvarande omfattning, och
ett sådant upprätthållande av verksamheten
anse vi vara det riktigaste med
hänsyn till den eventuella omläggning,
som sedan kan komma till stånd.

Jag ber därför, herr talman, att få
instämma i herr Carlströms yrkande
om bifall till den reservation, som är
avgiven av herr Tjällgren m. fl.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen.

I detta anförande instämde herrar
Sandberg och Johansson i Norrfors.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Såsom framgår av jordbruksutskottets
utlåtande pågår för närvarande
en utredning rörande ladugårdskonlroll
in. m., och i avbidan på det resultat,
vartill denna utredning kan komma,
har departementschefen inte velat höja
anslaget utöver vad som tidigare utgått.
Denna synpunkt har utskottet för
sin del funnit vara bärande. Jag tror
för min del, att man näppeligen kan
göra gällande, att någon större olycka
inträffar, om man väntar till dess att
ladugårdsutredningens förslag är färdigt
och kan föreläggas riksdagen, vilket
jag hoppas skall komma att ske vid
1949 års riksdag.

Jag ber, lierr talman, att med denna
korta motivering få hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
29 :o i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 108 ja och 78 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 30—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44.

Åtgärder mot smittsam kastning hos
nötkreaturen.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr LIEDBERG: Herr talman! Till
denna punkt är fogad en blank reservation,
under vilken återfinnes bl. a.
mitt namn. Denna reservation skulle
inte varit blank, om det inte under utskottets
behandling av ärendet och av
den framställning, som vi motionsledes
ha gjort inte bara om ett ökat anslagsbelopp
utan även om ändrade grunder
för bidragsgivningen, blivit klart, att
det här gäller inte så mycket den ena
eller andra anslagssumman som fastmera
reglerna för bidragsgivningen.
Därvidlag har utskottet gått motionärerna
så nära som det har varit möjligt
utan att direkt bifalla motionen.

Som jag antytt, har jag inte ansett
skäl föreligga att vidhålla vårt yrkande
när det gäller anslagsbeloppet, dvs.
en ökning från 620 000 till 670 000 kronor.
Tyngdpunkten ligger i stället på
reglerna för bidragsgivningen, och detta
klargör man kanske bäst, om man hänvisar
till veterinärstyrelsens framställning
i ärendet, där det framhålles, att
enligt nu gällande grunder bidrag kan
utgå endast då det gäller enstaka djurs
ncdslaktning, medan styrelsen förmenar,
att då det inom ett i övrigt smittofritt
område kan förekomma, att även en

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

något större besättning blir smittad, det
kanske kan vara av ännu större vikt,
att man snarast kan sanera en sådan
besättning.

Utskottet har följaktligen, som kammarens
ledamöter återfinna under denna
punkt 44, skrivit, att utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t i fortsättningen
har sin uppmärksamhet riktad på
denna fråga, dvs. de gällande bestämmelserna
i fråga om bidrag vid nedslaktning,
samtidigt som utskottet har
uttalat, att skäl tala för en uppmjukning
av bestämmelserna i den riktning, som
veterinärstyrelsen har föreslagit.

Jag skall inte ställa något yrkande
utan vill bara uttala en förhoppning om
att Kungl. Maj:t verkligen kommer att
ha sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga och inte bara på frågan i och
för sig utan också på vad utskottet
skrivit.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 45—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm.

Under punkten 66 i statsverkspropositionens
nionde huvudtitel (s. 110—
111) hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att för nästa budgetår till ovannämnda
ändamål anvisa ett oförändrat
anslag av 160 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) I: 132 av herr Mannerskantz m. fl.,
likalydande med II: 217 av herr Liedberg
m. fl., till den del dessa motioner
hänförde sig till förevarande anslag och
i vilka, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte till Befrämjande av
fröodlingen m. m.: Understödjande av
den praktiskt vetenskapliga verksamhe -

ten å Weibullsholm anvisa ett anslag av
190 000 kronor;

2) I: 198 av herr Osvald m. fl., likalvdande
med II: 221 av herrar Svensson
i Ljungskile och Hammarlund, vari
hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret
1948/49 för understödjande av
den praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm anvisa ett anslag
av 200 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag i förevarande
del å motionerna I: 132 och
11:217, likalydande, samt motionerna
1:198 och 11:221, jämväl likalydande,
till Befrämjande av fröodlingen m. m.:
Understödjande av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm
för budgetåret 1948/49 anvisa ett anslag
av 160 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Sundberg, Hjalmar Nilsson och Osvald,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning och
de likalydande motionerna I: 198 och
11:221 samt med bifall i förevarande
del till de likalydande motionerna I: 132
och II: 217 till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Understödjande av den
praktiskt vetenskapliga verksamheten å
Weibullsholm för budgetåret 1948/49
anvisa ett anslag av 190 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LIEDBERG: Herr talman! Även
på denna punkt förekommer en reservation,
där bland reservanterna även
mitt namn skulle ha återfunnits. Innan
jag går in på frågan i och för sig, må
det kanske tillåtas mig att göra några
allmänna reflexioner.

Vårt yrkande, som även är framställt
motionsledes, utgår ifrån att även
i tider av finansiella besvärligheter och

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fin.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

därav föranledd sparsamhet från det
allmännas sida bör man vara ytterligt
varsam, när det gäller att inskränka
en verksamhet, som är av allmänt erkänd
nyttig art. Däremot kan man också
ställa frågan, huruvida man under
sådana förhållanden skall etablera ny
verksamhet med därav följande kostnader,
samtidigt som man inskränker
tidigare nyttig verksamhet, och då
ställa den frågan inte bara i de fall, då
den ifrågasatta nya verksamhetens
nytta kan vara problematisk, utan även
i de fall, då den ifrågasatta nya verksamhetens
nytta av alla anses vara påtaglig.
Det är från denna utgångspunkt,
som vi såväl i denna punkt som i ett
par andra ha motionerat om en anslagsökning,
som icke innebär någon
utökning av den hittillsvarande verksamheten
utan enbart innebär ett upprätthållande
av den verksamhet som
hittills bedrivits.

Vi ha ingalunda saknat känsla av ansvar
för det ekonomiska läget och för
den ekonomiska politik, som är föranledd
därav. Vi ha därför ansett oss
skyldiga att när det gäller jordbrukshuvudtiteln
utgå från den principen,
att när vi ha föreslagit utgiftsökningar
ha vi också velat och ansett oss böra
föreslå motsvarande utgiftsminskningar
på andra håll. Jag kan, herr talman, i
korthet nämna, att utgiftsminskningar
sålunda av oss äro föreslagna att äga
rum beträffande punkterna 3 och 97 i
huvudtiteln, innefattande utgifter på
8 285 000 kronor i det ena fallet
och 10 miljoner kronor i det andra,
varav en väsentlig del är föranledd av
jordbrukets rationaliseringsbehov i anslutning
till riksdagens beslut i fjol. Vi
ha med detta önskemål om en utjämning
mellan utgiftsökningar och utgiftsminskningar
icke tagit ställning
mot de åtgärder i och för sig, som avses
i dessa båda punkter. Men med den
allmänna sparsamhet, som måste prägla
budgeten och som även präglat

Kungl. Maj ds proposition när det gäller
en administrativ utbyggnad av apparaten
för jordbruksrationaliseringens
handhavande, förefaller det oss alldeles
uppenbart, att dessa medel icke
böra i sin helhet behöva tagas i anspråk
under det budgetår, som det nu
är fråga om, alltså budgetåret 1948/49.

Om man från denna utgångspunkt
ser på denna fråga, uppställer sig givetvis
spörsmålet: Har Weibullsholm

fått ett anslag, som står i proportion
inte bara till anstaltens och den där
bedrivna förädlingsverksamhetens nytta
i och för sig utan framför allt till den
tidigare på området bedrivna statsunderstödda
verksamheten och möjligheterna
till dess bedrivande i oförändrad
skala? Samma fråga kan ställas när det
gäller utsädesföreningen vid en behandling
av dess bidragspost efter samma
principer som när det gäller Weibullsholm.
Ett upprätthållande av utsädesföreningens
verksamhet men ingen
direkt utökning hade, såvitt vi kunnat
finna, inneburit, att anslaget icke
skulle stannat vid 487 300 kronor, som
utskottet gått in för i likhet med Kungl.
Maj :t, utan vid 500 000 kronor. Skillnaden
är emellertid så pass oväsentlig,
att jag icke ansett det behövligt att därvidlag
ställa ett särskilt yrkande.

När det gäller Weibullsholm är
Kungl. Maj ds förslag, som utskottet
följt, mera uppseendeväckande. Weibullsholm
bibehålies vid sitt tidigare
anslag, medan en beräkning av de
ofrånkomliga utgiftsökningarna, som givetvis
komma att tynga Weibullsholms
budget i lika hög grad som utsädesföreningens
i Svalöv, har givit vid handen,
att en anslagsökning på 30 000
kronor skulle ställt statens stöd åt utsädesföreningen
och åt Weibullsholm
i någorlunda paritet. Jag tror, att ingen
bär i denna kammare kan vara okunnig
om den stora nytta, som dessa båda
utsädcsförädlingsanstalter gjort, och de
stora vinster för landet och folkhus -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

hållet, som deras verksamhet har medfört.
Det förefaller då åtminstone mig
— och jag är säker på fler än mig —
ganska egendomligt, att man minskar
möjligheterna för denna verksamhets
bedrivande. När det gäller frågan, om
man skall spara eller icke spara, får
man inte stirra enbart på dagens situation.
Det gäller i lika hög grad, när vi
skola fördela våra resurser till olika ändamål
och söka främja olika uppgifter,
att man ser till att man bygger upp
morgondagens Sverige på ett riktigt
sätt.

Från denna utgångspunkt ha vi icke
kunnat finna, att det är riktigt, att medan
man i något så när rimlig grad
tillmötesgår behovet för utsädesföreningen
— det få vi ju med tacksamhet
annotera — man samtidigt fullständigt
slår dövörat till för det behov av
samma art som förefinnes i fråga om
Weibullsholm. När Kungl. Maj:t hänvisar
till en ökning av anslaget till Weibullsholm
vid fjolårets riksdag, ber jag
att få hänvisa till en parallellföreteelse
när det gäller utsädesföreningen.
Med andra ord, Kungl. Maj:ts och utskottets
behandling av anslaget till
Weibullsholm innebär, att Weibullsholm
sättes i efterhand på ett sätt, som
dess verksamhet knappast motiverar.
Det har, så länge jag varit ledamot av
jordbruksutskottet och riksdagen, vid
dessa frågors behandling alltid ansetts
betydelsefullt och önskvärt, att icke
bara den ena av dessa anstalter vidmaktliålles
vid sin verksamhet utan att
detta sker med båda, inte enbart med
hänsyn till de värdefulla resultat, som
vunnits på båda hållen och som ingen
torde ifrågasätta, utan också med hänsyn
till den stimulans som, liksom på
andra områden, även här ligger i den
tävlan mellan även vetenskapliga kapaciteter,
som tillvaron av två skilda institutioner,
som arbeta med delvis samma
mål för ögonen, innebär.

Jag ber alltså, herr talman, att få

yrka bifall till den motion som bär
mitt med fleras signum och vari yrkas
på en höjning av anslaget till Weibullsholm
med 30 000 kronor.

Häruti instämde herrar Nilsson i Göingegården,
Larsson i Karlstad och
Skoglund i Doverstorp.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Det är ju alldeles
riktigt, som herr Liedberg här anfört,
att den verksamhet som bedrives vid
Weibullsholm har varit och allt fortfarande
är av ganska stor betydelse för
jordbrukets lönsamhet i landet. Jag vill
gärna erkänna, att när det gäller att
öka jordbrukets produktion under senare
år, ha verkligt storartade insatser
gjorts av Svalöv och Weibullsholm i avseende
å förädling av vissa sädesslag
och växter. Det skulle alltså varit ganska
glädjande, om man kunde gått med
på vad motionärerna föreslagit. Det
gäller visserligen bär inte mer än
30 000 kronor, men herr Liedberg var
också inne på frågan om sparsamhet,
och man vill ju gärna när det gäller
att på olika punkter höja de anslag,
som departementschefen föreslagit, söka
få minskningar på andra för att
hålla största möjliga balans i förslaget
i sin helhet. Vi ha här nyss bevittnat,
att även när det gällde ett praktiskt anslag
till jordbrukarna av stor betydelse,
nämligen anslaget till kontrollverksamheten,
ville kammaren ändå inte vara
med om den ökning av anslaget, som
det där var fråga om.

Då vi behandlade denna fråga inom
utskottet — det får jag kanske skvallra
om — voro vi inställda på att föreslå
detta ökade anslag på 30 000 kronor,
och vi funderade då, om vi inte i nästa
punkt, alltså punkten 55, skulle kunna
minska det där föreslagna anslaget på
50 000 kronor till odling av gummiförande
växter till 20 000 kr. för att på
det sättet få en utjämning i fråga om
dessa båda punkter, så att vi skulle

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

slippa ifrån en ökning av huvudtitelns
totalsumma. Vi ha nog en känsla av
att när det gäller koksagysen är det
inte så stora utsikter till att vi kunna
komma fram till något verkligt resultat.
Jag tror inte man längre har stora
förhoppningar om att på denna väg
vinna något tillskott av råvara till vår
gummiförsörjning, och jag tror inte
heller, att det för jordbrukets del är
någon odling som kan sägas verka lockande.
Alltså funderade vi på att minska
detta anslag med 30 000 kronor och
ge det till Weibullsholm i stället. När
vi kommo fram till slutresultatet i vår
diskussion, vågade vi emellertid icke
gå den väg jag här talat om, eftersom
ju ytterligare försök äro planerade på
ifrågavarande område, vilka möjligen
kunna leda till resultat, som är värt att
taga vara på.

Herr Liedberg gjorde här en jämförelse
mellan Weibullsholm och Svalöv
och menade, att när Svalöv nu fått
en mera gynnad ställning, borde Weibullsholm
ha fått åtnjuta samma förmån.
Han sade, att här i riksdagen ha
vi alltid varit måna om att stödet till
Weibullsholm skulle utgå ungefär i relation
till understödet till Svalöv. Jag
måste emellertid för min del erkänna,
att när frågan om Weibullsholm först
dök upp här i kammaren, var jag ganska
betänksam, eftersom jag ansåg att
Svalöv var den anstalt, som vi så att
säga voro närmast lierade med. Weibullsholm
har tillkommit senare, och
vi trodde kanske inte till en början, att
resultatet av Weibullsholms arbete
skulle bli så lysande som det blivit.
Som jag emellertid tidigare sagt har
jag alltså måst justera min uppfattning
om Weibullsholm och erkänner nu, att
verksamheten där varit av utomordentligt
stor betydelse.

Departementschefen har nu icke
sänkt anslaget på ifrågavarande punkt,
som fallet är beträffande vissa andra
punkter, utan föreslår det anslag som

förut utgått. Jag tror för min del, att
Weibullsholm också säkerligen kommer
att kunna bedriva sitt arbete även
under nästa budgetår utan att nämnvärt
spoliera den vetenskapliga verksamhet
som där bedrives.

Om vi vilja motarbeta inflationen,
som det nu talas så mycket om, gäller
det att inte bara på diverse konstiga
vägar samla ihop pengar, som vi ha
för mycket av i marknaden, utan det
gäller också att nedbringa utgifterna.
Detta är naturligtvis en betydligt svårare
uppgift än att skapa nya utgifter,
men vi måste försöka att också inrikta
oss på den saken, där detta är möjligt.
När det därför gäller att bevilja de
större eller mindre summor som här
begärts, få vi försöka hålla oss till departementschefens
linje så långt det är
möjligt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag anhåller att få säga några ord i den
anslagsfråga det här gäller. Jag tänker
inte ge mig ut på större och vidare vatten
och anställa jämförelser med andra
anslag för att se efter om de blivit lika
hårt beskurna som ifrågavarande anslag
eller inte. Inte heller skall jag taga upp
sådana anslag, där man enligt herr Liedbergs
antydan skulle kunna spara genom
att skära ned de av mig framlagda
anslagsbeloppen. Jag är för min del
mycket intresserad av att möta de frågorna
när de komma före. Hittills har
jag icke vid frågornas behandling i utskottet
funnit någon strävan att pruta
på av mig föreslagna anslag, utan alla
särmeningar, som där kommit till uttryck,
ha i stället gällt höjningar av anslagen.
Men det skall bli intressant att
möta den dag, då herr Liedberg och
jag byta ståndpunkt, så att jag försvarar
det högre och han det lägre anslaget.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

Men vi få väl vänta och se när den dagen
kommer.

Beträffande här ifrågavarande anslag
är jag den förste att ge allt erkännande
åt den verksamhet på växtförädlingens
område, som Weibullsholm utfört. Jag
har också mer än en gång offentligt givit
uttryck för åsikten, att trots att Weibullsholm
är en enskild firma, är det
ett statsintresse att den får bedriva sin
växtförädlingsverksamhet som ett komplement
till och en kontroll av den
mera statliga växtförädlingsverksamheten.
Från min sida finns det alltså ingen
som helst motvilja mot Weibullsholms
verksamhet eller någon önskan
att skada densamma. Även om herr
Liedberg här försökt blanda bort korten
en smula, får man ändå taga hänsyn
till det faktum, att riksdagen år 1945
för påföljande budgetår, 1945/46, beviljade
ett anslag på 100 000 kronor till
Weibullsholm. År 1946 beviljades för
det därpå följande budgetåret en höjning
av nämnda anslag till 125 000 kronor,
och föregående år fattade riksdagen
beslut om ytterligare höjning till
160 000 kronor. Statsanslaget till Weibullsholm
har alltså under de två senaste
åren höjts med 60 %, och detta
bör väl om något visa, att det inte förefinnes
något intresse varken från Kungl.
Maj:ts eller riksdagens sida att motarbeta
verksamheten därstädes.

Nu ha vi, som alla ha omvittnat, gått
in för att söka begränsa statsutgifterna
för nästa budgetår, och då har den frågan
uppkommit, hur man skall förfara
med anslaget till Weibullsholm. Man
kan säga att utsädesföreningen har fått
nästan full kompensation för kostnadsökningarna,
men då skall man inte
glömma, att utsädesföreningen endast
bedriver en enda verksamhet, nämligen
växtförädling. Utsädesföreningen har
inga andra inkomster än statsbidraget
och den avgift, som utsädesbolaget betalar
till utsädesföreningen. Men Weibullsholm
är en stor utsädesfirma, som

bedriver en mycket omfattande kommersiell
verksamhet, och i denna firmas
rörelse är växtförädlingsverksamheten
endast en mindre del. Jag anser
det därför skäligt att efter de två föregående
årens kraftiga höjningar av anslaget
nu vänta ett år med ytterligare
höjningar, ty detta kommer icke att betyda
vare sig något nedläggande av
växtförädlingsverksamheten vid Weibullsholm
eller någon nämnvärd minskning
av densamma. Det betyder endast
att firman kommer att använda en del
av sina vinster från andra rörelsegrenar
till att bekosta växtförädlingsverksamheten
med, och det kan under sådana
förhållanden icke vara något fel,
att staten icke höjer sitt anslag ett år
som det förevarande. Det bör tvärtom
vara väl motiverat att vi nu, efter de
föregående årens kraftiga höjningar, bestämma
oss för ett litet uppehåll, innan
vi företaga en ytterligare höjning av
anslaget.

Herr LIEDBERG: Herr talman! Först
några ord till herr Carlström, som gjorde
sig till talesman för sparsamhet i
nuvarande läge. Jag skall be att få erinra
herr andre vice talmannen om att
han i alla händelser icke är renlärig
eller konsekvent i sitt ställningstagande.
Därom vittnade det anförande han nyss
höll, medan herr Svensson i Ljungskile
tillkallades.

I förhållandet Svalöv—Weibullsholm
har det nog från början förefunnits en
viss eftersläpning till Weibullsholms
nackdel. Jag kan ge herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet rätt
i att det finns vissa motiv för detta,
eftersom Weibullsholm tack vare sin
affärsverksamhet har större möjligheter
att kompensera sina utgifter. Därför
bär jag icke heller tagit upp den frågan
utan bara berört den i förbigående. Jag
har framför allt uppehållit mig vid huruvida
i dagens läge den ena verksam -

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

heten skall stödjas mer än den andra.
Jag tvivlar inte på att det är riktigt som
herr Carlström sade, nämligen att firman
Weibull klarar sig. Men en annan
fråga är, huruvida den vid Weibullsholm
bedrivna utsädesförädlingen blir
lidande eller icke.

Herr statsrådet Sköld sade sig vara
intresserad av att höra hur jag skulle
ställa mig när andra anslag behandlas,
beträffande vilka mina medmotionärer
och jag ha ifrågasatt sänkning för att
möjliggöra en höjning av här ifrågavarande
och några andra poster. Det är
givet, herr statsråd, att dessa frågor få
ses i sitt sammanhang. Om anslagshöjningar
icke vidtagas på det ena hållet,
och om man vägrar att se saker och
ting i det sammanhang vi ställt dem,
få vi givetvis förbehålla oss full handlingsfrihet
när de punkter återkomma,
som nu äro utbrutna ur Kungl. Maj :ts
proposition. Det är inte säkert att det
då föreligger skäl för minskning, om
inte motsvarande ökning bär skett på
andra håll.

Herr talman! Det var inte endast för
att säga herr statsrådet detta som jag
begärde ordet. Herr statsrådet använde
uttrycket att jag hade »blandat bort korten»,
och herr statsrådet ansåg sig tydligen
sätta kyrkan mitt i byn, då herr
statsrådet refererade de anslag och
framför allt de anslagsökningar, som
Weibullsholm fått under senare år. Jag
kunde då — och kanske jag också borde
— inte bara antyda utan för kammarens
ledamöter redogöra för de anslagshöjningar,
som Svalöv fått under
samma tid, inte bara under punkt 52
utan även i andra former och under
andra anslagstitlar. Jag vill dock ogärna
göra detta, eftersom jag ingalunda
missunnar den ena parten utan endast
önskar, att den andra parten skall vederfaras
den rättvisa, som det förefaller
mig att Kungl. Maj:ts förslag knappast
innebär.

Jag vill endast konstatera, att Svalövs -

institutionen — vilket ju i och för sig
är mycket tacknämligt — har fått ett
starkt ökat understöd de senare åren,
och detta från ett utgångsläge som utan
tvekan varit fördelaktigare än Weibullsholms.
Jag har för min del velat lägga
tyngdpunkten på frågan: Skall man
svältföda hittills bedriven och av alla
erkänd nyttig verksamhet och i stället
etablera ny verksamhet, eller skall man
främst uppehålla den nyttiga och landsgagneliga
verksamhet som hittills bedrivits?
Skall man uppehålla den verksamheten
i första hand och sedan se
hur långt medlen räcka till ny verksamhet?
Det är där som Kungl. Maj:ts avvägning
enligt min mening inte är riktigt
tillfredsställande. Å andra sidan
vågar jag tolka herr statsrådets slutord
—• då herr statsrådet sade att det väl
inte kunde vara så farligt att vänta med
anslagshöjningar ett år — såsom innebärande
ett varsel om en gynnsammare
behandling av här ifrågavarande anslag
till ett kommande år.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM
(kort genmäle): Herr talman!
Jag var icke närvarande i kammaren
under första delen av herr Liedbergs
anförande, men han lär ha sagt att jag
inte är riktigt renlärig. Ja, så renlärig
som herr Liedberg är kanske jag under
inga förhållanden kan sägas vara. Orsaken
till att jag gick in för ett högre
anslag till kontrollföreningarna var, att
detta anslag för nästkommande budgetår
berör den praktiska verksamheten
ute bland jordbrukarna.

Vidare påstod herr Liedberg att jag
sagt, att Weibullsholm nog klarar sig,
även om det nästa år inte får den här
begärda anslagshöjningen. Men här gäller
det hur det går med den vetenskapliga
verksamheten, menade han. Jag
sade, herr Liedberg, att Weibullsholm
nog kommer att klara den vetenskapliga
verksamheten utan större avbräck, även

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

om det inte får här begärda anslagsökning.
Mina ord gällde alltså icke
Weibullsholm över huvud taget utan
blott den vetenskapliga verksamheten.

Jag har endast velat göra dessa tillrättalägganden.

När det gäller Weibullsholm och Svalöv
kunna vi ha delade meningar om
huruvida de båda anstalterna skola köras
i absolut samma takt. Kunna vi understödja
Weibullsholm på samma sätt
och i samma tempo som Svalöv, så är
ju detta mycket vällovligt. Men jag tror
inte att det skulle betyda så förfärligt
mycket, om ifrågavarande anslag,
160 000 kronor, för budgetåret 1948/49
höjes till 190 000 kronor eller ej.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Herr Liedberg efterlyste paritet
i fråga om statliga anslag till dessa båda
växtförädlingsanstalter. Emellertid bör
det väl i det sammanhanget påpekas,
att den försöks- och forskningsverksamhet,
som äger rum i Svalöv, och motsvarande
verksamhet å Weibullsholm
icke kunna betraktas såsom fullt jämförbara
storheter. Jag tänker då icke
bara på den omfattande filialverksamhet,
som Svalövsanstalten bedriver i
olika delar av landet och som haft en
mycket stor betydelse, då det gäller att
anpassa olika växtslag till de lokala förhållandena,
utan jag tänker också på
den allmänna forskningsverksamhet,
som Svalövsanstalten bedriver och som
är mycket välkänd. Hela försöks- och
forskningsverksamheten bedrives ju i
en helt annan skala vid Svalöv än å
Weibullsholm.

Vidare torde man väl kunna säga, att
även om försöksverksamheten å Weibullsholm
har varit av stor betydelse, så
är den i alla fall i allt väsentligt begränsad
av firma Weibulls kommersiella
intressen. Det råder ju här ett annat
förhållande mellan förädlingsverksamheten
och den kommersiella verksam -

heten än vad fallet är vid Svalöv. Det
bör ju bär påpekas, att Svalövsanstalten
utfört en del statliga uppdrag av stor
betydelse, särskilt under krigsåren. I
fråga om Svalövsanstalten är det ju
också så, att staten utser majoriteten i
styrelsen, under det att Weibullsholms
växtförädlingsanstalt visserligen bokföringsmässigt
är skild från firman, men
något sådant inflytande från statens sida
som vid Svalövsanstalten finns inte.
Dessa omständigheter förtjäna enligt
min mening att påpekas, då man talar
om paritet.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr LIEDBERG: Herr talman! Jag
vill till herr Karlsson i Stuvsta bara
säga, att ett upprepande av ett antal
truismer inte på något sätt påverkar
den argumentering jag här fört. Det är
sålunda allmänt bekant, att lika väl som
Svalövsanstaltens möjligheter äro beroende
av å ena sidan de avgifter den får
in från utsädesbolaget och å andra sidan
de inkomster anstalten kan få i
form av statsanslag, så är utsädesförädlingsverksamheten
vid en enskild
firma begränsad av och beroende av
dess ekonomiska resurser. Jag har aldrig
hört, att det som skäl för olika behandling
av dessa anstalter främst anförts,
att den ena drives av ett enskilt
företag och den andra av en förening.
Att så inte skett och att statsmakterna
inte framställt önskemål om ökad insyn
i och ökat inflytande på Weibullsholmsanstalten,
vilket nu här anförts som
skäl mot paritet i statsbidragsavseende
mellan denna anstalt och Svalövsanstalten,
förmodar jag beror på att växtförädlingsanstaltens
å Weibullsholm räkenskaper,
bokföring etc. äro helt skilda
från den merkantila rörelsen i övrigt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

ifrågavarande punkt dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Liedberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
54:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
företogs omröstning genom uppresning,
och befanns därvid flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 55—58.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59.

Bidrag till Sveriges pomologiska
förening.

Under punkten 74 (s. 119) i statsverkspropositionens
nionde huvudtitel
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att för nästa budgetår till ovannämnda
ändamål anvisa ett oförändrat anslag av
15 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 204 av herr
Björck och 11:327 av herr förste vice
talmannen Magnusson, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att för bidrag
till Sveriges pomologiska förening
måtte upptagas ett till 25 000 kronor
förhöjt belopp.

Bidrag till Sveriges pomologiska förening.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 204 och II: 327, till
Bidrag till Sveriges pomologiska förening
för budgetåret 1948/49 anvisa ett
anslag av 15 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr förste vice talmannen MAGNUSSON:
Herr talman! Under denna punkt
redovisas en motion, som jag har väckt
i denna kammare och som är likalydande
med en av herr Björck i första kammaren
väckt motion. I dessa motioner
ha vi yrkat på ett till 25 000 kronor
förhöjt anslag, innebärande en förhöjning
av nu utgående anslag med 10 000
kronor, till Sveriges pomologiska förening.

Det är ju uppenbart, att ett anslag på
15 000 kronor, som varit oförändrat
rätt lång tid, inte för närvarande har
den effektivitet som det tidigare hade,
eftersom ju allting blivit fördyrat och
anslaget för övrigt varit mycket knappt
tillmätt. Jag skulle knappast ha vågat
mig på att yrka bifall till motionen,
d. v. s. en höjning av nuvarande anslag
med 10 000 kronor, om jag inte kunde
anföra, att trädgårdsodlingen torde vara
den näring inom vårt land, som i förhållande
till det värde den representerar
och skapar har minst statsunderstöd
av alla näringar. Vi röra oss med
ett understöd, som blott nått det blygsamma
beloppet av ett sexsiffrigt tal.
•lag skall inte försöka anföra några siffror
om värdet av trädgårdsodlingen
inom vårt land, men jag är övertygad
om att därest man skulle försöka en
testning bland kammarledarmöterna
och även utskottsledamöterna, skulle
det visa sig, att de i hög grad underskatta
detta värde, och de skulle säkerligen
bli överraskade över de stora värden
trädgårdsodlingen inom vårt land
representerar. Till detta kommer, att
den i mycket hög grad bidrager til!

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Bidrag till markkartering och grundkalkning.

folkförsörjningen i nuvarande läge och
även gjort det tidigare. Alla sådana bidrag
måste ju vara välkomna.

Här gäller det nu stöd åt den svenska
fruktodlingen, vilken representerar
mycket betydande värden och där Sveriges
pomologiska förening har gjort
ett arbete, som från alla håll erkännes
vara värdefullt. Lantbruksstyrelsen har
ju också tillstyrkt denna lilla höjning
av anslaget. Departementschefen har
gått emot förslaget, och jag kan ju så
till vida förstå honom, som han vid
statsverkspropositionens uppgörande
fått göra beskärningar eller motsätta
sig anslagshöjningar, där så varit möjligt.
Jag kan dock inte finna, att det
skulle vara förenat med några som helst
olägenheter utan skulle vara förenligt
med positivt stödjande av en gagnelig
verksamhet, om detta anslag beviljades.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att yrka bifall till motionen, d. v. s. att
anslaget höjes med 10 000 kronor till
25 000 kronor.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Jag förstår ju det
intresse som förste vice talmannen har
— han är ju intresserad av allt vad
frukt och blommor heter — för att det
här skulle kunna ges något högre anslag
än vad utskottet föreslagit. Det är
emellertid på det sättet, att vi inom
utskottet inte ansett oss kunna gå med
på nya eller höjda anslag i en hel del
andra fall, där det även kunde anses
angeläget att kunna ge något mera. Vi
ha därför endast rekommenderat höjning
på sådana punkter, där vi ansett
ökat anslag vara av alldeles särskild
betydelse för verksamheten i fråga.
Även om vi på denna punkt inte kunnat
helt instämma i departementschefens
uttalande, att föreningen själv borde
kunna klara upp det, ha vi ändå funnit
oss böra tillstyrka departementschefens
framställning i fråga om anslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock på
bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkten 60.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 61.

Bidrag till markkartering och grundkalkning.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 77 (s. 121—126), föreslagit riksdagen
att för nästa budgetår till bidrag
till markkartering och grundkalkning
anvisa ett reservationsanslag av 300 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft ett antal inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner.

I motionen I: 129 av herr Hatlagård
m. fl., likalydande med II: 225 av herr
Sundström m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att bidragsverksamheten
till fraktlindring för kalk
skulle fortgå enligt nu gällande grunder
samt att riksdagen måtte för detta ändamål
för budgetåret 1948/49 anvisa ett
förslagsanslag av 275 000 kronor.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
1:130 och 11:224 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning och de likalydande
motionerna I: 200 och II: 324
samt med avslag å motionerna I: 129
och II: 225, jämväl likalydande, till Bidrag
till markkartering och grundkalkning
för budgetåret 1948/49 anvisa ett
reservationsanslag av 300 000 kronor.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Bidrag till markkartering och grundkalkning.

Reservationer hade avgivits av

dels herrar Tjällgren och Gustafson i
Vimmerby, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionerna
I: 129 och II: 225.

dels ock herr Osvalcl, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SUNDSTRÖM: Herr talman! Med
anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående
det anslag, som utskottet behandlar
under denna punkt, har jag
jämte andra kammarledamöter väckt en
motion, som även föranlett en reservation
med yrkande om bifall till motionen.

Det gäller nu, huruvida bidrag till
fraktlindring å kalk skall avvecklas helt
och hållet eller fortsätta att utgå. Detta
bidrag har säkerligen varit av utomordentligt
värde för att öka konsumtionen
av kalk till jordbrukets båtnad. Anslag
för ändamålet ha anvisats ända sedan
1908 med varierande belopp. Det högsta
belopp, som någon gång synes ha beviljats,
har varit 600 000 kronor. För senaste
budgetåret är det nere i 275 000
kronor. Nu skall detta bidrag avvecklas,
och i stället skola vissa medel användas
till markkartering och grundkalkning.

Detta är säkerligen åtgärder, som i
och för sig äro betydelsefulla och värdefulla,
men jag tror, att man i detta
fall kan säga, att det ena goda inte bör
utesluta det andra. Vi skola nämligen
komma ihåg, att denna markkartering
hittills fått mycket ringa omfattning.
Enligt de uppgifter jag fått skulle antalet
brukningsdelar, som äro markkarterade,
vara mycket litet. Det rör
sig om högst 5 % av brukningsdelarnas
antal. Följaktligen måste det värdefulla
stöd detta kan ge endast komma ett
mycket begränsat antal brukningsdelar
till del, såvida man inte skulle medgiva

2 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr

mycket generösa avvikelser från kravet
på markkartering. Jag tror sålunda inte,
att det skall bli möjligt att för ändamålet
utnyttja den summa, som utskottet
bär ifrågasätter. Däremot finns det
starkt behov av att bidrag i likhet med
vad tidigare varit fallet utgår till fraktlindring,
som naturligtvis måste sägas
bidraga till och komplettera grundkalkningen.
Kammarens ledamöter ha sig
säkerligen bekant att detta fraktbidrag
utgår i olika former. Sålunda finnes
ett avståndsbidrag, som är maximerat
till en krona per ton. Detta har givetvis
inte så stor betydelse för fraktkostnaderna
och kalkpriset, men likväl har
det en viss stimulerande effekt på förbrukningen.

Det allvarligaste i detta fall är väl
ändå den fraktfördyring, som skulle
äga rum i Norrland, därest fraktlindringarna
helt och hållet utebli. Jag kan
erinra om att fraktkostnaderna från
Mattmar i Jämtland till Övertorneå beräknas
uppgå till 24 kronor 67 öre utan
fraktlindring, då man däremot enligt
nu gällande regler i övertorneå kunnat
få kalk till en nettofrakt av 8 kronor
47 öre per ton. Det är lätt att föreställa
sig, att med sådana kalkfrakter kommer
kalkningen att till övervägande grad
inställas i de norrländska länen. Att det
skulle kunna vara sund jordbrukspolitik
i dessa tider har jag svårt att förstå.

En annan mycket vansklig sak är, att
det inte skall lämnas bidrag till banavgifter
och övergångsavgifter från enskilda
järnvägar. Det kommer att medföra,
att alla kalkbruk, som ligga vid
enskilda järnvägar och skola frakta
över på andra banor, komma att få
höja sina kalkfrakter högst betydligt.
Jag kan erinra om att det lägsta bidraget
i det avseendet utgör 40 öre för
västgötakalkbruken, som i stort sett
måste frakta på enskilda järnvägar, och
att högsta bidraget är 4 kronor 20 öre,
som tidigare utgått i form av statens
bidrag till dessa banavgifter och övcr U.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Bidrag till markkartering och grundkalkning.

gångsavgifter. Skulle dessa bidrag helt
strykas, blir det ju i alla fall en så
allvarlig fördyring av kalken under
detta och nästa konsumtionsår, att man
kan befara en kraftig reduktion av
kalkförbrukningen, och med kännedom
om att det är i högsta grad nödvändigt
att öka kalkkonsumtionen måste det
anses vara en mycket betänklig åtgärd,
som här föreslås. Det är så mycket
olämpligare att företa denna förändring
i år, som dessa enskilda järnvägar
äro föreslagna till att förstatligas. I och
med förstatligandet bortfalla ju dessa
banavgifter i mycket stor omfattning.
Följaktligen skulle det vara möjligt att
utan olägenheter ta bort dessa kalkövergångsavgifter
nästa år men låta dem
stå kvar ännu ett år, tills förstatligandet
genomförts och därav följande frakttaxeförändringar
blivit verkställda. Jag tror
också, att om den tiden kan förkortas,
så bli de verkliga utgifterna för statsverket
i detta fall mycket begränsade.
De kanske inte alls behöva uppgå
till det belopp av 275 000 kronor, som
fraktlindringarna hittills beräknats till.
Jag anser sålunda, att övervägande skäl
tala för att man har kvar dessa fraktlindringsbidrag
ännu ett år, tills man
genomfört ett ytterligare förstatligande
av de enskilda järnvägarna, varigenom
dessa övergångs- och banavgifter komma
att bortfalla.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka, att andra punkten i utskottets
hemställan under punkt Öl i förevarande
utlåtande får följande lydelse:
»2) att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning och de likalydande
motionerna I: 129 och II: 225
till markkartering och grundkalkning
samt fraktlindring för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag av
375 000 kronor, varav 100 000 kronor
till markkartering och grundkalkning.»

I detta anförande instämde herrar
Onsjö, Persson i Norrby, Gustafsson i
Lekåsa och Johansson i Norrfors.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Som redan sagts gäller denna
punkt det bidrag, som hittills utgått till
fraktlindring för kalk. Nu är det meningen,
att det skall bli omläggning, så
att bidraget i stället skall utgå till markkartering
och grundkalkning. Dessutom
innebär förslaget en väsentlig skärpning
av kraven för att få dessa bidrag.
Det föreslås sålunda, att bidrag endast
skall utgå till grundkalkning till fastigheter
på upp till 20 hektar och endast
i den mån markkartering utvisar, att
behov av kalkning föreligger. Dessutom
har utskottet föreslagit ytterligare en
prövningsgrund, nämligen att bidrag
endast skall utgå till jord, som är dränerad
på ett tillfredsställande sätt.

Dessa villkor innebära, att det synes bli
ett mycket litet antal som kan komma i
åtnjutande av dessa bidrag. Det är nämligen,
som redan sagts, ytterligt få fastigheter
i denna storleksgrupp, som ha
verkställt markkartering. Det ser alltså
ut, som om det skulle vara för tidigt att
övergå till de bestämmelser, som här
äro föreslagna, och att man därför i stort
sett borde tillämpa de bestämmelser,
som hittills gällt då det gäller kalkning.
Då så är fallet skall jag be att få instämma
i det yrkande som här ställts av
herr Sundström.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Jag kan förstå,
att det finns en del jordbrukare, som
kunna vara en smula betänksamma inför
den omläggning som det här gäller
att genomföra, nämligen att anknyta bidraget
till kalkfrakterna till grundkalkning
och på samma gång utnyttja anslaget
till markkartering. Jag har ju varit
med i riksdagen på den tiden, då frågan
om kalkfrakterna var den stora
frågan i riksdagen, en fråga som man
grälade om i timtal här i kammaren
för att man skulle få största möjliga
bidrag. Sedan har det ju skett en viss

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Bidrag till markkartering och grundkalkning.

omläggning i fråga om bidragssatserna
och i fråga om de avstånd för
vilka bidrag skulle utgå, och fråga är,
om dessa kalkfraktbidrag, när det icke
gäller synnerligen långa avstånd, numera
egentligen ha någon betydelse alls.
I min hemort ha de det i varje fall
inte längre.

Jag måste också säga, att de talare,
som här ha företrätt den gamla linjen,
ha ju sin hemvist i Västergötland, och
man har nästan den uppfattningen, att
de tala mera för de enskilda järnvägarna
än för jordbruket.

Med anledning av att herr Sundström
talade om norrlänningarna och att de
nu skulle bli försatta i ett svårt läge på
grund av att det är så långa avstånd i
Norrland, vill jag säga, att det väl ändå
är så, att man nu försöker utnyttja de
kalkfyndigheter, som finnas norröver,
mera än förut. Jag vet inte om det finns
någon statistik från Västergötland om
kalkfrakter därifrån till Norrland, men
nog är det ganska belysande att ingen
norrlänning, de som ju bruka vara så
väldigt vakna, motionerat i frågan.

Det är givet att vi både på avdelningen
och i utskottet rätt ingående
diskuterade såväl markkarteringen som
grundkalkningen och vad uttrycket
»jord, som är dränerad på tillfredsställande
sätt», skulle innebära. I sistnämnda
avseende vidtog utskottet den ändringen
i propositionens förslag, att utskottet
framhöll att det förutsatte att
ifrågavarande uttryck skall omfatta
även jord, som i sitt naturliga skick
är tillräckligt torrlagd. Jag anser för
min del, att det i nuvarande tidsläge
knappast skulle vara lämpligt att, såsom
i motionerna föreslagits, höja arealgränsen
utöver de 20 hektar, som nu
gäller, ty de större jordbruken måste
väl ändå ha vissa möjligheter framför
de mindre och bondejordbruken att på
egen räkning och risk sköta om kalkningen
av jorden. Det är givetvis en
ganska viktig sak, om vi kunde åstad -

komma en utökning av markkarteringen.
Många jordbrukare konstgödsla
sin jord utan att egentligen veta vad
som fattas den i fråga om näringsämnen
och lägga på det sättet ut pengar till
ingen nytta.

Inom utskottet ha vi ansett dessa av
mig nu framförda synpunkter böra vara
avgörande för den föreslagna omläggningen.
Jag har anslutit mig till detta
utskottets ställningstagande och ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PERSSON i Norrby: Herr talman!
För att det inte skall uppstå det
missförståndet att det härvidlag skulle
vara fråga om endast ett västgötaintresse,
vill jag upplysa om, att jag motionerat
i frågan och att utskottets ordförande,
herr Tjällgren, reserverat sig
för bifall till motionen. Därmed får väl
det anses väl markerat, att vi anse det
vara ett norrlandsintresse att de skärpta
bestämmelserna angående erhållande av
bidrag till kalkfrakter inte få verka så
att de mindre jordbrukarna i högre grad
än hittills varit fallet utestängas från
möjligheten att få detta bidrag.

Som herr Sundström i Skövde mycket
riktigt påpekade hr antalet jordbrukare
och särskilt då mindre jordbrukare,
som ha gjort markkartering eller
annan undersökning om jordens beskaffenhet
och dess behov av kalk, ganska
ringa. Om de nuvarande bestämmelserna
alltfort skola gälla, komma många
jordbrukare, som behöva kalk för sina
jordar, inte att kunna köpa vad som i
det avseendet behövs. Visserligen kan
det vara nog så bra att markkartering
blir mera allmän, men nu ha nog hushållningssällskapen
inte tjänstemän i
den utsträckning, att de hastigt nog
kunna driva fram en sådan verksamhet.
Därför tror jag att det skulle vara mycket
välbetänkt att ännu några år bibehålla
samma bestämmelser, som gällt

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

hittills för att vederbörande, som behöver
kalk, skall kunna skaffa sig sådan
tack vare de sänkta frakter, som hittills
varit.

Herr talman! Jag hade tänkt yrka bifall
till herrar Tjällgrens och Gustafsons
i Vimmerby reservation, men för att
inte åstadkomma onödig splittring ber
jag att i stället få hemställa om bifall
till det yrkande som gjorts av herr
Sundström i Skövde, vilket i endast
ringa mån skiljer sig från reservationen.

Det smäller lika högt vilketdera förslaget
man tar, huvudsaken är att vi få
en respittid, låt vara inte så lång, innan
de skärpta bestämmelserna komma att
tillämpas.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till det
av herr Sundström under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr
talmannen den förra propositionen med
övervägande ja besvarad. Herr Sundström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
61 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Sundström under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bi -

fallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 62—70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

Under punkten 91 (s. 141—142) i

statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1948/49
till ovannämnda ändamål anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor,
innebärande en minskning i förhållande
till löpande budgetår med 4 000 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förchaft ett antal inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner.

I motionen II: 124 av herrar Persson
i Landafors och Karlsson i Stuvsta hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 7 000 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning och de likalydande motionerna
1:131 och 11:170 samt med avslag
å motionerna II: 124 samt I: 98 och
II: 172, till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag av
3 000 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Då jordbruksministern i årets
statsverksproposition prutade ned anslaget
till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering från 7 miljoner till 3 miljoner
kronor, stötte detta genast ögat.
Den 1940 tillsatta elektrifieringsberedningen,
vilken bl. a. har till uppgift att
avge utlåtanden i frågor rörande un -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

derstöd till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering, hemställde i skrivelse
till Kungl. Maj:t i augusti 1947,
att ett oförändrat anslag av 7 miljoner
kronor måtte upptagas i riksstaten för
budgetåret 1948/49. Det belopp, 7 miljoner
kronor, som anvisats för innevarande
budgetår, har emellertid beskurits
såtillvida att regeringen för att lätta
trycket på arbetsmarknaden spärrat 3
miljoner kronor. Det är sålunda uppenbart
att det så behjärtansvärda syftet
att landsbygden elektrifieras inte kommer
att främjas i den utsträckning, som
möjliggjorts genom det tidigare anslaget.
Hädanefter skall detta anslag bli inte
ens hälften så stort som förut. Må så
vara att departementschefen ansett, att
villkoren för att få statsbidrag till inledande
av elektriskt ljus på landsbygden,
där man ännu inte fått sådant,
borde kunna skärpas, men det är mera
överraskande att jordbruksutskottet
kunnat ställa sig på ungefär samma
ståndpunkt. Varför kan inte det anslag,
som tidigare utgått för detta viktiga
ändamål och som till sin storlek visat
sig vara väl avvägt, i fortsättningen få
utgå med samma belopp som hittills,
nämligen 7 miljoner kronor? Det är ju
uppenbarligen så att byar och gårdar,
som ännu inte fått el-lyse och el-kraft
bli mera beroende av hur mycket av
anläggningskostnaderna, som kan påräknas
i statsbidrag, ju mer avsides de
äro belägna. Jag tänker då närmast på
skogsbyar och andra platser som blivit
eftersatta i socialt hänseende.

.Tåg reagerar mot att man skär ner
detta anslag till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering till mindre än
hälften mot vad det varit, ja, att man
över huvud taget vill pruta något på
detsamma. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till motionen II: 124
om att anslaget för budgetåret 1948/49
bestämmes till samma belopp som närmast
föregående år, nämligen 7 miljoner
kronor.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Herr Perssons i Landafors resonemang
skulle ha varit alldeles riktigt,
om han nämligen inte bortsett från
en sak, själva utskottsutlåtandet. Men
det var väl med avsikt herr Persson
i Landafors hoppade över den passus
i utlåtandet, där utskottet säger, att
det förutsätter »att, i den mån tillgången
på arbetskraft och material medgiver
ytterligare elektrifieringsverksamhet, på
sätt yrkats i de likalydande motionerna
I: 131 och II: 170, för närvarande spärrade
medel jämte eventuell reservation
ställas till förfogande för ändamålet».
Om herr Persson i Landafors hade läst
utskottsutlåtandet, hade det knappast
funnits anledning för honom att ställa
yrkandet om bifall till motionen.

Herr talman! Jag tror att jag med
gott samvete kan säga, att jag ivrar
lika mycket som herr Persson i Landafors
för ödebygdernas elektrifiering,
när jag nu ber att få hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Jag betvivlar inte alls att den siste
ärade talaren behjärtar sakfrågan lika
mycket som jag. Jag har emellertid läst
utskottsutlåtandet så, att man där skurit
ner det anslag, som beviljats för innevarande
budgetår å 7 miljoner kronor,
av vilket belopp för övrigt 3 miljoner
spärrats, till 3 miljoner kronor. Utskottet
säger visserligen, att på de 7 miljoner
kronorna för innevarande budgetår
har det uppstått en viss reservation så
att man, om det skulle visa sig att det
blir ökad tillgång på material och arbetskraft,
kan gå utöver de nu äskade
3 miljonerna. Men varför skulle man då
inte redan nu kunna bevilja 7 miljoner
kronor, så att elektrifieringsberedningen
och vederbörande, som ha hand om
dessa saker, finge ett bestämt anslag att
hålla sig till, och de sökande finge klart
för sig vilka resurser som stå till buds.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna.

Det var, herr talman, ur dessa synpunkter
som jag yrkade bifall till motionen.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Endast några ord.

Jag har ju varit den här i riksdagen,
som under åtskillig tid så att säga haft
monopol på motionerande på här ifrågavarande
område. Nu ha tydligen andra
övertagit detta motionerande. Jag är
för egen del allt fortfarande av den
uppfattningen, att det är riktigt att anslå
så mycket medel till denna verksamhet
som man över huvud taget kan
inom ramen av tillgången på material,
men då jag nu för min del har biträtt
utskottets hemställan har detta berott
därpå att utskottet gjort det uttalandet,
att man skall kunna ta i anspråk
för detta ändamål medel, som
för närvarande äro spärrade, om nämligen
behovet skulle visa detta vara påkallat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag vill bara göra herr Persson
i Landafors uppmärksam på, att den
omständigheten att 3 miljoner kronor
spärrats av anslaget för innevarande
budgetår beror därpå att det inte funnits
tillräcklig tillgång på arbetskraft
och material för att beloppet i fråga
skulle kunna tagas i anspråk.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande hemställan
dels ock på bifall till motionen
II: 124; och fann herr talmannen den
förra propositionen med övervägande ja
besvarad. Votering begärdes emellertid
av herr Persson i Landafors, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
71 :o) i utskottets förvarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 124 av herrar Persson i
Landafors och Karlsson i Stuvsta.

Punkten 72.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 73.

Lades till handlingarna.

Punkterna 74—80.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81.

Lades till handlingarna.

Punkten 82.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 83.

Lades till handlingarna.

Punkten 84.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 83.

Fiskets befrämjande i de särskilda
orterna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Med anledning av att jag väckt
en motion om ett årligt anslag på 12 000

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

kronor under 5 år för bestridande av
kostnaderna för insamling av statistik
för insjöfisket ber jag att få säga några
ord.

Anslag till insamling av primäruppgifter
till statistik för insjöfisket utgingo
under åren 1914—1923. 1923 ar
alltså det sista året från vilket det finns
något material för bedömande av sötvattensfiskets
omfattning och betydelse
för folkförsörjningen. 1924 drogs anslaget
in av ekonomiska skäl.

Lantbruksstyrelsen har i sin framställning
till Kungl. Maj :t beträffande
anslaget för nästkommande budgetår
pekat på den brist, som härvidlag föreligger,
och därför begärt anslag till insamlande
av primäruppgifter till en dylik
statistik. I denna sin framställning
åberopar lantbruksstyrelsen bland annat
1945 års fiskeriutrednings hemställan
om att man skulle återupptaga insamlandet
av primäruppgifter för en
statistik för insjöfisket. Insjöfisket har
givetvis en ganska stor betydelse ur
folkförsörjningssvnpunkt. Hur stor den
är kan insjöfisket inte bli i tillfälle att
visa, enär uppgifter saknas inte bara
om produktionsresultatet, d. v. s. den
mängd livsmedel, som utvinnes genom
insjöfisket, utan även om denna näringsgrens
behov av materiel av olika
slag. Föredragande statsrådet har medgivit,
att insamlandet av dylika statistiska
uppgifter kan ha en viss betydelse,
men statsrådet har i nuvarande ekonomiska
läge inte velat framlägga förslag
om anslag till ändamålet i fråga.
Det är väl under sådana förhållanden
inte lönt att yrka bifall till motionen,
utan jag inskränker mig til! att uttala
den förhoppningen, att jordbruksministern
ett kommande år skall komma att
föreslå anslag till ifrågavarande ändamål.
Jag uttalar i övrigt den förmodan,
att den blivande fiskeristyrelsen kommer
att uppmärksamma den brist, som
förefinnes i fråga om statistik för insjöfisket
och trycker på den saken inför

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna.

regeringen. Jag förutsätter, som sagt, att
vi ett annat år kunna förvänta förslag
om anslag till det av mig nu berörda
ändamålet.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Då den ärade motionären inte
ställde något yrkande utan bara gjorde
en vädjan till statsrådet, skulle jag ju
kunnat avstå från att yttra mig. Jag skall
dock begränsa mig i så måtto att jag
ber att få framhålla, att jag inte är övertygad
om att det anslag, som här ifråsättes
för insamlandet av uppgifter om
insjöfisket, tillhör de allra nödvändigaste.
Det skulle kunna hitta på och
hända att för den händelse riksdagen
fattar beslut i positiv riktning några
mindre vänligt sinnade medborgare
skulle komma och säga, att riksdagens
beslut om att insjöfiskarena skola redovisa
huru många ålar, gäddor och abborrar
de fiskat i vissa sjöar är en ny
ros i Krångel-Sveriges flora. Jag tillhör
inte dem som äro angelägna att öka ut
statistiken alltför mycket, men jag har
heller inte bestritt, att det är möjligt
att en statistik i det avseendet, som
motionärerna föreslå, kan bli av viss
betydelse. Då emellertid som sagt ifrågavarande
anslag inte alls hör till de
allra nödvändigaste, är det på goda
grunder utskottet avstyrkt ifrågavarande
motion, och jag hemställer därför,
herr talman, om bifall till utskottets
förslag.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Det är klart, att jag skulle kunna
till utskottets ärade vice ordförande
säga, att här kan uppfattning stå mot
uppfattning. Det är ju givet, att vissa
svårigheter komma att vidlåda insamlandet
av cn dylik statistik. Men om
man läser vad lantbruksstyrelsens fiskeribyrå
sagt om denna sak, så uttalar
denna institution, som i alla fall får
förutsättas besitta nödig sakkunskap,
följande: »Det synes vara till fyllest,

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Premier för ombordsaltning av nordsjösill.

om noggranna uppgifter erhållas från
ett visst antal sjöar och vattendrag av
olika typer inom varje hushållningssällskaps
område.»

Det är sant, att brister kunna komma
att vidlåda en dylik statistik, men den
kommer dock att giva en någorlunda
tillförlitlig bild av insjöfiskets omfattning.

Utskottets ärade vice ordförande har
framhållit, att det skulle vara en ny ros
i Krångel-Sveriges blomsterflora. Jag
vet icke om man kan säga så med fog.
Det är dock fråga om en, icke minst
under avspärrningstider, ganska väsentlig
del av vår folkförsörjning.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkterna 86 och 87.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 88.

Premier för ombordsaltning av nordsjösill.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under nionde huvudtiteln, punkten
113 (s. 163—164), föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1948/49 till ändamålet
anvisa ett reservationsanslag av 30 000
kronor, vilket i förhållande till anvisningen
för innevarande budgetår innebar
en minskning med 30 000 kronor.

I detta sammanhang hade riksdagen
till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
likalydande motioner, nämligen I: 79 av
herr Gustavson och II: 149 av herr TJtbult
in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att sommar- och höstfångad
trål- och garnsill, som fiskas
i Nordsjön och saltas eller kryddas ombord
på svenska fiskebåtar, skall premieras
i enlighet med de grunder, som
gälla för sill, som fiskas och saltas vid
Island, samt att för detta ändamål anvisa
ett förslagsanslag för budgetåret
1948/49 på 60 000 kronor».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 79 och II: 149,
till Premier för ombordsaltning av
nordsjösill för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 30 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald och Vtbult, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning samt med bifall till de
likalydande motionerna I: 79 och
II: 149, till Premier för ombordsaltning
av nordsjösill för budgetåret 1948/49
anvisa ett reservationsanslag av 60 000
kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

UTBULT: Herr talman! Före
världskriget importerade vi här i landet
stora mängder kryddad och saltad
sill. Det var över 30 miljoner kilogram
eller med andra ord över 300 000 tunnor
till ett värde av omkring tio miljoner
kronor. Skulle vi i dag importera
hela denna mängd salt sill, skulle det
säkert kosta landet cirka 25 miljoner
kronor. Före kriget hade emellertid
våra svenska fiskare ingen möjlighet
att fylla vårt lands behov av salt sill.
Men sommaren 1945 upptogs ett nytt
fiske på Nordsjön öster om Skottland,
vilket fortsatt 1946 och 1947. Därigenom
har uppnåtts, att våra fiskare kunna
fylla ett ganska stort behov av vad vi
förut importerade. Den sill som fiskas
i Nordsjön av våra svenska fiskare är
av mycket hög kvalitet och kan i många
hänseenden ställas jämförbar med den
bästa importerade sillen. Den är emellertid
ganska känslig för värme under
sommaren. Den fiskas från juli fram
till september. Det har visat sig vara
ganska svårt att bevara den tills den
kommer hem. Resan från fiskeplatsen
hem till våra kuster tar nämligen två

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

dygn. Därför uppkom ganska snart det
önskemålet, att sillen borde så långt
det vore möjligt behandlas ombord på
fiskebåtarna vid fiskeplatsen. För att
stimulera våra fiskare att gå in för
detta väcktes vid 1946 års riksdag motion
med förslag om anslag till premiering
av samma slag som förut förekommit
vid fiske på Island. Denna motion
behandlades välvilligt i utskottet. Efter
det att 1945 års fiskeriutredning tillstyrkt
förslaget föreslog Kungl. Maj:t
vid 1947 års riksdag, att ett anslag
skulle utgå med 60 000 kronor. Under
1947 fiskade våra fiskare i dessa fiskevatten
omkring 20 miljoner kilogram
dylik sill. Av denna saltades ombord
omkring 18 000—19 000 tunnor. Det betydde,
att de 60 000 kronor, som riksdagen
beviljade 1947, räckte till denna
premiering, som var avsedd att utgå
med tre kronor per tunna.

Lantbruksstyrelsen skrev i augusti
1947 till Kungl. Maj:t och hemställde,
att för ändamålet måtte för nästa budgetår
anvisas ett oförändrat belopp av
60 000 kronor. Vidare skrev styrelsen,
att då premieringsverksamheten innevarande
säsong av olika orsaker icke
kunnat igångsättas förrän ganska sent,
bleve verkningarna kanske icke fullt de
åsyftade. Med hänsyn härtill syntes det
önskvärt, ätt premieringen kunde fortsättas
åtminstone ännu en fiskesäsong.
De för densamma erforderliga medlen
syntes böra beräknas till samma belopp
som anvisats för verksamheten under
innevarande budgetår.

Kungl. Maj:t har emellertid i 1948
års statsverksproposition föreslagit att
minska beloppet från 60 000 till 30 000
kronor. Det skulle ju, med ett ord sagt,
betyda, att denna premiering endast
finge prövas ett enda år. Vad vi avsågo
med motionen 1946 var att denna premiering
skulle försökas åtminstone två
och högst tre år. Om man skulle se något
resultat av denna premiering, borde
den naturligtvis fortgå omkring tre år.

Premier för ombordsaltning av nordsjösill.

t Detta lilla anslag på 30 000 kronor kan
t icke verka stimulerande på våra fiskare
i att gå in för saltning och kryddning
ombord. Beloppet borde i stället ha
höjts med några tusen kronor för att
denna premie på tre kronor skulle
kunna utgå även 1948.

Utskottet har emellertid stannat för
Kungl. Maj ds förslag på 30 000 kronor.
Det är därför som herr Osvald och undertecknad
avgivit en reservation under
t denna punkt med förslag, att riksdagen
l skulle bevilja 60 000 kronor eller det
r anslag som kungl. lantbruksstyrelsen
föreslagit i sin skrivelse i augusti 1947.
i Med anledning härav ber jag, herr
1 talman, att få yrka bifall till reservationen.

i Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Föredragande statsrådet har ani
fört, att ifrågavarande anslag är att be,
trakta såsom ett engångsanslag. Utskottet
delar denna uppfattning. Nu har
v emellertid såväl statsrådet som utskot,
tet förordat, att även för nästa budgetår
30 000 kronor skall anvisas för
s ändamålet.

, I detta sammanhang vill jag påpeka,
e att tillgången på sill har under senare
t tid glädjande nog väsentligt ökats. Sålunda
har sillfisket i Kattegatt blivit av
;. en storleksordning som icke förekomi
mit sedan mycket lång tid tillbaka.
i Jag skall i detta sammanhang giva
r herr Utbult tillfälle att göra en dementi,
ifall han kan göra det. Jag såg för nåS
gon tid sedan i åtskilliga tidningar en
t notis, som omförmälde, att fiskarena

I) ransonerat sillfisket. Fiskarena skulle

, ha bestämt, att blott ett visst antal lådor
t finge ilandföras och att blott ett be•>
gränsat antal fiskare finge utöva fiske
vissa tider. Det är tydligt att fiskarena
S vidtagit denna åtgärd med hänsyn till
risken för att priserna på fisk i motsatt
e fall, d. v. s. om de fiskat så mycket de
kunnat, skulle ha sänkts.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Premier för ombordsaltning av nordsjösill.

Nu tror jag icke, herr Utbult, allt
som står i tidningspressen. Jag vet icke
om denna uppgift är riktig. Men jag har
nämnt den därför att jag velat begagna
tillfället att låta herr Utbult — som är
specialist på detta område — inför
kammaren dementera uppgiften för den
händelse den skulle vara oriktig.

Vad själva sakfrågan angår delar jag
den av såväl föredragande statsrådet
som utskottet uttalade meningen, att
detta anslag bör betraktas som ett engångsanslag.
Framför allt med hänsyn
härtill ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr UTBULT: Herr talman! Herr
Andersson i Löbbo framställde en fråga
beträffande ransoneringen av fisket i
vinter. Det är fullständigt riktigt vad
han sade. Det är icke fel vad som stått
i tidningen. Men det beror för det
första på att det varit enorma mängder
av vintersill ute i Kattegatt och Skagerack
i vinter. Det är något liknande de
sillperioder, som med vissa mellanrum
kunna påvisas vid västkusten sedan tusen
år tillbaka, då tillgången varit så
riklig, att man kunnat föra in obegränsade
mängder stor och fin sill. Detta
gjorde att fiskarena måste begränsa sina
fångster. För det andra har det varit
gott väder hela vintern, så att de ha
kunnat fiska varje vecka.

Det påtalade beslutet att ransonera
fisket beror icke bara på att det varit
så gott om sill utan också på att vi i
Sverige stå långt efter Norge, Island
och andra länder när det gäller att taga
till vara dessa mängder värdefull sill.
Vi ha icke såsom Norge och Island
byggt ut silloljefabriker, fiskmjölsfabriker
och kylhus i någon större utsträckning.
I Norge och på Island har
man byggt och bygger fortfarande sådana
anläggningar år från år. Vi ha
icke byggt några dylika utan ha kommit
efter. Förrän vi byggt upp fabriker,

som kunna tillvarataga de väldiga sillmängderna,
kunna vi icke fiska de
mängder vi eljest skulle kunna taga ut,
utan vi bli tyvärr nödsakade att ransonera
fångsterna.

Vi behandlade i jordbruksutskottet
just i går frågan om investeringsanslag
till lån för att bygga silloljefabriker,
fiskmjölsfabriker och andra sådana anläggningar.
Utskottet stannade för större
anslag än vi haft förut. Om dessa fabriker
varit fullbyggda på rätt sätt skulle
vi ha kunnat göra oss mycket stora inkomster
just på detta sillfiske. Så långt
jag har mig bekant skola vi i år söka
importera 20 000 ton sillolja, som vi
själva skulle ha kunnat tillverka av
svenskfångad sill om vi haft silloljefabriker
i Sverige. Det är alltså ett
mycket stort allmänt intresse, att staten
går in för att stödja denna strävan att
söka få fram silloljefabriker, fiskmjölsfabriker,
kylhus o. d., som alla våra
fiskare runt kusterna ha ett mycket
stort behov av. Det kan giva Sveriges
folk och fiskarena i första hand hundratals
miljoner kronor om året, därest,
såsom troligt är, dessa mängder av sill
komma igen år efter år och vi få möjlighet
att tillvarataga dem på samma
sätt som våra grannländer göra.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr
Utbult har ej dementerat min uppgift
utan verifierat den. Han ger den förklaringen,
att avsättningsmöjligheterna
för fisk vore starkt begränsade. Det är
mycket möjligt att så är fallet. Jag förstår
väl, att svenska folket icke har förmåga
att konsumera all den fisk som
vid varje tillfälle kan fångas. Men jag
är icke riktigt övertygad om att alla de
exportmöjligheter för fisk, som förefinnas,
blivit tillvaratagna. Jag vet ej
heller, huruvida fiskmjölsfabrikernas
hela kapacitet i detta fall utnyttjas; jag
tror, att deras kapacitet är rätt avsevärd.
Det är ett tämligen unikt förhållande.
Om den inhemska förbrukningens,

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

exportens och fiskmjölsfabrikationens
behov av fisk var till fullo tillgodosett,
ger jag herr Utbult rätt i att det icke
är så mycket att säga om saken. Men
om så ej var fallet, är saken rätt uppseendeväckande.
Jag skulle föreställa
mig, att om Sveriges jordbrukare vid en
exceptionellt god skörd och härav föranledda
avsättningssvårigheter för vissa
lantmannaprodukter skulle vägra att
taga in en del av skörden, skulle detta
tvivelsutan med rätta betecknas som en
osolidarisk handling gentemot samhället.

Utan att här kunna uttala mig
om, huruvida fiskarenas avsättningsmöjligheter
i alla avseenden varit utnyttjade,
finner jag dock, herr talman, att
herr Utbults verifikation av uppgiften
ger ytterligare stöd för den ståndpunkt,
vartill jordbruksutskottet har kommit.

Herr UTBULT: Herr talman! Herr
Andersson i Löbbo tror att man inte
utnyttjat de möjligheter som finnas att
tillvarataga sill i silloljefabriker o. dyl.
Vi ha tyvärr inga silloljefabriker i Sverige,
herr Andersson i Löbbo! Det är
hela felet, och då kunna vi ju inte utnyttja
dem varken till hälften eller helt.

Eftersom herr Andersson i Löbbo var
inne på att fiskarena inte föra i land
en del sill för att därigenom hålla priserna
uppe, så kan jag tala om att vi
ha en förening på västkusten som heter
Västkustfisk, som tar emot allt överskott
av fisk och sill. Den tillkom i
samråd med livsmedelskommissionen
och staten efter krigets slut. Föreningen
har trots ransoneringar på ett år
fått övertaga 20 miljoner kg sill och
fisk, som icke kunnat säljas. Priserna
voro så låga, att det icke fanns möjlighet
att bygga ett fiske på dem.

Vidare var det fråga om, huruvida
vi inte kunde salta den sill som vi fått
i vinter. Den kan inte jämföras med
den sill som vi fingo på Nordsjön och
på Fladengrundet och som utgjordes

Premier för ombordsaltning av nordsjösill.

> av fet sommarsill. Vintersillen är inte
, så bra att salta som sommarsillen, men
: vi ha trots alla ansträngningar för ex i

port och försäljning inom landet måst
salta närmare 100 000 tunnor. Av dessa
i ligga ungefär 75 000 tunnor osålda,
i trots att priset endast är 10 kronor per
låda om 50 kg. Så är ställningen. Vi ha
i trott att vi skulle få sälja dessa 75 000
t tunnor, som i dag ligga i lager, till Engi
land och Amerika för zonerna i Tyskl
land. Jag vill säga herr Andersson i
Löbbo, att allt är gjort både från fiskarenas
och myndigheternas sida för att
5 tillvarataga och sälja så mycket som
möjligt, men exportsvårigheterna ha
hindrat oss att på Tyskland exportera
t stora mängder av sill.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Herr Utbult tycks förbise i dag
i kammaren på samma sätt som han
r gjorde, när vi behandlade saken på ave
delningen, att detta anslag från början
t var avsett som ett engångsanslag. När,
I. trots att riksdagen i fjol på jordbruks:-
utskottets föredragning accepterade
r denna ståndpunkt, lantbruksstyrelsen i
- år gått in för fortsatt anslag och detta
t. icke möter större motstånd än att för
redragande departementschefen tillstyrd
ker ett fortsatt anslag på 30 000 kronor,
i- då borde väl herr Utbult vara synneri
ligen tacksam, tv får man ett engångs■-
anslag och sedan detta utgår även i
fortsättningen, har man ingen anledi
ning att vara missnöjd med en sådan
n behandling.

;- Anslaget tillkom ju under en tid, då
r man ville göra allt för att stimulera
h fiskarena till så stora fångster som möja
ligt. Under normala förhållanden är
;- det viil alldeles riktigt att kvaliteten
vid saltning ombord skall bli så myca
ket bättre, att merpriset skall täcka den
tf fördyring som uppstår,
d .lag ber, herr talman, att få yrka bih
fall till utskottets hemställan på denna
‘S punkt.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Skogsstyrelsen: Avlöningar.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag ber att till kammarens protokoll
få göra det påpekandet, att herr
Utbult nu försöker blanda bort saken
genom att tala om silloljefabriker, undet
det jag i mitt anförande talat om
fiskmjölsfabriker.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 89—92.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 93.

Skogsstyrelsen: Avlöningar.

Kungl. Maj:ts framställning i propositionen
nr 1, nionde huvudtiteln under
punkten 121 (s. 172—175), innefattade
— förutom hemställan till riksdagen att
medgiva ändring i personalförteckningen
för skogsstyrelsen och godkänna
ändrad avlöningsstat för styrelsen —
anslagsanvisning till avlöningar med
314 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom riksdagens
andra kammare väckt, till utskottet
hänvisad motion, nr 15, av herr
Dickson, vari föreslagits, »att riksdagen
måtte taga ställning till frågan om
kungl. skogsstyrelsens successiva avveckling».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionen
II: 15,

1) medgiva att Kungl. Maj:t finge
vidtaga den ändring i personalförteckningen
för skogsstyrelsen, som föranleddes
av ett i Kungl. Maj:ts framställning
gjort förslag om överförande å ordinarie
stat av en byråchefstjänst;

2) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för skogsstyrelsen,

att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1948/49;

3) till Skogsstyrelsen: Avlöningar för
budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 314 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr andre vice talmannen
Carlström.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
skall inte öka raden av lögnaktiga och
missvisande anföranden, som ha hållits
från denna plats av talare, som ställt
i utsikt att deras anföranden skulle bli
fåordiga och därigenom sökt uppmuntra
kammarledamöterna till att stanna
kvar och höra vad som skulle sägas.
Jag skall redan från början säga, att
jag kanske kommer att hålla på en bra
stund. Det rör sig här om en ganska
anmärkningsvärd, viktig principiell fråga,
och det kan vara värt att hålla på
några minuter med den.

I det betryckta och pinsamma läge
jag befinner mig med ett enhälligt jordbruksutskott
— ja, inte enhälligt, ty
herr andre vice talmannen har varit
nog förekommande att avgiva en reservation,
men med en stark majoritet av
jordbruksutskottet emot mig — får jag
lov att dela upp föreställningen i flera
akter. Jag skall då börja med att säga,
att om jag finge lägga upp denna sak
alldeles som jag själv skulle önskat, så
skulle jag vilja tillkalla den ärade ordföranden
i första lagutskottet, herr
Lindqvist, och be honom betrakta utskottets
utlåtande. Jag kan nämna att
jag har förberett honom på att jag
skulle inblanda hans namn i denna debatt,
ehuruväl han inte har inställt sig.
Skulle herr Lindqvist bifalla min hemställan,
så skulle han med all säkerhet,
efter att noggrant ha genomläst utskottets
hemställan och motivering, säga
ungefär på det här sättet: »Men vad är
nu detta för någonting?! Jag förstår
inte vad utskottet menar. Här har herr

Nr 13.

Onsdagen den 7

Dickson i sin motion föreslagit riksdagen
att taga ställning till frågan om
kungl. skogsstyrelsens successiva avveckling.
I utskottets hemställan står
det att utskottet avstyrker herr Dicksons
förslag. Detta betyder ju att utskottet
föreslår riksdagen att icke taga
ställning till skogsstyrelsens avveckling.
Utskottet vill säga varken ja eller
nej. Utskottet ställer det hela på framtiden
och vill sålunda söka förleda
riksdagen att svara jaså på frågan.
Bara av denna anledning — skulle herr
Lindqvist med all säkerhet säga — bör
kammaren bifalla herr Dicksons framställning.
»

Sedan jag tackat herr Lindqvist
skulle jag tillägga, att jag även har sakliga
motiv för min framställning, och
det är dem jag nu går att redovisa.
Först dock ett par, om jag får kalla det
ordningsfrågor. Den ena är det fenomenet
här i riksdagen att utskottsledamöter,
som ha tagit ställning i utskottet
till en fråga, anses inte ha moralisk
rätt att ändra sig i kammaren. På denna
grund skulle det sålunda vara bortkastade
ord ifrån över huvud taget vilken
talares som helst sida att söka tala
utskottets ledamöter till rätta. En debatt
i kammaren bör väl ändå vara till
för att en talare, som må kunna ha nya
synpunkter på en fråga, skall kunna
få lägga fram dem och att det skall stå
öppet för var och en att taga hänsyn
till sådana skäl.

Sedan är det en ännu mera märklig
iakttagelse jag har gjort i samband med
denna motion och i samband med en
annan motion, som jag har haft å bane
förra året och som kommer att behandlas
längre fram under denna riksdag.
1 fråga om speciellt detta med skogsstyrelsen
så har jag talat med en massa
människor om mitt uppslag att man
borde söka avveckla densamma, och
jag har mötts av den största entusiasm
för frågan. Finge jag taga ut kammarens
ledamöter i korridoren och tala
med dem där, skulle jag få höra från

april 1948 fm.

Skogsstyrelsen: Avlöningar.

den ene efter den andre: Du har fullkomligt
rätt i vad du säger, och det
är sant vartenda ord som står i motionen.
Detta har jag hört, herr talman,
ifrån många håll under sista tiden. Om
jag då säger till dessa kamrater: Men
då röstar du naturligtvis för denna sak,
och då kanske det finns möjlighet att
den går igenom, bli de alldeles förfärade
och säga: Men riksdagen kan ju
inte tänkas ta en sådan sak, för så arbetar
inte den svenska riksdagen.

Det är denna egendomliga irrationella
atmosfär, som kammaren såsom
enhet dväljes i, som jag nu vill påtala
och som naturligtvis i första hand är
ett hinder för mina intentioner i dag
men som är en allmän företeelse som
är rätt så allvarlig. Allmänheten har
observerat den. Den har nog ibland
den känslan, att en riksdagsman kan
vara nog så förnuftig, när han är ute
i bygderna, men när han kommer i
riksdagen, då liksom trycks han ned i
skorna och tyngs av sitt ansvar, och
han vågar inte säga så mycket och det
blir kanske inte heller gjort allt det
som borde göras.

Nu, herr talman, till utskottets motivering.
Den är ju skäligen knapphändig.
Man har helt enkelt tagit reda på
riksdagsprotokollet för 1941, studerat
vad jordbruksutskottet den gången sade,
och så har man försökt intala sig att
det nog är riktigt än i dag vad man då
tyckte, och så har man med några avrundande
fraser kommit fram till denna
märkliga hemställan, över vilken jag
nyss ironiserade en smula. Att märka
är ju, att vid tillkomsten av kungl.
skogsstyrelsen avstyrktes förslaget av
en mängd vederhäftiga institutioner, av
statskontoret, större delen av skogsvårdsstyrelserna
och en hel del andra.
Departementschefen var tveksam, om
man skulle inrätta ett sådant ämbetsverk,
och flera andra institutioner, som
inte avstyrkte, voro också tveksamma.
Vad jag emellertid mest vänder mig
emot är att utskottet har suttit uppe på

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Skogsstyrelsen: Avlöningar.

utskottslokalen och avgjort ärendet utan
att höra sig för ute bland de instanser,
som äro närmast berörda av frågan.
Ärendet har icke utskickats på remiss.
Jag vet inte om det är den omständigheten
att det endast är en obetydlig
motionär som fört fram saken och att
motion bara väckts i den ena av riksdagens
båda kamrar som har gjort, att
utskottet tyckt att det är en besvärlig
fråga som lämpligast borde lösas efter
minsta motståndets lag, d. v. s. utskottet
har föreslagit riksdagen att
låta det vara som det är. Jag har
haft tillfälle att fråga en mängd
länsjägmästare och andra av skogsförhållanden
direkt berörda personer,
och jag har ställt frågan: Vad
skulle det hända för olyckor här i landet,
om man toge bort kungl. skogsstyrelsen?
Och när de hämtat sig efter
den första chocken ha de sagt: Det
skulle inte hända någonting annat än
att vi skulle få tid att sköta våra angelägenheter
här i skogsvårdsstyrelserna
ute i landet. Vi länsjägmästare, som
nu sitta vid skrivbord belamrade med
papper, delvis och kanske till stor del
tillkomna på skogsstyrelsens initiativ,
skulle få tillfälle att såsom vi tänkte
oss, när vi blevo länsjägmästare, få
komma ut bland allmänheten och få
sköta om det praktiska arbetet på fältet
i stället för att, såsom nu blivit fallet,
bliva skrivbordskarlar, som endast
ytterst sällan ha tillfälle att komma i
kontakt med det praktiska skogsbruket.
Arbetsglädjen därute har minskat
i mycket hög grad genom denna överhet,
som har inrättats i Stockholm, och
läget är inte tillfredsställande på det
planet.

Jag skulle inte säga så mycket om
den linje, som man tydligen har slagit
in på i regeringen att inrätta en hel
serie av centrala ämbetsverk, om jag
inte vore så rädd för att om man hade
begått ett misstag, det är omöjligt att
rätta till misstaget. Jag fruktar att det
skall visa sig, att även om kammaren i

sitt hjärta eller sina hjärtan, hur man
nu skall uttrycka sig, medger att jag
har rätt på den här punkten, kammaren
ändå inte kan ge sig till att taga
bort något sådant som ett centralt ämbetsverk.
En del personer jag har talat
med ha sagt, att det ju är så insnört
och sammanblandat med all annan administration
här i landet, att det skulle
bli en mycket besvärlig historia att avveckla
ett sådant här ämbetsverk, som
har funnits till så pass länge. Ja, det
är bara 5—6 år, och på denna tid har
man blivit så fast i sadeln att ämbetsverket
troligen lever för all framtid.
Det är att förmoda, misstänka och frukta
att det kommer att gå på samma sätt
även med andra ämbetsverk, som komma
att inrättas här, och jag tror att det
kan vara skäl i att utskottet inte är så
säkert på sin sak i yttrandena utan ger
litet på hand, att visar sig ett förslag
vara mindre praktiskt, så skall det gå
att ändra det.

Man tycks göra sig den föreställningen,
att ett ämbetsverk, låt oss säga
skogsstyrelsen, böra vi ha kvar, därför
att det inte skadar att ha det. Det kostar
visserligen en del, men det gör
ingen skada. Jag har redan sagt, att det
gör en hel del skada, men jag anser
dessutom att frågeställningen är oriktig.
Man skall i stället fråga sig: Är det
absolut omöjligt att undvara detta ämbetsverk?
Det blir litet olika svar på
de där båda frågorna.

Medan jag nu talar om ämbetsverk
och i samband med det om den tunga
hand som de många gånger lägga på
underordnade institutioner och enskilda,
så skulle jag vilja bringa i åtanke
en icke alldeles ovanlig företeelse, som
sker mellan jul och nyår. Det händer
ju att fäder, som ha söner i 7-, 8-årsäldern,
skaffa dem leksaker i form av
små järnvägståg. Julaftonen firas, pojken
blir förtjust i tåget, och dagen därpå,
på juldagen, skall han börja sköta
om tåget och sätter ihop skenor och
vrider upp lokomotivet. Då kastar sig

Onsdagen den 7

fadern också ned på golvet och börjar
leka med denna för sonen ursprungligen
avsedda leksak, och det händer
mycket ofta att han tar befälet. Han
dirigerar hur växlarna skola läggas och
visar, hur det hela skall kopplas, och
den stackars pojken skjuts så småningom
helt och hållet i bakgrunden. Jag
tror att det faktiskt ligger så till med
de styrande och därmed också med
ämbetsverken. En sak ser helt och hållet
annorlunda ut uppifrån än vad den
gör nedifrån. Det kan nog vara så roligt
att sitta här i Stockholm eller i
residensstäderna och dirigera, att flytta
på spakarna och se, hur det hela styres
på olika sätt, men man tänker inte
på hur det inverkar psykologiskt på
dem det gäller, nämligen den stora allmänheten,
alla de enskilda människorna,
och hur det kan öka vantrivseln
hos dem. Jag tror inte man är likgiltig
för det, men man bär nog bara inte
klart för sig, att det kan ha sådana
verkningar. I denna inställning ligger
något av den tyska mentaliteten, som
man kunde konstatera hos ockupationsmakterna
under kriget. Jag kom
av olika anledningar att träffa åtskilliga
av dessa ledande tyskar, som
många gånger hade mycket förträffliga
egenskaper och som utan tvivel ville
de ockuperade länderna teoretiskt väl
men som just voro besjälade av denna
inställning: Bara jag får sköta detta,
komma också ni att begripa, att detta
är det nyttigaste för er. Folk reagerar
inte på det sättet.

Innan jag slutar för denna gång, vill
jag ytterligare ett ögonblick beröra de
nya ämbetsverken. Riksdagen fattar ett
beslut om att inrätta ett nytt ämbetsverk.
Efter några år kanske man anser,
afl det var ett misstag. Jag tror det
förhåller sig så med skogsstyrelsen.
Den har blivit en missräkning för alla
dem som beröras av dess verksamhet
— nå, alla är kanske en överdrift. Naturligtvis
söka skogsstyrelsens skickliga
män att göra nytta — det är ingen kri -

april 1948 fm.

Nr 13.

Skogsstyrelsen: Avlöningar.

tik mot dem personligen, som jag här
framför utan det är den allmänna kritik
mot vissa företeelser, som alltid vidlåda
ett ämbetsverk, i vars spets sitter
en mycket energisk chef. Det finns ingen
liejd på dess utveckling mot att bli
större och större.

Mekanismen är väl den, att när en
utredning är färdig, som tagit i anspråk
eu hel del folk, så kommer byråchefen
till överdirektören och frågar,
varmed han skall sysselsätta dem som
förut arbetat på utredningen. — Jag
ser att jordbruksministern bekymrat
skakar på huvudet. Jag hoppas han kan
kommentera detta, och det är möjligt
att han kommer att omvända mig, men
så ser jag i närvarande stund på saken.
— Man ser sig då omkring och
finner en ny uppgift. Man utför då
även denna uppgift. Den är kanske
större än man från början tänkt sig,
och i så fall får man ta in extra folk.
När uppgiften är utförd, vill man ogärna
släppa dem, ty det kan hända, att
man i ett annat läge åter kan behöva
dem. På så sätt växer ämbetsverket ut.
Den ena byrån efter den andra skapas,
och basen bredes ut alltmer.

Ett ämbetsverk växer snart upp till
en auktoritet, som är den enda sakkunniga
inom landet i sina egna spörsmål.
Det är därför mycket svårt att, såsom
jag har sagt flera gånger här, backa ur
en felaktig position, som man inlagit.
De av de närvarande, som ha sysslat
med fiske på våren, veta, att det finns
någonting, i vilket man fångar gäddor,
som heter ryssja. Det är en sorts nätmaskin,
där gäddan går in i en tratt
och sedan in i en ny tratt, och om hon
simmar utefter väggarna, kan hon inte
komma ut igen. Jag fruktar att situationen
är analog mellan å ena sidan
riksdagen, som skulle motsvara gäddan,
och å andra sidan ämbetsverket,
som skulle symboliseras av ryssjan. Det
ser id som om det vore omöjligt för
giiddan att komma ur ryssjan, om hon
en gång hamnat i den. Jag har här an -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Skogsstyrelsen: Avlöningar.

visat en möjlighet för riksdagen att
motbevisa mig i detta avseende, och
det vore enligt min mening lyckligt om
man finge belägg för att riksdagen
verkligen kunde klara en sådan sak.

Jag skall nu bara framställa ett par
yrkanden, herr talman. Med anledning
av att utskottet inte har hänvänt sig till
några myndigheter eller övriga sakkunniga
skulle jag vilja yrka återremiss av
punkt 93. Dessutom skall jag såsom
en följd av mitt ställningstagande yrka,
att den extra ordinarie byråchefstjänst,
som föreslås uppflyttad till ordinarie,
kvarstår som extra ordinarie med den
följd på fördelningen mellan olika poster
av avlöningsanslaget som det har.
Totalsumman blir densamma.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
När jag lyssnade på herr Dicksons anförande,
var jag litet fundersam över
huruvida det skulle betraktas som ett
allvarligt inlägg eller som ett kåseri i
hans vanliga stil. Det fanns emellertid
vissa tonfall, som tydde på att han menade
allvar, och det ger mig anledning
att ta upp denna sak till belysning,
dock icke ur de mycket vidsträckta
synpunkter, som herr Dickson anlade.

Herr Dickson har frågat några länsjägmästare,
om det behövs en skogsstyrelse,
säger han, och de ha svarat,
att det inte behövs. Om skogsstyrelsen
inte funnes, skulle de inte ha några
papper på sina skrivbord, och de skulle
då kunna vara ute i skogen och ha
det trevligt och nyttigt. Jag föreställer
mig att om de länsjägmästare, som herr
Dickson talat med, ha talat allvarligt,
så ha de tillhört en gammal skola. De
ha varit med under en lång följd av år
och ha inte kunnat följa med vad som
har hänt, och de kunna därför inte
göra sig en föreställning om att läget i

dag är ett annat än det var den gången,
när de började sin gärning.

Jag skall inte mycket fördjupa mig i
detta, men jag tycker ändå det bör sägas,
att för 25 år sedan voro skogsvårdsstvrelserna
lokala organ, som levde
på de skogsvårdsavgifter, som skogsägarna
i länet betalade. De betjänades
av en personal, som anställdes fritt
utan några lönebestämmelser, i ringa
grad med pensionsrätt och utan någon
tryggad anställningsform. Jag vill
bara jämföra dessa två ting med förhållandena
nu. Nu föreligger här en
budget för skogsvårdsstyrelserna på
över 13 miljoner kronor, varav betydligt
mer än hälften är ett bidrag ur
statskassan. Det är alltså numera statskassan,
som i det väsentliga underhåller
skogsvårdsstyrelserna. De anställda
tjänstemännens krav på en tryggad löneställning
och tryggade anställningsformer
ha lett till att det helt nyligen
har införts ett avlöningsreglemente med
pensionsrätt och löneklasser och löneklassuppflvttning
och alla de administrativa
spörsmål, som följa härav.

Jag vill också peka på att staten under
dessa 25 år har beslutat lämna bidrag
till olika ting, såsom skogsdikning
och skogsplantering; numera ha vi ett
särskilt anslag för Norrland, och i år
föreslås det bidrag till bekämpande av
skadeinsekter. Allt detta måste ju leda
till att staten får en mängd nya ting
att bestyra. Anslagen skola fördelas,
kompetenskrav på tjänstemännen skola
prövas, tjänstemännens besvär över att
de blivit orättvist behandlade av skogsvårdsstyrelserna
skola prövas. Det kan
inte undgå någon, utom möjligen herr
Dickson, att det här har skapats en administrativ
nödvändighet, som man inte
kommer från. Följden av ett avskaffande
av skogsstyrelsen skulle ju endast
bli att de mål, som skogsstyrelsen
nu handlägger, i stället skulle handläggas
av jordbruksdepartementet, vilket
naturligtvis i motsvarande mån måste
öka ut sin personal. Det är ju otänk -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

bart att jordbruksdepartementet skulle
kunna organiseras med en sådan snedbelastning,
att vi för ett område av
samhällets administrativa verksamhet
skulle tjänstgöra som centralt ämbetsverk.
Jag skulle därför för min del vilja
tro, att de där länsjägmästarna vid närmare
eftertanke skulle komma till den
uppfattningen, att det är nödvändigt
att ha en central instans, och därför
bör man tala tyst om möjligheten att
avskaffa skogsstyrelsen. Det är riksdagens
egna beslut under 25 års tid som
lett fram till det läge, där vi i dag befinna
oss. Det är ingenting att göra åt
det, såvida inte staten vill avveckla
hela sin stödjande verksamhet gentemot
skogsvårdsstyrelserna, och det vill antagligen
inte ens herr Dickson.

När jag kommit så långt i mitt resonemang,
kommer jag tillbaka till denna
fråga: Var herr Dicksons anförande allvarligt
menat, eller var det kanske ett
kåseri? Herr Dickson sade i sitt anförande,
att en riksdagsman kan vara nog
så förnuftig, när han är ute i bygderna
och i det praktiska livet, men när han
kommer hit in i riksdagen, så försvinner
förnuftet. Jag bara undrade, om det
var en självironisk anmärkning, som
herr Dickson där gjorde.

Herr Dickson fällde vidare några
mycket nedsättande omdömen om riksdagsmännen,
och inte bara om dem.
Alla människor han hade talat med ute
i landet hade medgivit, att han hade
rätt i att skogsstyrelsen borde avskaffas,
men när herr Dickson hade frågat dem,
om de ville stödja ett avskaffande av
skogsstyrelsen, hade de inte vågat stå
för sina meningar. När han träffat er
riksdagskamrater i korridorerna och i
sammanbindningsbanan och frågat er
om denna sak, hade ni alla sagt, att han
har rätt och att hans argument äro riktiga,
men när han frågat er, om ni
tänkte rösta för hans motion, hade ni
sagt: »O nej, det kan man inte göra.
Det passar sig inte.»

Konklusionen av detta är viil att riks -

Skogsstyrelsen: Avlöningar.

dagsmännen äro ena stackare, som inte
våga stå för sin mening, men jag tror
inte det är fullt så allvarligt. Det är väl
bara en och annan som herr Dickson
har talat med, och de ha väl inte velat
stöta honom. De ha så att säga jamat
med litet, för att inte herr Dickson
skulle förlora sitt goda humör, men de
ha antagligen inte menat mycket med
det. Jag tror det är på det sättet, herr
Dickson, att riksdagsmännen stå för
sina meningar både i kamrarna och ute
i korridorerna.

Herr Dickson sade någonting om att
ett sådant här ämbetsverk får en auktoritet,
som ingen kommer ifrån, det blir
det högsta på sitt område. Han liknade
riksdagen vid en gädda —• det var ju
skönt att det inte var en torsk — som
kommit in i en ryssja — det var skogsstyrelsen
— och den kunde inte komma
ut ur den ryssjan. Jag skall inte dra
några konklusioner av detta — det
kunna ni göra själva. Jag vill bara göra
den anmärkningen, att om det finns
någon instans i detta land, som är respektlös
gentemot ämbetsverken, så är
det riksdagen. Jag tror inte man kan
säga, att riksdagen är auktoritetstrogen
gentemot ämbetsverken. Det är inte
Kungl. Maj:t heller, men Kungl. Maj:t
tar faktiskt större hänsyn till ämbetsverken
än vad riksdagen gör, och det
är ju en ganska naturlig ståndpunkt.
Herr Dickson klagade i början av sitt
anförande över att utskottet i sin kläm
närmast besvarat hans motion med jaså.
Jag finner det vara ett naturligt svar
på herr Dicksons motion.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Herr statsrådet har använt metoden
att vädja till kamrarnas ledamöter,
att tala om för dem, att de äro rakryggade
män och kvinnor, som stå för
sin mening, ifall de ha en sådan. Det
är skickligt gjort att på det siittet vända
kammarens vrede emot mig. Jag bygger
emellertid bara på fakta. !''.n del

3 Andra kammarens protokoll 1948. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Skogsstyrelsen: Avlöningar.

av mina kamrater ha sagt dessa saker,
som jag för en stund sedan citerade,
och om deras motiv mot min förmodan
äro de som statsrådet antyder, nämligen
att de inte velat såra mig, så ber
jag här offentligen kamraterna att hädanefter
inta en annan position och
säga rent ut även till mig, om de anse
ett förslag, som jag kommer med, vara
dumt. Det vore ju riktigare. Jag vet inte
om det är bättre att vara så där hövlig
mot mig än att vara hövlig mot riksdagen.
Det är en omdömesfråga, hem
statsråd. Jag har inte heller sagt, att
förnuftet försvinner, när man kommer
in här, utan jag har sagt, att man här
råkar ut på ett irrationellt plan och att
tankarna tydligen delvis följa andra
linjer än vid privata samtal i korridorerna.
Herr statsrådet, som har en sådan
erfarenhet av politisk förkunnelse,
vet, att bara avståndet från golvet och
hit kan förvandla en människa. En
människa, som sitter på en stol, är kanske
en hygglig karl, men står han i en
talarstol, kan det bli förfärligt. Om herr
statsrådet vill vända detta även mot
mig, skall jag i nästa replik ställa mig
på min plats där borta.

Beträffande skogsstyrelsen vill jag
säga, att var och en, som haft med skog
att göra under några år, kanske 25 år,
som statsrådet talade om, han vet, att
under dessa 25 år har det successivt
varit tre eller fyra olika allena saliggörande
metoder att sköta skog och framför
allt avverkningen. Får man i spetsen
för en central, ledande institution
en man, som fått en sådan där skola vi
kalla det professorsinställning i en
fråga, då får följaktligen hela landet
lida av det, och då måste man efter
fem—sex år kasta om skogsbruket till
den nya metod, som då är modern.
Över huvud taget är det skadligt med
en enhetlig drift av skogen i ett sådant
land som Sverige.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Jag är inte på

långt när så originell och inte heller så
djärv som herr Dickson, och jag måste
nog bekänna, att jag i utskottet inte
hade någon tanke på att man i utlåtandet
skulle kunna gå in på det spörsmål,
som herr Dickson har berört.

Anledningen till att jag fogat en blank
reservation till detta utlåtande är att
jag tänkte tala om »senapskornet, som
blivit ett stort träd». I början av utskottets
utlåtande refererar man till vad
som sades 1941, och sedan stöder man
sig på det uttalandet i sista stycket,
och det tycker jag knappast är riktigt.
Man skulle kunna citera även vad utskottet
sade 1941 i sitt utlåtande nr 31.
Där hette det: »Såsom departementschefen
framhållit torde ett stort antal
arbetsuppgifter vänta det ifrågavarande
statliga centralorganet. Betydande insatser
och initiativ torde kunna förväntas
av detta organ till skogsbrukets
gagn. Utskottet vill emellertid framhålla,
att en viss försiktighet i varje
fall till en början bör iakttagas beträffande
det nya organets verksamhet, sä
att detsamma icke pålägges alltför vittomfattande
arbetsuppgifter eller sädana,
vilka endast mera periferiskt beröra
skogsbrukets område.» 1941 upptog
skogsstyrelsens avlöningsstat en överdirektör
i C 10, en byråchef i Eo 30 och
en sekreterare i Eo 20, alltså en på
ordinarie stat och två på extra stat.
Avlöningsstaten bestämdes till 71 000
kronor och omkostnadsstatén till 10 500
kronor. I statsliggaren för budgetåret
1946/47 kan man läsa ut hur skogsstyrelsen
vuxit. Avlöningsstaten för de!
budgetåret upptar tjänstemän på ordinarie
stat: en överdirektör, C 10, en
byråchef, A 30, en kontorist, A 9, ett
kanslibiträde, A 7, och ett kontorsbiträde,
A 4, samt extra ordinarie tjänstemän
i högre lönegrad än 20: en byråchef,
Eo 30, en byrådirektör, Eo 28, eu
förste byråsekreterare, Eo 26, en byråinspektör,
Eo 24, en byråsekreterare,
Eo 21, och en revisor, Eo 21. I fråga om
sistnämnda befattning föreskrives dock,

Onsdagen den 7 april 1948 fin.

Nr 13.

att den skall hållas obesatt, så länge en
på övergångsstat uppförd byrådirektör
kvarstår i tjänsten och ej innehar extra
ordinarie befattning i högre lönegrad.

Man kan ju icke förneka, att detta
ämbetsverk vuxit mycket hastigt, då ju
summan av avlöningsstaten och omkostnadsstaten
1941 uppgick till 81 500 kronor
och nu för budgetåret 1948/49 föreslås
till 381 900 kronor. Det är för att
liksom vara en ropandes röst, då det
gäller att varna för att sätta i gång med
nya organisationer av detta slag, som
jag reserverat mig, tv man kan aldrig
veta vart det bär hän, då man en gång
har gått in för en sådan här historia.

Jag har icke gått i korridorerna och
försökt utfundera vad man anser om
skogsstyrelsen, men jag har observerat
vad skogsstyrelsen kommit med för
förslag i en del avseenden, och sedan
jag tagit del av dess förslag om auktoriserad
virkesmätning, har jag en mycket
stadgad uppfattning om att denna
styrelse knappast har någon kontakt
med det levande livet. Jag anser, att
man därvidlag gått in på uppgifter som
icke kunna anses vara till nytta för
skogsbruket.

Sedan är det uppenbart att när en
sådan styrelse väl har kommit till och
man lyckats få med i denna styrelse
en del duktiga personer, såsom t. ex.
utskottets vice ordförande, så komma
dessa personer att slå in på samma linjer
som de som sitta i toppen och bara
vilja breda ut sig. Det är ju ett exempel
på det gamla ordspråket, att om man
kommer i icke önskvärt sällskap, kan
resultatet ibland bli en tråkig likriktning.

Jag måste för min del säga, att mot
bakgrunden av detta exempel på hur
ett ämbetsverk kan börja så där litet
vackert och efter endast sex år viixa ut
på detta sätt, måste man hysa ganska
stora betänkligheter mot att gå in för
nya ämbetsverk här i landet. Nu iiro
vi emellertid i färd med att tillskapa
sådana på löpande band, och man sä -

Skogsstyrelsen: Avlöningar.

ger, att det är nödvändigt, ty apparaten
måste utvecklas efter vad omständigheterna
kräva. Resultatet blir dock, att
man så småningom får en organisation
som icke bara kostar mycket pengar
utan kanske även i vissa avseenden icke
är till synnerlig nytta för den uppgift
man avser att tjäna. Det är detta, herr
talman, som gjort att jag avgivit denna
blanka reservation och som föranlett
mig att här i dag i varje fall försöka
för kammarens ledamöter klargöra vart
det kan bära hän, om man på det ena
området efter det andra tillskapar organisationer,
som kanhända ytterst icke
iiro så alldeles nödvändiga och som
kunna leda till utgifter och resultat,
som icke kunna vara önskvärda. Jag
har intet yrkande.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr förste
vice talman! Den föregående ärade talaren,
herr Carlström, har, såvitt jag
kan erinra mig, redan från början varit
motståndare till tillkomsten av
skogsstyrelsen, och om denna min uppfattning
är riktig, får jag för min del
säga, att han hela tiden varit konsekvent
i sitt handlande. Han menar ju,
att skogsstyrelsen är onödig. Till motståndarna
till skogsstyrelsen har numera
även sällat sig herr Dickson, som
i en av honom väckt motion påyrkar
skogsstyrelsens successiva avskaffande.

Utskottet har ansett, att motionären
icke har förebragt några sådana bärande
skäl, som kunna föranleda utskottet
att biträda motionärens yrkande. Nu
säger herr Dickson, att utskottet egentligen
inte har gjort något ställningstagande
här utan har ställt frågan om
skogsstyrelsens avskaffande liksom på
framtiden. Ja, på sätt och vis är den
nog ställd på framtiden, men jag undrar
ändå, om icke herr Dickson ger en
oriktig tolkning av utskottets uttalande
på den punkten. När nämligen utskottet
säger, att det anser, att motionären icke
förebragt några bärande skäl för sitt

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Skogsstyrelsen: Avlöningar.

yrkande, och på den grunden yrkar avslag
på motionen, kan man väl knappast
säga, att utskottet icke tagit ställning
till motionärens yrkande. Detta utskottets
ställningstagande beror, såvitt
jag kan förstå, icke därpå, att man icke
anser sig kunna avskaffa ett redan inrättat
ämbetsverk, utan därpå, att detta
ämbetsverk enligt utskottets mening har
betydelsefulla uppgifter att fylla och
även fyller dessa uppgifter på ett tillfredsställande
sätt. För egen del har jag
icke kunnat förstå den kritiska inställning
till skogsstyrelsen som här givits
till känna från vissa håll. Man får väl
icke glömma, att detta ämbetsverk dock
företräder den kanske viktigaste näringsgren
vi ha här i landet. Motionären
har i sin motion talat om tendenser
till likriktning i samband med styrelsens
tillvaro och verksamhet och
gjort gällande, att det tidigare systemet,
då skogsvårdsstyrelserna i länen med
stöd av lokal insikt och erfarenhet
fingo arbeta utan nämnvärd inblandning
utifrån, avgjort vore att föredraga.
Jag tycker för min del, att detta resonemang,
som motionären fört i sin
motion men som icke kom fram i hans
nyss hållna anförande, är ganska egendomligt.
Såvitt jag förstår hindrar icke
skogsstyrelsen, att lokal insikt och erfarenhet
får komma till sin rätt även
nu. Det förhåller sig väl tvärtom så, att
det råder ett mycket gott samarbete
mellan skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna
inom landet och att skogsstyrelsen
säkerligen inom ramen av gällande
bestämmelser tar tillbörlig hänsyn
till de olika förhållanden som kunna
råda. När motionären här talar om
främmande inblandning, menar han naturligtvis
icke den inblandning av utländsk
makt som vi på sista tiden talat
om ganska mycket, utan han menar tydligen
den inblandning från samhällets
sida som förekommer, och han tänker
sig tydligen skogsstyrelsen som en
främmande inblandning.

Jag har redan uttalat den meningen,

alt skogsstyrelsen icke gjort sig skyldig
till något våldförande på vare sig
skogsvårdsstyrelserna inom landet eller
enskilda skogsägare, utan att den handlar
med all den hänsyn som är möjlig
att ta under beaktande av de lagar och
instruktioner som riksdagen själv har
godkänt. Jag tror, att det är riktigare
att säga, att skogsstyrelsen är ett mycket
gott stöd för skogsvårdsstyrelserna
inom landet i den verksamhet som de
bedriva.

Utskottet har här redovisat de skäl,
som utgjorde anledningen till skogsstyrelsens
tillkomst. Med anledning av att
herr Dickson sade, att vad man anfört
för ett antal år sedan icke var så mycket
att hänvisa till, vill jag framhålla,
att det ju förhåller sig så, att utskottet
anser, att de skäl för skogsstyrelsens
tillkomst som då anfördes också för
närvarande äro hållbara. Om detta beror
på att vi under vår vistelse här i
riksdagen förlorat användningen av det
sunda förnuftet, vill jag för min del
icke uttala någon mening om. För egen
del vill jag emellertid reagera mot det
uttalande herr Dickson gjort på den
punkten, och med dessa ord ber jag,
herr förste vice talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr DICKSON: Herr talman! Herr
statsrådet framhöll, att det på grund
av den utveckling som ägt rum under
de senaste 25 åren, då staten blivit inkopplad
på allt flera områden, blivit
nödvändigt med en stor administrativ
apparat. Jag kan icke vederlägga det.
Det är alldeles klart, att en hel del administration
behövs för allt det som
statsrådet räknade upp. Det är kanske
icke heller det som jag så mycket vänder
mig emot.

Jag erkänner, att det även på nu
ifrågavarande område måste finnas en
central replipunkt för regeringen i någon
form, men jag tror, att detta skulle
kunna anknytas om icke till jordbruks -

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

departementet så kanske till domänstyrelsen
eller lautbruksstyrelsen. Vad
jag är orolig för är, att om en sådan
institution blir fristående under en
självständig chef, så kommer den att
växa ut i all oändlighet. Jag säger icke,
att skogsstyrelsen är en kräftsvulst, men
det finns även något som kallas för godartade
svulster, och en sådan skulle jag
vilja kalla skogsstyrelsen för. För att
få bort en sådan behövs också en kniv,
och det är den kniven som riksdagen
icke vill ta till.

Nu skriver utskottet här, att det anser,
att alla de skäl som förut funnos
för att inrätta skogsstyrelsen fortfarande
kvarstå och att utskottet önskar, att
skogsstyrelsens arbete skall bedrivas i
oförminskad omfattning. Ja, kan det,
herr statsråd och ärade kammarledamöter,
stanna vid att omfattningen blir
oförminskad, och heller ej växer ytterligare
så skall jag svälja historien. Då
må det vara hänt, att en sådan enligt
min mening hypertrofierad institution
som skogsstyrelsen existerar. Men jag
tror icke, att det stannar vid detta.
Vartenda år har skogsstyrelsen kommit
med krav som statskontoret och regeringen
och i sin tur riksdagen prutat
av på. Helt nyligen ha vi fått ett förslag,
emanerande från skogsstyrelsen,
om att denna skulle bli dömande myndighet.
Detta lär jordbruksutskottet ha
avvisat. Jag är ganska övertygad om att
ett genomförande av detta förslag skulle
inneburit, att en ny, skola vi säga juridisk
byrå skulle inrättas inom skogsstyrelsen.
Jag är icke övertygad om att
det kommer att stanna vid nuvarande
organisation av skogsstyrelsen, utan jag
profeterar här, att denna institution
kommer att bli dyrare och dyrare och
att chefen inom ganska kort tid torde
vara generaldirektör.

Folk inom alla läger här i landet
klaga över den svällande byråkratien.
Jag har här gjort ett försök att sätta
stop]), som jag trodde, i bäcken — jag
ser, att vi redan iiro för långt ute i ån

Skogsstyrelsen: Avlöningar.

för att kunna sätta stopp — men jag
har i alla fall gjort ett praktiskt försök
att sätta stopp för den svällande byråkratien.
Jag kanske icke lyckas, men
jag har i alla fall gjort försöket, och jag
ångrar icke att jag gjort det.

1 detta anförande instämde herr Vigelsbo.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav först
propositioner beträffande det av herr
Dickson under överläggningen framställda
yrkandet om återförvisning av
punkten till utskottet för ny behandling,
nämligen dels på bifall till nämnda yrkande
dels ock på avslag därå; och fann
herr förste vice talmannan den senare
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Dickson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren beträffande
punkten 93:o) i jordbruksutskottets
förevarande utlåtande nr 1 avslår
det av herr Dickson under överläggningen
framställda yrkandet om återförvisning
av punkten till utskottet för
ny behandling, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
berörda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Dickson begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgå vos 138 ja och 23 nej,
varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.
Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
om återförvisning av punkten till
utskottet.

Härefter gav herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
under överläggningen föreslagits av
herr Dickson; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Punkterna 9i—105.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 100.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

I propositionen nr 1, nionde huvudtiteln
under punkten 137 (s. 194—205)
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att för nästa budgetår till ovannämnda
ändamål anvisa ett reservationsanslag
av 8 815 000 kronor ävensom medgiva
att innestående skogsavgiftsmedel finge
anlitas till bestridande av kostnaderna
för gallrings- och stämplingskurser.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) 1: 229 av herr Näsgård, likalydande
med II: 377 av herr Andersson i
Dunker in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Skogsvård
m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag av
9 715 000 kronor;

2) I: 132 av herr Mannerskantz in. fl.,
likalydande med 11:217 av herr Liedberg
in. fl., vari såvitt anginge förevarande
punkt hemställts, att riksdagen
ville till Skogsvård m. m.: Bidrag till
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet bevilja
ett anslag av 10 000 000 kronor;

3) 1: 95 av herr Näslund m. fl., likalydande
med II: 173 av herr Boman i
Kieryd m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte

a) till Skogsvård in. m.: Bidrag till
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet för
budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 10 146 000 kronor;

b) medgiva att innestående skogsavgiftsmedel
måtte få anlitas till bestridande
av kostnaderna för gallringsoch
stämplingskurser;

4) II: 330 av herr Hansson i Skediga
in. fl., vari hemställts, »att till Skogsvård
m. m. i årets statsverksproposition begärt
reservationsanslag (punkt 137) i
överensstämmelse med skogsstyrelsens
förslag måtte utgå med ett med 1 331 000
kronor förhöjt belopp»;

5) I: 69 av herr Åman, likalydande
med II: 122 av herr Kyling m. fl., vari
såvitt anginge förevarande punkt hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
tillerkänna tjänstemän vid skogsvårdsstyrelser
rätt att för löneklassplacering
tillgodoräkna tidigare tjänstetid i motsvarande
befattning;

6) I: 48 av herr Sundberg, Carl, likalydande
med II: 74 av herr Jonsson i
Malmgrava.

Utskottet hemställde,

1) att motionerna I: 69 och II: 122 i
vad de anginge förevarande punkt samt
motionerna 1:48 och 11:74 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning och motionerna
1:229 och 11:377, 1:132 och
11:217, 1:95 och 11:173 samt 11:330,
till Skogsvård m. in.: Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 9 015 000 kronor;

3) att riksdagen måtte medgiva att
innestående skogsavgiftsmedel finge anlitas
till bestridande av kostnaderna för
gallrings- och stämplingskurser.

Reservationer hade vid punkten avgivits
av

dels herrar Carl Edmund Eriksson,
Anderberg och Jacobson i Vilhelmina,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
Kungl. Maj:ts framställning oförändrad;

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

dels herrar Näslund, Hollertz och
Liedbery, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

1) att motionerna I: 69----(lika

med utskottet)----någon riksda gens

åtgärd;

3) att riksdagen måtte---(lika

med utskottet)------gallrings- och

stämplingskurser;

dels herr Carl Sundberg;

dels ock herr Gustafson i Vimmerby.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

KYLING: Herr talman! Under
denna punkt är redovisad en motion
som jag har avlämnat. Den fråga motionen
berör gäller rätt för tjänstemän vid
skogsvårdsstyrelserna att för löneklassplacering
få tillgodoräkna tidigare
tjänstetid i motsvarande befattning. Den
frågan är icke på något sätt ny för kammaren.
Den var uppe första gången
1946. Den gången biföll denna kammare
ett förslag om att dessa tjänstemän
vid skogsvårdsstyrelserna — det
gällde då närmast länsskogvaktarna —
skulle få rätt att, när de överflyttades
till civila avlöningsreglementet tillgodoräkna
sig de tjänsteår de intjänat
under den tid de fått sina löner från
skogsvårdsstyrelserna. Första kammaren
däremot stannade för Kungl. Maj:ts
förslag, vilket innebar, att tjänstemännen
icke skulle få tillgodoräkna sig
dessa tjänsteår. Det blev då icke gemensam
omröstning utan i stället en sammanjämkning
mellan de två besluten.
Sanimanjäinkningsresultatet innebar visserligen
någon liten förbättring, men
det bär i alla fall visat sig, alt det upp -

kommit ett ganska kraftigt missnöje
hos dessa tjänstemän och en hel massa
trassel.

Nu är ju förhållandet det, att en
tjänsteman, som under den tid han fick
sin lön från skogsvårdsstyrelsen var placerad
i högsta löneklassen, genom riksdagens
beslut år 1946 fick börja om i
lägsta löneklassen. Då uppkom den
mycket obehagliga situationen, att just
de tjänstemän, som äro uppe i låt mig
säga mellanåldern och som i allmänhet
ha den drygaste försörjningsbördan,
faktiskt blevo placerade i samma löneklass
som de nyanställda befattningshavarna.
Jag minns, att riksdagen 1946
åberopade, att tillgodoräknandet skulle
få prejudicerande verkan för andra
grupper inom samhället. Redan då hade
jag tillfälle nämna, att när exempelvis
en grupp, som är betydligt större än
länsskogvaktargruppen eller skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemannagrupp,
nämligen folkskollärarna, inplacerades
i civila avlöningsreglementet, fingo de
rätt att tillgodoräkna tidigare tjänsteår.
Likaså har lantmannaskolornas personal
vid överflyttningen till civila avlöningsreglementet
— om jag icke minns
fel — fått rätt att tillgodoräkna tidigare
tjänsteår.

I år föreligger ett kungl. förslag, som
innebär att tjänstemännen i hushållningssällskapen
också skola överföras
till civila avlöningsreglementet. Då kommer
ju ännu en gång denna fråga upp.
Om riksdagen i dag går på det förslag,
som här föreligger om att skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän icke skola bli uppflyttade,
komma icke heller hushållningssällskapens
tjänstemän att få
denna rätt, och då kan jag försäkra, att
det blir ännu mer trassel och ännu mer
missnöje. Visserligen ha en del hushållningssällskap
redan avlönat sina
tjänstemän på ett sådant sätt, att de få
full täckning när de eu gång bli överflyttade
till civila avlöningsreglementet,
men det blir den orättvisan mellan
tjänstemannagrupperna inom samma

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

kategori människor, att somliga få rätten
att uppflyttas därför att man icke
velat fråntaga dem en inkomst som de
tidigare haft, medan andra komma att
praktiskt taget flyttas ned eller rättare
sagt icke få tillgodoräkna tjänsteåren.

Det gäller här en ganska liten grupp
tjänstemän. Det betyder ingenting för
statsmakterna i detta sammanhang, om
riksdagen skulle gå på det förslag som
jag varit med om att väcka. Det är enligt
min mening en ren rättvisesak. När
jag väckte motionen 1946, vilken bifölls
i denna kammare, var det många som
voro tveksamma. Men det har numera
efter två års tid visat sig, att motionen
var i allo berättigad. Jag skulle därför
vilja vädja till kammaren att nu rätta
till det missförhållande som blivit rådande
genom beslutet 1946.

Nu föreligger här en reservation av
lierr Sundberg, vari yrkas bifall till
motionen. Då emellertid reservationen
samtidigt tagit upp en hel del andra
saker, torde det vara litet besvärligt att
ställa ett yrkande om bifall till just den
reservationen, varför jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till motionerna
1:69 och 11:122 i vad angår förevarande
punkt.

I detta anförande instämde herrar
von Seth, Karlsson i Granebo, Stähl,
Nilsson i Kristinehamn, Larsson i Karlstad,
Sveningsson, Hagård, Nilsson i
Göingegården, Stattin, Holmström, Jonsson
i Haverö, Andersson i Gisselås,
Jönsson i Rossbol och Johansson i
Norrfors, fru Boman, herrar Sundström.
Boman i Kieryd och Andersson i Dunker,
fru Möller samt herrar Friberg och
Nolin.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Om själva huvudfrågan på
denna punkt har det varit åtskillig diskussion
inom utskottet. Utskottet har nu
gått emot Kungi. Maj ds förslag, vari
äskats 8 815 000 kronor, och höjt anslaget
med 200 000 kronor.

Jag skall icke förneka, att en hel del
skäl tala för en höjning, men det är synnerligen
inkonsekvent av utskottet att,
på sidan 79, uttala, att utskottet finner
sig icke kunna tillstyrka en sådan betydande
uppräkning av skogsvårdsstyrelsernas
nettomedelsbehov som föreslagits
i ett par av motionerna, samtidigt
som utskottet föreslår en höjning med
200 000 kronor. Vad innebär nu detta?
Visserligen har man talat här om plantskoleverksamheten,
men jag skulle vilja
säga, att det hela bara är eu gest. Hade
det verkligen funnits utsikter att med
iakttagande av den sparsamliet och
återhållsamhet, som bör åligga oss,
gå upp till ett högre belopp, tror jag
nog att utskottet skulle ha kommit med
ett betydligt högre belopp än man nu
gjort. I sak betyder det ingenting. Det
är, som jag sade, en gest.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande vid
denna punkt fogade reservationen av
herrar Carl Edmund Eriksson, Anderberg
och mig, vari tillstyrkes bifall till
Kungl. Maj :ts förslag i ärendet.

Herr LIEDBERG: Herr talman! Det
kanske kan vara skäl i att först framhålla,
att den reservation, vilken undertecknats
av herrar Näslund, Hollertz
och mig, och de reservationer, bakom
vilka stå herr Gustafson i Vimmerbv
och herr Sundberg, i fråga om anslagsbeloppet
äro praktiskt taget lika, d. v. s.
tillstyrka att anslaget för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet skall höjas från
cirka 9 miljoner till cirka 10 miljoner
kronor.

Jag skall tillåta mig, herr talman, att
till belysande av frågans vikt få referera
till statsrevisorernas berättelse.
Därav framgår, att även om man kan
säga att en miljon är mycket pengar är
besparingen uti skillnaden mellan 9
och 10 miljoner i detta fall mycket
ringa i förhållande till den verksamhet
som bedrives. Och man skulle kunna

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

tillägga, att en minskning därvidlag kan
få en förödande inverkan på det mål
och det syfte verksamheten över huvud
taget har sig förelagda.

Jag tillåter mig alltså, herr talman,
att börja med ett litet referat av g 44
av riksdagens revisorers nu avgivna berättelse.
Det heter i början: »Den snabba
exploatering av den överåriga skogen,
som skett i övre Norrland, nödvändiggör
en avsevärd nedskärning av
avverkningsbeloppen inom denna landsdel
för att en ytterligare nedgång av
virkeskapitalet skall kunna förhindras.
Vidare ha inom hela landet många för
skogarnas vård och förbättrande nödvändiga
åtgärder under kristiden blivit
i betydande grad eftersatta.» Jag skall
efter detta citat be att få återge de statistiska
siffror, som därefter följa i
statsrevisorernas berättelse. Det konstateras,
att medan vi ha att räkna
med eu produktiv skogsmarksareal omfattande
cirka 22 miljoner hektar, ha
vi icke mindre än 2 500 000 hektar kalmarker
eller bevuxna marker med synnerligen
otillfredsställande bestånd, alltså
marker som kunna göras skogbärande.
Därtill komma kalmarker, för
vilka gälla reproduktionsplikt — de ingå
alltså ej i dessa 2 500 000 — på ytterligare
700 000 hektar. Man kommer
bara med de 2 Vi miljonerna upp till
cirka 12 Tf av vår skogbärande areal,
och inräkna vi de 700 000, komma vi
ännu högre upp. Det rör sig alltså om
mycket betydande arbetsobjekt, som
framför allt skogsvårdsstyrelserna ha
att handlägga.

Längre fram följer ett avsnitt, som
jag utan att vilja trötta kammaren med
mera citat skall be att få citera. »Det
kan nämnas», säger man, »att — medan
enligt verkställda undersökningar ett
inhämtande inom 20 år av eftersläpningen»
(märk väl: eftersläpningen)

»kräver att årligen skogsodlas ca 87 000
ha - under senaste 10-årsperioden
skogsodlats i medeltal endast omkring
13 000 ha.» Efter detta gå statsreviso -

rerna in på att diskutera det s. k. normalprogrammet
för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Man påpekar, att normalprogrammet
ingalunda är ett idealprogram,
alltså ett program som inom
relativ kort tidrymd kan medföra de
behövliga åtgärdernas genomförande,
utan man förklarar vad programmet
innebär, d. v. s. den relativt blygsamma
omfattning det har. Det heter: »De

mest elementära bristerna, väldiga arealer
av kala eller med klart undermåliga
bestånd bevuxna marker, som icke äro
reproduktionspliktiga, beräknas enligt
normalprogrammet ej bliva helt avhjälpta
förrän inom femtio år. I fråga
om eftersläpande reproduktionspliktiga
åtgärder har räknats med att dessa skola
bliva utförda inom tjugo år. Av ekonomiska
skäl ansåg sig emellertid utredningen
endast kunna föreslå en organisation
av skogsvårdsstyrelserna, som
motsvarade normalprogrammets genomförande
till 65 Vo.» Herr talman, det är
där vi äro, eller rättare sagt: det var
där vi voro enligt fjolårets riksdagsbeslut
med det anslag som då kom skogsvårdsstyrelserna
till del.

Jag kan icke underlåta att också anföra
ett litet citat ur departementschefens
eget uttalande till statsverkspropositionen.
Det återfinnes på s. 203.
Statsrådet talar om nödvändigheten av
en restriktiv prövning av utgifter i det
ekonomiska läge, vari vi befinna oss,
och säger följande: »Dylika synpunkter
måste anläggas också på anslaget till
skogsvårdss.tyrelsernas verksamhet, som
i stor utsträckning är av sådan art, att
den ger resultat först i framtiden. Hur
önskvärt det än vore, att styrelserna bereddes
möjlighet att bedriva sin verksamhet
i åtminstone samma omfattning,
som nu sker, kan jag därför icke tillstyrka
den härför erforderliga och av
skogsstyrelsen hegärda anslagshöjningen.
» Statsrådet fortsätter längre
ned på samma sida med att tala om att,
enligt vad han under hand inhämtat,
eu minskning av antalet förrättningsda -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fin.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

gar med 40 000 skulle bli nödvändig,
motsvarande en begränsning av verksamheten
från 65 till 55 % av normalprogrammet.
Där stå vi alltså. Det föreligger
ingen meningsskiljaktighet om
huruvida anslaget skall kunna räcka
till normalprogrammets genomförande,
utan man är klar på, både från departementschefens
sida och från deras sida
som ha skilda meningar i anslagsfrågan
— alltså reservanterna och utskottet —
att anslaget kan beräknas räcka till
55 % genomförande av det s. k. normalprogrammet
mot tidigare 65 %. Det
är 10 % av normalprogrammet, men
märk väl en betydligt större minskning
av det aktuella programmet — därvidlag
kommer man till närmare 20 %
minskning. Om det skall gå i den takten,
böra kammarens ledamöter göra
klart för sig, att om man med normalprogrammet
har räknat med en 50-årsperiod
för att genomföra det önskvärda
och att om man med 65 % effektivitet
i förhållande till normalprogrammet får
räkna med en tid, som är så och så
mycket längre än 50 år, blir det icke
bättre om man minskar resultatet med
ytterligare 20 % av det aktuella programmet.

Utskottet bär ju i motsats till vissa
andra reservanter, som till punkt och
pricka vilja följa Kungl. Maj:ts sparsamhetslinje,
ökat det av Kungl. Maj :t
begärda anslaget med 200 000 kronor.
Jag ber endast att få påpeka — samtidigt
som jag understryker att varje
skärv givetvis emottages med tacksamhet
— att denna böjning av anslaget
precis räcker til! att täcka den utgiftsökning
som de ökade bensinkostnaderna
medföra. Den som läser utskottsutlåtandet
skall i detsamma över huvud taget
icke kunna finna någon argumentering
i sak mot vad vi reservanter anse vara
riktigt. Utskottet återfaller på statsfinansiella
svårigheter och förmenar, att
dessa äro av sådant slag, att varje sakskäl
får vika inför dem. Jag har tidigare
i samband med behandlingen av en

annan fråga deklarerat vår känsla av
ansvar för statsfinanserna i så måtto,
att vi ansågo att de utgiftsökningar, som
voro av trängande art, naturligen
borde kompenseras med utgiftsminskningar
på sådana områden, där det av
Kungl. Maj:t föreslagna anslaget antagligen
inte komme att i sin helhet behövas
eller där Kungl. Maj :ts förslag
innebure upptagande av ny verksamhet
till förfång för redan bedriven nyttig
verksamhet — såsom fallet var i den
av mig åsyftade frågan.

Jag tror att kammaren skall söka göra
klart för sig eller över huvud taget reflektera
litet över vad detta sparsamhetsgrepp
innebär. Innebär varje utgiftsinskränkning
sparsamhet i det
långa loppet? Jag tror det för min del
inte. Om vi vilja gå igenom hela vår
budget och nagelfara de där upptagna
anslagen efter angelägenhetsgrad, skola
vi finna många anslag som i jämförelse
med det anslag det här gäller kunna
sättas i efterhand. Ingen har väl velat
förneka den stora betydelsen av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Jag vill
alldeles särskilt sätta i fråga, huruvida
det är klok sparsamhet att inskränka en
sådan verksamhet. Vi få väl göra klart
för oss, att vi ha förfarit med våra
skogstillgångar precis på samma sätt
som vi — delvis av nödtvång — hålla
på att göra på så många av samhällslivets
andra ekonomiska områden. Vi
leva på hopsamlat kapital. Vår produktion
ökas inte i samma mån som vår
vilja och förmåga till konsumtion. På
grund av att produktionen inte räcker
till, ha vi kommit in i en utveckling av
penningvärdet, som vi alla nogsamt
känna till och som vi nu försöka att så
gott sig göra låter komma till rätta med.

I alla händelser anser väl statsledningen
att den efter bästa förmåga verkar i
detta syfte. Men om man bortser från
det ekonomiska livets andra områden
och konstaterar att det förhåller sig på
nyss antytt sätt beträffande skogen —
vilket av ingen bestrides — och man

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

samtidigt gör klart för sig, vilken oerhörd
betydelse skogen har för hela vårt
välstånd, för hela vår ekonomiska utveckling
i detta land, förefaller det mig
vara en mycket kortsynt sparsamhet att
i en budget, omfattande miljarder, skära
ned anslaget till skogsvårdsstyrelsernas
nyttiga verksamhet från 65 r/« till —
som man har beräknat — 55 procent
av det belopp som behövs för förverkligandet
av det ursprungliga normalprogrammet
för skogsvården.

Det finns ju även andra medel som
skulle kunna tagas i anspråk för detta
ändamål. Jag kan i likhet med statsrevisorerna
peka på prisutjämningsmedlen.
Men det är ju inte min sak att
anvisa medel, utan det borde väl ha ankommit
på Kungl. Maj :t, om Ivungl.
Maj :t hade velat åstadkomma någonting
i detta fall, att bestämma varifrån
pengarna skulle tagas. Jag vill bara påpeka
att man, även om man hade velat
hålla budgeten inom den av Kungl.
Maj:t uppdragna ramen på denna
punkt, inte hade saknat möjligheter att
skaffa pengar för ändamålet av medel
som finnas disponibla och som ändå
skola komma till användning på ett
eller annat sätt. När vi ha en produktion
av skogsprodukter, som det är
svårt upprätthålla vid och ännu svårare
att höja över förkrigstidens nivå
på grund av det stora uttaget ur skogarna,
vilket inte bara berott på att det
i vissa landsdelar funnits en abnorm
procent s. k. mogen skog utan också
på den forcerade vedavverkningen och
en tidvis inträffande synnerligen god
konjunktur för vår exportindustri, förefaller
det mig knappast riktigt — det
vill jag ännu en gång poängtera — att
säga, att man skall inskränka de åtgärder
som ifrågasättas på detta område
under den motiveringen, att de inte
spela så stor roll, enär det ändå dröjer
så länge innan vi få nytta av dem.
Detta förefaller mig tvärtom vara ett
argument för alt snarast möjligt sätta
igång med åtgärderna i fråga och helst

inte stanna vid 65 procent av det beräknade
normalprogrammet utan försöka
komma ännu litet längre.

I dagens läge skall jag emellertid,
herr talman, inte gå längre än till 65
procent. Jag ber att få yrka bifall till
den reservation, som är avgiven av
herrar Näslund m. fl. och som innebär
att anslaget till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet skall utgå med ett reservationsanslag
av 10 miljoner kronor.

Häruti instämde herrar Larsson i
Karlstad och Brånholm.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag skall först be att få säga ett
par ord med anledning av det yrkande
som framställdes av herr Kyling. Det
gäller frågan om övergångsbestämmelserna
för de befattningshavare inom
skogsvårdsstyrelserna som i och med
1947 års ingång överfördes till statstjänst.

Föregående år förekommo åtskilliga
överläggningar i denna fråga, i vilka
herr Kyling och jag bland andra kammarledamöter
deltogo. Herr Kyling gör
gällande att en ändring av riksdagens
beslut i denna fråga icke skulle medföra
några nämnvärda konsekvenser.
Jag har för min del en alldeles motsatt
uppfattning. Jag tror att ett beslut i
överensstämmelse med herr Kylings
mening skulle medföra rätt långtgående
konsekvenser, vilket jag påvisade vid
frågans behandling under fjolåret. Statsmakterna
ha ju när det gäller övergångsbestämmelser
för befattningshavare,
som komma från privat eller
halvstatlig tjänst till statstjänst, knäsatt
vissa principer, och det är faktiskt
dessa principer som ha tillämpats för
skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän.

Jag övergår nu till att säga några ord
om själva huvudfrågan, nämligen anslagsbcloppets
storlek. Skogsstyrelsen
hade i sina petita för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet äskat ett anslag på
10 146 000 kronor. Detta innebar i sin
tur en väsentlig nedprutning av de be -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

lopp som de olika skogsvårdsstyrelserna
ursprungligen hade föreslagit. Kungl.
Maj:t liar ansett att detta bidrag bör
kunna begränsas till 8 815 000 kronor.
Utskottets majoritet har föreslagit en
synnerligen måttlig och blygsam förhöjning
med 200 000 kronor till 9 015 000
kronor, och slutligen ha de reservanter,
för vilka herr Liedberg var talesman,
framställt ett gemensamt anslagsyrkande
på 10 miljoner.

Utskottets motivering för sin ståndpunkt
är den, att utskottet i princip
icke vill frångå den av regeringen
igångsatta beskärningen av olika anslag,
den återhållsamhetspolitik i statsbudgetärt
avseende som regeringen gått
in för, men att utskottet likväl främst
med hänsyn till plantskoleverksamheten
och fröanskaffningens stora betydelse
för skogsvården dock vill höja
anslaget med 200 000 kronor, ett belopp
som jag vågar beteckna som synnerligen
måttligt. Trots denna måttliga ökning
som utskottet här föreslår och som
jag hoppas att riksdagen kommer att
bifalla, kunna inte vissa olägenheter
undvikas. En sådan är att man måste gå
in för förhöjda biträdestaxor från skogsvårdsstyrelsernas
sida. Det kan ju hända,
herr talman, att det med hänsyn till
det prisläge, som för tillfället råder för
skogens produkter, inte är så farligt
att införa åtminstone tillfälligt höjda
biträdestaxor. Däremot tror jag man
får vara försiktig för den händelse
skogspriserna skulle dala på sött som
de gj01’t vid flera tillfällen under förfluten
tid. Men även om taxorna för
biträdestjänsterna höjas, så kunna de
inte höjas i sådan utsträckning att man
under det kommande året kan genomföra
det ursprungliga skogsvårdsprogrammet
till 65 procent, vilket statsmakterna
tänkt sig. Man kan med föreslagna
anslagsbelopp inte räkna med
att detta program skall kunna fullföljas
till mer än omkring 55 procent. Nu är
jag inte så alldeles övertygad om att
denna siffra är fullt exakt. Det finns

omständigheter, som tyda på att man
möjligen kan uppehålla skogsvårdsprogrammet
till en något högre procentsats
än 55, och det skulle i allra högsta grad
vara önskvärt att så kunde bli fallet.

Då jag tagit ställning till dessa frågor
i utskottet, har mot mig riktats den
anmärkningen, att jag hade bort fullfölja
det anslagsäskande som skogsstyrelsen
ursprungligen framställt. Jag vill
därför under några minuter taga upp
denna fråga till belysning. Två omständigheter
ha gjort att jag har stannat vid
utskottets förslag, omständigheter till
vilka jag för min del måste ta mycket
stor hänsyn. Den ena är att när skogsstyrelsen
i augusti 1947 uppgjorde sina
petita, så var det inte i fullt samma utsträckning
som nu känt hur ansträngt
vårt ekonomiska läge i olika avseenden
var. Jag vågar inte säga huruvida en
kännedom om detta förhållande vid
detta tillfälle hade medfört att skogsstyrelsen
äskat ett mindre belopp, men
det är inte otänkbart att så hade skett.
Den andra omständigheten är, att vi behöva
en restriktiv budgetpolitik — jag
är i det fallet fullständigt överens med
regeringen. Jag har i en hel rad frågor,
såväl beträffande anslagen under nionde
huvudtiteln som andra anslag, ansett
mig böra följa regeringens restriktiva
budgetpolitik. Det är därför jag anser
mig förhindrad att framställa något yrkande
om förhöjning av detta anslag
utöver vad som för tillfället är oundgängligen
nödvändigt. Det skulle nämligen
inte vara konsekvent om jag i det
bär fallet hölle extremt på skogsstyrelsens
förslag men sedan beträffande en
hel rad andra i och för sig nyttiga utgiftsposter
följde regeringens förslag
om begränsning av utgifterna. Då jag
inte kommer att begära ordet då frågorna
om anslag till väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo, anslag
till skogsdikningar och anslag till
åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland komma att föredragas, vill jag
bär tillägga, att jag beträffande dessa

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Bidrag till skogsvårdssty relsernas verksamhet.

anslagsposter ansett mig kunna följa
Kungl. Maj:ts förslag, vilket medför en
betydande sänkning av de anslagskrav
som ifrån myndigheternas sida ha framställts.
Jag vill tillägga, herr talman, att
jag hoppas att de reserverade medel,
som i någon större utsträckning stå till
förfogande ifrån föregående budgetår
till vissa utgiftsposter beträffande skogsvården,
skola kunna av Kungl. Maj:t
anvisas för detta ändamål under det
kommande budgetåret.

Ungefär liknande synpunkter gälla
beträffande exportavgifterna på trävaror.
Beträffande dessa avgifter skall
jag nämna ett par siffror, som visa att
läget inte är så farligt, som det vid ett
hastigt påseende förefaller att vara och
som kunna göra att läget ter sig litet
mindre fruktansvärt än herr Liedbergs
svartmålning. Det är nämligen så att
Kungl. Maj :t har godkänt skogsstyrelsens
förslag, att 10 miljoner kronor
skola användas till återuppbyggnadsarbete
för skogens del. Dessa 10 miljoner
kronor skola fördelas så, att 2V2 miljoner
kronor skola användas för upprustning
m. m. hos skogsvårdsstyrelserna,
medan 7% miljoner kronor skola gå till
direkta bidrag till skogsodling och dylikt.
Enligt Kungl. Maj:ts beslut har
redan för budgetåret 1947/48 anvisats
250 000 kronor för skogsvårdande åtgärder.
I det sammanhanget har Kungl.
Maj:t anmodat skogsstyrelsen att inkomma
med förslag till fördelning av
ifrågavarande anslag, jag hoppas därför
att Kungl. Maj:t, i den mån omständigheterna
medgiva, jämväl av detta anslag
ställer medel till förfogande, åtminstone
i sådana fall där det kan visa
sig vara oundgängligen nödvändigt.

Herr talman! Det skogliga återuppbyggnadsarbetet
är ett arbete på mycket
lång sikt, och det är synnerligen viktigt
att de skogsvårdande åtgärderna
inte eftersättas. Jag upprepar vad jag
förut sade: att utskottets förslag att
höja det under denna punkt upptagna
anslaget med 200 000 kronor utöver

Kungl. Maj:ts förslag innebär en mycket
måttlig för att inte säga blygsam ökning
och att jag för min del måste
finna denna ökning oundgängligen nödvändig.
Det är min förhoppning att
riksdagen skall godtaga utskottets förslag,
till vilket jag, herr talman, ber att
få yrka bifall.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr NORUP: Herr talman! Jag skall
be att med några ord få betona angelägenheten
av att möjlighet beredes
skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän att
efter övergången till statstjänst få tillgodoräkna
sig tjänsteår i den befattning
de tidigare innehaft. Det är inte
tu tal om att dessa tjänstemän i och med
att de blivit ordinarie statstjänstemän
och fått sina löner reglerade i viss mån
fått det bättre än de förut haft. Det är
emellertid uppenbart att de under nuvarande
förhållanden ofta bli jämställda
med mycket unga män i lönehänseende.
Dessa tjänstemän ha dock en mångårig
erfarenhet från tjänstgöring hos
skogsvårdsstvrelser och hushållningssällskap
och ha säkerligen mycket
större möjligheter att bedöma de olika
ärenden, de skola handlägga, och komma
förvisso att utföra sina arbetsuppgifter
på ett bättre sätt än unga tjänstemän,
som inte besitta samma erfarenhet
och inte heller äro lika kvalificerade
för detta arbete. Det är ju klart att ett
sådant förhållande inte framkallar den
arbetsglädje och den intensitet i arbetet,
som dessa tjänstemän annars skulle
ha ådagalagt. Dessa tjänster äro i regel
inte tidsreglerade. Dessa tjänstemän ha
således ingen bestämd kontorstid och
deras arbetsdag är icke avgränsad av
bestämda klockslag. Deras arbete sker
oftast ute på fältet, och det är just det
personliga intresset för arbetsuppgiften
som skapar goda resultat. Under sådana
förhållanden frågar man sig, om det kan
vara rimligt att inte låta dessa tjänste -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Bidrag'' till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

män, låt vara att de icke tidigare varit
anställda i statlig utan i halvstatlig
tjänst, vid löneklassplaceringen tillgodoräkna
den fleråriga tjänstetid de haft i
denna sin tidigare verksamhet. Det har
ju annars varit brukligt att låta tjänstemän
i motsvarande läge tillgodoräkna
sig sådan tjänstetid.

Jag anser att de synpunkter, som
framhållits i motionen nr 122 i andra
kammaren, vilken jag undertecknat,
borde ha kunnat i större utsträckning
beaktas. Jordbruksutskottets vice ordförande
sade, att dessa frågor ha behandlats
under tidigare riksdagar utan
att riksdagen haft anledning att göra
någon förändring. Jag tycker för min
del att riksdagen borde kunna vidtaga
en ändring i sitt en gång fattade beslut
på grund av det berättigade i de i motionen
framförda synpunkterna. Jag vill
kraftigt poängtera att de krav som där
framförts äro synnerligen välmotiverade.

Jag vill vidare uttala den förhoppningen
— jag är tyvärr inte fullständigt
insatt i frågan — att dessa tjänstemän
i varje fall vid sin pensionering
få tillgodoräkna tidigare tjänsteår. Hushållningssällskapens
tjänstemän ha ju
varit anslutna till statens pensionskassa,
och detta böra de då även som skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän få vara
i fortsättningen. Dessa båda av mig
framförda spörsmål böra tagas under
övervägande, så att dessa tjänstemän,
vare sig de höra till det ena ämbetsverket
eller det andra, skola ha möjlighet
att få sin sak rätt bedömd. För min
del anser jag att de synpunkter som
framförts i motionerna nr 69 i första
kammaren och 122 i andra kammaren
innebära en rättvis lösning av denna
fråga.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Kylings yrkande om bifall till
motionen nr 122 i andra kammaren.

I detta anförande instämde herrar
Pettersson i Dahl och Onsjö.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag tillåter mig att först säga några ord
i den fråga som herr Norup talade om,
nämligen frågan om länsskogvaktarnas
löneklassplacering. Det är icke en riktig
beskrivning av förhållandena, när
man påstår att dessa blivit utsatta för
orättvisa. Vi skola komma ihåg att dessa
personer förut varit i enskild tjänst och
därefter blivit underkastade av staten
fastställt avlöningsreglemente. Därvid
har bestämts att ingen skall få vidkännas
minskning i tidigare åtnjutna löneförmåner.
För det överväldigande flertalet
betyder tvärtom övergången till
detta avlöningsreglemente en väsentlig
uppräkning av deras inkomster. När vi
dessutom, som alla veta, ha den ordningen,
att dessa personer oavsett
tjänstetiden äro berättigade att innan
de nå pensionsåldern komma upp till
högsta löneklassen inom sin lönegrad,
så måste man faktiskt säga, att vi behandlat
dessa tjänstemän bättre än tidigare
varit fallet vid liknande övergång
från enskild till statlig tjänst. Med anledning
av att herr Norup tog upp frågan
om verkningarna på pensioneringen
vill jag endast understryka, att frågan
om löneklassplaceringen icke har någon
inverkan på pensioneringen. Följaktligen
måste jag tillbakavisa påståendet
att i detta fall skett någon orättvisa.

Det har här påpekats att tjänstemän i
hög ålder skulle komma att i löneavseende
bli jämställda med mycket unga
män. Men detta är ju en rent teoretisk
företeelse, ty i praktiken lär detta icke
komma att ske. De gamla länsskogvaktarna
ha ju först kommit fram till de
lediga tjänsterna, och varje annan person
av yngre ålder kommer ju efter
dem. Det är därför knappast tänkbart
— i varje fall är det ytterst sällsynt —
att en nykomling skulle komma upp till
samma lön som en äldre länsskogvaktare.

Jag måste fråga mig vad det nu skulle

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

vara för mening med att riksdagen river
upp sitt beslut från i förfjol. Förra
året väcktes motioner i samma fråga,
och riksdagen beslöt då vidhålla sin
mening. Nu kommer man igen för tredje
gången. Jag frågar, om någonting har
inträffat. Ingenting har inträffat, ingenting
annat än att flera järnvägar förstatligats
och att åtgärder vidtagits, vilka
medfört alt denna fråga fått en
större omfattning och blivit mycket mer
invecklad. Vi skola komma ihåg, att
dessa personer nu kommit in i den
fastställda ordningen och fått sin placering.
Saken är klar, och är det inte
bra underligt att nu riva upp det beslut
som fattades, när det var fråga om att
lönegradsplacera dessa människor? .lag
måste för min del säga, att det skulle
verka högst egendomligt, om riksdagen
gjorde detta, sedan riksdagen tidigare
två år å rad med samma sammansättning
övervägt och prövat denna fråga.
.lag måste vädja till kammaren att vidhålla
den ståndpunkt som kammaren redan
två gånger förut intagit.

Jag kommer så till anslagsfrågan.
Därvid skall jag börja med att taga
upp ett uttryck av herr Liedberg. Han
ställde den allmänna principiella frågan,
huruvida en anslagsminskning i
och för sig innebär sparsamhet på lång
sikt. Han förklarade — och jag säger
att däri har naturligtvis herr Liedberg
rätt — att om man vill so dessa saker
på lång sikt, mycket mycket lång sikt,
borde man inte nu minska på anslagen.
Men det är inte det saken gäller. Läget
iir i stället det, att vi nu befinna oss i
en akut situation, en krissituation, där
vi måste genom återhållsamhet på åtskilliga
punkter söka nå fram till och
bibehålla en samhällsekonomisk balans.
För detta ändamål måste vi vidtaga åtgärder,
som kanske på lång sikt ingalunda
innebära någon sparsamhet, men
som äro nödvändiga för att vi skola
kunna vinna det syfte som just nu är
det viktigaste. .lag menar därför att det
inte går för sig att vi i dag inför de

ekonomiska frågorna intaga den ståndpunkten,
att vi främst taga hänsyn till
hur detta kommer att verka i en hundraårig
utveckling. Vi måste taga ståndpunkt
till frågan, vilka verkningarna bli
i läget just nu.

Med sitt allmänna resonemang såsom
utgångspunkt kommer herr Liedberg
till den speciella fråga det nu gäller,
och han talar om för oss — vilket vi
alla veta — vilken betydelse skogstillgångarna
ha för vårt ekonomiska liv
och dessutom att skötseln av dessa tillgångar
på många punkter inte är så
tillfredsställande som den borde vara,
att här pågår ett betydelsefullt upprustningsarbete
o. s. v. Allt detta är riktigt,
herr Liedberg. Men vi veta också att
träden växa förbålt långsamt och att
därför det arbete vi nu utföra kommer
att leda till resultat först om 50—100
år. Om vi ett par år äro återhållsamma
med skogsanslagen, kommer det att betyda
att en utveckling, som omspänner
50—100 år blir försenad ett eller ett
par år. Vi få väl ändå inte överdriva
verkningarna av detta utan göra klart
för oss att den nackdel detta kan innebära
för det svenska folkhushållet är
så måttlig, att vi kunna ha råd att taga
den just för att i nuvarande läge göra
situationen litet bättre.

När det nu gäller återhållsamhet i
fråga om budgeten, sägs det från olika
håll, att på den punkten skola vi inte
spara, på den punkten skola vi inte
vara återhållsamma o. s. v. Ja, ärade
kammarledamöter, är det inte så, att
på varje punkt, där jag har särskild förkärlek
för anslaget, tycker jag inte att
vi skola spara, på varje punkt, där jag
mer eller mindre saknar intresse för
saken, vill jag att vi skola spara. Men
eftersom det är så att alla ha intresse
för någon punkt, skulle en tillämpning
av denna princip leda till att vi inte
kunde visa återhållsamhet på någon
punkt. Jag har beträffande den nu aktuella
punkten intagit den ståndpunkten,
att för skogsvårdsarbetet skall an -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

sias lika mycket pengar för nästa budgetår
som funnits tillgängliga för det
nu löpande budgetåret, med tillägg för
sådana automatiska kostnadsökningar,
som vi inte komma ifrån. Jag har alltså
intagit en ståndpunkt, som rent siffermässigt
innebär status quo. .lag tror
att den linjen låter försvara sig. Del
är klart att herr Liedberg kan försvara
sin ståndpunkt, som går ut på att vi
skola hålla samma procentuella upprustningsgrad
som förra året. Men om
man vill vara återhållsam, måste man
väl offra något. Behandlingen av detta
anslag bör ju bli i överensstämmelse
med budgetbehandlingen i stort sett,
och det är väl alldeles klart att det förslag
jag lagt fram står mer i överensstämmelse
med vad den nuvarande
situationen kräver än det förslag herr
Liedberg har talat för.

Utskottet har för sin del gått på en
tredje linje. Det är på två punkter som
utskottsmajoriteten föreslagit högre anslag
än Kungl. Maj:t har förordat. Den
ena punkten gäller anskaffande av sju
ridsadlar vid Flvinge. I det fallet
brydde jag mig inte om att opponera
mig. Jag fann att om jordbruksutskottet
är så förtjust i de sju sadlarna, kan
väl utskottet få dem. Men här har nu
utskottet föreslagit en höjning med
200 000 kronor. Jag måste för min del
säga att detta på mig verkar som en
gest. Det verkar inte på något sätt sakligt
grundat. Man får dock göra klart
för sig att i en budget, som omsluter
omkring 13 miljoner, kan ett anslag på
200 000 kronor inte spela någon avgörande
roll. Men jag skall inte ge mig in
i den striden. Jag vill bara sluta med
att säga, att jag ändå tycker att kammaren
bör kunna vara återhållsam även
på den nu föredragna punkten. Jag vill
vädja till kammarens ledamöter att
tänka efter, om det verkligen är realskiil
som ligga bakom lusten att ge mer
pengar eller om det endast är känsloskäl.
Jag skulle tro att det är känsloskäl.
Skogen betyder så mycket för oss,

för hela det svenska folkets framtid,
att vi alla känna med oss att vi skulle
vilja göra vad som kan göras för att
förbättra läget i det avseendet. Men om
vi tänka närmare efter, måste vi få klart
för oss, att — som jag förut antydde
— en långsammare takt under ett par
krisår inte kan spela någon roll för det
svenska folkets framtid i fråga om virkestillgångarna,
eftersom det endast är
fråga om att en utvecklingsperiod av
50—100 år blir skjuten framåt ett par
år. Vi böra alltså även på denna punkt
liksom på så många andra kunna iakttaga
återhållsamhet utan att behöva befara
att vi göra något, som är för vårt
land skadligt i det långa loppet.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Herr statsrådet förklarade att
ingen orättvisa blivit begången mot den
tjänstemannagrupp, som vi här ha att
göra med, och statsrådet åberopade att
just denna grupp hade fått det avsevärt
bättre i förhållande till vad den hade
förut. Detta bestrider jag inte på något
sätt. Men denna förbättring var inte
något annat än vad alla andra statstjänstemän
i detta land fingo. Man kan
alltså inte göra den jämförelse som
statsrådet gjorde i detta sammanhang.

Vidare sade statsrådet att det finns
andra grupper som blivit behandlade
på samma sätt. Om jag då tar det exempel,
som herr statsrådet själv anförde,
nämligen de privata järnvägarnas överflyttning
till staten, vill jag endast påpeka
att de personer, som det där varit
fråga om, icke blivit behandlade på
samma sätt. Enligt den överenskommelse,
som ingåtts mellan de privata
järnvägarna och SJ, behandlas varje
enskild tjänsteman från fall till fall,
varvid man enligt överenskommelsen
tar skälig hänsyn till det antal tjänsteår
vederbörande tidigare haft. Därför kan
man inte göra den jämförelse som statsrådet
här gjorde.

Dessutom säger statsrådet att det är

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

ytterligt sällsynt att en gammal man
kommer i samma löneställning som en
nykomling. Men det kan finnas sådana
fall, och då säger jag att orättvisan är
lika stor, vare sig det gäller en eller
hundra personer. Det är ju principen
vi måste tala om här.

Huruvida det icke är något som hänt
i denna fråga sedan riksdagen tog
ståndpunkt till densamma, kan det ju
råda delade meningar om. Men en sak
har hänt, och det är att man sett konsekvenserna
av den ordning som nu gäller.
Det råder också ett allmänt missnöje
hland dem som beröras därav.

Till sist, herr talman, vill jag med anledning
av statsrådets vädjan till kammaren
att inte ändra uppfattning även
för min del vädja till kammaren att inte
ändra uppfattning. Ty, herr statsråd,
år 1946 gick kammaren på samma linje
som de nu väckta motionerna. Jag har
därför anledning att vädja till kammaren
att inte ändra uppfattning.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det är riktigt, att andra kammaren icke
haft samma ståndpunkt hela tiden.
Men faktum är ju, att år 1946 antog
riksdagen, efter gemensam votering, den
ordning som nu gäller. Förra året väcktes
en motion i frågan, och då ställde
sig andra kammaren på den ståndpunkt
som riksdagen intagit år 1946. Och det
kan väl inte bestridas att det skulle bli
en märklig omvälvning, om kammaren
skulle intaga en annan ståndpunkt i dag.

Vad sedan beträffar frågan om villkoren
för personalens övergång från
de privata järnvägarna till statens järnvägar,
vill jag nämna att jag från järnvägsstyrelsen
fått uppgift om att det
icke ges någon annan garanti än att
ingen skall få minskade löneförmåner.
Någon rätt att komma upp i högsta
löneklass föreligger inte. Behandlingen
från fall till fall kan därför givetvis
inte betyda annat än att man i varje

4 —Andra kammarens protokoll 1948.

särskilt fall måste taga hänsyn till den
lön vederbörande förut haft, något som
också sker beträffande länsskogvaktarna.

Herr JONSSON i Järvsand: Herr talman!
Jordbruksministern har nyss redogjort
för de skäl, som för honom
varit avgörande då han gjort upp sin
budget och framställt de erforderliga
anslagsäskandena. Det är ingen anledning
att förneka, att många av jordbruksutskottets
ledamöter, som ju ha
mycket nära kontakt med skogsbygderna,
funnit det beklagligt att jordbruksministern
i sina äskanden kom så
betydligt under de av skogsstyrelsen
begärda beloppen. Men å andra sidan
ha ju de flesta av oss inte betraktat
talet om återhållsamhet bara som
tomma ord, utan vi ha ansett återhållsamheten
böra tillämpas även på detta
område, även om vi, såsom statsrådet
nyss sade, varit litet känsliga just på
denna punkt. Det är därför majoriteten
i utskottet trots allt kommit till den
uppfattningen att man i stort sett bör
följa Kungl. Maj :ts förslag. Det finns
dessutom en del andra starka sakliga
skäl för detta. Jag tror inte att jag särskilt
behöver poängtera den situation
som även i fråga om skogsbruket råder
i fråga om tillgång på arbetskraft. Det
är här väsentligen inte fråga om vilket
anslag man beviljar eller vilken procentsiffra
i fråga om normalprogrammet
som man beslutar sig för, utan här
är i allra högsta grad fråga om ln;r
många lediga armar som finnas tillgängliga
för skogsvården. Och för närvarande
finns det inte sa mycket aibctskraft
tillgänglig i skogen att man
kan utföra hur mycket av skogsvårdsprogrammet
som helst. Jag tror man
kan vara fullt tillfredsställd om arbetskraften
räcker til! för dessa 55 O av
normalprogrammet.

Sedan är det ju så, som förut påpekats,
att man räknar med att skogs Nr

13.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Bidrag till skogsvårdsstyrelserr.as verksamhet.

ägarna själva nu skola kunna svara för
en del av de kostnader, som åvila skogsvårdsstyrelserna,
framför allt i fråga
om utstämplingen av virke. Jag må säga
att jag finner det ganska märkvärdigt
om skogsägarna i en tid som den nuvarande,
med de höga rotvärden som
nu gälla, skulle ha statsunderstöd för
att utstämpla virket i de skogar, som
vederbörande av en eller annan orsak
— kanske mången gång utan egen förtjänst
— fått möjlighet att besitta, förvalta
och uppbära vinsterna utav. Jag
tror alltså att här ha skogsägarna möjlighet
att svara för en betydligt större
anpart av utgifterna än vad de tidigare
med då gällande lägre rotvärden skulle
ha haft.

Detta är i all korthet några av de
skäl som gjort det möjligt för mig att
i stort sett ansluta mig till statsrådets
äskanden. Som bekant har emellertid
jordbruksutskottets majoritet sträckt
sig 200 000 kr. utöver vad statsrådet
föreslagit. Jag tillhör majoriteten på
denna punkt; utskottets talesman, herr
Andersson i Löbbo, bär närmare motiverat
vårt ställningstagande därvidlag.
Skogsstyrelsen hade ju begärt
400 000 kr. för plant- och fröförsörjningen.
Vi ansågo att man visserligen
skulle kunnat pruta något härav men
ingalunda alltsammans. Vi ansågo att
det här är fråga om en så viktig del
av den framtida skogsvården att den
icke får försummas, utan att det var
angeläget att medverka till ett något
ökat bidrag, och vi anse även att det
mesta av dessa 200 000 kr. skall tagas i
anspråk just för denna sak.

Nu förstår jag att efter jordbruksministerns
anförande är det många
ledamöter i denna kammare som äro
benägna att rösta för den reservation,
som avgivits av herr Carl Edmund
Eriksson m. fl., till vilken herr Jacobson
i Vilhelmina har yrkat bifall. Man
är benägen att göra detta för att därigenom
dokumentera sin återhållsamhet
i den brydsamma tid, vari landet

nu befinner sig. Jag tror dock att vi
kunna vara övertygade om att det belopp
som jordbruksutskottets majoritet
föreslår, 200 000 kr. mer, på intet sätt
är något överflöd och att även detta
förslag bär återhållsamhetens prägel i
mycket stor utsträckning, varför alltså
ingen av dem som rösta för majoritetens
förslag därigenom behöver känna
sig ha gjort någon försyndelse emot den
allmänna återhållsamhetspolitiken.

Jag ber, herr talman, att med vad
jag här anfört få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Jag har tillsammans med en del partikamrater
väckt en motion i denna fråga,
där vi hemställt att anslaget skulle
höjas till det av skogsstyrelsen äskade
beloppet. Inspirationen till denna motion
hämtade vi närmast ur statsrevisorernas
berättelse. Herr Liedberg har
citerat ett par stycken ur densamma.
Jag kan inte underlåta att också citera
ytterligare några meningar:

»Enligt revisorernas mening äro alltså
särskilda åtgärder för skogsproduktionens
höjande av nöden. De åtgärder
i sådant syfte, som revisorerna i det
följande förorda, torde visserligen kunna
föranleda något ökade statsutgifter
för skogsvården å enskilda marker,
men revisorerna äro övertygade om, att
— sett på längre sikt — det kapital,
som nedlägges på dessa produktionsbefrämjande
åtgärder, skall komma att
väl förränta sig. Stora krav ställas på
skogsvårdsstyrelserna i fråga om propaganda,
upplysning, tillhandahållande
av arbetsledning in. m. för att en effektiv
medverkan till en utvidgad skogsodlingsverksamhet
från deras sida skall
kunna åvägabringas. Fullföljandet av
dessa uppgifter kommer i första hand
att åvila styrelsernas skogligt utbildade
personal.»

Så citerar jag ett litet stycke till:
»Revisorerna måste ifrågasätta, om
skogsvårdsstyrelserna hittills förfogat

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

över tillräckliga medel för att kunna
bedriva sin verksamhet på mest effektiva
sätt. I detta hänseende har kunnat
konstateras att det normalstatförslag för
skogsvårdsstyrelsernas omkostnader,
som fastställdes av 1946 års riksdag
och som i huvudsak även legat till
grund för medelstilldelningen för budgetåret
1947/48, är baserat på kostnadsberäkningar,
utförda av 1944 års skogsstyrelseutredning.
Sedan dessa kostnadsberäkningar
utfördes ha betydande
höjningar av arvoden och traktamenten
ägt rum utan att staterna blivit i
motsvarande mån uppräknade. I samband
med erforderliga överväganden i
fråga om skogsvårdsstyrelsernas medelstilldelning
synes även böra upptagas
till prövning, huruvida ej en förskjutning
beträffande arbetsuppgifterna
bör ske såtillvida, att propaganda- och
undervisningsverksamheten får intaga
en ännu mera framträdande plats på
skogsvårdsstyrelsernas arbetsprogram
än hittills. Revisorerna förutsätta dessutom,
att utförandet av åtgärder på
icke reproduktionspliktiga marker understödjes
i den utsträckning, som omständigheterna
medgiva.»

Jag vill inte underskatta herr statsrådets
vilja att nedpressa budgeten,
men jag ifrågasätter liksom herr Liedberg
om det är klokt att krympa så
mycket på detta anslag. Enligt de uppgifter
jag har fått skulle det betyda, att
skogsvårdsstyrelserna skulle nödgas inskränka
sitt arbete med i runt tal
40 000 förrättningsdagar. I så fall innebär
det givetvis en ganska väsentlig
nedskärning av de rådgivande och
planläggande arbeten, som väl framför
allt skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän
måste utföra ute i det praktiska livet.
Av den lilla broschyr (särtryck ur exportföreningens
årsberättelse) jag bar
fått på bordet i dag framgår också vilken
betydelse som skogens produker ha
för vår exportmarknad: de upptaga
inte mindre än 53 % av hela exportvärdet.

Jag skall med hänsyn till den långa
föredragningslistan inte ta kammarens
tid mer i anspråk utan ber med dessa
ord, herr talman, att få yrka bifall till
den reservation som är avgiven av herr
Näslund in. fl.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Vid diskussionen
av detta utlåtande har man här i kammaren
gått på tre olika linjer. För det
första har det yrkats bifall till Kungl.
Maj :ts förslag, vidare har det yrkats en
höjning av anslaget med 200 000 kr.,
och slutligen har man varit inne på
vissa höjningar då det gäller lönegradsplacering
för tjänstemännen i fråga.

Jag måste bekänna att då vi i utskottet
diskuterade denna fråga var det
ganska besvärligt att komma fram till
ett avgörande, som man själv kunde
känna sig tillfredsställd med. Det är
uppenbart att genom den nedskärning
av anslaget som föreslagits av departementschefen
komma skogsvårdsstyrelsernas
möjligheter att i någon mån inskränkas,
och det var särskilt på grund
av svårigheterna att kunna skaffa plantor
och dylikt för återväxten som jag
gick med på det av utskottets vice ordförande
uppskisserade förslaget att besluta
en höjning av anslaget med
200 000 kr. Men de förslag som i övrigt
framkommit här och som avse en höjning
med flera hundra tusen kronor
kunde jag inte gå med på i den situation,
där vi nu äro, om vi mena något
med att man skall försöka tillämpa
större återhållsamhet i fråga om anslagen.

Vi bli ju ofta i jordbruksutskottet
uppvaktade av folk, som inte fått vad
de anse sig böra ha och som därför
komma upp till utskottet och klaga sin
nöd. Länsskogvaktarna och deras ombudsmän
ha således varit uppe i utskottet,
och jag måste säga att de där
höllo anföranden, som vittnade om att
det var förfärligt besvärligt med denna

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

nedprutning. Jag sade då till dem att
det inte är så lätt för oss i utskottet att
ta hänsyn till herrarnas klagomål.
Skulle det inte vara bättre att uppvakta
i Kung!. Maj:ts kansli? Sedan regeringen
tagit ståndpunkt är det naturligtvis
ganska besvärligt för utskottet att gå in
för så här betydligt ökade anslag. Jag
måste därför ansluta mig till den linje
utskottet bär kommit fram till, nämligen
ett anslag på 9 015 000 kronor. När
det gäller lönegradsplaceringen för
tjänstemännen i fråga har herr Kyling
erinrat om, att vi här i andra kammaren
ett par år tidigare gått med på den
förändring han nu önskar. Det är visserligen
sant, men riksdagen som sådan
har i alla fall inte vågat sig in på den
linjen.

Då det för ett utskott gäller att föreslå
ändringar av detta slag, anser jag
att man hör vara mycket försiktig. Och
när både herr Norup och herr Kyling
erkänna, att vederbörande fått bättre
villkor och lönegradsplacering men i
alla fall äro missnöjda för att de, efter
vad det påstås, inte kommit i den ställning
andra tjänstemän uppnått, får jag
säga att någon belåtenhet med lönegradsplaceringen
är det sällan man här
i riksdagen får höra talas om. Visserligen
sade herr Senander 1946, då vi
genomförde den stora lönehöjningen
över hela linjen, att då voro tjänstemännen
och han belåtna, men det är
den enda gång jag hört något sådant.
Om inte riksdagen 1946 och 1947 ansåg
sig böra gå med på dessa förändringar,
är då läget i dag bättre? Är det
nu anledning att till skillnad från föregående
år gå med på dessa förslag? Jag
tycker att det ekonomiska läge vi kommit
in i sannerligen inte ger anledning
till hopp om att det skall kunna avvecklas
så snart.

Jag måste därför även på den punkten
be att få instämma med utskottet
och ber att i dess helhet få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LIEDBERG: Herr talman! Utan
att önska förlänga denna debatt men
samtidigt utan att våga uttala något bestämt
löfte att bara säga några få ord,
ber jag, herr talman, att i någon mån
få bemöta några av de föregående
talarna.

Jag vill för utskottets ärade vice ordförande
framhålla att det låter sig väl
sägas, att man ömmar för plantskolorna.
Man vill främja en bättre tillgång
på frö och plantor och därför har
man gått med på att öka Kungl. Maj:ts
förslag med 200 000 kr. Ja, det är en
smaksak var man vill sätta in det. Jag
har bara påpekat att detta räcker precis
till att täcka de av bensinskattens
höjning förorsakade merkostnaderna
— det räcker inte till mera. Vill man
då öka den verksamhet, som hänför
sig till plantskolorna, får man räkna
med att det sker en ytterligare minskning
under Kungl. Maj :ts beräkningar
på något annat område. Vi räkna här
med relativt teoretiska begrepp — de
55 procenten och de 65 procenten äro
inga absoluta tal, utan de äro ungefärliga
beräkningar. Denna omständighet
innebär givetvis att man alltid kan
säga, att med det och det anslaget
kan det bli mer än 55 procent. Detta
är jag fullständigt ense med vice ordföranden
om. Men vi kunna vara lika
överens om, att ifall den exakta siffran
på det kommande årets verksamhet
kommer att lyda på 55 procent eller i
närheten därav, så hade man fått ett
helt annal tal om anslaget blivit 10
miljoner i stället för 9 miljoner. Det
är om detta spörsmålet i själva verket
rör sig. Om det är så att skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet kunde komma
att uppehållas utöver den av Kungl.
Maj :t beräknade ramen på grund av
tillskott från exportavgifterna, så förmodar
jag att Kungl. Maj:t inte uttalat
sig så pessimistiskt om skogsvårdsstyrelsernas
tilltänkta verksamhet, så att
man räknat ned verksamheten från 65
till 55 procent. I så fall hade det varit

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

ganska naturligt, om utskottet givit stöd
åt en framtida disponering av exportavgifter
till detta ändamål. Vad utskottets
vice ordförande härvidlag yttrat
ger kanske ändå en liten förhoppning
om att framtiden kan medföra någon
justering av ett, som det förefaller mig,
olyckligt beslut, om man följer utskottsmajoritetens
förslag såsom det nu
förelägges riksdagen.

Till herr statsrådet Sköld ber jag att
få säga, att jag givetvis uppskattar att
herr statsrådet ger mig rätt i att en
sparsamhet för ögonblicket kan vara
en dålig sparsamhet på lång sikt. Jag
skall försöka att å min sida förstå herr
statsrådet så långt det är mig möjligt.
Jag förstår mycket väl det resonemanget,
att bär är det inte fråga om detta
utan det är fråga om att just nu åstadkomma
en samhällsekonomisk balans.
Att det är den frågan som är avgörande
i dag. Huruvida sedan skogstillgångarna
äro bättre om 50 eller 100 år, den
saken är inte avgörande i dagens läge.
Jag förstår även ett sådant resonemang.
Till detta måste jag emellertid säga, att
ett sådant resonemang inte hindrar att
ett beslut blir en avvägningsfråga: är
det på denna punkt vi skola idka aktiv
sparsamhet, eller skola vi tilläventyrs
göra det på en annan? Man kan säga
som herr statsrådet, att den som har
förkärlek för en viss fråga tycker alltid,
att det inte är där sparsamheten
skall sättas in, utan sparsamheten skall
sättas in på ett helt annat område. Om
herr statsrådet menar att jag har förkärlek
för skogsvården, så kan jag säga
att herr statsrådet, när det gällt avvägningen
av anslagen, visat mera förkärlek
för jordbrukets rationalisering och
de därmed sammanhängande anslagen.
Jag skulle kunna uttrycka det på ett
annat sätt — därmed har jag inte ställt
mig negativ till jordbrukets rationalisering:
Det gäller till sist frågan — jag
tror att jag framhållit det tidigare i dag
- - om man föredrar etablerandet av

ny verksamhet framför uppehållandet
av nyttig gammal sådan.

För herr Jonsson i Järvsand vill jag
till slut bara framhålla en sak, när han
såsom en tröstegrund för sitt eget handlande,
en liugsvalelse för det egna samvetet,
drar upp några motiv, som möjliggjort
för honom att gå på utskottets
linje. Jag tycker knappast det är relevant
att draga in arbetskraftsproblemet,
om herr Jonsson i Järvsand läser
Kungl. Maj:ts proposition och statsrådets
egna uttalanden. Det gäller inte
här att föra in nya armar i arbetet, armar
som kanske inte äro disponibla.
Det gäller, som föredragande departementschefen
själv uttryckt saken, ett
anslag, som innebär en minskning med
cirka 40 000 förrättningsdagar jämfört
med beräkningen för det nu löpande
året. Detta är Kungl. Maj:ts egna beräkningar,
och jag har ingen som helst
anledning att betvivla dem. Jag har
inte heller gjort mig till målsman för
den uppfattningen, att taxorna skulle
vara heliga tal, som inte få röras. Det
har dock inte gjorts gällande från statsrådets
sida eller från något annat håll,
att en justering av taxorna skulle innebära
att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
skulle kunna bibehållas — inte
vid det siffermässiga status quo som
statsrådet gått in för, utan vid den arbetsvolym,
som jag för min del anser
vara den rätt avvägda.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Liedberg har ett par gånger i dag
gjort antydningar om, att jag har en
särskild faiblesse för rationaliseringsanslagen
och därför inte tillämpar samma
återhållsamhet beträffande dem
som för huvudtiteln i övrigt. Jag vill
då endast säga till herr Liedberg, att
om vi utgå från det beslut riksdagen
träffade i fråga om rationaliseringen i
fjol såsom en fast punkt vill jag påstå

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

— det var riksdagens avsikt att rationaliseringen
skulle sättas i kraft — att
det förslag jag förelagt riksdagen beträffande
rationaliseringen är lika hårt
nedprutat i förhållande till fjolårets intentioner,
som jag har prutat på förslaget
nu beträffande skogsvården, om
man jämför det med riksdagens principbeslut
för två år sedan. Jag vill för
min del tillbakavisa, att jag mätt med
olika mått.

Jag vill sluta med att säga, att herr
Liedberg anser att vi inte skola spara
på denna punkt. Detta kan emellertid
alla säga om varje punkt, som ligger
dem nära om hjärtat. Men skall man
komma till ett resultat, så får man faktiskt
hålla igen på alla punkter.

Herr LIEDBERG: Herr talman! Till
herr statsrådet Sköld vill jag bara säga
det, att om vi kunna komma överens
om en höjning med en miljon kronor
på denna punkt, så är jag fullt beredd
att minska på någon av punkterna 3
och 97 i propositionen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag kan å min sida säga, att om herr
Liedberg följer mig i denna punkt, så
kan jag kanske också pruta en miljon
kronor på rationaliseringsanslaget.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först beträffande
utskottets i den föredragna punkten
under mom. 1) gjorda hemställan propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i nämnda del dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, att motionerna
I: 69 och II: 122 bifölles i vad de anginge
förevarande punkt; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kyling begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
106:o) mom. 1) i utskottets förevarande
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, att motionerna 1:69 och
II: 122 bifallas i vad de angå förevarande
punkt.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr
Kyling, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 101 ja och 80 nej, varjämte 6
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså beträffande
mom. 1) bifallit utskottets hemställan.

Beträffande utskottets i punkten under
mom. 2) och 3) gjorda hemställanden
framställde herr talmannen härefter
propositioner på l:o) bifall till
utskottets berörda hemställanden; 2:o)
bifall till den av Carl Edmund Eriksson
m. fl. avgivna, vid punkten fogade
reservationen; samt 3:o) bifall i motsvarande
delar till den reservation, som
vid punkten avgivits av herr Näslund
in. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen med övervägande
ja besvarad. Herr Jacobson i
Vilhelmina begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

kontrapropositionen äskade likväl herr
Liedberg votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 106 :o) mom. 2 och 3
i jordbruksutskottets utlåtande nr 1 antager
bifall till den av herr Carl Edmund
Eriksson m. fl. avgivna, vid
punkten fogade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
bifall i motsvarande delar till den
reservation, som vid denna punkt avgivits
av herr Näslund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 93 ja och 78 nej,
varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit bifall
till den av herr Carl Edmund Eriksson
m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
106 :o) mom. 2) och 3) i utskottets
förevarande utlåtande nr 1, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Carl Edmund Eriksson

in. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns
därvid flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit vad utskottet
i den föredragna punkten under
mom. 2) och 3) hemställt.

Punkten 107.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 108.

Väg- och flottledsbyggnader å skogar i
enskild ägo.

För innevarande budgetår hade till
ovannämnda ändamål anvisats ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor, varav
emellertid jämlikt Kungl. Maj :ts beslut
den 30 juni 1947 tills vidare endast
1 500 000 kronor fått disponeras.

Under punkten 140 i propositionen
nr 1 under nionde huvudtiteln (s. 208
—209) hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1948/49 till
förevarande ändamål anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
likalydande motioner, nämligen 1:230
av herr Näsgård och 11:376 av herr
Andersson i Dunker in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte till Skogsvård
m. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av kronor 2 500 000.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning och med avslag å de likalydande
motionerna 1:230 och 11:376,
till Skogsvård m. in.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Tjällgren och
Gustafson i Vimmerby.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Vi ha nyss behandlat ett ärende
om anslag till skogsvårdens befrämjande,
där en del talare förklarade, att
det gällde anslag, som skulle komma
till gagn framför allt på lång sikt. Den
fråga det här gäller, frågan om anslag
till väg- och flottledsbyggnader å skogar
i enskild ägo, är självfallet också
en fråga om ett anslag, som kommer till
gagn på lång sikt, men det är samtidigt
i mycket hög grad ett anslag, som kommer
till omedelbart gagn för skogsdriften
och vid utnyttjandet av våra skogar.

Det är av mycket stor betydelse, att
vi ha sådana vägar i skogarna, att vi
kunna få fram våra skogsprodukter. Ha
vi inte det bli produkterna kvar där,
och äro vägarna dåliga blir det mycket
dyrbarare och mycket mer arbetskrävande
att få ut skogsprodukterna. Har
man goda vägar, kan man i ganska hög
grad spara arbetskraft. Man kan utnyttja
maskinella transportmedel för
att få ut skogsprodukterna, vilket inte
går om man har dåliga vägar. Därför
menar jag, att det på denna punkt är
fråga om anslag till ett verkligt produktivt
ändamål. Det är ju då ganska märkligt,
att man har förfarit som man
gjort.

I det löpande årets budget ha vi ett
anslag på 2,5 miljoner kronor för detta
ändamål. Här har emellertid Kungl.
Maj:t föreslagit en sänkning på inte
mindre än 1 miljon kronor, en sänkning
med 40 procent. Detta är, tycker
jag, ganska orimligt. När man numera
bygger vägar i skogarna kan man i stor
utsträckning använda sig av traktorer
och specialbyggda vägmaskiner för att
röja och bereda dessa vägar. Det krä -

ver därför en ganska liten manuell arbetskraft
att bygga användbara skogsvägar,
och man kan, som jag nyss sade,
spara mycken arbetskraft, om man har
goda utfartsvägar för skogsprodukterna.

Här har det sagts — jag tror det var
i propositionen, och det är återgivet i
utskottsutlåtandet — att med det goda
pris man nu erhåller på skogsprodukterna,
skulle de enskilda kunna bekosta
dessa vägar själva. Det är klart att de
kunna bidraga till kostnaderna och de
göra det också i ganska stor utsträckning.
Vi känna dock alla till, att om
man får ett statsbidrag, även om detta
i förhållande till den totala kostnaden
är ganska litet, så stimulerar det intresset
hos de enskilda att satsa egna pengar
på sådana här företag.

De ansvariga myndigheterna — det
är skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet,
vilken senare institution man
även kan kalla för ansvarig myndighet
— ha beräknat medelsbehovet för nästa
budgetår till 14,8 miljoner kronor.
Skogsstyrelsen har, med hänsyn till
önskvärdheten av att hålla utgifterna
nere, nöjt sig med att begära ett anslag
på 3 miljoner kronor för ändamålet,
men Kungl. Maj:t har, som jag nyss
nämnde, gått ned till 1,5 miljoner kronor,
d. v. s. 1 miljon kronor lägre än vi
ha för innevarande år. Jag måste ännu
en gång säga, att jag finner detta vara
ganska orimligt, när det gäller ett ändamål
som tämligen omedelbart skulle
kunna ge god ränta på det nedlagda
kapitalet genom minskad arbetsåtgång
vid utforslingen av våra skogsprodukter.

Jag kan, herr talman, med denna
motivering inte annat än yrka bifall till
motionen nr 376 i denna kammare, vilken
inte begär något annat än att vi
skola få behålla samma anslag för nästa
budgetår som vi ha innevarande år.
Jag yrkar således bifall till denna
motion, vilken är densamma som
motionen nr 230 i första kammaren.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Jag tror kammaren
håller mig räkning för om jag inte
går in på någon längre motivering, när
jag nu kommer att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Det är uppenbart att även detta anslag
är litet i förhållande till vad som
skulle behövas, och jag vill inte förneka,
att det kan vålla vissa besvärligheter
om man i fortsättningen skall bedriva
den väg- och flottledsbyggnadsverksamhet,
som man hittills bedrivit.
Jag måste dock säga det, att om kammaren
inte har kunnat gå med på att höja
anslaget under de näst föregående punkterna,
så är det nästan otänkbart att vi
här skola öka anslaget med en miljon
kronor. Jag tror, att vi på detta område
få bedriva denna verksamhet i den mån
det finns möjlighet i dessa tider med
arbetskraftsbrist. Behovssumman, de
14,8 miljoner kronorna, som herr Andersson
i Dunker talade om, har samlats
under flera år, och det är klart att
denna får avverkas under några år
framåt i den mån arbetskraft och anslag
bli tillgängliga.

Efter härmed avslutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 109.

Åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland m. m.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 1 under nionde huvudtiteln, punkten
141 (s. 209—210) hemställt, att riksdagen
måtte till Skogsvård m. m.: Åtgärder
för ökad skogsproduktion i
Norrland m. m. för budgetåret 1948/49
anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
till behandling förehaft ett antal inom

riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner.

I motionen 1:132 av herr Mannerskantz
m. fl., likalydande med II: 217
av herr Liedberg m. fl. till den del
dessa motioner hänförde sig till förevarande
anslag hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
till Skogsvård in. in.: Åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. in. anvisa
ett anslag av 1 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts
framställning samt med avslag å motionerna
1:132 och 11:217, likalydande,
och I: 196, till Skogsvård m. in.: Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m. för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Sundberg, Osvald, Hjalmar Nilsson
och Liedberg, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall i förevarande del till motionerna
I: 132 och II: 217, till Skogsvård in. m.:
Åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland in. m. för budgetåret 1948/49
anvisa ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Det råder väl knappast några delade
meningar om behovet av kraftåtgärder
för ett säkerställande av tillväxten
inom skogarna i Norrland. Jag skall
inte heller gå närmare in på den delen
av frågan med hänsyn till de utförliga
anföranden, som under en föregående
punkt hållits av herr Liedberg in. fl.
Vad jag ville fästa kammarens uppmärksamhet
på är den form för skogsvårdens
stimulerande som det här när -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.
Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

mast gäller och som egentligen endast
tillämpats några få år.

Enligt skogsstyrelsens mening når
man knappast några nämnvärda resultat
i skogsvårdshänseende med åtgärder,
som verkställas litet sporadiskt än
här och än där, i den mån man kan intressera
enskilda skogsägare därför. Det
skogsvårdsanslag, som det nu gäller,
är emellertid sammankopplat med bidrag
till betesanläggningar i syfte att
befria skogarna från betande djur. Genom
att förknippa de bidrag till iordningställande
av kulturbeten, som lämnas
och som måste sägas vara rätt goda,
med ett villkor om genomförande av
skogsvård i hela dess vidd inom ett
visst område, en by eller något liknande
område, har man kunnat få de mera
intresserade skogsägarna att utöva påtryckning
på de mindre intresserade.
Det har sålunda lyckats att åstadkomma
en kraftig stimulans av intresset för
skogsvården sedan 1945, då riksdagen
beslöt att anslaget skulle avse alla skogar
i de norrländska länen. Markägarnas
intresse för utnyttjande av det norrländska
skogsproduktionsanslaget har
växt lavinartat, säger skogsstyrelsen.
Jag kan nämna, att år 1946 uppgick antalet
ansökningar om dylikt bidrag
inom Jämtlands län till 46 stycken, representerande
en areal av cirka 58 000
hektar, medan redan nästa år, 1947, antalet
utgjorde 71 stycken, representerande
en areal av 95 000 hektar. Endast
inom Jämtlands län ha hittills åtgärder
planerats för en kostnad av cirka 2,6
milj. kr.

På skogsvårdsstyrelsehåll är man
emellertid rätt bekymrad över den inknappning,
som skett dels i och med att
föregående års anslag på 1,5 milj. kr.
av Kungl. Maj:t nedprutades till 1 milj.
kr., dels genom att det för innevarande
år endast föreslås ett anslag på 1 milj.
kr. för hela Norrland. Det är tydligt, att
en dylik inknappning kommer att föranleda
stockningar och avsevärda dröjsmål
vid utförandet av de planer, som

äro uppgjorda, och detta kan medföra
en nedgång i intresset för skogsvårdande
åtgärder och en återgång till
tidigare förhållanden — man har försökt
att få hjälp till skogsvårdande åtgärder
men inte lyckats, och då ger
man upp.

Jag respekterar föredragande statsrådets
synpunkter om att vi i nuvarande
ekonomiskt bekymmersamma läge
måste iakttaga sparsamhet, men här
gäller det dock inte bara en skogsvård
på längre sikt, utan även åtgärder som
mycket snabbt kunna ge resultat. Kan
man i raskare takt iordningställa kulturbeten
och sålunda betesfreda den
norrländska skogen, leder detta inte
bara till en bättre skogsvård utan också
till en ökning av livsmedelsproduktionen
inom en mycket snar framtid.

Det har vid behandlingen av punkt
106 sagts, att det inte tjänar mycket till
att ställa större anslag till skogsvårdsstyrelsernas
förfogande, ty genom bristen
på arbetskraft skulle detta endast
kunna bli en gest. Men när det gäller
här ifrågavarande skogsproduktionsanslag
är jag livligt förvissad om att bristen
på arbetskraft inte har samma betydelse
som beträffande skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet i övrigt. Inte minst
möjligheten att få till stånd betesanläggningar
kommer att animera jordbrukarna
att deltaga i arbetet, och det kommer
säkerligen att ute på de olika gårdarna
presteras många dagsverken, som annars
inte skulle ha kommit skogsvården
till del. Det kommer alltid att finnas
tillfällen, då man kan släppa andra arbeten
och i stället syssla med dessa
skogsvårds- och betesanläggningsarbeten.

Med hänsyn till att det redan nu föreligger
ansökningar, som sammanlagt
skulle kräva ett anslag på 6,5 milj. kr.,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen, i vilken föreslås en
höjning av anslaget för nästkommande
budgetår till 1,5 milj. kr. Med de reserverade
medel på 500 000 kr., som utskot -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

tet också förutsätter skola kunna tagas
i bruk för ett kommande år, skulle
alltså det rätt hovsamma anslagskrav
på 2 milj. kr., som ställts av skogsstyrelsen,
kunna tillmötesgås.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr LIEDBERG: Herr talman! Även
på denna punkt föreligger en reservation,
till vilken jag vill yrka bifall och som
innebär en uppräkning av det av utskottet
föreslagna anslaget, d. v. s. från 1
milj. till 1,5 milj. kr.

Vad motiveringen för reservanternas
ståndpunkt beträffar kan jag i långa
stycken hänvisa till vad jag här anfört
beträffande anslaget till skogsvårdsstyrelserna.
Jag vill därtill bara foga en
erinran om att Norrlands andel i vår
export liksom dess bidrag till det svenska
välståndet över huvud taget torde
vara motiv nog för att man ser till att
skogarna i Norrland bli skötta och förnyade
så som sig bör.

Jag kan emellertid inte underlåta att
erkänna, att utskottets skrivning är välvillig
och i själva verket nästan innebär
detsamma som reservationen, i det
att utskottet rekommenderar Kungl.
Maj:t att »i den mån tillgången på arbetskraft
det medger» lösgöra det belopp
på 500 000 kr., som för närvarande
är spärrat. Sker så blir ju resultatet
detsamma som motionärerna och reservanterna
avsett.

Skulle kammarens beslut gå i den
riktningen, att utskottets hemställan bifalles,
vill jag alltså uttala både en förhoppning
och en varm vädjan om att
herr statsrådet måtte se till, att ifrågavarande
500 000 kr. bli frigivna och
kunna användas för det ändamål, för
vilket de från början varit avsedda.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Den siste ärade
talarens anförande borde väl egentligen
tolkas som ett instämmande i utskottets
förslag, men då han ju inte framställde

Rikets allmänna kartverk: Avlöningar.

något yrkande om bifall till detta förslag,
skall jag be att få göra det och
hemställer alltså, att utskottets förslag
måtte bifallas.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jönsson i Rossbol begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
109 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 110—125.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 126.

Rikets allmänna kartverk: Avlöningar.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Utskottet har under nu förevarande
punkt behandlat en motion, i
vilken även jag är delaktig.

Denna utskottets behandling av motionen
har varit mycket välvillig, ehuru

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Rikets allmänna kartverk: Avlöningar.

utskottet, av skäl som icke framgå av
utskottsutlåtandet, stannat för en mer
avvaktande ståndpunkt. Det rör frågan
om en utvidgning av kartverkets beställningsavdelning,
inrättad 1946 och
med huvudsaklig uppgift alt på grundval
av flygfotografier förfärdiga kartor
för många olika ändamål. Särskilt värdefulla
äro dessa kartor för städernas stadsplaner,
såväl generalplaner som regionplaner,
men de äro också av värde för
skogsbrukets ändamål, för vattenregleringar
och på andra områden, där behov
av lantmäteri förefinns. Man bär
med denna metod lyckats åstadkomma
kartor, som med fördel kunna läggas
till underlag för så exakta och detaljerade
kartor som stadsplanekartor, och
det bär också skett med användning av
mycket mindre arbetskraft, alltså mycket
billigare och fortare än enligt gamla
lantmäteritekniska metoder. Jag har i
motionen anfört ett slående exempel på
den saken. En stad här i Mellansverige
— det är Västerås — behöver kartunderlag
för sin generalplan, vilket med
användande av vanliga lantmäteritekniska
metoder beräknas ta en tid av åtta
är och dra en kostnad av 700 000 kr.
På den flygfotografiska vägen kan man
skaffa detta kartunderlag på ett och ett
halvt år och för en kostnad av runt
88 000 kr. Man skulle alltså på denna
väg uppnå en väsentlig besparing både
av pengar och arbetskraft. Icke förty
bär utvidgningen av den försöksorganisation,
som inrättades 1946, av vederbörande
statsråd avstyrkts under hänvisning
till den allmänna återhållsamhet
med arbetskraft, som i nuvarande
läge är anbefalld.

Genom ett avslag på vad i motionen
hemställes uppnår man emellertid inte
någon särskild besparing av arbetskraft,
tv man kan ju inte förhindra, att städer
och andra kommuner, som behöva
kartor för planeringsändamål, bedriva
kartläggningsarbeten efter de vanliga metoderna
och alltså med ianspråktagande
av vida mera arbetskraft än vad den

flygfotografiska metoden påkallar. Ett
avslag på motionen medför sålunda alls
icke den besparing av arbetskraft, som
har åsyftats, snarare tvärtom. Några
statsfinansiella motiv för att avslå förslaget
om en utvidgning av bestäliningsavdelningen
finnas inte heller, ty kostnaderna
för kartorna betalas av städerna,
t. o. m. med någon marginal, så att
statsverket får en liten vinst på saken.
Dessa skäl förstärkas ytterligare därav,
att det här vid förra årets riksdag under
allmän anslutning antogs en stadsbyggnadslag,
som ålägger städer och
vissa andra kommuner att bedriva mera
omfattande planeringsarbeten.

Alla dessa skäl tillsammantagna borde
ju leda till ett bifall till motionen. Utskottet
har beaktat dem, men tyvärr
icke följt den linje, som vederbörande
utskottsavdelning, efter vad jag hört,
ursprungligen gått på och som innebar
en tillstyrkan av förslaget. Utskotttet
har begränsat sig till att förorda, att
Kungl. Maj :t måtte ta frågan om en utvidgning
av beställningsavdelningen
under förnyad prövning. Efter ordalagen
och strängt formellt skulle detta
innebära ett uppskov på åtminstone ett
år med en sådan utvidgning, vilket betyder
ett motsvarande uppskov med alla
dessa planläggningsarbeten, som ju äro
särskilt lämpliga i en tid, när någon
större byggnadsverksamhet inte kan äga
rum, utan man i stället bör inrikta sig
på att planlägga för framtiden och den
något vidare byggnadsmarginal, som
man då hoppas ha.

Jag skall inte, herr talman, fresta
kammarens tålamod med ett yrkande
om bifall till motionen, ehuru jag icke
kan erinra mig, att jag någonsin befunnit
mig i ett läge, som till den grad
skulle motivera ett sådant yrkande. Jag
skall begränsa mig till att uttala den
förhoppningen, att Kungl. Maj:t i utskottets
välvilliga instämmande i motionens
motivering måtte finna uppmuntran
till att inom den ram, som
kartverkets inkomster och anslag med -

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

ge, företaga den utvidgning av beställningsavdelningen,
som kan befinnas
möjlig innan saken vid nästa års riksdag,
såsom jag förmodar, i ett större
sammanhang blir föremål för definitivt
avgörande.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! När herr Larsson i Stockholm
inte yrkade bifall till motionen, skall
jag inskränka mig till att helt kort och
gott yrka bifall till utskottets förslag
på här förevarande punkt.

Efter härmed slutad överläggning
biföll kammaren vad utskottet i denna
punkt hemställt.

Punkterna 127—740.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 747.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Avlämnades följande propositioner,
nämligen av:

herr statsrådet Mossberg propositionerna: nr

196, angående anslag till svenska
farmakopékommittén m. m.; och

nr 199, angående anslag till kostnader
för särskild polisverksamhet för
hindrande och uppdagande av spioneri
m. m.; samt

herr statsrådet Sköld propositionen
nr 197, med förslag till förordning angående
frihet från utskiftningsskatt vid
upplösning av Bergslagernas järnvägsaktiebolag
m. fl. bolag.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Utgifter under riksstatens femte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under femte

Socialstyrelsen: Avlöningar.

huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 7 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Socialstyrelsen: Avlöningar.

Kungl Maj:t hade i propositionen nr 1
under femte huvudtiteln (punkt 3, s.

3—13) föreslagit riksdagen att dels besluta,
att antalet å personalförteckningen
för socialstyrelsen uppförda ordinarie
befattningar som kontorsbiträde
i lönegrad Ca 8 skulle minskas från 49
till 46 ävensom att å personalförteckningen
skulle uppföras en befattning
som förste aktuarie i lönegrad Ce 29
och en befattning som hemhjälpskonsulent
i lönegrad Ce 27, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för socialstyrelsen, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1948/49,
dels ock till Socialstyrelsen: Avlöningar
till personal för verksamheten i allmänhet
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 1 520 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag a)

besluta, att antalet å personalförteckningen
för socialstyrelsen uppförda
ordinarie befattningar som kontorsbiträde
i lönegrad Ca 8 minskades från
49 till 46 ävensom att å personalförteckningen
uppfördes en befattning som
förste aktuarie i lönegrad Ce 29;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för socialstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1948/49;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 1 518 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Oscar Olsson, Gustaf
Karlsson, fröken Andersson, herrar

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Socialstyrelsen: Avlöningar.

Hesselbom och Holmström, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag

a) besluta, att antalet å personalförteckningen
för socialstyrelsen uppförda
ordinarie befattningar som kontorsbiträde
i lönegrad Ca 8 minskades från
49 till 46 ävensom att å personalförteckningen
uppfördes en befattning som
förste aktuarie i lönegrad Ce 29 och en
befattning som hemhjälpskonsulent i
lönegrad Ce 27;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för socialstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1948/49;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 1 520 000 kronor;

2) av herr Gustav Emil Andersson
utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HOLMSTRÖM: Herr talman!

Kungl. Maj :t har föreslagit en förbättrad
löneställning för hemhjälpskonsulenten
i socialstyrelsen. Utskottet har icke ansett
sig böra tillstyrka detta förslag.
Men det är fem ledamöter, som icke ha
kunnat följa utskottet i detta hänseende
utan som reserverat sig till förmån för
Kungl. Maj:ts förslag.

För att ge en bild av hemhjälpskonsulenten
och hennes arbetsuppgifter
skall jag be alt få göra en kort överblick
över hemhjälpsverksamheten i
dess helhet. Denna verksamhet ledes
centralt av socialstyrelsen, som också
är tillsyningsmyndighet. Landstingen
och motsvarande städer ha hemhjälpsstyrelser
för sina respektive områden,
medan kommunerna ha hemhjälpsnämnder,
som leda den lokala verksamheten,
anställa hemvårdarinnor, fördela
dem på hemmen o. s. v.

Redan benämningen hemhjälp säger
ju, vari själva arbetet består. I de hem,

där husmodern blivit satt ur funktion
av en eller annan anledning, sjukdom,
barnsbörd o. dyl., kan hemvårdarinnan
träda till. Denna verksamhet har varit
till stor välsignelse såväl i städerna som
på landsbygden, och den betraktas nu
som oersättlig. Utvecklingen av densamma
har också gått mycket fort. År 1944
fanns det 500 hemvårdarinnor, år 1945
1 000, år 1946 1 500, år 1947 2 000 och
för år 1948 uppgår antalet till 2 500.

Utbildningen av hemvårdarinnor sker
vid 15-månaderskurser, fördelade på 10
skolor, samt dessutom vid 30—40 olika
3-månaderskurser, anordnade vid lanthushållsskolor
o. d. Och därmed kommer
jag in på hemhjälpskonsulentens
arbetsuppgifter. Hon har just att leda
hela denna utbildning. Hon har också
att sköta rekryteringen av kåren och
propagandan därför. Hon bär ansvaret
för kursernas skötsel och ekonomi liksom
för alla bidrag därtill. Hon har att
utöva en mycket omfattande inspektions-
och instruktionsverksamhet.

Det är alltså ett självständigt och
mycket omfattande arbete, som hemhjälpskonsulenten
har, och hon är också
direkt föredragande inför socialstyrelsen
rörande alla dessa arbetsuppgifter.
Men när det gäller avlöningen sitter
hemhjälpskonsulenten i samma lönegrad
som en ung tjänsteman kommer
upp till utan att ha gjort något självständigt
arbete.

Detta är orättvist. Jag ber därför att
få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag,
vilket är detsamma som reservanternas.

Häruti instämde herr Hagård, fru
Möller och fru Ewerlöf.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Reservanternas talesman har
ju så pass utförligt talat om vilka arbetsuppgifter
som åvila här ifrågavarande
tjänstinnehavare, d. v. s. hemhjälpskonsulenten,
att den saken borde
vara klar för kammarens ledamöter. Jag
skall därför inte ingå därpå.

Det är självfallet att man kan ha olika

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

uppfattning om värdesättningen av en
tjänst, och det är ju också närmast detta
som tvisten gäller i föreliggande fall.
Såsom den föregående ärade talaren
framhöll, har Kungl. Maj :t nu ansett,
att tjänsten under den gångna tiden
ökat i omfattning och betydelse på ett
sådant sätt, att en uppflyttning från
lönegrad Ce 24 till Ce 27 vore motiverad.
Utskottet erinrar i sitt utlåtande
om att denna fråga redan 1946 var föremål
för riksdagens behandling. Socialstyrelsen
hade även då föreslagit en
motsvarande lönegradsuppflyttning, men
föredragande departementschefen förklarade,
att han ansåg sig icke kunna
för det dåvarande tillmötesgå framställningen.
När statens lönenämnd sedan
på hösten 1947 hade att behandla frågan,
uttalade nämnden som sin mening,
att det borde ytterligare anstå med ett
slutligt ställningstagande till den ifrågasatta
uppflyttningen.

Det är således den sakkunniga instansens
uppfattning i frågan. Jag vill
erinra om att lönenämnden dock har
den mest vidsträckta erfarenhet av jämförelser
olika tjänster emellan som någon
institution i detta land kan ha, och
när lönenämnden gör ett så bestämt uttalande,
som den här gjort, är det ganska
självfallet, att statsutskottet ansluter
sig därtill.

Detta är i korthet motiveringen till
att statsutskottet i detta avseende har
frångått Kungl. Maj ds förslag. Jag vill
tillägga, att enligt min mening gjorde
nog inte den ärade föregående talaren
full rättvisa åt andra tjänster, när han
framhöll att det inte vore riktigt att
här ifrågavarande tjänsteinnehavare
inte hade högre löneställning än tjänstemän,
vilka inte utföra något självständigt
arbete. Jag förmodar att han avsåg
befordringsgången för amanuenser, vilka
ju efter fem års tjänst sluta i 24 :e
löneklassen. Jag vill emellertid erinra
om att begynnelselöneklassen för
hemhjälpskonsulenten är den 24 :e och
att jämförelsen således lialtar.

Socialstyrelsen: Avlöningar.

Lönesiffrorna kunna också vara av
ett visst intresse i detta sammanhang.
Begynnelselönen i 24 :e lönegraden är
955 kr. i månaden, inklusive nu utgående
rörligt tillägg, och slutlönen är
1 119 kr. Jag tycker att dessa lönesiffror
äro så pass höga, att det inte är
omotiverat, att vederbörande tjänsteinnehavare
utför arbetsuppgifter av det
slag som den föregående talaren omnämnde.

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Herr HOLMSTRÖM: Herr talman! Jag
vill bara tillägga, att jag har gjort jämförelser
med en hel mängd tjänstemän,
som sitta och utföra vanligt rutinarbete.
Jag försökte också i mitt anförande
noggrant klarlägga, att när det gäller
hemhjälpskonsulentens verksamhet är
det inte fråga om vanligt rutinarbete,
utan om en självständig, mångsidig
verksamhet, som ställer stora krav just
på vederbörandes omdöme. Hemhjälpskonsulenten
måste t. ex. resa omkring
i landet och hålla föredrag samt se till
hela hemhjälpsverksamlieten.

Jag anser att hemhjälpskonsulenten
skall värderas efter det maktpåliggande
arbete som hon har.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag vet ju inte vad herr Holmström
menade med »vanligt rutinarbete»,
men jag vill konstatera, att herr
Holmström aldrig bär, såvitt jag märkt,
uppträtt här och framhållit, att utövarna
av sådant rutinarbete ha placerats i
eu för hög löneställning. Det borde väl
dock närmast ha varit konsekvensen av
det anförande som herr Holmström nu
senast höll.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels ock
på bifall till den av herr Oscar Olsson
in. fl. avgivna, vid punkten fogade re -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Interpellation i anledning av försenade leveranser av konstgödsel till jordbrukarna,
in. m.

servationen; och fann lierr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Holmström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
den av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 86 ja och 65 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 4—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta
överläggningen rörande förevarande utlåtande
och övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30
em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 9-

Avlämnades följande motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 140, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr
251) om kommunalstyrelse på landet,
m. in., nämligen av

herr Rubbestad m. fl., nr 492,
herr förste vice talmannen Magnusson
m. fl., nr 493,

herr Thorell m. fl., nr 494 samt
herrar Persson i Svensköp och Ståhl,
nr 495.

Vidare avlämnades följande motioner
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 184, angående inrättande av en
arbetarskyddsstyrelse och förstärkning
av yrkesinspektionen m. m., nämligen
av

herr von Friesen m. fl., nr 496,
herr Karlsson i Grängesberg m. fl.,
nr 497 och

herr Ericsson i Sörsjön m. fl., nr 498.
Härpå avlämnades följande motioner,
nämligen av herr Hseggblom m. fl.,
nr 499, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 187, angående social
jordbrukskreditgivning m. m., samt
herrar Hseggblom och Jonsson i
Malmgrava, nr 500, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 187.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Interpellation i anledning av försenade
leveranser av konstgödsel till jordbrukarna
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr CARLSSON i Bakeröd, som anförde:
Herr talman! Inför det nu påbörjade
vårarbetet stå jordbrukarna, åtminstone
i vissa områden, i en besvärlig
situation på grund av svårigheten
att skaffa konstgödning, i främsta rummet
superfosfat. Sålunda har Västra

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Interpellation angående åtgärder för bättre relation mellan antalet ordinarie och
extra ordinarie tjänstemän inom statsförvaltningen.

Sveriges lantmäns centralförenings avdelningskontor
i Uddevalla hittills endast
fått 15 procent av den behövliga
och rekvirerade kvantiten för Bohuslän
på 800 ton. Att detta icke berott på
för sent inlämnade rekvisitioner framgår
därav, att föreningen började skicka
in sina rekvisitioner redan i januari
månad för att vara säker om leverans i
rätt tid. Efter flera påstötningar hade
föreningen fått löfte om att partiet
skulle expedieras omedelbart efter påsk,
men ännu har detsamma icke hörts av.

Efter en ganska riklig nederbörd är
det hög tid, att konstgödningen kommer
ut på åkrarna, om den skall bli till någon
nytta för årets skörd, och därför
är en lösning av denna fråga både viktig
och brådskande. Då man inte hört
talas om någon egentlig brist på superfosfat,
måste andra orsaker ligga bakom
de försenade leveranserna. Men om det
skulle vara otillräcklig tillgång på denna
vara, borde en någorlunda rättvis
kvottilldelning mellan olika områden
kunna åstadkommas utan längre dröjsmål.

Med stöd av det anförda får jag hemställa
om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få rikta följande
frågor:

Har herr statsrådet lagt märke till de
förseningar som uppkommit beträffande
leveranserna av konstgödning, främst
superfosfat, till jordbrukarna?

Om så är fallet, är statsrådet villig
medverka till en snabb och rättvis fördelning
av befintliga lagertillgångar av
superfosfat på olika landsdelar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Interpellation angående åtgärder för
bättre relation mellan antalet ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän inom
statsförvaltningen.

Ordet lämnades på begäran till
5 — Andra kammarens protokoll 1948.

Herr ÖSTERMAN, som yttrade: Herr
talman! I ett av 1945 års lönekommitté
avgivet betänkande, SOU 1946:48, föreslås,
att relationen mellan antalet ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän
borde bli föremål för prövning. Kommittén
erinrade om att tidigare den
extra ordinarie formen nästan uteslutande
använts för rekrytering av ordinarie
tjänster, medan den numera i
väsentlig grad tillämpas på tjänster av
stadigvarande natur, som icke äro att
hänföra till utbildnings- eller prövningstjänster.

Den 1 juli 1947 trädde bestämmelser
i kraft om en normerad befordringsgång
för skriv- och kontorsbiträden i statsförvaltningen,
som är avsedd att föra
till ordinarie kontorsbiträdestjänst efter
7 år från anställningens början.
Denna reglering har skapat en avsevärd
förbättring i relationen mellan extra
ordinarie och ordinarie för denna stora
kategori befattningshavare. Men fortfarande
kvarstår angelägenheten av att
åstadkomma en förbättring för tjänstemän
i mellangrader och högre.

För att belysa relationen mellan ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän
inom några ämbetsverk kan följande
anföras: byggnadsstyrelsen bar över 8:e
lönegraden blott 25 % ordinarie tjänster,
kontrollstyrelsen omkring 30 %,
medicinalstyrelsen omkring 30 c/o, riksförsäkringsanstalten
omkring 40 % och
socialstyrelsen omkring 30 %. Som lönekommittén
påpekade kan man inte
anse, att den stora icke ordinarie personalen
i dessa större ämbetsverk bär
uppgifter av mindre varaktig natur. Det
finns i dessa verk många tjänstemän
som trots oförvitlig tjänst i bortåt 20 år
och efter befordring i normal takt icke
nått en ordinarie befattning.

I löneavseende äro numera ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän inom
samma lönegrad likställda, och även
extra ordinarie tjänstemän äro tillförsäkrade
pension, och ur denna syn Nr

VI.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Mödrahjälp.

punkt kan uppdelningen av tjänstemän
i ordinarie och extra ordinarie tjänsteinnehavare
synas irrelevant. Emellertid
är det givetvis för den enskilde av stor
betydelse, att han garanteras en säkrare
ställning i olika avseenden än som tillkommer
en extra ordinarie tjänsteman;
och ur statens synpunkt är det också
ett intresse, att härigenom statstjänsten
göres mera lockande. Man har också
tidigare räknat med att ungefär % av
personalen i ett ämbetsverk bör vara
ordinarie.

Med hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få rikta
följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder för att åstadkomma lämpligare
relation mellan antalet ordinarie och
extra ordinarie tjänstemän inom statsförvaltningen? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.57 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 7 april.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1948/49
under femte huvudtiteln, avseende anslagen
inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner nu komme att fortsättas.

Punkten 13.

Mödrahjälp.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln (punkt
14, s. 36—38), föreslagit riksdagen att
till Mödrahjälp för budgetåret 1948/49
anvisa ett förslagsanslag av 15 000 000
kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till be -

handling förehaft en inom andra kammaren
av fru Rönn-Christiansson m. fl.
väckt motion (II: 82), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till mödrahjälp
anvisa 17 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 82
till Mödrahjälp för budgetåret 1948/49
anvisa ett förslagsanslag av 15 000 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

RÖNN-CHRISTIANSSON: Herr
talman! Den motion som föreligger
bygger på uppgifterna i det av socialstyrelsen
i augusti 1947 framlagda förslaget
angående beräkning av medelsbehovet
för mödrahjälp för budgetåret
1948/49. I nämnda skrivelse framhålles
att antalet ansökningar om mödrahjälp
oavlåtligt stigit. Man beräknar att under
åren 1944—1946 omkring 65 000 ansökningar
beviljats. Det genomsnittliga belopp,
som beviljats i mödrahjälp, har
även stigit. För ett vart av budgetåren
1943/44—1945/46 uppgick sålunda det

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

genomsnittliga beloppet till respektive
189, 204 och 217 kronor. Under första
hälften av kalenderåret 1946 utgjorde
samma belopp 221 kronor och under
andra hälften av samma kalenderår 228
kronor. Likaså framhåller socialstyrelsen,
att på grund av det försämrade
penningvärdet från år 1947 tillämpats
generösare principer av mödrahjälpsnämnderna.
Till följd härav beräknas,
att det genomsnittligt beviljade beloppet
per ansökan kommer att stiga med
cirka 20 r/c i förhållande till 1946. Genom
att fastslå dessa fakta kommer socialstyrelsen
till den uppfattningen, att
anslaget till mödrahjälp för budgetåret
1948/49 bör beräknas till 17 miljoner
kronor.

Utskottet anför nu, att motionärerna
förmoda att utgifterna till mödrahjälpen
komma att stiga under nästa budgetår.
Detta är inte bara en förmodan
av motionärerna, utan som jag anfört
härstamma uppgifterna från en sådan
institution som socialstyrelsen. Men givetvis
kan även lekmannen med bestämdhet
påstå, att behovet kommer att
bli än större nästa år, särskilt med tanke
på prisskruven, som är i gång uppåt.

Stora förhoppningar hade av kvinnorna
ställts på det av socialvårdskommittén
i februari 1946 avlämnade förslaget
till statliga moderskapsbidrag. Då
detta förslag tyvärr hör till de skrinlagda
reformerna, synes det mig som
om detta uppskov även borde tala för
att anslaget till mödrahjälpen höjdes.

Departementschefen har för sin del
anfört att de allmänna barnbidragen,
som utbetalas från och med i år, skulle
komma att i viss utsträckning minska
behovet av mödrahjälp. Till ett sådant
uttalande kan jag av flera skäl inte ansluta
mig. Dels ha ju som bekant livsmedelsrabattcrna
slopats, och dels synes
den standardförbättring, som avsågs
med de allmänna barnbidragen,
icke böra förringas till sitt värde för
den grupp hjälpbehövande, som del här
är fråga om.

Mödrahjälp.

Utskottet anför även som motivering
för att avslå motionen, att svårigheterna
att erhålla tillförlitliga beräkningar äro
mycket stora, och att tillräcklig anledning
icke synts föreligga att frångå
Kungl. Maj :ts förslag. Räcker det inte
för utskottet, att socialstyrelsen har presenterat
fakta i saken? Inte heller kan
väl utskottet stå främmande för den oerhörda
dyrtid vi leva i och som sannerligen
inte visar tendenser att försvinna.
Följden av att utskottet avslår motionen
blir att den generösare behandling, som
mödrahjälpsnämnderna på senare tid
givit de sökande, kommer att upphöra.
Med hänsyn till att bidragen från den
statliga mödrahjälpen äro starkt behovsprövade
synes det mig, att en dylik generositet
är synnerligen motiverad i
rådande läge och särskilt när det är
fråga om bidrag av den sociala angelägenhetsgrad
det här rör sig om.

Då jag sålunda inte funnit att utskottet
anfört några bärande skäl för avslag
på motionen, skall jag be att få yrka
bifall till densamma, vilket alltså innebär
en ökning av ifrågavarande anslag
med 2 miljoner kronor från 15 miljoner
till 17 miljoner kronor.

Herr FORSBERG: Herr talman! Bland
dem som närmare känna till förhållandena
råder det ingen tvekan om att
många tusentals husmödrar känna stor
tacksamhet för att denna reform om
mödrahjälp genomförts. Det är klart,
att man till en början vid reformens
genomförande måste känna sig för, när
det gällde att bedöma, hur man på
bästa sätt skulle kunna lämna den hjälp
som behövdes. Därvid ägde kontakt
rum mellan mödrahjälpsnämnderna och
socialstyrelsen för att söka utfinna en
lämplig väg för detta arbete. Detta visade
sig vara till nytta. Sedan har man
emellertid tydligen inom tillsynsmyndigheten,
socialstyrelsen, ansett att man
inte längre hade behov av denna kontakt
med mödrahjälpsnämnderna. I stäl -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Mödrahjälp.

let skickade man vid något tillfälle för
något år sedan ut en kvinnlig tjänsteman
från socialstyrelsen, som glädjande
nog kom underfund med att det fanns
vissa nämnder i landet, där man var
litet för snål, och därför framhöll, att
man borde rucka bidragen litet uppåt.
Statistiken från de olika länen visade
också, att det var behövligt med en
lämpligare avvägning av bidragen i en
del län, så att hjälpen till vederbörande
där blev bättre. Man var med andra
ord enligt min bestämda mening mycket
njugg, när det gällde att hjälpa
dessa mödrar. Att detta påpekades för
nämnderna var mycket bra.

Sedan gick tiden, och vi kommo
fram till 1947. Under den tid som gått
hade det ju blivit ett helt annat penningvärde
och ifrån socialstyrelsen
skickades det ut cirkulär, vari framhölls,
att det med hänsyn till den levnadskostnadsökning
som inträffat borde
bli något generösare bidrag än tidigare.
Samtidigt som detta cirkulär skickades
ut, sände man också ut en tabell, där
man angav hur stort bidrag, som borde
utgå vid olika inkomstbelopp, och även
när hjälp inte borde utgå. Några normgivande
bestämmelser funnos inte där
angivna, utan man skulle i regel lämna
bidrag i enlighet med denna tabell.
Emellertid bör ju vem som helst kunna
förstå, att när det gäller att hjälpa
människor i ett beträngt läge, är det inte
alltid så, att hjälpbehovet är större för
den som har exempelvis 4 000 kronors
inkomst än för den som bär 5 000 kronors
inkomst. Sådana omständigheter
som exempelvis sjukdom etc. och utgifter
i samband med att ett barn kommer
till världen kunna ju påverka hjälpbehovet.
Jag tänker härvid särskilt på
förhållandena på landsbygden. Det går
enligt min mening inte att tillämpa en
sådan metod som att låta en tabell vara
avgörande. Tidigare var frågan om att
använda en sådan metod uppe till diskussion
vid en konferens. Vi, som hade
erfarenhet av detta, sade emellertid be -

stämt ifrån att det inte fick skickas ut
något cirkulär angående användning av
tabell i detta fall, eftersom det inte går
att bedöma de olika fallen efter eu
mall. Den gången tog man hänsyn till
vad vi sade, och det kom inget cirkulär
av sådant innehåll, men nu har det
kommit. Det skedde 1947.

Det underliga är, att den myndighet,
som gjort upp denna tabell, inte ens
själv har kunnat följa den, men man
begär, att nämnderna i landet skola
göra det. Det har nämligen i en del
fall inträffat, att när en nämnd beslutat
i enlighet med denna tabell och beslutet
överklagats, har socialstyrelsen
företagit ändring. Vid sådant förhållande
kunna ju inte nämnderna veta,
hur de skola handla, eftersom tjdligen
tabellen inte kan vara rättesnöre.

Jag talade om att man tidigare skickade
ut en kvinnlig tjänsteman från
socialstyrelsen, som sade till nämnderna
att de skulle vara litet generösare.
Även av 1947 års cirkulär har
man fått det intrycket, att detta var
socialstyrelsens uppfattning. Men nu
har man från socialstyrelsen skickat ut
en annan kvinnlig tjänsteman, som sagt
till nämnderna, att de skola minska och
spara. Med anledning därav tillåter jag
mig fråga: Vart skall det ta vägen, när
man har eu myndighet, som lämnar
sådana meddelanden? Vad skola nämnderna
över huvud taget rätta sig efter?
Det är litet svårt att kunna veta, när
inte ens socialstyrelsen själv har kunnat
skaffa sig några linjer att gå efter.
Hur skall man under sådana förhållanden
kunna begära att de, som skola
tillämpa en sådan reform som denna
i det verkliga livet, skola kunna komma
någonstans? Jag har på sin tid haft
respekt även för socialstyrelsen. Den
respekten är slut. Jag kanske kan återfå
den respekten, när socialstyrelsen
lämnar meddelanden av ett annat slag
än i detta fall skett. Vart skall det ta
vägen, när denna tillsynsmyndighet skapar
villrådighet ute i landet? Jag skall

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

be att få upprepa, att man inte kan
klara detta med ett tabellsystem. Man
borde naturligtvis ha litet aktning för
dessa personer, som äro placerade här
uppe i Stockholm, men de känna tydligen
inte till förhållandena ute i landet
såsom de borde göra. Det skulle
säkerligen bli mycket bättre och förnuftigare
ordnat, ifall de talade med
oss landsbygdsrepresentanter och toge
goda råd i stället för att göra på det
sätt, som de gått till väga i detta avseende.

Jag vill inte och anser inte, att man
i dagens läge behöver yrka på en höjning
av detta anslag, därför att i fråga
om användningen av anslaget är ju förhållandet
det, att de människor, som
befinna sig i det läget, att det föreligger
ett uppenbart behov av hjälp, skola
enligt lagen ha hjälp och om det därvid
skulle gå åt mer än 15 miljoner
kronor av anslaget, är det ingenting att
göra åt det. Man behöver sålunda inte
med anledning av motionen öka beloppet.

Det är klart, att man kanske kan utgå
ifrån, att vad utskottet anfört måhända
i något fall kan ha sin lilla betydelse
någon gång i framtiden. Jag har emellertid
velat reagera mot de råd och anvisningar,
som lämnats av socialstyrelsen
i ämnet, och velat framhålla, att de
inte äro ägnade att inge aktning för
denna styrelse.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru RÖNN-CHRISTIANSSON (kort
genmäle): Herr talman! Herr Forsberg
omvittnar det stora behov som finns.
Likaså påtalade han det försämrade
penningvärdet, och det är väl det, som
varit rättesnöret för socialstyrelsen, när
den framlagt och motiverat sitt förslag
om förhöjt anslag.

Om nu herr Forsberg tycker, att
socialstyrelsen handlar inkonsekvent,
må det vara en sak mellan mödrahjälps -

Mödrahjälp.

nämnderna och socialstyrelsen, men i
dagens sakfråga, där det gäller det
högre anslaget till mödrahjälpen, rimmar
ju socialstyrelsens förslag med det
av herr Forsberg omvittnade stora behovet
och försämrade penningvärdet.
Logiskt sett borde väl därför herr Forsberg
ha slutat sitt anförande med ett
instämmande i motionen, som syftar till
det högre anslaget.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Den kritik av socialstyrelsens
verksamhet på detta område, som herr
Forsberg levererade, har inte kommit
till utskottets kännedom. Jag vet sålunda
ingenting om detta, och jag har
inte heller någon som helst anledning
att på något sätt ingå i svaromål eller
försvara ämbetsverkets åtgöranden i
frågan. Jag förmodar, att herr Forsbergs
anförande kommer att läsas av
vederbörande och föranleda de åtgärder,
som den ärade talaren åsyftar.

Jag kan fatta mig ganska kort i sakfrågan.
Herr Forsberg har redan berört
den. Det tycks vara förborgat för den
ärade motionären på göteborgsbänken,
att detta är ett förslagsanslag. Kostar
det 17 miljoner kronor, får man rekvirera
17 miljoner kronor, och kostar det
15 miljoner kronor, behöver man inte
rekvirera mera. Den enskildes rätt trädes
sålunda inte på något sätt för nära
genom den beräkning av anslagsbeloppet,
som Kungl. Maj:t gjort och som utskottet
biträtt. Här föreligger sålunda
inte något som helst förslag om lagändring.
Den författning som gäller skall
fortfara att gälla under det budgetår
varom vi tala. Utskottet har inte givit
några direktiv, som innebära ändrade
grunder för tillämpningen, och vid sådant
förhållande kan ingens rätt trädas
för nära på grund av anslagsberäkningen
i detta fall.

.lag ber att för övrigt få hänvisa till
utskottets kortfattade motivering och
yrkar bifall till utskottets förslag.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Allmänna barnbidrag.

Fru RÖNN-CHRISTIANSSON: Herr
talman! Utskottets talesman upplyste
mig om att det är ett förslagsanslag.
Det vet jag, att det är, men jag'' vet
också vad direktiven betyda för mödrahjälpsnämnderna.
Det finns nämnder,
där det sitter generösa människor, och
det är inte i första hand för dessa
nämnder som direktiven ha betydelse.
Men det finns andra mödrahjälpsnämnder,
där man skjuter sparsamheten
framför sig och avslår ansökningar,
och det är för dessa nämnder som det
vore angeläget, att man finge direktiv
härifrån om att man har att röra sig
med en större summa, i stället för att
man nu skall uppmuntra dessa nämnder
i ett ofta missriktat sparsamhetsnit.

Utskottets talesman berörde inte vad
jag i mitt första anförande sade i anledning
av utskottets uttalande om att
man inte kunde få säkra uppgifter,
nämligen att socialstyrelsen väl i alla
fall är en institution, vars faktiska uppgifter
man kan lita på.

Jag har, herr talman, all anledning
att vidhålla mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den i ämnet väckta motionen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 14—20.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Allmänna barnbidrag.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln,
(punkt 25, s. 48 och 49), föreslagit
riksdagen att till Allmänna barnbidrag
för budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 420 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första

kammaren av herr Wahlund in. fl.
(I: 52) och den andra inom andra
kammaren av herr Carlsson i Bakeröd
in. fl. (11:95), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta anvisa ett förslagsanslag
å 1 650 000 kronor till ersättning
till kommunerna för deras arbete
i anledning av de allmänna barnbidragen
under budgetåret 1948/49.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag till Allmänna
barnbidrag för budgetåret 1948/49 anvisa
ett förslagsanslag av 420 000 000
kronor;

b) att motionerna 1:52 och 11:95 ej
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Pubbestad och Johansson i Mysinge,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa

a) att riksdagen--- 420 000 000

kronor,

b) att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:52 och 11:95 till Ersättning
till kommunerna för utbetalning
m. m. av allmänna barnbidrag för
budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 943 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr RUBBESTAD: Herr talman!

Under denna punkt ha vi det största
anslag som finns på denna huvudtitel.
Det gäller de allmänna barnbidragen,
och det slutar på en summa av 420 miljoner
kronor.

I samband med beslutet om de allmänna
barnbidragen i fjol fick riksdagen
ta ställning till en motion om att
kommunerna skulle få ersättning för
det arbete, som barnavårdsnämnderna
ha med utanordnande av dessa barnbidrag.
Riksdagen biföll motionen och
anhöll, att Kungl. Maj :t ville ompröva
frågan om ersättning till kommunerna
för kostnader i anledning av de allmänna
barnbidragen och för riksdagen
framlägga förslag härom. Nu har departementschefen
i innevarande års
statsverksproposition anmält, att förut -

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

sättningar för att ta ställning till detta
spörsmål enligt hans mening inte förelåge,
förrän bestämmelserna angående
ifrågavarande bidrag varit i tillämpning
någon tid och erfarenhet därigenom
vunnits beträffande kommunernas
kostnad för administration och bidragsverksamhet.

Det är visserligen sant, att det inte
har varit någon lång tid som denna
anordning har existerat och kommunerna
alltså haft utgifter för detta ändamål,
men man har ändå vissa möjligheter
att göra en del beräkningar om
kostnaderna. Man kan t. ex. göra jämförelser
med vad som betalas till statliga
inrättningar för utbetalande av
dessa bidrag. Postverket skall ju ombesörja
utbetalningen till de olika bidragsmottagarna.
Där har man fastställt
ett belopp för varje utbetalning av 30
öre per styck. Det betyder 1 krona 20
öre för varje bidragsmottagare. Det
föreligger också i år en motion, vilken
går ut på att till kommunerna skall utanordnas
ett belopp av 1 krona för
varje barn, som får barnbidrag.

Då vi i utskottet diskuterat detta, har
jag försökt finna en medellinje och få
till stånd en kompromiss mellan dem,
som inte vilja vara med om något för
närvarande, och motionärerna. Motionärernas
anslagsyrkande avser ett belopp
av 1 650 000 kronor. Det blir beloppet,
om bidraget skall beräknas efter
antalet barn. Jag försökte då i utskottet
få till stånd ett beslut om att för varje
bidragsmottagare, alltså målsman för
barn, skulle utgå bidrag med 1 krona
per år för arbetet i fråga. Jag bar nämligen
kommit till den uppfattningen, att
det är mycket rättvisare att utanordna
denna ersättning i förhållande till antalet
mottagare än i förhållande till antalet
barn, ty det är självklart att om en
familj består av 5, G, 7 eller 8 barn är
besväret inte så mycket större för barnavårdsnämndens
ordförande än om det
gäller bara ett barn. Därför är det säkerligen
rimligare att gå på denna linje

Allmänna barnbidrag.

och betala för varje bidragsberättigad
i stället för att betala för varje barn,
och det medför också, att man kan
sänka beloppet i fråga med inte mindre
än ca 700 000 kronor. I stället för de
av motionärerna begärda 1 650 000 kronorna
skulle man för budgetåret 1948/49
inte behöva mer än 943 000 kronor.

Jag anser, att när postverket skall ha
en ersättning av kr. 1: 20 per utbetalning
vore det inte mer än rimligt, om
också kommunerna kunde få denna ersättning
av 1 krona för sitt besvär. Det
är självklart, att kommunerna ha väntat
mycket ivrigt på dessa bidrag. Det
är därför jag anser, att det vore lämpligt,
att man redan nu ginge in för
ett beslut i denna fråga. Jag tror inte,
att beloppet ligger i överkant, men jag
tror, att det är av den storleksordningen,
att kommunerna böra kunna
vara tillfredsställda med det.

Jag har därför vid denna punkt fogat
en reservation, som just syftar till det
jag här redogjort för, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till densamma.

Häruti instämde herr Andersson i
Dunker.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Det är självklart, att utbetalningen
av barnbidrag förorsakar kostnader,
och det är också självklart, att
dessa kostnader skola bekostas av samhället,
men som jag framhöll i vederbörande
utskott i fjol, kan jag inte förstå,
att det är en så väsentlig fråga,
huruvida dessa kostnader, som utbetalas
av folksamhället, skola tagas ut
skattevägen genom staten eller skattevägen
genom kommunerna. Jag föreställer
mig, att det allenast är i det fall en
kommun har ett större antal barn än
medeltalet i hela landet, som det kan
bli någon skillnad i skattcdragarnas
kostnader för ändamålet inom vederbörande
kommun. Det är min personliga
reflexion till hela den här frågan.

Emellertid befinner sig frågan i det
läget, att förra årets riksdag på grund

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Allmänna barnbidrag.

av den motion herr Rubbestad talade
om gjorde en hemställan till Kungl.
Maj :t att pröva denna sak. Man uttalade
sålunda principiellt sin anslutning till
tanken, att kommunerna skulle få gottgörelse
av statens medel för sina utbetalningar,
och anhöll, att Kungl. Maj:t
skulle utreda frågan och framlägga förslag
i ärendet. Som herr Rubbestad anförde,
har emellertid Kungl. Maj:t ansett,
att dessa barnbidrag ännu varit i
tillämpning och att utbetalningarna sålunda
skett under så kort tid, att man
vill samla mera erfarenhet innan något
förslag i detta avseende lägges fram.

Utskottsmajoriteten har böjt sig för
detta skäl och nöjt sig med att uttala
en önskan, att förslag i ärendet snarast
möjligt skall föreläggas riksdagen. Reservanterna
vilja emellertid ha beslut
omedelbart i enlighet med vad föregående
talare sagt. Jag anser i likhet med
utskottsmajoriteten, att man bör följa
Kungl. Maj :ts linje och vänta, tills man
har mera erfarenhet och ber därför att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
När vi förra gången hade denna
fråga under riksdagens behandling,
kommer kammaren kanske ihåg, att vi
hade olika meningar om huruvida bidragsverksamheten
skulle handläggas
av kommunerna eller centralt. Den
kommitté, som haft denna utredning
om hand, hade föreslagit, att det skulle
handläggas centralt, alltså skötas häruppe
av ett av statens verk. På så sätt
skulle man kunna spara arbetskraft, eftersom
man till stor del skulle kunna
sköta detta med maskinell hjälp.

Nu blev det inte så, utan Kungl. Maj :t
ansåg, att kommunerna skulle handlägga
detta. Den gången ansågo några
av oss, att när kommunerna blivit
ålagda en statlig uppgift, varvid de inte
hade någon möjlighet att inverka på
besluten i egentlig mening utan måste
handla efter vissa direktiv, vore det

inte mer än rimligt, att kommunerna
fingo ersättning för detta. Detta förslag
viftades bort den gången med att man
först måste samla erfarenhet, och nu
säger man likadant: än har det inte
vunnits tillräcklig erfarenhet.

Herr Eriksson i Stockholm säger, att
det är självklart, att det allmänna skall
bära kostnaderna, men han tycker det
är en helt och hållet sekundär fråga,
huruvida man skall skattevägen ta ut
detta från staten eller från kommunerna.
Nu drabbas emellertid inte kommunerna
efter sina möjligheter att bära
ekonomiska bördor, d. v. s. efter sitt
skatteunderlag, utan endast efter sin
folkmängd. Jag kan därför inte inse, att
herr Erikssons uppfattning i detta fall
är riktig.

Sedan är det även ett uttalande av
utskottet, som jag anser är fullständigt
felaktigt. Utskottet säger: »Med hänsyn
till den lättnad i kommunernas hushållning,
som de statliga barnbidragen böra
medföra, synes det inte heller obilligt,
att frågan får anstå under denna tid.»
Vad menar man då med att det blir
lättnad i kommunernas hushållning?
Jag föreställer mig, att man menar, att
de familjer, som nu hjälpas av kommunerna
i fråga, skulle få en viss lättnad,
så att kommunen på så vis skulle slippa
lämna bidrag till vederbörande familjer.
Nu äro dessa familjer i respektive
kommuner lätt räknade, och barnbidragen
utgå ju oavsett inkomster, vilket
innebär, att alla skola få dem. Det
skäl som här anförts är alltså inte riktigt,
utan man har nog bara tagit till
det för att få ett argument, när man
annars hade saknat ett sådant.

Jag har för min del ansett, att det förslag
som framlagts i motionen, alltså
att staten skall betala 1 krona per barn,
skulle vara det mest rättvisa, men jag
kan också gå med på motiveringen i
den reservation, som herr Rubbestad
har avgivit, och jag tillåter mig därför
att instämma i hans yrkande om bifall
till hans reservation.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

Fria resor för barn. Bidrag till husmoderssemestern.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
21 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit vad utskottet i denna punkt
hemställt.

Punkterna 22—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28.

Fria resor för barn. Bidrag till husmoderssemestern.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln
(punkterna 33 och 34, s. 58—63) föreslagit
riksdagen att till Fria resor för
barn för budgetåret 1948/49 anvisa ett
förslagsanslag av 5 500 000 kronor och
till Bidrag till husmoderssemestern för
samma budgetår ett förslagsanslag av
1 900 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wahlund och fru Svenson (I: 53) och
den andra inom andra kammaren av
herr Johansson i Mysinge m.fl. (II: 87),
dels ock en inom andra kammaren
av fru Linderot m. fl. väckt motion
(II: 86).

I motionerna hade yrkats, att medelsanvisningen
till stipendier för underlättande
av husmoderssemestern skulle
höjas till 1 000 000 kronor och anslaget
därför anvisas med ett belopp av
2 300 000 kronor.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte för budgetåret
1948/49 anvisa

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Fria resor för barn ett förslagsanslag
av 5 500 000 kronor;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 53 och II: 87
samt II: 86 till Bidrag till husmoderssemestern
ett förslagsanslag av 2 100 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz,
Heiding, fröken Andersson, herrar
Gustav Emil Andersson, Ohlon,
Falla, Rubbestad, Holmström och Johansson
i Mysinge, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte för budgetåret
1948/49 anvisa

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Fria resor för barn ett förslagsanslag
av 5 300 000 kronor;

b) i anledning — — — 2 100 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman
! Denna fråga var för några år sedan
mycket aktuell och framlades då
här i riksdagen av socialministern. Då
var förslaget avfattat så, att det endast
skulle gälla städer, som hade över 8 000

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Fria resor för barn. Bidrag till husmoderssemestern.

invånare. Jag har år efter år försökt
att med motioner komma fram till en
större rättvisa i denna fråga, och efter
förra årets beslut har saken också kommit
i det läget, att man inte bara tar
hänsyn till de större städerna utan till
barnen i allmänhet i vårt land.

Vid utskottsbehandlingen av denna
fråga har det kommit fram en reservation,
och jag har funderat mycket på
vad reservanterna egentligen ha menat
med den. Gränsen för de fria resorna
har ju tidigare varit satt till högst 100
mil för Norrland och för övriga landsdelar
till högst 60 mil, men reservanterna
vilja nu begränsa de fria resorna till
40 mil. När man kommit så långt i denna
fråga, att det blivit en allmän välfärdsåtgärd
för de barnrika familjerna,
varför försöker man då här i reservationen
begränsa möjligheterna för dem
att få ut barnen i en annan miljö?

Jag kan taga ett exempel hemifrån.
Ladugårdskarlen hemma har barnbarn,
som i många år kommit till gården, och
det bär för dem betytt en resa på 55
mil. Jag undrar vad barnens föräldrar
skulle tänka, om barnen nu inte skulle
kunna få resa ända fram utan måste betala
för den sista delen av resan.

Då är frågan den: Är detta sparsamhet?
Nej, ty det hela är ju egentligen
en bokföringsfråga. Man tar från socialdepartementet
och ger till kommunikationsdepartementet;
det är en inkomst
för det ena och en utgift för det andra
departementet.

Jag vill också erinra om att beslutet
ju gick ut på att resorna inte skulle få
företagas under de tider av veckorna,
då det var särskilt många resande, och
i så fall kan ju inte detta förorsaka
några särskilda svårigheter för järnvägarna.

Jag skulle kanske inte ha begärt ordet
i denna fråga, men jag tycker att
den blivit småaktigt behandlad. I nuvarande
tid, när så många människor
kämpa med stora svårigheter, tror jag
inte att det skulle vara så lyckligt att

försöka spara in ett par hundra tusen
kronor på en så viktig sak.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Jonsson i Skutskär.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! I
denna punkt har utskottet ju på grund
av vissa omständigheter gemensamt behandlat
två punkter under femte huvudtiteln,
nämligen dels punkten 33,
som gäller de fria resorna för barn, dels
punkten 34, som gäller bidrag till husmoderssemestern
förbudgetåret 1948/49.

Vi känna ju alla till, hur det är ordnat
med de olika förmånerna i bägge
dessa avseenden. Under fjolåret var bidraget
till fria resor upptaget med 4
miljoner kronor, medan det under nästkommande
budgetår är upptaget till
inte mindre än öVs miljoner kronor. Beträffande
bidraget till husmoderssemestern
är det i statsverkspropositionen
upptaget med 1 900 000 kronor. På den
punkten föreligga flera motioner, som
gå ut på att bidraget för husmoderssemestern,
särskilt stipendierna för underlättande
av densamma, borde höjas.

Statsrådet har för sin del gått in för
en höjning av stipendierna från fjolåret
med 100 000 kronor eller från 500 000
till 600 000 kronor, men motionärerna
begära inte mindre än 1 000 000 kronor,
alltså en betydande höjning därutöver.
Utskottet har för sin del ansett, att denna
husmoderssemester är synnerligen
önskvärd och av behovet påkallad, och
därför har utskottet enhälligt gått in för
att höja dessa stipendier från av Kungl.
Maj :t föreslagna 600 000 till 800 000
kronor.

Härvidlag äro alla eniga. Vad som
skiljer utskottet åt är egentligen, att reservanterna
föreslå en viss besparing på
de fria resorna. Herr Hansson i Skediga
var just uppe och talade om den saken.
Med det kvinnligt goda hjärta, som vi
alla känna till att herr Hansson i Skediga
har, är det icke ägnat att förvåna,

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

Fria resor för barn. Bidrag till husmoderssemestern.

att han i denna sak talade på detta sätt.
Men vi äro nog egentligen i utskottet
alla eniga därom, att om vi skola handla
med hänsyn till det ekonomiska tryck
som för närvarande råder, så är det
knappast något område, där det är
mera berättigat att göra besparingar än
just när det gäller de långa resorna.
Herr Hansson i Skediga gjorde gällande,
att maximiavståndet för Norrlands vidkommande
är 100 kilometer. Det är
emellertid icke mindre än 120 kilometer
som de ha rätt att resa. Beträffande det
nordligaste Norrland har utskottet icke
gjort någon som helst ändring; där
skall man bibehålla det längre avståndet
både enligt utskottets och reservanternas
linjer. Vad vi däremot ha delade
meningar om är reslängden för övriga
delar av landet. Därvidlag ha vi ansett,
att 40 mil bör vara tillräckligt för att
komma till en rekreationsort, där man
kan taga igen sig. Man behöver ej resa
längre för att taga igen sig och vila.
Det har nämligen visat sig i många fall,
när mödrar med barn rest dessa långa
sträckor, att de vid framkomsten varit
alldeles utpumpade. Det kan icke vara
någon vidare idé att utnyttja semestern
för så långa resor. Det kan tvärtom
vara irriterande, och det medverkar ej
till det återhämtande av krafter, som
man egentligen avser med denna semesterverksamhet.

Utskottet har också i viss grad varit
enigt om detta. Utskottets majoritet säger
nämligen, att den åtgärd, som ligger
närmast till hands, är att begränsa
den våglängd för vilken resan är avgiftsfri.
Dessutom säger utskottet, att en
sänkning av den högsta ålder, nu tio
år, vid vilken barn anses vara i behov
av vårdare under resan, bör övervägas.
Skillnaden mellan utskottets och
reservanternas ståndpunkt är egentligen
bara, att utskottet uttalat dessa fromma
önskemål och vill att Kungl. Maj :t skall
taga ställning, under det att reservanterna
yrka på åtgärder omedelbart. De
mena, att det bör vara möjligt att be -

gränsa resornas längd från nuvarande
60 till 40 mil och dessutom, att barnen
böra kunna resa ensamma utan vårdare
vid åtta år i stället för, som riu är fallet,
vid tio år. Yi ha ansett, att i nuvarande
tidsläge bör man vidtaga sådana
åtgärder för att spara utgifter, som icke
äro absolut nödvändiga. Jag tror, att
var och en som vill fundera på denna
sak också inser, att det ligger åtskilligt
i detta förslag.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
poängtera att vi i stort sett i utskottet
äro eniga. Det är bara så att reservanterna
peka mera positivt på saken, under
det att utskottsmajoriteten vill överlämna
den till Kungl. Maj:t för bedömande.

Jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr HANSSON i Skediga (kort genmäle)
: Herr talman! Jag förstår, att det
var en missägelse av herr Rubbestad,
när han sade 120 kilometer; jag nämnde
100 mil.

Herr Rubbestad säger, att de resande
bli trötta. Det är icke resan det är fråga
om utan målet för resan, och detta mål
är att kunna komma till en annan miljö.
Jag nämnde ett fall hemifrån. Det är
en djurskötare med barnbarn; de ha 55
mil att resa. Jag undrar vad en arbetare
från Göteborg skulle säga, om riksdagen
knappar in reslängden till 40 mil.
Kunna vi försvara det i dessa tider, när
det är bekymmersamt och arbetsamt
icke minst för de barnrika familjerna?

Beträffande frågan om åtta eller tio
år, så måste man vara nästan hjärtlös
om man tänker sig, att far eller mor
skall skicka ut en åttaåring att resa utan
vårdare. Jag tror, att man får se det litet
vidare, låt vara att 200 000 kronor
låter mycket. Man får icke titta bara på
kronorna: i den samlade budgeten betyder
ej detta belopp så mycket. Det är
för övrigt icke fråga om någon ren utgift
utan om en avräkning mellan kommunikations-
och socialdepartementen.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Fria resor för barn. Bidrag till husmoderssemestern.

Fröken NYGREN: Herr talman! Det
förvånar mig att herr Rubbestad så utan
vidare kunde fastslå, att på denna punkt
kan man utan tvekan gå in för sparsamhet.
De fria barnresornas betydelse ur
hälsosynpunkt vill väl ingen numera
bestrida, men man säger, att man utan
vidare skulle kunna inskränka på resornas
längd. Nu är det så, att om barnen
skola komma i väg måste de ha släktingar
eller bekanta som taga emot
dem. De kunna alltså icke välja och
säga, att till den och den stationen skola
de resa, ty så långt kunna de resa gratis.
Det gäller att rätta sig efter de föreliggande
möjligheterna. Vidare är det
ju så, att man från alla håll söker möjligheter
att placera barn från Mellansverige
och ostkusten under några
sommarveckor vid västkusten, därför att
man vet att västkustluften är synnerligen
välgörande. Vi kunna icke ordna
kolonier eller andra kollektiva möjligheter
för barnen att komma dit ner;
men det är dess bättre så, att många ha
tillfälle att komma till släktingar och
bekanta, om de få resa fritt dit ner. Det
skulle därför vara mycket oklokt att i
besparingssyfte inskränka på den våglängd,
för vilken man medger fri resa.

Den andra punkt där man vill göra
besparingar gäller möjligheten för vårdare
att medfölja barn. Jag tvekar icke
att beteckna det som i allra högsta grad
verklighetsfrämmande när man säger,
att åttaåringar skulle kunna skickas ut
på egen hand. Jag tror ej att reservanterna
ha tänkt sig in i förhållandena så
värst mycket, eller också äro de utan
erfarenhet, när de kunna hävda någonting
sådant. Det kan nog gå för sig om
det gäller en liten resa på ett par, tre
mil, där man kan placera barnungen
hos någon inedresande och är säker på
att den har sällskap och kommer av vid
rätt station. Men om det gäller längre
resor och tågombyten vore det grymt
mot barnen att skicka ut dem ensamma.
De flesta mödrar vägra nog att

skicka ut åttaåringar på egen hand på
långresa.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! När man i statsutskottet i år
gått till behandling av de olika huvudtitlarna
har man haft såsom ledande
tanke att man skulle söka tillse, att
Kung]. Maj:ts kostnadsram för budgeten
icke rubbades. Man har därför strängt
följt Kungi. Maj:ts förslag. Har man
kunnat göra någon liten besparing har
man varit glad och tacksam, men ökningar
av Kungl. Maj :ts förslag äro mycket
sällsynta.

När vi behandlade de spörsmål, som
äro sammanfattade i den punkt som
blivit gemensam för barnresor och husmoderssemester,
voro vi ganska snart
på det klara med behovet av att höja
anslaget till husmoderssemestern utöver
Kungl. Maj:ts förslag. Det upplystes
nämligen, att för innevarande budgetår
anslaget praktiskt taget redan är förbrukat,
medan man ju ännu har en viss
del kvar av budgetåret. Vi voro sålunda
överens om att man borde söka åstadkomma
en höjning av anslaget till husmoderssemestern
med 200 000 kronor.
Då uppkom frågan på vad sätt man
skulle kunna skaffa en besparing på
200 000 kronor för att budgeten ej skulle
svälla ut. Frågan diskuterades mycket
utförligt, såsom var och en kan sluta sig
till av utskottets utlåtande. Man ifrågasatte
om man icke skulle kunna göra
en besparing just på barnresorna. Där
blevo emellertid linjerna två. En grupp
ansåg att man kunde göra denna besparing.
Denna linje representeras av reservationen.
Den andra gruppen ansåg, att
man icke kunde göra någon besparing.

Det är visserligen sant, att anslaget
höjes från 4 000 000 kronor under innevarande
budgetår till 5 500 000 kronor,
men däri ligga bl. a. de ökade biljett -

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

Fria resor för barn. Bidrag till husmoderssemestern.

kostnaderna. Vi känna ju till, att järnvägs-
och bussbiljetterna ha ökats i
pris, och det påverkar ju anslagets storlek.
Dessutom har man att räkna med
en fortgående ökning av det antal som
reser, därför att denna förmån undan
för lindan blivit mera känd ibland befolkningen.
Då tages ju förmånen i anspråk
i högre grad än tidigare.

De som representerade den ståndpunkt,
som nu är utskottsmajoritetens,
ansågo att man icke kunde så där på
rak arm yxa till en besparing, som
skulle svara mot den höjning på den
andra delen, varom jag nyss talade. Vi
ha emellertid ansett, att det kunde vara
skäl för Kungl. Maj:t att taga under
övervägande, huruvida man kunde göra
någon jämkning i fråga om våglängden
och rätten för barnen att få resa med
vårdare.

Enigheten mellan utskottets alla ledamöter,
varom herr Rubbestad talade, är
emellertid icke så stor, som han ville
göra gällande. Vi som tillhöra statsutskottets
majoritet ha nämligen icke sagt
annat än att vi förutsätta, att Kungl.
Maj:t tar frågan under övervägande,
medan reservanterna vilja ha beslut i
sakfrågan redan nu. Det är sålunda en
väsentlig skillnad. Jag föreställer mig,
att om man skall taga dessa spörsmål
— framför allt spörsmålet om resornas
längd — under övervägande, behöver
man också se över bestämmelsernas avfattning
såvitt gäller husmödrarnas rätt
till resor till enskilda hem. Man kan
icke ha en grund för det ena slaget
av resor och en annan för det andra
slaget, utan man behöver samordna det
hela. Det är därför vi ej varit benägna
att säga något mera än att vi förutsätta
att Kungl. Maj:t tar dessa spörsmål under
övervägande.

Jag vill nämna, att i samband med
den föreslagna ökningen av anslaget till
husmoderssemestern undersökte vi åtskilliga
andra anslag på denna huvudtitel
för att se, huruvida vi där skulle
finna någon möjlighet att pressa ned

Kungl. Maj:ts förslag för att på detta
sätt göra medel disponibla. Det lyckades
ej. Då har det icke återstått något annat
för oss, som representera den ståndpunkt
jag nu intar, än att föreslå riksdagen
att öka Kungl. Maj :ts förslag med
ett belopp av 200 000 kronor. Första
kammaren har ju redan tagit denna
ökning, och jag vill uttala den förhoppningen,
att ej denna i den stora statsbudgeten
förhållandevis obetydliga
summa skall på något sätt vara inflationsfrämjande,
så att vi sedermera få
stora olägenheter av det hela. Jag hoppas,
att värdet av denna höjning för
husmödrarnas del skall vara så stort,
att det överväger den risk för inflation,
som kan förorsakas av att man
höjer anslaget.

Jag yrkar, herr talman, bifall till
statsutskottets hemställan.

Fröken OLSSON: Herr talman! Statsutskottets
majoritet har, såsom här påpekats,
inskränkt sig till att rekommendera
Kungl. Maj :t att taga under övervägande
frågan om en sänkning av vägliingden
för resorna. Jag hoppas, att
när Kungl. Maj:t tar detta under övervägande
skall Kungl. Maj:t kunna finna
andra utvägar att göra denna besparing.
Jag vill understryka de synpunkter fröken
Nygren framlade på resorna. Det
kommer att betyda ett väldigt avbräck
för många, om resorna skola begränsas
till 40 mil. När det gäller besparing
har statsutskottet självt tidigare pekat
på en möjlighet till besparing, nämligen
i fråga om semesterhemsgästerna. Det
har otvivelaktigt i synnerhet i början
av denna verksamhet varit så, att semesterhemmen
tagit emot gäster, som
egentligen icke alls avses med denna
reform. Under de tider då de ej haft
fullbelagt ha de ansett sig berättigade
att taga emot bättre situerade gäster,
vilka ha fått fria resor med stats- och
landstingsbidrag. Från början fanns det
inga bestämmelser, lin del sådana ha

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.
Fria resor för barn. Bidrag till husmoderssemestern.

tillkommit sedermera, och man kan nu
vänta ytterligare riktlinjer. Där kan besparing
göras utan att några grupper,
som man vill hjälpa, bli lidande.

Jag vill framhålla en annan möjlighet
till utgiftsminskning. Från och med
i år åka barn mellan fyra och sex år
fritt på järnvägarna. Det är två årsklasser,
som förut betalat men som nu åka
fritt. Det blir ingen större skillnad i
sak, ty järnvägarna skulle i alla fall
frakta dem fritt, men man behöver icke
skriva ut biljetter för dem och icke
anslå några medel till deras resor. Det
blir en automatisk minskning. Det är
möjligt att man genom bättre organisation
och översyn, sedan man vunnit erfarenhet,
kan vinna besparing på flera
håll utan att förmånerna behöva minskas.
Jag hoppas att det blir fallet, så
att man icke behöver inskränka våglängden.
Hur utmärkta stipendier än
äro, så är det nog för många människor
just de fria resorna, som betyda mest
för att de skola kunna komma till sin
gamla hembygd och föräldrahemmet,
även om det ligger långt bort, ty det
blir den bästa rekreationen. Många
gånger ha de möjlighet att ordna det så
att det ej blir så kostnadskrävande, om
de bara få resa fritt.

Även i fråga om stipendier är nog
icke knappheten fullt så stor, som det
ser ut genom att anslaget tog slut så
fort, därför att husmoderssemesternämnderna
hade ingen erfarenhet och
kunde ej veta hur många ansökningar
som skulle komma in. De första åren
utdelade de kanske för mycket stipendier
i början av perioden med påföljd
att vid slutet hade de ingenting kvar til!
de mest behjärtansvärda fallen. När de
nu ha några års erfarenhet och veta
ungefär hur anslagskraven fördelat sig
under året, ha de större möjlighet att
planera och disponera förefintliga me del.

Det är alltså möjligt, att de belopp
som finnas komma att räcka längre. Över
huvud taget finnas nog många sådana
besparingsmöjligheter i avseende å rena

organisationsdetaljer, och därför behöver
man icke gå så hårt fram som reservanterna
önska.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det är ju, såsom sagts tidigare,
så att utskottet har varit ense om att
utöka stipendiebeloppet med 200 000
kronor. Då har man menat, att man
skulle söka spara in dessa pengar på
något sätt. När det gäller denna besparing
kan jag icke dela fröken Olssons
uppfattning, att man skulle ha möjlighet
att spara något egentligt på denna
semesterhemsverksamhet. Jag tror icke
att fröken Olssons relation är riktig,
att dessa nämnder i brist på erfarenhet
ha delat ut stipendier, som de icke bort
lämna. Jag tror att det förhållandet, att
de ha ont om pengar, beror på att de
ej haft tillräckligt med pengar att dela
ut. Åtminstone gäller detta i fråga om
de semesterhem jag känner till. Jag tror
alltså ej att det är så som fröken Olsson
sagt, att man delat ut pengar i
oträngt mål.

Denna verksamhet har varit kritiserad,
därför att man i bygderna har haft
den uppfattningen, att dessa anslag
missbrukats på så sätt, att de kommit
även sådana till del, som ligga på en
inkomstnivå, som icke borde berättiga
dem att utnyttja dessa fria resor eller
denna semester. Fast icke utskottet sagt
något om detta i sin skrivning skulle
jag tro, att det skulle vara anledning
att undersöka, huruvida man icke skulle
kunna vara litet snävare med tilldelningen
av dessa förmåner, genom en
hårdare inkomstprövning.

När det gäller reservationen måste
jag säga, att jag icke kan dela den uppfattning,
som där kommer till uttryck.
Jag kommer följaktligen att rösta med
utskottet. Såsom sagts tidigare gör reservationen
ingen ändring av bestämmelserna
för de fyra nordligaste länen.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

Där får man utnyttja denna förmån upp
till 120 mil för Norrbotten, 100 mil
för Västerbotten och 80 mil för Västernorrland
och Jämtland. Reservanterna
föreslå nu, att sistnämnda våglängd
skall minskas i ett tag till 40 mil.
Detta finner jag vara ologiskt. Kanhända
tycker herr Rubbestad, att jag liksom
herr Hansson i Skediga har ett hjärta
vekt som en kvinnas, och det må vara,
men jag delar herr Hanssons i Skediga
uppfattning, att en sänkning av sistnämnda
gräns till 40 mil skulle komma
att leda till att man i många delar av
vårt land inte skulle kunna komma i
åtnjutande av här ifrågavarande förmån.
När densamma infördes bestämdes
våglängden, som kammarens ledamöter
säkerligen komma ihåg, till 50
mil. Järnvägsstyrelsen klagade emellertid
över att det var synnerligen besvärligt
och tidsödande att ta ut tilllägg
för längre resor, och därför
fastställdes väglängden på dess förslag
till 60 mil. Jag anser att med hänsyn till
erfarenheterna böra bestämmelserna
vara så utformade, att man bör kunna
komma i åtnjutande av denna förmån
i vilken del av landet man än bor.

Däremot tror jag inte att det vore så
förskräckligt farligt, om man sänkte
åldern under 10 år. Vi behöva bara
tänka på hur många barn och mycket
små barn, som i främmande länder
måste resa utan någon som helst hjälp,
barn som bara ha en bricka i ett snöre
om halsen. Men de klara sig utmärkt.
Se bara på alla våra fosterbarn från
Finland och andra länder, som fått resa
hit utan någon som helst eskort. Klart
är därför att även för våra barn åldern
skulle kunna sänkas utan att detta
skulle behöva medföra några olägenheter
för barnens räkning.

• Herr talman! Jag har med det anförda
velat motivera varför jag kommer
alt rösta för utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propo -

Åtgärder till förebyggande av invaliditet.

sitioner dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 29—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44.

Åtgärder till förebyggande av invaliditet.

Efter föredragning av punkten yttrade: Fru

EWERLÖF: Herr talman! Med
anledning av att herr Hagård och jag
väckt en motion om att såsom bidrag
till anskaffande och drift av hörselapparater
måtte anvisas ett anslag av
35 000 kronor, skall jag be att få säga
några ord.

Jag vill redan från början framhålla
min tillfredsställelse med den välvilliga
behandling utskottet låtit komma
vår motion till del. Jag är, herr talman,
fullt medveten om att det kan synas
opåkallat att en motionär, som fått
sin motion tillstyrkt, tar till orda här,
men jag har gjort det för att konstatera
en enda sak, nämligen att hörselfrämjandet
arbetar under ytterligt svåra förhållanden.
Det belopp vi motionärer
föreslagit ha vi satt så lågt som skett av
hänsyn till det tryckta ekonomiska läget.
35 000 kronor motsvara inte i någon
mån det behov, som i detta avseende
föreligger. Det gäller här en relativt
stor grupp människor, i runt tal
70 000 personer, och då äro ändå åldersdöva
inte medräknade. Detta är
inte bara ett humanitärt spörsmål utan
också en arbetsmarknadsfråga. En stor
procent av de döva skulle nämligen
kunna inlemmas i arbetslivet, om de
finge hörapparater. Jag vill uttrycka
den förhoppningen, atl riksdagen i eu
nära framtid så fort det över huvud taget
blir möjligt tar frågan under förnyad
omprövning och då ger hörselfrämjandet
ett anslag, som bättre än det nu

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Social upplysningsfilm.

föreslagna motsvarar det verkliga behovet.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMSTRÖM: Herr talman! Jag
har i utskottet hävdat den meningen,
att ett betydligt högre anslag borde utgå
till hörselfrämjandet, högre t. o. m. än
motionärerna föreslagit. Jag anser nämligen
att detta är en utomordentligt viktig
sak. Genom att skaffa apparater åt
döva och hörselsvaga förhjälper man
dem till arbets- och förvärvsmöjligheter.
Därigenom blir detta också en understödsförebyggande
åtgärd. Men jag
förbiser naturligtvis inte, herr talman,
att det också är en rent humanitär åtgärd.
I utskottet fanns det en ledamot
av första kammaren, som var av samma
mening som jag, men stämningen där
var sådan, att det inte ansågs opportunt
att komma med reservation i saken. Jag
tror jag nästan vågar säga, att stämningen
var så välvillig, att vi inte borde
irritera med en reservation. Men tredje
avdelningens ärade ordförande, herr
Eriksson i Stockholm, förklarade i utskottet,
att om jag och min kamrat i
första kammaren ville hålla ett anförande
i kamrarna hade han ingenting emot
det. Och det är alltså med hans benägna
tillstånd som jag nu sagt dessa ord.

Jag ber livligt att få instämma i fru
Ewerlöfs uttalande, att riksdagen fortast
möjligt bör ta sig an denna sak.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 45—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54.

Social upplysningsfilm.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 under femte huvudtiteln (punkt
100, s. 157—159) föreslagit riksdagen
att till Social upplysningsfilm för bud -

getåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 75 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gustaf Elof sson (I: 54) och den andra
inom andra kammaren av herr Pettersson
i Dahl m. fl. (II: 89), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta avslå
Kungl. Maj :ts nu föreliggande förslag,

dels ock en inom andra kammaren
av herr von Friesen väckt motion
(II: 272).

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:54 och 11:89 samt
11:272, till Social upplysningsfilm för
budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 75 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz,
Heiding, fröken Andersson, herrar
Gustav Emil Andersson, Ohlon,
Malmborg i Skövde, Falla, Rubbestad,
Holmström och Johansson i Mysinge,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:54 och 11:89 samt
med avslag å motionen 11:272 besluta
avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.

Efter föredragning av punkten anförde
:

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag trodde att reservanterna
skulle försvara sin reservation, men då
så inte tycks bli fallet skall jag göra det
och yrka bifall till densamma.

Kammaren kanske erinrar sig, att vi
i fjol hade före spörsmålet om inspelning
av social upplysningsfilm. Det
gällde då ett anslag på 125 000 kronor,
som kommittén för social upplysning
begärt för ändamålet. Vi, som då voro
reservanter, ansågo att kommittén först

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

borde bli färdig med sitt arbete, innan
riksdagen tog ställning till frågan, men
riksdagen beslöt som bekant på kommitténs
i kungl. proposition upptagna
förslag, att verksamheten skulle sättas
i gång. Det har nu visat sig att de
pengar, som förra året beviljades, nämligen
125 000 kronor, inte räckt. Kommittén
bär därför begärt ett nytt anslag
på samma belopp. Kungl. Maj:t har
dock prutat ner detta till 75 000 kronor,
men inte heller den summan vilja reservanterna
gå med på.

Kommittén har berett oss tillfälle att
se de hittills färdigställda filmerna, tre
till antalet, och för egen del måste jag
hålla med reservanterna om att dessa
filmer inte givit belägg för att det blivit
så särskilt lyckat. Jag vill i detta
sammanhang nämna, att vi under lantbruksveckan
fingo se en film, som också
tillkommit i upplvsningssyfte. Den
var inspelad genom våra organisationers
försorg och hade bekostats av

dem. Jag tror att alla, som sågo den filmen,
fingo den uppfattningen, att den
mycket, mycket väl fyllde sin uppgift
och att det hela var vällyckat. För egen
del tycker jag inte att de filmer, som
det här är fråga om och då särskilt

den, som heter »Vi vill ha barn», äro
så lyckade.

Jag hyser nog den uppfattningen, att
man i detta avseende bör göra vad man
kan och att denna sociala upplysningsverksamhet
bör vara så välordnad som
möjligt och gärna också bör kunna ta
filmen i sin tjänst, låt vara att kommittén
hittills inte lyckats så väl; men det
är ju ganska mänskligt, och misslyckas
kunna vi ju göra litet var. När kommittén
emellertid inte lyckats prestera
bättre saker un den gjort, undrar jag
om det finns anledning att fortsätta
denna verksamhet, innan utredningen
blivit helt klar. Detta gör, herr talman,
att jag kommit till den uppfattningen,
att det riktigaste vore att Kungl. Maj :ts
förslag avslås, och jag yrkar därför bifall
till reservationen.

Social upplysningsfilm.

Fru VÄSTBERG: Herr talman! Reservanterna
säga, att de finna »den information,
filmerna äro avsedda att giva,
kunna framföras på andra och i jämförelse
med dessa filmer bättre sätt».
Ja, men det hade ju varit bra, om vi
hade fått veta på vilket sätt detta skulle
kunna ske. Alla goda uppslag äro tacknämliga,
och alla vägar böra naturligtvis
prövas, t. ex. det talade ordet, skriftlig
propaganda, radio och film.

När jag för några år sedan motionerade
om anslag till social upplysningsfilm
byggde jag på många års erfarenhet
från föreläsnings- och agitationsverksamhet,
som sagt mig att i regel
når man inte de människor, som man
vill nå och som behöva råd, därför att
de gå inte och höra på föredrag och
inte heller läsa de broschyrer och tidningsartiklar.
Radion skruva de av,
när programmet upptar en punkt, som
är upplysning av detta slag, men på
biograf gå alla människor av olika åldrar
och socialklasser. Hos mig uppstod
då tanken, att man genom att ge korta
upplysningsfilmer som förspel skulle
kunna nå just det klientel, som verkligen
behöver upplysning. Vi veta att enskilda
firmor på detta sätt annonsera
ut sina varor, och till leda ha vi ju alla
år efter år sett sådana filmer som
»Tuppens väv» och »Fruktsalt Samarin».
Om staten skapar reformer för att
göra vårt folk lyckligare, böra väl också
dessa reformer göras kända. Jag tror
att staten skulle vinna på att förebygga
olyckor i stället för att bara hela det
som blivit skadat.

När det nu av praktiska skäl visat
sig omöjligt att göra kortfilm, som kan
gå som upplysningsfilm på ett för en
viss publik åskådligt sätt, har man velat
försöka med en film, som man kan
visa på organisationernas möten. I ett
frågeformulär, som kommittén för social
upplysning sände ut innan man
satte i gång med själva filmverksamheten,
efterlyste man olika önskemål, och
många förslag kommo in. Jag tror att

6 — Andni kammarens protokoll 19''i8. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Social upplysningsfilm.

alla partier fingo del av dessa frågeformulär,
och man visade sig också
mycket positivt inställd till denna filmverksamhet.
Om det skulle finnas några
luckor i de filmer, som hittills inspelats,
vilket jag inte kan finna, så går
det väl bättre, sedan man fått litet erfarenhet.

Jag har under årens lopp arbetat på
olika områden och har varit i kontakt
med socialarbetare, och ständigt har
jag mött detta uttalande från människor,
som kommit i nöd: Ja, tänk om jag
hade känt till de hjälporgan, som samhället
har, hade jag inte varit så olycklig
som jag är. Vi ha ju att räkna med
ett ständigt tillflöde av unga människor,
som inte känna till samhällets lagar
och åtgärder. Människorna äro
sorgligt nog så funtade, att de inte bry
sig om att ta vara på de hjälpåtgärder
som stå till buds, förrän de äro i den
situationen att de behöva hjälp; och då
är det ofta för sent. Jag anser därför,
att allt som kan göras i förebyggande
syfte bör göras, och att det här är fråga
om väl använda pengar. Det rör sig om
ett oprövat propagandamedel, och därtill
är summan i och för sig mycket
blygsam, om man nämligen betänker
värdet av den upplysning filmen kan
skänka.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HOLMSTRÖM: Herr talman! Vi
reservanter uppskatta nog det goda syftet
med dessa upplysningsfilmer. Orsaken
till att vi inte vilja vara med om
något anslag i det nu föreliggande fallet
är den, att vi anse att saken inte
kommit i rätta händer. Den kommitté,
som nu driver verksamheten, tillsattes
inte med hänsyn till att den skulle producera
film. Det har den själv tagit
initiativ till. Det är ett ganska allmänt
omdöme, att den film, som det här närmast
gäller, inte är lyckad. Om tycke
och smak skall man ju inte diskutera,

men som sagt är omdömet ganska allmänt.
De, som sågo filmerna när de visades
för riksdagsmännen, kommo säkerligen
alla till den uppfattningen. Nu
är att märka, att man för att förgylla
upp föreställningen hade lånat en film
från annat håll. Och den var bra.

Vi reservanter vilja gärna vara med
om en upplysningsverksamhet med nu
ifrågavarande syfte, men vi anse att det
inte är lyckligt att denna kommitté har
hand om verksamheten. Vi be att i stället
få förslag om ett bättre tillvaratagande
av möjligheterna på området. Eu
sak är också att det kostar mycket
pengar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
54 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Petters -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen för budgetåret 1948/49. — Bidrag

till byggande av enskilda vägar.

son i Dahl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
90 ja och 64 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Punkterna 55 och 56.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57.

Lades till handlingarna.

§ 2.

Utgifter under riksstatens sjätte huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Allmänna riktlinjer för beräkningen av

väganslagen för budgetåret 1948/49.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag har väckt en motion i detta
ärende, och jag vill nu bara uttala min
tacksamhet över att statsutskottet, liksom
tidigare även överrevisorerna, uttalat
sig för att vägförvaltningarna skola
få litet större frihet, vilket jag föreslagit
i min motion. Tidigare ha de
måst ha tillstånd av arbetsmarknadskommissionen
för att utföra arbeten,
även om de bara anlitat den arbets -

styrka, som tidigare varit anställd. Genom
statsutskottets och överrevisorernas
uttalanden ha vägförvaltningarna
fått fria händer att använda denna arbetskraft
till att företaga smärre vägförbättringar.

Jag vill med dessa ord tacksamt ansluta
mig till statsutskottets yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i denna punkt bifölls.

Punkterna 10—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Bidrag till byggande av enskilda vägar.

Efter föredragning av punkten anförde Herr

SVENINGSSON: Frågan om den
enskilda väghållningen, som behandlas
i denna och närmast föregående punkt
i utskottets utlåtande, brukar varje år
tilldra sig en viss uppmärksamhet här
i riksdagen. Förra året förekom det en
ganska lång debatt om dessa enskilda
vägar, och åtminstone tidigare ha statsutskottet
och riksdagen visat en välvillig
inställning i denna fråga, och riksdagen
har bifallit en hel del av de krav,
som framförts i olika motioner. Men
om statsutskottet har haft någon princip
tidigare, så har man inte tillämpat
den i år. Jag tänker då på vad som
förra året yttrades här i kammaren,
nämligen att när Kungl. Maj:t gör upp
statsverkspropositionen på dessa punkter,
så räknar man alltid med att riksdagen
skall ändra en hel del på dessa
olika anslagsposter. Det har man emellertid
inte gjort denna gång.

I år har departementschefen i statsverkspropositionen
uttalat, vilket också
är återgivet i utskottets utlåtande, att
det för byggande av enskilda vägar
under innevarande budgetår står till
förfogande ett belopp på sammanlagt
11 150 000 kronor och att av detta belopp
6 150 000 kronor kvarstå från före -

Onsdagen den 7 april 1948 em.

84 Nr 13.

Bidrag till byggande av enskilda vägar.

gående budgetår. Vidare säger statsrådet,
att det under det senaste budgetåret
har använts till detta ändamål ett
belopp av 1 760 000 kronor. Utskottet
har ansett, att om det finnes en så riklig
tillgång på medel, som dessa siffror
visa, så finns det ingen anledning att
bifalla vad vi föreslagit i motionen
II: 253, nämligen en höjning av anslaget
för byggande av enskilda vägar till
5 000 000 kronor, d. v. s. samma belopp
som anslogs förra året.

Hur är det då med denna tillgång på
medel för byggande av enskilda vägar?
Det är fullständigt felaktigt, om departementschefen
eller utskottet menar, att
förekomsten av dessa elva miljoner är
ett bevis för att det finnes rikligt med
medel till detta ändamål. På grund av
sättet för utbetalandet av dessa medel
måste vissa belopp ligga upplagrade i
länsstyrelserna. Dessa elva miljoner äro
redan disponerade för olika under
byggnad varande enskilda vägar eller
för sådana vägbyggen, som skola påbörjas
inom den allra närmaste tiden.
Ingen skulle vara mer tillfredsställd än
jag, om någon här i kammaren kunde
påvisa, att jag här har fel och att dessa
elva miljoner verkligen finnas tillgängliga
för nya vägbyggen.

När en länsstyrelse har tillstyrkt en
ansökan om bidrag för byggande av en
enskild väg — det vanliga bidraget är
väl 60 procent av byggnadskostnaden
— så betalas inte detta bidrag ut när
ansökan beviljas, utan det betalas ut
vid tre olika tillfällen med en tredjedel
varje gång: när arbetet påbörjas,
när halva arbetet är utfört samt när
arbetet är färdigt och insynat av vederbörande
statliga tjänsteman. När vi nu
veta, att det i regel tar ett par, tre år
från den tidpunkt, då ett sådant vägarbete
påbörjas och tills det blir färdigt,
så förstå vi, att det måste finnas
stora belopp upplagrade i länsstyrelserna
för detta ändamål. När en ansökan
bifalles och vägarbetet kan påbörjas,
måste länsstyrelsen i varje särskilt

fall, åtminstone när det gäller arbeten,
som kosta mindre än 10 000 kronor, ha
hela det erforderliga beloppet tillgängligt.
När det gäller större arbeten förekommer
det även en fördelning över
flera år, men även då måste länsstyrelsen
ha vissa belopp tillgängliga.

Jag vill ännu en gång fastslå, att det
är ett stort misstag, om någon här i
kammaren skulle tro, att det finns en
riklig tillgång på statsmedel för byggande
av enskilda vägar. Om statsutskottets
förslag följes, kunna inte nya
vägföretag sättas i gång i någon nämnvärd
utsträcknig. Vad jag saknar under
denna punkt i statsverkspropositionen
och i statsutskottets utlåtande är en
redovisning av det antal ansökningar
och av den väglängd dessa ansökningar
omfatta, som år efter år ligga i länsstyrelserna
och vänta på att bli behandlade.
Hade vi även i år fått en
sådan redovisning i statsverkspropositionen
som vi fått tidigare, då hade vi
fått se någonting helt annat än vad
statsutskottet nu visar fram. Då hade
vi fått se, att dessa ansökningar i regel
få ligga i länsstyrelserna i fyra—fem
år, innan de komma upp till behandling,
och i många fall dröjer det ännu
mycket längre. Jag tror att det i länsstyrelserna
ligger ansökningar redan
från de första åren på 1940-talet, som
ännu inte kunnat bifallas på grund av
bristande tillgång på statsmedel. I Älvsborgs
län finns det till och med ansökningar
från det första året, 1939, som
ännu inte ha kunnat bifallas.

I år liksom förra året har jag tillsammans
med flera andra ledamöter av
denna kammare väckt en motion, vari
vi bl. a. föreslagit, att det skapas möjlighet
att lämna förhandstillstånd för
arbetenas igångsättande. Vad utskottet
här har sagt om dessa elva miljoner
tycker jag alldeles särskilt talar för att
ett sådant system borde tillämpas. Ett
sådant system skulle vara av stort värde
för de många ute på landsbygden, som
äro i behov av nya och bättre vägar.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

När statsutskottet nu har den uppfattningen,
att det finns rikligt med bidragsmedel,
är det emellertid ganska
naturligt, att man även på denna punkt
avstyrkt motionen. Utskottet har även
hänvisat till att det redan finnes en
möjlighet för länsstyrelsen att i särskilt
brådskande fall bevilja ett sådant förhandstillstånd,
men denna bestämmelse
saknar nästan all praktisk betydelse,
och den tillämpas endast i undantagsfall,
t. ex. om en bro faller ned eller
om en väg råkar ut för en katastrofskada.

När det sedan gäller bidragsprocentens
storlek, kanske man inte under
nuvarande svåra ekonomiska förhållanden
kan påräkna, att det skall bli någon
höjning i år, men man kan ändå fråga,
hur länge statsutskottet, närhelst ett
förslag kommer fram i denna sak, skall
hänvisa till den utredning om de enskilda
vägarna, som påbörjades redan
1945, samt när denna utredning skall
bli färdig. Förra året skrev statsutskottet,
att det vore önskvärt, om berörda
utredning bedreves med sådan skyndsamhet,
att förslag i ämnet kunde föreläggas
1948 års riksdag, och i år säger
man, att departementschefen har meddelat,
att utredningsarbetet av olika anledningar
icke har fortskridit så långt,
att förslag i ämnet kan föreläggas årets
riksdag. Man vill vidare i år framhålla
angelägenheten av att utredningen bedrives
med största möjliga skyndsamhet.
Jag vill bara understryka angelägenheten
av att Kung]. Maj:t tillser, att
denna utredning snart blir färdig. Det
skulle vara mera värdefullt än de uppgifter
man här visat fram på vilka medelsbelopp
som finnas tillgängliga för
detta ändamål. Jag vill tillägga, att
andra utredningar ha kunnat uppnå
mycket betydande resultat på kortare
tid än tre år.

Hur angeläget det än kunde vara,
skall jag, herr talman, avstå från att
ställa något yrkande. Jag vill bara
framhålla ytterligare en sak. Om vi

Byggande av broar.

vilja, att landsbygden skall ännu mer
avfolkas, så böra vi tillse, att vägförbindelserna
i avlägset liggande bygder
äro så dåliga och bristfälliga som möjligt,
detta är ett mycket effektivt medel
i den riktningen. Jag hoppas emellertid,
att riksdagen har ett rakt motsatt
intresse och att den framdeles skall visa
sitt intresse för att det åstadkommes så
goda vägförbindelser som möjligt i
avlägset liggande bygder.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet
hemställt bifölls.

Punkterna 22 och 23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Byggande av broar.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr JOHANSSON i Torp: Herr talman!
Under denna punkt redovisas en
motion, som jag har väckt tillsammans
med några riksdagskamrater, om upprättande
av en broförbindelse mellan
öarna Orust och Tjörn å ena sidan och
fastlandet å den andra. Jag hyser inga
illusioner om att mot utskottets avslagsyrkande
kunna vinna gehör i kammaren
för denna motions yrkande, men
den motivering, som utskottet anför för
sitt avstyrkande, är av den art, att jag
inte kan låta den gå helt opåtalad
förbi. Utskottet skriver nämligen: »Vid
det förhållandet att delade meningar
föreligga beträffande frågan om broförbindelsens
sträckning och då detta är
en fråga som i första hand ankommer
på Kung]. Maj:ts avgörande, anser sig
utskottet icke böra tillstyrka att för
broförbindelsens realiserande medel anvisas
å riksstaten för nästa budgetår.»
Det finns en inskjuten sats där om att
färdigställandet av ritningarna kommer
att ta lång tid.

Jag vill med anledning av detta uttalande
erinra om att det inte på något
ställe i vår motion finnes ett ord med

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Byggande av fiskehamnar.

antydan om att vi vilja, att riksdagen
skall ta ställning till var broförbindelsen
skall ordnas. Vi ha inte gjort något
försök att falla Kungl. Maj:t i ämbetet,
att inkräkta på Kungl. Maj:ts självklara
rätt att döma i denna fråga. Vi åsyftade
helt enkelt med vår motion, att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens petita i
denna del skulle motionsvägen föras
till riksdagens prövning. Det är alltsamman.

Den verkliga orsaken till avstyrkandet
tror jag är en annan, som inte säges
direkt ut. Utskottet har ju i likhet med
departementschefen uttalat sig positivt
om denna broförbindelses behövlighet.
Det heter nämligen i utlåtandet: »Utskottet
delar departementschefens uppfattning
att den ifrågasatta broförbindelsen
från öarna Orust och Tjörn till
fastlandet är i högsta grad angelägen
och att förbindelsen bör anordnas så
snart förhållandena det medgiva.» Det
är såvitt jag förstår en direkt hänvisning
till vårt ansträngda försörjningsläge.
Det är bristen på material och
arbetskraft som varit avgörande i
denna sak. Det är med tacksamhet jag
noterar detta positiva uttalande. Man
kan bara fråga, när förhållandena skola
anses medgiva, att man realiserar tanken
på en broförbindelse till en ögrupp
med tidvis 30 000 invånare. En färjförbindelse,
som är mellan 20 och 30
år gammal, skall avverka en trafikintensitet,
som tidvis uppgår till 600 fordon
per dygn. Olyckstillbud ha inträffat,
och olyckshändelser, som kunna kräva
människoliv, kunna inträffa vilken dag
som helst. Man kan ställa den frågan,
när förhållandena skola medgiva, att
en ändring kommer till stånd.

Jag har med detta velat redogöra för
syftet med vår motion. Jag skall inte
ställa något yrkande, då jag förstår, att
det inte skulle kunna leda till ett beslut
i av oss önskad riktning.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet i
punkten hemställt bifölls.

Punkterna 25—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Byggande av fiskehamnar.

Efter föredragning av punkten anförde Herr

UTBULT: Herr talman! Det har
i många år utgått anslag till byggande
av fiskehamnar. Detta anslag har utgått
på olika sätt: dels med två tredjedelar,
dels med nittio procent och dels
med etthundra procent. Under de sista
åren fram till 1945 har det utgått ungefär
en halv miljon kronor om året
till hela kusten. Var och en förstår
nog, att detta lilla belopp inte har kunnat
räcka till med den utbyggnad av
fiskeflottan, som skett under de senaste
10—15 åren. Konsekvenserna ha också
på en del håll visat sig nästan avskräckande.
Då fiskehamnsutredningen under
åren 1944—1946 besökte över 300
fiskelägen, kunde vi konstatera, för det
första att fiskelägena i mycket stor utsträckning
sakna fiskehamnar, som ge
skydd mot sjögången, för det andra att
fiskarena i ett stort antal fiskelägen
alltjämt icke ha andra möjligheter att
i hamnplatserna skydda sina båtar mot
havet än att draga upp dem på land.
Detta gäller i första hand ostkusten
samt Öland och Gotland. Det var beklämmande
att se, vilken urusel båtmateriel
som fiskarena hade på en hel
del platser, framför allt på ostkusten,
och detta var delvis beroende på obefintliga
eller för små hamnanläggningar.
Vid åtskilliga hamnplatser, där båtarna
vid lugnt väder kunde ligga förtöjda
vid bryggor, måste fiskarena vid
oväder dag och natt anordna bevakning
för att i tid kunna påbörja båtarnas
upphalning eller förflyttning till
närmast användbara hamn, som många
gånger låg långt avlägset. Frånvaron
av effektivt skydd mot sjögång vid åtskilliga
fiskelägen innebär sålunda icke
endast allvarliga risker för haverier

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

utan även en extra arbetsbörda, som på
många orter är synnerligen betungande
för fiskarena. Även ibland de nu befintliga
större fiskehamnarna finns det
platser, där skyddet under vissa förhållanden
är så dåligt, att fiskarena få
gå på vakt då vinden ligger på, och
det har också hänt att fiskebåtar i dylika
hamnar slitit sina förtöjningar och
blivit vinddrivna inne i hamnen. Utmed
vissa kuststräckor är avståndet
mellan befintliga hamnar så stort att
fiskare, som utöva sin näring i utanför
liggande fiskevatten, ofta måste färdas
mycket långa sträckor, då de skola
föra i land fångsterna eller söka nödhamn
vid inträffad storm eller av andra
skäl. Åtskilliga olyckor och tillbud
därtill ha också inträffat till följd av
att nödhamn icke kunnat nås tillräckligt
snabbt vid annalkande oväder. Det
föreligger därför på sådana kuststräckor
samt på öar i skärgårdarna behov
av nöd- och stödhamnar, även om de
där hemmahörande fiskarena äro få.

Fiskehamnsutredningen kunde också
konstatera, att trängseln i vissa hamnar
var så stor att den tenderade till att
bli olidlig. Det fanns platser, där fiskelagen
under flera år lagt av pengar för
att skaffa sig bättre båtmateriel men
icke kunde få sin avsikt förverkligad
på grund av att en fiskehamn icke
fanns på platsen eller i närheten därav.

I icke så få hamnar är vattendjupet
så lågt att det utgör ett mycket stort
hinder för utbyte av omoderna båtar
mot mera tidsenliga, och i andra återigen
är vattendjupet så ringa att båtarna
gång efter annan få sina kölar skadade
vid angöring av hamnarna. Ett
slående exempel på vart det kan leda
hän med för grunda fiskehamnar ber
jag, herr talman, att i detta sammanhang
få omnämna. Jag har här i min
ägo ett fotografi, som visar hur en
fiskebåt, värd sina 150 000 å 175 000
kronor, ligger som ett vrak i statens
egen fiskehamn i Sveriges största fiskeläge.

Byggande av fiskehamnar.

Fiskehamnsutredningen har anfört i
sitt betänkande på s. 22 följande:
»Det från fiskarbefolkningen allt starkare
framförda kravet på effektivare
åtgärder till förbättring av fiskehamnarna
är enligt utredningens mening
befogat. Hamnarna äro för denna yrkesgrupp
liksom för all annan befolkning''
i samhällena utmed kusterna av
samma utomordentligt stora betydelse
som vägarna för befolkningen i landet.
Fiskarenas behov av hamnar måste karakteriseras
såsom eftersatt. Ett intensifierat
byggande av fiskehamnar är
därför icke minst ur sociala synpunkter
ett berättigat krav, som det för
samhället bör vara angeläget att utan
dröjsmål tillmötesgå. För folkhushållet
är fiskerinäringen av så uppenbar
betydelse, att dess vidmakthållande är
ett viktigt statsintresse. De värden, som
fiskarena under tidernas lopp hämtat
och allt fortfarande hämta ur havet,
äro av sådan storleksordning, att de väl
motivera ett effektivt stöd från det allmännas
sida till fiskets fortbestånd och
vidare utveckling. De nyss genomgångna
krigsåren ha ånyo givit klara
belägg för denna uppfattning.»

Statsutskottet anförde redan 1903, att
fiskehamnsbyggandet framdeles måtte
bedrivas i snabbare takt än vad som
under senaste åren varit möjligt. Under
den tid, som fiskehamnsutredningen
arbetat, har det anförts som skäl
mot högre anslag, att utredningens förslag
först bör avlämnas innan riksdagen
ger större anslag för fiskehainnsbyggen.
Denna motivering för avslag
är ju den vanliga under dylika omständigheter
och ingenting att anmärka
mot. Då emellertid fiskehamnsutredningen
avlämnat sitt betänkande den
1 november 1947, kan inte utredningens
arbete stå hindrande i vägen för
att större anslag beviljas, och fiskehamnsutredningen
föreslår också i sitt
betänkande att ett reservationsanslag
till byggande av fiskehamnar å kr.
3 900 000 anvisas för budgejåret 1948/49,

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

men i Kungl. Maj:ts förslag, sjätte huvudtiteln,
är upptaget ett belopp av
1 500 000 kr. Med anledning därav har
undertecknad m. fl. väckt motion om
ett anslag på det av fiskehamnsutredningen
äskade beloppet.

Jag tänker inte, herr talman, ställa
något yrkande, eftersom ett enhälligt
statsutskott har gått på Kungl. Maj:ts
förslag, men jag har velat framföra dessa
synpunkter i förhoppning om att
kommunikationsministern till nästa års
riksdag skall ha möjlighet att föreslå
riksdagen att bevilja ett belopp av den
storleksordning som i stort sett överensstämmer
med vad som föreslagits i
fiskehamnsutredningens betänkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 30 och 31.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln (punkt
33, s. 74—82) föreslagit riksdagen att
till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Näsström m. fl. (I: 22) och den andra
inom andra kammaren av herr Nilsson
i Varuträsk m. fl. (11:51), samt i en
inom andra kammaren av herr Sandberg
m. fl. väckt motion (II: 190) hade
hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret
1948/49 till Bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp
anvisa 10 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna 1:22

och 11:51 samt 11:39, 11:190 och
11:287, till Bidrag till anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

FRÖDERBERG: Herr talman!
Sedan flera år tillbaka pågår ett intensivt
arbete med att kartlägga och göra
avvägningar för vattenledning inte bara
i tätorterna utan också på en stor del
av landsbygden. Förra sommarens torka
kom att aktualisera detta i alldeles
särskild grad. Man arbetar på och
kommunerna lägga ned stora summor
för att få dessa utredningar färdiga.
Det är nämligen så, att man icke får
statsanslag för delar av en kommun förrän
man har planen färdig för kommunen
i dess helhet. När man nu ställer det
lilla anslag, som regeringen begär, emot
alla de kostnader, som kommunerna
lagt ned enbart på ritningar och utredningar,
så får man den uppfattningen,
att detta icke räcker mer än till utredningarna.
Det blir icke något över till
själva byggnationen. Jag kan peka på
några siffror från den kommun -— det
är en medelstor kommun — som jag
tillhör. Vi ha under tre år hållit på
med utredningar och redan lagt ned
35 000 kr. på ritningar och avvägningar,
och vi ha ändå inte utredningen
färdig för mer än två av socknens 17
byar. Utredningen visar en kostnadssumma
på 840 000 kronor för dessa två
byar. Jag skall här göra en liten randanmärkning
angående omfattningen av
det arbete, som ingenjörsbyråerna lägga
ned. De göra inte bara upp förslag
till huvudledningar, de tala också om
att man kan få hjälp till servisledningar
ända fram till väggarna på gårdarna.
Därför blir det betydligt högre
summor än man från början tänkt.
Inom en by ha ledningarna för endast
tre gårdar kostnadsberäknats till

Onsdagen den 7 april 1948 em. Nr 13.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

111 000 kr., och det gällde ett område,
som knappast kan bebyggas.

Nu kan det ju sägas, att kommunerna
själva skola hålla igen och draga
upp en trängre ram, men det är inte
så lätt för dem när de, som göra utredningarna,
lägga fram stora löften
om statsbidrag till 60 procent och lova
bidrag till allting. Därför blir det dessa
höga summor. Sedan måste man
pruta, och det visar sig att många utredningar
gjorts i onödan. Jag kan inte
låta bli att påtala, att de som göra dessa
utredningar uppbära traktamenten på
65, 75 och 85 kronor om dagen.

Jag vill också beröra ett annat förhållande.
När jag läst utskottsbetänkande!
och propositionen har jag fäst
mig vid, att man där så mycket och
nästan enbart talar om tätorter. Landsbygden
är emellertid i ännu högre
grad i behov av vattenledning. I fjol
antogo vi en lag om bostadssubvention,
det s. k. trekronorsbidraget. Jag
har gjort en undersökning i västra och
norra Hälsingland och kommit till det
resultatet, att endast en enda landskommun
i denna nästan halva landskapet
omfattande del kan få något
med av detta trekronorsbidrag och varför?
Jo, bostäderna där ha icke den
standard — vatten, avlopp, wc, badrum
och centralvärme — som berättigar till
att få dylikt bidrag, och dessutom skall
ju kommunen äga bostäderna. Ej heller
finns det möjlighet att införa dessa
anordningar inom en tillnärmelsevis
nära framtid, och detta beror till mycket
stor del på bristen på vattenledningar.
Vi kunna icke tänka oss en sådan
bebyggelse på landsbygden, som
berättigar till detta bidrag. Även beträffande
bränslebidragen till tvåbarnsfamiljer,
som skola börja utgå i sommar,
gäller detsamma om än icke i så
hög grad. Vi måste få vattenledning
även på landsbygden för att kunna tillgodogöra
oss de bostadssubventioner,
som beslötos i fjol. Jag går så långt att
jag tycker att det varit bättre att skjuta

på t. ex. trekronorsbidraget ett par år
och i stället anslå pengar till vattenledningar
på landsbygden, så att landsbygden
hade kunnat bli mera jämställd
med tätorterna i fråga om möjligheterna
att erhålla dessa bidrag.

För närvarande lägger materielbristen
och mycket annat hinder i vägen,
men anordnandet av vattenledning är
en av de nödvändigaste förutsättningarna
för att landsbygden skall kunna
få de] av de beslutade bostadssubventionerna.
Annars kommer denna hjälpform
att åtminstone till 90 procent gynna
tätorterna och stadssamhällena, och
den blir för landsbygden bara något
att titta på. Man kan t. o. m. diskutera,
om inte i vissa fall lagen åtminstone
för en viss tidrymd har gjort skada.
Förut var det ju så, att det årligen pågick
vissa arbeten med anläggande av
vatten och avlopp. Inför löftet om
statsbidrag i den omfattning, som lagen
talar om, ha såväl kommuner som enskilda
stoppat upp det vanliga byggandet
i väntan på att få statsbidrag, men
för att kunna få statsbidrag måste man
först ha dessa stora utredningar färdiga.
När sedan utredningarna börja
bli färdiga, befinnes det att anslaget är
så litet att det bara räcker till ett fåtal
platser eller att det inte räcker mer
än till den nödvändiga utvidgningen av
anläggningarna i tätorterna.

Det har i motioner påyrkats höjning
av anslaget både till 10, 15 och 25 miljoner
kronor, vilket visar det stora behovet
och intresset för denna sak, men
det finns ingen reservation till förmån
för något av dessa belopp. Jag kan
emellertid inte låta punkten gå förbi
utan att göra ett yrkande. Jag skulle
helst vilja yrka på 25 000 000, ty detta
belopp är nödvändigt, men jag skall
inskränka mig till att yrka bifall till
de motioner, som förorda 10 000 000 i
stället för av Kung]. Maj:t föreslagna
5 000 000 kr.

Häruti instämde herr Stjärne.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Riksdagens revisorers verksamhet.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Jag är övertygad om att denna
kammare gärna skulle vilja vara med
om att bevilja det anslag, varom yrkande
här ställts, och jag tror det skulle
vara behövligt med mycket större belopp
än vad som här föreslagits. Utskottet
har också sagt detta i sitt utlåtande
och uttalat ett beklagande av den
nuvarande situationen samt en önskan
om att så snart omständigheterna det
medgiva en förbättring genomföres på
detta viktiga område för landsbygden
och även för de mindre tätorterna. Som
den föregående talaren anförde är anledningen
till att vi icke kunnat gå motionärerna
till mötes materialsvårigheterna
och situationen på arbetsmarknaden,
som tvingat oss att göra kraftiga
investeringsbegränsningar. Vi ha därför
inom utskottet ansett oss nödsakade
att icke gå längre än departementschefen
föreslagit, då vi funnit, att de
synpunkter han anlagt på frågan äro
bärande i nuvarande situation.

Jag ber, herr talman, att med dessa
korta ord få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till de
i ämnet väckta motionerna I: 22, II: 51
och II: 190; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 33—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75.

Lades till handlingarna.

§ 3.

Riksdagens revisorers verksamhet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av 1947 års revisionsutrednings
betänkande rörande riksdagens
revisorers verksamhet, utom i vad
det avser förslag till ändrad lydelse av
§ 72 riksdagsordningen.

Med skrivelse den 12 februari 1948
hade fullmäktige i riksgäldskontoret till
riksdagen överlämnat ett av 1947 års
revisionsutredning avgivet betänkande
rörande riksdagens revisorers verksamhet.
Betänkandet hade i vad avser förslag
till ändrad lydelse av § 72 riksdagsordningen
hänvisats till konstitutionsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Statsutskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med giltighet från och med den
1 juli 1949 godkänna de av utskottet i
utlåtandet förordade ändringarna i instruktionen
för riksdagens revisorer av
stats-, banko- och riksgäldsverken, på
sätt närmare framginge av till utlåtandet
fogad bilaga;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om åtgärder för sammanförande av bestämmelserna
rörande riksdagens revisorers
granskningsrätt till en enda författning.

Enligt förslaget skulle § 10 femte
stycket i instruktionen erhålla följande
lydelse:

Till revisor som blivit vald till ordförande
eller vice ordförande utgår
särskilt arvode med ett belopp av 500
kronor för år.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Mannerskantz, Heiding,
fröken Andersson, herrar von Heland,
Ohlon, Falla och Rubbestad, vilka ansett,
att utskottet bort avstyrka förslaget
om särskilt arvode till revisionens ordförande
och vice ordförande och att
därför femte stycket i § 10 i bilagan till
utskottets utlåtande bort utgå;

2) av herrar Ohlon, Svensson i Grönvik
och Malmborg i Skövde; och

3) av herr Törnkvist.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Onsdagen den 7

Herr RUBBESTAD: Herr talman! I
detta betänkande ha vi att ta ställning
till förslag om ändrade grunder för
statsrevisionen.

Det är ju meningen, att statsrevisorerna
fr. o. m. nästa år skola väljas
redan vid riksdagens början samtidigt
som man väljer ledamöter i de ständiga
utskotten. Vidare blir det enligt
detta förslag helt andra arbetsformer
för statsrevisionen. Bland annat skulle
revisionens ordförande och vice ordförande
få andra uppgifter än nu, och
det som skiljer den vid betänkandet fogade
reservationen från utskottets utlåtande
är den passus i detta utlåtande
som avser ersättning till ordförande och
vice ordförande. Utskottet har nämligen
föreslagit, att till vardera skulle utgå
500 kronor i årsarvode.

Vi reservanter äro litet betänksamma,
när det gäller att fastställa dessa arvoden.
För det första mena vi, att det
bör vara varje ledamots i statsrevisionen
uppgift att försöka sätta sig in i
de ärenden som föreligga till granskning.
Kommittén har tänkt sig, att ordföranden
skulle kalla till sammanträde,
när det gällde vissa särskilda angelägenheter.
Enligt vår mening bör det
presteras ett mera intresserat arbete av
samtliga ledamöter.

Vidare brukar ju statsrevisionen vara
fördelad på tre avdelningar, och det är
också tänkt, att så skall bli förhållandet
även i fortsättningen. Under sådana
förhållanden vore det ju naturligt, att
— om särskilt arvode skall utgå till
ordförande — var och en av avdelningsordförandena
i revisionen skulle
erhålla sådant arvode. Vi ha emellertid
ansett, att detta icke vore riktigt. Det
kan föra med sig vissa konsekvenser
detta att ge arvode åt ordföranden och
vice ordföranden i revisionen. Vi ha ju
under riksdagen de olika utskotten, som
också äro begåvade med en ordförande
och en vice ordförande, och det är
självklart, att dessa måste ha åtskilligt
mer arbete med att sätta sig in i de

april 1948 em. Nr 13. 91

Riksdagens revisorers verksamhet.

olika frågorna än alla andra utskottsledamöter.
Därför kan man tänka sig,
att om man inför ett arvodessystem
inom revisionen på sätt som här är
föreslaget, kan det smitta av sig, så att
man kommer med krav på att också
ordförande och vice ordförande i utskott
skola ha ersättning.

Detta är i stort sett orsaken till att
vi reservanter icke vilja vara med om
detta nya system utan förorda att vad
som i motiveringen och lagtexten finns
intaget om arvoden till ordförande och
vice ordförande i revisionen bör utgå.

I enlighet härmed yrka vi, att det
stycke i utskottets yttrande å s. 10, som
börjar med »I anslutning» och slutar
med »till erinran» i stället får den lydelse
som angives i reservationen, och
dessutom skulle femte stycket i § 10
utgå, vilket stycke lyder: »Till revisor
som blivit vald till ordförande eller vice
ordförande utgår särskilt arvode med
ett belopp av 500 kronor för år.»

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Det är med tillfredsställelse jag
tagit del av det förslag kommitterade
utarbetat om förstärkning av statsrevisionen.
Man kan nog säga, att arbetsuppgifterna
under sista tiden hopat
sig alltmer och blivit av så betydande
omfattning, att det varit nästan omöjligt
för statsrevisionen att med de resurser
som stått till buds kunna fullgöra
sin uppgift på ett tillfredsställande
sätt. Jag är sålunda tillfredsställd med
det förslag som kommitterade i detta
stycke kommit till. Huruvida det skall
vara arvode eller inte till statsrevisionens
ordförande och vice ordförande är
mig tämligen egalt. Det är en fråga
av rätt liten betydelse.

Anledningen till att jag vid detta tillfälle
begärt ordet är emellertid, att det
är något som saknas i detta kommittébetänkande,
nämligen förslag till åtgiir -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Riksdagens revisorers verksamhet.

der för att reglera förhållandet mellan
riksdagens revisorer och de övriga statsorgan
som syssla på samma område. Vi
känna ju till att det icke är enbart riksdagens
revisorer som syssla med kontroll
över förvaltningsarbetet och förvaltningsorganen.
Det finns sedan några
år tillbaka också sakrevisionen, som
närmast sorterar under Kungl. Maj:t.
Dessutom finns en revision av de speciella
kristidsorganen som — förmodar
jag — väl avses försvinna i samma mån
som dessa kristidsorgan lämna fältet.
Emellertid kan det ju också tänkas, att
det kan finnas intresse för att bibehålla
det organet, och jag tycker nog, att det
hade varit angeläget för kommitterade
att försöka linjera upp gränserna mellan
dessa olika revisionsorgans områden.

När jag i statsrevisionen tog upp
detta spörsmål och sökte få till stånd
en utredning därom, lade jag för min
del synnerlig vikt vid att man skulle
försöka åstadkomma en samordning
mellan statens olika revisionsorgan som
syssla med samma uppgifter på praktiskt
taget samma område, därför att
det finns inga som helst regler om ett
ordnat samarbete. Jag vet inte vad som
föranlett kommittén att på s. 11 säga,
att kommittén icke funnit skäl föreligga
att föreslå några regler för samarbetet
mellan å ena sidan Kungl. Maj ds och
å andra sidan riksdagens revisionsorgan.
Min erfarenhet säger mig, att det
finns mycket goda skäl för att försöka
skapa skäliga och rimliga regler för
ett samarbete mellan dessa revisionsorgan.
Jag vet, att det inträffat, att man
inom statsrevisionen satt i gång ett arbete
och när detta pågått relativt lång
tid fått veta, att ett annat statens revisionsorgan
varit inne på samma linje
och sysslat med samma problem.

Nu kan man säga, att detta kan rättas
till genom en bättre kontakt mellan
exempelvis presidierna i dessa olika
revisionsorgan. Men förhållandet är
icke så enkelt. Jag tror, att det är syn -

nerligen önskligt, att man får till stånd
en lämplig ordning för arbetet inom
dessa olika revisionsorgan dels ur rationell
synpunkt, dels även därför att
det ingalunda saknas tendenser till en
begränsning av riksdagens revisorers
revisionsverksamhet, en begränsning,
som riksdagen ingalunda bör stillatigande
finna sig i. Riksdagens kontrollverksamhet
har utövats med kraft under
tider som gått, och under en lång följd
av år har en ganska stark ställning tillskapats
för riksdagens revisionsorgan.
Jag vill för min del inte vara med om
att begränsa dess verksamhetsområde,
vilket faktiskt sker genom tillkomsten
av nya revisionsorgan, utan man bör
enligt min mening söka komma fram
till ett förnuftigt samordnande av dessa
revisionsorgan, därvid riksdagens eget
revisionsorgan bör vara det som väger
tyngst.

I detta anförande instämde herr
Panlsen.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Med anledning av de anföranden
som nu äro hållna skall jag be att få
säga några ord.

Det förslag som nu föreligger på riksdagens
bord avser ju en effektivisering
av revisionsarbetet, och i stort sett äro
alla förberedande instanser eniga om
detta förslag. Det är närmast på en
punkt — nämligen den som herr Rubbestad
var inne på — som det har varit
olika meningar. Den gäller ju frågan
om det skall utgå särskilt arvode till
ordförande och vice ordförande i statsrevisionen.

När vi behandlat denna fråga inom
statsutskottets fjärde avdelning, ha vi
mycket noggrant gått igenom alla de
olika detaljer det här kan vara fråga
om. Vi ha haft samtal med flera f. d.
statsrevisorer för att inhämta deras mening
om hur arbetet har bedrivits och
hur arbetet borde bedrivas. Det är
klart, att det kan råda olika meningar
i fråga om arvoden åt ordförande och

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd, m. m.

vice ordförande. De skola dock leda
och organisera arbetet, vilket blir en
större uppgift, när revisionen skall omfatta
hela året. Revisorerna behöva ju
inte vara i Stockholm hela tiden.
Många av dem behöva kanske inte resa
till Stockholm så ofta, men framför
allt ordföranden och vice ordföranden
få göra det, när det gäller att med
kansliet överlägga om organiserandet av
arbetet. Detta är närmast det huvudskäl
som legat bakom kommitterades
och utskottets förslag, och jag tror inte,
att herr Rubbestad behöver hysa några
farhågor för att förslagets genomförande
skulle få några konsekvenser i fråga
om utskotten. Så långt tror jag ingen
i denna kammare och inte heller i
första kammaren vill gå.

Den fråga herr Olsson i Mellerud var
inne på har också varit föremål för
överläggning inom fjärde avdelningen.
Jag vet inte, om det finns särskilda skäl
för att draga upp riktlinjer därvidlag.
Vi äro tämligen ense om att det inte
kan vara fråga om någon begränsning
av statsrevisorernas granskningsrätt,
och att deras revision går före all annan
revision. Sedan är det ju mycket
svårt att säga, att sakrevisionen skall
göra det ena men inte det andra. Bestämmandet
över sakrevisionen ligger
i andra händer än riksdagens, och statsrevisorerna
ha fria händer att gå in
på vilket område av statsförvaltningen
de vilja. Det hade kanske för all del
inte skadat med ett litet uttalande om
det, men vi trodde det var så självklara
saker att det inte behövde sägas. Jag
har velat säga detta med anledning av
det anförande herr Olsson i Mellerud
höll, och jag skall med vad jag här sagt
be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,

som föreslagits i den av herr Mannerskantz
m. fl. avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Mannerskantz m. fl. avgivna reservationen.

§ 4.

Ang. rätt för polisman att tillhöra
polisnämnd m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 13 § 3
mom. lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket, m. m.

Genom en den 23 januari 1948 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 64, vilken behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd, m. m.

1) lag angående ändrad lydelse av 13
§ 3 inom. lagen den 6 jnni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket;

2) förordning om ersättning och belöning
av statsmedel vid biträde åt ordningsmakten.

Det under 1) anmärkta lagförslaget
var av följande lydelse:

Härigenom förordnas, att 13 § 3 mom.
lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet
i riket skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

13 §.

3. Tillsättandet av---vice ord förande.

Vad i 12 § stadgas om hinder för att
vara ledamot eller suppleant i poliskollegium
skall gälla jämväl i avseende å
ledamöter och suppleanter i polisnämnd.

(Föreslagen lydelse:)

13 §.

3. Tillsättandet av---vice ord förande.

Ledamot eller suppleant i polisnämnd
må ej den vara, som icke uppnått 23
års ålder eller icke råder över sig och
sitt gods.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
19U8.

Utskottet hemställde, att förevarande
proposition, nr 64, måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Branting, Lodenius, Ekströmer, Löthner,
Gezelius och Pettersson i Ersbacken,
vilka hemställt, att det genom förevarande
proposition, nr 64, framlagda
förslaget till lag om ändrad lydelse av
13 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925 om
polisväsendet i riket icke måtte av riksdagen
bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr PETTERSSON i Ersbacken: Herr
talman! Då jag inom första lagutskottet

deltagit i behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 64 skall jag be att få
säga ett par ord.

Ärendet har varit föremål för utredning,
och det kan i förbigående nämnas,
att de sakkunniga utgjordes av tre polismän,
en ämbetsman och en riksdagsman.
Utredningsmännen ha utgått ifrån
att det måste betraktas såsom självklart,
att ingen ledamot får deltaga i
avgörandet av exempelvis storleken av
hans egen lön eller av annat ärende,
vari han äger ett väsentligt intresse.
Utredningsmännen ha emellertid föreslagit,
att en polisman skulle kunna bli
valbar till ledamot i polisnämnd. Men
om man ser efter vad en polisnämnd
har för ärenden att handlägga, kan man
ställa sig frågande om det kan vara så
lämpligt med polismän såsom ledamöter
i nämnderna. Polisnämnd har att upprätta
förslag till löne-, omkostnads- och
i förekommande fall pensionsstat för
polisväsendet i polisdistriktet samt till
erforderliga ändringar i dess polisorganisation,
att förvalta till polisväsendet
anslagna medel och för polisväsendet
använda fastigheter och annan egendom
samt att till vederbörande myndigheter
avge yttranden och göra framställning
i frågor av mera allmän betydelse
för polisväsendet. Det ligger
nära till hands att antaga, att en polisman
som tillhör polisnämnd blir litet
partisk, och han är på sätt och vis
jävig.

Utredningens förslag har varit ute på
remiss hos länsstyrelserna och andra
myndigheter i landet. Bland de yttranden,
som gått i avstyrkande riktning,
märkas yttrandena från landsfogden i
Kristianstads län, polismästaren i Linköping,
polisnämnderna i Linköping,
Jönköping, Hässleholm, Ulricehamn,
Örebro, Västerås och Örnsköldsvik,
drätselkammaren i Lidingö samt Stadsförbundet.
Länsstyrelserna i Stockholms,
Gotlands, Älvsborgs, Värmlands,
Västmanlands och Kopparbergs län,
föreningen Sveriges landsfogdar, fler -

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd, m. m

talet landsfogdar samt några polischefer
och polisnämnder ha förklarat sig vilja
biträda förslaget endast under förutsättning
att polischefen bleve självskriven
ledamot av polisnämnden. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län har icke haft
något att erinra mot att polisman får
bli ledamot i polisnämnd under förutsättning,
att polischefen icke är föredragande
i nämnden. Lämpligheten av
den föreslagna anordningen har vidare
ifrågasatts av länsstyrelsen i Uppsala
län samt polisnämnderna i Kristianstad,
Hälsingborg, Falun, Ludvika och Kramfors.

När nu en polisnämnd skall bestå av
fem ledamöter blir det ju, om en av
ledamöterna är jävig, blott fyra som få
fatta beslut, och man kan undra vad
meningen då är. Det har också invänts,
att polisman kan väntas företräda egna
och kårens intressen mer än allmänhetens
och kommunens och därför ej
komma att intaga fullt opartisk ställning
till de ärenden nämnden liar att
handlägga. Förbudets upphävande förmenas
vidare få ringa praktisk betydelse,
enär polisman måste anses jävig
att deltaga i flertalet av polisnämndens
ärenden. Jävsfrågan skulle dessutom
kunna vålla praktiska olägenheter vid
ärendenas handläggning. Från ett par
håll har behovet av den föreslagna ändringen
ifrågasatts, varvid bl. a. åberopats
att polispersonalen har möjlighet
att framföra sina synpunkter till polischefen,
som i sina yttranden till polisnämnden
givetvis också tillgodoser personalens
intressen.

De som avstyrkt förslaget ha emellertid
över lag uttalat sig för att polischef
eller representant för polispersonalen
eller bådadera borde tillerkännas rätt
att närvara vid polisnämndens sammanträden
och att deltaga i dess överläggningar.

Stadsförbundet har avgivit ett märkligt
yttrande. Förbundet säger bl. a.:
»När utredningen anför, att den självfallet
utgår från att ingen ledamot av

polisnämnd får deltaga i behandlingen
av ärende, vari han äger ett väsentligt
intresse som kan vara stridande mot
kommunens, måste styrelsen göra den
reflexionen att i så fall en polisledamot
knappast skulle få deltaga nämnvärt
i nämndens arbete.»

Jag bär ansett, att om en polischef
kallas till polisnämndens sammanträde,
blir kårens intresse tillgodosett därigenom,
och det är detta som gjort att jag
intagit den ståndpunkt jag gjort.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Jag
tror att kammaren håller mig räkning
för att jag icke lägger upp någon större
debatt i denna fråga.

Jag vill påminna kammaren om att
innan vi reste hem till påskferierna, avläto
vi en skrivelse till Kungl. Maj:t, i
vilken vi begärde, att Kungl. Maj :t
skulle låta utreda och framlägga förslag
i frågan, huruvida de som äro anställda
vid våra sjukhus skola få rätt att bli
valbara till ledamöter i direktionen, en
rätt som de icke nu ha. Andra lagutskottet
yttrade 1947 i anledning av den
väckta motionen, att i det sammanhanget
borde beaktas, att de tyngst vägande
skälen för en lagändring i av
motionärerna förordad riktning vore,
att man borde tillförsäkra befattningshavarna
vid sjukhus samma medborgerliga
rättigheter som andra samhällsgrupper
och lämna möjlighet öppen för
dem att bli ledamöter i direktionen för
sjukhus utan särskild inskränkning.

Det är icke något annat det är fråga
om här än att genom den föreslagna
lagändringen bereda kommunerna —
det blir ju i främsta rummet stadskommunerna,
då det är dessa som ha polisnämnder
— möjlighet att til! ledamöter
i polisnämnderna välja in även polismän,
om det inom poliskåren finns personer,
som städerna anse lämpliga såsom
ledamöter i nämnderna. Här är

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Kommunala tjänstetillsättningar.

icke alls fråga om att ge polismän rätt
att ovillkorligen tillhöra polisnämnderna
utan bara att bereda kommunerna
rätt att, om de så önska, invälja
polismän i nämnderna.

Nu har första kammaren redan bifallit
vad första lagutskottet föreslagit,
och jag skulle tro, att andra kammaren
kan göra detta också utan att taga upp
någon längre debatt. Därför skall jag
åtminstone tills vidare nöja mig med
vad jag här sagt och vrkar bifall till
utskottets hemställan.

Herr ANTBY: Herr talman! Jag ber
att med några ord få deklarera min inställning
till denna fråga.

Jag har varit med i utskottet vid behandlingen
av denna fråga om en utvidgning
av rätten till representation i
polisnämnden, och jag har där gått med
på Kungl. Maj:ts förslag, emedan jag
anser det riktigt, att vi i detta fall utvidga
medborgarrätten. Jag kan icke
inse att det är klokt att i likhet med
reservanterna vilja stänga ute polismän
från rätten att vara ledamöter i nämnden.
Vi ha ju, såsom utskottets ordförande
sade, strax före påsk beslutat begära
utredning om att anställda vid
sjukhusen skola ha rätt att vara med
i sjukhusdirektionerna, och jag anser att
det är fullt i linje med detta beslut att
här i dag besluta motsvarande rätt för
polismännen. Genom ett sådant beslut
ge vi ju kommunerna möjligheter att
använda den sakkunskap, som polismännen
besitta. Det är icke alls fråga
om att polismännen obligatoriskt skola
vara ledamöter i nämnden, men om det
i en kommun finns en polisman, som är
kommunalt kunnig och intresserad, varför
skall han då icke kunna användas
såsom ledamot i polisnämnden?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande hem -

ställan dels ock på bifall till den vid utlåtande
fogade reservationen; och fann
lierr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Ersbacken begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Ersbacken
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 88 ja
och 62 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5.

Kommunala tjänstetillsättningar.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta
motioner angående de kommunala
tjänstetillsättningarna.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 148
i första kammaren av herr Lundqvist
m. fl. och nr 242 i andra kammaren av
herr Håstad m. fl. hade hemställts, »att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:i anhålla, 1) att 1946 års kommu -

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

nallagskommitté måtte erhålla uppdraget
dels att utreda möjligheterna till lagstiftning
angående tryggandet av förtjänst
och skicklighet såsom norm vid
kommunala tjänstetillsättningar, dels
att utreda möjligheterna till materiell
prövning i besvärsväg av kommunala
tjänstetillsättningar samt 2) att Kungl.
Maj :t därefter skyndsammast måtte
framlägga förslag härom till riksdagen».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Herlitz, Gustavson, Kgling, Håstad, Edberg
och Dickson, som i utskottet i anslutning
till motionerna yrkat, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att förevarande motioner
överlämnades till 1946 års kommunallagskommitté.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KYLING: Herr talman! Då jag
skrivit under den reservation, som är
fogad till föreliggande utlåtande, ber jag
att få säga några ord.

Vid olika tillfällen har frågan om de
kommunala tjänstetillsättningarna tilldragit
sig stor uppmärksamhet i den
allmänna diskussionen. Det har därvid
ofta gjorts gällande, att man vid vissa
sådana tjänstetillsättningar icke gått till
väga fullt objektivt. Det har talats om
att vissa partihänsyn fått gälla mer än
sakliga kvalifikationer och annat sådant.
Vidare bär det sagts, att de kommunala
myndigheterna icke tagit tillbörlig
hänsyn till berättigade krav på
att förtjänst och skicklighet skola vara
avgörande vid tjänstetillsättningarna,
varigenom icke blott tjänstemännens
rätt blivit kränkt utan även kommunernas
intressen blivit åsidosatta. När det
gäller tle kommunala tjänstetillsättningarna,
finns det icke något besvärsinstitut,
för prövning av dessa tjänstetillsättningar.

7 — Andra kammarens protokoll 19''iH.

Kommunala tjänstetillsättningar.

Nu har man velat göra gällande, när
man läst den motion som har väckts,
att om motionen skulle bifallas skulle
den kommunala självbestämmanderätten
kränkas. Men den som läser motionen
ingående, måste nog säga sig, att
motionärerna klart och tydligt sagt
ifrån, att det icke är fråga om någon
kränkning av den kommunala självbestämmanderätten.
Om vissa minimiregler
med avseende på saklighet och opartiskhet
vid tjänstetillsättningarna i generell
form kunna inskrivas i lagen och
göras effektiva genom besvärsrätt utan
att den kommunala självstyrelsen därigenom
trädes för nära, tror jag att man
kan säga, att det blir en lämplig avvägning
mellan å ena sidan kommunernas
anspråk på självbestämmanderätt, å
andra sidan allmänhetens rättssäkerhetskrav
och tjänstemännens berättigade
intressen. Givetvis får man icke
komma med något förslag, som skulle
inskränka den kommunala självbestämmanderätten,
men å andra sidan gäller
det att försöka få fram ett sådant sakernas
tillstånd, att frågorna bli objektivt
och sakligt behandlade. Redan nu måste
de kommunala myndigheterna underkasta
sig en viss prövning från de statliga
myndigheternas sida. När det t. ex.
gäller val av kommunalborgmästare,
brandchef och överlärare, måste saken,
sedan förslag uppsatts, prövas av statliga
myndigheter innan den kommunala
myndigheten får gå att avgöra
frågan.

Man har också frågat sig, vilken sammansättning
en sådan besvärsinstans
skulle ha. För att den kommunala självbestämmanderätten
icke på något sätt
skulle komma att kränkas kan man
tänka sig — det blir ju en utrednings
uppgift att närmare klarlägga det hela
— att den kommunala besvärsinstansen
skulle kunna bestå av representanter
från Stadsförbundet och från Landskommunernas
förbund och att dessutom
representanter för tjänstemännen finge
säte och stämma där. Jag tror att man

År 13.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Kommunala tjänstetillsättningar.

på detta sätt skulle kunna få en objektiv
och saklig prövning av tjänstetillsättningarna.
Säkerligen skulle denna besvärsinstans
icke bli belastad med massor
av frågor. Bara existensen av densamma
komme nog att åstadkomma, att
de kommunala myndigheterna mera ingående
och bättre prövade frågorna innan
de ginge till val. Jag tror, att det
ur kommunernas synpunkt bleve ganska
värdefullt med ett dylikt kommunalt besvärsinstitut.
Alla veta vi ju, att när det
skett en utnämning på en kommunal
befattning, är det många som kverulera
och anse att de blivit orättvist behandlade.
Denna kverulans kommer ju då
ur världen, om vederbörande bara ha
att anlita det kommunala besvärsinstitutet
och få sin sak prövad. Stockholms
stad har sedan ett flertal år tillbaka haft
denna fråga ordnad i egen regi genom
att man upprättat ett sådant kommunalt
besvärsinstitut. Inte annat än jag
vet har detta besvärsinstitut varit till
nytta för bägge parterna.

Tjänstemännens centralorganisation,
TCO, har ingått till Kungl. Maj:t med
en skrivelse, som jag, herr talman, skall
be att få citera några rader ur för att
bevisa att denna tjänstemannaorganisation
har ansett, att det finns tillsättningar
av kommunala tjänster som lämna
mycket övrigt att önska. »TCO har
genom anslutna organisationer», säges
det i skrivelsen, »i olika sammanhang fått
sin uppmärksamhet riktad på att man
vid utnämningar till tjänster inom den
offentliga förvaltningen alltjämt påträffar
fall, där utnämningen skett med
hänsyn till personliga relationer eller
under hänsynstagande till det förhållandet,
att vederbörande företrätt en sådan
politisk uppfattning, som varit
överensstämmande med den som de beslutande
myndighetspersonerna företräda.
Detta gäller ej minst det kommunala
området.» I fortsättningen av
skrivelsen heter det vidare: »För ett
vidmakthållande av de värdefulla kvalifikationerna
och den sunda tilliten

är det desto mera angeläget, att man vid
tillsättandet av olika tjänster hos kommunerna
och staten endast tager hänsyn
till vederbörande sökandes förtjänst
och skicklighet, där andra hänsyn
icke ostridigt kunna tillerkännas
betydelse. Ett avsteg från denna linje
betyder ej endast oro och olust inom
tjänstemannakåren utan även risk för
en sådan rekrytering till samhälleliga
organ, som minskar dessas effektivitet
och misskrediterar den offentliga verksamheten.
»

När man nu skärskådar hur denna
fråga ter sig ur olika synpunkter och
på olika platser i vårt land, märker
man att det inte bara är TCO, som uppmärksammat
de förhållanden det här
gäller. Jag har hört berättas att en av
de socialdemokratiska representanterna
i stadsfullmäktige i Norrköping för en
tid sedan väckte en motion med begäran
att Norrköpings stad skulle inrätta
ett dylikt besvärsinstitut. Vi märka alltså
att man på den ena platsen efter den
andra börjar fråga sig om icke ett sådant
institut skulle kunna komma till
stånd.

Nu får jag säga, att majoriteten i
konstitutionsutskottet har varit mycket
förstående för en lösning av denna
fråga. Konstitutionsutskottet har praktiskt
taget i hela sin motivering tillstyrkt
motionen. Men utskottet vill ändå
inte taga steget fullt ut. Utskottet säger
exempelvis: »En förutsättningslös omprövning
av detta spörsmål torde därför
numera vara av förhållandena påkallad.
De för 1946 års kommunallagskommitté
utfärdade direktiven äro tillräckligt
allmänt hållna för att utskottet,
mot bakgrunden av det nyss sagda,
skall anse sig kunna förutsätta, att kommittén
utan särskild anmaning upptager
den förevarande frågan till utredning.
» Man kan fråga sig varför utskottet
inte velat gå mera rakt på sak och
anhålla om en sådan utredning. Vi motionärer
äro väl medvetna om att man
inte skall sätta i gång utredningar utan

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

vidare. Men när denna fråga faktiskt
ligger inom det område, som kommunallagskommittén
har att behandla, är det
väl bara på sin plats, att riksdagen, om
den hyser ett direkt intresse för att få
denna fråga löst, hänvisar dessa motioner
till kommunallagskommittén. Vi
reservanter anse det var riktigast att
riksdagen gör ett uttalande av sådan
art, att kommunallagskommittén känner
sig mera bunden att ta upp detta spörsmål
till behandling än vad som eljest
skulle vara fallet.

Herr talman! Jag skall sluta med att
påpeka, att när staten lämnar allt större
bidrag till den kommunala förvaltningen
och denna förvaltning genomgår en
ständig expansion, så är det naturligtvis
av vikt, att man får de bäst kvalificerade
personerna för de kommunala
tjänsterna. Det finns, herr talman, ingen
som helst anledning att hysa den uppfattningen
— vilket jag vet att en del
äro benägna att göra när de ta ställning
mot en motion av detta slag — att
endast de som ha pappersmeriter skulle
bli ihågkomna vid tillsättande av de
poster det här gäller. Detta är långt
ifrån reservanternas uppfattning. Vi
äro väl medvetna om att det finns kommunalmän,
som lagt i dagen en utomordentlig
skicklighet och som under ett
mycket träget arbete trängt in i de frågor,
som de ha att handlägga, och
som torde kunna bekläda de ifrågavarande
posterna minst lika bra som personer
med pappersmeriter. Varken motionärerna
eller reservanterna ha på
något sätt tagit ställning till denna
fråga.

Med vad jag anfört, herr talman, skall
jag be att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Herlitz
in. fl.

Herr NORDSTRÖM i Torsby: Herr
talman! Det föreliggandet ärendet är
inte på något sätt nytt. Riksdagen har
haft frågan uppe till behandling vid ett

Kommunala tjänstetillsättningar.

par tidigare tillfällen och då avslagit
de motioner som framlagts i frågan.
Att frågan kommer igen beror väl på
att det finns ett visst intresse, speciellt
ifrån kommunaltjänstemannahåll, att
försöka få till stånd ett dylikt besvärsinstitut.
Att utskottsmajoriteten trots
den välvilliga inställning den intagit
till motionen — vilket herr Kyling även
medgav ■— ändå stannat för avstyrkande,
beror bland annat på att vi ansett
den föreliggande frågan för tidigt
väckt.

Jag har för egen del ingenting emot
att få ett besvärsinstitut i en eller annan
form ute i kommunerna för tjänstetillsättningar.
Men jag frågar mig:
Vad innebär detta, att sökandens förtjänst
och skicklighet skall vara avgörande.
Kommer det ändå inte att gå den
vägen, att när någon som gått igenom
socialpolitiska institutet söker en plats,
får han den framför gamla eller låt
mig säga halvgamla kommunala förtroendemän,
som just äro sådana där
duktiga människor som herr Kyling
talade om. Här har under årens lopp
tjogtals gånger talats om att man inte
skulle skjuta dessa förtjänta kommunala
förtroendemän åt sidan, utan låta
dem fullgöra den gärning som de påbörjat
och utfört på ett synnerligen
förtjänstfullt sätt.

Vi stå nu inför kommunsammanslagning,
varvid på sina håll flera små
kommuner, ibland 6—8 stycken, hopföras
till en enda kommun. Om vi
låta denna fråga gå till utredning och
efter avslutad utredning få ett förslag
på riksdagens bord, som riksdagen väl
då anser sig vara tvungen att godkänna
och som innebär, att i första
hand förtjänst och skicklighet skall
vara avgörande vid tillsättandet av
kommunernas tjänstemän, kommer
detta givetvis att gälla vid centraliseringen
av den ekonomiska förvaltningen
i de nyblivna kommunerna.
Blir det då inte sfi, att vi utan vidare
få föra åt sidan alla dessa gamla för--

100 Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Kommunala tjänstetillsättningar.

troendemän eller, för att använda samma
uttryck som nyss, halvgamla förtroendemän
— tv de gamla bli väl utan
vidare undanskjutna — och i stället i
de flesta fall få unga, med bygdens förhållanden
obekanta människor att ta
hand om den ekonomiska förvaltningen
i de sammanslagna kommunerna?

Jag tror det vore lyckligast om vi
den här gången nöja oss med att uttala,
att man på ett håll kan använda det i
Stockholm tillämpade systemet och på
ett annat håll de ortsöverenskommelser
som äro träffade mellan kommuner och
tjänstemän. Vi skulle också kunna
tänka oss, att den kommitté, som nu
sitter, granskar dessa förhållanden litet
närmare men väntar med att ta definitiv
ståndpunkt till frågan till dess
kommunsammanslagningen skett och
till dess vi få se i vilken omfattning
kommunerna kunna använda de gamla
kommunala förtroendemännen och i
vilken omfattning de behöva nya tjänstemän.
Det föreligger ju ett förslag, enligt
vilket man skulle kunna centralisera
den ekonomiska förvaltningen
inom kommunerna utan att införa ett
kommunalkontor med särskild kommunalkamrer.
Man skulle i stället lägga
den centraliserade förvaltningen hos
kommunalnämnden. Detta kan innebära,
att man i de flesta fall på landsbygden
nöjer sig med den nuvarande
organisationen och de nuvarande kommunala
förtroendemännen. I en del fall
måste man naturligtvis gå den andra
vägen, vilket många kommuner redan
ha gjort, nämligen att vid centraliseringen
anordna ett kommunalkontor
och tillsätta en kommunalkamrer jämte
underordnade tjänstemän.

Jag berörde i likhet med herr Kyling
det besvärsinstitut som är infört här i
Stockholm och som man naturligtvis
kan tänka sig infört i flera av de större
och medelstora städerna. Jag vill dessutom
påminna om möjligheten att lösa
denna fråga på avtalsvägen. Det har på
sina håll träffats avtal mellan tjänste -

männen och de beslutande inom kommunen
om hur man skall gå till väga
vid eventuella besvär.

Jag tror, som jag förut sade, det är
lyckligast att vi vänta med att ta ställning
till denna fråga. Herr Kyling kan
kanske invända, att det inte gäller att
fatta ståndpunkt till själva frågan, utan
att det endast gäller en utredning. Men
man känner som sagt väl till hur det
brukar gå i dylika fall. När utredningsresultatet
föreligger, måste man tämligen
snart ta ställning till förslaget. Jag
tycker inte att saken brådskar för ögonblicket.
Jag anser att vi kunna vara
tillfredsställda med utskottets välvilliga
motivering och bifalla utskottets hemställan
om avslag på motionerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr KYLING: Herr talman! Herr
Nordström i Torsby vill göra gällande,
att denna fråga är för tidigt väckt. Jag
skulle verkligen vilja fråga när den
lämpliga tidpunkten för frågans aktualiserande
kan anses vara inne. Det är väl
uppenbart att det nu såväl från allmänhetens
som tjänstemännens sida
föreligger ganska många påpekanden
om att sådana utnämningar skett som
lämpligen inte böra ske. Jag tycker att
det ligger i öppen dag, att ett besvärsinstitut
behöver komma till stånd och
att frågan sålunda icke är för tidigt
väckt.

Jag måste säga herr Nordström i
Torsby, att den som har gått igenom
socialpolitiska institutet och offrat tid
och pengar på sin utbildning där naturligtvis
måste kunna mäta sig med
och även överträffa många andra som
icke genomgått denna utbildning. Men
när jag talar om förtjänst och skicklighet,
tar jag därmed icke ställning till
huruvida en duktig karl, som på annat
sätt förvärvat sig förmåga att sköta en
sådan tjänst, skall kunna få befattningen
eller inte. Man måste dock er -

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

101

känna, att en person, som underkastat
sig t. ex. två års utbildning på socialpolitiska
institutet för att förvärva kunskaper
på hithörande område, är bättre
rustad för sin uppgift än den som
under två år har engagerat sig för politiska
uppdrag och genom detta sitt välförhållande
måhända får befattningen.

När det gäller det stockholmssystem
som herr Nordström talade om — jag
syftar därmed på besvärsinstitutet —
måste jag ju säga, att jag inte finner
det vara till alla delar tillfredsställande.
Detta system har ju uppbyggts med representanter
för Stockholms stad och
det kan tänkas, att de som sitta i denna
besvärsinstans redan kunna vara bundna
av vad som tidigare har beslutats
inom andra myndigheter.

Herr talman! Det finns därför enligt
min mening anledning för riksdagen att
i dag mera positivt uttala sig för att
denna fråga verkligen kominer under
utredning i kommunallagskommittén.
Jag vidhåller alltså mitt yrkande.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag har inte deltagit i ärendets
behandling i konstitutionsutskottet. Jag
har dock med mycken uppmärksamhet
läst motionen och följt frågans behandling
inom utskottet. Jag måste säga, att
här föreligger ett ovanligt tydligt exempel
på att en motion bifalles i sak men
avstyrkes i form. Man måste verkligen
vara utrustad med mycket skarpa ögon
för att upptäcka skillnaden i sak mellan
den ståndpunkt som utskottet har
utvecklat och den som herr Kvling är
talesman för. Allt vad herr Kyling anfört
ingår i själva verket i utskottets
motivering. Skillnaden är allenast den,
att medan utskottet förutsätter, att
kommunallagstiftningskommittén kom.-mer att upptaga denna fråga till behandling,
så föreslå reservanterna, att
man formligen skall hemställa att kommunallagstiftningskommittén
skall taga
upp denna fråga. Jag tycker för min
del att skillnaden är mycket liten.

Kommunala tjänstetillsättningar.

Likaväl som det finns skäl som med
mycken styrka — det vill jag gärna
medge — tala för att en större rättssäkerhet
beredes tjänstemännen vid rekrytering
av nya tjänster och vid befordringar,
så föreligga även i detta
sammanhang åtskilliga svårigheter.
Dessa svårigheter skyndade sig herr
Kyling själv att påpeka. Han formulerade
saken så, att det givetvis inte är
meningen att man skall vara bunden
av pappersmeriter vid tillsättandet av
kommunala tjänster. De kommunala
tjänster, vid vilkas tillsättande vi redan
nu ha en statlig prövning, äro ju, som
herr Kyling nämnde, sådana tjänster,
där det är fråga om särskild facklig
eller teknisk skicklighet, som kan på
ett objektivt sätt styrkas. Om vi nu fördela
de tjänster som äro av detta slag
på den stora armén av kommunaltjänstemän,
skola vi finna att det mycket
sällan är fråga om tillsättande av sådana
tjänster. För att ett för hela riket
gemensamt besvärsinstitut skall kunna
fungera, måste kompetensbestämmelserna
i formellt hänseende vara något
så när fasta. Det är klart att man, såsom
herr Nordström här utvecklade,
har anledning att taga hänsyn till den
kommunala förvaltningens effektivitet,
vilket i sådana fall kräver ett betydande
hänsynstagande till vederbörandes personliga
lämplighet, och att man därför
inom den kommunala förvaltningen
med mycken tvekan betraktar detta problem,
som uppenbarligen inrymmer
stora svårigheter.

Vad nu detta s. k. stockholmssystem
med en för kommunen gemensam besvärsnämnd
angår vill jag först och
främst säga, att det i varje fall inte är
behäftat med det fel, som herr Kyling
antog, nämligen att i denna nämnd sitta
ledamöter som tidigare behandlat tillsättningsärendet
och sålunda kunna anses
ha en förutfattad mening. Beträffande
såväl nämndens sammansättning
i dess helhet som det fall, att till äventyrs
sådana ärenden skulle dyka upp,

102 Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Kommunala tjänstetillsättningar.

iakttagas nog de vanliga reglerna om
jäv. Men man kan naturligtvis säga, att
denna nämnd genom att den dock är
ett organ för samma kommunalförvaltning
i viss män måste ta sådana hänsyn
eller ha sådana band på sig, att
den kan misstänkas att icke alltid med
nödvändig hänsynslöshet bedöma förvaltningsmyndigheternas
beslut. Jag vill
dock vitsorda att denna nämnd inom
Stockholms stad varit till mycken nytta,
och jag tror också att den uppskattas
av Stockholms stads tjänstemän. Det
har visat sig, att denna dubbla prövning
och den ökade offentlighet, som
därmed ges åt de kommunala befordringsfrågorna,
äro ett nyttigt korrektiv
i den mån obehöriga hänsyn skulle hos
den primära myndigheten göra sig gällande,
vilket naturligtvis ingalunda är
uteslutet.

När det sedan gäller att på grundval
av de erfarenheter vi kunna ha i Stockholms
stad och i andra kommuner försöka
utforma en ordning, som skulle
vara mera objektivt giltig och kunna
tillämpas för riket i dess helhet, vill
jag för min del även instämma i vad
herr Kyling sade, nämligen att man får
räkna med att redan i den primära
kommunala instansen tillförsäkra sig
den särskilda garanti för en rättvis behandling
av tjänstemännens befordringsfrågor,
som kan ligga däri, att
tjänstemännen genom sina organisationer
bli representerade i en sådan besvärsinstans.
Man kommer då mycket
lätt in på avtalsfrågor, nämligen i den
mån tjänstemännens förhållanden grunda
sig på avtal. Enligt min uppfattning
borde tiden vara inne att även formellt
gå över till full avtalsrätt för de kommunala
tjänstemännen. En sådan avtalsrätt
är redan i realiteten för handen.
Men om man går över till att grunda
våra tjänstereglementen, lönebestämmelser
och naturligtvis även kompetensbestämmelser,
i den mån sådana uppställas
och upptagas i reglementet, på
avtal, kommer också frågan om obehö -

riga hänsyn vid tillsättningar och befordringar
lätt att kunna upptas såsom
en fråga om tolkning av eller eventuellt
brott mot träffade avtal. Därigenom
komma dylika frågor att gå till en
centralprövning på det sätt, som redan
är stadgat även för tjänstemännens del,
nämligen till arbetsdomstolen, där ju
arbetstagaren redan är representerad.

Alla dessa frågor få ju, herr talman,
ifall man följer utskottets uppfattning,
upptagas till prövning genom kommunallagstiftningskommittén.
Ty detta är
ju till sist innebörden i utskottets —
som alltid, det medger jag — ytterst
försiktiga skrivning och ännu försiktigare
kläm, att hela denna fråga skall
gå till en förutsättningslös prövning hos
denna kommitté, vilket väl också i
grunden är vad motionärerna begära.

På nu anförda skäl, herr talman, finner
jag mig böra biträda utskottets
hemställan.

Herr FORSBERG: Herr talman! Om
vi kommunalmän på något område äro
angelägna att slå vakt om den kommunala
självstyrelsens princip, så är det
just på det område det här gäller. Herr
Kyling säger att det inte föreligger något
hot mot denna självstyrelseprincip.
Jag vill då fråga: Varför skall man då
ha denna besvärsinstitution? Den är väl
i sådant fall fullständigt onödig. Om
man får en sådan besvärsinstitution,
som väl kommer att förläggas till Stockholm,
och till denna utses representanter
från huvudstaden, blir väl resultatet
i alla fall, att den kommunala självstyrelseprincipen
blir utan värde.

Man torde väl kunna gå ut ifrån att
när vi i kommunerna välja kommunala
tjänstemän, så välja vi dem som äro
mest kvalificerade. Vi ta dem som vi
finna lämpliga, och vi ta även ansvaret
för vårt val. Därmed är saken klar. Men
genom att andra som sökt platsen kunna
anföra besvär, skola vi nu kunna få
en annan man eller kvinna på befatt -

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13. 103

ningen, kanske en person som vi inte
alls vilja ha. Vi kunna ju till befattningen
ha utsett en erfaren person,
kanske en mycket skicklig kommunalman.
Men det är klart att tjänstemännen
inte anse att detta är riktigt.

Herr Kyling gjorde gällande att de
som genomgått socialpolitiska institutet
skulle vara särskilt meriterade för dylika
befattningar. Ja, mina damer och
herrar, när jag får se några sådana papper,
blir jag alltid betänksam. Ty skulle
man rätta sig efter sådana meriter, kan
man många gånger få en tjänsteman
som man inte vill ha. Det är en personlig
erfarenhet som jag har sedan lång
tid tillbaka.

I denna besvärsnämnd skulle man sedan
tillämpa poängberäkning och
tjänsteårsberäkning och en hel del
andra beräkningsgrunder. Vi som äro
gamla kommunalmän veta i alla fall vad
detta innebär. Vi böra själva i våra
landskommuner och våra småstäder bestämma
vilka tjänstemän vi skola ha.
Tv det är vi själva som avlöna de
tjänstemän som vi tillsätta.

Jag lyssnade för något år sedan med
största intresse till en ärad ledamot av
denna kammare, när han gjorde ett inlägg
i remissdebatten. Han ansåg att det
ämne han talade om, nämligen den
kommunala självbestämmanderätten,
egentligen inte hörde till överläggningen,
men han hade fått talmannens
tillstånd att beröra frågan. Hans uttalande
gladde mig särskilt därför att det
var en högerman som uppträdde som
talesman för denna princip. Jag har till
och med gjort några utdrag ur hans anförande,
men jag skall inte belasta
protokollet med några citat. Han uttalade
emellertid sina synnerligen stora
bekymmer för att kommunalmännen i
fortsättningen inte skulle hålla denna
självstyrelseprincip helig. Men vad har
inträffat nu? Talesmannen för denna
självstyrelseprincip befinner sig nu
bland reservanterna i konstitutionsutskottet.
Jag ber, herr talman, att få säga

Kommunala tjänstetillsättningar.

herr Dickson, att om herr Dickson inte
är mera principfast, vet jag inte huruvida
man i fortsättningen skall taga
herr Dickson på allvar eller på skämt.
Jag kommer i fortsättningen att ta honom
mera på skämt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Jag vet inte varför herr Forsberg
blandar ihop dessa två saker. Jag
är övertygad om att alla vi som stå som
reservanter vilja slå vakt om den kommunala
självstyrelsen. Men detta innebär
ju inte att den kommunala självstyrelsen
skall få tillämpas på vilket sätt
som helst. Om det visas att det är fråga
om en direkt politisk utnämning och
det icke är en kvalificerad person som
fått tjänsten, under det att kvalificerade
sökande funnits, gör man den kommunala
självstyrelsen en otjänst genom att
icke kritisera detta.

Det förvånar mig kanske inte, herr
talman, att just från Nässjö höra en ropandes
röst mot denna motion och mot
reservationen. Jag tror att kammarens
ledamöter mycket väl påminna sig den
tidningsnotis, som vandrade runt Sveriges
land och som innehöll uppgift om
en utnämning i Nässjö, där säkerligen
vederbörande sökande —• eftersom det
fanns tio kvalificerade sådana —• skulle
haft anledning att vända sig till ett besvärsinstitut
och där fått sin sak prövad.
Jag tror att man inte på något sätt
bör, som herr Forsberg gör, blanda
ihop denna fråga med den kommunala
självbestämmanderätten. Om vi skola få
en riktig kommunal självbestämmanderätt,
så får det väl också bli rättvisa beslut
från de kommunala myndigheterna.
Om vi i en stad eller ett samhälle
ha en representation av 25 personer,
där det sitter 13 som rösta för att en
person skall ha tjänsten, ehuru han ej
har kvalifikationerna inne, medan de
12 övriga säga absolut nej, om man i

104

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Kommunala tjänstetillsättningar.

ett sådant fall inte tar hänsyn till minoritetens
rätt då måste man, herr talman,
säga att även den kommunala
självbestämmanderätten är åsidosatt.

Herr FORSBERG (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning av att herr
Kyling talade om fallet från Nässjö vill
jag säga, att jag känner till det fallet.
Det förhåller sig nu så, att när det gäller
tillsättande av sådana här tjänster,
kunna de borgerliga tidningarna inte
tala ett ord sant. Så var även fallet beträffande
denna tjänstetillsättning. Slutresultatet
var att välja mellan två sökande
— en svensk eller en icke svensk
medborgare.

Vi valde svensken. Så stod det till
med det valet. Nu sägs det att den som
valdes var socialdemokrat, vilket ju
från borgerligt håll inte anses vara någon
merit. Men har man socialdemokrater,
som äro väl kvalificerade ■—
och sådana ha vi många — så är det väl
riktigt att tillsätta en tjänst med en sådan
person.

Herr NORDSTRÖM i Torsby: Herr
talman! Det var herr Kylings andra
anförande — inte det sista — som uppkallade
mig. I herr Kylings första anförande
lyste inte de synpunkter så
tydligt fram, som synas ligga bakom
dessa motioner. Men i hans andra anförande
fick man tydligt belägg för att
det har gått politik i den här frågan.
Här talar nu herr Kyling i sitt andra
anförande om att det är skillnad på
en som kostat på sig så och så mycket
för sin utbildning och en som efter
två års arbete i en politisk rörelse fått
en befattning, och herr Kyling säger
att det är oriktigt att den senare får
befattningen framför den förre. Det
lyste tydligt igenom vad det är man
hängt upp sig på. Det är dessa, inte
många, som herr Kyling sade, utan få
utnämningar, som förekommit i kommunerna
och som man kan klandra.
Jag vågar säga att det är mycket få

fall, då man gått ifrån den mest kvalificerade
och tagit en mindre kvalificerad.
Det är mycket få gånger som
det förekommit att det legat en partipolitisk
belöning i en utnämning, t. ex.
av en kommunalkamrer. Jag tror att vi
ha så gott om duktigt folk, inte bara
inom det socialdemokratiska partiet
utan även inom andra partier, som
duga till att sköta t. ex. socialvården
även under det kommande årtiondet,
att vi inte behöva anställa speciellt utbildade
personer. I min egen socken
ha vi en högerman, som sköter fattigvården,
och jag vågar påstå att det inte
finns någon som kan sköta fattigvården
bättre, och han kommer säkert att
kunna sköta socialvården lika bra eller
bättre än en person, som visserligen är
speciellt utbildad men som inte känner
till förhållandena och människorna
i socknen. Det kan inte vara tal om
annat än att den, som är insatt i socknens
förhållanden, är skickligare på de
flesta av dessa områden än de nyutbildade.
Jag tror inte att det är någon
fara för att dessa senare skola bli utan
arbete. Vid sidan av chefstjänstemännen
fordras ju åtskilliga lägre befattningshavare
i kommunerna, och det är
val riktigast att dessa specialutbildade
få börja i de lägre befattningarna. När
vi sedan förbrukat de gamla förtroendemännen,
kan det hända att de specialutbildade
få rycka upp och få en
chefstjänst. Det kan icke vara riktigt
att skjuta all den sakkunskap som finnes
i kommunerna åt sidan bara för
att det finns utbildat folk med s. k.
pappersmeriter. Herr Kyling menade
tydligen att man skulle ta stor hänsyn
till dessa pappersmeriter. Där vi ha en
person, som suttit som fattigvårdsstyrelseordförande
i 10 å 15 år och som
söker befattningen som socialnämndschef
vid en omorganisation av kommunalförvaltningen,
så kommer han säkert
— om vi skulle få ett sådant här
besvärsinstitut — att få stå tillbaka för
en specialutbildad.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13. 105

Jag skall inte stryka under det så
våldsamt som herr Forsberg, men jag
vill i alla fall säga att vi inom kommunerna
ha en känsla av att vi så långt
som möjligt vilja sköta dessa val själva.
Vi vilja inte ha en pekpinne från
en central nämnd i huvudstaden. Att
det har begåtts och kommer att begås
fel erkänner jag gärna. Men jag tror
att det kan ordnas utan centralt besvärsinstitut.
I större städer kan man
använda det system som tillämpas i
Stockholm, och i mindre städer och
landskommuner kan man ordna saken
genom avtal. Jag beklagar att inte herr
Nilsson i Göteborg är här, ty han känner
väl till förhållandena i Göteborg,
där man redan genom avtal har ett
slags besvärsinstitut organiserat.

Herr Forsberg talade för den kommunala
självstyrelsen, och jag skall
inte säga mer om den. Jag vill sluta
med att stryka under att i den övergångsperiod
vari vi befinna oss, då nya
kommuner skola bildas, då man kommer
att slå ihop tre, fyra kommuner
och följaktligen har tre, fyra fattigvårdsstyrelseordförande,
tre, fyra kassörer
o. s. v. att välja mellan, är det
väl mycket begärt, att det skall inrättas
ett centralt besvärsinstitut, som
möjliggör för nyutbildade i de särskilda
kommunernas speciella förhållanden
obekanta personer att tränga undan
de gamla förtroendemännen och
ta deras platser. Jag tror att det är
förståndigt att vila på hanen och vänta
några år. Skulle jag sitta kvar i riksdagen
så länge, skulle jag inte draga
mig för att vara med om ett besvärsinstitut,
t. ex. om tio år. Men förr tror
jag inte det är nödvändigt.

Herr JONSSON i Skutskiir: Herr talman!
.lag kan inte underlåta att ta till
orda gentemot den argumentation som
herr Kyling här använder. Herr Kyling
försöker påstå alt hans argumentation
inte riktar sig mot den kommu -

Kommunala tjänstetillsättningar.

nala självstyrelsen. Men argumentationen
riktar sig naturligtvis mot allt som
inte överensstämmer med det mål som
han vill uppnå, och här står hans eget
tjänstemannaintresse mot den kommunala
självstyrelsen.

Man kan tillåta sig att i kommunerna
ha minst samma ansvar för kommunens
utveckling vid tillsättande av
kommunala tjänster som ett besvärsinstitut
skulle ha. Jag anser även att det
bär inte gäller att skydda den kommunala
självstyrelsen under en övergångstid,
utan det gäller att ständigt slå
vakt om densamma gentemot detta alltmer
pockande tjänstemannaintresse.
Jag skall nämna två exempel, som belysa
hur denna fråga ligger till i kommunerna.
Herr Kylings påstående att
det förekommer utnämningar av politiska
skäl och att detta skulle utgöra
motiv för en lagändring anser jag icke
riktigt, ty sådana utnämningar förekomma
i mycket få fall. I min egen
kommun ha vi nyligen tillsatt en kommunalingenjör
och en kommunalkamrer.
Kommunalingenjören har ingen
ingenjörsexamen. Han har gått den
långa vägen, arbetat på ritkontor, blivit
förman och assistent, läst per korrespondens
och har en enastående förmåga
att ta folk. Vi togo den mannen
till kommunalingenjör, trots att han
hade medsökande som hade ingenjörsexamen.
Vi togo den mannen, ty vi
visste att han kunde sköta tjänsten.
Men hur tror herr Kyling, att det hade
gått, om detta fall kommit till besvärsinstitutet?
Han hade säkert ramlat igenom.
Vi ha likaså för några veckor sedan
tillsatt eu kommunalkamrer, som
också gått den långa vägen. Han har
arbetat på kommunalkontoret i 17 år,
och nu höjde vi upp honom till kommunalkamrer.
Medsökandena voro studenter,
och en del hade gått igenom
socialpolitiska institutet. Vi togo honom
därför att vi visste vem han var
och att han kunde sköta tjänsten. Men
jag är övertygad om alt därest saken

106 Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Kommunala tjänstetillsättningar.

kommit till ett besvärsinstitut med
personer av herr Kylings läggning och
mentalitet, hade han säkert ramlat
igenom.

Jag tror därför att det är ett kommunalt
intresse att vi själva få ta ansvar
för tjänstetillsättningarna i våra
egna kommuner. Detta bör inte skötas
centralt av personer, som inte ha samma
känsla för kommunens bästa som
kommunen själv har.

Jag ber att få yrka avslag på motionen
och bifall till utskottets hemställan.

Herr KYLING: Herr talman! Ju längre
diskussionen pågår, desto mer förvånad
blir jag. Inte minst förvånad är
jag över den senaste talarens anförande.
Ty hur detta anförande kunde sluta
med bifall till utskottets hemställan förstår
jag absolut inte. Herr Yngve Larsson
talade ju för en stund sedan om
att utskottet har samma uppfattning
som reservanterna. Och då förstår jag
inte hur herr Jonssons i Skutskär anförande
kunde sluta med yrkande om
bifall till utskottets förslag. En av utskottsledamöterna
har ju den klara
uppfattningen att utskottsförslaget och
reservationen inte skilja sig i sak.

Herr Nordström i Torsby yttrade att
det är i mycket få fall det hänt att man
icke tagit den mest kvalificerade sökanden,
och det har även sagts att det
i mycket få fall förekommit en politisk
utnämning som varit oriktig. Jag skulle
vilja säga till de herrar som tala så,
att för mig är detta en principsak. Det
må vara ett fall eller det må vara
hundra fall, det spelar i själva verket
ingen roll. Förekommer det i ett fall
en sådan här orättvisa, är det ett tillräckligt
skäl att det skall finnas möjlighet
att få detta fall prövat.

Herr Nordström i Torsby sade att
det var synd att inte herr Nilsson i
Göteborg var närvarande. Eftersom
herr Nordström i Torsby åberopade
herr Nilsson i Göteborg och samtidigt

uppgav att Göteborg har ordnat med
besvärsinstitut, vilket är för mig obekant,
skall jag tillåta mig att nämna
att det även i Göteborg kan förekomma
saker och ting som föranleda massbesvär.
Jag har här ett tidningsurklipp,
som visserligen är två och ett
halvt år gammalt men som jag i alla
fall skall be att få citera: »Utnämningen
av ritaren Alf Hult till andre driftsingenjör
hos vattenverket har blivit
föremål för massbesvär hos såväl länsstyrelsen
som magistraten. Som man
erinrar sig företog vattenverksstyrelsen
utnämningen 29 maj. Styrelsen förbigick
trots verkschefens protester fyra
kvalificerade sökande. Enligt annonsen
skulle sökanden ha avlagt fullständig
avgångsexamen vid Tekniska högskolan
eller Chalmers tekniska högskola,
men Hult saknade stipulerad
examen.» — Det fanns alltså i annonsen
direkt utsagt vilka kvalifikationer
man önskade av sökandena. Sedan är
det fyra stycken med just de kvalifikationerna
som söka tjänsten, men ingen
av dessa sökande kommer i åtanke,
utan man väljer en som inte har kvalifikationerna
inne. Hade det inte varit
ganska behagligt — naturligtvis inte
för dem som utsett vederbörande —
att ha ett besvärsinstitut. Nu vände sig
de som blivit förbigångna med besvär
till länsstyrelsen och magistraten, men
ingen av dessa instanser kunde pröva
besvären, enär de icke hade skyldighet
att göra det. Jag har med detta citat
velat framhålla att det vore ganska
värdefullt, att vi kunde komma fram
till ett sådant sakernas tillstånd, att dylika
frågor bli prövade. Och jag vill
ännu en gång understryka — eftersom
det sades från något håll, att det vore
kusligt om min mentalitet skulle bli rådande
inom besvärsinstitutet —- att jag
icke tagit ställning till frågan huruvida
man bör gå efter pappersmeriter eller
om skicklighet genom vunna erfarenheter
skall bli utslagsgivande. Endast
när det gäller att råda bot på de verk -

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13. 107

ligt upprörande fallen hade bägge herrarna,
som talat i denna sak, erkänt att
det borde göras något, och för mig,
herr talman, är det tillräckligt att jag
fått vetskap om att ni erkänna detta, ty
då behövs det ett besvärsinstitut.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Om jag jämför vad som förekommer
här nu med vad som förekom för
några veckor sedan, då har jag anledning
att börja känna mig ängslig, minst
sagt. Vad jag syftar på skall jag komma
till om ett ögonblick.

Nu gäller det ju närmast att skapa
ett besvärsinstitut för tjänstemän, som
anse sig ha blivit förbigångna vid utnämning
eller befordran, tjänstemän
som ha betyg att åberopa. Det skulle
sålunda skapas en sådan ordning, att
man hade ett besvärsinstitut, som naturligtvis
skulle vara beläget i Stockholm.
Om sedan t. ex. i någon kommun
någonstans ute i landet anställdes
en man som tjänsteman inom socialvården,
en man om vilken man visste,
att han var utomordentligt skicklig och
utomordentligt intresserad för uppgiften
och som kanske under många år
ådagalagt sitt intresse, men som inte
hade några betyg, då kunde en med
betyg från socialpolitiska institutet utrustad
besvära sig hos besvärsinstitutet
i Stockholm. Här skulle man då
sitta och bedöma kvalifikationerna,
och den som lyssnade till herr Kvling
hörde, vad han menade med kvalifikationer.
Två års studier, och saken
skulle vara klar! Får herr Kvling och
hans gelikar hålla på med sin centraldirigering,
kan ingen människa bo här
i landet. Jag tycker att nästa gång herr
Kyling reser ut i Skaraborgs län och
predikar mot centraldirigeringen, så
skall han i första hand åberopa sig
själv som varnande exempel, eljest kan
ju jag åka ned och göra det.

.lag bestrider naturligtvis inte, att en
person som gått igenom socialpolitiska
institutet kan vara utomordentligt skic -

Kommunala tjänstetillsättningar.

kad som kommunaltjänstemän på olika
områden. En sådan person har naturligtvis
lärt sig en hel del. Jag bestrider
dock på det bestämdaste, att han
ovillkorligen måste vara den lämpligaste,
och jag hävdar med skärpa, att
det finns lämpligt folk även bland dem
som inte gått igenom detta institut eller
någon annan liknande skola.

Men nu kommer det. För ett par veckor
sedan blev riksdagen enligt min
mening lurad att anslå medel till stipendier
för unga män, som av den ena
eller andra anledningen ville studera,
som det heter, vid diakonanstalten.
Vad man får lära sig där känner jag
inte till, men efter att under många år
ha sett diakoner som tjänstemän inom
socialvården har jag fått den uppfattningen,
att de inte lärt sig något annat
än att lägga händerna i kors och
se gudsnådeliga ut — det är det enda
uttryck jag kan använda. Jag har tagit
del av en berättelse om hur en vid diakonanstalten
utbildad hade suttit hos
en gammal gumma i Västerås som behövde
mat. Mannen satt med benen i
kors och näsan i vädret och med blocket
och pennan i handen och räknade
ut hur många kalorier gumman skulle
ha. »Men det var ju mat jag ville ha»,
sade gumman. Det värsta av allt är,
att dessa stipendier motiverades med
att man behövde diakoner som tjänstemän
inom de nya kommunerna. Skall
man nu ha besvärsrätt också, då är det
färdigt!

Vilja vi skapa ett tjänstemannavälde,
där kommunens medborgare avsäga sig
rätten att bestämma om vilka som skola
sköta kommunernas angelägenheter, då
skola vi följa motionärerna och reservanterna.
Vilja vi emellertid bevara
den kommunala självstyrelsen och vilja
vi skydda oss från att drunkna i ccntraldirigering
och tjänstemannavälde,
då skola vi följa utskottets kläm. .lag
vill inte svära på motiveringen.

Häruti instämde herr Wallentheim.

108 Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Kommunala tjänstetillsättningar.

Herr JONSSON i Skutskär: Herr talman!
Herr Kyling var förvånad över
att jag slutade mitt anförande med att
yrka bifall till utskottets förslag. Ja,
herr Kyling, det var därför att detta
innebär ett avslag på det förslag, som
herr Kyling står som talesman för. Jag
måste för min del uttala min förvåning
över att finna herr Kyling som reservant,
när han i alla fall i denna debatt
talat så varmt för utskottets argumentation.

Sedan vill jag säga, att om man inför
ett institut som skapar rättvisa i
några få fall, men i flera andra fall
åstadkommer resultat, som måste betraktas
såsom orimliga ur kommunal
synpunkt, då förvärrar man läget i
stället för att förbättra det, som man
här vill göra.

Sedan måste jag för min del säga,
att det räcker mycket väl med en besvärsinstans
för statstjänarna och skollärarna.
Men det behövs icke en besvärsinstans
också för kommunala
tjänster.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Jag hade inte tänkt blanda mig
i denna debatt, men herr Kylings senaste
anförande gav mig dock anledning
att göra det.

Jag vill för min del poängtera, att
jag är mycket starkt intresserad av att
även tjänstemännens utnämningsärenden
behandlas på sådant sätt, att det
inte kan göras rimliga anmärkningar
däremot. Men herr Kyling måste ändå
förstå vår reserverade syn på ett centralt
besvärsinstitut, där de rent formella
synpunkterna måste bli avgörande.
Och då frågar jag: Har man med
en sådan ordning nått ett bättre tillstånd
än det som nu råder?

Jag saknar inte alldeles erfarenhet
på ifrågavarande område, eftersom jag
haft äran företräda en stor organisation
här i landet, som visserligen inte tillhör
dem som herr Kyling tänkte sig

skulle bli representerade i besvärsinstitutet,
men som dock är huvudman
för ett mycket stort antal tjänstemän
här i landet.

Enligt min mening har man genom
avtalsmarknadens organisationer, som
undan för undan kommit att omsluta
samtliga tjänstemannagrupper i landet,
nått fram till ett system, där man avtalsvägen
bättre än genom ett centralt
besvärsinstitut kan komma till rätta
med de oegentligheter som måhända
kunna förekomma. Genom förhandlingar
mellan organisationernas företrädare
blir det möjligt att ta hänsyn
till realskäl, till personfrågor, på ett
helt annat sätt än vad fallet kommer
att bli med ett centralt besvärsinstitut.
Det är ingen tvekan om att avtalsvägen
är förnuftigare och bättre. Den kommer
utan tvivel att leda till ett bättre
resultat även för ifrågavarande tjänstemän.

Vi bruka ute i landet ofta mötas av
kritik för att vi sträva efter att »lagstifta
på snart sagt alla områden». Här
ha vi nu ett tillfälle att säga ifrån huruvida
vi önska stifta en lag för ett
besvärsinstitut av här ifrågavarande
slag eller inte. Jag tror inte det är nödvändigt.
Det finns möjligheter att genom
organisationerna skapa det korrektiv
emot olämpliga utnämningar,
som eventuellt förekomma.

Detta är den väg som erfarenheten
undan för undan anvisat, och den är
utan tvekan att föredraga. Vi bevara
bättre den kommunala självbestämmanderätten
om vi gå den vägen, och detta
är för mitt vidkommande ett mycket
starkt skäl. Vidare slippa vi att lagstifta
på ett område, där vi enligt min
mening kunna undvara lagstiftning
utan att förlora någonting på detsamma.

Herr JONSSON i Skutskär: Herr talman!
Jag slutade mitt förra anförande
med att yrka bifall till utskottets för -

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13. 109

slag, men jag måste säga, att utskottets
motivering trots allt är av den art,
att jag helst skulle vilja slippa ta den
med i mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan. Därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
kläm men med strykande av
dess motivering.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag kan
inte neka till att jag kände mig en
smula pinsamt berörd av herr Forsbergs
utfall mot mig och av hans ord
om de konsekvenser som mitt förra anförande
skulle få på hans bedömande
av mina yttranden i framtiden. Jag kan
inte heller neka till att jag varit ganska
tveksam på ifrågavarande punkt. Jag
har också svårt att se vad motionerna
kunna leda till. Här är det emellertid
nu fråga om att taga ställning till å ena
sidan utskottets förslag och å andra sidan
reservationen. Reservationen betyder
att motionerna skickas till den
kommitté, som nu arbetar med kommunallagarna,
och den kommittén skall
sedan se om det är någonting att göra
av dem. Detta tycker jag nu inte är så
förfärligt chockerande, och jag anser
mig därför mycket väl kunna, även
med de principer jag har, ansluta mig
till den föreliggande reservationen.

Herr KYLING: Herr talman! Jag tycker
inte att denna debatt skall få avslutas
utan att jag fått bemöta vad herr
Olovson i Västerås sade. Herr Olovsons
anförande visade en häpnadsväckande
okunnighet om det arbete som diakonerna
uträtta i vårt land. Jag tycker
att herr Olovsons ord voro ett oförsynt
angrepp mot en kår, vilken jag vet utför
ett arbete som är till mycket stort
gagn för eu stor del av vårt folk.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Jag tillät mig i mitt förra anförande
förklara att jag inte kände till
vad diakonerna få lära sig, men den er -

Kommunala tjänstetillsättningar.

farenhet jag har av deras verksamhet
är precis den som jag skildrade.

Eftersom jag nu i alla fall har ordet
vill jag dock fästa uppmärksamheten
på en annan sak. Här kämpar man nu
för att skapa ett besvärsinstitut för blivande
tjänstemän, men ännu har ingen
tänkt på att skapa ett besvärsinstitut
för de produktiva krafter i landet, som
hela vårt folk lever på. När en kvalificerad
arbetare nu söker en anställning
någonstans men inte får den —
ja, då får han gå. Han kan inte ens
kräva att det skall iakttagas laga former
när han blir förbigången. Om vi
behöva ett besvärsinstitut för arbetssökande,
så behöva vi det i första hand
för dem, som göra den största nyttan
i landet.

Herr NORDSTRÖM i Torsby: Herr
talman! Det är riktigt som herr Kyling
och några andra talare sagt, att det är
en liten skillnad mellan yrkandena i
motionerna och den motivering, som
utskottet har presterat för sitt avslagsyrkande.
Men om vi skicka motionerna
till 1946 års kommunallagskommitté,
skicka vi också med motionärernas
motivering, och det tycker jag är ett
slags direktiv för utredningen där. Jag
tror det räcker med att utskottet säger:
»De för 1946 års konununallagskommitté
utfärdade direktiven äro tillräckligt
allmänt hållna för att utskottet,
mot bakgrunden av det nyss sagda,
skall anse sig kunna förutsätta, att
kommittén utan särskild anmaning
upptager den förevarande frågan till
utredning.» Då ha vi icke skickat med
några direktiv. Vi ha i utskottsutlåtandet
sagt att förevarande fråga tål att
tänka på, men det brådskar inte, och
det har jag också framhållit i ett par
anföranden.

Beträffande herr Jonssons i Skutskär
yrkande att bifalla utskottets hemställan
men stryka motiveringen så vill
jag inte vara med därom, ty utskottets

110 Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Kommunala tjänstetillsättningar.

motivering får anses som en kompromisslinje.
Vi böra taga utskottsutlåtandet
sådant det föreligger.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag begärde ordet för att meddela,
att jag ansluter mig till det av
herr Jonsson i Skutskär senast framställda
yrkandet, nämligen bifall till utskottets
kläm men strykande av motiveringen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till
utskottets hemställan med uteslutande
av motiveringen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i
den sistnämda propositionen.

§ 6.

Avlämnades följande motioner, nämligen
av;

herr Ståhl, nr 501, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition, nr 184, angående
inrättande av en arbetarskyddsstyrelse
och förstärkning av yrkesinspektionen
m. m.; och

herrar Österman och von Friesen, nr
502, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 184.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bankoutskottet:

nr 105, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.; samt

från jordbruksutskottet;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillämpningen av
bestämmelserna om rätt till statsbidrag
för djursjukvård jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 24 § förordningen
den 20 juni 1941 angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.35 em.

In fidem
Gunnar Brittli.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948
816659