Tisdagen den 6 april (Riksdagens protokoll 1948:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

6—7 april.

Debatter ni. m.

Tisdagen den 6 april.

Svar på interpellation av herr Lundqvist om mildrande av reserestriktionerna
inom Norden m. m.........................

Onsdagen den 7 april.

Röstning å sjukvårdsanstalt m. m.............................

Anslag under riksstatens femte huvudtitel:

Socialstyrelsen ..........................................

Fria resor för barn m. m.................................

Förebyggande av invaliditet m. m...........................

Social upplysningsfilm ....................................

Anslag under riksstatens sjätte huvudtitel:

■ Byggande av fiskehamnar ..................................

Byggande av mindre hamnar in. m.........................

Anläggningar för vattenförsörjning och avlopp ..............

Anslag under riksstatens nionde huvudtitel:

Jordbruksforskning ......................................

Specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande . .
Understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter

in. in.................................................

Byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter . .
Undervisning in. m. för män och kvinnor i det mindre jordbruket
................................................

Understöd åt kontrollföreningsverksamhet ..................

Åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen ............

Weibullsholms växtförädlingsanstalt ........................

Markkartering och grundkalkning ..........................

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering ................

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna ..................

Premier för ombordsaltning av nordsjösill ..................

1 Första kammarens protokoll 1948. Nr 13.

Nr 13

Sid.

45
49
55

Nr 13.

Innehåll.

(Forts.)

Sid.

Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet ........................ 60

Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m......... 72

Belöningar för rovdjurs dödande .......................... 75

Riksdagens revisorers verksamhet ............................ 76

Interpellation ang. kostnaderna för Svea livgardes nya sjukhus
m. m................................................... 81

Rätt för polisman att tillhöra polisnämnd m. m. ................ 83

Lika lön för kvinna och man ................................ 102

Samtliga avgjorda ärenden ni. m.

Onsdagen den 7 april.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 16, ang. ändrad lydelse av
§ 72 riksdagsordningen .................................. 10

— utlåtande nr 17, ang. ändrad lydelse av § 16 regeringsformen. . 10

— nr 18, ang. ändrad lydelse av lagen om val till riksdagen, m. m. 10

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. anslagen under femte huvudtiteln
(socialdepartementet) .............................. 11

— nr 6, ang. anslagen under sjätte huvudtiteln (kommunikationsdepartementet)
.......................................... 30

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. anslagen under nionde huvudtiteln
(jordbruksdepartementet) ........................ 34

Statsutskottets utlåtande nr 42, ang. riksdagens revisorers verksamhet
.................................................. .76

Första lagutskottets utlåtande nr 21, ang. ändring i lagen om polisväsendet
i riket m. m..................................... 83

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 3, ang. översyn av vissa
bestämmelser i hälsovårdsstadgan .......................... 102

— nr 4, ang. lika lön för kvinna och man ...................... 102

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 7, ang. ändrade föreskrifter
rörande flyguppvisningar .............................. 107

— nr 8, ang. inträdesavgifterna för nya telefonabonnemang . . . . 107

Tisdagen den 6 april 1948.

Nr 13.

Tisdagen den 6 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Om mildrande av reserestriktionerna
inom Norden m. m.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Lundqvists
interpellation om mildrande av
reserestriktionerna inom Norden m. m.,
erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr Lundqvist
till mig riktat följande fråga:

Anser sig hans excellens kunna och
böra taga något initiativ i syfte att snarast
möjligt få till stånd ett upphävande
eller mildrande av de nuvarande reserestriktionerna
inom Norden och på så
sätt underlätta reselivet och kontakten
mellan Nordens folk?

Rörande de nii gällande bestämmelserna
om valutatilldelning för svenska turister
utomlands har jag från valutakontoret
inhämtat följande.

Varje svensk turist erhåller utan särskild
prövning en valutatilldelning motsvarande
500 kronor per kalenderår för
utrikes resor. Därtill kommer, att biljettkostnaderna
som regel kunna bestridas
i Sverige. Härutöver äger resande
från Sverige vid varje resa till utlandet
utföra betalningsmedel till ett sammanlagt
värde av 99 kronor. I sistnämnda
hänseende gäller dock den begränsningen,
att vid upprepade resor till grannländerna
summan av under en och samma
kalendermånad utförda betalningsmedel
icke må överstiga sistnämnda belopp.
Beloppet om 99 kronor är emellertid
icke avsett att förbrukas i utlandet,
utan skall främst tjäna såsom reserv
för omedelbara utgifter vid återkomsten.

Reglerna i Danmark och Norge avseende
valutatilldelning för reseändamål ha
på senaste tiden undergått viss skärpning.

Bestämmelserna i Danmark torde i
korthet innebära, att särskilt tillstånd
alltid erfordras för tilldelning av resevaluta.
En nyhet är den sedan några
veckor tillbaka införda bestämmelsen,
att tillstånd även erfordras för biljettinköp.
Anledningen härtill är att danska
resande tidigare kunnat betala biljetterna
till utlandet i dansk valuta, som
senare i åtskilliga fall måste avräknas i
främmande valuta till de utländska bolagen.
Tillämpningen är för närvarande
mycket restriktiv.

I Norge infördes under år 1947 en
lättnad i fråga om valutatilldelning för
resor till Sverige. Sålunda medgavs utan
behovsprövning en tilldelning av 210
svenska kronor per person och år. Enligt
uppgift från Norge medförde emellertid
dessa bestämmelser ett betydande
underskott i balansen mellan in- och
utflöde av resevaluta mellan Sverige och
Norge. Med anledning härav upphävdes
bestämmelserna den 15 januari i år. Valutatilldelning
medgives numera för resa
till Sverige endast efter Norges Banks
särskilda prövning.

Beträffande Finland har sedan lång tid
tillbaka gällt och gäller fortfarande, att
särskilt tillstånd erfordras för erhållande
av resevaluta. Sådana tillstånd torde
— då det ej är fråga om angelägen affärsresa
— meddelas endast i undantagsfall.

Det är allmänt bekant, att en stor del
av reseutbytet, särskilt mellan de nordiska
länderna, finansieras genom privatclearing.
I den mån denna privatclearing
endast innebär, att medborgare i de
olika länderna inbjuda vänner och bekanta
från grannländerna som gäster i

Nr 13.

Tisdagen den 6 april 1948.

Om mildrande av reserestriktionerna inom Norden m. m.

sina hem och därefter själva erhålla samma
förmån i gästernas hemland, är denna
clearing en i och för sig naturlig
företeelse, som svårligen låter sig övervakas
genom kontrollföreskrifter på valutaområdet
och som det heller knappast
synes vara rimligt att förhindra. En helt
annan och ur valutasynpunkt allvarligare
sak är en sådan clearing, som äger rum
i affärsmässig skala på så sätt, att varulikvider
och övriga betalningar i stället
för att transfereras i vanlig ordning utnyttjas
antingen av borgenären själv eller,
efter överlåtelse, av andra för att
täcka resekostnader och andra utgifter
i gäldenärens land. Härigenom undanhållas
medel, som eljest skulle disponeras
för de normala betalningarna länderna
emellan. Olika former av sedelsmuggling
och illegal handel med utländska sedlar
förekomma givetvis också.

Ur valutasynpunkt kunna, enligt valutakontoret,
icke några invändningar resas
mot åtgärder för ett vidgat nordiskt
turistutbyte under följande tre förutsättningar.

1. En viss balans måste upprätthållas
mellan turistinkomster och turistutgifter.

2. Utbytet får icke ske i sådana former
att en svart börs på valutor underlättas.

3. Bibehållen handlingsfrihet gentemot
andra länder i fråga om tilldelning
av turistvaluta måste förbehållas.

Vad den första av ovan angivna förutsättningar
beträffar är det givet, att ett
mera varaktigt underskott i turistvalutainkomster
medför en motsvarande ökad
efterfrågan på underskottslandets exportvaror,
vilket är ogynnsamt, särskilt
i ett läge som det nuvarande, där varuknapphet
råder och där det är angeläget
för varje land att i utbyte mot sina
exportvaror erhålla en så stor import
som möjligt.

Beträffande den andra förutsättningen
må bemärkas, att en rikligare varutillgång
och ett lägre prisläge i det ena
landet än i det andra regelmässigt medför
en ökad frestelse för olagliga förvärv
av det förstnämnda landets valuta. Denna
tendens förstärkes i sådana gräns -

trakter, där resandeströmmen mellan de
båda länderna regelmässigt är av den
storleksordning, att möjligheterna till att
bedriva en verkligt effektiv tull- och valutakontroll
äro begränsade. Ytterligare
förstärkes denna tendens, om valutatilldelningen
är starkt restriktiv i underskottslandet.

Det synes knappast troligt, att man
genom en ändrad tilldelning av resevaluta
på svensk sida kan undanröja väsentliga
hinder för det internordiska turistutbytet.
I de allra flesta fall torde väl
den nuvarande gränsen av 500 kronor
icke utgöra hinder för rena turistresor,
i synnerhet som möjligheter föreligga att
inköpa tur- och returbiljetter här. Det
förtjänar även anmärkas, att den generellt
gällande gränsen, 500 kronor, endast
utgör en gräns för vad bankerna
på egen hand utan behovsprövning äga
tilldela varje resande. Därutöver föreligger
möjlighet att hos valutakontoret begära
dispens. Sådan beviljar kontoret regelmässigt,
där särskilda skäl kunna åberopas
för resor till grannländerna, såsom
studier o. d. Det må för fullständighetens
skull även anmärkas, att tilldelning
av valuta för affärsresor lämnas
med 1 000 kronor för varje resa, varvid
någon begränsning av antalet resor per
kalenderår för närvarande icke gäller.

Från dansk sida har vid olika tillfällen
framställts det önskemålet, att man
i Sverige ville kraftigt nedsätta det belopp
av 99 svenska kronor i sedlar, som
envar resande (enligt vad ovan sagts)
fritt får utföra ur riket. Motiveringen
härför har varit den, att danskarna funnit,
att ifrågavarande belopp i stället
för att reserveras, såsom avsetts, för utgifter
vid återkomsten till Sverige i stor
utsträckning använts till att skaffa
danska sedlar till underkurs. Från
svensk sida har man hittills ställt sig
avvisande med hänsyn till omöjligheten
att här utöva en effektiv kontroll vid
utresan ur landet.

Som av valutakontorets (redogörelse
framgår, är man i Sverige betydligt liberalare
i fråga om tilldelning av valuta
till turister än vad fallet är i våra nordiska
grannländer. Vad som kräves för

Tisdagen den 6 april 1948.

Nr 13.

Om mildrande av reserestriktionerna inom Norden m. m.

tillgodoseende av interpellantens önskemål
om underlättande av reselivet i Norden,
är alltså i första hand att Danmark,
Finland och Norge öka tilldelningen av
valuta för turistresor till Sverige. Detta
är ett svenskt intresse även ur den synpunkten,
att därigenom försvåras uppkomsten
av en svart marknad med överkurs
för svenska kronor i våra grannländer.
Utformningen av bestämmelserna
om resevaluta i våra nordiska grannländer
ankommer givetvis helt på respektive
lands myndigheter. Man har emellertid
vid handels- och betalningsförhandlingar
gemensamt diskuterat olika
utvägar att åstadkomma en lättnad i nuvarande
restriktioner. Till följd av de
begränsade betalningsmöjligheter dessa
länder ha i förhållande till Sverige har
något mera påtagligt resultat tyvärr icke
hittills kunnat vinnas. Detta problem är
emellertid alltjämt föremål för uppmärksamhet.

Oberoende av de möjligheter medborgarna
i våra nordiska grannländer för
närvarande ha att besöka Sverige, böra
enligt min uppfattning — och däri instämmer
säkerligen interpellanten — i
görligaste utsträckning svenskars turistresor
till grannländerna underlättas. Så
sker också. Visserligen har man ansett
sig av vissa skäl böra fasthålla vid den
principiella begränsningen till 500 kronor
per resande och kalenderår, men ansökningar
om högre belopp för möjliggörande
av upprepade resor till eller
längre vistelse i våra nordiska grannländer
prövas av våra valutavårdande myndigheter
i välvillig anda. Jag vågar därför
tro, att nu gällande ordning om
tilldelning av resevaluta icke annat än
undantagsvis förhindrar svenska medborgare
att företaga de resor i de nordiska
länderna, i fråga om vilkas önskvärdhet
jag är helt ense med interpellanten.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! .lag
ber att till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena få uttala mitt
tack för vänligheten att vilja besvara
min interpellation. Ett särskilt tack ber

jag även få framföra för älskvärdheten
att låta mig i förväg få del av svarets
innehåll, varigenom jag alltså haft möjlighet
att närmare studera och överväga
detta.

Gärna skulle jag oreserverat ha velat
tacka också för svarets innehåll. Om jag
tyvärr icke anser mig helt kunna göra
detta, hoppas jag att hans excellens förstår
motiven. Jag vill gärna ha sagt, att
när jag framställde min interpellation,
hade jag nog väntat mig ett något mera
positivt svar än det, som hans excellens
i dag varit i tillfälle att lämna, och att
jag alltså väntat, att åtskilliga förbättringar
i de hittillsvarande allt annat än
tillfredsställande förhållandena skulle
komma att i svaret signaleras eller åtminstone
ställas i utsikt. Dessa mina
förhoppningar ha alltså gäckats, och att
jag beklagar detta, är självfallet.

Med uppriktig glädje har jag emellertid
å andra sidan konstaterat, att hans
excellens personligen helt delar min
uppfattning rent principiellt om det
önskvärda och angelägna i att få till
stånd en väsentlig lättnad i de nuvarande
reserestriktionerna.

Av svaret framgår ju mycket tydligt,
att förhållandena, när det gäller resor
från Sverige till de övriga nordiska länderna,
äro avsevärt gynnsammare än
när det gäller resor till eller via Sverige
från dessa länder. Kunde vi endast komma
därhän, att svårigheterna att resa
hit inte bleve nämnvärt större än de för
närvarande äro vid resor härifrån till
Danmark, Finland och Norge, skulle förvisso
mycket redan vara vunnet. Tyvärr
ser det emellertid av svaret ut, som om
utsikterna att under den närmaste tiden
få till stånd någon som helst lättnad i de
danska och norska restriktionerna vore
skäligen minimala och detta trots att
för närvarande, av allt att döma, svårigheterna
att från dessa länder resa
just till Sverige äro långt större än till
andra länder.

I svaret sägs, att sedan några veckor
tillbaka i Danmark giiller den bestämmelsen,
att särskilt tillstånd erfordras
även för att få köpa biljett till utlandet.
Detta är riktigt i vad giiller resor till

Nr 13.

Tisdagen den 6 april 1948.

Om mildrande av reserestriktionerna inom Norden m. m.

och via Sverige samt till utomeuropeiska
länder. Men det märkliga är, att denna
inskränkning icke gäller något annat
europeiskt land. Till alla europeiska länder
utom vårt kan man alltså i dag i
Danmark köpa biljett enligt önskan utan
att inhämta något som helst särskilt tillstånd.
Det är bara när det gäller resa
hit, som man måste inhämta sådant tillstånd.
Såvitt jag förstår, har man här
rätt att tala om en ren och klar diskriminering
ifrån Danmarks sida av resor
till Sverige. Jag tror inte, att jag är ensam
om att finna ett sådant tillvägagångssätt
både beklagligt och förvånansvärt
och dessutom föga överensstämmande
med allt tal i dessa dagar om
vikten av samhörighet mellan de nordiska
folken.

I svaret talas ganska utförligt om valutasynpunkter,
som måste läggas på
denna fråga. Jag är helt naturligt icke
blind för dessa synpunkter, även om
jag personligen har litet svårt att i detta
fall tillmäta dessa valutasynpunkter
fullständigt avgörande betydelse. Såsom
jag i interpcllationen har tillåtit mig
framhålla, finns det enligt min mening
också tungt vägande ideella synpunkter,
som äro värda att i detta sammanhang
beakta.

I fråga om valutasynpunkterna vågar
jag emellertid tro, att just de stränga
restriktioner, som nu upprätthållas från
både dansk och norsk sida för resor till
Sverige, i sig själva direkt medverka till
att försämra valutaställningen för våra
grannländer. Med den allmänna önskan
att kunna resa till Sverige, som glädjande
nog är till finnandes efter kriget i
olika samhällslager inom de övriga nordiska
länderna, är det nämligen ett faktum,
som är mycket lätt att kontrollera,
att då biljetter och valutor för resorna
icke erhållas på legal väg, många stimuleras
till att i stället begagna sig av
någon av de olika illegala vägar, som
stå till buds, för att komma över erforderliga
svenska kronor. Därvid är emellertid
att märka, att kursen på danska
sedlar på dessa illegala vägar i allmänhet
ställer sig väsentligt lägre än den
normala kursen vid legalt tillhandahål -

lande av valutor. Många drastiska exempel
skulle kunna anföras på hur man
ogenerat och mycket lätt kringgår gällande
bestämmelser. Den ordning, som
i dag råder på detta område, är sannerligen
icke uppbygglig. Jag vågar tro, att
om något liberalare villkor infördes för
att på legal väg komma över biljett och
erforderligt mindre valutabelopp för
själva resan, så skulle åtminstone hyggligt
folk avstå från att på sätt nu sker
tillgripa allehanda illegala metoder.

Jag ber i detta sammanhang att få
starkt understryka vad utrikesministern
säger i svaret, att vad som kräves för
tillgodoseende av önskemålet om underlättandet
av reselivet i Norden i första
hand är att Danmark, Finland och Norge
öka den nuvarande tilldelningen av
valuta för turistresor till Sverige och
att detta är ett svenskt intresse även ur
den synpunkten, såsom hans excellens
säger, att därigenom försvåras uppkomsten
av en svart marknad med överkurs
för svenska kronor i våra grannländer.

Självfallet är, att de avgöranden, som
här måste träffas, helt ankomma på de
olika ländernas egna myndigheter. Då
emellertid tillgodoseendet av detta reseproblem
måste anses vara ett gemensamt
nordiskt intresse, vågar jag uttala
den förhoppningen, att vid de handelsoch
betalningsförhandlingar, som tid efter
annan förekomma, eller eljest vid
överläggningar de olika ländernas regeringsrepresentanter
emellan ingenting
från svensk sida må underlåtas för att
snarast möjligt få till stånd en verklig
lättnad i nuvarande reserestriktioner till
Sverige.

Jag vill sluta med att understryka, att
ingenting i mina ögon kan vara ägnat
att i dessa dagar skänka oss nordbor
mer glädje och tillförsikt inför framtiden
än de allt flera tecknen på att i vår
av internationella motsättningar starkt
präglade tid de skandinaviska folken
vilja hålla allt fastare samman. Enligt
mitt sätt att se är det av utomordentlig
vikt att från olika håll väl vårda och
stärka denna vilja och samhörighetskänsla.
Ingen lär kunna förneka, att

Tisdagen den 6 april 1948.

Nr 13.

Om mildrande av reserestriktionerna inom Norden m. m.

ökade resemöjligheter i grannländerna
och därmed sammanhängande vidgade
möjligheter att lära känna människor
och förhållanden i dessa länder är av
väsentlig betydelse just för stärkandet
av denna internordiska samhörighet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Det är klart att alla måste vara ense om
att det vore i hög grad önskvärt, att våra
grannländer kunde bevilja liberalare
villkor för resor till Sverige och uppehåll
här, och den frågan har ju också då
och då tagits upp i samband med handels-
och betalningsavtal. Sålunda togs
saken upp vid förhandlingar med norska
regeringen för ungefär ett år sedan, och
då tog den norska regeringen ett steg i
den riktningen genom att bevilja större
valutatilldelning än tidigare för att tillmötesgå
detta önskemål från svensk sida.
Man experimenterade med detta under
ett år, men sedan ansåg sig den norska
regeringen tvungen att gå tillbaka till det
gamla tillståndet igen, emedan det ansågs
alt för mycket pengar hade runnit
bort på den vägen. Jag ser i en tidning,
att man från norsk sida skulle ha beräknat,
att man förlorat cirka 30 miljoner
svenska kronor och genom svenska
turister fått tillbaka ungefär 1,5 miljoner
kronor. Jag tror att jag hört den
uppgiften tidigare direkt från norskt
håll. Jag vågar inte säga, om den är riktig,
men den ger i alla fall en antydan
om hur man på norsk sida betraktat
detta.

När man bedömer dessa frågor, får
man naturligtvis inte glömma, att både
för Norge och för Danmark är Sverige
inte bara ett land, dit man reser för att
träffa bekanta, knyta förbindelser, bedriva
studier o. s. v., utan det är också
ett land, dit man i mycket stor utsträckning
reser för att köpa varor som icke
finnas i de egna länderna. På den vägen
kommer det alltså tillbaka till Danmark
och Norge varor, som myndigheterna
där icke anse sig ha råd att bevilja valuta
för.

Det är ju lätt att rikta kritik mot den

stränga politik som föres av dessa båda
länders regeringar, men man får ju i
alla fall beakta de utomordentliga svårigheter,
vari de befinna sig, och man
kan icke bedöma denna fråga isolerad
från hela det finansiella läget i Danmark
och i Norge.

Herr LUNDQVIST: Vad hans excellens
här säger är naturligtvis riktigt, men
å andra sidan kan man ju inte förbise
de ur nordisk synpunkt beTlagliga konsekvenser,
som ett allt för strängt tillämpande
av dessa principer från dansk och
norsk sida kan komma att medföra. När
(let nu gått så långt, att man t. ex. släppt
loss både biljettförsäljningen och valutatilldelningen
för resor till England
från Danmark men samtidigt stoppar
upp allt vad resor till Sverige heter,
måste detta i varje fall få en försvagande
inverkan på den starka samhörighetskänsla
i Norden, som vi ju i dessa tider
alla anse vara så utomordentligt viktig.

Man skall kanske inte kritisera andra
länders sätt att handla, men nog har
man väl ändå rätt att uttrycka sin förvåning
över vissa åtgärder. Jag kan då
som järnvägsman inte underlåta att uttrycka
min förvåning över att man, fastän
man får resa mellan Köpenhamn och
Malmö så mycket man vill —■ det är
alltså ett undantag från förbudet att
resa till Sverige — bara får köpa biljett
till Malmö men ej tillbaka. Hur de danska
myndigheterna tänkt sig, att deras
medborgare skola komma hem på kvällen,
är inte känt, men för att göra det
måste de ju köpa biljett från Malmö till
Köpenhamn i svenska kronor. Några sådana
kronor få de inte ha på sig, när
de resa över, och det kontrolleras väl.
Då måste de ju komma över dem under
de timmar de äro i Malmö, och då tvingas
de naturligtvis att på svarta börsen
och på andra sätt skaffa sig dessa pengar,
som det är mycket lätt att komma åt,
då man gärna tycks betala mycket, mycket
mera för de svenska kronorna än
man skulle göra, ifall man finge dem på
bank i Köpehamn.

Likaså kan det sägas beträffande

Nr 13.

Tisdagen den 6 april 1948.

Om mildrande av reserestriktionerna inom Norden m. m.

Norge, att när man där har rättighet att
köpa en biljett till en station i Sverige,
t. ex. Stockholm, är det ganska egendomligt
att man inte i Norge kan få köpa biljett
tillbaka till Oslo. Det är ju, såvitt jag
förstår, att direkt lära folk att handla
illegalt ocli illojalt mot sitt eget land.
Och när det inte i statistiken kan påvisas,
att det är så mycket svenska kronor
som komma in i Danmark och Norge,
fast det är en väldig ström av turister
dit, sammanhänger det naturligtvis
med att pengarna kommit till användning
på sådant sätt, att det inte syns i
statistiken. Men de svenska kronorna ha
också stått de danska och norska valutamyndigheterna
betydligt dyrare, än om
man hade lämnat ut pengar något liberalare.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående tillämpningen av
bestämmelserna om rätt till statsbidrag
för djursjukvård jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 24 § förordningen
den 20 juni 1941 angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
105, till Konungen i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
110, angående försäljning av en fabrik
för tillverkning av syntetiskt gummi.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
195, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 309, av fru Sjöström-Bengtsson
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående lönereglering för övningslärare
m. m.; och

nr 310, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till statens sinnessjukhus:
avlöningar, in. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Herlitz’ motion,
nr 311, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till ny strafflagstiftning
för krigsmakten.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 312, av herr Näsgård m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av lantbruks-, veterinär-
och skogshögskolorna m. m.;

nr 313, av herr Osvald, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående utbyggnad
av lantbruks-, veterinär- och
skogshögskolorna in. m.;

nr 314, av herr Osvald in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
utbyggnad av lantbruks-, veterinär-
och skogshögskolorna m. m.;

nr 315, av herr Osvald m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
utbyggnad av lantbruks-, veterinär-
och skogshögskolorna m. in.;

nr 31 (i, av herr Osvald m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
jordbruksförsöksverksamhetens organisation
m. m.;

nr 317, av herrar Osvald och Åman, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående jordbruksförsöksverksamhetens
organisation m. in.;

nr 318, av herr Osvald, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående jordjordbruksförsöksverksamhetens
organisation
m. in.;

nr 319, av herr Osvald, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
jordbruksförsöksverksamhetens organisation
in. in.;

Tisdagen den 6 april 1948.

Nr 13.

nr 320, av herr Osvald, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
jordbruksförsöksverksamhetens organisation
m. m.;

nr 321, av herr Näsgård m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
jordbruksförsöksverksamhetens
organisation m. in.;

nr 322, av herr Andersson, Lars, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående jordbruksförsöksverksamhetens
organisation m. m.;

nr 323, av herr Mannerskantz m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område
m. m.;

nr 324, av herrar Heiding och Gränebo,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets
område m. m.;

nr 325, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område
m. m.;

nr 326, av herr Nilsson, Bror, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område
m. m.;

nr 327, av herr Nilsson, Bror, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område
m. m.;

nr 328, av herr Nilsson, Bror, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område
m. m.; samt

nr 329, av herr Qsvald m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angå -

ende organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
betänkande nr 16
samt utlåtanden nr 17 och 18, statsutskottets
utlåtanden nr 5, 6 och 42, första
lagutskottets utlåtande nr 21, jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 3 och 4 ävensom kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 7 och 8.

På framställning av herr talmannen
beslöts att jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 skulle på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde uppföras
näst efter statsutskottets utlåtande nr 6.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 330, av herr Persson, Karl, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående stödåtgärder för maskinhållningen
inom jordbruket; samt

nr 331, av herr Sundberg, Carl, och
herr Sten, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av
lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.28 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Onsdagen den 7 april förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Arrhén anmälde, att han denna
dag åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 1 och
den 3 innevarande månad.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde, som komme
att hållas onsdagen den 14 innevarande
månad, företaga följande val, nämligen dels

av revisorer och revisorssuppleanter
för granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd,
styrelse och förvaltning,

dels ock av valmän och suppleanter
för utseende av ej mindre fullmäktige i
riksbanken och i riksgäldskontoret än
även suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Detta förslag antogs.

Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som anförde:
I anslutning till det av kammaren
fattade beslutet får jag föreslå, att kammaren
måtte besluta, att antalet suppleanter
för de valmän, som skola utse fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för dem, bestämmes
till tio.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 330, av herr Persson, Karl, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående stödåtgärder för maskinhållningen
inom jordbruket; och

nr 331, av herr Sundberg, Carl, och
herr Sten, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av
lantbruks,- veterinär- och skogshögskolorna
m. m.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
betänkande och utlåtande:

nr 16, med förslag till ändrad lydelse
av § 72 riksdagsordningen; och

nr 17, i anledning av väckt motion
med förslag till ändrad lydelse av § 16
regeringsformen.

Vad utskottet i berörda betänkande
och utlåtande hemställt bifölls.

Ang. röstning å sjukvårdsanstalt m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 54 § 2, 5 och 7 mom. samt 70 § 1
mom. lagen den 26 november 1920 (nr
796) om val till riksdagen, m. m.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna hänvisat en av
Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition,
nr 104, innefattande förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 54 §
2, 5 och 7 mom. samt 70 § 1 mom. lagen
den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen; samt

2) lag om ändrad lydelse av 35 § 1
mom. kommunala vallagen den 6 juni
1930 (nr 253).

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen med bifall till föreliggande
proposition, nr 104, måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 54 § 2, 5 och
7 mom. samt 70 § 1 mom. lagen den 26

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Ang. röstning å sjukvårdsanstalt m. m. — Anslag till Socialstyrelsen.

november 1920 (nr 796) om val till riksdagen.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK:
Herr talman! På grund av ett beklagligt
missöde vid utskrivningen av detta utlåtande
har en del av lagtexten råkat
bortfalla i utskottets yrkande, vadan jag
i stället för att hemställa om bifall till
utskottets förslag ber att få yrka bifall
till den kungl. propositionen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, beslöt kammaren, i enlighet med
vad herr Andersson, Jones Erik, därunder
hemställt, att, med bifall till Kungl.
Maj :ts ifrågavarande proposition, nr
104, antaga de vid propositionen fogade
lagförslagen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
5, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1948/49 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Anslag till socialstyrelsen.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels besluta, att antalet å personalförteckningen
för socialstyrelsen uppförda
ordinarie befattningar som kontorsbiträde
i lönegrad Ca 8 skulle minskas
från 49 till 46 ävensom att å personalförteckningen
skulle uppföras en befattning
som förste aktuarie i lönegrad Ce 29 och
en befattning som hemhjälpskonsulent i
lönegrad Ce 27, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
socialstyrelsen, att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1948/49, dels ock
till Socialstyrelsen: Avlöningar till personal
för verksamheten i allmänhet för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 1 520 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag

a) besluta, att antalet å personalförteckningen
för socialstyrelsen uppförda
ordinarie befattningar som kontorsbiträde
i lönegrad Ca 8 skulle minskas från
49 till 46 ävensom att å personalförteckningen
skulle uppföras en befattning
som förste aktuarie i lönegrad Ce 29;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för socialstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1948/49;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 1 518 000 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom annan,
herrar Oscar Olsson och Gustaf
Karlsson, fröken Andersson samt herrar
Hesselbom och Holmström, vilka ansett,
att utskottets yrkande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för socialstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret
1948/49;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 1 520 000 kronor.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Först som sist vill jag beträffande
denna punkt i det föreliggande utlåtandet
säga, att reservationens innehåll är
precis detsamma som vad som föreslagits
av Kungl. Maj:t under motsvarande
punkt i femte huvudtiteln.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till socialstyrelsen.

Skillnaden i pengar räknat mellan utskottsmajoritetens
ståndpunkt och reservanternas
uppgår till 1 750 kronor. Storleksordningen
av denna fråga framgår
kanske också därav, att utskottsmajoriteten
i en avlöningsstat för socialstyrelsen
på sammanlagt 1 520 000 kronor, som
Kungl. Maj:t föreslagit och reservanterna
tillstyrkt, har prutat i runt tal 2 000
kronor och alltså föreslagit riksdagen att
bevilja ett avlöningsanslag av 1 518 000
kronor. Jag skulle nog kunna förstå de
kammarledamöter som fråga sig, om det
är absolut nödvändigt med denna klåfingrighet.
Yem som i så fall skulle anses
vara mest klåfingrig — utskottsmajoriteten,
som på det här sättet pillar på
Kungl. Maj ds förslag, eller reservanterna,
som i motsvarande omfattning vilja rucka
på utskottsmajoritetens förslag — är
en fråga som jag inte här vill ge mig in
på. Jag vill i stället framhålla några av
skälen till att reservanterna anse, att
Kungl. Maj ds förslag bör bifallas.

Socialstyrelsen har i sina petita till
Kungl. Maj d för nästa budgetår, såsom
framgår av propositionen, begärt en hel
rad nya tjänster, uppflyttning av befattningar
i högre lönegrader och förvandling
av en del arvodesbefattningar till
extraordinarie befattningar. Socialstyrelsen
äskade två nya befattningar som
förste aktuarie i Ce 29, en ny befattning
som byråsekreterare i Ce 24 och uppflyttning
av befattningen som hemhjälpskonsulent
från Ce 24 till Ce 27. Vidare
skulle en arvodesbefattning ombildas till
extraordinarie i Ce 24, tre amanuensaspiranter
skulle anställas, ett kontorsbiträde
skulle befordras till kanslibiträde
o. s. v. Jag vill inte ett ögonblick
ifrågasätta att inte dessa krav ur socialstyrelsens
synpunkt skulle vara fullt motiverade.
Departementschefen har emellertid
endast gått med på att personalen
finge förstärkas med en förste aktuarie
i Ce 29, en halvtidsanställd amanuens
och tre kontorsbiträden, vartill kommer
att han föreslagit denna uppflyttning av
befattningen som hemhjälpskonsulent
från Ce 24 till Ce 27, varom det nu råder
delade meningar. Jag tror att detta är
allt vad departementschefen ansett sig

kunna gå med på av den långa lista, som
socialstyrelsen framlagt.

Utskottsmajoriteten har godkänt departementschefens
förslag utom i vad det
gäller uppflyttning av hemhjälpskonsulenten
från Ce 24 till Ce 27. Nu vilja vi
reservanter hävda — och jag gjorde det
vid frågans behandling i statsutskottets
tredje avdelning, men jag måste uppriktigt
säga, att jag där blev ensam om min
uppfattning — att då departementschefen
ur den långa lista på tjänster, som
socialstyrelsen ansett behövliga, ändå har
tagit ut även detta önskemål om uppflyttning,
så måste den te sig mycket
väl motiverad.

Utskottsmajoriteten åberopar nu departementschefens
ståndpunkt i 1946 års
statsverksproposition, där han sagt nej
till ett liknande yrkande från socialstyrelsen.
Utskottsmajoriteten vill nu åberopa
detta som ett skäl till att hemhjälpskonsulenten
inte heller år 1948 bör
få lönegradsuppflyttning. Utskottsmajoriteten
hänvisar dessutom till att statskontoret
och statens lönenämnd avstyrkt
den begärda uppflyttningen.

Det verkliga skälet till förslaget om
uppflyttning av hemhjälpskonsulenten
anges av departementschefen liksom av
socialstyrelsen vara, att antalet hemvårdarinnor,
för vilkas avlönande statsbidrag
utgår, har ökats mycket kraftigt.
Antalet sådana hemvårdarinnor var år
1946 omkring 1 500 och har för år 1948
fastställts till 2 500. Det har alltså, herr
talman, tillkommit 1 000 nya hemvårdarinnor
under denna tid, och därför anser
jag, att departementschefen har haft
mycket starka skäl för att ändra sin
ståndpunkt. Arbetsbördan har ökats för
denna hemhjälpskonsulent och likaså ansvaret,
och man bör då behandla henne
på samma sätt som man behandlar andra
befattningshavare i statens tjänst i dylika
fall.

Men därtill kommer en helt ny omständighet,
som inte var känd för statsutskottets
tredje avdelning, när vi togo
ståndpunkt till denna fråga. Kungl. Maj:t
har nämligen framlagt en proposition, nr
135, där det äskas anslag av riksdagen
för den sociala hemhjälpsverksamheten,

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

och detta förslag innebär att antalet hemvårdarinnor
för kalenderåret 1949 kommer
att uppgå till 2 800, d. v. s. en ytterligare
ökning med 300. Dessutom ifrågasattes
i propositionen en komplettering
av den sociala hemhjälpen med annan
arbetskraft, som är avsedd att biträda
husmodern, samt vidare ambulerande
hemvårdarinnor. Departementschefen
säger om detta i propositionen nr
135 följande: »Den av utredningen för
hem- och familjefrågor föreslagna försöksverksamheten
med komplettering av
sociala hemhjälpen med annan arbetskraft
avsedd att biträda husmodern, finner
jag vara av stort intresse. Jag förutsätter
att de kommuner, där behov av
sådan utbyggnad finnes, utan större svårigheter
böra kunna ordna försöksverksamhet
med kompletterande social hemhjälp.
Frågan huruvida statsbidrag bör
utgå även till denna gren av den sociala
hemhjälpen torde dock böra anstå tills
vidare.» Av detta framgår tydligt, att
även denna verksamhet nog får följas av
socialstyrelsen, närmast då av den befattningshavare
som handhar denna verksamhet,
för att man skall kunna få en
objektiv bedömning av frågan, huruvida
statsbidrag bör utgå eller inte till den
verksamhet, som kommunerna nu avses
sätta i gång för att liksom experimentera
sig fram till en lämplig lösning.

Vidare säger departementschefen: »Socialstyrelsen
har vidare förordat försöksverksamhet
med ambulerande hemvårdarinnor.
Jag förordar, att statsbidrag
må få utgå till sådan försöksverksamhet
i den utsträckning som socialstyrelsen
föreslagit. Frågan om huvudmannaskapet
torde böra överlämnas åt socialstyrelsen
och vederbörande landsting att
lösa.» Även här föreligger en ny arbetsuppgift
för denna hemhjälpskonsulent,
en arbetsuppgift som icke alls har åberopats
i femte huvudtiteln och som inte
heller varit känd för statsutskottets tredje
avdelning. Detta vill jag här framhålla
såsom ett ytterligare skäl, varför kammaren
bör följa reservationen.

Jag brukar ju inte, såsom kammarens
ledamöter kanske erinra sig, höra till
dem som påyrka lönegradsuppflyttning -

Anslag till socialstyrelsen.

ar för olika befattningshavare. Men i detta
fall anser jag att man inte kan komma
förbi önskemålet om en uppflyttning.
Jag är tämligen övertygad om att
det är mer än en av kammarens ledamöter
som i ett fall sådant som detta
resonerar på samma sätt som den utskottskamrat,
som, då vi behandlade detta
ärende, viskade i mitt öra: »Jag skulle
väl kunna rösta med dig, om jag vore
övertygad om att den här hemhjälpskonsulenten
kunde arbeta mera, om hon blir
uppflyttad till Ce 27, än hon gör nu, när
hon står i Ce 24.» . Detta är ju en genväg
när man skall ta ställning till en lönefråga
som denna. Men nu är det ju
ändå så, ärade kammarledamöter, att det
utslagsgivande för lönegradsplaceringen
i hög grad måste vara och alltid har varit
respektive tjänsters omfattning och
det därmed förenade ansvaret. Man kan
då inte komma till något annat resultat
än att det är både billigt och rättvist,
om kammaren följer reservationen och
därmed också biträder Kungl. Maj :ts
förslag.

Slutligen vill jag erinra om att denna
hemhjälpsverksamhet, såsom alla veta
vilka under senare år ha sysslat med
den sociala vården, är praktiskt taget
den enda del av det sociala reformprogrammet,
som har kunnat utformas enligt
de uppgjorda ritningarna. Allt det
andra har av olika anledningar stoppats
upp, men hemhjälpsverksamheten har
kunnat utvidgas precis i enlighet med
statsmakternas beslut. Och ingen, som i
landstingen och kommunerna kommit i
kontakt med denna verksamhet, kan ha
undgått att märka i hur hög grad den
är befriad, ja, jag skulle vilja säga befriande
fri från onödiga byråkratiska
påhäng. Man tar enkelt och praktiskt på
frågorna.

Nu vill jag inte säga, alt förtjänsten av
att verksamheten kunnat fortgå och utvecklas
på detta glädjande sätt eller att
den fått en sådan utomordentlig praktisk
utformning helt skall tillskrivas denna
befattningshavare i socialstyrelsen, men
jag vågar tro, att hon i en icke ringa
grad har medverkat till detta.

Då jag har den uppfattningen, att rätt -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till socialstyrelsen.

vise- och billighetssynpunkter skalle åsidosättas
på ett vis, som jag inte kan
finna vara riktigt, om riksdagen och i
första hand denna kammare biträda utskottsmajoritetens
förslag, vill jag, herr
talman, yrka bifall till den av herr Oscar
Olsson m. fl. vid denna punkt avgivna
reservationen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Min ärade vän på statstutskottets tredje
avdelning har här velat göra gällande,
att om man bifölle utskottsförslaget,
skulle man göra sig skyldig till någonting
mot rättvisa och billighet stridande.
Jag tror att det är ett överord av
betydande mått. Ett sådant yttrande
måste ju innebära att man påstår, att
också statens lönenämnd skulle göra sig
skyldig till någonting sådant. Förutom
statskontoret — som man ju kanske ofta
tycker går hårt fram — har nämligen
också statens lönenämnd motsatt sig att
man nu skulle genomföra den här ifrågavarande
lönegradsuppflyttningen. Jag
tror inte man kan beskylla statens lönenämnd
för att vilja gå hårt fram, utan
nämnden är just inriktad på att göra
jämförelser mellan lönegradssättningen
för olika befattningshavare. Jag utgår
därför ifrån att statens lönenämnd är
ett ganska gott stöd när man påstår, att
placeringen i Ce 24 f. n. är den riktiga
för denna befattningshavare.

Ett av herr Gustaf Karlssons huvudsakliga
skäl för uppflyttningsyrkandet
var, att antalet hemvårdarinnor har
ökats så kraftigt, men härigenom uppkommer
ju ingen annan förändring för
denna hemhjälpskonsulent än att kvantiteten
av själva rutinarbetet ökas. För
att avlasta detta arbete från henne får
hon emellertid nu en ny amanuens, som
kommer att sköta den formella och kamerala
granskningen. Någon högre kvalitet
på det arbete, som utföres av hemhjälpskonsulenten,
blir det däremot inte
fråga om. Svårigheten att bedöma, om
den eller den kommunen skall få statsbidrag,
blir knappast större, därför att
antalet hemvårdarinnor växer.

Detta påstående bestyrkes också av att

det faktiskt, reellt sett är landstingen
som granska, att kommunernas ansökningar
om statsbidrag till hemvårdarinnor
äro riktigt grundade. Strängt taget
behövs det knappast någon central
granskning alls, ty landstingen ha en
sådan ställning, att de utan tvivel kunna
anses vara nog ansvarskännande för
att klara den saken, om så vore alldeles
på egen hand. Landstingen äro dessutom
delaktiga i kostnaderna för dessa hemvårdarinnor.
För varje hemvårdarinna
skola ju landstingen betala, jag tror det
är 700 kronor årligen, och när de själva
få betala en så stor del av kostnaderna,
är det helt naturligt att de ha intresse
av att det inte inom deras område tillsättes
någon hemvårdarinna, som inte
kan göra skäl för sig.

Sedan sade herr Gustaf Karlsson någonting,
som jag egentligen tyckte var
väldigt roligt, nämligen att detta område
är praktiskt taget det enda inom
socialvården, där ett beslut av statsmakterna
har kunnat föras ut i levande livet
någorlunda efter ritningarna. Detta
är ju sant, och det är sant även därför
att statsmakterna på en mängd andra
områden ha beslutat reformer i en sådan
takt, att man redan från början har
kunnat säga att det av praktiska och
personella skäl skulle vara nästan omöjligt
att genomföra dem planenligt. Men
herr Gustaf Karlsson har genom sitt påpekande
ganska effektivt motbevisat sig
själv, ty trots placeringen i lönegrad Ce
24 av denna hemhjälpskonsulent har
man ju lyckats genomföra denna sociala
anordning på ett mycket tillfredsställande
sätt. Därför behöver jag inte hålla
på så länge till med att motbevisa herr
Gustaf Karlsson.

Vi ha inom avdelningen och statsutskottets
majoritet ansett, att man bör
vara försiktig och inte utan verkliga
skäl gå emot statens lönenämnds yttranden
om de olika lönegradsplaceringarna.
Och då vi inte ha funnit att sådana
skäl föreligga i detta fall, ha vi ansett
oss bäst tjäna den kontinuitet i statsförvaltningen,
som statsutskottet bör vara
ansvarigt för, genom att följa statens
lönenämnd.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

På dessa grunder ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Fröken OSVALD: Herr talman! .lag
ber att till alla delar få instämma med
herr Gustaf Karlsson i vad han här sagt
om hemhjälpskonsulenten.

Såsom ledamot av socialstyrelsens
nämnd för den sociala hemhjälpsverksamheten
kan jag vitsorda vad hemhjälpskonsulenten
betytt för hela utvecklingen
av hemhjälpsverksamheten.
Jag var också en av ledamöterna i befolkningsutredningens
delegation för
hem- och familjefrågor, som hade att
utarbeta betänkandet om den sociala
hemhjälpsverksamheten, och jag kan intyga
att den plan, som befolkningsutredningen
på sin tid utarbetade, till alla
delar har kunnat genomföras i praktiken,
i stor utsträckning tack vare den
hemhjälpskonsulent, som inom socialstyrelsen
handhaft denna uppgift.

Också från en annan synpunkt kan
jag vitsorda hemhjälpskonsulentens insats
i detta fall. Det har gällt att skaffa
fram hemvårdarinnor i så stor mängd
som planen utvisade att vi kunde få
statsbidrag till. Om inte hemhjälpskonsulenten
med sin otroliga energi, sin
framåtanda och sin fantasi att finna utvägar
hade tagit kontakt med och fått
till stånd ett samarbete med olika typer
av skolor, skulle vi aldrig ha fått fram
det stora antal hemvårdarinnor vi nu
ha. Under detta år kommer ju antalet
hemvårdarinnor att stiga till 2 500, och
när statsbidrag på sin tid beviljades och
år 1944 började utdelas, hade vi ungefär
500 hemvårdarinnor.

Vi äro väl alla överens om att den sociala
hemhjälpsverksamheten hör till de
sociala reformer på senare år, som mest
varit till välsignelse. Hemhjälpsverksamhcten
omfattas med det största intresse
av alla lager inom vårt folk, och den
mötes med ofantligt stor tacksamhet från
de hem, som bli hjälpta. Utan en sådan
person i ledningen som denna hemhjälpskonsulent
hade verksamheten aldrig
kommit att utvecklas på det utmiirk -

Anslag till socialstyrelsen.

ta sätt som fallet blivit. Hon har ett
mycket stort ansvar och en mycket stor
arbetsbörda, som hon klarar på ett utmärkt
sätt. Överallt hör man talas om,
när man kommer ut i landet, på vilket
charmfullt och föga byråkratiskt sätt hon
handhar sin verksamhet och hur lätt
hon får kontakt med och samarbetar
med människor. Man skulle kunna hålla
på länge med att tala om hennes förtjänster.

För mig har det länge varit en anledning
till stor förvåning, att hemhjälpskonsulenten
har varit placerad i en så
låg löneklass. Statsmakterna ha ju ändå
möjlighet att genom lönegradsplaceringen
visa, om man uppskattar en människa
eller inte. Jag tror att något av det
värsta som för närvarande kunde hända
den sociala hemhjälpsverksamheten
skulle vara, ifall den nuvarande hemhjälpskonsulenten
lämnade sitt arbete.
Det skulle vålla ett avbräck i hemhjälpsverksamheten,
som den inte skulle tåla
vid. Och jag tror inte att det vid nu rådande
knapphet på arbetskraft skulle
bli så lätt att driva upp en efterträdare
av hennes kapacitet.

Med anledning av vad jag här har
sagt vill jag alltså, herr talman, yrka bifall
till reservationen.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Herr Mannerskantz hänvisade till statskontoret
och statens lönenämnd, som ju
utskottsmajoriteten i detta fall har följt.
Statskontoret ansåg han visst inte vara
så mycket att stödja sig på, och för
säkerhets skull hänvisade han därför
speciellt till lönenämnden.

Nu säger utskottet i sitt yttrande, att
med ett slutligt ställningstagande till
uppflyttningen bör ytterligare anstå,
men så vitt jag kan finna har man inte
anfört någon som helst saklig motivering.
Redan i detta uttalande ligger
emellertid en förhoppning om att man
i framtiden kan ändra sig, och då förstår
jag inte vad som skall ske utöver
vad som redan har skett, för att man
skall ändra sin inställning till denna
fråga. Såsom herr Karlsson redan

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till socialstyrelsen.

nämnt, har ju Kungl. Maj:t gått mycket
hårt fram mot socialstyrelsens äskanden,
men på denna punkt och jag tror
ännu en har Kungl. Maj :t funnit det rätt
och rimligt att föreslå en höjning.

Det har redan nämnts — jag skall inte
ta upp tiden med att närmare ingå
därpå — att denna verksamhet har utvecklats
mycket starkt och att detta
medfört ökat ansvar och ökad arbetsbörda
för hemhjälpskonsulenten. Nu
säger visserligen herr Mannerskantz, att
verksamheten har utvecklats, trots att
vederbörande har varit placerad i lönegrad
Ce 24. Det ligger någonting i
det, men jag tycker inte, att betraktelsesättet
är riktigt. Jag anser nämligen, att
en person bör avlönas efter det ansvar
och den arbetsbörda vederbörande har.
Ökas nu — såsom här —■ båda dessa
faktorer, är det motiverat med en uppflyttning
till högre lönegrad. Jag tycker,
att saken i och för sig är så rättfärdig,
att man inte alls behöver ta till några
sådana skrämskott som att vederbörande
kanske ger sig i väg från befattningen,
om den inte flyttas upp. Risken
finns naturligtvis. Men jag vill anknyta
till vad fröken Osvald sade om att vederbörande
är synnerligen intresserad
av och hänförd för sin uppgift, vilket
också resultatet av hennes arbete har visat.
Jag tror därför, att hon även i fortsättningen
kommer att göra sitt bästa,
men jag anser att just detta faktum motiverar,
att riksdagen följer Kungl.
Maj:t på denna punkt.

Socialstyrelsen har mycket kraftigt
betonat, att denna befattningshavare i
stor utsträckning äger att självständigt
representera styrelsen och på egen
hand ta ställning i viktiga ärenden.
Drar man här paralleller med andra befattningshavare
i liknande ställning,
tror jag man finner, att just denna person
i ovanligt hög grad har en självständig
och krävande ställning.

Herr talman! Jag skall inte ta upp
tiden längre. Men då jag anser, att sakliga
skäl tala för en uppflyttning här,
yrkar jag bifall till reservationen, d. v. s.
till Kungl. Maj :ts förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Oscar Olsson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmanen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Oscar Olsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —6G;

Nej — 62.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 4—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Punkterna 8—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28.

Anslag till fria resor för barn m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Fria resor för barn för budgetåret
1948/49 anvisa ett förslagsanslag av
5 500 000 kronor och till Bidrag till husmoderssemestern
för samma budgetår ett
förslagsanslag av 1 900 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wahlund och fru Svenson (1:53) och
den andra inom andra kammaren av
herr Johansson i Mysinge m. fl. (II: 87),

dels ock en inom andra kammaren av
fru Linderot m. fl. väckt motion (II: 86).

1 motionerna hade yrkats, att medelsanvisningen
till stipendier för underlättande
av husmoderssemestern skulle höjas
från av Kungl. Maj:t föreslagna
600 000 kronor till 1 000 000 kronor och
anslaget därför anvisas med ett belopp
av 2 300 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte för budgetåret
1948/49 anvisa

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
till Fria resor för barn ett förslagsanslag
av 5 500 000 kronor;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:53 och 11:87
samt 11:86 till Bidrag till husmoderssemestern
ett förslagsanslag av 2 100 000
kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz
och Ileiding, fröken Andersson
samt herrar Gustav Emil Andersson.
O hlon, Falla, Rubbestad, Holmström och
Johansson i Mysinge, vilka ansett dels att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
dels ock att utskottet hort hemställa, att

2 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 13.

Anslag till fria resor för barn m. m.

riksdagen måtte för budgetåret 1948/49
anvisa

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Fria resor för barn ett förslagsanslag
av 5 300 000 kronor;

b) i anledning--- — 2 100 000 kro nor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Utskottet har under denna punkt slagit
samman två punkter i huvudtiteln, nämligen
anslag till fria resor för barn och
bidrag till husmoderssemestern. Anledningen
till detta är att vi funnit, att de
höra ihop. De ingripa i varandras områden
högst avsevärt, och dessutom är
det i stor utsträckning samma sorts personer
som få del av anslagen. Inom både
avdelningen och utskottet ha vi varit
alldeles eniga om att anslaget till husmoderssemestern
borde höjas något, så
att det vore möjligt att ge semesterstipendier
åt alla de husmödrar, som söka
sådana. Anslaget har ju varit obetecknat;
när husmödrarna i de olika länen
ställt sig i ko för att få semesterstipendier,
kunna pengarna alltså plötsligt ha
tagit slut, och så har slumpen fått avgöra,
vilka som skulle komma i åtnjutande
av dem. Därför ha vi inom utskottet
varit eniga om att höja anslaget till
husmoderssemestern med 200 000 kronor.

Sedan har det varit svårare att nå
enighet om att man borde begränsa utgifterna
på det andra området — de
fria resorna för barn — så att man
inte sammanlagt belastade femte huvudtiteln
mer än vad Kungl. Maj :t har föreslagit.
Då ha reservanterna menat, att
det finns möjligheter att ändra bestämmelserna
om de fria resorna för
barn, så att man där kunde få en
utgiftsminskning. Det är därför som
vi ha föreslagit, att ett 200 000 kronor
lägre anslag skulle upptagas för
fria resor för barn. Men för att minskningen
skall få någon reell betydelse
och inte bara vara ett camouflage
ha vi menat, att man nu borde
sätla ned den ressträcka, för vilken
statsbidrag utgår, från 60 mil till 40 mil,
utom när det gäller de fyra nordligaste

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till fria resor för barn m. m.

länen, och dessutom återgå till vad som
tidigare tillämpats, nämligen att barn
med rättighet att ha vårdare eller vårdarinna
med sig inte få vara äldre än
åtta år i stället för — såsom det varit
de senaste åren — tio år. Tiderna ha
ju blivit sådana, att man måste vidta
vissa restriktioner. Då ha vi tyckt, att
fixerandet av fyrtiomilsgränsen är en
mindre hårt verkande restriktion än
många andra, eftersom man ju genom en
resa på 40 mil faktiskt kan komma mycket
långt inom södra och mellersta Sverige.
Risken för att vederbörande inte
skulle kunna fara dit de vilja är inte
stor, ty det är bara för överskjutande
väglängd som de själva få betala hela
resekostnaden — de få fortfarande bidrag
för de första 40 milen. Det kan
aldrig röra sig om så stora summor,
och med den inkomstutveckling som
skett här i landet tycker jag inte, att inskränkningen
kan medföra någon större
olägenhet.

Detsamma gäller barnens ålder. Åtta
år kan vara en lämpligare ålder, när
man ändå måste införa några restriktioner
— det är ju ur alla synpunkter
önskligt, att staten nu ger ut så litet
pengar som möjligt. Vidare äro statens
järnvägar under sommartid så belastade,
att det nästan är en pina för de
semesterresande som färdas på tågen.
När man vet, hur det under de värsta
semesterveckorna ser ut på järnvägsstationer
och i järnvägsvagnar, måste
man säga, att det snarare är en tung
börda än ett nöje att färdas på järnväg.
Det är därför inte alls olägligt, om man
gör något för att minska anhopningen
på järnvägarna just under sommarhalvåret.

Av dessa skäl tycka vi, att det rimmar
med den allmänna utvecklingen,
att man, om man ökar en post, försöker
minska utgifterna på ett annat håll.
Då man har kunnat göra det på ett sätt,
som så föga ingriper i förutvarande förmåner,
ha vi ansett oss böra förorda
detta, och det har tagit sig uttryck i
den reservation, som finnes fogad till
denna punkt och till vilken jag ber att
få yrka bifall.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag vill endast bekräfta den redogörelse,
som herr Mannerskantz har lämnat
för såväl utskottsmajoritetens som
reservanternas uppfattning om värdet
av husmoderssemestern och de fria resorna
för barn. Det rådde, såsom herr
Mannerskantz säger, en rörande enighet
om att eftersom anslaget till semesterstipendier
åt husmödrarna visat sig vara
för lågt, skulle beloppet ökas, men vi
vågade inte höja det med mer än 200 000
kronor.

Men sedan skiljer sig utskottets ståndpunkt
från reservanternas. Reservanterna
äro ju angelägna om att vi omedelbart
skola få täckning för dessa 200 000
kronor, under det att utskottet rekommenderar
Kungl. Maj :t att pröva, huruvida
man inte i fråga om resorna skulle
kunna framdeles införa vissa restriktioner.
Utskottsmajoriteten vill med andra
ord inte godtyckligt dra en gräns,
inom vilken man kan få bidrag till resor,
utan hemställer, att Kungl. Maj:t skall
undersöka denna sak och framlägga förslag
om möjligheterna att göra besparingar.

Herr Mannerskantz underströk mycket
starkt, att det här ovillkorligen
gällde att inte sammanlagt öka anslagen.
Men vi anse, att detta belopp —
som alltså skall användas för stipendier
till husmödrar, så att de skola få komma
bort och vila sig i tio dagar eller
kanske två veckor — är av den naturen,
att det inte gärna kan verka inflationsbefrämjande
på något sätt. Vi tro fastmera,
att man här kanske rent av, om
man ser verksamheten i dess stora sammanhang,
skall kunna spara på andra
områden, och vi tro inte, att det är någon
större risk att bevilja dessa 200 000
kronor, som vi yrka på utöver Kungl.
Maj:ts förslag.

1 fråga om de fria resorna för barnen
råder det kanske delade meningar, huruvida
denna verksamhet är lika gagnerik
som den egentliga husmoderssemesterverksamheten.
Vi ville inte gå in på någon
närmare granskning därav och hade
inte möjlighet därtill heller. Vi infordrade
dock vissa uppgifter, som äro redo -

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

visade i utskottets utlåtande på s. 14 och
som jag inte här behöver ta upp tiden
med.

Vad jag här ville framhålla, herr talman,
var närmast att utskottsmajoriteten
är av den bestämda meningen, att riksdagen
kan bevilja dessa 200 000 kronor
utan att man behöver befara någon som
helst inflationsbefrämjande tendens. Därför
yrkar jag bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Utskottet påpekar, att anslaget
till fria resor inte bara är till nytta för
barnen, utan också innebär rekreationsmöjligheter
för mödrarna, som i de allra
flesta fall äro de vårdare, som följa med
barnen. Om man, såsom reservanterna
här föreslagit, sänker den åldersgräns,
vid vilken barn anses vara i behov av
vårdare, till åtta år, skulle man nå två
inte önskvärda resultat.

För det första skulle en hel del barn
mellan åtta och tio år inte alls få resa
någonstans under sommaren. Vi skola
komma ihåg, att även om en del åttaåringar
äro så manhaftiga, att de kunna
våga sig ut och resa på egen hand, äro
dock de allra flesta åttaåringar ganska
blyga och försagda, när de överlämnas
åt sig själva, för att inte tala om den oro
som föräldrarna måste känna för barnen,
då dessa skickas ut på i en del fall
ganska långa resor. Den oron är naturligtvis
större, då det blir fråga om tågombyten
eller byten till bussar och andra
komplikationer. Risken att barnet
inte klarar sig kan i synnerhet för modern
te sig så stor, att hon hellre behåller
barnet hemma än hon tar risken.

Ett annat icke önskvärt resultat skulle
bli, att många mödrar till barn mellan
åtta och tio år skulle gå miste om den
stimulans och den vila, som en resa och
en tids bortovaro från hemmet ändå ge.

Inle heller förslaget om inskränkning
av den väglängd, för vilken resan är avgiftsfri,
anser jag välbetänkt. Ofta är det
ju fråga om att barnet skall placeras
hos sliikt eller vänner till familjen. Med
den rörlighet, som präglar befolkningen,

Anslag till fria resor för barn m. m.

är det en mycket stor del av invånarna
åtminstone i storstäderna, som har sin
släkt eller sina vänner på ett betydligt
större avstånd än 40 mil från den ort,
där de själva bo. En begränsning av bidraget
till att gälla de första 40 milen
skulle försvåra och i många fall omöjliggöra
barnets lantvistelse.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga — ehuru det inte precis hör hit
— att för stadsbarnens del är det inte
bara fråga om en fysisk återhämtning,
utan def är också av stor betydelse för
dem att lära känna de livsförhållanden,
som varit deras föräldrars eller deras
far- och morföräldrars. En sådan kännedom
kan man tänka sig kommer att sedermera
skapa förståelse för olika levnadsförhållanden,
betingade av olika
bostadsorter.

Till sist skulle jag vilja framhålla —
fastän det kanske inte heller hör hit —
att just nu, då vi skymta prisförhöjningar
på så gott som alla oundgängligen
nödvändiga livsmedel, vilket kommer att
medföra stora bekymmer för alla familjer
och i synnerhet barnfamiljerna, vore
det enligt min mening i högsta grad
oklokt att inskränka på en fördel, som
dock visat sig så välsignelsebringande
för såväl mödrar som barn.

Med vad jag nu har sagt vill jag yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr tal man!

Det är mycket svårt att säga, vilketdera
av dessa två anslag som ur husmoderssemestersynpunkt
är det viktigaste.
Det visar sig nämligen, att över
40 000 husmödrar ha fått lantvistelse
omkring en månad, därför att de fått
följa med sina barn som vårdare. Jag
bara konstaterar detta faktum. Men frågan
är väl, huruvida inte anslaget för
barnresorna är minst lika viktigt ur
husmoderssemestersynpunkt som anslaget
under b). Det gör, att jag har mycket
svårt att följa reservanternas resonemang
på denna punkt. I varje fall bör
man väl kunna viinta, så att man kan
undersöka, huruvida inte reservanternas
förslag får konsekvenser, som man inte

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till fria resor för barn m. m.

är villig att ta. Utskottet önskar ju, att
man skall se efter, vilka konsekvenserna
skulle bli, innan man fastställer dels
en minskning av väglängden och dels en
minskning av den ålder, intill vilken
barnen skola vara berättigade till fria
resor. Jag tror såsom den föregående
ärade talaren, att mödrarna inte gärna
på egen hand släppa ut barn som äro
under tio år — härför tala ju alla psykologiska
skäl. Gränsen åtta år är därför
tämligen godtyckligt vald. Det är visserligen
tioårsgränsen också, men den
ger i varje fall något större möjligheter
än åttaårsgränsen.

Därför är det rimligt, att man, såsom
utskottet säger, låter Kungl. Maj:t taga
frågan under övervägande och inte, såsom
reservanterna förorda, nu fattar ett
definitivt beslut. För min del hoppas
jag, att kammaren skall följa utskottet.

Herr ANDERSON, GUSTAF IWAR:
Herr talman! Jag har inte haft tillfälle
att delta i utskottsbehandlingen av detta
ärende. Jag ber därför att få deklarera,
att jag, om jag hade deltagit däri, hade
anslutit mig till majoritetens förslag.

Men dessutom skulle jag vilja framföra
en önskan om att en sak, som jag tidigare
under åren har pläderat för, tas
upp till omprövning. Det gäller anordnandet
av gruppresor. Om man införde
sådana, skulle man kunna nedbringa
kostnaderna avsevärt. Vad som jag en
smula reagerat emot i den av utskottet
lämnade redogörelsen är att som vårdare
ha medföljt ca 5 000 personer, som
icke äro mödrar. Ordnade man gruppresor,
särskilt ifrån de större orterna,
skulle detta mycket höga antal kunna
kraftigt reduceras, och det innebure heller
ingen nämnvärd nackdel för barnen,
utan snarare en fördel. Jag ber att få begagna
tillfället, herr talman, att vädja till
socialministern, att när nu grunderna
skola omprövas — jag hoppas, att utskottsmajoriteten
segrar — man då också
såvitt möjligt beaktar, att det går att
förbilliga transporterna genom att anordna
gruppresor, i varje fall från de
större platserna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OHLON: Herr talman! Det är alldeles
riktigt, såsom herr Karlsson i Munkedal
sade, att delta inte är någon fråga
av betydelse för den s. k. samhällsekonomiska
balansen. Men vi lida i stället av
en brist på ett annat område: vi ha för
närvarande en högst betydande trafikorganisatorisk
balans. Järnvägarna räcka
inte till under sommarens högsäsong att
transportera alla människor, som numera
söka sig ut till sina sommarbostäder.
Särskilt vi, som ha våra sommarställen
utefter Bohusbanan, ha erfarenhet
därav. Vid vissa tider på sommaren
är det nästan omöjligt för oss, som ha
ont om tid, att komma ut till våra boplatser
och potatisland utefter denna
bana. Även om man löser en andraklassbiljett,
kan det hända, att man får nöja
sig med att göra resan på en plattform,
om man över huvud taget kommer med
tåget.

Nu har ju utskottet enhälligt tillstyrkt
ytterligare 200 000 kronor till husmödrarnas
resor. Reservanterna ha då ansett,
att man för att förhindra en alltför hög
resefrekvens, som i själva verket skulle
motverka dessa resors syfte, borde försöka
åvägabringa en inskränkning på ett
annat område. Reservanternas förslag
kan ha vissa olyckliga konsekvenser —
det vill jag inte bestrida, men enda möjligheten
för oss att komma med ett alternativ
bär varit detta.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservanternas hemställan.

Herr SANDBERG: Herr talman! Jag
skulle med anledning av den siste ärade
talarens inlägg vilja hävda den uppfattningen,
att man bör betrakta dessa barn
och de vårdare, som skola följa med dem,
såsom en särskilt gynnad part, då det
gäller att bereda möjligheter till sommarvistelse.
Jag har all vördnad och respekt
för sommarställenas betydelse och
dem som bebo dessa, men jag tycker
nog, att herr Ohlons argument i alla fall
inte får väga så tungt, när nu de myn -

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

digheter, som ha hand om trafikapparaten
i landet, skola försöka åstadkomma
bästa möjliga balans mellan de olika intressena.

Jag skulle också, herr talman, med anledning
av herr Iwar Andersons anförande
för en stund sedan om ordnande
av gruppresor vilja vädja till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
att inte ta alltför tungt och allvarligt
på det uppslag som herr Iwar Anderson
framförde. Jag tycker, att det
har en viss tjusning och en viss charm,
om en mamma kan få ta sin unge med
sig och resa på egen hand utan att det
blir alltför stram organisation över det
hela. Därmed har jag givetvis inte underskattat
betydelsen av en lämpligt avvägd
rationalisering, i den mån en sådan
nu går att genomföra.

Herr ANDERSON, GUSTAF IWAR:
Herr talman! Jag ber endast att få säga,
att jag talade närmast om de 5 000 ickemödrar,
som ha medföljt som vårdare.

I övrigt kan det måhända icke vara
förmätet av mig att säga, att jag under
en lång följd av år i egenskap av biljettör
haft att göra med sådana här resor bland
annat för Frälsningsarmén, som anordnat
sådana här gruppresor och skött
saken utomordentligt väl.

Jag vidhåller min vädjan till socialministern,
att även denna form av resor
måtte beaktas.

Herr MANNERSKANTZ: Vi ha, herr
talman, haft förmånen att på tredje avdelningen
ha ett flertal damer med, och
vi enades med dem om att i valet mellan
husmodersstipendier och dessa fria
resor för barnen, där husmödrarna följa
med som vårdare, är det för husmödrarna,
åtminstone i de flesta fall, inera vilsamt
och mera semesterlikt, när de få
resa ensamma. Då de skola ha barnskaran
med sig, ha de ju ständigt samma
bestyr med dem som de ha under den
återstående delen av året. Det ansågs av
detta och andra skäl, att om man vill
gynna husmödrarna, bör man lägga
tyngdpunkten på husmodersstipendier -

Anslag till fria resor för barn m. m.

na. Jag tycker också att detta bekräftats,
när man talat med husmödrar, som
varit på semesterhem eller semesterkolonier
ensamma; det är åtminstone min
erfarenhet från samtal med sådana husmödrar,
att de säga, att det är väldigt
skönt att slippa detta dagliga besvär med
och ansvar för barnen. Den stora svårigheten
är att skaffa en fullgod ersättare,
som kan sköta hemmet och särskilt barnen,
men kan man bara ordna det så,
att husmödrarna kunna känna sig lugna
i det avseendet, är det säkerligen det
bästa för deras räkning, om de kunna
fara ensamma och icke behöva ha barnen
med sig. Sedan är det kanske lättare
att ordna med sommarvistelse för barnen
genom gruppresor eller på andra
sätt, och det gör man ju också i stor
utsträckning.

Jag tror därför att man går i rätt riktning,
om man lägger tyngdpunkten mera
på husmoderssemestrarna än på de fria
resorna för barnen.

Herr LUNDQVIST: Här ha under debatten
bland annat framhävts de svårigheter,
som järnvägarna för närvarande
ha att klara av trafiken under högsommarmånaderna,
och att man skulle ta
hänsyn till dem. Alla känna ju väl till
dessa svårigheter, och järnvägsledningen
har redan mycket tydligt sagt ifrån,
att så länge statsmakterna icke ha hjälpt
oss att få den ökade rullande materiel
som behövs för att klara av den ökade
trafiken, går det inte att på ett tillfredsställande
sätt tillmötesgå allmänhetens
olika krav.

Nu har någon här — jag tror det var
herr Sandberg — sagt, att man skall betrakta
dessa barnresor såsom berättigade
till en särskild förmånsställning. Jag
kan förstå det resonemanget, men är det
någon som har tänkt sig in i konsekvenserna
av ett sådant ställningstagande?
Det måste, såvitt jag förstår, betyda, att
de vanliga resorna skulle ransoneras,
men är det någon här i kammaren, som
är beredd att till det omfattande ransoneringssystem
vi redan ha också införa
ransonering på resorna? Jag tror
inte det är någon som vill göra det.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till förebyggande av invaliditet m. m.

Jag skall inte yttra mig här om huruvida
det kan vara lämpligt att sänka den
åldersgräns för barnen, som det här är
fråga om, från tio till åtta år. Jag kan
förstå att en del personer känna sig i
viss mån bekymrade inför ett sådant
förslag, särskilt när resorna skola ske
under en sådan väldig trafik som det är
under högsommaren. Men tvekan att gå
med på en sänkning av avståndet från
600 till 400 kilometer har jag synnerligen
svårt att förstå. Om man över huvud
taget vill göra någonting i den riktning
som man här särskilt från reservanternas
sida talat för, så är väl detta en åtgärd,
som utan risk kan vidtagas. Jag
skulle för min del vilja hemställa till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet,
att, om statsutskottets yrkande
går igenom, vid de överväganden,
som göras inom departementet i dessa
frågor, alldeles särskild uppmärksamhet
ägnas just åt den punkten.

Jag tror nog också att man kan återgå
till gruppresor i något större utsträckning,
utan att detta blir till något men.
Det är nog litet slöseri att det skall följa
med en vårdare för varje barnunge. Det
går i detta fall lika väl som i många andra
att låta en vårdare taga hand om åtminstone
8—10 stycken. På det sättet
sparar man både utrymme och pengar,
och båda delarna torde vara av värde i
nuvarande situation.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
28, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 39.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 29—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44.

Anslag till förebyggande av
invaliditet m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Åtgärder till förebygggande och
hävande av invaliditet för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag av
7 550 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels en inom andra kammaren av herr
Adolfsson m. fl. väckt motion (11:94);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Andersson och herr Löthner
(I: 173) och den andra inom andra kammaren
av fru Eiverlöf och herr Hagård

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till förebyggande av invaliditet m. m.

(11:276), vari hemställts, att riksdagen
måtte under elfte huvudtiteln, punkt 62,
såsom Bidrag till anskaffande och drift
av hörapparater anvisa ett anslag av
35 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen 11:94 till Åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet
för budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 7 550 000 kronor;

b) i anledning av motionerna 1:173
och 11:276 uttala, att av nämnda anslag
borde såsom hittills utgå bidrag till anskaffande
och drift av hörapparater.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Erinras må, att Kungl. Maj:t ansett annan
verksamhet än den individuella under
förevarande anslag böra under rådande
förhållanden tills vidare inskränkas.
För ändamålet beräknas sålunda
200 000 kronor mot 350 000 kronor för
innevarande budgetår. Från sistnämnda
belopp har utgått ett bidrag av 10 000
kronor till Hörselfrämjandet för anskaffande
och drift av hörapparater. Vidare
har förra årets riksdag i anledning av
motioner genom särskilda anslag beviljat
ytterligare 25 000 kronor för samma ändamål.
Sistnämnda anslag har i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln
föreslagits skola för nästa budgetår
anvisas med oförändrat belopp. I de
nämnda motionerna 1:173 och 11:276
har emellertid yrkats, att anslaget skall
höjas med 10 000 kronor till 35 000 kronor
under åberopande av att bidraget på
10 000 kronor från pensionsstyrelsen enligt
meddelande från styrelsen skulle
komma att indragas.

Det detta budgetår utgående beloppet
på inalles 35 000 kronor till bidrag för
anskaffande och drift av hörapparater är
utan tvivel knappt i förhållande till det
behov som föreligger. Även om det i rådande
läge ej kan förstärkas, delar utskottet
dock motionärernas uppfattning,
att det ej bör minskas. Då utredning pågår
av de hörseldefektas problem, torde

den understödjande verksamheten i förevarande
avseende böra fortgå efter
oförändrade grunder under nästa budgetår.
Motionerna synas böra på det sätt bifallas,
att bidrag på 10 000 kronor bör
liksom hittills utgå från förevarande anslag
av det för annan verksamhet än den
individuella avsedda beloppet.»

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Här föreligger en motion rörande anslag
till anskaffande och drift av hörapparater,
något som vi motionärer hänfört
till en punkt i elfte huvudtiteln
men som utskottet tagit upp i detta sammanhang.
Vi ha yrkat på ett anslag på
35 000 kronor till denna verksamhet,
men vad det i dag gäller är de 10 000
kronor som tidigare ha utgått på femte
huvudtitelns anslag, och sedermera
kommer på elfte huvudtiteln Kungl.
Maj :ts förslag om ett anslag på 25 000
kronor, som jag hoppas kommer att bifallas.

Anledningen till att motionen väcktes
var, att pensionsstyrelsen meddelat, att
de 10 000 kronor, som tidigare utgått
därifrån, skulle indragas. Nu säger utskottet
med full rätt, att det belopp på
35 000 kronor, som det hela rör sig om,
utan tvivel är knappt i förhållande till
det behov som föreligger. Emellertid
har utskottet, med hänvisning till att
det pågår en utredning, som begärts av
förra årets riksdag, icke ansett sig kunna
taga under övervägande ett högre
anslag. Vi ha nämligen i motionens motivering
ifrågasatt, att man skulle bevilja
de 100 000 kronor som centralstyrelsen
för Hörselfrämjandet begärt, en
begäran som kraftigt tillstyrkts av pensionsstyrelsen.

Emellertid kan man säga att motionen
i sak bifallits, i det att utskottet
anser att dessa 10 000 kronor under
den förevarande punkten i fortsättningen
som hittills skola utgå, och jag vet
väl, herr talman, att det icke är vanligt,
att en motionär, som fått sitt yrkande
bifallet, tar till orda i saken, men
denna fråga befinner sig i ett så utomordentligt
prekärt läge, att jag har ansett
mig böra få till protokollet anteck -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till förebyggande av invaliditet m. m.

nade vissa synpunkter, som kanske
kunna i någon mån ge saken en stöt
framåt.

För att ge en antydan om verksamheten
vill jag då först nämna de direktiv
som riksdagen förra året har givit
för anslaget till hörapparater. Det betonas
där, att bidrag må utgå till person,
som av öronläkare förklaras vara
för sitt arbete i behov av hörapparat
och vilken med hänsyn till sin ekonomiska
ställning kan antagas icke vara
i stånd att utan bidrag förskaffa sig
sådan apparat. Vidare må bidrag i regel
utgå med högst två tredjedelar av
kostnaden för anskaffande av sådan
apparat — kostnaden är i genomsnitt
cirka 400 kronor — och bidrag till
kostnaderna för drift av hörapparat må
utgå med högst 100 kronor för år. Nu
är det så, att driftkostnaderna för en
sådan här apparat äro ganska höga —-jag tror det är ungefär 120 kronor för
år, som vederbörande i regel får svara
för själv.

I riksdagens skrivelse framhölls vidare,
att icke endast yrkesarbetande
utan även andra, t. ex. husmödrar, skola
kunna erhålla bidrag ifrån detta anslag.
Tidigare har det ju varit så, att
det anslag, som kommit från pensionsstyrelsen,
icke har kunnat utgå till husmödrar,
och det är ju ganska anmärkningsvärt,
att en husmoder, som kanske
har en rad barn att taga hand om och
utför arbete i hemmet, tidigare icke har
kunnat få hjälp ifrån statsanslaget till
anskaffande av en sådan här nödvändig
apparat. Jag antecknar med glädje,
att detta förhållande förra året ändrats,
så att från det anslag på elfte huvudtiteln,
som jag nämnde om, nu kan
utgå hjälp även till husmödrar, och det
ingår i den sittande utredningens direktiv
att utreda även den saken.

Om man ser på medlens fördelning,
framgår det klart, att det sannerligen
icke varit några välsituerade personer
som fått bidrag. Man får vidare en klar
bild av att anslaget är till den grad för
litet, att det är mycket anmärkningsvärt.
De 35 000 kronor, som alltså stått
till förfogande, ha fördelats på 204 per -

soner, av vilka endast 16 voro över 60
år, och ingen person över 67 års ålder
har erhållit bidrag från statsanslag. Den
enligt debetsedel taxerade inkomsten
har i medeltal gått upp till 1 800 kronor.
Bidragen ha således måst begränsas
till personer ganska långt ned på
inkomstskalan. Vidare — och det är
ganska anmärkningsvärt — har endast i
två fall riksdagens direktiv om bidrag
upp till två tredjedelar av kostnaderna
kunnat följas; i övrigt ha i medeltal utgått
anslag med mindre än halva priset
på apparaten, och i intet fall har bidrag
till driften av hörapparat kunnat beviljas.

Trots denna mycket, mycket stränga
behovsprövning voro de statliga anslagen
förbrukade redan efter 6 månader,
och för närvarande ligger det cirka 50
ansökningar inne från förra året, som
icke ha kunnat vinna bifall, trots att de
uppfylla dessa mycket stränga krav som
ha uppställts för bidraget.

Dessa medel skola ju användas för att
möjliggöra att de döva kunna sättas in
i produktionen — när det gäller husmödrar
tar jag kanske uttrycket produktion
i vidaste bemärkelse; syftet är ju
där att de skola kunna sköta sitt hem
och sina barn på lämpligt sätt. Det gäller
en grupp av lågt räknat 70 000 människor
— väl att märka frånsett dem
som lida av ålderdomsdövhet.

Jag hade kanske en del ytterligare
att tillägga, men jag skall inte ta upp
tiden alltför länge. Jag kan naturligtvis
förstå, att det är nödvändigt med en
utredning om subventioneringsgrunder
och närmare beräkning av medelsbehovet,
men om man tränger litet närmare
in i detta problem, är det ju ganska beklämmande,
att det finns en utredning,
som liksom sitter i vägen för en snar
lösning av denna fråga. Jag har tagit
litet reda på hur denna utredning arbetar,
och jag måste erkänna att den,
såvitt jag kan bedöma, har arbetat intensivt
på att få fram resultat. Den har
emellertid att omspänna hela detta stora
fält, och det har därför icke varit
möjligt för utredningen att komma fram
med ett förslag på denna speciella

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

punkt redan nu, men jag tror att det
skall komma ganska snart. Att märka
är, att det här inte bara är fråga om
en humanitär socialpolitisk åtgärd i
vanlig mening, utan i eminent grad om
en produktiv insats, ty det gäller, som
nämnt, att göra dessa människor produktionsdugliga,
så att de kunna gagna
inte bara sig själva utan också samhället.

Herr talman! Jag står själv antecknad
under utskottets utlåtande, och jag
kan naturligtvis inte ställa något annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan,
men jag vädjar till herr statsrådet,
att herr statsrådet snarast möjligt
måtte se till, att denna fråga vinner
det beaktande och får den lösning,
som den utan tvivel är värd.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 45—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54.

Anslag till social upplysningsfilm.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Social upplysningsfilm för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 75 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gustaf Elof sson (I: 54) och den andra
inom andra kammaren av herr Pettersson
i Dahl in. fl. (II: 89), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta avslå
Kungl. Maj :ts nu föreliggande förslag; dels

ock en inom andra kammaren av
herr von Friesen väckt motion (II:
272), vari hemställts, att riksdagen måtte
till Social upplysningsfilm för budgetåret
1948/49 anvisa elt reservationsanslag
av 25 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hem -

Anslag till social upplysningsfilm.

ställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 54 och II: 89 samt
11: 272, till Social upplysningsfilm för
budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 75 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz och Heiding,
fröken Andersson samt herrar Gustav
Emil Andersson, Ohlon, Malmborg i
Skövde, Falla, Rubbestad, Holmström
och Johansson i Mysinge ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 54 och II: 89
samt med avslag å motionen II: 272 besluta
avslå Kungl. Maj :ts ifrågavarande
förslag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
På denna punkt föreligger en reservation,
som går ut på att man skall avslå
det äskade anslaget till social upplvsningsfilin
på 75 000 kronor. Saken förhåller
sig så, att det finnes en kommitté
för social upplysningsverksamhet.
Den har arbetat i åtskilliga år, och den
har funnit, att man kanske borde med
social upplysningsverksamhet förena
filmverksamhet. Så satte man i gång
med förberedelser för social upplysningsfilm,
och denna samma kommitté,
vars ursprungliga uppgift endast var att
utreda och komma fram med ett förslag,
har sedan skaffat sig fullmakt att få
handhava verksamheten med social upplysningsfilm.
Den har framställt två filmer
som äro färdiga, och en tredje är
under utarbetande. De medel, som kommittén
har till sitt förfogande, äro tillräckliga
för att avsluta den tredje filmen,
så att även om man avslår Kungl.
Maj:ts begäran, behöver inte det arbete,
som iir nedlagt på den tredje filmen, vara
bortkastat.

Reservanterna anse för det första, att
det är oriktigt, att denna kommitté, som
har ett rent utredningsuppdrag, skall
fortsätta med att vara eu permanent
liandhavare av verksamheten när det

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till social upplysningsfilm.

gäller filmen. Kommittén har icke från
början varit utsedd med tanke på detta,
och det syns på resultatet. Vi ha inom
statsutskottet varit i tillfälle att se de
två först färdigställda filmerna, och
riksdagens övriga ledamöter ha visst haft
tillfälle att se dem i dag. Jag får säga
att det var en besvikelse. Man hade knappast
i någon av dessa filmer lyckats med
uppläggningen av det hela, och med
abortfilmen hade man lyckats åstadkomma
något, som jag tycker var besjälat av
en felaktig anda; den propagerar nästan
i vissa avseenden för företagande av
abort även på andra grunder än medicinska
indikationer och i någon mån
även för saker som i varje fall jag absolut
inte kan gilla. Skal) en upplysningsfilm
komma till stånd på statens bekostnad,
då får det inte vara någon tvekan
om att den omfattas med allmänt gillande,
men det gör inte denna kommittés
första alster, och skall man i fortsättningen
framföra filmer, som icke äro
hundraprocentigt omfattade av alla, då
tycker jag icke det är riktigt att framställa
dem.

För det andra tycker jag nog, att filmen
innehåller för mycket av skryt över
statens insatser; jag tycker inte den var
tillräckligt objektivt hållen vare sig på
den punkten eller i en del andra, och
den var subjektiv kanske inte bara ur
statens synpunkt, utan också ur det härskande
partiets synpunkt. Även sådant
måste man nog vara ganska varsam med,
när man tar statens medel i anspråk för
framställning av film, ty detta är ju ett
ganska känsligt område, och det finns
ingen anledning att låta en kommitté,
som har visat så liten blick för dessa
synpunkter, fortsätta att framställa flera
filmer, åtminstone inte med den sammansättning
som den nu har.

För det tredje, herr talman, ha reservanterna
frågat sig: Skall man verkligen
här nu fortsätta med att verkställa en
del av denna kommittés program, innan
kommittén har lagt fram sitt förslag? Låt
kommittén göra sitt förslag färdigt och
överlämna det, så får man se, hur mycket
av detta som är värt att omsätta i
praktiken! Jag tycker att det skulle vara

riktigare, och jag tror man kan vara
tveksam om i vad mån denna filmverksamhet
— åtminstone en del av den —
kan ha något egentligt värde. Den kan
väl ha det på vissa områden, men då
måste filmen kunna ses av de människor,
som äro i behov av att påverkas, och
det är nog så, att man inte kan räkna
med att just det klientelet blir i tillfälle
att se filmen, utan den ses av en massa
andra människor, som icke behöva påverkas
av just den filmen.

Det är också fråga om att klargöra för
människorna, hur de skola bära sig åt
för att få del av statens gåvor och välfärdsanordningar.
Men människorna ha
nu för tiden fått allt större skicklighet i
det fallet, och jag tror inte man behöver
lägga ned allt för mycket arbete på att
ytterligare öka denna kunskap. Dessutom
ha vi ju kuratorer och ombudsmän
och andra befattningshavare, i vilkas
uppgift det ingår att sprida upplysning
om de olika sätt som finnas att tillgodogöra
sig statens olika sociala anordningar.

Detta gör att jag tycker, att innan man
fortsätter att framställa flera filmer, bör
hela programmet för den sociala upplysningsverksamheten
vara fastställt, så
att man i ett sammanhang kan välja det
som man tycker passar. För min del anser
jag därför, herr talman, att det må
vara nog med att färdigställa den tredje
filmen, som kommittén nu har under arbete,
och att man sedan bör behandla
hela upplysningsverksamheten i ett sammanhang,
innan man gör flera filmer.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen
under denna punkt, vilket innebär
avslag på Kungl. Maj:ts förslag om anslag
till filmverksamheten.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Det gäller ju här ett anslag på
75 000 kronor för inspelning av social
upplysningsfilm som ett led i det utredningsarbete,
som igångsattes för snart
ett år sedan. För innevarande budgetår
ha anvisats 125 000 kronor för detta
ändamål. Kommittén har begärt ett lika
stort belopp för nästa budgetår, och de -

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

partementschefen har prutat till 75 000
kronor. Det är de det egentligen är fråga
om.

Nu vill jag i anledning av herr Mannerskantz’
anförande säga — ehuru jag
naturligtvis inte alls vill ifrågasätta kammarens
förmåga att bedöma alla sidor
av det mänskliga livet — att man kanske
ändå bör fundera ett ögonblick på det
ändamålsenliga i att första kammaren
här förvandlar sig till en filmgranskningskammare
och granskar dessa filmer
i detalj, så som reservanterna i någon
mån ha gjort. Det kan ju hända att
det då skulle gå, som det ofta gör när
det gäller att granska och bedöma filmer:
det brukar bli flera olika meningar
även om den allra bästa film. Det finns,
såvitt jag vet, inte en film framställd,
som inte har fått både beröm och kritik.
Jag tror det skulle leda till mycket ringa
resultat, om vi skulle ta upp den fråga,
som herr Mannerskantz berörde, och här
bedöma denna kommittés arbete som
filmproducent.

Åtminstone en del medlemmar av utskottet
ha visserligen sett på de filmer
som framställts, men det gav bara belägg
för vad jag nyss sade. Det rådde
olika meningar om dessa filmer, så mycket
mer naturligtvis som en av dem berör
ett så ömtåligt och svårt problem
som abortproblemet. Det är alldeles givet
att det måste råda olika meningar
om en sådan film. Herr Mannerskantz
har ju den uppfattningen — och han
bar fått några med sig på den punkten

— att dessa filmer egentligen inte äro
av något värde. Han ifrågasätter i reservationen,
om filmen över huvud taget
kan vara tjänlig i upplysningens tjänst

— på detta område, förmodar jag reservanterna
mena, ty vi veta ju alla att
det på andra områden läggs ned rätt
mycket pengar på upplysningsfilm. Statens
järnvägar begagnar sig ju av filmen
och torde under de senare åren ha använt
omkring 80 000 riksdaler varje år
för upplysning genom film och reklam,
och postverket lägger säkert ut omkring
100 000 kronor årligen på den saken.
Och, mina damer och herrar, när vi om
någon tid få in fjärde huvudtiteln, skall

Anslag till social upplysningsfilm.

det bli mycket intressant att se, om dagens
reservanter inta samma ståndpunkt
till upplysningsfilmen som de nu göra i
frågan om den sociala upplysningsfilmen.
Det är nämligen där föreslaget, att
det skall anvisas 500 000 kronor till film
för upplysningsändamål.

Jag vill vidare göra ett påpekande i
anledning av att herr Mannerskantz sade,
att han fann det olämpligt att denna
kommitté, som har såsom egentligt uppdrag
att utreda frågan om inrättande av
ett socialmuseum och liknande ting, permanentas
och blir filmproducent. Jag
har aldrig misstänkt herr Mannerskantz
för att inte läsa alla dessa luntor vi få
— det har jag tvärtom märkt att han i
regel gör mycket noggrant, men det kan
ju hända den allra bäste att han inte
hinner läsa allting, och den här gången
tycker jag nog det verkar, som om herr
Mannerskantz inte hade gjort det. I femte
huvudtiteln, allra överst på sidan 159,
står det nämligen, att man nu ifrågasätter
»en ombildning per den 1 juli 1948
av en del av den nu sittande kommittén
till en nämnd för fortsatt handläggning
av de provisoriska filmfrågorna». Så
snart vi senare få in kommitténs slutbetänkande,
ha självfallet Kungl. Maj:t och
riksdagen att ta ståndpunkt till detta.
Det blir således inte fråga om någon
permanentning, som herr Mannerskantz
ville göra gällande.

För övrigt fattade jag herr Mannerskantz’
anförande, som om han mera
vände sig mot kommittén och kommitténs
sammansättning än mot utredningen
och utredningsarbetet. Men det är ju
nu en gång så, att riksdagen inte tar någon
ståndpunkt, när det gäller för Kungl.
Maj :t att sammansätta kommittéer och
nämnder. Det få de enskilda partierna
göra, och det göres gunås och visst. Jag
skulle tro att man inte här kan grunda
ett utlåtande på någon uppfattning om
att kommitténs sammansättning är oriktig Jag

tycker det i detta sammanhang
kan ha intresse att undersöka vad man
i våra grannländer har för sig när det
gäller film, och alldeles särskilt social
film. Om man gör det, finner man att vi

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till social upplysningsfilm.

på detta område äro mycket på efterkälken.
I Danmark finns det ett statsorgan
för både filmproduktion och filmdistribution,
och man lägger ned mycket betydande
belopp på dessa ting. I Norge
har man i år i en proposition föreslagit
inrättande av en statens filmcentral och
begärt ett anslag härför på 500 000 kronor.
I Finland har man sedan 1943 en
statens filmkommitté, som tillgodoser
statens intressen på detta område.

Riksdagens första kammare bör således
enligt utskottets mening med ganska
stort lugn kunna bifalla Kungl. Maj :ts
föreliggande förslag. Sedan står det ju
riksdagen fritt att, när kommittén fullgjort
sitt uppdrag och om Kungl. Maj:t
på grundval av detta utredningsarbete
framlägger något förslag, ta ståndpunkt
till frågan, hur denna filmverksamhet,
socialmuséet och vad det nu kan vara
skola organiseras och gestaltas.

Jag tror inte jag behöver uppehålla
tiden vidare med att utveckla utskottsmajoritetens
synpunkter, utan jag vill
kort och gott yrka bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Häri instämde herr Näsström.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Herr Mannerskantz underströk, såvitt
jag kunde förstå, särskilt i sitt anförande,
att om man skall göra social upplysningsfilm,
så skall den vara av den
beskaffenheten, att alla kunna gilla den,
inte bara i stort, utan när det gäller varje
replik och varje bild i filmerna. Jag
förmodar att han inte menade att precis
hela svenska folket skulle gilla dem
— det skulle i varje fall vara rätt svårt
redan att organisera något sådant. Men
om han nu menade varenda svensk riksdagsman,
skulle det betyda, att om det
fanns en riksdagsman i någon av våra
båda kamrar, som ogillade någon detalj
i en upplysningsfilm, så skulle den filmen
inte komma till stånd — ett rätt
intressant tankeexperiment. Såvitt jag
kan förstå, skulle det betyda att man
på denna punkt, d. v. s. då det gäller
social upplysningsfilm, skulle gå tillbaks
till vad som gällde i de gamla polska

riksdagarna före Polens första delning,
nämligen liberum veto. Varje enskild
riksdagsman skulle ha veto mot visandet
eller rättare sagt inspelningen av
en sådan film.

Jag måste medge att detta är en originell
tankegång, men jag undrar, om
den har någonting med det verkliga livet
att göra. Jag tror inte på nödvändigheten
eller möjligheten av att varenda
man i denna av 380 ledamöter bestående
riksdag skall godkänna varje replik
och varje bild i de sociala upplysningsfilmerna.

Herr MANNERSKANTZ (kort genmäle):
Herr talman! Herr statsrådet gör
som det ibland sker — han citerar någonting
av mig på ett oriktigt sätt, och
sedan kastar han sig över felaktigheten i
citeringen. Jag har bara sagt, att sådana
här filmer böra vara allmänt omfattade
till sitt innehåll. Jag har inte sagt, att
varje riksdagsman skulle kunna gå med
på varje deltalj, ännu mindre att varje
människa skulle kunna gå med på varje
detalj. Men själva tendensen i filmerna,
andan i dem och den allmänna uppläggningen
av dem böra vara allmänt omfattade
— det anser jag fortfarande.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag bara konstaterar, att herr Mannerskantz
nu inskränker sig till att dessa
filmer skola vara något så när allmänt
omfattade, medan han i sitt första anförande
sade, att alla borde kunna gilla
dem.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
När denna fråga behandlades förra året,
hörde jag icke till reservanterna, vilket
jag däremot gör i år. Jag gick inte med
på reservationen förra året, därför att
jag, kanske i viss mån till skillnad från
herr Mannerskantz, tror på själva saken
som sådan. Men det är just därför, som
jag anser att det är så viktigt att uppläggningen
blir den bästa möjliga — ja,
det är en subjektiv värdering, men jag
kan här ge den det innehåll, som herr
Mannerskantz nyss gav den, nämligen

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

att den allmänna tendensen skulle vara
sådan, att de olika grupperna åtminstone
i någon mån, för att nu vara anspråkslös,
skola kunna gilla den. Jag
har tyckt mig finna, att inte allt har
varit tillfredsställande i det avseendet.
Förra året påtalade jag alltså det olämpliga
i kommitténs sammansättning. På
grund av de åtgärder kommittén hade
vidtagit vid sitt planerande av verksamheten,
ansåg jag mig ha fog för en viss
misstänksamhet beträffande den objektivitet,
om vilken kommittén då talade.
Jag tycker, att man nu i viss mån har
fått de farhågorna bekräftade, och därför
anser jag det bäst att den provisoriska
filmverksamheten avslutas i och med
det att de filmer, som nu ha påbörjats,
bli färdigställda, vilket för övrigt icke
förhindras, även om riksdagen nu avslår
anslagsäskandet.

Nu säger visserligen herr Gustaf
Karlsson, att första kammaren inte kan
ge sig in på att bedöma film. Nej, det
kan man kanske diskutera. Men vad är
det första kammaren gör, om den bifaller
Kungl. Maj:ts förslag? Då säger ju
första kammaren: »Det här är all right,
låt oss i fortsättningen gå på som hittills!»
Däri ligger ju också, såvitt jag
förstår, en viss grad av bedömning.

Nu har kommittén på känt sätt föreslagit
sig själv som ledning för denna
filmverksamhet. Visserligen säger den
själv »eventuellt med någon förstärkning
från annat håll», men det uttalandet har
departementschefen icke tagit upp. Herr
Mannerskantz har här framfört, att han
inte tror att ändamålet med dessa filmer
gagnas på detta sätt, och jag måste
understryka detta med tanke på de filmer,
som här ha kommit fram — icke
alla, det bör kraftigt understrykas, ty
det finns utmärkta filmer även bland
dessa. Men jag tänker närmast på den
s. k. abortfilmen. Det står om den i
kommitténs redogörelse för produktionsplanen:
»Fn dramatiskt upplagd

film om samhällets skydd och stöd åt
kvinnorna vid havandeskap och barnsbörd.
» Jag ifrågasätter lämpligheten av
en dramatisering av dessa saker. Ilerr
Karlsson jämförde här med statens järn -

Anslag till social upplysningsfilm.

vägars filmer, men man får väl ändå ta
någon hänsyn till de olika motiv, som
filmerna behandla. Jag tror nu inte, att
statens järnvägars filmer dramatisera
på sätt som den s. k. abortfilmen har
gjort.

Nu föreslås det alltså, att verksamheten
skall fortsätta i den provisoriska
form den hittills har fått. Departementschefen
säger: »Ehuru endast begränsade
erfarenheter ännu vunnits, synes anledning
finnas till antagande, att den
under innevarande budgetår bedrivna
verksamheten kommer att ge tillfredsställande
resultat.» Efter vad jag har
sagt kan jag citera den gamla satsen
»vestigia terrent», d. v. s. jag litar inte
på den saken.

Departementschefen tar, som jag
nämnde nyss, icke upp frågan om en
omorganisering av kommittén. Jag skall
i ärlighetens namn erkänna, att detta
naturligtvis är en utomordentligt svår
verksamhet, men jag tror att man skulle
komma idealet ■— sådant som herr Mannerskantz
här har definierat det — närmare
med en mera allsidigt sammansatt
kommitté. Ty det kan dock icke bestridas,
att kommittén för närvarande är
mycket''ensidigt sammansatt. Jag tycker
alltså, herr talman, att det vore lämpligt,
om kommittén slutförde sitt uppdrag
att planera verksamheten utan att
ta upp tiden med att spela in film. Då
får riksdagen sedan möjlighet att pröva
denna fråga i hela dess vidd.

Det är med denna motivering, herr
talman, som jag yrkar bifall till reservationen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När jag lämnade in en motion om
avslag på det anslag, som har äskats i
Kungl. Maj:ts proposition, så gjorde jag
det av den anledningen, att det är kutym
att inte föregripa en utredning, utan
låta den avsluta sin verksamhet, innan
man går med på att det såsom i detta
fall spelas in filmer e. d. Den kommitté,
som arbetar med utredningen, är
ju inte klar med sitt utlåtande, och det
är ju inte alldeles säkert alt de filmer,

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till social upplysningsfilm.

som nu spelas in, bli sådana som denna
kommitté skulle ha önskat, när den väl
kommer till sitt slutmål. Det har förekommit
många tillfällen här i kammaren,
då små ändringsförslag ha avslagits
under hänvisning till att man inte
borde föregripa en utredning.

Därtill kommer att vi i dessa tider,
när vi ha en så ansträngd kapitalbudget,
böra vidtaga inskränkningar på just
sådana punkter, där man anser att man
gör minst skada med en nedskärning.
Man säger kanske, att ett anslag på 75 000
kronor i detta miljonrullningstidevarv
inte har någon betydelse, men vi veta
ju alla, att många bäckar små bli en
stor å. Jag tror inte heller, att den sociala
upplysningsverksamheten skulle
komma att skadas, även om riksdagen
avsloge Kungl. Maj :ts förslag på denna
punkt.

Jag skall inte, herr talman, gå in på
detaljer beträffande dessa filmer. Jag
kan helt instämma i vad herr Mannerskantz
här har anfört om desamma. Jag
var i tillfälle att i dag se dem, och jag
får ju säga, att får svenska folket inte
mer för 125 000 kronor, så får det sannerligen
inte mycket.

Jag anser för min del, att vi böra avvakta
utredningens resultat, innan vi
ånyo bevilja några anslag. Därför skall
jag, herr talman, sluta med att yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet på
denna punkt fogade reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare därpå att kammaren skulle
med avslag å utskottets hemställan antaga
det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och antages det förslag, som innefattas
i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 50.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 55 och 56.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57.

Lades till handlingarna.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 196, angående anslag till svenska
farmakopékommittén m. m.; samt
nr 199, angående anslag till kostnader
för särskild polisverksamhet för
hindrande och uppdragande av spioneri
in. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i stats -

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till byggande av fiskehamnar. —

verkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter förbudgetåret
1948/49 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Anslag till byggande av fiskehamnar.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Byggande av fiskehamnar för
budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Petersson
och Osvald (I: 102) och den andra inom
andra kammaren av herr Utbult m. fl.
(II: 158), i vilka hemställts, att riksdagen
såsom bidrag till byggande och underhåll
av statens och statsunderstödda
fiskehamnar för budgetåret 1948/49 måtte
anvisa ett reservationsanslag av
3 900 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 102 och II: 158, till Byggande
av fiskehamnar för budgetåret 1948/49
anvisa ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor.

Herr PETERSSON: Herr talman! Vi
ha här väckt en motion med anhållan
att anslaget måtte ökas utöver vad Kungl.
Maj:t begärt. Syftet med denna motion
liar varit att fästa uppmärksamheten på
att denna fråga är synnerligen angelägen.
På en hel del håll i landet råder det
ganska bekymmersamma förhållanden i
detta avseende. Vi ha vidare velat stödja
fiskehamnsutredningens förslag. Nu förefaller
det mig som om utskottet har samma
mening som motionärerna, men det
finns naturligtvis en hel del omständigheter
för vilka man måste böja sig, och

Anslag till byggande av mindre hamnar.

jag har inte något att invända mot utskottets
argumentering.

Jag hoppas emellertid, att frågan skall,
som det heter, falla framåt, och jag har
därför, herr talman, icke något yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Punkten 30.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 31.

Anslag till byggande av mindre hamnar.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder
för budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I en inom första kammaren av herr
Hällgren väckt motion (I: 222) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen
I: 222, till Bidrag till byggande och
underhåll av mindre hamnar och farleder
för budgetåret 1948/49 anvisa ett
reservationsanslag av 100 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Jag
har på denna punkt i utskottets utlåtande
väckt en motion, vari yrkas att anslaget
skall höjas till 500 000 kronor —
det är det belopp, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har begärt — i stället
för det av Kungl. Maj:t föreslagna
beloppet 100 000 kronor. Anslaget gäller
bidrag till byggande och underhåll av
mindre hamnar och farleder.

Utskottet säger i sin motivering, att
av anslaget för budgetåret 1946/47 finns
kvar ett belopp av 450 000 kronor. Nu är

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

det emellertid på det sättet, att för en
kort tid sedan var det bestämt, hur i
runt tal halva den summan skulle kunna
tänkas bli disponerad. För innevarande
budgetår är anslaget 500 000 kronor.

Jag förstår emellertid statsutskottets
ställningstagande. Det gäller ju att begränsa
investeringarna, och det är ganska
lätt att bara hänvisa därtill i motiveringen.
Detta anslag ligger emellertid
något annorlunda till, ty dessa pengar
skola tagas ur automobilskattemedelsfonden.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i sin skrivelse till Kungl. Maj:t
poängterat, att det måste vara principiellt
riktigt, att de bensinskattemedel, som
betalas av småbåtstrafiken och den
mindre sjöfarten, också komma denna
sjöfart till godo. Den principen har tidigare
tillämpats i fråga om detta anslag.
Följden av att man skär ned anslaget
så mycket som här har föreslagits
blir, att dessa medel i stället för att
komma småbåtstrafiken och den mindre
sjöfarten till godo komma vägtrafiken
till del. Medlen komma att användas för
vägbyggnader och vägunderhåll. Jag vill
inte missunna vägväsendet någonting,
tvärtom vill jag som gammal vägman göra
allt för det, men rätt skall vara rätt.

Jag har tillhört fiskehamnsutredningen,
vars ledamöter ha rest runt våra kuster
och besökt skärgårdarna. Våra direktiv
voro sådana, att vi kunde föreslå åtgärder
endast i de fall, då fisket var av
en viss betydelse. Men utom fiskehamnar
finns det ju många andra hamnar,
och kommunikationerna för vår kustbefolkning
och för vår skärgårdsbefolkning
behöva underlättas. I det avseendet
hänvisar jag till 1945 års skärgårdsutredning,
som i sitt betänkande bl. a. har
föreslagit en summa på något över
(100 000 kronor till mindre hamnar och
farleder. Vi veta ju alla att tendensen på
senare tid har varit den, att skärgårdarna
hålla på att avfolkas. Detta gör att
särskilda åtgärder måste vidtagas för att
underlätta levnadsförhållandena för vår
skärgårdsbefolkning. Dessa medel, som
äro inbetalda av ägare av småbåtar och
mindre fartyg, borde därför användas

till underlättande av levnadsförhållandena
för vår kust- och skärgårdsbefolkning.

Jag tar för givet, att något år det anslag,
som riksdagen har beviljat, varit
betydligt högre. Jag tror att det var
750 000 kronor, kanske högre något år.
Om jag inte minns fel, visade den senaste
utredningen, att det 1946 skulle
inflyta 1 300 000 kronor, som man kan
anse principiellt böra gå till åtgärder
för att underlätta kommunikationerna
för vår kust- och skärgårdsbefolkning.

Jag har velat rikta uppmärksamheten
på detta förhållande och hoppas, att
Kungl. Maj :t vid behandlingen av de
olika förslag, som föreligga, för framtiden
tar hänsyn till att dessa medel böra
användas för just sådana ändamål, som
jag här har talat om.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkten 32.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna I: 22 och
II: 51 samt II: 39, II: 190 och II: 287,
till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag av
5 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 22, av
herr Näsström m. fl., och II: 51, av herr
Nilsson i Varuträsk m. fl., samt i motionen
II: 190, av herr Sandberg m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte för
budgetåret 1948/49 till Bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp
anvisa ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor. I motionerna 11:287,
av fru Boman och herr Sveningsson, och
II: 39, av herr Nordström i Kramfors
in. fl., hade hemställts, att för ändamålet
måtte anvisas 15 000 000 kronor respektive
25 000 000 kronor.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! När vi
behandlade denna punkt vid fjolårets
riksdag, uppstod en mycket lång diskussion.
Slutet på det hela blev en omröstning
med de ovanliga siffrorna 60
mot 60. Man tillgrep lottning, och den
utföll så, att utskottets förslag antogs
och förslagen om höjning av anslaget
avslogos. Det var ändock en ganska
klar fingervisning om kammarens uppfattning
angående behovet av större anslag
på denna punkt.

Jag skall inte nu ånyo taga upp en
lång diskussion och inte heller trötta
med några siffror. Jag vill bara bringa
i erinran vad statsutskottet skriver i
sitt utlåtande vid denna riksdag. Jag kan
nämligen inte påminna mig, att statsutskottet
under den tid, som jag suttit
i riksdagen, har skrivit på detta sätt,
och det föranleder mig att läsa upp
några rader ur utskottets utlåtande. Det
heter där: »Det är, såsom ock departementschefen
framhållit, uppenbarligen
förenat med stora svårigheter att finna
någon säker grundval för beräkningen
av medelsbehovet under förevarande anslag
enbart med utgångspunkt från relationen
till investeringskvoten för bostadsbyggandet.
Enligt utskottets mening
kan det ifrågasättas huruvida föreliggande
uttalanden kunna tagas till
intäkt för en så avsevärd nedskärning
av anslagsäskandet som departementschefen
förordat. Rörande det alltmer
ökade behovet av vatten- och avloppsanläggningar
lärer emellertid någon tvekan
icke föreligga. Det är därför tydligt,
att det nu framlagda förslaget måste
betecknas såsom ett absolut minimiförslag
och att, därest de gjorda beräkningarna
visa sig icke hållbara, situationen
kommer att bliva mycket brydsam.
Utskottet får i detta sammanhang
erinra om uttalandet i 1947 års bostadsproposition
att anslutning till gemensamhetsanordningar
för vattenförsörjning
och avlopp i princip skall utgöra
villkor för lån till egnahem i tättbebyggda
samhällen. En alltför sniiv mcdelsanvisning
kan därför komma att leda
till att vissa samhällen, i vilka vat 8

Första kammarens protokoll 19i8. Nr 13.

ten- och avloppsfrågorna alltjämt vänta
på sin lösning, kunna vid fördelning
av bostadsproduktionen få stå tillbaka
för andra, i angivna hänseenden bättre
tillgodosedda. — Utskottet finner det
vara helt naturligt att motionsvis framställts
yrkanden om höjning av förevarande
anslag. När utskottet likväl anser
sig böra förorda bifall till Kungl.
Maj:ts förslag, sker detta främst med
hänsyn till att rådande materielsvårigheter
icke torde komma att medgiva
några mer avsevärda anläggningsarbeten
på ifrågavarande område och till att
i nuvarande statsfinansiella läge långt
gående begränsningar i investeringsverksamheten
äro ofrånkomliga. Utskottet
vill emellertid samtidigt giva uttryck
åt sin uppfattning att, så snart förhållandena
det medgiva, en rikligare medelsanvisning
till bidragsverksamheten
i fråga om anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp bör tagas under
allvarligt övervägande.»

Jag har sällan eller aldrig läst ett utskottsutlåtande,
där man har haft en så
positiv inställning till motioner om höjda
anslag men på grund av kända förhållanden
likväl ansett sig böra tillstyrka
Kungl. Maj :ts förslag.

Det är alldeles uppenbart att i en tid,
när man bar begränsade materialtillgångar,
är det kanske inte så stor mening
med att äska anslag, som betydligt
överstiga vad materialtillgångarna kunna
medge. Men i detta fall blir resultatet,
att de stora och rika samhällena
kunna tillgodogöra sig de befintliga materialtillgångarna,
under det att de
mindre och fattigare samhällena, som
äro beroende av statsbidrag, alltjämt få
stå tillbaka. Det är enligt mitt sätt att
se det sorgliga resultatet av de uteblivna
anslagsmedlen.

Jag skall inte framställa något yrkande.
Jag förstår att det är meningslöst,
men när statsrådet Nilsson nu befinner
sig i kammaren, skulle jag varmt
vilja vädja till honom, att han tänker
på den här saken och så fort det finns
någon möjlighet därtill ökar detta anslag.
Det är dock i verkligheten så, att

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till jordbruksforskning.

de små och fattiga i samhällena inte få
någon del av de nuvarande materialtillgångarna,
emedan de inte kunna göra
någonting utan bidrag.

I herr Näsströms yttrande instämde
herrar Grym, Tjällgren, Sundvik, Rosander,
Ljungdahl, Ivar Persson och Osvald,
fröken Osvald samt herr Einar Persson.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 33—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75.

Lades till handlingarna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Anslag till jordbruksforskning.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning samt
med avslag å de likalydande motionerna
1:77 och II: 125,till Främjande av forskning
på jordbrukets område m. m. för
budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 77, av
herr Persson, Ivar, m. fl., och II: 125, av
herr Norup m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att under nionde
huvudtiteln till främjande av forskning

på jordbrukets område m. m. för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 250 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Tjällgren och Gustafson i Vimmerby, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den lydelse, som i reservationen angivits,
och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj.ds framställning och med bifall
till de likalydande motionerna 1:77
och 11:125, till Främjande av forskning
på jordbrukets område m. m. för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 250 000 kronor.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Departementschefen har föreslagit, att
anslaget till främjande av forskning på
jordbrukets område skall sänkas i förhållande
till vad som under föregående
år har utgått. Jag har jämte några andra
väckt en motion och däri uttalat, att
det inte kan vara rimligt att beskära ett
anslag, som uppenbarligen har en mycket
starkt produktiv karaktär.

De forskningar, som bedrivas med
hjälp av dessa pengar, kunna snabbt leda
till förbättringar i produktionen och
därmed i vårt försörjningsläge. Inte
minst är lagringsforskningen härvidlag
av stort värde, vilket också påpekats av
motionärerna. Man kan i varje fall inte
på något sätt göra gällande, att de rön,
som man mänskligt att döma bör komma
fram till vid användandet av detta
forskningsanslag, äro mindre värdefulla
eller av mindre betydelse för produktionen
än det man åstadkommer tack
vare anslagen till övriga forskningsråden.
Jag tänker härvidlag på de forskningsråd,
som sortera under ecklesiastikdepartementet
och som röra sig
med betydligt större belopp än vad
jordbrukets forskningsråd har fått sig
tilldelat. Trots detta har emellertid inte
på ecklesiastikstaten föreslagits någon
som helst beskärning av dessa större
anslag, och riksdagen har redan beslutat
i enlighet härmed. Vi som särskilt intressera
oss för jordbruksforskningen
måste därför anse det föga rimligt, att

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

man bär skulle gå in för en sänkning,
detta alldeles särskilt som forskningsrådet
har uppgivit, att det inkommit
många ansökningar om bidrag till denna
verksamhet, vilka sammanlagt avse
ett stort belopp. Jag anser därför i likhet
med reservanterna på denna punkt,
att anslaget i år bör beviljas med ett
oförändrat belopp.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Vi
börja nu behandla en hel del anslagsfrågor,
där utskottet i år varit mera restriktivt
än i fjol. Förevarande anslag
höjdes då från 200 000 till 250 000 kronor.
I år har det gällt att begränsa utgifterna,
och man har då försökt finna
anslag som kunna beskäras. Men på vilken
punkt man än försökt minska anslaget,
har det mött motstånd.

I sak har jag inte någon erinran att
göra mot vad min kamrat på malmöhusbänken
yttrade här nyss om behovet
av detta anslag, men det har inte
funnits någon möjlighet för utskottsmajoriteten
att höja det av Kungl. Maj:t
föreslagna anslaget till samma belopp
som i fjol, eftersom det gäller att begränsa
utgifterna i budgeten. I fjol kunde
vi vara välvilligare. Då fanns det
möjlighet till en uppräkning av anslaget.
När det nu gällde att spara pengar,
var det nödvändigt att gå tillbaka till
det anslag man haft tidigare. Jordbruksutskottet
har inte ansett sig kunna gå
längre än Kungl. Maj:t föreslagit bl. a.
av den anledningen, att vi ansågo att
om vi skulle höja anslaget på denna
punkt, skulle det kunna göras gällande,
att det fanns även andra punkter, där
anslaget borde höjas.

Om det ett kommande år finns möjligheter
därtill, kommer jag inte att ha
något att erinra mot en höjning av anslaget,
men för närvarande har jag, herr
talman, inte något annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag om ett
reservationsanslag av 200 000 kronor till
främjande av forskning på jordbrukets
område.

Anslag till jordbruksforskning.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Såsom
framgår av utskottets utlåtande har
jag vid denna punkt jämte lierr Gustafson
i Vimmerby tillåtit mig anmäla avvikande
mening mot utskottsmajoritetens
förslag. Vi ha ansett att utskottet bort
tillstyrka bifall till de motioner, som
nyss åberopades av herr Ivar Persson.

I motionerna har yrkats, att riksdagen
måtte besluta att under nionde huvudtiteln
till främjande av forskning på
jordbrukets område m. m. för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag på
250 000 kronor.

Kungl. Maj :t har föreslagit riksdagen
att för ändamålet anvisa 200 000 kronor.
Det innebär alltså en minskning med
50 000 kronor i förhållande till anvisningen
för innevarande budgetår.

Det kan förtjäna nämnas, att jordbrukets
forskningsråd hemställt, att ifrågavarande
anslag för nästa budgetår måtte
höjas med 50 000 kronor till 300 000 kronor.
Såsom skäl för denna höjning har
anförts, att av anslaget för budgetåret
1947/48 redan vid budgetårets ingång
disponerats ett belopp av 115 275 kronor
för forskningsuppgifter, för vilka kostnaderna
endast delvis täckts genom anslag
under föregående budgetår, varjämte
88 200 kronor av anslaget anvisats
för lagringsforskning samt 22 400 kronor
för fortsatta undersökningar rörande
torkning och lagring av direkttröskad
spannmål. Det har även hänvisats
till alt inom jordbrukets, trädgårdsodlingens
och lagringsforskningens områden
ett stort antal problem vänta på sin
lösning.

Av de i ärendet hörda myndigheterna
har visserligen statskontoret — sin vana
troget, vågar man kanske säga ■— förklarat
sig inte kunna förorda någon höjning
av anslaget för nästkommande budgetår,
men det torde förtjäna observeras,
att statskontoret dock inte påyrkat
någon minskning av anslaget i förhållande
till innevarande budgetår. Lantbruksstyrelsen
har i remissutlåtande
den 9 oktober 1947 föreslagit oförändrad
medelsanvisning, alltså ett anslag av
250 000 kronor.

Ifrågavarande anslag utgick under

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande.

budgetåret 1945/46 med 100 000 kronor,
under budgetåret 1946/47 med 200 000
kronor och under budgetåret 1947/48
med 250 000 kronor. Jordbrukets forskningsråd
har såsom förut nämnts för
budgetåret 1948/49 hemställt om ett reservationsanslag
på 300 000 kronor. Jag
skall inte upptaga kammarens tid med
att redogöra för skillnaden mellan de belopp,
som under innevarande budgetår
stått till forskningsrådets förfogande,
och de anspråk, som ställts på rådet i
fråga om utförande av för jordbruket
betydelsefulla forskningsarbeten. En sådan
redogörelse återfinnes i motionerna,
till vilka jag ber att få hänvisa.

I motionerna framhålles vidare bl. a.,
att jordbrukets forskningsråd tack vare
beviljade reservationsanslag hittills har
kunnat göra mycket betydelsefulla insatser
för jordbrukets främjande. Däri
vill jag instämma, och det bör framhållas,
att genom ifrågavarande anslag
forskningsinstitutionernas fasta organisation
kunnat utnyttjas effektivare.

Ständigt föreligga och uppkomma synnerligen
viktiga, brådskande forskningsuppgifter,
som icke kunna tillgodoses genom
ordinarie institutionsanslag, och
det är av stor betydelse, att forskningsrådet
kan finansiera lösandet därav. I
många fall etableras genom rådets förmedling
härvid ett värdefullt och framdeles
bestående samarbete mellan olika
forskare. Det kan vidare erinras om att
forskningsrådet som särskild uppgift har
att tillgodose lagringsforskningens anslagsbehov,
vilka äro betydande och avse
problem av stor ekonomisk vikt för
folkhushållet.

Till sist vill jag nämna, att i årets statsverksproposition
för övriga forskningsråd
upptagas följande belopp för främjande
av forskning inom respektive områden:
statens medicinska forskningsråd
1 000 000 kronor, statens naturvetenskapliga
forskningsråd 1 000 000 kronor,
statens samhällsvetenskapliga forskningsråd
300 000 kronor samt statens
tekniska forskningsråd 1 040 000 kronor.
Det förefaller mig, som om jordbrukets
forskningsråd blivit något styvmoderligt
behandlat.

Under hänvisning till vad jag sålunda
anfört tager jag mig, herr talman, friheten
att yrka bifall till den av mig och
herr Gustafson i Vimmerby avgivna och
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 9 och 10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Anslag till specialgymnasiet för lantbruks-,
mejeri- och skogsstuderande.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Specialgymnasiet för lantbruks-,
mejeri- och skogsstuderande för budgetåret
1948/49 anvisa ett förslagsanslag av
63 200 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:78 av herr
Persson, Ivar, m. fl och 11:123 av herr
Persson i Svensköp m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till
specialgymnasiet för lantbruks-, mejerioch
skogsstuderande för budgetåret
1948/49 anvisa ett förslagsanslag av
91 300 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning samt med avslag å
de likalydande motionerna 1:78 och
11:123, till Specialgymnasiet för lantbruks-,
mejeri- och skogsstuderande för
budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 63 200 kronor.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Utvecklingen beträffande anslagen till
detta specialgymnasium har blivit sådan,
att garantiföreningen för Vilan har kommit
att lida förluster genom att specialgymnasiet
är förlagt vid skolan. Det kan
ju inte vara riktigt, att ett för hela landet
avsett specialgymnasium skall behöva
belasta budgeten vid en särskild
lokal ungdomsskola. Det har därför i
motioner hemställts att detta anslag måtte
något höjas.

Nu skall det villigt erkännas, att ett
visst belopp i år upptagits för täckande
av dylika förluster, men det är ej tillräckligt,
och jag skulle vilja vädja till
jordbruksministern — jag ser honom
inte närvarande här i kammaren, men
jag hoppas att det kan framföras till honom
—■ att han beaktar dessa synpunkter
och till ett kommande år föreslår ett
något större anslagsbelopp.

Huvudpunkten i motionen i ärendet är
emellertid, att de studerande vid specialgymnasiet
borde ha större stipendier.
Det kan naturligtvis råda delade meningar
om huruvida denna skola bör i
detta avseende jämställas med läroverken
eller med folkhögskolor och lantmannaskolor.
För min del anser jag
emellertid att en genomgång av specialgymnasiet,
där de studerande vistas ungefär
två och ett halvt år, är så pass
ekonomiskt krävande, att det borde vara
rimligt att i stipendiehänseende räkna
detsamma till läroverken och inte till
skolor, där det i regel bara är fråga om
en kort vinterkurs. Vi ha därför i motionerna
yrkat, att elevstipendierna vid
specialgymnasiet skola utgå enligt de
grunder som gälla för högre läroanstalter.

Jordbruksutskottet har i och för sig
ingenting att erinra mot ökade stipendier,
men med anledning av att stipendiebestämmelserna
äro föremål för en utredning
vill utskottet ej nu gå med på
förslaget. Det kan hända, alt det endast
dröjer en kort tid, innan det blir cn omreglering
av elevstipendierna. Det kan
bii mycket stora belopp som komma att
anslås, sedan studiclånenämnden blivit
klar med sin utredning. När det gäller

specialgymnasiet vid Vilan kan det emellertid
inte bli fråga om så stora ökningar,
eftersom det endast gäller en enstaka
skola. Jag tycker därför, att det kunde
vara riktigt att redan nu gå in för en
höjning av elevstipendierna vid denna
skola.

Eftersom emellertid utskottet är enhälligt
och man ju inte i riksdagen brukar
föregripa pågående utredningar, förstår
jag att det inte är lönt att framställa
något yrkande om bifall till motionerna
på denna punkt. Jag skulle
emellertid vilja vädja till jordbruksministern
att söka så snart som möjligt beakta
de krav, som härvidlag måste anses
rimliga och rättvisa.

I detta anförande instämde herrar Näsgård,
Bror Nilsson, Hjalmar Nilsson, Osvald
och Karl Persson.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Jag
behöver inte säga så mycket, då motionären
inte har framställt något yrkande,
men jag vill framhålla att departementschefen
på vissa punkter visat sig tillmötesgående,
t. ex. beträffande en uppräkning
till täckande av förluster vid specialgymnasiet
med 2 600 kronor.

Men det väsentliga är, som också motionären
framhöll, stipendierna. Jag anser,
att då utskottet har skrivit så positivt
som det har gjort, har man nått rätt
långt med sin framstöt. Vi ha inom utskottet
enats om att stipendierna borde
utgå efter samma grunder som vid folkhögskolorna,
medan vi vänta på utredning.
Vi förutsätta att den skall leda till
samma resultat som här föreslagits, men
efter ett enhetligt avgörande av dessa
elevstipendiefrågor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Herr
Ivar Persson framförde visserligen intet
yrkande, men jag har i alla fall velat begära
ordet för att säga, alt jag fullständigt
delar motionärernas mening på denna
punkt. Alt jag inte har anmält någon
avvikande mening beror just på att ut -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter m. m.
Anslag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

skottet har skrivit ganska välvilligt, och
man kan rentav som herr Anderberg
säga positivt, på denna punkt. Utskottet
säger nämligen, att det vid behandlingen
av 1947 års statsverksproposition lämnade
»utan erinran departementschefens
uttalande, att stipendierna vid specialgymnasiet
alltjämt borde utgå enligt samma
grunder som vid folkhögskolorna.
Med hänsyn härtill finner sig utskottet
icke böra upptaga frågan om normerna
för stipendierna vid specialgymnasiet
till prövning förrän resultat föreligger
av den utredning angående stipendierna
vid andra statliga eller statsunderstödda
undervisningsanstalter än universitet
och högskolor som Kungl. Maj :t på föredragning
av chefen för ecklesiastikdepartementet
uppdragit åt studielånenämnden
att verkställa.»

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 12—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Anslag till understöd åt elever vid lägre

lantbruksundervisningsanstalter m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionen II: 232,
till Lägre lantbruksundervisning m. m.:
Understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter
m. m. för budgetåret
1948/49 anvisa ett förslagsanslag av
800 000 kronor.

I motionen 11:232, av herr Stjärne,
hade hemställts, att riksdagen måtte under
nionde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 25 000 kronor för utdelande av stipendier
i syfte att underlätta ett utbyte av
elever vid skolor på jordbrukets, trädgårdsskötselns
och mejerihanteringens
område i de nordiska länderna.

Herr OSVALD: Herr talman! Jag har
visserligen inte reserverat mig mot det
av utskottet föreslagna uttalandet, men
jag vill i alla fall gärna säga några ord
i anslutning till den i andra kammaren
väckta motionen nr 232, angående stipendier
i syfte att underlätta ett utbyte
av elever vid skolor på jordbrukets område
i de nordiska länderna.

Det behöver väl inte närmare motiveras,
varför ett sådant utbyte skulle vara
i allra högsta grad önskvärt. Man kan ju
i stället framhålla, att eleverna vid lantbrukets
och trädgårdsskötselns skolor
äro avsevärt mycket sämre ställda än
motsvarande elever vid t. ex. folkhögskolorna.
En i hög grad angelägen förbättring
skulle kunna åstadkommas genom
det anslag på 25 000 kronor, som föreslagits
av lantbruksstyrelsen och som
även påyrkas i motionen.

Det har emellertid av departementschefen
uttalats, att »tills vidare torde det
få ankomma på Kungl. Maj:t att liksom
hittills från fall till fall pröva huruvida
medel för sistnämnda ändamål böra ställas
till förfogande». Det kan gentemot
detta sägas, att det då det gäller ett anslag
av denna karaktär kunde vara ett lämpligt
tillfälle att befria Kungl. Maj :t från
behandlingen av en massa mindre ärenden
och i stället förlägga behandlingen
av dessa stipendieärenden till lantbruksstyrelsen.

Jag har, herr talman, inte något yrkande
att framställa, men jag skulle gärna
vilja uttala den förhoppningen att Kungl.
Maj:t måtte med välvilja och, i den mån
så är möjligt, även frikostigt behandla
de eventuella ansökningar om stipendier
för resor av detta slag, som kunna komma
att inlämnas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkten 22.

Anslag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

1) med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning samt med avslag å
de likalydande motionerna I: 127 och
11:219 till Lägre lantbruksundervisning
in. in.: Bidrag till byggnadsarbeten vid
vissa lantbruksundervisningsanstalter för
budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor;

2) medgiva, att Kungl. Maj :t finge från
förevarande anslag bevilja Södermanlands
läns hushållningssällskap statsbidrag
till byggnadsarbeten vid Ulvhälls
lantbruksskola enligt av departementschefen
förordade grunder.

I de likalydande motionerna I: 127, av
herr Nilsson, Bror, in. fl., och 11:219,
av herr Onsjö in. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till bidrag till
byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1948/
49 anvisa ett reservationsanslag av
4 000 000 kronor.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
På denna punkt har riksdagen städse beviljat
otillräckliga anslag. Den är en av
de punkter i den nionde huvudtiteln, där
det alltid har rått en mycket stor divergens
mellan de anslagna medlen och de
föreliggande behoven. Nu märks det med
synnerlig skärpa, då det av lantbruksstyrelsens
skrivelse framgår, att inte mindre
än 28 av våra lantbruksskolor ligga inne
med ansökningar om statsbidrag till nybyggnader
eller ombyggnader. Det är
mer än hälften av alla våra lantmannaskolor
i riket. Vi kunna sålunda förstå,
att det här verkligen behövs medel, om
något av det som en gång i tiden utlovades
skall kunna uppfyllas. Om riksdagen
skulle täcka de behov som här föreligga
och infria de utfästelser som gjorts i
Kungl. Maj:ts kungörelser, så skulle det
erfordras omkring 10 900 000 kronor. Nu
äskar man här 1 000 000 kronor. Anslaget
bär tidigare krupit upp något högre,
men nu rycker man i ett enda tag ned
det från 4 000 000 kronor, vilket det har
varit under löpande budgetår, till
1 000 000 kronor.

Detta har föranlett mig och några kamrater
i kammaren att motionera om bibe -

hållande av det anslag, som tidigare har
utgått, d. v. s. 4 000 000 kronor. Nu har
visserligen tillkommit den omständigheten,
att Kungl. Maj:t har spärrat två av
de fyra miljonerna med hänsyn till den
begränsning av byggnadsverksamheten,
som bristen på arbetskraft och material
framtvingar, så att det anslag, som riksdagen
i fjol beviljade, inte ens har tagits
i anspråk under det nu löpande budgetåret.
Det är klart att man måste böja sig
för en sådan argumentering, men jag riktar
— och här har jag bakom mig en stor
del av landsbygdens befolkning och i all
synnerhet dess ungdom — en varm vädjan
till Kungl. Maj:t och jordbruksdepartementet
att försöka rycka upp denna
punkt, så att våra lantmannaskolor bli
utrustade på ett sådant sätt att de kunna
fylla sitt ändamål. Därmed skulle man
utföra en rationaliseringsgärning av den
allra största betydelse för jordbrukets
framtid.

Jag kan inte på denna punkt stödja
mig på någon reservation, och jag skall
därför, herr talman, inte göra något yrkande.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
tror jag utan överdrift kan försäkra min
vän B. A. Nilsson, att de allra flesta inom
jordbruksutskottet hysa samma uppfattning
som han gjorde sig till tolk för beträffande
byggnadsbeståndet vid våra
lägre lantbruksundervisningsanstalter.
Vi ha emellertid med hänsyn till de nu
rådande finansiella förhållandena icke
ansett oss kunna gå på bifall till motionen.
Att jag och några andra ledamöter
inte ha reserverat oss, beror på det skrivsätt
som utskottet har begagnat sig av.
Det heter nämligen, att utskottet förutsätter
»att, därest de nuvarande svårigheterna
på byggnadsverksamhetens område
lätta, de medel som ansetts icke för
närvarande böra tagas i anspråk skola
ställas till förfogande i anslagets syfte».

Det är nämligen så, som framgår av
utskottsutlåtandet och som också herr
Nilsson nämnde, att här föreligger en
betydande anslagsdel, som inte har fått
tagas i anspråk. Jag skulle i detta sam -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till undervisning m. m. för män och kvinnor i det mindre jordbruket.

manhang vilja uttala det önskemålet att
Kungl. Maj :t inte, när riksdagen beviljar
medel, så där utan vidare spärrar anslag.
På det sättet bli ju riksdagens beslut
närmast slag i luften. Jag förstår att det
i vissa fall kan föreligga skäl för ett sådant
ingripande, men det vore önskligt
att det inte skedde mer än i allra yttersta
nödfall.

Med dessa ord ber jag få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkten 2.3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 24.

Anslag till undervisning m. m. för män

och kvinnor i det mindre jordbruket.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Undervisning och studieresor för
i det mindre jordbruket deltagande män
och kvinnor för budgetåret 1948/49 anvisa
ett anslag av 240 700 kronor. Av det
föreslagna anslagsbeloppet hade 20 000
kronor avsetts till studieresor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:195 av herr
Tjällgren m. fl. och II: 375 av herrar
Hedlund i Rådom och Jonsson i Skedsbygd,
vari hemställts, att riksdagen till
Undervisning och studieresor för i det
mindre jordbruket deltagande män och
kvinnor måtte anvisa ett anslag av
250 700 kronor, av vilket belopp 30 000
kronor avsåges för bidrag till studieresor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning samt med avslag å
de likalydande motionerna I: 195 och
II: 375, till Undervisning och studieresor
för i det mindre jordbruket deltagande

män och kvinnor för budgetåret 1948/49
anvisa ett anslag av 240 700 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Tjällgren och Gustafson
i Vimmerby ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, slutande med en hemställan,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning och med
bifall till de likalydande motionerna
I: 195 och IT: 375, till Undervisning och
studieresor för i det mindre jordbruket
deltagande män och kvinnor för budgetåret
1948/49 anvisa ett anslag av
250 700 kronor.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Även
vid den nu föredragna punkten har jag
ansett mig böra anmäla reservation mot
utskottets beslut.

Jag vill först erinra om att under anslagstiteln
»Undervisning och studieresor
för i det mindre jordbruket deltagande
män och kvinnor» har under nionde
huvudtiteln för innevarande budgetår
anvisats ett belopp av 287 700 kronor.
Av detta belopp ha 30 000 kronor avsetts
för studieresor, vilka ordnats genom hushållningssällskapens
försorg. Med hänsyn
till dessa studieresors betydelse för
jordbrukets utövare har lantbruksstyrelsen
hos Kungl. Maj :t hemställt, att medel
även för nästkommande budgetår måtte
anvisas för detta ändamål. Då samtliga
hushållningssällskap under år 1948 torde
komma att anordna dylika studieresor,
ansåg lantbruksstyrelsen i sin skrivelse,
att anslaget till bidrag för dessa resor
borde höjas från 30 000 till 40 000 kronor.

Med hänvisning till det statsfinansiella
läget har chefen för jordbruksdepartementet
i årets statsverksproposition
emellertid föreslagit nedsättning av det
belopp, som bör anvisas under den
nämnda anslagstiteln, med 47 000 kronor.
Av denna minskning komma 10 000
kronor på anslaget till studieresorna.
Chefen för jordbruksdepartementet föreslår
således att endast 20 000 kronor anvisas
för detta ändamål.

Även om vi erkänna behovet av spar -

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till undervisning m. m. för män och kvinnor i det mindre jordbruket.

samhet med statens medel i nuvarande
läge, måste det ju bli en avvägningsfråga,
på vilka områden statsmakterna böra
spara. Enligt vår mening äro dessa studieresor
så värdefulla för det mindre
jordbrukets män och kvinnor, att det
icke skulle vara lämpligt att minska anslaget
på sätt som bär har föreslagits.
Den besparing som skulle göras blir också
så pass ringa att den icke kan ha någon
som helst betydelse för budgetläget i
dess helhet. De ifrågavarande studieresorna
ha gått till välskötta jordbruk, utställningar
o. d., och de ha givit deltagarna
många värdefulla impulser för
deras yrkesarbete. Studieresorna ha således
varit av stort värde för jordbruksdriftens
höjande och utveckling, vilket
måste anses särskilt betydelsefullt just
nu, då det är av yttersta vikt att vår livsmedelsproduktion
blir så stor, att vårt
folks försörjning kan säkerställas. Möjligheterna
att importera livsmedel äro ju
små på grund av den allmänna livsmedelsbristen
i världen. Härtill kommer att
vi äro tvungna att strängt hushålla med
våra tillgångar av utländsk valuta.

Genom dessa studieresor beredes också
möjlighet för deltagarna att för någon
vecka komma bort från sitt vardagliga
arbete. Då möjligheter till omväxling och
rekreation i mycket ringa utsträckning
stå till buds för småbrukarbefolkningen,
och jag skulle särskilt vilja säga för jordbrukarkvinnorna,
bli dessa resor betydelsefulla
även ur denna synpunkt. Man
kan kanske säga om dessa resor, att genom
dem kunna deltagarna förena nytta
och nöje.

Vi ha ansett, att lantbruksstyrelsens
begäran om höjning av anslaget till studieresorna
till 40 000 kronor är motiverad,
men med hänsyn till det statsfinansiella
läget anse vi oss böra förorda samma
anslagsbelopp som för innevarande år,
alltså 30 000 kronor. Hela beloppet under
anslagstiteln skulle alltså bli 250 700
kronor.

Herr talman! Med denna korta motivering
ber jag få yrka bifall till den av
mig och herr Gustafson i Vimmerby avgivna,
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Efter
utskottsordförandens yrkande blir
jag nödsakad att på utskottsmajoritetens
vägnar yrka bifall till utskottets hemställan.

Utskottsmajoriteten har stannat för
Kungl. Maj:ts förslag även i detta fall.
Som jag nyss sade ha vi inte vågat oss
på att börja riva litet här och litet där,
utan vi ha funnit att dessa 10 000 kronor
i anslaget till undervisning och studieresor
för i det mindre jordbruket deltagande
män och kvinnor skulle kunna
anstå till ett följande år. Utskottets ordförande
talade om att detta anslag skulle
kunna ha en viss betydelse för försörjningsläget,
men det var väl ändå litet
överdrivet. Jag bestrider inte att dessa
studieresor ha haft mycket gott med sig
och fört fram jordbruket på många eftersatta
bygder. Men vi äro nu i ett läge,
där vi måste försöka begränsa utgifterna,
och då ha vi här stannat vid ett belopp,
som är 10 000 kronor lägre än det
som motionärerna ha ansett vara rimligt.
Vi ha inte ansett anslaget vara av
den betydelse att det var nödvändigt att
frångå Kungl. Maj :ts förslag.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall
till förslaget om ett anslag på 240 700
kronor.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till understöd åt kontrollföreningsverksamhet.

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Tjällgreti begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 28.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 25—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Anslag till understöd åt kontrollföreningsverksamhet.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Nötboskapsavelns befrämjande:
Understöd åt kontrollföreningsverksamhet
för budgetåret 1948/49 anvisa ett
anslag av 338 400 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 201 av herrar
Osvalcl och Sundelin samt II: 220 av
herr Svensson i Ljungskile m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte till nötboskapsavelns
befrämjande: Understöd
åt kontrollföreningsverksamhet för budgetåret
1948/49 anvisa ett anslag av
426 400 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag
å de likalydande motionerna I: 201 och
It: 220, till Nötboskapsavelns befrämjande:
Understöd åt kontrollföreningsverksamhet
för budgetåret 1948/49 anvisa
ett anslag av 338 400 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Tjällgren, Osvald, Gustafson i Vimmerby
och Carlström, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
och med bifall till de likalydande
motionerna I: 201 och II: 220, till
Nötboskapsavelns befrämjande: Understöd
åt kontrollföreningsverksamhet för
budgetåret 1948/49 anvisa ett anslag av
426 400 kronor.

Herr OSVALD: Herr talman! Som bekant
ha kostnaderna för kontrollföreningsverksamheten
ökat i mycket hög
grad under senare år. Till väsentlig del
beror denna kostnadsstegring på ökade
löner åt kontrollassistenterna, som dock
alltjämt utgöra en mycket lågt avlönad
grupp av befattningshavare inom jordbruket.
De ökade kostnaderna och de
samtidigt minskade statsanslagen ha
medfört, att jordbrukarna själva ha fått
vidkännas betydligt större utgifter för
denna kontrollföreningsverksamhet än
vad som tidigare varit fallet. Särskilt
har detta gått ut över de mindre jordbruken,
som ha de för kontrollen relativt
högsta kostnaderna.

Det behöver kanske inte i denna kammare
påpekas, vilken utomordentlig betydelse
kontrollföreningsverksamheten
har som produktionsfrämjande åtgärd,
men jag vill gärna erinra om att under
åren närmast före det första världskriget
de till kontrollföreningarna anslutna
korna lämnade en mjölkmängd på 2 900
kilogram med en smörfetthalt av 3,4
procent, medan under åren 1944 och
1945 den under kontrollföreningarna redovisade
mjölkmängden var 3 600 kilo -

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till understöd åt kontrollföreningsverksamhet.

gram med en smörfetthalt på 3,8 procent.
Den produktionsfrämjande roll,
som denna kontrollföreningsverksamhet
spelar, iir sålunda klar.

Som jag nämnde, drar kontrollföreningsverksamheten
ganska betydande
kostnader. Det har till följd att ännu så
länge inte mer än ungefär en fjärdedel
av de svenska korna äro kontrollerade.
Skillnaden mellan de större och de
mindre jordbruken är också högst avsevärd.
I vissa delar av vårt land, där
storjordbruken dominera, har kontrollföreningsverksamheten
nått en ganska
stor utbredning, under det att den i de
delar, där småbruket är dominerande,
har en betydligt mindre omfattning. Jag
kan nämna att bland jordbruk under 2
hektar endast 0,1 procent av korna äro
kontrollerade, i storleksordningen 2—5
hektar är det 0,9 procent, 5—10 hektar
3,5 procent och 10—20 hektar 9,4 procent.
Först då man kommer upp i storleksordningen
20—30 hektar är ungefär
en femtedel av korna, nämligen 20,8
procent, kontrollerade. Sedan stiger det:
i storleksordningen 30—50 hektar till
31,9 procent, i storleksordningen 50—
100 hektar till 69,4 procent och för jordbruk
över 100 hektar till 84,6 procent
av det totala koantalet.

Av dessa siffror framgår ju mycket
tydligt, att det framför allt är kontrollföreningsverksamheten
inom de mindre
och medelstora jordbruken, där vi
dock ha den större delen av de svenska
korna, som försvåras genom att anslaget
nu är otillräckligt.

Det är av den anledningen, som det
motionsvis har framförts ett yrkande
om att det i lantbruksstyrelsens
beräkningar upptagna anslagsbeloppet
skulle anvisas av riksdagen. Det är
också detta som yrkats av de motionärer,
som i motiveringen för utskottets
beslut velat inrymma det stycke, som
återfinnes på sidan 102 i utskottsutlåtandet:
»Det framstår såsom angeläget,
att kontrollverksamheten kan fortgå i
oförändrad omfattning. Detta iir, med
hänsyn till att kostnaderna för verksamheten
i olika hänseenden ökat, icke
möjligt utan en höjning av anslaget. Den

av lantbruksstyrelsen gjorda beräkningen
av kostnaderna synes böra godtagas.
»

Nu har det ju framhållits att det för
närvarande pågår en utredning rörande
ladugårdskontrollen m. m. och att denna
utredning så småningom säkerligen
kommer att framlägga förslag om ändrade
grunder för hela kontrollföreningsverksamheten.
Det är också denna omständighet
som utskottet bland annat fallit
tillbaka på, men jag vill i detta sammanhang
erinra om att utredningen rörande
ladugårdskontroll i ett remissutlåtande,
refererat på s. 21 i utskottets utlåtande,
uttalat, att den inte har någonting att
invända mot de av lantbruksstyrelsen
beräknade anslagsbeloppen. Om anslaget
skulle fastställas i överensstämmelse
med vad utskottet föreslagit, leder detta
till en belastning särskilt för de mindre
jordbruken, som regelmässigt få vidkännas
relativt högre utgifter för kontrollen
än innehavare av större gårdar.

Då utskottet säger, att det skulle innebära
ett föregripande av den pågående
utredningen, om man nu bifölle det
motionsvis framförda yrkandet, skulle
jag därför vilja påstå, att man tvärtom
riskerar att det medför en förändring,
visserligen inte av grunderna för anslagen,
men en förändring av hela verksamheten,
som kan vara till men för vår
kreaiursskötsel, om detta högre anslag
icke beviljas.

Nu kommer det naturligtvis i detta
fall liksom i alla andra, då det iir fråga
om anslagsökningar, att sägas, att det
finansiella läget inte tillåter någon sådan
ökning. Därför skulle jag .särskilt
vilja betona, att detta anslag ju är ett i
hög grad produktionsfrämjande anslag.
Visserligen innebär det motionsvis framförda
kravet en betydande utgift, men
med hänsyn till detta anslags, såsom jag
sade, i mycket hög grad produktionsfrämjande
karaktär måste en höjning av
anslaget även i nuvarande läge sägas
vara synnerligen befogad.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den till punkten 29 knutna
reservationen, som går ut på ett yrkande
om att till understöd åt kontroll -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen.

föreningsverksamheten för budgetåret
1948/49 måtte anvisas ett anslag av
426 400 kronor.

Häri instämde herr Näslund.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Att
utskottet inte har kunnat gå på samma
linje som reservanterna i denna fråga
beror icke blott på det ekonomiska läget
utan även på en annan omständighet.
Kostnaden för kontrollföreningsverksamheten
har ju under senare år mycket
starkt stegrats, vilket sammanhänger
främst med den löneförhöjning, som har
skett beträffande kontrollassistenterna.
Det är alldeles omöjligt att denna utveckling
kan få fortsätta. Man måste söka sig
fram efter nya linjer på kontrollföreningsverksamhetens
område, och den
utredning, som motionären nyss talade
om, försöker ju också finna vägar, vilka
skulle kunna möjliggöra ett förbilliggande
av kontrollverksamheten. Huruvida
den s. k. B-kontrollen, som man försökt
sig på, är tillfredsställande, vet jag inte,
men jag vill bestämt hävda, att vi inte
böra fatta beslut i en sak som denna,
då ett resultat av utredningen, enligt
vad som sagts, är att vänta inom den
allra närmaste tiden. De sakkunniga äro
snart klara med sitt förslag rörande ladugårdskontrollen,
vilket då också kommer
att röra de nya linjer, som man
eventuellt kan försöka komma fram på
för förbilligande av kontrollverksamheten.

Såsom läget nu är har inte utskottet
ansett sig kunna gå med på motionen.
Reservanterna ha ansett, att man redan
nu borde kunna företa en höjning av
anslaget, men jag hemställer, herr talman,
om bifall till utskottets förslag,
detta med anledning av att vi böra avvakta
den pågående utredningen.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr förste vice talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid

punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 30—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44.

Anslag till åtgärder mot smittsam
kastning hos nötkreaturen.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag i förevarande del å
de likalydande motionerna I: 132 och II:
217, till Förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar: Åtgärder
mot smittsam kastning hos nötkreaturen
för budgetåret 1948/49 anvisa
ett förslagsanslag av 620 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 132, av
herr Mannerskantz in. fl., och II: 217, av
herr Liedberg m. fl., hade hemställts, såvitt
nu var i fråga, att till Förekommande
och hämmande av smittsamma hus -

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

djurssjukdomar: Åtgärder mot smittsam
kastning hos nötkreaturen måtte beviljas
ett anslag av 670 000 kronor.

Vid förevarande punkt hade reservation
anmälts av herrar Carl Sundberg,
Hjalmar Nilsson, Osvald och Liedberg,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr OSVALD: Herr talman! Den fråga,
som här är föremål för behandling,
har ju föranlett en del olika meningar
i fråga om det sätt på vilket kastsjuka
lämpligen skall bekämpas. Veterinärstyrelsen
har föreslagit, att de nuvarande
begränsande bestämmelserna inte vidare
skulle tillämpas, utan att man även
skulle tillåta utstampning av djur i större
besättningar än som för närvarande
är tillåtet, då endast enstaka djur få
nedslaktas. Det har av veterinärstyrelsen
också framhållits, att för en sådan
utvidgning av bekämpandet erfordras
ett större anslag. Från veterinärstyrelsens
sida fästes det allra största avseende
vid att man skulle tillåtas ingripa
även i sådana fall, som ligga utanför
ramen av nu gällande bestämmelser, varigenom
bekämpandet av denna sjukdom
skulle avsevärt effektiviseras.

Med hänsyn till det sätt, på vilket
kastsjukan uppträder, och de medel,
med vilka man har att bekämpa den,
vill jag säga, att det är utomordentligt
angeläget, att den möjligheten erhjudes,
att man kan få slakta ned ett större antal
djur än som är tillåtet enligt nu gällande
bestämmelser.

Utskottet har ju också uttalat, att en
uppmjukning av nu gällande bestämmelser
kan vara erforderlig, och jag
har, då jag fäst uppmärksamheten på
denna sak, endast velat ytterligare understryka
vad utskottet bär framhållit.
.lag vill uttala förhoppningen om att det
framtida bekämpandet av kastsjukan
skall kunna bedrivas även i sådana fall,
då det gäller nedslaktning av ett större
antal djur, ty även om detta medför
större utgifter för statsverket, betyder
det å andra sidan att sjukdomen kan
hejdas betydligt mera effektivt än om
man måste begränsa åtgärderna i enlighet
med nu gällande bestämmelser.

Jag har, herr talman, inte något yrkande
på denna punkt, utan jag har
endast ytterligare velat understryka vad
utskottet anfört i fråga om behovet av
en uppmjukning av nu gällande bestämmelser.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Då jag i likhet med herr Osvald
tillhör reservanterna inom utskottet på
denna punkt, har jag ungefär samma
skäl som han att anföra för vårt ställningstagande
i denna fråga.

Vi förmena att det skulle vara lämpligt
och nyttigt, att bestämmelserna rörande
anslaget till nedslaktning av kastsjukesmittade
djur kunde uppmjukas, så
att även ett större antal djur på en viss
plats kunde nedslaktas. Vi förmena att
det kan inträffa sådana fall i ett kastningsfritt
område, att det helt enkelt är
nödvändigt att snabbt kunna oskadliggöra
smittohärden, och även om kostnaderna
för ögonblicket skulle ställa sig
något högre än för en nedslaktning av
enstaka djur, skulle det helt visst i längden
bli billigare för statsverket och
även underlätta sjukdomens effektiva
bekämpande, om en uppmjukning av bestämmelserna
skedde i överensstämmelse
med reservanternas önskemål.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 45—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54.

Anslag till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Befrämjande av fröodlingen
in. m.: Understödjande av den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm
för budgetåret 1948/49 anvisa
ett anslag av 160 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande inom

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) I: 132 av herr Mannerskantz m. fl.,
likalydande med II: 217 av herr Liedberg
m. fl., till den del dessa motioner
hänförde sig till förevarande anslag, i
vilka motioner, såvitt nu var fråga, hemställts,
att riksdagen måtte till Befrämjande
av fröodlingen m. m.: Understödjande
av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm anvisa ett
anslag av 190 000 kronor;

2) I: 198 av herr Osvald m. fl., likalydande
med II: 221 av herrar Svensson
i Ljungskile och Hammarlund, vari
hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret
1948/49 för understödjande av
den praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm anvisa ett anslag av
200 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med avslag
i förevarande del å motionerna I:
132 och II: 217, likalydande, samt motionerna
I: 198 och II: 221, jämväl
likalydande, till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Understödjande av den
praktiskt vetenskapliga verksamheten å
Weibullsholm för budgetåret 1948/49
anvisa ett anslag av 160 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Carl Sundberg, Hjalmar Nilsson och Osvald,
vilka ansett, att utskottets utlåtande
hort hava den lydelse, reservationen
visade, slutande med en hemställan,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning och de likalydande
motionerna I: 198 och II: 221
samt med bifall i förevarande del till de
likalydande motionerna I: 132 och II:
217, till Befrämjande av fröodlingen
in. m.: Understödjande av den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm
för budgetåret 1948/49 anvisa ett
anslag av 190 000 kronor.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Den vetenskapliga verksamheten
vid Weibullsholm har ju utan gensägel -

se varit till stort gagn för det svenska
jordbruket och den svenska folkhushållningen.
Den har ju också vunnit erkännande
inte bara från näringslivets utan
också från statsmakternas sida. Understöd
av statsmedel till växtförädlingsverksamheten
vid Weibullsholm har utgått
under en lång följd av år, och från
år 1934 och fram till år 1939 fördelades
kostnaderna för verksamheten på så sätt,
att företaget Weibull bestred halva kostnaden
för förädlingsverksamheten, medan
den andra hälften av kostnaderna
bestreds med statsmedel. Kostnaderna
vid en växtförädlingsanstalt utgöras till
en mycket väsentlig del av löner till arbetare
och tjänstemän, och så är även
fallet vid Weibullsholm. Utgifterna ha
där under de senaste åren stigit mycket
kraftigt, och en allt större procent av
kostnaderna för verksamheten har måst
bestridas av företagets egna medel. Merutgifterna
till följd av att statsbidraget
för växtförädlingsverksamheten inte har
uppgått till de beräknade 50 procenten
av kostnaderna ha från 1 juli 1939 till 30
juni 1948 beräknats till något över en
halv miljon kronor. Siffrorna återges i
propositionen, och det finns säkerligen
ingen anledning att betvivla riktigheten
av desamma.

Nu kan man ju fråga sig, hur det har
varit möjligt för firma Weibull att bestrida
kostnaderna med större andel än
tidigare, men det torde stå i samband
med att verksamheten i övrigt, den affärsbetonade
verksamheten i företaget,
under de första krigsåren var relativt lönande.
Förhållandena äro emellertid inte
så gynnsamma längre för denna bransch,
och det kan nog befaras, att det inte
så länge till kan gå på detta sätt. Jag
skulle kanske inskjuta, att verksamheten
vid Weibullsholm är uppdelad på
två principiellt skilda grenar. Den ena
är växtförädlingsverksamheten, eller den
vetenskapliga verksamheten, och den
andra är den merkantila verksamheten,
som ju utgöres dels av utsädesaffären
och dels av rätt stora jordbruk. Det är
alltså den merkantila delen av verksamheten,
som har fått släppa till en större
andel för kostnadernas täckande, när

Onsdagen den 7 april 1948 fin.

Nr 13.

Anslag till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

det gäller växtförädlingsverksamheten
vid Weibullsholin, än som var beräknat.

Det bör emellertid erkännas, att även
statens bidrag till växtförädlingsverksamheten
på Weibullsholin har höjts under
de senaste åren. För budgetåret
1947/48 höjdes anslaget till Weibullsholm
med 35 000 kronor till 160 000 kronor.
Men det torde även vara förtjänt
att observeras, att denna höjning närmast
avsåg intill budgetåret 1947/48 inträdda
utgiftsökningar. Det är ju så under
tider med fallande penningvärde,
att löner och liknande utgifter alltid
kompenseras först i efterhand.

Emellertid ha löneutgifterna vid Weibullsholm,
liksom på flertalet andra
ställen, fortsatt att stiga även efter den
1 juli 1947, och man räknar med eu
fortsatt stegring. Stegringen har ju varit
påfallande stor under budgetåret
1947/48, och den ökning av statsbidraget,
som har kommit företaget till del
lämnar inte tillräcklig kompensation för
lönestegringen. Ledningen för Weibullsholin
har beräknat kostnaderna för
växtförädlingsarbetet under budgetåret
1948/49 till 464 000 kronor, och med utgångspunkt
från principen om statsbidrag
med 50 procent av detta belopp
har hemställts om bidrag till växtförädlingsverksamheten
för nämnda budgetår
med i runt tal 230 000 kronor. Såsom
skäl för det höjda statsanslaget anför
ledningen för Weibullsholin förutom de
ökade arbetslönerna även den genom
den statliga prisregleringen i många fall
minskade normala handelsvinsten samt
de minskade exportaffärerna. Genom
dessa samverkande orsaker förklarar sig
företaget icke vara i stånd att bära kostnadsökningen
för verksamheten.

Av det begärda anslaget för 1948/49
tillstyrkte lantbruksstyrelsen ett belopp
av 200 000 kronor, vilket belopp lantbruksstyrelsen
ansåg skäligt med hänsyn
till arten av de faktorer, som framför
allt bidragit till kostnadsökningen
för växtförädlingsarbetet vid Weibullsholm.
Lantbruksstyrelsen har också uttalat,
att eu höjning av anslaget till Wcibullsholm
till 200 000 kronor skulle lämna
kompensation för kostnadsökningen

vid denna anstalt från budgetåret 1947/
48 till budgetåret 1948/49.

Departementschefen bär emellertid
förordat samma anslag för växtförädlingsarbetet
vid Weibullsholin under
budgetåret 1948/49 som under innevarande
budgetår, eller 160 000 kronor.
Men departementschefen uttalar även,
att på grund av inträffade kostnadsstegringar
och med hänsyn till betydelsen
för växtförädlingen en ökning av statsbidraget
väl skulle kunna motiveras. Jag
är övertygad om att ledningen av verksamheten
vid Weibullsholm är herr
statsrådet djupt tacksam för detta erkännande,
och jag är lika övertygad om
att alla som på närmare håll ha varit i
tillfälle att taga del av verksamheten vid
Weibullsholm och vad denna har betytt
lör jordbruket och för folkförsörjningen
iiro glada för detta erkännande av statsrådet.
Men tacksamheten skulle säkerligen
ha varit ännu större, om herr statsrådets
erkännande kommit till uttryck
även i handling vid avgivande av förslag
i ärendet till riksdagen, eller med andra
ord genom äskande av ett högre anslag.

Jordbruksutskottet har med knapp
majoritet förordat anslag till Weibullsholm
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag.
Minoriteten i utskottet har i enlighet
med i ärendet väckta motioner föreslagit,
att anslaget till växtförädlingsverksamheten
vid Weibullsholm för budgetåret
1948/49 måtte höjas till 190 000
kronor och i en reservation hemställt,
att anslaget måtte utgå i enlighet härmed.
Reservanterna förmena att det är
synnerligen angeläget för det svenska
jordbruket och den svenska folkförsörjningen,
att verksamheten vid Weibullsholm
kan upprätthållas i samma omfattning
som hittills.

Jag kan inte underlåta att omnämna
några exempel på vad växtförädlingsarbetet
vid Weibullsholm hittills har
betytt för landets folkförsörjning. För
det första har en mycket väsentlig del
av den i landet odlade höstvetearealen
varit besådd med sorter, som ha uppdragits
på Weibullsholm. .lag behöver
endast erinra om de i jordbrukarkretsar
så välkiinda sorterna Frgo, Eroica

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

och Virtus för att få belägg på detta
påstående. Den merskörd, som dessa
ha lämnat, har inte varit betydelselös
för folkförsörjningen. Även synnerligen
värdefulla vårvetesorter ha under de
senaste åren uppdragits på Weibullsholm,
vilka böra hjälpa till att ge
vårveteodlingen en mera betydelsefull
plats i den svenska växtodlingen. Jag
skulle också kunna erinra om vad Weibullsholm
gjort för att få fram bättre
korn- och havresorter. På rotfruktsförädlingens
område har Weibullsholm alltid
legat i täten, och när det under det
senaste världskrigets första år gällde att
säkra landets behov av köksväxtfrö genom
ökad inhemsk odling var Weibulls
ett av de företag, som gingo i spetsen.
Ingen torde kunna bestrida att ledningen
av Weibullsholm har på ett mycket
verksamt sätt bidragit till att behovet av
köksväxtfrö, trots utebliven import eller
i varje fall mycket inskränkt sådan, har
kunnat fyllas under krigsåren utan
nämnvärd inskränkning.

Reservanterna i jordbruksutskottet till
förmån för ett statsbidrag till Weibullsholms
växtförädlingsanstalt för budgetåret
1948/49 av 190 000 kronor anse, att
verksamheten därstädes bör stödjas med
detta belopp. Vi anse, att det skulle vara
i hög grad olyckligt, om växtförädlingsarbetet
vid Weibullsholm skulle behöva
inskränkas. Vi förmena, att arbetet där
utgör en mycket värdefull stimulans för
hela \ äxtförädlingsarbetet i vårt land,
en stimulans som det svenska jordbruket
helt enkelt ej har råd att undvara.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herrar Mannerskantz,
Hollertz och Björck.

Herr OSVALD: Herr talman! Jag kan i
allt väsentligt instämma i vad som redan
anförts av herr Hjalmar Nilsson. Jag
skulle särskilt vilja stryka under vad han
sagt i fråga om de stammar och sorter
av olika kulturväxter, som utgått
från Weibullsholms växtförädlingsanstalt.
Jag vill erinra om att en av de vetesorter,
som framställts på Weibullsholm,
för några tiotal år sedan kom att spela

en mycket framträdande roll inom den
svenska veteodlingen, och därifrån utgå
alltjämt vetesorter, som spela en likartad
roll. På samma sätt förhåller det sig, såsom
nämnts av herr Nilsson, med vårvetet,
med havren och kanske i all synnerhet
med rotfrukterna, där ju firman
Weibull länge haft en ledande ställning.
Likaledes ha på Weibullsholm mycket
värdefulla resultat nåtts i fråga om växtförädlingen,
då det gäller våra foderväxter,
klöver, gräsarter o. s. v., men jag
skulle särskilt vilja understryka att den
verksamhet, som redan frambragt dessa
mycket värdefulla resultat, ju alltjämt
fortsätter, så att man kan förvänta, att
för varje år nya resultat skola kunna ställas
till det svenska jordbrukets förfogande.
Där liksom vid andra växtförädlingsanstalter
har man att vänta nya värdefulla
sorter och stammar, som kunna
komma att tjäna vårt lands jordbruk i
mycket hög grad. Det är därför av allra
största vikt att denna verksamhet för att
få fram det nya material, som så att
säga ligger och väntar på att få komma
fram, får fortgå ostörd, att man alltså
inte bryter kontinuiteten i verksamheten,
utan ser till att resultatet av gångna
års arbete snarast möjligt skall bli färdigt
och kunna ställas till det svenska
jordbrukets förfogande.

Det har också av departementschefen
anförts, att trots att anslaget förra året
höjdes med 35 000 kronor, en ökning
av statsbidraget väl skulle kunna motiveras,
men även här har statsrådet med
hänsyn till nuvarande finansiella läge ansett,
att en ytterligare höjning av anslaget
inte just nu kan företas. På samma
sätt har även utskottet jämförelsevis välvilligt
behandlat denna fråga, då det säger,
att det vore i och för sig önskvärt,
att denna verksamhet kunde främjas genom
en ökad anslagsanvisning, men även
utskottet hänvisar till det statsfinansiella
läget.

Ett anslag av denna art, såsom jag nu
i största korthet har sökt skildra det,
är ju i allra högsta grad, liksom de tidigare
anslag jag här har talat för, produktionsfrämjande,
och även i en tid, då
det gäller att spara med statens medel,

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till markkartering och grundkalkning.

måste man se till att de^produktionsfrämjande
åtgärderna inte komma att lida
men på grund av en för stark begränsning
av de anslag, som ställas till förfogande.

Jag ber därför, herr talman, att med
den motivering, som jag här anfört, få
yrka bifall till den vid punkten 54 i utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr TJÄLLGUEN: Herr talman! Jag
skall inte upptaga någon diskussion beträffande
den betydelse, som Weibullsholms
växtförädlingsanstalt har haft för
jordbruket och därmed också för folkförsörjningen.
Jag vill i det fallet endast
hänvisa till vad utskottet har anfört. Utskottet
erkänner och vill vitsorda att
den verksamhet, som bedrivits vid anstalten,
varit och är till stort gagn för
folkförsörjningen. »Det vore därför i och
för sig önskvärt», fortsätter utskottet,
»att denna verksamhet kunde främjas
genom ökad anslagsanvisning. Med hänsyn
till den återhållsamhet vid prövning
av anslagshöjningar som det statsfinansiella
läget påkallar finner sig utskottet
emellertid icke kunna förorda någon
ökning av anslaget.» Utskottet återger
också vad departementschefen i förevarande
punkt anfört. Han säger: »Jag
torde få erinra, att bidraget till förecarande
verksamhet för innevarande budgetår
höjdes med 35 000 kronor. På
grund av inträffade kostnadsstegringar
och med hänsyn till betydelsen för växtförädlingen
av ifrågavarande verksamhet
skulle en ökning av statsbidraget väl
kunna motiveras. I nuvarande läge, då
kostnaderna för forsknings- och försöksverksamhet
på ett flertal områden måste
begränsas, anser jag mig emellertid icke
kunna tillstyrka någon ytterligare uppräkning
av förevarande anslag. Anslaget
torde fördenskull för nästa budgetår
böra uppföras med oförändrat belopp
av 160 000 kronor.»

Det är väl både inom riksdagen och
annorstädes en allmän mening, att statsmakterna
under nu rådande ekonomiska
förhållanden böra vara återhållsamma
i fråga om anslagsgivning i alla de fall,

4 Första kammarens protokoll 1948. Nr 13.

där återhållsamhet utan olägenhet kan
iakttagas. Skillnaden mellan det av Kungl.
Maj:t nu äskade anslaget och det av
reservanterna påyrkade utgör 30 000 kronor,
och enligt vad som under utskottsbehandlingen
av detta ärende upplystes
lär firman Weibull befinna sig i den
ekonomiska ställning, att en sådan besparing
inte kommer att medföra någon
minskning eller rubbning i firmans verksamhet.

Jag vill vidare instämma i vad som
här tidigare har sagts, att firman Weibull
ju är ett kommersiellt företag till skillnad
från en del andra institutioner på
samma område, och det kan väl näppeligen
vara riktigt att riksdagen i nuvarande
läge höjer ett anslag till en enskild
firma, som driver affärsverksamhet. För
min del anser jag — och det tror jag också
var flertalets mening inom utskottet
— att förslag om en sådan anslagsökning
bör komma från Kungl. Maj :t.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattas
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 55—60.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 61.

Anslag till markkartering och
grundkalkning.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till markkartering och
grundkalkning för budgetåret 1948/49
anvisa ett reservationsanslag av 300 000
kronor. Av ifrågavarande belopp hade
100 000 kronor avsetts till bidrag till
markkartering och 200 000 kronor till
bidrag till grundkalkning.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till markkartering och grundkalkning.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) I: 129 av herr Hallagård m. fl.,
likalydande med II: 225 av herr Sundström
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att bidragsverksamheten
till fraktlindring för kalk
skulle fortgå enligt nu gällande grunder
samt att riksdagen måtte för detta ändamål
för budgetåret 1948/49 anvisa ett
förslagsanslag av 275 000 kronor;

2) I: 130 av herr Nilsson, Bror, och
herr Niklasson, likalydande med II: 224
av herr Persson i Norrby m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att grundkalkningsbidrag skulle utgå
enligt de i propositionen angivna grunderna,
dock att alla brukningsdelar under
50 hektar skulle bliva berättigade till
bidrag, och

att bidrag skulle utgå, även om markkartering
eller fältförsök av olika skäl
ej kunde företes, i de fall, då jordbrukaren
med stöd av erfarenhet kunde
styrka, att kalkbehov förelåge;

3) I: 200 av herr Osvald, likalydande
med II: 324 av herr Sandberg m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att bidrag ur det av Kungl. Maj :t
föreslagna anslaget för markkartering
och grundkalkning skulle kunna utlämnas
efter viss behovsprövning utan hänsyn
till brukningsdels storlek;

att behovet av kalkning skulle vara
styrkt genom markkartering eller kalkförsök
eller på annat sätt av sakkunnig
personal;

att, där behov av kalk blivit styrkt,
bidrag skulle kunna utlämnas oberoende
av om kalkningen betecknades som
grundkalkning eller underhållskalkning;

att bidrag endast finge utgå till kalkning
på jord, som vore dränerad på
tillfredsställande sätt eller som dränerades
före eller i samband med kalkningen;
samt

att anslaget för kalkningsbidrag skulle
upptagas med 300 000 kronor, d. v. s. för
markkartering och kalkning sammanlagt
400 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
130 och II: 224 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning och de likalydande
motionerna I: 200 och II: 324
samt med avslag å motionerna I: 129 och
II: 225, jämväl likalydande, till Bidrag
till markkartering och grundkalkning
för budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Tjällgren och Gustafson
i Vimmerby, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionerna I:
129 och II: 225;

2) av herr Osvald, som dock ej antytt
sin mening.

Herr OSVALD: Herr talman! Det var
med odelad tillfredsställelse man i år
läste statsverkspropositionen i denna
punkt så vitt gällde anslaget till markkarteringen.
Däremot måste jag säga, att
då det gällde anslaget till grundkalkning
— som det här kallas — var inte tillfredsställelsen
lika odelad, eftersom
Kungl. Maj :t där föreslagit en minskning
med 75 000 kronor i jämförelse med
vad som lämnats under föregående budgetår.

Det kan därför vara anledning att
här i allra största korthet erinra om vilken
utomordentligt stor betydelse kalkningen
har för det svenska jordbruket.
Man har beräknat att det skulle behövas
omkring 550 000 ton ren kalk årligen under
en hel cirkulation för att tillgodose
behovet av kalk på sådant sätt, att man
skulle få optimala växtbetingelser för
vårt lands åkerjordar. Trots de jämförelsevis
stora anslag, som under tidigare
år anvisats till fraktlindring för kalk,
har detta kalkbehov inte blivit fyllt, utan
man har alltjämt att räkna med ett rätt
stort underskott. Kalkanvändningen har
inte motsvarat mer än nätt och jämnt
vad som kan beräknas åtgå för under -

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till markkarlering och grundkalkning.

hållskalkning. I själva verket har kalktillståndet
i vissa jordar i Skåne blivit
sämre, såsom påvisats i undersökningar
av sockerbolaget, och jag skulle tro att
man kanske också i andra delar av
Sverige kan påvisa motsvarande förändring.

Det skulle därför vara av största värde,
om man framdeles finge möjlighet att
i större utsträckning än hittills tillföra
jorden kalk.

Denna angelägenhet har ju under lång
tid varit föremål för statsmakternas omsorger,
i det att anslag till fraktlindring
för kalk lämnats, vissa år med ända upp
till två miljoner kronor. Fraktlindringsbidragen
skola emellertid nu, såsom
Kungl. Maj :t föreslagit och utskottet godtagit,
ersättas med ett bidrag för grundkalkning.

Söker man bilda sig en uppfattning
om hur det nya systemet kommer att
verka så tror jag man kan säga, att det
genomsnittliga anslaget per hektar för
kalkning kommer att bli större. Detta
innebär med andra ord en förbättring
för de jordar, som komma att tillföras
kalk, men då samtidigt anslaget har
minskats, blir det en mindre del av den
svenska jorden som kommer att bli föremål
för kalkning.

Jag bar tillåtit mig att göra en liten
beräkning av bur det kan komma att
ställa sig. Om man utgår från det förhållandet,
att endast två procent av den
svenska åkerjorden i den storleksklass,
som det här gäller, är markkarterad och
att ungefär hälften av denna åkerjord
kan vara i behov av kalk, kommer man
till att årligen cirka 20 000 hektar skulle
behöva kalkas inom den storleksgrupp
det här gäller. Om man vidare räknar
med en så låg kalkningskostnad som
80 kronor per hektar — d. v. s. två ton
kalk å 33 kronor jämte en fraktkostnad
av sju kronor per ton — kommer man
till att bidraget enligt av utskottet tillstyrkta
grunder skulle bli 32 kronor per
hektar. För 20 000 hektar skulle sålunda
behövas ett belopp av inte mindre än
040 000 kronor. Redan en sådan beräkning
visar enligt min mening, att det
finns mycket starka skäl som tala för

en höjning av anslaget till grundkalkning
av den svenska åkerjorden.

Därtill kommer att den begränsning
av bidragen till jordbruk av vissa storleksgrupper,
som Kungl. Maj:t föreslagit,
enligt min mening egentligen inte är erforderlig.
Fasthåller man vid det av
Kungl. Maj:t gjorda förslaget om en behovsprövning,
kan man väl med fog påstå
att det finns jordar av större storleksordning
än de inom den av Kungl.
Maj:t angivna kategorien, som kunna
vara i mycket stort behov av ett bidrag
för kalkning. Men skulle man utsträcka
bidragsgivningen även till större jordbruk,
kommer det ju i själva verket att
behövas ett betydligt större anslag till
kalkning än jag här förut har räknat
med.

Då alltså det anslagsbehov, som i
själva verket kan anses föreligga på
detta område, redan om man fasthåller
vid den av Kungl. Maj :t angivna storleksgränsen,
är betydligt större än de
200 000 kronor, som upptagits i propositionen,
finns det egentligen ingen som
helst anledning att sänka anslaget från
nu utgående 275 000 kronor till 200 000
kronor. Snarare skulle det finnas anledning
att höja det nu utgående anslaget,
och jag har ju motionsvis framfört ett
yrkande om att för detta ändamål skulle
utgå 300 000 kronor.

Redan tidigare i dag har jag vid ett
par tillfällen framfört den uppfattningen,
att man visserligen självfallet bör
iakttaga sparsamhet i nuvarande läge,
men att önskemål om begränsning av utgifterna
inte kunna få vara utslagsgivande
då det gäller anslag, som i så hög
grad som detta och vissa andra måste
sägas vara produktionsbefrämjande och
direkt inom en mycket kort tidrymd
kunna öka avkastningen från den svenska
jorden. Det viktigaste är att vi se till,
att produktionen från den svenska åkerjorden
blir om möjligt större än den
hittills varit, och i det hänseendet är
även användningen av kalk i större
utsträckning än tidigare ett mycket viktigt
medel.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till det motionsvis framförda

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1918 fm.

Anslag till inarkkartering och grundkalkning.

förslaget, att anslaget till kalkningsbidrag
måtte upptagas med 300 000 kronor
och att sålunda anslaget för markkartering
och kalkning sammanlagt upptages
med 400 000 kronor.

Herr HALLAGÅRD: Herr talman! Utskottets
majoritet har ju i denna punkt
tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag angående
bidrag till inarkkartering och kalkning.

Förslaget innebär, att bidrag skola utgå
endast till ofullständiga jordbruk efter
det behovet av kalkning styrkts genom
av hushållningssällskap utförda
fältförsök. Det kan emellertid diskuteras,
huruvida tidpunkten just nu är
lämplig för att slopa det nuvarande systemet
med fraktbidrag på kalken och
endast bevilja statsbidrag i den form,
som här har föreslagits, innan jordbrukarna
mera allmänt låtit undersöka behovet
av kalkning. I nuvarande försörjningsläge
är det ju angeläget att jordbruksproduktionen
stimuleras genom
ökad kalktillförsel till sådana jordar
som äro i behov därav. Om nu statsbidragen
till kalkfrakter enligt de nuvavarande
bestämmelserna borttagas, kommer
det säkerligen att få till följd en
minskad kalkanvändning, och det vore
ju att beklaga. Risken är så mycket större,
därför att kalkpriserna nu på grund
av vissa omständigheter få ökas. Jordbrukarna
i de trakter, där man under
många år erhållit kalken billigare
på grund av statsbidraget till järnvägsfrakter,
kunna i detta läge komma att
minska sina inköp av kalk.

Av de uppgifter jag kunnat erhålla
framgår, att omkring 95 procent av landets
brukningsdelar med en areal under
20 hektar ännu icke markkarterats.
Detta antyddes också av professor Osvald.
Jag skall ta några exempel. Intill
1947 års ingång ha t. ex. i Norrbottens
län av brukningsdelar mellan 10 och 20
hektar 10,i procent markkarterats. För
brukningsdelar mellan 5 och 10 hektar
är motsvarande siffra 2,7 procent, och
för brukningsdelar mellan 2 och 5 hektar
är siffran endast 0,4 procent. I Västerbotten
ha endast 1,1 procent mark -

karterats av brukningsdelarna mellan 10
och 20 hektar. I Kronobergs län, som
har 10 437 brukningsdelar med under 5
hektar åker, äro endast 111 brukningsdelar
markkarterade, d. v. s. 1,1 procent.
Av brukningsdelar med mellan 5
och 10 hektar åker äro endast 2,9 procent
markkarterade, och för brukningsdelar
mellan 10 och 20 hektar är siffran
6,1 procent. Dessa exempel visa hur
få brukningsdelar som verkligen äro
markkarterade, och jag tror man kan säga
att det kanske inte är mer än fem
procent av alla brukningsdelar under 20
hektar i landet som hittills blivit markkarterade.

Detta gör att man ställer sig ytterst
tveksam till förslaget att nu borttaga
fraktlindringsbidragen för kalk. Och det
förefaller oss motionärer vara oriktigt
att endast ge dem förmåner, som ha
undersökt kalkbehovet på sina jordar.
Detta innebär ju att endast ett fåtal av
våra jordbrukare få tillfälle att vara med
och tävla om de bidrag, som här föreslås
av Kungl. Maj:t.

Det kommer antagligen att dröja en
avsevärd tid, innan man mera allmänt
hinner markkartera brukningsdelarna.
Hushållningssällskapen kunna troligen
inte hinna med detta arbete i den omfattning
som skulle vara erforderlig.
Inte heller de kemiska stationerna torde
ha tillräckliga resurser för att hinna
med analyserna, detta inte minst på
grund av brist på personal som kan utföra
markkarteringar.

Under sådana förhållanden har det
förefallit oss motionärer vara riktigt att
det nuvarande systemet med fraktbidrag
åtminstone tills vidare bibehålies. Vi ha
därför i vår motion tillåtit oss föreslå
ett förslagsanslag med 275 000 kronor
för detta ändamål. Utskottets majoritet
har emellertid inte velat vara med om
detta, utan har tillstyrkt Kungl. Maj :ts
förslag oförändrat, medan ett par reservanter,
herrar Tjällgren och Gustafson i
Vimmerby, ha ansett att motionen bort
bifallas. Trots att utskottsförslaget har
sin betydelse ur rationaliseringssynpunkt
kan man inte anse det lämpligt
att för närvarande borttaga den förmån,

Onsdagen den 7 apri! 1918 fm.

Nr 13.

Anslag till markkartering och grundkalkning.

som fraktbidragen innebära särskilt för
de mindre brukningsdelarna. Det rör
sig här om ett jordbrukarintresse och
inte om kalkleverantörernas intressen.
Framför allt gäller det som sagt de
mindre jordbrukarna, och man bör ju
även ta hänsyn till deras berättigade intressen.

Jag har med det anförda sökt framhålla,
att starka skäl tala för att ännu
så länge behålla det nuvarande systemet
med kalkfraktbidrag, i varje fall intill
dess man mera allmänt gått in för
att markkartera jordbruket.

Borttagandet av fraktbidragen drabbar
ju särskilt sådana jordbruk som ligga
långt från produktionsplatserna, alltså
kalkbruken. Framför allt är det kanske
norrlänningarna som få vidkännas
detta. För dem har fraktlindringen i
vissa fall uppgått till 15 å 20 kronor per
ton kalk. Fraktbidragen spela dessutom
en viss roll för dem, som äro beroende
av de smalspåriga enskilda järnvägarna,
detta på grund av banavgifter och övergångsavgifter,
vilka till stor del täckas
av statsbidrag. Jag skall tillåta mig att
nämna några exempel på hur stora
fraktbidragen kunna bli, då transporten
helt eller delvis måste ske på enskilda
järnvägar. På en transportsträcka från
Uddagården invid Falköping till Ljungby
blir fraktbidraget 1: 70 kr. per ton.
På sträckan Kinnemalma—Liatorp blir
fraktbidraget 2:65 kr. Från Blomberg
vid Kinnekulle till Brålanda blir bidraget
2:90 kr., från Dämman till Frillesås
4: 50 kr., från Ekedalen till Ryssby
4: 20 kr. och från Kinnekleva till Falkenberg
5: 60 kr. per ton. Detta visar
förmånen med dessa bidrag. Därtill bör
kanske nämnas, att vid ett förstatligande
av västgötajärnvägarna komma fraktbidragen
att få mindre betydelse för den
tredjedel av Sveriges jordbrukare som
köpa sin kalk från Västergötland. Banocli
övergångsavgifterna försvinna nämligen,
och statsbidraget skulle diirför
inte uppgå till mer än högst cn krona
per ton den dag de nya taxorna komma
att tillämpas. Men det torde dröja inemot
ett år, innan dessa taxor bli färdiga
att tillämpas. Också detta talar för

att man i "varje fall under ännu ett år
bör bibehålla systemet med fraktbidrag.

I remissyttrandena från länsstyrelserna
och hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Västernorrlands och Västerbottens
län har uttalats, att kravet på
markkartering som bevis för behovet av
kalkning icke borde vara oeftergivligt,
enär detta på grund av markkarteringens
ringa omfattning skulle medföra, att
alltför få jordbrukare kunna komma i
åtnjutande av kalkningsbidrag. Avstyrkande
yttranden eller yttranden till förmån
för systemet med fraktbidrag ha
avgivits av länsstyrelserna och hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i
Kronobergs, Hallands och Värmlands län
samt av förvaltningsutskotten i Kalmar
norra och Norrbottens hushållningsällskap.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Jönköpings län har ansett,
att grundkalkningsbidraget bör ersättas
av bidrag till markkartering. Vidare
har egnahemsstyrelsen av samma
skäl funnit sig böra uttala stor tvekan
om lämpligheten av att införa ett särskilt
grundkalkningsbidrag.

Olika meningar ha alltså framförts i
remissyttrandena, och av vad jag nu citerat
framgår, att man på olika håll har
varit tveksam när det gällt det nya bidragssystemet.
Starka skäl tala å andra
sidan för att bibehålla det nuvarande
systemet med fraktbidrag.

Nu förhåller det sig emellertid så, att
i andra kammaren har framställts ett yrkande
om ett anslag av 375 000 kronor.
Bifall till detta yrkande skulle möjliggöra
oförändrat anslag till fraktbidrag
med 275 000 kronor samt dessutom ett
anslag med 100 000 kronor till markkarlering
och grundkalkning. Jag ber, herr
talman, att få framställa samma yrkande
här i kammaren och tillåter mig alltså
hemställa,

1) att de likalydande motionerna
I: 130 och IT: 224 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd;

2) att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning och de likalydande
motionerna I: 129 och II: 225
till markkartering och grundkalkning
samt fraktlindring för budgetåret 1948/

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1918 fm.

Anslag till markkartering och grundkalkning.

49 anvisa ett reservationsanslag av
375 000 kronor, varav 100 000 kronor
till markkartering och grundkalkning.

Detta yrkande har som sagts även
framställts i andra kammaren.

I herr Hallagårds yttrande instämde
herrar Niklasson, Bror Nilsson och Lars
Andersson.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Denna
fråga har varit föremål för mycket
noggrann prövning och utförlig behandling
såväl på avdelningen som i utskottet,
men utskottet har inte funnit det möjligt
att i nuvarande form bibehålla statsbidragen
till kalkfrakter utan har i likhet
med departementschefen ansett, att
några fraktlindningar inte längre skulle
komma i fråga. Utskottet har därför inte
ansett sig kunna tillstyrka bifall till några
sådana förslag om fraktlindring, som
nu senast framfördes av den föregående
ärade talaren, utan har följt departementschefens
förslag.

Man har i utskottet rätt mycket diskuterat
begreppen grundkalkning och underhållskalkning.
Professor Osvald har
ju här varit inne på begreppet grundkalkning
— och han berörde också underhållskalkningen.
I praktiken torde det
inte vara några svårigheter att skilja
mellan grundkalkning och underhållskalkning,
även om från teoretiska utgångspunkter
erinringar kunna göras
mot denna gränsdragning. Utskottet har i
sitt yttrande sagt ifrån att det inte finner
skäl föreslå någon ändring beträffande
begreppet grundkalkning. Man anser
att från bidragsrätt skall uteslutas
sådan kalkning som påfordras genom naturlig,
successiv nedgång i jordens kalkhalt.

I ett par av motionerna påyrkas en
ändring av normerna för vilka som skola
ha rätt att få detta kalkbidrag. Utskottet
har i likhet med departementschefen förordat
en prövning av brukarens ekonomiska
behov, vilken skulle nära sammanfalla
med de grunder, som gälla i
fråga om statens stöd till den inre rationaliseringen
enligt propositionen om
riktlinjer för den framtida jordbrukspo -

litiken, som behandlades vid förra årets
riksdag. Man får ju se till att enhetliga
grunder för den ekonomiska behovsprövningen
i största möjliga utsträckning
komma att gälla inom de olika områdena
för den statliga stödverksamheten åt
jordbruket. Vi ha därför inom utskottsmajoriteten
funnit, att dessa motioner
icke böra föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Däremot har utskottet i fråga om
markkartering, kalkningsförsök och annan
utredning om behovet av kalkning
gått in för det av departementschefen
förordade förslaget om tillägg till lantbruksstyrelsens
förslag rörande prövning
av kalkbchovet och biträtt det motionsvis
framförda yrkandet, att bidrag skall
kunna utgå endast till kalkning på jord,
som är dränerad på tillfredsställande
sätt eller som dräneras före eller i samband
med kalkningen. Utskottet förutsätter,
att uttrycket »jord, som är dränerad
på tillfredsställande sätt,» omfattar
även jord, som i sitt naturliga skick är
tillräckligt torrlagd. Detta är enligt vår
mening en viktig punkt, och en bestämmelse
av denna innebörd bör intagas i
de förekrifter, som det nu ankommer på
Kungl. Maj :t att utfärda.

Med anledning av vad jag anfört vill
jag, herr talman, hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den nu föredragna punkten
förekommit följande yrkanden:

l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas;

2:o), av herr Hallagård, 1) att de likalydande
motionerna I: 130 och II: 224
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd; 2) att riksdagen skulle i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning och
de likalydande motionerna I: 129 och
II: 225 till markkartering och grundkalkning
samt fraktlindring för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 375 000 kronor, varav 100 000
kronor till markkartering och grundkalkning;
samt

3:o),av herr Osvald, att vad utskottet

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

hemställt skulle bifallas med den ändring,
att anslagsbeloppet, på sätt i motionerna
I: 200 och II: 324 yrkats, bestämdes
till 400 000 kronor, därav
300 000 kronor till kalkningsbidrag.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hallagård begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposiiion
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Hallagårds
under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 62—70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Anslag till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering.

Ivungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 3 000 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) II: 124 av herrar Persson i Landafors
och Karlsson i Stuvsta, vari hemställs,
att riksdagen måtte besluta att
till befrämjande av landsbygdens elektrifiering
för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 7 000 000
kronor;

2) I: 98 av herr Lodenius m. fl., likalydande
med II: 172 av herr Edberg
m. fl., vari hemställts, att riksdagen till
Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
för budgetåret 1948/49 måtte anett
reservationsanslag av 7 000 000 kronor; 3)

I: 131 av herr Mannerskantz, likalydande
med II: 170 av herr Staxäng
m. fl., vari hemställts, att riksdagen ville
uttala sig för en sådan utformning av
investeringsverksamheten under nästa
budgetår, att landsbygdselektrifieringen
sattes i gynnsammare läge än som blivit
fallet genom den av Kungl. Maj:t år 1947
beslutade spärren för elektrifieringsbidragets
användning, så att förut spärrade
medel jämte reservation och det
föreslagna anslaget på 3 miljoner kronor
ställdes till förfogande till befrämjande
av landsbygdens elektrifiering för
budgetåret 1948/49.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning och de likalydande
motionerna I: 131 och II: 170 samt med
avslag å motionerna II: 124 samt I: 98
och II: 172, till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag av
3 000 000 kronor.

Herr NORLING: Herr talman! I denna
punkt har utskottet i likhet med vad
Kungl. Maj :t föreslagit förordat en sänkning
av nuvarande reservationsanslag till
befrämjande av landsbygdens elektrifiering
med icke mindre än fyra miljoner,
eller från sju miljoner till tre miljoner
kronor. Detta innebär att det elektrifieringsprogram,
som nu håller på att genomföras
för landsbygden, till stor del
måste upphöra på grund av att staten

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

inte beviljar samma anslag därtill för
nästa år som den hittills har beviljat.
Här föreligger tydligen en missriktad
sparsamhet, som kommer att gå ut över
landsbygdens befolkning.

För landsbygdens befolkning har elektrifieringsprogrammets
genomförande eu
stor betydelse, och elektrifieringen fyller
där ett mycket stort behov. Elektrifieringen
icke bara medför ökad trivsel genom
att bereda möjlighet att införa elektrisk
belysning i bostäder, utan den innebär
eu hjälp till jordbruksrationalisering
inom de trakter, där elektriciteten
ännu icke har gjort sitt intåg. Därigenom
beredas också jordbrukare i dessa trakter
möjlighet att anskaffa arbetsbesparande
maskiner, vilket med nuvarande
brist på arbetskraft speciellt inom jordbruket
har en ganska stor betydelse.

Att behovet av elektrifiering för landsbygdens
del är särskilt stort, därom talar
också den mängd ansökningar som
inkommer om bidrag för detta ändamål.
Elektrifieringsberedningen har beräknat
ansökningarna om dylika statliga bidrag
för budgetåret 1948/49 till icke mindre
än sammanlagt 10 miljoner kronor.
Man blir därför mycket betänksam, när
såväl Kungl. Maj :t som utskottet vill reducera
dessa bidrag till ett sammanlagt
belopp av tre miljoner kronor. Här uppstår
således eu brist på sju miljoner kronor
för alla som nu begärt men således
inte kunna få bidrag.

Den del av landsbygden som drabbas
härav är tydligen den mest avlägset belägna,
den del som ännu inte nåtts av
elektrifieringen och som också är den
fattigaste delen. Detta förslag till besparing
har därför inte samma värde som
det skulle ha haft, om det inte just hade
drabbat den del av landets befolkning,
som bor på dessa avlägset belägna platser.

Som motivering för sänkningen av anslaget
har också anförts den nuvarande
bristen på material. Men det finns inte
någon garanti för att det material, som
på detta sätt inbesparas, icke användes
på annat håll; det finns uppenbarligen
ingen garanti för att inte ett stort företag
eller en industri i stället uppköper det

material som här skulle ha använts till
landsbygdens elektrifiering. Följaktligen
skulle inte heller ur materialbesparingssynpunkt
en sänkning av detta anslag ha
något värde.

Alla skäl tala för att det reservationsanslag,
som hittills och för innevarande
år utgått med sju miljoner kronor, också
bör utgå för kommande budgetår. Jag
vill därför, herr talman, yrka bifall till
de motioner, som innehålla en hemställan
om att samma reservationsanslag må
utgå under kommande budgetår som under
det innevarande, nämligen till motionerna
nr I: 98 och II: 124 och 172.

Herr LODENIUS: Herr talman! Såsom
torde framgå av såväl statsverkspropositionen
som utskottets utlåtande och av
vad herr Norling här sagt, har departementschefen
dels spärrat tre miljoner av
innevarande budgetårs anslag till befrämjande
av landsbygdens elektrifiering
och dels för nästa budgetår reducerat det
anslag, som under föregående år utgått,
från sju miljoner kronor till tre miljoner.
Jag förstår ju departementschefens
motiv i detta fall; det gäller, som det
framhålles, att försöka lätta trycket på
arbetsmarknaden och beträffande varuförsörjningen.
Därom är ingenting att
säga. Men det är väl samtidigt en avvägningsfråga,
på vilka områden och beträffande
vilka anslag detta tryck skall
lättas.

Elektrifieringsberedningen räknar ju
med att en brist på tre miljoner kronor
skulle uppstå vid innevarande budgetårs
utgång. Med hänsyn till den nytta som
det anslag, som under de senaste åren
utgått för landsbygdens elektrifiering,
har medfört, ställer man sig onekligen
frågande inför kravet att nödvändigtvis
skära ned just detta anslag så krafiigt
som här föreslagits. Jag har själv från
min hemort erfarenhet av att genom
distributionsföreningens på orten förmedling
under de senaste åren inte så få
tusental kronor gått ut som statsbidrag
till elektrifiering av sådana områden,
som tidigare inte ha kunnat elektrifieras
eller helt enkelt inte ha mäktat med en

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

elektrifiering på grund av de höga kostnaderna.
Vi ha dock på min hemort haft
möjlighet till elektrifiering sedan 1920.
Under kristiden har elektrifieringen blivit
särskilt kostsam för dem, som tidigare
varit utan elektrisk ström, men
tack vare dessa anslag ha gårdarna i
ganska betydande omfattning dock kunnat
få elektrisk ström till kraft och lyse.

Jag tror därför att man inte bör vara
alltför snål, då det i fortsättningen gäller
att bevilja anslag för detta ändamål,
utan att denna verksamhet bör beredas
möjlighet att få fortsätta. Det är nog riktigt,
att svårigheterna beträffande materialtillgång
och arbetskrafttillgång varit
stora, men om jag inte är fel underrättad
— det har i varje fall framhållits
från håll där man väl känner till dessa
saker — lär det ha visat sig att läget
börjat lätta något i fråga om materialtillgången.
Det är väl inte otänkbart att
denna förbättring kan komma att fortsätta,
så att vi under nästa budgetår, som
detta anslag avser, kanske ha utsikt att
få bättre tillgång på material och arbetskraft
för landsbygdens elektrifiering. Då
vore det ju ganska angeläget att arbetena
åtminstone inte behövde stoppas upp
på grund av brist på anslag för ändamålet.

Utskottet har emellertid — jag måste
erkänna det, herr talman — skrivit
mycket välvilligt på denna punkt, och
det är fullt ense med motionärerna om
angelägenheten av att denna elektrifieringsverksamhet
skall fortsätta. För min
del skulle jag kanske därför i egenskap
av motionär på denna punkt inte ha
haft något särskilt yrkande att framställa.
Men då det nu är så att herr Norling
har ställt ett yrkande, som sammanfaller
just med den hemställan, som
innefattas i den av mig m. fl. väckta
motionen nr 98 och den likalydande motionen
i andra kammaren nr 172, kanske
det vore att vara alltför hänsynsfull
emot departementschefen och utskottet,
om jag skulle avstå från att yrka bifall
till motionen.

.lag ber därför att få instämma i det
yrkande, som har framställts om att elt

reservationsanslag på sju miljoner kronor
måtte upptagas i nästa års budget
till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
står i frågan angående befrämjande av
landsbygdens elektrifiering på samma
linje som herr Lodenius. Att jag emellertid
i utskottet inte har gått med på en
hemställan om bifall till motionerna, beror
som herr Lodenius nämnde på utskottets
skrivning i denna punkt.

Som kammarens ärade ledamöter behaga
erinra sig har för innevarande budgetår
beviljats ett anslag för ifrågavarande
ändamål på sju miljoner kronor.
Emellertid har Kungl. Maj:t av känd anledning
funnit sig böra spärra icke
mindre än tre miljoner kronor av detta
anslag. Om nu Kungl. Maj:t för nästa
budgetår i proposition begär ett reservationsanslag
av tre miljoner kronor,
blir det anslag, som för nästa budgetår
står till förfogande för ändamålet, icke
mindre än sex miljoner kronor. Visserligen
är detta belopp en miljon kronor
mindre än det som har begärts i motionen,
men jag har för min egen del
ändå funnit mig böra godtaga vad Kungl.
Maj :t begärt under förhoppning att anslaget,
när bättre tider en gång stunda,
skall höjas till det ursprungliga och
kanske litet mer.

Med dessa ord tror jag mig ha förklarat,
varför jag inte kunnat gå med
på bifall till motionerna, och jag ber
därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till de i ämnet väckta motionerna
It: 124 samt I: 98 och II: 172; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

58 Nr 13. Onsdagen den 7 april 1948 fm

Anslag till fiskets befrämjande i de särskilda orterna.

Punkten 72.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 73.

Lades till handlingarna.

Punkterna 74—SO.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81.

Lades till handlingarna.

Punkten 82.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 83.

Lades till handlingarna.

Punkten 84.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 85.

Anslag till fiskets befrämjande i de
särskilda orterna.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Fiskets befrämjande i de särskilda
orterna för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 50 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, I: 134 av herr Näslund
och 11:229 av herr Jacobsson i Igelsbo
m. fl., vari hemställts, att riksdagen ur
anslaget för fiskets befrämjande i de särskilda
orterna måtte i likhet med vad
som årligen utginge till saltvattensfisket
anslå kronor 12 000 årligen under en tid
av 5 år för bestridande av kostnaderna
för insamling av statistik för insjöfisket.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
de likalydande motionerna 1:134 och
11:229, till Fiskets befrämjande i de
särskilda orterna för budgetåret 1948/49

anvisa ett reservationsanslag av 50 000
kronor.

Reservation hade anförts av herrar Osvald
och Utbult, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionerna
1:134 och 11:229.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag har
med anledning av denna punkt i statsverkspropositionen
väckt en motion,
vari hemställes att för bestridande av
kostnaderna för insamling av statistik
för sötvattensfisket skulle beviljas ett anslag
i det nu i huvudtiteln upptagna anslaget
med 12 000 kronor. Det är således
inte fråga om någon anslagsökning
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag.

Detta yrkande grundar sig på lantbruksstyrelsens
i ämnet gjorda äskande.
1945 års fiskeriutredning var inne på
samma tankegång, då den förordade ett
återupptagande av insamlandet av sådana
statistiska uppgifter.

När nu utskottet trots det blygsamma
belopp det här gäller inte har velat vara
med om att tillstyrka bifall till motionen,
skall jag heller inte här framställa
något yrkande därom. Men jag vill framföra
det önskemålet, att detta spörsmål
beaktas till nästa år. Det går måhända
litet lättare att få fiskerifrågorna beaktade,
om genomförandet av Kungl. Maj :ts
nu föreliggande förslag om inrättandet
av en fiskeristyrelse beslutas av riksdagen.
Under tidsperioden 1914—1923 utgingo
nämligen årliga anslag för fiskeristatistik
för sötvattensfisket. Därav framgick
att värdet av sötvattensfisket ökade
i sådan omfattning att detta fiske kan sägas
spela en icke oväsenlig roll i folkhushållet.
Det förefaller därför som om
det här närmast skulle bero på glömska
att inte detta anslag till statistik beträffande
sötvattensfisket har kommit med
under de senare åren.

Då jag emellertid anser att det i dagens
läge inte är annat att göra än att
vädja till Kungl. Maj:t och när jag vet
att statsrådet för närvarande är förhindrad
att vistas i kammaren, får jag härmed
uttrycka den förhoppningen att
dessa önskemål via protokollet nå kansli -

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till premier för ombordsaltning av nordsjösill.

huset. Herr talman, jag har inget yrkande
att framställa.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 86 och 87.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8S.

Anslag till premier för ombordsaltning
av nordsjösill,

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Premier för ombordsaltning av
nordsjösill för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 30 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 79 av herr Gustavson
och II: 149 av herr Utbult m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att sommar- och liöstfångad tråloch
garnsill, som fiskades i Nordsjön
och saltades eller kryddades ombord på
svenska fiskebåtar, skulle premieras i enlighet
med de grunder, som gällde för
sill, som fiskades och saltades vid Island,
samt att för detta ändamål måtte
anvisas ett förslagsanslag för budgetåret
1948/49 på G0 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning samt med avslag å
de likalydande motionerna I: 79 och II:
119, till Premier för ombordsaltning av
nordsjösill för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 30 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Osvald och Utbult
ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
och avslutas med en hemställan, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till de likaIvdande
motionerna I: 79 och II: 149, till

Premier för ombordsaltning av nordsjösill
för budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 kronor.

Herr OSVALD: Herr talman! Det anslag
det här gäller har ju tillkommit i
syfte att stimulera fiskarena att i större
utsträckning salta och krydda sillen ombord
på fiskebåtarna, särskilt då de befinna
sig ute på nordsjöfiske. En sådan
åtgärd har också ansetts vara önskvärd
med hänsyn till att vi ha importerat en
hel del saltad och kryddad sill och att
denna import skulle kunna ersättas genom
en på svenska båtar åstadkommen
högre kvalitet av den sill som infångas.
Ur den synpunkten har detta anslag
också haft en icke ringa betydelse, även
om. det ännu blott utgått under ett år.
Det är från början uttalat, att anslaget
bör vara ett tillfälligt sådant och att
det därför inte bör lämnas under någon
längre följd av år. Det har inte heller
utgått under mer än ett år. Kungl. Maj :t
har emellertid nu föreslagit en begränsning
av anslaget till 30 000 kronor, vilket
också tillstyrkts av utskottet.

Med hänsyn till önskvärdheten av att
ytterligare kunna stimulera fiskelagen
att krydda och salta den infångade sillen
och även med hänsyn till önskvärdheten
av att ett större antal fiskelag än
hittills stimuleras att övergå till en sådan
ombordsaltning, skulle det emellertid
snarare vara angeläget att öka än att
minska hittills utgående belopp.

Det har också från flera håll uttalats
att det anslag, som lämnats för innevarande
budgetår, har kommit att tagas i
anspråk först vid en jämförelsevis sen
tidpunkt och att därför inte den effekt,
som man eljest skulle kunna ha väntat
därav, har kunnat uppnås. Under sådana
omständigheter vore det högeligen
önskvärt att anslaget kunde lämnas med
oförändrat belopp även under nästkommande
budgetår, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till den under
punkten 88 avgivna reservationen.

Häri instämde herr Gustavson.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Herr TJÄLLGREN: Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutat, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, förts på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 89—105.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Behandlingen av förevarande utlåtande
blev nu för en stund avbruten för
att begärt tillfälle skulle beredas herr
statsrådet Wigforss att avlämna en kungl.
proposition.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 197, med
förslag till förordning angående frihet
från utskiftningsskatt vid upplösning av
Bergslagernas järnvägsaktiebolag m. fl.
bolag.

Fortsattes föredragningen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 1.

Punkten 106.

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet.

Under punkten 137 av nionde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att

1) till Skogsvård m. m.: Bidrag till

skogsvårdsstyrelsernas verksamhet för
budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 8 815 000 kronor;

2) medgiva, att innestående skogsavgiftsmedel
finge anlitas till bestridande
av kostnaderna för under punkten förordade
gallrings- och stämplingskurser.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft följande inom riks -

dagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) 1: 229 av herr Näsgårcl, likalydande
med 11:377 av herr Andersson i Dunker
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Skogsvård
in. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 9 715 000
kronor;

2) I: 132 av herr Mannerskantz m. fl.,
likalydande med II: 217 av herr Liedberg
in. fl., vari såvitt angick förevarande
punkt hemställts, att riksdagen ville till
Skogsvård m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet bevilja ett anslag
av 10 000 000 kronor;

3) I: 95 av herr Näslund in. fl., likalydande
med II: 173 av herr Boman i
Kieryd in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte

a) till Skogsvård m. in.: Bidrag till
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet för
budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 10 146 000 kronor;

b) medgiva, att innestående skogsavgiftsmedel
finge anlitas till bestridande
av kostnaderna för gallrings- och stämplingskurser; 4)

11:330 av herr Hansson i Skediga
m. fl., vari hemställts, att till Skogsvård
m. m. i årets statsverksproposition begärt
reservationsanslag (punkt 137) i överensstämmelse
med skogsstyrelsens förslag
måtte utgå med ett med 1 331 000 kronor
förhöjt belopp;

5) I: 69 av herr Åman, likalydande med
II: 122 av herr Kyling in. fl., vari såvitt
angick förevarande punkt hemställts, att
riksdagen måtte besluta att tillerkänna
tjänstemän vid skogsvårdsstyrelser rätt
att för löneklassplacering tillgodoräkna
tidigare tjänstetid i motsvarande befattning; 6)

1:48 av herr Sandberg, Carl, likalydande
med II: 74 av herr Jonsson i Malmgrava,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att kassören hos skogsvårdsstyrelsen
inom Kalmar läns norra del
C. Bergenhem skulle från och med den
1 juli 1946 placeras i löneklassen närmast
över den högsta löneklassen i den löne -

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

grad, som gällde för kassör hos skogsvårdsstyrelse.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1) att motionerna 1:69 och 11:122 i
vad de anginge förevarande punkt samt
motionerna I: 48 och II: 74 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning och motionerna
I: 229 och II: 377, 1:132 och II:
217, 1:95 och 11:173 samt 11:330, till
Skogsvård m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag av
9 015 000 kronor;

3) att riksdagen måtte medgiva, att
innestående skogsavgiftsmedel finge anlitas
till bestridande av kostnaderna för
gallrings- och stämplingskurser.

Reservationer hade avgivits av, utom
annan,

l:o) herrar Carl Edmund Eriksson,
Anderberg och Jacobson i Vilhelmina,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
Kungl. Maj:ts framställning oförändrad;

2:o) herrar Näslund, Hollertz och
Liedberg, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, slutande med en hemställan,

1) att motionerna I: 69---(lika

med utskottet)---någon riksdagens

åtgärd;

2) att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning och motionerna
I: 229 och II: 377, I: 132 och
11:217, 1:95 och 11:173 samt 11:330,
till Skogsvård m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor;

3) att riksdagen måtte ---— (lika

med utskottet)--- — gallrings- och

stämplingskurser;

3:o) herr Carl Sundberg, som anslutit
sig till den av herrar Näslund, Hollertz
och Liedberg avgivna reservationen såvitt
gällde anslagsbeloppet och motiveringen
härför men ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionerna 1: 69

och II: 122 i vad de anginge förevarande
punkt samt motionerna I: 48 och II: 74.

På framställning av herr talmannen
beslöts att punkten skulle företagas till
avgörande momentvis.

Mom. 1.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr tal man!

På de skäl som äro anförda i förevarande
motioner nr 48 och 69 i denna
kammare —• den förra avseende uppflyttning
till högre löneklass av kassören
vid skogsvårdsstyrelsen inom Kalmar
läns norra landstingsområde, den
senare avseende rätt för tjänstemän vid
skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskap
att äga för löneplacering tillgodoräkna
tidigare tjänstetid i motsvarande
befattning — ber jag att få yrka bifall
till dessa motioner.

I detta anförande instämde herr Petersson.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det under behandling varande
momentet annat yrkande ej förekommit,
än att kammaren skulle bifalla
motionerna I: 69 och II: 122 i vad de
anginge förevarande punkt samt motionerna
I: 48 och II: 74.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare enligt berörda yrkande; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Mom. 2.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr tal man!

Många här i landet äro av den
uppfattningen att inrättandet av ett
skogsdepartement vore befogat och
lämpligt med hänsyn till skogsnäringens
stora betydelse ur nationalekonomisk
liksom ur den enskilde medborgarens
synpunkt. Själv har jag vid ett tillfälle
för några år sedan väckt motion här i

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

kammaren i det syftet, men den vann
tyvärr inte riksdagens gehör.

Om det emellertid mången gång tidigare
kunnat konstateras, att avsaknaden
av ett slcogsdepartement, av en särskild
företrädare för den svenska skogens
och skogsvårdens intressen vid konungens
rådsbord gjort sig gällande, så
gäller detta i alldeles eminent grad i
dagens läge. Ty säkerligen skulle, om
en skogsminister funnits, nionde huvudtiteln
icke ha varit så bedrövligt åsidosatt
när det gäller anslagen till skogsvården
som nu är fallet. Visst är vårt
lands ekonomiska läge av i dag högeligen
ansträngt, och visst höves det såväl
oss riksdagsmän som andra att taga all
möjlig hänsyn härtill och att begränsa
våra anspråk till det minsta möjliga.
Men när man ser att samme departementschef,
som för endast två år sedan
gick in för att rationalisera och intensifiera
skogsvårdsarbetet här i landet
genom att förelägga riksdagen förslag
till eu reformering av skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet, redan
nu är färdig att i viss utsträckning
rasera vad han själv och riksdagen sålunda
gemensamt byggt upp, blir man
förvånad och betänksam. Förvåningen
och betänksamheten växa, när departementschefen
detta samma år, då han av
statsfinansiella skäl säger sig vara nödgad
att skära ned skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet från 65 till 55 procent
av det fastställda normalprogrammet —
i själva verket är nedskärningen betydligt
större — är färdig att framlägga ett
nytt rationaliserings- och omorganisationsprogram
på ett annat område, jordbrukets,
som är av väldiga mått och
som kommer att kräva miljoner och åter
miljoner för sitt förverkligande. Vart
togo nu i all hast de statsfinansiella skälen
vägen? Är det så att denna jordbrukets
tilltänkta rationalisering på en gång
kommer att hjälpa oss ur vårt ekonomiska
dilemma? Nej, det finns ingen vettig
människa, som vill eller kan påstå detta
— i båda fallen, evad det gäller skog eller
jordbruk, är det i regel fråga om
investeringar på lång sikt. Men i vissa
fall torde det vad skogsbruket beträf -

far kunna bli så, att avkastning kan påräknas
relativt kort tid efter skedd investering.
Man bidrager därmed att via
export av förädlade skogsprodukter lösa
vad som är dagens problem framför
andra: att skaffa hårdvaluta till landet
för att möjliggöra import av oumbärliga
förnödenheter. Det problemet kan jordbruksrationaliseringen
ej bidraga till att
lösa — dess fullföljande verkar snarare
i motsatt riktning genom det ökade krav
på import av maskiner från utlandet,
som automatiskt växer fram i den mån
rationaliseringen fortskrider.

Hur som helst, kan det väl icke vara
rimligt och riktigt att ena året trumfa
igenom ett riksdagsbeslut om rationalisering
på ett visst område för att ett
annat år gå ifrån detta beslut och samtidigt
trumfa igenom en annan rationalisering,
som icke är av angelägnare art
än den förra. Det blir på så sätt varken
hackat eller malet. Vad som däremot inträffar
är skapandet av en olust- och
otrygghetskänsla hos dem, som skola ha
hand om och inför allmänheten svara
för de beslutade reformerna och de åtaganden,
som det allmänna därigenom
anses ha iklätt sig.

Det synes därför oss, skogens folk,
och — tacknämligt nog — inte bara oss
utan många, många andra både här i
riksdagen och vida omkring i landet, att
det är rimligt och rättvist, när vi i enlighet
med motionen nr 132 i denna
kammare kräva, att ett något förhöjt anslag
i förhållande till propositionens
måtte anvisas till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för nästa budgetår och att
denna anslagsförhöjning måtte få tagas
i anspråk från det anslag, som avses för
jordbrukets rationalisering. Det belopp
som sålunda sammanlagt begäres, 10
miljoner kronor, täcker ingalunda vad
som verkligen behöves eller som i och
för sig vore önskvärt. Det är ett minimum,
byggt på skogsstyrelsens förslag
i frågan för att skogsvårdsstyrelserna
skola kunna någorlunda hjälpligt fylla
den mission, som de till skogsägarnas
och landets fromma med heder ha fyllt
under sin mer än 40-åriga tillvaro.

Om däremot alla de krav eller de flesta

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

av de krav skulle realiseras beträffande
restaureringen av Sveriges söndertrasade
skogar, som skogsvetenskapen och de
skogliga myndigheterna anse ofrånkomliga
och som riksdagens revisorer med
kraft och eftertryck understrukit i sin
berättelse för sistlidna budgetår och som
också skogsmän av olika kategorier med
saklighet och tyngd framförde vid årets
skogsvecka, så skulle belopp av en helt
annan storleksordning erfordras.

Att gå in i detaljer och påvisa de allvarliga
följder för skogsvårdsstyrelseverksamheten,
som ett bifall till propositionen
skulle medföra, torde löna sig
föga. När de tungt vägande skäl, de sakliga
motiveringar, de belysande exempel
till förmån för en förhöjd medelsanvisning
till skogsvårdsstyrelserna, som anfördes
av ett tiotal fackmän från olika
delar av landet, vilka hade företräde inför
jordbruksutskottet, i allt väsentligt
föllo på hälleberget hos majoritetspartiet
inom utskottet, vågar man inte hysa alltför
stora förhoppningar att här i kammaren
få en ändring till stånd, hur utförligt
texten än utlägges.

I alla fall vill jag till den kraft och
verkan det hava kan yrka bifall till den
reservation, som på denna punkt avgivits
av herrar Näslund, Hollertz, Liedberg
och mig själv.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag

skall inte besvära kammaren med många
ord, men jag kan inte underlåta att vid
detta tillfälle framföra de allvarliga bekymmer
som råda inom skogsvårdskretsar
på grund av den medelsbegränsning
som här har ägt rum. Man har gjort ett
överslag över hur man inom skogsvårdsstyrelserna
skall kunna pressa in verksamheten
under detta begränsade belopp,
och man har kommit till att man
måste eftersätta lågt räknat 40 000 förrättningsdagar,
som uteslutande hänföra
sig till tillfälligt anställd personal. Vad
det betyder, när man har en sådan oerhörd
eftersläpning på skogsvårdens område
som vi redan ha, det är väl inte
svårt att förstå. Denna begränsning av
biträdesverksamheten kommer att i myc -

ket hög grad gå ut över den rådgivande
och vägledande verksamheten i fråga om
hyggesrensningar o. s. v., och då skogsvårdsstyrelserna
icke ha tillräcklig personal
för att biträda skogsägarna med
stämplingar m. m., kommer detta enligt
uppgift från ledande tjänstemän inom
skogsvårdsstyrelserna att innebära, att
skogsägarna använda sig av mer eller
mindre sakkunniga personer, som stå till
tjänst vid utförande av stämplingar. Detta
å sin sida innebär ju, att genom att
stämplingsförrättningarna överföras från
skogsvårdsstyrelsernas personal till andra
mer eller mindre kvalificerade personer
skogsvårdsstyrelsernas fiskaliska
verksamhet kommer att ökas i ännu
större omfattning än för närvarande. Det
kommer att ha en dubbel verkan, som
är svår att i förväg till fullo överblicka.

Jag tillåter mig erinra om något som
meddelades under skogsvårdsföreningens
årssammankomst här i Stockholm för
några veckor sedan och som för den
som med intresse och uppmärksamhet
följt detta område icke var okänt förut,
nämligen att om man skall kunna avverka
den föreliggande eftersläpningen i
fråga om restauration av vårt lands skogar
inom 20 år, så skulle det för Norrlands
vidkommande fordras en sjudubbling
av verksamheten och för landet i
övrigt en fyrdubbling.

Jag har velat nämna detta, herr talman,
för att fästa kammarens uppmärksamhet
på att det icke är några överord,
när vi från skogsvårdsstyrelsehåll
uttrycka vårt djupaste beklagande över
att Kungl. Maj:t har ansett det lämpligt
att betrakta detta verksamhetsområde
som analogt med sådan verksamhet som
man utan olägenhet i dagens situation
och ekonomiska läge kan begränsa. Jag
vill anmäla en bestämt avvikande mening,
att man här gör sig skyldig till en
felbedöming, om man tror all denna begränsning
icke är till skada för produktionen.
Den skadar en för landet mycket
livsviktig produktion.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till mom. 2 i den av mig m. fl. vid denna
punkt avgivna reservationen.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr talman!
När jag dristar mig att begära ordet
i denna fråga, gör jag det ingalunda
i känslan av någon utpräglad sakkunskap
på området, men eftersom den förändring
av anslagsbeloppet som utskottet
föreslår har skett i plenum i utskottet
och jag således får taga på mig en
del av ansvaret för denna höjning på
200 000 kronor till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, har jag ansett mig böra
något motivera den.

Jag har en känsla av och i någon mån
vetskap om att det här föreligger ett
starkt behov av ett högre anslag än
Kungl. Maj:t har föreslagit. Alla veta vi
ju att avverkningen i våra skogar har
varit mycket hård de sista åren, och
detta medför säkerligen mycket stora
återplanteringar. Huru äro då våra
skogsvårdsstyrelser rustade för att tillhandahålla
plantor? Ja, för närvarande
är det säkerligen illa ställt för en hel
del. I den skogsvårdsstyrelse, som jag
själv tillhör och som jag väl närmast känner
till, vågar jag säga att det föreligger
behov av ett större anslag. Vi ha visserligen
förvärvat mark för att kunna utöka
plantskoleverksamheten, men det behövs
pengar för att ställa i ordning detta område.
Där skall planteras skyddshäckar,
där skall dragas fram vattenledningar
in. in., och detta kräver rätt stora utgifter
och en för tillfället ökad arbetsstyrka.
Det är därför jag har menat, att den
höjning med 200 000 kronor, som föreslogs
i utskottets plenum, är väl motiverad.

Härmed vill jag inte ha sagt, att det
är det precisa belopp, som skulle behövas
för skogsvårdsstyrelserna — jag
skulle nog vara mera tillfredsställd, om
ett högre belopp kunde anvisas — men
vi måste även på denna punkt taga hänsyn
till läget. Vi måste inskränka oss till
det nödvändigaste — och jag skulle tro
att vi göra det över lag — i förhoppning
om att det en gång snart skall ljusna
på detta område, så att det blir möjligt
för Kungl. Maj :t att i ännu större
utsträckning föreslå riksdagen anslag till
denna verksamhet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag

att få yrka bifall till utskottets förslag
på denna punkt.

Herr ERIKSSON, CARL EDMUND:
Herr talman! Den omprövning som
statsrådet gjort för att på grund av tidsläget
söka pressa ned anslagen på nionde
huvudtiteln kommer alldeles självfallet
att väcka mycket ont blod inom vissa
kretsar. I detta fall gäller det skogshanteringen,
och flera talare ha här redan
påpekat dess stora betydelse. Jag vill inte
ett enda ögonblick gå in på någon gensaga
mot detta, men jag har tillsammans
med två andra reservanter ansett, att
Kungl. Maj :t vid sin omprövning av hithörande
anslag har tagit all behörig hänsyn.
Självfallet skulle väl även Kungl.
Maj:t ha önskat ett högre anslag i detta
fall, men tidsläget har inte möjliggjort
det.

Herr Alfred Andersson sade, att han
hoppades att Kungl. Maj :t kommande år
skulle visa större förståelse i sin medelstilldelning
på hithörande område. Jag är
fullt ense med honom, men jag anser
inte att denna punkt skall utgöra något
undantag i förhållande till alla de andra
punkter som nionde huvudtiteln innehåller.
Såsom vi sett av de många motioner,
som framförts på de olika punkterna,
finns det åtskilliga av kammarens
ledamöter som ha ansett att Kungl.
Maj :ts förslag om minskning av olika anslag
icke varit till båtnad, men kammaren
har hittills åtminstone följt utskottet,
då det anslutit sig till Kungl.
Maj:ts förslag. Och detta föranleder mig,
då jag tillsammans med två andra reservanter
hemställt om bifall till Kungl.
Maj:ts förslag även på denna punkt, att
yrka bifall till vår reservation.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
ber först att få rätta en liten felskrivning
i utskottets motivering. På s. 80,
andra stycket, står det: »Vad angår kostnaderna
för avlöningar m. m. till ordinarie
personal finner utskottet icke anledning
till erinran mot Kungl. Maj :ts
förslag om ökad medelsanvisning med
23 000 kronor för uppflvttning av läns -

Onsdagen den 7 april 1918 fm.

Nr 13.

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

skogvaktarna . . .» Det skall vara biträdande
länsskogvaktarna.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
i sakfrågan. Som det framgår av utskottets
föreliggande utlåtande och som
vi också hört i den nu pågående debatten,
har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att för nästa budgetår som bidrag
till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
anvisa ett reservationsanslag av
8 815 000 kronor. Härjämte har Kungl.
Maj :t föreslagit att riksdagen måtte
medgiva, att innestående skogsavgiftsmedel
må anlitas till bestridande av
kostnaderna för gallrings- och stämplingskurser.
För innevarande budgetår
har för samma ändamål anvisats ett reservationsanslag
å 8 250 000 kronor. Om
därtill lägges beräknad reservation från
föregående års anslag å 685 100 kronor,
blir summan disponibla medel för ändamålet
alltså tillhopa 8 935 100 kronor —
allt för innevarande budgetår.

Skillnaden mellan det för innevarande
budgetår för ändamålet till förfogande
stående beloppet och det för nästa budgetår
av Kungl. Maj:t äskade kan ju förefalla
jämförelsevis obetydlig. Om jag inte
har räknat fel utgör minskningen endast
120 100 kronor. Det är å andra sidan
härvid att märka att, på grund av
den omorganisation beträffande skogsvårdsstyrelserna
och deras verksamhet
som beslutades av 1946 års riksdag,
skogsvårdsstyrelsernas utgifter väsentligt
ökats. Särskilt torde detta vara fallet
beträffande lönekostnader samt höjda
rese- och traktamentsersättningar
m. m.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 augusti
1947 har skogsstyrelsen hemställt,
att ifrågavarande anslag för nästa budgetår
måtte uppföras med i runt tal
10 146 000 kronor, vilket innebär en ökning
med 1 210 900 kronor i förhållande
till det belopp, som för innevarande budgetår
stått till förfogande. I skrivelsen i
fråga, vilken i sammandrag finnes återgiven
å s. 70 i utskottets utlåtande, bär
skogsstyrelsen närmare motiverat sin
hemställan, och jag skall inte ta tiden i
anspråk med att här återgiva skrivelsens
innehåll.

5 Första kammarens protokoll 1948. Nr 13.

Departementschefen har emellertid
icke ansett sig kunna tillstyrka det av
skogsstyrelsen begärda beloppet. Såsom
skäl härför har han bl. a. anfört följande:
»Vid behandlingen av åtskilliga
anslagsfrågor har jag i det föregående
framhållit att det ekonomiska läget nödvändiggör
en strängt restriktiv prövning
av utgifter för annan statlig eller statsunderstödd
verksamhet än sådan som är
av omedelbart produktionsfrämjande
natur eller medför omedelbart verkande
besparingar. Dylika synpunkter måste anläggas
också på anslaget till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, som i stor utsträckning
är av sådan art, att den ger
resultat först i framtiden. Hur önskvärt
det än vore, att styrelserna bereddes
möjlighet att bedriva sin verksamhet i
åtminstone samma omfattning, som nu
sker, kan jag därför icke tillstyrka den
härför erforderliga och av skogsstyrelsen
begärda anslagshöjningen. Att bibehålla
anslaget vid samma belopp som
för innevarande budgetår synes mig å
andra sidan icke möjligt med hänsyn till
inträffade automatiska utgiftsstegringar
föranledda bland annat av löneregleringen
och de ändrade bestämmelserna
rörande rese- och traktamentsersättningar.
Medelsanvisningen torde i stället
böra avvägas så att utrymme medgives
i huvudsak endast för dylika ofrånkomliga
ökningar av utgifterna. Ett efter
dessa grunder beräknat anslag skulle
visserligen innebära en icke oväsentlig
höjning av det belopp som anvisats för
innevarande budgetår, men likväl, enligt
vad jag under hand inhämtat, nödvändiggöra
en minskning av antalet förrältningsdagar
med 40 000, motsvarande en
begränsning av verksamheten från 65
till 55 procent av normalprogrammet.»

I anledning av Kungl. Maj:ts anslagsiiskande
på förevarande punkt har
väckts en hel rad motioner, vari yrkats
högre anslag än vad i den kungl. propositionen
begärts.

Utskottet, som ansett sig icke kunna
tillstyrka de i fråga om anslagshöjningen
längst gående motionerna, har emellertid
föreslagit en höjning av det av

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Kungl. Maj:t äskade anslaget från
8 815 000 kronor till 9 015 000 kronor,
alltså en höjning med 200 000 kronor.
Utskottet har sålunda, kan man säga, här
gått en medelväg. De skäl, som härvid
varit avgörande för utskottets beslut,
finnas angivna i utskottets utlåtande,
och jag skall inte upprepa dessa. Det
är nog ingen överdrift att säga, att inom
utskottets majoritet rådde en allmän
önskan, att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
skulle kunna bedrivas i den omfattning
som ett bifall till de längst gående
motionerna skulle medgiva. Utskottet
ansåg sig likväl i nuvarande
statsfinansiella läge icke kunna tillstyrka
en så kraftig höjning av anslaget.
Emellertid förutsätter utskottet, att i den
mån en förbättring av det ekonomiska
läget inträder, en härtill anpassad utökning
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
kommer till stånd, i första hand
till den omfattning det till 65 procent
reducerade normalprogrammet innebär.

För min personliga del tvekar jag icke
att här deklarera, att jag skulle vilja vara
med om ett betydligt högre belopp,
men av de skäl som här äro angivna
och då jag betraktade förslaget om höjning
av anslaget med 200 000 kronor
som ett kompromissförslag och kanske
var nog naiv att tro det skulle bli
ett enhälligt utskottsbeslut, anslöt jag
mig till det förslaget. Sedan har det visat
sig, att tre ledamöter icke ville vara
med om denna höjning utan ha reserverat
sig och yrkat bifall till Kungl.
Maj ds förslag. Det må ju vara deras sak,
men jag skulle mycket beklaga, om kammaren
bifölle den reservationen, ty även
om utskottsförslaget bifalles, blir medelstillgången
för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet ändå långt ifrån tillräcklig.
I nuvarande tid med rådande
ekonomiska och statsfinansiella förhållanden
talas och skrives — med all rätt
för övrigt — om att vi måste öka vår
produktion för att därigenom höja vår
export och på så sätt förbättra vår handelsbalans
med allt vad därtill hörer.
Med hänsyn till den stora betydelse våra
skogsprodukter därvidlag ha — an -

tingen förädlade eller oförädlade — är
det enligt min mening en mindre klok
politik att snåla på anslag, avsedda till
främjande av en ökad skogsproduktion.
Därför hade jag helst sett, att ett betydligt
högre belopp hade kunnat beviljas,
men på grund av föreliggande omständigheter
har jag anslutit mig till utskottets
förslag, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Det var intressant att höra herr Anderssons
yttrande nyss. Tydligt är, att hans
skogliga samvete, så skåning han är, har
slagit honom. Det är endast att beklaga,
att det reagerat så svagt, att han icke
mäktat höja sig till eu högre anslagsökning
än 200 000 kronor. Ty vad betyda
dessa 200 000 kronor i detta sammanhang?
Jo, de täcka inte ens de ökade
kostnader som uppstått för skogsvårdsstyrelserna
efter det denna proposition
framlagts på grund av den fördyrade
bensinen. Andra oförutsedda utgiftsökningar
förekomma dessutom.

Den allvarligaste konsekvensen av den
otillfredsställande medelstilldelningen är
emellertid den inskränkning av stämplingsverksamheten,
som därav måste bli
en oundviklig följd. Detta innebär för
våra skogsägare en allvarlig situation. De
ha i år och årtionden varit vana vid och
anmodade att vända sig till skogsvårdsstyrelserna
vid utförande av sina stämplingar.
Nu kommer det att bli nödvändigt
att inskränka denna verksamhet i
betydande omfattning. Inskränkningen
rör sig om inte mindre än 40 procent,
ja säkerligen kommer det att bli ännu
mera. Och man skall inte tro att detta
blir någon besparing för det allmänna.
Det blir snarare motsatsen. Skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet är lagd så, att
samtidigt som dessa stämplingar utföras
passa tjänstemännen på att utöva den
tillsyn och övervakning av skogarnas tillstånd,
som enligt lag åvilar dem, och
att träffa överenskommelser om skogsodlingar
och annat, som de också enligt
lag ha att utföra. Om nu stämplingsförrättningarna,
till vilka skogsägarna själ -

Onsdagen den 7 april 19-18 fm.

Nr 13.

Anslag till skogsvårdsstyrelscrnas verksamhet.

va måste bidraga med icke obetydliga
belopp, i viss grad bortfalla, måste självfallet
de i lag föreskrivna åtminstone
angelägnaste uppgifterna ändå utföras,
som därför komma att bli fördyrade för
det allmänna. Alternativet för skogsvårdsstyrelserna
i detta läge är antingen
att inskränka den i lag och författning
föreskrivna övervakningen av skogarna
eller att redan nu inrikta sig på tilläggsanslag
för det budgetår som just behandlas
— intetdera alternativet i och för
sig rekommendabelt. Vad beträffar förutnämnda
kostnader för stämplingsförrättningar,
som drabba skogsägarna,
måste de nu ytterligare höjas. För det
län jag representerar komma de att
utgå med 25 kronor för dag för de fyra
första dagarna, därefter med 30 kronor
för dag och så med ännu högre belopp
vid längre tid. Det är således inte några
småsaker, det här är fråga om, om man
betänker, att skogsägarna dessutom indirekt
drabbas av en utdebitering i form
av skogsvårdsavgifter till uppehållandet
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet på
inte mindre iin 4,r, miljoner kronor per
år.

De olägenheter som sålunda komma
att drabba skogsägarna vid ett bifall till
propositionen komma alldeles särskilt
att accentueras, om den skogsvårdslag
som ligger under utskottsbehandling
kommer att gå igenom. Denna lag innehåller
mycket stränga och restriktiva
bestämmelser för överträdelser av lagen,
vilka t. o. in. medföra kriminellt ansvar.
Det vore naturligt om på grund härav
många lojala skogsägare, som hittills
själva utfört sin stämpling, under dessa
förhållanden tycka att det är lugnare
och bättre att hänvända sig till skogsvårdsstyrelserna
för att få sin stämpling
utförd av dem. Men huru skall detta ske?

Här har talats om 1946 års riksdagsbeslut,
och jag vill fråga: Vad blir nu
resultatet av detta beslut mot bakgrunden
av det förslag som föreligger i propositionen
och enligt utskottet — det är
just inte mycket som skiljer dem åt? Jo,
»let blir att vi inom skogsvårdsstyrelserna
ha fått eu betydligt utökad stab
av tjänstemän som vi de facto icke kun -

na använda för det ändamål som har
avsetts, nämligen effektivisering och ökning
av den skogsvårdande verksamheten.
Detta är inte möjligt emedan reseanslagen
äro otillräckliga. De få nu i
stället sitta hemma och sköta kontoret,
ägna sig åt pappersexercis samt uppbära
sina löner. Jag kan inte underlåta att i
det här sammanhanget citera vad en
skogsman yttrade i ett föredrag under
skogsveckan nyligen: »Papperet», sade
han, »är skogens fiende nr 1.» Med papperet
menade han i det sammanhanget
just pappersexercisen, kontorsarbetet,
som ökar år för år till förfång för det
produktiva arbetet ute i skogen. Pin rationalisering
och ändring av denna betänkliga
utveckling vore av behovet påkallad,
den vore det någon mening med.

När det sägs, att skogsbruket inte är
mera åsidosatt än andra näringar på
grund av det nuvarande ekonomiska läget
vill jag göra eu nära till hands liggande
jämförelse mellan lantbrukets anslag
och skogsbrukets.

Lantbruket har av jordbrukstitelns
285 miljoner kronor fått ca 245 miljoner,
inkl. producent- och kontantbidrag
m. in., skogsbruket har fått inte fullt 15
miljoner kronor. Härvid är att märka,
att av dessa 15 miljoner kronor betala
skogsägarna, själva, såsom jag redan
framhållit, 4,5 miljoner kronor i form
av skogsvårdsavgifter. Till lantbruksundervisningen
är anslaget 10 miljoner,
under det att undervisningen inom
skogbruket får nöja sig med 1 miljon.
Jag säger inte detta för att framhålla,
att jordbruket eller jordbruksundervisningen
fått för höga belopp, utan endast
för att framhålla den skärande dissonans
som framträder vid studiet av den
skogliga budgeten och för att påvisa den
ytterligt styvmoderliga behandling, som
jordbruksministern underkastar den avdelning
under sitt departement, som har
med svenskt skogsbruk att göra.

Den motivering som man — jag kan
säga i alla tider — använt när det gälll
att iaktta en restriktiv hållning till anslagen
på skogsbrukets område, har varit
en och densamma, nämligen att det
är en investering på lång sikt, när an -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1918 fm.

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

slag beviljas till skogsnäringen, och som
man därför kan skjuta på ett eller annat
år. Så har också skett i den nu föreliggande
propositionen. Mot detta vill
jag framhålla, att det är en nationalekonomisk
förlust, som vårt land gör varje
dag, som man underlåter att bygga upp
vår skogsvård till full effektivitet.

Till slut kan jag inte underlåta att
göra den kanske något indiskreta frågan:
Om man nu inte ger skogen vad
den enligt statsrevisorerna oundgängligen
behöver, innebär det inte ett åsidosättande,
ett underkännande av kompetensen
och omdömet hos våra statsrevisorer,
dessa riksdagens egna representanter?
Man är frestad att fråga sig: Vad
skall det över huvud tjäna till att ha
statsrevisorer, om man så helt skall nonchalera
vad de efter fri och sorgfällig
prövning enhälligt kommit till?

Herr ANDERBERG: Herr talman! Det
är inte mycket som skiljer mellan utskottsmajoriteten
och herr Garl Edmund
Eriksson och mig som reservanter. Jag
kan i stort instämma med herr Alfred
Andersson. Det är bara en punkt,
som vi ha haft olika uppfattningar om,
och det gäller anslaget till fröförsörjning
och plantförsörjning, där utskottet gått
längre än Kungl. Maj:t, medan vi som
reserverat oss ha stannat för Kungl.
Maj:ts förslag.

Det gäller här 200 000 kronor. Vi ha
säkerligen från båda hållen varit intresserade
av att man inte försummar detta
viktiga område, men reservanterna ha
ansett, att det finnes så mycket medel,
härrörande från prisutjämningsavgifter,
till Kungl. Maj ds förfogande, att man
skulle ha möjlighet att använda dessa
för att täcka det behov som verkligen
föreligger och icke kan tillgodoses ur
det av Kungl. Maj:t föreslagna anslaget.
Det väsentliga här är, tycker jag, inte
så mycket själva beloppet — det är ju
ringa — utan Kungl. Maj ds uppfattning
om hur fröförsörjningens och plantförsörjningens
intressen böra tillvaratas.
Jag är övertygad om, så angeläget
och viktigt som detta område är, att

Kungl. Majd kommer att med uppmärksamhet
se till att också denna fråga löses
tillfredsställande.

Beträffande de övriga reservationerna
vill jag nämna, att vi inte vågat oss på
den uppräkning som här är ifrågasatt genom
en utökning från 55 till 65 procent
av normalprogrammet. Den restriktiva
prövning, som vi vid flera tillfällen i dag
omnämnt, har gått ut även över denna
punkt, och utskottet har fått stanna vid
det av Kungl, Majd begärda anslaget,
trots att, såsom utskottet säger, ett bifall
till de högre kraven skulle varit synnerligen
önskvärt med hänsyn till de viktiga
frågor, som här föreligga.

De reservanter, till vilka jag anslutit
mig, ha inte heller när det gäller anslaget
till fröförsörjningen och plantförsörj
ningen ansett sig kunna gå längre än
till ett bifall till Kungl. Maj ds förslag, och
jag skall därför, herr talman, be att fä
yrka bifall till den reservation, som avgivits
av herr Carl Edmund Eriksson,
herr Jacobson i Vilhelmina och mig.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Liksom
nyss herr Sundberg finner jag det ganska
orimligt, att två år efter det ett knappt
tillskuret normalprogram för skogsvården
har framlagts för riksdagen och antagits,
man såsom Kungl. Majd har föreslagit
i årets statsverksproposition beskär
denna kostnadsram. Även om tidsläget
är svårt, borde det väl vara någon måtta
på beskärningen av produktiva anslag
— det är sådana det här faktiskt gäller.

Min motion om en höjning av anslaget
under punkt 106 till skogsvård in. m.
med 900 000 kronor torde i huvudsak
sammanfalla med det yrkande som har
gjorts i en reservation till utskottets utlåtande
av herr Näslund in. fl. Nu har
utskottet föreslagit en höjning, nämligen
med 200 000 kronor, och sagt, att detta
belopp borde i huvudsak användas till
plantskoleverksamheten.

Det är mycket tillfredsställande, att utskottet
har höjt anslaget på denna viktiga
punkt. Så mycket mera förvånande
är det, att tre ledamöter av utskottet
ha reserverat sig mot höjningen. Man

Onsdagen den 7 april 1918 fm.

Nr 13.

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

kanske får förlåta herr Anderberg, som
är skåning och väl inte har sysslat så
mycket med skogsbruket, att han har
gått med på en sådan reservation, men
det förvånar mig i hög grad, att också
två norrlänningar återfinnas bland reservanterna,
däribland en representant
för Västerbottens län, där just ett sådant
anslag som detta måste anses vara
av den allra största betydelse. Man vet
ju, vilka oerhörda vidder i Västerbottens
län som behöva bli föremål för de
kultiveringsåtgärder, som det här anslaget
skulle användas till.

Jag vill påminna kammarens ledamöter
om att expertisen uppskattar det
oundgängliga behovet av barrträdsfrö —
det är just det området som den av utskottet
förordade höjningen gäller — till
omkring 60 000 kg årligen, medan man
inte kunnat distribuera mer än i runt
tal 25 000 kg. Det anses icke heller möjligt
att samla så mycket frö, att behovet
täckes, utan man har stannat vid
en förmodan, att en kvantitet av omkring
30 000 kg tall- och granfrö skulle
vara absolut maximum. Över hälften av
vårt barrskogsbestånd är att hänföra till
s. k. minusområden och anses därför
icke böra komma i fråga. Den enda möjligheten
synes vara att lita till fröplantagerna,
där barrträdsfröet produceras i
direkta fröodlingar, och man är numera
i färd med att komplettera fröförsörjningen
på detta sätt, vilket emellertid
kostar en hel del pengar.

Skogsstyrelsen har framhållit, att den
bristande balansen mellan inkomster och
utgifter, när det gäller verksamheten med
frö och plantor, får sin förklaring genom
stegrade utgifter för lrämst plantskoleutvidgningen,
mekanisering och rationalisering
av driften vid plantskolorna,
höjda arbetslöner samt i vissa fall
nödvändiga utgifter för frölagring o. d.
Då det ingår i skogsvårdsstyrelsernas
skyldigheter att i möjligaste mån fylla
behovet av skogsodlingsmaterial för de
enskilda skogarna, har skogsstyrelsen
icke ansett sig kunna föreslå några avsevärda
besparingar i fråga om utgifter
för utvidgning och mekanisering av
plantskoledriften eller andra åtgärder,

som äro avsedda att säkerställa produktionen.

Jag hoppas, att riksdagen åtminstone
inte måtte följa de reservanter, som till
och med vilja motsätta sig den av utskottet
föreslagna höjningen av anslaget
till plantskoleverksamheten.

För min del, herr talman, vill jag yrka
bifall till den reservation, som har avlämnats
av herr Näslund in. fl.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det har ju i denna debatt talats med
ganska djupa brösttoner om våra skogstillgångars
betydelse för vårt folkhushåll
och om skogstillgångarnas bedrövliga
skick i åtskilliga delar av landet.

De ärade talare, som ha spunnit på
denna tråd, tro väl inte, att det är någon
i denna kammare som inte har klart
för sig både vad våra skogar betyda för
vårt land och att det finns betydande
brister i skogsvårdsavseende på många
håll. Men här är det på det sättet, att
vi i dag få göra en avvägning. Vi få fråga
oss: Vad kunna vi satsa på en framtid,
som är långt avlägsen, och vad måste
vi göra i dagens läge? Vi skola då
komma ihåg, att åtgärder, som vi vidtaga
för att förbättra skogsvården i dag,
ta sikte på att åstadkomma virke för
eu tidsperiod, som ligger 50 till 100 år
fram i tiden. Man får väl ändå ha klart
för sig, att om vi visa återhållsamhet
med våra skogsvårdsanslag ett eller annat
år nu under en kristid, kan det ju
inte komma att förskjuta läget för det
svenska folket i framtiden med mer än
något år. Det kan ju inte bli av någon
avgörande betydelse om vi — om jag
nu skall välja en siffra — av en åtgärd
i dag få fram ett resultat med början
cfler 75 år eller efter 77 år. Man måste
väl se saken på detta sätt, d. v. s. på
lång sikt, och gör man det, får man
inte överdriva betydelsen av något års
uppskov på denna punkt.

Men hurudant är då läget i (lag? Vi
känna alla till det. Vi ha eu klyfta, som
man brukar säga, mellan varutillgång
och köpkraft, vi ha en samhällsekonomisk
balans, som är oviss, och vi kam -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

pa nu på olika sätt för att bibehålla och
om möjligt förbättra denna balans. Här
gäller frågan, vad som sker i år och
nästa år och året därpå. Det är en korttidsföreteelse
utav mycket utpräglat slag.

Då ha vi, bland åtgärder som vi vidta
för att råda bot för denna bristande
balans, sökt strama åt budgetpolitiken
genom att beskära statsutgifterna så
långt det går. Denna beskärning måste
ju ske på ett otal punkter. Alla vi som
äro samlade här veta, att en sådan återhållsamlietspolilik
alltid måste drabba
någon punkt, som tilltalar någon enskilds
känsla eller omfattas av hans sympati.
Envar av oss har en känsla som
föranleder oss att säga: »Ja, den här
punkten kunna vi inte spara på, tv den
är så viktig. Men på den och den och
den saken kunna vi spara, tv de äro
inte så viktiga.»

Därför blir jag inte alls förvånad, när
herr Carl Sundberg här talar med mycket
djupa brösttoner om betydelsen av
att man beviljar ett tillräckligt stort anslag
på den punkt, som vi här diskutera.
Skogen har nu en sådan plats i herr
Sundbergs känsloliv, att denna reaktion
är fullständigt naturlig. Men jag tror ändå,
att vi lite till mans måste försöka
övervinna sådana känslostämningar.

Herr Sundberg har här sagt någonting
om att jag i stället hade kunnat
spara på rationaliseringsanslaget. Låt
oss ett ögonblick se på dessa saker. Det
är min skyldighet att gå ut ifrån att
riksdagen förra året menade allvar, när
riksdagen fattade ett principbeslut i frågan
om jordbrukets rationalisering, och
det är min skyldighet att förelägga årets
riksdag konsekvenserna av detta beslut.
Nu har jag i år tillåtit mig föreslå ett
anslag på förevarande punkt som innebär,
att det till 65 procent reducerade
normalprogram, som riksdagen för två
år sedan uppställde, tillfälligtvis för ett
eller annat år prutas ned till 55 procent.
•lag försäkrar herr Sundberg, att i det
förslag, som förelagts riksdagen i rationaliseringsfrågan,
har jag prutat minst
lika mycket som i den nu diskuterade
punkten i jämförelse med vad som avsågs
med riksdagens beslut i fjol. .lag

vill tillbakavisa påståendet, att jag bär
skulle ha favoriserat någon särskild
punkt. Jag har verkligen försökt gå
fram med den allra största opartiskhet.
När det gällt förevarande fråga har jag
gått ut ifrån att skogsvårdsstvrelserna
skulle få lika mycket pengar som de
1''ingo i fjol med tillägg av sådana automatiska
utgiftsökningar, som vi icke
kunna undvika. Jag tror, att det är en
resonabel ståndpunkt, även om det i realiteten
leder till att skogsvårdsarbetet
under det följande året blir mindre omfattande.
Naturligtvis finns det en viss
grund för herr Sundbergs och hans meningsfränders
yrkande, ty det innebär,
att man skulle bibehålla det 65-procentsprogram
som beslöts för två år sedan.
Men vi ha inte råd till det. Vi få nu tillfälligt
strama åt på denna punkt.

Däremot har jag uppriktigt sagt inte
någon större respekt för den ståndpunkt
som jordbruksutskottets majoritet har intagit
i denna fråga. På två punkter har
jordbruksutskottet föreslagit högre summor
än Kungl. Maj:t — naturligtvis inte
lägre summor på någon punkt. Den ena
punkten gällde anskaffning av sju stycken
sadlar till hingstdepån i Flyinge.
Jag tyckte att detta speciella intresse
var så unikt, att jag inte brydde mig om
att opponera emot det — om jordbruksutskottet
ansåg sig behöva dessa sadlar,
ville jag låta udda vara jämnt! Men här
begär utskottet 200 000 kronor. Man säger
visserligen, att beloppet skall användas
för plantskolerörelsen. Jag vill i
detta sammanhang påpeka, att för de
nödvändiga upprustningarna av plantskoleverksamheten
har Kungl. Maj:t redan
i år av prisutjämningsavgifter beviljat
250 000 kronor, avsett för utökning
av plantskolor, för byggande av lagerkällare
för frö och för andra liknande
åtgärder. Där har således redan med
hjälp av andra medel påbörjats ett upprustningsarbete
för att vi skola vara beredda
till den större verksamhet, som
vi hoppas skall bli möjlig för oss om
några år. Nar jag jämför de 200 000 kronor,
som utskottet föreslår, med skogsvårdsstyrelsens
budget, som är på 13,4
miljoner kronor, tycker jag nog att des -

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

sa 200 000 kronor närmast verka som en
gest.

•lag skall inte förlänga debatten, utan
vill nu sluta med att säga, att vi väl ändå
få försöka göra klart för oss, vad som
här är en känslofråga och vad som är
en realfråga. Det är klart, att man känslomässigt
kan tycka, att det är upprörande
att inte kunna fortsätta skogsvårdsarbetet
nu för att därmed grundlägga
ett bättre läge för vårt folk i en
framtid, som ligger något halvt sekel eller
mera fram i tiden. Men å andra sidan
får väl realsynpunkten säga oss, att
om denna upprustning eftersattes i någon
mån under ett par år, kan det icke
vara avgörande nu. I dagens läge är den
synpunkten avgörande, om vi kunna
vara återhållsamma med statsutgifterna.

Därför menar jag, att kammaren tar
realhänsyn, om kammaren här följer
Kungl. Maj:ts linje, som avser att vi
även beträffande denna önskvärda verksamhet
måste vara återhållsamma under
ett eller annat år framåt.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Ett gendrivande av vad statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet —
som inte förut varit närvarande vid debatten
— här har anfört skulle innebära
ett nära nog exakt upprepande av de argument,
som jag redan tidigare anfört
här i kammaren, och det bör därför naturligtvis
inte ske. Jag vill inskränka
mig till att säga, att jag inte känner mig
övertygad av den argumentering, som
herr statsrådet här han anfört.

Jag vill därutöver framhålla, att om
det låg allvar i det beslut, som riksdagen
i fjol fattade beträffande jordbrukets
rationalisering, låg det säkerligen
minst lika stort allvar i det beslut, som
riksdagen fattade för två år sedan beträffande
rationaliseringen och effektiviseringen
av skogsvårdsarbetet här i
landet. Kärnpunkten i detta beslut var
inte att bevilja en viss summa pengar,
utan att åstadkomma en viss verksamhet
till återuppbyggnad av våra skogar,
baserad på en offentlig, objektiv utredning
i saken. Det är härom som vi skogsmän
liksom riksdagen höra slå vakt.

Jag vill slutligen tillägga, att vad som
föranlett mitt yrkande här i kammaren
i dag i motsats till vad statsrådet svnes
tro inte endast är känslohänsvn utan i
högsta grad realskäl.

Herr TJÄLLGREN: Jag skall be att få
säga några ord med anledning av vad
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
nämnde. Han ansåg, att den
av utskottsmajoriteten föreslagna höjningen
av anslaget med 200 000 kronor
inte var av så stort värde, eller hur orden
nu föllo sig. I anledning därav må
det tillåtas mig att nämna, att detta förslag
framkom, som jag tidigare i debatten
omtalat, såsom ett slags kompromissförslag,
och det framställdes av en
mycket inflytelserik ledamot av jordbruksutskottet,
som jag vågar säga står
regeringen och kanske inte minst jordbruksministern
mycket nära, varför jag
väl ändå får hoppas, att förslaget är av
något värde.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
l:o) att vad utskottet i det nu ifrågavarande
momentet hemställt skulle
bifallas; 2:o) att kammaren skulle med
avslag å utskottets hemställan, såvitt den
skilde sig från Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, bifalla denna framställning
oförändrad; samt 3:o) att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i motsvarande del av den av herr Näslund
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Anderberg begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till det under 2:o) här ovan
upptagna yrkandet.

Herr Sundberg, Carl, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 punkten 106
mom. 2 antager avslag å utskottets hemställan,
såvitt den skiljer sig från Kungi.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och
bifall till denna framställning oförändrad,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i motsvarande
del av den av herr Näslund
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sundberg, Carl, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 43.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
106 mom. 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan,
såvitt den skiljer sig från Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och
bifalles denna framställning oförändrad.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 59;

Nej — 61.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Mom. 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 107 och 108.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 109.

Anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m.

Under punkten 141 av nionde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Skogsvård m. in.: Åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland in. m. för
budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang till
behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 132 av herr Mannerskanlz in. fl.,
likalydande med 11:217 av herr Liedberg
m. fl., till den del dessa motioner
hänförde sig till förevarande anslag, i
vilka motioner, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte till Skogsvård
in. m.: Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland in. in. anvisa ett anslag
av 1 500 000 kronor;

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

Anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

2) I: 190 av herr Andersson, Lars, och
herr Näslund, vari hemställts, att riksdagen
för budgetåret 1948/49 under
punkt 141 av nionde huvudtiteln Skogsvård
m. in.: Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland måtte anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj ds framställning samt med avslag å
motionerna I: 132 och II: 217, likalydande,
och I: 196, till Skogsvård m. in.: Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m. för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Carl Sundberg, Osvald, Hjalmar Nilsson
och Liedberg, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
samt med bifall i förevarande del till
motionerna I: 132 och II: 217, till Skogsvård
m. m.: Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland in. m. för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor.

Herr ANDERSSON, LARS: På denna
punkt har utskottet haft att behandla
en av mig och herr Näslund avlämnad
motion, i vilken vi hemställde, att anslaget
till ökad norrländsk skogsproduktion
skulle uppräknas till två miljoner kronor,
samma belopp som skogsstyrelsen
hade äskat. Utskottet har inte föreslagit
någon riksdagens åtgärd i anledning av
motionen, men man får väl ändå tolka
jordbruksutskottets uttalande om att friskriva
den av Kung). Majd spärrade
halva miljonen såsom en frukt av den
av mig och herr Näslund väckta motionen
jämte en annan i samma ämne väckt
motion.

Det norrländska skogsproduktionsanslaget
intar så att säga en särställning.
Här beviljas ju inte statsbidrag till enstaka
förbättringsförctag utan till större

sammanslutningar, till skogsvårdsföreningar,
vilka representera skogsvårdsområden,
och dessa anslag ha visat sig
vara synnerligen värdefulla när det gäller
arbetet med restaureringen av de
norrländska skogarna. Jag vill erinra,
att det har väckt mycken oro och bekymmer
bland skogens folk och skogsvårdsstyrelserna,
att detta för det norrländska
skogsbruket så värdefulla anslag
skulle beskäras i den utsträckning,
som här skett i såväl Kungl. Maj ds proposition
som jordbruksutskottets förslag.

Vad det ifrågavarande skogsproduktionsanslaget
beträffar är jag beredd att
säga, att om man över huvud taget skall
komma någon vart eller i varje fall uppnå
den takt, man önskar, när det gäller
att återuppbygga det norrländska skogsbeståndet,
måste detta anslag få en storleksordning,
som gör det möjligt för
skogsvårdsstyrelserna att ge de bidrag
det här är fråga om. Det gäller här att
bl. a. kunna vidtaga sådana åtgärder
som att fridlysa skogarna från bete. Men
det är inte nog därmed. Då skogsproduktionsanslaget
inte beviljas till enstaka
företag utan till skogsvårdsföreningar,
vilka representera större skogsvårdsområden,
kommer man i viss mån också
till rätta med svårigheterna att på ett
rationellt sätt bruka de mindre skogarna,
d. v. s. sådana skogar som i regel
ägas av jordbrukare, eftersom maskinella
hjälpmedel med fördel kunna användas
inom de av skogsvårdsföreningarna bildade
skogsvårdsområdena både när det
gäller skogskulturer och andra åtgärder.

Jag förstår, att det inte är lönt att inför
detta enhälliga utskott yrka bifall
till den av mig och herr Näslund väckta
motionen, men jag skall i stället, herr
talman, be att få yrka bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen, som
går ut på en ökning av ifrågavarande
anslag till 1,5 miljoner kronor. Det är
ändock något.

.lag kan inte underlåta alt i det här
sammanhanget säga, att vi norrlänningar
ha fått en känsla av — herr Hage förde
det till tals för någon tid sedan i
denna kammare att den norrlands -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1918 fm.

Anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

värme, som vi tidigare tyckt oss finna
både hos regering och riksdag, numera
har övergått till en viss kyla. Som exempel
härpå kan anföras en rad åtgärder,
vilka på senare tid vidtagits från
statsmakternas sida — jag vill bara
erinra om de höjda trafiktaxorna på
våra järnvägar, vilka särskilt drabba oss
uppe i Norrland med våra långa avstånd,
jag vill erinra om de höjda telefonabonnemangsavgifterna,
som närmast
drabba oss norrlänningar och särskilt
folk i ödebygderna, som nu saknar men
mycket gärna skulle vilja ha telefon. Jag
vill erinra om den nyligen beslutade
höjda bensinskatten, som synnerligen
hårt drabbar oss norrlänningar, då vi endast
ha bilar och bussar att lita till såsom
trafikmedel.

Jag vill slutligen peka på det ärende,
som behandlas här, nämligen anslaget
till skogsvårdsstyrelserna. Om det någonstans
behövs medel, så är det till
återuppbyggnaden av skogsbeståndet i
Norrland, och det norrländska skogsproduktionsanslaget
är därför av ofantligt
stor betydelse för denna återuppbyggnad.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till det sagda och yrka bifall till den vid
denna punkt avgivna reservationen, vilken
innebär en höjning av anslaget till
1,5 miljoner kronor.

I herr Lars Anderssons yttrande instämde
herrar Näslund, Annér och
Bevgh.

Herr TJÄLLGREN: Såsom norrlän ning

behöver jag väl knappast nämna,
att jag besjälas av samma önskemål, som
herr Lars Andersson nyss gav uttryck
åt. Då jag emellertid inte anslutit mig
till yrkandet om bifall till de föreliggande
motionerna, beror detta därpå, att
utskottet har yrkat att de 500 000 kronor,
som funnos spärrade för det här ifrågavarande
ändamålet, nu skola lösgöras
— om jag får begagna det uttrycket. Nu
har herr Andersson i Hedensbyn yrkat
bifall till reservationen på denna punkt,
vilken går ut på ett anslag på 1,5 miljoner
kronor. Om man lägger de spärrade

500 000 kronorna till de av utskottet förordade
1 miljon kronorna, blir det precis
1,3 miljoner i alla fall, varför jag
på dessa grunder ansett mig kunna vara
med om utskottets beslut.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Lars, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 109, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Andersson, Lars,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 41.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

I 0

Anslag till belöningar till rovdjurs dödande.

Punkterna 110 och 111.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 112.

Anslag till belöningar för rovdjurs
dödande.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Belöningar för rovdjurs dödande
för budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 kronor. För berörda
ändamål hade för innevarande budgetår
anvisats ett'' förslagsanslag av
25 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft en inom riksdagens
andra kammare väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 228, av herrar Skoglund
i Umeå och Lövgren, vari hemställts, att
riksdagen ville besluta,

att premierna för dödande av säl skulle
höjas från nuvarande 10 kronor till
15 kronor samt

att anslaget till Belöningar för rovdjurs
dödande skulle uppräknas med
5 000 kronor till 30 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört:

»Utskottet biträder förslaget om begränsning
av anslaget i fråga till 20 000
kronor. Däremot ansluter sig utskottet
till motionärernas hemställan om höjning
av premierna för dödande av säl
från 10 till 15 kronor. På grund härav
hemställer utskottet, att riksdagen må,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
och i anledning av motionen II:
228, till Belöningar för rovdjurs dödande
för budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 kronor.»

Reservation hade anmälts av herr Osvald,
vilken ansett, att utskottet bort tillstyrka
Kungl. Maj:ts framställning oförändrad.

Herr OSVALD: Herr talman! Den motivering
som utskottet här anfört förefaller
mig vara egendomlig. Utskottet
har nämligen föreslagit samma belopp
som Kungl. Maj:t, men däremot bär utskottet
ändrat på de grunder, efter vilka

belöningar av detta anslag skola utbetalas.
Nu kan man väl säga, att det är
en tämligen betydelselös fråga, om belöningen
för dödande av säl skall utgå
med 10 eller 15 kronor. Jag tror i vilket
fall som helst, att belöningen spelar en
ganska liten roll i förhållande till värdet
av det säldödande, som eventuellt skall
belönas på detta sätt.

Jag skall, herr talman, inte ytterligare
utveckla denna synpunkt utan inskränker
mig här till att yrka bifall till Kungl.
Maj:ts proposition i oförändrad form
under denna punkt.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Eftersom
jag inom utskottet har yrkat bifall
till den motion, som väckts vid denna
punkt, har jag begärt ordet för att framföra
några synpunkter, vilka motivera
denna inställning.

Sedan år 1928 har premien till dem,
som jaga säl, utgått med 10 kronor per
fångat djur, men sedan dess har icke premien
höjts. Intresset för säljakten har
undan för undan minskat, och den
fiskarbefolkning, som måste leva på sin
näring, har sett de förluster, som därigenom
ha uppstått, inte minst under de
senaste åren inom laxfisket. Man har
nämligen alltmer övergått till revfiske
för att fånga lax, och där har man även
kunnat beräkna de skador, som sälen
förorsakat.

Av den motion, som här ligger till
grund, framgår, att fiskarbefolkningen
på Gotland värdesatt laxförlusten på
grund av sälens härjningar till mellan
75 000 och 80 000 kronor. Samma är
förhållandet uppe vid östkusten, t. ex.
Hudiksvall. Utöver fiskredskapens förstörelse
har man även där vid laxfisket
kunnat konstatera, att sälens härjningar
tilltagit.

Det är helt naturligt, att det belopp,
som här ifrågasättes i motionen, nämligen
eu höjning av belöningen med 5
kronor per fångat djur, inte i någon
större omfattning kan bidra till att öka
intresset för jakten på säl, men det kan
i viss mån stimulera därtill. Och eftersom
sälen åsamkar de näringsutövare,
vilka ha med fisket att göra, ganska stor

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1918 fm.

Ang. riksdagens revisorers verksamhet.

skada, tycker jag i varje fall, att den
ståndpunkt, som utskottets majoritet här
kommit till, är väl motiverad. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den under behandling
varande punkten yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock,
av herr Osvald, att riksdagen skulle, med
bifall till Kungl. Maj :ts framställning och
med avslag å motionen 11:228, till Belöningar
för rovdjurs dödande för budgetåret
1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 kronor.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 113—140.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 141.

Lades till handlingarna.

Ang. riksdagens revisorers verksamhet.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av 1947 års revisionsutrednings
betänkande rörande
riksdagens revisorers verksamhet, utom
i vad det avser förslag till ändrad lydelse
av § 72 riksdagsordningen.

I detta utlåtande hade utskottet av
angivna orsaker hemställt, att riksdagen
måtte

a) med giltighet från och med den 1
juli 1949 godkänna av utskottet i utlåtandet
förordade ändringar i instruktionen
för riksdagens revisorer av stats-,
banko- och riksgäldsverken, på sätt närmare
framginge av en till utlåtandet fogad
bilaga;

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om
åtgärder för sammanförande av bestäm -

melserna rörande riksdagens revisorers
granskningsrätt till en enda författning.

I det vid utlåtandet fogade förslaget
till ändring av instruktionen för riksdagens
revisorer av stats-, banko- och
riksgäldsverken var § 10 femte stycket
så lydande:

Till revisor som blivit vald till ordförande
eller vice ordförande utgår särskilt
arvode med ett belopp av 500 kronor
för år.

Vid utlåtandet hade reservation anförts
av, utom andra, herrar Mannerskantz
och Heiding, fröken Andersson
samt herrar von Heland, Ohlon, Falla
och Rubbestad, vilka ansett dels att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, dels ock att femte stycket i § 10
i bilagan till utskottets utlåtande bort
utgå.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Beträffande utskottsutlåtandet i stort har
jag inte någonting att erinra. Jag tror,
att detta kommer att resultera i en förbättrad
verksamhet inom statsrevisionen,
då man får möjlighet att göra
grundligare undersökningar och taga
upp frågor till behandling, som äro ställda
på litet längre sikt. Det har nog
ibland känts som en brist, att man inte
kunnat förfara på det sättet. Jag tror
samtidigt, att detta kan ske utan att
kostnaderna behöva ökas något nämnvärt.
Såsom nu varit fallet, har man
vissa tider på höstarna fått anställa ett
ganska stort antal medhjälpare för att
något så när kunna genomarbeta de olika
frågor, som tagits upp till behandling.

Det är endast på en punkt, där jag
jämte några andra ledamöter inom utskottet
haft en avvikande mening. Jag
vill inte påstå, att det gäller någon stor
sak; det rör frågan om de särskilda arvodena
till presidierna inom statsrevisionen.

Min erfarenhet under de år jag varit
statsrevisor, nämligen de tre sista åren,
är snarast den, att det är ordförandena
för de tre avdelningar, på vilka revisio -

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

nen varit organiserad, som ha haft mer
att ombesörja än de andra medlemmarna.
Men det är där olika; det finns också
många medlemmar, som lägga ned ett
mycket stort och omsorgsfullt arbete
även när det gäller att finläsa förslagen
till uttalanden.

Det är klart, att det kan anföras skäl
för att ordföranden och vice ordföranden
borde ha ett extra arvode, .lag tycker
emellertid, att samma skäl kunna
anföras t. ex. när det gäller presidierna
i riksdagens utskott, men man har aldrig
vågat sig på att ge dem ett särskilt
arvode. Presidierna inom statsrevisionen
äro tämligen likställda med utskottspresidierna.
Man kanske kan säga,
att det eventuellt kommer att utveckla
sig därhän, att ordföranden och vice
ordföranden i statsrevisionen komma
att vistas här i staden mer än de andra
medlemmarna, då de skola kalla till
sammanträde. Jag tror emellertid, att
det i praktiken kommer att gå till på
ungefär samma sätt som förut, nämligen
att man under vissa tider har tätt med
sammanträden inom revisionen och sedan
vissa tider färre sådana, och då blir
det inte så stor skillnad i fråga om den
tid, då ordföranden och vice ordföranden
måste vara här i Stockholm, i jämförelse
med de andra medlemmarna.
Jag tycker därför, att det skulle vara
felaktigt att lansera den här nya principen,
att ordföranden och vice ordföranden
skola erhålla särskilda arvoden.
I detta fall liksom när det gäller utskottspresidierna
kan det vara tillräckligt
med äran och makten, om det nu
kan ligga någonting i det uttrycket. Jag
tycker därför, att det vore bättre att
avstå från att införa detta moment i utskottets
utlåtande. På grund därav ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Innehållet i det
förslag, som nu efter sakkunnig beredning
förelägges riksdagen, överensstämmer
i stort sett med de linjer, som uppskisserades
av statsutskottet föregående
år och som underställdes riksdagen och

Ang. riksdagens revisorers verksamhet.

vunno riksdagens gillande. De sakkunniga
ha gått fram med stor moderation;
de ha strävat efter att effektivisera revisionens
arbete utan att därför allt för
mycket öka dess kostnader.

En av de viktigaste punkterna när det
gäller att öka effektiviteten i revisorernas
arbete är enligt förslaget, att revisorerna
skola väljas genast vid riksdagens
början samtidigt som riksdagens
utskott. Sedan skola de fungera under
hela året ända fram till nästa års val av
revisorer, och de skola avlämna sitt
slutbetänkande liksom nu den 15 december.
De skola ha rätt att, när de så finna
lämpligt, avlämna delbetänkanden
under arbetsåret, och de skola till sitt
förfogande ha ett ständigt kansli med
en kanslichef och två andra tjänstemän.

Detta sätt att utöka revisionens arbetstid
kommer naturligen också att
medföra ett behov av övervakning av
arbetet. Denna övervakning bör ju inte
bara ske under den tid, då riksdagen är
samlad, utan även under den tid, då
riksdagen inte är samlad. De sakkunniga
ha då ansett skäligt, att ordföranden
i revisionen, eller vid förfall för honom
vice ordföranden, utövar en sådan
tillsyn och ledning av arbetet, att den
åsyftade effektiviteten uppnås. Som ersättning
för detta mer ansvarsfulla arbete
ha de sakkunniga föreslagit ett så
blygsamt belopp som 500 kronor per år.
■lag måste för min del säga, att i betraktande
av den ansvarsfulla ställning,
som ordföranden i statsrevisionen innehar,
och de uppgifter, han får sig förelagda
såsom ledare för revisionen och
dess kansli, är detta belopp, 500 kronor,
ingenting att pruta på. Jag tror, att det
är väl använda pengar. Jag skulle vilja
tillägga, att om ordföranden får denna
ersättning, kan man också få rättighet
att ställa den fordringen på honom, att
han verkligen utövar den ledning över
revisionens arbete, som en ordförande
bör göra.

Herr Mannerskantz’ jämförelse med
presidierna i riksdagens utskott är i detta
fall icke hållbar. Presidierna i utskotten
arbeta endast under den tid, då riksdagen
är samlad, medan det däremot här

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Ang. riksdagens revisorers verksamhet.

är fråga om att ordföranden i revisionen
måste — om han är bosatt på annan
ort än i Stockholm — då och då
resa hit och ordna och övervaka arbetet.

Herr Mannerskantz trodde, att arbetet
skulle gå till på samma sätt som förut,
varför en ordförande inte kommer att
spilla mer tid på sitt uppdrag än tidigare.
Jag skulle mycket beklaga, om ansträngningarna
att nå den efterlängtade
effektiviseringen skulle leda till det resultatet,
att det skulle bli samma ordning
som förut. Meningen är ju här att
verkligen åstadkomma större effektivitet
i arbetet, och det belopp, som här är
föreslaget, 500 kronor till ordföranden
respektive vice ordföranden, behöver
man inte göra så stor affär av. Det är
dock ett belopp, som i någon mån fyller
den uppgift, som man avsett med detsamma,
och som kan berättiga till att
ställa högre anspråk på ordföranden
respektive vice ordföranden än på ledamöterna
av revisionen i övrigt.

Vad förslagets innehåll i övrigt beträffar
har det inte föranlett några erinringar,
och utskottet har varit enigt om
det väsentliga i denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag är
fullt överens med kommittén och utskottsmajoriteten
om de föreslagna åtgärderna,
som ha till syfte att möjliggöra
en effektivisering av det på riksdagens
revisorer ankommande granskningsarbetet.
En sådan effektivisering
måste anses vara i hög grad påkallad,
icke minst med hänsyn till den ständigt
fortgående stegringen av statsverksamheten
under senare år.

Enligt vad riksdagen förut i dag har
beslutat i överensstämmelse med konstitutionsutskottets
förslag om ändring
av § 72 riksdagsordningen givas revisorerna
möjlighet att, då särskilda skäl
därtill äro, under pågående revision
omedelbart hänvända sig till riksdagen
i viss fråga.

Revisorerna, som skola väljas redan

vid riksdagens början, få således ett betydligt
utökat arbete. Enligt kommitténs
förslag skulle det arvode om 240 kronor
per månad, vilket enligt hittills gällande
bestämmelser utgår till statsrevisorerna
under den tid, som riksdagsarbetet pågår,
upphöra. Denna extra ersättning
har utgått under tre månader om året
i den händelse riksdagen har varit samlad
då revisionsarbetet pågått. Det har
således varit en extra ersättning utöver
riksdagsarvodet.

Utskottsmajoriteten föreslår, att denna
extra ersättning skall utgå liksom hittills,
varvid i instruktionen bör angivas,
att det särskilda arvodet kan utgå blott
under en tid av högst tre månader för
år. Samtidigt förutsätter utskottet, som
är av den uppfattningen att revisorerna
böra komma i åtnjutande av viss tillläggsersättning
för det med uppdraget
förenade merarbetet, att den nu behandlade
frågan tages under omprövning,
därest ett system med fasta årsarvoden
för riksdagens ledamöter införes.

Varför skall denna fråga behöva sammankopplas
med problemet om riksdagsledamöternas
arvoden? Det torde
väl här ändå föreligga en viss skillnad.
Även om månadsavlöning skulle införas
för riksdagens ledamöter kan man väl
knappast räkna med att de skola sysselsättas
året om. Arvodena till statsrevisorerna
böra utgå med något högre
belopp än till riksdagens övriga ledamöter.
Inom utskottet föreslog jag ett
årsbelopp av 1 000 kronor, men detta
ansågs icke kunna accepteras. Kan det
vara någon rättvisa i att avlöna riksdagsledamöterna
med samma belopp då
de under viss tid f:i vistas i hemorten,
medan statsrevisorerna måste fortsätta
med sitt arbete en betydligt längre tid
av året?

Utan att lösa denna ersättningsfråga
med ett mindre, fast arvode per år ansluter
sig utskottet till de kommitterades
förslag att tillerkänna ordföranden
och vice ordföranden en ersättning med
vardera 500 kronor per år. Är det meningen
att statsrevisorernas ordförande,
vice ordförande och kansliet skola avgöra
frågorna? I så fall kan man icke

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Nr 13.

tala om någon effektivisering av det
på riksdagens revisorer ankommande
granskningsarbetet. Revisorerna behöva
sammanträda till plenum både under
riksdagsperioden och under den tid, som
riksdagen icke är samlad, för att taga ställning
till olika frågor. Det ställes således
större krav på revisorerna än vad förut
varit fallet. Såsom jag redan framhållit
få ju revisorerna enligt det beslut, som
fattats tidigare här i dag, möjlighet att
under pågående revision omedelbart
hänvända sig till riksdagen i viss fråga
för att få den behandlad.

Som det nu ligger till anser jag att
frågan om ordförandens och vice ordförandens
arvoden bör uppskjutas. I den
reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande, yrkas också avslag på utskottets
hemställan i denna del. Jag anser
för min del att riksdagen i samband
med att vi nu skola besluta om en effektivisering
och omläggning av statsrevisorernas
arbete hade bort lösa hela problemet
om statsrevisorernas ersättning.
Samtliga frågor av denna art behöva
behandlas i ett sammanhang, och jag
kan därför inte vara med om att nu lösa
arvodesfrågan blott för ordförandens
och vice ordförandens del.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr ERICSON, FRANS: Herr talman!
Jag instämmer i vad herr Mannerskantz
yttrade nyss beträffande de föreslagna
årsarvodena till statsrevisorernas
ordförande och vice ordförande.

I övrigt vill jag rikta en fråga till
statsutskottet, huruvida man har tänkt
på alt statsrevisorerna bruka arbeta på
tre avdelningar. I regel fungera statsrevisorernas
ordförande och vice ordförande
också såsom ordförande på var
sin avdelning, och de skulle, såsom föreslagits
här, uppbära särskilda årsarvoden.
Den statsrevisor, som tjänstgör
såsom ordförande på den tredje avdelningen,
skulle däremot icke få något särskilt
arvode.

Alla som ha deltagit i statsrevisorer -

Ang. riksdagens revisorers verksamhet.

nas arbete veta, att avdelningsordförandena
måste penetrera ärendena ytterst
grundligt. En avdelningsordförande hai
ett minst lika maktpåliggande och ansvarsfullt
arbete som någonsin statsrevisorernas
ordförande. De olika avdelningarnas
ordförande skola svara för ärendena
vid plenum och måste då känna
till varje detalj i handlingarna. Jag ifrågasätter,
om det inte skulle innebära en
orättvisa, om riksdagen tillerkände statsrevisorernas
ordförande och vice ordförande
ett visst årsarvode, medan ordförande
på den tredje avdelningen inte
skulle få någon motsvarande ersättning.

Jag undrar, om det inte vore lämpligast
att riksdagen läte hela frågan om
statsrevisorernas arvoden anstå till dess
att spörsmålet om riksdagsmännens arvoden
kommer upp, varvid hänsyn även
bör tas till de synpunkter som jag här
har tillåtit mig att anföra. Det föreligger
ju i alla fall ett visst sammanhang
mellan frågan om riksdagsledamöternas
arvoden och ersättningen till statsrevisorerna.

Jag instämmer därför i herr Heidings
yrkande om bifall till reservationen. I
övrigt har jag, herr talman, ingenting
emot utskottets förslag såsom sådant.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Herr Heiding har
inom utskottet varit av den uppfattningen,
att man också skulle ge alla revisionsmedlemmarna
en extra tilläggsersättning
på 1 000 kronor. Utskottet har
icke kunnat biträda detta förslag, utan
begränsar sig till att revisionen liksom
för närvarande skall få arvode med 8
kronor per dag, d. v. s. 240 kronor per
månad, under tre månader. De nya reglementariska
föreskrifterna skola träda i
kraft den 1 juli 1949, och då väntas ju
att frågan om riksdagsarvodena skall ha
behandlats. Då blir det alltså tillfälle att
ta upp spörsmålet till ny prövning.

Men frågan om ersättning till ordföranden
och vice ordföranden har inte ansetts
vara av den art, att den behöver sammankopplas
med frågan om arvodena till revisorerna
i övrigt. När nu herr Frans

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Ang. riksdagens revisorers verksamhet.

Ericson påpekar, att den tredje avdelningsordföranden
i revisionen inte får
någon ersättning, så är det en sak som
vi inte kunna behandla, tv det står inte
i några bestämmelser att statsrevisionen
skall arbeta på tre avdelningar. Det är
en inre organisationsfråga för statsrevisionen.
Den kan arbeta på två avdelningar
eller fyra avdelningar eller över
huvud taget hur den själv vill ordna
det. Vi ha endast att ta ställning till vad
de sakkunniga ha ansett lämpligt som ersättning
till presidiet. Ett år, då jag var
ledamot av statsrevisionen, sutto både
ordföranden och vice ordföranden på
samma avdelning. Sådant kan hända, liksom
det kan hända att revisionen kan
finna lämpligt att ordföranden inte är
ordförande på någon avdelning alls, så
att han får bättre tid att övervaka samtliga
avdelningars arbete.

Att koppla ihop ersättningsfrågan med
frågor, som tillhöra revisionens inre arbete
och organisation, över vilka den
själv bestämmer, har inte synts utskottet
lämpligt. Frågan om de tre avdelningarna
har blivit ingående diskuterad
inom utskottet.

De sakkunniga ha, synes det mig, träffat
ett moderat avgörande, när de ha
framlagt detta förslag, och jag vidhåller
mitt förut framställda yrkande.

Herr HEIDING: Herr talman! Statsutskottets
ordförande framhåller ånyo. att
man bör vänta med att avgöra frågan om
ledamöternas ersättningsfråga tills frågan
om arvodet till riksdagsmännen har
avgjorts. Jag förstår inte att man skall
sammankoppla dessa frågor. De kunna
väl inte ha något med varandra att göra.
Riksdagsledamöternas arvode är en sak
för sig, och riksdagens revisorers någonting
annat. Jag anser nog också, att
det bör tagas någon hänsyn till statsrevisorerna.
Nu ha de 720 kronor om året,
nämligen 8 kronor om dagen under tre
månader. Jag anser att man kunde betala
ett extra arvode om 1 000 kronor
om året till statsrevisorerna. Skall man
utöka revisorernas arbete, bör man också
ställa större fordringar på statsrevisorerna
över lag och inte bara lägga an -

svaret på ordföranden och vice ordföranden.

Till att börja med talade utskottets ordförande
så att det kunde låta som om
det endast var ordföranden, som skulle
ha ersättning, men det är ju både ordföranden
och vice ordföranden, som skola
ha 500 kronor vardera. Nyss hörde
vi, och det har också framhållits i utskottet,
att tredje avdelningens ordförande
borde ha lika stor ersättning som
ordförande och vice ordförande. Den
frågan har inte blivit beaktad i detta
fall, och det är ju möjligt att den också
skulle behöva utredas.

Jag anser således att man gott kan
skjuta på det hela och slippa ta upp
några arvodesfrågor nu. I de övriga frågorna
äro vi ju fullt ense allesammans.
Arvodena till ordföranden och vice ordföranden
kunna vi avgöra sedan det utretts,
vad ledamöterna skola ha i ersättning,
och kanske man då även bör ta
upp frågan om någon extra ersättning
till den tredje avdelningens ordförande.
Jag tror att det vore klokt att skjuta på
detta avgörande. Om nu reservationen
bifalles, kan det ju komma fram ett
förslag till nästa års riksdag, så att det
hela hinner bli klart innan revisionen
första gången skall börja sitt arbete efter
de nya linjerna.

Jag ber således, herr talman, att få
vidhålla mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i avseende
på det nu förevarande utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Munnerskantz,
att vad utskottet yttrat och
hemställt skulle godkännas med de ändringar,
som förordats i den av honom
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en

Onsdagen den 7 april 1948 fm. Nr 13. 81

Interpellation ang. kostnaderna för Svea livgardes nya sjukhus m. m.

omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes vad utskottet
yttrat och hemställt med de ändringar,
som förordats i den av herr Mannerskantz
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 43.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 196, 197 och 199.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 332, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. in.;

nr 333, av herr Ericsson, Carl Eric,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts pro 6

Första kammarens protokoll Fl is. Nr 13.

position med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet, in. m.;

nr 334, av herr Lodenius m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m.;

nr 335, av herr Sundelin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, in. in.;

nr 336, av fröken Osvald m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en arbetarskyddsstvrelse
och förstärkning av yrkesinspektionen
ni. m.;

nr 337, av herr Sten m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en arbetarskyddsstyrelse
och förstärkning av yrkesinspektionen
m. in.;

nr 338, av herrar Åman och Petrén, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av en arbetarskyddsstyrelse
och förstärkning av yrkesinspektionen
m. m.;

nr 339, av herr Arrhén, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående social
jordbrukskreditgivning m. m.; samt
nr 340, av herr Ilollertz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående social jordbrukskreditgivning
m. m.

Interpellation ang. kostnaderna för Svea
livgardes nya sjukhus m. m.

Herr LUNDGREN erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Kostnaderna
för den slutna kroppssjukvården,
såväl byggnadskostnaderna som
driftkostnaderna, hava numera nått en
sådan höjd, att enbart den omständigheten
nödvändiggjort en differentiering
av sjukvården. Även andra skäl hava
dock bidragit härtill. Sjukhusen uppdelas
numera i A-sjukhus, som äro utrustade
med alla erforderliga diagnostiska
och terapeutiska hjälpmedel och uppdelade
i specialsjukhus, samt B-sjukhus

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 fm.

Interpellation ang. kostnaderna för Svea

som äro avsedda för enklare sjukdomsfall
och försedda med en däremot svarande
utrustning. Det torde vara nödvändigt
att göra en liknande uppdelning av
de militära sjukhusen. De civila A-sjukhusen
motsvaras av de militära garnisonssjukhusen,
där sådana finnas. För
att bedöma vilken utrustning som erfordras
för truppförbandens sjukhus måste
man undersöka vilken sjukvård som kan
komma i fråga å dessa. På dessa sjukhus
vårdas akuta infektionssjukdomar, enklare
mag- och tarmsjukdomar, enklare
yttre skador, enklare utredningsfall och
dylikt. I de flesta fall är det alltså frågan
om sjukdomsfall, som civilt vårdas
i sina hem och icke kunna eller böra
mottagas på de civila sjukhusen. Utredningsfall
av mera komplicerad natur, liksom
ock sjukdomsfall som fordra specialbehandling,
böra avpolletteras till civila
sjukhus eller garnisonssjukhus. Under
dessa omständigheter behöva truppförbandssjukhusen
en enklare och billigare
utrustning än i varje fall A-sjukhusen.
Att härav ingalunda följer, att
sjukvården behöver vara av lägre kvalitet
är självklart, det är endast fråga om
en sjukvård avpassad efter det föreliggande
behovet.

Sommaren och hösten 1947 inflyttade
Kungl. Svea livgarde i nya kaserner på
Järvafältet och erhöll därigenom synnerligen
modern och ur alla synpunkter
ändamålsenlig förläggning med helt andra
möjligheter till övningar i anslutning
till förläggningen än som under senare
år stått regementet till buds. Bland de
nyuppförda byggnaderna finns även ett
sjukhus, vilket liksom etablissementet
för övrigt i september förevisades för
pressen och allmänheten. Sjukhuset före -

livgardes nya sjukhus m. m.

faller mycket väl planlagt och i åtskilliga
detaljer icke minst på grund av
regementsläkarens praktiska erfarenheter
mycket ändamålsenligt utrustat. Det
förefaller dock som om det för Kungl.
Svea livgarde uppförda sjukhuset är av
så hög standard att våra centrallasarett
endast undantagsvis kunna uppvisa något
liknande. Det skulle på grund härav
vara av visst intresse att få veta huru
stora kostnaderna för detta sjukhus blivit.

På grund av det sålunda anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet tillfälle att
upplysa kammaren om kostnaden för
Kungl. Svea livgardes nyuppförda sjukhus
dels absolut, dels per vårdplats, avseende
såväl byggnadskostnad som kostnad
för utrustning?

2. Anser herr statsrådet att truppförbandssjukhus
kunna uppföras billigare
och alltså mera avpassat efter den
sjukvård för vilken dö äro avsedda, varigenom
medel frigöras för ändamål, som
för försvaret i dess helhet äro av större
vikt?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.25 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen;
och dess förhandlingar
leddes av herr förste vice talmannen.

Ang. rätt för polisman att tillhöra
polisnämnd m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 13 § 3 mom.
lagen den 0 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket, m. m.

Genom en den 23 januari 1948 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 64, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 13 §
3 mom. lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket;

2) förordning om ersättning och belöning
av statsmedel vid biträde åt ordningsmakten.

Det förra författningsförslaget innebar,
att förbudet för polischef och polisman
att tillhöra polisnämnd skulle upphävas.
Det senare förslaget åsyftade en
sådan utvidgning av ersättningsrätten
vid biträde åt polisen, att den som biträtt
polisen och därigenom fått vidkännas
utgifter eller eljest lidit ekonomisk
förlust skulle kunna få ersättning därför
av statsmedel, även om skada till
person eller egendom ej tillfogats honom.
Belöning av statsmedel skulle enligt
förslaget kunna tilldelas den som
vid ingripande till ordningsmaktens
hjälp visat särskild rådighet och nit.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet under åberopande av vad däri
anförts hemställt, att förevarande proposition,
nr 64, måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Branting, Lodenius, Ekströmer, Löthner,
Gezelius och Pettersson i Ersbacken,
vilka på anförda skäl hemställt, att det
genom förevarande proposition, nr 64,
framlagda förslaget till lag om ändrad
lydelse av 13 § 3 mom. lagen den 6 juni
1925 om polisväsendet i riket icke måtte
av riksdagen bifallas.

Herr BRANTING: Herr talman! Saken
gäller här den bestämmelse i 13 § 3
mom. polislagen, som lägger hinder i vägen
för polischef eller polisman att vara
ledamot av polisnämnd. Vi ha i denna
sak samlat oss, fem stycken reservanter
från olika partier, kring en hemställau
att propositionen i denna del icke
måtte bifallas, utan att bestämmelsen i
polislagen måtte få kvarstå oförändrad.

För min del förhåller det sig så att
jag såsom stadsfullmäktig i Stockholm
under tio år och såsom ledamot av stadens
polisnämnd under ganska lång tid
har fått en viss erfarenhet av och uppfattning
om dessa ting. Det är denna
erfarenhet som har föranlett mig att
ställa mig på den ståndpunkt, som jag
här intagit. Såvitt jag för min del har
kunnat finna har det icke följt några
som helst olägenheter med den nuvarande
ordningen, och mig veterligen och
såvitt man kan utläsa det ur den kungl.
propositionen har det icke heller från
kommunalt håll framställts några önskemål
om ändring.

Den nu gällande bestämmelsen tillkom
ju i samband med polisnämndernas
inrättande 1925 utan att då erinringar
från något håll restes mot denna ordning.
Polisnämnderna inrättades för att
vara kommunernas speciella organ vid
handläggandet av polisväsendets ekonomiska
förvaltning. Som sådant organ
har polisnämnd att framlägga förslag
till löne-, omkostnads- och pensionssta -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd m. m.

ter för polisväsendet. Det var klart redan
från början, att om polischefer eller
polismän bleve ledamöter av dessa kommunala
nämnder, så skulle de ofta nog
komma att ställas inför beslut i ärenden,
där de själva voro starkt personligt engagerade,
ekonomiskt eller på annat
sätt. Det skulle ligga nära till hands att
polistjänstemännen i dessa nämnder
komme att snarare representera sina kårer
än kommunen. Därför tillkom alltså
den nu gällande bestämmelsen. Och
som sagt, mig veterligt ha inga olägenheter
med dess existens försports.

Det är naturligtvis sant att polisnämnderna
ibland ha att handlägga frågor,
där en viss polisiär sakkunskap är önskvärd.
På många håll och bl. a. i Stockholm
har man därför brukat tillämpa
den ordningen, att man kallar polismästaren
att närvara vid nämndens sammanträde
och deltaga i överläggningen,
men ej i beslutet.

Också departementschefen har ju observerat,
att polismännen såsom ledamöter
i polisnämnderna ibland måste komma
i sådana lägen, där de böra anses
mer eller mindre jäviga. Herr statsrådet
har menat, att polismännen i dylika situationer
böra tillfälligt dra sig tillbaka.
Reservanterna förmena emellertid, att
det icke kan vara lämpligt att denna av
fem personer bestående nämnd i alla
möjliga beslut — i de viktigaste beslut
nämnden över huvud taget har att fatta
— skall kunna dekapiteras genom att en
eller flera ledamöter bli oförmögna att
delta i handläggningen av dylika ärenden.
För resten bör man enligt min mening
icke försätta kommunala förtroendemän
i den situationen, att de själva
och deras kamrater bli tveksamma om
deras jävighet.

Jag tror visst, herr talman, att om det
nu ifrågavarande lagliga förbudet för
polischef eller polisman att vara ledamot
i polisnämnd icke hade funnits i
lagen från början, skulle det ha gått bra
ändå. Det skulle säkerligen i alla fall ha
blivit en kommunal praxis att icke utse
ifrågavarande tjänstemän till ledamöter
i nämnden. Men man måste ju befara,
att om nu statsmakterna genom ett

särskilt beslut ta bort denna lagliga
spärr, detta på många håll inom poliskårerna
kommer att anses som ett uttryck
för den meningen att polismännens
närvaro i dessa nämnder är särskilt
önskvärd. Följden torde kunna bli
strid och split på ett område, där det
hittills bär rått lugn.

Den föreliggande frågan kan ju tyckas
relativt obetydlig, och naturligtvis
är o jag och mina medreservanter medvetna
om att det här icke är fråga om
någon bestämmelse, varigenom polismännen
nödvändigtvis måste bli ledamöter
i nämnden, utan endast om att
avlägsna hindret för ett dylikt ledamotskap.
Men i varje fall för stadskommunerna
tror jag det är en ganska betydelsefull
principfråga som det här gäller.
De* är i vidare mening frågan, huruvida
de speciella arbetarkårer, som finnas
inom kommunernas särskilda verk och
inrättningar, lämpligen böra vara särskilt
representerade i de motsvarande
kommunala styrelserna för att därigenom
kunna tillvarata sina intressen.

Naturligtvis tyckte många av oss, som
alltid varit intresserade av den industriella
demokratiens principer och praktik,
att en sådan ordning hade vissa skäl för
sig. Men jag tror mig kunna påstå, att
man numera, i stadskommunerna efter
åtskilliga års erfarenheter, har kommit
fram till den bestämda uppfattningen,
att de speciella personalintressena böra
beredas tillfälle att göra sig gällande i
annan ordning än inom respektive kommunala
industristyrelser eller motsvarande
institutioner. Efter tillkomsten av
1940 års förhandlingsrättslag och i synnerhet
efter tillkomsten av den kollektiva
överenskommelse, som ganska nyligen
har träffats om s. k. samarbetsnämnder,
tror jag att man har kommit
in på rätt väg i frågan om formerna för
tillgodoseende av de olika personalgruppernas
berättigade krav på ett visst medinflytande.

Jag vill tillåta mig att fästa de ärade
kammarledamöternas uppmärksamhet
på att det i detta ärende föreligger en
mängd tungt vägande avstyrkanden. Det
nu framlagda förslaget har, såsom fram -

Onsdagen den 7 april 1918 em.

Nr 13.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd m. m.

går av propositionen, antingen helt avstyrkts
eller ifrågasatts, eller endast tillstyrkts,
under förutsättning av vissa väsentliga
ändringar, av ett stort antal
länsstyrelser, landsfogdar, polismästare,
polisnämnder och drätselkammare.
Svenska stadsförbundet har avvisat förslaget.
Föreningen Sveriges landsfogdar
har tillstyrkt allenast under förutsättning
av vissa ändringar.

.lag vill, herr talman, inskränka mig
till vad sålunda är sagt och hemställer
om bifall till den vid utskottsutlåtandet
i detta stycke fogade reservationen samt
i övrigt om bifall till utskottets hemställan.

Herr KRttGEL: Herr talman! Efter det
tämligen utförliga anförande, som herr
Branting har hållit — jag tänker då närmast
på den historik och de sakliga uppgifter
han lämnade — kan jag fatta mig
mycket kort.

Det förhåller sig väl så, att reservanterna
äro oroliga för att en polisman
skall kunna väljas till ledamot av polisnämnd.
Det har ju inte tidigare varit
så. Alltsedan den nya polislagens tillkomst
1925 har polisman varit förbjuden
att väljas till ledamot av polisnämnd.
Det har gällt menige man inom
polisverket, och det har gällt person i
chefsställning.

Polislagen tillkom ju 1925 efter en förberedande
utredning av sakkunniga.
Dessa sakkunniga uttalade i utlåtandet,
att man kanske inte borde tillåta polismän
att tillhöra polisnämnden, därför
att de i vissa fall skulle kunna tänkas
komma i motsatsställning till sig själva.
Det kan naturligtvis fortfarande sägas,
även om vi för närvarande betrakta en
sådan ståndpunkt som mycket föråldrad.
Statsrådet Mossberg har också i propositionen
sagt, att det inte längre finns
någon anledning att hålla på den bestämmelsen.
Men han gör inte bara detta
allmänna uttalande, utan han motiverar
det närmare, bl. a. därmed att polisnämnderna
i vårt land äro synnerligen
få i förhållande till antalet polisdistrikt.
Det är ju endast ett fåtal landskommu -

ner som ha polisnämnder. Det får nämligen
inte väljas polisnämnd i annan
landskommun än den som utgör eget polisdistrikt.
I polisnämndernas i dessa
kommuner ställe fungera kommunalnämnderna
eller mot kommunalnämnderna
svarande organ i städerna. Dessa
komunalnämnder eller organ i
städerna handlägga alltså de ärenden,
som annars tillkomma polisnämnderna,
och det kan ju då synas egendomligt,
att, medan det inte möter något hinder
för en polisman att i en kommunalnämnd
eller drätselkammare delta i
handläggningen av ärenden, som röra
polisverket, han inte kan få delta i samma
arbete inom polisnämnden, om det
finns en särskild sådan i kommunen.

Nu säga reservanterna underligt nog,
att dessa saker inte äro jämförbara, därför
att en kommunalnämnd eller en drätselkammare
har så många andra ting
att syssla med, att de ärenden som där
ha med polisen att göra endast utgöra
ett litet fåtal. Ja, det kan man naturligtvis
säga, men det beror väl här inte
på antalet ärenden, utan på vad slags
ärenden det är och vem som sysselsätter
sig med dem. Ur den synpunkten finns
det ju ingen rimlig anledning att ställa
sig på den ståndpunkt reservanterna intagit.
Jag kan i varje fall för min del
icke se någon logik i det tänkandet.

Undersökte man saken närmare, så
skulle man väl finna att andra grupper
i samhället inte äro föremål för sådan
inskränkning, som man nu vill tillämpa
på polismännen. De som nu kunna tänkas
bli medlemmar i den ena eller andra
nämnden eller inom fullmäktige i någon
kommun äro ju oförhindrade att ta
ställning till polisfrågor, även om de
ofta beröra dem mycket personligt. Och
jag tror nog vi kunna säga, att förhållandet
är precis detsamma inom landstingen
och deras verkställande organ. Där är
det ingen som begär, alt någon skall
träda åt sidan och avstå från att ta ställning
till ett ärende, som angår honom
själv.

Ur den synpunkten finns det alltså ingen
anledning att säga, att polismännen
inte böra kunna deltaga i handläggningen

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Ang. ratt för polisman att tillhöra polisnämnd m. m.

av ärenden som ha att göra med deras
egen tjänst. Jag tycker snarare motsatsen,
så mycket mer som statsrådet Mossberg
i propositionen också uttalade, att
han väntade att polismännen i rent personliga
frågor, t. ex. rörande deras egen
lönesättning, följa gammal tradition och
avstå från att ta befattning med sådant
ärende. Utgår man från, och det har
man anledning att göra, att de lyssna
till detta råd, så finns det ingen anledning
att utesluta dem från valbarhet.

För övrigt vill jag framhålla att det
inte föreligger något tvång för kommunerna
eller polisdistrikten att välja en
polisman till medlem av nämnden. Det
är ju i stället så, att man här öppnar eu
möjlighet för kommunen att göra det,
om den vill. Om de kommunala funktionärerna
anse att det inom kommunen
finns en person, som är lämplig för uppgiften,
så få de genom detta förslag möjlighet
att välja honom, oberoende av om
han är polistjänstemän eller inte. Det
föreligger alltså inte något tvång för
kommunen och heller inte någon rättighet
för polisen att kräva att få en representant
i nämnden.

När herr Branting nyss talade om personaldemokrati,
var han inne på en sak,
som jag inte tycker det finns någon anledning
att tala om i detta sammanhang.
Ty vad polismännen här skola väljas till
är ett sysslande i tjänsten och inte ett
bevakande av angelägenheter, som höra
ihop med deras ställning som kamrater
i en polisförening. Det är två skilda ting.

För övrigt vill jag påminna om att
det ofta sägs att förhållandet mellan polismännen
och allmänheten inte är så
särskilt gott. Det kanske är på det sättet,
men om vi då företa denna lilla ändring,
vilket jag antar från polismännens
sida skulle hälsas med glädje, så tror
jag att det skulle kunna bidra till att
förbättra förhållandet mellan allmänhet
och polis.

Slutligen skulle jag vilja vända mig
med en vädjan till statsrådet Mossberg,
eftersom jag ser att han är här.

I ett annat avsnitt av det föreliggande
förslaget har herr statsrådet föreslagit,
att ersättning skall kunna utgå till en -

skild person, som biträtt polisen vid fullgörandet
av dess tjänst. Jag utgår ifrån
att det avser ersättning för annat än
skada till person eller egendom — jag
tänker mig att man i propositionen mest
syftar till mistad arbetsförtjänst. Det är
tacknämligt att det förslaget har kommit,
ty jag tror att det kommer att underlätta
möjligheterna att få hjälp vid
kritiska tillfällen.

Men jag vore också tacksam, om statsrådet
ville ta under övervägande huruvida
det inte finns möjlighet att samordna
bestämmelserna beträffande ersättning
till polisman, som i tjänsten
drabbats av skada av ett eller annat slag.
och göra dem mera tillgängliga. Det
finns bestämmelser på flera håll i vår
lagstiftning om hur man i ett sådant fall
skall gå till väga, men jag tror att det
skulle vara nyttigt och bra om dessa
bestämmelser bleve mera överblickbara.

Herr talman! Med vad jag här har
sagt ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr WEILAND: Herr talman! Jag hör
också till dem som tro att inga olägenheter
komma att uppstå, om kammaren
i dag bifaller det förslag som föreligger
från utskottet. Det är ju, som det redan
har sagts, inte fråga om att vederbörande
kommunala institutioner bli skyldiga
att invälja polismännen i polisnämnden,
utan det är bara fråga om en rättighet.
När det är så, tycker jag inte att man
borde ha någonting att frukta av en sådan
anordning.

Herr Branting säger, att han varit med
i stadsfullmäktige här i Stockholm i tio
år och mött denna fråga vid åtskilliga
tillfällen. Jag kan säga, att jag varit med
i min hemstads stadsfullmäktige i trettio
år, och jag har också vid åtskilliga
tillfällen haft med denna eller liknande
frågor att göra. Det hände t. o. m. för
cirka tjugufem år sedan, att vi hade en
ganska delikat historia som just gällde
poliskåren. Det gällde en utökning av poliskåren
och samtidigt poliskårens lönefråga.
När den kommitté som handlade
saken skulle sammanträda, gällde ett av

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd m. in.

de första besluten som fattades tillkallandet
av ett par polismän, som fingo säte
och stämma i kommittén. Vi kommo till
ett mycket gott resultat, och den uppfattning
jag har om poliserna i sådana
sammanhang liksom i andra är att det
går synnerligen bra att samarbeta med
dem. Jag tror också det är riktigt, att
man på alla de håll där det är möjligt
försöker åstadkomma ett förtroendefullt
samarbete mellan de kommunala myndigheterna
och poliskåren, liksom mellan
allmänheten och poliskåren.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag

har inte deltagit i utskottsbehandlingen
av detta ärende, och därför vill jag gärna
här uttryckligen framhålla, att om jag
det hade gjort, hade jag återfunnits
bland reservanterna.

Jag kan i allt väsentligt instämma i
herr Brantings yttrande vid debattens
inledning. Jag har svårt att följa den
tankegång, som ligger bakom, då man
är angelägen om att betona, att det icke
skulle innebära ett ökat inflytande för
personalorganisationerna, att polismännen
kunna bliva direkt representerade i
nämnden, utan att det närmast skulle
avse att tillföra kommunen den ytterligare
erfarenhet som polismännen skulle
kunna besitta i dessa frågor. Det har ju
redan framhållits, att det finns alla möjligheter
för polisnämnden att tillgodogöra
sig sakkunskapen hos de inom polisverket
anställda genom att tillkalla vederbörande
för hörande inför nämnden.
Så har regelmässigt skett i Stockholm,
och det torde väl ske även på andra
håll. All den sakkunskap som man vill
tillgodogöra sig står således till förfogande
den vägen.

Då kan jag för min del icke komma
ifrån, att det enda plus, som kan tillkomma
genom att man möjliggör för polispersonal
att ta säte och stämma i
nämnden, skulle vara det ökade inflytandet
för kåren som sådan på handläggningen
av dessa ärenden. Därför tycker
jag nog det är en ganska kringgående

rörelse, när lagutskottet i sitt utlåtande
uttryckligen säger: »Därest polisman inväljes
i nämnden, innebär detta icke, att
polispersonalen fått en representant i
nämnden. Den valde skall företräda
kommunen.»

Vi äro väl ändå inte så naiva här i
kammaren, att vi inte förstå, att om en
polisman blir insatt i en polisnämnd, så
kommer han att betrakta sig såsom representant
för kårintressena. Och det är
ju väl att märka den stora skillnaden
mellan polisnämnden och drätselkammaren
eller kommunalnämnden, att polisnämnden
uteslutande sysslar med polisverkets
angelägenheter och i mycket
hög grad med angelägenheter som äro av
rent personlig betydelse för vederbörande.
Vi skola väl inte leka kurragömma
här. utan anse vi det riktigt att kårintressena
beredas möjlighet att få en representation
i polisnämnden, då skola vi gå
den vägen. Men om vi inte syfta dit, utan
bara vilja få tillgång till vederbörandes
sakkunskap, då håller inte resonemanget,
tv den sakkunskapen kan man alltid tillgå
ändå.

Att dra eu sådan analogi med drätselkammaren
som herr Krugel gjorde, det
tycker jag är litet sofistiskt. Det är väl
ändå självklart att när det gäller drätselkammaren,
som sysslar med allt och
där polisärendena utgöra ett försvinnande
fåtal, kan man inte, bara därför att
det en och annan gång förekommer ett
polisärende, kräva att ingen polisman
skulle få säte eller stämma i drätselkammaren.
Men att ifrån det förhållandet,
att det i drätselkammaren kan få sitta
en polisman, som en och annan gång får
delta i avgörandet av ett polisärende, dra
den slutsatsen att polismännen i de stora
samhällen, där det finns en polisnämnd
som har till uteslutande uppgift
att syssla med polisverkets styrelse, böra
få ha säte och stämma i polisnämnden,
det tycker jag är ganska halsbrytande.

Jag har för min del en ganska långvarig
kommunal erfarenhet, en erfarenhet
som även omfattar förtroendet att
under några korta månader vara polisnämndens
ordförande i Stockholm. Denna
kommunala erfarenhet säger mig De -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd m. m.

stämt, att det är riktigt att liålla på att
en nämnd av denna karaktär har en
opartisk sammansättning och att man
icke i den bereder tillfälle för personalen
att vara direkt representerad. Vi behöva
inte vara oroliga för att inte personalintressena
ha möjlighet att göra sig
gällande i alla fall. Man har ju på sistone
förhandlingsrättsvägen o. s. v. skapat
så många möjligheter för medverkan
från personalhåll vid avgörandet av intressefrågor,
att jag inte tycker att det
föreligger något behov av att det göres
en ändring.

Det ligger också mycket i vad herr
Branting sade, att om man ifrån början
inte hade haft någon som helst bestämmelse
i den här vägen, då är det möjligt
att praxis hade utvecklat sig på ett sådant
sätt att det inte invaldes några
polismän i denna speciella nämnd. Men
när man nu sätter i gång denna apparat
och genom en ändring i lagen borttar
det hinder, som för närvarande finns,
för att bereda dem denna möjlighet, ligger
det snubblande nära, att detta tas till
intäkt för att man också i kommunerna
bör begagna denna möjlighet att invälja
poliser i polisnämnden.

Frågan om jäv för polisman, som sitter
i polisnämnd, bär statsrådet berört
endast mera i, förbigående. Han säger,
att det är en oskriven regel, att en polisman
icke bör deltaga i polisnämndens
avgöranden av ärenden, som exempelvis
avse hans enskilda löneförmåner, hans
befordran eller dylikt. Jag vill därom
säga, och det framgår även av propositionen,
att de ärenden, som det tillkommer
polisnämnden att handlägga, i väsentlig
mån på ett eller annat sätt beröra
de anställdas rent personliga intressen.
Jag tror därför att det kommer att bli
mycket svårt att veta, var man skall dra
gränsen och i ett visst fall avgöra, om
jäv skall anses föreligga eller ej.

Jag tror att man inte bör underskatta
betydelsen av denna fråga. Den är symtomatisk
och kan återverka även i andra
sammanhang. Jag vill i likhet med herr
Branting understryka, att Stadsförbundet,
som företräder den samlade sakkunskapen
på det kommunala området,

för sin del har alldeles oavsett politiska
faktorer enhälligt — det framgår i varje
fall inte annat av handlingarna än att
det skulle vara enhälligt — avstyrkt detta
förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag tror jag kan säga, att det på
en väsentlig punkt råder enighet mellan
reservanternas uppfattning och den
mening, som jag har företrätt i propositionen,
nämligen däri att den fråga, som
vi här behandla, sedd som ett isolerat
spörsmål, inte är av någon större betydelse.
Jag tror att jag kan gå ett steg
vidare och säga, att vi äro ense om att
vad som i denna fråga har större betydelse
är den principiella uppfattning,
som ligger bakom de olika ställningstagandena.

Jag vill för egen del säga, att jag har
den meningen, att alldeles särskilda,
starka skäl skola vara förhanden för att
man i vårt samhälle skall uppehålla ett
ovillkorligt och indispensabelt förbud
för en viss grupp av medborgare att få
tillhöra ett visst kommunalt förvaltningsorgan.
Jag är fullt på det klara med att
denna fråga närmast har aktualiserats
av en önskan att undanröja ett förhållande,
som polismännen i viss mån känna
såsom en orättvisa och något på visst
sätt diskriminerande. Men jag tror inte
alt detta är det viktigaste i frågan. Min
principiella uppfattning är den, att den
kommunala verksamheten skall vara så
fri som det över huvud taget är möjligt.
Man skall inte på det kommunala området
ha flera förbud än vad som är
alldeles nödvändigt. Jag menar alltså att
om man skall ta ställning till ett sådant
här spörsmål, skall man inte i första
hand fråga sig: Har det varit sådana olägenheter
på grund av förbudet, att det
är nödvändigt att nu vidta en ändring?
När man har ett sådant här förbud, tycker
jag att man i stället skall fråga sig:
År det verkligen behövligt att fortfarande
uppehålla förbudsbestämmelsen? Om
vi ha en polisman, som är en medborger -

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd in. m.

ligt vaken människa och kanske en aktiv
kommunalman, varför skall man upprätthålla
ett ovillkorligt förbud för honom
att få tillhöra polisnämnden? Det
är ju ingenting som hindrar, att en lärare
är ordförande i skolstyrelsen i kommunen.
Varför skall man då vara så
rädd för att släppa in en polisman i polisnämnden,
om kommunen vill ha honom? Herr

Branting sade i sitt anförande,
att när det här förbudet tillkom i samband
med 1925 års polislagstiftning, var
det ingen som gjorde invändningar mot
förbudet. Denna erinran är alldeles riktig,
men jag tror att när det gäller just
detta område har det i alla fall skett
en viss och ganska märkbar förskjutning
i det allmänna betraktelsesättet. Vi se
ju överallt, hur man sätter in kommunala
befattningshavare, som åtnjuta allmänt
förtroende, i kommunala styrelser,
som de inte stå alldeles främmande för
i sin dagliga gärning. Det är inget förbud
för en gasverksarbetare i Stockholm
att tillhöra gasverksstyrelsen. Han får
tillhöra styrelsen, om det kommunala beslutande
organet väljer honom. Vi ha
även i statsförvaltningen börjat mjuka
upp dessa principer. Vi sätta t. ex. in
representanter för personalen i direktionerna
för sinnessjukhusen, och jag
har inte hört något tal om att det skulle
medföra några olägenheter. Jag tror
tvärtom att det varit till gagn för direktionernas
verksamhet.

Men man skall också ha klart för sig
en sak till. Om det inte gjordes några
invändingar, när detta förbud tillkom
1925, har det inte heller varit så många
invändningar, när det nu varit fråga
om att ta bort förbudet. I remissyttrandena
har det övervägande antalet myndigheter
antingen direkt tillstyrkt förslaget
eller förklarat sig inte ha något
att erinra mot det. Stadsförbundet har
principiellt gått emot förslaget och har
alltså velat ha förbudsbestämmelsen
kvar, men av de hörda kommunerna har
flertalet inte haft någon erinran mot att
man tar bort förbudsbestämmelsen. Polisnämnderna
i Eskilstuna, Norrköping,
Karlskrona, Malmö, Göteborg och Borås

och ytterligare ett tjugutal städer, drätselkamrarna
i fjorton städer, ett trettiotal
kommunal- och municipalnämnder
och ett tjugutal direktioner för gemensamma
polisdistrikt ha sagt, att de inte
ha någon erinran mot förslaget.

Sedan är det som herr Branting mycket
riktigt påpekade en del myndigheter,
som ha tillstyrkt förslaget under
vissa förutsättningar. Men om man ser
efter, vad det är för förutsättningar, visar
det sig att man önskar att vi skola
gå ännu längre än vad förslaget innebär.
Här har t. ex. flertalet landsfogdar
uttalat, att de vilja biträda förslaget endast
under förutsättning, att polischefen
blir självskriven ledamot av nämnden.
De ha alltså velat biträda förslaget endast
därest det blir en obligatorisk representation
för polisväsendet. Det har
jag avvisat i mitt yttrande i propositionen,
men jag kan inte inse, att landsfogdarna
vid sitt ståndpunktstagande
principiellt äro på samma linje som
Stadsförbundet. De stå i stället mera på
den linje som har kommit till synes i
propositionen.

Jag vill ytterligare endast erinra om
att vi inte ha polisnämnder inom alla
kommuner. Inrättandet av en polisnämnd
är en frivillig kommunal åtgärd.
Ha vi inte en polisnämnd, är det som
det redan har påpekats drätselkammaren
eller kommunalnämnden som fullgör
en polisnämnds befogenheter, och
något förbud föreligger inte för en polisman
att vara ledamot i drätselkammaren
eller kommunalnämnden.

När vi ha utarbetat detta förslag, ha
vi ansett att det inte föreligger tillräckligt
tungt vägande skäl för ett bibehållande
av förbudsbestämmelsen. Sedan
förslaget väl har väckts av en särskild
kommitté och förslaget varit ute på remiss
och några allvarliga, mera omfattande
erinringar däremot näppeligen
kunna anses ha rests, ha vi vid behandlingen
i departementet frågat oss: Är det
nödvändigt att ha förbudet kvar? När
utskottet i sitt utlåtande konstaterar, att
förbudet är obehövligt, så täcker det precis
den uppfattning, som har föranlett
oss inom inrikesdepartementet att fram -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd m. m.

lägga propositionen. Jag tror alltså, herr
talman, inte att man träder några viktigare
samhällsintressen för nära, om
kammaren nu skulle bifalla det förslag
som innefattas i den föreliggande propositionen.

Herr LODENIUS: Herr talman! Trots
att jag inte alls har samma erfarenheter
av polisnämnder som exempelvis herrar
Branting och Ewerlöf, som ha talat till
förmån för reservationen, har jag ändå
av vissa skäl ansett mig böra ansluta mig
till densamma. Anledningen till mitt
ståndpunktstagande är huvudsakligen,
att såvitt jag har kunnat förstå kan denna
ändring inte anses påkallad. Dessutom
måste jag för min del säga, att
jag tycker att förslaget principiellt är
tvivelaktigt, för att använda ett milt uttryck,
och ur praktisk synpunkt är det
väl icke uteslutet, att ett upphävande av
det nuvarande förbudet kommer att
medföra ganska stora olägenheter.

Jag begärde ordet, herr talman, när
min vän och utskottskamrat herr Kriigel
bl. a. gjorde gällande, att utskottets ställningstagande
var så klart motiverat. Det
vill jag inte bestrida, men jag har fäst
mig vid att, såvitt jag bär kunnat förstå
innebörden av de olika förslagen, utskottets
uttalande inte helt stämmer överens
med vad t. ex. utredningen sagt. Utskottet
säger, att om en polisman inväljes i
nämnden, innebär detta icke, att polispersonalen
fått en representant i nämnden,
utan den valde skall företräda kommunen
likaväl som nämndens övriga ledamöter,
och man kan således icke tala
om personaldemokrati i detta fall. Utredningen,
som ursprungligen framlagt
förslaget, tar till intäkt därför någonting
annat. Den säger, att det är uppenbart,
att förbudet för polisdistriktens befattningshavare
att tillhöra polisnämnd icke
överensstämmer med de krav på vidgat
personalinflytande, som under den senaste
tiden alltmer gjort sig gällande
inom olika områden av samhällslivet.
Såvitt jag förstår, betyder väl detta, att
det är ett vidgat personalinflytande, som
man åsyftar. Även om såsom utskottet

hävdat polismännen skola representera
kommunen och inte sin kår, är det väl
på det sättet, att det är mycket svårt att
verkligen göra det i sådana här frågor.
Man får väl ta människorna som de äro
och inte som man önskar, att de skulle
vara. Det går nog inte att komma ifrån
det.

Såvitt jag inte är fel underrättad och
om jag rätt förstått instruktionerna för
polisnämnderna, ha de i mycket stor utsträckning
att göra med polismännens
löneförmåner och andra förmåner för
poliskåren. Även om det är så, som herr
statsrådet uttalade, att en polisman givetvis
bör avträda, när det gäller hans
egna förmåner, kan det väl inte hjälpas,
att även om det gäller kårens förmåner
och alltså inte bara hans egna,
påverkas väl hans egna förmåner av de
förmåner, som kunna erhållas för kåren.
Det är kanske i och för sig inte så
farligt — jag vill inte påstå det — men
jag undrar, om det är så konsekvent att
jämföra en sådan här nämnd med en hel
del andra nämnder och styrelser, ty detta
är en specialnämnd, som framför allt
har med polisens förhållanden att göra.
Man har framhållit, att det inte är något
förbud för en polisman att tillhöra en
kommunalnämnd, och på landsbygden
är det väl i regel kommunalnämnden,
som har hand om de uppgifter som tillkomma
polisnämnden, där sådan finnes.
Men om det bara finns en polisman, en
fjärdingsman, i kommunen, är han utesluten
av den anledningen, att han är
redovisningsskvldig till nämnden eller
kommunen. I varje fall har han varit det
hittills. Jag tycker därför, att vad som
här sagts om kommunalnämnden är en
sanning med i varje fall någon modifikation.

Det kanske kan förtjäna påpekas, att
om jag inte minns fel polisnämnderna
skola avgiva yttrande till länsstyrelserna
när det gäller tillsättning av polismän.
Det är kanske inte en så oviktig
sak. Även i detta fall skulle en polisman,
som sitter i polisnämnden, kanske
kunna påverka utgången på ett sätt, som
möjligen inte alla gånger är så riktigt.

Jag skall inte alls ta upp någon diskus -

Onsdagen den 7 april 1918 em.

Nr 13.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd m. m.

sion av spörsmålet om vilken mening
som varit övervägande hos remissinstanserna.
Statsrådet säger, att det övervägande
antalet inte haft något att erinra
mot förslaget. Det är kanske alldeles
riktigt, men jag måste såsom min mening
säga, att man får vara litet försiktig
med instanser, som inte ha något att
erinra, och kanske ta litet större hänsyn
till sådana, som verkligen haft något
att invända. Jag har inte kunnat
undgå att ta intryck av vad Stadsförbundet
och en del andra instanser sagt.

Det är klart, att man kan se den här
saken ur olika synpunkter, och jag vill
för min del säga, att jag inte tycker att
saken är så riksviktig, att man här behöver
föra resonemanget så långt. Vad
som här sagts har emellertid inte kommit
mig att hysa någon annan uppfattning
än den som jag intog i utskottet.

Jag ber, herr talman, att få tillstyrka
reservationen.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Skälen
för och emot utskottets ståndpunktstagande
äro nu redovisade med sådan
utförlighet, att jag inte skall mycket förlänga
debatten, men jag vill i likhet med
herr Ewerlöf deklarera, att om jag hade
deltagit i denna frågas behandling i utskottet,
hade jag varit att finna på reservanternas
sida. Jag kan kanske också
liksom herrar Branting och Ewerlöf
få åberopa erfarenheter under ett femårigt
ledamotskap av polisnämnden i
Stockholm.

Jag är övertygad om att denna ändring
för närvarande icke är behövlig. En
del av de skäl, som anförts för att den
skulle vara motiverad, finner jag inte
vara av den arten, att man på dem kan
bygga ett beslut i den av utskottet förordade
riktningen.

Det har talats rätt mycket om att man
genom att öppna en möjlighet för polismän
att komma in i polisnämnden skulle
tillföra nämnden särskild sakkunskap.
Vad Stockholm beträffar finns denna
sakkunskap genom att polischefen sedan
många år har säte och stämma i polisnämnden,
dock utan rättighet att del -

taga i besluten. Och vad angår den underordnade
polispersonalen har den på
mångfaldiga sätt gjort sin stämma hörd.
Den har fått tillfälle att tala med enskilda
ledamöter av polisnämnden eller
med presidiet i nämnden, och vi ha nog
på det hela taget varit väl underrättade
om deras uppfattning i både organisatoriska
frågor och personalfrågor. Om
man bara eftersträvar att få veta, vad
polismännen anse i vissa personalfrågor,
kan man därför få veta detta utan
att ändra lagen.

Det har sagts, att detta förbud i viss
män skulle kännas kränkande för dem
som beröras därav. Jag måste erkänna,
att det föreligger en viss skillnad, när
polispersonalen inte kan få tillträde till
den nämnd, som handlägger deras angelägenheter,
medan vissa andra befattningshavare
ha vägen öppen rakt in i
styrelser och myndigheter, där deras
angelägenheter avhandlas. Men jag vill
gentemot detta säga, att det är tveksamt,
om man skall främja en ytterligare utveckling
i den riktningen. Herr Branting
var i sitt anförande inne på den saken.
Vad polisnämnden beträffar, är det
en nämnd som är sysselsatt uteslutande
med polisiära uppgifter, och den övervägande
delen av de ärenden, som handläggas
där, angår den enskilde polismannen.
Skulle han frånträda sitt ledamotskap
i ärenden, som enligt hans mening''
beröra hans personliga intressen,
skulle han många gånger sättas ur funktion.

Herr inrikesministern sade, att det
vore till skada, om en kommunalpolitiskt
intresserad polisman skulle vara
utestängd. På det vill jag svara, att om
han är kommunalpolitiskt intresserad,
har han en rätt vid tummelplats för
sina intressen, utan att han nödvändigtvis
behöver komma in i den nämnd,
som har med hans kårs anställnings-,
avlönings- och pensionsförhållanden att
skaffa.

Det sägs på ett ställe i propositionen,
alt det inte är behövligt med ett förbud
längre. Det är svårt att gendriva det påståendet,
men från min erfarenhet vet
jag inte att vi någon gång ha gjort den

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd m. m.

reflexionen. Däremot bär man nog sagt
sig ibland, att det inte föreligger något
behov av att ändra bestämmelsen, ty
sakkunskapen är företrädd i nämnden
och den har möjligheter att konferera
med den underordnade personalen. Det
är därför lämpligast, att beslutanderätten
får ligga hos en myndighet, där kåren
inte är direkt företrädd.

I propositionen finns ingenting, varur
man kan utläsa, att polispersonalen själv
eller några polisnämnder ha tagit initiativ
i denna fråga. Om det nu är så, att
något sådant initiativ ej tagits — så har
i varje fall icke skett inom den polisnämnd,
som jag har tillhört — då anser
jag att det är riktigast att inte handla.
Då finns det, menar jag, ingen anledning
att nu ändra den bestämmelse, som
finns, utan man bör låta den stå kvar.
Jag skulle kunna gå ett steg längre och
fråga: Om det är så, att man under åberopande
av förhållanden inom andra
områden av det kommunala livet anser
sig böra ta bort spärren för polismännen,
kan man inte då under åberopande
av liknande förhållanden komma att
föreslå, att polismännen skola få tillträde
också till poliskollegiet, som handlägger
de disciplinära ärendena? Det finns ju
fall inom den kommunala verksamheten,
där man kan peka på att befattningshavare
sitta i en myndighet eller styrelse,
som har att handlägga även disciplinära
ärenden rörande deras egen kår.

Med hänsyn till vad jag nu anfört ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
När jag lyssnade till herr Göranssons
anförande, kunde jag inte underlåta
att göra den reflexionen, att hela
hans argumentering hade varit riktig,
om syftemålet med propositionen hade
varit att göra polismännen på något sätt
till självskrivna ledamöter i polisnämnderna.
När herr Göransson frågade, om
en kommunalt intresserad polisman nödvändigtvis
skall vara ledamot just i polisnämnden,
svarar jag ett klart nej. Men
jag frågar mig i stället: Är det nödvän -

digt att i eu av Konung och riksdag antagen
författning fortfarande bibehålla
ett generellt förbud för en polisman att
tillhöra detta kommunala organ?

Det är alldeles klart, att det här endast
är fråga om att giva en polisman en rättighet,
som tillkommer varje annan medborgare.
För att undvika varje missförstånd
om innebörden i förslaget har det
i departementschefsyttrandet i propositionen
uttryckligen sagts ifrån, att om
förbudet nu borttages, medför detta icke
någon skyldighet utan endast en rätt för
en kommun som så finner lämpligt att i
nämnden invälja en representant för
polisverksamheten. Kommunerna få själva
avgöra, om de skola begagna denna
möjlighet.

Jag förstår icke, herr talman, vilka
samhällsintressen det är man vill bevara,
när man hävdar, att det fortfarande
är nödvändigt att bibehålla den
ifrågavarande bestämmelsen.

Herr BRANTING: Endast några ord i
repliksyfte, herr talman!

Jag kan för min del inte riktigt ta på
allvar detta argument, att det skulle ligga
något som helst »kränkande» i denna
spärr för polismän eller polischefer mot
medlemskap i polisnämnd. Det finns ju
en annan bestämmelse av liknande slag,
nämligen att samma hinder möta för
dem att vara ledamöter i poliskollegiet,
och på den punkten har man icke ifrågasatt
någon ändring. Jag har inte heller
hört någon människa vilja göra gällande,
att det skulle vara kränkande för
polismännen att de icke kunna vara ledamöter
av poliskollegiet.

Statsrådet Mossberg åberopade att
landsfogdarna tillstyrkt denna förändring,
och jag skulle ett ögonblick vilja
fästa uppmärksamheten vid detta tillstyrkande,
som sker under den uttryckliga
förutsättningen att det är polischeferna
som skola vara ledamöter i polisnämnderna
och i den egenskapen självskrivna.
Jag har försökt genomtränga
vad som legat bakom denna landsfogdarnas
ståndpunkt, och jag föreställer mig
saken så, att man har funnit det ona -

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd m. m.

turligt och obekvämt, att en underordnad
polisman skulle kunna sitta i polisnämnden
och där ha ett inflytande även
över det överordnade polisbefälet och
dess angelägenheter, visserligen icke i
disciplinärt hänseende men i alla fall!
Det är antagligen denna eventualitet som
förskräckt landsfogdarna. De ha icke velat
vara med om någonting sådant, utan
ha sagt: »Vi gå med på detta, dock endast
under den uttryckliga förutsättningen,
att polischeferna bli självskrivna i
nämnderna.» Jag måste säga, att jag
icke, såsom herr statsrådet, kan inkassera
detta såsom ett stöd för propositionen,
utan jag tycker tvärtom att det är
en ganska allvarlig anmärkning mot den
föreslagna ordningen.

Jag skulle vilja vädja till de kammarledamöter,
som kanske inte själva ha
någon bestämd uppfattning i denna sak,
att ta hänsyn till den kommunala erfarenhet
som här i alla fall har talat. Vad
Stockholm beträffar tror jag att vi på
det hela taget äro ense om den ståndpunkt,
som jag här har företrätt. Möjligen
skulle man, enligt vad jag har försport,
på kommunistiskt håll ha en mening,
som närmast sammanfaller med
herr statsrådets. Där vill man alltså ha
möjlighet för polismän att komma in i
polisnämnden, men annars tror jag som
sagt, att vi här i Stockholm äro ganska
ense om den linje jag har företrätt.

Jag vill för övrigt erinra om att proportionella
val tillämpas vid val till polisnämnd.
En grupp, som inte är alltför
stor, kan således därigenom driva sin
mening mot ett större antal, som har en
annan uppfattning.

Jag ber, herr talman, att fä vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr KRDGEL: Herr talman! Det var
ett par yttranden av herr Ewerlöf och
herr Göransson som föranledde mig att
ännu en gång begära ordet.

Herrarna sade någonting om att polisnämnden
om den så vill kan kalla polischefen
eller annan polisman till ett sammanträde
för att höra polismännens upp -

fattning i frågor, som handläggas av
nämnden. Detta är alldeles riktigt, men
det är väl också ostridigt, mina herrar,
att det har ett annat värde, om vi få en
ordinarie ledamot i nämnden. En sådan
har en helt annan möjlighet att sätta sig
in i ärendena än en representant, som
tillkallas vid ett visst tillfälle för ett uttalande.
Jag tycker alltså inte att detta
är på något sätt jämförbart.

För övrigt anser jag nog att herrarna,
som äro emot propositionen och utskottsutlåtandet,
trycka en smula för
mycket på polisintresset. Det är nog inte
så stort som man här har velat göra
gällande. Jag vill för min egen del se
detta mera såsom ett kommunalt intresse.
Om detta förslag går igenom, får den
beslutande kommunala myndigheten ett
helt annat tillfälle att göra sig gällande
vid valet av ledamöter i polisnämnden
än den förut haft. Och när det gäller
att vidga den kommunala självbestämmanderätten
borde vi väl inte vara så
gensträviga, som man skulle kunna tro
att vi äro, när man hört flera av dem
som här ha talat. Det vore väl naturligast
att tänka sig att de ledamöter av
kammaren, som äro kommunalmän, skulle
motsätta sig ett förslag som går ut på
att beskära kommunernas rätt att få
besluta i sina egna angelägenheter. Nu
ha vi för en gångs skull fått en liten
möjlighet att vidga befogenheterna, och
då är man emot detta precis som nan
eljest brukar vara emot en beskärning.
Jag tycker detta inte rimmar riktigt bra.

Jag skulle också vilja erinra om att
vi här i kammaren nyligen hade att ta
ställning till ett ärende, som handlagts
av andra lagutskottet och redovisades i
dess utlåtande nr 17. Det avsåg ställningstagandet
till krav på att sjukhuspersonal
skulle få inväljas i direktioner
och styrelser, som ha att ombesörja sjukhusens
angelägenheter, och i det fallet
tvekade inte kammaren ett enda ögonblick.
Det fanns, så vitt jag kan komma
ihåg, ingen som upphov sin röst mot
det förslaget, som dock ur många synpunkter
har en oändligt större räckvidd
än detta. Jag är själv ledamot av direktionen
för ett lasarett, vars årliga drifts -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd m. m.

kostnader uppgå till ungefär fyra miljoner
kronor. I ett polisdistrikt är det
kanske fråga om 9 000 eller 10 000 kronor
— i min egen socken rör det sig
om ett sådant belopp — som en polisman
skulle få ta befattning med, om han
bleve medlem av polisnämnden. Det är
en sådan obetydlighet — om man nu ser
på de ekonomiska aspekterna — som
man här så högljutt ojar sig över.

Men jag har liksom statsrådet också
anlagt den synpunkten på detta, att det
är oriktigt att ställa polisen i en särklass
vid sidan av andra medborgare. Varför
detta förbud för polisen, när andra medborgargrupper
få tillfälle att deltaga i
behandlingen av angelägenheter som angå
dem själva? Polisen bör väl också
kunna få denna möjlighet, så mycket
mer som det i propositionen har sagts
— jag upprepar det — att man av polismännen
väntar sig att de, då polisnäinnden
har att behandla ärenden av rent
personlig art, skola träda åt sidan på
samma sätt som är vanligt inom andra
organ. Jag förstår inte varför man skall
motsätta sig ett förslag sådant som detta.
Det siktar bara till billighet och rättvisa
och ingenting annat.

Jag ber därför än en gång, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ÅMAN: Herr talman! Jag kommer
för min del att rösta på utskottets förslag,
och jag vill gärna motivera varför.

Jag erkänner att de principiella anmärkningar,
som här ha framförts, kunna
vara värda eftertanke. Man kan resonera
som så, att många grupper av
anställda nu ha kommit i det läget —
och det giiller ju även polismännen —
att de genom speciella organ ha fått ett
inflytande, som inte tidigare har funnits.
På olika håll inrättas ju företagsnämnder,
som skola bedriva en verksamhet
sidoordnad med den, som vederbörande
befattningshavargrupper bedriva
genom sina intresseorganisationer.
Skulle man ställas inför frågan, huruvida
man dessutom skulle vilja vara med
om att direkt i respektive styrelser ge
inflytande åt dessa befattningshavare,

eller låt oss säga löntagarna i gemen, så
måste jag medge att jag på den punkten
inte är klar med mitt svar. Men så där
halvt intuitivt har jag nog den uppfattningen,
att man till och med skulle
kunna vara med om att föreskriva, att
vederbörande skola vara representerade
i det beslutande organet.

Jag vill erinra om att man vid förhandlingarna
om dessa nämnder har fått
bryta ett mycket gammalt motstånd och
övertyga vederbörande om att det inte
är så farligt, om de anställda få tillfälle
att i legaliserad form yttra sig om vad
som skall göras med det företag eller
det verk, där de ha sin gärning.

Nu är emellertid saken i detta fall inte
ställd på sin spets. Det är här inte närmast
fråga om huruvida man bör medge
polismännen representation i polisnämnden,
utan huruvida man skall medge
de kommunala församlingarna rätten
att välja polismän till ledamöter av polisnämnderna,
d. v. s. rätten att i detta
avseende företaga sig vad man har möjlighet
att göra på praktiskt taget alla
andra kommunala områden. Och då
måste jag säga, att jag inte förstår det
motstånd som här har rests. Jag kan inte
förutsätta, att de kommunala instanserna
skulle vilja lägga en polisnämnd helt
i händerna på polismän. Jag kan inte
heller förutsätta, att man vid valet av
polismän till nämnderna uraktlåter att
tillse, att man får sådana som visat prov
på allmänintresse och som sålunda, även
om de inte kunna frigöra sig från sin
egenskap av yrkesmän, inte äro främmande
för att något beakta de allmänna
intressena.

Jag skulle vilja ställa frågan, vilka
olägenheter det fört med sig i andra
kommunala organ, att man där haft denna
rätt legaliserad. Här ha nämnts skolstyrelserna.
I Stockholm ha vi exempelvis
— jag nämner Stockholm, därför att
mina stockholmskamrater ha åberopat
Stockholm såsom ett ställe, där man särskilt
har vunnit erfarenhet av svårigheterna
— varit oförhindrade att välja
folkskollärare till ledamöter av folkskoledirektionen,
trots att man under alla
år haft föreskrifter om att lärarna ändå

Onsdagen den 7 april 1948 era. Nr 13. 95

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd m. m.

skulle vara representerade i direktionen
genom en égen, av kåren utsedd representant.
Jag tror för min del inte, att
detta har vållat några olägenheter.

Men när det gäller polisnämnderna,
säges det, kommer man in på intressefrågor.
Numera är det väl dock så —
kanske inte helt igenom, men jag skulle
tro till större delen — att frågan om polisens
löner är avgjord genom förhandlingar,
innan den kommer till polisnämnden.
Den frågan är föremål för en
vanlig intressebrottning mellan parterna.
När det gäller befordringar och andra
liknande frågor har man ju i varje fall
inom vissa statsorgan tillskapat speciella
instanser för att befattningshavarna skola
få yttra sig därvidlag.

Det är således inte någonting principiellt
nytt och farligt som här har föreslagits,
och jag finner det ganska underligt
att man viil avhända det allmänna
möjligheten att välja en polisman med
den motiveringen att han skulle kunna
inverka på befordringsfrågornas behandling.

Jag tror att man har överdimensionerat
hela detta problem. Jag vill närmast
begagna detta tillfälle för att säga, att
statsrådet Mossberg — som jag gärna
vill rikta ett tack till för hans insatser
på detta område -— har visat det allra
största intresse för att söka få polismännen
med sig och få dem i kontakt med
allmänheten och med vårt demokratiska
samhälle. Jag ser det han nu har föreslagit
såsom en akt i den riktningen. Det
gäller att ta bort en diskvalificerande
bestämmelse och ge det allmänna rätt
att göra sitt val bland befattningshavare
ur denna kår på samma sätt som till
andra organ ur alla andra kårer. Jag
tycker att det är en riktig ståndpunkt
statsrådet har intagit. Den är ägnad att
hos polismännen skapa en känsla — som
statsrådet även med andra åtgärder i
hög grad har befrämjat — att de inte
äro satta på något slags speciellt disciplinärt
undantag. Man bör inte bevara
någonting av det gamla militaristiska betraktelsesättet
när det gäller polisen och
söka hindra den att få något som helst
inflytande, så att den helt enkelt skall

vara en kår av givaktstående, lydnadspliktiga
män, som helst inte skola ha
någon egen uppfattning om saker och
ting.

Speciellt vill jag säga till mina vänner
från Stockholm, att det väl inte kan
vara en tillfällighet att det bland annat
är i Stockholm som misstämningen inom
poliskåren varit starkast. Detta stöder
inte uppfattningen att man haft några
idealiska förhållanden inom polisväsendet
i Stockholm, utan jag har snarast
den uppfattningen att det just här är
så ställt, att det mer än annorstädes är
angeläget att man får en god kontakt
med polismännen. Då bör man nog också
se till att undanröja sådana ting som
kanske praktiskt — det kunna vi vård
överens om — inte spela någon större
roll, men som ändå utgöra ett litet irritationsmoment,
när vederbörande jämföra
sig med andra grupper och inte
kunna finna en rimlig förklaring till att
de skola ställas i särklass.

Detta är, herr talman, skälet till att
jag för min del vill yrka bifall till utskottets
förslag. Jag anser detta förslag
vara i sak riktigt, och jag tror att det
för Stockholms del är välgörande att
det antas.

Herr BERGH: Herr talman! Jag har det
intrycket av den hittills förda debatten,
att man väl mycket bär överbetonat de
rent principiella synpunkter som kunna
anläggas på denna fråga. Som ett bevis
för att så är fallet tar jag bland annat
vad den siste talaren anförde, när han
använde sådana uttryck som att det bär
skulle vara fråga om en diskriminering
av polispersonalen eller att det skulle
gälla att borttaga någon orättvisa.

Jag har närmast som gammal stadsfullmäktigeledamot
i ett samhälle, där vi
sedan många år ha polisnämnd, velat se
detta ganska praktiskt, och jag har då
frågat mig: Vad vilja vi veta i fullmäktige,
när vi remittera ärenden till polisnämnden?
Vi göra det naturligtvis inte
bara för att uppfylla lagens bokstav, att
ett ärende skall beredas av den nämnd,
dit det efter sin beskaffenhet hör, utan

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd m. m.

det sker framför allt för att man skall få
reda på någonting och få ett omdöme
och inånga gånger en avvägning av de
olika synpunkter, som kunna anläggas
på det problem remissen gäller.

När då ett ärende kommer tillbaka till
fullmäktige exempelvis från polisnämnden,
räknar man med att nämnden sett
fullständigt opartiskt på saken, vägt för
och emot, tagit vederbörlig hänsyn till
personalens intressen och liört den i
sakfrågor samt försökt åstadkomma någonting
rimligt av det hela. Men jag frågar
mig, hur jag som stadsfullmäktigeledamot
skulle betrakta ett remissyttrande,
om jag visste att yttrandets innehåll
har hängt på en röst och att den rösten
har avgivits av någon, som i lönehänseende,
i tjänstgöringshänseende eller i
något annat avseende är personligt intresserad
av vilken utgång ärendets behandling
får. Det är ganska självklart,
att jag i det läget inte kan fästa samma
avseende vid remissutlåtandet som eljest.

Jag anser vidare, att man anlägger ett
något för snävt betraktelsesätt, om man
gör detta till en fråga om att åstadkomma
förtroendefullt samarbete med personalen.
Ett sådant samarbete kan vinnas
på många olika vägar, och enligt min
mening är det att anlägga en alltför trång
syn, om man menar, att det här gäller
att ta bort någonting, som man då i visst
sammanhang kallar för diskriminering.
Det mest angelägna är att man vet, när
en polisnämnd yttrar sig och fullmäktige
sedan på grundval därav skola taga
ståndpunkt, att icke några personliga
hänsyn ha tagits eller någon personlig
influens har gjort sig gällande i utlåtandet.
Det förefaller mig som om den
synpunkten är något förbisedd i denna
diskussion.

När man tänker efter vad en polisnämnd
egentligen har att göra, kan det
sägas, såsom den ärade föregående talaren
menade, att det inte är avlöningsreglementet
och dess allmänna bestämmelser
som nämnden yttrar sig över.
Avgörandet i sådana frågor träffas i stället
vid förhandlingar. Men var och en

som haft att göra med yttranden av en
polisnämnd vet ju, att det blir fråga om
en mångfald av tillämpningsbestämmelser
och en mängd frågor som röra de
enskilda polismännens rent privata ekonomiska
förhållanden, om klädmönstringar
och om hur man skall räkna ut
tjänstledighetsavdrag i det eller det
gränsfallet o. s. v.

I departementschefens uttalande säges
att man räknar med att det skall
vara som en oskriven lag, att om en fråga
direkt berör den enskilde polismannen,
så skall denne inte deltaga i polisnämndens
handläggning av ärendet. Men
var och en vet väl, att det så småningom
skapas en praxis, och får en enskild vara
med om att utforma denna praxis, inverkar
det automatiskt på honom själv
o. s. v. Både när jag rannsakar mitt minne
och när jag ser den redovisning, som
här finnes, kommer jag till det resultatet,
att de ärenden, en polisnämnd har
att handlägga, i väsentlig utsträckning
röra de enskilda befattningshavarnas
ekonomiska intressen. När man ser frågan
ur den synpunkten, att det beslutande
organet skall fälla sitt omdöme på
grundvalen av utlåtanden från polisnämnden,
så anser jag det vara värdefullt,
om enskildas ekonomiska intressesynpunkter
ej fått påverka utlåtandet.

Här ha gjorts jämförelser med den omständigheten,
att en folkskollärare kan
väljas till ledamot och till och med till
ordförande i en folkskolestyrelse. Jag
skall i detta sammanhang inte uttala någon
bestämd mening om huruvida detta
kan anses lämpligt eller inte, men jag
skulle vilja säga, att analogien här är
litet för långt driven, ty en folkskolestyrelse
har att behandla en mångfald
ärenden av olika slag och inte i så övervägande
grad som när det gäller en polisnämnd
de enskilda befattningshavarnas
personliga angelägenheter. Precis
samma invändning kan man göra mot
herr Kriigels analogi med sjukvårdspersonalen.
Även där äro lönereglementena
i sin helhet antagna, tjänstgöringsförhållandena
kunna i regel göras till föremål
för förhandlingar o. s. v. Man driver

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd m. m.

analogien för långt, när man åberopar
dessa bägge fall som jämförelsematerial.

Sedan skulle jag också vilja anlägga
en annan synpunkt, som möjligen kan
bidraga till att i någon mån mildra den
förvåning, Som till äventyrs kan uppkomma
på tjänstemannahåll på grund av
att jag på detta sätt talar för reservationen.
Jag har som skolman under en lång
följd av år gjort den erfarenheten, att
vill man ha en ordentlig förankring av
skolväsendet i allmänhetens intresse,
skall man tillse att det har en lekmannastyrelse.
Visserligen skall sakkunskap
tillhandahållas denna lekmannastyrelse,
men vederbörande skola hela tiden ha
känslan av att det är de som bestämma.
Det finns ett ord i bibeln som säger: Där
en människas skatt är, där finns ock
hennes hjärta. Det en människa har rätt
att bestämma över, det intresserar hon
sig för. Och när man som jag är ytterst
angelägen om att den mycket viktiga kår,
som poliskåren utgör, åtnjuter allmänhetens
förtroende och att dess intressen
äro förankrade i allmänhetens intressen,
ser man det som en fara att allmänheten
skulle kunna få den föreställningen
att en polisnämnd icke är en lekmannastyrelse,
utan att polisen har en
fackmannastyrelse. En tjänstemannakårs
intressen äro enligt min mening bäst
förankrade, när dess representanter icke
sitta och rösta om sina förmåner, utan
då det är lekmän som rösta om dessa
förmåner.

Jag kan alltså inte, från de utgångspunkter
jag haft i denna diskussion, finna
det riktigt välbetänkt att bifalla propositionen.
I likhet med herr Göransson
anser jag att problemställningen är
litet för verklighetsfrämmande hållen,
när man frågar sig, om det är behövligt
att ha kvar den restriktion som finns.
Man bör i stället fråga sig, om de övervägande
skälen göra det tillrådligt att
ta bort den.

Jag kan inte finna annat än att de
goda skälen i detta sammanhang äro på
reservationens sida.

7 Första kammarens protokoll 1948. Nr 13.

Herr KRCGEL (kort genmäle): Herr

ordförande! Jag skulle vilja göra en fråga
till herr Bergh — den är kanske en
smula närgången, men jag hoppas att han
förlåter mig.

Herr Bergh gjorde den reflexionen att
om det i hans egen stad skulle komma
ett förslag från polisnämnden och han
i egenskap av stadsfullmäktig hade att ta
ställning till detta förslag, så skulle han
tveka en smula om en polisman tagit del
i polisnämndens rekommendation. Jag
skulle nu vilja fråga herr Bergh, hur
han skulle ställa sig, om det från skolstyrelsen
skulle komma en propå till
fullmäktige och det i skolstyrelsen sitter
en lärare. Herr Bergh är ju själv lärare,
och jag undrar om det skulle vara lika
svårt i det fallet! Jag kan ju inte veta
det, men om så inte varit fallet, borde det
inte heller bli så, om det kommer ett litet
förslag från en polisnämnd och en av ledamöterna
i nämnden själv är polisman.

Herr Bergh ansåg också, att det inte
fanns någon möjlighet att göra en jämförelse
mellan polisen och den sjukvårdspersonal
jag nyss talade om, därför att
sjukvårdspersonalen är organiserad och
uppträder kollektivt. Herr Bergh vet
kanske, att också polisen numera uppträder
kollektivt. Den sista löneaktionen
genomfördes av polisen i sin helhet. Numera
finns det alltså inte heller i det
stycket någon skilllnad.

Det var, herr talman, bara detta jag
ville ha sagt till herr Bergh.

Herr BERGH (kort genmäle): Det är ju
svårt att uttrycka sig på ett sätt, som är
tillräckligt tydligt. Jag skulle som ett allmänt
svar till herr Kriigel vilja säga, att
han tydligen i någon mån har föregripit
vad som nu föreslås. Jag uttryckte mig
på det sättet, att om det skulle visa sig
att ett utlåtande från en polisnämnd
hängde på en röst och den avgivits av
polismannen i nämnden, skulle jag bli
tveksam. Men den situationen föreligger
ju inte, därför att polismän för närvarande
inte ha denna rätt att vara ledamöter
av polisnämnd.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd m. m.

Herr Kriigel frågade också hur jag
skulle ställa mig i en liknande situation,
om utlåtandet kom från skolstyrelsen.
Där ha vi lekmannastyrelse, och denna
vanskliga situation har alltså inte behövt
uppkomma.

Herr HEDMAN: Herr talman! Jag tror
att man har blåst upp denna fråga till
alltför stora proportioner. Jag har ett
ca tjuguårigt ledamotskap i en polisnämnd
och känner således mycket väl
till arbetet inom en dylik nämnd, men
jag har icke något att erinra mot Kungl.
Maj:ts förslag. Jag tror därför inte att
det skulle skada, om ett beslut fattades
i enlighet med detta förslag, så att man
verkligen kunde medge rätt för polismän,
därest de kommunala myndigheterna
anse det vara lämpligt, att vara
representerade i polisnämnden.

Herr Ewerlöf nämnde i sitt anförande,
att polismännen ändå få sina synpunkter
tillgodosedda inom polisnämndens
arbetsområde, därför att de få tillfälle
att sammanträffa med enskilda ledamöter
i nämnden och ge dem sina tips och
framhålla sina synpunkter. Om herr
Ewerlöf hade varit ledamot i en polisnämnd
i tjugu år, skulle han betacka
sig för att få upplysning på dessa vägar.
Det finns ingenting mera sorgligt
och bedrövligt än om i exempelvis en
befordringsfråga inom en poliskår kreti
och pleti i denna kår skall uppvakta ledamöterna
i polisnämnden och framlägga
sina synpunkter. Kan man däremot
få dessa upplysningar från en polisman,
som sitter i en polisnämnd under den
kommunala förtroendemannens ansvar,
tror jag att man kan sätta större tilltro
till vad som kommer fram än om man
anlitar de vägar, på vilka herr Ewerlöf
brukar få sina upplysningar. I detta fall
handlar personen i fråga under den
kommunala förtroendemannens ansvar,
och det tror jag är ganska värdefullt.

När man här såsom herr Bergh talar
om kvantiteten av ärendena, skulle jag
vilja fråga, vad det spelar för roll, om
man har en polisnämnd som behandlar
ärendena eller om dessa behandlas av låt

oss säga en kommunalnämnd. Kvantiteten
blir ju densamma, ty om man överflyttar
polisnämndens ärenden på kommunalnämnden,
får ju kommunalnämnden
alla de ärenden att behandla, som
polisnämnden eljest har att behandla.
Den synpunkten tycker jag således inte
spelar någon roll i detta sammanhang.

Jag har ingen anledning att ta upp
replikväxlingen mellan herr Kriigel och
herr Bergh, men om det skulle vara så,
såsom herr Kriigel påpekade, att det i
en viss lärarfråga kommer ett förslag
från en skolstyrelse, i vilken sitter en lärare,
och just denne lärare har fällt
utslaget i det beslut, som fattas, tycker
jag herr Bergh skulle vara lika tveksam
som om en polisman fällt ett utslag i en
polisnämnd.

Jag har, herr talman, som sagt en tjuguårig
erfarenhet av arbetet inom en polisnämnd,
och jag skulle vara tacksam,
om det förslag, som här föreligger, ginge
igenom, så att rätten för polismän att få
sitta i polisnämnderna blir fastslagen,
om de kommunala myndigheterna anse,
att det finns en lämplig polisman att
sätta dit och under förutsättning att den
som är lämplig också är en person, som
man kan sätta tillit till i hans verksamhet
i polisnämnden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HERLITZ: Herr talman! Det mesta
är väl redan sagt i denna fråga, och
jag skall låta mig angeläget vara att inte
upprepa vad som tidigare sagts i debatten.
Jag skall endast be att få göra några
korta reflexioner.

Herr statsrådet lade så att säga denna
fråga på en principiell bas, i det att
han uttalade, att han över huvud taget
inte ville veta av några hinder för den
ena eller den andra kategorien av personer
att mottaga kommunala förtroendeuppdrag.
Det var från denna synpunkt
han ville betrakta frågan. Jag kan nu
inte dela denna uppfattning, men jag
skulle vilja säga, att om man har denna
inställning, bör man kanske vidga blicken
en liten smula och inte slå ned bara

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

Ang. rätt för

på denna isolerade punkt. Det finns andra
och viktigare företeelser att i detta
sammanhang rikta uppmärksamheten på,
exempelvis det grundläggande stadgandet
angående stadsfullmäktige i städerna,
där en hel del medborgarkategorier
äro uteslutna från att vara ledamöter.
De äro diskvalificerade. De äro förklarade
såsom sämre medborgare i detta
hänseende enligt den uppfattning, som
har gjorts gällande från utskottets och
Kungl. Maj:ts sida. Man får lov att här
ta i betraktande även den saken.

Jag vill sedan säga några ord om polismännens
ställning i polisnämnden,
och därvid utgår jag från vad jag har
betraktat såsom självklart, nämligen att
polisnämnderna verkligen ha att ta
ståndpunkt till frågor, som röra polismännens
rättsställning och ekonomiska
intressen. Herr Åman hade en utläggning,
som gick ut på att det just inte
var någonting kvar av detta, ty dessa
ting ordnades genom förhandlingar och
kollektivavtal. Men därhän har det väl
ändå inte gått med den kommunala självstyrelsen
här i landet, för att nu inte
tala om att polisnämnden väl också har
litet att göra med tillkomsten av dessa
förhandlingar och dessa avtal. Jag utgår
emellertid från — och det är väl en utgångspunkt
som är gemensam för oss —
att polisnämnden har att göra med åtskilliga
frågor, som röra polismännens
rättigheter. Det är ju också detta som
herr statsrådet tar ståndpunkt till i propositionen,
då han uttalar, att han utgår
från den oskrivna regeln, att en polisman
inte bör deltaga i vissa avgöranden.
Han säger vidare, att han likväl inte vill
ingå på frågan om de jävshinder, som
föreligga för ledamöter i polisnämnd.
Det hade varit önskvärt att få denna
fråga litet närmare belyst. Statsrådet ger
bara några exempel: en polisman bör
inte deltaga i handläggningen av frågor
om just hans avlöningsförmåner o. s. v.
Men man får ju se den sanningen i ögonen,
att flertalet ärenden i en polisnämnd
har en direkt inverkan på den
enskildes rätt. Det hade utan tvivel varit
värdefullt att få närmare utvecklat,
hur polismännen i’ polisnämnderna skola

polisman att tillhöra polisnämnd m. m.

handla, vilket herr statsrådet inte fann
det erforderligt att gå in på.

Till detta vill jag knyta ytterligare en
reflexion, som jag tycker är ganska viktig
i detta sammanhang. Herr statsrådet
talar om »jävshinder» och därmed ledes
tanken in på den föreställningen, att
en polisman under vissa förutsättningar
skulle vara lagligen förhindrad att deltaga
i behandlingen av ärenden tillhörande
en polisnämnd. Men vi få inte föreställa
oss, att det verkligen förhåller
sig på det sättet. Jag har inte rättspraxis
på detta område fullt aktuell, men såvitt
jag kan påminna mig har regeringsrätten
ganska stramt intagit den ståndpunkten,
att den — jag reserverar mig för eventuella
enstaka undantagsfall — i stort
sett inte erkänner några jävshinder, för
så vitt de inte blivit tydligt uttryckta i
författning. Vi skola således göra klart
för oss, att det för det första är mycket
ovisst vad detta uttalande av departementschefen
har för räckvidd och att
det för det andra är tydligt, att det endast
är uttryck för ett vackert önskemål
från departementschefens sida, men inte
har några som helst rättsliga konsekvenser.

Herr ÅMAN: Herr talman! Jag vill till
förtydligande av vad jag sade i mitt
förra anförande hänvisa till att när jag
talade om de ingalunda idealiska förhållanden,
som rådde här i Stockholm
inom polisväsendet, jag icke avsåg att
rikta någon anmärkning mot polisnämnden
utan närmast åsyftade det förhållande,
som har rått mellan polisledningen
och poliskåren, vilket icke har varit idealiskt,
men som har existerat kanske i
stor utsträckning på grund av att man
icke haft något samarbetsorgan, där polismännen
ha kunnat göra sig gällande,
att man icke haft möjligheter för polismännen
att vara representerade i polisnämnden
utan att det har uppstått något
slags vakuum, såvitt jag förstår, mellan
lekmannarepresentanterna och poliskåren.
Här ha inte förhållandena varit så
goda som de borde ha varit.

Till herr Herlitz vill jag säga, att jag

100 Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnämnd m. m.

inte vill göra gällande, att inga ekonomiska
frågor eller lönefrågor behandlas
av polisnämnden. Jag har endast velat
göra gällande, att lönerna i allt väsentligt
fastställas genom förhandlingar. Om
man ville förhindra vederbörande befattningshavare
att öva det slutgiltiga inflytandet
på sina lönefrågor, skulle man,
om man vore konsekvent, stadga ett förbud
för kommunala tjänstemän att tillhöra
stadsfullmäktige, ty det är ju ändå
där som de slutgiltiga ställningstagandena
ske. På samma sätt är det ju här i
riksdagen, där man inte diskvalificerar
en statstjänsteman, när det gäller det
slutgiltiga avgörandet beträffande vilka
lönereglementen som skola gälla för
statstjänstemännen och vilka löner som
skola utgå.

Sedan återstå befordringsfrågorna, frågorna
om klädespersedelsurvalet och
andra frågor, som omnämndes av herr
Bergh. Vad beträffar befordringsfrågorna
vill jag göra gällande, att man ju inte
inom en folkskolestyrelse eller inom
andra kommunala organ har denna
diskvalifikation, och då frågar man sig,
varför man skulle förhindra kommunen
eller staden att välja en polisman, som
till äventyrs skulle få sitta med och besluta
i den eller den befordringsfrågan. Jag
kan inte finna, att risken för att vederbörande
skulle göra sig skyldig till otillbörligt
hänsynstagande till den ena eller
andra personen är så stor, att man fördenskull
skall beröva det allmänna rätten
att invälja en polisman i eller en polisman
rätten att kandidera till ett organ av
nämnda slag. För mig är det avgörande,
och det har jag också kunnat utläsa av
herr statsrådets uttalande, att man här,
utan att kunna peka på några alldeles
speciella omständigheter, säger att denna
grupp av befattningshavare skall ha
en sidoordnad ställning och inte ha den
rätt man har på andra områden.

Jag vill vädja till dem, som talat för
reservationen, att ange i vilket avseende
polismännen därvidlag skola stå i särklass
och varför. Om man inte kan få
något vettigt svar på den frågan, kan
jag inte se något skäl varför man skall
gå emot utskottets förslag.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag ämnar
rösta för utskottets förslag på denna
punkt, hland annat därför att jag tycker
att denna fråga principiellt ligger
precis i linje med en fråga, som andra
lagutskottet tidigare i år handlagt och
som herr Kriigel erinrade om, nämligen
frågan om borttagandet av förbudet i
sjukhuslagen för sjukhuspersonal att tillhöra
sjukhusstyrelse och lasarettsdirektion.

Mitt ståndpunktstagande innebär inte,
att jag på något sätt underkänner de argument,
som här anförts såsom stöd för
det mindre lämpliga i att dessa befattningshavare
bli medlemmar av polisnämnd,
men dessa argument skola enligt
min mening få göra sig gällande vid
valet i den kommunala väljande församlingen
och inte här i kammaren och i
riksdagen.

Herr SCHLYTEU: Herr talman! Då jag
efter läsningen av utskottets utlåtande
var ytterst oviss, hur jag borde rösta i
denna fråga, har jag med allra största
uppmärksamhet följt diskussionen här i
kväll, och jag har blivit mer och mer
förbryllad. De argument, som här ha anförts
av herrar Ewerlöf, Lodenius, Göransson
och andra, skulle jag för tjugufem
år sedan ha inrangerat i en allmän
radikal uppfattning. När jag hörde dessa
herrar tala, liksom inrikesministern,
herr Kriigel och andra, som mera föreföllo
mig tala för en samhällsbevarande
ståndpunkt, kom jag att tänka på en
historia, som någon berättade för mig
vid lunchkaffet i dag. Det var på en
middag hos innehavaren av en mycket
framskjuten ställning i Stockholms län,
och när en gäst tackade för maten, sade
han: »I vår värds ungdom kände jag
honom såsom mycket radikal, men han
har med åren blivit mer och mer socialdemokrat.
»

Denna förbryllning, som jag har känt,
sammanhänger kanske med det förhållandet,
att jag för ett kvarts sekel sedan
tillhörde den regering, vars socialminister
Gustav Möller genomförde det förslag,
som nu skall ändras, och man blir

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13. 101

Ang. rätt för polisman att tillhöra polisnamnd m. m.

naturligtvis konservativ med åren.
Framför allt blir man inte utan vidare
benägen att ändra på saker, som man
har varit med och genomfört i sin ungdom.
Nu hör tydligen herr Branting till
samma kategori av åldrande socialdemokrater,
som har litet svårt att överge
vad de ansågo, när de voro unga.

Emellertid, herr talman, tar jag denna
sak allvarligare än det kanske låter
av denna argumentering. Jag har blivit
mycket tveksam, särskilt efter herr
Åmans anförande, och jag tror att utvecklingen
kommer att gå i den riktningen,
att detta förbud förr eller senare
tas bort.

Jag är liksom herr Åman också i hög
grad tacksam mot inrikesministern för
hans arbete, när det gäller att ändra
mentaliteten inom poliskåren i landet,
och jag kan förstå, om detta förslag ingår
såsom ett led i hans arbete i denna
riktning. Jag undrar emellertid, om det
inte skulle kunna förlåtas mig, om jag
kommer att vänta med att rösta för förslaget,
till dess han har uppnått litet
större resultat av sin verksamhet på detta
område, och då blir med om att ta
bort detta hinder såsom uttryck för min
tacksamhet både mot honom och mot
en poliskår med en ändrad mentalitet.
Men i dag, herr talman, är jag ledsen,
att jag är konservativ nog att behålla
den ståndpunkt, som jag hade för tjugufem
år sedan.

Herr HEDMAN: Herr talman! Jag tror
att denna mentalitet inom poliskåren,
som herr Schlyter hänvisade till, har
ändrats så betydligt på de tjugufem år
som gått sedan han var med om att genomföra
denna lag, att det inte finns
den minsta risk att i dag gå på bifall
till utskottets förslag.

Herr SCHLYTER: Herr talman! Jag
tror inte det är så många månader sedan
herr inrikesministern började sin
högst förtjänstfulla verksamhet med avseende
på denna mentalitet inom poliskåren.

Herr HEDMAN: Herr talman! Denna
förändring i polisens mentalitet är inte
uteslutande en följd av vad den nuvarande
inrikesministern har gjort, utan
den faller tillbaka på vad kommunala
myndigheter och andra i ansvarsställning
ha uträttat under denna tjugufemårsperiod.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag vill
endast be kammarens ärade ledamöter
observera, att det har gått här som det
ofta gör i debatter — man har kommit
in på områden, som egentligen inte höra
till ämnet!

Polisnämnderna ha icke någonting att
göra med polisens förhållande till allmänheten.
Det är helt andra arbetsuppgifter
som åligger den. Vi skola inte låta
oss förvillas av allt detta tal om att förhållandet
mellan polisen och allmänheten
skulle bli bättre genom att polismän
tillåtas taga säte i polisnämnderna. Där
komma de ändå aldrig att få någonting
att skaffa med dylika frågor.

Herr HEtiMAN: Herr talman! Jag ber
att få deklarera en motsatt uppfattning
mot herr Branting efter tjugu års verksamhet
i polisnämnd.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr förste vice talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av
herr Branting, att kammaren skulle bifalla
den vid utlåtandet avgivna reservationen
och i övrigt bifalla Kungl. Maj :ts
förevarande proposition.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21, röstar
Ja;

102 Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Om lika lön för kvinna och man.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Brantings
under överläggningen framställda yrkande.

Då emellertid herr Branting begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 50;

Nej — 43.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 3, i anledning av väckt motion
om översyn av vissa bestämmelser
i hälsovårdsstadgan, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om lika lön för kvinna och man.

Föredrogs ånyo första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, i
anledning av väckt motion angående lagfästande
av kvinnans rätt till lika lön
med mannen för samma prestation.

I en inom första kammaren väckt, till
dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 146, hade herr öhman hemställt,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
snabbutredning om lagfästande av kvinnans
rätt till lika lön med mannen för
samma prestation och att förslag måtte
föreläggas innevarande års riksdag att
antagas som vilande för vidare grundlagsenlig
behandling om sådan förändring
av regeringsformen, att denna princip
däri fastsloges samt att förslag till

därmed sammanhängande lagstiftning
senast framlades för 1949 års riksdag.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 146 icke måtte föranleda
någon första kammarens åtgärd.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Trots att
ett enhälligt utskott har avstyrkt föreliggande
motion kan jag inte underlåta
att ta kammarens tid i anspråk några
minuter för att i någon mån kommentera
det resultat, till vilket utskottet har
kommit.

Jag kan inte underlåta att säga, att
jag får den uppfattningen, när jag läser
utskottets utlåtande, att man inom
utskottet har missförstått motionens syfte
eller i varje fall anlagt något för snäva
synpunkter på frågan. Jag vill rikta
uppmärksamheten på att det enligt motionen
ju icke gäller att söka förmå
riksdagen att ta ståndpunkt till lönefrågorna
i de enskilda fallen, utan vad
som åsyftas med motionen är att vi här
i landet skulle få inskrivet i vår grundlag
den bestämmelsen, att kvinnan skulle
ha samma rättigheter på arbetsmarknaden
som mannen. Det är således icke
i och för sig och kanske inte ens i allra
första hand en lönefråga det gäller, även
om frågan om lönen naturligtvis för
kvinnorna spelar en mycket stor roll.
Vad det bär framför allt gäller är frågan
om kvinnans medborgerliga ställning.
Det är frågan om en utvidgning
av demokratien också på detta område.
Jag anser för min del, och jag företräder
därvid den uppfattning, som det
parti har, vilket jag representerar, att
det är ganska horribelt, att könet skall
vara bestämmande för vilken arbetslön
som skall utgå för samma arbetsprestationer.
Varför skall man ha denna utgångspunkt?
Man skulle lika gärna kunna
ta låt oss säga kroppsvikten, kroppslängden
eller färgen på ögonen eller vad
som helst och utifrån detta avgöra, hur
mycket som skall betalas för samma
prestationer. Det är från dessa utgångspunkter
som vi från vår sida hade önskat
få till stånd en grundlagsändring,

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13. 103

som hade omöjliggjort för arbetsgivarna
att utnyttja för sina privata ekonomiska
intressen den kvinnliga arbetskraften,
som nu betalas med löner, som
ligga ungefär 30 procent under lönerna
för den manliga arbetskraften.

Jag vill erinra om att man i de allra
flesta länder i Europa grundlagsenligt
fastställt kvinnans likaberättigande
med mannen också när det gäller hennes
insatser på arbetsmarknaden. I de
länder, där man har en mera utvecklad
demokrati än vi ha här i Sverige, har
man tagit mycket stor hänsyn just till
dessa frågor.

Utskottet hävdar nu, att man inte genom
lagstiftning skall påverka förhållandena
på arbetsmarknaden, utan att
dessa förhållanden skola lösas, som det
heter, genom fria förhandlingar mellan
parterna. Ja, det låter ju i och för sig
mycket vackert, och vi veta ju, att man
inom den svenska fackföreningsrörelsen
ända sedan år 1909 har haft denna
fråga under utredning. Det har varit
upprepade förhandlingar med arbetsgivarparten
inom olika fack i syfte att
införa likalönsprincipen i avtalen, men
endast i några ytterst få undantagsfall
har denna princip blivit i praktiken
genomförd, beroende dels på arbetsgivarnas
motstånd, men dels också i icke
så liten utsträckning på en viss konservatism
bland männen inom fackföreningsrörelsen.
Det är ganska betecknande,
att ett förbund med mycket
kvinnlig arbetskraft i sitt yttrande till
Landsorganisationen skriver, att hos
förbundet frågan om lika lön icke har
varit aktuell, icke heller frågan om någon
utjämning i lönenivån, ty förbundet
har bara haft manliga delegater i
förhandlingsdelegationen. Detta dubbla
motstånd, dels från många män inom
fackföreningsrörelsen, dels och framför
allt från arbetsgivarna, har gjort att
frågan ännu icke har kunnat föras i
hamn.

Man kan i likhet med utskottet icke,
förmenar jag, hävda att icke statsmakterna
skola lägga sig i förhållandena på
arbetsmarknaden. Det har ju skett i åtskilliga
andra fall. Riksdagen har ju

Om lika lön för kvinna och man.

tagit upp exempelvis semesterfråpan,
som man icke lyckades fä genomförd
genom s. k. fria förhandlingar utan som
riksdagen måste stadfästa genom en lagstiftning.
Eller tag frågan om åtta timmars
arbetsdag, där man inte lyckades
att på förhandlingsvägen nå ett resultat,
utan där ett ingripande måste ske från
statsmakternas sida. Likaså ha vi en
varsellag, lag om arbetsdomstol och
andra av riksdagen beslutade lagar, som
reglera vissa förhållanden på arbetsmarknaden.
Med samma motivering,
som man haft för genomförandet av
dessa lagar, bör man också, menar jag,
kunna hävda att frågan om likalönsprincipens
genomförande i praktiken
skulle göras till en lagstiftningsfråga,
till en fråga om den svenska grundlagens
utformning på detta område.

Med dessa få ord har jag, herr talman,
ytterligare velat understryka de
synpunkter, som framhållits i motionen,
och jag måste till slut säga, att utskottets
hela motivering i mycket hög grad
liknar vad man brukar kalla de obotfärdigas
förhinder.

Jag ber alltså att få yrka bifall till den
av mig väckta motionen.

Herr SÖDERKVIST: Herr talman! Det
är huvudsakligen med utgångspunkt från
två grundprinciper, som utskottet har
avstyrkt den föreliggande motionen.

Vi ha först och främst ansett att statsmakterna
redan ha godkänt likalönsprincipen.
Vid de statliga företagen utgår,
såvitt jag vet, i allmänhet lika lön för
lika arbete, oberoende av kön. Det finns
möjligen någon liten skillnad i tillämpningen
härav på något håll, men principen
är ju ändå i stort sett godkänd beträffande
statliga företag. Från statens
sida skulle det således vara onödigt att
grundlagsfästa denna princip. Återstår
då arbetsmarknaden, och där kommer
jag till den andra grundprincipen.

Såsom framgår av utskottets utlåtande,
har vid remissernas inkommande
från såväl Arbetsgivareföreningen som
Landsorganisationen det visat sig, att
motionen enhälligt avstyrkts. Landsor -

104 Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Om lika lön för kvinna och man.

ganisationen påpekar att det är ett gammalt
krav från dess sida att lönefrågor
skola avgöras avtalsvägen. Det har för
utskottet varit en självklar sak att inte
gå emot dessa båda parter på arbetsmarknaden,
när de ha haft samma uppfattning
i en så avgörande fråga.

Motionären säger nu, att utskottet måtte
ha missförstått syftet med motionen.
Det har jag svårt att förstå. Här gäller
det ju ett lagfästande av kvinnas rätt till
lika lön som mannen för samma prestation,
men nu säger motionären också, att
kvinnorna böra ha samma rättigheter på
arbetsmarknaden som männen. Detta
måste ju innebära någonting, som inte
framgår av motionen; det måste innebära
att arbetsgivarna t. ex. skola vara
tvingade att anställa en kvinna, även
om de till äventyrs skulle föredraga att
anställa en man, och vi ha verkligen inte
funnit detta ha varit syftet med motionen.
Vi ha följt motionens ordalydelse
och ansett att där yrkas, att när samma
arbete utföres av en man och en kvinna,
så skall också samma avlöning utgå för
detta arbete. Vi ha bedömt motionen
med utgångspunkt från att detta vore
motionens yrkande. Om vi skulle ha bedömt
herr öhmans motion efter det yrkande,
som han nu här bär, att man
och kvinna skola ha samma rättigheter
på arbetsmarknaden, skulle vi ha kommit
in på ett mycket vidare fält.

Det avgörande för utskottet har, som
sagt, varit just yttrandena från arbetsmarknadens
parter, Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen. De vilja
inte veta av någon lagstiftning i dylika
frågor. Utskottet har därför funnit
det vara självklart att icke mot deras
tydligt uttalade önskemål påyrka en lagstiftning
i detta ärende.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Jag skall
inte här diskutera vilka yttranden som
gjorts av Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen.
Jag vill bara konstatera,
att det är ganska självklart, att
Svenska arbetsgivareföreningen inte kan

vara anhängare av likalönsprincipen, då
ju det nuvarande tillståndet ger möjlighet
att anställa kvinnlig arbetskraft till
en lön, som vid många tillfällen understiger
!/3 av männens lön. Landsorganisationens
ställning är något mera märklig,
alldenstund erfarenheten ju visar, att
Landsorganisationen, som ju sysslat
med frågan sedan 1909, ännu inte på
förhandlingsvägen kunnat nå några
praktiska resultat att tala om. Då är det
litet märkligt, att man också från det
hållet avstyrker vad jag anser borde vara
en självklar rätt för kvinnorna, nämligen
att bli jämställda på arbetsmarknaden
med männen. Detta sammanhänger väl
med den konservatism, som ju från det
hållet gives uttryck för på olika sätt.
Vad beträffar kvinnornas ställning i de
statliga företagen är det alldeles riktigt,
som herr Söderkvist säger, att man ju
där i allmänhet formellt har genomfört
principen om lika lön. Det är bara den
lilla haken, som jag hört många kvinnor
berätta om, att de, då det gäller befordringar,
ännu äro ställda i efterhand
gentemot männen, även om deras rent
sakliga kvalifikationer inte äro underlägsna
männens.

Herr Söderkvist hävdade vidare, att
jag hade lagt in en annan tanke i mitt
anförande här än vad som står skrivet
i motionen. Det har jag inte avsett att
göra, och det måste bero på något missförstånd
av herr Söderkvist, om han har
fått den uppfattningen.

Jag hävdade, att motionens syfte var,
att man skulle på arbetsmarknaden införa
samma rättigheter för man som för
kvinna, d. v. s. att de skulle erhålla rätt
till samma lön, som fastställes i vanlig
ordning genom kollektivavtal och förhandlingar
arbetsmarknadens parter
emellan. Men att av detta konstaterande
dra den slutsatsen, som herr Söderkvist
gjorde, nämligen att en sådan lagstiftning
skulle tvinga en arbetsgivare att
anställa en kvinna, även om han ville
anställa en man, är väl ändå att dra alltför
vittgående slutsatser av det yttrande
jag fällde. Jag vill inte alls hävda, att
kvinnorna därvidlag skulle sättas i någon
förmånsställning framför männen,

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13.

105

men låt oss komma därhän, att de inte
bli eftersatta, utan låt oss komma fram
till jämlikhet! Det är detta som motionen
har åsyftat och som tyvärr av utskottet
har blivit avvisat.

Herr ANDERSSON, GUSTAV EMIL:
Herr förste vice talman! När jag hör motionären
om igen framhålla, att motionens
syfte icke främst har varit att bereda
lika lön för kvinnorna som för
männen, kan jag inte underlåta att göra
den reflexionen, att i denna kommunistmotion
liksom i kommunisternas allmänna
yttranden och skriverier säga de ett,
men mena något helt annat, och här är
ett tydligt exempel på denna motsägelse.
Här är det fråga om att likalönsprincipen
skulle fastställas till och med i
grundlag. Nu har, som ordföranden i
utskottet redan har framhållit, herr Öhman
här sagt, att detta inte alls var huvudsaken,
utan det gällde bara att grundlagsfästa,
att man och kvinna skulle ha
samma medborgerliga rättigheter. Det
är ju någonting som ligger fullkomligt
utanför motionen, så att det behöver
man helt enkelt inte diskutera. Vad motionen
innehåller är nämligen att det
skulle i grundlag fastställas, att kvinnorna
skulle ha lika lön som männen. Men
om vi skulle genomföra den lagstiftningen,
är jag övertygad om att vi skulle
göra kvinnorna den största otjänst vi
kunna göra dem, ty då skulle de i ännu
högre grad bli utestängda från arbetstillfällen,
eftersom det givetvis finns arbetsområden,
där arbetsgivare föredraga
män framför kvinnor.

Jag tycker att frågan om vilken lön
kvinnorna skola ha bör kunna ordnas av
de starka fackföreningarna utan att
statsmakterna behöva lägga sig i den saken.

Vad däremot gäller de statsanställda
är det klart att för dem skola statsmakterna
bestämma, och på det området
har redan godtagits principen om lika
lön för man och kvinna, även om det
kan förekomma speciella undantagsfall,
när det gäller tillämpningen — det lämnar
jag därhän. Principen är emeller 8

Första kammarens protokoll 1948. Nr 13.

Om lika lön för kvinna och man.

tid godkänd och i allmänhet också
följd.

Om riksdagen skulle ge sig in på att
lagstifta på den fria arbetsmarknadens
område, skulle det vara detsamma som
att införa en tvångsdiktatur på arbetsmarknaden,
som till slut skulle leda
fram till en tvångsdirigering av arbetskraften,
om några resultat skulle kunna
vinnas genom en lagstiftning på detta
område. Jag kan åtminstone inte se saken
på annat sätt, och det är just omöjligheten
att åstadkomma en lagstiftning
på detta område, som skulle kunna i
praktiken tillämpas på ett riktigt sätt,
som är den väsentliga anledningen till
att vi i utskottet inte ha kunnat gå på
denna motion.

När det talas i motionen om ett likvärdigt
arbete, vill jag också fråga: Vem
skall avgöra, om kvinnor kunna utföra
ett med männen likvärdigt arbete? De
äro ju så skapade, att vissa förhållanden
kunna göra det omöjligt för dem
att prestera ett likvärdigt arbete. Vad
skall man då ta sig till? Vem skall då
avgöra, hur det skall förfaras? Skall
detta också fastställas i grundlag eller
i annan lag? Då kommer man ju in på
en lagstiftning om den enskilda människans
rent fysiska tillstånd, arbetsförmåga
o. d., och därom kan man väl
ändå inte lagstifta.

Jag menar alltså att hela denna fråga
inte kan lösas genom lagstiftning. För
de statsanställdas vidkommande är den
ju löst, och sedan får det väl bli Arbetsgivareföreningens
och Landsorganisationens
sak att lösa den på den fria
arbetsmarknaden utan att lagar stiftas
eller grundlag ändras.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ÖHMAN: Jag vet inte vad det
kan bero på att herr Söderkvist och herr
Andersson envisas att missförstå vad
jag yttrade i mitt första anförande. Jag
sade ju så här: Utskottet har behandlat
motionen litet för snävt; motionen
syftar ju längre. Den handlar om att
man skulle komma fram till likställig -

Onsdagen den 7 april 1948 em.

106 Nr 13.

Om lika lön för kvinna och man.

het mellan män och kvinnor här i landet.
Och jag tilläde, att kanske til syvende
og sidst själva lönefrågan i och
för sig inte är det avgörande, utan det
avgörande är kvinnans rättsställning i
samhället.

Nu hoppas jag att jag denna andra
gång har uttryckt mig så pass tydligt,
att mitt yttrande icke mera skall bli
föremål för missförstånd.

Så säger herr Andersson, att han tror,
att om vi skulle genomföra en sådan
här lagstiftning, skulle vi därigenom
göra kvinnorna den största otjänst. Jag
skulle vilja rekommendera herr Andersson
att fråga kvinnorna själva. Jag har
för min del inte hört någon kvinna här
i landet som har uppträtt emot likalönsprincipen,
och nog måste man väl tillmäta
dem det omdömet, att de själva
veta, om det innebär en otjänst för dem
eller inte, när de vid upprepade tillfällen
kräva att denna reform skall genomföras.

Det uppstod en svår fråga för herr
Andersson: Vem skall avgöra,om arbetet
är likvärdigt? Ja, i den moderna industrien
är det väl ganska enkelt. Här sitta
män och kvinnor sida vid sida vid
ett löpande band och göra precis samma
handgrepp, bara med den skillnaden
att kvinnan får 30—35 procent mindre
för samma handgrepp. Det är bland annat
denna uppenbara orättvisa, som vi
skulle vilja komma ifrån genom en sådan
här lagstiftning.

Herr ANDERSSON, GUSTAV EMIL:
Herr förste vice talman! Jag vill åter
erinra herr öhman om att han både i sitt
första och i sitt andra anförande framhållit,
att det icke är lönefrågan som
är den viktigaste. Jag har framhållit, att
lönefrågan är ordnad för de statsanställdas
vidkommande och bör kunna
ordnas när det gäller den fria arbetsmarknaden
på ett tillfredsställande sätt
genom underhandlingar mellan arbetsgivarorganisationen
och Landsorganisationen,
men jag har icke yttrat mig om det
berättigade eller icke berättigade i likalönsprincipen.
Jag har bara sagt, att

det är svårt att tillämpa den, och frågat
vem som skall avgöra, om lika arbete
presteras, som ger rätt till lika lön. Jag
har också framhållit att man genom att
inskriva detta i grundlag eller i allmän
lag inför ett slags diktatur på arbetsmarknaden,
som jag tror att arbetarna
— både män och kvinnor — själva betacka
sig för och som, om den skall ge
något resultat, till slut ovillkorligen
måste leda till en tvångsdirigering av
arbetskraften, om kvinnorna skola kunna
i full utsträckning erhålla arbete.

Jag vidhåller mitt yttrande, att denna
motion är skriven på sådant sätt, att om
man läser vad som står i motionen, så
framgår det tydligt, att det är likalönsprincipen
som är huvudsaken, men att
herr Öhmans yttrande gick ut på att det
var de allmänna medborgerliga rättigheterna
med lika lön för kvinna och man,
som skulle grundlagsfästas, och det är,
som jag sade, att säga ett och mena ett
annat.

Jag tror inte att Sveriges kvinnor i
allmänhet äro så tacksamma för att det
skall skrivas några nya grundlagar eller
några allmänna lagar som speciellt
handla om kvinnorna, utan det är nog
bäst att dessa frågor lösas som hittills
utan lagändringar.

Herr SÖDERKVIST: Jag tror inte att
herr Öhman missförstod vare sig herr
Andersson eller mig; jag tror det ligger
närmare till hands att förmoda att han
försöker misstyda det. Han säger nu, att
han aldrig hört någon kvinna i vårt
land, som uppträtt emot likalönsprincipen,
men det menar han att utskottet
har gjort. Det ha vi emellertid inte
gjort. Tvärtom ha vi kraftigt understrukit,
att det är riktigt och rätt att
sträva fram emot likalönsprincipen,
d. v. s. lika lön för samma arbetsprestation.
Vi mena bara att det inte bör inskrivas
i lagen, utan att det skall avgöras
mellan parterna på arbetsmarknaden
på gammalt vanligt sätt. Det är hela
skillnaden.

Jag vill kraftigt protestera emot att utskottet
skulle på något sätt ha vänt sig

Onsdagen den 7 april 1948 em.

Nr 13. 107

emot det fullkomligt riktiga kravet att likalönsprincipen
blir genomförd. Jag försökte
ju också förut framhålla, att de
statliga myndigheterna redan ha lagfäst
och godkänt den principen, och jag vet
inte, om det kan tjäna något till att uttala
det önskemålet, att det också skall
lyckas kvinnorna på den fria arbetsmarknaden
att komma fram till samma
resultat som de statligt anställda.

Herr ÖHMAN: Jag har icke, som herr
Söderkvist påstått, sagt att utskottet har
vänt sig emot likalönsprincipen. Det är
riktigt, som herr Söderkvist säger, att
utskottet avgivit en platonisk förklaring
om anslutning till likalönsprincipen. Men
man vill inte göra någonting åt saken.
Det är innebörden i vad utskottet sagt.

Jag vände mig inte mot utskottets formulering,
utan mot herr Anderssons, då
han säger att det skulle innebära en
otjänst mot kvinnorna, om man skulle
genomföra detta. Han tillfogade sedan,
att det skulle bli diktatur över arbetsmarknaden,
om man skulle likställa män
och kvinnor på detta område. Ja, med
den motiveringen kan man ju säga, att
det innebar en diktatur över arbetsmarknaden
att införa åttatimmarslagen, lagen
om varsel, lagen om arbetsdomstol och
lagen om semester. Det är väl, såvitt jag
förstår, också diktatur över arbetsmarknaden
enligt herr Anderssons mening.

Herr ANDERSSON, GUSTAV EMIL:
Jag vill bara erinra herr öhman om att
varken semesterlagen eller åttatimmarslagen
är inskriven i Sveriges grundlagar,
och det är en väsentlig skillnad.
Det är lagar av allmän lags karaktär, men
jag vände mig mot att man skall vidtaga
en grundlagsändring. Jag sade att jag
inte tror att Sveriges kvinnor skulle vara
tacksamma för att man gör en grundlagsändring
av detta slag. Jag har aldrig
vänt mig emot likalönsprincipen,
men, som sagl, en grundlagsändring på

Om lika lön för kvinna och man.

detta område tror jag skulle skapa diktaturförhållanden,
som man inte skulle
uppskatta från något håll.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion
om ändrade föreskrifter rörande
flyguppvisningar, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 8, i anledning av väckt motion
om upphävande av den beslutade
höjningen av inträdesavgifterna för nya
telefonabonnemang, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Herr Ohlon avlämnade en av honom
m. fl. undertecknad motion, nr 341, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående inrättande av en arbetarskyddsstyrelse
och förstärkning av yrkesinspektionen
m. m.

Motionen bordlädes.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 9.52 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.