Tisdagen den 6 april Sid (Riksdagens protokoll 1965:16)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

Nr 16

FÖRSTA KAMMAREN

1965

6—7 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 6 april Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Strandberg ang. tillverkning i Norrbotten av produkter

för försvaret, m. m..................................... 5

av herr Skärman ang. saltningen av vägarna vintertid ........ 6

Svar på interpellation av fru Nilsson om rätt för vissa husmödrar
m. fl. att erhålla grundsjukpenning enligt lagen om allmän försäkring
................................................ 8

Onsdagen den 7 april

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m............. 16

Vissa frågor rörande älgjakt m. m............................. 83

Familjepolitiken .......................................... 96

Stat för försvarets fastighetsfond ............................ 99

Om viss rätt för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse till avdrag
vid beskattningen ................................ 99

Om studieresor för riksdagens ledamöter...................... 101

Rätten till tilläggssjukpenning vid barnsbörd .................. 103

Låglöne- och låginkomstgruppernas problem .................. 105

Statens järnvägars rabattresor för pensionärer ................ 106

Reserabatter för värnpliktiga m. fl........................... 111

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Allmänna kultur- och bildningsändamål .................... 112

Konstnärsbelöningar ...................................... 131

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader .............. 132

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom

bibliotek ........................................ 133

Vård och underhåll av fornlämningar och byggnadsminnesmär ken

.................................................... 135

Om särskilt anslag till utställningar av svensk konst i utlandet . . 136

1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 7 april Sid.

Val av ledamöter och suppleanter i riksdagens lönedelegation . . 14

Val av ledamöter och suppleanter i riksdagens krigsdelegation . . 14

Statsutskottets utlåtande nr 38, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. ................................... 16

Bankoutskottets utlåtande nr 13, om markförvärvs- och tomträttsfonder
.................................................. 83

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. vissa frågor rörande älgjakt
m. m............-iV.v. .----•..................... 83

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 14, ang. familjepolitiken
och om vissa familjepolitiska åtgärder ................ 96

Konstitutionsutskottets memorial nr 19, med uppgift på vissa vilande
förslag till ändringar i grundlagarna.................. 98

Statsutskottets utlåtande nr 39, ang. riktlinjer för reglering av
prisförändringar för civilförsvaret m. m................... 98

— nr 40, ang. anslag till Marinen: Anskaffning av fartygsmateriel

m. m................................................... 98

— nr 41, ang. stat för försvarets fastighetsfond ................ 99

— memorial nr 42, ang. gemensam votering i fråga om anslag till

Bidrag till varudeklarationsnämnden ...................... 99

— nr 43, ang. gemensam votering i fråga om anslag till Avsättning

till fonden för friluftslivets främjande .................... 99

— nr 44, ang. överlämnande till konstitutionsutskottet av två till

statsutskottet hänvisade motioner i viss del ................ 99

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, om viss rätt för jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse till avdrag vid beskattningen 99

Bankoutskottets utlåtande nr 14, om studieresor för riksdagens
ledamöter, m. m......................................... 101

Första lagutskottets utlåtande nr 16, ang. lagrådet m. in......... 102

— nr 18, om kostnadsfri rättshjälp vid administrativ process,

m. m................................................... 102

Andra lagutskottets utlåtande nr 36, ang. grupplivförsäkringen för

värnpliktiga ............................................ 103

-— nr 37, ang. rätten till tilläggssjukpenning vid barnsbörd...... 103

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15, ang. vissa anslag ur kyrkofonden
m. m............................................... 104

— nr 16, om viss utvidgning av förbudet mot oljeutsläpp till sjöss 105

— nr 17, ang. ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till lagen
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete .......... 105

Jordbruksutskottets utlåtande nr 5, ang. reglering av priserna på
fisk .................................................... 105

Innehåll

Nr 16

Sid.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 15, om meritvärderingen
av ungdomsledarskap vid inträde till utbildningsanstalter
.................................................... 105

— nr 16, om åtgärder för att stimulera anställande av kvinnlig arbetskraft
inom industrien ................................ 105

— nr 17, ang. låglöne- och låginkomstgruppernas problem .... 105

— nr 18, om bevarande av det kulturhistoriska värdet hos äldre

bebyggelse som används för fritidsändamål ................ 106

—- nr 19, ang. folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och
postverkets bussar, m. m................................. 106

— nr 20, ang. värnpliktigas fria resor, m. m................... 111

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifterna inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde ...................... 112

Vi K.

■ - U

> »

fvi'' ■ t it «>d ''■ I; ''-ii

m :- ■■''t-*''''.

. ■ Vi i'' ..: .*

;i''V..n.e-■ .rnö

THi.''";''..

.-''re;

Tisdagen den 6 april 1965

Nr 16

Tisdagen den 6 april

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollen för den 30
och den 31 nästlidne mars.

Ang. tillverkning i Norrbotten av produkter
för försvaret, m. m.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Strandbergs
fråga angående tillverkning i Norrbotten
av produkter för försvaret, m. m.,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 26 mars, och anförde:

Herr talman! Herr Strandberg har
frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta
med anledning av länsstyrelsens i
Norrbottens län skrivelse rörande upphandling
av förnödenheter för totalförsvarets
behov i fred m. m.

Länsstyrelsens skrivelse inkom till
försvarsdepartementet den 26 mars
1965. Skrivelsen har den 1 april 1965
remitterats till ett antal myndigheter för
yttrande. Remissmyndigheternas yttranden
väntas inkomma till departementet
före den 1 juni 1965. Inom den närmaste
tiden kommer dessutom överläggningar
i dessa frågor att inom försvarsdepartementet
äga rum med berörda
myndigheter.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag är medveten om att
vi i vår arbetsordning har begreppet enkel
fråga, men även den enklaste fråga
kan beröra ett mycket komplicerat område,
och enligt min uppfattning har vi
kommit in på ett sådant komplicerat
ärende. Jag har med tillfredsställelse
tagit del av herr statsrådets svar på min
fråga och får uttala min tacksamhet

över svaret, men med hänsyn till frågans
stora omfattning och då jag tror
att ärendet torde beröra oss alla vill jag
redovisa några synpunkter från ansvarigt
ledande håll.

Militärbefälhavaren för VI militärområdet
har i olika sammanhang påtalat
att den stora utflyttningen från Norrbotten
redan nu medför stora problem och
att därför olika åtgärder som kunde leda
till en minskad utflyttning är ytterst
angelägna ur försvarssynpunkt. Särskild
framställning har därför riktats till
överbefälhavaren.

Man kan med glädje konstatera den
samstämmighet som råder mellan civila
och militära talesmän i övre Norrland i
denna för hela landet så betydelsefulla
fråga, vilket nu kommit till synes i den
skrivelse som länsstyrelsen i Norrbottens
län tillställt Konungen. I denna
skrivelse påtalas att länet utgör ett underskottsområde
både i fråga om antalet
människor, som i ett utgångsläge
skall försvara området, och beträffande
förnödenheter av olika slag för totalförsvaret
och befolkningen i övrigt. Tillförseln
söderifrån kan komma att försenas
till stor fara för hela landet. Det är därför
angeläget att den långsiktiga planläggningen
i fred för försörjningen inriktas
på att skapa ett så differentierat
näringsliv att det i största möjliga omfattning
tillgodoser regionala behov i
fred.

Genom att bl. a. bättre utnyttja redan
befintliga industrier och anlägga nya sådana,
som kan producera för totalförsvaret
viktiga varor, skulle de regionala
behoven i krig kunna tillgodoses på ett
säkrare och bättre sätt. Ett större antal
människor bereds härigenom arbete, vilket
i sin tur motverkar den nu pågående
stora utflyttningen från länet av arbetskraft
till gagn för bl. a. totalförsvarets
akuta behov.

Nr 16

Tisdagen den 6 april 19C5

Ang. saltningen av vägarna vintertid

För att uppnå det ovan skisserade
målet skulle krigsmakten i betydande
omfattning kunna bidraga. Militära
myndigheter utnyttjar inte de möjligheter,
som nu finns och kan erbjudas inom
länet för utläggning av beställningar
för vare sig fredsförbandens behov
eller mobiliseringsbehoven. Beställningarna
går söderut även av sådant som påtagligt
är onödigt att lägga ut där, t. ex.
reparation av skor, regummering av
däck och inköp av potatis.

Man vill också från länsstyrelsens sida
framhålla att länets jordbruk och industrier
bör ges större möjlighet att
tillgodose försvarets behov av förnödenheter
och tjänster än vad som nu är
fallet.

Länsstyrelsen har i sin skrivelse redovisat
såväl viktiga näringsfång som
företag och organisationer inom länet
vilka redan nu innehar tillräcklig kapacitet
för att kunna tillgodose fredsförbandens
behov av bl. a. färskvaror.

Herr talman! Jag förmodar att försvarsministern
med sitt svar avser att
det hela så småningom skall mynna ut
i någonting. Vi skulle alla vara mycket
tacksamma om någonting här kunde
hända. Vi tjänar då två syften — dels
får vi ökad sysselsättning inom länet
och dels ökar styrkan i vårt totalförsvar.

Jag vill uttala den förhoppningen att
de åtgärder som nu kan komma att vidtagas
av försvarsministern snarast möjligt
också skall resultera i något positivt.

Jag ber än en gång att fä framföra
ett tack för det svar jag fått.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. saltningen av vägarna vintertid

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND
erhöll ordet för att besvara herr Skärmans
fråga angående saltningen av vägarna
vintertid, vilken fråga intagits i

kammarens protokoll för den 31 mars
förmiddagen, och yttrade:

Herr talman! Herr Skärman har frågat
mig hur långt forskningen har kommit
rörande användningen av salt vid
vinterväghållningen och hur snart vi
kan räkna med att slippa den saltning
av vintervägarna, som nu skadar och
plågar djuren, dödar växtligheten, rostar
sönder våra bilar, förstör skodon
och kläder samt skapar otrevnad i affärer,
vestibuler, kontor och hem.

Inom statens väginstitut pågår sedan
flera år tillbaka forskningsarbete rörande
olika metoder att undvika halka på
våra vägar. Som ett resultat av detta arbete
har utvecklats en metod för sändning
som innebär att den utspridda sanden
fryses fast vid vägbanan genom att
en mindre mängd vatten påföres. Metoden
har den stora fördelen, att användningen
av salt helt kan undvikas vid
sandningen. Den praktiska användningen
av vattensandningen är emellertid
begränsad, därigenom att den kan komma
i fråga endast då temperaturen varaktigt
ligger under fryspunkten. Metoden
användes numera allmänt i norra
Sverige på huvudvägarna.

Vid sändning i övrigt användes salt
som inblandning för att öka sandens
vidhäftning mot vägbanan. För att binda
sanden vid vägbanan har även andra
kemikalier än salt provats men har
av ekonomiska skäl inte kunnat förordas.
I avsikt att minska korrosionsskadorna
på bilar har försök gjorts med
inblandning av s. k. inhibitorer i saltet.
Verkan härav är emellertid i praktiken
mycket ringa.

Väginstitutet har i sitt arbete nära
kontakt med forskningsorgan inom såväl
Europa som Amerika i hithörande
frågor. Inte heller inom dessa organ har
man hittills funnit metoder som utgör
alternativ till användningen av salt vid
vinterväghållningen. Med hänsyn till
trafiksäkerhetskravet synes det därför
nödvändigt att tills vidare utnyttja salt
för att begränsa riskerna vid halt väglag.

Tisdagen den 6 april 1965

Nr 16

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Skoglund få framföra ett tack för
svaret. Det var ju ganska positivt, även
om statsrådet Skoglund förutsatte att
man för en oviss framtid fortfarande
måste använda sig av salt för att hindra
halkan på våra vägar.

Jag skulle kunna nöja mig med detta,
men jag skall i alla fall med några ord
beröra denna sak.

Den fråga det här rör sig om kan möjligen
anses malplacerad så här års, då ju
vintern håller på att släppa sitt grepp
och saltningen av naturliga skäl en tid
upphör. Emellertid är det inte bara under
själva insaltningen av vägarna som
skadeverkningarna sker. När det gäller
rostskadorna så blir man väl varse dem
efter hand. Fråga är väl också om inte
rostskadorna kan ha rent trafikfarliga
följder genom att underminera ramsystem,
fjädrar och annat av vital betydelse
för en säker körning. Den efterbesiktning
av bilarna som i år inletts torde
ge besked härom, och vi får väl litet
till mans konstatera och betala för rostskadorna.

Sedan jag framställde min fråga har
jag även blivit upplyst om att man i Göteborg
om tisdag åtta dagar har förberett
ett stort opinionsmöte i denna fråga,
där ett stort antal intressenter blivit
inbjudna att lämna sitt bidrag.

Frågan är ju främst om fördelarna
med saltningen verkligen är så stora att
de överväger de mycket stora och på
lång sikt verkande skador som saltningen
medför. Jag har i min fråga lämnat
några fall, så jag kan låta bli att ytterligare
exemplifiera detta. Otrevnaden av
saltningen får vi ju erfara allesammans.
Skadorna på djuren, främst på hundarna
och andra hemdjur, är också verifierade.

När man saltar blir det en avkylning,
ibland ned till minus 20 grader, som gör
att trampdynor på hundar, katter och
andra djur spricker sönder. Sedan kommer
det salt i såren, och efter det myc -

Ang. saltningen av vägarna vintertid

ket ofta eksem och andra besvärliga
skador.

Jag skulle dock vilja ytterligare ifrågasätta
om det inte också kan vara mera
direkt trafikfarligt med den nedsmutsning
av vindrutorna som sker från saltade
vägar. Statsrådet sade att saltet används
för att öka sandens vidhäftning
mot vägbanan. I Göteborg brukar man
tala om salta gossar, men där har man
nu gått så långt att man bara saltar. Jag
har min bostad i Alingsås och tjänstelokaler
i Göteborg och Alingsås, och jag
far ofta den vägen. Vid färderna till
och från saltstaden Göteborg har jag
ofta mött bilar som bara har en liten
tittglugg i vindrutan, under det att rutan
i övrigt är helt igensmord. Många bilister
står på parkeringsplatserna och söker
torka rent vindrutor och bakrutor,
men många kör som sagt vidare med en
bråkdel av sikt. Jag har åtskilliga gånger
undrat om inte många underliga avkörningar
av motorvägen kan bero på
den dåliga sikten.

Jag vill därtill lägga herr statsrådet
på minnet, att saltningen ur trafiksäkerhetssynpunkt
kanske medför lika stora
skador som fördelar. I många norrlandsstäder
undviker man att salta.

Emellertid pågår ju forskningen. Jag
har mig bekant också att det finns amerikanskt
salt — ice food eller vad det
kallas — som inte skall medföra korrosionsskador.
Jag vet inte vad detta salt
innehåller, kanske är inhibitorer (ett
nytt ord, som jag inte kände till förut)
inblandade. Vad det har för verkningar
i övrigt vet man ju inte.

Däremot vet man att vid parkeringsplatserna
smälter saltet av, och där dör
alléträden t. ex.

Jag har här ett minne, som jag skall
be att få överlämna till statsrådet Skoglund.
Det är uppsopat av sådant som låg
under vänstra framskärmen i min bil
efter en resa från Göteborg till Alingsås
för fyra veckor sedan. Från början såg
det ut att innehålla 75 procent salt, men
jag smälte och torkade det och nu ser

Nr 16

Tisdagen den 6 april 1965

Om rätt för vissa husmödrar m. fl. att

allmän försäkring

det lortigt ut. Nu ser det ut som om det
vore sand, men jag har löst upp det i
vatten, och det blir inte mycket slam.

Att saltningen kostar pengar även för
bilägarna har jag dyrt fått erfara nyligen.

Jag tackar för svaret. Jag hoppas frågan
skall kunna drivas positivt. Jag tror
nyttan blir lika stor om vi slipper saltningen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om rätt för vissa husmödrar m. fl. att
erhålla grundsjukpenning enligt lagen
om allmän försäkring

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara fru
Nilssons interpellation om rätt för vissa
husmödrar m. fl. att erhålla grundsjukpenning
enligt lagen om allmän
försäkring, och nu anförde:

Herr talman! Fru Nilsson har frågat
om jag överväger en utvidgning av den
s. k. hemmafruförsäkringen inom den
allmänna sjukförsäkringen. Fru Nilsson
synes närmast syfta på ensamstående
kvinnor med barn över 16 år i hemmet
och på s. k. hemmadöttrar.

Principen i lagen om allmän försäkring
är att sjukpenningen skall utgöra
ersättning för ett inkomstbortfall på
grund av sjukdom. Från denna princip
utgör hemmafruförsäkringen ett undantag.
Hemmafruförsäkringen ger rätt till
grundsjukpenning och omfattar dels gift
kvinna, som stadigvarande sammanbor
med sin man, dels andra kvinnor, t. ex.
änkor, frånskilda och ogifta, som stadigvarande
sammanbor med egna eller makes
barn under 16 år. Med gift kvinna
jämställs i vissa fall en kvinna som stadigvarande
sammanbor med en man
utan att vara gift med honom. Hemmafruförsäkring
upphör senast då kvinnan
blir 67 år.

erhålla grundsjukpenning enligt lagen om

Hemmafruförsäkringen avsåg ursprungligen
bara gifta kvinnor. När försäkringen
utsträcktes till ensamstående
kvinnor var en avgränsning nödvändig.
Gränsen drogs på sådant sätt att försäkringen
skulle omfatta ensamstående
kvinnor som generellt sett kan antas vara
förhindrade att ha förvärvsarbete på
grund av omvårdnaden om barn. Enligt
min mening kan inte i och för sig omvårdnaden
om t. ex. en 17-åring så
starkt binda modern vid hemmet att
hon av den orsaken hindras från att ta
ett förvärvsarbete. Det kan därför inte
heller utgöra tillräckligt motiv för att
ändra nuvarande bestämmelser.

Åldersgränsen 16 år för barn förekommer
i en mängd regler om sociala
förmåner. Allmänt barnbidrag utgår till
16 år, och bidragsförskott kan också utges
till dess barnet uppnått den åldern.
Inom folkpensioneringen är 16 år bl. a.
åldersgräns för rätt till barnpension. Förekomsten
av barn under 16 år i hemmet
är av betydelse för rätten till änkepension
och för änkepensionens storlek.
Men det är inte bara så att förmåner
upphör vid 16 år. Förtidspension t. ex.
kan börja utgå från 16 år, och detsamma
är fallet med studiehjälp. Frågan om
åldersgränsen 16 år bör inte prövas isolerat
för hemmafruförsäkringen.

Vad beträffar de s. k. hemmadöttrarna
vill jag bara nämna, att de i vissa fall
får ersättning av kommun eller landsting
för sitt vårdarbete och därigenom
kan bli sjukpenningförsäkrade på grund
av arbetsinkomst i vanlig ordning.

Fru NILSSON (s):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för socialdepartementet herr Aspling
framför jag mitt tack för svaret på
min interpellation, men jag kan tyvärr
inte säga att jag är nöjd med svaret. Något
mer negativt svar hade jag knappast
kunnat få.

Det är klart att jag kan hålla med socialministern
när han säger: »Enligt

Tisdagen den 6 april 1965

Nr 16

Om rätt för vissa husmödrar m. fl. att erhålla grundsjukpenning enligt lagen om

allmän försäkring

min mening kan inte i och för sig omvårdnaden
om t. ex. en 17-åring så
starkt binda modern vid hemmet att hon
av den orsaken hindras från att ta ett
förvärvsarbete.» Det håller jag absolut
med socialministern om, men det var
inte sådana fall jag tänkte på. Jag tror
heller inte att någon mamma med hemmavarande
barn som kan ta ett arbete
och kan få inkomst så att hon blir sjukförsäkrad
försitter den chansen. Den
grupp kvinnor som jag interpellerat om
kommer inte alls in här.

I min interpellation nämnde jag som
exempel på den grupp kvinnor jag åsyftar
en kvinna som blev ensam med sina
tre barn. Hon skötte dem, och allt var
bra med den försäkring som fanns. Så
fyllde barnen 16 år. De är nu mellan 16
och 18 år, och alla går i skola. Hon bor
på en ort där hon absolut inte kan få
något förvärvsarbete, om hon skulle orka
med det. Hon blev sjukskriven av
doktorn.

För ungefär ett halvt år sedan fyllde
tvillingarna 16 år. När hon kom till försäkringskassan
och skulle ta ut sin sjukpenning,
fick hon till svar att hon inte
hade några pengar att hämta, eftersom
hon var nollställd sedan hennes barn
fyllt 16 år. »Det är ju tur att jag har min
tilläggsförsäkring, som jag själv betalar»,
sade kvinnan. »Även den är indragen,
och ni är nollställd också där», fick
hon till svar.

Naturligtvis gick kvinnan från försäkringskassan
besviken och chockad över
att inte ha fått ett enda öre. Utgifterna
för hjälp i hemmet och för medicin under
de 14 dagar hon varit sjukskriven
har tagit 128 kronor av hennes änkepension.
Hon har talat med mig och skrivit
om saken. Jag har hört mig för på olika
försäkringskassor och frågat om det ofta
förekommer sådan här nollställning.

Var och en förstår att det är besvärligt
för denna grupp som inte får ett öre
och som måste vara hemma och sköta
flera vuxna barn, vilka kommer hem
från skolan klockan 12 ocli då skall ha

mat och ge sig i väg igen. Man måste då
vara både ganska ung och stark för att
kunna ta ett förvärvsarbete. Kvinnan
kanske också bor på en ort där det inte
finns tillgång till förvärvsarbete, möjligen
städjobb. Den mor som det här gäller
säger att hon inte orkar ta ett sådant
arbete för att få vara med i försäkringen.
Jag tycker nog att det är ganska
märkligt att en kvinna inte skall få vara
med i försäkringen och fortsätta att
betala sin avgift när hon tidigare gjort
det i så många år.

Jag kan heller inte dela statsrådets
uppfattning när han säger att åldersgränsen
16 år förekommer i en mängd
regler om sociala förmåner och därför
bör gälla även här. Inom ATP är åldersgränsen
18 år. Inom barnavården skrivs
nu allmänt avtalen att gälla till 18—19
år. Bidragsförskotten får naturligtvis
också följa med upp till 18-årsgränsen,
där avtalen skrivs på detta sätt.

En höjning av barnens åldersgräns
till 18 år skulle betyda mycket även i
fråga om mödrarnas sjukförsäkring. När
barnen uppnått 18 års ålder är de ofta
ute i yrkesarbete, kanske flyttar från
hemmet. Jag skulle vilja se den kvinna
som då inte skulle försöka att få ett arbete
för att gardera sin sjukförsäkring.

Beträffande hemmadöttrarna är jag
mycket nöjd med de kommuner och
landsting som ger dem ersättning för
sitt vårdarbete så att de kan rädda sin
sjukförsäkring eller i varje fall grundsjukpenningen
5 kronor. Men det finns
alltför många kommuner och landsting
som inte betalar några bidrag till hemmadöttrar.

Jag anser, herr talman, att man i fråga
om mödrarna bör observera att det här
finns en grupp människor som helt
kommer utanför sjukförsäkringen.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag kan ha stor förståelse
för det enskilda fall som fru Nilsson
här omnämnt. Jag betvivlar inte alls att

lf Första kammarens protokoll 1965. Nr 16

10 Nr 16 Tisdagen den 6 april 19C5

Om rätt för vissa husmödrar m. fl. att erhålla grundsjukpenning enligt lagen om

allmän försäkring

det kan finnas en rad ömmande omständigheter
som engagerat fru Nilsson och
som för henne gjort det motiverat att
rikta denna interpellation till mig.

Vi har dock vissa bestämmelser för
sjukförsäkringen, och de bestämmelserna
är generella. Vi har helt enkelt fått
lov att göra dem generella. När man infört
denna schablonregel1 om en åldersgräns
av 16 år för barnen har man naturligtvis
därigenom avgränsat en
grupp. Men man kan inte gå in på de
enskilda fallen och säga att den eller
den gruppen befinner sig i speciella svårigheter
och måste ha en specialbehandling.
Jag är ganska övertygad om att fru
Nilsson under våra diskussioner i kammaren
många gånger har funnit att vissa
grupper aktualiserats därför att de av
en eller annan anledning inte klaffar in
under bestämmelserna. Men det är nu en
gång så att vår socialförsäkring måste
bygga på generella bestämmelser.

Jag har velat säga detta, herr talman,
även om jag naturligtvis väl kan förstå
att det i ett sådant fall som fru Nilsson
här tagit upp kan finnas starka sociala
motiv för andra anordningar. Lösningen
får emellertid då sökas på andra vägar.

Fru NILSSON (s):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att man måste ha generella regler och
att de även måste gälla för en enskild
person. Men det är inte så få fall som
berörs av denna bestämmelse. Jag var i
går kallad till en sammankomst, där
denna fråga togs upp till behandling.
Man trodde att jag redan hade fått svar
på min interpellation. Frågan diskuterades
ganska länge. Det kom därvid fram
att det finns ganska många kvinnor i
denna grupp, kanske framför allt i 50-årsåldern, som inte kan ta förvärvsarbete
och som därigenom utestängs från
försäkringen. Jag tycker att de åtminstone
borde kunna få grundsjukpenning eller
äga rätt till frivillig försäkring. De
har kanske varit med i sjukförsäkringen

30—40 år, men så klipps det hela av och
de utestängs på grund av att barnen
fyllt 16 år. Med min interpellation har
jag velat fästa socialministerns uppmärksamhet
på att det här bör bli en
ändring, antingen på så sätt att åldersgränsen
höjs eller så att kvinnorna får
behålla den försäkring som de frivilligt
tagit och som de själva betalat avgift
för.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 88, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr
249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 92,
med förslag till förordning med särskilda
bestämmelser om allmän folkoch
bostadsräkning år 1965 m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 maj 1960 (nr 253) om tillverkning
och beskattning av malt- och läskedrycker,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 96,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 72 § växellagen den 13 maj 1932 (nr
130) m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 98, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256), m. in.;
samt

nr 99, angående omorganisation av
Svenska skeppshypotekskassan, m. in.

Tisdagen den 6 april 1965

Nr 16

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
101, angående försäljning av vissa allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheter.

Vid föredragning av motionen nr 673
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
grunderna för de statliga bidragen
till de kommunala bostadstilläggen, till
lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 674.

Vid föredragning av motionen nr 675
hänvisades densamma till lagutskott,
utom i vad den avsåge förslaget om anslag,
i vilket hänseende motionen hänvisades
till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 676—686 till statsutskottet,

motionen nr 687 till bevillningsutskottet
och

motionen nr 688 till konstitutionsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 19,
statsutskottets utlåtanden nr 8 och 38—
41 samt memorial nr 42—44, bevillningsutskottets
betänkande nr 21, bankoutskottets
utlåtanden nr 13 och 14,
första lagutskottets utlåtanden nr 16
och 18, andra lagutskottets utlåtanden
nr 36 och 37, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 15—17, jordbruksutskottets
utlåtande nr 5 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 15—
20.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets
utlåtande nr 38 och bankoutskottets
utlåtande nr 13 i nu nämnd
ordning skulle uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden samt
statsutskottets utlåtande nr 8 sättas sist.

Anmäldes och .godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1965/66 till Upplysningsverksamhet i
utlandet angående Sverige; och

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1964/65
till Allmänna beredskapsarbeten m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 94, till Konungen i anledning
av väckta motioner om fastighetsombud
för dödsbon som äger jordbruksoch
skogsfastigheter.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

95, angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter, m. m.;

nr 97, angående vatten- och luftvårdens
organisation;

nr 102, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 april 1952 (nr
152) om sammanföring av samfälld vägmark
med angränsande fastighet m. in.,
m. m.;

nr 103, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., m. m.; och

nr 107, med förslag till förordning
om statsbidrag till byggande av tunnelbana.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 16

Tisdagen den 6 april 1965

ställningar rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1965/66 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till Markförvärv för övningsfält
m. m.;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1965/66 till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner
och om anordnande av en fångvårdsanstalt
i Uppsala för studiebegåvade
intagna; samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1965/66 till Kammarkollegiet: Avlöningar
och Kammarkollegiet: Omkostnader
jämte i ämnet väckta motioner;
ävensom

bevillningsutskottets betänkande nr
22, i anledning av väckta motioner om
lättnader i beskattningen för personer
med nedsatt skatteförmåga.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 689, av herr Virgin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 42,
angående anslag för budgetåret 1965/66
till statskontoret m. m. och statens datamaskinfond; nr

690, av herr Dahlén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
63, angående det statliga utvecklingsbiståndets
administration;

nr 691, av herr Virgin in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
65, angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen, m. m.;
nr 692, av herr Jacobsson, Gösta, och

fru Hamrin-Thorell, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 68, med
anhållan om yttrande över vissa av
Europarådets rådgivande församling vid
dess sextonde ordinarie möte antagna
rekommendationer och resolutioner;

nr 693, av herr Hilding, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 68,
med anhållan om yttrande över vissa
av Europarådets rådgivande församling
vid dess sextonde ordinarie möte
antagna rekommendationer och resolutioner; nr

694, av herr Källqvist och fru
Hamrin-Thorell, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 70, angående
blind- och dövskolväsendets organisation
m. m.;

nr 695, av fru Olsson och herr Carlsson,
Eric, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 70, angående blind- och
dövskolväsendets organisation m. m.;

nr 696, av herr Hilding och herr
Hansson, Gustaf Henry, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 71, med
hemställan om riksdagens samtycke till
förordnande angående fortsatt valutareglering; nr

697, av herr Nyman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 79,
angående vissa frågor rörande lärarutbildning; nr

698, av herrar Nyman och Wallmark,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 79, angående vissa frågor
rörande lärarutbildning;

nr 699, av herrar Wallmark och Lidgard,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 79, angående vissa frågor
rörande lärarutbildning;

nr 700, av herr Lidgard, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 81, angående
naturhistoriska riksmuseets
ställning och organisation m. m.;

nr 701, av herr Skärman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 83, angående den framtida verksamheten
vid Törefors aktiebolag med flera
statliga företag;

nr 702, av fru Hamrin-Thorell och fru
Segerstedt Wiberg, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 84, med

Tisdagen den 6 april 1965

Nr 16

förslag till förordning om särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar;

nr 703, av herr Lundström m. fl., i anledning
av Kung]. Maj:ts proposition nr
84, med förslag tlil förordning om särskild
skatteberäkning i vissa fall för
makar;

nr 704, av herr Jacobsson, Gösta, och
fru Segerstedt Wiberg, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 87, med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt;
samt

nr 705, av herr Hernelius m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 105, angående ytterligare utgifter på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1964/65.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.34.

In fidem

Fritz af Peter sens

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Onsdageu den 7 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Då val av åtta ledamöter i riksdagens
lönedelegation nu skulle anställas, begärdes
ordet av herr FÖRSTE VICE
TALMANNEN, som anförde:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall förrättas vid detta plenum
ber jag att få avlämna gemensam lista.
Listorna har godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna av talmanskonferensen,
och varje lista upptar namn på
så många personer som det ifrågavarande
valet avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter tre särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av ledamöter
i riksdagens lönedelegation, upptog
under partibeteckningen »Den gemensamma
listan» följande namn:
Nilsson, Hjalmar
Damström
Jacobsson, Per
Eskilsson
Karlsson, Göran
Söderberg
Larsson, Thorsten
Åkerlund

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till ledamöter i riksdagens lönedelegation.

Företogs val av åtta suppleanter i
riksdagens lönedelegation.

Den av herr förste vice talmannen
avlämnade lista, som gällde detta val,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Svedberg, Erik
Wärnberg
Nyman

Nilsson, Yngve
Jansson, Paul
Karlsson, Helge
Olsson, Johan
Peterson, Eric Gustaf

Efter det denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till suppleanter i riksdagens
lönedelegation.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet skulle underrättas
om kammarens val av ledamöter
och suppleanter i riksdagens lönedelegation
samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag till
skrivelse till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.

Anställdes val av tjugufem ledamöter
i riksdagens krigsdelegation jämte tjugufem
suppleanter för dessa ledamöter.

Den av herr förste vice talmannen
för detta val avlämnade listan, som bar
partibeteckningen »Den gemensamma
listan», hade följande utseende:

Sträng

Andersson, Sven

Boheman

Virgin

Strand

Undén

Lindström, fru
Lange

Jacobsson, Per
Ohlsson, Ebbe
Holmqvist
Aspling

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Johansson, Ivar
Ericsson, John
Lundström
Eskilsson
Näsström
Ahlkvist
Elmgren
Bengtson
Andersson, Axel
Hernelius
Andersson, Birger
Nilsson, Hjalmar
Pettersson, Georg
Dahlén
Holmberg
Geijer, Arne
Andersson, Torsten
Hamrin-Thorell, fru
Mattson, fröken

Hermansson

Palme

Hansson, Nils

Sveningsson

Kling

Eriksson, Einar

Möller

Sundin

Alexanderson

Nilsson, Yngve

Ståhle

Petersson, Bertil
Larsson, Lars
Segerstedt Wiberg, fru
Hansson, Gustaf Henrv
Palm

Larsson, Nils Theodor

Hilding

Myrdal, fru

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades hava
blivit utsedda till ledamöter i riksdagens
krigsdelegation herrar Sträng, Sven
Andersson, Boheman, Virgin, Strand,
Undén, Ivar Johansson, John Ericsson,
Lundström, Eskilsson, Näsström, Ahlkvist,
Elmgren, Bengtson, Axel Andersson,
Hernelius, Birger Andersson, Hjalmar
Nilsson, Georg Pettersson, Dahlén,
Holmberg, Arne Geijer och Torsten Andersson,
fru Hamrin-Thorell samt fröken
Mattson ävensom till suppleanter
för dem respektive fru Lindström, herrar
Lange, Per Jacobsson, Ebbe Ohlsson,
Holmqvist, Aspling, Hermansson,
Palme, Nils Hansson, Sveningsson,
Kling, Einar Eriksson, Möller, Sundin,
Alexanderson, Yngve Nilsson, Ståhle,
Bertil Petersson och Lars Larsson, fru
Segerstedt Wiberg, herrar Gustaf Henry
Hansson, Palm, Nils Theodor Larsson
och Hilding samt fru Myrdal.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

95, angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter, in. m.;
samt

nr 97, angående vatten- och luftvårdens
organisation.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 102, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 april 1952 (nr
152) om sammanföring av samfälld vägmark
med angränsande fastighet m. m.,
m. m.; och

nr 103, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
107, med förslag till förordning om
statsbidrag till byggande av tunnelbana.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 689 och 690.

Vid föredragning av motionen nr 691
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
jordbruksdepartementet, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 692 och 693 till utrikesutskottet,

motionerna nr 694 och 695 till statsutskottet,

motionen nr 696 till bankoutskottet,
motionerna nr 697—701 till statsutskottet
samt

motionerna nr 702—704 till bevillningsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 705
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
användning av kvarteret Vinstocken
för riksbankens räkning, till bankoutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 2, 6 och 45—47
samt bevillningsutskottets betänkande
nr 22.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av vissa av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1965/66 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 4 januari 1965, föreslagit
riksdagen att

A. beträffande anslag på driftbudgeten I.

bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för länsbostadsnämnderna
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
anförts;

II. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1965/66;

III. medgiva, att beslut om räntefria
förbättringslån finge meddelas intill
60 miljoner kronor under budgetåret
1965/66;

IV. för budgetåret 1965/66 under elfte
huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 052 000 kronor;

2) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 9 150 000
kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1201000
kronor;

4) till Räntebidrag ett förslagsanslag
av 250 miljoner kronor;

5) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett förslagsanslag av
30 miljoner kronor;

B. beträffande anslag på kapitalbudgeten I.

godkänna av departementschefen
förordad ändring av bestämmelserna
angående hyreskontroll i statsbelånade
hus;

II. medgiva, att lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,
finge under år 1965 beviljas för högst
82 000 bostadslägenheter intill ett belopp
av 1 470 miljoner kronor samt under
1966 för högst 84 000 bostadslägenheter
intill ett belopp av högst 1460
miljoner kronor;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att, under
av departementschefen angivna förutsättningar,
besluta om utökning av den
under B. II. upptagna ramen för långivning
under år 1965;

IV. godkänna vad departementschefen
anfört beträffande inriktningen av långivningen
från lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien;

V. godkänna av departementschefen
framlagt förslag rörande vissa kapitalsubventioner
för studentbostäder;

VI. medgiva, att beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge medde -

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

las intill 22 miljoner kronor under ettvart
av åren 1965 och 1966;

VII. bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om utökning av den under B. VI.
upptagna ramen för långivning under år
1965 i den omfattning, som utvecklingen
i fråga om kapital- och arbetskraftsresurser
möjliggjorde;

VIII. för budgetåret 1965/66 anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 850 miljoner
kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 1 000 kronor;

b) under fonden för låneunderstöd
till Räntefria lån till bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 20 miljoner
kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren

I: 82, av herr Lars Larsson m. fl.,

1:118, av herrar Adolfsson och Lager,
I: 175, av herr Eric Carlsson m. fl.,

I: 177, av herr Knut Johansson in. fl.,
I: 280, av herr Göran Karlsson,

I: 290, av herr Virgin m. fl.,

I: 412, av herr Paul Jansson,

I: 418, av herr Lundström m. fl.,

I: 423, av herr Strandberg och fröken
Stenberg,

I: 426, av herr Sundin m. fl.,

I: 433, av herrar Wikberg och Erik
Olsson, samt

I: 604, av herr Svanström, ävensom

från andra kammaren
II: no, av herr Johansson i Norrköping
m. fl.,

II: 150, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
II: 220, av herr Bergman m. fl.,

II: 226, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl.

II: 343, av herr Heckscher in. fl.,

II: 349, av herr Kask,

11:489, av herr Blomkvist m. fl.,

II: 502, av herr Hedlund m. fl.,

II: 510, av herr Larsson i Norderön
m. fl.,

II: 517, av herr Ohlin m. fl., samt
II: 518, av herrar Petersson och Nilsson
i Agnäs.

I de likalydande motionerna I: 82
(av herr Lars Larsson m. fl.) och
II: 110 (av herr Johansson i Norrköping
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
vid behandling av anslag till Lånefonden
för bostadsbyggande måtte
uttala, att den regionala fördelningen
av de medel, som skulle ställas till förfogande
för bostadslångivningen under
kalenderåret 1965, borde äga rum under
beaktande av vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna I: 118
(av herrar Adolfsson och Lager) samt
II: 150 (av herr Nilsson i Gävle in. fl.)
hade anhållits, att riksdagen måtte

1. avslå Kungl. Maj:ts förslag beträffande
ramen för långivning till bostadsbyggande,

2. medgiva, att lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,
finge under år 1965 beviljas för högst
89 000 bostadslägenheter intill ett belopp
av 1 571 500 000 kronor samt under
1966 för högst 89 000 bostadslägenheter
intill ett belopp av högst
1 532 500 000 kronor,

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att, under
förutsättningar som i motionerna angivits,
besluta om utökning av den under

2. upptagna ramen för långivning under
år 1965,

4. till lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
investeringsanslag av 1 000 000 000 kronor
samt

5. i övrigt giva Kungl. Maj :t till känna
vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna I: 177
(av herr Knut Johansson m. fl.) och
11:220 (av herr Bergman m. fl.) hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa, alt för -

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

slag grundade på markpolitiska utredningens
betänkande om kommunal
markpolitik snarast möjligt måtte föreläggas
riksdagen.

I de likalydande motionerna 1:280
(av herr Göran Karlsson) och II: 349
(av herr Rask) hade föreslagits, att
riksdagen vid behandlingen av lånefonden
för bostadsbyggande skulle uttala,
att lånemedel för småhus borde ställas
till förfogande i sådan omfattning, att
produktionen av dylika upprätthölles
på en i stort sett oförändrad nivå.

I de likaly dande motionerna I: 290
(av herr Virgin m. fl.) och 11:343 (av
herr Heckscher m. fl.) hade hemställts,

A. att riksdagen måtte

1) besluta, att de såsom allmännyttiga
betecknade bostadsföretagen skulle
åläggas redovisningsskyldighet för sina
fonder, dessas storlek och successiva
uppbyggnad samt för de principer efter
vilka dels fonderna uppbyggdes, dels
hyressättningen skedde;

2) uttala, att en grundprincip för den
fortsatta bostadspolitiken borde vara,
att de boende själva skulle betala vad
deras bostäder kostade;

B. att riksdagen måtte besluta,

1) att den statliga bostadslånegivningen
från och med den 1 juli 1965
skulle ersättas av ett kreditgarantisystem; 2)

att i anledning därav varken preliminära
beslut skulle meddelas angående
lån från lånefonden för bostadsbyggande
eller anslag anvisas till samma
fond från nämnda datum;

3) att för erhållande av kreditgaranti
en engångsavgift av 0,5 % skulle erläggas; 4)

att från och med den 1 januari
1965 ränteeftergift ej längre skulle medgivas
beträffande hus som påbörjats
före ingången av 1958;

5) att räntegaranti, avseende räntor
å underliggande lån, som hänförde sig
till tiden från och med den 1 januari
1965, skulle grundas på en räntesats

av 5 % vad avsåge hus påbörjade från
och med den 1 januari 1958;

6) att statliga bostadslån och egnahemslån
upp till 90 % av belåningsvärdet
för hus påbörjade från och med den
1 januari 1958 skulle för tiden från och
med den 1 juli 1965 förräntas efter en
räntesats av 6 %, samt att till den del
lånen överstege 90 % av belåningsvärdet
räntan skulle utgöra 6,5 %;

7) att förbättringslån avseende hus,
som påbörjats från och med den 1 januari
1958, skulle för tiden från och
med den 1 juli 1965 förräntas efter en
räntesats av 5 %;

8) att de tilläggslån, som enligt beslut
av 1953, 1957 och 1959 års riksdagar
gjorts amorteringspliktiga, skulle
för tiden från och med den 1 juli
1965 förräntas efter en räntesats av
6 %;

C. att riksdagen, om förslagen under
B. 1)—3) icke vunne riksdagens bifall,
måtte besluta

1) att bostadslån, till vilka tillstånd
lämnats tidigast den 1 juli 1965, skulle
beviljas upp till 90 % av belåningsvärdet
mot enbart inteckningssäkerhet,
oavsett förvaltningsformerna, och för
s. k. allmännyttiga företag upp till
95 % mot kommunal borgen samt till
den del de överstege 90 % av belåningsvärdet
amorteras på 25 år;

2) att vid utgivande av statliga bostadslån
en förvaltningsavgift om 0,5 %
skulle uttagas i samband med lånets utbetalande; D.

att riksdagen, under förutsättning
att yrkandet under C. 1) vunne riksdagens
bifall, måtte medgiva, att lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge beviljas intill
1 380 000 000 kronor under år 1965 samt
1 370 000 000 kronor under år 1966;

E. att riksdagen måtte i övrigt beakta
vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna 1:412
(av herr Paul Jansson) och II: 489 (av
herr Blomkvist m. fl.) hade anhållits,
att riksdagen vid behandlingen av anslag

Onsdagen den 7 april 19G5 fm.

Nr IG

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

till Lånefonden för bostadsbyggande
måtte uttala, att vid den regionala fördelningen
all tänkbar hänsyn borde tagas
till såväl byggnadsbehovet som sysselsättningen
för i motionerna berörda
yrkesgrupper.

I de likalydande motionerna 1:418
(av herr Lundström m. fl.) och II: 517
(av herr Ohlin m. fl.) hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta

1) att antaga det i motionerna föreslagna
bostadsbyggnadsprogrammet;

2) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad i motionerna anförts
beträffande bostadsbyggandets lokalisering; 3)

att i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna anförts beträffande
miljöfrågorna;

4) att räntesubventionen skulle ersättas
med ett enhetligt schablonbidrag
enligt i motionerna angivna riktlinjer;

5) att lånegränsen för enskilda bostadsföretag,
för vilka preliminärt beslut
meddelades efter den 1 juli 1965,
skulle höjas från 85 °/c till 90 % av belaningsvärdet; 6)

att tertiärlånet för privatägda
småhus skulle förräntas och amorteras
med fast annuitet, att tillämpas från och
med den 1 juli 1965;

7) att räntebidragen från och med den

1 januari 1965 skulle utgå enligt i motionerna
föreslagna villkor;

8) att anslaget till Räntebidrag under
elfte huvudtiteln för budgetåret 1965/
66 skulle uppföras med 215 000 000 kronor,
vilket innebar ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 35 000 000
kronor sänkt anslag;

9) att medgiva, att lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,
finge under år 1965 beviljas för
84 000 bostadslägenheter intill ett belopp
av 1 530 000 000 kronor; förslaget
innebar för år 1965 en höjning med

2 000 bostadslägenheter i jämförelse med
Kungl. Maj:ts förslag och för år 1966 en
höjning med 4 000 lägenheter.

I de likalydande motionerna 1:423
(av herr Strandberg och fröken Stenberg)
samt 11:518 (av herrar Petersson
och Nilsson i Agnäs) hade föreslagits,
att riksdagen skulle uttala, att fördelningen
av bostadsbyggandet alltjämt
borde ske efter de fördelningstal mellan
storstäderna och övriga delar av landet
som hitintills tillämpats.

I de likalydande motionerna 1:426
(av herr Sundin m. fl.) och 11:502 (av
herr Hedlund m. fl.) hade hemställts,

I. att riksdagen måtte

a) fastställa i motionerna angivna basräntor
å vissa underliggande bostadslån
att träda i kraft den 1 januari 1965,

b) till Räntebidrag under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 215 000 000 kronor; II.

att riksdagen måtte medgiva att
övre lånegränsen för statligt bostadslån
till enskilda från och med den 1 juli
1965 finge höjas från 90 till 95 7c av
belåningsvärdet såvitt gällde småhus
och från 85 till 90 % såvitt gällde flerfamiljshus; III.

att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla,

a) att den regionala fördelningen av
medel, som skulle ställas till förfogande
för bostadslånegivningen under 1965,
finge ske enligt i motionerna angivna
grunder,

b) att det preliminära programmet för
bostadsbyggandet år 1966 måtte omfatta
95 000 lägenheter,

c) att förslag rörande schablonmetod
för beräkning av räntebidrag till vissa
underliggande bostadslån måtte föreläggas
riksdagen snarast möjligt,

d) att förslag rörande frågan om avskrivning
av tilläggslån till vissa studentbostäder
måtte föreläggas riksdagen
så snart underlag erhållits för
frågans bedömning,

e) att frågorna rörande ökat utrymme
i planeringen, bättre finansierings -

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

villkor och rationella byggmetoder m.m.
för småhusproduktionen snarast måtte
utredas i syfte att kraftigt öka småhusbyggandet.

I de likalydande motionerna I: 433 (av
herrar Wikberg och Erik Olsson) samt
II: 510 (av herr Larsson i Norderön
m. fl.) hade anhållits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Jämtlands län måtte tilldelas
bostadsbyggnadskvot, så att dess resurser
i fråga om planering, projektering
och byggarbetskraft kunde utnyttjas på
ett normalt sätt.

I motionen I: 604 (av herr Svanström)
hade yrkats, att riksdagen skulle besluta att

vid behandling av frågan om statligt
stöd till bostadsbyggandet uttala, att
fördelningen borde ske jämväl med hänsyn
till lokaliseringspolitiska synpunkter
i län som t. ex. Kalmar län; samt

att en eventuell ökning av bostadsproduktionen
i storstäderna icke skulle
få resultera i minskning för landsortens
vidkommande, utan följas upp
med en ökning även ute i länen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1. beträffande bostadsbyggandets omfattning
och lokalisering

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
jämte motionerna 1:418 och II:
517, 1:426 och 11:502, 1:118 och II:
150, 1:82 och 11:110, 1:412 och 11:489,
1:423 och 11:518, 1:433 och 11:510
samt I: 604, de sex förstnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört;

b) i skrivelse till fullmäktige i riksbanken
giva till känna vad utskottet i
förevarande sammanhang anfört beträffande
bostadsbyggandets kreditförsörjning; 2.

beträffande bostadsbyggandets inriktning
med avslag å motionerna I: 418
och 11:517,1:426 och II: 502 samt 1: 280

och II: 349, de fyra förstnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

3. beträffande kommunal markpolitik
i anledning av motionerna 1:177 och
11:220 godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

4. avslå i motionerna 1:290 och II:
343 framställt yrkande om införande av
ett kreditgarantisystem på bostadsområdet; 5.

avslå i motionerna 1:418 och II:
517, 1:290 och 11:343 samt 1:426 och
II: 502 framställda yrkanden beträffande
bostadslånets storlek;

6. avslå i motionerna 1:175 och II:
226 framställt yrkande angående räntefria
stående förbättringslån;

7. avslå i motionerna 1:418 och II:
517 framställt yrkande angående formen
för förräntning och amortering av
vissa bostadslån;

8. avslå i motionerna 1:290 och II:
343 framställda yrkanden angående räntan
på bostadslån, egnahemslån, förbättringslån
och vissa tilläggslån;

9. avslå i motionerna 1:290 och II:
343 framfört yrkande angående en förvaltningsavgift
för bostadslån;

10. avslå i motionerna 1:290 och II:
343 framställt yrkande angående viss
redovisningsskyldighet för allmännyttiga
bostadsföretag;

11. beträffande långivningen för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört;

12. avslå i motionerna 1:418 och II:
517 samt 1:426 och 11:502 framställda
yrkanden angående en schablonmetod
för beräkning av räntesubventioner;

13. avslå i motionerna I: 418 och II:
517, 1:290 och 11:343 samt 1:426 och
II: 502 framställda yrkanden beträffande
grunderna för räntebidrag;

14. beträffande vissa utestående subventioner
til] studentbostäder med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:426 och 11:502,

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

såvitt nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

15. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till främjande av bostadsförsörjningen,
såvitt de ej behandlats under 1.—14.,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
under erinran om vad utskottet i utlåtandet
anfört godkänna i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 4
januari 1965 förordade ändringar;

16. med bifall till Kungl. Majrts förslag
samt med avslag å motionerna I:
290 och II: 343, I: 418 och II: 517 samt
I: 426 och II: 502, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Räntebidrag för
budgetåret 1965/66 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 250 000 000 kronor;

17. medgiva, att beslut om räntefria
förbättringslån finge meddelas intill
60 000 000 kronor under budgetåret
1965/66;

18. till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1965/66
på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 30 000 000
kronor;

19. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 418 och II: 517, I: 290 och II: 343 samt
I: 118 och II: 150, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, medgiva, att lån,
som skulle utgå från lånefonden för
bostadsbyggande, finge under år 1965
beviljas för högst 82 000 bostadslägenheter
intill ett belopp av 1 470 000 000
kronor samt under år 1966 för högst
81 000 bostadslägenheter intill ett belopp
av 1 460 000 000 kronor;

20. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
förutsättningar, som departementschefen
angivit i statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 4 januari 1965,
besluta om utökning av den under 19.
upptagna ramen för långivning under
år 1965;

21. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
290 och II: 343 samt I: 118 och II: 150,
samtliga motioner såvitt nu vore i frå -

ga, till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1965/66 på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
850 000 000 kronor;

22. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för
budgetåret 1965/66 på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 1 000 kronor;

23. medgiva, att lån, som skulle utgå
från anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande,
finge meddelas intill
22 000 000 kronor under ettvart av åren
1965 och 1966;

24. bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om en utökning av den under 23.
upptagna ramen för långivning under
år 1905 i den omfattning, som utvecklingen
i fråga om kapital- och arbetskraftsresurser
möjliggjorde;

25. till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1965/66 på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
20 000 000 kronor;

26. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 4 januari 1965 föreslagit;

27. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1965/66;

28. till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 9 150 000 kronor

29. till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1965/66 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 052 000 kronor;

30. till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1965/66 på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 201 000
kronor;

31. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

del de icke blivit under punkterna 1.— f) av herrar Karlsson i Olofström,

30. särskilt berörda eller av utskottet Almgren, Johansson i Norrköping och
behandlats i annat utlåtande, icke måtte Blomkvist, vilka dock ej antytt sin
föranleda någon riksdagens åtgärd. åsikt;

Reservationer hade avgivits

1) beträffande bostadsbyggandets omfattning
och lokalisering

a) av herrar Kaijser, Holmberg, Tnresson
och Nordstrandh, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1 hemställa
att riksdagen måtte beträffande bostadsbyggandets
omfattning och lokalisering
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
jämte motionerna 1:418 och 11:517, I:
426 och II: 502, I: 118 och II: 150, I: 82
och 11:110, 1:412 och 11:489, 1:423
och II: 518, I: 433 och I: 510 samt I: 604,
de sex förstnämnda motionerna såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Per Jacobsson, Edström
och Källqvist, fröken Elmén samt herrar
Gustafsson i Skellefteå och Mundebo,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den lydelse,
denna reservation visade;

c) av herrar Per Jacobsson, Edström
och Källqvist, fröken Elmén samt herrar
Gustafsson i Skellefteå och Mundebo,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den avfattning, som
i reservationen angivits;

d) av herrar Nils-Eric Gustafsson, Harald
Pettersson, Eliasson i Sundborn
och Nilsson i Tvärålund, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven del
bort lyda så, som reservationen visade;

e) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Källqvist, Nils-Eric Gustafsson, Harald
Pettersson och Eliasson i Sundborn,
fröken Elmén samt herrar Gustafsson i
Skellefteå, Nilsson i Tvärålund och
Mundebo, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den ändrade
lydelse, som i denna reservation
angivits;

2) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Kaijser, Källqvist, Holmberg,
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson
och Eliasson i Sundborn, fröken Elmén
samt herrar Turesson, Gustafsson i Skellefteå,
Nordstrandh, Nilsson i Tvärålund
och Mundebo, vilka beträffande bostadsproduktionens
inriktning ansett,
att utskottets yttrande i denna del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande bostadsbyggandets
inriktning i anledning
av motionerna 1:418 och 11:517 samt
I: 426 och II: 502, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, ävensom med bifall
till motionerna I: 280 och II: 349 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

3) av herrar Kaijser, Holmberg, Turesson
och Nordstrandh, vilka beträffande
kommunal markpolitik ansett, att
utskottets yttrande i förevarande del
bort erhålla den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits;

4) av herrar Kaijser, Holmberg, Turesson
och Nordstrandh, vilka beträffande
kreditgarantisystemet ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under 4 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande införande
av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet
med bifall till motionerna I:
290 och II: 343, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

5) beträffande bostadslånets storlek

a) av herrar Per Jacobsson, Edström,

Källqvist, Nils-Eric Gustafsson, Harald
Pettersson och Eliasson i Sundborn,
fröken Elmén samt herrar Gustafsson
i Skellefteå, Nilsson i Tvärålund och
Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att ut -

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

skottet bort under 5 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadslånets
storlek med bifall till motionerna I: 418
och II: 517 samt I: 426 och II: 502 ävensom
med avslag å motionerna I: 290 och
II: 343, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Kaijser, Holmberg, Turesson
och Nordstrandh, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 5 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadslånets storlek
med bifall till motionerna I: 290 och II:
343 ävensom med avslag å motionerna
1:418 och 11:517 samt 1:426 och II:
502, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

6) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Kaijser, Källqvisl, Holmberg, Nils-Eric
Gustafsson, Harald Pettersson och
Eliasson i Sundborn, fröken Elmén samt
herrar Tnresson, Gustafsson i Skellefteå,
Nordstrandh, Nilsson i Tvärålund
och Mundebo, vilka beträffande formen
för förräntning och amortering av vissa
bostadslån ansett, att utskottets yttrande
i berörda del bort hava den ändrade
lydelse, denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 7 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande formen för
förräntning och amortering av vissa
bostadslån med bifall till motionerna I:
418 och 11:517, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

7) av herrar Kaijser, Holmberg, Turesson
och Nordstrandh, vilka beträffande
räntan på bostadslån, egnahemslån,
förbättringslån och vissa tilläggslån
ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort erhålla den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 8 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande ränta på
bostadslån, egnahemslån, förbättringslån
och vissa tilläggslån med bifall till

motionerna I: 290 och II: 343, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 8)

av herrar Kaijser, Holmberg, Turesson
och Nordstrandh, vilka beträffande
en förvaltningsavgift för bostadslån
ansett, att utskottets yttrande i denna
fråga bort erhålla den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt alt
utskottet bort under 9 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande en förvaltningsavgift
för bostadslån med bifall till
motionerna I: 290 och II: 343, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört; 9)

av herrar Kaijser, Holmberg, Turesson
och Nordstrandh, vilka beträffande
viss redovisningsskyldighet för
allmännyttiga bostadsföretag ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort lyda
så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 10 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
viss redovisningsskyldighet för allmännyttiga
bostadsföretag med bifall till
motionerna I: 290 och II: 343, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 10)

beträffande grunderna för räntebidrag a)

av herrar Per Jacobsson, Edström,
Källqvisl, Nils-Eric Gustafsson, Harald
Pettersson och Eliasson i Sundborn, fröken
Elmén samt herrar Gustafsson i
Skellefteå, Nilsson i Tvärålund och
Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort hava
den lydelse, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 13 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
grunderna för räntebidrag med bifall
till motionerna 1:418 och 11:517 samt
1:426 och 11:502 ävensom med avslag
å motionerna 1:290 och 11:343, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

b) av herrar Kaijser, Holmberg, Turesson
och Nordstrandh, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 13
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
grunderna för räntebidrag med
bifall till motionerna 1:290 och 11:343
ävensom med avslag å motionerna I:
418 och II: 517 samt I: 426 och II: 502,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad reservanterna anfört;

11) av herrar Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Eliasson i Sundborn
och Nilsson i Tvärålund, vilka beträffande
vissa utestående subventioner till
studentbostäder ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den lydelse,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 14 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande vissa utestående
subventioner till studentbostäder
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I:
426 och 11:502, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad reservanterna anfört;

12) beträffande anslag till räntebidrag a)

av herrar Per Jacobsson, Edström,
Källqvist, Nils-Eric Gustafsson, Harald
Pettersson och Eliasson i Sundborn,
fröken Elmén samt herrar Gustafsson i
Skellefteå, Nilsson i Tvärålund och
Mundebo, vilka, under förutsättning av
bifall till reservationen 10 a), ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet
bort under 16 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna I: 290 och II: 343
ävensom med bifall till motionerna I:
418 och II: 517 samt I: 426 och II: 502,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Räntebidrag för budgetåret 1965/
66 på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
215 000 000 kronor;

b) av herrar Kaijser, Holmberg, Turesson
och Nordstrandh, vilka, under
förutsättning av bifall till reservationen
10 b), ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 16 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionerna 1:418 och 11:517
samt 1:426 och 11:502 ävensom med
bifall till motionerna 1:290 och 11:343,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Räntebidrag för budgetåret 1965/
66 på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
130 000 000 kronor;

13) beträffande låneramens storlek

a) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Källqvist, Nils-Eric Gustafsson, Harald
Pettersson och Eliasson i Sundborn,
fröken Elmén samt herrar Gustafsson
i Skellefteå, Nilsson i Tvärålund och
Mundebo, vilka, under förutsättning av
bifall till reservationen 1 e), ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
den ändrade lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under 19
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:118 och 11:150 samt med
bifall till motionerna 1:418 och 11:517
ävensom med avslag å motionerna I: 290
och II: 343, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, medgiva, att lån, som skulle
utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge under år 1965 beviljas för
högst 84 000 bostadslägenheter intill ett
belopp av 1 530 000 000 kronor samt under
år 1966 för högst 88 000 bostadslägenheter
intill ett belopp av 1 560 000 000
kronor;

b) av herrar Kaijser, Holmberg, Turesson
och Nordstrandh, vilka, under
förutsättning av bifall till reservationen
5 b), ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort lyda så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 19
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:118 och 11:150 samt 1:418

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

och 11:517 ävensom med bifall till motionerna
I: 290 och II: 343, samtjiga motioner
såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge beviljas intill
1 380 000 000 kronor under år 1965 samt
1 370 000 000 kronor under år 1966;

14) av herrar Kaijser, Holmberg, Turesson
och Nordstrandh, vilka beträffande
anslag till lånefonden för bostadsbyggande,
under förutsättning av bifall
till reservationen 4), ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort erhålla
den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 21
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:290 och 11:343
samt med avslag å motionerna 1:118
och II: 150, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
rörande investeringsanslag för budgetåret
1965/66 till Lånefonden för bostadsbyggande.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Vi har i år ett väsentligt
mindre antal reservationer och från utskottsutlåtandet
avvikande meningar i
denna fråga än vi haft tidigare. Detta
bör rimligtvis betyda att de olika meningsriktningarna
har börjat närma sig
varandra mer och mer och att man numera
i alla läger är medveten om att
bostadsfrågan är en verkligt stor fråga,
för vars lösande man måste spänna
krafterna till det yttersta.

Bostadsfrågan är en nyckelfråga som
griper in på många områden i samhället.
För eu sund industriell och ekonomisk
utveckling är vi beroende av att
människorna har tillgång till bostäder
där de har sin utkomst och sitt arbete.
Vi behöver bostäder för att kunna främja
en sund familjebildning och medverka
till eu stigande social standard, och
vi behöver en rörlig bostadsmarknad
för att kunna förverkliga angelägna lokaliseringspolitiska
mål.

Från folkpartiets sida har vi länge
hävdat att bostadsfrågan är en första -

rangsfråga som vi måste satsa hårt på
och att vi endast genom ett successivt
ökat byggande av bostäder kan nå fram
till en vändpunkt, där man kan skönja
en ljusning på detta svårhanterliga fält.
Jag ser i den relativa enighet som vi
uppnått i denna fråga ett erkännande
av att denna politik varit riktig och att
det envisa talet om överbud har varit
sakligt ogrundat.

Tyvärr är det ju dock så att vi inte
bär någon säker mätare på hur stort
nettotillskottet på lägenheter blir för
varje år. Rivningsraseriet står svårligen
att hejda, åtminstone i Stockholm. Hur
många bostäder som utmönstras eller
blir lediga av andra anledningar vet vi
tyvärr inte så mycket om. Detta gör att
vi inte heller med någon större grad av
säkerhet kan följa bostadslägets förändringar.
Om man får tro de siffror som
redovisas angående de bostadssökandes
antal så måste man ju ändå säga att utvecklingen
inte ter sig särdeles uppmuntrande.

En faktor som man inte kommer förbi
och som måste påverka byggandets
omfattning är kostnadsutvecklingen. Det
måste sägas att den är verkligt oroande.
Med beklagande måste konstateras
att vi när det gäller att begränsa byggnadskostnaderna
inte har kommit särskilt
långt i det här landet, trots att betydande
summor läggs ner på olika fält
inom byggnadsforskningens område.
Detta är ett allvarligt problem, som vi
måste ägna ökad uppmärksamhet, och
där teknik, forskning och praktiska rationaliseringsåtgärder
måste samordnas
och utnyttjas.

Det kan inte bortresoneras att en
ohämmad kostnadsstegring omedelbart
leder till en begränsning av byggandets
totala omfattning. Nu kan förstås invändas
att det går bra att göra dessa konstateranden
och i allmänna ordalag tala
om dessa ting, men att det är betydligt
svårare att anvisa vägar för hur man
skall nå påtagliga resultat. Det är riktigt,
men nog har man en känsla av att
regeringen inte precis överanstränger

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sig när det gäller detta problem. Ett
slags egendomlig fatalism behärskar våra
myndigheter på detta område; en
föreställning att det är någon sorts ödesbunden
lag som leder utvecklingen och
som ligger helt utanför vår kontroll.

En fråga man ställer och som reses
med synnerlig skärpa är: Var skall vi
bygga och vilka kriterier bör gälla vid
fördelning av den byggnadskvot vi kan
röra oss med? I och för sig är det väl
inte mycket att invända mot att vi försöker
lätta bostadsbristen där den är
som mest besvärande. Det är väl också
från den utgångspunkten som bostadsstyrelsen
— eller regeringen, jag vet
inte riktigt vilken av dessa storheter
som skall ha ansvaret eller äran i detta
fall — har gjort den kvotfördelning
som företogs i januari månad detta år.
Denna fördelning utgick ju också ifrån
att igångsättningen blir väsentligt lägre
än under föregående år. Jag tror visserligen
inte att man skall utgå från denna
förutsättning såsom något alldeles självklart.
I vilket fall som helst måste dock
denna fördelning, som innebär ett väsentligt
ökat byggande i storstadsområdena,
medföra en motsvarande minskning
i andra delar av landet. Jag tror
inte jag behöver tala om för inrikesministern
vad detta betyder. På den punkten
har landshövdingar och kommunalfolk
av alla digniteter och från olika
delar av landet bedrivit en energisk
upplysningskampanj i kanslihuset och
berörda ämbetsverk under de senaste
månaderna.

Jag har sagt tidigare att den faktiska
bostadsbristen är svår att mäta exakt.
Detta omdöme gäller inte enbart Stockholm
och de stora städerna, även om
den rent volymmässigt ter sig mest avskräckande
där. Även på orter, där man
inte kan tala om någon stor bostadsbrist
totalt sett, sker dock förändringar
som kan innebära att byggandet av nya
bostäder blir i hög grad angeläget. Vi
vet alla att det t. ex. i våra landskommuner
pågår en inflyttning till centralorterna,
något som pressar bostadsmark -

naden på dessa platser. Dit försöker
man förlägga industriell verksamhet
och annan sysselsättning för att behålla
de arbetsföra människorna och därmed
skattekraften inom kommunerna.
Dessa strävanden har ju också statsmakternas
stöd och ingår som ett led i
en aktiv och modern lokaliseringspolitik.
Dessa ansträngningar kan inte förverkligas,
om den nya given i bostadspolitiken
skall fullföljas till sina yttersta
konsekvenser. Detta beror på att
denna kvottilldelning i vissa fall betyder
praktiskt taget byggstopp i många
av de mindre kommunerna.

Jag behöver bara ta ett exempel från
min egen hemkommun, som har mellan
9 000 och 10 000 invånare och en naturlig,
livskraftig och expanderande centralort
och där vi under en lång följd
av år haft ett nybyggnadsbehov av 20 å
25 lägenheter per år. Nu har vi fått besked
att vi får bygga fem lägenheter.
Visserligen uppskattar vi det tillmötesgående
som kommer till uttryck i samma
meddelande, där det sägs att det
står förmedlingsorganet fritt att självt
avgöra på vad sätt den tilldelade kvoten
skall fördelas mellan småhus och
flerfamiljshus, men den uppgiften blir
onekligen litet knepig, om man skall
röra sig inom ramen av totalt fem lägenheter.

Det är självklart att det inte bara är
i tätorter och industricentra som man
behöver bygga nya hus. Detta är nödvändigt
överallt där människor varaktigt
skall leva och bo. Det får inte bli
så att rätten att riva hus och förnya bostadsbeståndet
skall vara ett privilegium
endast för Stockholm och andra stora
städer.

Jag är angelägen betona att vi inte
motsätter oss ett ökat byggande i bristområdena
— där är säkerligen ett sådant
byggande viktigt — men detta får
inte ske i en sådan omfattning att angelägna
behov i andra delar av landet inte
kan tillgodoses i rimlig utsträckning.

Vad kan man då göra för att förena
dessa båda intressen? Man kan säkerli -

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gen inte trolla eller liitta några bekväma
genvägar. Ett successivt upphävande
av hyresregleringen där detta kan
vara möjligt skulle sannolikt bidraga till
att lätta trycket och skapa en rörligare
bostadsmarknad, men genom en sådan
åtgärd får man inga nya lägenheter.
Den enda verksamma utvägen är nog att
öka produktionen. I sådant syfte finner
vi, såsom vi även framhållit i reservation
1 b, en planering av bostadsbyggandet
på längre sikt angelägen. En sådan
planering skulle också vara ägnad att
motverka de olägenheter som en alltför
stor ryckighet i fråga om bostadsbyggandets
omfattning innebär, en ryckigliet
som också på sina håll kan medföra
besvärligheter när det gäller att sysselsätta
arbetskraften inom byggnadsfacket.
En ökning med 4 000 ä 5 000 lägenheter
per år borde vara möjlig att uppnå.
Ett sådant byggnadsprogram skulle
för en tioårsperiod innebära ett tillskott
på ca 1,1 miljoner lägenheter.

Samtidigt som vi understryker dessa
synpunkter vill vi beträffande den aktuella
situationen förorda en ökning av
minimiprogrammet med 2 000 lägenheter.
Vi förutsätter att uppkommande
möjligheter att öka bostadsprogrammet
nu på alla möjliga sätt tillvaratas.

Med beklagande måste konstateras att
småhusen fortfarande har en relativt liten
andel i den totala bostadsproduktionen
i vårt land. Detta är märkligt, när
man samtidigt gör gällande att småhusbyggandets
omfattning motsvarar de
framkomna bygginitiativen. Det kan vara
riktigt på sitt sätt, men det visar väl
att här inte föreligger någon verklig
valfrihet. Svårigheterna att skaffa tomtmark
när det gäller stads- och andra
tätortsområden utgör ofta ett hinder
som avskräcker många som annars skulle
föredra denna boendeform och som
till följd därav också avstår från att
redovisa sina önskemål.

Att främja bostadsbyggandet måste
av såväl sociala som miljöpolitiska skäl
vara ett samhällsintresse. Departementschefen
framhåller att småhusbyggandets

omfattning sedan flera år inte är föremål
för någon särskild reglering i samband
med långivningen, varför storleken
bestämmes av de faktiska bygginitiativen.
Det är möjligt att det förhåller
sig på det sättet. Bostadsstyrelsen är
ju också inne på denna principiella linje.
Innebörden måste vara att vi på detta
område egentligen inte haft någon
begränsning tidigare. För vår del föreslår
vi att riksdagen uttalar sig för att
småhusbyggandet bestämmes av konsumenternas
reella efterfrågan, om möjligheterna
till ett fritt val verkligen förelåge.

Beträffande bostadslånens storlek föreslår
vi ifrån folkpartiet och centerpartiet
att lånegränsen för enskilda företag,
som får preliminärt beslut efter
den 1 juli 1965, höjes från 85 till 90
procent av belåningsvärdet och att lånegränsen
för småhus höjes från 90 till
95 procent. Vi återkommer också med
det tidigare kravet att ränta och amortering
på bostadslån i privatägda småhus
skall erläggas i form av fast annuitet,
då vi anser det angeläget att en utjämning
av kapitalkostnaderna under
amorteringstiden kan ske. Vi menar att
en sådan åtgärd bör vidtagas nu, trots
att frågan om ränta och amortering på
bostadslån hör till de frågor som bostadspolitiska
kommittén skall överväga.

Departementschefen föreslår i år inte
någon ändring beträffande principerna
för räntebidragen. Där har vi emellertid
ansett att en mindre höjning av basräntorna
är motiverad liven i år, trots att
statsmakterna under de två senaste åren
genomfört vissa höjningar. Om man studerar
finansplanen finner man där ett
diagram över hyresstrukturen i december
1964, vilket visar att hyrorna i färdigställda
hus åren 1957—1962 är något
lägre än åren närmast före 1956.

Vi som står för reservationen på denna
punkt anser därför att vissa mindre
höjningar av basräntorna för hus byggda
åren 1957—1962 är motiverade för
att utjämna denna hyreskurva. Vi före -

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

slår att basräntan fr. o. m. den 1 januari
1965 skall utgöra 5,5 procent om huset
finansierats med statslån enligt de
villkor som gäller för hus påbörjade
före den 1 januari 1958, 4,5 procent för
övriga hus färdigställda under åren
1958—1960, 4 procent för hus färdigställda
år 1961 och 3,5 procent
för hus färdigställda år 1962. Beträffande
hus som är färdigställda senare
har vi inte föreslagit någon ändring
i Kungl. Maj :ts förslag, och jag bör
kanske i det sammanhanget också säga
att vi som en följd därav självklart inte
kan biträda högerns förslag om räntehöjning
för dessa kategorier, då detta
skulle innebära hyreshöjningar som
måste te sig ganska avskräckande i dagens
situation.

Till sist vill jag bara säga ett par ord
om kvottilldelningen och lägenhetsbegreppet.
Enligt vad som uppgives räknas
exempelvis studentrum eller studentlägenhet
med rum och kokvrå som
eu lägenhet. Det borde vara naturligt
att orter som har ett stort och växande
behov av detta slag av lägenheter att
tillgodose skulle få en större kvottilldelning
och att man beaktade detta förhållande
på orter som närmast beröres
av denna problematik. Det är också på
det sättet att lägenheter av detta slag
belastar en relativt liten del av den totala
kostnadsramen.

Herr talman! Jag har här mycket
kortfattat och — jag är medveten om
detta — även mycket onyanserat berört
några av de motiveringar som ligger
bakom de förslag vi här ställt. Jag ber
att få yrka bifall till reservationerna 1 b,
c och e, 2, 5 a, 6, 10 a, 12 a och 13 a.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! På tisdagen i förra veckan
justerade statsutskottet sitt betänkande
om anslag till främjande av bostadsförsörjningen.
I lördags, alltså fyra
dagar senare, utdelades här i kammaren
regeringens proposition om hyresregleringens
förlängning på ytterligare

två år. Man kan då fråga sig vad dessa
två sinsemellan olika åtgärder har för
sammanhang.

För allmänheten, som kanske med ett
förstrött intresse följer riksdagsarbetet,
finns det väl knappast något sammanhang.
Men för den som sysslar med bostadsbristen
och som vill finna en lösning
på den under hela efterkrigstiden
rådande, jag vill gärna säga rent förskräckande,
bostadsbristen har dessa
två skilda åtgärder en stor betydelse.
Regeringen har nämligen genom denna
ordning tvingat riksdagen att först diskutera
och besluta om det framtida bostadsbyggandets
omfattning och därefter
behandla frågor som bestämmer
efterfrågan på bostäder.

Man kan fråga sig vad orsaken till
denna bakvända ordning är. Kanske
den enkla förklaringen är att inrikesministern
som svarar för tillgångssidan
inte är »on speaking terms» med justitieministern,
som genom lagstiftningen
om hyresregleringen har stort inflytande
på efterfrågesidan. Det kan också
vara på det sättet att regeringen inte
vill låta riksdagen i ett sammanhang
behandla och diskutera hela bostadsfrågan.
Det är naturligtvis mycket lättare
att regera om man söndrar i de
enskilda frågorna.

I utskottets utlåtande och i reservationerna
ägnas nu stor uppmärksamhet
åt bostadsbyggandets omfattning både
för innevarande år och för 1966. Utskottsmajoriteten,
till vilken vi anslutit
oss, anser att man skall bygga 88 000
lägenheter 1965 och 90 000 år 1966. För
en tioårsperiod är skillnaden mellan
majoritetens bud å ena sidan och mittenpartiernas
å den andra cirka 100 000
lägenheter. Majoriteten anser nämligen
att man skall bygga en miljon lägenheter
fram till 1975, medan folkpartiet
och centern vill komma upp till 1,1 miljon
nya lägenheter. Dessa siffror återkommer
så gott som regelbundet i varje
debatt här i kammaren och förekom för
övrigt även i valrörelsen.

Det avgörande är att socialdemokra -

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

terna liksom också folkpartiet och centerpartiet
tydligen har den uppfattningen
att man med dessa löften om bostadsbyggande
kan lösa bostadsbristen. Man
vill tydligen inbilla de 140 000 människor
som i dag saknar egen bostad eller
de 260 000 människor som vill byta bostad
för att få en bättre, större och angenämare
bostad, att deras bostadsproblem
löses med dessa löften. Felet med
dessa bostadsbyggnadsönskemål är att
de utgår ifrån att man kan bygga bort
bostadsbristen utan att allvarligt rubba
fördelningen mellan olika investeringar
i samhället — fördelningen mellan
å ena sidan bostadsinvesteringar
och å den andra de offentliga investeringarna
i exempelvis sjukvård, undervisning,
kraftverk, jord- och skogsbruk,
militärväsen och sådana ting.

Det är på tiden att regeringen inser
att bostadsbristen inte kan byggas bort,
om det nuvarande systemet med en efterfrågestimulerande
hyresreglering och
ett på samma sätt verkande subventionssystem
bibehålies. 15 års erfarenhet
av den nuvarande bostadspolitiken och
regeringens upprepade felspekulationer
om bostadsefterfrågans utveckling ger
ju ändå belägg för detta.

För en tid sedan gjordes en sammanfattning
av regeringens ständiga underskattning
av efterfrågan på bostäder av
professor Benzel i ett uppmärksammat
anförande vid en av Näringslivets byggnadsdelegation
anordnad konferens, vid
vilken även inrikesministern var närvarande.

Professor Benzel framhöll som exempel
på att regeringen inte hade klarat
prognoserna först och främst att man
i en promemoria, utarbetad inom bostadsstyrelsen
och avlämnad till 1950
års långtidsutredning, räknade med olika
alternativ beträffande byggnadsverksamhet
och bostadsefterfrågan. Man
kom därvid till den slutsatsen, att en
byggnadsverksamhet på i genomsnitt
50 000 lägenheter om året i det allra
ogynnsammaste fallet skulle skapa balans
på marknaden fram till 1959. Un -

der åren 1950—1959 byggdes genomsnittligt
dess bättre inte bara 50 000 lägenheter
utan 55 000 lägenheter, men
trots detta växte bostadsköerna under
samma tidsperiod. Någon minskning av
det lägenhetsunderskott på 90 000 lägenheter
som man då räknade med i utgångsläget
kom alltså inte till stånd.

Som grund även för 1955 års långtidsutredning
låg en promemoria utarbetad
inom bostadsstyrelsen. I den beräknades
att en byggnadsverksamhet på genomsnittligt
65 000 lägenheter behövdes
för att skapa balans på marknaden fram
till 1965 och för att därjämte medge
rimlig sanering och uppkomst av en
lägenhetsreserv. Under de tio åren byggdes
det — jag får använda samma uttryck
— »som väl var» inte 650 000 lägenheter,
utan under samma period
byggdes 730 000 lägenheter, men samtidigt
växte köerna.

År 1961 publicerade bostadsutredningen
en kalkyl över hur mycket lägenheter
som skulle behöva byggas under
perioden 1960—1965 för att marknaden
skulle komma i balans. Behovet
angavs då till 76 000 lägenheter per år.
Under dessa fem år kommer den genomsnittliga
lägenhetsproduktionen sannolikt
att uppgå till 80 000 om året, men
under samma period har bristsituationen
ytterligare förvärrats.

Även mellan åren 1964 och 1965, då
vi hade en mycket kraftig uppgång av
bostadsbyggandet, ökade bristsituationen,
framför allt i åtskilliga städer. 1
exempelvis Uppsala ökade bostadskön
— alltså den ko som består av personer
som saknar lägenheter och efterfrågar
bostad -— med cirka 1 300 sökande,
i Eskilstuna ökade kön med 243,
i Hälsingborg med 658 och i Örebro
med 685.

Av denna sammanfattning kan främst
dras den slutsatsen att de löften som
avges av regeringen eller i detta fall
av folkpartiet om ett ökat bostadsbyggande
inte är av något värde, därför
att de inte grundar sig på en realistisk
bedömning av efterfrågan på bo -

30 Nr 16 Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

städer. Det blir därför en meningslös
lek med siffror att tala om att man 1966
skall bygga 90 000 lägenheter — eller
94 000 som folkpartiet föreslår — om
man inte på samma gång angriper eflerfrågesidan
genom att i bestämd takt
avveckla hyresregleringen och snabbt
avveckla det generella subventionssystemet.
Genom en vidare avveckling
åstadkommes en jämviktsprisbildningpå
bostadsmarknaden.

Om vi alltså börjar med att frigöra
efterfrågesidan från de generella stimulansåtgärder
som nu finns, kan vi
undanröja bostadsbristens skadeverkningar.
Vi får också lättare att göra
en samhällsekonomisk bedömning av
hur stort bostadsbyggandet bör vara.
Genom en fri prisbildning får man ett
underlag för en avvägning mellan investeringar
i bostäder och investeringar
för andra ändamål. Därtill kommer
ju att en jämviktsprisbildning ger även
konsumenterna en större valfrihet mellan
vad de är beredda att offra för
sin bostadsstandard och hur mycket de
vin konsumera för andra ändamål, t. ex.
i bilar, resor, dubbel bostad i form av
sommarstugor och sådana ting. I dagens
läge kan det t. o. m. sägas att
den nuvarande bostadsregleringen indirekt
tvingar människor att köpa flera
bilar, flera sommarstugor och att göra
fler resor för att göra av med pengarna
på det sättet.

Utskottets dilemma när det gäller
svårigheterna att bestämma bostadsbyggandets
omfattning visar sig mycket
tydligt i dess förslag att skriva till riksbanksfullmäktige
med begäran att riksbanken
skall förbättra bostadsbyggandets
kreditförsörjning. Detta förslag är
ett typiskt exempel på hur litet hänsyn
man tar till det reella utrymmet
på kreditmarknaden, då bostadsbvggnadsplanerna
fastställes.

På denna punkt är några frågor på
sin plats. Det finns anledning att återgå
till finansplanen, där man påpekar
att år 1964 ledde den strama penning -

politiken till inte bara en uppbromsning
av affärsbankernas totala kreditgivning
utan därutöver tvingades näringslivet
att begränsa sina anspråk på
kreditmarknaden med 500 miljoner kronor
för att motsvarande ökning av utrymmet
till bostadssektorn skulle kunna
komma till stånd.

Vilka är nu planerna för 1965 och
1966? Syftar man med skrivelsen till
riksbanken att hålla tillbaka näringslivets
investeringar för att få utrymme
till en ytterligare ökning av bostadsbyggandets
omfattning utöver minimiprogrammet?
Frågan bör kanske främst
ställas till folkpartiet som i sin reservation
talat om en möjlig ökning av bostadsproduktionen
med 4 000—5 000 lägenheter.

Här är ett räkneexempel på sin plats.
Produktionskostnaden i t. ex. Stockholms
stad lär i dag vara ungefär 66 000
kronor per lägenhet om ungefär 75 kvm.
Det innebär, med andra ord, att 5 000
lägenheter motsvarar i runt tal en kapitalkostnad
av 330 miljoner kronor.
Varifrån skall nu dessa 330 miljoner
kronor tas? Är det de kommunala investeringarna,
investeringarna i forskning,
handel, jordbruk och annat näringsliv
som skall minska sina anspråk
med motsvarande summa? Skall skrivelsen
till riksbanken uppfattas som en
begäran att riksbanken med särskilda
penningpolitiska ingirpanden skall
tvinga tillbaka de senare investeringsanspråken
till förmån för ett ökat bostadsbyggande? För

vår del har vi ansett det vara
felaktigt att kräva att riksbanken skall
lätta på den strama penningpolitiken
eller ytterligare begränsa industriens
investeringar till förmån för bostadsbyggandet.
När riksdagen fastställer sitt
bostadsbyggnadsprogram, bör ju redan
hänsyn ha tagits till de samhällsekonomiska
förutsättningarna att genomföra
programmet utan skadeverkningar på
andra berättigade och minst lika samhällsnyttiga
investeringar. Det är bo -

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till

stadsbyggandet som måste underordna
sig samhällsekonomien och inte tvärtom.

Bristen på koordinering av den fysiska
och ekonomiska planeringen av
bostadsförsörjningen avspeglar sig även
i ett annat avsnitt av utskottets utlåtande.
Det gäller de nuvarande svårigheterna
att tillgodose bostadsbyggandet
och då särskilt småhusbyggandet i glesorterna.
Länsbostadsnämndernas i år
gjorda kvotfördelning har särskilt hårt
drabbat landsbygdskommunernas bostadsbyggande.
I flera orter har fördelningen
lett till att bl. a. planerad
småhusbebyggelse helt måst inställas på
grund av att kvoten endast räckt till för
flerfamiljshusen. Den i och för sig naturliga
prioriteringen av bostadsbyggandet
i de orter — kanske framför
allt storstäderna — där bristen är som
störst väntas nu leda till ytterligare svårigheter
för en kontinuerlig planering
och produktion utanför storstadsregionerna.

Mycket av dessa olägenheter är en
direkt följd av planliushållningstekniken
inom bostadsförsörjningen. Så
länge bostadsbyggandets lokalisering
och omfattning främst bestämmes av
vad kommuner och byggnadsföretagare
anser vara konsumenternas önskemål
och icke av konsumenterna själva genom
en fri prisbildning, kommer olägenheter
av detta slag att inträffa. Det
förslag till lindring av dessa olägenheter
som ligger i att en viss del av lånemedlen
skall reserveras för senare fördelning
och att därvid de områden som
nu får stå tillbaka för storstadsregionerna
skall tillgodoses är troligtvis den
enda tekniska möjligheten att inom ramen
för det nuvarande systemet temporärt
förbättra läget för glesbygdens
bristområden. På längre sikt måste man
emellertid komma ifrån detta bundna
system och låta bebyggelsen komma till
stånd på de platser där bostadskonsumenten
bestämmer genom vad han själv
är beredd att betala.

Herr talman! .lag vill slutligen kort -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
fattat motivera också reservation nr 3
som gäller den kommunala markpolitiken.
I denna är reservanterna fullt på
det klara med att en förutseende markpolitik
många gånger är nödvändig för
att samhällsplanering och bostadsbyggande
skall kunna genomföras framgångsrikt.
Men när vi talar om en förutsättningslös
markpolitik menar vi en
»rullande markpolitik» innebärande att
kommunerna väl måste förvärva mark
för att genomföra bebyggelsen men att,
när bebyggelsen är genomförd, marken
för fastigheterna avyttras för att man
ånyo skall kunna använda kapitalet till
nya förvärv.

Vi har också tagit upp frågan om
tomträttsinstitutets användbarhet och
anfört att till skillnad från utskottets
majoritet vill vi i dagens läge inte göra
några bestämda uttalanden om tomträttens
överlägsenhet över det enskilda
ägandet. Vi anser att eftersom frågan
prövas av 1963 års markvärdekommitté
är vi beredda att ta ställning i denna
fråga först sedan kommitténs förslag
föreligger.

Övriga reservationer från vårt håll är,
herr talman, gamla bekanta. En gammal
bekant är också kravet på ökat småhusbyggande.
Detta krav har ju ständigt
upprepats under hela efterkrigstiden.
Att regeringen inte kunnat öka småhusproduktionens
andel av den totala
bostadsproduktionen är något av en internationell
skandal. Vi ligger nu i botten
om man jämför med andra västeuropeiska
länder. Herr Jacobsson talade
nyss om att vi har en relativt liten
andel småhusbyggande av den totala
bostadsproduktionen. Han har alldeles
rätt. Vi stannar nämligen vid den blygsamma
siffran 28 procent, medan exempelvis
Danmark bygger småhus till
62 procent, Norge 70 procent, Storbritannien
76 och Västtyskland till 47 procent
av den totala bostadsproduktionen.
Vår fastlåsta siffra på 28 procent är
verkligen ingenting att yvas över. Därför
har vi tillsammans med mittenpartierna
upprepat våra krav att bostads -

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

produktionen i större utsträckning
överflyttas från flerfamiljshusbygge till
småhusbygge.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till inte bara de reservationer
som jag har motiverat, utan även
till övriga reservationer där namnen
Kaijser, Holmberg, Turesson och Nordstrandh
återfinnes.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara säga ett
par ord med anledning av herr Holmbergs
anförande. Han säger att man försöker
inbilla människorna att man löser
bostadsbristen genom löften. Det var
naturligtvis en något tillspetsad formulering,
och jag skall inte alltför mycket
fördjupa mig i vad som ligger bakom
det resonemanget. Jag vill dock säga
att man självklart inte löser några problem
genom löften som man inte kan
sätta några reella åtgärder bakom. Men
försöker man i varje läge pressa produktionen
till en successiv stegring,
och det är väl ändå vad t. o. m. herr
Holmberg måste medge att vi från folkpartiets
sida försökt göra, och försöker
man dessutom planera för ett framåtsyftande
program, måste väl detta innebära
att man också bäddar för ökade
möjligheter för de bostadssökande.

Vi skall angripa efterfrågesidan, säger
herr Holmberg. Ja, det tror jag
också man har anledning att göra. På
det området kan man kanske åstadkomma
något. Men jag känner mig inte alldeles
övertygad om att de bostadssökande
kommer att känna sig helt tillfredsställda
om man kommer och säger,
att vi skall lösa deras bostadsproblem
genom att angripa efterfrågesidan. Jag
tror att många skulle anse ett sådant
löfte ganska osäkert och till intet förpliktande.

För övrigt måste vi väl säga oss att
möjligheterna är starkt begränsade när
det gäller efterfrågesidan. Där skulle
man kunna göra mycket i en diktatur -

stat, men man kan säkerligen inte göra
särskilt mycket i ett land där man väl
ändå vill medge varje medborgare möjlighet
att välja sin bostad och även behålla
den bostad som han en gång har
fått, även om den inte längre riktigt
motsvarar det behov han personligen
kan anses ha.

De ekonomiska möjligheterna skall vi
inte så mycket diskutera i dag. I ett
ekonomiskt expanderande samhälle har
vi alla den erfarenheten att nya möjligheter
undan för undan öppnar sig. Vi
har också erfarenheter av att vi kunnat
genomföra en successiv ökning av bostadsbyggandet,
som vi kanske tidigare
knappast ansett vara möjlig.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Det finns väl knappast
någon sektor som för sin effektivitet är
så beroende av långsiktig planering som
bostadsproduktionen. Man brukar överslagsvis
räkna med en tid av fem år
från det att ett råmarksområde befinns
lämpligt för bostadsbebyggelse till dess
bostadsområdet är bebott. De kommunala
femårsprogrammen, som nu är inne
i sin andra årgång, knyter också an till
detta. Avsikten är att man, genom att i
kommunerna kartlägga bostadsbehovet
fem år framåt i tiden, år efter år skall
kunna genomföra planering i syfte både
att tillgodose det successivt uppkommande
behovet och att skapa goda och
jämna förutsättningar för bostadsproduktionen.

En förutsättning för att den riktiga
och vi får hoppas alltmer ambitiösa
verksamhet det här gäller skall ha någon
mening är givetvis att staten i sina
ställningstaganden bygger på och fullföljer
vad som framkommit i den kommunala
planeringen. Man blir därför
förvånad för att inte säga bestört, när
man tar del av vad departementschefen
säger om bostadsbyggnadsprogrammet
i årets statsverksproposition. Om
man ser departementschefens ställningstagande
som ett svar på de kommunala

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bostadsprogrammen liksom på bostadsstyrelsens
sammanfattande slutsats av
dessa program, då måste departementschefens
svar betecknas som ett goddag
yxskaft.

Bostadsstyrelsen har hemställt om ett
bostadsbyggnadsprogram på 95 000 lägenheter.
Styrelsen har också uttalat sig
för en ökning av byggandet i storstadsområdena
men särskilt understrukit att
detta inte får ske på bekostnad av bostadsproduktionen
i övrigt.

Att storstadsområdena skulle ha
prioritet på ökning av bostadsproduktionen
är enligt min mening riktigt. Bostadsbristen
är störst i dessa områden,
och behovet av en ökning sålunda större
där än på andra håll. En annan sak
är att man också bör vidta andra åtgärder
för att komma till rätta med bostadsbristen
i storstadsregionerna. Jag
syftar främst på en aktiv lokaliseringspolitik,
som motverkar den ständiga
påspädning som bostadsköerna hittills
fått genom inflyttning.

Departementschefen har emellertid
gått på en annan linje än bostadsstyrelsen.
Trots allt kan man inte framföra
så stor kritik mot att han skurit ned
bostadsstyrelsens program om 95 000 lägenheter
till ett minimiprogram av
88 000 lägenheter. Det lönar ju föga att
på papperet rita upp ett omfattande bostadsbyggnadsprogram,
om det inte
finns resurser att genomföra det i verkligheten.

Desto hårdare måste emellertid kritiken
bli mot departementschefens geografiska
fördelning av programmet. Den
kan inte medföra annat än ett ganska
dåligt utnyttjande av de resurser som
faktiskt finns. Den fördelning som bostadsstyrelsen
gjort enligt departementschefens
riktlinjer innebär i jämförelse
med preliminära lånebeslut år
1964 en ökning med drygt 7 500 lägenheter
eller med 29 procent för storstadsregionerna.
I landet i övrigt skall
det bli en minskning med i genomsnitt
24 procent. Minskningen drabbar samtliga
län utom ett. För de 23 län som

2 Första kammarens protokoll 1965. Nr 16

drabbas är minskningen enligt bostadsstyrelsens
uppgifter ungefär 14 000 lägenheter.
I inte mindre än 16 län är
minskningen en fjärdedel eller därutöver,
i det procentuellt värst drabbade
länet inte mindre än 42 procent. Därjämte
är minskningen nära en fjärdedel,
nämligen 24 procent, i fyra län.
Härtill kommer då den särskilda lokaliseringskvoten
på 3 000 lägenheter. Kan
man verkligen tro att denna fördelning
medför ett effektivt utnyttjande av resurserna? I

en interpellationsdebatt för drygt
ett år sedan trädde flera ledamöter fram
och vittnade om svårigheterna för bostadsbyggandet
i stockholmsregionen.
Man pekade på flaskhalsar, främst svårigheterna
att få stadsplaner fastställda
i tid, och på planerings- och projekteringsåtgärderna
i övrigt. Man nämnde
också bristen på byggarbetskraft. Har
nu alla dessa svårigheter försvunnit
som genom ett trollslag, så att man på
en gång kan öka byggandet med en
tredjedel jämfört med föregående år?

Hur skulle då situationen bli i större
delen av landet som får vidkännas
minskning? Jag kan hänvisa till en flerpartimotion
rörande Jämtland, som
skulle drabbas av en minskning med 42
procent. Man framhåller i den motionen,
att en sådan minskning av byggnadsverksamheten
självfallet får negativa
verkningar i fråga om sysselsättning
och ekonomisk aktivitet över huvud
taget. Man kan väl säga att departementschefen
beträffande ett sådant
län »kysser och slår ihjäl med samma
varma själ». Å ena sidan skall lokaliseringsinsatser
göras för att förbättra
den ekonomiska aktiviteten och sysselsättningsmöjligheterna.
Å andra sidan
skärs byggnadsverksamheten ner, vilket
får rakt motsatt effekt. Arbetsmarknads-
och bostadsmyndigheterna ställs
inför intrikata problem. Skall den friställda
byggarbetskraften ställas utan
arbete, eller skall den flyttas till byggnadsverksamhet
i andra delar av landet
—- om den vill det? Hur går det näst -

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kommande år —• då byggnadsverksamheten
måste upp till normal nivå igen
— om man gjort sig av med den yrkeskunniga
arbetskraften? över huvud taget
kan man inte vänta sig annat än att
en sådan här tvärkastning i bostadsbyggandets
fördelning inverkar menligt på
bostadsproduktionen.

Departementschefen har föreslagit ett
minimiprogram på 88 000 lägenheter.
Om man undviker den här tvära kastningen,
bör man på grund av ett bättre
tillvaratagande av produktionsresurserna
kunna sätta minimiprogrammet till
90 000 lägenheter. Riktpunkten bör vara
att byggandet inte skall minska i någon
av landets delar, att man skall söka
överskrida minimiprogrammet om det
finns möjlighet därtill och att storstadsområdena
måste sättas i första rummet
i fråga om ökning av produktionen.

Med hänsyn till bostadsbristen hade
det varit önskvärt att minimiprogrammet
kunnat sättas högre. I dagens läge
är det dock svårt att finna reella förutsättningar
härför. Desto angelägnare är
det att man inriktar sig på en framtida
höjning. Vi kan därför inte från centerpartiets
sida godta att man håller en så
blygsam målsättning för år 1966 som
90 000 lägenheter. I en sådan målsättning
på något längre sikt bör man eftersträva
att komma upp mot 95 000 lägenheter.

Utskottsmajoriteten har tagit upp den
socialdemokratiska agitationspunkten
en miljon lägenheter på 10 år. Det är
knappast något djärvt mål. Om vi gör
tankeexperimentet att man med utgångspunkt
från utskottsmajoritetens
minimiprogram når 100 000 lägenheter
på tre år, då behövs det fjärde året en
produktion på 103 000 lägenheter. Man
måste då ligga kvar på den nivån i sju
år. När tioårsperioden har gått till ända
har man nått en miljon lägenheter. Det
blir i så fall en låsning på en nivå av
något tusental lägenheter över 100 000.
Där kan man uppenbarligen ligga stilla
under en följd av år. Det blir helt enkelt
fråga om en avtagande ökningstakt

inom bostadsproduktionen. Kan det vara
försvarligt? Vi har de stora kullarna
från 1940-talet som kommer upp i hembildningsålder,
vi har betydande saneringsbehov
och vi emotser fortsatta inkomstökningar,
som säkerligen kommer
att öka bostadsefterfrågan även
framgent. I ett sådant perspektiv kan
man knappast rekommendera en målsättning
som godtar en avsaktande ökningstakt
inom bostadsproduktionen.

I vissa avseenden är de bostadspolitiska
motsättningarna, trots vad jag här
har sagt, mer dämpade än för några år
sedan. Här spelar väl det pågående utredningsarbetet
en viss roll. Men när
det gäller de generella subventionerna
eller räntebidragen har det faktum att
man också inom regeringspartiet godtagit
och gått in för en avveckling i äldre
husårgångar minskat motsättningarna.
Trots den avveckling som skett finns
dock en svacka i hyreskurvan i fråga
om husårgångarna omkring år 1960.
Från vårt håll har vi för dessa husårgångar
föreslagit en justering så att
svackan utjämnas. Statsfinansiellt innebär
det en besparing på ca 70 miljoner
kronor för helt år, hälften därav för
budgetåret 1965/66. Även om räntebidragen
inom ramen för nuvarande finansieringssystem
kan godtagas som ett
initialstöd bör man pröva andra metoder
på längre sikt. Värdebeständiga lån
i viss utsträckning samt anstånd med
amorterings- och annuitetsutgifter i syfte
att utjämna de inledande kostnaderna
kommer då in i bilden. Det är vår
förhoppning att det bostadspolitiska
arbetet skall medföra positiva förslag i
detta avseende.

Det finns knappast några bärande
motiv för en subventionering via statskassan
av även välbeställda inkomsttagares
bostäder. Den generella subventioneringen
kan rent av medföra att välbeställda
grupper blir mest gynnade
till följd av att de har råd att hålla sig
med stora och moderna bostäder. Detta
undvikes med en sådan finansiering
som jag här antytt, och man bör i stör -

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till

re utsträckning kunna inrikta sig på
att ge ekonomiskt stöd till inkomstsvaga
grupper och på att främja förbättringsverksamheten.
Detta — att tillgodose
de inkomstsvaga och förbättra bostäder
med låg standard — är enligt min
mening den bostadssociala politikens
huvuduppgifter.

Till barnfamiljer med begränsade inkomster
utgår nu stöd i form av bostadsrabatter.
Beträffande barnfamiljer
i de lägsta inkomstlägena har nyligen
en förbättring skett till följd av att centerns
och folkpartiets förslag — inte
regeringens och regeringspartiets —
vann riksdagens bifall i fjol. Från centerhåll
har vi emellertid tagit upp frågan
om formerna för stöd till barnfamiljerna.
Det är inte första gången
så sker. Fn utjämning mellan barnfamiljer
och andra ägde rum genom de
allmänna barnbidragen. Men trots detta
finns det många barnfamiljer som
inte kan anses ha tillräckliga inkomster
i förhållande till försörjningsbördan.
Bostadsrabatterna fyller här en
uppgift, men villkoren och formerna
är sådana att godtyckliga gränsdragningar
och orättvisor kan uppstå. Vi
har ställt frågan om inte detta stöd
hellre borde utgå i form av barnbidragstillägg
— således utan bostadsanknytning
— till barnfamiljer med
lägre inkomster. Syftet skulle givetvis
vara att säkra en viss ekonomisk standard
per person eller konsumtionsenhet
i dessa barnfamiljer. Beglerna för
inkomstprövning, avtrappning och dylikt
skulle sålunda kunna utformas på
ett sätt som liknar det som nu tillämpas
beträffande bostadsrabatterna. Principiellt
skulle den stora skillnaden ligga
däri att bostadskraven skulle bortfalla
och familjerna skulle få frihet att
använda medlen på sätt som de själva
finner bäst -— liksom nu sker beträffande
de allmänna barnbidragen. Denna
tanke övervägdes under det bostadspolitiska
utredningsarbetet på 1910-talet, men man sköt en sådan utformning
som vi nu förordar på framtiden.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
Med hänsyn till att bostadspolitiken
och familjepolitiken nu utreds samtidigt
bör goda förutsättningar finnas
för en omläggning inom nära framtid.

Särskilt för barnfamiljerna är småhusen
en lämplig bostadsform. Man vet
också att det finns en ökande efterfrågan
på småhus. Men småhusens andel
av bostadsproduktionen är så pass
låg att vi får en undan för undan minskande
andel småhus i vårt bostadsbestånd.
Vi bygger 28—29 procent småhus.
1 länder som vi brukar jämföra
oss med i andra hänseenden är en
dubbelt så stor andel och ännu mer
det vanliga.

Varje år brukar departementschefen
uttala att småhusbyggandet skall tillgodoses
med lånemedel i den utsträckning
att efterfrågan på lånemedel kan
täckas. Men detta innebär ju inte att
efterfrågan på småhus tillgodoses. Lånefrågan
kommer ju upp först när vederbörande
skaffat tomtplats, har ritningarna
klara och så att säga står färdig
att börja bygga.

Det kan ges åtskilliga exempel på att
småhusen inte tillgodoses i planeringen.
Det avsätts inte tillräckligt med
småhustomter — och då blir givetvis
inte efterfrågan på lån heller så stor
att den ger uttryck för bostadskonsumenternas
faktiska efterfrågan på småhus.
Skall man främja småhusproduktionen
måste man därför i stor utsträckning
inrikta sig på att tillgodose
småhusen bättre inom samhällsplaneringen.
Vi liar framfört förslag härom
från centerpartiets sida. De kommunala
femårsprogrammen bör här ha
gett utgångspunkter för aktiva åtgärder.
En ökad småhusproduktion skulle
också främjas av en ökad rationalisering
av småhusbyggandet. Här har man
det intrycket att rationaliseringssträvandena
inom byggnadsbranschen i
största utsträckning varit inriktade på
flerfamiljshusen. På den punkten bör
en omläggning kunna ske med tanke
på den ökade produktion av småhus
som bör komma till stånd.

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fin.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Som en tredje punkt i fråga om småhusbyggandets
främjande vill jag nämna
finansieringssystemet. Främst bör
man här inrikta sig på att avjämna de
höga initialkostnader som uppkommer
till följd av att de s. k. överkostnaderna
i varje fall för vanliga inkomsttagare
måste täckas med kortfristiga lån. Detta
förhållande medför naturligtvis särskilt
höga ränte- och amorteringsutgifter
under de första åren, som även i
övrigt medför dryga utgifter. Kan man
utjämna denna kostnadspuckel med en
omläggning av finansieringen skulle
det underlätta för många att bo i småhus.
Ett första litet steg i den riktningen
bör vara en övergång till fast
annuitet beträffande de statliga bostadslånen
till småhus. Därutöver får
man hoppas att den bostadspolitiska
utredningen skall kunna prestera en
lösning enligt de riktlinjer vi från centerhåll
fört fram i detta avseende.

Herr talman! På ledamöternas bord
liar just utdelats en rättelse till sid. 27
och 28 i statsutskottets utlåtande nr
38. I utskottsutlåtandet har nämligen
i våra reservationer kommit med en
mening som ströks vid utskottets behandling
av denna fråga. På grund av
ett tryckeritekniskt fel har meningen
ändå kommit med i det tryckta utlåtandet,
varför vi velat göra denna rättelse.
Jag ber att få nämna detta som
cn kommentar till det lösa blad som
utdelats.

Med det anförda vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservationerna
1 d, 1 e, 2, 5 a, 6, 10 a, 11, 12 a och 13 a.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag ber att få disponera
mitt anförande så, att jag först redovisar
vissa avsnitt av statsverkspropositionen
och i anslutning därtill statsutskottets
skrivningar och därefter övergår
till att bemöta de föregående talarna.

I statsverkspropositionen framhålles
att läget på bostadsmarknaden är sådant

att det påkallar fortsatta betydande insatser
för en bostadsproduktion på hög
nivå. Inte minst viktigt är det, framhåller
departementschefen, att beakta
den betydelse ett tillräckligt stort och
lämpligt lokaliserat bostadsbyggande
har för näringslivets utvecklingsbetingelser.
En jämn och hög produktionsnivå
bör alltså eftersträvas även i fortsättningen.
I ett längre tidsperspektiv,
framhåller departementschefen vidare,
synes ett produktionstillskott av en miljon
lägenheter under den närmaste tioårsperioden
vara en angelägen målsättning
för bostadsbyggandet.

När det gäller årets bostadsbyggnadsprogram
erinrar departementschefen
om att ökningen av bostadsinvesteringen
från 1963 till 1964 var ovanligt stor,
eller cirka 9 procent. Om en överansträngning
av resurserna skall kunna
undvikas, framhåller han vidare och
hänvisar till de antaganden om den
samhällsekonomiska utvecklingen som
redovisas i finansplanen, måste man
räkna med en avsaktning i bostadsinvesteringarnas
ökningstakt.

Mot denna bakgrund föreslås att bostadsbyggnadsprogrammet
för innevarande
år, som preliminärt var fastställt
till 85 000 lägenheter, bestämmes till
88 000 lägenheter, vilket i förhållande
till 1964 innebär en ökning med 3 000
lägenheter. Detta skall vara, understryker
departementschefen, en garanterad
miniminivå för bostadsbyggandet. Han
anmäler emellertid samtidigt att om tillgängliga
kapital- och arbetskraftsresurser
medger att en ökning kan ske utan
störningar för produktionsutvecklingen
i övrigt, så kommer han att föreslå en
utvidgning av programmet.

Beträffande bostadsbyggandets lokalisering
erinrar departementschefen om
att, trots att bostadsproduktionen under
senare år haft en omfattning utan motsvarighet
tidigare, läget i de områden
där bostadsbristen är störst inte har
förbättrats. Av detta drar han den slutledningen
att produktionsresurserna ej
blivit fördelade inom landet i propor -

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tion till den otillfredsställda efterfrågan.

Departementschefen ansluter sig till
en av bostadsstyrelsen framförd uppfattning
att det vore önskvärt att kunna
åstadkomma en stegring av bostadsproduktionen
i de stora bristområdena
utan att denna återverkar på produktionen
av bostäder i andra delar av
landet. Det föreslagna minimiprogrammet
torde emellertid ej möjliggöra en
ökning av bostadsbyggandet i de s. k.
storstadsområdena utan en viss begränsning
av byggandet i de övriga delarna
av landet. I anslutning bärtill framhåller
departementschefen att fördelningen
av lånemedel bör ske med beaktande
av att expanderande orter ute
i landet får ett tillräckligt bostadstillskott.

I propositionen föreslås att en mindre
del av lånemedlen, motsvarande
3 000 lägenheter, skall reserveras för
fördelning senare under året. Vid fördelningen
av denna kvot skall hänsyn
tas till det bostadsbehov som uppstår i
samband med nyetablering och utvidgning
av industriföretag, bl. a. såsom resultat
av lokaliseringspolitiska åtgärder.

Under detta avsnitt har det väckts en
rad motioner, såväl partimotioner som
enskilda. I dessa framförs förslag gällande
såväl programmets omfattning
som kvoternas fördelning. Det skulle
föra för långt att referera dessa, och
dessutom bar de ju kommenterats i de
tidigare anförandena bär. Därför nöjer
jag mig med att hänvisa till utskottets
utlåtande i detta avseende.

Utskottet erinrar för sin del om att
förutsättningarna för en omfattande bostadsproduktion
har förbättrats i vissa
avseenden. Det gäller dels byggnadsmarknadens
arbetskraftsbalans och dels
den kommunala planeringen av byggandet,
som synes ha blivit effektivare. Å
andra sidan, framhåller utskottet, bar
byggnadskostnaderna stigit i en takt
som inger oro.

1 anslutning härtill erinrar utskottet

om läget på kreditmarknaden. Trots att
bostadsproduktionen i betraktande av
det allmänna kreditmarknadsläget i allmänhet
kan anses relativt väl tillgodosedd,
bar det för åtskilliga byggnadsföretag
under 1964 uppstått betydande
svårigheter att anskaffa kreditiv i sådan
tid, att man kunnat hålla de planer
som uppgjorts i samråd med arbetsmarknads-
och bostadsmyndigheterna.

Utskottet har förståelse för att man
i ett kärvt kreditmarknadsläge ej helt
kan samordna kreditförsörjningen med
produktionsplaneringen, men å andra
sidan har detta avsnitt avgörande betydelse
för en kontinuerlig och störningsfri
produktion och därmed — och det
bör särskilt understrykas — indirekt
även för utveckling av produktionskostnaderna.
Utskottet finner denna
fråga så allvarlig och angelägen att
man föreslår att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t och fullmäktige i riksbanken
ger till känna vad utskottet anfört.

När det gäller bostadsbyggandets lokalisering
erinrar utskottet om att det
till 1964 års riksdag anförde vissa principiella
synpunkter på bostadsproduktionens
regionala fördelning, vilket innebar
att man borde satsa särskilt på
områden där bristen var störst. Utskottet
noterar att i .statsverkspropositionen
uttalade allmänna principer för
bostadsbyggandets regionala fördelning
står i överensstämmelse med det uttalande
som utskottet gjorde år 1964
och som riksdagen enhälligt antog. Utskottet
kan inte dela de synpunkter
som motionsledes framförts om att de
resurser för bostadsbyggandet som
ställts till förfogande skall fördelas på
basis av fördelningen under tidigare år.
Vägledande bör enligt utskottet vara
det efterfrågeöverskott som vid varje
tidpunkt finnes och var detta är lokaliserat.
Detta bör emellertid inte vara
den enda avgörande faktorn, och av
den anledningen understryker utskottet
vad departementschefen anfört och
vad som även understrukits i flera mo -

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tioner, nämligen att bostadsproduktionen
har en stor betydelse för näringslivets
utveckling. Det är därför angeläget
att vid den regionala fördelningen
ta vederbörlig hänsyn till näringslivets
utveckling och de av samhället uppdragna
lokaliseringspolitiska målen. Vidare
bör skälig hänsyn tagas till betydelsen
av kontinuitet i planering och
produktion. Förutsättningen för en sådan
kontinuitet är att produktionsvolymen
inom en ort eller region inte underkastas
alltför stora oförutsedda ändringar.

Det framlagda minimiprogrammet
innebär i förhållande till de av såväl
kommuner som företag uppgjorda produktionsplanerna
en avsevärd begränsning,
som tillsammans med den förskjutning
av byggandet till storstadsregionerna
som föreslagits otvivelaktigt
kommer att skapa problem i de områden
som ligger utanför storstadsområdena.
Denna oro har ju också återspeglats
i flertalet motioner. Jag citerar
vad utskottet på denna punkt skrivit:
»Utskottet finner därför, att den
oro beträffande produktionsutveckling
och sysselsättning inom bostadsbyggandet,
som kommer till uttryck i åtskilliga
av de ovan nämnda motionerna,
inte saknar fog.»

Det framlagda bostadsbyggnadsprogrammet
utgör, såsom jag tidigare erinrat
om, ett minimiprogram, baserat
på den prognos beträffande den samhällsekonomiska
utvecklingen som presenterats
i årets finansplan. Minimiprogrammet
plus den omfördelning av
resurserna som föreslagits innebär enligt
utskottet sådana olägenheter, att
åtgärder för att i görlig mån begränsa
dem synes ofrånkomliga. Efter att ha
konstaterat detta pekar utskottet på de
möjligheter som finns att få till stånd
en ändring. Utskottet framhåller att sådana
åtgärder kan ta sikte på att något
jämka den preliminärt gjorda fördelningen
av bostadslånemedlen så att de
delar av landet som ligger utanför bristområdena
får en bättre tilldelning eller

att förutsättningar skapas för en ökning
av det totala bostadsbyggnadsprogrammet.
Utskottet förutsätter därför
att Kungl. Maj:t följer frågan med största
uppmärksamhet och, såsom departementschefen
själv ställt i utsikt, vidtar
sådana åtgärder att uppkommande möjligheter
till en ökning av bostadsbyggnadsprogrammet
tillvaratages.

Utskottet biträder det i propositionen
framlagda förslaget att en viss del
av bostadslånemedlen skall reserveras
för att senare fördelas på orter där på
grund av nyetablering och utbyggnad
av industriföretag särskilt behov av bostäder
föreligger. Utskottet finner emellertid
skäl för att ytterligare lånemedel
reserveras för detta ändamål och föreslår
därför att lånemedel för ytterligare
2 000 lägenheter överföres till denna
reserv.

Bostadssektorn är en kostnadskrävande
och ur planeringssynpunkt tidsödande
sektor. Av den anledningen är
det angeläget att såväl kommuner som
enskilda företag bereds möjligheter att
planera på längre sikt. Det synes därför
utskottet angeläget att myndigheterna
på grundval av det preliminära
program som riksdagen årligen fastställer
för nästkommande år snarast
möjligt efter det att riksdagens beslut
fattats ger kommunerna besked om vilken
tilldelning de kan påräkna.

När det gäller frågan om småhus
kontra flerfamiljshus vill jag understryka
vad departementschefen anfört,
vilket i princip innebär att ingen ändring
skall ske utan lån inom den totalt
angivna ramen beviljas i förhållande
till de faktiska bygginitiativen. Utskottet
framhåller emellertid att produktionsinriktningen
bör ske på planeringsstadiet
och grundas på efterfrågan
och icke styras genom finansieringsvillkoren.

Motionsledes har framförts förslag
om att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa, att förslag grundade
på markpolitiska utredningens
betänkande om kommunal markpolitik

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

snarast möjligt förelägges riksdagen.
Utskottet är i princip positivt till de
i motionerna framförda synpunkterna,
men med hänsyn till att inrikesministern
i ett interpellationssvar meddelat
att en proposition med vissa förslag i
ämnet kommer att föreläggas årets
höstriksdag anser utskottet att någon
framställning till Kungl. Maj:t ej är
behövlig.

Beträffande lån för maskinanskaffning
till byggnadsindustrien biträder
utskottet förslaget i propositionen men
påpekar med hänsyn till att räntan för
lånen är satt till 5 procent, att syftet
med lånen är att tillhandahålla krediter
utan att dessa skall vara förenade
med räntesubventioner.

Motioner har väckts även i fråga om
de räntefria stående förbättringslånen.
Utskottet finner skäl föreligga för en
omprövning av gällande bestämmelser
om det statliga stödet till pensionärernas
bostadsförsörjning. Även det allmänna
stödet till bostadsförbättringar
är enligt utskottets mening i behov av
en översyn. Utskottet erinrar emellertid
om att bostadsförbättringsutredningen
under fjolåret framlade ett betänkande
med vissa förslag i ämnet. Enligt
vad utskottet inhämtat är det föremål
för behandling i departementet, och då
man alltså kan förvänta initiativ från
Kungl. Maj:ts sida är inte utskottet berett
att biträda motionsförslagen.

Miljöfrågorna är också föremål för
motionsförslag. Utskottet har inhämtat
att man även i dessa frågor kan räkna
med att det kommer en utredning, och
därför anser utskottet att det inte finns
anledning att ta något initiativ för närvarande.

1 övrigt framföres motionsledes en
rad från tidigare år kända förslag gällande
räntesubventioner, bostadslånens
storlek, kreditgarantier m. in. Utskottet
har i år liksom tidigare ej kunnat
biträda förslagen och har då bl. a. erinrat
om de pågående bostadsutredningarna,
vilka även sysslar med dessa
spörsmål.

Därmed har jag lämnat en summarisk
redovisning av utskottets förslag. Låt
mig sedan göra några reflexioner i anslutning
till de anföranden som här
hållits.

Herr Jacobssons inlägg finns det kanske
inte så mycket att erinra mot. Det
var mycket hovsamt framfört, och differenserna
gäller väl mera graden än
arten. Inledningsvis framhöll han att
bostadsfrågan är en stor och betydelsefull
fråga, och det kan jag utan tvekan
stryka under — på den punkten är vi
helt överens. Han sade något om att
folkpartiet har längre gående initiativ,
om jag fattade honom rätt, och att dessa
hade sin betydelse i sammanhanget
men att det inte var riktigt att tala om
överbudspolitik. Det har jag kanske litet
svårt att förstå. Om man från regeringshåll
säger att vi på en tioårsperiod
skall bygga 1 000 000 lägenheter, så säger
folkpartiet att man skall bygga
1 100 000 lägenheter. Jag vet faktiskt
inte om detta i sak har någon större
betydelse; men det är ju möjligt att det
ger en viss trivselkänsla åt dem som
ställer förslaget.

Kostnadsutvecklingen inger bekymmer.
Här hävdar herr Jacobsson att regeringspartiet
har gripits av en viss fatalism.
Jag är inte övertygad om att
man kan säga det. Den åtstramning
inom byggsektorn, som nu anses nödvändig,
är exempelvis ett led i en strävan
att försöka komma till rätta med
den här problematiken, och jag har en
känsla av att den glädjande nog redan
börjat sätta sina spår.

Varje år har vi ju något s, k. stort
avsnitt vid behandlingen av bostadsförsörjningen,
och i år är det kvotfördelningen.
Där har väl inte folkpartiet något
egentligt alternativ, så långt jag
uppfattade herr Jacobsson, utan man
uttrycker rent allmänt en förhoppning
om att vi på detta område skall kunna
fä en utveckling som jämnar ut det hela.

Herr Jacobsson talade om långsiktig
planering som ett medel att öka produktionen.
Därvidlag är vi helt överens.

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I fråga om småhusen kan jag svara
samtliga tre talare på en gång. De talar
om den saken som om över huvud taget
ingenting hade hänt. Låt mig då erinra
om att småhusproduktionen under
de senaste femton åren dock har utvecklat
sig i en riktning som överensstämmer
väl med önskemålen. Under
den första femårsperioden på 50-talet
utgjorde småhusen 22 procent av den
totala produktionen och under andra
femårsperioden 27 procent. Ären 1961
och 1962 var småhusens andel 30 procent.
Jag är emellertid inte helt övertygad
om att man så där odeciderat bara
kan säga, att här skall byggas småhus.
Efterfrågan måste vara avgörande, alltså
vad som är mest förmånligt för de
boende. Personligen är jag ingalunda
någon vän exempelvis av höghus i
mindre städer, sådana som den stad där
jag själv bor, men jag är därför inte
negativ i största allmänhet till att man
bygger höghus i en stad som t. ex.
Stockholm. Jag tror att valet av bostad
i ett småhus eller i ett höghus i
viss mån avgöres genom avståndet till
arbetsplatsen, till centrala delar av städerna
o. s. v. Vissa trivselvärden, som
man nog måste ta hänsyn till, kommer
också in i bilden. Rent allmänt försiggår
emellertid en utveckling mot en ökning
av småhusproduktionen. Hitintills
har småhus byggts i den utsträckning
man har önskat. Departementschefen
säger och utskottet understryker, att det
är meningen att så skall bli förhållandet
även i fortsättningen.

När det gäller subventionerna kan jag
säga till samtliga tre talare, att det i sak
knappast är någon större differens mellan
våra åsikter. Skiljaktigheten gäller
väl mera takten i utvecklingen härvidlag.
Vi har under de två senaste åren
avvecklat räntesubventionerna till och
med 1956 års produktion. Det är för
närvarande bara åtta årgångar som räntesubventioneras,
om vi bortser från
det pågående året. Jag tycker att det
tagits ett ordentligt tag för avveckling
av subventionerna.

Jag vill erinra om att förra årets riksdag
på utskottets förslag begärde att
Kungl. Maj :t skulle göra upp en plan
över avvecklingen, så att man redan vid
inflyttningen kunde bli informerad om
att det så småningom skulle komma att
ske en förändring och att man skulle
komma att få räkna med en hyreskostnad
av den eller den storleken. Det är
alltså inte fråga om en principiell skillnad
mellan utskottets uppfattning och
reservanternas, utan det är bara fråga
om olika uppfattningar vad beträffar
takten.

Herr Holmberg hade en hel del synpunkter,
som jag förmodar att inrikesministern
går in på. I fråga om skrivningen
till riksbanken måste det emellertid
på något sätt ha uppstått ett missförstånd
från högerns sida. Den föreslagna
skrivningen till riksbanken innebär
inte en kritik av den allmänna ekonomiska
politik som förts och som riksbanken
är verkställare av, utan vad utskottet
avser är att det bör bli en bättre
planering i tiden även vad beträffar
kreditiven. Jag har näraliggande exempel
på projekt som stått stilla sedan
augusti månad i fjol och som fortfarande
inte kommit i gång beroende på
kreditivfrågan. Man får lånebeslut för
projektet och man får igångsättningstillstånd,
men sedan sitter man fast. Hakar
det upp sig på det sättet, blir det
kostnadsfördyringar — det råder ingen
tvekan om den saken. Skrivelsen avser,
skulle jag vilja säga, närmast en organisatorisk
delfråga och ingalunda en
kritik mot den allmänna ekonomiska
politiken.

Frågan om tomrätten har jag ingen
anledning att gå in på, och småhusen
har jag talat om.

Herr Nils-Eric Gustafsson blev bestört,
sade han, när han fick ta del av
årets bostadsbyggnadsprogram. Jag har
funderat på orsaken till centerpartiets
agerande i den här frågan, och jag börjar
förstå att det beror på bestörtning.
I januari månad lade centerpartiet fram
en motion i anledning av statsverkspro -

Onsdagen den 7 april 19C5 fm.

Nr 16

Anslag

positionen, signerad av de allra högsta

dignitärerna i partiet, där man med
hänsyn till den samhällsekonomiska utvecklingen
anslöt sig till Kungl. Maj:ts
förslag om 88 000 lägenheter. Vad beträffar
fördelningen föreslogs att en särskild
reservkvot på 8 000 lägenheter
skulle avsättas och fördelas på särskilt
sätt utöver landet. När man skulle ta
ställning till utskottets utlåtande i slutet
på mars, hade man en helt annan
åsikt. Då hade man släppt de samhällsekonomiska
betänkligheterna. Man förordade
en höjning av kvoten från 88 000
till 90 000 lägenheter och anslöt sig alltså
till folkpartiets tankegång. Så långt
jag har uppfattat reservationen har man
också slopat tanken på den särskilda fördelningen
och i stället anslutit sig till
ett motionsyrkande om återgång till
den fördelning som gällt under förlidet
år. Man ställer sig litet frågande, herr
Gustafsson, om detta är en så alldeles
stark politik. Personligen tror jag att
landsbygdens och landsortens intressen
hade tjänats bäst, om vi hade kunnat få
till stånd en fullständig samling från
alla i utskottet representerade partier
bakom den enligt mitt förmenande
mycket starka skrivning som statsutskottet
har gjort i den här frågan. Om
man vill imponera på departementschefen
och Kungl. Maj:t, är naturligtvis en
samling omkring ett förslag betydligt
bättre än om man går fram efter skilda
linjer.

Med detta bär jag i någon mån kommenterat
de framförda synpunkterna.
Jag ber avslutningsvis, herr talman, att
få yrka bifall till statsutskottets förslag
i alla punkter.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara göra ett
par par kommentarer till vad herr Bertil
Petersson har sagt. Han anmärkte
på att jag i mitt anförande berörde
kostnadsutvecklingen på bostadsbyggandets
område, och han framhöll där,

2t Första kammarens protokoll 1905. Nr 16

till främjande av bostadsförsörjningen m. m.
att regeringen inte alls hade varit helt
passiv utan nog hade vidtagit vissa åtgärder
i syfte att begränsa olägenheterna
av den fortskridande kostnadsökningen.
Han påpekade att ett led i dessa
ansträngningar var den åtstramning
på bostadsbyggandets område som har
företagits. Jag vill till detta bara knyta
följande kommentar. Kan man inte
finna några andra utvägar när det gäller
att angripa kostnadsutvecklingen
än en begränsning av bostadsbyggandets
omfattning, är det ju en åtgärd,
som till sina verkningar måste anses
vara ganska tvivelaktig.

Vi har ju i tidigare sammanhang talat
ganska mycket om överbudspolitiken.
Vad jag anförde beträffande den
saken var ju egentligen ett bakåtsyftande
resonemang, i vilket jag ville påvisa
att det ständiga talet om överhud från
folkpartiet, vilket ju har varit ett ständigt
återkommande argument inte minst
från regeringspartiet, har visat sig sakna
verklighetsunderlag, och att de förslag
beträffande bostadsbyggandets omfattning,
som vi från folkpartiet gång
efter annan har fört fram, så småningom
också har visat sig vara möjliga att
genomföra.

Beträffande räntorna vill jag bara säga,
att den räntehöjning som vi föreslår
i första hand syftar till, som jag också
nämnde i mitt förra anförande, att utjämna
de ojämnheter i hyresstrukturen
som i nuvarande läge faktiskt har påvisats.
Vi kan också se att hyrorna i
hus färdigställda åren 1957—1962 i vissa
fall är lägre än i hus byggda år 1956.
Det är närmast för att utjämna dessa
hvresskillnader, vilka vi finner omotiverade
och inte rättvisa, som vi på denna
punkt bär framfört vårt förslag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade mycket
uppmärksamt till utskottets talesman,
min gode vän herr Bertil Petersson.
Det var några saker som jag lade märke

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

till, frånsett det lian alldeles speciellt
riktade till mig i slutet av sitt anförande.

Herr Petersson var inte särskilt benägen
att tala om detta med bostadsbyggandets
fördelning. Det tycker jag
var litet beklagligt, tv det är, som jag
ser det, helt och hållet en kärnfråga.
Jag förutsätter därför att herr Bertil
Petersson eller kanske någon annan från
regeringspartiet åter kommer upp i talarstolen
och verkligen har starka argument
för regeringens och utskottets
förslag till fördelning av bostadsbyggandet.

Litet utförligare var herr Bertil Petersson
när det gällde småhusen. Den
som jag hade äran att diskutera dessa
frågor med förut om åren, herr Bergman,
som nu sitter i andra kammaren,
var inte så förfärligt intresserad av den
formen av bostadsproduktion. Om jag
tolkade herr Bertil Petersson rätt, är
han dock en smula intresserad av att
det byggs flera småhus. Jag tycker det
är glädjande, och jag noterar det med
stor tillfredsställelse.

Sedan sade dock herr Bertil Petersson
någonting som jag inte riktigt tror
att han kan verifiera. Han talade om
att man ju har fått bygga så många småhus
i detta land som har svarat mot
efterfrågan. Hur är det med den saken?
Man vet att det finns en ökande efterfrågan
på småhus. Det har statistiken
och gjorda undersökningar visat. Småhusens
andel i bostadsproduktionen är
dock fortfarande så låg, att vi undan för
undan får en minskande andel småhus
i vårt bostadsbestånd. Andelen av den
totala nyproduktionen är så låg, att det
blir ett sådant förhållande.

Jag nämnde också i mitt förra anförande
att departementschefen varje år
brukar uttala, att småhusbyggandet
skall tillgodoses med lånemedel i sådan
utsträckning att efterfrågan på lånemedel
kan täckas. Det är dock ingenting
som säger att småhusens andel av
lånemedlen är ett uttryck för den verkliga
efterfrågan på småhus. Just av de

skäl som jag nämnde, nämligen att lånefrågan
kommer upp först när vederbörande
byggherre har skaffat tomt,
har ritningarna klara och står klar att
börja bygga. Detta förhållande gör att
man för dagen egentligen inte vet hur
stor viljan att bygga småhus är totalt.
Med utgångspunkt från efterfrågan på
lånemedlen kan man inte med bestämdhet
säga, hur stor den verkliga efterfrågan
på småhus är.

Låt mig sedan, herr talman, bara något
beröra det som herr Bertil Petersson
allra sist var inne på, nämligen
hans förvåning över min bestörtning
och hans relaterande av vår motion, avlämnad
för någon månad sedan, i vilken
vi begärde en ram på 88 000 lägenheter,
vilken motion han ställde samman
med den reservation som vi är med
på och vari begärs 90 000 lägenheter.
Jag skulle då vilja säga, att jag inte
tror att vi vid motionens avlämnande
var fullt på det klara med •— jag skall
gärna erkänna det — hur pass allvarlig
situationen skulle bli och hur pass
allvarlig den verkligen var ute i många
landskommuner, som nu kämpar för
att få industrier till sina områden och
allmänt är inne i en positiv utveckling.

Sedan talade herr Petersson om dessa
2 000 lägenheter, som skulle innebära
en ändring från motionsstadiet. Jag
vet inte om det är så mycket värre än
det som herr Petersson gjort. Han har
varit med om att skriva till bland andra
riksbankschefen Per Åsbrink. Jag
förmodar att han hoppats att resultatet
av en sådan skrivelse skall bli att det
byggs mera. I den mån herr Åsbrink
kan göra någonting åt detta, betyder det
väl att det behövs pengar och att det
är han som skall skaffa fram kreditmöjligheterna.
Jag tror alltså att herr
Bertil Peterssons anmärkning mot mig
litet grand faller tillbaka på honom
själv.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju synd att herr
Bertil Petersson inte gick in på den vä -

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sentliga frågan, nämligen avvägningen
mellan efterfrågan på bostäder och bostadsbyggandets
omfattning, men jag
hoppas att inrikesministern är intresserad
av den problemställningen.

Däremot gick herr Petersson in på
skrivelsen till riksbanken och påstod
att det skulle föreligga något missförstånd
från högerreservanternas sida.
Det vill jag bestämt avvisa. Men jag tycker
att det låter som ett missförstånd
då herr Bertil Petersson talar om att
detta är en organisatorisk detalj. Är
verkligen kreditförsörjningen till bostadsbyggandet
en organisatorisk detalj?
Om man anser det, då förstår jag att
man kan röra sig ganska fritt när det
gäller löften om ökat bostadsbyggande
och över huvud taget utställande av
växlar till bostadskonsumenterna. Åtminstone
i början av mars var ju situationen
den att vi hade cirka 1,6 miljard
kronor i infrusna byggkreditiv. Det är
den djupaste infrysning som vi någonsin
haft. Problemet är helt enkelt:
Hur skall dessa byggkreditiv avlyftas
för att man, som utskottet säger, skall
komma över de svårigheter som föreligger
att anskaffa byggkreditiv till det
kommande bostadsbyggandet? Detta är
såvitt jag förstår ingalunda någon organisatorisk
detalj utan det är hela frågan
om avvägning mellan olika investeringsanspråk
här i samhället, avvägning
mellan å ena sidan investeringar
för bostäder och å andra sidan investeringar
för industri, kraftverk, forskning,
utbildning och sådant. Jag tycker
att det låter litet skrämmande när man
på detta sätt försöker förringa betydelsen
av kreditanskaffningen till bostadsbyggandet
och bara nämner den som
en organisatorisk detalj.

I detta sammanhang vore det också
intressant att få höra herr Jacobssons
uppfattning om möjligheterna att tillgodose
de ytterligare anspråk på samhällsekonomien
—■ 330 miljoner kronor
— som skulle uppstå om man skall infria
folkpartiets löfte att öka bostadsbyggandet
med 4 000 å 5 000 lägenheter.

Det är precis samma problem. Svaret
på frågan har folkpartiets reservanter
underlåtit att lämna.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Låt mig börja med den
siste talaren.

När herr Holmberg påstår att jag
sagt att kreditförsörjningen är en organisatorisk
detalj, är det ju en feltolkning
av vad jag sagt.

Vidare framhärdar herr Holmberg i
att inte vilja förstå mitt resonemang.
Jag har inte talat om kreditförsörjningen
som sådan. I det avseendet har vi
inte haft någonting att erinra. Vad vi
har tänkt oss och vad jag har resonerat
om som en organisatorisk delfråga är
närmast anpassningen. Har riksdagen
beslutat om 88 000 lägenheter för innevarande
år, bör man rimligen se till
att det i alla led finns förutsättningar
att bygga dessa lägenheter och att det
rent programenligt kan fungera på ett
sådant sätt att det inte blir eftersläpningar
och därav följande kostnadsfördyringar.
Det är vad vi har avsett att
säga, och det är vad jag menar med en
organisatorisk detalj. Frågan om krediterna
till bostadsproduktionen är otvivelaktigt
en stor fråga. Den är ingalunda
en detalj, det kan vi vara överens
om, herr Holmberg!

Herr Jacobsson kommenterade mina
synpunkter angående kostnadsutvecklingen
och angående vikten av att här
verkligen tas initiativ. Men jag sade väl
inte, herr Jacobsson, att det skedde genom
att bromsa bostadsproduktionen,
utan jag sade att det skedde genom att
bromsa aktiviteten inom byggnadssektorn
i dess helhet. Faktum är ju ändå
herr Jacobsson, att även om takten när
det gäller bostäderna bar dämpats är
minimiprogrammet ändå 3 000 lägenheter
högre för innevarande år än för
1964, och vi hoppas rätt allmänt — och
den tanken har inte minst utskottet
gjort sig till tolk för — alt så småning -

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1905 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

om, när blickfältet klarnar framför oss
under årets lopp, skall det finnas möjlighet
till en utbyggnad på detta område.
Men det var ofrånkomligt att det
i det läge som rådde under 1964 behövde
ske en dämpning med hänsyn
till den oroande kostnadsutvecklingen
och därav följande höga hyreskostnader.
Jag tycker man redan har eu
känsla av att det skett något. Man har
fått en effekt i rätt riktning.

När det sedan gäller räntesubventionen
tror jag att det är lyckat att få ett
års paus. Vi har ju faktiskt två år i
följd haft subventionsavvecklingar med
åtföljande hyreshöjningar. Dessutom
fick vi 1964 års räntehöjning, som i
hus där räntesubventionen avvecklats
fick ytterligare en påspädning. Ur den
synpunkten tror jag att det var värdefullt
att hyresgästerna fick en andhämtningspaus.
Men vi får väl räkna med
att herr Jacobssons önskemål under
hand kommer att infrias. Jag hoppas
att det då sker i samband med att vi
får en plan över denna avveckling, så
att den inte kommer som en chock för
dem som beröres av den utan att de är
medvetna om vad som skall hända.

Herr Nils-Eric Gustafsson menade
att jag talat mycket litet om fördelningen
av kvoterna. Gjorde jag det? Jag refererade
utskottets förslag och citerade
ordagrant vissa avsnitt, som enligt mitt
förmenande var mycket starka. Jag vet
inte om man kan göra så mycket mera
utöver detta. Jag fasthåller vid det antagande
som jag gjorde i mitt förra anförande,
att om exempelvis centerpartiet
ställt sig bakom utskottets förslag,
hade det gjort landsbygden en större
tjänst än genom att gå fram reservationsvägen,
tv en samlad uppslutning
bakom utskottet hade haft större förutsättningar
att vinna anklang.

Så var det frågan om småhusen. Om
jag inte är felunderrättad har det
byggts under de senaste åren, i varje
fall under 60-talet, så mycket som man
har önskat i detta avseende, möjligen
med undantag av 1964, då man nådde

upp till taket. Men annars har det faktiskt
fått byggas så mycket som man
haft planer för och önskemål om. Det
är svårt att gå så mycket längre än vad
som finns med i de önskemål som man
för fram ute i landet.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Utskottets talesman har
med utomordentlig grundlighet redovisat
dels vad vi sagt i propositionen och
dels vad utskottets majoritet framhållit.
Därför har jag kanske inte så mycket
att komma med, men jag skulle
ändå vilja göra några kommentarer och
ta upp ett par av de frågeställningar
som förts fram.

Herr Holmberg ställde frågan, om
det fanns en medveten taktik bakom
det förhållandet att vi först kom med
förslaget om bostadsbyggandets omfattning
och sedan under vårriksdagen
kommit med förslag om hyresregleringens
förlängning. Låt mig till detta bara
säga, att den lagstiftning om hyresreglering
som vi har i allmänhet har förlängts
med två år vartannat år, och
riksdagen har då fått ta ställning till
förlängningen av lagstiftningen. Nu
kom hyresrådet denna gång med förslag
om en förlängning på ett år, vilket
skedde bland annat med hänvisning
till att den pågående utredningen
om en ny hyreslag inte är färdig
men kan förväntas bli färdig så att ett
förslag, grundat på en bedömning av
utredningen, kan läggas fram under
nästkommande år. Därför har vi sagt,
att det väl är rimligt att vi avvaktar
utredningen, ser vad den innehåller
och vad remissinstanserna säger och
sedan gör prövningen samt därefter
lägger fram förslag som antingen kommer
att innefatta hyresregleringens avveckling
eller en sådan utformning av
hyreslagen, att besittningsskyddet kommer
in i bilden och där frågan om
eventuellt stöd eller skydd åt vissa
grupper får tas upp till behandling.

Vi har ju redan sagt att vi inte står

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

främmande för en närmare och snabbare
anpassning av hyran till den faktiska
produktionen och driftkostnaden.
Vi har också i praktisk tillämpning redovisat
detta genom räntegarantierna,
viss avveckling och andra åtgärder av
samma karaktär. Att vi inte framlagt
förslag om en ytterligare avveckling beträffande
räntegarantierna har, som utskottets
talesman här nyss sade, samband
med ett relativt högt allmänt ränteläge,
som ju slår igenom i de hyror
som inte påverkas av räntegarantien.
Vi har därför tyckt att det varit riktigt
att här vänta något är. Vi får väl
se nästa år hur läget då är och om man
då skall fortsätta med den avveckling
som är påbörjad. I princip tror jag att
det är riktigt att göra så, oeli man bär
anledning att förvänta sig, att vår bedömning
leder fram till ett förslag i
den riktningen. Detta var alltså bakgrunden,
herr Holmberg!

Det är riktigt att även efterfrågesituationen
skall diskuteras. Den påverkas
också av priset på den vara som vi betecknar
som bostad — det är vi medvetna
om. Men här är det ju ständigt
en fråga om hur långt vi skall gå. Vi
bortser inte ifrån att vi har haft en
gynnsam ekonomisk utveckling under
efterkrigstiden med stigande inkomster
för det stora flertalet och att man därför
kan göra denna längre gående anpassning
av priset till den faktiska
framställnings- och driftkostnaden. Men
frågan är naturligtvis vad herr Holmberg
är ute efter. Är det fråga om ett
helt slopande av hyresregleringen med
de konsekvenser som detta kan medföra,
eller är det inte på det sättet att
man också inom högern är en smula
försiktigare i dag i sin bedömning av
möjligheterna att avveckla hyresregleringen
och anser att detta bör ske successivt,
eventuellt också med införande
av de skyddsåtgärder som kan vara
nödvändiga för vissa grupper? Om jag
har tolkat högerns uppfattning riitt,
nämligen att man där nu är niirmare
inriktad på eu successiv avveckling, då

är det kanske inte så mycket som skiljer.
Men är det då inte riktigt och rimligt
att vi har ett underlag för bedömningen,
grundat på de utredningar som
pågår och vilkas besked vi avvaktar,
innan vi kan göra en mera slutgiltig
bedömning?

När vi sedan kominer in på frågan
om bostadsbyggandets omfattning —
som vi ändock har att ta ställning till
— förefaller det, som om vi stod ganska
nära varandra, de olika partierna emellan.
Vi har gjort en bedömning av det
ekonomiska läget, som innebär att vi
just nu upplever en god konjunktur
med hög efterfrågan och en stor anspänning
av resurserna. Byggproduktionen
har inte undgått verkningarna av denna
anspänning, och detta har redovisats
under de senaste åren i form av
kostnadsstegringar som gett anledning
till betydande oro. Det är klart att om vi
här överanstränger våra resurser, löper
vi alltid risken att få en kostnadsutveckling
som ingen av oss anser som önskvärd,
eftersom detta kan resultera i att
vi får ett pris på bostäderna som stora
grupper av våra medborgare, framför
allt då de lägre inkomsttagargrupperna,
inte bär råd att betala. Och till vilket
resultat har vi då kommit i vår allmänna
bostadspolitik?

Det är klart att omfattningen av bostadsbyggandet
påverkar användningen
av resurserna, herr Nils-Eric Gustafsson!
Bestämmer man sig för en byggnation,
som är så omfattande att det
kan sägas bli risk för en överansträngning
av resurserna, så att arbetskraften,
materielen och kapitalet inte räcker till,
då stiger priset på dessa varor, både på
arbetskraften, materielen och kapitalet,
och därmed stiger också kostnaden för
den vara vi skall framställa.

•lag erkänner att det alltid är svårt
att göra denna avvägning. Det är nästan
omöjligt att göra en sådan avvägning
exakt. Vi försöker från regeringens sida
att varje år göra en avvägning mellan
de områden som tar i anspråk inte
minst kapitalresurserna men även ma -

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

teriel och arbetskraft. Vi har nämligen
att beakta näringslivets intressen, vi har
att beakta kommunernas investeringsönskemål
och statens egna anspråk på
investeringskapital. Vi har ansett att
det är riktigt och rimligt att vid denna
avvägning söka sig fram till en, skall vi
säga, basnivå, en miniminivå för bostadsbyggandets
omfattning, samtidigt
som vi säger, att om det under det år
som ligger framför oss visar sig möjligt
att öka byggnationen, om det alltså
finns tillgång till kapitalresurser, till
arbetskraft och till materiel, skall detta
utnyttjas för en produktion som är
högre än den som vi fastställer på den
basnivå jag här talar om. Det är liksom
utgångspunkten.

Från folkpartiets sida säges: Vi har
varje år velat gå en liten smula längre,
och det har visat sig att detta har kunnat
uppfyllas. Det är klart att om man
från folkpartiets sida, när regeringen
efter ett försök till avvägning framlägger
sitt förslag, tillämpar det förfaringssättet
att man lägger sig en liten bit
ovanför regeringens förslag, kan man
naturligtvis i efterhand säga: »Se där;
i fjol kunde vi sätta i gång byggandet
av 94 000 lägenheter i stället för de av
regeringen beräknade 85 000 lägenheterna
som utgjorde basnivån!» Folkpartiet
gick ju i fjol inte upp till 94 000 lägenheter
— om jag minns rätt — utan man
höll sig några tusen lägenheter över regeringens
förslag. Men nu säger man:
»Se där, det gick att bygga inte bara
vad folkpartiet hade tänkt sig utan även
väsentligt däröver.» Ja visst, just därför
att vi fullföljde vår tankegång vid fastställandet
av en basnivå kunde vi utnyttja
möjligheten att bygga mer när
en sådan möjlighet befanns föreligga. När
vi i år har stannat för en försiktig höjning
av basnivån från 85 000 till 88 000
lägenheter, uttalar vi också, att om det
visar sig möjligt, så skall vi öka bostadsbyggandets
omfattning därutöver.

Vi har ju, som jag nyss sade, beaktat
näringslivets anspråk. Vi är väl alla
överens om att den försiktighet i fråga

om näringslivets investeringar, som vi
har kunnat iaktta under de senaste åren,
inte har varit bra. Vi hade önskat att
man hade tagit i anspråk mer av kapitalutrymmet
för att genomföra investeringar
i större omfattning, därför att
grunden för tillväxten av våra tillgångar
är ju näringslivets fortsatta utveckling,
rationalisering och effektivisering,
något som ju avspeglar sig i ökade investeringar.
Det visade sig i höstas att
man kunde iaktta en ökad investeringsbenägenhet
inom näringslivet. Detta
kom till uttryck i gjorda enkäter. I detta
läge måste det ju vara vår uppgift
att försöka göra en sådan avvägning att
utrymme kan beredas åt de förväntade
ökade investeringarna inom näringslivet.

Jag behöver, herr talman, kanske inte
fördjupa mig mer i dessa ting. Jag har
velat ange grundprincipen för de förslag
som vi har lagt fram. Jag kan inte
se att man från något parti egentligen
har velat vända sig mot den avvägning
som vi har gjort. Det yrkande om en ökning
från 88 000 till 90 000 lägenheter
som mittenpartierna framfört betraktar
jag som en bagatell i detta sammanhang.

Jag skall inte heller uppehålla mig vid
den långsiktiga målsättningen. Vi har
sagt att vi bör sätta upp som ett mål,
att under den kommande tioårsperioden
bygga en miljon lägenheter. Folkpartiet
föreslår 1 100 000 lägenheter.
Detta betraktar jag bara som följdriktigt
mot bakgrunden av att folkpartiet
under de senaste åren lagt sig en liten
bit ovanför regeringens förslag för att
på något sätt gardera sig.

Vi behöver alltså inte ta upp någon
större strid om dessa ting. En sak skulle
jag dock i detta sammanhang vilja säga
till herr Nils-Eric Gustafsson. När vi
sätter upp som ett mål att bygga en miljon
lägenheter, betraktar vi detta som
en anspänning av samhällets resurser.
Herr Gustafsson menar, att detta byggande
ju inte ens innebär en ökning
som svarar mot vad som borde vara en

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

möjlig tillväxt av våra resurser. Visar
det sig att vi kan bygga mer, kan jag
försäkra herr Gustafsson att vi gärna
skall medverka till att bostadsbyggandet
får en än större omfattning.

Vad som uppenbarligen tagit det
största intresset under våren när det
gäller bostadsfrågorna är ju fördelningen
av den kvotram som vi har föreslagit.
Det kan jag också förstå, inte minst
därför att vi har ansett att man bör göra
en omfördelning, så att bostadsbyggandet
framför allt får ske i ökad omfattning
där bristen är störst. Bostadsbyggandet
måste ju sättas in där efterfrågan
är störst och där vi kan mäta denna
efterfrågan inte bara i önskemål om
lägenheter med högre standard och
större utrymmen o. s. v. utan också i
en faktisk brist, i människor som saknar
egen bostad. När vi gjort denna bedömning,
har vi kommit fram till det
resultatet att av samtliga sökande i våra
bostadsköer bor nära 70 procent i de tre
storstadsregionerna. Ser man till den
faktiska brist, som avspeglar sig i antal
människor utan egen lägenhet — det
gäller både familjer med barn och ensamstående
med barn — finner man
att mellan 20 000 och 25 000 människor
i denna belägenhet bor just i de tre
storstadsområdena. Vi har fått en förskjutning
av det relativa bostadsbyggandet
till nackdel för storstadsområdena.
Förskjutningen innebär att sedan
1962 fram till nu har de tre storstadsområdenas
relativa andel minskat med
ungefär 4 procent samtidigt som befolkningen
inom dessa tre områden har
ökat. Den faktiska tillväxten av landets
totala befolkning, som uppgår till 30 000
—40 000 personer, har i huvudsak kommit
att registreras i de tre storstadsområdena.
I detta läge är det väl ganska
rimligt att säga sig, att skall man angripa
bristen på bostäder, bör man också
försöka bygga där bristen är mest
uppenbar, och att man inte kan bortse
från de sociala bekymmer som denna
brist för med sig.

I detta sammanhang för man in det

lokaliseringspolitiska argumentet. Jag
skulle vilja vända på detta och fråga,
om det är någon som tror att de som
under de sista åren har flyttat in i
storstadsregionerna har lockats dit därför
att det skulle ha funnits ett överskott
på bostäder. Det är ju inte detta
som varit drivkraften bakom flyttningsrörelserna.
Drivkraften har varit möjligheten
till sysselsättning och utbildning
— detta har varit avgörande för
den befolkningstillväxt som skett inom
dessa tre regioner.

Nu försöker vi påverka detta genom
en lokaliseringspolitik, som tar sikte
på att i den mån det är möjligt försöka
flytta ut företag från storstadsregionerna
till andra områden. På denna punkt
har vi ju aktiviserat våra ansträngningar.
De senaste 10—15 åren visar för övrigt
mycket klart, att antalet industrisysselsatta
inom storstadsområdena
kontinuerligt har minskat sin andel. Under
tiden 1952—1960 ökade antalet industrisysselsatta
i landet med ungefär
12 procent. I Stockholms B-region var
ökningen bara 5,4 procent, i Göteborg
6 procent och i Malmö-regionen ungefär
8 procent. Storstäderna kan alltså
inte på något sätt visa upp eu ökningstakt
i industrisysselsättningen som svarar
emot vad som skett i landet i övrigt.
De senaste årens siffror visar åtminstone
för Stockholms vidkommande
en ännu mera markerad minskning
av industrisysselsättningen.

Det är andra områden som har dragit
till sig ny arbetskraft, framför allt
det kommersiella livet, administrationen
och utbildningen. Det är möjligt att
vi också här måste försöka att med en
lokaliseringspolitik minska trycket mot
storstadsregionen. Vi gör det nu medvetet
då det gäller industriverksamhet,
och jag vill gärna säga, att man kan
tillåta sig hysa en viss optimism i detta
avseende. Det Eckerbergska betänkandet
om administrationens lokalisering
är nu föremål för överväganden i remissinstanserna
och kommer så småningom
också att bli föremål för över -

Nr IG

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vägande hos regeringen. Jag har i detta
avseende ingen förutfattad mening och
vill inte uttala mig om möjligheterna,
men jag kan säga, att om vi här skall
lätta trycket mot storstadsregionerna,
får vi kanske överväga om detta är en
framkomlig väg.

När man diskuterar lokaliseringspolitiken
i detta sammanhang, måste man
ta det med en viss försiktighet. Jag har
framhållit tidigare, att vi ifrån regeringens
sida inte på något sätt ändrat
vår uppfattning om en aktiv lokaliseringspolitik.
Vi kommer inte att minska
våra ansträngningar att genomföra en
sådan. Detta har inget samband med
den fördelning av bostadsbyggandet
som vi bär förordat i propositionen.
Den fördelningen grundar sig på vår
bedömning av bristläget. I vårt förslag
har vi också tagit med eu särskild kvotandel
för att följa upp lokaliseringspolitiken.
Den tar mera direkt sikte på
att man på de orter där man har en
påtagbar expansion i befintlig industri
också måste bygga i största möjliga omfattning.

Statsutskottet har i sitt förslag velat
öka den kvotandelen från 3 000 till
5 000 lägenheter. Därmed förstärker
man denna politik, och jag kommer inte
att ha någonting att erinra emot statsutskottets
förslag, även om jag kan förstå
att man i storstadsregionerna kanske
känner sig litet bekymrad över en
sådan vändning.

Låt mig så ta upp frågan, som ställts
bär: Kan man då i storstadsregionerna
bygga i den omfattning som man nu
skulle få tillfälle till? Jag erkänner att
detta är en utomordentligt viktig fråga.

Jag skulle, herr talman, vilja hänvisa
till de uttalanden som gjorts både från
regeringens och riksdagens sida 1962
och 1964, då statsutskottet, delvis i anslutning
till regeringens proposition,
skrivit om nödvändigheten av att öka
bostadsbyggandet i storstadsregionerna
med hänsyn till bristen och den fortsatta
befolkningstillväxten i dessa om -

råden. På den punkten har vi tydligen
kunnat vara överens.

När statsutskottet exempelvis 1964
skrev detta om åtgärder för en ökad
bostadsproduktion, har vi hos de myndigheter,
som arbetar inom dessa områden,
arbetsmarknadsstyrelsen och bostadsstvrelsen,
försökt förstärka resurserna
just i storstadsregionen. Byggnadsarbetskraft
har flyttats över till
Stockliolms-området, Malmö—Lund-om
rådet och Göteborgs-området, och denna
omflyttning har varit framgångsrik,
det vågar jag påstå. Till Malmö—Lund
har flyttats 1 100—1 200 byggnadsarbetare,
till Stockholms-regionen 500 och
till Göteborgs-regionen 400. I det avseendet
kan man alltså säga, att våra försök
att fullfölja intentionerna har givit
frukter.

Vi har tyvärr mött en viss eftersläpning
i planeringen framför allt i Storstockholms-regionen.
Den arbetskraft
som flyttades hit, kunde inte omedelbart
sättas in i bostadsproduktionen,
som vi hade hoppats. Inte heller kunde
vi sätta i tillämpning den byggreglering
som också tillskapats just i syfte att
kunna öka bostadsproduktionen i bristområden.
Nu liar vi instrumenten, arbetskraft
och möjligheter till prioritering
av byggnadsföretag, så att näringslivets
önskemål och bostadsproduktionen
kan ges förtur. Den lagstiftningen
tillämpas framför allt i de tre storstadsområdena.
Arbetsniimnden i Stockholm
säger att det finns arbetskraft för
det bostadsbyggande som planerats,
d. v. s. i den omfattning som bostadsstyrelsen
preliminärt har angett som
möjlig för Storstockholm, för Göteborg
och för Malmö—Lund-området. Det är
också ganska rimligt att försöka fullfölja
det planerade programmet, när
man har gjort ansträngningar i denna
riktning. Då vi nu har kunnat påverka
tillgången på arbetskraft och materiel,
så har vi tillräckliga resurser för att
kunna klara byggandet i dessa storstadsområden.

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag är medveten om att det finns svårigheter
då det gäller planeringen. Hnr
svårt det är går det inte för dagen att
bilda sig en klar uppfattning om. Storstockholms
myndigheter bedömer det
så, att man skall kunna klara det program
som omfattar en tilldelning på
16 000—17 000 lägenheter. Jag hoppas
också innerligt att detta skall vara möjligt,
framför allt för att kunna lösa en
del av de sociala svårigheter som bristen
har fört med sig. När man säger att
man skall lokalisera ett bostadsbyggande
där det finns efterfrågan men där
bristen inte är så påtagbar, därför att
man vill dra ut företag och således hoppas
få ut människor från områden där
bristen är som störst, så tycker jag nog
att man är något cynisk. Jag har sagt
att vi inte har något emot detta, tv det
ligger i lokaliseringspolitikens natur,
men det skulle ju förutsätta att det går
åtskilliga tiotusentals människor i storstadsområdena,
som egentligen inte har
något där att göra, som inte har någon
sysselsättning och som alltså inte där
finner sin utkomst. Det är dessa man
tydligen skulle kunna driva ut från storstadsområdena
genom att bibehålla eu
så omfattande brist på bostäder som
möjligt. Jag tror inte att avsikten är
den, men jag vet inte heller vilken den
är hos dem som nu för in enbart lokaliseringsaspekter
i diskussionen och
bortser frän de sociala problemen, som
vi ju ändå liar att ta hänsyn till.

Småhusbyggandet och dess omfattning
har tagits upp i denna debatt. Herr
Petersson, bland andra, har ganska ingående
gått in på den frågan. Jag vill
bara också säga att småhusbyggandets
omfattning så långt det är möjligt skall
avvägas med hänsyn till önskemålen.
Vi anser att bvgginitiativen, såsom de
representeras i kommunala myndigheters
inställning, bör vara en återspegling
av de enskilda människornas önskemål.
När bostadsstyrelsen därför i
sin medelsfördclning till länsbostadsnämnderna
har överlämnat åt det lokala
initiativet att göra avvägningen mel -

lan flerfamiljsbyggande och småhusbyggande,
så tycker jag att detta är eu ganska
rimlig anordning. Det enda argument
jag i sammanhanget är mycket känslig
för, är när man kommer och säger att en
preliminär fördelning av kvoten för år
1965 hade gjorts av bostadsstyrelsen
redan i mitten av år 1964 och att det
framför allt innefattade flerfamiljsbyggande.
Man menar således att kommunerna
planerade i huvudsak ett flerfamiljsbyggande
med den beräkningen
att småhus kunde betraktas som en relativt
fri sektor. Jag är den förste att
starkt framhålla att det inte har varit
en fri sektor. Så har det dock uppfattats
när det gällt avvägningen mellan
flerfamiljsbyggande och småhusbyggande.
Bostadsstyrelsen har nämnt siffran
25 000—26 000, och sagt att det väl
ungefär är det småhusbyggande som vi
kan förvänta under ett år. Denna bedömning
har också varit någorlunda
riktig. Småhus har sedan fått byggas
i ungefär önskad omfattning, och på
så sätt har man kommit att betrakta
det som något fritt. Emellertid tar ju
småhusbyggandet i samma mån som
annat byggande sin andel av de totala
resurserna. Därför måste det komma in
i den stora avvägning som vi gör i fråga
om bostadsbyggandets omfattning,
tv där gäller det kapital, arbetskraft
och materiel.

Jag skulle också med hänvisning till
mitt tidigare resonemang om bristen på
bostäder vilja säga, att det skulle väl
ändå te sig litet svårförståeligt för
många människor i bristområdena om
vi ute på landsbygden och i de mindre
tätorterna kunde bygga småhus i hur
stor omfattning som helst, medan vi
samtidigt hade mycket begränsade resurser
för en bostadsproduktion i storstadsområdena.
Resultatet skulle ju bli
att vi där skulle förlänga eller i varje
fall upprätthålla den befintliga bristen
på bostäder och alltjämt ha kvar en
väntetid för de bostadssökande på upp
till 8—10 år. Vi bör nog göra klart för
oss att det finns människor i storstads -

Nr 16

Onsdagen den 7 april 19C5 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

områdena som tänker på hur bostadssituationen
ter sig i andra delar av vårt
land och som funderar över hur avvägningen
görs och hur den hör göras
mellan skilda intressen.

Då det gäller småhusbyggandet tror
jag att det är nödvändigt att allvarligt
pröva kostnadsutvecklingen och undersöka,
på vilka vägar man skall gå fram
för att komma till rätta med kostnadsstegringarna.
År det inte så att man
inom denna gren av vårt näringsliv,
framställningen av småhus i fabriksledet,
måste tänka sig en standardisering,
ett mindre antal typer att välja emellan
o. s. v., för att få fram en produktion
med längre serier, så att man kan
hålla igen kostnadsstegringarna?

Jag frågade häromdagen en initierad
hur många typer av småhus det egentligen
finns ute på den svenska marknaden.
Det svarades, att antalet ligger
vid omkring 500. Det innebär naturligtvis
att den enskilde har en mycket
stor valfrihet att plocka mellan alla
dessa olika typer. Samtidigt innebär
det emellertid ekonomiskt, att man löper
stor risk att med detta väldiga sortiment
få betala de stora valmöjligheterna
med högre kostnader för produktionen.

Jag träffade nyligen ett par företrädare
för småhusproduktionen, trähusfabrikanter
och motsvarande, vilka förklarade
att de ser det som mycket angeläget
att snabbt gå över till en standardisering
med inskränkning av typvalet
till kanske tre eller fyra olika typer,
som man sedan kommer att offerera.
Detta är, säger man, enda möjligheten
att komma till rätta med priserna. Jag
tror också, att om man kan göra det
så kommer både intresse och möjligheter
för en ökad småhusproduktion
att vara till finnandes.

Herr talman! Låt mig också innan
jag slutar säga, att vi även har anledning
att uppmärksamma rationaliseringsproblemet
inom byggnadsverksamheten
i stort. I den diskussion som
förts under den senaste tiden har ju

därvid frågan om elementbyggande
kommit in i blickfånget. Jag tror att
det är en av de vägar som vi måste
pröva, dels för att hålla igen kostnadsstegringen,
dels för att kunna öka kapaciteten.
En utredning överväger just
nu dessa frågor, och jag hoppas att den
skyndsamt skall komma fram till resultat
för att därmed öppna nya möjligheter
till ett bostadsbyggande, som
får tillfälle att växa men i fråga om
vilket vi också kanske något stramare
kan styra kostnadsutvecklingen.

Det kan naturligtvis också sägas att
med den relativa begränsning av bostadsbyggandet,
som nu sker, kan vi ha
en viss risk för att det uppstår arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna. Vi är
medvetna om alt vi här står inför ett
problem som man måste mycket noga
uppmärksamma. Samtidigt vill jag dock
säga, att den höga igångsättningen under
1963 och 1964 har medfört, att vi
haft en betydande ökning inte bara i
fråga om igångsättningen i och för sig,
utan den återspeglar sig ju också i antalet
lägenheter under produktion. Om
jag tar siffran för februari i år och jämför
den med siffrorna för februari åren
1963 och 1964, visar det sig att antalet
under uppförande varande lägenheter
i februari i år var ungefär 113 000.
Siffran för februari i fjol var knappt
100 000. Året dessförinnan låg antalet
vid omkring 92 000—93 000. Det betyder
att vi i dag har en hög produktion
i gång.

Vi har också anledning att uppmärksamma
den byggnadsverksamhet som
nu kan komma till stånd inom näringslivet
och som självfallet kommer att
dra till sig byggarbetskraft.

Jag vill också rikta uppmärksamheten
på det förslag, som vi har framlagt
och som utskottet nu tar ställning till,
nämligen om förbättringsverksamhet i
lägenhetsbeståndet för de gamla. Här
liar bostadsstyrelsen nu gjort en inventering
via länsbostadsnämnderna och
kommunerna. Denna inventering visar
att det finns ett behov av förbättringar

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i ungefär 50 000 lägenheter av denna

typ Jag

vill gärna rikta uppmärksamheten
på att detta bör ske i all den omfattning
som är möjlig och så snart
som möjligt, eftersom våra åldringar
därigenom i större utsträckning kan
bo kvar i de lägenheter som de liar.
De slipper påfrestningarna att flytta ur
en invand miljö, och de får möjlighet
att för relativt låga kostnader bli delaktiga
av de moderna anordningar som
vi tillför nyproduktionen.

På dessa vägar kan vi också lätta
trycket mot våra tätortsbildningar. Det
är alldeles riktigt, herr Jacobsson, att
vi har en omflyttning av människor
från den rena landsbygden in mot de
närmaste tätortsbildningarna. Ofta kan
den vara betingad av att man önskar
komma i närheten av sociala inrättningar,
vill ha närmare till läkare
o. s. v., men ofta kan den vara betingad
av att bostaden är i ett sådant skick,
att man gärna vill skaffa sig en ny eller
modernare, även om den är äldre.
Denna förbättringsverksamhet kan alltså
i viss omfattning lätta trycket på
våra tätortsbildningar och dessutom ge
de gamla möjlighet att erhålla hyggligare
bostäder.

Herr talman! Det är klart att vi alla
ställer oss den frågan, om den situation
vi just nu upplever är tillfällig och om
vi snart skall komma in i ett läge med
gynnsammare betingelser också för en
ökning av bostadsbyggandets omfattning.
Jag vågar mig inte på att ge något
svar på den frågan. Jag har redan
sagt, att vi upplever en god konjunktur
med hög sysselsättning — en så
hög sysselsättning, att den i och för
sig kräver den allra största varsamhet
för att vi inte skall hamna i ett läge
som kan vara än besvärligare, nämligen
i ett inflationsläge.

I den avvägning som har gjorts i
fråga om användningen av resurserna
har man tvingats visa försiktighet i
fråga om bostadsproduktionens ökning,
men det betyder, att om vi får en lätt -

nad och den heta konjunkturen svalnar
något, så ökar förutsättningarna för en
vidgad verksamhet på byggnadsområdet,
och de förutsättningarna kommer
vi självfallet att ta till vara.

Jag ser det som ett glädjande tecken
att de tidigare talarna inte har sagt
att vi använder bostadspolitiken som
ett konjunkturinstrument — det har
påståtts alldeles för mycket tidigare. Vi
gör det inte, och avsikten är att inte
göra det, även om vi i dag iakttar en
viss försiktighet med ökningstakten. Ä
andra sidan är vi överens om det som
skrivits i statsverkspropositionen och
som statsutskottet mycket starkt understryker,
nämligen att om möjligheter
till en ökning kommer att stå till
buds, skall dessa möjligheter tillvaratas.
Jag vågar säga att vi kommer att
följa utvecklingen med den största uppmärksamhet
för att såvitt möjligt kunna
öka bostadsproduktionen utöver den
ram som vi nu har förordat.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Det kan måhända finnas
anledning att göra några randanmärkningar
till inrikesministerns utförliga
exposé.

Herr statsrådet Johansson upplyste
mig om att om man vill att bostadsbyggandet
skall ha en större omfattning,
så påverkar det kostnadssidan.
Jag är helt på det klara med den saken:
det kommer att kosta pengar.

När det gäller den omfattning av bostadsbyggandet
som vi har föreslagit,
90 000 lägenheter, har jag nu fått full
absolution av den ansvarige bostadsministern,
varför min replik till herr Bertil
Petersson kan bli mycket kort. Herr
inrikesministern har nämligen sagt, att
vi skall bygga mycket mer än 88 000 lägenheter.
Då kan det inte vara så förfärligt
kinkigt om vi nu har gått med
på 90 000, vilket herr Bertil Petersson
tyckte var anmärkningsvärt. Det är alldeles
tydligt alt man också i kanslihuset
umgås med dylika planer.

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Beträffande fördelningen yttrade sig
herr inrikesministern ganska utförligt.
Han fällde där ett uttryck, som jag gärna
vill ta upp, eftersom jag tycker att
det kanske var litet mycket sagt. Han
sade, så ordagrant återgivet som jag nu
förmår, att det inte råder något samband
mellan den av regeringen föreslagna
fördelningen av bostadsbyggandet
och lokaliseringspolitiken.

Jag vill sätta ett par, kanske tre frågetecken
efter det påståendet. Kan det
verkligen vara så?

Inrikesministern har också talat om
bristorterna, och det är riktigt att vi
från centerns sida har velat lägga hela
den ökning som nu kan komma till
stånd på de stora bristorterna, nämligen
storstäderna. På den punkten är
det ingen divergens, men vi har inte
velat förorda inrikesministerns förslag
om ändring av fjolårets fördelning till
favör för dessa storstadsområden. Det
är detta som skiljer oss åt.

Nu vill jag till inrikesministern säga
att det faktiskt finns bristorter också i
landskommunerna, bl. a. i samband med
den omstrukturering som nu sker i landet
och framför allt i min egen landsdel
längst uppe i norr. Men till den frågan
får jag kanske återkomma då tiden
för mitt genmäle nu är ute.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr inrikesministern
började mycket försiktigt och antydde
att alla partier stod varandra mycket
nära, exempelvis när det gällde efterfrågesidan
och frågan om hyresregleringens
avveckling. Jag tror emellertid
inte att vi i praktiken står så nära varandra.
Inom högerpartiet anser vi, att
en plan skall fastställas för hyresregleringens
avveckling under fyra år, medan
regeringen uppenbarligen inte vill
binda sig för någon successiv, bestämd
avveckling av hyresregleringen och
över huvud taget inte vill fatta något
beslut på den punkten.

Jag vill, herr talman, i detta samman -

hang knyta an till inrikesministerns uttalande
att om det finns möjligheter att
bygga mera, så skall vi göra det. Det är
ju en plattityd att säga på det sättet om
man inte ens antyder hur det ekonomiska
utrymmet för detta ökade bostadsbyggande
skall skapas. Det är en
plattityd eftersom statsutskottet, såsom
tidigare i debatten nämnts, just i kreditgivningsfrågan
vänt sig till riksbanken
för att få hjälp att bygga minimiprogrammet.
Jag vill till inrikesministern
ställa frågan: Vilka planer har inrikesministern
på att avveckla de infrusna
byggkreditiven på 1 600 miljoner
kronor, motsvarande ca 20 000 lägenheter,
för att vi skall få utrymme
för ett ökat byggande eller över huvud
taget för det byggande, som riksdagen
nu går att fastställa, nämligen 88 000
lägenheter?

Jag skall också säga några ord om
produktionen av småhus. Det har sagts,
att man nu bygger så många småhus
man kan bygga och att produktionen
av småhus bär stigit från 22 till 27 och
till 30 procent av den totala produktionen.

Men varför ta den siffran? Varför inte
se på nettotillskottet av småhus, som
ligger vid endast omkring 15 procent?
Det innebär med andra ord att det
under hela efterkrigstiden har skett en
snabb omdaning av bostadsbeståndet.
Tidigare har ett stort antal människor
kunnat bo i småhus, egnahem, men allt
fler tvingas nu in i flerfamiljshus. Är
det meningen — den frågan vill jag
också ställa till inrikesministern — att
denna omstrukturering skall fortsätta?
Det verkar så, med de förslag som nu
är framlagda. Man minskar bebyggelsen
i glesorterna, och det drabbar i
första hand småhusbebyggelsen, på
sanuna gång som man skärper tillämpningen
av principen för byggande av
småhus.

Vad är egentligen syftet? Är det ett
medvetet försök från regeringens sida
att ytterligare minska småhusens andel
i den totala bostadsproduktionen?

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Mot inrikesministerns
liovsamma anförande är inte så mycket
att invända, och jag skall inte ge mig
in i någon utförlig replikväxling.

Inrikesministern ansåg sig böra framhålla
att folkpartiet alltid har försökt
att hålla sig litet före när det gäller omfattningen
av bostadsbyggandet. Det
skulle på sätt och vis — även om det
inte direkt sades — vara en attityd, som
i någon mån hade karaktären av ett
slags okynnig klåfingrighet gentemot
regeringens förslag.

Det kan väl i detta sammanhang vara
anledning att erinra om att när vi har
framlagt våra förslag så har regelmässigt
från regeringspartiets sida hävdats,
att de inte skulle innebära en realistisk
politik. Samtidigt påpekar emellertid
inrikesministern att det har visat sig
att man under år 1964 kunde sätta i
gång ett mera omfattande bostadsbyggande
än vad folkpartiet föreslog. Var
det då något fel på folkpartiets förslag,
när det ändå visade sig möjligt att bygga
t. o. m. mer än enligt det förslag vi
ursprungligen ställde?

När det gäller framtidsprognosen innebär
vårt förslag att 1,1 miljoner lägenheter
bör kunna byggas under en
tioårsperiod. Det är ju ett förslag som
ligger oroväckande nära regeringens,
som ju innebär ett byggande av 1 miljon
lägenheter. Detta förslag från vår
sida är ingalunda någon nyhet för i år.
Det betyder ett konsekvent fullföljande
av den linje som vi tidigare har följt.
Det förefaller närmast som om regeringen
känt ett visst behov av att skärpa
sig en smula och kanske ge ett litet
mera påtagligt materiellt innehåll åt den
stolta parollen »Mot nya djärva mål».

Om tiden tillåter kanske jag också får
säga ett par ord med anledning av ett
tidigare anförande av herr Holmberg,
i vilket han upprepade frågan om hur
folkpartiet tänker finansiera de 4 000 å
5 000 lägenheter, med vilka vi vill öka
bostadsbyggandet.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag vill då först och främst säga, att
detta givetvis är ett framåtsyftande program,
och herr Holmberg är säkerligen
medveten om att det inte är möjligt afl
besvara finansieringsfrågan på det detaljerade
sätt, som han uppenbarligen
ville söka förleda mig att göra. Nu lever
vi ju inte i ett statiskt samhälle -—
även inom ekonomien rör det på sig,
som regel i den riktningen att våra ekonomiska
möjligheter blir större och
större. Skulle den utvecklingen stanna
av fullständigt, då vill jag gärna medge
att det kan vålla svårigheter att även
på detta område fullfölja ett expanderande
program, lika väl som det kommer
att bli svårigheter på många andra
områden.

Men herr Holmberg ville ju vara med
om att avskaffa bostadsbristen eller i
varje fall mildra den, såvitt jag förstår,
och då blir min fråga: Kan detta ske
på något annat sätt än genom att man
ökar bostadsbyggandet? Tror herr
Holmberg verkligen på allvar att det
kan ske genom att man endast angriper
efterfrågesidan? Jag föreställer mig
att den frågan är minst lika knepig att
besvara.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Till herr Holmberg
skulle jag vilja säga att jag har gjort en
fair deklaration beträffande vår inställning
till hyresregleringslagen: vi är beredda
till en prövning men vi vill ha
underlag för den genom det förslag vi
väntar från de nu pågående utredningarna.
De blir klara under hösten eller
senast nästa vår, och då får vi underlag
för en bedömning på vilken vi kan
grunda vårt ställningstagande. Vill lierr
Holmberg någonting annat, då får vi
väl se vad högern kommer att föreslå
i anslutning till den framlagda förlängningspropositionen
och diskutera det
vid behandlingen av den. Jag tycker att
man även från högerns sida bör veta
litet mer om besittningsskyddet, hur vi
bör ställa oss till de grupper som här

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kan komma i ett besvärligt läge o. s. v.
Om jag inte missuppfattat tidigare uttalanden
från högerns sida, har man velat
ge åtminstone ett sken av intresse
för de grupper som kan komma i kläm.

Om högern har en helt annan uppfattning
och önskar en fullständigt fri
prisbildning på detta område, då tror
jag att det är skäl i att man deklarerar
det, såsom herr Jacobsson redan har
sagt. Vi får respektera en sådan ståndpunkt,
men samtidigt bör vi ha rätt
att tala om vilka resultat en sådan fri
marknad enligt vår uppfattning skulle
ge på orterna med mycket uppenbar bostadsbrist.

När det gäller småhusbyggandet skulle
jag till herr Holmberg vilja säga detsamma
som herr Petersson i Nybro riktigt
har framhållit, att det under de senaste
åren har varit möjligt att bygga
småhus i ungefärligen den omfattning
som motsvarat intresset för sådana hus.
Resultaten har då blivit de som vi kunnat
avläsa i statistiken.

Nu har vi sagt, att småhusen aldrig
varit och inte får betraktas såsom en fri
sektor i vårt bostadsbyggande. Småhusproduktionen
tar sin andel av resurserna,
och man får göra en avvägning inom
det tillgängliga utrymme, som vi
fastställer; och den proceduren går ned
till en vägning hos konsumenten. Jag
liar sagt att årets önskemål kanske inte
blir riktigt redovisade, därför att man
i fjol ute i kommunerna hade gjort en
planering för flerfamiljshusbyggande,
som beräknades till en viss storleksordning,
och hade tänkt sig att småhusproduktionen
skulle komma utöver det. Nu
fick man beskedet om en viss begränsning
av det totala byggandet och måste
sedan i samråd med länsbostadsnämnderna
göra vägningen mellan flerfamiljshus-
och småhusbyggande. Det har
i år kunnat resultera i en viss minskning
av småhusbyggandet — jag tror
att det är realistiskt att se saken så —
men detta betyder ju inte att man på
något sätt har låst sig för framtiden. Jag
har dock velat utvidga debatten också

till frågan om kostnaderna för småhusproduktionen;
vi har enligt min mening
all anledning att försöka nedbringa
dem.

Men jag kan inte finna att herr Holmberg
velat föra fram något annat förslag
beträffande byggandets omfattning
än den ram på 88 000 lägenheter, som
vi har förordat, och då blir det ju inom
den ramen som fördelningen mellan
småhus- och flerfamiljshusbyggande får
ske. Det är inte orimligt att tänka sig,
att kommunerna anser att man får fram
ett större antal lägenheter om man bygger
flerfamiljshus och därför kanske
just nu är något mer intresserade av
det.

Till herr Gustafssons resonemang om
fördelningen och lokaliseringsaspekten
skulle jag vilja anmärka, att det väl inte
går riktigt ihop när han säger att centerpartiet
vill att storstadsområdena
skall få den ökning i vårt totala byggande,
som kan bli möjlig, samtidigt
som vi är överens om att igångsättningen
inte kan få samma storleksordning
som i fjol. Om vi skall någorlunda bibehålla
byggnationen i de övriga delarna
av landet, betyder ju detta att man skulle
minska byggnationen i storstadsområdena.
Vi har tagit bristläget på allvar
och sagt, såsom jag tidigare framhållit,
att vi får söka bygga med hänsyn till
de svårigheter som råder på bristorterna.

Låt mig också beträffande lokaliseringsaspekten
få säga: Överdriv inte
för mycket talet om bostaden såsom lokaliseringsfaktor.
Jag är medveten om
att vi har åtskilliga orter, där man för
att få arbetskraft till en expanderande
industri är beroende av ett bostadsbyggande.
Här sker också nu en avvägning
med hänsyn till en sådan pågående expansion.

Jag har emellertid i denna kammare
tidigare sagt, att vi såsom ett av de vägande
argumenten för en lokaliseringspolitik
har framhållit, att vi vill tillvarataga
befintliga resurser, befintlig
arbetskraft med bostäder, serviceanord -

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ningar o. s. v., inte minst för att undvika
en kapitalförstöring. Om man nu
skulle lägga om argumentationen och
säga, att vi måste bygga bostäder för
att få till stånd en lokalisering, ställs
man ju inför frågan: Skulle vi då gå
till företagarna och säga, att vi hellre
bygger nya bostäder i någon mindre
ort, dit vi sedan kan lokalisera en industri,
än vi bygger bostäder i områden
där företagen i dag har sin industriella
verksamhet och varifrån de
egentligen inte vill flytta bort? Vi måste
beakta den problematiken.

Jag skulle till sist bara vilja citera något
litet ur en bok, som har utgivits av
en centerpartist. Det är centerpartiets
sekreterare herr Jonnergård, som bär
skrivit om aktiv lokaliseringspolitik,
och han talar däri bl. a. om det outnyttjade
samhällskapitalet såsom en av motiveringarna
för de lokaliseringspolitiska
ansträngningarna. Han framhåller
där bl. a.: »Nationalekonomiskt betyder
outnyttjade skolhus, bostäder och andra
byggnader och anläggningar i glesbygderna
en kapitalförstöring».

Ja, det är riktigt, men det förutsätter
ju att det finns sådana tillgångar
som vi skall tillvarataga genom bl. a. en
aktiv lokaliseringspolitik. Låt oss därför
ta litet försiktigt på bostadsaspekten
i samband med lokaliseringspolitiken.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Jonnergårds bok
och inrikesministern får väl samsas så
gott de kan — jag tänker inte ta upp
den punkten. Jag tror dock fortfarande
att det inte är riktigt att göra ett sådant
kategoriskt påstående som inrikesministern
har gjort om att det inte
finns något samband mellan lokaliseringspolitik
ocli bostadsbyggande.

Vi försöker ju i alla sammanhang ocli
i så stor utsträckning som möjligt utnyttja
våra resurser på alla områden i
detta land. När det gäller bostadsbyg -

gandet har inrikesministern emellertid
accepterat en linje, som enligt vår mening
går stick i stäv med kravet på
resursernas fulla utnyttjande. Ute i
kommunerna finns det dock planeringar
klara för bostadsbyggande. Vattenoch
avloppsledningar är framdragna.
Det finns arbetskraft. Det finns ett behov
av bostäder. Det finns vilja hos
kommunalmännen att ordna upp dels
näringslivets situation och dels bostadssituationen
inom sitt område. Det finns
industrier som för sin existens och expansion
är beroende av att få flera bostäder
för sina anställda.

Beträffande allt detta vill regeringen
nu liksom göra gällande att det inte är
så viktigt. Man vill liksom lägga det åt
sidan i bostadsdebatten.

Med i stort sett förra årets fördelning,
som bättre stämmer med kommunernas
planering, vill vi från vårt håll tillgodose
de krav som ställs på bostadsbyggandet
över hela landet. Det stämmer också
med den lokaliseringspolitik, som vi
vill föra och som jag också trodde att
inrikesministern vill föra.

Man har då anledning att fråga sig,
om herr Rune Johanssons vänstra hand
vet vad den högra gör. Vill han föra en
aktiv lokaliseringspolitik med den ena
handen och med den andra vidtaga en
restriktiv bostadsfördelning? Ja, man
skulle kunna säga att det på sina håll i
landet är fråga om en utarmning när
det gäller bostadsbyggandet. Kommuner
med ett stort antal bostäder planerade
får inte bygga några alls, eller också
bara ett litet fåtal. För näringslivet
betyder detta en katastrof. Sker detta
bara därför att herr Rune Johansson
inte riktigt vet hur hans händer arbetar?
Eller vet han det? Det är väl inte
så, att han inte själv bestämmer över
deras rörelser?

Vad så beträffar småhusbyggandet,
som också har varit ett stort tema här
i dag, så liar jag tidigare sagt att den
situation som råder på det området är
mera katastrofal än vad vi kunde tro
när vi skrev vår motion. Situationen är

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ju den, att några småhus helt enkelt
inte blir byggda i fortsättningen. Kommuner
som planerat för ett flerfamiljshus
och ett antal småhus är ju i det
trängda läge, vari de nu hamnat, tvungna
att bygga flerfamiljshusen, varför
det inte blir ett enda småhus byggt. Det
blir konsekvenserna i många kommuner,
och det är, tror jag, rakt tvärtemot
vad bostadskonsuinenterna önskar. Vår
linje som innebär ett oförändrat småhusbyggande
i förhållande till förra
året är, tror vi, en linje som kan tillfredsställa
kraven från konsumenterna
och kraven från samhället på utnyttjande
av våra resurser.

Till herr Bertil Petersson, som jag
inte fick tillfälle att replikera tidigare,
skulle jag vilja säga, att naturligtvis
hade det varit frid och ingen ovänskap
alls i dag, om vi, som herr Petersson
föreslog, hade gått på regeringens linje.
Men man kan ju också tänka sig den
andra möjligheten, nämligen att regeringspartiets
företrädare i statsutskottet
hade gått på vår linje — det fanns
faktiskt också den möjligheten. Fortfarande
framhärdar herr Bertil Petersson
i tron att det antal småhus som byggs
ger uttryck för den verkliga efterfrågan.
Jag tror inte att det är på det
sättet.

Herr talman! Om jag har någon sekund
kvar vill jag slutligen säga, att vi
från vår sida anser att de tvära kastningar
i bostadsbyggandet som blir resultatet
av regeringens och statsutskottets
linje är förödande för stora delar
av vårt land. Det är många kommunalmän,
som nu tappar all lust att planera
för framtiden, och det tycker jag är
mycket allvarligt och mycket beklagligt.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jacobssons yttrande
fordrar onekligen en liten kommentar.
Vi har nu fått reda på att löftet
om att vi skall bygga 5 000 lägenheter
utöver majoritetens förslag är ett

framåtsyftande program och därför behöver
man tvdligtvis inte ta hänsyn till
de faktiska ekonomiska realiteter som
föreligger. Jag trodde annars, att om
man nu går på den linjen att man till
varje pris i nuvarande efterfrågesituation
skall försöka bygga bort bostadsbristen,
så bör väl ändå de ekonomiska
realiteterna finnas med i resonemanget.

Jag ställde en fråga i det här avsnittet
till inrikesministern om hur han
— eller jag kanske får säga hur regeringen,
eftersom inrikesministern kanske
inte är huvudansvarig — nu skall
klara den uppkomna knipan och göra
det möjligt att de infrusna 1 600 miljonerna
i kreditiv blir avlyftade. Det är
ju ändå den saken som statsutskottet
har haft som utgångspunkt när det gällt
att skriva till riksbanken. Det framgår
mycket tydligt av utskottsutlåtandet.

Vidare tog inrikesministern upp frågan
om hyresregleringen. Jag hade
själv varit inne på besittningsskyddet,
men vi skall självfallet inte föra någon
diskussion om det i dag. Jag begär inte
att inrikesministern skall läsa våra partimotioner,
men vi hade en mycket omfattande
motion i år om successiv avveckling
av hyresregleringen och om
lagstiftning rörande besittningsskydd
m. in. Vi får återkomma till den saken,
och det finns väl ingen anledning att
göra några felaktiga antydningar om
innehållet i våra förslag.

I fråga om småhusbyggandet erkänner
jag, att högern icke har föreslagit
någon ram utöver vad regeringen har
föreslagit. Men skillnaden är att vi inom
den ram som riksdagen fastställer på
alla sätt vill prioritera småhusbebyggelsen.
Denna strävan återfinnes inte
hos regeringen.

Tydligen står det oemotsagt från inrikesministern
att nettotillskottet av
småhus under de senaste åren endast
varit 15 procent av det totala bostadsbyggandet.
Jag vill utsträcka frågan
och säga: Varför redovisar inte inrikesministern
i årets statsverksproposition,
hur stort nettotillskottet av lägenheter

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för nästa år är? De siffror som nämns
för byggandet — 88 000, 90 000, 94 000
lägenheter — är slag i luften, eftersom
nettotillskottet troligtvis bara håller sig
omkring 30 000 eller 40 000. Varför räknar
inrikesministern inte fram de rätta
siffrorna och underrättar de bostadssökande
om den verkliga situationen
på bostadsmarknaden?

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är inte så enkelt
att räkna fram nettotillskottet, ty det
är beroende av hur man bedömer behovet
av nytillskott med hänsyn till
familjebildningen, det är beroende av
saneringsverksamheten, rivningen, omflyttningen
från landsbygden till tätorterna,
o. s. v. Jag skulle vilja hänvisa
herr Holmberg till de siffror som redovisas
i långtidsutredningens betänkande,
publicerat 1961, där man gjort en
bedömning för en femårsperiod. Vi har
inte haft något att erinra mot den bedömningen.
Det enda man kan säga nu
är att utredningen hade räknat med
att vi behövde 75 000 å 76 000 lägenheter
om året för att klara av den ökade
familjebildningen, saneringen, omflyttningen
o. s. v. men att den siffran
väl blivit något lägre med hänsyn till
att den faktiska rivningen och saneringsverksamheten
har blivit av något
mindre omfattning.

Vi har en ny bostadsutredning som
är färdig och som även den kommer att
ge en prognos för en femårsperiod, innefattande
bedömningar av dessa faktorer.
Vi får väl titta på den. Den kommer
också att redovisas offentligt.

Då det gäller kreditivgivningen förhåller
det sig på det sättet, att riksbanken
är ett riksdagens verk och har att
söka fullfölja de intentioner och beslut
som riksdagen tar ställning till. Man
skulle ju kunna vända på detta och
föra ett resonemang om hur kreditproblemen
klarats upp under de gångna
åren. För två år sedan, tror jag, var vi
i ungefär samma belägenhet. I början

av april hade vi icke avlyftade byggnadskreditiv
på cirka 1 300 miljoner
kronor. Efter några månader hade man
klarat av den saken. Vi får väl följa de
vägar som man hittills gått, nämligen
att via kapitalmarknaden, obligationslån
o. s. v. få ett tillskott som möjliggör
en sådan avlyftning, men den saken
åligger riksbanken och riksbankspolitiken.

Till herr Nils-Eric Gustafsson vill
jag bara säga, att vi som fördelningsprincip
för det bostadsbyggande som
vi tror är möjligt velat ta stor hänsyn
till den faktiska bristen, sådan den
uppmätts. Herr Gustafsson gör det litet
för enkelt för sig när han säger, att
jag alldeles bortsett från sambandet
mellan bostadsbyggandet och lokaliseringspolitiken.
Jag har tvärtom framhållit,
att det finns ett mycket starkt
sådant samband och att vi är beredda
att reservera en särskild kvotdel av bostadsbyggandet
för att följa upp lokaliseringspolitiken
och industriexpansionen.
Jag har däremot velat framhålla
att man skall ta med en viss försiktighet
på våra möjligheter till att sätta
omdirigering av företag i ett direkt
samband med var vi bygger bostäder.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! När jag i går eftermiddag,
ungefär klockan 17 om jag minns
rätt, antecknade mig för ordet i denna
bostadsdebatt, kom jag som talare nr 2.
När jag nu får ordet får det väl anses
att debatten i stort sett är avslutad, sedan
de som haft tillfälle att i utskottet
framlägga sina synpunkter har haft ordet
och sedan även statsrådet haft sitt
att säga och replikväxlingar vederbörligen
ägt rum. Även om jag alltså anser,
alt det egentligen inte återstår någon
verklig debattid när jag nu har
fått ordet, vill jag ändå redogöra för
hur vi ser på den sak som vi nu skall
besluta om, ty vi har inte fått möjlighet
att framföra våra synpunkter i utskottet.

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vi kan då konstatera att det ofta
sjungs vad man möjligen kan kalla en
litania, en klagovisa, när det gäller att
debattera bostadsproblemen. Det är ungefär
likadant år från år. Från de borgerliga
partiernas sida kommer propåer
av innebörd att bostadskostnaderna
skulle komma att stiga ännu snabbare.
Det sägs visserligen som det har
sagts i debatten här i dag, att det är
fråga om en utjämning av hyresstrukturen,
men effekten av en sådan s. k. utjämning
blir ju helt enkelt att hyrorna
kommer att stiga ytterligare.

Hyresgästerna och de bostadslösa har
naturligtvis eu annan syn på saken. De
anser att det måste byggas väsentligt
mer än som sker och det på rätt plats
samt att hyrorna i görligaste mån måste
hållas i schack.

Här i riksdagen representeras ju dessa
helt skilda ståndpunkter under behandlingen
av bostadsfrågan och i debatterna
här i kamrarna, och vi börjar
nu känna varandra så pass väl i dessa
ting att vi i förväg kan gissa varandras
argument. Följaktligen finns det också
möjlighet att gissa vad slags argument
jag nu skulle vilja framföra när debatten
håller på att ebba ut.

Själva artikulationen i debatterna kan
ju inte ändras mycket år från år, och
jag befinner mig själv i samma fördömelse.
Jag kan alltså inte nu säga särskilt
mycket nytt i förhållande till vad
jag hade att anföra vid föregående års
bostadsdebatt här i kammaren. Jag måste
därför alltjämt hävda, att det bara
finns en metod att avskaffa bostadsbristen,
nämligen att bygga bort den
och att då sörja för att byggnadskreditiv
inte bara står till förfogande utan
också till förfogande för byggarna i tid.

En del av dem som propagerar andra
tillvägagångsätt för att, som man säger,
få bort bostadsbristen kan inte kallas
kapitulanter. Jag tänker på dem som
t. ex. kräver att hyresregleringen och
alla räntegarantier skall avskaffas och
hyrorna därmed höjas så starkt att allt
färre får råd att hyra sig en egen bo -

stad. Detta skulle innebära symboliskt
avskaffande eller minskning av bristen.
Sådant är nu inte en kapitulation inför
de svårigheter som föreligger på detta
område utan det är en medvetet reaktionär
bostadspolitik, som man här gärna
skulle ha velat diskutera, särskilt
med hänsyn tagen till vad herr Holmberg
anförde och till vad som säges i
några av de motioner, som föreligger i
detta sammanhang, nämligen att hyresgästerna
skall betala »hela kostnaden»
för sin bostad.

Jag får begränsa mig till att bara
fråga: Vad skall anses vara den verkliga
kostnaden för en bostad? Enligt
bl. a. högerpartiet är det det pris, som
den sprungit upp till efter det att en
mängd profitörer på bostadsbyggandet
fått sitt, den kostnad som alltså uppstår
på bostaden efter tomtprisuppskörtningen,
det pris som framkommer efter monopolprissättningar
på byggnadsmaterial,
den ytterligare ökning av kostnaderna
som uppstår efter det att byggmästar-
och konsulentprofiter har fått
sitt breda utrymme, det pris som åstadkonunes
efter räntehöjningar och allt
annat likartat som jag här inte räknar
upp.

Det är då man har fått fram en viss
bestämd kostnad, som icke motsvarar
vad bostaden i verkligheten borde ha
kostat, utan som är avsevärt mycket
högre. Just därför att allt detta tillätes
pågå är det, som räntesubventionerna
enligt vår mening är så starkt av behovet
påkallade. Vi för vår del skulle gärna
diskutera frågan om att avskaffa detta
subventionssystem, därest man avskaffade
alla de faktorer som medverkar
till att bostadskostnaderna på detta
sätt oavbrutet drives i höjden.

.lag talade här om att det inte var
fråga om en kapitulationens anda hos
dem som propagerar för detta, utan en
avsiktlig och osocial bostadspolitik.
Men något av kapitulationens anda ligger
väl i de förvånande förkunnelser,
som vi hört på sistone, om att avkall
bör ges på standardkraven i nyproduk -

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tionen för att på så sätt »bygga i kapp».
Som vi känner till har bl. a. finansminister
Sträng nyligen i ett offentligt uttalande
i Uddevalla hävdat detta —-eller i vart fall på allvar ställt frågan.

Dessa två slag av bakåtgående rörelser
kan naturligtvis inte lösa landets
bostadsfråga, särskilt som båda samtidigt
verkar socialt nedrivande. Fortfarande
finns det alltså bara ett tillvägagångssätt,
som kan ge de bostadslösa
ett hem, nämligen att bygga mera och
att bygga på rätt plats. Eftersom bostadsfrågan
är vårt sedan länge största
sociala problem och i sin tur alstrar
mångahanda andra sociala och ekonomiska
problem, var det förvånande att
se regeringsförslaget om en minskad
stegringstakt i bostadsproduktionen för
nästa budgetår. Man har ju hävdat, att
man inte längre skall i så hög grad låta
konjunkturpolitiska bedömningar inverka
på bostadsbyggandets omfattning.
Alen nu är vi där igen! Ånyo förs den
dragspelspolitik, som man sagt sig vilja
förkasta.

Det finns också anledning att i detta
sammanhang uppmärksamma frågan om
det nettotillskott i bostäder som skulle
uppkomma som följd av det minimiprogram
som här föreslås. Inrikesministern
förklarade alldeles nyss från talarstolen,
att det inte finns någon möjlighet
att klart ange hur stort nettotillskottet
skulle bli, och jag tror att det också
föreligger vissa svårigheter att göra en
exakt bedömning. Jag vill emellertid
framhålla, att nettotillskottet uppenbarligen
blir mindre år från år, bl. a. till
följd av den ökade sanering som förekommer.
I min hemstad Göteborg blev
nettotillskottet i bostadsproduktionen
föregående år endast en obetydlighet,
om man tar hänsyn till det saneringsprogram
som samtidigt genomfördes
och den s. k. kontorisering som förekommer
i så hög grad i de centrala delarna
av storstäderna.

Det tycks vara endast med tvekan
som utskottet har godtagit att regeringen
har satt minimiprogrammet så pass

lågt som fallet är. Den kommunistiska
gruppen för sin del hade i en motion
föreslagit ett minimiprogram av 95 000
lägenheter, d. v. s. en ökning med 7 000
i jämförelse med regeringens förslag.

I det sammanhanget tangerade vi också
en tvistefråga, som sedermera har
fått en framskjuten plats och berörts i
anförandena här i kammaren i dag,
nämligen frågan om storstadsregionerna
skall få ökat bostadsbyggande på bekostnad
av andra områden i landet.

Vår syn på denna sak finns angiven
redan i motionen, som jag hänvisar till
och här icke närmare refererar. Bostadsbyggande
och lokaliseringspolitik
måste gå hand i hand — äntligen —
och en starkare koncentration av bostadsbyggandet
inom storstadsregionerna
får inte innebära en minskning av
byggandet inom andra delar av landet,
där bostadsbrist likaså råder, även om
den självfallet inte är lika omfattande
som i storstadsområdena.

I det avseendet intar vi alltså en annan
ståndpunkt än departementschefen,
som ju ansett att en ökning för de
stora bristområdena måste leda till begränsningar
i andra delar av landet.

Men det finns ju också de som tycker
att ingen särskild prioritet bör ges de
områden, där bostadsbristen är störst
och i ständigt stigande. De finner det
tydligen otillbörligt att det nu äntligen
skall bli en liten ökning i de regioner,
där bostadsnöden är som värst och där
relativt sett ökningen av bostadsbyggandet
har varit mindre de senaste
åren än den varit i de områden där bostadsnöden
varit mindre.

.lag vill inte med några agitatoriska
yttranden medverka till ett »avundsjukt
sneglande» från det ena slaget av
regioner mot regioner av annan natur,
tv jag anser inte att något förnuftigt
ändamål kan tjäna på en sådan tvist.
Vi är till och med så försonliga i denna
fråga, att vi i stort sett inte har någonting
att invända mot att man nu ökar
på den i propositionen föreslagna reserven
av 3 000 bostäder till 5 000 att

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

byggas i samband med att lokaliseringspolitiska
åtgärder vidtages. Vi hade å
andra sidan önskat att man skulle ha
ökat bostadsbyggandets omfång totalt.

Vi vill verkligen förstå de krav på
byggandets omfattning som reses i olika
slag av regioner i landet, men jag
vill ändå nämna, för att något belysa
det katastrofala i bostadsfrågans utveckling,
att det i min hemstad — jag
tar den bara som exempel och vill påpeka
att det ju finns andra orter med
likartade förhållanden — numera står
81 000 sökande i bostadsförmedlingens
väntekö. De representerar ungefär
200 000 människor. 42 000 av de sökande
har bostad, men denna är dålig och
därför söker man en bättre. Det är
trots allt inte så synd om dem som har
en bostad, även om den är dålig, utan
mest synd är det om de 39 000 sökande
— exklusive familjemedlemmar — som
saknar egen bostad. Åtskilliga tusen av
de bostadslösa är barnfamiljer, däribland
omkring 3 000 barnfamiljer som
är hemmahörande i staden men som
inte har någon egen bostad till sitt förfogande
utan måste bo som det faller
sig. Antalet sökande utan egen lägenhet
ökade med inte mindre än 18 procent
under förra året. Totalantalet sökande
stiger kraftigt varje år liksom mängden
av bostadslösa.

Jag har velat föra in dessa exempel
bara som ett element i diskussionen om
huruvida en viss prioritering av bostadsbyggandet
bör förekomma för de
stora bristområdena eller icke. Allt det
som jag har redovisat här — sammantaget
eu mycket stor social tragedi och
en svår social sjukdom — har lett till
att väntetiderna för bostäder oavbrutet
har förlängts och att även bostadslösa
barnfamiljer får vänta tre och ett halvt
år eller mer på en bostad.

Det finns ingen metod för att mäta
denna sociala tragedis omfång, men de
exempel som jag har gett borde enligt
min mening duga som argument för
vårt motionskrav att minimiprogrammet
för bostadsbyggandet bör ökas

med 7 000 lägenheter under vartdera
av åren 1965 och 1966 så att de stora
bristorterna kan få bygga mera utan
att andra regioner med bostadsbrist
blir lidande härav.

Det är naturligtvis inte svårt att förstå
de många klagomål som nu strömmar
in från länsbostadsnämnderna i
olika län över den begränsning i långivandet
för bostadsbyggandet, som regeringsförslaget
medför. Lösningen kan
ju inte bestå i att man minskar bostadsbyggandet,
där bostadsnöden är
som störst, utan i att man ökar totalomfånget,
så att alla bristorter kan få
bygga litet mer.

Vad slutligen beträffar regioner med
särskilt stark bostadsbrist bör väl också
noteras att den allt katastrofalare
situationen har samband med de krav
som samhället i sin helhet ställer på
dessa regioner. Det krävs t. ex. att Göteborgs-regionen
— jag tar denna åter
bara som exempel — skall bygga ut
lärdomsanstalterna, undervisningssjukhusen,
exportindustrierna, de utlandsinriktade
kommersiella företagen och
mycket annat som jag inte här nämner.
All denna utbyggnad kan emellertid
inte äga rum om man inte samtidigt
bygger bostäder åt alla dem, som skall
sysselsättas i dessa nya företag. Det
medför enorma lokala problem, som
alltså blir särskilt markanta när det
gäller bostadsförsörjningen. Att därför
hålla tillbaka bostadsbyggandets ökning
samtidigt som andra slag av utbyggnader
inte bara godtas utan invändningar,
utan också stimuleras, är enligt min
mening att vända upp och ner på saker
och ting eller att börja i galen ände.

Inrikesministern var alldeles nyss
inne på frågan om de särskilda problem
som uppstått i storstadsregionerna.
Om jag fattade hans anförande rätt,
hävdade han att det kanske finns anledning
att börja överväga att lätta expansionstrycket
på storstadsregionerna.
Det är visserligen sent påkommet
att först nu försöka vidtaga något som
kan kallas lokaliseringspolitiska åtgiir -

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

der, men kanske bättre än aldrig. Generellt
kan man inte säga nej till en
sådan tanke, utan man måste i detta
sammanhang ställa frågan: Vad slags
industriell och kommersiell utbyggnad
i storstadsregionerna är det i så fall
man skulle försöka bromsa? Det finns
ju sådant som verkligen icke är angeläget
utan som med fördel kunde placeras
i andra områden än i storstadsregionerna,
framför allt sett ur samhällelig
synpunkt. Men det finns ju också å
andra sidan andra former av sådan
kommersiell och industriell utbyggnad,
som passar särskilt väl i storstadsdsregionerna,
och frågan är sålunda vilken
utbyggnad man i någon mån skulle försöka
hejda.

Utskottet uttalar sig för att — och
det har även understrukits av inrikesministern
— alla uppkommande möjligheter
att utöka bostadsbyggandet
skall tillvaratagas och säger sig därmed
ha beaktat yrkandet i bl. a. våra
bostadsmotioner. Jag förringar inte
värdet av den opinion, som detta uttalande
av utskottet utgör, och jag vill
inte — som herr Holmberg nyss gjorde
— beteckna uttalandet som »en plattityd»;
herr Holmbergs yttrande fälldes
ju i samband med vad inrikesministern
anförde i detta avseende. Vi betraktar
inte utskottets uttalande som en
plattityd, men med hänsyn till frågans
utomordentligt sociala vikt anser vi att
ett mer omfattande bostadsbyggnadsprogram
klart bör fixeras såsom det
minimiprogram man har att följa.

Herr talman! Av denna anledning yrkar
jag bifall till motionerna I: 118 och
II: 150, som avser en ökning av minimiprogrammet
med 7 000 lägenheter
och ökade låneanslag i förhållande
därtill. I andra hand kan vi naturligtvis
ansluta oss till den med 1 e betecknade
reservationen av herr Per Jacobsson
m. fl.

Får jag sedan bara av rationalitetsskäl
säga, att vi för ögonblicket inte
har så mycket att anföra beträffande
de markpolitiska frågor, som också tas

upp i detta utlåtande i samband med
en socialdemokratisk motion, utan jag
vill bara erinra att vi väckt en motion
som har ungefär samma syfte men som
icke behandlas i detta utlåtande utan
som av någon anledning först tas upp
i bankoutskottets utlåtande nr 13, som
följer härnäst på föredragningslistan.
Eftersom markpolitiska frågor dock
beröres i det utskottsutlåtande vi nu
behandlar, vill jag säga att vi naturligtvis
är otåliga över att det hänt så pass
litet i dessa frågor efter ett halvsekel
av utredande. Å andra sidan skall nu
ett förslag i ämnet framläggas av regeringen
i höst, och de markpolitiska
frågeställningar i övrigt som är på tapeten
kan det väl finnas anledning att
begrunda något mera än som varit möjligt,
om förslaget framlagts för riksdagen
redan nu.

Trots vår otålighet i dessa frågor bör
vi därför kunna vänta ytterligare någon
tid. Av detta skäl kommer jag vid
behandlingen av nästa punkt på föredragningslistan,
nämligen bankoutskottets
utlåtande nr 13, icke att framställa
något yrkande.

Herr WAÅG (s) :

Herr talman! Debatten i dag har till
viss del berört frågan om byggnadskostnaderna.
Det är vanligt att man på
tal om byggkostnader skjuter på byggnadsarbetarna
och säger, att det är de
höga lönerna som bär skulden till de
fördyringar, som ägt rum. Avtalsenligt
är byggnadsarbetarnas löner inte särskilt
höga, men i vissa bristområden
har en löneglidning skett. Det vore ju
också egendomligt, om inte den ekonomiska
grundlagen om tillgång och
efterfrågan skulle slå igenom även här.
Det är viktigt att hålla i minnet att
vid ett normalt bygge utgör arbetslönerna
mindre än hälften ■—- mellan en
fjärdedel och hälften — av kostnaderna
och att lönerna således inte ens i bristområdena
ensamma kan vara avgörande
för byggkostnaden. Indexmässigt —

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och det framgår av det lilla blad som
här utdelats — har sedan 1957 arbetslönerna
ökat fem procent mer än materialkostnaderna
vid byggena.

När vi talar om byggnadsarbetarnas
löner, är det också viktigt att beakta
att det är få yrken som det är så hårt
att åldras i som i byggnadsarbetarens.
För att den fysiska spänsten avtar pensioneras
vårt militära truppbefäl vid 50
års ålder, men en byggnadsarbetare
skall kunna klättra i ställningar tills
han fyller 67 år. Den som inte kan
hänga med, ställs utanför ackordet och
är därmed hopplöst vid sidan om på
bygget.

Som företagare i byggbranschen vill
jag peka på ett par andra förhållanden
som ogynnsamt påverkar byggkostnaderna.

Våra tekniska konsulter är ofta överhopade
med arbete. För att få fram
bygget tidigare lämnas det — på konsultens
inrådan — ut på löpande räkning.
I stället för att konsulten tänker
igenom bygget från början tänker han
efter hand som det byggs. Jag har varit
med om att få detaljritningar två veckor
efter det att detaljen har utförts.
Ingen kan tro att en sådan planering
gör bygget billigare. Genom löpanderäkningsförfarandet
kopplar man bort
entreprenörens direkta intresse att hålla
ner kostnaderna, vilket lätt orsakar
bl. a. löneglidningar. Vid ett bygge, där
jag varit inblandad på beställarsidan,
blev förtjänsten cirka 15 procent,
d. v. s. omkring en miljon kronor, genom
att vi lyckades vara envisare än
konsulten och inte lämna ut bygget på
löpande räkning. Här gäller det att med
kraft mana kommunalmännen till envishet! Bristområdenas

problem kräver mycket
stor återhållsamhet med varuhusbyggen
och liknande. Jag tror att den
sortens byggen i framtiden måste användas
mera för att reglera konjunkturerna.

Fn företeelse, som jag tror att man
vid mindre och medelstora byggen får

se allvarligt på, är totalentreprenaderna.
Systemet begränsar antalet konkurrenter
till dem som har de största resurserna.
De har i allmänhet dyr administration.
Särskilt gäller detta då
i entreprenaden också ingår projektering.
Att några firmor som konkurrerar
— om de konkurrerar — var för
sig skall göra programhandlingar på
samma arbete kan självfallet inte underlätta
den svåra bristen på tekniker.

Ett ökat elementbyggeri är utan tvivel
en väg till rationalisering och förbilligande.
Byggnadsarbetareförbundets
initiativ för ökat elementbyggeri är
särskilt välkommet och visar att förbundet
är välgörande fritt från den
skråanda som man i pressdebatten
kring det komplicerade Kålleredsfallet
blivit beskylld för. Småhusen lämpar
sig väl för elementbyggeri. Hittills har
dock vid de monteringsfärdiga småhusen
alltför mycket av rationaliseringsvinsten
ätits upp av elementfirmornas
försäljningskostnader, vilka trots de
goda konjunkturerna är betydande.

Entreprenörernas marginaler vid enstaka
monteringsfärdiga småhus är
knappa och osäkra, och det är därför
berättigat att försöka få tag i byggmästare
som vill sätta upp monteringsfärdiga
småhus styckevis. Småhus i grupp
blir rationellare och billigare, och monteringsfärdiga
småhus i grupp bör vara
rätt väg att hålla nere kostnaderna.

Vad i propositionen anförs under
rubriken Långivning till maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien finner
jag — även som byggare — välbetänkt,
och, herr talman, jag yrkar bifall till
utskottets förslag i samtliga punkter.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag vill knyta några reflexioner
till vad som står om pensionärslägenbeter
och sådant på sidan
16 i utlåtandet.

Jag noterar med stor tillfredsställelse
att både utskottets talesman och statsrådet
här har visat ett mycket stort och

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gott intresse för att förbättra situationen
inom detta speciella område. Jag
tror emellertid inte man kan skapa några
generella regler för att lösa detta
problem. I socialpolitiska kommitténs
utredning fick vi en siffra på 130 000
undermåliga pensionärslägenheter. Sedan
den tiden har våra kommuner arbetat
rejält och gått igenom dessa bostäder
i respektive kommuner. Jag såg en
siffra för ungefär en månad sedan som
utvisade, att man hade kommit fram till
37 000 lägenheter. Men man var då ännu
inte färdig i alla kommuner utan uppskattade
antalet till högst 50 000. Det
visar ju att det sker någonting, och det
kanske vi bör lägga på minnet, så att
vi inte sysslar för mycket med den gamla,
höga siffran, som säkert betydligt
reduceras vid utredningen inom kommunerna.

Vi gläds över de krafttag som nu
tas på detta område, men det är klart
att här finns nyanser. Det bor pensionärer
i höghus, och de har svårt för
att klara sig nedför både trappor och
har andra svårigheter också. Det finns
också pensionärer som bor i det som
vi i gamla tider kallade egnahem men
som nu kallas för småhus. De kan också
ha mycket svårt att klara det lilla
hus de har. Det kan vara tungarbetat
för dem, och det kan vara besvärligt att
hålla i stånd både trädgårdslandet och
mycket annat. .Tåg känner till åtskilliga
fall där man skulle vilja utbyta sin villa
eller sitt egnahem mot någonting annat,
som var mindre i omfånget och lättare
att klara. Nu hör det emellertid till
historien att denna grupp av människor
gärna vill vara i kontakt med jorden,
eftersom de haft sitt småhus i
många år. Det är ett problem för dem.
Det gladde mig när jag för ungefär en
vecka sedan i en broschyr från en av
våra sparbanker fick se en verkligt förnämlig
lösning för den gruppen av åldringar,
som har bekymmer med sina
nuvarande småvillor. Man hade en tvårumslägenhet
som var inbyggd i ett
kedjehus eller radhus. Ägarförhållandet

var grundat på den vanliga bostadsrättsprincipen.
Det var en hygglig insats,
och man fick en bra lägenhet på
ungefär 55 kvadratmeter. Den var sådan
att där inte fanns några trösklar,
som man skulle behöva snava över och
slå sig fördärvad på. Det var en modern
bostad i alla avseenden. Jag nämner
detta därför att jag vill att den utredning
som omnämnts i betänkandet
här skall observera de olika behov som
finns i denna åldersgrupp. Det är inte
bara fråga om att förbättra de bostäder
där pensionärerna nu sitter. Det krävs
också mycket annat för att lösa problemen
och ge bättre möjligheter för alla
dessa åldringar som nu bor i var sin
form och har gjort så i många år.

Jag skall inte ytterligare tynga debatten,
herr talman. Det var detta jag skulle
vilja ha anfört, och jag hoppas att när
bostadsutredningen kommer på bordet
skall det finnas i den sådana ting som
medverkar till en lösning av alla de problem
som hänger samman med våra
pensionärers bostäder.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Bostadsbyggandet kan
naturligtvis betraktas ensidigt och som
enbart socialt motiverat. Att ge dem
som saknar bostad eller dem som har
en dålig för att inte säga hälsovådlig
bostad eller dem som har behov av en
större bostad tillgång till bostad eller
bostad av sådan beskaffenhet att bristerna
försvinner, det är en angelägenhet
med sådan prioritet att samhällets
gemensamma resurser i hög utsträckning
bör sättas in för att råda bot på
sådana missförhållanden.

Jag har tagit till orda som en av motionärerna
i motionen 1:82 och vill
gärna säga att bostadspolitiken har
och har haft den inriktningen. Men
det finns självfallet andra synpunkter
som dessutom måste beaktas, då bostadsbyggandets
omfattning och dess
lokalisering skall fastställas. Med den
höga takt i byggandet av bostäder som

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vi under de senaste åren haft i vårt
land, där vi inom Europa under 1963
låg på andra plats i fråga om antalet
färdigställda bostäder per 1 000 invånare,
kan inte bara hänsynen till de sociala
faktorerna tas med i beräkningen.
Det är nu fråga om samhälleliga investeringar
av betydande omfattning — jag
tänker därvid inte bara på de åtaganden
som riksdagen gör utan lika mycket
på de kostnader som kommunerna
påtar sig i planerings- och förberedelsearbetet,
genomförandet av gatu- och
ledningsarbeten in. m. — för att bostadsbyggandet
skall flyta något så när
friktionsfritt. Avvikelse i de uppgjorda
planerna, även om dessa sträcker sig
bara några år framåt i tiden, medför
oftast betydande kostnadsförändringar
och i regel högre kostnader.

Man kan inte nog understryka behovet
av en noggrann och långsiktig planering
vid genomförandet av ett bostadsbyggnadsprogram
av den omfattning
som nu föreslås och med den målsättning
på en miljon nya lägenheter på
tio år som presenterats.

Den ekonomiska aspekten kommer
sålunda nödvändigtvis in vid sidan av
den sociala vid bedömandet av vilken
omfattning bostadsbyggandet bör ha.

Vi motionärer har godtagit den ram
för bostadsbyggandet under åren 1965
och 1966 som propositionen angivit. Vi
tror nämligen liksom statsrådet, att
skall det vara möjligt att genomföra
även andra angelägna investeringsobjekt,
inte minst då det gäller att tillgodose
kraven från kommunerna, industrien
och näringlivet på deras andel
av investeringsvolymen, är det inte
möjligt att nu gå mycket längre i bostadsbyggandet
under det aktuella året
än vad som föreslagits. Just nu kan man
väl bedöma situationen så, att ett beslut
om ytterligare höjt bostadsbyggande,
om det ej skall återverka genom en
minskning av de industriella och kommunala
investeringarna, innebär förlängda
byggnadstider och ökade byggnadskostnader.

Utifrån dessa förutsättningar har vi
emellertid vänt oss emot den regionala
fördelning som propositionen anvisat.
Vi har därvid icke ifrågasatt behovet
av det forcerade byggande i de
s. k. storstadsregionerna som förslaget
innebär. Däremot har vi velat diskutera
huruvida den anvisade vägen till
övergång till ett högre byggande inom
dessa regioner genom den snabba ökningstakten
verkligen är en riktig och
ekonomiskt försvarbar väg samt om det
dessutom är helt möjligt att genomföra.
Ökningen inom vissa regioner medför
nödvändigtvis motsvarande minskning
inom andra områden.

Jag nämnde att bostadsbyggandet
drar med sig stora följdinvesteringar i
alla de områden där efterfrågan på bostäder
är stor. Efterfrågan finns i alla
de områden där man har ett expanderande
näringsliv, vilket är fallet icke
blott inom de nämnda storstadsregionerna
utan också på många andra platser
och områden i vårt land. Det för
med sig den verkan som inrikesministern
nyss antydde, att har man ett expansivt
näringsliv verkar det som en
drivkraft på inflyttningen till det området,
därför att det finns utkomstmöjligheter
och utbildningsresurser där.

Den anpassning till genomförandet av
ett planerat bostadsbyggande som skett
ute i dessa områden kommer nu, om
propositionen oförändrad antages, att
slås sönder i viss del. Gjorda investeringar
i bostadsplanering skulle komma
att förbli oräntabla en tid och vad
värre är, påbörjade och planerade industriinvesteringar
skulle bli utan effekt,
då bostäder till den ökade arbetsstyrkan
ej kan byggas i den omfattning
som avsetts.

Det vore frestande att lämna några
exempel på vad jag menar. Jag skall
dock bara antyda att i två medelstora
mellansvenska orter har under det senaste
året ett mycket högt bostadsbyggande
ägt rum. Man skulle kunna tro
att där, som nu skett, skulle kommunerna
låta sig nöja med hälften under 1965,

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vilket är den kvot som preliminärt har
tilldelats. I det ena fallet gäller det
emellertid att medverka till att genomföra
en industrilokalisering av ganska
stora mått samt att genomföra den så,
att den planerade successiva utökningen
av arbetskraft kan tilldelas industrien
i fråga. I det andra fallet gäller
det en lokal utbyggnad av en basindustri
som medför samma behov av bostäder.
I båda fallen rör det sig om
investeringar på uppemot 100 miljoner
kronor om året. Det är de slagen av
expansion som finns även i en mängd
områden utanför storstadsregionerna
som måste beaktas vid bostadsplaneringen.
Där har den lokala planeringen
legat långt framme i tiden och gör det
alltjämt.

Nu har statsutskottet gått en annan
väg än den som vi motionärer skisserat,
men resultatet ligger nära våra önskemål.
Understrykandet av att skälig hänsyn
skall tagas till betydelsen av kontinuitet
i planeringen och produktionen
på så sätt att ort eller region ej underkastas
alltför stora oförutsedda ändringar
är ett betydelsefullt uttalande. Det
tillgodoser egentligen den syn på detta
problem som motionärerna velat ge uttryck
åt. Vi är öppna för att en fördelning
måste ske med hänsyn till bristsituationens
storlek och art, men det är
av skäl som jag antytt nödvändigt att
göra den omfördelningen mera smidigt
än vad som föreslagits.

Utskottet har nu förordat att reservkvoten
skall ökas med 2 000 lägenheter,
vilka skall fördelas utom storstadsregionerna.
Det bör betyda att den rvckighet,
vilken jag antytt, med åtföljande
risker för sysselsättningssvårigheter
inom byggnadsbranschen, i viss utsträckning
kan undvikas. Jag har den
förhoppningen att den följsamma bevakning
av bostadsbyggandets utveckling
som bl. a. inrikesministern har signalerat
här i dag, om så befinnes möjligt,
kan leda till en omfördelning regionalt,
så att den fastlagda ramen för bostadsbyggandet
helt fylles och att en

3 Forsla kammarens protokoll 1965. Nr 16

sådan förändring i så fall sker med så
liten tidsutdräkt som möjligt.

Statsutskottet har sålunda sökt att
lösa de bekymmer vi redovisar i motionen
på en annan väg än den motionärerna
tänkt sig. Det behöver ju inte betyda
att den av utskottet anvisade vägen
skulle vara sämre — det kan jag
som motionär gärna medge. De överväganden
utskottet kunnat göra har
självklart blivit mera ingående än vad
som är möjligt vid motionsförfattandet.
Den väg som utskottet anvisat har
ju nu dessutom helt accepterats av det
ansvariga statsrådet. Jag förutsätter sålunda
att det förslag, som nu lagts fram
från utskottets sida och inte minst den
motivering som utskottet anfört för sitt
förslag, skall innebära att bostadsproduktionens
betingelser i fortsättningen
kommer att ledas inte bara av sociala
och ekonomiska hänsyn, utan att man
också kommer att få till stånd en mera
långsiktig planering och därmed ett
bättre utnyttjande av våra knappa ekonomiska
resurser, således en jämnare
och förmodligen också högre bostadsproduktion,
de bostadssökande till
nytta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Debatten har nu framskridit
så långt att man kan säga att
den allmänna delen redan är avverkad.
Därigenom kommer kanske mitt inlägg
en smula post festum. Emellertid är
det en sak som jag har svårt för att
undgå att säga något om. Det är det
uttalande som statsutskottet gör att
riksdagen skall skriva till fullmäktige
i riksbanken och klaga sin nöd till förmån
för bostadsbyggandet.

Det är ett ganska säreget initiativ
som statsutskottet här tagit, ett jag
skulle nästan vilja kalla det ett tilltag,
som man nog måste reagera litet emot.
Man måste fråga varför statsutskottet
vänder sig till bankofullmäktige direkt?

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Bankoutskottet är som bekant bankofullmäktiges
huvudman. Det är bankoutskottet
som har att ge föreskrifter
om riksbankens förvaltning. Det är
självfallet bankofullmäktiges skyldighet
att följa de föreskrifter som bankoutskottet
kan föreslå riksdagen att ge.
Varför har då inte statsutskottet begärt
ett samråd med bankoutskottet i den
här frågan? Det finns ett särskilt arrangemang
för det ändamålet och det
är samrådet. Vad som inträffat är enligt
min mening en utmärkt illustration
till bristen på samordning i riksdagen
av den ekonomiska politiken.
Det är också ett farligt prejudikat för
framtiden. Om nu exempelvis jordbruksutskottet
skulle finna att det skulle
vilja ha litet mera krediter, t. ex. till
jordfonden eller något liknande, skulle
möjlighet föreligga för jordbruksutskottet
att smyga in en sådan här skrivning
i ett utlåtande och rikta en skrivelse
direkt till bankofullmäktige. Man
skulle rent av kunna tänka sig att bevillningsutskottet
skulle kunna göra något
liknande, om det finner att det är
impopulärt att komma med en skattehöjning
av visst slag. Det är ganska
otäcka perspektiv som här skymtar i
bakgrunden.

Om samordningen är dålig i riksdagen,
tycks den knappast vara mycket
bättre i regeringen. Här har inrikesdepartementet,
förefaller det, och
finansdepartementet i detta fall knappast
riktigt förenliga ståndpunkter. Finansdepartementet
pläderar, som herr
Holmberg har sagt tidigare i dag, för
krediter till investeringarna. Inrikesdepartementet
vill ha, som det också
säges i statsutskottets utlåtande, kreditiv
i sådan tid att bostadsproduktionen
kan fullföljas i enlighet med planerna.
Nu sade inrikesministern här i sitt inlägg
att det finns en lagstiftning som
kan tillgodose bägge intressena. Om nu
detta är sant är det väl rimligt att ställa
frågan, vem det i så fall är som kommer
att bli utan, när det gäller önskemål
om krediter. Vad kan eljest ett så -

dant utttalande betyda om dessa i varje
fall för bankoutskottet fördolda kapitalresurser? Riksdagen

har emellertid ansvaret
för att resurserna inte överansträngs,
och jag tvivlar på att bägge kraven är
möjliga att tillgodose när vi redan har
så mycket inflation i vår samhällsekonomi
som vi har.

Det förefaller nästan som om samordningen
i regeringen skulle behöva
förbättras. Vi hade i slutet av 1940-talet en likartad situation — kanske
mera akut då än nu — med en intressekonflikt
av detta slag. Den löstes på det
sättet, att herr Sköld tillkallades med
uppdrag att vara samordningsminister
i regeringen. Det är nästan så att man
frågar sig om det skulle behövas en ny
herr Sköld i dag.

Att det kunde ha varit lämpligt att
statsutskottet rådgjort med bankoutskottet
innan det framlagt sin skrivelse
framgår också av det enligt min mening
föga sakkunniga sätt varpå utskottet
skrivit. Utskottet talar om försörjningen
med byggnadskreditiv och
om dennas betydelse för produktionen.
Vad kan då riksbanksfullmäktige göra
åt dessa kreditiv — det är en rimlig
fråga att ställa. Det är ändå affärsbankerna
som beviljar kreditiv, och bankofullmäktige
har ingen direkt möjlighet
att bestämma över dem. Riksbanken har
heller själv ingen laglig rätt att bevilja
byggnadskreditiv ur sina egna kassor.

Skall affärsbankerna kunna ge kreditiv
i tillräcklig utsträckning, måste
gamla kreditiv avlyftas, såsom herr
Holmberg redan varit inne på, och då
erfordras det att primär- och sekundärlånen
får en fast placering. Men om
detta skall gå, måste marknaden vara
villig att ta upp inteckningar. Det berörde
också inrikesministern, men han
vek undan på den här punkten och
sade att detta är en fråga som marknaden
får klara av.

Det sistnämnda är alldeles riktigt,
men vi måste vara på det klara med
att AP-fonden är den störste upptaga -

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ren av bostadslån på marknaden. APfondens
möjligheter att ta upp lån är
bestämd av dess inkomster, och detta
i sin tur är bestämt dels av avgiftens
höjd, som riksdagen fastställt, dels av
lönesummans höjd, som i viss mån beror
på graden av inflation. .lag har svårt
att föreställa mig och vill i varje fall
inte tro att utskottsmajoriteten direkt
vill förordna någon av de metoder som
jag här pekat på för att öka AP-fondens
möjligheter att ta upp bostadslån,
d. v. s. att höja avgiften eller att gå in
på en inflationistisk linje.

Om nu AP-fonden inte kan ta mer
bostadslån än den gör, vem skall då
avlyfta kreditiven? Det är en fråga,
och det finns plats för ett svar.

Är det de privata långivarna? I så
fall måste man ställa sig den tekniska
frågan, vad riksbanksfullmäktige kan
göra för att förmå dem att ge mer lån.
Avser man att räntan skall höjas? I så
fall måste konsekvensen bli att hyrorna
får höjas. Eller menar man att riksbanken
skall ta upp bostadslån direkt i
sin portfölj och därigenom avlyfta kreditiven
i bankerna? Ja, i så fall blir
riksbanken tvungen att trycka mera
sedlar och på den vägen släppa loss
ännu mer inflation.

Det är också, väl att märka, så att
riksbanken rent principiellt inte kan
ge direkta bostadslån. Riksbanken kan
naturligtvis i viss utsträckning göra
s. k. operationer i öppna marknaden,
men den har inte till syfte att finansiera
utgifter av det bär slaget, även
om operationerna i och för sig kan leda
till en ansvällning av portföljen av obligationer.

•lag undrar faktiskt om inte statsutskottet
i någon mån har missuppfattat
bankofullmäktiges och bankoutskottets
uppgifter. Det måste iakttas eu viss
återhållsamhet i fråga om tillgången
på pengar och kredit, och det är just
dessa organ som har att sörja för den
återhållsamheten. Enligt den bedömning
som där råder har vi inte råd till
allting. Hade vi råd, så skulle vi själv -

fallet kunna ställa pengar och krediter
till förfogande, men problemet för de
penningvårdande myndigheterna i nuläget
är att finna metoder och förståelse
för att hålla tillbaka penning- och
kredittillgången.

Jag vill här tillåta mig citera ett uttalande
som är gjort av riksbanksfullmäktiges
ordförande herr Wickman
och socialdemokraternas andrakammarledare
herr Hans Gustafsson i ett
remissvar till bankoutskottet nyligen.
De säger där att ambitionen bör inriktas
på att öka förståelsen för behovet
av en effektiv finans- och penningpolitik,
som i jämviktsskapande riktning
direkt påverkar utbud och efterfrågan
på arbetskraft.

Det är ett ganska märkligt uttalande
som här görs, men det riktar uppmärksamheten
på nödvändigheten av att
dessa organ — bankofullmäktige och
bankoutskottet — är återhållsamma.
Det är därför ett olyckligt och orealistiskt
uttalande som statsutskottet här
har gjort. Jag kan inte se att bankofullmäktige,
med de direktiv som
bankofullmäktige har och som riksdagen
kan komma att ge fortsättningsvis,
kan göra så värst mycket åt saken. Jag
tycker att kammaren bör vara underkunnig
om detta förhållande.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det råder enighet om
att bostadsfrågan är ett av dagens mest
brännande problem i svensk politik.
Så har det varit under åtskilliga år.
Vad iir orsaken, vad skall vi göra för
att komma till rätta med de misshälligheter
och felaktigheter som nu finns
på detta område?

Orsakerna kan vara flera, men man
måste nog konstatera att regeringens
felaktiga planering av vår ekonomiska
politik i stort medför besvärliga konsekvenser
på många områden och inte
minst för bostadsbyggandet. Om regeringen
driver eu politik som leder till
ett altiför stort upplagt program för

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hela landet, blir självfallet konsekvensen
en överhettning i det ekonomiska
klimatet som man sedan tvingas att
försöka dämpa genom kreditrestriktioner
och liknande åtgärder. Man får lov
att klämma åt på olika områden, och
så drabbas även bostadsbyggandet.

Jag skulle i någon mån vilja kommentera
vad utskottets företrädare herr
Petersson, Bertil, sade om detta. Han
framhöll att den föreslagna skrivelsen
till bankofullmäktige inte innebär någon
prickning av fullmäktige. Nej, på
det sättet uppfattar jag den inte alls;
den innebär en prickning av regeringens
politik. Utskottets skrivning är så
pass mild att man knappast har så mycket
att anmärka. Det står nämligen
bara: »Utskottet finner därför skäl föreligga
att närmare undersöka möjligheterna
till en förbättring av förhållandena
i berörda avseende.» Men i
princip måste jag instämma med herr
Åkerlund i det mesta han sagt om den
besynnerliga formen för detta, särskilt
att ett utskott skriver direkt till bankofullmäktige
och inte riktar sig till
bankoutskottet, som ju är huvudman
för fullmäktige.

Herr Petersson säger att det är så
enkelt, att om vi nu bestämmer oss
t. ex. för en produktion av 88 000 lägenheter
måste man se till att det finns
krediter för dessa lägenheter. Det betyder
med andra ord att man skulle gå
till bankofullmäktige och kräva oinskränkt
prioritering för krediterna till
dessa 88 000 lägenheter. Nu kan ju inte
gärna bankofullmäktige tillämpa en
prioritering, och gör det inte heller.
Vad skulle följden bli om man på det
ena området efter det andra sade ifrån:
»Här måste det bli en prioritering.»?
Vilken handlingsfrihet kommer vi i så
fall att ha på den ekonomiska politikens
område? När man bygger bostäder
måste man också ha vatten och
avlopp — kommunerna kan inte undgå
den uppgiften — men herr Petersson
vet lika väl som jag att eftersläpningen
i fråga om statsbidragen är

minst sex eller sju år. Kanske skulle
det falla någon in att säga: »Nej, vi
måste ge prioritet till sådana utgifter
också.»

Man kommer alltså inte till rätta med
svårigheterna genom prioritering. Vad
som snedvrider det hela är själva planeringen
— det är på den svårigheterna
återfaller.

Så skulle jag bara vilja säga några
ord om ett annat problem, och det är
givetvis fördelningen, som ute i landet
vållar sådan diskussion och så stort
missnöje. Det medför naturligtvis mycket
allvarliga konsekvenser när man
ändrar fördelningen på det sätt som nu
har skett och motiverar det så som inrikesministern
gjort då han sagt att
man måste tänka på de orter där bristen
är störst och ge dem större tilldelning.
Man kan nära nog tala om en
kastning, och vi måste förstå att det
blir följder med hänsyn till de stora
anordningar som finns för vissa byggen,
där de stora byggkranarna och
annat nu inte kan komma till användning,
för arbetskraften som kanske
måste flyttas från en plats till en annan
och inte minst med hänsyn till
lokaliseringen, såsom här har påpekats.
Vi kan t. ex. tänka på den så ofta från
många håll berömda småländska småindustrien,
som är starkt expanderande
men som genom denna kvottilldelning
har ställts inför väldiga svårigheter
därför att man inte kan bygga de
bostäder som behövs till den arbetskraft
som skall arbeta vid dessa företag.
Jag finner att detta är en inkonsekvens
som man inte kan undgå att påtala.

Beslutet om fördelningen av lägenheterna
har väckt berättigat missnöje
från olika grupper och partier. Jag vet
inte hur många skrivelser och uppvaktningar
som gått till bostadsstyrelsen
och till regeringen. Och hela vägen har
bland de klagande funnits personer
från det parti som ligger bakom fördelningen.
Jag tycker att det är ett
egendomligt ställningstagande att i lä -

Onsdagen den 7 april 1965 fin.

Nr 16

Anslag till

nen visa en skylt av stort missnöje
med fördelningen men sedan här snällt
svälja regeringens förslag och inte söka
få till stånd någon ändring i denna fördelning.
Man bör väl ha klart för sig
att när man tillhör det parti som är
i regeringsställning får man också ta
ansvaret för vad som skett i detta fall,
såvida man inte försöker åstadkomma
någon förändring.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i det yrkande som tidigare är framställt
av herr Nils-Eric Gustafsson.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är medveten om att
debatten närmar sig sitt slut, men jag
kan inte underlåta att säga till herr
Åkerlund att han ändå målade konsekvenserna
av utskottets förslag till
skrivning i litet grälla färger. Jag vidhåller
vad jag tidigare sagt, att det som
behövs är en organisatorisk samordning
för att vad kammaren väl om några
minuter kommer att besluta skall
kunna genomföras på ett sätt som är
det bästa möjliga ur både organisatorisk
och ekonomisk synpunkt. Utskottet
menar inte att kreditiv skall skaffas
fram utöver den ram som riksdagen
fastställer, men beslutar riksdagen att
88 000 lägenheter skall byggas 1965 tycker
man nog att det är en logisk konsekvens
av beslutet att resurser för ett
sådant byggande då också ställs till
förfogande. Riksbanken är väl inte helt
borta när det gäller frågor om kreditiv
utan finns väl ändå med i bilden. Skall
det vara så farligt om problemen i det
praktiska livet förs fram till riksbanken
genom riksdagen på så sätt att riksdagen
i skrivelse till riksbanken meddelar
sina synpunkter till dess kännedom?
Herr Bengtson underströk också
att framställningen är mycket hovsam.
Det är ju här under inga omständigheter
fråga om några översittartoner,
utan det är fråga om en hovsam framställning
om att riksbanken medverkar

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
till att det blir en bättre ordning och
en bättre organisation i detta avseende
än vi nu har. År det så förskräckligt
farligt?

Jag tycker nog också att det brister
en smula i högerns logik, ty fastän man
är så rädd för att skriva till riksbanken
vill man skriva ungefär samma sak
till Kungl. Maj it och ge till känna sina
synpunkter. Såvitt jag förstår är man
från högerns sida väl införstådd med
problemet men vill av någon egendomlig
anledning inte skriva till riksbanken.

Herr Bengtson tog upp frågan om
kvotfördelningen och problematiken
kring den. Det finns ingen anledning
att här ta upp en ny diskussion om den
saken, utan jag hänvisar till vad som
skrivits i utskottets utlåtande på den
punkten och vad som tidigare under
dagens debatt sagts i den frågan från
regeringspartiets sida. Jag tror att det
säger en hel del.

I den föreliggande situationen är det
angeläget att kommunerna planerar sin
byggnadsverksamhet. Det kanske trots
allt inte — jag hänvisar till vad bl. a.
inrikesministern sade för en stund sedan
— är alldeles uteslutet alt det blir
en vidare ram för kvotfördelningen senare
i år.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Petersson ville
göra gällande att detta uteslutande är
en organisatorisk anordning. Han säger
att det inte gäller att ge kreditiv i
större utsträckning än som fordras för
att 88 000 lägenheter skall kunna byggas.
Till det vill jag säga att när det gäller
pengarna så är det inte bara fråga
om antalet lägenheter utan också fråga
om vad varje lägenhet kostar. Vi blir
alltså tvungna att multiplicera upp antalet
bostäder till en penningsumma
som rör sig om miljardbelopp för att
få fram hela kapitalbehovet. Det skulle
alltså gälla att på vår penning- och
kapitalmarknad få organisationen att
fungera så, att penning- och kapital -

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

marknaden anpassas efter byggnadsproduktionens
behov av krediter. Nu är
emellertid det tråkiga det att så fungerar
inte penning- och kapitalmarknaden.
Många andra faktorer påverkar
tillgången på pengar i bankerna, exempelvis
fluktuationer i exporten och importen,
som gör att det under vissa tider
är gott om pengar i bankerna och
under andra tider ont om pengar. Detta
är bestämmande för om bankerna har
möjligheter att vid olika tidpunkter lämna
kreditiv. Riksbanken har i varje fall
under de senaste åren och även under
hela 1950-talet strävat efter att underlätta
bostadsbyggandet och kreditgivningen.
Marknaden har ju varit reglerad
ända sedan 1940-talet och är det
även nu.

Vad statsutskottet här gör blir alltså,
herr Petersson, ingenting annat än att
utskottet ger riksbanksfullmäktige något
av en reprimand för deras sätt att
sköta den här saken. Herr Petersson
ifrågasätter om inte fullmäktige kunde
sköta denna verksamhet bättre än de
hittills gjort, och det är möjligt att de
kan, men jag tror att fullmäktige har
gjort allt som stått i deras förmåga.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade tidigare att utskottets
skrivning var ganska mild, men
jag tycker att herr Peterssons anförande
är bra mycket hårdare. När han nu
gav en replik förbigick han egentligen
det mesta av problemet. Jag skulle vilja
fråga herr Petersson om han verkligen
är villig att gå så långt att vi skulle
lägga ett järnhårt band inte bara över
riksbanken utan också över de andra
bankerna och säga: Här beslutar vi om
88 000 lägenheter, och för dessa lägenheter
skall riksbanken till varje pris
ställa pengar till förfogande. Hur många
gånger har vi inte diskuterat t. ex. vad
riksdagen beslutar och landsting och
kommuner skall utföra, men så heter
det att kreditgivningen har stoppat oss.
Vad som har bestämts har inte kunnat

utföras, och det har blivit svåra kontroverser.
Vilka konsekvenser tror herr
Petersson att det leder till om vi ingriper
på det sätt som han har talat för i
sitt anförande men som inte kommit
till uttryck i utskottets utlåtande?

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag sade nyss att om
man har beslutat sig för att bygga
88 000 lägenheter så menar man väl
det. Det finns de som vill bygga både
90 000 och 95 000 lägenheter. Buden är
olika. Jag förmodar att alla menar allvar
med vad de föreslår. När alltså lånemedel
har beviljats och företagen
fått igångsättningstillstånd skall det
inte behöva haka upp sig på kreditiven
så att de byggande blir sittande med
miljonprojekt ett halvår eller mera. Det
kostar pengar och fördyrar i mycket
hög grad produktionen. Det kan väl
inte sägas att jag var hård i mitt uttalande.
Jag underströk vad utskottet
har skrivit — det är en mycket hovsam
framställning — att man från riksbankens
sida bör beakta dessa ting och
medverka till en ändring.

Jag har under hela dagens debatt
hävdat att det är inte en kritik utan
det är erfarenhetsmässigt underbyggda
synpunkter som riksdagen på detta
sött vidarebefordrar till riksbanken.
.lag tycker att det skulle vara intressant
för riksbanken att få ta del av detta,
i den mån man där inte känner till
det, och medverka till att det blir en
ändring, ty det är inte oväsentligt för
produktionen.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja fråga
om herr Petersson är villig att ta konsekvensen
hela vägen. Då skulle vi få
bygga bostäder utan vatten och avlopp;
eller är det inte samma fall? Om
staten utlovar att ge någonting till en
sak, så kan man bara .säga, det är be -

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

slutat i riksdagen, så var så goda och
ge pengarna! Det blir många andra
områden där vi får tillämpa samma resonemang.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
ställa en fråga till herr Petersson: Skulle
inte herr Petersson vilja tala om för
oss vad herr Petersson anser att dessa
88 000 lägenheter skall kosta i genomsnitt
per styck, så att vi vet hur mycket
pengar det rör sig om totalt och
kan få en överblick över hur stora kreditivbehoven
är? Då blir det lättare
för bankoutskottet att ta ställning. Jag
skall gärna medge att på en punkt är
skrivningen hovsam. Varför skulle man
inte på ett hovsamt sätt kunna vända
sig direkt till bankoutskottet?

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Det går naturligtvis inte
att redogöra för vad varje lägenhet kostar,
tv det varierar ju alltefter de olika
platser där de uppförs. De verkliga
kostnaderna känner man inte till förrän
efteråt, såvitt jag förstår.

Har man emellertid fattat ett beslut,
så anser man väl, som jag tidigare sade,
att beslutet skall genomföras, och då
förutskickar man väl att det skall finnas
resurser.

Och så en motfråga till herr Åkerlund:
Menar inte herr Åkerlund och
högern med sin skrivelse till Kungl.
Maj: t egentligen precis samma sak,
nämligen att Kungl. Maj:t i sin tur
skall se till att det finns resurser och
att det blir en samordning. Det är bara
den skillnaden att majoriteten i utskottet
har föreslagit att det jämväl skall
skrivas till riksbanken, vilket tycks vara
den utomordentligt ömma punkten i
sammanhanget, medan högern med
frejdigt mod kan skriva till Kungl.
Maj: t.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Det framgår klart av vår
reservation att det är fråga om en skrivelse
till Kungl. Maj:t där vi rekommenderar
Kungl. Maj:t att undersöka
möjligheterna till en bättre koordinering
av den fysiska och den ekonomiska
planeringen. Det är Kungl. Maj:ts
uppgift och inte riksbankens att åstadkomma
en sådan koordinering.

Vad sedan gäller frågan om priset på
bostäderna så säger herr Petersson att
man inte vet det förrän efteråt. Det är
just detta som är den springande punkten
att beställer man 88 000 lägenheter
och ställer krav på att man skall få
pengar till 88 000 lägenheter, så bör man
rimligtvis också tala om, så att riksdagen
vet det, hur mycket totalsumman
går till, uttryckt i pengar.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! När det gäller kostnaden
finns det naturligtvis en preliminär
beräkning. Den finns ju i statsverkspropositionen.
Den verkliga kostnaden
vet man emellertid inte förrän efteråt.

Jag är fortfarande ytterst förvånad
över att herr Åkerlund utan betänkligheter
kan skriva till Kungl. Maj:t men
däremot är så utomordentligt känslig
för att skriva till riksbanken. Riksbanken
är ju ändå riksdagens eget organ,
och det är väl inte alldeles oriktigt att
riksdagen meddelar sig med sitt eget
verk — det tycker i varje fall inte jag.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag är ledsen att jag
måste avbryta denna mycket intressanta
debatt om procedurfrågor som inte
har med bostadsdebatten i och för sig
att göra.

.lag skulle ha varit åtskilligt mera tillfredsställd
med debatten i stort, om vi
hade kunnat åka hem till våra bekymrade
kommunalmän och tala om att det
som nu har föreslagits om fördelningen

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

på olika kommuner vore ett försök som
riksdagen utan vidare vände sig bort
ifrån. Jag vill gärna ge utskottet en
eloge på den här punkten, tv utskottet
har faktiskt försökt att fånga in skälen
till de bekymmer som kommunalmännen
har och tala om att så där får det
inte gå till. Inrikesministern förklarade
att regeringen försöker varje gång att
göra en avvägning som skall vara så
rättvis som möjligt. Han menade väl
närmast avvägningen mellan ekonomiska
tillgångar och byggresurser. Man må
dock säga att i fråga om fördelningen
av rättigheterna har avvägningen klickat.
Jag väntade förgäves på att inrikesministern
skulle ge oss ett ord till
tröst på vägen, och det vore tacknämligt
om den här debatten kunde ge det
så småningom. Det kan väl hända att
dessa tröstens ord har uttalats i medkammaren.
Vad vet jag? Här har de i
alla fall inte sagts.

Det är alldeles uppenbart att sädana
här förändringar som har betecknats
såsom chockförändringar, helt enkelt
inte får förekomma, ty de rycker bort
alla förutsättningar för ett ordnat kommunalt
arbete. Inrikesministern hävdade
här att det är de kommunala myndigheternas
skyldighet att se till den
enskilda människans intressen. Detta är
nog alla kommunala myndigheter i stort
sett på det klara med, men hur skall
det gå till när man sålunda klipper bort
underlaget för kommunernas handlande
över huvud taget? I dessa kommuner
väntar för närvarande långa köer
på bostäder. Verksamheten där har ju
faktiskt varit ovanligt aktiv under senare
tid såsom ett led i den allmänna
aktiva politik som numera präglar de
flesta kommunala församlingar. Från
min egen kommun kan jag nämna att
det där under ett flertal år har byggts
ett betydande antal bostäder. Vi tillhör
i praktiken staden Borås’ bostadsförsörjningsområde.
Vi bygger ju delvis
för eget behov men också i hög grad
för stadens bostadsbehov. Här föreligger
just för dagen ett ungefärligt behov

av 89—90 lägenheter, men vi skall nu
bygga endast 10. Vi har i dagarna gjort
mycket betydande maktförvärv, vilka
varit beslutade tidigare.

Det har i debatten talats om kapitalförstöring,
men, ärade kammarledamöter,
här tvingas nu kommuner till en
kapitalförstöring. Kommunerna har satsat
pengar på planeringen. Hur det går
när ett sådant här chockbud kommer
har jag kunnat följa i ett företag, som
jag är nära lierad med: en kommunal
sammanslutning med ett arkitekt- och
planeringskontor, som nu plötsligt
tvingas avbryta igångsatta arbeten, i vilka
kommuner redan har investerat betydande
kapital. Det blir stora räntekostnader.
Har man dessutom hunnit
så långt att man så att säga »planerat
på marken», slukas ytterligare stora
kapital, som inte kan utnyttjas till fullo.
Det verkar som om man vid bedömningen
inte hade tänkt på att det här sålunda
sker en kapitalförstöring, som just i
dessa dagar är minst av allt lämplig.

Det har sagts att vi är ense om att
bygga där behovet är störst. Det finns
naturligtvis ingenting att invända i och
för sig mot detta, men varför skall
man i en enda handvändning förändra
hela problemställningen så att det för
med sig så väsentliga nackdelar? Man
kan inte förstå detta ute i landet, och
därför står kommunerna i ko för att få
uppvakta inrikesministern. Det skulle
vara mycket tacknämligt, herr talman,
om vi hade fått något besked om vad
som eventuellt kan komma att hända.
Skall planeringsarbetet ute i kommunerna
fortsättas? Skall vi sikta på att få
en annan ordning till stånd, eller skall
det här betyda en dirigering av det
fortsatta arbetet, som ju ingen på något
sätt kan nonchalera eftersom det så att
säga är pricken över het?

Jag skall inte gå in på några resonemang
om spelet mellan bostäder och
lokalisering. Inrikesministern har under
debattens gång ändrat sig på den punkten.
Han medger nu att det finns ett
samband som man inte kan se bort

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ifrån. När man talar om lokalisering
kan man ju inte bara inskränka sig
till den verksamhet som staten skall
leda på området. Det pågår en ständig
lokalisering av nya verksamheter ute i
bygderna, och man kan aldrig inom eu
kommun diskutera ett lokaliseringsobjekt
utan att i sammanhanget blanda in
bostadsfrågan. Det är alldeles uppenbart.
Allt resonemang i denna fråga om
att man skall skilja ut det ena eller
det andra är totalt verklighetsfrämmande.
Det går inte att driva en sådan lokaliseringspolitik,
som kommunerna nu
bedriver, utan tillgång till bostäder.

Inrikesministern har lämnat kammaren.
Jag hoppas att han, om han har
möjlighet, efterkommer vår önskan att
få ett besked på den här punkten!

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Då jag är en av undertecknarna
av motion nr 177 i denna
kammare angående den kommunala
markpolitiken, vill jag passa på tillfället
att uttala tacksamhet för den behandling
som vår motion har fått i utskottet.
Det mycket kraftfulla uttalandet
från utskottet tror jag är synnerligen
värdefullt. Det sägs också att inrikesministern
nu har lämnat besked om
att en proposition kan förväntas i fråga
om stödet åt kommunernas markpolitik,
en åtgärd som ju redan borde ha
varit realiserad.

Den debatt som här har förts har till
väsentlig del kretsat dels kring bostadsbyggandet
och dels kring kreditförsörjningen.
Jag tror att det när det gäller
kreditförsörjningen finns anledning att
understryka vad utskottet har anfört på
den punkten. Den växelsång som alldeles
nyss förekom här mellan herrarna
Petersson, Åkerlund och Bengtson ger
mig anledning att säga att jag tror att
vad som tidigare har anförts från denna
talarstol om nödvändigheten av eu
annan uppläggning av bostadsbyggandet
iir på sin plats. Jag tror inte att man

■It !'' firsta kammaren* protokoll Vr ttl

kommer ifrån det problemet. Tvärtom
ökar det år efter är om vi å ena sidan
skall bestämma oss för ett visst antal
lägenheter som skall byggas, till viss del
med statlig belåning, och å andra sidan
skall klara kapitalförsörjningen på den
öppna marknaden.

Det vore bättre om man för bostadsbyggandet
som för mycket annat som
ingår i statsverkspropositionen gjorde
er. avvägning av vad bostäderna kan få
och att detta i kronor fördelades på de
olika delarna av landet och på de olika
bostadsproducenterna samt att man därefter
fick projektera lägenheter i den
utsträckning som det fanns pengar.

Jag är förvissad om att den delen av
den debatt som vi har lyssnat till här i
dag inte skulle behöva upprepas.

Sedan vill jag till diskussionen om
huruvida vi skall bygga mera eller
mindre bara kort erinra om — och det
framgår ju för övrigt av debatten i kreditfrågan
— att vi inte löser bostadsproblemet
med att säga att vi skall bygga
90 000 lägenheter, 100 000 lägenheter
eller mera, om vi fortfarande skall dras
med samma svårigheter beträffande kreditförsörjningen
som hittills. Det är ett
allvarligt problem.

Herr Torsten Andersson talade här
på kommunernas vägnar om deras svårigheter.
Jag vill bara tillägga att samma
svårigheter är rådande även för bostadsproducenterna.
Man har kanske i
debatten i någon mån försökt förringa
konsekvenserna av de svårigheter som
nu råder. Jag tror därför att det finns
anledning att erinra om det läge som vi
i dag befinner oss i. Det är inte bara såsom
redan sagts så att bostadsbyggandet
i vissa fall fått stå tillbaka för mindre
angelägna projekt. Det är också så att
vi har en arbetslöshet som just nu är
större än den varit under många år vid
den här årstiden. När av de till arbetsförmedlingen
anmälda byggnadsarbetarna
i vår kassa ungefär 6 procent är arbetslösa,
kan man inte säga att det råder
full sysselsättning. Det är heller inte
så att arbetslösheten är begränsad till

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vissa orter med överskott på arbetskraft.
Man har den här i Stockholm,
man har den i Malmö, man har den också
i Göteborg i större utsträckning än
som skulle vara nödvändigt om vi inte
haft kreditstopp. Detta framgår för övrigt,
om jag tar ett par siffror beträffande
arbetslösheten, i första hand då beträffande
utbetalat understöd. Enbart till
de arbetslösa i Byggnadsarbetarförbundets
arbetslöshetskassa betalades under
januari—februari ut över 11 miljoner
kronor mot ungefär 7,7 miljoner under
samma tid föregående år. Detta är ju ett
bevis för en rätt kraftigt ökad arbetslöshet,
även om man gör en reducering av
siffran med hänsyn till att ersättningsförmånerna
är 12—13 procent högre i år
än föregående år.

Om man ser på rekvirerade medel för
mars månad har man här rekvirerat 6,3
miljoner kronor mot 3,8 miljoner samma
tidpunkt föregående år, och det ger
stöd för uppfattningen att de svsselsättningssvårigheter,
som man har att räkna
med över praktiskt taget hela landet,
blir bestående. Detta innebär att för att
i någon mån öka sysselsättningen måste
byggnadsarbetarna även vid denna årstid
och längre fram i större utsträckning
än tidigare beredas sysselsättning
vid beredskapsarbeten.

Här har i debatten talats om kostnaderna.
Jag skall inte i annan mån gå in
på detta än bara genom att anföra ett
par siffror som visar vad det kan betyda
då det inte är möjligt att få de pengar
som behövs för att sätta i gång ett projekt
i enlighet med den fastställda planeringen.
Därav framgår att ett bygge
fördyras med ungefär 2/10 procent per
vecka enbart på entreprenörskostnadernas
konto, och därtill kommer krediten
och administrationskostnader m. m. Jag
har roat mig med att ta ett projekt på 5
miljoner kronor med en försening på
nära ett halvt år. Förseningen kostar
cirka 250 000 kronor. Jag tror det finns
anledning att även hålla detta i åtanke
— inte enbart då man behandlar byggnadskostnaderna
utan även då man dis -

kuterar konsekvenserna av det nuvarande
förhållandet.

I debatten har det också sagts att det
naturligtvis inte får bli så att industrien
står tillbaka för bostäderna. Jag tror att
det var herr Holmberg som var inne på
det temat. Personligen har jag den meningen
att bostäderna och industriinvesteringarna
m. m. är lika angelägna
och bör ha samma prioritet. Även detta
talar för att man vid fastställandet avinvesteringarna
över hela fältet bör
övergå från nuvarande ordning med
kvotering på lägenheter till ett fast belopp.

När det gäller industriens investeringar
frågar jag mig varför det inte skulle
vara möjligt att förfara så att industrien
i samband med sina beräkningar avinvesteringarna
även lägger in kostnaderna
för de bostäder som erfordras för
en utbyggnad eller tillbyggnad av industrien,
då man vet att det behövs inte
bara maskiner utan också arbetskraft,
och på det sättet friställer den delen av
bostadsbehovet från bostadsförsörjningen
i övrigt.

Jag skulle till sist, herr talman, med
detta bara vilja säga att om lärdomarna
av nuvarande kreditstoppspolitik leder
fram till, vilket torde vara eu nödvändighet,
snabba åtgärder när det gäller
en samordning av bostadsproduktionen
och kreditförsörjningen liksom en rationellare
organisation av kreditväsendet,
då skulle bra mycket vara vunnet.
Jag hoppas att, när bostadsfrågan nästa
gång behandlas här i kammaren, vi
kommit något steg på vägen i den riktningen.

Jag har inget annat yrkande än bifall
till utskottets utlåtande.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s>:

Herr talman! I en motion har jag och
herr Rask i andra kammaren behandlat
småhusbyggandet, som vi begärt skall
få fortsätta efter samma regler som tidigare
gällt. Utskottet har för sin del inte
velat gå med på förslaget utan i stället

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

föreslagit en sådan ändring av propositionen
att ytterligare 2 000 bostadslägenheter
skulle få reserveras för orter
utanför storstadsregionerna. Genom detta
har man i viss utsträckning tillmötesgått
de önskemål som motionen innehåller,
även om det inte helt tillfredsställer
dessa.

I den reservation som fogats till utskottets
förslag har man som ett delförslag
tagit upp vårt yrkande, men då
man »hängt på» en begäran om utredning,
anser jag mig inte kunna biträda
reservationen.

Eftersom det är kommunerna som gör
planeringarna när det gäller bostadsbyggandet,
har de ansvaret för fördelningen
mellan olika slag av lägenheter,
flerfamiljslägenheter respektive egnahem.
Jag förutsätter att planeringen därvid
till nästa år blir av annat slag än
fallet blivit i år genom de ändringar i
byggandets inriktning mellan olika regioner
som skett 1965. Jag räknar också
med att om det kommer att bli möjligt
att utöka den sammanlagda kvoten
för innevarande byggnadsår, så kommer
detta att ske i form av ett ökat småhusbyggande.

Då jag inte är nöjd med vare sig utskottets
eller reservanternas förslag, yrkar
jag bifall till motionerna I: 280 och
II: 349.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Herr Wååg sade nyss
om löneläget i byggnadsfacket att avtalsenligt
är arbetslönerna icke särskilt
höga. Jag betonar här »avtalsenligt»,
därför att man får en sannare1 och mer
talande bild av det verkliga läget, om
man tar reda på arbetslönerna enligt
den officiella statistiken, där ju också
löneglidningen registreras. Om man låter
genomsnittslönen för den fasta industrien
i hela landet vara en utgångspunkt,
finner man att år 1953 låg byggnadsindustrien
36,5 procent högre än
den stationära industrien. Tio år senare
år 1963, under etl decennium då låg -

lönegruppernas problem stått i blickpunkten
— hade denna klyfta ingalunda
minskat, nej, den hade ökat till 39,5
procent. Nu lär spännvidden i lönerna
ha blivit ännu större — 41 procent enligt
en uppgift som jag hörde häromdagen
men som jag inte haft tillfälle att
kontrollera.

Jag har gärna velat nämna dessa siffror
för att ge eu i mitt tycke mera realistisk
bild av löneläget än det intryck
som herr Wåågs yttrande efterlämnade.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, komme propositioner att
framställas först särskilt beträffande
utskottets hemställan, därefter särskilt
rörande vissa delar av utskottets yttrande
samt vidare särskilt angående utskottets
yttrande i övrigt under denna
punkt.

I vad gällde utskottets i punkten 1
gjorda hemställan, anförde nu herr talmannen,
hade yrkats l:o) att densamma
skulle bifallas; 2:o), av herr Holmberg,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 a betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr
Adolfsson, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som
föranleddes av bifall till motionerna I:
118 och 11:150 i förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till del
av honom framställda yrkandet, upp -

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 a betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —108;

Nej —26.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om det stycke i utskottets
yttrande, som å sid. 9 i det tryckta utlåtandet
började med orden »Förhållandena
på» och slutade med »att förverkliga»
gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av utskottets
yttrande samt vidare därpå
att det yttrande skulle godkännas, som
föreslagits i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 b
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på godkännande
av utskottets yttrande oförändrat, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

kändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner det stycke i
statsutskottets yttrande i utlåtande nr
38, som på sid. 9 börjar med »Förhållandena
på» och slutar med »att förverkliga»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande
som föreslagits i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 b betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej — 24.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I vad gällde det avsnitt i utskottets
yttrande, som å sid. 10 i det tryckta utlåtandet
började med orden »Vad angår»
och å sid. 11 slutade med »denna
reserv», yttrade herr talmannen, hade
yrkats l:o) att utskottets yttrande skulle
godkännas; 2:o), av herr Jacobsson,
Per, att det yttrande skulle godkännas,
som föreslagits i den av honom m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 c betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr
Gustafsson, Nils-Eric, att kammaren
skulle godkänna det yttrande, som förordats
i den av honom m. fl. avgivna
reservationen 1 d.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets yttrande

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till

oförändrat vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Per
Jacobssons yrkande.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående det avsnitt i
statsutskottets yttrande i utlåtande nr
38, som på sid. 10 börjar med »Vad angår»
och på sid. 11 slutar med »denna
reserv», antager godkännande av det
yttrande, som föreslagits i den av herr
Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 c betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det yttrande,
som föreslagits i reservationen 1 d,
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Ja —26;

Nej—21.

Därjämte hade 90 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner det avsnitt i
statsutskottets yttrande i utlåtande nr
38, som på sid. 10 börjar med »Vad angår»
och på sid. 11 slutar med »denna
reserv», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som föreslagits i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 c betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej —25.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande det avsnitt i utskottets
yttrande, som å sid. 12 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Utskottet
godtager» och slutade med »avstyrkes
alltså», gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av utskottets
yttrande samt vidare därpå att
kammaren skulle godkänna det yttrande,
som föreslagits i den av herr Per
Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 e betecknade reservationen; och
förklarade herrr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på godkiinnan -

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de av utskottets yttrande oförändrat, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner det avsnitt i
statsutskottets yttrande i utlåtande nr
38, som på sid. 12 börjar med »Utskottet
godtager» och slutar med »avstyrkes
alltså», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som föreslagits i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 e betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 42.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därpå godkändes på gjord proposition
utskottets yttrande i övrigt under
punkten 1.

Rörande punkten 2, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Jacobsson, Per, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
samt 3:o), av herr Karlsson, Göran, att
utskottets hemställan skulle bifallas med

den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 280 och II: 349.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstriingsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, anmälde
att han av misstag röstat för ja-propositionen.

Angående punkten 3 gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring i utskottets yttrande, som

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

innefattades i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i utskottets
yttrande, som innefattas i den av herr
Kajiser m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —111;

Nej— 24.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Petersson, Erik Filip, anmälde,
att han av misstag röstat för nej-propositionen.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 4 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen; och förklarade herr

talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg, begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej— 23.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 5, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o),
av herr Jacobsson, Per, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 5 a betecknade reservationen; samt
3:o), av herr Holmberg, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av herr Kaijser m. fl. avgivna
reservationen 5 b.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Per
Jacobssons yrkande.

Herr Holmberg äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 38 punkten 5 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Per Jacobsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 5 a betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
5 b, av herr Kaijser m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —41;

Nej — 28.

Därjämte hade 67 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5 a
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej —41.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 6 hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 7 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej —64.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 8 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
8, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej — 24.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härefter gjordes propositioner i enlighet
med de angående punkten 9 framkomna
yrkanden, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 8 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Därpå gjordes enligt de avseende
punkten 10 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Kaijser
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

På särskilda propositioner bifölls därefter
vad utskottet i punkterna 11 och
12 hemställt.

I vad gällde punkten 13, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Jacobsson, Per, att det
förslag skulle antagas, som innefattades

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 10 a betecknade reservationen;
samt 3:o), av herr Holmberg,
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innehölles i reservationen 10 b,
av herr Kaijser m. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Per Jacobssons
yrkande.

Herr Holmberg äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 38 punkten 13 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Per Jacobsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 10 a betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
10 b, av herr Kaijser m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —42;

Nej — 26.

Därjämte hade 69 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 10 a
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 55.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkänangivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de angående punkten 14
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Nils-Eric Gustafsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 11 betecknade reservationen;
och förklarade herr talman -

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

nen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 11 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —117;

Nej— 18.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande punkterna 15—31, yttrade
herr talmannen, hade till vissa av
dessa punkter hänförliga yrkanden —
om bifall till reservationerna 12 a, 12 b,
13 a, 13 b och 14 samt till motionerna
1:118 och 11:150 i vissa delar — till
följd av kammarens förut fattade beslut
förfallit; kvar stode således allenast
yrkande om bifall till vad utskottet
hemställt. På särskilda propositioner bifölls
vad utskottet i punkterna 15—31
hemställt.

Ang. vissa frågor rörande älgjakt m. m.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av väckta motioner om markförvärvsoch
tomträttsfonder, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. vissa frågor rörande älgjakt m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa frågor
rörande älgjakt m. m„ jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 22 januari 1965 dagtecknad
proposition, nr 19, vilken hänskjutits
till jordbruksutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som förordats i propositionen
utfärda bestämmelser beträffande
användningen av älgskadefonderna
och regleringsfonden, dels godkänna
vad i propositionen förordats i fråga
om älgavgift, dels godkänna vad i propositionen
förordats om överförande
av tillsynen över jakten och viltvården
till statens naturvårdsnämnd.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de lik.alydande motionerna 1:597,
av herrar Wikberg och Svanström, samt
11:694, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning av frågan
om i vilken ordning och efter vilka grunder
ersättning för person- och .sakskada
måtte utgå till trafikant, som lede skada
eller förlust genom en olyckshändelse
i trafiken, orsakad av att en älg eller ett
rådjur plötsligt sprungit ut på vägen;

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Ang. vissa frågor rörande älgjakt m. m.

2) de likalydande motionerna 1:634,
av herr Rönnberg in. fl., och II: 749, av
herr Lundmark in. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 635,
av herr Karlsson, Helge, m. fl., och II:
750, av herr Hedin m. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:636,
av herr Larsson, Nils Theodor, samt II:
752, av herrar Jonasson och Börjesson i
Glömminge, vari anhållits, att riksdagen
vid sin behandling av propositionen
nr 19 måtte a) som sin mening uttala,
att försöksverksamhet med reglerad
älgjakt icke borde företagas utan att
riksdagen gåves tillfälle att yttra sig, b)
besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om
utredning av frågan om ersättning till
markägare för älgskada på skog, c) besluta,
att kostnader för värdering av älgskada
skulle täckas genom medel ur älgskadefonden,
d) för sin del besluta, att
ersättning för skador förorsakade av kollision
mellan motorfordon och älg skulle
regleras genom trafikförsäkring å motorfordon
samt e) i övrigt beakta vad i
motionerna anförts;

5) de likalydande motionerna I: 637,
av herr Olsson, Erik, och herr Lundin,
samt 11:755, av herr Wikner in. fl., i
vilka motioner yrkats, i första hand, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala, att försöksverksamheten
med reglerad älgjakt ej borde genomföras,
samt, i andra hand, om detta yrkande
ej skulle bifallas, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att en kommitté måtte tillsättas
med den sammansättning och med det
uppdrag motionärerna skisserat samt
att erforderliga ekonomiska resurser
måtte ställas till kommitténs förfogande; 6)

de likalydande motionerna 1:638,
av herr Wikberg och herr Gustafsson,
Nils-Eric, samt II: 753, av herr Larsson
i Norderön m. fl., i vilka motioner föreslagits,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 19 skulle dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att komplettera

den i propositionen föreslagna försöksverksamheten
i fråga om reglerad älgjakt
med en parallellt bedriven försöksverksamhet
med allmän jakt i enlighet
med vad i motionerna anförts samt i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att
ovannämnda frågor rörande älgjaktens
utformning på nytt borde underställas
riksdagen för prövning, sedan erforderliga
erfarenheter vunnits av försöksverksamheten,
dels medgiva, att befogenhet
att fastställa älgavgift finge överflyttas
från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna,
dels ock i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
av bestämmelserna rörande älgskadefonden
i syfte att medgiva, att ersättning
från fonden finge utgå även för
skada å växande skog;

7) motionen 11:751, av herr Hamrin
i Kalmar;

8) motionen II: 754, av herr Lundberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att avslå Kungl. Maj ds proposition
nr 19 angående vissa frågor rörande
älgjakt m. in.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt.

att riksdagen måtte

I. avslå motionen II: 754 samt motionerna
I: 637 och II: 755, samtliga motioner
såvitt avsåge försöksverksamhetens
genomförande,

II. lämna motionen II: 754 i övrigt
utan bifall,

III. lämna utan åtgärd motionerna I:
635 och 11:750 samt motionen 11:751
ävensom, såvitt avsåge ändringar i fråga
om regleringen av älgjakten, motio
nerna I: 634 och II: 749 samt I: 636 och
11:752,

IV. i anledning av motionen 1:638
och II: 753, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala önskemål
om att frågan rörande älgjaktens
utformning på nytt måtte anmälas för
riksdagen, sedan erforderliga erfarenheter
vunnits av försöksverksamheten
med reglerad älgjakt,

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

V. med bifall till motionerna 1:597
och 11:694 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning av frågan om i
vilken ordning och efter vilka grunder
ersättning för person- och sakskada
skulle utgå till trafikant, som lede skada
eller förlust genom olyckshändelse i
trafiken, orsakad av älg eller rådjur,

VI. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna I: 636 och II: 752,
såvitt desamma avsåge kostnader för
värdering av älgskada, ävensom med
avslag å nyssnämnda motioner, såvitt de
i övrigt berörde förevarande punkt,
samt motionerna 1:638 och 11: 753, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som förordats i utlåtandet
utfärda bestämmelser beträffande användningen
av älgskadefonderna och
regleringsfonden,

VII. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:634 och 11:749 samt 1:638 och II:
753, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad i utlåtandet förordats
i fråga om älgavgift,

VIII. lämna utan åtgärd motionerna
1:637 och 11:755 samt 1:638 och II:
753, samtliga motioner såvitt de ej behandlats
i det föregående,

IX. godkänna vad i propositionen förordats
om överförande av tillsynen över
jakten och viltvården till statens naturvårdsnämnd,
samt

X. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i anledning av
propositionen anfört angående rätt till
nedlagd älg vid viss licensjakt.

Reservation hade avgivits av herrar
Tågmark och Jonasson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i vissa angivna
delar erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
I och IV hemställa, att riksdagen
måtte

I. med bifall till motionerna 1:637
och 11:755 samt i anledning av motio -

Ang. vissa frågor rörande älgjakt m. m.
nen II: 754, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala, att i propositionen framfört
förslag beträffande försöksverksamhet
med reglerad älgjakt ej borde geuomföras,

IV. lämna utan åtgärd motionerna I:
638 och II: 753, såvitt däri framförts yrkande
om visst riksdagens utalande i
anslutning till förslaget rörande försöksverksamheten.

Herr TÅGMARK (ep):

Herr talman! Till att börja med skulle
jag som reservant i detta ärende vilja
säga att jag självfallet är positiv till att
vi får så bra förhållanden avseende jakten
som möjligt. Jag vill emellertid inte
se älgjakten som en isolerad företeelse,
skild från jakt i övrigt, utan jag vill
poängtera att älgjakt, rådjursjakt och
småviltjakt bör ses i ett sammanhang.
Jag anser det angeläget att säga att under
alla de år som frågan om reglerad
älgjakt diskuterats fram och tillbaka har
förhållandena på jaktens område avsevärt
förbättrats. Om detta nu beror på
diskussionen om reglerad älgjakt eller
inte, lämnar jag därhän, men det är ett
faktum som det inte går att komma
ifrån.

1949 års jaktutrednings förslag, som
ligger till grund för den proposition
som nu behandlas, innebar att inom
vissa områden länsvis skall genomföras
en totalreglerad älgjakt. Inom dessa områden
skall enligt utredningens förslag
endast ges tillfälle till licensreglerad
älgjakt. Detta innebär såvitt jag kan
förstå — om förslaget av 1949 års jaktutredning
kommer att ligga till grund
för organisationen •—• att därest en majoritet
föreligger inom ett läns jaktvårdsförbund
och länsstyrelsen bär
samma uppfattning, licensjakt kan bestämmas
i flera län än de län varom no
är fråga.

För en helt reglerad älgjakt har i huvudsak
redovisats fyra argument. Som
ett första argument anföres från jaktut -

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Ang. vissa frågor rörande älgjakt m. m.
redningens sida att det är svårt att reglera
älgstammens storlek om man inte
liar enbart ett system med licensjakt.
Utredningen anser att särskilt den korta
allmänna jakten liar medverkat till
en alltför ringa avskjutning. Av detta
skulle man kunna dra den slutsatsen
att ett enkelt sätt att öka avskjutningen
vore att förlänga jakttiden. I stället säger
man att möjligheterna att reglera
älgstammens storlek skulle förbättras
genom införandet av en helt reglerad
älgjakt och ett slopande av de allmänna
jakttiderna. Redan nu föreligger i stora
delar av landet den möjligheten. Nuvarande
system har ju både licensjakt och
allmän jakttid. Detta innebär att man
har möjligheter att tillgodose effektiviteten
i detta avseende hos båda dessa
typer av jakt.

Det andra argumentet för en reglerad
jakt tar sikte på den s. k. biologiskt
riktiga jakten, med andra ord att man
skall kunna skjuta älgbeståndet rakt
igenom, d. v. s. att man inte bara skall
fälla de stora djuren utan både kor, kalvar
och tjurar och på det sättet alltså
undvika att moderlösa kalvar springer
omkring i markerna. I och för sig är
detta givetvis riktigt. En kalv, vars mor
har skjutits, utvecklas sällan på samma
sätt som andra kalvar ulan blir ofta
ett sämre djur än övriga. Däremot tror
jag att det finns anledning att ställa sig
ganska frågande till resonemanget om
biologisk jakt då man blandar in begreppet
avel i sammanhanget. På sid.
176 i jaktutredningens betänkande finns
i fråga om avelssynpunkterna följande
att läsa: »Helst borde man kunna gå
längre och även lämna föreskrifter, som
exempelvis ginge ut på att djur, som
synbarligen besulte gott avelsvärde,
skulle sparas. För närvarande kan dock
svårligen en dylik inskränkning göras
i licenshavarens rätt. Varken han eller
licensmyndigheten har ju någon garanti
för att sålunda tvångssparade djur
inte bli skjutna under den allmänna
jakten.» Däremot säger utredningen
ingenting om de rent praktiska möj -

ligheterna att kontrollera avelsarbetet.
Den som dagligen sysslar med avelsarbete
när det gäller husdjur föreställer
sig nog att det rent praktiskt är ganska
svårt att klara ett ordnat avelsarbete i
skogen. Man har t. ex inte tillgång till
några stamböcker, och man har inte
något identifieringssystem etc. Om åtgärder
i avelsbefrämjande syfte skulle
få någon effektivitet, borde ju också bestämmelser
införas som förbjöd älgtjurarna
att avla kalvar med sina egna
systrar. Någonting sådant har inte heller
föreslagits. Inaveln är ju en sak
som man inte kommer ifrån. Jag anser
att detta slag av argument då det gäller
biologisk jakt är ganska skrivbordsbetonat.
Departementschefen har inte heller
gett sig in på något argument i den
vägen.

Det finns alltså inget bevis för att den
biologiska jakten blir riktigare utförd
med ett licenssystem än med ett system
med allmän jakttid. Det enda som därvidlag
har stått att läsa på annat håll
är i en artikel i nr 9 av Svensk Jakt
1962, där jaktvårdskonsulenten i Jämtlands
län redovisar en undersökning i
länet, som visar att ingenting tyder på
att den allmänna jakt som där har ägt
rum har försämrat älgbeståndets kvalitet.
Han säger i sin slutsats: »Att över
huvud taget orda om avsiktligt urval
beträffande olika tjurar torde enbart
höra skrivbordet till.» Man kan alltså
konstatera att detta argument inte är
alltför övertygande.

Argument nr 3 gäller en för villebrådet
humanare jakt. Det är i och för sig
riktigt — skall en älg do, bör det givetvis
ske så snabbt och smärtfritt som
över huvud taget är möjligt. Det finns
emellertid mig veterligt ingen som helst
utredning på denna punkt heller, vad
beträffar skillnaden mellan den allmänna
jakt som nu bedrives och den jakt
som bedrives på licens. Man kan konstatera
att det avgörande är jägarens
skjutskicklighet och omdöme; skadskjutningarna
måste hindras.

Argument nr 4 slutligen är att en li -

Onsdagen den 7 april 1905 fm.

Nr 16

censjakt blir säkrare för jägarna. Även
härvidlag saknas väl bevisföring. Man
kan också här säga att omdömet hos
deltagarna i jakten är avgörande. Skjutskickligheten
kan däremot sorteras
bort, eftersom väl en förment älg är
säkrare om den som siktar på honom
inte är så alldeles skjutsäker; men det
kan ju vara en sak för sig. Uppenbart
är emellertid att det inte finns någon
utredning som på minsta sätt bestyrker
att förhållandena därvidlag skulle vara
sämre då det gäller den nuvarande ordningen
med allmän jakt än då det gäller
licensjakten. Vad jag vet finns det
ingen statistik som säger att flera jägare,
skyttar och drevkarlar har skjutits
under allmän jakt än som blivit
nedlagda under licensjakt, om man uttrycker
saken så. Det innebär att säkerheten
inte heller torde få någon särskilt
avgörande betydelse.

Dessa frågeställningar har inte besvarats
någonstans i den utredning som
ligger till grund för den föreslagna ändringen.
De är heller inte besvarade i
propositionen eller i jordbruksutskottets
utlåtande. Jag vet inte om det över
huvud taget finns några svar på dem,
därest man inte menar att försöksverksamheten
skall kunna ge svaren.

Då kan vi konstatera att här i landet
skjuts ungefär 30 000 älgar per år, omkring
hälften på licens och hälften på
allmän tid. Det betyder att licensjakt
förekommer på mycket stora arealer i
vårt land — jag vill minnas att det rör
sig om cirka 11 miljoner hektar. Redan
nuvarande system ger alltså betydande
jämförelsemöjligheter.

.lag vill med den reservation, som är
knuten till utskottsutlåtandet, säga alt
det är riktigare att satsa på det system
som innebär att vi bildar jaktvårdsområden
iin att införa ett nytt system. .lag
anser för min del att de nu föreslagna
ändringarna kommer att hindra bildandet
av nya jaktvårdsområden, vilket enligt
min mening är någonting mycket
väsentligt därför att det löser flera problem
än frågan om älgjakten över ägo -

Ang. vissa frågor rörande älgjakt m. m.
gränserna. Satsar vi på jaktvårdsområden
så löser vi inte bara älgjaktens
problem utan får också samverkan då
det gäller rådjurs- och småviltjakten.
Vi får en helhetslösning i stället för en
dellösning. Det är anledningen till att
jag har reserverat mig med utgångspunkt
från den jämtländska motionen
om avslag på den del av propositionen
som gäller reglerad jakt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Nu när älgjakten har
flyttat in i riksdagen är det kanske tilllåtet
att säga några ord i den här frågan,
även om man inte vare sig är motionär
eller har deltagit i utskottets behandling
av ärendet. Jag kan instämma i det
mesta av vad herr Tågmark redan sagt,
framför allt när det gäller betydelsen
av att man bildar jaktvårdsområden.

Det mest väsentliga i jordbruksutskottets
utlåtande nr 4 gäller de former under
vilka älgjakten framdeles skall bedrivas,
huruvida det skall bli en försöksverksamhet
siktande till att vi i
framtiden skall få en fullständigt och
enbart licensreglerad älgjakt eller inte.
Om vi för framtiden skall få en med
tvångsmetoder helt reglerad älgjakt eller
om denna jakt skall få bedrivas under
friare former är en fråga som länge
varit under debatt bland landets jägare.
Meningarna är starkt delade. .lag
anser för min del att majoriteten av de
svenska jägarna icke har vunnits för
denna långtgående reglering och del
långtgående intrång i den enskildes
äganderätt som förslaget syftar till.

Att nu denna redovisning av vissa
överväganden sker till riksdagen, när
detta inte är nödvändigt, är säkert beroende
av att jordbruksministern är väl
medveten om att jakten och under vilka
former den får utövas är ett mycket
känsligt kaj)itel och att det lätt kan
uppstå ett missnöje som kan föra med
sig vissa konsekvenser.

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

88 Nr 16

Ang. vissa frågor rörande älgjakt m. m.

Jag för min del har ganska långt den
uppfattningen, liksom föregående talare,
att här inte behövs någon försöksverksamhet
och att det skulle vara
olyckligt om en försöksverksamhet
skulle leda fram till enbart licensjakt.
Staten — regering och riksdag — har
så mycket annat att reglera och att fatta
beslut om, att man kan tycka att det är
rätt onödigt att gå in för en så långt
gående och närgången reglering av jakten
och de vilda djurens tillvaro i skog
och mark.

Här kan inte råda någon tvekan om
att vi skall ha författningsenligt fastställda
jakttider och vissa andra bestämmelser
om jakten, t. ex. möjlighet
att bilda jaktvårdsområden, men därutöver
har jag den uppfattningen att när
det gäller vildnaden i skog och mark
borde detta vara ett avsnitt som förvaltades
efter frihetens och frivillighetens
principer, och det kunde ske i stor utsträckning
genom upplysning och propaganda
för den utveckling vi vill ha.
Jag är, som sagt, inte anhängare av den
uppfattningen att här framdeles bara
skall vara licensjakt. Vi bör liksom nu
ha både licensjakt och allmän jakttid.

Motiveringen till att man siktar till
en helt licensreglerad älgjakt är till
viss del det förhållandet, vilket herr
Tågmark redan har berört, att älgstammen
i vissa områden anses ha blivit för
stor, men den saken kan utan svårighet
regleras genom en något förlängd allmän
jakttid eller genom någon ändring
av licensjakten. Svårigheten att med
den nuvarande ordningen reglera älgstammens
storlek kan jag för min del
inte inse. Kanske kan den tanken vara
berättigad att man har varit så sparsam
med den allmänna jakttiden, att
man i älgstammens storlek skaffat ett
argument för en annan ordning.

Vad beträffar antalet älgar som beräknas
finnas ute i markerna kan det
framhållas att i fråga om antalet har
älgstammen trivts mycket bra med såväl
allmän jakttid som licensjakten. I
mitten av 1940-talet var avskjutningen

i hela landet cirka 8000 älgar, och de
senaste fem åren har avskjutningen varit
cirka 30 000 per år. Helt naturligt
är det mycket svårt — ja, omöjligt —
att räkna de levande älgarna i hela landet,
men i den kungliga propositionen
finns det siffror som säger att 1945
fanns i landet cirka 47 000 älgar och för
närvarande finns cirka 120 000.

Det motiv som enligt vad jag förmodar
såväl 1949 års jaktutredning som
jordbruksministern och jordbruksutskottet
tycker är allra tyngst vägande
är, som den föregående talaren redan
har berört, att den allmänna jakttiden
har försvårat en rationell och biologiskt
riktig beskattning av älgstammen.
Nog är det riktigt att de där praktexemplaren
av älgar som jägarna vill ha inte
är så vanligt förekommande. Det är rätt
sällsynt med dessa stora och vackra
hornkronor som jägarna vill ha, och älgarnas
slaktvikt är inte tillfredsställande,
men det måste, som det redan
har sagts, vara svårt att med de vilda
djuren bedriva ett framgångsrikt avelsarbete.
Nog kan man ifrågasätta om
staten eller de myndigheter staten har
till sitt förfogande kan ordna den saken.
Det finns lättare och enklare uppgifter
som staten tycks ha rätt svårt att klara
av än just denna.

Nog går det bra att använda uttrycket
»en biologiskt riktig beskattning av
älgstammen», men här ges ingen anvisning
om hur man skall uppnå detta
fina resultat, och man kan nog ställa
samma fråga som herr Lundberg i Uppsala
med viss ironi har uttalat i en
motion. Är det meningen, undrar herr
Lundberg, att här skall bedrivas någon
form av seminverksamhet? Det är kanske
inte så ofta man har anledning att
citera herr Lundberg i Uppsala, men i
det här sammanhanget kan man göra
det. För min del anser jag det vara föga
troligt att vi, därest vi skulle få en
fullständigt licensreglerad älgjakt och
vi därmed får ett nytt av staten reglerat
område, också skulle få en garanti
för att hornkronorna blir större eller

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

att älgarnas slaktvikt kommer att öka.
Nu har statsrådet Holmqvist dess bättre
den uppfattningen att här är det bäst
att gå försiktigt fram och att innan försöksverksamheten
igångsättes skall formerna
för regleringen ytterligare övervägas.
Man har anledning vara tacksam
för detta uttalande. Om man, när försöksverksamheten
skall igångsättas,
kommer att pröva olika former —- inte
bara licensjakt i nyorganiserade älgjaktsområden
utan även andra former
som utskottet har talat om, t. ex. allmän
jakt, kombinerad med licensjakt
— kanske även jag kan godta denna
försöksverksamhet.

Det har avlämnats flera motioner med
anledning av propositionen. Jag för min
del hyser mycket stora sympatier för
det förslag som förs fram i motion nr
750 i andra kammaren av herr Hedin
m. fl., där det föreslås att dessa älgjaktsområden
så långt som möjligt skall
bildas på frivillighetens väg och att bestämmelserna
inte skall bli strängare
än att ägare av jordbruk och skogsfastighet
under en kortare tid varje år
skall få skjuta en älg. Vad jag anser vara
riktigt är, att man här inte kommer
att utöva ett för stort tvång och ett för
stort intrång på den enskildes äganderätt.
Jag har den uppfattningen att om
markerna i hela landet skulle organiseras
upp i en ny tvångsvis genomförd
organisation, kallad älgjaktsområden,
kommer det att medföra ett omfattande
och dyrbart organisationsarbete, vilket
man borde bespara länsstyrelserna och
kommunerna eller vem som nu skall
sköta om det. Det kommer att väcka
mycken onödig irritation. Det finns
praktiskt taget ingenting som så lätt
vållar irritation ute i bygderna som jägarnas
olika jaktintressen. Det kan också
befaras att älgjakten med ett nytt
tvångsvis genomfört jaktsystem kommer
att monopoliseras. Jag befarar allvarligt
att många som nu inte är markägare
men har möjlighet att vara med i ett
jaktlag inte kommer att få den möjlig -

Ang. vissa frågor rörande älgjakt m. m.
heten efter en långtgående statlig jaktdirigering.

Ja, herr talman, det var bara dessa
synpunkter jag ville framföra.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att i stort sett instämma i vad
herr Tågmark har sagt, men såsom motionär
skulle jag även med några korta
satser vilja redovisa den inställning som
har föranlett det yrkande vi har i vår
motion. Vi anser nämligen av gammal
ohejdad vana att man bör försöka undvika
licensjakt i största möjliga utsträckning.
Licensjakten har retat mig
många gånger, och vad jag speciellt har
emot den är att det är mycket svårt,
särskilt för ägare som endast har tillgång
till små markarealer, att jaga under
sådana förhållanden. Vidare är det
nästan omöjligt för en jägare, som saknar
egna jaktmarker, att få jaga sedan
licensjakten har slagit igenom. Jag vill
även säga att den utredning som förslaget
om reglerad älgjakt bygger på
delvis är inaktuell, i varje fall i fråga
om tillgången på älg. Förhållandena i
stora delar av de norrländska länen
och speciellt i Jämtlands centrala delar
visar att älgstammen har gått ned
betydligt under den senaste tiden. Samma
förhållande torde enligt vad jag har
erfarit gälla ett så omfattande älglän
som Västmanlands län.

I likhet med länsstyrelsen i Jämtlands
län anser jag att tillräckliga skäl
inte föreligger för att ens försöksvis
genomföra en reglerad älgjakt. Den av
utredningen angivna målsättningen kan
i allt väsentligt uppnås utan någon reglerad
avskjutning. Då dessutom en
lång erfarenhet såsom älgjägare säger
mig att all licensjakt vållar irritation
och besvärligheter hland jägarna, finner
jag inte någon anledning att ens försöksvis
genomföra förslaget om reglerad
älgjakt, i synnerhet som det finns en
mycket stark opposition bland jägarna
mot detta.

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Ang. vissa frågor rörande älgjakt m. m.

Jag ber att med desas ord, herr talman,
få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets utlåtande
och som överensstämmer med första
att-satsen i motionsparet I: 637 och II:
755.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Vid föredragningen i
utskottet av Kungl. Majrts proposition,
som ju ligger till grund för utskottsutlåtandet,
ställde jag mig frågan: Var det
nödvändigt med denna proposition?
När man närmare tog del av propositionen
fann man dock att det även
gällde en anslagsfråga, och därför måste
detta förslag vidarebefordras till
riksdagen. Jag har ju den uppfattningen
att Kungl. Maj:t redan har de fullmakter
som behövs för att Kungl. Maj :t
skall kunna medge den utökade jakt som
är nödvändig där älgstammen är för
stor.

I utskottet och även ute i landet råder
det mycket delade meningar om förslaget.
Många är mycket intresserade
för en reglerad älgjakt med licens, andra
däremot icke, särskilt i Norrlands
kustbygder, där man praktiskt taget
överallt möter intresset för att avskaffa
licensjakten. Är det nödvändigt med
en större avskjutning av älgstammen,
kan detta ske genom att länsstyrelsen
utökar antalet dagar. Licensjakten är
en nackdel, därför att den infaller i början
av september, när man har höstarbete
i skogarna med röjningar och andra
kultiveringsarbeten, samtidigt som
folk är ute och plockar lingon. Det är
inte bara markägarna, utan också folk
från städer och andra tätorter som kommer
ut i skogarna. Om en licensjakt då
förekommer, blir ett större område så
att säga fridlyst för människorna. Det
är klart att länsstyrelserna kan förlägga
licensjakten till två perioder. Man
tar först några dagar i september, och
sedan får jakten återupptas i slutet av
oktober efter brunsttiden —■ under den
tiden är det ju ingen som jagar älgtjurarna.

Jag har som sagt betraktat propositionen
så att Kungl. Maj:t redan har
fullmakt att vidta de åtgärder som länsstyrelserna
rekommenderar som nödvändiga,
men eftersom det gällde ett
speciellt försök och det rörde en kostnadsfråga,
så förelädes riksdagen detta
förslag. Personligen är jag motståndare
till licensjakten, även om det är
en lugnare jakt än den fria jakten inom
en viss tid. Skyttarna ser sig nog för
mera ordentligt för att visa bättre träffsäkerhet
när det gäller licensjakt än
i övriga fall.

Jag hoppas att Kungl. Maj:t skall ta
upp frågan och via länsstyrelserna variera
älgjakten. Vid kusten, där det
finns större tätortssamhällen, bör man
inte ha licensjakt, utan i stället tillåta
fri jakt under ökat antal dagar. I
Lappmarken däremot är det så stora
områden, att den övervägande delen av
befolkningen nog vill ha licensjakt.

Jag tror inte på de beräkningar som
man gör och vidarebefordrar till länsstyrelsen
som underlag för avskjutningens
omfattning. Det är nämligen
komunala myndigheter, som skall lämna
in uppgifterna, och de kan inte göra
på annat sätt än att låta räkna de spår
man ser under vintertiden. Men älgen
är ett ganska snabbfotat djur och drar
fort fram över sockengränserna, och jag
tror därför att de kommunala beräkningarna
knappast är hållbara. Jag har
t. ex. sett i en tidning i Västerbottens
län, att revirförvaltningen i Malå funnit
att avskjutningen där inte varit mer
än en älg på 10 000 hektar. Då kan man
förstå att älgbeståndet inte är så stort
att det är nödvändigt med någon större
avskjutning i denna del av landet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! I princip delar jag nog
den uppfattning som här har framförts
av herr Tågmark m. fl., att det inte är
nödvändigt med reglerad jakt för att

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

hälla älgstammen på en lämplig nivå. De
synpunkterna har också framförts av
mig och mina medmotionärer i motionsparet
I: 636 och II: 752.

Jag delar också uppfattningen att
man skall så långt möjligt undvika
tvångsåtgärder — den personliga friheten
bör inte bli kringskuren även
när det gäller jakt. På grund härav har
jag inte kunnat acceptera en del av
skrivningen i proposition nr 19 rörande
älgjaktens framtida utformning.

Men jag kan inte heller gå på den reservation
som finns fogad till utskottsutlatandet,
ty jag tycker att utskottets
skrivning är så positiv. Den ger större
möjligheter till valfrihet än reservationen.
Jag skall be att få försöka klargöra
detta.

Vi har i våra motioner hemställt att
försök med reglerad jakt skall kompletteras
med parallell försöksverksamhet
med enbart allmän jakt. Vi har också
hemställt att försöksverksamheten
skall tidsbegränsas till högst 5 år. Vi
har vidare hemställt att försök skall
bedrivas endast i den län, där verksamheten
allmänt accepteras av länsmyndigheter
och jakträttsinnehavare
Det skall i varje fall enligt min mening
inte enbart innebära, att man tillfrågar
länsjaktvårdsföreningens styrelse, utan
det behövs en betydligt större opinionsundersökning
för att man skall tala om
en allmän uppfattning. Vi har slutligen
hemställt att frågorna rörande älgjaktens
utformning på nytt underställes
riksdagen för prövning, sedan erforderliga
erfarenheter vunnits av försöksverksamheten.

På alla dessa punkter har vi fått gehör
hos utskottet, som utgår ifrån att de
framförda synpunkterna och önskemålen
kommer att i möjligaste mån beaktas
av Kungl. Maj:t vid frågans vidare
handläggning. Utifrån dessa premisser
frågar man sig, om inte vad utskottet
säger mera är ett uttryck för personlig
frihet än reservanternas uppfattning,
som går ut på att man skall uppträda
som en sorts förmyndare och förvägra

Ang. vissa frågor rörande älgjakt m. m.
ett försök till en ny form av jakt, även
om önskemål därom verkligen uttalas.

Nu kan man säga: Vad har vi för
garantier för att jordbruksministern
följer utskottets intentioner? Nej, några
garantier har man ju inte. Å andra sidan
skulle jag åtminstone vilja hoppas,
att om en enhällig riksdag antar
utskottets utlåtande bör det väl vara
möjligt och tänkbart att jordbruksministern
också följer det.

En punkt saknar jag i reservationen,
nämligen önskemålet om utredning avbestämmelserna
rörande älgskadefonden
i syfte att medge att ersättning från
fonden skulle utgå till skada å växande
skog, ett önskemål som återfinnes såväl
i vår motion som i motionsparet
I: 636 och II: 752, där i varje fall herr
Tågmarks medreservant var motionär.

På denna punkt har utskottet gått på
avslagslinjen, vilket jag beklagar. Som
jag sade hade jag hoppats att det i reservationen
skulle finnas en punkt även
i denna fråga. Utskottets avslagsmotivering
är följande: »Med hänvisning till
de betydande svårigheterna att värdera
sådana skador och enär jämväl möjligheter
föreligger till viss utvidgad licensjakt,
om växande skog tillfogas mera
omfattande skador av älg, avstyrker utskottet
bifall till nämnda motionsyrkanden.
»

Om jag läst propositionen rätt säger
jordbruksministern, att det finns samma
möjligheter till utökning av licensjakten
också där det föreligger svåra
skador på gröda. Jag tycker därför att
utskottets motivering är något mager.
Jordbruksministern har i sin proposition
dessutom hänvisat -— förutom till
svårigheten att värdera skadorna —
till att så många remissinstanser avstyrkt
beträffande skada å växande
skog. Jag vill bara erinra om att kungl.
skogsstyrelsen, kungl. lantbruksstyrelsen,
Lantbruksförbundet och RLE bifallit
det hela i så måtto att de begärt
ytterligare utredning, i likhet med vad
vi gjort i vår motion.

Får jag nämna några siffror frän de!

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Ang. vissa frågor rörande älgjakt m. m.

län som jag representerar, Jämtlands
län. Under femårsperioden 1958—1962
inbetalades i älgavgifter i runt tal en
halv miljon kronor. Det utbetalades
för skador på gröda 3 200 kronor. Alltså
kom inte ens en procent — noga
räknat sju promille — av älgavgifterna
tillbaka till länet i form av godkända
älgskador på gröda. Under en tioårsperiod
skulle det ändå funnits tillgängliga
inom vårt län mellan 800 000 och
900 000 kronor för att exempelvis ersätta
skador på skog. Även om jag medger
att beloppet varit otillräckligt skulle det
ändå kunna ge anledning till att utreda
förhållandena.

Jag har, herr talman, intet yrkande
på denna punkt, men jag har velat nämna
att det skulle finnas ett grundbelopp
av rätt betydande storlek om man bara
finge använda det.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Detta ärende tycks väcka
ungefär lika stort intresse i kammaren
som i utskottet där vi om jag inte
missminner mig höll på tre dagar —
eller kanske var det två — med det. Debatten
skall väl inte pågå lika länge här,
hoppas jag.

I den föreliggande propositionen är
det tre frågor som så att säga direkt
berör riksdagen. Kungl. Maj:t hemställer
nämligen, om jag får ta min gradering
av ärendena, 1) att riksdagen godkänner
ett överförande av tillsynen över
jakten och viltvården från domänstyrelsen
till statens naturvårdsnämnd, 2)
att riksdagen godkänner vissa föreslagna
ändringar i fråga om avgiften för
fällda älgar (älgavgiftens storlek och
användning samt ersättning för älgskador)
och 3) Kungl. Maj:t får bemyndigande
att utfärda vissa bestämmelser
beträffande användningen av älgskadefonden
och regleringsfonden.

Utskottet tillstyrker enhälligt bifall
till Kungl. Maj:ts förslag i dessa tre
punkter, med det lilla undantaget att
två reservanter icke vill medge Kungl.

Maj:t rätt att använda regleringsfonden
till bestridande av administrationskostnader
vid försök med s. k. reglerad
älgjakt — en försöksverksamhet som
reservanterna över huvud taget inte
vill skall komma till stånd.

För att kammarens ledamöter rätt
skall förstå den föreliggande propositionen
bör jag kanske påpeka, att departementschefen,
som i fråga om reglering
av älgjakten inte behöver över
huvud taget inhämta riksdagens medgivande,
ändå i propositionen redovisar
vissa överväganden om hur älgjakten är
tänkt att framdeles bli bedriven. Jag
förmodar att departementschefen gör
detta i medvetande om det allmänna
och ganska enastående intresse älgjakten
är föremål för.

Det syftemål som man vill nå med en
reglerad jakt är dels att älgstammen
skall kunna hållas på en acceptabel nivå
— inte för hög, utan vid en nivå som
markerna kan tåla — dels att avskjutningen
skall kunna ske på ett humanare
och ur biologisk synpunkt lämpligare
sätt än hittills. Vi kanske bör tillägga —
något som vissa talare redan varit inne
på — att avskjutningen bör bedrivas
också så att folk och fä inte skall behöva
utsättas för så stora risker som för
närvarande.

Vad beträffar älgjakten är Sverige i
viss mån ett efterblivet land. Andra
länder, t. ex. grannländerna Norge och
Finland, har mer ändamålsenliga bestämmelser
än vi har i detta fall. Tyvärr
måste vi nämligen erkänna, att
som älgjakten bedrives här i landet är
den alltför vårdslös och även alltför
litet human mot det vilda.

Till följd av att älgstammen trots
hög avskjutning under senare år vuxit
över all förväntan, är stammen numera
på sina håll så stor att den med hänsyn
till skadegörelsen på både gröda och
skog samt till älgarnas behov av föda
måste decimeras. Denna avskjutning bör
i möjligaste mån ske efter förnuftiga
biologiska principer samt medverka till
att en redan konstaterad degeneration

Onsdagen den 7 april 19G5 fm.

Nr 16

av älgstammen förhindras. Den svenska
älgstammen är nämligen kvalitativt sämre
än andra länders, beroende på att
avjagningen skett praktiskt taget utan
hänsyn till ett riktigt urval.

Herr Tågmark framförde i sitt anförande
tanken på ett riktigt urval, som
dock enbart skulle gälla tjurar. Behovet
av ett urval är naturligtvis lika stort
när det gäller kor och kalvar. En riktig
avskjutning av kalvar och kor skulle enligt
min mening kunna spela en mycket
betydande roll.

Herr Sveningsson nämnde en del
siffror om hur vår älgstam utvecklats
under senare år. Vi vet att vi efter första
världskrigets slut hade en mycket
obetydlig stam. Det var bara fråga om
några tusen djur. Sedan har stammen
ökat så att vi år 1945 räknade med att
det fanns 47 000 djur, och på 1960-talet
beräknar man att det finns 120 000 djur.
Herr Svedberg var inte säker på att
den sistnämnda uppgiften var riktig,
men den bestyrks nog av avskjutningen.
Vi har ju haft en mot stammens storlek
svarande avskjutning under hela tiden,
och på 1960-talet har avskjutningen
rört sig om 30 000 djur per år.

Om läget på älgfronten i vårt land vill
jag tillägga följande. Vi har världens
tätaste älgstam, men förmodligen också
den sämsta. Detta är fackmännens och
vetenskapens uppfattning om den svenska
älgstammen. Vi har på sina håll
7—8 djur per 1 000 hektar skogsmark.
Enligt gjorda undersökningar tål markerna
i allmänhet bara hälften av detta
antal. Detta gäller Mellansverige. Däremot
är det nog riktigt, som herr Svedberg
anförde, att vi på sina håll i övre
Norrland inte har så stor älgstam. Kanske
bör strävandena framdeles gå ut
på att få en jämnare fördelning över
landet. Markerna i övre Norrland kan
säkerligen tåla en större älgstam än för
närvarande. Å andra sidan finns det
många bygder i Mellansverige där stammen
måste decimeras.

Frågan är då, hur vi på bästa sätt
skall kunna reglera älgstammen så, att

Ang. vissa frågor rörande älgjakt m. in.
numerären blir den som våra marker
tål, att stammens kvalitet höjes och att
också allt onödigt lidande för djur och
olycksfallsrisker för människor förhindras.
Vi vet att en utredning avgett
ett betänkande angående älgfrågan, vilket
i stort sett ligger till grund för propositionens
förslag om en försöksverksamhet
med reglerad älgjakt.

Beträffande utredningen kan nog sägas
att den trots sina förtjänster också
lider av vissa brister. Utredningen har
enligt min mening inte gjort tillräckliga
ekonomiska beräkningar och lämnar
också en del frågor obesvarade. Det
är därför för mig naturligt att departementschefen
ännu ställer sig tveksam
beträffande den bästa uppläggningen
av en reglerad älgjakt, som ju innebär
någonting helt nytt för vårt land — reglerad
älgjakt efter det mönster utredningen
föreslår är ju något som vi inte
har prövat.

Departementschefen finner att utredningens
förslag är värt att pröva och att
försöksverksamheten då bör förläggas
till län som har visat intresse för detta.

Utskottet har funnit den försiktighet,
som departementschefen visar, helt naturlig
och stöder tanken, att erfarenheten
från en mångsidig försöksverksamhet
med utvidgad licensjakt i organiserade
älgjaktsområden, eventuellt också,
vill jag säga till föregående talare,
under utökad allmän jakttid, bör slutligt
få avgöra frågan hur en framtida reglerad
älgjakt bör bedrivas.

Jag vill ännu en gång säga att jag
tycker att departementschefen här lägger
upp det hela efter den enda riktiga
handlingslinjen, nämligen att efter ytterligare
överväganden av formerna för
försöksverksamheten pröva sig fram till
hänsyn till vad som här tidigare sagts,
att det är mycket möjligt att formerna
för den reglerade jakten får anpassas
efter de lokala förhållandena — vi får
en riktig lösning, .lag vill tilliigga med
kanske en metod i södra Sverige och
en annan metod i norra Sverige.

I diskussionen har här sagts en hel

Nr IG

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Ang. vissa frågor rörande älgjakt m. m.
del om frivillighet o. s. v. Jag vill då
säga, att den genomgående tanken ju
är att denna uppläggning av jakten skall
ske på frivillighetens väg och att ingens
jakträtt kommer att trädas för när. Frivilligheten
är en tanke som ligger bakom
hela förslaget.

När det sedan talas om dubbelorganisation,
förstår jag inte heller detta resonemang.
De nuvarande jaktvårdsoinrådena
kan mycket väl bli älgjaktsområden,
men eftersom jaktvårdsområdena
är ganska stora och omfattar både
skog och öppen bygd, kan det vara naturligt
att man delar in jaktvårdsområdena
i speciella älgjaktsområden.

Här sades en hel del annat, som jag
kanske inte närmare behöver gå in på.
Det har talats om det biologiskt riktiga
med avskjutningen, och det är ju klart
att vi kan ställa oss tveksamma hur
långt man här kan sträcka sig. Men med
den tanke som ligger bakom propositionen,
att man med hjälp av jaktledare
skall öka undervisningen i allt som hör
till jakten och dess bedrivande, öka
kontrollen beträffande skjutförmåga
och vapen o. s. v., tror jag att vi kan
komma ganska långt. På denna punkt
ställer sig, såvitt jag förstår, departementschefen
litet undrande. Om vi tänker
oss en femårig försökstid i de län
som är intresserade för detta och som
på frivillighetens väg vill pröva systemet
och denna försöksverksamhet följes
år från år med rapporter om vunna
rön, bör naturligtvis Kungl. Maj:t under
denna femårsperiod få en mycket stor
erfarenhet av verksamheten. Utskottet
begär att erfarenheterna skall publiceras
så att riksdagen efter fem år får
möjlighet att närmare studera frågan.

Här har sagts en hel del både i utskottet
och i kammaren mot denna reglerade
älgjakt. Jag biträder utskottets
förslag och anser att det är absolut nödvändigt
att det genomföres. Älgjakten
har sin stora tjusning, men också sina
avigsidor. Vi kan faktiskt inte bedriva
den på det vårdslösa sätt som för närvarande
sker. Här kommer en ändring

att genomföras, ocli jag tror att departementschefen
i detta avseende har gått
fram med klok försiktighet. Jag kan
därför helhjärtat yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande punkterna
I och IV av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt därefter
särskilt angående utskottets hemställan
i övrigt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkterna I och IV förekomna
yrkandena propositioner, försl
på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tågmark begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4
punkterna I och IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Onsdagen den 7 april 1965 fm.

Nr 16

Då emellertid herr Tågmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 13.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsarbetet den 8 och

Ang. vissa frågor rörande älgjakt m. m.
den 9 april 1965 för deltagande i sammanträde
i Rom med Europarådets juridiska
kommitté.

Stockholm den 7 april 1965

Bengt Elmgren
Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 112, angående kostnader för de svenska
FN-styrkorna m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Hansson, Torsten, under sammanträdet
till herr talmannen avlämnad, av honom
m. fl. undertecknad motion, nr
706, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 40, angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa forskningsråd
m. m.

Kammaren åtskildes kl. 16.47.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Onsdagen den 7 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. familjepolitiken

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av väckta motioner angående familjepolitiken
och om vissa familjepolitiska åtgärder.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande motioner, vilka
av utskottet upptagits till samtidig behandling: I.

de likalydande motionerna 1:135,
av herr Lundström m. fl., och II: 175,
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta

1. att i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna anförts rörande
behovet av en samlad bedömning
i en parlamentariskt förankrad utredning
om familjepolitikens fortsatta utformning; 2.

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
dels om översyn av statsbidragsreglerna
till barnstugeverksamheten,
dels om utredning av frågan om statsbidrag
till familjedaghemsverksamheten,
dels om utredning av frågan om
en till barntillsynsverksamheten knuten
serviceorganisation för tillsyn av barn,
som till följd av sjukdom icke kunde
vistas i barnstuga;

3. att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning av frågan om sjukpenning
för vård av sjukt barn;

II. de likalydande motionerna 1:256,
av herr Sundin m. fl., och 11:314, av
herr Hedlund m. fl., i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla,

1) att utredningen rörande den framtida
familjepolitiken måtte erhålla uppdrag
att utarbeta förslag till program
för upprustning av familjepolitiken, avsett
att genomföras inom en tid av 3—4
år och omfattande

a) höjning av de allmänna barnbidragen
till 1 200 kronor per barn och år,

b) införande av extra barnbidragsförmåner
till barnfamiljer med lägre inkomster,
avsedda att ersätta nuvarande
system med familjebostadsrabatter och
utformade på grundval av inkomst per
konsumtionsenhet,

c) införande av allmänt vårdnadsbidrag
till mödrar med barn under viss
ålder, förslagsvis omkring tre år, avsett
att utgå med 1 200 kronor per år, dock
med högre belopp till ensamförälder,

2) att nämnda utredning måtte erhålla
uppdrag jämväl att utarbeta förslag
till sådana regler för de familjepolitiska
förmånerna, att dessa erhölle
värdebeständighet och standardbeständighet;
ävensom

III. de likalydande motionerna I: 259,
av herr Virgin m. fl., och 11:313, av
herr Heckscher in. fl., vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla,

1. att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt
socialstyrelsen eller statistiska centralbyrån
att närmare utreda befolkningsfrågans
nuvarande läge i Sverige;

2. att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt
socialstyrelsen att undersöka och kartlägga
förekomsten av kommunal eller
kommunalt understödd utbildningsverksamhet
för familjedaghemsmammor och
på grundval av denna undersökning utfärda
rekommendationer till kommunerna
i syfte att stimulera utbildningsverksamheten; -

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

3. att Kungl. Maj:t måtte låta utöka
familjeberedningen med en ledamot
från vartdera av de fyra demokratiska
partierna;

4. att familjeberedningen måtte få i
uppdrag att utreda vilka åtgärder som
erfordrades för att främja familjedaghemsverksamlieten; 5.

att förevarande motioner, såvitt avsåge
frågan om att få till stånd ytterligare
forskning om den kollektiva vårdens
inverkan på barn, måtte överlämnas till
familjeberedningen att beaktas vid fullgörandet
av dess uppdrag;

6. att den aviserade kommittén med
uppgift att utreda familjepolitiken måtte
få en parlamentarisk sammansättning
samt erhålla i uppdrag att verkställa
en samlad översyn av den svenska familjepolitikens
mål och medel;

7. att utredning måtte verkställas i
syfte att utvidga och förbättra undervisningen
i familjekunskap i grundskolan.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att

1) de likalydande motionerna 1:135
och II: 175,

2) de likalydande motionerna 1:256
och II: 314 samt

3) de likalydande motionerna 1:259
och 11:313

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Blomquist och Dickson.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! De familjepolitiska frågorna
arbetar vi intensivt med i de olika
partierna. De motioner som varit föremål
för beredningsutskottets behandling
är bl. a. ett uttryck för detta faktum.
Därför hade det på alla sätt varit
till fördel om de utredningar, just inom
det familjepolitiska fältet, som nu är i
arbete hade fått en parlamentarisk sammansättning.

i Första kammarens protokoll 10G5. Nr 10

Ang. familjepolitiken
Nu är det så att endast en av de tre
har det. Att familjeberedningen utökats
med olika experter och att familjeskatteberedningen
kommer att kunna med
sig adjungera hur många experter som
helst, såsom man har framhållit i beredningsutskottet,
är ju i och för sig
inget argument för att inte låta de olika
partierna ta del i det förberedande arbetet
på de viktiga frågor som familjepolitiken
berör.

Herr talman! Det är i huvudsak detta
som är bakgrunden till det särskilda
yttrande som fogats till utskottets framställning.

Fru OLSSON (ep):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14 behandlas tre
stora motioner om den framtida familjepolitiken
och förslag om familjepolitiska
åtgärder.

När vi förra året här i riksdagen begärde
en översyn och utredning av samhällets
stöd och service till barnfamiljerna,
ansågs detta omotiverat, och det
sades att vi ju hade den sittande familjeberedningen.
Nu, ett år senare, har
vi fått en utredning tillsatt, eller rättare
sagt två nya utredningar, och då
bör väl också motionärerna vara till
freds.

Vi i centerpartiet är alltid glada när
det tas initiativ i de här viktiga frågorna,
men riktigt glad får man ju sällan
vara. Jag anser i likhet med vad som
står i det särskilda yttrande som är fogat
till utskottsutlåtandet, att den tillsatta
parlamentariska utredningens direktiv
borde ha varit så vida, att utredningen
hade kunnat se över hela fältet
för barnstödet och servicen till barnfamiljerna.
Jag anser nämligen att de
frågorna hör så intimt samman, att det
hade varit lättare om arbetet hade utförts
i en utredning. Nu får vi bara hoppas
att kontakten mellan de två utredningarna
blir intim och god.

Jag hoppas att vi alla här är överens
om dessa frågors stora betydelse, men

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Ang. familjepolitiken
då måste man också beklaga att endast
en av dessa utredningar är parlamentariskt
sammansatt. Servicen till barnfamiljerna
i vad gäller barndaghemsverksamheten
och familjedaghemsverksamheten
skall den sittande familjeberedningen,
förstärkt med experter, se över,
och familjeberedningen är som vi vet
inte parlamentariskt sammansatt. En de!
av de demokratiska partierna saknar
ledamöter även i den nyligen tillsatta
familjeskatteberedningen och därmed
också möjlighet att intimt följa utredningens
arbete.

Herr talman! Jag understryker ännu
en gång dessa frågors stora betydelse
och uttrycker också min stora besvikelse
över att inte alla demokratiska partier
har fått representanter i de nämnda
utredningarna.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! De motioner som här
framlämnats om familjepolitiken har av
utskottet kunnat besvaras på sådant sätt
att det inte har blivit utrymme för några
egentliga invändningar utom på en enda
punkt som är av mera formell karaktär
och gäller sammansättningen av de
utredningar som behandlar dessa frågor.

Det har riktats invändningar mot att
ett par kommittéer inte fått parlamentarisk
sammansättning. Det är så till
vida inte riktigt korrekt som att i den
arbetsgrupp inom familjeskatteberedningen
som skall ha hand om familjebeskattningen
ingår två riksdagsledamöter.
I övrigt är den arbetsgrupp som
sysslar med familjebeskattningen mera
expertbetonad till sin sammansättning.
Den skall i första hand pröva de problem
av, som det heter, teknisk och finanspolitisk
art, som är förknippade
med en övergång till en fullständig eller
modifierad särbeskattning. Denna fråga
berördes redan i bevillningsutskottets
betänkande nr 16 som behandlades och
avgjordes av kamrarna i förra veckan.
Där lämnades också detta besked.

Familjeberedningen har arbetat i ett
par år. Den hade redan kommit långt i
kartläggningen av samhällets serviceåtgärder
för barnfamiljer när statsutskottet
i december månad 1964 begärde
översyn av hela lekskoleverksamheten.
Det ansågs då lämpligt att familjeberedningen
fick fortsätta med detta ärende.
Man ville inte bryta ut denna fråga och
tillsätta en ny, parlamentarisk kommitté
bara för det ärendet. I stället kompletterade
man familjeberedningen med företrädare
för skolverket och de stora
löntagarorganisationerna. Vidare kommer
man att vidga kretsen av sakkunniga.
Om man ser till det effektiva och
praktiska samt möjligheterna att snabbt
uppnå resultat är det enligt mitt förmenande
en rationell utredningsform som
här valts.

För övrigt blir det naturligtvis i sedvanlig
ordning tillfälle för partierna att
ta ställning till dessa frågor. Dels kommer
en allsidig remissbehandling att
ske, och dels får givetvis partierna möjlighet
att ta ställning till och granska
utredningsresultatet. Den prövningen är
alltså tryggad.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 19, med uppgift på
vissa vilande förslag till ändringar i
grundlagarna.

De i detta memorial införda vilande
grundlagsändringsförslagen antogos.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för reglering
av prisförändringar för civilförsvaret
m. m.; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

Ang. stat för försvarets fastighctsfond — Om viss ratt för jordbrukets ekonomiska

föreningsrörelse till avdrag vid beskattningen

ställning angående anslag för budgetåret
1965/66 till Marinen: Anskaffning
av fartygsmateriel m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. stat för försvarets fastighetsfond

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till stat
för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1965/66.

I enlighet med Kungl. Maj :ts i propositionen
nr 34 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande utlåtande hemställt,
att riksdagen måtte

I. godkänna vid statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 11 februari
1965 såsom bilaga fogat förslag till
stat för försvarets fastighetsfond för
budgetåret 1965/66;

II. för budgetåret 1965/66 på driftbudgeten
under fjärde huvudtiteln såsom
förslagsanslag anvisa

a) till Ersättning till försvarets fastighetsfond:
Kasernbyggnaders delfond
139 276 000 kronor,

b) till Ersättning till försvarets
fastighetsfond: Befästningars delfond
69 529 000 kronor,

c) till Ersättning till försvarets fastighetsfond:
Försvarets forskningsan stalts

delfond 3 438 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Söderberg,
som dock ej antytt sin mening.

Hem SÖDERBERG (s):

Herr talman! För iståndsättning av
gamla militärkaserner föreslås här nära
160 miljoner kronor, vartill längre fram
kommer ytterligare 90 miljoner. Det är
pengar som jag i anslutning till behandlingen
av statsutskottets utlåtande
nr 4 befarade kan bli bortkastade miljoner
om inte dessa investeringar föregås
av en ordentlig översyn av vår

fredsutbildningsorganisation. Skäl för
en ny debatt anser jag inte föreligga,
varför jag, herr talman, endast ber att
få hänvisa till vad jag under nämnda
ärende anförde.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial: nr

42, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1965/66 till Bidrag till varudeklarationsnämnden;
och

nr 43, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1965/66 till Avsättning till fonden
för friluftslivets främjande.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna
godkändes.

Herr talmannen yttrade, att, under
förutsättning att de nu godkända voteringspropositionerna
bleve godkända
även av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares
talman gemensamma omröstningar över
dessa voteringspropositioner komme
att anställas vid kamrarnas sammanträden
onsdagen den 21 april kl. 11.00.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 44, angående överlämnande
till konstitutionsutskottet av
två till statsutskottet hänvisade motioner
i viss del, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Om viss rätt för jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse till avdrag vid beskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 21, i anledning av väckta
motioner om viss rätt för jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse till avdrag
vid beskattningen.

4t Förslå kammarens protokoll 19G5.Nr 16

100

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Om viss rätt för jordbrukets ekonomiska

beskattningen

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:299, av herrar Eskilsson
och Hiibinette, samt 11:371, av herr
Hedin in. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära sådan översyn av skattelagstiftningen,
att jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
medgåves avdragsrätt för
kostnader för forsknings- och annat utvecklingsarbete
inom jordbruket.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:299, av herrar Eskilsson och Hiibinette,
samt II: 371, av herr Hedin m. fl.,
om viss rätt för jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse till avdrag vid beskattningen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Yngve Nilsson, Ottosson och Nilsson i
Svalöv, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr HUBINETTE (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 21 är föranlett av ett
motionspar som tar upp frågan om en
översyn av skattelagstiftningen i syfte
att jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
skall kunna medges avdragsrätt
för kostnader i samband med forsknings-
och utvecklingsarbete inom jordbruket.
Strävandena att nå högsta möjliga
effektivitet för såväl det enskilda
jordbruket som för verksamheten med
uppsamling, förädling och marknadsföring
av produkterna är självklara saker
för den möderne svenske jordbrukaren.
Såsom påpekas i motionerna
måste jordbruket i lika hög grad som
industrien utnyttja näringens egna resurser
för detta sitt utvecklingsarbete.
Därför har vi motionärer tagit upp frågan
om en översyn av lagstiftningen på
området. Svaret som bevillningsutskottet
givit är dock inte särskilt uppmuntrande.
Man hemställer på vanligt sätt

föreningsrörelse till avdrag vid

att motionerna »icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd».

I det resonemang som ligger till
grund för utskottets avslagsyrkande redovisas
dock ganska betänkliga förhållanden.
När det gäller frågan om rätt
till avdrag för bidrag till vetenskaplig
forskning säger utskottet att riksdagen
redan år 1959 — observera år 1959 —
på hemställan av bevillningsutskottet
begärde en utredning. Denna utredning
har ännu inte kommit till stånd, och
utskottet nöjer sig med att konstatera
att Kungl. Maj:t har frågan under fortsatt
uppmärksamhet. Därefter åberopas
en särskild utredning som finansdepartementet
låtit göra i december 1958 och
som utmynnat i förslag om avdragsrätt
för vissa medlemsavgifter och bidrag. I
ett av sina bestänkanden år 1963 förutsätter
utskottet att även denna fråga
blir föremål för fortsatta äverväganden
från Kungl. Maj:ts sida. Nu, år 1965,
säger man: »Enligt vad utskottet erfarit
har Kungl. Maj:t frågan om medlemsavgifternas
behandling i skattehänseende
under fortsatt uppmärksamhet.»
Därmed kan motionsyrkandet enligt utskottet
anses i huvudsak tillgodosett.
Det är till att ha tålamod, skall jag säga.
Mig förefaller det naturligt att utskottet
stöter på i frågan och verkligen försöker
få effekt av sina för länge sedan
gjorda framställningar. På detta sätt
kan det ju inte fortsätta längre.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motionerna 1:299 och
11:371.

I detta anförande instämde herr Eskilsson
(h).

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Eftersom detta är ett
enhälligt utskottsbetänkande — det är
sällan vi är så eniga i bevillningsutskottet
— hade jag inte räknat med att, jag
höll på att säga, någon utomstående
skulle lägga sig i frågan. Nu har det
framställts ett yrkande om bifall till

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

101

motionerna, varför jag hemställer om
bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om studieresor för riksdagens ledamöter

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om studieresor för riksdagens ledamöter,
m. m.

I två till bankoutskottet hänvisade
likalydande motioner, nr 495 i första
kammaren av herrar Wallmark och Slefanson
samt nr 589 i andra kammaren
av herrar Arvidson och Wahlund, hade
hemställts, att riksdagen måtte uppdraga
åt något sitt organ att pröva ansökningar
om medel för studieresor
utomlands från riksdagens ledamöter
och tjänstemän.

Vidare hade i den till bankoutskottet
hänvisade motionen nr 599 i andra kammaren
av herr Svensson i Kungälv m. fl.
anhållits, att riksdagen måtte bemyndiga
talmanskonferensen att vid dispositionen
av anslaget till riksdagens övriga
kostnader anvisa medel till enskild riksdagsledamot
för utlandsresa i fall av
den art som i motionen angivits.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 495 och 11:589 samt II: 599 måtte
bemyndiga talmanskonferensen att under
budgetåret 1965/66 försöksvis bevilja
bidrag till riksdagsledamöters utlandsresor
i enlighet med vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservation hade avgivits av herr
Åkerlund, som ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den
lydelse, reservationen visade.

Om studieresor för riksdagens ledamöter

Enligt förslaget i reservationen torde
bidrag under en försöksperiod endast
böra utgå till sådan resa, som föranleddes
av inbjudan till kongress eller
liknande sammankomst.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Här förevarande utlåtande
är svar på två motionsyrkanden om
resemöjligheter för riksdagsmännen.
Det ena yrkandet går ut på att möjliggöra
för riksdagsmän att enskilt eller
i grupp resa till internationella konferenser
etc., om inbjudan kommer till
riksdagen att låta sig representeras på
dessa konferenser. Det andra yrkandet
går något längre genom att låta enskilda
riksdagsmän ta initiativ till resor
utomlands, enskilt eller i grupp, för
konferenser och studier m. m.

Jag ställer mig i princip mycket positiv
till att riksdagsmänen reser utomlands.
Det är allmänt sett berikande och
lärorikt inte minst att se på sitt eget
land litet på avstånd. Det är en brist att
riksdagen saknat medel att kunna bekosta
en representation vid internationella
konferenser och liknande. Riksdagen
bör ha medel därför. Departementen
har ju sedan gammalt anslag till
utlandsresor för ämbetsmännen, och jag
tycker för min del att riksdagen borde
ha ett motsvarande anslag. Jag har därför
biträtt förslaget om ett anslag av
50 000 kronor för ändamålet, eftersom
jag tycker att det är bra, utom i ett
enda hänseende. Jag tycker inte att initiativet
bör utgå från de enskilda riksdagsmännen
själva, ty i så fall får anslaget
i själva verket karaktären av stipendiefond.
En sådan anordning är enligt
min mening känslig för den allmänna
opinionen, och jag anser därför
att vi skulle inskränka oss till att anta
utlåtandet med den i reservationen angivna
begränsningen.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen, vilket
är utskottsutlåtandet med den ändring,
som framgår av reservationen.

102

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Om studieresor för riksdagens ledamöter

Herr PALM (s):

Herr talman! Den här frågan var ju
aktuell i en motion 1962 då jag var eu
av motionärerna. Vid behandlingen i
utskottet tog vi för tämligen givet att
man inte skulle behöva diskutera så särskilt
mycket om denna sak, men motionen
avslogs den gången med en ganska
välvillig skrivning från utskottet.

I år föreligger två motioner, såsom
herr Åkerlund nämnde, Såväl socialdemokrater
och folkpartister som en högerman
finns med bland motionärerna.
Utskottet har nu tagit litet mera seriöst
på frågan än man gjorde för tre år
sedan och skickat motionerna på remiss
dels till riksdagens interparlamentariska
grupp, som ställer sig positiv till
tanken, dels till nämnden för internationellt
bistånd, vars skrivning också
är positiv. Remissyttrande föreligger vidare
från Svenska institutet som likaledes
tillhör de positiva och bl. a. nämner
att institutet ofta får ta emot parlamentariker
från andra länder som är
på studiebesök i Sverige. Slutligen har
utskottet remitterat motionerna till styrelsen
för riksdagsbiblioteket som anfört
att detta inte är någonting nytt i
den västtyska förbundsdagen som möjliggjort
sådana resor i ganska stor omfattning
samt att norrmännen slagit in
på någonting som i viss mån liknar den
i motionerna aktualiserade linjen.

Herr Åkerlund nämnde att den ena
motionen sträcker sig litet längre än
den andra. I den motion som här i kammaren
undertecknats av en högerman
och en folkpartist begäres medel till enskild
riksdagsledamot för utlandsresa
i syfte att studera sociala åtgärder, utbildningens
ordnande, företag och
forskning samt relationerna mellan staten
och näringslivet i en del länder, för
att nu nämna några exempel. I den andra
motionen, som är undertecknad av
två socialdemokrater och en folkpartist,
begäres medel för svenska riksdagsmän
som önskar deltaga i kongresser
och liknande sammankomster utomlands.

Utskottet har varit praktiskt taget
enhälligt, om jag bortser från den rereservation
som herr Åkerlund fogat till
utlåtandet. Vi tror att man på det mest
betryggande sättet löser denna fråga genom
att riksdagen uppdrager åt talmanskonferensen
att handha uppgiften.
Vi har försiktigtvis skrivit in i utlåtandet
att närmare bestämmelser för den
försöksvis tillämpade bidragsgivningen
torde få utformas av talmanskonferensen.
Det förutsättes också att varje riksdagsman
som kommer i fråga för en sådan
här resa blir skyldig att vid hemkomsten
lämna en reserapport.

Utskottet anser att verksamheten bör
få bedrivas försöksvis och föreslår att
under kommande budgetår det relativt
ringa beloppet av 50 000 kronor skulle
ställas till talmanskonferensens förfogande
för ändamålet.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till det anförda få yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder framkomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
lagrådet m. m.; samt

nr 18, i anledning av dels väckta motioner
om kostnadsfri rättshjälp vid administrativ
process, dels ock väckta motioner
angående fri rättegång.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

103

Ang. rätten till tilläggssjukpenning vid barnsbörd

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av väckta motioner angående
grupplivförsäkringen för värnpliktiga,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. rätten till tilläggssjukpenning vid
barnsbörd

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av väckta
motioner angående rätten till tilläggssjukpenning
vid barnsbörd.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 233
i första kammaren av fru Olsson och
herr Carlsson, Eric, samt nr 281 i andra
kammaren av herrar Börjesson i
Falköping och Gomér, ävensom

2) de likaly dande motionerna nr 506
i första kammaren av fru Hultell och
herr Geijer, Lennart, samt nr 633 i andra
kammaren av fru Nettelbrandt.

I motionerna I: 233 och II: 281 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
av frågan om möjligheterna
att medgiva förvärvsarbete i begränsad
utsträckning i samband med barnsbörd
utan att kvinnan därvid förlorade tillläggssjukpenningen.

I motionerna I: 506 och II: 633 hade
anhållits, att riksdagen måtte föranstalta
om en snar översyn av 3 kap. 13 §
lagen om allmän försäkring och att före
en eventuell ändring av bestämmelsen
möjlighet måtte givas till en tolkning,
som icke obehörigen åsidosatte antingen
den enskildes eller samhällets intressen.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 233 och II: 281 samt i anled -

ning av motionerna 1:506 och 11:633
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att motionerna måtte överlämnas
till 1961 års sjukförsäkringsutredning,
samt

B. att motionerna I: 506 och II: 633, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Här föreligger ju ett utlåtande
från andra lagutskottet utan någon
reservation. Jag har emellertid varit
mycket tveksam i detta ärende, därför
att jag anser att man där bryter en
princip som vi har hållit mycket styvt
på under de gångna åren.

Frågan har aktualiserats genom ett
fall som omtalats i tidningspressen. En
kvinna fick under sin graviditetstid
enligt de bestämmelser som gäller tillläggssjukpenning
den period bestämmelserna
föreskriver. Av en eller annan
anledning återgick hon till arbetet
— det gällde visst tre dagar — och
blev anmäld till sjukkassan med påföljd
att hon miste sin tilläggspenning under
hela den tid som återstod av de sex
månader en gravid kvinna har rätt till
ledighet från sin anställning. Det har
motionerats om att de gravida kvinnorna
skall ha den friheten, och andra lagutskottet
har tyckt att ärendet borde
överlämnas till sjukförsäkringsutredningen
för en liten översyn. Det är klart
att man kan göra på det sättet. Jag vet
bara inte om det är tillrådligt att sjukförsäkringskommittén
skall bryta den
gamla princip som gäller, nämligen att
den som uppbär ersättning från sjukförsäkringen
inte arbetar under samma
tid.

Nu har man velat göra gällande att
graviditeten inte är jämförbar med
ett vanligt sjukdomsfall. Det är ju under
speciella omständigheter som kvinnorna
under graviditetstiden har fått
ersättning. Det kanske är mera av ad -

104

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Ang. rätten till tilläggssjukpenning vid barnsbörd

ministrativa skäl som det överlämnats
till våra sjukkassor att ombesörja utbetalningen
av medlen. Jag vill erinra
om att vi ju har upplevt en tid när våra
gravida kvinnor inte hade någon ersättning
alls. Vi tyckte det var hårt och besvärligt
för dem att de skulle behöva
gå i sina anställningar kanske till några
dagar före födseln. Av det skälet inrättades
ju på sin tid mödrahjälpsnämnderna,
av vilka kvinnorna fick en viss
ersättning, som jag tror var 270 kronor.
Mödrahjälpsnämnderna avskaffades, och
beloppet justerades uppåt. Samtidigt bär
man fått rätt till tilläggssjukpenning.

Jag har den uppfattningen — den
har ju även socialministern gjort sig till
tolk för genom besvarandet av en interpellation
i denna angelägenhet i andra
kammaren under höstriksdagen då han
klart och tydligt framförde sina åsikter
— att det vore en mycket allvarlig sak
att ändra på bestämmelserna så att man
under den tid man hade tilläggspenning
skulle ha rätt att avbryta denna period
och arbeta för att sedan bara sluta
sitt arbete och ha rätt till tilläggspenning
för den återstående tiden. Jag har
velat ge till känna att jag har samma
uppfattning som socialministern. Vi vet
ju egentligen inte riktigt var vi kommer
att hamna om vi bryter denna principiella
inställning och säger, att när en
person som uppbär ersättning finner
för gott att arbeta en vecka, skall personen
kunna göra detta. Man anmäler
det till sjukkassan och mister den veckans
ersättning. Sedan skall man kunna
få ersättning igen, när veckan är
slut och man har upphört att arbeta.
Jag tycker att detta även administrativt
sett blir en mycket besvärlig sak för
våra sjukkassor.

Jag har velat nämna dessa betänkligheter
innan vi fattar beslut i detta
ärende så att det kan komma med i
handlingarna. Om det skall bli en ändring
får vi väl se när sjukförsäkringskommittén
har tagit ställning.

Jag har med detta, herr talman, en -

dast velat yrka bifall till utskotets hemställan.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Inom andra lagutskottet
har vi varit överens om att principen
bör vara att ledigheten skall vara sammanhängande.
Det har emellertid inför
utskottet rapporterats sådana särskilda
förhållanden att vi funnit, att den sittande
sjukförsäkringsutredningen borde
få undersöka huruvida det i dylikt
fall skulle kunna göras undantag från
principen att ledigheten skall vara sammanhängande.
Det har bland annat upplysts
att det har förekommit att en sjuksköterska,
som var ledig på grund av
barnsbörd blev anmodad att tjänstgöra
vid en tillfällig vakans på sjukhuset.
Man ville gärna ha henne tillbaka för
en kort period, ty hon tillhörde specialisterna
som är svåra att ersätta.
Sjukhuset erbjöd sig att skicka en sköterska
till hennes hem under den tid
då hon skötte tjänsten, så att det inte
skulle vara någon fara vare sig för
henne själv eller för barnet. Vi tyckte
att det i detta fall syntes vara fråga
om sådana omständigheter att man kanske
inte behövde hålla så strängt på
kravet om den sammanhängande ledigheten.
Självfallet skall anmälan om avbrottet
göras hos försäkringskassan.
Ingen ledamot av utskottet hade någon
annan uppfattning än att det skulle erfordras
särskilda skäl för att avbrott
skall kunna ske och att avbrottet skall
vara av relativt kortvarig natur.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m.;

Onsdagen den 7 april 1965 era.

Nr 16

105

Ang. låglöne- och låginkomstgruppernas problem

nr 16, i anledning av väckta motioner
om viss utvidgning av förbudet mot
oljeutsläpp till sjöss; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 31 maj 1963 (nr
268) om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
reglering av priserna på fisk under
budgetåret 1965/66, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckta motioner
om meritvärderingen av ungdomsledarskap
vid inträde till utbildningsanstalter;
och

nr 16, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att stimulera anställande
av kvinnlig arbetskraft inom
industrien.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. låglöne- och låginkomstgruppernas
problem

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning
av väckta motioner angående låglöneoch
låginkomstgruppernas problem.

Till behandling hade allmänna beredningsutskottet
förehaft följande motioner,
nämligen

I. de likalydande motionerna I: 14,
av herr Auyiistsson m. fl., och II: 19,
av herr Franzén i Motala in. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla om en allsidig och förutsättningslös
utredning i syfte att — vid sidan
av fackliga åtgärder — lösa låglönegruppernas
problem;

II. de likalydande motionerna I: 21,
av herrar Eric Carlsson och Johan Olsson,
samt II: 26, av herr Eriksson i
Bäckmora m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om en utredning i fråga
om låginkomstgruppernas problem i enlighet
med vad som anförts i motionerna; III.

de likalydande motionerna 1:255
av herrar Sundin och Axel Kristiansson,
samt 11:310, av herrar Elmstedt och
Boo, i vilka motioner yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla om skyndsam och allsidig utredning
om låginkomstgruppernas situation
i samhället samt om möjligheterna
att genom näringspolitiska, skattepolitiska
och socialpolitiska åtgärder
bereda låginkomsttagare, som nu levde
under otillräckliga ekonomiska förhållanden,
möjligheter till en önskvärd
standardhöjning;

IV. de likalydande motionerna 1:575,
av herr Boman m. fl., och II: 704 av
herr Nihlfors m. fl., vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj: t
måtte hemställa, dels om en förutsättningslös
utredning för att kartlägga och
belysa de problem, som hade att göra
med de befolkningsgrupper, som hade
särskilt låga inkomster för helt år, dels
att Kungl. Maj:t för riksdagen måtte
lägga fram de förslag, som kunde vara
ägnade att lösa problemen utan att därigenom
friheten för arbetsmarknadens
parter att träffa överenskommelser åsidosattes.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna I: 14 och II: 19,
de likalydande motionerna I: 21 och II:
26, de likalydande motionerna 1:255
och II: 310 samt de likalydande motio -

106

Nr 16

Onsdagen den 7 april 19C5 em.

Ang. statens järnvägars rabattresor för pensionärer

nerna 1:575 och 11:704 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en undersökning
i syfte att kartlägga låginkomstgrupperna
och belysa deras problem
och att motionerna i övrigt icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Kvällen har ju inte
lidit så långt, så jag vågar fresta kammarens
tålamod några minuter trots att
ett enhälligt utskottsutlåtande föreligger
och trots att jag inte har något yrkande.
Låglöneproblemet är dock enligt
min värdering av sådan storleksordning
att jag inte kan släppa frågan här
utan några kommentarer.

Enligt gamla vedertagna begrepp har
vi kanske inte någon som behöver svälta
i detta land, men levnadsstandard är
ju i hög grad ett relativt begrepp och
den som har kvar något av sitt sociala
samvete kan väl inte undgå att undra
hur en familjeförsörjare klarar sig som
inte ens kommer upp till 250 kronor per
vecka. Problemet är ju att vi trots vårt
välstånd ändå har många i den lönegruppen.

Jag vill inte alls undervärdera svårighetsgraden
i problematiken, men jag vill
ändå framhålla att grundförutsättningen
för en lösning till syvende og sidst
är solidaritet gentemot dessa grupper.
Den solidariteten får inte som hittills
omfatta enbart LO-grupper, utan den
måste omfatta hela arbetsmarknaden.
Om de sämst lottade skall få sina villkor
förbättrade, får fördenskull inte kravet
om kompensation från redan välbeställda
komma som ett brev på posten.
I så fall kommer vi ut på än farligare
vägar och kommer ändå inte till någon
lösning av de eftersläpandes problem.

Fackföreningsrörelsen har här givetvis
sin stora roll och kommer även att
få dra det tyngsta lasset i fortsättningen,
om någon ändring skall kunna ske,
men problemet har så många aspekter
att samhället inte heller kan komma undan
sitt ansvar, inte minst när det gäl -

ler strukturförändringar, lokaliseringspolitik
och arbetsmarknadspolitik över
huvud taget.

Jag är tacksam mot utskottet för att
det har tagit så allvarligt på problemet
som det har gjort. Jag vill särskilt understryka
vad utskottet anfört i enlighet
med LO:s remissyttrande om behovet
av en enhetligt redovisad lönestatistik
för hela arbetsmarknaden, en statistik
som för närvarande saknas. Jag
vill också understryka vad utskottet säger
i samma mening om möjligheten
till riktlinjer för en så rättvisande bedömning
som möjligt av olika löntagargrupper.
Om utskottets intentioner fullföljs,
tror jag att alla berörda parter
blir bättre rustade att lösa problemet
med de s. k. oföränderliga löneklyftorna.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 18,
i anledning av väckt motion om bevarande
av det kulturhistoriska värdet
hos äldre bebyggelse som används för
fritidsändamål, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. statens järnvägars rabattresor för
pensionärer

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning
av väckta motioner angående folkpensionärsrabatter
på statens järnvägars
och postverkets bussar, om utvidgning
av statens järnvägars reserabatter till att
gälla även busslinjer samt angående statens
järnvägars rabattresor för pensionärer.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande motioner, vilka

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

107

Ang. statens järnvägars rabattresor för pensionärer

av utskottet upptagits till samtidig behandling: I.

de likalydande motionerna 1:15, av
herr Harry Carlsson m. fl., och 11:22,
av herr Jonsson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte föreslå, att Kungl. Maj:t
skulle upptaga överläggningar med järnvägsstyrelsen
och poststyrelsen om utvidgning
av i motionerna berörda rabatter
för folkpensionärer;

II. de likalydande motionerna I: 17,
av herrar Erik Filip Petersson och Ebbe
Ohlsson, samt II: 17, av herr Berglund
in. fl., i vilka motioner anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte giva till känna önskvärdheten av
att de rabatter, som gällde på statens
järnvägars tåglinjer, även måtte äga giltighet
för färd med SJ:s busslinjer;
ävensom

III. de likalydande motionerna I: 598,
av herr Åkerlund, och II: 715, av fröken
Wetter ström m. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
uttala, att Kungl. Maj:t borde bemyndiga
järnvägsstyrelsen att ändra bestämmelserna
om rabattresor för ålderspensionärer
så, att rabattkorten även gällde
dels för förtidspensionär, dels på SJ:s
busslinjer, dels ock vissa veckodagar
under sommarmånaderna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att

1) de likalydande motionerna 1:15
och II: 22,

2) de likalydande motionerna I: 17
och II: 17 samt

3) de likalydande motionerna 1:598
och II: 715

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Erik Gustaf Peterson, Enarsson och Nyman,
fru Olsson samt herrar Blomquist,
Skoglösa, Bimås, Börjesson i Glömminge,
Nilsson i Agnäs och Andersson

i Örebro, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av

1) de likalydande motionerna 1:15
och II: 22,

2) de likalydande motionerna 1:17
och II: 17 samt

3) de likalydande motionerna 1:598
och II: 715

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva
till känna vad reservanterna anfört.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Den genomgående tanken
i de motioner som ligger till grund
för detta utlåtande angående folkpensionärsrabatterna
på statens järnvägar
är att dessa rabatter även skall gälla vid
färd med SJ:s och postverkets bussar.
Även om SJ enligt gällande principer
avgör rabattutformningen kan det vara
motiverat att riksdagen säger sin mening,
och det har riksdagen vid flera
tillfällen gjort, inte utan resultat.

Genom att en del järnvägar läggs ner
och ersätts med bussar, blir denna rabattförmån
urholkad, om inte rabatten
också får gälla för färd med buss. Framställningarna
i år gäller alltså i första
hand att söka bevara denna rabattförmån.

I motionerna uttalas också önskemål
om att det s. k. 67-kortet skall få gälla
för några resor vid helger och under
sommaren.

Det vore, herr talman, mycket att säga
om detta, men då det är tolfte året å rad
som denna fråga behandlas är det mesta
sagt. Jag skall därför nöja mig med
att yrka bifall till reservationen vid
utlåtandet nr 19.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! I det föregående anförandet
fick vi en påminnelse om hur
gammal denna fråga är. Det är tolv år
sedan man först drog upp den, och vi

108

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Ang. statens järnvägars rabattresor för pensionärer

har inte kommit långt. Jag skulle inte
ha begärt ordet, om det inte varit så
att jag gärna vill lämna en upplysning
om rabatteringen för bussarna. Det är
klart att man när en järnvägslinje läggs
ner och bussar införes tycker att man
borde få behålla den förmån man har
haft genom 67-kortet. Jag har haft mycket
allvarliga överläggningar om denna
detalj med vederbörande inom SJ, och
jag vill förklara hur det ligger till, så
att man kanske nästa år slipper motionera
på denna punkt.

I dag är ju bestämmelserna sådana
att 67-kortet gäller på järnvägar under
en viss period. Järnvägsstyrelsen säger
att man inte kan införa 67-kortet för
bussresor, utan om man över huvud taget
skulle förändra resekostnaderna på
bussarna för våra pensionärer, måste
man införa enkelt biljettpris för tur- och
returresa. Detta innebär att man måste
göra det generellt, tv man kan inte ha
olika biljettpriser på bussar. Det för
med sig att den inkomst man har nu på
bussarna sjunker med en tredjedel. Någon
annan teknisk lösning, säger man
inom SJ, kan man inte finna. Problemet
är då att man först skall fylla ut det
antal resenärer som behövs för att täcka
bortfallet av en tredjedel av nuvarande
inkomster, och då går det alltså
på samma sätt som det gör i dag. Man
får små inkomster, och sedan skall man
suga upp ytterligare resande för att
tjäna mer, och järnvägsstyrelsen säger
att den inte är övertygad om att det
går. Det är som utskottet säger en fråga
som riksdagen egentligen inte kan göra
något åt. Det är företagets egen fråga.
Det är företaget som här har rätt att
avgöra i vad mån man kan rabattera.
Så ligger alltså frågan om bussresorna
till.

Vad sedan gäller förtidspensionärer
och dem som har hustrutillägg har man
bestämt sagt att man inte kan ha någon
annan regel än 67-årsregeln. Annars
kan man nämligen icke hålla en klar
linje när det gäller biljettförsäljningen,
utan det kommer att trassla till sig all -

deles oerhört. 67-kortet har ju den innebörden
att man inte behöver vara
pensionär och uppbära pension. Man
kan köpa 67-kortet vid fyllda 67 år, antingen
man är miljonär eller fattig pensionär.
67-kortet slår tvärsigenom alla
befolkningsskikt. SJ har sagt att man
vet det och inte har något att erinra
emot det, 67 år anser man vara den
gräns som man bör hålla på, ty den har
varit den enklaste.

Jag hoppas att årets motionärer och
de som har motionerat tidigare skall
reellt bedöma dessa frågor och alltså
beakta de sakliga tingen i dem, så kanske
vi slipper motioner i fortsättningen.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag har suttit och lyssnat
på debatten, framför allt på herr
Svenssons inlägg, och jag måste säga
några ord i anslutning till detta. Jag
kan inte hjälpa att jag tycker att det
hela luktar byråkrati i sin prydno. Jag
har upplevt saken så i mitt eget län, att
man drar in tåg och sätter in andra trafikmedel
i stället. Staten gör det för att
det skall bli billigare. Vilka är det nu
som blir lidande i sådana situationer?
Det är först och främst de som inte har
möjlighet att hålla sig med egen bil,
och det är först och främst pensionärerna.
Dessa pensionärer, som bor kvar
på sina hemman ute i byarna, får försämrade
resemöjligheter, och de får
dessutom fördyrade resemöjligheter.
Jag har ofta tänkt på dessa människor,
hur klämda de är just i detta samhälle
som vill å ena sidan driva rationaliseringstanken
så långt som det är möjligt
och å andra sidan lägga in en social
syn på sammanhanget. När frågan
kommer upp på ett sådant sätt säger
man från SJ: Det går inte. Varför går
det inte? Det är det som saken gäller.
Det går inte, därför att man inte vill ta
itu med frågan och resonera om den. Är
det omöjligt att också i detta sammanhang
införa kollektivbiljett så att de

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

109

Ang. statens järnvägars rabattresor för pensionärer

som får försämrade resemöjligheter i
varje fall inte skall få fördyrade resor.

Jag vill ha sagt detta, herr talman,
därför att jag innerst inne känner olust
inför den byråkratiska tanke, som redovisats
i denna debatt.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Då jag är motionär i
detta ärende, vill jag begagna tillfället
att säga några ord. Jag kan instämma
i vad som nyss sades här, att man inte
kan hysa någon särskild respekt, om det
reses till synes oöverstigliga hinder mot
att tillämpa detta rabattsystem på landsvägsbussarna.

Järnvägsstyrelsen säger i sin redogörelse
att det inte är kommersiellt motiverat
med en utvidgning av rabattsystemet.
I maj 1963 lämnades här i riksdagen
ett interpellationssvar, och då
fick man reda på att år 1962 såldes
113 000 rabattkort till pensionärer och
att de inbringade 5,3 miljoner kronor.
Därför vågar jag dra den slutsatsen att
det inte är någon dålig affär att uppmuntra
pensionärerna till att resa.

Sedan har diskussionen rört sig om
huruvida det finns tekniska möjligheter
att tillämpa detta rabattsystem på
bussarna. Skillnaden mellan en rälsbuss
och en landsvägsbuss är bara den att
den ena går på räls och den andra på
landsväg. Jag tycker att våra skickliga
administratörer i SJ mycket lätt borde
kunna hitta en metod att tillämpa ett
lika rabattsystem för båda dessa trafikmedel.

Som det har sagts beslutar riksdagen
om nedläggande av järnvägar. Av ett
sådant beslut följer automatiskt att folkpensionärer
kommer i en sämre ställning
ekonomiskt sett när det gäller resemöjligheter.
Därför är det fullt i sin
ordning att riksdagen gör ett påpekande
i denna sak och att man eftersträvar
en lösning som bör ligga inom räckhåll.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

5 Förslå kammarens protokoll 1965. Nr lo

Häri instämde herr Carlsson, Harry,
(fp).

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Under många tidigare
år har motioner i denna fråga väckts
även från centerpartiet. Vi har inte någon
sådan motion i år, men centerpartister
förekommer bland reservanterna.
I anslutning till behandlingen av detta
ärende ber jag att få instämma i de
synpunkter som tidigare har framförts
från denna talarstol i fråga om möjligheterna
att villfara motionärernas önskemål.

Enligt vår och min uppfattning sker
det en ganska betydande orättvisa emot
en del människor, som fortfarande av
olika anledningar måste eller vill bo
kvar ute i glesbygder, där järnvägslinjer
försvinner och ersättes med busslinjer.
Jag har under de bussfärder som
jag också allt som oftast företar många
gånger sett de förvånade ansikten som
pensionärerna satt upp, när de av busschaufförerna
fått veta att då de åker
buss som går på gummihjul måste de
betala mera än då de åker buss som går
på järnhjul.

Det är svårt att få de gamla kämparna,
som herr Axel Svensson anser sig
vara talesman för, att förstå att detta
är den högsta potens av sakkunskap
som en byråkratisk styrelse i vårt land
kan åstadkomma. När man hörde herr
Axel Svensson blev man nämligen övertygad
om att det inte finns något mera
kungatroget i denna kammare. Han hade
dessutom förhört sig med järnvägsstyrelsen
och fått reda på att det var en
teknisk omöjlighet att ordna rabattering
på busslinjer.

Jag är övertygad om att i dessa dagar,
där man sysslar med en så avancerad
teknik, måste det vara en enkel sak att
klara denna fråga. Varför har vi annars
tekniker i järnvägsstyrelsen och på
andra platser?

Jag ber därför, herr talman att få yrka
bifall till reservationen. Jag är över -

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Ang. statens järnvägars rabattresor för pensionärer

tygad om att ett påpekande från riksdagen
i detta ärende skall få vederbörande
myndighet att ompröva sitt ställningstagande.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Detta ärende håller på
att bli en evig följeslagare i riksdagen,
och det har nyss erinrats om att det är
tolfte året i rad denna motion väckts.
Det förhåller sig ingalunda så att det
har stått stilla på detta område under
tiden. Det har i själva verket skett en
enorm utveckling just vad beträffar pensionärernas
förmåner i vårt land. De
har genom statsmakternas beslut fått
allt bättre pensionsnivå. Samtidigt har
för den delen också rabatterna vuxit.

När riksdagen avslår dessa motioner,
som kommer tillbaka år efter år, är det
självfallet inte på grund av njugghet
mot pensionärerna utan för att man vill
följa vissa principer som riksdagen själv
varit med om att godkänna.

Den ena principen gäller just statens
järnvägars taxepolitik och ekonomiska
trafikpolitik. Riksdagen har fastställt,
senast 1963, att SJ av statsmakterna inte
skall åläggas åtgärder som inte är trafikekonomiskt
motiverade. Det är den
ena riktlinjen som riksdagsledamöterna
själva senast för två år sedan varit med
om att fastlägga, och i själva verket innebär
denna riktlinje en viss åtstramning
just för att markera denna huvudprincip.

Den andra principen är att pensionärerna
i första hand skall få en förbättring
av sina förmåner, inte genom
allehanda slags rabatter och liknande
utan genom höjning av pensionerna. Det
är också vad som nu sker.

Under hänvisning till dessa huvudprinciper
har riksdagen inte velat gå
med på de aldrig upphörande framstötarna
för genomförande av olika rabattförmåner.
Jag erinrar om att statens
järnvägar inom ramen för sin trafikpolitik
har kunnat utvidga rabatterna på
skilda sätt. Utskottet förutsätter ju ock -

så att trafikföretagen fortlöpande skall
beakta alla de möjligheter härtill som
uppkommer inom ramen för den av
regering och riksdag godkända trafikpolitiken.

Vad gäller rabatterna vid bussresor
kan det onekligen verka som en orättvisa
att man efter att tidigare haft rabatter
på en järnvägslinje inte kan överflytta
rabatterna på busslinjerna, då
järnvägslinjen lägges ner. Härom har
statens järnvägar senast för ett par månader
sedan lämnat en utförlig redogörelse
till Kungl. Maj:t. I redogörelsen
anser man det inte vara kommersiellt
motiverat med att genomföra en sådan
kraftig utvidgning av rabattsystemet
och framhåller att man då skulle riskera
att försämra driftservicen för andra
bussresenärer, eftersom man inte vid ett
givet tillfälle kan förutse vilken efterfrågan
det kommer att bli på bussplatser.

Utskottet har funnit de motiv som förebragts
från SJ bärkraftiga och förordar
att motionärernas krav inte skall
beaktas. Men utskottet betonar att SJ
och övriga berörda trafikföretag skall
söka tillgodose önskemålen om en utvidgning
av rabatterna även fortsättningsvis
inom ramen för den av statsmakterna
fastställda trafikpolitiken.

I sakfrågan vidhåller jag den uppfattningen
att statsmakterna gör pensionärerna
den bästa tjänsten, inte genom att
plottra med varjehanda rabatter utan
genom att fortsätta med att förbättra
pensionsförmånerna, alltså de generella
pensionerna.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, se -

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

dan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 19, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 61.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. reserabatter för värnpliktiga m. fl.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning
av väckta motioner angående värnpliktigas
fria resor, angående statens järnvägars
rabattresor för värnpliktiga och
angående fria resor för värnpliktiga
m. m.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande motioner, vilka
av utskottet upptagits till samtidig behandling: -

Ang. reserabatter för värnpliktiga m. fl.

1) de likalvdande motionerna 1:101,
av herrar Strandberg och Enarsson,
samt 11:130, av herrar Petersson och
Krönmark, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla, att sådana bestämmelser angående
värnpliktigas fria resor måtte utfärdas,
att den färdsträcka, för vilken
militärbiljett gällde, finge tillgodoräknas
som resväg vid taxesättning av tillläggsbiljett
(vid förlängd resa);

2) de likalydande motionerna I: 343,
av fru Olsson och herr Axel Kristiansson,
samt 11:410, av herrar Antonsson
och Johansson i Växjö, såvitt däri föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om skyndsam
utredning av frågan om utsträckning
av de på järnvägarna gällande
rabatterna för värnpliktiga, pensionärer
och studerande till att gälla vid resor
med andra slag av kommunikationsmedel;
ävensom

3) motionen II: 94, av herrar Andersson
i Örebro och Hyltander, vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle giva till känna önskvärdheten
av att de rabatter, som värnpliktig
personal nu åtnjöte på statens järnvägars
järnvägslinjer, skulle utsträckas
att gälla även på färd med SJ:s busslinjer.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att

1) de likalydande motionerna I: 101
och II: 130,

2) motionen II: 94 samt

3) de likalydande motionerna 1:343
och 11:410, till den del de hänvisats
till utskottet,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Eric Gustaf Peterson, fru Olsson samt
herrar Blomquist, Skoglösa, Bimås och
Börjesson i Glömminge, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksda -

112

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamal

gen i anledning av de likalydande motionerna
1:101 och 11:130, motionen II:
94 samt den del av de likalydande motionerna
1:343 och 11:410, som hänvisats
till utskottet, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning rörande reserabatter för studerande,
värnpliktiga och pensionärer.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Denna fråga är närbesläktad
med den föregående. Här gäller
det utformningen av rabattresorna för
värnpliktiga, studerande och pensionärer.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med föreliggande yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 47.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten i

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål I

propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att till Konstnärsstipendier
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett reservationsanslag av 2 474 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lundström och Sundin (I: 163)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 197),

1 vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen å åttonde huvudtitelns
driftbudget för budgetåret 1965/66 måtte
anvisa ett reservationsanslag av

2 889 000 kronor till Konstnärsstipendier,
att användas i enlighet med vad
som föreslagits i motionerna;

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

113

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Mattson (1:164) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Björk
i Göteborg och Johansson i Trollhättan
(II: 187);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Strandberg (1:398) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Oskarson
och Fridolfsson i Stockholm (II:
478), i vilka föreslagits, såvitt nu vore

1 fråga, att riksdagen skulle besluta att
till Konstnärsstipendier för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 2 849 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Arvidson m. fl. väckt motion
(11:442), vari yrkats, såvitt nu vore i
fråga, att riksdagen skulle besluta, att de
dramatiska författarna alltjämt skulle
räknas till gruppen »konstnärer i övrigt»
och att anslaget därför skulle höjas
med 70 000 kronor utöver vad i
statsverkspropositionen föreslagits.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionen II: 442, i vad den avsåge
frågan om till vilken konstnärsgrupp
de dramatiska författarna borde
hänföras, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 163 och 11:197,
I: 398 och II: 478 samt II: 442, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Konstnärsstipendier för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag av

2 474 000 kronor;

III. alt motionerna I: 164 och 11:187
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

a) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Källqvist, Thorsten Larsson och Xils -

Eric Gustafsson, fröken Elmén samt
herrar Larsson i Hedenäset, Arvidson,
Kelander, Mattsson och Källstad, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionen II: 442,
i vad den avsåge frågan om till vilken
konstnärsgrupp de dramatiska författarna
borde hänföras, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
därom anfört;

b) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Källqvist, Thorsten Larsson och
Nils-Eric Gustafsson, fröken Elmén
samt herrar Larsson i Hedenäset, Nelander,
Mattsson och Källstad, vilka ansett,
alt utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna II: 442 samt I: 398 och
II: 478 ävensom med bifall till motionerna
1:163 och 11:197, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till
Konstnärsstipendier för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 2 889 000 kronor;

c) av herrar Kaijser, Wallmark, Turesson
och Nordstrandh, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den avfattning, denna
reservation visade, samt att utskottet
hort under II hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 163 och II: 197
samt 11:442 ävensom med bifall till
motionerna 1:398 och 11:478, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Konstnärsstipendier för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 2 849 000 kronor.

Herr talmannen yttrade, att under
överläggningen vid denna punkt jämväl
finge beröras de frågor, som behandlats
under övriga punkter i utlåtandet.
Eventuella yrkanden skulle dock stäl -

114

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål

las vid de särskilda punkterna, sedan
de var för sig föredragits.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag skall he att i huvudsak
få tala om punkt nr 5 i detta utlåtande
som rör författarpenningen.
I fråga om den punkt som sysselsätter
sig med konstnärsbelöningarna skulle
jag gärna ha velat yttra mig, men jag
skall i stort sett avstå från att göra det.
Jag vill bara erinra om att när dessa
konstnärsbelöningar i fjol instiftades,
hade vi för vår del mycket kraftiga anmärkningar
att rikta mot deras konstruktion.
Vi ansåg emellertid att dessa
konstnärsbelöningar borde införas för
att sedermera justeras när erfarenheter
hade vunnits. Departementschefen var
också vid det tillfället villig att understryka
att så skulle komma att ske. I
viss utsträckning har också detta fullföljts
beträffande det förslag som nu
föreligger. Vi för vår del kan inte finna
att all rättfärdighet i detta avseende
är uppfylld, utan hade önskat att man
gått längre på den väg som departementschefen
här har föreslagit. A andra
sidan är vi för vår del villiga att
godta det som förekommer i en reservation
beträffande konstnärsbelöningarnas
konstruktion.

Vad det gäller författarpenningen, den
som utlåningen för författares verk vid
de offentliga biblioteken ger, föreslog
vi vid fjolårets riksdag att grundbeloppet
för ersättningen åt författare för
utlåningen av deras verk skulle höjas
från 5 till 8 öre per boklån. I år går
andra motionärer fram med samma
förslag, medan vi, med tanke på penningvärdeförsämringen
och den långvariga
fastlåsningen av ersättningen
vid lågt belopp, uttalat oss för en höjning
till 10 öre. Yrkandet i vår motion
går ut på en skrivelse till Kungl.
Maj:t med hemställan om förslag till
nästa års riksdag om en sådan höjning
av ersättningsbeloppen.

Statsutskottet godtar i sin skrivning
makligt departementschefens förklaring

att den ökade stipendieringen ger författarfonden
möjlighet att öka sin socialt
inriktade verksamhet. Till detta
bör sägas att de tolv nya stipendierna
åt författare inte skulle ge mycket ytterligare
svängrum åt författarfondens
socialt betonade verksamhet, ens om
dessa stipendier verkligen helt tillföll
samma författarkategorier som hittills.
Hur mycket kommer då att tillfalla
dem? Två av de nya stipendierna
skall ju ges för kulturjournalistisk verksamhet,
och vidare skall ett okänt antal
dramaturger i fortsättningen räknas in
under denna stipendierubrik, för så vitt
utskottets utlåtande kommer att godtas.
Stipendieökningen för den författarkategori
som traditionellt kommit i fråga
i detta sammanhang är alltså inte mycket
att hurra för och kan inte i någon
större grad frigöra medel ur författarfonden
för pensioneringar och annan
social verksamhet.

En annan och enligt min åsikt ännu
allvarligare sak är att utskottets ståndpunktstagande
och argumentation lämnar
åsido den centrala frågeställningen
— den nämligen att konstskaparna
bör ges inte bara stipendier utan så god
ersättning som möjligt för det utförda
arbetet. Författarersättningen via bibliotekens
utlåning kan — om den höjs
ordentligt — i någon mån medverka till
att denna kategori konstskapare får litet
bättre betalt för sitt arbete.

Jag vet att jag är inne på ett mycket
ömtåligt ämne, när jag diskuterar frågan
om författare. Någon har visst sagt,
att jakthundar och skalder bör vara
magra. En för mig okänd tänkare har
hävdat detta. Skulle den litterära konstens
utövare leva på vad deras konst
inbringar, blev nog magerheten större
än vad som är önskvärt till och med
för en jakthund. Så allvarlig är nämligen
situationen för den vittra konstens
utövare i vårt land för närvarande.

Jag erinrar om att författarnas ersättning
består av rovalties för de bokexemplar
som säljs och av den lilla
grindslant som ersättningen för bokut -

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

115

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål

låningen i biblioteken kan sägas utgöra.
Det där med royalty blir i realiteten ett
tråkigt kapitel. Dels anser sig biblioteken
inte ha råd att köpa in mer än en
liten del av den utgivning som förekommer,
dels måste man räkna med att
försäljningen genom bokhandeln blir
ganska ringa i fråga om skönlitteratur
— för så vitt givetvis det inte gäller
uppreklamerad pornografi. Sådana bokverk
kan man alltid annonsera om och
säga att så och så många hundra tusen
exemplar är tryckta eller sålda. När det
däremot är fråga om det som jag vill
kalla litteratur är trycknings- och försäljningssiffrorna
helt annorlunda. Jag
har själv sysslat med att skriva några
skönlitterära böcker, och mitt speciella
intresse för saken har gjort att jag, så
långt det varit mig möjligt, undersökt
försäljning och royalty. Jag har därvid
kommit fram till att för flertalet skönlitterära
prosaverk begränsas den sålda
upplagan före realisation till mellan
300 och 1 000 exemplar. För lyrik
är — jag höll på att säga självfallet —
försäljningen ännu mycket lägre. Jag
vill tillägga att jag inte refererar egna
erfarenheter, utan det gäller en undersökning
om bokförsäljning i allmänhet.
Det finns naturligtvis 15—20 svenska
författare med hög konstnärlig produktion
som kommer avsevärt högre — i
något fall skyhögt över dessa siffror —
men det vanliga är det jag nu har sagt.
Det ekonomiska utbytet av att i vårt
land framställa en skönlitterär, konstnärligt
högtstående skrift kan alltså
t. o. m. begränsas till en tusenlapp, i
andra fall kanske till två tusenlappar
och undantagsvis till tre eller fyra tusenlappar,
vanligen faktiskt inte mera.

Krasst kan naturligtvis sägas, som
jag hört några säga när man diskuterar
dessa saker, att den vittra konstens utövare
bör sluta med sin konst, eftersom
deras produktion vinner så ringa avsättning
ute i handeln. Ja, det är lätt att
säga, men säg till vinden att den skall
sluta blåsa! Den blåser nog kring våra
pannor i alla fall. Dessutom kan man

väl tycka att konstprodukter, däribland
skönlitteratur, inte är att jämföra med
vilket slags varor som helst. I varje fall
vill jag anse att det är en viss skillnad
mellan skönlitteratur och exempelvis
knäckebröd.

Frågan om ersättning för bokutlåning
via biblioteken bör alltså bedömas mot
bakgrunden av det ringa ekonomiska
utbyte som det litterära skapandet ger
direkt ute på försäljningsmarknaden.
Många tior eller hundralappar om året
ger inte heller bokutlåningsersättningen,
men vid en fördubbling av ersättningen,
som vi hade föreslagit, blir det
dock dubbelt så många tior eller hundralappar
och därigenom samtidigt också
ökade möjligheter för författarfonden
att bedriva sin verksamhet vilken,
som det bär framhållits, i hög grad är
social.

Vi hade alltså önskat en skrivelse till
regeringen med begäran om förslag till
nästa års riksdag om en höjning till
tio öre. Då det nu föreligger en reservation
om en höjning till åtta öre redan
från den 1 juli i år, ansluter vi oss
till denna — det gäller reservationen
vid punkten 5 i utskottets hemställan.
Jag upprepar, att detta överensstämmer
helt med vad vi för vår del föreslog redan
i fjol.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Vi skall nu behandla
statsutskottets utlåtande nr 8. Jag vill
först citera rubriken: »Utlåtande i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1965/
66 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.» Jag skulle hellre vilja använda
en annan rubrik på dessa ärenden.
Den förekommer som underrubrik
i utlåtandet men säger så mycket mera:
»Konst, litteratur, musik in. in.» Och
nu vet vi kanske vad vi skall tala om
den här stunden.

Alla kammarens ledamöter har väl

116

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål

uppmärksamhet, att vi i detta land börjat
med en kulturvecka. Är det någon
som inte har märkt detta, vill jag påminna
litet om vad som har hänt.

I måndags kväll var det en föreställning
på Dramatiska teatern. Uppe på
scenen satt en representant för Kungl.
Maj :ts regering, ecklesiastikministern
jämte medhjälpare. Bredvid honom befann
sig representanter för kulturarbetarna,
som det numera heter. På parketten
lär det ha varit ytterligare tre
eller fyra hundra av det slaget men
utan den framstående ställning som de
på scenen hade. Denna sammankomst
på Dramatiska teatern rubricerades i
en av tidningarna som ett slags remissdebatt
för kulturarbetarna, där man
ställde samhället till ansvar för vad
samhället hade gjort men kanske ännu
mera för vad samhället inte hade gjort.
Jag skall be att få här kort referera vad
en tidning skrev efter denna sammankomst.
Det sägs i tidningen att följande
yttranden fälldes: »Museerna är inte

längre hålldamer eller gatflickor--

— De vill därför inte bli familjeflickor.
Men de vill åtminstone komma inomhus!»
Jag vet inte om bostadspolitiken
kommit med i debatten redan då.

Nu var det väl så att man i tidningsreferatet
förväxlat museerna med muserna,
och då blir det kanske mera mening
i denna fras.

Ett visst intresse kan vi kanske ägna
åt analysen av den attityd kulturarbetarna
visade vid mötet med vår kulturminister
som regeringens representant.
Enligt ett regeringen närstående organ
kunde man rubricera det hela på följande
sätt: »De», d. v. s. kulturarbetarna,
»mötte Edenman med mössa i
hand.» Enligt samma referent mötte
Edenman denna afton »småttligt prestigetänkande,
grupptänkande, som inte
tjänar den kringsyn — — — som
skulle kunna göra något av våra rika
möjligheter på områden som bör vara
öppna för folk som finns.» Där fälldes
åtskilliga hårda ord. Så hårda ord skall

jag inte yttra här i dag, och jag hoppas
att ingen annan heller skall göra det.

Vår kulturvecka fortsatte i tisdags
kväll på den andra kungl. teatern, nämligen
på Kungl. Operan. Riksdagsmännen
visade då ett vällovligt och stort intresse
för kulturen. Omkring 180 biljetter
hämtades ut av ledamöter av andra
kammaren. Även första kammarens ledamöter
visade ett stort kulturintresse
genom att hämta ut 101 biljetter, enligt
en uppgift som jag har fått av sekretariatet.
Vi som var där vet också alla att
vi bjöds på en konstnärlig upplevelse av
hög klass. Vi kunde glädja oss åt de
prestationer som visades på scenen. De
scenkonstnärer som då framträdde kan
väl mäta sig med artister i världsklass.

Trots detta finns det ännu mycket att
förbättra då det gäller Operans verksamhet.
Det fick vi också klargjort för
oss i det anförande varmed ordföranden
i operastyrelsen hälsade oss välkomna.
Han talade också, om jag inte missminner
mig, om knapphetens kalla stjärna.

Nu fortsätter alltså kulturveckan med
denna behandling av kulturhuvudtiteln
här i kväll. Ett bättre tillfälle kan man
knappast önska sig för kammarens ledamöter
än att när vi kommer fram till
voteringarna visa sitt intresse för kulturen
genom att lämna de anslag som
Kungl. Maj:t begärt och naturligtvis
helst också rösta för de anslagshöjningar
som vi velat få till stånd.

Jag kan för övrigt påminna de kammarledamöter
som är intresserade avkultur
om att riksdagens konstförening
har en utställning den 22 april — det
har man väl rätt att avisera från denna
talarstol.

Låt mig sedan, herr talman, som vägledande
för den kommande voteringen
göra några reflexioner och redovisa
några mer kritiska synpunkter på vissa
äskanden av Kungl. Maj:t och även utskottsmajoritetens
förslag i vissa avseenden.
Det finns, anser jag, anledning
att ta en titt på punkt 1 i utlåtandet,
som gäller konstnärsstipendier, och

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

117

Anslås till allmänna kultur- och bildningsändamäl

jämföra den med punkt 2, som avser
konstnärsbelöningar.

Både stipendierna och belöningarna
skall ge stöd och ökade möjligheter för
konstutövare, men det är olika grupper
som där tillgodoses. Stipendierna skapar
möjlighet att ge konstnärer utbildning
och arbetsro. Belöningarna är mera
en ärebetygelse och även en trygghetsgaranti
för ålderdomen.

Som gammal pedagog vill jag — såsom
jag alltid brukar göra i detta sammanhang
— ge ecklesiastikministern en
eloge för det intresse som han har visat
och för de förslag som han framlagt
och som utan tvekan lett till mycket
goda resultat. Jag hoppas att detta framföres
till ecklesiastikministern. På en
punkt måste jag dock konstatera att
herr Edenman knappast uppfyllt de löften
som givits. Det har under alla diskussioner
sagts att man nu skall ge ökat
stöd åt kulturarbetarna. Vi måste dock,
har man tillagt, begränsa ökningen, ty
det hela är en avvägningsfråga. Vi måste
ta det litet lugnt, har man fortsatt
resonemanget, men vi skall alltid öka
anslaget. Jag medger att anslagen i år
också har höjts. Konstnärbelöningarnas
antal har ökats från 25 till 100. Man har
också i någon mån förbättrat reduceringsreglerna,
så att en konstnär får behålla
litet mer av sin egen inkomst, även
om han mottagit en belöning. Då det
gäller de lägre konstnärsstipendierna
har man dock inte föreslagit någon som
helst ökning. Dessa arbetsstipendier utdelas
till lovande konstnärer. De utgår
med 3 000—6 000 kronor, som vederbörande
får för att kunna arbeta i lugn
och ro för att kunna förkovra sig. Om
en konstnär kan sälja tavlor för 10 000
—12 000 kronor har han troligen 3 000
—4 000 kronor över. Det lever ingen
konstnär på, i synnerhet om han har familj.
I regel måste vederbörande ägna
sig åt något annat arbete. Ibland kan
han bli teckningslärare, men det finns
också andra arbeten som ligger rätt
långt från den konstnärliga verksamheten.

5f Forsta kammarens protokoll 1965. Nr IG

Vi har nu i en reservation, till vilken
centerpartiet anslutit sig, föreslagit att
anslaget till konstnärsstipendier skall
avsevärt ökas. Vi anser att det framför
allt är de yngre konstnärerna som behöver
hjälp. Regeringen har en annan
princip. Man menar att man i mycket
hög grad skall öka konstnärsbelöningarna,
som alltså ligger i toppen. Sedan
skall man väl så småningom också komma
ner till de yngre konstnärerna. Helt
säkert kommer det dock att dröja mycket
länge innan man kommer ner till
de unga konstnärerna, som behöver stöd
för ökad utbildning och för resor.

Konstnärsstipendierna bör mer betraktas
som en studiehjälp än som en
socialhjälp. De ungdomar som studerar
vid våra högskolor och universitet får
studiehjälp och har i stor utsträckning
tillgång till stipendier av olika slag. De
kan få tjänster som assistenter och amanuenser
och klarar sig mycket bra på
de inkomsterna samtidigt som de bedriver
sina studier. Konstnärerna har inte
samma möjligheter. Dessa stipendier
bör därför betraktas som studiehjälp föi
lovande konstnärer. Vi föreslår därför
en relativt blygsam ökning med 335 000
kronor utöver vad departementschefen
föreslagit. Vi anser denna ökning vara
mycket välmotiverad.

Då det sedan gäller belöningarna har
vi givetvis med erkännande anslutit oss
till förslaget om en ökning av antalet.
Däremot har vi en litet annan mening
beträffande reduceringsregeln. Enligt
propositionen skulle en högt förtjänt
konstnär inte få tjäna mer än 31 000—
32 000 kronor förriin reducering börjar
ske. Vi resonerar som så, att en konstnär
av denna kvalitet och i denna ställning
rimligtvis bör kunna ha en inkomst
av 50 000 kronor, innan man
börjar reducera belöningen, och därför
föreslår vi en annan regel för reduceringen.
Vi återkommer sedan vid behandlingen
av de olika punkterna med
yrkanden om bifall till våra reservationer.

En annan fråga som tas upp i detta

118 Nr 16 Onsdagen den 7 april 196o em.

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål

utlåtande gäller utsmyckningen av de
statliga byggnaderna. Där har utskottet
föreslagit det högre anslaget. Vi hoppas
också så småningom få den regel
införd, som vi anser vara den bästa formen
för stöd åt konstnärerna och som
medför ökad produktion av konst, nämligen
procentregeln, som verkar automatiskt
så att man slipper varje gång
resonera om anslaget, eftersom det följer
byggnadskostnaderna. Vi tror att
man kan skapa sådana regler, som kan
tillämpas på olika projekt.

Herr talman! Här har konststödet
diskuterats. Vi tror att de höjningar
som vi har föreslagit är rimliga, och de
motiveras också av konstnärernas ställning
— många har det svårt. Konstnärernas
egna organisationer har också
framhållit vissa principer, som vi tror
är värda att tillämpa och som vi har
tagit upp.

Utskottet brukar tala om att detta
anslag har höjts, men i regel menar
man då en relativ höjning. Jag medger
att det har skett en relativ höjning, men
utgångsläget var så dåligt, att man får
göra en betydligt större höjning om
man skall komma till något så när hyggliga
resultat, i all synnerhet om man
jämför detta verksamhetsområde med
andra verksamhetsområden. En annan
princip skulle kunna ge bättre resultat.

Kulturen i det här landet har sannerligen
inte tidigare uppmuntrats i alltför
hög grad. Några varma och klara
stjärnor har knappast lyst över den,
och i viss mån kan vi väl instämma med
ordföranden i operastyrelsen i att
knapphetens kalla stjärna har lyst över
konstnärerna och den verksamhet de
bedriver på olika områden. Vi har mycket
att hämta igen, och jag hoppas att
återhämtningen skall ske i raskare takt
än som tidigare varit fallet.

Herr talman! Jag ber nu att få yrka
bifall till reservationen a vid mom. I
och b vid mom. II och ber att senare få
återkomma med yrkanden på de särskilda
punkterna vid den fortsatta behandlingen
av detta ärende.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall försöka att
fatta mig så kort som möjligt om utlåtandet
nr 8, och det är särskilt lätt sedan
föregående talare har berört en del
av de reservationer som även centerpartisterna
och alltså jag själv står för. När
det gäller våra gemensamma reservationer
kan jag helt enkelt instämma i vad
herr Källqvist här har sagt. Jag vill
emellertid särskilt understryka betydelsen
av att konslnärsstipendierna i större
utsträckning än som hittills har skett
kommer de yngre konstnärerna till del.

Givetvis är det av vikt att konstnärsbelöningarna
inte utformas så, att de
verkar negativt på konstutövandet. En
reduktion med 75 procent av konstnärens
egen inkomst måste väl ändå verka
hämmande på hans intresse av att
avsätta sina alster. En absolut riktig
linje bör väl vara att försöka ordna det
så, att konstutövarna i de flesta fall får
en egen inkomst för sitt skapande och
sin aktiva gärning. Det är den principen
som ligger till grund för utskottets
förslag vid punkten 4 om konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader.

När jag nu uppehåller mig litet vid
speciellt denna punkt, befinner jag mig
i den för mig ovanliga situationen, att
jag talar för utskottsmajoritetens förslag.
Är man riktigt djärv i tagen, så
gör man det innan reservanterna har
haft ordet. Jag har ibland observerat att
vissa talare gör så i stora och betydelsefulla
frågor, och jag anser att denna
fråga tillhör de betydelsefulla. När jag
nu har ordet, tar jag mig därför friheten
att säga ett par meningar även om
den.

Utskottet har alltså här accepterat
det resonemang som förts dels i en motion
av herrar Hedlund och Ohlin, dels
i en motion av herr Stellan Arvidson
m. fl. i andra kammaren. Man bör nog
hålla med om att staten borde ha råd
att smycka sina byggnader med konst
för minst en procent av byggnadsvärdet.
Utskottet har tagit upp denna tanke
och föreslår att riksdagen i skrivelse till

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

119

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål

Kungl. Maj:t skall ge denna sin mening
till känna. Utskottet erinrar också om
att riksdagen vid 1962 års behandling
av detta ärende antog ett förslag om
en kungaskrivelse i samma fråga.

Det av Kungl. Maj :t föreslagna anslaget
har visserligen höjts i år med
400 000 kronor till 1,6 miljon kronor.
Vi anser emellertid att denna summa är
för liten för att kunna tillgodose det ändamål
för vilket den skall användas.
Utskottet biträder även på denna punkt
motionerna och vill för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag av
2 miljoner kronor.

Jag vill än en gång framhålla att då
staten på detta sätt köper och avsätter
konst, gagnar detta på ett riktigt sätt det
dubbla syftet, att vi aktivt stöder konstutövarna
samtidigt som vi har glädjen
av att se denna konst pryda våra offentliga
byggnader.

Jag vill till sist instämma i reservationen
vid punkten 5, som gäller ersättning
till författare m. fl. för utlåning
av deras verk.

Jag skulle kanske också, herr talman,
medan jag har ordet, säga något om
det extrablad som har delats i kammaren
och som visar att det har blivit ett
fel beträffande den sista reservationen.
Vi i centerpartiet är alltså inte med på
den reservationen, men på den punkten
har således en rättelse skett.

Jag ber, herr talman, att få återkomma
med yrkanden under de särskilda
punkterna.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Herr Källqvist hoppades
att kammaren i dag skulle manifestera
sitt kulturella intresse. Vi skall
väl inte tolka det i förhållande till närvaron
här i kammaren när denna debatt
äger rum. Närvaroprocenten är
väl väsentligt mindre än när gratisbiljetterna
delades ut i går.

När det gäller konstnärsstipendierna
och konstnärsbelöningarna har departementschefen
föreslagit en akt -

ningsvärd höjning av anslaget. Sammantaget
är det uppe i närmare 3 miljoner
kronor, vilket innebär en dryg
fyrdubbling under de senaste fyra
åren. Jag håller med om att utgångsläget
inte har varit det allra bästa,
men jag tycker å andra sidan att
man kan ge det erkännandet till ecklesiastikministern
att han har tagit
krafttag, och med hänsyn till alla andra
anslagsäskanden är vi beredda att
godtaga den totala höjning som har
föreslagits under förvissningen om att
ökningen av medelstilldelningen skall
fortsätta i minst samma takt.

Vi har emellertid haft en annan uppfattning
när det gäller fördelningen
av anslagen mellan konstnärsstipendier
och belöningar. Vi delar herr
Källqvists uppfattning att stödet i första
hand bör ges på stipendieområdet.
Vi har därför föreslagit en omfördelning,
d. v. s. en ökning utöver Kungl.
Maj:ts förslag med 375 000 kronor till
stipendier och motsvarande minskning
i fråga om belöningarna. En utökning
av belöningarna bör enligt vårt
förmenande anstå till dess stipendierna
kommit upp på en nivå som kan
anses vara rimlig.

När det gäller den konstnärliga utsmyckningen
av de statliga byggnaderna
kan vi med tillfredsställelse konstatera
att utskottsmajoriteten har gått på
den högre summan, och vi biträder
helt detta förslag.

När det gäller ersättningen till författare
för utlåning av deras verk genom
bibliotek har vi inte deltagit i
den reservation som fogats till utskottets
utlåtande. Vi delar i princip den
uppfattning som kommit till uttryck
i reservationen och anser att det är den
bästa och trevligaste vägen när det gäller
att belöna författare. Vi är emellertid
tveksamma beträffande de regler
som nu gäller. Utskottet har tillstyrkt
en motion som väckts i detta sammanhang,
och utskottet förutsätter att styrelsen
för författarfonden framlägger
förslag och synpunkter som kan ligga

120

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål
till grund för överväganden i dessa frågor.
Vi är glada över detta, och vi ut -

går alltså från att detta kommer att ske
i anslutning till anslagsäskandena nästa
år. Vi kommer därför att ställa oss
mycket positiva till en ordentlig höjning
av författarersättningarna nästa
år, om dessa synpunkter beträffande
fördelningen blir tillgodosedda.

Till slut vill jag också, herr talman,
ansluta mig till den reservation vid
punkten 45 som har framförts av folkpartiet
och högern och som gäller Nationalmuseet.
Reservationen innebär
att den pedagogiska verksamheten inte
skall omhänderha även den utländska
utställningsverksamheten. Vi tror inte
att det kan vara en riktig väg att koncentrera
verksamheten på ett håll, och
i den uppfattningen har vi stöd även
från konstnärernas egna organisationer.

Jag ber, herr talman, att nu få yrka
bifall till reservationen c av herr Kaijser
m. fl. och att senare få återkomma
med yrkanden i anslutning till de
särskilda punkterna.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Åttonde huvudtiteln gäller
ju allmänna kultur- och bildningsändamål.
I likhet med herr Wallmark
kan jag konstatera att intresset för denna
huvudtitel inte tycks vara så överdrivet
stort inom första kammaren.

Mitt ärende gäller ett angeläget ärende,
som dock inte redovisas vare sig i
någon reservation eller någon motion.
Ärendet behandlas under punkten 40 i
utskottets utlåtande. Det gäller en inventering
av de rester av den urgamla
staden vid Göta älv, Gamla Lödöse, Göteborgs
föregångare, som är belägen inom
Älvsborgs län. Detta län är ett kulturintresserat
län, fyllt av uppgifter
men med begränsade resurser, även om
under senare år privata intressen såväl
i länet som också i mycket hög grad i
Göteborg trätt hjälpande emellan i denna
fråga.

Frågan var föremål för en motion
över partierna till 1963 års riksdag. Det
gällde då en höjning av anslaget till
Riksantikvarieämbetet: Vård och underhåll
av fornlämningar och byggnadsminnesmärken,
med 50 000 kronor just
för att möjliggöra en systematisk undersökning
av dessa områden vid Gamla
Lödöse, där en radhusbebyggelse
håller på att gå fram över de forna
stadsområdena.

Statsutskottet framhöll 1963 att riksantikvarieämbetet
icke gjort framställning
om särskilt anslag för nästa budgetår
till ifrågavarande ändamål. Det
torde böra ankomma på riksantikvarieämbetet
att besluta om dispositionen
av tillgängliga medel för olika arkeologiska
undersökningar, sade man. Utskottet
var därför icke berett att tillstyrka
höjning av ifrågavarande anslag
utöver vad Kungl. Maj :t begärt och
avstyrkte således motionen.

Vi diskuterade i början av detta år,
om vi skulle återkomma med en motion
i saken även vid årets riksdag, då bebyggelsen
i Lödöse går vidare och hittills
gjorda undersökningar givit utomordentligt
intressanta inblickar i samhällslivet
under medeltiden, byggnadsskicket,
hantverket och en rad tidigare
rätt okända områden av våra förfäders
karga liv. Då emellertid anslaget i år
räknats upp med 75 000 kronor till
400 000 kronor, kom vi överens om att
inte söka öka statsverkets utgifter utan
sätta våra förhoppningar till den fördelning
som riksantikvarieämbetet har
att göra. Vi förväntar att denna ur historisk
synpunkt för hela riket betydelsefulla
uppgift skall bli tillgodosedd vid
fördelningen av medlen. Annars får vi
med ny energi återkomma motionsledes.

Vi är väl medvetna om de bekymmersamma
förhållanden, under vilka ämbetet
verkar. Varom inte kan man i dagens
tidningar läsa om det. Jag har här
ett tidningsurklipp där jag bara skall
citera rubrikerna och ingressen till referatet
från Vitterhetsakademiens högtidssammanträde.
Där står: »Sjukvårds -

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

121

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål

kris inom kulturminnesvården». »Orimligt
att behöva lita till privat offervillighet».
»De kulturvårdande uppgifter,
som Vitterhetsakademien och riksantikvarieämbetet
med gemensamma krafter
söker lösa, växer ständigt. När våra
ekonomiska och personella resurser inte
alls kan följa med i utvecklingens
brant stigande kurva grips man lätt av
missmod, yttrade riksantikvarie Gösta
Selling i den årsberättelse han föredrog
vid Vitterhetsakademiens högtidssammankomst
i Riddarhuset på tisdagskvällen»
— alltså samtidigt som vi besökte
Operan.

Vi vågar trots de svåra ekonomiska
förhållanden, som Vitterhetsakademien
kämpar med, förutsätta att bidrag lämnas
till denna enligt vår uppfattning
mycket viktiga uppgift.

Herr talman! Jag har tryckt på att
detta är en betydelsefull fråga, och jag
vill påpeka att möjlighet att göra dessa
undersökningar inte återkommer efter
bebyggelsen. Kostnaderna kan rimligen
inte läggas på egnahemsbyggarna och
därmed fördyra bostadskostnaderna.
Det är därför jag besvärat med detta
inlägg som en liten fingervisning till
riksantikvarieämbetet när det skall fördela
medlen.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Som framgick av det
herr Skärman nyss sade ser det ju nästan
ut som en tanke, att vi i dag skall
behandla anslaget till riksantikvarieämbetet
— samma dag som vi i tidningarna
kan läsa om hur pass bekymmersamt
rent ekonomiskt sett det är inom fornminnesvården.

.lag och fröken Stenberg har tillåtit
oss att i en motion peka på eu särskild
omständighet i detta sammanhang, som
måhända förtjänar att observeras litet
mera noggrant. Vi kan ju glädja oss åt
att motionerna för bättre anslag till
riksantikvarieämbetet har mött ett gott
gensvar hos utskottet, och det är kanske
litet ofint att inte vara alldeles nöjd

med de vänliga uttalanden som förekommer.
När jag för min del ändå inte
är helt tillfreds utan avser att framställa
ett yrkande om bifall till vår motion,
sammanhänger det med en rent
praktisk erfarenhet, som jag haft tillfälle
att göra när jag deltagit i handläggningen
av frågan om rivningstillstånd
för en fastighet här i Stockholm,
det s. k. Strindbergshuset vid Karlaplan
— en fastighet som de lokala antikvariska
myndigheterna här i staden och
riksantikvarieämbetet bedömt vara av
ett så pass betydande arkitektoniskt
värde, att det i och för sig kunde vara
motiverat att få huset karaktäriserat
som byggnadsminnesmärke. Det avgörande
har väl inte så mycket varit den
omständigheten att Strindberg bott i
fastigheten och att den har vissa anknytningar
till några av hans mera betydande
verk, utan fastmer det faktiska
förhållandet att fastigheten i fråga är
en alldeles utomordentlig exponent för
det bästa i den tidens arkitektur. Så som
rivningarna går fram över Stockholm är
det naturligtvis fara värt att man inte
tar den hänsyn man borde ta till fastigheter
som börjar bli bortåt 80 å 100 år,
d. v. s. sådana som inte har blivit tillräckligt
gamla för att bli älskade och
vördade. Det finns en viss risk för att
de kommer att försvinna snabbare än
som måhända är önskvärt.

I det här speciella fallet hade riksantikvarieämbetet
inlett hela den procedur
som ligger till grund för det förfarande
som man skall begagna sig av
när en fastighet skall förklaras som
byggnadsminnesmärke. Man hade anmält
saken bl. a. till inskrivningsdomarämbetet,
och man försökte fullfölja den.
När de sex respitmånader som lagen föreskriver
hade gått till ända, nödgades
riskantikvarieämbetet anmäla att man
inte kunde fullfölja åtgärderna därför
att man saknade medel för ändamålet.
Det är naturligtvis beklagligt, sett ifrån
kultursynpunkt och från byggnadsminnessynpunkt,
men man skall kanske inte
glömma bort att det faktiskt är beklag -

122

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål

ligt också från en annan synpunkt sett.
Ägaren till den här fastigheten hade
planerat vissa åtgärder. Fastigheten
skulle dess värre rivas, och det skulle
byggas en ny fastighet som nu blev sex
månader försenad därför att riksantikvarieämbetet
inlett ett förfarande, beträffande
vilket man nästan redan från
början kunde säga att det var utsiktslöst,
eftersom man saknade erforderliga
medel. Det gäller här till viss del en
rättssäkerhetssynpunkt för den enskilde
fastighetsägaren också.

I lagstiftningen har stadgats att förfarandet
inte får inledas med mindre
än att man övertygat sig om att man
har medel till sitt förfogande, men det
är kanske ett litet tänjbart begrepp, och
riksantikvarieämbetet har ju vissa privata
donationer som man kan försöka
lita till. Vi har i vår motion hemställt
att anslaget till riksantikvariämbetet
skall ökas med 100 000 kronor för att
den lag om byggnadsminnesmärken som
finns skall kunna träda i kraft inte bara
formellt utan även reellt.

Sedan, herr talman, skulle jag vilja
knyta en liten reflexion till förslaget om
bidrag till Nordiska museet. Även härvidlag
vill jag med tacksamhet notera
den välvilliga behandling som kommit
den motion till del som jag har undertecknat.
Det finns väl anledning att anta
att den viktiga del av Nordiska museets
verksamhet som ligger på folkbildningssidan
efter hand skall kunna byggas ut
på ett tillfredsställande sätt med den
grundinställning som utskottet har tillkännagivit.

Att döma av utskottsutlåtandet har
jag tydligen råkat ut för nybörjarmisstaget
att måhända icke ha fullständigt
läst handlingarna i ärendet eller kanske
inte riktigt ha förstått vad jag har
läst, tv jag har fått en liten tillrättavisning
av utskottet, som säger att jag borde
ha observerat att Kungl. Maj:t hade
begärt ett bemyndigande att efter förhandlingar
i vederbörlig ordning besluta
om lönegradsplaceringen för alla de
föreslagna nya tjänsterna vid Nordiska

museet. Jag måste säga att jag faktiskt
observerat att Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
begärt detta bemyndigande,
men jag uppfattade det såsom avseende
de två nya intendenttjänster som
Kungl. Maj:t föreslår inrättade. Jag visste
ju att museilektorstjänsten vid Nordiska
museet funnits ganska länge, men
jag förstår att man skall tolka utskottets
utlåtande på det sättet att museilektorstjänsten
är ny i den bemärkelse att museilektorn
blir avdelningschef i den nya
organisationen. Hade jag begripit det tidigare,
skulle jag ha avstått från att
framföra något förslag i detta sammanhang.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! När herr Källqvist började
sitt anförande, nämnde han något
om rubriken, och jag kan hålla med honom
i det avseendet. Nu är det ju så att
vi tidigare har levererat utskottets utlåtande
angående den tjocka åttonde huvudtiteln
i ett sammanhang. Nu kunde
vi inte göra det längre, utan vi delade
upp den för att inte allt skulle komma
i sessionens sista timme. Jag hoppas att
riksdagens ledamöter skall uppskatta
den åtgärden åtminstone. Men detta kan
i sin tur medföra att huvudrubriken och
underrubriken inte passar riktigt bra
ihop. Emellertid kanske det kan visas
förståelse för det också.

Sedan nämde herr Källqvist något om
den allmänna synen på dessa frågor.
Med litet brittisk påverkan talade han
om Hans Majestäts regering som hade
varit någonstans en måndagskväll och
haft en överläggning med författare och
andra. Jag läste också detta med stort
intresse i tidningarna. Till detta vill jag
bara göra den kommentaren, att om jag
har följt med rätt, så talar man mera
om Hans Majestäts opposition —- just
nu är det ju Hennes Majestät i England.
Vi kanske dock inte skall strida om den
saken.

I stort sett har vi nog varit överens
i statsutskottets andra avdelning. Det

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

123

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamal

är oerhört många punkter i ärendet,
och det är inte att förvåna om man kan
ha olika meningar i vissa avsnitt.

Herr Källqvist nämnde också något om
det stora intresse riksdagens ledamöter
har för Operan, i varje fall när det är
fråga om gratisbiljetter. Jag är emellertid
glad över den saken, men jag
är inte riktigt lika glad när man börjar
undersöka vad dessa biljetter kostar
svenska staten och svenska folket. Då
kan man inte bli lika förtjust. När man
får reda på med vilket belopp varje
biljett subventioneras, tycker jag det
blir lite vemodigare i alla fall, detta
utan att jag har velat säga något som
helst illa om vår ärevördiga Opera.

Herr Källqvist yttrade att han såsom
gammal pedagog ansåg så och så. Jag
skall inte säga någonting om det, men
jag trodde att han skulle säga såsom
gammal lärare. Det gjorde han dock
inte.

Vad gäller de olika reservationerna så
vill jag först poängtera, herr talman, att
de allra flesta av riksdagens ledamöter
blev förvånade, skulle jag tro, när de
fick den nådiga luntan, över de anslagshöjningar
som ecklesiastikministern hade
lyckats komma fram med totalt sett.
Får jag erinra om att det var betydligt
över 400 nya miljoner i driftbudgeten
och ungefär lika mycket i kapitalbudgeten.
Det är ändå ganska stora belopp,
som jag tror att vi allesammans har respekt
för. Många anslagsposter ingår i
åttonde huvudtiteln, och det är inte
märkvärdigt om vi alla kanske har speciella
synpunkter i vissa avsnitt. Vi önskar
att det eller det önskemålet skall
kunna förverkligas så fort som möjligt.
Det är väl bara mänskligt om man har
den inställningen till dessa, som jag tycker,
mycket viktiga problem. När man
litet grand tittar över vad allt detta
kommer att kosta — jag vet, herr talman,
att det är obehagligt att tala om
den saken, men det måste ske — blir
man dock betänksam.

Herr Thorsten Larsson nämnde något
om den procent på bvggnadskostnader -

na som skulle gå till utsmyckningen av
offentliga byggnader. Jag tror att vi inte
heller har så särskilt delade meningar
om den saken, men jag blev inte riktigt
lika glad när en partivän till herr
Thorsten Larsson för några timmar sedan
påpekade, att den socialdemokratiska
regeringen hade åstadkommit en
överhettning, som det då var tal om.
När nu reservanterna har rätt stora önskemål
— bara i detta lilla avsnitt av
åttonde huvudtiteln rör det sig ju om
nära 2 miljoner kronor — kanske man
ändå inte talar på samma sätt om en
överhettning, ty det är väl ändå på det
sättet att vi var och en i sin stad får
försöka hålla oss inom de ramar som
vi anser vara möjliga. Jag förstår att en
person kan ha ett speciellt intresse. Då
blir det gärna så att han anser att det
just på den punkt som han är intresserad
av måste göras det och det, medan
han bryr sig mindre om andra punkter.

Det måste väl ändå finnas någon som
kan lägga detta pussel färdigt och som
kan hitta utvägar när det gäller att täcka
dessa summor. Jag behöver inte tala
om vem denne någon är. Det vet vi allesammans.
När det gäller konstnärsstipendierna,
som det har varit så mycket
skriverier och diskussioner om, vill jag
fråga: Vad har hänt på ett enda år? Jo,
departementschefen ökar anslaget på
ett enda år med inte mindre än 480 000
kronor till 2 474 000 kronor. Kan vi säga
att det är dåligt marscherat med
480 000 kronors ökning på ett enda år?
lieservationen vill gå ändå längre med
ytterligare 415 000 kronors ökning. Det
är väl där som skillnaden mellan våra
betraktelsesätt förefinns. Jag skulle tro
att intresset för saken nog är ungefär
lika stort lios oss alla. Det är bara fråga
om vilka möjligheter vi har i det ena
eller andra avseendet.

Herr Adolfsson påpekade i sitt anförande
med rätta, att många av våra författare
t. ex. bär en mycket blygsam inkomst.
Mycket riktigt nämnde han också
att det fanns vissa undantag. I den
mån de sänkte sig till pornografi och

124

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål

liknande tycks ju inkomsten vara rätt
god. Men om vi utelämnar den gruppen,
är vi väl medvetna om att just våra författare
har en hel del ekonomiska bekymmer.
Under årens lopp har vi varje
gång frågan varit uppe resonerat om
varför det är på det sättet. En av anledningarna
är väl att vårt språkområde
är litet — vi kan inte försörja hur
många författare som helst. I de stora
länderna, de engelsktalande, tysktalande,
fransktalande o. s. v., är problemet
ett helt annat. Men vi kan inte förbjuda
folk att vara författare. Vi kan inte säga
att antalet författare skall vara så eller
sa stort. Vi lever i ett fritt, demokratiskt
land, och var och en har rätt att
ge sig in på detta yrke, om han tror alt
han kan försörja sig på det. Men därmed
är väl inte sagt att vi, oavsett hur
många författare det finns, skall med
statliga åtgärder se till att alla dessa
får en hygglig inkomst. Det är omöjligt;
det är orimligt. Vi kan inte göra på det
sättet.

Vi är väl alla glada över att konstnärsstipendierna
har kommit till stånd,
men när herr Källqvist nämnde att
konstnärerna borde få ha en inkomst av
åtminstons 50 000 kronor innan det blir
någon reducering, vill jag erinra om att
det kan vara olika uppfattningar om
den saken. Vilka är det, herr Källqvist,
som med nuvarande reduceringsregler
får vara med och betala? Jo, det är en
mängd människor i inkomstläget 12 000
—15 000 kronor. Det är fakta i saken.

Låt mig erinra om en liten historia
som gick genom tidningarna för två
veckor sedan. Man behandlade denna
sak i Danmark. Hur blev det där? Jo, en
hel del fackföreningar protesterade emot
att de s. k. låglönegrupperna skulle vara
med och betala. Jag vill inte göra
några som helst jämförelser i övrigt,
men jag nämner detta för att påvisa hur
reaktionen kan bli. Jag tror inte det
vore så klokt om vi finge en strid på
detta område. När vi nu ändå kommit
så långt att vi kan öka anslaget med nära
en halv miljon på ett enda år, tyc -

ker jag för min del att det är ganska bra
marscherat. Kan vi hålla den takten ett
antal år framåt, tror jag vi skall kunna
lösa de svåraste problemen.

När det sedan gäller konstnärsbelöningarna
är det ungefär samma sak.
Där har ju Kungl. Maj:t föreslagit
500 000 kronor. Reservanterna vill öka
detta anslag med inte mindre än 300 000
kronor. Där vill jag framhålla att våra
vänner från högern har gjort en omfördelning,
inom ramen, men jag behöver
kanske inte uppehålla mig längre vid
den saken. Enligt reservanternas mening
skulle det alltså bli ytterligare
480 000 kronor i det ena fallet och ytterligare
300 000 kronor i det andra fallet
inom dessa två avsnitt som egentligen
hör ihop. Beträffande konstnärsbelöningarna
tror jag att vi är lika överens
som när det gäller stipendierna om
att vi, i den mån vi har ekonomiska
möjligheter, bör försöka se till att vi
kan få tillfälle att undan för undan höja
dem.

Frågan om den konstnärliga utsmyckningen
av statliga byggnader har ju blivit
en följetong för statsutskottets andra
avdelning — jag kan inte på rak arm
erinra mig hur många år vi diskuterat
den saken. Alla vet att det inte är lika
enkelt att i praktiken tillämpa enprocentsregeln
som att förorda den. Det
finns så många olika slag av statliga
byggnader att vi, som i detta fall har
blivit reservanter, tror att det system
som just nu tillämpas är det riktiga, när
man inte har möjligheter att anslå hur
mycket som helst i detta avseende. Det
gäller dock 1 600 000 kronor i år. Vi för
vår del tycker att det är en ganska aktningsvärd
summa. Utskottsmajoriteten
i denna punkt har ju föreslagit ett belopp
av 2 000 000 kronor, alltså en ökning
med 400 000 kronor.

Frågan om ersättning åt författare har
jag snuddat vid tidigare, Kungl. Maj:t
föreslår ju inte mindre än 2 040 000 kronor.
Det är en relativt blygsam ökning
med 20 000 kronor sedan i fjol. Men
reservationen går mycket längre. Re -

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

125

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål

servanterna anser att det bör anslås betydligt
över en halv miljon ytterligare
på denna punkt. Vi för vår del har inte
funnit det vara möjligt. När de andra
avsnitten av åttonde huvudtiteln kommer
upp, skall det nämligen visa sig
att det finns många önskningar även i
dessa avsnitt. Den sista reservationen,
vid punkten 45, kanske det inte är så
mycket att säga om. Det är väl mera
fråga om en uppdelning, men totalt blir
det nära 2 miljoner kronor som reservanterna
3dterligare yrkar utöver vad
departementschefen lyckats få fram i
de olika avsnitten. Jag vill erinra om
att skulle vi lyckas lika bra i de avsnitt
som återstår av åttonde huvudtiteln,
skulle jag för min del vara glad över
den utvecklingen. Vi har ofantligt
många anslag inom detta område, och
det gäller att göra denna fördelning. Jag
förstår att det verkar litet tjatigt att
tala om fördelning. Det tycker jag själv
också, men man kommer inte undan en
kall verklighet, ty det förhåller sig på
det sättet att såväl departementschefen
som vi i statsutskottet och vi i riksdagens
kamrar måste vara med om denna
fördelning av den gemensamma kakan.
För egen del måste jag säga att
när jag läste statsverkspropositionen
var jag mycket glad över att ecklesiastikministern
hade lyckats så bra som jag
tyckte han gjort denna gång. Jag hoppas
att han skall ha samma förmåga
även i fortsättningen när han är med
och omdanar hela vårt undervisningsväsen
och inte minst då det avsnitt som
vi har behandlat i dag.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan i denna
punkt.

Herr LAKSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Näsström beträffande utsmyckningen
av byggnader, att statens konstråd
har gått in för att rekommendera en
procent av byggnadsvärdet. Jag måste

säga att jag faktiskt har litet svårt att
förstå finessen med att snåla in när det
gäller att köpa och nyttiggöra konst,
samtidigt som vi är överens om att dessa
konstnärer behöver ekonomiskt stöd.
Jag vill också påpeka att om staten här
går före med gott exempel, så blir det
också normgivande för andra byggherrar.
Jag tror att detta är en helt riktig
linje, och jag beklagar att man gått
ifrån enprocentsnormen. I sin motion
har Stellan Arvidson sagt att denna
princip försvunnit i samband med en
krisbudget.

När herr Näsström är på jakt efter
inflationsdrivande investeringar, tror
jag att det finns betydligt större jaktbyte
än när det gäller dessa konstnärsstipendier
och konstnärsbelöningar.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle ha uppskattat
om min vän Thorsten Larsson hade
fortsatt sitt resonemang och gett exempel
på dessa inflationsdrivande åtgärder,
ty de där halvkvädna visorna är vi
inte betjänta av. Men när vännen Larsson
säger att statens konstråd föreslagit
detta, behöver jag inte tala om för honom
— ty han sitter i andra avdelningen
— hur vi varje dag får gå ifrån förslag
som skolöverstyrelsen, universitetskanslern,
de olika universitetsrektorerna
in. fl. har kommit med. Vi får göra
avsevärda reduceringar och kommer ändå
upp till dessa stora tilläggsbelopp
varje år. Skulle departementschefen
och statsutskottet och riksdagen bifalla
alla förslag som kommer från myndigheter
av olika slag, då misstänker jag,
herr talman, att vi skulle få gå in för eu
upplåning som inte stannade vid en
miljard, utan jag skulle gissa på rätt
många miljarder.

Herr ELOFSSON (ep):

Herr talman! Jag har här en motion
som just har behandlats under punkt
40 och där jag på uppdrag av riksanti -

126

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål

kvarieämbetet har begärt 100 000 kronor
för framkallande av gamla målningar
i Va kyrka, vilka enligt konstnärers
utsago lär vara de äldsta kända
i Norden. Vi har från församlingens
sida inte legat stilla och bara tänkt att
staten skulle betala, utan vi har i många
år gjort insamlingar för att kunna framkalla
dessa målningar. Nu visar det sig
att hela kyrkan är fylld av sådana gamla
målningar, och det kostar ju oändligt
mycket pengar att framkalla dem. Men
det är så att man har stora svårigheter
att få in de summor som behövs för
detta ändamål genom gåvor från enskilda
och genom offer som tagits upp
i kyrkan.

När man vet att dessa målningar enligt
utsago från Vitterhetsakademien är
de äldsta kända i hela Norden, tycker
jag att det skulle vara av stort intresse
även för statsmakterna att försöka hjälpa
till med detta. Vi har ju ur kungafonden
fått 15 000 kronor, men det är ju
bara en liten bagatell när man tänker
på vilka stora summor det gäller för att
klara det hela.

Utskottet har inte direkt avstyrkt den
motion det här gäller utan anfört att
det hoppas, att man till nästkommande
år skall kunna tillgodose önskemålen
om en ökning av resurserna för detta
ändamål. Ordföranden i statsutskottets
andra avdelning har ju här framhållit,
att det skett en stor ökning av anslagsbeloppen,
men då jag i förrgår läste i
tidningarna — om de nu återgivit det
hela rätt — att inkomsterna till staten
uppgått till 500 miljoner kronor mer
än som beräknats, anser jag att det
kanske inte varit ur världen att anslå
litet mera pengar till sådana byggnadsminnesmärken,
som absolut måste bevaras
för framtiden.

Jag skall inte, herr talman, här ställa
något yrkande, utan jag vill bara uttala
den förhoppningen att statsutskottet vid
nästa års behandling av ärendet försöker
att i möjligaste mån stödja förslaget
om bevarande av målningarna i Vä
kyrka för eftervärlden.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Elofsson här säger, att vi inte direkt har
avstyrkt denna motion, men jag vill
poängtera att utskottet här har skrivit
på följande sätt: »Bedömningen av vilka
uppgifter inom fornminnes- och
bvggnadsminnesvården som bör prioriteras
bör enligt utskottets mening ankomma
på vederbörande myndighet.»

Vi inom utskottets andra avdelning
har inte ansett oss skickade att säga, att
just en viss sak behöver ett anslag framför
en annan sak; vi har också hört att
det varit aktuellt med bidrag till andra
fornminnesbyggnader här i dag.

Vi vill framhålla att vi gärna ser att
anslaget på denna punkt ökas, om det
finns möjligheter därtill, men vi vill
inte åta oss att sätta t. ex. restaureringen
av den kyrka det här gäller framför
någon annan kyrka, utan vederbörande
myndighet måste själv besluta vilka
av dessa åtgärder som skall komma
i första hand.

Herr Elofsson nämnde vidare något
om de ökade statsinkomsterna. Jag läste
också om detta i tidningarna. Men jag
skulle vara ännu mera glad om vi hade
fått ett bevis för att inte också statsutgifterna
hade ökat.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Andra avdelningens
ordförande både började och slutade
sitt anförande med att uttala, att han
hade varit förvånad och glad över de
stora anslagshöjningarna under åttonde
huvudtiteln. Det är klart att vi alla är
glada över att så har kunnat ske, men
därmed är det ju inte sagt att alla är
glada på alla punkter.

Jag brukar faktiskt komma rätt väl
överens med herr Näsström på många
punkter, men i ett avseende har vi alltid
haft svårt att komma överens. Det
är när han säger, att »det gäller här så
oändligs många punkter, och det måste
bli en avvägningsfråga», och sedan detta
resonemang leder till det resultatet,
att den som bäst förstår att göra den av -

Onsdagen den 7 april 19C5 em.

Nr 16

127

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål

vägningen är i alla fall ecklesiastikdepartementet.
Detta är ju —- i varje fall
för en som tillhör oppositionen — att
ta sin uppgift alldeles för lättvindigt.
Det skulle onekligen förenkla utskottsarbetet
och riksdagsarbetet högst väsentligt,
men det är väl ändå inte meningen
med det hela.

Om vi ser på åttonde huvudtiteln kan
vi väl ändå inte med bästa vilja i världen
påstå, att just den del som gäller
kulturarbetarna och andra saker på detta
område är den del, som det regnat
mest manna över, utan det är klart att
de som här står som reservanter tycker
att det förhåller sig precis tvärtom och
att man här borde ha kunnat gå ännu
längre.

Jag tänker här särskilt på en punkt,
som både herr Näsström och herr Wallmark
var inne på, och där jag måste
konstatera att jag är förvånad över att
herr Wallmark är nöjd med så litet. Han
menade nämligen att han inte kunnat
vara med på den reservation, som gäller
ersättningen till författare, eftersom
han funnit att utskottet skrivit så positivt
med anledning av en högermotion.

Vad är det som utskottet här har
gjort? Jo, det konstaterar att utskottet
redan i fjol ansåg att styrelsen för Sveriges
författarfond skulle fundera på
denna sak. I år menar det att samma
styrelse skall fortsätta fundera på saken.
Det är allt vad som står i utlåtandet
— bortsett från att utskottet strax
ovanför detta uttalande anför — något
som herr Näsström också påpekade —
att det anser att det nuvarande .systemet
i princip är det lämpligaste. Man
funderar således inte på några ändringar.

Herr Näsström hade tydligen klart
för sig, att det finns en del författare
som har det ganska bekymmersamt,
men han menade att det berodde på
att Sverige utgjorde ett litet språkområde.
Men, herr Näsström, det finns ännu
mindre språkområden, där författarna
har det ganska väl beställt. Man
behöver bara t. ex. länka på Island. Jag

skulle tro att det där kommer ut lika
många böcker på isländska som det här
kommer ut böcker av svenska författare.
Felet förefaller vara, att svenskarna
köper och läser alldeles för litet böcker.
De kanske lånar böcker i större
utsträckning, men det har ju åtminstone
författarna inte någon större glädje
av, även om utlåningen sker genom
biblioteken, eftersom ersättningarna
därifrån är så knappa.

Nu menade tydligen herr Näsström
också, att författarna fick stå sitt eget
kast. Man ger sig väl inte in på detta
yrke, yttrade herr Näsström, om man
inte tror att man skall kunna försörja
sig på det.

Jag tror för min del att det inte är så
särdeles många av våra författare —
man må gå hur långt tillbaka i tiden
som helst — som innan han satte sig
ner och skrev sin första bok funderade
så mycket över om han i framtiden
skulle komma att försörja sig på detta
sätt eller inte. Många kanske gav upp
efter det första försöket, därför att de
inte var tillräckligt slitstarka.

Herr Näsström! Jag råkar själv tillhöra
denna grupp, eftersom jag en gång
gav mig in på yrket. Jag tjänade faktiskt
72 kronor på min bok. Jag insåg
emellertid att jag inte skulle kunna försörja
mig på detta sätt utan att jag
måste ägna mig åt något annat. Men
det finns människor, som är betydligt
envisare än jag, och de fortsätter år
efter år och liar det besvärligt.

Vi talade i ett annat sammanhang
i dag så mycket om nödvändigheten av
att hålla en fri debatt levande. Men är
det inte just de författare, som ägnar
sig åt samhällsfrågorna ocli försöker
belysa dem, vilkas böcker inte blir några
bestsellers utan ger en mycket klen
utdelning. Vi behöver ändå faktiskt dem
här i samhället för en verklig och fri
debatt. Jag anser därför att det vore
ganska rimligt att man bär följde reservanternas
förslag om en höjning av den
ersättning som författarna får vid boklån
i biblioteken.

128

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamal

Herr Thorsten Larsson ansåg att den
reduceringsregel som gäller för konstnärsbelöningarna
verkar hämmande på
arbetslusten. Han var tydligen förvånad
över att man kunde komponera en historia
som denna, som skulle ha den inverkan
att konstnärerna inte längre hade
samma intresse att arbeta och skapa.
Men, herr Thorsten Larsson, idet är
väl just den tankegången vi för närvarande
är inne på att när man inte förmår
prestera ett gott resultat skall staten
rycka in och hjälpa till. Därför förvånar
det i varje fall inte mig att man
har denna regel.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman: Herr Andersson är förvånad
över att vi skulle vara nöjda och
belåtna med utskottets skrivning och
därför inte har anslutit oss till reservationen,
trots att utskottet skulle ha uttalat
att utskottet egentligen inte vill
vara med om någon ändring av de regler
som gäller.

Får jag då bara säga, att utskottet gör
detta uttalande i anslutning till vissa
bestämda yrkanden i en kommunistmotion.
Vad beträffar de yrkanden som
framförts i högermotionen anför utskottet
— med full rätt, såvitt jag förstår
—- att detta gäller överväganden som
bör göras av styrelsen för Sveriges författarfond.
Utskottet anförde förra året
att dessa överväganden borde ske inom
författarfonden. I år har utskottet —
om jag tolkat saken rätt — skärpt skrivningen
högst avsevärt. Utskottet förutsätter
nämligen att så sker och att styrelsen
för fonden för Kungl. Maj:t framlägger
de förslag eller de synpunkter
vartill övervägandena kan leda.

Vi har i första hand velat få denna
synpunkt tillgodosedd. Annars delar jag
— och det kanske jag kan säga även å
gruppens vägnar — den uppfattning
som herr Axel Andersson här för fram,
nämligen att författarersättningen är en
viktig fråga, där en ändring med det
snaraste bör ske. Vi tycker dock att

reglerna först bör stämma med de allmänna
uppfattningar, som finns på
många håll. Visserligen har vi inte tecknat
någon reservation på den punkten,
men vi delar inte utskottets mening när
det säger, att med hänsyn till att antalet
konstnärsstipendier och konstnärsbelöningar
höjes, så kan det anstå med höjning
av författarersättningen.

Jag har haft anledning att säga detta,
herr talman, ty vår principiella uppfattning
när det gäller författarersättningen
är att en märkbar höjning bör
ske, men först efter denna utredning.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Får jag bara säga till
herr Axel Andersson, att hans kommentar
var helt felaktig. Jag sade inte att
konstnärerna inte skulle fortsätta att
skapa konstverk, utan att de kanske inte
känner sig manade att avyttra sina
alster just vid det aktuella tillfället —
det kan naturligtvis finnas sådana fall,
där det rent matematiskt inte lönar sig.
Detta är en mindre hård linje. I fjol
förelogs en reducering med 100 procent.
Nu föreslår Kungl. Maj:t en reduktion
med 75 procent, men vi reservanter
liksom motionen föreslår en reducering
med 50 proent, d. v. s. en ytterligare
förbättring.

Jag har alltså aldrig sagt, att konstnärerna
inte skapar och utövar sin konst,
men att det kan finnas tillfällen, då de
inte är intresserade av att avyttra den.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Om det förhåller sig så
som herr Wallmark gjorde gällande, att
denna sak i fjol donerades till Sveriges
författarfond och fortfarande ligger
kvar där, då är jag förvånad över ■—
om man nämligen är nöjd med att den
finns där — att någon från högerpartiet
väckte denna motion. Man kunde väl då
ha nöjt sig med att rulla tummarna och

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

129

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamal

vänta på att styrelsen för fonden skulle
göra någonting. Jag är glad över att vi
kanske nästa år kan räkna med att herr
Wallmark stöder vår sak, eftersom han
konstaterar att det är det mest lämpliga
och mest symptiska sättet att stödja
författarna.

Till herr Thorsten Larsson vill jag
säga att jag inte missuppfattade honom.
Jag menar, att om konstverk skapas,
men låses in så att ingen får se dem och
får någon glädje av dem, då sätter man
ju sitt ljus under ena skäppo, och det
bör man inte göra. När jag sade att det
inte alls förvånar mig att man använder
sådana här reduceringsregler, så berodde
det på att vi inom andra områden
är inne på precis samma tankegångar.
Jag tycker inte om de tankegångarna,
och det hoppas jag att herr
Thorsten Larsson förstod.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Andersson nämnde,
att han var ungefär lika glad som
jag när han i år tog emot den nådiga
luntan och såg medelsanvisningen under
ecklesiastikdepartementet. Men så
fortsätter han med att säga, att det inte
hindrar att han vill ha ändringar på
vissa punkter. Det förstår jag, men om
man skall godkänna ramen, så förutsätter
dessa ändringar på vissa punkter
att det blir prutningar på andra punkter.
Men jag har verkligen inte kunnat
uppmärksamma några sådana prutningar
i vårt utskottsarbete.

Herr Andersson nämnde sedan att
han hade begått en bok och tjänat 72
kronor på den. Jag är mycket tacksam
för att lierr Andersson sålunda bevisar
att min tes var riktig. Han insåg att det
inte var så särskilt lönande, och därför
blev han chefredaktör i stället, och
det har visat sig vara mycket bättre. Då
kanske vi är överens även på den punkten.
Jag förstår att det inte är alla som
i likhet med herr Andersson har mod
och förmåga att backa ut i tid — det är
väl detta frågan gäller.

Jämförelsen med Island tror jag inte
vi skall göra. Island intar ju en särställning
på det området, och jag tror
inte jämförelsen är speciellt matnyttig
ur vår synpunkt.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Låt mig bara kort och
gott konstatera, att när jag uttryckte
min glädje över den föreslagna ökningen
i åttonde huvudtiteln, så innebar det
inte att jag inte skulle ha varit ännu
gladare om den hade varit ännu något
större, så att de anslag som vi nu har
diskuterat hade kunnat höjas på det
sätt vi anser bör ske.

Jag måste också rent personligt säga
till herr Näsström, att det inte var mod
och förmåga, som gjorde att jag ändrade
min väg, utan det berodde på feghet
atl jag inte vågade fortsätta. Andra hade
större mod. De fortsatte!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, anförde herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. I framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

130

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
1 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

J a — So;

Nej — 36.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om mom. II, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av
herr Källqvist, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Per Jacobsson in. fl. vid punkten avgivna,
med b betecknade reservationen;
samt 3ro), av herr Wallmark, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i reservationen av herr Kaijser
m. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående

omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Källqvists
yrkande.

Herr Wallmark äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 8 punkten 1 mom. II antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
av herr Kaijser m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —37;

Nej — 23.

Därjämte hade 66 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
1 mom. II, röstar

Ja;

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

131

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 33.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i mom. III hemställt.

Punkten 2

Anslag till konstnärsbelöningar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Konstnärsbelöningar för
budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

I. att reduktionsregeln för konstnärsbelöningar
måtte ändras i enlighet med
i motionerna angivna grunder samt II.
att riksdagen å åttonde huvudtitelns
driftbudget för budgetåret 1965/66 måtte
anvisa ett förslagsanslag av 800 000
kronor till Konstnärsbelöningar;

Anslag till konstnärsbelöningar

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Strandberg (I: 398) samt den andra
inom andra kammaren av herrar
Oskarson och Fridolfsson i Stockholm
(11:478);

dels ock en inom andra kammaren
av herr Arvidson m. fl. väckt motion
(II: 442).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:163 och 11:197,
i vad de avsåge ändrade grunder för
bestämning av konstnärsbelöning, icke
måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionen 11:442, i vad den
avsåge grunder för bestämning av
konstnärsbelöning, icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 163 och II: 197
samt I: 398 och 11:478, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Konstnärsbelöningar
för budgetåret 1965/66
anvisa ett förslagsanslag av 500 000
kronor.

Reservation hade anförts, utom av
andra, av herrar Per Jacobsson, Edström,
Källqvist, Thorsten Larsson och
Xils-Eric Gustafsson, fröken Elmén
samt herrar Larsson i Hedenäset, Arvidson,
Kelander, Mattsson och Källslad,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under I och III hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 163 och II: 197, såvitt nu
vore i fråga, godkänna av reservanterna
förordade ändrade grunder för bestämning
av konstnärsbelöning;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:163 och II: 197
ävensom med avslag å motionerna
1:398 och 11:478, samtliga motioner

132

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

såvitt nu vore i fråga, till Konstnärsbelöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 800 000 kronor.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Jag ber att få yrka bifall till reservation
a.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till den
av herr Per Jacobsson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 35.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Anslag till konstnärlig utsmyckning av
statliga byggnader

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Konstnärlig utsmyckning av
statliga byggnader för budgetåret 1965/
66 anvisa 1 600 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Sundin (I: 163)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 197),

1 vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte I. å åttonde huvudtitelns
driftbudget för budgetåret 1965/
66 anvisa ett reservationsanslag av

2 000 000 kronor till Konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader samt

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad i motionerna anförts beträffande
anslaget till konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Arvidson m. fl. väckt motion
(II: 442), vari anhållits, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte besluta att
höja anslaget till Konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader med 400 000
kronor utöver det av Kungl. Maj:t föreslagna.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

133

Anslag till ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:163 och 11:197
samt II: 442, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader för
budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:163 och II: 197, i vad
de avsåge åtgärder för ett återinförande
av enprocentregeln, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört rörande norm för
beräkning av förevarande anslag.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Näsström, Gillström, Einar
Persson, Birger Andersson, Fritz Persson
och Bikard Svensson, fru Wallentheim,
herrar Mårtensson, Gustafsson i
Stockholm, Almgren och Bergman, fröken
Olsson samt herrar Berg, Björk i
Göteborg och Jönsson i Arlöv, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:163 och 11:197
samt II: 442, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 1 600 000 kronor;

II. att motionerna 1:163 och 11:197,
i vad de avsåge åtgärder för ett återinförande
av enprocentregeln vid beviljande
av anslag till konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
vid punkten 4.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Näsström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej — 68.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 5

Anslag till ersättning åt författare m. fl.

för utlåning av deras verk genom
bibliotek

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning åt författare

134

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Anslag till ersättning åt författare m. fl. för
m. fl. för utlåning av deras verk genom
bibliotek m. m. för budgetåret
1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
2 040 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Adolfsson (1:76) och den andra
inom andra kammaren av herr Hector
m.fl. (11:104), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
1966 års riksdag beträffande höjning
av ersättningsbeloppen för utlåning av
författares verk genom biblioteken samt
om en översyn i samband därmed av
bestämmelserna rörande utbetalandet
av dessa ersättningar;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Kaijser (1:155) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Nordstrandh
och Hedin (11:211);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lundström och Sundin (I: 163)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 197),
i vilka anhållits, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen å åttonde huvudtitelns
driftbudget måtte anvisa ett förslagsanslag
av 3 736 000 kronor till Ersättning
åt författare m. fl. för utlåning av
deras verk genom bibliotek m. m. i enlighet
med i motionerna föreslagna
grunder;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Arvidson in. fl. väckt motion
(11:442), vari yrkats, såvitt nu vore i
fråga, att riksdagen skulle besluta att
då det gällde Ersättning åt författare
in. fl. för utlåning av deras verk genom
bibliotek in. m. höja anslaget med
1 720 000 kronor utöver det av Kungl.
Maj:t föreslagna, varvid de beräkningsgrunder
som styrelsen för Sveriges författarfond
föreslagit skulle tillämpas.

utlåning av deras verk genom bibliotek

Utskottet hade i den nu förevarandc
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:163 och 11:197
samt II: 442, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Ersättning åt författare
m. fl. för utlåning av deras verk
genom bibliotek m. m. för budgetåret
1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
2 040 000 kronor;

II. att motionerna I: 76 och II: 104,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t med hemställan om förslag till
1966 års riksdag om höjning av ersättningsbeloppen
för biblioteksutlåningen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 76 och II: 104,
i vad de avsåge översyn av bestämmelserna
rörande utbetalandet av ersättning
för biblioteksutlåningen, icke
måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: 155 och II: 211
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Edström, Källqvist,
T horste n Larsson och Nils-Eric Gustafsson,
fröken Elmén samt herrar
Larsson i Hedenäset, Arvidson, Nelander,
Mattsson och Källstad, vilka ansett,
alt utskottets yttrande i viss del bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionen
11:442 ävensom med bifall till
motionerna I: 163 och II: 197, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Ersättning åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek
m. in. för budgetåret 1965/66 anvisa ett
förslagsanslag av 3 736 000 kronor.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Onsdagen den 7 april 1965 em. Nr 16 Idb

underhåll av fornlämningar och byggnadsminnesmärken

Ja — 85;
Nej — 38.

Anslag till vård och

Herr NÄSSTRÖM (s):

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom.
I av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan samt därefter särskilt
i fråga om utskottets hemställan
i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. I framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
5 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i denna
punkt.

Punkterna 6—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Anslag till vård och underhåll av fornlämningar
och byggnadsminnesmärken

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
till Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
: Riksantikvarieämbetet:
Vård och underhåll av fornlämningar
och byggnadsminnesmärken anvisa ett
reservationsanslag av 490 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lidgard och fröken Stenberg (I:
160) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Oskarson och Magnusson
i Tumhult (11:215), i vilka
hemställts, att det till Vitterhets-, historie-
och antikvitetsakademien: Riksantikvarieämbetet:
Vård och underhåll
av fornlämningar och byggnadsminnesmärken
ifrågasatta reservationsanslaget
av 400 000 kronor måtte uppräknas
med 100 000 kronor att användas
till ersättning åt ägare av byggnadsminnen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Elofsson m. fl. (1:272) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Nilsson i Bästekille och Nilsson i
Kristianstad (IT: 335), i vilka anhållits,
att riksdagen i samband med behandlingen
av anslaget till Vitterhets-, historie-
och antikvitetsakademien för vård
och underhåll av fornlämningar och

136

Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Om särskilt anslag till utställningar av svensk konst i utlandet

byggnadsminnesmärken måtte uttala,
att anslaget borde uppföras med
480 000 kronor, samt att riksantikvarieämbetet
av detta anslag måtte anvisa
100 000 kronor till restaureringen av
Va kyrka;

dels en inom andra kammaren av
herr Hamrin i Kalmar in. fl. väckt motion
(11:77);

dels en inom andra kammaren av
herr Franzén i Träkumla väckt motion
(II: 326);

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Gustafsson i Stenkyrka och
Franzén i Träkumla väckt motion (II:
452).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionen II: 326 icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:160 och II: 215,
I: 272 och II: 335, II: 77 och II: 452, till
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien:
Riksantikvarieämbetet: Vård
och underhåll av fornlämningar och
byggnadsminnesmärken för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till motionerna I: 160 och II: 215 under
denna punkt.

Herr ELOFSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 272 och II: 335.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yr -

kats propositioner komme att framställas
först särskilt angående ett av herr
Elofsson framställt yrkande samt därefter
särskilt rörande utskottets hemställan.

Därpå gjordes propositioner, först på
bifall till samt vidare på avslag å det
av herr Elofsson framställda yrkandet
om bifall till motionerna 1:272 och II:
335 såvitt avsåge Vä kyrka; och förklarades
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i denna punkt
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:160 och 11:215; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 41—44

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45

Om särskilt anslag till utställningar av
svensk konst i utlandet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Nationalmuseet: Pedagogisk

verksamhet m. m. för budgetåret 1965/
66 anvisa ett reservationsanslag av
315 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Blomquist (1:148) och den andra
inom andra kammaren av fröken Ljungberg
(11:204), i vilka hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att anslagen till utställningar
av svensk konst i utlandet och
biennalkommitténs verksamhet måtte
sammanföras till ett reservationsanslag
benämnt Utställningar av svensk konst
i utlandet samt att ifrågavarande anslag
måtte placeras i anslutning till d) In -

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Nr 16

137

Om särskilt ansla]
ternationellt-kulturellt samarbete i statsverkspropositionen
bilaga 10;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Källqvist (I: 380) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Kellgren och fru Renström-Ingenäs (II:
462), i vilka föreslagits, att riksdagen
till utställningar av svensk konst i utlandet
för budgetåret 1965/66 skulle anvisa
ett reservationsanslag av 185 000
kronor samt att anslaget liksom hittills
skulle ställas till Svenska institutets förfogande.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 148 och II: 204
samt I: 380 och II: 462, i vad de avsåge
särskilt anslag till utställningar av
svensk konst i utlandet, icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:148 och 11:204
samt I: 380 och II: 462, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Nationalmuseet:
Pedagogisk verksamhet m. m.
för budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 315 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Edström, Kaijser, Källqvist
och Wallmark, fröken Elmén samt
herrar Turesson, Arvidson, Kelander,
Kordstrandh och Källstad, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 148 och II: 204 samt I:
380 och II: 462, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta att för budgetåret
1965/66 anvisa ett särskilt reservationsanslag
av 185 000 kronor till
Utställningar av svensk konst i utlandet,
redovisat i riksstaten under avsnittet i
åttonde huvudtiteln Internationellt-kulturellt
samarbete samt i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad re -

till utställningar av svensk konst i utlandet
servanterna anfört angående handhavandet
av anslaget;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:148 och 11:204 samt 1:380
och II: 462, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Nationalmuseet: Pedagogisk
verksamhet m. m. för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag av
130 000 kronor.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag ber att under denna
punkt få yrka bifall till reservationen
av herr Per Jacobsson m. fl.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

138 Nr 16

Onsdagen den 7 april 1965 em.

Om särskilt anslag till utställningar av svensk konst i utlandet

jan omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 46.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 46—92

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 93

Lades till handlingarna.

Anmäldes och bordlädes
första lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckta motioner
om översyn av brottsbalkens regler om
uppvigling;

nr 19, i anledning av väckt motion
angående den allmänna preskriptionstiden
för fordringar; och

nr 20, i anledning av väckt motion
om ersättning till enskild för biträde åt
polisen vid ingripande i samband med
olyckshändelse; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av väckta motioner
angående tillsynen av arbetarskyddslag -

stiftningens efterlevnad vid mindre arbetsplatser; nr

39, i anledning av väckta motioner
angående socialhjälp till anhörig vid
frihetsberövande åtgärd mot familjeförsörjare;
och

nr 40, i anledning av väckta motioner
om kostnadsfritt tillhandahållande av
visst läkemedel.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 707, av herr Andersson, Torsten,
och herr Dahlén, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 65, angående anslag
för budgetåret 1965/66 till statsdepartementen,
m. m.;

nr 708, av herr Dahlén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
65, angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen, m. m.;
samt

nr 709, av herr Mattsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
94, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 maj 1960
(nr 253) om tillverkning och beskattning
av malt- och läskedrycker, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 22.57.

In fidem
K.-G. Lindelöw

XUNGL. BOKTR. STHIM 196S