Tisdagen den 6 april. Sid (Riksdagens protokoll 1954:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

FORSTA KAMMAREN

Nr 13

3—7 april.

Debatter m. m.

Tisdagen den 6 april. Sid.

Minnesord över Kronprinsessan Martha av Norge .............. 6

Interpellation av herr Grym ang. utryckningstiden för vissa värnpliktiga
m. m............................................. 8

Onsdagen den 7 april.

Svar på fråga av herr Jansson, Axel, ang. arbetarskyddet inom
sprängämnesindustrien m. m............................... 9

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Vattenförsörjning och avlopp .............................. 11

Undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m............... 14

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m........... 16

Utbyggnad av kårhuset vid Chalmers tekniska högskola .......... 54

Beskattningen av rese- och traktamentsersättningar för privatanställda
.................................................... 60

Resultatutjämning mellan olika beskattningsår.................... 62

Ändringar beträffande fastighetsbeskattningen m. m............... 66

Stiftsnämnds beslutförhet m. m................................. 76

Genomgående zontariffberäkning mellan järnvägar och busslinjer
m. m..................... 78

Interpellation av herr Johansson, Anders, ang. lagringsförhållandena
för viss brödspannmål .................................... 80

1 Första kammarens protokoll 195U. Nr 13.

Nr 13.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 7 april. Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) ........................ 11

— nr 60, ang. anslag till ytterligare aktieteckning i Norrbottens

— järnverk aktiebolag m. m..................................... 16

— nr 61, ang. anslag å kapitalbudgeten: ecklesiastikdepartementet 54

— nr 62, ang. anslag till utbildningskurser för sysselsättnings- och

arbetsterapeuter .......................................... 59

— nr 63, ang. befrielse från skyldighet att gälda visst skadestånd

in. m..................................................... 59

— nr 64, ang. överlåtelse av vissa kronan tillhöriga fastigheter

, m. m..................................................... 59

—• nr 65, ang. omreglering av vissa äldre pensioner från statens
pensionsanstalt ............................................ 59

— nr 66, ang. ändrad löneklassplacering för vissa befattningshavare
vid statens järnvägar .................................. 60

— memorial nr 67, ang. överlämnande till lagutskott av vissa motioner
.................................................... 60

Bevillningsutskottets betänkande nr 34, ang. beskattningen av reseoeh
traktamentsersättningar för anställda i enskild tjänst m. m. 60

— nr 35, ang. resultatutjämning mellan olika beskattningsår...... 62

— nr 36, ang. vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen

m. m..................................................... 66

— nr 37, ang. ändrad lydelse av 60 § kommunalskattelagen m. m.. . 76

— nr 38, ang. ändrad lydelse av den vid förordningen om varuskatt
fogade varuförteckningen ............................ 76

Bankoutskottets utlåtande nr 14, ang. ändring i pensionsgrunderna

för de äldre riksdagsvaktmästarna .......................... 76

Första lagutskottets utlåtande nr 15, ang. viss översyn av lagen om
trafikförsäkring å motorfordon ............................ 76

— nr 16, ang. lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt ........ 76

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17, ang. ändrad lydelse av 35 §

lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna .......... 76

— nr 18, ang. viss ändring av den ecklesiastika boställsordningen

m. m..................................................... 76

— nr 19, ang. åtgärder för förbättring av fastighetsbestånd, som

skadats genom vägbyggnad.................................. 77

— nr 21, ang. inrättande av ett jaktråd ........................ 77

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10, ang. bemyndigande att försälja

viss kronan tillhörig fast egendom m. m..................... 78

— memorial nr 11, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar

över försäljningar av viss kronan tillhörig fast egendom ...... 78

— utlåtande nr 12, ang. inrättandet av en veterinärklinik i Hälsingborg
.................................................. 78

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 13, ang. införande av genomgående
zontariffberäkning mellan järnvägar och busslinjer
in. in..................................................... 78

— nr 14, ang. redovisning av statens spritinkomster och samhällets

av spritbruket föranledda utgifter .......................... 79

Lördagen den 3 april 1954.

Nr 13.

Lördagen den 8 april.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 154, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av
övergångsbestämmelserna till lagen den
10 juli 1947 (nr 629) angående ändring
i lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 155, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till utlänningslag, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 156,
till Konungen i anledning av väckta motioner
om åtgärder för effektivisering
av justitieombudsmannaämbetet, särskilt
dess kontroll över förvaltningen, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 173,
med förslag till ändringar i 1947 års
allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

183, med förslag till fiskeristadga
m. in.; samt

nr 190, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 191,
angående försäljning av vissa allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheter.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 194, med förslag till lag om ändring
av övergångsbestämmelserna till lagen
den 18 april 1935 (nr 113) med vissa
bestämmelser om arbetsförmedling; och
nr 195, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 508, av herr Göransson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till utbyggnad av fångvårdsanstalten
på Hall m. m.;

nr 509, av herr Göransson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till utbyggnad av fångvår
dsanstalten på Hall m. m.;

nr 510, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1954/55 m. m.;

nr 511, av herr Huss m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbildning av viss sinnessjukvårdspersonal; nr

512, av herr Falk, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens polisskola för budgetåret
1954/55 m. m.; och
nr 513, av herr Anderberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till statens polisskola för
budgetåret 1954/55 m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 514, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370); och

nr 515, av herr Svärd, i samma ämne.

Nr 13.

Lördagen den 3 april 1954.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:
nr 516, av fru Gärde Widemar in. fl.,
nr 517, av herrar Björnberg och Veländer,
samt

nr 518, av herrar Björnberg och Velander,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, så
ock om fortsatt giltighet av samma lag,
m. m.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 159, med förslag till lag om nykterhetsvård
m. m.;

nr 184, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.;

nr 187, med förslag till förordning om
skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt)
;

nr 188, med förslag till förordning
angående temporärt undantag från bestämmelserna
i 16 § förordningen den
26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning
av brännvin, m. m.;

nr 189, med förslag till debitering och
uppbörd av sjukförsäkringsavgifter,
m. m.;

nr 192, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

nr 193, med förslag till ändrad lydelse
av § 49 mom. 2 regeringsformen
samt § 1 mom. 2, § 38 mom. 2, § 45,
§ 55 mom. 1 samt §§58 och 63 riksdagsordningen; nr

196, med förslag till förordning om
skyldighet för arbetsgivare att lämna
uppgift rörande arbetsanställning;

nr 197, med förslag till lag om tilllämpning
å Stockholms stad av vissa bestämmelser
i kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753) och lagen den 18

december 1953 (nr 754) om införande av
kommunallagen;

nr 198, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen;

nr 199, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. in.;

nr 200, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. in.;

nr 201, med förslag till lag om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets
beslut m. m.;

nr 202, angående svensk medverkan
i ett skandinaviskt undervisningssjuklius
i Korea;

nr 203, med förslag till lag om personundersökning
i brottmål, m. m.;

nr 205, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 8:o), 14:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt
nr 206, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj
1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budget -

Lördagen den 3 april 1954.

Nr 13.

året 1954/55 till utbildningskurser för
sysselsättnings- och arbetsterapeuter;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från skyldighet
att gälda visst skadestånd m. m.;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter m. m.;

nr 65, i anledning av väckta motioner
angående omreglering av vissa äldre
pensioner från statens pensionsanstalt;

nr 66, i anledning av väckta motioner
angående ändrad löneklassplacering för
vissa befattningshavare vid statens järnvägar;
samt

nr 67, angående överlämnande till lagutskott
av vissa till statsutskottet hänvisade
motioner, som äga samband med
frågan om fortsatt giltighet av lagen om
tillståndstvång för byggnadsarbete;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 34, i anledning av väckta molioner
angående beskattningen av rese- och
traktamentsersättningar för anställda i
enskild tjänst, m. m.;

nr 35, i anledning av väckta motioner
om utredning och förslag till sådan ändring
av skattelagstiftningen att bättre
möjligheter till resultatutjämning vinnes; nr

36, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen,
m. m.;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 60 § samt anvisningarna
till 60 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.; samt
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt fogade varuförteckningen;

bankoutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av väckt motion om ändring i
pensionsgrunderna för de äldre riksdagsvaktmästarna; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående viss översyn av lagen om trafikförsäkring
å motorfordon; samt

nr 16, i anledning av väckta motioner

angående utredning om lagskydd åt frikyrkopastors
tystnadsplikt;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 35 § lagen den 18
april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna;

nr 18, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av den ecklesiastika boställsordningen
in. m.;

nr 19, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för förbättring av fastighetsbestånd,
som skadas genom vägbyggnad;
samt

nr 21, i anledning av väckt motion om
inrättande av ett jaktråd;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. in.;

nr 11, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom;
samt

nr 12, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättandet av en
veterinärklinik i Hälsingborg jämte i ämnet
väckta motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

13, över motioner om införande av
genomgående zontariffberäkning mellan
å ena sidan statens järnvägar och å andra
sidan postverkets och statens järnvägars
busslinjer m. m.; samt

nr 14, över motion om redovisning av
statens spritinkomster och samhällets av
spritbruket föranledda utgifter.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 519, av herrar Velander och Svärd,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till främjande av ungdomens
föreningsliv och fritidsverksamhet
m. m.;

nr 520, av herrar Velander och Svärd,

Nr 13.

Tisdagen den 6 april 1954.

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till avsättning till fonden
för idrottens främjande;

nr 521, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till främjande av ungdomens
föreningsliv och fritidsverksamhet
m. m.; samt

nr 522, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition an -

gående anslag till avsättning till fonden
för idrottens främjande.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem
G. II. Berggren.

Tisdag-en den G april.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Sedan vi sist råkades här, har en stor
sorg drabbat vårt norska broderfolk, i
det att Norges svenskfödda kronprinsessa
efter en långvarig och svår sjukdom
avlidit. Genom de nära band, som
förenade denna älskliga och uppburna
furstinna med vårt land, har vi vant oss
att betrakta henne som en av våra egna,
och hennes bortgång har därför även
här framkallat bestörtning och sorg. Å
första kammarens vägnar får jag betyga
kammarens varma deltagande i den sorg,
som nu drabbat hennes närmaste — make,
barn, moder och syskon — liksom
Norges konung och hela det norska folket.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Justerades protokollen för den 30 och
den 31 nästlidne mars samt den 3 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående polispersonalens
avlöningsförmåner m. m.; och

nr 153, i anledning av väckt motion
om ersättning åt K. A. Hillblom för
olycksfall i arbete.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 159, med förslag till lag om nykterhetsvård
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

184, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.;

nr 187, med förslag till förordning om
skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt)
; och

nr 188, med förslag till förordning angående
temporärt undantag från bestämmelserna
i 16 § förordningen den 26
februari 1954 (nr 73) angående tillverkning
av brännvin, m. m.

Tisdagen den 6 april 1954.

Nr 13.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 189, med förslag till debitering
och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick det med 2) betecknade förordningsförslaget,
till behandling av lagutskott
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 192,
angående vissa ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 193, med förslag till ändrad lydelse
av § 49 mom. 2 regeringsformen
samt § 1 mom. 2, § 38 mom. 2, § 45,
§ 55 mom. 1 samt §§ 58 och 63 riksdagsordningen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 196, med förslag till förordning
om skyldighet för arbetsgivare att lämna
uppgift rörande arbetsanställning.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 197, med förslag till lag om tilllämpning
å Stockholms stad av vissa bestämmelser
i kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753) och lagen den 18
december 1953 (nr 754) om införande
av kommunallagen.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

198, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen;

nr 199, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.;

nr 200, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.; och
nr 201, med förslag till lag om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets
beslut m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 202,
angående svensk medverkan i ett skandinaviskt
undervisningssjukhus i Korea.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

203, med förslag till lag om personundersökning
i brottmål, m. m.;

nr 205, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 8:o), 14:o) och
17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj :ts regeringsrätt; samt
nr 206, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj
1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herrar Velander och
Svärd väckta motionen, nr 519, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till avsättning till fonden
för idrottens främjande.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet den av herrar Velander och
Svård väckta motionen, nr 520, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till främjande av ungdomens
föreningsliv och fritidsverksamhet m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Bengtson m. fl.
väckta motionen, nr 521, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till avsättning till fonden för idrottens
främjande.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet den av herr Bengtson m. fl.
väckta motionen, nr 522, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till främjande av ungdomens föreningsliv
och fritidsverksamhet m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 6 och 60—66
samt memorial nr 67, bevillningsutskot -

Nr 13.

Tisdagen den 6 april 1954.

Interpellation ang. utryckningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

tets betänkanden nr 34—38, bankoutskottets
utlåtande nr 14, första lagutskottets
utlåtanden nr 15 och 16, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 17—19 och
21, jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial nr 10—12 ävensom allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 13
och 14.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 204, beträffande vissa ändringar i
förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.; och

nr 207, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse, m. m.

Anmäldes och bordlädes av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan gjorda
anmälningar, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställningar

dels med förslag till ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret;

dels ock angående pension till extra
tjänstemannen i riksgäldskontoret N. O.
E. Wigren och avskedsersättning till f. d.
extra tjänstemannen i riksdagens ekonomibyrå
G. W. R. Thorell.

Interpellation ang. utryckningstiden för
vissa värnpliktiga m. m.

Herr GRYM (s) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Om en värnpliktig före
inryckningen till militärtjänstgöring innehar
fast anställning hos en arbetsgivare,
får han ju enligt lag inte avskedas
på grund av sin militärtjänstgöring.
Många värnpliktiga är emellertid inte i
denna gynnsamma situation. Detta är
särskilt fallet med skogs- och anläggningsarbetarna
samt olika grupper andra
säsongarbetare, vilka helt enkelt inte

har någon fast arbetsplats från ett år
till ett annat. Enligt nu gällande ordning
rycker de värnpliktiga ut från sin första
tjänstgöring från förband tillhörande armén
på en ur arbetsmarknadssynpunkt
oläglig tidpunkt. Vintersäsongen exempelvis
i skogarna nalkas då sitt slut, och
de värnpliktiga kan inte placeras där.
Å andra sidan dröjer det 2, 3 månader
innan de värnpliktiga efter utryckningen
kan beredas sysselsättning inom vad
man kan kalla sommarsäsongen. Förhållandena
är inte enahanda inom hela landet,
men för de värnpliktiga i norra delen
av landet vore det en fördel, om
tjänstgöringen kunde ordnas så, att utryckningen
från första tjänstgöringen
skedde ungefär vid den tidpunkt, då vårsäsongen
på arbetsmarknaden börjar absorbera
arbetskraft. Även ur arbetsmarknadssynpunkt
torde en sådan förskjutning
vara förmånlig.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet, att det finns
möjlighet att förskjuta de värnpliktigas
första tjänstgöring så, att säsongarbetarna
i övre Norrland får rycka ut från
denna tjänstgöring under ur arbetsmarknadssynpunkt
gynnsammare tid än nu?

2. Om inte in- och utryckningstiderna
för dessa grupper kan ändras, är det då
möjligt att genom andra åtgärder underlätta
deras inlemmande i arbetslivet efter
första tjänstgöringen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.09.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. arbetarskyddet inom sprängämnesindustrien
m. m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Jansson, Axel, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
framställt följande fråga: »Har
herr statsrådet för avsikt att låta arbetstidsutredningen
undersöka, huruvida arbetstagarna
inom vissa avdelningar i
krut- och sprängämnesindustrierna bör
upptagas bland de grupper av arbetstagare,
som på grund av särskilt påfrestande
arbete bör komma i åtnjutande av
skydd genom en eventuell lagstiftning
om förkortad arbetstid?»

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara nämnda fråga, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Axel Jansson har
frågat, om jag har för avsikt att låta arbetstidsutredningen
undersöka, huruvida
arbetstagarna inom vissa avdelningar
i krut- och sprängämnesindustrierna bör
upptagas bland de grupper av arbetstagare,
som på grund av särskilt påfrestande
arbete bör komma i åtnjutande av
skydd genom en eventuell lagstiftning
om förkortad arbetstid.

Arbetstidsutredningen håller f. n. på
att avsluta sitt arbete. Enligt vad jag erfarit
torde de av frågeställaren nämnda
arbetstagargrupperna icke beröras av
utredningens förslag. Att nu, när utredningens
arbete håller på att avslutas, utfärda
nya direktiv för utredningen torde
icke vara lämpligt.

Utredningens betänkande kommer
emellertid att remissbehandlas i vanlig
ordning. Det blir alltså i samband härmed
möjligt att före Kungl. Maj:ts prövning
aktualisera frågan om en eventuell
komplettering av utredningens förslag.

Den här aktualiserade frågan torde
även få ses i ett större sammanhang.
Som jag tidigare uttalat kommer nämligen
inom den närmaste tiden frågan
om en generell arbetstidsförkortning att
bli föremål för utredning av en särskild
kommitté.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag ber att till lierr socialministern
få framföra ett tack för
det svar som jag har fått på min enkla
fråga och framför allt för att det har
kommit så snart. Jag kan inte säga att
svaret till alla delar är tillfredsställande,
men jag förstår mycket väl att denna
fråga har ställts något sent för att arbetstidsutredningen
skulle få möjlighet
att behandla densamma. När jag framställde
min fråga trodde jag emellertid,
att det skulle vara möjligt för herr statsrådet
att överlämna ärendet till arbetstidsutredningen.

Anledningen till att jag har ställt denna
enkla fråga är närmast den, att arbetarparten
vid årets avtalsförhandlingar
aktualiserat kravet på arbetstidsförkortning
för framför allt vissa grupper
av arbetare vid krut- och sprängämnesfabrikerna.
Man åberopade därvid det
stora antal olycksfall som inträffat vid
dessa fabriker under de senaste 14 åren.
Arbetarnas krav ledde emellertid inte
till något resultat. Arbetsgivarsidan ställde
sig avvisande till en arbetstidsförkortning
även när det gällde de grupper
som var mest utsatta för olycksfall i arbetet.

Under de senaste 14 åren har inte
mindre än 34 arbetare, därav fyra kvinnor,
fått sätta livet till vid olyckor inom
dessa industrier.

Den 17/12 1940 dödades 11 manliga
arbetare vid den stora explosionsolyckan
vid AB Bofors Nobelkrut.

Den 29/4 1941 brändes tre manliga
arbetare till döds i knåden i NC-krutbruket.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. arbetarskyddet inom sprängämnesindustrien m. m.

Den 18/12 1941 brändes två manliga
arbetare till döds i knåden i Ngl.-krutbruket.

Den 26/3 1942 brändes en manlig arbetare
till döds, då en krutlastad tralla
fattade eld.

Den 8/7 1942 dödades en manlig, minderårig
arbetare i ballistiska laboratoriet.

Den 13/9 1944 dödades två arbetare,
varav en kvinna, vid arbete med aptering
av spårljus.

Den 12/2 1947 sprängdes två manliga
arbetare bokstavligen i luften vid polering
i NC-krutbruket.

Den 28/7 1949 dödades två manliga
arbetare vid destillering av nitrotoluol.

Den 30/7 1952 brändes en kvinnlig
arbetare till döds vid arbete med tömning
av anfyrningssats i brisansavdelningen.

Den 2/8 1953 dödades fyra manliga
arbetare under reparationsarbete i pentylfabriken.

Den 5/2 1954 brändes en manlig arbetare
till döds vid pressning av lysbomber.

Alla dessa olyckor har inträffat vid AB
Bofors Nobelkrut.

Den 25/1 1954 inträffade den stora
olyckan vid Nitroglycerin AB i Gyttorp,
där fyra arbetare, varav två kvinnor,
dödades.

Det är klart att arbetare som är sysselsatta
vid en industri med så stor risk
för svåra olyckor utsättes för en stark
psykisk press. Det gäller här icke olyckor
i vanlig mening. Vid alla dessa
olyckstillfällen har skördats en eller flera
arbetares liv. Det gäller alltså här livet
och är icke fråga om vanliga olycksfall,
som resulterar endast i att de arbetare,
som är utsatta för dessa olyckor,
blir mer eller mindre skadade. Det är
alldeles givet att detta medför en stark
psykisk press på de arbetare, vilka framför
allt är sysselsatta i de delar av industrien,
där olycksfallsrisken är stor.

Såvitt man nu kan konstatera finns
det ingen möjlighet att undvika dessa
olyckor. Icke i något fall, så långt jag
känner till, har det kunnat konstateras,
att olyckorna har berott på underlåtenhet
från arbetarnas sida att följa givna

instruktioner i fråga om att vara aktsamma
i sitt arbete. Man kan ej heller — det
har vitsordats från vederbörande fackförbunds
sida — ge företaget eller företagsledningen
någon skuld till de olyckor,
som här inträffat. Det säges att från
deras sida har vidtagits alla tänkbara åtgärder
för att söka undvika och framför
allt begränsa olyckornas omfattning.

Att dessa arbetargrupper icke har kommit
att omfattas av arbetstidsutredningens
undersökningar beträffande arbetstidsförkortning
kan ju bero på olika orsaker,
som jag nu inte skall gå in på,
men såvitt jag kan bedöma så är väl
den enda möjligheten att i någon mån
lätta det psykiska trycket för dessa arbetare
att förkorta arbetstiden, alltså den
tid som arbetarna är utsatta för dessa
olycksrisker. Ty när man icke i något
avseende, så långt man nu kan bedöma,
har möjlighet att förhindra olyckorna
och arbetarna sålunda på grund av olika
omständigheter alltid får arbeta under
trycket av att någonting kan hända, är
det alldeles givet, att ju längre den tid
är, under vilken vederbörande är sysselsatt
i sitt arbete, desto hårdare blir påfrestningen.
Jag vill därför, samtidigt
som jag ännu en gång uttalar mitt tack
till socialministern för det svar som jag
har fått på min fråga, hemställa att han,
när arbetstidsutredningens förslag till
förkortad arbetstid för vissa grupper
skickas ut på remiss, även aktualiserar
frågan om arbetstidens längd vid vissa
avdelningar inom de industrier som jag
här åsyftar. Det behövs ju inga omfattande
undersökningar eller utredningar
för att klarlägga vilka grupper det här
gäller. Den olycksfallsstatistik som jag
här har visat på talar ju därvidlag sitt
tydliga språk. Det är ju inte här fråga
om enstaka fall, utan för exempelvis Nobelkrut
i Bofors har det så gott som regelbundet
inträffat sprängningsolyckor,
vilka varje gång krävt en eller flera arbetares
liv.

Herr talman! Jag hoppas att vad jag
här sagt i någon mån skall leda fram till
ett positivt resultat i den fråga, som jag
här tagit upp.

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Anslag till vattenförsörjning och avlopp.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 204, beträffande vissa ändringar
i förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 207, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse m. m.

Föredrogos och iades till handlingarna
de av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälningarna, att
till utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställningar:

1) med förslag till ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret; samt

2) angående pension till extra tjänstemannen
i riksgäldskontoret N. O. E.
Wigren och avskedsersättning till f. d.
extra tjänstemannen i riksdagens ekonomibyrå
G. W. R. Thorell.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1954/55 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Anslag till vattenförsörjning och avlopp.

Kungl. Maj it hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag av
25 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr
Fritjof Thun väckt motion (1:157), vari
hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret
1954/55 till bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp
anvisa ett anslag av 45 miljoner kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren av
herr Nyström m. fl. (I: 293) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gavelin m. fl. (II: 379), i vilka likaledes
hemställts, att riksdagen måtte till förenämnda
ändamål för budgetåret 1954/55
anvisa ett anslag av 45 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
under punkten anfört;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:157 samt I: 293 och II: 379,
till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag av
25 000 000 kronor.

Herr THUN, FRITIOF, (s):

Herr talman! Jag har i en motion under
denna punkt tagit mig friheten föreslå
en väsentlig ökning av det belopp
som i propositionen begäres för vattenförsörjning
och avlopp. Det är ju påtagligt
och framgår också av statsutskottets
skrivning att frågan är ganska allvarlig,
och jag tror att det blir nödvändigt
för riksdagen att ägna den större
uppmärksamhet än hittills.

Jag har i motionen erinrat om att
landsbygden just på detta område blir
handikappad. Vatten och avlopp är nödvändiga
förutsättningar för modern bebyggelse,
och anslaget för vatten och avlopp
står inte på något sätt i rimlig proportion
till de belopp statsmakterna anvisar
för bidrag och lån till byggnadsändamål.
Medan byggnadsanslagen sakta
men säkert närmar sig miljarden, finner
man att anslaget för vatten och av -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Anslag till vattenförsörjning och avlopp,
lopp hittills inte varit större än 20 miljoner.
Statsrådet föreslår en höjning till
25 miljoner, och man kan naturligtvis
peka på att en ganska kraftig och oavbruten
stegring skett under de senare
åren. Men beloppet förslår som sagt
inte långt, om man räknar med att det
skall täcka de behov som framgår av
anslagen för byggnadsändamål.

Här i kammaren har vid flera tillfällen
erinrats om vikten av att något göres
för att rena våra sjöar. Såväl våra
insjöar som våra badvikar i Saltsjön är
som bekant starkt förorenade, och läkarna
framhåller liksom andra sakkunniga,
att epidemierna under senare år i
mycket stor utsträckning torde bero på
förorening av dessa vatten. Man anser
det nödvändigt att rena avloppsvattnet,
och vi vet att en sådan rening kostar
mycket stora pengar.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens majoritet
har i sina petita tillstyrkt ett anslag
av 30 miljoner, alltså 5 miljoner
mer än Kungl. Maj:t begär. Chefen för
vatten- och avloppsbyrån har reserverat
sig för ett anslag av 45 miljoner, och
man får väl räkna med att han har ganska
väl reda på hur saken ligger till.
Jag vill särskilt peka på delta, då man
nu säger att personalstyrkan är för liten
för att kunna avverka det stora antalet
väntande ansökningar och att det
därför inte skulle vara någon mening
med att höja anslaget ytterligare. När
vatten- och avloppsbvråns chef reserverat
sig, måste man väl ändå därav sluta,
att det finns möjligheter att avverka den
väntande kön.

Väntetiden är som bekant lång — man
har räknat med två år, och den kommer
väl nu att i genomsnitt närma sig
tre år. Vad detta innebär framför allt
för landsbygden förstår var och en.
Det är inte nog med att de sökande måste
begära lån ute i marknaden för den
så att säga fasta delen, som i detta fall
givetvis måste upplånas. En viss del kan
tas ut skattevägen, men det blir mindre
belopp; största delen av pengarna måste
anskaffas genom amorteringslån på 20
eller 25 år. Men dessutom tvingas man
att på öppna marknaden, i konkurrens

med alla andra lånesökande, upptaga
korta lån på det belopp som man väntar
att så småningom få ut i form av
statsbidrag. Dessa korta lån löper med
ganska höga räntor, och kostnaderna
blir självfallet mycket stora särskilt för
de små kommunerna. Jag vet i det fallet
vad jag talar om, eftersom min egen
kommun befinner sig i just det predikamentet.
Det kostar mycket dryga pengar
att över huvud taget kunna klara den
detaljen.

Jag tror att alla är ense om att personalen
på denna avdelning av väg- och
vattenbyggnadsverket måste utökas, om
utvecklingen på detta område skall kunna
få den fart som är nödvändig med
tanke på takten inom byggnadsverksamheten.
Jag vill särskilt peka på de i detta
sammanhang mycket viktiga distriktsingenjörsbefattningarna.
Jag tror att
man år 1945 hade tänkt sig, att det skulle
bli en sådan distriktsingenjör i varje
län. Det har emellertid ändrats, och vi
kan konstatera att för närvarande inte
mer än sexton sådana befattningar har
tillsatts. Enligt upplysningar som jag
har inhämtat är inte ens alla dessa befattningar
tillsatta, då det inte finns hugade
spekulanter, om jag så får säga.
Detta tycks i sin tur vittna om att folk
inte känner sig lockade av den lönesättning,
som för närvarande tillämpas
beträffande dessa mycket viktiga befattningar,
till vilka det krävs mycket kunniga
ingenjörer. Det har åtminstone sagts
mig, att det är mycket besvärligt att
få dessa befattningar besatta.

Jag känner mig nog något besviken
över att inte någon reservation avgivits
inom utskottet med anledning av de av
mig m. fl. väckta motionerna. Jag hade
åtminstone väntat, att man skulle gå på
det anslagsbelopp, 30 miljoner kronor,
som föreslagits av majoriteten inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, vilket skulle
innebära en höjning av anslaget med
5 miljoner kronor. Det hade ju ändå betytt
något.

Jag tror emellertid att det är riktigt,
att man ger sitt erkännande till utskottet
för den starka skrivning, som gjorts
i ärendet. Det är för mig mycket till -

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Anslag till vattenförsörjning och avlopp.

fredsställande att konstatera detta, och
jag skulle tro att man med denna starka
skrivning från utskottets sida inom departementet
kommer att få lov att ta
denna fråga under närmare övervägande
till ett kommande år. Utskottet har ju,
liksom jag gjort i min motion, framhållit
att anslagen till å ena sidan byggnadsverksamheten
och å andra sidan
vatten och avlopp icke står i riktigt förhållande
till varandra. Utskottet gör vederbörande
departementschef uppmärksam
på detta förhållande, och jag hoppas
och tror att frågan med hänsyn härtill
skall tagas upp till en allvarlig prövning.
Därmed skulle ändå motionerna
ha nått ett visst syfte.

Då det inte finns någon reservant i utskottet
på denna punkt, anser jag mig
inte kunna yrka bifall till min motion,
utan jag slutar med att uttala den förhoppningen,
att utskottets starka skrivning
skall resultera i en ändring till ett
kommande år beträffande denna mycket
viktiga fråga.

Häri instämde herr Nyström.

Herr ANDERSSON, ELON, (fp):

Herr talman! Jag förmodar att det
inte är nödvändigt att för kammaren understryka
den utomordentliga betydelse
för de svenska bygdernas sanering
ur hälsovårdssynpunkt, som det anslag
har, vilket riksdagen nu behandlar. Herr
Thun har utvecklat de synpunkter, som
det finns anledning lägga på frågan för
närvarande, nämligen det stora behov
av vattenförsörjning och avlopp, som
finns överallt i bygderna, och det i jämförelse
därmed knappa anslag som
Kungl. Maj:t har ansett sig kunna begära
och utskottet tillstyrka. Jag har inte någonting
att tillägga till det mer än att
jag vill uttala ett beklagande av att den
höjning av anslaget, som Kungl. Maj:t
visserligen har föreslagit, inte har kunnat
bli större.

Jag begärde emellertid ordet närmast
för att i detta sammanhang uttala ett
beklagande av en annan sak, som egentligen
hör hemma under en punkt vilken
redan har behandlats, då jag för -

summade att begära ordet. Jag syftar på
den omständigheten, att varken Kungl.
Maj :t eller utskottet har ansett sig kunna
medverka till den ringa förstärkning av
distriktsingenjörsorganisationen för vatten-
och avloppsfrågor som begärts från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida.
Jag tror att jag kan försäkra kammaren,
att en av de största svårigheterna när
det gäller inte att forcera utan att normalisera
en utveckling av vatten- och avloppsväsendet
ute på landsbygden i de
olika länen är den knappa tillgången på
distriktsingenjörer. Ofta arbetar en distriktsingenjör
inom flera län, och jag
vågar försäkra, att hans arbetstid är så
upptagen och hans möjligheter att stå till
tjänst i alla de fall, där man från kommunernas
och givetvis även från länsstyrelsernas
sida ställer anspråk på honom,
är så begränsade, att utvecklingen stoppas
upp på ett mycket besvärligt sätt.

Det skulle därför vara tacknämligt, om
Kungl. Maj:t till ett kommande år, när
det nu inte funnits möjligheter att göra
det i år, ville allvarligt beakta de framställningar
som göres om en förstärkning
av distriktsingenjörsorganisationen.
Jag tror att detta, om man vill främja en
snabbare lösning av landsbygdens vattenoch
avloppsfrågor, är lika viktigt som att
höja nu ifrågavarande anslag med ytterligare
20 miljoner kronor.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag kan utan reservation
instämma i de föregående talarnas synpunkter,
då de framhållit att det är ett
stort och angeläget problem att ordna
vårt lands vatten- och avloppsförhållanden
på ett tillfredsställande sätt. Jag tror
däremot inte att det i dagens läge så
mycket är en fråga om anslagets storlek
utan om organisatoriska åtgärder,
speciellt när man här diskuterar eftersläpningen
i bidragsgivningen. Det faktum
att det vid det sistförflutna budgetårets
utgång förelåg en behållning på
drygt 20 miljoner kronor visar ju, att
man inte löser frågan genom att höja
anslaget, utan det erfordras andra åtgärder
för att man skall få en lösning till
stånd.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Anslag till undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m.

Med tanke på att en särskild kungl.
utredning, 1946 års vatten- och avloppssakkunniga,
har till uppgift att penetrera
detta problem och framlägga förslag i
saken, har utskottet inte ansett det vara
påkallat att gå utöver Kungl. Maj:ts förslag
i fråga om anslagstilldelningen, som
ju ändå innebär en höjning med 5 miljoner
kronor i förhållande till närmast
föregående budgetår. Utskottet har också
understrukit angelägenheten av att man
får till stånd en samordning i fråga om
den statliga bostadspolitiken och statens
finansiella medverkan vid utförande av
vatten- och avloppsanläggningar.

Det skulle naturligtvis, herr talman,
vara mycket att säga om de synpunkter
som de båda föregående talarna framfört
angående erforderliga personalförstärkningar,
men då riksdagen redan
har tagit ställning till Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag i fråga om personalorganisationen,
finns det ingen anledning
att nu föra någon diskussion på den
punkten.

.Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag under föreliggande
punkt.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att i stort sett instämma
med herr Eion Andersson, men jag
vill tillägga några ord.

Det är i och för sig mycket bra med
ökade anslag, och det är ovillkorligen
nödvändigt, att medel beviljas i hastigare
takt än hittills. Men svårigheterna på
detta område, som är vitsordade från
olika håll, ligger enligt min mening allra
främst i den av utskottet något berörda
bristande samordningen mellan den statliga
bostadspolitiken och statlig medverkan
i fråga om vatten- och avloppsanläggningar
samt för lösande av
föroreningsproblemen. Å ena sidan uppställer
man såsom villkor för långivning,
att bostäderna skall vara utrustade så
och så, men å andra sidan uppskjuter
man undan för undan igångsättande av
åtgärder, som sammanhänger med föroreningsproblemen
och vilkas lösande

mer eller mindre är en förutsättning för
att bostäderna skall kunna utrustas på
sådant sätt att lån kan beviljas.

Det är en trängande nödvändighet att
man i hastigare takt än nu arbetar vidare
på problemen att bringa ordning och
reda i förhållandena på detta område.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 18—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Anslag till undersökningar rörande vägtrafikolyckor
m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 291 och
IT: 408, till Undersökningar rörande vägtrafikolyckor
m. m. för budgetåret 1954/
55 anvisa ett anslag av 161 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 291 av
herr Landquist och 11:408 av herrar
Cassel och Munktell hade hemställts, att
riksdagen måtte till förevarande ändamål
anvisa ett anslag av 175 000 kronor.
Den av motionärerna föreslagna höjningen
avsåg att möjliggöra en utökning
av den i statens trafiksäkerhetsråds regi
bedrivna forskningsverksamheten.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Inte heller under denna
punkt föreligger någon reservation trots
det motionsvis framförda yrkandet. Jag
vill dock säga några ord i anledning av
den av mig väcka motionen om tillmötesgående
av den framställning, som statens
trafiksäkerhetsråd har gjort om en
höjning av nu utgående anslag med den
»stora» summan av 14 000 kronor för
forskningsändamål.

Jag ber att få erinra om att trafiksäkerhetsrådet
vid planerandet av sin undersöknings-
eller forskningsverksamhet
under ett budgetår endast har att lita till
det för samma budgetår tillgängliga an -

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Anslag till undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m.

slaget för forskningsändamål. Vad som
inte konsumeras under budgetåret återgår
till statskassan och är alltså inte tillgängligt
ett kommande budgetår. Med
det mycket blygsamma anslag, som beviljats
under alla år sådana anslag över huvud
taget har utgått för detta ändamål,
är det naturligt, att verksamheten på
detta viktiga område kunnat bedrivas endast
i mycket ringa omfattning. Om beloppet
dessutom i år begränsas till vad
Kungl. Maj:t har föreslagit — 70 000 kronor
— blir det — enligt vad som framgår
av den framställning som säkerhetsrådet
har ingivit till Kungl. Maj:t —
icke några som helst medel över för att
utveckla forskningsverksamheten. Inga
nya undersökningar kan igångsättas. Att
de samlade resultaten av forskningsverksamheten
under sådana förhållanden
måste komma att bli av utomordentligt
ringa värde, är väl alldeles självklart,
liksom också att det försittes en mycket
dyrbar tid.

Att kraftåtgärder av olika slag måste
till, om vi över huvud taget skall kunna
komma till rätta med vägtrafikolyckorna,
är väl i dag alla ense om. Åtskilliga
sådana åtgärder kan helt naturligt vidtas
utan några som helst särskilda undersökningar
eller förberedelser, alltså
utan någon större omgång; jag tänker t.
ex. på ökningen av övervakningsapparaten,
röjningar vid kurvor och vägkors för
att åstadkomma bättre sikt o. s. v. Men
lika uppenbart är att andra åtgärder kräver
särskilda förberedelser genom undersökningar
och olika utredningar, ofta
av mera vetenskaplig karaktär.

Nog förefaller det väl, herr talman,
ganska svårförståeligt, att riksdagen efter
alla de uppgifter som offentliggjorts
om trafikolyckornas omfattning vägrar
att bevilja t. o. m. en så blygsam anslagsökning
som här begärts för att i någon
mån komma till rätta med de otillfredsställande
förhållanden, som vi för närvarande
har att brottas med. Jag erinrar
om att samma riksdag som nu uppenbarligen
är beredd att avvisa förslaget om
denna anslagsökning redan har fått del
av den Mossbergska utredningens huvudlinjer
och där kunnat se vilka omfattan -

de åtgärder som ifrågasättes. Vi har också
för närvarande liggande på riksdagens
bord en kungl. proposition innebärande
en utomordentligt kraftig utökning
av övervakningsapparaten.

Nog förefaller det mig, som om det
hade varit mer än naturligt, om man bär
hade velat tillmötesgå trafiksäkerhetsrådets
blygsamma begäran att få ytterligare
14 000 kronor för att åtminstone i
någon mån kunna fortsätta forskningsarbetet,
som på detta område måste anses
vara av synnerligen stor betydelse.
Att sila mygg och svälja kameler är ingenting
ovanligt i denna församling, men
jag tycker nog i varje fall att man borde
visa litet mer måtta än man uppenbarligen
nu kommer att göra, om man inte
vill gå med på att höja ett så pass viktigt
anslag som det nu ifrågavarande. Jag
vet väl, att det kan sägas, att vi får komma
igen ett annat år, när det Mossbergska
betänkandet är färdigbehandlat inom
departementet, men då vi vet vad ett år
kan betyda i form av ökade olyckor av
både det ena och det andra slaget, tycker
jag att det hade varit utomordentligt
angeläget, att riksdagen här tillmötesgått
de föreliggande önskemålen.

Jag ber, herr talman, trots att det inte
föreligger någon reservation, att få yrka
bifall till motionen.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Det är en mycket blygsam
anslagshöjning, som motionärerna
har begärt. Om man kunde bara i någon
mån hindra olyckor genom en så liten
anslagsökning, vore det uppenbarligen
ingen i denna församling som skulle
motsätta sig höjningen. Utskottet har
också yttrat sig mycket välvilligt i detta
ärende och understryker vikten av den
vetenskapliga forskningen på detta område.

Utskottet har emellertid inte kunnat
komma ifrån, att det just nu pågår en särskild
utredning, som säkerligen inte
kommer att förbise den rent vetenskapliga
sidan av saken. Utskottet har därför
i detta läge ansett det väsentliga inte vara
en eventuell anslagshöjning med

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

14 000 kronor till forskningsverksamheten
utan en planläggning av arbetet,
som verkligen leder till åsyftat resultat.
När utskottet avstyrkt motionerna har
således anledningen inte varit, att utskottet
inte vill befrämja den vetenskapliga
forskningen på detta område och
motverka trafikolyckorna, utan anledningen
har endast varit, att utskottet velat
avvakta hur forskningsarbetet för
framtiden skall planeras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 27—64.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65.

Lades till handlingarna.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens
järnverk m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 51, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 15
januari 1954, föreslagit riksdagen att dels
till Aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag å kapitalbudgeten, fonden för
statens aktier, för budgetåret 1954/55 anvisa
ett investeringsanslag av 200 000 000
kronor, dels medgiva, att Norrbottens
järnverk aktiebolag finge, efter beslut av
Kungl. Maj :t, disponera en rörlig kredit

i riksgäldskontoret av högst 75 000 000
kronor, dels ock till Avskrivning å statens
aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag
under huvudtiteln Avskrivning av
oreglerade kapitalmedelsförluster för
nämnda budgetår anvisa ett anslag av
30 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergvall och fru Gärde Widemar (I: 403)
och den andra inom andra kammaren av
herr Boija in. fl. (11:516), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta dels
att avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
51, dels att hos Kungl. Maj:t begära tillkallandet
av sakkunniga för utredning av
Norrbottens järnverk aktiebolags nuvarande
status och dess framtida räntabilitetsutsikter
med därpå grundade förslag
till en mer genomgripande rekonstruktion
av företaget, innefattande en prövning
av olika alternativ, bl. a. frågan om
företagets eventuella överförande i enskild
ägo under fullgoda garantier för
järnverkets fortsatta drift, dels ock att
medgiva, att Norrbottens järnverk aktiebolag
finge, i avvaktan på verkställandet
av ifrågavarande utredning, efter beslut
av Kungl. Maj :t disponera en kredit
i riksgäldskontoret på 95 000 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Svärd och Ewerlöf (I: 406) och den andra
inom andra kammaren av herrar Hjalmarson
och Birke (II: 521), i vilka hemställts,
att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 måtte a)
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förutsättningslös utredning av läget i
Norrbottens järnverk aktiebolag och av
de förhållanden, som med verket ägde
samband, att styrelsen för Norrbottens
järnverk aktiebolag måtte anmodas närmare
angiva de icke affärsmässiga omständigheter,
som kunde vara av betydelse
vid en bedömning av företagets resultat
och framtid, samt att de förslag, vartill
nämnda undersökningar samt önskemålet
att differentiera och stärka näringslivet
i Norrbottens län kunde för -

Onsdagen den 7 aprii 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

anleda, snarast måtte föreläggas riksdagen;
b) till Avskrivning å statens aktier
i Norrbottens järnverk aktiebolag under
huvudtiteln Avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster för budgetåret
1954/55 anvisa ett anslag av 30 000 000
kronor; c) till bidrag till Norrbottens
järnverk aktiebolag för räntebetalningar
och avskrivningar å driftbudgeten under
tionde huvudtiteln för budgetåret 1954/
55 anvisa ett förslagsanslag av 30 000 000
kronor; d) i övrigt avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 51;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Dickson väckt motion (11:8), vari
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t begära en snabb utredning
beträffande Norrbottens järnverks tillstånd
och förutsättningar, med öppet redovisande
av eventuella hittills dolda
omständigheter, samt att riksdagen innan
denna utredning förelåge icke måtte
fatta något beslut i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag om ökad investering i företaget.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:403 och 11:516,
1:406 och 11:521 samt 11:8, såvitt de
avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan om utredning, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 403 och II: 516, I: 406 och
11:521 samt 11:8, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Aktieteckning
i Norrbottens järnverk aktiebolag under
fonden för statens aktier för budgetåret
1954/55 anvisa ett investeringsanslag av
200 000 000 kronor;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 403 och II: 516, I: 406 och
II: 521 samt II: 8, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, medgiva, att Norrbottens
järnverk aktiebolag finge, efter
beslut av Kungl. Maj :t, disponera en rörlig
kredit i riksgäldskontoret av högst
75 000 000 kronor;

2 Första kammarens protokoll 195b. Nr 13.

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I:
406 och II: 521 samt med avslag å motionerna
1:403 och 11:516 samt 11:8,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Avskrivning å statens aktier i Norrbottens
järnverk aktiebolag under huvudtiteln
Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
för budgetåret 1954/
55 anvisa ett anslag av 30 000 000 kronor;

V. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 406 och II: 521, i vad de avsåge anvisning
under tionde huvudtiteln till
bidrag till Norrbottens järnverk aktiebolag
för räntebetalningar och avskrivningar.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Landgren, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:406 och 11:521 och i anledning
av motionerna I: 403 och II: 516
samt 11:8, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla dels om förutsättningslös utredning
av läget i Norrbottens järnverk
aktiebolag och av de förhållanden, som
med verket ägde samband, dels att styrelsen
för Norrbottens järnverk aktiebolag
måtte anmodas närmare angiva de
icke affärsmässiga omständigheter, som
kunde vara av betydelse vid en bedömning
av företagets resultat och framtid,
dels ock att de förslag, vartill dessa undersökningar
samt önskemålet att differentiera
och stärka näringslivet i Norrbottens
län kunde föranleda, snarast
måtte föreläggas riksdagen;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 403 och II: 516, I: 406 och
11:521 samt 11:8, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts
förslag om aktieteckning i Norrbottens
järnverk aktiebolag;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 406 och 11:521 samt II: 8
och med avslag å motionerna 1:403 och

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

II: 516, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag om
medgivande för Norrbottens järnverk aktiebolag
att disponera en rörlig kredit i
riksgäldskontoret av högst 75 000 000
kronor;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:406 och 11:521, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till Norrbottens
järnverk aktiebolag för räntebetalningar
och avskrivningar under tionde huvudtiteln
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
förslagsanslag av 30 000 000 kronor;

2) av herrar Olilon, Boman, Aastrup,
Malmborg i Skövde och Ståhl, fröken
Elmén samt herr Löfroth, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i denna reservation angivits,
och avslutas med en hemställan,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 403 och II: 516, I: 406 och
II: 521 samt II: 8, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
låta verkställa utredning av Norrbottens
järnverk aktiebolags nuvarande status
och dess framtida räntabilitetsutsikter
och att på grundval av resultatet därav
framlägga förslag till rekonstruktion av
företaget;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 403 och II: 516, I: 406 och
II: 521 samt II: 8, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts
förslag om aktieteckning i Norrbottens
järnverk aktiebolag;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:403 och 11:516 samt med
avslag å Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:406 och 11:521 samt 11:8,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att Norrbottens järnverk aktiebolag
finge, efter beslut av Kungl. Maj:t,
disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret
av högst 95 000 000 kronor.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
är fogade två reservationer, den
ena av representanter för det parti jag
tillhör och det andra av folkpartiets re -

presentanter. Skillnaden mellan dessa reservationer
är dock relativt obetydlig; i
båda fallen är det fråga om yrkande på
utredning. Skillnaden består endast däri,
att man ser litet olika på de aktuella besvären
och vill klara de aktuella svårigheterna
på något olika sätt.

Innan jag, herr talman, går närmare
in på den föreliggande propositionen
vill jag erinra om bakgrunden till detta
problem.

Norrbottens järnverk bildades efter beslut
av 1939 års urtima riksdag. Den
första utbyggnaden av järnverket skulle
omfatta, utom sinterverk och vissa hjälpanläggningar
m. m., tre elektriska tackjärnsugnar
med en kapacitet av 90 000
ton per år och ett elektrostålverk. För
denna utbyggnad tillsköt staten i form
av aktiekapital 22 miljoner kronor. Dessutom
anvisades, likaledes i form av aktiekapital,
ett belopp av 4,5 miljoner kronor
till ett thomasstålverk. Denna anläggning
kom dock icke till stånd under
det första utbyggnadsskedet, vilket
avslutades år 1946. Efter framställning
av enskilda motionärer beslöt 1945 års
riksdag att hos Kungl. Maj:t begära en
utredning rörande tillkomsten av en utvidgad
metallurgisk industri i Norrbotten.
Denna utredning utfördes av styrelsen
för Norrbottens järnverk, och efter
förslag av styrelsen förelädes planerna
1946 och 1947 års riksdagar. Dessa
riksdagar fastställde en utbyggnadsplan
för järnverket. Enligt denna plan skulle
järnverket utvidgas med en valsverksanläggning,
bestående av ett götvalsverk,
ett grovvalsverk samt ett fin- och trådvalsverk.
Denna anläggning skulle ha en
produktionskapacitet av 300 000 ton handelsjärn
per år. Den faktiska produktionen
väntades emellertid bli omkring
225 000—250 000 ton per år. Kostnaderna
för denna utbyggnad beräknades till
sammanlagt 155 miljoner kronor. Av detta
belopp hade man kvar 4,5 miljoner
kronor, som var anslagna till uppförandet
av thomasverket. Det fordrades alltså
endast 150,5 miljoner kronor. Detta
belopp anvisades i form av aktiekapital
med 55,5 miljoner kronor. Återstoden
fick bolaget anskaffa genom lån för vil -

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

ka staten ställde borgen. Ytterligare har
staten iklätt sig garantier för förlagslån
på 6 miljoner kronor.

År 1950 anmälde bolagsstyrelsen att
det erfordrades ytterligare 145 miljoner
kronor till utbyggnaden. Med anledning
härav avlät Kungl. Maj :t en proposition
till riksdagen. Riksdagen ändrade i någon
mån på det förslag som Kungl. Maj :t
framlagt och begränsade kapitaltillskottet
i form av aktiekapital till 60 miljoner
kronor, under det att lånegaranti ställdes
för 85 miljoner kronor.

Riksdagen har alltså i form av aktieteckning
anvisat 142 miljoner kronor,
varav 12 miljoner avskrivits år 1946, och
i form av lån 186 miljoner kronor eller
tillhopa 328 miljoner kronor.

Utbyggnaden är nu avslutad. Kostnaderna
för den har uppgått till 318 miljoner
kronor mot beräknade 300 miljoner.
Detta kostnadsöverskridande kan
så vitt jag förstår inte anses anmärkningsvärt
stort. Det har ju under byggnadstiden
onekligen inträtt en hel del
prisstegringar, och man kan därför inte
rikta någon grav anmärkning mot styrelsen
för att kostnaderna för järnverket
blivit större än de beräknade. Kostnadsökningen
är ju också förhållandevis liten,
om man jämför den med hela utbyggnadskostnaden.
Såsom kommerskollegium
framhåller i sitt yttrande, är uthyggnadskostnaden
1 300 kronor per ton
produktionskapacitet, och det anser
kommerskollegium vara ett ganska normalt
belopp. Enligt utredningar inom
Europakommissionen för några år sedan
uppgår kostnaderna för en komplett
järnverksanläggning till mellan 1 000 och
1 500 kronor per ton produktionskapacitet.

Järnverket har nu ånyo ekonomiska
svårigheter. Styrelsen begär, att de förhållandevis
stora lån som järnverket har
måst upptaga skall överföras till aktiekapital,
varigenom bolagets räntebörda
skulle lättas. Styrelsen begär en utökning
av aktiekapitalet med 200 miljoner kronor,
varigenom lån till motsvarande belopp
skulle kunna inlösas. Därjämte begär
styrelsen en nedsättning av aktiekapitalet
med 30 miljoner kronor. Däri -

genom skulle aktiekapitalet komma att
uppgå till 300 miljoner kronor, vilket
motsvarar värdet av de fasta anläggningarna.

Behovet av rörelsekapital beräknas av
styrelsen till 110 miljoner kronor, och
detta belopp skulle täckas genom upplåning.
Departementschefen har dock nedsatt
detta belopp till 75 miljoner kronor.
Enligt styrelsens uppfattning kan bolaget
inom överskådlig tid förränta 85 miljoner
kronor, som man skulle ha i rörelsekapital.
Däremot kan man inom överskådlig
tid icke förränta de fasta anläggningarna.

Man måste säga, att det är egendomligt
att verket under de mycket goda tider
som järnindustrien haft icke kunnat förränta
anläggningarna på ett bättre sätt.
Järnindustrien är ju utomordentligt konjunkturkänslig.
Om man under de goda
tiderna inte har kunnat täcka skälig ränta
och verkställa normala avskrivningar,
är naturligtvis utsikterna härför mycket
mindre när konjunkturerna blir sämre.

Jag vill påpeka ytterligare en sak,
nämligen att styrelsen i sin kostnadskalkyl
räknar med mycket låga avskrivningar
— mindre än vad som är tilllåtet
enligt skattelagstiftningen. Detta
gör, att vi inte kan räkna med att verket
kommer att kunna moderniseras på ett
rationellt sätt.

Järnverket i Norrbotten kom till därför
att det föreligger ett mycket stort
behov av ett differentierat näringsliv i
övre Norrland. Näringslivet i övre Norrland
bygger framför allt på skog och
malm och är därför i hög grad konjunkturkänsligt.
När det gällde att hjälpa
Norrbotten, hade det kanske ur många
synpunkter varit önskvärt, att man skaffat
denna landsdel en industri, som icke
byggde på de för landsdelen traditionella
råvarorna.

Det är alldeles uppenbart, att verket
inte kan läggas ned. Det måste ju tills vidare
hållas i gång, och reservanterna är
också på det klara med att man måste ge
järnverket möjligheter att fortsätta sin
verksamhet. Men vad reservanterna vänt
sig mot är, att riksdagen upprepade
gånger har ställts inför fullbordade fak -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

ta. Den har av styrelsen och Kungl. Maj :t
fått meddelande om att så och så många
miljoner erfordras, om inte bolaget skall
behöva lägga ner verksamheten, och i en
sådan situation har riksdagen inte haft
något annat att göra än att ställa medel
till förfogande.

När man nu skall göra en finansiell
rekonstruktion av bolaget, måste denna
emellertid leda till en bestående sanering.
Det är därför som reservanterna
begär en utredning rörande bolagets
ställning och framtida verksamhet. Att
denna utredning icke skall utföras av
personer som är lierade med konkurrerande
företag är ju alldeles uppenbart.

Man har åtskilliga gånger anmärkt, att
Norrbottens järnverk skulle ha dolda
subventioner. Det är kanske knappast
riktigt att i detta sammanhang tala om
sådana. Beträffande malmpriset har staten
genom överenskommelse med LKAB
tillförsäkrat vilken företagare som helst
i övre Norrland malm till förhållandevis
lågt pris. Staten har gjort detta för att
uppmuntra tillkomsten av en järnindustri
i Norrbotten. Det är alltså inte ett pris
som gäller endast för Norrbottens järnverk,
utan detta lägre malmpris skulle
ha kommit vilken företagare som helst
till de], som har varit intresserad att starta
ett företag i övre Norrland. Beträffande
kraftpriset, som man också påstår
innebära en subvention, är det så
att stora avnämare får billigare kraft,
och enligt uppgift från vattenfallsstyrelsen
har Norrbottens järnverk icke erhållit
lägre kraftpris än som skulle ha kommit
vilken stor företagare som helst till
del i liknande situation. Det är ju uppenbart,
att kraftpriset i Norrbotten måste
vara lägre än kraftpriset i södra Sverige,
då man när det gäller att beräkna
kraftpriset i Norrbotten inte bär de
mycket dryga överföringskostnader, med
vilka man måste belasta konsumenterna
i södra Sverige.

Frågan är, herr talman, om man inte
hade kunnat använda de pengar som
man lagt ned på järnverket på ett sätt
som bättre gynnat näringslivet i övre
Norrland. Det är kanske mera en teoretisk
fråga, då vi står inför ett fullbordat

faktum och vi inte kan göra någon ändring
på denna punkt, men jag vill erinra
om statens årliga kostnader för järnverket
torde uppgå till 8 000 å 10 000 kronor
per anställd, och när man ser dessa siffror,
blir man mycket betänksam och frågar
sig, om det är väl använda pengar.

Ur Norrbottens synpunkt — ur vilken
jag av naturliga skäl måste se problemet
— är det viktigt att få en bärkraftig
industri och inte ett företag som
måste leva på statens nåd. Det är därför
icke minst ur Norrbottens egen synpunkt
av vikt, att den utredning som förutsättes
i de båda reservationerna kommer till
stånd.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till den reservation
som är avgiven av herrar Skoglund
i Doverstorp, Birke och Lundgren.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Jag tänker inte i detta
sammanhang gå tillbaka i det förflutna.
Man kan visserligen göra en hel del intressanta
och ur principiell synpunkt betydelsefulla
reflexioner rörande vad som
förevarit, om staten som företagare
o. s. v., men när det gäller Norrbottens
järnverk är detta i stort sett överspelat.
Jag nöjer mig med att konstatera, att
järnverket nu står färdigt och att några
tusen människor finner sin utkomst där.
Dess produktion ingår vidare som en
icke oväsentlig faktor i den svenska
järnförsörjningen. De motiv som föranledde
riksdagen att godkänna förslaget
om den stora utbyggnaden av Norrbottens
järnverk torde fortfarande föreligga.
Det gäller såväl de beredskapsmässiga
skälen som önskan att bereda ökad
sysselsättning åt befolkningen i denna
del av landet. Jag kommer inte heller att
ta upp frågan, varför anläggningskostnaderna
blivit så avsevärda. Den saken
behandlades redan av 1951 och 1952 års
riksdagar. Jag tror, att det i stället är
angelägnare att blicka framåt för att finna
ut, hur den nödvändiga rekonstruktionen
skall kunna ske på ett lämpligt
sätt.

Jag skall då be att först få erinra om

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

att i 1946 års proposition avseende utbyggnaden
av Norrbottens järnverk
sköts frågan om den definitiva finansieringen
av denna stora anläggning på
framtiden. Dåvarande handelsministern
framhöll, att tiden skulle vara inne för
en konsolidering av de kortfristiga krediterna,
när anläggningen stod färdig.
Nu är utbyggnaden enligt de beslut som
fattades av 1946 och 1947 års riksdagar
praktiskt taget avslutad. Det återstår endast
några smärre kompletteringsarbeten.

Tiden skulle alltså vara inne för att
överblicka de verkliga anläggningskostnaderna,
bedöma verkets produktionsförmåga,
avsättningsmöjligheterna och
räntabiliteten samt avgöra hur den finansiella
rekonstruktionen skall ske. Styrelsen
har också framlagt sina beräkningar
rörande bolagets totala kapitalbehov
och en räntabilitetskalkyl för de
närmaste åren.

Om man ser på den av styrelsen uppgjorda
balansräkningen per den 12/9
1953, finner man att bolagets finansiella
status är, att det finns ett aktiekapital
och en reservfond på sammanlagt
134 550 000 kronor. Vidare har bolaget
kortfristiga skulder på cirka 68 miljoner
och långfristiga på cirka 209 miljoner.
Allt detta ger något över 411 miljoner
kronor. På kreditsidan står anläggningstillgångar
på cirka 300 miljoner, varulager
på 80 miljoner, kassa och bank på
326 000, varufordringar på 4 750 000
samt balanserade förluster på cirka 27
miljoner kronor. Ställningen är alltså ur
likviditetssynpunkt mycket ogynnsam.
Det fattas helt enkelt pengar att driva
bolaget.

Styrelsen föreslår nu, att staten ökar
sitt aktieinnehav med 200 miljoner kronor,
av vilket belopp 180 600 000 kronor
användes för att lösa statsgaranterade
lån. Resterande 19,4 miljoner kronor
skulle täcka en uppkommen merkostnad
för järnverkets utbyggnad på cirka 18
miljoner kronor och 2 miljoner kronor
för stämpelkostnader i samband med
ökningen av aktiekapitalet.

Kvar står då av de statsgaranterade
lånen ett förlagslån på 6 miljoner kro -

nor, som tidigare ansetts utgöra rörelsemedel.
Beloppet har självfallet med tanke
på bolagets stora varulager o. s. v.
varit för litet, men intill dess utbyggnaden
närmat sig sitt slutskede har man
tagit av de för anläggningskostnaderna
disponibla pengarna för att täcka behovet
av rörelsekapital. Det går inte längre.
Styrelsen föreslår nu, att man skall få en
ny statsgaranterad kredit i riksbanken
på 110 miljoner kronor, som man skall
använda till att i första hand inlösa tillfälliga
lån på andra håll för 80 miljoner
kronor.

Styrelsens förslag innebär alltså ett kapitaltillskott
från statens sida utöver tidigare
engagemang i form av aktiekapital
och statsgaranterade lån på 123,4 miljoner
kronor. För att få bort den balanserade
förlusten på 27 miljoner kronor
samt beräknad ytterligare förlust för den
senare delen av 1954 föreslår styrelsen
att aktiekapitalet nedskrives med 30 miljoner
kronor.

Departementschefen har förordat dessa
förslag men reducerar den begärda
nya rörliga krediten till 75 miljoner kronor.
Den kredit bolaget därutöver behöver
skulle få täckas i den allmänna
marknaden.

I den räntabilitetskalkyl, som styrelsen
lagt fram för åren 1954, 1955 och
1956, förutsattes att, på grund av igångkörningssvårigheter,
normala självkostnader
för produktionen inte kommer att
uppnås förrän år 1956. Man räknar för
det året med en bruttovinst på 17 miljoner
kronor före avskrivningar och räntor
på nedlagt kapital. Avskrivningsbehovet
skulle lågt beräknat vara 14 miljoner
kronor, och överskottet skulle alltså
bli 3 miljoner kronor, som efter 3,5 procent
förräntar 85 miljoner kronor, vilket
är lika med bolagets beräknade genomsnittliga
behov av rörelsemedel. Styrelsen
kommer därför till det resultatet, att
någon förräntning av det kapital som
nedlagts i bolagets anläggningar inte kan
påräknas.

Att under dessa förhållanden en rekonstruktion
och sanering är nödvändig
torde vara ostridigt. Bolagets brist på
pengar under de senaste åren har varit

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. in.

en black om foten som tydligen försvårat
bolagsledningens arbete att driva bolaget
på ett rationellt sätt. Å andra sidan
är statens engagemang i form av lånegarantier
och aktiekapital av en sådan
storleksordning, att formen för denna sanering
och den takt i vilken rekonstruktionen
skall bedrivas måste noggrant
övervägas.

Bolagets styrelse torde dessutom, sedan
man nu fastslagit att större delen
av det investerade kapitalet inte kan
förräntas, vara tvingad att ta hänsyn till
aktiebolagens bestämmelser, närmast
it 100, 1 mom. andra stycket, där det
uttalas att om till följd av orsak, som
ej kan antagas vara övergående, anläggningstillgångs
verkliga värde finnes vara
avsevärt lägre än det värde, som
man vid normal avskrivning räknar med,
skall särskild avskrivning ske, i den mån
ej en ökning av den årliga avskrivningen
må anses till fyllest jämlikt allmänna
bokföringsgrunder och god köpmannased.
Denna föreskrift, som är ny i 1944
års aktiebolagslag, gäller självfallet alla
aktiebolag oavsett vem som äger aktierna
— alltså även statsägda bolag.

Styrelsens förslag att i detta sammanhang
sänka nuvarande avskrivningsprocenter
för maskiner från tio till sex procent
och byggnader från tre till två och
eu halv procent slår därför knappast
i samklang med aktiebolagslagens bestämmelser
och inger också starka betänkligheter.

Kungl. Maj:ts förslag innebär endast
en partiell rekonstruktion, som snart
måste följas av en ny. Fullmäktige i riksgäldskontoret
säger också att förslagets
genomförande innebär endast ett uppskjutande
på kort sikt av ytterligare nödvändiga
saneringsåtgärder och fortsätter:
»En verklig sanering förutsätter en nedskrivning
av tillgångarna till belopp som
bolaget kan förränta. Enligt förslaget
skulle anläggningstillgångarna, vilka tillkommit
under ett högt prisläge och under
ogynnsamma förhållanden i övrigt,
bibehållas vid sina höga bokförda värden.
Samtidigt blir det mot det bokförda
värdet av anläggningstillgångarna svarande
föreslagna aktiekapitalet orimligt
högt.»

Det material, som stått till buds, och
de upplysningar, som inhämtats under
hand, har inte kunnat bilda underlag för
en säker bedömning av denna fråga vid
utskottsbehandlingen inom första avdelningen.
Det torde för övrigt ligga i sakens
natur att en så genomgripande operation
som den nu föreslagna fordrar en
mera ingående prövning och noggrannare
utredning än den en utskottsavdelning
på så kort tid har möjlighet att
prestera.

1 den av herrar Ohlon och Ståhl m. fl.
anförda reservationen förslås därför att
hela detta problemkomplex göres till föremål
för en förutsättningslös utredning.
Självfallet bör den ekonomiska och tekniska
expertis, som anlitas, inte vara engagerad
i företag, som konkurrerar med
Norrbottens järnverk. När resultatet av
denna utredning föreligger, får man säkrare
grund att stå på för en rekonstruktion
av bolaget i syfte att skapa så goda
förutsättningar som möjligt för dess fortsatta
utveckling.

Reservanterna föreslår, att den föreslagna
aktieteckningen i avvaktan på denna
utredning inliiberas. Däremot bör, intill
dess resultatet av utredningen hunnit
behandlas av riksdagen, järnverket
få en rörlig kredit i riksgäldskontoret
på 95 miljoner kronor, medan lånen på
180 miljoner kronor får stå kvar tills
vidare. Reservanternas 95 miljoner kronor
motsvaras av Kungl. Maj:ts 75 miljoner
kronor med tillägg av de 20 miljoner,
som svarar mot senast uppkommen
merkostnad för järnverkets utbyggnad
in. m. Mot Kungl. Maj :ts förslag om
omedelbar avskrivning av 30 miljoner
kronor i form av nedsättning av aktiekapitalet
har reservanterna ingenting att
invända.

Kungl. Maj:ts förslag om ny aktieteckning
på 200 miljoner kronor betyder att
riksdagen binder sig för en lösning, innan
man närmare undersökt, om denna
väg eller andra vägar, som eventuellt
står till buds, bör väljas. Fördelen för
riksdagen att få bedöma frågan med ett
väsentligt fylligare utredningsmaterial
och flera rekonstruktionsalternativ till
hands är så stor att jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen nr 2).

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Ärade kammarledamöter!
Jag skall be att med några korta
ord få skissera upp bakgrunden till den
föreliggande propositionen. Det är egentligen
tre orsaker, som ligger till grund
för att företaget nu behöver pengar.

För det första bär företaget vid tidigare
riksdagsbehandlingar fått endast 6
miljoner kronor anslagna till rörelsekapital;
nu, när järnverket är färdigt, är
behovet tio gånger större. Avsikten var
att vi skulle täcka detta behov på den
fria marknaden genom banklån, men på
grund av kreditrestriktioner, som vi ju
alla känner till, har detta mött mycket
stora svårigheter. Meningen är nu att
vi skall få den frågan definitivt löst.

För det andra vill jag framhålla, att
anläggningen som bekant blivit 18 miljoner
kronor dyrare än beräknat. Det är
beklagligt, men med tanke på de stora
belopp som det här är fråga om kan
detta dock inte anses alltför kraftigt,
varvid hänsyn även måste tagas till de
starkt stegrade anläggningskostnaderna.

Den sista och väsentligaste orsaken är
att företaget har ett så litet aktiekapital.
Det är ju en vedertagen norm inom enskilt
näringsliv att aktiekapitalet i varje
fall skall vara så stort, att det motsvarar
de fasta anläggningarnas värde. I Norrbottens
järnverk uppgår aktiekapitalet
till föga mer än 1 /3 härav, vilket har inneburit
en svår belastning, särskilt i början,
innan företaget kommit i gång, då
vi har fått betala ränta på hela kapitalet.
Det talas ofta om — och med rätta —
att Norrbottens järnverk skall jämföras
med enskild industri och att det skall
arbeta under samma förhållanden, men
just i jämförelse med enskild industri
har företaget haft stor olägenhet med
detta ringa aktiekapital.

När jag är inne på jämförelser med enskilda
företag vill jag betona, att nästan
alla enskilda företag, i synnerhet så komplicerade
som järnverk, kräver lång tid
för att komma i gång. Det har inte startats
så många nya järnverk i Sverige under
senare tid — järnhanteringen är ju
en urgammal hantering — men det har
dock tillkommit några. Jag kan ta som

exempel Oxelösunds järnverk, som startades
i början av detta århundrade. Det
byggdes ut med ett aktiekapital på 8,2
miljoner kronor. Av detta kapital fick
90 procent avskrivas. Sedan har företaget
konsoliderats och arbetar för närvarande
under gynnsamma betingelser. Jag
tycker man bör betänka sådana saker,
innan man drar alltför skarpa slutsatser
om Norrbottens järnverks förutsättningar
och framtid.

Jag kan anföra ett annat och kanske
mera drastiskt exempel. År 1920 var jag
anställd som ingenjör vid Domnarvets
järnverk, således vårt i dag främsta järnverk.
Vid det tillfället gick järnverket
mycket dåligt. Från synnerligen auktoritativt
håll fälldes då det omdömet, att
det stora handelsjärnverket i Sverige,
Erik Johan Ljungbergs stolta skapelse,
var en ödesdiger felinvestering som, om
icke sociala synpunkter talat emot det,
borde läggas ned. Detta järnverk är i dag
Sveriges för att icke säga Europas mest
konkurrenskraftiga järnverk.

Jag vill inte härmed dra några slutsatser
beträffande Norrbottens järnverk,
men jag vill betona att man skall vara
försiktig när man ställer prognoser, vare
sig i negativ eller positiv riktning.

I min exposé skall jag även gå in på
frågan om subventionerna som varit så
mycket omdiskuterade. Det gläder mig
att en föregående talare, herr Lundgren,
lämnat en enligt min uppfattning i stort
sett riktig redogörelse för dem. Jag skall
dock gå något mera in i detalj.

Först vill jag med tillfredsställelse
konstatera, att talet om att Norrbottens
järnverk åtnjuter subventioner i form av
låga järnvägsfrakter och billig elkraft
har upphört. På det mest auktoritativa
sätt — genom yttranden från respektive
generaldirektörer —■ har i utskottet
styrkts att några sådana subventioner
icke föreligger. Härmed torde man kunna
konstatera, att talet om dessa subventioner
förlorat all grund, vilket också
herr Lundgren bekräftade.

Jag kommer härefter in på frågan om
malmen, som ju är mera omdiskuterad.
Järnverket bygger sin malmförsörjning,
såsom även herr Lundgren betonade, på

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang-, ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

tre avtal. Två är av gammalt datum och
tillkom mellan staten och LKAB i sam -

band med att LKAB:s export av järnmalm
diskuterades och avtalades. Dessa
två avtal avsåg att stimulera en inhemsk
produktion i Norrland med riktning på
att förädla den norrbottniska malmen.
Dessa avtal har gång på gång varit erbjudna
enskild svensk industri. Jag har
själv varit närvarande vid konferenser
mellan bruksdisponenter, där denna fråga
diskuterats och där vederbörande
kom till den uppfattningen, att dessa avtal
icke var tillräckligt lockande för att
stimulera till en järnhantering i Norrbotten
på enskild grund.

Nu framhålles i alla fall dessa avtal
som en subvention som gynnar Norrbottens
järnverk i jämförelse med enskilda
företag. Att de tillförsäkrar företaget billig
malm skall jag icke förneka, men vad
skall inte ett järnverk i Norrbotten kunna
räkna med om inte fördelaktiga
malmpriser?

Jag kommer nu in på det mest väsentliga
avtalet, nämligen det tredje, på vilket
järnverket bygger den största delen
av sin konsumtion. Detta avtal bär träffats
genom fria, affärsmässiga förhandlingar
mellan järnverket och LKAB. Det
bygger på självkostnaden plus tio procent
jämte vissa ersättningsskyldigheter
av järnverket, om icke den kontrakterade
kvantiteten tages ut. Det är ett tioårigt
avtal.

Man har räknat ut med hur många
miljoner järnverket subventioneras årligen
på grund av detta avtal, men, mina
herrar, vad man då bygger beräkningen
på är de senaste årens fullkomligt exceptionella
marknad. Så höga malmpriser
som 1952 har vi aldrig haft i Sverige.
Redan nu är malmpriserna på nedåtgående.
Man bör vänta med sin bedömning
av »subventioner» på detta område,
tills man fått en längre tids erfarenheter
a*t bygga på. För övrigt måste jag säga,
att många företagare i denna kammare,
och även i den andra, i dagens läge med
stor tacksamhet skulle acceptera ett avtal
som säkerställde en del av avsättningen
med en vinst av tio procent. Det
är förvisso månget enskilt företag som
f. n. icke kan räkna med detta.

För att fortsätta jämförelsen med enskilda
järnverk kan jag påminna om att
nästan alla enskilda järnverk har egna
järngruvor. Hur gruvavdelningarna debiterar
de egna järnverken vet vi inte —-det ville de inte upplysa oss om. Många
järnverk säljer en de! av sin malm. Säkerligen
debiterar de inte exportpriserna,
i varje fall inte i dagens läge, men
de har i alla fall den stora fördelen att
den malm de säljer till det höga priset
kommer företaget i dess helhet till godo.

Järnverket skulle naturligtvis kunna ha
en egen gruva i Norrbotten. Det finns
flera statliga gruvor, exempelvis Mertainen
och Svappavaara, stora förnämliga
gruvfält med god malm, som passar
Norrbottens järnverk. Därest Norrbottens
järnverk drev dem i egen regi, skulle
det få eu ställning jämbördig med de enskilda
järnverkens. Men av flera skäl
— som också järnverkets styrelse accepterat
— har det inte ansetts lämpligt
att järnverket på detta område expanderar
och investerar, utan det naturliga
har varit avtalet med LKAB. Jag medger
gärna att det är en billig malm, som
verket får. Mot detta får mellertid vägas
olägenheterna i övrigt av dyra järnvägstransporter,
stängd hamn under fem
månader, hårt klimat m. m.

Vi fick också starta med en i hög grad
ovan arbetskraft och får nu själva lära
upp arbetarna vid järnverket kring en
kärna av yrkeskunniga bergslagsarbetare,
som inte uppgår till mer än 5 procent,
över 90 procent av arbetarna är från
Norrbotten och Västerbotten, och det tar
sin tid att lära upp denna stam.

Jag skall härefter säga några ord om
den uppkomna förlusten, 30 miljoner
kronor på två år. Jag förstår att den
kan verka avskräckande. Men om vi litet
närmare undersöker den och gör en analys,
skall vi finna att den inte är så avskräckande.

Jag har redan sagt att det varit startår.
Vi kom i gång först förra året under
en fallande konjunktur, och vi har
byggt upp vårt lager från, såsom jag förut
sade, 0 miljoner till 60 å 70 miljoner.
Vi har inte haft några möjligheter att
konsolidera oss och skriva ned lagret.
När lagret nu är fullt, har prisfallet satt

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

in. Priserna har fallit med i genomsnitt
20 procent, vilka nu måst avskrivas.
Detta innebär 14 miljoner kronor. Nära
hälften av den uppkomna förlusten kan
sålunda hänföras till denna avskrivning
å lagret.

Sedan har jag, ärade kammarledamöter,
inledningsvis berört de stora olägenheterna
av att få arbeta med så stor skuld
och så litet aktiekapital. Om vi skulle
göra det teoretiska experimentet att anta
att det beslut, som jag hoppas riksdagen
kommer att fatta i dag, hade fattats för två
år sedan, hade vi haft en häremot svarande
mindre räntebörda. Det skulle ha inneburit
att förlusten minskat med 16 miljoner
kronor. Det är sålunda icke några
förödande driftförluster, som det här är
fråga om. Jag har här kunnat redovisa,
hur 14 miljoner kronor har uppstått på
grund av avskrivning på lager och 16
miljoner kronor på grund av en räntebörda,
som nog alla är ense om varit
onaturligt hög för ett sådant här företag
under startåren.

Jag vill nu inte fälla några omdömen
om framtiden — kanske gör jag det mot
slutet i mitt anförande — men jag tycker
att det är fel att i dagens läge med
ledning av de korta erfarenheter, som vi
har, måla en alltför svart tavla.

Som hastigast vill jag beröra motionerna.
Däri framföres krav på en utredning.
Det är klart att järnverkets styrelse
icke vill motsätta sig kravet på utredning,
därest garantier finns för att
den blir objektiv och icke skadar järnverkets
intressen. Men jag vill framför
allt framhålla tidsmomentets betydelse.
Styrelsen har framhållit för regeringen,
att vi räknar med att efter tre år, d. v. s.
efter 1956, skall igångkörningssvårigheterna
vara övervunna och järnverket vara
i full drift. En avskrivning förr eller
senare på tillgångarna anser jag i likhet
med föregående talare nog såsom ofrånkomlig,
ehuru jag i dagens läge icke vill
precisera hur stor den skall vara. Men
förutsättningarna för en utredning är
givetvis bättre om två å tre år än i dag.

Jag vill till sist, herr talman, med
några ord bemöta den kritik, som riktats
mot styrelsen för att den varit allt -

för sangvinisk — vi har för övrigt även
kritiserats för att vi varit för pessimistiska.
Man har sagt: »Här räknade styrelsen
i höstas» — det var i november
månad — »med dagspriserna för järn
och stål. Är det inte lättsinnigt, när vi
befinner oss i en fallande konjunktur?»

Ja, herr talman och mina herrar, vad
skulle styrelsen räkna med för priser?
Skulle vi räkna med 10, 20, 30 eller 50
procent av de priser, som gällde i november
1953? Vi utgick från dagsläget.
Sedan dess har såväl på kontinenten som
i Sverige priserna på järn och stål fallit
i två, för att inte säga tre etapper. Erfarenhetsmässigt
följer också råvaran
med i ett dylikt prisfall. Jag kan meddela
mina ärade kammarkamrater, att
den marginal, som i november fanns
mellan Norrbottens järnverks tillverkningspris
och försäljningspris, trots det
prisfall, som ägt rum sedan dess, icke
minskat. Den är snarare större i dag än
vad den var i november och detta tack
vare prisfallet på råvaran och framför
allt tack vare att järnverket nu har kommit
bättre i gång.

Herr talman! Jag skall sluta mitt anförande
med en deklaration. Jag gör denna
deklaration icke såsom enskild riksdagsman
och inte heller som ordförande
i styrelsen för Norrbottens järnverk.
Även om jag inte har ett direkt uppdrag
av styrelsen, kan jag ändå säga att min
deklaration är uttryck för en enhällig
uppfattning inom styrelsen. Denna deklation
är att vi har gjort en kalkyl, där
vi räknar med att efter en treårsperiod
kunna förränta ett kapital av 85 miljoner
kronor, d. v. s. det ungefärliga driftkapitalet.
Jag understryker att detta bara
är en kalkyl och att vi inte gjort någon
prognos för framtiden. Det är likväl styrelsens
bestämda förhoppning och uppfattning
att en väsentlig del av aktiekapitalet
i en framtid, om vars längd det
är svårt att uttala sig — det beror ju
hl. a. på konjunkturen — skall kunna
förräntas. Att hela aktiekapitalet förr
eller senare måste avskrivas är en uppfattning
som styrelsen absolut icke hyser.
Detta är styrelsens arbetshypotes, och
styrelsen har tilltro till den hypotesen.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Jag vill börja med att
ägna en kritisk kommentar åt en synpunkt
som anläggs inte bara i ett par remissyttranden
över framställningen från
styrelsen för Norrbottens järnverk utan
också i propositionen och utskottets utlåtande.

Det säges att i motiveringen för tillkomsten
av Norrbottens järnverk ingick
också vad man kallar för sociala skäl.
Dessa sociala skäl påstås vara av sådan
beskaffenhet att de skulle utgöra en belastning
för järnverkets verksamhet i den
mån som denna, såsom naturligt är, skall
bedömas efter affärsmässiga grunder.
När man söker ta reda på vad dessa sociala
skäl skulle vara finner man, att de
anges vara arbetsmarknadspolitiska och
befolkningspolitiska motiv. Och så fullföljer
man denna tankegång på det sättet,
att man menar att när det gäller att bedöma
NJA:s räntabilitet bör man så att
säga räkna ifrån vad som i fråga om
bristande avkastning kan hänföras till
de sociala synpunkterna. Det skulle betyda
att man inte kan göra anspråk på
att en del av verksamheten skall förräntas
på sedvanligt sätt, medan en annan
del av verksamheten skulle bedömas efter
affärsmässiga principer.

Hela detta betraktelsesätt är mycket
onyanserat. Det förutsätter egentligen
att en ekonomisk företagsamhet av det
slag som det här är fråga om i Norrbotten
skulle behöva extra favörer och att
räntabilitetsfrågan skulle behöva bedömas
på annat sätt där än annorstädes i
landet. Ett sådant betraktelsesätt förbiser,
såvitt jag förstår, mycket avgörande
fakta i fråga om Norrbottens näringsliv.

Man har för det första förbisett en
fundamental åtskillnad mellan Norrbotten
och varje annan landsända i riket när
det gäller äganderättsförhållandena. Den
åtskillnaden har jag vid ett tidigare tillfälle
formulerat så, att Norrbotten är en
socialiserad landsända, icke i den moderna
meningen att staten i stigande
omfattning tar hand om företagens avkastning,
utan i den gamla meningen att
staten äger produktionsmedlen. Staten
äger i Norrbottens län ungefär hälften

av arealen, mer än hälften av skogen,
hälften av de gruvfyndigheter som bearbetas,
praktiskt taget alla malmtillgångar
som icke börjat brytas och ungefär
95 % av vattenkraften. Detta är ett
fundamentalt faktum som man inte kommer
ifrån. Det innebär att enskild företagsamhet
av större betydenhet så gott
som utan undantag är sämre ställd i
Norrbotten än i varje annat län i riket,
så till vida nämligen att den saknar den
trygghet i fråga om tillgång till råvara
och elektrisk energi som är nödvändig
för större och långfristiga investeringar.
Ett belysande exempel på vad detta kan
betyda har vi i den stora sågverksdöden
i Norrbotten på 1920-talet. De företag,
som gick under, var sådana som i huvudsak
saknade egna skogar och därför
måste konkurrera på kronoskogsauktionerna
med komplementköpande företag
söderifrån och bl. a. av det skälet inte
kunde konsolidera sina egna företag. Det
praktiskt taget enda företag i sågverksbranschen
som redde sig hade egna
skogstillgångar. Vulgärpropagandan har
ju en annan förklaring till sågverksdöden,
men det förhåller sig som jag här
sagt.

Dessa äganderättsförhållanden i Norrbotten
medför att om en industriell verksamhet
av någon större omfattning skall
kunna komma till stånd där uppe, så är
det staten som måste sätta den i gång,
för så vitt staten inte vill bereda den enskilda
företagsamheten samma trygghet
där som den har i andra delar av landet.
Detta förhållande tvingar fram ett
statskapitalistiskt resonemang i vad gäller
Norrbotten, inte därför att man i och
för sig betraktar ett sådant som önskvärt,
utan därför att det är en nödtvungen
följd av äganderättsförhållandena.
Mot det resonemanget kan ju någon invända,
att det väl ändå borde gå för ett
enskilt större företag att åstadkomma ett
hyggligt avtal med staten. För oss som
bevittnat, hur grundtankarna i 1907 års
malmavtal har missbrukats och hur man
genom tilläggsavtal via SJ varje år berövar
Norrbotten ett mycket stort antal
skattekronor, ligger det i detta sammanhang
nära till hands att tänka på det

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

gamla ordet, att man inte skall förlita sig
på furstar.

När i en folkpartimotion i detta ämne
föres fram den tanken, att man vid en
begärd utredning om verkets framtid
också skall överväga, om inte företaget
bör föras över i enskild ägo, är det resonemanget,
av skäl som jag nyss antytt,
föga realistiskt.

Då man i propositionen liksom i utskottsutlåtandet
anfört sociala skäl som
argument för tanken, att Norrbottens
järnverk som affärsföretag inte skall bedömas
som andra järnverk, fattas enligt
min mening ett väsentligt drag i bilden.
Det som fattas är detta: beror inte dessa
arbetsmarknads- och befolkningspolitiska
skäl på att staten icke har fullgjort
de äganderättsförpliktelser, som man begär
att andra skall fullgöra?

Härtill kommer ännu en omständighet,
som också är en av orsakerna till de arbetsmarknadspolitiska
skäl, som nu
säges vara en belastning för Norrbottens
järnverk. Statens ekonomiska verksamhet
i Norbotten favoriseras i skattehänseende
på ett sådant sätt, att skattetrycket
för andra blir hårdare än en likformig
beskattning skulle ha givit till
resultat. Följden blir att kapitalbildningen
försvåras. Jag bar redan antytt ett
exempel, nämligen fraktavtalet mellan
SJ och LKAB, som bar den innebörden,
att frakttaxan är progressiv i förhållande
till både kvantiteter och malmpriser.
Genom detta avtal vältras varje år åtskilliga
miljoner skatteutgifter över på
befolkningen i länet att betala, och vad
man måste betrakta såsom en onormal
trafikvinst föres i stället över till statsverket
och undgår beskattning i Norrbotten.
Vilka värden det här rör sig om
kan man få en föreställning om när man
får veta, att SJ, såsom naturligt är, inte
bara får täckning för en hel del fasta
kostnader, utan att också det sista tillläggsavtalet
medförde en förräntning på
malmbanan med cirka It procent. Vad
det rör sig om i pengar kan man få en
uppfattning om, när jag nämner att
malmbanan, som över huvud taget gör
att statsbanenätet går ihop, häromåret,
när järnvägens netto var 42 miljoner

kronor, svarade för 36 av dessa 42 miljoner
kronor. Jag nämner som ett annat
exempel det sätt, varpå vattenfallsstyrelsens
verksamhet beskattas. Enligt gällande
bestämmelser skall anläggningskostnaderna
förräntas efter ett visst procenttal,
men vattenfallsstyrelsens vinster,
som tillföres statsverket, betraktas inte
som amorteringar, som minskar det kapital
som skall förräntas. Resultatet blir,
att en icke obetydlig del av vattenfallsstyrelsens
avkastning undgår att bli kommunalt
beskattad. Men trots att redan
1929 års riksdag ansåg detta förfarande
vara felaktigt, har ännu icke någon rättelse
skett.

När man, såsom skett i propositionen
och i utskottsutlåtandet, talar om sociala
skäl i den meningen, att bär skulle behövas
en extra injektion utan anspråk
på förräntning, har man underlåtit att
redovisa hur ett sådant läge kunnat uppkomma.
Företagsamheten i Norrbotten
bar inte bara att övervinna de svårigheter,
som de stora avstånden och de klimatiska
svårigheterna medför. Hade staten
fyllt de förpliktelser, som följer av
äganderättsförhållandena, och avhållit
sig från att i skattehänseende favorisera
sin egen ekonomiska företagsamhet, hade
näringslivet där uppe kunnat arbeta
under gynnsammare förhållanden.

Jag vill, herr talman, göra gällande, att
bilden av NJA:s förräntningssvårigheter
är onyanserad också i ett annat avseende.

Järnverket i Luleå har kommit till på
ett annat sätt än flertalet andra järnverk
i landet. De andra verken har
byggts upp undan för undan, och de
äldre anläggningarna har fått hjälpa till
att finansiera både nyanläggnings- och
inkörningskostnader. Men NJA har, om
jag bortser från den första lilla anläggningen,
uppförts i en enda etapp och
under en tid med starkt uppskruvade
bvggnadskostnader. Inkörningssvårigheterna
drabbar inte bara en del av verket
utan praktiskt taget hela verket, och
man har haft, såsom vi hörde nyss,
att sätta verksamheten i gång med till
stor del ovan arbetskraft. Jag betraktar
dessa omständigheter som ganska väsent -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

liga, väsentligare orsaker till att en del
av anläggningskapitalet inte kommer att
kunna förräntas än de motiv, som åberopas
i propositionen och utskottsutlåtandet.

Nu efteråt kan man fråga sig, om
det egentligen var så klokt att göra järnverket
i Luleå så stort i så hastig takt.
Det hade kanske varit bättre att följa
exemplen från andra verks uppbyggnad.

Jag tillhörde dem som år 1945 i denna
kammare motionerade om en utredning
av möjligheterna att i Norrbotten
upprätta en mera omfattande metallurgisk
industri än den som 1939 års riksdag
beslutat. Motionen avsåg emellertid
att utredningen skulle bli förutsättningslös;
det gällde att utreda huruvida,
på vad sätt och i vilken takt en
sådan utbyggnad borde ske. Utredningen
anförtroddes åt järnverkets dåvarande
styrelse, och i sinom tid framlades
för 1946 års riksdag en proposition,
kontrasignerad av dåvarande handelsministern
Myrdal. Men denna proposition
framlades så sent, att statsutskottet bara
hade några dagar på sig för att skaffa in
de kompletterande uppgifter som kunde
vara behövliga. Utskottets behandling av
propositionen kunde därför inte bli så
grundlig som den hade bort bli. Jag tror
för min del att det varit värdefullt, om
även någon sakkunskap utanför järnverkets
dåvarande styrelse fått komma till
tals. I rådande läge låg det nära till
hands att lita på styrelsen, även om man
inte kände sig alldeles säker. Jag tillät
mig att vid det tillfället framföra dels
tvivel på att kostnadsberäkningarna skulle
stå sig, dels att andelen främmande
kapital var väl stor för att verkets räntabilitet
skulle kunna bli god.

Men så kom en skräll år 1950, då det
visade sig inte bara att kostnadsramen
till följd av den allmänna fördyringen
helt naturligt inte kunnat hållas, utan
också att styrelsens kalkyler varit mycket
bristfälliga. Man hade glömt bort väsentliga
kostnader, man hade byggt ett
gjuteri utan att pengar anvisats för ändamålet,
men underlåtit att bygga ett thomasverk
för vilket medel anvisats. De
som var med den gången påminner sig

förmodligen de anmärkningsvärt hårda
tonfallen i propositionen och de ännu
hårdare tonfallen i statsutskottets enhälliga
utlåtande. Här vill jag emellertid
som norrbottning säga en sak, som jag
anser rätt väsentlig: Om verkets konstruktion
kanske inte blivit den allra
bästa — något som jag inte kan bedöma
— och om det måhända inte varit så
klokt att bygga detta stora verk på en
gång eller om den dåvarande styrelsen
inte gjort tillförlitliga kostnadsberäkningar,
är väl detta omständigheter som
rättvisligen icke bör belasta Norrbottens
befolkning eller dess talesmän i riksdagen.

Jag tror nämligen inte att någon i
detta hus har större anledning än just
vi norrbottningar att önska, att Norrbottens
järnverk får en affärsmässig basis
och en affärsmässig drift. Skulle inte
järnverket komma att bära sig, riskerar
vi tre ting. För det första måste verksstyrelsen
gång på gång komma tillbaka
med framställningar om statligt stöd,
med allt vad detta innebär av obehag.
För det andra måste i sådant fall svårigheterna
bli ännu större än hittills att
förmå staten att fylla sina äganderättsförpliktelser
där uppe. För det tredje
skulle kontinuerliga förluster på järnverkets
drift i längden innebära Luleå stads
ruin.

Staden har nämligen på grund av järnverkets
förläggning dit måst ikläda sig
mycket stora ekonomiska engagemang,
inte bara sådana som blivit nödvändiga
genom stadens tillväxt, i form av nya
gator, ledningar, skolbyggen för många
miljoner, andra allmänna lokaler o. s. v.,
utan också mycket riskfyllda engagemang
i fråga om en bostadsproduktion,
som i varje fall efter min tro icke helt
kommer att kunna förräntas, vare sig
järnverket bär sig eller inte. Om engagemangen
i bostadsproduktionen kan måhända
sägas, att staden borde varit försiktigare,
men de sammanlagda riskerna
är i alla händelser mycket stora.

Av det nu sagda torde framgå att jag
helt och fullt sällar mig till dem som
önskar en ordentlig sanering av järnverkets
affärer. Tyvärr kan jag inte finna

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

att vad som föreslås i propositionen innebär
en sådan sanering. Jag har därvid
fäst mig framför allt vid två faktorer.
Den ena är att styrelsen själv anser att
företaget möjligen från och med 1956
kan förränta 85 miljoner; eftersom de
rörliga skulderna uppgår till minst detta
belopp, betyder kalkylen — den sades
nyss inte vara en prognos utan en kalkyl
— att knappast någon del av aktiekapitalet
kan förräntas åtminstone på
lång tid. Staten skall hålla dessa pengar,
och följaktligen kommer räntan på dessa
pengar att belasta statens räntekonto.

Den andra faktorn jag lagt märke till
är att man vid denna kalkyl räknat med
nuvarande avsättningspriser, eller snarare
avsättningspriser vid tidpunkten för
järnverksstyrelsens framställning, och att
man alltså inte beaktat den hårdnande
konkurrensen utifrån. Härtill kan också
läggas kommerskollegiets reflexion, att
avsättningen till rationalisering och förnyelse
är i knappaste laget. Vad som föreslås
i propositionen och i utskottsutlåtandet
är alltså efter mitt sätt att se
endast en hjälp för stunden, och dessutom
en ganska klen hjälp.

Mot denna bakgrund ter sig för mig
järnverksstyrelsens rekonstruktionsförslag
förvånande. Om styrelsen anser, att
verket fr. o. in. 1956 skall förränta bara
85 miljoner kronor, skulle väl styrelsen
ha fullföljt den tanken och för sin del
föreslagit en mot denna kalkyl svarande
rekonstruktion. Det skulle ha betytt, att
styrelsen föreslagit inte bara en höjning
av aktiekapitalet över kapitalbudgeten,
utan också en avskrivning av en väsentlig
del av aktiekapitalet över driftbudgeten,
så att förräntningskapitalet något
så när svarat mot styrelsens egen räntabilitetskalkyl.
Genom det förslag, som
framlagts, har styrelsen för Norrbottens
järnverk tyvärr bragt sig i det läget, att
den delar ansvaret för denna, såsom jag
anser, otillfredsställande sanering av
järnverkets affärer. Järnverkets styrelse
är icke en politisk instans utan styrelse
för ett affärsföretag och borde enligt
mitt sätt att se ha överlämnat till de politiska
instansernas bedömande, hur
långt de statsfinansiella resurserna räc -

ker för att sanera järnverkets affärer,
ocli icke själv ha framlagt ett förslag av
den innebörd som skett.

Ansvaret för vad som nu sker eller
underlåtes blir inte mindre vid tanken
på att så många människors välfärd har
knutits till Norrbottens järnverk, människor,
som flyttat dit från tidigare boplatser
och räknat med att få sin bärgning
vid järnverket. Ansvaret blir heller
inte mindre vid tanken på vilka stora
värden som redan är investerade, inte
bara i järnverkets anläggningar, utan
också i bostäder och andra byggnader av
olika slag.

Av de skäl jag nyss antytt tillhör jag
dem, som har svårt att begripa, varför
man i både propositionen och utskottsutlåtandet
ställer sig avvisande till tanken
att redan nu låta också annan sakkunskap
än den, som finnes representerad
inom styrelsen, titta på detta verk.
Detta innebär inte någon som helst underskattning
av de personella resurser,
som styrelsen gömmer inom sig. Jag har
av den så att säga fackmässiga diskussionen
om Norrbottens järnverk fått det
intrycket, att man numera inte bara accepterar
detta järnverk såsom ett verk
bland andra, utan att man också har ett
positivt intresse för hur rekonstruktionsfrågan
skall lösas. För övrigt är det
väl inte otänkbart, att det här inte bara
är fråga om en finansiell rekonstruktion,
utan att det här också skulle vara värdefullt
med en driftekonomisk undersökning
över huvud taget. Såvitt jag förstår,
skulle det för alla av oss som är intresserade
för detta verks framtid innebära
ett ökat mått av trygghet för verkets
framtid, att en sådan allsidig expertundersökning
komme till stånd. Jag har
svårt att förstå, att inte styrelsen själv
också borde känna detta som ett stöd i
dess uppgift. Det behövde ju inte betyda,
att affärshemligheter blottas.

Utskottsmajoriteten har tyvärr motsatt
sig tanken på en sådan utredning nu.
Jag beklagar att så är fallet. Jag skulle
gärna vilja biträda yrkandet om en sådan
utredning, givetvis dock med uteslutande
av den i folkpartimotionen
framförda tanken att en omläggning av

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

verkets drift skulle innebära ett överförande
av verket i enskild ägo. Skälen
därför har jag redan redovisat. Jag vill
här tillägga, att jag finner skälen för en
sådan expertutredning så tungt vägande,
att jag inte vill ta på mitt ansvar att icke
biträda yrkandet härom.

Vad beträffar den i propositionen föreslagna
ökningen av aktiekapitalet, förslaget
till nedskrivning och förslaget till
kreditgaranti hyser jag den meningen,
att förslaget om ökning av aktiekapitalet
över kapitalbudgeten bort kompletteras
med förslag om en betydligt större
nedskrivning av aktiekapitalet över driftbudgeten
än vad som är förordat.

Att den föreslagna ökningen av aktiekapitalet
redan nu borde ha kompletterats
med åtgärder av mera genomgripande
beskaffenhet är ganska lätt att
inse, ifall man tänker sig hur verkets
driftekonomiska förhållanden kommer
att ställa sig efter ett bifall till propositionen.
Där föreslås ju, att 180 miljoner
kronor i skulder och 20 miljoner av
beräknade merkostnader skall tillföras
bolaget över kapitalbudgeten i form av
aktiekapital. Det betyder inte mera för
verkets driftekonomi än att verkets egna
räntekostnader skulle minska med cirka
7 miljoner kronor. Detta är i realiteten
det enda som denna ekonomiska transaktion
skulle innebära i minskning av verkets
årliga belastning, och då har intäkterna
beräknats högre än vad de är
med dagens priser.

Styrelsen räknar ju med att först år
1956 skall något överskott till kapitalförräntning
kunna uppstå, och då har
man som sagt räknat med dessa högre
försäljningspriser. Det måste innebära,
att man ännu minst ett par, tre år framåt
får lov att räkna med förluster. Beaktar
man vidare, vad kommerskollegium
anfört därom, att de 14 miljoner
kronor, som man räknat med för avskrivningar
och rationaliseringskostnader,
är ett för lågt belopp, måste man
komma till den slutsatsen, att den avlastning
med 7 miljoner kronor som
transaktionen innebär är en långt ifrån
tillräcklig hjälp.

Det är enligt min uppfattning mera re -

alistiskt att, såsom föreslås i högerreservationen,
i stället för dessa 7 miljoner
ge verket ett tillskott på 30 miljoner nästa
budgetår. I den reservationen föreslås
nämligen inte bara såsom i propositionen,
att aktiekapitalet skall nedskrivas
med 30 miljoner, utan det föreslås också
att därutöver 30 miljoner skall ställas till
verkets förfogande för betalning av räntor
och täckande av driftförluster. Det
är alltså sammanlagt 60 miljoner som
föreslås uppförda på driftbudgeten för
nästa budgetår. Det innebär, att om jag
frånräknar de 7 miljoner, som propositionen
skulle medföra i minskade räntekostnader
för verket, 23 miljoner mera
ställs till verkets förfogande för nästa
budgetår än enligt propositionen.

Om jag alltså slutligen, herr talman,
sammanfattningsvis skulle formulera
min mening om de framlagda saneringsförslagen,
skulle jag vilja säga, att jag
inte finner något av dem fullt tillfredsställande
och att jag finner det förslag,
som är framlagt i propositionen och av
utskottsmajoriteten, mycket otillfredsställande.
Dels avstår man där från en
omedelbar utredning om vad verket
verkligen behöver för att slippa besvära
riksdagen vidare — det är måhända det
viktigaste —- och dels kommer den avlastning,
man föreslår för nästa budgetår,
sannolikt att bli för liten. Vad som
kan bli nödvändigt för framtiden i form
av nedskrivning av aktiekapitalet och i
form av driftekonomiska åtgärder för
att verket hädanefter skall kunna bära
sig och tåla en jämförelse med andra
verk, bör enligt min mening utredas
omedelbart. Och under avbidan på att
utredningen skall ske bör verket få ett
bättre driftbidrag än som föreslagits i
propositionen. I bägge dessa avseenden
— alltså både med hänsyn till tryggheten
i framtiden och i fråga om ett bättre
driftbidrag för budgetåret 1954/55 —
är enligt min bestämda mening högerreservationen
otvivelaktigt att föredra
framför utskottsutlåtandet.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Tiden lider och vi med
den. Av den orsaken skall jag fatta mig

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

väsentligt mycket kortare än jag hade
tänkt göra, särskilt sedan jag hört det
försvarstal för sitt verk, som ordföranden
i dess styrelse, herr De Geer, höll.
.Tåg kan emellertid inte underlåta att
ställa vad som här föreslås i någon belysning
av vad som förekommer på andra
områden av ekonomisk verksamhet.

Om Kungl. Maj:ts proposition om ytterligare
aktieteckning i Norrbottens
järnverk bifalles — och det är väl meningen
att så skall ske — har riksdagen
engagerat de svenska skattebetalarna
med 423 miljoner kronor i detta företag.
Det sysselsätter 2 000 personer. Den
svenska småindustrien innefattar 129 500
företag och sysselsätter 470 000 människor.
Det sammanlagda belopp i krediter,
som samtliga svenska småföretag
har i de svenska bankerna, uppgår till
850 miljoner kronor, alltså något mer än
det dubbla av vad som här föreslås skall
engageras i ett enda företag.

Det kan också vara anledning att göra
vissa stilundersökningar beträffande de
handlingar, som föreligger i målet — resultaten
av sådana anses ju numera ha
visst bevisvärde. Tyvärr är det inte möjligt
att ur den synpunkten analysera
herr De Geers anförande. Man får begränsa
sig till Kungl. Maj:ts proposition
och till utskottets utlåtande.

I Kungl. Maj :ts proposition framhålles
— för att ta ett exempel — följande:
»Enligt min uppfattning, som bestyrks
av vad som framkommit vid remissbehandlingen,
kan läget ingalunda anses
så ogynnsamt att en dylik lösning» —
som ju innefattar en avskrivning av det
investerade kapitalet —- »bör förordas.
Den omständigheten att full förräntning
icke synes kunna ernås inom närmast
överskådlig tid, om nuvarande priser blir
bestående, eller att bolaget lidit jämförelsevis
måttliga förluster — vilka i stort
sett kan förklaras av osedvanligt ogynnsamma
betingelser för rörelsen — torde
icke utgöra tillräckligt skäl för nyssnämnda
åtgärder.»

Man frågar sig: Vilka är de osedvanligt
ogynnsamma betingelserna för en järnverksrörelse
under de senaste åren, som
under alla förhållanden fram till mitten

av förra året kännetecknades av en järnkonjunktur,
till vilken vi mycket sällan
haft maken? Man frågar sig vidare: Räknar
statsrådet verkligen med att de under
denna järnkonjunktur nådda höga
priserna skulle komma att ytterligare
stegras, eller vad är innebörden i hans
reservation om de nuvarande prisernas
bestående? Man frågar sig över huvud
taget med anledning av den kungliga
propositionen: Var finns konkretionen
i den, var finns de praktiska synpunkterna,
var finns de företagsmässiga bedömningarna?
Det är väl här under alla
förhållanden fråga om ett företag och ett
stort företag, ett företag som engagerar
en betydande del av de resurser, som
över huvud taget står till den svenska
företagsamhetens förfogande.

I statsutskottets utlåtande, om vilket
den sedvaliga majoriteten har samlat sig,
står följande mening: »Departements chefens

förslag härutinnan, som tillstyrkts
av flertalet remissmyndigheter,
innebär i stort sett, att en del av låneskulden
konverteras till aktiekapital.»
När man förvandlar utomordentligt osäkra
fordringar till aktiekapital, är det alltså
fråga om en konvertering 1

Utskottet tar också upp frågan om den
föreslagna utredningen rörande Norrbottens
järnverks förhållanden och framhåller,
att en sådan icke lämpligen bör
igångsättas nu, eftersom utbyggnaden
först nu är avslutad — vilket jag för
min del tolkar som en orsak till att den
bör igångsättas nu — och att bolaget
tidigast år 1956 synes kunna uppnå normal
produktion. »Härav följer», säger utskottet
vidare, »att tillräckligt underlag
för närvarande saknas för en verklig finansiell
rekonstruktion av bolaget.» Sedan
detta har konstaterats, föreslår utskottsmajoriteten
en finansiell rekonstruktion
av företaget.

Om de framlagda räntabilitetskalkylerna,
som jag något skall återkomma
till, framhåller utskottet, att dessa kalkyler
förefaller vara »baserade på så
långt görligt är realistiska utgångspunkter»
— och så heter det — »med reservation
dock för pris- och kostnadsutvecklingen».
Får jag fråga utskottets ärade

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

representanter hur en riintabilitetskalkyl,
fotad på realistiska utgångspunkter med
reservation för priser och kostnader,
ser ut?

Man skulle kunna fortsätta en undersökning
av språkbruket mycket längre,
och man skulle finna, att det bär uppenbarligen
bar varit fråga om ett ämne,
som utskottet inte har varit särskilt intresserat
av att realdiskutera, utan där
detsamma har begränsat sig till att —
om än med viss tvekan — instämma i
vad i sista hand Norrbottens järnverks
styrelse bär presterat.

Två exempel ytterligare kan i sammanhanget
vara av betydelse.

Statsutskottet tar upp frågan om det
värdet, till vilket de nytecknade aktierna
i Norrbottens järnverk bör bokföras bos
förlagsgivaren, i detta fall staten. Det bar
framhållits, att om man bokför dessa
aktier i den statliga förmögenlietsredovisningen
— och det är ju det som det
är fråga om — till pari, så bokför man
dem till ett värde, som de inte bar och
som de mänskligt att döma aldrig kommer
att få. Utskottet »medger, att ifrågavarande
förhållande icke i och för sig är
fullt tillfredsställande men bör kunna
godtagas, till dess en säker grund för
värderingen av bolagets tillgångar åstadkommils».
När man tecknar aktier på
det viset att man förvandlar osäkra fordringar
till aktiekapital, är man alltså berättigad
— i den statliga bokföringen
men ingenstans i övrigt — att bokföra
dessa aktier till nominellt värde, tills
man får tillfredsställande grund för värdering
av vad de verkligen är värda. Får
jag fråga: När kommer den stunden, och
bär vi då att vänta oss att Kungl. Maj:ts
regering kommer att begära anslag på
driftbudgeten för att möjliggöra den nedskrivning
av aktiekapitalet som med all
säkerhet kommer att visa sig ofrånkomlig? Utskottet

har också tagit upp den, såvitt
jag förstår, utomordentligt väsentliga
frågan om storleken av det föreslagna
aktiekapitalet ur företagsmässig synpunkt.
Den föreslagna nyteckningen
skulle ju medföra ett fullständigt orimligt
förhållande mellan företagets kapi -

tal och omsättning. »Denna anmärkning
bar», säger utskottet, »måhända visst
fog för sig. Då det emellertid här icke
är fråga om en definitiv lösning av bolagets
finansieringsfråga» — jag stryker
under finansieringsfråga —• »synes påtalade
omständighet icke böra tillmätas
större betydelse.» Av det sagda torde den
slutsatsen kunna dragas att vi har att
vänta förslag till ytterligare finansiella
rekonstruktionsåtgärder i Norrbottens
järnverk. De 423 miljoner kronor som är
engagerade räcker synbarligen inte till,
utan nya påfrestningar för det allmänna
ar att vänta.

Herr talman! Det gäller bär, som jag
tidigare bar framhållit, ett företag, även
om det är fråga om ett statsägt företag.
Ur den synpunkten är naturligtvis det
väsentliga för en bedömning av framtidsutsikterna
de självkostnadskalkyler
som kan presteras. Sådana självkostnadskalkyler
bar företagets ledning försökt
sig på; jag vill minnas att de är hemligstämplade,
men det hindrar väl inte att
man uttalar sin uppriktiga mening om
försöket. Och min uppriktiga mening är
att vad som här har åstadkommits är ett
räkneexempel med siffror om vilkas
verklighetsunderlag man inte vet mera
när man läst självkostnadskalkylerna än
man visste innan man började med dem.
Låt mig bortse från det förhållandet att
företagsledningen märkligt nog rensar
sin självkostnadskalkyl från kapitalkostnad,
vilket ur företagsmässig synpunkt
är ägnat att inge förvåning och oro. Låt
mig bara konstatera att de räkneexempel,
som bar presterats, knappast ger
grund för den optimism åt vilken herr
De Geer i sitt anförande gav uttryck, då
han talade om att styrelsen för järnverket
till arbetshypotes hade att någon del
av aktiekapitalet skulle kunna förräntas.
Tar man hänsyn till den utvecklingstendens
inom denna bransch med vilken
man har att räkna under den närmaste
framtiden, tar man hänsyn till konsekvenserna
för svensk järnverksindustri
över huvud och Norrbottens järnverk
i synnerhet av den omfattande utbyggnadsverksamhet
inom denna industri,
som pågår på det internationella

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

planet, och tar man hänsyn till de planer
på investeringar utanför Amerikas
förenta stater som mäktiga amerikanska
intressen uppenbarligen hyser, då är jag
rädd att man måste konstatera att den
rena driftkostnadskalkyl, med vilken
Norrbottens järnverk i dag räknar, icke
ger konkurrenskraft ens år 1956, icke
ger tillräcklig säkerhet för att man skall
kunna avsätta de anställdas arbetsprestationer
till priser som möjliggör sådana
löner till de anställda som dessa kan
godta. Och detta, herr talman, är det
väsentliga problem vi här har att syssla
med.

Naturligtvis tilltror jag mig ingen förmåga
att göra någon mera ingående analys;
jag bär endast utgått från det material,
som föreligger, och gjort de reflexioner
till vilka detta material föranleder.
Det har talats om att nu uppkomna
förluster på driften skulle bero
på alldeles speciellt ogynnsamma förhållanden.
Det skulle ha sitt intresse att få
dessa ogynnsamma förhållanden företagsmässigt
redovisade och konkretiserade.

Herr De Geer nämnde tre omständigheter
mot vilka han ville se de uppnådda
resultaten i järnverket. Den första skulle
vara bristen på rörelsekapital. Där hade
man hänvisats till den öppna marknadan,
men kreditrestriktionerna skulle ha
varit ett avgörande hinder. Jag undrar
om denna förklaring är hållbar, jag undrar
om den är realistisk, och jag undrar
om man från regeringsbänken vill vidhålla
den. Den andra omständigheten
skulle vara merkostnader under utbyggnaden,
vilka angavs till 18 miljoner kronor.
Ja, dessa kostnader är 18 miljoner
i förhållande till vad järnverket såg
sig nödsakat anmäla för några år sedan,
men i förhållande till den ursprungliga
kalkylen är det inte fråga om 18 miljoner
kronor utan någonting mellan 160
och 170 miljoner kronor. Den tredje omständigheten
skulle vara att aktiekapitalet
har varit för litet. Det skulle uppgå
till en tredjedel av de fasta anläggningarnas
värde. Jag får inte själva sifferexemplet
att stämma. Så vitt jag kan
förstå skulle detla påstående ge anlägg 3

Första kammarens protokoll 1954. Nr 13

ningskostnader av en annan storleksordning
är den som har redovisats. Men detta
är inte det avgörande, utan avgörande
är att man naturligtvis inte — som herr
De Geer gjorde då han försökte förklara
förlusten — kan räkna bort hela den
årliga kapitalkostnaden. Mig veterligt
finns det inget företag i detta land som
kan arbeta utan kapitalkostnader, och
jämför man Norrbottens järnverk med
dess konkurrenter undrar jag om kapitalkostnaden
per ton är nämnvärt lägre
för konkurrenterna än för Norrbottens
järnverk.

Det finns inte heller några mera påfallande
skäl att ånyo fördjupa sig i diskussionen
om subventionerna till Norrbottens
järnverk. Det enda som där kan
konstateras är att verket har ett förmånspris
i förhållande till sina konkurrenter
och att detta pris ligger väsentligt
under det vi skulle kunna få ut vid
försäljning av malmen på marknaden.
Ur företagsmässig och samhällsekonomisk
synpunkt är det fullkomligt likgiltigt
om en sådan subvention också har
stått andra till buds för den händelse
de startat företag i Luleå. Det är ur den
samhällsekonomiska och företagsmässiga
synpunkten som subventionsfrågan
har sin betydelse, inte ur någon annan.

Herr talman! Järnverket anser sig år
1956, men inte förr, kunna börja förränta
sitt rena rörelsekapital efter 3,5 procents
ränta. Man förutsätter tydligen att
man skall komma i åtnjutande av en
prioriterad ränta även för rörelsekapitalet.
Det är den slutsats till vilken hela
denna framställning leder. Den fråga vi
då måste ställa oss är om det kan vara
rimligt att med sådana utgångspunkter
i dag fatta ett beslut, som innebär att
vi binder ytterligare 200 miljoner kronor
av de svenska skattebetalarnas pengar
i ett enda företag. Anser sig kammaren
ha de utgångspunkter för bedömningen
som ett sådant beslut kräver?
Anser sig kammaren kunna slå sig till
ro med att genomföra en finansiell
transaktion av den föreslagna arten i ett
företag, där man nu binder 2 000 människor
inom en bransch, vars främsta

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

karakteristikum är dess konjunkturkänsligliet? Ja,

bär kammaren modet att finna allt
väl beställt i dessa båda avseenden, då
skall den naturligtvis inte tveka. För
min del vill jag inte vara med om att
dela ansvaret, varken ansvaret för att
binda dessa väldiga belopp eller ansvaret
mot människorna där uppe i verket.

Det är naturligtvis sant, att det stora
flertalet företag inom samma bransch
har haft att brottas med stora svårigheter
under sin uppbyggnads- och utbyggnadstid.
Men, herr De Geer, det finns
två omständigheter som man i det sammanhanget
icke alldeles bör förbise. Den
ena av dessa omständigheter är, att svårigheterna
bar uppkommit i utomordentligt
pressade och pressande järnkonjunkturer,
de har uppkommit i ett läge
där konkurrensen har varit driven till
det yttersta och priserna pressade till
det yttersta. Den andra omständigheten
är, att dessa enskilda företag har övervunnit
svårigheterna, byggt ut sina anläggningar
och konsoliderat sin ställning
— inte genom att plötsligt ta
hundratals miljoner i anspråk, inte genom
att vända sig till skattebetalarna
med sina krav utan genom att långsamt
och försiktigt bygga på tidigare misslyckanden
och misstag, genom att gå
varsamt fram och välja de säkra vägarna.

Herr DE GEER (fp) kort genmäle:

Jag vill påpeka att den föregående talaren
tydligen missförstod mig när han
sade, att jag åberopade tre omständigheter
som förklaring till förlusten. Jag började
mitt anförande med att påpeka, att
tre omständigheter utgör bakgrunden till
den föreliggande propositionen, nämligen
att frågan om rörelsekapital icke är
ordnad, att anslaget är överskridet och
att aktiekapitalet borde få en mera rimlig
relation till låneskulden. Detta var
således bakgrunden till propositionen
men inte någon förklaring till förlusten.

Vidare framställde lierr Svärd en fråga
till mig — eller riktade en kritik mot
utskottet, jag vet inte hur jag skall bedöma
det. Han sade att utskottet har ta -

lat om realistiska principer. Men, sade
han, vad är det för realistiska principer
när det talas om reservation för priser
och kostnader?

Där måste jag vända mig mot herr
Svärds synpunkt. I det osäkra läge som
för närvarande råder för all ekonomisk
verksamhet kan man inte förutse priser
och kostnader, men man kan trots detta
göra realistiska bedömanden. För tillverkningssidan
kan man basera dem på
den tekniska Utrustning man har. Man
vet att man i detta fall har goda, moderna
valsverk, man vet att man har riktiga
arbetsmetoder och räknar på att
kunna köra in dem. Detta gäller alltså
tillverkningssidan. Ser man på avsättningssidan
håller jag med herr Svärd
om att produktionskapaciteten för järn
i världen är i oroande tillväxt. Men se
också på förbrukningen per capita av
denna grundläggande råvara! Den har
undan för undan stigit under detta århundrade
och är inte särskilt hög i Sverige.
Den är högre i Belgien och England
än här, och den är nästan dubbelt
så hög i Amerika. De potentiella möjligheter
till ökad avsättning av järn och
stål, som detta innebär, utgör också en
realitet som man kan räkna med.

Kände man kostnader och priser vore
det inte svårt att göra upp kalkyler, men
jag sade också i mitt första anförande
att styrelsen har utgått från det läge som
rådde i november. Sedan dess har priserna
fallit två gånger, men trots detta
är i dagens läge — jag upprepar det —
marginalen mellan tillverkningskostnaderna
och dagens försäljningspris för
Norrbottens järnverk icke sämre utan
snarare bättre än den var i november
månad förra året.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad som är karakteristiskt
för det räkneexempel — jag använder
fortfarande det uttrycket — som
järnverksstyrelsen har i stället för sj älvkostnadskalkvler
är att man bara utgår
från att då gällande priser skulle gälla
under en tid av tre år. Inte med bästa
vilja i världen kan jag anse en sådan utgångspunkt
realistisk.

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

Herr De Geer hävdar nu, att för ögonblicket
är marginalen snarare bättre än
den var i höstas mellan kostnaderna för
framställningen och de priser järnverket
kan få ut. Får jag bara då fråga: Har
man därvid i kalkylen över huvud taget
räknat med några kapitalkostnader, eller
har man det inte?

Det råder tydligen mycket varierande
uppfattningar om järnkonjunkturerna.
Jag har framför mig årsberättelsen från
ett annat järnverk, vari man framhåller
att för tackjärn är för närvarande prisrelationen
mellan å ena sidan malm- och
kokspris och å andra sidan tackjärnspriset
särskilt ogynnsam.

Låt mig sedan bara tillägga att det är
riktigt att konsumtionen av järn per capita
har visat en stigande tendens. Men
kan herr De Geer se detta isolerat från
den våldsamma upprustning som har ägt
rum i världen under senare år? Om så
inte är fallet, räknar herr De Geer med
att denna upprustning skall fortsätta i
oförminskad takt och på samma sätt som
hittills?

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det är ju inte första
gången som frågan om Norrbottens järnverk
är uppe till behandling i riksdagen.
Det kanske är skäl att erinra om att
det är 15 år sedan riksdagen för första
gången fattade beslut om att bygga ett
järnverk där uppe. De bakomliggande
motiven är kända. Det var fråga om att
försöka på ett bättre sätt än tidigare
säkra sysselsättningen för Norrbottens
befolkning, och man ansåg att det förelåg
ett behov av en ökad järnproduktion.

De ursprungliga planerna var relativt
blygsamma. 1946 och jag tror också 1947
års riksdag beslöt ett betydligt större
program. Det programmet är nu genomfört.
Utbyggnaden är i stort sett klar,
och vi har ett verk med en kapacitet på
någonting mellan 225 000 och 250 000 ton
per år.

Det är klart att anläggningarna har
blivit dyra, men jag frågar kammaren:
Finns det några anläggningar, åstadkom -

na under dessa år, som inte har blivit
betydligt dyrare än vad som ifrån början
räknades med? Säkerligen inte. Jag
kunde ställa en fråga till, som skulle
kunna formuleras så: Har fördyringen
av Norrbottens järnverk varit exceptionellt
stor? Eller finns det månne andra
verk, som har blivit lika dyra, men som
inte har tvingats att redovisa kostnaderna
på sairma sätt som ett statligt företag
måste göra? Det gladde mig att
en ledamot av denna kammare sade, att
han i stort sett inte hade några anmärkningar
att rikta mot kostnadsstegringen,
och den frågan har ju inte heller intagit
någon central plats i denna debatt.

När man inte heller från något håll
har ifrågasatt att verket skulle läggas
ned, utan bara begränsat sig till ett
krav på en utredning innan man fattar
beslut om aktieteckning, är väl detta ett
bevis för att man ändå har klart för sig
de alldeles speciella omständigheter som
ligger bakom besluten att anskaffa detta
järnverk.

Det behöver sägas i en sådan här debatt,
i synnerhet efter anförandet av
herr Svärd, att den privata företagsamheten
inte har velat verkställa de
investeringar i Norrbottens län som har
varit nödvändiga för att ge befolkningen
där arbete. Och märk väl, det går
alltjämt en ström av ung arbetskraft söderöver.
Detta var ju ett av de grundläggande
motiven för att det allmänna
skulle göra investeringarna i Norrbottens
järnverk.

När herr Svärd säger, att han inte
är beredd att definitivt binda 200 miljoner
ytterligare i detta verk, måste jag
tyvärr säga, att ett sådant uttalande
måste bottna i bristande kunskap om
vad det är fråga om. Vi har redan bundit
dessa 200 miljoner så hårt vi över
huvud taget kan binda dem. Jag tror
herr Svärd på ett mycket verksamt sätt
bidrar till att sprida föreställningar i
landet som inte har med verkligheten
att skaffa. Jag har med förvåning mött
den missuppfattningen, att vi nu skulle
bygga ut verket ytterligare, vilken missuppfattning
just kan komma av sådana
uttalanden som att man inte är beredd

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

att binda ytterligare 200 miljoner i verket,
när staten äger verket och har betalt
verket. Med andra ord: den reella
investeringen i Norrbottens järnverk är
redan verkställd, den nationalekonomiska
belastningen har vi tagit i form av
uppoffringar, som har resulterat i denna
fullt moderna anläggning. Det är här endast
fråga om en rekonstruktion i den
meningen, att man ändrar ett lån i riksbanken
till aktier, som staten blir ägare
av. Om staten inte kräver förräntning
av aktierna, så förbättras bolagets likviditetsställning
med ungefär 7 miljoner
kronor per år, om vi räknar med en
räntesats på 3 1/2 procent. Eftersom staten
redan förut har aktier för 100 miljoner
i verket, som staten inte får någon
utdelning på, måste man också räkna
med dessa om man skall få en tillförlitlig
och verklighetstrogen räntabilitetsberäkning.

Tro inte, herr talman, att jag har den
uppfattningen, att belastningen därmed
är borta. Alldeles tvärtom. Staten får betala
ränta på de upplånade pengarna,
och det skulle aldrig falla mig in att
dölja att det innebär övertagandet av en
börda som Norrbottens järnverk nu får
bära. Därom behöver vi inte tvista. Det
är ett faktum.

När det i övrigt har begärts pengar
för att ge möjlighet till en omplacering
av banklån till en rörlig kredit i riksgäldskontoret,
har jag utgått ifrån att
vederbörande bolag skall betala ränta
på denna kredit. Det är sant, att det kan
ligga cn favör i detta. Att låna pengar
från riksgäldskontoret till låt oss säga
3,5 procents ränta blir billigare än att
låna på öppna marknaden, sådan som
marknadsräntan i dag är. Men om man
jämför med andra företag i branschen
har de i varje fall möjlighet att ordna
sådana transaktioner som det här gäller
genom ett obligationslån till i varje
fall i dagens läge obetydligt högre ränta.
Här är alltså ingen väsentlig skillnad.

Dessa 75 miljoner innebär en fördel,
och krediten hos riksgäldskontoret ger
trygghet åt företagsledningen när det
gäller att komma över de svårigheter,

som företaget otvivelaktigt nu har att
kämpa med vid de stora anläggningarnas
färdigställande.

Hur kommer det att gå med detta företag
framöver? Åtminstone den ena reservationen
till statsutskottets utlåtande
går närmast ut på åstadkommandet av
en mera genomgripande rekonstruktion.
I sak innebär detta att man redan nu
skulle förklara, att det kapital som är
investerat i anläggningarna är förlorat
för ägaren. De produkter, som kommer
att tillverkas, kommer nätt och jämnt att
kunna försäljas till priser som täcker
löpande kostnader.

Så pessimistiskt bedömer jag emellertid
inte för min del verket. Det har hänvisats
till en framstående företagsledare,
som har skrivit en tidskriftsartikel om
.Norrbottens järnverk, och det yrkande
han kommit fram till. Jag förstår författaren
till artikeln, då han kräver stora
resurser och stor handlingsfrihet och då
också samtidigt kan säga: Om vi ger bolaget
ökade medel — i stället för 300 miljoner
kronor låt oss säga 400 miljoner —
skall det sägas ifrån, att företaget inte
får komma igen med nya krav därför
att det på nytt har kommit i svårigheter.
Något sådant kan en ledare för ett enskilt
företag säga. Med hänvisning till
vad jag nämnde om de bakomliggande
motiven för anskaffandet av detta verk,
tror jag emellertid inte att många i dag
är beredda att säga, att om Norbottens
järnverk i framtiden kommer i svårigheter,
så skall det inte få några möjligheter
att gå till statsmakterna och bebära
hjälp, utan då får det läggas ned.
Jag tror inte att detta är en realistisk bedömning
av detta företags läge.

Styrelsen för verket framhåller nu att
den inte vill ställa i utsikt en förräntning
av hela aktiekapitalet. Den säger,
att verket kanske endast förmår underhålla
och förnya anläggningen. I den
prognos som har upprättats räknar man
med en låg avskrivningsprocent, nämligen
4,5 procent. Det vill jag gärna vitsorda.
Detta är kanske lågt för anläggningar
av denna typ, även om mera kommer
på maskiner och mindre på byggnader.

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

De förutsättningar som bolaget har
att arbeta under är det naturligtvis svårt
att uttala sig om, och jag har heller inte
några särskilda förutsättningar därför. Så
mycket är emellertid givet, att om de produkter
som järnverket framställer kommer
att falla i pris, under det att de
fasta och rörliga kostnaderna blir oförändrade
eller kanske högre, kommer resultatet
att bli mycket dåligt. Om det
återigen blir en relativt stabil marknad
för järnprodukter och verket kan förbättra
sitt produktionsresultat — vilket
jag hoppas — blir läget genast betydligt
ljusare. Vågar man ta ännu ett steg och
anta, att det blir en högkonjunktur, behöver
inte bolaget skaffa sig nya, dyra
anläggningar utan kan köra med de anläggningar,
som bolaget redan har skaffat
sig för en viss kostnad, och direkt
utnyttja de högre priserna. Under sådana
omständigheter måste det bli ett
mycket tillfredställande resultat.

Är det inte på det sättet som den
svenska järnbruksindustrien och många
andra industrier i detta land och annorstädes
har lyckats konsolidera sin ekonomi?
Man har varit verksam under en
längre tidsperiod, och så har det inträffat
en gynnsam situation, som man helt
naturligt haft fördelar av, och därmed
har man också fått ett bättre utgångsläge.

Om vad som kommer att inträffa finns
det ingen anledning för mig att försöka
spå. Men så mycket vågar jag säga, att
det inte finns någon anledning att redan
nu påstå att företaget inte kommer
att förränta någon del av det investerade
kapitalet.

Detta är den egentliga orsaken till att
regeringen inte har föreslagit en större
nedskrivning av aktiekapitalet. Vi vill
nämligen vänta och se. Finansiellt och
ekonomiskt spelar det inte någon som
helst roll om inte aktieägaren kräver
förräntning. Det blir ju då endast en
fråga om statens förmögenhetsställning.
Utgifterna i form av höjning av ränteutgifterna
på statsskulden får vi ta; det
kan vi inte undgå. Ingenting sker i verkligheten
om vi inte skriver ned bolagets
aktiekapital just nu utan väntar och ser

hur det kommer att gå med företaget
framöver.

När man på sista tiden ofta har sagt,
att man vill ha till stånd en undersökning
för att få en objektiv belysning av
företagets framtidsmöjligheter innan man
fattar beslut om att omvandla de nuvarande
lånen till aktier, förefaller det
som man inte går in med särskild kraft
när det gäller att föra fram det kravet.
Man vill ha en utredning, där den expertis,
som finns inom företaget, skall
vara diskvalificerad redan från början.
Den expertisen skall således inte anlitas.
Man skall inte heller ha några konkurrenter
med i utredningen, ty det finner
man — glädjande nog — olämpligt.

Inför det krav som man reser i fråga
om utredningens sammansättning måste
jag konstatera att det är lätt att säga
tulipan, men betydligt svårare att göra
den! Jag vill direkt fråga, om reservanterna
underkänner den expertis som
finns i företagets ledning. Vi har haft och
har alltjämt förmånen att få framstående
företagsledare att gå med i styrelsen.
De utgör i själva verket majoriteten av
järnverkets styrelse. Vi har enligt min
uppfattning all anledning att ge den
sakkunskap som finns i denna styrelse
chansen att hålla i gång verket någon tid
framöver och själv undersöka möjligheterna
att förbättra driftresultatet, vilket
ovillkorligen bör vara möjligt. Sedan
bör denna styrelse, med ledning av de
erfarenheter och det material som den
får fram, få säga sin mening om verkets
framtidsmöjligheter. Detta är enligt
mitt sätt att se en rimlig ståndpunkt.
Eftersom man inte kunnat för mig på något
sätt påvisa att man skulle kunna
finna en ändamålsenligare metod om
man följde reservanternas linje, vill jag
varna kammaren för att biträda det förslaget.
Därmed har jag dock icke sagt att
det inte kan finnas anledning framöver
att verkställa utredningar och analyser,
tv det krävs inom alla företag, och förmodligen
även inom Norrbottens järnverk.

Man kan naturligtvis alltid välja olika
metoder när det gäller att utarbeta
förslag för att underlätta för ett företag

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

att komma igenom svårigheter. Jag har
den uppfattningen att detta företags ledning
och anställda icke skall ha till förfogande
större resurser än som är oundgängligen
nödvändigt. Det är mycket stora
investeringar ifrån det allmännas sida
som har ägt rum uppe i Luleå. Jag
tror emellertid inte att det finns någon
som helst anledning för statsmakterna
att ångra sitt beslut, utan tvärtom. Det
är också glädjande att man nu på senare
år fått bättre sysselsättningsmöjligheter
i Norrbotten än vad som tidigare
funnits där. Men det finns ändå anledning
att erinra om de stora investeringar,
som där har skett, och detta bör
bli en maning till både verkets ledning
och de anställda över huvud taget att
försöka göra det bästa möjliga av det
verk som nu står färdigbyggt. Det är
klart att i samma mån som verkets effektivitet
kan förbättras, så ökas också
möjligheterna för verket att ge försörjning
åt alltflera människor. Samtidigt
skapas underlag för andra industrier,
och vi har ju i varje fall redan nått en
bit på vägen mot det mera differentierade
näringsliv som vi alla gärna skulle
vilja se växa fram i Norrbotten.

Det gläder mig, herr talman, att de
många överord som har yttrats i den offentliga
debatten i dag tonats ned åtskilligt.
Det glädjer mig att en ledamot av
högerpartiet har velat säga ut här, att
han egentligen inte vill betrakta de s. k.
förmånerna till Norrbottens järnverk såsom
subventioner, ty alla och envar som
vill starta ett företag där uppe får samma
villkor. Bara detta är ett betydande
framsteg.

När man vidare är beredd att vitsorda,
såsom har skett i medkammaren, att
Norrbottens järnverk är planerat på ändamålsenligt
sätt och fyller höga krav i
tekniska och andra avseenden, så är det
likaledes med glädje jag konstaterar denna
inställning.

Det är också för mig personligen en
stor tillfredsställelse att man från oppositionens
sida trots kravet på utredning
ändå uttalar sitt förtroende för verkets
ledning.

Jag hoppas, herr talman, att denna

kammare kommer att följa statsutskottets
rekommendation att bifalla propositionen.

Herr SVÄRD (h):

Tillåt mig, herr talman, att fästa kammarens
uppmärksamhet på att den prognos,
på vilken herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet byggde hela
sitt resonemang, av ordföranden i styrelsen
för Norrbottens järnverk betecknats
såsom en kalkyl och icke som enprognos.

Tillåt mig också att få fästa kammarens
uppmärksamhet på att statsgaranti
för lån enligt handelsministerns uppfattning
synbarligen är detsamma som statlig
aktieteckning. Ur den synpunkten
framstår en kommuniké, utfärdad av
Norrbottens järnverk, enligt vilken det
här skulle röra sig om friska pengar på
enbart 20 miljoner kronor, som mycket
egendomlig. Propositionen föreslår inte
blott 20 miljoner i ny aktieteckning utan
också 75 miljoner i lånegaranti.

Jag skulle också gärna vilja fästa uppmärksamheten
på att jag inte kan ta lika
lätt på frågan om statens förmögenhetsställning
som statsrådet och chefen för
handelsdepartementet gör. Från mina utgångspunkter
är det nämligen förhållandevis
väsentligt, att de tillgångar, som
redovisas som statlig förmögenhet, är
verkliga tillgångar och icke bara bokföres
som tillgångar i avvaktan på den
stund, då man skall kunna bedöma deras
värde.

Det mest karakteristiska, herr talman,
för hela den diskussion som här föres är
kanske att den rör sig med mycket allmänna
talesätt och med mycket allmänna
omdömen. Det förefaller omöjligt att
i fråga om detta stora statliga företag få
något ordentligt praktiskt och konkret
grepp på frågorna. Är detta något karakteristiskt
för statlig verksamhet över
huvud taget eller endast för detta företag? Herr

BERGH (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet frågade

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

om vi, som önskade att en av personer
utanför verket bestående expertutredning
skulle titta på verkets driftekonomiska
förhållanden, därmed underkände den
expertis, som finns representerad inom
verkets styrelse. Jag undrar, herr statsråd,
om icke detta är att alldeles i onödan
tillspetsa hela detta spörsmål. Jag
har för min del i det anförande, som jag
höll, redan besvarat statsrådets fråga.
Jag sade att vårt förslag icke innebär något
misstroendevotum mot verkets styrelse.

Men kan det inte, herr statsråd, tänkas
en annan förklaring? Åtminstone för
mig som norrbottning ligger en sådan
nära till hands. Vi där uppe har mött
detta verk med mycket stora förväntningar.
Vi knyter ännu mycket stora förhoppningar
till det. Åtminstone för mig
ställer sig saken så, att vi kan inte få
tillräckligt med garantier och tillräckligt
med trygga försäkringar om att allting är
som det bör vara. Vi är ytterst angelägna
att alla goda krafter skall kunna
åstadkomma de driftekonomiska anordningar,
som gör det möjligt att infria
dessa förhoppningar. Det ligger icke något
misstroende, i varje fall inte från
min sida, i detta krav, utan en önskan
om ökad trygghet för verkets framtid.

I mitt förra anförande sade jag att den
finansiella konstruktion, som föreslås
med avseende å verkets driftekonomi,
endast innebär att 7 miljoner kronor i
form av ränteutgifter avlastas från verket.
Jag vill nu begagna tillfället att understryka,
att detta mitt påstående blev
bekräftat av statsrådet. Herr statsrådet
var inte inne i kammaren, när jag höll
mitt förra anförande. Jag gjorde därvid
gällande att denna avlastning för verkets
driftekonomi tämligen säkert är alldeles
för ringa för de närmaste åren.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Eftersom herr Svärd i
sin replik kom in på frågan om kalkylen,
skall jag be att få göra ett klarläggande.

Vi räknar i Norrbottens järnverk, liksom
i alla andra företag, vilka kämpar

med en otillfredsställande konjunktur,
med tre kalkyler. För det första har vi
en kalkyl, som omfattar de rörliga kostnaderna,
d. v. s. utgifter för kol, koks,
arbetslöner o. s. v. För det andra räknar
vi med en kalkyl med de rörliga
kostnaderna plus fasta kostnader — vilka
senare avser administrationsutgifter,
försäljningsarbete m. m. — men exklusive
kapitalkostnader. För det tredje har
vi en kalkyl, som omfattar både rörliga
och fasta kostnader samt kapitalkostnader.

Varje försäljning som görs i dagens
läge bedömes med hänsyn till de tre
kalkylerna. I början skedde försäljningar,
som många gånger icke ens täckte de
rörliga kostnaderna. Någon enstaka försäljning
kanske inte gör det i dag heller.
I det stora hela torde emellertid försäljningarna
f. n. täcka de rörliga kostnaderna
och en varierande del av de
fasta kostnaderna, i enstaka fall samtliga
fasta kostnader.

Vi räknar med i vår kalkyl, att vi år
1956 skall ha kommit dithän, att försäljningarna
täcker såväl de rörliga kostnaderna
som de fasta kostnaderna och
kapitalkostnaderna, då begränsade till
85 miljoner kronor, vilket skulle innebära
full förräntning på förlagskapitalet.
Såsom jag sade förut står styrelsen bakom
mig i denna mycket försiktiga kalkyl.
Vi hoppas att kunna nå detta bättre
resultat redan före år 1956, men det är
omöjligt att göra någon utfästelse därom.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag reagerade mot herr
Svärds anförande, när han framställde
saken så att man inte borde binda 200
miljoner kronor så fast som det skulle
innebära att teckna aktier. Jag sade, att
vi har bundit dessa pengar redan nu så
fast som vi över huvud taget kan göra.
Vill herr Svärd bestrida riktigheten av
detta? Vi är ägare av verket, och vi har
lånat pengarna av riksbanken. Ifrågasätter
herr Svärd att vi skulle kunna
komma fram till ett beslut, där vi säger
att vi inte står för våra förpliktelser?
Något sådant är otänkbart.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

Herr Svärd säger att denna debatt är
så rörlig, att man inte får något grepp
på den. Jag vet inte om kammarens övriga
ledamöter har samma känslor som
herr Svärd. Om herr Svärd frågar, får
han ju omedelbart besked. Men det synes
vara klart att när herr Svärd ställer
sakerna alldeles på huvudet, som
t. ex. när han säger att vi binder oss
alldeles särskilt hårt om vi i detta fall
tecknar aktier, är det väl inte någon
annans fel än herr Svärds eget, om diskussionen
blir rörlig och mindre begriplig.
Det kanske beror på att herr
Svärd inte lyssnar på vad som sägs i
den här diskussionen. Jag kan inte förstå,
att inte herr Svärd kan kosta på sig
att erkänna ett misstag och en felsyn
och sluta med att driva den tesen, som
är alldeles orimlig, att riksdagen genom
beslutet att teckna aktier hårdare skulle
ha bundit de pengar det här gäller. Det
är ingen mening i att föra en sådan debatt.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har i dag upplevt den
sällsamma situationen, att en av de
främsta inom det s. k. fria näringslivet
fackmannamässigt mycket verksamt
skjutit sönder den position, som högern
och folkpartiet har byggt upp i denna
fråga. Jag skall därför inte i nämnvärd
grad syssla med de fackmannamässiga
och ekonomiska synpunkterna på NJA,
utan i huvudsak nöja mig med några politiska
konklusioner i anledning av högerns
och folkpartiets framstöt i frågan.

Man har länge haft på känn att högern
och folkpartiet under de gångna
åren har avvaktat ett lämpligt tillfälle
för en offensiv framstöt mot Norrbottens
järnverk. Det är tydligt att man på
det hållet nu har ansett tidpunkten
lämplig, när verket står färdigbyggt.

Styrelsen har lagt fram programmet
för NJA:s finansiella rekonstruktion. Departementschefen
tillstyrker i huvudsak
det framlagda rekonstruktionsprogrammet,
och detsamma gör också utskottsmajoriteten.

Man måste här fråga, om man inte från

högerns och folkpartiets sida, därest
Norrbottens järnverk varit i privat ägo,
skulle ha sökt bringa upp aktiekapitalet
till den storlek, som utskottsmajoriteten
föreslår. Utan tvivel skulle man ha gjort
så. Men vad högern och folkpartiet anser
vara affärsmässigt och företagsmässigt
riktigt inom den privata järnindustrien
får enligt deras mening inte tilllämpas
vid Norrbottens järnverk.

Högern och folkpartiet önskar genom
utredning få klarlagt, i vilka former en
rekonstruktion av NJA bör ske. Jag tror
att vi här har en avgörande punkt i högerns
och folkpartiets framstöt mot NJA.
Är det svårt att förstå vad man menar
med formen för NJA:s rekonstruktion?
Nej, ingalunda, ty i folkpartiets motion
talas ju också om att frågan om företagets
överförande i enskild ägo skulle ingå
i denna utredning. Vad innebär detta?
Jag vill till att börja med erinra om
att chansen tidigare har funnits för det
privata initiativet att bygga upp en järnocli
stålindustri i Norrbotten. Detta underströk
ju också departementschefen
nyligen i sitt anförande i denna kammare.
Men vad menar folkpartiet med
»enskild ägare»? För vad skall det vara
enskild ägare? Är det för att nedlägga
verket? De historiska erfarenheterna i
Norrbotten är nämligen att det s. k. privata
initiativet har vandrat denna väg.

Men det kan också tänkas en annan
form för rekonstruktionen, som jag förmodar
att högern tar sikte på, nämligen
att göra Norrbottens järnverk till ett kolonialt
bihang till de privatmonopolistiska
företagen inom järn- och stålindustrien,
att helt underordna NJA deras
profitintressen och hämma dess utveckling.

Jag vill understryka att bägge dessa
former — den som folkpartiet bl. a.
anger i sin motion och den som tydligen
förespeglar högern — är olyckliga
lösningar. Jag tror för min del inte att
någon regering skulle kunna våga sig
på att föreslå någonting sådant som förespeglar
högern och folkpartiet.

Men jag måste tyvärr i sammanhanget
konstatera, att monopolkapitalet bland
annat via prissättningsorganen kunnat

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

under årens lopp i inte ringa grad underordna
NJA sina intressen. Jag vill
erinra om att handelsministern i en debatt
här i kammaren våren 1952, eller
möjligen på våren 1951, yttrade att det
är fel att påstå att NJA erhåller subventioner;
i stället får NJA ge den privata
industrien subventioner med uppåt
30 miljoner om året. Jag vill erinra
herr Lundgren om detta faktum, ty han
var inne på temat varför NJA inte lämnat
bättre driftekonomiskt resultat med
de höga priser som gällt bland annat på
tackjärnet. Men det är uppenbart att
prissättningsorganens politik gent emot
NJA inverkat menligt på driftresultatet.
Om NJA fått ta ut de priser på sina
produkter som i övrigt tillämpats vid
exporten av järn, är det tydligt att NJA
i denna dag hade kunnat uppvisa avsevärt
bättre resultat än fallet är.

Högerns och folkpartiets framstöt i
syfte att försvåra utvecklingen av Norrbottens
järnverk syftar också till att
hindra uppkomsten av en utvecklad
järnmanufakturindustri i Norrbotten.

Jag kan inte underlåta att knyta några
reflexioner till vad herr Bergh från
Luleå yttrat i denna debatt. När man
hörde hans resonemang måste man få
den uppfattningen, att han gick som
katten kring het gröt. Han sökte i ett
för högern trängt läge få fram en mera
tilltalande motivering än herr Svärd
mäktat prestera som täckning för högerns
reservation. Nåja, för mig är dessa
trollerikonster ingen överraskning;
de förefaller tämligen karakteristiska
för högermannen Bergh från Luleå. Men
jag passar i sammanhanget på att säga,
afl det inte är tillbörligt att stiga upp
i denna kammare och göra sig skyldig
till sådana historieförfalskningar som
herr Bergh utnyttjade för att över huvud
taget kunna bygga upp den plattform
han sökte åstadkomma. Han erinrade
om statens stora råvaruresurser i
Norrbotten, och det är alldeles riktigt,
men det är fel när herr Bergh säger att
det förhållandet, att staten äger mer än
hälften av Norrbottens skogar, ger förklaringen
iil! den stora sågverksdöd som
drabbade Norrbotten på 1920-talet. Det -

ta är att förfalska historiska fakta, ty
det var andra motiv som låg bakom när
det privata kapitalet på 1920-talet nedlade
sågverksdriften på det sätt som
skedde. Det var aldrig fråga om annat
än att dessa sågverk skulle få köpa råvaran
till samma förmånliga priser som
alla andra sågverk och cellulosafabriker
i detta land, eller till och med ännu lägre
priser. Detta är sanningen, och man
skall inte nu, år 1954, söka förvanska
den.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag.

Herr BERGH (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att jag
skall glädja herr Persson med att ägna
mer än högst två minuter åt hans resonemang,
i vad det avsåg mig.

Jag vill kort och gott deklarera, att
herr Persson förvisso icke har sådan
kännedom om Norrbottens näringspolitiska
historia, att han kan göra anspråk
på att veta något väsentligt om dessa
ting eller bedöma andras uppfattning.

Men jag skall be att få säga också en
viktigare sak. Jag vill ge herr Persson
det rådet, att om man i någon mån känner
sig som talesman för länet och inte
såsom ett propagandainstrument för sitt
parti, bör han i framtiden undvika att
göra sig skyldig till ett fel, som han
delar med åtskilliga andra norrbottningar,
nämligen att betrakta varje resonemang
om Norrbottens järnverk, som
icke föres för att glorifiera verket, dess
ledning, regeringen o. s. v., såsom en
attack mot verket. Det vore en betydligt
mera realistisk inställning, om vi norrbottningar
skulle komma överens om att
försöka se sakligt på frågan och inte
undandölja fel eller underlåtenheter, som
eventuellt har begåtts. Vi vinner mera
på det i längden och handlar då till
verkets och länets bästa.

Men jag medger, herr talman, att det
kanske är en from önskan, då jag talar
med herr Persson i det sammanhanget,
tv han är nog mera ett språkrör för den
sekt han tillhör än talesman för Norrbottens
verkliga intressen.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

Herr BERGVALL (fp):

Herr talman! Under den debatt, som
har pågått i dag och som sträckt sig
över ett par, tre timmar, tror jag att
det föreliggande problemet har fått en
allsidig belysning därigenom att man
kommenterat alla de uppgifter, man för
närvarande har tillgängliga och som
skall bilda underlaget för ställningstagandet
i den här frågan. Jag skall därför
inte upprepa dem.

I stället skulle jag vilja börja med ett
enkelt konstaterande av en sak, som jag
tror kan vara av intresse i det här sammanhanget
för att det inte skall uppkomma
någon falsk mytbildning. Det är
att man kort och gott kan säga, att i
praktiskt taget samtliga de anföranden,
som hållits här i kammaren, har det
visats en full förståelse för de speciella
förhållanden ur närings- och arbetsmarknadspolitisk
synpunkt, som föreligger
uppe i Norrbotten och som ställer
speciella fordringar på det svenska samhället
i övrigt. Jag tro inte att det saknats
förståelse i det avseendet, alldeles
oavsett att i detta speciella fall i fråga
om Norrbottens järnverk har rått strid
om på vilket sätt och i vilken takt järnverket
borde ha utbyggts och den omfattning
som utbyggnaden skulle ha haft.

Det har i varje fall i den reservation,
som har avgivits av några partivänner
till mig, inte förutsatts, att man skall
kasta yxan i sjön och lägga ned Norrbottens
järnverk. Tvärtom har det, när
man diskuterat olika alternativ för dess
fortsatta drift, uttryckligen betonats, att
vi inte räknar med något sådant.

Jag vet inte för min del hur man
skall ställa prognoserna för verket. Vi
har här hört mycket pessimistiska tankegångar,
men också mycket optimistiska
sådana har framförts. Anledningen
till att jag i det avseendet inte kan
bilda mig någon uppfattning är — och
där kommer jag till det som jag tycker
egentligen borde vara det verkliga diskussionsämnet
i dag — att underlaget
för våra möjligheter att bilda oss en
någorlunda säker uppfattning om de ekonomiska
förutsättningarna för verkets
framtida drift är utomordentligt svagt.

Vi har i grund och botten icke det
material, som i dag sätter oss i stånd att
med någorlunda stor trygghet bedöma,
hur den rekonstruktion skall se ut, som
alla är på det klara med måste göras.
Det är detta som ligger bakom kravet på
en utredning av de ekonomiska förutsättningarna
i vidsträcktaste mening för
Norrbottens järnverk. Det är bristen på
kunskapsmaterial, som ligger bakom kravet
på eu utredning. Det ligger i detta
krav på en utredning inte något som
helst misstroende mot den expertis på
det specifika område, där Norrbottens
järnverk arbetar, eller på den sakkunskap
i allmänhet, som finns i företagets
styrelse, i dess ledning och bland dess
personal över huvud taget. Det ligger intet
av misstroende i det avseendet, utan
resonemanget är det ytterligt enkla, som
man säkerligen varje gång för fram då
det blir fråga om att rekonstruera ett
företag. Vare sig några enskilda personer
skall satsa det kapital, som kräves
för rekonstruktionen, eller en bank skall
gripa in, skaffar man sig givetvis det
underlag, som behövs för att man skall
kunna bedöma rekonstruktionens art och
omfattning och dess möjligheter att ge
en framtida gynnsam utveckling för företaget.
Sådant material får man genom
att göra en såvitt möjligt opartisk och
förutsättningslös utredning.

Även med den största respekt för den
expertis och sakkunskap i olika avseenden,
som finns inom Norrbottens järnverks
styrelse, får jag nu säga precis vad
jag skulle säga i andra liknande situationer:
Om man skall bedöma resultatet av
ett företags verksamhet och därmed i
viss män resultatet av de personers arbete,
vilka har ledningen av detta företag
om hand, så är det inte den naturliga
utgångspunkten att sätta dem själva till
bedömare. Det är detta som ligger bakom
kravet på utredning. Och för att gardera
sig mot beskyllningarna att i det
fallet skapa en utredning, som skulle
kunna bereda företaget svårigheter —
herr De Geer var inne på detta — har
man betonat att man icke anser det vara
rimligt och lämpligt att insätta med företaget
konkurrerande företagsledare eller

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare
styrelseledamöter i företag, som konkurrerar
med Norrbottens järnverk, i denna
utredning. Även detta tycks mig vara ett
rimligt och naturligt krav.

Jag förstår många av de tvister, som
har förekommit i detta sammanhang. Det
enda jag inte riktigt förstår är att man,
när materialet uppenbarligen är bristfälligt
och när .alla rör sig med mer eller
mindre hypotetiska antaganden inte kan
acceptera en utredning. Med hänsyn till
att det kan dra en smula ut på tiden,
innan förhållandena i Norrbottens järnverk
har stabiliserat sig — något som
handelsministern och styrelseordföranden
här betonat — behöver ju denna utredning
ingalunda ha karaktären av en
omedelbar snabbutredning, utan den kan
få den rimliga tid på sig som den behöver
för alt fullgöra sin uppgift.

Själva formerna för rekonstruktionen
— om man skall gå fram på det ena
eller det andra sättet — är för mig personligen
av mindre betydelse. De pengar,
som ligger i järnverket, är investerade.
»De är förlorade i begränsad utsträckning»,
säger en del; »i mycket stor utsträckning»,
säger andra; »helt och hållet».
säger en tredje grupp. Jag skall inte
ge mig in på det bedömandet. Men för
att kunna bedöma formen för rekonstruktionen,
hur djupgående den bör
vara o. s. v., behöver vi åtskilligt material
utöver det vi disponerar. Och när en
enkel framställning härom göres, förvånar
det mig, att regeringen och statsutskottsmajoriteten
i det avseendet inte
kan tillmötesgå den. Jag tycker att det
ligger någonting av skuggrädsla bakom
den negativa inställningen i detta sammanhang,
och detta fastän det kanske
inte finns motiv för någon rädsla alls.
Varför då inte undanröja även skenet
av att man är rädd för att titta närmare
på det hela?

Jag kan ju tillägga, att även en rent
politisk bedömning av frågan kanske
skulle leda till att denna utredning borde
göras. En elak herre — det kanske jag är
själv ibland, men i detta fall är jag alldeles
oansvarig — sade till mig i går,
att han tyckte att detta var en utomordentligt
värdefull investering, tv om vi

aktieteckning i Norrbottens järnverk in. m.
tog upp detta problem tillräckligt ofta i
riksdagen och medgav nya avskrivningar
och beviljade nya anslag, så var detta
en briljant försäkringspremie mot fortsatt
socialisering, som folk ideligen blir
påminta om. Även ur politiska synpunkter
anser jag därför att det hade varit
motiverat att gå med på en förutsättningslös
och objektiv utredning av den
typ vi begär.

När detta krav är motiverat såväl ur
sakliga synpunkter som utifrån ett mera
allmänt bedömande, förstår jag mig inte
på statsutskottsmajoritetens inställning
till denna fråga. Det är möjligt att vi i
fortsättningen får den belyst.

Det som frapperat mig mest i den
diskussion, som ägt rum, är att vi hittills
har hört endast reservanterna, styrelseordföranden
i Norrbottens järnverk och
handelsministern — de enda vi inte har
hört är talesmännen för statsutskottets
majoritet. Så blygsamt brukar inte det
riksdagens utskott vara, som av ålder
och tradition ansetts vara dess mest förnämliga.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Efter de sakligt starka och
sakkunniga anföranden som hållits här
tidigare i denna debatt, främst av herr
De Geer och av handelsministern, är det
ju inte så mycket att tillägga. Motståndarna
har, åtminstone såvitt jag kan
förstå, fått svar på tal. Jag hade i förväg
gjort en del ekonomiska anteckningar,
men, herr talman, dem skall jag
hoppa över helt och hållet! I övrigt har
de också redovisats i proposition nr 51
och även i statsutskottets utlåtande.

Jag antar, herr Bergvall, att talesmän
för statsutskottet nog kommer att lämna
de upplysningar, som herr Bergvall har
begärt; och jag vet att herr Näsgård såsom
utskottets talesman har anmält sig
på talarlistan.

Det är endast vissa allmänna reflexioner,
som jag nu i all korthet tänkt göra.
Jag vill då först framhålla, att det för
den överväldigande delen av Norrbottens
befolkning verkar synnerligen egendomligt
— för att nu använda ett mycket
milt uttryck — att detta järnverk

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

jämt och ständigt blir utsatt för en så
envis och intensiv kritik från visst håll,
framför allt från högerhåll och åtminstone
i viss utsträckning även från folkpartihåll.
Det har varit så ända från
början. Jag skall inte ge mig in på någon
historik, jag vill endast omnämna —
vilket för övrigt är kammarens ledamöter
bekant — hurusom t. ex. utredningar
i ärendet förhalades i det oändliga. Alltid
hittade man på något skäl som kunde
förebäras för att slippa ifrån att framlägga
ett positivt förslag. Tanken på hur
befolkningen i denna nordliga landsända
hade det i försörjnings- och andra hänseenden
spelade en underordnad roll i
sammanhanget. Att människorna i Norrbottens
län på grund av brist på försörjningsmöjligheter
hade det svårt och
ibland rent av kunde lida nöd. var för
många då, liksom det tydligen är nu,
ganska likgiltigt. Jag tror inte att det är
överord, om man påstår att skallet mot
järnverket tiderna igenom har något att
göra med vad man i dagligt tal kallar
för sabotage. Man kan väl ändå inte
komma ifran att attackerna mot järnverket
inte alls är avsedda att hjälpa företaget
utan att stjälpa det. Att sedan komma
och tala om att man vill hjälpa och
lytta upp en länge eftersatt landsända är
ett grovt hyckleri och ingenting annat.

Jag skall inte närmare gå in på de
motioner som väckts med anledning av
den kungl. propositionen i ärendet. Det
är väl inte alldeles obekant för kammarens
ledamöter, men jag vill ändå
framhålla det här, att det har väckt stor
förvåning bland allmänheten i Norrbotten
att även en norrbottnisk riksdagslemot
— herr Löfroth i andra kammaren
— har sällat sig till dem som vill att
riksdagen skall avslå regeringsförslaget
om aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag och än ytterligare i sin motion
ifrågasätter, om det inte vore på
tiden att överföra företaget i enskild
ägo.

Av motionen får man ingen klarhet
om hur herr Löfroth och hans medmotionärer
har tänkt sig lösningen av problemet
att överföra järnverket i enskild
ägo. Det vore intressant att få veta av

stockholmarna herr Bergvall och fru
Gärde Widemar, om meningen är att de
statliga investeringarna skulle skänkas
bort då företaget överfördes i enskild
ägo. Eller kanske den enskilde skulle
ta hand om järnverket utan en sådan
subvention, om jag får använda det ordet
här. Jag vet självfallet ingenting om
folkpartimotionärernas innersta tanke i
denna fråga. Det kan mycket väl hända
att de går på samma linje som liögern
och vill att järnverket i Luleå skall läggas
ned.

■lag vill visst inte bestrida att den enskilda
företagsamheten kan ha sina fördelar,
men nog har den även sina nackdelar.
Från gångna tider har vi i vårt
län bittra erfarenheter, som vi inte har
glömt bort, av de s. k. enskilda storföretagarna.
Man kan med bästa vilja i
världen inte påstå att de var Guds bästa
barn. Därför har inte heller norrbottningarna
den respekten för eller tilltron
till den enskilda storföretagsamheten,
att de anser att den skulle kunna bemästra
svårigheterna på ett bättre sätt
än den statliga.

Här har nämnts att staten äger över
hälften av skogarna i Norrbotten. Det är
alldeles riktigt — kronan äger närmare
bestämt 53 procent av den produktiva
skogsarealen i Norrbotten. Inte vill Val
någon påstå att dessa kronoskogar förvaltas
på ett sämre sätt än t. ex. bolagsskogarna.
Det förhåller sig långt ifrån
på det sättet. Att sedan kronoskogarna
lämnar sämre rotnetto än bolagsskogarna
är en annan sak. Kronoskogarna är
mycket sämre belägna än de andra, som
ju är gamla bondeskogar och ligger intill
kommunikationslederna, så att avbränningarna
blir mindre där än på kronoparkerna.

På trävaruindustriens område bär vi
i Norrbotten både statliga och enskilda
företag. Det är val ingen som kan påstå,
att de statliga industrierna på detta område
sköts på ett sämre sätt än de privata.
Den statliga industrien i Norrbotten
försvarar mycket väl sin plats, inte
minst som ett led i folkförsörjningen
men även ur andra synpunkter. Staten
har sina skyldigheter där uppe, det kan

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

man inte komma ifrån. Det är ju staten
som äger lejonparten av naturtillgångarna
— så är det med skogen, så är det
med malmen och vattenkraften. Staten
har sannerligen inte förlorat någonting
på Norrbotten, tvärtom. Jag skulle rent
av vilja fråga vad Sverige vore utan
Norrbotten. Att det för en lekman är
vanskligt för att inte säga omöjligt att
profetera om Norrbottens järnverks framtida
ekonomiska bärighet är alldeles
uppenbart. Till och med fackmän kan
ju i många fall och inte endast på detta
område göra felbedömningar. Det kan
då mycket väl tänkas att järnverket så
småningom blir en inte så dålig affär
för staten.

För min del anser jag och många norrbottningar
med mig att järnverkets ledning
nu bör få arbetsro. Det vore bäst
att sluta upp med klankandet. Man vinner
ingenting med det.

Mig veterligt finns ingen norrbottning
med i järnverkets styrelse. Vi klagar
inte på sammansättningen av bolagets
styrelse — långt därifrån. Alla styrelsemedlemmar
är aktade och dugliga personer,
ingen av dem kan väl beskyllas
för att ha bedrivit någon osvensk verksamhet,
och jag är förvissad om att de
inte heller framdeles kommer att göra
det. Som ordförande i styrelsen sitter
en framstående man, som även företräder
den privata storindustrien. Det finns
väl inte någon här i kammaren, som
kan underkänna kunnigheten och kapaciteten
hos friherre De Geer. Om det
finns någon här i kammaren, som eventuellt
har på lager en om jag så får säga
övernaturlig järnverksmänniska med
alla de högsta fullkomligheter, så meddela
i så fall detta till Kungl. Maj :t —
styrelsens mandattider är ju inte eviga.
Men till dessa övernaturliga människor
kan jag sannerligen inte räkna vare sig
herr Bergh eller herr Svärd, utan det
måste vara folk av annan kaliber. Vi
norrbottningar, med undantag av motionären
herr Löfroth och möjligen någon
annan av samma typ, har fullt förtroende
för herr De Geer, men så är han
inte heller någon folkpartist vem som
helst.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Herr Bergvall var mycket
förvånad över att inte utskottsmajoriteten
ännu hade låtit höra av sig i
denna debatt. Men det är väl inte så
märkvärdigt, herr Bergvall, när vi är i
den lyckliga situationen, att vi kan använda
en av herr Bergvalls egna partivänner
att sköta diskussionen med honom
och hans parti. Herr De Geer är
ju också avsevärt mycket sakkunnigare
än statsutskottets representanter, och då
är det väl en rationell arbetsfördelning
att låta honom få sköta saken i kammaren
i stället för att vi på ett tidigt stadium
skulle lägga oss i diskussionen.

Om jag fattade herr Bergvall rätt, så
var hans enda anmärkning mot utskottet,
att det inte vill gå med på en utredning
omedelbart. Nu säger emellertid
herr Bergvall själv, att denna utredning,
som han finner så nödvändig, inte
behöver vara någon snabbutredning,
utan att den skulle kunna få dra ut på
tiden. Vi hörde för övrigt samma toner
i statsutskottet, men det stämmer dåligt
med reservationen. Det kan ju tänkas,
att herr Bergvall, om han fortsätter på
den tråden, kommer på samma linje
som utskottet. Om han menar att utredningen
inte behöver komma till något
resultat förrän efter 1956, då järnverket
är inkört, skulle vi vara överens.

Jag har lyssnat till den debatt som
pågått här, och jag tycker inte att reservanternas
framställning skiljer sig så
mycket från utskottets ståndpunkt. Jag
vet nu inte riktigt, vilken mening herr
Svärd har på den punkten, men ingen
har i varje fall yrkat på att järnverket
skulle läggas ned. Herr Lundgren, som
var förste talare, sade uttryckligen ifrån
att man inte kan lägga ned järnverket.
Det måste »tills vidare», yttrade han,
hållas i gång. Det kan ju hända, att detta
tills vidare behöver förklaras litet, när
herr Lundgren nu efter mig får ordet
igen. Strax därpå sade herr Lundgren,
att det måste företagas en bestående sa -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

nering. Detta uttalande får väl tydas så,
att han med tills vidare menar att man
inte skall uppge hoppet.

Herr Bergh höll ett anförande, som
jag måste beteckna såsom mycket statssocialistiskt
betonat. Han var, såvitt jag
förstår, mer statssocialistisk än departementschefen
och avgjort mycket mer än
utskottsmajoriteten. Han betecknade visserligen
till sist både propositionen och
utskottsutlåtandet som mycket otillfredsställande,
men egentligen borde hans argumentering
ha utmynnat i ett bifall till
utskottets hemställan i stället för till högerreservationen.

Sedan var herr Svärd uppe och yttrade
sig ganska bestämt och underkände
proposition och utskottsutlåtande.
Han förklarade med stor emfas, att han
på den här linjen inte kunde vara med
och dela ansvaret för Norrbottens järnverks
framtid. Jag vill minnas att han
däri också inbegrep sysselsättningsmöjligheterna
för Norrbottens folk. Jag
skulle tro att både herr De Geer och
handelsministern tar detta med jämnmod
liksom väl också Norrbottens folk.

Det kan inte vara nödvändigt att nu
gå igenom Kungl. Majrts förslag eller
utskottsutlåtandet efter de anföranden
som hållits först av herr De Geer och
sedan av handelsministern. Vi har i utskottet
följt Kungl. Maj :ts förslag, och
detta är i huvudsak byggt på framställningen
från styrelsen för Norrbottens
järnverk. Däremot har reservanterna i
vissa avseenden avvikit från motionerna.
Det är kanske ingenting att anmärka
emot detta. Jag skulle bara vilja ta upp
en enda passus i folkpartiets motion. I
slutet av motionen står, att man borde
kunna enas om att den föreslagna utredningen
jämväl borde få i uppdrag att
alternativt överväga möjligheten av och
formerna för företagets överförande i
enskild ägo. Det tillägges: »Detta måste
i så fall förknippas med de garantier
för företagets drift och fortbestånd i
Norrbotten, som måste anses erforderliga
med hänsyn till de allmänna förhållandena
i denna del av vårt land.»

Herr Bergh har redan betecknat denna
lilla antydan om att företaget skulle

kunna övergå i enskild ägo som orealistisk,
och det skulle jag tro är fallet.
Om man på något håll har planer på att
på grund av den för närvarande föga
lysande prognosen för Norrbottens järnverk
slumpa bort järnverket till enskilda
företag, tror jag att det skulle bli
mycket svårt alt realisera det villkor
som folkpartiet har uppställt i sin motion,
nämligen att man skulle få garantier
för företagets drift och fortbestånd
i Norrbotten. Det är inte bara ett norrbottensönskemål,
som herr Grym nyss
har framställt med stor kraft, utan det
är ett intresse för hela vårt land att vi
kan bibehålla och utveckla denna industri
i Norrbotten. Jag tror också, att om
den kostar Sveriges skattebetalare mycket
pengar, kan Norrbotten samtidigt
med fog göra gällande, att det har dragits
stora värden från Norrland och det
är inte för mycket att Sveriges skattebetalare
i gemen nu återbetalar en del
av detta.

Herr Svärd var inne på vad som har
skrivits i högermotionen om att malmpriset
är en subvention, och herr De
Geer påvisade, att enskilda företagare
hade erbjudits samma malmkontrakt
men inte velat ta risken att bygga en
anläggning där uppe. På detta svarade
herr Svärd i sin tur, att det inte gjorde
någon skillnad företagsmässigt sett. Han
måste då ha menat, att man kunde exportera
malmen till förmånligare pris.
Men därvidlag är att framhålla en mycket
viktig synpunkt, nämligen att vi behöver
förädla så mycket som möjligt av
våra råvaror här i landet. Varför skall
Norrland endast exportera råvarorna?
Varför skall inte Norrland också kunna
förädla dem?

Jag tror, herr talman, att de pengar
som svenska staten offrar på Norrbottens
järnverk är väl använda och att vi inte
behöver ångra denna placering. Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Det var närmast ett par
saker i friherre De Geers anförande som
föranledde mig att begära ordet. Fri -

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare

herre De Geer sade, att det är kutym
inom näringslivet, att aktiekapitalet sättes
så stort att det motsvarar kostnaderna
för de fasta anläggningarna. Detta
är såvitt jag kan förstå en sanning
med ganska stor modifikation. Tänk
t. ex. på de bolag som skall bygga ut
kraftstationer. Där är aktiekapitalet
ingalunda så stort, att det svarar mot
kraftstationens anläggningskostnad. Det
ser vi ju bl. a. på de kraftverkslån som
står omtalade i tidningarna då och då.
Påståendet att aktiekapitalet alltid skall
vara så stort att det motsvarar det fasta
anläggningskapitalet kan väl därför inte
vara riktigt.

Den andra saken som friherre De
Geer var inne på var att friherre De
Geer ansåg att en del av aktiekapitalet
så småningom kunde förräntas. Tror friherre
De Geer att någon enskild företagare
skulle vilja överta företaget efter
avskrivningar med några hundra miljoner
kronor? Om företaget anses kunna
förränta en del av anläggningskostnaderna,
borde det inte vara orimligt att,
såsom det står antytt i folkpartimotionen,
en enskild företagare skulle kunna
överta företaget till ett reducerat
pris.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
anförde gentemot de
krav på en utredning som framställts i
de båda motionerna, att det inte finns
någon sakkunskap i detta land som inte
tillhör styrelsen för järnverket eller
är lierad med den enskilda industrien.
Man skulle alltså enligt statsrådets mening
inte ha möjligheter att verkställa
en sådan utredning som den som begärs
i reservationerna. Jag kan inte yttra
mig på den punkten, men det är väl
ändå inte uteslutet, så vitt jag förstår,
att sådan sakkunskap finns inom landet.
I varje fall kan man väl anlita sakkunskap
från annat håll om den inte
finns här.

Herr Grym antydde i sitt anförande
att vissa talare i debatten hade riktat
starkt klander mot järnverkets nuvarande
ledning. Jag antecknade att han
använde uttryck såsom »osvensk verksamhet».
Ja, herr talman, jag har inte

aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

vid något tillfälle, så vitt jag vet, riktat
något klander mot järnverkets nuvarande
ledning, vare sig vid behandlingen
av frågan i statsutskottet eller
här i kammaren. Jag har möjligen sagt
att den tidigare ledningen för järnverket
kanske inte alltid var förutseende,
men detta klander riktade sig icke mot
järnverkets nuvarande ledning.

Herr Näsgård ställde en direkt fråga
till mig. Han undrade vad jag menade
med mitt yttrande att järnverket skall
hållas i gång »tills vidare». Jag menar
helt enkelt, att det är orealistiskt att
tänka sig att lägga ned ett fullt modernt
företag, vari man har investerat
300 miljoner kronor. Jag skall gärna gå
med på att stryka orden »tills vidare».
Det finns inte någon anledning att lägga
ned verket, men däremot finns det
all anledning att undersöka formerna för
hur man skall driva det. Det är på den
punkten en utredning bör komma till
stånd, ty det kan ju icke anses tillfredsställande
att riksdagen vart tredje ellei
fjärde år kommer i den situationen att
den nödgas betala ett större eller mindre
antal miljoner kronor för att hålla
företaget i gång. Det är rimligare att
man får en ordentlig utredning om hur
företaget skall kunna upprätthållas på
lång sikt, till båtnad kanske främst för
Norrbottens folk. Det är nödvändigt ur
näringspolitisk synpunkt och med hänsyn
till de speciella förhållandena i
Norrbotten att hålla detta verk i gång.

Härmed tror jag mig ha svarat på herr
Näsgårds fråga.

Herr DE GEER (fp) kort genmäle:

Jag måste vidhålla den uppfattningen
att enskilda företag i allmänhet har
så stora aktiekapital att de täcker de
fasta anläggningskostnaderna. Herr
Lundgren anförde ett exceptionellt undantag,
nämligen kraftstationerna. De
är ju mycket litet riskbetonade, de finansieras
städse i stor utsträckning med
obligationslån som kan emitteras till fördelaktiga
kurser. Det är inte någon riktig
jämförelse. Ett sådant företag har inte
alls de risker och svårigheter att
räkna med som verkliga industriföretag.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

Vidare frågade herr Lundgren mig om
jag trodde att man skulle kunna få någon
enskild spekulant på järnverket. Ja, jag
vill meddela att under kriget ansåg Förenta
staternas statsledning att man borde
ha ett järnverk på västkusten eller i
närheten därav. Därför grundades Geneva
Steel Work i Salt Lake City. Det
kostade 300 miljoner dollar. När kriget
var slut sålde man det verket för
30 miljoner dollar, således en tiondel.
Staten ansåg att den gjorde en god affär,
men den som köpte verket anser
nog att han gjorde en avsevärt bättre
affär. Det var den stora ståltrusten
United Steel som var köpare. Om vi
skulle företa motsvarande prisreduktion
här, tror jag att vi skulle kunna få spekulanter
som är beredda att i dagens
läge t. o. m. betala bättre än United
Steel betalade till den amerikanska regeringen.
Men jag är tämligen övertygad
om — och det vittnar kanske om
hur styrelsen bedömer situationen — att
vi skulle kunna få ett väsentligt högre
pris om tre år. Härmed har jag ingalunda
sagt att jag rekommenderar en
försäljning vare sig nu eller om tre år.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Bergvall tyckte att
ämnet efter den hittills förda debatten
var uttömt, men jag skulle vilja anföra
en synpunkt, som ingen har framfört tidigare
utom herr De Geer själv.

Någonting som jag för min del tycker
är väsentligt är frågan om den framtida
ekonomiska verksamheten i Norrbotten.
Herr De Geer nämnde frågan om arbetskraften.
Han bad kammarens ledamöter
ta hänsyn till att arbetsstyrkan vid Norrbottens
järnverk hittills har varit och
fortfarande till över 90 procent är ovan
vid arbetet. Vad detta innebär vet endast
de som har praktisk erfarenhet av
järnbruksarbete. För min del har jag
mångårig sådan erfarenhet. Inom parentes
sagt kan jag nämna, att järnbruken
över huvud sedan generationer tillbaka
haft den stora favören att ha en fast
arbetarstam. Själv tillhör jag femte generationen
vid samma företag. Men trots
att ett järnbruk har en van arbetarstam

kan det hända, som herr De Geer sade
i sitt första anförande, att det allvarligt
kan övervägas att lägga ned driften. Så
var förhållandet vid Doinnarvets järnverk.

Jag tror inte att vare sig reservanterna
eller företagare i vårt land hyser någon
fruktan för den konkurrens som till
äventyrs kan befaras från Norrbottens
järnverk. Saken är nog den, att man i
princip är emot att staten bedriver verksamhet.
Jag tror att reservanterna och
andra är rädda för att denna driftform
skall få framgång.

Om man när det gäller driftresultatet
tar hänsyn till den ovana arbetskraften,
vilket man ju måste göra, inte bara tror
jag utan är säker på att det kapital som
är investerat i Norrbottens järnverk kommer
att förränta sig till båtnad för inte
bara Norrbottens befolkning utan även
hela vårt land, när verket väl fått en
van arbetarstyrka.

Vi är alla eniga om att det kapital som
staten har investerat i Norrbottens järnverk
till syvende och sidst ändå är till
båtnad för Norrbotten och differentieringen
av näringslivet därstädes. Men
det är ingen annan än staten som har velat
ta de ekonomiska riskerna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Handelsministern hävdade
med bestämdhet den uppfattningen,
att de medel som nu föreslås skola användas
för ytterligare aktieteckning i
Norrbottens järnverk redan var bundna
och att det här följaktligen endast är
fråga om en formell åtgärd. Tillåt mig
då att först och främst fästa uppmärksamheten
på den skillnad som föreligger
mellan beloppet på de nytecknade
aktierna, 200 miljoner kronor, och de
utestående skulder, för vilka statsgaranti
föreligger, 180 miljoner kronor. 20
miljoner kronor är ändå icke någon helt
obetydlig slant. Därtill kommer ju att det
här förutom denna aktieteckning föreslås
en ny rörlig kredit på 75 miljoner
kronor, vilken av alla tecken att döma
mycket snart kommer att förvandlas till

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

ett lika fullbordat faktum som de tidigare
lånegarantier riksdagen utfärdat för
Norrbottens järnverk.

Det är dessutom för mig fullkomligt
omöjligt att genomföra en personlighetsförening
mellan styrelsen för Norrbottens
järnverk å ena sidan och riksdagen
å andra sidan av den art som handelsministern
tydligen gör. Enligt min uppfattning
har ledningen för detta företag
ett företagaransvar, ett tungt företagaransvar
för verket, vilket riksdagen icke
kan anses ha.

Det finns alltså en avgörande skillnad
mellan att binda 200 miljoner kronor i
aktier, som nu föreslås, och att följa
den linje som högerreservationen har
tänkt sig, linjen att äntligen genomföra
den analys av företagets förutsättningar
och utvecklingsmöjligheter som borde ha
varit gjord för länge sedan, och att
icke innan resultatet av en sådan analys
föreligger på ett oåterkalleligt sätt binda
ytterligare statsmedel i företaget i fråga.
År man inte beredd att inse den skillnaden,
utgår man ifrån att en statlig
lånegaranti är detsamma som ett definitivt
statligt engagemang, då finns det
ingen anledning, varför inte handelsministern
skulle föreslå att hela det belopp
som här är tänkt komma i fråga, 275
miljoner, skall anvisas i form av aktier.

Det ställdes också den frågan, huruvida
riksdagen hyste förtroende för styrelsen
i Norrbottens järnverk. Att vissa
ledamöter av riksdagen hyser ett utomordentligt
förtroende för styrelsen i
Norrbottens järnverk och speciellt för
dess ordförande är alldeles uppenbart.
Det förefaller mig vara ett förtroende
som inte vet någon gräns och inte vill
veta någon gräns. För min del har jag
ingen som helst orsak att fälla några
omdömen om styrelsen i fråga. Den har,
förefaller det mig, självt presterat alla
de fakta för en bedömning, som behövs,
i sina olika framställningar till
riksdagen och inte minst i den nu föreliggande
framställningen.

Vad är det egentligen som skiljer statsutskottets
majoritet ifrån minoriteten?
Det är uppenbarligen att statsutskottets

4 Första kammarens protokoll 195i. Nr 13.

majoritet, ehuru den anser att förutsättningarna
för en slutlig finansiell rekonstruktion
inte föreligger, nöjer sig med
att föreslå en finansiell rekonstruktion.
Den vill försöka ordna det så, att företagsledningen
där uppe i framtiden icke
skall behöva räkna med någon kapitalkostnad
i egenlig bemärkelse i sina självkostnadskalkyler.

Minoriteten å sin sida vill låta ordentligt
undersöka de förutsättningar under
vilka järnverket arbetar och det
sätt på vilket dessa förutsättningar utnyttjas.
Vi vill ha själva huvudfrågan
belyst, och huvudfrågan — även för ett
statsföretag — måste vara i vilken grad
det är möjligt för företaget att sälja sina
anställdas arbetsprestationer till sådana
priser, att dessa anställda kan acceptera
den därav följande lönesättningen. Det
förefaller mig uppenbart att den senare
linjen är mera realistisk, för att använda
ett här i dag ofta utnyttjat ord,
många gånger nyttjat utan täckning. Det
förefaller mig också alldeles uppenbart
att denna senare linje är mera förenlig
med det ansvar man måste känna inför
de 2 000 anställdas framtid.

Jag kan inte föreställa mig, även om
vissa tecken tyder på det, att man i
längden avser att uppträtthålla detta
företag med ständiga statsubventioner eller
tillskott i annan form från det allmänna.
Jag har utgått ifrån att avsikten
ändock är att få Norrbottens järnverk
till ett bärkraftigt företag, som kan fylla
den uppgift ett sådant har att fylla i
svenskt näringsliv och med hänsyn till
den bygd där det är lokaliserat. Är denna
min uppfattning felaktig, vore jag
tacksam att få den korrigerad.

Jag vill bara tillägga, att enligt mina
bedömningar är vad som skall komma
att hända med Norrbottens järnverks AB
beroende av det resultat verket kan
åstadkomma, beroende av i vilken grad
det kan uppfylla de primära fordringar
som man ställer på ett företag. Jag är
alltså inte för min del beredd att under
alla förhållanden och så att säga utan
att närmare ingå på ämnet deklarera,
att detta företag, som nu finns, alltid
skall komma att finnas.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

Herr SUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på att
diskutera, huruvida Norrbottens järnverk
är som det skall vara eller om det
är någonting som brister, utan jag skall
i korthet ge uttryck för en norrbottnisk
kommunalmans ocli riksdagsmans syn
på saken. Herr statsrådet snuddade vid
vad som var anledningen till järnverkets
tillkomst, nämligen att man skulle bereda
sysselsättning för folket i Norrbotten.
Jag skall bär endast anföra en belysande
siffra. I landstingets yrkesskolor
utbildas sammanlagt 750 elever, som är
beredda att gå ut i produktionen. 30—40
procent av dessa elever måste sedan de
slutat skolan söka sig till andra län för
att få arbete. Vi har därför betraktat
järnverket såsom en möjlighet att bereda
fortsatt arbete åt alla de unga människor
som utbildas i länets yrkesskolor. Vi tar
sikte på framtiden, och vi vill ha till
stånd olika industrier, som kan inom länet
bearbeta de produkter som Norrbottens
järnverk levererar. I första hand
strävar vi då efter att få till stånd en
järnmanufaktur. Landstinget har tillsatt
en näringskommitté, och även kommunerna
arbetar på att skapa förutsättningar
för att få till stånd företag inom länet,
som kan ytterligare bearbeta järnverkets
produkter. Vi bar dock hittills
inte lyckats i större utsträckning.

Trots de bittra erfarenheter vi tidigare
haft av privat företagsamhet, vill
jag vädja till reservanterna och motionärerna,
som nu vill ha till stånd en utredning
om Norrbottens järnverk, en utredning
som enligt vad som tydligt framgått
under denna debatt inte kommer att
kunna medföra något egentligt resultat,
att i stället inrikta sina ansträngningar
på att få till stånd en utredning om en
fortsatt utbyggnad av industrien i Norrbotten
för att möjliggöra att järnverkets
produkter kan ytterligare förädlas inom
länet. Såsom riksdagsman, landstingsman
och kommunalman försäkrar jag att
vi skulle bli mycket tacksamma uppe i
Norrbotten om ni ville medverka till att
det där skapas industrier som utgör så
att säga en fortsättning på Norrbottens
järnverk. Om den utredning, som ni nu

är så bittra över att ni inte får till stånd,
i stället skulle inriktas på det målet, tror
jag att den skulle kunna ge ett värdefullt
resultat.

När vi diskuterade Norrbottens problem
med de riksdagsledamöter, kvinnor
och män, som deltog i riksdagsresan i
höstas, och interpellerade dem om deras
uppfattning, så svarade alla över lag, att
man ansåg att statens insatser i Norrbotten
är storartade. Vi reste under riksdagsresan
förbi Norrbottens järnverk,
besökte statens skogsindustrier, besåg
Harsprånget etc. Alla tyckte att staten
gjort gigantiska ansträngningar, och
man kunde inte fatta att så mycket kunnat
åstadkommas för de pengar som staten
satsat.

Jag vill erinra folkpartiet om att vi
på sin tid fick ett mycket gott handtag
av folkpartiets dåvarande statsminister
C. G. Ekman, när statens skogsindustrier
i Kalix skapades. Han tvekade inte ett
ögonblick att sälta in statens medel i
detta företag. Ingen torde ångra att staten
den gången satsade de pengarna. Jag
vill fråga folkpartiet: Förpliktar inte
detta arv i form av den insats som C. G.
Ekman gjorde med tanke på människornas
bästa, att vi nu slår vakt om den statens
industri som det denna gång gäller,
Norrbottens järnverk, när de privata företagarna,
såsom tidigare belysts här,
inte velat vara med om att själva bygga
upp denna industri i Norrbotten?

Företaget är enligt min uppfattning redan
i hamn, men en fortsättning bör följa
på den verksamhet som staten här inlett.
Jag inbjuder därför reservanterna
och motionärerna att medverka i de fortsatta
ansträngningarna att få till stånd
ytterligare industrier där uppe, som kan
ta till vara produktionen från järnverket
i Luleå.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDGREN (li) kort genmäle:
Herr talman! Endast ett par ord med
anledning av min vän herr Sundbergs
yttrande.

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

Det är alldeles klart att järnverket har
haft och har en viss betydelse för sysselsättningen
i Norrbotten. Det är också
klart att det är av stor betydelse, att
Norrbottens växande befolkning får sysselsättning
inom länet. Men, herr talman,
frågan är om inte de 400 miljoner
kronor och något däröver, som staten
har lagt ner på Norrbottens järnverk,
skulle kunna användas på ett bättre sätt
och på ett sätt som bereder en större
del av Norrbottens befolkning hjälp än
de 2 000 som sysselsätts vid järnverket
till en kostnad av 8 000—10 000 kronor
per person.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Innan klubban faller i
denna debatt skall jag tillåta mig att
göra några reflexioner. De rör sig kanske
i högre grad om förhållandena i Norrbottens
näringsliv än speciellt kring förhållandena
vid Norrbottens järnverk.

Många av kammarens ledamöter kommer
säkerligen ihåg att när YtterstforsMunksund,
som behärskade stora delar
av sågverks- och trävaruindustrien i
Norrbotten och Västerbotten, på sin tid
gick i konkurs, blev frågan aktuell, hur
man skulle förfara med de sågverk som
fanns t. ex. i Seskarö, Båtskärsnäs och
Karlsborg. Vederbörande sågverksbolag
kunde inte — och jag är inte heller säker
på att de velat, om de hade kunnat
— göra någonting åt saken. Det var bara
att lägga ned verken. Det fick ankomma
på kommunerna, i första hand Kalix
kommun, och sedan i någon mån på staten
att söka vrida förhållandena rätt
igen, om det fanns någon möjlighet. Jag
kommer väl ihåg, hur jag vid denna tid
diskuterade frågan med en i Norrbotten
då ledande man, som dessutom hade anknytning
till vad man skulle kunna kalla
Sveriges största trävarubank. Han förklarade
för mig, att enligt hans mening
kunde man inte driva trävaruindustri så
högt upp som i Norbotten. Jag frågade
honom: Om det skulle vara så att Du
har rätt i det, vad skall man då göra
åt saken? »Det är ingenting annat att
göra än att evakuera befolkningen», sva -

rade han. Det var ju en utväg som jag
— jag tror att jag tillhörde statsrådet
vid den tiden •— betraktade som minst
lika verklighetsfrämmande som hans påstående
att det över huvud taget inte
gick att driva trävaruindustri där uppe
i Norrbotten. Nu vill jag inte alls misstänkliggöra
hans motiv, men jag vill
fästa uppmärksamheten på att detta var
uppfattningen hos en man, som hade direkt
anknytning till den ledande sågverksbanken.
Denna bank hade mycket
stora trävaruintressen även i andra delar
av landet, kanske framför allt i Ådalen
men delvis också i sundsvallstrakten.
Banken hade satsat pengar i en mängd
företag, av vilka då en del måste nedläggas.
Sålunda blev Byske nedlagt, och
jag tror också något annat företag i
Västerbotten, för att aldrig mera återuppstå.

Vad var då det innersta motivet till
denne mans hållning? Jo, att vissa av
företagen i låt mig säga Mellannorrland,
nedåt Ådalen etc., icke i sina egna skogar
hade tillräckliga råvaror för sin
sågverksdrift. Man ville ha —- och det
diskuterades i många sammanhang vid
denna tid — Norrbotten såsom ett slags
råvarureserv. Timret skulle skickas från
de norrländska hamnarna i s. k. havsflottning
ned till andra delar av landet.
Det skulle bidraga till att göra dessa
andra sågverk bättre räntabla än de var.
Det var ju en allmän kris på cellulosaoch
trävarumarknaden vid denna tidpunkt.

Vi kunde ju inte vara med om en så
brutal befolkningspolitik som här ifrågasattes.
Efter många om och men bildades
Statens skogsindustrier AB. Jag vet
inte om det kommer att gå med vinst
i 100 år eller eller endast i 10 år eller
ens till nästa år. Det enda jag vet är
att detta företag, sedan det bildades, icke
har besvärat riksdagen med några egentliga
kapitalinvesteringar, utan investeringarna
har skötts från domänverket
och baserats på Statens skogsindustriers
egna vinster och inkomster. Bolaget har
haft en god konjunktur. Det har varit ett
krig, som skapat goda konjunkturer för
industrier av detta slag.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

Så mycket får väl ändå anses klart, att
Statens skogsindustrier har bevisat, att
det icke är omöjligt att driva trävaruindustri
i Norrbotten, till och med att
ekonomiskt framgångsrikt bedriva sådan
verksamhet. Besvärligheterna den gången
fick alltså staten klara av, sedan det
enskilda helt enkelt givit upp.

Jag skulle vilja göra gällande, att det
största felet med Norrbottens järnverk
är att det inte byggdes 10 år tidigare
än som skedde. Hade Norrbottens järnverk
varit färdigt någon gång 1935 eller
1936 och då varit fullt leveranskraftigt,
hade det också fått glädje av världskrigets
konjunktur inom järnindustrien. Då
hade, mina damer och herrar, alla våra
bekymmer nu varit över. Jag är fullkomligt
säker på att vartenda öre, soin så
pass tidigt hade satsats på järnverket,
hade nu varit till fullo betalt. Alla investeringar
hade varit betalade helt enhelt
därför att under kriget kunde man
ta vilka priser man ville och efterfrågan
på järnvaror var praktiskt taget obegränsad.
Jag vågar alltså beteckna det som
det största felet, att Norrbottens järnverk
kom till tio år för sent. Det var också
många andra omständigheter, som
gjorde att själva utbyggnadsplanen kom
till efter hand och att det tog en mycket
lång tid innan vi kom dithän att vi fick
Norrbottens järnverk färdigbyggt.

Jag har med det anförda inte bara velat
berätta en liten historia ur min erfarenhet,
utan att jag begärde ordet berodde
även på att jag framlade den första
propositionen om Norrbottens järnverk.
Jag har också varit handelsminister
en gång i tiden. Det var då fråga om
en anläggning, i mycket liten skala,
90 000 ton och icke de nuvarande
300 000 med utbyggnader åt olika håll
och på olika sätt.

Det är ju enskilda företagare, som sitter
i järnverkets styrelse och som såvitt
jag förstår i allra högsta grad känner
sitt ansvar för utvecklingen av järnverket.
Jag har emellertid gjort den reflexionen
under diskussionen här i dag, att
det finns andra kretsar, för vilka herr
Svärd utan tvivel är den lika sakkunnige
som tvärsäkre — ja, i det närmaste

åtminstone tvärsäkre — talesmannen,
och det är de kretsar, som inte kan
känna någon större ekonomisk fara för
de ideologier och samhällsideal som är
deras, än att staten en vacker dag skulle
visa, att det även i dess regi kan drivas
företag, som inte går med förlust utan
som är åtminstone något så när bärigt.
De som omfattar denna ideologi med
verklig fanatism — och det finns ju de
som gör det, åtminstone större delen av
dem som skriver i tidningarna på den
kanten — måste ju betrakta ett statsföretag,
som går med stora förluster och som
behöver stora nyinvesteringar, såsom en
utomordentlig tillgång i sin propaganda.
Å andra sidan måste de med fasa se, om
deras ideologi en vacker dag i detta avseende
skulle lida ett allvarligt nederlag.
Jag förstår så väl att det finns personer,
som hoppas att detta företag verkligen
skall gå åt skogen, att det inte skall lyckas
på något sätt. Därigenom får de ju
ett slags triumf. De får, om man så vill,
en ideologisk fjäder i sin hatt. Det var
egentligen närmast detta jag velat påpeka.

Min erfarenhet från långa tider är, att
de som ser så krasst ekonomiskt på sådana
här spörsmål inte bryr sig så mycket
om hur det går med de människor,
som blir utsatta för de verkliga farorna,
för försörjningsbekymmer för att inte
säga rena nödbekymmer. Det är inte så
viktigt hur det går med människorna. Huvudsaken
är att satsade pengar blir förräntade.
Människorna är en bisak i detta
sammanhang. Jag trodde att detta resonemang
var förlegat, men nog har jag
hört ett eko av detta sätt att resonera
i kammardebatten här i dag.

Jag skall inte ytterligare förlänga debatten,
men jag tyckte ändå att jag borde
säga någonting i denna fråga.

Jag skulle bara vilja tillägga, att det,
såvitt jag har fattat det, är tre högermän
som yttrat sig i dag, en från Västerbotten,
en från Norrbotten och en från Göteborg
i varje fall som representant för
Göteborg. Representanterna för Västerbotten
och Norrbotten har varit mycket
mjuka. Detta gäller framför allt norrbottensrepresentanten,
som ju egentligen

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk m. m.

bär ansett att det är för små investeringar
som nu göres. Representanten för
Västerbotten har visserligen gjort en liten
antydan om att pengarna kanske
kunnat användas bättre men han säger
att nu ligger järnverket där, etc. Om jag
däremot går till representanten för Göteborg
är tonen litet hårdare och krassare.
Jag förstår att herrar Bergh och
Lundgren — den ene har ju hela järnverkets
befolkning, åtminstone dess barn,
under sina vingars skugga, och den andre
representerar i alla fall en valkrets
här i kammaren, som innesluter även
Norrbotten — i sina inlägg i diskussionen
inte rikigt vågar gå på herr Svärds
linje.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Herr Möller ansåg att
Norrbottens järnverk säkerligen hade
blivit en god affär, om det stått färdigt
i mitten av 1930-talet och kunnat tillgodogöra
sig krigskonjunkturen. Det är
alldeles uppenbart att så skulle ha blivit
fallet, främst beroende på den penningvärdeförsämring
som ägt rum sedan
dess och som skulle ha inneburit
att de eventuella skulderna minskats
med hälften eller mer av vad de var
före kriget.

Herr Möller säger också att ett sådant
företag som Norrbottens järnverk, som
går dåligt, borde vara en tillgång för alla
dem som vill motsätta sig en utvidgning
av statsverksamheten. Såvitt jag vet
finns det tyvär alltför många exempel
på statsdrift som går dåligt för att vi
bara ur denna rent pedagogiska synpunkt
skulle skaffa oss några nya.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu föredragna utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas med de
ändringar, som förordats i den av herr
Lundgren m. fl. vid utlåtandet anförda
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med
de ändringar, som förordats i herr

Ohlons m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till utskottets hemställan
med de ändringar, som förordats i herr
Ohlons m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation.

Herr Lundgren äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 60 antager bifall till utskottets
hemställan med de ändringar, som
förordats i den av herr Ohlon m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till utskottets
hemställan med de ändringar,
som förordats i herr Lundgrens m. fl.
vid utlåtandet anförda reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Om utbyggnad av kårhuset vid Chalmers tekniska högskola.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 60, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med de ändringar, som förordats i
den av herr Lundgren m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Grym begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 108;

Nej — 15.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—It.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Om utbyggnad av kårhuset vid Chalmers
tekniska högskola.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Spetz och Sjödahl (I: 303) och den andra
inom andra kammaren av herr Nilsson i
Göteborg m. fl. (11:368), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
dels lån finge beviljas med ett belopp om
1 600 000 kronor till Chalmers tekniska
högskolas studentkår för utbyggnad av

studentkårens kårhus, dels ock för budgetåret
1954/55 å kapitalbudgeten finge
anvisas ett anslag om 1 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte, i
anledning av motionerna 1:303 och II:
368, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet under punkten anfört.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Boman,
Aastrup och Malmborg i Skövde, fröken
Elmén, herr Widén samt fröken Vinge,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:303 och 11:368, till
Lån till Chalmers tekniska högskolas
studentkår för budgetåret 1954/55 anvisa
ett investeringsanslag av 1 000 000 kronor.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Chalmers tekniska högskola
i Göteborg har tidigare haft sina
lokaler i Vasastaden, alltså mitt i den
gamla bebyggelsen. Under de senaste
åren har högskolan emellertid till större
delen förflyttats till utkanten av staden.
För närvarande kan man räkna med
att 900 ä 1 000 av högskolans studenter
får sin undervisning i de nya institutionerna
söder om den gamla bebyggelsen,
under det att bortåt 400 tills vidare är
kvar i högskolans äldre lokaler. Under
nästa läsår kommer ytterligare ett antal
av studenterna att flyttas ut till de nya
institutionerna, och det dröjer inte länge
förrän all undervisning meddelas i högskolans
nya lokaler.

Såsom kammarens ledamöter kanske
har klart för sig, är fackhögskolornas
och speciellt de tekniska högskolornas
undervisning i hög grad schemabunden;
det kan inträffa att denna högskolas studenter
tidvis har ända upp till 42 timmars
undervisning i veckan. Nu finns
inga matställen i närheten av de nya institutionerna,
och den schemabundna
undervisningen gör att studenterna inte
kan få sina måltider på det sätt som

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Om utbyggnad

man skulle önska. I en motion har därför
hemställts om ett lån till Chalmers’
studentkår för att ordna elevernas utspisning
genom att bygga ekonomilokaler
och matsal. Det heter i motionen, att
den närmaste matservering som kan
komma i fråga för chalmersstudenterna
är Göteborgs högskolas studentkårs matsalar,
belägna cirka 20 minuters väg från
det nya Chalmers. I själva verket är
detta bara en teoretisk konstruktion;
chalmeristerna kommer inte in på högskolestudenternas
lokaler, eftersom dessa
redan är fullbelagda och man där bildar
ko. De närmsta måltidslokaler, som
finns för chalmeristerna, ligger alltså
nere i staden, på minst en halv timmes
väg från den nya institutionen. Som regel
är det inte möjligt för studenterna
att offra så mycket tid för att ge sig ned
i staden och få mat, utan de får klara
sig på annat sätt.

För tre, fyra veckor sedan var statsutskottets
andra avdelning nere i Göteborg
och tittade på Chalmers lokaliteter,
och jag kan säga, att om inte de lokaler,
om vilka nu är fråga, vore så upprörande
dåliga, skulle de vara skrattretande,
Jag har aldrig sett så primitiva utspisningslokaler
som dem, som nu erbjuds
Chalmers studenter. Jag har tidigare
mött motsvarande primitivitet till dessa
lokaler i gamla Physicums och Chemicums
verkstadsutrymmen i Uppsala eller
i bibliotekslokaliteterna för Stockholms
högskola, men där har på grund av riksdagens
anslag rättelser kommit till stånd.
Vad som bär mötte oss var numera ett
unicum.

Tack vare privata insamlingar med
bidrag från studenterna själva, från enskilda
och från fonder har Chalmers studenter
byggt ett kårhus för 1,1 miljon
kronor på det nya Campus, där de nu
har sina lokaliteter. Men de har ingen
matsal. I stället bär de ordnat sin utspisning
på det sättet, att matlagningen sker
i en gammal utdömd förvaltarbostad på
Gibraltarområdet. Huset kallas för »lopphuset».
Beteckningen är fullt adekvat.
Lokalerna är utdömda, inte bara av hälsovårdsmyndigheterna,
utan också av
vederbörande yrkesinspektör. Vidare är

av kårhuset vid Chalmers tekniska högskola,
lokaliteterna sådana, att vederbörande
organisation har förbjudit personal att
ta anställning där. Man får alltså anlita
oorganiserad arbetskraft till extra höga
priser. I detta s. k. »lopphus», där maten
nu under synnerligen bristfälliga förhållanden
lagas, trängs en massa människor
i mycket små lokaler. När maten
är färdig, forslas den i den s. k. »tuggbussen»
vidare till kårhuset, där den får
värmas upp — att den får värmas upp
medför, att bara vissa maträtter kan
komma i fråga till frukost eller middag.
Där får studenterna stå i ko ungefär 20
minuter i genomsnitt för att få sin enkla
föda — jag vill nämna att utspisningen
sker i ett kafé, som inte är avsett för
matservering — och ingen får uppta
plats längre tid än en kvarts timma för
att inmundiga denna uppvärmda mat.

Det är klart, att så som förhållandena
är, kan inte alla komma åt att äta i kaféet,
utan ett stort antal studenter lever
på medförd skaffning i form av smörgåsar
och kaffe i termos. Var och en kan
ju förstå, att detta inte kan vara någon
vidare nyttig föda, i all synnerhet som
det här gäller ungdomar, som, även om
de inte befinner sig i den uppväxande
åldern, dock i alla fall mer än vi äldre
har behov av en fullgod föda.

Jag får säga att så som det ordnats för
chalmeristerna i Göteborg är det ganska
upprörande. För det första sätter man i
gång med en stor nybyggnadsverksamhet,
och för det andra struntar man fullständigt
i de studentsociala åtgärder,
som borde vara en konsekvens av lokaliteternas
förläggning så långt bort från
Stadens hank och stör. F''ör andra studentkårer
— i motionen finnes här uppräknade
en hel rad — har staten antingen
byggt måltidslokaler eller lämnat lån
till byggande av måltidslokaler, och det
får väl då i rättvisans namn anses vara
skäligt, att även chalmeristerna finge
samma möjligheter.

Utskottet har skrivit hårt på motionen
och yrkat, att staten med det snaraste
skall åstadkomma en förbättring av måltidsförhållandena
för chalmeristerna,
men i den beställning, som utskottet sålunda
gjort hos Kungl. Maj:t, har ingen

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Om utbyggnad av kårhuset vid Chalmers
tidsfrist utsatts. Och jag får säga, för
mitt och för mina medreservanters vidkommande,
att läget därnere är så upprörande,
att vi inte kan ta på vårt ansvar
att låta med nuvarande ordning bero.

Staten bör med det snaraste ge den
hjälp i form av lån till Chalmers studentkår
som behövs för att den skall få sina
utspisningsförhållanden ordnade. Om
man mötte något liknande i en militärförläggning
eller en skola eller ett industriföretag,
skulle det inte tolereras,
men i fråga om studenter tycks man
kunna tolerera litet av varje. Jag är
övertygad om att ifall kammarens ledamöter
själva hade varit i tillfälle att ta
de nuvarande förhållandena i ögonsikte,
skulle här bli en överväldigande majoritet
till förmån för motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen, vari föreslås att i
år skall beviljas ett lån till Chalmers studentkår
på en miljon kronor och att
samtidigt riksdagen utfäster sig att för
nästa år bidra med ytterligare 600 000
kronor i form av lån.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Då andra kammaren redan
med mycket stor majoritet har bifallit
utskottets förslag, kan jag fatta mig
mycket kort.

Den skildring, som herr Ohlon gav av
skolans utspisningsförhållanden, tror
jag är i stort sett riktig, även om
han kanske målade litet starkt, men det
är väl alltid en motionär förlåtet, när
han skall försvara sitt alster. Kammarens
ledamöter torde emellertid vid ett
studium av utlåtandet i denna punkt
finna, att det är sällan som statsutskottet
har skrivit så välvilligt angående en
motion, som fordrar så pass stora pengar
som det är fråga om bär. Utskottet
har bl. a. skrivit: »Med hänsyn till de
föreliggande lokala förhållandena synes
dock spörsmålet om anordnande av tillfredsställande
utspisningsmöjligheter i
det nya kårhuset vara av sådan angelägenhetsgrad,
att utskottet förutsätter att
Kungl. Maj:t till övervägande upptar
frågan om möjligheterna att framdeles,

tekniska högskola.

så snart sig göra låter, bereda utrymme
för en kapitalinvestering i detta syfte.»
Utskottet hemställer också, att riksdagen
skall i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet sålunda och i
övrigt anfört.

Jag skulle tro att det inte är ofta, som
motionärer blir så välvilligt behandlade
när det gäller så stora belopp. Men att
det skett i detta fall beror helt enkelt
på att avdelningen och utskottet i övrigt
har den uppfattningen, att saken är av
sådan angelägenhetsgrad, att man så
snart ske kan bör överväga den. Men det
är inte möjligt vare sig för andra avdelningen
eller för utskottet att göra en
avvägning och säga: »Det här är det absolut
nödvändigaste inom ecklesiastikdepartementets
område.» Så kan vi inte
säga. Även om man inte är särskilt
kungatrogen, måste man väl ändå anse,
att Kungl. Maj:t har vida större möjligheter
att avgöra en sådan sak än vad utskottet
kan ha.

I sak är vi överens; det är bara fråga
om den takt, i vilken saken kan genomföras.
Jag tror också att första kammaren
i likhet med andra kammaren anser
att vi i det avseendet får förlita oss på
Kungl. Maj ds goda omdöme.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! I fråga om önskvärdheten
av att detta byggnadsföretag kommer
till stånd har jag inte alls någon
annan mening än vad de bägge föregående
talarna har givit uttryck åt, utan
även jag har den uppfattningen, att staten
bör genom att anslå medel från den
lånefond, som det här gäller, tillgodose
det ifrågavarande ändamålet.

När jag likväl inte har föreslagit detta
i år, beror det inte på bristande intresse
eller på att saken förbisågs i departementet.
Tvärtom hade jag satt upp
detta ändamål såsom synnerligen önskvärt,
och det var med tungt hjärta, kan
jag försäkra, som jag i alla fall till sist
fann, att det inte var möjligt att inom
den ram, som stöd till buds, få med det -

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Om utbyggnad

ta lån för igångsättande av byggnadsföretaget.

Det gäller här i alla fall en avvägningsfråga.
Undervisningen måste tillgodoses,
och de sakkunniga myndigheterna måste
göra en avvägning från sina olika utgångspunkter.
Det är också en fråga om
hur mycket man kan investera och hur
mycket man kan bygga på en viss plats.
Chalmers högskola har åtminstone i någon
mån blivit tillgodosedd på den kapitalbudget,
som vi nu har att besluta
om, och såvitt jag förstår är en angelägenhetsgradering
gjord, som man inte
kan rikta några vägande invändningar
emot. Frågan kommer alldeles säkert att
bli föremål för en mycket ingående
prövning vid nästa budgetberedning, och
jag är för min del övertygad om att det
uttalande som riksdagen här gör — jag
tanker närmast på statsutskottets utlåtande
— då kommer att väga tungt i
vågskålen.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(bf):

Herr talman! Av herr Ohlons framställning
framgick att statsutskottets andra
avdelning på ort och ställe gjort sig underrättad
om förhållandena. Av reservanternas
namnlista framgår, att det är
ledamöter ur folkpartiet och högern, som
står för reservationen. Man kan därav
få den uppfattningen, att de utskottsledamöter
från andra partier, som var med
vid besöket, inte fått samma intryck
som reservanterna och deras meningsfränder
fick. Men så är ingalunda förhållandet.
Vi blev alla lika slagna av
häpnad över de förhållanden, som rådde
på platsen.

Det utrymme, som användes för matlagning,
var otroligt litet, och det var
förvånansvärt, att personalen verkligen
kunde lösa sina uppgifter tillfredsställande.
Vidare måste maten fraktas med
buss en avsevärd sträcka ned till utspisningen,
där det var så trångt, att varje
studerande fick uppta platsen vid matbordet
endast 15 minuter. Därefter måste
vederbörande avlägsna sig — han fick
inte sitta kvar längre. Så är det ordnat,

av kårhuset vid Chalmers tekniska högskola.

och vi kan omöjligen övertyga svensk
studerande ungdom om att det måste vara
så.

Vi fick alltså alla samma uppfattning»
och att utskottsmajoriteten inte har gått
reservanternas väg beror ju på svårigheten
att i ett ansträngt budgetläge utvälja
och undanfösa andra berättigade
krav på anslag för att bereda utrymme
åt här ifrågavarande anslag i en redan
uppgjord budget.

Men det har också varit allas livliga
övertygelse, att Kungl. Maj:t skall behjärta
de krav som framkommit, och efter
ecklesiastikministerns uttalande här
kan vi säkerligen lita på att saken redan
vid nästa budgetberedning kommer att
uppmärksammas och problemet lösas,
vilket är högeligen av nöden.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det var med stor tilfredsställelse,
som jag här hörde utskottsrepresentantens
inlägg. Det klarlade för
kammaren, att här egentligen inte föreligger
så stora meningsskiljaktigheter
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna.
Det är min förhoppning, att herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
lägger detta på minnet.

Jag vill i övrigt bestyrka allt vad som
här har sagts av herr Ohlon och nu
senast av herr Larsson. Dessa talare har
riktigt nog närmast uppehållit sig vid
förhållandena på det nya Chalmers. Vi
hade emellertid också möjlighet att vid
vårt besök i Göteborg även se utspisningslokalerna
vid det s. k. gamla Chalmers,
där 400 studenter studerar. Där
mötte oss samma bedrövliga syn. Det
är visserligen mera begripligt, eftersom
det där gäller byggnader, som är mer
eller mindre ställda på avskrivning, men
jag måste i alla fall säga, att jag aldrig
sett så dåliga utspisningslokaler, som vi
där fick se.

Intrycket blev emellertid än mera beklämmande,
när vi sedan fortsatte ut till
nya Chalmers med dess moderna byggnader
för olika ändamål och fann, att
man där inte hade fyllt ens de mest elementära
krav, som kan ställas på en ut -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Om utbyggnad av kårhuset vid Chalmers
spisningslokal för ett så stort klientel,
som det bär gäller.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
yrkesinspektören —• det talade också
herr Ohlon i någon mån om — har
starkt kritiserat att man i ett litet angränsande
rumsutrymme till det kök, där
maten i det s. k. Lopphuset beredes, ett
litet kyffe, verkställer diskning, skalar
potatis och utför annat köksarbete, som
står i samband med tillredningen av maten.
Detta skapar, har yrkesinspektören
sagt, uppenbara hygieniska vådor. Man
undrade, när man gick där ute, var ansvaret
skall läggas, om det t. ex. kommande
sommar eller höst utbryter en
paratyfusepidemi i Chalmers elevkår,
kanske med ett flertal dödsfall såsom
följd. Den risken har man att räkna med
här, det bekräftades av folk, som vi talade
med. Det stod också fullt klart för
oss, att studenterna vid Chalmers kände
sig psykiskt och fysiskt pressade av dessa
bristfälliga utspisningsförhållanden.

En speciell synpunkt på frågan anlades
av föräldrar till blivande studenter,
som tänkt sig att börja sin utbildning
vid Chalmers. De måste ta under allvarligt
övervägande att skicka sina pojkar
till läroanstalten i Stockholm i stället
för till Chalmers, då de var rädda
för de vådor i här berörda avseenden,
som kunde uppstå. Det skulle i så fall
medföra en snedvridning av elevfördelningen
på de olika anstalterna, som vore
högst olycklig.

Jag har inte velat underlåta, herr talman,
att vid detta tillfälle ge ett bidrag
till debatten och att lägga statsrådet, eftersom
han är närvarande här, på hjärtat,
att allt, vad det här talats om, verkligen
är en skamfläck i ecklesiastikdepartementets
organisation ute på fältet.
Det var med glädje jag nyss hörde att
statsrådet delade denna uppfattning och
att statsrådet är beredd att redan till
nästa år se till att en ändring här kommer
till stånd. Han talade bl. a. visserligen
om vikten av att i år göra »avvägningar».
Dessa hade beklagligtvis givit
detta olyckliga resultat. Men vid avvägningarna
synes man ha glömt, att det
här också gäller en investering i unga

tekniska högskola.

människors hälsa. Detta tycker jag borde
ytterligare styrka statsrådet i hans här
proklamerade föresats att här verkligen
så snart som möjligt göra någonting. Det
är verkligen hög tid.

Herr talman! Jag vrkar bifall till reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Som motionär må det
tillåtas mig att säga några ord.

Av dem som har besökt de lokaler det
här gäller och studerat de önskemål som
framförts har vi hört att den motion
som herr Spetz och jag har väckt i denna
kammare, måste betecknas såsom
synerligen välmotiverad. Det tycks inte
råda mer än en uppfattning både bland
utskottets och bland reservanternas talesmän
om att något här måste göras och
göras snart.

När jag nu befinner mig i den situationen
att utskottet har avstyrkt motionen,
så måste jag emellertid samtidigt
understryka att en motion sällan har avstyrkts
med en mera välvillig motivering
av det stränga statsutskottet. Det betyder
måhända döden för motionen, men det
är en död i en viss skönhet, en död som
tycks lova en återuppståndelse mycket
snart. Jag ber, herr talman, att få tacka
utskottet för denna verkligt välvilliga
motivering. När utskottet, efter att ha
åberopat vad som förevarit, säger att
motionärernas förslag i princip bör genomföras
och att angelägenhetsgraden
är sådan att detta bör ske snart, då tror
jag att vi kan hoppas på att utskottet
skall behandla frågan ännu välvilligare
när den återkommer ett följande år. Ty
det framgick väl ändå av statsrådet Perssons
anförande, där han sade att det var
med tungt hjärta han hade nödgats motsätta
sig låneanslaget, att man kunde
vänta sig att han, med det stöd han nu
har fått genom statsutskottets uttalande
och genom den mening som tydligen är
mycket utbredd i denna kammare, ett
följande år med lätt hjärta kommer att
förelägga riksdagen ett förslag i rätt nära
överensstämmelse med motionen. Jag
tror man kan förutsätta detta efter utta -

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Om utbyggnad av
landena av statsutskottet och departementschefen.

Men, herr talman, jag har givetvis ingenting
emot om första kammaren, trots
medkammarens avslag, vill understryka
sin mening ytterligare genom att bifalla
reservanternas förslag, till den verkan
det hava kan.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det var någon som för
en stund sedan frågade mig, om inte ett
mycket stort antal av Chalmers studerande
är göteborgare. Jag liar redan förut
undersökt den saken med ledning av den
senaste katalogen och kan konstatera, att
om man undantar licentiander och specialstuderande
som, även om de är hemmahörande
på andra orter än Göteborg,
ändå har skrivit sig i Göteborg, så är det
bara 21 procent som är skrivna i Göteborg.
Men av dessa 21 procent, som är
skrivna i Göteborg, finns det ett mycket
stort antal som utan att egentligen vara
bosatta i Göteborg har valt staden till
skrivningsort. Man torde inte kunna räkna
med att mer än ungefär var sjätte student
är göteborgare.

När jag nu har ordet, herr talman,
skulle jag vilja begagna tillfället att till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
framföra ett tack för
hans mycket välvilliga uttalande nyss till
förmån för motionen. Jag tolkade statsrådets
anförande så, att han gärna skulle
ha varit med om att bevilja detta låneanslag
i år men att det har varit andra
och mäktigare krafter som bär hållit
emot. För att ge statsrådet ett extra stöd,
när han nästa år tydligen kommer att
sätta in allt till förmån för reservationen,
vore det säkert nyttigt om första
kammaren ville bifalla reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han uppre -

kårhuset vid Chalmers tekniska högskola,
pat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 61 punkten
15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
i östräkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 44.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till utbildningskurser för
sysselsättnings- och arbetsterapeuter;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från skyldighet
att gälda visst skadestånd m. m.;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter m. m.;

nr 65, i anledning av väckta motioner
angående omreglering av vissa äldre
pensioner från statens pensionsanstalt;

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. beskattningen av rese- och traktamentsersättningar för privatanställda.

nr 6G, i anledning av väckta motioner
angående ändrad löneklassplacering för
vissa befattningshavare vid statens järnvägar;
och

nr 67, angående överlämnande till lagutskott
av vissa till statsutskottet hänvisade
motioner, som äga samband med
frågan om fortsatt giltighet av lagen om
tillståndstvång för byggnadsarbete.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt hifölls.

Ang. beskattningen av rese- och trakta mentsersättningar

för privatanställda.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 34, i anledning av väckta
motioner angående beskattningen av rese-
och traktamentsersättningar för anställda
i enskild tjänst, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) motionen 1:334 av herr Franzén,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kung]. Maj:t anhålla
om en översyn inom riksskattenämnden
av reglerna för avdrag vid deklaration
av inkomst i överensstämmelse
med motionens syfte; samt

2) motionen II: 434 av fru Löjqvist
och fru Ericsson i Luleå, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kung],
Maj :t begära att frågan om beskattningen
av traktamentsersättningar måtte närmare
utredas och att utredningen måtte
ta sikte på att om möjligt också för de
privatanställda införa ett schablonmässigt
avdrag vid beskattningen av dagtraktamenten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att motionen I: 334 av herr Franzén
om en översyn inom riksskattenämnden
av avdragsreglerna vid taxering till skatt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att motionen II: 434 av fru Löfqvist
och fru Ericsson i Luleå angående be -

skattningen av rese- och traktamentsersättningar
för anställda i enskild tjänst
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! När utskottet har avstyrkt
den i andra kammaren väckta
motionen om utredning rörande beskattning
av dagtraktamenten, har det framför
allt grundat sitt ståndpunktstagande
på tre skäl. Det första är att man anser
att bestämmelserna i anvisningarna till
kommunalskattelagen är riktiga. Där
står att läsa, att avdrag med samma belopp
som den anvisade ersättningen i
regel torde böra medgivas i de fall, då
ersättningen ej överstiger vad som av
staten i motsvarande fall anvisas. För
det andra återfaller utskottet på riksskattenämndens
uppgift att verka för
ökad likformighet vid bestämmelsernas
tillämpning, och man konstaterar att
härvidlag har åtskilligt gjorts. För det
tredje erinrar utskottet om 1950 års
skattelagssakkunnigas arbete rörande
ändrade bestämmelser för beräkning av
inkomst av tjänst. Utskottet förutsätter
att de sakkunniga får anledning att
överväga även de bestämmelser som det
nu är fråga om.

Jag vill inte bestrida, herr talman, att
dessa skäl i och för sig utgör motiv för
det avslagsyrkande som utskottet framställt.
Ändå känner jag, ehuru varken
motionär eller reservant, ett behov att
i detta sammanhang framföra några
synpunkter, innan kammaren går att
fatta sitt beslut.

Frågan om dagtraktamentenas beräkning
och den alltmer komplicerade frågan
om besparade levnadskostnader vid
resor utgör otvivelaktigt en synnerligen
besvärlig del av taxeringsnämndernas
arbete. Det är sannerligen inte lätt att
skilja på vad som kan vara skäligt och
icke skäligt i de avdrag, som yrkas. Följden
har nog alltför ofta blivit att under
det hektiska taxeringsarbetet mera ingående
undersökningar inte hinner
verkställas i fråga om begärda traktamentsavdrag
och att många taxeringsnämnder
därför hellre faller för frestel -

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. beskattningen av rese- och traktamentsersättningar för privatanställda.

.sen att vara litet för försiktiga än att
vara litet för generösa. Praxis är olika
inom olika nämnder, och inte minst
detta förhållande väcker irritation hos
de beskattade.

Som motionärerna mycket riktigt påpekar,
verkar det för den enskilde fullkomligt
obegripligt när personer, sysselsatta
i parallellföretag till statliga verk,
gör likadana resor med samma restider
och samma traktamentsersättning men
det slutliga utfallet vid taxeringen blir
att den, som är anställd vid det statliga
verket, inte behöver skatta för någon
del av traktamentet, medan den, som är
anställd i det enskilda företaget, får
skatta för en viss del därav, s. k. besparade
levnadskostnader, tre kronor, fem
kronor, tio kronor eller mera om dagen,
vad det nu kan vara. Den som drabbas
av detta finner sig oftast orättvist behandlad.
Han tycker att han är prisgigen
åt ett godtycke som knappast har
någon resonans i allmänt rättsmedvetande.
Kanske inte utan rätt säger man ju
att vi svenskar är särskilt känsliga för
rättvisekrav och likställighetskrav, men
i de fall, som berörs här, är ett dylikt
krav på likartad behandling enligt mitt
sätt att se fullt berättigat. Vare sig man
är anställd i statens tjänst eller inte,
skall man beträffande dylika ting behandlas
lika.

Detta har säkerligen också varit lagstiftarnas
mening. Möjligheten till skiftande
bedömning beror kanske på att
de nyss av mig nämnda anvisningarna,
punkt 4 till kommunalskattelagens 32 §,
är alltför tänjbara. Där står ordagrant,
jag upprepar det: »Avdrag med samma
belopp som den anvisade ersättningen
torde i regel böra medgivas» o. s. v. Jag
vet inte vad som ligger bakom en sådan
kautschukbestämmelse. Befinns deklaranter
höra till en inkomstgrupp eller
tjänsteställning som är likadan som
motsvarande statliga befattningshavares,
skall, såvitt jag förstår, likartade bestämmelser
gälla vid bedömningen av traktamentsbeskattningen.

Jag har vid flera tillfällen diskuterat
detta problem med taxeringsfollc och
själv träffat det under mina år i taxeringsnämnder.
Med en viss förvåning

har jag konstaterat, hur olika man ser på
detta spörsmål. Jag skall inte gå in på
några detaljer. Syftemålet med detta anförande
är nämligen bara att understryka,
att här är det fråga om cn sak som
verkligen är vård uppmärksamhet, som
åstadkommer stor irritation bland skattedragarna
och som medför mycket besvär
och, jag vill tillägga det, ofta också
obehag bland taxeringsfolk. Därför skulle
jag ha funnit betydligt rimligare, om
utskottet föreslagit riksdagen att inte
bara säga sig »förutsätta» att 1950 års
skattelagssakkunniga får anledning överväga
frågan, utan att direkt begära att
de sakkunniga tar upp saken. Det synes
nämligen, som om redan anvisningarna
till kommunalskattelagen borde kunnat
göras något mindre tänjbara. Orden
»torde i regel böra», som det heter, borde
väl kunna utbytas mot en klarare och
mera bestämd formulering, som ger
taxeringsnämnderna tydligare anvisning
om hur de skall förfara.

Därest nuvarande formulering skall
gälla för framtiden, bör riksskattenämnden,
tycker jag, ytterligare söka befrämja
en enhetlig tolkning inom de olika
taxeringsnämnderna. Vad man har gjort
i kontakt med skilda intresseorganisationer
är i och för sig bra och kanske
med tiden kommer att bli ännu bättre.
Men många människor, som träffas av
dessa bestämmelser, tillhör inte sådana
intressegrupper, och därför är det inte
till fyllest att man intresserar sig för
bara vissa speciella grupper.

Jag har, herr talman, inte något yrkande,
men jag vill sluta dessa små reflexioner
med en direkt vädjan till finansministern
att uppdra åt den sittande
skattelagsutredningen att verkligen
ta sig en allvarlig funderare på de
här berörda problemen.

Herr FRANZÉN (bf):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
avstyrkte bevillningsutskottet en av
mig väckt motion. Jag vill med några
ord påpeka vad jag avsett med denna
motion.

Frågan gäller avdrag vid taxeringen
beträffande kostnader för resor till och

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

från arbetsplatsen. De avdragsbestämmelser,
som länsprövningsnämnden nu
anbefaller, ger möjligheter till avdrag
med o öre per kilometer eller 50 öre
per mil för färd med motorcykel eller
bil. Jag tror inte att någon av kammarens
ledamöter menar, att detta är ett
skäligt avdrag. Det nuvarande systemet
har också fått en praktisk och för kommunerna
allvarlig konsekvens, därigenom
att vederbörande inkomsttagare ofta
sett sig nödsakade att bosätta sig så
nära arbetsplatsen som möjligt. En stor
del av de arbetare och tjänstemän, som
nu har sitt arbete i städer och samhällen,
har ofla sin bostad på landsbygden.
Den skatteutmätning, som gällande avdragssystem
innebär, påverkar dem att
i större utsträckning flytta bort från
landsbygden, vilket måste betraktas som
en oförmånlig utveckling.

Jag kan nämna ett exempel från den
kommun, där jag hör hemma. Kommunen
har ett invånarantal av cirka 3 500
personer. Ett hundratal personer i den
kommunen arbetar utanför kommunens
gränser. Dessa är närmast sysselsatta vid
jordbrukets förädlingsanläggningar samt
med byggnadsverksamhet i Visby stad.
Jag föreställer mig att förhållandet kan
vara någorlunda likartat på annat håll i
landet.

Jag har, herr talman, i motionen hemställt,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kung]. Maj:t anhålla om en
översyn inom riksskattenämnden av reglerna
för avdrag vid deklaration i överensstämmelse
med motionens syfte.

Utskottet erinrar om att 1950 års skattelagssakkunniga
har för avsikt att under
året framlägga ett förslag om ändrade
bestämmelser för beräkning av inkomst
av tjänst. Denna förklaring får jag väl
nöja mig med. Jag förstår att det är meningslöst
att yrka bifall till motionen.
Av den anledningen, herr talman, framställer
jag inte något yrkande, men jag
har dock velat anföra dessa synpunkter
på denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Ang. resultatutjämning mellan olika beskattningsår.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 35, i anledning av väckta
motioner om utredning och förslag till
sådan ändring av skattelagstiftningen att
bättre möjligheter till resultatutjämning
vinnes.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:216 av herr Magnusson
m. fl. och II: 284 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning och förslag
i syfte att åstadkomma bättre möjligheter
till resultatutjämning än för
närvarande, särskilt beträffande förvärvskällan
rörelse.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
216 av herr Magnusson m. fl. och II: 284
av herr Nilsson i Svalöv m. fl. om utredning
och förslag till sådan ändring av
skattelagstiftningen att bättre möjligheter
till resultatutjämning vinnes måtte,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Velander, Anders Johansson, Kristensson
i Osby, Strandh och Nilsson i Svalöv,
vilka under åberopande av innehållet i
de förevarande motionerna ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med
bifall till de likalydande motionerna
1:216 av herr Magnusson m. fl. och II:
284 av herr Nilsson i Svalöv m. fl., måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag i syfte
att åstadkomma bättre möjligheter till
resultatutjämning än för närvarande,
särskilt beträffande förvärvskällan rörelse.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! De föreliggande motionerna
gäller bl. a. sådana fall, då exempelvis
på grund av progressionen i beskattningen
skattskyldiga med varierande
årsinkomster blir vissa år högre, and -

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. resultatutjämning mellan olika beskattningsår.

ra år lägre beskattade än som kan vara
att betrakta såsom skäligt. De starkast
framträdande skillnaderna i detta hänseende
uppkommer ju, om den skattskyldige
visst eller vissa år råkat få underskott
och andra år haft en mera betydande
inkomst. Det är sålunda icke
ovanligt att hantverkare, småindustriföretagare
och även andra, särskilt under
de första åren efter verksamhetens startande,
nödgas redovisa underskott, som
med gällande bestämmelser icke får avdragas
från senare uppkommande inkomster.
Motionärerna är därför angelägna
om att vidgade möjligheter skapas
för en resultatutjämning mellan olika år
och hemställer sålunda om utredning och
förslag i sådant syfte.

Det är utan vidare klart, att vi här
står inför mycket betydelsefulla frågeställningar,
som icke utan vidare kan
lämnas obeaktade. Det är också klart,
att svårigheter anmäler sig, när det gäller
att överväga efter vilka linjer en lösning
skall kunna ernås. Riksdagen har
emellertid tidigare varit något inne på
hithörande spörsmål. I anledning av
väckta motioner beslöt sålunda 1940 års
riksdag att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning angående rätt för
skattskyldig att vid beräkning av inkomst
från vissa angivna förvärvskällor,
bl. a. förvärvskällan rörelse, från vinst
avdraga tidigare års förlust i samma förvärvskälla
samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Denna riksdagsskrivelse har därefter
överlämnats först till 1944 års allmänna
skattekommitté och därefter till
1950 års skattelagssakkunniga, där den
nu synes vila lugnt och tryggt.

Det kan näppeligen vara ägnat att förvåna,
om man såsom reservanterna inom
bevillningsutskottet finner det föga
tillfredsställande att av riksdagen påkallade
utredningar av betydelsefulla spörsmål
undanskjutes på sätt här skett. I förevarande
fall har ju en tid av 14 år
förflutit, sedan riksdagen gjorde sin
framstöt i ämnet, och även om många
och skiftande spörsmål vid sidan därav
trängt till utredning och lösning, synes
det icke gärna böra tolereras, att direk -

ta beställningar från riksdagens sida icke
effektueras på ett bättre sätt.

Det är sådana synpunkter, som föranlett
den till utskottsbetänkandet fogade
reservationen, och med understrykande
därav tillåter jag mig, herr talman,
att yrka bifall till denna reservation.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Den ärade reservanten,
har ju redogjort för att riksdagen för
en del år sedan skrev till regeringen och
begärde utredning av det ärende som
motionen behandlar. Jag vill erinra om
att när det gäller ekonomiska föreningar
och bolag rymmer också våra normala
beskattningsregler en mycket stor möjlighet
till vinstutjämning emellan olika
år. Vi har den fria avskrivningsrätten
när det gäller inventarier och sådant,
vilken även i sin nuvarande begränsade
form ger mycket stora möjligheter. Man
har vidare den fullständigt obegränsade
möjligheten att nedskriva lagren och på
det sättet gömma undan toppvinster för
att ta fram dem under besvärliga år. Man
har vidare under de senare åren, sedan
riksdagen skrev, fått vidgade möjligheter
att göra avsättningar till investeringsfonder,
även om dessa möjligheter
för tillfället i icke obetydlig utsträckning
är begränsade på grund av
det ekonomiska dagsläget. Även avsättning
till pensions- och personalstiftelser
kan användas i samma syfte.

Vi väntar desslikes under året från
företagsbeskattningskommittén ett förslag,
som kommer att behandla detta
spörsmål i den del, som berör bolagen
och de ekonomiska föreningarna och i
varje fall ta upp problemet till viss belysning.

Vad beträffar fysiska personer som
bedriver rörelse vill jag erinra om vad
utskottet sagt, att när det gäller inkomster
upp till 14 ä 15 tusen kronor är beskattningen
proportionell, vilket betyder
att i varje fall prcgressiviteten inte
därvid kan spela in. De flesta företagare
i vårt land, som är fysiska personer,
har dock en inkomst som inte överstiger

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. resultatutjämnmg mellan olika beskattningsår.

14 å 15 tusen kronor. Det är ett mindre
antal företagare vilkas inkomster går
högre, och de företag som mera allmänt
har högre inkomster är bolag, för vilka
de särskilda regler gäller som jag nyss
talade om.

Nu har vi också för några år sedan
infört en lag om beskattning av ackumulerade
vinster, som ger möjlighet att
plocka bort toppvinster, om de hänför
sig till flera år, och i år har vi antagit
en lag om skogskonto, som för skogsägarnas
del ger samma möjligheter att
fördela inkomsterna på flera år.

Sedan finns det ju också många fysiska
personer som är företagare och
idka handel. De har ju den obegränsade
nedskrivningen av lagren att räkna
med, och även för många hantverkare
spelar lagerhållningen i detta hänseende
en betydande roll.

Allt detta hindrar dock inte att det
finns vissa grupper, för vilka man borde
överväga en eventuellt ändrad lagstiftning.
Det finns alltså fortfarande
spelrum för riksdagens skrivelse av år
1940, som för närvarande ligger hos
skattesakkunniga och som man väntar
att de skall ta upp till prövning.

Som förhållandena är, herr talman,
finner jag, liksom utskottet, ingen anledning
att förnya den skrivelse vi avlämnade
för en del år sedan. Den är
på många områden redan behandlad eller
under behandling men för vissa begränsade
områden kräves fortfarande
en lösning, vilket utskottet också framhållit
i sitt utlåtande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr VELÄNDER (h):

Herr talman! Som kommentar till herr
Sjödahls anförande vill jag endast säga,
att det inte är riktigt, när herr Sjödahl
gör gällande, att vissa av de önskemål
med avseende å här berörde skattefrågor,
som framfördes år 1940 och i
årets motioner, redan skulle ha tillgodosetts.
Utskottets av riksdagen godkända
hemställan år 1940 gick ut på
att riksdagen »måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om utredning angående
det i motionerna berörda spörsmålet,
att skattskyldig vid beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet, annan fastighet,
rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet
måtte äga rätt att från vinst avdraga
tidigare års förlust i samma förvärvskälla».
Vad herr Sjödahl här var
inne på, ger ingen täckning för påståendet
att det problem, som upptogs i riksdagsskrivelsen
av år 1940, redan skulle
i viss utsträckning ha lösts.

Om utskottets majoritet hade varit angelägen
om att befordra denna frågas
lösning, förefaller det som om sista meningen
i utskottets yttrande skulle innefatta
anvisning på en framkomlig väg.
Där talas om att företagsbeskattningskommittén
har under omprövning frågan
om den framtida utformningen av
lagstiftningen om avskrivning på inventarier,
om värdering av varulager och
om avsättning till investeringsfonder.
Och så heter det: »Det synes utskottet
uppenbart att nu förevarande spörsmål
inte kan fullt bedömas utan kännedom
om det förslag, som nämnda kommitté
väntas framlägga under året.» Skulle det
inte ha varit lämpligt att utskottet förklarat
sig vara med om den begärda
utredningen samt förordat, att den skulle
anförtros åt företagsbeskattningskommittén?
Utskottet förutsätter ju, att det
resultat, vartill denna kommitté kan
komma, måste bli av stor betydelse, när
det gäller att bedöma de spörsmål, som
åsyftas i de föreliggande motionerna.

Herr HEDMAN (s):

Herr talman! Herr Velander har uttalat
sitt missnöje över att den beställning,
som 1940 års riksdag gjorde, ännu
inte effektuerats trots att det gått 14 år
sedan dess. Av herr Velanders anförande
framgick att han trodde att ingenting
skulle ha åtgjorts med anledning
av riksdagens skrivelse av år 1940. Faktum
är dock att riksdagsskrivelsen av år
1940 varit remitterad till 1944 års allmänna
skattekommitté som har diskute -

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Ang. resultatutjämning mellan olika beskattningsår.

rat de problem som berörs i motionerna
och riksdagsskrivelsen. Kommittén har
diskuterat olika vägar för att lösa frågan,
bl. a. exempelvis genom att följa det
norska systemet att tillämpa genomsnittsberäkning
för inkomsterna. Man
har dock ansett problemet vara så omfattande
att det fordrar en ingående utredning.
1944 års skattekommitté stannade
därför för att lösa endast en del av
problemet, nämligen frågan om ackumulerade
inkomster. Den delen av frågan
fick ju på utredningens förslag sin lösning
vid 1952 års riksdag. Kommittén
har alltså inte i sin helhet behandlat
riksdagsskrivelsen, men Kungl. Maj :t har
sänt över den för vidare behandling till
1950 års skattelagskommitté. Från Kungl.
Maj:ts sida har man sålunda gjort vad
man kunnat för att få till stånd en lösning
av dessa problem.

Jag ville, herr talman, bara säga dessa
ord med anledning av herr Velanders
yttrande.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Velanders senaste yttrande vill jag endast
erinra om att företagsbeskattningskommittén
närmast har att syssla med
bolag och ekonomiska föreningar. Det
är klart att kommittén på sitt område
genom sina förslag kan komma att belysa
även här föreliggande spörsmål,
men faktum är väl att det nu närmast
gäller fysiska personer.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! I egenskap av motionär
i detta ärende skall jag be att få säga
ett par ord i anslutning till herr Velanders
yttrande.

För nybildningsverksamheten när det
gäller företag skulle det vara av utomordentligt
stor betydelse, om kvittningsrätt
skulle kunna medgivas för under de
första åren uppkomna förluster. Detta
skulle ha sin stora betydelse icke minst
för många småföretag ute på landsbygden.
En dylik möjlighet skulle sålunda
tjäna såsom en sporre för rörelseidkar -

na att upprätthålla dessa småföretag ute
på landsbygden och sätta i gång nya sådana.
Men den har också sin utomordentligt
stora betydelse i övrigt i en tid,
då vi går kanske mot ett försämrat konjunkturläge.
Det är ju angeläget att vi
då söker upprätthålla en så stor produktion
som möjligt. I en sådan situation
skulle det vara av en viss betydelse,
om kvittning kunde tillåtas mellan under
ett dåligt konjunkturår uppkomna
förluster och större vinster vid en bättre
konjunktur.

Herr talman, med dessa ord ber jag få
yrka bifall till herr Velanders reservation.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet fogade
reservationen.

5 Första kammarens protokoll 195b. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 36, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar beträffande
fastighetsbeskattningen, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 326 av
herr Ewerlöf m. fl. och 11:283 av herr
Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga i motionerna infört
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

2) de likalydande motionerna I: 329 av
herr Spetz m. fl. och II: 435 av herr Sjölin
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att 24 och 47 §§ i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370) samt anvisningarna till 47 och 60
skulle erhålla den ändrade lydelse, som
i motionerna angivits.

Yrkandet i motionerna I: 326 och II:
283 avsåg, att procenttalet för beräkning
av garantibelopp för fastighet måtte sänkas
från det av föregående års riksdag
fastställda talet fyra till tre. Härjämte
hade i berörda motioner yrkats viss justering
av bestämmelserna i 58 § kommunalskattelagen
rörande fördelning mellan
olika kommuner av inkomst av rörelse,
som bedreves från fast driftställe i mer
än en kommun.

Yrkandet i motionerna I: 329 och II:
435 innebar, utom annat, att ett belopp
av 20 000 kronor av fastighets taxeringsvärde
skulle undantagas vid beräkning
av garantibeloppet. Motionerna hade endast
i angivna del upptagits till behandling
i det nu föreliggande betänkandet.

Utskottet hade i berörda betänkande
av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna
I: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 283
av herr Hjalmarson m. fl. om vissa ändringar
beträffande fastighetsskatten icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

2) att de likalydande motionerna
I: 329 av herr Spetz m. fl. och II: 435 av
herr Sjölin m. fl. om ändrad ordning för
taxering av villafastigheter, i de delar
motionerna behandlats i detta betänkande,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett, att utskottet bort under
punkten 1 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande motionerna
1:326 av herr Ewerlöf m. fl.
och 11:283 av herr Hjalmarson m. fl.,
för sin del antaga i motionerna intaget
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

II) av herrar Spetz, Anders Johansson,
Kristensson i Osby, Sirandh och Anderson
i Sundsvall, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en
hemställan,

1) att de likalydande motionerna
I: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 283
av herr Hjalmarson in. fl. om vissa ändringar
beträffande fastighetsskatten icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

2) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 329 av herr
Spetz m. fl. och II: 435 av herr Sjölin
m. fl., i de delar motionerna behandlats
i detta betänkande, för sin del antaga i
reservationen infört förslag till lag om
ändring av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Alla partier har numera
deklarerat sin principiella anslutning till
tanken på fastighetsskattens avskaffande.
Meningarna är däremot delade i
fråga om den takt, i vilken detta bör
ske, och i det hänseendet framföres mycket
skiftande synpunkter.

Fastighetsskatteunderlaget — jag nödgas
inlåta mig på ett par bestämningar

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen m. m.

— utgör ju med den nya ordningen 4
procent å fastigheternas taxeringsvärden.
Detta skatteunderlag växlar i hög
grad de olika kommunerna emellan. Yad
som är av intresse för oss i detta sammanhang
är den effektiva fastighetsskatten,
alltså den skatt, som utgår, om och
i den mån fastighetsskatteunderlaget icke
täckes av faktisk inkomst. Den effektiva
fastighetsskattens andel av det totala antalet
fastighetsskattekronor är mycket
växlande, från exempelvis 3 procent i
någon norrlandskommun upp till cirka
65 procent i den i sammanhanget något
namnkunniga Nämdö församling av
Djurö kommun.

Ett slopande av fastighetsskatten skulle
sålunda få mycket skiftande verkningar
på kommunernas skatteunderlag. I
vissa kommuner skulle knappast några
verkningar alls inträda. I åtskilliga andra
kommuner åter skulle konsekvensen
bli en icke oväsentlig höjning av utdebiteringen.
Detta visar oförtydbart, hur
ojämnt och slumpartat fastighetsskatten
går ut över de skattskyldiga. Den med
avseende å fastighetsskattens vara eller
icke vara något tveksamme drar härav
en något överraskande slutsats. Eftersom
ojämnheterna, säger man, i de enskilda
fallen kan vara rätt så framträdande,
måste man gå fram med varsamhet, så
att man inte ställer en del kommuner inför
svårbemästrade ekonomiska problem.
Är emellertid detta ett logiskt, ett följdriktigt
resonemang? När ojämnheterna
de skattskyldiga respektive de olika
kommunerna emellan är så stora, när
belastningen i beskattningshänseende
blir så skiftande, kan väl detta icke åberopas
såsom skäl för fastighetsskattens
bibehållande. Det måste väl i stället vara
ett tungt vägande skäl för dess avskaffande!
Om med andra ord SO procent
av alla jordbrukare i riket icke erlägger
någon effektiv fastighetsskatt,
kan väl detta icke utgöra ett skäl för
att återstående 20 procent jordbrukare
även i fortsättningen skall belastas därmed!
En liknande frågeställning föreligger
även beträffande ägarna av annan
fastighet, ehuru relationen mellan dem,
som icke betalar effektiv fastighetsskatt,

och dem, som betalar sådan skatt, blir
en annan.

För övrigt bör man nog ålägga sig den
största försiktighet vid bedömningen av
de svårigheter, som förmenas uppkomma
för en del kommuner vid ett slopande
av fastighetsskatten. Därvid är det
nämligen icke möjligt att komma förbi
den av 1950 års skattelagssakkunniga
verkställda utredningen, som låg till
grund för propositionen vid fjolårets
riksdag om sänkning av repartitionstalet
från 5 till 4. De sakkunniga hävdar sålunda
den uppfattningen, att uppgiften
att åt varje kommun garantera ett visst
skatteunderlag, som ursprungligen tillmättes
garantiskatteystemet, har förlorat
sin betydelse, att något egentligt behov
av en sådant garanti numera icke
synes föreligga samt att för övrigt möjligheter
torde saknas att anvisa till kommunerna
knutna beskattningsföremål av
den natur, att de utan avseende å inkomstutvecklingen
erbjuder dem ett beständigt
skatteunderlag av tillräcklig
storlek.

Dessa konstateranden utlöser den frågan:
Hur är det möjligt och vilken kan
anledningen vara afc man med sådan utgångspunkt
understundom intar en tveksam
för att inte säga negativ hållning till
spörsmålet om fastighetsskattens avskaffande? Man

åberopar hänsynen till kommunernas,
såsom det heter, berättigade intressen,
d. v. s. intresset att i olika hänseenden
utnyttja det skatteunderlag,
varöver de nu förfogar. Och detta sker
i full insikt om att fastighetsskatten utgör
den rena ironien inför kravet på,
jag skall icke säga rättvisa, utan jämlikhet
i beskattningen. Den sammanlagda
utdebiteringen till våra primärkommuner
och landsting ligger dock f. n. i medeltal
i närheten av 14 kronor per skattekrona.
Att applicera en utdebitering av
sådan höjd på ett helt fingerat eller konstruerat
skatteunderlag, som det varpå
fastighetsskatten ovedersägligen grundas,
borde icke vara möjligt.

Vad är f. ö. kommunerna? Är det någonting
annat än kommunmedlemmarna?
Och om detta är riktigt, vad blir då

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen m. m.

kommunernas berättigade intressen?
Blir det någonting annat än de icke fastighetsägande
kommunmedlemmarnas
intresse att enligt en ordning, som ur
principiell och rationell synpunkt näppeligen
kan försvaras, beskatta kommunernas
fastighetsägande medlemmar i
denna deras egenskap?

När det gäller förskjutningen eller
skärpningen av utdebiteringen inom
kommunerna till följd av fastighetsskattens
eventuella bortfallande, går man ofta
till överdrifter. Man generaliserar undantagsfallen
och får så fram en förvanskad
bild av verkligheten. Enligt en av skattelagssakkunniga
verkstäld provtaxering,
avseende år 1952, skulle fastighetsskattens
bortfall medföra en genomsnittlig
höjning av utdebiteringen till allmän
kommunalskatt av 58 öre. Därvid är
emellertid att märka, att denna provtaxering
näppeligen kan betraktas såsom
representativ för riket i dess helhet. Fastighetsskatteunderlaget
för hela riket
sagda år låg nämligen i förhållande till
totala antalet skattekronor cirka 30 procent
lägre än för de provtaxerade kommunerna.
Den genomsnittliga utdebiteringshöj
ningen skulle från sådan utgångspunkt
stanna vid inte 58 öre utan
cirka 40 öre. Det torde sålunda från
dessa utgångspunkter kunna sägas, att
fastighetsskattens bortfall inte skulle mera
avsevärt påverka den kommunala utdebiteringen.

Att högern i förevarande sammanhang
stannat för en sänkning av fastighetsskatten
med en enhet, alltså från repartitionstalet
4 till 3, innebär ingen ändring
av dess principiella inställning att
fastighetsskatten bör snarast möjligt helt
elimineras. Högern har dock ingenting
emot att för uppnående av detta mål
samverka med de andra demokratiska
partierna. De har ju samtliga förklarat,
att de är med om fastighetsskattens slopande,
fastän de av försiktighetsskäl ansett,
att man borde gå fram i etapper. Vi
har därför velat inbjuda till samverkan
efter en sådan linje, men det synes som
om intresset inte skulle ha nämnvärt stimulerats
av denna vår inbjudan! Vårt
bud borde dock i dagens läge, utan stör -

re tveksamhet på något håll, vinna allmän
anslutning. Det skulle nämligen i
praktisk tillämpning med avseende å
skatteunderlaget ligga inom ramen för
den övervältring av skattebördan på fastighetsskatteunderlaget,
som ägt rum
genom 1952 års höjning av fastigheternas
taxeringsvärden samt den under år
1950 genomförda regleringen uppåt av
ortsavdragen. Steget borde sålunda, med
mitt sätt att se, alla våga ta.

På den förevarande punkten vill jag
till sist ha sagt, att mina egna överväganden
sedan tiotal av år tillbaka rörande
en objektsbeskattning av fastighet i kommunalt
hänseende icke kunnat rubba
min även i tidigare sammanhang deklarerade
inställning, att en sådan beskattning
icke låter sig väl försvara vare sig
från principiella eller från andra utgångspunkter.
Den gällande garantiskatten
har heller ingenting att skaffa med
principen om skatt efter förmåga, och
den tillgodoser icke rimliga krav på jämlikhet
i beskattningen över huvud taget.
Dess borttagande skulle innebära en
verklig rationalisering av skattesystemet
och ett underkännande av varje spekulation
i den riktningen, att fastigheterna
vid en utpräglad eller djupgående lågkonjunktur,
som icke kan föruisättas
lämna dessas ägare oberörda, skall garantera
kommunerna ett visst skatteunderlag
till täckning av kostnaderna för fullföljande
av deras uppgifter. Fastighetsägarna
drabbas också de av försämrade konjunkturer,
och de har lika svårt som
andra att komma ut med sina skatter.
Man måste därför, om och i den mån det
gäller en skattegaranti för kommunerna,
gå fram på andra vägar; och då ligger
det väl till på det sättet, att man får lita
till den kommunala skatteutjämningen,
som bör och måste vara den väg, som
skall beträdas, då en utjämning av det
kommunala skattetrycket olika skattskyldiga
eller grupper av skattskyldiga emellan
finnes påkallad.

I högermotionerna upptas även ett annat
spörsmål av ur principiella och praktiska
synpunkter icke oväsentlig betydelse.
Därmed avses en ändring av 58 §
kommunalskattelagen. Detta lagrum in -

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen m. m.

nehåller bestämmelser om fördelning av
inkomst av rörelse, som skall upptas till
beskattning i mer än en kommun. Motionärernas
yrkande går ut på att, i de
fall fastighet ingår i rörelse, en inkomst
motsvarande fem procent av fastighetens
taxeringsvärde bör, såsom tidigare gällt,
alltjämt beskattas i den kommun, där
fastigheten är belägen.

Utskottet ställer sig — naturligtvis höll
jag på att säga — avvisande till motionerna
jämväl i denna del. Om det vore
fråga om ett avskaffande av fastighetsskatten
eller en mera avsevärd sänkning
av repartitionstaiet därför, säger utskottet,
måste det av motionärerna aktualiserade
spörsmålet upptagas till prövning.
»Den av föregående års riksdag beslutade
sänkningen av repartitionstaiet med
allenast en enhet, från fem till fyra,» -—•
anför utskottet vidare — »nödvändiggör
däremot icke enligt utskottets mening en
justering av ifrågavarande fördelningsregler.
»

Detta utskottets ställningstagande måste
framstå såsom överraskande. I fjol och
i år var och är sänkningen av repartitionstaiet
för fastighetsskatten med en
enhet ett heligt tal. Man bemödade sig
och bemödar sig alltjämt om att uppvisa,
att denna sänkning medför en väsentlig
reduktion av den effektiva fastighetsskatten,
till i varje fall mer än en fjärdedel,
och att det med hänsyn till kommunernas
ekonomi icke är möjligt att nu
gå längre. Men när det gäller att i kommunernas,
särskilt de i fråga om skatteunderlag
svaga kommunernas, intresse
slå vakt om den för närvarande dem tillförsäkrade
rätten till beskattning av inkomst
av rörelse, då är den där fjärdedelen,
de 25 procenten, så blygsam, att
en anpassning därtill av de gällande fördelningsreglerna
för inkomst av rörelse
icke anses påkallad! Detta är varken ett
följdriktigt eller ett verklighetsbetonat
resonemang, och det blir icke ur någon
synpunkt bättre genom att utskottet finner
sig böra deklarera, att det »inser
emellertid väl att motionärerna, vilkas
huvudyrkande avser en ytterligare lindring
av fastighetsbeskattningen, ansett

sig böra framföra det nu förevarande
följdyrkandet».

Ja, tacka för det! Men det räcker inte
långt såsom alltför tydligt återspeglande
den obotfärdiges förhinder! Och det kan
inte föranleda att jag, i anslutning till
det anförda, ställer annat yrkande än om
bifall till den av herr Nilsson i Svalöv
och mig till utskottets betänkande fogade
reservationen. Detta är sålunda, herr
talman, mitt yrkande.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Då vi så sent som i fjol
ingående diskuterade det föreliggande
spörsmålet, har jag ingen anledning att
nu gå in på någon längre argumentering.
Framför allt har jag inte någon anledning
att vända mig mot vad herr Velander
nyss sade beträffande fastighetsskattten,
då vi ju allesammans är inne på den
linjen att fastighetsskatten skall avskaffas.
Vad jag nu närmast skulle vilja säga
som stöd för ett yrkande om bifall till
den reservation, som jag och några andra
ledamöter har avgivit till utskottets
betänkande, är följande.

Vid fjolårets debatt invände finansministern
mot mitt resonemang, att den
schablontaxering, som då beslöts när
det gäller en- och tvåfamiljsvillor, ju
icke avsåg att ge ett högre taxeringsresultat
än vad som redan genomsnittligt
sett taxerades såsom inkomst. Emellertid
har jag under det år som gått haft tillfälle
att se på en mängd deklarationer
rörande en- och tvåfamiljsvillor, och det
har varit mycket enkelt för mig — liksom
det är för kammarens ledamöter, i
den mån någon har en enfamiljsvilla —
att räkna ut hur denna schablontaxering
kommer att slå nästa år, då man alltså
har att räkna med 3 procent på taxeringsvärdet
och avdrag för räntan. I alla
de många fall, som jag har sett, betyder
det, om skuldsumman inte är alltför
överväldigande, en betydlig höjning av
den taxerade nettointäkten från dessa
fastigheter. Man kan göra den invändningen,
att det beror på att hyresvärdet
för närvarande inte är tillräckligt högt

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen m. m.

taxerat. Detta är ju en ren omdömessak,
som man kan diskutera i det oändliga,
men det är ju ett faktum att skattebördan
stiger.

Denna stegring av skattebördan skulle
i någon mån kunna undvikas genom ett
skattefritt avdrag av den storlek, som
vi har tillåtit oss att föreslå. Bortfallet
av skattekronor för kommunerna blir inte
4 procent på 20 000 kronor, alltså
8 skattekronor på varje fastighet, utan
det verkliga skattebortfallet blir skillnaden
mellan detta belopp och den schablontaxering
som kommer att äga rum

1 kommunerna. För en fastighet, där det
inte finns någon skuldränta och inte heller
någon tomträttsavgäld, blir taxeringen
3 procent, och det verkliga bortfallet
blir i så fall endast 1 procent av dessa
20 000 kronor. Det blir alltså ett bortfall
av 2 skattekronor. Om det finns en viss
skuldsumma, så att nettointäkten inte
uppgår till mer än exempelvis 2 procent
av taxeringsvärdet, blir skattebortfallet

2 gånger 2, alltså 4 skattekronor, o. s. v.
Det är följaktligen — jag tillät mig säga
det i fjol, och jag vågar upprepa det i
år —■ inga äventyrligheter det är fråga
om för kommunerna.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till min reservation.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Här föreligger från
Kungl. Maj :ts trogna opposition, om jag
får använda en utländsk term i svensk
översättning, två olika yrkanden, som
inte alls kan förenas.

Det ena yrkandet har i kammaren
framförts av herr Velander och avser, att
man skall sänka fastighetsskatten från
4 till 3 procent. Det är alltså ett förslag,
som innebär, att riksdagen skall fortsätta
på den väg, som den slog in på i
fjol, då skatteprocenten sänktes från 5
till 4. Det är också — det får jag villigt
erkänna -— i överensstämmelse med
riksdagens mening så till vida, att riksdagens
mening är att fastighetsskatten skall
successivt avskrivas. Det är bara fråga
om den takt, i vilken vi skall vandra mot
detta mål.

Förra årets nedskrivning av skatteprocenten
från 5 till 4 betydde att kommunerna
förlorade 40 miljoner kronor i
effektiv fastighetskatt. Kommunerna var
över huvud taget misstänksamma och
motspänstiga, eftersom de måste skaffa
sig kompensation för detta skattebortfall.
Det måste bli en övervältring av skattebördan
på andra skattebetalare. Bland
dem befinner sig för övrigt också fastighetsägarna
själva. Vad dessa såsom
grupp betraktade vinner i minskad fastighetsskatt,
förlorar inkomsttagarna
över lag inom kommunen genom att inkomstskatten
måste höjas. Kommunen
kan nämligen inte undvara dessa pengar.
Detta har gjort kommunalmännen — efter
vad jag tror inom alla partier —
mycket betänksamma inför en alltför
snabb avskrivning av den kommunala
fastighetsskatten. Man har därför beslutat
sig för att gå fram i etapper, och i
fjol tog man bort en procent. Om vi nu
skulle följa herr Velander, skulle det
betyda, att kommunerna, som i fjol förlorade
40 miljoner, i år skulle förlora,
efter vad de sakkunniga räknat med,
ungefär 35 miljoner kronor. Det beloppet
skulle alltså ersättas genom en höjning
av inkomstskatten i kommunerna.

Jag vill erinra om att en sådan åtgärd
skulle få sin största betydelse i sådana
orter, där man är mycket beroende av
fastighetsskatten. Jag tror att också herr
Velander nämnde, att en ökommun utanför
Stockholm, Nämdö, skulle få en skatteökning,
landstingsskatten inberäknad,
med 3 kronor 75 öre per skattekrona.
Det är alldeles uppenbart, att när en
sådan kommun förlorar en femtedel av
sitt fastighetsskatteunderlag, så blir även
det rätt kännbart. Skulle kommunen ytterligare
förlora en femtedel i enlighet med
högerns förslag nu, skulle det givetvis bli
ännu besvärligare. Om vi tar godskommunerna
nere i Skåne skulle de visserligen
drabbas lika hårt som kommuner
med rik sommarstugebebyggelse, men
en nedskrivning av fastighetsskatten
skulle även där bli mycket kännbar. Under
dessa förhållanden är det anledning
att här skynda långsamt. Men målet avser
vi att nå.

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen m. m.

Vid denna riksdag har Kungl. Maj:t
lagt fram en proposition, enligt vilken
kommunerna skall avsätta ett belopp,
motsvarande den extra fastighetsskatt,
som de kommer att få 1957. Avsättningen
skall vara gjord senast 1957 men kan
fördelas på de mellanliggande åren.
Medlen skall bilda en särskild skatteregleringsfond.
Motivet till åtgärden, som
gäller omkring 300 miljoner kronor, angives
av Kungl. Maj :t vara att fonden
skall användas för att lindra anpassningssvårigheterna,
då kommunerna i en
framtid kommer att gå miste om den
kommunala fastighetsskatten. Genom ett
sådant förslag skapar man ett medel som
möjliggör att i en relativt nära framtid
avskaffa fastighetsskatten.

Jag tror att kommunalmännen är mycket
tacksamma för att man inte går för
snabbt fram utan låter kommunerna få
tid att bereda sig tills den dagen kommer
då de skall tömma denna kalk. Denna
skatteregleringsfond blir då bra att
ha för att mildra avvecklingssvårigheterna.
Detta förslag från regeringens sida
är inte bara ett uttryck för förtänksamhet.
Det är också ett löfte att inom
en snar framtid överväga, huruvida inte
förslag bör framläggas för riksdagen om
att gå vidare på vägen att nedskriva fastighetsskatten.

Herr Velander berörde fastighetsskattens
betydelse för den kommun, där fastigheten
är belägen, i de fall, då fastigheten
ingår i en även annorstädes bedriven
rörelse. Utskottet har uppmärksammat
den saken och uttalat, att den noga
bör övervägas för att man skall nå ett
rättvist resultat. Eftersom de skattelagssakkunniga
inte framlagt något förslag
om slopande av fastighetsskatten, hade
de inte tänkt på denna följd av en avveckling
eller nedskrivning av fastighetsskatten.
Jag tycker, att utskottet varit
mycket erkännsamt mot högern i
detta avseende, då denna fäst fingret på
en om punkt, där man måste försöka att
vidta åtgärder när den stunden kommer
då fastighetsskatten i större utsträckning
än nu nedskrives eller helt avskrives.

Utskottet har i år inte ansett sig böra
föreslå någon ytterligare nedskrivning

av fastighetsskatten, förrän det har sett
verkningarna av den förra året beslutade
nedskrivning av fastighetsskatten,
vilken genomföres först från och med
i år. Men utskottet är berett, att när litet
större erfarenheter vunnits och när
måhända kommunerna hunnit samla i
ladorna, tillstyrka förslag om ytterligare
nedskrivning. Principiellt råder ju ingen
skillnad mellan partiernas ställningstagande
i utskottet med avseende på fastighetsskattens
slutliga avskrivning.

Jag kommer nu in på folkpartiets säryrkande.
Folkpartiets säryrkande går ut
på att ett belopp av 20 000 kronor av fastighets
taxeringsvärde måtte undantagas
vid beräkning av garantibelopp för fastigheten.
Detta förslag är mycket listigt
— över huvud taget är folkpartiet ett
parti, som utvecklar sig i politisk list för
varje år, och jag tror att det nu kan tillerkännas
ett synnerligen högt betyg i det
avseendet.

Men när det gäller listiga förslag gäller
det att noga se till, vad de egentligen
innebär. Och vad innebär då detta förslag
att nedsätta taxeringsvärdet med
20 000 kronor? Jo, då är man ute för att
försöka fånga med allt det politika lim
man har till förfogande — och det är
rätt mycket — närmast villafastigheternas
ägare. Det är uppenbart, att om en
villaägare sitter med en fastighet, vars
taxeringsvärde inte är högre än 20 000
kronor, slipper han hela sin fastighetsskatt,
d. v. s. efter ett repartitionstal av
4 skulle det betyda att han, om fastigheten
är värd 20 000 kronor, tappar 8
skattekronor. Och vad kan det innebära
i skattelindring? Kanske 100 kronor! Och
då kommer man till egnahemsägaren
och säger: »Se här, käre vän, får du
100 kronor av oss — folkpartiet -— som
i varje fall försöker att genomdriva detta
i riksdagen!»

Det är limmet. Men man borde fortsätta
vandringen med limstången. Man
kunde t. ex. bege sig till dem, som äger
en lägenhet i ett bostadsrättsföreningshus,
där det kanske finns 50 lägenheter.
Denna fastighet är exempelvis taxerad
till en miljon kronor. Detta belopp skall
också nedsättas med 20 000 kronor. Det

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen m. m.

blir alltså att fördela dessa 100 kronor
på 50 lägenhetsinnehavare. Jag tror inte
att man fångar så värst många flugor,
när man kommer till bostadsrättsföreningarnas
medlemmar!

Om man kommer till den stora massan
av hyresgäster, till vilka de flesta
av oss hör, blir det även där ofta fråga
om stora fastigheter i stenstaden. Det
stora stenhus, som jag bebor, hyser förmodligen
något hundratal hyresgäster -—
kanske ännu flera. Om det blir en nedsättning
på 20 000 kronor och hyresvärden
har möjlighet att dela ut 80 å 100
kronor till alla dessa hyresgäster, blir
det inte många ören per man. »Tack,
kära folkparti, vi får en krona i lyckligaste
fall!» Det är faktiskt innebörden
i folkpartiets förslag.

Nyss stod en talesman för folkpartiet
och talade om behandlingen av resor
för inkomsters förvärvande och menade,
att det förelåg olikhet mellan statliga
och enskilda tjänsteresor. Han hade nog
rätt i visst avseende. Men då underströk
vederbörande med stor styrka att vad
som är viktigt i all beskattning — och
detta sades med darr på rösten — är
att beskattningen var rättvis och drabbade
alla lika. Det är alldeles riktigt.
Men i detta nu diskuterade fall bryr
man sig inte alls om den rättvisa beskattningen.
Här gynnar man dem som
bor i egna villor på bekostnad av dem
som bor i hyreshus eller i bostadsrättsföreningshus.
Nu skulle man naturligtvis
även kunna få med de sistnämnda, om
skattefrihet medgavs för 20 000 kronor
på envar lägenhet i fastigheten. Men då
kunde vi lika gärna avskaffa fastighetsskatten
helt, ty i så fall blev det inte
mycket kvar. Enligt en beräkning från
Norrtälje skulle i så fall praktiskt taget
hela fastighetsskatten försvinna.

Vilka skulle nu verkningarna i kommunerna
bli, om man införde detta avdrag
på 20 000 kronor? Ja, på den där
ön, som är översållad med sommarvillor,
har nog de flesta villorna ett taxeringsvärde
som är mindre än 20 000
kronor, och för dem skulle det alltså inte
bli någon fastighetsskatt alls. Det skulle
betyda, att det måste bli en höjning av

utdebiteringen i kommunalskatt — kanske
inte med 3: 75 men sannolikt med
3 kronor. Jag har litet svårt att förstå
det rättmätiga i att de som bor på ön

— låt vara endast några månader om
året — skulle slippa att betala skatt så
när som på den lilla kommunala inkomstskatt,
som de till äventyrs skulle få betala.

I varje fall måste man ge dessa sommarvilleorters
kommunalmän tid att ordna
för den kommunala fastighetsskattens
avskaffande och inte genomföra ett sådant
helt eller i stor utsträckning på en
gång. Men detta är vad man skulle göra
enligt folkpartiets förslag.

Om fastighetsskatten helt avskaffades,
skulle det i Norrtälje, som ju har anförts
som ett exempel, leda till en höjning
av inkomstskatten med 95 öre. Om
sedan landstingsskatten lagts till, skulle
det röra sig om ett belopp av sannolikt
1 krona och 25 öre. Om vi medgav ett
avdrag av 20 000 kronor, skulle den kommunala
inkomstskatten ökas med 42 öre.
Om vi därtill räknade landstingsskatten

— Stockholms län är ett tättbebyggt område
och där finns massor av villor
och egnahem — är det möjligt att skatten
skulle behöva höjas med 50 å 60 öre.

Hur skulle det nu bli för villaägarna
och egnahemsägarna t. ex. i Norrtälje?
Ja, de tappar 8 skattekronor, vilket, om
man räknar med en skatt på 12 kronor,
skulle betyda ungefär en hundralapp i
skatteminskning. Men så skulle å andra
sidan den kommunala inkomstskatten
ökas med låt oss säga 50 å 60 öre. Det
innebär för en person med 10 000 kronors
inkomst, att hälften av den vinst
han gjorde genom bortfallet av de 20 000
kronorna skulle gå förlorad genom denna
ökning av kommunalskatten. Den höjda
utdebiteringen skulle öka hans kommunalskatt
med 50 eller 60 kronor.

Hur skulle det bli för dem som inte
är villaägare — villaägarna vinner ju
ändå något på kuppen, även om det inte
blir så mycket som folkpartiet förespeglar?
Ja, de skulle naturligtvis bara få
en ökning av kommunalskatten.

Damerna och herrarna har ju sig bekant,
att folkpartiet har många limspön

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Om vissa ändringar
ute. Det vill t. ex. också sänka uttaget
till statsskatten från 110 till 100 procent.
Om nu det förslaget genomfördes —
huruvida det är ekonomiskt görligt får
vi diskutera vid en senare tidpunkt under
denna riksdag — skulle det för en
vanlig hyresgäst med 10 000 kronors inkomst
betyda, att han fick betala ett
belopp, ungefär motsvarande sänkningen
av statsskatten på 50 å 60 kronor, i ökad
kommunal inkomstskatt. Han skulle buga
sig för sänkningen av den statliga inkomstskatten,
men han skulle inte vara
vidare tacksam för den motsvarande ökningen
av den kommunala inkomstskatten.
Han är en av dem som blir fullständigt
lurade på konfekten när det gäller
sänkningen av den statliga inkomstskatten.

Jag har gjort detta diskussionsinlägg
i förhoppning om att folkpartiet vid spridandet
av sin upplysning •— något annat
är det naurligtvis inte fråga om från det
hållet — även måtte ta med mina randanmärkningar.

Läget är sådant, herr talman, att det
säkerligen inte är lämpligt att företa någon
ytterligare skattesänkning, innan
kommunerna hunnit rusta sig för ett vidaregående
på den linjen. Jag kan därför
inte ansluta mig till högerns förslag.
Och folkpartiets förslag om minskning
av taxeringsvärdet med 20 000 kronor
vid beräkning av garantibeloppet strider
mot viktiga rättfärdighetsprinciper när
det gäller beskattning. Det strider mot
grundsatsen om likhet i beskattningen.
Det är en kurtis med vissa väljare vilken
icke bör av riksdagen lagfästas. Yad vi
bör sträva efter, när vi söker genomföra
en sänkning av fastighetsbeskattningen,
är att denna sänkning kommer att åtnjutas
av praktiskt taget alla. I varje fall
bör vi då det gäller en sådan skatt som
fastighetsskatten se till att sänkningen
kommer alla egnahemsägare och delägare
i hyresrättsfastigheter till godo och
därjämte alla hyresgäster.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i detta ärende.

Herr VELÄNDER (h):

Herr talman! De spörsmål, som vi här
är inne på och som herr Sjödahl hade

beträffande fastighetsbeskattningen m. m.
rätt mycket att säga om, diskuterade vi
mycket ingående under maj månad i
fjol. Det kan därför inte komma i fråga
att jag inlåter mig på något längre bemötande
av vad herr Sjödahl anförde.
Jag har så mycket mindre anledning
därtill som herr Sjödahl inte vände sig
emot mig i sin argumentering, utan mot
herr Spetz såsom företrädare för den
ståndpunkt som folkpartiet intagit.

Vad den ståndpunkten beträffar skall
jag inte säga någonting annat än att, då
folkpartiet — liksom övriga partier -— i
fjol var mycket angeläget om att understryka
att dess ståndpunkt var fastighetsskattens
eliminerande i dess helhet
men samtidigt förklarade, att enligt
dess uppfattning det då inte var möjligt
att gå längre än till en sänkning av
repartitionstalet från 5 till 4, känner jag
mig i viss mån chockerad, när folkpartiet
nu fullföljer en linje, som i själva
verket innebär, att man även via den
rätt väsentligt minskar det effektiva fastighetsskatteunderlaget.
Detta har ju av
herr Sjödahl exemplifierats bl. a. genom
talet om hur folkpartiets förslag skulle
verka för Norrtälje.

Jag är inte säker på att jag har kunnat
tränga in i folkpartiets tankegång på
denna punkt. Men jag vill säga — och
det är en deklaration å min sida — att
eftersom ett fullföljande av folkpartiståndpunkten
väl skulle komma att även
det leda till fastighetsskattens bortfallande
i dess helhet, är jag beredd att i dag
med min röst stödja herr Spetz’ reservation,
om den reservation, som jag närmast
företräder, blir utslagen. Jag anser
emellertid, att detta icke är den raka
vägen, tv den går över en sänkning
undan för undan av repartitionstalet,
därest man icke vill slopa fastighetsskatten
på en gång. Jag känner mig sålunda
något olustig inför folkpartiets
förslag, eftersom jag inte riktigt förstår,
varför man inte skall kunna förena sig
om den klara linje som jag nyss nämnt
och som alla partier tidigare i princip
har anslutit sig till.

Jag noterar med tacksamhet herr Sjödahis
uttalande, att hans egen och hans
partis ståndpunkt är fastighetsskattens
fullständigta eliminerande under, såsom

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen m. m.
han uttryckte det, »en relativt nära

framtid». Det är bara begreppet »relativt
nära framtid» som jag kan ställa
mig något frågande inför. Men eftersom
detta inte kan betyda alltför många år
och eftersom herr Sjödahl på grund av
sin principiella inställning och på grund
av sin fruktan för herr Spetz’ linje säkerligen
kommer att ansluta sig till min
ståndpunkt, får jag för dagen inhösta
såsom en stor vinst att herr Sjödahl har
avgivit den deklaration, som jag nyss
åberopade.

Det är möjligen någon som frågar sig,
hur stort det skattebelopp är som tillföres
rikets kommuner genom fastighetsbeskattningen.
Utgår man ifrån fjolårets
siffror, finner man, att det efter förra
årets beslut rör sig om cirka 115 miljoner
kronor. Därav belöper då på jordbruksfastighet,
om jag inte minns fel,
cirka 4 miljoner kronor. Jag är för min
del övertygad om att därest man nu tog
det steget, att man avskaffade fastighetsskatten
på en gång, skulle endast ett fåtal
kommuner i detta land därigenom
komma i ett sådant läge, att det enligt
övliga grunder skulle vara påkallat att
tillföra dem bidrag av skatteutjämningsmedel.
Men jag vill understryka — jag
har antytt det förut i dag och jag betonade
det starkt i fjol — att, om den reformen
för någon kommun skulle medföra
en mera avsevärd höjning av utdebiteringen,
är det alldeles klart att den
kommunala skatteutjämningen får sätta
in. Jag tror emellertid — jag upprepar
det —■ att detta skulle bli nödvändigt endast
i ytterst få fall.

Ett av de exempel, som i fjol berördes
mer ingående, avsåg Norrtälje. Därvid
resonerade man på det sättet, att, om
fastighetsskatten toges bort med ens,
skulle det medföra en höjning av den
kommunala utdebiteringen med 95 öre
per skattekrona. Huruvida det av den
anledningen skulle »bli synd om» de
skattskyldiga i sagda stad kan jag inte
yttra mig om, det beror ju på hur hög
utdebitering man f. n. har där. Om emellertid
Norrtälje nu har en låg utdebitering,
är jag för min del inte benägen
att tycka synd om dess invånare och

detta därför att skattebördan dock blir
rättvisare fördelad. Vi skall nämligen
inte glömma, att de, som i första rummet
får svara för den effektiva fastighetsskatten,
som regel dock är de fastighetsägare
som på grund av stor försörjningsbörda,
skuldsättning och andra
svårigheter har den svagaste bärkraften.
I fallet Nämdö, en mycket liten församling,
som vi talat så mycket om och
där höjningen av utdebiteringen skulle
bli kanske 3 kronor och 45 öre, är ju
ett extremt undantagsfall, och där har ju
skatteutjämningen sin givna plats. Beträffande
skatteutjämningen bör vi förresten
erinra oss, att stödet till skattetyngda
kommuner, som en gång uppgått
till cirka 20 miljoner kronor, har undan
för undan kunnat minskas, och jag
skulle tänka mig att det för det löpande
budgetåret rör sig om kanske inte fullt
en miljon kronor.

Vi bör inte heller glömma bort, att
om de 115 miljonerna i kommunalskatt
bortfaller, bortfaller också motsvarande
belopp såsom avdrag vid den statliga beskattningen.
Följaktligen blir det en ökning
av det statliga skatteunderlaget.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag tänker inte på något
sätt bemöta herr Sjödahls som vanligt
mycket fantasifulla beskrivningar av
folkpartiets listighet och — förmodligen
— uselhet. Jag vill bara påpeka att herr
Sjödahls argumentering helt och hållet
bortser från de beslut som riksdagen
fattade dels i fjol om schablontaxering
av en- och tvåfamiljshus, dels i år om
bostadsrättsföreningarna. Genom den
schablontaxering, som vi har beslutat
för de sistnämnda, får ägarna där en
väsentlig lindring av sin skattebörda.

När jag hörde herr Sjödahl började
jag fundera på om inte herr Sjödahl i
sin bevisföring skulle ha kommit därhän,
att det rent av för en egnahemsägare
skulle ställa sig dyrare om han
fick 20 000 kronor av fastighetens taxeringsvärde
undantagna från skatt! I varje
fall var det ju bra nära att han skulle
ha råkat så illa ut. Förtjänsten skulle

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen m. m.

åtminstone bli mycket ringa. Om bruttoförtjänsten
för honom var 100 kronor
skulle detta motverkas av en höjning på
utdebiteringen, som kanske för den enskilde
villaägaren betydde ungefär lika
mycket. Ja, jag tycker att detta exempel
nästan borde visa att det framlagda förslaget
inte är så äventyrligt.

Herr Sjödahl säger med stark emfas
att när vi skall ändra på fastighetsbeskattningen
skall vi göra någonting som
gäller alla. Men, herr Sjödahl, det är ju
så att den effektiva fastighetsskatten
träffar bara ett litet fåtal. Varje ändring
vi gör i fastighetsbeskattningen, om vi
sänker repartitionstalet eller vidtar den
ändring som jag har föreslagit, kommer
bara att gälla för en mindre grupp inom
kommunen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag skulle här bara vilja
deklarera från bondeförbundets sida, att
vi ingalunda har släppt tanken att man
skall ta bort fastighetsskatten så fort
som möjligt. Men jag blev litet förvånad
när jag hörde herr Velander säga, att
vi kan göra detta nu, eftersom 115 miljoner
kronor inte har någon betydelse
för kommunerna. Jag tror tvärtom att
det kommer att sätta rätt djupa spår,
allra helst som man för ett år sedan beslöt
att sänka repartitionstalet från 5
till 4 och detta ännu inte har trätt i
kraft.

Därför ansåg vi inte att man utan vidare
kunde ytterligare försämra läget
för kommunerna. Då kunde man riskera
att behöva komma med någon annan
skatt i stället. Vi har många gånger varit
med om att ta bort en skatt, men
året därpå har en annan måst införas.
Skall vi, herr talman, ta bort fastighetsskatten,
bör vi se till att vi slipper få
någon annan skatt i stället. Annars vinner
man ju inte mycket.

Jag tror att vi för dagen gör klokast i
att följa utskottets förslag, men vi bör
inte låta detta utgöra något motiv för
att behålla denna skatt i framtiden. Så

snart vi har resurser därtill bör vi ta
bort hela fastighetsskatten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Till herr Elofsson vill
jag blott säga, att han gör sig skyldig
till en uppenbar förvanskning, när han
påstår, att jag har förklarat, att »115 miljoner
kronor inte betyder någonting för
kommunerna».

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr
Velander, att kammaren skulle dels avslå
utskottets hemställan i punkten 1
och antaga det förslag, som innefattades
i den av honom och herr Nilsson i Svalöv
vid betänkandet avgivna reservationen,
dels ock bifalla utskottets hemställan i
punkten 2; samt 3:o), av herr Spetz, att
det förslag skulle antagas, som innehölles
i den av honom m. fl. vid betänkandet
anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Spetz’ yrkande.

Herr Velander äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsut -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Ang. stiftsnämnds beslutförhet m. m.
skottets betänkande nr 36 antager bifall
till herr Spetz’ yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Velanders yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertal röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse;

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren dels
avslå utskottets hemställan i punkten 1
och antaga det förslag, som innefattas i
den av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv vid betänkandet avgivna reservationen,
dels ock bifalla utskottets hemställan
i punkten 2.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja ■— 96;

Nej — 14.

Därjämte hade 26 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 60 § samt anvisningarna
till 60 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. in.; och
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt fogade varuförteckningen.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av väckt motion om ändring i pensionsgrunderna
för de äldre riksdagsvaktmästarna,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrog ånyo första lagutskottets utlåtanden: nr

15, i anledning av väckta motioner
angående viss översyn av lagen om
trafikförsäkring å motorfordon; och
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående utredning om lagskydd åt
frikyrkopastors tystnadsplikt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
35 § lagen den 18 april 1952 (nr 167)
om allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. stiftsnämnds beslutförhet m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av väckta
motioner om viss ändring av den ecklesiastika
boställsordningen m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr 244 i

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

första kammaren av herr Larsson, Nils
Theodor, och nr 304 i andra kammaren
av herr Larsson i Luttra.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla

1) om vidtagande av sådan ändring av
stiftsnämndsinstruktionen, att stiftsnämnd
bleve beslutför vid närvaro avfyra
ledamöter, samt

2) om framläggande av förslag till sådan
ändring av den ecklesiastika boställsordningen,
att ersättare oberoende
av personligt suppleantskap skulle kunna
inkallas vid förfall för någon av de
ordinarie ledamöterna.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att förevarande
motioner, I: 244 och II: 304, måtte överlämnas
till stiftskansliutredningen för
övervägande under dess fortsatta arbete.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(bf):

Herr talman! Jag har i denna kammare
väckt en motion med förslag om en
viss förbättring i ett avseende; i motionen
yrkas vidtagande av sådana ändringar
i stiftsnämndsinstruktionen, att stiftsnämnden
blir beslutför vid närvaro av
fyra ledamöter i stället för fem, och om
framläggande av förslag till sådan ändring
av den ecklesiastika boställsordriingen,
att ersättare oberoende av personligt
suppleantskap må kunna inkallas
vid förfall för ordinarie ledamöter.

Om detta har utskottet funnit, att synpunkterna
är värda beaktande. Man
skulle ha kunnat vänta sig, att utskottet
hade dragit konsekvenserna av detta och
föreslagit riksdagen att besluta om dessa
små ändringar. Men se, det har inte varit
möjligt. Utskottet har faktiskt hittat
en utredning som ärendet kunnat hakas
fast på, en som benämnts stiftskansliutredningen
och för vilken detta ärende
var fullständigt främmande. Vid remissen
har sagts, att inget önskemål om ändring
tidigare har framkommit, och ut -

Ang. stiftsnämnds beslutförhet m. m.
redningen har ställt sig oförstående. Till
denna utredning vill nu utskottet hänvisa
detta lilla ändringsförslag. Det borde
inte ha kostat utskottet alltför mycket,
sedan man prövat och funnit ändringen
vara lämplig, att föreslå en förbättring
på detta område.

Nu vågar jag inte här ställa något förslag
om bifall till motionen. Jag har bara
velat fästa uppmärksamheten på att man
här hade kunnat gå en kortare väg än
den vanliga vägen att hänga detta lilla
förbättringskrav på en utredning, som
till på köpet själv känt sig främmande
för uppdraget.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Som framgår av utskottsutlåtandet
tillsatte chefen för ecklesiastikdepartementet
i september 1952 sakkunniga
för att verkställa utredning rörande
organisationen av stiftsstyrelsernas
kanslier. Då vi tyckte att den nu aktuella
frågan var mycket likartad med
de frågor, som den s. k. stiftskansliutredningen
skall syssla med, var det en allmän
mening inom utskottet att överlämna
den till denna utredning, som består
av tre personer. Till denna har dessutom
kallats två experter, som just sysslar med
ärenden som hör till stiftskanslierna.
Stiftskansliutredningen bör sålunda vara
ett riktigt forum, där denna fråga säkerligen
kommer att behandlas på ett sätt,
som jag hoppas skall tillfredställa motionären.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 19, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för förbättring av fastighetsbestånd,
som skadas genom vägbyggnad;
och

nr 21, i anledning av väckt motion om
inrättande av ett jaktråd.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Om genomgående zontariffberäkning mellan järnvägar och busslinjer m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
bemyndigande att försälja viss kronan
tillhörig fast egendom, m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 11, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 12, med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
inrättandet av en veterinärklinik
i Hälsingborg jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om genomgående zontariffberäkning

mellan järnvägar och busslinjer m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, över motioner
om införande av genomgående zontariffberäkning
mellan å ena sidan statens
järnvägar och å andra sidan postverkets
och statens järnvägars busslinjer
m. m.

I de likalydande motionerna I: 160 av
herr Veländer m. fl. och II: 353 av herr
Östlund m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en skyndsam utredning
av möjligheterna till införande av genomgående
zontariffberäkning mellan
statens järnvägar å ena sidan och postverkets
och statens järnvägars busslinjer
å den andra samt lika persontrafiktaxor
för de båda berörda kommunikationsverkens
busslinjer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 160 och
II: 353 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Det må tillåtas mig att
här säga några ord i anslutning till det
föreliggande utskottsutlåtandet. Det blir
knappast något vemodigt begravningstal
över de däri behandlade motionerna.
Utskottet, som är enhälligt, finner nämligen
de av »motionärerna framförda
önskemålen förtjäna det största beaktande
från statsmakternas sida». Och utskottet
tillägger: »Det är enligt utskottets
uppfattning en angelägenhet av stor
vikt att i trafikhänseende missgynnade
delar av landet, enkannerligen norrlandslänen,
får sina berättigade önskemål
om billigare och mera rationellt
samordnade transporter tillgodosedda
utan större tidsutdräkt.»

Att utskottet i fråga om införandet av
en genomgående zontariffberäkning mellan
statens järnvägar å ena sidan samt
postverkets och statens järnvägars busslinjer
å den andra nödgats uppmärksamma
existensen av den sittande järnvägstaxekommittén
saknar väl inte motionärerna
all förståelse för. Att denna
kommitté, vars utredningsuppdrag omspänner
så angelägna och trängande
spörsmål, redan arbetat eller åtminstone
suttit i sex år och måhända kommer
att konsumera ytterligare en avsevärd
tid för slutförandet av sitt uppdrag måste
dock utlösa stark otålighet. Det må
likväl vara tillåtet att hoppas, att kommittén
snarast möjligt kommer att slutföra
sitt uppdrag och att den av motionärerna
avsedda genomgående zontariffberäkningen
därigenom också blir en
verklighet.

Beträffande införandet av lika persontrafiktaxor
för de båda kommunikationsverkens
busslinjer, alltså postverkets
och statens järnvägars, vill jag i
frågans nuvarande läge understryka angelägenheten
av att de båda styrelserna
måtte, på sätt de själva i yttranden över
motionerna varit inne på, i samråd och
utan större omgång undersöka möjligheterna
till genomförandet av en mera
enhetlig taxesättning, därvid de av motionärerna
framförda synpunkterna bör
i möjligaste mån beaktas.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Onsdagen den 7 april 1954.

Nr 13.

Om genomgående zontariffberäkning

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtanden hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 14,
över motion om redovisning av statens
spritinkomster och samhällets av spritbruket
föranledda utgifter, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
j or dbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 157, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55 jämte
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 158, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar, in. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter in. in.;
och

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

mellan järnvägar och busslinjer m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 60 § samt anvisningarna
till 60 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.; och
nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt fogade varuförteckningen.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 162, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 35 § lagen den 18
april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 17 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 523, av herr Larsson, Nils Tlieodor,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse
av § 49 mom. 2 regeringsformen samt
§ 1 mom. 2, § 38 mom. 2, § 45, § 55
mom. 1 samt §§58 och 63 riksdagsordningen; nr

524, av herr Osvald m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anläggning av ett ångkraftverk
på västkusten;

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1954.

Interpellation ang. lagringsförhållandena

nr 525, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr
444) om tillståndstvång för byggnadsarbete; nr

526, av herrar Eskilsson och Björnberg,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till fiskeristadga
m. m.; samt

nr 527, av herr Hällgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till fiskeristadga m. m.

Interpellation ang. lagringsförhållandena
för viss brödspannmål.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! För närvarande har vi
här i landet betydande kvantiteter brödspannmål
lagrade, dels importerade och
dels hemmaproducerade sådana. En väsentlig
del av nämnda brödspannmål utgöres
av överskott, som ej kan konsumeras
i det egna folkhushållet och ej
heller med fördel kan avsättas genom
export. I väntan på att i ett eller annat
avseende komma till användning ligger
dessa spannmålskvantiteter till en betydande
del förvarade i lokaler och under
förhållanden, som ej kan anses som
betryggande ur förvaringssynpunkt. Inte
sällan består dessa förvaringsutrymmen
av logar, lador och andra provisoriskt
iordningställda sådana, i vilka en kontinuerlig
och ändamålsenlig skötsel av
spannmålen svårligen går att upprätthålla.
I många fall kan man i dessa lokaler
heller inte förhindra, att exempelvis
råttor och annan ohyra medverkar
till att föroreningar och andra olägenheter
uppstår. Man kan av denna bristfälliga
förvaring dra den slutsatsen, att
åtskilliga av dessa spannmålskvantiteter
löper risk att ta skada och härigenom

för viss brödspannmål,
bli oanvändbara för sitt ursprungliga
ändamål som människoföda.

Även om det ovannämnda spannmålsöverskottet,
så långt man i dagens läge
kan bedöma, inte erfordras för den inhemska
konsumtionen och även om exportmöjligheterna
heller inte ter sig särskilt
gynnsamma, så är det ändock ett
samhällsintresse, att denna brödspannmål
inte förfares eller genom en bristfällig
lagring till sin kvalitet blir så
försämrad, att den ej kan användas för
avsett ändamål. Avsevärda ekonomiska
förluster skulle nämligen uppstå, därest
en större del av detta spannmålsöverskott
skulle behöva klassas ned och senare
användas som kreatursfoder.

Med hänvisning till vad ovan framhållits
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få rikta följande
frågor:

1) Hur stor kan den kvantitet brödspannmål
beräknas vara, som för närvarande
på angivet sätt ligger lagrad i
lokaler, vilka provisoriskt iordningställts
för ändamålet och vilka ej kan betecknas
som fullt betryggande ur förvaringssynpunkt? 2)

Vilka åtgärder ämnar statsrådet
vidtaga till förhindrande av att dessa
kvantiteter av brödspannmål genom en
fortsatt otjänlig lagring ytterligare försämras
och därigenom blir olämpliga
som människoföda med de ekonomiska
förluster vartill detta måste föranleda
även för statsverket?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.31.

In fidem
G. Ii. Berggren.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

641125