Tisdagen den 5 december Sid
ProtokollRiksdagens protokoll 1967:49
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 49
FÖRSTA KAMMAREN
1967
5—6 december
Debatter m. m.
Tisdagen den 5 december Sid.
Svar på interpellation av herr Isacson (h) ang. kostnaderna för
äganderättsutredningar inom Kopparbergs län, m. m......... 3
Interpellation av herr Andersson, Torsten, (ep) ang. åtgärder för
tryggande av sysselsättningen i Sjuhäradsbygden ............ 12
Onsdagen den 6 december
Remissdebatt ang. Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174 (ang. återkal -
lande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning) .............. 14
Om utökad cancerforskning ................................ 49
Om en beredskapsplan för samordning av transportresurserna
i Norrland ............................ 51
Tillämpning av ensittarlagen inom detaljplanerade områden .... 53
Samhällets kulturpolitiska uppgifter ........................ 58
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 6 december
Utrikesutskottets utlåtande nr 13, ang. yttrande över vissa rekommendationer
och resolutioner som Europarådets rådgivande
församling antagit ...................................... 48
— nr 14, ang. godkännande av en av UNESCO :s generalkonferens
antagen konvention mot diskriminering inom undervisningen 48
1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 49
2
Nr 49
Innehåll
Sic).
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 56, om utredning angående
social forskning .................................. 48
Andra lagutskottets utlåtande nr 69, ang. ändrad lydelse av 24 §
1 mom. och 39 § civilförsvarslagen ........................ 48
Statsutskottets utlåtande nr 177, om statsbidrag för anordnande
av skyddsrum m. m..................................... 49
— nr 178, ang. riksdagens revisorers särskilda berättelse om for
tifikationsförvaltningens
anlitande av visst konsultföretag .. 49
— nr 179, om ökad samhällsekonomisk forskning ............ 49
— nr 180, om utökad cancerforskning........................ 49
— nr 181, ang. utbildning i Sverige av personal för behandling
av skelögda barn ........................................ 51
— nr 182, om inrättande av professurer i personaladministration
vid de tekniska högskolorna.......................... 51
— nr 183, om inrättande av ytterligare en juridisk fakultet .... 51
— nr 184, om ytterligare utbildning av tandläkare ............ 51
— nr 185, om förlängning av förordnande som docent ........ 51
■— nr 186, om en beredskapsplan för samordning av transportresurserna
i Norrland .................................... 51
— nr 187, ang. fortsatt omorganisation av televerket, m. m..... 53
— nr 188, ang. riksdagens revisorers särskilda berättelse om
televerkets bostäder i Nynäshamn.......................... 53
— nr 189, ang. riksdagens revisorers särskilda berättelse om redovisningen
av förskott till vissa plankostnader ............ 53
Bankoutskottets utlåtande nr 58, ang. tillhandahållande av riksdagstryck
m. m. till bibliotek ............................ 53
Första lagutskottets utlåtande nr 60, ang. ändring i föräldrabalken
m. m........................................... 53
•—- nr 62, ang. ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o), 14:o) och 17:o)
lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt ...................... 53
— nr 63, ang. fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen ...... 53
— nr 64, ang. ändring i lagen om aktiebolag.................. 53
Andra lagutskottets utlåtande nr 70, ang. sammanslagning av medicinalstyrelsen,
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
och socialstyrelsen ................................ 53
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57, ang. begränsad giltighetstid
för lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område samt ändrad lydelse av 1
och 1 a §:§ samma lag, m. m............................. 53
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57, om utredning angående
samhällets kulturpolitiska uppgifter .............. 58
— nr 58, om en allsidig kulturutredning .................... 62
Tisdagen den 5 december 1967
Nr 49
3
Tisdagen den 5 december
Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.
Justerades protokollet för den 24
nästlidne november.
Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:
Till riksdagens första kammare
Med stöd av bifogat läkarintyg anhåller
jag härmed om ledighet från
riksdagsuppdraget under tiden den
5/12—den 8/12.
Göteborg den 2/12 1967.
Paul Brundin
Härmed intygas på begäran att riksdagsman
Paul Brundin, Sundshagsgatan
8, Göteborg, under tiden den 5/12
till och med den 8/12 1967 är sjukskriven.
Göteborg den 1/12 1967.
Hans Jörgen Andersen
leg. läkare
Den begärda ledigheten beviljades.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 361, till Konungen angående kapitalförsörjningen
för lastbilstrafiken.
Ang. kostnaderna för äganderättsutredningar
inom Kopparbergs län, m. m.
Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Isacsons (h) interpellation angående
kostnaderna för äganderättsutredningar
inom Kopparbergs län, m. m., erhöll
ordet och yttrade:
Herr talman! Herr Isacson har ställt
vissa frågor angående äganderättsutredningarna
och verksamheten för strukturrationalisering
inom Kopparbergs
län.
Till svar vill jag meddela, att riksdagen
senast år 1966 beslutat höja kostnadstäckningen
inom lantmäteriet i
dess helhet till i genomsnitt 60 procent
för förrättningar som avser jordbruksoch
skogsbruksändamål. Enligt lantmäteritaxan
tas vid förrättning för äganderättsutredning
ut en avgift som motsvarar
50 procent av självkostnaden.
Eantmäteristyrelsen kan emellertid besluta
om ytterligare nedsättning av avgiften
då det gäller förrättning av större
allmän betydelse eller då det annars
föreligger särskilda skäl för nedsättning.
Vad gäller frågan om tillämpningen
av jordförvärvslagens 5 § vill jag framhålla,
att alla jordförvärvsärenden prövas
mot bakgrund av de förhållanden,
som råder i det enskilda fallet. Detta
innebär självfallet att de speciella strukturförhållandena
i Kopparbergs län beaktas
vid prövning av ansökningar enligt
jordförvärvslagen i fall där dessa
förhållanden är aktuella.
Herr ISACSON (h):
Herr talman! Jag ber att till jordbruksministern
få framföra ett tack för
svaret som kom snabbt. Det kännetecknas
av den knapphet och den skärpa
i formuleringen som är betecknande
för jordbruksministern, men det ger
oss ändå anledning att här ta upp en
diskussion om dessa frågeställningar,
ty jag tycker de är intressanta även om
de i viss mån kan betraktas som loka
-
4
Nr 49
Tisdagen den 5 december 1967
Ang. kostnaderna för äganderättsutredningar inom Kopparbergs län, m. m.
la. Å andra sidan är det väl så att det
som gäller för Kopparbergs län också
är tillämpligt på en hel del andra håll
i landet, där vi bär ganska besvärliga
ägoförhållanden.
I proposition 167 till årets riksdag,
som just nu ligger under behandling,
belyses på ett utmärkt sätt just de speciellt
besvärliga ägoförhållandena i
Kopparbergs län, och det förslag till
ändring av lagstiftningen som här framläggs
är naturligtvis en förbättring men
löser ingalunda alla de besvärliga problem
som finns på detta område. Jag
har ibland en känsla av att man vill
betrakta dem som så specifika och så
besvärliga att man egentligen inte kan
ta i dem, utan att det är bäst att låta
det hela rulla i väg till rena kaoset.
Men så får det naturligtvis inte vara,
utan det gäller ju att på något sätt
finna lösningar. Den nuvarande lagstiftningen,
som tar sig uttryck i lagaskiftesverksamliet,
har gällt sedan 1930-talet. Vi behöver bara studera utvecklingen
här. Det är ingen tvekan om att
lagen är ett instrument som i och för
sig är värdefullt, men lagen löser icke
några egentliga strukturproblem sett ur
dagens krav.
Hela denna verksamhet tar kolossalt
lång tid. Det finns skiften som nu håller
på att slutföras efter att ha pågått
i 25 års tid. Många av de nuvarande
skiftena pågår sedan mitten av 1930-talet, men några har satts i gång under
1940-talet. Följden av denna långsamma
tågordning är att de fastigheter som
går ut ur lagaskiftesverksamheten fortfarande
är mycket otidsenliga. De är
för små och passar i de allra flesta fall
inte in i den moderna synen på hur ett
jord- och skogsbruk skall se ut. Här kan
man verkligen säga att lagstiftningen
inte hunnit med i utvecklingen. Vi väntar
på en ny fastighetsbildningslag, och
det kan hända att man med hjälp av
den skall kunna åstadkomma någonting
mera rationellt och vettigt, men denna
lag kommer, efter vad jag har hört, att
kunna börja tillämpas först någon gång
1971 eller 1972. Lagförslaget behandlas
nu i lagrådet.
Utvecklingen har gått förbi lagstiftningen,
och någonting måste göras för
att ta vara på de möjligheter som står
till buds att förbättra förhållandena. Vi
har det instrument som heter äganderättsutredning,
en kartläggning över fastighetsförhållandena,
som gör det möjligt
att få lagfart på fastigheterna och
därefter påbörja en omarrondering och
ett ägoutbyte. I Nås kommun t. ex.
satte man 1961 i gång med ett försök
till omarrondering. Det kunde emellertid
inte genomföras utan en föregående
äganderättsutredning, men när man
väl fått den utförd kunde man rulla upp
hela problematiken. I dag är faktiskt
nästan hela den kommunen föremål för
en omskiftning, vilket betyder att det
skapas vettigare fastighetsbildningar.
Man har kunnat bygga ut skogsbilvägnätet,
och möjligheter har skapats för
en modern tillämpning av rationaliseringsverksamheten.
Jag tycker att detta
är oerhört löftesrikt. Förhållandena i
den här kommunen hör naturligtvis
inte till de svåraste, men ägarna till fastigheterna
hade en optimistisk inställning.
De ville vara med och hjälpa till,
och de krånglade inte till saken på något
sätt utan bidrog på bästa sätt till
att fullfölja det man föresatt sig.
En annan viktig sak i sammanhanget
är att lantbruksnämnden i god tid
kunde med hjälp av jordfondens pengar
skapa en markreserv. Med de erfarenheter
som nu finns säger lantbruksnämnden
på det sättet att den icke kan
göra någonting i fråga om skiftesverksamheten
i denna del av Dalarna, om
den inte har en rätt stor markreserv.
Det rycks och slits i alla jordbitar, och
det finns många som vill bli ägare till
små fastigheter. Det är svårt att stoppa
en utveckling i den riktningen, om den
inte möts av en konsekvent inställning.
Det fordras att Kungl. Maj:t i varje
ärende som kommer till prövning hjälper
myndigheterna i länet att skapa en
markreserv. Skulle Kungl. Maj :t ge till
-
Tisdagen den 5 december 1967
Nr 49
5
Ang. kostnaderna för äganderättsutredningar inom Kopparbergs län, m. m.
stånd till markförvärv i ett ärende som
kommer upp till avgörande inom de
närmaste dagarna, blir det ytterst svårt
för den framtida rationaliseringsverksamheten.
Det kan naturligtvis sägas att så mycket
pengar inte bör bindas av jordfondens
medel, men dessa kostnader måste
vägas mot kostnaderna för all annan
verksamhet på detta område. Lagaskiftesverksamheten,
som helt skall bekostas
av statliga medel, är en dyr historia.
Kostnaderna för det mera rationella
förfarandet är egentligen bara
»småpotatis» mot vad lagaskiftesverksamheten
kostar. Därför tyckte jag att
det var intressant att ta upp den här
frågan och peka på de möjligheter som
finns att på grundval av 1962 års äganderättsutredning,
ett frivilligt ägoutbyte
och med hjälp av jordfondens pengar
skapa en mera modern fastighetsbildning,
utan att stupa på all den byråkratiska
tågordning som kommer med
i spelet vid tillämpningen av lagaskiftesförfattningen.
Jag gjorde nyligen en resa i en kommun
som heter Siljansnäs och som
kanske är en av de ur turistsynpunkt
intressantaste bygderna i länet. Där påbörjades
ett laga skifte 1939. Jordbrukarna
var på den tiden optimister i
fråga om möjligheterna att skapa hyggliga
fastighetsbildningar. Sedan dess
har det uppstått massor av hinder, som
gjort att verksamheten inte kunnat slutföras.
Betydande dräneringar har utförts
med hjälp av statliga medel, och
nu kan man se hur buskarna håller på
att växa upp kring täckdikningsbrunnarna.
Det får inte gå så långt att området
växer igen, ty det är så intressant
ur landskaps- och naturvårdssynpunkt
att det måste räddas. Jag tror inte man
kan göra det med mindre man får en
vettig fastighetsbildning och därmed
också en hygglig struktur på jordbruket.
Men böndernas optimism härvidlag
har förbytts i pessimism, och detta
kommer till uttryck i att det i dag prak
-
tiskt taget inte finns eu enda jordbrukare
under 67 års ålder i denna socken.
Jag tror att många av dessa problem
kommer att bli lika svårlösta inom
andra områden om det inte sker någonting
ganska radikalt och ganska snabbt.
Mot bakgrund av de erfarenheter man
fått av Nåsfallet kan jag inte underlåta
att åberopa vad distriktslantmätare
Sven Lindskog, som handhaft denna
verksamhet, har anfört i en artikel i
Svensk Lantmäteritidskrift. Han framför
några synpunkter som jag tycker
är värdefulla i detta sammanhang, bl. a.
att man från början måste göra en
äganderättsutredning, om verksamheten
skall lyckas; att man bland jordbruksägarna
har en optimistisk syn på
frågan; att det finns en tillräckligt stor
markreserv samlad inom lantbruksnämnden
samt att man kan etablera
ett intimt samarbete mellan lantmäteri,
lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse.
Jag vill gärna understryka detta. Jag
tror det är de vägar man måste gå.
I fråga om kostnaderna skulle jag
vilja säga att i och med att lantmäteriet
har skärpt bestämmelserna om kostnadstäckning
kan det hända att en del
jordbruksägare blir avskräckta från att
delta i skiftesverksamheten när de får
höra hur höga kostnader man får ikläda
sig. Det kan ju sägas att det är ganska
löjligt att man skall liesitera för
en kostnad på mellan 10 och 20 kronor
per hektar för att få reda på vad
man äger för mark och få lagfart på
den. Detta skulle man kunna rikta ett
våldsamt angrepp mot, men man måste
ju också beakta att stärblius äger rätt
mycket mark här uppe och vidare att
här råder speciella ägoförhållanden.
Inte minst för att skapa förutsättningar
för en vettig byggnadsplanering
och få möjligheter att skapa ordentliga
förhållanden för den framtida landskapsvården
men också för att över
huvud taget få ett ordnat näringsliv på
jordbrukssidan i dessa trakter är det
6
Nr 49
Tisdagen den 5 december 1967
Ang. kostnaderna för äganderättsutredningar inom Kopparbergs län, m. m.
ett samhällsintresse att staten bidrar
med större del av kostnaderna än som
nu med 50 procent.
Man kanske inte behöver tillgripa generella
subventioner utan man kan som
jag ser det mycket väl såsom en förutsättning
för att staten skall betala större
delen av kostnaderna kräva att ägoutredningen
leder till ägoutbyte, omarrondering
och strukturrationalisering.
Då skulle man ha ett instrument
som hjälpte fram och påskyndade den
senare processen, som ju ändå är målsättningen
för det hela.
Jag tror det räcker med dessa synpunkter.
Jag har velat framföra dem
just därför att jag tror att de är av
utomordentlig betydelse för Kopparbergs
län men också därför att det finns
många andra delar av vårt land som
har liknande förhållanden. Därför är
det riktigt att det allmänna tar på sig
en större kostnad och att man samtidigt
gör det möjligt för lantbruksnämnden
att samla en markreserv för att
göra den insats som behövs i detta
sammanhang.
Herr SKÄRMAN (fp):
Herr talman! Eftersom jag i min
dagliga gärning sysslar rätt mycket med
lantmäteri, skulle jag vilja se litet mera
principiellt på denna fråga. Beträffande
äganderättsutredningarna i Dalarna
så råder ju speciella förhållanden där.
Dalmasarna har inte alltid följt den lagstiftning
som varit gällande genom tiderna.
I början på 1830-talet gjordes
storskiftena på statens bekostnad för
att ordna upp olidliga förhållanden. Vi
har sedan haft provskiften och speciella
skiften på liknande villkor.
Den fråga jag skulle vilja ta upp är
följande. Lantmäteriet har ju fått order
att gå in för full kostnadstäckning. I
stor utsträckning lämnas emellertid
subventioner på vissa förrättningar.
Många av de jordar det ofta rör sig om
har varken gränsförhållandena eller
äganderättsförhållandena fullt klarlag
-
da. De har därtill liksom stått stilla i
prisutvecklingen. Många jordar har
kanske rent av mindre värde nu. Jag
vet från mina hemtrakter i Västergötland
att det finns en mängd mosslotter,
för vilka ingen någonsin skulle vilja
betala vad det kostar att ens gränsbestämma
dem. Lantmäteritaxans väldigt
starka stegring har gjort att förrättningar
för att klara upp dessa fastighetsförhållanden
är orealistiska. Även om subventionen
är 50 procent, som när det
gäller dessa äganderättsutredningar, eller
60 procent på förrättningar enligt
jorddelningslagen, blir det i alla fall för
dyrt — enligt taxan kostar en lantmätartimme
78 kronor, och nu kommer
taxan att nästa år höjas med ytterligare
en tia. Jag har propagerat för någonting
som kallas fastighetsvärd — att
rensa upp gränserna, lägga ihop fastigheter
etc. — men det går inte att genomföra
dessa eftersom kostnaderna
blir för höga.
Jag skulle i det fallet vilja instämma
med herr Isacson — jag tror faktiskt att
staten får ta en större del av kostnaderna
om vi inte genom underlåtenhet skal!
tvinga fram och så småningom få olidliga
förhållanden.
Herr Isacson nämnde den nya fastighetsbildningslagen.
Jag har frågat justitieminister
Ivling och fått beskedet att
det förslaget 1968 skulle remitteras till
lagrådet och att man så småningom
skulle få fram det. Naturligtvis innebär
förslaget en lättnad i den mån det går
att göra enklare förrättningar, men jag
tror att detta ändå inte räcker till. Vi
har haft en del fall i de trakter omkring
Göteborg där jag arbetar -— man har
t. ex. byggt ett uthus och av olyckshändelse
råkat bygga utanför gränsen.
Förut har man kanske i ett sådant fall
köpt till en liten remsa och lagt ihop.
När man nu får höra vad kostnaden
därför skulle bli säger man: »Då får
det vara som det är.» Det förekommer
köp som parterna respekterar men som
inte kommer att bli definitiva därför att
parterna säger: »Vi är goda vänner och
Tisdagen den 5 december 1967
Nr 49
7
Ang. kostnaderna för äganderättsutredningar inom Kopparbergs län, m. m.
bär det som vi har det.» Jag tror att
genom att ta ut så pass mycket för små
enkla förrättningar, som man nu gör,
skapar man kanske dalaförhållanden
även utanför Dalarna.
Därför skulle jag vilja vädja till jordbruksministern
att han påverkar sin
kollega i justitiedepartementet för att
den nya fastighetsbildningslagen skall
komma fram så fort som möjligt; den
betyder ju åtminstone något. Men det
gäller också att titta litet grand på de
taxehöjningar som sker inom lantmäteriet
— kostnaderna bör vara realistiska
i förhållande till de värden som
regleras genom förrättningarna. Det får
inte bli så att papperskostnaderna väsentligt
överstiger markvärdena.
Herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Det är ett känt förhållande
att herr Skärman och hans kolleger
blir dyra i drift — lantmäteriförrättningar
har alltid uppfattats som någonting
för allmogen dyrbart! För någon
tid sedan tittade jag i lantmäteriets
historia och fann, att man nästan från
dess början hade diskuterat förhållandet
mellan lantmätaren och allmogen.
Lantmätarna fick till och med den direkta
föreskriften att de skulle gå fram
med en mycket varlig hand. Redan under
Peder Menlös’ tid som inspektor
för de sex lantmätarna här i landet
skickade man år 1642 ut ett besked att
hänsyn skulle tas till allmogen, på det
att allmogen icke skulle hava att besvära
sig över den skada som sker genom
sädens nedtrampande. Man skulle ock
på allt annat sätt med största fog, diskretion
och saktmod med bönderna umgås,
osv. Man träffar som sagt gång efter
annan på påståenden att dessa förrättningar
är alltför kostsamma för
markägarna. Jag vet inte, herr Skärman,
hur vi skall komma till rätta med
detta problem, ty jag tror att lantmätarkåren,
som onekligen tillhör de verkligt
välkvalificerade och duktiga i detta
land, förmodligen kommer att ställa
anspråk på att få en bättre ersättning
allteftersom tiden går.
Då är frågan: Skall staten gå in och
i större utsträckning ersätta kostnaderna
för dessa förrättningar? Det kan väl
sägas att man gör undantag även med
de principer för taxa som jag här redogjort
för. På många områden vill vi att
det allmänna helst skall betala full
täckning för de tjänster som staten tillhandahåller,
och i flertalet fall är det
fråga om en betydligt högre kostnadstäckning
än i detta fall.
Vi får inte glömma bort att fastighetsägarna
genom äganderättsutredningarna
får sina fastighetsförhållanden
defintivt utklarade. Detta är av stort
värde för dem. De får då möjlighet att
få inteckningar och att sälja fastigheten.
Som herr Skårman också antydde
kan man väl säga att det egentligen
inte är samhällets fel utan i synnerhet
dalafolkets. Det är ju så, herr Isacson,
att det i synnerhet är i Dalarna, i Kopparbergs
län, som detta gäller, även
om vi också har några andra områden
i samma situation här i landet. Vederbörande
har själva velat ordna äganderättsförhållandena
och har hållit samhället
utanför. Det är därför det blivit
så oerhört komplicerat, när man nu
skall ta itu med saken.
Jag tyckte inte att det var alldeles
rättvist av herr Isacson att säga att det
förefaller som om man inte tagit tillbörlig
hänsyn till dessa frågor. Jag tycker
att detta uttalande är överraskande, ty
vi har i ett par omgångar under de senaste
åren tagit ställning just till möjligheterna
för en äganderättsutredning,
och vi vet ju ■— där kan jag gärna ansluta
mig till vad herr Isacson sade —•
alt det kostar samhället mycket stora
pengar att driva denna verksamhet. Vi
har fått goda resultat av den sedan vi
förenklade förutsättningarna för äganderättsutredningen.
Det har betytt mycket,
och herr Isacson kom även själv
i sitt anförande in på att goda resultat
uppnåtts.
Det är klart, herr Isacson, att det
8
Nr 49
Tisdagen den 5 december 1967
Ang. kostnaderna för äganderättsutredningar inom Kopparbergs län, m. m.
skulle vara önskvärt att lantbruksnämnderna
kunde lägga upp en betryggande
markreserv både i Kopparberg och på
annat håll. Men vi har dock i avvaktan
på ställningstagande när det gäller den
framtida skogspolitiken menat att lantbruksnämnderna
bör uppträda med
viss försiktighet när det gäller att köpa
upp skog. Risken är eljest att vi skulle
binda mycket pengar i ett innehav av
skog hos lantbruksnämnderna i avvaktan
på vad som sedan skall komma.
Jag kan inte tro att det skulle vara
så förfärligt olyckligt om i Kopparbergs
län och inom de områden där
utredningar nu pågår äganderätten flvltas
över till vissa fastigheter, även om
något bolag skulle komma med — flera
bolag är ju redan med i dessa sammanhang
och det är ju ofta en blandning
av enskilda och bolag som är ägare
•— så tror jag inte att detta nämnvärt
behöver förändra bilden. Därför
vill jag, herr Isacson, säga att jag inte
är lika övertygad som han om att man
i varje sådant här fall skall tillråda att
lantbruksnämnden träder in som köpare,
även om jag medger att det kan vara
en fördel att på detta sätt underlätta
bildandet av rationella fastigheter i
framtiden, så finns det ändå gränser
för hur långt man kan binda kapital
i denna strävan.
Herr SKÄRMAN (fp):
Herr talman! Tack vare mitt inlägg
fick vi i alla fall en trevlig historieskrivning.
Jordbruksministern anser
allting bero på att vi lantmätare är så
dyra. Jag vill påpeka att från 1927 och
tjugo år framåt i tiden kostade en avstyckning
upp till 15 000 kvadratmeter
35 kronor. Det diskuterades väldigt
mycket om man skulle få ta något extra,
t. ex. när det gjordes en sammanläggning
eller vidtogs någon annan sådan
åtgärd. Det visade sig att vid gränsbestämning
kunde man ta extra betalt
efter en taxa som föreskrev 12 kronor
per dag. Det ansågs att en arbetsdag
skulle omfatta åtta timmar. Det blir en
krona och femtio öre i timmen.
Nu efter tjugu år av statligt lantmäteri
är det meningen att taxan skall
höjas från 78 kronor till 88 kronor i
timmen. Jag gjorde en gång i tiden en
uträkning av hur många procent det
innebär, och det var ganska många.
Allting kostar pengar, och staten kan
ju inte bara lägga ut överallt. I den
mån förhållandena beror på lagstiftningen
eller på att staten inte har sett
om sitt hus bör det väl ändå vara möjligt
att med bidrag rätta till förhållandena.
Kalla det subvention, ty det låter
alltid bra! Jag tycker kanske inte att
man skall inrikta sig enbart på taxan
utan snarast förenkla fastighetsbildningsförhållandena.
Hur skall man
kunna klara upp de delade mossar som
finns på gränsen mellan Skaraborgs
och Älvsborgs län, om man inte får gå
till väga på ett mycket enkelt sätt? Förrättningskostnaden
blir i alla fall högre
än vad marken är värd, ocli det kan
inte vara riktigt.
I det långa loppet skulle det nog vara
till fördel för statsverket att inte ta ut
full kostnadstäckning. I områden där
det finns detaljplan tas det därtill inte
ut någon delprocent utan fullt 100 procent
av kostnaderna. Det är svårt att
säga om inte däri också ingår kostnader
för en del rent administrativa saker.
Det finns därtill administrativa föreskrifter
som är onödigt omständliga
med hänsyn till markens ringa värde.
Jag tror att man måste och kan förbilliga
detta och inte bara får skjuta avgörandena
på framtiden. För tillfället
har lantmäteriet för stor arbetsbalans
och hinner inte med uppgiften, men
allmänheten har fått klart för sig att
allt sådant här kostar mycket pengar,
och därför skjuter man det på framtiden.
Det betyder inte att uppgifterna
är lösta, och vi kommer inte ifrån att
de så småningom måste lösas.
Tisdagen den 5 december 1967
Nr 49
9
Ang. kostnaderna för äganderättsutredningar inom Kopparbergs län, m. m.
Herr ISACSON (h):
Herr talman! Jordbruksministern ansåg
att dalmasarna delvis kunde skylla
sig själva. De har hållit samhället utanför,
sade herr Holmqvist. Det är en
hård dom, och den är kanske riktig,
men jag tycker inte att den nuvarande
generationen skall lida för gamla försyndelser.
Dalmasarnas nackstyvhet har
vi för resten haft nytta av i andra sammanhang,
så det kan kanske förlåtas
att de gjort även sådana här saker.
Jag skulle vilja ta upp ett problem
som jordbruksministern berörde, nämligen
frågan om kostnaden för äganderättsutredningen.
Jag sade inledningsvis
att det kan tänkas att den kostnaden
borde den enskilde kunna ta, eftersom
han får sina fastighetsförhållanden
uppordnade. Han får möjlighet att sälja,
att ta inteckningar osv., men stärbhusförhållanden
och andra svårigheter
gör att det lätt blir stopp för en äganderättsutredning,
om det finns en känsla
av att kostnaderna blir höga. I vissa
områden är en sådan utredning mycket
komplicerad och blir mycket dyrbar.
Då kan man säga att om sådana särskilda
skäl föreligger så bör lantmäteritaxan
kunna sättas ned på lantmäteristyrelsens
beslut, såsom det står i interpellationssvaret.
Jag tror att det skulle kunna bli en
sporre om man säger att äganderättsutredning,
som följs av ägoutbyte och
omarrondering, till största delen bekostas
av staten. Här är det nämligen ett
samhällsintresse att någonting händer
— och händer snabbt — innan vi får
ett kaotiskt tillstånd, där det blir allt
svårare att över huvud taget få ett
grepp över förhållandena.
Vi skall nog inte vänta på skogsbruksutredningen
i detta sammanhang/''
Jag kan inte fatta att den skulle kunna
klara upp dessa problem. Man måste
ju ändå i bakgrunden ha hela äganderättsutredningen.
Jag har inga principiella invändningar
mot att en fastighet går över från
eu ägare till en annan och att juridiska
personer kommer in i bilden på ett
annat sätt än tidigare. Här pågår ett
mycket smidigt ägoutbyte mellan juridiska
och enskilda personer. Här har
under de senaste åren med lantbruksnämndens
medverkan genomförts mycket
betydande ägoutbyten utan att det
förmärks någon aktivitet från centrala
statliga institutioner. Dessa ägoutbyten
har skett som en enkel åtgärd mellan
berörda parter.
Men för att man skall kunna få vettiga
förhållanden inom den här storskiftesbygden
krävs det en viss strategi
när fastigheter blir till salu, i synnerhet
när det är fråga om nyckelfastigheter.
Det finns ju mer eller mindre
strategiskt intressanta fastighetsbildningar.
Här är det precis på samma sätt som
när en general skall planera sin strategi.
Han vet att på vissa punkter är
det intressant och på andra ointressant
att placera styrkor. När man köper jord
gäller det att strategiskt välja ut de rätta
objekten att placera pengar i.
Vem som sedan blir köpare anser
jag för min del inte vara det intressanta
i detta sammanhang, utan det intressanta
är att man får möjligheter att
rulla upp problemen så att man kan
börja byta. Det kan många gånger ge
inte bara dubbel effekt utan både tredubbel
och fyrdubbel effekt om man
kan få till stånd ett vettigt ägoutbyte.
Det är därför jag menar att detta
spörsmål är intressant. Det kan binda
pengar och det binder pengar, men det
är inte meningen att pengarna skall
bindas för evärdlig tid, utan det gäller
bara att väga dessa kostnader mot de
kostnader som vi ådrar samhället för
hela lagaskiftesverksamheten. Den är
fruktansvärt dyrbar. Tänk bara på allt
folk som krävs för den! Hela verksamheten
stagnerar på många håll därför
att det inte finns folk att få.
I många fall har skiftesverksamheten
pågått hela decennier, och vi ser ändå
inte slutet på den. Man frågar sig då:
Är detta någonting som egentligen
10
Nr 49
Tisdagen den 5 december 1967
Ang. kostnaderna för äganderättsutredningar inom Kopparbergs län, m. m.
skall gå före ett smidigt och enkelt sätt
att på diskussionsbasis lösa problemen?
Jag tror att det nu är mycket lättare
att göra det än bara för tio år sedan.
Synsättet har förändrats, kanske tack
vare generationsväxlingen. Faktum är
att gemene man som i dag bygger och
bor i detta område i de flesta fall är
inställd på att vara med och hjälpa till
att försöka få rätsida på ägoförhållandena
och att finna de rätta formerna
härför.
Därför tycker jag det principiellt är
mycket intressant hur hela denna fråga
kommer att lösas i framtiden.
Herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Det är klart att man
mycket väl skulle kunna tänka sig andra
vägar att lösa dessa frågor än dem
vi nu slagit in på. Herr Skärman hade
tankar åt det hållet. Man skulle t. ex.
kunna tänka sig att staten går in och
försöker köpa upp så mycket mark som
möjligt och sedan gör en omfördelning.
Alla sådana här uppslag är emellertid
också behäftade med den svagheten
att de möter en verklighet som är
mycket svår att komma till rätta med,
därför att de förhållanden som skall
redas ut är så invecklade. Då hjälper
det nästan inte vilka metoder man
i övrigt vill använda för att så att säga
tillförsäkra de ofta okända ägarna ett
tillräckligt stort mått av rättssäkerhet.
Jag tror inte att man alls skall räkna
med att detta kan rättas till på en gång.
Här har vi under årtionden haft ett problem,
och jag har en känsla av att det
verkligen börjat röra på sig först under
de senare åren. När man ser redovisningen
över vad som nu är kartlagt
och utrett uppe i Kopparbergs län får
man en känsla av att vi nu för första
gången i alla fall ser en möjlighet att
lösa dessa frågor.
Sedan är naturligtvis frågan vad vi
kan uppnå genom rationalisering. Här
kan jag anknyta till herr Skårman —
det är klart att förutsättningar i det
hänseendet finns. Lantmäteristyrelsens
ledning har gjort mycket stora ansträngningar
i den vägen, försökt delegera
arbetsuppgifter och i ökad utsträckning
ta tekniker och biträden i
anspråk för en rad förrättningar. Om
herr Isacson hade studerat hur det går
till på fältet, skulle han nog ha upptäckt
att lantmäteriet har vinnlagt sig
om mycket smidiga arbetsmetoder på
detta område. För en tid sedan hade
jag tillfälle att i detalj diskutera problemen
med en lantmätare som leder
ett av de här projekten. Han beskrev
för mig hur han arbetar. Man anställer
till och med folk i bygden för liantlangararbeten
och medverkan på annat
sätt. I verkligheten får ofta de ägare,
vilkas förhållanden man utreder, tillfälle
till sysselsättning för lantmäteristyrelsen,
de får med statsbidrag hjälpa
till att klara upp sina egna förhållanden.
Jag vill gärna ta tillfället i akt och
säga att myndigheterna enligt min uppfattning
verkligen har vinnlagt sig om
att söka finna så smidiga arbetsmetoder
som över huvud taget är möjligt i detta
sammanhang. Sådana faktorer får
man också ta hänsyn till när man bedömer
dessa frågor. Självfallet är det en
mycket grannlaga uppgift för lantmätarna
att sköta sådana här utredningar,
men jag tror man kan säga att erfarenheterna
har varit goda, och jag är övertygad
om att vi efter hand också skall
kunna få uppslag till ytterligare förbättringar.
Yi kan dock inte tänka oss
en så stor och radikal förändring att
situationen nämnvärt skulle kunna
ändras.
Herr ISACSON (h):
Herr talman! Jordbruksministerns
anförande kan möjligen tydas så att jag
skulle ha riktat en anmärkning mot
myndigheterna för att de inte nedlägger
tillräckligt mycket av intresse och
förmåga på att verkligen lösa dessa
problem. Kan man läsa ut något sådant
Tisdagen den 5 december 1967
Nr 49
11
Ang. kostnaderna för äganderättsutredningar inom Kopparbergs län, m. m.
ur mitt anförande, så förstår jag inte
hur man läser det; vi får väl se vad
som står i protokollet. Jag vill understryka
att jag inte ett ögonblick försökt
rikta anmärkning mot någon myndighet.
Men lantmäteriet är bundet av den
nuvarande fastighetsbildningslagen och
den speciella dalalagen på detta område,
och det är inte något smidigt instrument.
Man bär naturligtvis gjort
vad man kan för att åstadkomma förenklingar,
det är jag fullt medveten
om. Den ändrade lagstiftningen enligt
proposition 167 kommer också att ytterligare
förenkla detta. Det skall vi
hälsa med tillfredsställelse. Men därmed
är icke problemen lösta. Detta är
en mycket tungrodd historia — det hela
tar så lång tid att medan gräset gror
dör kon; lagstiftningen kommer hela
tiden att ligga efter, utvecklingen går
snabbare. Därför söker man efter möjligheter
till ett smidigare förfarande.
Äganderättsutredningen plus ett frivilligt
ägoutbyte och omarrondering är enligt
min mening ett smidigt instrument,
men därmed har man inte ersatt hela
lagaskiftesförordningen, det vill jag
gärna ha sagt; vi kan inte slopa den
i och med detta. Vi väntar med intresse
på den nya fastighetsbildningslagen.
Låt mig bara citera ur Svensk Lantmäteritidskrift
vad överlantmätare C. A.
Ramberg säger beträffande en ny omskiftesetapp,
mot bakgrunden att det
inte nu finns personal och möjligheter
i övrigt för några nya omskiftesetapper:
»Vad vi väntar på innan en ny
omskiftesetapp kan sättas i gång är den
nya lagens fastighetsregleringsinstitut
med ett enklare, smidigare och snabbare
förrättningsförfarande, friare avgränsning
av regleringsobjekten, inbyggd
storleksrationalisering och nya,
väl avpassade regler för gemensamhetsskogsbildning.
»
Han har därmed visat att den nuvarande
lagstiftningen icke uppfyller kraven
i detta avseende, och det är väsentliga
krav, just när det gäller att
komma till rätta med detta problem.
Med detta har jag sagt att det ena icke
ersätter det andra. Av olika goda ting
skall man försöka utnyttja alla goda ting
på ett smidigt sätt. Det var bara det
jag vill ha med i denna diskussion.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 177—189, bankoutskottets
utlåtande nr 58, första lagutskottets
utlåtanden nr 60 och 62—64,
andra lagutskottets utlåtanden nr 69
och 70, tredje lagutskottets utlåtande
nr 57 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 57 och 58.
På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
andra lagutskottets utlåtande nr 69
skulle uppföras närmast före statsutskottets
utlåtande nr 177.
Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade skrivelse
nr 174, med återkallelse i viss del
av propositionen nr 141 med förslag
till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom,
in. m. samt av propositionen nr 171
med förslag till lag om hyresnämnder.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
55, i anledning av proposition med förslag
angående rösträtt för utlandssvenskar
m. m. jämte motioner;
statsutskottets utlåtanden:
nr 190, i anledning av motioner om
en tidsplan för de beslutade skolreformernas
genomförande;
nr 191, i anledning av motioner om
en plan för forskningsorganisationen
vid universiteten;
12
Nr 49
Tisdagen den 5 december 1967
Interpellation ang. åtgärder för tryggande
nr 192, i anledning av motioner om
främjande av den tekniska forskningen
m. m.;
nr 193, i anledning av motioner om
utredning angående utformningen av
den svenska rymdverksamheten;
nr 194, i anledning av lvungl. Maj:ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av
lantbrevbärarbilar; samt
nr 195, i anledning av motioner angående
planeringen av investeringarna
på trafik- och samfärdselområdet;
ävensom
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 65, i anledning av väckta motioner
angående läkemedelsförsörjningen;
samt
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den
5 december 1958 (nr 566) om ersättning
för krigsskada å egendom.
Interpellation ang. åtgärder för tryggande
av sysselsättningen i Sjuhäradsbygden
Ordet
lämnades på begäran till lierr
ANDERSSON, TORSTEN, (ep), som anförde:
Herr
talman! Sett i relation till andra
industriregioner inom landet har Sjuhäradsbygden
ett ensidigt näringsliv. Sedan
lång tid tillbaka har textil-, trikåoch
konfektionsindustrin varit starkt
koncentrerad till dessa bygder. Av de
omkring 700 företagen, med drygt 35 000
anställda, inom konfektionsindustrin är
det övervägande antalet lokaliserade till
Sjuhäradsbygden. Denna koncentration
har tveklöst haft stor betydelse för sagda
näringsgrens utveckling. De olika företagen
har kunnat taga del av varandras
erfarenheter och rön, och inom regionen
har skolats en mycket kunnig
arbetar- och tjänstemannakår.
Ensidigheten i näringslivet har dock
under senare tid vållat stora problem
av sysselsättningen i Sjuhäradsbygden
för befolkningen i Sjuhäradsbygden.
Trots omfattande insatser i fråga om rationalisering
och övrig anpassning till
marknadssituationen från företagens
sida har konfektionsindustrin i dag,
betydande svårigheter. På grund av ett
högre löneläge, omfattande sociala kostnader,
inflation m. fl. faktorer är det
omöjligt för den inhemska konfektionsindustrin
att konkurrera med de importerade
produkterna, t. ex. från
Hongkong och Jugoslavien. Den i vissa
länder genomförda devalveringen liar
ytterligare försämrat situationen. Sammantaget
har detta resulterat i och förväntas
resultera i företagsnedläggelser
och driftinskränkningar. På grund av
industrins struktur — svårigheter att
automatisera produktionen och på
grund av att en betydande del av tillverkningen
sker genom lönsömnad i
hemmen — drabbas jämförelsevis
många människor när ett företag tvingas
upphöra.
Situationen på arbetsmarknaden i
Sjuhäradsbygden förvärras av att två
andra stora näringsgrenar, skogsbruket
och jordbruket, också har svårigheter.
Konjunkturerna inom träindustrin är
sådana, att avverkningen, och därmed
antalet arbetstillfällen, kommer att begränsas
avsevärt under instundande
vinter. Jordbruket har drabbats av
akuta svårigheter på grund av dåligt
resultat av fodersädsskörden. Generellt
sett är jordbrukets situation i Sjuhäradsbygden
lika besvärlig som på andra
håll i landet, där lantbruken anses
vara för små. Enligt den nya jordbrukspolitiska
ordningen synes de statliga
kreditgarantierna blott i mycket ringa
utsträckning kunna komma att åtnjutas
av Sjuhäradsbygdens lantbrukare.
Följden måste bli omfattande reduceringar
av denna näringsgren.
För befolkningen i Sjuhäradsbygden
är det av avgörande betydelse att åtgärder
vidtages för att trygga sysselsättningen.
Vissa insatser har redan
gjorts från statsmakternas sida, men de
är långt ifrån tillräckliga. En aktiv lo
-
Tisdagen den 5 december 1967
Nr 49
13
Interpellation ang. åtgärder för tryggande av sysselsättningen i Sjuhäradsbygden
kaliseringspolitik är nödvändig. Om
inte åtgärder vidtages nu är riskerna
för ett vikande befolkningsunderlag
överhängande. De lokaliseringspolitiska
åtgärder som krävs bör ta sikte på
att underlätta situationen för befintliga
näringsgrenar men också på att skapa
förutsättningar för ett mera differentierat
näringsliv, allt i syfte att öka antalet
arbetstillfällen.
En satsning på Sjuhäradsbygden är
mycket välmotiverad även ur andra
synpunkter. Genom sitt läge, med goda
kommunikationer och relativ närhet
till ett storstadsområde, måste regionen
bedömas ha goda utvecklingsmöjligheter.
Därtill kan läggas att bygden erbjuder
en mycket god miljö för sin befolkning.
Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:
Vilka åtgärder avser statsrådet vid -
taga för att trygga sysselsättningen för
befolkningen i Sjuhäradsbygden?
Kammaren medgav, att ifrågavarande
spörsmål finge framställas.
Anmäldes och bordlädes en av herr
Carlsson, Eric, avlämnad, av honom
in. fl. undertecknad motion, nr 926, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 167, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr
223) med särskilda bestämmelser om
delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län, m. m.
Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.45.
In fidem
Torgny Asplund
14
Nr 49
Onsdagen den G december 1967
Onsdagen den 6 december
Kammaren sammanträdde kl. 10.00.
Justerades protokollet för den 28
nästlidne november.
Herr Persson, Fritz, åt vilken kammaren
tidigare beviljat ledighet från
riksdagsgöromålen till och med den
3 i denna månad, erhöll på grund av
ett från honom inkommet, nu uppläst
läkarintyg, utvisande att han vore sjukskriven
till den 3 januari 1968, förlängd
ledighet till och med innevarande
höstsessions slut.
Ang. återkallande av vissa förslag till
ny hyreslagstiftning
Föredrogs Kungl. Maj :ts skrivelse nr
174, med återkallelse i viss del av propositionen
nr 141 med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom, m. m.
samt av propositionen nr 171 med förslag
till lag om hyresnämnder.
Ordet lämnades på begäran till herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:
Herr talman! Jag skall be att få närmare
motivera den här omnämnda skrivelsen.
Jag vill först erinra om att hyresregleringslagen
tillkom som en provisorisk
lagstiftning, betingad av de speciella
förhållanden som rådde under andra
världskriget. Den har naturligtvis med
åren kommit att förete vissa kantigheter
— t. ex. utgår generella hyreshöjningar
schablonmässigt, hyresgäst och
hyresvärd får inte avtala om hyreshöjning
när en lägenhet rustas upp, hyres
-
nämnderna måste godkänna även mycket
höga hyror i den. privata nybyggnationen
och vid modernisering av lägenheter
i det äldre beståndet.
Det har därför sedan länge framstått
som önskvärt att få en permanent allmän
hyreslag, och två statliga kommittéer
har varit sysselsatta med detta arbete.
Den senaste, hyreslagstiftningssakkunniga,
innefattade i sig förutom
ämbetsmannarepresentanter företrädare
för såväl hyresvärds- som hyresgästintressen
och företrädare för olika politiska
partier. Inom denna utredning,
som jag har tillhört, strävade man efter
att få fram ett enhälligt förslag, som då
förutsatte eftergifter på ömse håll. Hyreslagstiftningssakkunniga
lyckades
komma fram till enhällighet utom på en
punkt, som dock inte rörde den väsentligaste
frågan, nämligen hyressättningsnormerna.
Betänkandet är därför
att se som ett s. k. paket.
Propositionen bygger på hyreslagstiftningssakkunnigas
förslag, men efter
den remisskritik som förekom, särskilt
från hyresrådets sida, har man i propositionen
gjort en utbyggnad av hyresspärrarna,
och dessutom har förslaget
försetts med vissa övergångsbestämmelser.
Det mottagande som propositionen
fick när den först blev bekant i sina
huvuddrag var från de flesta håll välvilligt,
och det såg ut som om man skulle
ha möjligheter att kunna sätta skutan
i sjön — att kunna övergå till ett nytt
system för hyressättningen på hyresmarknaden
något så när i lugn och ro
och under medverkan från fastighetsägarnas
och hyresgästernas organisationer.
När motionerna väcktes i oktober månad
visade det sig emellertid att den
enighet som hittills hade rått, åtmin
-
Onsdagen den 6 december 1967
Nr 49
Ang. återkalland
stone när det gällde folkpartiet som
hade representation i hyreslagstiftningssakkunniga,
inte längre förelåg.
De motioner som mittenpartierna lade
fram visade, att man i själva verket syftade
till ett helt annat liyressättningssystem
än det som regeringen hade
byggt upp i sin proposition.
Medan regeringens proposition byggde
på tanken att man måste ha hyresspärrar,
som förhindrade att efterfrågetrycket
i bristorterna slog igenom till
icke önskvärda hyreshöjningar, har mitienpartiernas
motioner gått ut på att här
skulle det bli mycket kraftiga hyresstegringar.
Det enda som mittenpartierna
i en sådan situation ansåg att man
kunde göra var att införa långa övergångstider
för att hyresgästerna så att
säga skulle få vänja sig vid dessa kraftiga
hyresstegringar.
Jag anser det nödvändigt att erinra
om detta och jag vill först nämna, att
den grundtanke som propositionen bygger
på kom till uttryck redan i hyreslagstiftningssakkunnigas
betänkande,
som var enhälligt och även biträddes
av en företrädare för folkpartiet som
anses — med rätta, vill jag mena —
vara en av de främsta i det partiet i
fråga om bostadsproblemen. I hyreslagstiftningssakkunnigas
betänkande sägs
att genom förslaget om hyresspärrar
skulle man kunna motverka en »ofta
av knapphetsbetingad efterfrågan framkallad
icke önskvärd uppskruvning av
hyresnivån». Därtill kommer, sägs det
i betänkandet, att det växande beståndet
av allmännyttiga lägenheter, för vilka
bruksvärdet låter sig lättare överblicka,
kommer att ha en stabiliserande betydelse.
I propositionen kommer samma
grundtanke till uttryck och jag nöjer
mig med att citera från s. 189, där
departementschefen säger: »De särbestämmelser
som enligt min mening är
behövliga för bristorterna bör innebära
att också den absoluta hyresnivån blir
i viss mån låst och att den alltså inte
kommer att styras av efterfrågetrycket.»
15
: av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
Vad säger då mittenpartierna?
Låt mig citera något av sammanfattningen
i motion II: 1103 från folkpartiet,
där man talar om »den anpassning
i huvudsak uppåt av hyressättningen,
som regeringsförslaget syftar
till» -— jag ber att särskilt få understryka
detta »syftar till». Man vill göra
gällande att propositionen skulle ha till
syfte att kraftiga hyresstegringar skulle
uppstå. Och motsvarande formuleringar
finner man på åtskilliga ställen i den av
centerpartiet framlagda motionen.
Jag vill gärna redan nu säga, att när
dessa motioner framlades sade man sig
inom regeringen, att det kanske i en situation
med en sådan helomvändning
vore lika bra att omedelbart ta tillbaka
propositionen. Men vi trodde faktiskt
inte, att man i utskottet skulle vinna
gehör för de tankar som låg bakom mittenpartiernas
motioner.
När det emellertid för ett par dagar
sedan stod klart, att mittenpartiernas
representanter i tredje lagutskottet avsåg
att ställa sig bakom dessa motioner,
så framstod det för regeringen som klart
att det i en sådan situation inte längre
fanns förutsättningar för att i en avspänd
atmosfär kunna genomföra detta
nya hyressättningssystem. Vi har alltjämt
uppfattningen, att den proposition
som vi framlagt skulle innebära en modernisering
av hyreslagen efter de behov
som föreligger i dag, att vi där
har byggt in hyressättningsnormer som
innebär att samhället alltjämt har en
möjlighet till överblick och kontroll
över hyressättningen, så att denna inte
kan styras i en icke önskvärd riktning.
Men när situationen nu har utvecklats
så som skett, förefaller det som om
tiden inte var mogen att i dag ta detta
steg utan att det är bättre att vi här får
låta tiden utvisa när det kan vara lämpligt
att frågan tas upp igen.
Vi har därför beslutat att återkalla
propositionen. Innebörden av detta är
ju att vi tills vidare får behålla det
system som vi har på hyresmarknaden
med den nuvarande hyresregleringen,
16
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
de nuvarande hyresnämnderna och med
hyresrådet som överinstans.
Jag vill bara avslutningsvis säga, att
det må vara att hyresregleringskostymen
kanske i dag efter 25 år är litet
omodern och att den med åren fått en
hel del skavanker. Men man skall komma
ihåg att den är slitstark och framför
allt för hyresgästerna pålitlig. Då
är det bättre att vi hänger in den nya
kostymen ett tag i garderoben, och så
får vi se när den kan tas fram.
Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):
Herr talman! I anledning av remiss
av regeringens hemställan om återkallande
av Kungl. Maj :ts propositioner nr
141 till vissa delar och 171 i dess helhet
angående hyresregleringen vill jag
på centergruppens i tredje lagutskottets
vägnar göra följande deklaration.
Vi har från centerns sida mycket
länge intagit en klart uttalad ståndpunkt
att hyresregleringen bör avskaffas,
att den har överlevt sig själv. Lika
klart har vi varje gång frågan varit
uppe till behandling understrukit att
avvecklingen måste ske successivt, så
att inte hyresgästerna drabbas av alltför
kraftiga prishöjningar på bostäder.
Regeringen lade fram ett förslag om
att hyresregleringen i bristorterna skulle
avvecklas inom en tid av fyra år och
i övriga berörda orter på två år. I det
läget fann centerpartiet att man med
en längre övergångstid borde kunna erhålla
en jämnare och därmed mindre
kännbar belastning för de människor
det här gäller, nämligen hyresgästerna.
I anledning av Kungl. Maj:ts proposition
motionerade vi därför om en övergångstid
av sex respektive fyra år.
Man kan naturligtvis alltid diskutera,
hur lång en sådan här successiv avvecklingsperiod
skall vara. Därför försökte
vi allvarligt att i tredje lagutskottet
åstadkomma en kompromisslösning
på fem respektive tre år, när vi omsider
iakttog att socialdemokraterna hade
vissa besvär med denna frågas hand
-
läggning. Kompromissen avvisades mycket
kategoriskt av vissa socialdemokrater,
av vissa andra socialdemokrater
mindre kategoriskt.
Ärendet gjordes högdramatiskt när —
efter bordläggning av frågan i utskottet
— regeringen i extra konselj under
gårdagen beslutade om det återkallande
av propositionerna, som nu står på
kammarens föredragningslista.
I en i samband med en presskonferens
i går utsänd kommuniké söker
man nu från regeringens sida övervältra
ansvaret för den »omkomna» propositionen
på mittenpartierna. Detta
verkar på mig ganska långsökt, särskilt
som man under de senaste veckorna
kunnat iaktta en skärpt kritik från
framför allt hyresgäströrelsens sida, där
vi ju inte har agerat.
Något säger det väl också, att ett
flertal socialdemokratiska ledamöter
med den inflytelserike Carl Albert Anderson
som huvudmotionär i denna
kammare har avgett särskilda motioner
i anledning av propositionens förslag.
Tvärtemot vad den socialdemokratiska
kommunikén säger torde det väl vara
så, att splittringen i denna fråga inom
regeringspartiets riksdagsgrupp jämte
kommunisternas avslagsyrkande har
varit den egentliga orsaken till det uppkomna
läget. Jag vägrar tro att vår starka
regering — om det skall vara citationstecken
eller inte låter jag den enskilde
lyssnare bestämma — låtit sig
påverkas enbart av förekomsten av mittenpartiernas
motioner.
Det sägs i gårdagens kommuniké att
bl. a. centerpartiet misstolkat förslaget
från regeringen i syfte att skapa oro
bland hyresgästerna. Jag vill bestämt
vända mig emot detta påstående. Lika
bestämt vill jag vända mig emot kommunikéns
formulering att centerpartiet
skulle ha frångått sina tidigare deklarationer.
Det framgår av min inledning
här att vi har full täckning för vår inställning
i denna fråga och för vårt
motionerande.
Onsdagen den 6 december 1967 Nr 49 17
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
Jag vill inte direkt beteckna regeringens
åtgärd som en panikhandling.
Även om det har skymtat i tidningspressen
på sina håll att det är på det
sättet vill jag alltså inte beteckna regeringens
åtgärd på det sättet. Men nog
är det fråga om en alldeles onödig
överdramatisering.
Låt mig till sist, herr talman, säga att
den gjorda jämförelsen med försvarsöverenskommelser
i detta land är mycket,
mycket långsökt i denna fråga, ty
alla i utskottet var ense om att en reform
som denna behövs. Diskussionen
har gällt övergångstidens längd, och det
är denna fråga som tvisten gäller.
Jag har, herr talman, i detta läge intet
yrkande, då jag inte vill obstruera.
Herr ALEXANDERSON (fp):
Herr talman! Jag skall inte orda så
mycket i själva remissfrågan, då jag
utgår ifrån att remiss till lagutskott av
Kungl. Maj :ts skrivelse kommer att ske
i vanlig ordning. Det förändrar för utskottets
del i och för sig inte så mycket
i själva sakfrågan, då utskottet på
grund av föreliggande motioner ändock
har underlag att sakbeliandla det föreliggande
förslaget till ny hyreslag.
Den i går avlämnade regeringsskrivelsen
innebär då egentligen bara en
deklaration att regeringens ledamöter,
och som följd därav, förmodar jag, deras
partikamrater, kommer att rösta
emot det av regeringen själv tidigare
under året framlagda lagförslaget och
i stället ansluta sig till de yrkanden
som framlagts i en kommunistmotion
i ärendet.
Jag skall inte heller närmare gå in på
själva sakfrågorna. Jag får tillfälle att
återkomma till dem senare vid sakbehandlingen
i kamrarna. Jag skall bara
i anledning av vad statsrådet Geijer här
sade framhålla, att de motionsyrkanden
som han talar om är helt upplagda
att tillgodose samma syfte som han
själv säger att propositionen åsyftar.
Det är vissa detaljer som man diskute
2
Första kammarens protokoll 1967. Nr 49
rar i motionsyrkandena och vill tillgodose
på ett annat sätt. Det finns även
motionsyrkanden från andra partier,
även från regeringspartiets sida, men
de har ej föranlett någon reaktion. Vi
kan inte acceptera att regeringspartiet
ensamt skall ha monopol på att framställa
sådana yrkanden.
Herr Dalilén kommer senare att behandla
den akuta situationen och regeringens
kovändning ur allmänt politiska
aspekter, men för min del har
jag känt ett starkt behov att ge uttryck
för en upprörd reaktion från utskottets
synpunkt.
Som bakgrund härtill vill jag först
erinra om riksdagsordningens föreskrift
i 36 §, punkt 6, att statsrådsledamot
inte må delta i utskott. Vi har ju för
länge sedan kommit ifrån tesen att
grundlagarna skall läsas endast efter ordalydelsen
och är på det klara med att
man skall tillämpa dem efter deras andemening.
Den nämnda bestämmelsens
ändamål är ju också klar: Regeringen
skall inte blanda sig i utskottens behandling
av till dem remitterade ärenden.
Ur den synpunkten är det något oerhört
som här inträffat. Under pågående
utskottssammanträde, medan man
håller på och slutjusterar hyreslagspropositionen,
kallar regeringen till sig de
socialdemokratiska ledamöterna av utskottet.
Efter detta besök låter regeringen
genom dessa skickebud, som
nyss suttit och godkänt en skrivning
innebärande att utskottet anser att lagförslaget
till väsentliga delar tillgodoser
de synpunkter som bör vara vägledande,
meddela att den numera helt
förkastar propositionen.
Som skäl härför anföres, att folkpartiets
och centerpartiets representanter
vid utskottsbehandlingen anslutit sig
till vissa motionsyrkanden rörande en
detalj i övergångsbestämmelserna.
Jag skall inte här säga så mycket om
de utskottsledamöter, som iklätt sig
den ynkliga och självutplånande rollen
av budbärare, utan riktar strålkastar
-
18
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. återkallande av vissa förslag till ny
ljuset direkt på regeringens agerande
i denna sak.
Det gäller ju här en inblandning i
utskottets och dess ledamöters rätt att
ta ställning i föreliggande frågor, som
är häpnadsväckande. Det innebär en
påtryckning — jag är nästan frestad
att säga utpressning — som jag hade
hoppats att vårt rättsväsens högste vårdare
skulle anse sig vara för god för.
När jag söker finna skälen för ett sådant
handlande, kan jag vid genomläsning
av det statsrådsprotokoll, som bifogats
den nya skrivelsen, inte gärna
finna annat än att det är en handling
i panikens tecken — jag har således
i detta avseende en annan uppfattning
än herr Gustafsson — en panik som utlösts
av nödrop från valbossarna ute i
landet.
En sådan handling medför ofta risk
för att man kommer ur askan i elden.
Jag tror att så kommer att ske i det här
fallet. Vi hörde i radioekot i går kväll
att representanter för de båda medborgargrupper
som är närmast berörda av
denna lagstiftning, således både hyresgäster
och fastighetsägare, uttalade sitt
starka missnöje, sitt beklagande och sin
bestörtning över vad som har skett.
Jag är övertygad om att det övergrepp,
som här skett mot utskottet och
dess ledamöter, mot riksdagen och mot
de närmast berörda medborgargrupperna,
kommer att visa sig vara en bumerang,
som kommer att slå tillbaka på
dem som kastat den.
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:
Herr talman! Med anledning av vad
utskottets ordförande här anfört vill jag
göra några reflexioner.
Herr Alexanderson säger, att utskottets
socialdemokratiska ledamöter bara
har en kommunistmotion att falla tillbaka
på, om man skulle yrka avslag på
det hela. Jag vill råda utskottets ordförande
att se på alla motioner som föreligger
i utskottet. Det finns bl. a. en
hyreslagstiftning
socialdemokratisk avslagsmotion, som
väckts av herr Lundberg i Uppsala.
Även om man är upprörd och överhettad
i denna situation, tycker jag nog
att det finns all anledning att behandla
även denna fråga så sakligt som möjligt.
Herr Alexanderson säger att »det är
någonting oerhört som har skett».
Nej, det är det inte! Ty det är väl naturligt
att det, om två partier tror sig
kunna uppträda hur som helst i ett ärende
av detta slag, måste finnas möjligheter
för ett annat parti att reagera ■— och
det är precis vad som nu har skett.
De socialdemokratiska ledamöterna i
tredje lagutskottet har inte varit skickebud.
Vad vi anförde i går var helt enkelt,
att situationen i dag är annorlunda
än den var tidigare under utskottsbehandlingen.
Vi har icke varit några
skickebud, men vi har utifrån de förutsättningar,
som1 fanns i går, intagit
den ställning vi gjort.
Det är möjligt att ordföranden i utskottet
blev överrumplad av vad som
förekom — allt tydde på detta under
utskottsbehandlingen — men det bör
ju inte föranleda att man tar till allt
för starka ord, när man tar upp det hela
i riksdagen i dag. Det är här inte fråga
om några nödrop från valbossar och
det är inte fråga om några bumeranger,
herr Alexanderson, utan det är kanske
mera fråga om -— som herr statsrådet
Kling sade i går —- politisk anständighet.
Här har mittenpartierna under
många år av agitation sagt att de vill ha
bort hyreslagstiftningen, men de har ändå
inte i den slutliga situationen vågat
ta konsekvenserna av sitt eget handlande.
Nu sitter man där, herr Alexanderson!
Och det är därför som vi får uppleva
den upprördhet som utskottets ordförande
här talar om.
Herr statsrådet GEIJER:
Herr talman! Jag skall senare återkomma
med en kommentar till herr
Nils-Eric Gustafssons inlägg.
Onsdagen den 6 december 1967
Nr 49
19
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
Vad beträffar herr Alexandersons inlägg
vill jag omedelbart och mycket bestämt
tillbakavisa hans påstående att
det skulle ha skett någon inblandning
från regeringen i utskottets handlande.
Det kan väl knappast betraktas som
någon inblandning, eller som något
oriktigt eller felaktigt att utskottets ledamöter
har överläggningar med regeringen.
Jag vill mycket klart säga ifrån
att regeringen icke har utövat några påtryckningar
på de socialdemokratiska
utskottsledamöterna. De har haft sin
fulla frihet att handla i utskottet, och
icke efter några direktiv från regeringen.
Till slut vill jag bara framhålla, att
om det har uttryckts missnöje från hyresorganisationernas
sida, så bottnar
det i att man skjuter på det nya systemet
och därigenom på den tidpunkt, då
hyresgästorganisationer och fastighetsägareorganisationer
skall få tillfälle att
utveckla en fri förhandlingsverksamhet
på detta område.
Man kan förstå att de är ledsna över
det, men ansvaret därför ligger verkligen
inte hos regeringen.
Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Jag vill först säga till
herr Göran Karlsson, att jag inte så
mycket berörde utskottsledamöternas
agerande i detta fall, ty det anser jag
vara tämligen ovidkommande. Jag vill
dock göra det tillrättaläggandet, att jag
inte sade någonting om att det bara
fanns en kommunistmotion att falla tillbaka
på, utan konstaterade att den
ståndpunkt de socialdemokratiska ledamöterna
nu intar i stort sett överensstämmer
med kommunistmotionen.
Beträffande statsrådet Geijers inlägg
måste jag absolut vidhålla, att regeringens
handlande utgör en stark inblandning
i utskottets behandling. Det
förelåg ju ett muntligt besked från utskottets
ledamöter att regeringen, i anledning
av att folkpartiets och center
-
partiets representanter vidhöll ett visst
yrkande i anslutning till väckta motioner,
skulle besluta att återkalla propositionen.
Det måste om något vara en inblandning
i utskottets behandling av ett
ärende.
Skall vi ha det på det viset, så länge
den nuvarande regeringen sitter, måste
ju alla utskottsledamöter, när de skall
ta ställning i betydelsefulla ärenden,
fråga sig: Skall vi våga framföra det förslaget?
Skall vi våga rösta på det sättet?
Hur stor är risken för att regeringen
kommer med repressalieåtgärder?
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:
Herr talman! Jag känner inte igen
herr Alexanderson i dag. Han brukar
vara en av de sakligaste ledamöterna i
denna kammare, men han har tydligen
tagit så illa vid sig av detta ärendes
handläggning att han har övergivit sin
sakliga attityd.
Vad är det för påtryckningar, herr
Alexanderson, som regeringen skulle ha
gjort på utskottsledamöterna? Jag ber
bara att få det bevisat och inte bara i
form av ett påstående.
Vad tredje lagutskottets socialdemokratiska
ledamöter har gjort är att vi
vid behandlingen av frågan — genom
Knut Johansson — ställde en konkret
fråga till mittenpartiernas representanter,
om de var beredda att acceptera
den redan i propositionen liggande
kompromissen. På det svarade de nej. I
den situationen begärde vi ajournering
för att kunna ta kontakt med vår partiledning
och regeringen.
Vad är det för någonting i detta, herr
Alexanderson, som skulle vara så felaktigt?
Jag
hälsar med tillfredsställelse att
herr Alexanderson nu nämnde, att det
inte bara var kommunistmotionen som
yrkade avslag på propositionen utan att
det även fanns en socialdemokratisk
sådan.
Vilken ståndpunkt vi socialdemokra -
20
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ans. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftnmg
tiska ledamöter i tredje lagutskottet
kommer att inta vid frågans fortsatta
behandling kan ju inte herr Alexanderson
veta i dag, utan det får bli beroende
av det kommande läget. Då regeringen
har tagit tillbaka sin proposition, anser
vi att saken därmed är klar. Men vill
herr Alexanderson sedan driva behandlingen
i utskottet på det sättet att man
bara skall behandla motioner, som i och
för sig hänger i luften, så är det klart
att man kan agera så. Men vad blir resultatet
av det som då framkommer? Jag
föreställer mig att det blir ett mycket
egendomligt utlåtande, som då avges av
tredje lagutskottet till riksdagen — ett
utlåtande som inte har några påtagliga
likheter med dem som brukar komma
från det utskottet.
Herr LIDGARD (h):
Herr talman! Den skrivelse från
Kungl. Maj :t som vi nu har att behandla
är konstitutionellt sett ett unikt och
mycket märkligt dokument. I och för
sig har det under de gångna årtiondena
vid ett par tillfällen förekommit att
Kungl. Maj :t återtagit propositioner,
men såvitt jag har kunnat finna har
Kungl. Maj :t aldrig återkallat en proposition,
som har sakbehandlats och
beträffande vilken man i vederbörande
utskott faktiskt har fattat beslut. I vissa
delar har tredje lagutskottet fattat
preliminära beslut, i andra delar —
bl. a. vissa, som återtas här — har man
fattat definitiva beslut.
Jag skulle vilja påstå med utgångspunkt
från riksdagsordningen att Kungl.
Maj :t saknar befogenhet att återkalla
propositionen i nuvarande läge. Genom
att utskottet bär fattat beslut har det
trätt en annan handling i propositionens
ställe —- en handling, ett beslut
som riksdagens kamrar har att ta ställning
till.
Herr talman! Liksom herr Alexanderson
yrkar jag att skrivelsen remitteras
till tredje lagutskottet och utgår
ifrån att den kommer att behandlas
där. När riksdagens kamrar så småningom
får utlåtandet från utskottet på
bordet, är det självklart att riksdagen
suveränt fattar sitt beslut. Skulle det
komma att gå regeringen emot, är det
knappast riksdagen, som skall ta konsekvenserna
av detta, utan snarare regeringen.
Herr talman! Det är en annan sak
i denna skrivelse, som kanske också är
värd att påtalas. Visserligen har det
aldrig förekommit någon offentlig diskussion
om sekretessen i utskottens behandling
av olika ärenden. Det finns
beträffande vissa utskott direkta grundlagsbestämmelser
om den sekretess man
har att iaktta. Andra utskott fattar själva
direkta beslut om vad som skall offentliggöras
och vad som inte skall offentliggöras
under den tid ärendet är
under behandling. Det är till formen
olika beslut i olika utskott. Jag har inte
kunnat finna, att det i denna fråga
finns något direkt beslut i tredje lagutskottet.
Men man får väl å andra sidan
mena, att den praxis som har utbildats
väl i stort sett innebär att först i och
med att handlingarna är klara från utskottet
så föreligger en offentlighet.
Nu kan man, herr talman, av det protokollsutdrag
som föreligger läsa det
märkliga uttalandet om folkpartiets och
centerpartiets agerande i tredje lagutskottet.
Jag skulle vilja fråga: Hur vet
regeringen någonting rent formellt om
detta agerande i tredje lagutskottet?
Liksom herr Alexanderson tycker jag
det är någonting oerhört som har inträffat,
någonting som man måste reagera
mot, för att det inte skall vinna
hävd i riksdagens utskott, att man när
som helst offentliggör vad som helst innan
besluten är fattade och klara. Ledamöterna
i utskotten skulle, om de riskerar
att vad som sagts i en diskussion
kanske återges ordagrant utanför utskottet,
inte kunna arbeta på det fria
sätt, som är nödvändigt för att vi skall
kunna komma fram till hyggliga resultat
i arbetet.
Onsdagen den (5 december 1967
Nr 49
21
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
Herr DAHLÉN (fp):
Herr talman! Statsrådet Geijer anslog
tongångar, som fördelaktigt skilde
sig från dem som användes av justitieministern
och finansministern i går. Jag
skall försöka följa herr Geijers föredöme
och inte de två andra herrarnas.
Herr Geijer påpekade att det inom
utredningen fanns eu enighet, och att
han hade förutsatt, att den enigheten
skulle finnas kvar vid behandlingen i
riksdagen. Men nu är det ju så, att regeringen
ändrat i förhållande till utredningens
förslag. Och det som nu av
socialdemokraterna användes som skäl
för att inte vilja vara med om hyresregleringens
avveckling, nämligen att
vi föreslagit något längre övergångstider
än regeringen, fanns ju över huvud
taget icke som förslag ifrån utredningens
sida. Det är en uppfinning, som
regeringen gjort på egen hand, och
som jag tycker är bra. Om vi då säger,
att vi tror att övergångstiden bör vara
något längre, är detta ju inte att bryta
en enighet. Det tycker jag vi skulle
kunna vara överens om.
Sedan, herr talman, skall jag bara
göra några ytterligare allmänna kommentarer
om den politiska situationen.
Vi får givetvis tillfälle till ytterligare
debatt, när denna skrivelse remitterats
till utskottet, vilket också jag yrkar,
och frågan återkommer därifrån.
Här i riksdagen finns en mycket stark
majoritet för att hyresregleringen skall
avskaffas. Endast kommunisterna har
direkt gått emot — samt herr Lundberg
i Uppsala om jag minns rätt. Ett stort
antal socialdemokrater har vidare mottionerat
om ändringar, men jag skall
inte gå in på det för ögonblicket.
Från folkpartiets sida har vi uttalat
tillfredsställelse över att regeringen
lagt fram en proposition om hyresregleringens
avskaffande. Detta står i den
motion, som väckts från vår sida. Det
står för säkerhets skull, herr talman,
två gånger att vi tycker detta är tillfredsställande
och att vi alltså accepterar
den allmänna inriktningen i re
-
geringens proposition. Det är precis
samma förhållande med högerpartiet
och centerpartiet.
Beträffande komplexet som helhet
finns alltså en enorm majoritet i denna
riksdag, och det är i denna politiska
situation som regeringen säger: Nej, nu
vill vi inte längre vara med!
Från vår sida har vi länge förordat,
att hyresregleringen skulle avskaffas
steg för steg. När man i den offentliga
debatten har sagt, att det kan ske mycket
snabbt, kanske med ett halvårs varsel,
har vi oupphörligen förklarat, att
detta inte går, utan att man måste ta det
steg för steg.
Jag kan erinra om ett uttalande av
Bertil Ohlin för något år sedan, då denna
fråga diskuterades på allvar. Han
sade: Därför anser jag det vara alldeles
felaktigt att redan nu ropa på ett
skyndsamt avskaffande av hela hyresregleringen.
Det bör ske steg för steg
allteftersom bostadstillgången växer inom
nuvarande bristområden. Och så
tilläde han: På den punkten tror jag
det skall gå att komma överens även
med nuvarande regering.
På den senare punkten har vi alltså,
herr talman, grundligt misstagit oss.
Regeringen »stod inte pal!» för kritiken
från en del håll!
Vi har alltså krävt att det skall ske
steg för steg, och vi har kritiserat dem
som sagt att detta går att göra mycket
fort. Det är precis den linje vi har fullföljt
här i riksdagen, när vi har föreslagit
en något längre övergångstid än
vad regeringen har föreslagit i sin proposition.
Detta innebär alltså en förbättring
för hyresgästerna. Man kan
vara säker på att hyrorna i de fastigheter,
där de ändå kommer att stiga,
inte kommer att stiga så snabbt.
Statsrådet Geijer kritiserade att vi i
motionen har skrivit att en anpassning
uppåt kommer att ske av hyressättningen.
Ja, men vi är väl alla överens om att
det kommer att ske en viss anpassning
uppåt av hyrorna. Skulle det alltså vara
någonting som regeringen inte har
22
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
räknat med? Självfallet har man det,
och därför var väl detta en ofrivillig
lapsus från herr Geijers sida — han
brukar ju annars ha logiken som sin
starka sida.
Vad vi alla vill — och herr Geijer
sade sig fortfarande principiellt stå på
den ståndpunkten — är att komma ifrån
den orimliga hyressplittringen. Hur
skall det ske? Det måste givetvis ske
genom att även cn del hyror kommer
att stiga. På den punkten kan det, herr
talman, inte råda några delade meningar.
Det hade ur hyresgästernas synpunkt
varit angeläget om man därför hade
fått en något längre övergångstid än
vad regeringen föreslagit. Det intressanta
är att vi har varit villiga att kompromissa
med regeringen. Vi skulle ha
gått ungefär halva vägen var när det
gäller övergångstiden i detta sammanhang.
Det är också av intresse, som det
redan har noterats i pressen i dag, att
inrikesministern tydligen har varit intresserad
av detta eftersom han har tagit
kontakt med olika personer inom
oppositionspartierna. Man kan i dag
konstatera att inrikesministern blev undanskuffad
i ett hörn när regeringen
bestämde sig för att ta tillbaka propositionen.
Det är ju att beklaga därför att
det var ju ett mycket klokt resonemang.
Om man har delade meningar och kan
göra upp genom att gå halva vägen var,
skulle man kanske kunna få igenom denna
reform. Men det ville man inte.
Nu sägs det i regeringsskrivelsen
mycket pregnant, och ännu mera pregnant
sades det vid regeringens presskonferens
i går, att det är därför att
folkpartiet och centerpartiet har föreslagit
denna längre övergångstid, som
regeringen nu drar tillbaka propositionen.
Man måste ju konstatera att det är
en mycket hastigt påkommen uppfattning
från regeringens sida, och tydligen
har förbindelsen mellan regeringen
och de socialdemokratiska ledamöterna
av riksdagen inte varit så perfekt
som en del ledamöter av statsutskottet
skulle ha önskat. Statsutskottet beslöt
nämligen på förmiddagen i går enhälligt
att bifalla regeringens förslag om ett
anslag till upplysningsverksamhet i
samband med hyresregleringens avskaffande.
Man kan möjligen, hem talman, fråga
om regeringen tänker komma med en
skrivelse till riksdagen och begära att
även den propositionen tas tillbaka. Såvitt
jag kan se finns den inte med i
denna första skrivelse. De socialdemokratiska
ledamöter av statsutskottet som
var med om att bevilja detta anslag i går
måste väl känna sig något egendomligt
behandlade.
Det har alltså gått mycket fort. Tror
då någon verkligen, att orsaken till detta
är att mittenpartierna har föreslagit
en längre övergångstid?
Det tror givetvis ingen! Det är ett
svepskäl. Det socialdemokratiska partiet
har nämligen återigen här lämnat
ett bevis på sitt eget sönderfall. Någonting
annat kan inte konstateras. Vi
diskuterade detta i höstremissdebatten,
och här får vi ett nytt bevis. Alla de
socialdemokrater, som har motionerat
om ändringar i hyresregleringen och
den socialdemokrat som har yrkat att
propositionen skall avslås, dem talar
man inte om. Det finns t. ex. en motion,
vari sägs att hyresregleringen i viss utsträckning
skall vara kvar för fastigheter
byggda före 1942.
Ja, men detta visar ju att det socialdemokratiska
partiet även på denna
punkt befinner sig i upplösningstillstånd,
vilket för deras egen del givetvis
är att beklaga. Jag tycker dock att det
verkar litet för svagt att skylla på andra,
när man inte kan hålla ihop det
egna partiet. Det gör inte något särskilt
gott intryck på väljarna.
Vi har alltså — jag upprepar det -—•
varit villiga att kompromissa beträffande
övergångstidens längd. Det förslag
som den socialdemokratiska regeringen
bara för några timmar sedan ansåg innebära
en väsentlig bostadssocial re
-
Onsdagen den 6 december 1967
Nr 49
23
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
form har regeringen nu sagt sig inte
vilja vara med om, eftersom vi har föreslagit
en ändring i en detalj.
Herr talman! Jag beklagar att socialdemokraterna
har intagit denna ställning.
Det innebär ju att den reform,
som herr Geijer ändå principiellt ansåg
sig positivt inställd till, kommer att
dröja. I stället för att få en mjukare
iivergång väljer man att skjuta på det
hela till en oviss framtid.
Herr förste vice talmannen STRAND
(s):
Herr talman! Jag vill först bekräfta
vad herr Dahlén tidigare har sagt, nämligen
att vi har varit överens om att
hyresregleringen förr eller senare måste
avvecklas. För varje år som går byggs
det ett stort antal nya lägenheter och till
slut blir det väl så, som någon av högerns
representanter en gång i kammaren
har sagt, att vi betalar hyrorna för
varandra, nämligen när vi har kommit
dithän att det övervägande antalet av
de bostäder som är i bruk är sådana
som har tillkommit såsom nybyggda
bostäder och följaktligen har en hyra
fastställd efter de kostnadsbetingelser
som förelåg när byggnaden uppfördes.
Yi har också haft frågan uppe i vår
riksdagsgrupp, när det var aktuellt att
lägga fram propositionen om hyresregleringen.
Jag kan väl inte säga, att vi
i alla punkter har varit eniga, men i
varje fall en överväldigande majoritet
har delat regeringens uppfattning, att
det skulle vara möjligt att avveckla hyresregleringen
med början den 1 januari
1969, detta under förutsättning av en
viss övergångstid på fyra år för storstadsområdena
och två år för övriga
delar av landet. Propositionen innehåller
detta förslag.
Detta var dock för några månader
sedan. Redan då kunde det konstateras,
att det förelåg en viss oro för att en avveckling
skulle komma att medföra så
stora hyreshöjningar att de blev besvärande
för de boende. Tilliten till möj
-
ligheterna att avveckla hyresregleringen
i ett lugnt tempo hade skakats.
Den har inte heller stärkts av vissa
uttalanden som senare gjorts. Ett auktoritativt
uttalande av en sakkunnig i
samband med ett expropriationsmål här
i Stockholm innebär, att man får räkna
med en 50-procentig höjning av fastighetsvärdena
inom en relativt snar
framtid, därför att avkastningen kommer
att höjas, dvs. det kommer att bli
högre hyror. De flesta tolkade väl uttalandet
så, att en avveckling skulle
medföra en 50-procentig höjning av
hyresnivån inom en relativt kort tid.
Det har också anförts exempel på hur
verkningarna blivit i Danmark, kanske
framför allt i Köpenhamn. Det har sagts
—- om det är riktigt vet jag inte — att
avvecklingen av hyresregleringen där
har resulterat i en 50-procentig höjning
av hyresnivån. Det är självklart att tillliten
till den bedömning som gjorts i
propositionen inte har stärkts av att
folkpartiet och centern i sina motioner
konstaterat att man måste räkna
med betydligt starkare krav på hyreshöjningar
än vad som återspeglas i
propositionen. För att göra övergången
jämnare föreslår mittenpartierna att
övergångstiden skall utsträckas till sex
år på bristorterna respektive fyra år i
icke bristområden — i den ena motionen
var visst tiden i det senare fallet
begränsad till tre år.
Jag förmodar att motionerna inte
skrivits uteslutande i politiskt spekulationssyfte
utan att det ligger en saklig
bedömning bakom. Följaktligen redovisas
att mittenpartierna har uppfattningen
att risken för en kraftig hyreshöjning
är för handen och att det måste
vidtas åtgärder för att på ett eller annat
sätt minska den risken och därmed
lugna hyresgästerna.
När arbetet i tredje lagutskottet fortskridit
så långt att utskottet haft att ta
ställning till sådant som skulle vara
av betydelse i det här avseendet, har
de socialdemokratiska ledamöterna i
utskottet tagit kontakt med regeringen,
24
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. återkallande av vissa förslag till ny
som å sin sida bär funnit det erforderligt
— för att det över huvud taget
skulle kunna bli ett beslut i den ena
eller andra riktningen — att också riksdagsgruppens
förtroenderåd fick tillfälle
att ta del av sakläget.
Hurdant är då sakläget? Är den medicin
tillräckligt stark som mittenpartierna
rekommenderar för att försöka
lugna »massorna»? Vi bedömer det inte
så inom det socialdemokratiska förtroenderådet.
Är det riktigt, som mittenpartierna
säger, att det finns starka farhågor
för icke önskvärda och icke acceptabla
hyreshöjningar, så är det inte
övergångstiden som man i första hand
skall fästa uppmärksamheten vid. Jag
tror att de av regeringen föreslagna bestämmelserna
är tillräckliga. Fyra år
på bristorterna är en relativt lång övergångstid,
och två år för icke bristorter
är nog lika tillfredsställande. Vad man
skall rikta uppmärksamheten på är tidpunkten
för avvecklingens ikraftträdande.
Vilken tidpunkt är den rätta i det
fallet?
Den socialdemokratiska gruppens förtroenderåd
har inte ansett att ett bifall
till mittenpartiernas önskemål om en
utsträckning till sex respektive fyra
eller tre år ger någon garanti för att
man lugnar hyresgästerna. Långt mindre
tror vi på eu kompromiss om fem
respektive tre år, varvid fem år för de
verkliga bristorterna är den mest känsliga
punkten. I en situation, där det
inom utskottet inte funnits möjlighet att
komma överens om ett realistiskt förslag,
har förtroenderådet tillstyrkt att
regeringen återkallar vissa delar av propositionen,
bl. a. den som rör ikraftträdandet.
Därigenom ges det möjligheter
att överväga, om det finns andra
korrektiv att ta till i syfte att skapa en
viss säkerhet för att det blir en jämn
utveckling. Om dessa överväganden inte
leder till önskat resultat, kan ikraftträdandet
uppskjutas till dess att man har
bättre möjligheter att överblicka vad
som i värsta fall skulle kunna inträffa.
Jag tycker uppriktigt sagt att resone
-
hyreslagstiftning
manget huruvida det är konstitutionellt
möjligt eller ej att återkalla en proposition,
sedan den blivit föremål för behandling
i det utskott som har att behandla
den, inte har någon reell innebörd,
ty det finns ingenting som hindrar
att man ställer förslag om avslag
på alla de punkter som berörs i skrivelsen
om återkallelse. Resultatet blir i
så fall exakt detsamma, såvitt jag kan se.
Det finns knappast någon anledning
för oppositionspartierna att räkna med
att majoriteten i respektive kammare
just i den här frågan skulle förändras
på ett sådant sätt, att man skulle kunna
få ett bifall till någonting som inte
accepterats av en majoritet i såväl första
som andra kammaren. Majoriteten
inkluderar kommunisterna som också
tydligen accepterat att man skjuter på
hela denna fråga.
Sedan vill jag — jag är nästan tvingad
därtill — bemöta herrar Lidgards
och Alexandersons anföranden. Det låg
eu låt mig säga upprördhet bakom herr
Alexandersons uttalande, att regeringen
inte skulle blanda sig i utskottens
arbete. Det skall den naturligtvis inte
göra, men inte är väl de representanter
från oppositionspartierna, som har
suttit länge i riksdagen, så blåögda att
de tror att det inte förekommer förliandsresonemang
mellan utskottsrepresentanter
och regeringsledamöter, som
svarar för en viss proposition, i de fall
där det uppstår tveksamhet i utskotten
och deras ledamöter från regeringspartiet
har ett behov av att få stöd för
vad de skulle vilja betrakta som möjligt
att acceptera. Sådana kontakter har förekommit
i alla tider, och jag har svårt
att tro att de inte förekom på den tid
det fanns en borgerlig regering. Jag
tycker det är naturligt att sådana kontakter
tas, så att inte riksdagsgruppen
och utskottsledamöterna helt plötsligt
kommer i konflikt med sin egen regering.
I annat fall försitter man kanske
möjligheten till att få den bästa lösningen
på något som man vill ha ändrat.
Regeringspartiet behöver inte självt
Onsdagen den 6 december 1907
Nr 49
25
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
ha aktualiserat ändringen — den kan
komma även från oppositionshåll.
Jag tror följaktligen att det är en
överdrift när man säger att det är något
oerhört som skett och att det skulle
medföra sådana konsekvenser som herr
Alexanderson försökt att måla i sitt senaste
anförande. Han hävdar ju att det
under sådana förhållanden inte skulle
vara möjligt alt arbeta med säkerhet
för att man inte röstade för någonting
som helt plötsligt var luft. Jag tror
detta är överord i högsta grad.
Detsamma gäller i stort sett herr Lidgards
uttalande, som har ungefär samma
innebörd. Han säger att det inte
skulle vara möjligt att arbeta fritt i utskotten.
Visst finns det möjlighet att
arbeta fritt, även om de socialdemokratiska
ledamöterna när det sitter en
socialdemokratisk regering eller de
borgerliga ledamöterna när det sitter
en borgerlig regering konfererar med
dem som sitter inne med all sakkunskapen
bakom ett framlagt förslag och
följaktligen kan lämna värdefulla upplysningar.
Det kan ju inte binda de
borgerliga representanterna i utskotten.
Jag hoppas att de har sin egen uppfattning
om hur man löser den meningsskiljaktighet
som uppkommit och
inte faller undan för ett meddelande
att vi har varit i kontakt med regeringen
eller det statsråd som närmast ansvarar
för det ärende vi behandlar.
Jag tycker att detta är en ganska naturlig
arbetsform. Om det kommer en
borgerlig regering så blir det väl samma
förhållande. Regeringen påverkar
inte dem som står i opposition men
kan möjligen hjälpa sina egna ledamöter
i utskottet att få den bästa lösningen
i fråga om det som inte accepterats
i ett redan framlagt förslag.
Herr talman! Denna fråga kommer
väl tillbaka. Jag förstår mycket väl att
herr Alexanderson har den inställningen
att utskottet skall behandla ärendet
precis som om denna skrivelse inte förelåg.
Jag är inte tillräckligt inne i de
konstitutionella irrgångarna för att
våga ha någon mening om huruvida det
är riktigt eller ej. Men jag är absolut
säker på att han inte genom en sådan
behandlingsordning kan förändra slutresultatet.
Våra ledamöter har möjlighet
att yrka avslag, och blir det majoritet
i riksdagen för detta avslagsyrkande
blir resultatet exakt detsamma.
Herr talman! Jag har ingenting att erinra
mot remissen till utskottet •— den
är kanske erforderlig.
Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr förste vice talmannen
berörde ganska ingående de olika
partiernas ställningstaganden. Egentligen
innebar herr Strands anförande en
förfärande kritik av regeringens proposition.
Oppositionen kom tydligen från
den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Om jag tolkar herr Strands anförande
rätt kunde nämligen den socialdemokratiska
riksdagsgruppen i rådande
politiska läge icke acceptera regeringens
proposition. Det är slutsatsen
av herr Strands anförande.
Det var ur historisk synpunkt ganska
intressant att höra herr Strand flera
gånger tala om att det var den socialdemokratiska
riksdagsgruppens förtroenderåd
som i går gav besked om hur
man skulle bestämma sig. Från regeringen
sägs det att man tog kontakt
med den socialdemokratiska riksdagsgruppens
förtroenderåd, och man ville
väl överlägga och tala om att man ämnade
ta tillbaka propositionen. Detta
får väl klaras ut inom det socialdemokratiska
partiet.
Det enda vi kan konstatera är att då
man i går beslöt sig för saken var i
varje fall inte den socialdemokratiska
riksdagsgruppen konsulterad. Det är
alldeles uppenbart efter den historieskrivning
som nu givits. När herr
Strand uttalar bekymmer för hur andra
partiers riksdagsgrupper skall klara
sig, måste jag säga att jag inte tror att
det i våra riksdagsgrupper — åtminstone
den jag känner till — förekommer
2G
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
att man i en så stor fråga tar ställning
utan att riksdagsgruppen bestämt sig.
Eller har det möjligen redan, kanske
i förra veckan, fattats ett beslut i den
socialdemokratiska riksdagsgruppen att
regeringens proposition får falla, att
man inte kan gå med på den? Några
andra tolkningar ges inte.
Det var intressant att höra vilket
stort förtroende för mittenpartiernas
uppfattning som herr Strand hade. Han
sade att om det skulle bli så stora hyresstegringar,
kunde man inte acceptera
dem. Om herr Strand har förtroende
för vår uppfattning därvidlag — så
våldsamma hyresstegringar som herr
Strand ett ögonblick förutsatte tror jag
dock inte det kan bli fråga om — tycker
jag att herr Strand borde ha varit
tacksam för att vi föreslagit en längre
övergångstid, som skulle göra denna
avveckling mycket smakligare, mycket
mer acceptabel för hyresgästerna. Men
den slutsatsen drog inte herr Strand.
Herr LIDGARD (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag skulle vilja säga ett
litet ord om blåögdhet. Det är väl alldeles
självklart att ledamöter i ett utskott
— vilket parti de än tillhör — då
och då under arbetets gäng kan finna
det angeläget att ta kontakt med sin
partiledning, med förtroenderåd eller
vad man har inom riksdagsgruppen.
Men för mig gäller det här inte denna
kontakt, utan frågan om regeringen
vid vilket som helst tillfälle under det
att ett ärende är föremål för utskottets
behandling skall kunna ingripa och
återkalla ett förslag. Det är ju av väsentlig
betydelse för arbetsordningen i
riksdagen att man fastlägger en klar
gräns för var regeringens dispositionsrätt
upphör och var riksdagens vidtar.
Inte heller jag är någon specialist på de
konstitutionella frågorna, men jag är
alldeles övertygad om att även om resultatet,
herr Strand, skulle bli detsamma
vilken väg man väljer, är det
högst otillfredsställande om man uppnår
detta resultat på vägar som inte överensstämmer
med den lagstiftning som
vi nu har.
Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle
:
Herr talman! Också jag har anledning
att säga några ord med anledning
av vad herr förste vice talmannen
Strand uttalade angående min kritik rörande
regeringens inblandning i utskottets
handläggning av ärenden. Yad han
sade visar att han inte har förstått den
kritik som jag riktade här.
Jag är naturligtvis lika väl som herr
Lidgard medveten om att utskottsledamöter
som tillhör regeringspartiet i en
del fall rådfrågar kanslihuset och regeringen
om hur långt de kan gå. Vi tycker
inte att detta system är särskilt roligt,
men det må vara hänt.
Vad jag här kritiserade i första hand
var att man kom med ett hot i anledning
av vota som andra partiers ledamöter
har avgivit i utskottet. Jag skall
kanske utveckla det något mera i anslutning
till vad jag tidigare har sagt.
Man har i detta fall i utskottet måhända
inte uttryckligen framfört ett hot
om återkallande av propositionen. Hotet
låg till en början på ett något annat
plan. Men meddelandet om återkallandet
av propositionen kom så uppenbart
tydligt fram som en vedergällning
för det votum, som folkpartiets och
centerpartiets ledamöter hade avgivit.
Det var det som jag avsåg med inblandning
i utskottets behandling.
Jäg skall också säga några ord med
anledning av vad herr Strand yttrade
om orsaken till denna kovändning. Han
talade om hur regeringen hade bedömt
propositionens verkningar på hyresnivån
och funnit att man inte ansåg dem
allvarliga. I realiteten bär väl folkpartiet
bedömt verkningarna i stort sett på
samma sätt när det gäller den genomsnittliga
hyreshöjning som kommer att
ske. Folkpartiet har också ansett propositionen
acceptabel i sådana avse
-
Onsdagen den 6 december 1967
Nr 49
27
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
enden. Men det hindrar inte att det
finns enstaka fall, kanske många, där
det blir stora hyreshöjningar som följd
av propositionens förslag. Jag tror inte
heller att regeringen var okunnig om
detta när propositionen framlades.
Folkpartiets förslag innebär ju att man
för dessa relativt mindre talrika men
måhända i absoluta tal dock icke fåtaliga
fall av särskilt stora hyreshöjningar
ville införa lättnader.
Vad beträffar de allmänna reglerna
har folkpartiets agerande ingalunda
åsyftat några hyreshöjningar. Tvärtom
har vi även i övrigt när det gäller skrivningen
angående tillämpningen av den
föreslagna lagstiftningen gått in för
principer, avsedda att dämpa de hyreshöjningar
som skulle bli följden av förslaget.
Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:
Herr talman! Jag är inte säker på att
jag formade mina ord på det sättet att
jag anslöt mig till mittenpartiernas förslag
i fråga om övergångstiden, men
jag kan gärna bekräfta att jag har den
uppfattningen att det praktiskt taget
är omöjligt för oss att försöka gå in i
en diskussion mera allmänt om motiveringen
för det föreliggande förslaget om
en utsträckt övergångstid. Motiveringen
bedömer den sannolika utvecklingen
något mörkare än som den återspeglas i
propositionen, vars bedömning är gjord
för några månader sedan, i varje fall
innan motionerna skrevs. Jag vill inte
ifrågasätta annat än att mittenpartiernas
bedömning kan vara lika riktig, att
det finns risk för kraftigare hyresstegringar
än dem som man räknat med i
propositionen. Men vi har inte velat acceptera
slutsatsen att man skulle kunna
klara det genom att förlänga övergångstiden.
Det är ett alltför svagt vapen för
att komma till rätta med sådana tendenser.
Jag har bedömt situationen på det
sättet att om utvecklingen skulle bli
annorlunda än den som vi räknat med,
så fanns det möjligheter att rätta till
detta under de fyra övergångsåren. Det
finns inget förbud mot att vidta särskilda
åtgärder, om hyreshöjningarna
skulle bli alltför starka.
Jag kan över huvud taget inte riktigt
förstå vad som ligger bakom dessa uttalanden
om regeringens inblandning.
Regeringen kan väl inte blanda sig in
i ett utskotts handläggning av ärenden,
såvida inte utskottsledamöterna vänder
sig till regeringen för att få ett råd,
och så har skett i detta fall. Om det socialdemokratiska
förtroenderådet hade
avböjt tanken på ett återtagande av vissa
delar av den aktuella propositionen,
så är jag alldeles säker på att det inte
skett något återtagande. Ärendet hade
fått behandlas i vanlig ordning i utskottet,
och utskottsledamöterna hade
väl framställt sina förslag. Om det hade
blivit avslag eller vad det blivit i de
frågor där man inte kommit överens,
det vet jag inte.
Jag förstår mycket väl, herr Alexanderson,
vad kritiken innebär. Jag har
förstått det fullständigt. Jag förstår
också att om man sedan lång tid inte
har något statsråd att rådgöra med på
den borgerliga sidan, så har man glömt
bort att sådana kontakter kan tas och
att de kan vara nyttiga. De behöver inte
betraktas som någonting oerhört. Det
har inte skett någonting sådant här och
såvitt jag vet inte heller vid några
andra tillfällen.
Herr LIDGARD (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Strand säger sig
inte riktigt kunna förstå vad vi menar
med att regeringen blandar sig i utskottets
handläggning av ärenden. Kan
man över huvud taget tänka sig något
mera kvalificerat ingrepp i utskottets
handläggning än att regeringen återkallar
den grundläggande handlingen
för utskottets arbete och gör det vid en
tidpunkt när utskottet fattat beslut och
det alltså föreligger en ny akt till grund
28
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
för riksdagens ställningstagande?
Jag förstår mycket väl varför herr
Sirand så ivrigt försöker försvara regeringens
ingripande, ty det är naturligtvis
på det sättet att regeringen har upptäckt
att man på denna väg skulle kunna
tillförsäkra sig om inte precis ett
evigt så i varje fall ett mycket långt liv.
Varje gång man lägger fram en proposition,
som enligt vad man senare upptäcker
inte fungerar på det sätt man
tänkt sig i utskottet och som kan innebära
att det föreligger risk för att det
hela blir en kabinettsfråga, snabbar
man sig att återkalla propositionen och
undgår den kalamiteten.
Herr HOLMBERG (h):
Herr talman! Efter denna genomgång
av både formella, politisk-taktiska
och reella konsekvenser av regeringens
skrivelse, är det kanske litet
svårt att utvinna helt nya synpunkter,
men jag vill ändå i anslutning till diskussionen
mellan herr förste vice talmannen
Strand och herr Lidgard betona
vad herr Lidgard i sin senaste replik
anförde. Jag tycker att regeringen
i och med denna skrivelse helt enkelt
har introducerat en ny praxis i
riksdagen. Den innebär ju, precis som
herr Lidgard antydde, att en regering
som agerar på detta sätt aldrig behöver
lida något parlamentariskt nederlag.
Även om herr förste vice talmannen
Strand alltså säger att den konstitutionella
frågan kanske är litet svårbedömbar
och inte spelar så stor roll,
finns dock de parlamentariska konsekvenserna
i detta fall. Situationen var
just den i detta fall att regeringen, efter
det att man i utskottet diskuterat sakinnehållet
i förslaget om hyresregleringens
avveckling, fann att det blev så stora
svårigheter att få igenom propositionen,
att man beslöt sig för att dra tillbaka
den. Skall detta överföras på behandlingen
av andra frågor, innebär det
alltså att regeringen först lägger fram
en proposition och att man sedan på
-
börjar behandlingen i den formella ordning
som föreskrives i riksdagsordningen
för att närmare utröna hur oppositionen
reagerar på regeringens förslag.
Finner man sedan att allt inte går
som regeringen från början tänkt sig,
rymmer man fältet, tar med sig propositionen
och undandrar riksdagen
möjlighet att besluta i ärendet.
Denna synpunkt anser jag vara den
allvarligaste i det här fallet. Sedan är
det möjligt, det är åtminstone inte
uteslutet, att själva handläggningen
skulle kunna ge anledning till en konstitutionell
anmärkning, men den parlamentariska
synpunkten är i detta fall
ändå viktigare. Jag tycker uppriktigt
sagt att ett mera orkeslöst agerande
knappt kan tänkas från en regerings
sida. Det är så mycket mer orkeslöst
som regeringen — genom de kontakter
som fanns mellan den socialdemokratiska
gruppen i utskottet och regeringen
•— ju var väl medveten om att högerpartiets
representanter med sina röster
var beredda att i kammaren i huvudsak
stödja regeringens förslag om avveckling
av hyresregleringen. Det fanns och
finns uppenbarligen, även om hänsyn
tas till den socialdemokratiska motionen,
en betryggande majoritet för förslagets
genomförande, men trots detta
vågar regeringen inte driva fram frågan
till beslut och diskussion i riksdagens
kamrar.
Redan dessa synpunkter har föranlett
oss i högerpartiet att framhålla att
riksdagen inte bör bifalla regeringens
förslag om återkallande av propositionen.
Vi anser, att propositionen om
avveckling av hyresregleringen på sedvanligt
sätt bör slutbehandlas i tredje
lagutskottet och föras fram till riksdagens
båda kamrar och att vi där bör
få en sedvanlig diskussion och även
en omröstning, en omröstning som vi
hoppas leder till att hyresregleringen
avvecklas på sätt som vi ju alla har
arbetat för under många, många år.
De politisk-taktiska aspekterna på
frågan inger onekligen eu så stor olust
Onsdagen den G december 1967
Nr 49
29
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
att det finns anledning att endast kortfattat
beröra dem. Socialdemokraterna
— eller rättare sagt regeringen — har
anklagat folkpartiet och centerpartiet
för deras agerande i frågan och påpekat
att dessa två partier, tydligen av
valpolitiska skäl, frångått sina tidigare
deklarationer och nu hävdar att det
förslag till ny hyreslagstiftning som
lagts fram leder till kraftiga hyreshöjningar,
oavsett de modifikationer som
hyggts in i förslaget. Med andra ord,
menar regeringen, har dessa partier tagit
avstånd från det enhälliga förslag
som framlagts av parlamentariska utredningar,
där ju alla politisk-demokratiska
partier var representerade och
där även hyresgästernas och fastighetsägarnas
intressen var företrädda.
Det kan naturligtvis hävdas att det
ligger en viss sanning i en framställningskonst
av detta slag. Men jag kan
inte på något sätt se att detta förhållande
automatiskt skall leda till att regeringen
handlar på ett än mer klandervärt
sätt. Uppenbarligen avslöjar det
en betydande splittring inom den socialdemokratiska
regeringen, för att
inte säga en oförmåga att ta ansvar och
leda utvecklingen i landet. I denna debatt
har vi också fått klart för oss att
det finns en splittring. Den är manifesterad
av herr förste vice talmannen
Strand, som uppenbarligen inte anser
att regeringens proposition är tillfredsställande.
Jag undrar om man inte kan dra
slutsatsen att den politiska taktiken helt
enkelt håller på att förstöra den möjlighet
som, efter många års vedermödor
och många års krav inte minst från
högerpartiet, en frigörelse av bostadsmarknaden
från regleringar och dirigerande
subventioner tycktes erbjuda.
Det är ett snöpligt politiskt återtåg som
regeringen företar.
Vad slutligen beträffar den reella effekten
av regeringens återtåg får vi inte
glömma att avvecklingen av hyresregleringen
var ett medel för att inte säga
en av de avgörande förutsättningarna
för att åstadkomma normalare och rättvisare
förhållanden på bostadsmarknaden.
Den orättvisa som i dag finns mellan
olika hyresgäster i fråga om hyressättningen,
den s. k. hyressplittringen,
riskerar nu att inte bara permanentas,
utan att ytterligare skärpas. Det är
framför allt de unga familjerna i de
nyb3rggda husen som drabbas. Det är
också ett påpekande som jag tycker väl
stämmer överens med vad den socialdemokratiske
gruppledaren i kammaren
här har sagt. Det är alltså bostadsmarknaden
och bostadskön som får lida för
regeringens vankelmodiga uppträdande.
För att undvika sådana här skador
för bostadsmarknaden och hyresgästerna
bör således enligt min mening hyresregleringspropositionen
inte återkallas.
Det är vad vi skall besluta om i
riksdagen. För att dessutom uppfylla
de formella kraven på behandlingen av
regeringens skrivelse i frågan anser jag,
i likhet med många övriga från oppositionen,
att skrivelsen skall remitteras
till tredje lagutskottet, så att den återkommer
till riksdagen.
Herr SUNDIN (ep):
Herr talman! Låt mig inledningsvis,
för att det inte skall råda någon som
helst missuppfattning om centerpartiets
inställning till hyresregleringens avskaffande,
slå fast att vi fortfarande
har den linjen. Det bevisas ju också av
de motioner som vi har avgivit i denna
fråga.
Låt mig utöver detta i all vänlighet
säga några ord till herr Holmberg, som
uttrycker sig så, att regeringen anses
ha handlat mera orätt eller ansvarslöst
än vad mittenpartierna har gjort i denna
fråga. Jag tycker att herr Holmberg
är skyldig kammaren en redogörelse
för varför man från högerhåll framställer
saken på detta sätt.
Därefter vill jag vända mig till statsrådet
Geijer och till gruppledaren för
socialdemokraterna här i kammaren,
herr förste vice talmannen Strand, och
30
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
säga att det som nu har hänt är någonting
som över huvud taget aldrig
tillförne har inträffat. Jag instämmer i
de uttalanden som här har gjorts att
det inte är den omständigheten att mittenpartierna
råkade väcka en motion
för att kunna skydda hyresgästerna
under en övergångsperiod längre än den
som regeringen föreslog, som är anledningen
till att regeringen nu drar tillhaka
sitt förslag, utan det måste finnas
andra grunder härför. Här har
statsrådet, såsom jag uppfattade det, väl
krystat försökt att övervältra ansvaret
på mittenpartierna.
Låt mig ställa en fråga till statsrådet,
som även berör andra personer:
Har det hänt tidigare att man på regeringshåll
har tagit så stor hänsyn till
motioner som har förts fram från oppositionen,
att man sett sig nödsakad
att ta tillbaka sina propositioner? Det
har mig veterligt, herr statsråd, icke inträffat
tillförne. Det hela måste bottna
i en oenighet inom det egna partiet, sedan
denna proposition skrevs.
Det beklagliga är att man skriver eu
proposition. Man inger riksdagens båda
kamrar och folket ute i landet den
uppfattningen att propositionen är allvarligt
menad, och sedan ■— av orsaker
som är kända ■— meddelar man
bara att propositionen skall återkallas.
Vidare beklagar jag djupt om den
s. k. starka regering som vi nu har skall
fortsätta att handla på det sätt som
den nu gjort. Hur kommer då arbetet
i de olika utskotten att fungera i en
framtid? Vi har ett bra utskottsarbete,
med expertis och föredragningar, där
alla gör sitt för att få till stånd en rejäl
och riktig behandling.
Skall vi nu behöva riskera att även
i fortsättningen få uppleva någonling
liknande det vi nu får uppleva? Man
kan, herr statsråd, med oro se fram
emot den 11 januari. Det kanske blir så
att ni även då drar konsekvenserna av
att ert handlande inte fallit i god jord
på det sättet att ni även drar tillbaka
statsverkspropositionen. Det skulle ju
för kamrarna och för svenska folket
inte vara det allra angenämaste, herr
talman, i riksdagens arbete som sådant.
Låt mig sedan bara anföra några ord
om vad som skiljer, över huvud taget
är det ingenting annat som skiljer än
övergångstiden. Vi har velat ge en
längre tidsfrist för hyresgästerna, för
att de inte skulle drabbas så hårt. Efter
vad jag hört från utskottsarbetet,
torde det ha funnits möjligheter att
kompromissa om tiden för de heta regionerna
skall vara fyra eller sex år
och för de mindre heta två eller fyra
år. Men den möjligheten ville man inte
utnyttja, utan man har tagit hänsyn till
krafter som spelar till vänster om socialdemokratin.
Därför har man nu funnit
för gott att återkalla denna proposition.
Det andra som skiljer är besittningsskyddet.
Vi förmodar att regeringen,
när den skrev propositionen, glömde
bort besittningsskyddet för mindre företagare,
hantverkare och andra, som
icke har fått samma besittningsskydd
i denna lagstiftning som exempelvis
hyresgäster till bostäder. Detta har vi
med rätta påpekat. Det är väl en rättvisesak,
att dessa grupper bedöms likadant
som andra hyresgäster i vårt samhälle.
Med detta, herr talman, har jag uttryckt
centerpartiets uppfattning i
denna fråga.
Avslutningsvis ville jag ännu en gång
beklaga att den s. k. starka regeringen
— eller bör man kanske inom parentes
säga den nuvarande svaga regeringen
— bär sig åt på detta sätt.
Allra sist ber jag få instämma i det
yrkande som ställts av herr Dahlén
m. fl.
Herr statsrådet GEIJER:
Herr talman! Jag skall be att få börja
med att säga något om de inlägg som
gjorts beträffande övergångsbestämmelserna
och talet om att hela frågan
egentligen bara gäller om övergångstiden
skall vara fyra eller fem år. Detta
Onsdagen den 6 december 1967
Nr 49
31
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
bar gjorts gällande av herrar Gustafsson,
Dahlén och nu senast Sundin.
Jag vill klart och tydligt säga ifrån
att det är en fullkomlig missuppfattning
att den saken skulle ha någon påtaglig
betydelse eller ens någon betydelse
alls för regeringens ställningstagande.
Det har herr Strand redan varit
inne på, och det är väl alldeles självklart
att det inte kan vara avgörande
om en hyreshöjning skall slås ut på tre,
fyra, fem eller sex år. Det vore orimligt
för allmänheten att tro att frågan kommit
i detta läge därför att oppositionen
föreslagit sex år och man sedan velat
kompromissa på fem år.
Nej, det är tydligt att man faktiskt
fortfarande från oppositionens sida
inte har fattat att grunden ligger i en
annan syn på det nya system som här
föreslås. Skillnaden i grundsyn är den,
att regeringen även i fortsättningen menar
att det måste förekomma en kontroll
från samhällets sida genom hyresspärrar,
som skall förhindra att samhälleligt
icke önskvärda hyresstegringar
äger rum.
Oppositionen säger att det skall bli
kraftiga hyresstegringar. Man anser
t. o. m. detta nödvändigt. Men man hesiterar
inför att ställa hyresgästerna i
en sådan situation, och så kommer man
med förslag om övergångsbestämmelser
för att göra det smakligare.
Det är i fråga om själva grundsynen
på hur hyresmarknaden skall vara beskaffad,
som vi skiljer oss åt. Det är
väl bakgrunden till den upprördhet
som oppositionen nu visar. Annars tycker
jag att folkpartiet och centerpartiet,
som i sina motioner har uttalat en
sådan om för vad de stackars hyresgästerna
kommer att få utstå med regeringens
förslag i fråga om hyresstegringar,
i dagens läge borde vara glada
åt det steg som regeringen har tagit.
Man vill väl inte bestrida att den nuvarande
hyresregleringen med dess
skavanker i alla fall klart och tydligt
innebär en kraftig möjlighet att överblicka
hyressättningen.
Herr Gustafsson och även andra har
velat göra gällande att det skulle föreligga
en splittring i denna fråga inom
det socialdemokratiska partiet, men såvitt
jag förstår är detta fullständigt felaktigt.
Herr Strand har redan varit inne
på denna fråga, och den omständigheten
att det här föreligger delade
meningar på flera punkter i det framlagda
förslaget bland de socialdemokratiska
riksdagsmännen är ingenting
märkvärdigt. Man kan väl ha delade
meningar om huruvida bytesrätten skall
föreligga bara i bristorter eller i hela
landet. Man kan ha delade meningar
om i vilken form man genom avtal
skall få bort besittningsskyddet osv.,
och det betyder inte i någotdera fallet
att man är inne på själva grundprincipen
om samhällets inflytande över
hyressättningen. På den punkten finns
det ingen splittring inom socialdemokratin.
Sedan har herr Lidgard och herr
Sundin gjort gällande att vi inte tidigare
har befunnit oss i en sådan situation
som i dag. Det har vi. Vi hade
1935, herr Sundin, den situationen att
regeringen röstade mot sin egen proposition
när det gällde tredje mans rätt
på grund av att det hade framlagts motioner
som i utskottet vann gehör och
som i vissa avseenden gjorde avsteg
från regeringens proposition. Den situationen
företer mycket starka paralleller
till dagens situation — bara med
den skillnaden att regeringen då inte
tog tillbaka sin proposition utan föredrog
att i riksdagen yrka avslag på
den. Men det är ju ingen skillnad i
sak.
Sedan säger herr Lidgard att det inte
har förekommit något återkallande av
en proposition på så sent stadium som
detta. Jo, herr Lidgard, det har det
gjort i en situation som berör ett område
vi båda har sysslat mycket med.
På det arbetsrättsliga området, nämligen
vid sjöbefälskonflikten 1955, förelåg
ett utlåtande från andra lagutskottet
i stencil som skulle gå till tryckning..
32
Nr 49
Onsdagen den 6 december 19G7
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
Man hade fattat beslut och allting var
klart. Då kom regeringens återkallande
av propositionen, och därmed blev utlåtandet
aldrig tryckt men finns bevarat
i stencil.
Till herr Lidgard vill jag som ett
komplement till vad herr Strand redan
har anfört endast säga att vi inom regeringen
övervägde ett återkallande av
propositionen redan när motionerna
kom, men när det gäller utskottets behandling
av frågan har vi endast velat
ha ett besked från våra ledamöter i
utskottet huruvida det skulle bli reservation
från mittenpartiernas sida, och
det beskedet har vi fått. Det kan enligt
min uppfattning inte betraktas som
någon inblandning i utskottets arbete,
vilket ju redan då var i stort sett klart.
Jag vill i detta sammanhang ytterligare
framhålla att man inte, såsom herr
Holmberg gör, kan spekulera i den ena
eller andra situationen, utan man får
ändå hålla sig till den konkreta situationen.
Den är ju speciell på så sätt att
regeringen ända fram till oktober månad
hade anledning att utgå ifrån att
propositionen skulle få ett mycket brett
underlag i riksdagen. Folkpartiets bostadsexpert
i sakkunnigutredningen
stod bakom förslaget. Jag vill i detta
sammanhang framhålla att herr Henning
Gustafssons namn inte står under
folkpartimotionen i detta fall. Jag vill
gärna säga att det hedrar honom att
han inte skrev på denna motion. Vad
jag nyss sagt kan alltså vara en förklaring.
Till min bänkkamrat, herr Dahlén,
vill jag bara helt kort säga att i folkpartimotionen
framhålles att regeringens
proposition syftar till hyresstegringar.
Herr Dahlén bemötte detta såsom
om jag hade sagt att det inte kan
bli hyresstegringar. Det kan det bli
med regeringens proposition. Vi kan
inte överblicka hyresläget i alla dess
enskildheter. Det finns ju en ojämnhet
i hyressättningen, vilket naturligtvis innebär
att särskilt låga hyror hade kunnat
bli föremål för höjning om rege
-
ringens proposition hade gått igenom,
dock inte av den storlek som man propagerar
för i mittenpartimotionerna.
Jag vågar faktiskt använda uttrycket
propagera, fastän det innehåller en felaktig
nyans. »Som man förutsätter» är
kanske ett riktigare uttryck. Jag nöjer
mig med ett enda kort citat ur centerpartimotionen,
sidan 5. »Avvecklingen
av regleringen kan beträffande vissa
fastigheter leda till hyreshöjningar, som
ger så stora intäkter att räntabiliteten
på insatt kapital blir orimligt stor.»
Detta tror man inom centerpartiet skulle
bli följden om avvecklingen kom
till stånd.
Herr Dahlén nämnde också att inrikesministern
skulle ha haft vissa underhandskontakter
och att han skulle
ha blivit, som herr Dahlén uttryckte
sig, undanskuffad. Det är ju en alldeles
felaktig skildring av händelseförloppet,
herr Dahlén. Vad inrikesministern gjorde
var vad man ofta gör i sådana här
situationer. Han skickade ut vad vi på
förhandlingsspråk brukar kalla för en
trevare. Dylika underhandskontakter
tas väl ofta i sådana här lägen för att
liksom få reda på var den andra parten
står och för att kunna bedöma situationen.
Herr Sundin tog upp frågan om lokalhyresgästerna.
Vi kan ju inte här i
dag ha någon ingående debatt om propositionens
innehåll. Jag vill dock erinra
herr Sundin om att hyreslagstiftningssakkunniga
på denna punkt var
eniga, inbegripet herr Henning Gustafsson.
Bakgrunden är den att vi anser att
det innebär fördelar för lokalhyresgäster
både med direkt och indirekt besittningskydd.
Med de starka ersättningsregler
som föreslogs och som sedan
har kommit till uttryck i propositionen
menar vi att förslaget för lokalhyresgästerna
blir ett bättre skydd
än det direkta besittningsskyddet.
Herr Holmberg kom i slutet av sitt
anförande med den synpunkten att ett
återtagande av propositionen innebär
en försämring för de unga familjerna i
Onsdagen den (i december 1967 Nr 49 33
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
de nya husen. Herr Holmberg utvecklade
inte närmare varför det skulle innebära
en försämring, men det är inte
svårt att förstå, ty detta har kommit
till uttryck i många andra sammanhang.
Tankegången är den att om man
bara kan höja hyrorna i samhällenas
centrala delar, så skulle en hel del människor
som nu bor där vara tvungna
att flytta ifrån sina lägenheter. Herr
Holmberg och hans meningsfränder gör
nämligen gällande att det i de centrala
delarna av våra städer finns hyresgäster
som bor i lägenheter som de inte
borde bo i. Det anses att om hyrorna
höjs tillräckligt mycket, så måste dessa
människor flytta. I anslutning till
det resonemanget ställer jag frågan till
herr Holmberg: Hur tror herr Holmberg
att de unga familjerna, som nu
bor i de nya husen, då skall ha råd att
flytta in i de centralt belägna gamla
lägenheterna?
Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet Geijer försökte
sig på en tolkning av vad som
har skett. Det återstår att se om den
tolkningen är alldeles riktig. Om jag
minns rätt, yttrade sig herr Geijer på
det sättet att tre och fem år, två och
fyra år eller fyra och sex år egentligen
inte har någon större betydelse i sammanhanget.
Jag är ingen matematiker,
men jag föreställer mig att en längre
avvecklingsperiod måste innebära en
mindre belastning för de hyresgäster
som eventuellt skulle komma att drabbas
av höjningen. Hyreshöjningen kan
ju ske jämnare, om den fördelas på
flera år.
Den konstitutionella debatt som har
förts ämnar jag inte lägga mig i, jag
vet för litet om sådana spörsmål. Emellertid
förefaller den debatten vara
ganska överflödig, eftersom ingen har
vägrat remiss.
Statsrådet Geijer sade att det inte
råder splittring inom det socialdemo
3
Första kammarens protokoll 1967. Nr 49
kratiska partiet i den här frågan. Det
kan hända att det förhåller sig så, men
det är inte alldeles säkert. Jag nämnde
i mitt första anförande att det har
väckts ett antal motioner som är undertecknade
av många och inflytelserika
medlemmar av socialdemokraternas
riksdagsgrupp. Jag tar det som ett uttryck
för att man på det hållet inte
är så nöjd med den proposition som
framlagts. Herr Geijer sade också att
herr Strands anförande hade givit kammaren
tillfälle att upptäcka att splittring
inte föreligger. Jag tolkar talman
Strands anförande på ett annat sätt.
Jag tycker att de formuleringar som
fanns där ger mig mera rätt i min
bedömning, nämligen att splittringen
ändå finns.
Regeringen har tydligen — under
trycket av en opinion inom partiet
och från organisationer som står regeringen
nära — blivit litet »skakis». Det
är huvudmotivet för propositionens
återtagande. Jag skulle naturligtvis vara
smickrad om mittenpartiernas agerande
här skulle ha varit det enda utlösningsmomentet
för vad som hände i
går men jag tror inte att så var fallet.
Jag skulle vara glad om mittenpartierna
hade så stor betydelse, men jag
tror inte att statsrådet Geijer kan vidhålla
detta påstående. Motivet måste
vara ett annat. Vi skall inte heller glömma
bort kommunisterna, som genom
skrivelsen på riksdagens bord fått sin
motion bifallen. Detta kommer väl herr
Werner att inkassera om en stund. Det
skulle vara hederligt och riktigt om regeringen
erkände att det finns en opposition
inom socialdemokratin som har
varit avgörande för att sätta i gång det
här jippot, ty det är inget annat än
ett jippo. Det var ett litet sent uppvaknande
förstås. Det hade naturligtvis
för regeringens vidkommande funnits
andra vägar på ett tidigare stadium att
hantera denna fråga.
Sedan hade jag några ord till herr
Holmberg. Han sade något som konfunderade
mig något. Han sade att re
-
34
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
geringen visste väl att högerpartiets inställning
till propositionen var positiv
och att man egentligen inte hade behövt
bry sig om mittenpartierna och
kommunisterna så mycket, ty man hade
majoritet i utskottet. Jag vill gärna
ha en förklaring på om herr Holmberg
i detta lägger in någon djupare mening
och alltså menar att högern numera
har blivit ett permanent stödparti,
som utan villkor låter sig behandlas
av den Kungl. Maj :ts regering som i dag
finns?
Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet Geijer hade
en del mycket intressanta förklaringar
till regeringens ståndpunktstagande.
Han sade att det inte var mittenpartiernas
förslag om förlängning av övergångsbestämmelserna
som var anledningen
till att regeringen dragit tillbaka
propositionen. Dessa motioner
utgjorde inte någon påtaglig inverkan
på regeringens ståndpunktstagande.
Då är det i alla fall väldigt egendomligt
att inrikesministern i förra veckan
tog kontakt med representanter för oppositionspartierna.
Herr Geijer kallade
det för »trevare», som man brukar i
förhandlingsarbete. Ja, det var en mycket
intressant trevare, ty innebörden
av trevaren var ju inte att höra efter
om vi hade kvar vår i motionerna redovisade
ståndpunkt utan om vi skulle
kunna tänka oss en kompromiss så att
vi kunde komma överens med regeringen.
Innebörden var alltså inte att
få reda på om vi stod kvar på motionens
ståndpunkt. Att därför vifta bort
inrikesministerns samtal så lättvindigt
som herr Geijer gjorde tycker jag uppriktigt
sagt är litet orättvist mot en regeringskollega,
även om han nu är undanskuffad
och t. ex. inte var närvarande
vid konseljen i går, då regeringens
skrivelse beslöts. Det kanske man
kan komma med någon annan förklaring
till.
Nej, säger herr Geijer, en annan
grundsyn var orsaken. Jag lyssnade
noga till vad denna grundsyn skulle
vara. Om det gick att dra ut någonting
ur herr Geijers ord skulle det vara att
mittenpartierna uttalat en något större
oro för att det skulle kunna bli en del
olyckliga hyresstegringar. Men herr Geijer,
som har sysslat med dessa frågor
så mycket, borde inte bli skakad av det.
Frågan är om herr Geijer delar den
uppfattning han hade när han var med
i konseljen och fattade beslut om propositionen
eller om han delar vår uppfattning
att det kan tänkas i en del fall
bli litet för stora hyresstegringar om
man inte t. ex. har en längre övergångstid.
Det skulle vara intressant att få
reda på vilken uppfattning herr Geijer
har i dag på denna punkt.
Vi har tagit konsekvensen av vår uppfattning
att det gäller att se till att bostadssocialt
orimliga hyreshöjningar kan
undvikas i största möjliga mån. Denna
uppfattning har vi under årens lopp
gång på gång uttalat. Jag nämnde i mitt
första anförande ett anförande av herr
Ohlin. Jag har här ett par uttalanden
av en av folkpartiets representanter i
flera debatter i riksdagen under senare
år. Vid det ena tillfället ställer han
frågan: Kan man tänka sig att avvecklingen
av hyresregleringen kan ske på
två år? Han förklarar att han för sin
del inte tror det. Vi kommer säkerligen
att behöva inte bara två utan det kanske
inte ens räcker med tre eller fyra
år. Precis samma ståndpunkt har vi
redovisat i motionen. I ett annat anförande
säger han att vi måste räkna med
att en avveckling kommer att ta åtskilliga
år på de orter där det verkligen
är betydande bostadsbrist. Vi tar alltså
konsekvenserna av vår bedömning av
riskerna, medan regeringen drar tillbaka
sin proposition — det är skillnaden.
Sedan säger herr Geijer att det förekommit
andra situationer då regeringen
gjort likadant. Han sade att man
t. ex. drog tillbaka propositionen i anledning
av sjöbefälskonfiikten, men det
Onsdagen den 6 december 1967 Nr 49 35
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
gar inte att jämföra med dagens situation.
Sjöbefälskonflikten ansågs ju komma
ur världen, och varför skulle riksdagen
behandla en proposition i ett
ärende som i denna situation var helt
ointressant? Det intressanta i dag är
att regeringen uppenbarligen är medveten
om att den socialdemokratiska
riksdagsgruppen inte står bakom dess
proposition och att man då drar tillbaka
den. Jag håller helt med dem som
har sagt att detta ur parlamentarisk
synpunkt är att införa någonting nytt.
Jag beklagar detta, ty det innebär ändå
att regeringsmakten på något sätt sänks
i anseende. En regering vågar alltså
inte möta parlamentet i en diskussion,
vågar inte ta en öppen strid utan sticker
undan, drar tillbaka sin proposition.
Jag tycker, herr talman, att det
verkligen är att dra ner regeringsmakten.
Men socialdemokraterna är i ett mycket
besvärligt läge, och det är de mycket
väl medvetna om. De fruktar 1968
års val, och jag kan förstå dem. Därför
tillgriper de sådana metoder och
försvarar dem. Men jag tycker att försvaret
ändå i någon mån skulle kunna
innehålla ett erkännande: Yi klarade
inte av att få igenom vår proposition.
Ett uttalande av den karaktären skulle
vittna om något större mod än vad ett
tillbakadragande innebär.
Herr talman! Vi får en sakdebatt i
detta ärende. Herr Sundin och jag har
väckt en motion, som innebär att riksdagen
måste ta ställning i frågan. I motionen
yrkas att övergångstiden skall
vara tre—fem år på de olika orterna
■— det kompromissbud som inrikesministern
visade ett visst intresse för.
Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Låt mig mycket kort,
men som jag hoppas entydigt besvara
herr Lennart Geijers yttrande om mitt
påstående att regeringens ståndpunktstagande
nu, som innebär att man skall
bibehålla hyresregleringen, under oöver
-
skådlig tid uppenbarligen, medför en
fara för lösningen av de unga människornas
bostadsproblem och kommer
att göra det svårare för dem som bor i
de dyra lägenheterna, framför allt i
städernas förorter.
Det är väl känt att hyresregleringens
avveckling leder till en ökad rörlighet
på bostadsmarknaden, vilket i sin tur
innebär en viss anpassning och en
dämpning av vissa hyror som för närvarande
är för höga. Men låt oss se på
de erfarenheter man har exempelvis i
Helsingfors när det gäller avskaffandet
av hyresregleringen. Den avskaffades
1962. Det har tagit några år, men nu
säger man att i det närmaste förortsbältet
utanför Helsingfors börjar till och
med lägenheterna stå osålda. Man håller
alltså på att få en köparnas marknad
på bostadsområdet. Det är det som
är den enda möjligheten att få ned hyrorna
för bostadskonsumenterna. En
köparnas marknad åstadkommer man
bl. a. genom en successiv avveckling av
hyresregleringen.
Sedan tog statsrådet Geijer i ett ganska
halsbrytande resonemang upp att
det inte var någon skillnad i sak mellan
ett återkallande av en proposition
och en nedröstning av en proposition
i kammaren. Jag vet inte på vilka röster
som statsrådet Geijer sitter i regeringen,
men jag har alltid föreställt
mig att det varit det socialdemokratiska
partiet och den socialdemokratiska
gruppen i riksdagens kamrar som ger
den nuvarande regeringen mandat. Om
den gruppen enhälligt går emot en proposition
som denna regering tillsammans
med statsrådet Lennart Geijer
lagt fram, måste ju det uppfattas såsom
direkt misstroendevotum gentemot regeringen.
Det är på det sättet parlamentarismen
fungerar. Nu vill jag inte
säga att vi har haft någon fullgod parlamentarism
under de senaste åren,
men det är väl det långa regeringsinnehavet
som har avtrubbat regeringens
förmåga att förstå parlamentarismens
innebörd.
36
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
Herr ALEXANDERSON (fp) kort gen
-
mäle:
Herr talman! Statsrådet Geijer sade
här nyss i sitt anförande att det var
inte bara denna fråga om övergångsbestämmelserna
till hyreslagen som hade
varit avgörande för regeringens beslut
att återkalla propositionen. I det
avseendet måste jag säga att från utskottets
synpunkt var situationen inte
alls den som statsrådet Geijer ville göra
gällande. De socialdemokratiska utskottsledamöterna
hade mycket klart
sagt ut att frågan om övergångsbestämmelserna
var avgörande. Man ville ha
besked om vi stod fast vid att stödja
motionerna, och när man erhöll det beskedet
gick man till regeringen ock fick
återkallelsen ordnad. Statsrådet Geijer
bekräftade för övrigt i slutet av sitt
anförande att regeringen hade väntat
på besked om ståndpunktstagandet i
den delen, och det klargör ju sålunda
att detta var den avgörande punkten.
Statsrådet Geijer uppehöll sig vid
och ville liksom utvidga anledningarna
till regeringens åtgärd till att man i
folkpartiets och centerns motioner skulle
ha utvecklat en annan grundsyn på
den nya hyreslagens funktion. Men om
vi tittar närmare på vad som utvecklas
i folkpartimotionen t. ex., finner vi
att motionärerna visserligen anser att
man kan handla inom ramen för den
lagtext som är föreslagen, men att man
reagerar mot beskrivningen av hur tilllämpningen
skall gå till. I propositionen
har sagts att man skall utgå från
det högre skiktet av hyror när man
gör jämförelseprövning. I folkpartimotionen
finner man att en sådan tillämpningsanvisning
lätt leder till väl höga
hyror. Man har i stället föreslagit att
man skall utgå från det normala hyresvärdet
för ungefär likvärdiga lägenheter.
Herr statsrådet Geijer gick vidare in
på olika motionsyrkanden och sade att
man från regeringens sida inte hade
någonting emot att det framställdes motionsyrkanden
om uppmjukningar i oli
-
ka avseenden, om bytesrätt och andra
sådana detaljer, men däremot kunde
man inte stillatigande åse att det framfördes
sådana här motionsyrkanden
beträffande övergångsbestämmelserna.
Detta är väl ändå ett för enkelt sätt
att överskyla att skillnaden är: man
tolererar yrkanden om en större uppmjukning
om de kommer från socialdemokratiskt
håll, men man kan inte
tolerera dem om de kommer från annat
håll.
Herr LIDGARD (li) kort genmäle:
Herr talman! Jag har fått hjälp både
av herr Dahlén och herr Holmberg
med min replik, men jag skulle ändå
beträffande sjöbefälskonflikten vilja säga
att det är som herr Dahlén sade, att
där kom materian bort. Man var förvissad
om att det skulle träffas en uppgörelse.
Här är situationen den, att här
har vi materian i allra högsta grad
kvar. Vi har kvar behovet av att man
fattar ett beslut i denna speciella fråga.
Det finns inga som helst likheter
mellan ärendena.
När det sedan gäller historien om
när regeringen röstade emot sin egen
proposition, måste jag säga att jag tyvärr
är så obegåvad att jag inte kan
inse att det är samma sak att rösta
emot sitt eget förslag och att försöka
hindra riksdagen från att realbehandla
ett förslag. Det är den sista saken som
jag reagerar emot, och det är den som
är aktuell i detta fall.
Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:
Herr talman! Om denna diskussion
fortsätter länge till byter statsrådet
Geijer inte bara bildligt talat skor, utan
han måste från det ena anförandet till
det andra även byta åsikt. Det är vad
som har skett. I sitt första anförande
sade han att man från mittenpartiernas
sida hade ställt sådana yrkanden i motionen,
att Kungl. Maj :t inte fann för
riktigt att genomföra detta förslag. Jag
har här tidigare talat om vad huvud
-
Onsdagen den 6 december 1967
Nr 49
37
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
syftet i yrkandena innebar, och det
skall jag inte upprepa. Men när statsrådet
säger att frågorna om övergångsbestämmelser,
om tid, om besittningsskydd
osv. inte var den vägledande orsaken
till att regeringen drog tillbaka
sin proposition, då talar han emot sitt
eget första anförande, som han höll här
för någon timme sedan. I det sista anförandet
säger han att det råder en
skillnad i grundsyn. Försök förklara
det, statsrådet Geijer! Vi har haft en
proposition som legat till grund för
partiernas behandling av denna fråga
och även för tredje lagutskottets behandling.
Vad är det som skiljer i
grundsyn? Vi har velat förlänga övergångstiden
för att söka skydda hyresgästerna
som sådana, och jag hoppas
att man på regeringshåll inte har något
att invända mot det. I övrigt har vi
helt och hållet byggt på det förslag
som regeringen nu helt snöpligt har
funnit för gott att bara återkalla.
Det har också sagts att det måste finnas
ett brett underlag, herr talman, för
att man skall kunna genomföra ett sådant
här lagförslag. Får jag fråga statsrådet:
Fanns det inte ett brett underlag
för att genomföra huvudprinciperna
i propositionen? Mig veterligt är
det väl ytterst sällan som det, med de
två maktkonstellationer som finns här
i riksdagen, funnits ett så brett underlag
för att genomföra detta i stort sett
i enlighet med vad som föreslagits i
propositionen, och då blir väl även
den saken mer eller mindre ohållbar
liksom den övriga argumenteringen
ifrån regeringsbänkens sida.
Till sist, herr talman, vill jag säga
att besittningsskyddet för företagare
inom handeln m. m. inte finns skrivet
i propositionen med samma styrka som
för innehavarna av de vanliga hyresbostäderna
över huvud taget. Vi har
ansett att det är lika nödvändigt att
dessa företagare har ett besittningsskydd
som exempelvis herr statsrådet
Geijer, om han hyr en våning här eller
där i staden.
Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:
Herr talman! Det mesta som kan sägas
i denna fråga är väl redan sagt. Jag
vill ändå komma med ett litet kort genmäle.
Jag tycker att det i debatten har
framförts så underliga argument, och
det gör att jag har fått den uppfattningen
att debatten börjar lida mot
sitt slut.
Herr Sundin har i sitt tidigare anförande
sagt att regeringen möjligen
i januari månad kan återkalla statsverkspropositionen.
Stor oro råder tydligen
inom oppositionspartierna att sådana
där orimligheter skulle kunna falla
regeringen in. Det har förekommit
två gånger under de senaste 33 åren att
en proposition blivit föremål för en behandling
av annat slag än det vanliga.
År 1935 då det gällde frågan om tredjemansrätt
hade ärendet antagligen avancerat
så långt, att regeringen inte kunde
ta tillbaka propositionen utan tvingades
att rösta för avslag på den, eftersom
utvecklingen gått i den riktningen
att det inte var nödvändigt att lagstifta
om tredjemansrätt — parterna klarade
frågan själva vid sina förhandlingar på
ett mycket bättre sätt än som skulle
kunna ske med en lagstiftning.
Jag vet inte, herr Gustafsson, vad det
är som gör att mittenpartierna är så
envisa med att söka efter splittring
inom det socialdemokratiska partiet. Vi
har över huvud taget inte använt det
ordet själva i dag beträffande de borgerliga
partierna och deras strävan till
enighet. Vi har inte blandat in den frågan
i denna debatt. Vi betraktar det inte
som en splittring i det socialdemokratiska
partiet, om vissa ledamöter av
den socialdemokratiska gruppen tycker
att de bör motionera i fråga om en detalj
i propositionen —■ det har gjorts
här till och med beträffande flera detaljer.
Men i huvudfrågan är gruppen
enig. Det har inte riktats någon gensaga
emot det påståendet, och i den
mån det har förelegat en annan upp
-
38
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
fattning, kan det återspeglas i den motion,
som väckts av herr Lundberg i
andra kammaren — han har nämligen
yrkat avslag.
Det föreligger ingen splittring inom
det socialdemokratiska partiet, och jag
kan därför inte lämna mittenpartierna
den trösten som svar på deras envisa
påståenden om att det måste föreligga
en splittring.
Både herr Dahlén och herr Lidgard
har varit uppprörda över att utskottsledamöter
tar kontakt med regeringsledamöter.
Herr Dahlén återkommer
vid ett par tillfällen till att inrikesministern
lär ha tagit kontakt med oppositionen
för att på ett eller annat sätt
undersöka, om en kompromiss i fråga
om övergångstiderna 5 respektive 3 år
skulle kunna accepteras. Detta har inte
herr Dahlén opponerat emot. Det måste
väl också betraktas som en inblandning,
om en regeringsledamot söker påverka
på det sättet — om det ena är påverkan,
är väl det andra också påverkan
och i så fall lika fördömlig.
Herr Dahlén gav en särskild spets åt
sin uppfattning om föreliggande splittring
inom det socialdemokratiska partiet
som regeringen, enligt hans mening,
lyckades klara på det sättet att så
snart det var starka meningsmotsättningar
inom den socialdemokratiska
riksdagsgruppen i olika frågor som
kunde beröra en proposition, då drog
regeringen tillbaka eventuella tankar
på att lägga fram sitt förslag. Så går det
inte till -— det är fel. Det finns ingen
sådan splittring, och inga sådana försök
behöver göras för att överbrygga
den splittring som herr Dahlén tror
förekommer.
Herr Alexanderson var inne på frågan
om motionerna och statsrådet Geijers
försök att tolka syftet med dem.
Herr Alexanderson menar att det inte
var det syfte som statsrådet Geijer ville
tolka ur dem, nämligen att man ville
ha en annan grundsyn på det hela, utan
det var helt enkelt en annan bedömning
av de åtgärder som skulle behöva
vidtas för att jämna ut den väntade
hyreshöjningen. Ty det kommer nog
att ges uttryck åt krav på kraftiga höjningar.
Om nu inte det är syftet och motsättningarna
inte är så stora, varför
har då motionerna väckts? Är det bara
en politisk spekulation av samma slag
som de tidigare överbuden — de fyra
åren borde bli sex, och de två åren
borde bli åtminstone tre eller fyra år.
Är det inte något annat syfte, så är det
väl bara en politisk spekulation, såvida
man inte har velat någonting annat
än det som kan utläsas av den föreliggande
propositionen.
Herr Holmberg nämnde i sitt korta
inlägg exempel på köpmotstånd i fråga
om bostäder och han tog exemplen
från Helsingfors. Varför skall man gå
över ån efter vatten? Det har stått i
dagstidningarna — jag vet inte om det
står i dag men i varje fall för inte så
länge sedan — att 300 bostäder i Eskilstuna
står tomma och att det är
över 4 000 människor som söker bostad
där. Lägenheterna står tomma därför
att de är för stora och dyrbara; de
som söker bostad har inte råd att flytta
in i dem.
Herr talman! Jag har inte något ytterligare
bidrag som kan berika debatten,
men jag hade ett behov av att
göra denna korta kommentar till de
ansträngningar som görs på annat håll
för att liksom dra ved till brasan.
Herr statsrådet GEIJER:
Herr talman! Jag skall inte dra upp
en alltför ingående bostadspolitisk debatt
här, det skulle föra för långt. Det
blir väl tillfälle att diskutera en del av
dessa frågor längre fram.
På två punkter vill jag emellertid
lämna en närmare förklaring. Man frågar
mig varför jag vill göra gällande
att det inte är skiljaktigheterna i övergångstiden
som är av någon avgörande
betydelse, utan att det är grundsynen
på själva hyresmarknaden. Jag har re
-
Onsdagen den 6 december 1967
Nr 49
39
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
dan sagt det en gång men kan kortfattat
upprepa det. Enligt min uppfattning
är det inte övergångstiderna som
är av betydelse för de hyresgäster det
här rör sig om, utan det som är av betydelse
är om man avser att med spärrregler
hindra marknadskrafterna att slå
igenom. År vi överens på den punkten?
Det skulle vara intressant att veta
det. Vore vi överens på denna punkt,
vore det ju alldeles överflödigt att föreslå
längre tider än de som finns angivna
i propositionen och som ju i och
för sig inte är heliga. Det kunde.ha varit
två år generellt, det kunde ha varit
ett år och det kunde ha varit någon
annan tidslängd också. Men när man
motiverar längre övergångstider med
att det kommer att bli så kraftiga hyresstegringar,
då delar man tydligen
inte vår grundsyn på propositionen.
Det var det jag ville framhålla.
I övrigt kan jag bara rekommendera
min bänkkamrat, som jag annars brukar
ha trevliga diskussioner med i bänken
om dessa frågor, att ytterligare läsa
Dagens Nyheters ledare i dag, som man
ju i långa stycken kan hänvisa till.
Herr Holmberg undvek ju försiktigt
nog att ange vad ett frisläppande av
hyresregleringen skulle betyda. Herr
Holmberg sade att det skulle bli en
dämpning eller en förändring. Det var
i varje fall mycket vaga uttryck som
innebar att bara vi fick bort den nuvarande
hyresregleringslagen så skulle
det uppstå en rörlighet på bostadsmarknaden
som skulle vara till fördel för
de unga familjerna i ytterorten. Men,
herr Holmberg, den där ökade rörligheten
tror jag inte att man i detta sammanhang
behöver orda så mycket om.
Det finns i själva verket en mycket
större rörlighet på bostadsmarknaden
än vad man gör gällande i den offentliga
debatten. Den har undersökts såväl
av hyreslagstiftningssakkunniga som
av bostadsförmedlingsutredningen, som
konstaterade att det i Stockholm och
Linköping är mellan 10 och 12 procent
av lägenhetsbeståndet som byter
innehavare per år. Det betecknades av
statistiska centralbyrån i en undersökning,
som byrån nyligen har gjort, som
en mycket påfallande rörlighet. Jag tror
inte man på den grunden kan säga, att
hyresgästerna förlorar på att vi ännu
någon tid dras med den nuvarande
hyresregleringen.
Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:
Herr talman! Jag skall fatta mig
mycket kort. Herr förste vice talmannen
Strand var i sitt inlägg inte särskilt
tillfredsställd med att vi går ut
och försöker påvisa splittring i det socialdemokratiska
partiet, och att vi vill
inläsa en splittring speciellt i denna
fråga. Jag vill till kammarens protokoll
få antecknat, att jag gärna medger att
herr Strand i dag här inte har talat
om de borgerliga partiernas splittring.
Han vände ju på det hela och sade att
de icke socialistiska partierna ofta är
gramse på regeringspartiets företrädare
för att de vill utså splittring. Herr
Strand har i dag inte utsått någon
splittring mellan de borgerliga partierna.
Jag vill gärna ha sagt det, men jag
vill samtidigt tillägga att det vid något
tillfälle har förekommit att socialdemokrater
i denna talarstol eller i någon
annan talarstol har gett sig på den
uppgiften.
Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Först vill jag anföra
några ord till den socialdemokratiske
gruppledaren, herr Strand, som påstod
att jag här hade kritiserat det förhållandet
att det fanns socialdemokrater i
tredje lagutskottet som hade kontakt
med sin regering. Herr Strand, jag har
inte uttalat mig om den saken. Därför
faller herr Strands anmärkning, att jag
inte skulle kunna anse det lämpligt att
inrikesministern talade med oppositionspartiers
representanter, på sin
egen orimlighet.
40
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
Om jag nu skulle säga några ord om
den saken, kan jag dock hålla med herr
Alexanderson, som påvisat det egendomliga
i, att man först sitter i tredje
lagutskottet, behandlar detta ärende
och beslutar i frågan, men sedan plötsligt
kommer med beskedet, att man inte
kan fortsätta längre, utan måste veta
vad regeringen tycker. Jag delar i stor
utsträckning herr Alexandersons kritik
på den punkten.
Så ett ord till statsrådet Geijer. Han
förklarar fortfarande, att förslaget om
längre övergångstider inte varit något
avgörande för regeringens ställningstagande.
Det är mycket svårt att egentligen
få klart för sig ens vad socialdemokraterna
officiellt vill påstå har
varit anledningen. I skrivelsen slutar
argumentationsavsnittet med följande
ord: »Genom förslag om långa övergångstider
har de nämnda partierna
markerat att man ej längre anser det
brådskande med hyresregleringslagens
avskaffande.»
Herr talman, vi har markerat vid
upprepade tillfällen, att vi verkligen
tycker att det är brådskande. Vi har
också markerat i den motion, som är
väckt från folkpartihåll, att vi med
tillfredsställelse noterar, att regeringen
tagit detta steg.
Herr Geijer säger, att detta med övergångstiden
är någonting annat. Det är
i stället det allmänna intrycket av oro
som gör, att socialdemokraterna har så
svårt att nu kunna stå för sina egna
ord, som de givetvis var så stolta över
för bara några veckor sedan.
Herr Geijer anspelade också på Dagens
Nyheters ledare. Det är egentligen
synd om socialdemokraterna. Eftersom
Dagens Nyheter i sin ledare i
dag även kritiserar folkpartiets ståndpunkt,
förlorar socialdemokraterna det
gamla kära argumentet, att den liberala
pressen hetsar socialdemokraterna så
hårt, att man måste ta vissa positioner.
Det argumentet faller bort och därmed,
herr talman, har man inget mera argument
kvar utom det man inte vågar
tala om: socialdemokratin är i sönderfall;
vi klarar inte att få igenom propositionen
i riksdagen, och därför måste
vi dra den tillbaka.
Herr LIDGARD (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber att få påminna
om förste vice talmannens förklaring
till regeringens agerande i frågan om
tredje mans rätt och det röstningsförfarande
man gav sig in i den gången.
Vice talmannen förklarade det med, att
man antagligen gjorde på det sättet
därför att beredningen av ärendet hade
gått för långt.
Jag är mycket tacksam för det uttalandet.
Det visar, att även för talman
Strand finns en gräns, som regeringen
inte kan överskrida utan att inkräkta
på riksdagens rättigheter och befogenheter.
Frågan är var denna gräns
finns.
Jag anser att den finns angiven i
riksdagsordningen, och det enda jag
har velat med mina kanske alltför
många anföranden säga, är att vår
skyldighet måste vara att försöka värna
om de bestämmelser, som finns i vår
konstitution.
Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Endast en kort replik
till herr Geijer beträffande rörligheten
på bostadsmarknaden. Det är alldeles
riktigt att vi har en ganska stor rörlighet
på bostadsmarknaden, men felet
är att den rörligheten hänför sig till de
nybyggda, hyreshöga lägenheterna och
inte till de äldre, hyresreglerade.
Slutligen vill jag bara säga, att i dagarna
har kommit ett par intressanta
memoarer, som har viss bäring på denna
diskussion. Det är Axel Gjöres minnen.
Han använder där ett uttryck som
kanske är värt att komma ihåg. Han
säger att när man före kriget diskuterade
genomförandet av hyresregleringen
sade dåvarande högerledaren, professor
Bagge, att det är lätt att införa
Onsdagen den 6 december 1967
Nr 49
41
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
en hyresreglering men det är mycket
svårt att avskaffa den. Och det är just
det som vi i dag upplever.
Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara be herr
Dahlén om ursäkt för att jag blandat
in honom beträffande uttalandet om
kontakten mellan regeringen och tredje
lagutskottets ledamöter. Det var en annan
folkpartist, nämligen herr Alexanderson,
som egentligen skulle ha varit
nämnd.
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):
Herr talman! Debatten har nu pågått
ganska länge, och jag förstår att man
tämligen snart vill ha slut på den. Jag
skall därför endast göra några kommentarer.
Beträffande herr Dahlén vill jag säga
att hans skildring av vad som förekommit
i tredje lagutskottet inte har någon
som helst likhet med verkligheten. Det
är inte på det sättet att regeringen har
sagt att vi inte skulle få fortsätta vårt
arbete i utskottet. Det var vi, herr Dahlén,
som begärde att utskottet skulle
ajourneras för att vi skulle få tillfälle
att ta kontakt med vår partiledning. Så
enkelt är det, om herr Dahlén vill veta
sanningen.
Sedan talar herr Dahlén om ett sönderfall
inom socialdemokratin. Jag kan
försäkra herr Dahlén att det inte är
fråga om sönderfall inom socialdemokratin.
Det är i stället på det sättet att
man måste någon gång sätta stopp för
de taktiska spekulationer som har drivit
mittenpartierna inte bara i denna
utan även i så många andra frågor.
Och när det nu står klart att man under
många år har begärt att hyresregleringen
skall avskaffas och man hav
en chans till att i stort sett få det förslag
genomfört som man pläderat för,
då tillgriper man alla möjligheter att
inför väljarna kunna säga till fastig
-
hetsägarna: Se hur vi har velat ha lagen
avskaffad —- det har socialdemokraterna
inte brytt sig om tidigare. Å
andra sidan kan man till hyresgästerna
säga: Se hur vi ömmar för er för att
inte socialdemokraterna skall kunna
åstadkomma en sådan lagändring att
ni får höga hyror under denna tid. Jag
anser att vad som nu har skett är riktigt,
nämligen att man för en gångs skull
har satt mittenpartiernas politiska, taktiska
funderingar på rätt plats.
Herr Dahlén sade också i ett anförande
att den socialdemokratiska riksdagsgruppen
inte hade hörts, utan att
det bara var förtroenderådet som hade
fattat beslut, och i ett annat anförande
sade han att riksdagsgruppen inte står
bakom regeringens förslag och att det
är från de utgångspunkterna man drar
tillbaka propositionen. Yilken ståndpunkt
är herr Dahléns? Är det den
första eller den sista, eller kommer herr
Dahlén nästa gång med en tredje ståndpunkt?
Det skulle i och för sig inte förvåna
mig.
Herr Nils-Eric Gustafsson, den förste
talaren i dag menade att det fanns
splittring på den socialdemokratiska
sidan. Jag ger samma replik till honom
som till herr Dahlén: Det finns ingen
splittring, men det kan naturligtvis finnas
nyanser i frågorna och dem bör
man väl kunna redovisa. Yad beträffar
utskottets handläggning och de socialdemokratiska
ledamöternas agerande
där vill jag säga till herr Nils-Eric Gustafsson,
om han inte förstod det i går,
att vi står enhälliga bakom det beslut
som vi har fattat i det avseendet.
Herr Sundin talar om — herr Strand
har för övrigt redan bemött honom —
att det skulle vara mycket farligt att
nu tillgripa taktiken att dra tillbaka
propositioner. Ja, herr Sundin, det är
tolv år sedan det senast skedde, så
det lär väl inte blir alltför täta upprepanden
i fortsättningen.
Herr Lidgard föreföll att vara upprörd
— jag vet inte om upprördheten
var äkta eller spelad — över att tredje
42
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
lagutskottets agerande skulle ha varit
offentliggjort. Men, herr Lidgard, i utskottet
ställdes en direkt fråga om mittenpartierna
var beredda att biträda
förslaget om en fyraårig linje eller om
de skulle reservera sig till förmån för
sina motioner. På den frågan gavs beskedet
att de föredrog den långa övergångsperioden.
Skulle det då inte kunna
klargöras att mittenpartierna har tagit
den ställningen?
Herr Lidgard påstår också att vi har
fattat definitivt beslut. Något utlåtande
från tredje lagutskottet beträffande dessa
propositioner har inte justerats och
följaktligen kan något definitivt beslut
inte ha fattats utan endast ett preliminärt
sådant.
Herr Alexanderson förmodade att
det var hotet om vedergällning som
hade föranlett socialdemokraterna att,
när de kom tillbaka till utskottet i går
eftermiddag, tala om att dra tillbaka
regeringspropositionen. Men, herr Alexanderson,
redan i debatten i utskottet
sade en centerpartist, att han hade en
tanke på att man skulle kunna dra tillbaka
propositionen. Det kan alltså inte
ha varit något nytt som inträffat. Socialdemokraterna
har bara tagit konsekvenserna
av mittenpartiernas sätt att
agera i denna fråga.
Herr Nils-Eric Gustafsson påstod att
herr Strand inte hade försökt att spela
ut den splittring som råder mellan
de borgerliga partierna. Jag förstår att
det är väldigt tacknämligt, att så inte
har gjorts. Det kanske finns anledning
för mig att rikta en fråga till högerledaren:
Är högern glad över att mittenpartierna
har uppträtt så som de har
gjort, så att de förhindrar ett genomförande
av detta lagförslag? Såsom utvecklingen
har varit är det ju faktiskt
mittenpartierna som har stjälpt hyreslagändringen.
Mittenpartierna får naturligtvis
ta de konsekvenser som kan bli
följden härav.
Herr talman! Det finns mycket mera
att säga, men detta får räcka. Jag skall
bara avsluta mitt anförande med att
yrka, att Kungl. Maj :ts skrivelse läggs
till handlingarna.
Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Göran Karlsson
förklarade nu att det var socialdemokraterna
i tredje lagutskottet som hade
begärt att få tala med regeringen och
inte tvärtom. Jaha, det var alltså ett
nytt intressant tillägg till historieskrivningen.
Sanningen kommer kanske fram
så småningom. Det var alltså socialdemokraterna
i tredje lagutskottet som
bad att få tala med regeringen. Det
måste tolkas så, att dessa socialdemokrater
ansåg situationen vara sådan,
att propositionen inte av dem kunde
bifallas. Det är ett nytt tillägg till historieskrivningen,
ty varför skulle man
annars vilja tala med regeringen, om
det inte var så att man ville göra ett
avsteg från propositionen eller eventuellt
helt enkelt avstyrka den. Om nu
herr Göran Karlssons senaste beskrivning
av händelseförloppet är riktig, var
detta givetvis en vink till regeringen
om att den borde dra tillbaka propositionen.
Sedan vecklade herr Göran Karlsson
in sig beträffande förhållandet mellan
den socialdemokratiska riksdagsgruppen
och dess förtroenderåd. Det får herr
Göran Karlsson i första hand göra upp
med gruppledaren i första kammaren,
herr Strand, som ju lämnade en redogörelse,
där det visade sig att bara förtroenderådet
var hört. Jag har bara
citerat vad man har sagt, så den affären
skall jag inte lägga mig i. Jag vill
bara göra ytterligare en kommentar till
herr Göran Karlssons anförande. Han
sade att det måste bli ett stopp för
taktiska spekulationer. Man riktigt hörde
utropstecknet efteråt. Jag erinrade
mig då att herr Karlssons partiledare,
herr Erlander, har förklarat att den politiker,
som inte också anlägger taktiska
synpunkter på de frågor han för
fram eller väljer att inte föra fram, är
Onsdagen den 6 december 19G7
Nr 49
43
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
inte värd namnet politiker. Herr Karlsson
har alltså redan 1967 avsatt sin
partiledare, i varje fall ifrågasatt hans
omdöme. Det går inte ihop att säga att
inga taktiska spekulationer får förekomma
samtidigt som man har en partiledare
som säger att den inte är värd
namnet som inte gör sådana spekulationer.
Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Göran Karlsson
har alltså klargjort för oss att det är en
väsentlig skillnad mellan splittring och
vad man skulle kunna kalla nyanser.
Han medger att det finns nyansskillnader
inom det socialdemokratiska partiet
men att det absolut inte råder splittring,
och jag noterar detta.
Vidare sade herr Göran Karlsson att
socialdemokraterna i går stod eniga i
utskottet när det gällde hur den här
frågan skulle angripas. Jag verifierar
herr Karlssons uppgifter på den punkten,
men förra veckan förhöll det sig
inte så. Här är det alltså en fråga om
tid.
Det har talats om kompromisser.
Statsrådet Geijer har medgivit att det
inte i och för sig är motionerna från
centerpartiet och folkpartiet som har
lett till att regeringen nu vill återkalla
propositionen. Om jag fattade honom
rätt, skulle orsaken närmast vara uppträdandet
i utskottet. Jag vet inte hur
mycket jag bör säga, men herr talmannen
har ju sin klubba och kan använda
den. Jag skulle gärna vilja säga att det
kompromissbud som lades fram av
mig på partigruppens vägnar och som
stöddes av folkpartiet blev avvisat kategoriskt
och mycket hårt av vissa ledamöter
i tredje lagutskottet, av andra
mindre hårt. Jag vet inte vad statsrådet
Geijer lägger i den formulering som han
använde, men jag tror att det nog är
litet taktik med i spelet, inte bara från
de icke regeringsbärande partierna.
Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle:
Herr
talman! En liten passus i herr
Göran Karlssons anförande gav mig
anledning att säga ytterligare några
ord. Herr Karlsson har nog missförstått
vad jag yttrade om att tanken på
återtagande av propositionen framfördes
som en vedergällning. Innebörden
av mitt yttrande var ju att jag inte
ville påstå att man på förhand talat
om propositionens återkallande i händelse
mittenpartiernas ledamöter i utskottet
bestämde sig för anslutning till
motionerna om övergångsbestämmelser,
ty det hade varit en kvalificerad form
av påtryckning eller utpressning. Nu
framfördes inte detta på ett tidigt stadium
— jag erkände det — utan det
kom först sedan folkparti- och centerpartiledamöterna
tillkännagivit sitt definitiva
ställningstagande. Därför, sade
jag, framfördes meddelandet om återkallande
av propositionen som en vedergällnings-
eller repressalieåtgärd.
Jag skall kanske komplettera med det
som också herr Göran Karlsson nämnde,
nämligen att möjligheten av en återkallelse
av propositionen fördes på tal
i frågeform av en ledamot i centerpartiet.
Sådana rykten hade cirkulerat på
olika håll. Jag har även hört sägas att
t. o. m. statsrådet Geijer någon vecka
tidigare vid samtal med någon riksdagsledamot
framfört att yrkandet om
övergångsbestämmelserna skulle kunna
tänkas föranleda ett återkallande av
propositionen. En sådan sak låg ju i
luften — man visste det. Det var därför
faktiskt ett hot som låg i luften, även
om det inte direkt uttalades vid tillfället.
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:
Herr talman! Jag tackar herr Alexanderson
för hans inlägg, där han verifierade
att det icke förekom något som
helst hot från den socialdemokratiska
sidan under utskottsbehandlingen. När
44
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
det stod klart för oss, efter de kontakter
vi hade med regeringen, att regeringen
ämnade dra tillbaka propositionen,
var det naturligt att meddelandet
härom lämnades som en upplysning
i utskottet. Det skulle ju varit
orimligt om vi inte klargjort det hela
på det sättet. Men jag är som sagt tacksam
för att herr Alexanderson här sagt
ifrån att det inte alls var fråga om något
hot eller om någon vedergällning
därför att mittenpartiernas ledamöter
inte ville ansluta sig till förslaget.
Till herr Nils-Eric Gustafsson vill
jag bara säga att det skett en del sedan
förra veckan. Det slutliga ställningstagandet
togs ju i går. Vad som förelåg
i förra veckan är passerat och rörde
heller inte den slutliga behandlingen.
Det finns därför ingen anledning att
uppehålla sig vid det.
Sedan säger herr Dahlén att jag inte
skall inveckla mig i någon speciell talan
om riksdagsgruppens kontra förtroenderådets
agerande, men det är ju
herr Dahlén som invecklar sig i underligt
talande om det hela, beroende på
att han sagt si i det ena anförandet och
så i det andra. Beträffande hans historieskrivning
från tredje lagutskottets
behandling av ärendet blir saken inte
bättre av att han drar spekulativa konsekvenser
ur vårt handlande. Vi har
tagit kontakt med regeringen. Vi har
haft överläggningar som resulterade i
att regeringen återtog propositionen.
Behöver herr Dahlén veta mera om vad
som försiggick för att bli på det klara
med vad det egentligen rörde sig om?
Herr Dahlén säger vidare att ingen
politiker kan klara sig utan taktik och
åberopar bl. a. ett yttrande av herr
Erlander i det avseendet. Självklart är
inget politiskt parti främmande för politisk
taktik, men om jag skulle vilja
använda en beteckning på folkpartiets
uppträdande i den här frågan, skulle
jag vilja säga att folkpartisterna är fullblodspolitiker,
om man menar att taktik
och politik är samma sak.
Jag vill på nytt upprepa min fråga
till herr Holmberg: Tycker herr Holmberg
att mittenpartiernas agerande i
detta sammanhang kan vara tillfredsställande
ur borgerlig synpunkt, speciellt
då med tanke på de uppfattningar
som högern har i denna fråga?
Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle
:
Herr talman! Herr Göran Karlsson
fortsätter att missförstå mig. Vad jag
sade var att hotet låg i luften även om
det inte direkt uttalades.
Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Göran Karlsson
får tydligen en hel del att göra upp
både med sin partiordförande och med
gruppledaren i första kammaren, när
han skall klara upp vad han här har
sagt.
Jag citerade herr Erlander, som sagt
att en politiker måste anlägga taktiska
synpunkter ibland. Jag delar herr Erlanders
uppfattning. Herr Göran Karlsson
har en annan uppfattning, men det
får han i så fall göra upp med sin egen
partiledare om och inte stå här och
försöka svänga sig och ge intryck av
att bara jag skulle ha den uppfattningen.
Herr Erlander och jag har precis
samma uppfattning på den här
punkten.
Sedan sade herr Göran Karlsson något
intressant: »Vi har resonerat med
regeringen, och det resulterade i att
regeringen tog tillbaka propositionen.»
Jag reserverar mig, herr talman, för
att detta inte är en riktig historieskrivning
— här har ju kommit så många
besked. Men om denna herr Karlssons
beskrivning är riktig, innebär den att
socialdemokraterna i tredje lagutskottet
förklarade — vad skulle de annars
ha sagt som resulterade i att regeringen
drog tillbaka propositionen — att de
inte klarade av situationen. Det är mycket
möjligt att herr Göran Karlsson inte
gjorde det, och då är det mycket hederligt
av honom att erkänna det.
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
45
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Karlsson har två
gånger frågat mig om jag är glad eller
ledsen över vad som har inträffat i
detta ärende. Det är mycket smickrande
att den frågan ställs till mig, även
om jag måste säga att mina personliga
reaktioner inte bör spela så stor roll.
Jag vill i stället framhålla att jag beklagar
att det är den snäva partitaktiken
som tagit överhand i detta ärende.
Det är ett nederlag, kanske inte för politikerna
men för de många medborgare
som kräver konsekvens och rättframhet
i det politiska handlandet. Det är
en sak som vi har anledning att komma
ihåg helt bortsett från de olyckliga
konsekvenserna av att hyresregleringslagen
nu tycks bli permanentad.
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:
Herr talman! Jag förstår att herr
Holmberg i den heliga borgfredens
namn inte vill säga vad han tycker om
mittenpartiernas sätt att agera.
Till herr Dahlén vill jag säga att för
varje gång han kommer upp i talarstolen
blir det allt krångligare att förstå
honom. (Herr Dahlén (fp): Det är
kanske inte mitt fel.) Jag undrar egentligen
om han förstår själv vad han säger.
När jag påstod att tredje lagutskottets
socialdemokratiska del resonerade
med regeringen gällde det en allmän
överläggning om dessa ting. Denna
överläggning gav bland annat till resultat
att propositionen återtogs. Det
var regeringen som tog tillbaka propositionen
sedan man fått klart för sig
att det inte fanns någon chans att få
mittenpartierna att avstå från sin linje.
Då var saken klar. Man fullföljde
vad man hade tänkt göra — att för en
gångs skull stoppa de taktiska spekulationer
som mittenpartierna är så
»skickliga i».
Herr JOHANSSON, KNUT, (s):
Herr talman! I debatten har ju riktats
kritik mot dels regeringens åtgärd
att dra tillbaka propositionen, dels den
socialdemokratiska utskottsgruppens
behandling av denna fråga. Jag skall
inte ta till orda i sakfrågan — ärendet
kommer tillbaka och det blir tillfälle
då. Men som ledamot av utskottet känner
jag ett behov av att lämna några
kompletteringar till de uttalanden och
informationer som här förekommit beträffande
handläggningen.
Det har sagts — man fattar kritiken
så i varje fall -— att den socialdemokratiska
utskottsgruppen skulle bestå
av en grupp viljelösa budbärare mellan
regeringen och utskottet. Det får
självfallet stå för vederbörandes egen
räkning. Jag känner mig ingalunda viljelös
och har heller inte uppträtt som
någon budbärare. Däremot har jag känt
ett behov av att i en sådan fråga få
överlägga med både partiledning och
regering, och på den punkten var samtliga
socialdemokrater ense.
Man har också av denna debatt fått
den uppfattningen att det var först i går
som denna fråga kom på tal. Jag vill
erinra om att det antydningsvis förra
tisdagen, sålunda den 28 november,
anfördes att därest mittenpartierna
skulle vidhålla sin reservation för bifall
till motionerna, förbehöll den socialdemokratiska
gruppen sig rätten att
vid slutjusteringen framföra yrkande
om en förlängning av nuvarande giltighetstid
eller, om man så vill, att skjuta
på ikraftträdandet av den nya lagen.
På den punkten blev det inte någon
debatt annat än i så måtto att det underströks
nödvändigheten av att i god
tid få ett besked. Jag vill också erinra
om att detta på något sätt kom till
offentlig kännedom, ty det fanns väl
uppslaget i dagstidningarna dagen efter.
Vid gårdagens behandling ansåg vi
det för tids vinnande lämpligt att först
ta upp denna fråga, vilket också skedde.
Då utspann sig den debatt som på
olika sätt har refererats här och som
46
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
resulterade i en ajournering. Det var
ingalunda så — som någon här har
påstått — att vi blev kallade till regeringen.
Vi begärde att få en överläggning,
vilket vi också fick. Därefter meddelades
i utskottet vad överläggningen
kom att innebära.
Det är vad som har förekommit vid
utskottets behandling av frågan. Det är
väl inte vanligt att man i kammardebatterna
så i detalj redogör för detta, men
då man har sagt en del tycker jag också
att man skall i sin helhet tala om hur
det har gått till.
Jag anser inte att det är så egendomligt
att den partigrupp som representerar
regeringspartiet tar kontakt
med regeringen i frågor som man bedömer
ligga utanför den sedvanliga utskottsbehandlingen.
Det kan tänkas,
herr utskottsordförande och andra, att
vi kan komma i den omvända situationen
att ni har anledning att tala med
partivännerna i regeringen. Jag skall
försäkra att jag kommer att tycka
att det är helt i sin ordning.
Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Herr Johansson ville
komplettera bilden, och jag får väl lov
att komplettera den något ytterligare
för att allt skall bli sagt.
Då kan man konstatera att vid det
tillfälle när dessa övergångsbestämmelser
sakbehandlades i utskottet och man
voterade om saken, framfördes inga sådana
här propåer från herr Johansson
eller hans partikamrater. Någon irritation
förmärktes, men det var inte tal
om alternativa yrkanden. Vid ett senare
sammanträde kom, som herr Johansson
nämnde, dessa tankegångar
fram. Det har väl legat någon ytterligare
kontakt bakom.
Då sedan justering skulle ske upprepades
saken. När man har fått någon
vana att se vad som sker bakom det
som synes ske kunde man ganska klart
förstå att frågan var väl förberedd. Det
var redan då klarlagt att under den
och den förutsättningen skulle propositionen
dras tillbaka. Uppdraget till utskottsledamöterna
gick väl i första hand
ut på — vilket även framgick av statsrådet
Geijers uttalande för en stund
sedan — att klara ut huruvida det skulle
bli reservation på denna punkt sedan
utskottet voterat och vi stannat
i minoritet. Sedan fick vi besked om
återkallelsen, och det hela utspelade
sig på sätt som herr Johansson sagt.
Vem som har skickat efter vem kan vi
naturligtvis inte avgöra, det vet bara
herrarna själva. Men det är väl den
mäktigaste i sammanhanget som har
det avgörande ordet i sådana fall.
Herr JOHANSSON, KNUT, (s) kort
genmäle:
Herr talman! Det är riktigt att beskedet
inte framfördes vid det sammanträde
då omröstningen ägde rum.
Det väsentliga i sammanhanget är att
det framfördes innan utskottsbehandlingen
var klar och sålunda inte —
som man gjort gällande här i debatten
■— när man skulle fortsätta med justeringen
av ett föreliggande utkast till utlåtande.
Det anser jag vara en mycket
stor skillnad.
Herr WERNER (vpk):
Herr talman! Jag är överens med
statsrådet Geijer om att den nuvarande
hyresregleringslagen trots vissa
brister ändå är ett pålitligt skydd för
hyresgästerna. Statsrådet Geijer sade i
samma sammanhang att man nu tills
vidare i stället får hänga in den nya
kostymen, som han kallade den nya
hyreslagen. Jag tycker man skall hänga
in den och inte ta ut den igen förrän
man skräddat om den så att den passar
litet bättre. Jag förstår den upprördhet
som olika borgerliga representanter
gett uttryck för här i dag över regeringens
åtgärd. Man har i många år
drivit en kampanj för hyresregleringens
avskaffande, och man var nu näs
-
Onsdagen den 6 december 1967
Nr 49
47
Ang. återkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
tan framme vid målet när man en vecka
före avgörandet blev lurad på konfekten.
Vårt parti och vår riksdagsgrupp
har ansett att den föreliggande propositionen
på avgörande punkter inte
tillfredsställde legitima krav från hyresgästerna.
Hyresgästerna inom tätorts-
och bristområdena har i och för
sig inte betraktat hyresregleringslagens
bibehållande som något oundgängligen
nödvändigt. Det väsentliga har varit
huruvida man i en ny allmän hyreslag
har skrivit in bestämmelser som i likhet
med vad fallet är med den nuvarande
hyresregleringslagen erbjuder
hyresgästerna ett skydd mot oblyga
hyresstegringsanspråk, ger ett betryggande
besittningsskydd och i övrigt på
ett tillfredsställande sätt reglerar förhållandet
mellan parterna på hyresmarknaden.
Den grundläggande frågan om samhällets
möjligheter att kontrollera hyresprissättningen
är kvar. Men det är
inte en ny hyreslag i den mening som
kritikerna från de borgerliga partierna
och fastighetsägarhåll vill uppnå. En
mångårig, enveten kampanj har förts
för att slopa hyresregleringslagen och
övergå till en annan princip för hyresprissättningen,
nämligen s. k. marknadshyror.
De avigsidor som uppstått
under den tid som hyresregleringslagen
varit i funktion kan ändå inte dölja
att den under samma tid haft stora
fördelar. Samhället har haft möjligheter
att på ett avgörande sätt kontrollera
hyresprissättningen.
Regeringens åtgärd i dag att återkalla
propositionen med förslag till ny
allmän hyreslag är, såvitt jag kan finna,
uttryck för en olust att genomföra
en åtgärd som reellt sett är till obestridlig
nackdel för ett mycket betydande
antal hyresgäster i vårt land. De
borgerliga partierna, främst mittenpartierna,
har varit starka tillskyndare av
slopandet av den nu gällande hyresregleringslagen.
Man har mycket starkt
pläderat för fria hyror, marknadshy
-
ror. I dag och under motionstiden har
man låtsats som att det inte var det man
menade; man sneglar givetvis mot nästa
års val. Jag tycker att det karakteriserar
dessa partier, och deras utspel
är inte särskilt svårt att genomskåda.
Men, herr talman, det är också ett
obestridligt faktum att opinionen bland
hyresgästerna är så betydande att även
inom regeringspartiet kritiska röster
höjts mot det föreliggande förslaget.
Regeringen är säkert mycket väl
medveten om att det är bristfälligheterna
i fråga om de s. k. hyresspärrarna
och missnöjet i fråga om samhällets
möjligheter att utöva kontroll av och
verkligt inflytande på hyressättningen
som utgör den avgörande anledningen
till kritiken mot regeringens nuvarande
förslag. Vill regeringen genom sin
åtgärd göra en snygg reträtt och ompröva
sin inställning, är det bara bra.
Vänsterpartiet har genom sin motion
i riksdagens båda kamrar anmält en
gentemot regeringsförslaget avvikande
mening på den enligt vår mening avgörande
punkten, nämligen den som
gäller reglerna för hyresprissättningen.
Denna punkt är ju också avgörande
för frågan, om besittningsskyddet skall
få ett reellt innehåll.
Jag har ingen anledning att närmare
ingå på det sakliga innehållet vare sig
i regeringsförslaget eller i den motion
som vi har väckt. Jag vill därmed uttrycka
den förhoppningen, att väljarna
skall få tillfälle att säga sitt ord också
i denna fråga och att resultatet skall
bli ett framtvingande av en hyres- och
en bostadspolitik med ett bättre socialt
innehåll än i det föreliggande förslaget.
Jag tycker att det är betecknande
att det mot de motionsyrkanden, som
har framförts och som inneburit kritik
mot regeringsförslaget ur hyresgästernas
synvinkel, inte framförts någon
kritik från de kretsar, som brukar engagera
sig för fastighetsägarna •— på
det hållet har man varit nöjd. Jag tycker
att detta alltså på sitt sätt varit
mycket betecknande.
48
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. aterkallande av vissa förslag till ny hyreslagstiftning
Det dröjsmål, som nu kommer, anser
jag böra utnyttjas för att få fram ett
bättre förslag till en ny hyreslag än
det regeringen har framlagt. Kan detta
bli resultatet av denna ovanliga åtgärd
från regeringens sida, vill jag välkomna
det på det livligaste. Från den utgångspunkten
har jag ingenting att erinra
mot ett uppskov. Jag tycker att
man bör ta tillfället i akt och undersöka,
vilka möjligheter det finns att
genomföra de positiva åtgärderna i det
föreliggande förslaget, t. ex. i fråga om
besittningsskyddet, bytesrätten och
tjänstebostadsförhållandena.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr TALMANNEN anförde:
Under överläggningen har yrkats
dels att Kungl. Maj :ts förevarande skrivelse
skall remitteras till lagutskott,
dels att skrivelsen skall läggas till
handlingarna, vilket skulle innebära
att frågan om samtycke till återkallelsen
icke underställes riksdagens prövning
utan att återkallelsen skulle automatiskt
medföra att ärendet undandrages
riksdagens behandling.
Eftersom remiss av de propositioner
som berörs av återkallelsen skett till
utskottet, ankommer det på riksdagen
att lämna samtycke till återkallelse av
propositionerna eller att vägra sådant
samtycke. Jag kommer därför icke att
ställa proposition på yrkandet att
skrivelsen skall läggas till handlingarna.
Därefter återstår endast yrkande om
remiss till lagutskott. Skrivelsen torde
alltså hänvisas till lagutskottet.
På gjord proposition beslöt kammaren
hänvisa förevarande kungl. skrivelse
till lagutskott.
Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av skrivelsen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
motionen nr 926.
Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 55,
statsutskottets utlåtanden nr 190—195
samt andra lagutskottets utlåtanden nr
65 och 71.
Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
andre vice talmannen.
Föredrogos ånyo utrikesutskottets
utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande
församling antagit vid sitt artonde ordinarie
möte; samt
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en av UNESCO :s generalkonferens antagen
konvention mot diskriminering
inom undervisningen.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
56, i anledning av motioner om utredning
angående social forskning, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 69, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 24 § 1 mom. och 39 § civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74), bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Onsdagen den 6 december 1967
Nr 49
49
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:
nr 177, i anledning av motion om
statsbidrag för anordnande av skyddsrum
in. in.;
nr 178, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda
berättelse om fortifikationsförvaltningens
anlitande av visst konsultföretag;
och
nr 179, i anledning av motioner om
ökad samhällsekonomisk forskning.
Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.
Om utökad cancerforskning
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 180, i anledning av motioner
om utökad cancerforskning.
I de lilcalydande motionerna 1:502,
av herr Harald Pettersson, samt II: 615,
av herrar Antonsson och Dahlgren, hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta
dels att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om undersökning av behovet av
utökad cancerforskning, dels uttala, att
vid framtida anslagsgivning kostnaderna
för cancerforskningen i huvudsak
borde bestridas av statliga medel.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
1. att riksdagen icke måtte bifalla
motionerna 1:502 och 11:615 i vad de
avsåge undersökning av behovet av utökad
cancerforskning,
2. att riksdagen icke måtte bifalla
motionerna I: 502 och II: 615 i vad de
avsåge den framtida anslagsgivningen
till cancerforskningen.
Reservation hade anförts av herrar
Nils Theodor Larsson (ep), Thorsten
Larsson (ep), Mattsson (ep) och Elmstedt
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 2 hem
4
Första kammarens protokoll 1967. Nr 49
Om utökad cancerforskning
ställa, att riksdagen i anledning av motionerna
1:502 och 11:615 i vad de
avsåge den framtida anslagsgivningen
till cancerforskningen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte giva till känna vad
reservanterna anfört.
Enligt reservanternas mening borde
man för framtiden räkna med att staten
i huvudsak svarade för forskningsstödet.
Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):
Herr talman! De likalydande motionerna
1:502 och 11:615 har föranlett
detta utskottsutlåtande. Jag vill inte
säga annat än att utskottet på ett mycket
ingående sätt har behandlat den
fråga som vi har tagit upp i motionerna.
Vad som närmast föranledde våra
motioner var en skrivning i statsverkspropositionen
som vi tolkade så att
statsrådet hade fattat att riksdagen fölen
femårsperiod hade bundit sig för ett
årligt anslag till cancerforskning om
3 miljoner. Både utskottet och reservanterna
har klart tillkännagivit att
1966 års beslut inte får tolkas så, utan
det står alltså statsrådet fritt att när
som helst föreslå ett högre belopp.
Vi är emellertid litet oroliga för att
det inte kommer att finnas tillräckliga
medel för cancerforskningen. Genom
de snabba framsteg som den medicinska
och biologiska vetenskapen under de
senaste decennierna har gjort, så är det
ett nytt ljus — och vi måste väl säga
ett mycket glädjande ljus — som kastats
över cancersjukdomarna. Över hela
världen ställer man i dag stora förhoppningar
om att man inom en relativt
nära framtid skall få ingående
kunskap om dessa sjukdomars uppkomst
och även om möjligheterna att
på ett adekvat sätt behandla dem.
Huvuddelen av den svenska cancerforskningen
är ju förlagd till universitetsinstitutioner.
Det rör sig därvid dels
om en grundinriktad forskning vid de
medicinskt-teoretiska och naturvetenskapliga
institutionerna, dels om en
50
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Om utökad cancerforskning
klinisk cancerforskning vid universitetssjukhusens
kliniker och laboratorier.
Men sådan forskning förekommer
också ute i landet på enheter utanför
universitetsorterna.
Forskningen finansieras i första
hand genom de ordinarie avlöningsoch
omkostnadsanslag som utgår till
institutionerna. Men i ökad utsträckning
har forskarna blivit beroende av
utifrån kommande anslag. När det gäller
cancerforskningen i vårt land är
det, som vi alla vet, riksföreningen mot
cancer som ställer de stora beloppen
till förfogande. Riksföreningens bidragsgivning
finansieras dels genom
det årliga statsbidraget om 3 miljoner
kronor och dels genom insamlingar.
Den senaste insamlingen är väl ännu
inte avslutad. Den får väl betraktas som
en engångskampanj. Dess syfte var att
genom arbetsmarknadens organisationer
få in en procent av en månadsinkomst
från alla organiserade löntagare
och att lika stort belopp skulle
ställas till förfogande från arbetsgivarsidan.
Bidrag till cancerforskningen kommer,
förutom från riksföreningen, bl. a.
från en del fonder vid universiteten.
Vidare har amerikanska medel, som
har varit av storleksordningen 2 miljoner
kronor, ställts till svenska forskares
förfogande genom den s. k. kontraktsforskningen.
Nu vet vi att den
summan är reducerad till en miljon
kronor. En plan är uppgjord för avveckling
av de amerikanska forskarpengarna.
Den nämnda miljonen skall
reduceras med 10 procent från och
med 1967.
Utskottet har behandlat ärendet och
gjort just det påpekande som motionerna
väl syftade till, nämligen att staten
skall kunna ge ett ökat anslag under
ifrågavarande femårsperiod.
I reservationen hemställes om att
riksdagen skall göra ett uttalande om
den framtida anslagsgivningen till cancerforskningen
och »i skrivelse till
Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet
anfört». Det är kanske en något diffus
formulering, men härtill kommer reservanternas
förslag till skrivning:
»Utskottet finner emellertid anledning
att understryka statens ansvar för cancerforskningen.
För framtiden bör man
enligt utskottets mening räkna med
att staten i huvudsak svarar för forskningsstödet.
»
Jag hemställer, herr talman, om bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.
Herr PERSSON, EINAR, (s):
Herr talman! Som herr Harald Pettersson
framhållit är det inte så mycket
som skiljer mellan reservanterna
och utskottets förslag, vilket också
framgår av skrivningen. När det gäller
anslaget på 3 miljoner kronor, som det
här har resonerats om, har vi samma
uppfattning som reservanterna, att staten
inte skall vara bunden vid detta
årliga anslag, utan kunna öka det om
så anses nödvändigt. Forskningsnämnden
inom riksföreningen mot cancer
har gjort upp ett treårsprogram, och
det är en av anledningarna till att vi
inte har kunnat bifalla denna motion.
Vi får i stället invänta vad detta treårsprogram
kommer att ge i den närmaste
framtiden. Man kan ju inte i
längden klara sig med sådana här insamlingar,
även om de inbringat rätt
så mycket pengar och även om säkerligen
många människor och föreningar
här i landet är tacksamma för att därigenom
få en möjlighet att bidraga vid
sidan om skattemedlen.
Som jag sade i början är det inte så
mycket som skiljer oss åt. .Tåg tycker
nästan, att reservationen varit obehövlig
i detta fall, men man har väl från
centerpartiet velat visa, att man skulle
ha litet större intresse än vad utskottet
i övrigt har. Även om vi nu inte gått
med på en skrivelse till Kungl. Maj :t,
kommer vad utskottet här föreslagit
ändå Kungl. Maj:t till handa, och rege
-
Onsdagen den C december 1967
Nr 49
51
Om en beredskapsplan for samordning av transportresurserna i Norrland
ringen kan utläsa av utskottets skrivning
vad utskottet velat.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.
På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.
Sedermera gjorde herr andre vice
talmannen enligt de avseende punkten
2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Pettersson, Harald, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 180 punkten
2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:
nr 181, i anledning av motion angående
utbildning i Sverige av personal
för behandling av skelögda barn;
nr 182, i anledning av motioner om
inrättande av professurer i personaladministration
vid de tekniska högskolorna;
nr
183, i anledning av motioner om
inrättande av ytterligare en juridisk
fakultet;
nr 184, i anledning av motioner om
ytterligare utbildning av tandläkare;
och
nr 185, i anledning av motioner om
förlängning av förordnande som docent.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Om en beredskapsplan för samordning
av transportresurserna i Norrland
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 186, i anledning av motioner
om en beredskapsplan för samordning
av transportresurserna i Norrland.
I de likalydande motionerna 1: 538,
av fröken Stenberg m. fl., och II: 678,
av herr Petersson in. fl., hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att giva
Kungl. Maj:t i uppdrag att utarbeta en
beredskapsplan för samordning av
transportresurserna vintertid för Norrland.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen icke måtte bifalla
motionerna 1:538 och 11:678.
Reservation hade anmälts av herr
Strandberg (h), som dock ej antytt sin
mening.
Herr STRANDBERG (h):
Herr talman! Jag har en blank reservation
i denna fråga och skall bara
kortfattat säga några ord. Dessa motio
-
52
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Om en beredskapsplan för samordning av transportresurserna i Norrland
ner väcktes redan i januari i år, alltså
för snart ett år sedan. De har fått en
omfattande behandling, och jag tycker
nog också att man kan säga att de positivt
har beaktats av utskottet, vilket
framgår av utskottets skrivning, där det
heter: »Även utskottet finner det angeläget
att bättre organisatoriska och tekniska
förutsättningar skapas för den
långtgående samordning av transportapparaten
som vid svåra isförhållanden
är erforderlig för att näringslivets
transportbehov skall kunna tillgodoses
på ett tillfredsställande sätt.» Jag anser
detta vara ett tillfredsställande och
positivt uttalande från utskottets sida.
Herr talman! Vi är alla ense om att
hedriva en aktiv lokaliseringspolitik
särskilt när det gäller norrlandslänen.
Enbart lokaliseringslån och lokaliseringslån
och lokaliseringsbidrag räcker
emellertid inte. Största möjliga garantier
måste också skapas för kontinuerliga
leveranser till och från industrierna
i Norrland av såväl råvaror som färdiga
produkter. Härigenom kan bl. a.
lagerhållningskostnaderna hållas nere,
och de norrländska företagarna får lättare
att teckna försäljningsavtal, särskilt
när det gäller kontinuerliga leveranser.
Detta senare gäller inte minst
alla de underleverantörer vi har i dag
och som vi hoppas skall tillväxa i antal.
Transporttekniken synes gå mot allt
större integration. Staten som svarar
för de olika transportfunktionerna har
självfallet ett mycket stort ansvar. Under
det år som har gått sedan motionerna
väcktes har också en del åtgärder
vidtagits som vi hälsar med tillfredsställelse.
Riksdagen har besiällt en ny havsisbrytare.
Statens järnvägar har prioriterat
vissa anskaffningar av materiel och
även vidtagit andra åtgärder för att stå
bättre rustade särskilt under vinterperioden.
Ja, vi kanske just för dagen
inte kan komma längre.
En väsentlig fråga återstår emellertid,
nämligen hur samordningen av
transporterna skall ske i framtiden. Ytterligare
bedömanden i denna viktiga
fråga blir väl i hög grad beroende av
den sittande hamnutredningens förslag.
Vi hoppas att denna utredning inte
skall låta vänta på sig, och vi kommer
att noggrant studera förslagen, särskilt
beträffande den ändamålsenliga uppläggningen
av vintersjöfarten på Norrland.
Sedan får vi efter detta bedöma,
hur den framtida samordningen lämpligen
bör ske.
Egentligen borde, herr talman, enligt
mitt förmenande, utskottets utlåtande
inte ha slutat med ett yrkande om avslag
på motionerna. Snarare borde utskottet
ha hemställt att motionerna kunde
anses besvarade med vad utskottet
anfört, ty så pass positivt har utskottet
skrivit. Motionerna har fallit framåt.
I nuvarande läge har jag intet annat
att göra än att yrka bifall till utskottets
hemställan.
Fröken STENBERG (h):
Herr talman! I egenskap av motionär
vill jag instämma i de synpunkter som
utskottets representant, herr Strandberg,
har anfört. Jag vill bara göra en
liten komplettering beträffande vintersjöfarten
på Norrland.
Det har i Sveriges industriförbunds
yttrande till vår motion påpekats, att
det bl. a. är av betydelse att klargöra
vilka hamnar som bör utnyttjas för vintertransporter
och vilka åtgärder som
behövs för att de på ett effektivt sätt
skall kunna fullgöra sin uppgift. Det
sägs också i yttrandet att behovet av
samordning mellan sjötransport-, hamnoch
transportfunktionerna bör beaktas.
Till detta kan framhållas att den svåra
isvintern 1966 öppnades de nordligaste
hamnarna i Bottenhavet och då bl. a.
Umeå uthamn — det är den hamn som
ofta är lättast att angöra i Bottenhavet
under vintern på grund av de gynnsamma
isförhållanden som råder där
— och örnsköldsvikshamnarna genom
att den finska inomskärsleden använ
-
Onsdagen den 6 december 1967
Nr 49
53
Ang. tillämpning av ensittarlagen inom detaljplanerade områden
des. På så sätt kunde man kringgå ishinder
i Södra Kvarken. Dessa hamnar,
som jag har nämnt tidigare, hade
enligt uppgift kunnat öppnas en månad
tidigare än som skedde om isbrytarmyndigheterna
hade satsat rätt
från början. Det finns eu uppgift på att
pappers-, massa- och boardindustrin i
örnsköldsviksområdet och norr över
mot Karlsborgsverken tillsammans har
en dygnsproduktion på drygt 5 000 ton.
Då är det lätt att förstå vilka transportförluster
som den månadens sjöfartsstopp
orsakade industrin. Det är nu
hamnutredningen som vi skall lita till
när det gäller trafikekonomiskt fördelaktiga
förslag för industrierna i övre
Norrland, när hamnarna vid Bottenviken
norr om Umeå är stängda för vintern.
Jag har därför, herr talman, för
dagen inte något särskilt yrkande.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevaran de utlåtande
hemställt.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr
187, i anledning av Kungl. Mai :ts
proposition angående fortsatt omorganisation
av televerket, in. m.;
nr 188, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda
berättelse om televerkets bostäder i Nynäshamn;
och
nr 189, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda
berättelse om redovisningen av förskott
till vissa plankostnader.
Yad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.
Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 58, i anledning
av motion angående tillhandahållande
av riksdagstryck m. m. till bibliotek,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:
nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i föräldrabalken m. m. jämte
motioner i ämnet;
nr 62, i anledning av Kungl Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o),
14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
nr
63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246); och
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 9 juni 1967 (nr
537) angående ändring i lagen den 14
september 1944 (nr 705) om aktiebolag.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 70, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag med anledning av
sammanslagning av medicinalstyrelsen,
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
och socialstyrelsen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Ang. tillämpning av ensittarlagen inom
detaljplanerade områden
Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 57, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående begränsad giltighetstid
för lagen den 18 juni 1925 (nr 334)
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område samt ändrad lydelse
av 1 och 1 a §§ samma lag, dels motioner
i ämnet, dels ock motioner om tilllämpning
av ensittarlagen på kronans
mark.
54
Nr 49
Onsdagen den C december 1967
Ang. tillämpning av ensittarlagen inom detaljplanerade områden
Genom en den C oktober 1967 dagtecknad
proposition, nr 144, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag angående dels begränsad
giltighetstid för lagen den 18 juni 1925
(nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område, dels ändrad
lydelse av 1 och 1 a §§ samma lag.
Enligt ensittarlagen kunde nyttjanderättshavare,
som innehade annans mark
för jordbruks- eller bostadsändamål, få
lösa till sig marken. Som förutsättning
härför gällde bland annat, att ett boningshus,
som tillhörde nyttjanderättshavaren
och som lämnade nöjaktig bostad
åt honom och hans familj, funnes
på marken och att ett sådant boningshus
vore uppfört där redan den
1 januari 1919. I propositionen hade
föreslagits, att dessa villkor skulle ersättas
med ett krav på att marken sedan
den 1 januari 1928 varit bebyggd
med nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus
som under samma tid utgjort
stadigvarande bostad åt honom och
hans familj. Vidare hade föreslagits, att
ensittarlagen skulle upphöra att gälla
vid utgången av år 1976.
Den föreslagna lagstiftningen avsåges
träda i kraft den 1 januari 1968.
Enligt 1 a § andra stycket i Kungl.
Maj :ts förevarande lagförslag skulle,
när jordägaren icke ägde hela tomten,
lösningsrätt icke föreligga, om värdet
av jordägarens tomtdel jämte värdet av
där befintliga, nyttjanderättshavaren
tillhöriga byggnader understege värdet
av någon annan tomtdel som vore i en
ägares hand.
I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen
A. motionen I: 891, av herrar Alexanderson
och Eriiulf, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att 1 a § sista
satsen i den s. k. ensittarlagen skulle
erhålla den lydelse, motionen visade,
vilket förslag gällde, att, då nyttjanderätten
avsåge endast del av tomten, lösningsrätt
icke skulle föreligga om värdet
av denna del jämte värdet av byggnaderna
understege värdet av någon
annan tomtdel, som vore i en ägares
hand;
B. de likalydande motionerna 1:892,
av herr Dahlberg m. fl., och II: 1106,
av fru Löfqvist m. fl., vari anhållits, att
riksdagen med ändring av Kungl. Maj :ts
förslag måtte giva 1 § lagen 18 juni
1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättsinnehavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område den ändrade
lydelse, som i motionerna angivits, vilket
förslag avsåg, att den för tillämpning
av ensittarlagen avgörande tidpunkten
skulle framflyttas till den 1
januari 1948; samt
C. motionen 11:1105, av herr Larsson
i Luttra och herr Svensson i Vä.
I samband med propositionen hade
utskottet behandlat även de fristående
motionerna I: 451, av herr Andersson,
Torsten, och II: 574, av herr Persson
i Heden.
Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
A. att riksdagen med avslag på motionerna
1:892 och 11:1106 måtte antaga
det i propositionen nr 144 framlagda
förslaget till ändrad lydelse av
1 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område;
B. att riksdagen med avslag på motionen
1:891 måtte antaga förslaget till
ändrad lydelse av 1 a § nämnda lag;
C. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt;
D. att följande motioner, nämligen
1. 1:451 och 11:574 samt
2. II: 1105,
Onsdagen den 6 december 1967
Nr 49
55
Ang. tillämpning av ensittarlagen inom detaljplanerade områden
i vad de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer hade avgivits
vid A i utskottets hemställan
I. av herr Nyberg (fp), som ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen i anledning
av propositionen nr 144 och
med bifall till motionerna 1:892 och
11:1106 för sin del måtte antaga i reservationen
införd lydelse av 1 § lagen
den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område;
vid
B i utskottets hemställan
II. av herrar Alexanderson (fp), N ils -Eric Gustafsson (ep), Ernulf (fp) och
Nyberg (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
i anledning av motionen 1:891 måtte
antaga i denna reservation införd lydelse
av 1 a § nämnda lag.
Det i sistnämnda reservation framlagda
förslaget innebar ett tillägg till
förslaget i motionen I: 891 av innehåll,
att vid jämförelse med tomtdel, som
tillhörde annan än jordägaren, hänsyn
skulle tagas till värdet av hela den
tomtdel, som tillhörde jordägaren.
Herr ALEXANDERSON (fp):
Herr talman! Detta ärende är mycket
säreget i flera avseenden. Till att börja
med vill jag påpeka att den reservation
som av mig och några andra ledamöter
fogats till utlåtandet har samma
syfte som propositionen och majoritetens
utlåtande. Oenigheten gäller bara
frågan hur denna hör uttryckas i lagtext.
Det är sålunda en rent lagteknisk
tvist. Den erfarenhet som jag fått under
behandlingen av ärendet har visat
att materian är så komplicerad att det
är mycket svårt att genom en muntlig
framställning klarlägga situationen och
den verkliga innebörden av olika föreliggande
förslag till lagtext. Jag har därför
ansett det nödvändigt att utveckla
detta mycket utförligt i reservationen,
som jag till och med måst förse med
förklarande skisser. Trots att vi här
genom TV-utrustningen kanske kunde
ha en viss möjlighet till åskådningsundervisning,
är jag rädd att den skulle bli
föga njutbar, och jag avstår därför från
en sådan. Den som närmare vill sätta
sig in i saken har haft möjlighet därtill
genom att med eftertanke studera
reservationen och utskottsmajoritetens
utlåtande. Jag vill här inskränka mig
till att påpeka vissa synpunkter i anslutning
till utskottsmajoritetens skrivning.
Som jag redan sagt är det hela en
rent lagteknisk fråga, och detta har
föranlett ingående konferenser i ämnet
under utskottets behandling med departementets
lagstiftningsexperter. Vi
har därvid i långa stycken blivit ense,
dock inte i fråga om därav påkallade
åtgärder och lagtextens ändamålsenliga
lydelse. Vi är sålunda ense om att propositionens
lagtext är felaktig på det
sätt som angivits i reservationen. Jag
skall bara kortfattat ange vad det rör.
Det är fråga om ensittarlagens tillämpning
på stadsplanelagt område. Propositionens
text leder till att om en s. k.
ensittare innehar en mindre del av en
tomt med egen byggnad därpå, får han
rätt att under vissa förutsättningar inlösa
hela tomten, även om jordägaren
har en annan och mycket större byggnad
på samma tomt eller över huvud
taget värdet av jordägarens egendom
vida överstiger värdet av nyttjandetagarens
område.
I utskottsutlåtandet har man tillgripit
nödfallsutvägen att säga att dessa
felaktigheter får lösas genom tillämpning
av den allmänna obillighetsregeln
i 2 § av lagen. Det har föranlett mig till
följande kommentar i reservationen:
56
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. tillämpning av ensittarlagen inom detaljplanerade områden
»Emellertid synes det olämpligt att
ändra gällande lydelse på sådant sätt,
att för helt normala fall ej avsedda effekter
uppstår, och för deras neutralisering
hänvisa till en allmän obilliglietsregel.
Då paragrafen i allt fall innehåller
klara regler om värdejämförelser
bör eftersträvas, att de åtminstone
för normala fall leder till önskvärda
resultat.» Det är ju emellertid
inte fallet.
Den punkt där vi kanske inte är helt
ense gäller hur man skall tolka nu gällande
lydelse. Jag menar att denna lydelse
är fullt i sin ordning. I propositionen
har man fört in moment som leder
till helt felaktiga resultat. I utskottsutlåtande!
har man så till vida
erkänt detta att man säger att ordalydelsen
i gällande lagtext leder till ett
rimligt resultat — som jag har påvisat.
Men man åberopar vissa inte angivna
motivuttalanden som skulle ange att
något annat, dvs. ett oförnuftigt resultat,
var åsyftat. Man menar väl då att
man även i det fallet skulle lita till denna
obillighetsregel för att nå ett rimligt
resultat. Jag vägrar att acceptera
ett sådant krystat synsätt. Det är som
sagt fullkomligt onödigt med hänsyn
till lydelsen i gällande lagtext.
Syftet med denna lagändring har i
första hand varit att rätta en viss mindre
felaktighet i lagtexterna för vissa
specialfall. Om den saken är vi helt ense,
och båda förslagen innehåller vederbörliga
ändringar i den riktningen.
Man har emellertid utfört ändringen i
propositionen på sådant sätt att helt
andra effekter har uppstått, och det är
det som vi vänder oss mot.
Jag hade hoppats att av justitieministern
eller någon hans representant få
höra huru man verkligen ser på frågan,
sedan man har kunnat studera den
reservation i vilken verkligen har nedlagts
en viss möda på att klargöra dessa
saker. Men stolarna här står tomma.
Jag drar bara den slutsatsen att om —
som jag med hänsyn till den ringa anslutningen
i kammaren misstänker —
utskottsmajoriteten utan någon nämnvärd
motivering lyckats få sitt förslag
igenom, får det bli rättsvetenskapens
sak att sedan klara upp denna situation.
Häri instämde herr Skärman (fp).
Herr KRISTIANSSON, SVANTE, (s):
Herr talman! Den bestämmelse som
herr Alexanderson åberopar «kan väl
knappast ha den betydelse som framgår
av reservationen. Den nu gällande
bestämmelsen har varit i kraft i 20 år
utan att ge anledning till någon oro.
Den omfattande text som kompletterar
reservationen och den illustration som
förekommer i anslutning därtill kan
väl göra skäl för sig i uttalandet. I
praktisk tillämpning torde detta sakna
betydelse. Jag kan också erinra om att
ensittarlagen var avsedd att upphöra
med utgången av år 1976. Departementschefen
har emellertid ansett att
när man ändå skall göra ändringar i
ensittarlagen kunde det vara lämpligt
att undanröja den bristande överensstämmelse
som finns i den påtalade paragrafen.
Skillnaden mellan propositionens
förslag och reservationen får betraktas
som mycket obetydlig i praktisk
tillämpning.
Reservanterna är kritiska mot utformningen
av den föreslagna bestämmelsen
och anser att den kan leda till otillfredsställande
resultat. Det skulle bl. a.
kunna innebära att nyttjanderättshavaren
kunde få lösningsrätt till jordägarens
tomtinnehav oavsett skillnaden i
värden. Nu föreligger emellertid inte
någon risk i dylika fall på grund av
den spärr som finns i 2 § andra stycket,
där det stadgas att lösningsrätt inte äger
rum bland annat då avståendet av marken
skulle medföra avsevärd olägenhet
för huvudfastighet. Beträffande tolkningen
av bestämmelsen i 1 a § andra
stycket ansluter sig utskottet till departementschefens
uttalande.
Med anledning härav ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Onsdagen den 6 december 1967
Nr 49
57
Ang. tillämpning av ensittarlagen inom detaljplanerade områden
Herr ALEXANDERSON (fp):
Herr talman! Jag får först säga kammaren
att jag tycker att det är litet
synd om herr Kristiansson som är nödsakad
att föra talan i denna mycket
komplicerade juridiska materia.
När herr Kristiansson talar om att
denna lag tillämpats i 20 år utan olägenhet
går det helt vid sidan av min argumentering.
Jag har sagt att gällande lagtext
är riktig, det är inget fel på den i
det avseende som vi tvistar om. Därför
har det också gått att tillämpa den på
ett rimligt sätt. Felaktigheten är tillkommen
genom propositionsförslaget.
Sedan talade herr Kristiansson om att
detta kanske är av mindre betydelse, det
förekommer kanske inte så ofta. Man
vet väl faktiskt varken i utskottet eller
i departementet någonting närmare om
hur många sådana här fall som kan
komma i fråga. Men det upplystes från
departementet att när denna speciella
lagparagraf kom till 1939 sades det att
antalet ensittare inom stadsplanelagda
områden — som det här är fråga om —
är betydande. Hur många av dessa som
nu redan har inlöst sina markområden
vet vi inte, men man måste ju framhålla
att det kan komma till nya när
som helst. Allteftersom nya stadsplaner
eller byggnadsplaner fastställts
kommer gamla nyttjanderättsupplåtelser
in under bestämmelserna i denna
paragraf, och de var inte då medräknade.
Vidare har det också sagts på utredningsstadiet
att den lagändring i huvudparagrafen
som här föreslås och
inte är föremål för någon tvist medför
att ytterligare ungefär 2 000 fall kan
komma att bli aktuella för inlösen enligt
ensittarlagen. Det är väl då att anta
att en viss del av dessa också ligger
inom stadsplanelagt område. Vi kan
därför inte med någon säkerhet säga att
denna paragraf är av mindre betydelse.
För övrigt skulle en sådan synpunkt
leda till antingen att man inte brydde
sig om att göra denna ändring som
man hår föreslagit i propositionen eller
till och med att man kunde säga att hela
paragrafen nu är tämligen onödig. Men
den ståndpunkten har man ju inte heller
intagit i propositionen.
Jag glömde att yrka bifall till reservationen
II i mitt föregående anförande
och får därför göra det nu.
Herr KRISTIANSSON, SVANTE, (s):
Herr talman! Jag skall medge att jag
inte är sakkunnig när det gäller att tolka
denna paragraf, och det framgick i
varje fall vid utskottsbehandlingen att
det fanns strängt taget inte mer än en
enda som kunde tolka den, och det var
cn ledamot — för övrigt partivän till
herr Alexanderson — som har skrivit
under utskottets utlåtande. Han gjorde
en förnämlig tolkning av paragrafen
och ansåg att propositionens förslag var
det enda riktiga.
Herr SKÄRMAN (fp):
Herr talman! Jag har instämt i utskottsordförandens
första yttrande, och
jag vill även instämma i vad han sade
sist. Dessutom kan jag vitsorda vad herr
Kristiansson säger att det naturligtvis
inte gäller en sak som är av så stor betydelse.
Det kommer inte att förekomma
så många fall — hur många, det vet vi
inte. Men är det inte i alla fall från en
lagstiftande församlings sida fel att anta
en lagparagraf, om vilken man vet att
den ger resultat som man inte åsyftat?
Det har aldrig avsetts att ensittaren
skulle få större lösningsrätt till en tomt
än jordägaren har, men genom denna
skrivning får man detta icke åsyftade
resultat. Därför tycker jag att även
om saken inte är stor så borde man för
riksdagens egen skull inte bifalla det
förslag som förelagts i propositionen.
Det är säkerligen ett förbiseende som
skett där. Paragrafen är som tidigare
sagts mycket svårtolkad, och man har
inte tänkt på de resultat som i vissa fall
kan uppstå och som reservanterna nu
vill rädda riksdagen från. Jag vill alltså
yrka bifall till reservationen.
58
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. samhällets kulturpolitiska uppgifter
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan konime att framställas
först särskilt angående vardera punkten
A och B samt därefter särskilt rörande
utskottets hemställan i övrigt.
På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten A gjorda hemställan.
Därefter gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten B framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57
punkten B, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —86;
Nej — 40.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta utlåtande.
Ang. samhällets kulturpolitiska
uppgifter
Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 57, i anledning
av motioner om utredning angående
samhällets kulturpolitiska uppgifter.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:246, av herr Nyman och herr
Thorsten Larsson, samt II: 315, av herr
Mattsson och fru Gärde Widemar, hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag rörande samhällets
kulturpolitiska uppgifter, bland
annat med avseende på etermedias roll
i kulturbefrämjande syfte, samt angående
frågan om decentralisering av
kulturutbudet genom stödåtgärder av
olika slag vid inrättande av regionala
eller lokala kulturcentra enligt i motionerna
angivna riktlinjer.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:246
och 11:315 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Reservation hade anmälts av herr
Nyman (fp), fru Diesen (li) och herr
Johansson i Växjö (ep), vilka likväl ej
antytt sin åsikt.
Herr NYMAN (fp):
Herr talman! Till allmänna beredningsutskottets
föreliggande utlåtande
nr 57 har jag och några andra leda
-
Onsdagen den 6 december 1967
Nr 49
59
möter avgivit en blank reservation som
jag här skulle vilja något motivera.
När motionärer från mittenpartierna
också i år kommer tillbaka till frågan
om kulturpolitiken, har försök gjorts
att få ett annat grepp om kulturspridningen
som även nu är huvudfrågan. Vi
har förutom den estetiska fostran i skolan
pekat på betydelsen av radio och
TV, på utbildningsorganisationernas insatser
och framför allt på behovet av
en samordning och av att få lokalproblemen
på olika orter lösta. Vi skulle
kunna kalla det för ett kulturcentrum,
till vilket ortens samlade kulturliv
skulle kunna knyta sin verksamhet i
varje region eller kommunblock. Inom
detta tror vi att bättre möjligheter till
täta kontakter med kulturlivets olika
yttringar skulle kunna erbjudas medborgarna.
Detta är säkerligen en mycket
viktig förutsättning för att kunna
sprida kulturen till allt större grupper
i vårt land.
En stockholmstidning har i ett ledarstick
i söndags beklagat oss kulturmotionärer
för vårt grymma öde att år
efter år i allmänna beredningsutskottet
få våra motioner avslagna med hänvisning
till allt som redan är på gång
för att sprida kulturprodukterna till folket.
Vi tröstas med att ändå få vara
med om att bevilja anslag till kulturproduktionen.
I tidningen stod också
att »drivkraften i den skapande kulturen
kan vi ingenting göra åt». Det är
möjligt att det är riktigt att det finns
stora svårigheter att kunna göra någonting
åt drivkraften i den skapande kulturen,
om man avser konstnärernas egen
skaparkraft. Men vi vet alla att det går
att göra mycket för att stimulera kulturen,
för att skapa ett kulturvänligt klimat
i detta land, genom att bevilja tillräckliga
medel för kulturproduktion,
och kanske också för att hålla tillbaka
de krafter som drar ner kulturen på ett
eller annat sätt.
Visst kan det pekas på mycket som
sker, en glädjande kulturpolitisk am
-
Ang. samhällets kulturpolitiska uppgifter
bition i fråga om kulturutbud. Jag tänker
på rikskonserter, riksteater, utställningar
och mycket annat. Ändå vet
vi alla hur trögt det är med kulturdemokratin,
med spridningen och intresset.
Vi vet också om förklaringarna: spärrar
i form av traditionslöshet, okunnighet,
brist på förmåga till känsloengagemang
o. s. v.
Då uppstår frågan hur vi på bästa sätt
skall kunna stimulera kulturspridande i
detta land utan att därför ösa gratiskultur
över det svenska folket. Det är en
svår fråga. Vi motionärer har med våra
»välmenta propåer» velat föra frågan
framåt och få till stånd en viljeyttring
i riksdagen för att politikerna icke skall
tyckas vara ointresserade av kultur, för
upptagna av materiella frågor. Vi kan
tänka på vilken tid som i dag har åtgått
för att diskutera hyresregleringen.
För att kunna tillgodogöra sig konserter,
konstutställningar och teaterföreställningar
får man mer och mer klart
för sig att det också behövs inlärning
och träning. Vi måste tydligen lära oss
att ta emot kulturens yttringar, och det
sker i bästa fall i hemmen och i skolan
samt fortsätter kanske i studiecirklar
och på annat sätt. Jag tror att detta icke
tillräckligt mycket kan slås fast. Här
fordras ytterligare friska, pedagogiska
grepp, baserade på vetenskapliga undersökningar
av publikens reaktioner
o. s. v. Den kulturpedagogiska frågan
har förmodligen ännu icke tillräckligt
beaktats i vårt samhälle.
Måste vi resignera om kulturspridningen?
Min förhoppning är att kulturdemokratin
inte enbart skall bli en
dröm, utan att vi alla gemensamt skall
lyckas stimulera utan att dirigera, öppna
möjligheter till fria val utan att lägga
oss i kulturens innehåll för hårt, även
om det ibland är frestande, då vi själva
tycker att det som andra kallar för kultur
är okultur. Vi får försöka komma
igen med nya grepp och infallsvinklar.
Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande.
CO
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. samhällets kulturpolitiska uppgifter
Fri! DIESEN (h):
Herr talman! Den motion som ligger
till grund för detta ärende berör ett
område som det är svårt att konkretisera.
Ändå är det ett stort och viktigt
område, och jag kan helt dela herr Nymans
uppfattning att utskottet har givit
denna fråga en alltför snäv behandling.
Här redovisas visserligen utredningar,
men vad man saknar är ett samlat
grepp, en strävan mot ett uppsatt mål,
en iver att vilja göra något. Jag tycker
det skulle vara värdefullt om såväl riksdagen
som regeringen visade ett större
intresse för dessa frågor.
Jag skulle sedan bara vilja tillfoga
några reflexioner på spridda punkter.
Yad för slags kultur vill vi ha? Jag tror
att vi alla säger oss slå vakt om konstens
frihet. Men vi måste samtidigt vara
medvetna om att det inte existerar
någon absolut frihet i ett samhälle som
bygger på samlevnad. Yi måste visa tolerans
och förståelse men också kräva
hänsyn för de värden som vi hyllar,
även om de inte är präglade av dagens
radikaler. Jag tror att det är värdefullt
att fortfarande bevara sambandet med
europeisk kulturtradition, och jag tror
också att de som i dag är så ivriga att
avslöja allt begår en attack inte främst
mot den goda smaken utan mot vårt fantasiliv.
Motionärerna har talat om massmediernas
roll, och utskottet erinrar om
att Sveriges Radio bedriver publikundersökningar
i syfte att vägleda både
den dagliga programverksamheten och
den långsiktiga programplaneringen.
Men hur skall vi veta att resultatet av
undersökningarna verkligen blir vägledande?
Det vore väl ett rimligt krav att
dessa undersökningar publicerades. En
regelbunden och utförlig redovisning
skulle ge oss här i riksdagen och den
svenska allmänheten möjligheter att
bättre följa programplaneringen. Som
det nu är har man nog en känsla av att
undersökningarna arkiveras utan att ha
föranlett någon åtgärd. Men när samhällsredaktionen
gör en intervjuunder
-
sökning utan alla vetenskapliga ambitioner,
har man alltid bråttom att i TV
redovisa resultatet för svenska folket.
Detsamma gäller väl i någon mån de
kultursociologiska undersökningar som
har utförts. Vad syftar man till med dessa
undersökningar? Är avsikten bara att
kartlägga folks inställning till kulturutbudet,
eller är man beredd att också
ta hänsyn till de önskemål som uttryckts?
Stockholms
stad har gjort en ganska
brett upplagd undersökning av stockholmarnas
inställning till teater och
andra kulturaktiviteter. Resultatet är ju
på inget sätt märkligt, det är här mer
än på andra håll en mycket begränsad
del av befolkningen som besöker olika
evenemang, och det är i stort sett samma
minoritet som svarar för övriga
kulturaktiviteter. Att kvinnorna svarar
för de flesta teaterbesöken förvånar lika
litet som att männen är i majoritet bara
på revyteatrarna. Men det är ju skönt
att kvinnornas roll som kulturbärare
äntligen också är vetenskapligt belagd.
Det är inte ekonomiska förhållanden
som blir avgörande för om man går på
teatrar och konserter m. m., eftersom
de som går mest på teater också är mest
aktiva när det gäller att lyssna på radio,
gå på bibliotek in. m. Däremot spelar
naturligtvis kunskaper en viss roll.
Motionärerna drar en parallell mellan
grundskolans målsättning och samhällets
kulturpolitik, som torde vara riktig.
Men den estetiska fostran som skolan
avses ge ligger i verkligheten långt från
vad läroplansförfattarna tänkte. Den
kurs i musik- och konsthistoria som nu
ges på vissa tillvalslinjer i gymnasiet
är vackert tänkt, men genom att dessa
ämnen bara ger en orientering och inte
sätter spår i betygen, går det mesta av
undervisningen förlorat. Jag har hört
elever säga att musikhistoria verkar intressant
men att det för det mesta är
omöjligt att uppfatta vad läraren säger
därför att klassen bråkar så.
När det gäller kulturhus eller kulturcentra
hänvisar utskottet till att den frå
-
Onsdagen den C december 1967
Nr 49
61
gan kommer att behandlas av MUS 65.
Det torde alltså dröja länge innan vi
får några förslag från det hållet. I
Stockholm har stadsfullmäktiges högergrupp
motionerat om ett ytterst mångsidigt
kulturhus vid Sergels torg. I Trelleborg
är man i färd med att på privat
väg anordna ett s. k. konstkollektiv, som
hittills endast tycks ha motsvarighet i
Östtyskland och på Irland. Det är intressant
att detta sker på privat initiativ,
något som är värt all uppmuntran.
Jag har, herr talman, bara velat bidra
med några axplock från det vida och
hittills ganska ouppodlade fält som
kulturpolitiken utgör, och jag har därmed
motiverat min blanka reservation.
Herr HEDLUND (s):
Herr talman! Jag vill först poängtera
att det föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande.
Därför måste jag, i likhet
med den tidning herr Nyman citerade,
beklaga det grymma öde som drabbar
motionären herr Nyman, när han för
det första måst vara med om att avslå
sin egen motion i utskottet och ändå
för det andra är tvungen att här i kammaren
stå upp och hålla ett försvarstal
för den. Det måste vara ganska besvärligt.
I utskottet har vi i stort sett varit
eniga om behovet av kulturspridning,
av att man får lokalfrågorna ordnade
ute i bygderna, så att man kan få ett
samlat kulturliv. Men det är många
frågetecken, när man börjar diskutera
kultur. Vad är kultur? Vad är drivkraften,
som herr Nyman sade, inom
den skapande kulturen? Det är frågetecken
som jag inte tror att Sveriges
riksdag eller en utredning skulle kunna
räta ut till några utropstecken.
Herr Nyman har alldeles rätt när
han säger att vi måste konkretisera
och skaffa samlade grepp över kulturlivet.
Men samtidigt får vi akta oss för
att styra kulturen och leda konstnärerna
i deras verksamhet alltför mycket.
Då slår vi ihjäl fantasin och själva
skapandet.
Ang. samhällets kulturpolitiska uppgifter
Fru Diesen nämnde ett par saker om
hur man skall skapa intresse för t. ex.
ett värdefullt radioprogram. Det är ju
detta man försöker få fram genom de
undersökningar som Sveriges Radio
gör. Man vill kartlägga sin verksamhet
och hos lyssnare och TV-tittare försöka
få fram vad som från mottagarens
sida uppfattas såsom värdefullt.
Man har väl kanske försökt att lägga
programverksamheten så att den tilltalar
en så bred publik som möjligt.
Jag är inte så säker på att motionärerna
eller fru Diesen är riktigt säkra
på att det är rätt metod. När man talar
om uppfostran och påverkan av mottagarna,
menar man väl någonting annat
än att bara fråga efter vad folk
tycker om. Man vill lära människorna
att förstå fin teater, att lyssna till fina
radioprogram och se på fin konst.
Jag är inte så säker på att man kan
lägga upp ett program i uppfostrande
syfte när det gäller konstarter av olika
slag. Jag är inte så säker på att det är
så särskilt många av riksdagens ledamöter,
som anser det vara värdefull
konst som t. ex. har visats på riksdagens
egen konstklubbs utställning. Jag
vill därmed inte betygsätta den på något
sätt, men konstarterna, i vilken
form de än utövas, är ofta så svårbegripliga
och så svåra att tränga in i,
att det uppstår svårigheter för en som
inte är tränad och initierad att rätt
förstå vad konstnären egentligen vill
förmedla för budskap till mottagaren.
I den situationen förstår jag herr
Nymans dilemma, när han år efter år
återkommer med motioner om kultur.
Skall man ge motionerna ett reellt innehåll,
stupar man på de frågetecken
jag här har pekat på.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr NYMAN (fp):
Herr talman! Herr Nymans dilemma
är också herr Hedlunds dilemma, därför
att vi måste som goda demokrater
62
Nr 49
Onsdagen den 6 december 1967
Ang. samhällets kulturpolitiska uppgifter
önska att så många som möjligt av
medborgarna skall få del av kulturen.
Det är alltså inte speciellt mitt dilemma,
utan jag menar att det är vårt gemensamma
dilemma.
Herr Hedlund tror inte på att man
genom uppfostran kan få fram ett ökat
intresse och en ökad förståelse för kulturen,
om jag uppfattat honom riktigt.
Det förvånar mig mycket. För min del
är jag absolut övertygad om att det är
genom uppfostran, genom vårt nya
skolväsende och dess möjligheter, som
vi skall kunna nå en allt större del av
vårt folk för förståelse och en önskan
att delta i och ta emot de kulturformer
som vi bjuder ut. Denna distribution
är inget problem. Det är en ekonomisk
fråga, och här kan vi se goda resultat
med de orkestrar som på riksteatersidan
ger en mängd fina konserter i
landet. Den frågan löser vi. Men det
stora problemet är att få människorna
intresserade för den goda kulturen. Det
är här vi måste hjälpas åt. Jag tycker
inte att enbart herr Nyman och vissa
andra skall motionera om de nuvarande
förhållandena, utan här borde alla
vara intresserade. Jag ömkar mig inte
över den behandling som min motion
rönt av allmänna beredningsutskottet.
Jag förstår utskottet, och när det kan
peka på vad som görs inom olika utredningar
kan man ju inte reservera
sig.
Vad jag skulle önska, herr Hedlund,
vore att vi kunde motionera tillsammans
nästa år. Det vore någonting positivt.
Det vore ett grepp. Då skulle
man visa att man vill någonting; inte
bara detta att man överlåter till några
kulturmotionärer att få se sina motioner
avslagna. Det är alltför negativt.
Efter härmed slutad överläggningbifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.
Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
58, i anledning av motion om en all
-
sidig kulturutredning, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:
Till riksdagens första kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet den 8—den 14 december
1967 för deltagande i sammanträden
med Europarådskonnnittéer i
Paris.
Stockholm den 6 december 1967.
Kaj Björk
Den begärda ledigheten beviljades.
Anmäldes följande motioner:
nr 927, av herrar Dahlén och Sundin,
i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 174, med återkallelse i viss del av
propositionen nr 141 med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom, in. m.
samt av propositionen nr 171 med förslag
till lag om hyresnämnder; ävensom
nr
928, av herr Lidgard, i samma
ämne.
Herr ALEXANDERSON (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Jag hemställer att de
motioner som är avlämnade i anslutning
till Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174
måtte omedelbart, utan bordläggning,
remitteras till lagutskott för snabbast
möjliga behandling.
På gjord proposition beslöt kammaren
att nu hänvisa ifrågavarande motioner
till lagutskott.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.29.
In fidem
K.-G. Lindelöw
KUNGL. BOKTR. STHLM 1967